Tisdagen den 13 november. Sid (Riksdagens protokoll 1951:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 31

10—14 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 13 november. Sid.

Svar på interpellation av herr Anderberg ang. bildandet av kommunalförbund
för polisväsendet m. m........................... 4

Interpellation av herr Ohlsson, Ebbe, ang. klassificeringen av s. k.
epatraktorer ........................ 9

Onsdagen den 14 november.

Folktandvården i Stockholm.................................... 11

Upprustning av eftersatta sociala vårdområden .................. 16

Proportionella val till hushållningssällskapens förvaltningsutskott . . 17

Interpellation av herr Eriksson, Einar, ang. förhindrande av exekutiv
försäljning av bostadsrättslägenheter ...................... 19

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 14 november.

Statsutskottets utlåtande nr 184, ang. plan för folktandvården i
Stockholms stad ............................................ 11

— nr 185, ang. en tioårsplan för upprustning av eftersatta sociala

vårdområden .............................................. 16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 43, ang. proportionella val till hushållningssällskapens
förvaltningsutskott ...................... 17

— nr 44, ang. fraktlindring för färsk frukt till Norrland .......... 19

l Första kammarens protokoll 1951. Nr 31.

Lördagen den 10 november 1951.

Nr 31.

Lördagen den 10 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 348,
till Konungen angående val av suppleant
för en fullmäktig i riksbanken;

dels ock till riksdagens förordnande,
nr 349, för herr Axel Ludvig Rubbestad
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 352, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
2 § 4:o), 14:o), 15:o) och 10:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, till den del den ännu
icke av riksdagen behandlats.

Föredrogos och hänvisad^ till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 517, av herr Spetz;
nr 518, av herr Spetz, samt
nr 519, av herr Andrée och herr
Eriksson, Einar,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:

nr 520, av herr Mannerskantz in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om räntereglering
m. m.; och

nr 521, av herr Olilon m. fl., i samma
ämne.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herrar Ohlon och
Lindblom väckta motionen, nr 522, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utlämnande av stödlån till
jordbrukare i anledning av svartrostskador
på vete av 1951 års skörd m. m.

Herr andre vice talmannen anmälde,
att till kammaren överlämnats följande
kungl. propositioner, vilka nu var för
sig föredrogos och lades på bordet:

nr 226, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara—Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till viss
malmbrytning utöver i gällande malmavtal
medgivna kvantiteter, m. m.; och
nr 227, angående ändrad lönegradsplacering
för vissa uppsyningsmän och
föreståndarinnor vid statens sinnessjukhus
m. fl.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående plan för folktandvården
i Stockholms stad jämte i ämnet
väckt motion; och
nr 185, i anledning av väckta motioner
om framläggande av förslag om en
tioårsplan för upprustning av eftersatta
sociala vårdområden; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 43, med anledning av väckta motioner
om införande av proportionellt
valsätt vid landstingens val av ledamöter
och suppleanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott; och

nr 44, med anledning av väckta motioner
om fraktlindring för färsk frukt
till Norrland.

Nr 31.

Tisdagen den 13 november 1951.

Ang. bildandet av kommunalförbund för polisväsendet m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Svärd under sammanträdet till herr
andre vice talmannen avlämnad motion,
nr 523, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa materielbeställningar
för försvaret.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 13 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande månad.

Ang. bildandet av kommunalförbund för
polisväsendet m. m.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Anderbergs interpellation angående bildandet
av kommunalförbund för polisväsendet
m. m., erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Anderberg frågat mig,
om jag finner »det vara lämpligt att
länsstyrelserna på sätt nu sker och innan
ställning tagits till polisutredningens
förslag söka genomföra en genomgripande
omorganisation av landsbygdens
polisväsen».

I motiveringen för sin fråga framhåller
herr Anderberg att ett av kommunindelningsreformens
viktigaste syften
var att så långt som möjligt onödiggöra
kommunalförbundsinstitutet. Han finner
det därför så mycket mera egendomligt
att »länsstyrelser, landsfogdar och
landsfiskaler kalla kommunerna till
överläggningar för att försöka förmå
dem att landsfiskalsdistriktsvis bilda
kommunalförbund för polisväsendet».

Som svar på herr Anderbergs fråga
ber jag att få anföra följande:

Enligt polislagen skola städer och köpingar
var för sig utgöra polisdistrikt.
I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller
del därav bilda polisdistrikt. Indelningen
av landsfiskalsdistrikt i polisdistrikt
skall om möjligt verkställas så, att de
särskilda polisdistrikten komma att bestå
av en eller flera kommuner. Vidare
stadgas, att till ett polisdistrikt ej får
hänföras mer än en kommun, där ej vederbörande
kommuner själva sådant påyrka
eller det för polisverksamhetens
behöriga upprätthållande finnes särskilt
påkallat. Landsfiskalen skall efter överläggningar
med ombud för de i landsfiskalsdistriktet
ingående kommunerna
uppgöra förslag till landsfiskalsdistriktets
indelning i polisdistrikt. Över detta
förslag skola kommunerna beredas tillfälle
yttra sig varefter länsstyrelsen beslutar
om indelningen i polisdistrikt.

Landskommunerna äro i ganska stor
omfattning sammanförda till gemensamma
polisdistrikt, och de större polisdistrikten
ha blivit allt flera. De polisdistrikt,
som omfatta mer än en kommun,
äro i regel organiserade som kommunalförbund.
Det förekommer emellertid
även fall, där förhållandena reglerats
genom avtal mellan kommunerna. 1949
funnos 431 polisdistrikt, som omfattade
mer än en kommun. I 318 av dessa distrikt
hade kommunerna sammanslutits
till kommunalförbund, och i 113 fall ha -

Tisdagen den 13 november 1951.

Nr 31.

Ang. bildandet av kommunalförbund för polisväsendet m. m.

de förhållandena ordnats genom särskilda
avtal. Detta visar att man inte uteslutande
är hänvisad till metoden med
kommunalförbund. Onekligen innebär
ett kommunalförbund ur förvaltningssynpunkt
vissa olägenheter, därigenom
att de kommunala instansernas befattning
med polisväsendet överflyttas till
en förbundsdirektion. Som herr Anderberg
påpekat har ett av syftena med den
nya kommunala indelningen varit att
minska behovet av kommunalförbundsinstitutionen.
Att helt eliminera denna
torde dock knappast vara möjligt. För
vissa uppgifter — exempelvis den vi nu
diskutera — torde den utgöra eu i det
stora hela acceptabel form för interkommunal
samverkan. Enligt min mening
äro kommunalförbundets olägenheter
icke av den storlek att de böra förhindra
genomförandet av en indelning,
som ur polisiär synpunkt finnes önskvärd.

Länsstyrelserna torde med moderation
ha använt sin befogenhet att besluta
om polisdistriktsindelningen. Sålunda
har såvitt jag är välunderrättad
sedan en lång följd av år Kungl. Maj:t
ej i något fall funnit anledning att ändra
de länsstyrelsebeslut, som besvärsvägen
underställts Kungl. Maj :ts prövning.

Samtidigt med att den nya kommunindelningen
träder i kraft den 1 januari
1952, träder också en ny landsfiskalsorganisation
i tillämpning. Den nuvarande
indelningen i polisdistrikt måste
enligt gällande lag anpassas efter de
nya kommungränserna och landsfiskalsdistrikten.
Länsstyrelserna och polismyndigheterna
torde nu vara sysselsatta
med detta arbete. Några direktiv härför
ha icke lämnats från Kungl. Maj:t. Denna
fråga har emellertid liksom andra
spörsmål sammanhängande med den
nya kommunindelningen och övergången
till den nya landsfiskalsorganisationen
diskuterats vid sammanträden med
representanter för länsstyrelserna. Vid
dessa överläggningar har även chefen
för inrikesdepartementets landsstatsavdelning
varit närvarande. Man har vid
dessa tillfällen vitsordat de goda erfa -

renheterna av det i flera län tillämpade
systemet med polisdistrikt omfattande
hela landsfiskalsdistrikt och framhållit
önskvärdheten av att söka ernå tillräckligt
lokalt underlag för polisorganisationen.

