Tisdagen den 14 april Sid (Riksdagens protokoll 1964:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 17

FÖRSTA KAMMAREN

1964

14—15 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 april Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Isacson om vissa spörsmål rörande den nordsvenska

hästrasen ............................................ ®

av herr Jonasson om avsättningen av överskottet å matpotatis,

m. ..................................................

Meddelande ang. enkel fråga av herr Sveningsson ang. tidpunkten
för förslag av 1960 års jordbruksutredning rörande vissa organisationer
på jordbrukets område .......................... 14

Onsdagen den 15 april

Särskilda frågestunder i kamrarna ..........................

Om förstärkning av skyddet för valhemligheten i samband med

allmänna val ............................................

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.............

Övningar m. m. vid armén ...............................

Förhyrning av motorfordon m. m. vid armén ..............

Anskaffning av tygmateriel m. m. vid armén ................

Fartygsbyggnader m. ....................................

Anskaffning av vapenmateriel m. m. vid marinen ..........

övningar m. m. vid flygvapnet ............................

Drift och underhåll av flygmateriel m. ....................

Befästningsarbeten för gemensamma ändamål ..............

Befästningsarbeten för armén ..............................

Befästningsarbeten för marinen ............................

Befästningsarbeten för flygvapnet ..........................

Flyttning av Muskövarvet..................................

1 Första kammarens protokoll 196b. Nr 17

54
54

Nr 17

Innehåll

Sid.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m........... 55

Meddelande ang. enkel fråga av herr Nilsson, Ferdinand, ang.
lokal representation i delegationen för markförvärv inom Upplands-Bro
m. fl. kommuner ........................... gg

Bidrag till anordnande av skolmåltider ...................... 102

Om utredning rörande försäkringsväsendet .................. 111

Om utvidgad statlig gruvdrift i Norrland .................... 113

Om åtgärder för fortsatt drift vid Oskarshamns varv .......... 114

Om åtgärder mot inflation ............................. H8

Placeringen av allmänna pensionsfondens medel in. in......... 120

Om skilda kanslier för allmänna pensionsfondens delfonder . . 130

Hyresvärds rätt att höja hyran i samband med ombyggnadsarbete 132

Meddelande ang. enkel fråga av herr Lager ang. s. k. trotjänarepensioner
och ATP ........................ tqr.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 15 april

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, om slopande av kravet att
valsedel skall upptaga valbart namn m. m................... 15

— nr 10, om förstärkning av skyddet för valhemligheten i samband
med allmänna val ........................ Ig

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde ...................... 49

nr 42, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in. 55
nr 44, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet ............ 102

— nr 45, ang. anslag till övnings- och yrkeslärarutbildning samt

till fortbildning m. m........................ jq2

nr 46, ang. anslag till studiesociala ändamål................ 102

Bankoutskottets memorial nr 13, ang. användande av riksbankens
vinst för år 1963 ............................

utlåtande nr 14, om utredning rörande försäkringsväsendet . . 111

— nr 15, om utvidgad statlig gruvdrift i Norrland ........... . 113

— nr 16, om åtgärder för fortsatt drift vid Oskarshamns varv . ! 114
nr 17, om informationsmaterial för studiebesök i riksdagen .. 118

— nr 18, om åtgärder mot inflation ......................... 443

Innehåll

Nr 17

Andra lagutskottets utlåtande nr 27, om ökad rätt till fri medicin
_ nr 31, ang. placeringen av allmänna pensionsfondens medel

m. ....................................................

_ nr 32, om skilda kanslier för allmänna pensionsfondens delfonder
..................................................

— nr 33, om förhöjning av vissa livräntor i anledning av yrkesskada
m. ..............................................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, ang. hyresvärds rätt att höja
hyran i samband med ombyggnadsarbete ..................

— nr 19, ang. belysnings- och reflexanordningar på cykel......

_ nr 20, ang. förbättring av rättsskyddet för bostadsrättshavare

_ nr 21, dels ang. villkoren för framförande av motorfordon,

in. m., dels ang. utredning rörande körkortsåldern ..........

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, om vissa åtgärder

för ökad upplysning om Sverige i utlandet ................

_ nr 16, om ändrade bestämmelser rörande försäljning av slaktdjur
för statens räkning ................................

— nr 17, ang. ansvarsförsäkring för statlig verksamhet ........

Sid.

120

130

132

135

.->i1 T i;. .I- ■ f => .• r •; >>'', . |j.

''■''it 1 ; /:•>. v:!

• i.

• •"iJ v: • .i 1 : ris

v r. v-::*j».. •,

. - ''M - »

<1 -ii • ,-i*i

wrii

Tisdagen den 14 april 1964

Nr 17

Tisdagen den 14 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1964/65 inom

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 126, till Konungen i
anledning av motion angående språkstudier
i samband med arbete utomlands.

Om vissa spörsmål rörande den nordsvenska
hästrasen

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Isacsons den 13 mars framställda interpellation
om vissa spörsmål rörande
den nordsvenska hästrasen, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
dels om Kungl. Maj:t enligt gällande
hästpremieringsreglemente lämnat lantbruksstyrelsen
sådan fullmakt att styrel -

sen kan fatta beslut om klyvning av en
hästras och av denna göra två raser,
dels om jag anser att frågan om att
klyva en hästras i nuvarande situation
är så angelägen och brådskande att den
inte utan olägenhet kan hänskjutas till

1963 års hästutredning för prövning.
Enligt hästpremieringsreglementet bestämmer
lantbruksstyrelsen vilka raser
hästar skall tillhöra för att kunna premieras.
Såsom anförts i interpellationen
har lantbruksstyrelsen den 15 februari

1964 beslutat i fråga om förutsättningarna
för premiering av viss hästras.
Över detta beslut har anförts besvär,
som för närvarande behandlas inom
jordbruksdepartementet. Jag anser mig
därför inte böra göra något ytterligare
uttalande i anledning av herr Isacsons
interpellation.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
herr jordbruksministerns svar.

Jag skall inte säga någonting om svarets
innehåll. Med hänsyn till att det beslut
det här gäller har överklagats förstår
jag mycket väl att jordbruksministern
— som den försiktige general han
är — helst inte vill säga någonting i saken.
Men detta hindrar inte att jag kan
ha en uppfattning i denna fråga, och
jag vill inte underlåta att vid detta tillfälle
framföra mina synpunkter.

Jag skulle då först vilja ställa frågan:
Varför stöder statsmakterna över huvud
taget liästaveln? Jag tycker att svaret
framgår av 1 § hästpremieringsreglementet:
»Den med statsmedel understödda
hästpremieringen har till ändamål
att på det sätt och genom de medel
som finnas föreskrivna i detta reglemente
verka för åstadkommande av goda
och för olika trakter och ändamål
fullt lämpliga hästar.»

6 Nr 17 Tisdagen den 14 april 1964

Om vissa spörsmål rörande den nordsvenska hästrasen

Det bör stå klart att man ursprungligen
avsett att stödja en avel för att få
fram lämpliga hästar för skogsbruket,
för jordbruket men också för försvaret
— inte minst det senare är alltjämt
ganska viktigt. Jag tror också att man
kan våga påstå att hästarna i dag fortfarande
har en stor uppgift att fylla i
skogsbruket. Trots att det så mycket
talats om mekanisering och rationalisering
kan beräknas att 75 procent av
allt virke på ett eller annat sätt fortfarande
transporteras av hästar. Det behövs
alltså alltjämt goda hästar för
skogsbruket och försvaret och även i
någon mån för jordbruket. Men antalet
hästar har under senare tid minskat i
så hög grad att det ofta blir svårigheter
att få tillräckligt många ston till de
hingstar som är uppställda. Nu gäller
den regeln att staten lämnar bidrag endast
till hingstar som har minst 20 ston
att betjäna. Skulle man alltså inte kunna
hålla 20 ston, bortfaller i regel statsbidraget.

Ser jag till mitt eget län — Kopparbergs
län — kan jag konstatera att en
tillämpning av reglementet enligt lantbruksstyrelsens
beslut när det gäller
denna uppdelning av en hästras, den
nordsvenska rasen, skulle innebära att
om man kunde placera två hingstar på
två strategiskt viktiga punkter, låt oss
säga i Rättvik och på en ort i södra
Dalarna, skulle man faktiskt kunna »slå
ihjäl» hela brukshästaveln. Det är detta
som är det beklagliga i denna sak, och
det är detta som är det allvarliga att
man genom ett sådant beslut, som här
fattas inom lantbruksstyrelsen, faktiskt
rycker undan marken för en fortsatt
lyckosam utveckling av brukshästaveln.
Jag vet att staten kan ha legitima intressen
när det gäller totospel — staten tar
ju in stora pengar i det fallet — och intresset
för travsporten är också betydande.
Men jag vill fråga: Kommer
verkligen den nordsvenska hästen att
kunna göra sig gällande inom travsporten
om tio år? Jag tror att vi om tio
ar kommer att betrakta den nordsvens -

ka hästen på travbanorna som ett kuriosum.
Men under dessa tio år kan vi
ha förstört hela den nordsvenska hästrasen
genom att handla på det sätt som
lantbruksstyrelsens beslut faktiskt innebär.
Det är detta som är det allvarliga
i saken och som jag inte kunnat låta
bli att ta upp till diskussion.

Jag vill poängtera att förfaringssättet
måste betraktas som egendomligt. Den
15 februari i år skrev lantbruksstyrelsen
till hushållningssällskapen så här:
»Med anledning av att på initiativ av
vederbörliga hästägarkretsar lantbruksstyrelsen
tagit upp till prövning frågan
om premiering och stamhokföring av
nordsvenska travare som en från den
nordsvenska rasen i övrig skild ras får
lantbruksstyrelsen härmed enl. 24 §
mom. i gällande Hästpremieringsreglemente
anmoda eder att till styrelsen
snarast meddela, huruvida enligt sällskapets
uppfattning förutom den hittills
premierade brukshästtypen av den
nordsvenska hästrasen jämväl en nordsvensk
travartyp såsom självständig ras
borde vara premieringsbar inom edert
distrikt.» Men från samma dag — alltså
den 15 februari — finns det ett protokollsutdrag
som utvisar att man beslutat
att dela hästrasen i två, sä att
man fick en särskild ras, benämnd
nordsvensk travarras och som sådan
premieringsbar i underdistrikt.

Jag vill ha sagt att det pågått underhandlingar
mellan företrädare för Föreningen
Nordsvenska hästen och travarintressen
om hur man skall ordna upp
denna sak. Man har diskuterat ett inregistreringsförfarande,
men man bär
inte kommit överens om hur detta lämpligen
skall utformas. Vad som nu har
inträffat är alltså att lantbruksstyrelsen
plötsligt har fattat ett beslut. Jag skulle
vilja fråga: Kan den fullmakt som lantbruksstyrelsen
har enligt hästpremieringsreglementet
24 § verkligen innebära
att styrelsen kan få skapa en ny
ras? Och i så fall, på vilka biologiska
grunder bygger man upp en sådan ras?
Samtidigt vill jag ha sagt att reaktio -

Tisdagen den 14 april 1964

Nr 17

Om avsättningen av överskottet a matpotatis, m. m.

nen bland hästägare, i varje fall i norra
Sverige, inför detta beslut inte är
positiv. Jag kan våga säga att man praktiskt
taget hundraprocentigt har tagit
bestämt avstånd från detta. Föreningen
Nordsvenska hästen har 2 300 medlemmar
som alltså ogillar beslutet. Lantbruksstyrelsen
har icke avvaktat hushållningssällskapens
yttrande, man har
bara fattat beslut. Jag frågar mig: Var
det verkligen nödvändigt att detta skulle
ske nu? Kunde man inte avvakta 1963
års hästutredning?

Jag skall inte pressa herr jordbruksministern
till ett ställningstagande här.
Därtill är saken för ömtålig. Men jag
skulle vilja säga att jag hoppas att herr
Holmqvist noga lyssnar till den uppvaktning
som kommer i denna fråga och
tar vederbörlig hänsyn till hästägarintressena
i detta fall när det gäller att
ta ställning till det överklagande som
i dag ligger i jordbruksdepartementet
på herr Holmqvists bord. Saken behöver
verkligen omprövas. Jag tror att
alla hästuppfödare förväntar att herr
statsrådet skall ta en ställning som gynnar
en fortsatt utveckling av brukshästen
i detta land, till nytta för såväl
skogsbruk som jordbruk och försvar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om avsättningen av överskottet å
matpotatis, m. m.

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Jonassons den 2 april
framställda interpellation om avsättningen
av överskottet å matpotatis,
m. m., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Bertil Jonasson har
frågat mig dels om jag överväger ytterligare
åtgärder i syfte att främja avsättningen
av matpotatis och dels om
regeringen har för avsikt att ta initiativ
till särskilda statliga kreditgarantier

för stöd åt odlare, som fått sin ekonomi
försvagad genom utvecklingen på potatismarknaden.

Jag erinrar om att jag i ett svar på
en interpellation av herr Nils Larsson
den 10 mars i år redogjorde för de åtgärder
regeringen vidtagit i anledning
av avsättningsläget för matpotatis. Härutöver
vill jag tillägga, att regeringen
anvisat medel för att framställa stärkelse
av 10 000 ton potatis. Sammanlagt
har således inemot 2 miljoner kr. av införselavgiftsmedel
ställts till förfogande
för avsättning av 30 000 ton matpotatis.
Däremot har FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO) inte ansett sig
kunna acceptera matpotatis inom ramen
för de svenska åtagandena gentemot
Internationella livsmedelsfonden.

Några framställningar om ytterligare
åtgärder har inte gjorts vare sig av
statens jordbruksnämnd eller av jordbrukets
egna organisationer. Åtgärder
av det slag som antytts av interpellanten,
t. ex. särskilda statliga kreditgarantier,
övervägs inte av regeringen.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall be att få framföra
mitt tack till jordbruksministern
för svaret på interpellationen. Även om
jag förstår jordbruksministern i dessa
frågor, är jag ledsen å odlarnas vägnar
för svarets innehåll. Den situation som
potatisodlarna befinner sig i är mycket
bekymmersam för att inte säga katastrofal.
Den är också svår att beskriva.
De har hamnat i ett läge som knappast
någon skulle ha kunnat tänka sig. Vi
har tidigare här i landet under många
år haft ett underskott på matpotatis.
Från samhällets sida har man via hushållningssällskapen
fört en kraftig propaganda
för att få en ökad potatisodling
till stånd och detta speciellt inom de områden
där det finns förutsättningar för
en sådan odling. Propaganda har också
satts in för att åstadkomma bättre kvaliteter
genom lämplig gödsling, besprutning
m. m. Det är dessa åtgärder som

Nr 17

Tisdagen den 14 april 1964

Om avsättningen av överskottet å matpotatis, m. m.

tillsammans med goda väderleksförhållanden
har gjort att skörden har blivit
mycket stor. Detsamma är förhållandet
ute i världen i övrigt.

Tyvärr måste man konstatera att potatishandeln
inte varit ordnad på ett
betryggande sätt. Samordnade utbud
har inte förekommit i önskvärd utsträckning.
Ej heller har det företagits
någon inventering av kvantiteterna. Man
har inte vetat vad som har funnits avskörd
eller lager vid den eller den tidpunkten.
Detta är någonting att så här
efteråt beklaga. Om dessa frågor varit
klarlagda hade det kanske varit möjligt
att sätta in åtgärder på ett tidigare stadium
för att tillvarata skörden på bästa
möjliga sätt.

Som framgår av ett tidigare interpellationssvar
har den 21 februari i år
Kungl. Maj :t bemyndigat statens jordbruksnämnd
att av införselmedel ta i
anspråk 1 250 000 kronor för täckande
av kostnader i samband med avsättning
av 20 000 ton matpotatis för sprittillverkning.
Senare har också jordbruksministern
— som han säger här i svaret
— ställt ytterligare medel till förfogande
för att kunna ta i anspråk 10 000
ton potatis för stärkelsetillverkning. Jag
vill i detta sammanhang ge jordbruksministern
ett erkännande för de åtgärder
som har satts in på detta område.

Även om det rör sig om 30 000 ton
förslår det inte på långa vägar. Vi har
fortfarande kolossalt stora överskott. De
är svåra att beräkna, men man kan kanske
ana att det rör sig om mellan 70 000
och 100 000 ton. Det är också att beklaga
att det inte gick att inom ramen
för de svenska åtagandena mot Internationella
livsmedelsfonden placera
matpotatis till u-länderna. Jag har emellertid
funderat över detta problem och
ifrågasätter huruvida vi inte ändå hade
bort köpa upp potatis, när den var så
billig, och skänka den till u-länderna.
Det hade ju på detta sätt varit möjligt
att göra en god gärning. Jag skulle gärna
vilja fråga jordbruksministern om
regeringen har övervägt den saken. Jag

tv eker det är synd att så mycket prima
matpotatis skall ruttna bort till ingen
nytta, samtidigt som så många människor
svälter. Jag hoppas dock att departementet
gör allt för att finna ytterligare
avsättningsvägar för denna potatis.
Bland annat är det kanske möjligt
att nå detta genom en mycket restriktiv
importpolitik för färskpotatis, och
kanske kan man använda ytterligare
kvantiteter för sprit- och stärkelsetillverkning.
Finns det rent tekniskt resurser
är det bra, om pengar skulle
ställas till förfogande för detta ändamål.

Jag skulle till sist vilja fråga jordbruksministern
huruvida departementet
kan vidta åtgärder för att om möjligt
undvika att denna situation upprepas.
Genom areal- och lagerinventeringar vid
olika tidpunkter horde man väl ändå
bättre kunna bemästra läget. Detta är
en så stor och viktig samhällsfråga att
den på allt sätt bör beaktas. Matpotatisen
motsvarar ju i värde ungefär vad
brödspannmålen representerar. Den senare
har skydd från statsmakterna. Den
har dessutom till skillnad från potatisen
den egenskapen att den kan bevaras
från ett år till ett annat. Skulle man
inte för framtiden kunna tänka sig ett
skydd för potatisodlarna, baserat efter
ungefär samma mönster som gäller för
brödsädesodlarna ?

Beträffande min fråga angående möjligheterna
till statlig kreditgaranti för
de hårdast drabbade när det gäller att
klara vårbruket blev svaret negativt, vilket
jag för min del beklagar. Jordbruksministern
säger att några framställningar
om ytterligare åtgärder inte gjorts
vare sig av statens jordbruksnämnd eller
av jordbrukets egna organisationer.
Det är förståeligt och får kanske ses
mot bakgrunden av att man varit optimistisk
beträffande möjligheterna till
försäljning in i det längsta. Samtidigt
kan det kanske förklaras med att det ej
är så många jordbrukare som sitter
fast beträffande möjligheten att klara
vårbruket. Jag vill erinra om att det

Tisdagen den 14 april 1904

Nr 17

Om avsättningen av överskottet å matpotatis, m. m.

finns jordbrukare som nyligen byggt
sig lagerhus och som har köpt stora
dyrbara maskiner. De har specialiserat
sig på potatisodling i stor skala men
ännu inte hunnit komma i gång. De
sitter nu med stora skulder och har
också svårt att få krediter till konstgödsling
in. m. för vårbruket.

I liknande besvärliga situationer har
statlig kreditgaranti kunnat beviljas tidigare.
Någon möjlighet borde ännu föreligga
för de jordbrukare som på grund
av de skärpta kreditrestriktionerna sitter
totalt fast inför vårbruket. Jag hoppas,
därest särskilt trängande fall uppstår,
att dörren inte skall vara definitivt
stängd.

Jag ber, herr talman, ännu en gång
att få tacka för svaret.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Jonasson har framhållit
att odlingsbetingelserna i år varit
utomordenligt gynnsamma — torka och
sol vid rätt tidpunkt och regn vid rätt
tidpunkt — och att det har bidragit till
att potatisskörden blivit rekordartat
stor. Ytterligare en faktor som kan ha
spelat in är en strävan att efter hand
åstadkomma bättre och friskare utsäde
som ger högre avkastning. Man kan nog
inte varje år räkna på så gynnsamma
väderleksbetingelser som förelegat i år.

Sedan är frågan: Finns det inte möjligheter
att få avsättning för den stora
potatisskörd vi har fått? Jag har tidigare
nämnt att man även i andra länder
har en överskottsproduktion av potatis,
och därför är det inte så lätt att finna
avsättning för denna produkt.

Jag vill också erinra om att export av
potatis är en ganska kostbar process.

Vi gjorde rätt långtgående kalkyler när
det gällde kostnaderna för att skänka
bort potatisen inom ramen för biståndsverksamheten.
Vi är överens om att om
vi skall skänka någonting till utlandet,
så bör vi presentera en vara som vi inte
behöver mottaga klander för efteråt. De

1-j- Första kammarens protokoll 196t. Nr 17

som beredde detta ärende har sagt mig
att förutsättningarna för en sådan gåva
är att vi sorterar potatisen, att vi låter
säcka den och att den levereras som en
god vara över huvud taget. Hanteringskostnaderna
fram till dess vi hade potatisen
i båten skulle då uppgå till närmare
20 öre per kilo. Hade vi satsat
två miljoner kronor — vilket det kanske
hade funnits förutsättnigar för om
vi hade fått ta beloppet ur biståndsanslaget
— så hade vi kunnat bli av med
ytterligare 10 000 ton. Nu visade det sig
emellertid att FAO inte ville att vi skulle
använda de medel, som var anvisade
för hjälp till att skänka bort potatis. De
aktuella länderna efterfrågar inte i särskilt
hög grad potatis. Då återstod möjligheten
att av riksdagen begära ett par
miljoner eller så för att kunna skeppa i
väg potatisen. Även om läget kan anses
vara bekymmersamt ansåg jag inte att
en sådan åtgärd var motiverad, eftersom
det inte framstår som det mest angelägna
för de eventuella mottagarländerna
att få potatis.

Vilka förutsättningar finns det då att
öka efterfrågan på potatis för olika ändamål?
Det är möjligt att vi skulle kunna
finna avsättning för ytterligare kvantiteter
om vi kontaktade spritbolaget
och stärkelsefabrikanterna, men vi skall
vara medvetna om att vi i så fall ganska
väsentligt inskränker möjligheterna
att finna avsättning för nästa års skörd,
för den skörd som kommer året därpå
o. s. v., eftersom bägge dessa avnämare
under en femårsperiod skulle få lagra
de produkter som framställts utöver det
ordinarie produktionsprogrammet. Man
skulle då släppa ut sina produkter successivt,
för att inte hindra möjligheterna
till avsättning av potatis för detta
ändamål i framtiden. Jag har med detta
velat framhålla att vi måste ta med även
de långsiktiga perspektiven i beräkningen
om vi inte vill göra potatisodlingen
i vårt land en otjänst. Jag tror
det vore oriktigt att i alltför hög grad
försämra möjligheterna för den framtida
avsättningen.

Nr 17

Tisdagen den 14 april 1964

Om avsättningen av överskottet å matpotatis, m. m.

När det gäller kreditgarantierna vill
jag säga att tanken att en företagare som
kommer i svårigheter därför att han
lyckats alltför bra med sin produktion
skall ha ett speciellt stöd för det är
helt ny. Ett sådant stöd har kanske någon
gång tidigare utgått till någon enstaka
odlare som inte kunnat bli av med
sina produkter. I sådana situationer borde
väl jordbrukarnas föreningsrörelser
solidariskt gripa in så att ingen medlem
lämnades vind för våg. Även om man
har avsättningssvårigheter borde föreningarna
vara beredda att ta emot potatis
från de olika leverantörerna i sådan
utsträckning att ingen enstaka odlare
drabbades alltför hårt av dessa svårigheter.
Jag har nog en känsla av att
man i allmänhet också gjort så, men jag
vill peka på att sådana åtgärder i första
hand är lämpliga om man vill ge stöd
åt dem som råkar i svårigheter på grund
av en sådan här situation.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för det besked vi fick om
möjligheterna för eventuella gåvor till
u-länderna. Den saken har diskuterats
mycket ute i orterna, där man trott att
detta hade varit en utväg för att ta till
vara vårt potatisöverskott. Givetvis måste
man i så fall ha ordnat med ordentlig
sortering av potatisen, så att man inte
får något klander för den saken. Det var
värdefullt för oss att få veta, vilket inte
framgått tidigare, att i u-länderna potatis
inte är särskilt åtråvärd f. n. som
livsmedel.

Jordbruksministern sade vidare att
man kanske borde ta ytterligare kontakt
med sprit- och stärkelsefabrikerna men
att man då måste vara på det klara med
att en sådan åtgärd kan få långsiktiga
verkningar på möjligheterna att avsätta
kommande års potatisskördar. Det är
naturligtvis riktigt. Om vi ser på skördarna
under de gångna åren torde vi
dock knappast behöva räkna med att i

höst få en lika stor skörd som vi hade
i fjol. Svårigheterna att finna avsättning
för fjolårets skörd torde nämligen ha
avskräckt många potatisodlare, varför
det troligen kommer att bli en nedgång
i odlingen i år. Vi kommer kanske rent
av i höst att få ett potatisunderskott. Jag
ser det därför som en skymt av hopp
när jordbruksministern säger att vi kanske
nu bör tala vid sprit- och stärkelsefabrikerna
om en ytterligare tillverkning.
Jag anser det riktigt att ta upp ett
sådant resonemang därför att jag inte
tror att vi inom de närmaste åren behöver
räkna med några stora potatisöverskott,
beroende på det avskräckande läget
med det gångna årets skörd.

Föreningsrörelsen har efter vad jag
kan förstå i år lidit rätt stora förluster
på potatis. Jag skulle önska att föreningsrörelsen
i samråd med jordbruksnämnden
och jordbruksdepartementet
kunde komma fram till vissa garantier
för potatisodlingen motsvarande de garantier
som nu gäller för brödspannmålen.

Svårigheterna med den stora potatisskörden
har kanske varit speciellt kännbara
i Värmland. Odlarna har där långa
avstånd och inte samma avsättningsmöjligheter
för potatisen till sprit- och stärkelsetillverkning
som man har på andra
håll i vårt land. Situationen i fråga om
potatisen är i år fullständigt unik. Odlarna
har fått en stor skörd. De har haft
betydande kostnader för att ta till vara
potatisen, men sedan har de inte några
avsättningsmöjligheter. Situationen är
faktiskt sämre för odlarna än om de
hade fått ett dåligt skörderesultat. 1962
års skörd var betydligt mindre, men då
hade man goda avsättningsmöjligheter,
varjämte många odlare fick särskild ersättning
via försäkringarna. Situationen
med höstens stora potatisskörd är både
unik och särskilt besvärlig. Det är därför
som jag önskar att man skall göra
allt man kan för att lätta potatisodlarnas
svårigheter.

Jag tackar än en gång herr statsrådet
för svaret.

Tisdagen den 14 april 1964

Nr 17

Om avsättningen av överskottet å matpotatis, m. in.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Det är riktigt, herr Jonasson, att det
har varit en ovanligt stor skörd just av
potatis, men vi har ju överskottsproblem
på andra områden också. Se t. ex. på de
förhållanden som gällde för äggen för
några månader sedan — det var också
ett sådant läge där det inte fanns möjligheter
för oss själva att ta vara på
alla de ägg som producerades. Nu rättar
det till sig genom att man tydligen har
kunnat bringa ned produktionen väsentligt.

Det är naturligtvis annorlunda när
det gäller potatisen, eftersom läget där
kan tänkas få verkningar för framtiden.
Det är möjligt att vi kan räkna med att
odlare som nu är besvikna avstår från
att odla potatis nästa år, men jag hoppas
för min del att den potatisodling
som kommit i gång på många håll —
inte minst i Norrland, där man har ett
nyvaknat intresse för potatisodling —
skall bli bestående, eftersom jag tror att
det är en värdefull sak för det norrländska
jordbruket.

Jag kan emellertid inte säga att jag
för framtiden kan inta någon annan
ställning till överskottsproblemet. Jag
vill erinra om vad jag sagt tidigare, att
det i det löpande avtalet inte finns någon
utfästelse. I den mån man vill ha
en ändring där får den saken tas upp i
anslutning till de förhandlingar om ett
nytt jordbruksavtal som ändå ganska
snart kommer till stånd.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 101, med förslag till lagstiftning
med anledning av förstatligandet
och omorganisationen av polisväsendet
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr

111, angående organisation av förvaltningarna
vid marinkommando Syd.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 116, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 14 december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, in. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 119, med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån; och

nr 123, angående inrättande av en avdelning
för kemi vid tekniska högskolan
i Lund in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 125, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),
in. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
propositioner:

nr 128, med förslag till lag om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet; och
nr 132, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648), m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 133, med förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
134, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. m.

Nr 17

Tisdagen den 14 april 1964

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
136, angående anslag till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel m. m. för
budgetåret 1964/65.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 138, angående studiesocialt
stöd till studerande ungdom, hänvisades
propositionen, såvitt densamma
avsåge förslagen till studiehjälpsreglemente,
förordning om förlängt barnbidrag,
studiemedelsförordning och förordning
angående finansiering av högre
studier (studiemedelsförordning), till
behandling av lagutskott samt i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Majrts
proposition nr 139, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 15 § och
23 § 1 mom. bekämpningsmedelsförordningen
den 14 december 1962 (nr 703).

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 140, med förslag till vissa
grundlagsändringar.

Föredrogs och hänvisades till bankoutslcottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
142, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 6 § ränteregleringslagen den
25 maj 1962 (nr 258).

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
145, angående riktlinjer för biståndsexperters
anställningsvillkor, m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 723 till behandling av
lagutskott samt

motionerna nr 724 och 725 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 9 och
10, statsutskottets utlåtanden nr 4, 42
och 44—46, bankoutskottets memorial
nr 13 och utlåtanden nr 14—18, andra
lagutskottets utlåtanden nr 27 och 31—
33, tredje lagutskottets utlåtanden nr
18—21 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 15—17.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 141, angående ändrad organisation
av postverket, m. in.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden, som avses i
Kungl. Maj:ts propositioner nr 138 och
140, hemställer jag att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda kungl.
propositioner utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter 15 dagar
från det propositionerna kom kammaren
till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
kommittén för utredning rörande riksbankens
jubileumsfond inkommit framställning
angående närmare bestämmelser
rörande fondens handhavande
och utnyttjande.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 28, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen

Tisdagen den 14 april 1964

Nr 17

för gåvor till humanitära m. fl. ändamål
samt för avgift till annat trossamfund
än svenska kyrkan;

nr 31, i anledning av väckta motioner
om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar;

nr 33, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
m. m.; och

nr 39, i anledning av väckta motioner
om reformering av förmögenhetsbeskattningen.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 726, av herr Adolfsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 70, med
förslag till lag om bidragsförskott,
m. m.;

nr 727, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
70, med förslag till lag om bidragsförskott,
m. m.;

nr 728, av fru Hultell och fröken
Stenberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 74, angående fortsatt
utbvggnad av universitetet i Umeå
m. m.;

nr 729, av fröken Ljungberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående fortsatt utbyggnad av
universitetet i Umeå m. in.;

nr 730, av fröken Stenberg m.fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående fortsatt utbyggnad av
universitetet i Umeå m. ni.;

nr 731, av herr Wallmark in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
74, angående fortsatt utbyggnad av
universitetet i Umeå m. m.;

nr 732, av herr Schött m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
83, angående skolväsendets centrala ledning
in. in.;

nr 733, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, med förslag till förordning
om gasolskatt, m. in.;

nr 734, av herr Nyman, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 97, med
förslag till förordning om gasolskatt,
in. m.;

nr 735, av herr lsacson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 103,
med förslag till förordning om ändring
i skogsvärderingsinstruktionen den 1

juni 1951 (nr 440), in. in.;

nr 736, av herr Schött, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 109, angående
ny organisation av totalförsvarets
regionala ledning m. m.;

nr 737, av herr Schött, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 109, angående
ny organisation av totalförsvarets
regionala ledning m. in.;

nr 738, av herrar Kaijser och Enarsson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 114, angående viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården
in. in.;

nr 739, av herrar Holmberg och Wallmark,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 115, angående ändrade
grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen; nr

740, av herr Geijer, Arne, och herr
Johansson, Knut, i anledning av Kungl.
Majrts propositioner nr 115, angående
ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
och nr 116,
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 14 december
1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor,
in. in.;

nr 741, av herr Wallmark, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
117, angående inrättande av kreditinstitut
för lantbruksnäringarna, in. m.;

nr 742, av herr Arvidson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 91, angående
den framtida organisationen av
upplysningsavdelningen vid statens institut
för konsumentfrågor, m. in.; och
nr 743, av fröken Stenberg m.fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående fortsatt utbyggnad av
universitetet i Umeå in. in.

Nr 17

Tisdagen den 14 april 1964

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Sveningsson (h) till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet:
»Kan herr statsrådet upplysa kammaren,
huruvida förslag från 1960 års
jordbruksutredning rörande de lokala
statliga och statsunderstödda organisationerna
på jordbrukets område, när -

mast hushållningssällskapen, lantbruksnämnderna
och skogsvårdsstyrelserna,
kan väntas inom sådan tid, att proposition
kan föreläggas 1965 års riksdag?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.43.

In fidem

Fritz af Petersens

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Onsdagen den 15 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsledamoten Gunvor Stenberg
är på grund av sjukdom förhindrad att
närvara vid riksdagen veckan måndagen
den 13/4 till lördagen den 18/4 1964.

Umeå lasarett den 13/4 1964

Erik Frisell
Överläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fröken Stenberg för den i läkarintyget
angivna tiden.

Ang. särskilda frågestunder i kamrarna

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna följande meddelande
angående särskilda frågestunder
i kamrarna.

Vid innevarande vårsession kommer
försöksvis att anordnas särskilda frågestunder
i riksdagens kamrar. Detta institut
förutsättes komma att användas
endast för inhämtande av upplysningar
och påkallande av åtgärder, icke för att
få till stånd principdiskussioner. Frågestunderna
förlägges till tisdagar, i
första kammaren med början kl. 16.00
och i andra kammaren med början kl.
15.00. Frågorna skall tillställas talmannen
senast kl. 10.00 fredagen före frågestunden.
De första frågestunderna hålles
tisdagen den 21 april 1964. Samtliga
före den 15 april framställda enkla
frågor kommer emellertid att besvaras
enligt den hittills tillämpade ordningen.

Sedan frågorna behandlats övergår
kammaren omedelbart till övriga vid
dagens sammanträde förekommande
ärenden.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
141, angående ändrad organisation av
postverket, m. m.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från kommittén för utredning
rörande riksbankens jubileumsfond
inkommit framställning angående
närmare bestämmelser rörande fondens
handhavande och utnyttjande, hänvisades
framställningen till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 726 och 727 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 728—732 till statsutskottet,

motionerna nr 733—735 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 736—738 till statsutskottet,

motionerna nr 739 och 740 till behandling
av lagutskott,

motionen nr 741 till bankoutskottet
samt

motionerna nr 742 och 743 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 28,
31, 33 och 39.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av väckta motioner om slopande
av kravet att valsedel skall upptaga
valbart namn m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Om förstärkning av skyddet för valhem ligheten

i samband med allmänna val

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
väckt motion om förstärkning av skyddet
för valhemligheten i samband med
allmänna val.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 304 i andra kammaren
av herrar Anners och Björkman
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam utredning och förslag till
ytterligare förstärkning av skyddet för
valhemligheten i samband med de allmänna
valen.

Motionärerna hade förordat en utsträckning
av skyddet för valhemligheten
till att omfatta även i vad mån en
röstberättigad begagnat sin rösträtt, genom
inskränkning av röstlängdens offentlighet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen 11:304 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg, fröken Stenberg samt
herrar von Friesen, Magnusson i Tumhult,
Braconier och Keijer, vilka på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II: 304,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag till ytterligare
förstärkning av skyddet för
valhemligheten i samband med de allmänna
valen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Genom något beklagligt
missöde, eller kalla det gärna olyckshändelse,
saknas under detta utskottsutlåtande
några namn från denna kammare.
Hade mitt namn varit med, skulle
även det ha återfunnits under reservationen.
Jag vill med anledning av denna
något beröra den fråga det här gäller.

I konstitutionsutskottets utlåtande nr

10 redovisas behandlingen av en motion
väckt i andra kammaren av herr
Anners och herr Björkman. Motionen
siktar till att vi skall få en förstärkning
och ett starkare skydd för valhemligheten
än som nu förekommer.

I gällande vallagstiftning ingår vissa
bestämmelser för att trygga valhemligheten,
men de är inriktade på att sådana
anordningar skall finnas i vallokalen
att det när väljaren lägger röstsedeln i
valkuvertet inte skall vara någon offentlig
insyn över vilken valsedel som
användes. Härvidlag finns ingen orsak
till ändring. Däremot anser vi att bestämmelserna
om att röstlängden skall
vara en helt offentlig handling, sedan
valförrättningen avslutats, inte är tillfredställande.

Det är alldeles klart att röstlängden
— som är ett mycket viktigt och oumbärligt
dokument vid röstningen och
sammanräkningen — inte kan vara en i
sin helhet från början till slut hemligstämplad
handling. Men sedan röstlängden
använts för sitt ändamål och valet
är slutfört borde den inte vara en offentlig
handling i samma bemärkelse
som andra offentliga handlingar.

Själva valförrättningen liksom den
slutgiltiga sammanräkningen måste också
ha offentlig karaktär, så som nu förekommer;
det råder inga delade meningar
om den saken. Att inskränka offentligheten
vid själva valförrättningen
är inte syftet med motionen; har utskottsmajoriteten
uppfattat motionen
så, är det en missuppfattning.

Men eftersom valförrättningen lika
väl som den preliminära och den slutliga
röstsammanräkningen är offentliga
förrättningar — sammanräkningarna
sker inför öppna dörrar, som det heter
— kan det inte vara nödvändigt att
röstlängden skall utan någon begränsning
vara offentlig handling, sedan
denna procedur är över.

Ingen vill söka förhindra, och det är
heller inte möjligt, att partirepresentanter
som så önskar i närheten av vallokalen
prickar av i röstlängden vilka
som gar till vallokalen och röstar. Men

Onsdagen den 15 april 19G4 fm.

Nr 17

Om förstärkning av skyddet för valhemligheten i samband med allmänna val

framför allt sedan röstkorten tillkom
och allt fler röstar på postanstalt går
det inte att hålla någon fullständig kontroll
genom avprickning och anteckningar
i omedelbar anslutning till vallokalen
om vilka som på valdagen har
avlämnat sin röst och vilka som inte
har röstat.

Det måste också beaktas, såsom motionärerna
framhåller, att även underlåtenhet
att rösta kan innebära en reaktion
som bör betecknas såsom en
form för valdeltagande; orsaken behöver
inte nödvändigt var bristande intresse
för valet.

Vårt nuvarande system att röstlängden
även efter valförrättningen, sedan
anteckningar gjorts om vem som har
röstat, är offentlig handling, så att partierna
och deras valarbetare hos länsstyrelsen
kan få fullständiga uppgifter
om vilka som deltagit i valet är en
osympatisk anordning, tycker vi, i ett
demokratiskt samhälle. Genom att så
kan ske är inte valhemligheten tryggad
på det sätt den borde vara.

Genom de möjligheter som här finns
kan den enskilde medborgaren utsättas
för obehörig påverkan, och denna offentlighet
kan leda till obehagliga konsekvenser.
Genom en annan ordning
skulle valhemligheten på ett bättre sätt
kunna tryggas.

Om en medborgare som är medlem i
en politisk organisation inte har röstat,
och man således känner till denne väljares
politiska hemvist, kan en sådan
väljare bli utsatt för en otrevlig bearbetning;
man vet egentligen inte vad
som kan inträffa t. ex. på arbetsplatsen,
i umgängeskretsen och på många
andra sätt för sådana medborgare. Här
råder en otrygghet för den enskilde individen,
som inte får underskattas. Med
den ordning vi har i fråga om röstlängderna
kan förekomma förhållanden
som inte hör hemma, såsom jag redan
sagt, i en demokratisk samhällsordning.
Jag tror visst inte att alla partier
är riktigt snälla eller så oskyldiga
när det gäller de metoder som använ -

des för att påverka dem som man tror
är påverkningsbara i syfte att nå politiska
resultat och skaffa röster vid valtillfällena.

Medborgarna behöver det skydd som
här föreslås, och starka skäl talar för
att utvidga skyddet för valhemligheten
på siitt motionärerna och reservanterna
föreslagit i sitt utredningsyrkande.
Att införa den ordning som föreslagits
eller avsetts skall säkert inte behöva
stöta på några större besvärligheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Motionärerna anser att
skyddet för valhemligheten bör utvidgas
genom ett förbud att utlämna röstlängderna,
så att man inte skall kunna
se efter vilka som deltagit i valet.

Jag vill till detta säga att skyddet för
valhemligheten bör avse hur de röstande
väljer, inte om de väljer. Huruvida
vederbörande har röstat eller inte framgår
av röstlängden. Enligt nu gällande
lag kan man till och med under valförrättningen
begära, om det ges möjlighet
därtill, att få ta del av röstlängden;
valförrättaren är också skyldig
att lämna ut den.

I övrigt vill jag, herr talman, hänvisa
till utskottets utlåtande och recit,
som jag tycker säger allt i fråga om
valhemligheten.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag vill något förtydliga
vad som tidigare har sagts beträffande
reservationen. Det är självklart
att den offentlighetsprincip som man
slog vakt om 1914 skall gälla ännu i
dag. Men det var då framför allt möjligheterna
att rösta man tänkte på.
Man tänkte inte så mycket på avprickningen.
Det problem som vi har pekat

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Om förstärkning av skyddet för valhemligheten i samband med allmänna val

på och som vi anser att man bör kunna
utreda består i att möjliggöra ett
skydd under själva valdagen. Som det
nu är kan påtryckningar utövas på den
som av olika skäl inte vill rösta. Såsom
det har sagts i motionen kan det ju
tänkas att en person har skäl till att
inte vilja deltaga i röstningen. Han
skall då icke utsättas för påtryckningar
av något slag. Detta är det problem
som vi har pekat på och som vi har
begärt att man skall utreda.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr DAMSTRÖM (s) kort genmäle:

Det är ju inte så, fru Segerstedt Wiberg,
att man i förväg vet hur vederbörande
skall rösta. Fru Segerstedt Wiberg
anser att man otillåtet påverkar
vederbörande att rösta, men det är väl
vederbörandes egen sak att göra det eller
inte. Han kan ju säga ifrån att han
inte vill rösta, och så blir det ju som
han vill.

Det måste väl vara en medborgerlig
plikt att rösta —- det tycker jag, i varje
fall — och att det kan ske en påverkan
i så måtto som fru Segerstedt Wiberg
säger, bestrider jag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Damström säger att vederbörande
röstar som han vill, men vad vi
är oense om är om man skall utvidga
slagordet »rösträtt är röstplikt» till en
skyldighet att under alla förhållanden
rösta och därmed ge vissa möjligheter
att påverka en person. Vi anser att det
är att gå för långt. Där kommer man
in på den personliga integriteten, och
det är på den punkten, herr Damström,
våra vägar skiljs åt.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja ställa
en fråga till herr Damström. Han sade
att rösträtt är röstplikt, om jag fattade

honom rätt. Jag tycker att det är naturligt
att har man i en demokrati en möjlighet
att rösta, skall man göra det. Men,
herr Damström, det är väl ändå så som
fru Segerstedt Wiberg sade, att människor
också har en rättighet att låta bli
att rösta, en rättighet som vi måste respektera? Det

kan ju vara en person som alla
vet har röstat med t. ex. socialdemokraterna
eller folkpartiet men som i
protest mot t. ex. herr Damström eller
mig eller våra partier säger att han inte
vill rösta vid ett visst valtillfälle. För
den personen blir det på valdagen ett
problem om hans handlingssätt skall
underkastas kontroll via röstlängden.

Jag vill liksom fru Segerstedt Wiberg
poängtera att röstlängden självklart
skall vara offentlig före valdagen och
efter valdagen. Det är inget problem.
Men, herr Damström, finns det inte ett
problem när det gäller att på valdagen
utöva påtryckning? Jag måste säga att
reservanterna har påvisat att det finns
ett problem. Utskottsskrivningen ger inte
vid handen att man ens ställt sig
frågan, huruvida det kanske kan finnas
något att rätta till.

Herr talman! Jag skall erkänna att
jag inte vet hur man skall klara problemet.
Jag tycker dock att det vore
värt en utredning.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag vill vända mig mot
herr Damströms yttrande och säga, att
problemet kanske inte är så enkelt. Det
finns många små valdistrikt, där väljarna
är mycket väl underrättade om varandra
och mycket väl känner till hur
man röstar. De är så få, att det nästan
går att ur röstlängden läsa sig till hur
vederbörande röstat. Även med tanke
på vikten av rösthemlighetens bevarande
kan utredningsförslaget alltså vara
av viss betydelse. Därför kan man
i alla fall tillstyrka en utredning av
detta problem, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! År man så känslig att
man inte vågar ta emot en uppmaning
att gå till valurnorna — jag anser det
vara en självklar plikt, men det hör inte
hit eftersom vi inte liar röstplikt — då
är man, herr talman, överkänslig, ty
det är inte fråga om att röja valhemligheten
utan det är fråga om att rösta eller
inte rösta.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. kostnadsramen för det militära
försvaret, m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 dels berett riksdagen tillfälle avgiva
yttrande med anledning av vad som i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1964 anförts rörande
ramen för det militära försvaret
in. m., dels föreslagit riksdagen att för
budgetåret 1964/65 medgiva att, därest
av beredskapsskäl värnpliktiga inkallades
till repetitionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning eller
ock av samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under
riksstatens fjärde huvudtitel uppförda,
av riksdagen maximerade anslag, nämligen
Armén: övningar m. m., Armén:
Underhåll av tygmateriel m. m., Marinen:
övningar m. m., Marinen: Underhåll
av fartyg m. m., Flygvapnet: övningar
m. m. samt Flygvapnet: Drift
och underhåll av flygmateriel m. m.
finge enligt Kungl. Maj ds bestämmande
överskridas.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (I: 4) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Hagberg m. fl. (II: 4), i vilka hemställts,
att riksdagen för sin del måtte förklara,

20 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. in.

att Sverige icke skulle framställa atomvapen
eller utrusta sin krigsmakt med
sådana och att därför de förberedelser
till framställning av atomvapen, som
forskningsanstalten bedreve under skylten
skyddsforskning, måtte inställas
samt att riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte hemställa om nödvändiga
åtgärder i detta syfte.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Segerstedt Wiberg och herr Gunnar
Pettersson (1:63) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Löfroth
och Johansson i öckerö (II: 79), i vilka
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att repetitionsövningarna skulle inställas
under budgetåret 1964/65,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åke Larsson m. fl. (1:145) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kellgren m. fl. (11:186), i vilka anhållits
att riksdagen vid behandlingen av
försvarshuvudtiteln måtte uttala sin anslutning
till tanken, att 1963 års försvarsuppgörelse
borde ses över med
hänsyn till den avspänning i stormaktsläget,
som inträtt under senare år,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lage Svedberg och Rönnberg
(1:265) samt den andra inom andra
kammaren av herr Spångberg m. fl.
(11:309), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av fjärde huvudtiteln
måtte besluta

att som erkännande av principen om
nedrustning minska anslagen från föreslagna
4 105 900 000 kronor med
151 800 000 kronor till 3 954 100 000
kronor,

att en parlamentarisk utredning snarast
skulle tillsättas med uppgift att utreda
och framlägga förslag om en ändamålsenligare
försvarsorganisation med
successiv minskning av försvarskostnaderna
samt

i princip uttala, att kärnvapen ej borde
införlivas i svenska försvarsorganisationen,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:392) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Hagberg m. fl. (11:472), i vilka
yrkats, att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle hemställa,

att en representativ utredning av alla
partier och de viktigaste massorganisationerna
jämte militär expertis måtte
tillsättas där även de kritiska synpunkterna
mot nuvarande inriktning företräddes
samt att dess uppgifter måtte
bliva att utforma riktlinjer för ett neutralitetsförsvar
för skydd mot neutralitetskränkningar
och försvar av gränserna
och att även pröva frågan om stormaktsgarantier
skulle kunna bliva ett
verksamt stöd för svensk neutralitet,

att förberedelser för att utbilda och
utrusta folket inför en eventuell framtida
ockupation av svenskt område måtte
utredas samt

att en rationalisering och ekonomisering
av försvaret jämte en förkortning
av utbildningstiden måtte åstadkommas,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Lager (1:393)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg m. fl. (II: 473), i vilka
föreslagits, att riksdagen skulle med i
motionerna angivna belopp besluta besparingar
beträffande 15 anslag samt att
av dessa begränsningar påverkade anslag
skulle nedskäras,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin (I: 466) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Fälldin och
Boo (II: 552),

dels ock en inom första kammaren
av herrar Jonasson och Eric Carlsson
väckt motion (1:462), vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag till innevarande års
riksdag rörande frågan om inställande
av repetitionsövningarna under budgetåret
1964/65.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:4 och 11:4 icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:63 och 11:79
samt I: 462 icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att motionerna I: 145 och II: 186
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 265 och II: 309
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:392 och 11:472
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VI. att motionerna 1:466 och 11:552
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VII. att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört i anledning av
departementschefens uttalande i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 3 januari 1964 rörande ramen
för det militära försvaret, m. m.;

VIII. att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 medgiva, att, därest av beredskapsskäl
värnpliktiga inkallades till
repetitionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning eller ock av
samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda, av
riksdagen maximerade anslag, nämligen
Armén: övningar m. m., Armén:
Underhåll av tygmateriel m. m., Marinen:
Övningar m. m., Marinen: Underhåll
av fartyg m. in., Flygvapnet: Övningar
m. m. samt Flygvapnet: Drift
och underhåll av flygmateriel m. m.,
finge enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
överskridas.

Beträffande motionerna I: 393 och II:
473 hade utskottet gjort hemställan under
vederbörliga punkter i det följande.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

a) av herrar Nils-Eric Gustafsson och
Löfroth, vilka ansett, att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 63 och
II: 79 samt i anledning av motionen
1:462, besluta, att repetitionsövningarna
skulle inställas under budgetåret
1964/65;

b) av herrar Söderberg och Kellgren,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 145
och II: 186, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört.

I den motivering, som förordats i reservationen
b, hade bland annat yttrats,
att reservanterna funnit det påkallat, att
en ny försvarsutredning komme till
stånd redan under nästkommande budgetår.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Den svenska riksdagen
har som vi alla väl vet ett antal heliga
kor, om vilka ingen diskussion bör föras
och vilkas lugna liv inte heller bör
störas. En av de allra heligaste är försvarsuppgörelsen.
Mera allmänt förekommande,
men dock helig, är också
den företeelse som beskrivs med orden:
utredning pågår.

Statsutskottet har snabbt och behändigt
pekat på dessa tvenne kor vid behandlingen
av motionerna I: 63 och II:
79. Därmed har utskottet sluppit att
bemöta det resonemang som förs i motionerna.
Man kan kanske säga att utskottet
genom sin utomordentliga ordknapphet
visar hur lätt det ena goda
kan bli det andras fiende. Visst är det
bra att vi har försvarsuppgörelser och

22 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

att vi därigenom manifesterar uppslutningen
kring neutraliteten och kring
den utrikespolitik som följer därav.
Men nog skall man väl ändå kunna ta
upp vissa frågeställningar som utvecklingen
gör aktuella.

Vi motionärer har inte diskuterat
själva uppgörelsen eller sättet för dess
tillkomst, vilket i och för sig kunde
vara värt större uppmärksamhet, men
alla vet ju att då uppgörelsen äntligen
når oss som är vanligt fotfolk i riksdagen
återstår inte mycket att göra. Åtminstone
finns det små utsikter att få
en djupgående debatt eller att åstadkomma
en ändring. Uppgörelsen återspeglas
dock i siffrorna som visar att
försvarsutgifterna på driftbudgeten under
de senaste tio åren har stigit från
1,9 till 3,6 miljarder kronor. Vi som står
bakom motionerna har för vår del nöjt
oss med att nu föreslå att repetitionsövningarna
inställes under kommande
budgetår.

