Tisdagen den 13 mars Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1956:10
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1956
FÖRSTA KAMMAREN
Nr 10
9—14 mars
Debatter m. m.
Tisdagen den 13 mars Sid.
Svar på interpellation av herr Franzon ang. fördelningen av byggnadskvoter
inom hälso- och sjukvården ...................... 5
Interpellationer:
av herr Nilsson, Yngve, om höjd ersättning till markägare för vägbyggnad
Malmö—Kristianstad .............................. 11
av herr Niklasson ang. vissa frågor beträffande korsningar mellan
starkströms- och svagströmsledningar ...................... 11
Onsdagen den 14 mars
Valsättet vid andrakammarval för perioden 1957—1960 .......... 14
Repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57 ...... 25
Ersättning till M. Forslund för viss krigsskada .................. 46
Avsättning till lotterimedelsfonden ............................ 53
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 14 mars
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, ang. valsättet vid andrakammarval
för perioden 1957—1960 ............................ 14
— memorial nr 5, med förslag till ändringar i riksdagsstadgan . . 25
t Första kammarens protokoll 1956. Nr 10
2
Nr 10
Innehåll
Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 41, ang. anslag under .försvarets fonder
m. in..................................................... 25
—i nr 42, ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret
1956/57 m. m............................................. 25
— nr 43, ang. ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom .................................... 46
— nr 44, ang. ersättning till Mattias Forslund i Vojakkala för viss
krigsskada ................................................ 46
— nr 45, ang. anslag till avsättning till lotterimedelsfonden ...... 53
Bevillningsutskottets betänkande nr 16, ang. ändrad lydelse av 56 §
3 mom. och 58 § 1 mom. uppbördsförordningen ............ 57
—- nr 17, om ändring av förordningen ang. beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst ........................ 57
— nr 18, ang. vidgad skattefrihet för allmänna samlingslokaler . . 57
Första lagutskottets utlåtande nr 12, ang. statstjänstemäns skyldighet
att undergå läkarundersökning .......................... 57
— nr 13, ang. tillfällig ökning av regeringsrådens antal.......... 57
— nr 14, ang. ändrade bestämmelser rörande ersättning av kostnader
för vittnen m. m....................................... 57
— nr 15, ang. arvodesersättningen till förmyndare för omyndigs
folkpension m. m........................................... 57
Andra lagutskottets utlåtande nr 12, ang. sänkning av den pensionsberättigande
åldersgränsen för änkepension .................. 57
— nr 13, ang. stöd till ensamstående förvärvsarbetande mödrar
med barn under 16 år .................................... 57
Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. grunderna för fortsatt stöd
åt lin- och hampodlingen .................................. 57
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, om utredning ang.-förskolbarnens tillträde till biograflokalerna ................ 57
— nr 9, ang. vidgning av frikretsområdena för telefonsamtal på
landsbygden .............................................. 57
— nr 10, om utredning ang. riskerna för förväxling av läkemedel
på grund av deras namnlikhet .............................. 57
Fredagen den 9 mars 1956
Nr 10
3
Fredagen den 9 mars
Kammaren sammanträdde kl. 14*00.
Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:
Till riksdagens första kammare.
Med stöd av närlagda läkarintyg får
jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
6—23 mars 1956.
Stockholm den 8 mars 1956
Lars E. Andersson
Att riksdagsman Lars Erik Andersson,
som lider av svår luftvägsinfektion med
feber och denna dag blivit av mig undersökt,
rekommenderas under tiden 6 mars
t. o. m. den 23 mars 1956 till ledighet
från riksdagsarbetet, intygas.
Stockholm den 8 mars 1956
I. Bluhm
leg. läkare
Den begärda ledigheten beviljades.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde;
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställ
-
ningar angående anslag för budgetåret
1956/57 under statens allmänna fastighetsfond,
i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;
nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
polislönereglementet m. in.;
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende försvarsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 87, angående vissa frågor rörande
verksamheten vid Apelvikens och Kronprinsessan
Victorias kustsanatorier; samt
nr 89, angående vissa åtgärder för ökad
intagning vid universitet och högskolor.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
79, angående anslag till ersättningsanstalter
för Långholmen och för kvinnofängelset
i Växjö;
nr 88, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt;
nr 90, angående television; och
nr 91, angående anslag till skyddsympning
mot polio.
4
Nr 10
Fredagen den 9 mars 1956
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens andra
kammare för perioden 1957—1960
ävensom i ämnet väckta motioner; samt
nr 5, med förslag till ändringar i riksdagsstadgan;
statsutskottets
utlåtanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under försvarets fonder m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 42, angående repetitionsövningsverksamheten
under budgetåret 1956/57
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom;
nr 44, i anledning av väckta motioner
om ersättning till Mattias Forslund i Vojakkala
för viss krigsskada; samt
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om, anslag för budgetåret 1956/57
till avsättning till lotterimedelsfonden
jämte i ämnet väckta motioner;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 3 mom. och
58 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272);
nr 17, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst; samt
nr 18, i anledning av väckta motioner
om vidgad skattefrihet för allmänna samlingslokaler;
första
lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående översyn av gällande bestäm
-
melser om skyldighet för statstjänstemän
att undergå läkarundersökning;
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal;
nr 14, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av gällande bestämmelser
rörande ersättning av kostnader för
vittnen och försvarare vid domstol;
samt
nr 15, i anledning av väckt motion angående
frihet från skyldighet att till förmyndare
och överförmyndare gälda arvodesersättning
för omyndigförklarad
folkpensionärs pension;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckt motion om
sänkning av den pensionsberättigande
åldersgränsen för änkepension; samt
nr 13, i anledning av väckt motion angående
utredning av frågan om stöd i
vissa fall till ensamstående förvärvsarbetande
mödrar med barn under 16 år;
jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående grunderna för fortsatt stöd åt
lin- och hampodlingen; ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:
nr 8, i anledning av väckt motion om
utredning angående förskolbarnens tillträde
till biograflokalerna;
nr 9, i anledning av väckta motioner
om vidgning av frikretsområdena för telefonsamtal
på landsbygden;samt
nr 10, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att minska riskerna
för förväxling av läkemedel på grund av
deras namnlikhet.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.
In fidem
G. H. Berggren
Tisdagen den 13 mars 1956
Nr 10
5
Tisdagen den 13 mars
Kammaren sammanträdde kl. 16.00.
Justerades protokollen för den 6 och
7 innevarande månad.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:
Til] riksdagens första kammare.
Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet för den tid
som medföljande läkarintyg utvisar.
Ringarum den 9 mars 1956
Ivar Nilzon
Att ledamoten av riksdagens första
kammare herr Ivar Nilzon, Ringarum, på
grund av sjukdom (hjärtkärlaffektion)
icke kan deltaga i riksdagsarbetet under
tiden från och med den 16 mars t. o. m.
den 15 april 1956, intygas härmed i
tjänsten.
Gusum den 9 mars 1956
W. Cederberg
Provinsialläkare
Den begärda ledigheten beviljades.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 118, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt
nr 119, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lotteriförordningen.
Ang. fördelningen av byggnadskvoter
inom hälso- och sjukvården
Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som tillkänna
-
givit, att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Franzons
interpellation angående fördelningen
av byggnadskvoter inom hälso- och
sjukvården, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Franzon frågat mig, om jag
anser att nuvarande former för fördelning
av byggnadskvot inom hälso- och
sjukvården är tillfredsställande eller om
jag är beredd att med beaktande av vad
interpellanten anfört medverka till en
omprövning av grunderna för denna fördelning.
Beträffande det nuvarande tillvägagångssättet
vid fördelningen av denna
kvot vill jag erinra om att inrikesdepartementet
årligen genom medicinalstyrelsen
inhämtar uppgifter från huvudmännen
rörande de byggnadsföretag, som
planeras för det följande året. Enligt
meddelade anvisningar bör huvudmännen
därvid endast medtaga sådana byggnadsobjekt,
för vilka förberedelsearbetet
fortskridit så långt att igångsättning under
kvotåret beräknas vara möjlig. På
grundval bl. a. av dessa uppgifter, vilka
sammanställs av medicinalstyrelsen och
under hösten insänds till departementet,
fastställes i december av Kungl. Maj:t i
socialdepartementet kvotens storlek för
följande år. Medicinalstyrelsen får härefter
i uppdrag att inkomma med förslag
till fördelning av den sålunda fastställda
kvoten.
Vid upprättande av detta förslag grundar
styrelsen sitt ställningstagande dels
på en avvägning av de företag, vilka är
mest angelägna, dels ock på en inbördes
jämförelse av hur stor kvot relativt sett
som under de närmast föregående åren
tilldelats varje sjukvårdsområde. Då flera
företag är aktuella inom samma område
följes i regel huvudmannens angclägenhetsgradering
dock med uteslutande
av sådana företag, som med hänsyn till
att det förberedande arbetet med ritningar
etc. ej är tillräckligt långt fram
-
6
Nr 10
Tisdagen den 13 mars 1956
Ang. fördelningen av byggnadskvoter inom hälso- och sjukvården
skridet, sannolikt ej kan väntas bli igångsatta
under året. Styrelsen söker givetvis
också i möjligaste mån taga hänsyn till
redan befintliga resurser och behovet av
utbyggnad inom olika vårdgrenar, befolkningsunderlag
och övriga förhållanden,
som, är av betydelse för avvägningen
och beträffande vilka styrelsen måste
anses besitta en god överblick och en ingående
sakkunskap. Styrelsens kännedom
om dessa förhållanden kompletteras i allmänhet
med upplysningar, inhämtade
genom oftast direkta överläggningar med
huvudmännen. På grundval av medicinalstyrelsens
förslag göres sedermera i
inrikesdepartementet den slutliga fördelningen
av kvoten. Samråd äger därvid
rum med medicinalstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen,
varjämte i vissa
fall överläggningar sker med huvudmännen.
Vid denna slutliga fördelning genomgås
samtliga av huvudmännen anmälda
önskemål. De principer, som enligt
vad jag nyss sagt är vägledande för medicinalstyrelsens
förslag, följs även vid
departementets ställningstagande. Då flera
företag inom samina sjukvårdsområde
kan komma i fråga, följes huvudmannens
angelägenhetsgradering under förutsättning
att där prioriterade företag verkligen
kan beräknas komma i gång inom
den avsedda tiden.
Interpellanten har gjort gällande, att
byggnadsregleringen medfört en ackumulering
av utbyggnadsbehovet och att
huvudmännen på grund härav och för
att över huvud taget komma i fråga vid
fördelningen av byggnadstillstånd drivits
till att årligen anmäla samtliga byggnadsplaner
även om dessa såsom interpellanten
framhållit inte volymmässigttekniskt
kan komma till utförande under
tillståndsåret. Så till vida är uppgiften
riktig, att en dylik anmälan ibland sker
av projekt om vilka huvudmannen redan
på förhand vet, att de ej kan komma till
utförande under det ifrågavarande året.
Oftast torde avsikten då vara att ge en
samlad översikt av de byggnadsplaner,
som finns för ett antal år framöver. För
kvottilldelning är det emellertid viktigt
att anmälan sker endast av objekt för
vilka ritningar godkänts eller beräknats
kunna godkännas i början av kvotåret.
Erfarenheten har nämligen visat, att större
byggnadsföretag av den karaktär det
här gäller i många fall ej kan igångsättas
tidigare än inemot ett år efter det ritningarna
godkänts, då denna tid i allmänhet
åtgår för utarbetande av entreprenadhandlingar
och för andra förberedande
åtgärder. Kvottilldelning utan
att ritningarna godkänts eller beräknas
kunna godkännas i början av kvotåret
kan därigenom medföra, att tilldelat
kvotbelopp ej hinner ianspråktagas och
vållar lätt störningar på arbetsmarknaden
och ibland även att ett väl förberett
byggnadsföretag inom annat sjukvårdsområde
undanhålles kvottilldelning.
Den begränsade byggnadskvoten för
sjukvården, som under åren 1949—1955
såvitt angår kroppssjukvård m. in. motsvarat
endast omkring 10—18 procent av
det redovisade behovet, har emellertid
medfört, att ritningar upprättats vid en
så tidig tidpunkt, att de kan behöva
överarbetas då kvottilldelning erhålles.
Medicinalstyrelsen har emellertid i syfte
att i görligaste mån undvika detta i skrivelse
den 15 februari 1951 till huvudmännen
efter samråd med styrelsens liuvudmannaråd
framhållit önskvärdheten av
att utrednings- och ritningsarbeten bedrives
i en omfattning, som tar hänsyn
till den byggnadstakt som är möjlig med
hänsyn till kvottilldelningen. Huvudmannen
kan vidare, som redan nämnts, räkna
med att, i den mån kvot över huvud
taget kan tilldelas, detta sker i enlighet
med av honom anmäld angelägenhetsgradering.
Interpellantens förslag att vederbörande
huvudman med ledning av
redovisade generalplaner, utvisande utbyggnadsbehovet
inom sjukvårdsområdet,
skulle tilldelas en totalkvot, grundad
på uppskattningen av behovet av vårdplatser
inom olika vårdgrenar (specialiteter)
och utan att densamma bundes till
visst eller vissa företag torde stöta på
svårigheter. Kvotens storlek tillåter ej en
praktisk fördelning på de 31 kommunala
huvudmännen och staten, enskilda etc.
och än mindre en ytterligare uppsplittring
på vårdgrenar. Däremot skulle man
möjligen kunna tänka sig en kvotfördel
-
Tisdagen den 13 mars 1950
Nr 10
7
Ang. fördelningen av byggnadskvoter inom hälso- och sjukvården
ning, som icke endast tog sikte på det
löpande året utan åtminstone preliminärt
angav fördelningen för förslagsvis
även de båda följande åren. En förutsättning
härför är dels att en viss ungefärligen
beräknad minimiram för investeringarna
dessa år kan angivas, dels ock
att huvudmännen är beredda att uppgöra
och fastställa realistiska planer för en
utbyggnad på längre sikt. Varje huvudman
bör då kunna anpassa det fortsatta
ritnings- och planeringsarbetet efter det
preliminära fördelningsbeslutet. Även
andra lösningar kanske kan komma i fråga,
och jag är för egen del beredd att
medverka till en ordning, som kan underlätta
huvudmännens omfattande planeringsarbete.
Förut angivna principer
för fördelningen av kvoten synes emellertid
alltjämt böra tillämpas.
Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.
Herr FRANZON (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för detta svar, och jag tillåter
mig omedelbart anfört, att det naturligtvis
är svårt att känna sig riktigt nöjd
med förhållandena som de är, då man
har att röra sig med en kvot på 120 miljoner
kronor och då huvudmännens anspråk
på sjukhusbyggnader går ut på
kostnader av över en miljard kronor. I
år har visserligen denna kvot ökats med
30 miljoner kronor för att tillgodose kravet
på en utbyggnad av den psykiatriska
vården.
Det är med tillfredsställelse man konstaterar,
att herr statsrådet intar en allmänt
positiv ställning till frågan om att
pröva olika lösningar beträffande formerna
för fördelningen av byggnadstillståndskvoten
för hälso- och sjukvården
i syfte att underlätta huvudmännens planeringsarbeten.
Herr statsrådet har härvid
bl. a. uttalat, att man möjligen kan
tänka sig en kvotfördelning, som inte endast
tar sikte på det löpande året utan
även preliminärt anger fördelningen för
de närmaste åren för att man därigenom
bättre skall kunna anpassa det fortsatta
ritnings- och planeringsarbetet för olika
objekt efter ett dylikt preliminärt fördelningsbeslut.
Genom att tillämpa ett sådant
system vore enligt min mening redan
mycket vunnet, så mycket mer som
jag anser, att det vore en riktig princip
för huvudmännen, att man vid nybyggnad
eller större ombyggnad av ett sjukhus
gör en generalplan för hela sjukhusbyggnaden
och sedan bygger ut i etapper.
Det är ju för dessa etapper som man
sedan utarbetar fullständiga ritningar
och program. Det förhåller sig ju också
så, att landstingen för att fatta beslut inte
fordrar mer än skissritningar för hela
utbyggnaden.
Jag måste dock beklaga att herr statsrådet
trots dessa uttalanden anser att hittills
gällande principer för fördelningen
av kvoten alltjämt bör tillämpas. Det kan
nämligen ifrågasättas, huruvida en tillfredsställande
och rättvis bedömning
kan ske dels av frågan om storleken av
den kvot, som kan anses erforderlig för
hälso- och sjukvårdens behov, dels av
frågan om hur denna kvot skall fördelas
mellan olika sjukvårdsområden och för
olika vårdgrenar, när underlaget för denna
bedömning enligt utfärdade direktiv
och tillämpad praxis begränsas till de
för ett år i taget från sjukvårdshuvudmännen
infordrade uppgifterna »rörande
de byggnadsföretag, som planeras för det
följande året» och därvid endast må medtagas
»sådana byggnadsobjekt, för vilka
förberedelsearbetet fortskridit så långt
att igångsättning under kvotåret beräknas
vara möjlig».
När det sedan gäller medicinalstyrelsens
förslag till fördelning av den för
året fastställda kvoten säger visserligen
herr statsrådet att styrelsen härvid grundar
sitt ställningstagande »dels på en avvägning
av de företag, vilka är mest angelägna,
dels ock på en inbördes jämförelse
av hur stor kvot relativt sett som
under de närmast föregående åren tilldelats
varje sjukvårdsområde». Styrelsen
söker härvid »i möjligaste män taga hänsyn
till redan befintliga resurser och behovet
av utbyggnad inom olika vårdgrenar,
befolkningsunderlag och övriga förhållanden,
som är av betydelse för avvägningen
ocli beträffande vilka styrelsen
Nr 10
Tisdagen den 13 mars 1950
Ang. fördelningen av byggnadskvoter inom hälso- och sjukvården
måste anses besitta en god överblick och
en ingående sakkunskap».
Trots detta uttalande måste jag ifrågasätta,
om medicinalstyrelsen har möjlighet
att under nuvarande förhållanden göra
dessa avväganden och bedömanden.
Känner exempelvis medicinalstyrelsen
till, efter vilka grunder de olika sjukvårdshuvudmännen
beräknar sitt vårdplatsbehov
inom olika vårdgrenar? Äger
styrelsen beträffande de olika sjukvårdsområdena
kännedom om den beräknade
befolkningsutvecklingen, befolkningens
sammansättning i olika åldersgrupper,
fördelningen av befolkningen mellan tätort
och glesbygd, kommunikationsförhållanden
m. in. — allt faktorer, som sedda
mot bakgrunden av befintliga resurser
är avgörande för bedömningen av utbyggnadsbehovet
för olika vårdgrenar
inom respektive sjukvårdsområde. För
att äga kännedom om dessa förhållanden
och sålunda kunna göra erforderliga fördelningsbedömanden
måste styrelsen ha
tillgång till respektive huvudmäns planer
för en utbyggnad på längre sikt samt
grunderna för planläggningen. Dylika
sammanställda uppgifter infordras inte
av medicinalstyrelsen vare sig i detta eller
annat sammanhang.
Medicinalstyrelsens fördelningsgrund,
att inbördes jämföra, hur stor kvot relativt
sett som under de närmaste föregående
åren tilldelats varje sjukvårdsområde,
måste även betecknas som missvisande
mot bakgrunden av det här anförda.
Värdet av denna jämförelse är, att den
möjligen kan tjäna det rent statistiska
materialet.
Beträffande det för närvarande gällande,
av förhållandena betingade systemet
att medicinalstyrelsen vid sitt fördelningsförslag
utesluter sådana företag
som med hänsyn till att det förberedande
arbetet på ritningar etc. icke är tillräckligt
långt framskridet, så att man kan
förmoda att arbetena i fråga icke blir
igångsatta under året, är i sak ingenting
att anmärka. Dock synes denna princip,
såsom framgår av medicinalstyrelsens
skrivelse till inrikesdepartementet
av den 16 januari 1956 med förslag till
fördelning av byggnadskvot för hälso
-
och sjukvården år 1956, icke i alla stycken
följas av styrelsen, i det att vissa
objekt upptagits för kvottilldelning i detta
förslag utan att härvid angivits i vilket
stadium ritningarna till byggnadsföretagen
i fråga befinner sig.
Herr statsrådet säger vidare, att mitt
förslag i interpellationen, »att vederbörande
huvudman med ledning av redovisade
generalplaner, utvisande utbyggnadsbehovet
inom sjukvårdsområdet, skulle
tilldelas en totalkvot, grundad på uppskattningen
av behovet av vårdplatser
inom olika vårdgrenar (specialiteter)
och utan att densamma bundes till visst
eller vissa företag, torde stöta på svårigheter».
»Kvotens storlek» — säger herr statsrådet
också — »tillåter ej en praktisk
fördelning på de 31 kommunala huvudmännen
och staten, enskilda etc. och än
mindre en ytterligare uppsplittring på
vårdgrenar». Jag kan icke finna annat
än att just begränsningen av byggnadskvot
för hälso- och sjukvården gör det
nödvändigt, att kvoten tilldelas endast de
sjukvårdsområden, som enligt sina redovisade
planer kan påvisa behov av utbyggnader
inom hälso- och sjukvården,
och att man härvid måste bedöma icke
behovet av kvot för varje enskilt byggnadsobjekt,
utan behovet av en utbyggnad
inom de olika sjukvårdsområdena,
av lasarettsvård, sinnessjukvård, vård av
kroniskt sjuka, öppen vård m. m.
Kunde härvid, såsom herr statsrådet
antytt i sitt interpellationssvar, möjlighet
finnas att kvotfördelningen icke endast
toge sikte på det löpande året, utan att
preliminära besked lämnades beträffande
fördelningen av kvot även för de närmaste
åren, så skulle vederbörande sjukvårdshuvudmän
bättre än hittills kunna
inrikta ritnings- och planeringsarbetet
på de mest angelägna objekten. Detta
skulle i sin tur medföra minskat behov
av översyn och omarbetningar av aktuella
byggnadsplaner och sålunda även
minskade projekteringskostnader.
Jag tar, herr talman, fasta på herr
statsrådets yttrande, att han för egen del
är beredd att medverka till en ordning,
som kan underlätta huvudmännens pla
-
Tisdagen den 13 mars 1956
Nr 10
9
Ang. fördelningen av byggnadskvoter inom hälso- och sjukvården
neringsarbete, och ber än en gång att få
tacka herr statsrådet för svaret.
Herr MANNERSKANTZ (h):
Herr talman! Så länge vi skall dragas
med detta kvotsystem för olika byggnadsarbeten,
torde det aldrig bli möjligt
att göra fördelningen fullt rättvis och
sakligt riktig, även om naturligtvis olika
metoder kan uttänkas, som gör det något
mindre iögonenfallande, att systemet
inte fungerar väl.
Jag skulle vilja framhålla, att man
inom landstingen — som jag i detta fall
närmast känner till — har börjat lära
sig att inte alltför tidigt söka medicinalstyrelsens
godkännande av ritningarna;
man inser att det ändå blir nödvändigt
att ändra ritningar, som har måst ligga
under en följd av år. I stället försöker
man bedöma, när det kan finnas en
chans att få med ett projekt i den byggnadskvot
som tilldelas vederbörande huvudman,
och först då man anser att
chansen finns, plockar man fram ritningarna
och moderniserar dem — de
kan ofta ha blivit liggande under många
år — för att därefter vända sig till medicinalstyrelsen
och söka slutlig fastställelse.
Detta gör att det ibland kan bli
vissa svårigheter att få tiden att räcka
till, då medicinalstyrelsen, som man tycker,
ligger kanske litet för länge på ritningar,
som det annars bara skulle vara
att sätta en stämpel på. Jag tror att huvudmännen
numera över huvud taget använder
detta förfaringssätt för att få
fram riktiga ritningar, och därför skulle
det egentligen inte behövas någon särskilt
omfattande granskning utifrån förutsättningen,
att landstingen kanske inte
riktigt kan bevaka sitt eget bästa.
Jag begärde emelertid närmast ordet,
herr talman, för att framställa en fråga
till herr statsrådet, huruvida inte statsrådet
skulle kunna försöka att ännu bättre
hävda sig i konkurrensen med andra
departementschefer. Vi har inom landstingen
en känsla av att det på andra
områden än sjukvårdsområdet ibland beviljas
byggnadstillstånd tämligen lätt.
Inom ett landsting säger man ofta: Finge
vi välja över hela fältet, skulle vi föredraga
att få bygga ett sjukhus i stället
för någonting annat, en skola eller kanske
ett ålderdomshem. Byggnader av
sistnämnda slag kommer många gånger
till stånd, fastän behovet är betydligt
mindre utpräglat än när det gäller en
sjukvårdsinrättning. Vi har nog inom
landstingen den bestämda uppfattningen,
att byggnadskvoter tilldelas på mindre
starka grunder då det gäller andra
områden än sjukvårdsområdet och att
det därför skulle behöva ske en omfördelning
i detta avseende, i den mån inte
den sammanlagda kvoten kan ökas. Jag
förmenar alltså, herr talman, att fördelningen
inom landstingen mellan sjukvårdsbehoven
och andra behov inte alltid
framstår såsom alldeles riktig.
Herr statsrådet HEDLUND:
Herr talman! I anslutning till vad den
siste ärade talaren anförde skulle jag
vilja framhålla, att kvotbeloppen för
sjukvårdens del dock avsevärt höjts under
de senare åren. Jag tror inte det är
så länge sedan kvoten utgjorde 60 miljoner
kronor. Så blev den 70 miljoner kronor,
och jag tror att den under de tre
sista åren varit 90 miljoner kronor för
att nu vara uppe i 120 miljoner kronor.
Det har alltså skett en höjning med inte
mindre än 33 procent från i fjol till i år.
Det är klart att varje departementschef
är angelägen om att få så pass stor kvot
som möjligt för de ändamål, han har att
tillgodose, men samtidigt vill jag nog säga,
att det också bär ställas den fordran
på varje departementschef, att han medverkar
till att de andra departementen
får en rättvis tilldelning. Jag tror inte
det är lämpligt, att någon departementschef
tillåter sig ett ensidigt tillgodoseende
av sitt eget departements ändamål.
