Tisdagen den 13 november Sid (Riksdagens protokoll 1956:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FORSTA KA M MAREN

Nr 29

9—14 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 13 november Sid.

Svar på interpellation av herr Arrhén ang. planeringen av enhetsskolans
införande .......................................... 6

Svar på fråga av herr Norling ang. förslag beträffande kommunikationerna
i norra Värmland .................................. 16

Onsdagen den 14 november

Svar på interpellation av herr Osvald ang. professorn G. Borgströms

avgång från Institutet för konserveringsforskning ............ 19

Utfärdande av skattepremieobligationer m. m................. 24

Förordnande om tillämpning av allmänna förfogandelagen m. m. . . 31
Användningen av fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet . . 39

Stödåtgärder för invalidiserade barn .......................... 41

Finansieringen av den kommunala investeringsverksamheten .... 43

Åtgärder för säkrande av full sysselsättning i Skåne .............. 47

Läkarvårdsersättning för förebyggande vård m. m............... 49

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 14 november

Statsutskottets utlåtande nr 179, ang. organiserande av en svensk

FN-styrka ................................................ 23

— nr 180, ang. visst lotteriförfarande i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär skatt .......................... 24

1 Första kammarens protokoll 1956. Nr 29

Xr ‘29

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 46, ang. förordnande om tillämpning
av allmänna förfogandelagen m. m..................... 31

Statsutskottets utlåtande nr 170, ang. riktlinjer för sjöräddningsväsendet
.................................................. 39

— nr 171, ang. anläggande av ett plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk
i Luleå .............................................. 41

— nr 172, ang. den norrländska vintersjöfartens framtida möjligheter
för kontinuerlig drift ................................ 41

— nr 173, ang. utökad sjömätningsverksamhet på de norrländska

farvattnen ................................................ 41

— nr 174, ang. dispositionen av vissa av 1942 års militära markersättningsnämnd
inköpta markområden i Norrbottens län m. m. 41

— nr 175, ang. samhälleliga stödåtgärder för invalidiserade barn,

som vårdas i hemmen ...................................... 41

— nr 176, ang. anslag till ersättningar åt enskilda, som genom åtgärd
av offentlig myndighet lidit ekonomisk skada .......... 43

— nr 177, ang. ökat stöd åt forskningen beträffande framställning

av alkoholfria drycker av frukt och bär .................... 43

— nr 178, ang. provisoriskt rörligt tillägg å tjänstelivränta m. m.. . 43

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. förslag till taxeringsförordning
m. m........................................... 43

Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. finansieringen av den kommunala
investeringsverksamheten .............................. 43

— nr 36, ang. åtgärder för säkrande av full sysselsättning i Skåne 47

— nr 37, ang. inrättande av en statlig bilindustri .............. 49

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, om ändring av förordningen
ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel ................ 49

— nr 42, ang. viss ändring i sjukförsäkringslagen m. m........... 49

— nr 43, om ändringar i förordningen ang. kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel ........................................ 52

— nr 44, ang. översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring 52

— nr 45, ang. översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring 52

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36, ang. orsakerna till det försämrade
fångstresultatet beträffande s. k. vandringsfisk m. m.....52

Fredagen den 9 november 1956

Nr 29

Fredagen den 9 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 2 och
den 4 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Sedan undertecknad utsetts att deltaga
i den svenska delegationen till Förenta
Nationernas generalförsamling innevarande
år, anhåller jag härmed om tjänstledighet
från första kammarens höstsession
fr. o. m. måndagen den 11 innevarande
november månad och tills vidare.

Stockholm den 9 november 1956

Gösta Elfving

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Elfving
av omförmälda anledning vore förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 195,
angående anslag å tilläggsstat I för budgetåret
1956/57 till utökning av nykterhetsvårdens
anstaltsorganisation.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner: nr

623, av herr Gei jer m. fl.,
nr 624, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
nr 625, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Magnusson,

nr 626, av herr Andersson, Alvar, och
herr Larsson, .Nils Theodor,

nr 627, av herr Andersson, Karl, m. fl,,
samt

nr 628, av herr Johansson, Theodor,
och herr Andersson, Lars,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
investeringsavgift för år 1957, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Danmans motion, nr 629, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag angående visst lotteriförfarande
i samband med återbetalning av
överskjutande preliminär skatt.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 198, angående organiserande av en
svensk FN-styrka.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 171, i anledning av väckta motioner
angående utredning om anläggande av
ett plåtvalsverk i Norrbottens järnverk
i Luleå;

nr 172, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande den norrländska
vintersjöfartens framtida möjligheter
för kontinuerlig drift;

nr 173, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande utökad sjömätningsverksamhet
på de norrländska
farvattnen;

nr 174, i anledning av väckt motion
om återförande till de ursprungliga fastigheterna
av vissa av 1942 års militära
markersättningsnämnd inköpta och arrenderade
markområden i Norrbottens
län;

nr 175, i anledning av väckta motioner
om utredning angående samhälleliga
stödåtgärder för invalidiserade barn,
som vårdas i hemmen;

Nr 29

Fredagen den 9 november 1956

nr 176, i anledning av väckta motioner
om ersättningar i ömmande fall åt enskilda,
som genom åtgärd av offentlig
myndighet lidit ekonomisk skada;

nr 177, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd åt forskningen beträffande
framställning av alkoholfria drycker
av frukt och bär; samt

nr 178, i anledning av väckt motion
om provisoriskt rörligt tillägg å tjänstelivränta
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till taxeringsförordning,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 35, i anledning av väckt motion
angående finansieringen av den kommunala
investeringsverksamheten;

nr 36, i anledning av väckta motioner
om utredning angående erforderliga åtgärder
för säkrande av full sysselsättning
i Skåne; samt

nr 37, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en statlig bilindustri.

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av förordningen om
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel; nr

42, i anledning av väckta motioner
dels om ändring i sjukförsäkringslagen
i syfte att möjliggöra läkarvårdsersättning
för förebyggande vård m. m., dels
ock om viss ändring av bestämmelserna
rörande prisrabattering av läkemedel;

nr 43, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel;

nr 44, i anledning av väckta motioner
angående översyn av lagstiftningen om
allmän sjukförsäkring, i vad motionerna
avse fria läkemedel m. m; samt

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring, i vad motionerna
avse läkemedel; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 36, i
anledning av väckta motioner om utredning
angående orsakerna till det försämrade
fångstresultatet beträffande s. k.
vandringsfisk, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande av
herr Sundelin under sammanträdet till
herr talmannen avlämnade, av honom
och herr Sunne undertecknade motioner: nr

630, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957, m. m.
nr 631, i samma ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
G. H. Berggren

Lördagen den 10 november 1950

Nr 29

Lördagen den 10 november

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Aspling för tiden den 12—
den 28 i denna månad för deltagande
såsom delegat i Interparlamentarislca
unionens konferens i Bangkok.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 198,
angående organiserande av en svensk
FN-styrka.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda av herrar
Simdelin och Sunne väckta motioner:

nr 630, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957, m. m.;
samt

nr 631, i samma ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 170—178, bevillningsutskottets
betänkande nr 52,
bankoutskottets utlåtanden nr 35—37,
andra lagutskottets utlåtanden nr 41—
45 samt jordbruksutskottets utlåtande nr
36.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 196, angående ytterligare understöd
till båttrafiken i Stockholms skärgård.

Anmäldes en av herr Eskilsson under
sammanträdet till herr talmannen avlämnad,
av herr Bergh, Ragnar, och honom
undertecknad motion, nr 632, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag angående visst lotteriförfarande
i samband med återbetalning av
överskjutande preliminär skatt.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren, att ifrågavarande motion
skulle genast remitteras till utskott.

På sedermera gjord proposition hänvisades
motionen till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 633, av herr Aasirup,
nr 634, av herrar Birke och Franzon,
nr 635, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 636, av herr Ohlon m. fl.,
nr 637, av herr Ohlon m. fl., samt
nr 638, av herr Strand,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
investeringsavgift för år 1957, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.03.

In fidem

Fritz af Peter sens

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Tisdagen den 13 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Ang. planeringen av enhetsskolans införande Herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Arrhéns
interpellation angående planeringen
av enhetsskolans införande, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Arrhén frågat mig beträffande
min uppfattning om hur planeringen
av enhetsskolans införande under
1960-talet skall äga rum.

Interpellationen har framställts mot
bakgrunden av främst två förhållanden.
Det ena är att riksdagen i våras definitivt
slog fast, att försöksverksamheten
med enhetsskoleorganisation skall utmynna
i en obligatorisk, organisatoriskt
sammanhållen nioårig skola. I samband
därmed uttalade sig riksdagen — liksom
för övrigt regeringen gjorde i den till
grund för riksdagsbeslutet liggande propositionen
— för att en sammanfattande
utredning i skolfrågorna bör komma till
stånd snarast möjigt för, såsom statsutskottet
formulerade det, »en samlad bearbetning
och prövning av erfarenheterna
från försöksverksamheten och en ytterligare
konkretisering och precisering
av skolans målsättning i anslutning till
1950 års principbeslut». Enligt riksdagens
uttalande bör detta utredningsarbete
vara avslutat i sådan tid, att därpå
grundade förslag kan föreläggas riksdagen
tidigast möjligt i början av 1960-talet
och senast år 1962.

Det andra förhållandet, som har föranlett
interpellationen, är att skolöver -

styrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den
23 april 1956 framlagt vissa förslag rörande
planeringen för enhetsskoleorganisationens
genomförande, överstyrelsen
har i denna skrivelse framhållit, att det
från såväl de centrala och regionala som
de kommunala skolmyndigheternas synpunkter
är angeläget med ett auktoritativt
besked om den takt, i vilken skolreformen
väntas kunna bli realiserad åtminstone
inom den närmast överskådliga
framtiden. Såsom riktpunkter för en
tidsplanering av enhetsskolereformens
genomförande har överstyrelsen förordat,
att den allmänna övergången till nioårig
obligatorisk skola i den form försöksverksamheten
dessförinnan anvisar
påbörjas under läsåren 1962/63—1968/
69. Som slutår för det fullständiga genomförandet
av enhetsskolan i samtliga
nio klasser bör enligt överstyrelsens mening
sättas läsåret 1972/73. I detta sammanhang
har överstyrelsen också berört
vissa frågor beträffande det fortsatta utbyggandet
av försöksverksamheten under
tidsperioden fram till höstterminen
1962.

Herr Arrhén synes nu frukta, att den
nödvändiga planeringen för genomförandet
av den obligatoriska, organisatoriskt
sammanhållna nioåriga skola, vari
försöksverksamheten enligt riksdagens
beslut skall utmynna och som enligt
riksdagens mening bör mera allmänt genomföras
så snart sig göra låter, skulle
föregripa resultatet av den sammanfattande
utredning, som skall ligga till
grund för ett beslut i början av 1960-talet om denna skolas definitiva utformning.

Jag får erinra om att jag i riksdagsdebatten
i enhetsskolefrågan den 11 maj
1956 fann det angeläget att i korthet redovisa
några av mina egna synpunkter
på det väsentligaste innehållet i skolöverstyrelsens
då nyss inkomna skrivelse.
Jag framhöll därvid, att överstyrelsens

Tisdagen den 13 november 1956

Nr 29

Ang. planeringen av enhetsskolans införande

tidtabell för enhetsskolans genomförande
under 1960-talet syntes väl stämma
med arbetsprogrammet för den kommande
utredningen och att den också
låg helt i linje med statsutskottets uttalande
om angelägenheten av att enhetsskolan
genomföres så snart sig göra låter.
Med hänsyn till skolans behov fann
jag överstyrelsens tidsplan realistisk och
enligt min mening borde därför samhället
göra allt som är praktiskt möjligt för
att kunna realisera planen.

Beträffande den fortsatta utbyggnaden
av försöksverksamheten fram till den
tidpunkt i början av 1960-talet, då vi
kan besluta om enhetsskolans definitiva
utformning, uttalade jag att den i organisatoriskt
hänseende främst borde inriktas
på att söka åstadkomma ytterligare
försöksregioner av olika struktur,
framför allt på landsbygden. Det är,
framhöll jag bl. a., av den största vikt,
att lämpliga former för interkommunal
samverkan utprövas, framför allt med
hänsyn till de problem, som sammanhänger
med högstadieverksamheten. Jag
vill här tillägga, att den fortsatta försöksverksamheten
fram till början av
1960-talet, vilken ju också utgör ett led i
åtgärderna för enhetsskolans genomförande
och definitiva utformning, självfallet
måste liksom hittills bedrivas med
stöd av pedagogiska och organisatoriska
anvisningar från skolmyndigheterna.

Med anledning av herr Arrhéns fråga
kan jag här ytterligare endast säga, att
ett närmare ställningstagande från regeringens
sida till skolöverstyrelsens förslag
rörande planeringen för enhetsskoleorganisationens
genomförande torde
komma att redovisas vid 1957 års riksdag
i den årligen återkommande propositionen
angående olika frågor beträffande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola. Jag räknar vidare med att
den sammanfattande utredningen i skolfrågorna
skall kunna tillsättas nästa år.
.lag kan därför inte nu gå närmare in
på det av herr Arrhén väckta spörsmålet,
även om jag förstår att herr Arrhén
— som ju deltagit i riksdagens beslut,
att en organisatoriskt sammanhållen nioårig
skola skall genomföras så snart sig

göra låter — liksom alla andra av enhetsskolan
intresserade är angelägen om
ett snart besked beträffande planeringen
för genomförandet.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för det svar
på min interpellation, som han här lämnat.

Vi blev ju alla i våras eniga om att
»den pågående försöksverksamheten
med enhetsskoleorganisationen skall utmynna
i en obligatorisk, organisatoriskt
sammanhållen nioårig skola». I och för
sig var detta uttalande föga sensationellt,
eftersom departementschefen utan opposition
från riksdagens sida redan i statsrådsprotokollet
den 7 mars 1952 förklarat
sina förhoppningar på liknande sätt,
liksom fallet även var i departementschefens
kommentar till försöksrapporten
vid 1954 års riksdag. Vad det i dag gäl
ler är, hur övergången till den nya skolan
lämpligast bör planeras.

I våras beslöt också riksdagen, vilket
framgick av statsrådets svar, som också
innefattar ett referat av min interpellation,
att tillsätta en sammanfattande utredning
i skolfrågan, vilken, om också
med annan syftning, redan 1950 års riksdag
talat om, som även departementschefen
förutskickat och varom även förslag
förelåg i riksdagsmotioner i våras.

Statsutskottet och även riksdagen hade
ingen erinran att göra, då motionärerna
talade om, att utredningen »borde
ägna sig åt en allsidig belysning av den
obligatoriska skolans målsättning på olika
områden och stadier samt därefter —
på grundval av en sammanfattande rapportering
beträffande försöksverksamheten
från skolöverstyrelsens försöksavdelning
och lärarhögskolans pedagogiska
institution — åt ett ställningstagande till
den framtida skolorganisationen».

Utskottet och riksdagen hade inte heller
något att erinra emot ett sådant
etappvis upplagt arbetsprograv för utredningen,
sammanhängande med bl. a.
att nu gällande timplaner och huvud -

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Ang. planeringen av enhetsskolans införande

moment vid försöksverksamheten skall
tillämpas t. o. m. läsåret 1957/58.

Riksdagen fann det vidare angeläget
att under utredningens arbete kompetensfordringarna
på olika yrkesområden
ingående belystes både genom utredningens
egna undersökningar och genom
införskaffande av förslag och måhända
också mera bindande utfästelser
i detta hänseende från representanter
från samhällets yrkesområden.

Riksdagen uttalade vidare, att utredningen
bör tillsättas så snart som möjligt
och att »utredningsarbetet — som
givetvis bör ske i intim kontakt med
skolöverstyrelsens försöksavdelning och
lärarhögskolans pedagogiska institution
— bör vara avslutat i sådan tid, att därpå
grundade förslag i förevarande frågor
kan föreläggas riksdagen tidigast
möjligt i början av 1960-talet och senast
år 1962».

Riksdagen ville även framhålla, att
»differentieringsfrågan självklart blir
ett av de centrala problemen vid den ...
förordade sammanfattande skolutredningen».

Jag'' har gjort dessa erinringar, därför
att det därigenom klart och tydligt
framgår, att riksdagen avsåg, alt utredningen
dels skulle ägna sig åt en allsidig
belysning av den obligatoriska skolans
målsättning på olika områden och
stadier, och dels därefter, sedan den infordrat
och tagit del av en sammanfattande
rapportering beträffande försöksverksamheten
från skolöverstyrelsens
försöksavdelning och lärarådets pedagogiska
institution, taga ställning till den
framtida skolorganisationen, d. v. s. den
som i första hand bör genomföras under
1960-talet.

En dylik precisering av utredningens
allmänna funktion och uppgifter ter sig
för mig naturlig och riktig. Det bör vara
utredningens huvuduppgift att ge riksdagen
hållpunkter för fattandet av det
slutgiltiga beslutet angående den nya
skolans uppbyggnad. Den har att därvid
taga del av och bedöma den hittillsvarande
försöksverksamhetens resultat
och metoder samt att, även med hjälp
av andra studier, dra egna slutsatser.

När jag säger detta, är det förvisso att
fastslå mer eller mindre självklara satser.
En riksdagsutredning har inte andra
direktiv än dem, som i detta fall riksdagen
själv skisserat och som statsrådet
naturligtvis är villig att ställa sig
bakom, eftersom riksdagsmajoriteten
rörande denna fråga även inefattade regeringskoalitionens
partier, för att inte
tala om oppositionens.

Sedd mot denna bakgrund är det som
skolöverstyrelsens skrivelse till Kungl.
Maj :t av den 23 april detta år ter sig i
åtskilliga avseenden motsägelsefull. Skolöverstyrelsen
säger sig ha beaktat, att
departementschefen i proposition nr 80
år 1956 sagt sig ha för avsikt att senast
1958 tillsätta en sammanfattande utredning.
Det är värt att redan här anmärka,
att riksdagen i våras sade sig anse, att
den sammanfattande utredningen borde
tillsättas »så snart som möjligt».

Skolöverstyrelsen anser sig vilja tillråda,
att »den allmänna övergången till
nioårig obligatorisk skola i den form
försöksverksamheten dessförinnan anvisar
påbörjades under läsåren 1962/63—
1968/69». Om man här i stället för orden
»i den form försöksverksamheten
dessförinnan anvisar» använt formuleringen
»i den form som ett vid denna
tidpunkt fattat riksdagsbeslut ger anvisning
om» eller dylikt, hade inga frågetecken
behövt sättas i kanten. I stället
framhärdar skolöverstyrelsen, helt obekymrad
av den sammanfattande skolutredningens
och riksdagens existens,
med sitt eget resonemang. Det heter i
skrivelsen bl. a.: »Skolöverstyrelsen avser
att under de närmaste läsåren med
stöd av under försöksverksamheten vunna
erfarenheter utarbeta pedagogiska
anvisningar rörande sådant som bör
iakttagas vid enhetsskoleorganisationens
införande i skoldistrikten. Dessa anvisningar
torde kunna tjäna till ledning för
erforderliga lokala och regionala åtgärder
på området.»

Här talas åter ensidigt om »under försöksverksamheten
vunna erfarenheter».
Med dessa anvisningar som grundval säger
sig skolöverstyrelsen vilja »anordna
särskilda instruktionskurser för skolle -

Tisdagen den 13 november 1956

Nr 29

Ang. planeringen av enhetsskolans införande

dåre i blivande enhetsskoledistrikt».
Dessa anvisningar, säger skolöverstyrelsen
vidare, »får visserligen icke avse att
fastlåsa enhetsskoleorganisationen i detalj
under en alltför lång tidsperiod.
Men man måste räkna med att de kommer
att bli normgivande för enhetsskolans
lokala uppbyggnad under hela den
genomförandeperiod, som skolöverstyrelsen
förslagsvis har angivit till läsåren
1962/63—1972/73».

Skolöverstyrelsen säger sig vidare behöva
invänta ytterligare resultat av försöksverksamheten
men utlovar välvilligt,
»att bedriva arbetet med dessa anvisningar
så, att de kan föreligga i sin
slutgiltiga form vid utgången av år
1960». Följande år, 1961, skulle användas
till att drilla enhetsskoleledare, och
skoldistrikten skulle »därefter vidtaga de
förberedelser, som erfordras».

Det är att märka, att skolöverstyrelsen
avser, att dessa anvisningar skola vara
dels »slutgiltiga», dels gällande för tiden
1962/63—1972/73. Det talas ingenstans
om riksdagens sammanfattande utredning
eller något riksdagsbeslut på grundval
av en utredning, beräknad att vara
avslutad senast år 1962, eller en på denna
fotad proposition. Det hela synes vara
en suverän affär, endast berörande
skolöverstyrelsen.

Det är detta förhållande, herr talman,
och inte som herr statsrådet i sitt svar
här synes förmena, »tidtabellen» i och
för sig som väckt förvåning, även om
skäl skulle kunna anges, som gör det
mindre välbetänkt att redan nu uppgöra
en dylik tidtabell. Det förvånar mig, att
herr statsrådet, med den överblick som
han horde ha över detta och angränsande
arbetsfält, har kunnat så oreserverat
ansluta sig till denna uppläggning i fråga
om tiden.

I den nämnda tidtabellen har emellertid
den sammanfattande utredningen
inte fått vare sig avgångs- eller ankomsttider
angivna. Det är som om den över
huvud taget icke existerade. Det är som
om över huvud taget icke heller riksdagen
existerade. Skolöverstyrelsen talar i
sin skrivelse utförligt om vad den anser
krävas av den framtida utvecklingen

på försöksverksamhetens område, bl. a.
om en utredning om glesbygdernas skolfrågor,
om behovet av en vidgad men
samtidigt i viss mån differentierad försöksverksamhet,
om vissa synpunkter på
den förberedande yrkesutbildningen och
den allmänpraktiska utbildningen, om
vikten av interkommunal samverkan
m. m., allt för visso tänkvärt och förtjänt
av uppmärksamhet och intresse men
— och det är det jag velat betona genom
min interpellation —- samtidigt utgörande
den sammanfattande utredningens
arbetsuppgifter och verksamhetsområde.
Jag erinrar om vad riksdagen i det
avseendet skisserade i våras och som jag
här nyss refererat.