Vårt förslag bygger på två av alla
kända och erkända förhållanden. Avspänningen
mellan de två stora maktblocken
har fortsatt. Därom avgavs
många vittnesbörd under förra veckans
utrikesdebatt. Avspänningen har sitt
särskilda intresse ur svensk synpunkt,
i det den har fört Sverige bort från den
skärningspunkt mellan de motstridande
stormaktsintressena som under en lång
följd av år inföll just i vår del av världen.
Samtidigt har vi brist på arbetskraft
i en sådan omfattning att stora
sektorer av samhället kämpar med svårigheter
av allvarligaste slag. Jag kan
hänvisa till byggnadssektorn med alla
dess påföljder för övriga samhällssektorer,
inte minst då skol-, utbildningsoch
forskningssektorerna. På samma
gång vet alla, att vi för att kunna hävda
oss internationellt måste undvika att
sacka efter i fråga om utbildning och
forskning. Det är ju allmänt erkänt att
ett lands försvar inte endast består av
försvar på det militära området. Landet
måste också kunna hävda sig på
andra områden.

Inställes repetitionsövningarna skulle
cirka 75 000 man kunna kvarstanna i
det civila arbetslivet.

Nu beräknas att de kommer att tvingas
lämna sitt vanliga arbete under så
lång tid att det blir ett bortfall av mellan
2,5 och 2,6 miljoner dagar. Utgifterna
på försvarssidan för repetitionsövningen
beräknas uppgå till 75 miljoner
kronor, men den väsentliga utgiften
faller givetvis på den civila sidan.
Utgår man från de inkallades medelinkomster,
så kommer man fram till eu
siffra för den förlorade produktionsinsatsen
på cirka 115 miljoner kronor.
Siffran är låg med tanke på det totala
produktionsbortfallet. Slutsatsen blir
därför att kostnaderna för repetitionsövningarna
uppgår till sammanlagt omkring
200 miljoner kronor vartill kommer
alla övriga olägenheter för samhället.

Vårt förslag är som jag redan nämnt
mycket begränsat, och det torde inte
ha några revolutionerande verkningar.
Mot förslaget kan givetvis samma invändningar
resas som framfördes då
regeringen 1956 föreslog att repetitionsövningarna
skulle inställas. Då var
det ju en stor debatt i båda kamrarna,
och man utmålade från en del håll alla
de farliga konsekvenser som beslutet
skulle få — och verkningarna av detta
skulle bestå ända fram till 1962. Men
det talet tystnade ganska snart. Ingen
har talat om att Sverige under de gångna
åren varit illa rustat på grund av de
inställda repetitionsövningarna.

Däremot tycker jag att man inte helt
skall gå förbi den varning som då framfördes
av herr Gillström. Han sade i
denna kammare att den snabba utveckling
som krigstekniken undergått och
undergår givit honom den bestämda
känslan att försvarets ekonomiska krav
på vårt samhälle ganska snabbt kommer
att växa över vår förmåga.

Det finns väl en del som svarar att
den ärade talaren överdrev, men på det
internationella planet är man ju överens
om att rustningarna slukar alltför

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

stor del av produktionen. Inte bara av
hänsyn till det hot som kärnvapnen
skapar utan också med tanke på den
utarmning som vållas av kapprustningen
vill man hejda denna. Utarmningen
drabbar ju särskilt u-länderna i form
av uteblivet bistånd.

Vi har i motionen avsiktligt inte tagit
med den aspekten, men det kan ändå
vara välbetänkt att ha den klar. Vi
måste räkna med bristande förmåga att
bidra till u-landshjälpen också i fortsättningen,
om försvaret skall ta en
femtedel av statsutgifterna. Det är ju
också den risken som gäller i hela det
internationella resonemanget.

I motionen begärs endast att årets repetitionsövningar
skall inställas med
tanke främst på behovet av arbetskraft
i dagens läge. Det behovet har senast
skildrats i dagens morgontidningar av
arbetsmarknadssyrelsens chef. Vi anser
att behovet är väl så angeläget i dag
som det var 1956 — för att inte säga angelägnare.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation a vid punkt
1 av herrar Gustafsson, Nils-Eric, och
Löfroth.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! De 31 socialdemokratiska
»rebellerna» har från olika håll
beskyllts för att vilja rasera förra årets
försvarsuppgörelse. Det är inte alldeles
med sanningen överensstämmande, eftersom
kravet — med hänsyn till det
förändrade utrikespolitiska läget — gäller
en översyn av överenskommelsen.
Ingalunda har det varit motionärernas
mening att den genom ett majoritetsbeslut
skulle förkastas. Givetvis har
man siktat till en ny samförståndslöslösning.

Finns det då några skäl till att redan
nu företa en sådan översyn? Enligt min
mening ja. Jag skall försöka ange skälen
härtill. I likhet med fru Segerstedt
Wiberg är jag av den uppfattningen att

förra onsdagens utrikesdebatt, inte
minst i denna kammare, gav belägg för
att motionärernas bedömning att en avspänning
skett i det utrikespolitiska
läget är väl grundad. Men det finns
även andra skäl som talar för att en
sådan översyn snarast bör påbörjas.

På riksdagens bord ligger nu en proposition
angående utvecklingen av en
ny flygplanstyp —Viggen. Den kommer
att medföra stora kostnader, och det finns
i detta sammanhang anledning erinra
om försvarsministerns uttalande i fjolårets
statsverksproposition, där han sade
att kvalitetskravet inte får äventyra
kvantiteten. Där finns anledning fråga
sig om det blir något väsentligt utrymme
kvar för andra försvarsgrenar sedan
flygvapnet tagit för sig brorslotten.
Anledning kan även finnas att fråga sig
hur det blir med framtida överenskommelsers
hållbarhet, om flygförvaltningen
får bilda skola och såväl armé- som
marinförvaltningen följer flygets exempel
och binder statsmakterna med avtal
utan regeringens hörande. Här finns
det skäl för försvarsministern att lämna
silkesvantarna hemma och att återställa
ordningen på torpet.

Man kan också ställa frågan: Bör vi
i framtiden ha försvarsuppgörelser?
Jag måste för min del anmäla en viss
tveksamhet på den punkten. Visst kan
det ha sina fördelar att utåt kunna uppvisa
enighet i viljan att försvara sig,
men den möjligheten bör väl finnas
ändå.

Det måste anses obestridligt, att den
nuvarande ordningen avstänger riksdagen
och dess utskott från en ordentlig
realprövning av fjärde huvudtiteln. När
ramen är fastställd framstår det som
rätt meningslöst att försöka öka eller
pruta på ett anslag, eftersom detta återverkar
på andra anslag. Det finns åtskilligt
som tarvar diskussion i fråga
om försvaret, men som det nu är framstår
det som skäligen meningslöst med
sådana debatter. Det tycker jag inte
är bra i en demokrati, och jag tror inte
heller att det är nyttigt för försvaret.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m

Därför kan det vara viktigt att fundera
också på den frågan ett slag.

Men det finns även andra skäl för den
av motionärerna begärda översynen.
Alla är vi väl överens om att om vi skall
ha ett försvar för cirka fyra miljarder,
skall det också vara effektivt använda
pengar. För min del är jag inte övertygad
om att de är det. Jag är rädd för
att det saknas verklig planmässighet i
de åtgärder som föreslås och vidtas.

Låt oss exempelvis se på utfallet av
ÖB 58. I samband med 1958 års uppgörelse
fick vi höra att det skulle bli
en hel del förbandsindragningar. Men
blev det så? Ja, visst lades något förband
ned, men det kom igen i annan
form. Antalet värnpliktiga i organisationen
har ökat. Det enda som försvunnit
är i stort sett krigsförband som aldrig
funnits till annat än på papperet,
och så har det skett en viss minskning
av marinens fartygsbestånd, men ingalunda
dess personal.

Vad som hänt är att vi fått en fortsättning
på den s. k. Mälardalskarusellen.
Men har förflyttningarna kännetecknats
av någon planläggning i stort?
Vi har därtill begåvats med tre nya stora
militära skjutfält, Vidsel, Gullberg eller
det s. k. Prästtomtafältet samt Älvdalsfältet.
Järvafältet har ersatts med
två nya områden, och därtill har det
skett mindre utvidgningar här och var.

Tror nu någon att militärernas markhunger
därmed är stillad? Ingalunda.
Med hänvisning till den vapentekniska
utvecklingen har en plan uppgjorts om
utvidgningen av övningsfält vid olika
förband för omkring 50 miljoner kronor.
Det finns kanske möjlighet att ordna
detta vid förband belägna i orter
som inte expanderar. Men vad kommer
det att betyda i starkt expanderande orter
som är garnisonsstäder? Och hur är
det med planmässigheten? Vi flyttade
skjutskolan i Rosersberg till Prästtomta,
därför att utrymmet i Rosersberg var
för begränsat, men redan några år efteråt
inköptes ett område norr om
Kungsängen, nära gränsande till Ro -

sersbergsområdet, så att vi kunde flytta
på I 1.

Ett annat skal för en ny översyn vill
jag ange här. Vårt kasernbestånd vid de
olika förbanden är gammalt och i sådant
skick att det knappast erbjuder
våra värnpliktiga människovärdiga förhållanden.
Alla som sysslar med byggenskap
vet att det blir dyrare och sämre
att rusta upp gamla hus än att bygga
nytt. Inflyttningen från de gamla hedarna
in till städerna kunde vara motiverad
vid seklets början. Men är den
det i dag? Finns det någon anledning
att nu längre hålla på de landskapsvis
utströdda förbanden, när ändå en mycket
stor del av våra ungdomar inte kan
fredsutbildas i hemorten? Innan vi offrar
för mycket pengar på att rusta upp
gamla odugliga kaserner och innan vi
för militärt ändamål lägger beslag på
ännu större markområden runt omkring
våra förbandsorter, bör en ordentlig
genomgång av fredsutbildningsfrågan
ske. Sker den inte snart, riskerar vi
stora felinvesteringar de närmaste åren.

Försvaret rör sig med miljardbelopp,
och de militära förvaltningarna är en
av vårt lands största upphandlare. Det
kan också finnas anledning för oss som
sitter här och för svenska folket i dess
helhet att fråga om denna enorma upphandling
sker under tillfredställande
kontroll.

I fråga om flygplansleveranser har
exempelvis Saab och några andra industrier
en viss monopolställning. Vilka
möjligheter finns det att här — där
konkurrens saknas — pressa priserna?
Den militära, av sekretesskäl behövliga
hemligstämpeln försvårar också en ordentlig
insyn. Inte minst med hänsyn
till flygförvaltningens visade självrådighet
bör kontroll över upphandlingen
också tas med i en översyn.

Herr talman! Jag har med detta inlägg
velat markera att det finns all anledning
för försvarsministern att inte
töva med att tillsätta den nya försvarsutredningen.
Om denna, redan innan
den nuvarande uppgörelsen upphör att

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. in.

gälla, finner skäl för ändringar, förutsätter
jag att utredningen är oförhindrad
att framlägga förslag härom.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min och herr Kellgrens reservation
på denna punkt.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Herr Söderberg har ju
redovisat de motiv som ligger bakom
motionerna I: 145 och II: 186, och jag
behöver fördenskull — även om jag är
medmotionär ■— inte bli alltför mångordig.
Men för att inte något missförstånd
skall uppstå vill jag för min personliga
del redan från början deklarera
att jag är fullt medveten om att vi
behöver ett försvar och att jag inte tror
på att vi isolerat kan »nedskrota» vårt
försvar — det måste i så fall ske i ett
större sammanhang.

Jag har velat säga detta för att klart
deklarera att jag inte har några pacifistiska
tendenser eller någon övertro
på att vi kan klara dessa problem ensamma.
Men jag kan inte heller vara
med om att i en period av avspänning
i världen mellan stormakterna utan vidare
säga ja till ökade försvarskostnader.
Det är på denna punkt jag har
invändningar, ty det har ändå skett och
sker en viss avspänning i världen. Som
tecken på denna avspänning kan nämnas
att i Sovjetunionens budget för 1964
har upptagits anslag för utgifter som
betecknas som försvarsändamål med ett
belopp om 13,3 miljarder rubel. Beloppet
är 0,6 miljard rubel lägre än motsvarande
belopp i 1963 års budget. I
Förenta staternas budget för 1964/65
har försvarsutgifterna upptagits till ett
sammanlagt belopp om 54 miljarder
dollar, men för innevarande år har för
ändamålet anslagits 55,3 miljarder dollar,
vilket alltså innebär en reducering
med 1,3 miljarder dollar.

Till denna avspänning och dessa avrustningstendenser
har vi också fått
provstoppsavtal. Mot denna bakgrund
kan man fråga sig om inte vårt land

skulle kunna utnyttja denna situation
och vidta en översyn över våra försvarskostnader
med hänsyn till den avspänning
som jag här mycket kort redogjort
för. Utskottet medger för sin
del att »det utrikespolitiska läget kan
synas ha undergått viss förbättring under
den senaste tiden», men utskottet
vill ändå inte gå med på en översyn
utan erinrar om att då förra årets riksdag
antog riktlinjerna för krigsmaktens
utveckling under de närmaste fyra budgetåren
underströk riksdagen angelägenheten
av att den då beslutade kostnadsramen
icke rubbades med hänsyn
till skiftande tendenser i det utrikesoch
militärpolitiska läget annat än i exceptionella
lägen. Man kan väl här tvista
om vad som kan sägas vara exceptionellt,
men om stormakterna minskar
sina försvarsutgifter — vilket mig veterligt
inte hänt under många, många
år — betecknar jag den situationen som
exceptionell.

Jag skulle här vilja tillägga att vad
vi inte hade klart för oss när försvarsöverenskommelsen
träffades, har vi sedan
fått. Vi har klart för oss att de militära
utgifterna bara kan ändras åt ett
håll: uppåt. Om man har en annan uppfattning,
är man »avhoppare», politiskt
naiv o. s. v.

Under budgetåret 1958/59 uppgick
anslagen för militära ändamål till sammanlagt
2 817,4 miljoner kronor. 1963/
64 uppgick de till 3 954 miljoner kronor,
och för innevarande budgetår föreslås
att utgifterna skall fastställas till
4105,9 miljoner kronor. Om jag mot
bakgrunden av de förändrade relationerna
mellan stormakterna ser på de
föreslagna utgifterna för i år, kan jag
inte dra annan slutsats än att de ter sig
överdimensionerade. Som jag här sagt
är klimatet dessutom numera bättre —
tidigare var det betydligt kärvare.

Man kan med hänsyn till detta fråga
sig och har all rätt att fråga sig, om det
militära försvaret behöver lika mycket
pengar i den situation som nu råder —
under en avspänningsperiod. Kan det

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. ni.

inte finnas anledning att överväga, om
vi t. ex. inte kunde satsa mera pengar
på Förenta Nationerna och dess fredsaktioner?
Kan det inte finnas anledning
att överväga och undersöka om det
finns möjlighet till ytterligare rationaliseringar
inom försvaret? Det är frågor
som kan ställas i en sådan situation
som nu råder. Jag förstår att svaret
kommer att bli: »Det finns ingenting
mer att ta, vi bevakar det hela genom
rationaliseringar undan för undan
o. s. v.» Jag kan förstå det, men med
hänsyn till vad herr Söderberg här var
inne på — och det är väl onödigt att ta
upp någon större debatt i frågan här i
dag — och mot bakgrunden av de ökade
utgifter som skymtar framöver —
jag tänker här på flygplan 37 — är det
anledning att vi resonerar vid ett sådant
här tillfälle om försvarets utgifter
nu och i framtiden. Jag skulle också i
detta sammanhang vilja påminna om
att försvaret inte bara drar dessa utgifter
som vi ser på papperet. Jag skulle
här vilja fråga försvarsministern —
jag vet inte om han kan svara på frågan:
Vad kostar totalförsvaret i dag?

Försvarsministern har vid något tillfälle
sagt att han tänker tillsätta en utredning
redan nästa år. Utskottet är
emellertid på denna punkt mycket försiktigt
och erinrar om att försvarsministern
i skilda sammanhang uttalat att
han avser att tillkalla en ny försvarsutredning.
Detta visste vi om förut, ty när
försvarsbeslutet fattades förutsattes det
att statsmakterna i god tid före fyraårsperiodens
slut skulle företa en ny utredning
rörande försvarets totala kostnader.
Jag får kanske här fråga: Ämnar
försvarsministern tillsätta denna utredning
nästa år, eller när kommer den?

I den av herr Söderberg och herr
Kellgren avgivna reservationen föreslås
att en sådan utredning skall tillsättas
redan under nästkommande budgetår,
och vidare framhålles i reservationen
vad som då särskilt bör uppmärksammas.

Herr talman! Då reservationen i stort

sammanfaller med vad som anförts i de
motioner jag berört, ber jag att få yrka
bifall till densamma.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det är ju knappast
märkligt att det blir en debatt om försvarshuvudtiteln,
ty fyra miljarder är
verkligen ganska mycket pengar. Det är
alltså fullt befogat. Som jag ser det,
kan man naturligtvis fråga sig om det
är klokt och riktigt använda pengar i
stort sett. Det är inte på något sätt
märkligt att det kommer fram delade
meningar om detta. Det innebär dock
inte att man kan resonera hur som
helst i dessa frågor.

De motioner som här har framkommit
har det gemensamt att de förefaller
mig byggda på ett relativt tillfälligt utrikespolitiskt
läge. Om jag först får litet
kommentera vad som har sagts om
frågan om att inställa repetitionsövningarna,
så är inte det greppet något
nytt. Det har ju regeringen gjort sig
skyldig till en gång under 1950-talet
på rätt dåliga grunder. Här har nu
också den arbetsmarknadsmässiga synpunkten
utvecklats, och naturligtvis är
den ett skäl. Men vart skall det ta vägen
om den finge bli avgörande i ett
samhälle med full sysselsättning? Vi
hamnar ju den ena gången efter den
andra just genom ambitionsgraden
i sysselsättningspolitiken i ett läge, där
vi får betydande brist på arbetskraft.
Skulle vi utforma våra försvarsanstalter
efter en sådan arbetsmarknadsmässig
konjunkturpolitik, är jag rädd för
att vi snabbt skulle urholka vårt försvar.
Jag tror inte det är en klok och
långsiktig försvarspolitik. Jag tror inte
heller att vad som sägs i motionerna
om den utrikespolitiska avspänningen
kan utgöra ett tillräckligt skäl för sådana
åtgärder som här har föreslagits.

Jag har med visst intresse läst herr
Söderbergs reservation och finner att
den är så skriven, att man får läsa motiveringen
mycket noga för att upp -

Onsdagen den 15 april 1904 fm.

Nr 17

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

täcka någon egentlig skillnad i förhållande
till utskottsmajoritetens skrivning.
Det är inte riktigt så tvärsäkra
tongångar rörande den utrikespolitiska
avspiinningen som motionen har
framfört, utan man har försökt skriva
betydligt mer nyanserat. Det är, menar
jag, ett tillnyktrande som vi får hälsa
med tillfredsställelse.

Vi får betrakta försvaret som en sida
av vår utrikespolitik. Därför måste det
finnas ett samband mellan bedömningen
av den utrikespolitiska situationen
och våra försvarsanstalter. Alla önskar
vi naturligtvis en internationell avspänning
som kan medge att vi efter
hand minskar våra försvarskostnader.
Det konstaterandet innebär inte att vi
skall registrera varje kastvind i det utrikespolitiska
läget i våra försvarskostnader.
Hela den utrikespolitiska efterkrigstiden
belyser ju hur snabbt och
oberäkneligt förhållandena växlar. Det
vore lätt att anföra många exempel
därpå.

Man bygger nu på det faktum att det
ser ganska hyggligt ut i världen just
nu och att utvecklingstrenden är relativt
gynnsam. Man kan ha delade meningar
om hur pass långtgående denna
är. Att herr Chrustjov för närvarande
är föga aktiv i utrikespolitiskt hänseende,
i varje fall västerut, sammanhänger
väl dels med att han har bekymmer österut
och dels med att han har åtskilliga
jordbrukspolitiska problem på hemmafronten,
som inte är så lätta att lösa.

Man skulle i olika avseenden kunna
föra ett motsvarande resonemang när
det gäller Förenta staterna.

Jag vill erinra om att bara för ett
par år sedan kastades världen plötsligt
in i den djupaste ångest och oro inför
det tilltag som Sovjet gjorde sig skyldigt
till, nämligen att mitt under provstoppsförhandlingarna
sätta i gång testningar
av domedagsbomberna. Kubakrisen
kom överraskande och slutade lyckligt,
men vi vet efteråt att den inneslöt
ett utomordentligt högt spel, som lätt
hade kunnat ända i full katastrof.

Man kan vidare fråga sig varför så
många, inklusive motionärerna, tycker
att den ryske diktatorn i dag gör ett så
fredligt intryck. Det förefaller mig
ibland som om man vant sig att se honom
mera i kontrast mot de kinesiska
statsledarna med deras vapenskrammel.
Med den jämförelsen ser han kanske
hygglig ut. Bygger man måhända på
att Sovjet har visat tillmötesgående vid
avrustningsförhandlingarna i Geneve
eller på att någon annan stormakt har
gjort det? Såvitt jag vet har inga avgörande
framsteg gjorts där heller. Man
talar om stormakternas rustningsminskning,
och den är visserligen stor till beloppet,
ja, man kan tala om miljarder.
Räknas dessa om i procent blir minskningen
verkligen inte så särskilt stor.
Den anmärkningen kan göras att när
det är möjligt att reducera rustningskostnaderna
i Sovjet och USA, så spelar
det väl någon roll att man har sagt
sig att det inte tjänar någonting till
att i samma rasande takt fortsätta att
bygga upp kärnvapenlagren långt över en
nivå som inte ens är rimlig, ty på båda
håll finns så vitt vi vet resurser många
gånger om att förstöra hela världen.

När 1963 års riksdag antog riktlinjerna
för krigsmaktens utveckling under
de närmaste budgetåren, fastslog
man att kostnadsramen inte borde rubbas
med hänsyn till skiftande tendenser
i det utrikes- eller det militärpolitiska
läget annat än under exceptionella
förhållanden. Det skall väl ändå mycket
till för att göra gällande att förhållandena
är exceptionella nu. Jag tror
inte att det kan betecknas som exceptionella
förhållanden att det för närvarande
är en viss islossning i det utrikespolitiska
läget.

Jag tycker inte att så omvälvande saker
inträffat att de motiverar en omprövning
av djupgående art redan nu
i vare sig den ena eller den andra
riktningen. Man bör ju ha klart för
sig, och det tror jag är centralt för
att bedöma vår problematik, att om
man bestämmer sig för att göra något

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

åt våra totala försvarskostnader mot
bakgrunden av den utrikespolitiska
konjunktur som nu råder, får det konsekvenser
på mycket lång sikt, därför
att förändringar i vår försvarsorganisation
och på annat sätt inte slår igenom
och får verkningar omedelbart. Det tar
ofta åtskilliga år innan konsekvenserna
framträder.

För övrigt är det snart tid att tillsätta
nästa försvarsutredning, och det kan
väl inte finnas anledning att här i dag
föra någon process kring frågan om
denna utredning skall tillsättas några
månader tidigare eller senare.

Vi hoppas väl alla på och arbetar för
en sådan utrikespolitisk utveckling att
vi får en pålitlig avspänning och vad
jag skulle vilja kalla en strukturförändring
i utrikespolitiken och storpolitiken,
bort ifrån våldsförfarande och
till rättsförfarande nationerna emellan.
Det är detta vi måste arbeta på
inom FN och på andra håll. En sådan
utveckling skulle kunna ge grundvalen
för en långsiktig och hållbar reducering
av våra försvarskostnader. En
sådan reducering, det vill jag betona,
vill vi alla ha och är starkt intresserade
av. Hur nödvändiga försvarskostnaderna
än framstår mot bakgrunden av det
utrikespolitiska läget tycker vi ju att
dessa pengar skulle kunna användas på
ett betydligt mera uppbyggande och
konstruktivt sätt. Vi har med andra ord
förhoppningen och vill arbeta för den,
att vi en gång skall kunna förvandla
svärden till plogbillar.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Med det allvar som en
stadsman besitter frågar herr Per-Olof
Hanson vart det skulle ta vägen om vi
utnyttjar den tillfälliga konjunkturen
och den fulla sysselsättningen. Han
menar att den förbättring på det internationella
området som har skett är av

rent tillfällig natur och att man inte
kan dra några slutsatser av den.

Jag hänvisar, herr talman, till den
debatt som fördes här i förra veckan,
då bl. a. ambassadör Boheman med den
skicklighet som är honom given skildrade
hur läget förbättrats.

Jag tror inte att det var så dåliga
grunder som 1956 föranledde regeringen
att inställa repetitionsövningarna.
Jag vill påpeka att det inte hände någonting
katastrofalt sedan de inställts,
trots att det internationella läget den
gången försämrades mycket snabbt. Det
var labilt redan när förslaget kom, och
sedan fick vi Suezkrisen och den ungerska
krisen, som geografiskt utspelades
närmare oss än Kubakrisen — och
Kubakrisen ledde ju till en ändring.

Jag är övertygad att de förfärliga
följderna av det förslag vi har framlagt
utmålas här i onödigt pessimistiskt
ljus. Man använder inte riktigt så djupa
brösttoner denna gång som 1956,
men då kom spådomarna på skam, och
jag tror de kommer på skam denna
gång också. Jag anser, herr talman, det
vara väsentligt att man tar hänsyn till
det arbetsmarknadspolitiska läget och
till den aktuella kombinationen genom
avsevärda förbättringar internationellt
och ett stort behov av arbetskraft nationellt.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag beklagar om fru
Ingrid Segerstedt Wiberg tyckte att
jag skämtade för litet och lät för allvarlig
i mitt anförande, men vi kan
kanske efter debatten lätta upp stämningen
vid en kopp kaffe.

Vad jag ville framhålla är bara att vi
inte vet hur länge den nuvarande avspänningen
råder. Här har fru Segerstedt
Wiberg själv medgivit att 1956,
när man i början av året lade fram förslaget
om att inställa rep-övningarna,
fick man innan året var slut en helt annan
utrikespolitisk situation med Suez -

Onsdagen den 15 april 1904 fm.

Nr 17

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

krisen och Ungernkrisen. Alla vet ju
hur na ra det den gången var att vi råkat
in i en världsbrand.

Nu säger fru Segerstedt Wiberg —
och jag beundrar hennes förmåga att
se praktiskt på livet — att det ju ändå
inte hänt något efter 1956. Får jag då
gå litet längre tillhaka i historien, även
med risk för att än en gång bli anklagad
för att försöka leka stadsman, vilket
ändå inte är min mening. Men låt
oss ändå försöka dra någon lärdom av
historien.

Det fanns ganska många människor
som under senare delen av 1930-talet
sade att det inte kom att hända någonting
och att det därför inte fanns någon
anledning att göra något allvarligt
åt försvarsfrågan. Men så hände det
ändå någonting. I historiens ljus kan
man lätt nu säga, att en förnuftigare politik
under mitten av 1930-talet möjligen
hade gjort att man undgått den
stora katastrofen. Men just genom att
man resonerade på detta lösa sätt som
fru Segerstedt Wiberg vill göra i anknytning
till 1956, gick man rätt in i
katastrofen. Det tycker jag är betänkligt,
och det borde leda till en viss besinning
och i varje fall ett erkännande
av att problemet inte är riktigt så enkelt
att man kan göra det till en arbetsmarknadspolitisk
fråga.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att man,
som herr Per-Olof Hanson gjorde nyss,
utan vidare kan dra en jämförelse mellan
dagens läge och det läge som rådde
på 1930-talet. Våra rustningar och vår
beredskap har en helt annan omfattning
nu än då.

Herr Hanson vill göra gällande att
jag bara vill ta arbetsmarknadspolitiska
hänsyn och att jag bortser från det
internationella läget. Det är riktigt att
läget försämrades efter 1956 års beslut,
men ingen här i riksdagen fann anledning
att begära att man skulle riva upp
det beslut som hade fattats då.

Vi har, nu liksom då, sagt att om läget
försämrades så skall man vidta erforderliga
åtgärder. Vi har alltså inte
varit fullt så lättsinniga som herr Hanson
vill låta påskina.

I övrigt, herr talman, ber jag att få
med tacksamhet acceptera erbjudandet
om en kopp kaffe i kaféet.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Oron i vårt folk över
de höga och ständigt stigande utgifterna
för militära ändamål är stor, det är väl
ganska uppenbart. Ett uttryck för detta
är såvitt jag förstår att i år riksdagsmän
ur samtliga partier, med undantag för
högerpartiet, på ett eller annat sätt attackerar
de militära rustningarna och
utgifterna, och man får kanske tolka
den lilla upptakten till inbördeskrig i
folkpartiet som vi nyss åhörde som ytterligare
ett tecken på att det för närvarande
är oro i kretsar som tidigare
inte kände sig oroade av dessa saker.

Bara till för några år sedan var det
praktiskt taget endast kommunisterna
som påtalade de våldsamt stegrade
rustningsutgifterna och föreslog åtgärder
för att bromsa upprustningen. Nu
har statsutskottet fått behandla motioner
om tillsättande av en utredning
för att göra en översyn över militärpolitiken,
likaså motioner med besparingsförslag
— låt vara att en del bara
är av symbolisk karaktär — och förslag
om inställande av repetitionsövningarna
under nästa budgetår.

Både regeringen och utskottet har
också sett sig föranlåtna att på ett annat
sätt än tidigare var vanligt argumentera
för sina ståndpunkter. Beträffande
frågan om en ny försvarsutredning
hänvisar utskottet till att försvarsministern
umgås med tanken på
att tillsätta en sådan. Kan dagens debatter
i militärfrågan påskynda en sådan
utredning, har de ändå fyllt en
viss uppgift.

Utskottet avstyrker förslagen ifrån
oss, herr Svedberg in. fl. att riksdagen

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

skall klart säga ifrån att kärnvapen
inte skall ingå i den svenska vapenarsenalen.
Det är beklagligt att riksdagen
här svävar på målet. En sådan deklaration
skulle utan tvivel undanröja
en oroskänsla som är både bred och
djup hos Sveriges folk. Det skulle tjäna
som föredöme för andra och kanske
bli den handling som påskyndade
skapandet av kärnvapenfria zoner. Hur
pass bred opinionen är omvittnas bl. a.
av, att den kommande socialdemokratiska
partikongressen får ett rätt stort
antal motioner till behandling från enskilda
och organisationer med detta
krav samt kravet på kärnvapenfri zon
i Norden. Bristen på en klar deklaration
att vi avstår från kärnvapen kan
lätt leda till att misstro väcks om uppriktigheten
i våra uttalanden mot kärnvapen.

Argumentet att Sverige för närvarande
inte har resurser att skaffa egna
kärnvapen är inte starkt. Forskning bedrivs
på detta område i form av s. k.
skyddsforskning, och på många håll anser
man nog att de tekniska och finansiella
resurserna finns eller kommer att
finnas inom mycket kort tid.

Utskottets skrivning att det »förutsätter
som självfallet, att före varje åtgärd,
som kan vara avgörande för frågan
om införande av kärnvapen i vår
försvarsorganisation, riksdagens mening
inhämtas», borde ju i och för sig vara
ägnad att stilla den oro som finns. Värdet
av skrivningen minskar emellertid
när man erinrar sig hur riksdagen för
inte så länge sedan i realiteten bara
fick motta en rapport om vad som i
fråga om försvaret redan beslutats inom
en mycket trång krets av borgerliga och
socialdemokratiska partiledare.

Låt mig också, herr talman, säga
några ord om de militära myndigheternas
sätt att handskas med skattebetalarnas
pengar.

Nyligen såg jag i tidningarna att försvarsministern
känt sig nödsakad att
fästa en militär förvaltnings uppmärksamhet
på att den inte utan vidare kun -

de skriva kontrakt med utländska firmor
innehållande klausuler om flera
tiotal miljoner kronor i skadestånd
därest beställningarna inte slutfördes,
alldeles på egen hand och utan att höra
sig för hos de parlamentariskt ansvariga
instanserna. Jag är övertygad om
att chefen för försvarsdepartementet
hade fullgoda skäl för sitt ingripande.
De höga militära befattningshavare som
fick reprimanden tog den emellertid,
av pressutalanden att döma, inte så allvarligt.
De tog den mycket trankilt och
menade att det hela väl inte var så
mycket att bråka om — det rörde sig
om ganska normala skadeståndsförpliktelser
i sådana affärer.

När man jämför denna något högdragna
attityd i penningfrågor hos detta
slag av befattningshavare i det allmännas
tjänst med den återhållsamhet
som åläggs statliga befattningshavare
på andra områden, exempelvis på kulturens
område, när det gäller bevillningar
inom deras verksamhetsfält, sä
grips man av ett stilla tvivel om vem
som är herre och vem som är dräng i
detta land.

Jag har med dessa ord, herr talman,
bara velat kommentera det föreliggande
förslaget. Jag yrkar bifall till motionsparet
I: 4 och II: 4 i punkt 1 samt
kommer sedermera att yrka bifall till
motionsparet I: 393 och II: 473 i punkterna
23, 24, 35, 64, 65, 84, 92, 209,
210, 211, 212 och 213. Vårt yrkande i
motionsparet 11:472 och 1: 392 täcks
till dels av vad som framföres i de
båda reservationer som är knutna till
utskottsutlåtandet, och jag ber att få
yrka bifall också till dessa reservationer.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att ansluta mig till de synpunkter
som förts fram av fru Segerstedt
Wiberg, men eftersom jag tillsammans
med herr Eric Carlsson har väckt
motion nr 462 i denna kammare, vill
jag säga en del ytterligare.

Onsdagen den 15 april 1904 fm.

Nr 17

.''it

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

1 denna motion har vi yrkat, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om skyndsam prövning och
förslag till innevarande års riksdag rörande
frågan om inställande av repetitionsövningarna
under budgetåret 1964/
05. Detta yrkande är något mildare än
det som förekommer i motionerna I:
03 och II: 79, som ju innebär en direkt
indragning.

Jag vill klart säga ifrån, att jag är
anhängare av ett starkt och effektivt försvar
— det behövs — men jag vill också
ha sagt, att om man skall åstadkomma
ett sådant, måste man se till att allmänheten
och speciellt de värnpliktiga
har förståelse för försvaret som sådant.
Det är nödvändigt att detta blir sagt.
Man har inom olika näringsgrenar gått
in för en hård effektivisering och rationalisering,
och man bör ha rätt att
ställa samma krav också på detta område.
Jag beklagar för min del att värnpliktsutredningen
ännu inte har kommit
med förslag i de här frågorna.

Jag tror att en effektivisering av utbildningsmetoderna
behövs. Effektiva
men kortare övningar tror jag är framtidens
melodi, och de skulle kunna ge
stora besparingar. Befäls- och repetitionsövningarna
omfattar nu cirka 3
miljoner dagar per år och kostar, har
det sagts, 150 miljoner kronor. Det är
en summa som i och för sig inte är föraktlig,
och därtill kommer det stora
produktionsbortfall som uppstår genom
att miljontals dagsverken går förlorade
för produktionen.

Högerns ledande tidningsorgan har
vid detta tillfälle ägnat oss enkla motionärer
en särskild uppmärksamhet,
men de hånfulla tillmålen som där har
synts stärker oss i vår uppfattning, att
man sakligt bör studera de här spörsmålen.
Bör man inte söka åstadkomma
största möjliga effektivisering på alla
fronter, eller skall man använda olika
glasögon när man gör bedömanden? Det
är en fråga som man ställer sig i detta
sammanhang.

Även om vårt yrkande i motionen nr

462 i denna kammare inte går riktigt
så långt som yrkandet i motionerna 1:
63 och II: 79, vilket är identiskt med
yrkandet i den reservation av herrar
Nils-Eric Gustafsson och Löfroth som
förekommer vid detta utskottsutlåtande,
så vill jag ändå hemställa om bifall till
den reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Det har redan sagts så
mycket i denna debatt, vari jag förmodar
att även statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet kommer att delta,
att jag anser mig ha anledning att
fatta mig relativt kort.

I år har statsutskottet haft att behandla
ett avsevärt antal motioner anslutna
till fjärde huvudtiteln. De flesta
har varit gamla bekanta, som brukar
återkomma år efter år. Det har varit
motioner med begäran om avsevärda
prutningar på anslagen, om en krympning
av försvarsmakten, åstadkommandet
av vad man kallar ett neutralitetsförsvar,
att i princip kärnvapen icke
skall införlivas med vårt försvar etc.
Det är ju frågor som varje år dryftas i
riksdagen och som jag knappast har
anledning att nu i detalj gå in på. Jag
hänvisar därvidlag till vad utskottet i
sin skrivning anfört angående dessa
motioner, som för övrigt redan här ett
par gånger citerats.

Det nya i sammanhanget är motionen
från de 31 socialdemokraterna — vi
hörde nyss herr Söderberg tala för denna
motion — och även de motioner som
väckts av andra enskilda ledamöter om
inställande av repetitionsövningarna
under budgetåret 1964/65. Dessa motioner
har också, som kammarens ledamöter
uppmärksammat, fullföljts i reservationer.

Motionerna i fråga bygger på en förmodad
avspänning i stormaktslägret,
som skulle ha inträtt under senare år.
Jag skall inte för min del ta upp någon
debatt om detta spörsmål — det disku -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

terades ingående i onsdags i bägge kamrarna
i samband med debatten om vår
utrikes- och handelspolitik. Jag vill endast
hänvisa till vad som sades i frågan
av företrädare för såväl regeringen
som oppositionen. I regeringsdeklarationen
fastslogs, att med de erfarenheter
svenska folket har av en 150-årig fred
fortsätter det att bekänna sig till neutralitetspolitiken.
Vi anser det därför alltjämt
nödvändigt att till stöd för denna
politik upprätthålla ett så väl utvecklat
och effektivt försvarssystem som våra
förhållanden medger. Också jag delar
naturligtvis denna uppfattning, även
om jag inte till alla delar vill påstå att
just det försvarssystem som vi nu har
är det absolut riktigaste och effektivaste
ur alla synpunkter. Jag erinrar
dock om att det inte har tillkommit på
en höft utan att det utgör resultatet av
mycket ingående prövningar och utredningar
genom kommittéer, militära sakkunniga
och inom regeringen. Det bör
således föreligga starka skäl, om man
skall frångå det nuvarande försvarssystemet.

Jag vill vidare hänvisa till att då riksdagen
förra året antog riktlinjerna för
krigsmaktens utveckling under de närmaste
fyra budgetåren, underströk riksdagen
angelägenheten av att den då beslutade
kostnadsramen icke rubbades
med hänsyn till skiftande tendenser i
det utrikes- och militärpolitiska läget
annat än i exceptionella lägen. De
grundläggande principerna om försvarets
utformning borde därför enligt
riksdagens mening respekteras oavsett
om avspänning eller tilltagande motsättningar
för stunden satte sin prägel
på den utrikespolitiska situationen. Det
förutsattes också att statsmakterna i
god tid före fyraårstidens slut skulle
företaga nya utredningar rörande försvarets
totalkostnad för kommande år,
varvid såväl basbeloppet som utvecklingsprocentens
storlek borde övervägas.
Samtidigt underströk riksdagen vikten
av att handlingsfriheten effektivt
upprätthölls efter utgången av nämnda

fyraårsperiod. Departementschefen har
också i skilda sammanhang uttalat, att
han avser att tillkalla en ny försvarsutredning.
För att en ny försvarsordning
skall kunna anslutas i omedelbar följd
till den nuvarande torde med all förmodan
utredningsarbetet böra igångsättas
redan nästa år.

Vad riksdagen sålunda så uttryckligt
framhållit kan man — om även en viss
ljusning måhända tillfälligt kan skönjas
i den utrikespolitiska situationen —
icke gärna gå emot. En överenskommelse
är till för att hållas, och riksdagen
bör fasthålla vid vad som beslutades
så sent som förra året.

Reservationen b av herrar Söderberg
och Kellgren skiljer sig avsevärt
från motionerna men inte särskilt mycket
från utskottets ståndpunkt. Reservanterna
avviker från majoriteten såvitt
jag förstår endast däri, att de begär
att den nya försvarsberedningen
skall tillsättas under nästa budgetår.
Det är svårt att förstå reservanterna på
denna punkt. Någon avgörande skillnad
torde väl inte föreligga om denna utredning
kommer till stånd före eller efter
den 1 juli 1965, då budgetåret utgår.
Liksom herr Per-Olof Hanson vill
jag konstatera, att några dagars, veckors
eller månaders tidsintervall väl inte
kan vara av betydelse i detta fall. Huvudsaken
är att den nya utredningen
har full handlingsfrihet att ta ställning
till hur vår försvarsorganisation skall
se ut efter utgången av löpande fyraårsperiod.
Att en ny utredning skall ta god
tid på sig är väl både utskottet och reservanterna
liksom också departementschefen
överens om.

Att nu inställa repetitionsövningarna,
såsom i den andra reservationen yrkats,
innebär helt enkelt ett klart avsteg
från riksdagsbeslutet i fjol. Det går
ej att det ena året besluta en sak och
följande år återta detta beslut. Det skulle
nog bli allmänt kaos om sådana
svängningar skulle tillåtas. För övrigt
är hela frågan om repetitionsövningssystemet
föremål för särskild prövning

Onsdagen den 15 april 1904 fm. Nr 17 33

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, in. m.

av 1960 års värnpliktsutredning. Förslag
i ämnet lär enligt vad utskottet
liar inhämtat vara att förvänta redan
nästa år. Det blir då tillfälle att återkomma
till denna fråga.

Kärnvapenfrågan, som stötts och
blötts under de senare åren, är föremål
för uppmärksamhet även i år i några
motioner. Yi har hört herr Lager framföra
sina synpunkter. Av vad utskottet
anfört i sitt utlåtande framgår att enighet
i huvudsak rått om den s. k. liandlingsfrihetslinjen
i fråga om ett
svenskt kärnladdningsprogram. Denna
fråga står alltså öppen. Det bör här
understrykas att, såsom utskottet förutsatt,
före varje ställningstagande till förslag
om införande av kärnvapen i vår
försvarsorganisation riksdagens mening
inhämtas. Någon anledning att nu debattera
denna fråga föreligger icke.

Åtgärder för rationaliseringar och
ekonomiseringar av försvaret har föreslagits
i vissa motioner. Det är givetvis
angeläget att vad som här kan göras
också göres. Detta har även vid flera
tillfällen understrukits av riksdagen.
Statskontoret, som är ett för statsverket
gemensamt rationaliseringsorgan,
ägnar fortlöpande uppmärksamhet åt
denna del av statsförvaltningen. I propositionen
nr 110, som nyligen har lagts
på riksdagens bord, lämnas en utförlig
redogörelse för den rationaliseringsverksamhet
beträffande stabs- och förvaltningstjänsten,
som statens organisationsnämnd
intill den 1 juli 1961 och
statskontoret för tiden därefter bedrivit.
Det finns således möjlighet att återkomma
till denna fråga i samband med
behandlingen av nämnda proposition.

Fru Segerstedt Wiberg anmärkte på
att utskottet i sitt utlåtande visat en
alltför stor ordknapphet. Ingen kan väl
i varje fall opponera mot klarheten i utlåtandet.
Mer är väl knappast att säga
i det fallet. Jag tror nämligen att det
ur försvarsfrågans synpunkt inte vore
lyckligt, om vi finge tillbaka det gamla
auktionerandet och underbuden i densamma.
Det kunde få ödesdigra konse 2

Första kammarens protokoll 196b. Nr 1

kvenser. Jag är tillräckligt gammal för
att ha varit med om den tiden, och jag
tror att både ur försvarets och andra
synpunkter den anordning, som nu är
genomförd, är betydligt bättre att hålla
sig till.

Jag vill också peka på de praktiska
svårigheterna av att med allt för korta
intervaller ändra organisationen och
framför allt att ändra materielbeställningar,
vilka ju måste beräknas och
utanordnas på åtskilliga år. Det är således
inte möjligt att vidtaga genomgripande
förändringar av vårt försvar på
kort sikt, utan de måste läggas upp
planmässigt, om det skall bli något resultat.

Jag skulle vilja ställa den lilla samvetsfrågan:
Hur skulle det se ut, om
utskottet varje år beslutade tillmötesgå
alla de motionsyrkanden som vi får i
försvarsfrågan. Jag tror knappast att
jag behöver besvara frågan. Kammarens
ledamöter förstår säkert själva hur
omöjligt det då skulle vara att kunna
uppehålla en god organisation och ett
effektivt försvar.

Den föreliggande huvudtiteln har inte
enbart lockat motionärer som begär begränsning
av anslag och verksamheten
utan också motionärer som önskar ökade
anslag på en del punkter. Det gäller
i huvudsak de frivilliga försvarsorganisationerna,
såsom skytterörelsen, vissa
arvoden och uniformer till hemvärnet,
anslagen till Blå Stjärnan m. fl.

Departementschefen har uppräknat
en del av dessa anslag med procentuellt
sett avsevärda belopp, och utskottet
har därför inte velat höja eller
omfördela anslagen på någon punkt,
men vi har understrukit vad utskottet
framhöll i fjolårets utlåtande i fråga
om anslagen till de frivilliga försvarsorganisationerna.
Utskottet skrev då:
»Riksdagen har vid skilda tillfällen understrukit
vikten av den frivilliga försvarsverksamheten.
Sålunda framhöll
utskottet i sitt av 1963 års riksdag godkända
utlåtande nr 113 bl. a. att de frivilliga
försvarsorganisationerna ge ett

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

tillskott till vår försvarskraft, som är
stort i förhållande till kostnaderna. Vad
sålunda anförts bör enligt utskottet beaktas
vid beräkningen av anslagen under
fjärde huvudtiteln.»

Personligen vill jag kraftigt understryka
detta uttalande. Jag tror att betydligt
ökade anslag till den frivilliga
försvarsverksamheten kan vara motiverade.
Även om det något skulle inkräkta
på anslagen under andra punkter i
huvudtiteln, spelar en ändring obetydlig
roll i en 4-miljardersbudget, men det
kommer säkert att ge en god utdelning
i form av en breddad frivillig försvarsverksamhet
och en god beredskap, som
ökar förtroendet och tilliten till vårt
försvar. Inte minst psykologiskt är detta
av stort värde. Jag hemställer att
statsrådet överväger detta till ett kommande
år.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Sedan nu statsutskottets
talesman har yttrat sig, vill jag också
bidra med några synpunkter i denna
debatt.

Såsom statsutskottet har framhållit,
innebär fjolårsbeslutet, som avsåg en
fyraårsperiod, att den beslutade kostnadsramen
endast skulle rubbas om det
under perioden inträffade exceptionella
lägen i det utrikes- och militärpolitiska
läget. Enligt min mening har några förändringar
inte inträffat, som kan motivera
en omprövning av försvarsbeslutet.

När jag läser den reservation, som avgivits
av herrar Söderberg och Kellgren,
och jämför den med innehållet i
de trettioens motion, kan jag för min
del inte tolka skillnaden på annat sätt
än att även motionärerna avstår från
att hävda, att avspänningen i världen
gått så långt att det kan motivera en

särskild översyn av försvarsbeslutet. Om
den försvarsutredning som vi alla önskar
skall tillsättas före eller efter den
1 juli nästa år betyder väl ändå fasligt
litet; att den skall tillsättas under 1965
har jag sagt tidigare, och det är vi sålunda
alla eniga om. Och till detta är
nu, enligt reservationens ordalydelse,
meningsskiljaktigheterna åt det hållet
begränsade.

I reservationen av herrar Gustafsson
och Löfroth föreslås att repetitionsövningarna
skall inställas under nästa
budgetår. Om besparingarna till följd
av den åtgärden skall minska försvarsbudgeten
framgår kanske inte klart av
reservationen, men jag uppfattar den
så, att man vill ha en omfördelning av
anslagen inom budgeten. Är detta rätt
uppfattat, herr talman, innebär det ju
att även dessa reservanter håller fast
vid den ekonomiska sidan i fjolårets
försvarsöverenskommelse, något som
jag vill notera med stor tillfredsställelse.

Motionärerna som talat i debatten har
i alla fall hävdat att den internationella
avspänningen borde medge nya överväganden
i försvarsfrågan och till och
med inställande av våra repövningar.
Jag vill då erinra om vad vi var överens
om i fjol. Vi hade haft en försvarskommitté
1962, som understrukit vikten
av att kostnadsramen under den fyraårsperiod,
som beslutet avsågs gälla, inte
rubbades med hänsyn till skiftande
tendenser i det utrikespolitiska och militärpolitiska
läget. Förändringar av
kostnadsramen kunde inte tillåtas annat
än i exceptionella lägen, hette det,
och jag betonade själv mycket starkt
den punkten i proposition nr 108 och
framhöll, att det grundläggande principbeslutet
om försvarets utformning
på längre sikt bör respekteras oavsett
om avspänning eller tilltagande motsättningar
för stunden sätter sin prägel på
den utrikespolitiska situationen.

Har då världssituationen förändrats
så radikalt från i fjol, att en omprövning
kan vara aktuell? Ja, vi har alla

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

med tillfredsställelse noterat vissa långt
ifrån obetydliga tendenser till avspänning,
och vi hoppas innerligt att denna
utveckling skall fortgå och leda till
verkliga begränsningar i rustningarna,
naturligtvis allra helst till nedrustning;
vi diskuterade ju de frågorna i utrikesdebatten
förra veckan. Men vi måste väl
ändå konstatera att läget inte är exceptionellt
nytt. Vad man inte får glömma
är att fortfarande enorma stridskrafter
står mobiliserade och omedelbart stridsberedda
inte långt från vårt lands gränser.
Rustningarna ligger kvar på den
rekordhöga nivå de haft under 1960-talet, och de akuta tvistefrågorna mellan
stormakterna står tyvärr kvar. Det
vi nu kan hoppas på är att man från
alla håll skall döma ut alternativet att
med krig och våld söka lösa dessa tvistefrågor.

I debatten har framhållits alt det
finns aktuella nedrustningstendenser
inom stormakterna; det framgår av budgetförslagen
både i Sovjetunionen och
i Amerikas förenta stater. Jag tror att
man vid bedömningen av dessa anslagsminskningar
skall komma ihåg vad som
skett på området under bara de två, tre
sista åren: militäranslagen har ju ökats
mycket kraftigt ända från 1961 fram
till 1963. Jag vill erinra kammarens ärade
ledamöter om att man från ledande
sovjetiskt håll för fyra år sedan — jag
har talat om det tidigare här i kammaren
— tillkännagav det för oss alla
glädjande beslutet att de stående, omedelbart
stridsberedda styrkorna i Sovjetunionen
skulle minskas med en tredjedel,
från 3 600 000 man till 2 400 000
man, under loppet av 1961 och 1962.
Detta innebar en konkret minskning av
vad vi brukar kalla de stående, mobiliserade
styrkorna. Men utvecklingen blev
ju en helt annan — när 1962 gick till
ända hade Sovjet i stället ökat sina stående
styrkor till 3 800 000 man; och
jag har inga uppgifter om att den numerären
ändrats. Ser vi på Förenta staterna
upptäcker vi att detta land under
samma period, från 1959/60 fram till

nu, har ökat sina omedelbart stridsberedda
markstridskrafter med inte mindre
än 45 procent; och några för oss
kända planer att vidtaga en minskning
finns inte. Att man efter de senaste
årens kraftiga kostnadsökningar på militärsidan
nu har kommit i ett balansläge
kan verka hoppfullt endast om detta
under de närmaste åren fullföljs med
kraftiga kostnadsbegränsningar. .lag
tror man vågar säga att rustningskostnaderna
inom stormakterna i dag är
ungefär 40 procent högre än år 1960.