Herr MANNERSKANTZ (h):
Herr talman! Jag har inte begärt något
ensidigt tillgodoseende utan bara ett tillgodoseende
så till vida, att vad de inom
ett landsting anser vara riktig fördel
-
10
Nr 10
Tisdagen den 13 mars 1956
Ang. fördelningen av byggnadskvoter inom hälso- och sjukvården
ning olika ämnesområden emellan också
skall kunna anses vara riktigt på regeringsplanet.
Beträffande höjningarna av kvoten för
sjukvårdsändamål under senare år vill
jag framhålla, att de fram till den sista
höjningen väl inte ens motsvarat kostnadsstegringen.
Antalet kubikmeter har
därigenom knappast kunnat bli större.
Den sista höjningen visar enligt min mening,
att någonting kan göras. Jag undrar
för övrigt, om inte just den uppvaktning,
som medicinalstyrelsens huvudmannaråd
gjorde hos statsministern före
jul, ledde till den ökning av den sammanlagda
kvoten, som kommit byggandet
på den psykiatriska sjukvårdens område
till godo. Detta är enligt mitt förmenande
en anvisning om att det finns vissa
möjligheter att påverka händelseförloppet.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition, nr 79,
angående anslag till ersättningsanstalter
för Långholmen och för kvinnofängelset
i Växjö.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 88, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 90, angående television; och
nr 91, angående anslag till skyddsympning
mot polio.
Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4 och
memorial nr 5, statsutskottets utlåtanden
nr 41—45, bevillningsutskottets betänkanden
nr 16—18, första lagutskottets utlåtanden
nr 12—15, andra lagutskottets
utlåtanden nr 12 och 13, jordbruksutskottets
utlåtande nr 6 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 8—
10.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
92, angående återbäring av vissa
skattebelopp, m. m.;
nr 93, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
nr
94, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m m.;
nr 95, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57;
nr 96, angående vissa anslag till epileptikervården
för budgetåret 1956/57;
nr 98, angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen m. m.;
nr 99, angående anslag till Aktiebolaget
Atomenergi, m. m.;
nr 101, angående anslag för budgetåret
1956/57 till Svenska sjukhuset i Korea;
nr 102, angående anläggande av ett
godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk;
nr 103, angående anslag till kommerskollegium
samt statens handels- och industrikommission
;
nr 104, angående försäljning av viss,
televerket tillhörig fastighet; och
nr 107, med förslag till lag om höjning
av folkpensioner m. m.
Ordet lämnades på begäran till herr
MANNERSKANTZ (h), som yttrade:
Herr talmani Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj :ts proposition nr 88 med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 10 §
1 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt, hemställer
jag, att kammaren måtte medgiva,
att tiden för avgivande av motioner i
anledning av nämnda kungl. proposition
utsträckes till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det
propositionen kom kammaren till handa.
Denna hemställan bifölls.
Tisdagen den 13 niars 1956
Nr 10
11
Interpellation om höjd ersättning till
markägare för vägbyggnad Malmö—
Kristianstad
Herr NILSSON, YNGVE, (h) erhöll på
begäran ordet och anförde:
Herr talman! Hösten 1955 igångsattes
vissa ombyggnader av riksväg 4 å vägsträckan
Malmö—Kristianstad. Redan
den 30 juni 1942 fastställde häradsrätten
för Gärds och Albo härad i Degeberga
ersättning för expropriation i mål mellan
vägstyrelsen i Gärds och Albo vägdistrikt
och åtta markägare å delsträckan
Tollarp—östra Vram. Den sammanlagda
ersättningen 27 000 kronor, därav 1 800
kronor utgörande utjämningsbelopp,
nedsattes hos länsstyrelsen i Kristianstads
län.
Då den aktuella ombyggnaden berörande
här omnämnda markägare ännu ej
slutförts har någon ersättning icke kunnat
utbetalas till markägarna. De har visserligen
tillgodoräknats ränta under den
tid som förflutit sedan 1942, och de har
även kunnat bruka marken i fråga, men
i förhållande till de förändringar i markvärdet
som under samma tid inträffat
på grund av penningvärdeförsämringen
kommer ersättningen vid utbetalningstillfället
att framstå som mycket otillfredsställande.
Enligt min mening synes rättvisa och
billighet tala för att dessa markägare erhåller
ersättning för de värdeförluster de
åsamkats genom att ifrågavarande vägarbeten
ej påbörjats och slutförts inom
rimlig tid.
Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet Hjalmar Nilson få
framställa följande fråga:
Är herr statsrådet villig medverka till
att i här berört fall ersättning till markägarna
utgår med belopp som står i närmare
överensstämmelse med de värden
som är aktuella vid den tid ersättningen
är tillgänglig?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Interpellation ang. vissa frågor beträffande
korsningar mellan starkströms- och
svagströmsledningar
Ordet lämnades härefter på begäran
till herr NIKLASSON (bf), som yttrade:
Herr talman! Vid 1949 års riksdag begärdes
i motion nr 69 i denna kammare
utredning och förslag till bestämmelser
angående berörda parters rättigheter och
skyldigheter vid utförande av korsningar
mellan starkströms- och svagströmsledningar,
tillhörande olika ägare. I ett
yttrande över motionen anförde kommerskollegium,
att verket år 1944 erhållit
i uppdrag att utreda denna fråga och
inkomma med förslag till bestämmelser
i ämnet. Med anledning av detta yttrande
föreslog första kammarens andra tillfälliga
utskott i utlåtande nr 3, att motionen
icke borde föranleda skrivelse till
Kungl. Maj :t. Utskottet uttalade dock angelägenheten
av att utredningen i möjligaste
mån påskyndades, så att osäkerhetstillståndet
i ifrågavarande avseende
snarast möjligt kunde hävas.
I slutet av år 1950 framlade kommerskollegium
i anledning av »svagströmskungörelsens»
tillkomst i ett utlåtande
ett utkast till förändringar i gällande
författningar. Detta utkast utsändes på
remiss till olika myndigheter för yttrande.
Enligt vad som upplysts i frågan har
kommerskollegium sedermera inlämnat
sitt slutliga förslag i ärendet till Kungl.
Maj:t.
Trots att så många år förflutit, sedan
denna fråga upptogs till behandling, har
proposition i ärendet ännu icke framlagts
för riksdagen, och någon sådan
har ej heller förebådats till innevarande
års riksdag.
Då de olägenheter, som är förenade
med sakernas nuvarande tillstånd, alltjämt
kvarstår med oförminskad styrka,
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande fråga:
Har herr statsrådet för avsikt att inom
den närmaste tiden framlägga proposition
med förslag till ordnande av de
spörsmål, som jag här har berört?
Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.
12
Nr 10
Tisdagen den 13 mars 1956
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 494, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder för ökad intagning
vid universitet och högskolor;
nr 495, av herr Elof sson, Gustaf, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående Sveriges anslutning till det reviderade
allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) samt till avtal rörande
Organisationen för handelssamarbete
t OTC) m. m.;
nr 496, av herrar Velander och Birke,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av
1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, m. m.;
nr 497, av herrar Velander och Birke,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av
1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, m.. m.;
samt
nr 498, av herrar Weiland och Danmans,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.36.
In fidem
G. H. Berggren
Onsdagen den 14 mars 195C
Nr 10
13
Onsdagen den 14 mars
Kammaren sammanträdde kl. 10.00.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:
Till riksdagens första kammare.
Med hänvisning till bifogade läkarintyg
hemställer jag om ledighet från riksdagsarbetet
från den 13 mars till och
med den 11 april.
Luleå den 12 mars 1956
Helmer Persson
Härmed intygas, att riksdagsman Helmer
Persson f. den 4/1 1904, Malmudden
F I, på senaste tiden har genomgått
en rad infektioner i övre luftvägarna
och bär därför nedsatt allmäntillstånd.
Bör därför erhålla ledighet från riksdagsarbetet
fr. o. m. den 13/3 1956
t. o. m. den 11/4 1956.
Vilket intygas på heder och samvete.
Luleå den 12/3 1956
Kjell W. Möller
T. f. stadsdistriktsläkare
Den begärda ledigheten beviljades.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 92, angående återbäring av vissa
skattebelopp, m. m.;
nr 93, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och
nr 94, angående vissa anslag till unversitetssjukhusen
m. m.
Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 95, angående allmän bcredskapsstat
för budgetåret 1956/57,
hänvisades propositionen, såvitt angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet,
samt i övrigt till statsutskottet.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 96, angående vissa anslag till epileptikervården
för budgetåret 1956/57;
nr 98, angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen m. m.;
nr 99, angående anslag till Aktiebolaget
Atomenergi, m. m.;
nr 101, angående anslag för budgetåret
1956/57 till Svenska sjukhuset i
Korea;
nr 102, angående anläggande av ett
godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk;
nr 103, angående anslag till kommerskollegium
samt statens handels- och industrikommission;
och
nr 104, angående försäljning av viss,
televerket tillhörig fastighet.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 107, med förslag till lag
om höjning av folkpensioner m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick anslag
under femte huvudtiteln, till statsutskottet
samt i övrigt till behandling av
lagutskott.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Bergh, Ragnar,
väckta motionen nr 494.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Elofsson,
Gustaf, m. fl. väckta motionen nr 495.
Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:
nr 496, av herrar Velander och Birke;
nr
497, av herrar Velander och Birkc;
samt
nr 498, av herrar Weiland och Danmans.
14
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. valsättet vid andrakammarval för
perioden 1957—1960
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra
kammare för perioden 1957—1960 ävensom
i ämnet väckta motioner.
Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 18 januari 1956 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten
proposition, nr 11, vari Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1957—
1960.
Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
anknöt till den hittills gällande
provisoriska lagen och avsåg val och särskilda
röstsammanräkningar för besättande
av plats i andra kammaren för
perioden 1957—1960. Den fördelningsmetod,
som i propositionen föreslagits
använd vid sammanräkningar, var alltjämt
den jämkade uddatalsmetoden, där
första divisionstalet var satt till 1,4. Enligt
förslaget skulle icke heller under
den kommande mandatperioden å valsedel
få användas mer än en väljarbeteckning
(partibeteckning). Hinder
mötte icke enligt förslaget mot att såsom
beteckning å ett parti använda en sammanställning
av flera beteckningar, men
de olika leden måste därvid vara jämställda
— exempelvis förenade genom
bindestreck — så att icke ett system av
över- och underordnade väljarbeteckr
ningar uppkomme.
I samband med propositionen hade utskottet
till behandling föreliaft följande
inom riksdagen i anledning av propositionen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen dels de likalydande
motionerna nr 161 i första kammaren av
herrar Lindblom och Hagberg och nr
216 i andra kammaren av herrar Håstad
och von Friesen, dels motionen nr 640 i
andra kammaren av herr Dahlén, dels
ock motionen nr 641 i andra kammaren
av herr Nyberg.
I motionerna 1:161 och 11:216 hade
hemställts dels att riksdagen måtte avslå
propositionen, dels att riksdagen för sin
del måtte antaga lagändringar avseende
ett utjämningssystem vid andrakammarval
grundat på principen om tilläggsmandat
och utformat så, att varje valkrets
med undantag av Gotland erhölle
ett tilläggsmandat, vidare att såsom ett
villkor för att ett parti skulle få deltaga i
utdelningen av tilläggsmandat uppställdes
att partiet i fråga erhållit mandat vid
besättandet av primärmandaten samt att
rätt för partierna åter infördes att å valsedlar
under partibeteckning använda
underpartibeteckning.
I motionen II: 640 hade hemställts —
sedan motionären däri framhållit att han
i första hand anslöte sig till den i motionerna
1:161 och 11:216 framförda uppfattningen
— att riksdagen vid behandlingen
av propositionen för sin del måtte
besluta, att den i den föreslagna valmetoden
ingående divisorn för framräknande
av jämförelsetalet för ett partis
första mandat skulle sättas till 1,3 i stället
för av Kungl. Maj:t föreslagna 1,4.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
1) att riksdagen måtte antaga det i förevarande
proposition nr 11 framlagda
förslaget till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare
för perioden 1957—1960; samt
2) att motionerna
a) 1:161 och II: 216,
b) II: 640 samt
c) 11:641,
i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under 1 hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade anmälts
1) av herr Wahlund, som dock ej antytt
sin mening;
2) av herrar Englund, Weiland, Ragnar
Bergh, von Friesen, Håstad, Hammar
och Dahlén, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande motionerna I: 161
och II: 216 bort hava den lydelse, som i
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
15
Ang. valsättet vid
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under a och b hemställa,
a) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 161 och II: 216 måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till innevarande riksdags vårsession
angående sådan ändring av lagen
om val till riksdagen, att ett system med
tilläggsmandat infördes att tillämpas vid
årets andrakammarval i enlighet med de
i motionerna uppdragna riktlinjerna,
samt
b) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 11 måtte avslås;
3) av herr Dahlén, som, därest de i
reservationen nr 2 under a) och b) upptagna
yrkandena skulle avslås, subsidiärt
hemställt om bifall till sitt i motionen II:
640 framställda yrkande, d. v. s. att riksdagen
för sin del måtte besluta den ändringen
i förevarande propositionen nr 11,
att den i den däri föreslagna valmetoden
ingående divisorn för framräknande av
jämförelsetalet för ett partis första mandat
sattes till 1,3 i stället för det i propositionen
föreslagna jämförelsetalet 1,4.
Herr WAHLUND (bf):
Herr talman! Jag vill med några ord
teckna bakgrunden till min blanka reservation.
Jag konstaterar först, att vi riksdagsmän
naturligtvis i dessa frågor i hög
grad är parter i målet. Diskussionen gäller
ju här tyngden av de röster som ligger
bakom våra egna mandat, direkt som
i andra kammaren eller indirekt som i
denna kammare. Naturligtvis skulle det
ha varit önskvärt att i en sådan situation
som denna en överenskommelse hade
träffats mellan de olika partierna. Nu
har så inte skett, och det är ingenting
att göra däråt.
Jag skulle här också vilja peka på en
annan sak, och det är att det gått alldeles
för mycket partimaterialism i dessa
frågor. På de olika partisekretariaten,
inget undantaget, har räknemaskinerna
arbetat. Man har kalkylerat fram att så
och så många mandat får man efter den
eller den metoden, och vi kan inte frigöra
oss från intrycket att det mera blivit
mandatantalet som iir betydelsefullt
andrakammarval för perioden 1957—1960
när man fattar ståndpunkt, än de bakom
liggande principerna. Det kan därför,
herr talman, kanske synas meningslöst
att här ta upp en principdiskussion, men
jag vill i alla fall göra det.
Jag skall kanske något beskriva den
situation, i vilken denna uddatalsmetod
framkommit. Man ville åstadkomma s. k.
rättvisa vid mandattilldelningen. Man
ville nå fram till någonting som kunde
betecknas som matematisk proportionalitet.
Vår demokrati är ju till mycket Stor
del en demokrati vid valurnorna; varje
man och varje kvinna har en röst, och
då är det särskilt betydelsefullt att dessa
röster i möjligaste mån tillägges samma
tyngd. När vi från vårt håll presenterade
uddatalsmetoden inför riksdagen,
framhöll vi detta, men uttryckte också
samma sak på ett annat sätt. Vi menade,
att man borde göra sig oberoende av
kartellsystemet. Det var den åsikt som
företräddes av oss inom bondeförbundet,
men den omfattades av alla partier, och
så är förhållandet fortfarande, skulle jag
tro. Vi vet ju — det är så banalt att det
kanske inte behöver sägas — att kartellerna
ju var till för att skydda de mindre
partierna mot den överrepresentation
i mandat, som valmetoden gav de större
partierna. I en sådan situation är det ju
självklart, att skulle man komma fram
till ett tillstånd, där varje röst har ungefär
samma tyngd, då behövs inga karteller.
Nåja, uddatalsmetoden diskuterades,
och det blev hårda duster, inte minst i
denna kammare. Den kritik, som framfördes,
kom då märkligt nog till mycket
stor del från högerhåll. Det var olika
ting och olika nyanseringar som framfördes
i kritiken, men det substantiella
var hela tiden att man skulle försöka
göra det svårt för ett parti att ta sitt
första mandat. Det gällde att åstadkomma
en spärr, och detta av flera skäl.
Från socialdemokratiskt håll säger man
alldeles särskilt, att man önskar en stark
regeringsmakt och därför vill man inte
ha alltför stor partikularisering av partilivet.
Jag har inte alls någonting emot
att eu spärr införes i valsystemet, men
ändå har jag inte så stor respekt för det
-
16
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. valsättet vid andrakammarval för perioden 1957—1960
ta tal om nödvändigheten av en stark
regeringsmakt, och jag har det allra
minst i vår nuvarande situation.
Statsministern brukar komma in på
dessa saker och peka på förhållandena i
Frankrike med den söndersplittring i
partilivet som där råder. Han har rätt,
när han säger, att vi naturligtvis inte
vill ha någonting sådant. Men partisplittringen
i Frankrike kan rimligen inte användas
som motivering, när man diskuterar,
huruvida 1,4 eller 1,3 skall vara
första divisor. Så akut och så allvarlig
är inte situationen.
Det finns emellertid andra skäl som
kan anföras för siffran 1,4. Denna siffra
representerar, som vi vet, det läge, vid
vilket man med uddatalsmetoden kommer
till samma resultat utan karteller
som man skulle komma till vid den tidigare
d’Hondtska metoden med karteller.
Det är klart, att man också kan säga:
»Vi vill inte göra någonting åt valsystemet
just nu. Det är ett provisorium. Vi
vill inte ändra på de mandatmässiga
styrkeförhållandena mellan partierna,
men vi vill rätta till i vad som gäller frågan
om karteller.» Jag förstår mycket
väl denna ståndpunkt, om den skulle
hävdas här i dag. Men å andra sidan vill
jag betona att jag för min del när det
gäller att konstruera ett definitivt valsystem
inte vill låsa fast och konservera
de orättvisor som fanns i det gamla
d’Hondtska system, som vi tidigare tilllämpade.
Jag vill i detta sammanhang
säga, att jag aldrig har varit särskilt
tillfredsställd med att vårt gällande valsystem
är ett provisorium.
Då kommer jag in på en annan sak,
som enligt min mening också kan anföras
som skäl för siffran 1,4: vi har nu
en gång fått denna siffra, och vi bör
inte hålla på och ändra valsystemet år
från år. Det ligger mycket i ett sådant
resonemang.
Hur jag än väger skälen för och emot,
kan jag inte komma fram till något yrkande
om bifall till herr Dahléns motion,
där han just förordar uddatalssystemet
med 1,3 som förslå divisor. Vad
som i dagens situation blir avgörande
för mig är rent praktiska skäl. Vi kan
inte få majoritet för ett sådant yrkande
i denna kammare — det torde väl vara
säkert. Möjligen — jag säger möjligen
-— skulle det kunna bli majoritet för saken
i andra kammaren. Vad skulle då
bli resultatet? Kamrarna skulle stanna
i olika beslut. Någon sammanjämkning
skulle inte vara tänkbar, och eftersom
vad vi nu har representerar ett provisorium,
skulle vi få tillbaka det gamla
d’Hondtska systemet med dess karteller.
Jag vill utan vidare slå fast, att om jag
skall välja mellan å ena sidan d’Hondts
system med karteller och å andra sidan
uddatalsmetoden med 1,4 utan karteller,
väljer jag tveklöst det senare.
Jag kanske, herr talman, skall säga
också några ord om de övriga föreliggande
motionerna. I herr Nybergs motion
presenteras en splitter ny valmetod.
Om den behöver jag inte säga så mycket.
Men jag kan påpeka — vilket herr Nyberg
kanske inte vet — att hans valmetod
innebär ett slags hopskarvning av
d’Hondts metod och uddatalsmetoden.
Effekten blir någonting som ligger mycket
nära vårt nuvarande uddatalssystem
med 1,4. Det förstår man, om man multiplicerar
de divisionssiffror, som anges
i motionen, med 1,4. Då får man som
första jämförelsetal 1,4 både enligt Nybergs
metod och enligt den metod som
vi nu har. Nästa jämförelsetal blir 2,8
enligt Nyberg och 3 enligt nuvarande
system, nästa blir 4,9 respektive 5, nästa
7 i båda fallen, nästa 9,1 respektive 9
etc.
Jag vill vidare säga några ord om motionen
om tilläggsmandat. Naturligtvis
kan man diskutera, om man vill införa
ett system med tilläggsmandat, men man
skall inte, som man så ofta gör i den
allmänna diskussionen, ensidigt motivera
tilläggsmandaten med att man vill ha
proportionell rättvisa; att varje röst skall
vara lika mycket värd, som man säger.
Man bör samtidigt tala om att denna
»rättvisa» också ernås genom den rena
uddatalsmetoden, men det undviker man.
Att det sedan av olika skäl blir nödvändigt
att införa spärrar är en annan sak.
Man bör komma ihåg att även vid metoden
med tilläggsmandat kommer man
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
17
Ang. valsättet vid
helt enkelt inte ifrån att också införa
spärrar.
Jag skulle här kunna anföra mycket
groteska exempel på hur metoden med
tilläggsmandat utan spärranordning
skulle slå ut i de enskilda valkretsarna,
men jag avstår. Var och en bör ju förstå
detta, att om man har tilläggsmandat och
vill åstadkomma riksproportionalitet genom
att dela ut dylika mandat på de
skilda valkretsarna ute i landet, kan det
uppstå mycket underliga konsekvenser.
Skillnaden mellan systemet med tillläggsmandat
och t. ex. uddatalsmetoden
ligger på ett annat plan. Den består helt
enkelt i olika sätt för mandatens utdelande.
Genom uddatalsmetoden och andra
liknande metoder delas mandaten ut
valkretsvis, vilket jag i alla fall anser
vara en fördel. Genom metoden med tillläggsmandat
kan det inträffa att förhållanden
utanför en valkrets påverkar
mandatfördelningen inom valkretsen.
Detta måste rimligen, anser jag, vara en
nackdel.
Herr talman! Jag vill för tillfället inskränka
mig till vad jag har sagt. Det lär
väl framgå ur mitt anförande att jag i
den situation, som föreligger, inte kan
ha något yrkande.
Herr ENGLUND (fp):
Herr talman! Låt mig liksom herr
Wahlund börja med några principiella
överväganden.
Riksdagen skall vara en representation.
Vad är det karakteristiska för en representation?
Jag tror att det i reservationen
här föreligger en formulering, som
täcker det väsentliga i representationsbegreppet,
nämligen att den så nära som
möjligt skall avspegla åsiktsskiftningarna
bland väljarna. Skulle man få välja eu
formulering i överensstämmelse med ett
begrepp, som har vunnit ett vidsträckt
utrymme i den moderna logiken, skulle
man kunna säga att representationen
skall vara isornorf med de representerade.
Den skall i alla hänseenden spegla
proportionerna, sådana de föreligger inom
folket.
Mot detta krav brukar man med en
föraktlig ryckning på axlarna invända
2 Första kammarens protokoll Nr 10
andrakammarval för perioden 1957—1960
alt det är ett orimligt krav på millimeterrättvisa.
I vissa lägen kan en sådan
invändning vara befogad, men är den
befogad i Sverige av i dag? Det är ju faktiskt
så, att här gäller det vad som skall
vara majoritet och vad som skall vara
minoritet. Vi ligger i närheten av språngläget,
den stora diskontinuiteten i representationsförhållandet.
Frågan vid detta
val är, om den grupp av medborgare,
som har majoritet inom befolkningen,
skall företrädas av en riksdagsmajoritet
eller en riksdagsminoritet. De senaste valen
visar ju att det parti, som för närvarande
har den centrala regeringspositionen,
icke har majoritet bland väljarna.
Men ändå har partiet denna inflytelserika
ställning i själva statsmaskineriet.
Här bryter sig åskådningen med en
annan synpunkt, nämligen kravet på att
få en stark regeringsmakt, vilket naturligtvis
är en synpunkt som har tyngd,
ifall den starka regeringsmaktens förutsättning
är en majoritetsrepresentation i
parlamentet. Kan detta verkligen anses
vara belagt genom den erfarenhet man
har ifrån andra länder? Jag är alldeles
överens med herr Wahlund om att vi
icke önskar en fransk parlamentarism
— vi föredrar då avgjort den engelska
parlamentarismen, även om den grundas
på majoritetsval. Men även den engelska
tavlan har ju sina avigsidor. I engelska
folket finns ett mycket starkt liberalt inslag.
Jag skulle tro, att det inte finns något
land, som har en så stark naturlig liberalism
bland folket som England. Men
ändå har denna del av befolkningen, som
utgör en mycket betydande procent, genom
valsystemets utformning avskurits
från praktiskt taget varje inflytande på
det engelska samhällslivets utveckling,
då dess representation är sammanträngd
till en obetydlighet. Jag har vid något
tillfälle läst en självbiografi av en av
Englands främsta vetenskapsmän, en nydanare
på sitt område, som skildrar sina
själsliga vedermödor i det läge, där han
pressades att välja mellan de bägge partierna
på ytterkanten, fastän han med
hela sin livsinställning var inriktad på
att hålla sig till den förmedlande riktningen
i mitten.
18
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. valsättet vid andrakammarval för perioden 1957—1960
Vi har på denna punkt alternativet
med det schweiziska systemet, där det
med flera minoritetspartier har varit
möjligt att skapa en konstruktiv samverkan
mellan flera partier i regeringen.
Tanken på en stark regeringsmakt är således
icke oupplösligt förknippad med
kravet på majoritet för ett parti i parlamentet.
För min del anser jag den
schweiziska lösningen så överlägsen den
man har i varje land med parlamentarism
i detta begrepps trängre mening, att
en sådan omläggning av styrkeförhållandena
i det svenska parlamentet, som i
stället för de nuvarande stridsställningarna
tvingade fram en samverkan i samlingsregeringens
form, skulle vara ett
mycket betydande politiskt framsteg och
av värde för det svenska samhällslivet i
fortsättningen.