Den nya kommunindelningen, vid
vars utformning de polisiära synpunkterna
spelade föga roll, är ej alltid
lämplig som underlag för en polisorganisation.
Man torde därför få räkna
med att två eller flera kommuner i åtskilliga
fall böra förenas till ett gemensamt
polisdistrikt. Landsbygdens polisorganisation
är på sina håll så pass
svag att det är naturligt, om myndigheterna
sträva efter att få en förbättring
till stånd. Fordringarna på polisväsendets
effektivitet ha också undan för undan
vuxit. Som förut antytts äro erfarenheterna
av de med landsfiskalsdistrikten
sammanfallande polisdistrikten
goda. Genom en sådan indelning ökas
förutsättningarna för att åstadkomma eu
rationell polisorganisation med ett bättre
utnyttjande av personalen. Hur långt
man i detta avseende bör gå kan icke
avgöras genom några generella anvisningar
utan måste bedömas i varje särskilt
fall. Man har här att taga hänsyn
både till kommunernas önskemål och
vad som erfordras för polisverksamhetens
behöriga upprätthållande. I den
mån det anses påkallat att bilda polisdistrikt
omfattande samtliga landskommuner
i ett landsfiskalsdistrikt kan detta
enligt min mening ej anses innebära
ett föregripande av prövningen av 1948
års polisutrednings förslag. Detta förslag
innebär nämligen, att städer, köpingar
och landskommuner inom ett
landsfiskalsdistrikt regelmässigt skola
utgöra ett polisdistrikt.

En brist i polisorganisationen på sina
håll är att kvalificerade arbetskrafter
saknas för befäls- och utredningsuppgifter.
Genom att vidga det lokala underlaget
för polisverksamheten ökas förutsättningarna
för anställande av sådana
arbetskrafter ■— i den mån detta befinnes
erforderligt. Det är i första hand
polisdistriktets angelägenhet att besluta
om personaluppsättningen. Först om po -

Nr 31.

Tisdagen den 13 november 1951.

Ang. bildandet av kommunalförbund för polisväsendet m. m.

lisdistriktet uppenbarligen åsidosatt sina
åligganden enligt polislagen, alltså i
detta fall, att anställa polismän i den
omfattning, som erfordras för polisverksamhetens
ombesörjande inom polisdistriktet,
föreligger möjlighet till
tvångsingripande från länsstyrelsens sida.
Praxis bos Kungl. Maj :t visar, att
länsstyrelserna handhaft denna befogenhet
med varsamhet, och jag utgår
från att så blir fallet även i fortsättningen.

Sammanfattningsvis får jag anföra, att
en översyn av polisdistriktsindelningen
är påkallad av den nya kommunindelningen
och den nya landsfiskalsorganisationen.
I den mån en ändring sker i
polisdistriktsindelningen måste också
organisationsfrågan komma under bedömande.
Någon genomgripande omorganisation
av landsbygdens polisväsende
är emellertid ingalunda avsedd att företas
i detta sammanhang. Enligt min mening
kan en översyn av denna begränsade
räckvidd och som bygger på nu
gällande lagstiftning icke heller innebära
något föregripande av behandlingen
av 1948 års polisutrednings förslag.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig lia besvarat herr Anderbergs
interpellation.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Jag
ber först att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framföra
mitt tack för svaret och för att jag
beretts tillfälle taga del av detsamma i
förväg. Tyvärr nödgas jag konstatera,
att jag nog väntat en mera positiv förståelse
för landskommunerna i det avgivna
svaret.

Det går inte att komma ifrån att vid
behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition
nr 236/1946 med förslag till ny indelning
av riket i borgerliga kommuner
mycket stor vikt lades vid de möjligheter
att avveckla komunalförbunden, som
en ändrad kommunindelning skulle
möjliggöra. Det är alltså icke endast på
kommunalt håll som man kommit till
insikt om att den kommunala självstystyrelse,
som möjliggöres inom kommu -

nalförbundsinstitutets ram, är ett dåligt
surrogat. Därför får man icke förvåna
sig över om man från kommunalt håll
reagerar surt inför de omorganisationsförslag,
som nu framlagts ute i de olika
länen. Enligt dessa förslag torde praktiskt
taget varje landskomun, åtminstone
söder om Dalälven, komma att ingå
i polisdistriktsförbund. Även om rent
numerärt antalet sådana kommunalförbund
skulle något nedgå, skulle dock
den rent kvantitativa tillväxten av kommunalförbundsinstitutet
för denna förvaltningsgren
högst avsevärt utvidgas.
Det kan givetvis komma att visa sig nödvändigt
att också i fortsättningen interkommunal
samverkan äger rum i kommunalförbundsform,
men om kommunsammanslagningens
syfte skall bli tillgodosett,
bör kommunalförbundet icke
tillgripas annat än i särskilda fall.

I svaret anges att man från polisledningens
sida haft goda erfarenheter av
den redan hittills i några län tillämpade
organisationen med sammanfallande
gränser för landsfiskalsdistrikt och polisdistrikt.
Detta innebär ingalunda att
motsvarande erfarenheter på kommunalt
håll äro lika goda. Det är något
främmande för den kommunala självstyrelsens
idé, att en förbundsdirektion
på ett fåtal medlemmar och utan offentliga
sammanträden skall vara utrustad
med en faktisk beskattningsmakt. Erfarenheten
har visat, att en sådan direktion
har vida lättare att falla undan för
tryck uppifrån än vad som är förhållandet
beträffande en offentlig fullmäktigeförsamling.
Om kommunalförbimdsinstitutet
efter sammanslagningen behöver
tillgripas i någon nämnvärd omfattning,
torde det bli nödvändigt med en
snar översyn av lagen om kommunalförbund.
Det är givetvis stor skillnad mellan
att som hittills ha ett kommunalförbund
för en gemensam fjärdingsman
och att i fortsättningen ha det för ett
helt landsfiskalsdistrikts poliskår med
en lönestat på kanske mer än 100 000
kronor.

Detta är min frågas principiella sida.
Frågan har emellertid även betydande
ekonomiska aspekter. I samband med

Tisdagen den 13 november 1951. Nr 31. 7

Ang. bildandet av kommunalförbund för polisväsendet m. m.

omorganisationen kräves ju nämligen
från länsstyrelsehåll nyinrättandet av
ett betydande antal befälstjänster vid
landsbygdens polisväsende. Jag har tyvärr
ingen uppgift om vad kraven härutinnan
sammanlagt innebära, men det
torde kunna antagas att det rör sig om
åtminstone 100 å 200 tjänster som överkonstaplar
och biträdande överkonstaplar.
I kommunerna ser man dessa krav
som en direkt följd av den nya landsfiskalsorganisationen.
Genom förstoringen
av landsfiskalsdistrikten få landsfiskalerna
givetvis ökad arbetsbörda, men
det är icke att undra på om man i kommunerna
opponerar sig mot att åtaga
sig kostnaderna för den nödvändiga arbetsförstärkningen.