Det avgörande kravet på fasthet i vår
egen försvarspolitik baseras självfallet
på sambandet med vår alliansfria utrikespolitik.
Det gäller fortfarande att
göra klart utåt att vi menar allvar med
denna linje. Men om vi skall lyckas
med det är jag övertygad om att vi också
måste visa att vi håller våra försvarsresurser
intakta. Det är enligt min mening
alldeles omöjligt att år från år millimeteranpassa
dessa försvarsresurser
efter de växlingar och nyanser i det internationella
läget som framkommer.
Det är en omöjlighet. Yi kan inte göra
en sådan anpassning. Vi vet att det är
mycket lätt att riva ned ett försvar
men att det tar en oändlig tid att bygga
upp ett försvar. Här behövs alltså en
långsiktig planering och kontinuerliga
förberedelser, och det är det som riksdagen
under snart en tioårsperiod har
varit med om att grundlägga.

Det är sant att försvarskostnaderna
ökar. Vi har enligt försvarsöverenskommelsen
i fjol medgivit en årlig kostnadsstegring
under fyraårsperioden
med 2,5 procent på totalbeloppet. Dessutom
skall försvaret ha full kompensation
för de pris- och lönestegringar som
inträffar. Denna ökning har vi alltså
beslutat, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att med denna ökning under
en fyraårsperiod kommer försvarskostnadens
andel både i bruttonationalprodukten
och i statsbudgeten att minska.
Vi räknar ju med att bruttonationalprodukten
under fyraårsperioden
skall öka med mer än 2,5 procent om

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

året, och om denna önskan går i uppfyllelse
innebär det att försvarskostnadernas
andel minskar.

Jag skall här helt kort bara ge några
siffror, som visar hur försvarskostnadernas
andel i bruttonationalprodukten
har ändrats under 1950-talet fram till
1960-talet. De utgjorde 4,2 procent år
1951, 4,8 procent år 1952, 5 procent år
1953, 4,9 procent år 1954 och samma
procenttal 1955. Sedan gick kostnaderna
ner till 4,7 procent år 1956 men gick
upp till 4,9 procent 1957. De var 4,7
procent åren 1958 och 1959, 4,5 procent
år 1960, 4,5 procent år 1961, 4,2
procent år 1962 samt 4,5 procent åren
1963 och 1964.

Det är dock alldeles klart — något
som redan försvarsutredningen förutsåg
kommer att inträffa —- att genom
en bindning av försvarskostnaderna under
en fyraårsperiod, där man tillåter
endast en stegring med 2,5 procent om
året, kommer försvarskostnadernas andel
i bruttonationalprodukten att sjunka
tillbaka till den lägsta siffran under
åren 1950—1960, nämligen 4,2 procent.
På samma sätt är det om man ser på
försvarskostnadernas andel i vår budget.
Även där kommer försvarskostnadernas
andel att sjunka.

Herr Söderberg tog upp frågan om
de hotande väldiga kostnaderna som
anmäles i min proposition om flygmaterielen.
Den propositionen har inte
på något sätt kommit med uppgifter
om att försvarskostnaderna skall stiga
utöver det som vi är överens om. Flygvapnet
omfattar i år närmare 38 procent
av den totala försvarsbudgeten.
Det var något mer i fjol, och enligt
den proposition som jag har lagt fram
här förutsättes inte att flygvapnets andel
i de totala försvarskostnaderna
skall stiga. Flygvapnet är den mest
kostnadskrävande försvarsgrenen — på
materielsidan i varje fall — men det är
ju självklart med tanke på att det rör
sig om dyra flygplan.

Kan man säga att ett inställande av
repetitionsövningarna under nästa bud -

getår strider mot det försvarsbeslut vi
har fattat i fjol? Ja, jag måste betrakta
det så. I försvarsbeslutet har vi utgått
ifrån att vi skall få en viss försvarseffekt
av vårt försvar, och om man drar
in repetitionsövningarna får man inte
fram den effekten. Jag vill att kammarens
ledamöter skall betänka att vi, som
det har sagts, har ett försvar som kostar
4 miljarder kronor. Detta försvar skulle
ju snart bli urholkat, försvagat, ja, nästan
meningslöst, om vi inte fick tillfälle
att öva de soldater som skall ha hand
om de vapen som gör försvaret så dyrt.
Inställes repetitionsövningarna, medför
detta i varje fall ett mycket allvarligt avbräck.
Vi gjorde det 1956 av statsfinansiella
skäl. Det betonades från regeringens
sida vid den tidpunkten att detta
var en engångsföreteelse. Fru Segerstedt
Wiberg säger att vi sedan aldrig hört
talas om alla de svårigheter och nackdelar
som beslutet skulle innebära. Jag
har ofta hört talas om detta, fru Segerstedt
Wiberg! Vi försöker att år efter
år slussa in den årsklass som inte fick
sin repetitionsövning, så att även de
som 1956 slapp bli inkallade skall kunna
placeras i krigsorganisationen tillsammans
med de vapen och försvarsanordningar
som de är avsedda att ha
hand om i händelse av mobilisering och
krig.

Vi har inte i vårt land på samma sätt
som man har i många andra länder en
stående fast armé, utan vi bygger ju helt
på värnpliktiga soldater och i stor utsträckning
på värnpliktigt befäl. Vid
mobilisering kommer befälet i vår armé
att till nära 90 procent bestå av
värnpliktiga officerare, underofficerare
och underbefäl. Endast cirka 10—12
procent av det befäl som vi kan utnyttja,
om vi mobiliserar vår armé, består
av aktivt befäl, som vi har fast anställt
eller i reserven. Med en krigsmakt som
på det sättet helt bygger på de enskilda
medborgarnas insatser, den utbildning
de får och de repetitionsövningar de
deltar i, är det klart att repetitionsövningarnas
inställande innebär en all -

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. in.

varlig försvagning av försvaret. Det går
inte ihop med vad vi i övrigt gör i fråga
om försvaret, nämligen att ställa ganska
stora belopp till förfogande för att
hålla oss med moderna vapen. Dessa
vapen är värdelösa, om inte landets
medborgare blir utbildade att sköta
dem.

Att sedan repetitionsövningarna innebär
avbräck för en mängd civila
samhällsfunktioner är ju alldeles naturligt.
Det är ju det offer vi får ta med
hänsyn till att vi har valt att gå värnpliktsvägen
för att skaffa oss en krigsmakt.
Vi måste ta det offret, men herr
Jonasson vet mycket väl att vi gör allt
vi kan för att försöka förhindra att det
sker katastrofer för t. ex. jordbruket, industrien
eller andra näringar. Många
som inkallas till repetitionsövningar utnyttjar
möjligheten att begära anstånd,
och antalet beviljade anstånd per år är
ganska stort. Vi har överlåtit åt arbetsmarknadsmyndigheterna
— de militära
myndigheterna är satta ur spel härvidlag
— att avgöra vilka som skall få
anstånd eller inte. Länsarbetsnämnderna
och arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer
detta. Jag följer alltid dessa myndigheters
bifall eller avslag, eftersom de
har den sakkunskap till förfogande som
behövs för att kunna pröva dessa ärenden.
Jag skulle kunna gå djupare in på
vilka principer vi tillämpar, men det
kanske inte behövs.

Till slut vill jag nämna att jag är lika
angelägen som någon här i kammaren
att vi skall få förbättrade förhållanden
för våra värnpliktiga i deras förläggningar.
Det är riktigt, som det har
sagts, att förläggningsstandarden på
många håll i våra kaserner är låg. Vi
har gjort försummelser, och det kommer
att ta ganska många år innan vi
har hunnit renovera eller bygga nytt
för att komma upp i dagens standard
på våra kaserner, men ingen kan väl
förneka att vi gör allt vi kan för att hinna
i kapp. Vi har ökat anslaget för kasernrenoveringar
i år med nära 6 miljoner,
och under de år jag har förestått

försvarsdepartementet har ökningarna
varit högst betydande. Vi använder nu
35 eller 36 miljoner kronor om året för
att renovera kaserner, och jag måste
medge att vi — inte bara med hänsyn
till arbetskraftssituationen i landet, ty
det har också med andra förberedelser
till renoveringarna att göra — tyvärr
inte varje år hinner förbruka det anslag
som riksdagen har beviljat. Vi har
reservationer varje år och tyvärr stigande
reservationer. Här hjälper det
inte bara med att späda på pengar. Det
har vi gjort under en lång följd av år
nu. Det finns en plan för ombyggnad av
samtliga våra äldre kaserner. Vi arbetar
enligt denna plan, och det pågår ombyggnadsarbeten
på ett tiotal regementen
för tillfället. Vi har nämligen i
Norrland, under vintern i varje fall,
kunnat utnyttja den möjlighet som funnits
där med hänsyn till arbetskraftssituationen.

Här tror jag inte att man kan göra så
väsentligt mycket mer än vi gör, men
jag är glad och tacksam för att man i
riksdagen under de senaste åren ändå
har uppmärksammat detta, som ju också
ställer ganska stora krav på försvarsbudgeten.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I vår motion byggde vi
mycket på det resonemang som fördes
av försvarsministern 1956. Jag måste
därför reagera, då försvarsministern
nu säger att om repetitionsövningarna
inställes skulle försvaret bli urholkat,
försvagat, nästan meningslöst.

Jag hänvisar här till vad försvarsministern
sade 1956. Han sade att det var
ett allvarligt beslut man hade att fatta.
Han ville inte på något sätt dölja det.
Men han förklarade i första kammaren:
»Å andra sidan tycker jag inte hellet,
att man skall överdriva verkningarna
av den åtgärd, som vidtagits.»

I andra kammaren sade han: »Jag
har erkänt, att det innebär att man ef -

38 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m m

tersätter en del av den utbildning som
skulle vara önskvärd. Å andra sidan
finns emellertid inte någon anledning
att överdriva verkningarna av detta.»

Detta resonemang förde han genomgående.
Om det inte ansågs medföra
risk för någon katastrof 1956, kan jag
inte förstå att det kan bli katastrofalt
1964 bara för att förslaget kommer från
annat håll. Jag kan inte tänka mig att
försvarsministern vill säga detta.

Försvarsministern sade också att det
var en engångsföreteelse 1956. Det är
alldeles riktigt, det betonades, men det
betonades samtidigt av utskottets talesman
att detta inte betydde att man inte
kunde komma igen med förslaget.

Jag vill slutligen uttala min glädje
över att försvarsministern utlovat förbättringar
vid förläggningarna och att
man redan börjat med dem. Det talas
ju i vår motion om just detta behov.
Men, som sagt, jag kan inte se att ett
förslag ena gången kan vara försvarligt
och andra gången meningslöst.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Får jag klara av denna
sak! När regeringen 1956 av — som
jag sade — statsfinansiella skäl inställde
repetitionsövningarna, var det för
att man i den statsfinansiella situationen
skulle kunna fullfölja de åtaganden
som man gjort på materielsidan. Där
fanns det alltså ett motiv. När man på
grund av statsfinansiella skäl inte kunde
höja försvarskostnaderna, måste man
göra ett val inom budgeten. Det var
inte jag som gjorde det valet. Det var
en annan försvarsminister. Han tvingades
göra det valet för att med hänsyn
till de stora materielutgifter som förelåg
anskaffa pengar till dessa, men han
betonade mycket starkt engångskaraktären
av detta beslut. Nu befinner vi
oss inte i samma situation, och när jag
säger att man urholkar försvaret och
att det kan bli meningslöst, säger jag
detta med tanke på att om vi i år eller
i fortsättningen tillgriper metoden

att göra besparingar genom att inställa
repetitionsövningarna blir försvaret meningslöst.
Det är ingen idé att lägga ut
fyra miljarder om året på materielkostnader,
om vi inte ser till att öva
våra soldater så att de kan ta hand om
dessa vapen.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Såväl andre vice talmannen
som statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet säger att frågan
om när försvarsutredningen kommer att
sättas i gång är av mycket liten betydelse.
Det kan vara fråga om en eller
annan manad, säger andre vice talmannen,
och försvarsministern säger att
det betyder så förfärligt litet om utredningen
kommer i gång någon månad
förr eller senare. Jag kan inte riktigt
dela den uppfattningen, eftersom
det finns möjlighet för försvarsministern
att redan i höst tillsätta denna försvarsutredning
för att företa den avsedda
översynen.

Jag vill erinra om att de tidigare
försvarsutredningarna har haft att arbeta
under sådana förhållanden att det
är först i allra sista stund, innan statsrådet
skulle lägga fram sitt förslag till
fjärde huvudtiteln, som försvarsutredningarna
varit färdiga. Det kan inte
vara lyckligt att de olika partigrupperna
— om vi över huvud taget skall
fortsätta på denna väg — bara får någon
kort vecka på sig att ta ställning
till dessa mycket viktiga frågor. Jag
tycker, herr försvarsminister, att detta
är att i alltför hög grad sätta riksdagen
åt sidan i detta sammanhang.

Sedan var försvarsministern inne på
frågan om den nya flygplanstypen Viggen.
Han menar att köpet av denna
inte kan innebära att flygets andel
kommer att stiga. Vad har vi för garantier
för det? Man kan väl ställa sig
mycket skeptisk till att ett litet land
som Sverige har möjlighet att ta på sig
så stora utvecklingskostnader som det
här är fråga om. Framför allt har man

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1%4 lin.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. in,

anledning att fråga sig, om inte just
eu sådan sak borde ha förelagts en
kommande försvarsutredning, innan
förslaget lagts fram för riksdagen. Här
är det ju inte bara fråga om de direkta
kostnaderna. Den kände nationalekonomen
Ingvar Svennilson sade vid en
sammankomst i går, att man måste
också ta hänsyn till vad de som sysslar
med dessa utvecklingsfrågor skulle
kunna uträtta i andra hänseenden till
ekonomisk fördel för vårt land. Vi
har ju, som alla vet, icke något överflöd
på skickliga tekniker.

När det gäller kasernbyggnaderna
måste jag ha uttryckt mig mycket otydligt.
.lag delar nämligen inte försvarsministerns
uppfattning, när han säger
att vi tyvärr inte hunnit förbruka alla
dessa medel. Jag skulle vilja säga, att
det är tur att vi inte hunnit förbruka
dem för att sätta dessa gamla mycket
dåliga kaserner i relativt dåligt skick.
Här måste vi få till stånd en ordentlig
översyn av hela vår fredsutbildning.
Vi måste pröva om man kan bibehålla
de relativt små enheter som vi har i
fredsorganisationen eller om man skall
försöka ordna det på ett annat sätt,
framför allt med hänsyn till de stora
krav som kommer att ställas på övningsfält
av olika slag.

Herr LARSSON, ÅKE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr andre vice talmannen
sade här att överenskommelsei
skall hållas. Visst, det tycker vi också.
I vart fall är vi i den motion som jag
har skrivit på inte inne på att man skall
bryta någon försvarsöverenskommelse,
men vi har också visat vilka faktorei
som i dag kan ge anledning till en ny
översyn. Om herr andre vice talmannen
med sin replik avser de andra motionerna
vill jag låta vara osagt, men jag
tillbakavisar hans yttrande i fråga om
vår motion.

När jag sedan hörde försvarsministern
redovisa den statistik som enligt

hans mening visade hän mot att våra
försvarsutgifter minskar, kom jag att
tänka på historien om prästsonen. När
denne hört sin far predika på söndagen
frågade han honom: »Pappa, tror Du
på detta, eller predikar Du bara?» Reellt
blir det nämligen ökade försvarsutgifter,
även om utgifterna i relation till
nationalprodukten ser ut att minska.
Om jag inte minns fel angavs här, att
USA:s försvarsutgifter ökats med 40
procent under en viss tid. Hur mycket
har våra försvarsutgifter ökat under
samma år? Om jag inte räknat fel i
hastigheten, har de ökat med 20 procent.
Det betyder att vi försöker hänga
med även i denna lilla stat i norr, som
av hävd är en fredsnation.

Jag tror att det är anledning att tänka
på hur stora våra försvarskostnader
är. Jag vill ge försvarsministern en
eloge för att han vill tillsätta en utredning
som skall skaffa sig insyn i den
krigsmaterielindustri som inte har konkurrens.
Det är ett gott initiativ, och jag
hoppas att det kommer ut någonting av
den utredningen.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern sade
att försvarseffekten minskar, om man
drar in repetitionsövningarna, men jag
vill framhålla att frågan också gäller
effektiviteten av dessa övningar. Det
händer att en person som är inkallad
går och känner sig överflödig och sysslolös,
samtidigt som han vet att det är
viktiga arbeten som väntar på gården
där hemma och kanske blir ogjorda.
Det gäller även andra grupper. Man
måste reagera inför detta. Jag tror att
man kan effektivisera och sänka övningstiden
och därigenom komma till
samma resultat. År det förmätet att fråga:
När kan man räkna med att värnpliktsutredningen
kan bli klar och komma
med några förslag i den vägen? Det
vore intressant att veta.

Herr andre vice talmannen säger att
det inte går att ena året besluta om en

40 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

sak och nästa år upphäva beslutet. Jag
måste med anledning därav erinra
kammarens ledamöter om hur dessa
frågor behandlats.

Om jag inte minns fel på årtal, beslöt
1961 års riksdag att man skulle minska
repetitionsövningarna till 25 dagar.
Året därpå var det något kritiskt läge,
och då föreslogs att man skulle gå tillbaka
till 30 dagar. Då hemställde herr
Svanström, herr Eric Carlsson och jag
i denna kammare att man skulle i princip
bibehålla de 25 dagar som beslutats
men att man skulle ge regeringen rätt
att vid speciella tillfällen ta längre tid
i anspråk. Det gick riksdagen emot, och
vi fick mycket ovett för vårt förslag.
Men året därpå kom den socialdemokratiska
regeringen med förslaget att
övergå till 25 dagar igen, och då ansågs
detta på alla håll vara riktigt. Man skall
därför tala med litet mindre bokstäver
när det gäller sådana beslut. Skulle det
vara så ställt att man aldrig hade möjlighet
att ändra på en dylik sak, vore
det val ändå bedrövligt.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Både utskottets talesman
och försvarsministern har flera
gånger kommit tillbaka till den skrivning
man hade när försvarsuppgörelsen
träffades, nämligen att kostnadsramen
inte fick ändras annat än i exceptionella
lägen. Det uppfattades väl i allmänhet
på det sättet att kostnadsramen icke
fick överskridas annat än i exceptionella
lägen. I denna debatt användes emellertid
samma skrivning för att sätta en
spärr nedåt; försvarskostnaderna får
inte minskas annat än i exceptionella
lägen. Då måste jag fråga försvarsministern:
Finns det en något så när hyfsad
definition på vad som menas med
»exceptionella lägen» när det gäller
nedskärning av de militära utgifterna?
I tidigare debatter, för många år tillbaka,
talades det allmänt om att det
läget kunde inträda som man benämnde
»krig» eller »krigsfara», och man

opererar fortfarande med detta begrepp.
Men finns det en motsvarighet
åt det andra hållet, så att man kan tala
om »fred» eller »fredsfara», som skulle
innebära ett exceptionellt läge? Det
\ ore intressant att höra hur försvarsministern
ser på frågan, vad som skall
astadkonnnas i fråga om avspänning
eller nedrustning eller sådant för att
det skall kunna bli ett så exceptionellt
läge att försvarsutgifterna kan sänkas.

Statsrådet sade att kasernbyggena utgör
en rätt tung belastning på budgets11
han nämnde 30 miljoner kronor
om året, om jag inte minns fel. Det
skulle utgöra i runt tal 0,7 procent av
militärbudgeten. Så värst hårt kan ju
då inte dessa utgifter belasta budgeten.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Lager frågar: Hur
skall man kunna beskriva ett exceptionellt
läge, som kan medföra förändringar
i våra försvarsanstalter? Vi skulle
kunna uttrycka det så, att om det i
vår omvärld, som vi ju är helt beroende
av, skulle inträffa att man kraftigt
började skära ned sina stående styrkor
och ta hem dem, och vi samtidigt skulle
få till stånd internationella överenskommelser
om nedrustning — där alla var
överens om ett program för nedrustning
— då har vi ett exceptionellt läge,
men så länge som inte någonting av
detta sker, kan det väl inte sägas att det
i utrikespolitiken eller i militärpolitiken
när det gäller Europa eller världen
i övrigt inträffat någonting som kan innebära
att vi ensamma skall minska
våra försvarsanstalter. Kan herr Lager
när det gäller de krigsmakter som finns
i Europa peka på någonting reellt som
innebär att vi nu befinner oss i ett sådant
avspänningsläge att det börjar påverka
försvarsanstalterna? Jag anser att
vi bör akta oss för att här försöka ta ut
i förskott någonting som vi innerst inne
hoppas skall inträffa men som ännu
inte har inträffat.

Herr Jonasson frågade mig, när värn -

Onsdagen den 15 april 19(i4 fm.

Nr 17

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

pliktsutredningen blir färdig. Den bär
utlovats vara färdig i slutet av året, och
enligt planen skall alltså nästa års riksdag
få ta ställning till en omläggning av
de repetitionsövningar som vi nu diskuterar.
Det är ju känt att denna värnpliktsutredning
arbetar med försök att
förkorta repetitionsövningstidens längd
för vanliga värnpliktiga men att samtidigt
öka antalet repetitionsövningar så
att man — vilket jag utgår ifrån —
sammanlagt får, åtminstone för en mycket
stor del av de värnpliktiga, ungefär
samma övningstid som nu. Värnpliktsutredningen
arbetar med att eventuellt
differentiera utbildningstiden för
olika kategorier av värnpliktiga — det
beror på var inom krigsmakten de är
placerade. Det är vad jag kan svara.

Jag hoppas att nästa års riksdag får ta
ställning till ett nytt system på detta
område.

Till herr Söderberg vill jag säga att
frågan om Flygplan 37 behandlades av
den försvarsutredning som arbetade
fram till 1962, och det är på denna försvarsutrednings
rekommendationer som
vi nu här i riksdagen har beslutat att
redan lägga ner flera hundra miljoner
kronor på utvecklingsarbeten. Den frågan
har alltså behandlats i en försvarsutredning.

När det sedan gäller kasernbyggen
— ny- eller ombyggnader — är det en
fråga som ständigt är föremål för behandling.
Här förekommer inte bara renoveringar
av gamla byggnader, utan
här förekommer också nybyggnader.
Men finns det en byggnad som är i det
skicket att det är billigast att bygga om
den, är det klart att vi av kostnadsskäl
går den vägen. Men jag delar helt herr
Söderbergs uppfattning att vi inte kan
bygga om alla gamla kaserner, utan vi
får också tänka oss att bygga nytt.

Den tanke som herr Söderberg sedan
framkastar, vilken har varit föremål för
överläggningar många gånger, att man
skulle begagna ett annat system, där
man i stället för små regementen och
små utbildningsenheter har mycket sto 2-j-

Första kammarens protokoll 196b. Nr 17

ra utbildningsläger av amerikansk modell,
har vi hittills inte kunnat samla
oss inför. Tankarna finns dock levande,
men nu har vi våra små utbildningsanstaltcr,
och det kommer att ta mycket
lång tid att övergå till ett annat system.

När det sedan gäller repetitionsövningarna
kan jag inte låta stå oemotsagt
vad herr Jonasson två gånger har
sagt i talarstolen, att de inte är effektiva.
Han säger att våra värnpliktiga,
när de kallas in till dessa 30 dagar, får
gå sysslolösa. De har viktigare saker att
göra hemma. Detta påverkar andan i
förläggningarna och deras inställning
till försvaret, vilket de tycker är ett
förfärligt slöseri med tiden o. s. v. Men,
herr Jonasson, en sådan generell beskrivning
på situationen kan jag inte
acceptera. Vi följer mycket noga med
vad som sker, och ingen kan bestrida
att det under de senaste decennierna
har inträffat en mycket betydande förändring.
Huvuddelen av de värnpliktiga
— jag säger huvuddelen, därför att jag
mycket väl vet att det finns ett fåtal
som anser att de sysslor de får är så betydelselösa
att de ger anledning till klagomål
— är verkligen fullt sysselsatta.
De får köra mycket hårt, och det har
visat sig att sedan man kommit fram
till en ordning, där tillgången på befäl
har tillåtit denna hårdkörning, har intresset
bland de värnpliktiga repgubbarna
ökat och klagomålen väsentligt
minskat. Inom varje försvarsgren är
man därför intresserad av att ha bra
och tillräckligt befäl för att sköta den
utbildning som ges de som repetitionsövar.
Man skall inte utan vidare ta för
gott, om någon enskild gnäller över att
han fått vara hemma på kaserngården
eller vid regementet hela månaden. Jag
medger att ett visst antal hålls till sådana
sysslor, men huvuddelen är ute
på ordentliga övningar.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Försvarsministern lämnade
i sitt första anförande den upp -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m

giften att USA hade ökat sina försvarskostnader
med 45 procent. Det kan
kanske vara av intresse att erinra kammaren
om att det var just den uppgiften
det tal innehöll som Kennedy
skulle hålla den dag han blev skjuten i
Dallas.

När statsutskottets första avdelning
lämnade sitt förslag till utlåtande över
fjärde huvudtiteln, så var det enhälligt.
Det var kanske inte så egendomligt,
eftersom ju ramen för de kostnader som
huvudtiteln omfattar fastställdes genom
försvarsbeslutet för ett år sedan. Visserligen
kan man vara tveksam inför
vissa avvägningar mellan olika ändamål
liksom inför en del andra saker i
propositionen, men det rör sig i så fall
om frågor, som i det stora hela är av
underordnad betydelse och som därför
av oss bedömdes böra vika för det större
värdet i att kunna redovisa enighet.

Den enigheten mellan de demokratiska
partierna har emellertid inte bestått
fram till detta ögonblick, då kammaren
har att ta ställnng till fjärde huvudtiteln.
Nu redovisas två reservationer vid
utlåtandet. Den ena grundar sig på den
motion, som avlämnats av ett stort antal
ledamöter i riksdagen och som kräver
en omprövning av försvarsbeslutet.
Jag tycker det är förvånande att så
många ledamöter av riksdagen, som i
fjol utan hörbar opposition biträdde
försvarsbeslutet, i år står beredda att
riva upp det eller att ompröva det. Motivet
anges vara den förbättring som
har inträffat i det internationella läget.
Som många talare redan har påpekat
i denna debatt kan emellertid förändringar
i det internationella läget inträda
mycket snabbt. Däremot är snabba
förändringar i vår försvarsorganisation
olyckliga. En ändring av försvarsorganisationen
medför en minskad
effekt, som sträcker sig lång tid framöver.
Det är möjligt att allmänheten
inte alltid förstår behovet av en långsiktig
planering när det gäller materielanskaffning
och utbildning inom för -

svaret, men jag tycker att förtroendemännen
borde inse det och försöka upplysa
om det.

Man opponerar sig också mot att försvarsbeslutet
har gjorts fyraårigt. Även
i det avseendet borde erinringarna ha
framställts när beslutet fattades. Den
riktigaste varaktigheten av försvarsbesluten
kan naturligtvis diskuteras. Det
är dock säkert att en viss längd är av
värde för att ge staber och myndigheter
möjligheter till en inriktning av
verksamheten, som innebär att man får
ut så stor effekt som möjligt av de medel
som avsättes för försvarsändamål.

Som också påpekats av flera talare i
debatten har motionen inte fullföljts
utan resulterat i en reservation som
egentligen bara kräver att den nya försvarskommittén
skall tillsättas redan
nästa budgetår. Detta är i och för sig
bara en detalj och en lämplighetsfråga,
som väl bör kunna överlämnas till
Kungl. Maj:t. Reservationen innebär
alltså egentligen ingenting i sak, utan
är bara en alldeles onödig demonstration,
som i någon mån minskar värdet
av enigheten kring utrikes- och försvarspolitiken.

Den andra reservationen rör ett förslag
om inställande av repetitionsövningarna.
Jag kan hålla med reservanterna
när de nu säger att statsutskottet
avfärdat motionen summariskt genom
att bara hänvisa till försvarsbelsutet. Det
räcker visserligen, men det finns också
många andra skäl. Först och främst är
det väl så, att om det skall göras någon
besparing på försvarshuvudtiteln
bör den inte anvisas av några skrivbordsstrateger
utan i stället ske i samråd
med de myndigheter som har ansvaret
för försvarseffekten. Skulle man
söka ett sådant samråd, skulle man säkerligen
inte finna att just inställandet
av repetitionsövningarna är den utväg,
som man närmast skulle välja. Försvarsministern
erinrade ju nyss om att hela
vårt försvarssystem är uppbyggt på en
värnpliktsarmé, och detta har som na -

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. in.

turlig följd att det är svårt att liålla
en hög beredskap. I det fallet ligger en
stamtrupp betydligt bättre till.

Vi måste därför försöka finna former
för att bygga upp ett beredskapssystem,
som för det första medger snabb mobilisering
och för det andra medger att de
förband som mobiliseras också är något
så när välutbildade och ägnade att fylla
sina uppgifter i och med mobiliseringen.
Där spelar repetitionsövningarna en
vital roll, dels för att de värnpliktiga
skall få lära in nyheter i fråga om materiel,
metoder, stridsteknik o. s. v., som
ju snabbt ändras nu för tiden, dels för
att samöva förbanden och sammansvetsa
befäl och manskap till stridsdugliga
enheter. Avgången är så stor att redan
på de sex år, som normalt nu förflyter
mellan repetitionsövningarna, bar det
skett sådana förändringar i förbanden
att de knappast längre är funktionsdugliga
utan en ny utbildningsomgång.

Repetitionsövningarna fyller vidare
det mycket viktiga behovet av en kontinuerlig
omskolning av de värnpliktiga.
De yngre årsklasserna tilldelas ju i
första hand de rörliga stridande fältförbanden.
När de värnpliktiga blir äldre
omskolas de just vid repetitionsövningar
och tilldelas andra förband,
t. ex. luftvärnsförband, trängförband,
ingenjörsförband och territoriella förband.
Att inställa repetitionsövningarna
skulle innebära att en sjättedel av
armén icke skulle vara stridsduglig direkt
efter mobilisering. Detta skulle vara
olyckligt inte bara för krigsmaktens
effekt, utan också för de individer som
skulle berövas denna repetitionsövning.
All erfarenhet visar nämligen, att det
bästa skydd man kan ge en soldat är en
god utbildning. Förlusterna är alltid
störst i de sämst utbildade förbanden.

Herr Jonasson sade nyss i sitt inlägg,
att man bör rationalisera inom försvaret.
Naturligtvis bör man göra detta så
långt det går. Men nu är det förvisso så,
att kriget inte är någon rationell företeelse,
och då är det kanske ibland
svårt att få krigsmässiga övningar att

förefalla fullt rationella. Att ett inställande
av repetitionsövningarna inte är
rationellt torde vara säkert.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets utlåtande nr 4.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
till herr Virgin, att jag nog måste ge
honom ett mycket lågt betyg i innanläsning.
Jag måste också säga att lian är
en mycket dålig hörare.

Om man läser den motion som de 31
socialdemokraterna bar avlämnat så finner
man, att där inte på något sätt
krävts att det skulle ske eu nedskärning
av försvarskostnaderna. Vad man har
krävt är att få till stånd en översyn, att
få sätta sig ned och diskutera om det
har kommit fram sådana ting som gör
att man här bör få till stånd en ändring
av försvarsuppgörelsen. Det har, herr
Virgin, aldrig varit tal om att riva upp
denna uppgörelse ensidigt, utan man
skulle diskutera om det finns skäl att
med anledning av vad som har skett få
till stånd en omprövning.

Herr Virgin har ju själv varit med och
anslutit sig till vad statsutskottet anfört
på sidan 8 i sitt utlåtande där det heter:
»Utskottet vill understryka departementschefens
uttalande, att statsmakterna
noga måste följa utvecklingen inom
försvaret och att varje åtgärd noga
granskas med tanke såväl på ekonomiska
och organisatoriska möjligheter på
längre sikt som på alternativa möjligheter
att ernå samma försvarseffekt på
billigare sätt.» Om man skulle upptäcka
att vi får samma försvarseffekt för ett
lägre pris, så skulle väl herr Virgin inte
sätta sig emot en sådan sak!

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Just den uppgift som
herr Söderberg talade om sist, nämligen
att försöka utreda möjligheten att få
största försvarseffekt till lägsta pris, var
den som försvarskommittén höll på med

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, in. m.

under sin verksamhetstid, som ju omspände
över ett år. Detta var precis vad
vi sysslade med, och det förslag som vi
lade fram ansåg vi vara ett gott resultat
av just sådana överväganden.

Jag erkänner att det var en nyhet för
mig, att motionen av herr Söderberg m.
fl. icke avsåg en minskning av försvarskostnaderna.
Det trodde jag faktiskt!
Och den uppfattningen var jag säkert
inte ensam om — den har nog hela
svenska folket delat.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag kunde ha instämt i
herr Åke Larssons anförande, men när
han slutade med att yrka bifall till den
reservation, som är fogad till utskottsutlåtandet,
tog han bo.rt hela intrycket
av motiveringen.

När 31 socialdemokrater vid denna
riksdag gjorde ett avsteg ifrån den vanliga
gången att år för år acceptera försvarsbudgeten
oavsett stegringarna, blev
det ett ramaskri i tidningspressen, och
man förstod redan därav, att resultatet
av granskningen av motionen skulle bli
den som reservationen innesluter. Jag
betraktar det ungefär som fabeln om
berget som födde en råtta.

När försvarsministern i dag gör gällande,
att vi skulle ha mycket svårt att
peka på en enda nation i Europa, som
vidtagit besparingar, vill jag påpeka att
både England och Holland vidtagit betydande
besparingar, om man får utgå
ifrån att tidningsuttalandena är fullt
korrekta. Jag har här en sådan artikel
där det heter: Holland sparar. För att få
sin budget för 1964 att gå ihop — försvaret
har fått nära 3,2 miljarder kronor
— har Hollands försvarsminister föreslagit
kraftiga militära utgiftsminskningar.
Bland dessa märks: 1. Luftvärnsartilleriet
avvecklas. 2. Kommandotrupperna
skärs ned till ett kompani.
3. Arméns inköp av en ny stridsvagn
uppskjuts till efter 1970 (moderniseringen
var beräknad kosta 1,1 miljard
kronor). 4. Holland avstår från inköp

av lv-roboten Hawk, som skulle utgöra
landets bidrag till Natos försvarssystem.

Detta kan ske i en nation, som är inkopplad
i Nato-överenskommelsen. Men
hur är det i vårt land, som borde betraktas
som en nation, vars propaganda
både i tidningspressen och bland det
stora flertalet invånare i vårt land sätter
neutraliteten som sin bestämda riktpunkt? Vi

som tillhörde denna kammare innan
det senaste världskriget avslutades
minns att man redan då många gånger
diskuterade försvarsbudgetens stegring.
Den steg därför att en stor del av den
arbetsföra manliga befolkningen ständigt
låg vid våra gränser. Men när kriget
slutade hade vi ändå blott drygt en
åttondel av dagens försvarsbudget. I
dag är vi uppe i över 4 miljarder, men
om jag minns rätt rörde sig budgeten år
1945 om drygt 600 miljoner.

Det var stora strider om försvarskostnaderna
innan det senaste världskriget
började. Då det bröt ut hade man en
kostnad på endast ungefär 200 miljoner.
Ännu tidigare hade det varit väldiga debatter
i riksdagens båda kamrar, när
försvarsbudgeten uppgjordes 1936. Men
om någon vågar uppträda i dag och mena,
att det finns möjligheter till besparingar,
får denne i den allmänna tidningspressen
en viss stämpel över sig:
han är inte tillräckligt försvarsvänlig
för att vilja försvara vår neutralitet och
måste därför brännmärkas!

Jag har tidigare hävdat, att jag inte
tror på vare sig det luftförsvar vi har
eller den marin vi har om vi skulle anfallas
av en stormakt. Jag tror på militärt
utrustade grupper, som man kan betraata
som en partisanarmé. Vem frigjorde
Norge? Inte var det de norska reguljära
styrkorna.

Försvarsministern säger, att vi inte
har anledning att nu ta upp en diskussion
om försvarsöverenskommelsen. Det
är ju möjligt att jag läst fel, men jag har
här ett tidningsurklipp i fråga om Viggen
— ett betecknande namn! — enligt
vilket försvarsministern själv inte skall

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. in.

ha deltagit i den uppgörelse som träffats
om avtal med leverantörerna. Enligt en
klausul i avtalet skulle mellan 20 och 80
miljoner betalas i skadestånd, beroende
på hur långt man kommit i konstruktionen,
därest avtalet inte fullföljs. Man
har i tidningen gjort gällande, att flygets
främsta företrädare gjort upp detta
avtal utan att slutgiltigt ställa det under
försvarsministerns ögon. Jag kan ställa
frågan om detta verkligen är riktigt, eller
om tidningarna haft fel i sina uppgifter.

Är det någon i dag i första avdelningen
inom statsutskottet, som kan ge besked
om vad detta avtal kommer att kosta?
Det rör sig om 800 plan, och det enda
som man erfar är att det möjligen
kommer att kosta »så och så många
hundra miljoner». Troligen blir det miljarder,
som kommer att redovisas, om
det nu över huvud taget finns någon
möjlighet att klara konstruktionsarbetet.

Vi har varit mycket blygsamma i de
motioner som herr Spångberg m. fl. i
andra kammaren och jag och herr Rönnberg
i första kammaren har lämnat. Vi
har begärt prutningar med endast 150
miljoner, eftersom vi anser att det är meningslöst
att fortsätta när kostnaderna
bara ökar varje år. Vi är kanske en ropandes
röst i öknen — vara yrkanden
påverkar över huvud taget inte försvarsdepartementets
utformning av propositionerna.

Man ställer sig frågande, var dessa
pengar skall läggas ned, och man tar
upp en debatt om socialbudgeten. I det
vardagliga livet möter oss en mångfald
människor som lever pa samhällets
skuggsida. Vi har med avdrag reducerat
pensionsåldern till 03 år, men de som
inte uppnått 63 år och har 45 procents
nedsatt arbetsförmåga är utlclassade och
får ingenting. Jag tar upp denna parallell
när man diskuterar, var de pengar
kan placeras som man kan spara på försvarsbudgeten.

Sedan må jag hoppas, att inte också
utforskning och tillverkning av atomva -

pen igångsiittes utan att man frågar försvarsministern!
Jag säger detta bara
därför att man har påstått, att avtalet
när det gäller Viggen har ingåtts utan
att man frågat försvarsministern.

Jag har ingen anledning att dryga ut
debatten här, eftersom jag vet resultatet
av kamrarnas beslut, men jag kan inte
låta bli att strö några blommor vid begravningen
av besparingsmotionen.

Jag yrkar bifall till den motion som
jag och herr Rönnberg har fört fram i
denna kammare, likalydande med en
motion av herr Spångberg m. fl. i andra
kammaren.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Här har talats om rationalisering.
Därför skall jag börja som
man annars brukar sluta och till fullo
yrka bifall till det föreliggande förslaget
från statsutskottet i den här frågan.

Utöver detta vill jag bara göra dels
några reflexioner och dels en fråga till
försvarsministern, som vi har glädjen
att se närvarande i kammaren.

Den första reflexionen skulle vara
den, som har gjorts här tidigare, att det
är nödvändigt att om möjligt höja de
frågor som har med försvaret att göra
över de partipolitiska meningsriktningarna.

Sedan vill jag även, herr talman, understryka
vad andre vice talmannen
sade, nämligen att överenskommelser
bör hållas. I det sammanhanget sade
herr Söderberg, alt den motion som
har avlämnats inte på något sätt vidrörde
den saken, nämligen att överenskommelser
skall hållas. Men motionärerna
är medvetna om att det inte fanns några
delade meningar när försvarsöverenskommelsen
träffades. Ändå kommer
de bara något år efteråt med det här
massuppropet av 31 socialdemokrater,
som framfört sina synpunkter, om än
i försiktiga ordalag. Jag kanske när det
gäller motionerna och även reservationerna
får knyta an till vad herr Söderberg
sade i en av sina repliker om

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

överenskommelsen — jag antecknade
ordagrant att han sade: »om man över
huvud taget skall fortsätta den här vägen».
Jag kanske då har rätt, herr talman,
att framföra en stilla undran, om
innehållet i såväl de socialdemokratiska
motionerna som reservationen är tendentiöst.

Därvid kommer jag avslutningsvis
fram till frågan till försvarsministern:
Är det försvarsministerns mening att
trots den här motionen fortsätta med
behandlingen av försvarsfrågorna på
sätt som hittills har skett, nämligen att
vi skall höja dem över partigränserna?
Det skulle i det sammanhanget även
vara av intresse att veta, om det största
av våra politiska partier står bakom det
som hittills har skett och det som vi
hoppas skall ske i fortsättningen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr Sundin är väl ändå inte ängslig
för att sätta sig ned och diskutera frågan,
om den överenskommelse som har
träffats är av sådan karaktär, att det
på grund av olika omständigheter kan
finnas anledning att göra en översyn.
Jag har klart och tydligt deklarerat, att
det aldrig har varit motionärernas avsikt
att genom något majoritetsbeslut
försöka få den nuvarande överenskommelsen
upphävd, utan vi har endast menat
att man borde ha anledning att ta
upp en diskussion om de här sakerna.

I det sammanhanget har jag också
sagt, att jag för min personliga del är
tveksam, om man över huvud taget bör
ha överenskommelser. Jag är tveksam
av det skälet, som jag också har anfört,
att riksdagen och dess statsutskott inte
har samma möjlighet att pröva försvarsutgifterna
i fortsättningen som man har
om det icke finns någon överenskommelse.
Jag har alltså inte uttalat någon
direkt mening om att uppgörelser inte
bör ske i fortsättningen, men jag tycker
det finns anledning att inom den blivande
försvarsberedningen ta sig en
funderare också på den saken.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag tillåter mig att upprepa
min fråga om de 31 socialdemokratiska
motionärernas framstöt är teckken
på en ny trend inom socialdemokratien
när det gäller behandlingen av
försvarsfrågan, vilket jag är orolig för.
Jag anser det angeläget att upprepa
frågan då jag som sagt ordagrant antecknade
vad herr Söderberg sade om
försvarsöverenskommelsen, nämligen
»om man över huvud taget skall fortsätta
på den här inslagna vägen».

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall försöka att besvara
herr Sundins fråga.

Först vill jag då säga, att så länge
som det inom de demokratiska partierna
i riksdagen finns — såsom nu — gemensamma
värderingar i fråga om vår
utrikespolitik och försvarspolitik, är det
ganska naturligt att man försöker att
undvika strid både kring utrikespolitiken
och kring vårt försvar, eftersom
enighet i varje fall utåt har en ofantligt
stor betydelse. Det har vi på många sätt
kunnat notera.

Herr Sundin framställer sin fråga
därför att han uppfattar läget så, att det
inom regeringspartiet på denna punkt
finns oenighet och sprickor. Det är riktigt
att det funnits olika uppfattningar.
En grupp inom regeringspartiet menar
att man inte bör binda sig vid några
flerårsavtal om försvaret. Att en sådan
mening existerar har ju framgått varje
år då vi haft försvarsfrågan uppe till
behandling.

Herr Sundin har nu noterat att det i
år varit en mycket stor grupp, 31 riksdagsmän
från båda kamrarna, som gett
till känna sin mening. Jag ber då att
få hänvisa till vad en representant för
dessa motionärer här har sagt, nämligen
att motionärerna inte varit ute efter
att bryta sönder försvarsöverenskommelsen.
Vi har alltså fått detta poängterat
i debatten. När man läser reservationen
kan väl heller ingen där utläsa

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1954 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

någon attack mot den försvarsöverenskommelse
som vi ingick i fjol. Det är
alltså ordning på torpet i det avseendet
just nu.

Sedan kan man kanske säga att motionärerna,
när de väckte sin motion,
avsåg att genom att snabbt få till stånd
en ny översyn så skulle man under
fyraårsperioden, med hänsyn till det
ljusnande internationella läget, kunna
komma fram till någon nedskärning av
försvarskostnaderna. Det är möjligt att
motionärerna liade den avsikten. I varje
fall har de inte uttalat den här, utan
man har endast förklarat att man önskar
att utredningen skall tillsättas så
fort som möjligt så att de riksdagsledamöter,
som man räknar med skall ingå
i utredningen, får så lång tid på sig
som möjligt för att utreda frågorna. Det
är närmast så jag har uppfattat herr Söderberg
i dag. Eftersom även överbefälhavaren
har samma mening, nämligen
att utredningen bör tillsättas så fort som
möjligt, är det tänkbart att vi från regeringens
sida skall se till att så sker.
Jag har dock utgått ifrån att det skulle
räcka med ett och ett halvt eller två år
för en ny försvarsutredning. Det finns
för övrigt inte på ett så tidigt stadium
något nytt material att bedöma. Jag vill
också upprepa vad jag sagt redan förut
att det väl måste spela en mycket liten
roll om en utredning kommer till stånd
ett halvt år förr eller senare, om man
ändå inte har för avsikt att genom utredningen
under fyraårsperioden få till
stånd någon förändring i våra försvarsanstalter.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill framföra ett
uppriktigt tack till försvarsministern
för vad han sade i sitt senaste inlägg.
Jag delar nämligen den mening, som
herr Virgin tidigare framfört från denna
talarstol, att man ute i landet fått
den uppfattningen att det finns en stor
grupp bland socialdemokraterna, som
dels vill pruta på försvarskostnaderna

och dels vill gå ifrån den överenskommelse
som har träffats mellan de demokratiska
partierna. Efter den deklaration
som försvarsministern nu här gett
finns det väl i detta läge inga delade
meningar.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Det vore ganska underligt,
om försvarsfrågan bara skulle bjuda
på en fullständig harmoni, när vi nu
diskuterar huvudtiteln. Den har ju under
många decennier som kanske knappast
någon annan fråga varit föremål
för en mycket livlig diskussion. Människorna
har på ett alldeles särskilt sätt
engagerat sig i den diskussionen. Inte
bara de som sitter i ansvarig ställning,
utan även medborgare ur de djupa leden
av vårt folk har deltagit i försvarsdiskussionen
och gett till känna sina
uppfattningar. Framför allt har det varit
kostnaderna, som spelat en huvudroll
i diskussionen, även om det naturligtvis
också anlagts andra synpunkter
på frågan.

När sedan frågan löses över partiernas
huvuden och man i enighet kommer
överens om kostnaderna, är det självfallet
en styrka för vårt land. I våra dagar
tillhör väl ingen den grupp, som var företrädd
i tidigare diskussioner och som
menade, att försvaret skall raseras, att
vi skall ställa oss försvarslösa o. s. v.

Jag tror emellertid, att herr Virgin
har fel, när han säger, att det är en fullständigt
onödig demonstration av dem,
som har väckt motionen att försöka få
till stånd en översyn beträffande kostnaderna.
Det är inte någon onödig demonstration,
utan ett eko av en uppfattning
hos många människor ute i landet.
Hela det svenska folket säger inte ja och
amen till riksdagsbesluten i denna fråga.
Även om vi som riksdagsmän har att
där hemma på respektive platser förklara
både det ena och det andra, när det
gäller denna fråga, och även försvara,
vad som beslutats, kan man inte komma
ifrån, att det finns — inte bara inom det

48 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

socialdemokratiska partiet utan inom
alla partier — grupper av människor,
som anser, att försvarskostnaderna måste
begränsas, utan att man därför vill
rasera försvaret eller är nihilist på området.

Försvarsministern vet lika väl som
jag, att om han talar med människorna
ute på fältet, så skall han finna många,
som anser, att försvarskostnaderna är
för höga och att vi lägger ned alltför
mycket pengar på försvaret. Försvarsministern
måste självfallet från sina utgångspunkter
och med den ställning han
har försvara sin proposition, då det gäller
utgifterna, men det hindrar ju inte,
att det ändå finns människor, både inom
riksdagen och ute i landet, som har
den uppfattningen, att vi måste försöka
hromsa upp försvarsutgifterna och att
det är angeläget — såsom begäres av de
31 motionärerna, till vilka jag inte hör
— att göra en översyn för att i görligaste
mån nedbringa kostnaderna på detta
område.

Jag anser, att det skulle vara att tillgodose
ett berättigat krav från skattebetalarnas
sida och från de människor,
som har intresse av försvaret, att — såsom
herr Söderberg här säger _ en
översyn av försvarskostnaderna göres i
god tid; inte så att vi skall bryta försvarsöverenskommelsen,
sådan den föreligger,
under löpande period utan i
god tid tillsätta en kommission, eller
vad man vill kalla det, som grundligt ser
över problemet. Det får inte bli så, att
ett förslag kommer som en tjuv om natten,
så att vi hux flux skall behöva sätta
oss in i frågorna och kanske i
brådskans tecken tvingas till en lösning.
Vi som, om jag så får säga, hör till fotfolket
skall inte bara p. g. a. tidsnöd ha
att säga ja och amen till det, som en
överenskommelse partierna emellan innebär.

Det ligger i motionen således ingenting
försvarsfientligt utan bara en önskan
om, att försvarskostnaderna i god
tid skall ses över och att utgifterna, där
det befinnes möjligt, skall begränsas.

Detta är ett önskemål, vet jag, som breda
lager av det svenska folket innerst
inne har.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som herrar Söderberg
och Kellgren fogat till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt beträffande
ettvart av mom. I—IV samt därefter
särskilt i fråga om utskottets hemställan
i övrigt.

Därefter gjordes i enlighet med de rörande
inom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 4 och II: 4; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om mom. II, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herrar Nils-Eric Gustafsson och
Löfroth vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fri! Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten 1
mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 15 april 1904 fm.

Nr 17

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Nils-Eric
Gustafsson och Löfroth vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Segerstedt W iberg
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 18.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. III framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Söderberg och
Kellgren vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten 1
mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Söderberg
och Kellgren vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 24.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde mom. IV, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 265 och II: 309.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten 1
mom. IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionerna 1:265
och II: 309.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till övningar m. m. vid armén — Anslag till förhyrning av motorfordon
m. m. vid armén — Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m. vid armén

Punkterna 2—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Anslag till övningar m. m. vid armén

I förevarande punkt hade utskottet
på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag samt med avslag
å motionerna 1:393, av herrar
Adolfsson och Lager, samt 11:473, av
herr Hagberg m. fl., såvitt nu vore i fråga,
till Armén: övningar m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 41 250 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:393
och 11:473 hade anhållits, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 35 000 000 kronor.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 393 och II: 473.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna i denna del;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 24

Anslag till förhyrning av motorfordon
m. m. vid armén

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
393, av herrar Adolfsson och Lager,

samt II: 473, av herr Hagberg m. fl., såvitt
nu vore i fråga, till Armén: Förhyrning
av motorfordon m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
7 700 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 393
och 11:473 hade yrkats, såvitt nu vore
i fråga, att förevarande anslag skulle
uppföras med 3 000 000 kronor.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 393 och II: 473.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna i förevarande
del; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 25—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Anslag till anskaffning av tygmateriel
m. m. vid armén

Kungl Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 3 januari 1964 föreslagits beträffande
kostnadsram för tygmaterielanskaffning
vid armén under budgetåren
1964/71, dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att medgiva utläggande av beställningar
å tygmateriel in. m. inom en kostnadsram
av 370 000 000 kronor, dels ock till
Armén: Anskaffning av tygmateriel

m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 439 800 000 kronor.

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de båda likalydande
motionerna 1:393, av herrar
Adolfsson och Lager, samt 11:473, av
herr Hagberg in. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med 300 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1964 föreslagits beträffande kostnadsram
för tygmaterielanskaffning vid
armén under budgetåren 1964/71;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
370 000 000 kronor;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts för slag

och med avslag å motionerna 1:393
och 11:473, såvitt nu vore i fråga, till
Armén: Anskaffning av tygmateriel

in. in. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 439 800 000 kronor.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 393 och II: 473.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som
föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna i denna del; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Anslag till fartygsbyggnader m. m.