Det är från dessa principiella utgångspunkter,
herr talman, som jag i nuvarande
läge måste bestrida att här bara föreligger
krav på millimeterrättvisa. I själva
verket är det av avgörande vikt för
hela det politiska arbetets struktur, att
vi i detta fall får en representation, som
på det riktiga sättet speglar majoritetens
och minoritetens förhållanden och nyansförhållandena
i dess olika proportioner
inom det svenska folket. Det är således
ett problem av grundläggande politisk
storleksordning att få ett valsystem,
som fyller representationens grundläggande
egenskap att vara representativ.
Det har kanske något för starkt nyanserats
i reservationen att man borde välja
ett visst bestämt alternativ. Jag tror
att den matematiska tekniken på detta
område har möjlighet att nå samma resultat
med metoder som är nyanserade i
detaljer och tillmötesgår detaljönskemål
i olika hänseenden utan att eftersätta huvudgrunden:
att skapa denna representation.
Jag medger emellertid att det är svårt
att under den korta tidrymd, som förutsätts
i reservationen, nå fram till ett tillfredsställande
resultat på den väg som
anges i huvudyrkandet. Däremot är jag
av den bestämda meningen, att man
skulle nå en väsentlig förbättring i detalj
genom det sekundärt framställda yr
-
kandet av herr Dahlén att sänka den
första divisorn från 1,4 till 1,3.
Herr Wahlund hade några erinringar
mot detta yrkande. Man bör, sade herr
Wahlund, icke ändra år från år. Det kan
ju vara riktigt som en allmän regel. Men
i detta fall gäller det en ändring, som
inte betyder någonting annat än att man
vid vissa matematiska operationer dividerar
med 1,3 i stället för 1,4. Den ändringen
måste väl anses vara av så ringa
storleksordning i det folkliga föreställningssättet
och hos dem som arbetar
med att genomföra dessa räkningar, att
detta inte kan vara något avgörande hinder,
om man därigenom når ett bättre
resultat. Visserligen har ingenting bevisats,
det gäller endast sannolikhetsöverväganden
som är mycket vanskliga, men
det är i alla fall av allt att döma sannolikt,
att rättvisan blir större med detta
jämförelsetal än med det nuvarande.
Under sådana förhållanden, herr talman,
tycker jag att det finns starka skäl
att inte låta hejda sig av sådana skäl av
allt för liten tyngd som herr Wahlund
här har anfört, utan man bör ta siffran
1,3. Det är kanske inte så lätt att här på
ett ögonblick formellt genomföra den
omskrivning av texten som skulle erfordras
för att ett yrkande i detta hänseende
skulle kunna ställas under proposition.
Jag begränsar mig därför, herr
talman, till att hemställa, att ärendet
återremitteras till konstitutionsutskottet
för omredigering i syfte att göra en förändring
från 1,4 till 1,3 som divisor i regeringens
förslag.
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman! Jag kan i långa stycken
följa herr Englund i hans resonemang.
Jag vill också understryka en av de synpunkter
som han anlagt och uttrycka den
meningen, att det knappast torde kunna
anses vara politiskt klokt att låta det
provisoriska sammanräkningsförfarandet
bestå över ytterligare ett val. Jag vill motivera
denna uppfattning på följande
sätt.
Man har accepterat som en allmän
princip att mandatfördelningen, så långt
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
19
Ang. valsättet vid andrakammarval för perioden 1957—1960
det är tekniskt möjligt, skall motsvara
röstfördelningen. Man har sålunda accepterat
principen om proportionell fördelning
av mandaten. Men, säger man, det
är inte lämpligt att fullt ut förverkliga
den tanken, och så för man in det motivet,
att man bör tillse att man får vad
man kallar för en stark regeringsmakt.
Det syftemålet vill man tillgodose dels
genom att på något sätt åstadkomma
spärrar som motverkar uppkomsten av
en mängd småpartier, dels genom att
med sammanräkningsförfarandet medvetet
favorisera det största partiet. Det torde
vara en olöslig uppgift att i en logiskt
uppbyggd formel på en gång tillgodose
båda dessa önskemål.
För egen del är jag benägen att acceptera
den modifikationen, att man på något
sätt söker motverka uppkomsten av småpartier,
och detta av ett praktiskt skäl
som har med effektiviteten i det parlamentariska
arbetet att göra. Men det är
ett långt steg därifrån till att eftersträva
ett sammanräkningsförfarande som gynnar
det största partiet. Det förefaller mig
icke möjligt att gå en sådan väg med den
motiveringen, att man därigenom vill
skapa en stark regeringsmakt. En regering
är, såvitt jag förstår, inte stark därför
att den förfogar över många mandat,
utan en regering är åtminstone i folkmeningen
stark i samma mån som dess politik
molsvaras av förtroende hos folkets
flertal. Det förtroendet vinnes ju inte genom
att regeringens parlamentariska underlag
göres större än vad de underliggande
rösterna ger vid handen.
•lag kan alltså, herr talman, inte finna
att resonemanget att man med sammanräkningsförfarande
som medel bör skaffa
det största partiet några favörer över huvud
taget är hållbart. Jag tillägger att ett
sådant resonemang väl i längden kan bli
ganska farligt för dem som driver det.
Det hör nämligen till demokratiens spelregler
att varje meningsriktning skall få
tävla på lika villkor. Om vi har accepterat
proportionalismen som princip, ligger
det nära till hands, att avsteg från de
spelreglerna uppfattas som godtycke och
som något som inte stämmer överens
med rimliga anspråk på rättvisa.
Det nu tillämpade provisoriska systemet
tillkom som en följd av koalitionen
mellan det socialdemokratiska partiet
och bondeförbundet. Jag kan erkänna att
också det sammanräkningsförfarande
som vi hade tidigare gynnade det största
partiet, men tillåtelsen att bilda karteller
mellan flera partier eliminerade i viss
mån den olägenheten.
Många invändningar kan naturligtvis
göras mot kartellsystemet. Vad som här
är relevant är emellertid att när det nya
sammanräkningsförfarandet tillkom, så
var avsikten, åtminstone sades det så, att
åstadkomma ett system som tillgodosåg
anspråken på en proportionell representation
utan att karteller behövdes. Erfarenheterna
från de två val, som har skett
sedan dess, måste väl otvivelaktigt anses
visa, att det syftemålet inte har uppnåtts.
Att man ändå envisas med att vilja förlänga
provisoriet gör i varje fall inte på
mig något gott intryck.
Vi har, såsom redan sagts, till detta
utskottsutlåtande två huvudreservationer.
I den ena, som är betecknad med
2), rekommenderas ett system med tillläggsmandat.
I den andra reservationen
förordas ett system, där första divisorn
inte är 1,4 såsom nu utan 1,3. Det ligger
i sakens natur att det är svårt att få ett
förfarande, som ger fullkomlig rättvisa,
men har vi nu accepterat proportionalismen
som arbetsprincip, bör vi också
sträva efter att förverkliga den. Såvitt
jag begriper, skulle systemet med tillläggsmandat
vara den säkrare vägen.
Konstitutionsutskottets majoritet har
för sin del avvisat båda utvägarna, bland
annat med hänsyn till att författningsutredningen
bör få slutföra sitt uppdrag,
innan några ändringar föreslås. Att hänvisa
till en pågående utredning är ju ett
argument, som vi här i riksdagen är
mycket känsliga för. Jag fruktar dock,
att vi under väntetiden riskerar att förlora
någonting, som är åtminstone för
mig mera väsentligt, nämligen medborgarnas
tillit till att vi här i riksdagen
samfällt iir benägna att åstadkomma ett
sammanräkningsförfarande, som gör det
möjligt för de olika meningsriktningarna
att tiivla på lika villkor. T uttrycket
20
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. valsättet vid andrakammarval för perioden 1957—1960
»En man — en röst» lägger man gärna
in meningen, att varje röst är lika mycket
värd. Jag kan inte med bästa vilja i världen
finna, att det förslag, som utskottets
majoritet samlat sig kring, tillgodoser det
önskemålet. Jag tror inte att det skulle
vara politiskt klokt att genom det beslut,
som väl kommer att fattas i dag, låta den
uppfattningen få en ytterligare bekräftelse.
Nu står vi, som tillhör oppositionen
mot utskottets majoritet, inför det praktiska
problemet om vilken reservation vi
skall välja. Herr Englund har i likhet med
mig satt sitt namn under reservation 2),
men har nu rekommenderat en återremiss,
syftande närmast till en utformning
av lagtext i överensstämmelse med en
tankegång, som kommer till uttryck i den
av herr Dalilén avgivna reservationen.
I det läget skall jag göra såsom herr
Englund, d. v. s. falla ifrån reservation
2). Även om jag anser att ett system med
tilläggsmandat skulle ge större rättvisa,
pekar erfarenheterna på att 1,3 som första
divisor i stället för 1,4 i sin tur kommer
att lämna mera rättvisande resultat
än de två senaste valresultaten ger vid
handen. Det väsentligaste är uppenbarligen
att så snart som möjligt åstadkomma
en förbättring i förhållande till det
sammanräkningsförfarande som gäller
nu. Därför skall jag, herr talman, instämma
i det yrkande, som herr Englund
framställde.
Herr ELMGREN (s):
Herr talman! Samtliga föregående talare
har börjat med några principiella
erinringar med avseende på valsystemet
och dess verkningar. Jag finner, herr talman,
ingen anledning att gå in på sådana
resonemang, eftersom vi här i första
hand har att göra med reservationerna,
vilkas uppläggning är fullständigt orimlig,
låt vara att man nu i sista sekunden
har upptäckt detta. I den huvudreservation,
som här föreligger, har man i alla
fall sagt ifrån, att man vill komma fram
till ett system med tilläggsmandat.
Man vill således skapa ett nytt provisorium
efter det nu rådande provisoriet.
Ty det måste väl ändå anses vara fråga
om ett provisorium, när hela problemet
ligger under behandling i författningsutredningen.
Jag ber att få fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att i
direktiven för denna utredning uttalas
att utredningen skall undersöka frågan
om majoritetsval i enmansvalkretsar,
eventuellt med en modifikation av detta
system genom någon kombination med
proportionell valmetod. Skulle emellertid
utredningen stanna för att bibehålla
den proportionella valmetoden, bör utredningen
enligt direktiven studera
verkningarna av det provisoriska valsystem
vi nu haft i ett par val, och det säger
väl sig självt att man då måste låta
detta provisorium bestå någon tid, så att
man kan samla de erfarenheter om dess
verkningar som man behöver.
Då reservanterna talar om tilläggsmandat,
vill jag fästa uppmärksamheten på
att det i slutet av den del av direktiven,
som handlar om valsystemet, står att utredningen
även bör kunna överväga en
nedskärning av valkretsarnas storlek,
eventuellt kompletterad med införande
av riksmandat. Utomlands förekommer
på flera håll, påpekas det, andra metoder
i detta syfte, som kan vara förtjänta av
närmare granskning.
Jag anser således att författningsutredningen
har tillfredsställande direktiv.
Det väsentliga måste väl vara att man
kommer ifrån provisoriet så fort som
möjligt, och man bör därför inrikta ansträngningarna
på att via författningsutredningen
få fram ett definitivt valsystem
i stället för att ändra på det gamla,
som oppositionen vill göra.
Det råder tydligen en viss förvirring
inom oppositionen. Man bär i ett par dagar
suttit och fabricerat reservationer,
men nu finner man plötsligt ett behov av
att lappa ihop dem på något sätt, och
därför begär man återremiss till konstitutionsutskottet.
Jag finner detta vara
ganska egendomligt, herr talman, eftersom
huvudreservationen inte alls särskilt
helhjärtat har anslutit sig till divisorn
1,3, som man nu tydligen vill hänga
upp sitt nya yrkande på. Om kammarens
ledamöter studerar de båda reservatio
-
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
21
Ang. valsättet vid andrakammarval för perioden 1957—1960
nerna, skall de finna att uttalandena till
förmån för 1,3 är ganska platoniska —
den siffran har fått bara ett enda, subsidiärt
yrkande.
Med stöd av vad jag här anfört ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
konstitutionsutskottets föreliggande utlåtande.
Herr ENGLUND (fp):
Herr talman! Att vi har begärt en återremiss
till utskottet, är inte beroende på
någon förvirring hos reservanterna utan
på att det gällt att rent tekniskt utforma
ett yrkande som lämpligen skulle kunna
underställas kammaren.
Dessutom vill jag säga att det här problemet
ju är av den naturen — det är
trängande angeläget redan nu att upprätthålla
representationens karaktär av
representation i det gränsläge, om vilket
jag talade för ett ögonblick sedan, där
valmetodens utformning kan bestämma
vad som skall vara majoritet och minoritet
inom den folkvalda kammaren med
de återverkningar detta kan ha på hela
regeringsskicket i vårt land — att man
inte rimligen kan avvakta de reflexioner
som författningsutredningen till äventyrs
under en lång följd av år kan komma
att göra. Riksdagen har väl i andra sammanhang,
när den har funnit en strävan
vara väsentlig, inte låtit sig bindas av
sådana mera principiella överväganden
på lång sikt som ju är författningsutredningens
uppgift.
Jag tycker således inte att de invändningar,
som herr Elmgren har rest mot
mitt yrkande, har en sådan tyngd att de
bör hindra ett beslut i överensstämmelse
med det av mig nyss gjorda yrkandet
Skulle, herr talman, detta yrkande falla,
ber jag att få hemställa om bifall till
huvudreservationen.
Herr ELMGREN (s):
Herr talman! Herr Englund säger att
återremissyrkandet inte är resultatet av
någon förvirring hos reservanterna, utan
är motiverat av tekniska skäl. Om herr
Englund med detta vill säga att man
kommit underfund med att man gjort
vissa felaktigheter vid reservationernas
konstruerande, så kan jag för min del
förklara att jag finner det vara tämligen
egalt, om återremissyrkandet beror på
förvirring eller på dessa felaktigheter.
Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr
talman! Det har inte funnits någon
större anledning för en representant
för regeringsbänken att lägga sig i
denna fridsamma debatt, men det var ett
uttalande i herr Englunds sista replik
till herr Elmgren, som jag inte tror bör
stå oemotsagt i kammarens protokoll.
Herr Englund säger, att det är så viktigt
att bevara representationens karaktär
av att vara representation, att man
måste handla nu; man kan inte avvakta
den sittande utredningen. Herr Englund
är ju inte en man som brukar ta till några
överord, och därför blev jag verkligen
överraskad. Herr Englunds huvudyrkande
blev ju så småningom, att vi bör
ändra det provisorium vi har, så att
spärregeln blir 1,3 i stället för 1,4. Om
detta inte sker, skulle riksdagens karaktär
av folkrepresentation vara hotad. Det
skall allt vara en livlig fantasi för att
föreställa sig det! Menar verkligen herr
Englund, att t. ex. det engelska systemet,
som kan ge åt en folkmajoritet i England
en mycket klar minoritet i parlamentet,
berövar det engelska parlamentet dess
karaktär av folkrepresentation? Den högerregering
som valdes 1951 stödde sig
ju på en folkminoritet emot ett större
labour party, och det ligger i systemet
att sådana utslag tillfälligtvis kan uppkomma,
men inte kan väl herr Englund
mena att detta förhållande kan beröva
det engelska parlamentet dess karaktär
av folkrepresentation? Då kan ju herr
Englund inte heller mena, att de små variationer
som diskussionen nu gäller -—
1,4 eller 1,3 som första spärrkvot — ett
ögonblick kan åstadkomma någon som
helst förändring i riksdagens karaktär,
ocli då bortfaller ju hans huvudskäl för
att agera nu.
Det är ju ändå ganska uppseendeväc -
22 Nr 10 Onsdagen den 14 mars 195G
Ang. valsättet vid andrakammarval för perioden 1957—1960
kande, att man mitt under det att en stor
utredning är sysselsatt med att penetrera
detta problem och har till uppgift att
betrakta detta som ett av sina huvudobjekt,
går till att föreslå en förändring.
Om man skall göra det, måste det finnas
något verkligt starkt motiv, något så
starkt motiv att man inte kan följa vanlig
parlamentarisk praxis. Herr Englund
har försökt att mobilisera ett sådant motiv,
men jag har tillåtit mig att söka visa,
att det försöket inte var säskilt lyckat.
Den fråga, som vi diskuterar, är viktig
— det är därför som den tar så stor
plats i författningsutredningens direktiv
—- och jag vill bara erinra om vad det
är för motiv som gjort att den från regeringens
sida tillmätes denna vikt. Det är
för det första, att valsystemet skall vara
sådant, att det medger en nära kontakt
mellan den valde och väljaren. En nära
kontakt mellan den valde och väljaren
bör eftersträvas, därför att man därigenom
förankrar det politiska intresset
ibland medborgarna. De stora valkretsarna
är i och för sig inte ägnade att
skapa denna nära kontakt, och det blir
naturligtvis ännu orimligare att försöka
upprätthålla den nära kontakten med
väljarna, om man tvingas att genomföra
ett system med tilläggsmandat. Det kan
tänkas att det finns skäl som gör att man
ändå bör genomföra ett sådant system,
om andra värden står på spel, och därför
ingår det, trots de stora betänkligheterna
ur personlighetssynpunkt, i utredningens
direktiv att pröva, om man trots
dessa betänkligheter skall införa ett system
med tilläggsmandat. Det hedrar reservanterna,
att de nu funnit att det inte
är tekniskt möjligt, som de säger, att improvisera
en lösning av denna viktiga
fråga — så har jag nämligen fattat herr
Englunds senaste inlägg. Det är alldeles
riktigt; det är varken principiellt eller
teoretiskt möjligt att improvisera ett system
med tilläggsmandat, som så i grunden
skulle ändra karaktären av vårt valsystem.
Det skäl jag nu anfört talar ju emot
det proportionella valsystemet över huvud
taget. Det andra skälet för en nyprövning
av valsystemet är ju att man
inte vill ha Frankrike. Jag noterar med
den största tillfredsställelse att alla oppositionens
talare i denna debatt har
sagt: Vi vill icke ha Frankrike!
Vad är det då man vill? Herr Bergh
och herr Englund säger: Vi vill icke ha
ett system som uppmuntrar uppkomsten
av en mängd småpartier. All riglit; stå
då vid det! Om man förhindrar småpartier,
om man tar ett och annat mandat
ifrån dem för att hindra en av alla talare
i denna debatt som olycklig betecknad
splittring i småpartier, måste ju dessa
mandat taga vägen någonstans. De fördelas
likformigt, och då blir de stora
partierna en aning överrepresenterade.
Den strid som nu pågår i kamrarna —
om man nu skall kalla det för en strid
— gäller på 1954 års siffror, huruvida
bondeförbundet skulle få två mandat
mer än de annars skulle få, och de
två mandaten skulle tagas från socialdemokraterna.
Det kan inte spela så förfärligt
stor roll, att man kan påstå, att
denna ytterligt obetydliga förskjutning
från det ena regeringspartiet till det andra
kan hota folkrepresentationens anseende
som representation. Det är väl
ändå att tillmäta bondeförbundets moraliska
anseende en aning för stor roll.
Bondeförbundet är ett utmärkt parti, och
jag skulle livligt önska att herr Englund
och herr Bergh hjälpte till att stödja
bondeförbundet i valet, så att det kommer
tillbaka med en större representation,
men jag tycker inte att saken är så
oerhört betydelsefull, att vi skall bryta
mot all förnuftig praxis genom att mitt
under en pågående utredning göra ett
nytt provisorium.
Jag noterar som sagt med glädje, att
åtminstone en del av regeringshalvan
har tillvunnit sig oppositionens odelade
förtroende, och önskar att bondeförbundet
skall komma ut ur valet så starkt
som möjligt, men jag tror det är rimligt
att man bibehåller principen: låt författningsutredningen
arbeta, låt den lösa
dessa frågor — där är ingenting som i
och för sig lockar fram provisoriska lösningar
— och så får vi se, efter vilka
principer den svenska folkrepresentationen
skall utses.
Onsdagen den 14 mars 195(5
Nr 10
23
Ang. valsättet vid andrakammarval för perioden 1957—1960
Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:
Herr talman! Statsministern ställde
till mig frågan, huruvida det engelska
parlamentet är en tillfredsställande representation.
Jag bedömer inte denna
fråga utifrån den allmänna föreställningen,
ty där har naturligtvis statsministern
den allmänna meningen på sin sida, utan
jag bedömer den utifrån de krav på en
tillfredsställande representation, som jag
här har ställt. Och då måste jag ju säga,
att det engelska parlamentet icke fyller
kravet på en tillfredsställande representation
med hänsyn till att det icke speglar
majoritet och minoritet inom det
engelska folket. Jag tror att hans excellens,
om han närmare penetrerar detta
rent logiska problem, skall finna att han
bör övergå till min mening.
För övrigt karakteriserades statsministerns
inlägg av hans benägenhet att gå
förbi den centrala punkten i dessa sammanhang.
Frågan gäller här inte, huruvida
två mandat skall gå över till bondeförbundet,
utan det avgörande är den
omständigheten, som jag har pekat på i
mina båda anföranden, att vi här ligger
så nära gränsen i andra kammaren i fråga
om vad som skall vara majoritet och
minoritet, att även en så obetydlig ändring
av divisorn som från 1,4 till 1,3
spelar en roll, som kan bli bestämmande
för den procentuella sammansättningen
av andra kammaren under nästa mandatperiod,
och därmed måhända kan få
ett avgörande inflytande på hela vårt regeringssystem
under denna mandatperiod.
Det är med hänsyn till denna närhet
till gränsen, herr statsminister, som jag
fäster så stor vikt vid detta jämförelsetal.
I ett annat läge skulle jag inte med
samma iver argumentera för en förändring.
Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle:
Herr
talman! Hans excellens herr siatsministern
antydde i slutet av sitt anförande,
om också i skämtsamma former,
att oppositionen här skulle vinnlägga sig
om speciella omsorger om bondeförbundet
och att sådana inte skulle anses erforderliga
med hänsyn till att det skulle
bli förskjutningar inom regeringsblocket.
Jag vill försäkra hans excellens att detta
ingalunda är fallet. Såsom herr Englund
redan framhållit, ligger motiveringen
mycket djupare, nämligen att vi vill försöka
åstadkomma rättvisa över huvud,
alltså även åt bondeförbundet. Om det
här skulle finnas någon speciell önskan
beträffande bondeförbundet, skulle
jag kunna medge, att jag tycker att det
är fullt tillräckligt att bondeförbundet
under koalitionstiden uppenbarligen löpt
stor fara att förlora sin själ. Det vore
synd, om det också skulle förlora sin
kropp.
Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr
talman! Herr Englund låter sig
lockas mycket långt av sina proportionella
sympatier, när han ifrågasätter det
engelska parlamentets karaktär av en tillfredsställande
folkrepresentation. Det
hade jag verkligen inte väntat mig. Underkänner
herr Englund då också exempelvis
Förenta staternas konstitution,
underkänns över huvud taget alla folkrepresentationer,
utom Frankrikes? År det
den enda folkrepresentationen som vinner
herr Englunds gillande?
Det skulle vara rätt intressant att fortsätta
denna diskussion. Den är intressant
ur den synpunkten, att den visar vilka
förunderligheter, uppriktigt sagt, som ett
alltför okritiskt anammande av proportionalismen
leder till. En väljares vilja,
herr Englund, skall komma till uttryck,
när han röstar. Det är riktigt, men är det
så alldeles säkert att väljarens vilja på
ett absolut klart sätt kommer till uttryck
genom ett slaviskt återspeglande av
partiernas styrkeförhållande? Jag tycker
det skulle vara i och för sig mycket intressant
att se, hur folkpartiet i en sådan
situation skulle se ut, med väl åtminstone
10, 20 olika partigrupperingar,
som företräder olika synpunkter. Men
vore det riktigt? Ja, säger folkpartiets
motståndare, det är klart att det vore riktigt,
om ateister och Lewi Pethrusanhängare
finge var sitt parti, om anhängare
till en enligt min mening förnuftig
jordbrukspolitik finge sitt parti och Da
-
24
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. valsättet vid andrakammarval för perioden 1957—1960
gens Nyheters-falangen finge sitt parti.
Det skulle vara mycket intressant, men
är det så alldeles säkert att motståndarnas
uppfattning om folkpartiet är riktig,
med andra ord att det skulle innebära en
riktig återspegling av folkpartiets roll i
svensk politik? Finns det kanske inte
någonting, som binder ihop alla dessa
ytterligt disparata element, och att väljaren
därför säger: »Jag är med om att
underordna mina intressen i ett större
parti för att de större tingen skall få en
möjlighet att komma till tals på ett bättre
sätt»? Men detta är just problematiken!
Tror verkligen herr Englund, att
den franske väljaren vill ha det nuvarande
tillståndet? Det vill han icke ett ögonblick.
Tror herr Englund, att den svenske
väljaren ville ha 1920-talets ynkedom,
med stigande hyror och priser, med arbetskonflikter
och arbetslöshet, utan möjlighet
för en regering att handla? Nej,
väljarna önskade naturligtvis något helt
annat, men de stod splittrade i smågrupper
som ängsligt bevakade varandras
stängsel.
Jag tillåter mig därför att rent allmänt
säga: Var inte för säker på vilket system
•— det engelska eller det franska — som
bäst tillgodoser den enskilde mannens
intentioner! Därom vet vi egentligen
ingenting. Man kan bara gissa, att det
engelska systemet är långt mera effektivt,
ger vida större möjligheter än det
starkt splittrade parlamentet i Frankrike.
Men då säger herr Englund: »Med
principerna får det gå hur som helst.