När riksdagen i våras behandlade
landsfiskalsorganisationen, framhöll
statsutskottet i sitt utlåtande nr 134, att
polisorganisationen borde ha genomförts
samtidigt med omorganisationen
av landsfiskalstjänsterna. Statsutskottet
framhöll bland annat, att man borde gå
fram med varsamhet när det gällde
att avveckla de konstapeltjänster, som
finnas inrättade inom vissa landsfiskalsdistrikt,
så att icke landsfiskalerna skulle
komma att ställas utan erforderlig
polishjälp. Bortsett härifrån framhöll
statsutskottets talesman vid frågans behandling
i denna kammare, att den risken
kunde föreligga att ökade krav
skulle komma att ställas på kommunerna
att engagera polismän, som skulle vara
landsfiskalerna behjälpliga. Så finge
icke ske. Statsutskottets talesman underströk
i stället angelägenheten av att
man icke ställer krav på kommunerna
att engagera ytterligare poliser med nuvarande
statsbidrag utan att detta finge
anstå till dess nya statsbidragsgrunder
för polisväsendet åstadkommits och det
hela ordnats i huvudsak efter de riktlinjer,
som polissakkunniga just då hade
framlagt.

Vad som nu sker ute i länen måste
med visst fog påstås vara en övervältring
av eu del av kostnaderna för
landsfiskalsorganisationen på kommunerna.
Skulle länsstyrelsernas omorganisationsplaner
anammas av kommuner -

na eller genomdrivas mot deras bestridande,
så skulle detta i själva verket innebära
en mycket genomgripande omorganisation.
Om man tänker sig att ett
förslag, baserat på polisutredningens
statliga alternativ, under nästa år framlägges,
så är jag övertygad om att riksdagen
i förhandenvarande ekonomiska
läge och under nuvarande arbetskraftsförliållanden
skulle starkt hesitera inför
ett nyinrättande av ett hundratal eller
flera befälstjänster. Frågan blir icke av
mindre samhällsekonomisk betydelse
om det blir kommunernas sak att anställa
dessa.

Jag kan därför icke komma ifrån att
statsrådet i sitt svar tagit väl lätt på
frågan. Jag är övertygad om att om inrikesministern
med sin ingående kännedom
om kommunala och andra förhållanden
på landsbygen får tid att ytterligare
taga del av detta problem, så
skall han finna anledning att bromsa
upp länsstyrelsernas omorganisationssträvanden.

Herr statsrådet HEDLUND: Som jag
framhöll i interpellationssvaret ha inga
direktiv utfärdats i detta sammanhang.
Vad som sker är en översyn, föranledd
av kommunindelningen och den nya indelningen
i landsfiskalsdistrikt. Att i
detta sammanhang företa en översyn av
indelningen i polisdistrikt är, såvitt jag
förstår, ofrånkomligt. Ibland händer det
då att två eller flera kommuner sammanföras
till ett polisdistrikt på frivillighetens
väg; tvångsvis kan det ske endast
där det för polisverksamhetens behöriga
upprätthållande finnes särskilt
påkallat, som det heter i 9 § av lagen
om polisväsendet i riket. Jag utgår ifrån
att länsstyrelserna efterfölja den bestämmelsen,
och jag känner inte till något
fall, då man har avvikit från denna av
riksdagen redan 1925 antagna bestämmelse.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
.lag ber att få understryka de synpunkter
som herr Anderberg här framhållit.
När frågan diskuterades i stats -

Nr 31.

Tisdagen den 13 november 1951.

Ang. bildandet av kommunalförbund för

utskottets tredje avdelning, fanns det
visserligen, om jag inte minns alldeles
fel, ingenting i propositionen om att
därest riksdagen gick med på landsfiskalsreformen,
så skulle den följas av
en omedelbar reform av polisdistrikten,
men vi hade i statsutskottets tredje avdelning
en aning om att man här skulle
kunna rulla upp frågan om en förstärkt
polisorganisation, innan kommunerna
fått möjlighet till större bidrag av staten
till en förstärkt polisorganisation. Det
var detta, som föranledde statsutskottet
att mana Kungl. Maj:t till varsamhet på
denna punkt. Nu vittna många landskommuner
om att denna varsamhet alls
icke iakttas, och det är väl inget att
göra åt det, men jag vill, herr talman,
säga till inrikesministern, att skall det
bli sådana konsekvenser av de reformer,
som i fortsättningen bli aktuella, då tror
jag — jag har inte möjlighet att tala för
någon annan — att statsutskottet kommer
att bedöma de reformförslag som
framläggas med ännu större restriktivitet
än vad som skett tidigare. Man måste
väl ändå taga någon hänsyn till vad
riksdagens utskott och riksdagen uttala;
det går det nog inte att komma ifrån.
Jag tror inte, att man hade behövt koppla
in dessa polisorganisationer så kraftigt,
som man nu tydligen gör åtminstone
inom vissa länsstyrelser.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Det är självfallet, att statsutskottets
uttalanden i ett sådant sammanhang
som detta skola tagas ad notam av länsstyrelserna
och jag förutsätter även av
Kungl. Maj :t. I den mån som ärendena
dragas under Kungl. Maj :ts prövning är
jag naturligtvis beredd att se till, att den
maning till varsamhet, om vilken herr
Karlsson i Munkedal talar, kommer att
uppmärksammas.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Jag
ber att med tacksamhet få notera statsrådets
sista uttalande, att man skall gå
fram med varsamhet. Det är just detta,
jag åsyftat med interpellationen. Bland
kommunalt intresserade menar man, att
när det blir praktiskt möjligt och rim -

polisväsendet m. m.

ligt och riktigt skall man gå fram efter
de linjer, som inrikesdepartementets
sakkunniga framhållit vid sammanträden
med länsstyrelsernas representanter,
men att man icke skall öva tvång på
kommunerna.

Sedan det meddelats att det var fråga
om en interpellation, har jag från kommunalnämndsordförande
och andra
kommunalmän i olika orter från längst
i norr till längst i söder fått en hel del
brev, där man reagerat mot det sätt,
på vilket respektive länsstyrelser gått
till väga för att få fram den nya organisationen.
De ha anfört flera exempel,
men jag skall inte trötta med att återge
dem nu. Jag är glad över inrikesministerns
senaste anförande, ty däri tyckte
jag det framskymtade, att vi kunna vänta
mera förståelse för dessa synpunkter
och att man skall gå fram på ett förnuftigt
sätt. Vi kunna icke förstå, att det
kan vara lättare för kommunerna än för
staten att tillskapa 100 nya överkonstapeltjänster.
Skattebetalarna få i alla fall
bära kostnaderna, och det är lika svårt
för kommunerna att få utbildad arbetskraft.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Med
den kännedom jag har från min kommun
om dessa förhållanden vill jag
erinra om att det torde vara en allmän
erfarenhet, att brottsligheten inom landet
betydligt ökats under de sista åren.
Detta har gjort, att landsfiskalerna och
poliserna ha fått mycket mer att göra.
Jag har den erfarenheten, att när man
sammanför några kommuner under en
landsfiskal till ett polisdistrikt, blir det
en effektiv polisorganisation där. Ä
andra sidan vill jag framhålla, att kommunernas
kostnader för verksamheten
stiga betydligt, och ur den synpunkten
anser jag det nödvändigt, att statsbidragen
till polisverksamheten ökas, så att
inte kommunerna få ta på sig kostnader
för polisväsendet, som staten enligt
min uppfattning under alla förhållanden
bör bära.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Tisdagen den 13 november 1951.

Nr 31.

Interpellation ang. klassificeringen av s. k. epatraktorer.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 226, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att tillerkänna Luossavaara—Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till viss
malmbrytning utöver i gällande malmavtal
medgivna kvantiteter, m. m.; samt
nr 227, angående ändrad lönegradsplacering
för vissa uppsyningsmän och
föreståndarinnor vid statens sinnessjukhus
m. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Svärds motion, nr 523, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa materielbeställningar för
försvaret.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 184 och 185
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
43 och 44.

Interpellation ang. klassificeringen av
s. k. epatraktorer.