Punkterna 36—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64

Anslag till fartygsbyggnader m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 3 januari 1964 föreslagits beträffande
kostnadsram för anskaffning av fartyg
m. m. under budgetåren 1964/71,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
utläggande av beställningar å fartyg
m. m. inom en kostnadsram av
75 000 000 kronor, dels ock till Marinen:
Fartygsbyggnader m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 111 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de båda likalydande
motionerna 1:393, av herrar
Adolfsson och Lager, samt 11:473, av
herr Hagberg m. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte minskas till 100 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1964 föreslagits beträffande kostnadsram
för anskaffning av fartyg
in. m. under budgetåren 1964/71;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å fartyg
m. m. inom en kostnadsram av
75 000 000 kronor;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
393 och 11:473, såvitt nu vore i fråga,
till Marinen: Fartygsbyggnader m. m.
för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 111 000 000 kronor.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 393 och II: 473.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till anskaffning av vapenmateriel

m. m. vid flygvapnet

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i denna punkt
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna i förevarande
del; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 65

Anslag till anskaffning av vapenmateriel
m. m. vid marinen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3
januari 1964 föreslagits beträffande kostnadsram
för anskaffning av vapenmateriel
m. m. vid marinen under budgetåren
1964/71, dels bemyndiga Kungl. Maj :t
att medgiva utläggande av beställningar
å vapenmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 120 000 000 kronor, dels ock
till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 86 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de båda likalydande
motionerna I: 393, av herrar
Adolfsson och Lager, samt 11:473, av
herr Hagberg m. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte minskas till 60 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1964 föreslagits beträffande kost -

m. m. vid marinen — Anslag till övningar

nadsram för anskaffning av vapenmateriel
m. m. vid marinen under budgetåren
1964/71;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av 120 000 000 kronor;

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
393 och 11:473, såvitt nu vore i fråga,
till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 86 000 000
kronor.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna i första kammaren
nr 393 och i andra kammaren nr 473.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som
föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna i denna del; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 66—83

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 84

Anslag till övningar m. m. vid flygvapnet

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Anslag till drift och underhåll av flygmateriel m. m. — Anslag till befästnings

arbeten för gemensamma ändamål

av herr Hagberg m. fl., såvitt nu vore
i fråga, till Flygvapnet: övningar m. m.
för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 9 370 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:393
och II: 473 hade anhållits, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag måtte
minskas till 7 000 000 kronor.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 393 och II: 473.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 85—91

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 92

Anslag till drift och underhåll av
flygmateriel m. m.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 393, av herrar
Adolfsson och Lager, samt 11:473, av
herr Hagberg m. fl., såvitt nu vore i
fråga, till Flygvapnet: Drift och underhåll
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 393
och 11:473 hade yrkats, såvitt nu vore
i fråga, att förevarande anslag skulle
minskas till 150 000 000 kronor.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet nr 393 i första
kammaren och 473 i andra kammaren.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna i denna del; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 93—208

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 209

Anslag till befästningsarbeten för
gemensamma ändamål

I förevarande punkt hade utskottet
på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 393, av herrar
Adolfsson och Lager, samt 11:473, av
herr Hagberg m. fl., såvitt nu vore i
fråga, till Befästningsarbeten för gemensamma
ändamål för budgetåret 1964/65
anvisa ett investeringsanslag av
34 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:393
och II: 473 hade anhållits, såvitt nu vore
i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 32 525 000 kronor.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 393 och II: 473.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till befästningsarbeten för armén —

marinen — Anslag till befästningsarbeten

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna i förevarande
del; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 210

Anslag till befästningsarbeten för armén

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:

393, av herrar Adolfsson och Lager,
samt II: 473, av herr Hagberg m. fl., såvitt
nu vore i fråga, till Befästningsarbeten
för armén för budgetåret 1964/

65 anvisa ett investeringsanslag av
8 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:393
och 11:473 hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 7 540 000 kronor.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag har samma yrkande
som under föregående punkt.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Anslag till befästningsarbeten för
för flygvapnet
Punkten 211

Anslag till befästningsarbeten för
marinen

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1: 393, av herrar Adolfsson och Lager,
samt II: 473, av herr Hagberg m. fl., såvitt
nu vore i fråga, till Befästningsarbeten
för Marinen för budgetåret 1964/
65 anvisa ett investeringsanslag av
26 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:393
och 11:473 hade anhållits, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 24 510 000 kronor.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag har samma yrkande
som under punkt 209.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder framkomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna i förevarande
del; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 212

Sedan överläggningen ansetts härmed Anslag till befästningsarbeten för

slutad, gjordes enligt därunder före- flygvapnet

komna yrkanden propositioner, först på

bifall till utskottets hemställan samt vi- I denna punkt hade utskottet hem dare

på bifall till de i ämnet väckta ställt, att riksdagen måtte, med bifall

motionerna i denna del; och förklara- till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda fördes
den förra propositionen, som upp- slag samt med avslag å motionerna I:

repades, vara med övervägande ja be- 393, av herrar Adolfsson och Lager,

svarad. samt II: 473, av herr Hagberg m. fl., så -

Onsdagen den 15 april 1964 fm. Nr 17

Muskövarvet — Anslag till främjande av bostadsförsörj -

ningen m. m.

Herr andre vice talmannen IVAR JO

Anslag till flyttning av

vitt nu vore i fråga, till Befästningsarbeten
för flygvapnet för budgetåret
1964/65 anvisa ett investeringsanslag av
53 600 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:393
och 11:473 hade yrkats, såvitt nu vore
i fråga, att förevarande anslag skulle
uppföras med 50 535 000 kronor.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag har samma yrkande
som under föregående punkt.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna i denna del;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 213

Anslag till flyttning av Muskövarvet

I förevarande punkt hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 393, av herrar
Adolfsson och Lager, samt 11:473,
av herr Hagberg m. fl., såvitt nu vore i
fråga, till Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskövarvet) för budgetåret
1964/65 anvisa ett investeringsanslag av
36 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:393
och 11:473 hade föreslagits, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag
skulle uppföras med 33 940 000 kronor.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag har samma yrkande
som under punkt 209.

HANSSON (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna
i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 214—219

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 220

Lades till handlingarna.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av vissa av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1964/65 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964, föreslagit
riksdagen att

A. beträffande anslag å driftbudgeten

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit;

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1964/65;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteck -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ningen för länsbostadsnämnderna, som
föranleddes av vad departementschefen
föreslagit;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

V. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om räntebidrag;

VI. för budgetåret 1964/65 under elfte
huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar

ett förslagsanslag av 4 599 000 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostna der

ett förslagsanslag av 920 000 kronor; 3)

till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 7 533 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 063 000
kronor;

5) till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 185 000 000 kronor; samt

B. beträffande anslag å kapitalbudgeten I.

godkänna av departementschefen
förordad ändring av bestämmelserna
om lantarbetarbostadslån;

II. medgiva att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
finge beviljas intill 1 075 000 000 kronor
under år 1964 samt 1 080 000 000 kronor
under år 1965;

III. godkänna av departementschefen
framlagt förslag angående avskrivning
av vissa ränte- och amorteringsfria lån;

IV. medgiva, att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 20 000 000 kronor
under år 1965;

V. för budgetåret 1964/65 anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 690 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 000 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd
till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 1 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren
I: 50, av herrar Adolfsson och Lager,
I: 51, av herrar Adolfsson och Lager,
1:75, av herr Wallmark m. fl.,

1:118, av herrar Åkesson och Gunnar
Pettersson,

1:168, av herrar Lennart Geijer och
Bertil Petersson,

1:185, av herrar Bertil Petersson och
Herbert Larsson,

1:191, av herr Virgin m. fl.,

1:281, av herr Hermansson m. fl.,
1:284, av fru Olsson m. fl.,

I: 364, av herrar Adolfsson och Lager,
I: 419, av herr Virgin m. fl.,

1:509, av herr Bengtson m. fl.

1:510, av herr Bengtson m. fl.,

1:511, av herr Bengtson m. fl.,

1:517, av herrar Axel Kristiansson
och Thorsten Larsson, samt

1: 520, av herr Lundström m. fl., ävensom från

andra kammaren
II: 64, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
II: 65, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
11:92, av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.,

II: 147, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Nelander,

11:223, av herr Lindkvist m. fl.,
11:228, av herr Svenning m. fl.,

II: 297, av herr Heckscher m. fl.,
11:345, av herr Eliasson i Sundborn
in fl.,

11:350, av herr Johansson i öckerö
m. fl,

II: 353, av herr Lindkvist in. fl.,

II: 437, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
II: 494, av herr Heckscher m. fl.,

II: 503, av herr Ståhl,

Onsdagen den 15 april 1954 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11:621, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Gomér,

11:623, av herr Hedlund in. fl.,

11:624, av herr Hedlund m. fl.,

11:625, av herr Hedlund m. fl., samt

II: 632, av herr Ohlin m. fl.

I de likalydande motionerna I: 50 (av
herrar Adolfsson och Lager) och 11:64
(av herr Nilsson i Gävle m. fl.) hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungi. Maj:t måtte föreslå, att den av
riksdagen år 1963 tillsatta bostadspolitiska
kommittén skulle få i uppdrag att
vidare utreda i motionerna förordad finansieringsmetod,
innebärande att räntefria
lån ställdes till bostadsbyggandets
förfogande för de bostäder, som i framtiden
tillkomme med statligt stöd.

I de likalydande motionerna I: 51 (av
herrar Adolfsson och Lager) och II: 65
(av herr Nilsson i Gävle m. fl.) hade
anhållits, att riksdagen måtte,

a) med bifall till vad i motionerna
anförts rörande räntebidragen avslå
Kungl. Maj:ts förslag,

b) till räntebidrag för budgetåret
1964/65 anvisa erforderliga medel.

I de likalydande motionerna I: 168
(av herrar Lennart Geijer och Bertil
Petersson) och 11:228 (av herr Svenning
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte

a) besluta att under hänvisning till
pågående utredningar icke företaga någon
ändring av basräntan för fastigheter
färdigställda åren 1952 till och med
1960,

b) bifalla Kungl. Maj:ts proposition
om sänkning av basräntan för fastigheter
färdigställda från och med 1962,

c) uppdraga åt Kungl. Maj:t att på
så sätt ändra låneförfattningarna, att
en sänkning av basräntan för fastigheter
färdigställda från och med 1962
komme de boende till godo.

I de likalydande motionerna I: 185
(av herrar Bertil Petersson och Herbert
Larsson) och II: 223 (av herr Lindkvist

in. fl.) hade anhållits, att riksdagen
måtte uttala, att frågan om särskilda lån
för ombyggnad, upprustning och förbättring
av friområdena i anslutning till
äldre bostadsområden borde bliva föremål
för överväganden inom bostadsförbättringsutredningcn
eller annat därtill
lämpligt organ samt att lån för
konstnärlig utsmyckning även borde
utgå för äldre bostadsområden.

I de likalydande motionerna 1:191
(av herr Virgin in. fl.) och 11:297 (av
herr Heckscher in. fl.) hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att belåningsvärdet för
flerfamiljshus måtte ökas med ett belopp
om 400 kronor för varje lägenhet
som vore avsedd för pensionärsbostad.

I de likalydande motionerna 1:281
(av herr Hermansson in. fl.) och II: 350
(av herr Johansson i öckerö m. fl.) hade
föreslagits, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag
till sådan ändring i författningarna
angående lån och bidrag till bostadsegnahem,
att även äldre fastigheter,
som vid överlåtelsen icke voro i behov
av större reparation, kunde belånas i
samband med ägarebyte.

I de likalydande motionerna 1:364
(av herrar Adolfsson och Lager) och
11:437 (av herr Nilsson i Gävle in. fl.)
hade anhållits, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
föreslå utarbetande av en riksplan för
hela landets bostadsproduktion, vilken
riksplan skulle såväl till sin omfattning
som inriktning baseras på kommunernas
enligt lag uppgjorda bostadsförsörjningsplaner,
samt att denna riksplan
skulle synkroniseras med de beslut
och åtgärder som voro samhälleligt
nödvändiga för näringslivets framtida
lokalisering.

I de likalydande motionerna 1:419
(av herr Virgin m. fl.) och 11:494 (av
herr Heckscher m. fl.) hade, såvitt nu
vore i fråga, hemställts,

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

A. att riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts rörande
miljö- och planeringsfrågorna
med vad därtill hörde,

2) besluta, att de såsom allmännyttiga
betecknade bostadsföretagen skulle
åläggas redovisningsskyldighet för sina
fonder, dessas storlek och successiva
uppbyggnad samt för de principer efter
vilka dels fonderna uppbyggdes, dels
hyressättningen skedde,

3) uttala, att en grundprincip för den
fortsatta bostadspolitiken borde vara,
att de boende själva skulle betala vad
deras bostäder kostade;

B. att riksdagen måtte besluta,

1) att den statliga bostadslånegivningen
från och med den 1 juli 1964
skulle ersättas av ett kreditgarantisystem,

2) att i anledning därav varken preliminära
beslut skulle meddelas angående
lån från lånefonden för bostadsbyggande
eller anslag anvisas till samma
fond från nämnda datum,

3) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av 0,5 % skulle erläggas,

4) att från och med den 1 juli 1964
ränteeftergift ej längre skulle medgivas
beträffande hus som påbörjats före ingången
av 1958,

5) att räntegaranti, avseende räntor å
underliggande lån, som hänförde sig till
tiden från och med den 1 januari 1964,
skulle grundas på en räntesats av 4,5 %
vad avsåge hus påbörjade från och med
den 1 januari 1958,

6) att tertiärlån mellan 70 och 85 %
av belåningsvärdet för hus påbörjade
från och med den 1 januari 1958 skulle
för tid från och med 1 januari 1964
förräntas efter en räntesats av 5,5 %,

7) att tertiärlån till den del de överstege
85 % av belåningsvärdet för hus
påbörjade från och med den 1 januari
1958 skulle för tid från och med den
1 januari 1964 förräntas efter en räntesats
av 6 %,

8) att egnahemslån och förbättringslån
avseende hus som påbörjats från och
med den 1 januari 1958 skulle för tid
från och med den 1 januari 1964 förräntas
efter en räntesats av 5 %,

9) att de tilläggslån, som enligt beslut
av 1953, 1957 och 1959 års riksdagar
gjorts amorteringspliktiga, skulle för tid
från och med den 1 januari 1963 förräntas
efter en räntesats av 5,5 %;

C. att riksdagen, om förslagen under
B. 1)—3) ovan icke vunne riksdagens
bifall, måtte besluta,

1) att tertiärlån, till vilka tillstånd
lämnades tidigast den 1 juli 1964, skulle
beviljas upp till 85 % av den totala produktionskostnaden
mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformerna,
upp till 95 % för s. k. allmännyttiga
företag mot kommunal borgen
och upp till 90 % för kooperativa och
enskilda företag mot borgen av kommun,
industriföretag eller annat företag
av motsvarande ekonomisk styrka, samt
till den del de överstege 85 % av belåningsvärdet
amorteras på 25 år,

2) att tertiärlån till egnahem skulle
beviljas upp till 90 % av lånevärdet oavsett
företagsform,

3) att vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5
% skulle uttagas i samband med lånets
utbetalande;

D. att riksdagen, under förutsättning
att yrkandet under C. 1) vunne riksdagens
bifall, måtte medgiva, att lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge beviljas intill
975 000 000 kronor under år 1964 samt
980 000 000 kronor under år 1965;

E. att riksdagen måtte i övrigt beakta
vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna I: 509
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 625
(av herr Hedlund m. fl.) hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om skyndsam utredning
rörande en sådan utformning av bostadslångivningen
och bebyggelsepoli -

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tiken i övrigt, att ökad frihet medgåves
individen i fråga om lokalisering av
egnahem i enlighet med vad i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna 1:510
(av herr Bengtson m. fl.) och 11:624
(av herr Hedlund m. fl.) hade, såvitt
nu vore i fråga, hemställts,

I. att riksdagen måtte

a) besluta, att av departementschefen
förordad avveckling respektive höjning
av vissa basräntor, avseende underliggande
bostadslån, i fråga om ikraftträdande
skulle räknas från den 1 januari
1964,

b) avslå departementschefens förslag
rörande sänkning av vissa basräntor avseende
underliggande bostadslån,

c) till Räntebidrag under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 155 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte besluta, att
statliga bostadslån till enskild, såvitt
gällde lån till flerfamiljshus som preliminärt
beviljades från och med den 1
juli 1964, skulle utgå intill 90 procent
av belåningsvärdet i stället för nu gällande
85 procent och i övrigt på oförändrade
grunder;

III. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om prövning samt
förslag till innevarande års höstriksdag
rörande schablonmetod för beräkning
av räntebidrag till underliggande bostadslån,
avsett att träda i kraft den 1
januari 1965; samt

IV. att riksdagen måtte beakta vad i
motionerna i övrigt anförts.

I de likalydande motionerna I: 511
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 623
(av herr Hedlund m. fl.) hade såvitt
nu vore i fråga, föreslagits,

I. att riksdagen skulle besluta, att
högsta belåningsvärde för småhus skulle
höjas genom förhöjning av basvärdet
från 53 000 kronor till 63 000 kronor,
såvitt gällde hus, till vilka beslut om

preliminärt lån meddelades från och
med den 1 juli 1964;

II. att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla,

a) att de ändringar måtte vidtagas i
vederbörande kungörelse med anvisningar
som föranleddes av under I.
nämnda yrkande,

b) att en undersökning måtte genomföras
rörande småhusproduktionens andel
av upprättade kommunala femårsprogram
för bostadsproduktionen samt
att de åtgärder, som föranleddes av undersökningsresultatet
och i motionerna
åsyftades, måtte vidtagas,

c) att förslag rörande införande av
ett särskilt stöd till barnfamiljers småhusförvärv
i syfte att bereda barnfamiljer
med relativt begränsade inkomster
bättre möjligheter till småhusboende
måtte föreläggas 1964 års höstriksdag.

I de likalydande motionerna 1:517
(av herrar Axel Kristiansson och Thorsten
Larsson) och II: 621 (av herrar
Gustavsson i Alvesta och Gomér) hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om sådana
tilläggsdirektiv till bostadspolitiska
kommittén, att frågan om finansieringen
av bostäder, som friställts i samband
med jordbrukets yttre rationalisering,
bleve föremål för en skyndsam särbehandling
och att förslag till nya grunder
härför snarast måtte föreläggas riksdagen
i enlighet med vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:520
(av herr Lundström m. fl.) och II: 632
(av herr Ohlin m. fl.) hade, såvitt nu
vore i fråga, anhållits,

A. att riksdagen måtte besluta

1. att antaga det i motionerna föreslagna
bostadsbyggnadsprogrammet,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts beträffande
utbildning av byggnadsarbetare,

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

3. att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts beträffande
miljöfrågorna,

4. a) att tertiärlån för privatägda
småhus skulle förräntas och amorteras
med fast annuitet, att tillämpas från den
1 juli 1964,

4. b) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad som i motionerna
anförts beträffande de höga kapitalkostnaderna
för småhus under den första
tiden,

5. omläggning av lånevillkoren för att
stimulera amorteringssparande och uppnå
mera likvärdiga konkurrensvillkor
mellan olika företagsformer, innebärande
att räntesubventionen ersattes med
ett enhetligt schablonbidrag enligt i motionerna
angivna riktlinjer,

6. att tertiärlånets övre gräns för fastigheter,
som påbörjades efter den 1
juli 1964, skulle vara 97 procent för företagsformer,
som nu finge låna 100
procent samt 92 procent för företagsformer
som nu finge låna 95 procent,

7. att räntebidragen från och med
den 1 januari 1964 skulle utgå enligt i
motionerna föreslagna villkor,

8. att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts beträffande
införande av kreditgarantisystemet
samt värdebeständiga lån för bostadsfinansieringen,

9. att anslaget till Räntebidrag under
elfte huvudtiteln skulle uppföras med
135 000 000 kronor för budgetåret 1964/
65, vilket innebure ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 50 000 000
kronor sänkt anslag;

B. att riksdagen måtte beakta vad som
i övrigt anförts i motionerna.

I motionen 11:503 (av herr Ståhl)
hade hemställts, att riksdagen vid behandling
av statsverkspropositionen,
bil. 13, punkten 91, måtte besluta, att
erforderliga lånemedel för bostadsbyggande
skulle reserveras för försök med
snabbproduktion i stor skala av olika
slags monteringshus genom enhetlig
entreprenad från projekteringens bör -

jan till färdigställandet enligt i motionen
skisserade riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1. beträffande bostadbyggandets omfattning
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna
1:520 och 11:632 samt 1:364 och II:
437, de båda förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

2. beträffande bostadsbyggandets inriktning
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:520 och 11:632, 1:419 och 11:494,
I: 511 och II: 623, I: 509 och II: 625, I:
284 och 11:345 ävensom motionen II:
353, de sex förstnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

3. beträffande försök med snabbproduktion
av monteringshus i anledning
av motionen II: 503 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

4. avslå i motionerna I: 520 och II:
632 samt 1:419 och 11:494 framställda
yrkanden om införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet;

5. avslå i motionerna I: 520 och II: 632
framställt yrkande angående värdebeständiga
lån för bostadsändamål;

6. avslå i motionerna I: 520 och II:
632, 1:419 och 11:494, 1:510 och II:
624, 1:511 och 11:623, 1:191 och II:
297 samt I: 75 och II: 92 framställda yrkanden
beträffande bostadslånets storlek; 7.

avslå i motionerna I: 520 och II:
632 framställt yrkande angående formen
för förräntning och amortering av
vissa bostadslån;

8. avslå i motionerna I: 50 och II: 64
framställt yrkande angående räntefria
lån för bostadsbyggande;

9. avslå i motionerna 1:419 och II:
494 framfört yrkande angående en förvaltningsavgift
för bostadslån;

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Öl

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

10. beträffande bestämmelsen om
maximiyta för småhus, som skulle bebos
av låntagaren, i anledning av motionerna
1:419 och 11:494, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

11. beträffande bostadslånens tilllämpningsområde
i anledning av motionerna
I: 185 och II: 223 samt med
avslag å motionerna I: 281 och II:
350, 1:118 och 11:147 samt 1:517 och
11:021 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

12. avslå i motionerna I: 419 och II:
494 framställt yrkande angående viss
redovisningsskyldighet för allmännyttiga
bostadsföretag;

13. beträffande bestämmelserna om
räntebidrag m. m.

a) avslå motionerna 1:510 och II:
624 samt 1:520 och 11:632, såvitt de
avsåge eu schablonmetod för beräkning
av räntebidrag;

b) beträffande bestämmelserna i övrigt
om räntebidrag med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionerna I: 168 och II: 228 ävensom
med avslag å motionerna I: 520
och 11:632, 1:419 och 11:494, 1:510
och II: 624 samt I: 51 och II: 65, de
åtta sistnämnda motionerna såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

14. avslå i motionerna I: 419 och II:
494 framställda yrkanden angående räntan
på vissa tidigare beviljade tertiärlån,
tilläggslån, egnahemslån och förbättringslån; 15.

beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till främjande av bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under 1—14 eller
av utskottet behandlades i särskilt
utlåtande, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och under erinran om vad utskottet
anfört godkänna i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3
januari 1964 förordade ändringar;

16. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
520 och 11:632, 1:510 och 11:624 samt

1:51 och 11:65, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Räntebidrag för
budgetåret 1964/65 å driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 205 000 000 kronor;

17. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
419 och 11:494, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att lån, som skulle utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, finge
beviljas intill 1 340 000 000 kronor under
år 1964 samt 1 255 000 000 kronor
under år 1965;

18. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
419 och 11:494, såvitt nu vore i fråga,
till Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1964/65 å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 690 000 000 kronor; 19.

till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för
budgetåret 1964/65 å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 1 000 kronor;

20. medgiva, att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 20 000 000 kronor
under år 1965;

21. till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1964/65 å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
1 000 kronor;

22. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1964 föreslagit;

23. godkänna under punkten införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

24. till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 599 000 kronor;

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

25. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964 föreslagit; 26.

godkänna under punkten införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1964/65;

27. till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 7 533 000 kronor; 28.

till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 920 000 kronor;

29. till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 063 000
kronor;

30. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit under punkterna 1—
29 särskilt berörda eller av utskottet
behandlades i annat utlåtande, icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Svensson i Ljungskile,
Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka beträffande bostadsbyggandets
omfattning ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bostadsbyggandets
omfattning i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:364 och 11:437 samt med bifall
till motionerna 1:520 och 11:632,
de båda sistnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Boman, Virgin, Per Jacobsson,
Holmberg, Per-Olof Hanson,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Staxäng, Svensson i Stenkyrka, Svensson
i Ljungskile, Wedén, Gustafsson i
Skellefteå, Andersson i Knäred och Turesson,
vilka beträffande bostadsbyggandets
inriktning ansett, att utskottets
yttrande i vissa delar bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets inriktning i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag jämte motionerna
1:520 och 11:632, 1:419 och
11:494, 1:511 och 11:623 samt 1:509
och 11:625, de sex förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, samt med
avslag å motionerna 1:284 och 11:345
ävensom motionen 11:353, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

3) av herrar Virgin, Holmberg, Staxäng
och Turesson, vilka beträffande införande
av ett kreditgarantisystem på
bostadsområdet ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort hava
den ändrade avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
4 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med bifall
till motionerna 1:419 och 11:494
samt i anledning av motionerna 1:520
och II: 632, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

4) beträffande bostadslånets storlek

a) av herrar Boman, Per Jacobsson,

Per-Olof Hanson, Svensson i Ljungskile,
Wedén och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
6 hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadslånets storlek med bifall
till motionerna 1:520 och 11:632 samt
med avslag å motionerna I: 419 och II:
494, 1:510 och 11:624, 1:511 och II:
623, 1:191 och 11:297 samt 1:75 och

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

11:92, de åtta förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Virgin, Holmberg, Staxäng
och 7''uresson, vilka ansett, att utskottets
yttrande i vissa delar bort lyda
på sätt i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 6 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bostadslånets
storlek med bifall till motionerna
1:419 och 11:494 samt 1:191 och II:
297, de två förstnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag
å motionerna I: 520 och II: 632, I:
510 och 11:624, 1:511 och 11:623 samt
1:75 och 11:92, de sex förstnämnda
motionerna såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

c) av herrar Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Svensson i Stenkyrka
och Andersson i Knäred, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 6 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 510 och II:
624 samt 1:511 och 11:623 ävensom
med avslag å motionerna I: 520 och II:
632,1: 419 och II: 494,1:191 och II: 297
samt I: 75 och II: 92, de åtta förstnämnda
motionerna såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

5) av herrar Boman, Virgin, Per Jacobsson,
Holmberg, Per-Olof Hanson,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Staxäng, Svensson i Stenkyrka, Svensson
i Ljungskile, Wedén, Gustafsson i
Skellefteå, Andersson i Knäred och Turesson,
vilka beträffande formen för
förräntning och amortering av vissa
bostadslån ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 7 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
formen för förräntning och amortering
av vissa bostadslån med bifall till mo -

tionerna 1:520 och 11:632, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 6)

av herrar Virgin, Holmberg, Staxäng
och Turesson, vilka beträffande en
förvaltningsavgift för bostadslån ansett,
att utskottets yttrande i denna fråga
bort erhålla den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 9 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande en förvaltningsavgift
för bostadslån med bifall till motionerna
1: 419 och 11:494, såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

7) av herrar Boman, Virgin, Per Jacobsson,
Holmberg, Per-Olof Hanson,
Staxäng, Svensson i Ljungskile, Wedén,
Gustafsson i Skellefteå och Turesson,
vilka beträffande viss redovisningsskyldighet
för allmännyttiga bostadsföretag
ansett, att utskottets yttrande i nu ifrågavarande
del bort lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 12 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande viss redovisningsskyldighet
för allmännyttiga bostadsföretag
i anledning av motionerna I:
419 och 11:494, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört;

8) beträffande bestämmelserna om
räntebidrag m. m.

a) av herrar Boman, Virgin, Per Jacobsson,
Holmberg, Per-Olof Hanson,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Staxäng, Svensson i Stenkyrka, Svensson
i Ljungskile, Wedén, Gustafsson i
Skellefteå, Andersson i Knäred och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 13 a hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:510 och 11:624 samt 1:520 och II:
632, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört ro -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rande en schablonmetod för beräkning
av räntebidrag;

b) av herrar Boman, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Svensson i Stenkyrka,
Svensson i Ljungskile, Wedén, Gustafsson
i Skellefteå och Andersson i
Knäred, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 13 b hemställa,
att riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
i övrigt om räntebidrag i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag jämte
motionerna 1:419 och 11:494, 1:510
och II: 624 samt I: 520 och II: 632 samt
med avslag å motionerna 1:51 och II:
65 samt I: 168 och II: 228, de åtta förstnämnda
motionerna såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

c) av herrar Virgin, Holmberg, Staxäng
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 13 b hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bestämmelserna i övrigt om räntebidrag
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 419 och II:
494 ävensom med avslag å motionerna
1:520 och 11:632, 1:510 och 11:624,
I: 51 och II: 65 samt I: 168 och II: 228,
de åtta förstnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

9) beträffande anslag till räntebidrag

a) av herrar Boman, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Svensson i Stenkyrka,
Svensson i Ljungskile, Wedén, Gustafsson
i Skellefteå och Andersson i
Knäred, vilka, under förutsättning av
bifall till den med 8 b betecknade reservationen,
ansett, att utskottets yttrande
i berörda del bort erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
16 hemställa, att riksdagen måtte, i an -

ledning av Kungl. Maj:ts förslag jämte
motionerna 1:510 och 11:624 samt I:
520 och 11:632 ävensom med avslag å
motionerna 1:51 och 11:65, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Räntebidrag
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 155 000 000 kronor; b)

av herrar Virgin, Holmberg, Staxäng
och Turesson, vilka, under förutsättning
av bifall till den med 8 c betecknade
reservationen, ansett, att utskottets
yttrande i denna fråga bort erhålla
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 16 hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I:
520 och II: 632, I: 510 och II: 624 samt
1:51 och 11:65, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Räntebidrag
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 90 000 000 kronor;

10) av herrar Virgin, Holmberg,
Staxäng och Turesson, vilka beträffande
ramen för långivning, under förutsättning
av bifall till den med 4 b betecknade
reservationen, ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under 17 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:419 och 11:494, såvitt
nu vore i fråga, medgiva, att lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge beviljas intill
975 000 000 kronor under år 1964 samt
980 000 000 kronor under år 1965;

11) av herrar Virgin, Holmberg,
Staxäng och Turesson, vilka beträffande
anslag till lånefonden för bostadsbyggande,
under förutsättning av bifall
till den med 3 betecknade reservationen,
ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 18 hemställa, att riksdagen

Onsdagen den 15 april 19(14 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

måtte med bifall till motionerna 1:419
och 11:494 avslå Kungl. Maj:ts förslag
rörande investeringsanslag för budgetåret
1964/65 till Lånefonden för bostadsbyggande;
ävensom

12) beträffande bostadslånens tilllämpningsområde,
av herrar Staxäng
och Svensson i Ljungskile, utan angiven
mening.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vi har inte så många
reservationer i år som tidigare i detta
ärende, vilket naurligtvis kan leda till
den slutsatsen att de gamla motsättningarna
håller på att utjämnas och att vi
kanske så småningom arbetar oss fram
till samförståndslösningar i en fråga,
som haft så många kontroversiella inslag.

Personligen finner jag en sådan utveckling
fullt rimlig. Den skulle säkert
också vara möjlig exempelvis i en kommunal
församling — Stockholms stad
möjligen undantagen — där man är
mindre beroende av politiska bindningar
och principiella belastningar, som
begränsar rörelsefriheten, än vad vi är
här i huset.

I de bostadsdebatter som vi fört här
sedan många år har vi rätt mycket sysslat
med vad som varit. Jag vill inte bestrida
att denna uppläggning alltjämt
innebär en lockelse för oppositionen,
men vill man söka medverka till konstruktiva
samförståndslösningar är det
kanske mera givande att tala om dagens
situation och om möjligheterna för
framtiden.

Jag sade, att vi inte skall uppehålla
oss vid vad som skett och lovats tidigare.
Jag kan dock inte låta bli att erinra
om vad som har sagts — framför allt
genom programmatiska uttalanden av
det socialdemokratiska partiet i skilda
sammanhang —• att bostadsfrågan skulle
lösas och bostadsbristen försvinna inom
en ganska begränsad tid. Detta har
misslyckats, om man nu skall uttrycka
sig försiktigt, och jag förmodar att man

3 Första kammarens protokoll 196b. Nr 17

inte ens från regeringspartiets sida försöker
bestrida detta faktum.

Från oppositionens sida — i varje
fall från folkpartiets — har målsättningen
varit densamma, även om vi velat
angripa problemet med andra medel
och från delvis andra utgångspunkter.
Skillnaden är väl bara den att vi inte
fått tillfälle att i praktisk politik omsätta
våra handlingslinjer.

Man har alltså sagt tidigare, att bostadsfrågan
skall lösas och bostadsbristen
försvinna. I dag är jag benägen att
tro att bostadsbristen aldrig kan helt
byggas bort, om man med en fullständig
lösning menar ett tillstånd, där varje
människa här i landet när som helst
kan få tillgång till precis den bostad
han vill ha, av den storlek, belägenhet
och standard som han önskar. Vare sig
vi vill eller inte, tror jag att vi kommer
att få anledning att justera målsättningen.
Vi får antagligen känna oss belåtna
om varje människa får en bostad av
rimlig standard utan att vederbörande
skall behöva stå i åratal och vänta i en
bostadskö eller behöva anlita samvetslösa
hyresskojare, även om den bostad
som kan erbjudas inte i alla avseenden
motsvarar den bostadssökandes egna
önskningar.

Jag tror att om vi kunde nå fram till
ett sådant tillstånd skulle detta betraktas
som ett idealtillstånd av de hundratusentals
personer som nu står och
stampar i bostadsköerna.

Varför kan vi inte bygga bort bristen?
Jag skall inte söka ge något uttömmande
svar på den frågan. Spörsmålet
är komplicerat. Givetvis är det teoretiskt
möjligt att bygga så mycket, att
alla behov tillgodoses, men det är knappast
praktiskt genomförbart inom en
begränsad tidrymd.

Av erfarenhet vet vi, även om det statistiska
materialet av naturliga skäl är
bristfälligt, att det verkliga nettotillskottet
i lägenheter blir rätt begränsat
även med nuvarande byggnadstakt. Saneringsbortfallet
i städerna är stort, och
överallt i vårt land behöver gamla brist -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fälliga bostäder mönstras ut och ersättas
med nya. Lägenheter sammanslås,
kraven på större bostäder växer o. s. v.
När man talar om att vi årligen får
80 000—90 000 nya lägenheter, så är detta
långt ifrån hela sanningen.

Helt nyligen har vi fått en utredning
och ett förslag om förbättring av de
gamlas bostadsförhållanden. Vi behandlar
inte denna fråga i detta sammanhang,
men jag vill betona att detta förvisso
är en betydelsefull sektor i sammanhanget
som inte tillräckligt beaktats
och där förhållandena sannolikt är
mera otillfredställande i de stora städerna
än på den rena landsbygden.

Bostadsbristen är i dag lokaliserad
främst till stockholmsregionen och övriga
storstads- och tätortsområden. Denna
tendens hotar att ytterligare accentueras.
Detta förhållande kan ge oss anledning
att fundera över om den strukturomvandling
och den befolkningsomflyttning
som för närvarande sker verkligen
är ändamålsenlig. Onekligen har
vi kommit i en ganska egendomlig situation
när man inte vet hur man skall
kunna härbärgera eller skaffa bostäder
åt den arbetarstam som behöver flyttas
över för att öka bostadsbyggandet inom
bristområdena. Det förefaller uppenbart
att vi, när vi i andra sammanhang diskuterar
lokaliseringsfrågor och industriell
utveckling, kommer att få anledning
att i högre grad än hittills ta med
bostadssituationen i bilden. Jag har nog
den uppfattningen att detta är en viktigare
faktor i den allmänna strukturutvecklingen
än vad vi vanligtvis är benägna
att medge.

Det måste vara något galet i systemet,
när vi i detta vackra land, där vi har
så gott om utrymme, frivilligt packar
oss samman över och under jorden, där
de naturliga förhållandena är de mest
vidriga, och samtidigt skapar sanitära
och medmänskliga problem som vi inte
kan bemästra.

Vad jag här har sagt skulle jag närmast
vilja sammanfatta så att bostadsfrågan
i dagens och i ännu högre grad

morgondagens samhälle är en fråga som
mera medvetet måste sättas in och beaktas
på alla de områden i det moderna
samhällets gestaltning, där den ändå
spelar en så avgörande roll.

Jag tycker mig höra den invändningen
att vad jag här sagt ju inte hör till
vad vi skall diskutera i dag. Kanske inte
— men jag är övertygad om att det är
problem som vi inte kommer förbi i
morgon.

Herr talman! Jag skall övergå till mitt
egentliga ärende och säga några ord om
det utskottsutlåtande vi behandlar och
de reservationer som fogats till detsamma.

Jag sade i början att reservationerna
är färre än tidigare och att detta
rimligtvis måste betyda att vi inom utskottet
har kunnat komma överens på
fler punkter än förr. Detta är riktigt i
viss mån, men delvis beror det väl också
på att vi inte nu har uppe bostadsrabatterna,
som ju brukar föranleda
skiljaktiga meningar, ävensom att åtskilliga
frågor är föremål för utredning
och sålunda förts åt sidan för ögonblicket.
Därutöver kan väl tilläggas att
vi också från olika utgångspunkter mer
och mer blivit överens, exempelvis om
att den som har råd att betala sina bostadskostnader
också skall göra detta.
Det finns också andra punkter att peka
på.

Jag har tidigare sagt att vi sannolikt
inte kan bygga bort bostadsbristen helt,
men jag är angelägen om att framhålla
att vi inom folkpartiet alltjämt ser det
som en tvingande nödvändighet att successivt
öka nyproduktionen, om någon
förbättring av situationen skall kunna
skönjas. Både utskottet och vi som står
för den med 1 betecknade reservationen
synes eniga om att kraftiga åtgärder
är erforderliga för att få till stånd
en ytterligare ökning av bostadsproduktionen,
men när det gäller stegringstakten
är meningarna i viss mån delade.
Vi har också i reservationen angett
en mera detaljerad tidsplan, och vi
är övertygade om värdet av en mera

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Anslag till

långsiktig planering som får tjäna som
en målsättning i stort, även om vi är
medvetna om att variationer kan bli
nödvändiga, betingade av konjunkturpolitiska
och arbetsmarknadsmässiga
fluktuationer.

Jag vill här skjuta in att det i reservationen
har insmugit sig ett fel så till
vida att där anges antalet lägenheter år
1969 till 104 000. Meningen hade varit
att antalet i överensstämmelse med vad
som angetls i vår motion skulle utgöra
106 000 lägenheter. Det är alltså en ökning
med 4 000 lägenheter för varje årsintervall.

Vi tror också att utbildningen av arbetskraft
inom byggnadsbranschen är
en viktig sak i sammanhanget och bör
ingå som ett led i denna planering.

I fråga om bostadsbyggandets inriktning
har vi inom de tre oppositionspartierna
en gemensam reservation, där
våra synpunkter på denna del av problemet
får en ganska fyllig belysning.
Av utskottsutlåtandet framgår att bostadsstyrelsen
torde komma att redovisa
en del av de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen
i anslutning till
sina äskanden under hösten 1964. Härigenom
torde man kunna få en något
säkrare bedömning beträffande önskemål
och fördelning på olika hustyper
för framtiden. I detta sammanhang kommer
vi in på det gamla resonemanget
om småhusbyggandets andel i den totala
produktionen. Jag skall inte föra
det resonemanget vidare. Jag vill bara
erinra om den linje som vi tidigare
följt, att förutsättningar verkligen bör
skapas för ett fritt val. I den mån dessa
förutsättningar verkligen föreligger
är jag övertygad om att småhusandelen
i produktionen kommer att öka.

Vi har i denna reservation också tagit
upp frågan om kraven från de långivande
myndigheternas sida beträffande
dels i vad mån lån bör beviljas för
bostadsbebyggelse utanför tätorter och
bebyggelsecentra, dels också vilka synpunkter
som bör vara vägledande för att

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
bedöma kreditvärdet i fråga om sådan
bebyggelse.

Vad gäller den första frågan pekar
vid utvecklingen närmast i den riktningen
att en uppmjukning av tillämpad
praxis kan tillrådas. Bilismens utveckling
och snabba kommunikationer
i övrigt gör inte människorna numera
så beroende av färdvägens längd till arbetsplatsen
eller nödiga serviceinrättningar
som förr. Därigenom har förutsättningarna
för ett friare val av boplats
ökat. Man måste fråga varför inte
vi skall vara angelägna att söka tillmötesgå
de enskilda människornas önskemål,
så länge inte berättigade samhällsintressen
kränkes. Det sades i en uppmärksammad
motion här i riksdagen för
åtskilliga år sedan, att vi kommit i det
läget att bosättningen måste lokaliseras
till slaskledningarna. Perspektivet är inte
muntert, även om det måste medges
att det är en linje som vi i betydande
utsträckning tvingas följa. Jag är dock
övertygad om att vi skulle kunna göra
många avsteg från den utan att det händer
någon större olycka.

När det gäller att bedöma kreditvärdet
på en ort ligger det tyvärr nära
till hands att detta i alltför hög grad
påverkas av den allmänna bedömningen
av sysselsättningsläget på orten. Jag
vill då ha sagt att det i första hand bör
vara den enskilde sökandens personliga
förutsättningar som skall ligga till
grund för bedömningen. Även om sysselsättningsförhållandena
är mindre
gynnsamma på en ort i största allmänhet,
är det inte säkert att detta är förhållandet
för en enskild person.

Beträffande den jordbrukspolitiska
prövningen av vissa låneärenden — frågor
som under den nu pågående rationaliseringen
på jordbrukets område ofta
aktualiseras —- finns åtskilligt att säga.
Jag skall här inskränka mig till att
framhålla att det är angeläget att det
på detta område sker ett omsorgsfullt
samråd mellan länsbostadsnämnd och
lantbruksnämnd och att därvid de bo -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stadspolitiska synpunkterna tillbörligt
beaktas.

I fråga om bostadslånens storlek har
vi inom oppositionen något skiljaktiga
meningar, och vi har därför också i
särskilda reservationer var för sig angivit
vår ståndpunkt. För folkpartiets del
har vi i reservation 4 a anfört den meningen
att en viss justering av lånegränserna
redan nu borde ske, även om
det är riktigt att frågan skall prövas av
bostadspolitiska kommittén. Vi föreslår
alltså att bostadslånens övre gräns skall
vara 97 procent för företagsformer som
nu får låna 100 procent och 92 procent
för sådana företag som nu får låna 95
procent.

Frågan om ränta och amortering av
bostadslån hör också till de spörsmål
som bostadspolitiska kommittén skall
överväga. Där föreslår vi en fast annuitet
på ränta och amortering för privatägda
småhus, som belånas fr. o. m.
den 1 juli 1964. Detta skulle betyda att
kostnaden för sådana bostadslån under
de första åren skulle nedbringas från
nuvarande 7,3 procent till omkring 5,75
procent. Som alla vet är initialkostnaderna
de mest besvärande. Det bör därför
vara angeläget att fördela kostnaderna
jämnare under en längre del av
lånets löptid. Denna reservation är gemensam
för oppositionspartierna, och
vi har inte på denna punkt funnit det
nödvändigt att avvakta utredningens
resultat.

Jag vill slutligen säga ett par ord om
räntebidragen och därmed sammanhängande
spörsmål. Jag har tidigare
sagt att vi mer och mer börjar ena oss
om att var och en som kan skall betala
vad bostaden verkligen kostar. Den relativa
enighet kring denna målsättning
som numera synes råda gör att motsättningarna
på detta avsnitt inte är alltför
stora. Erfarenheten tycks ju också
bekräfta att nu gällande basräntor inte
utgjort någon återhållande faktor på
bostadsproduktionen och bostadsefterfrågan.
De yrkanden beträffande änddringar
i räntesubventionerna som vi

motionsvägen har föi-eslagit har vi fullföljt
i reservation nr 8, vilken är gegemensam
för folkpartiet och centerpartiet.
I denna reservation har vi även
återkommit med ett gammalt yrkande
om införande av en schablonmetod för
beräkning av räntebidragen, då vi tror
att en sådan metod, inte minst ur administrativ
synpunkt, har bestämda fördelar.

Jag har, herr talman, ganska flyktigt
och kanske på många punkter alltför
onyanserat berört huvuddragen i de reservationer
som jag har varit med om
att foga till detta utskottsutlåtande. Jag
ber att få yrka bifall till samtliga reservationer,
där herr Boman står som
första namn.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag kan instämma med
den föregående ärade talaren om att
man i dagens bostadsdebatt kan konstatera
att spännvidden mellan partiernas
olika ståndpunkter är betydligt mindre
än för tre till fyra år sedan. Det är inte
många år sedan som förslagen från centerpartiets
sida om en omläggning av
bostadspolitiken mötte ett kompakt motstånd
från majoriteten av riksdagens ledamöter.
Vi föreslog en successiv avveckling
av de generella bostadssubventionerna
med början i de äldre husen,
för att hyressplittringen mellan äldre
och yngre hus skulle minskas. Vi förutsatte
samtidigt en förstärkning av bostadsstödet
till hushållsgrupper med relativt
låga inkomster, främst barnfamiljer.
Vi skisserade också vissa huvudpunkter
för ett nytt finansieringssystem.
De direkta statliga lånen skulle ersättas
av lån med statliga garantier. Man borde
pröva att genom värdebeständiga lån
utjämna de inledande höga kostnaderna
och motverka hyressplittring. Man borde
också lägga om amorterings- och räntebetalningarna
så att man även därigenom
fick en liknande utjämning. Åtminstone
under en övergångstid skulle
de generella subventionerna användas i
samma syfte.

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Riksdagsmajoriteten ställde sig som
sagt helt avvisande till dessa förslag,
men i dag kan det konstateras att även
majoriteten nu beträder vägen med en
successiv avveckling av de generella
subventionerna med början och tyngdpunkten
i de äldre husårgångarna. Det
har också genomförts en ökning av bostadsstödet
till barnfamiljerna. Utskottet
liar förklarat att det bör framläggas en
plan för fortsatt avveckling av de generella
subventionerna. För oss som i flera
år föreslagit en sådan plan är givetvis
detta tillfredsställande.

Går jag sedan till direktiven för den
bostadspolitiska kommittén återfinner
jag de övriga punkterna rörande finansieringssystemet
som jag nämnt förut,
nämligen kreditgarantisystem, värdebeständiga
lån, variabla ränte- och amorteringsbetalningar
och subventionernas
funktion som övergångsinstrument. Ja,
det förhåller sig t. o. m. så att dessa
synpunkter i väsentliga avsnitt är bärande
för direktiven. Det är mot bakgrunden
av dessa omständigheter, herr
talman, som jag vågar påståendet att
spännvidden mellan partierna nu är betydligt
mindre, att motsättningarna inte
är så djupgående som tidigare, vilket
naturligtvis från vår synpunkt är glädjande.

Yad beträffar avvecklingen av de generella
subventionerna föreligger olika
ståndpunkter. Vid fjolårets behandling
av dessa frågor framhöll utskottet att
subventioneringens primära syfte inte
är att sänka de boendes kostnader utan
att genom en stabilisering av kapitalkostnadsfaktorn
skapa gynnsamma betingelser
för bostadsproduktionen. Vi
har intet att erinra mot ett sådant uttalande,
men den ökning av subventioneringen
i fråga om de senaste husårgångarna
som föreslagits stämmer inte med
detta uttalande.

Det har inte klargjorts att bostadssubventioneringens
nuvarande nivå skulle
hämma nyproduktionen. Det förefaller
föga troligt att så skulle vara fallet, eftersom
ju subventioneringen medfört att

bostadsfinansieringen blir oberoende av
ränteutvecklingen. De diskontohöjningar
som förekommit har alltså på detta
område ingen inverkan.

De s. k. överkostnaderna kan spela en
viss besvärande roll, det medger jag,
men i så fall bör man ändra på lånereglerna
så att överkostnaderna minskas
och man på den vägen kommer till rätta
med problemet.

Vi i centerpartiet kan alltså inte biträda
regeringens förslag i den delen.
Vi anser det angelägnare att öka det
speciella stödet till barnfamiljer i låga
inkomstlägen och menar att om man genomför
en sådan åtgärd bör det också
vara möjligt att gå något längre i fråga
om avvecklingen av de generella subventionerna
än vad regeringen har föreslagit.

Jag vill säga att ett grundfel vid ökningen
av familjebostadsbidraget som
företogs av förra årets riksdag var att
de sämst ställda barnfamiljerna inte
fick någon förbättring alls. Vi anser att
den saken bör rättas till nu och har därför
föreslagit att det förhöjda familjebostadsbidraget
skall utgå med 150 kronor
mer per barn i inkomstlagen upp
till 6 000 kronors beskattningsbar inkomst
och med 50 kronor mer per barn
vid 6 000—8 000 kronors beskattningsbar
inkomst.

Medan regeringen föreslår dels en avveckling
av vissa generella subventioner,
dels en ökning av vissa generella
subventioner, går vi således in för dels
en avveckling av generella subventioner
och dels en ökning av det speciella stödet
till de grupper som bäst behöver
det.

Om det här föreligger en mera djupgående
motsättning kan vara svårt att
säga. Om det rör sig om nyanser i takten
av subventionsavvecklingen, kan
man knappast säga att så är fallet. Däremot
föreligger en mycket betydande
motsättning om socialdemokraterna
fortsätter att kategoriskt säga nej till
förbättringar för de sämst ställda barnfamiljerna
via familjebostadsbidraget,

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.
Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som vi visserligen inte behandlar här i
dag därför att kostnadstäckningen för
detta ligger på en annan huvudtitel. Vi
anser nämligen med hänsyn till den inriktning
bostadspolitiken bör kunna få
med utgångspunkt från direktiven till
bostadspolitiska kommittén riktigt att
det ekonomiska stödet till de inkomstsvaga
grupperna måste tillmätas mycket
stor betydelse. Det är på detta område
som det direkta stödet bör höra hemma.

En annan sak är hur detta stöd bör
utgå. När familjebostadsbidraget av nuvarande
typ infördes på 1940-talet övervägde
man att ge stödet en utformning
som icke innebar någon anknytning till
bostadskonsumtionen utan skulle få formen
av ett mera allmänt familjepolitiskt
stöd. Den saken sköts dock på framtiden,
och samma sak har skett vid några
tillfällen senare då man i utredningssammanhang
snuddat vid dessa spörsmål.

När nu bostadspolitiken lagts i stöpsleven
i sin helhet bör tiden vara mogen
att verkligen ta upp denna fråga på
allvar. Man bör som vi ser det lägga om
familjebostadsrabatterna till familjepolitiskt
stöd utan bostadsanknytning.
Skälen för bidrag är att vissa familjer
anses ha för låga inkomster för att ha
tillräcklig standard både i fråga om bostad
och i andra avseenden. Det ekonomiska
tillskottet är det primära. Man
bör här beakta det förhållande som ligger
i skillnaden mellan 1930-talets lågstandardsamhälle
,som man utgick ifrån
på 1940-talet, och den högre standardens
samhälle, som vi är mitt uppe i och
som vi också ser fram emot. Även vid
högre standard ser det ut att föreligga
sådana skillnader i standard på grund
av inkomstolikheter och olikheter i försörjningsbörda,
att ekonomiska tillskott
till de sämre ställda familjerna är befogade.
Men ju högre den allmänna standarden
blir, desto svagare blir motiveringen
för att stödet skall knytas till en
speciell konsumtion, i detta fall bostadskonsumtionen.

Vi anser från den utgångspunkten att

familjebostadsbidragen bör omvandlas
till ett stöd inom den allmänna familjepolitiken.
Härigenom skulle man bl. a.
komma ifrån vad som nu inträffar i åtskilliga
fall, nämligen att familjer även
i mycket låga inkomstlägen, som i och
för sig skulle vara förtjänta av ett ekonomiskt
stöd, ställs utanför möjligheten
till familjebostadsbidrag därför att de
inte bor i rätt hus.