Nu gäller det en maktkamp. Varje mandat
är betydelsefullt.» Det är så viktigt
att nu åstadkomma en förändring, att
man icke anser sig kunna avvakta den
sittande utredningens förslag. Ja, detta är
repliken till herr Bergh — om han hade
lyssnat till herr Englund, skulle han inte
behövt begära ordet! Vad jag har sagt
är just, att oppositionen här icke för en
strid om principer, utan om ett eller annat
mandat, och på det sättet hoppas
kunna åstadkomma en förändring av det
politiska läget i landet. Detta är naturligtvis
tillbörligt, men det är bra att det
blivit sagt!
Herr ENGLUND (fp):
I valet mellan det engelska systemet
och det franska tillät jag mig att redan
i mitt första inlägg välja det schweiziska!
Statsministern har alldeles underlåtit
att diskutera denna kooperativa form
av demokrati.
När jag som ett första led i en samhällsrepresentations
utformning kräver
denna proportionella spegling i alla talförhållanden
av det representerade folket,
så är det ur mina synpunkter ett
ovillkorligt och oeftergivligt krav. Då
det inte är uppfyllt, måste representationen
i vissa hänseenden bli bristfällig.
Liksom man inom matematiken skiljer
mellan nödvändiga och tillräckliga villkor
— vilket inte är herr statsministern
obekant — så konstaterar jag för min
del, att detta är ett nödvändigt villkor.
Men jag är fullkomligt överens med herr
statsministern om att det vid utformningen
av en ändamålsenlig och tillfredsställande
representation blir erforderligt
att uppställa också en rad andra
villkor, exempelvis de villkor som skiljer
det schweiziska systemet från det
franska. På den punkten råder samklang
mellan min uppfattning och herr statsministerns.
Jag nöjde mig med att angiva
ett nödvändigt villkor, som herr statsministern
är beredd att underkänna, men
vi kan måhända komma överens om de
ytterligare villkor som är erforderliga
för att vi skall få en tillfredsställande
parlamentarisk representation i vårt
land.
Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Min
debattfråga var ju, varför man
inte kunde avvakta den sittande utredningens
förslag på det sätt som vi alltid
annars brukar göra. Då har herr Englund
sagt, att det är så kolossalt bråttom
att genomföra denna ändring, därför att
det finns risk att parlamentet förlorar
sin karaktär av representation. Jag frågar
herr Englund: Är engelska parlamentet
och amerikanska kongressen icke demokratiska
representationer? Då svarar
han: »Schweiz är ju också en demokra
-
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
25
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
ti.» Med andra ord: det är för att införa
det schweiziska systemet hos oss som
herr Englund vill ändra spärren från
1,4 till 1,3! Herr Englunds respekt fcr
siffrornas makt över tanken och verkligheten
är fantastisk.
Herr ENGLUND (fp):
Jag har respekt för millimeterna, herr
statsminister, när de ligger på gränsen
till bråddjupet.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu förevarande utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Englund m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att utlåtandet
skulle visas åter till utskottet.
Herr talmannen anförde vidare, att
propositioner nu till en början komme
att framställas beträffande yrkandet om
återremiss.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till berörda återremissyrkande
samt vidare på avslag
därå; och förklarade herr talmannen sig
finna den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Englund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som avslår yrkandet om återförvisning
till konstitutionsutskottet av dess
utlåtande nr 4, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, visas utlåtandet åter till
utskottet.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 85;
Nej — 39.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i herr Englunds m. fl. reservation;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 5, med förslag
till ändringar i riksdagsstadgan, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under försvarets fonder m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkterna 1—36
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 37
Lades till handlingarna.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 42, angående repetitionsövningsverksamheten
under budgetåret 1956/57 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkten 1
Ang. repetitionsövningsverksamheten
under budgetåret 1956/57
Under punkten 1 av fjärde huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade chefen för försvarsdepartementet
framhållit, att han räknat med att med
26
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
vissa enstaka, smärre jämkningar inställa
repetitionsövningarna under budgetåret
1956/57.
Den kostnadsbesparing, som härigenom
skulle uppnås, hade beräknats uppgå
till 67,7 miljoner kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:405) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 484), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels besluta att för
anordnande av repetitionsövningar under
budgetåret 1956/57 utöver vad i statsverkspropositionen
föreslagits anvisa ett
belopp av 25 miljoner kronor, dels ock
uttala, att de krigsförband, vilkas repetitionsövningar
inställdes hösten 1956
och våren 1957, borde inkallas till sådan
övning budgetåren 1957/58—1959/60
utöver ordinarie repetitionsomgångar;
dels ock en inom första kammaren av
herr Hagberg väckt motion (I: 172), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att repetitionsövningar i normal omfattning
skulle anordnas under budgetåret
1956/57 samt för detta ändamål anvisa
ett belopp av 67,7 miljoner kronor utöver
vad Kungl. Maj:t äskat under fjärde
huvudtiteln.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört bland annat:
»Då utskottet nu icke vill motsätta sig
en begränsning av repetitionsövningarna
i av departementschefen föreslagen omfattning,
sker det under den bestämda
förutsättningen, att anordningen i fråga
endast är att betrakta som en engångsåtgärd.
Av det anförda följer, att utskottet avstyrker
de i ämnet väckta motionerna.
Vid behandlingen framdeles under riksdagen
av anslagen under fjärde huvudtiteln
kommer utskottet alltså att räkna
med samma antal tjänstgöringsdagar
som departementschefen.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, med avslag å
motionerna 1:405 och 11:484 samt I:
172, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört.»
Reservationer hade avgivits
a) av herrar Svärd, Staxäng och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:405 och 11:484 samt
med avslag å motionen I: 172,
a) besluta att för anordnande av repetitionsövningar
under budgetåret 1956/57
utöver vad i statsverksproposition föreslagits
anvisa ett belopp av 25 miljoner
kronor,
b) uttala, att de krigsförband, vilkas
repetitionsövningar inställdes hösten
1956 och våren 1957, borde inkallas till
sådana övningar budgetåren 1957/58—
1959/60 utöver ordinarie repetitionsövningsomgångar;
b)
av herrar Karl Andersson, Åkerström
och Petterson i Degerfors, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.
Herr SVÄRD (h):
Herr talman! Frågan om det minst
sagt anmärkningsvärda sätt, på vilket
tanken att inställa repetitionsövningarna
lanserades i höstas, och det sätt, på
vilket beslut fattades i saken, har tidigare
diskuterats i detalj. Det finns ingen
anledning att en gång till ta upp den debatten,
särskilt inte som regeringens företrädare
inför de klara fakta i målet,
som anförts, begränsat sin argumentation
till allmänna bedyranden om en god
vilja, en samarbetsvilja, som trots allt
skulle finnas.
Två konstateranden bör emellertid göras.
Regeringen har behandlat den ansvariga
försvarsledningen och den arbetande
försvarsberedningen med dess
tolv ledamöter, bland vilka herrar oppositionsledare
befinner sig, på ungefär det
sätt som Gladstone på äldre dagar brukade
använda i förhållande till drottning
Victoria —- med hövligt förbiseende men
utan någon som helst hänsyn i sak. Försvarsledningen
blev nätt och jämnt informerad.
Försvarsberedningen däremot
hann efter telegrafisk kallelse få
Onsdagen den 14 mars 1950
Nr 10
27
Ang. repetitionsovmni
höra försvarsministerns meddelande i
saken, innan det föredrogs i radio, varöver
beredningens ledamöter torde ha
kant djup och varaktig tacksamhet.
Regeringens tillvägagångssätt ger vid
iianden — det är den andra slutsatsen
— att den inte bara känner sig mogen att
exklusivt ta det politiska ansvaret utan
därutöver är beredd att utan att höra vederbörliga
myndigheter ta även det försvarsorganisatoriska,
operativt betingade
ansvaret. Regeringen ingriper plötsligt
och utan närmare undersökning -—
kanske utan några undersökningar alls
_i ett enhälligt godtaget minimischema
för utbildningen av våra försvarskrafter.
Den ingriper därmed i den operativa
planläggningen. Att detta innebär ett ansvar
av annan art än det politiska och
av annan art än som är naturligt för en
regering förefaller mig självklart. Detta
är desto anmärkningsvärdare som alla,
möjligen med undantag av statsutskottets
hittills blanka reservanter, funnit det
ofrånkomligt att bestämt understryka —
jag citerar departementschefens mera
principiellt betonade resonemang —
»den allvarliga innebörden i åtgärden
att nu i höst och nästa vår inställa de
krigsförbandsvisa repetitionsövningarna».
Det är just i den bristande överensstämmelsen
mellan argumenteringen,
den anförda motiveringen, och de praktiska
förslagen, som egendomligheten,
för att inte säga det säregna, i denna fråga
ligger. Jag förmodar att man är skyldig
att fästa visst avseende vid de skäl
regeringen öppet redovisar för en åtgärd.
även om man mer och mer får den
känslan, att förmågan att läsa vad som
står mellan raderna är väsentligare än
förmågan att läsa det som verkligen står
på raderna för den, som försöker att
sätta sig in i den verkliga bakgrunden
till den nuvarande regeringens politik,
detta särskilt då årtalet går att jämnt
dela med två.
Men vad säger nu skrifterna om följderna
av de inställda repetitionsövningarna
— de skrifter som är auktoriserade
i försvarsdepartementet och i .statsrådsberedningen''.
’
;sverksamheten under budgetaret 1956/57
Försvarsministern erinrar om att vår
utbildningstid internationellt sett är
mycket kort. Därefter förkortar han den
ytterligare för en sjättedel av arméns
värnpliktiga. Vi har i motsats till de flesta
andra länder inga stående beredskapsstyrkor,
påpekar statsrådet Nilsson. Därefter
sänker han väsentligt den grad av
beredskap som är möjlig att nå med vår
försvarsorganisation, som ju har som
förutsättning att vara en ren utbildningsorganisation.
Repetitionsövningar i krigsförband
är — enligt försvarsministerns
uppenbara mening — ett normalt led i
vår värnpliktsutbildning, nödvändigt för
att komplettera första tjänstgöringens
kunskaper hos de värnpliktiga och för
att göra de förband krigsdugliga, som
oundgängligen behövs för att den operativa
målsättning, om vilken vi alla varit
överens, skall kunna fullföljas.
Så kan man sammanfatta försvarsministerns
uppfattning om den vidare utbildningen
av enskilda soldater och den
förbandsträning, som han därefter föreslår
skall inställas. Försvarsministern är
övertygad om nödvändigheten att sedermera
återgå till repetitionsövningar i
normal omfattning. Statsutskottets majoritet
understryker ytterligare departementschefens
realistiska och positiva uttalanden
om de krigsförbandsvisa repetitionsövningarnas
nödvändighet. Majoriteten
av statsutskottet markerar särskilt
vikten av att de värnpliktiga, som enligt
materielplanerna skall utrustas med nya
vapen, verkligen blir utbildade med dessa
vapen och för dessa vapen, och därutöver
understryker utskottet den ofrånkomliga
nödvändigheten av en omskolning
av äldre värnpliktiga för nya uppgifter
i försvarets tjänst, den omskolning
som sker under tredje repetitionsövningen.
De menliga följderna för utbildningens
standard av den åtgärd utskottets
majoritet sedermera yrkat bifall till är
samma majoritet fullt på det klara med.
Uttalanden av detta slag är mycket
värdefulla. Man har bara anledning uttalu
en förhoppning om att de denna
gång skall betyda mera i sak än liknande
uttalanden tidigare har gjort. Man kan
dessutom av argumentationen — både
28
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. repctitionsövningsverksamheten um
departementschefens och utskottsmajoritetens
— dra två slutsatser. För det första
råder enighet om att vår nuvarande
utbildningstid är ett minimum, som endast
genom kontinuiteten och effektiviteten
i utbildningen och genom en utbildningsorganisation,
som rationellt tar till
vara vår levande värnkraft, kan ge vad
vi oundgängligen behöver av kvantitet
och kvalitet i försvarskrafter. Krigsförbandsvisa
repetitionsövningar är ett
ofrånkomligt och integrerande led i detta
utbildningssystem. För det andra måste
det mot bakgrunden av den allmänna
argumentation som anförts krävas mycket
starka skäl för att man skall suspendera
detta väsentliga led i vår försvarsorganisation
och i vårt försvars uppbyggnad.
Vilka är då dessa mycket starka skäl,
som varit avgörande för departementschefen
och som sedermera godtagits av
den utskottsmajoritet, som nu fått någon
utvidgning åt borgerligt håll? På den
punkten förefaller det mig som om det
råder en viss oklarhet, en ganska talande
oklarhet. När regeringsbeslutet tillkännagavs
i november, lades starkt eftertryck
på de statsfinansiella synpunkterna.
Resonemanget från departementschefens
sida då var att det inom en balanserad
budget inte fanns utrymme för
de försvarsutgifter, som skulle vara nödvändiga,
om man ordnade krigsförbandsvisa
repetitionsövningar i normal omfattning.
Ingen direkt sammankoppling
gjordes mellan frågan om dessa repetitionsövningar
och utrymme för en skattelättnad.
Detta är jag angelägen att understryka.
Men man fick en känsla av
att under hela resonemanget låg en föreställning
om att vi hade att välja mellan
utbildning av den art, som riksdagen
enhälligt beslutat, och en skattesänkning.
Denna ståndpunkt är ohållbar. Det är
orimligt att driva den linjen att man
genom en begränsning av utgifterna under
ett budgetår skulle skapa underlag
för en skattesänkning. Jag säger detta för
säkerhets skull.
När sedan budgeten presenterades med
sitt preliminära överskott på 237 miljoner
kronor, så uppstod en viss förskjutning
er budgetåret 1956/57
i motivationen och argumentationen. De
utpräglat statsfinansiella skälen ramlade
ner på uppmärksamhetsskalan och
man anförde i stället så kallade ekonomiska
skäl och därutöver en utan vidare
som självklar förutsatt nödvändighet att
utan hänsyn till resultaten hålla försvarskostnaderna
nere. Med ekonomiska
skäl torde väl avses s. k. samhällsekonomiska
skäl, de som brukar anföras i
varje sammanhang, då man inte vill göra
någonting. Det finns ingen anledning att
närmare ge sig in i den icke utsagda
samhällsekonomiska motivering, som här
kan ha varit drivande. Det räcker med
att säga, att så ansträngd är inte vår samhällsekonomi,
att ett anspråkstagande av
arbetskraft och materiel, som motsvarar
0,7 procent av den svenska statsbudgeten,
skulle vara avgörande och kunna betraktas
som ett starkt skäl för att om än tillfälligt
bryta sönder en utbildningsorganisation.
Försvarskostnaderna hotar att stiga.
Det är emellertid att märka, att denna
stegring är av rent automatisk natur —
till sin huvuddel. Det är alltså inte fråga
om en reell stegring, utan en formell
stegring, som i främsta rummet beror på
penningvärdeförsämring, lönestegringar,
den tekniska utvecklingen och på de materielplaner,
som riksdagen har antagit i
medvetande om den belastning de medför
på statsfinanserna och på skattebetalarna.
Att då hävda, att en väsentlig reduktion
av försvarsutgifterna är ofrånkomlig,
förefaller mig vara att medvetet
anslagsmässigt urholka det försvar, om
vars nödvändighet med hänsyn till den
operativa målsättningen vi samtidigt är
överens.
Statsutskottet — eller rättare dess majoritet
— anför för sin del ytterligare ett
skäl. Inom krigsteknikens område, säger
utskottet, pågår ett intensivt utvecklingsarbete,
som inom en snar framtid kan
komma att ställa oss inför problem om
anskaffande av helt nya stridsmedel.
Samtidigt måste vi, fortsätter utskottet,
till alltmer stegrade kostnader anskaffa
vapen för den nuvarande organisationen.
Det är sant och riktigt. Det är väl i dessa
omständigheter som försvarskostnader
-
Onsdagen den 14 mars 1950
Nr 10
29
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
nas problematik — deras problematik på
något längre sikt — döljer sig. Dessa synpunkter
har, såvitt jag förstår, ingen
relevans i det sammanhang där de anförs.
Man förändrar ingenting i de avseenden,
som utskottets majoritet här framhållit,
genom en begränsning av försvarsutgifterna,
där man förutsätter, att begränsningen
är tillfällig och endast kan
ha effekt under ett avgränsat budgetår.
Herr talman! Jag har svårt att finna,
att de skäl som anförts för att inställa
de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna
är av den styrka, att de kan anses
motväga de skäl, som försvarsministern
och utskottsmajoriteten anfört för att bibehålla
krigsförbandsvisa repetitionsövningar
i normal omfattning.
Låt mig nu bara summera följderna av
ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Ett
sådant bifall får konsekvenser för sex
år framåt. En sjättedel av armén blir inte
stridsberedd eller godtagbart krigsduglig
vid en mobilisering. Det uppstår allvarliga
luckor i lokalförsvaret, i det försvar
som skall ta första stöten, som skall skydda
hemort, flygfält och kommunikationer
— luckor på det viset att man inte
har folk för de uppgifter som det är nödvändigt
att fullfölja. Till slut har både
Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten varit
nödsakade att föra fram tanken på
en efterutbildning, om det utrikespolitiska
läget skulle skärpas. Effektiviteten av
en efterutbildning och kostnaderna för
en efterutbildning känner vi till. Vi vet
också från andra världskrigets mest kritiska
år vad denna efterutbildning betydde
för de värnpliktiga och för näringslivet,
vilken ständig osäkerhet den skapade.
Och vi som — om än i mycket
underordnade befattningar — hade att ta
del i efterutbildningen under andra
världskriget, vi bad nog alla att få slippa
att delta i någonting sådant i framtiden.
T detta läge — jag skulle vilja säga: i
det politiska läge — som nu föreligger
har vi i högerpartiet gjort ett kompromisserbjudande,
vars detaljer framgår av
den reservation som är fogad till dert föreliggande
utskottsutlåtandet. Vår principiella
ståndpunkt är och har hela tiden
varit den, att det riktiga iir att ordna
krigsförbandsvisa övningar i den omfattning,
varom enhälligt beslut bär fattats.
Vi har emellertid trots denna ståndpunkt
velat göra kompromisserbjudandet
därför att vi hade hoppats och trott, att
det skulle vara möjligt att med utgångspunkt
i detta komma till ett något mera
positivt beslut än Kungl. Maj :ts förslag
innebär. Jag tillåter mig säga att något
ytterligare kompromisserbjudande icke
föreligger från något håll.
Det är klart att man kan rikta kritik
mot detta kompromisserbjudande. Det
är sämre än repetitionsövningar i full
omfattning, därom har vi varit medvetna.
Men vi har övertygat oss om att detta
kompromisserbjudande botar de värsta
revor, som skulle uppkomma vid bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, och vi har
övertygat oss om att det, under förutsättning
att man fullföljer det med en
vidareutbildning under senare budgetår
av dem som under nästa budgetår inte
blir utbildade, tillfredsställer de krav
som man från militära utgångspunkter
kan ställa.
Det har också varit angeläget att markera,
att varken kompromisserbjudandet
eller bifall till ett yrkande om repetitionsövningar
i full omfattning kommer
att medföra någon total merbelastning på
samhällsekonomien. Den merbelastning,
som framkommer som en följd av de yrkanden
vi har ställt, är vi beredda att
kompensera genom begränsningar på
andra punkter.
Herr talman! Jag ställer i detta skede
av debatten inga yrkanden. Jag riktar
däremot en vädjan till kammarens ledamöter
att ta sin ställning under omprövning,
att verkligen tänka efter om inte
enighet i försvarsfrågan skulle vara värd
den eventuella uppoffring det kan innebära
att stödja vårt kompromisserbjudande.
Jag tror att det nu inte gäller bara
en isolerad försvarsfråga. Det gäller att
dementera en uppfattning som undan för
undan sprider sig, att vi nu här i landet
skulle bedöma den utrikespolitiska situationen
lättsinnigare än vi tidigare gjort,
att vi skulle ha låtit oss bedåras av det
skenbara lugn som råder och bakom vilket
en intensiv uppladdning sker inom
30
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. repetitionsövningsverksamheten
de olika blocken. Det gäller också att
dementera en föreställning, som också
håller på att sprida sig, att man inom
ansvariga kretsar skulle vara beredd att
ta hänsyn till en diffus försvarsnihilism,
en pacifism, som är mycket litet genomtänkt
och som rimmar mycket illa med
det läge som existerar i den värld i vilken
vi lever. Det finns ingen anledning
att ifrågasätta de goda avsikterna bakom
denna pacifistiska försvarsovilja. Det räcker
med att konstatera, att om man i framtiden
tar hänsyn till den, kommer detta
att få praktiska, resultat för vår försvarsförmåga
av ödesdiger innebörd. Det räcker
att konstatera, att om man tar hänsyn
till denna diffusa försvarsnihilism,
är alla förutsättningar för ett samarbete i
försvarsfrågan brutna.
Herr ANDERSSON, KARL, (s):
Herr talman! Tillsammans med två ledamöter
i andra kammaren har jag till
detta utskottsutlåtande fogat en blank
reservation. Vi är fullt eniga med utskottsmajoriteten
i vad det gäller att tillstyrka
departementschefens förslag om
inställande av repetitionsövningarna. På
den punkten är det inte några delade
meningar mellan utskottsmajoriteten och
oss tre. Det är i fråga om utskottets förslag
till formulering av sin motivering
som vi har gjort vissa erinringar, som
jag här litet vill uppehålla mig vid.
Vi skulle till nöds ha kunnat förstå,
om utskottet för att kunna vinna enighet
i denna fråga hade velat sträcka sig så
långt i sin skrivning, som nu faktiskt
är fallet. Men som alla ser, har här inte
kunnat uppnås någon enighet. Högern
har gått sin väg, alldeles oavsett vad utskottets
majoritet har beflitat sig om att
skriva. Under sådana förhållanden har
vi svårt att förstå, att utskottet har velat
sträcka sig så långt i fråga om eftergifter
åt den opposition, som i detta faR
främst kommit från högern, som här
verkligen blivit fallet.
Vi finner det vara minst sagt oklokt,
att man här i ett riksdagens uttalande
binder sig för framtiden i en fråga som
denna. Utskottet hemställer nämligen i
sitt förslag till skrivelse till Kung]. Maj:t
under budgetåret 1956/57
att detta tillstyrkande sker under den
bestämda förutsättningen, att anordningen
i fråga endast är att betrakta som en
engångsåtgärd. Det är framför allt detta,
att man vill slå fast att den inte får lov
att upprepas, som vi finner vara synnerligen
oklokt. Det kan uppstå ekonomiska
lägen, värre än de nuvarande, där en regering
måste söka att finna möjligheter
att begränsa utgifterna.
Mycket stora delar av det svenska folket
har med tillfredsställelse hälsat försvarsministerns
förslag om att inställa
repetitionsövningarna innevarande år
för att därmed sänka försvarskostnaderna.
Då bör vi inte i ett slags ovist nit
säga, att detta inte får upprepas och att
det endast får betraktas som en engångsåtgärd.
Något sådant kan möjligen
en försvarsminister säga. En försvarsminister
kan ju ersättas med en annan,
men när riksdagen säger det, är det betydligt
allvarligare, ty knappast någon
försvarsminister kan ju sätta sig över
vad riksdagen har uttalat.
Det är inte min avsikt att upptaga en
polemik här med den föregående ärade
talaren. Det överlämnar jag åt utskottets
talesmän. Herr Svärd var emellertid inne
på en sak, som jag inte kan låta gå förbi
oemotsagd. Han gjorde nämligen gällande
att förslaget att inställa repetitionsövningarna
inte kunde vara motiverat av,
som han sade, samhällsekonomiska skäl.
Vi får tillfälle att återkomma till detta
när vi får kapitalbudgeten till behandling
här i kammaren, vilket väl blir någon
gång efter påskhelgen. Då skall tåg
nog passa på tillfället att ta upp herr
Svärds resonemang. Vi kommer då att
finna att högern just under kapitalbudgeten
kommer att leverera en alldeles
utomordentlig illustration till vad herr
Svärd nyss nämnde, men jag skall som
sagt inte nu uppehålla mig vid det.
För dagen vill jag nöja mig med att
här å mina egna och mina medrescrvanters
vägnar hemställa om en viss ändring
i den föreslagna motiveringen. Jag hemställer
således, herr talman, att sista
stycket på s. 5, som börjar med orden
»Då utskottet nu icke vill» och slutar
med »som en engångsåtgärd», skall utgå.
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
31
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
Häri instämde herr Svedberg, Lage,
(s).
Herr HAGBERG (h):
Herr talman! Jag har den största
respekt för den föregående talaren, för
den personliga uppfattning han hyser i
försvarsfrågan och för den ståndpunkt,
han här intagit såsom uttryck för en
alldeles bestämd åsikt. Å andra sidan,
herr talman, måste jag säga, att jag trodde,
att den tid var förbi i svensk försvarspolitik,
när uppfattningar och meningar
av den karaktär, som vi här har
lyssnat till, kunde framföras i en debatt,
som vill göra sig förtjänt av ordet
realistisk.
Herr talman! Under utrikesdebatten
här i kammaren i dag för en vecka sedan
uttalade statsministern ett beklagande
med adress till herr Ewerlöf, av att denne
»så till den grad uppförstorar eventuella
meningsskiljaktigheter beträffande
repetitionsövningarna, att meningsskiljaktigheterna
i denna detaljfråga kan
föranleda honom att uppta till diskussion
vår alliansfria politik över huvud
taget». Enligt statsministerns mening innebure
detta »en fantastisk överdimensionering
av en bedömningsfråga, där
man kan ha olika meningar». Längre
ned i samma anförande ansåg statsministern,
att man »uppförstorar en meningsskiljaktighet
i en detaljfråga till
någonting, som skulle innebära tecken
på att försvarsviljan är vacklande».