Ordet lämnades på begäran till herr
OHLSSON, EBBE, som yttrade: Herr
talman! Enligt kungl. kungörelse 1940
(SFS nr 440) skola vissa automobiler
hänföras till fordonstypen motorredskap,
vilket innebär att registreringstvånget
bortfaller liksom skatt- och försäkringsskyldigheten.
Avgörande för
frågan om fordonets klassificering böra
enligt uttalande i proposition nr 114
vid 1940 års riksdag vara fordonets tekniska
egenskaper, men däremot icke exempelvis
frågan huruvida det användes
för jordbruks- eller för andra ändamål.

De tekniska förändringar, som skola
vidtagas för att automobil skall betraktas
som motorredskap, innefatta, att å
bakaxeln sittande, chassiet uppbärande
fjädringsanordningar borttagas, att fordonet
avkortas på sådant sätt att avståndet
mellan dess yttersta hjulaxlar
icke överstiger 225 centimeter samt alt
motorns varvtal nedväxlas på sådant
sätt, att de drivande fordonshjulens
varvtal icke överstiger en tiondel av

motorns varvtal. De vidtagna förändringarna
skola göra det uppenbart, att
fordonet icke vidare är avsett att självständigt
nyttjas för utförande av transporter.

De flesta på sätt nyss sagts ombyggda
automobiler, s. k. epatraktorer, äro utrustade
med en belastningsbrygga som
ett nödvändigt komplement vid fordonets
användning i jordbruksdriften.
Epatraktorernas ringa vikt gör det nämligen
erforderligt att ha dem belastade
för att slirningar skola kunna undvikas.
Förekomsten av sådan belastningsbrygga
får emellertid den verkan, att det
icke obestridligen kan göras gällande
att fordonet icke vidare skall nyttjas
för självständiga transporter.

Genom en dom av Svea hovrätt, vilken
dom senare fastställts av högsta
domstolen, har nu en till motorredskap
ombyggd automobil blivit klassificerad
såsom motorfordon därför att den vid
ett tillfälle nyttjats för självständiga
transporter.

Epatraktorerna utgöra ett billigt och
effektivt dragredskap för det mindre
jordbruket, och det i bruk varande antalet
torde kunna uppskattas till omkring
8 000 stycken. För att den påbörjade
rationaliseringen av driften vid
småbruken icke skall avstanna är det
av stor vikt, att bestämmelserna äro sådana,
att dessa motorredskap med säkerhet
undantagas från beskattning.
Den avkunnade domen och ovissheten
om bestämmelsernas innebörd kunna
komma att innebära ett för det mindre
jordbruket ogynnsamt resultat. Enligt
min mening är det angeläget, att sådana
åtgärder vidtagas, som innebära att riskerna
för beskattning av epatraktorer
helt undanröjas.

Med stöd av vad här anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Vill herr statsrådet vidtaga sådana
åtgärder som undanröja den nuvarande
ovissheten vid klassificering av fordon
som motorredskap samt eliminera risken
för att epatraktorer bli betraktade

Nr 31.

Tisdagen den 13 november 1951.

Interpellation ang. klassificeringen av s. k. epatraktorer.

som motorfordon och därmed bl. a.
komma att beskattas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 524, av herr Karlsson, Gustaf,
m. fl.,

nr 525, av herrar Forslund och Bengtson,

nr 526, av herr Lundqvist m. fl.,
nr 527, av herrar Ohlon och Svärd,
nr 528, av herr Petrén m. fl.,
nr 529, av herr Persson, Ola, m. fl.,
nr 530, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 531, av herr Ewerlöf m. fl.,

nr 532, av herrar Cassel och Eskilsson,
samt

nr 533, av herr Ohlsson, Ebbe,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m.

Vidare anmäldes och bordlädes en av
herr Ohlon under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 534, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om investeringskonto
för skog, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.30 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 14 november 1951.

Nr 31.

Onsdagen den 14 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 524, av herr Karlsson, Gustaf,
m. fl.,

nr 525, av herrar Forslund och Bengtson,

nr 533, av herr Ohlsson, Ebbe,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Ohlon m. fl.
väckta motionen, nr 534, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om investeringskonto för
skog, m. m.

Ang. folktandvården i Stockholm.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående plan för
folktandvården i Stockholms stad jämte
i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 197, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 30 mars 1951, föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att statsbidrag under angiven förutsättning
finge utgå till folktandvården i

Stockholms stad räknat fr. o. m. den 1
januari 1951, oavsett de avvikelser från
eljest gällande grunder, som folktandvårdsplanen
enligt vad i propositionen
sagts avsåges skola innebära.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en av herr Larsson
i Stockholm inom andra kammaren
väckt motion (11:645), vari hemställts
att riksdagen ville besluta, att statsbidrag
till folktandvården i Stockholms
stad skulle utgå från och med den 1 januari
1950, samt att riksdagen måtte anvisa
härför erforderliga medel.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionen
11:645 bemyndiga Kungl. Maj:t att,
under förutsättning att garantier lämnades
från Stockholms stads sida, att för
undervisningen erforderligt patientmaterial
icke undandroges tandläkarhögskolan
i staden genom folktandvårdens
utbyggande, medgiva, att statsbidrag
finge utgå till folktandvården i Stockholm
räknat fr. o. m. den 1 januari 1951,
oavsett de avvikelser från eljest gällande
grunder, som folktandvårdsplanen för
staden enligt vad i propositionen sagts
under en begränsad utbyggnadstid avsåges
skola innebära.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herr Kollberg,
fröken Elmén samt herrar Wedén och
Larsson i Stockholm, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen II: 645

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, under
förutsättning att garantier lämnades från
Stockholms stads sida, att för undervisningen
erforderligt patientmaterial icke
undandroges tandläkarliögskolan i sta -

Nr 31.

Onsdagen den 14 november 1951.

Ang. folktandvården i Stockholm.

den genom folktandvårdens utbyggande,
medgiva, att statsbidrag finge utgå till
folktandvården i Stockholm räknat fr.
o. m. den 1 januari 1950, oavsett de avvikelser
från eljest gällande grunder,
som folktandvårdsplanen för staden enligt
vad i propositionen sagts under en
begränsad utbyggnadstid avsåges skola
innebära,

b) medgiva, att det för statsbidrag till
Stockholms stads tandvårdskostnader
år 1950 erforderliga beloppet, 255 484
kronor, finge avföras å det för budgetåret
1951/52 anvisade anslaget till Bidrag
till driften av folktandvården.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!

Frågan om statsbidrag till folktandvården
i Stockholm har ju behandlats under
flera år. I propositionen föreslås att
statsbidrag skall utgå från och med 1951.
I reservationen betonas rimligheten av
att detta statsbidrag utgår redan från
och med 1950.

Svårigheterna att få en plan för Stockholms
vidkommande klar sammanhänga
ju med de alldeles speciella förhållanden
som råda beträffande folktandvården i
Stockholm, bland annat och kanske
främst i samband med frågan om patienttillförseln
till tandläkarhögskolan.
Såsom framgick av vad som nyss lästes
upp här, sättas vissa avvikelser i fråga
från förhållandena för övrigt ute i landet.
Där följer man ju väsentligen en geografisk
uppdelning, medan det i Stockholm
rör sig om en kategoriklyvning av
de olika patienterna. I båda fallen är det
fråga om en successiv utbyggnad av folktandvården.

Medicinalstyrelsen har redan på ett
tidigt stadium överarbetat planen och
därvid betonat vikten av att tandläkarhögskolans
behov av patienter tillgodoses.
Nu ha förhandlingsdelegerade i princip
enats om att denna högskola skall
utgöra centraltandpoliklinik i Stockholm.
Statskontoret har för sin del intet
haft att erinra emot att statsbidrag utgår
på de villkor som här ha framlagts.