Det är givetvis, herr talman, självklart,
att arbetet inom försöksverksamheten
för den nioåriga skolan intill dess att
den sammanfattande utredningen och
den på dess rekommendationer framlagda
propositionen preciserat »skolans
målsättning i anslutning till 1950 års
principbeslut» — som riksdagen uttryckte
sig i våras -—• måste fortgå och utvecklas
ungefär efter de linjer som skolöverstyrelsen
antytt, men härifrån är
steget långt till skolöverstyrelsens uppgivna
avsikt att 1960 utfärda »slutgiltiga»
anvisningar, avsedda åt gälla för
hela 1960-talet. Det vore verkligen att,
som jag sagt i min interpellation,
låta verkställighetsföreskrifterna komma
först, d. v. s. 1960, sedan utredningen
och sist riksdagsbeslutet. En dylik ordning
skulle, herr talman, endast resultera
i oordning.

Nu säger departementschefen, att »ett
närmare ställningstagande från regeringens
sida till skolöverstyrelsens förslag
— torde komma att redovisas vid
1957 års riksdag i den årligen återkommande
propositionen angående olika frågor
beträffande försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola». Vidare meddelas,
att den sammanfattande utredningen
i skolfrågorna kommer att tillsättas
nästa år. Det är min livliga förhoppning,
att departementschefen i dessa
sammanhang skall betänka riksdagens
i vår tid självklara fordran att äga rätt
att självständigt bilda sig den uppfatt -

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Ang. planeringen av enhetsskolans införande

ning om här berörda frågor, som man
— om man så vill — avsåg i 1950 års
skolbeslut. I annat fall förelåge den situation,
som anses ha varit typisk för
riksdagsmännen på Karl XI:s tid: »Vad
göras skall är allaredan gjort, I herredagsmän
reser intet för fort!»

Vad tillsättandet av utredningen angår,
så hade jag inte haft något emot
om den tillsatts och kunnat konstituera
sig redan i år. Det var väl ändå detta,
som riksdagen i våras avsåg, då den godtog
skrivsättet »så snart som möjligt».

Med dessa kommentarer, herr talman,
tackar jag statsrådet ännu en gång för
svaret, i förhoppning om att våra synpunkter
på dessa i olika avseenden både
intrikata och intressanta problem — ej
minst ur konstitutionell synpunkt kanhända
-— icke är i alltför hög grad inkongruenta.
Osvuret är väl emellertid här
som alltid bäst. Jag kommer med stort
intresse att använda den slutgiltiga informationsväg,
som statsrådet anvisat,
nämligen statsrådets konklusioner i propositionen
om försöksverksamheten vid
1957 års riksdag.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag tror icke — vilket
givetvis interpellantens yttrande ej heller
gav fog för — att det är några större
skillnader, i praktiken åtminstone, mellan
min och interpellantens syn på dessa
frågor. Det var nog bara teoretiska
spekulationer, som han förde till torgs,
när han talade om maktfullkomlighet
från skolöverstyrelsens sida. Även när
herr Arrhén menade, att jag hade oreserverat
anslutit mig till tidsplanen i
skolöverstyrelsens skrivelse, gjorde han
sig skyldig till en förenkling i viss mån.
Jag vill erinra om vad jag sade förut,
nämligen att jag finner överstyrelsens
tidsplan realistisk med hänsyn till skolans
behov och anser att allt som är
möjligt att göra för att realisera den
planen också bör göras. Men därmed är
inte sagt att jag eller regeringen på ett
så tidigt stadium som i våras hade kunnat
binda oss för den planen helt och
hållet. Med hänsyn till att skolöversty -

relsens skrivelse kommer att behandlas
i en kommande proposition, har jag inte
heller ansett det riktigt att här i dag
ge till känna något mera av vad denna
proposition kan komma att innehålla.
För övrigt kan jag tillägga, att regeringens
ståndpunkt ännu icke är tagen.

Herr Arrhén gjorde vissa citat ur
skolöverstyrelsens skrivelse. De var ju
alldeles riktiga. Jag tänker då på såväl
den passus, där det talas om att skolöverstyrelsen
ämnar utfärda pedagogiska
och organisatoriska anvisningar, som
överstyrelsens uttalande att dylika anvisningar
skall kunna föreligga i sin
slutliga form år 1960. Hårdrar man dem
så som den ärade interpellanten tydligen
gärna vill göra, är det klart att man
kan rikta en och annan anmärkning mot
skrivelsen.

Jag vill jämväl erinra om att i pedagogiskt
hänseende gäller ju nu för försöksverksamheten
timplaner och huvudmoment,
fastställda av skolöverstyrelsen
att tillämpas till och med 1957/
1958. Givetvis kommer dylika anvisningar
att behövas även för den fortsatta
försöksverksamheten, och det är
då självklart, att man tar vara på dittills
vunna erfarenheter.

I organisatoriskt hänseende gäller för
försöksverksamheten de s. k. allmänna
försöksskolebestämmelserna, fastställda
av Kungl. Maj:t. Några skrivna organisatoriska
anvisningar just för försöksverksamheten
finns inte för närvarande,
utan den lokala planeringen av försöksverksamheten
sker i varje fall i samarbete
mellan skoldistriktet, skolöverstyrrelsen
och Kungl. Maj:t. Allteftersom
försöksverksamheten utvidgas kan det
givetvis bli nödvändigt att utfärda vissa
organisatoriska anvisningar. Men dessa
måste, likaväl som de pedagogiska anvisningarna
lämna distrikten viss frihet
att själva utforma verksamhetens innehåll.
När vi sedan, som jag hoppas, i
början av 1960-talet skall lämna försöksstadiet
och gå över till en period av
successivt genomförande av enhetsskolan
över hela landet, blir det självklart
aktuellt med både pedagogiska och organisatoriska
anvisningar för verksam -

Tisdagen den 13 november 1956

Nr 29

Ang. planeringen av enhetsskolans införande

heten. Lika självklart är att dessa anvisningar
skall stå i överensstämmelse
med de riktlinjer för enhetsskolans definitiva
utformning, varom riksdagen då
skall ha beslutat. Detta finner jag vara
så uppenbart, att jag inte ansett det nödvändigt
med något särskilt påpekande
därom i interpellationssvaret. Något annat
kan inte heller gärna vara skolöverstyrelsens
avsikt. Jag vill också framhålla
att den sammanfattande utredningens
arbete givetvis, såsom statsutskottet
uttalat, bör ske i intim kontakt med
överstyrelsens försöksavdelning. Detta
borgar ju också för en viss överensstämmelse
redan under förberedelsearbetet.

Det råder, herr Arrlién, ingen tvekan
om att genomförandet av enhetsskolan
och utarbetandet av de anvisningar i organisatoriskt
och pedagogiskt hänseende,
som därför kräves, inte kommer att
bli en fråga endast för skolöverstyrelsen.
Det är ju alldeles klart att riksdagsbeslut
och — i den mån riksdagen ansluter
sig därtill — uttalanden, som kan
göras i en proposition, kommer att lända
till efterrättelse. Jag kan inte finna
annat än att herr Arrhén här alldeles i
onödan har målat hin på väggen.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det vore i så fall mycket
fult gjort av mig. Men ibland finns
det anledning att mota Olle i grind, som
det heter, och jag tror att det, i den situation
som här förelåg, fanns skäl att
göra en erinran av den art, som jag här
tillåtit mig göra. På s. 5 i skolöverstyrelsens
till Konungen inlämnade
skrivelse av den 23 april i år finns dock
icke med ett ord omnämnt — och som
jag redan understrukit — vad som eventuellt
skulle kunna tänkas ske i detta
höga hus, utan det står bara en fortlöpande
redogörelse för vad överstyrelsen
själv har för avsikt att göra. »Skolöverstyrelsen
avser att under de närmaste
läsåren med stöd av under försöksverksamheten
vunna erfarenheter
utarbeta pedagogiska och organisatoriska
anvisningar» o. s. v. Det var dock
bekant för överstyrelsen, alt riksdagen

nästa år komme att tillsätta en utredning,
som just skulle ha till uppgift att
utreda dessa frågor. Det hade i varje
fall varit hövligt av den ärade överstyrelsen,
om den hade erinrat sig detta
förhållande.

I övrigt är jag tacksam för det sätt, på
vilket statsrådet uttryckte sig i sitt senaste
anförande. Det var präglat av en
stor portion försiktighet, något som inte
alltid brukar utmärka herr statsrådets
yttranden här i kammaren. Herr statsrådet
förmenade nu, att han inte kunde
tänka sig att skolöverstyrelsen hade någon
annan mening än den jag här givit
uttryck för och som statsrådet tydligen
delade. Vi får hoppas att så är förhållandet.

Vad beträffar den tidtabell, som det
talats om, så sade jag nyss — och jag
upprepar det — att jag finner det litet
vågsamt att i dag göra preciseringar till
år och bestämda tidpunkter, och jag
kan inte föreställa mig annat än att
statsrådet måste dela denna min skepsis.
Ty vi vet, att det är många faktorer,
som kommer att spela in vid det slutliga
ståndspunktstagandet. Utredningen
kanske kommer att finna, att det vore
av intresse att exempelvis begrunda de
studieresultat, som en enhetsskolelev
nått efter avslutandet av gymnasiestudierna.
Jag erinrar vidare om att förslaget
om kommunalförbundslag kommer
på riksdagens bord först nästa år,
1957, och att lagen är avsedd att träda
i kraft först den 1 januari 1958. I det
sammanhanget blir det svåra födslovåndor,
innan det hela hunnit rucka till
sig, så att man kommer in i de nya och
nödvändiga spåren, när det gäller att
lösa dessa frågor. Jag erinrar också om
att bestämmelserna om länsskolnämnder
träder i kraft först den 1 juli 1958. Jag
håller fullkomligt med skolöverstyrelsen
— möjligen uttalade sig också herr
statsrådet här i samma riktning — att
dessa s. k. mellaninstanser kommer att
spela en synnerligen viktig roll, när det
gäller att genomföra den nya organisationen
ute i landets olika delar. Jag vill
dessutom framhålla, att det alltid tar
längre tid än man från början tror att

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Ang. planeringen av enhetsskolans införande
bearbeta representativa material i olika
avseenden. Så har vi också lärarfrågan
och lokalfrågan och allt som sammanhänger
därmed. Betraktar man alla de
där faktorerna tillsammantagna, blir
man litet ängslig inför sådana där organisationsschemata.
Härvidlag är det
bättre att lita till den gamla satsen, att
man får laga efter lägligheten.

Jag ber emellertid, som sagt, att få
tacka för herr statsrådet uttalande, och
jag konstaterar, att det denna gång, herr
statsråd, inte tycks finnas så djupa avgrunder
mellan oss som ibland tidigare
har varit fallet.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Herr Arrhén vill väl ändå
inte påstå att kommunalförbundslagstiftningen
ävensom den just nu på riksdagens
bord liggande propositionen om
skolstyrelser och länsskolnämnder i och
för sig skulle omöjliggöra ett sådant
tidsschema som skolöverstyrelsen har
framlagt. I varje fall kan inte jag finna
annat än att man i detta sammanhang
kan räkna med vissa tidsmarginaler.

För övrigt vill jag bara ge herr Arrhén
den repliken, när han talar om att »mota
Olle i grind», att vi i 1950 års skolutskott
— jag kan inte anföra några direkta
citat — var ganska överens om att
försöksverksamhetens ledning med förtroende
skulle överlämnas till skolöverstyrelsen.
Detta uttalades på något håll
på så sätt, att man måste säga sig att
vissa personer misstrodde de politiska
instansernas möjligheter härvidlag. Herr
Arrhén borde alltså i själva verket vara
glad över att skolöverstyrelsen har fått
så fria händer som fallet är under de år
försöksverksamheten har pågått. Vi kan
väl också vara överens om, herr Arrhén,
att när vi nu har fått en lärarhögskola
med en vetenskaplig pedagogisk institution,
bör även denna dra sitt strå till
stacken.

Jag kan sålunda inte finna att någonting
hittills har företagits, som herr
Arrhén bör ha alltför vägande invändningar
emot.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag skall inte blanda mig
i debatten mellan ecklesiastikministern
och herr Arrhén. Jag skulle bara vilja
ge ecklesiastikministern en hälsning på
vägen.

Försöksverksamheten är att uppfatta
såsom en praktisk-pedagogisk vetenskaplig
försöksverksamhet. A och O i allt vetenskapligt
arbete är fullständig objektivitet.
Jag skulle vilja uttala den förhoppningen
att ecklesiastikministern
ordnar så, att vi nästa år får en fullkomligt
objektiv redogörelse, så långt
som detta är möjligt, beträffande för
söksverksamhetens utfall på olika håll i
landet. Jag har nämligen det intrycket
att undervisningen har lyckats bra på
vissa kanter och att det har gått mycket
dåligt på andra håll. Jag tror att det
skulle vara värdefullt för oss alla att tå
en fullständig redogörelse för hur saken
har förlupit.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Med anledning av herr
statsrådets uttalande nyss om att riksdagen
med förtroende överlämnat försöksverksamheten
till skolöverstyrelsen
och att detta ingick i 1950 års skolbeslut,
vill jag bara säga att visst gjorde
det det. Men detta innebar givetvis inte,
att riksdagen släppte denna viktiga angelägenhet
vind för våg. I beslutet år
1950 ingick också, att försöksavdelningen
årligen skulle avge noggrann redogörelse
för sina förehavanden till riksdagen,
och det har ju även skett. Det ingick
även i 1950 års beslut — i varje fall
enligt herr statsrådets uppfattning — att
vid slutet av 1950-talet skulle tillsättas
en sammanfattande utredning rörande
skolfrågorna. Så har i varje fall herr
statsrådet fattat saken; jag har i en motion
i våras påpekat, att detta inte är
strikt riktigt, utan att avsikten år 1950
var, att den sammanfattande utredningen
skulle gälla differentieringsfrågan.
Men detta lämnar jag därhän. Vi har
utan tvivel i dagens läge behov av en
sådan utredning, varom det nu är fråga.

Tisdagen den 13 november 1956

Nr 29

Ang. planeringen av enhetsskolans införande

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med anledning av de
båda senaste anförandena vill jag bara
säga, att vi ju brukar lämna en ganska
omfattande berättelse från skolöverstyrelsen
beträffande försöksverksamheten
i den proposition, som årligen kommer
och som jag har talat om tidigare. Till
yttermera visso vill jag erinra om den
fullständigare berättelse, som skolöverstyrelsen
låter trycka i sin egen tidskrift
Aktuellt, vilken vi även brukar hänvisa
till och som — om jag inte är felaktigt
underrättad —• brukar utdelas till utskottet.

Jag skulle alltså tro att de redogörelser
som kunnat krävas är lämnade. Men
det är möjligt att en och annan -— kanske
också herrar opponenter här — hade
väntat sig, att skolöverstyrelsen skulle
till dessa redogörelser foga vissa allmänna
långt gående slutledningar. Några
sådana har man emellertid hittills inte
ansett sig kunna draga av det begränsade
materialet, och jag har vid flera
tillfällen sagt, att jag anser att man därvidlag
handlat riktigt.

Allra sist skulle jag vilja säga, att åtskilligt
av det resonemang, som här har
kommit fram, väl ändå kan återföras på
en sådan inställning till hela frågan, att
man med fullt fog kan säga, att det kanske
inte är säkert att herrarna önskar
att någon sådan omfattande skolreform
skall genomföras —• i varje fall inte så
snabbt som jag hoppas att det skall bli
möjligt att göra.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag måste verkligen säga,
att om snabheten skall vara det väsentliga,
så tror jag att herr Perssons
roll såsom snabblöpare kan få en synnerligen
olycklig utgång. Det är just denna
hysteriska strävan att på ett minimum
av tid åstadkomma ett maximum av uppstaplade
resultat, hela denna mentalitet,
som håller på att leda detta samhälle
vilse. Här är alls ingen »ko på isen»; vi
skulle kunna ta mera tid på oss, göra
ordentliga utredningar och pröva hela
frågan på ett noggrant sätt. Då skulle vi

måhända få ett bättre resultat än när
man hafsar i väg på det sätt, som herr
statsrådet tydligen finner ligga idealet
närmast. Jag kan inte se, att ett sådant
sätt att gå till väga är det riktiga, och jag
stöder denna min uppfattning på erfarenhet
ute från bygderna, från de olika
distrikten, där man redan nu är till ytterlighet
pressad av olika slags organisationsfrågor
och naturligtvis även av de
kalla vardagsbekymren att över huvud
taget bereda eleverna tak över huvudet
och en plats i en skolklass.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Här visade den ärade
interpellanten just den mentalitet, som
jag trodde att han hyste i detta sammanhang
och som han ju klarare har gett uttryck
åt vid många andra tidigare tillfällen.
Jag vill dock erinra honom om
att han har biträtt en riksdagsskrivelse,
där det står att skolreformen bör mer
allmänt genomföras så snart sig göra låter,
och jag trodde inte att han skulle
kunna använda uttrycket att man »hafsar
i väg» med en sak, som började förberedas
1950 — ja, till och med något år
dessförinnan — för att vara färdig och
mer allmänt föras ut i verkligheten 1962.
Jag undrar vilken uppfattning herr
Arrhén har om de tidsscheman, som härvidlag
egentligen skulle vara de riktiga.
Det kan väl ändå inte sägas annat än att
jag skulle rykta mitt värv ganska illa,
om jag inte tog hänsyn till vad som sades
1950 och till vad alla befolkningsstatistiker
sedan rätt länge haft klart för
sig, nämligen att 1950-talet präglas av
stora barnkullar i våra skolor, så att det
över huvud taget inte är möjligt att då
genomföra en stor skolreform annat än
försöksvis, medan vi på 1960-talet får
räkna med en betydande svacka i antalet
skolungdomar; jag bortser från eventualiteten
alt vi här i landet skulle ha
att i fortsättningen räkna med en alltför
dålig nativitet. Då är det ur praktiska
synpunkter synnerligen lämpligt att just
under 1960-talet genomföra denna krävande
reform, och jag skulle väl rätt illa
sköta förberedelserna härvidlag, om jag

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Ang. planeringen av enhetsskolans införande

inte arbetade så, att det åtminstone kunde
bli möjligt att genomföra reformen
under 1960-talet.

Herr OI1LON (fp):

Herr talman! Jag underströk i mitt
förra anförande kravet på objektivitet
vid bedömningen av försöksverksamhetens
resultat. På grund därav drar statsrådet
den något vilsekomna slutsatsen,
att jag var likgiltig för eller rent av motståndare
till själva reformen. Den omständigheten,
att man kräver en fullständig
och öppen redovisning'', är väl snarare
ett vittnesbörd om att man är intresserad
av att problemet får den bästa
lösningen. Såvitt jag kan förstå, har
statsrådet begått en logisk salto mortale,
och det erkänner han nog själv, när han
har lugnat ned sig en smula och funderat
litet mer på saken.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Jag känner, herr talman, liksom herr
Ohlon ett visst behov av att reagera mot
vad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
sade i slutet av sitt
näst sista anförande, då han menade att
den, som jag tror, vaksamma kritik som
övas när det gäller försöksverksamheten,
skulle vara betingad av någon ohåga att
medverka till en god utveckling av vårt
skolväsen. Jag tycker nog att ecklesiastikministern
hade kunnat bespara sig
denna både insinuanta och uppenbarligen
osannfärdiga förklaring.

När man diskuterar på det sättet som
ecklesiastikministern gjorde nu, gör
man det nog litet för enkelt för sig. Men
vi känner till den där formen av argumentation
i skolfrågan: det är inte
första gången som man — när man haft
kritiska synpunkter på hur det hela
fungerar — betecknats som motståndare
till en enhetsskola och till en förbättrad
folkbildning, ehuru det verkliga förhållandet
är att man inte vill byta ut vad
man har mot någonting annat, förrän
man är förvissad om att detta nya är
bättre.

När vi på det sättet kritiserar ett och
annat, sker det i ett positivt syfte. Man

må vara hur troende man vill i sin skolpolitik
i kanslihuset, så är det väl ändock
inte fördenskull säkert att just de,
som nu leder skolpolitiken här i landet,
sitter inne med hela sanningen. När vi
från oppositionens sida anlägger kritiska
synpunkter, har vi nog rätt att begära
att våra bevekelsegrunder icke på
sätt som nu skett misstänkliggöres.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga, att i det här myckna skrivandet,
som förekommer från ömse sidor, användes
uttrycken »så snart som möjligt»
och »så snart sig göra låter» huller
om buller. Jag har lagt märke till att
det dock i de senaste skriftväxlingarna
är en väsentlig skillnad mellan dessa uttryck.
Jag ansluter mig till uttrycket »så
snart sig göra låter», men jag varnade
nyss för uttryckssättet »så snart som
möjligt», därför att i det senare uttrycket
ligger ett hetsmoment, som vi inte
behöver använda i detta sammanhang.

Herr statsrådet säger också, att vi har
hållit på att utreda denna fråga så länge
— under hela 50-talet. Men, herr statsråd,
förklara då för mig följande. När
man försöker ta ledning av försöksverksamhetens
resultat — av vilken art de
är, skall jag inte ge mig in på — heter
det, att verksamheten pågått så liten tid
att resultaten är så pass fladdrande, att
det är ogörligt —- jag citerar nu någon
av de i dagens skolsammanhang heliga
skrifterna — att dra några egentliga
slutsatser, ålen samtidigt säger man så
här: »Nu skall vi ha en sammanfattande
utredning av försöksverksamhetens resultat.
» Uppgiften tycks här alltså vara,
att man skall sammanfatta någonting
som är ogörligt att bedöma. Det var detta
som i våras var det kuriösa, tyckte
man, men jag accepterade för min del
ändå tanken, att det samtidigt sades, att
den nya utredningen skulle få bedriva
ett självständigt arbete.

De rätt billiga insinuationer, som herr
statsrådet kom med, vill jag inte bemöta.
Jag överlåter detta med förtroende
och lugn åt framtiden, herr statsråd.