För statsministern är alltså uppenbarligen
spörsmålet om repetitionsövningarnas
inställande ingenting annat än en
bedömningsfråga, en detaljfråga. Den
sistnämnda termen förekom två gånger
i statsministerns dock relativt korta inlägg
i debatten i onsdags, .lag måste, herr
talman, uppriktigt säga, att jag har
ganska svårt att finna en överensstämmelse
mellan dessa uttalanden om repetitionsövningarnas
inställande såsom en
detaljfråga och exempelvis försvarsministerns
tillkännagivanden i propositionen.
Försvarsministern säger sig ju vara
medveten om den allvarliga innebörden
av denna åtgärd. Den innebär, säger
han, en viss försvagning av utbildningsstandarden
inom försvaret. Åtgärden
måste därför, tillägger han, betraktas såsom
en engångsåtgärd. Repetitionsövningarna
ingår som ett normalt led i vår
värnpliktsutbildning, säger han vidare,
och får ses som ett komplement till vår
i förhållande till nästan alla andra länder
korta första tjänstgöring.
Ännu längre, ärade kammarledamöter,
finner jag avståndet vara mellan statsministerns
uttalande och statsutskottets
deklarationer, som vi nu har framför oss.
Jag vill nog säga, att statsutskottets majoritet
minst av allt betraktar repetitionsövningarnas
inställande som en detaljfråga.
Sålunda säger sig utskottet till
fullo inse de menliga konsekvenser för
utbildningens standard, som ett inställande
av dessa övningar skulle medföra.
Utskottet kan därför icke undgå »att
hysa betänkligheter mot det avsteg från
gällande ordning», som det föreliggande
förslaget utgör. Det heter sedan: »Då
utskottet nu icke vill motsätta sig en
begränsning av repetitionsövningarna i
av departementschefen föreslagen omfattning,
sker det under den bestämda
förutsättningen, att anordningen i fråga
endast är att betrakta som en engångsåtgärd.
»
Ja, herr talman, så förhåller det sig
alltså med denna detaljfråga — för att
nu använda statsministerns terminologi
— sedd ur respektive statsministerns,
försvarsministerns och statsutskottets,
synpunkt.
Jag skulle sedan gärna vilja säga några
ord om den s. k. besparingseffekten, som
har spelat en rätt stor roll i debatten, i
varje fall utanför denna kammare. Redan
i remissdebatten framhöll statsministern,
som kammarens ärade ledamöter
säkert väl erinrar sig, att »ständigt
stegrade försvarsutgifter, framför allt i
en tid, då man på åtskilliga håll reducerar
försvarsutgifterna, utgör ett hot mot
försvarsviljans förankring hos folkmedvetandet».
Denna mening återkom i debatten
här i kammaren för en vecka sedan,
fast — och det var eu ganska intressant
observation, man därvidlag kunde
göra — i något dämpad form. Jag kan
32
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
för min del rätt väl förstå den nedtoning,
som statsministern gjorde. Mot bakgrunden
av propositionens tillkännagivande
av att fjärde huvudtiteln under de tre
senaste budgetåren legat praktiskt taget
konstant vid drygt 2 000 miljoner kronor,
föreföll onekligen statsministerns
uttalande i remissdebatten om ständigt
stegrade försvarsutgifter tilltaget, om jag
så får säga, en smula i överkant.
Nu invänder måhända någon, att allt
detta är riktigt, men att det är lika rikligt
att fjärde huvudtiteln dock ökar för
nästa budgetår. Den ökar •— även vid
ett inställande av repetitionsövningarna
— med 54,9 miljoner kronor. Ja, ärade
kammarledamöter, det är alldeles riktigt.
Enbart lönehöjningarna spelar ju
härvidlag en väsentlig roll. Men när man
nu ställs inför denna ökning av försvarskostnaderna,
kan det ha sitt intresse att
kasta en blick även på de andra, mera
kostnadskrävande huvudtitlarna. Hur
ställer sig då situationen beträffande
dem?
I jämförelse med riksstaten 1955/56,
alltså det nu löpande budgetåret, ökar
socialdepartementet med 299 miljoner,
kommunikationsdepartementet med 165,1
miljoner, ecklesiastikdepartementet med
116,1 miljoner, inrikesdepartementet
med 52,9 miljoner kronor o. s. v. I denna
uppställning kommer, som kammarens
ledamöter helt säkert redan konstaterat,
försvarsdepartementet på fjärde
plats. Beträffande huvudtitelns samlade
omfattning kommer ju, som vi alla vet,
fjärde huvudtiteln på andra plats i vår
budget, närmast efter socialdepartementet,
som uppvisar en omslutning, vilken
ligger drygt en tredjedel över kostnaderna
för försvaret. Om man lägger till de
67,7 miljoner, som repetitionsövningarnas
inställande skulle »spara», kommer
fjärde huvudtiteln att rycka upp från
fjärde till tredje plats i den uppställning,
som jag här sysslat med, med en ökning
på 122,6 miljoner kronor.
Jag undrar, om statsministern eller någon
annan ledamot av statsrådet skulle
vilja upplysa denna kammare om hur
många länder här i världen det finns,
som kan förete en relation mellan so
-
cialkostnader och försvarskostnader, vilken
är för socialkostnaderna så gynnsam
som den, vilken vi i vårt land kan uppvisa.
Jag tror, att ett sådant auktoritativt
besked skulle vara av ett ganska betydande
värde för kammarens ledamöter.
Jag har, herr talman, icke sagt detta
— det vill jag starkt understryka -—
därför att jag skulle förmena socialkostnaderna
vara för höga här i landet. Inte
alls! För övrigt vill jag erinra om att de
verkligt avgörande besluten, således de
beslut som i huvudsak bestämmer femte
huvudtitelns utformning, har vi, som alla
vet, i stort sett fattat i fullständig enighet,
vilket hedrar den svenska riksdagen.
Det beslut om en höjning av folkpensionerna
med i runt tal 11 procent, som
inom kort förestår, blir också, såvitt
jag förstår, enhälligt. Nej, herr talman,
jag har gjort detta påpekande därför att
jag anser det vara oriktigt att utelämna
dessa ganska fundamentala fakta, när vi
diskuterar försvarsfrågorna över huvud
taget.
Och till slut: en ökning av fjärde huvudtiteln
med 67,7 miljoner kronor utöver
vad regeringen föreslår betyder en
ökning med 3,2 procent. Därest statsministern
hade varit närvarande, skulle jag
ha velat rikta följande fråga till honom:
Menar verkligen statsministern, att denna
ökning med 3,2 procent skulle innebära
»ett hot mot försvarsviljans förankring
hos folkmedvetandet»? Det är
ju dock omkring dessa 3,2 procent, som
denna debatt står. Menar verkligen statsministern
att en sådan risk skulle kunna
uppkomma? Det är ju föga sannolikt,
framför allt som ju den s. k. besparingen
både enligt försvarsministern och
statsutskottet under alla omständigheter
blott är att fatta som en engångsföreteelse.
Därtill antyder ju statsutskottet, att
åtgärder bör kunna vidtagas för att senare
eliminera verkningarna av den här
föreslagna minskningen av repetitionsövningarnas
omfattning.
Även en annan jämförelse kan i detta
sammanhang ha sitt intresse. De egentliga
statsutgifterna beräknas som bekant
komma att stiga med 7,7 procent från
nu löpande till nästa budgetår, medan
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
33
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetaret 1956/57
försvarskostnaderna enligt regeringens
förslag skulle öka med endast 2,7 procent.
Vid repetitionsövningar i full omfattning
skulle försvarsutgifterna ha stigit
mellan de båda budgetåren med 6,1
procent och skulle sålunda alltjämt ligga
under den generella ökningen med
7,7 procent för statsutgifterna.
Mot bakgrunden av dessa fakta kan
jag, herr talman, förstå att statsutskottet
är rätt obenäget, om jag så må uttrycka
mig, att närmare fördjupa sig i den ekonimiska
aspekten på problemet och i
det hänseendet väsentligen nöjer sig med
en hänvisning till departementschefens,
som jag tycker, ganska knapphändiga
uttalande på denna punkt. Jag har ett
intryck av att inte heller departementschefen
är särskilt intresserad av att betrakta
denna fråga ur ekonomiska aspekter.
Det spörsmål, som vi nu diskuterar
och som av statsministern, såsom jag
har antytt, betraktas som en detaljfråga,
berör den fortsatta försvarsutbildningen
av SO 000 å 85 000 man. Är det
en »detaljfråga», måste man säga att det
är en ganska väsentlig sådan i vårt lilla
land.
Jag har föga att tillägga till vad herr
Svärd tidigare här har anfört i utbildningsfrågan.
Jag vill blott för min del
understryka, att ett inställande av dessa
krigsförbandsvisa repetitionsövningar,
som termen lyder, betyder, att ett stort
antal svenska värnpliktiga, om det vill
sig illa, kan komma i den situationen, att
de tvingas möta ett modernt krigs påfrestningar
utan att ordentligt känna sina
vapen, utan vidareutbildning under
nu gällande taktiska förutsättningar och
med otillfredsställande förmåga att söka
skydd mot atomvapnets verkningar.
Herr talman! Jag kommer fram till följande:
Försvarsledningen
har anfört bestämda
erinringar mot förslaget och uttalat
allvarliga varningar för dess följder. Försvarsministern
har icke rest några gensagor
mot dessa erinringar och varningar
utan nöjt sig med att utan närmare
motivering hänvisa till det ekonomiska
läget. Statsutskottets bedömning och ut
il
Första kammarens protokoll 1956. Nr 10
talanden synes mig slutligen vara sådana,
att de logiskt hade bort leda till ett
avstyrkande av propositionen, icke till
ett tillstyrkande av densamma.
Jag vill, herr talman, vid detta skede
av debatten inte ställa ett yrkande om
bifall till den motion i ämnet, som jag
har tillåtit mig att väcka. Jag vill först
avvakta resultatet av den vädjan till
kammaren, som herr Svärd här tidigare
har framfört. Skulle emellertid denna
vädjan förklinga ohörd, anser jag mig
oförhindrad att hemställa om bifall till
motionen i denna kammare nr 172.
Herr GILLSTRÖM (s):
Herr talman! Först vill jag besvara en
fråga som framkommit.
Det har på sina håll undrats över att
denna punkt har brutits ut ur sitt sammanhang
i fjärde huvudtiteln. Detta har
skett av rent praktiska skäl. Sedan utskottet
funnit att enighet inte kunde uppnås,
har man ansett det vara lämpligt att
få till stånd ett avgörande beträffande repetitionsövningarna
innan huvudtiteln i
övrigt slutjusteras. Denna fråga ingriper
nämligen kostnadsmässigt i huvudtiteln
i övrigt på inte mindre än ett 30-tal
olika punkter, som i annat fall skulle ha
försetts med reservationer. Jag förmodar
att denna metod måste anses vara ändamålsenlig.
I själva sakfrågan får jag först konstatera,
att det nu inte diskuteras, huruvida
det är samhällsekonomiskt klokt att hålla
inne de miljoner som man avser att
spara genom att inställa repetitionsövningarna.
Inte ens högern menar att man
skall taga pengarna någonstans utanför
den totala ram som uppdrages i statsverkspropositionen.
Även högern menar
att man skall hålla den ramen intakt och
säger i sin reservation att man i stället
skall spara på utgiftsposter i andra huvudtitlar.
När förslaget om repetitionsövningarnas
inställande offentliggjordes, sades
det från något håll att försvarsministern
borde ha hört sig för — man menade
hos den militära sakkunskapen — om det
inte var möjligt att spara dessa nära 68
34
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
miljoner kronor genom minskning av
andra utgifter inom försvarets ram. Detta
hände i november, och sedan dess
har de som var intresserade av att rädda
repetitionsövningarna, om de nu är så
viktiga, haft tillfälle att göra det genom
att anvisa sådana besparingar inom försvarets
huvudtitel. Statsutskottets första
avdelning har gått igenom den preliminärt,
men där bär inte framkommit några
förslag om att man skulle kunna ta
pengarna där. Man har i stället fått veta,
att de skulle tas någon annanstans. I onsdags
justerade statsutskottet kommunikationsverkens
kapitalbudget, och då yrkade
högern i angivet syfte att använda
pengarna till repetitionsövningarna
sänkningar av investeringarna för televerket,
statens järnvägar och vattenfallsverket,
för televerket ett par miljoner,
för SJ cirka 10 miljoner, för vattenfallsverket
cirka 14 miljoner, och man sade
att man skulle fortsätta att yrka besparingar
på andra håll för att få pengar för
helt genomförande av repetitionsövningarna.
Vi vet förut att investeringarna, i
varje fall inom kommunikationsverken,
är hårt nedbantade i regeringens förslag.
Nu ställs vi genom högerns yrkanden
inför alternativet att antingen inställa
repetitionsövningarna eller också banta
ner dessa investeringsposter ytterligare,
försämra servicen vid statens järnvägar
och på andra områden och ytterligare
bromsa den utveckling som redan
är i viss mån återhållen. Jag tror inte att
valet mellan de två alternativen kommer
att bli svårt för någon som känner
till hur hårt begränsad ramen för dessa
investeringsområden redan är.
Det har sagts, inte minst i den offentliga
debatt som pågått under de sista månaderna
i denna fråga, att vi har haft
samförstånd över partilinjerna i försvarsfrågan
under många år och att det
steg som man nu avser att ta skulle innebära
en brytning med den samförståndslinjen.
Jag tror att jag har varit
anhängare av tanken att hålla försvaret
ovanför partistriderna, men jag måste
säga att enigheten inte heller varit total
förut. Det har ofta förekommit att högern
och även ibland folkpartiet haft re
-
servationer i försvarsfrågan under dessa
efterkrigsår. Någonting annat är det inte
fråga om nu. Högern har en egen linje
och de övriga partierna håller på samförståndet.
Yi som nu tillhör majoriteten
kan inte hjälpa, om högern mäler sig ut
ifrån detta försök att hålla försvarsfrågan
över partigränserna. För mig har
emellertid åtskilligt av vad som förekommit
i den offentliga debatten i denna
fråga varit en djup besvikelse. Jag vill
också säga, att samförståndet knappast
får köpas till vilket pris som helst, och
om högern har menat att alla måste rätta
sig efter dess önskningar i denna fråga,
då kan i varje fall inte jag vara med i
fortsättningen.
Det förslag som utskottet framlagt är
helt överensstämmande med Kungl.
Maj:ts förslag. Liksom Kungl. Maj:t säger
utskottet, att det är en allvarlig sak
att man på detta sätt rubbar utbildningen
inom vårt försvar, att man undantar
från den kontinuerliga efterutbildningen
en sjättedel av armén, som ju i huvudsak
berörs. Jag håller emellertid före att de
ogynnsamma verkningar, nackdelarna,
av ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag är
betydligt överdrivna i presspropagandan
liksom i det anförande som herr Svärd
nyss höll. Det är ändå fråga om en engångsåtgärd,
och detta har både Kungl.
Maj:t och utskottet understrukit, en engångsåtgärd
vars ogynnsamma verkningar
kan repareras, om det utrikespolitiska
läget någon gång under de närmare
åren skulle påkalla detta.
När vi har sagt ifrån att detta är en
engångsåtgärd, beror det också på att
hela utbildningssystemet inom vårt försvar
är uppbyggt så, att det över huvud
taget inte är möjligt att tänka sig att
man kan fortsätta på den här vägen. Repetitionsövningarna
krigsförbandsvis,
som herr Svärd talade om, bygger på inkallelse
av värnpliktiga vertikalt genom
hela värnpliktsgenerationen, de berör
alltså både äldre och yngre årsklasser,
och skulle man framdeles vilja begränsa
övningarnas omfattning, kan det inte ske
på samma sätt som nu, utan då måste
man finna ett annat system för utbildningen.
Men någonting sådant har inte
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
35
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
föreslagits från något håll eller över huvud
taget antytts i debatten, och därför
måste man nog betrakta det föreliggande
förslaget som en engångsåtgärd.
Det har sagts, att det måste erbjuda
mycket stora svårigheter att, om det en
gång skulle bli nödvändigt, eliminera
nackdelarna av att repetitionsövningarna
nu inställs. Ja, det är klart att det blir
svårt, men ingen har bestritt att det är
möjligt att väsentligen klara den saken,
och därför tror jag att man utan alltför
stor bävan kan bifalla utskottets förslag.
På minussidan finns bara svårigheterna
att genomföra en utbildning i efterhand.
På plussidan kommer en besparing, låt
vara en engångsbesparing, på omkring 68
miljoner kronor, och därtill kommer det
nationella värdet av att 80 000 å 85 000
man får stanna kvar i det produktiva
livet under repetitionsmånaden. Jag skulle
tro att även det sistnämnda är av stor
betydelse i nuvarande situation.
Sedan skulle jag även vilja anföra en
rent personlig synpunkt på frågan.
Den snabba utveckling som krigstekniken
har undergått och undergår, en utveckling
som tydligen accelererar, har
givit mig den bestämda känslan att försvarets
ekonomiska krav på vårt samhälle
ganska snart kommer att växa över vår
förmåga. Redan nu kan vi konstatera att
den försvarsorganisation vi har är för
stor för våra resurser. I föregående punkt
på föredragningslistan behandlades frågan
om försvarets kapitalbudget. Denna
är nedbantad till en obetydlighet av det
som ansvariga myndigheter anser vara
nödvändigt i vår försvarsorganisation,
och inte ens dessa begränsade anslag torde
kunna utnyttjas när kvotåtstramningen
sätter in. Vi har kunnat konstatera, för
att ta ett annat exempel, att vi inte har
gått i land med att förverkliga de flerärsplaner
beträffande materielanskaffningen,
som riksdagen enhälligt har fattat
beslut om. Med den takt vi nu håller
kommer 10-årsplancn för armén att bli
en 13- eller l l-årsplan, något som ungefär
motsvarar vad eu opposition år 1953
förordade. På samma sätt förhåller sig
med planen för marinen. När vi vet att
vi faktiskt inte orkar fylla ramen i vik
-
tiga avseenden •—- och detta utan att det
råder några delade meningar om det —
tvingas man fundera över om ramen inte
är för stor och om vi inte borde tänka
mera på effektiviteten än på kvantiteten.
Ur den synpunkten tycker jag att det steg
att begränsa den helt utbildade kadern
inom armén som vi nu är beredda att ta
— i och för sig ett formellt icke lämpligt
steg -— också utgör ett varsel om att
vi inte orkar med det hela när det kommer
till kritan, när det om något år verkligen
visar sig vad denna tekniska utveckling
kommer att kosta.
Jag måste också erkänna att jag har
den uppfattningen att det utrikespolitiska
läget ur våra synpunkter inte är allvarligare
just nu än att vi även med
hänsyn till detta läge vågar ta det steg
som utskottet rekommenderar.
Herr Andersson i Rixö vände sig emot
att utskottet så starkt understrukit engångskaraktären
i det beslut som utskottet
förordar. Jag var inte med när utskottet
justerade sitt utlåtande, men även
om jag varit med då, skulle jag kanske
inte haft någonting att erinra. Jag tycker
nämligen inte att det spelar någon roll,
om ett utskott eller riksdagen uttalar
rätt och slätt en mening eller en förutsättning
eller om detta uttalande graderas
i fråga om bestämdheten. Rara ett
uttalande, ett bestämt uttalande och ett
ännu bestämdare uttalande. Innebörden
blir densamma i vilket fall som helst —
det är en mening eller en förutsättning,
varken mer eller mindre. Ur den synpunkten
har jag inga betänkligheter mot
att acceptera utskottets skrivning.
Med hänvisning till de anförda skälen
her jag, herr talman, att få yrka bifall
både till utskottets uttalande och dess
hemställan.
Herr SVÄRD (h) kort genmäle:
Herr talman! Om herr Gillström har
den markerade personliga uppfattningen
att man skall krympa ramen för det
svenska försvaret, så står herr Gillström
inför uppgiften att begränsa vårt försvars
operativa målsättning. Detta betyder
konkret, alt herr Gillström skall upp
-
36
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
ge vilken del av landet vi inte skall
försvara. -— Jag har velat säga detta därför
att man bör hålla den utgångspunkten
klar, när man diskuterar försvarsorganisationens
omfattning.
Är man anhängare av ett effektivare
försvar och mera ser till kvalitet än
kvantitet, så förefaller mig åtgärden att
inställa de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna
fullkomligt orimlig. Effekten
av ett sådant inställande är nämligen,
att man allvarligt försämrar kvaliteten
hos en sjättedel av den svenska
arméns förband. Det av herr Gillström
rekommenderade förslaget ger oss en
kvalitativt sämre försvarsmakt.
Herr Gillström säger, att detta är en
engångsåtgärd. Jag är glad över att det
beskedet upprepades, men jag erinrar
om att engångsåtgärden medför en försvagning
av svenskt försvar, som består
fram till 1962. Och vad angår möjligheterna
att vid ett skärpt läge efterutbilda
dem som nu inte får sin utbildning —
det är ju detta diskussionen närmast
gäller — så har överbefälhavaren ett
mycket bestämt besked att ge: han varnar
eftertryckligt för den tankegången.
Till slut bara ett ord om enigheten i
försvarsfrågan. Samförstånd fordrar aktivitet
av minst två parter. Yi har från
högerpartiets sida, trots vår principiella
inställning i denna fråga, lagt fram ett
konkret förslag till något som enligt vår
bedömning skulle kunna vara utgångspunkten
för en kompromiss. Vi har förklarat
oss beredda att diskutera denna
utgångspunkt, men från den andra sidan
har intet intresse därför visats. Jag
frågar då: Vilken av parterna i ett samförstånd
kring det svenska försvaret är
det, som har intagit den passiva ståndpunkten,
och vilken är det som har intagit
den aktiva ståndpunkten?
Herr AASTRUP (fp):
Herr talman! Vill man kritisera regeringens
förslag om repetitionsövningarna,
är uppgiften i och för sig inte svår.
Man kan anmärka mot ärendets handläggning,
mot sättet att lägga fram nyheten,
mot att åtgärden vidtogs utan hörande
av militärledningen. Och bortser man
från den formella sidan, kvarstår även
sakliga erinringar mot förslaget.
Departementschefen har själv serverat
en del av de skäl, som talar mot ett
inställande av repetitionsövningarna under
budgetåret 1956/57. Statsutskottet har
också i sin skrivning, sedan första avdelningen
hört representanter för försvarsledningen
och departementet, understrukit
det betänkliga i denna åtgärd.
Omfånget av vårt försvar och sättet på
vilket de beviljade medlen användes baserar
sig på en rad politiska bedömningar.
I ett av statsministerns anföranden
under utrikesdebatten förra onsdagen betonade
han, att försvaret är ett instrument
för att hävda vår neutralitet och
alliansfrihet. Herr Sandlers inlägg i samma
debatt var en nykter bedömning inte
blott av det utrikespolitiska utan jämväl
det militärtekniska läget. Det torde vara
svårt att efter detta anförande hysa förhoppningar
om en omedelbart förestående
lättnad av våra försvarsbördor.
Våra egna militärer kan t. ex. peka på
den snabba och kostnadskrävande utvecklingen
på vapenteknikens område.
De militära bedömningar, som ligger
till grund för vår nuvarande försvarsordning,
bl. a. den operativa målsättningen,
har ju för övrigt ännu inte blivit
ändrade.
Storleken av vårt försvar begränsas
av våra ekonomiska resurser. Den inrikespolitiska
avvägning, som här har skett
och även i framtiden måste åstadkommas,
blir i icke ringa utsträckning subjektiv.
Försvarsutgifterna ställs mot andra
angelägna utgifter, och om man då
rör sig med en för ögonblicket fixerad
kostnadsram, kan det i ett visst läge bli
fråga om ett val, nämligen på vilka punkter
man är tvungen att pruta och var dessa
prutningar vållar de minsta skadorna.
Den löpande försvarsbudgeten går på
2 017 miljoner kronor, och äskandena
för 1956/57 belöper sig på 2 281 miljoner
kronor. De automatiska utgiftsstegringarna
-— som har åberopats tidigare
i debatten ■—• tar en väsentlig del av
dessa ökningar, löne- och prisstegringar
60 miljoner, o. s. v.
Onsdagen den 14 mars 195G
Nr 10
37
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
Första avdelningen och statsutskottet
har haft att ta ståndpunkt till frågan,
om dessa utgiftsstegringar skulle få slå
igenom mer eller mindre fullständigt eller
om man skulle följa departementschefen
i fråga om den momentant betydande
besparingseffekt, som ett inställande
av repetitionsövningarna innebure,
eller eventuellt pruta på andra anslag,
t. ex. för materielanskaffningar.
Mot att i år låta vidga kostnadsramen
anfördes av departementschefen samhällsekonomiska
skäl.
Att pruta på materielanslagen skulle få
mycket långsiktiga verkningar.
Ett inställande av repetionsövningar
för med sig betänkliga konsekvenser för
utbildningsstandarden och krigsberedskapen,
men åtgärden skulle inte komma
att riva upp hela organisationen. Dessa
skadeverkningar skulle kunna successivt
avhjälpas.
Det är naturligt att i detta läge olika
kompromisslösningar sett dagen. Herr
Hagberg i Malmö hade visserligen yrkat
avslag på förslaget i sin motion, men i
högerns partimotion föreslogs en kompromiss
på 25 miljoner kronor. Folkpartirepresentanterna
gjorde i avdelningen
en trevare på cirka 15 miljoner kronor,
varigenom åtminstone den kontingent,
som skulle få hand om en hel del nya
vapen, skulle få öva sig med dessa. Det
förelåg emellertid inte förutsättningar att
vinna enighet kring något av dessa förslag.
I den inrikespolitiska bedömningen av
försvarsutgifterna måste även ingå frågan
om försvarets förankring hos nationen.
Vid har lyckligtvis under lång tid
sluppit ifrån samma bittra strider om
försvaret som under 20- och 30-talen. Att
undvika dessa meningsmotsättningar
öven i fortsättningen måste vara angeläget
för alla.
Herr Hagberg har här i debatten åberopat
replikskiftet mellan statsministern
och herr Ewerlöf under förra onsdagen.
.lag fattade statsministern på det sättet,
att den nu föreslagna åtgärden inte skulle
betraktas som etl symtom på minskat
försvarsintresse hos regeringen. .lag tror
det finns anledning att ta fasta på detta
liksom departementschefens betonande
av att det här gäller en engångsåtgärd.
Utskottet har också i sin skrivning starkt
understrukit detta.
Det bör i första hand ankomma på regeringen
att försöka hålla försvarsfrågorna
utanför partistriderna.
Man har kanske skäl att i det avseendet
vara kritisk i fråga om handlaget
vid behandlingen av detta ärende. Men
som frågan nu ligger till, gör man väl
inte saken bättre genom att skapa en
spricka i den tidigare etablerade enhälliga
fronten i försvarsfrågan, nota bene
om man hyser förhoppning om att man
skall nå fram till största möjliga enighet
vid nästa års riksdag då försvarsfrågan
såvitt man nu kan bedöma kommer upp
i hela sin vidd.
Folkpartirepresentanterna i avdelningen
och utskottet har fått en uttrycklig
försäkran om att det rör sig om en
engångsåtgärd samt att materielanslagen
inte skall bli föremål för någon prutning
under utskottsbehandlingen.
Under dessa förhållanden har vi trott
oss bäst gagna försvarets intressen genom
att ansluta oss till majoriteten i
utskottet. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr SVÄRD (h) kort genmäle:
Herr talman! Ärligt talat förstår jag
inte vad man i dag från folkpartihåll menar
med enighet i försvarsfrågan. Av
den siste ärade talarens intressanta inlägg
torde emellertid med full tydlighet
framgå det för statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet smickrande
förhållandet, att enighet i försvarsfrågan
— en folkpartistisk synpunkt — innebär
godtagande av herr Nilssons ståndpunkter,
oavsett hurdana dessa är.
.lag skulle emellertid i denna korta
replik framför allt vilja fästa uppmärksamheten
vid den karakteristik, som herr
Aastrup gav av folkpartiets framträdande
i statsutskottets första avdelning. Herr
Aastrup kallade folkpartirepresentanternas
aktion där för »en trevare». Jag tror
att det är en riklig karakteristik. Det var
38
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
en trevande trevare! Därmed har herr
Aastrup dementerat den i vissa kretsar
spridda uppgiften, att folkpartiet under
utskottsbehandlingen skulle ha presterat
ett alternativ, ett annat kompromissförslag
än det som förefanns i högerpartiets
motion.
Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag kanske inte skulle
lägga mig i den tvist, som har uppstått
här och även utanför kammaren om vilket
parti, folkpartiet eller högern, som
är mest angeläget om att bevara samförståndet
i försvarsfrågan. Men mitt samvete
bjuder mig att säga i anledning av
vad herr Aastrup här kallade för »en
trevare», att påståendena om att folkpartiet
skulle ha lagt fram någon verklig
samförstånds- eller kompromisslinje —
som vanligt litet billigare än högerns
förslag — inte håller streck. Inom avdelningen
förekom väl någonting som kunde
kallas, som herr Svärd sade, en »trevande
trevare», men för min del — och
jag kan bara vittna för mig själv •— uppfattade
jag det inte såsom någonting allvarligt
menat utan såsom någonting som
man efteråt skulle kunna berömma sig
av, trots att man inte avsett att det skulle
bifallas.
Jag fick ingen respekt för de mycket,
mycket oklara ståndpunkter, som denna
trevare innehöll, och måste säga att
jag inte kunde uppfatta den som ett
klart utformat alternativ i kompromissens
tecken.
Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan försäkra både
herr Svärd och herr Gillström att den
trevare, som folkpartirepresentanten
kom med inom avdelningen, var allvarligt
menad — hur herrarna uppfattade
den kan jag inte yttra mig om.
Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! I sitt inlägg för någon
stund sedan påtalade herr Svärd »det
minst sagt anmärkningsvärda sätt» —
såsom han uttryckte det — på vilket beslutet
om repetitionsövningarna hade
fattats och sedermera hade delgivits den
arbetande försvarsberedningen och offentligheten.
Han gjorde liknelsen, att
försvarsministern hade upptagit denna
fråga ungefär på samma sätt som Gladstone
behandlade drottning Victoria —
ett hövligt förbiseende utan hänsyn i sak.
—• Det gällde försvarsberedningen.
Jag vet, att regeringens och försvarsministerns
tillvägagångsätt tidigare ingående
och lidelsefullt debatterats. Men,
mina damer och herrar, är det inte så
att den fortsatta beredningen av detta
ärende, inte minst det sätt varpå herrarna
uppträder här i dag och det sätt varpå
ni tidigare uppträtt i statsutskottet,
egentligen bara ger belägg för riktigheten
av regeringens handlingssätt i detta fall?
Försvarsberedningens uppgift är, såsom
jag tidigare hävdat, att om möjligt i
samförstånd utforma det framtida försvaret.
Detta kan i och för sig inte påverka
eller begränsa regeringens handlingsfrihet
när det gäller att framlägga de
praktiska förslag, om vilka det i dag är
fråga. Det skulle i själva verket innebära,
att försvarsberedningen inte bara skulle
ta del av fjärde huvudtiteln, där jag
inte lagt märke till att man kommit med
några alternativa förslag till prutningar
gentemot de förslag, som jag i egenskap
av försvarsminister har framlagt. Man
har ju kritiserat mig för att jag inte tog
kontakt med militärledningen för att få
alternativa lösningar. Jag vet att utskottets
ledamöter haft möjligheter att ta en
sådan kontakt, men det har tydligen inte
anvisats några andra utvägar än de jag
föreslagit. Jag noterar och slår fast detta.
Men om man skall ta ståndpunkt till
en fråga, som gäller en utgift på 68 miljoner
kronor, räcker det inte, såsom jag
tidigare påpekat, att ha tillgång till siffermaterialet
i fråga om den fjärde huvudtiteln,
utan man måste ha möjlighet
att överblicka de olika anslagsposterna
i hela den samlade budgeten. Det visar
sig nu inte minst genom de förslag, som
högern själv har ställt, att jag hade rätt
i dessa mina förmodanden. Man har ju
fått tillgripa utvägen att föreslå ett nag
-
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
39
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
gande i kanten av de belopp, som framlagts
på sjätte huvudtitelns kapitalbudget
och som gäller kommunikationsverken.
Menar herrarna verkligen, när ni talar
om mitt handlingssätt i denna fråga, att
den sittande försvarsberedningen skulle
etablera sig som något slags extra statsrådsberedning
för att komma till rätta
med dessa ting? Finner ni inte, att ni just
genom ert eget handlingssätt i själva verket
med ett brett streck strukit under de
synpunkter jag anfört i denna fråga? Jag
noterar och stryker under detta.
Sedan kan man resonera om mitt förhållande
till överbefälhavaren och till
militärledningen. Herr Svärd sade, att
regeringen tydligen är beredd att ta inte
bara det politiska, utan också det försvarsorganisatoriska
ansvaret av en åtgärd
av den karaktär som det nu är
fråga om.
Ja, det är vi verkligen! Sicken en regering
som är beredd att ta ansvar för
vad den gör! Jag förstår, att herrarna i
oppositionsledningen, som inte är vana
vid att ta något ansvar, tycker att detta
är anmärkningsvärt. Jag tror att man, om
man skall göra någon ansvarsfördelning,
bör ta upp andra ting än dem som speciellt
rör fjärde huvudtiteln, tv det är inte
fråga om att ta ansvar i någon delfråga.
Det gäller politiken över huvud taget. Jag
kan understryka att det kanske behövs
litet mera ansvar än vad som på oppositionshåll
stundom kommer till synes.
Från högerns sida har man sagt —
och detta håller jag partiet räkning för
— att när man föreslår att repetitionsövningarna
skall genomföras i viss utsträckning,
eventuellt i full utsträckning,
skall man ställa alternativa förslag. De
alternativa förslagen har skymtat under
de allra senaste dagarna i utskottet och
i dag också i pressen. De visar, att bragdens
frukter förvisso hänger högt. Man
vill nämligen ta 10 miljoner kronor från
statens järnvägar, en åtgärd som säkerligen
förorsakar fortsatt godsvagnsbrist
och försämrad service. Det innebär vidare
att man enligt de uppgifter, som jag
erhållit, skulle ta 14 miljoner kronor från
vattenfallsverket. Det skulle komma att
innebära en försening av en rad kraft
-
verksbyggen och ytterligare förstora hotet
om en stundande elransonering, enligt
vad generaldirektören för vattenfallsverket
uppgivit.
Så ser det ut, när man skall ta konsekvenserna
av de förslag, som man lägger
fram!
Men när herr Svärd talar om ansvar
och han tillsammans med högern i övrigt
gör politiskt moraliska korstecken med
tanke på förslaget om de inställda repövningarna,
skall jag be att få erinra herrarna
om, hur ni envetet driver edra
s. k. skattesänkningsförslag. Ni bör inte
bortse från de verkningar som kan följa
därav. Jag vet inte, till vilken ståndpunkt
herrarna kommer när det gäller regeringens
proposition om skattesänkning,
men jag tar det inte för helt uteslutet, att
ni kommer med överbud.
Det har nyss talats om vissa tendenser
till försvarsnihilism och bristande försvarsvilja
och vad det nu var, som man
var moraliskt upprörd över. Men, mina
herrar, så länge oppositionen driver sitt
tal om att regeringen inte vill vara med
om en sänkning av skatterna och ni ständigt
ställer överbud i dessa avseenden, är
det inte underligt, att det finns människor
som med utgångspunkt från möjligheten
att sänka skatterna drar slutsatsen,
att försvarsutgifterna skulle kunna
minskas. Det kanske skulle vara på sin
plats, att herrarna ett tag funderade över
detta faktum, innan ni fäller så starkt
fördömande moraliska domar över regeringens
handlingssätt.
Det har visserligen inte i denna debatt
förekommit några antydningar om att jag
skulle drabbats av uppluckrad försvarsvilja,
men jag vill ännu en gång understryka,
att den tekniska utvecklingen på
försvarets område med ständigt mera
finslipade och invecklade vapen obönhörligen
kommer att leda till nya och
stegrade utgifter, försåvitt vi inte skall
urholka vår nuvarande försvarsorganisation.
Om vi skall behålla den målsättning
för vårt försvar, som vi har i dag, kommer
det att draga med sig nya kostnader.
.lag försöker inte dölja detta faktum,
och vi bör förlika oss med tanken
härpå. Men då får herrarna förstå, att
40
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
om ni ständigt gör edra överbud i fråga
om skattesänkning finns många inom vårt
folk som måste säga sig, att dessa skattesänkningar,
därest vi samtidigt skall
upprätthålla och till och med öka försvarsutgifterna,
till slut kanske måste gå
ut över den sociala välfärden i landet.
Detta kan leda till resultat, som alls inte
är önskvärda ur synpunkten av en stark
försvarsvilja. Dessa omständigheter bör
herrarna inte stoppa under bordet, när
vi diskuterar dessa problem.
Av högerns reservationer och de utfästelser,
som den i dessa sammanhang har
gjort, drar jag slutsatsen, att den i år
har accepterat det samhällsekonomiska
resonemang, som regeringen har fört, alldenstund
det säges, att vi inte skall öka
de samlade utgifterna utan beskära andra
utgifter för att täcka kostnaden för repetitionsövningarna.
Högern har tydligen
ansett, att regeringens åtgärder, som syftar
till ett försvar av kronans värde,
även ur högerns synpunkt är acceptabla.
Det förefaller följaktligen, som om vi i
det avseendet är överens.
Jag har aldrig dolt — det har inte heller
gjorts gällande i denna debatt — det
allvarliga i den åtgärd, som repetitionsövningarnas
inställande är, sedd ur försvarets
synpunkt. Jag har föreslagit den,
det skall jag villigt erkänna, för att verkligen
ge en illustration till hur svårt det
är att sänka försvarsutgifterna och också
för att ge en påminnelse till dem, som jag
räknar till mina politiska motståndare
— kanske inte när det gäller försvaret
men i fråga om många andra ting — att
man skall tänka på den ekonomiska sidan
av saken inte bara när det gäller utgifterna
utan också beträffande inkomsterna.
Jag vill delge herr Svärd någonting
av det moraliska ansvar i stort, som
han efterlyste hos mig i smått.
Å andra sidan tycker jag inte heller,
att man skall överdriva verkningarna av
den åtgärd, som vidtagits. Det har sagts,
att en sjättedel av armén blir stridsoduglig.
Jag tycker själv, att det är en överdrift.
Det är klart, att det nu är fråga om
subjektiva värderingar. Om man från militärt
håll drar den slutsatsen kan jag
i och för sig förstå det, eftersom militä
-
rerna ju står i omedelbart ansvar för vad
som sker på detta område. Men då man
säger, att en sjättedel av armén blir
stridsoduglig, får man ändå komma ihåg,
att endast en mindre del av de 85 000
skall övergå till de lokala försvarsförbanden
och tränas på nya vapen. Jag vågar
säga, att högerns förslag är en illustration
kärtill — enligt mitt förmenande en
alltför påtaglig sådan. Det är ett poängterande
av att man skulle kunna öva bara
dem som oundgängligen behöver övas för
sina nya uppgifter. Jag vill därför passa
på att säga, att repetitionsövningarna inte
bara är till för dessa kategorier utan
också är avsedda att ge befälet tillfälle
till träning med stora förband.
Men låt mig återgå till försvarsutgifterna.
Av de anföranden, som har hållits i
dag, och av den motion, som har lagts
fram av högern, skulle man kunna dra
den slutsatsen, att försvaret har satts på
undantag under senare år. Det är riktigt,
att vi under de senaste fyra åren
har kunnat hålla försvarsutgifterna
ungefär konstanta, och det betraktar
jag ur viss synpunkt sett som en fördel.
Jag har sagt, att det inte har kunnat ske
utan mycket kännbara prutningar och
att det givetvis har fått gå ut över ting,
som kan anses viktiga ur försvarssynpunkt.
Men här är det fråga om en avvägning
och en värdering, där en regering
tvingas alt göra prutningar, om det
nu skall ske på det ena området eller
på det andra. Jag vill ändå slå fast, att
talet om att försvaret skulle ha satts på
undantag minst sagt är en lindrig överdrift.
Hur ofta har inte just högern kritiserat
de statliga investeringarnas storlek
i tävlan och under trängsel med andra
mycket önskvärda investeringar? Under
senare år har emellertid — såsom
jag påpekade redan i remissdebatten —
staten verkligen ådagalagt återhållsamhet
i anspråken på landets reala resurser.
För innevarande budgetår kommer
den statliga konsumtionsvolymen av allt
att döma att vara i stort sett oförändrad
i förhållande till föregående år. Ja, statens
civila investeringar beräknas minska
med två procent. Försvarsinvesteringarna
stiger däremot med hela sex pro
-
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
41
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetaret 1956/37
cent. För nästa år beräknas de statliga
civila investeringarna förbli oförändrade,
under det att försvarsinvesteringarna
väntas ytterligare öka med en procent.
Får herr Svärd och högern rätt, kommer
förhållandet att bli ännu mera ofördelaktigt
för de civila statliga investeringarna.
Följaktligen vågar jag säga, att försvaret
väl har hävdat sig i konkurrensen
med andra mycket önskvärda investeringsbehov,
som alla är överens om att
vi har i detta land.
Nu frågar emellertid herr Hagberg:
»Kan försvarsministern ge mig ett enda
exempel på att förhållandet mellan utgifterna
för sociala ändamål och utgifterna
för försvarsändamål i något annat
land är ur social synpunkt så fördelaktigt
som i Sverige?»
Nej, det kan jag inte! Mig veterligt
finns det inte något annat land, där de
sociala utgifterna är förhållandevis så
stora som de är här. Det räknar jag Sverige
till godo, herr Hagberg. Det betraktar
jag som ett bevis för att förhållandena
i vårt land är sådana, att det verkligen
är värt att försvara landet. Det är därför
som jag med utgångspunkt härifrån säger
mig att vi i en framtid, om förhållandena
i världen inte kommer att förändras,
skall utnyttja de möjligheter som
står oss till buds vid ständigt ökande
produktivitet att avsätta en del av denna
ökning just för försvarsändamål. I det
avseendet behöver man inte tvivla på
min inställning.
Herr Svärd påpekade i slutet av sitt
anförande, att vi måste värja oss för en
eventuellt vacklande försvarsvilja. Jag
vet inte om det i regeringens hållning
finns några tecken på en vacklande sådan.
Skall man räkna i enkla tal, är enbart
det faktum, att vi föreslår ungefär
2 170 miljoner i utgifter för försvarets
drifts- och kapitalbehov, på sitt sätt ett
bevis för att herr Svärd knappast behöver
hysa en dylik fruktan.
Slutligen några ord om enigheten
kring försvarsfrågan. Jag hoppas att herrarna
inte nu ger sig in på en alltför
partitaktiskt betonad diskussion angående
högerns kompromissförslag och angående
folkpartiets »trevande» kompro
-
missförslag — om nu detta var allvarligt
eller mindre allvarligt menat. Och om
herrarna inte förlorar sig i sådana debatter,
som om man ser frågan i stort ändock
verkar — jag vill inte säga löjliga,
men alltför partitaktiska, så bör det finnas
möjligheter att också i framtiden bevara
enigheten omkring försvarsfrågan.
Det är klart att det som skall ske
måste bli föremål för avvägning. Det blir
en avvägning där vi skall besluta om hur
mycket av det som vi producerar som
skall avsättas för försvaret eller för andra
ändamål. Hur det utrikespolitiska skeendet
kommer att utvecklas för framtiden
kommer också in i bilden. Därvidlag
har jag tidigare delgivit min mening,
att visserligen kan en ljusning skymtas
vid horisonten, men att man i varje fall
inte i dag med utgångspunkt därifrån
kan dra några förhastade slutsatser, som
omedelbart får påverka våra beslut och
vårt handlande. Men om vi beflitar oss
om att bortse från beräkningar av partipolitisk
art, inte bara när det gäller
försvarsfrågan och dess höjande över
partipolitiska spekulationer utan också
när det gäller att skaffa inkomster som
skall användas för försvaret och andra
ändamål, om vi verkligen i det avseendet
ser till det helas bästa och till folkets
bästa, då tror jag att det finns förutsättningar
också för framtiden att bevara
samarbetet vid utformningen av vårt
lands framtida försvar.
Herr SVÄRD (h) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Nilsson har i
dag valt att framträda som förespråkare
för cn regeringens speciella moraliska
upprustning. Jag trodde eljest att det var
det mindre regeringspartiet, som inneslöt
företrädare för MRA. Med anlitande
av en ofta i teaterrecensioner förekommande
formulering skulle jag vilja säga,
att statsrådet Nilsson genomförde sin roll
med inlevelse och teknisk skicklighet.
Det är det bristande ansvaret hos alla
utom de båda regeringspartierna, som
framför allt besvärar försvarsministern
och gör honom pessimistisk för framtiden.
Detta bristande ansvar har, säger
42
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 195C
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
herr Nilsson, i huvudsak kommit till uttryck
när det gäller oppositionspartierna,
framför allt då högerns ståndpunkt i
skattesänkningsfrågan.
Låt mig på detta helt enkelt bara svara,
att den ståndpunkt vi har intagit och
drivit i skattesänkningsfrågan är den, att
vi till sista öret redovisar de besparingar,
med hjälp av vilka vi föreslår eu
skattesänkning. Att inför ett sådant faktum
prestera moralisk upprördhet förefaller
mig en smula överdrivet. Vår uppfattning
är ett uttryck för en annan värdering
av allmän och enskild förfoganderätt
över inkomster än den regeringen
gör, men denna rättighet att göra
våra egna värderingar förbehåller vi oss,
herr statsråd, alldeles oavsett de förmaningar
detta kan framkalla från kungliga
försvarsdepartementet.
Inom den budgetram vi har accepterat
bär vi givit försvarets utgifter ett relativt
sett större utrymme än vad regeringen
med sina utgångspunkter funnit
vara möjligt. Detta är för oss ett uttryck
för en bedömning av den utrikespolitiska
situationen och det läge, i vilket
vårt land befinner sig, och den nödvändighet
i fråga om försvarskrafter, till
vilket detta leder. Jag har inte varit medveten
om att det är omoraliskt att göra
den sortens egna bedömningar.
Detta om det mer principiellt betonade
i försvarsministerns vältaliga inlägg.
Vad så gäller mitt påpekande av att
regeringen efter sitt beslut på ett egendomligt
sätt förde in försvarsberedningen
i bilden, kan jag inte komma till någon
annan slutsats än att med den utgångspunkt,
försvarsministern i dag har
lagt i dagen, borde det enda riktiga och
radikala ha varit, att försvarsberedningens
ledamöter i radio hade fått ta del
av regeringens beslut. Är det inte meningen
att beredningen alls skall befatta
sig med frågan, så finns det heller
ingen särskild anledning att speciellt informera
den.
Förhållandet mellan regeringen och
försvarsledningen, som här tycks tolkas
på det viset att allt ansvar i försvarsfrågor
endast ankommer på regeringen,
synes mig tyda på en egendomlig uppfattning
om vad politiskt ansvar innebär.
Vi bar här i landet noggrant skilt
mellan det politiska ansvaret och det ansvar
som åvilar myndigheterna. Vi har
skapat ett särskilt system för att myndigheternas
rätt att bli hörda skall komma
till uttryck. Vad som här inträffat
är, att regeringen utan att höra den ansvariga
försvarsledningen fattat sitt beslut.
Det är den saken vi diskuterar.
Till slut vill jag bara säga, herr talman,
att inget parti har, mig veterligen,
lagt eller haft anledning att lägga s. k.
partitaktiska synpunkter på försvarsfrågan.
Den är helt enkelt inte partitaktiskt
användbar — för något parti.
Herr HAGBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag tillät mig för en
stund sedan rikta en fråga till försvarsministern,
huruvida han eller någon annan
ledamot av statsrådet kunde inför
kammaren lämna en upplysning om huruvida
relationen mellan försvarskostnader
och sociala utgifter i något land i
världen ställde sig gynnsammare med
hänsyn till socialutgifterna än i vårt
land. Herr statsrådet har nu med den
uppriktighet, som han så ofta lägger i
dagen, svarat på denna fråga och förklarat
att så icke är förhållandet — det
finns intet land i världen, där relationen
mellan försvarskostnaderna och de sociala
utgifterna ter sig ur de sociala utgifternas
synpunkt så tillfredsställande
som i Sverige.
Jag tror, herr talman, att det är värdefullt
att detta auktoritativa uttalande
har kommit fram i den svenska riksdagen.
Vi har nu, såvitt jag kan erinra mig,
för första gången från statsrådsbänken
fått ta del av en sådan förklaring. Den
position, som vi i vårt land intar i detta
sammanhang, innebär förvisso en hedersam
placering för oss. Vi bär nog
anledning vara stolta över den. Men,
herr talman, borde inte medvetandet om
denna hedersamma placering, när det
gäller vad man brukar kalla det inre försvaret,
även logiskt leda till en motsvarande
vidsynthet, när det gäller ståndpunktstagandet
till det yttre försvaret?
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
43
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
Det fanns en gång i detta land en stor
konservativ tänkare, som präglade den
kända satsen: »Försvar och reformer»,
ödet har fogat det så, att denna konservativa
tankelinje sedan ganska många
år tillbaka har varit den linje, som de
svenska statsmakterna har följt till fromma
för vårt land och till fromma för
samhällsdebatten i dessa ting över huvud
taget. Man får ju säga, att både försvarsfrågan
och de stora sociala frågorna i
huvudsak har kunnat hållas ovan partigränserna.
Jag ber herr försvarsministern förstå,
om många människor i detta land mot
bakgrunden av de beslut, som här i dag
uppenbarligen kommer att fattas, med
oro frågar sig, om vi nu är i färd med
att ta ett första steg på en väg, som avviker
från den väg, som vårt folk i så
stor endräkt har vandrat under de senare
åren.
Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Herr Svärd antydde att
jag vid detta och andra tillfällen, om jag
förstod honom rätt, i alltför hög grad
uppträdde i den moraliska skepnaden
på regeringens vägnar. Jag måste erkänna,
att jag inte kan pådyvla honom någonting
liknande. Jag vet inte att herr
Svärd någonsin har uppträtt i någon moralfråga
när han företrätt sitt parti. Anledningen
till att jag tvingades gå in på
frågan om det moraliska och politiska
ansvaret för den åtgärd, som regeringen
hade vidtagit, var emellertid just de påpekanden
som herr Svärd gjorde. Det var
han som tvingade mig att uppträda i den
roll som jag nu påtog mig.
Jag får vidare medge, att jag ännu inte
känner högerns eventuella överbud när
det gäller skattesänkningen. Det är möjligt
att högern, när den lägger fram sina
skattcsänkningsförslag, kommer att förklara,
att det ena och det andra måste
undvaras för att genomföra denna skattesänkning.
Självklart är att detta står
högern fritt. Men jag vill understryka att
samhällets resurser, inte minst mot bakgrund
av den tekniska utveckling som vi
för närvarande upplever, enligt mitt för
-
menande måste vidgas jämfört med tidigare.
Detta beror, som jag förut påpekat
vid skilda tillfällen, på många omständigheter.
Den ökade trafiken kräver en
utbyggnad av vägnätet, vi vet att det
lönar sig att satsa på hälso- och sjukvård,
vi vet vidare att utbyggnaden av vår
kraftförsörjning måste ske i samfälldhet
för att vi skall kunna ytterligare öka produktiviteten,
för att nämna några exempel.
Jag har vidare sagt att vi kan räkna
med, försåvitt intet överraskande inträffar
utrikespolitiskt, att vi kan avsätta ytterligare
en slant till vårt försvar.