Jag har här nödgats tala en del om familjebostadsbidragen,
som formellt inte
behandlas vid detta plenum, emedan de,
som jag tidigare sade, hör till femte huvudtiteln.
Jag anser emellertid att vårt
förslag till bostadspolitikens utformning
så intimt hör samman också med denna
del av frågan, att jag inte kunnat undgå
att ta upp den här.

I fråga om bostadsproduktionens inriktning
är väl den låga andelen småhus
och vissa frågor rörande miljöns
utformning de mest framträdande problemen.
När man som vi här i landet
har en bostadsmarknad där den bostadssökande
får ta vad som bjuds och
inte har valmöjlighet, utgör konsumenternas
efterfrågan ingen vägledning, i
varje fall högst obetydligt. För vår del
anser vi det inte troligt att höghus, storhuskoncentration
och hård markexploatering
skulle fått en sådan omfattning
på en bostadsmarknad där konsumenternas
efterfrågan hade varit vägledande.
Det kan med tanke på en framtida
bostadsmarknad befaras att här föreligger
en felinvestering.

I fråga om småhusen vet vi att de allmänna
önskemålen att bo i småhus eller
egnahem är långt större än den nuvarande
produktionsandelen. Vi ligger
också lågt vid en internationell jämförelse.
Skall vi kunna få en större småhusandel
i detta land måste detta beaktas
bl. a. vid planeringen. Enligt vår
mening bör de kommunala femårsprogrammen,
av vilka den första årgången
kommer att redovisas i år, bli föremål
för en genomgång i syfte att utröna om
småhusandelen är tillräcklig. På grundval
därav bör man sedan vidta erfor -

Onsdagen den 15 april 1964 fm. Nr 17 71

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

derliga åtgärder, så att vi får en större
andel småhus i den s. k. planeringsreserv
som de rullande femårsprogrammen
utgör.

Självfallet måste också de ekonomiska
betingelserna för småhusbyggandet
uppmärksammas. Det mest hämmande
härvidlag torde för närvarande vara de
stora överkostnaderna. Anpassningen
av det s. k. lånetaket har inte varit tillräcklig
med hänsyn till produktionskostnadernas
stegring. Inte minst i de
större tätorterna och områdena kring
dem har de belopp som måste anskaffas
vid sidan av den reguljära belåningen
blivit mycket betydande. I sina
motioner har centerpartiet föreslagit en
höjning av lånetaksberäkningen med
10 000 kronor. Vi anser en sådan åtgärd
nödvändig, om inte småhusbyggandet
skall komma på efterkälken ännu mer.

Sedan motionen väcktes har emellertid
regeringen fattat beslut på administrativ
väg om en ändring av reglerna
för låneunderlaget. Vilka verkningar
detta kommer att få i praktiken är annu
inte klart. Utskottet framhåller att yrkandet
om höjning av lånetaket torde
sakna aktualitet sedan regeringen nu beslutat
om ändring. Är det så att regeringen
genom beslutet biträtt motionerna,
är det givetvis bra. Vi återkommer
dock på denna punkt, om regeringens
åtgärder inte skulle visa sig vara till fyllest.

Den omläggning av småhusbelåningen
som beslöts för några år sedan medförde
en fördyring för småhusägarna
under de första åren. Vi motsatte oss
att omläggningen skulle få en sådan effekt,
liksom bostadsstyrelsen, och ansåg
att man i avvaktan på förslag av
bostadspolitiska kommittén borde tilllämpa
fast annuitet för dessa lån, vilket
skulle medföra lättnad för småhusägarna
under de första åren, som är mest
betungande och kostnadskrävande.

Det tycks råda allmän enighet om
att småhusboendet är särskilt eftersträvansvärt
för barnfamiljerna. Jag vet
inte vad herr Bergman kommer att säga

på den punkten. Jag har i varje fall inte
blivit motsagd hittills. Vi får emellertid
ha klart för oss att för barnfamiljer
i måttliga och låga inkomstlägen iir de
ekonomiska möjligheterna att förvärva
småhus starkt begränsade. Det finns
faktiskt en tendens till att småhusboendet
beträffande barnfamiljerna på
vissa orter håller på att utvecklas till en
exklusiv boendeform.

Centerpartiet har återkommit med sitt
förslag om prövning av denna fråga i
syfte att tillskapa ett speciellt stöd för
barnfamiljernas småhusförvärv. Jag beklagar
att det inte heller i år gått att
finna stöd för denna tanke. Som vi ser
saken är detta en mycket angelägen
fråga om man skall föra en, som det
brukar heta, barnfamiljevänlig bostadspolitik.

Bland dagens bostadspolitiska problem
finns på vissa håll särdrag som
inte gäller för landet i dess helhet. Jag
tänker främst på de speciella problemen
dels på landsbygden och i de
mindre orterna, dels i storstadsområdena.

I storstadsområdena har bostadsköerna
blivit något av fasta institutioner,
något av en s. k. normal företeelse. På
visa håll brukar man paradoxalt nog
ta detta till intäkt för påståendet att nuvarande
system för bostadstilldelning
bör bibehållas, tv — säger man — det
innebär bostadstilldelning efter behov
och inte efter plånbokens tjocklek. Men
innebär det här systemet verkligen tilldelning
efter behov? Efter vad jag har
kunnat finna är det följande som avgör
bostadsinnehavet: optionsrätt, nepotism
— ett konstigt ord som jag skall förklara
senare — ransonering, ko samt inkomst
och förmögenhet.

Optionsrätten innebär att den som en
gång fått en lägenhet behåller den, oavsett
om hans behov är små eller stora i
förhållande till dem som ingen lägenhet
har.

Med nepotism menar jag att den som
har de rätta förbindelserna — släktskaps-
eller vänskaps- t. ex. — med

/2 N*’ 17 Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

byggmästare som har någon lägenhet
till övers eller med en person som avflyttar
från orten kan få en lägenhet.

Ko- och ransoneringssystemet utvecklas
inom bostadsförmedlingen, som ju
gäller huvudparten av de nytillkommande
lägenheterna. Man ransonerar lägenhetsstorlek
efter det behov som förmedlingsmyndigheten
bedömer att de bostadssökande
har. Man ordnar i ko efter
den ordning som förmedlingsmyndigheten
finner behovet av bostad vara
mer eller mindre trängande hos den sökande.

Den s. k. inkomst- och förmögenhetsprincipen
skär igenom alla de övriga
principerna för bostadstilldelning. Vi
har ett speciellt förhållande i det s. k.
östermalmssystemet, enligt vilket en
person som är i besittning av en större
lägenhet, ofta med låg hyra, hyr ut en
stor del av den eller kanske hela lägenheten
i form av mer eller mindre möblerade
rum till inneboende och därigenom
hor gratis själv eller helst får en
slant över. Inkomst- och förmögenhetsprincipen
återspeglar sig också däri,
att s. k. släktskaps- och vänskapsöverlåtelser
av lägenheter underlättas av en
mer eller mindre rundhänt tilltagen
»handtryckning».

Man återfinner också inkomst- och
förmögenhetsprincipen mera självständigt
när den bostadssökande helt enkelt
betalar ett antal tusenlappar, för att
komma i besittning av eu lägenhet, till
den förutvarande lägenhetsinnehavaren,
till hyresvärden eller till en mellanhand,
som väl i så fall betingar sig en
rätt rundlig provision för att — som
man säger — fixa det hela. Det har
framskymtat att svartabörsnoteringen
för lägenheter i de finaste lägena här
i Stockholm skulle ligga på cirka 10 000
kronor per rum.

Men inkomst- och förmögenhetsprincipen
återspeglar sig också i ko- och
ransoneringssystemet. Har den som tilldelas
en viss lägenhet råd att betala hyran
eller den insats som kanske krävs?

Har han eller hon råd med tanke på de
långa resor till och från arbetet som
blir följden av att den tilldelade lägenheten
är illa belägen i förhållande till
vederbörandes arbetsplats? Det förekommer
att också bostadsföretag som
brukar hänföras till de s. k. allmännyttiga
ställer krav på stora årsinkomster
för att man skall få tillgång till er. lägenhet.
Årsinkomster på över 30 000
kronor har nämnts i det sammanhanget.
Det är ett ganska egendomligt uttryck
för allmännytta, synes det mig.

Detta, herr talman, är i mycket stark
sammanfattning vad jag bär kunnat utläsa
ur huvudstadspressens belysning
av bostadssituationen på senare Hd här
i Stockholm. Man kan inte begära att en
journalist, som vill belysa vissa ting, i
en kort tidningsartikel skall kunna

åstadkomma en allsidig belysning _

han sätter fingret på de mest ömma
punkterna — men om belysningen är
ensidig brukar det komma bemötanden
och vederlägganden. I det här fallet har
jag inte funnit några påtagliga sådana
vederlägganden. Dess värre tycks situationen
vara så beklämmande som jag
här sammanfattningsvis har försökt beskriva.

Det har höjts röster för polisiära åtgärder
mot de hyresjobbare som bryter
mot lagen och utnyttjar situationen till
egen rundhänt vinning. Ja, visst skall
man eftersträva att lagen efterlevs, och
visst skall man slå ned på dessa jobbare,
men hur många överlåtelser sker
med en hyresjobbare som mellanhand?
Hur skall man förfara med de fall — hur
många de nu kan vara — där ingen mellanhand
förekommer och kanske båda
parterna med hänsyn till den förhandenvarande
situationen är tillfredsställda
med affären på det hela taget? Skall man
söka tillskapa något slags angivarsystem?
Kan man komma till rätta med de här
problemen utan att söka komma till rätta
med orsakerna? Finns det med andra ord
någon möjlighet att lösa problemet och
komma bort från bostadsträsket, om det

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

här systemet för bostadstilldelning och
reglering av bostadsmarknaden bibehålls?
.lag stiiller frågan.

Det behöver byggas mer — ja, förvisso
är det väsentligt att detta sker, men
trots den avsevärda ökningen av bostadsproduktionen
har bostadsköerna
förlängts och tycks nu vara längre än
någonsin. Man har inte lyckats bygga
ifatt bostadskön, som det heter.

I en interpellationsdebatt i höstas i
andra kammaren medgav inrikesministern
att det var eu uppgift för lokaliseringspolitiken
att söka länka folkomflyttningen
förbi storstadsområdena.

Det är ju eu tanke som vi på vårt håll
har hävdat sedan länge. Det måste ur
bostadspolitisk synpunkt, som vi ser
det, vara angeläget att söka minska inflyttningstrycket
på de stora städernas
bostadsmarknad. Också den möjligheten
bör utnyttjas så långt det går.

Men kvar står att sådana åtgärder
som jag här nämnt kommer att vara
otillräckliga så länge man bibehåller
detta regleringssystem som medfört en
sådan olycklig fastlåsning på bostadsmarknaden.
Det är en angelägen bostadspolitisk
uppgift att komma bort
från detta system. Avvecklingen ortsvis
bör fortsätta, samtidigt som man så
gott det går söker anpassa sig mot hyresparitet
på orter där regleringen tills
vidare bibehålies. Man bör sikta till
att åstadkomma en slutlig avveckling
så snart som möjligt. Med hänsyn till
att bostadspolitiken i övrigt nu ligger
i stöpsleven och möjligheter till balanserande
åtgärder således ligger inom
nära räckhåll bör den tidpunkt då en
slutlig avveckling kan ske vara relativt
näraliggande.

Låt mig så avslutningsvis, herr talman,
beröra landsbygdens och de mindre
orternas problem. Från vårt håll har
vi varit starkt kritiska till den negativa
hållning gentemot bostadsbyggandet
på landsbygden och i de mindre orterna
som tillämpats på senare tid. Man
har dels en s. k. arbetsmarknadspolitisk
prövning, dels en jordbrukspolitisk

3+ Första kammarens protokoll 196i. Nr 17

prövning, båda av hämmande och restriktiv
karaktär.

Den arbetsmarknadspolitiska prövningen
innebär att man i orter och områden
— det kan bli stora områden och
också rätt stora orter ■— där myndigheterna
bedömer de framtida sysselsättningsmöjligheterna
såsom mindre goda,
intar en starkt restriktiv hållning även
till egnahemsbyggandet. Vi bär vänt oss
mot denna ordning. Man bör inte ha
någon sådan prövning i enskilda egnahemsärenden.
Liksom i övrigt bör det
vara den enskilde sökandens egna förutsättningar
och inte myndigheternas
restriktiva och schablonmässiga bedömningar
som skall vara avgörande vid
låneärendens bedömning.

Den jordbrukspolitiska prövningen
innebär att det i allmänhet inte beviljas
lån till bostadshus på en fastighet
som inte beräknas bli bestående som
självständig brukningsdel. Detta är givetvis
beklagligt för de familjer som
tills vidare skall bebo sådana fastigheter
och som behöver en bättre bostad.
Men det måste också uppmärksammas
att den fortgående rationaliseringen inom
jordbruket medför att dessa problem
får allt större omfattning. Bl. a.
blir rationaliseringsobjekten större, och
härav följer att även fastigheter med
bostadshus, till vilka statligt bostadslån
beviljas, blir bortrationaliserade. Jag
skall söka belysa innebörden av detta
genom ett exempel.

Antag att det på ömse sidor om en
allmän väg finns två egnahem, både statligt
belånade, byggda samma år och likvärdiga
i utförande. Det ena är ett fristående
egnahem, det andra utgör bostadshus
på en mindre jordbruksfastighet.
Om det fristående egnahemmet
försäljs övergår det statliga lånet automatiskt
på den nye ägaren. Om däremot
jordbruksfastigheten sammanläggs
med en annan brukningsdel och bostadshuset
följaktligen inte behövs för
jordbrukets behov inträffar följande.
Lantbruksnämnden köper fastigheten
och löser därvid in samtliga lån, även

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

egnahemslånet. Åkerjord och skog försäljs
till en intilliggande fastighet. Bostadshuset
jämte tomt avstyckas och blir
vanlig bostadsfastighet. När lantbruksnämnden
sedan skall försälja denna bostadsfastighet
finns inget statligt bostadslån
att tillgå, trots att egnahemmet
nu är direkt jämförbart med det som
var beläget på andra sidan landsvägen.

Jag tror att detta belyser problemets
innebörd. Man bör för sådana här fall
tillskapa en sådan ordning att det blir
tillgång till bostadslån på samma sätt
som på bostadsmarknaden i övrigt. Men
det belyser också att den nuvarande
jordbrukspolitiska prövningen har kommit
i ett annat läge till följd av rationaliseringsverksamheten.
Enligt vår
mening fyller den inte en godtagbar
funktion utan bör avvecklas. Den allmänna
bostadspolitiska bedömningen
bör sålunda tillämpas också i fall av
den art jag här berört.

Tyvärr återspeglar sig den restriktiva
hållningen till bostadsbyggandet på
landsbygden och de mindre orterna
också i direktiven för den bostadspolitiska
kommittén. Vi kan inte godtaga
detta och hade väntat oss en reaktion
från riksdagens sida. Tyvärr tycks inte
så bli fallet. Utskottets majoritet bar
ställt sig avvisande. Jag noterar dock
att de övriga oppositionspartierna stöder
de tankar som kommit till uttryck i
vår motion i den här frågan.

Denna ordning med den arbetsmarknadspolitiska
prövningen står knappast
i god överensstämmelse med riksdagens
tidigare uttalanden i denna fråga. Jag
syftar på uttalandet år 1953, som bekräftats
1956 och 1960. Lantmäteristyrelsen
har i remissyttrande framhållit
att berörda råd och anvisningar uppenbarligen
inte kan tillämpas i strid mot
riksdagens sålunda gjorda uttalanden.
Ja, det borde ju vara riktigt vad lantmäteristyrelsen
säger, men häremot får
man ställa de överklagningsärenden
som då och då framkommer. Mer än en
gång bar bostadsstyrelsen och i vissa
fall Kungl. Maj :t rättat till de beslut som

de underlydande myndigheterna fattat
i låneärenden av detta slag. Uppenbarligen
har man i de primära besluten i
sådana fall inte iakttagit de från statsmakternas
sida uttalade intentionerna,
som alltjämt äger giltighet. Det är gott
och väl att dessa enskilda ärenden rättats
till. Men hur många är de fall som
genom överklagning går till högre instans
sedan man fått avslag i den första?
Det har uppenbarligen sina risker
att ge myndigheterna alltför lösa tyglar
att bestämma var det skall få byggas
egnahem och var det inte skall få byggas
sådana.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till samtliga reservationer
under statsutskottets utlåtande nr
42 där mitt namn förekommer.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Risken i en sådan här
bostadsdebatt är upprepningen, men jag
skall försöka yttra mig på sådant sätt att
jag inte uteslutande återger vad de två
föregående talarna sagt, även om jag i
stort sett och i det mesta kan instämma
med dem, något som ju också framgår
av reservationerna till utskottsutlåtandet.

Föreliggande utlåtande är emellertid
ur allmänt bostadspolitisk synpunkt
mycket originellt. Det står i en av dagens
tidningar att »i jämförelse med den
kardinalfråga som lindrandet av bostadsnöden
utgör är det underordnade
ting som statsutskottets utlåtande om
bostadsförsörjningen sysslar med». Det
är inte alltid jag har samma uppfattning
som den tidningen — Stockholms-Tidningen
— men man får nog ändå säga
att uttalandet är riktigt.

Då blir frågan, om detta beror på
statsutskottet eller ens på riksdagen. Såvitt
jag förstår, beror det inte på någon
av dessa två instanser, utan det avgörande
här liksom beträffande bostadspolitiken
i övrigt är regeringens agerande.
Regeringen har enligt min mening
på ett effektivt sätt hindrat riksdagen

Onsdagen den 15 april 1904 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att översiktligt och i ett sammanhang
behandla de olika åtgärder som behövs
för att lösa bostadsfrågorna. Regeringen
delar upp problemet när det egentligen
borde behandlas i ett sammanhang.

Låt mig ta ett exempel. I dag behandlar
vi bostadsbyggandets omfattning, de
generella subventionernas utformning
och lånesystemet såsom tre huvudpunkter
enligt statsutskottets utlåtande. Det
är viktiga frågor där vi har de traditionella
motsättningarna, som tydligt kommit
fram i de två föregående anförandena.
Om några veckor får kammaren behandla
den av regeringen föreslagna
byggransoneringen — det blir en ny debatt
som troligen kan komma att innefatta
mycket av just de problem som rör
bostadsbyggandets omfattning. Byggransoneringen
har ju direkt motiverats av
att vi behöver ett ökat bostadsbyggande,
och genom att hålla tillbaka — som
inrikesministern nyss sade i medkammaren
— byggandet av stora banklokaler
och stora affärshus skulle man få utrymme
för ett ökat bostadsbyggande. Ja,
det spörsmålet får vi diskutera om några
veckor. Efter ytterligare några veckor
skall vi diskutera familjebostadsbidragen,
och det har lett till att vi i dag
inte kan behandla de generella och individuella
subventionerna i ett sammanhang,
såsom vi borde göra, utan måste
ta dem var för sig. Miljöfrågorna är ett
annat område; de här väckta miljömotionerna
är på sedvanligt sätt remitterade
till allmänna beredningsutskottet
och dyker väl upp i sena timmen här i
kamrarna. Och slutligen, det kanske viktigaste:
När bedömer riksdagen det ekonomiska
utrymmet för bostadsbyggandet?
Den tycks ändå inte göra det i dag
eftersom det i statsutskottets utlåtande
föreliggande materialet inte ger underlag
för en sådan bedömning.

Min slutsats är alltså att regeringen
skickligt splittrar frågorna. Man spelar
medvetet på riksdagens tungrodda arbetsformer
för att komma ifrån den helhetsbedömning
som är nödvändig för
att vi skall klara detta problem.

Låt mig härefter säga något om dagens
huvudfråga, bostadsbyggandets
omfattning. Här föreligger från visst
håll reservationer som går ut på att man
skall öka bostadsbyggandet. Utskottsmajoriteten
yttrar sig något försiktigare
och stannar för 85 000 nya lägenheter
1964 respektive 1965. Men så tillägger
utskottet något ganska säreget: »Om utvecklingen
på arbetsmarknaden möjliggör
en ökning av bostadsproduktionen
bör igångsättningen öka.» Det läser vi
alltså i dag, samtidigt som vi i tidningarna
kan se

att chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
i ett tal har meddelat att -— som vi
redan tidigare vetat — riskerna för
överhettning på arbetsmarknaden är
mycket stora och blir större under sommaren
och hösten,

att enbart arbetsmarknadspolitiska
åtgärder inte räcker och

att det fordras en skärpt finans- och
kreditpolitik. Man frågar sig vad talet
om skärpt finanspolitik innebär. Är det
ett underhandsmeddelande om att bostadsbyggandet
inte ens kommer att gå
upp till 85 000 lägenheter utan måste bli
mindre för att man skall kunna hålla sig
inom de ekonomiska förutsättningarnas
ram, eller vad menas egentligen? Ur
denna synpunkt kunde det vara intressant
att få höra inrikesministern uttala
sig, som ju inom regeringen har det direkta
ansvaret för arbetsmarknadsstyrelsen.

Man kan också jämföra statsutskottets
nämnda yttrande med finansministerns
tal häromdagen, då han spådde ett gott
ekonomiskt år. Blir året gott även för
de bostadslösa? Innebär inte ett gott år
för finansministern ökade svårigheter
för bostadsbyggandet och dess expansion? Mot

denna bakgrund ter det sig egentligen
ganska säreget att utskottsmajoriteten
skyller på bristande planeringsresurser,
eller åtminstone åberopar det
som skäl för en särskild försiktighet vid
bedömningen av bostadsbyggandets vidare
ökning.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Tror regeringen verkligen att man
kan bygga bort bostadsbristen?

En regeringen närstående person,
Erik Svensson i Hyresgästförbundet —
som ju av Veckojournalen har utsetts
till en av de hundra mäktigaste männen
här i landet —- har laborerat med
ett ökat bostadsbyggande på 110 000
lägenheter såsom en möjlighet att klara
bostadsbristen. I och för sig vore
det utomordentligt bra att kunna bygga
110 000 lägenheter, men ett överslag
ger vid handen att det skulle fordra
2 1/4 miljarder kronor utöver de cirka
4 miljarder som vi för närvarande använder
för bostadsbyggandet. Det är
ju den ekvationen vi måste lösa för att
över huvud taget stå på fast mark när
vi talar om bostadsfrågorna.

Man kan fråga sig hur stort det ekonomiska
utrymmet är för ett ökat bostadsbyggande
eller för ett bostadsbyggande
om 85 000 lägenheter. Jag har
roat mig med att titta i finansplanen
för att få ledning för en sådan bedömning.
Finansministern tar där bl. a.
upp frågan om näringslivets självfinansiering.
Han säger att näringslivet nu
får anpassa sig till en lägre självfinansieringsgrad
men öka den externa finansieringen,
alltså öka upplåningen.
Men så fortsätter finansministern med
en sak som har intresse för bostadsbyggandet.
Han säger att denna effekt
emellertid inte uppnås om en ökad
lånefinansiering skulle möta institutionella
hinder på kreditmarknaden. Han
fortsätter: »Jag har min uppmärksamhet
riktad på riskerna härför och vill
i detta sammanhang deklarera att i den
mån den svenska kreditmarknadens
institutionella förhållanden visar sig
lägga hinder i vägen för en önskad
upplåningsökning kommer dessa hinder
att undanröjas.»

Detta uttalande tycker jag bör sättas
in i sitt bostadspolitiska sammanhang.
Det är nog tyvärr på det sättet att den
intressantaste personen när det gäller
bostadspolitiken för närvarande inte är
inrikesministern utan just finansminis -

tern. Läget är ju i dag att igångsättningen
av nya lägenheter i stort sett
under lång tid har stoppats. Nya byggnadskreditiv
har lagts på hög — bankerna
får inte bevilja dem — och det
är alltså inte bristen på kreditinstitutioner
som utgör hindret, utan det är
bristen på kapital. I själva verket har
inskränkningarna gått så långt att det
kan vara svårt att sysselsätta vissa
byggnadsarbetare med bostadsbyggande,
utan dessa får hållas i gång med
vissa andra sysselsättningar. När det
gäller bostadsbyggandet är således inte
just nu bristen på byggnadsarbetare
det allvarliga utan bristen på pengar.

Vad gör nu finansministern? Ämnar
han undanröja de, som han sade, institutionella
hinder för en ökad upplåning
som till äventyrs kan föreligga
och komma med något nytt förslag om
ett kreditinstitut, eller ämnar regeringen
kapitulera? Kan han skaffa pengar
för det planerade bostadsbyggandet och
det önskvärda ökade bostadsbyggandet,
eller är det en fråga som regeringen
bara överlämnar till riksbanken att
sköta om på det sätt som är ekonomiskt
försvarligt?

Vad som alltså är intressant att veta
— vilket inte framgår av statsutskottets
utlåtande nr 42 — är hur man
bedömer det finansiella utrymmet för
ett ökat bostadsbyggande och för ett
bostadsbyggande om planerade 85 000
lägenheter.

Låt oss emellertid hoppas att vi kan
bygga dessa 85 000 lägenheter. Man
frågar då: Hur skall de byggas? Visar
erfarenheten under de senaste tio åren
att byggandet har skett på sådant sätt
att man tillgodosett konsumentens önskan?
Jag skulle vilja säga att om det
är något som bostadskön avslöjar så
är det att byggandet har varit felinriktat.
Vi har i dag cirka 403 000 människor
i bostadskön. Av dem är något
över 120 000 utan egen bostad. Resten,
alltså 280 000, söker en annan bostad;
de trivs inte, de vill ha en större, en
bättre, en rymligare bostad, en bostad

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Anslag till

som iir ur miljösynpunkt bättre belägen
eller som ligger närmare arbetet
och närmare serviceanordningar, fritids-
och grönområden eller mera centralt.
Det väsentliga är att de icke är
nöjda.

Den här siffran, 280 000 människor

_som visserligen har bostad men som

inte är nöjda — avslöjar att bostadsbyggandet
under de senaste åren inte
har bestämts av bostadskonsumentens
önskan utan av någon annan, och denna
»någon annan» är bostadsstyrelsen,
myndigheterna, regeringen och de som
har ansvaret för den nuvarande katastrofala
situationen på bostadsområdet.

Låt mig ta ett annat exempel. Vi frågar
oss nog alla om det ändå inte byggs
för små lägenheter. Om man ser på
fördelningen av lägenhetstyper, finner
man till sin förvåning i bostadsstyrelsens
petita för nästa budgetår att lägenlietstillskottets
fördelning på olika lägenhetstyper
visar att antalet av de
största lägenheterna — alltså de på
minst fyra rum och kök — har minskat
från 1960 till 1962. År 1960 utgjorde
dessa större familjelägenheter
14,3 procent. År 1961 var man nere i
10,5 procent, och år 1962 lyckades man
hålla sig kring 11 procent.

Den här stagneringen — och i viss
män försämringen — när det gäller bostadsutrymmet
kan inte försvaras, och
den står uppenbarligen inte i överensstämmelse
med bostadskonsumenternas
önskemål.

Man går då till statsutskottets utlåtande
och undrar vad majoriteten i utskottet
önskar att man skall göra. Uppenbarligen
önskar majoriteten ingenting.
Den önskar ingen ändring. Åtminstone
framlägger den inte något förslag som
kan åstadkomma en ändring till större
och familjevänligare lägenheter. Detsamma
gäller enligt den socialdemokratiska
majoritetens utlåtande småhusbyggandet.

De tidigare talarna har varit inne på
småhusbyggandet. Jag skall fatta mig
mycket kort och konstatera att här har

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
det rått förhållanden under de senaste
tio åren som inte heller är försvarbara
och som har lett till att småhusens andel
av nettotillskottet bostäder under
femtonårsperioden 1945—1960 har legat
omkring 15 procent eller något därunder.
Det är ju alldeles oefterrättligt
att vi under hela efterkrigsperioden har
byggt så få egnahem och andra småhus
— radhus, kedjehus och fristående
hus —• som den här siffran visar. Det är
oefterrättligt därför att man vet hur
stor efterfrågan det finns på egnahem,
radhus och kedjehus som ägs men som
inte uthyrs. Vad vore väl naturligare,
om regeringen verkligen ville tillgodose
konsumenternas önskemål, än att inrikta
alla ansträngningar på att öka småhusbyggandet? Att

människorna vill bo i småhus beror
naturligtvis inte bara på att man
känner sig tryggare i sitt boendeförhållande
i ett eget hem, att det ger en ekonomisk
trygghet och över huvud taget
en känsla av personlig säkerhet. Det beror
också i stor utsträckning på att småhusen
är större än lägenheter i flerfamiljshus.
Huvudorsaken till att folk vill
flytta är nämligen den låga utrymmesstandarden.
Det har under de senaste
månaderna kommit ett betänkande från
bostadsbyggnadsutredningen som handlar
om konsumtionsmönstret på bostadsmarknaden
och som ur den här
synpunkten är utomordenligt intressant.
Det är alltså en undersökning om
hur folk vill bo och bor i Västerås,
Skellefteå och Ljungby, där man intervjuat
cirka 1 000 hushåll. Det visar sig
då att huvudorsaken till människornas
flyttningsfunderingar är att lägenheten
är för liten. 40 procent av gruppen
»makar under 35 år» både i Västerås
och i Skellefteå anger nämligen detta
som ett skäl för sin önskan att flytta.
Det framgår också av den här mycket
intressanta utredningen att flyttningsvilligheten
är betydligt större i yngre
hushåll än i äldre. Det kan naturligtvis
ha sin förklaring, men de yngres önskan
att flytta är alltför stor. I Väster -

78 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ås vill sålunda ungefär varannan familj
i åldersklassen 20—34 år flytta och
ha en annan lägenhet. I de högre åldersgrupperna,
50—60 år, är det bara
en av sex å sju familjer som vill flytta.

Dessa siffror visar ytterligare en sak.
De visar att den nuvarande bostadspolitiken
inte är inriktad på att klara ungdomens
och de yngre familjernas bostadsproblem.
Man kan ju inte med bästa
vilja i världen säga att det förs en
familje- och ungdomsvänlig politik, då
varannan eller var tredje ungdom står
i bostadskön och cirka 50 procent av de
unga familjer som har bostäder vill ha
en annan bostad.

Nu säger kanske någon att dessa undersökningar
saknar varje betydelse, eftersom
folk alltid vill bo bättre men
inte är beredda att betala mera för sina
bostäder än vad de gör. Jag tror att det
är en myt att folk inte vill betala för
sina bostäder. Det är en myt som ganska
eftertryckligt vederläggs av bostadsbyggnadsutredningens
betänkande. Det
visar sig nämligen att de som vill flytta
ingalunda avskräcks av perspektivet att
få betala högre hyror. Till och med upp
till 50 procent högre hyra är man beredd
att betala, om man får en bättre
vara, d. v. s. om man får en större och
bättre lägenhet.

Orsaken till detta är väl att bostadskostnadernas
andel av inkomsten inte
är så stor som man tidigare har räknat
med. Skulle man tillgodose de personliga
önskemålen bland de tusen intervjuade,
så skulle hyrorna i stort sett
komma att ligga något över 20 procent
av vederbörandes inkomster. Hyresprocenten
har nämligen visat sig vara betydligt
lägre än vad man tidigare räknat
med.

När dessa frågor behandlades av bostadssociala
utredningen på 1940-talet,
räknade man med att varje familj skulle
ha råd att disponera cirka 20 procent
av en normal inkomst för sin bostad.
Vid de intervjuer som gjorts har man
emellertid nu kommit fram till att vid
intervjutillfället var hyresprocenten

bara cirka 13 i Västerås och 12 i Skellefteå.
Det innebär alltså att det finns
både villighet och möjlighet från bostadskonsumenternas
sida att betala mer
i hyra om de får mer för pengarna.

Det hade, såvitt jag förstår, sett betydligt
bättre ut, om statsutskottet vid
sin snabbehandling av bostadsfrågan
inte bara hoppat över den här saken
utan också tittat litet närmare på det
tillgängliga utredningsmaterialet och
gjort sina kommentarer till det. över
huvud taget finns det en tendens att det
material från pågående utredningar
som finns i stor utsträckning inte behandlas
av riksdagen, om det inte stämmer
överens med de intentioner som
majoriteten — socialdemokraterna —
bar. Det stoppas in i en ny utredningskvarn
och försvinner på det sättet.

Jag skulle slutligen, herr talman, också
vilja ta upp något om de nuvarande
bostads- och byggnadskostnaderna i
olika bebyggelseobjekt. Min huvudfråga
är framför allt: Varför har de s. k. allmännyttiga
bostadsföretagen inte lägre
hyror än de enskilda företagen? De allmännyttiga
bostadsföretagen, som har
hand om flertalet flerfamiljshus, har ju,
som alla vet, större årliga subventioner
per kvadratmeter lägenhetsyta än enskilda
företag. Det går att räkna ut de
exakta siffrorna. Skillnaden år 1963 var
cirka två kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.
Hyran är dock uppenbarligen
inte två kronor lägre per m2 i de
allmännyttiga bostadsföretagens hus än
i de enskilda företagens. Det visar sig
alltså att subventionernas effekt försvinner.
De har inte åsyftad verkan för hyresgästen.
Det visar också det omöjliga
i att ha en s. k. produktionskostnadsgranskning
och en hyreskontroll för de
enskilda men inte ha sådan granskning
och kontroll för de allmännyttiga företagen.

Vad innebär då detta i praktiken? Det
innnebär att de s. k. allmännyttiga företagen
alltid tar ut i högre hyra de överkostnader
de får när de inte kan bygga
intill lånetaket. Om en enskild företaga -

Onsdagen den 15 april 19(14 fm. 1? 1 •’

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

stadskonsumenternas fromma, och det
är därför som vi förordar eu snabbare

re är i samma situation riskerar han att
inte få några lån, och inför den risken
avyttrar han sin fastighet till HSB, Riksbyggen
eller till något allmännyttigt företag
som i sin tur får ta ut hyran, varefter
konsumenterna får betala kalaset.

Ja, herr talman, detta lilla exempel
har jag bara tagit som ett av de många
exempel, som visar det orimliga i att
man bär olika subventionsregler för enskilda
företag och för s. k. allmännyttiga
företag. Det finns inte något tidigare
yrkande i detta utskottsutlåtande vilket
dock vore viktigt — att de enskilda
företagen skulle slippa produktionskostnadsgranskning
och enligt min mening
också hyreskontroll. Jag hoppas dock
att denna fråga blir en av de första som
bostadspolitiska kommittén tar upp och
som den verkligen kommer med ett förslag
om.

Detta exempel visar också behovet även
ökad insyn i de allmännyttiga företagens
ekonomi och arbete. Vi har begärt
det i år liksom tidigare år och har
även en reservation på den punkten i
utskottsutlåtandet. Majoriteten i utskottet
— socialdemokraterna — vill inte
vara med om det. Man fragar sig: \arför?
År man verkligen rädd för riksdagens
och det offentligas insyn i de s. k.
allmännyttiga företagen? Är det verkligen
någonting man vill dölja för de bostadslösa
eller för bostadskonsumenterna?
Det skulle vara intressant att på den
punkten få en betydligt klarare redogörelse,
kanske framför allt av herr Bergman,
än de något suddiga formuleringar
som utskottsmajoriteten använder i
sitt utlåtande.

Herr talman, bostadskrisen har nu
kommit in i ett skede där den inte går
att lösa annat än genom en radikal omläggning
av bostadspolitiken. Vissa av
våra förslag har presenterats i reservationer
till detta utskottsutlåtande. Vår
huvudsträvan har varit att åstadkomma
en friare marknadshushållning på bostadsområdet.
Vi vill först och främst
ha en ökad konkurrens mellan de olika
företagen på bostadsmarknaden till bo -

avveckling av de generella subventionerna
men också är beredda till en förstärkning
och väsentlig utbyggnad av de
individuella subventionerna och familjebostadsbidraget,
i första hand för att
familjerna inte skall bli lidande på en
sådan avveckling av de allmänna subventionerna.
Vi vill också snabbare och
mera medvetet avveckla liyreskontroll
och hyresreglering och vill i det sammanhanget
även — men det har vi inte
heller haft möjlighet att ta upp i detta
utskottsutlåtande —- öka hyresgästernas
besittningsskydd genom att införa permanenta
regler i nuvarande hyreslag.
Ett sådant förslag framlades för övrigt
för några år sedan av en kommitté men
då det inte passade regeringen stoppades
det in i en ny utredningskvarn.

Med detta, herr talman, har jag endast
antytt några av de förslag som vi har
lagt fram och som finns i statsutskottets
utlåtande. Jag vill sluta mitt anförande
med att yrka bifall till samtliga de reservationer
i utlåtandet till vilka mitt
namn är knutet.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Varje år ber jag kammaren
om ursäkt för att jag inte kommer
att bemöta alla de synpunkter som har
framförts på denna fråga av de tre föregående
talarna. Talarna har ju växlat,
men synpunkterna har inte växlat utan
har varit desamma år efter år. Jag har
försökt att flitigt göra anteckningar. Det
är möjligt att jag kanske inte kan läsa
vad jag själv har skrivit, och det kanske
är orsaken till att jag inte tar upp en del
punkter. Jag vill dock säga att det inte
finns någon punkt som jag inte är villig
att diskutera, och det finns kanske möjlighet
att återkomma om jag har förbisett
någonting.

Får jag först säga att sällan eller aldrig
har jag upplevt att en bostadsdebatt
i riksdagen börjat så sakligt som den
gjort i år. Första avsnittet av herr Ja -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.
Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

cobssons anförande var befriande att
höra. Jag menar det, och det är inte något
försök att strö blommor för att få en
vän utan ett uppriktigt erkännande för
att han vågat säga sådana beska sanningar
och inte minst för att han vågat
säga dem offentligen ett valår. Jag är
inte i allt överens om konsekvenserna
av de förda resonemangen, men vad
herr Jacobsson sade om att det kanske
inte är möjligt att bygga bort bostadsbristen
har min fulla beundran. Detta
ämne har ju varit det käraste temat i
bostadsdebatten, när man velat måla ut
situationen i samhället på ett kritiskt
sätt, riktat mot socialdemokratien, och
få folk att leva i föreställningen att det
är socialdemokraterna som förhindrat
att folk har de bostäder som de önskar.

Man har i detta sammanhang ofta utgått
från siffror som fördes fram i slutet
av 1930-talet och början av 1940-talet
av de bostadssociala utredningarna. Det
brukar heta, att då sade man så och så,
men så och så har det blivit. Den som
vill forska i bostadspolitikens historia
skall snart få klart för sig att de siffror
som då anfördes som önskvärda att bygga
överskridits långt utöver vad man då
drömde om, men samhället har ändrats
ännu mera än vad man då kunde föreställa
sig. Det är dessa ständiga förskjutningar
i samhällsekonomien och i de
enskildas ekonomi och skilda värderingar
som gör att vi inte vet något om
hur situationen kommer att se ut om 5
eller 6 eller 10 år. Det enda vi vet är att
det kommer att vara annorlunda än i
dag. Hade vi ett statiskt samhälle, där
den efterfrågan som vi i dag kan registrera
skulle vara lika som om 10—15
år, då kunde vi klara situationen, men
det är inte på det sättet.

Det var underbart att uppleva en riksdagsdebatt
med ett sådant inlägg, ty det
är första gången jag hör en politiker
från det hållet säga så beska sanningar,
som vi ändå alla måste ha klara för oss,
och därtill servera dem ett valår.

Herr Jacobsson gjorde emellertid en
liten formulering, att vi numera är ense

om att de som kan betala vad det kostar
att bo skall göra det utan samhällets
medverkan. Jag vill säga att detta är en
ständigt upprepad felaktighet. Den har
samtliga talare berört, och den har berörts
under många år. Medlemmar av
vårt parti som skriver i tidningarna
står jag inte till svars för. Jag kan stå
till svars för socialdemokraterna bär i
riksdagen och de beslut som fattas i
statsutskottet där vi är eniga. Vårt parti
är stort, och många som yttrar sig offentligt
kan ha meningar om detta vilka
avviker från dem som förfäktas av dem
som har det politiska ansvaret och fattar
de politiska besluten. Hos oss har
det aldrig varit någon tvekan om att
samhället måste påta sig ett ekonomiskt
ansvar för bostadsförsörjningen, ett ansvar
som tar sig i uttryck i att samhället
lämnar lån i någon form; om det
skall vara som kreditgaranti eller som
direktlån, det är en praktisk fråga. Samhället
bör också medverka till att hålla
räntorna vid en rimlig nivå, så att de
inte, när de rör sig uppåt, påverkar
produktionen av bostäder. Jämn räntenivå
betyder jämn produktion. Den frågan
har tuggats om och om igen år efter
år. Men vi har aldrig sagt att dessa subventioner
skall vara evigt bestående. Jag
har en portfölj full med papper — men
olyckligtvis har jag inte med mig den
skrift jag nu sku,lle behöva. Men om jag
inte missminner mig var det så att när

vi införde räntegarantien i landet_det

var när Möller var socialminister_ sa des

det att den skulle gälla i 10 år och
därefter försvinna. Sedan var det, vill
jag minnas, Slräng som blev socialminister
och tog bort den spärren. Det
skedde i samband med att räntorna rörde
sig kraftigt uppåt vid det tillfället.
Från början har alltså den mening gällt
som man nu försöker tillämpa. Det har
aldrig varit någon principiell inställning
att dessa subventioner skall vara
evigt bestående. Räntegarantien har som
andra haft speciella funktioner. Effekten
av räntegarantien blir högre hyror,
men detta har ej varit det primära syf -

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

tet. Huvudsyftet är att garantera en
jämn produktion, som inte påverkas av
konjunkturerna. .lag vill gärna deklarera
detta i detta sammanhang.

Herr Gustafsson säger att spännvidden
mellan partierna minskat. Jag tror
att spännvidden mellan de borgerliga
partierna minskat i bostadsfrågan i år,
men spännvidden bär inte minskat mellan
de borgerliga och socialdemokraterna.
Herr Gustafsson är ju t. o. m. beredd
att öka resurserna för Storstockholm,
Göteborg och Malmö. Där är det synnerligen
angeläget att resurserna ökas så
att den arbetskraft som sökt sig dit får
sin bostadsfråga löst. För övrigt vill jag
bara säga att det låga antalet reservationer
framför allt är betingat av rent tekniska
skäl, i det vi i detta utlåtande inte
har med allt som vi normalt brukar
ha med i ett sådant uttalande. Läser
man igenom handlingarna finner man
att de gamla principiella motsättningarna
består.

Herr Gustafsson säger att den här
ändringen av räntebidraget till nyproduktionen
var onödig, ty om man har
målsättningen att trygga en jämn produktion,
är minskningen rätt oviktig.
Det är inte så alldeles säkert. Räntegarantien
är viktig. Hade vi inte haft
den, hade vi med all säkerhet haft större
besvär och fått felaktiga lägenheter
på marknaden i dag. Men den ökning av
byggnadskostnaderna som kunnat skönjas
under en period måste hejdas på
något sätt, annars kanske vi fått lägenheter
med hyresgäster av sådana kategorier
på vilka samhället inte haft intresse
av att lägga ned kostnader i nyproduktionen.
Det är i överensstämmelse
med de principer som vi tidigare förfäktat.

Sedan försökte herr Gustafsson reta
mig till diskussion igen om höghus och
småhus och allt det där. Jag har varit
och är alltjämt av den meningen, att
det är omöjligt att säga vilken bostad
som är den riktiga. Högern står fast och
trosviss i år, så länge det varar. Folkpartiet
har ju varit lite fram och till -

baka, det ena året att höghusen är det
riktiga och det andra året att låghusen
är det riktiga. Jag tror att det är svårt
att siiga vilket som är den riktiga lägenheten
för cn barnfamilj och för t. ex. en
människa som har kommit upp till
pensionsåldern. Vi har så olika synpunkter
på detta område. Jag tillhör
de asociala, som tycker att det är bättre
att bo i ett flerfamiljshus än i ett
småhus. Jag bor i ett flerfamiljshus och
är beredd alt betala mycket pengar för
det. Det är klart att jag kan betraktas
som asocial och att det anses att mina
barn kommer att lida men av att de
skall bo i ett flerfamiljshus, men den
risken tar jag. Jag tror att en lägenhet
i ett flerfamiljshus kan vara en god bostad,
och jag är på det klara med att det
finns asociala element som växt upp i
småhus. Man skall inte den vägen klassificera
den ena eller den andra hustypen
som felaktig. Vi vill olika saker,
och vi tycker olika saker. Samhället
skall så långt det har resurser ge oss
möjlighet att tillgodose privata önskemål
och inte försöka någon styrning.
Det är egendomligt att en som är född
socialdemokrat och troende socialist
skall behöva säga till den borgerliga oppositionen:
Lägg er inte i människornas
sätt att välja bostad! Låt dem få utrymme
för sina egna önskningar i ett
valfrihetens samhälle på detta område!
Man skall inte spika fast att småhusen
är det riktiga för barnfamiljerna och att
höghusen är någonting felaktigt. Jag tycker
att man skall vara lite försiktigare
i sin propaganda på den punkten.

Sedan sade herr Gustafsson någonting
som jag gärna vill kommentera. Det
gäller lånetaket. Han sade, att han inte
har yrkat på att lånetaket för småhusen
skulle öka med 10 000 kronor, därför
att under tiden som riksdagen har
arbetat med dessa frågor har Kungl.
Maj:t infört ett nytt lånetak, som herr
Gustafsson och statsutskottet hoppas
skall tillgodose de önskemål som uttrycks
i motionen. Kungl. Majrts beslut
om nvtt lånetak har utfärdats i admi -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nistrativ ordning. Bestämmelserna har
alltid utfärdats i den ordningen, och
det har riksdagen egentligen inte med
att göra, men vi har ju lite svårt att
hålla oss ifrån något i detta hus, så vi
petar på dem i detta fall. Om lånetaket
inte får den väntade effekten —- 7 procent
på flerfamiljshusen och 16—17
procent på småhusen —• vill jag bara
säga att jag skulle vara glad att få sällskap
med herr Gustafsson till statsrådet
Johansson och påpeka: nu har Kungl.
Maj:t fattat ett beslut, där inte löftet
hållits. Jag är lika angelägen som herr
Gustafsson att de procenttalen uppnås.
Jag försäkrar att vi blir många som
håller varandra i hand, om så inte
sker, och statsrådet Johansson kommer
att få svårt om talen inte kan uppnås.

Frågan om småhus på landet och vad
som sagts om lokalisering av egnahem
skall jag inte ta upp tiden med. Jag är
ängslig för att jag disponerat mera tid
än jag vill. Oppositionens företrädare
har talat två timmar, men jag skall inte
ta upp en fjärdedel av den tiden, hoppas
jag. Jag vill bara säga att denna fråga
har varit uppe år efter år, och vi har
slagit fast de regler som finns för detta.
Vi har inte fått belägg för att reglerna
varit sådana att det av riksdagen
avsedda syftet inte har uppnåtts. Antalet
avslagsärenden är inte stort — det
är litet, om man ser på hela produktionen.
Antalet besvärsärenden är inte
heller stort. Vi har i år varit ytterligt
ambitiösa och skickat ut motionen på
remiss till olika instanser — bostadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen,
Svenska kommunförbundet och RLF. Vi
har fått in de synpunkter som vi väntade.
RBF instämmer i motionens syfte,
och de övriga remissinstanserna säger
något annat. Ett sådant resultat var
intet oväntat. Men jag tror inte att någon
är mäktig att skriva grunder för
prövning av om staten skall lämna lån
till egnahem på den eller den platsen —
grunder som kan tolkas entydigt för
varje hus i detta land. Det är omöj -

ligt, mig veterligt. På ytterst få områden
har riksdagens mening kommit så
klart till uttryck i den administrativa
handläggningen som på detta område,
ty t. o. m. vad statsutskottet och riksdagen
anfört finns intaget i de anvisningar
som tjänstemännen har att handla
efter. När frågan om egnahem skall
prövas har man att genomlysa ärendet
genom de ord som vi själva har formulerat,
och de orden är vi överens om
och anser vara riktiga. Jag vet inte om
det är möjligt att komma längre. Det
finns ingen anledning för mig att på
denna punkt inta någon annan attityd.

Jag vet inte om jag skall ta upp någon
diskussion med herr Holmberg, tv
han vände sig till regeringen i sin helhet
och framför allt till finansministern
och inrikesministern. Jag vet alltså
inte om jag skall polemisera mot herr
Holmberg, men han står ju här som talesman
för högern, och det finns kanske
andra högermän som känner en viss
skyldighet att höra på vad en socialdemokrat
säger om högerreservationerna.

Jag vill då först säga att den sak, som
regeringen beskylles för, nämligen att
den inte ordnar det så att vi här i riksdagen
får en samlad debatt i bostadsfrågan,
vill jag helt och hållet frita regeringen
ifrån — skyll på regeringen
för någonting annat, men inte för detta,
ty det är inte sant! Vi på statsutskottets
tredje avdelning har medverkat till
att den ordning som här kritiserats
kommit till stånd. Vi har medvetet skilt
ut frågan om familjebostadsbidragen,
och vi har medvetet skilt ut — vilket
herr Holmberg inte berört — frågan
om byggnadsforskningen. Det är inte
någonting som hindrar att vi liksom
förra året tar upp en debatt i hela bostadsfrågan
samtidigt och arrangerar
det hela så att frågan diskuteras på en
gång här i kammaren, men i varje fal)
jag liar utgått ifrån att riksdagen skulle
vara betjänt av att bostadsfrågan kunde
spaltas upp i skilda enheter, så att
åtminstone några av oss kunde ha i hu -

Onsdagen den 15 april 1904 fin.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vudet vad som säges i debatten från
början till slut. Detta iir ett synnerligen
besvärligt problem, och de som gör sig
mödan att läsa igenom statsutskottets
utlåtande, där alla reservationer är antecknade,
och tar reda på var alla de
olika frågorna hör hemma, har det svårt
— även om det här gäller ett fåtal reservationer
— att hålla dem isär. Frågorna
är även i detta utlåtande så vitt
skilda, att jag tycker att det är angeläget
att spalta upp dem så mycket som
möjligt. Vi har medverkat till detta, och
beskyll inte regeringen för det! Regeringen
har mig veterligt inte påverkat
talmännen, när de placerat de i
riksdagen väckta motionerna i ämnet
på beredningsutskottet. Jag förmodar
att talmannen och presidiet i denna
kammare handlat enligt gammal praxis,
som regeringen inte lagt sig i.

Om man sedan för in de ekonomiska
förutsättningarna och kopplar in flera
ärenden, som skall behandlas av
bankoutskottet, i detta sammanhang,
skulle vi få till stånd en diskussion,
där man skulle famla över hela fältet.
Möjligen kan man behärska det hela,
om man är partisekreterare, men de
andra riksdagsmännen har det rätt besvärligt
att delta i en sådan diskussion.
Det är svårt redan som det är att kunna
hålla ihop eller hålla isär de olika
frågorna — vilket man nu vill kalla det
för.

När det gäller bostadsbyggandets omfattning
anförde herr Holmberg att riksdagen
var en smula optimistisk när den
sagt att 85 000 lägenheter var ett minimiprogram
och att det, om arbetskraftssituationen
blev sådan att det
fanns utrymme därför, skulle byggas
fler lägenheter. Detta har riksdagen
sagt varje år och velat markera detta,
ty man anser att 85 000 lägenheter —
det var andra siffror tidigare år —
var ett minimiprogram som samhället
bundit sig för och som samhället skall
se till att det finns resurser för, men
om situationen blir sådan att arbetskraft
finns, skall det byggas mera.