Denna fråga har, sade jag nyss, behandlats
under en följd av år. överståthållarämbetet
,har tidigare framhållit,

att avvikelserna varit motiverade, men
ämbetet ansåg för sin del att förutsättningar
för statsbidrag för åren 1947,
1948 och 1949 inte förelågo.

Frågan har, sade jag, dragit ut på tiden
på grund av sammankopplingen med
tandläkarhögskolans krav. Dock Ilades
en färdig plan fram för vederbörlig statlig
myndighet redan i början av 1949.
Både medicinalstyrelsen och överståthållarämbetet
ha tillstyrkt statsbidrag från
och med 1950, vilket den motion, som är
ansluten till propositionen, också går
ut på.

Vi reservanter anse det nu orimligt
att huvudmannen skall gå förlustig statsbidrag
på den grund att förhållanden
uppstå, över vilka icke huvudmannen
har något inflytande. Planen låg, som
jag nyss nämnde, färdig i början av 1949
— det är väl att märka fråga om den
plan som ligger till grund för den föreliggande
propositionen.

Vid ytligt påseende kan man kanske
tycka, att detta är en stockholmsfråga.
Så är emellertid ingalunda fallet, ty att
tandläkarhögskolan kan fungera och utbilda
tandläkare, måste ju med fullt fog
kunna sägas vara i hela landets intresse.
Staden har begärt statsbidrag från och
med 1946, men enligt olika myndigheters
uppfattning ha inte förutsättningar förelegat
förrän från och med 1950. Nu föreslås
i propositionen att sådant bidrag
skall utgå först från och med 1951. Någon
motivering för den ståndpunkten
finns inte, så vitt jag har kunnat finna,
i propositionen. Utskottet upprepar propositionens
sats, att ''bidrag bör utgå
först från och med 1951. Så vitt jag har
kunnat finna, förekommer det inte heller
i utskottets utlåtande någon motivering
härför.

Herr talman! Med hänsyn till att vi
reservanter anse att det är felaktigt att
staden skall ^å förlustig bidraget för
1950, vilket olika myndigheter dock ha
tillstyrkt, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr OHLON: Herr talman! Jag kan
inskränka mig till att instämma med frö -

Onsdagen den 14 november 1951.

Nr 31.

ken Ebon Andersson. För mig är detta
inte en fråga om Stockholm eller icke
Stockholm, utan det gäller en princip.

Jag skulle vilja understryka två fakta,
som kommo fram i fröken Anderssons
yttrande. Det ena är att samma förutsättningar
för ett statsbidrag förelågo för
1950 som för i år. Där har alltså, så vitt
jag förstår, skett en rent godtycklig
gränsdragning. Det andra är att vad som
händer Stockholms stad den här gången
kan hända en annan kommun en annan
gång.

På grund härav ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
I detta ärende skulle man kunna tänka
sig att landsortsbornas inte alldeles
okända opposition här i riksdagen emot
Stockholm tagit sig uttryck. Jag vill då
genast säga, herr talman, att sådana
synpunkter inte ha påverkat statsutskottet
och dess tredje avdelning vid handläggningen
av frågan. Men vad som har
inverkat är, att när man har bestämmelser
för statsbidrag av olika slag, har
man alltid varit noggrann med att de
skulle följas. Jag kan inte tänka mig att
något av Sveriges landsting skulle lyckas
utverka några statsbidrag till sin
folktandvård, med mindre det uppfyller
de fordringar som ställas för sådana
bidrag. Detta gäller inte bara folktandvården
utan alla fall där landsting eller
andra få statsbidrag.

Nu föreslås att Stockholms stad skall
få bidrag till folktandvården utan att
uppfylla de villkor som gälla för folktandvården
i landet i övrigt. Utbyggandet
av folktandvården i Stockholm avses
skola ske på det sättet, att man
bortser från vuxentandvården. Jag förstår
Stockholms stad. Den har ju nu eu
omfattande skoltandvård. Denna skulle
bli berättigad till statsbidrag, och man
skulle kunna låta bli att sörja för
tandvården av vuxna under kanske en
lång följd av år. Många städer i
landstingsområdena ■— det gäller också
den stad som jag bor närmast —
ha haft en fullständig skoltandvård

Ang. folktandvården i Stockholm,
under många år. De ha dock ännu inte
kunnat få statsbidrag till folktandvården.
Mitt landsting — detta tar
jag som ett exempel — har följt föreskrifterna
och tillämpat den geografiska
principen att anordna folktandvård i sådana
områden, där tandvården tidigare
varit sämst tillgodosedd, och då bär
man inte ansett att skoltandvården, t.
ex. i Kalmar stad, bör komma i förtur,
därför att där dock redan finns tandvård.
Men vi hoppas att redan nästa år
skall det ordnas så, att landstingets
tandvård ersätter denna stads förutvarande
skoltandvård.

Inom utskottet voro vi rent av tveksamma
om huruvida Kungl. Majrts proposition
borde bifallas eller inte. Den
meningen fördes fram att det inte finns
någon anledning att göra ett undantag
för Stockholm. Huvudstaden har sådana
både ekonomiska och personella resurser,
att den vid utbyggandet av en fullständig
folktandvård skulle kunna gå före
en massa fattiga landstingsområden
med spridda tätbygder och lokaler
o. s. v.

Vi ha i alla fall menat att det finns
vissa skäl för att bifalla propositionen.
Men att därutöver gå med på att utbetala
statsbidrag retroaktivt för 1950, då
det faktiskt inte fanns någon tandvårdsplan
fastställd för Stockholms stad, ha
vi ansett strida mot alla de principer
som riksdagen och kanske särskilt
statsutskottet ha att vårda, nämligen att
bestämmelserna för statsbidrag skola
följas och det inte bara reellt utan även
formellt.

Det resonerades mycket i utskottet om
vems skulden var, att den tandvårdsplan,
som inlämnades av Stockholms
stad år 1949, inte kunde bli behandlad
och godkänd förrän mot slutet av år
1950. Denna plan var inte sådan, att den
kunde accepteras av vare sig medicinalstyrelsen
eller inrikesdepartementet,
när den framlades, bland annat därför
att Stockholms stad inte hade kunnat
förmå sig till att säkert utfästa att staden
skulle låta eu tillräckligt stor del av
sitt klientel las om hand på tandläkarhögskolan,
så att utbildningen där skul -

Nr 31.

Onsdagen den 14 november 1951.

Ang. folktandvården i Stockholm,
le kunna bedrivas på ett lämpligt sätt.
Innan det var möjligt att få fram en sådan
utfästelse, kunde helt enkelt inte
tandvårdsplanen godkännas. Det gör,
herr talman, att den inte var gx>dkänd
under 1949, och den blev inte godkänd
förrän i oktober 1950, tror jag. Då är
det principiellt oriktigt att utbetala
statsbidrag för ett år, då planen inte varit
i kraft.

Detta är i huvudsak det formella skälet
till att vi inte ha kunnat bifalla motionen.
Vi ha full förståelse för Kungl.
Maj:ts synpunkt, att det skall vara ordning
i fråga om utbetalande av statsbidrag.

Jag tror dessutom att det finns många
landstingsområden och icke-landstingsstäder,
som ha påtagit sig mycket betydande
uppoffringar för att ordna sin
folktandvård, även om det kanske hade
varit bekvämare att gå den genväg
som Stockholms stad nu har fått tillstånd
att gå, men vi tycka att detta
knappast bör direkt uppmuntras.

Därtill kommer att tandläkarhögskolan
ligger i Stockholm. Den skall ju
tjänstgöra som en central tandpoliklinik.
Sådana få landstingen hålla sig
med själva, de få skaffa lokaler och hålla
hela driften i gång, givetvis med det
statsbidrag som utgår. Det är en avsevärd
favör för Stockholms stad att få
en stor del av frågan om en centraltandklinik
löst via tandläkarhögskolan.
Den favör, som ligger däri, tycka vi
kunna utgöra ett skäl för att inte gå
från en princip, som är riktig och som
jag tror det är farligt att avvika från
när det gäller statsbidrag.