Att i en sådan situation, när den allmänna
utvecklingen kräver nya krafttag
av och ökade resurser hos samhället, gå
in för en nedrustning av det allmännas
resurser, det anser jag vara principiellt
felaktigt. Jag håller dock herr Svärd och
högern räkning för att de när de kommer
med överbud i fråga om skattesänkningen
— och jag kan förstå av herr
Svärds anförande att det antagligen kommer
att ske — i samma ögonblick pekar
på vad det är för statsutgifter man skall
spara på när man minskar samhällets
samlade tillgångar.
Sedan vill jag också ha sagt, att även
om vi från socialdemokratiskt håll inte
sticker under stol med vår försvarsvilja,
bör man inte bortse ifrån att vi hela tiden
har kämpat för den sociala upprustningen.
Det är tack vare den envetenhet,
som socialdemokratien lagt i dagen
under de årtionden vi nu kan blicka tillbaka
på, som vi i dag med stolthet, som
herr Hagberg nyss utvecklade, kan peka
på det goda förhållande mellan socialutgifter
och försvarsutgifter, som vi har i
detta land.
Beträffande min inställning till försvarsberedningen
säger nu herr Svärd,
att egentligen kunde jag ha inskränkt
mig till att i radion förkunna den åtgärd,
som regeringen tänkt vidtaga. Jag behövde
inte alls ha gått till försvarsberedningen.
Det är alldeles riktigt! Det är precis
vad jag skulle ha kunnat göra, och det
hade också skett, herr Svärd, om jag inte
dessförinnan hade lovat försvarsberedningen
— sedan den uttalat önskemål om
44
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetåret 1956/57
saken — att till det då nästkommande
sammanträdet redogöra för kommande
års budget. Detta var skälet till att jag
ansåg mig förpliktad att tala om saken
för försvarsberedningen innan jag offentliggjorde
regeringens beslut. Men
principiellt och med hänsyn till försvarsberedningens
uppgifter har herr Svärd
alldeles rätt, och jag skulle också ha förfarit
så om jag inte givit mitt förut omtalade
löfte.
Herr NÄSGÅRD (bf):
Herr talman! Denna fråga är väl nu
tillräckligt debatterad, såvitt jag kan finna,
och jag skall därför inskränka mig
till några få reflexioner.
Först skulle jag vilja till dem som har
gjort anmärkning på den punkten säga,
att jag håller försvarsministern räkning
för att han inte drog in försvarsledningen
i sitt beslut att bär åstadkomma besparingar.
Om han begärt ett uttalande från
försvarsledningen, att den skulle utpeka
ett område, där man kunde spara de miljoner
som regeringen ansåg det nödvändigt
att minska utgifterna med —
eller snarare hålla tillbaka utgiftsstegringen
med — skulle försvarsledningen
ha kommit i ett mycket obehagligt läge.
Vi har erfarenheter från tidigare tillfällen
av att sådana yttranden kan missbrukas
i mycket hög grad.
Vad de motioner beträffar, som här föreligger,
kan jag utan vidare säga, att
jag mera sympatiserar med herr Hagbergs
motion om att bibehålla repetitionsövningarna
i full utsträckning än
med herr Ewerlöfs om att anordna repetitionsövningar
i förminskad omfattning
för att göra en besparing av drygt 40
miljoner kronor. Jag hoppas verkligen,
att inte militärledningen blir misstänkt
för att ha medverkat vid utarbetandet av
denna högermotion om inskränkta repetitionsövningar.
Det skulle i så fall från
mindre försvarsvänliga element kunna
tas till intäkt för att yrka på att repetitionsövningarna
i fortsättningen skulle
ha denna mindre omfattning.
Det har flera dagar i sträck diskuterats
i pressen, och i dag har det tagits
upp igen, vad som försiggått i statsutskottets
första avdelning under behandlingen
av denna fråga. Vi brukar inte
offentligen diskutera vad vi säger på avdelningen
när vi sitter och resonerar för
att om möjligt komma till ett enhälligt
beslut, vilket vi ju faktiskt för det mesta
lyckats med. Vad som där sagts brukar
vi alltså inte föra vidare. Men nu har det
tydligen varit politiskt matnyttigt på något
sätt att ta upp denna diskussion, och
då kan måhända även jag få säga ett par
ord om saken.
Högern gör gällande, att det inte kom
något förslag från folkpartiet om en
ytterligare kompromiss för att pressa ned
högerförslagets 25 miljoner till omkring
15 eller 17, eller vad det kunde vara. Det
är riktigt, att det inte framlades något
förslag från folkpartiets sida. I dag har
herr Aastrup sagt, att folkpartiet fört
fram »en trevare», och det torde ingen
kunna bestrida. Efter vad herr Aastrup
har meddelat, nämligen att den var allvarligt
menad, får man förutsätta att trevaren
hade varit diskuterad inom partiets
ledning, måhända också på ett gruppmöte
— det kanske vi kan få bekräftat av
herr Aastrup. Jag fick den uppfattningen,
att folkpartiets representant avsåg att undersöka
stämningen, och om den hade
befunnits vara gynnsam, förmodar jag att
det hade kommit ett verkligt yrkande.
För min del var jag alls inte intresserad
av ett ännu mer stympat förslag än
högerns. Jag sade det också på avdelningen
och varnade till och med de övriga
för att slå in på en sådan linje. Folkpartiets
representant fick inte heller något
medhåll från den socialdemokratiska
sidan, och då förklarade högerns representant,
att han naturligtvis inte heller
ville föra diskussionen vidare. Om nu
inte folkpartiet vill komma med ytterligare
preciseringar här, kan väl därmed
diskussionen i denna del vara avslutad.
Vad sakfrågan beträffar har utskottet,
precis som försvarsministern, framhållit
att det är en allvarlig sak ur försvarets
synpunkt att inställa repetitionsövningarna
under ett år. Jag för min del har
resonerat på det viset, att om vi skall
spara på alla andra områden, kan vi inte
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
45
Ang. repetitionsövningsverksamheten under budgetaret 1956/57
heller undantaga försvaret. Anslagen har
pressats kraftigt under de olika huvudtitlarna.
Åtskilliga anslag, som ligger mig
nära om hjärtat, har rönt detta öde. Jag
menar, att om vi får finna oss i inskränkningar
på de flesta andra områden, måste
också försvaret kunna bli föremål för
besparingar i den mån det är möjligt. Vi
har liksom Kungl. Maj :t bedömt saken så,
att ett inställande av repetitionsövningarna
under ett år är att föredraga framför
andra åtgärder som skulle ha kunnat
ge lika stor besparing. Dessa andra åtgärder
skulle väl i så fall ha gått ut över
flyget eller materielanslagen, som båda
är lika olämpliga att göra till föremål
för en reducering.
Jag förvånar mig också över, liksom
det tidigare har antytts här i dag, att
högern redan i utskottet börjat dra upp
en skuggbudget i stil med vad man nu
gjort ett par år i sträck. Högern har velat
spara på kommunikationsdepartementets
område för att kunna göra en höjning
inom försvarsdepartementet. Det
torde inte vara någon utanför högerpartiet
som tar en sådan gest på allvar.
Herr talman! Jag har för min del ingenting
ytterligare att tillägga utan slutar
med att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr SVÄRD (h):
Herr talman! Med anledning av vad
som har inträffat under debatten, eller
rättare sagt vad som inte har inträffat,
anhåller jag om bifall till herr Hagbergs
motion I: 172, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att repetitionsövningar
i normal omfattning skall anordnas
under budgetåret 1956/57 samt för
detta ändamål anvisa ett belopp av 67,7
miljoner kronor utöver vad Kungl. Maj:t
äskat under fjärde huvudtiteln.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle bifalla den av herr Hagberg väckta
motionen I: 172; samt 3:o), av herr
Andersson, Karl, att utskottets hemstäl
-
lan skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
att det stycke, som började
med orden »Då utskottet» och slutade
med »en engångsåtgärd», utelämnades.
Herr talmannen anförde vidare, att
propositioner till en början komme att
framställas angående de båda förstnämnda
yrkandena samt därefter, om utskottets
hemställan bifölles, beträffande motiveringen.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionen
1:172; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles den av herr Hagberg
i ämnet väckta motionen, nr 172 i
första kammaren.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 113;
Nej — 14.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Diirefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av utskot
-
46
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. ersättning till M. Forslund för viss krigsskada
tets motivering samt vidare därpå att
motiveringen skulle godkännas med den
av herr Karl Andersson påyrkade ändringen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
godkännande av utskottets motivering
oförändrad, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som godkänner motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 42 punkten
1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes motiveringen
med den av herr Karl Andersson under
överläggningen påyrkade ändringen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Punkten 2
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Ang. ersättning till M. Forslund för viss
krigsskada
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av väckta motioner
om ersättning till Mattias Forslund
i Vojakkala för viss krigsskada.
I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Grym
m. fl. (I: 48) och den andra inom andra
kammaren av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. (II: 69), hade hemställts, att riksdagen
måtte till ersättning till Mattias
Forslund, Vojakkala by, Alatornio socken,
för viss krigsskada å tilläggsstat till
riksstaten för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett anslag av
14 000 kronor.
Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:48 och II: 69, till Ersättning
till Mattias Forslund för viss krigsskada
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 14 000 kronor.
Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Hesselbom, Birger
Andersson, Elfving, Söderberg, Bergström,
Åkerström, Petterson i Degerfors,
Andersson i Mölndal, Nihlfors, Gustafsson
i Stockholm och Karlsson i Olofström
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
motionerna 1:48 och 11:69 icke måtte
av riksdagen bifallas.
Fröken ANDERSSON (h):
Herr talman! Ehuru mitt namn inte
står under utskottets utlåtande och inte
heller under reservationen ber jag ändock
att få säga några ord, då jag har deltagit
i ärendets behandling på femte avdelningen
och där anslutit mig till det
alternativ som svarar mot reservanternas
yrkande.
Såsom säkert alla minns var denna
fråga uppe i riksdagen i fjol. Det gällde
den gången ersättning till två personer,
herrar Kenttä och Forslund. Riksdagen
beviljade efter gemensam votering
Kenttä ersättning med 14 000 kronor, medan
Forslund däremot inte fick några
pengar. Nu kommer motionärerna tillbaka
och menar, att Forslund bör jämställas
med Kenttä och alltså få 14 000
kronor även han. Reservanterna anser
att samma skäl som förelåg i fjol för avslag
också föreligger i år.
Jag skall, herr talman, tillåta mig att
i korthet erinra om bakgrunden till detta
ärendes behandling. Det var ju så,
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
47
Ang. ersättning till M. Forslund för viss krigsskada
att likvidationsnämnden den 8 maj 1952
sade, att Kenttä och Forslund inte enligt
folkrättsliga regler kunde grunda
rätt till ersättning för skadegörelsen. Likvidationsnämndens
beslut har som bekant
kritiserats, och frågan har behandlats
även av Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t
har sålunda avslagit dels en anhållan
1949 och dels en anhållan den 30 april
1954 om stöd och hjälp. År 1954 skedde
behandlingen gemensamt av utrikes- och
socialdepartementen. Kungl. Maj:t säger
i sitt beslut, att Kungl. Maj:t finner framställningen
icke kunna upptagas till
prövning, såvitt den avser talan mot likvidationsnämndens
beslut, samt finner
den icke föranleda någon åtgärd, såvitt
den avser ersättning av statsmedel för
skadegörelsen.
Som jag nämnde kan inte ersättningen
till Kenttä åberopas utan vidare som
stöd för att Forslund nu skall få samma
hjälp. På vissa håll säger man visserligen
— och det har gjorts ett stort
nummer av den saken — att dessa personer
har blivit behandlade på ett annat
och sämre sätt än om de varit finska
medborgare. Beträffande Forslund
jag behöver inte ta upp fallet Kenttä, eftersom
det inte är aktuellt nu — vill jag
dock starkt understryka, att han har erhållit
exakt samma behandling som om
han varit finsk medborgare. Han har
nämligen fått ut sin brandförsäkring.
Finska medborgare, som har fått ut
brandförsäkring, har inte varit berättigade
till ersättning därutöver. Han har
alltså fått exakt samma behandling som
andra, och det erkännes också i motionen.
Det kan då vara intressant att citera
vad reservanterna förra året stödde sig
på, alltså den reservation som då gick
igenom och ledde till att Kenttä fick understöd.
I reservationen förra året står
det följande: »Med hänsyn till vad i
ärendet upplysts finner sig utskottet böra
förorda, att Kenttä tillerkännes ett
belopp av 14 000 kronor, vilket motsvarar
vad han ur vissa bedömningsgrunder
kan anses ha erhållit för litet i jämförelse
med eu finsk medborgare i motsvarande
situation.»
Det enda man nu har att gå på — och
det gör man också i motionen — är att
billighetsskäl talar för att riksdagen skall
ge Forslund detta anslag. I en skrivelse
den 16 februari i år säger Forslund, att
han odlat sitt hemman på finsk mark
sedan 1911 och fortfarande gör det. I 45
år har alltså Forslund arbetat och bott
i Finland och haft fast egendom där men
ändå inte behövt bli finsk medborgare.
Men det må vara hur som helst med
detta; vi har inte kunnat underlåta att
tycka, att det är litet egendomligt, men
han har i alla fall blivit behandlad på
exakt samma sätt som finska medborgare
i samma situation och alltså icke blivit
sämre behandlad på grund av att han
är svensk medborgare.
Jag skall, herr talman, inte gå djupare
in på detta problem utan nöjer mig
med att yrka bifall till reservationen.
Herr SUNDELIN (fp):
Herr talman! Fröken Andersson har
här lämnat en redogörelse för detta
ärendes tidigare behandling. Det prövades
ju vid förra årets höstsession, då
det hade väckts motioner i båda kamrarna
med yrkande om att dessa båda
svenska medborgare, Vilhelm Kenttä
och Mattias Forslund, som är bosatta
på finska sidan av gränsen, skulle beviljas
ersättning med förslagsvis 38 000
kronor vardera som bidrag till återuppbyggnad
av deras hem, vilka nedbrändes
av tyskarna vid reträtten mot Nordnorge
1944. Statsutskottets majoritet ansåg
sig då icke kunna tillstyrka motionerna
och anförde som skäl härför huvudsakligen,
att Kenttä och Forslund
inte torde vara de enda svenska medborgare
som åsamkats egendomsförluster
genom krigshandlingar under det
andra världskriget — i Finland eller annorstädes.
»Vid ett medgivande av ersättning
i föreliggande fall», sade utskottet,
»har man således ur denna synpunkt
att beakta frågan om konsekvenserna,
vilka otvivelaktigt får anses svåröverskådliga.
»
Detta var alltså i huvudsak statsutskottets
motivering för sitt avstyrkan
-
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
18
Ang. ersättning till M. Forslund för viss krigsskada
de av motionerna då. Fem reservanter
i statsutskottet yrkade emellertid att
Vilhelm Kenttä skulle beviljas ersättning
med 14 000 kronor, och det framkom
i detta sammanhang, att motivet
för att yrkandet om ersättning endast
avsåg Kenttä var, att Forslund inte, på
grund av att han var svensk medborgare,
skulle ha blivit behandlad annorlunda
än finska medborgare i motsvarande
ställning. (Jag måste nog ändå här
säga till fröken Andersson, att de uppgifter,
som man har fått angående Forslunds
behandling från finskt håll, kanske
inte är så entydiga att man helt kan
lita på dem.) Riksdagen beslöt emellertid
efter gemensam omröstning att bifalla
reservanternas förslag och att alltså
bevilja Kenttä ersättning med 14 000
kronor.
I de nu föreliggande motionerna har
det yrkats, att riksdagen måtte bevilja
även Forslund ersättning med 14 000
kronor, och statsutskottets majoritet har
i nu föreliggande utlåtande anfört, att
då de yttre omständigheterna vid krigsskadans
uppkomst var lika i båda fallen,
synes det utskottet naturligt och rimligt,
att vid ställningstagande till det nu föreliggande
motionsyrkandet riksdagens
beslut beträffande Kenttä blir bestämmande
även i fråga om Forslund och
att de sålunda behandlas lika vid bedömandet
av frågan om ersättning från
svenskt håll. Med den motiveringen har
statsutskottets majoritet yrkat bifall till
motionärernas hemställan.
Det kan i detta sammanhang erinras
om att Forslund, som det i detta sammanhang
gäller, är den av dessa två
personer som från finskt håll har erhållit
den mindre ersättningen, 68 000
finska mark — det var brandförsäkringsbeloppet
— medan Kenttä erhållit
289 000 finska mark. Även om man tar
hänsyn till att man vid värderingen av
skadorna kommit till något högre belopp
för Kenttä än för Forslund, så uppgår
Forslunds förlust enligt de föreliggande
handlingarna till 162 000 finska
mark mer än förlusten för Kenttä. Utskottsmajoriteten
förra året var helt inställd
på att dessa båda svenska med
-
borgare, som bodde som grannar i samma
by och som fått sin egendom förstörd
vid samma tillfälle och under precis
samma förhållanden och som lidit skador
till ungefär samma belopp, borde
av riksdagen behandlas lika. Då nu
riksdagen förra året beviljade den ene
viss ersättning, har utskottsmajoriteten
i år ansett, att riksdagen måste ta konsekvenserna
av sitt förra året fattade
beslut och bevilja även den andre, nämligen
Forslund, samma ersättning som
tidigare beviljats Kenttä.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jämte tio andra ledamöter
har jag reserverat mig mot det
förslag som herr Sundelin nu har argumenterat
för.
När jag satt och lyssnade på herr
Sundelin, var det inte underligt att jag
kom att tänka på att det förra året var
herr Sundelin som talade för att de här
båda i Finland boende svenska medborgarna
inte skulle få någon ersättning
från Sverige. Herr Sundelin argumenterade
då utifrån rent principiella synpunkter.
Jag skall be att få läsa upp vad
herr Sundelin den gången yttrade, vilket
står att läsa i riksdagens protokoll
för i höstas. Han sade bl. a. följande:
»Vi kan i detta fall inte heller komma
ifrån den principiella sidan av saken.
Det gäller ju inte endast, såvitt vi har
kunnat förstå, huruvida svenska staten
skall gottgöra svenska medborgare som
har lidit skada enbart i Finland, utan
konsekvenserna kan också komma att
dras ut därhän att gälla svenska medborgare
som till följd av kriget har lidit
skada även i andra länder än Finland.
»
Detta var förra året det centrala för
herr Sundelin och för utskottets majoritet,
och dessa principiella skäl kvarstår
väl även i år, om också riksdagen
i höstas i en gemensam votering beviljade
Kenttä 14 000 kronor i strid mot
första kammarens mening. Det sades under
debatten i andra kammaren i fjol
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
49
Ang. ersättning till M. Forslund för viss krigsskada
av en av de dåvarande reservanterna —
de hade då samma uppfattning som utskottsmajoriteten
har i dag — att det
var angeläget att ge Kenttä pengar, därför
att han hade en stor familj och även
i övrigt befann sig i en situation som
kunde betraktas som ömmande, men
några särskilt ömmande omständigheter
i fråga om den nu aktuelle Forslund
framkom inte under den debatten.
Därför att riksdagen, trots de principiella
erinringar som utskottets talesman
i denna kammare framförde, beslöt att
den ene skulle få en ersättning, anser
man nu tydligen att principerna inte
längre har någonting att betyda.
Forslund är svensk medborgare men
har bott i Finland i 45 år. Det är i och
för sig ett egendomligt förhållande att
en svensk medborgare kan bo i ett
grannland så länge utan att få medborgarskap
där. Det hör ju inte hit, men
det kan ändå vara värt att erinra om.
Han har tydligen behandlats på samma
sätt som övriga när det gäller ersättning
för egendom som blev förstörd under
t\skarnas framfart i vårt östra grannland.
Bifaller riksdagen utskottets föreliggande
förslag, skulle den godkänna
principen att Sverige skulle dra försorg
om alla som under liknande omständigheter
har lidit skada. Jag delar herr
Sundelins uppfattning från i fjol att detta
kunde medföra farliga konsekvenser
som vi icke kan överblicka.
Det är därför vi, som står för reservationen,
vill hävda samma mening i
år som utskottet hävdade i fjol. Om man
nu får åberopa det s. k. korridorsnacket,
så kan jag tala om att jag nyss hörde
en värderad ledamot av denna kammare,
som gärna kan få vara anonym,
säga att har riksdagen gjort en dumhet,
behöver den ju för den skull inte göra
två.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Herr SUNDELIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Då herr Birger Andersson
tydligen har tagit del av vad jag
yttrade vid detta ärendes behandling
Första kammarens protokoll 19C>6. Nr 10
i riksdagen i höstas, förmodar jag att
det heller inte har undgått herr Birger
Andersson att jag då mycket starkt betonade
att jag ansåg att dessa båda personer
borde behandlas lika. Det är den
ståndpunkten som utskottsmajoriteten
nu har intagit.
Vad beträffar frågans rent principiella
sida, d. v. s. de konsekvenser som
ett beslut i enlighet med utskottets förslag
skulle medföra, så anser jag att riksdagen
redan har tagit ställning därtill
genom det beslut som riksdagen fattade
i höstas. Kommer nya ärenden av denna
natur upp här, får de väl prövas från
fall till fall. Man kan väl ändå inte
tänka sig något mer uppenbart orättvist
än att dessa båda, vilka, som jag
tidigare har påpekat, bott som grannar
i samma by och har fått sin egendom förstörd
vid samma tillfälle och på samma
sätt, skulle behandlas olika i fråga om
ersättning.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Jag har observerat vad
herr Sundelin i höstas yttrade om att
dessa män skall behandlas lika. Jag har
faktiskt läst hela hans tal, men jag fann
att vad han mest tryckte på och vad
som tydligen stod som det centrala var
den principiella inställningen. Och den
anser jag vara densamma i år som i fjol.
När nu herr Sundelin säger, att man
skall pröva dessa frågor från fall till
fall, så har vi just att i dag pröva ett
särskilt fall, och vi har vid vår prövning
funnit, att vi med samma motivering
som statsutskottets majoritet anförde
i fjol kan avstyrka denna framställning.
Herr GRYM (s):
Herr talman! Det är ju en gammal bekant
som här återkommer — denna fråga
var uppe i fjol, när det gällde ersättning
åt Kenttä och Forslund.
Min avsikt är inte alls att referera
själva motionen — den känner nog kammarens
ledamöter utomordentligt väl till.
50
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. ersättning till M. Forslund för viss krigsskada
—• Jag ber först att få säga några ord i
anledning av fröken Anderssons yttrande.
Hon påstod att Forslund skulle ha
blivit behandlad på exakt samma sätt
som finska medborgare i samma läge blivit.
Det är inte riktigt, fröken Andersson.
Forslund hade ingen möjlighet att
välja, utan han måste ta emot brandskadeersättningen
på 68 000 mark. I svensk
valuta motsvarar detta, enligt en kurs av
65 mark per krona, ett belopp av 1 046
kronor. Finska medborgare hade däremot
möjlighet att välja — antingen
kunde de ta brandskadeersättningen eller
också indexbundna obligationer —
och den skillnaden är mycket stor. Den
valmöjligheten stod inte Forslund till
buds, just på grund av att han är svensk
medborgare. Finska myndigheter har officiellt
beräknat skadorna för Forslunds
del till 1 732 000 mark. Enligt den nyss
nämnda kursen motsvarar detta i svenskt
mynt 26 646 kronor, men Forslund fick
av finska staten endast 1 046 kronor.
Skillnaden är ju synnerligen stor.
Jag skall inte närmare bemöta herr
Birger Andersson. Hans anförande var
av ett slag, som jag faktiskt inte skulle
ha väntat av en ledamot i det ärade
statsutskottet. I sak sade herr Birger Andersson
egentligen ingenting.
När föregående års riksdag behandlade
frågan, framhöll jag från denna
talarstol, att om jag efter ytterligare undersökning
finner anledning att återkomma
till riksdagen med en motion om
ersättning för krigsskada åt Forslund, så
kommer jag givetvis att göra det. Vi motionärer
har nu efter mycket samvetsgrann
prövning kommit till den bestämda
uppfattningen, att synnerligen starka
skäl talar för att riksdagen beviljar
Forslund ett belopp motsvarande vad
Kenttä erhöll i fjol, nämligen 14 000 kronor.
Nu har 19 av statsutskottets 30 ledamöter
tillstyrkt våra motioner, medan
11 har avstyrkt. Jag vill givetvis tacka de
19 ärade ledamöterna av statsutskottet
som har förstått vad saken gäller. Jag
skall inte heller säga något ont om herr
Birger Andersson och övriga reservanter,
trots att de i denna fråga kommit
på fel väg; jag hoppas att de framdeles
i andra ärenden skall fatta visare
beslut än de gjort vid detta tillfälle.
Utskottets majoritet yttrar vid sitt
ställningstagande till våra motioner bl. a.
följande: »Då de yttre omständigheterna
vid krigsskadans uppkomst var lika
i båda fallen synes det utskottet naturligt
och rimligt, att vid ställningstagandet
till det nu föreliggande motionsyrkandet
riksdagens beslut beträffande
Kenttä blir bestämmande även i fråga
om Forslund och att de sålunda behandlas
lika vid bedömandet av frågan om
ersättning från svenskt håll.»
Jag anser att detta är alldeles riktigt
och förnuftigt resonerat. 1 likhet med
utskottets majoritet har jag den uppfattningen,
att ingen som helst anledning
finns för riksdagen att fatta ett sådant
beslut som reservanternas förslag innebär,
nämligen att inte alls ge något bidrag
åt Forslund. Ett sådant beslut skulle,
mina damer och herrar, utan minsta
tvekan väcka stor förundran särskilt
bland befolkningen på bägge sidor om
svensk-finska gränsen. Vi måste noga
hålla i minnet, att det här gäller en oförvitlig
människa, som har velat bibehålla
sitt svenska medborgarskap trots att
han i årtionden — någon talare sade 45
år, och det är alldeles riktigt •— bär varit
bosatt på den finska sidan om gränsen.
Jag är inte säker, fröken Andersson
och herr Birger Andersson, men jag
tror att Forslunds ståndpunkt i det fallet
bottnar i en sann kärlek till det land,
där han första gången såg dagens ljus,
nämligen Sverige. Enbart detta förhållande
är enligt min uppfattning vart vår
erkänsla, och det visar riksdagen genom
att följa utskottsmajoritetens förslag.
Nu vill måhända även fler än fröken
Andersson och herr Birger Andersson
göra den invändningen, att Forslund
själv bär skulden till den behandling,
som från finsk sida kommit honom till
del, alldenstund han underlåtit att förvärva
finskt medborgarskap. Men, ärade
kammarledamöter, det är inte alls så
enkelt som en och annan i denna kammare
tror. Jag för min del förstår utomordentligt
väl Forslunds underlåtenhet
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
51
Ang. ersättning till M. Forslund för viss krigsskada
i det fallet, och jag respekterar hans
ståndpunkt. Vi gränsbor liar lättare än
icke gränsbor att fatta ståndpunkt i en
grannlaga fråga som denna — åtminstone
för oss gränsbor är det nämligen
en mycket grannlaga fråga — och detta
framför allt därför att vi har så rikliga
jämförelsemöjligheter. Vid den svenskfinska
landgränsen bor ju människor,
bildligt talat, ett stenkast från varandra.
Vi känner varandras levnadsförhållanden
utomordentligt väl, både den
bättre och den sämre sidan. Vi svenskar
håller på vårt land och finnarna på sitt.
Jag kan aldrig tänka mig att någon vettig
människa skulle vilja lasta vare
sig svenskar eller finnar för detta. Jag
vill i detta sammanhang påpeka, att det
är oerhört sällan vi för på tal några nationella
frågor, ty det är ju alltid ömtåligt
att diskutera sådana. Det räcker gott
och väl för oss att vi känner till varandras
åsikter, och dessa respekterar vi ömsesidigt.
Forslund och hans familj har råkat i
ett nödläge utan eget förvållande. Jag
för min del och många med mig anser,
att de måste få bistånd av den svenska
riksdagen. Sverige har ju hjälpt eu
mångfald nödlidande från båda när och
fjärran, såväl under som efter världskriget.
Riksdagen har beviljat stora summor
för att hjälpa olyckliga människor
i deras nöd. Jag nämner endast Korea
såsom ett av många exempel. Hur stora
summor har den svenska riksdagen beviljat
för att lindra nöden i Korea? Jämfört
med dessa belopp är 14 000 kronor
en droppe i havet.
Mot bakgrunden av dessa förhållanden
skulle det förvåna många, såväl här
hemma som på annat håll, om riksdagen
kallsinnigt skulle ställa Forslund
helt utanför. Jag hoppas innerligt att
så inte sker. Vi bör även tänka på den
svenska riksdagens anseende.
Nog bör väl ändå, herr talman, de av
reservanterna anförda betänkligheterna
med hänsyn till vissa konsekvenser få
vika i ett fall som detta, där det gäller
ett humanitärt krav på mänsklig rättvisa.
Jag för min del är beredd att ta
på mig min del av ansvaret.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag, och jag
vädjar enträget till kammarens ledamöter
att gå på utskottets linje, som är den
enda riktiga.
Fröken ANDERSSON (h):
Herr talman! Jag hoppas inte behöva
bli fullt så poetisk som, den föregående
talaren. För att få ned ärendet i realiteternas
värld, där det hör hemma, skall
jag först med några ord bemöta herr
Sundelin.
Man säger att dessa fall skall behandlas
lika. Jag ber att beträffande den saken
få instämma med herr Birger Andersson
och skulle vilja fråga: Var sätter
man gränsen? Det fall, som vi nu behandlar,
skall prövas in concreto. Det
förhållandet, att Kenttä fick ersättning
förra året, hör inte hit. Jag anser att dessa
två fall ligger på helt olika plan. Forslund
har tagit ut brandförsäkring, han
har använt den och han har behandlats
exakt som om han varit finsk medborgare.
Han har således inte blivit sämre
behandlad på grund av att han fortfarande
är svensk medborgare.
Nu talar herr Grym om den valfrihet,
som en finsk medborgare i samma situation
hade haft. Ja, rent parentetiskt kan
jag anmärka att jag i går timme efter
timme läste igenom vartenda ord i de
föreliggande handlingarna, och såvitt jag
uppfattade dem rätt, framgick ingalunda
av dem att det var någon skillnad mellan
de två skadelidande, som det här talats
om. Det är möjligt att jag har missuppfattat
saken; handlingar är ju inte alltid
så klargörande — det det vi litet var.
Men jag har inte kunnat få bestyrkt att
det skulle föreligga någon skillnad —
det är möjligt att det omtalats i något
brev. Det må vara hur som helst med den
saken. Kvar står dock det faktum, att
herr Forslund tagit ut sin brandförsäkring
och begagnat sig av denna rätt och
blivit behandlad — jag understryker det
ännu en gång — precis på samma sätt
som om, han hade varit finsk medborgare.
Jag skall kanske inte beröra herr
52
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Ang. ersättning till M. Forslund för viss krigsskada
Gryms tack till de nitton ledamöter, »som
förstått vad saken gäller». Det är möjligt
att man kan missuppfatta saker och
ting, men såsom jag ser frågan, har utskottsledamöter
skyldighet att pröva frågorna
ur sakliga synpunkter. Mina damer
och herrar, jag kan säga att visst
hade det varit enklare för oss, som nu
står för reservationen, att bara säga: »A
la bonne heure, vi motsätter oss inte, att
dessa 14 000 kronor beviljas.» Och jag
kan här säga till herr Grym, att visst rör
det alltid ens hjärta när det är fråga om
människor som har det svårt. Men det
får vara måtta på medlidandet, och man
får väl inte bara låta hjärtat tala i sådana
här fall.
Herr Grym säger att det skulle väcka
stor förundran på båda sidor om gränsen,
om framställningen avslogs. Det må
vara hänt; det är möjligt att man ser saken
litet annorlunda där uppe än här i
riksdagen. Jag kan tillägga att det inte
skulle förvåna mig, om riksdagen under
hänvisning till sitt beslut i november eller
början av december förra året bifaller
utskottets förslag. I så fall skall jag
inte sörja, men man har, som jag nyss
sade, skyldighet att pröva saken.
Herr Grym vill sedan röra kammarens
känslor genom att säga att herr Forslund
på grund av kärleken till sitt fosterland
behållit sitt svenska medborgarskap. Det
må nu vara hänt, men han skall väl inte
behöva ha ersättning därför, när de sakliga
förhållandena i övrigt inte pekar i
den riktningen.
Herr Grym säger, att herr Forslund nu
måste ha bistånd av den svenska riksdagen
och att den givit hjälp åt många andra.
Ja, det är visserligen sant, men vart
skulle det ta vägen, om vi bara skulle
följa den linjen?
När herr Grym säger att det är den
svenska riksdagens anseende som står på
spel, tycker jag, att det är att använda
större våld än nöden kräver att komma
med ett sådant argument i denna debatt.
Herr GRYM (s):
Herr talman! Jag kan inte förstå, att
fröken Andersson envisas med att på
-
stå att herr Forslund blivit behandlad
på samma sätt som en finsk medborgare.
Det måste vara ett oerhört stort misstag,
eller också vill fröken Andersson inte erkänna
faktum.
Reservanterna säger själva i reservationen
på s. 5 i utskottets utlåtande: »I
anledning härav får utskottet framhålla
att utskottets bedömning i fjol av frågan
om Forslunds läge i ersättningshänseende
i jämförelse med en finsk medborgares
skedde på grundval av för utskottet
tillgängliga handlingar.» Vidare säges
det: »Den i de nuvarande motionerna
åberopade valfriheten för en finsk medborgare
var visserligen icke då för utskottet
känd, men denna omständighet
utgör enligt utskottets mening inte tillräckligt
skäl att avvika från den ståndpunkt,
som utskottet i fjol intog i huvudfrågan.
»
Inte har vi motionärer, fröken Andersson,
gripit något ur luften. Vi har stått
i kontakt med utrikesdepartementet och
fått fullt tillförlitliga uppgifter därifrån.
Det är alldeles riktigt, fröken Andersson;
utskottet och avdelningen har givetvis
skyldighet att granska motioner och
framställningar så noggrant som möjligt
— det är vi fullkomligt överens om.
När sedan fröken Andersson sade, att
jag hade blivit poetisk, måste jag erkänna,
att det inte tillhör mina starka sidor
att vara poetisk. Men jag känner mig oerhört
tacksam för att ha bibehållit åtminstone
en viss grad av mildhet och att jag
inte har blivit alltför kallhamrad, som
kanhända mången riksdagsledamot blir
— det må vara kvinna eller man. Detta
har vi nog fått erfara under årens lopp.
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman! Jag torde anses tillhöra
dem, som är rätt sparsamma med andras
pengar. Icke desto mindre är jag en av
dem, som i statsutskottet har röstat för
bifall till motionen om att herr Forslund
skulle behandlas på samma sätt som herr
Kenttä.
Anledningen till att jag gjort detta är
framför allt det beslut riksdagen fattade,
när det gällde framställningen beträffan
-
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
53
Anslag till avsättning till lotterimedelsfonden
de herr Kenttä. Jag medger, att de principiella
betänkligheter, som bland annat
herr Birger Andersson nu givit uttryck
åt, var för mig vid det tillfället ganska
vägande. Med hänsyn till de speciella omständigheterna
lät jag emellertid då betänkligheterna
fara och röstade för bifall
till framställningen i vad den berörde
Kenttä.
Jag måste erkänna min oförmåga att
förstå, vad det är för reella skiljaktigheter
emellan Kenttäs och Forslunds läge.
Jag kan inte förstå annat än att skiljaktigheterna
i allt väsentligt är av formell
beskaffenhet. Därför menar jag att om
riksdagen sagt A, får den lov att säga B.
Har vi bifallit framställningen beträffande
Kenttä, är det för mig fråga om en
naturlig konsekvens att bifalla framställningen
även i vad det rör Forslund. Det
kan mycket väg sägas, att om riksdagen
har gjort en dumhet en gång — jag är
inte säker på att det var en dumhet —-bör den inte upprepas. Är inte detta ett
slagord, som i detta sammanhang inte
har någon större relevans? Ser man saken
såsom den faktiskt ligger till och är
man som jag övertygad om att skillnaden
mellan de båda skadelidande egentligen
är av formell beskaffenhet, då kan jag
för min del inte underlåta att stödja
Forslunds framställning, speciellt som
jag även stött Kenttäs framställning.
Jag vill säga detta som en förklaring
till att jag tänker rösta för bifall till utskottets
hemställan.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle
med avslag å utskottets hemställan godkänna
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Andersson, Birger, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkän
-
des en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 73;
Nej — 43.
Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Anslag till avsättning till lotterimedelsfonden
Föredrogs
ånyo statsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1956/
57 till avsättning till lotterimedelsfonden
jämte i ämnet väckta motioner.
Under punkten 113 av tionde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Avsättning till lotterimedelsfonden för
budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag av
17 000 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Birger Andersson och Ebbe Ohlsson
(1:284) samt den andra inom andra
54
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Anslag till avsättning till lotterimedelsfonden
kammaren av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. (11:431), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandling av frågan om
avsättning till lotterimedelsfonden måtte
anhålla hos Kungl. Maj :t om vidtagande
av sådana åtgärder, att teaterverksamheten
i landsorten nöjaktigt
kunde tillgodoses i enlighet med motionernas
syfte;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 419) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Rossbol (11:540), i vilka hemställts,
1) att riksdagen måtte besluta att till
förmån för landsbygdens kulturliv öka
avsättningen till lotterimedelsfonden till
20 miljoner kronor under budgetåret
1956/57,
2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad i motionerna
förordats om användande av lotterimedel
till viss försöksverksamhet på
amatörteaterns, amatörmusikens och
amatörkonstens områden,
3) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om upptagande
från och med budgetåret 1957/58 på
riksstatens åttonde huvudtitel av anslag
till erforderliga bidrag till Operan och
Dramatiska teatern i enlighet med vad
i motionerna förordats,
4) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa dels om en utredning
angående tillskapandet av ytterligare
en symfoniorkester i Norrland
samt en teater därstädes, dels om en utredning
angående stöd åt landsbygdens
kulturliv på längre sikt i enlighet med
vad i motionerna framställts;
dels ock en inom första kammaren av
herrar Helmer Persson och Öhman
väckt motion (1:418), vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om sådan komplettering
av direktiven för utredningen rörande
den statsunderstödda teaterverksamheten
i landsorten, att de även komme
att avse upprättandet av en fast
stads- eller kretsteater i Norrland.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 419 och II: 540, i vad de
avsåge anslaget, till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1956/57
anvisa ett anslag av 17 000 000 kronor;
b) att motionerna 1:284 och 11:431
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;
c) att motionerna 1:419 och 11:540,
såvitt de icke behandlats under a, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
d)
att motionen I: 418 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Herr BENGTSON (bf):
Herr talman! Det finns i detta utskottsutlåtande
vissa punkter, som man
noterar med tillfredsställelse. Det säges
t. ex.: »I de under förevarande punkt
väckta motionerna har genomgående
framhållits att de lotterimedel, som ställas
till förfogande för att främja landsortens
kulturliv, uppenbarligen äro otillräckliga.
Utskottet delar denna uppfattning
och anser, i enlighet med vad riksdagen
år från år understrukit, det vara
i hög grad önskvärt, att landsbygden och
de mindre städerna för sina kulturella
ändamål erhålla bidrag av statsmedel i
väsentligt större utsträckning än vad
som hittills varit fallet.»
Detta uttalande är mycket tillfredsställande.
När det sedan blir fråga om att
göra något ytterligare, finner man tyvärr,
att utskottet inte fullföljt sin tankegång
utan i stället anfört, att fondavsättningens
storlek är avhängig av hur
det ökade anslaget skall disponeras. Därför
har man avstyrkt motionen I: 419.
Jag kan inte finna att detta skäl är bärande.
Det förhåller sig väl närmast så,
att om man skulle ge större anslag, blir
själva dispositionen av detta ändå föremål
för ytterligare åtgärder. Det förhöjda
anslaget skulle således inte behöva
fördröjas, därför att man inte har fast
-
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
55
Anslag till avsättning till lotterimedelsfonden
ställt den slutliga disponeringen av medlen.
Vad sedan beträffar motionärernas
förslag, att det under viss försökstid
skulle anställas instruktörer med uppgift
att gå amatörverksamheten på teaterns,
musikens och konstens områden
till handa med råd och hjälp, bär utskottet
anfört, att i motionerna synes
härvid närmast avses ungdomsorganisationerna.
I motionerna har emellertid
inte utsagts, att speciellt ungdomsorganisationerna
avses. Det står visserligen
i något sammanhang, att ungdomsorganisationerna
skulle hälsa en sådan åtgärd
med stor tillfredsställelse. Men avsikten
är att åtgärden skulle komma
landsbygdens kulturliv till godo och gälla
både ungdomar och äldre. Därför kan
jag inte finna utskottets motivering bärande,
när utskottet hänvisar till de anslag
som lämnas för att främja ungdomens
fritidsverksamhet. Dessa anslag är
närmast avsedda för att få den föreningslösa
ungdomen in i föreningslivet.
Anslagen skall för all del också stödja
föreningsverksamheten i övrigt, men är
knappast avsedda att stödja en konstnärlig
utveckling inom teaterns, musikens
eller konstens områden. Vad utskottet
skriver hänför sig enligt min mening
knappast till vad som framförts i motionerna.
I nuvarande situation är det knappast
möjligt att vinna något större resultat.
Jag vill bara visa på att det är mycket
önskvärt att det verkligen göres någonting
för landsbygdens kulturliv.
Utan att föregripa en proposition, som
kommer att behandlas senare, skulle jag
vilja gå in på en sak som sammanhänger
med den nu behandlade frågan, nämligen
televisionens utbyggnad. En sådan
utbyggnad är av betydelse för hela landet,
men den kommer att få den allra
största betydelsen för landsbygden. Därför
skulle jag vilja uttala det önskemålet,
att takten i utbyggnaden hade kunnat bli
ännu hastigare. Genom den långsamma
utbyggnaden ökas klyftan mellan stad
och land på kulturlivets område.
Till slut, herr talman, vill jag uttala
min tillfredsställelse med de synpunkter
som utskottet anfört beträffande det i
motionerna framförda yrkandet att direktiven
för teaterutredningen skulle
kompletteras till att omfatta också frågan
om en fast stads- eller kretsteater i
Norrland. Utskottet fann detta yrkande
befogat.
Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att jag i nuvarande läge nöjer mig
med utskottets utlåtande, ehuru jag hade
velat gå ännu längre än utskottet föreslagit.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Då jag tidigare har ansett,
att avsättningen till lotterimedelsfonden
har varit alltför liten, skulle jag
vilja knyta några reflexioner till detta
ärende.
Jag vill då först säga, att jag med mycket
stor tillfredsställelse har konstaterat,
att det har skett en ökning i förhållande
till förra året. Särskilt efter de utgiftsökningar,
som drabbat musik- och teaterverksamheten,
och de svårigheter, som
på grund därav vållats berörda institutioner,
kommer det att behövas mycket
stora tillskott, om de ifrågavarande organisationerna
och företagen skall kunna
komma något så när i balans. Av utskottsutlåtandet
framgår, att man redan
för innevarande budgetår har fått in
anslagsäskanden på 13,9 miljoner kronor
och att man kan förvänta ytterligare
anspråk på bidrag under den närmaste
tiden. Vidare förelåg vid utgången av
föregående budgetår ansökningar på 3,8
miljoner kronor om bidrag till vissa andra
kulturella insatser. Tillsammans med
vad man kan vänta blir summan större
än de 17 miljoner som nu skall anslås.
Det är alltså tydligt, att det inte kommer
att uppstå något överskott. Sannolikt
kommer det även i år att bli nödvändigt
att strängt pröva ansökningarna,
men prövningen måste givetvis bli
lättare, när man har fyra miljoner mera
att röra sig med.
Vad sedan beträffar de spörsmål, som
berörts i de olika motionerna, skulle jag
vilja säga, att det vore ytterligt önskvärt,
om man finge klarhet i det komplex av
56
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
Anslag till avsättning till lotterimedelsfonden
frågor, som däri innefattas. Nu har regeringen
ansett, att den för närvarande
inte har kunnat ta ställning till kulturfondsutredningens
förslag, och dessutom
framgår av utskottsutlåtandet att ytterligare
en mängd spörsmål, som berörts
i motionerna, är oklara och antingen ligger
under utredning eller på annat sätt
utom bedömande. Det är emellertid såvitt
jag kan se ytterst viktigt att man
snart kan komma fram till klarare linjer
härvidlag och därigenom också skapa
förutsättningar för ökning av lotterimedelsfonden
— eller vilken fond det nu
kan vara, som skall bidraga till den kulturella
upprustningen, särskilt på landsbygden.
Framför allt tänker jag då på
Norrland, där man ju har så långt till
de större städer, som har fasta teatrar
eller fasta orkesterföreningar.
Här är det naturligtvis liksom alltid
fråga om en ekonomisk avvägning. Jag
kan inte underlåta att erinra om att
man redan tidigare har diskuterat hur
stor del av lotterimedelsfonden som kan
användas för sådana här ändamål. Delade
meningar har därvidlag kommit till
uttryck. Liksom åtskilliga andra har jag
ansett, att lotterimedelsfonden borde ha
kunnat åderlåtas på åtskilligt mer än
den andel den redan utgivit, eftersom
den har mycket stora inkomster. I fjol
uppgick inkomsterna till 115 miljoner
kronor eller där omkring, och avsättningen
var 13 miljoner kronor. För att
möjliggöra den höjda avsättningen på 4
miljoner kronor har lotteripriset nu
höjts. Det är en god affär att höja detta
pris, så att staten samtidigt får en förhöjd
nettoinkomst på 6 miljoner kronor.
Det synes mig alltså som om det skulle
finnas förutsättningar här att bevilja den
ökning av anslagen, som erfordras för
att bättre kunna tillgodose kulturella syften
i enlighet med de motioner, som
väckts.
Herr talman! Jag har med dessa ord
endast velat till detta ärendes behandling
knyta förhoppningen att regeringen
utan alltför långt dröjsmål ville ta
ställning till de förslag, som innefattas
i utredningen om kulturfonden, och likaså
att de övriga spörsmål, som berörs
i anslutning till de framlagda motionerna,
måtte bringas till sin lösning, så att
kulturlivet på landsbygden därigenom
kunde få det ökade anslag som är både
önskvärt och i hög grad nödvändigt.
Herr THUN (s):
Herr talman! Vid behandlingen av förevarande
ärende i statsutskottet har det
över huvud taget inte rått några som
helst delade meningar. Man har varit på
det klara med att de synpunkter, som
respektive motionärer har framfört, har
sitt stora berättigande. Utskottets skrivning
är ju också sådan, att den i stort
sett positivt ansluter sig till de av motionärerna
anförda synpunkterna. Det är
här bara fråga om mera pengar för att
det över huvud taget skall vara möjligt
att tillgodose de olika behov, som gör
sig gällande. Utskottet har också klart
för sig, att det faktiskt behövs mera
pengar, ty om man ser på situationen av
i dag, kan man konstatera att det fasta
anslag, som måste utgå för opera-, teater-
samt orkesterverksamhet, är av den
storleksordning, att det faktiskt inte blir
någonting kvar för övrig verksamhet,
speciellt då den verksamhet som vi önskar
skulle kunna växa ut på landsbygden
till befolkningens fromma. Men i
anledning av att utredning pågår och om
man ser på det resultat, till vilket man
har kommit här, tror vi inom utskottet
att när regeringen så småningom får
sammanfatta alla problem och lägga dem
på riksdagens bord, helt andra möjligheter
då skall föreligga att tillgodose landsbygdens
intressen. Detta innebär givetvis
att betydligt mycket mera medel än
de 17 miljoner kronor det nu är fråga
om måste anslås. Jag har själv erfarenhet
av hurudan situationen är ute på
landsbygden, och jag är fullt överens
med motionärerna om att en upprustning
här måste komma till stånd. Den verksamhet
som bedrives för en tynande tillvaro.
Trots att man från landstingens
och primärkommunernas sida lämnat betydande
anslag, är dessa inte till fyllest
för att man skall kunna tillgodose de
behov, som här gör sig gällande.
Onsdagen den 14 mars 1956
Nr 10
57
Anslag till avsättning till lotterimedelsfonden
Då från motionärernas sida inget di- Föredrogos ånvo andra lagutskottets
rekt yrkande framkommit, utan de ef- utlåtanden:
ter vad jag förstår i stort sett känt sig nr 12, i anledning av väckt motion om
rätt tillfredsställda med utskottets skriv- sänkning av den pensionsberättigande
ning och hoppas på att denna skall ge åldersgränsen för änkepension; och
ett positivt resultat, finns ingen anled- nr i3> i anledning av väckt motion anning
för mig att fördjupa mig i denna gående utredning av frågan om stöd i
fråga, utan jag ber att få yrka bifall vissa fall till ensamstående förvärvsarbetill
utskottets förslag. tande mödrar med barn under 16 år.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 3 mom. och
58 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272);
nr 17, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst; och
nr 18, i anledning av väckta motioner
Om vidgad skattefrihet för allmänna samlingslokaler.
Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.
Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående översyn av gällande bestämmelser
om skyldighet för statstjänstemän
att undergå läkarundersökning;
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal;
nr 14, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av gällande bestämmelser
rörande ersättning av kostnader för
vittnen och försvarare vid domstol; samt
nr 15, i anledning av väckt motion angående
frihet från skyldighet att till förmyndare
och överförmyndare gälda arvodesersättning
för omyndigförklarad
folkpensionärs pension.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
grunderna för fortsatt stöd åt
lin- och hampodlingen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckt motion om
utredning angående förskolbarnens tillträde
till biograflokalerna;
nr 9, i anledning av väckta motioner
om vidgning av frikretsområdena för telefonsamtal
på landsbygden; och
nr 10, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att minska riskerna
för förväxling av läkemedel på grund av
deras namnlikhet.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 120, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 3 mom och
58 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272).
Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 16 bifölles även av andra
kammaren.
Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställ
-
5 Förslå kammarens protokoll 1956. Nr 10
58
Nr 10
Onsdagen den 14 mars 1956
ningar angående anslag för budgetåret
1956/57 under försvarets fonder m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 122, angående repetitionsövningsverksamheten
under budgetåret 1956/57
m. m.; och
nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1956/57
till avsättning till lotterimedelsfonden.
Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidgad möjlighet
till erhållande av studielån med statlig
kreditgaranti jämte i ämnet väckta motioner;
nr
47, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
nr
48, i anledning av väckt motion om
befogenhet för myndigheterna att själva
besluta rörande tjänsteresa till nordiskt
land; och
nr 49, i anledning av väckt motion om
ersättning till Hemming Gabrielsson för
förluster, som åsamkats honom i anled
-
ning av fabriksbrand under hans beredskapstjänstgöring;
samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av väckta motioner om ökad
medelsanvisning för budgetåret 1955/56
till fiskerilånefonden.
Anmäldes och bordlädes en av herr
Werner under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom och herr
Lodenius undertecknad motion, nr 499,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
av förordningen den 1 juni 1951 (nr 440)
med instruktion för värdering av skogsmark
och växande skog vid taxering av
fastighet (skogsvärderingsinstruktion).
Herr TALMANNEN yttrade:
Jag får meddela, att arbetsplenum icke
torde bli erforderligt om fredag, då utskotten
inte anmält några ärenden till
bordläggning, men i nästa vecka kommer
plena att hållas såväl onsdagen den
21 som fredagen den 23 och, om så blir
nödvändigt, även lördagen den 24.
Kvällsplena anordnas, i mån av behov,
onsdag och fredag i nästa vecka, däremot
icke på lördag.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.54.
In fidem
G. H. Berggren
Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
560507