Även om vi inte fått några signaler i
denna riktning från myndigheter ocli
andra organ på detta område när vi behandlade
frågan i tredje avdelningen,
anade vi naturligtvis att arbetskraftssituationen
skulle bli gynnsam under
året. Vi vet inte exakt vad som kan ske
i sommar, men allt talar för att det kan
vara goda arbetskraftsförhållanden i
detta land i sommar. Och detta är
många — inte alla naturligtvis — glada
över; jag är glad över att det är goda
tider för arbetskraften, ty den får ett
annat värde än i en annan situation.
När vi emellertid behandlade denna fråga
första gången, hade vi inte signalerna
så klart aviserade, men detta skulle
ändock inte inverka på oss i den utsträckningen
att vi skulle ta bort den
formulering det här gäller.

Det förhåller sig ju så att sysselsättningsfrågan
är aldrig lika över hela
landet, inte ens vid samma tidpunkt.
Förhållandena växlar ju. Vi vet att det
kommer att bli en ökad produktivitet
inom näringslivet i vissa regioner, och
då måste det byggas bostäder där. Jag
är övertygad om att man inte vill minska
bostadsbyggandet på andra orter inom
landet för att öka produktionen i
Stockholm, Malmö och Göteborg. Då
får man kanske omskola arbetskraft
och flytta arbetskraft till dessa större
orter, och då ökar man arbetskraftsresurserna.
Kan man göra det, bör också
programmen ökas. Det är sådana motiv,
som bör beaktas i detta sammanhang.

Jag skall beröra en fråga, som vi
inom statsutskottets tredje avdelning
inte sysslar så mycket med, eftersom
den formellt liandlägges inom ett annat
utskott. Det gäller penningmarknaden.
Herr Holmberg säger att det
finns byggnadsarbetare som inte har
fått syssla med bostadsbyggande utan
gått över till andra byggen. Jag är
mycket förvånad. Jag har för några
veckor sedan hört att något sådant
övervägts inom Stockholms län, men
jag har inte hört att det verkligen skett
på det sättet. För ett par veckor sedan

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

var det kolossalt kärvt på kreditmarknaden,
och jag tror att vad som här
talats om förekom just under en sådan
situation. Jag är medveten om att det
på detta område kunnat inträffa händelser
som man inte varit orienterad
om, men jag är inte alldeles okunnig.
Det är bristen på byggnadskrediter
som varit orsaken till det som Holmberg
här skisserade.

I dag är situationen en annan. Även
om det inte är lätt att låna pengar för
att bygga hus, vet vi att obligationsmarknaden
har börjat rulla i gång. Det
bör gå hyggligt med igångsättningen
och att få den aprilsysselsättning som
vi strävar efter. Jag tror, i motsats till
herr Holmberg, att det skall gå mycket
bra att klara 85 000 lägenheter. De åtgärder
som vidtagits på kreditmarknaden
har ju inte kommit till för att försvåra
för bostadsmarknaden, utan tvärtom.
För att garantera de av samhället
önskvärda investeringarna har man
gjort åtstramningar på marknaden, som
skall skydda dessa områden, d. v. s. de
av det allmänna prioriterade områdena,
så att inte våra sparmedel rinner
iväg till andra, som vi anser, totalt onödiga
saker.

Jag vet att herr Holmberg har en annan
uppfattning i denna fråga. Han
vill att man skall hålla igen och låta
pengarna gå till annat, men det är såvitt
jag förstår inte vad som kommer
att hända, och i varje fall är det inte
avsikten vare sig bakom riksbankens
eller regeringens åtgärder på detta område.

Jag vet inte, herr talman, om de fem
minuter som är kvar skall brukas eller
missbrukas av mig. Jag vill dock
beröra ytterligare några saker. Herr
Holmberg upprepade vad han tidigare
sade om de allmännyttiga bostadsföretagen,
men nu med darr på rösten.
Det vore också underligt om ingenting
sades om dem. Herr Holmberg slutade
sitt anförande med att tala om de »s. k.
allmännyttiga bostadsföretagen». Tänk
om jag här skulle säga att en s. k. riks -

dagsman som är en s. k. partisekreterare
som höll ett s. k. anförande i den
s. k. bostadspolitiska frågan om de
s. k. allmännyttiga bostadsföretagen.
Hur skulle det låta? Riksdagen har beslutat
att vissa företag skall kallas allmännyttiga
företag. Ändå är det tydligt
att de får heta s. k. allmännyttiga företag.
Som var och en förstår är det
ganska tjatigt med en s. k. riksdagsman
i ett s. k. anförande i en s. k. riksdag
o. s. v. Jag tycker vi skall sluta upp med
detta.

Medan vi talar om denna fråga, vill
jag passa på att säga, att det vore skönt
om tidningarna också kunde lära sig
skillnaden. När det händer något galet
på bostadsmarknaden, då kommer de
allmännyttiga företagen med i bilden.
Man möter det i tidningarna — Svenska
Dagbladet var ensam om det ganska
länge. Vid ett speciellt tillfälle var det
i Svenska Dagbladet fråga om allmännyttiga
företag, kooperativa företag och
enskilda. Jag har konstaterat att det
vid det tillfälle som jag tänker på inte
förekom några allmännyttiga företag.

Förra veckan hölls en konferens hos
SABO, som är en branschorganisation
för allmännyttiga bostadsföretag. Svenska
Dagbladet kommenterade den fräckt
men friskt. I Dagens Nyheter kunde
man nyss läsa att det hölls en konferens,
där åldringarnas bostäder behandlades
och där statsministern, inrikesministern
och företrädare för allmännyttiga
företag var närvarande. Det
talades enligt tidningen vackra ord om
hur angeläget det var att ordna bostäder
för åldringarna o. s. v., men så
vräks samma dag en gammal människa
från sin lägenhet i ett allmännyttigt
företag. Lägenheten tillhörde en bostadsrättsförening,
och en bostadsrättsförening
är inte ett allmännyttigt företag.
Det var inte första gången skulden
läggs på de allmännyttiga företagen när
andra har att bära ansvaret.

Så vill jag säga några ord till herr
Holmberg om den insyn som varje år
talas om i riksdagsutlåtandena. Det är

Onsdagen den 15 april 1904 fm. Nr 17 85

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort gen -

meningslöst för riksdagen att besluta
om ökad insyn i allmännyttiga bostadsföretag,
ty i de allmännyttiga bostadsföretagen
bar det allmänna all den insyn
som behövs. Det är slå in öppna
dörrar att komma med sådana påståenden,
som herr Holmberg gör. Bostadsstyrelsen
kan vilken dag de vill
få se vilka siffror och vilka kalkyler
som helst i vilket allmännyttigt företag
som helst. Det finns inga förutsättningar
att dölja sådana, herr Holmberg.
Kommunerna är företagens huvudmän
och tillsätter ledamöterna i styrelserna.
Företagen redovisar ibland på ett rörande
noggrant sätt sina detaljer i kommunalfullmäktigehandlingarna.
Dessutom
har de frivilligt tagit på sig att
till hyresgäströrelsen lämna insyn i
kalkylering och kostnadsutveckling
samt faktiska kostnader, så att hyresgäströrelsen
vid bedömningen av de
hyror som skall uttas kan se om dessa
är skäliga. Detta är någonting självpåtaget,
vilket inte är ålagt de företag,
där myndigheterna har full insyn. Det
hjälper inte om jag säger detta tio
gånger, ty herr Holmberg kommer ändå
att säga: Har man någonting att dölja?
Är man rädd för att visa någonting?
Jag tror inte det hjälper att påpeka
detta, men jag vill ändå göra det.

Får jag avsluta detta anförande —
av vilket det återstår en minut — med
att till herr Holmberg lämna ett tips
om en valaffisch för högern. Om man
studerar högerns motion så finner man
att den inte anser att det finns förutsättningar
för en ökning av bostadsproduktionen
utöver de gränser som
är fixerade i utskottsutlåtandet. Dessutom
talar man om den rådande bostadsbristen
och bostadsnöden. I samma
motion föreslår man åtgärder som
innebär ett slopande av hyresregleringen,
slopande av statens engagemang
i bostadsförsörjningen och slopande av
bostadssubventionerna. Effekten därav
blir höjda hyror. Högern skulle alltså
på sin valaffisch i år kunna skriva:
Lös bostadsnöden — höj hyrorna!

mäle:

Herr talman! Jag har alltid haft förmånen
av synnerligen goda relationer
till herr Bergman, och när han nu i
inledningen av sitt anförande var så
utomordentligt vänlig, måste jag säga
att jag kände mig helt överväldigad.

Herr Bergman säger, att när jag gör
gällande att vi inte kan bygga bort bostadsbristen,
är detta en besk sanning,
som det krävs mycket mod för att säga.
Om jag fattar honom rätt skulle det
krävas alldeles särskilt mycket mod
från mina speciella utgångspunkter.

Jag får lov att säga, att även om det
skulle bli möjligt att förverkliga det bostadsbyggnadsprogram,
som folkpartiet
här presenterat, framemot 1970, känner
jag mig fortfarande inte övertygad om
att vi ens i det läget skulle vara i den
situationen, att varje bostadssökande i
detta land skulle ha möjlighet att vid
vilken tidpunkt som helst få tillgång
till en bostad av den storlek, standard
och belägenhet som han just för ögonblicket
önskar. Det var vad jag sade,
och jag tror inte att det behövs så mycket
personligt mod för att konstatera
detta. Jag tror det är ett riktigt konstaterande,
och jag kan heller inte inse att
det egentligen innebär någon större
ändring av tidigare målsättningar.

Sedan var det fråga om huruvida vi
var eniga eller inte om att de, som kan,
skall betala vad det kostar att bo. Det
är, säger herr Bergman, en ofta upprepad
osanning. Jag kan inte hålla med
honom. Om jag inte uppfattat situationen
fel har här skett en fortlöpande
successiv avveckling av bostadssubventionerna.
Detta har, såvitt jag kan förstå,
också herr Bergman varit med om
och är fortfarande med om. Huruvida
man bör kunna helt avveckla dem är en
fråga som vi kanske inte skall diskutera
i dag, men nog tycker jag man vågar
påstå att utvecklingen gått i den riktningen,
och det är väl egentligen ingenting
som säger, att vi inte så småningom
kanske kan komma fram till

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det stadiet, att bostadssubventionerna
är praktiskt taget avvecklade.

Det bär sagts här tidigare i debatten
att det hade varit önskvärt, om vi i detta
sammanhang kunnat diskutera också
bostadsrabatterna och de olika former
samhället kan tillgripa för att lätta
bostadskostnaderna för dem som är i
behov av samhällets stöd i detta avseende.
Den möjligheten har vi inte i dag,
men om vi finge tillfälle att ta upp den
diskussionen i samband med frågan om
bostadsubventionernas avveckling, kanske
vi också på den punkten kunde ha
möjlighet att mötas.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har ju inte i likhet
med herr Jacobsson mottagit ett så vackert
fång blommor av herr Bergman, så
jag kan vara något mera respektlös, vilket
jag dock inte skall försöka utnyttja
till fullo.

Jag vill till herr Bergman säga, att i
fall han inkluderade centerpartiet i det
han sade i första delen av sitt anförande
om hur man bjuder över när det
gäller bostadsbyggandets omfattning, så
har han fel. Jag vill understryka att
centerpartiet inte är med på den reservationen.
Jag har personligen aldrig
trott på att man via riksdagsbeslut kan
fixera det totala byggandet här i landet.
Det är så många andra saker som hänger
samman med detta och som är av
avgörande betydelse. Jag vill alltså rätta
denna eventuella missuppfattning
från herr Bergmans sida.

Sedan kom herr Bergman in på det
kära temat om den röda stugan — även
om han nog inte använde de orden i
dag — och det där monstret, som vi
från vår sida brukar kalla höghusbebyggelsen.
Han sade att det var att gå litet
för långt att tala om asocialitet hos de
människor, som nu råkar vara födda i
ett sådant där höghus eller flerfamiljshus.
På det vill jag säga till herr Bergman,
att ingen här i debatten använt

ordet asocial förrän herr Bergman tog
det i sin mun. Men klart är väl — och
det tror jag inte heller herr Bergman
vill förneka — att småhusen, egnahemmen,
faktiskt är barnvänligare än de
mest extrema typerna av dessa höghus.

När det gäller lånetaket och regeringens
mellankommande efter vårt motionsskrivande
har vi inte ställt något
yrkande. Jag ville endast helt pliktskyldigast
nämna om, att vi har haft
en motion som faktiskt gått ut på en
höjning av lånetaket med 10 000 kronor.
Jag tackar herr Bergman speciellt
för det löfte som han gav att vi tillsammans
skulle uppsöka statsrådet Johansson
i händelse att det på administrativ
väg fattade beslutet inte visar sig fylla
fordringarna.

Herr Bergman var ledsen över att jag
konstaterat att spännvidden var minskad
mellan de olika uppfattningarna
i bostadsfrågan. Jag måste säga att jag
vidhåller den uppfattningen. Jag har
inte heller fått anledning att revidera
den efter herr Bergmans anförande. Där
var alltså en liten blomma.

Herr Bergman verkade också något
besvärad över att centerpartiet har ägnat
så mycken uppmärksamhet åt storstockholmsområdet
och bostadsbristen
i Stockholm. Han sade att nu vill vi
flytta ned folk från nordligaste Norrland
för att bygga bostäder här i Stockholm.
Detta uttalande får helt stå för
herr Bergmans egen räkning.

Min beskrivning av bostadsmarknaden
i Stockholm var ingalunda uttömmande
—- det är alldeles självklart, och
det underströk jag — men alla känner
till de företeelser för att inte säga avarter
som finns, och varför skulle man
inte kunna tala om dem? Det kan inte
vara tillfredsställande med ett system
som medför sådana verkningar. En avveckling
av hyresregleringen bör eftersträvas,
jag understryker det än en
gång, men jag menar samtidigt att ett
direkt slopande av hyresregleringen
kan medföra stora risker och att ingen
heller vet hur stora de är. Visste man

Onsdagen den 15 april 19G4 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

det, vore det mycket lättare att vidtaga
motåtgärder. På vårt håll har vi
ansett att det är riktigt att gå fram
med en viss försiktighet med hänsyn
till de boende, men som jag framhöll
behövs byggande och motverkande av
folkinflyftningen till storstäderna. Jag
vill understryka detta. Samtidigt behöver
vi en successiv anpassning mot en
friare marknad.

Jag vill tillägga, att som jag ser det
skulle en fri bostadsmarknad knappast
komma att dikteras av något slags
djungellag, som herr Bergman kanske
tror. För det första tror jag att det på
en sådan marknad är värdefullt att fastigheterna
ägs av olika slags företag,
bostadsrättsföreningar, kommunalt ägda
och privat ägda. Detta borde i och
för sig medföra en kontroll och konkurrens
som är positiv ur de boendes
synpunkt. För det andra tror jag att
många problem och motsättningar kommer
att lösas förhandlingsvägen genom
föi’handlingar mellan hyresgästernas
och fastighetsägarnas organisationer.
Man går till väga på det sättet på andra
områden där naturliga intressemotsättningar
föreligger, och även på bostadsområdet
bör statsmakterna eftersträva
att genom lagstiftningen draga
upp en förhållandevis vid ram, inom
vilken parterna fritt får agera.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergman tog med
glatt mod på sig regeringens ansvar
när det gällde sättet att föra bostadsdebatten
här i kammaren. Jag kan inte
se att det förändrar sakläget. Min uppfattning
är fortfarande den, att det
hade varit bättre för själva bostadsfrågans
behandling om vi hade fått
behandla den i ett sammanhang. Om
sedan herr Bergman inte kan hålla de
olika tingen i huvudet på en gång så
förändrar det heller inte min uppfattning
på den punkten. För övrigt finns
det ju flera hjärnor här i kammaren,
och vad herr Bergman och jag inte kan

klara kanske vi kan överlåta till någon
annan.

Jag kommer därefter till bostadsbyggandets
omfattning. Jag uppehöll mig
ganska länge vid den därför att jag
hyser en viss oro över om man kan
klara 85 000 lägenheter. Herr Bergman
säger nu att han tror att det går att
klara 85 000 lägenheter. Det stillar naturligtvis
inte oron. Personligen kan
jag säga att jag hoppas att man kan
bygga mer än 85 000 lägenheter, men
eftersom statsutskottets tredje avdelning,
som ju har att behandla bostadsfrågorna,
inte har gjort någon analys
om det ekonomiska utrymmet för detta
bostadsbyggande så finns det sålunda
inte några fakta för riksdagen att grunda
sitt uttalande på. Därför kommer
man tillbaka med ord som »tror» och
»hoppas», vilket knappast är en tröst
för de många bostadssökande som
finns.

Herr Bergman var vidare irriterad
över att vi från oppositionens sida talar
om bostadsnöd. Ja, jag skulle också
vara irriterad, om jag hade ansvaret
för att situationen är sådan den är.
Jag tycker att så länge 120 000 människor
efterfrågar bostad därför att de
inte har någon bostad och 380 000 människor
vill ha en annan bostad än den
de har, då är ordet bostadsnöd väl
motiverat.

Slutligen var herr Bergman irriterad
över att jag använde uttrycket »så kallade
allmännyttiga företag». Det var
egentligen bara för att bespara riksdagen
att höra den officiella beteckningen
»de såsom allmännyttiga betecknade
bostadsföretagen». Personligen
skulle jag möjligen kunna ha en
annan tolkning och säga att de allmännyttiga
företagen är företag som drar
mest nytta av det allmänna.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle i och för sig
vara mycket roligt att ha en ordleksdebatt
med herr Holmberg.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Gentemot det sista som herr Holmberg
yttrade i sitt anförande vill jag
bara säga, att det allmänna skall ha
nytta av sig självt. De allmännyttiga
företagen ägs ju av ingen eller av alla,
hur man nu vill uttrycka det. Det finns
inga enskilda ägare, såsom många tror.
Nu förs det resonemanget att de förtjänar
pengar. Då företagen är allmänna,
är det självfallet att de inte kan ha
något eget intresse av att tjäna pengar.
De har för övrigt sin funktion spikad
i författningen, och där står icke »de
som allmännyttiga betecknade». Det är
en formulering som herr Holmberg
själv hittat på, och den återfinns inte
i författningstexten.

Sedan vill jag bara säga att det skulle
vara väldigt roligt att se hur de hjärnor
skulle fungera som skulle sitta
bredvid varandra och hålla samman en
debatt. Jag begriper inte hur den hjärna
skulle vara konstruerad, som här
tillsammans med en annan hjärna skulle
kunna hålla ihop debatten medan
man diskuterar frågorna. Det torde
vara praktiskt taget omöjligt att hitta
sådana hjärnor, även om herr Holmberg
tror att det är möjligt. Förklaringen
är kanske att han betjänar
många i sitt arbete, men det är ju en
helt annan sak att bara hjälpa till med
vissa saker. Jag tror inte att debatterna
i detta hus är betjänta av att man
rör sig över så kolossalt stora fält som
herr Holmberg tycks sträva efter. Det
är i varje fall min mening. Herr Holmberg
har en annan uppfattning, och då
är det inte mycket mer att säga därom.

Sedan säger herr Holmberg att vi inte
har redovisat någon ekonomisk analys,
som visar att det finns utrymme för
att bygga 85 000 lägenheter. Skall man
verkligen behöva göra det? Yi har ju
byggt ditåt hela tiden och strävat uppåt.
Alla vet därför att det finns utrymme
för ett bostadsbyggande av den omfattningen,
om det inte uppstår några
störningar. Samhället skall nu enligt
vår uppfattning skydda bostadsbyggandet
mot sådana störningar. Det finns

faktiskt de som vill bygga annat i stället,
men det är just det som samhället
bör förhindra, anser vi. Vi behöver
absolut inte kosta på oss någon ekonomisk
analys för att slå fast att det
finns ekonomiskt utrymme för att bygga
85 000 lägenheter.

Sedan vill jag bara erinra herr Gustafsson
om vad utskottet skriver: »Läget
på bostadsmarknaden påkallar enligt
utskottets mening kraftfulla åtgärder
för att få till stånd en ytterligare
ökning av bostadsproduktionen. I första
hand gäller detta de tre storstadsområdena,
där knappheten på bostäder i
förhållande till efterfrågan fortfarande
är mycket besvärande. Utskottet hälsar
därför med tillfredsställelse departementschefens
uttalande angående åtgärder
för att öka tillgången på arbetskraft
till storstadsregionernas bostadsbyggande
för att därigenom skapa förutsättningar
för en ökning av bostadstillgången.
» Är det detta som herr Gustafsson
tycker är fel? Det vore intressant
att få veta det.

(Herr Gustafsson, Nils-Eric: Det står
inte att de kommer från norr.)

Det står inget väderstreck angivet,
varifrån man skall ta dessa arbetare,
men var finns de? Skall man ta dem
från Skåne? Det lär vara svårt. I så
fall får man möjligen ta norrlänningar
från Skåne.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag, vilket jag
glömde i mitt förra anförande.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ADOLFSSON (k) :

Herr talman! Psykologiskt sett är det
kanske inte så lyckat att komma upp i
talarstolen efter en skärmytsling av den
art som nyss förevarit, men däråt kan
jag ingenting göra.

Den debatt som fördes innan skärmytslingen
inträffade inriktade sig i

Onsdagen den 15 april 1904 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

ganska stor utsträckning på frågan om
vi kan bygga bort bostadsbristen eller
om vi måste vidta åtgärder av något
annat slag än ett ökat bostadsbyggande.
Det är framför allt högerpartiet som
rest den frågan. Om högern inte anser
det vara möjligt att bygga bort bostadsbristen
måste man fråga vilket alternativ
man från den sidan tänker sig.
Det kan väl inte såvitt jag förstår vara
något annat än ett symboliskt avskaffande
av bostadsbristen, som ofta är
så svår att den kan betecknas som bostadsnöd,
genom att låta hyrorna bli så
höga att många människor i fortsättningen
helt enkelt inte har råd att hyra
de bostäder som de behöver. Uppenbarligen
är det detta som högerpartiet avser
med formuleringarna i sin motion,
som här redovisats av herr Holmberg.
Vad som nu föreslås beträffande räntegarantiernas
avskaffande respektive
försämring verkar otvivelaktigt i den
riktningen att så att säga symboliskt avskaffa
bostadsnöden därigenom att
många människor inte längre har råd
att hyra tillfredsställande bostäder.

En ytterligare hyreshöjning, som blir
effekten av det regeringen föreslår, måste
också ses i ljuset av andra frågor
som påverkar löntagarnas ekonomiska
situation. Ramuppgörelsen beträffande
lönerna — som vi inte har befattat oss
med här i riksdagen — kan väl inte
mer än på sin höjd kompensera den
skattehöjning som riksdagen alldeles
nyligen har beslutat. Foga sedan till
väntade prisstegringar också den hyreshöjning
som blir resultatet av detta
förslag, så uppstår en inte obetydlig
ekonomisk standardsänkning för det
stora flertalet löntagargrupper i vårt
land, för så vitt inte en stark löneglidning
skulle kunna kompensera det som
man på detta sätt förlorar.

Med hänsyn till dessa omständigheter
och till de många och kraftiga ökningar
av boendekostnaderna som under en
följd av år bar förekommit må det ursäktas
mig, herr talman, om jag nu personligen
tar mig friheten att stämpla

det förslag som här föreligger såsom
helt enkelt utmanande.

Fjolårets försämring av räntegarantierna
medförde eu hyresökning som
för många kom att te sig såsom chockartad,
eftersom den kom ovanpå andra
hyreshöjningar som dessförinnan hade
förekommit. Att högerpartiet den gången
spann som en katt bl. a. här i första
kammaren var självklart, och framgången
för dess politik inkasserades här i
första kammaren av herr Holmberg
med mycket berömmande ord, men han
liksom högerpartiet i övrigt sade att
man önskade mer av den sorten snarast
möjligt. Nu bör man väl kunna i
ännu högre grad njuta segerns sötma,
för så vitt detta regeringsförslag om
räntesubventionernas försämring och
partiella avskaffande godtas, vilket man
har anledning att befara.

Det har nu talats så mycket i debatten
om att man har praktiserat det statliga
bostadsstödet för att underlätta byggandet.
Får jag fråga, om inte detta är
en s. k. efterrationalisering? År det inte
på det sättet, att räntesubventionerna
också har ansetts vara ett socialt element
i bostadspolitiken, i högre grad
möjliggörande för människorna att ekonomiskt
klara en någorlunda hygglig
bostad? Jo, så har man ansett tidigare;
bostadsstödet har inte enbart varit en
fråga om byggandets kapitalförsörjning,
men nu talar man helt plötsligt
endast om denna sista del av frågeställningen.

Räntegarantierna har utgjort ett mycket
viktigt socialt element i bostadspolitiken.
Vi beklagar för vår del att raseringen
har fått pågå nu några år och
att demoleringen därtill har varit så
kraftig, att de borgerliga partierna och
i synnerhet högerpartiet nu snart helt
enkelt står utan några ouppfyllda önskningar
när det gäller denna fråga.

Fn hyreshöjning på 110—180 kronor
för ett- och tvårumslägenheter beräknas
i statsverkspropositionen komma
att bli en följd av att det statliga bostadsstödet
raseras respektive försäm -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ras. Ja, redan utskottet har ju nödgats
notera att hyreshöjningen — efter den
senaste höjningen av diskontot — torde
bli inte obetydligt större än vad
som angivits i statsverkspropositionen.
Så blir det utan något som helst tvivel.
Höjningar med minst 300 kronor för
en liten trerumslägenhet ■— trerumslägenheterna
är ju numera mycket små -—
får man räkna med ovanpå alla de ökningar
som under de senaste åren har
inträffat.

Men då visar det sig alltså att de borgerliga
ändå inte är helt nöjda. De kräver
ännu större hyreshöjningar, och
centerpartiet vill till och med ha retroaktiv
höjning från den 1 januari i år.

Detta är en mycket central social
frågeställning. Inför dessa krav från
de borgerliga partierna är det inte utan
att man känner en lust att frångå de
parlamentariska uttryckssätten och helt
oförblommerat sjunga ut vad man anser
om en politik av det slaget. Lev några
år på en familjeinkomst av 10 000,
12 000, 14 000 kronor och bo i ett stadskvarter
där hyran redan för en tvårummare
kostar 300 kronor eller mer
i månaden, så kanske ni tackar nej åtminstone
till retroaktiva hyreshöjningar! Nu

har herr Per Jacobsson och herr
Holmberg hävdat att bostäderna skall
betalas med vad de kostar, med undantag
för vissa individuella subventioner,
som man hittills inte har sagt nej till.
Om bostäderna skall betalas med vad
de kostar, kanske vi kan få veta vad de
rätteligen skulle kosta, så att man inte
bara slänger ut ord utan att försöka
visa realiteterna bakom orden. Räkna
bort de oskäliga tomtprisuppskörtningarna,
som är av våldsam omfattning,
räkna bort byggfirmornas vinster, ta
undan de spekulationsvinster som handeln
med äldre fastigheter har givit,
särskilt i de numera saneringsmogna
områdena i städerna, gallra undan byggämnesmonopolismens
överpriser på det
material man behöver för att bygga
bostäderna, kapa bostadslåneräntan till

en rimlig nivå — ta bort allt detta, herr
Per Jacobsson, och annat, som jag inte
har redovisat här; då, men först då,
framkommer den verkliga kostnaden för
bostäderna. Den kostnaden förmodar
jag att folk i allmänhet skulle kunna
betala — den skulle vara avsevärt lägre
än den kostnad som nu fixeras i
form av hyresavgift och ännu mycket
mindre än den som kommer att fixeras
i fortsättningen, om detta förslag kommer
att bifallas av riksdagen.

Jag tycker nog att herr Per Jacobsson
bör försöka sätta sig in i vad som
ligger bakom begreppet bostadens verkliga
kostnad. Den kanske vi inte vore
så ovilliga att betala. Däremot är människorna
mycket ovilliga att betala de
våldsamma överpriser som förekommer.

Sådana hyresnedsättande åtgärder
som jag nu försökt att något vidröra
har bl. a. vi föreslagit, men det är självklart
att högern från sina politiska utgångspunkter
säger nej. Vi är inte särskilt
glada för systemet med räntegarantier
— det ber jag att få deklarera
från denna talarstol — men då samhället
har underlåtit åtgärder mot uppskörtningen
har räntegarantierna varit
ofrånkomliga som en liten kompensation
för den underlåtenhet som samhället
har gjort sig skyldigt till i denna
fråga.

Regeringen använder som motivering
för sitt förslag det som jag tycker föga
redbara argumentet att hyressplittringen
skall motverkas. Hyressplittringen, i
den mån en sådan verkligen förekommer,
är i betydande grad ett resultat
av att samhället inte satt spärr för den
profitjakt som jag här försökt att något
exemplifiera. Borde man inte försöka
eliminera orsakerna till den påstådda
hyressplittringen i stället för att
driva alla hyror upp på toppnivå? Med
nu tillämpad metod avskaffas väl bostadsbristen
så småningom symboliskt
genom den höjda hyressättningen —
det var väl den metod för bostadsbristens
avskaffande som herr Holmberg
talade för i sitt anförande — men vi för

Onsdagen den 15 april 1901 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vår del kan inte acceptera ett sådant
tillvägagångssätt. Dessutom måste ifrågasättas
om hyressplittringen verkligen
är av det omfång som anges. För det
första kan det väl inte kallas hyressplittring,
om det betalas något mindre
för en äldre lägenhet än för en nyare
lägenhet. För det andra är det inte alls
svårt att leda i bevis att den föreslagna
nya hyreshöjningen i många fall leder
till högre hyror i de något äldre husen
än i hus som nyligen uppförts eller
håller på att uppföras. Jag kunde ge ett
flertal preciserade exempel på den saken
från bl. a. min hemstad Göteborg,
men jag skall naturligtvis här avstå
från att göra det och bara rent allmänt
säga att om vad som nu föreslås kommer
att godtagas så kommer flera äldre
bostadsområden i Göteborg att gå om
de allra nyaste i fråga om hyrornas
höjd. Man skapar med dessa medel en
verklig hyressplittring genom att folk
får betala lika mycket eller till och
med mera för en sämre lägenhet än för
en bättre.

Den centrala frågan i detta sammanhang
är emellertid att den socialt
viktiga politik, som illustreras av räntegarantierna,
nu håller på att gravläggas.
Eftersom vi i det parti jag representerar
betraktar den saken som
ur social synpunkt djupt olycklig, är
det ingen brasklapp från vår sida, när
vi säger att vi skall göra allt vad vi kan
med de resurser som står till vårt förfogande
för att ute på fältet bekämpa
denna raseringspolitik, och vi skall göra
det ända till det ögonblick då samhället
har undanröjt orsakerna till att
räntegarantierna har ett existensberättigande
och är en nödvändighet. När
det är gjort skall vi gärna resonera
om deras avskaffande, eftersom de ju
till allting annat inte är så särdeles rättvisa
i sin tillämpning.

Av det nu anförda framgår väl att jag
yrkar bifall till motionerna I: 51 och
11:65 under punkten 13 b i statsutskottets
hemställan, innebärande avslag på
regeringsförslaget i fråga om räntega -

rantierna, samt till följdyrkandet i samma
motioner under punkten It). Vidare
passar jag nu på att yrka bifall också
till motionerna 1:50 och 11:64 under
punkten 8, fastän jag i mitt anförande
inte har gett mig tid att särskilt anknyta
till dessa motioner. Slutligen finner
jag det angeläget att yrka bifall till
motionerna 1:364 och 11:437, vari yrkas
att en riksplan skall utarbetas för
bostadsbyggandet.

Tillåt mig, herr talman, att med några
ord få belysa sistnämnda fråga, således
frågan om en riksplan, samt frågan
om bostadsbyggandets omfång och inriktning.

Högerpartiet har i sin motion talat
om att bristsituationen på bostadsmarknaden
beror på att bostadsproduktionen
är socialiserad. Man borde kanske
lära sig förstå vad som innefattas i ordet
socialisering. De svårigheter som
existerar beror i stället på att bostadsproduktionen
icke är socialiserad. Den
riksplan för bostadsbyggandet, som vi
har föreslagit i vår motion, vill vi inte
beteckna som någon socialiseringsplan,
ty det är den icke, men en starkt ökad
samhällelig aktivitet på detta område
är absolut nödvändig, och för detta är
vårt förslag om en riksplan ett uttryck.
Vi anser att konjunktur- och budgetpolitiska
manövrer inte längre bör få
influera på bostadsbyggandets omfång
och således bör vara helt utmönstrade
från en fastställd riksplan. Riktmärket
måste vara det bostadsbehov som behöver
tillgodoses. Men, ärade utformare
av reservation 1 till utskottets utlåtande,
inte räcker det väl med att bara fixera
siffror, att liksom i blindo säga: nu
skall vi bygga 85 000 lägenheter, ett
annat år skall vi bygga 90 000, ett tredje
år 95 000, och så småningom skall
vi komma upp till — ja, inte 104 000,
som det står i tabellen, utan 106 000
lägenheter, som man här från talarstolen
förklarat vara avsikten. Först
och främst är det nödvändigt att göra
hela bostadsproduktionen samhällelig,
men inte ens då är den socialiserad,

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

så som vi har förordat. Vidare är det
oundgängligt att man äntligen samordnar
bostads- och lokaliseringspolitik.
Bostadsbristen sammanhänger nämligen
i betydande grad med att ingen samhälleligt
ledd lokaliseringspolitik har förekommit
och med de våldsamma befolkningsomflyttningarna
i landet, som
försvårat bostadssituationen i många
orter och framför allt i storstäderna,
där den kommit att bli av ett sådant
omfång som enligt vår uppfattning inte
ur några synpunkter kan anses försvarligt.
Det har överlåtits åt de privata att
lokalisera på grundval av sina vinstintressen.
Till detta har också kommit
att s. k. lyxbyggande fått inkräkta på
bostadsbyggandet. Resultatet har blivit
en onödigt omfattande befolkningsomflyttning,
och i koncentrationsområdena
har bostadsbristen så småningom
fått katastrofalt omfång, så att man
verkligen har anledning att tala om
bostadsnöd. Ty bostadsnöd är det, då
exempelvis i min hemstad 26 000 bostadssökande
icke har någon egen bostad.
Och detta har skett samtidigt med
att stora landsbygdsområden helt enkelt
avfolkats.

Vi har i vår motion framhållit, och
jag understryker det här till slut, att
en aktiv lokaliseringspolitik med syfte
att sprida den industriella verksamheten
och aktiviteten är ett verksamt medel
för att häva bostadsbristen. Så länge
som denna samordning inte sker, riskerar
vi att bostadsbristen kommer att
ytterligare öka i koncentrationsområdena,
medan alltfler lägenheter och
andra bostäder i avfolkningsområdena
kommer att stå tomma.

Jag vill för övrigt säga med anledning
av den agitation som förekommer i dessa
frågor från högerpartiets sida, att
om en sådan politik inleddes skulle högerpartiet,
och även folkpartiet, berövas
sina möjligheter att politiskt profitera
på nödtillstånd som uppstått till
följd av att samhället aldrig har tagit
hela och fulla ansvaret för bostadspro -

duktionen och ännu mindre för den
industriella utvecklingen.

Under hänvisning till det anförda
har jag, herr talman, velat motivera de
yrkanden jag tidigare angivit beträffande
bifall till dessa olika motioner.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Jag skall endast uppehålla
mig vid en punkt i utskottsutlåtandet,
nämligen frågan om räntebidragen.

Utskottet har i sitt yttrande fallit tillbaka
på ett principuttalande vid förra
årets riksdag av innebörd att det primära
syftet med räntebidragen inte
skulle vara att sänka de boendes utgifter
för bostaden utan att skapa gynnsamma
betingelser för bostadsproduktionen.
Med den utgångspunkten finner
utskottet att det kan vara rimligt att
räntebidragen från tid till annan jämkas
under beaktande av hyresutvecklingen
i nyare hus. Frågar man sig då
hur det är med hyresutvecklingen i
nyare hus, finner man att departementschefen
i propositionen har framhållit
att föreliggande uppgifter för olika
årgångar av hus är tämligen osäkra.
Detta är enligt min uppfattning det
minsta man kan säga.

I en motion, som jag jämte några andra
väckt, har vi försökt räkna fram hyresutvecklingen
för hus färdigställda
under de aktuella åren 1952—1960, och
denna framräkning ger ingalunda något
stöd för en uppfattning att tiden nu
skulle vara lämplig för en ytterligare
hyreshöjning i de äldre årgångarna.
Skulle man till äventyrs anse, att även
våra siffror är osäkra, finns det en annan
omständighet som borde ha kunnat
påverka ställningstagandet, nämligen att
åtminstone två statliga kommittéer sysslar
med dessa spörsmål och är direkt
inkopplade på den nu så mycket omdiskuterade
frågan om hyressplittringen.
Hyreslagstiftningssakkunniga håller
på att genomföra en partiell hyresräkning
i syfte att söka kartlägga problemet
om hyressplittringen, och det kan

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

förväntas att denna utredning skall
vara klar någon gång i slutet av året.
Där har man då möjlighet att få en säkrare
grund för bedömningen av hur förhållandena
verkligen är.

För min personliga del har jag den
uppfattningen, att det redan föreliggande
materialet är tillräckligt för att man
skall våga sig på att säga att den allmänna
hyresbilden inte är tillräckligt
klarlagd för ett ställningstagande. Jag
kan alltså där inte dela utskottets ståndpunkt.

Som ett ytterligare särskilt skäl för
slopande av räntebidragen har utskottet
och även departementschefen anfört
ökningen i de boendes liyresbetalningsförmåga.
Till det skulle jag vilja säga
att i de hus, som är i farozonen när
det gäller dessa räntebidrag, bor i mycket
stor utsträckning unga familjer
med barn, alltså en kategori människor
som är särskilt betungad av utgifter;
människor som ännu inte kommit upp
i så stora inkomster och som dessutom
är familjebildande.

Det är kanske heller inte utan att
man vid läsningen av utskottsbetänkande!
märker, att utskottet har känt sig
besvärat av de förhållanden som jag
här har nämnt. Utskottet konstaterar
på ett ställe, att de hyreshöjningar som
följer av de föreslagna åtgärderna »torde
bli inte obetydligt större än som
framgår av propositionen». Sedan fortsätter
utskottet i vändningar som tyder
på att det anser det hela vara bekymmersamt
— bl. a. heter det att hänsynen
till den enskilde bostadskonsumenten
gör det »önskvärt att för framtiden
söka undvika alltför plötsliga och
oväntade ökningar av bostadsutgifterna».
Detta är en mening i utskottsutlåtandet,
som jag gärna vill stryka under
mycket kraftigt. Utskottet föreslår
också, för att vi skall slippa få sådana
här oväntade höjningar varje år, att
det i fortsättningen görs upp en plan.
Det skulle jag också vilja ta fasta på och
understryka såsom en mycket väsentlig
punkt.

Jag tror att det kommer att bli svårt
att finna förståelse bland de allmännyttiga
företagens hyresgäster för de hyreshöjningar
som skall genomföras.

Jag har övervägt att i första hand
yrka bifall till den motion, som jag
har varit med om att väcka och som
går ut på att man inte nu borde slopa
dessa räntebidrag på det sätt som här
föreslås. Jag skall emellertid inte göra
ett sådant yrkande. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att vad utskottet
har sagt och som jag här särskilt har
nämnt skall kunna leda till att vi nästa
år inte skall behöva stå i samma situation.
Jag tror också att utskottets ärade
förespråkare här i kammaren kommer
att få tillräckligt mycket bekymmer
när han skall förklara för hyresgästerna
i de hus, som han är med om
att förvalta, orsaken till att de nu snart
får räkna med betydande hyreshöjhöjningar.

Jag har inget yrkande, herr talman!

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag råkar vara sådan
till min karaktär, att jag är helt ointresserad
av vilka svårigheter jag kan
komma att få i mitt civila arbete på
grund av de beslut, som jag är med om
att fatta här i kammaren. Skulle det på
något sätt få utöva inflytande på handlandet
i riksdagen skulle jag ju vara
låst.

Jag är alldeles övertygad om att hyresgästerna
och hyresgäströrelsen kommer
att bli besvärade av den hyreshöjning
som blir en följd av avvecklingen
av räntegarantien för vissa årgångar
av hus och höjningen av gränserna
för andra årgångar. Naturligtvis
kan det bli speciellt besvärligt för de
allmännyttiga bostadsföretagen, som
»har förmånen», säger några, »drabbas
av», säger andra, att ha fri hyressättning
och som följaktligen skall förhandla
med sina hyresgäster i den mån
det inte går att komma överens med en
gång. Jag är alldeles på det klara med
att det kan uppstå svårigheter på den

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

punkten, men det är en helt annan sak
än den vi nu diskuterar. Nu föreligger
ett förslag till avveckling av räntegarantien
för vissa årgångar och en höjning
av gränserna för andra årgångar,
och jag kan säga herr Geijer och herr
Adolfsson att detta inte är någon rolig
sak —• alldeles bortsett från det skäl
som herr Geijer trodde skulle ha kunnat
påverka mig.

Det framgår också klart av utskottets
formuleringar, att det inte är med någon
större glädje och entusiasm som
utskottet återigen förordar en ändring;
på sid. 21 i det tredje stycket, som börjar
med orden »Utskottet vill» och slutar
med »Kungl. Maj:ts kännedom»,
kan ledamöterna utläsa detta. Det står
inte mellan raderna utan i högsta grad
på raderna, att vi inte tycker att höjningar
av bostadsutgifterna bör ske så
ofta och så abrupt, utan att det borde
vara mera av en tanke bakom — en
plan, som det heter, vilket vi alltså anser
att det hittills inte har funnits.

Men trots detta kan man kanske finna,
att verkningarna i detta fall inte är
av den arten, att de bör föranleda oss
att ändra på Kungl. Maj:ts förslag. Det
får ses i ett större sammanhang tillsammans
med flera åtgärder, som vidtas
inte bara på just det här fältet. Det
har varit skälet till att vi i utskottet
har kunnat tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
— med det besked till Kungl.
Maj :t, som riksdagens alla partier nu
tydligen är överens om.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga några ord i ett mycket begränsat
avsnitt av den fråga som här
i dag har debatterats. Jag gör det i anslutning
till motionerna I: 517 och II:
621, vilka i stort sett har samma syfte
som motionerna 1:281 och 11:350,
nämligen att utreda frågan om huruvida
staten med lån eller kreditmöjligheter
bör hjälpa de bostadssökande att
skaffa sig äldre bostäder som salu -

bjudes och som sålunda är möjliga att
att tagas i bruk omedelbart.

Jag är på det klara med att alla resurser
måste utnyttjas om vi skall kunna
komma ur de besvärligheter som
vidlåder bostadsmarknaden. Jag måste
tyvärr konstatera, att så faktiskt inte
sker. Samtidigt som människor står i
ko för att bygga nya bostäder är det
faktiska förhållandet det — och det
har ju redovisats tidigare i denna debatt
från annat håll — att det ändå
finns bostäder som inte går att sälja,
bostäder som är sådana att de omedelbart
skulle kunna tagas i bruk och alltså
i någon mån minska bostadskön.

Den kategori bostäder som omnämns
i det motionspar, som först åberopades,
är de bostäder som friställts i samband
med den yttre rationaliseringen inom
jordbruket. Antalet sådana bostäder
ökas år från år i samma takt som den
yttre rationaliseringen fortskrider. Det
gäller ofta bostäder, som är fullt användbara
eller i varje fall värda en
upprustning. De är i regel fritt belägna
och är ofta begärliga objekt. Det är
emellertid svårt för de bostadssökande
att köpa dessa bostäder. Som regel går
de väl ur bostadsmarknaden och blir
fritidsbostäder eller någonting dylikt,
vilket väl i och för sig kanske är vällovligt.
Men i första band är det naturligtvis
väsentligt att de blir använda
såsom fasta bostäder. Det är därtill
utomordentligt angeläget, inte minst
från kommunernas sida, att det i samma
utsträckning som jordbruksrationaliseringen
fortskrider ges möjligheter
för andra människor att flytta dit
och bli stadigvarande bosatta.

Utskottet har vid behandlingen av
motionerna sagt, vilket också vi visste,
att detta problem ingår i den bostadspolitiska
kommitténs direktiv. Vad som
här har begärts är att man skall ge förtur
i utredningsarbetet för att komma
fram med förslag härvidlag. Utskottet
har menat att det inte var så angeläget.
Vi beklagar detta, ty här finns ju faktiskt
en bostadsreserv, som är möjlig

Onsdagen den 15 april 19C4 fm.

Nr 17

att omedelbart taga i bruk men som
nu inte är möjlig att utnyttja.

Jag liar, herr talman, i det läge denna
fråga nu befinner sig inte något yrkande,
men jag vill med dessa ord uttala
den förhoppningen, att man inom
kommittén skall komma fram till den
lösning som här åsyftas och därtill att
det inte skall ta alltför lång tid.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att den fortsatta behandlingen
av förevarande ärende ävensom handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in.; samt

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående byggnadsarbeten
vid lantbrukshögskolan och statens
skogsmästarskola.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 146, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 § § lagen den
14 oktober 1939 (nr 727) om förbud
mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 744, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 50, angående universitetens
och högskolornas organisation och förvaltning
m. m.;

Meddelande ang. enkel fråga
nr 745, av herr Schött m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
83, angående skolväsendets centrala
ledning m. in.;

nr 746, av herrar Åkerlund och Alexanderson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 83, angående skolväsendets
centrala ledning m. in.;

nr 747, av herr Olsson, Erik, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, angående organisationen av
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
m. in.;

nr 748, av herr Svanström och herr
Larsson, Thorsten, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 133, med
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen;
samt

nr 749, av herrar Larfors och
Augustsson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 138, angående studiesocialt
stöd till studerande ungdom.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Nilsson, Ferdinand, (ep) till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet:
»Har statsrådet uppmärksammat
att i statsutskottets av riksdagen godkända
utlåtande nr 211 år 1963 uttalades,
att den för markförvärv inom Upplands-Bro
kommun samt Södertälje och
Turinge kommun avsedda delegationen
borde ha lokal anknytning för underlättande
av uppgörelser med ortsbefolkningen?
När avser statsrådet i sådant
fall att vid sidan av representanter på
riksplan och från den centrala länsförvaltningen
tillsätta representanter på
lokalplan?»

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.28.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Onsdagen den 15 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. (Forts.)

Fortsattes behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 42.

Då ytterligare talare ej funnos anmälda,
förklarades den vid detta ärende under
förmiddagen förda överläggningen
avslutad. Herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt beträffande envar av
punkterna 1—18 samt därefter särskilt
i fråga om punkterna 19—30.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Jacobsson, Per, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Adolfsson, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 364 och
II: 437.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkän -

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

Anslag till främjande

des en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 54.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten 3 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 4 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
4, röstar

4 Första kammarens protokoll i96i. Nr 17

av bostadsförsörjningen m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 21.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 5 hemställt.

I vad gällde punkten 6, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 a betecknade reservationen; 3:o),

av herr Holmberg, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i reservationen 4 b av herr Virgin
m. fl.; samt

4:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. avgivna
reservationen 4 c.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per Jacobssons
yrkande.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de under
3:o) och 4:o) här ovan upptagna yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den sålunda begärda, närmast
före huvudvoteringen infallande
omröstningen (första förvoteringen);
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Holmbergs yrkande.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
likväl votering även om innehållet i denna
kontraproposition, på grund varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes för den andra förvoteringen
en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets utlåtande
nr 42 punkten 6 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 b betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits reservationen
4 c av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —23;

Nej — 23.

Därjämte hade 81 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda
rösturna en ja-sedel och en nej-sedel,
båda lika till storlek och utseende,
tryckta och omärkta samt var för sig
slutna och hoprullade, varefter på anmodan
av herr talmannen fröken Andersson
ur rösturnan upptog den ena
av röstsedlarna, och befanns denna vara
nej-sedeln.

Kammaren hade således fattat beslut
i enlighet med nej-propositionen.

Härefter uppsattes, upplästes och
godkändes för den första förvoteringen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 42 punkten 6 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Boman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 a betecknade reservationen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
4 c av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

1)9

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, XilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —24;

Nej —28.

Därjämte hade 75 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 c betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej —17.

Därjämte hade 38 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten 7
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det

förslag, som innefattades i den av herr
Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de angående
punkten 8 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:50 och 11:64; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Med avseende å utskottets i punkten 9
gjorda hemställan gjordes propositioner,

100

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
först på bifall till densamma samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls sedermera
vad utskottet i punkterna 10
och 11 hemställt.

I vad anginge punkten 12, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

m. m.

Ja —83;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 13 a framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 8 a betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
13 a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 8 a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

101

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vidkommande punkten 13 b, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats.

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 8 b betecknade
reservationen;

3:o), av herr Holmberg, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i reservationen 8 c av herr
Virgin m. fl.; samt

4:o), av herr Adolfsson, att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:51 och
11:65 i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per
Jacobssons yrkande.

Herr Holmberg äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 42 punkten 13 b antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Boman m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 8 b betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
8 c av herr Virgin m. fl

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —37;

Nej — 24.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42, punkten
13 b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl
vid utlåtandet avgivna, med 8 b betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 36.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

102

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 74—
18 hemställt.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 19
—30.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av
Kung], Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret
1964/65, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1964/
65 till övnings- och yrkeslärarutbildning
samt till fortbildning in. m. jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1964/65 till studiesociala ändamål
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. bidrag till anordnande av
skolmåltider

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 16 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Thorsten Larsson in. fl. (1:405) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Gustavsson i Alvesta och Nilsson
i Tvärålund (II: 480), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att statsbidrag
skulle utgå med 1 krona 25 öre per
utspisad måltid för diabetessjuka;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Olsson m. fl. (1:409) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Larsson i Norderön och Jönsson i Ingemarsgården
(II: 486), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt
framläggande av förslag till ändrade
grunder för statsbidrag till skolmåltidsverksamheten
i kommunerna i enlighet
med vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:478) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 584), i vilka anhållits, att
riksdagen vid behandling av slatsverkspropositionens
åttonde huvudtitel måtte
besluta, 1. att medgiva statsbidrag till
skolmåltider enligt de grunder som i
motionerna anförts, 2. att till Bidrag till
anordnande av skolmåltider för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 35 000 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Widén och Hilding (1:501)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Skellefteå m. fl.
(II: 579), i vilka yrkats, att riksdagen
skulle 1. bemyndiga Kungl. Maj:t att
för budgetåret 1964/65 lämna statsbidrag
till skolmåltider enligt de grunder
motionärerna förordat, samt 2. till Bidrag
till anordnande av skolmåltider
under åttonde huvudtiteln anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 12 000 000 kronor förhöjt förslagsanslag
på sammanlagt 28 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

Onsdagen den 15 april 19G4 em.

Nr 17

103

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

I. att motionerna 1: 405 och It: 480, i
vad de avsåge statsbidrag till skolmåltider
för diabetessjuka, icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:478 och 11:584
samt I: 501 och II: 579, samtliga motioner
i vad de avsåge ändrade grunder
från och med budgetåret 1964/05 för
statsbidrag till skolmåltider, icke måtte
av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 478 och II: 584
samt I: 501 och II: 579, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 16 000 000 kronor;

IV. att motionerna I: 409 och II: 486,
I: 478 och II: 584 samt I: 501 och II: 579,
sistnämnda fyra motioner i vad de avsåge
åtgärder för framtida ytterligare
förstärkningar av statsbidragsgivningen
till skolmåltidsverksamheten, icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Thorsten
Larsson, Widén, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka, Svensson i
Ljungskile, Wedén, Larsson i Hedenäset
och Källstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 405 och II: 480, besluta
att bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret
1964/65 lämna statsbidrag till
skolmåltider för diabetessjuka med 1
krona 25 öre per utspisad måltid;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 478 och II: 584 samt I:
501 och II: 579, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t
att för budgetåret 1964/65 lämna statsbidrag
till skolmåltider enligt de grunder
reservanterna förordat;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:478 och 11:584 ävensom med bifall
till motionerna 1:501 och 11:579,
samtliga motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till anordnande
av skolmåltider för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
28 000 000 kronor.