Med stöd av dessa skäl, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGVALL: Herr talman! Ehuru
jag i viss mån är direkt intresserad i
detta ärende såsom engagerad i Stockholms
stads förvaltning, skall jag be att
få säga ett par ord. Jag kan göra det så
mycket hellre som allt det väsentliga,
som har skett i detta ärende och som

är bestämmande för dess behandling,
har inträffat före den tidpunkt, då jag
hade någon anledning att ta befattning
med dessa frågor.

Det synes ju omedelbart av Kungl.
Maj :ts proposition att orsaken till att
den förelagts riksdagen inte är att det
inte finns pengar för detta anslag —• det
säges i propositionen, att pengar finnas
— utan att Stockholms stads folktandvård
har byggts upp på ett något annat
sätt än tandvården ute i landstingen.
Nu har man ju, av skäl som alla de närvarande
äro fullständigt förtrogna med,
måst över hela landet förutsätta en successiv
utbyggnad av folktandvården. Vi
ha gång på gång haft anledning att diskutera
denna fråga här i riksdagen och
ha då bara fått konstatera att en långsam,
successiv utbyggnad är betingad
inte endast av ekonomiska skäl utan i
lika hög grad av bristen på tandläkare.
De tandläkare vi nu ha och de vi kunna
rekrytera under de närmaste åren
räcka icke till någon fullt utbyggd tandvård
i landet.

Det har också förutsatts i reglerna
på detta område att det skall ske en successiv
utbyggnad, och man har för
landstingens del — vilket jag finner
fullkomligt självklart och naturligt —•
anvisat att den utbyggnaden skall ske
på regional basis. Man kan inte nu på
en gång bygga upp folktandvården inom
hela landstingsområdet, utan man får
börja i en del därav och bygga vidare
och vidare. Att detta system med en successiv
regional utbyggnad inte passar
i en stad som Stockholm, torde vara
uppenbart för envar som sysslat med
dessa förhållanden. Det är inte särskilt
klyftigt att börja bygga ut tandvården i
halva Brännkyrka det ena året och ta
halva Bromma det andra året för att så
småningom få den att omfatta hela staden.
Vi ha måst välja en annan väg för
den successiva utbyggnaden, såsom herr
Mannerskantz sade, nämligen att först inrikta
oss på de kategorier, som äro mest
i behov av tandvård. Det är barnen i
förskoleåldern, rent akuta fall, havande
och ammande mödrar och obemedlade.
Vi ha sålunda gjort utbyggnaden inte

Onsdagen den 14 november 1951.

Nr 31.

regional i distrikt efter distrikt utan
tagit kategori efter kategori av människor,
och det förefaller mig, som om
detta självfallet borde framstå som det
enda rimliga i en stad av Stockholms
natur. Man kan också konstatera att medicinalstyrelsen
har direkt sagt ut att
detta är en ändamålsenlig väg med hänsyn
till de speciella förhållandena i
Stockholm, och inrikesministern har i
propositionen ställt sig på samma ståndpunkt.

Alltså finnas om inte formellt, så dock
reellt förutsättningarna för erhållande
av statsbidrag. Vi började rätt tidigt med
folktandvård här i Stockholm. Vi ha inte
kunnat bygga ut den i alltför rask takt,
bland annat beroende på den oerhörda
brist på tandläkare, som vi alla känna
till. Vi ha gjort så gott vi kunnat och
offrat betydande belopp. Planen var färdig
för ett par tre år sedan. Den hade
gjorts upp i samförstånd med medicinalstyrelsen.
Vi hade även kontakt med
den kommitté, som då arbetade med
folktandvården, och förvissade oss om
att den hade synpunkter som i detta
fall sammanföllo med våra. Vad som
varit i viss mån besvärligt har varit
förhandlingarna med tandläkarhögskolan.
Jag tror att de, som känna till
sjukhusväsendet ute i landet bättre än
jag, nog äro på det klara med att det
ibland uppstår vissa konfliktsituationer
mellan undervisningens och sjukvårdens
krav, och detsamma kan ske på tandvårdsområdet.
Detta kan leda till komplicerade
utdragna och besvärliga förhandlingar.
Det kan bland annat bli
långa väntetider för patienterna. Saken
drog långt ut på tiden, men i realiteten
kom man överens även på den punkten
redan före 1950.

Även om jag, som är i viss mån ansvarig
för Stockholms stads finanser,
kan ha ett eget intresse att framhäva
dessa synpunkter, vill jag dock säga att
det knappast förefaller mig naturligt och
rimligt att rent formella skäl skola leda
fram till ett avslag på statsbidraget för
år 1950, eftersom utbyggnaden skett successivt
i Stockholm, ehuru efter andra
principer än på andra håll, och man så -

Ang. folktandvården i Stockholm,
lunda reellt om än inte formellt fyllt
förutsättningarna.

Från dessa utgångspunkter, herr talman,
ber jag att få hemställa om bifall
till reservationen.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Regeln är som bekant den, att
statsbidrag till folktandvården skall utgå
först sedan en plan i vederbörlig
ordning har blivit fastställd. Från den
regeln har det i propositionen och därmed
även i utskottsutlåtandet gjorts en
avvikelse, en avvikelse till förmån för
Stockholms stad. Hade man ställt sig på
rent formell grund, skulle nämligen staden,
såsom utskottets talesman antydde,
ej ha varit berättigad till statsbidrag ens
för år 1951.

Man har gjort den avvikelsen från regeln,
att statsbidrag tillstyrkts redan
fr. o. m. år 1951. Motivet har varit att
ärendet i slutet av 1950 befann sig i sådant
skick att fastställelse skulle ha
kunnat meddelas omedelbart om icke
de säregna förhållandena i Stockholm
gjort det nödvändigt att underställa hela
ärendet riksdagens prövning. Och anledningen
till att man måst underställa
riksdagen frågan är ju, såsom herr
Bergvall nyss påpekade, den att man i
Stockholm har velat bygga upp tandvården
på ett särskilt sätt: den successiva
utbyggnaden skulle inte ske regionalt
som ute i landsorten, utan uteslutande
genom en gradering av klientelet.

Motionärerna — och med dem också
reservanterna — vilja ha en mera vittgående
retroaktiv tillämpning. De mena,
att tidpunkten, då planen överlämnades
från Stockholms stad till departementet,
borde bli avgörande. Det är emellertid
att lägga märke till att det efter
denna tidpunkt fordrades långvariga
förhandlingar med staden, för att man
skulle komma fram till en plan som
över huvud taget ansågs kunna fastställas,
och vid dessa förhandlingar vann
man principiell enighet först under senare
delen av år 1950. Det är då svårt
att betrakta det, som om planen förelåg

Nr 31.

Onsdagen den 14 november 1951.

Om upprustning av eftersatta sociala vårdområden.

i fastställbart skick redan under år
1949.

För egen del tycker jag att Kungl.
Maj:t här har gjort en ganska lämplig
avvägning. Man har inte handlat godtyckligt.
Det har funnits ett visst skäl
för att bortse från rena formaliteterna
och medge statsbidrag redan fr. o. m.
år 1951, men det finns enligt min mening
inga skäl för att i det avseendet
gå längre tillbaka i tiden.

Herr BERGVALL: Herr talman! Jag
skall inte säga någonting mer än att jag
inte kan dela statsrådets uppfattning på
den punkten, och jag vill erinra om att
såväl medicinalstyrelsen som statskontoret
tillstyrkt bidrag för år 1950.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om upprustning av eftersatta sociala
vårdområden.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av väckta motioner
om framläggande av förslag om en
tioårsplan för upprustning av eftersatta
sociala vårdområden.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Söderquist och Axel Andersson (1:130)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Weden m. fl. (II: 170), hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att Kungl.
Maj:t för 1952 års riksdag måtte med
ledning av redan gjorda utredningar och
eventuellt erforderliga ytterligare sådana
framlägga förslag om en tioårsplan
för upprustning av eftersatta vårdområden
i enlighet med i motionerna angivna
synpunkter.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:130 och 11:170 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Söderquist, Wedén och Larsson i Stockholm,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Att
det föredragna ärendet avser ett utomordentligt
viktigt avsnitt av samhällslivet
äro motionärerna och utskottet
tydligen ense om. Man är vidare tämligen
enigt på det klara med att förhållandena
på de här ifrågavarande samhällsområdena
— socialvårdens — inte
i allt äro välordnade. Det finns åtskilligt,
som behöver överses och reformeras,
åtskilligt, som snarligen måste förbättras,
om vi i detta land vilja vara
något så när i höjd med utvecklingen
och motsvara till och med ganska måttliga
krav härvidlag.

Nu framhåller utskottet, att myndigheterna
ingalunda äro främmande för
detta och att utredningar pågå på flera
håll och inom flera områden. I något
fall har man till och med fattat beslut.
Motionärerna äro inte okunniga om den
saken, utan ha noterat detta med tacksamhet.
Vi för vår del ha emellertid föreslagit
en värdering och en avvägning
av de olika behovens styrka och aktualitet
i förhållande till varandra. Vi mena
nämligen, att en sådan värdering och
en därav föranledd plan för verkställighet
av beslut, som fattats eller som
kunna komma att fattas, skulle vara av
stort värde och alldeles säkert för närvarande
är av behovet påkallad.

Nu är det så, herr talman, att utskottet
även på den punkten synes vara av
samma mening som motionärerna. Man
kan väl nämligen utläsa detta ur utskottets
uttalande: »Även därutinnan är utskottet
ense med motionärerna, att en
noggrann planläggning och en noggrann
avvägning mellan de olika vårdformerna
måste föregå de erforderliga reformerna.
» Jag är tacksam för utskottets
skrivning på den punkten. Visserligen

Onsdagen den 14 november 1951.

Nr 31.

a»

Om proportionella val till hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

kunde man måhända ha hoppats, att
utskottet skulle ha uttalat sig så tydligt,
att man tillstyrkt motionen, men
utlåtandet är förstående både genom
framhållandet av behovet av reformer
och uttalandet beträffande avvägningen
av behoven -— en avvägning som ju
måste medföra en plan över den ordning,
i vilken de böra fyllas. Jag skall
därför inte framställa något särskilt yrkande.

Jag har, herr talman, endast velat begagna
tillfället att göra detta korta uttalande
och ge uttryck för den förhoppningen,
att de många bristerna på socialvårdens
område snarligen måtte så
långt möjligt avhjälpas och att sålunda
de med sådan skärpa och så ofta framförda
kraven på förbättringar och moderniseringar
i olika avseenden beaktas
samt att reformernas genomförande
måtte ske i den ordning angelägenhetsgraden
ger vid handen.

Slutligen må den förhoppningen framföras,
att det statsfinansiella läget inte
alltför länge må få utgöra anledning till
reformpaus i fråga om de förhållanden,
som här avses.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Om proportionella val till hushållningssällskapens
förvaltningsutskott.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 43, med anledning av väckta
motioner om införande av proportionellt
valsätt vid landstingens val av ledamöter
och suppleanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:7 av herrar Ntisf/ård
och Iltilltjren samt 11:21 av herr
Persson i Norrby hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till sådana bestämmelser,
att landstingens val av ledamöter
och suppleanter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott skulle

Första kammarens protokoll 1951. Nr 31.

kunna förrättas proportionellt enligt
samma grunder, som gällde för motsvarande
val inom hushållningssällskapen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 7 och II: 21, i skrivelse
till Kungl. Maj:l anhålla, att Kungl. Maj:t
ville hänskjuta det i motionerna framförda
spörsmålet till prövning av 1946
års kommunallagskommitté.

Herr HÄLLGREN: Herr talman, ärade
kammarledamöter! Jag skall redan från
början säga ifrån, att jag inte kommer
att göra något yrkande, av den anledningen
att jordbruksutskottets utlåtande
i år synes gå i positiv riktning — jordbruksutskottet
anser, att motionen bör
prövas genom en utredning, och är naturligtvis
sinnat att godta resultatet av
utredningen.

Detta ärende — det gäller ingen stor
sak — är gammalt, och damerna och
herrarna ha väl reda på att det gäller
valet av ledamöter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Halva antalet
ledamöter, således fyra, jämte suppleanter
väljas av hushållningssällskapen
och kunna väljas proportionellt, men
övriga ledamöter, som väljas av landstingen,
kunna inte utses proportionellt
efter nuvarande bestämmelser. Även om
detta inte medfört olägenheter överallt,
har i något fall en majoritet utnyttjat
sin maktställning för att minoriteten inte
skulle bli representerad i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott efter sin
egentliga styrka. Det är det faktiska förhållandet.
Vid landstingsvalen kan ett
annat parti få majoritet, och då blir det
också en förändring i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott. Vi motionärer
ha ansett det vara en oformlighet att,
om den ena hälften av förvaltningsutskottet
kan väljas proportionellt, inte
den andra hälften också skall kunna väljas
på detta sätt.

Vår motion har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen.
Hushållningssällskapens
förbund däremot hyser vissa farhågor.
Förbundet tror, att valet skulle politise -

Nr 31.

Onsdagen den 14 november 1951.

Om proportionella val till hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

ras på ett knappast önskvärt sätt. Det
är alldeles onödigt att anföra detta, tv
valen äro för närvarande politiserade.
Man tar alltid hänsyn till partiernas
styrka inom de olika landstingen, utom
just vid de val jag här har nämnt, där
en majoritet ibland har utnyttjat sin
maktställning. Landstingsförbundet däremot
synes ha tillstyrkt motionen och
ansett det vara fullt riktigt att också
landstingens val förrättas proportionellt.

Jag har begärt ordet med anledning
av att utskottet har tillstyrkt motionen
i den formen, att utskottet föreslagit att
ärendet skall hänskjutas till kommunallagskommittén
för prövning. Jag vill då
konstatera, hur sakta det går att få en
rättelse till stånd. Om jag inte minns
fel, beslutades omorganisationen av hushållningssällskapen
år 1947. Samtidigt
valdes då förvaltningsutskott i hushållningssällskapen
för en fyraårsperiod
som slutar vid stundande årsskifte. Nu
i år ha landstingen valt ledamöter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott
för nästa fyraårsperiod. Denna skönhetsfläck
— om jag så får säga — i lagstiftningen
skulle följaktligen inte kunna
komma bort förrän åtta år efter tillkomsten.

Av utskottsutlåtandet framgår, att frågan
inte hastar, eftersom valen äro förrättade
för nästa fyraårsperiod. Men
ehuru jag uppskattar att utskottet intagit
en positiv ställning, vill jag säga att
utskottet har tagit till en alldeles för stor
apparat för att klara av denna sak. Såvitt
jag har mig bekant, har kommunallagskommittén
en så stor arbetsbörda,
att den är sysselsatt under flera år, men
detta är en liten sak som kommittén
kanske kan sticka emellan med. När
landstingsförbundet emellertid säger, att
man skulle behöva ändra landstingsförordningen,
vill jag nämna, att jag efter
fyra års studium av detta problem har
kommit till en annan uppfattning ehuru
den kanske strider mot många sakkunnigas.
Vid sidan av våra kommunallagar
— dit hör även landstingsförordningen,
vilket bekräftas av utskottsutlåtandet —
finnas många andra författningar som

beröra våra kommuner. Jag frågade en
gång en sakkunnig, hur många författningar
vid sidan av kommunallagarna
som de kommunala beslutande organen
ha att rätta sig efter, och jag fick det
svaret, att det är närmare 100 än 50.
Hushållningssällskapens organisation
regleras genom en specialförfattning, en
kunglig kungörelse — alltså en lag utfärdad
i administrativ ordning efter riksdagens
hörande. Jag hoppas visserligen,
att man inte begraver ärendet hos kommunallagskommittén,
men man hade inte
behövt gå vägen över denna kommitté.
Man kunde ha begärt, att Kungl. Maj:t
hade utrett frågan och ändrat den specialförfattning
som rör hushållningssällskapen
och val av förvaltningsutskott. I
andra specialförfattningar finnas nämligen
prejudikat på att val kunna förrättas
proportionellt utan att bestämmelser
härom ingå i kommunallagarna. Jag hänvisar
till ett fall: enligt polislagens 13 §
kan kommuns val av polisnämnd företas
proportionellt.

Jag har sålunda kommit till den uppfattningen,
att för stor apparat har tillgripits.
När jag nu ser, att några av kommunallagskommitténs
ledamöter äro här,
skulle jag vilja vädja till dem att titta åtminstone
på denna sak i så god tid, att
den kan bli avklarad, innan landstingen
nästa gång skola välja ledamöter i förvaltningsutskotten.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! För
min del hade jag knappast väntat, att
någon av motionärerna skulle ha något
att invända emot jordbruksutskottets
föreliggande utlåtande. Den föregående
ärade talaren ställde ju visserligen inte
något yrkande, men han hade i alla fall
en del erinringar att göra.

Jag tycker, att utskottet har skrivit
så välvilligt som det över huvud taget
varit möjligt i den föreliggande situationen.
Motionen är ju, vågar jag säga,
praktiskt taget tillstyrkt. Jag vill bara
erinra om vad utskottet har skrivit på
s. 3 i sin motivering. Där heter det bl. a.:
»På grund härav finner utskottet det
önskvärt, att föreliggande spörsmål blir

Onsdagen den 14 november 1951.

Nr 31.

Interpellation ang. förhindrande av exekutiv försäljning av bostadsrättslägenheter.

föremål för en närmare undersökning.
Enligt vad utskottet inhämtat komma
vissa frågor rörande utsträckning av den
proportionella valmetoden vid val inom
kommunala organ att upptagas till behandling
av 1946 års kommunallagskommitté.
Utskottet finner det därför lämpligt,
att jämväl förevarande spörsmål
genom Kungl. Maj:ts försorg underställes
kommitténs prövning.»

Kommunallagskommittén arbetar ju
med liknande spörsmål, och då är det väl
ganska naturligt att man skickar ett sådant
här ärende till just denna sittande
kommitté.

Nu säger herr Hällgren, att han tycker,
att utskottet har tagit till alldeles
för stor apparat. Jag vet inte, om man
kan påstå det. Här är det ju en kommitté,
som redan är i arbete, och då
kan väl detta ärende lämpligen skickas
dit.

Om jag hörde rätt antydde herr Hällgren
också, att en remiss till kommitténs
skulle medföra, att frågans lösning skulle
dra ut alltför långt på tiden. Jag vill
då erinra om att landstingen ju i år ha
valt sina ledamöter i hushållningssällskapens
förvaltningsutskott och att man
har fyra år på sig, innan man behöver
välja på nytt.

Jag kan också säga, att inom utskottet
omvittnades från flera håll, att man inte
känt till några nämnvärda olägenheter
av den nu tillämpade valmetoden. För
egen del kan jag säga, att det inom det
landsting som jag bäst känner till, nämligen
Västernorrlands läns, aldrig har förekommit
några konflikter vid nämnda
val. Man har alltid enat sig, och det
har blivit precis samma resultat, som
om man skulle ha haft proportionella
val.

Jag har inte mycket att tillägga, utan
hänvisar i övrigt till utskottets föreliggande
utlåtande och ber att få yrka bifall
till detta.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande skall inte tro att
vi motionärer äro otacksamma för utskottets
behandling. Tvärtom äro vi

mycket glada över att vi ha fått vår
motion i sak tillstyrkt. Vi tycka bara
att utskottet kanske har använt litet större
våld än nöden kräver. Vi ha i motionen
begärt, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till bestämmelser i motionens syfte.
Nu vill utskottet skicka motionen till
en kommitté. Vi skola naturligtvis inte
göra några invändningar i och för sig
mot detta. Men jag skulle tro, att om
utskottet bara hade begärt förslag från
Kungl. Maj :t skulle cn lagbyråchef i
Kungl. Maj:ts kansli på tio minuter ha
kunnat göra ett utkast till de ändringar
som behövas.

Jag vill, herr talman, få antecknad till
protokollet en vädjan till Kungl. Majti
att taga upp denna fråga så snart som
möjligt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna,
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 44, med anledning
av väckta motioner om fraktlindring
för färsk frukt till Norrland, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Interpellation ang. förhindrande av exe_
kutiv försäljning av bostadsrättslägenheter.

Herr ERIKSSON, EINAR, erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Enligt referat i Upsala Nya Tidning den
13 november 1951 försåldes för andra
gången i ordningen i Uppsala cn bostadsrättslägenhet
vid exekutiv auktion.
Och enligt samma källa förestår en liknande
försäljning inom kort. Vid den
r.u senast refererade lägenhetsauktionen
försåldes en bostadsrättslägenhet, vars
verkliga värde skulle vara 3 300 kronor,
till ett pris av 11 200 kronor.

Denna lägenhetsauktion har av naturliga
skäl väckt cn riksomfattande uppmärksamhet.
En aftontidning i Stockholm
talar med rätta om »exekutiva ro -

Nr 31.

Onsdagen den 14 november 1951.

Interpellation ang. förhindrande av exekutiv försäljning av bostadsrättslägenheter.

varpriser». Händelsen är också särskilt
beklaglig med hänsyn till att det denna
gång gällt en HSB-lägenhet, vilket på
sina håll väckt misstanke om att denna
organisation skulle ha medverkat i
den beklagliga historien. Emellertid torde
det vara bekant, att HSB vid överlåtelser
av bostadsrättslägenheter tillämpar
ett mycket hårt och restriktivt system
i syfte att förhindra sina medlemmar
att vid överlåtelser av sina bostadsrättslägenheter
uttaga värden, som ligga
över det verkliga värdet av lägenheten.
Vid exekutiv auktion har såväl bostadsrättsföreningen
som den lokala hyresnämnden
stått helt maktlös att förhindra
uttagandet av ett mycket högt
mervärde.

Det torde nog vara en allmän uppfattning,
att så länge som hyresmarknaden
genom lagstiftning är mycket hårt
prisbunden, det också borde vara omöjligt
att vid exekutiva auktioner pressa
upp värdena på bostadsrättslägenheter.
Om ett sådant tillstånd tillätes existera,
löper man uppenbart risken av att
psykologiskt legalisera den »svartabörsliandel»
med lägenheter, som tyvärr förekommer
i påtaglig stor omfattning, en
verksamhet, som myndigheterna synes
stå alldeles maktlösa inför. Den uppenbara
lucka i lagstiftningen, som kan till -

låta exekutiva försäljningar av bostadsrättslägenheter,
bör därför snarast möjligt
täppas till.

I anledning av vad ovan anförts anhåller
jag härmed om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
fråga:

Är statsrådet villig att med hänsyn till
vad som förekommit och ovan refererats
snarast vidtaga sådana åtgärder, som
för framtiden förhindra exekutiva försäljningar
av bostadsrättslägenheter?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ewerlöf under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 535, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om investeringskonto för
skog, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.48 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

513364