Tisdagen den 13 november 1956

Nr 29

Ang. planeringen av enhetsskolans införande

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hade inte alls tänkt
lägga mig i denna debatt mellan ecklesiastikministern
och herr Arrhén, men
när herr Arrhén gång på gång talar om
utskottets mening — det är alltså statsutskottets
mening det är fråga om — tycker
jag nog att även andra ledamöter i
statsutskottet än herr Arrhén kan få säga
sin mening, fastän det nog många gånger
är så — det är väl den verkliga sanningen
— att herr Arrhén inte är med
oss i statsutskottet på en rad punkter
som gäller enhetsskolan.

Det är emellertid, herr talman, ett
visst avsnitt i diskussionen, som jag
tänkte beröra. Här framhålles att man
vill ha en redovisning av resultatet, och
så långt är vi väl överens, men man gör
sig inte alls besvär med att förklara vilken
redovisning man vill ha. Man utgår
Helt enkelt från att alla tänker på att
det är fråga om 9 g, jämfört med nuvarande
realskola respektive gymnasiet.
Man talar inte ens om de andra förgreningarna
inom enhetsskolan. Jag vill
också ha en redovisning, men jag vill ha
en fullständig redovisning, exempelvis
över hur man lyckas då det gäller 9 y
och 9 a. Det är väl en sådan fullständig
redovisning som har något värde. Jag
tror att en mycket stor del av svenska
folket är minst lika intresserad av resultaten
på det yrkesutbildande området
som på det område, vi här diskuterat.
Just denna gren av enhetsskolan tror jag
för vårt samhälle kommer att ha lika
stor betydelse som de andra grenarna,
men det förefaller, som om den inte alls
kommer i fråga, ehuru den enligt mitt
sätt att se innebär en av de stora vinsterna
med enhetsskolan.

Sedan vill jag också påpeka, att det
endast är på några få ställen vi kan få
en verkligt objektiv undersökning. Och
vilka ställen är det? Jo, det är i de kommuner,
där man har förvandlat en befintlig
realskola till enhetsskola. Där har
man samma lärare som tidigare, man
har i stort sett samma klientel o. s. v.
Där kan man ju få en bärande redovisning.
Men alla vet ju, hur det ligger till
i de flesta andra skolor. Vi har haft

brist på lärare, man har inte tagit samma
bestämmelser i fråga om intagning
till 9 g som man tidigare haft i fråga om
realskolan o. s. v. Det medför att det också
för skolöverstyrelsen är mycket svårt
att få en jämförelse med de äldre skolformerna,
d. v. s. realskolan resp. läroverken.
Det är väl sådant som riksdagen
bör taga ställning till.

När herr Arrhén sålunda påpekar, att
riksdagen bör få vara med, vill jag instämma
med honom. Det skulle förvåna
mig mycket, om departementschefen
skulle ha någon avvikande mening på
den punkten. Men det är väl också riktigt
som här redan sagts, att 1950 års särskilda
utskott skrev att när det gällde att
följa denna utveckling, skulle man med
förtroende överlämna det till skolöverstyrelsen.
Det är ju vad som har skett.
Jag har haft förmånen att ganska intimt
samarbeta med styrelsen vad gäller detta
avsnitt. Jag vill försäkra, att styrelsen
försöker på ett mycket objektivt sätt följa
med utvecklingen på dessa områden.
Vi har ju fått redovisningar varje år.

Jag är inte som många andra talare
i debatten riktigt övertygad om att denna
minutiösa redovisning efter mycket
kort tid tjänar det ändamål som avsetts.
Man skulle kanske behöva få litet längre
tid på sig för samordningens skull för
att man skulle kunna ge en redovisning
som vore av värde framför allt för riksdagen.

Jag vill gärna tro, att opponenterna
här i dag hyser ett varmt intresse för
enhetsskolan. Gör de det, så tycks vi vara
överens över hela linjen om saken
som sådan. Vad detaljerna beträffar har
vi ett sakkunnigt ämbetsverk, skolöverstyrelsen,
som skall sköta om dem. Skulle
vi då inte kunna förvänta, att styrelsen
sköter dessa uppgifter, liksom den
sköter en rad andra uppgifter, på ett
sätt som vi kan ha förtroende för.

Om man vill se tingen precis som de
är vad gäller enhetsskolan, tror jag inte,
att dessa ofta återkommande diskussioner
gagnar saken. Det skulle vara mig
fjärran att på något sätt försöka lägga
munkavle på de människor, som vill diskutera
dessa problem, men om vi är

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Ang. förslag beträffande kommunikationerna i norra Värmland

överens om det väsentliga i detta sam- Herr ARRHÉN (h):

manhang, tror jag också vi skall kunna Herr talman! Med anledning av utta vara

överens om att låta enhetsskolan landet, att det inte är rim och reson i

och skolöverstyrelsen få arbetsro på det- mitt resonemang, måste jag säga, att om

ta område. Då tror jag man kan nå myc- jag kräver ett år längre tid för den sam ket

långt till hela landets fromma. manfattande utredningen, har detta inte

ett dyft att göra med den övriga diskussion,
som förts här i kammaren i dag.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Efter herr Näsströms
anförande kan jag fatta mig kort. När
här har sagts, att man utövar en vaksam
kritik och att man endast vill ha den
bästa lösningen, men det å andra sidan
insinueras att man inte får se på resultaten
och att det hela hetsas fram, så är
det väl i alla fall mycket betydande överdrifter,
som därmed kommer till synes
i debatten. Vi vet ju ändå alla, att försöksverksamheten
har vuxit fram så
småningom, inte bara på bredden utan
även — om jag så får säga — på djupet,
i det antalet klasser ju har blivit fler
och fler år efter år i varje försöksdistrikt.
Man har börjat relativt långt
nere. Det säger sig väl självt, att vi därigenom
har fått fram ett mycket litet
material under de första åren, inte bara
beträffande 9:e klassen utan även 8,
och kanske i viss mån också 7. Det har
ännu inte framkommit tillräckligt material,
menar jag för min del, för att dra
långtgående slutsatser. Därtill kommer
de handicap som den föregående talaren
framhöll att enhetsskoleförsöken
mångenstädes varit utsatta för.

Det är faktiskt inte mer än rätt att
säga att det bara är bra, om vi får ytterligare
ett par år på oss, innan den
sammanfattande utredningen skall dra
sina slutsatser och slutligt utforma sitt
förslag. Jag tycker att det är litet inkonsekvent
av herr Arrlién att påslå, att
tidsschemat är alldeles för snävt tilltaget,
samtidigt som han säger, att han
egentligen ansett, att den sammanfattande
utredningen redan nu borde ha varit
tillsatt. Jag kan inte förstå, att det är
rim och reson i ett sådant resonemang,
och jag håller fortfarande på att man i
varje fall bör försöka sträva mot det
tidsschema, som jag har pekat på.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förslag beträffande kommunikationerna
i norra Värmland

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Norling till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt följande
fråga: »När kan förslag väntas till riksdagen
i anledning av 1947 års utredning
beträffande kommunikationerna i norra
Värmland?»

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Norling har frågat
mig, när förslag kan väntas till riksdagen
i anledning av 1947 års utredning
beträffande kommunikationerna i norra
Värmland. Efter samråd med statsrådet
Hjalmar Nilson vill jag som svar anföra
följande.

Den nämnda utredningen uppdrog i
sitt år 1949 avlämnade betänkande vissa
riktlinjer för en samordning av linjetrafiken
i norra Värmland. Förslagen
syftade till att möjliggöra rationaliseringar
och förbättringar av denna trafik.
Sålunda föreslogs en överföring till
statens järnvägar av postverkets diligenstrafik
på linjen Råda—Långflon. Under
förutsättning att statens järnvägar
komme att överta driften av NordmarkKlarälvens
järnvägar så ansåg utredningen
att även den av aktiebolaget bedrivna
omnibustrafiken i norra Värmland
borde överföras till SJ. Vidare föreslog
utredningen, att vägsträckan Råda—

Tisdagen den 13 november 1956

Nr 29

Ang. förslag beträffande kommunikationerna i norra Varmland

Långflon skulle upprustas och en bro
byggas över Klarälven vid Likenäs.

. Vid betänkandets remissbehandling
framkom, att de föreslagna förbättringarna
beträffande linjetrafiken i princip
skulle kunna ernås genom överenskommelser
mellan berörda företag samt att
vägupprustningen lämpligen borde upptas
till prövning i vanlig ordning.

Postdiligenslinjen Råda—Långflon har
numera övertagits av SJ och drivs av
GDG biltrafikaktiebolag. Vidare har en
förbättring i linjetrafiken uppnåtts genom
förhandlingar med Nordmark-Klarälvens
järnvägars biltrafikorgan, varigenom
bussturerna kunnat bättre samordnas
på de orter, där linjenäten berör varandra.
ökat antal förbindelser mellan
övre Klarälvsdalen och Karlstad har
kunnat skapas genom dessa åtgärder och
restiderna har kunnat förkortas i vissa
fall.

Vad beträffar upprustningen av vägnätet
har Kungl. Maj :t anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att låta upprätta
arbetsplaner för ombyggnad av vägsträckan
Råda—Långflon samt att därefter
handlägga vägfrågorna i enlighet
med vägstadgans bestämmelser, alltså i
vanlig ordning i anslutning till flerårsplanerna.
För genomförande av detta
planeringsarbete har inom vägförvaltningen
i Värmlands län en särskild projekteringsavdelning
organiserats. Efter
verkställda undersökningar föreligger
nu arbetsplaner för vissa delar av vägsträckan.
Bron vid Likenäs har påbörjats
och beräknas vara färdig nästa år.

Då utredningens rekommendationer
genom den hittills verkställda behandlingen
av betänkandet i allt väsentligt
vunnit beaktande, synes några förslag
till riksdagen i frågan inte påkallade.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag får till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra mitt tack för det
svar jag erhållit på min fråga.

Kommunikationerna i norra Värmland
och deras ordnande är en gammal
fråga. Redan under 1920- och 1930-talen

2 Första kammarens protokoll 1956. Nr 29

var frågan om kommunikationerna i
norra Värmland föremål för överväganden
av myndigheterna. År 1931 framlade
länsstyrelsen till ordnande av kommunikationerna
en plan, som omfattade
såväl vägbyggnader som brobyggnader
och som ännu till största delen inte kunnat
realiseras. Av länsstyrelsens utredning
framgår, att vägförbindelsen öst—
väst är mycket dålig, och härigenom förorsakas
stora svårigheter för befolkningen
att erhålla förbindelser till den
sydgående trafiken, som går i Klarälvsdalen.
Såsom exempel anföres, att en resa
från nordligaste Värmland till Karlstad
med buss och tåg tar en tid av tolv
timmar, vilket väl måste anses orimligt.
Man kan inte förundra sig över att befolkningen
kräver bättre kommunikationer.

År 1946 hemställdes också i en motion
i andra kammaren, som undertecknades
av representanter från samtliga partier,
att en skyndsam utredning måtte vidtagas
och förslag framläggas till bättre
kommunikationsförhållanden i norra delen
av landskapet. Motionen bifölls av
riksdagen, och år 1947 tillsattes en utredning.
Denna framlade sitt betänkande
1949 med förslag till åtgärder. Det
svar, som kommunikationsministern nu
givit, tyder på att befolkningen i norra
Värmland i vissa fall kan förutse förbättringar
bl. a. genom bron vid Likenäs
samt genom en samordning av busstrafiken
som resulterar i en kortare restid.
Man får väl hoppas att befolkningen i
norra Värmland så småningom får sina
trafikfrågor ordnade till belåtenhet efter
en trettioårig väntan.

Herr talman! Jag vill ännu en gång
tacka herr statsrådet för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 196,
angående ytterligare understöd till båttrafiken
i Stockholms skärgård.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

nr 633, av herr Aastrup,

nr 634, av herrar Birke och Franzon,

nr 635, av herr Ewerlöf m. fl.,

nr 636, av herr Ohlon m. fl.,

nr 637, av herr Ohlon m. fl., och

nr 638, av herr Strand,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1957, m. m.

Anmäldes och bordlädes

Vid sedermera skedd föredragning
hänvisades den kungl. propositionen till
behandling av lagutskott.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 15.16, att ajournera
sina förhandlingar till kl. 20.00, då
ett utskottsbetänkande väntades inkomma
till bordläggning.

statsutskottets utlåtanden:
nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organiserande av
en svensk FN-styrka; och

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående visst
lotteriförfarande i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär
skatt jämte i ämnet väckta motioner;
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 27, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade proposition nr 199,
med begäran om riksdagens samtycke
till förordnande att 2 § första och tredje
styckena samt 3—9 §§ allmänna förfogandelagen
ävensom 2—5 §§ allmänna
ransoneringslagen skola träda i tillämpning.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren, att ifrågavarande
kungl. proposition skulle genast remitteras
till utskott.

Då förhandlingarna kl. 20.00 återupptogos,
anmäldes och bordlädes andra
lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
begäran om riksdagens samtycke till förordnande
att 2 § första och tredje styckena
samt 3—9 §§ allmänna förfogandelagen
ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen
skola träda i tillämpning.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
utskottet i detta utlåtande hemställt bl. a.,
att utlåtandet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning.

Därest denna hemställan bifalles av
kammaren vid morgondagens sammanträde,
kommer ärendet alltså då omedelbart
att företagas till avgörande.

Jag vill vidare meddela kammarens
ledamöter, att utskottsutlåtandet, enligt
vad det uppgivits, kommer att läggas på
borden här i kammaren inom 20 minuter.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 20.02.

In fidem

G. H. Berggren

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Onsdagen den 14 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. professorn G. Borgströms avgång
från Institutet för konserveringsforskning Herr

statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Osvalds interpellation
angående professorn G. Borgströms
avgång från Institutet för konseveringsforskning,
erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr Osvald har i en
interpellation till mig riktat vissa frågor
i anledning av professor Georg Borgströms
avgång från befattningen som föreståndare
för Svenska institutet för
konserveringsforskning. Med anledning
härav vill jag meddela, att jag redan i
skrivelse den 22 augusti i år, under betonande
av att det ankom på styrelsen
att tillsätta och entlediga föreståndare,
av institutets styrelse utbad mig en redogörelse
för de skäl, som legat bakom
styrelsens beslut i november 1955 att
tillråda Borgström att söka sig annan anställning.

I sitt svar den 17 oktober i år har
styrelsen uttalat, att föreståndarfrågan
aktualiserats av fyra styrelseledamöter.
Majoriteten i styrelsen fann, att grunden
saknades för ett för institutets framtida
verksamhet fruktbärande samarbete mellan
styrelsen och föreståndaren. Styrelsens
enhälliga beslut, om än grundat på
olika skäl och synpunkter för de enskilda
ledamöternas vidkommande, för
vilka styrelsen ej ansett sig kunna eller
böra redogöra, blev därför att uppdraga
åt styrelsens ordförande att tillråda professor
Borgström att söka sig annan befattning.

Av särskilda yttranden av ledamöterna
Adler och Hult synes framgå, att
dessa ledamöter inte grundat sitt stånd -

punktstagande på invändningar mot
Borgströms kapacitet eller sätt att sköta
föreståndarskapet, utan främst på farhågor
beträffande möjligheterna att i
fortsättningen åtnjuta stöd från den av
intresserade industriföretag bildade Stiftelsen
Svensk konserveringsforskning.

För egen del finner jag frågan om motiven
för styrelsens beslut inte tillfredsställande
klarlagd genom det erhållna
svaret, som för övrigt är ytterst knapphändigt.
Därest motivet för de statliga
representanterna i styrelsen varit farhåga,
att de enskilda intressenterna skulle
utan sakligt bärande invändningar mot
institutets skötsel nedskära sitt bidrag,
anser jag det ej godtagbart. Det är uppenbarligen
av den största vikt att statens
representanter i styrelsen bevakar
det allmännas intresse av att verksamheten
vid vetenskapliga inrättningar av
denna halvstatliga karaktär bedrives med
all vetenskaplig objektivitet. Huruvida
sådant motiv förelegat framgår dock ej
av styrelsens svar. Å andra sidan ger
svaret ej heller upplysning om huruvida
befogade erinringar framkommit
mot institutets skötsel. 1 detta läge har
jag ansett mig nödsakad föranstalta om
en särskild utredning i ämnet. Vid genomförandet
av denna har utredningsmännen
beretts tillfälle att, i den mån
detta befinnes motiverat, till prövning
upptaga de frågor, som interpellanten
berört. Ytterligare diskussion härom torde
böra få anstå till dess resultatet av
denna utredning föreligger.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Tyvärr måste jag säga att jag
inte kan finna statsrådets svar vara till
alla delar tillfredsställande, lika litet
som herr statsrådet kan ha ansett det
svar, som han fått från styrelsen för kon -

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Ang. professorn G. Borgströms avgång från Institutet för konserveringsforskning

serveringsforskningsinstitutet, tillfredsställande.
Jag observerar att statsrådet
menar, att diskussionen borde anstå till
dess att den utredning, som nu har tillsatts,
blivit klar, men jag vill ändå säga
ett par ord.

Det förefaller mig till att börja med
egendomligt att herr statsrådet inte kunnat
frampressa ett svar ifrån institutets
styrelse med redogörelse för de skäl,
som legat bakom styrelsens beslut i november
1955 att tillråda professor Borgström
att söka sig annan anställning.

Lika egendomligt är att professor Borgström
ej fått reda på anledningen till
att han blivit avskedad. Det har aldrig
framförts några anmärkningar mot hans
sätt att sköta sitt arbete. Inte heller har
det i protokollen gjorts någon anteckning
om bristfällig skötsel. Då professor
Borgström till styrelsens ordförande ställde
den frågan, varför de ville skicka i
väg honom, fick han bara det svaret:
»Det skall du inte forska i!»

Det tillvägagångssätt, som här tillämpats,
är särskilt egendomligt mot bakgrunden
av att styrelsen ett par år tidigare
begärt, att föreståndaren för konserveringsforskningsinstitutet
skulle få
professors titel. Man hade tillfrågat fyra
sakkunniga, som tillstyrkt. Borgström
fick vid institutets invigning professors
titel för sina, som dåvarande chefen för
handelsdepartementet uttalade, »utomordentliga
förtjänster om institutet och
dess tillkomst».

Det har sagts i pressen, vilket jag gärna
här vill understryka, att det är ett
grovt missbruk av professorstiteln att
hänga den på en forskningschef utan
motsvarande garantier, bara för att det
ser prydligt ut och ger förtroende. Det
skapar den föreställningen, att han har
ett livstidskontrakt, en oavhängighet,
som han inte äger. Då Borgström fick
sin professorstitel som en hedersbevisning
och med den motivering, som anfördes
av dåvarande chefen för handelsdepartementet,
kunde väl ingen tro
att händelserna ett par år senare skulle
ta denna utveckling. Det bör här klart
fastslås, liksom det redan gjorts i pressen,
att professors titel inte bör ges åt

personer i beroendeställning, vilka kan
utsättas för en hård press från privata
intressen.

Det är mycket glädjande att herr statsrådet
i sitt svar så starkt understrukit
kravet på objektivitet även vid halvstatliga
vetenskapliga institut. Det kravet
är självklart och behöver inte uttalas,
då det gäller universitet och högskolor.
Det borde vara lika självklart
i fråga om halvstatliga vetenskapliga
forskningsinstitut. Om en enskild industri
t. ex. hotar att dra in eller minska
sitt bidrag, därför att industrien i fråga
inte är betjänt av en viss forskningsverksamhet,
må det vara denna industris ensak,
och den får själv bära följderna.
På statens representanter i ett sådant instituts
styrelse måste man dock kunna
ställa det kravet, att de inte ger vika
för dylika påtryckningar. Det är glädjande
att herr statsrådet i sitt svar i så klara
ord har framhållit, att om dylika påtryckningar
förelegat vid konserveringsforskningsinstitutet,
så är ett sådant motiv
för Borgströms avskedande icke godtagbart.

Det är också ett lovvärt initiativ som
statsrådet har tagit, då han nu tillsatt en
utredning för att klargöra orsakerna till
att professor Borgström tvingats avgå
från sin befattning. Men jag skulle vilja
ställa frågan: Borde inte statsrådet långt
tidigare ha tagit det initiativet; borde
inte herr statsrådet gjort någonting redan
för ett år sedan för att klargöra
anledningarna till konflikten? Vi hade
kanske då kunnat få behålla i vårt land
en erkänt skicklig och idérik forskare.
Jag kan erinra om vad professor Adler
uttalat: »Borgström har visat sig högt
förtjänt i sin inåtriktade verksamhet;
institutets forskning är av mycket hög
kvalitet.»

Som bekant har professor Borgström
senare blivit kallad som professor till
Michigan State college, ett mycket stort
och välkänt institut, där livsmedelsforskning
spelar en mycket framträdande roll.
Han har sedermera blivit invald i den
Internationella näringsunionens vetenskapliga
råd. Vi har faktiskt inte råd i
vårt land att exportera forskare av den

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Ang. professorn G. Borgströms avgång från Institutet för konserveringsforskning

kvalitet, som professor Borgström representerar.
Det liar också tydligt och klart
framgått av pressdebatten, att huvudparten
av de industrier, som sysslar med
livsmedels- och konserveringsforskning,
haft förtroende för professor Borgström.
Vidare är det klart att de vetenskapligt
utbildade medlemmarna av institutets
styrelse stått på Borgströms sida.

Herr statsrådet säger i sitt svar att det
är av största vikt, att »statens representanter
i styrelsen bevakar det allmännas
intresse». Men återfaller inte ansvaret
för att så sker på den departementschef,
under vilken institutet i fråga sorterar?
Eftersom konfliktsituationen var känd
inom departementet redan i slutet av
år 1955, hade det funnits skäl för statsrådet
att ingripa redan då och försöka
klarlägga situationen. Därför menar jag,
att man inte kan komma ifrån att i
detta fall de krav, som man bör ställa
på statens representanter i styrelsen, enligt
vad herr statsrådet uttalar, också
måste ställas på departementet och departementschefen.

Vad som nu förekommit vid konservforskningsinstitutet
bör vara ett memento
för oss. Vid alla halvstatliga forskningsinstitutioner
måste garantier skapas för
att de personer, som har hand om forskningsarbetet,
verkligen har den oberoende
ställning, som de måste ha för att
kunna bedriva en verkligt fruktbringande
forskning.

Jag skulle samtidigt här vilja uttala,
att det skulle vara utomordentligt värdefullt,
om vi inom en nära framlid kunde
återförvärva professor Borgström till
Sverige. Det torde finnas en möjlighet
härtill, då vi kanske i en nära framtid
får ett nordiskt institut för näringsforskning.
Herr Borgström skulle vara en utomordentligt
värdefull kraft som ledare
för en sådan institution.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag hörde av herr Osvald
att han inte finner mitt svar tillfredsställande.
Bland annat finner han
det egendomligt, att jag inte kunnat erhålla
ett mera preciserat svar från sta -

tens representanter i styrelsen. Jag har
gjort vad jag kunnat för att få ett sådant
svar. Jag vet inte vad jag därutöver skulle
ha kunnat vidta. Just med anledning
av att jag själv funnit svaret otillfredsställande,
har jag tillsatt en utredning,
som skall ta upp dessa spörsmål, vilka
herr Osvald nu berört och om vilka herr
Osvald tycks ha en ganska förutfattad
mening.

Herr Osvald säger vidare att professor
Borgström inte erhållit några skäl för att
han avskedades. Det är inte riktigt som
herr Osvald säger. Herr Osvald vet lika
väl som jag att professor Borgström inte
avskedades, utan att styrelsen för institutet
uppmanade honom att söka sig
annan anställning. Under den tid som förflöt
från det han mottog denna uppmaning
av styrelsens ordförande till dess
han på egen begäran lämnade sin anställning
har han inte i något sammanhang
sökt komma i kontakt med chefen
för handelsdepartementet. Det är kanske
en upplysning, som kammarens ledamöter
kan tänka på. Under sådana omständigheter
har det för mig inte förelegat
vare sig formella eller reella skäl att ingripa
i denna sak, förrän denna pressdebatt
kommit i gång. Då ansåg jag det
vara av intresse att opinionen klart fick
reda på vilka skäl som förestavat styrelsen
att uppmana Borgström att söka sig
en annan anställning. Eftersom jag inte
fått dessa skäl preciserade, har jag efter
bästa förmåga givit direktiv för en
utredning, för vilken jag också förvärvat
personer, som jag tror har all möjlighet
att objektivt och sakligt bedöma vad som
har ägt rum. Det är med hänsyn till detta
som jag ansett det lämpligt att diskussionen
får uppskjutas till dess resultaten
av utredningen föreligger. För egen
del har jag inte kunnat ta någon som
helst ställning till de skäl, som förestavat
de statliga styrelserepresentanterna i
deras åtgöranden beträffande Borgström.

I mitt interpellationssvar i dag har
jag sagt, alt om det förelegat farhågor
för påtryckningar, som inte varit sakligt
grundade från de enskilda bidragsgivarna
till institutet, kan jag inte godtaga
dessa skäl. Jag har på den punkten givit

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Ang. professorn G. Borgströms avgang från Institutet för konserveringsforskning

ett klart besked, men jag vill inte utesluta,
herr Osvald, att bakom de enskilda
styrelserepresentanternas ställningstagande
kan ligga sakliga skäl och invändningar
mot det sätt, på vilket institutet
har skötts. Det är ett faktum, som
jag tror att också kammarens ledamöter
bör notera, att stiftelsen, som utgör
en sammanslutning för de enskilda bidragsgivarna
till konserveringsforskningsinstitutet,
vänt sig till Sveriges industriförbund
för att få sina motiv och
sitt ställningstagande klarlagda. De är
inte ansvariga inför chefen för handelsdepartementet,
vilket däremot de statliga
ledamöterna är. Utredningen kommer
senare att få ta del av allt det material
som kan komma att föreligga här, och
jag hoppas att den diskussion, som möjligen
i fortsättningen kommer att äga
rum i kammaren, inte skall bli så infekterad,
att ett objektivt klarläggande av
vad som förevarit inte kan äga rum.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Låt mig först säga, att
jag inte på något sätt har riktat någon
anmärkning mot statsrådet därför att
han inte fått svar från styrelsen. Jag sade
att det är egendomligt, när det i statsrådets
svar säges, att han hade bett om
en redogörelse för de skäl, som legat
bakom styrelsens beslut, och att han inte
har fått en sådan redogörelse. Det är
detta som jag finner vara egendomligt,
och på den punkten tror jag att vi kan
vara överens.

Vad sedan beträffar terminologien kan
jag säga, att jag talade om avsked, men
i statsrådets svar står det »styrelsens beslut
i november 1955 att tillråda Borgström
att söka sig annan anställning».
Man kan säga, att detta är en lek med
ord. När det inte finns någon annan anställning
av den arten att söka i Sverige,
innebär faktiskt ett sådant råd från styrelsens
sida, att vederbörande måste gc
sig i väg till något annat land, där han
eventuellt kan få en anställning. Vi har
ingenting annat att bjuda i Sverige. Om
man ger en person ett direkt avsked

eller om man formulerar det på så sätt
att man säger till honom: »Jag råder dig
att söka en annan befattning», så är
skillnaden faktiskt inte särskilt stor.

Vad sedan beträffar min uppgift om
att det inte föreligger några protokollförda
motiv för att Borgström misskött
sin befattning vill jag säga, att detta är
en uppgift som jag fått från Borgström
själv, och den tror jag att man lätt kan
få bekräftad. Några skäl har över huvud
taget aldrig angivits, men jag skulle tro
att de flesta människor är väl medvetna
om att skälen, i fråga om samarbetet
med vissa industrier och en del ekonomiska
förhållanden, redan på hösten
1955 framfördes till dåvarande statssekreteraren
i handelsdepartementet. Man
har då all anledning att antaga, att även
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
erhållit de upplysningar, vilka
meddelats till statssekreteraren i departementet.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Osvald sätter fortfarande
likhetstecken mellan det råd eller
den uppmaning, som institutets styrelse
givit föreståndaren att söka sig en
annan anställning, och ett avsked, och
han säger att det inte finns någon annan
anställning i Sveriges land, som skulle
kunna tänkas vara lämplig för Borgström.
Jag vill då bara erinra om vad
herr Osvald redan vet men vad kanske
inte alla kammarens ledamöter har reda
på, att Borgström tidigare haft forskarbefattningar
på andra håll och knutits
till delvis andra områden. Men därmed
må vara huru som helst; avgörande är
ju att Borgström själv inte på något sätt
sökt kontakt med mig och sagt att han
var missnöjd över den uppmaning som
han mottagit från institutets styrelse.
Frågan aktualiserades först i samband
med att han själv efter erhållen annan
anställning begärde avsked.

Den uppgift jag åsyftade i mitt förra
inlägg i debatten gällde, herr talman,
vad herr Osvald sade, att när Borgström
begärde få reda på vilka skäl som före -

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Ang. professorn G. Borgströms avgång från Institutet för konserveringsforskning

stavat styrelsens beslut att ge honom detta
råd, skulle någon ha svarat: »Det skall
du inte forska i.» Jag vet inte, varifrån
herr Osvald har den uppgiften, och det
var den frågan, som jag närmast ställde.
Sedan sade herr Osvald, att skälet
måste vara mig bekant, därför att det
gjorts vissa framställningar till statssekreteraren
i departementet. Det pågick
en utredning, vars resultat redovisades
för riksdagen i samband med ett nytt
avtal mellan staten och den enskilda
stiftelsen för konserveringsforskning.
Den utredningen pågick i fjol, och det
är riktigt, att ordföranden i denna utredning
då anmälde till mig, att man
från den enskilda industriens sida var
kritiskt inställd mot Borgström och
trodde att det skulle komma att föreligga
svårigheter att erhålla tillräckliga
bidrag för institutets fortsatta skötsel.
Jag svarade ögonblickligen, att frågan
om föreståndarskapet inte hade någonting
med detta att göra och att frågan,
om föreståndaren skulle fortsätta eller
entledigas, var styrelsens egen sak lika
väl som tillsättandet. »Jag befattar mig
i detta läge inte med den saken», sade
jag, och det kan inte uppställas som något
som helst villkor, att en viss föreståndare
skall anställas vid institutet
för att bidrag skall lämnas. Jag avvisade
alltså denna tanke, och jag hörde aldrig
talas om detta mera.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skall först be att få
svara på herr statsrådets fråga, varifrån
jag har min upplysning. Det är lätt att
svara på den: jag har den direkt ifrån
professor Borgström, som har skrivit till
mig om saken.

Sedan är det naturligtvis riktigt, som
herr statsrådet säger, att det är styrelsens
sak att anställa och entlediga personal,
men om det förhåller sig så som herr
statsrådet säger i sitt svar, att därest
motivet för de statliga representanterna
har varit farhågan för att de enskilda
intressenterna skulle utan sakligt bärande
invändningar mot institutets skötsel
nedskära sina bidrag, anser jag detta

icke godtagbart, och om styrelsen trots
detta grundat sitt beslut på ett icke godtagbart
motiv, då tycker jag att det borde
ha varit statsrådets sak att ingripa.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har ju, herr Osvald,
just av samma anledning som gör att jag
inte kan uttala mig i frågan, inkallat en
utredning, och varken jag eller herr Osvald
kan i dag inför kammaren säga, att
det icke har förelegat några befogade
erinringar mot skötseln av institutet.
Herr Osvald har kanske den meningen,
och det är ju möjligt att herr Osvald
har kunnat bättre följa institutets skötsel
och verksamhet än jag, men jag tror
i varje fall inte, att någon annan kan
uttala sig bestämt om institutets verksamhet
förrän den utredningen slutförts.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Varför har i så fall icke
något av dessa skäl kunnat redovisas
öppet?

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Även det är en fråga
som utredningen har fått sig anförtrodd.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
179, i anledning av Kungl. Ma:ts proposition
angående organiserande av en
svensk FN-styrka.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande i
sakfrågan hemställt.

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Ang. utfärdande av skattepremieobligationer
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
180, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag angående visst lotteriförfarande
i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär skatt
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 189, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 19
oktober 1956, föreslagit riksdagen att
dels besluta att genom fullmäktiges i
riksgäldskontoret försorg skulle utfärdas
skattepremieobligationer och anordnas
vinstutlottning i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat, dels ock å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1956/57 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
å 9 000 000 kronor till Anordnande
av vinstutlottning m. m. i samband med
återbetalningen av överskjutande preliminär
skatt.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Danmans (1:629) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Boi ja och
Carlsson i Tibro (11:826), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ragnar Bergh och Eskilsson
(I: 632) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Edström och Dickson
(11:835), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte dels avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 189 och dels antaga i motionerna
framlagt förslag till ändring av
uppbördsförordningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 629 och II: 826 samt I: 632
och II: 835, sistnämnda bägge motioner
såvitt här vore i fråga,

1. besluta att genom fullmäktiges i
riksgäldskontoret försorg skulle utfärdas
skattepremieobligationer och anordnas
vinstutlottning i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 19 oktober
1956 förordats;

2. till Anordnande av vinstutlottning
m. m. i samband med återbetalningen av
överskjutande preliminär skatt å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1956/
57 under sjunde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag å 9 000 000 kronor;

B. att motionerna I: 632 och II: 835,
såvitt de avsåge ändring av uppbördsförordningen,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottet hade vidare hemställt, att förevarande
ärende måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Andersson och
Aastrup, fröken Elmén samt herrar Nihlfors,
Löfroth och Nelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 629 och II: 826 samt I:
632 och II: 835, sistnämnda bägge motioner
såvitt här vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition;

B. att motionerna 1:632 och 11:835,
såvitt de avsåge ändring av uppbördsförordningen,
icke måtte av riksdagen bifallas; 2)

av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den avfattning, som i denna resarvation
angivits, och avslutas med en
hemställan,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:629 och 11:826 samt I:
632 och II: 835, sistnämnda bägge motioner
såvitt här vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 632 och II: 835, såvitt här
vore i fråga, för sin del antaga följande
förslag till

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Ang. utfärdande av skattepremieobligationer m. m.

Förordning

angående ändring av 69 § 1 mom. uppbörds!
örordningen den 5 juni 1953
(nr 272)

Härigenom förordnas att 69 § 1 mom.
uppbördsförordningen den 5 juni 1953
(nr 272) skall erhålla följande ändrade
lydelse.

69 §.

1 mom. Därest den---prelimi när

skatt.

Ränta som--- —- den skattskyldige.

Därest skattskyldig, för vilken den
slutliga skatten överstiger den preliminära,
låter det belopp, som enligt debetsedel
å slutlig skatt tillkommer honom,
innestå till den 15 juni året efter
det debitering skett, äger han erhålla
ränta med 3,5 % å det innestående beloppet,
avrundat till närmast lägre hundratal
kronor.

Därest sålunda innestående belopp
jämte ränta icke uttagits av den skattskyldige
senast den 15 juli, skall beloppet
för den skattskyldiges räkning överföras
å sparkonto hos bank som den
skattskyldige angivit eller som eljest bedömes
vara den för den skattskyldige
lämpligaste.

Kungl. Maj :t eller den myndighet
Kungl. Maj :t bestämmer äger utfärda för
tillämpningen av tredje och fjärde styckena
erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därom meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling, och
skall tillämpas jämväl med avseende å
överskjutande skatt enligt debetsedel å
slutlig skatt 1956.

Herr talmannen hemställde, huruvida
kammaren ville, i enlighet med utskottets
hemställan, besluta att redan vid detta
sammanträde företaga ifrågavarande,
endast en gång bordlagda ärende till
avgörande.

Härtill svarades ja.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det tycks börja höra
till om inte ordningen för dagen så i alla
fall ordningen för veckan, att riksdagen
på detta sätt skall tvingas att snabbbehandla
även principiellt mycket viktiga
saker. Förra veckans snabbehandling
av frågan om spritpriserna hade ju
en praktisk bakgrund som var och en
förstår, men varför riksdagen i det nu
förevarande sammanhanget skall behöva
syssla med hastverk på sätt som
skett, är mycket svårt att förstå. Om det
nu var så bråttom, kunde man möjligen
ha lagt fram propositionen tidigare, så
att riksdagen fått tid på sig att ta ställning
till den.

Men även bakgrunden till behandlingen
är ganska egendomlig. Här borde ju
kanske bankoutskottet och bevillningsutskottet
ha fått uttala sig, men vad som
är otvetydigt är att riksgäldsfullmäktige
borde ha fått taga ställning till denna
fråga. Det är dock så, att enligt grundlagen
och enligt praxis i Sverige är det
riksgäldsfullmäktige som har uteslutande
kompetens i detta sammanhang. Nu
påtalades denna egendomlighet från
denna plats redan i höstens remissdebatt,
och det uttrycktes då den förhoppningen
att utskottet skulle rätta till detta,
skall vi kalla det förbiseende eller
kanske hellre något annat; men det skall
jag inte gå in på.

På grund av snabbehandlingen fanns,
som jag sade, ingen möjlighet för den
avdelning, som behandlade frågan, att
höra riksgäldsfullmäktige, och följaktligen
har dessa inte, såvitt jag vet, fått
uttala sig, i alla händelser har det inte
anförts någonting därom i propositionen.
Enligt förljudande — jag bara refererar
upplysningar jag har fått — har
fullmäktige endast fått ett meddelande.
Det är ganska typiskt detta.

Det kanske tillåtes mig — eftersom
jag inte är säker på vad jag nyss sade
—- att ställa en direkt fråga till den eller
dem det vederbör, huruvida riksgäldsfullmäktige
har fått avge sitt utlåtande
innan denna proposition lades fram. Om
så inte är fallet, är det ganska egendomligt.

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Ang. utfärdande av skattepremieobligationer m. m.

Nu finnes det emellertid, skall jag ärligt
erkänna, en liten ljuspunkt i detta
egendomliga förslag om att man skall
börja att spela för att ersätta sparandet;
det är frivilligt, om man vill ta ut sina
eventuellt tillgängliga medel eller icke.
Jag noterar detta i sanningens intresse.

Alla är eniga om att en spridning avstatens
inkomster och utgifter över årets
olika delar ur det allmännas synpunkter
är önskvärd. Frågan är nu bara, hur detta
skall ske och vilka medel man skall
använda. Från högerhåll har framlagts
klara förslag i detta avseende. Redan i
våras — men vi har kommit igen i höst
— yrkade vi att de, som lät den överskjutande
skatten stå inne, skulle få en
högre ränta på dessa medel, d. v. s. 3,5
procent för halvåret. Detta förslag syftar
till en ökning av det frivilliga sparandet
på lång sikt.

Departementschefen tror inte på denna
metod. Det vore ju dock rätt egendomligt
om inte en nära nog fördubbling
av räntan skulle utgöra en stimulans
för de medborgare, som vill spara,
att låta medlen stå inne. Man kan
väl ändå med viss grad av sannolikhet
utgå från att i stor utsträckning åtminstone
de mera förutseende betalar in för
mycket preliminär skatt för att vara på
den säkra sidan. Det finns naturligtvis
undantag, och kanske många sådana,
men jag håller det för sannolikt. Att
appellera just till denna kategori med
att erbjuda ett lotteri, tycker jag är
psykologiskt rätt märkligt.

Såsom jag nyss sade, tror emellertid
departementschefen inte på denna utväg,
och i propositionen hänvisas också
till bevillningsutskottets utlåtande i frågan
i våras. Bevillningsutskottet uttalade
då — det finns för övrigt refererat i
propositionen — att metoden skulle kunna
leda till en viss minskning av säsongvariationerna
på lånemarknaden.
Utskottet var, liksom departementschefen
nu, tveksamt, om de högre räntekostnaderna
och de administrativa olägenheterna
skulle kunna uppväga värdet för
staten att få anstånd. I högermotionerna
finns dock anvisningar på ett, såvitt jag
förstår, mycket enkelt förfarande i det

hänseendet. De administrativa olägenheterna
skulle, om man går på detta förslag,
om inte helt elimineras så i alla
fall väsentligt minskas.

Utskottet är tveksamt, om någon
nämnvärd effekt skulle nås, och säger
att det kan göras principiella invändningar
och även praktiska sådana mot
förslaget. Bland annat hänvisar man till
att en sådan räntehöjning i stället för att
stimulera människor att låta medel stå
inne skulle dra till sig medel, som eljest
i viss utsträckning skulle ha sparats i
de ordinarie kreditinstituten. Ja, det är
mycket möjligt, men jag skulle vilja säga
att samma invändning, som man kommer
med här, kan gälla också det nu
föreslagna förfarandet. Vad är det som
säger att folk inte tar ut sparade medel
i stället för att ta ut de medel, som de
har rätt att ta ut, för att skaffa sig obligationer,
om man nu har sinne för spel
och vad därmed sammanhänger.

Jag tycker det är i och för sig — om
det tillätes mig att använda ett sådant
uttryck — ganska motbjudande att vädja
till spelinstinkten i detta sammanhang,
ty sparande och spel är i och för
sig i grunden oförenliga begrepp. När
därför departementschefen säger, att det
ur samhällsekonomisk synpunkt ligger
en vinst i att betingelser här skapas för
att sparandet skall bli bestående även
på längre sikt, tror jag att det är en fullständig
missbedömning av hela skeendet.
Jag kan självfallet inte bevisa det just
nu, men vi får väl se hur det kommer att
bli.

Jag undrar om inte — och det kan i
detta sammanhang vara motiverat, vad
som sagts otaliga gånger i denna kammare
och andra kammaren — att bästa
medlet att stimulera sparandet är att se
till att penningvärdet hålles stabilt. Det
finns väl få grupper i samhället som blivit
så fruktansvärt orättfärdigt behandlade
som just spararna.

Nu säger man — liksom jag vet att det
har sagts i andra sammanhang — att
man inte är nöjd med premiesparandet,
och man tar detta till intäkt för att högre
ränta just inte utgör någon större stimulans.
Jag vill då bara hänvisa till att

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Ang. utfärdande av skattepremieobligationer m. m.

i motionerna från högerns sida framliålles,
att det därutinnan har skett en
märkbar förbättring på sistone.

Om nu medel tas från annat sparande,
som jag nyss nämnde, så vinner man ju
ganska litet ur samhällsekonomisk synpunkt
genom denna åtgärd, men härtill
kommer en kanske än viktigare synpunkt,
nämligen att detta skattepremielån
kommer att konkurrera på obligationsmarknaden.
Det skulle alltså bl. a.
kunna försvåra den sanering av premieobligationsmarknaden,
som man nu
sent omsider har försökt att få till stånd.
Här hade det varit av utomordentligt
stort värde, om man hört riksgäldsfullmäktige,
så att riksdagen haft uttalanden
från det hållet som grund för sin
bedömning.

Nå, nu är det ju ganska lockande för
folk, som har den läggningen, att högsta
vinsten skulle kunna gå löst på 300 000
kronor. Ja, när det inte lönar sig att
spara utan det tvärtom blir en förlust,
som jag redan sagt, så tillgriper man utvägen
att göra en och annan till kapitalist.
Jag frågar mig, varför detta plötsligt
har blivit så acceptabelt här i landet.

Jag kan inte heller underlåta att i
förbigående nämna en ganska anmärkningsvärd
sak, som gäller beskattningen
av lotterivinster. För kort tid sedan
gick genom pressen en notis om en person
hade vunnit 100 000 kronor på en
reklamannonstävling. Nu konstaterade
vederbörande myndigheter att detta inte
var spelvinst utan inkomst av arbete.
Jag kritiserar inte det ställningstagandet;
det är säkerligen riktigt. Men
jag fäster uppmärksamheten på att när
det slås fast, att man vunnit 100 000 genom
arbete, så får man punga ut med
60 å 70 procent i skatt till det allmänna,
men om man vinner på lotteri så
räcker det med 20 procent. Reflexionerna
gör sig själva, som det heter.

Nu förhåller det sig nog så att det
inte är med någon större hänförelse
man går in för detta förslag; för övrigt
fick man också i utskottet en mycket
stark känsla av att så var fallet. Likväl
säger utskottet, att anordningen är värd

att pröva, och fortsätter: »Även om ur
principiell synpunkt vissa invändningar
kan göras mot ifrågavarande förslag vill
utskottet därför tillstyrka detsamma.»
Det hade kanske varit av ett visst värde,
om utskottet trots tidsnöden — som
jag är på det klara med —■ kunnat tala
om vilka principiella invändningar man
här tänker på. I propositionen yttrar sig
departementschefen på ungefär samma
sätt, då han säger: »På resultatet av
detta försök och de ytterligare undersökningar
som kan göras får bero, om
förfarandet bör upprepas nästa år eller
andra utvägar ev. får tillgripas.» Naturligtvis
är det svårt att redan nu tala
om vilka dessa andra utvägar skulle
kunna vara, men onekligen vore det
ganska intressant att få veta, om man
redan nu har några mer eller mindre
klara tankar i det hänseendet.

Hur som helst så måste jag klart säga
ifrån, att jag anser att den nu föreslagna
utvägen är en av de sämsta tänkbara.
Jag kan sluta med att citera vad
en tidning häromdagen skrev just i detta
sammanhang —• i viss mån även ett
annat sammanhang — nämligen att frågeställningen
är: Riskerar vi inte att
snabbt förändra sparandets motivkrets,
förgifta den stabila målmedvetenhet,
som är spelandets eviga motsats? På den
frågan måste jag svara ett klart: Ja.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation 2).

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! När man denna prop. studerar man

utan svårighet och genast konstaterar,

att herr finansministern sedan flera år
har gått omkring och slitit i sitt hår
förtvivlad över, att det icke klar balans
i skatteinbetalningsresultatet fanns,
så att tyvärr en del för mycket har betalt och

andra — ännu värre — har betalat
skralt.

Man läser och man ser på nästan varje
sida

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Ang. utfärdande av skattepremieobligationer m. m.

hur mycket härigenom Sköld och Sträng
fått lida,

hur de har kämpat hårt och bittert år
från år

i väntan på den lysande och gyllne vår,
som skänker härligt regn av guld i kistan från

alla dem som står på restskattlistan.

Vi andra här har utan riktig vetskap
gått

och denna farlighet till fullo ej förstått,
ty fast herr Sköld med många ting oss
störde

om detta hot vi föga eller intet hörde,
och Sträng, som sedan samma stigar
vandrat,

nog också mycket klagat, ropat ut och
klandrat

men dock ej detta vi i våra händer nu
har fått

och som nu måste lösas snabbare än
brått.

Man undrar faktiskt hur det komma kan
att först i elfte timmen man det nödigt
fann

att sätta in en sådan mäktig energi
för att få till ett — ska vi säga —
skattelotteri,

när det så länge varit känt att här
finansdepartementet haft ett stort besvär,
som man med nödig iver haft att följa
och ej till allra sista, sista stunden dölja.

Nu tvingas vi att hastigt ställning ta
till något som ju ingen finner riktigt bra,
vad bank och riksgäld menar vi ej vet
och många andras mening är en hemlighet,

vi bara ställs mot väggen utan prut.
När Sträng ger order skall vi lyda.

Punkt och slut.

Vi skall ej tänka på det ganska konstifika att

Sträng vill göra några till så rika,
att de med hjälp utav den vinst som
vanns

helt plötsligt räknas kan ibland vår storfinans.

Ej heller skall det mera oss genera
att spelets egen lilla jäkel engagera

och med en slurk av spelpassionens
brygd

ge folket hum om sparsamhetens stilla
dygd.

Att ge sig hän och dyrka slik moral
är ej att gå den väg som kallas smal,
och för det föredöme staten här vill giva
det knappast någon större hyllningskör
kan bliva.

Och den som köpt en gammaldags obligation skall

säkert vackla yttermer i tron
på de affärer, staten gör, och statens lån,
ja, de lär närmast ta det som ett hån
att medan deras slantar har smält samman skall

några få här njuta särskild gamman.

Och vilka bjuds? Jo, de som mest har
över

av det i vardagslag vi kallar »klöver»
och därför utan risk för penningknipa
kan denna chans till lyckans tinnar gripa.

Det framgår väl, herr talman, tydligt
som bedrövligt

att det för svenska staten är behövligt
att engagera sig i äventyr av detta slag
för att bekvämt befria sig från obehag.
Jag gillar inte halten, inte tonen,
och yrkar därför bifall till reservationen,
som ägnar detta vilsna hugskott klander
och här har framlagts av bl. a. herr
Nelander.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Det må ursäktas mig, om
jag inte är lika poetisk som den föregående
talaren. Det är åtskilliga problem,
som jag inte heller kan taga upp.
Några moraliska synpunkter tycker jag,
att man över huvud taget inte bör anlägga
i detta sammanhang. Man kan nog
däremot inte komma ifrån att fristen för
behandling av detta skatteärende varit
väl kort.

En sak torde man kunna konstatera,
nämligen att det är ett allmänt önskemål
att på något sätt få en jämnare fördelning
av statens inkomster och utgifter

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Ang. utfärdande av skattepremieobligationer m. m.

under kalenderårets samtliga månader.
De säsongmässiga svängningarna mellan
inkomst- och utgiftsöverskott och
därav följande starkt varierande upplåningsbehov
har medfört stora olägenheter
för budgetarbetet såväl som för kreditmarknaden.
Till stor del torde de under
december återkommande återbetalningarna
av överskjutande preliminär
skatt på ungefär en halv miljard eller
t. o. m. däröver förorsaka ett starkt ökat
statligt upplåningsbehov. Det konstaterades
också i de motioner, som framlades
vid vårriksdagen av bland andra högerns
gruppledare i första respektive andra
kammaren, herrar Ewerlöf och Hjalmarson,
att det är på det sättet att man under
december månad måste låna ungefär
en halv miljard för att bestrida skatteåterbetalningskostnaderna.
Vi är således
samtliga eniga om att någonting bör göras
för att få en rätsida på problemet.
Vid vårriksdagen föreslog ju herrar
Ewerlöf och Hjalmarson m. fl., att man
skulle vidtaga den åtgärden att belöna de
sparare, som lät sina återbetalningspengar
stå inne, med en ränta av 3,5 procent.
Bevillningsutskottet avstyrkte motionen,
bl. a. därför att utskottet ansåg att en
ränta av 3,5 procent på ett halvår — eller
7 procent på ett år — var väl högt
tilltagen. Riksdagen följde utskottets
hemställan och avslog motionerna. Reservanterna,
fröken Ebon Andersson
m. fl., ställer nu dessa motioner som ett
alternativt förslag till vad av Kungl.
Maj :t föreslås i propositionen. Då nu
riksdagen så sent som i våras avböjt
detta förslag, har vi inte ansett det finnas
någon anledning att nu bifalla detsamma.

Man kan ju sedan ha olika meningar
om vilket resultat en sådan räntepremie
på 3,5 procent för ett halvår skulle medföra.
För det stora flertalet skatteåterbetalningsberättigade
rör det sig inte om
så stora belopp, och följaktligen utgör
denna ränta för de relativt små beloppen
inte någon större stimulans till sparande.
Jag kan ju nämna, att enligt propositionen
uppgår antalet återbetalningsposter
å 5—49 kronor till inte mindre än

333 281. Dessa återbetalningar uppgår till
ett belopp av omkring 8 miljoner kronor.
De betyder inte så mycket. I fråga
om gruppen 100—199 kronor rör det
sig om 110 miljoner kronor. Men också
här är det ju fråga om relativt små belopp,
och ränteinkomsterna på dessa belopp
blir förhållandevis små: på 100
kronor blir räntan under ett halvår inte
mer än 3 kronor 50 öre, och detta
kan ju inte utgöra någon större lockelse.
Möjligheterna att i det lotteri, som här
föreslås, vinna upp till 300 000 kronor
torde kunna locka mera — det må sedan
vara moraliskt förkastligt eller icke.

I propositionen har betonats att det
här är fråga om en engångsåtgärd, och
följaktligen torde detta spörsmål nästa år
behöva tas upp till förnyad prövning.
Fröken Andersson och henes medreservanter
har ställt ett alternativ gentemot
Kungl. Maj :ts förslag. Herr Axel Andersson
talade nyss så poetiskt för folkpartiets
uppfattning, som inte innebar annat
än ett rent avslagsyrkande på Kungl.
Maj:ts förslag. Folkpartiet har alltså inte
ställt något alternativ när det gäller
att lösa det aktuella problemet. Det har
även framskymtat i fröken Anderssons
anförande, att det som här föreslås i
propositionen skulle inverka menligt på
det allmänna premiesparandet. Det är
möjligt, men det vet vi ingenting om.

Jag vill instämma med fröken Andersson,
när hon framhöll att det har varit
alldeles för knapp tid för behandling av
propositionen, och man kan också med
ett visst berättigande instämma i påståendet,
att frågan inte heller lösts på ett
konstitutionellt riktigt sätt. Ingendera av
dessa omständigheter har för oss, som
biträder utskottets förslag, varit av den
betydelse att vi ansett dem motivera ett
avslagsyrkande på propositionen.

I vad mån det här lotteriförfarandet
skulle kunna medföra ett avbräck i det
allmänna premiesparandet och verka
skadligt på detta sätt, kan man ha delade
meningar om.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Ang. utfärdande av skattepremieobligationer m. m.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Inte heller jag skall gå
in på frågan, huruvida man skall göra
någon moralisk bedömning — var och
en må ju efter sitt samvete avgöra, hur
han skall handla.

När jag talade om det föreliggande
förslaget menade jag att just ett sådant
förslag kommer att medföra, att folk
sätter sin lit till spelinstinkten. Det har
med andra ord inte de fördelaktiga verkningar
för sparandet på lång sikt, som
jag anser att vårt förslag om en högre
ränta ändå skulle kunna få. Här gäller
det ju dock medel, som skattedragarna
har betalat in för mycket och som staten
har dragit nytta av under hela tiden
tills de skall återbetalas, varför det ju
finns en saklig bakgrund till att dessa
människor bör få en högre ränteersättning.

Jag sade vidare att det är en allmän
uppfattning att det är önskvärt med
spridning, och det är på detta som vårt
förslag bygger. Nu framför man som
man vanligtvis brukar i detta sammanhang
liksom när det gäller skattesänkning,
att det är så små belopp det rör
sig om. Men de små inkomsttagarna äi
beroende också av små belopp. Man behöver
inte nödvändigtvis locka med vinster
på 300 000 kronor för att folk skall
reagera. För dem, som inte behöver tillgångarna
och får högre ränta, är det
i alla händelser en stimulans att låta
medlen stå kvar.

Sedan sade herr Leander att jag hade
framhållit att det förslag det här är fråga
om skulle inverka menligt på det allmänna
premiesparandet. Jag talade
främst om inverkan på obligationsmarknaden,
ty här gäller det ju dock utgivande
av skatteobligationer. Det var på
den punkten jag menade att man — och
jag formulerade uttalandet rätt skarpt -—
borde ha haft skyldighet att höra riksgäldsfullmäktige.

Herr Leander var sedan inne på en
sak som diskuterats i utskottet och annorstädes,
nämligen att man inte skulle
kunna ta upp våra motioner, som ju avslogs
av vårriksdagen. Nu lärde jag mig
senast i går att det inte finns några

som helst formella hinder mot att vid
riksdagens olika sessioner, vårsessionen
och höstsessionen, ta upp samma fråga.
Den saken torde vara ganska uppenbar,
och därför är det inte något som helst
bärande skäl att hänvisa till det beslut,
som fattades i våras.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Leander kritiserade
folkpartiet, särskilt därför att vi inte
skulle ha kommit med något alternativ
-— högern hade i alla fall lagt fram ett
alternativ, under det att vi föreslagit ett
blankt avslag på hela propositionen. Nu
var ju herr Leander själv m}fcket angelägen
om att framhålla, att det här var
fråga om en rent tillfällig åtgärd. Det
skulle inte komma igen nästa år. Då tycker
man nog att det inte heller kan vara
nödvändigt att nu komma med en så
underlig sak som detta ändå är. Eftersom
vi har den uppfattningen, att vådan
av ett sådant experiment är så stor, att
det är mycket bättre att experimentet
inte görs, är det ju ganska naturligt att
vi har gått på avslagslinjen. Det kan
väl inte hända någon större olycka, om
departementet får arbeta med denna sak
ännu ett år för att komma med ett bättre
förslag än det som vi har att behandla
här i dag.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Det må förlåtas mig, men
jag har verkligen inte kunnat finna något
alternativ i folkpartireservationen. Där
yrkas blankt avslag. Man vill inte ens
vara med om den reservation som fröken
Andersson m. fl. har avgivit.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det under behandling varande utlåtandet
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Andersson,
Axel, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av fröken Andersson,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av henne m. fl.
vid utlåtandet anförda reservationen.

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Ang. förordnande om tillämpning av allmanna forfogandelagen in. m.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Axel Anderssons
yrkande.

Fröken Andersson äskade emellertid
votering även om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition; Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 180 antager godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i
nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i fröken
Anderssons m. fl. vid utlåtandet anförda
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 180, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 28.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organiserande av
en svensk FN-styrka; och

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående visst
lotteriförfarande i samband med återbetalning
av överskjutande prelimiär skatt.

Ang. förordnande om tillämpning av allmänna
förfogandelagen m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med begäran om riksdagens
samtycke till förordnande att 2 § första
och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna
förfogandelagen ävensom 2—5 §§ allmänna
ransoneringslagen skola träda i
tillämpning.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
förevarande proposition, nr 199, samtycka
till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 §
tredje stycket allmänna förfogandelagen

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Ang. förordnande om tillämpning av allmänna förfogandelagen m. m.

den 26 maj 1954 (nr 279) och 1 § tredje
stycket allmänna ransoneringslagen samma
dag (nr 280) förordnade, att 2 g första
och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna
förfogandelagen ävensom 2—5 §§
allmänna ransoneringslagen skulle tilllämpas
tills vidare under tiden till och
med den 30 juni 1957.

Utskottet hade därjämte hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

Med bifall till sistnämnda hemställan
beslöt kammaren, att ärendet skulle nu
företagas till avgörande.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! För ett sekel sedan lanserades
ett uttryck här i landet: Vad
angår oss Polens affärer! Det är nog
många som ännu i våra dagar säger
något liknande: Vad angår oss det som
händer långt borta i världen, vad angår
oss Egyptens affärer! Men vi har nu fått
ett åskådningsexempel på hur beroende
vi har kommit att bli av vad som händer
litet varstans på jordklotet. Det kanske
kan vara en hälsosam erfarenhet för
vårt folk.

Nu vill jag, herr talman, börja med
att förklara, att jag inte kommer att
framställa något annat yrkande än om
bifall till regeringens förslag och till utskottets
hemställan. Men det finns faktiskt
en hel del att tillägga till en sådan
här under fredstid ganska uppseendeväckande
sak, och det är också beträffande
tillämpningen några ting som man
kan framställa önskemål om.

Om det bara hade varit så att Suczkanalen
hade blivit blockerad på grund
av tekniska hinder — fartyg hade sjunkit
i kanalen eller sänkts genom sabotage,
såsom det nu har skett — tycker
jag inte att det hade varit erforderligt
att tillgripa en sådan åtgärd. Man skulle
nämligen då med tämligen stor visshet
kunna beräkna, att trafiken skulle kunna
komma i gång igen efter några månader.
Men det är inte bara blockaden av Suezkanalen
som har föranlett propositionen,
utan det är också förstörandet av två av
de oljeledningar som mynnar ut i Me -

delhavet — de har också blivit utsatta
för sabotage.

Vi har under åtskilliga år, både under
andra världskriget och därefter, lagt
upp beredskapslager för oljor av olika
slag. Riksdagen har också anslagit mycket
stora belopp för anordnande av
berglagerrum och andra lagerutrymmen
och för anskaffande av oljor. I detta
sammanhang skulle jag vilja fråga, om
vi har gjort tillräckligt mycket i denna
väg. Jag förmodar, att en hel del är
gjort, men sådana saker undandrar sig i
viss mån inte bara allmänhetens utan
även en riksdagsmans vetskap. Jag vet
inte, om det är opportunt att meddela
någonting om våra tillgångar och möjligheter
i detta avseende, men för bedömandet
av dessa frågor skulle det vara
intressant att få närmare upplysningar.

Härtill kommer att det inte är lämpligt
att i så oroliga tider som dem vi nu
lever i uttömma våra reservlager. Men
om vi hade haft ännu större lager och
ännu större beredskapsutrymmen och —
såsom många andra länder har — en
väl tilltagen valutareserv, hade det i dagens
läge varit betydligt mindre känsligt
än nu, då vi nästan ögonblickligen
efter det som har hänt i Egypten är färdiga
att minska rumstemperaturen i våra
hus och möjligheterna att utnyttja våra
motorfordon. Man har en friare och bättre
ställning, om man har reserver av
olika slag. Dit måste man också räkna
en stor valutareserv med hårda valutor,
som gör det möjligt att vid inköpen vara
mera oberoende än nu, även om det finns
andra skäl som talar för att vi inte kan
flytta över hela vår nuvarande handel i
pundvalutor till dollarvalutor.

Nu är det så olyckligt — och detta är
skälet till att jag för min del har anslutit
mig till den framlagda propositionen -—
att vi ju inte vet hur det hela kommer
att sluta. Det finns så många oklara
moment när det gäller Suezkanalen och
hela Mellanöstern, och andra makter kan
ju ställa till med saker och ting som gör
att vad som nu hänt bara är en början.
Vi vet ju heller inte om det slutar bara
med småkrig. Detta gör att jag för min

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Ang. förordnande om tillämpning av allmanna förfogandelagen m. m.

del anser, att man inte kan ta på sig
ansvaret att räkna med en så kort period
för den tekniska upprensningen utav
Suezkanalen eller för lagandet av dessa
pipelines i Syrien, att denna lag inte
skulle vara nödvändig. Detta gör alltså
att man kanske handlar klokt om man
sätter i gång åtgärderna så snabbt som
möjligt i en sådan här situation.

Om tillämpningen av de fullmakter,
som regeringen nu begär, sägs ingenting
i propositionen, men därom skulle jag
vilja anföra några detaljer som lämpligen
bör iakttagas. Vad som nu begärs
av riksdagen är endast att få sätta i
kraft några paragrafer i förfogandelagen
och några paragrafer i ransoneringslagen.
Det föreligger ju inte nu några av
de förutsättningar, som gör det möjligt
för regeringen att själv sätta dessa lagar
i kraft. Det skall då råda krig eller krigsfara,
och i det senare fallet skall Kungl.
Maj:t i efterhand underställa saken riksdagen.
Här är det endast fråga om, som
det talas om likadant i båda lagarna,
att knapphet eller betydande fara för
knapphet inom riket uppkommit på förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk
eller ekonomisk försvarsberedskap eller
som eljest är av vikt för befolkningen
eller produktionen, samt att detta är en
följd av att riket varit i krig eller av
krig mellan främmande makter eller annan
utom riket inträffad utomordentlig
händelse. Det är ostridigt att denna förutsättning
föreligger, och ur den synpunkten
finnes det alltså intet att anmärka.

Vad jag vid detta tilfälle skulle vilja
framhålla är att man inte håller dessa
lagar i kraft sedan de förutsättningar,
som föreligger för att lagarna skall kunna
få sättas i kraft, är borta, så att man
t. ex. inte håller kvar en bensin- och
oljeransonering och förbud i vissa fall
att använda motorfordon endast därför
att man tycker att det är gynnsamt för
vår valutareserv eller för vår handelsbalans
eller att det gynnar sparandet. För
sådana i sig självt utomordentliga ändamål
får icke dessa lagar användas. Jag
menar alltså, att även om det kan vara
frestande alt behålla en ransonering

3 Förslå kammarens protokoll 1956. ATr 29

genom dessa båda lagar även sedan det
blivit uppenbart, att de internationella
förhållandena har blivit sådana att de inte
längre utgör en förutsättning härför,
får inte denna ransonering hållas kvar
även om det vore passligt ur andra synpunkter.
Det är en sådan hälsning, som
jag här skulle vilja skicka med vid dessa
lagars omsättande i praktiken. Vill man
gynna valutareserven, handelsbalansen
och sparandet får man ta till andra åtgärder
än dessa, som är tillkomna endast
för att klara upp en situation som
är preciserad i lagen.

Vi har hört herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet i radio ge
vissa antydningar om hur man tänker
att tillämpa de erhållna fullmakterna. I
anslutning härtill skulle jag vilja göra
några reflexioner. Det är landsbygden
som blir hårdast drabbad av restriktionerna.
Det är där de stora avstånden
finns, där har befolkningen det svårt
att förflytta sig till städer och tätorter,
där så mycket av landsortsbornas affärer
sköts och deras handlande äger rum.
Det kan därför ifrågasättas om man bör
förbjuda körning på lördagseftermiddagen
alltför tidigt. Ganska vanligt är ju
att en landsbygdsbo far in till sin stad
på lördagseftermiddagen för att sköta
om sina affärer. Arbetet är för hans
vidkommande slut vid middagstiden,
d. v. s. vid tolvtiden på dagen, och han
behöver då inte spendera någon arbetstid
för de saker som behöver skötas om
i staden. Han behöver emellertid ofta
rätt lång tid på sig. Han kan ha många
mil hem, och det är då inte alls säkert
om han kan hinna hem till klockan 18,
den tidpunkt som det ryktesvis försports
att biltrafiken skall upphöra. Det kan
hända att vi kan få närmare uppgifter
om vad som härvidlag är tänkt. Jag önskar
att dessa mina synpunkter beaktas
vid utformandet av de åtgärder som
skall vidtagas, så att inte en stor del
av befolkningen bär i landet, nämligen
landsbygdsbefolkningen, drabbas på ett
hårdare sätt än erforderligt och inte
får större olägenhet än befolkningen i
städer och i större tätorter.

Jag vill vidare gå in på problemet med

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Ang. förordnande om tillämpning av allmänna förfogandelagen m. m.

kyrkfärderna. Skall det verkligen vara
nödvändigt att i nuvarande läge, då vi
dock inte är helt avspärrade och inte
heller renons på lager, förbjuda människor
att använda bil för färd till kyrkan
på söndagarna? Alla de gamla hästvagnarna,
kärrorna ocli kabriolerna,
som många haft undanställda som museiföremål
i sina lador, är livsfarliga att
köra i. Det finns inte heller några stallar
kvar vid kyrkorna, och hästarna
skulle få stå och frysa eller kanske
slita sig och springa hem. Jag undrar
om man inte bör tänka sig för mer än
en gång, innan man ställer till med något
som hindrar människorna från att
använda bilarna för att besöka sin kyrka.
Vid min sockenkyrka är det väl inte
någon söndag, som det inte står ett
dussintal bilar parkerade utanför. Vid
större helger är det åtminstone femtio
bilar och vid julottan säkert hundra. Vi
måste tänka på detta, så att vi inte genom
åtgärder, som inte är alldeles nödvändiga,
försvårar för människorna att
komma till kyrkan.

Vad som också skulle vara intressant
att få något närmare belyst är frågan,
hur en sådan här anordning, som visserligen
är smidigare och bättre än en ransonering
med kortsystem och sådant,
skall övervakas. Det måste väl ske en
praktisk och facil bedömning av vad
som är nyttokörning och vad som inte
är det. Det finns många människor som
kan ha goda skäl, vilka det emellertid
kan vara svårt att bevisa och ådagalägga.
De som skall övervaka denna ransonering
måste göra det med finkänslighet
och skicklighet, så att det hela kommer
att förlöpa något så när friktionsfritt.

Det är också mycket önskvärt, att
människorna själva gör allt vad de kan
för att inskränka på sina körningar och
sin förbrukning av drivmedel och även
av eldningsolja, så att man slipper besvärliga
ransoneringsanordningar, som
bara medför kostnader för det allmänna
och besvär för de enskilda.

En annan fråga som jag tycker aktualiseras
i samband med detta är huruvida
man inte skall göra något för att

öka den framtida tillgången på vedbränsle,
d. v. s. införa någon form av
beredskapslagring av vedbränsle för
kommande bruk. Det kanske inte behövs
denna säsong, men det vore något
att tänka på, om inte annat därför att
människorna nästa vinter, ifall det då
fortfarande skulle vara ett svårt läge,
inte skall behöva elda med färsk och sur
ved. Det har nu huggits ganska litet
brännved under ett antal år. Man har
mer och mer gått över till oljeeldning,
och avsättningen av brännved har därför
blivit allt osäkrare. Då och då har
det huggits så litet, att det till och med
vid den ringa åtgång som nu förekommer
blivit en viss brist. Då stiger priset
litet, och det kommer så småningom
fram litet mer. Man kanske på något
sätt borde stimulera till en ökad avverkning
av brännved och införa någon form
av beredskap på detta område.

Detta är, herr talman, några av de
saker, som jag skulle vilja dels uttala
en önskan om när det gäller tillämpningen,
dels uttrycka en förhoppning
om att vi här i riksdagen, som väl är
rätt forum, får en närmare redogörelse
för. Sedan får man, herr talman, se om
det kommer fram någonting, som kan
föranleda ytterligare reflexioner. I nuvarande
lägre ber jag endast att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Också jag vill redan
från början deklarera att jag inte har
någon annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan. Jag vill emellertid
göra ett par reflexioner.

Ransoneringen av eldningsolja innebär
ett försvårande att upprätthålla en
av våra viktigaste livsfaktorer, nämligen
tillgången på tillräcklig värme i bostäder
och på arbetsplatser. Man räknar
med att denna ransonering av eldningsolja
i sämsta fall kan få till följd en
sänkning av rumstemperaturen med 5
å 6 grader. Detta innebär att vi i våra
bostäder åtminstone under de kallaste
delarna av januari och februari kan
komma ner till en rumstemperatur på

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Ang. förordnande om tillämpning av allmänna förfogandelagen m. m.

mellan 12 och 14 grader, I allmänhet har
det på hälsovårdshåll ansetts att en temperatur
under 15 grader medför risker
för folkhälsan.

Man vill då gärna veta, om man redan
nu skall kunna planera några effektiva
åtgärder för att komplettera den värme
vi kan få genom eldningsolja. Här kommer
i första hand i blickpunkten möjligheten
att förstärka värmen i våra bostäder
och även på våra kontor och
verkstäder med hjälp av elektriska element,
men huruvida tillgången på elektrisk
ström är så betydande, att den
energikällan kan tillgripas i tillräcklig
grad för att ge en tillräcklig komplettering,
är väl ganska osäkert. I många fall
torde det finnas kvar äldre eldstäder,
antingen värmepannor, avsedda för
koks- eller koleldning, eller kaminer
som kan användas för samma ändamål.
Det är heller inget ovanligt att man i
en del moderna bostäder, i synnerhet
sommarstugor, använder fotogenelement,
som om de kan kopplas till rökgångarna
inte medför några obehagliga biverkningar.

Det vore av värde att veta, huruvida
regeringen övervägt på vad sätt dessa
risker för folkhälsan skall kunna bemästras.
Jag vill i det sammanhanget också
påpeka, att hälsovårdsnämnderna enligt
hälsovårdsstadgan liksom yrkesinspektionen
enligt arbetarskyddslagen har bestämda
skyldigheter att tillse, att bostäder
och arbetsplatser är tillräckligt uppvärmda.
Såvitt jag förstår måste dessa
bestämmelser, som för bostädernas del
tolkas så, att temperaturen inte får understiga
15 grader, på något sätt modifieras
med hänsyn till det nya försörjningsläget.

Det kan ju också tänkas att någon
mindre samvetsöm fastighetsägare kan
vilja utnyttja det uppkomna läget till
att i sitt hus hålla ännu lägre temperatur.
Med nuvarande regler för värmeavgifternas
beräkning har vederbörande
fastighetsägare kanske ingen större anledning
att uppträda på ett sådant sätt,
men i vissa fall saknas dock särskilda
bestämmelser om värmeavgift, och där
kan frågan bli aktuell.

I hälsovårdsnämnderna har vi hittills
i allmänhet följt den principen, att vi
när temperaturen i en hyreslägenhet understigit
15 grader ansett det vara anledning
för oss att ingripa och anmoda
hyresvärden att öka temperaturen i fastigheten.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det var närmast herr
Mannerskantz’ inlägg i debatten som
uppkallade mig att begära ordet.

Herr Mannerskantz yttrade, att om vi
hade sörjt för att få till stånd större
lager av oljor och bensin, så hade vi i
dag haft en starkare ställning. Det är
ju alldeles självklart. Han efterlyste huruvida
vi hade byggt tillräckligt med
bergrum för magasinering av oljor. Om
vi hade gjort det, sade herr Mannerskantz,
hade vi inte behövt riskera att
i ett kanske ännu sämre läge än dagens
bli så hårt trängda som vi nu måste
befara.

Sådana där önskningar i efterhand
kan man naturligtvis alltid komma med.
Det är klart att allt vad man kan göra
för att skaffa sig betryggande lager är
bra. Men det förvånar mig att herr Mannerskantz
nu vill framföra ett sådant resonemang,
ty från högerhåll har man ju
annars alltid yrkat på att skatterna måste
hållas nere. Om vi skulle ha byggt
flera bergrum för lagring av olja, hade
vi måst använda skattemedel härför. Om
vi hade köpt ännu mera olja för att lagra
hade vi måst ta i anspråk ännu mer
av våra valutareserver än vad vi nu
gjort. En lagring av oljor eller andra
förnödenheter kostar ju alltid pengar.
Följden skulle alltså ha blivit att vi försämrat
vårt ekonomiska underlag. Vad
herr Mannerskantz här kommer med är
därför ingenting annat än önsketänkande,
och det tjänar inte mycket till att så
här i efterhand framföra dylika önskningar.
I synnerhet tycker jag inte att
man från högerhåll bör orda alltför
mycket om dessa ting.

Vad sedan gäller frågan hur länge
dessa lagar skall behållas i kraft och
risken för att regeringen skulle ha dem

Nr 29

Onsdagen den 14 november 195G

Ang. förordnande om tillämpning av allmänna förfogandelagen m. m.

kvar längre än som oundgängligen behövs,
skall jag inte ingå på den sidan
av saken, då det väl närmast torde ankomma
på herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet att här svara.
Jag inskränker mig till att fastslå att regeringen
ju inte behöll motsvarande lagar
för andra världskriget längre än vad
som oundgängligen behövdes. Det finns
väl därför, herr Mannerskantz, ingen anledning
att befara att de nu aktuella lagarna
skall behållas längre än absolut
nödvändigt.

Beträffande landsbygdens transportproblem
är vi alla medvetna om att det
kan bli bekymmersamt för landsbygdens
innevånare, liksom för alla andra. Herr
Mannerskantz tryckte särskilt på sina
bekymmer över att folk nu inte kan åka
bil till kyrkan på söndagarna. Men det
är väl ändå ett mindre bekymmer. Kyrkobesökarna
är ju förhållandevis få. I gamla
tider fick folk gå till kyrkan. Några
hade kanske egna skjutsar, men alla
andra fick promenera. Det är väl inte
värre att göra det nu än förr i tiden.

Herr Huss påstod att temperaturen i
bostäderna nu måste sänkas mellan fem
och sex grader, men det måste vara ett
missförstånd. I verkligheten är det fråga
om en sänkning av temperaturen med
tre kanske upp till fyra grader, vilket
ju gör situationen mindre ogynnsam än
om temperaturen skulle behöva sänkas
så mycket som herr Huss påstod.

Med dessa ord, herr talman, har jag
endast velat motivera min tillstyrkan av
utskottets hemställan.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Tillåt mig först att uttrycka
min stora tillfredsställelse med
att samtliga deltagare i debatten klart
deklarerat, att de inte har någon annan
mening om nödvändigheten att nu sätta
denna fullmaktslagstiftning i kraft än
den som framgått av propositionen. Jag
tror att det vittnar om en riktig ansvarskänsla
hos första kammarens ledamöter
när man ser på denna fråga på samma
sätt som regeringen gjort.

Vi är alla medvetna om att bakgrun -

den till dessa åtgärder är förhållandena
i Mellersta östern. En klar bild av hur
läget där gestaltar sig har vi ännu inte,
men även i de mera optimistiska bedömningarna
räknar man med att Västeuropas
oljetillförsel kommer att under
en tidsperiod av kanske fem, sex, sju
månader bli 25 procent mindre än vad
den normalt är. Det förutsätter ändock
en samverkan med den västra hemisfären
i fråga om både tillskottstonnage
och supplementära oljeleveranser.

Det är också under de omständigheterna
som man redan i vederbörande internationella
organ, närmast Parisorganisationen,
OEEC, har under utarbetande
internationella fördelningsplaner. Vi
har hävdat i det sammanhanget, att Sverige
i viss mån intar en särställning.
Vår ekonomi är kanske i högre grad sårbar
just i detta hänseende än många andra
länders. Oljan spelar för vår bränsleförsörjning
en större roll än för länder,
som har tillgång till eget fossilt bränsle.
Under sådana förhållanden hoppas vi
få en rätt gynnsam behandling, när det
gäller fördelningen av de europeiska
oljetillgångarna. Vad det kan bli vet vi
inte i dag, men det är alldeles uppenbart,
att skall vi kunna utverka en gynnsam
behandling internationellt, så måste
vi också vidta åtgärder för att själva begränsa
förbrukningen av oljor. Det är
därför som regeringen ansett sig icke
längre kunna vänta med att låta lagstiftningen
på detta område träda i
kraft och även låta ikraftträdandet följas
av konkreta åtgärder.

Vår egen lagersituation har berörts i
debatten i dag. Jag vill bara rent allmänt
säga, att den är förhållandevis tillfredsställande
och någorlunda betryggande
på de flesta av dessa områden.
Det är klart att såsom den internationella
situationen nu ter sig skulle det i och
för sig ha varit en styrka, om vi hade
haft ännu större lagertillgångar, men
man står ju alltid under mera normala
förhållanden inför en avvägning mellan
vad man vill sätta av för framtiden och
vad som behöver tas ut för att tillgodose
de mera omedelbara behoven. Trots att
lagerutrymmena ökat i högre grad än

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Ang. förordnande om tillämpning av allmänna förfogandelagen m. m.

vår förbrukning, är naturligtvis våra la
ger inte outtömliga. Jag tror dock att
herr Mannerskantz drar en förhastad
slutsats, när han gör gällande att vi kanske
kunde ha uppskjutit de åtgärder,
som vi nu skall vidta, om våra lager varit
större än de för närvarande är. Om
vi verkligen vill få del av de västeuropeiska
tillgångarna skulle vi under alla
omständigheter — alltså vilken vår lagersituation
än varit — tvingats att vidta
egna åtgärder för att åstadkomma en
begränsning av konsumtionen.

Därmed tror jag att jag också i sak
har bemött herr Mannerskantz’ andra
fundering i sammanhanget, nämligen att
vår valutasituation skulle utgöra ett hinder
för en någorlunda smärtfri reglering
av förhållandena på detta område. Den
har i själva verket ingenting med de åtgärder
som nu vidtas att göra. Vi har inte
i nuvarande läge en större brist på dollarvaluta
än på pundvaluta. Det är mig
bekant att myndigheterna redan beviljat
dollar för supplementära leveranser
av olja västerifrån för att ersätta eventeullt
bortfall i oljetillförseln från Mellersta
Östern. Det har man gjort med berått
mod och gott samvete och utan att
valutasituationen lagt hinder i vägen.
Ännu mera orimligt vore det att låta vår
valutasituation utöva inflytande på hur
länge dessa ganska otrevliga regleringsåtgärder
skall vara i kraft. Att handla så
har inte för ett ögonblick föresvävat
mig eller någon annan av regeringen,
det vill jag uttryckligen framhålla.

Som en sammanfattning av vad jag
hittills sagt vill jag framhålla, att det är
den internationella situationen och i
mycket ringa grad — kanske inte alls —
vår egen lagerställning, som varit avgörande
för de åtgärder som nu kommer
att vidtas.

Dessa åtgärder är generella och i viss
mån, kan man säga, blint verkande. Det
är klart att de kommer att vara kännbara,
men man har velat undvika en
alltför långtgående och ingripande reglering
och nöjt sig med åtgärder av mera
allmän natur. Det ställer sig också rätt
naturligt, så länge man kan hoppas att
de blir av tillfällig art. Det är möjligt

att läget ljusnar tidigare och att tillförseln
av oljor kommer i gång i större utsträckning
än man nu kan vänta, och
då kommer givetvis också dessa regleringsåtgärder
att hävas så snart som
möjligt. Men om man vill undvika att
bygga upp en alltför besvärlig administrativ
apparat, vill undvika alltför
långtgående detaljregleringar, så kommer
man inte ifrån att verkningarna på
vissa områden kan bli en smula otrevliga
och inte heller lika överallt.

Yad bränslelaget beträffar har vi ju
tills vidare — och vi skall hoppas inte
för så lång tid — nöjt oss med en begränsning
av tilldelningen av oljor mot
bakgrunden av en riktpunkt på 20 procents
nedskärning. Jag vill till herr Huss
i detta sammanhang säga, att några föreskrifter
om rumstemperaturen har icke
utfärdats. Den kommer att bli en följd
av försämringen i oljetillförseln, och
det är möjligt att rumstemperaturen kan
gå ned med fyra, fem grader, men liksom
herr Elowsson tror jag att herr Huss’
förmodanden ligger en smula i överkant.
Hur långt temperaturen kommer att gå
ner kan ingen säga i dagens läge. Det
beror naturligtvis på hur sträng vintern
blir, det beror på hur långvarigt avbrottet
i vår oljetillförsel blir och det
beror också på våra möjligheter att använda
ersättningsbränsle — kol och koks
och kanske också andra bränslen. Därom
kan man i dag inte veta någonting
med bestämdhet. Regeringen och myndigheterna
får naturligtvis följa utvecklingen.
Skulle verkliga svårigheter uppkomma,
får man försöka lösa dem när de
visar sig.

Vad drivmedlen beträffar har en begränsning
av tillförseln till bensinstationerna
vidtagits, som uppgår till 15 procent.
Oljebolagen har uttryckligen tillfrågats,
om de kunde nöja sig med detta,
men de varnade för att man inskränkte
sig enbart till en sådan åtgärd. De förklarade
att en sådan begränsning inte
blir effektiv i längden, om den inte stöds
av direkt konsumtionsnedskärande åtgärder.
Det är därför regeringen, som
den enklaste åtgärden att vidtaga, utfärdat
ett förbud mot annat än nyttotrafik

Nr 29

Onsdagen den 14 november 195C

Ang. förordnande om tillämpning av allmänna förfogandelagen m. m.

på söndagarna, d. v. s. från klockan 18
på lördag till klockan 5 på måndag morgon.

Om den åtgärden effektivt genomförs,
innebär det att bensinförbrukningen
kommer att minska med 10 å 14 procent.
Nu förhåller det sig på det sättet
att vid denna tid på året och i synnerhet
under de kommande månaderna normalt
en del bilar ställs undan och tas ur trafik.
Därför kommer redan av den anledningen
en viss begränsning av bensinförbrukningen
att äga rum.

Det är klart att en åtgärd av detta
slag kommer att vara otrevlig för många
människor. De som vill gå i kyrkan
kommer ibland att ha svårare att ta sig
dit. De kommer i första hand att få
tillgripa kollektiva färdmedel — det kan
hända att de kan resa i buss, även om
det tar längre tid, och finns inga bussar
tillgängliga, finns det möjlighet att
ta en taxibil -— dessa är ju inte avstängda
från trafik på söndagar. Men jag
vill på det bestämdaste varna för försök
att införa en rad olika undantagsbestämmelser
och lättnader. Detta skulle göra
den administrativa apparaten alldeles
för besvärlig, och om man ändå har viss
anledning att hoppas att dessa åtgärder
skall bli av temporär natur, bör man
väl också kunna acceptera vissa av de
nackdelar som är förenade med dem.

Till herr Mannerskantz, som ställde en
fråga i det sammanhanget, vill jag säga
att jag inte heller tror att man kan genomföra
särskilda lättnader för landsbygdsbefolkningen,
så att denna skulle
lå köra bil någon timme längre än andra
bilägare. Därmed skulle man just komma
in på den typ av detaljreglering som
jag på det bestämdaste vill varna för.

Herr Mannerskantz frågade också vilka
kontrollmöjligheter som finns. Ja,
det är tänkt att under den första tiden,
d. v. s. under en första period på 20 dagar,
skulle endast vissa kategorier få
rätt att köra bil på söndag. Dit hör
läkare och vissa andra av myndigheterna
angivna kategorier, som representerar
nyttotrafiken. Under den tiden får naturligtvis
den, som kör en personbil på söndag,
vara beredd att, om han kommer

till en bensinstation, styrka sin identitet
och tala om vad hans ärende är. Om våra
vägar och gator trafikeras bara av omkring
40 000 bilar i stället för normalt
under denna tid på året kanske 600 000,
kommer man nog att lägga märke till
dem som kör, och de, som äro ute i ogjort
väder, kan räkna med att ett ingripande
kommer att ske mot dem. Efter dessa 20
dagar har länsstyrelserna hunnit pröva
ansökningar om rätt till söndagskörning,
och då kommer en särskild tillståndslapp
att kunna fästas på synlig plats på bilen,
så att var och en kan avgöra, om vederbörande
har rätt att köra eller ej.

Jag vill än en gång betona att dessa
åtgärder sannerligen inte har vidtagits
därför att de är populära. Men jag har
svårt att se att man på något enklare
sätt kan åstadkomma en viss nedskärning
av förbrukningen, en nedskärning
som de internationella förhållandena
nödvändiggjort.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I anslutning till statsrådet
Langes anförande vill jag erinra
om att det dock finns inte så få hus,
där det på grund av husets konstruktion
eller andra skäl faktiskt visar sig omöjligt
att få en temperatur av ens tillnärmelsevis
de 20—21 grader, som man
talade om i radio i går, och inte ens de
18 grader som skulle anses normala,
utan där temperaturen har hållit sig omkring
10 grader eller i varje fall obetydligt
över de 15 som man anser vara
minimum. Skall man nu i dessa fall skära
ned temperaturen med ytterligare 4
eller 5 grader, kommer man kanske ned
i 11 grader, vilket är fullständigt orimligt.
Jag är medveten om, att om man
vill undvika en individuell reglering, är
man tvungen att finna sig i vissa besvärligheter.
Jag vill emellertid passa på
tillfället att vädja till statsrådet och även
till de organ, som har med hälsokontrollen
att skaffa, att tillse att det finns möjligheter
till komplettering av värmekällan
i de fall, där av ett eller annat skäl
en nedskärning av oljetilldelningen med
20 procent skulle medföra orimligt låg
temperatur.

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Ang. användningen av fonden för förbättring av sjöräddningsvasendet

Jag hörde inte att herr Huss fick något
svar på sin fråga, om man kan få skaffa
sig elektriska kaminer. Det beror väl
på tillgången på elektrisk kraft, framför
allt på om det blir gott eller ont om
vatten. Där är ett problem, som nog
måste undersökas. Jag vet inte heller om
fotogenen faller under oljerestriktionerna
eller om man kan använda fotogenkaminer
för komplettering.

I varje fall, herr statsråd, skulle jag
vilja säga, att det måste finnas möjligheter
för de fastigheter som hittills haft
en mycket låg temperatur att komplettera
värmekällan på ett eller annat sätt,
om nedskärningen av oljetilldelningen
blir 20 procent, antingen genom att de
får möjlighet att utnyttja elektrisk kraft
eller genom att de kan få tilläggskvantiteter
av olja. Det bör kunna åstadkommas
en individuell prövning därvidlag,
och den bör väl ändå inte vara lika besvärlig
som en individuell ransonering i
stort.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag tänkte bara säga
några ord i anledning av att herr Huss
ifrågasatte, om man inte kunde använda
elkraft som substitut för oljebränsle vid
uppvärmning av bostäder och arbetslokaler.

Tyvärr är ju sviterna från fjolårets
torka ännu inte helt övervunna. Fyllnadsgraden
i våra vattenmagasin, särskilt
i mellersta och södra Sverige, lämnar
fortfarande mycket övrigt att önska.
Men därtill kommer den mera allvarliga
situation, som vi befinner oss i, på
grund av den underutbyggnad av våra
vattenkraftverk, som investeringsbegränsningen
har medfört. Situationen är
därför den, att om vi genom ökad användning
av elkamincr, får en ökning
av elkraftförbrukningen, så måste denna
tillgodoses genom producerande av elenergi
i våra ångkraftverk. Dessa drivs
ju numera i stor utsträckning med oljebränsle,
och då verkningsgraden hos ett
modernt ångkraftverk är av storleksordningen
20—25 procent, så blir det en
mycket dålig affär, om man skall använ -

da olja till eldning vid ångkraftverken
för att framställa elektrisk energi för
uppvärmningsändamål. Då är det nog
bättre att använda oljan direkt till uppvärmning.

Jag vill med detta, herr talman, bara
ha uttalat en varning mot att beträda den
väg, som herr Huss antydde. Följden
kan då lätt bli, att vi blir tvingade att
genomföra även en elransonering, och
det är väl ingen som önskar att vi skall
komma i en sådan situation, att även
en sådan ransonering blir nödvändig.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 358, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med begäran om riksdagens
samtycke till förordnande att 2 § första
och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna
förfogandelagen ävensom 2—5 §§
allmänna ransoneringslagen skola träda
i tillämpning.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning, att utskottets hemställan i
utlåtande nr 46 bifölles även av andra
kammaren.

Föredrogs och bordlädes ånyo tredje
lagutskottets utlåtande nr 27.

Ang. användningen av fonden för förbättring
av sjöräddningsväsendet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet
jämte i ämnet väckta
motioner.

1 en till riksdagen avlåten proposition,
nr 149, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 23
mars 1956, föreslagit riksdagen att god -

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Ang. användningen av fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet

känna av departementschefen förordade
riktlinjer för sjöräddningsväsendet.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Karl Andersson m. fl. (I:
552) och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Göteborg m. fl.
(11:734), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att de medel, som
1952 avsatts till fonden för förbättring
av sjöräddningsväsendet — nu 1 630 000
kronor — skulle utan ytterligare tidsutdräkt
anvisas till Sjöräddningssällskapet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 23 mars 1956 förordade riktlinjer
för sjöräddningsväsendet;

b) i anledning av motionerna 1:552
och II: 734 i skrivelse till Kungi. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.

I motiveringen hade utskottet beträffande
den i motionerna omförmälda fonden
för förbättring av sjöräddningsväsendet
yttrat bland annat:

»Enligt utskottets mening bör i huvudsak
gälla, att fondmedlen disponeras för
Sällskapets behov och att medel för erforderlig
anskaffning och förbättring av
statlig sjöräddningsmateriel anvisas över
riksstaten. Det synes nämligen utskottet
vara av vikt, att Sällskapet icke av brist
på medel hindras från att på ett effektivt
sätt fullgöra sina betydelsefulla uppgifter.
Utskottet vill emellertid icke motsätta
sig, att, därest vid tillämpning av de
nya riktlinjerna i praktiken något brådskande
och angeläget behov av livräddningsmateriel
för statens räkning visar
sig föreligga, fondmedlen undantagsvis
tagas i anspråk för ändamålet.»

Herr OH LON (fp):

Herr talman! Det ärende vi nu behandlar
gäller dels en kungl. proposition
angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet,
dels ett par motioner av herr

Karl Andersson i denna kammare och
herr Jerker Svensson i Göteborg i andra
kammaren. I dessa motioner begäres,
att riksdagen måtte besluta, att de medel
som 1952 avsattes till fonden för förbättring
av sjöräddningsväsendet skall
utan ytterligare tidsutdräkt anvisas till
Sjöräddningssällskapet. Av dessa medel
kvarstår för närvarande 1 630 000 kronor.

Utskottet har i sin skrivelse i stort sett
gått på motionernas yrkanden. Riktlinjerna
går ut på att sjöfartsverkets och
statens resurser i övrigt skall i första
rummet tagas i anspråk för sjöräddningsverksamhet
närmast kusten, under det
sällskapets insatser främst skulle inriktas
på räddningsaktioner längre ut till
sjöss. Det är för resten i huvudsak vad
propositionen har avsett.

Utskottet skriver i slutet av sitt utlåtande,
att det anser att fondmedlen, varom
här är fråga, i huvudsak bör disponeras
för sällskapets behov och att medel
för erforderlig anskaffning och förbättring
av statlig sjöräddningsmateriel
anvisas över riksstaten.

Men så står det till sist i utlåtandet en
mening, som kan inge vissa farhågor. Utskottet
säger där: »Utskottet vill emellertid
icke motsätta sig, att, därest vid tilllämpning
av de nya riktlinjerna i praktiken
något brådskande och angeläget
behov av livräddningsmateriel för statens
räkning visar sig föreligga, fondmedlen
undantagsvis tagas i anspråk för
ändamålet.»

Nu vet vi ju att staten inte alltid är
någon så högt moraliskt stående företeelse,
och jag skulle därför vilja understryka
vad utskottet här säger, att staten
endast undantagsvis skall lägga beslag på
dessa medel.

Som jag nämnde nyss, är det Sjöräddningssällskapets
främsta uppgift att svara
för räddningsarbetet ute på öppet
vatten. För det erfordras stora sjögående
livbåtar, och de kostar pengar. En
sådan båt är för närvarande under byggnad
för sällskapets räkning. Om staten
icke lämnar ifrån sig dessa fondmedel,
som ju var avsedda för sällskapet, måste
det delvis finansiera båtbygget genom

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

att för ändamålet ta i anspråk egna donationer,
som det inte varit meningen
skulle begagnas för ett dylikt ändamål.

Jag har, herr talman, inget yrkande.
Jag skulle bara vilja understryka, att
det är angeläget att Sjöräddningssällskapet
icke kommer i efterhand utan får den
huvudpart av fondmedlen, som utskottet
synbarligen har åsyftat med sitt yttrande.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Då jag är en av motionärerna
på denna punkt och därtill varit
med vid behandlingen av denna fråga i
statsutskottet och mitt namn står under
detta betänkande, vill jag här bara tillkännage
att jag är i stort sett tillfredsställd
med den skrivning, som utskottet
kommit till.

Vid 1952 års riksdag anvisades två miljoner
kronor för anskaffning av livräddningsmateriel.
I sjöräddningsverksamheten
deltar utom sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet
även tullverkets
kustbevakningspersonal. Man kan således
säga att verksamheten i stort sett
är uppdelad på tre händer. Meningen var
ju emellertid att de två miljonerna skulle
tillkomma Sjöräddningssällskapet, som
är ett frivilligt företag och som i någon
mån arbetar med statsbidrag.

Av beloppet på två miljoner kronor
har till dato inte mer än 370 000 kronor
utanordnats, och sällskapet är i mycket
stort behov av att få ytterligare medel för
sin verksamhet. Av utskottets skrivning
framgår klart, att medlen i huvudsak bör
ställas till sällskapets förfogande. Utskottet
har sagt att medlen endast i undantagsfall
skall användas för sjöfartsverkets
inköp av livräddningsmateriel
och att som regel dessa ändamål skall
tillgodoses över riksstaten.

Med denna utskottets skrivning utgår
jag ifrån att regeringen lojalt kommer
att följa utskottets rekommendationer
och att dessa medel, som riksdagen redan
har beviljat, i huvudsak kommer att utanordnas
till sällskapet.

Om stödåtgärder för invalidiserade barn
Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

171, i anledning av väckta motioner
angående utredning om anläggande av
ett plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk
i Luleå;

nr 172, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande den norrländska
vintersjöfartens framtida möjligheter
för kontinuerlig drift;

nr 173, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande utökad sjömätningsverksamhet
på de norrländska
farvattnen; och

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om stödåtgärder för invalidiserade barn

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 175, i anledning av väckta motioner
om utredning angående samhälleliga
stödåtgärder för invalidiserade barn,
som vårdas i hemmen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Mossberger och Pettersson (1:62)
och den andra inom andra kammaren
av herr Bengtsson i Yarberg m. fl. (11:
129), hade hemställts, att riksdagen måtte
hos regeringen begära utredning av
behovet av och förutsättningarna för
samhälleliga stödåtgärder för invalidiserade
barn, som vårdas i hemmen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat följande:

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Om stödåtgärder för invalidiserade barn

»Utskottet anser---— att den av

motionärerna väckta frågan om statliga
stödåtgärder för att underlätta vård i
hemmen av invalidiserade barn bör närmare
utredas. Som motionärerna framhållit
bör i första hand behovet härav
undersökas. Den undersökning, som enligt
vad medicinalstyrelsen meddelat utföres
inom de båda nämnda styrelserna
rörande antalet kroniskt sjuka eller invalidiserade
barn, vilka vårdas å sjukhus
m. fl. vårdanstalter, torde därvid
kunna lämna viss ledning. Beträffande
formen för eventuella stödåtgärder har
motionärerna framfört tanken på ett särskilt
statsbidrag eller ett bidrag i anslutning
till någon redan existerande
form. Utskottet vill med anledning härav
endast framhålla, att frågan i första
hand synes böra prövas antingen i anslutning
till folkpensioneringen, vilken
f. n. omfattar invalidiserade barn från
och med 16 års ålder, eller i anslutning
till de familjepolitiska åtgärderna.

Inom socialdepartementet pågår f. n.
ett omfattande utredningsarbete rörande
såväl folkpensioneringen som familjepolitiken.
Det synes utskottet ligga nära
till hands, att den av motionärerna aktualiserade
frågan upptas till prövning
i samband med detta utredningsarbete
eller eljest i den ordning som Kungl.
Maj :t må finna lämplig.

Under åberopande av det anförda får
utskottet hemställa, att riksdagen må i
anledning av motionerna 1:62 och II:
129 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet anfört.»

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Man har anledning att
känna den största tillfredsställelse över
den här föreliggande motionen och utskottets
positiva utlåtande. Det vårdnadsbidrag
för handikappade barn, som
här föreslås, är ur familjeekonomiska
och allmänt sociala synpunkter väl motiverat.
Alldeles säkert är det så som
utskottet säger, att många föräldrar till
det yttersta vill behålla vårdnaden i sina
hem av dessa olyckliga barn, liksom att
ett stort antal föräldrar är beredda att,
om de får bättre ekonomiska betingelser,

ta hem sina barn från anstalterna och
vårda dem själva. Man kan på det livligaste
uppskatta föräldrarnas intresse
för att ta på sig dessa vårdnadsuppgifter,
liksom man åtminstone till en del
kan instämma i att dessa barn på samma
sätt som andra barn har fördel av
att få växa upp och utvecklas i sina
hem, även om man nog ibland kan säga
sig att föräldrarna i sitt känsloengagemang
kanske bortser från och undanhåller
sina barn de möjligheter till aktivbehandling,
som ett kollektiv måhända
erbjuder och som kan förbättra deras
utsikter för framtiden.

När det nu inte finns tillräckligt antal
vårdplatser för dessa barn, i många fall
inte heller fullt tillfredsställande sådana,
är man naturligtvis bara glad åt den
hjälp föräldrarna till dessa barn här får.
Men enligt min mening, herr talman, är
detta inte bara ett vårdproblem. De ständigt
ökade medicinska och tekniska
framstegen ger oss allt större chanser till
en framgångsrik aktivbehandling av
sjuka och skadade, som tidigare har rubricerats
såsom hopplösa vårdfall. Det
är naturligt att dessa ökade resurser
kommer dem till godo, som blir intagna
på de slutna vårdavdelningarna, och
man hälsar med glädje att landstingen
forcerar utbyggnaden av denna rehabiliteringsverksamhet.
Men jag vågar för
min del tro, att de nya behandlingsmöjligheterna
i stor utsträckning skulle
kunna tillämpas också i den öppna vården.
Jag stöder detta på de stimulerande
erfarenheter vi fått genom ett par års
försöksverksamhet då det gäller behandlingen
av spastiska barn i öppen vård.
Genom att man satt in ett team av specialister
— gymnaster, talpedagoger, lekterapeuter,
psykologer o. s. v. — har
man vunnit mycket goda resultat när det
gäller förbättring av dessa barn, som
förut betraktats såsom icke behandlingsbara.

Detta leder mig till att uttala den förhoppningen,
att när herr socialministern
i enlighet med utskottets rekommendation
går att utreda storleken av
och formerna för vårdnadsbidraget för
dessa handikappade barn, han också

Onsdagen den 14 november 1950

Nr 29

Ang. finansieringen av den kommunala investeringsverksamheten

måtte finna anledning att beakta de synpunkter
jag här vågat framföra. Jag hoppas
alltså att man även uppmärksammar
möjligheterna att åstadkomma en aktivbehandling
av de invalidiserade barn,
som i fortsättningen kommer att vara
i sina hem. Jag är inte säker på att föräldrarna
själva har vetskap om de möjligheter,
som numera står till buds, och
jag är angelägen om att dessa barn, som
tack vare samhälleliga vårdnadsbidrag
får vistas i sina hem, inte helt förloras
ur blickfältet, utan att man också
försöker utnyttja våra nyvunna erfarenheter
i syfte att få dem att fungera bättre
i nuet och i framtiden.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

176, i anledning av väckta motioner
om ersättningar i ömmande fall åt
enskilda, som genom åtgärd av offentlig
myndighet lidit ekonomisk skada;

nr 177, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd åt forskningen beträffande
framställning av alkoholfria drycker
av frukt och bär; samt

nr 178, i anledning av väckt motion
om provisoriskt rörligt tillägg å tjänstelivränta
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 52, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till taxeringsförordning,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. finansieringen av den kommunala
investeringsverksamheten

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckt motion
angående finansieringen av den
kommunala investeringsverksamheten.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 51, som hänvisats till bankoutskottet,
hade herrar Näsgård och Werner
hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla om skyndsam
utredning rörande finansieringen av
den kommunala investeringsverksamheten
samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, som därav kunde föranledas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 1:51 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Även i det samhällsekonomiska läge,
som nu är rådande, framstår ett ökat
sparande som ett av den ekonomiska politikens
väsentligaste mål. Ur denna synpunkt
kan någon invändning icke resas
mot motionärernas uttalanden om önskvärdheten
av att begränsa kommunernas
anspråk på lånemarknaden, och utskottet
finner sig därför kunna instämma
i motionens syfte.

Såsom remissinstanserna erinrat om,
har denna fråga tagits upp av stabiliseringsnämnden
i en hemställan hösten
1955 till chefen för finansdepartementet.
I anledning härav pågår för närvarande
inom departementet undersökningar
för att klarlägga hur kommunernas
investeringar för närvarande finansieras.
Vid sådant förhållande och i avvaktan
på resultatet av dessa undersökningar
och den omprövning av finansieringsfrågorna,
som härav kan föranledas,
finner utskottet icke något initiativ
från riksdagens sida vara påkallat för
att främja motionen.»

Reservation hade anförts av herrar
Ewerlöf, Danmans, Magnusson, Schmidt,
Nordqvist i Karlskoga och Löfgren, vilka
ansett, alt det stycke i motiveringen,
som började med orden »Även i» och
slutade med orden »motionens syfte»,
bort utgå ur utlåtandet.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 35 har fogats en reservation,

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Ang. finansieringen av den kommunala investeringsverksamheten

till vilken även jag givit min anslutning.
Det är det stycke i utskottets motivering,
som börjar med »Även i det

samhällsekonomiska läge —--» och

slutar med »— —- — instämma i motionens
syfte», som reservanterna önskar
skall utgå ur utlåtandet.

Vårt yrkande grunder sig därpå, att
utskottets majoritet och reservanterna
har olika meningar om vad motionen i
detta fall egentligen innebär. Ser man
till motionens slutkläm, yrkas ju där, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville anhålla om skyndsam utredning,
och detta är väl i och för sig ingenting
att motsätta sig. Men av den motivering,
som framföres i motionen, framgår tydligt
att man tänker sig en viss kontroll.
Det säges där på följande sätt: »Det effektivaste
medlet att påverka den kommunala
investeringsverksamheten torde
vara kontrollen över den kommunala
upplåningen.» — Man har alltså tänkt
sig en viss reglering.

Längre ner i motionen heter det, att
främsta medlet härvid torde vara en sådan
tillämpning av den hos Kungl.
Maj:t lagda lånetillståndsprövningen, att
investeringar till viss del omedelbart
skall finansieras med skattemedel.

Emot detta står redan frivilligt gjorda
försök att komma till rätta med dessa
svårigheter. Särskilt Svenska landstingsförbundet
erinrar om det år 1953 bildade
Kommunala finansrådet, som här utför
en gagnande uppgift. Landstingsförbundet
säger, att denna och liknande
kommunal självkontroll synes vara att
föredraga framför andra för den kommunala
självstyrelsen mindre tilltalande
åtgärder. Vi har därför, då motionens
syfte väl ändå är en viss reglering, velat
att det ovan angivna stycket skulle
utgå.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Reservationen är ganska
gåtfull, och den blev inte mindre gåtfull
när man hör reservationens talesman
här ytterligare utlägga vad reser -

vanterna åsyftar. Kanske är det bara en
liten förfrusen svala från valrörelsen i
somras, som här flaxar över oss. Ser
man nämligen på det materiella innehållet
måste man fråga sig, varför just
det uttalande i utlåtandet icke skulle vara
på sin plats, som går ut på att även
de kommunala investeringarna i likhet
med investeringarna på kapitalbudgeten
för staten icke i ökad utsträckning skall
ske genom skattemedel. Det har ju dock
för det parti, som herr Danmans representerar,
varit en mycket stor angelägenhet
att man i den långa kön på kapitalmarknaden
med avseende på de långa
lånen icke skulle från statens eller det
allmännas sida ta så mycket i anspråk,
att inte tillräckliga medel funnes till
förfogande för det enskilda näringslivets
investeringsbehov. Att då föreslå
strykandet just av denna punkt i utskottets
visserligen alltför koncentrerade utlåtande
synes mig vara inte bara gåtfullt
— som jag förut sade — utan alldeles
inte påkallat. Det är ju i själva
verket en sak, som alla i nu rådande
läge har funnit sig i. Då man på kommunernas
skattebudget lägger ökade
krav och Stockholms stad, som väl hårdast
drabbats, nu med alla partiers medgivande
har föreslagit höjning av sin
kommunalskatt med närmare 15 procent,
förstår vi att även kommunerna
inser att de just i denna mycket besvärliga
situation beträffande kapitalmarknaden
och investeringsbehovet måste
underkasta sig de åtgärder som man
enligt vad utskottet här konstaterat bör
kunna ena sig om.

Jag vill också säga att jag inte förstår
reservationen ur den synpunkten, att vi
inom bankoutskottet var ense om att vi
skulle ta skrivningen med den jämkning
som föranletts just av folkpartiets och
högerns representanters krav. Under sådana
förhållanden måste jag för min del
yrka på att utskottets utlåtande i sin helhet
skall godkännas av riksdagen.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Mot bakgrunden av oppositionspartiernas
ständiga och ofta

Onsdagen den 14 november 1950

Nr 29

Ang. finansieringen av den kommunala investeringsverksamheten

befogade rekommendationer när det gäller
ett ökat enskilt och offentligt sparande
är det närmast förvånande, att
oppositionspartierna här funnit anledning
till reservation.

Det är här ingalunda meningen att
skapa en statlig kontroll över kommunernas
upplånings- och investeringsverksamhet.
Men i nuvarande läge har
vi exempel på, hurusom storkommuner
med starkt skatteunderlag belastar kreditmarknaden
med lånebehov på åtskilliga
hundratals miljoner kronor per år
i stället för att — såsom riktigare vore
— finansiera dessa investeringar genom
höjd uttaxering. Det är alldeles klart att
man i ett läge, där det råder brist på
kreditkapital som är nödvändigt för rationalisering
av vår produktionsindustri
och för näringslivet i övrigt, inte alldeles
utan vidare kan acceptera, att kommuner
med utomordentligt starkt skatteunderlag
på detta sätt undandrager
kreditmarknaden nödvändigt kapital,
som rätteligen borde användas för den
värdeskapande produktionen.

Jag tycker att det är alldeles onödigt
att ta upp en ingående debatt om dess*
saker. Frågan ligger så klar, att jag bara
velat ge uttryck åt den förvåning jag
känner över att utskottets försiktiga
skrivning här har kunnat föranleda en
reservation.

Herr talman, jag skall bara hemställa
om bifall till utlåtandet.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Gentemot herrar Mogård
och Werner vill jag erinra om det av
Svenska landskommunernas förbund
gjorda uttalandet i detta ärende. Av detta
framgår att kommunernas intresse i
detta avseende kan sägas väl sammanfalla
med de penningvårdande myndigheternas
önskemål om återhållsamhet i
kommunernas upplåning. Intresset ute
i kommunerna för ekonomisk långtidsplanering
visar också tendens att raskt
stegras. Men hänsyn härtill och till den
höga grad av självfinansiering, som redan
föreligger för landskommunernas
del, finner förbundet några särskilda

åtgärder icke erforderliga. Jag vill också
erinra om att i den motion, som herr
Werner här har framburit, har egentligen
ingenting sagts om det stöd åt ett
effektivt sparande, som skulle effektivt
medverka till att lösa de här frågorna.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Tillåt mig bara göra den
lilla erinringen, att bankoutskottet här
tagit upp till bedömande ett samhällsekonomiskt
problem, nämligen sparandet,
på ett något knapphändigt sätt. Det
föreligger olika principiella uppfattningar
om hur man skall nå ett ökat sparande
i samhället. Vi har inte den uppfattningen,
att man når ett ökat sparande
genom ökade skatteuttag som måste bli
följden av detta förhållande. Det är därför
vi har ansett det vara lyckligare om
detta stycke inte funnits med i motiveringen,
ty om man skall gå in på detta
problem, hade det fordrats en bra mycket
vidlyftigare utredning än utskottet
här presterat.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Till de föregående talarnas
invändningar vill jag lägga, att motionen,
som för övrigt är mycket välskriven
och innehåller många tänkbara
uppslag, väcktes för ett år sedan. Hur
mycket har inte skett sedan den tiden?
Utskottet har efter sitt ställningstagande
till motionen och vad den i övrigt innehåller
därför hemställt, att den icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ansluter mig till den
meningen, att kommunerna så långt det
kan ske skall sköta sina investeringar
med skattemedel och inte trängas på
lånemarknaden. Men, herr talman, problemet
är inte. så enkelt i alla tänkbara
fall. En kommuns möjlighet att göra investeringar
av skattemedel beror i allra
högsta grad på hur driftbudgeten ser ut.
När det finns kommuner som enbart för
folkpensionsändamål har en uttaxering
på upp till 3 kronor 25 öre, förstår alla,

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Ang. finansieringen av den kommunala investeringsverksamheten

att sådana kommuner inte har några
stora möjligheter att ordna sina investeringar
med skattemedel. Och, herr talman,
jag måste säga, att det är en ganska
oroande utveckling som här äger rum.
På en rad områden blir statsbidragen
till kommunerna stillastående eller till
och med tillbakagående på grund av att
man gör gällande, att kommunernas
skatteunderlag har höjts. Vidare har man
tabeller, som är fast bundna, så att det
blir en allt större övervältring på kommunerna.

Jag måste säga att jag känner en viss
oro inför den signalerade höjningen av
de kommunala ortsavdragen. Man har signalerat
att kommunerna under en treårsperiod
skall få hjälp från statens sida
för att utjämna inkomstbortfallet.
Men hur blir det efter de tre åren? Jag
tror att alla kommunalmän är mycket
intresserade av just den frågan.

Vad i övrigt gäller den lilla sak, som
man strider om, så tror jag inte den
har någon större betydelse. Den största
betydelsen har kommunernas förmåga
att finansiera investeringarna med skattemedel.

Herr BOO (s):

Herr talman! Vid utskottets skrivning
rörande denna motion har det uppstått
en motsättning. Den reservation som
föreligger och det anförande som herr
Danmans tidigare har hållit kan väl motivera,
att man påminner om att denna
fråga inte är ny i riksdagen. Vi behandlade
1951 en proposition i denna angelägenhet,
och därvid förelåg även motioner.
Frågan kom till bankoutskottet,
som sade att det i princip delade departementschefens
uppfattning om behovet
av åtgärder i syfte att i dåvarande samhällsekonomiska
läge begränsa lånefinansieringen
av de kommunala investeringarna.
Detta var utskottet enigt om 1951.
Även en del av de som nu står för reservationen
var med om detta uttalande
1951, då man i princip anslöt sig till
en sådan här anordning.

När nu dessa motioner föreligger har
bankoutskottet i sitt utlåtande i dag sagt,

att utskottet finner sig kunna instämma
i motionens syfte. Man säger precis samma
sak nu som då, kanske med andra
ord. Då är det förvånande att de ledamöter
av utskottet, som 1951 var med
om detta ställningstagande, i dag vill reservera
sig när utskottet gör i stort sett
samma uttalande. Vi skall observera att
den argumentation som herr Danmans
här förde allt klarare tydde på att man
från hans partis sida — om han nu företräder
partiet i detta avseende — är
tveksam om att ens godkänna denna
princip. Då har frågan kanske kommit
i ett något annat läge. Man måste efterlysa
vad som har inträffat som gjort att
man ändrat sig i sak. Det samhällsekonomiska
läget i dag motiverar ju i stort
sett, såsom utskottet har sagt, samma inställning
som då.

Detta är underlaget för utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Herr Boo söker här skapa
en motsättning mellan det uttalande
som bankoutskottet gjorde vid 1951 års
riksdag och det yrkande som reservanterna
här gör. Från 1951 års beslut vill
jag anföra, att utskottet då uttalade sig i
avvaktan på resultatet av pågående utredning
inte vara berett att göra något
uttalande i ämnet. Att principen bryts
genom vårt yrkande, att ett stycke skall
utgå ur utskottets motivering, kan jag
inte finna på något sätt bevisat. Vi har
fastmer i konsekvens med vår hållning
yrkat att detta stycke skall utgå.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Om åtgärder för säkrande av full sysselsättning
i Skåne

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om utredning angående erforderliga
åtgärder för säkrande av full sysselsättning
i Skåne.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 451 i första kammaren av herrar
Norling och öhman och nr 581 i andra
kammaren av herrar Johansson i
Stockholm och Hagberg, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om tillsättande av en utredning
med uppdrag att framlägga förslag
till erforderliga åtgärder för säkrande
av full sysselsättning i Skånes städer
och landsbygdskommuner varvid särskild
uppmärksamhet borde ägnas dels
ökat samhälleligt inflytande i viktigare
näringsgrenar, dels skapandet av ett differentierat
näringsliv på den skånska
landsbygden.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 451 och II:
581 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Det må tillåtas mig att
citera några rader ur ett tal som hölls
av Lantarbetarförbundets sekreterare vid
förbundskongressen i juni månad i år.
Han yttrade: »Ett verkligt bekymmer
har uppkommit för förbundet genom den
omfattande säsongarbetslösheten, främst
lokaliserad till vår bördigaste jordbruksprovins.
» Den motion som kommunisterna
framlämnat vid vårriksdagen och
som nu behandlas har också berört dessa
problem. Vi har i vår motion begärt
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om tillsättande av
en utredning som skulle undersöka detta
och framkomma med förslag till åtgärder
för att säkra den fulla sysselsättningen
i Skåne samt för skapande av ett
differentierat näringsliv på den skånska
landsbygden.

För landsbygdens del har en fortgå -

ende snabb minskning av jordbrukets
arbetskraft konstaterats. Årligen minskar
den fast anställda arbetskraften med ca
åtta procent samt den säsongmässiga arbetskraften
med 16 procent. Tillkomsten
av kreaturslösa jordbruk och mekaniseringen
av dem gör att allt mindre
folk kan sysselsättas med lantarbete.
Dessa människor, som i regel aldrig
sysslar med något annat än lantarbete
och är bofasta inom det arbetsområde,
där de arbetar, har nu ställts utanför
jordbruksproduktionen. Under de sista
trettio åren har således jordbruket i
Skåne fördubblat sin produktion, samtidigt
som arbetskraften reducerats med
mer än hälften av vad den tidigare var.
Att under sådana förhållanden jordbruket
har svårt att bereda arbete under
lågsäsong är naturligt. Enbart under förra
vintern utbetalade Lantarbetarförbundet
cirka två miljoner kronor i arbetslöshetsunderstöd,
och Skåne har varit
det område som haft de flesta arbetslösa.
Kan inte frågan om full sysselsättning
lösas så att arbete kan beredas
även under lågsäsong, torde väl resultatet
bli, att endast de lantarbetare,
som kan beredas helårsanställning hos
jordbrukarna, stannar kvar. övriga
tvingas att söka sig arbete inom annan
näring och lämna orten. Skulle så ske,
kommer det bli omöjligt att sedan uppbringa
erforderlig arbetskraft under
jordbrukets högsäsong. Genom mekaniseringen
av jordbruket har i stort sett
tidigare anställningsform med helårsanställning
av lantarbetarna upphört. I
stället anställes dessa nu mot dag- eller
timlön. Häri ligger en av orsakerna till
den ökade arbetslösheten bland lantarbetarna.

På grund av de höga vinster, som
skogsbruket nu ger, har på sina platser
en del förut odlad åkerareal planterats
med skog, vilket åtminstone under första
tiden medför ökad arbetslöshet. F^olk.
som tvingas att bo kvar inom dessa för
jordbruksrationalisering och mekanisering
utsatta områden, men som samtidigt
tvingas söka sin utkomst inom tätorterna,
där bostadsbrist råder, måste varje
dag, morgon som kväll, färdas flora mil
fram och åter mellan bostaden och ar -

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Om åtgärder för säkrande av full sysselsättning i Skåne

betsplatsen. Genom att inom dessa områden
förlägga lämpliga industrier, som
kunde sysselsätta den utrationaliserade
säsongmässiga arbetskraften, skulle såväl
sysselsättnings- som försörjningsproblemen
kunna lösas. I de trakter, där
fruktodling bedrives, kunde tänkas, att
musterier anlades. I de skånska skogstrakterna
skulle träförädlingsindustrier
kunna sysselsätta folk. Metallindustrier
för tillverkning av jordbruksmaskiner
samt konsumtions- och konfektionsindustrier
kunde förläggas till lämpliga
områden.

Även om lovvärda initiativ tagits av
myndigheterna i länen, bland annat genom
utbyggande av yrkesundervisningen
samt omskolning av arbetslösa lantarbetare,
motverkas detta av statliga åtgärder
av penningpolitisk karaktär, där
behov föreligger för att kunna upprätthålla
den fulla sysselsättningen.

Ur de remissyttranden, som avgivits
i anledning av motionen, kan nämnas,
att arbetsmarknadsstyrelsen liar framhållit,
att den arbetslöshet, som uppstått
i Skåne, skulle i första hand hänföra
sig till i jordbruket och byggnadsindustrien
sysselsatta arbetare och att denna
arbetslöshet vore att betrakta som säsongarbetslöshet
samt normal omsättningsarbetslöshet.
Vad menas med »normal
omsättningsarbetslöshet»? För att
motverka följderna av arbetslösheten
har man likväl ansett sig böra vidtaga
vissa åtgärder, bland annat genom att
omplacera arbetslösa till andra platser
samt, där detta inte varit möjligt, anordna
beredskapsarbeten för arbetslösa
lantarbetare. Vidare har kurser anordnats
vintertid för att utbilda de arbetslösa
i maskinskötsel, ladugårdsskötsel
och trädgårdsarbete. Alla dessa åtgärder
bestyrker, att den fulla sysselsättningen
i Skåne inte kunnat hållas och
att, såsom vi framhållit i vår motion,
en utredning och en översyn borde ske.
Länsarbetsnämnden i Kristianstads län
har också framfört önskemål om att en
utredning skulle komma till stånd inom
länet för att underlätta en regional lokaliseringsplan.
Länsstyrelsen i Kristianstads
län har föreslagit ett hand -

lingsprogram, som återges på sid. G i utskottets
utlåtande. I första punkten förordas
där vissa lättnader på det ekonomiska
området. Utan tvivel är kreditrestriktioner,
investeringsavgifter och räntehöjning,
varom regering och riksdag
beslutat, ett av de avgörande hindren för
att nya småföretag skall kunna skapas
och näringslivet på landsbygden därigenom
differentieras. Såsom jag förut
nämnt, har rationaliseringen av jordbruket
genom övergång till maskindrift särskilt
hårt drabbat lantarbetarna.

Lantarbetarförbundet har också bestyrkt
detta genom en utredning som företagits
och som redovisas i utlåtandet
på s. 8. Sålunda har under 1954 ersättning
av arbetslöshetskassan utbetalats
till arbetslösa medlemmar i Skåne
för inte mindre än 82 677 dagar, medan
antalet dagar med försäkringsersättning
inom hela förbundet var 129 571. Av den
totala ökningen i arbetslösheten under
1954 med 28 121 ersättningsdagar kom
inte mindre än 21 222 på de båda skånelänen.

Även om utskottet avstyrkt motionen,
erkänner utskottet likväl att situationen
varit sådan, att olika åtgärder måst vidtagas
för att hålla arbetslösheten nere
under vissa tider av året. Av de båda länsstyrelsernas
remissvar framgår också,
att länen vart för sig i samarbete med
hushållningssällskap, länsarbetsnämnder
och arbetsförmedling samt arbetsmarknadsmyndigheterna
försöker ordna
sysselsättningen. När nu problemet om
den fulla sysselsättningen finnes i båda
länen, varför då inte företaga en gemensam
utredning för hela landskapet enligt
förslaget i motionen?

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
451 i denna kammare.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet,
har alla hörda remissinstanser
förklarat, att de inte anser några
ytterligare åtgärder erforderliga utöver
dem som redan är i full gång centralt
och i god samverkan med vederbörande
lokala myndigheter. Det gäller ar -

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Om läkarvårdsersättning för förebyggande vård m. m.

betsmarknadsstyrelsen och länsstyrelserna
i Kristianstads län och Malmöhus
län, som i samarbete med vederbörande
företagsnämnder är sysselsatta med olika
åtgärder i motionens syfte. Både
Svenska lantarbetarförbundet och Svenska
lantarbetsgivareföreningen har ansett,
att något initiativ härutöver inte behövs.
Med hänsyn till detta har bankoutskottet
funnit, att det inte är någon anledning
att begära igångsättande av särskild utredning
i detta syfte.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till motionen 1:451; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av
väckta motioner om inrättande av en
statlig bilindustri, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av väckt motion angående viss
ändring av förordningen om kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om läkarvårdsersättning för förebyggande
vård m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av väckta motioner
dels om ändring i sjukförsäkringslagen
i syfte att möjliggöra läkarvårdsersättning
för förebyggande vård m. m.,
dels ock om viss ändring av bestämmelserna
rörande prisrabattering av läkemedel.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

4 Första kammarens protokoll 195G. Nr 29

dels de likalydande motionerna nr 41
i första kammaren av herr Huss samt nr
47 i andra kammaren av herr von Friesen
m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
nr 127 i första kammaren av herr Huss
samt nr 173 i andra kammaren av fröken
Höjer.

I motionerna I: 41 och II: 47 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att sjukförsäkringslagen skulle ändras i
syfte att möjliggöra läkarvårdsersättning
för förebyggande vård av person, som
med till visshet gränsande sannolikhet
varit utsatt för smitta av en sjukdom,
vars utbrott kunde förhindras genom behandling
under inkubationsstadiet, samt
att därjämte sådan ändring skulle göras
i nämnda lag, att kostnad för ympämne
eller annat läkemedel, som användes vid
nu nämnt slag av förebyggande vård,
finge inkluderas i läkarvårdsersättningen.

I motionerna I: 127 och II: 173 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att 1954 års läkemedelsförordning måtte
ändras så, att prisrabatteringen bragles
att omfatta förutom apoteksvara även
bakteriologiskt preparat.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat:

»Att under sjukförsäkringen införa endast
det begränsade område av den förebyggande
vården, som aktualiserats i
motionerna 1:41 och 11:47, synes utskottet
vara förenat med betydande administrativa
och andra praktiska olägenheter.
Med hänsyn bland annat härtill synes
det utskottet icke heller vara lämpligt
att utan föregående undersökning på
sätt i motionerna I: 127 och II: 173 föreslås
införa de bakteriologiska preparaten
under läkemedelsförordningens bestämmelser
om prisnedsättning. Utskottet
kan därför icke nu tillstyrka bifall
till förevarande motioner. Inom ramen
för en utredning angående den förebyggande
vårdens ställning över huvud taget
inom sjukförsäkringen kommer emeller -

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Om läkarvårdsersättning för förebyggande vård m. m.

tid de i motionerna framlagda förslagen
naturligt under prövning. Utskottet vill
understryka vikten av att en dylik utredning
kommer till stånd. Utskottet föreslår
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giver till känna vad utskottet
sålunda anfört.

Under åberopande av det anförda får
utskottet hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner,

1. I: 41 och II: 47 samt

2. I: 127 och II: 173,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet
ovan i utlåtandet anfört.»

Herr IIUSS (fp):

Herr talman! Utskottets utlåtande går
ut på att utskottet föreslår riksdagen att
i skrivelse till Kungl. Maj :t tala om vad
utskottet anfört, nämligen att det är av
vikt att en utredning kommer till stånd
beträffande den förebyggande vårdens
införande under sjukförsäkringen. Emellertid
förelåg vid utskottsbehandlingen
ett yrkande om att man skulle skriva
ännu kraftigare. Det föreslogs att man
skulle säga att det var synnerligen angeläget
att utredningen vidtogs och att den
kom till stånd så snart som möjligt. Detta
blev emellertid icke utskottets beslut,
utan man nöjde sig med att säga att det
är angeläget att saken utredes. Med anledning
härav vill jag säga ett par ord
för att utveckla min ståndpunkt.

Som bekant ingår förebyggande vård
inte i de förmåner, som sjukförsäkringslagen
tillförsäkrar de svenska medborgarna.
Det innebär i princip en ståndpunkt,
som måste anses vara ganska
oekonomisk. Det är ungefär samma som
om en fastighetsägare underlåter att vidtaga
några som helst reparationer av
sin fastighet, förrän det blir alldeles
nödvändigt att göra det. Då först ingriper
fastighetsägaren och låter göra en reparation.
På samma sätt förhåller sig samhället
för närvarande genom att avböja
att bidraga till förebyggande åtgärder
mot sjukdom. Jag vill illustrera detta
med ett par exempel.

Om en person blir ormbiten — det

gäller oftast barn — och man för honom
till en läkare för att erhålla ormserum,
så kostar detta en inte så obetydlig
slant. Detta är förebyggande vård, och
någon som helst återbäring kan man
inte få från sjukkassan för en sådan
åtgärd. Om man däremot väntar, tills
barnet har sjuknat på grund av ormgiftet
och låter barnet undergå behandling,
då först får man rätt till återbäring för
kostnaderna.

Ett annat fall gäller en sjukdom, som
drabbar gravida kvinnor och som tar
sig uttryck i ett utslag av samma art som
röda hund men som sedan visar sig vara
uttryck för en allvarligare infektion, som
kan avsätta svåra sjukdomssymptom hos
barnet efter födelsen. Det torde förekomma
ett hundratal sådana fall i vårt
land per år. Ett bekant utländskt exempel
är den sjukdom, som på detta sätt
drabbade en holländsk prinsessa. Nåväl,
denna sjukdom kan förebyggas, om den
blivande modern, omedelbart efter det
att rödahundutslaget har visat sig, får
en insprutning av immunglobulin. Kostnaden
härför belöper sig emellertid
till 60 kronor. Den utgift det här gäller
överstiger ofta dessa kvinnors ekonomiska
bärkraft, och följden blir att
många inte får den behandling som borde
komma i fråga.

Ett par landsting har anslagit pengar
för att möljiggöra kostnadsfri vård av
sådana gravida kvinnor, men staten har
inte bidragit med någonting på denna
punkt.

Det tredje exemplet gäller en gulsotssjukdom
av den typ, som förekom vid
det senaste årsskiftet. Vi hade plötsligt
fått ett ostronparti infekterat, och de,
som åt dessa ostron, fick gulsot. Inkubationstiden
är lång: ca 4—5 veckor.
Nåväl, redan vid tidpunkten för de första
sjukdomsfallen kan man med stor
sannolikhet förebygga sjukdomen hos
de övriga, som varit utsatta för smitta,
genom en insprutning av samma immunglobulin,
som jag talade om nyss,
men även här uppgår kostnaden till närmare
60 kronor. Huvudparten utgöres av
kostnaden för immunglobulinet, och
kostnadens storlek gör att många inte

Onsdagen den 14 november 1950

Nr 29

Om läkarvårdsersättning för förebyggande vård m. in.

anser sig ha råd undergå denna behandling.

Jag har med dessa exemplar velat visa,
att det kanske, när man i motionerna
föreslår att en begränsad del av den
förebyggande vården skall inordnas i
sjukförsäkringslagstiftningen, hade varit
lämpligt att utskottet ställt sig ännu mera
positivt till detta förslag.

Det är möjligt att det skulle möta vissa
svårigheter att avgränsa de sjukdomar,
som kan komma att drabba en person,
om man inte vidtar särskilda åtgärder,
från övriga sjukdomar, men det är
väl ganska rimligt, att vi i varje fall i
första hand gör ett försök att förebygga
sjukdomar av den typen. Att sedan den
förebyggande vården som helhet tagen
är en omfattande sak skall inte förnekas.
Dit hör undersökningar av friska
eller till synes friska personer i stor
omfattning, t. ex. av samtliga medborgare
i ett samhälle vart tredje eller femte
år. Jag medger att det, om man sträcker
sig så långt, att man med statsmedel
skall bidraga till dessa undersökningar,
kan bli tal om mycket stora kostnader
för samhället. Säkerligen skulle dock ett
bifall till denna motion inte ha medfört
några nämnvärda kostnader. Att jag inte
reserverat mig, beror på att utskottet
ju ändå tillstyrkt en utredning om saken.

Jag har alltså, herr talman, inte något
yrkande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Andra lagutskottet har
här fem utlåtanden i följd på föredragningslistan,
vilka alla avser sjukförsäkringslagen
och läkemedelsförordningen.
Om man bifallit alla de motioner som
behandlas i detta sammanhang — en del
motioner av samma slag behandlades i
våras — skulle det ha medfört betydligt
ökade kostnader både för sjukförsäkringen
och för de fria läkemedlen.
Detta är saker, som man inte kan gå
med på utan vidare.

Vi var allesammans på det klara med
när dessa båda förordningar beslutades,
att de inte var fullkomliga. Vi sade oss,
att vi inte kunde göra någonting däråt,

förrän vi skaffat oss erfarenheter. Vi
anser inom utskottet, att det ännu gått
för kort tid för att vi skulle kunna
göra någon genomgripande förändring.
Det pågår emellertid såväl inom medicinalstyrelsen
som rilcsförsäkringsanstalten
utredningar på en hel del punkter.
Det har ju också tillsatts en särskild utredningsman
inom socialdepartementet
för att utreda andra ting i dessa sammanhang.
När dessa utredningar blir
klara, kommer resultaten att redovisas
i form av propositioner, och då får riksdagen
ta ställning till dessa frågor.

De motioner, som behandlas i det nu
föreliggande utlåtandet, avser den förebyggande
vården. Det är riktigt som
herr Huss säger, att den har en mycket
stor betydelse. Men det är ju svårt för
utskottet att avgöra vad läkarna själva
inte kan avgöra, nämligen vad som menas
med förebyggande vård. Hur långt
man skall gå när det gäller förebyggande
vård, är det faktiskt ingen som vet,
Man skulle här kunna komma in på de
mest vidlyftiga ting, och det skulle kunna
bli fråga om kostnadsökningar som
vi inte är i stånd att bära, i varje fall
inte utan stora uppoffringar. Det är därför
som utskottet inte velat vara med
om att skriva som man föreslagit i motionerna,
när det gällde exempelvis de
smittsamma sjukdomarna, nämligen att
de, som »med till visshet gränsande sannolikhet»
blivit smittade, skulle få del
av sjukförsäkringsförmånerna. Detta är
ett mycket tänjbart begrepp, och man
vet inte hur långt det skulle föra, om
vi gick med på något sådant.

Det är av dessa anledningar som utskottet
inte velat gå längre än att föreslå
att frågan utredcs, så att man får ett
klart begrepp om hur långt man bör gå
när det gäller den förebyggande vården
ocli om hur mycket den kommer att kosta.
Först därefter vill vi ta ställning till
saken.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel; nr

44, i anledning av väckta motioner
angående översyn av lagstiftningen om
allmän sjukförsäkring, i vad motionerna
avser fria läkemedel m. m.; och

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring, i vad motionerna
avser läkemedel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 36, i anledning
av väckta motioner om utredning
angående orsakerna till det försämrade
fångstresultatet beträffande s. k. vandringsfisk,
m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.01.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5617iS