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 409 och II: 486, I: 478
och 11:584 samt 1:501 och 11:579,
sistnämnda fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört rörande
åtgärder för framtida ytterligare
förbättringar av statsbidragsgivningen
till skolmåltidsverksamheten.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Vi har vid denna punkt
av det föreliggande utskottsutlåtandet
fogat en reservation som har till huvudsyfte
att få till stånd en bättre avvägning
mellan staten och kommunerna av
kostnaderna för skolmåltidsverksamheten.

Detta är ju ingen ny fråga i denna
kammare, men den har fortfarande
samma vikt och betydelse. Statens kostnader
för skolväsendet stiger undan för
undan, vilket åttonde huvudtiteln tydligt
visar. På skolmåltidsverksamhetens
område har en motsatt tendens inträffat.
Statens faktiska utgifter för skolmåltidsverksamheten
har under de senaste
åren varit i sjunkande, vilket innebär
att kommunerna får bära alltmer
av dessa kostnader. Genom skolväsendets
utveckling ökas också omfattningen
av skolmåltidsverksamheten. År 1948
betalade staten cirka 70 procent av
skolmåltidskostnaderna. Sedan dess har
statens andel sjunkit till för närvarande
under 10 procent. Att statens andel
sjunker betyder som sagt att den kommunala
delen av kostnaderna ökas.
Själva bidragssystemet verkar i den
riktningen under en inflatorisk utveck -

104

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

ling. Bördan övervältras alltså på kommunerna.
Många små och fattiga kommuner
får slita ont för att kunna bekosta
skolmåltidsverksamheten, men även
i större kommuner, tätorter och städer,
utgör kostnaderna för skolmåltiderna
en stor post i budgeten och uppgår ofta
''.ill betydande belopp.

I en i båda kamrarna väckt motion
redogörs för tillståndet i en fjällkommun
i Jämtland. Enligt gällande bidragssystem
är kommunen berättigad
att i statsbidrag erhålla 23,2 procent av
kostnaderna för skolmåltidsverksamheten.
I kommunens skolor går 128 elever.
De faktiska kostnaderna för skolmåltidsverksamheten
blev 58 002 kronor.
Av dessa över 58 000 kronor fick kommunen
i statsbidrag endast 4 449 kronor.
Kommunens kostnader per elev
och år var 453 kronor. Statsbidraget
motsvarade endast 34 kronor per elev.
Detta kan inte vara ett rättvist system.

Vår reservation går ut på införande
av en annan bidragsprincip och en högre
bidragsprocent. Avsikten är att söka
återställa något av den avvägning som
ansågs vara rimlig vid skolmåltidsverksamhetens
införande. Det skulle innebära
en påtaglig hjälp för kommunerna.
Skolöverstyrelsen bär vid olika tillfällen
påtalat att kommuner som har mer
än 50 skattekronor per invånare och
alltså ligger över bidragsgränsen har
sökt att på olika vägar begränsa skolmåltidsverksamheten.
En del kommuner
har strävat efter att göra läsningen
på lördagarna så kort som möjligt för
att därigenom också kunna begränsa
antalet skolmåltider per vecka. Det
finns också starka skäl att förmoda att
standarden och kvaliteten på skolmåltiderna
skulle bli bättre med en för kommunerna
förmånligare bidragsgivning.

Utskottsmajoriteten invänder att vi
först bör avvakta skatteutjämningskommitténs
resultat innan vi gör något åt
problemet med kostnaderna för skolmåltidsverksamheten.
Man bör, förklarar
utskottsmajoriteten, inte föregripa
resultatet av denna pågående utredning.

Nu vet vi ju inte så mycket om vad
dessa sakkunniga kommer att föreslå,
men vi har från vår sida tagit hänsyn
till det förslag som de eventuellt kan
komma att framlägga. Yi föreslår i reservationen
en ny ordning som ett provisorium.
Det torde väl få anses ganska
troligt att en fördelning av kostnaderna
för skolmåltiderna mellan stat
och kommuner kommer att äga rum
även i fortsättningen. Vi yrkar att riksdagen
skall anvisa ytterligare 12 miljoner
kronor såsom bidrag till skolmåltiderna
under nästkommande budgetår.
Det är givetvis mycket pengar, men
trots denna ökning skulle den summa
som staten skulle ge ut för detta ändamål
icke komma upp till det belopp som
staten skulle betala om fördelningen av
kostnaderna för skolmåltiderna i dag
vore densamma som ursprungligen avsågs.
Det skulle bli en mycket stor summa
som staten i så fall skulle betala till
kommunerna.

Herr talman! Under hänvisning till
det anförda yrkar jag bifall till den vid
denna punkt avgivna reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Frågan om statsbidragen
till skolmåltider har i flera år varit
föremål för ständiga motionsattacker,
eftersom statsbidragen under årens
gång blivit helt urholkade. Man kan nog
utan överdrift säga att finansieringen
av skolmåltiderna numera nästan helt
är en kommunal angelägenhet. Orsakerna
härtill är givetvis flera, men en av
de väsentliga är säkerligen den ständigt
fortgående penningförsämringen och
skatteunderlagsutvecklingen.

När skolmåltiderna infördes fick
kommunerna en nästan agitatorisk uppmaning
att anordna sådan. Till hjälp
med kostnaderna hade de att emotse
ett statsbidrag som inte var föraktligt.
Så sent som 1948 bedömde man storleken
av detta statsbidrag till omkring 70
procent, men sedan har det gått raskt
utför, och det utgör nu endast omkring

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

105

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

10 procent eller kanske ytterligare någon
procent lägre.

Det större bidraget låg, skulle jag vilja
säga, helt i linje med principen om
att kostnaderna för utbildning av de
unga i största möjliga grad bör betalas
av staten — en god utbildning av ungdomen
är ju den bästa investering ett
land kan göra. Den principen borde
gälla än, men i praktiken tar man åtminstone
inte på detta område konsekvenserna
av ett sådant resonemang.
Det har fått till följd att många kommuner
har ansett den ekonomiska belastningen
vara så stor, att de måste avstå
från skolmåltider åt barnen. Detta
gäller givetvis i första hand landsbygdens
kommuner, men även städer är
med i raden av dessa kommuner — det
finns sju städer i detta land som inte
har skolmåltider införda.

I de kommuner som har denna service
införd har man som bekant kunnat
skönja ett annat tidens tecken på
grund av att det ekonomiska bidraget
från staten är så knappt, nämligen en
försämring av måltidernas näringsmässiga
standard. Nog är det ganska egendomligt,
när så mycket görs i övrigt
för att man skall få fram en riktig upplysning
på detta betydelsefulla område,
att det allmänna måste eftersätta det
viktiga kravet på en allsidig kost. Denna
sida av spörsmålet måste, som jag
ser det, ägnas mer uppmärksamhet i
framtiden. Den mest betydelsefulla konsekvensen
av att statsbidraget är så
knappt är väl att skoleleverna får lida
för denna ekonomiska politik.

En annan sida, som jag gärna vill
koppla in i detta resonemang, behandlas
i den motion som är omnämnd i reservationen
vid detta utlåtande. Det
gäller det alldeles speciella problemet
med skolmåltider till barn som måste
ha dietmat, exempelvis diabetessjuka
barn, varav det finns 1 500 här i landet.
Vi har med denna motion avsett att
fästa uppmärksamheten på detta problem.
Våra skolor måste särskilt tänka
på att dessa barn måste ha en speciell

5 Första kammarens protokoll 196U. Nr 17

kost, som är förhållandevis dyr. Staten
borde stimulera kommunerna genom att
ge ett särskilt anslag för elever som
behöver hålla diet, och vi har föreslagit
en mindre uppjustering av detta bidrag,
nämligen till 1: 25 per måltid.

Vi har med stöd av motioner, däribland
en partimotion från centerpartiet,
avgivit en reservation i detta ärende
gemensamt med folkpartiet. I denna
reservation krävs nu en höjning av
anslaget. Jag vet inte om det är femte
året i följd som vi har denna fråga
uppe — kanske är det rent av sjätte
året. Föreliggande reservation går ut på
en anslagshöjning med 12 miljoner kronor
innevarande år. Som vi ser saken
är det alltså inte några småsummor som
genom urholkningen av statsbidraget
undanhålles kommunerna.

De senaste åren har avslaget på dessa
krav om en höjning motiverats med
att 1958 års skatteutjämningskommitté
bör tillrättalägga dessa bidragsfrågor
— herr Widén nämnde detta i sitt anförande.
I år uttrycker utskottet, för vilken
gång i ordningen vet jag inte exakt,
en s. k. undersåtlig förhoppning till regeringen
att denna angelägna fråga
skall lösas, men sedan upprepas återigen
hänvisningen till utredningen. Får
jag ta mig friheten att fråga utskottets
majoritet eller ännu hellre herr Näsström,
om det finns sådana informationer
från 1958 års skatteutjämningskommitté
att man kan vara säker på att detta
speciella problem blir löst? Och kan
man i så fall vänta att förslaget blir
synligt innevarande år?

Det skulle kanske ha varit en del ytterligare
att anföra om detta problem,
herr talman, men det sagda får väl räcka.
Jag tvivlar litet på att svaret blir
positivt, men det får vi kanske höra.
Jag vill i alla fall redan nu yrka bifall
till föreliggande reservation.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! I denna fråga har vi
väckt ett motionspar — 1:409 och II:

106

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

486 — där vi tagit oss friheten att föreslå
ett helt nytt system för dessa bidrag
till skolmåltidsverksamheten.

Här har ju omvittnats från många
håll att det nuvarande systemet inte är
tillfredsställande ur kommunernas synpunkt,
och därför behöver jag inte
ägna mig så mycket åt den saken. Jagvill
bara anknyta till herr Widéns exempel
om den lilla kommunen i Jämtlands
län som i statsbidrag fick 34 kronor
per elev och år. Det motsvarar i
procent 7,6 procent av kommunens totala
verkliga kostnader. Den största
kommunen i länet, Östersunds stad, fick
inte något bidrag alls till sina egna elever
därför att den kom upp i en skattekraft
på över 50 kronor. Men staden
fick bidrag till elever från andra kommuner,
och vid en sammanräkning visade
sig även det bli ungefär 7,6 procent.
Härav framgår att de nu gällande
bestämmelserna för statsbidrag slår
mycket illa.

I motionen har vi föreslagit att statsbidraget
fortfarande skall vara knutet
till kommunens skattekraft men att det
skall utgå med ett visst belopp per år
och utspisad elev. Vi har gjort en skiss
till hur man skulle kunna tänka sig denna
bidragsskala. Vi har föreslagit 250
kronor i statsbidrag för år och elev i
kommun med upp till 30 skattekronor
per invånare. Sedan skulle bidraget
sjunka ned till 50 eller eventuellt 25
kronor då det gäller kommuner med
51—60 skattekronor per invånare.

Detta system skulle medföra en hel
rad fördelar. Först och främst skulle
det i någon mån återställa bidragets
värde. Om jag tillämpar förslaget på
mitt hemlän för läsåret 1962/63 skulle
det betyda att länet totalt erhållit statsbidrag
med 41 procent av de statsbidragsberättigade
kostnaderna. Det är
visserligen inte 50 procent, men genom
den utjämnande verkan skulle lättnaden
bli betydande för de flesta kommuner
och inte minst för sådana med dålig
skattekraft. Vidare skulle systemet möjliggöra
en betydligt enklare administra -

tion. För närvarande utgår ju bidraget
på ett grundbelopp som beräknas per
varje utspisad måltid, och det vållar
ganska mycket arbete först och främst
för skolexpeditionerna som skall hålla
reda på hur många elever som äter för
varje dag, men även för de kontrollerande
myndigheterna som sedan skall
räkna över att detta stämmer.

Utskottet åberopar skatteutjämningskommitténs
arbete. Jag vet inte huruvida
den tar upp frågor om statsbidrag,
men jag har en känsla av att det inte
precis ingår i kommitténs direktiv, och
jag tror för min del att dessa statsbidrag
blir kvar. Därför skulle det vara
av stort värde om man redan nu kunde
få ett beslut i enlighet med motionerna,
innebärande en skrivelse till Kungl.
Maj:t med beställning av en utredning
enligt detta mönster.

Jag ber därför, herr talman, att få
hemställa om bifall till detta utredningsyrkande
enligt motionerna 1:409
och II: 486.

I detta anförande instämde herr Wikner
(s) och fröken Ranmark (s).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag får kanske först
framhålla att det i princip nog inte är
någon skillnad i åsikterna mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna i
detta fall. Nederst på sid. 17 i vårt utlåtande
står det ju: »Utskottet har i
tidigare utlåtanden, senast vid 1963 års
riksdag, understrukit önskvärdheten av
att frågan om kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna i vad gäller
skolmåltidsverksamheten snarast möjligt
bringas till en lösning. Utskottet vidhåller
denna uppfattning. 1958 års skatteutjämningskommitté
väntas emellertid
slutföra sitt arbete inom den närmaste
tiden. Då kommitténs betänkande och
på detsamma grundade förslag från
Kungl. Maj:t först synes böra avvaktas
är utskottet inte berett att nu taga ställning
till de i motionerna---fram förda

förslagen.»

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

107

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

Detta är alltså underlaget för vårt
ställningstagande. Vi har två år tidigare
framhållit detsamma, och jag tror mig
veta att Kungl. Maj:t är fullt införstådd
med önskemålet, men man har velat avvakta
utfallet av skatteutjämningskommitténs
arbete.

Vad gäller herr Widéns anförande
vill jag erinra om att det är det ökade
skatteunderlaget som har urholkat statsbidraget
till nämnda kommuner. Herr
Widén sade att det fanns små, fattiga
kommuner som hade det besvärligt, och
det är säkert riktigt, men i regel får
just dessa små, fattiga kommuner numera
ett ganska utmärkt skatteutjämningsbidrag,
bl. a. på grund av de förhållanden
som vi här i dag resonerar
om.

Herr Larsson framhöll att åtskilliga
kommuner måste avstå från skolmåltiderna
på grund av de höga kostnaderna.
Jag får kanske erinra herr Larsson
om att vi för ett antal år sedan hade
en liknande diskussion, då en partivän
till herr Larsson framhöll att hans
kommun icke hade råd att införa skolmåltider.
Jag frågade honom: Vilken
kommunal utdebitering har då din kommun?
Vad fick jag till svar? Jo, 4:75!
Det visar väl ganska tydligt att det
här inte gällde kommunens ekonomi
utan att man inte ville införa skolmåltider.

Herr Larsson säger nu att många
kommuner avstår från skolmåltiderna.
Eftersom jag har kommunernas utdebiteringslistor
framför mig, vore det intressant
att veta vilka kommuner det
gäller; då skulle jag genast kunna bedöma
om det förhållandet att man avstår
från skolmåltider beror på ovilja
eller om det beror på svag ekonomi.
Det kan i varje fall inte gälla herr Larssons
egen kommun, Staffanstorp, där
kommunalskatten är 9:27, vilket är
mycket under medeltalet för riket. Detta
är fakta.

Herr Larsson frågade mig om jag kunde
ge sådana informationer om skatteutjämningskommitténs
arbete, att de

kunde vara av värde för vår fortsatta
diskussion. Jag tillhör inte kommittén,
men jag vet att kommunernas samtliga
utgifter beaktas av kommittén och kommer
att påverka dess förslag om utjämning
av kostnaderna mellan kommunerna.
Det är riktigt som herr Widén
sade, att många kommuner här i landet,
framför allt städer med stort skatteunderlag,
aldrig har fått något bidrag
från staten till skolmåltiderna. Om man
ser det hela realistiskt, tror jag att man
måste ta hänsyn till dessa synpunkter.
Har skatteutjämningskommittén byggt
upp sitt förslag med hänsyn till en kommuns
samtliga utgiftsposter, förstår alla
i denna kammare att om man på ett
väsentligt sätt förändrar en av dessa
utgiftsposter så kommer kommitténs
förslag att i viss utsträckning hänga i
luften. Man kan ju sedan alltid resonera
om huruvida det är fördelaktigare för
en kommun att få höga skolmåltidsbidrag
och mindre skatteutjämning eller
vice versa. Den diskussionen vill jag
inte ge mig in på i dag, utan den får
vi väl ta upp när skatteutjämningskommittén
har lagt fram sitt förslag.

Till herr Erik Olsson vill jag säga att
jag har mig bekant att Kungl. Maj:t är
fullt medveten om dessa problem. Det
är av den anledningen utskottet icke
har ansett det nödvändigt med någon
skrivelse i ärendet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Näsströms svar
gav vid handen att skatteutjämningskommittén
skulle komma med en gemensam
kaka för samtliga kommunala
utgifter. Det ger enligt mitt förmenande
ingen garanti för att skolmåltidsbidraget
blir uppräknat så mycket som det
borde bli. Jag anser det angeläget att
vi värnar om speciellt detta bidrag.

När herr Näsström här drar fram
exempel med kommuner som har en utdebitering
på 4: 75 måste detta ex. gå

108

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

tillbaka till den tiden då bidraget utgick
med 70 procent. Sedan dess har ju,
som jag också nämnde, bidraget bantats
ned till 10 procent, och det innebär
att proportionerna ytterligare förvärrats
samtidigt som skatteutdebiteringen
starkt stigit. Den genomsnittliga kommunala
utdebiteringen i landet ligger
vid 16 kronor per skattekrona numera.

När det gäller min egen kommun kan
jag tala om att vi har skolmåltider, men
det bidrag vi får är inte stort. Vi har
emellertid sett detta som en helt kommunal
utgift. Det finns emellertid kommuner
som inte ser saken på samma
sätt, och de kan behöva animeras genom
ett bättre statsbidrag. Staten skall
här inte koppla ifrån det ansvar den har
när det gäller att föra fram denna speciella
fråga.

Jag såg för en stund sedan ett TVprogram,
med en liten glimt även från
en skolmåltid, och jag kunde inte låta
bli att i det sammanhanget tänka på det
ringa statsbidrag som utgår till kommunerna
— det får herr Näsström ursäkta
mig, fast programmet i övrigt avsåg
att visa generositet från staten.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om att
skatteutjämningsbidraget kommer just
de fattiga kommunerna till del, alltså
de kommuner som herr Larsson talade
om.

Jag väntar fortfarande på namnuppgifter
på de kommuner som inte hade
råd att ordna skolmåltider.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Ärendet är ju nu så pass
genomgånget att jag inte ämnar gå in på
några detaljer. Jag ansluter mig till den
uppfattningen som här har framförts
av herr Thorsten Larsson m. fl. angående
det -—• som jag vågar påstå •— skandalösa
sätt, på vilket denna fråga har
förhalats under de gångna åren.

Jag fäster mig alldeles särskilt vid

det avsnitt i utskotets utlåtande, där
man hänvisar till en pågående utredning
för att därmed motivera att man
ingenting vill göra. Det är ju en schablon,
som av majoriteten i riksdagen
utnyttjas vid varje tillfälle då det är
möjligt, och jag har en känsla av att
det ligger ett system bakom detta, ett
system att monopolisera initiativen på
ett håll och att kväva alla andra initiativ.
Alltid kan man hänvisa till någon
utredning.

När nu statsutskottet under flera år
har hänvisat till en pågående utredning,
så begär inte jag att utskottet skall kunna
redogöra — eller ens att det skall
redogöra, även om det kunde — för
vilka förslag som kan komma från denna
utredning. Däremot har jag den erfarenheten
från utskottsarbetet, att jag
vet att man brukar kunna ta reda på om
en utredning, som har ett vidare program,
därinom sysslar med just den eller
den saken. Och när man nu i detta fall
under flera år har hänvisat till en utredning,
som först skall avvaktas, vågar
jag förmoda att man kanslivägen
har hört efter om denna utredning sysslar
med frågan om skolmåltiderna. På
den punkten vore jag väldigt tacksam
om jag finge veta, ifall utskottet har
visat så mycket positivt intresse för
saken att man har tagit reda på det.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag utgår ifrån att herr
Nilsson har tillhört någon statlig utredning.
Om så är fallet, vet han lika
bra som jag att ledamöterna i en utredning
inte talar om vad utredningen
ämnar komma med. De väntar till dess
deras förslag är justerat, innan de ger
det offentlig karaktär.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Till herr Näsström vill
jag bara nämna att jag faktiskt har erfarenhet
från ungefär ett halvt dussin
statliga utredningar. Jag vet således att

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

109

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

regeln är som herr Näsström säger.
Därför sade jag också, att jag inte väntar
att utskottet skall ta reda på vilka
förslag som är att vänta, men att jag
av erfarenhet vet att man brukar kunna
få veta om utredningen sysslar med
den och den saken.

Har ni varit så pass intresserade att
ni har brytt er om att fråga om det?

Herr NÄSSTItöM (s):

Herr talman! På den frågan kan jag
svara mycket kort, även om jag inte
tillhör utredningen. Skatteutjämningskonnnittén
måste ta hänsyn till kommunernas
samtliga utgifter; alltså ingår
också denna utgift i det som kommittén
har att ta ställning till.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Detta var inte något vidare
uttömmande svar på min fråga,
det kan vi väl konstatera. Herr Näsström
har sagt det där förut till tidigare
talare, närmast till herr Thorsten
Larsson, så svaret hade inte ens nyhetens
behag.

Jag vill än en gång konstatera att
jag inte menar att man skall begära att
på förhand få veta vad utredningen
kommer att föreslå. Utan frågan är: Vad
sysslar utredningen med? Ligger det
inom utredningens arbetsfält att syssla
med skolmåltiderna?

Jag frågar detta därför att jag vet, att
när dessa statsbidrag till skolmåltiderna
infördes hade de ett visst betydelsefullt
propagandistiskt egenvärde. Man
ville på det viset stimulera kommunernas
intresse för skolmåltiderna.

Som sagt — det väsentliga är att man
i flera år har hänvisat till en sittande
utredning, och det är enligt herr Näsström
skälet till att vi även i dag skall
avvakta. Har man tagit reda på från
utredningen om den har tagit upp till
behandling frågan om skolmåltiderna?

Så mycket brukar man kunna få veta.
I första lagutskottet fick vi häromda -

gen uppgifter kanslivägen om att de och
de frågorna behandlades av den och
den utredningen. Vi har fått sådana
uppgifter många gånger, men vi har naturligtvis
inte fått veta i förväg vilka
förslag utredningen skulle komma fram
till. Man kanske inte har kommit så
långt att man ännu vet det.

År efter år bromsas en så behjärtansvärd
sak med hänvisning till att en utredning
pågår. Om det nu snart visar
sig, att denna utredning inte har sysslat
med att bygga ut bidragen till skolmåltider
— skulle inte herr Näsström
då tycka att det vore litet genant att i
flera år ha hänvisat till den utredningen? -

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har två gånger försökt
förklara den saken, men när herr
Ferdinand Nilsson ändå inte har fattat
det, får jag väl tolka det så att jag är en
dålig lärare. Då kan jag inte komma
längre på detta område.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. I—III samt därefter
särskilt i fråga om mom. IV.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande mom. I—III
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen i motsvarande del;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Widén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.
Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46 punkten
3 mom. I—III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen i motsvarande del.

Då emellertid herr Widén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 40.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å mom. IV, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Widén, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen i
motsvarande del; samt 3:o), av herr
Olsson, Erik, att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändringen,
att motionerna 1:409 och II:
486 bifölles.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Widén begärde votering, i anledning
varav talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontrapro -

position i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig
anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Widéns yrkande.

Herr Olsson, Erik, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 46 punkten 3 mom. IV antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
utskottets hemställan med den ändringen,
att motionerna 1:409 och II:
486 bifalles.

Då emellertid herr Olsson, Erik, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 37;

Nej — 21.

Därjämte hade 67 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46 punkten
3 mom. IV, röstar

Nr 17

111

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Om utredning rörande försäkringsväsendet

.(a;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
inefattas i den vid punkten avgivna reservationen
i motsvarande del.

Då emellertid herr Widén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 39.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Laöes till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 13, angående användande
av riksbankens vinst för år
1963, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Om utredning rörande försäkringsväsendet Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande försäkringsväsendet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 380 i första kammaren av
herrar Lager och Adolfsson samt nr 448
i andra kammaren av herr Hermansson
m. fl., hade föreslagits, att riksda -

gen i skrivelse till regeringen skulle begära
utredning om försäkringsväsendets
organisation och ställning, eventuellt
genom förstatligande av de stora privata
försäkringskoncernerna, i syfte att
öka försäkringstagarnas och samhällets
inflytande över försäkringsverksamheten
samt rationalisera och förbilliga
dess former.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 380 och II: 448
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LAGER (k):

Herr talman! I en motion i denna
kammare har herr Adolfsson och jag
föreslagit, att riksdagen i skrivelse till
regeringen skall begära utredning om
försäkringsväsendets organisation och
ställning, eventuellt genom förstatligande
av de stora privata försäkringskoncernerna,
i syfte att öka försäkringstagarnas
och samhällets inflytande över
försäkringsverksamheten samt rationalisera
och förbilliga dess former.

Den omedelbara anledningen till detta
förslag var att det under de senaste
åren har skett en mycket stark koncentration
inom försäkringsväsendet.
Det är ju avsevärda summor som försäkringsbolagen,
i vart fall de större,
har i sina fonder, summor som kan utöva
ett rätt stort inflytande över vårt
lands finansiella liv.

Nu säger utskottet, med hänvisning
till en interpellationsdebatt som fördes
i andra kammaren för knappt ett år sedan,
att försäkringstagarnas intressen
är väl tillgodosedda och att försäkringsbolagen
genom lagstiftning är omgärdade
av sådana bestämmelser att de
inte kan utöva något dåligt inflytande
i samhället.

Det må ju så vara, att försäkringsbolagen
är underkastade en rad bestämmelser
och lagar som reglerar deras
verksamhet och att försäkringstagarnas
intressen är ganska väl tillgodosedda.

112

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Om utredning rörande försäkringsväsendet
Men det är ju bara den ena sidan av
saken. Den andra sidan är vad jag nyss
nämnde, nämligen att dessa privatbolag
förfogar över avsevärda fonder, åtskilliga
miljarder, som möjligen skulle
kunna användas på ett betydligt nyttigare
och för samhället gagneligare sätt
än nu, och det var detta som vi ville
att man närmare skulle utreda.

Tanken är ju inte ny i svensk politik.
Även om riksdagen i dag avslår vår
propå, är jag övertygad om att den
kommer tillbaka med förnyad styrka.

I utskottets utlåtande säger man, att
kapitalkoncentrationen inom denna
bransch icke torde medföra några faror
från allmän synpunkt. Det är möjligt
att den bedömningen är riktig —-det kan jag inte uttala mig om. Men
man skulle kunna bedöma saken också
ur en annan synpunkt, nämligen den, om
inte ett förstatligande av försäkringsbolagen
skulle medföra vissa vinster för
samhället i dess helhet. Det är väl alldeles
obestridligt att de former, under
vilka försäkringsbolagen nu arbetar,
och den administration som byggs upp
i bolagen skulle kunna både förenklas
och förbilligas. Det är nog inte obekant
för någon i denna kammare, hur försäkringsbolagen
lägger ut avsevärda belopp
och engagerar rätt mycket folk i
sin ackvisitionsverksamhet och i sin
reklamverksamhet. Det är ju inte heller
obekant att de också opererar med systemet
att binda den ena försäkringen
till den andra, att ställa som villkor för
en försäkring att man också tecknar en
annan.

Jag tycker att allting talar för att en
utredning och en grundlig undersökning
här vore på sin plats, och jag
ber, herr talman, att med dessa ord få
yrka bifall till motionsparet 380 i första
kammaren och 448 i andra kammaren.

Herr STÅHLE (s) :

Herr talman! De frågor som aktualiseras
genom dessa motioner — nr 380 i
denna kammare och 448 i andra kam -

maren — gäller att riksdagen i skrivelse
till Kung], Maj:t skall begära utredning
om försäkringsväsendets organisation
och ställning och, som herr Lager nyss
har papekat, ett eventuellt förstatligande
av de stora privata försäkringskoncernerna.
Hela denna uppläggning skulle
då vara baserad på att man skulle
bättre tillvarata försäkringstagarnas intressen
och ge samhället större möjligheter
till inflytande över försäkringsväsendet,
ävensom att man skulle få
möjligheter att rationalisera hela denna
stora verksamhet.

Det är ju riktigt, som herr Lager här
nämnde, att dessa frågor aktualiserades
redan i fjol genom en interpellation i
andra kammaren av en av motionärerna.
Det svar som chefen för finansdepartementet
redan då avgav kan i viss
mån vara vägledande för just dessa frågor.
Departementschefen uttryckte mycket
klart och tydligt att utvecklingen
mot större enheter inom försäkringsbranschen
överensstämmer med lagstiftningens
intentioner och att det, med
hänsyn till uppkommande rationalisering
och besparingsmöjligheter, allmänt
sett finge anses vara av värde ur försäkringstagarnas
egen synpunkt.

För den händelse företagskoncentrationen
emellertid skulle leda till en från
allmän synpunkt skadlig inskränkning i
konkurrensen skulle man, sade departementschefen,
från samhällets sida vara
beredd att vidta åtgärder. Han nämnde
också vid den tidpunkten, att försäkringsinspektionen
kunde förutsättas
uppmärksamt följa hela denna utveckling
och ta de initiativ som vid olika
tidpunkter skulle vara av behovet för
att befrämja och ta till vara försäkringstagarnas
intressen.

Statsrådet betonade också vid det tillfället,
att försäkringslagstiftningen
skaffar sig ett mycket starkt inflytande
över försäkringstagarnas placeringar
och att kapitalkoncentrationen inom
branschen därför icke torde medföra
några faror ur allmän synpunkt. Denna
allmänna bedömning, som även redovi -

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

113

sas av de remissinstanser som utskottet
använt sig av, vill utskottet också ansluta
sig till.

Försäkringsföretagen, som för övrigt
till övervägande delen ägs av försäkringstagarna
själva, är genom försäkringsinspektionen
föremål för en fortlöpande
och ingående statlig kontroll,
och deras frihet när det gäller kapitaldispositionen
är mycket strängt begränsad.

Den strukturrationalisering som nu
sker inom branschen synes mot denna
bakgrund icke inge några som helst farhågor.
Tvärtom framstår den som värdefull
för försäkringstagarna. Vad beträffar
frågan om äganderättsförhållandet
och maktkoncentrationen inom
försäkringsväsendet kan denna sak även
bli undersökt genom koncentrationsutredningens
försorg, och någon särskild
utredning på denna punkt anser sig utskottet
inte kunna rekommendera.

Med hänvisning till vad som sålunda
sagts i utskottets motivering ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om utvidgad statlig gruvdrift i Norrland

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om utvidgad statlig gruvdrift i
Norrland.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 22 i första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager samt nr 27 i
andra kammaren av herrar Holmberg
och Hagberg, hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.

5-f Första kammarens protokoll 196b. Nr 17

Om utvidgad statlig gruvdrift i Norrland
Maj:t hemställa om undersökning och
förslag snarast i följande avseenden:

1) malmletning i Västerbottens län
för att åstadkomma en inventering av
mineralförekomsterna i detta län och
tillförsäkra staten förliandsrätt till sådana
förekomster,

2) åtgärder i fråga om Stekkenjokkmalmen,
så att denna fyndighet snarast
kunde bliva föremål för statlig gruvdrift,
samt undersökning i syfte att utnyttja
även gruvfyndigheterna i Laisvall
och Lövstrandsfältet i en samordnad
industriell verksamhet,

3) förändring av de nuvarande relationerna
mellan staten och Bolidenbolaget
i syfte att åstadkomma en utvidgning
av gruvdrift och förädlingsindustri
under statlig ledning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:22 och 11:27 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering, som är anförd i motionerna
nr 22 i första kammaren och nr 27 i
andra kammaren, ber jag att få yrka
bifall till dessa motioner.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag skall be att få svara
herr Lager att utskottets skrivning, som
utmynnar i ett yrkande om att motionerna
I: 22 och 11:27 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, är baserad
på de kritiska uttalanden som gjorts
av samtliga remissinstanser. Med detta
uttalande ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades

114

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Om åtgärder för fortsatt drift vid Oskarshamns varv

den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om åtgärder för fortsatt drift vid
Oskarshamns varv

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för fortsatt drift vid
Oskarshamns varv.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna nr 375 i första
kammaren av herr Adolfsson samt nr
449 i andra kammaren av herrar Nilsson
i Gävle och Hagberg, hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om sådana åtgärder,
att fortsatt drift vid Oskarshamns
varv kunde säkras, eventuellt genom
statligt övertagande av varvsrörelsen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:375 och 11:449 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Detta förslag från vår
sida om åtgärder för att söka säkra en
fortsatt drift vid Oskarshamns varv genom
statligt ingripande av det ena eller
andra slaget kan tyckas uteslutande vara
en lokal fråga, en fråga för Oskarshamn
och ingenting annat, men så varken
vill eller kan vi motionärer se det.

Vi minns allesammans, hurusom statsmakterna
ingrep under den — om jag
får lov att säga det — konstlade krisen
vid Uddevallavarvet för att därmed rädda
en hel bygd från en mycket svår
olycka. I viss mån ser vi saken på samma
sätt när det gäller Oskarshamns
varv.

I bankoutskottets här föreliggande utlåtande
refereras ett uttalande av inrikesministern
vid en debatt, som i fjol
uppkom här i kammaren med anledning
av en interpellation som jag framställt

om Oskarshamnsvarvets framtid. Det refererade
uttalandet har det innehållet,
att det inte kan vara en riktig social
politik att under alla omständigheter
rädda hotade industrier.

Jag kan naturligtvis inte begära, att
bankoutskottet skulle i detta sammanhang
också referera vad jag svarade i
detta fall — så långt vågar jag inte sträcka
mina önskningar. Men jag vill påpeka
att det inte finns någon som påstått,
att det kan vara en riktig politik
att under alla omständigheter rädda hotade
industrier, och mitt svar hade inte
heller någon sådan innebörd. Den riktigaste
politiken är naturligtvis en riktig
av staten ledd lokalisering och i förekommande
fall statlig nyetablering av
industriföretag där det kan anses angeläget.
Men under nu rådande omständigheter
kan det finnas fall, då statligt ingripande
för att rädda nerkörda privatföretag
framstår såsom socialt nödvändigt.
Vi anser att just Oskarshamnsvarvet
utgör ett sådant fall.

Att viss annan industrialisering i Oskarshamn
har tillkommit sedan hotet
om varvets nedläggande uppkom, något
som är ägnat att lägga plåster på såren,
kan inkasseras som en vinst. Det är inte
litet som här har gjorts; tvärtom har
mycket gjorts, för vilket bl. a. stadens
myndigheter måste berömmas. Men dels
har många varvsarbetare redan tvingats
lämna sin bygd och dels kommer många
av de kvarvarande inte att kunna få mekaniskt
verkstadsarbete i sin egen stad.
Till detta kommer länspolitiska och därmed
även rikspolitiska motiv för att söka
rädda varvsrörelsen, något som man
på privat håll sökt att göra, men staten
har tydligen vägrat att medverka.

Varvsrörelsens existens är således inte
enbart en fråga för Oskarshamn och
inte ens enbart en fråga för hela länet,
utan frågan har betydligt större räckvidd.
Ett nedläggande av varvet får
ogynnsamma verkningar naturligtvis för
Oskarshamn och för Kajmar län, men det
får också ogynnsamma verkningar för
hela sydostkusten. Det har ju beklag -

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

115

Om åtgärder för fortsatt drift vid Oskarshamns varv

ligtvis gått utför för Kalmar län i skilda
avseenden sedan ganska lång tid tillhaka,
och vi tror att ett bibehållande och
en upprustning av varvsdriftcn skulle
få mycket livgivande verkningar för hela
länet och för sydostkustområdena
som helhet.

Jag skall inte fördjupa mig i ämnet
ytterligare, i varje fall inte för närvarande.
Jag vill endast sammanfattningsvis
säga, att vi vill se detta som en liten
del av en landsplanering. Det är ju
inte svårt för den som så vill att se, hurusom
ostkustområdena mer och mer
berövas möjligheterna att utnyttja de rika
förutsättningar man har för ett industriellt,
kommersiellt, socialt och kulturellt
högaktivt liv, medan å andra sidan
vissa koncentrationsområden formligen
håller på att spricka av expansion, däribland
västkustområdena med sina
varvsindustrier och oljeindustrier. Ostkustområdena
saknar däremot nästan
helt sådana företag.

Detta är inte bara ett problem för avfolkningsområdena
utan också för de
koncentrationsområden dit folk tvingas
att flytta. Eftersom dessutom den s. k.
varvskrisen var —- som man kunde anta
—■ endast temporär och därtill delvis
konstlad genom bankkapitalismens manipulationer,
anser vi oss ha många
starka motiv för vårt motionsyrkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till det motionspar, som detta utskottsutlåtande
behandlar.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! I motionerna 1:375
och II: 449 hemställes om sådana åtgärder
att fortsatt drift vid Oskarshamns
varv kan säkras, eventuellt genom statligt
övertagande av varvsrörelsen.

Även om jag här inte vill underskatta
de problem, som i samband med
inskränkningen förekommer vid Oskarshamnsvarvet,
vill jag ändå framhålla
att det inte ovillkorligen bör vara
statens skyldighet att säkra driften vid
varje särskilt företag. Sådana åtgärder

måste givetvis ses i sitt strukturella
sammanhang, något som jag för övrigt
tyckte mig märka att även herr Adolfsson
var inne på. Om däremot sysselsättningen
är i fara, vilket också varit fallet
i Oskarshamn, måste samhället ingripa.

Av den redogörelse, som utskottet fått
i ämnet, framgår att Oskarshamn tack
vare statliga åtgärder erhållit en del
nya företag, varjämte utbyggnad av befintliga
företag pågår eller är planerad.
Utskottet har därför till och med kunnat
skriva, att dessa åtgärder är en god
illustration till vad i dylika fall kan
uppnås genom aktiv arbetsmarknadspolitik.
Sysselsättningen bedöms därför
på längre sikt kunna upprätthållas ganska
väl i Oskarshamn.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Eftersom det här gäller
en fråga som berör Kalmar län, för vilket
bl. a. jag är representant, är det
kanske på sin plats att jag säger några
ord.

År 1960 hade Oskarshamnsvarvet
1 440 anställda. År 1963 var antalet 970,
och för närvarande är cirka 800 personer
anställda — tjänstemännen inräknade
—■ vid varvet. Det är självfallet,
att när det ifrågasattes att varvet skulle
läggas ner så var detta en mycket stor
fråga i första hand för Oskarshamn —
man kan väl nästan säga att det gällde
en sysselsättningskatastrof för en stad
av den storleksordning det här är fråga
om ■— men också för Kalmar län och
— som herr Adolfsson yttrade — för
hela sydostkusten, som ju otvivelaktigt
har haft en del sysselsättningsproblem.

Det är väl mot denna bakgrund man
får se vad som har uträttats. Jag har
införskaffat några sakuppgifter, som
det enligt min mening kan vara riktigt
att delge kammaren.

Varvsledningen har enligt sitt remisssvar
till utskottet beslutat att varvet

116

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Om åtgärder för fortsatt drift vid Oskarshamns varv

skulle vara avvecklat hösten 1964. Man
har emellertid tack vare nya beställningar
— bl. a. har man i egen regi
startat byggande av s. k. paragrafbåtar
— beslutat uppskjuta avvecklingen till
i varje fall 1965. Eller kanske man kan
säga tills vidare, ty för dagen kan man
väl inte säga något bestämt om när
avvecklingen skall vara slutförd.

Från statsmakternas sida har man
med inrikesministern i spetsen liksom
från arbetsmarknadsstyrelsens och länsarbetsnämndens
sida utan tvekan tagit
krafttag för att möta den situation, som
skulle uppstå i den händelse varvet
måste läggas ner. Bland de åtgärder,
som har vidtagits, märks för det första
att hjälpa Oskarshamn med att planera
nya industriområden. Man har redan
färdigställt ett område om 85 000 kvadratmeter.
Man är vidare i färd med att
iordningställa två områden om 270 000
kvadratmeter. Dessa arbeten utföres
som statskommunala beredskapsarbeten,
vilket innebär att staden har fått
ett avsevärt stöd i form av statsbidrag
till dessa arbeten med hänsyn till den
uppkomna situationen.

Vidare bär med arbetsmarknadsverkets
aktiva medverkan till staden nylokaliserats
fyra företag, som redan har
startat eller inom kort kommer att starta
sin verksamhet i staden. Dessa företag
ger nästan omedelbart sysselsättning för
ett par hundra personer, men på längre
sikt räknar man med att dessa nyetablerade
företag skall ge omkring 600 sysselsättningstillfällen,
vilket bidrager till
att ersätta det bortfall av sysselsättningsmöjligheterna
som skett vid varvet.

Därjämte har redan befintliga företag
i staden utvidgat sin verksamhet. Bl. a.
har Jungnerkoncernen, som äger Oskarshamnsvarvet,
beslutat flytta sitt huvudkontor
till Oskarshamn. Denna överflyttning
jämte övriga tillskott beräknas
medföra ungefär 300 nyanställningar.
Även i dessa fall räknar man på
längre sikt med att avsevärt fler personer
skall kunna få sysselsättning.

Av denna redogörelse framgår, att
man på mycket kort tid genom aktiva
ingripanden från arbetsmarknadsverkets
sida har kunnat skapa nya sysselsättningstillfällen
i stället för dem som
faller bort till följd av att varvet har
reducerat sin verksamhet. Enligt upplysningar,
som har lämnats mig av länsarbetsnämnden,
anser man sig faktiskt
från nämndens sida nu behärska situationen.
Jag skulle tro, att om man bara
får tillräckligt med tid på sig, så kommer
varvskrisen i Oskarshamn att kunna
avvecklas på ett sätt, som inte behöver
innebära den katastrofsituation
som man väl i första ögonblicket befarade,
när det signalerades ett nedläggande
av verksamheten vid varvet.

Jag tror därför man kan säga, att
det som här har gjorts har man all anledning
att sätta värde på. Inte minst
tror jag att staden och länet uppskattar
arbetsmarknadsverkets och framför allt
länsarbetsnämndens mycket aktiva insatser
på detta område.

Herr talman! Jag har med anledning
av debatten velat lämna denna redogörelse
för den aktuella situationen i
Oskarshamn.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Den redogörelse som
herr Bertil Petersson nyss lämnat om
de åtgärder som vidtagits i Oskarshamn
för industrialisering, den skulle också
jag ha kunnat lämna. Jag satt inne med
alla de informationer han nu gav. Såväl
herr Augustsson som herr Bertil Petersson
har uteslutande fördjupat sig i
frågan om den samhälleliga hjälpen för
att få fram nya industriföretag i Oskarshamn,
och uppenbart är att båda
anser, att de vidtagna åtgärderna är
tillräckliga eller, om de inte skulle vara
tillräckliga, att kompletterande åtgärder
sedermera kommer att vidtagas.

För egen del vill jag ytterligare en
gång understryka, att också jag anser,
att betydande samhälleliga insatser har
gjorts för att i någon mån kompensera

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

117

Om åtgärder för fortsatt drift vid Oskarshamns varv

förlusten genom varvsrörelsens nedläggande.
Jag tror att jag i mitt första anförande
inte ett ögonblick förnekade
detta. Det skulle utan tvivel ha blivit
närmast katastrof om så inte hade
skett. Men till herr Bertil Petersson vill
jag säga, att även om man inte vill förutspå
en katastrofsituation för staden,
om varvet nedlägges, kan det i varje
fall bli en mycket fatal situation för länet.
Situationen blir inte mindre fatal
för de varvsarbetare, som tvingas bryta
upp från sin hembygd; det är väl också
alldeles uppenbart.

Jag vill också ha tillagt, att när er.
tilltänkt nyetablering i stort format,
som det nu är fråga om, i ett av fallen
skall få en arbetsstyrka bestående till 70
procent av kvinnor, så är detta visserligen
alldeles förträffligt, sett ur kvinnornas
synpunkt, men det medför ju
ingen lösning av varvsarbetarnas problem.

För att i någon mån fullständiga den
bild, som Bertil Petersson här gav, vill
jag också ha tillagt, att en del av de
nya industriföretagen flyttats till Oskarshamn
från orter, som mycket väl
behövt ha dem kvar själva.

I stort sett bedömer vi dock de åtgärder
positivt, som vidtagits från Oskarshamns
myndigheters sida liksom
från länsarbetsnämndens. Men dessa åtgärder
influerar inte särskilt starkt på
det länspolitiska problem, som jag tidigare
berörde och som de två talarna
icke i något avseende snuddat vid, medan
jag betraktar det som det centrala.

Dessutom har de statliga och kommunala
insatserna fått ske till mycket stora
kostnader. En förflyttning av Jungners
huvudkontor till Oskarshamn skall
till och med ske med hjälp av statsbidrag.
Oskarshamns stad, liksom staten,
har fått vidkännas stora kostnader
för de åtgärder som har vidtagits.

Får jag också erinra om att det inte
finns något belägg för att inte varvsrörelsen
skulle kunna fortsätta att fungera.
Det är väl en händelse som ser ut
som en tanke att vi just i eftermiddag

fått se ett offentliggörande av Jungnerkoncernens
verksamhetsberättelse för
föregående år. Av denna framgår inte
bara hur utomordentligt god konjunkturen
varit för fartygsbyggandct och
hur stora Jungnerkoncernens vinster
har varit, utan av densamma framgår
också, att man haft möjligheter att sälja
varvsrörelsen till en intresserad köpare,
men att staten har vägrat att ingripa
för att hjälpa till.

Låt mig erinra om att riksdagen i
fjol ställde några hundra miljoner kronor
till förfogande som kreditgarantier
för varven i vårt land. Vid detta tillfälle
hade i varje fall jag den uppfattningen,
att sådana kreditgarantier inte
skulle ges enbart åt stora och kapitalstarka
varv, utan också åt de mindre
och kapitalsvagare. Jag har velat anse
detta som en riktig politik, och den
uppfattningen låg också till grund för
min röstning i denna fråga och det anförande
jag höll här i kammaren.

I den redovisning som lämnats i dag
beträffande Jungnerkoncernen står det:
»Ingående förhandlingar har förts för
överlåtelse av denna produktionsenhet
till annan företagare. Statliga stödåtgärder
har hittills inte kunnat utverkas för
varvsrörelsen, varken stödbeställningar
som beredskapsarbete eller i form av
kreditgaranti för en köpare, med vilken
under sådan förutsättning överlåtelse av
rörelsen avtalats.»

Följaktligen har Jungnerkoncernen
kommit så långt i denna fråga, att den
t. o. m. kunnat träffa avtal med någon
som önskat köpa varvet, men staten
har nekat ingripa och ge de krediter,
som jag trodde kunde innefattas i det
beslut riksdagen fattade i fjol. Då måste
jag dra den slutsatsen, att också statsmakterna,
tyvärr, är intresserade av att
varvsrörelsen nedlägges.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):
Herr talman! Det primära är att man
får sysselsättning för dem som drabbats
av arbetslöshet, och här har otvi -

118

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Om åtgärder mot inflation

velaktigt ifrån samhällets sida på mycket
kort tid satts in verkliga krafttag
för att skapa nya sysselsättningsmöjligheter
när situationen ändå har blivit
sådan som den har blivit vid varvet.

I arbetsmarknadsstyrelsens remissvar
till utskottet sägs ju också, att alla
varsarbetare kanske inte genom den
nyetablering som kommit till stånd direkt
får användning för sin gamla yrkeskunskap
i denna nya företagsamhet,
men så långt det är möjligt kommer
man genom de nya arbetsmarknadspolitiska
möjligheterna, bl. a. genom omskolning,
att få över personalen till de
nya företagen så att den får arbeta och
bo kvar i den stad där den tidigare haft
sysselsättning.

Herr Adolfsson nämnde att de företag
som har kommit till Oskarshamn
har hämtats från områden som själva
behövde dem. Arbetsmarknadsstyrelsen
säger i sitt remissyttrande till utskottet
på sidan 16 i utlåtandet: »De företag
som tillkommit i staden genom styrelsens
medverkan utgöres av helt nyetablerade
företag eller företag som tidigare
bedrivit verksamhet i expansiva
områden med brist på arbetskraft.»

Man har alltså fått företagen ifrån
områden där det varit svårigheter att
få arbetskraft.

Jag vet att det har pågått diskussioner
om försäljning av varvet. Jag är för
ögonblicket tyvärr inte informerad om
vad som står i dagens tidningar, men
jag skulle förmoda att frågan om Oskarshamns
varv inte är slutdiskuterad
ännu. Man har ändå skjutit frågan om
avvecklingen ytterligare på framtiden,
ifrån hösten 1964 och fram till år 1965,
och den som vinner tid vinner ofta —
om inte allt — så ändock en hel del.

Jag vill till slut till herr Adolfsson
säga, att jag personligen känner mycket
för människor som kommer i en sådan
situation som fallet varit i Oskarshamn.
För jämnt 30 år sedan befann jag mig i
den situationen att vara bland de anställda
i ett företag, som lades ned un -

der den då rådande krisen. Då var alternativet
nödhjälpsarbete. I dag är alternativet
att samhället har resurser,
har en organisation, som har möjligheter
att skapa fram andra sysselsättningar,
för att därmed göra övergången
mjukare och i stort sett se till att de
som blir friställda genom dylika beklagliga
omständigheter får en ny sysselsättning.
Det tycker jag är en utomordentligt
stor framgång i samhällsarbetet
som man skall vara tacksam för,
herr Adolfsson.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 17, i anledning
av väckta motioner om informationsmaterial
för studiebesök i riksdagen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om åtgärder mot inflation

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta
motioner om åtgärder mot inflation.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 576 i första kammaren av
herr Bengtson m. fl. och nr 705 i andra
kammaren av herr Hedlund m. fl., hade
hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla om en allsidig utredning
av de med pris- och inkomstbildningen
sammanhängande problemen
i syfte att hindra inflation i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hem -

Nr 17

119

Onsdagen den 15 april 1964 em.

ställt, att motionerna 1:576 och 11:705
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av lierr Åkerlund.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Inflationen är en företeelse
som orsakar stora problem inom
skilda områden och som inte är önskvärd.
Det finns säkerligen ingen som
vill bestrida att det problem, som tagits
upp i centerpartimotionerna, verkligen
existerar och att det borde få sin lösning.
I varje fall borde man söka få till
stånd åtgärder som skulle kunna föranleda
att inflationen begränsas så långt
det för närvarande finns möjligheter.

Detta konstateras också av utskottet,
som anför: »Den fortgående penningvärdeförsämringen
är enligt utskottets
mening ett allvarligt samhällsekonomiskt
problem. Växelverkan mellan stigande
priser och stigande löner är, som
motionärerna understryker, på lång sikt
otillfredsställande för alla grupper.»

Inflationen har varit avsevärd inom
åtskilliga länder och Sverige är kanske
inte det land som blivit värst utsatt,
även om också vi har haft en inflation
som varit avsevärd. Kronans värde har
under de senaste 20 åren rutschat ned
till 50 öre. Det sades också i förra årets
finansplan av finansministern, att de
lönehöjningar som förekommit under
tre år med c:a 10 procent varje år inte
på längre sikt kan förenas med samhällsekonomisk
balans.

Nyckelrollen i detta sammanhang spelas
givetvis av avtalsrörelserna, och de
löneglidningar som blivit ett karakteristiskt
inslag i efterkrigstidens ekonomi
komplicerar bilden. Inkomststegringar
utöver det utrymme som produktionsökningen
medger får i sin tur
till effekt prishöjningar, genom vilka
företagen kompenserar sig för de ökade
kostnaderna. På det sättet kan samhällsekonomien
råka in i en ond cirkel, som
kan vara mycket svår att bemästra.

Om åtgärder mot inflation
Effekten av en
ling, som blir följden av ett sådant förlopp,
är kanske mest beklaglig för exportindustrien.
Kapplöpningen mellan
löner och priser är emellertid på lång
sikt otillfredsställande för alla grupper
och inte bara för exportindustrien. Det
finns alltid ett moment av osäkerhet,
en strävan att kompensera sig för väntade
löne- eller prisstegringar, som i
själva verket är ett incitament för en
sådan utveckling.

Under årens lopp har diskussionen
kretsat kring skilda lösningar för att bemästra
inflationens negativa verkningar.
Relationen löner-priser har tillmätts
avgörande betydelse, och utan tvivel
är detta ett av de områden där en överhettning
inom samhällsekonomien lättast
tar fart.

Samhället har ju ansett att man inte
bör ingripa på något sätt i arbetsmarknadens
problem. Jag vill emellertid påpeka,
att man i viss mån har beaktat
centerpartimotionen, så jag kommer inte,
herr talman, att ställa något yrkande.
Det har sagts från utskottets sida, att
man inte menar att det är nödvändigt
att företa någon utredning men att man
i stället vill göra som konjunkturinstitutet
har talat om och företa en sammanställning
av de uppgifter som finns.
Det är väl ganska sannolikt att en sådan
sammanställning kommer att kräva någon
kompletterande uppgift, och om
den behövs, är frågan hur långt man är
från en utredning. Detta är emellertid
inte det väsentliga för oss, utan det väsentliga
är om man kan komma åt den
besvärliga företeelse som inflationen utgör.

Ingripanden på arbetsmarknaden har
inte förordats i motionen, men i bankofullmäktiges
yttrande, som jag anser vara
mycket betydelsefullt i detta sammanhang,
har frågan tagits upp. Vad
man än anser om arbetsmarknadens
problem så går det inte att bestrida att
lönesektorn spelar en mycket stor roll
i hela sammanhanget, och det är omöjligt
att i diskussionen om inflation för -

120 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ang. placeringen av allmänna pensionsfondens medel m. m
bise dess väldiga betydelse. Hur proble -

met skall bemästras är naturligen mycket
svårt att säga, men det har en sådan
betydelse, att också löneutvecklingen
måste ägnas ett särskilt studium.

Herr talman! Med hänsyn till den
ganska välvilliga skrivning som bankoutskottet
har presterat skall jag inte ta
upp någon längre debatt i detta sammanhang,
utan jag nöjer mig med att
göra dessa konstateranden och framställer
inget särskilt yrkande.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Vid detta utlåtande har
jag fogat ett särskilt yttrande, om vilket
jag vill säga ett par ord.

Riksbanksfullmäktige har i ett remissvar
till två motioner från centerpartihåll,
för vilka herr Bengtson just
har redogjort, uttalat att en teknisk utredning
rörande utformningen av en
eventuell inkomstpolitik i syfte att undanröja
stabilitetsstörningar i ekonomien
kunde vara motiverad. Jag betonar
här orden teknisk utredning.

Utskottet har emellertid inte velat tillmötesgå
riksbanksfullmäktige i detta
hänseende. Detta betyder emellertid inte,
som det sägs i utlåtandet, att staten
är ointresserad av frågan, d. v. s. lönestegringens
betydelse för penningvärdet.
För egen del har jag biträtt utskottsutlåtandet
även i denna del.

Emellertid ligger det någonting väsentligt
i riksbanksfullmäktiges framhållande,
att det är på den tekniska sidan
som man skulle behöva göra något
för att öka förståelsen för penningvärdesproblemet,
och det är ju ett problem
som följer oss som skuggan.

Enligt min mening kunde samordningen
mellan de statliga organ som
sysslar med dessa problem kanske förbättras,
och det är det jag velat peka
på med mitt särskilda yttrande. Det är
alltså en alltigenom teknisk eller organisatorisk
angelägenhet som jag berör
när jag ifrågasätter, om det inte skulle
kunna vara till gagn att riksbanken avger
remissutlåtande över nationalbud -

geten i de delar som direkt berör riksbankens
verksamhet för att på tidigaste
möjliga stadium få en samordning av
den ekonomiska politiken till stånd.
Möjligen skulle det dessutom vara gagneligt
om riksbanken var företrädd i
utredningsrådet vid dettas behandling
av nationalbudgeten.

Jag vill emellertid inte fördölja, att
problem kan vara förenade t. o. m. med
denna min propå på grund av det förhållandet,
att riksbanken är ett riksdagens
verk och att proceduren antagligen
måste bli att det är riksdagen som
får inhämta utlåtande över nationalbudgeten
från riksbanken. Härför torde nationalbudgeten
behöva remitteras till
utskott, vilket för närvarande inte sker.

Det är alltså här någonting som inte
riktigt klaffar, om jag får använda det
ordet i detta tekniska sammanhang, vilket
riksbanksfullmäktige av allt att döma
har på känn, och jag har med mitt
yttrande velat rikta riksdagens uppmärksamhet
på frågan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att endast yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av väckta motioner om ökad rätt
till fri medicin, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. placeringen av allmänna pensionsfondens
medel m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av väckta
motioner angående placeringen av allmänna
pensionsfondens medel in. in.

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

121

Ang. placeringen av

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 26 i
första kammaren av herr Jonasson
m. fl. samt nr 31 i andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården in. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 435
i första kammaren av herr Holmberg
in. fl. samt nr 525 i andra kammaren av
herr Magnusson i Borås m. fl. ävensom

3) de likalydande motionerna nr 437
i första kammaren av herr Johansson,
Knut, och herr Gei jer, Arne, samt nr
522 i andra kammaren av herr Kellgren
m. fl.

I motionerna I: 26 och II: 31 hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj.-t skulle anhålla, att den utredning
rörande tilläggspensionssystemets verkningar,
fondförvaltningens framtida utformning
m. m., som föregående års
riksdag begärt, måtte komma till stånd
genom en särskild utredning med parlamentarisk
medverkan.

I motionerna 1:435 och 11:525 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande möjlighet för privatpersoner
att medelst ett återlånesystem
disponera viss del av för vederbörande
inbetald ATP-avgift för förvärv av vissa
slag av egendom såsom aktier, obligationer,
eget hem, fritidsbostad eller
egen rörelse.

I motionerna I: 437 och II: 522 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om ändring
i allmänna pensionsfondens reglemente
i syfte att underlätta finansieringen
av kooperativa och enskilda företags
markförvärv för en planmässig
samhällsutbyggnad.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med bifall till följande
motioner, nämligen

1) I: 26 och II: 31,

allmänna pensionsfondens medel m. m.

ävensom i anledning av följande motioner,
nämligen

2) motionerna I: 435 och 11: 525 samt

3) motionerna 1:437 och 11:522,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
i fråga om utredning av tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska
verkningar, fondbildningens omfattning
och fondförvaltningens framtida utformning; B.

att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 435 och II: 525 samt

2) motionerna 1: 437 och 11:522,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Carlqvist, herr Lars Larsson, fru Nilsson,
herrar Odhe och Bengtsson i Varberg,
fru Eriksson i Ängelholm samt fru
Svensson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att förevarande
motioner, nämligen

1) I: 26 och II: 31,

2) I: 435 och II: 525 samt

3) I: 437 och II: 522,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! När riksdagen 1959 antog
förslaget om lagstadgad tilläggspension
innebar detta att riksdagen i princip
beslutade sig för ett fördelningssystem.
Emellertid infördes i detta pensionssystem
ett inslag av avgiftsutjämning,
som nödvändiggjorde en fondbildning
av betydande omfattning.

Tillväxten av pensionsfonden hör
helt samman med att avgiftsutjämningen
inom fördelningssystemet utformats så,
att man under pensionssystemets upp -

122

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ang. placeringen av allmänna pensionsfondens medel m. m.

byggnad tar ut avgifter som är högre än
de som motsvarar de verkliga pensionskostnaderna.
Å andra sidan kan man
därigenom då pensionssystemet är i full
kraft hålla avgifterna på en i förhållande
till förmånerna ganska låg nivå.

Pensionsfondens behållning uppgick
vid det senaste årsskiftet till 4,7 miljarder
kronor, placerade på sätt som
föreskrivits i reglementet för fonden,
och förvaltas av de olika fondstyrelserna.
De tre fondstyrelserna förvaltar var
och en de avgifter som kommer in från
särskilda avsnitt av näringslivet.

Behovet av pensionsfonden motiverades
förutom av avgiftsutjämningen
även av önskemålet att möta ett väntat
bortfall av sparande genom att tilläggspensioneringen
blev en lagstadgad förmån.

De medel som på detta sätt genom
pensionsavgifter samlas i pensionsfonden
skall i den utsträckning de inte
används till att betala pensioner —
35,5 miljoner kronor under år 1963 —
slussas ut i samhället i form av investeringskapital
på olika områden. Möjlighet
föreligger för företag att återlåna
del av pensionsavgifterna genom bank
om man kan prestera godtagbar säkerhet
för sådant lån. Förvaltningen av
pensionsfonden genom dess tre styrelser
och gemensamt kansli med utöver
verkställande direktören fyra anställda
har till sin omfattning kunnat göras så
begränsad genom att fonden ej själv
befattar sig med återlånen utan överlåter
detta till de vanliga kreditinstituten,
vilka sedan i sin tur har att lyfta
motsvarande belopp från fonden.

I övrigt är fondmedlen placerade i
huvudsak i obligationer, förlagsbevis
och kommunlån.

Den totala summan av återlånen uppgick
vid sista årsskiftet till 129 miljoner
kronor.

Redan vid pensionsbeslutets fattande
var man klar över att pensionsfondens
inverkan på samhällsekonomiens utveckling
inte kunde preciseras för
lång tid framåt. Först efter någon tids

erfarenhet borde man kunna göra en
mera slutlig anpassning. Det förutsattes
därför att vid mitten av 1960-talet borde
det vara lämpligt att frågor om fondbildningens
inverkan på näringslivet,
fondbildningens omfattning och dess
framtida utformning blev föremål för
utredning.

När riksdagen förra året hade att ta
ställning till avgiftsuttaget för ATP under
perioden 1965—1969 förelåg även
motioner som yrkade på att man redan
nu skulle företa den tidigare förutsedda
utredningen med »ett ovillkorligt
beaktande av ATP-systemets säkerhet».
På andra lagutskottets förslag
beslutade riksdagen i enlighet med motionerna,
och i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställdes om utredning.

Den 1 november i fjol gav regeringen
det uppdraget åt ekonomiska planeringsrådet
och utredningsrådet att dessa
frågor, vilka hör samman med den
långsiktiga planeringen av den svenska
ekonomien, skulle utredas inom dessa
råds verksamhet. Senare har chefen för
konjunkturinstitutet tillkallats som särskild
sakkunnig att handlägga dessa
frågor. I ett svar på en enkel fråga förklarade
socialministern i andra kammaren
den 8 november 1963, att detta utredningsarbete
enligt hans uppfattning
kommer att bedrivas utan tidsutdräkt,
och frågeställaren förklarade sig belåten
med svaret.

De frågor som på detta sätt är under
utredning gäller betydelsefulla avsnitt
inom samhällsekonomien. Vad som sker
är att man analyserar verkningarna av
kapitaltillflödet genom ATP-avgifterna,
bortfallet av sparande på andra områden,
betydelsen av investeringsinriktningen,
behovet av ytterligare kreditfonder
o. s. v. Det är med nuvarande
korta erfarenhet av pensionsfondens
verkningar ett arbete för experter, vilket
chefens för konjunkturinstitutet
uppdrag med arbetet ju också verifierar.

De tre motionspar som behandlas i
andra lagutskottets föreliggande utlåtan -

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

123

Ang. placeringen av

de berör alla tre dessa frågor, men utifrån
olika utgångspunkter.

Vad som framhålles i motionerna I:
437 och 11:522 angående möjligheterna
för andra bostadsproducenter än kommuner,
exempelvis de kooperativa och
allmännyttiga bostadsföretagen, att få
låna ur fonden för markköp i avsikt att
bygga bostäder, är sådana frågor som
enligt den socialdemokratiska reservationen
kommer att behandlas i den pågående
utredningen. Ilela 41,5 procent
av fondkapitalet är nu placerat i
bostadskrediter, och det visar klart att
det finns all anledning att se till att
dessa placeringar blir rationellt utnyttjade
genom att de som bygger bostäderna
även får möjlighet att förvärva mark
för byggandet.

I motionerna 1:435 och 11:525 görs
gällande att enskilda personer borde få
återlåna en del av de avgifter, som inbetalas
för vederbörande, därest den enskilde
personen skulle använda det sålunda
erhållna lånet till att köpa aktier,
fritidsbostad eller liknande. Motionärerna
har den uppfattningen att man därigenom
skulle skapa större möjligheter
att få fram riskvilligt kapital till näringslivet.
Vi reservanter anser att motionärernas
förslag ligger vid sidan av de
principer som bör gälla för förvaltningen
av pensionsfonden. Jag vill bara erinra
om att 1,3 miljard av fondens medel
är utlånade till näringslivet och
165 miljoner till jordbruket, eller 27,5
respektive 3,5 procent av hela fonden,
vilket säger att fondmedlen även kommer
näringslivet, också vid sidan av
bostadsproduktionen, till del i stor omfattning.
Totalt rör det sig om 72,5 procent
av vad fonden har lånat ut.

Slutligen begärs i motionerna 1:26
och II: 31 att den utredning, som riksdagen
hemställde om i fjol och som regeringen
effektuerar, skall bli en s. k.
parlamentarisk utredning. Av vad jag
sagt framgår att det för närvarande inte
finns anledning att avbryta det pågående
utredningsarbetet. Ett separat behandlande
av pensionsfondens sam -

allmänna pensionsfondens medel m. m.

hällsekonomiska verkningar utan hänsynstagande
till samhällsekonomien och
planeringen i övrigt är inte möjligt, i
synnerhet med den begränsade erfarenhet
av pensionssystemet som vi för närvarande
har. Utredningskravet från
riksdagen 1963 är under verkställighet.
Vi reservanter anser detta värdefullt,
och de rent parlamentariska bedömningarna
av utvecklingen på det berörda
området bör i dagsläget anstå.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
reservation som fogats till andra lagutskottets
utlåtande nr 31.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) :

Herr talman! Om herr Lars Larsson
och de övriga partivänner till mig som
står bakom den föreliggande reservationen
framfört synpunkterna i den när
utskottet tog ställning till dessa frågor,
så hade det ju varit möjligt att diskutera
problemen.

Jag erinrar om att detta är en rent
praktisk angelägenhet. I fjol beslöt utskottet
enhälligt att hemställa om en
utredning, och herr Larsson har nämnt
vad som gjorts genom planeringsrådet
och en expert. I år förelåg motion med
hemställan att yrkandet om utredning
skulle återupplivas, och det är detta
som har skett.

I övrigt har utskottet icke tagit
ställning till de motioner som nu ligger
på bordet. Utskottet har nämligen
den uppfattningen, att det inte tillkommer
utskottet att behandla motioner och
yrkanden med långt gående ekonomiska
verkningar, när det är fråga om rätt
att låna pengar från pensionsfonden,
att reglementet skall ändras och mycket
annat. Vi har sagt att allt detta kräver
en helt annan behandling än utskottet
över huvud taget har möjlighet att
klara av, och det var även skälet till
att vi i fjol hemställde om en utredning.

Vi var i utskottet överens om den
linje utskottet har förordat. Vid justeringen
-— där jag personligen på grund
av sjukdom inte hade möjlighet att när -

124

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ang. placeringen av allmänna pensionsfondens medel m. m.

vara — inträffade det att vi fick en reservation,
som jag ju inte kan finna
skiljer sig i någonting från vad utskottet
har syftat till. Enda skillnaden består
i att reservanterna tagit ställning
på visst sätt för en motion och sagt, att
de övriga motionerna inte intresserar
dem.

Jag är personligen inte beredd att ta
ställning till någon av motionerna på
det sätt reservanterna gjort. Jag erinrar
bara om att socialministern har sagt i
det interpellationssvar, som herr Larsson
åberopade, att man till och med i
regeringen saknar erfarenheter för att
kunna vidtaga någon åtgärd. Hur kan
då reservanterna i andra lagutskottet
vara beredda att ge förord för det ena
eller det andra? Detsamma gäller ju
även nästa utlåtande på föredragningslistan.
Jag skulle inte våga mig på ett sådant
ställningstagande, fastän jag suttit
med i utskottet och handlagt dessa
frågor alltsedan lagen om allmän försäkring
tillkom; det har ju varit 10 ä
15 motioner varje år ända sedan den
första propositionen behandlades.

Yi har den meningen i utskottet, att
en utredning bör tillsättas för ingående
behandling av alla dessa motioner,
utan att utskottet förordar vare sig det
ena eller det andra. Den ordningen tilllämpas
ju på många andra områden,
och jag tycker inte att det innebär någonting
märkligt om man förordar samma
ordning här. Sedan får vi väl i sinom
tid behandla det resultat utredningen
kommer till. Men det kan ju inte
vara nödvändigt för andra lagutskottet
att år för år bara yrka avslag på samtliga
motioner av olika kulörer i denna
fråga. De får liksom alla andra motioner
gå till en utredning för att utröna
vilket värde de har, och sedan får vi i
andra lagutskottet och riksdagen ta del
av utredningsresultatet.

Jag tycker att det är ganska förmätet
av mina partivänner att ta så klar ställning
som man har gjort i frågor av den
räckvidd det här gäller, och jag anser
inte heller att det är vare sig vackert

eller värdigt att man ändrar mening på
det sätt som reservationen innebär, sedan
utskottet fattat ett enhälligt beslut.
Jag kan icke för mitt vidkommande acceptera
ett sådant ställningstagande.
Hellre tar jag ett rejält nederlag i riksdagen
emot det beslut som utskottet har
fattat än jag springer ifrån den uppfattning
jag haft i det utskott där jag
sitter och har tagit ställning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Axel Svensson sade
inledningsvis att utskottet och reservanterna
i stort sett är överens. Det
som skiljer utskottet från reservanterna
är att utskottet nu begär att en ny utredning
skall tillsättas eller att ett parlamentariskt
inslag skall inrymmas i
det utredningsorgan, som fått Kungl.
Maj :ts uppdrag att effektuera utskottets
och riksdagens beställning i fjol. Från
reservanternas sida har vi menat att de
utredningsuppgifter som ålagts de berörda
organen är -— på den punkten instämmer
jag med herr Axel Svensson —
viktiga och betydelsefulla för samhällsekonomiens
framtida planering men
att man i den redan pågående utredningen
inte kan komma ifrån dessa problem.
Därför är det praktiskt och riktigt
att inte nu tillsätta ytterligare en
utredning.

Jag ber att än en gång få yrka bifall
till reservationen.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Med anledning av att
jag är motionär i denna fråga ber jag
att få säga några ord.

I motion nr 26, som väckts i denna
kammare och som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande, yrkas att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla att den utredning rörande
tilläggspensionssystemets verkningar,

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

125

Ang. placeringen av

fondförvaltningens framtida utformning
in. m., som föregående års riksdag begärt,
måtte komma till stånd genom eu
.särskild utredning med parlamentarisk
medverkan. Såsom framgått av tidigare
anföranden har samma fråga varit uppe
till behandling vid förra årets riksdag.

I förra årets utskottsutlåtande heter det
bl. a. följande: »Enligt vad som framgår
av de i propositionen redovisade
beräkningarna kommer pensionsfonderna
att redan under den femårsperiod,
för vilken avgiftsuttaget nu fastställes,
uppgå till betydande belopp. Det skulle
därför enligt utskottets mening vara
värdefullt om de samhällsekonomiska
verkningarna i olika avseenden av pensionssystemet
blev föremål för utredning.
En sådan utredning, som torde
ha förutsatts vid pensionssystemets införande,
bör också behandla frågor
om fondbildningens inverkan på näringslivet,
fondbildningens omfattning
och fondförvaltningens framtida utformning.
Vad utskottet anfört i fråga om
en sådan utredning synes böra bringas
till Kungl. Maj :ts kännedom.» Vad utskottet
föreslog blev riksdagens beslut.

Vi är väl alla överens om att ATPfonderna
kommer att spela en allt större
roll på penning- och kreditmarknaden.
De sakkunniga på området har
räknat fram intressanta siffror, vilket
framgår av den promemoria som bankdirektör
Tore Browaldh och professor
Erik Lundberg den 27 maj 1963 avlämnat
till ekonomiska planeringsrådet
med titeln »Finansieringen av 1960-talets
privata investeringsverksamhet».
.lag skall här bara nämna några siffror
för att belysa den omfattning fonden
beräknas få inom en snar framtid. Av
promemorian framgår att år 1960 affärsbankernas
inlånade medel uppgick
till sammanlagt 18 524 000 000 kronor
och sparbankernas vid samma tid till
14 841 000 000 kronor. Då utgjorde ATPfonden
endast 471 000 000 kronor; det
var ju i början av dess verksamhet. Motsvarande
siffror för år 1962 var
22 080 000 000 kronor för affärsbanker -

allmänna pensionsfondens medel m. m.

na och 17 146 000 000 kronor för sparbankerna.
Då utgjorde ATP-fonden
2 820 000 000 kronor. Det har vidare
framräknats att ATP-fonden år 1970
kommer att uppgå till 30 100 000 000
kronor, d. v. s. ungefär samma belopp
som sparbankernas inlåning då kommer
att uppgå till.

Här har också talats om den enkla
fråga som ställdes till socialministern
förliden höst. Socialministern meddelade
ju då att de av riksdagen begärda
undersökningarna om tilläggspensioneringens
verkningar i skilda hänseenden
skulle komma att ingå som ett led i de
vidare undersökningar om de samhällsekonomiska
utvecklingstendenserna på
längre sikt, som pågår eller förbereds
under samverkan av det ekonomiska
planeringsrådet och det därtill knutna
utredningsrådet. Härvid skulle även allmänna
pensionsfondens verkningar på
näringslivets kapitalförsörjning komma
att närmare klarläggas. Frågan om fondförvaltningens
framtida utformning
skulle enligt socialministerns besked
icke upptagas till prövning nu utan
övervägas »när ytterligare erfarenhet
av nuvarande ordning föreligger».

Innebörden av statsrådets meddelande
var, såvitt jag kan utläsa, att någon
särskild utredning inte skulle komma
till stånd. Fondförvaltningens utformning
skulle över huvud taget icke tas
upp till behandling. Någon särskild redovisning
av resultatet av de utredningar
som skulle ske av frågekomplexet genom
ekonomiska planeringsrådet skulle
inte göras, utan utredningsmaterialet
skulle komma att redovisas i sammanhang
med de allmänna övervägandena
om den svenska ekonomiens utveckling
på längre sikt. Då oppositionspartierna
inte är företrädda i planeringsrådet
skulle de inte kunna framföra
sina synpunkter och förslag direkt
under utredningsarbetet.

Att det ekonomiska planeringsrådet
och det därtill knutna utredningsrådet
på sitt program tar upp frågan om tillläggspensioneringens
samhällsekono -

126

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ang. placeringen av allmänna pensionsfondens medel m.

miska verkningar är i och för sig helt
naturligt. Material härom måste rådet
givetvis införskaffa och ha tillgång till
vid sin bedömning av den svenska ekonomiens
utveckling på längre sikt. Med
den av regeringen valda formen för den
utredning, som riksdagen begärt, uppkommer
emellertid risker för att utredningsarbetet
drar ut på tiden. Den mest
ändamålsenliga och lämpliga formen
för utredningen är enligt vår mening
att den sker genom en särskild kommitté
och med parlamentarisk medverkan.

Med anledning av det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets utlåtande, i första hand vad
gäller punkten A, under vilken hemställes
att riksdagen med bifall till motionerna
1:26 och 11:31 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
till känna vad utskottet anfört i fråga
om utredning av tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar,
fondbildningens omfattning och fondförvaltningens
framtida utformning.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! För en av de motioner
som behandlas i detta utskottsutlåtande
och som tillstyrkts av utskottsmajoriteten
som föremål för utredning men
avstyrkts av reservanterna bär jag i
viss utsträckning ansvaret. Motionen har
en principiell innebörd, och därför
skulle jag vilja säga några få ord om
den.

Det gäller motionen om rätt för enskild
person till återlån i pensionsfonden.
Förslaget är ett led i våra försök
att på olika sätt förverkliga vad vi har
kallat för en ägardemokrati, alltså en
demokrati där det personliga ägandet
spelar en större roll än vad det gör i det
nuvarande samhället. Yrkandet innebär
att enskilda medborgare i princip skall
få samma möjligheter — inte större
möjligheter — som företagen att dra
nytta av sina inbetalade pensionsavgifter
i syfte att bygga upp en tryggare
och säkrare ekonomi.

Vi har föreslagit att de ordinarie kreditinstituten,
alltså huvudsakligen våra
banker, skall kunna bevilja krediter till
privatpersoner för förvärv av vissa
objekt, och vi har som exempel nämnt
aktier, obligationer, fritidsbostad, eget
hem, egen rörelse och sådana saker.
Nyheten är att man skall beredas möjlighet
till refinansiering genom återlån
i AP-fonden. Avsikten med det här förslaget
är alltså att på längre sikt söka
öka gemene mans möjligheter att bygga
upp ett personligt trygghetsägande,
men det innebär också en stimulans till
ett ökat personligt sparande, och jag
tror att samtliga partier kan vara överens
om att detta är önskvärt. Tyvärr betyder
det inte att det kollektiva sparande
som sker i AP-fonden helt överföres
i personlig ägo, men det för ändå
så långt att det kollektiva sparandet blir
ett verktyg i strävandena att bredda det
personliga ägandet. De återlån, som
förslaget vill möjliggöra för de enskilda
inkomsttagarna, skall betalas tillbaka
till AP-fonden, men under låneperioden
skall de möjliggöra förvärv av sådana
värdeobjekt som jag nyss nämnde
— egnahem, aktier, obligationer o. s. v.

Varför har vi då valt förvärv av aktier,
obligationer och egnahem? Det är
framför allt av två skäl. Det första och
avgörande skälet anknyter direkt till
den enskilda personen. Det är dessa
objekt som utmärker sig för en viss
värdebeständighet i samhället, för att
inte säga värdeökning. Det andra skälet
anknyter närmast till kreditgivaren, vilken
ju, som jag nämnde, enligt det här
förslaget är bankerna. De nämnda objekten
utgör enligt vår mening goda säkerheter
för krediten. AP-fonden löper
ju inte någon risk, eftersom systemets
konstruktion innebär att det är kreditgivaren,
alltså banken, som står risken.

Nu har det sagts här från talarstolen
att ett sådant system skulle favorisera
eller underlätta s. k. spekulation. Om
begreppet spekulation innebär att återlånepengarna
skulle ta för stora risker,

Onsdagen den 15 april 1954 em.

Nr 17

127

Ang. placeringen av

kan jag bara hänvisa till vad jag nyss
sade. Det är inga risker för AP-fonden,
ty det är bankerna som får svara för
den risken, och de kunskaper som bankerna
har borde borga för att utlåningen
för förvärv av sådana här objekt inte
blir så riskfylld. Det betyder helt enkelt
att aktierna kommer att ligga hos
banken till dess att krediten är återbetald.
Gäller det förvärv av ett hus, har
banken inteckning i huset.

Om man med spekulation skall avse
varje försök för den enskilde att bli delaktig
i den värdeökning som vissa objekt
undergår här i samhället, skall jag
gärna medge att det finns ett visst spekulativt
drag i den här anordningen.
Jag kan dock inte se att det finns något
ont i att flera medborgare får möjlighet
att tillgodogöra sig den värdeökning
som vissa objekt skall undergå i
ett utvecklat och expansivt industrisamhälle.
Tvärtom, ju flera som får del av
värdeökningen, desto bättre är det.

Herr talman! Jag vill med dessa få
ord uttrycka förhoppningen att det förslag
som framförts i motionen och som
jag har försökt skissera, verkligen skall
tas upp till prövning i den utredning
som utskottsmajoriteten förordat skall
tillkomma för att behandla hithörande
frågor.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag hade inte tänkt säga
någonting mer, men de anföranden
som hållits av herr Holmberg och herr
Carlsson bär ju vittnesbörd om vad man
i olika kretsar anser om hur ATP-pengarna
skall användas. Det finns många
spekulationer om den saken.

Vi kan inte förhindra att det här i
riksdagen förekommer motioner av allehanda
slag om hur dessa pengar skall
lånas ut, och andra lagutskottet kan
inte heller ta ställning till alla förslagen.
Det är av det skälet som vi begärde
utredningen i fjol, och av samma

allmänna pensionsfondens medel m. m.

skäl förnyar vi detta krav i år. De förslag
som framlagts behöver gås igenom
ordentligt för att vi skall få en uppfattning
om vilket värde de egentligen har.

Jag är inte överens med herr Holmberg
om att här skall lånas ut pengar
till alla de ting han radat upp, och utskottet
har över huvud taget inte räckt
ett finger åt någon motionär vare sig
i år eller något annat år i de frågor
som man här har gjort framställningar
om. Vi har helt enkelt sagt att de får
gå till en utredning, som klarar upp
dessa problem. Det är ingenting annat
än vad andra lagutskottet har hemställt
till riksdagen om, nämligen inte att det
skall beslutas om en ny utredning, ty
den beslöts i fjol, men eftersom det inte
har skett såsom andra lagutskottet avsåg,
förnyar vi vårt krav om denna utredning
för att kunna översända kommande
motioner till densamma. Motionärerna
får svar från utredningen i stället
för att såsom nu sker år efter år
andra lagutskottets talesman skall hålla
ett långt anförande här i riksdagen
i samma sak utan att kunna övertyga
någon av motionärerna med det utskottet
har sagt. Då är det bättre att
motionärerna får svar på en gång från
en utredning, även om det dröjer, än
att fortsätta med det motionerande i
dessa ting, som vi nu får uppleva. Det
är därför ingenting konstigt med denna
fråga. Det är inte märkvärdigare än
att vi vill ha i gång en utredning så att
motionerna skall kunna hamna där. Det
är kort och gott en praktisk erfarenhet
och vi behöver inte fördjupa oss i frågan
om hur många miljarder som finns
i fonden eller kommer att finnas där.
Det är inte det avgörande, utan det avgörande
är hur vi skall planera den
framtida verksamheten. I det fallet vågar
jag inte säga någonting, ty jag har
ingen erfarenhet av det. Jag har dock
gjort eu erfarenhet i utskottet, nämligen
att motionerandet inte kan fortsätta
år efter år. Det måste hända någonting
som löser problemet med detta motionerande.

128

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ang. placeringen av allmänna pensionsfondens medel m. m.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill såsom reservant
ge till känna att den utredning som
utskottet säger sig vilja ha i gång redan
pågår. Den arbetar efter det att
riksdagen på utskottets vägnar gjorde
en framställning till Kungl. Maj:t i fjol.
Uppdraget ligger hos de organ som jag
tidigare nämnde. För min del är jag
inte rädd och inte ängslig om riksdagen
även i fortsättningen vid behandling av
motioner eller kungl. propositioner får
diskutera ärenden som hör samman
med pensionssystemets utformning.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag skall icke taga någon
längre tid i anspråk, utan i huvudsak
instämma i vad som har sagts av
utskottets talesmän, men jag vill dock
tillägga litet om hur dessa fonder har
förvaltats.

Det är ganska intressant att läsa i allmänna
pensionsfondens årsredogörelse
för 1963, och vad jag där finner särskilt
anmärkningsvärt är fördelningen
av utlåningen. Från fond 3 har sammanlagt
återlånats endast 180 000 kronor.
Däremot har fondförvaltarna i utländska
obligationer placerat 75 miljoner
kronor. Det har talats om att näringslivet
skulle få del av dessa fondmedel.
Det framgår också av styrelseberättelsen
att medlen i huvudsak är placerade
i bolag, inteckningsbolag och hypoteksinstitut
samt i svenska statens obligationer.
Viss del av näringslivet har ju
möjligheter att ge ut obligationer och
således få del av premierna.

För min del kan jag inte finna att
den fördelning som man har gjort här
har varit den alldeles riktiga, så, herr
talman, alla skäl talar för en parlamentarisk
utredning om man skall få någon
rätsida på återlånen särskilt till
de mindre företagen, så att icke deras
inbetalningar placeras i utländska obligationer.
Därför talar alla skäl för en
parlamentarisk utredning, så att pengar -

na fördelas i förhållande till inbetalningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Jag är en av undertecknarna
av motion nr 437 i denna kammare,
likalydande med motion nr 522 i
andra kammaren. Motionärerna har yrkat
på en utredning rörande pensionsfondens
reglemente närmast i syfte att
underlätta finansieringen av kooperativa
och enskilda företags markförvärv.
Reservanterna har i sin sista mening
i utlåtandet berört detta motionspar och
sagt att de förutsätter att de frågor motionerna
tar upp blir belysta genom den
pågående utredningen. I sitt inlägg här
säger herr Lars Larsson som representant
för reservanterna att dessa frågor
är under behandling i utredningen. Det
är ju någon skillnad mellan å ena sidan
att de blir belysta och å andra sidan
att de verkligen är föremål för behandling
i utredningen.

Den fråga som berörs i detta motionspar
sammanfaller ju i väsentliga delar
med vad som tidigare har debatterats
här i kammaren i dag då det gällde bostadsförsörjningen
och möjligheterna
att klara det bostadsprogram som kammaren
har beslutat om. En av de väsentligaste
förutsättningarna härför är
att kapital står till förfogande, i första
hand när det gäller förvärv av tomtmark.
När bokslut skall göras för verksamhetsåret
kan man måhända konstatera
att programmet har klarats men
inte mera. I varje fall bedömt efter dagens
läge beror nog detta inte på de
brister som såväl statsutskottet som reservanterna
i bostadsfrågan mycket
starkt understrukit, utan det beror på
kapitalbristen. Från dessa utgångspunkter
har jag ansett det synnerligen angeläget
att man så snabbt som möjligt finner
former för att använda pensionsfonden
även i detta avseende.

Beträffande riksdagens tidigare be -

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

129

Ang. placeringen av allmänna pensionsfondens medel m. m.

slut när det gäller fondmedlens placering
framgår det klart av principbesluten
att man skulle söka vägar för en
mera allsidig användning av pengarna.
Så har ännu inte blivit fallet. Man kan
därför ifrågasätta huruvida det är nödvändigt
med en utredning eller ett särskilt
beslut och om det inte är så, mot
bakgrunden av det tidigare principbeslutet,
att Kungl. Maj:t bara har att ändra
reglementet för pensionsfonderna.
Men för säkerhets skull — för den händelse
det tidigare beslutet inte skulle
ha full täckning — har motionärerna
yrkat att frågan utredes.

Herr talman! Även om jag tycker att
utskottsmajoritetens förslag är i det vagaste
laget, är det utifrån de synpunkter
som jag här har relaterat betydligt
fördelaktigare än reservanternas förslag,
och jag kommer med anledning av
detta att stödja majoritetens yrkande.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag skall bara be att få
framhålla att jag helt och hållet kan instämma
i vad herr Axel Svensson har
sagt i denna fråga. Jag anser också att
det behövs en parlamentarisk utredning.
Det gäller här så många frågor av
skilda slag som inte kan lösas av experter
utan där det måste vara en parlamentarisk
utredning. Jag har även den
uppfattningen att det var en parlamentarisk
utredning som riksdagen begärde
förra året och att Kungl. Maj:t således
har tillgodosett riksdagens önskan bara
delvis. De två motioner som här har
relaterats -— både den som herr Holmberg
talade om för en stund sedan och
den som den siste ärade talaren nyss
nämnde —- rör sådana saker som bör
bli föremål för en parlamentarisk utredning.

Utskottet har inte velat ta ställning
till någon av dessa motioner. Jag har
inte på något sätt tagit ställning till min
partikamrats motion. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag tvingas göra ett förtydligande
med anledning av vad herr
Knut Johansson yttrade. Jag sade i mitt
sista inlägg, att den utredning som utskottsmajoriteten
önskar är igångsatt
genom Kungl. Maj:ts beslut, och vi reservanter
menar med anledning av den
motion som bl. a. herr Johansson undertecknat,
att den problematiken alldeles
säkert måste tas upp i det utredningsarbete
som nu pågår inom planeringsrådet
och utredningsrådet, där ju för
övrigt en av herr Johanssons medmotionärer
finns med.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har visserligen inte
varit i tillfälle att deltaga i andra lagutskottets
överläggningar i sådana ärenden
som har hänvisats dit under innevarande
vårriksdag, men jag tycker ändå
att detta ärende behandlats på ett
sådant sätt att jag gärna vill påpeka ett
par omständigheter som är mer än egendomliga.

Det har förelegat motioner beträffande
pensionsfondernas placering under
föregående år, och riksdagen har beslutat
hemställa om en sådan översyn av
pensionsfondens reglemente beträffande
placeringen som utlovades i samband
med pensionssystemets tillkomst. Detta
beslut har Kungl. Maj:t verkställt på
så sätt att ärendet överlämnats till planeringsrådet,
och såvitt jag har förstått
är det professor Svennilson som närmast
skall bli utredningsman.

Nu har i motionerna I: 26 och II: 31
hemställts att frågorna skulle utredas av
en särskild utredning. Inte kan väl riksdagen
syfta till att vi skall ha dubbla
utredningar av detta ärende, och det
är väl ändå inte så att riksdagen skall
hemställa att Kungl. Maj:t skall avbryta
den utredning som redan har igångsatts?
I detta avseende hade det varit
naturligt, om man tyckt att man inte

130

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Om skilda kanslier för allmänna pensionsfondens delfonder

ville avslå motionerna med hänsyn till
att en utredning redan var i gång beträffande
de frågor som behandlas i
dem, att de överlämnats till den redan
tillsatta utredningen.

Jag vill erinra om att det reglemente
som gäller för pensionsfondernas förvaltning
och placering är tillkommet
efter expertutredning, och jag tror att
man mycket väl kan tänka sig att experterna
besitter större möjlighet än parlamentariker
i allmänhet att utreda frågan
om lämpliga placeringsregler för
pensionsfonderna, som växer undan
för undan och får en allt större betydelse
i fråga om kapitalförsörjningen i
vårt land.

Skulle inte det förslag som andra lagutskottet
här förelägger kunna anses
tyda på att man misstrodde regeringens
möjligheter att utreda dessa frågor på
ett sådant sätt att riksdagen så småningom
kommer att få ta ställning till
ett förslag som tillgodoser de önskemål
som kan föreligga om en reformering
av de gällande placeringsbestämmelserna?
Skulle det var så att det resultat
som föreläggs riksdagen inte är tillfredsställande,
finns det ju alla möjligheter
att vid den tidpunkten motionera
om ändringar i det förslag som då föreligger.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman, Det brukar ju ofta vara
så i parlamentariska utredningar att det
sker ett samarbete mellan experter och
parlamentariker. Vi är av den uppfattningen
att en hel del av de frågor som
här skulle tas upp till behandling inte
bara är sådana frågor som kräver en expertbedömning
utan även bör bedömas
av parlamentariker. Det är därför som
vi tror att det skulle vara lämpligt med
en parlamentarisk utredning. Vi menar
att den utredning som har kommit till
stånd bara representerar en del av den
utredningsönskan som riksdagen framställde
förra året.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Lars, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 64.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om skilda kanslier för allmänna
pensionsfondens delfonder

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av väckta
motioner om skilda kanslier för allmänna
pensionsfondens delfonder.

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

131

Om skilda kanslier för allmänna pensionsfondens delfonder

Andra lagutskottet liadc till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 436 i första kammaren av herr Holmberg
m. fl. samt nr 526 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås in. fl.

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående möjligheterna att
förse AP-fondens tre delfonder med var
sitt fristående kansli, i syfte att minska
den maktkoncentration, som den nuvarande
enhetliga förvaltningen underbyggde.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna, I: 436 och II: 526, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande över motionerna hade
utskottet anfört bland annat följande:

»Utskottet har i utlåtande nr 31 år
1964 begärt utredning under parlamentarisk
medverkan angående bl. a. fondförvaltningens
framtida utformning. En
sådan utredning bör även kunna till
prövning upptaga nu aktualiserade
spörsmål. På grund härav anser utskottet
något initiativ i anledning av förevarande
motioner icke erforderligt.»

Reservation hade anförts av fru Carlqvist,
herr Lars Larsson, fru Nilsson,
herrar Odhe, Bengtsson i Varberg och
Fredriksson samt fru Svensson, vilka
ansett, att det nyss återgivna stycket av
utskottets motivering bort ersättas av
följande uttalande:

»Då den enhetliga förvaltningen av
pensionsfonden visat sig vara förenad
med stora praktiska fördelar och då
inga som helst olägenheter med den nuvarande
ordningen kunnat påvisas saknas
enligt utskottets mening anledning
att utöka administrationsapparaten.»

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag kan i detta ärende
fatta mig mycket kort. Eftersom reservationen
i detta avsnitt endast beträf -

fande motiveringen skiljer sig från utskottets
utlåtande, i vars motivering det
hänvisas till det utredningsförslag, som
kammaren alldeles nyss med 64 röster
mot 53 avslog, ber jag att få yrka bifall
till den motivering som anges i reservationen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt med godkännande av utskottets
motivering samt vidare därpå att
utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i motiveringen, som
förordats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering,
sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Lars, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32
med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

132

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ang. hyresvärds rätt att höja hyran i samband med ombyggnadsarbete

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 48;

Nej — 68.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av väckta motioner om förhöjning
av vissa livräntor i anledning av yrkesskada
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. hyresvärds rätt att höja hyran i
samband med ombyggnadsarbete

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckt
motion angående hyresvärds rätt att höja
hyran i samband med ombyggnadsarbete.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
731 av herrar Bengtson i Solna och
Nordgren, i vilken motion hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionen
infört förslag till lag angående ändrad
lydelse av 26 § lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, II: 731, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ebbe Ohlsson och Bengtson i Solna, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionen II: 731 i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte lämna sådana tilläggsdirektiv
för hyreslagstiftningssakkunniga, att
dessa finge i uppdrag att med förtur
och om möjligt senast den 31 december
1964 överväga och redovisa möjligheterna
att stimulera reparations-, underhålls-
och förbättringsarbeten för den
del av fastighetsbeståndet, som vore föremål
för hyresreglering.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Alexanderson,
Åkesson, Ni/berg och Tobé.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Det är en högermotion
i andra kammaren som ligger till grund
för detta utskottsutlåtande, vid vilket
herr Bengtson i Solna och jag avgivit
en reservation.

Motionärerna föreslår i syfte att stimulera
moderniseringsarbeten inom det
äldre bostadsbeståndet, att avtalsfrihet
bör skapas beträffande hyresersättningar
i samband med väsentligare ombyggnadsarbeten.
Motionärerna hemställer
därför om en ändring i undantagsbestämmelserna
i 26 § hyresregleringslagen,
som innebär en fullmakt för Kungl,
Maj:t att för viss ort eller visst slag av
lägenheter förordna, att hyresreglering
enligt 2 § i lagen ej skall tillämpas.

I den alarmerande situation, som sedan
länge rått på bostadsmarknaden,
som förefaller att bli allt besvärligare
och som kammaren ägnat en god del av
dagens debatt åt, är det med förvåning
man tar del av bostadsbyggnadsutredningens
prognos, av vilken bl. a. framgår
att inte mindre än 28 000 lägenheter
årligen försvinner ur marknaden.
Det är en uppseendeväckande hög siffra
i en bristsituation på hyresmarknaden
som totalt håller på att riva sönder
regeringens alla fina ritningar och som
vållat de bostadssökande stora bekymmer.

I dagens läge är det de helt omoderna
lägenheterna i äldre hus som så att
säga »går ihop» eller med andra ord

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

133

Ang. hyresvärds rätt att höja
är räntalda. De moderna fastigheterna
i samma åldersgrupp går med förlust,
och allt fler av dessa fastigheter går
mot en tilltagande förslumning. Detta
gäller cirka 65 procent av det äldre fastighetsbeståndet.

Fastighetsägarna behöver när det gäller
den sistnämnda kategorien faktiskt
ett större inkomsttillskott för att kunna
hålla beståndet i någorlunda gott
skick, men för närvarande är det eu
alltför stor procent av det äldre bostadsbeståndet
med modernare inredning
som går till rivning på grund av den
orealistiska hyressättningen. Rimligtvis
borde det väl vara så, att de omoderna
husen skulle löna sig sämst så att de
blev ombyggda i snabbare takt, medan
fastigheter med god sanitär utrustning
borde bevaras. Enligt undersökningar
från Stockholms innerstad har omkring
25 procent av fastighetsägarna till de
privatfinansierade husen bestämt sig
för rivning, och ytterligare 30 procent
överväger rivning. Det skulle alltså enligt
denna utredning endast vara 45
procent av hyresgästerna i innerstaden
som kan känna sig någorlunda säkra.

I den situation som nu råder borde
man enligt vår mening förtroendefullt
överlämna till respektive parter att själva
träffa avtal om hyran i samband
med reparationer, som syftar till väsentliga
förbättringar av det äldre bostadsbeståndet.
Om så skedde, skulle
med säkerhet flertalet av dem, som nu
överväger rivning, låta sina hus stå
kvar, och de som definitivt har bestämt
sig för rivning kan möjligen tänkas ompröva
sina beslut.

De fastighetsägare, som bestämt sig
för eller överväger rivning, reparerar
givetvis sina hus i mycket mindre omfattning
än de som inte tänker riva. Nu
ingår ju i hyrorna ett generellt tillägg
för reparationer. Detta tillägg fastställes
varje år på grundval av det totala
belopp, som fastighetsägarna uppgett
sig ha reparerat för under det gångna
året. Om nu allt fler fastighetsägare tänker
riva sina hus, minskas givetvis re -

hyran i samband med ombyggnadsarbete
parationerna totalt sett. Detta är förklaringen
till det underliga förhållande
att hyrorna sänktes förra året. Det var
ju inte så egendomligt att den kategori
fastighetsägare, som avser att låta
sina hus stå kvar, betraktade detta beslut
som helt orealistiskt. Det är inte
heller så egendomligt, att dessa husägare
förlorade sitt intresse för att hålla sina
fastigheter i stånd med ytterligare förslumning
som en given följd.

Nu är ju hela problemkomplexet rörande
hyresregleringens avveckling föremål
för överväganden av hyreslagstiftningssakkunniga.
Någon lagändring
innan utredningsresultatet föreligger
kan naturligtvis inte komma i fråga,
men vi reservanter anser att de genom
motionerna aktualiserade frågorna bör
behandlas med förtur av de sakkunniga.
I detta syfte ber jag nu att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Som framgår av herr
Ebbe Ohlssons anförande önskar såväl
motionärerna som reservanterna undanröja
hindren för en nödvändig sanering
av det äldre bostadsbeståndet. Det råder
ingen tvekan om att önskemål av
dett slag är motiverade. Fler och fler
fastigheter i våra samhällen börjar nå
den åldern att de behöver saneras. Det
är heller ingen tvekan om, som herr
Ohlsson yttrade, att det på vissa håll
börjar uppstå en viss förslumning till
följd av att fastigheterna börjar bli i
behov av reparationer och moderniseringar.

Om man emellertid ser efter hur det
går till i verkligheten vid finansieringen
och hyressättningen i samband med
reparationer som syftar till modernisering
av fastigheter, måste man fråga
sig vad det egentligen är som motionärerna
avser. Det förefaller som om de
här slår in öppna dörrar. Jag kan inte
finna något skäl att ändra hyresregleringslagen
i syfte att göra det lättare
att finansiera en modernisering av lä -

134

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ang. hyresvärds rätt att höja hyran i samband med ombyggnadsarbete

genheter. Hur går det egentligen till om
man vill modernisera en fastighet, t. ex.
skaffa en hiss till ett hus om fyra eller
fem våningar eller anordna badrum i
lägenheter där sådana saknas? Detta betyder
ju ingenting annat än att fastigheterna
i fråga får en högre standard.
De blir mer moderna. Detta faktum innebär
i sin tur, att hyresnämnderna på
varje ort på begäran av fastighetsägarna
tar upp gällande hyra till omprövning.
Såvitt jag vet har det inte förekommit
i något fall, där standarden på
en lägenhet har ökat, att hyresnämnden
inte har gått med på den hyreshöjning,
som den ökade standarden motiverar.
I detta hänseende föreligger såvitt jag
förstår ett mycket gott samarbete mellan
fastighetsägarna och hyresnämnderna.
Man får den hyreshöjning som
är motiverad av standardökningen.

Jag finner alltså att när man här lägger
fram en motion, där man vill klara
dessa saker med hjälp av hyresregleringslagen,
så är man mera ute efter
hyresregleringslagen som sådan än man
vill hjälpa till att modernisera fastighetsbeståndet.
Detta klaras utan ett sådant
ingrepp som här föreslagits. Det
är endast ett fåtal fall där så inte är
förhållandet, nämligen i fastigheter där
man vidtar reparationer utan att dessa
får till följd någon högre standard för
hyresgästerna. Avloppssystemet eller
vattenledningssystemet i en gammal fastighet
kan t. ex. ha rostat sönder, och
man måste reparera den saken, men att
man ordnar en trasig vattenledning innebär
ju inte att standarden blir bättre,
och därför blir inte hyran högre. Hyresgästerna
har det precis lika som förut.
Det är emellertid ytterst sällan som
en fastighetsägare gör en omfattande reparation
utan att samtidigt modernisera
och därmed skapa möjligheter att ta
igen kostnaden på hyrorna.

Jag kan, herr talman, inte finna att
det när det gäller att skapa förutsättningar
för moderniseringar och saneringar
finns någon anledning att ändra
på vår nuvarande hyresregleringslag.

Det kan skötas ändå, och de fall, som
jag här har nämnt, där detta inte kan
ske, är så få, att de inte motiverar att
för deras skull föregripa de utredningar
som nu pågår på detta område.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för en mycket kort replik till herr
Ohlsson. Fastighetsägarna förlorar intresset
för att hålla sina hus i gott
skick, sade herr Ohlsson, och han ville
hänföra detta förhållande — som jag
kan vitsorda — till att de inte får tillräckligt
höga inkomster i form av hyror.
Jag undrar om inte orsaken är att
söka på ett helt annat ställe. Det har
nämligen förändrat sig på hus- och fastighetsmarknaden
under de senaste 30
åren. För 30 år sedan sattes priset på
ett hus utifrån hur många lägenheter
som var uthyrda i huset i fråga. Numera
sätts priset utifrån hur många lägenheter
som inte är uthyrda. Det är tydligen
mer lönsamt att inte hyra ut lägenheterna
i de privata fastigheterna än att
ha hyresgäster i dem. Jag undrar om
inte den spekulationstanken är den avgörande
drivkraften till att man inte
håller husen i gott stånd.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

135

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 21.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående belysnings- och reflexanordningar
på cykel;

nr 20, i anledning av väckt motion
angående förbättring av rättsskyddet
för bostadsrättshavare; och

nr 21, i anledning av väckta motioner
dels angående villkoren för framförande
av motorfordon, m. m., dels angående
utredning rörande körkortsåldern.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckt motion
om vissa åtgärder för ökad upplysning
om Sverige i utlandet;

nr 16, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande försäljning
av slaktdjur för statens räkning;
och

Meddelande ang. enkel fråga
nr 17, i anledning av väckta motioner
angående ansvarsförsäkring för statlig
verksamhet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 750, av herr Bergman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
50, angående universitetens och högskolornas
organisation och förvaltning
in. m.;

nr 751, av herr Olsson, Manne, m. fl,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 83, angående skolväsendets centrala
ledning m. m.;

nr 752. av herr Petersson, Erik Filip,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 83, angående skolväsendets
centrala ledning m. m.;

nr 753, av herrar Lager och Adolfsson,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 115, angående ändrade
grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen;
samt

nr 754, av herrar Lager och Adolfsson,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 133, med förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
denna dag framställts av herr Lager
(k) till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet: »Har regeringen

för avsikt att vidta åtgärder för att
skydda de s. k. trotjänarpensionerna
från att bli beskurna av arbetsgivare
med hänvisning till ATP?»

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw