Tisdagen den 13 maj em (Riksdagens protokoll 1952:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

Nr 17

10—14 maj

Debatter m. in.

Tisdagen den 13 maj em.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Fagerholm ang. effekten på sysselsättningen inom vissa industrier
av förordningen med tillfälliga bestämmelser om värdering
av varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt 8
Herr Gustafsson i Stockholm ang. den av 1950 års riksdag begärda

utredningen om ett effektivare taxeringsförfarande, m. m..... 12

Herr Dahlgren ang. befrielse för varvsarbetare och likställda från

skatteplikt för ersättningar för onormal förbrukning.......... 16

Herr Nihlfors ang. utredning av frågan om beskattning av musik

genom varuskatt på grammofonskivor .................... 18

Herr Hellbacken ang. åtgärder mot obefogad varufördyring...... 19

Herr Wiklund i Stockholm ang. de sociala missförhållandena bland

zigenarna............................................ 21

Herr Gustafson i Göteborg ang. semesterlagens bestämmelser om
möjlighet för arbetsgivaren att förlägga semestern till tid, då

arbetstagaren är sjuk, m. m............................. 23

Herr Swedberg ang. vissa missförhållanden i samband med offentliga
uppvisningar eller tävlingar i boxning.................. 27

Fru Sjöstrand ang. vård och fostran av blinda barn under sju år 34
Herr Svensson i Ljungskile ang. den av 1951 års kyrkomöte begärda
överarbetningen av gällande kollektkungörelse ........ 36

Onsdagen den 14 maj fm.

Meddelande ang. riksdagsarbetets ordnande .................... 40

Arvsrätt till tronen för kvinnliga medlemmar av konungahuset .... 40

Skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond . . 41

1—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 17.

Nr 17.

Innehåll.

Sid.

Granskning av statsrådsprotokollen .......................... 53

Anslag under landsstaten:

Länsstyrelserna: Avlöningar .............................. 83

Främjande av bränsleförsörjningen .......................... 89

Domkapitlens och stiftsnämndernas avlöningsanslag.............. 91

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.......................... 92

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m....................... 107

Onsdagen den 14 maj em.

Dispens från erläggande av investeringsavgift .................. 124

Ändring i förordningen ang. bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.......................................... 130

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m......... 131

Ändring i elskatteförordningen .............................. 152

Främjande av bränsleförsörjningen............................ 165

Reglering av sockernäringen i riket .......................... 169

Ändring i vapenförordningen ................................ 169

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 14 maj fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 7, om godkännande av handelsöverens kommelse

mellan Sverige och Japan in. m................... 40

— nr 8, om ratifikation av konsularkonvention mellan Sverige och

Storbritannien ........................................ 40

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, om möjliggörande av arvsrätt

till tronen för kvinnliga medlemmar av konungahuset ........ 40

— nr 20, ang. förslag till lag ang. skyldighet för kommun att avsätta

medel till skatteregleringsfond åren 1953 och 1954, m. m....... 41

— nr 21, ang. ändrad lydelse av 56 § 4 mom. samt 59 och 79 §§ lagen
den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen ävensom ang.
ändrad lydelse av 23 och 25 §§ kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253) samt av det i 24 § samma lag angivna formuläret 53

— memorial nr 23, ang. granskning av de i statsrådet förda protokoll 53

Statsutskottets utlåtande nr 128, ang. anslag till undersökningar ang.

levnadsvillkor och hushållsvanor .......................... 83

— nr 129, ang. vissa anslag under landsstaten.................. 83

— nr 130, om pension eller understöd åt efterlevande till vissa i statens

tjänst anställda personer ................................ 89

— memorial nr 131, ang. anslag till bidrag till Nationalföreningen för

trafiksäkerhetens främjande........... 89

— utlåtande nr 132, ang. åtgärder till främjande av bränsleförsörjningen
.............................................. 89

Innehåll.

Nr 17.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 133, om anslag till avlöningar vid domkapitlen
och stiftsnämnderna ............................ 91

— nr 134, om anslag till förvärv av en fastighet invid Uppsala högar 92

— nr 135, om anslag till avlöningar vid landsmålsarkiven ........ 107

— nr 136, ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. in. 107

— nr 137, ang. anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga

arbetsförmedlingen m. m................................. 107

Onsdagen den 14 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 31, om beredande av möjlighet till

dispens i vissa fall från erläggande av investeringsavgift........ 124

— nr 44, ang. ändring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128)
ang. bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.... 130

— nr 45, ang. ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr

260) om automobilskatt, m. m............................. 131

— nr 46, ang. ändring i förordningen den 1 juni 1951 (nr 374) om

skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen)................ 152

— nr 47, ang. åtgärder till främjande av bränsleförsörjningen, m. m. 165

— nr 53, ang. reglering av sockernäringen i riket, m. in........... 169

Första lagutskottets utlåtande nr 22, ang. ändrad lydelse av 4 och 9 §§

lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff,
m. m................................................. 169

— nr 23, ang. ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340) 169

Lördagen den 10 maj 1952.

Nr 17.

Lördagen den 10 maj.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
maj.

§ 2.

Interpellation ang. arbetslöshetskassorna.

Ordet lämnades på begäran till

Herr MALMBORG i Stockholm, som
anförde: Herr talman! De erkända arbetslöshetskassorna
här i landet har nu
1 122 000 medlemmar. De är i sin verksamhet
i stor utsträckning hänvisade till
frivilliga arbetskrafter. Jag syftar på de
7 å 8 Ö00 redogörare, som under brydsamma
förhållanden och mot en mycket
blygsam ersättning arbetar för de erkända
arbetslöshetskassorna. Det är under
sådana förhållanden av stor betydelse,
att förvaltningen kan rationaliseras
och förenklas utan att kontrollen
eftersättes. Det har därför ansetts inom
de erkända arbetslöshetskassorna vara
en nyttig reform, som skulle minska arbetsbördan
för redogörarna, om redovisningen
kunde omläggas från nuvarande
månadsredovisning till tvåmånadersredovisning.
En omläggning till
tvåmånadersredovisning kostar inte
statsverket något. Tidsvinsten för de erkända
arbetslöshetskassornas frivilliga
medarbetare, redogörarna, är betydande.
Då denna omläggning kan genomföras
utan att vederbörlig kontroll eftersättes,
vore det önskvärt, att herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
snarast möjligt förelägger denna fråga
för riksdagen.

En annan fråga, som uppmärksammats
av de erkända arbetslöshetskassorna,
är arbetslöshetsunderstödsbeloppens
nuvarande alltför låga belopp. Taket är

nu 8 kronor per dag. Detta belopp är
naturligtvis fullkomligt otillräckligt.
Önskemålet är att de erkända arbetslöshetskassorna
få samma möjligheter som
de erkända sjukkassorna att höja dagunderstödsbeloppen
till 14 kronor per
dag. Det är nödvändigt, att arbetslöshetsunderstödens
realvärde återställes.

De erkända arbetslöshetskassorna bör
kunna, om riksdagen så beslutar, själva
klara höjningen av dagunderstöden från
nuvarande högsta belopp av 8 kronor
per dag till 14 kronor per dag.

Med hänvisning till ovanstående motivering
anhåller jag, herr talman, om
tillstånd att med andra kammarens
medgivande få ställa följande interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet:

Kan man förvänta, att herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet snarast
framlägger proposition till riksdagen
angående tvåmånadersredovisning
för de erkända arbetslöshetskassorna,
kan man också förvänta, att herr statsrådet
framlägger förslag angående höjt
dagunderstöd för de erkända arbetslöshetskassorna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 3.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser,
såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott; och

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 § epidemilagen den
19 juni 1919 (nr 443).

Nr 17.

Lördagen den 10 maj 1952.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige
och Japan m. in.; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och Storbritannien; konstitutionsutskottets

utlåtanden och
memorial:

nr 19, i anledning av väckt motion
om möjliggörande av arvsrätt till tronen
för kvinnliga medlemmar av konungahuset; nr

20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
skyldighet för kommun att avsätta
medel till skatteregleringsfond åren
1953 och 1954, m. in., ävensom i ämnet
väckta motioner;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 56 § 4 mom.
samt 59 och 79 §§ lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen
ävensom till lag angående ändrad lydelse
av 23 och 25 § § kommunala vallagen
den 6 juni 1930 (nr 253) samt av
det i 24 § samma lag angivna formuläret;
och

nr 23, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till undersökningar angående
levnadsvillkor och hushållsvanor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
landsstaten för budgetåret 1952/53
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer;

nr 131, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1952/53 till bidrag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till främjande
av bränsleförsörjningen;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid domkapitlen
och stiftsnämnderna jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1952/53 till förvärv av en fastighet invid
Uppsala högar, jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid landsmålsarkiven
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. in.;
och

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet till dispens
i vissa fall från erläggande av investeringsavgift; nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och
rättigheter, jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om

Lördagen den 10 maj 1952.

Nr 17.

automobilskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen),
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till främjande
av bränsleförsörjningen, in. in.; och
nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket, m. in.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 9 § § lagen
den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet
av bötesstraff, m. in.;

nr 23, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340). dels
ock i ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av väckt motion
om ändring av 21 § 1 mom. i vapenförordningen; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 4 § § förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172) med
vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till
lön och pension m. in.; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 mars 1938
(nr 96) om understödsföreningar;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om om
skyldighet för civilförsvarspliktig att
tjänstgöra vid krigsmakten;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

rad lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott; nr

39, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för inrättande av en
arbetsmarknadsnämnd;

nr 40, i anledning av väckta motioner
om ökning av antalet ledamöter i familjebidragsnämnd; nr

41, i anledning av väckt motion om
skyldighet för värnpliktig att vid straffansvar
taga del av innehållet i honom
tillställda meddelanden om inställelse,
krigsplacering m. m.;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1952/53,
in. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott; och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
med vissa bestämmelser om cyklar med
hjälpmotor in. in.;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 61 § 3
mom. och 132 § byggnadsstadgan den 30
juni 1947 (nr 390), dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock motioner
som röra i propositionen behandlad
lagstiftning;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469);

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 30, med anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

proposition angående anslag till riksskogstaxering
och avverkningsstatistik
för budgetåret 1952/53, m. m.;

nr 31, med anledning av väckta motioner
om anslag till lån för anskaffande
av grästorksanläggningar;

nr 32, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 33, med anledning av väckta motioner
om anslag till ett statligt undersökningsfartyg
av fiskebåtstyp;

nr 34, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande, dels Statens lånefond
för hästavelns befrämjande jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 35, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av pri -

serna på fisk under budgetåret 1952/53,
m. in., i vad propositionen hänvisats till
jordbruksutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 36, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till statens
växtskyddsanstalt för budgetåret 1952/
53, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 22, över motion
om åtgärder i syfte att stärka rättssäkerheten
och den medborgerliga friheten.

§ 5-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 13 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. effekten på
sysselsättningen inom vissa industrier av
förordningen med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! I en med
andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Fagerholm till
mig riktat följande fråga:

Har statsrådet observerat den negativa
effekten på sysselsättningen inom
vissa industrier, som den tillfälliga va -

ruiagervärderingsförordningen kan komma
att innebära, samt avser statsrådet i
så fall att vidtaga några åtgärder med
anledning härav?

På föranledande av interpellantens
fråga får jag anföra följande.

Enligt kommunalskattelagens bestämmelser
skall vid den skattemässiga inkomstberäkningen
den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen på den skattskvldiges
varulager godtagas, såvitt inte
särskilda omständigheter föranleder till
annat. Detta innebär vidsträckta möjligheter
för de skattskyldiga att med
obeskattade vinstmedel nedskriva sitt
varulager och förskjuta beskattningen
av samma vinstmedel framåt i tiden.

Som ett led i den förda ekonomiska
politiken ingår åtgärder, som riktar sig
mot den av rådande konjunkturförhållanden
stimulerade investeringsbenägenheten.
Av verkställda utredningar har

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. effekten på sysselsättningen inom vissa industrier av

förordningen med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering

till statlig och kommunal inkomstskatt.

framgått, att avsevärda nyinvesteringar
i varulager gjorts under 1951 och det
har ansetts angeläget att söka ernå en
viss begränsning i lagerinvesteringarna.
Då därtill kommer att de nyss antydda
skattereglerna är ägnade att direkt stimulera
lagerökningar, framlade Kungl.
Maj:t för 1951 års höstriksdag ett förslag
om tillfälliga inskränkningar i rätten
till vad man brukar kalla fri varulagervärdering,
vilket förslag riksdagen
antog.

Dessa bestämmelser, vilka i interpellationen
åsyftas, avser beskattningsåren
1952 och 1953 och innebär i korthet, att
om den skattskyldige under något av
dessa beskattningsår ökat sitt lager i
förhållande till situationen vid ingången
av 1952, så får han icke göra någon
nedskrivning på lagerökningen. Dock
gäller att den skattskyldige alltid får
upptaga sitt lager, inklusive lagerökningen,
i halva dess värde vid utgången
av beskattningsåret i fråga.

Av det sagda framgår att den som
icke ökat sitt lager över huvud inte berörs
av bestämmelserna och alltså kan
göra vanlig nedskrivning på sitt lager.
Reglerna har vidare utformats så att full
hänsyn tages till inkurans och prisfall,
när storleken av en eventuell lagerökning
skall beräknas.

Interpellanten har framhållit, att konjunkturerna
försämrats för vissa hemmaindustrier
och att därav föranledda
avsättningssvårigheter kommer att medföra
successiva ofrivilliga lagerökningar.
Vidare bär påpekats att de tillfälliga
skattereglerna försvårar för de berörda
företagen att producera på lager och
därigenom hålla sin äldre och stationära
arbetskraft sysselsatt. Interpellanten
har även gjort gällande, att de tillfälliga
bestämmelserna innebär en »nedskrivningsskatt»
på cirka 4G procent.

.lag får härtill genmäla, att lagstiftningens
syfte just är att motverka nyinvesteringar
av större omfattning i la -

ger. Man torde också kunna förutse, att
de skattskyldiga söker i görligaste mån
anpassa lagren så att lagerökning icke
uppkommit under året eller att i varje
fall denna ökning blivit så begränsad
som möjligt. I den mån detta sker, uppnås
alltså den effekt, som man åsyftade
vid lagstiftningens genomförande.

Vad angår de branscher, där avsättningssvårigheter
uppkommer under
1952 och 1953, måste gentemot interpellanten
invändas, att försämrade avsättningsmöjligheter
uppenbarligen måste
för de berörda företagen innebära lägre
årsvinster. När ett företag har lägre
vinst än normalt, brukar regelmässigt
ifrågakomma att minska företagets dolda
reserver — dessa har ju tillskapats
med tanke på sådana fall. Genom en
erforderlig och företagsekonomiskt tilllåtlig
uppskrivning av lagret erhålles i
dylika fall den bokföringsmässiga vinst
som erfordras för verkställande av utdelningar
o. d. De tillfälliga lagervärderingsbestämmelserna
avser inte och
övar inte heller någon inverkan på dessa
fall.

Interpellanten åsyftar nu företag, som
trots ringa eller starkt reducerad vinst
likväl vill öka sina dolda reserver —
elt bibehållande av den dolda reserven
vid oförändrad storlek förhindras ej av
de tillfälliga bestämmelserna. Skulle en
sådan situation uppkomma, vill jag
framhålla att lagret i sin helhet — efter
det full hänsyn tagits till eventuell
inkurans och prisfall — alltid får nedskrivas
till sitt halva värde. Detta innebär
möjligheter till en icke oväsentlig
konsolidering. Det innebär även att
de tillfälliga bestämmelserna över huvud
blir av betydelse bara i de fall, då
fråga är om företag som tidigare gjort
mycket stora nedskrivningar på sitt lager,
d. v. s. synnerligen välkonsoliderade
företag.

Vidare får jag tillägga, att det är oriktigt
att tala om en »nedskrivningsskatt»

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. effekten på sysselsättningen inom vissa industrier av

förordningen med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering

till statlig och kommunal inkomstskatt.

på cirka 46 procent. De tillfälliga lagervärderingsbestämmelserna
tillför icke
det allmänna, sett på något längre sikt
än två år, mer skatt än som skulle ifrågakonnnit
vid en tillämpning av kommunalskattelagens
bestämmelser.

Det sagda innebär, att jag anser de
av interpellanten uttalade farhågorna
om lagervärderingsbestämmelsernas inverkan
på sysselsättningen överdrivna.
Då sysselsättningssvårigheter inom vissa
branscher uppkommer, torde detta
sammanhänga med annat än skattereglernas
utformning. Men jag vill tillägga,
att jag givetvis noggrant följer utvecklingen
och sambandet mellan denna och
den lagstiftning på det skattemässiga
planet, som tillkommit av konjunkturpolitiska
skäl.

Härefter yttrade:

Herr FAGERHOLM: Herr talman!

Först och främst vill jag tacka finansministern
för hans svar. Jag är särskilt
glad åt den sista meningen i svaret,
att finansministern följer dessa
frågor med uppmärksamhet.

Det föreligger nog inte någon meningsmotsättning
mellan finansministern
och mig om att dessa tillfälliga
konjunkturbetonade skatteförfattningar
inte bör och inte får leda därhän, att
de nuvarande överkonjunkturtendenserna
förvänds i rent depressiva tendenser
med arbetslöshet och andra svårigheter.
— Så långt om målsättningen.

Däremot kan jag inte följa finansministern
i vissa företagsekonomiska
resonemang som återfinns i interpellationssvaret.
Det är inte min mening
att påfordra någon debatt i dessa mycket
speciella frågor, men jag vill dock
redovisa min synpunkt. Jag har en
känsla av att finansministern och jag
delvis har talat om två olika saker.
Låt mig därför i all korthet precisera
frågeställningen!

Antag att ett företag, sedan alla resultatutjämnande
faktorer eliminerats,
får fram en vinst på 100 000 kronor.
Denna vinst kan antingen bestå i likvida
medel insatta på bankräkning —
det är en populär föreställning att
vinsten hamnar där — eller också
kan den bestå i att varulagret har ökat
med 100 000 kronor, i vilket fall varulagret
har värderats enligt anskaffningspriset
eller framställningskostnaden.
Om vi nu antar att varulagret har
ökat med 100 000 kronor, finns det två
olika möjligheter. Antingen har lagerökningen
skett avsiktligt mer eller
mindre som en spekulation. Då är det
en avsiktlig investering, som ofta förekommer
i sådana fall då företagen
räknar med stigande priser. Det andra
fallet är att lagerökningen har skett
oavsiktligt, därför att företaget helt enkelt
inte blivit av med sin produktion.

Vad medför nu detta senare fall för
konsekvenser? Jo, först och främst blir
företagets likvida ställning ansträngd,
ofta mycket hårt, därför att likvida medel
har nedlagts i lagret — jag bortser
här från de mycket speciella företag
som har stora banktillgodohavanden,
men det är ju inte regel inom hemmaindustrien.
Likviditeten är sålunda ansträngd
på grund av lagerökningen.
Vidare får företaget skyldighet att betala
skatt efter 40 procent på denna
lagerökning på 100 000 kronor —• vinsten
ligger ju i lagerökningen. Allt som
allt får företaget sålunda sin likviditet
ansträngd dels på grund av den oavsiktliga
lagerökningen och dels genom
skattebetalningen.

En slutsats av detta blir ju att en företagare,
som ser om sitt hus, söker
se till att lagerökning inte inträder. Företagaren
måste vara ännu mera ivrig
nu, när nedskrivning är förbjuden, än
tidigare, då nedskrivning kunde ske
till 30 procent av anskaffningsvärdet,
att undvika lagerökning. Föreligger en

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. effekten på sysselsättningen inom vissa industrier av

förordningen med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering

till statlig och kommunal inkomstskatt.

avsättningskris, är den enda möjligheten
att åstadkomma detta resultat att,
fram på hösten, eller när situationen
eljest kan överblickas, temporärt skära
ned eller stoppa produktionen så att
man når det åsyftade resultatet, nämligen
att lagret inte skall vara större
än vid föregående årsskifte. På det sättet
kan denna lagervärderingsförordning
medföra en extra press på företagarna
att inte arbeta på lager för att
hålla kvar den stationära äldre arbetskraften
utan i stället tillgripa permitteringar.
Frågeställningen är ju i och
för sig ganska klar, och resultatet av
övervägandena i ett fall som detta kan
bara bli ett.

Hur ser nu finansministern på denna
fråga, enligt svaret att döma? Jag
vill inom parentes säga, att det är utomordentligt
svårt att ge något entydigt
svar på den frågan, eftersom förhållandena
kan vara mycket olikartade.

Finansministern säger, att när företaget
redovisar osedvanligt låg vinst
—- vi antar i detta fall att 100 000 var
osedvanligt lågt —• är det naturligt att
företaget inte ökar sina dolda reserver
utan i stället skattemässigt visar vinst
för att använda denna till utdelning eller
vad det nu kan vara för ändamål.
Såvitt jag kan se ligger frågan till precis
tvärtom. Om ett företags likviditet
är hårt ansträngd på grund av en sådan
kris, aktar man sig ju för att vidtaga
ytterligare åtgärder som anstränger
likviditeten. Fn nedskrivning av ett
ofrivilligt ökat lager är en naturlig
konsolideringsåtgärd i detta fall, oavsett
hur lagret var bokfört tidigare.

Herr talman! Det är klart att man
kan se saken på det sätt som jag här
nämnt. Det är också klart — och i det
fallet vill jag ge finansministern obetingat
rätt — att om det företag det
gäller har mycket stora likvida tillgångar
och stabil ställning, så kan det
kosta på sig en lageruppskrivning eller

underlåta en lagervärdering för att hålla
en jämn utdelningspolitik. Men dessa
företag är ju tyvärr undantagsfall,
i varje fall när det gäller hemmaindustrien.

Jag tror sålunda inte att man kan
tillråda att ett företag, som råkat ut
för ofrivillig lagerökning, avsättningssvårigheter
eller likviditetsknapphet,
skall avhända sig medel ur rörelsen genom
skattebetalningar eller utdelning.
Det naturliga är att företaget i ett sådant
fall ser till att lagerökning inte
uppstår. Det är ju en effekt av denna
värderingsförordning, som är helt naturlig
och helt åsyftad. Jag är fullkomligt
medveten om detta. Det enda
som här ger anledning till bekymmer
är, att förordningen drabbar lika hårt
i sådana fall då företagen har högkonjunktur
som då de har lågkonjunktur.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
de olika skattetekniska aspekterna på
denna fråga. Jag vill bara säga, att finansministern
givetvis har rätt i att
inte detta förbud mot lagernedskrivning
skall rubriceras som en nedskrivning
av skatten på 46 procent. Att jag
använde det uttrycket var mera för
att ställa problemet på sin spets. Om
den fria lagervärderingen återkommer
efter dessa två år, kan ju företagen ta
igen detta genom att de har nedskrivningsmöjligheter
kvar. Vi får väl hoppas
att denna av konjunkturen speciellt
betingade lagervärderingsförordning
inte skall behöva tillämpas i fortsättningen,
så att man kan återgå till dessa
fria lagervärderingsregler, som jag tror
har varit till väsentlig nytta för företagsamheten
och dem som arbetar på
detta område.

Herr talman! Jag har med denna
mycket kortfattade och summariska
redogörelse bara velat precisera min
företagsekonomiska syn på dessa problem.
Jag vill ännu en gång tacka finansministern
för hans svar och all -

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. den av 1950 års riksdag begärda utredningen om ett

effektivare taxeringsförfarande, m. m.

deles särskilt för lians löfte att följa
dessa frågor. Jag vill sluta med att säga
detsamma som när jag började. Det är
ju ett gemensamt intresse för alla, som
arbetar på att få ordning i detta lands
ekonomi, att det inte blir kastningar
från rent inflationistiska tendenser till
depressiva tendenser. Det gäller bara
att man här har ögonen på utvecklingen,
så att ingripanden kan ske vid tillfällen
då det behövs.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag skall
bara yttra några få ord med anledning
av den effekt till minskad sysselsättning,
som herr Fagerholm anser att
den här omdebatterade bestämmelsen
kan innebära.

Nu är det alldeles uppenbart, att
herr Fagerholm tar sina exempel från
textilindustrien. Där är det på grund
av kända anledningar, den mycket stora
importen under föregående år och
den minskade efterfrågan i konsumtionsledet
så, att det har blivit mycket
stora lagerökningar. Det har därför
blivit en marknadsmässig nödvändighet
för denna industri att bringa ned
sina lager. I den mån sysselsättningen
påverkas är det därför i huvudsak en
följd av den nödvändiga marknadsmässiga
anpassningen. Men jag vill naturligtvis
inte bestrida att det finns teoretiska
möjligheter för att i något enstaka
fall den här omdebatterade bestämmelsen
kan ha medverkat. Jag skulle dock
tro att detta är en liten sak i jämförelse
med den marknadsanpassning, som pågår.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. den av 1950
års riksdag begärda utredningen om ett

effektivare taxeringsförfarande, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, lierr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr

talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Gustafsson i Stockholm till
mig riktat följande frågor:

1) Är statsrådet i tillfälle angiva, när
den av 1950 års riksdag begärda utredningen
om ett effektivare taxeringsförfarande
kan komma till stånd?

2) Anser statsrådet att de i aktiebolagslagens
§ 111 intagna bestämmelserna
om revisorernas skyldigheter bör skärpas
i sådan riktning, att revisorerna på
ett annat sätt än hittills blir ansvariga
för sådana olagliga manipulationer, som
vidtas av företagsledningen i syfte att
undandra samhället skatteinkomster?

3) Vill statsrådet medverka till att nu
tillämpade former för auktorisation av
revisorer göres till föremål för översyn,
och att i samband därmed frågan om en
fortlöpande statlig kontroll över deras
verksamhet upptages till prövning?

I anledning av interpellantens frågor
får jag anföra följande.

Som bekant tillsattes på våren 1950
en kommitté, 1950 års skattelagssakkunniga,
med huvuduppgift att förbereda
en genomgripande teknisk revision av
kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt. Härvid har de
sakkunniga att söka förenkla bestämmelserna.

I direktiven för utredningen uttalade
jag, att det var min avsikt att sedermera
— när resultatet av utredningen förelåg
och det sålunda blivit klarlagt i vad
mån arbetsuppgifter av enklare beskaffenhet
på denna väg kunde avlastas från
taxeringsmyndigheterna — upptaga frågan
om en översyn av taxeringsorganisationen
i syfte att mera effektivt inrikta
denna på kvalificerat taxeringsarbete
med därav följande bättre taxeringsresultat.

Sedan dess har en del åtgärder vidtagits
med syfte att göra taxeringsarbetet
effektivare. I första hand vill jag erinra
om inrättandet av riksskattenämn -

Tisdagen den la maj 1952.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. den av 1950

effektivare taxeringsförfarande, m. m.

den. Delta centralorgan på taxeringsområdet,
som trädde i verksamhet den
1 juli förra året, skall som det heter i
instruktionen »genom rådgivande och
vägledande verksamhet främja en riktig
och likformig taxering samt verka för
en effektiv och ändamålsenlig taxeringskontroll.
»

Vidare föreslog Kungl. Maj :t i propositionen
nr 155 till årets riksdag en betydande
förstärkning av taxeringspersonalen
vid överståthållarämbetet och
länsstyrelserna. Propositionen är ännu
icke slutbehandlad av riksdagen. Om
förslaget bifalles, kommer nämnda myndigheter
att efter hand kunna på ett
synnerligen välbehövligt sätt effektivisera
taxeringsarbetet; bl. a. blir det möjligt
att i större utsträckning än som nu
sker genomföra bokgranskning och annan
efterprövning av taxeringsmaterialet.

1950 års skattelagssakkunniga har
framlagt vissa förslag till ändringar i
skattelagstiftningen, men stora uppgifter
återstår ännu. Såsom torde framgå
av mitt nyss citerade uttalande i direktiven
för de sakkunniga bör enligt min
mening ytterligare resultat av dessas arbete
avvaktas innan man griper sig an
uppgiften att ompröva själva grunderna
för det nuvarande taxeringsförfarandet.
Emellertid har vissa förberedande undersökningar,
som av de sakkunniga utförts
i början av detta år och under vårens
lopp, givit vid handen att man
redan nu bör kunna sätta i gång med en
ganska omfattande översyn av åtskilliga
av taxeringsförordningens bestämmelser,
nämligen sådana som icke kan
beräknas bli påverkade av de skattelagssakkunnigas
tekniska revision av de
grundläggande skatteförfattningarna.
Inom finansdepartementet utarbetas f. n.
direktiv för en sådan översyn av taxeringsbestämmelserna,
och jag ämnar
inom den allra närmaste tiden föreslå
att översynen igångsättes. Troligen kommer
arbetet att organiseras så, att upp -

års riksdag begärda utredningen om ett

giften anförtros åt de skattelagssakkunniga
och att dessa, som f. n. utgöres av
tre skattejurister, förstärkes med ytterligare
arbetskraft för ändamålet.

Vad beträffar interpellantens frågor
nr 2 och 3 angående aktiebolagens revisorer
och handelskamrarnas auktorisationsverksamhet
för revisorer vill jag
uttala, att interpellanten här kommit in
på ett område där man i första hand
har att anlägga andra än rent skattemässiga
synpunkter. Emellertid kan det
vara naturligt att de skattelagssakkunniga
vid sin genomgång av taxeringsbestämmelserna
kommer in på också de
av interpellanten berörda problemen.
Innan en undersökning skett, synes det
inte vara möjligt att ta närmare ståndpunkt
i frågan.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härefter yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
för svaret på denna interpellation.

Beträffande svaret på min första fråga
noterar jag med tillfredsställelse, att
finansministern nu avser att inom den
allra närmaste tiden igångsätta en översyn
av taxeringsförfarandet i syfte att
åstadkomma en effektivisering. Nödvändigheten
härav är väl uppenbar för alla.
Enligt mycket auktoritativa uttalanden
är det stora inkomstsummor som för
närvarande undandras beskattning. De
är av sådan storleksordning, att samhället
inte stillatigande kan låta detta
fortgå. Jag kan härvidlag hänvisa till
1949 års skatteutrednings betänkande,
där taxeringsintendenternas erfarenheter
på detta område redovisas.

Det utbredda skattefifflet drabbar ju
inte bara samhället utan alla lojala skattebetalare.
De får härigenom högre skatt
än vad de annars skulle behöva betala.
Jag menar att det i första hand är löntagarna
som blir drabbade härav, efter -

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. den av 1950 års riksdag begärda utredningen om ett

effektivare taxeringsförfarande, m. m.

som de inte har några möjligheter att
undandra ens ett öre från beskattning.
Den skatteskärpning, inte minst för de
lägre inkomsttagarna, som har inträtt
under senare år, gör det också motiverat
att samhället sätter in verkliga krafttag
på uppgiften att stävja skattefusket.
Bland löntagarna håller det på att växa
fram en befogad och berättigad reaktion
emot de nuvarande förhållandena.
Jag tillåter mig därför hysa den förhoppningen,
att den nu signalerade utredningen
skall lyckas finna medel och
utvägar för en verklig effektivisering av
taxeringsförfarandet.

När finansministern sedan i interpellationssvaret
hänvisar till den betydande
förstärkning av taxeringspersonalen
vid överståthållarämbetet och
länsstyrelserna, som föreslås i proposition
nr 155 till årets riksdag, delar jag
helt och fullt finansministerns uppfattning,
att denna förstärkning efter hand
bör kunna leda till en effektivisering av
taxeringsarbetet.

Beklagligtvis tycks inte det mäktiga
statsutskottet helt dela denna uppfattning.
Utan att på något sätt vilja föregripa
kammarens behandling av ärendet
vill jag ändå hänvisa till det utlåtande
nr 129, som nu ligger på riksdagens
bord. Där har utskottet, utan att
vilja motsätta sig den personella utökningen,
ändå starkt ifrågasatt nödvändigheten
av en kraftig personalförstärkning.
Personligen har jag den uppfattningen,
att en kraftig förstärkning av
taxeringsorganisationen, som begränsar
möjligheterna till skattefusk, är en utgift
som kommer att löna sig för staten
genom de ökade skatteinkomster man
har anledning att räkna med.

Vad sedan angår finansministerns
svar på mina frågor om en skärpning
av de i aktiebolagslagens § 111 intagna
bestämmelserna om revisorernas skyldigheter
och om en eventuell fortlöpande
statlig kontroll av deras verksamhet,
är jag finansministern tacksam för det

positiva intresse för dessa saker som jag
anser mig kunna utläsa ur svaret.

Men min tacksamhet skulle ha varit
ännu större, om finansministern här
hade kunnat utlova ett snabbt initiativ
till en grundlig undersökning.

Enligt mitt förmenande är just denna
fråga om revisorernas medansvar i de
manipulationer, som ett företag vidtager
i syfte att fuska med skatterna, av
den allra största betydelse.

I det fall, som närmast kom att föranleda
min interpellation, måste det —
om tidningarnas referat varit riktiga —
ha gått minst sagt underligt till. Hur
kan en direktör i ett företag lura staten
på 1,7 miljoner i skatt, utan att den ansvarige
auktoriserade revisorn under
flera år märkt någonting?

Enligt aktiebolagslagens § 111 åligger
det revisorerna vid fullgörandet av sitt
uppdrag:

»att granska bolagets böcker och andra
räkenskaper,

att taga del av styrelsens och bolagsstämmans
protokoll,

att verkställa inventering eller kontrollera
verkställd inventering av bolagets
kassa och övriga tillgångar,

att tillse huruvida bolagets organisation
av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande.
»

Om revisorn hade fullgjort dessa sina
skyldigheter, skulle ulvsundadirektörens
skattefiffel enligt mitt sätt att se redan
från början omöjliggjorts.

Man behöver ju vidare bara öppna en
tidning för att komma underfund med
att det i många fall är illa ställt med den
revision som nu verkställes i vissa företag.
Låt mig bara ta ett par exempel!
En kassörska vid Väsby Bleckemballagefabrik
förskingrade 60 000 kronor, och
enligt tidningarnas uppgift möjliggjordes
förskingringen av en icke tillräckligt
noggrann revision. I den beryktade
historien om firman »Furuvattnets» manipulationer
uppgav en av de inblan -

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. den av 1950 års riksdag begärda utredningen om ett

effektivare taxeringsförfarande, m. m.

dade, att han icke haft några medhjälpare,
men medgav vid polisförhöret att
revisorerna indirekt varit honom behjälpliga
genom att inte tillräckligt noga
granska bokföringen.

Det är därför, herr talman, som jag
anser frågan om revisorernas medansvar
och ställning vara en angelägenhet
av den allra största vikt. Detta inte
minst av den anledningen, att de företag,
som på ett hederligt sätt sköter sina
åligganden, inte skall behöva råka ut
för misstankar.

Även om jag är medveten om att —
som finansministern framhåller i svaret
— de av mig bär sist framförda synpunkterna
icke i första hand är av rent
skattemässig natur, vill jag ändå understryka
finansministerns uttalande att
det kan vara naturligt, att de skattelagssakkunniga
vid sin genomgång av taxeringsbestämmelserna
kommer in också
på dessa problem. Jag är övertygad om
att en grundlig översyn av revisorernas
ställning och av de nu tillämpade formerna
för auktorisation av revisorer på
på sitt sätt skulle medverka till att åstadkomma
ett effektivare taxeringsförfarande,
varigenom företagens möjligheter
att vidtaga olagliga manipulationer komme
att försvåras. De lagliga möjligheterna
på detta område är enligt min uppfattning
fullt tillräckliga.

Jag ber med detta, herr talman, att
än en gång få tacka för interpellationssvaret.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Detta är naturligtvis inte rätt tidpunkt
att diskutera den högst betänkliga
försämring av deklarationsmoralen,
som under senare år inträffat här i landet.
Vi får ju tillfälle återkomma till
denna angelägenhet inom några få dagar
i ett annat sammanhang. Men eftersom
den ärade interpellanten något berörde
betänkandet från 1949 års skutteutredning,
kan det kanske vara tillåtet
att erinra om ett par uttalanden, som

denna utredning gjort just beträffande
deklarationsmoralen.

Jag är alldeles ense med interpellanten
i hans omdöme om den ytterst bekymmersamma
situation, som mångenstädes
råder på detta område och som
ju ytterst betyder, att de lojala medborgarnas
skattebörda blir större än den
skulle ha varit, därest lojaliteten varit
mer utbredd än den i själva verket är.
Men detta är en sak för sig. En annan
sak är frågan om hur man skall komma
till rätta med dessa tråkiga förhållanden.
Interpellanten har själv fäst uppmärksamheten
på den bekanta bilagan
5 till skatteutredningens betänkande,
där det onekligen blottas interiörer,
som måste betecknas som skrämmande,
För dem, som inte tidigare sysslat med
dessa ting, är det säkert överraskande
att finna, att det numera står så illa till
som det verkligen gör i detta hänseende.

När man sedan närmare sätter sig in
i problemet och försöker komma fram
till några lösningar av detsamma, visar
det sig emellertid att det hela inte är
så enkelt som mången till äventyrs tror.
Inom utredningen var man på det klara
med, att det inte räcker med att skärpa
straffen för deklarationsbrott eller att
utbygga taxeringsapparaten. Polisen,når
inte heller långt härvidlag. Ty, herr talman,
här är det i betydande utsträckning
fråga om vad jag skulle vilja kalla
ovägbara psykologiska faktorer. Det är
fråga om människornas spontana reaktion
mot sådant som de, med fog eller
inte, anser innebära orättvisor. Jag skall
som sagt inte närmare fördjupa mig i
dessa ting, då vi ju får möjlighet att
diskutera dem inom de närmaste dagarna,
men jag vill erinra om att skatteutredningen,
när den beskriver försämringen
i deklarationsmoralen, framhåller
att ett högt skattetryck alltid måste
innebära påfrestningar i detta hänseende.
»Härigenom begränsas», säger utredningen,
»i verkligheten utrymmet för
den direkta beskattningen: utöver eu

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. befrielse för varvsarbetare och likställda från skatte
plikt för ersättningar för onormal förbrukning.

viss höjd kan denna icke drivas utan
att de väsentliga värden, som ligga i en
god deklarationsmoral, råka i fara.»

Utredningen gör åtskilliga meningsyttringar
av detta slag. Man säger på ett
ställe: »Ur denna synpunkt finna vi det
riktigt att skattetrycket icke tillätes stiga
utöver en viss gräns.» Detta är en fundamental
sak, som man inte kommer
förbi i detta sammanhang. Jag vill, herr
talman, här bara helt kort understryka,
att deklarationsmoralen otvivelaktigt är
direkt avhängig av skattetryckets storlek.
Man kan inte mer än delvis komma
åt de företeelser, som nu inger så berättigade
bekymmer, genom att exempelvis
företaga straffskärpningar eller
förstärka taxeringskontrollen.Man måste
ägna skälig uppmärksamhet också åt
den andra sidan av problemet, nämligen
skattetrycket som sådant.

Jag har inte ansett det alldeles ur vägen
att göra dessa påpekanden, då ju
interpellanten, som sagt, själv fäst uppmärksamheten
vid vissa förhållanden,
som skildrats i den nämnda bilagan till
1949 års skatteutrednings betänkande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. befrielse för
varvsarbetare och likställda från skatteplikt
för ersättningar för onormal förbrukning.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr
talman! 1 en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Dahlgren — under uppgift att uppburen
ersättning för förbrukning av arbetskläder
och förslitning av egna verktyg
beskattades — till mig framställt följande
fråga:

Kan man förvänta att förslag framlägges
för innevarande riksdag som innebär
en sådan ändring av gällande

skatteförfattningar som befriar varvsarbetarna
och likställda från skatteplikt
för ersättningar för onormal förbrukning? I

anledning av interpellantens fråga
får jag anföra följande.

Uppbär arbetstagare av arbetsgivaren
ersättning för förbrukning av kläder
eller för förslitning av egna arbetsverktyg,
utgör denna ersättning skattepliktig
inkomst. Kostnaden för verktygen
äger arbetstagaren avdra i sin deklaration.
Blott till den del uppburen ersättning
överstiger arbetstagarens verkliga
kostnad för inköp av verktyg inträder
alltså en beskattning. Av ett i dagarna
utsänt meddelande från riksskattenämnden
till taxeringsmyndigheterna framgår
vidare, att uppburen ersättning och
havda utgifter för persedlar, som kan
anses jämställda med arbetsredskap,
exempelvis arbetshandskar, bör vid
taxeringen behandlas på samma sätt
som om fråga vore om beskattning av
ersättning och avdrag för kostnad för
verktyg.

Vad angår ersättning för andra arbetskläder
än de nyss nämnda, utgör
uppburen ersättning härför skattepliktig
inkomst, men något avdrag för den med
ersättningen täckta utgiften medges inte
i praxis. Detta sammanhänger med svårigheterna
att verkställa en gränsdragning
mellan normal och onormal klädesförslitning.

Ur vissa synpunkter kan denna praxis
kritiseras. Ändrade bestämmelser skulle
emellertid innebära en avsevärd komplicering
av taxeringsarbetet och strida
mot en från många håll uttalad önskan
om en förenkling av beskattningsreglerna.
Frågan om ändrade regler för beskattning
av löntagare är vidare f. n.
under prövning hos 1950 års skattelagssakkunniga.
I avvaktan på de sakkunnigas
behandling av denna fråga har jag
för egen del ännu inte ansett mig böra
ta någon slutlig ställning till det av interpellanten
berörda spörsmålet.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar pa interpellation ang. befrielse för varvsarbetare och likställda från skatte
plikt för ersättningar för onormal förbrukning.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härefter yttrade:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framföra
mitt tack för det svar som han lämnat
på min interpellation.

Sedan interpellationen framställdes,
har jag fått hundratals förfrågningar
från varvsarbetare, som har funderat
över hur länge den nuvarande orättvisa
beskattningsformen skall bestå. För
dem är det ofattbart att en ersättning,
som enbart avser kläder som man fått
förstörda under visst arbete, skall medföra
extra beskattning av dem som haft
att utföra detta föga avundsvärda arbete.
I många av de fall, som ligger till
grund för min interpellation, är det
fråga om arbeten som har inneburit att
vederbörande fått inte bara sina kläder
utan även sin kropp insmorda med allt
annat än behaglig olja. Efter dessa arbetens
slut —• i regel har de varat relativt
kort tid —• måste den största delen
av de använda kläderna kasseras, då de
på grund av oljornas förbränningsförmåga
blivit förstörda, och frågan gäller
då att erhålla ersättning efter verkstadsavtalets
13 §.

Även om jag för min del anser att
man bör ställa stora krav på arbetsgivare
i allmänhet och på verkstadsföreningens
arbetsgivare i synnerhet, vill
jag dock i samband med denna frågas
behandling deklarera, att jag icke finner
det vara riktigt korrekt att verkstadsföreningen
skulle betala även det
belopp som behövs för att täcka skatten
på de ersättningar som utgått.

Givetvis finner jag det ännu orimligare
att arbetarna skall beskattas för
att de smutsat ned sig samtidigt som de
förstört kläder i onormal omfattning.
Det är nämligen hela tiden fråga om eu
förbränning och en förslitning av kläder
utöver det normala. Jag har själv i
2 — Andra kammarens protokoll 1i)5‘2.

mer än tre decennier arbetat inom detta
område och jag har alltså egna erfarenheter
av vad saken gäller. Jag har
sett tusentals arbetare ■— och jag har
själv varit i den situationen — efter
fullbordat arbete på ett oljebemängt fartyg
dra av sig kläderna för att lämna
dem åt förgängelsen. Jag vet vilka svårigheter
arbetarna sedan har att erhålla
en skälig kompensation för de förstörda
kläderna, och jag vet även vilka känslor
arbetarna hyser, då staten kommer
och begär sin enligt vår mening orättmätiga
andel av det belopp som utbetalats.

Jag skall gärna medge att det kanske
var oriktigt av mig att ta upp frågan
om förslitning av egna arbetsverktyg i
samband med frågan om onormal förbrukning
av arbetskläder. Den första
frågan ligger givetvis något annorlunda
till än den senare. Anledningen till att
jag i interpellationen berörde båda problemen
var emellertid att i bägge fallen
skall ersättning utgå enligt samma paragraf
i verkstadsavtalet.

Det är kanske lättare att i fråga om
arbetsverktyg få göra avdrag i deklarationen,
men det borde enligt min mening
dock inte vara svårare att få rättvisa
skipad också i fråga om klädesersättningarna.
Finansministern säger här
i sitt svar att svårigheterna ligger i att
kunna dra en riktig gräns mellan normal
och onormal klädesförslitning. Jag
har redan när jag tidigare interpellerat
i denna fråga framhållit — och jag skall
därför inte nu gå närmare in på den
saken — att några sådana svårigheter
inte behöver möta, eftersom alla arbetare,
som sorterar under verkstadsavtalet,
inte bär någon som helst ersättning för
vad man kallar normal klädesförbrukning,
utan endast ersättning för onormal
sådan förbrukning. Det är alltså inte
fråga om ersättningar, som på något sätt
ingår i lönen, utan bara om sådana ersättningar
som utbetalas vid sidan av
lönen och som alllid är särskilt speci,
''r 17.

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om beskattning av musik genom
varuskatt på grammofonskivor.

fieerade. Även när året är slut och arbetarna
i vanlig ordning får uppgift om
sin årsinkomst, finns icke dessa ersättningar
medtagna i årsinkomsten utan
är angivna i en särskild specifikation.
Under sådana förhållanden anser jag
att det inte borde möta någon som helst
svårighet att kontrollera de av arbetarna
lämnade uppgifterna, som ju alltid
måste stämma med bolagets — det är
väl ingen som föreställer sig att arbetarna
och bolaget gemensamt skulle
lämna oriktiga uppgifter.

Vad sedan gäller finansministerns tal
om de krav, som från olika håll framförts
om önskvärdheten av att förenkla
denna beskattning, kan jag givetvis inte
ha någon annan uppfattning än, att en
sådan förenkling är önskvärd. Men jag
kan inte gå med på en förenkling som
enbart betyder en försämring. Det är
nämligen en försämring som har inträtt
för verkstadsarbetarna, sedan källskatten
kom. Det har jag också tidigare haft
anledning påpeka.

När denna uppbördsform först tilllämpades,
visade skattemyndigheterna
till en början förståelse genom att inte
draga av lika stor skatt på dessa ersättningar
som på den vanliga lönen. Men
detta var av föga värde, ny när man vid
årets slut räknade samman inkomsterna
tog man med dessa pengar. Förfarandet
innebar bara att arbetarna fick större
efterbeskattning.

Anledningen till att man från början
inte drog av fullt var att man inte var
riktigt klar över vilken ställning man
skulle taga utan väntade på »direktiv
uppifrån», som man brukar säga. När
dessa sedan kom, innehöll de, att skattesatsen
skulle vara lika hög för dessa
pengar som för lönen i övrigt. Nu har
finansministern i sitt svar på min interpellation
inte velat taga slutgiltig
ställning till frågan med hänsyn till att
1950 års skattesakkunniga prövar densamma.

Då vill jag endast uttrycka förhopp -

ningen, att finansministern vid det slutliga
ställningstagandet skall taga hänsyn
till att reglerna för nu utgående ersättningar
för onormal förslitning av
kläder uppgjorts av det praktiska livets
folk, av arbetare och arbetsgivare med
lång erfarenhet på området, vilket utgör
en garanti för att man på det hållet
är klar över var gränsen går. Jag anser
därför, att ersättningar, som utgår
enligt verkstadsavtalets 13 §, bör vara
helt befriade från skatt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. utredning av
frågan om beskattning av musik genom
varuskatt på grammofonskivor.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Nihlfors till mig framställt följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att ge direktiven
till de sakkunniga, som enligt uppgift
skall utreda frågan om indirekt
beskattning, sådan utformning, att det
till principiellt övervägande upptages,
om beskattningen av musik genom varuskatt
på grammofonskivor är lämplig?

I anledning härav får jag anföra följande.
Genom beslut den 9 maj 1952 har
Kungl. Maj:t bemyndigat mig att tillkalla
utredningsmän att verkställa en
utredning angående den indirekta beskattningen
m. m. Utredningen skall
främst ta sikte på att genom ökad indirekt
beskattning skapa statsfinansiella
förutsättningar för en fortsatt social reformverksamhet.
I utredningsdirektiven
uttalas att utredningen är oförhindrad
att till bedömande upptaga jämväl frågor
rörande utformningen i olika avseenden
av redan förefintliga indirekta

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot obefogad varufördyring.

skatter. Även den av interpellanten berörda
frågan om skatten på grammofonskivor
kan utredningen sålunda, om den
finner anledning därtill, upptaga till
prövning.

Med det nu anförda anser jag mig ha
besvarat den framställda frågan.

Härpå yttrade

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag ber
att få tacka finansministern för det svar
han har lämnat på min interpellation
om den speciella varuskatt, som rör
grammofonskivor. Av svaret framgår
att den utredning, som nu skall tillsättas
och som har till syfte att genom
ökad indirekt beskattning skapa statsfinansiella
förutsättningar för fortsatt
social reformverksamhet, också har
möjlighet att beakta detta spörsmål.

Jag blev mycket intresserad när jag
läste om de uttalanden i utredningsdirektiven,
som finansministern här
nämnde. Tyvärr har jag inte kunnat få
tag på dessa direktiv. Jag förmodar att
de ännu inte är officiella. Jag anade,
herr finansminister, att de skulle innehålla
något i denna riktning.

Frågan om skatten på grammofonskivor
är bara en liten detalj i hela det
stora komplex av frågor, som berör den
indirekta beskattningen, men den har
sina speciella aspekter.

Det utgår ju samma skatt, en krona
per skiva, för 25-centimetersskivor och
30-centimetersskivor. En skatt av tre
kronor per skiva uttages däremot när
det gäller de nya långspelande skivorna.
Man bör otvivelaktigt inte lägga samma
synpunkter på den mera värdefulla musiken
— det är väl den som för det
mesta spelas in på 30-centimetersskivor
— som på den lättare, populär-musiken.
Vi liar inte skatt på böcker, målningar
och skulpturer, men för musikvänner,
som vill skaffa sig ett skivbibliotek
med t. ex. klassisk musik eller
inspelningar av världens förnämsta orkestrar
med stora dirigenter, blir det

en särskild straffskatt. Detta är enligt
vad jag kan förstå avvita.

Nu får man hoppas att den blivande
utredningen, som visserligen har till
uppgift att öka de indirekta skatterna,
inte skall känna sig förhindrad att vid
den översyn av hela fältet, som den väl
skall företaga, också ta bort olämpliga
indirekta skatter och då även den på
grammofonskivor.

För att återgå till vad jag nyss
nämnde om den straffskatt, som den
seriösa musikens älskare får betala,
kan man fästa uppmärksamheten på att
musikskolornas, t. ex. Musikaliska akademiens
elever, i regel för sina studier
måste anskaffa grammofonskivor med
de stora mästarnas verk. Även dessa
elever får alltså en straffskatt.

Jag hoppas, herr talman, att detta
spörsmål verkligen heaktas och inte
drunknar i den allmänna jakten efter
nya skatter.

Om man drar ut konsekvenserna, ser
det ut som om finansministern, sedan
han lagt fram ett förslag om en —
visserligen relativt svag —• sänkning av
de direkta skatterna, nu är beredd att
ta tillbaka ungefär alltihop genom att
öka den indirekta beskattningen. Vi får
hoppas att man vid omdaningen av den
indirekta beskattningen inte glömmer
bort det kulturella området, framför allt
musiklivet, och låter det alltjämt få behålla
denna särskilt olyckliga indirekta
beskattning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
obefogad varufördyring.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med anledning av den interpellation,
som herr Hellbacken riktat till mig beträffande
särskilda åtgärder mot obefogad
varufördyring, får jag anföra
följande.

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot obefogad varufördyring.

Frågan om varudistrilnitionen och
dess kostnader har under senare år
uppmärksammats i olika sammanhang.
Utöver vad interpellanten anfört därom
kan jag bl. a. nämnda en framställning
i ämnet från Svenska handelsarbetareförbundet
år 1947 samt ett uttalande
av Kooperativa förbundets kongress
sommaren 1951. Ur samhällsekonomisk
synpunkt är det av utomordentligt
vikt att varudistributionen rationaliseras
och förbilligas så långt detta är
möjligt. Att det här rör sig om ett
problem av stor räckvidd framgår av
det faktum, att f. n. ungefär fjärdedelen
av vår nationalinkomst lär falla på
distributionen och att mellan 350 000
och 400 000 personer är sysselsatta inom
handeln.

Vad beträffar åtgärder från det allmännas
sida för att undvika onödig
och obefogad varufördyring vill jag erinra
om att priskontrollnämnden vid
utövandet av sin verksamhet givetvis
allmänt bär sin uppmärksamhet inriktad
härpå. Det mera långsiktiga önskemålet
att nedbringa distributionskostnaderna
erbjuder många aspekter och
det är inte möjligt att igångsätta undersökningar,
som på en gång skulle komma
att omfatta frågan i hela dess vidd.
Det finns emellertid säkerligen mera begränsade
områden, som skulle lämpa
sig för separata utredningar. Innan sådana
kunna igångsättas är det dock
nödvändigt att kartlägga de aktuella
problemställningarna inom handeln
bl. a. för att få belyst i vad mån frågorna
lämpa sig för utredningar under
samhällelig medverkan eller med fördel
kunna anförtros åt näringslivets
egna institutioner av olika slag. Sedan
en tid tillbaka pågår inom handelsdepartementet
en sådan inventering av
problem, som sammanhänger med varudistributionen.
Så snart resultaten av
denna inventering föreligger bör det
vara möjligt att bättre överblicka, hur
undersökningsarbetet på området från
det allmännas sida bör bedrivas.

Av vad jag sagt torde framgå att regeringen
delar uppfattningen att det
här är fråga om spörsmål av stor samhällsekonomisk
betydelse.

Häi*efter anförde:

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
När jag framställde min interpellation
rörande obefogad varufördyring, var
det för att få förklaring på varför det
för många varor råder en så väsentlig
skillnad mellan tillverknings- och produktionskostnaderna
å ena sidan och
å andra sidan de priser som köparna
i detaljhandeln får betala, inte minst
för varor, vilkas priser har stor betydelse
för levnadskostnaderna, samt
för att få veta vilka åtgärder statsmakterna
beräknas vidtaga mot oskälig
varufördyring.

I det svar, som statsrådet och chefen
för handelsdepartementet lämnat på interpellationen
och för vilket jag tackar,
redogör statsrådet för den utomordent
liga vikt det ur samhällsekonomisk synpunkt
har, att varudistributionen rationaliseras
och förbilligas så långt detta
är möjligt, emedan ungefär fjärdedelen
av vår nationalinkomst faller på distributionen.
Statsrådet erinrar vidare om
att priskontrollnämnden för att undvika
obefogad varufördyring vid utövandet
av sin verksamhet har sin uppmärksamhet
inriktad härpå. Då ett betydande
antal varor, som priskontrollnämnden
tidigare kontrollerat, ej längre
är föremål för kontroll av nämnden
och då krafter är i rörelse för att priskontrollnämnden
skall upphöra med
sin kontrollverksamhet den 1 juli 1953,
är det angeläget, inte minst ur samhällsekonomisk
synpunkt, att åtgärder vidtages
för att hindra obefogad varufördyring.
Vi har erfarenhet av att, då
priskontrollen släppts å vissa varor,
åtskilliga prisstegringar ägt rum.

Ett av våra grannländer brottas med
samma problem. Enligt ett förslag föreslås
i Norge dels priskontroll, dels

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. de sociala missförhållandena bland zigenarna.

rationalisering, dels också konkurrensbegränsning
ni. ni.

Jag skulle önska att onödiga ingripanden
i de av mig i interpellationen
påtalade förhållandena icke behöva
tillgripas. Men för att hindra obefogade
varufördyringar måste kraftåtgärder
vidtagas av samhället. Jag vädjar till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
att icke töva härmed. Statsrådets
uttalande i svaret, att regeringen
delar uppfattningen att dessa spörsmål
är av stor samhällsekonomisk betydelse,
ger vid handen, att den utredning, som
erfordras för att komina tillrätta med
ifrågavarande problem, snarast möjligt
bör verkställas.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

g 7.

Svar på interpellation ang. de sociala

missförhållandena bland zigenarna.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet til)

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr
talman! Herr Wiklund i Stockholm har
till mig riktat följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat
de rådande sociala missförhållandena
bland zigenarna och de därmed
sammanhängande anpassningssvårigheterna
särskilt för deras barn?

2) Kan det förväntas att herr statsrådet
kommer att låta verkställa erforderlig
utredning rörande åtgärder till
dessa missförhållandens avhjälpande?

Med anledning härav vill jag framhålla,
att de uppskattningsvis 700 svenska
medborgare, som är kända som zigenare,
har samma rättigheter och skyldigheter
som andra svenskar. Skolplikt
råder för deras barn och barnavårdslagens
bestämmelser är tillämpliga även
på dem. Skolorna står öppna för dem
och de är berättigade till sociala förmåner
som alla andra. De har också sam -

ma rätt att fritt förflytta sig som övriga
svenska medborgare.

Det är denna folkgrupps benägenhet
att flytta mer än de flesta andra, som
utgör grunden till de missförhållanden
interpellanten påtalar. Denna benägenhet
skapar onekligen svårigheter både
för zigenarna och på sina håll för andra
medborgare. Den utgör också en tillräcklig
motivering för särskilda samhällsåtgärder.
Staten har sålunda bidragit
till att anordna en efter förhållandena
lämpad skolgång för dem. Det kan
dock inte förväntas, att staten skall tillgripa
någon form av tvång för att få
zigenarna att avhålla sig från vandringar.

De förbättrade sociala och ekonomiska
förhållandena för flertalet medborgare
har medfört, att uppmärksamheten
mer än tidigare fästs vid de från
normala former skiljaktiga levnadsförhållanden,
under vilka zigenarna lever.
Den motsättning mellan de ambulerande
zigenarna och den bosatta befolkningen,
som ibland varit påtaglig, synes emellertid
numera vara på väg att efterträdas
av en mera tolerant inställning från allmänhetens
sida. Detta bör kunna medverka
till zigenarnas gradvisa anpassning
till ordnade förhållanden. Det är
min förhoppning, att de kommuner, där
zigenare under längre tid har sitt hemvist,
skall göra vad på dem ankommer
för att tillse, att i första hand barnen
inte lider nöd. Zigenarproblemet i sin
helhet kommer fortsättningsvis att vara
föremål för samhällets och de socialvårdande
myndigheternas uppmärksamhet.

Härpå yttrade

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr talman!
Jag ber först att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.

Låt mig först konstatera det glädjande
faktum att socialministern avvisar
tanken på tvångsåtgärder mot zigenarna.
På den punkten är vi nog alla här i

Nr IT.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. de sociala missförhållandena bland zigenarna.

kammaren eniga, även om rasfördomar
ute bland folket ännu tyvärr inte är
alldeles sällsynta. De tar sig kanske inte
direkta uttryck, men det finns dock något
därav i form av olust och passivitet,
då det blir fråga om att vidta åtgärder
för att förbättra zigenarnas ställning i
landet. Skall man komma till rätta med
zigenarproblemet — jag tror nog man
med fog kan kalla zigenarna för »sorgbarn»
i det svenska folkhemmet, vilka
bl. a. på grund av den nyssnämnda
passiviteten från myndigheternas sida
tvingas att leva i tältläger och bostadsvagnar
liksom på medeltiden — då skall
det ske med klok förståelse för zigenarnas
särart och med användande av positiva
stödåtgärder. Det är förkastligt att
sätta någon mindervärdesstämpel på
denna folkgrupp, lika väl som det är
förkastligt i fråga om andra raser eller
stammar. Man skulle dock i detta sammanhang
kunna anföra exempel på åtminstone
tendenser till mindervärdesförklaring
av zigenarna även i svenskt
officiellt språk från ganska sen tid. I
stort sett har man inte heller reagerat
annat än med polis, då zigenarproblemet
anmält sig på något sätt inom någon
kommun.

Det är i huvudsak tre problem det
gäller, nämligen bostadsfrågan, barnens
skolgång och de vuxnas yrkesutbildning
och deras användning i produktivt
arbete. Kunde frågan om en fastare och
mera tillfredsställande bosättning ordnas,
ginge det säkerligen lättare att lösa
de båda andra frågorna. Men hela spörsmålet
kräver utredning. Det finns visserligen
rätt utförligt material till belysning
av zigenarproblemet — socialstyrelsen
och skolöverstyrelsen har sysslat
med problemet tidigare — men frågan
om konkreta och positiva åtgärder
är ännu outredd. Är 1948 begärde socialstyrelsen
med anledning av en framställning
från en enskild stiftelse, som
har intresserat sig för zigenarnas förhållanden,
att Kung]. Maj:t skulle låta
företaga en utredning om möjligheterna

att planmässigt inordna zigenarna i samhället.
Socialstyrelsen tänkte sig att först
göra en mindre utredning, som skulle
gå ut på att försöka skapa en uppfattning
om intresset och inställningen hos
zigenarna själva till en utredning. Ett
liknande utredningsförslag framfördes
1947 av socialstyrelsen i ett i övrigt avstyrkande
yttrande över 1940 års skolutrednings
förslag om särskilda internatskolor
för zigenare. I år har socialstyrelsen
på framställning av samma
stiftelse tillstyrkt att en befattning inrättas,
antingen hos socialstyrelsen eller
hos skolöverstyrelsen, såsom kurator
med speciell uppgift att ägna sig åt
zigenarbarnens skolförliållanden.

Min interpellation har föranletts av
en önskan att få till stånd en utredning
med konkreta förslag till positiva stödåtgärder
för zigenarbefolkningens inlemmande
i samhället. Det finns ju goda
erfarenheter från både Finland och
Norge vad gäller åtgärder i detta avseende.
Det finns tydligen ett betydande
intresse för denna fråga i socialt
vakna och intresserade kretsar. Bl. a.
har en socialläkare i Stockholm börjat
att på nära håll studera zigenarnas förhållanden.
I en artikel i Svenska Läkartidningen
har han nyligen framlagt vissa
preliminära resultat av sina studier.
I slutet av denna artikel anger han vissa
riktlinjer för vad som behövde göras.
Jag tycker att hans resonemang är så
vettigt och vägledande att jag tillåter
mig att citera det:

»Den s. k. zigenarfrågan synes ha diskuterats
alltsedan zigenare över huvud
taget kom till vårt land. Att man under
en förvetenskaplig epok hade en massa
fördomar mot denna folkgrupp är nu
inte mycket att säga om. Ur såväl praktisk
som humanitär synpunkt är det
emellertid på tiden att ålderdomliga,
ovetenskapliga föreställningar rensas ut
både ur allmänna instruktioner och ur
det konkreta arbetet beträffande zigenarna.

Bl. a. är det på tiden att den prin -

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. semesterlagens bestämmelser om möjlighet för arbets givaren

att förlägga semestern till tid. då arbetstagaren är sjuk, m. m.

cipiella motsättning mellan stat och
kommun, som hittills förhindrat väsentliga
praktiska åtgärder, slutdebatteras.
Man har tydligen utgått från att alla
zigenare skulle vara inte bara socialvårdsfall
utan också besvärliga sådana.
Även om så vore fallet, funnes ingen
saklig motivering att ta i frågan som i
en het sten. Redan vid en ytlig konfrontation
med zigenarna upptäcker
man att det finns behov av ett nyanserat
betraktelsesätt. Åtskilliga är utan
tvivel socialvårdsfall, några t. o. in. mycket
besvärliga sådana, men många är
helt sociala, präktiga människor, som
söker komma in i eller redan står i produktivt
arbete som andra medborgare.
Ser man till att zigenarna generellt får
permanenta människovärdiga bostäder
och barnen redan från första levnadsåren
tas om hand på ett klokt sätt, kan
man förutsätta alt ''zigenarfrågan’ om
något årtionde inte är någon särskild
fråga.

Med hänsyn till den utbredda analfabetismen
bland zigenarna och det förhållandet
att de äldre i stor utsträckning
får betraktas som arbetsoförmögna
eller endast partiellt arbetsföra, ovana
som de är vid ett ordnat arbetsliv, kan
det tills vidare vara motiverat med statsbidrag
till de kommuner, som har extra
utgifter för zigenares räkning, inte endast
för att tillfredsställa omedelbara
individuella behov (fattigvård, sjukvård
etc.) utan också för erforderliga åtgärder
för barnens och ungdomarnas utbildning
och sociala anpassning.»

För att något skall ske måste man
dock utreda problemet. Jag återkommer
alltså till detta. Den tolerantare inställning
från allmänhetens sida gentemot
zigenarna som socialministern tycker
sig märka är kanske något optimistisk.
Men finns en sådan större tolerans, bör
den vara en bra grund för vidare åtgärder,
för att verkligen få stöd och förståelse
för positiva insatser från samhällets
sida.

Socialminstern hoppas, att de kommuner,
som beröres av zigenarproblemet,
skall göra vad på dem ankommer.
Det får man ju verkligen hoppas. Men
det ligger ju så till, att zigenarna bara
undantagsvis fått fast anknytning till
en viss kommun. Det är då rätt naturligt,
att kommunerna inte tycker sig ha
någon anledning att ta något ansvar i
denna fråga. Här måste tydligen statsmakterna
gripa in på något sätt, och
jag tillåter mig att än en gång fråga,
om inte ett utredningsinitiativ är att
vänta i denna fråga. Det är många som
är intresserade av att regeringen tar sig
an denna sak.

Samtidigt som jag återigen tackar för
svaret, vill jag vädja till socialministern
att utredningsvägen ta itu med zigenarproblemet.
När en utredning väl har
verkställts, kan man bedöma vad man
kan göra och hur långt man kan komma
med åtgärder från samhällets sida.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. semesterlagens
bestämmelser om möjlighet för
arbetsgivaren att förlägga semestern till

tid, då arbetstagaren är sjuk, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde: Herr
talman! Herr Gustafson i Göteborg har
till mig riktat följande frågor:

1) Anser statsrådet att de nuvarande
bestämmelserna i semesterlagen äro
lämpliga, när de giva arbetsgivare möjlighet
att med vissa undantag förlägga
semester till tid, då den anställde är
sjuk, och dessutom endast i synnerligen
begränsad omfattning medgiva att tid
under vilken den anställde varit sjuk får
räknas som kvalifikationstid för semester? -

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar pa interpellation ang. semesterlagens bestämmelser om möjlighet för arbets -

givaren att förlägga semestern till tid,

2) Är statsrådet villig meddela riksdagen
vilka åtgärder som inom .socialdepartementet
vidtagits med anledning
av den hemställan om utredning i ärendet,
som gjordes av 1948 års riksdag?

Som svar härå vill jag anföra följande.

I interpellationen berörs två skilda
spörsmål. Det ena avser arbetsgivarens
rätt att förlägga en anställds semester
till tid då denne är sjuk men hans bortovaro
från arbetet ej beror på att han
drabbats av olycksfall i arbetet eller att
lian ådragit sig yrkessjukdom. Det andra
spörsmålet gäller i vad mån dylik »vanlig»,
d. v. s. i semesterlagens mening ej
privilegierad, sjukdom skall jämställas
med arbetad tid och således kvalificera
till semester.

Båda dessa spörsmål bar sedan lång
tid tillbaka varit föremål för uppmärksamhet.
De diskuterades redan vid antagandet
av den första semesterlagen år
1938; och detsamma var förhållandet
när den nuvarande semesterlagen antogs.
Även sedermera har de och med dem
närstående semesterspörsmål vid flera
tillfällen aktualiserats.

I anledning av en förra året i denna
kammare framställd interpellation lämnade
min företrädare i ämbetet en utförlig
redogörelse rörande de problem
som sammanhänger med det förra av
de båda av interpellanten nu åter aktualiserade
spörsmålen. .lag får härom hänvisa
till andra kammarens protokoll den
22 maj 1951 (nr 20). De vid detta tillfälle
framförda synpunkterna från min
företrädares sida kan jag helt dela.

Rörande detta spörsmål förefaller det
mig således inte vara något att tillägga
till det som anförts i nämnda interpellationssvar.
Jag vill endast framhålla
att interpellantens fråga ingående övervägts
inom socialdepartementet samt att
det ej ansetts påkallat att låta denna bli
föremål för någon ny fristående sakkunnigutredning.
Ehuru detta problem
synes vara ägnat att lösas bäst avtalsvägen
så torde det i sinom tid få prövas

då arbetstagaren är sjuk, m. m.

i samband med vissa andra frågor rörande
semesterlagen.

Vad nu anförts äger sin fulla motsvarighet
beträffande det andra av interpellanten
berörda spörsmålet.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellantens frågor.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Det framgår av herr statsrådets svar
— som jag redan förut påpekat i interpellationen
— att de frågor, som det
här gäller, varit föremål för diskussion
vid upprepade tillfällen. Detta faktum
tyder på att här föreligger ett verkligt
behov av åtgärder. Jag måste därför
säga, att jag är något besviken på statsrådets
synbarligen svala intresse för
dessa frågor.

Vi är väl alla ense om att den lag om
treveckorssemester vi beslöt förra året
var ett mycket stort framsteg, en mycket
stor reform. Men vi kan också vara överens
om att det inte kan finnas någon
anledning för socialministern att vila
på sin företrädares lagrar när det gäller
semesterfrågan. Här finns fortfarande
en del olösta problem. Nu väntar vi t. ex.
sedan någon tid tillbaka på ett förslag
beträffande semesterfrågans lösning för
småföretagare inom jordbruk och andra
näringsgrenar, husmödrar och dylika,
och de frågor som jag här tagit upp är
också fortfarande olösta.

Det är två frågor det gäller, för det
första huruvida det kan vara lämpligt
att en arbetsgivare enligt den nuvarande
semesterlagen har möjlighet att förlägga
semestern till tid då den anställde är
sjuk. Ingen kan väl anse att ett sådant
handlingssätt mot en anställd är önskvärt.
Man frågar sig då vad man kan
göra för att förhindra ett sådant förfaringssätt.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. semesterlagens bestämmelser om möjlighet för arbets givaren

att förlägga semestern till tid, då arbetstagaren är sjuk, m. m.

Socialministern hänvisade till ett interpellationssvar,
som statsrådet Möller
förra året gav herr Hallberg i denna
kammare. 1 det svaret påpekade statsrådet
Möller, att han inte på något sätt
förbisåg spörsmålets vikt, men han betonade
att det fanns en del svårigheter
när det gällde att förbjuda arbetsgivarna
att förlägga semester till en tid då
den anställde är sjuk. Det kan t. ex. inträffa
att företagets anställda har gemensam
semester, under vilken tid förelaget
bär stängt. Under sådana omständigheter
skulle det vara svårt att bereda
de anställda, som är sjuka under
denna tid, ledighet vid elt senare tillfälle.
Statsrådet nämnde också de svårigheter
som kan uppstå när ett företag
har en gemensam, lång tid i förväg uppgjord
semesterplan. Jag kan dock inte
se annat än att dessa svårigheter är betydligt
överdrivna. Om en anställd är
sjuk under den gemensamma semestern
och sedan får taga extra ledigt, kan det
givetvis bli besvärligt, men det blir inte
trassligare än när den anställde är frisk
under semestern och sedan råkar bli
sjuk under arbetstid, vilket som bekant
händer ganska ofta.

Den andra frågan, som är mera svårlöst,
är huruvida sjukdom skall få räknas
som arbetad tid vid beräkning av
semestern. Jag kan inte se att socialministern
i sitt svar har uttryckt sin
åsikt om det problemet.

Man bör dock icke glömma, att 1948
års riksdag har begärt en utredning om
båda dessa frågor. Det förelåg då motioner,
som krävde en direkt lagändring
på båda dessa punkter och som livligt
tillstyrktes av Landsorganisationen. Utskottet
för sin del gick in för en utredning
men skrev i sitt utlåtande, att mycket
starka skäl talade för att förbudet
mot att förlägga semestern under den
tid då anställd är sjuk skulle utsträckas
till att gälla även annat olycksfall och
annan sjukdom än dem som nu är omnämnda
i semesterlagen. Utskottet skri -

ver vidare: »Semesterns huvudsyfte är
ju att bereda arbetstagare vila och rekreation.
Det är icke tillfredsställande,
att arbetsgivare kan förlägga en arbetstagares
semester till tid, då arbetstagare
är sjuk, och därigenom hindra arbetstagare
från att få semester efter tillfrisknandet.
En arbetstagare, som varit sjuk,
har i allmänhet större behov av vila
och rekreation än en som icke varit
sjuk.» Utskottet säger vidare, att det givetvis
kan bli vissa olägenheter för arbetsgivaren
av ett dylikt förbud, men
att dessa, även i företag som har gemensam
semester, dock torde vara av relativt
begränsad omfattning.

Vad beträffar den andra frågan var
utskottet mera tveksamt, men ansåg
dock att även den skulle utredas, vilket
riksdagen också beslöt år 1948. Tiden
gick utan alt man hörde någonting från
departementet, men år 1950 förklarade
statsrådet Sven Andersson i ett svar på
en enkel fråga här i kammaren, att frågan
tagits upp till behandling i socialdepartementet
men att ståndpunktstagandet
skulle anstå till dess arbetstidsutredningens
förslag om semesterns
längd förelåge.

Förra året kom så den kungl. propositionen
om treveckorssemestern. Det var
ganska naturligt, att intresset då helt
koncentrerades på denna stora reform
och att de frågor det här gäller, som
givetvis inte är lika betydelsefulla men
ändock viktiga, kom något i bakgrunden.
Det är därför kanske inte underligt,
att statsrådet Möller förra året i sitt
svar till herr Hallberg ställde frågan på
framtiden.

Nu har emellertid ännu ett år gått.
Riksdagens anhållan av år 1948 om en
utredning rörande dessa frågor står
fortfarande kvar. Socialministern säger,
att vi för närvarande inte kan göra någonting
men att frågorna i sinom tid
torde få prövas i samband med vissa
andra frågor rörande semesterlagen. .lag
skulle vara mycket tacksam om stats -

Nr IT.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. semesterlagens bestämmelser om möjlighet för arbets

givaren att förlägga semestern till tid, då arbetstagaren är sjuk, m. m.

rådet kunde ge någon antydan om vad
som ligger i begreppet »i sinom tid».
Det vore intressant att veta, om de här
frågorna kan väntas bli upptagna till
behandling nästa år eller om riksdagen
får vänta ännu längre innan den av riksdagen
för fyra år sedan begärda utredningen
kommer till stånd.

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
begärde ordet för att uttala min tillfredsställelse
över att äntligen ha fått
stöd för det önskemål som jag förde
fram i en motion här i kammaren år
1948 och i en interpellation den 7
april i fjol. Då jag förra året interpellerade
och dåvarande socialministern
svarade, hade jag nog en känsla av att
jag stod tämligen isolerad här i kammaren
i denna fråga, men nu har jag
genom herr Gustafsons i Göteborg interpellation
och det intresse han här
har visat kommit underfund med att
det även i vidare kretsar likväl finns
en opinion för att det borde ske en
ändring i detta avseende.

Så sent som i lördags framförde en
arbetare vid ett av våra större järnbruk
— dock utan något som helst samband
med denna interpellation —- till
mig personligen en önskan, att frågan
om semester under sjukdom utom arbetet
måtte aktualiseras på nytt. Han åberopade
sig själv som personligt exempel.
Han hade lidit av diskbråck och
av den anledningen varit sjukskriven
någon tid. Arbetsgivaren förkortade då
den lagliga semester, som arbetaren
hade rätt att ta ut, med hänvisning till
att denne varit sjuk i diskbråck, en
sjukdom som faller utanför de bestämmelser
som redan finns i semesterlagen.

Med det anförda ville jag bara livligt
understryka vad interpellanten nyss
anfört, nämligen att det verkligen vore
önskvärt, att det, t. ex. från Kungl.
Maj:ts sida, togs ett initiativ för att få

en justering på den här punkten, som
riksdagens båda kamrar år 1948 uttalade
sig för. Den saken är aktuell, och
det är inte bara ett löst påstående att
arbetsgivare i vissa fall begagnar sig av
möjligheten att förlägga i varje fall någon
del av arbetarens semester till tid,
då arbetaren råkat ut för olycksfall
eller sjukdom, som faller utanför semesterlagens
bestämmelser.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Den nya semesterlagen
träder delvis i kraft år 1952 och
helt år 1953. När vi fått se, hur den
verkar, är det ju möjligt att flera punkter
kan bli föremål för översyn, men
jag har ansett att man inte bör ändra
en lagstiftning, som riksdagen har stadfäst
bara för något år sedan och som
ännu icke är fullt tillämplig. Det kan
ju tänkas, att det då uppstår ytterligare
en del problem, som behöver så
att säga finslipas. Att varje år sätta
igång en utredning och komma med förslag
till justeringar av smådetaljer är
inte precis så rationellt som kammarens
ledamöter i allmänhet är ense om
att en handläggning bör vara.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! På det område dessa frågor
berör har semesterlagen inte ändrats.
Ändringen innebar en utökning av semesterdagarnas
antal, men de bestämmelser,
som gällde år 1948 och som då
motiverade en riksdagens skrivelse, är
fortfarande oförändrade. Jag skulle därför
vilja vädja till herr socialministern
— i synnerhet som det har betygats
här i kammaren att intresset är stort,
något som vi också kunnat observera
genom hänvändelse från anställda —
att taga under omprövning, huruvida
man inte nu skulle kunna ta ett nytt
initiativ i frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr IT.

§ 9.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden
i samband med offentliga
uppvisningar eller tävlingar i boxning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Herr Swedberg har frågat mig, om jag
uppmärksammat de av läkare vitsordade
vådorna av boxning och om jag i
så fall är beredd att till skydd för de
utövandes liv och hälsa och till förebyggande
av skadeverkningar bland
åskådarna föreslå de åtgärder, som kan
prövas möjliga och lämpliga.

Det är tydligt att den, som utövar
boxningssporten, utsätter sig för vissa
faror. Medicinalstyrelsen uppger att
man känner till tre dödsfall i Sverige
i samband med boxning. Av dessa måste
två, som inträffade 1946, av obduktionsutlåtandena
att döma helt tillskrivas
boxningen såsom sådan.

Vid bedömande av boxningen och de
därmed förenade farorna får man självfallet
icke bortse från andra skador än
skador till döds. Medicinalstyrelsen säger
i ett utlåtande i anledning av interpellationer
att det har ansetts att varje
knockoutslag är liktydigt med en hjärnskakning.
Dylika skador kan vara av
mycket skiftande art; de kan läkas utan
påvisbara följdverkningar, men kan
även kvarlämna för framtiden bestående
rubbningar av olika art. Framför
allt synes upprepade hjärnskakningar
kunna leda till allvarliga psykiska insufficienstillstånd.
Detsamma torde
även gälla andra genom boxning uppkomna
hjärnskador. Medicinalstyrelsen
framhåller emellertid, alt tillräckligt
materia] och tillräcklig erfarenhet ej
finnes för att för närvarande bedöma
boxningens betydelse för uppkomsten
av bestående skador hos boxarna.

Svenska boxningsförbundet har lämnat
mig vissa upplysningar om de åtgärder,
som förbundet vidtagit för att
förebygga medicinska vådor av boxningssporten.
Sedan 1935 har varje del -

tagare i svenska mästerskapstävlingar.
juniormästerskapstävlingar, nybörjartävlingar
och landskamper underkastats
noggrann kontroll, varvid varje väsentlig
avvikelse från en normal fysisk
status föranlett avstängning från deltagande.
Likaså har förbundet föreskrivit,
att läkare skall vara närvarande
vid varje tävling. Om vid en ojämn
boxningsmatch den ene boxaren inkasserar
för mycket slag eller blir
»groggy», så att fara för en verklig
knockout kan tänkas, åligger det ringdomaren
att genast stoppa matchen för
att den underlägsne icke skall utsättas
för onödig risk. Då en boxare förklarats
besegrad på knockout eller match blibit
stoppad på grund av ojämnhet, skall
enligt förbundets föreskrifter vissa försiktighetsåtgärder
vidtagas till förhindrande
av komplikationer. Eu utslagen
boxare blir automatiskt avstängd från
boxning under en månads tid och får
icke deltaga på nytt utan särskilt intyg
från läkare. Även boxare, som enligt
ledningens åsikt mottagit för många
slag, kan drabbas av en tids avstängning
från boxning för att få tillfälle att vila
upp sig. Vid upprepad knockout blir
boxaren avstängd för tre månader och
efter tre knockouts för ett år. En boxare,
som visat sig icke lämplig för sporten
på grund av för svag motståndskraft,
blir för alltid avstängd från all
tävlingsboxning.

Förutom läkarundersökning före eu
tävling och läkarrapporter om skador
vid tävlingar har förbundet i år ytterligare
skärpt sin hälsokontroll genom
att införa s. k. startböcker. Utan en sådan,
av läkare kontrollerad och påskriven
startbok kan i fortsättningen
ingen boxare deltaga i en tävlingsmatch.
Fn startbok innehåller bl. a. ett utförligt
intyg av läkare om boxarens allmänna
tillstånd och om hans tävlingsdugligliet.
Vidare finnes där hälsoregler
med särskild syftning på boxning
samt redogörelser för vad som skall
iakttagas då en boxare blivit utslagen
eller oförmögen alt försvara sig.

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden i samband med offentliga upp visningar

eller tävlingar i boxning.

Av det sagda framgår att boxningssporten
är förenad med vissa vådor för
boxarna. Med hänsyn till de åtgärder,
som från boxningsförbundets sida delvis
helt nyligen vidtagits till skydd för
boxarnas liv och hälsa, anser jag emellertid
ett ingripande i sådant syfte från
statsmakternas sida icke erforderligt för
närvarande. Jag skall emellertid under
hand uppmana medicinalstyrelsen att
med uppmärksamhet följa utvecklingen
och, om så påkallas, till Kungi. Maj:t
inkomma med förslag till eller eventuellt
själv vidtaga erforderliga åtgärder.

Interpellanten har, som jag inledningsvis
nämnde, också ifrågasatt åtgärder
till förebyggande av skadeverkningar
bland åskådarna och har därvid
särskilt haft barn och ungdom i tankarna.
Jag kan i detta sammanhang
åberopa, att medicinalstyrelsen ansett
att tillräckligt material och tillräcklig
erfarenhet ej för närvarande finnes för
att bedöma risken för psykiska skador
hos barn och ungdom som bevistar
boxningsmatcher.

Vid övervägande av frågan om lämpligheten
av att barn och ungdom besöker
boxningstiivlingar är att märka, att
det icke sällan inträffar att boxarna
skadar varandra och åsamkar varandra
blödande sår eller dylikt. För barn och
ungdom i brvtningsåldern kan det ej
sällan verka förråande att betrakta sådana
skådespel, särskilt som publiken
över huvud gärna tycks bli upphetsad
av kampen i ringen. Jag är därför benägen
att taga upp frågan om åtgärder
för att förhindra att barn får tillträde
till boxningstävlingar liksom f. n. är
fallet i fråga om vissa filmföreställningar.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

Härpå yttrade:

Herr SWEDBERG: Herr talman! Jag
ber att få tacka herr statsrådet för sva -

ret på min interpellation. Jag har så
mycket mer anledning att göra det som
jag finner svaret i stort sett så tillfredsställande,
som man över huvud taget
rimligen kunde vänta.

Vad jag åsyftade med min interpellation
var inte något generellt förbud mot
offentlig boxning utan åtgärder till förebyggande
av allvarliga skadeverkningar
bland utövarna själva och bland publiken,
varvid jag särskilt hade tagit
sikte på den minderåriga publiken.
Herr statsrådet har nu i svaret, med
stöd av vad medicinalstyrelsen och
boxningsförbundet anfört, väsentligen
understrukit de av mig anförda synpunkterna
på boxningens risker. Och
statsrådet konkluderar sin redogörelse
med följande ord: »Av det sagda framgår
att boxningssporten är förenad med
vissa vådor för boxarna.» Statsrådet säger
vidare: »För barn och ungdom i
brytningsåldern kan det ej sällan verka
förråande att betrakta sådana skådespel
---.» Herr statsrådet är vida re

i tillfälle att meddela, att åtgärder
från boxningsförbundets sida helt nyligen
vidtagits till skydd för boxarnas
liv och hälsa. Om dessa åtgärder möjligen
kan ha något samband med att saken
förts på tal här i riksdagen, så bär
detta sålunda inte skett förgäves.

Vidare konstaterar jag med tillfredsställelse,
att statsrådet under hand ämnar
uppmana medicinalstyrelsen att
med uppmärksamhet följa utvecklingen
på detta område för att, om så visar sig
påkallat, inkomma med ett förslag till
eller eventuellt själv vidta erforderliga
åtgärder.

Ett speciellt slag av förbud i samband
med offentlig boxning ifrågasatte jag
emellertid i interpellationen, nämligen
förbud för minderåriga att närvara vid
offentliga boxningar. Under pressdebatten
sedan dess har jag bara styrkts i
uppfattningen, att ett sådant förbud
verkligen kan vara berättigat och påkallat.
Därför noterar jag med särskild

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden i samband med offentliga upp visningar

eller tävlingar i boxning.

tacksamhet statsrådets löfte att uppta
frågan om åtgärder för att förhindra
barn att få tillträde till boxningstävlingar
till saklig prövning. Det bör såvitt
jag förstår vara minst lika möjligt
och påkallat att genomföra ett sådant
förbud som det är att barnförbjuda vissa
filmföreställningar.

Med herr talmannens tillstånd vill
jag gärna tillägga ytterligare några ord.
Jag vill nämligen inte gärna försumma
detta tillfälle att ge uttryck för min personliga
mycket bestämda uppfattning,
att boxningen inte har något rimligt berättigande
i svenskt samhällsliv. Från
försvararnas sida har sagts, att boxningen
fostrar till fair plav, disciplin,
vaksamhet och hållning. Man måste nog
fråga sig om det över huvud taget kan
vara möjligt att lära unga människor
gott uppträdande genom att undervisa
dem om konsten att öva effektfull misshandel.
I alla händelser kan inte denna
metod anses höra till de bättre.

Vidare är riskerna för skadeverkningar
alltför allvarliga både för boxarna
själva och särskilt för yngre åskådare.
Det är inte möjligt att med någon framgång
bestrida det faktum, att boxningen
skiljer sig från all annan sport därigenom,
att den går ut på att skada motståndaren.
Det som i boxningsringen anses
vara all right är ute i allmänna livet
ett allvarligt brott, som medför mycket
stränga straff. Lika uppenbart synes det
vara, att denna sport skapar och närer
en våldsmentalitet, som måste anses ytterst
olycklig, ja högst ödesdiger. Vi
har ju nyligen fått belägg för att boxningen
bygger på åskådarnas lägre instinkter
och att den har lättare än
andra idrotter att sätta sinnena i våldsam
svallning.

Jag vill inte uppta kammarens tid eller
belasta riksdagens protokoll med att
här återge exempel på utgjutelser av
primitiv våldsmentalitet, med vilka
några skribenter, dess bättre ytterst få
men dock några, ansett sig böra rycka

fram till boxningssportens försvar. I
stället vill jag gärna med instämmande
citera de ord, med vilka domstolsjuristen
Jan Gehlin konkluderade en artikelserie
om boxningen i Dagens Nyheter
—- den sista av de tre artiklarna var införd
vid månadsskiftet april—maj. Där
säger författaren: »Är det försvarligt
att under sken av sport låta ledarna träna
upp och publiken sedan hetsa fram
ungdomar till ringen, som i många fall
kan bli en plattform för katastrof? Är
det försvarligt att låta våldet under beteckningen
av sport framträda och få
applåder, när det pågår ett intensivt arbete
för att sanera alla våldstendenser i
mänskligheten? Sport? Pressens nomenklatur,
killerinstinkt, hardhitter, slugger
säger tillräckligt om vad det rör.

Samhället protesterar mot och bestraffar
allt våld som inte har något
direkt positivt syfte. Hur ställer sig samhället
till detta våld, vars direkta syfte
och följd är kroppslig skada och vars
indirekta syfte är karriär och dubiös
underhållning?» Så långt citatet.

Genom att instämma i dessa ord har
jag velat antyda, att enligt min mening
starka sakskäl kan anföras för införande
av förhud mot offentlig boxning.
Men som jag tidigare sagt, har jag av
principiella skäl inte ansett mig böra
förorda generellt förbud, och jag förstår
mycket väl, att herr statsrådet inte
ansett sig böra för närvarande gå längre
än han meddelat i svaret.

Jag vill emellertid till sist, herr talman,
uttala förhoppningen, att det snarast
måtte växa fram en så allmän och
djup opinion i denna sak både i vårt
svenska samhälle i stort och inom den
sunda och ansvarskännande idrottsrörelsen
i synnerhet, att denna opinion
skall lyckas komma till rätta med de
allvarliga missförhållanden, som här påtalats.
Och därmed tackar jag än eu
gång herr statsrådet för det välvilliga
svaret.

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden i samband med offentliga upp

visningar eller tävlingar i boxning.

Herr HUSS: Herr talman! Jag tror att
man ganska lugnt kan fastslå, att praktiskt
taget alla idrottsgrenar medför
vissa risker för skador. Hjärnskakning
förekommer sålunda utom vid boxning
rätt ofta vid ridning, motorcykeltävlingar
och skridskoåkning, här särskilt
vid motionsåkning av oövade, och nästan
alla fotbollsspelare och liandbollsspelare
får som bekant förr eller senare
skador av mer eller mindre svårartad
beskaffenhet. Vi saknar tyvärr en statistik,
i varje fal! en utförlig statistik,
över idrottsskadornas frekvens. Mycket
talar dock för att boxningssporten, med
den relativt ringa omfattning den har,
ger upphov till en i jämförelse med
annan idrott ovanligt hög skadefrekvens.

Enligt min uppfattning kan man alltså
inte ta ställning till olika idrottsgrenars
lämplighet eller olämplighet uteslutande
från medicinska utgångspunkter.
Man måste, såvitt jag förstår, komplettera
de medicinska synpunkterna
med värderingsnormer av social, moralisk
och etisk natur. Detta innebär
att man bedömer varje idrottsgren med
hänsyn till den förmåga respektive gren
har att utveckla värdefulla egenskaper,
som t. ex. kamratanda, hänsynsfullhet
och ansvar inte bara för den tävlandes
eget utan också för de medtävlandes
väl, både när det är fråga om tävlingar
med huvudvikt vid individuella prestationer
och i fråga om lagtävlingar.

Här framträder ett syfte hos boxningssporten,
som enligt min uppfattning
strider mot all god idrott och som
boxningen glädjande nog tycks vara
ensam att företräda, nämligen syftet
att skada den medtävlande och försätta
honom ur tävlingsdugligt skick.
Detta är ett ändamål, som enligt min
mening bara bör ifrågakomma i samband
med den militära utbildningen,
där vi tyvärr är nödsakade därtill. Det
föreligger visserligen en principiell
skillnad mellan den militära och den

pugilistiska inställningen, i det att enligt
den förra de värdefulla och ömtåliga
kroppsdelarna är att söka ovanför
bältet, enligt den senare nedanför bältet,
där man alltså inte får placera något
slag.

I likhet med inrikesministern och interpellanten
tror jag emellertid inte att
det vore lämpligt att förbjuda tävlingsboxning.
Vi kommer i fortsättningen
som hittills att få se denna sport utövad
på våra skolgårdar, vare sig vi
skulle förbjuda tävlingsboxning eller
inte. Från allmänt liberala utgångspunkter
är det föga tilltalande att utöka floran
av förbud.

Med tillfredsställelse måste emellertid
konstateras, att man numera har infört
läkarkontroll av dem som deltar i
boxningstävlingar. Inrikesministerns
åtgärder, sådana de skisserats i dagens
interpellationssvar, är att betrakta som
en värdefull komplettering av vad som
redan har åtgjorts. I likhet med interpellanten
vill jag därför från medicinskt
håll framföra ett tack härför.

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
är för min del helt överens med inrikesministern,
interpellanten och herr
Huss om att det skulle vara både olämpligt
och olyckligt att genomföra en förbudslagstiftning
emot boxningssporten.
Jag har emellertid tagit till orda för att
här i kammaren framhäva en sak, som
jag i all enkelhet flera gånger vid vissa
större boxningsevenemang hävdat i den
tidning, som jag förut redigerat, nämligen
en vädjan till den svenska idrottsrörelsen,
huruvida den inte skulle
kunna avskilja boxningssporten ifrån
den övriga idrotten. Jag tror att mycket
skulle vara vunnet, om man kunde komma
dithän.

Vad som aktualiserat interpellationsdebatten
föreställer jag mig ha varit
den landskamp i boxning mellan Sverige
och Frankrike, som för en tid sedan
ägde rum i kungl. tennishallen. Jag

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden i samband med offentliga upp

visningar eller tävlingar i boxning.

begagnar tillfället att här läsa upp ett
par citat ur två stockholmstidningar,
som yttrat sig om denna tillställning,
vilken säkerligen upprörde alla vettiga
människor här i landet. Dagens Nyheter
skrev sålunda dagen efter de skandaluppträden,
som då ägde rum, att
landskampen i boxning mellan Sverige
och Frankrike i kungliga tennishallen
på söndagskvällen — som slutade med
fransk 7—3-seger — urartade till den
värsta publikskandal som väl någonsin
bevittnats vid ett svenskt idrottsevenemang.
I fortsättningen ger Dagens Nyheter
i sitt reportage en utförlig skildring
av hur det gått till. Aftontidningen
skrev om samma sak — jag tycker det
har ett visst värde att få föredra det:
»Den franske domaren anmälde vid den
svensk—franska boxningslandskampen
tungviktsmannen som skadad, och detta
ville varken publik eller arrangörer
vara med på. Nu är också frågan, om
det inte snarare är en kvalificeringsgrund,
att man är skadad. Om inom
övriga idrottsgrenar en man blir skadad,
så inte bara skonas han, utan han
hjälps av sina medtävlare. Bryter någon
benet vid en orientering, bryter
även övriga tävlingen och hjälper honom
till rätta. Kommer någon i praktiskt
taget vilken sportgren som helst
illa ut, så får han stöd av kamraterna.
Inom boxningen är det emellertid rakt
motsatt. Slår man upp en skavank, så
gäller det att till alla delar utnyttja
detta i den fortsatta kampen. Blir det
en blemma eller ett sår, så försöks med
alla medel klappa på just där så att råbi
ffsidealet nås så fort som möjligt.»

Detta är inga överdrifter, utan det
förhåller sig så. I anledning av det föredragna
vill jag säga att jag för min del
inte tycker, att man kan behöva hysa
så förfärligt stor omtanke om boxarna
själva. Det är ju en sak som de frivilligt
ger sig in i, om de vill ådra sig
hjärnskakning genom att bli utslagna.
Vad man kan hysa omtanke om är vad

inrikesministern och interpellanten var
inne på i sitt inlägg, nämligen publiken,
de rent psykologiska skadeverkningar
som boxningen har, den upphetsning
av sinnen och känslor som
äger rum och som tog sig detta skandalösa
uttryck i landskampen mellan
Frankrike och Sverige härförleden.

Jag slutar med att komma tillbaka
till den vädjan, som jag började med.
Jag tror inte den leder till något resultat,
men därför kan man väl ändå vädja
till en förnuftig tanke, nämligen att den
svenska idrottsrörelsen borde avskilja
boxningen från den övriga idrotten.

Herr EDBERG: Herr talman! I likhet
med interpellanten vill jag till inrikesministern
uttala min tillfredsställelse
över hans deklaration i fråga om boxningen
och den otvetydiga ställning
han därvid proklamerat.

Boxningen har under flera månader
befunnit sig i tvärdrag, och man får
nog säga, att det inte är alldeles oförtjänt.
Det ger ju också interpellationssvaret
en ganska klar bild av. Redan
boxningsförbundets upplysningar, åtminstone
sådana de refererats i statsrådets
svar, om de speciella säkerhetsåtgärder
man ansett sig böra vidtaga, får
nog anses vara avslöjande, om också
omedvetet avslöjande. Inom vilken annan
sportgren — jag skulle i likhet med
herr Hallberg vilja sätta frågetecken för
sport — finner man det nödvändigt
med så många kringgärdande skyddsåtgärder
som inom boxningen? Inom vilken
annan sportgren har man speciella
regler för när, under vilka omständigheter
och hur länge en idrottsutövare
skall vara att betrakta som konvalescent?
Vittnar inte detta om att boxningen
är förknippad med faror, som man
inte möter på något annat håll i idrottslivet?
I och för sig är det naturligtvis
tacknämligt, att boxningsförbundet försöker
förminska riskerna på det sätt
som det lämnats upplysningar om i

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden i samband med offentliga upp

visningar eller tävlingar i boxning.

statsrådets anförande. Men man har nog
på många håll en känsla av att detta inte
är tillräckligt. När man läst den debatt,
som förts bl. a. i sportspalterna
under de senaste månaderna, har man
funnit, hur åtskilliga ganska initierade
sportskribenter ha ställt sig mycket kritiska
till förbundets vilja och förmåga
att verkligen på allvar eliminera farorna.

Jag kanske här får erinra om en radiodiskussion
om boxningen för någon
tid sedan. De av kammarens ärade ledamöter,
som hade tillfälle att höra
den diskussionen, måste ha fått det intrycket
av boxningens apologeter, att
det knappast finns någonting så fridsamt
som livet i boxningsringen. Man
tyckte sig nästan förflyttad till pastor
Swedbergs söndagsskola. Knockouten
förklarades vara något otäckt som man
försöker undvika. Det medgavs visserligen,
att det inte alltid gick, men det
var ren olyckshändelse, om det inträffade;
med andra ord: knockouten
skulle vara en avvikelse från det normala:
»Motståndaren kan gå och sova
för ett ögonblick och gå på en smäll!»
Dessutom framhölls mycket starkt boxningens
uppfostrande betydelse såväl
för utövarna som för publiken, som
därigenom skulle lära sig speciella hedersbegrepp.

Jag måste i likhet med herr Swedberg
säga, att jag undrar om det inte finns
andra och till äventyrs bättre uppfostringsmetoder
än misshandel, när det
gäller att inplantera hedersbegrepp, en
misshandel, som stundom kan få mycket
menliga följder. Säkerligen har ingen
låtit sig förvirras av den skönmålning
som endast förekom i radiodebatten;
en sådan boxning existerar inte i
de jordiska boxningsringarna.

Efteråt fick man klart besked därom
vid ett möte här i Stockholm med aktiva
sportutövare. Där förklarade man,
att visst är det knockout man vill försöka
åstadkomma när man går upp i

ringen. Det förklarades också, att man
inte borde skönmåla för mycket, att
boxningen självfallet var förenad med
vissa vådor. En av sportutövarna, som
deltog i diskussionen, sade: »Vi skall
vara ärliga, pojkar. Det är klart att
många får skador av boxning.»

Det är också uppenbart att den uppfostrande
betydelsen för publiken måste
vara minst sagt ringa; att boxningssporten
vädjar till vissa instinkter på ett
sätt, som inga andra idrotter gör, får
man nog anse vara ganska klart. Varför
dragés publiken till ringen om inte
för att få se en man — nu citerar jag
ett av de poetiska uttryck man stundom
finner i sportspalterna — »få marmelad
i knävecken» och bli groggy? Varför
dras publiken till ringen om inte för att
få se — för att åter låna ett uttryck ur
den charmerande sportvokabulären •—
»den stora lingonkrukan» bäras fram?

Den händelse, som delvis givit upphov
till den aktuella debatten och som
herr Swedberg påpekade, nämligen kalabaliken
i kungl. tennishallen, vad var
orsaken till den om inte att publiken
ansåg sig lurad på konfekten! Den hade
gått dit för att få se ett par franska fotsulor
vändas mot åskådarna. Matchen
bröts i enlighet med boxningsförbundets
regler, och publiken fann sig bedragen.

Jag lyssnade uppmärksamt till herr
Huss’ inlägg i debatten, där han gav
läkarens syn på saken. Han syntes vara
ganska tveksam, huruvida de medicinska
vådorna var tillräckligt avgörande
för ett mera skärpt ingripande mot
boxningssporten. Emellertid får man
väl säga, att medicinalstyrelsens uttalande,
sådant det refererats av inrikesministern,
utgör ett allvarligt memento.
Det må vara sant att delade meningar
råder inom den medicinska vetenskapen
om vådorna av boxning, men enbart
detta att åtskilliga läkare dock
starkt understryker dessa faror har väl
ändå något att säga.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar pa interpellation ang. vissa missförhållanden i samband med offentliga upp

visningar eller tävlingar i boxning.

Jag kan inte underlåta att för kammaren
läsa upp en insändare, som för
någon tid sedan återfanns i Idrottsbladet,
undertecknad av en överläkare S.
Huldt i Sundbyberg. Han berättade, att
han varit närvarande vid två polisobduktioner
på karolinska institutet. I båda
fallen gällde det idrottsmän, som
avlidit till följd av skador i form av
blödningar, uppkomna i direkt anslutning
till idrottsutövning. Doktor Huldt
skriver: »Den ene mannen var boxare
och dog strax efter en boxningsmatcli.
Vid obduktionen visade hjärnan på varandra
lagrade blödningar, vilka kunde
räknas nästan som årsringarna på ett
träd (förmodligen motsvarande ett antal
matcher). Det andra fallet gällde en
fäktare, som plötsligt fallit ned till golvet
under pågående fäktning. Genom eu
serie olyckliga tillfälligheter hade florettspetsen
stämts mot armen och trängt
in genom axelhålan i lungor och hjärta
med en dödlig blödning som följd.» Sedan
kommer konklusionen: »Observera
att det här rör sig om två skilda orsakskedjor:
i det ena fallet en serie oavsiktliga
moment, i det andra ett avsiktligt
våld, där boxaren för varje match kommit
ett steg närmare döden. Obduktionsprotokollen
torde finnas kvar för var
och en, som hyser tvivelsmål angående
sanningen i ovannämnda.»

När man hör sådana vittnesbörd från
läkarhåll, finns det anledning att ta sig
en verkligt allvarlig funderare på om
inte samhället har ett ansvar för detta.

Här har praktiskt taget alla talare,
som uppträtt i debatten, helt avvisat
tanken på förbud. Jag vill heller inte
rekommendera förbud. Jag anser att det
ir bättre om man på andra vägar kan
komma till rätta med saken. Men å andra
sidan tror jag inte att man skall
hänga upp sig på själva ordet förbud
såsom något i och för sig skrämmande.
Det går troll i ord ibland, och sådana
troll söker sig lätt in i ett sådant ord
som förbud. Men bygger inte det mo3
— Andra kammarens protokoll 1952. A

derna kultursamhället på en serie förbud
utan vilka en anständig mänsklig
samvaro inte skulle vara möjlig? Vi har
i detta land en rad förbud, som jag
tror inte någon skulle vilja upphäva,
förbud som tillkommit av rent humanitära
skäl. Vi förbjuder opiumrökning,
vi förbjuder bordeller, vi förbjuder
tuppfäktningar, där det värsta som kan
hända är att två tuppar hackar ut ögonen
på varandra, vi tillåter inte tjurfäktningar,
vi tillåter inte dueller men
vi tillåter att två män går upp i en ring
och hamrar på varandra med risk för
att medvetandet bankas ur den ene —•
han kan »åka på en smäll» ■— bankas
ur honom för gott, om det vill sig illa.
Vi hade en illustration från ett grannland
bara för någon månad sedan, då
en boxare slogs ut för alltid i en ring.

Skulle det principiellt vara så mycket
annorlunda att förbjuda boxningen än
att förbjuda det som jag här talat om?
Man kan visserligen säga, som herr
Hallberg gjorde, att boxarna går upp i
ringen frivilligt, och det gör inte tupparna
i en tuppfäktning eller tjurarna
i en tjurfäktning. Men om ett par pojkar
i Gamla stan råkar i luven på varandra
och går på varann med knytnävarna,
så är också det antagligen fullt
frivilligt och därtill sannolikt betingat
av direkt anledning, vilket däremot
knappast kan sägas föreligga vid de
former av legaliserade slagsmål som
sker inom boxningsringarna. Jag menar
därför, att man inte skall låta troll gå
i ord och utan vidare avvisa tanken på
boxningsförbud som något helt ovärdigt.

•lag är trots allt överens med inrikesministern
att vi inte skall förivra oss
utan se om man inte på andra vägar
kan väsentligt minska de vådor, som
man ändå finner vara förknippade med
boxningen. Jag drar av statsrådets deklaration
den slutsatsen, att statsrådet
är beredd att hålla boxningen under noggrann
observation, och jag tror att den
r 11.

Nr IT.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. vård och fostran av blinda barn under sju år.

deklarationen kommer att bli ett mycket
värdefullt incitament i den diskussion
om boxningens vara eller inte vara,
som sedan några månader tillbaka
pågår här i landet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Svar på interpellation ang. vård och fostran
av blinda barn under sju år.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fru Sjöstrand frågat mig,
om man kan förvänta, att Kungl. Maj:t
kommer att i en snar framtid taga upp
frågan om möjligheter till vård och
fostran av blinda barn under sju år.

På fru Sjöstrands fråga får jag efter
samråd med socialministern svara följande.

I den av interpeilanten berörda utredning,
som skolöverstyrelsen framlagt år
1949, räknar överstyrelsen med i runt
tal 100 blinda barn i åldern 1—7 år.
Av dessa barn beräknas minst 35 vara
obildbara sinnesslöa, vilka enligt överstyrelsens
mening bör hänvisas till
landstingens vårdhem för obildbara sinnesslöa
barn, där redan nu åtskilliga
blinda småbarn är intagna. Övriga blinda
barn i åldern 1—7 år beräknar överstyrelsen
alltså till cirka 65. Skolöverstyrelsen
utgår från att dessa blinda
barn skall omhändertas i statliga barnhem.
Jag antar, att interpellationen närmast
åsyftar de sistnämnda blinda barnen.

Antalet vårdplatser i de planerade
barnhemmen skulle alltså egentligen enligt
vad som anförts utgöra omkring 65.
Emellertid anser överstyrelsen, att de
målsmän, som själva önskar vårda sina
blinda barn, bör ha rätt att göra detta,
under förutsättning att det sker på be -

tryggande sätt. För att bättre vårdmöjligheter
i föräldrahemmen skall åstadkommas
tänker sig överstyrelsen viss
upplysningsverksamhet. Sålunda skall
mödrar beredas tillfälle att tillsammans
med sina barn vistas en tid på barnhem.
Framdeles skall eventuellt anställas
en kindergartenlärarinna för rådgivande
verksamhet. Överstyrelsen räknar
dock endast med att 15 barn skall
komma att vårdas i föräldrahemmen.
Antalet vårdplatser på barnhemmen beräknar
överstyrelsen således till 50
eller för säkerhets skull 55, vartill skall
komma 7 platser för observationsfall
in. in.

De beräknade 62 vårdplatserna skall
enligt överstyrelsens förslag fördelas på
två barnhem, det ena, om 52 platser,
förlagt till Tomteboda blindinstitut och
det andra, om 10 platser för blinda barn
med svårare komplicerande lyte, till
vårdanstalten i Lund för blinda med
komplicerat lyte. För barnhemmet vid
Tomteboda har överstyrelsen framlagt
ett utformat förslag, vars genomförande
innebär betydande engångsutgifter och
årliga kostnader. Däremot har överstyrelsen
icke upprättat något motsvarande
förslag för barnhemmet i Lund, då frågan
härom ansetts böra prövas i samband
med spörsmålet om vårdanstaltens
utbyggnad i övrigt.

Skolöverstyrelsens förslag har varit föremål
för remissbehandling. I remissyttrandena
har framförts erinringar av betydande
styrka mot förslagets utformning
i vissa hänseenden. Sålunda har
socialstyrelsen, direktionen över blindinstitutet,
De blindas förening och statskontoret
kraftigt understrukit betydelsen
av att de blinda småbarnen i största
möjliga utsträckning vårdas i föräldrahemmen.
Socialstyrelsen och De blindas
förening anser principiellt, att så
många blinda småbarn som möjligt bör
beredas vård hos föräldrarna. Denna
inställning har föranlett vederbörande
till att framhålla vikten av att
föräldrarna få tillgång till rådgivande

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar på interpellation ang. vård

sakkunskap. Det av skolöverstyrelsen
beräknade platsantalet har samtidigt
förklarats vara tilltaget i överkant. Vidare
bör nämnas, att direktionen över
blindinstitutet angett platsbehovet vid
Tomteboda-barnhemmet till endast 40.
Statskontoret har yrkat, att en undersökning
i de enskilda fallen rörande
verkligen behövliga och lämpliga hjälpåtgärder
bör vidtas, innan beslutet om
inrättande av barnhem fattas. I remissyttrandena
har också framförts avvikande
meningar beträffande utformningen
av det föreslagna barnhemmet
vid Tomteboda.

För egen del finner jag det påkallat,
att åtgärder i någon form vidtas för att
bereda vård och fostran åt blinda barn
i folkskolåldern. Såsom skolöverstyrelsen
förutsatt bör verksamheten på något
sätt knytas till blindundervisningen.
Att åtgärder i berörda S5''fte ännu
icke vidtagits från Kungl. Maj:ts sida
har flera orsaker. Sålunda skulle ett genomförande
av skolöverstyrelsens förslag
medföra avsevärda kostnader. Uppförandet
av ett barnhem vid Tomteboda
har av överstyrelsen enligt 1948 års priser
beräknats draga en kostnad av cirka
eu miljon kronor. I dagens läge kan
kostnaderna uppskattas till 1,4 miljoner
kronor. De årliga kostnaderna, som år
1949 av skolöverstyrelsen beräknats till
cirka 166 000 kronor, torde numera böra
beräknas till ett minst 30 procent
högre belopp. Tillika må nämnas, att
tvekan rått om det framtida utnyttjandet
av det område, som nu disponeras
av Tomteboda blindinstitut. Vidare har,
såsom jag förut berört, i remissyttrandena
framförts betydelsefulla erinringar
mot skolöverstyrelsens förslag. Det kan
därför icke råda någon tvekan om att
överstyrelsens förslag måste underkastas
en grundlig överarbetning. Beslut
härom torde inom kort komma att meddelas.
Först sedan denna överarbetning
skett, torde frågan om vård och fostran
av blinda barn i förskolåldern kunna
upptas till prövning av Kungl. Maj:t.

och fostran av blinda barn under sju år.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Härefter yttrade

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
vill jag rikta ett
tack för det positiva svaret på min interpellation.
Det är glädjande om frågan
fått en stöt framåt, och jag vill uttrycka
min tacksamhet för löftet att det föreliggande
förslaget inom kort kommer
att överarbetas.

Vi är nog alla överens om att det
måste vara ett mycket hårt öde för ett
barn att växa upp utan att kunna se,
och det måste vara synnerligen svårt
för föräldrarna att veta hur de bäst
skall leda och fostra ett sådant barn och
i många fall hur de skall få tid till denna
fostran. Det är ganska anmärkningsvärt
att vårt land, som berömmer sig av
att jämfört med andra länder ha en hög
social standard, på detta område är totalt
utan resurser. I både Danmark och
Norge har man barnhem för dessa barn,
små centraler som man kan vända sig
till.

Det har nog visat sig, att inte fullt
en så stor procent som den som anges
här i svaret är sinnesslöa. Det är i
många fall blindheten, som gör att barnen
verkar obegåvade. Får de den rätta
handledningen och uppmuntran från
början visar de sig i rätt stor utsträckning
vara fullt normala. Sorteringen av
dessa barn är alltså en mycket viktig
sak. Den överarbetning av den förutvarande
planen, som nu ställs i utsikt,
hoppas jag inte skall behöva ta alltför
lång tid. Det föreligger ju ett grundmaterial
att bygga vidare på. Emellertid
kan det tänkas att en viss omplanering
av själva byggnadsförslaget är nödvändig.
Jag skulle för min del hålla
före, att tre avdelningar skulle behövas
vid en blivande avdelning på Tomteboda,
nämligen en för normala barn, en
för de debila, psykiskt svaga, och eu

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Svar på interpellation ang. den av 1951 års kyrkomöte begärda överarbetningen av
gällande kollektkungörelse.

observationsavdelning. Barn med svårare
komplicerat lyte skulle ju enligt
förslaget hänvisas till Lund.

De båda avdelningarna för normala
och debila barn borde vara helt skilda
från varandra, detta inte minst för föräldrarnas
skull. Observationsavdelningen
borde göras ganska stor och få en
framskjuten ställning. Där skulle finnas
plats både för undersöknings- och
rådgivningsverksamhet. Det bör i den
framtida vården vara ett viktigt moment
att ge föräldrarna kunskap och råd, så
att fostran av de blinda små barnen blir
sådan att de vid skolålderns inträde
kan följa sina kamrater i undervisningen,
att de blir frimodiga och vågar röra
sig och förflytta sig och ta egna initiativ.
Det är givet att åtskilliga barn i
så fall skulle kunna vistas i hemmen,
men många av dem kan aldrig på ett
normalt sätt anpassas i hemmen, och
det är för dem vi måste skaffa vårdplatser.

Det är klart att förslaget, som herr
departementschefen säger, kommer att
innebära stora utgifter, men vi måste
dock säga oss, att även dessa barn och
deras föräldrar kan ha rätt att få det
handtag och det stöd. som anses vara
alldeles självklart för andra kategorier.
Det bör också vara ett allmänt intresse
att även dessa barn vid vuxen ålder
inordnas i produktionen och får tillfälle
att, så långt det är möjligt med deras
lyte, genom eget arbete bidra till
den egna försörjningen.

De myndigheter som hittills tagit befattning
med frågan om vårdmöjligheterna
för de blinda småbarnen, nämligen
skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, direktionerna för
blindvården m. fl., har varit överens
om behovet av vårdnadsåtgärder för
dessa barn. Jag tror därför inte att det
är en dag för tidigt att denna fråga tas
upp till prövning på nytt, och jag vill
uttrycka den förhoppningen att den
planerade överarbetningen skall kunna

ske relativt snabbt och leda till önskat
resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ IT

Svar på interpellation ang. den av 1951
års kyrkomöte begärda överarbetningen
av gällande kollektkungörelse.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Ljungskile
frågat mig, huruvida jag har för
avsikt att snarast verkställa den av
1951 års kyrkomöte begärda överarbetningen
av gällande kollektkungörelse
bl. a. med syfte att ge församlingarna
en ökad självbestämningsrätt på förevarande
område.

Härpå vill jag svara följande.

Nämnda begäran om överarbetning
av kollektkungörelsen, vilken utfärdats
den 1 december 1950 (SFS 1950:613),
har framställts av kyrkomötet i dess
skrivelse nr 19. I ett till skrivelsen fogat
— av kyrkomötet godkänt —• utskottsutlåtande
har närmare angivits,
i vilka avseenden en överarbetning av
kungörelsen syntes vara påkallad. Enligt
utskottsutlåtandet borde överarbetningen
bland annat och i första hand
syfta till en utvidgning av ändamålen
för församlingskollekt, vilka nu vore
begränsade till dels kyrklig verksamhet,
som utgjorde församlingens gemensamma
angelägenhet, och dels annat
kyrkligt arbete till stöd för församlingens
och dess prästerskaps verksamhet
till församlingsvårdens främjande.

Inom ecklesiastikdepartementet har i
anledning av kyrkomötets framställning
övervägts behovet av en översyn av
kollektkungörelsen och därefter — för
verkställande av en sådan översyn —
undersökts möjligheten att för arbetet
därmed inom departementet erhålla

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Svar pa interpellation ang. den av 1951 års kyrkomöte begärda överarbetningen av
gällande kollektkungörelse.

medverkan av utomstående expertis.
Jag avser att i nästa konselj söka utverka
Kungl. Maj:ts medgivande att för
biträde inom departementet med den
avsedda översynen anlita en särskild
sakkunnig.

Vid den avsedda översynen av kollektkungörelsen,
vilken bör vara förutsättningslös
och verkställas så skyndsamt
som möjligt, torde komma att beaktas
såväl de i kyrkomötets framställning
som i de interpellationen framförda
synpunkterna.

Härefter anförde

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
interpellationen.

Såsom framgår av såväl interpellationen
som svaret på densamma innebär
den nuvarande kollektkungörelsen
en ganska stark begränsning av församlingarnas
självbestämmanderätt.
Biskop Cullberg har i motion nr 44 till
allmänna kyrkomötet 1951 skrivit bl. a.:
»Ett strikt iakttagande av denna bestämmelse
synes medföra, att församling
på en kollektfri söndag skulle vara
förhindrad att upptaga kollekt till mission,
diakoni, allmän kyrklig hjälpverksamhet
o. d.---—•.» Vid samma till fälle

framhöll också prosten Nystedt i
motion nr 45 bl. a.: »Så torde det t. ex.
vara en enstämmig önskan, att församlingarna
vore oförhindrade att ta
upp kollekter även för ändamål, som
icke kunna rymmas inom den definition
på församlingskollekt, som kungörelsen
har.»

Jag fick en gång i vintras ett brev
från en kyrkoherde i en församling,
där man har en av de mest allsidiga
kyrkliga verksamheterna. Denne kyrkoherde
var ytterst ledsen och förvånad
över den nuvarande ordningen och
framhöll — vilket är tämligen självklart
— att detta att begära kollekt ju

endast innebär att en fråga ställes till
kyrkobesökarna, huruvida de vill ge
någonting till ett visst ändamål. Det är
ju, skrev kyrkoherden, alldeles frivilligt
om publiken vill lägga en slant i
kollektskålen eller låta bli. Det finns
inte någon egentlig påtryckning i en
sådan fråga. Det förefaller också tämligen
orimligt att inte en församling
skall ha så mycken självstyrelse, att den
har rätt att uppta en kollekt för något
humanitärt eller annat ändamål, för
vilket hjälp önskas.

Nu är jag tacksam för det lämnade
svaret, som innebär att denna fråga
skall tas upp redan i nästa konselj.
Ecklesiastikministern lovar att ta upp
den och göra den till föremål för en
skyndsam och förutsättningslös utredning.
Det är ingenting att tillägga —
utom möjligen att det förefaller mig
inte vara alldeles självklart att utredningar
alltid skall vara förutsättningslösa
— och jag hoppas att man vid
denna utredning i varje fall skall nå ett
resultat, som ger församlingarna större
frihet härvidlag än vad de nu har.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 7 och 8,
konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial nr 19—21 och 23, statsutskottets
utlåtanden nr 128—137, bevillningsutskottets
betänkanden nr 31, 44
—47 och 53, första lagutskottets utlåtanden
nr 22—24 och 26—27, andra
lagutskottets utlåtanden nr 35—43,
tredje lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 21—24, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 30—36 samt andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 22.

§ 13.

Föredrogs den av herr Malmbony i
Stockholm vid kammarens nästföregå -

38 Is’r 17. Tisdagen den 13 maj 1952.

Interpellation ang. anordnande av periodiska hälsoundersökningar av befolkningen.

ende sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
vissa spörsmål rörande de erkända
arbetslöshetskassorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14.

Interpellation ang. anordnande av periodiska
hälsoundersökningar av befolkningen.

Ordet lämnades på begäran till

Fru VÄSTBERG, som anförde: Herr
talman! Frågan om förebyggande vård
av hela befolkningen med bland annat
periodisk hälsokontroll har under senare
år tilldragit sig ett allt större intresse
hos allmänheten. Sålunda har
Socialdemokratiska kvinnoförbundet i
skrivelse till medicinalstyrelsen och
Kungl. Maj:t vid ett par olika tillfällen
hemställt om åtgärder för hälsoundersökning
av kvinnor i vuxen ålder. Liknande
framställningar har gjorts även
av Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Landsbygdens kvinnoförbund
och Korporationsidrottsförbundet.

Efter studium av USA-erfarenheter
och ett flerårigt utredningsarbete har
medicinalstyrelsens chef tagit kontakt
med olika landsting för att utröna deras
villighet att deltaga i en försöksverksamhet
med hälsoundersökningar
av den vuxna befolkningen. De tillfrågade
ställde sig mycket välvilliga. Förslag
till försöksverksamhet i relativt
liten skala uppgjordes. Sedermera har
ett av medicinalstyrelsen i samarbete
med representanter för pensionsstyrelsen,
Landstings- och Stadsförbunden,
Sjukkasse- och Läkarförbunden samt
Läkaresällskapet framlagt överarbetat
förslag vunnit enhällig anslutning.

Det har därför väckt både förvåning
och ledsnad att inte förslaget blivit föremål
för proposition till årets riksdag.
Det anses ju numera ganska klart,

att upprepade läkarundersökningar
även av vuxna, utförda med hjälp av
tekniska metoder, som sparar läkarens
arbetskraft i det att de delvis kan handhas
av tekniker, är ett av de bästa medlen
att i tid upptäcka ett stort antal
av våra kroniska sjukdomar, som, om
de får opåaktat fortskrida, är orsaken
till mycken arbetsoförmåga i den bästa
åldern och mycken för tidig invaliditet.
Det är en växande uppfattning att medicinalstyrelsen
här tagit upp en sak,
som kräver snabb handläggning och
kommer att bli av mycket stor betydelse
för folkhälsan.

Med stöd av det anförda ber jag att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit
i anledning av medicinalstyrelsens förslag,
och kan vi förvänta en framställning
i frågan redan till nästkommande
riksdag?

Denna anhållan bifölls.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp och istånd -

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

sättande av beskickningsfastigheter
m. m.;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52 till ersättningar till de förutvarande
ombordanställda m. fl. å motorfartyget
Ningpo;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående förstärkning
av den särskilda polisverksamheten för
hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.;

nr 213, i anledning av väckta motioner
rörande åldringsvården m. in.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att överlämna vissa
arbetsuppgifter till riksskattenämnden
m. m., såvitt avser bestridande av vissa
kostnader;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till täckande
av underskott i kostnaderna för flyktkapitalbyråns,
restitutionsnämndens,
tyskmedelskommitténs samt likvidationsnämndens
verksamhet;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till utbyggnad av staten
tillhöriga gruvanläggningar i Malå
socken in. in.;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1951/52 till Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. m.;

nr 220, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående användande av
Spenshults sanatorium såsom eftervårdssjukhus
för reumatiker;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vattendomstolarna
in. in.;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser civildepartementets verksamhetsområde;
och

nr 225, i anledning av väckt motion
om ersättning till chauffören C. V.
Bengtsson i anledning av olycksfall i
arbete; samt

från jordbruksutskottet:

nr 229, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till den statliga och
statsunderstödda frökontrollverksamheten
m. m.; och

nr 230, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till gottgörelse till
fiskerinäringen för av dess utövare erlagd
bensinskatt.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.24 em.

In fidem
Gunnar liritth.

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Onsdagen den 14 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
maj.

§ 2.

Meddelande angående riksdagsarbetets
ordnande.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med första kammarens talman får
jag beträffande riksdagsarbetets ordnande
under den närmaste tiden meddela
följande.

Bordläggningsplena kommer att anordnas
om fredag den 16 maj samt arbetsplena
lördagen den 17 maj.

Måndagen den 19 maj kommer bordläggningsplena
att hållas kl. 10 förmiddagen,
detta med anledning av att tiden
då utgår för avgivande av motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 236 och 238. För riksdagsarbetets
fortgång är det av stor vikt, att
motioner i dessa ämnen kommer vederbörande
utskott till handa så snart som
möjligt.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den på bordet vilande
motionen nr 658 av herr Karlsson i
Stuvsta m. fl.

§ 4.

Föredrogos vart för sig utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige
och Japan m. m.; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och Storbritannien.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5.

Arvsrätt till tronen för kvinnliga medlemmar
av konungahuset.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckt motion
om möjliggörande av arvsrätt till
tronen för kvinnliga medlemmar av
konungahuset.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Konstitutionsutskottet har i sitt utlåtande
angående den motion, som jag väckt
tillsammans med herr Håstad om kvinnlig
tronföljd, uttalat sig mycket välvilligt.
Det sägs i utlåtandet att det förtjänar
övervägas, om nuvarande successionsregler
är tillfredsställande, och
man anser att samtliga de i motionen
berörda frågorna bör komma under omprövning
i ett sammanhang. Då utskottet
emellertid förutsätter, att regeringen
har sin uppmärksamhet riktad på saken,
vill utskottet inte föreslå någon åtgärd
från riksdagens sida.

Som motionär är jag tacksam för utskottets
positiva uttalanden, och jag
kommer inte att ställa något yrkande
om bifall till motionen. Jag vill endast
med några ord understryka, att frågan
om kvinnlig tronföljd enligt min åsikt
har stor principiell betydelse. Allteftersom
vår samhällsbyggnad blivit mera
demokratisk och därmed även principen
om likställighet mellan män och
kvinnor trängt igenom, har man övergått
till att betrakta konungen som vår
högste ämbetsman. Då kvinnor numera
fått tillträde till samtliga statens ämbeten,
finns det inte längre någon an -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond.

ledning att utestänga prinsessorna från
successionen till tronen. Den omständigheten
att konungens ämbete är ärftligt
i stället för att tillsättas i annan
ordning bör i det sammanhanget sakna
betydelse.

En grundlagsändring tar emellertid
lång tid, och jag vill, herr talman, sluta
med att uttala en förhoppning om att
Kungl. Maj:t snarast skall ta denna fråga
under övervägande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6.

Skyldighet för kommun att avsätta medel
till skatteregleringsfond.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående skyldighet för kommun att
avsätta medel till skatteregleringsfond
åren 1953 och 1954, m. m., ävensom i
ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 19 april
1952 hänvisat en av Kungl. Maj:t till
riksdagen avlåten proposition, nr 228,
däri Kungl. Maj:t under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 31 mars 1952 föreslagit riksdagen
att antaga i propositionen framlagda
förslag till

1) Lag angående skyldighet för kommun
att avsätta medel till skatteregleringsfond
åren 1953 och 1954;

2) Lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 6 december 1946 (nr
727) om kommunal fondbildning.

Det under 1) anmärkta lagförslaget
innebar i huvudsak, att skyldighet
skulle införas för kommun att till
skatteregleringsfond avsätta viss del av
de avräkningslikvider, som kommunen
erhölle under åren 1953 och 1954. Avsättningen
skulle omfatta minst hälften
av avräkningslikviden eller, då underskott
från tidigare år skulle täckas i

staten, minst hälften av vad som återstode
av avräkningslikviden sedan underskottet
avdragits. De i propositionen
föreslagna ändringarna i kommunala
fondbildningslagen inneburo i huvudsak,
att gällande begränsningar av
kommuns rätt att avsätta medel till
skatteregleringsfond slopades och att
kommun erhölle rätt att avsätta medel
till allmän investeringsfond, avsedd för
anskaffande av tillgångar för stadigvarande
bruk.

I det under 1) anmärkta lagförslaget
var 1 § 1 och 4 styckena av följande
lydelse:

Stad, köping, landskommun och
landsting skola, där Konungen på
grund av särskilda skäl icke annat medgiver,
i utgifts- och inkomststaten för
år 1953 till skatteregleringsfond avsätta
ett belopp motsvarande minst hälften
av vad den på grund av 1952 års taxering
slutligt påförda kommunala inkomstskatten
överskjuter det under år
1951 uppburna förskottet å sådan skatt.

Har kommun vid statens fastställande
eller senare ej fattat beslut om sådan
ersättning till skatteregleringsfond som
förut angivits, skall länsstyrelse vid utbetalning
under år 1953 av kommunen
tillkommande allmän kommunalskatt innehålla
ett belopp motsvarande den ersättning,
som bort hava beslutas.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de likalydande i
anledning av propositionen väckta, till
utskottet hänvisade motionerna nr 467
i första kammaren av herr Anderberg
in. fl. och nr 620 i andra kammaren av
herr Jacobson i Vilhelmina in. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen •— med förklarande
av alt förevarande proposition i vad
den avsåge förslag till lag angående
skyldighet för kommun att avsätta medel
till skatteregleringsfond åren 1953
och 1954 icke kunnat i oförändrat skick
bifallas —- i anledning av sagda propo -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond.

sition ävensom motionerna 1: 467 och
II: 620 måtte för sin del antaga nämnda
lagförslag med den ändring, att 1 §
fjärde stycket skulle utgå;

B) att riksdagen — med bifall i
denna del till propositionen — måtte
antaga förslaget till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 6 december
1946 (nr 727) om kommunal
fondbildning.

Reservationer hade avgivits:

1. av herr Lundgren;

2. av herrar Bergh, Nolin och Nils
Hansson, som ansett, att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen — med förklarande,
att förevarande proposition i vad den
avsåge förslag till lag angående skyldighet
för kommun att avsätta medel till
skatteregleringsfond åren 1953 och 1954
icke kunnat i oförändrat skick bifallas
— i anledning avsagda proposition ävensom
motionerna I: 467 och II: 620 måtte
för sin del antaga nämnda lagförslag
med de ändringarna, att ur 1 § första
stycket ordet minst skulle utgå samt
att 1 § fjärde stycket skulle utgå;

B. att riksdagen — med förklarande,
att förevarande proposition i vad den
avsåge förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 6 december
1946 (nr 727) om kommunal fondbildning
icke kunnat i oförändrat skick bifallas
— i anledning av sagda proposition
måtte för sin del antaga ett av
reservanterna framlagt förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen
den 6 december 1946 (nr 727) om kommunal
fondbildning.

Den av herr Bergh m. fl. avgivna reservationen
innebar beträffande förslaget
till ändringar i kommunala fondbildningslagen
dels att bestämmelserna
om allmän investeringsfond skulle utgå
och dels att i de nu gällande bestämmelserna
om inskränkningar i kommuns
rätt att besluta om avsättning till
skatteregleringsfond endast den ändring
skulle vidtagas, som betingades av

den föreslagna lagen angående skyldighet
för kommun att avsätta medel till
skatteregleringsfond.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Såsom framgår av de föredragna
klämmarna innefattar detta utskottsutlåtande
två olika förslag. I det ena av
dessa förordas vidgad rätt till kommunal
fondbildning, och det har jag för
min del ingenting emot — tvärtom tror
jag att det är alldeles riktigt att kommunerna
lämnas en ökad frihet att
handskas med sin ekonomi. Men samtidigt
—■ och det är ju rätt underligt —
som man föreslår att kommunerna skall
ges vidgad rätt till fondbildning, så inför
man en bestämmelse om skyldighet
till fondbildning på visst område. Man
tycks alltså inte tro att kommunerna
skulle ha möjlighet att själva ordna dessa
förhållanden.

De reservationer, som fogats till utlåtandet,
bygger egentligen på samma
grundsyn som propositionen, nämligen
den att kommunerna måste sättas under
förmyndare. Jag har för min del svårt
att acceptera den tankegången. Först
och främst gäller det landstingen. Staten
skall alltså bestämma, att landstingen
skall fondera en del av de efterlikvider,
som de utbekommer när det
gäller skatten. Förvaltningsutskotten i
landstingen består ju av några av de i
allmänna värv mest tränade personerna
inom länet, vanligtvis inklusive några
stycken riksdagsmän. Vidare finns det
en landstingsdirektör med hög utbildning
och hög tjänsteställning, som har
en så pass ingående kännedom om och
överblick över landstingets ekonomi, att
jag har svårt att föreställa mig att man
inom finansdepartementet har folk som
är bättre skickade för de uppgifter, som
de skall sköta, än vad en landstingsdirektör
är för sina uppgifter. Men trots
detta tror man inte dessa personer om
att kunna bedöma hur man bör hands -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond.

kas med fondbildningen. Den största
svårigheten hittills har ju varit att kommunerna
inte har fått rättighet att sköta
fondbildningen såsom de har velat och
såsom den borde skötas.

När det sedan gäller primärkommunerna,
så har vi ju genomfört en reform
för att upprätta storkommuner, vilken
siktar till att skapa en större allsidighet
i beskattningsunderlaget, en bättre balans
mellan folkgrupperna inom kommunerna
och över huvud taget har till
huvudsyfte att uppnå ett fastare underlag
för den lokala styrelsen och skapa
större möjligheter att sköta denna. I de
kommunala styrelserna sitter ju i vanliga
fall människor med en ingående
kännedom om kommunens och bygdens
förhållanden och med stort intresse för
de uppgifter, som de har att sköta.

Kan det då vara nödvändigt och är
det rimligt att staten på detta sätt skall
uppträda som förmyndare för kommunerna?
Att källskattesystemet har blivit
en smula svårgenomskådligt i begynnelsen,
det är sant. Men här finns Stadskommunernas
förbund, och här finns
Landskommunernas förbund, och här
finns alla möjligheter för staten att lämna
så mycket informationer som helst,
så inte behöver man väl förutsätta, att
man inte skulle kunna ge de kommunala
representanterna möjlighet att genomskåda
vad som borde ske, utan det
hela måste väl ändå grunda sig på misstanken,
att de inte skulle ha kunnighet
och karaktär nog att göra det som bör
göras.

Denna förmyndarmentalitet från statsmakternas
sida, som sprider sig ut i de
svenska bygderna och som mer och mer
urholkar den kommunala självstyrelsen
till att inte bli någonting självständigt,
tror jag är av ondo, tv den sprider vantrevnad.
Den minskar arbetsglädjen, och
den tar bort ansvaret från de människor,
som bör ha ansvar för dessa ting i fullt
mått.

Jag vill erinra om att det inte är så
värst länge sedan vi avskaffade 3Aj-regeln

i fråga om kommunernas ekonomiska
förhållanden. Från socialdemokratiskt
håll var man, så vitt jag förstår, mycket
angelägen om att få bort denna V3-regel,
därför att man menade att majoriteten
skall ha rätt att bestämma, punkt och
slut. Jag var för min del fullt överens
med dem som hade den meningen. Jag
tror att Va-regeln inte behövdes längre
och att ingen olycka skedde, när man
tog bort den.

Men knappt har man fått den fulla
beslutanderätten i demokratisk anda
genomförd förrän man på detta sätt vill
upprätta ett statligt förmynderskap över
kommunerna. De kommunala beslutande
instanserna skall vara ansvariga inför
sina väljare, och det är de också.
Skulle det i någon enstaka kommun
vara så, att en fullmäktigeuppsättning
inte på rätt sätt handskas med kommunens
ekonomi, är det väljarnas uppgift
att skaffa sig en annan uppsättning av
fullmäktige, som kan och vill sköta sina
åligganden. Det är på den linjen som
ansvarigheten skall utkrävas, och det
är på den linjen som man på lång sikt
fostrar fram en reell kommunal självstyrelse.
Jag får säga, herr talman, att
jag tycker det är bedrövligt att landstingsmän
och andra kommunalmän skall
sitta här i riksdagen och för det första
sätta sig själva under förmyndare och
för det andra visa en så djup misstro
mot alla dessa andra människor i de
kommunala instanserna, som har fått
folkets förtroende att sköta dessa frågor.

Jag har, herr talman, känt ett behovav
att säga detta, och när jag nu gjort
det finns det naturligtvis inte någon
annan logisk fortsättning för mig än att
jag ber att få yrka avslag på den kungl.
propositionen i det avseende som beröres
under punkten A i utskottets hemställan.

Häruti instämde fröken Liljedahl.

Herr NOLIN: Herr talman! Som kammarens
ledamöter behagade finna har
jag tillsammans med ett par kamrater

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Skyldighet för kommun att avsätta medel

i konstitutionsutskottet avgivit en reservation
till detta utlåtande. Vi är fullkomligt
eniga med Kungl. Maj:t och
konstitutionsutskottets majoritet om
bestämmelserna angående avsättning av
medel till skatteregleringsfond för de
två närmaste åren. Med hänsyn till de
stora avräkningslikvider, som kan väntas
under dessa närmaste år, kan det
ju vara riktigt att en del av dessa medel
tillföres skatteregleringsfonden för
att senare, då en lågkonjunktur bryter
in, ha pengar till utjämning av utdebiteringsbehovet.
Under sådana förhållanden
har vi inte något att invända
emot bestämmelserna i förslagets § 1 i
annat avseende än att vi anser, att
ordet minst bör utgå ur den mening där
det heter, att »kommun skall till skatteregleringsfond
avsätta minst hälften av
avräkningslikviden». Vi anser som sagt
att ordet minst bör utgå och att det belopp
som skall avsättas till skatteregleringsfonden
bör bestämmas till hälften.

Beträffande allmänna investeringsfonden,
som föreslås i utskottets yrkande
under punkt B), har vi en avvikande
mening. Det är inte mer än några
år sedan — jag tror det var 1946 —
som riksdagen beslutade genomföra en
ändring i fondbildningslagen, och där
finns redan vissa möjligheter att avsätta
pengar till fonder för olika ändamål.
Vi anser att det bör räcka med dessa
möjligheter. En fullt fri avsättningsmöjlighet
härvidlag kan ju bli ett ganska
farligt vapen i händerna på tillfälliga
kommunalfullmäktigemajoriteter,
som med dess hjälp kan tänkas utöva
en eventuellt oberättigad beskattning
av kommunens invånare. Det är
därför vi velat peka på denna möjlighet
att förhindra ett dylikt tillvägagångssätt.
Med de bestämmelser som redan
finns i fondbildningslagen har kommunerna
möjlighet * att avsätta medel
till investeringar, men de måste bestämma
vad medlen skall användas till.
Att ha möjlighet att fondera kanske avsevärda
belopp utan skyldighet att be -

till skatteregleringsfond.

stämma hur dessa fondmedel skall användas,
har vi reservanter inte velat
vara med om.

Jag hörde nyss av herr Svensson i
Ljungskile att han för sin del är mycket
intresserad av denna fria fondbildningsrätt.
Det förhåller sig dock så, att
denna rätt alltid varit förenad med vissa
regler, och jag tror inte det kan vara
nyttigt att ta bort dem alla, i all synnerhet
som den nu arbetande kommunallagskatteutredningen
sysslar med
detta problem och sannolikt även lägger
fram förslag till ändrade bestämmelser
beträffande fondbildningslagen.
Under sådana förhållanden är det nog
en smula opåkallat att för närvarande
vidta särskilda åtgärder i detta avseende.

Med dessa ord, herr talman —■ jag
skall inte uppta tiden längre — ber jag
få yrka bifall till den reservation, som
är fogad till utskottsutlåtandet av herr
Bergh m. fl.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Vad
som föreslås i regeringspropositionen
och i utskottets utlåtande innebär, som
redan är sagt, en mycket betydande inskränkning
i det kommunala självstyret.
I fråga om reflexionerna på den punkten
är jag helt ense med herr Svensson
i Ljungskile. Frihet att ordna beskattning
för kommunala ändamål på det
sätt, som kommunen själv finner bäst,
hör till det som med rätta betraktats
som grundläggande för den kommunala
förvaltningen, och jag vill för min del
inte vara med om att nagga den rätten
i kanten.

Det är nu andra gången på kort tid,
som det gjorts attacker mot denna del
av den kommunala friheten. Senast var
det som bekant fråga om att tvångsmässigt
ålägga kommunerna vissa åtgärder
i fråga om investeringarna, men detta
mötte då en så stark opposition från
kommunalhåll att förslaget aldrig lades
fram för riksdagen. Vad som nu föreslås
i propositionen och utskottsutlå -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond.

tandet ligger emellertid principiellt på
samma plan och utgör även till sina
verkningar i mycket hög grad en inskränkning
av precis samma slag som
det gällde den gången. Jag är alltså
ense med herr Svensson i Ljungskile
om avslagsyrkandet på denna punkt,
men till skillnad från honom vill jag utsträcka
avslagsyrkandet även till punkten
B).

Det gäller, som alla vet, ett förslag
om förändring av fondbildningslagen.
Men nu förhåller det sig så att hela
denna lag för närvarande ligger i stöpsleven
genom den utredning som kommunallagskommittén
fått i uppdrag att
verkställa. Denna utredning är nu klar,
och man kan vänta att förslaget redan
i morgon överlämnas.

Utskottets förslag i denna punkt ligger
i linje med vad även jag anser vara
riktigt. Där gäller det nämligen att
vidga kommunernas rätt att ordna fondering
på lämpligaste sätt och med
möjlighet till större variation. Men trots
att jag alltså har sympatier för denna
lagändring i och för sig, anser jag i
alla fall att hela frågan om kommunal
fondbildning bör prövas i ett sammanhang,
särskilt som en sådan prövning,
som sagt, torde vara mycket nära förestående.
Även av detta skäl, men framför
allt emedan den väsentligaste delen
av det nu föreliggande förslaget innebär
ett så allvarligt ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätten, hemställer
jag, herr talman, om avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Herr FAST: Herr talman! Herr Svensson
i Ljungskile har velat göra gällande
att en utvidgning av förmynderskapet
över kommunerna skulle äga rum.
Jag har haft både skyldighet och möjlighet
att undersöka, om det ligger någonting
i detta, men det gör det faktiskt
inte. Om man ser på den kommunala
verksamhet, som är reglerad i
kommunallagen, har det ständigt skett
en förändring, varigenom man undan

för undan givit kommunerna en allt
starkare självstyrelse. Jag hoppas också
att det förslag som — om intet oförutsett
inträffar — kommer att offentliggöras
under morgondagen skall visa,
att man ämnar ta ytterligare steg för att
stärka den kommunala självstyrelsen.
Att från dessa utgångspunkter komma
fram till ett avslagsyrkande i detta speciella
fall tycker jag är ett ganska långt
steg, och jag tycker vi kan hålla de
båda tingen en smula isär.

En av anledningarna till det tillstånd,
som redovisats i propositionen, nämligen
att kommunerna har så pass litet i
skatteregleringsfonder som fallet är, är
onekligen de nuvarande bestämmelserna
på fondlagstiftningens område. Man
har under gångna år här i riksdagen
från statsmakternas sida varit mycket
angelägen om att kringgärda fondlagstiftningen
med alla möjliga föreskrifter,
så att det inte skulle bli för mycket
pengar i fonderna. Man har reglerat
beträffande den högsta summa som
finge avsättas o. s. v. Men man har
heller inte haft de möjligheter att avsätta
medel för framtida, icke vid fondavsättningen
fastställda behov, som förefunnits.

Beträffande det förslag, som här föreligger
i fråga om ändring av fondlagstiftningen,
kanske det inte är orättmätigt
att säga, herr talman, att det i allt
väsentligt överenstämmer med det förslag
som i detta avseende kommer att
framläggas från kommunallagskommittén,
kanske litet ytterligare vidgat i
fråga om andra fondmöjligheter. Det
förmynderskap, som sålunda har funnits
gentemot kommunerna när det gällt
deras rätt att avsätta medel för olika
ändamål, kommer att försvinna. Men
detta förslag kan ju inte träda i kraft
förrän den 1 januari 1955, och därför
hälsar jag med tillfredsställelse, att man
under denna mellantid, innan vårt förslag
kan komina i tillämpning, åtminstone
rättar till de stora luckor i fondlagstiftningen
som nu förefinnes. Jag

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond.

har haft anledning säga detta, herr talman,
tv jag tycker att det i detta sammanhang
är ganska väsentligt.

Ser vi sedan på det speciella fall som
här föreligger, får vi väl ändå lov att
erkänna vad som har blivit redovisat
här i propositionen, nämligen att det
inte är väl beställt i fråga om fondering
av medel till skatteregleringsfonder.
Under normala förhållanden kanske
detta inte behövde inge så stora bekymmer.
Men då vi befinner oss i tider,
där penningvärdeförsämring skett
i hastig takt och prisstegringar ägt rum
kan man inte värja sig för den tanken
att det även denna gång liksom tidigare
efter varje högkonjunktur kan kommg
en lågkonjunktur. Och så har man inte
bara att betala igen till staten vad man
nu i stället får av staten i efterskott,
utan man får göra detta på ett lägre
skatteunderlag. Dessutom får man också
räkna med att vid den tidpunkten
tillkommer ökade sociala kostnader,
något som alltid blir fallet för primärkommunerna
liksom för landstingen vid
ett sådant tillfälle. Att man därför nu
försöker vara litet bättre rustad är väl
ganska naturligt.

Jag vill erinra om att det när källskattesystemet
genomfördes först inte
var meningen att det skulle bli någon
efterreglering av detta slag, ulan en
sådan tillkom ju på grund av invändningar
från kommunernas sida, till
vilka riksdagen tog hänsyn. När nu
denna efterreglering har kommit till
och den har visat sig fylla en större
roll än vi vid den tidpunkten tänkte
oss, är det väl inte onaturligt om man
också ser till, att man är rustad när
en omsvängning sker och det går åt
motsatta hållet och man blir skyldig
staten pengar i stället för att få pengar
av staten.

Jag vill vidare, herr talman, erinra
om att ett tidigare förslag på detta område
i form av en promemoria, som var
utarbetad av finansdepartementet, mötte
mycket motstånd ifrån de kommuna -

la förbunden, under det att det förslag
som här föreligger i de delar som vi nu
diskuterar har blivit tillstyrkt av alla
de kommunala förbunden. Jag förmodar
att man därvidlag inte bara har
handlat som enskilda personer utan att
man både har känt sitt ansvar för den
kommunala utvecklingen och även haft
ingående kännedom om den uppfattning,
som råder i både landskommuner,
städer och landsting. Jag tycker
därför att detta förslag ur den synpunkten
ligger utomordentligt väl till. Det
finns sålunda inte något sådant motstånd,
som herr Svensson i Ljungskile
i denna debatt vill göra gällande.

Herr Svensson i Ljungskile sade några
vackra ord — som jag är mycket
tacksam för —- om hur utomordentligt
väl dessa ting skötes ute i kommunerna
och landstingen. Han tillerkände
därvidlag landstingsdirektörerna en utomordentligt
betydelsefull roll och upphöjde
rent av dessa förtjänta tjänstemän
till de bestämmande. Jag kan inte låta
bli att härvidlag lägga in en gensaga.
Jag vet inte hur det förhåller sig i herr
Svenssons landsting, men jag tror att
vi i andra landsting betackar oss för
att ha landstingsdirektörerna som bestämmande.
De skall vara tjänstemän
som handlar enligt direktiv, och när
det gäller så väsentliga ting som fondavsättningar
och bestämmande av skattens
storlek handlar vi inom landstingen
själva och på eget ansvar och inte
efter direktiv från landstingsdirektörerna.

Angående den reservation, som avgivits
vid detta utlåtande, i vilken man
vill ha bort ordet »minst», vill jag säga,
att jag har rasande svårt att förstå
hela denna reservation. Den måste vara
tillkommen utan att man har tänkt sig
så noga för. Det är ju klart, att om vi
har tagit bort spärren och kommunerna
får sätta in så mycket pengar som
de vill i skatteregleringsfonden och det
är stadgat, att hälften skall avsättas, är
det inte förbjudet att avsätta mer än

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond.

hälften, även om ordet »minst» strvkes.
Men ordet »minst» innebär tydligen
icke heller skyldighet att avsätta mer
än hälften. Därför tycker jag att det
här egentligen gäller en strid om påvens
skägg och att vi kan använda tiden
på ett bättre sätt.

Jag tror, herr talman, att det räcker
med det anförda. Jag skall inte ingå på
någon skildring av det nuvarande tillståndet.
Jag förmodar att kammarledamöterna
har haft anledning att titta litet
på de tabeller, som i det sammanhanget
har varit återgivna. Med hänvisning
till att det här gäller någonting,
som man från landskommunerna, städerna
och landstingen önskar få till
stånd, och till den enhällighet, som har
framkommit vid beredningen av ärendet,
en beredning som inte har skett
utan mycket långa både föredragningar
och diskussioner, hemställer jag om
bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Herr STÅHL: Herr talman! När man
hör herr Fast tala i denna fråga och
yrka bifall till utskottets utlåtande, är
det ganska mänskligt att man erinrar
sig den debatt, som fördes här 1946 om
kommunsammanslagningslagstiftningen.
Då tillhörde herr Fast dem här i kammaren,
som mest energiskt arbetade för
denna reform, och hans stora argument
var, att detta var den enda möjligheten
att verkligen bevara den kommunala
självstyrelsen. När vi nu kommer
till vad som man faktiskt skulle kunna
beteckna som en hjärtpunkt i den kommunala
självstyrelsen, då befinner sig
herr Fast på den sidan, där man vill
ta ifrån dessa nya och som det hette
starka kommunbildningar den dispositionsrätt
över sina egna medel, som
väl ändå får sägas vara själva nerven i
kommunernas självbestämningsrätt.

Det är klart, herr talman, att man
liksom herr Fast här och som tidigare
gjorts i propositionen, kan visa hän
på förhållanden ute i vissa kommuner,

som tyder på att man inte helt har förstått,
hur man med det nya skattesystemet
skall förvalta och disponera inflytande
medel. Herr Nolin säger, att man
får in så stora avräkningar, att man
behöver avsätta hälften därav till dessa
fonder. Men jag skulle kunna säga till
herr Fast och herr Nolin, att i många
kommuner har det varit på det sättet
— det är min erfarenhet —- att man
hittills icke har haft formell möjlighet
att avsätta i den utsträckning som man
kunnat och velat för att möta de risker
man löper för kommande tider.

Vad innebär nu det statliga ingripandet
i kommunernas självbestämningsrätt?
Jo, det innebär, att man till en
början hindrar kommunerna ifrån att
förvalta sina medel på det sätt som
kommunerna själva anser riktigt. Sedan
tvingar man kommunerna på ett klumpigt
sätt till avsättningar som kan passa
många kommuner men som — det vågar
jag påstå, herr talman —- ingalunda
ter sig riktiga och lämpliga för alla
kommuner. Har inte riksdagen -—• den
frågan måste man ställa — som ändå
till stor del består av landstingsmän
och kommunalmän, det förtroendet för
dem som sitter ute i våra kommunala
förvaltningar att man vågar lita på att
hos dem den insikt och den upplysning
är till finnandes som behövs för att
man skall kunna sköta kommunernas
ekonomi? Jag är alldeles övertygad om
att man trots de misstag som givetvis
till en början kan ha begåtts, med en
viss upplysningstjänst inte minst ifrån
de organisationer, som har till uppgift
att tjäna landstingen och kommunerna,
Landstingsförbundet, Landskommunernas
förbund och Stadsförbundet, skulle
komma lika långt, herr talman, som
man gör genom denna tvångslagstiftning.
Och då hade vi sluppit detta principiellt
ytterst betänkliga ingripande i
kommunernas självbestämningsrätt.

Jag vågar alltså göra gällande, att
lika visst som denna lagstiftning passar
i en del kommuner, lika visst är det att

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond.

den ter sig högst klumpig och oriktig
för andra kommuner, som har fört en
annan ekonomisk politik. Jag är övertygad
om att man i detta fall skulle
komma lika långt eller längre på frivillighetens
väg. Under sådana förhållanden,
herr talman, och då jag är verkligt
orolig för denna tendens från riksdagen
och över huvud taget från
statsmakternas sida att ingripa i och
urholka självbestämningsrätten, kan jag
inte förstå annat än att man måste ansluta
sig till yrkandet om avslag på utskottets
utlåtande under A.

Jag vill tillägga, att när herr Fast
motiverar sin ståndpunkt med ett sakkunnigeförslag,
som skall publiceras
under de närmaste dagarna -— och som
det skall bli ytterst intressant att ta del
av — och säger att det föreliggande
förslaget i allt väsentligt överensstämmer
med vad man inom kommittén har
tänkt sig, vill jag bara göra den reflexionen,
att det förbättrar ju inte saken
— detta ingripande i kommunernas
självbestämningsrätt i onödan som
här sker — att kommittén tycks vara
på ungefär samma linje.

Jag ber alltså, herr talman, att i anslutning
till vad jag här har yttrat
få instämma i yrkandet om avslag på
utskottsutlåtandet såvitt avser hemställan
i punkten A.

I detta anförande instämde herrar
Dickson, Widén, Andersson i Långviksinon
och Birke.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag är litet förvånad över herr
Ståhls anförande. Hans partivänner i
utskottet delar ju inte hans uppfattning,
och det gläder mig.

Det förelåg emellertid ett missförstånd
oss emellan som jag kanske bör
klara upp. Herr Ståhl har uppfattat saken
så, som om kommunallagskommittén
skulle komma med ett förslag om
tvångsingripande. Det är en missuppfattning.
Vad vi kommer att lägga till
rätta är lagstiftningen om fondavsätt -

ningen, så att kommunerna får rikare
möjligheter till avsättning än de för närvarande
har.

Sedan kan vi framdeles diskutera vem
som värnar mest om den kommunala
självstyrelsen, herr Ståhl eller jag. Jag
har nog försökt värna om den i min
livsgärning. Det fanns en skönhetsfläck
i den kungl. propositionen, nämligen
att länsstyrelserna tycktes skola ha uppsikt
över kommunerna. Det har vi i utskottet
justerat bort därför att vi trodde
det skulle vara tämligen överflödigt. Vi
vill inte nå annat resultat än Kungl.
Maj:t, men vi litar på att kommunerna
i detta avseende skall följa svensk lag,
och det är vi vana vid att de gör.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Först ber jag att med tillfredsställelse
få ta fasta på det förtydligande
beträffande det väntade kommittéutlåtandet
som herr Fast gjorde.

När herr Fast sedan återfaller på sin
erfarenhet vill jag ställa en direkt fråga,
som det vore intressant att få besvarad.
Herr Fast är en högt aktad och avhållen
ordförande i Landstingsförbundet, och
han har skött detta uppdrag med stor
skicklighet. Nu vill man lägga in landstingen
under denna lagstiftning. Jag
skulle då vilja fråga om herr Fast med
den rika erfarenhet han har av svensk
landstingsförvaltning anser att det finns
anledning att underkasta även landstingen
den tvångslagstiftning som man
vill införa för kommunerna. Om han
svarar nej på den frågan, vilket jag tror
han gör, måste han inte då också medge,
att det finns en rad kommuner där
detta icke är erforderligt? Skall man då
inte kunna lita på att de återstående
kommunerna genom lämplig upplysning
skall kunna bringas in på sådana vägar,
att man slipper detta tvångsingripande?

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Herr Ståhl har tydligen inte läst
Landstingsförbundets yttrande. Hade
han gjort det, hade han sluppit framställa
sin fråga. Vi har sagt att denna

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond.

lagstiftning skulle vara ganska överflödig
för landstingen — jag vill i det
sammanhanget hänvisa till tabellerna i
propositionen — men vi har sagt att det
skulle vara orimligt att sätta oss i en
särklass. Landstingen är ju ingenting
annat än kommuner även om de är större
kommuner, och därför kan man inte
göra en särlagstiftning som bara omfattar
städer och landskommuner. Om
vi har skött fonderingen på lämpligt
sätt, kan ju lagstiftningen dessutom inte
vara någon olägenhet för oss, och då
tycker jag inte det finns någonting att
strida om.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag tycker nog att herr Fast i
sitt anförande huvudsakligen sysslade
med att slå in öppna dörrar. Han uppehöll
sig rätt länge vid nyttan av att
kommunerna får en vidgad rätt till
fondbildning, men om den saken är vi
ju överens. Jag sade i mitt första anförande
att man borde ha haft denna
ökade frihet för kommunerna för länge
sedan, så skulle åtskilligt ha varit bättre
än det nu är.

Vad jag vände mig emot var att man,
samtidigt som man ger denna ökade frihet,
inte tror att kommunerna kan
handskas med sin ekonomi utan att
man inför tvångsbestämmelser om hur
kommunerna i ett visst fall skall sköta
fondbildningen. När herr Fast skulle
bevisa nyttan av detta, hade han inte
så värst mycket att komma med.

Herr Fast säger att det väl inte är
onaturligt att man rustar sig för framtida
eventualiteter. Nej, det är vi också
överens om, men våra uppfattningar
skiljer sig om huruvida de kommunala
styrelserna har förnuft nog att rusta sig
om de får frihet att göra det. Jag tror
att de har det, och skulle det finnas något
enstaka undantag, får den kommunens
väljare göra upp saken med sina
fullmäktige. Skall det vara självstyrelse,
skall det vara ansvar och redovisning
inför rätt huvudman, nämligen väljarna
4 — Andra kammarens

själva. Det är märkvärdigt vad man på
socialdemokratiskt håll tycks vara rädd
för den saken.

Herr Fast försökte i brist på någonting
annat säga, att jag ville delegera
bestämmanderätten till landstingsdirektörerna.
Jag har inte sagt ett ord som
kan tolkas i den riktningen. Vad jag
sade var att det i förvaltningsutskotten
vanligtvis sitter en grupp av människor
i länet som tillhör dem som är mest
förtrogna med allmänna angelägenheter.
De har till sitt förfogande en tjänsteman
med hög tjänsteställning och
god utbildning, som har överblick över
de ekonomiska förhållandena, såsom föredragande.
Jag sade att jag inte tror
finansdepartementet kan hålla sig med
folk som är bättre kvalificerat för sina
uppgifter än vad dessa landstingsdirektörer
är för sina.

Men detta är ju en sak. En annan sak
är herr Fasts påstående att landstingsdirektörerna
skulle besluta. Det har jag
aldrig sagt och aldrig i praktiken anslutit
mig till. Jag vill inte att vare sig
landstingsdirektörerna eller finansdepartementet
skall uppträda som förmyndare;
jag vill att kommunerna skall
få frihet att handskas med sina ekonomiska
förhållanden, och jag tror att de
kan göra det — inte minst gäller detta
landstingen. Herr Fast säger att det är
onödigt att sätta landstingen under förmyndare
men att det sker bara för likställighetens
skull.

Sedan finns det en bestämmelse som
skulle verka rätt underligt om propositionen
bifölles, nämligen att en kommun
inte behöver avsätta medel om den
sammanlagda utdebiteringen till landstinget
och kommunen uppgår till 15
kronor per skattekrona. Nu är ju visserligen
en sammanlagd utdebitering
av 15 kronor rätt hög, men den är inte
exceptionellt hög. Såvitt jag förstår innebär
denna bestämmelse att staten inte
ålägger de kommuner som har den svagaste
ekonomien att på detta sätt gardera
sig mot kommande svårigheter.

protokoll 1952. Nr 77.

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond.

Det är väl ändå de kommuner som har
den högsta utdebiteringen som får svårast
att bära påfrestningarna vid en
konjunkturväxling därest de inte förbereder
sig för det, men de kommunerna
går man förbi. Vad det är för logik i
detta är svårt att förstå.

Det är kanske litet ofint att påminna
om att det finns ett parti här i landet
som mer än andra har år efter år talat
om att den fulla sysselsättningen skall
upprätthållas, men om så sker blir det
väl inte något så förfärligt sammanbrott
i skatteunderlaget. Det förefaller som
om man själv inte trodde på denna
grundläggande programpunkt som man
år ut och år in förkunnat för svenska
folket. Här handlar man som om ett
våldsamt sammanbrott vore förestående.
Men det må vara hur det vill med
den saken, jag skall inte utbreda mig
om det. Jag vidhåller mitt yrkande om
avslag på utskottets hemställan under
A.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall bara yttra några ord om det ingrepp
i kommunernas självbestämningsrätt som
det föreliggande förslaget skulle innebära.
Jag föreställer mig att kammarens
ledamöter väl har fattat, att det här är
fråga om en anordning i ett ytterligt
exceptionellt läge. Genom penningvärdeförändringen
och de ökade formella
inkomsterna har kommunerna kommit
att erhålla stora tillgodohavanden hos
staten. Det ligger i sakens natur, och
det brukar man för resten understryka
från borgerligt håll, att man har en benägenhet
att binda sina inkomster i utgifter
när man har gott om pengar.

Herr Svensson i Ljungskile sade här,
att socialdemokraterna inte räknar med
ett bevarande av den fulla sysselsättningen.
Jo, det gör vi, men redan om
det blir stabilitet i prisläget, om priserna
och därmed inkomsterna slutar
att stiga och vi sålunda hamnar i ett
läge som vi skulle finna ytterligt välkommet,
innebär detta ögonblickligen

en kraftig stagnation i det kommunala
skatteunderlaget. Inkomsterna stannar,
men utgifterna stannar inte, och det
uppstår övergångssvårigheter som blir
stora.

Herr Svensson i Ljungskile säger, att
om det skall vara självstyrelse, får de
styrande också ansvara inför sina valmän.
Tror verkligen kammarens ledamöter
att det blir så enkelt om man vid
en övergång till ett stabiliserat läge
kommer att finna åtskilliga kommuner
i konkurstillstånd, att man bara kan
säga att väljarna i vederbörande kommuner
får göra upp med de styrande?
Nej, man kommer att kräva statsaktioner
som skall klara sådana kommuner.
Kräver man statsaktioner, uppstår också
frågan, hur staten skall kontrollera
hjälpens användning. Jag vill därför för
min del säga, att det ligger en större
fara för den kommunala självstyrelsen
i att låta bli att vidtaga försiktighetsåtgärder
i det nuvarande läget än i att
bifalla det föreliggande förslaget. Den
som vill se djupare i tingen måste säga
sig att ett bifall till det föreliggande förslaget
bättre tryggar den kommunala
självstyrelsen än vad ett avslag skulle
göra.

Så kanske jag får säga ett par ord om
den skönhetsfläck i propositionen som
herr Fast talade om. Jag är ganska
överraskad över att den föreslagna bestämmelsen
betraktades såsom ett ingrepp
i den kommunala självstyrelsen
och ansågs på något sätt kränkande. Vi
stiftar här i riksdagens lagar som stadgar
straff för de enskilda medborgarna
om de överträder lagen. Jag känner mig
aldrig kränkt av sådana beslut, ty jag
tänker inte bryta lagarna, och den stora
massan av folket känner sig inte
kränkt. Stater träffar överenskommelser
om att man t. ex. icke skall använda
giftgaser i krig. Inte känner sig väl staterna
kränkta av att de går med på en
sådan överenskommelse? Därmed erkänner
de väl inte att de tänkt tillgripa
giftgaser.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Öl

Skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond.

Den bestämmelse som här har kritiserats
gäller bara kommuner som bryter
mot ett beslut av statsmakterna. Jag
kan inte säga annat än att herr Lundgren
ändå har rätt när han säger i sin
reservation: »Det måste emellertid anses
stötande, att en kommun skulle kunna
undandraga sig en skyldighet, som
Kungl. Maj :t och riksdagen ur allmänt
ekonomisk synpunkt anse böra åläggas
den.» Jag har svårt att förstå att detta
skulle vara något ingrepp i den kommunala
självstyrelsen, men jag tänker inte
strida om den saken. Om riksdagen finner
att man bör ta bort bestämmelsen,
så gärna för mig. Om det är någon kommun
som inte följer beslutet, får den
kommunen i alla fall skammen om inte
någonting annat.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag kan hålla med statsrådet
och chefen för finansdepartementet att
det är ologiskt att stryka fjärde stycket
i 1 §, om man ger sig in på denna
linje, ty, som finansministern säger, då
får vederbörande skammen för att inte
ha skött ekonomien bra. Men det får de
ju även om det inte finns några paragrafer
alls i denna lag. Kan de inte
sköta den kommunala fondbildningen
och det hela går galet, så står de ju inför
sina väljare och inför andra kommuner
med detta misslyckande. Detta
bör väl ändå vara en ganska kraftig
sporre att sköta arbetet; och jag tror
att viljan också finns.

Jag hörde ingenting om de femton
kronorna. De kommuner, som har femton
kronor i sammanlagd uttaxering, de
kommuner som har det svagaste ekonomiska
läget och bäst behöver en effektiv
beredskap mot en brytning av konjunkturen,
ligger ju utanför såvitt jag
kan förstå. Det hela är vilja och inte
våga på den ena punkten efter den
andra. Man har tydligen en känsla av
att man här är inne på ett ömtåligt område,
vilket man säkerligen också är.

Jag erinrade om den fulla sysselsätt -

ningen, och herr finansministern svarar
på frågan, om socialdemokraterna
tror på den fulla sysselsättningen. Ja,
det gör vi, där är inget avkall. Den fulla
sysselsättningen skall man nog upprätthålla.
Och ändå påstår finansministern
att läget är sådant, att redan en stabilisering
med bibehållen full sysselsättning
men bruten inflation kan föra
kommunerna i konkurstillstånd. Jag
har inte hört någon mer fruktansvärd
dom över svenska statens finanspolitik
än denna. Alltså inte arbetslöshet utan
bara stabilisering, bara ett avbrytande
av inflationen, det innebär en sådan
risk för kommunerna att man måste införa
en fullmaktslagstiftning för att
inte kommunerna skall råka i konkurstillstånd.

När sedan herr statsrådet talar om att
man inte skall överträda lagar, tycker
jag att det är ett resonemang alldeles
vid sidan om vad vi här diskuterar.
Jag kan väl inte tro annat än att vi är
överens om att man skall följa gällande
lagar, antingen det gäller en kommun
eller en enskild. Men här gäller ju vilka
lagar vi skall stifta och som sedan skall
följas. Att då börja dra upp paralleller
emellan lagöverträdelser eller fullmaktslagstiftning
för denna kommunala fondbildning
och förbud mot att använda
giftgaser, det tycker jag nog är att bevisa
för mycket, över huvud taget bevisar
man antingen för mycket eller
ingenting alls i denna fråga, och därför
finns det ingen grund för denna
fullmaktslagstiftning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
nämnde ingenting om de femton kronorna,
ty jag trodde faktiskt att herr
Svensson i Ljungskile själv förstod sammanhanget,
så intelligent som han är.
Saken är ju den, att den kategori av
kommuner, som har över femton kronor
i uttaxering, är den kategori som
blir föremål för statens skattelindrande
verksamhet, och det är ju inte mycket

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Skyldighet för kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond.

mening i att man så att säga med den
ena handen bestämmer att en sådan
kommun skall sätta undan pengar och
med den andra handen fyller i pengar,
utan då får man låta det bli ett skattelindringsproblem.

Sedan får jag säga att det nog inte
är någon fruktansvärd dom över svensk
finanspolitik, om man påpekar det faktum
att varje anpassning är förenad
med stora svårigheter. En anpassning
från en överdriven konjunktur till en
stabiliserad konjunktur är förenad med
stora svårigheter och kan leda kommuner
och enskilda och staten i svårigheter.
Det skulle vara en fruktansvärd
dom över finanspolitiken om man inte
observerar detta och i tid vidtager åtgärder
för att förhindra att sådana skador
uppkommer.

Herr FAST: Herr talman! Jag vill bara
säga ett ord till finansministern. Jag får
säga att det finns en skillnad mellan
den enskildes respekterande av lagen
och en kommuns eller ett landstings, tv
det är ju ändå på det sättet, att de styrande
såväl i kommun som i landsting
handlar under tjänstemannaansvar för
vad som i det sammanhanget åligger
dem.

Dessutom är det i hela deras verksamhet
en insyn ifrån det allmänna på
ett helt annat sätt än i den enskildes
verksamhet, och det är inte minst förtroendet
till den allmänna insynen,
medborgarens möjlighet att kontrollera
vad som händer och sker, som gör att
man kan hålla den kommunala självstyrelsen
i så stor utsträckning.

Varken utskottet eller, efter vad jag
tror, finansdepartementet har emellertid
tillmätt detta någon större betydelse
— även finansdepartementet är nog på
det klara med att kommunerna kommer
att hålla svensk lag i helgd — och
därför har vi tyckt att det ifrågavarande
stycket är ett påhäng som kan betraktas
såsom en skönhetsfläck.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början pro -

positioner beträffande punkten A, nämligen
på l:o) bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Bergh m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del; samt
3:o) avslag å såväl utskottets hemställan
i denna del som Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 3:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Nolin votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten A) i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20 antager yrkandet
om avslag å såväl utskottets hemställan
i denna del som Kungl. Maj:ts förslag
i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Bergh m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 106 ja och 75 nej, varjämte
34 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit yrkandet
om avslag å såväl utskottets
hemställan i punkten A) som Kungl.
Maj ds förslag i ämnet.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten A) i utskottets förevarande utlåtande
nr 20, röstar
Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets hemställan i motsvarande
del som Kungl. Maj ds förslag i
ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Beträffande punkten B) gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Bergh m. fl. avgivna reservationen
i denna del; samt 3:o) avslag
å såväl utskottets hemställan i denna
del som Kungl. Maj ds förslag i ämnet;
och blev utskottets berörda hemställan
av kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 56 § 4
inom. samt 59 och 79 §§ lagen den 26
november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen ävensom till lag angående
ändrad lydelse av 23 och 25 §§ kommunala
vallagen den 6 juni 1930 (nr
253) samt av det i 24 g samma lag angivna
formuläret.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Granskning av statsrådsprotokollen.

§ 8.

Granskning av statsrådsprotokollen.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 23, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Punkten A.

Utskottets anmälan, att anledning
icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Punkten B.

Utskottets anmälan, att anledning icke
förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet göra anmälan enligt § 107
regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Härefter anförde:

Herr andre vice talmannen OLSSON:
Herr talman! Tillsammans med ett antal
utskottskamrater har jag ansett mig
böra påyrka en anmälan enligt § 107
regeringsformen mot förra statsrådet
Nygren. Förhistorien är i korthet följande: Frågan

om ersättning till lärare för
vakthållning vid skolmåltiderna lämnades
till en början öppen. Statskontoret
ansåg att denna vakthållning måste betraktas
som sådan övervakning av eleverna
under raster, som enligt folkskolestadgan
§ 29 åvilar folkskolans lärare.
Det fanns avvikande meningar.
Skolöverstyrelsen var tveksam, och man
ansåg att större erfarenhet kunde behövas
för ett definitivt ställningstagande.
År 1946 kom man så långt att skolöverstyrelsen
på Kungl. Maj:ts uppdrag utfärdade
anvisningar för den lokala organisationen
av skolmåltidsverksamheten.
I dessa anvisningar sades det att
tillsynen över lärjungarna under skolmåltiderna
lämpligen utövas av lärare
på de villkor, som uppgjorts efter överenskommelse
mellan vederbörande lo -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

kala myndigheter och lärarkåren. Det
förklarades också, att vakthavande lärare
skulle äga rätt att avgiftsfritt deltaga
i skolmåltiden.

När höstriksdagen 1946 fastställde den
allmänna löneregleringen för befattningshavare
i statens tjänst, återkom
man till frågan. Statsutskottet gjorde då
följande uttalande:

»I samband med ställningstagandet
till frågan om den nya lönenivån har
utskottet övervägt vissa spörsmål om
de prestationer, för vilka lönerna skola
anses utgöra vederlag. Det har därvid
närmast varit fråga om socialpedagogiska
åtgärder, som komma att åvila exempelvis
lärarpersonal i samband med
barnbespisning. Utskottet förutsätter,
att dylika arbetsuppgifter icke skola
förenas med särskild gottgörelse eller
särskilt lönetillägg.»

Emellanåt händer det väl både i andra
och första kammaren, att utskottsuttalanden
klubbas igenom utan att kamrarna
närmare observerat deras innebörd.
Så blev inte fallet den här gången.
Opponenter, särskilt från lärarhåll,
sörjde för att uttalandet blev föremål
för debatt och voteringar i båda kamrarna.
Från utskottet sades det att man
velat operera bort ett irritationsmoment.
Från reservanterna svarades det
att man i stället skapat ett irritationsmoment.
Med 128 röster mot 42 i andra
kammaren och med 77 röster mot 38 i
första kammaren godkändes statsutskottets
uttalande. Riksdagens ståndpunkt i
frågan var således klar.

Men städernas folkskoleinspektörsförbund
skrev året därpå till chefen för
ecklesiastikdepartementet och begärde
en sådan omformulering av statsbidragsbestämmelserna
för folk- och småskollärare,
att skoldistrikten inte hindrades
att för vakthållningen vid skolbespisningen
i större bespisningssalar
kunna förordna lärare, som härför ägde
uppbära särskilt arvode. Framställningen
riktade sig mot statsbidragskungörelsens
ännu gällande bestämmelse, att

som villkor för erhållande av statsbidrag
gäller bl. a. att kommun ej lämnar
ersättning till lärare för uppgifter, som
enligt meddelade bestämmelser kunna
åläggas honom i tjänsten.

Skolöverstyrelsen, som framemot
årets slut yttrade sig över skrivelsen,
hittade nu på, att visserligen hade riksdagens
uttalande ansetts giva uttryck åt
meningen, att lärare skulle ha till tjänsteåliggande
att bestrida vakthållning
vid skolmåltiderna, men denna skyldighet
hade dock inte varit föremål för
förhandlingar och hade inte fastslagits
i författning, och därför kunde lärare
inte åläggas dylik arbetsuppgift. Följaktligen
kunde ett skoldistrikt giva lärare
ersättning för utförande av arbetsuppgifterna
utan att statsbidraget äventyrades.

Statskontoret hävdade att skolöverstyrelsens
uppfattning stode i direkt strid
med riksdagens uttalande i frågan.
Framställningen från städernas folkskoleinspektörsförbund
påkallade enligt
statskontorets mening ingen annan
åtgärd än att i vederbörande stadgor
och övriga författningar vidtoges de
ändringar, som kunde befinnas påkallade
för reglerande av hithörande
spörsmål.

I juni 1948 anbefalldes skolöverstyrelsen
att inkomma med yttrande och
förslag med anledning av riksdagens uttalande,
och efter nära ett års begrundande
vidhöll skolöverstyrelsen sin
uppfattning, att det inte funnes någon
befogenhet för skolmyndighet att ålägga
lärare vakthållning vid skolmåltider
och att särskild ersättning till lärare
för utförande av uppgiften kunde lämnas
utan att skoldistriktets rätt till statsbidrag
till lärarlöner därigenom äventyrades.
Godhetsfullt tillhandahöll också
skolöverstyrelsen den uttolkningen av
riksdagens beslut, att detta endast kunde
anses innebära en utsaga om det enligt
riksdagens mening skäliga och
lämpliga härvidlag. Skyldighet i nämnda
hänseende hade icke kommit till ut -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Iryck i författning. Folkskolestadgan säger
visserligen i § 29 att läraren bör
sorgfälligt vaka över sina lärjungars seder
och uppförande såväl under lärotimmarna
som under fristunder, och i
fråga om fristunderna heter det, att
mellan de lärotimmar, som följa omedelbart
på varandra, skall lärjungarna
åtnjuta minst 10 och högst 15 minuters
ledighet, och efter andra eller tredje
lärotimmen skall ledigheten utsträckas
till minst 30 minuter. Här finns alltså
ingen artskillnad mellan de olika fristunderna,
men skolöverstyrelsen hittade
ändå på, att enligt dess mening är
frukostrasten att anse som ett avbrott
i skoldagen. Inte underligt att skolöverstyrelsen
fann att utförligare anvisningar
om tillsynen och ersättningen härför
borde utfärdas. Skolöverstyrelsen anhöll
om bemyndigande att få utfärda
erforderliga anvisningar efter sina intentioner.

Statskontoret vidhöll sin uppfattning

1 en tämligen frän polemik mot skolöverstyrelsen.
Sveriges folkskollärareförbund
grep in, och så beslöt äntligen
Kungl. Maj:t den 22 juni 1951 att utfärda
kungörelse om bl. a. ändring av

2 § kungörelsen den 28 juni 1946 angående
statsbidrag till anordnande av
skolmåltider. I denna ändrade kungörelse
stadgades som villkor för statsbidrag
hl. a. att skoldistriktet eller primärkommunen
icke får utgiva ersättning
till lärare, som utövar tillsyn vid
skolmåltid, i andra fall än då han utövar
mera omfattande dylik tillsyn än
flertalet lärare vid skolan och antalet
lärjungar, över vilka han utövar tillsyn,
uppgår till i genomsnitt minst 100 per
dag samt att ersättningen härvid, utöver
förmånen av fri måltid, utgår per
dag med högst två kronor, om antalet
lärjungar, över vilka han utövar tillsyn,
i genomsnitt ej överstiger 200, och i annat
fall med högst tre kronor.

Jag beklagar att jag inte kan finna att
denna kungörelse står i överensstämmelse
med riksdagens bestämda utta -

Granskning av statsrådsprotokollen.

lande. Statsrevisorerna har för sin del
funnit avvikelsen vara så uppenbar, att
de funnit anledning att i sin fjolårsberättelse
bringa ärendet till riksdagens
kännedom.

Naturligtvis kan man ha olika meningar
i själva ersättningsfrågan, som
jag inte diskuterar. Man kan också medge,
att erfarenheten kan ha visat att
ändrade bestämmelser erfordras, men
befinnes det att dessa nya bestämmelser
inte låter sig förenas med riksdagens
beslut, då må Kungl. Maj :t gå till riksdagen
och anhålla om dess medverkan
till ändrade bestämmelser, ifall man
vill glänta på en dörr, som riksdagen
stängt. Av allt att döma har ärendet inte
varit särskilt brådskande. Det har funnits
tid för en hänvändelse till riksdagen.
Jag vet väl att ärendet förberetts
av statsrådet Nygrens företrädare, men
jag har inte kunnat undgå att rikta mitt
anmärkningsyrkande mot den departementschef,
som är ansvarig för konseljbeslutet
den 22 juni 1951 om ändring
av kungörelsen angående statsbidrag
till anordnande av skolmåltider.
Ändringen står i uppenbar strid mot
riksdagens uttalande 1946, och inte nog
med det. Frågan har inte fått någon
verklig lösning, tv 1948 års statsbidragskungörelse
står fast med sitt förbud för
kommunerna att bjuda över varandra
i fråga om lärarlöner. Säger man trots
allt att fjolårets klandrade kungörelse
innefattar ett försök till lösning, så nödgas
jag säga att det under alla förhållanden
är en dålig lösning.

Fröken NYGREN: Herr talman! De
reservanter > konstitutionsutskottet, som
ansett att anmärkning hort riktas mot
mig enligt § 107 regeringsformen, ger
ju i memorialet en ganska utförlig
skildring av denna frågas förhistoria.

Därav framgår att frågan om bespisningsvaktens
ordnande togs upp till
behandling i propositionen nr 174 vid
1946 års vårriksdag, den proposition
alltså, genom vilken riksdagen förelä -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

des förslag om införande av allmän,
statsbidragsberättigad skolbarnsbespisning
i landets skolor.

Dåvarande ecklesiastikministern Erlander
uttalade i propositionen bl. a.
att han beträffande vakten ansåg »det
naturligt, att frågan därom enklast löstes
genom överenskommelser eller på
annat sätt genom de lokala myndigheternas
försorg». Vidare sade departementschefen,
att »det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att taga under övervägande,
huruvida generella bestämmelser
erfordras rörande utnyttjande
av lärarnas fyllnadstjänstgöringsskyldighet
för ifrågavarande ändamål, samt,
därest så skulle befinnas erforderligt,
utfärda föreskrifter i ämnet». I likhet
med skolöverstyrelsen ansåg sig departementschefen
icke då beredd att ingå
på frågan, huruvida kontant ersättning
borde utgå till vakthavande lärare i
vissa fall.

Det är ganska naturligt att såväl skolöverstyrelsen
som departementschefen
ville avvakta erfarenheter av den nya
organisationen innan de var beredda
att avge förslag om utförliga bestämmelser.
Riksdagen hade vid behandlingen
av propositionen icke heller något
att invända mot detta Kungl. Maj:ts resonemang,
och skolstyrelserna var alltså
beredda att pröva sig fram och invänta
eventuella bestämmelser.

Statsutskottet var däremot redan vid
höstriksdagen samma år berett att i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till allmän lönereglering
för befattningshavare i statens tjänst
in. fl. göra det uttalande som nu åberopas.
Att riksdagen, som ett halvt år tidigare
överlämnat åt Kungl. Maj :t att
utfärda bestämmelser, följde utskottet,
kom för berörda parter som en överraskning.
Hos de större städernas folkskolinspektörer
och skolstyrelser väckte
uttalandet oro. Det fanns en allmän
önskan att snarast kunna förverkliga
beslutet om allmän avgiftsfri skolbarnsbespisning
i hela dess vidd, men det

inställde sig därvid åtskilliga svårigheter,
främst med anledning av bristen
på tillräckliga lokalutrymmen. Genom
att indela eleverna i två eller tre grupper,
som serverades efter varandra i
samma lokal under den relativt korta
frukostrasten, lyckades man i många
fall klara problemet att få till stånd den
av alla önskade organisationen. En förutsättning,
dels för att omdukningarna
och serveringen skulle medhinnas utan
att barnen behövde jäktas, så att inte
för klena och nervösa barn det man
ville vinna ur hälsosynpunkt genom
skolmåltiden skulle motverkas, dels för
att någorlunda goda måltidsvanor och
därmed sammanhängande bordsskick
skulle kunna upprätthållas, var att vakthållningen
vid skolbespisningen omhänderhades
kontinuerligt av samma
personer dag för dag och att man för
uppgiften kunde erhålla de mest lämpliga
lärarna. Inspektörsförbundet avgav
därför till chefen för ecklesiastikdepartementet
den skrivelse som den föregående
ärade talaren redan berört och
som jag inte nu skall uppehålla mig vid.

Jag skall inte heller närmare gå in på
hur frågan i fortsättningen handlagts
av Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen.
Jag har inte själv varit ansvarig för
detta arbete, och ärendets fortsatta
handläggning framgår ju dels av det
föreliggande memorialet, dels av den
redogörelse som här lämnats av andre
vice talmannen. Det må vara tillräckligt
för mig att påpeka att frågan förorsakat
trassel och irritation i vissa
skoldistrikt. Därutöver skall jag här inskränka
mig till att meddela, att det
finns god grund för det antagandet att
statsrådet Weijne skulle ha framlagt
förslag i frågan för 1951 års riksdag,
därest han funnit detta nödvändigt för
att göra en ändring i kungörelsen nr
553 år 1946 av samma innebörd som
jag föreslog Kungl. Maj:t. Frågan måste
nämligen få en lösning före läsåret
1951/52, därest det i en del större skoldistrikt
skulle vara möjligt att i fort -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

sättningen upprätthålla den sedan flera
år bedrivna skolbarnsbespisningen.

Efter mitt övertagande av ecklesiastikministerämbetet
uppvaktades jag av
en del skolstyrelseordförande som meddelade,
att de inte kunde ordna bespisning
för konjmande läsår, därest icke
bestämmelser utfärdades om rätt att i
vissa fall utbetala kontant ersättning
för vakthållningen. I motsats till vad
den föregående ärade talaren ville göra
gällande var alltså saken brådskande.
Vid tillfället i fråga var emellertid propositionstiden
tilländalupen. Någon
möjlighet att förelägga riksdagen frågan
för prövning fanns alltså inte. Det
återstod då att avgöra, huruvida icke
möjligen en grundlagsenlig rätt förelåg
för Kungl. Maj:t att utan riksdagens
medverkan utfärda den behövliga kungörelsen.
Efter noggrant övervägande
kom jag till den slutsatsen, att riksdagens
vagt formulerade uttalande icke
lade hinder i vägen för en kungörelse
med den utformning som av mig föreslogs
och som återfinnes i den senare
av Kungl. Maj:t utfärdade kungörelsen.
Hade reservanterna inom konstitutionsutskottet
gjort sig tid att läsa protokollen
över kamrarnas debatter i anledning
av här berörda utlåtande av statsutskottet,
nr 288 vid höstriksdagen 1946,
undrar jag om de inte i likhet med utskottsmajoriteten
kommit till samma resultat
som jag och den samarbetskommitté,
bestående av representanter för
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Landstingsförbundet
och Kungl. Maj:ts kansli, vilken
kommitté granskat och godkänt kungörelseförslaget
innan det förelädes
Kungl. Maj:t för beslut. Av debatten i
kamrarna framgår att förslaget framkastats
inom avdelningen utan att frågan
på något sätt berörts av lönekommittén
eller av Kungl. Maj:t i propositionen.
Icke beller bade någon riksdagsledamot
motionslcdes fört fram frågan.
Utskottet var givetvis oförhindrat
använda sin initiativrätt, men av debat -

Granskning av statsrådsprotokollen.

ten framgår att problemet inte gjorts
till föremål för ingående behandling
med beaktande av de konsekvenser uttalandet
i fråga kunde komma att få.

Det har redan framhållits, att uttalandet
är vagt formulerat. Jag upprepar
ännu en gång vad andre vice talmannen
citerade: »I samband med ställningstagandet
till frågan om den nya
lönenivån har utskottet övervägt vissa
prestationer, för vilka lönerna skola anses
utgöra vederlag. Det har därvid
närmast varit fråga om socialpedagogiska
åtgärder, som komma att åvila exempelvis
lärarpersonal i samband med
barnbespisning. Utskottet förutsätter att
dylika arbetsuppgifter icke skola förenas
med särskild gottgörelse eller särskilt
lönetillägg.» Det är här fråga
om ett exempel. Det måste alltså finnas
flera saker som har lekt de ärade utskottsledamöterna
i hågen. Vilka funderingar
det var har inte kommit till
uttryck och alltså inte heller kunnat
föranleda någon åtgärd. Men vad menade
då utskottet med detta? Man får
väl anse att utskottets ärade ordförande,
som vid det tillfället var herr J. B.
Johansson, kunde tala å utskottets vägnar,
när han i debatten yttrade följande:
»Grunden till uttalandet är emellertid
endast, att utskottet ansett, att
när barnbespisningen nu genomföres,
böra lärarna kunna ägna den en viss insyn.
De kunna åtminstone öppna dörrarna
och titta in i matsalen för att se
till att det hela verkligen går som det
skall, så att inte barnen under tiden äro
helt avkopplade från deras övervakning.
Det är ingen stor prestation, som
här begäres, men det har utmålats som
om det vore något sådant. Det är inte
alls meningen att lärarna skola berövas
sina måltidsraster eller dylikt, som
man talat om.» Nu visar erfarenheterna
att man i många av de större distrikten
inte kunde vara tillfreds med att lärarna
bara öppnar dörrarna och tittar in
eller ålägges utföra vissa smärre prestationer
i detta avseende. Man har fått

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

ta ut en del lärare till kontinuerlig
''övervakning av bespisningen. De har
varit berövade sin måltidsrast.

Jag ber kammarens ärade ledamöter
jämföra utskottsordförandens uttalande
''Om vad man menar med ifrågavarande
passus med den påtalade kungörelsen.
Det heter i § 2 »Såsom villkor för statsbidrag
skall gälla:---» Så anföres

fem villkor som varit gällande förut.
Därefter tillägges: »att skoldistriktet

eller primärkommunen icke utgiver ersättning
till lärare, som utövar tillsyn
vid skolmåltid, i andra fall än då han
utövar mera omfattande dylik tillsyn
än flertalet lärare vid skolan och antalet
lärjungar, över vilka han utövar
tillsyn, uppgår till i genomsnitt minst
100 per dag.» I till paragrafen fogade
anvisningar heter det bl. a.: Ersättningen
bör utgå enligt grunder varom
överenskommelse kan träffas med beaktande
av de lokala förhållandena,
såsom den tid, som åtgår för tillsynen,
belägenheten av lärarens bostad. Såsom
statsbidragsvillkor gäller, att ersättningen
må utgå högst med belopp, som
framgår av 2 § 6) kungörelsen.

Kan man påstå att kungörelsen står i
strid med vad utskottets talesman sade
vara utskottets mening med åberopade
uttalande?

Vad än kammaren skulle behaga yttra
därom i dag, därest det blir fråga
om ett yttrande, så föreligger i alla
fall kungörelsen. Den har föranlett en
reservationsanmärkning mot mig, som
jag kan bära med bibehållet lugn. Hade
jag för att ha alla garantier för att mitt
eget skinn skulle besparas en eventuell
rispa uraktlåtit att utfärda kungörelse,
hade i åtminstone ett par skoldistrikt
bespisningen varit inställd innevarande
läsår, till verkligt men för åtskilliga
barn och deras mödrar, ett förhållande
som jag absolut inte velat ha på mitt
ansvar.

Herr andre vice talmannen OLSSON:
Herr talman! Det gläder mig upprik -

tigt att förutvarande statsrådet Nygren
med bibehållet lugn kan bära den reservationsanmärkning
som vi har tilllåtit
oss framställa. Jag måste emellertid
säga att fröken Nygrens försvarstal
inte ger mig anledning att tillägga eller
ändra något i det anförande jag hade.
Det är för mig någonting alldeles nytt
att höra en förutvarande departementschef
argumentera på det sättet, att det
finns vissa riksdagsuttalanden som måste
respekteras, medan man kan tolka
andra uttalanden litet efter gottfinnande.
Jag tror inte att det skulle vara
lyckligt att i fortsätningen driva den
satsen.

Jag hör till dem bland reservanterna
som läst även protokollen över debatterna
vid 1946 års höstriksdag i ifrågavarande
ärende. Jag har ju också tidigare
erinrat om röstsiffrorna vid beslutens
fattande, men för att inte trötta kammaren
har jag inte gått in på något utförligare
referat av debatterna. Jag anser
mig likväl böra fästa uppmärksamheten
på att statsutskottets förutvarande
ordförande givetvis inte med det uttalande,
som han vid ett ganska pressande
tillfälle gjorde, hade för avsikt
att borttolka folkskolestadgans ännu bestående
bestämmelser i § 29, enligt vilka
det åligger lärarna att sorgfälligt
vaka över sina lärjungars seder och
uppförande såväl under lärotimmarna
som på fristunderna.

Fröken Nygren har här talat om att
ärendet var brådskande. Jag vill inte
ett ögonblick bestrida att så var förhållandet
vid tiden för ärendets avgörande.
Men förhistorien visar att ärendet
tidigare inte hade betraktats som
brådskande, och en del av den föregående
tiden hade ju med fördel kunnat
användas på sådant sött, att man
fått möjlighet besinna sig en smula vid
själva avgörandet.

Fröken NYGREN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill i likhet med herr andre
vice talmannen säga som Pilatus:

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

»Vad jag haver skrivit, det haver jag
skrivit.» Jag vill alltså beträffande mitt
förra anförande säga att inte heller
vad herr andre vice talmannen nu yttrat
har kommit mig att ändra mening.
Ärendet var brådskande vid den tidpunkt
när jag hade att ta ställning till
detsamma, och jag hade ingen möjlighet
att gå till riksdagen med frågan,
även om det hade varit nödvändigt.
Huruvida ärendet handlagts på ett riktigt
sätt eller icke under ett föregående
skede, har jag här inte anledning att
ingå på.

Folkskolestadgans innebörd har naturligtvis
inte på något sätt blivit ändrad.
Lärarna har alltjämt skyldighet att
vaka över elevernas seder och uppförande
under fristunderna o. s. v. Men,
herr talman, i dessa större skoldistrikt,
där måltidsrasten är tilltagen på ett
sådant sätt att såväl elever som lärare
skall hinna gå hem och äta en måltid
under dagen, är det absolut orimligt att
tänka sig att alla lärare skulle stanna
kvar i skolan och sköta övervakningen
vid skolmåltiderna. Det är väl ändå ingen
som skulle vilja ha en sådan ordning,
att Sveriges folkskollärare och
lärare över huvud taget — det gäller
ju också de högre skolorna — skulle
få fullgöra sina betydelsefulla undervisningsuppgifter
från kl. 8 på morgonen
till 3 på eftermiddagen utan att
ha tillfälle att intaga någon föda och
få någon avkoppling. Undervisningen
skulle ju bli lidande på en sådan ordning,
och ingen människa har väl tidigare
gjort gällande att folkskolestadgans
innebörd blivit upphävd genom
att lärarna gått hem på frukostrasten
och ätit. I de flesta skoldistrikt skötes
vakthållningen på det sätt som förutsättes
vara regel, men den mera omfattande
vakthållning, som i de större
skoldistrikten ålägges vissa lärare, kan
inte stå i överensstämmelse med folkskolestadgans
formulering. Därför kan
det inte heller här vara fråga om något
brott mot folkskolestadgan.

Granskning av statsrådsprotokollen.

Det gläder mig att herr andre vice
talmannen också har läst protokollen
över kamrarnas debatter i frågan år
1946. Så vagt formulerat som statsutskottets
ifrågavarande utlåtande är, har
åtminstone jag betraktat utskottsordförandens
uttalande i debatten som en
förklaring av innebörden i utskottets
förslag, och jag har föreställt mig att
riksdagen fattade sitt beslut med ledning
av denna förklaring beträffande
innebörden i förslaget och att beslutet
alltså inte kan tolkas på det sättet, att
vissa lärare skulle kunna kommenderas
att vistas i skolan hela dagen utan att
erhålla särskilt vederlag för den extra
vakthållningen.

Herr andre vice talmannen OLSSON
(kort genmäle): Herr talman! Det finns
ingen anledning att förvandla dagens
överläggningar till en debatt om de bästa
formerna för anordnande av skolmåltider.
Den saken har jag inte alls diskuterat.
Jag har tvärtom medgivit, att det
kan andragas skäl för en ändring av
bestämmelserna. Vad vi i dag diskuterar
är frågan, huruvida icke departementschefen,
efter det tydliga uttalande i saken
som riksdagen gjort, bort söka riksdagens
medverkan till en ändring av
bestämmelserna.

Herr KYLING: Herr talman! Det kanske
anses litet konstigt att en ledamot,
som inte har suttit med i konstitutionsutskottet
och inte har sitt namn under
någon reservationsanmiirkning, här tar
till orda. Jag skall emellertid tillåta mig
att i korthet anföra några synpunkter,
alldenstund jag på grund av mitt dåvarande
ordförandeskap i Sveriges
folkskollärares organisationer kom att
rätt intimt syssla med frågan om anordnande
av skolmåltider.

Jag skall inte, herr talman, på någott
sätt rekapitulera den historik över
denna fråga som herr andre vice talmannen
här givit oss, men jag vill påminna
om att då nuvarande statsministern
i sin egenskap av ecklesiastikmi -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

nister år 1946 framlade det förslag,
som riksdagen antog, restes det inte
några som helst erinringar från riksdagens
sida mot den form vari han presenterade
förslaget. Det var först vid
höstriksdagen 1946 som den synpunkten
framfördes, att om man gick in
för en lönereglering för lärarkåren, borde
alla lärare åläggas skyldighet att utföra
vakthållning vid skolbarnsbespisningen
utöver det arbete som de enligt
lag var skyldiga att utföra. Jag förstår
mycket väl att riksdagens ledamöter
vid det tillfället räknade med att lärarkåren
över lag sålunda skulle få ett merarbete
och att det därför vore riktigast
att ersättningen härför ingick i den
vanliga lönen.

Saken är emellertid inte så enkel. Vi
måste ha klart för oss att det finns
lärare som inte orkar med en sådan
vakthållning. Jag skulle vilja rekommendera
kammarens ledamöter att någon
gång besöka en skolbarnsbespisning
under pågående måltid. Då förstår man
kanske, att vakthållningen där inte är
något latmansgöra och att det endast
är människor, vilka har respekt med
sig och är utrustade med andra liknande
egenskaper, som kan klara situationen.
Och det är nu en gång för alla
så, att när en lärare kommit till en viss
ålder tål inte hans nerver längre vad
som helst. Detta kanske kan förefalla
vara sentimentalt sagt, men det förhåller
sig i alla fall på det sättet.

För att ta ett så renodlat exempel
som förhållandena här i Stockholm, så
har man här måst förfara på det sättet,
att man vädjat till några lärare att mera
kontinuerligt sköta vakthållningen vid
skolmåltiderna. Det kan vara en lärare
som åtagit sig att för en hel termin
svara för detta arbete tillsammans med
några andra lärare. Det kan inte då
vara riktigt — och jag tror inte heller
att det varit riksdagens mening •— att
dessa lärare inte skall få någon ersättning
för att de åtagit sig ett uppdrag
som de andra lärarna sluppit ifrån.

Man kan alltså, synes det mig, fastslå,
att det måste vara värdefullt, att
samma lärare får sköta denna vakthållning.
Det framgick också av att städernas
folkskoleinspektörers förbund tillskrev
skolöverstyrelsen och begärde att
få anvisningar i denna fråga.

Man började från lärarorganisationernas
sida fråga sig vad det egentligen
blev av hela detta riksdagsbeslut. Vi
väntade med spänning på att den kungl.
kungörelsen skulle komma och följas
av nödvändiga anvisningar, men någon
kungörelse kom inte. Nu finns det
i avlöningsreglementet föreskrivet, att
en kommun helt enkelt inte äger rätt att
ge något kommunalt bidrag utöver utgående
lön. Man kan då ställa i tvivelsmål,
huruvida det ens var riktigt
att lärarna utan ersättning skulle få
deltaga i måltiden under den frukost
där de vaktade. I och med detta bryter
man ju i själva verket avlöningsreglementet,
ty då ger i alla fall
kommunen en viss ersättning. Att den
betraktats som ersiittning kan jag meddela
kammarens ledamöter, tv de som
fick dessa måltider måste i skattehänseende
upptaga en inkomst på en krona
per måltid.

När man sedan följde ärendet vidare
fann man snart att två av ämbetsverken
hade stridande uppfattningar. Skolöverstyrelsen
tolkade riksdagsbeslutet
så, att man kunde ge anvisningar av
ungefär den art som de som senare
kom till, under det att statskontoret
ansåg, att en sådan tolkning vore stridande
mot riksdagens beslut. Något
slutgiltigt besked ifrån ämbetsverken
föreligger inte i denna fråga.

Nu hade för Stockholms vidkommande
hela tiden utgått ersättningar, tv så
länge ingen kungörelse fanns, fanns
heller inte någon risk att statsbidraget
skulle inhiberas, om kommunen betalade
lärarna ersättning. Men så fort
kungörelsen hade kommit, skulle Stockholms
stad vara förbjuden att ge de lärare
som vaktade någon ersättning. Alla

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

förstår att det hade blivit ganska stora
bekymmer.

Detta var inte en fråga som bara intresserade
den svenska lärarkåren.
Jag blev som riksdagsman uppvaktad
av personer från ett flertal kommuner,
som frågade om det inte fanns
möjligheter att lösa denna fråga så, att
kommunerna kunde få ge ersättning, ty
de liade själva ingenting emot den
saken.

När det emellertid drog ut år ifrån
år —- vi skall minnas att det var år
1946 riksdagsbeslutet fattades —- och
lärarorganisationerna inte såg någon
lösning ingav Sveriges folkskollärares
förbund 1950 en skrivelse till Kungl.
Maj:t, vilken jag själv som ordförande
undertecknade. Där begärde vi helt
enkelt, att vi skulle få klarhet om hur
det skulle bli i fortsättningen. Vi hade
underhandlat med dåvarande ecklesiastikministern,
statsrådet Weijne, och
hade av honom också fått vissa löften
om att denna sak skulle ordnas. Som
också redovisas i reservationsanmärkningen
fick statsrådet Weijne liksom
statsministern av lärarorganisationerna
besked om att det var ganska stor oro
och ängslan ute i de olika skoldistrikten
och att vi från lärarorganisationernas
sida hade meddelat, att vi skulle
försöka göra vad vi kunde för att det
inte skulle uppstå någon irritation, som
i sista hand dock komme att gå ut över
de barn, som skulle få denna fria
skolbespisning, om vi finge löfte om
en slutgiltig snar lösning av frågan.

Det dröjde i alla fall. Först 1951 kom
den kungl. kungörelsen med åtföljande
anvisningar. Det är fröken Nygren som
har utfärdat kungörelsen och givit direktiv
till de anvisningar, som skulle
utsändas från skolöverstyrelsen.

Nu säger visserligen reservationsanmärkningens
talesman i dag, herr andre
vice talmannen, att det kan diskuteras
huruvida det är riktigt att här debattera
på vilket sätt undervisningen skall
bedrivas och om måltidsavbrott och an -

Granskning av statsrådsprotokollen.

nät sådant skall räknas som fritid. Jag
tycker inte att det är riktigt att rikta
den anmärkningen mot fröken Nygren.
Om jag hörde rätt, var det herr Olsson
i Mora som tog upp frågan om det
skulle anses som avbrott när lärarna
under frukostrasten gick hem och åt
sin måltid.

Det förvånar mig att andre vice talmannen
gör den konklusionen, ty när
andre vice talmannen sitter i talmansstolen
där framme och slår klubban i
bordet vid halv-sextiden, säger han, att
vi nu bryter förhandlingarna och tar
upp dem på nytt klockan halv åtta. Är
det inte ett avbrott i arbetsschemat för
dagen under de timmar vi är ute och
äter? Man måste räkna på exakt samma
sätt när det gäller avbrotten i skoltimmarna
under frukostrasten.

Ehuru jag numera inte har någon
direkt talan att föra för Sveriges lärarkår,
känner jag mig ändå i dag,
herr talman, förpliktad att säga, hur
svenska lärarkåren samfällt ser på frågan.
Den har ansett att fröken Nygren
som ecklesiastikminister bär fullgjort
sitt uppdrag på bästa tänkbara sätt, ty
det hade blivit irritation, om man inte
hade tagit detta steg.

Det är ju en ödets nyck att just denna
anmärkning har riktats mot den som
löste denna fråga slutgiltigt. Varför
har inte konstitutionsutskottet riktat
anmärkning tidigare mot att fem hela
år bär fått gå, innan någon kungörelse
kommit på ett beslut som riksdagen
fattat? Det hade varit större anledning
att anmärka mot uteblivandet av en
kungörelse än mot att ett statsråd på
bästa sätt försöker lösa frågan.

Herr talman! Enligt min uppfattning
har fröken Nygren genom sitt handlingssätt
tillvaratagit bägge parternas
intressen och därigenom också skapat
lugn. Det lugnet är till båtnad för hela
skolan, och det är väl härför man på
ömse håll vill kämpa.

•lag kan dela herr andre vice talmannens
uppfattning att lösningen inte

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

är tillräckligt bra. Men lösningen är en
kompromiss, och alla kompromisser är
behäftade med större eller mindre
brister.

Herr talman! Jag har med detta bara
velat ge ett belägg för hur svenska lärarkåren
ser på detta. Jag anser för
min del att reservationsanmärkningen
i detta fall är obefogad.

Häruti instämde herr Fast, fröken
Wetterström, herrar Ekdahl, Malmborg
i Skövde och Nestrup, fru Torbrink, fru
Renström-Ingenäs, fru Ericsson i Luleå,
fru Lindskog, herr Anderson i Sundsvall,
fru Hellström, herr Jansson i Kalix
och fru Löfqvist.

Herr NORDKVIST: Herr talman: Efter
de många instämmanden till förmån
för fröken Nygren, som kammaren
nyss har manifesterat, kanske det
inte är nödvändigt att säga så mycket
i denna fråga. Om jag tolkar stämningen
här i kammaren rätt, tror jag
inte att det föreligger någon risk för
att det skall bli anmärkning mot fröken
Nygren för hennes handlingssätt.
Jag måste, herr talman, säga att man i
denna fråga har lyckats åstadkomma
ett mycket stort buller utan någon
egentlig orsak. Det är ungefär som när
gumman skulle klippa sin gris. Hon
sade efter väl förrättat värv: »Mycket
skrik men litet ull.» Och så lär det bli
också i denna fråga.

Herr andre vice talmannen har anlagt
mycket formella synpunkter på behandlingen
av ärendet. Han vill strängt
taget inte höra talas om någonting annat
än riksdagens formella rätt att bestämma.
Det förvånar mig en liten
smula, att herr andre vice talmannen,
som annars brukar vara besjälad av
mänskliga känslor, helt och hållet åsidosätter
dem vid ett tillfälle som detta.
Detta är en fråga, som man måste behandla
med utgångspunkt från allmänmänskliga
synpunkter och inte uteslutande
med hänsyn till helt lagiska.

Upprinnelsen till det hela är ju det
beslut i folkskollärarkårens lönefråga
som fattades 1946. När lärarkåren fick
sin lönereglering, medtogs också en bestämmelse
om att lärarna också skulle
vara skyldiga att hålla vakt vid skolmåltiderna.
Jag vill inte bestrida att
anmärkningen ur formell synpunkt är
riktig, men vi skall lägga märke till en
sak: när riksdagen fattar beslut i en
lönefråga, brukar det ha föregåtts av
underhandlingar emellan de parter,,
som saken berör. Det hade icke skett
några underhandlingar på denna
punkt. Man hade, när man lade fram
löneförslaget för riksdagen, inte alls
resonerat om lärarnas skyldigheter att
tjänstgöra vid skolmåltider. Bestämmelsen
kom till i utskottet, jag skulle
nästan vilja säga i hastigt mod. Jag
har inte suttit så länge i Sveriges riksdag,
men jag har lagt märke till att innan
ett utskott fattar ståndpunkt i en
fråga, bemödar man sig att gå till grunden
med det hela. Utskottet kallar in
föredragande från olika håll, det infordrar
yttranden från myndigheter
och korporationer innan det avger sitt
utlåtande. Ingenting av detta hade
skett i detta fall. Det kom upp ett förslag
inom utskottet, och på grundval
av detta förslag fattade man sitt avgörande
utan någon som helst föregående
utredning.

Dessutom kom, vilket redan anmärkts
av herr Kyling och fröken Nygren,
praktiska svårigheter att ställa
stora hinder i vägen för en lösning av
frågan. Jag skall inte uppehålla mig
vid detta, emedan det redan har talats
en hel del därom.

Jag kan emellertid tillägga, med hänsyn
till vad som sades av herr Kyling
om beskattning av lärare för den förmån,
som de fick genom deltagande i
skolmåltid, att beskattningsmyndigheterna
därvidlag gått mycket strängt till
väga. Det finns till och med distrikt
som beskattar lärarna nära nog efter
restaurangpriser för deltagande i dessa:

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

enkla skolmåltider. Undra på att sådant
åstadkommer förargelse! Det är
dessutom mycket egendomligt, att om
man anställer annan personal än lärare
för vakthållningen, får man betala
en väsentligt högre timpenning. Men
användes lärare som vakter kan enligt
nu utfärdad kungörelse ersättning utgå
med högst 2 å 3 kronor per dag för
lenna vakthållning.

Jag kan tala om att i min hemkommun,
Kalmar, har vi klarat saken utan
några som helst besvärligheter. Vi har
inga lärare som vaktar vid skolmåltiderna,
och vi har inte heller behövt ha
dem. Vakthållningen skötes av vaktmästarnas
fruar med hjälp och biträde
av vaktmästarna. De går i vita rockar
och övervakar skolmåltiderna, och jag
kan säga att det råder en mönstergill
ordning. Ibland besöker tillsyningslärarna
eller distriktsöverläraren skolmåltiderna
och deltar också vid vissa
tillfällen i dem för att kontrollera matens
kvalitet. Det har icke uppstått någon
som helst svårighet genom denna
ordning.

Man skulle kanske kunna rikta den
förebråelsen mot lärarna, eftersom de
opponerar sig i den här frågan, att de
är en smula kitsliga och inte gärna vill
stå till tjänst när det gäller att sköta
vissa skolans angelägenheter. Jag brukar
ibland, när vi talar om lärarnas
åligganden, föredraga en lista på inte
mindre än 20 punkter, som visar att
lärarna i själva verket inte är så obenägna
att hjälpa till i det ena eller det
andra avseendet utanför schemat. Jag
skulle kunna föredraga några av dessa
punkter. Vi har nykterhetsundervisning,
sexualundervisning, brandskyddsundervisning
och sparverksamhet. Vi
skall bedriva mjölkpropaganda, vi skall
ha friluftsdagar, simundervisning, majblommeförsäljning,
försäljning för Barnens
dag, och vi skall sälja de blindas
blomma. Vi skall ha pappersinsamling
och skrotinsamling och potatisplockning.
Vi har ordnat med hjälp till lant -

Granskning av statsrådsprotokollen.

brukarna och samlat in kottar och bär
för folkförsörjningen. Vi skall idka
trädgårdsskötsel, vilket även sker under
sommarferierna. Barnen brukar
då, åtminstone i mitt skoldistrikt, få
komma till trädgården och rensa och
sköta sina land. Allt går helt och hållet
utanför schemat och utan att lärarna
får någon som helst ersättning för
det. Vi skall ha luftskyddsundervisning
och olycksfallsförsäkring av skolbarn.
Allt sådant tar tid utanför schemat.
Man måste lägga ner en hel del
arbete på det för att det skall utföras.
Vi har standardprov och uttagningar
till skollovskolonier o. s. v.

Jag råkade säga en gång — det var
innan jag blev riksdagsman, sedan har
jag blivit litet mera försiktig — att om
jag komme in i riksdagen skulle en av
mina första åtgärder bli att väcka en
motion om att man i skolor skall använda
viss tid för undervisning. Det
har inom skolväsendet gått så långt,
att man kommit att syssla med så mycket
annat, som icke varit skolans ursprungliga
uppgift. Jag vill inte säga
att vi skall skjuta dessa extra uppgifter
ifrån oss, tv skolan får inte isoleras
från vad som rör sig i tiden. Jag vill
bara säga, att det går åt mycket tid för
lärare och barn för arbete, som inte
kan inrangeras i schemat.

Herr talman! Det senaste har jag
nämnt för att kammaren inte skall få
den föreställningen, att vi lärare är så
obenägna att hjälpa till med ett eller
annat, när det gäller skolans verksamhet.
Jag ber att med vad jag här sökt
anföra få uttala min tillfredsställelse
med den kungörelse, som fröken Nygren
i egenskap av statsråd utfärdade.
Jag vill gärna ge henne mitt stöd.

Herr andre vice talmannen OLSSON:
Herr talman! Jag kan inte annat än beklaga
att överläggningen växlats in på
ett sådant sidospår, att den väsentligen
kommit att beröra frågan hur man
lämpligen kan och bör ordna skolmål -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

tidsverksamheten. Herr Kyling hävdade
att jag själv skulle ha fört in denna
sakfråga i debatten genom att erinra
om folkskolestadgans bestämmelser i
fråga om lärares skyldigheter. Så till
vida är detta riktigt, att jag erinrat om
folkskolestadgans ännu bestående bestämmelser
på den punkten. Men det
skedde som en randanmärkning till
skolöverstyrelsens av mig refererade
yttrande av den 26 april 1949.

Min högt ärade vän, herr Nordkvist,
saknade hos mig mänskliga känslor.
Jag ber att få försäkra honom att sådana
känslor har jag, men jag diskuterar
dem inte i detta sammanhang. Jag
hemställer att vi återgår till ämnet,
frågan om huruvida ecklesiastikministern
haft anledning att efter riksdagens
uttalande söka samverkan med riksdagen
vid utfärdandet av kungörelsen i
fråga.

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Jag hade inte tänkt begära ordet
med anledning av denna reservation,
nr II. Jag har biträtt reservationen
därför att jag ansåg att statsrådet
fröken Nygrens handlingssätt genom
nämnda kungörelse var uppenbart stridande
mot vad riksdagen beslutat. Jag
tycker att ett statsråd — hon må sedan
vara allierad med en viss kår och få
ett värdigt försvar i dag från denna
mäktiga kår — inte får betrakta riksdagens
beslut som luft. Vi fordrar
respekt för riksdagens beslut. Därför
har jag biträtt denna reservation.

Jag begärde ordet när herr Kyling
hade ordet och i sitt anförande kom
in på frågan huruvida lärarna skall få
denna ersättning eller ej. Det har vi
inte alls tagit ställning till i utskottet.
Vi har inte med den saken att göra,
utan det är statsutskottets sak att behandla
den frågan. Vi har velat lämna
den åt sidan i denna debatt, trots att
debatten här liksom i utskottet glidit
in på just den frågan, huruvida lärarna
skall få denna ersättning.

Vi saknade inte sakkunniga föreläsare
i utskottet, ty sakkunskapen var
ovanligt väl representerad i utskottet.
Det var mycket långa debatter i utskottet,
mycket längre än här i dag,
och inriktade på samma sätt, d. v. s.
de gällde denna ersättnings berättigande.
Men den frågan befattar vi oss inte
med i detta fall. Den får vi behandla
när propositionen lagts fram, och därefter
får statsrådet utfärda kungörelse
enligt riksdagens beslut.

Detta är motiveringen till att vi biträtt
reservationsanmärkningen. Jag
tror att vi skulle ha haft betydligt flera
med oss i denna reservationsanmärkning
och fått det, om inte så många
hade tillhört den kår, som i utskottet
inte ansett sig vara hågad framställa
anmärkning på denna punkt.

Nu säger herr Nordkvist, att han har
blivit försiktigare sedan han kom till
riksdagen. Detta kan jag knappast understryka.
Han talade vidare om de
mänskliga känslorna i detta fall. Jag
vet inte om man kan åberopa dessa beträffande
denna kungörelse, tv enligt
den blir det bara lärarna vid de större
skolorna som får denna ersättning. Lärarna
vid de små skolorna, som ständigt
är bundna av denna övervakning,
har ingen nytta av denna kungörelse.
Skulle några känna sig tyngda av denna
övervakning, så vore det väl dessa
lärare. Det där med mänskliga känslor
tycker jag alltså inte kan åberopas
i samband med denna kungörelse.

Vi har, som sagt, begränsat oss till
den uppgift, som vi ansett att konstitutionsutskottet
har, nämligen att se
efter om statsråden följer de beslut,
som riksdagen fattar. Denna uppgift
tycker jag att vi fortfarande bör vaka
över. Vi har alltså rättighet att göra
anmälan för riksdagen utan att det
skall behöva bli några massprotester
från ledamöterna i denna kammare för
att vi fäst oss vid en sak, som personligt
berör dem, där det varit naturligt att
vi haft en anmärkning att göra, och

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

så har enligt min mening i denna fråga
varit fallet.

Herr NORDKVIST (kort genmäle):
Herr talman! Som man ropar i skogen
får man svar. När herr andre vice talmannen
här tycker, att jag lagt ut detta
ärende en smula för mycket på bredden,
då vill jag säga orsaken till detta.
Herr andre vice talmannen har anfört
sin mening i saken och jag förmodar,
att vi som har en annan mening än
han också har rättighet att framföra
denna vår mening, även om det här
inte rör sig om exakt det ämne, som
herr andre vice talmannen tycker att
vi skall tala om.

Herr Pettersson i Norregård säger,
att vi behandlar ett riksdagsbeslut som
luft. Nej, det gör vi inte. För min del
vill jag inte bestrida, att det som herr
andre vice talmannen anfört trots allt
är formellt riktigt. Jag vill emellertid
att luften skall vara tunn och hälsosam.
Den får inte vara beskaffad hur
som helst. Vad vi anfört i fråga om att
riksdagsbeslutet inte skulle ha respekterats,
har inte med saken att göra, säger
herr Pettersson i Norregård. Ja,
men det har med de verkliga förhållandena
att göra, herr Pettersson, och
det är det som är viktigt i detta fall.
Vi skall tala om de verkliga förhållandena
och inte om döda lagparagrafer,
som inte har så stor tillämpning i
verkligheten. Herr Pettersson i Norregård
säger, att lärarna i vissa små
skoldistrikt icke kommer i åtnjutande
av denna ersättning. Det kan vara riktigt.
Jag vill tala om, att jag har besökt
sådana små skoldistrikt, och jag
har fröjdat mig över hur det är ordnat
med barnbespisningen där. På vissa
ställen har jag sett, hur lärarens fru
lagar maten. Folkskolläraren och hans
familj äter tillsammans med skolbarnen.
Det är en riktig idyll, och kunde
det ordnas så även i de större städerna,
då kunde jag för min del inte öns -

Granskning av statsrådsprotokollen.

har således en förmån. Säger man att
städernas lärare kanske fått en favör,
då tror jag att man kan säga, att landsbygdens
lärare har favörer i andra avseenden.

Jag måste, herr talman, vidhålla min
ståndpunkt.

Herr PETTERSSON i Norregård (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill bara
säga att jag inte fäster mig så mycket
vid hur det är ordnat hos herr Nordkvist
i Kalmar, eller huruvida några
lärare har favörer framför andra. Konstitutionsutskottet
har här riktat sig
mot statsrådet därför att riksdagens
beslut skall respekteras. Sedan får herr
Nordkvist tolka detta beslut hur som
helst. Jag menar att det dock kvarstår
en grund för en anmälan med anledning
av den handling, som utförts emot
riksdagsbeslutet.

Jag minns så väl att man, när denna
fråga om de fria skolmåltiderna var
uppe, diskuterade även övervakningen.
Denna innebar en kontrollskyldighet
för lärarna vid måltiderna och fri
måltid för dem. Då sedan några taxeringsnämnder
varit nog nitiska att
taxera upp några lärare har detta
väckt förtrytelse. Detta behöver inte
föranleda statsrådet att gå emot riksdagens
beslut. Statsrådet hade kunnat
lägga fram proposition till nästa års
riksdag. Det har här inte varit fråga
om något nödläge eller någon blockad,
som är så vanligt nu för tiden. Följaktligen
har det inte varit fråga om
något tvång att göra en extra kungörelse
för att rädda en situation. Det
hade varit god tid att framlägga proposition
för riksdagen, så att riksdagen
hade kunnat taga ställning till ärendet.
Det är just här tyngdpunkten ligger i
den anmärkning som vi lagt fram.

Herr NOLIN: Herr talman! Herr Nordkvist
sade nyss, att vi inte skulle tala
så mycket om paragrafer utan i stället
om de verkliga förhållandena. Nu tän -

ka något bättre. Landsbygdens lärare
5 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 17.

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

ker jag säga några ord om en reservation,
nr III, i detta utlåtande, där även
herr Nordkvist är med som reservant.
Här är det väl huvudsakligen fråga om
paragrafer. Det gäller här clearingbestämmelser,
som har funnits sedan den
28 juni 1940, angående reglering av importen
av fossila bränslen, kol, koks
o. s. v.

År 1940 utfärdades en kungl. kungörelse
med bestämmelser om reglering av
importpriserna på stenkol och koks
m. m. Denna kungörelse väckte då en
del uppseende, och den blev anledning
till en reservationsanmärkning i konstitutionsutskottet
år 1941. Åren 1941 och
1942 förelädes riksdagen propositioner
i ärendet, och riksdagen fick då tillfälle
att yttra sig angående clearingen.
I den proposition, som framlades för
1942 års riksdag, dragés en bestämd
gräns och där sades, att Kungl. Maj:t
borde äga möjlighet att även i fortsättningen,
»så länge nu rådande utomordentliga
förhållanden består», kunna i
angivet syfte vidtaga åtgärder av samma
beskaffenhet som dittills. Detta var
vid den tid, då andra världskriget pågick.
Riksdagen hade ingen invändning
att göra häremot. Propositionen godkändes,
och den lände till efterrättelse
ända till 1949. Den 1 juni detta år upphörde
nämligen dessa bestämmelser att
gälla och clearingförfarandet upphörde.

Nu har emellertid Kungl. Maj :t på
föredragning av handelsministern, statsrådet
Ericsson, den 16 mars 1951 på
nytt utfärdat bestämmelser om ett sådant
clearingförfarande. Här skulle i
huvudsak samma bestämmelser gälla
som gällde i den tidigare kungörelsen.
Det är emot detta förfarande åtta reservanter
i konstitutionsutskottet riktat
sig. Vi anser nämligen, att ett slags beskattning
här påläggs vissa importörer
av dessa fossila bränslen, och vissa utgifter
utgår ur denna clearingkassa till
andra importörer. Under sådana förhållanden
har vi ansett, att riksdagen
hade bort höras i ärendet. I 57 § rege -

ringsformen sägs det ju tydligt ifrån,
att svenska folkets rätt att sig beskatta
utövas av riksdagen allena. Detta vill
reservanterna i konstitutionsutskottet
även denna gång hävda —• liksom de
hävdade det år 1941.

Jag skall inskränka mig till att endast
säga detta. Jag skall inte alls gå in
på huruvida denna åtgärd var lämplig
eller inte; det ankommer inte på konstitutionsutskottet
att bedöma detta. Här
är det endast fråga om det formella
förfarandet. Riksdagen hade bort höras
i ärendet, och därför har vi i utskottet
yrkat på en anmärkning mot chefen för
handelsdepartementet, statsrådet Ericsson.

Herr ADAMSSON: Herr talman! Herr
Nolin sade nyss, att clearingförfarandet
i fråga om fossila bränslen upphörde
att gälla efter 1949. Men redan i den
skrivning, som herr Nolin varit med om
att underteckna, sägs det ju, att efter
sistnämnda tidpunkt kvarstod clearingförfarandet
allenast beträffande koks
och antracit, som levererades till lagerhandeln.

Herr Nolin anförde i början, att det
här var fråga om en paragraf. Efter vad
jag kan se har beslutet om clearingförfarande
på fossila bränslen aldrig upphävts
utan varit gällande under hela tiden.
Den 20 maj 1949 bestämdes, att
clearingförfarandet skulle upphöra att
gälla in vad det avsåge dels stenkol med
undantag av antracitkol, dels stenkolsbriketter.
I övrigt har clearingförfarandet
kvarstått. Detta gör, att det enligt
min mening inte finns någon som helst
anledning till någon anmärkning mot
statsrådet på den punkten, och jag vill
bestämt hävda, att det inte varit fråga
om något åsidosättande av riksdagsbeslutet
1942.

Herr NOLIN (kort genmäle): Herr
talman! Det kan inte vara riktigt att en
fullmakt, som lämnats regeringen för
mer än 9 år sedan och under då pågå -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

ende utomordentliga förhållanden, fortfarande
skall gälla ännu sex år efter det
kriget upphört. Det är detta som vi har
anmärkt på. En sådan fullmakt, som
lämnades då, kan ju inte betraktas som
gällande i evighet. Här finns dock en
kungörelse, utfärdad 1949, enligt vilken
denna clearing skulle upphöra. Bränslekommissionen
har ju också inrättat sig
därefter. Anledningen till anmärkningen
kvarstår sålunda.

Herr ADAMSSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Nolin förbiser förmodligen,
att i fråga om koks och antracit
har det inte varit så som det har
skildrats av reservanterna. Clearingen
kvarstod nämligen beträffande koks och
antracit som levererades till lagerhandeln,
och den kvarstår än i dag och
har inte blivit upphävd. Följaktligen
borde reservanterna i så fall också sagt
ifrån, att beslutet i den delen borde
upphävas, och riktat sin kritik mot det,
eftersom detta var inryckt i beslutet
1942.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
negärde ordet, när man här för en liten
stund sedan diskuterade ersättning till
lärare för vakthållning vid skolmåltider.
Jag vill säga, att jag till alla delar
instämmer i de uttalanden, som är gjorda
av herr andre vice talmannen. Här
gäller ju frågan, huruvida statsrådet
förfarit konstitutionellt riktigt eller inte.
Det gäller inte frågan om ersättning till
lärare eller det berättigade i dylikt,
utan man skall se rent konstitutionellt
på denna fråga, och då måste man väl
ändå konstatera, att när riksdagen klart
och tydligt uttalat, att ersättning inte
borde utgå till lärare i detta fall, och
vederbörande statsråd sedan deklarerar,
att ersättning skall utgå, så är det ett
åsidosättande av riksdagens beslut.

Det som förvånar mig i detta ärende
är att inte samtliga ledamöter i konstitutionsutskottet
varit på samma linje.
Jag menar nämligen, att här gäller det

Granskning av statsrådsprotokollen.

för riksdagen att hävda sig gentemot
regeringsmakten. Här är det fråga om
ett tydligt och klart fall, där riksdagen
sagt, att det skall vara på ett sätt, men
där regeringen intagit eu annan ståndpunkt.
Det skall vi inte tolerera, även
om det är partivänner som har vidtagit
denna åtgärd. Det bör vara konstitutionsutskottets
skyldighet att säga
ifrån, att sådant inte bör tillåtas. Jag
menar sålunda att vi får inte se genom
fingrarna när det gäller det konstitutionella,
utan där skall vi se till att det
förfares riktigt. Jag anser därför att den
reservation som här föreligger på denna
punkt är fullt berättigad och borde ha
hela riksdagens stöd, ty vi skall väl
ändå hävda riksdagens rätt gentemot
regeringen och inte låta den sätta sig
på riksdagen.

Fröken NYGREN (kort genmäle): Herr
talman! Om det verkligen vore så som
herr Rubbestad säger, att riksdagen
gjort ett klart uttalande beträffande
denna sak, hade vi inte behövt ha den
här debatten, ty då hade saken ordnats
upp under de sex år, som förflutit från
föregående debatt och till dagens debatt.
Men det är oklarheten i riksdagens uttalande
som gjort, att frågan kommit att
ligga till på det sätt den faktiskt gjort.
Jag har tolkat utskottets utlåtande på
det sätt som utskottets ordförande påstod
att det skulle tolkas. Om det tolkas
på det sättet, har ingen olaglighet
skett. Det är inte för dessa mindre omfattande
bevakningsuppdrag som Kungl.
Maj :t tillåtit kommunerna betala ersättning,
utan det är för uppdrag som ligger
vid sidan och går långt därutöver.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag anser att det uttalande
statsutskottet gjort är klart, och jag tycker
att man skall fästa sig vid vad utskottet
säger och inte vid ett uttalande,
som eventuellt är gjort av en ledamot av
utskottet. Det är utskottets eget uttalande,
som skall vara vägledande. Att

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

det har dröjt så länge med ett ståndpunktstagande
i denna fråga beror helt
naturligt därpå, att ingen vågat sig på
att göra så som här skett, förrän fröken
Nygren fattade ifrågavarande beslut.
Jag tycker som sagt att saken är så
pass viktig, att vi inte skal) låta den
passera, utan att det är befogat med en
anmärkning i detta fall.

Herr von FR1ESEN: Herr talman!
Jag skall fästa kammarens uppmärksamhet
vid de två sista punkterna i det
här memorialet, där anmärkningsyrkanden
reservationsvis framställts. Det
gäller vissa handlingar rörande utlänningskommissionen.
Då jag anser, att
den fråga, som behandlas i memorialet
under reservation nr V är den ur principiell
synpunkt viktigaste, skall jag litet
mera uppehålla mig just vid denna.

Det gäller frågan om det kan anses
rimligt, att statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Hedlund har haft
rätt att låta en tidrymd av 41 dagar
gå från den tidpunkt, då en person
begärt vissa handlingar, till den tid,
då beslutet fattades. Jag har jämte mina
medreservanter den uppfattningen, att
en så lång tid inte alls står i överensstämmelse
med vare sig andan eller
bokstaven i vår nya tryckfrihetsordning.
Jag tycker också att det är principiellt
mycket viktigt, att då vi ha en
så ny lag som tryckfrihetsförordningen,
vi redan från början ge akt på den
praxis som utbildar sig i anslutning
till densamma.

Vad först beträffar frågan om tillhandahållande
av allmänna handlingar
stadgas i 2 Kap. 8 § följande: »Allmän
handling, som ej skall hållas hemlig,
skall på begäran genast eller så
snart ske kan utan avgift tillhandahållas
— — —.» Och i 13 § andra
stycket föreskrives, att mål eller ärende
angående utlämnande av allmän
handling alltid skall behandlas skyndsamt.

Det är för resten rätt intressant att

studera tillkomsten av lagbestämmelserna
på detta område. Då vi 1936 antog
en lag om handlingars offentlighet,
föreslog departementschefen beträffande
formerna för dessa handlingars
utlämnande, att sådan handling
skall utlämnas genast eller så snart det
kan ske utan åsidosättande av andra
lika viktiga tjänsteåligganden. Det var
ju en kautschukbestämmelse som otvivelaktigt,
om den hade antagits, skulle
ha gett statsråden mycket vittgående
dispenser i detta avseende. Men 1936
års konstitutionsutskott, som, om jag
får säga inom parentes, visade sig vara
mera månt om grundlagarnas noggranna
iakttagande än 1952 års konstitutionsutskott,
förklarade, att orden »utan
åsidosättande av andra lika viktiga
tjänsteåligganden» borde utgå. Detta
blev också riksdagens beslut.

Det finns kommentarer till vår tryckfrihetsrätt,
som har gjorts av sakkunniga
— jag tänker särskilt på professor
Fahlbeck, som framhåller, att uttrycket
»så snart ske kan» har en alldeles
speciell betydelse för pressens del, då
ju en snabb nyhetsförmedling för den
är av särskild vikt. Jag har därför, herr
talman, funnit det ganska uppenbart,
att statsrådet i detta fall, vilka skäl
han än kan ha haft för sitt ställningstagande,
har överträtt bestämmelserna.
Det är det jag funnit vara förtjänt av en
anmärkning. Det enda man skulle kunna
säga i detta fall om man skulle förfäkta
en sådan mening som den utskottet
majoritet hävdat skulle vara, att 41
dagar inte är lång tid i detta sammanhang.
Om man ser saken ur den maktägande
koalitionens synvinkel kanske
41 dagar endast blir som en sekund
eller ett ögonblick i ett mycket långt
eller kanske oändligt långt händelseförlopp.
Men det må tillåtas oss andra,
som har att undersöka och eventuellt
beivra vad vi anser vara övergrepp,
att se på ett annat sätt på denna sak.

Jag har ansett det nödvändigt att på
detta sätt fästa riksdagens uppmärk''-

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

samhet härpå. Jag skulle ha varit glad,
om statsrådet varit här närvarande och
mot praxis svarat mig och t. ex. sagt,
att han handlat på särskilda grunder
och tryckt av särskilda omständigheter
men att förfarandet inte komme att
upprepas. Skall man tolka utskottets
inställning i denna fråga som normgivande,
måste jag säga, att det vore i
hög grad beklagligt.

Jag skall vidare, herr talman, bara
med ett par ord beröra punkten IV i
memorialet. Det gäller en fråga, som
för oss här i kammaren är litet ömtålig.
Den rör de materiella förhållandena
inom utlänningskommissionen och gäller
kanske direkt eller indirekt kritik
mot en viss tjänsteman. Med beaktande
av de föreskrifter, som gäller i detta
stycke, skall jag försöka behandla frågan
så principiellt och allmänt som
möjligt. Det är alltså här fråga om
innehållet i den ena av de promemorior,
som utarbetats och inlämnats på
statsrådet Mossbergs uppdrag av byråchef
Montell i inrikesdepartementet
och som innehåller en hel rad smärre
och större anmärkningar mot chefen
för utlänningskommissionen. Denna
promemoria har ju i någon mån varit
uppe till diskussion inom kammaren
häromdagen. Jag måste om den debatten
nog säga, att det föreföll mig,
att den ärade företrädaren för kommissionen,
herr Håstad, tog i en smula
kraftigt när det gällde att försöka försvara
och förklara vad kommissionen
och dess tjänstemän, framför allt dess
chefstjänsteman, har gjort. Jag tror
tvärtom att det varit ganska nyttigt,
att vi fått offentlighetens strålkastarljus
på den här saken. Mitt intryck är
nämligen ett annat.

Då jag studerat denna promemoria
och talat med personer, som varit eller
är anställda i kommissionen, så har jag
fält en mindre tilltalande bild av kommissionen
och dess arbetsförhållanden.
Jag använder faktiskt här ett uttryck,
som expeditionschefen Montell själv

Granskning av statsrådsprotokollen.

begagnar i kommentaren till en av dessa
anmärkningar. Det kan inte vara
riktigt sunt och riktigt bra, att sådana
här missförhållanden, sådana här relationer
mellan chefen och underordnade
tjänstemän skall råda i ett statligt
verk och till råga på allt ett ämbetsverk
som har att handlägga så grannlaga och
ömtåliga ärenden som utlänningsfrågorna.

Expeditionschefen Montell gjorde
som nämnts olika anmärkningar. Jag
fäste mig särskilt vid en, som rör försäljningen
av en bil vid Smedsbo utlänningsläger.
Där stod påstående mot
påstående, och utredningsmannen kunde
inte komma till någon fullständig
klarhet. Hade det då inte, herr talman,
varit naturligt, som också påpekats i
reservationsanmärkningen, att för vidare
prövning — det kunde nämligen
här rent av bli fråga om åtal — hänskjuta
detta och kanske ett par andra
ärenden till justitiekanslern? Det förefaller
mig som, om resultatet hade blivit
negativt, den här omnämnde chefstjänstemannens
sak tett sig betydligt
starkare än vad den gör, sedan man
inom departementet tycks bara ha lagt
den här handlingen åt sidan.

Jag fick häromdagen kännedom om
en person, som var beredd att avge ett
vittnesmål, som skulle stämma med den
mera allvarliga tolkningen av förloppet
vid denna bilförsäljning. Detta
styrkte mig ytterligare i min uppfattning,
att detta var en sak som inte
var riktigt utredd. Det här borde man
ha tittat på litet närmare och inför en
myndighet, som hade befogenhet att på
ett särskilt sätt höra vittnen och därigenom
dra de riktiga slutsatserna, och
ännu är kanske inte för sent att få
frågan prövad på önskvärt sätt.

Det är som sagt, herr talman, därför
jag har tagit upp även punkt IV. Den
rör ju en sak som har debatterats mycket
i pressen, men jag anser frågan
vara av sådan vikt och att vissa anmärkningar
är så pass graverande, att

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

det inte kan anses lämpligt, att konstitutionsutskottet
vid sin granskning hade
helt lämnat dessa åt sidan.

Herr EDBERG: Herr talman! Jag skall
be att få knyta några korta reflexioner
till de båda sista reservationsanmärkningarna,
nr IV och V.

Det gäller två promemorior, som är
upprättade av expeditionschefen Montell
i inrikesdepartementet, den ena rörande
vissa anmärkningar mot ordföranden
i statens utlänningskommission,
en promemoria som sedermera frigivits,
den andra rörande ordnandet ur
säkerhetssynpunkt av arbetsförhållandena
inom statens utlänningskommission.
Det är huvudsakligen den första
promemorian som varit föremål för
uppmärksamhet i herr von Friesens anförande.

Jag skall inte gå in på vad herr von
Friesen härvidlag haft att säga. Jag
skulle bara vilja göra den allmänna reflexionen,
att det i år varit ytterst ringa
ting, som kommit att påkalla reservationsanmärkningarnas
uppmärksamhet.
Jag beklagar att konstitutionsutskottet
icke har som sin ledamot kunnat räkna
en representant på stockholmsbänken,
som på ett alldeles särskilt sätt och i
former, som väckt en betydande uppmärksamhet,
har riktat sitt intresse mot
vissa hemligstämplade akter och de
rättsrötande tendenser som han anser
dessa hemligstämplade akter dölja. Jag
tror att det kan anses vara riktigt att
man tar upp denna sak i detta sammanhang.
Jag menar nämligen att om
den apostroferade representanten haft
säte och stämma i KU, borde vi kunnat
räkna med att vid behandlingen av
en del hemligstämplade akter finna en
anmärkning av helt annan storleksordning,
helt annan dignitet än dem som
ligger under kammarens ögon.

Jag tänker då på de uppseendeväckande
beskyllningar, som en ledamot
av denna kammare i ett tal för någon
tid sedan riktade mot vad han beteck -

nade som ett maktägande parti men
som i själva verket måste innebära beskyllningar
riktade mot regeringen, beskyllningar
av den allra allvarligaste
art. Om herr Johnsson i Stockholm, som
jag syftar på, hade tillhört konstitutionsutskottet,
skulle han säkerligen
inte ha försummat att framföra sina
synpunkter där, så att de förelegat i
det memorial, som vi har att behandla
i dagens dechargedebatt.

Herr Johnsson påstod, som säkerligen
torde vara alla kammarledamöter bekant,
att ett mycket stort antal nyckelposter
besatts med rättrogna. »Härav
uppstår» —- yttrade hr Johnsson enligt
ett referat i en folkpartitidning i Gävle,
som väckt betydande uppmärksamhet
— »en vänskapskorruption, i vars hägn
frodas en hel del rättsrötande och rättsupplösande
tendenser. Om det bleve en
regimförändring och nya män finge
tillfälle att titta i de hemliga papperen,
skulle säkerligen ganska skrämmande
bevis för det nuvarande rättstillståndet
upptäckas.»

Jag är som sagt övertygad om att om
herr Johnsson i Stockholm tillhört
konstitutionsutskottet, skulle han inte
försummat att låta dessa anmärkningar
få en plats i dagens dechargememorial.
I jämförelse med dessa uppseendeväckande
påståenden blir ju dagens reservationsanmärkningar
tämligen små. Om
dessa beskyllningar hade varit riktiga
och framförts i en dechargedebatt här
i kammaren, skulle det väl varit tämligen
omöjligt för kammaren, oavsett
ledamöternas partitillhörighet, att bevilja
regeringen något förtroendevotum.

Nu saknas emellertid denna anmärkning.
Jag förmodar likväl att herr
Johnsson själv finner angeläget att inte
låta det stanna vid halvkvädna visor.
Vad som kan antydas på ett möte ute
i landet bör kunna sägas rent ut i
kammaren, och det förefaller mig som
om det lämpligen borde kunna ske i
en debatt, som gäller en granskning av
regeringens fögderi.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Jag har valt att ta till orda just i
anslutning till dessa två punkter, som
behandlar promemoriorna om utlänningskommissionen
med anledning av
det intresse, som herr Johnsson tidigare
visat de i denna reservationsanmärkning
behandlade förhållandena. Jag är
också övertygad om att herr talmannen
i denna förtroendedebatt inte skall
förvägra herr Johnsson möjlighet att
klargöra, för det första vilka hemliga
papper han åsyftade, för det andra
vilka skrämmande bevis för det nuvarande
rättstillståndet som dessa papper
enligt hans förmenande skulle innehålla,
och för det tredje vilka fall
av vänskapskorruption han åsyftar, en
korruption, i vars hägn rättsrötande
och rättsupplösande tendenser skulle
frodas.

De försök till, skall vi säga klarläggande,
som herr Johnsson gjort i ett par
tidningar, har icke givit den klarhet,
som allmänheten och, jag vill säga i
första hand denna kammare, bör ha
rätt att fordra, utan låter alltjämt dunklet
vila över scenen. Det förefaller mig
som om denna debatt inte helt skulle
fylla sin funktion, om inte de mest
uppseendeväckande beskyllningar, som
på år och dag har riktats mot ett av
regeringspartierna, bleve verifierade av
den kammarledamot, som utkastat beskyllningarna.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag tar
inte till orda med anledning av det
sist sagda utan för att ta upp till kritisk
granskning vad min ärade vän
herr von Friesen yttrade.

Han talade om två saker. Den ena
gällde bilaffären på Smedsbo. Han erkände
att det är ganska svårt att få någon
klarhet i det målet därför att där
står utsaga mot utsaga och man inte
kan veta hur det egentligen har förevarit.
Jag vilt också säga att den angripne
tjänstemannen, Nils Hagelin,
själv förklarat upprepade gånger, att
han betraktar sina uppgifter såsom s. k.

Granskning av statsrådsprotokollen.

minnesbilder och anser sig inte kunna
gå i god för alla detaljer. Det är mycket
mänskligt, herr talman, att han ett
par år efter det dessa händelser utspelats
inte kan exakt minnas dem. Detta
gör att alla de konklusioner, som herr
von Friesen och en ledamot till av utskottet
dragit, hamnar i det ovissa. Jag
vill framför allt säga, att när utredningsmannen,
herr Montell, talar om
de här ifrågasatta beskyllningarna, att
chefen i utlänningskommissionen och
en tjänsteman där skulle ha gjort upp
något slags pactum turpe, att om chefen
finge köpa den och den bilen, skulle i
gengäld tjänstemannen få den och den
befordran, vilket förnekas av den ena
parten, så har man all anledning tro
att han talar sant, eftersom den här
tjänstemannen, trots att det aldrig blev
någon bilaffär, likväl fick den befattning
som han ville ha.

När herr von Friesen av dessa ganska
osäkra förhållanden låter förleda sig
till att ifrågasätta, om inte statsrådet
Mossberg skulle tagit i övervägande åtgärder
emot Hagelin, alltså avsätta honom
eller åtminstone överlämna saken
till JK, så vill jag säga, att statsrådet
Mossberg under hand har låtit utlänningskommissionens
chef få veta, att
ärendet var mindre välbetänkt handlagt,
men därvid har han också låtit
det bero.

Att ifrågasätta att saken skulle överlämnas
till JK tycker jag är ganska magstarkt.
JK skulle i så fall undersöka i
vad mån tjänstemannen begått en
brottslig handling, som skulle föranleda
åtal, och där skulle jag vilja varna min
gode vän herr von Friesen för att fortsätta
på den av vissa av hans partis
medlemmar inaugurerade metoden att
först framkasta beskyllningar och sedan
mena, att det gör ju i så fall ingenting,
ty om tjänstemannen i fråga
blir föremål för en undersökning och
den får ett negativt resultat, blir han
ju fritagen från beskyllningarna. Detta
resonemang hörde vi häromdagen i ett

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

annat sammanhang. Jag menar, att bär
man inte svart på vitt på att en människa
har begått ett grovt fel, som kan
föranleda JK:s eller annan myndighets
ingripande, bör man inte kasta ut dessa
allmänt formulerade beskyllningar med
den fromma förhoppningen att det kan
ordna upp sig, så att den misstänkte
blir oskvldigförklarad. Detta om den
saken.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja
säga något om en annan mycket viktig
sak. Det gäller lierr von Friesens
anmärkning angående de 41 dagarnas
försening, då en redaktör i Eskilstuna
begärde att få ta del av de här handlingarna
rörande utlänningskommissionen.

Jag erkänner gärna att detta är en
mycket viktig sak. Det gäller offentlighetsprincipen,
det gäller tidningspressens
legitima intresse av en snabb nyhetsförmedling.
Det ser därför ganska
allvarligt ut att en person skriver till
kungen och ber att få ta del av vissa
handlingar men får vänta i 41 dagar.
Om man emellertid tittar litet närmare
på de yttre omständigheterna, kommer
alltsammans i en annan belysning.

Jag vill påpeka att det var den 19
februari som redaktör Selander genom
ett ombud ingav sin begäran att få del
av dessa två promemorior, alltså dels
om förhållandena inom kommissionen,
vad gäller dess ordförande, och dels
säkerhetsanordningarna.

Genom omständigheter som låg på
vad man kallar tjänstemannaplanet i
departementet, kom denna hans ansökan
att bli överlämnad till departementschefen
först den 4 mars. Alltså,
först ifrån den dagen kan ju departementschefen
sägas vara ansvarig för
hur pass snabbt ärendet expedierats.
Då finner departementschefen att detta
ärende är av en mycket komplicerad
natur. Om en av de två akterna, nämligen
den som gäller de organisatoriska
åtgärderna ur säkerhetssynpunkt, rådde
ingen tvekan, varken inom departe -

mentet eller bland övriga sakkunniga
som man tillfrågade. Där kunde man
med stöd av 10 och 14 §§ i sekretesslagen
hemligstämpla denna promemoria,
och det gjorde man också. Däremot rådde
det en viss tvekan angående anmärkningarna
mot kommissionens ordförande
och den promemoria som
Montell i anledning därav hade upprättat.

Denna tveksamhet inom departementet
hade sin rot däri, att Hagelins svaromål
av honom själv till viss del betecknats
såsom minnesbilder. Även en
del av de samtal, som utredningsmannen
tid efter annan haft med tjänstemän
inom kommissionen och vilka
samtal han upptecknade, var så beskaffade
att det rådde tveksamhet om huruvida
man här hade att göra med
minnesanteckningar eller inte. Denna
osäkerhet var förståelig och förlåtlig
med tanke på att förhören hölls och
förklaringarna avgavs två år efter det
händelsen hade utspelats. Allt detta
gjorde, att man i departementet ägnade
mycket stor omsorg åt denna fråga. Det
är väl heller inte någon hemlighet jag
avslöjar, om jag säger att man helt
naturligt infordrade yttrande och besked
från de konsultativa statsråden.
Man sträckte sig för övrigt längre och
förhörde sig inom justitiedepartementet
och gjorde även en hänvändelse
till JK för att få ärendet behandlat så
grundligt och vederhäftigt som möjligt.
Redan detta är, tycker jag, en ganska
tillfredsställande förklaring.

Till detta kommer att denna undersökning
inföll samtidigt som man i
departementet hade sin brådaste tid,
då departementet skulle avgiva anslagspropositioner
den 23 mars och lagpropositioner
den 10 april. Departementet
skulle då svara för att femton propositioner
avlämnades i rätt tid. Detta menar
jag ger en fullt naturlig förklaring
till det dröjsmål som uppstod. Ty vi
får väl ändå erkänna, att det var viktigare
att dessa propositioner kom i

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

tid än att beslutet i det här aktuella
fallet fattades genast. Det kom ju ändå
den 31 mars, och det gällde ju, säger
jag än en gång, ingen för dagen aktuell
händelse, utan det rörde förhållanden,
som låg mer än två år tillbaka i tiden.

Jag vill dock inte försumma att i
detta sammanhang ge herr von Friesen
rätt i att det är av stort värde att man
inom inrikesdepartementet i praktiken
har avvisat tanken på att betrakta dessa
handlingar — jag tänker närmast på
promemorian om Hagelin —• som minnesanteckningar.
Jag erkänner att det
före den nuvarande departementschefens
tid inte saknades tendenser till
att behandla en del handlingar inom
departementet som minnesanteckningar.
Att statsrådet nu har visat sig
villig att tillämpa en rimligare och
förnuftigare praxis är därför att hälsa
med tillfredsställelse. Det är ju då en
ödets skickelse att just det statsråd, som
nu bryter mot en praxis som vi finner
olämplig, skall utsättas för kritik
härför.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall tillåta mig att
med några ord replikera konstitutionsutskottets
ärade ordförande.

Herr Hallén sade först att min medreservant
och jag i dechargememorialet
har svävat ut i det ovissa, som han
uttryckte det, då vi i viss mån givit
eftertryck åt de framställda anmärkningarna
mot utlänningskommissionen
genom att ge publicitet åt detta ärende.
Ja, det är möjligt att vi rört oss i det
ovissa, men då tycker jag också att
statsrådet, sedan han sett expeditionschefens
promemoria, bör ha rört sig i
det ovissa så till den grad, att han borde
ha verkställt en noggrannare utredning.
Jag kan för min del inte ge anvisning
på någon annan myndighet, som
Kungl. Maj:t har till sitt förfogande, än
JK — i all synnerhet som det i detta
fall faktiskt gällde beskyllningar för
brottslig gärning, .lag lämnar därhän

Granskning av statsrådsprotokollen.

om de var riktiga eller felaktiga. Det
råder dock knappast någon tvekan om
att saken borde blivit föremål för JK:s
prövning, så att den hade blivit ändå
bättre utredd än vad den blev i nämnda
promemoria.

Vad sedan det långa dröjsmålet beträffar
är jag tacksam för att min ärade
vän herr Hallén hade så svårt att förklara
detsamma och att han uppenbarligen
i själva verket ogillade det. Herr
Hallén skyllde delvis på att statsrådet
så sent som fallet varit hade fått reda
på av en underordnad tjänsteman att
han hade fått ett brev från redaktör Selander.
Men skall då inte en sådan sak
påtalas på något sätt? Kan tjänstemännen
i departementen hur länge som
helst underlåta att sörja för att till departementschefen
ställda skrivelser
framlämnas till honom? Det är väl i
så fall vår skyldighet att reagera emot
den saken!

Sedan talade herr Hallén om att
statsrådet haft så bråttom. Ja, jag är
övertygad om att statsråd alltid har
bråttom och att ett statsråd varje gång
som det uppstår dröjsmål med ett
ärendes behandling med full rätt kan
tala om att han är så upptagen med
annat, att detta ärende får ligga till
sig. Jag tror verkligen inte, herr Hallén,
att det är något latmansgöra att
vara departementschef och ledamot av
Kungl. Maj:ts regering. Men det har ju
i förberedelserna till denna lag, bland
annat av 1944 års tryckfrihetssakkunniga,
hävdats att ärenden av denna
natur skall gå med förtur framför andra
ärenden.

Till sist endast en replik till herr
Edberg, som enligt min mening sysslade
med en frågesport, vilken låg väsentligt
vid sidan om ämnet. Då densamma
emellertid inte riktade sig mot
mig, kan jag la upp herr Edbergs mantel
och rikta eu fråga till honom: Vad
anser herr Edberg som ledamot av
1944 års trvckfrihetskommitté och i

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

egenskap av Publicistklubbens ordförande
om detta långa dröjsmål?

Den frågan, herr talman, hör åtminstone
till ämnet.

Herr JOHNSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag är herr
Edberg tacksam för att han givit mig
tillfälle att klarlägga denna sak, som
jag har råkat ut i biåsväder för.

Jag vill då först säga, att det föredrag
jag höll i Gävle hölls vid ett enskilt
möte. Det kan hända, att man vid
sådana sammankomster inte lägger sina
ord fullt så varsamt som vid offentliga
möten. För det andra vill jag säga, att
den sak jag blivit anklagad för var en
mycket liten passus i förbigående i ett
timslångt anförande. Det var väl högst
en eller två minuter det rörde sig om.
Jag nämnde denna sak huvudsakligen
i anslutning till omnämnandet av ett
föredrag som Vilhelm Moberg tidigare
hållit, i vilket han hade använt benämningen
»vänskapskorruption» såsom
något som lätt kan insmyga sig i all
förvaltning. Jag är mycket angelägen
om att betona, att jag i det sammanhanget
inte alls tänkte på regeringen.
Det har jag också klart och tydligt sagt
ifrån både till Gefle Dagblad och andra
tidningar och i brev till regeringschefen.
Det fall jag tänkte på rörde den
kommunala förvaltningen i en stad,
och jag är mycket väl i stånd att lämna
klara fakta för vad jag därvidlag har
sagt och menat.

Jag bör måhända inte använda denna
plats för att klargöra den saken, men
jag kan ändå antyda så pass mycket
att den då ledande mannen i Stockholms
kommunalförvaltning för några
år sedan genomdrev, att till borgarråd
valdes en man, som sedan visade sig
icke ha de nödvändiga kvalifikationerna.
Det valet skedde mot åtminstone
oppositionens mycket bestämda önskan.
Den som känner till vad som blev
följden av denna tillsättning vet, att
man i det fallet verkligen kan i till -

lämpning se något av det, som har
kallats för »vänskapskorruption». Svenska
Dagbladet, som också har angripit
mig i denna sak, lät en kåsör skriva
ett dråpligt kåseri om hur det såg ut i
den sociala förvaltningen just då. Jag
behöver kanske inte göra flera antydningar
om vad som föresvävade mig,
när jag yttrade mig så som skedde.

Vidare har jag klart och tydligt sagt
ifrån, att sådana företeelser inte nödvändigtvis
behöver följa med ett visst
parti, utan att det lika gärna kan hända
med vilket parti som helst. Jag förmodar
att även socialdemokraterna har
anklagat t. ex. en långvarig borgerlig
regim i någon kommun för någonting
liknande.

Herr talman! Jag har under repliktiden
bara hunnit bemöta ungefär hälften
av vad jag blivit anklagad för, och
jag skall därför tillåta mig att begära
ordet för replik ännu en gång.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Detta senaste intermezzo skall
jag inte lägga mig i. Jag vill bara göra
den reflexionen, att när herr Johnsson
i Stockholm talar om ett visst borgarråd,
så får han väl göra upp den saken
i Stockholms stadsfullmäktige.
Kungl. Maj:t har ju inte med den sortens
utnämningar att göra, och konstitutionsutskottets
anmärkningar i det föreliggande
memorialet gäller ju regeringens
åtgöranden.

I detta sammanhang vill jag säga, att
det är förfärligt vad herr von Friesen är
blodtörstig i dag. När herr von Friesen
får veta att en tjänsteman i departementet
har legat på detta ärende i ett par
veckor, så efterlyser han bara vad man
skall göra med denne tjänsteman. Det
är väl inte konstitutionsutskottets sak
att avgöra det! Det får väl ordnas upp
inom departementet, och då får vi väl
hoppas att herr von Friesens rättslidelse
blir tillfredsställd på något rimligt
sätt.

Vidare förvånar det mig att herr von

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Friesen framhärdar i att man väl ändå
skulle kunna överlämna hela denna historia
om byråchefen Hagelin till JK.
Om jag inte är fel underrättad, är emellertid
JK:s huvudsakliga uppgift att utreda
ärenden, som kan föranleda åtal
mot ämbets- och tjänstemän för brottsliga
handlingar. Jag menar då att det
väl skall vara praxis i ett land, där det
skall vara ordning i rättsförhållandena,
att man icke sätter i gång fiskaliska utredningar
och undersökningar annat än
i sådana fall, där man anser sannolika
skäl föreligga för att vederbörande skall
bli fälld. När nu inte ens utredningsmannen
vågat ta definitiv ståndpunkt
till förevarande fråga, så är det väl
ändå svårare för JK att göra det. Det
enda man skulle vinna är, att man satte
ytterligare en klick på en tjänsteman,
om vilken man inte vet huruvida han
begått något fel eller inte.

Vad är det nämligen utredningsmannen
säger? Jo, han säger som slutomdöme
i denna historia att inte heller
denna sak synes innefatta några tilltalande
interiörer från kommissionen.
Det framgår inte om han därmed riktar
sig mot något visst håll. Det finns nog
en del saker i kommissionen som hör
dit. Jag kan tala om att på kvällen eller
natten den 22 januari 1950 tillät sig en
av de flitigare anmälarna att utan tillstånd
bege sig till utlänningskommissionen
och undersöka chefens skrivbord,
för att leta rätt på en del handlingar.
Det fanns nog åtskilligt att studera därvidlag.
Men att JK skulle kunna få något
ytterligare material för anmärkningar
tillåter jag mig att betvivla.

Herr talman! Jag upprepar vad jag
förut sade, nämligen att vi inte får slå
in på den vägen att vi kastar ut beskyllningar
och bara menar att det är bäst
att de högsta myndigheterna får undersöka
förhållandena, så att vi vinner
klarhet — som herr Johnsson i Stockholm
gjorde härom dagen.

.lag tycker att min ärade vän herr von
Friesen skulle gå sina egna vägar, och

Granskning av statsrådsprotokollen.

jag skulle där vilja använda bilden om
herden och fåren. Jag tycker att lierr
von Friesen inte skulle följa en viss metod
som eu herde i hans eget parti vill
inaugurera.

Herr JOHNSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill alltså
nu fortsätta där jag slutade förut. Då
vill jag först understryka, att när jag
efter Vilhelm Moberg använt ordet vänskapskorruption,
så skall det tolkas på
det sätt som jag har menat, alltså ingenting
annat än att personliga förbindelser
få spela in i olika sammanhang.

När jag sedan sagt, att om »nya män»
fick titta i papperen, så skulle kanske
anmärkningsvärda ting komma i dagen,
så syftar jag inte med det på nya män
i regeringen, utan jag åsyftade nya män
inom olika grenar av förvaltningen. Det
har väl ändå under de två sista årens
utredningar visat sig att det t. ex. i polisdossierer
förekommit åtskilliga uppseendeväckande
ting. Jag tänker här
t. ex. på de »försvunna» papperen —- eller
hur man nu vill kalla dem — i samband
med branden vid Krukmakargatan.
Jag tänker vidare på de Nothinska
papperen, som så småningom dök fram.
På sistone har vi ju fått kännedom om
andra fall, där papperen har legat länge
hos polisen och kommit fram först efter
starka påtryckningar.

Herr talman! Om man läser tidningarnas
korta referat, som kanske dessutom
inte återger mina ord adekvat så
som de fällts, så kan de måhända förefalla
uppseendeväckande. I verkligheten
har jag emellertid full täckning för
både vad jag sagt och vad jag menat.
Jag vill ännu en gång understryka, att
om någon fattat mina ord i detta sammanhang
som ett angrepp på regeringen
eller på socialdemokratien över huvud
taget, så är detta en missuppfattning.
.lag har många gånger betygat min
aktning för regeringens olika medlemmar.
liksom jag alltid betygat min stora

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

uppskattning av och aktning för socialdemokratiens
insatser i vårt folk.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag beklagar att herr Johnsson
i Stockholm inte begagnat detta tillfälle
att ge klarhet i vad som åsyftats med
de uppseendeväckande beskyllningarna,
vilket varit lämpligt i en debatt som gäller
förtroende eller ej för regeringen.
Jag kan inte uppfatta herr Johnssons
förklaring annat än som ett försök till
undanglidning. Att omdömena fälls på
ett enskilt möte kan i och för sig knappast
utgöra ett försvar eller en förklaring.
Jag förmodar att herr Johnsson på
enskilda möten inte fäller omdömen och
påståenden, som han inte är beredd stå
för offentligt. Därtill kommer ju att uttalandena
refererats och att den refererande
tidningen vid inte mindre än
två tillfällen har understrukit att herr
Johnsson skulle ha rätt. Herr Johnsson
försöker exemplifiera vad han åsyftar
med att hänvisa till den kommunala
förvaltningen i en svensk stad. Det kan
ju dock inte vara frågan om detta här.
Om referatet i Gefle Dagblad varit riktigt
— och herr Johnsson har inte försökt
bestrida det — har herr Johnsson sålunda
förklarat att om det blir en regimförändring
och nya män skulle få
titta i papperen, skulle säkerligen ganska
skrämmande bevis för det nuvarande
rättstillståndet uppdagas. Jag är
övertygad om att alla som läst detta uttalande
måste uppfatta yttrandet om
regimförändring såsom avseende landet
och inte en enskild svensk kommun.
Jag hade väntat att herr Johnsson här
i kammaren antingen skulle dementera
referaten eller på något sätt beklaga det
sagda eller också ge klart besked om
vad som i själva verket åsyftas. I stället
har vi fått allmänna talesätt. Kan man
inte förvänta att en ledamot av denna
kammaren, som tillika intar en framskjuten
post i Rättsvärnsförbundet, som
ju tagit till sin uppgift att gå till botten
med vad man kallar rättsrötan i sam -

hället, skall ha intresse av att från sin
plats här i kammaren ge klart och otvetydigt
besked om vilka företeelser som
åsyftas? Om så inte sker skulle kunna
hända, att en och annan kammarledamot
skulle få åttonde budet i tankarna.
Det skulle onekligen vara rätt fatalt.

Herr BRACONIER: Herr talman! Den
tid är ju länge sedan förbi, då konstitutionsutskottets
dechargebetänkande stod
i centrum för den politiska debatten.
Man kan naturligtvis som herr Edberg
säga, att i jämförelse med ett fall som
han tog upp var en konstitutionsutskottsanmärkning
en petitess. Men det
är det inte, herr Edberg. Jag anser att
Publicistklubbens ordförande borde
framför allt ha instämt på den punkt
där herr von Friesen i frågan om tryckfriheten
sagt ifrån, att all den diskussion,
som föres i detta land om rättsrötan
och därvid framslungade påståenden,
i hög grad beror på en hemligstämpling
av papperen. Vi måste göra
klart för oss det förhållandet, att ju
mera man hemligstämplar ju mera kommer
förtalet att växa, och ju mera kommer
obestyrkta påståenden att slungas
fram. Det är beklagligt att konstitutionsutskottets
dechargearbete i vissa avseenden
är ineffektivt på grund av att
§§ 106 och 107 fått en sådan skärpa att
man inte anser sig kunna göra en anmärkning
mot ett statsråd — såsom
exempelvis i det fall, när det gäller skolmyndigheterna,
där jag är övertygad
om, att riksdagsmajoriteten måste säga
sig, att riksdagens beslut inte följts. Det
är riksdagens skyldighet att värna om
riksdagens egna beslut. Därvidlag kan
man inte överlåta tolkningen av riksdagsbesluten
åt regeringen, ty då kommer
riksdagens ställning i fara. Det är
ju fara för att om riksdagen undandrar
sig sin granskningsplikt, den konstitutionella
kontrollen, kommer vi i det
förhållandet att dechargebetänkandet
blir en periferisk fråga.

När man som herr Edberg gjorde stäl -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

ler en fråga till en av kammarens ledamöter,
vad han har för beskyllningar att
komma med, kan man ställa motfrågan:
Vad har konstitutionsutskottet för möjligheter
att med nuvarande praxis komma
åt missförhållanden utan att behöva
rikta anmärkning efter §§ 106 och 107,
om man anser att sådana anmärkningar
har onödig skärpa? Jag hoppas verkligen
att det arbete konstitutionsutskottet
försöker få till stånd i fråga om en
effektivisering av sitt arbete och av
dechargeutlåtandet kommer till stånd.
Jag anser, att detta är av väsentlig betydelse
för att komma åt de tendenser
som här kallats rättsröta. Annars kommer
förhållandena att bli sådana att den
ende väktaren här i landet av dessa förhållanden
blir den svenska pressen.
Men dess möjligheter i det avseendet
beskärs i den mån man hemligstämplar
stora delar av papperen. Ty då har opinionen
föga att gå efter. Vi har hört
debatten mellan herr Johnsson i Stockholm
och herr Edberg och har ingenting
att hålla oss till, ingen möjlighet
att säga vem som har rätt. Men vad man
vet är att konstitutionsutskottet under
nuvarande förhållanden har det väldigt
svårt att påtala missförhållanden helt
enkelt därför att det praktiskt taget aldrig
vill göra anmärkningar enligt §§ 106
och 107.

Jag tror att talet om rättsrötan är oerhört
överdrivet, men jag tror också att
de anklagelser som i detta avseende
riktats har sin grund i att man alltför
mycket gått in för hemligstämpling av
handlingar. Jag tror att om man fortsätter
med detta kommer man in på
farliga vägar. Vad som är viktigt framför
allt är att den svenska riksdagen inte
kommer att utöva den kontrollmakt
gentemot regeringen, som man har möjlighet
till i andra länder och som är
väsentlig för rättsstatens värnande. Om
vi inte får fram ett effektivt dechargebetänkande
och en effektiv granskning
genom konstitutionsutskottet, överlåtes
alltför mycket åt den svenska pressen

Granskning av statsrådsprotokollen.

att representera en allmän opinion. Och
det är en betänklig tendens, herr talman,
att åsidosätta riksdagen, minska
dess betydelse som kontrollmakt.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Braconier säger med visst
fog, att om man hemligstämplar för
mycket kommer allmänheten och även
riksdagen att invaggas i ovisshet om
hur en sak ligger till. Då kan man misstänka
att rättsrötan kommer att sprida
sig. Det är alldeles riktigt, men i det
här fallet har dock herr Braconier missuppfattat
ärendet.

Det är ju så att promemorian angående
Hagelin inte är hemligstämplad,
utan så fort ärendet var i laga ordning
berett utlämnades det till allmänheten,
om nu detta hade så stort nyhetsvärde
två år efteråt.

Vad beträffar den andra promemorian,
som innehöll detaljerade bestämmelser
om på vilket sätt viktiga handlingar
skulle skyddas i ämbetsverkets
egna lokaler och vilken promemoria
blev hemligstämplad, så är väl detta
ganska naturligt — vilket inte utesluter
att vi i utskottet tagit del av den. Men
där har ingen haft något att erinra, inte
ens herr Braconiers politiska meningsfränder.

Jag måste ännu en gång, herr talman,
säga att det är rätt tråkigt för herr Hedlund,
att när han redbart och hederligt
undersökt detta ärende, huruvida man
skall kalla handlingarna om Hagelin för
minnesanteckningar eller inte, få höra
att han bryter mot en vedertagen praxis,
som funnits förut i departementet; då
får han otack till lön för detta. Så har
konstitutionsutskottet inte resonerat,
och det är egentligen bara två personer
till jämte herr von Friesen, som på det
sättet velat löna statsrådets ärliga försök
att tillhandahålla allmänheten de
upplysningar den behöver.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Herr von Friesen riktade en

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

fråga till mig om hur jag ställde mig
till det långa dröjsmålet med utlämnandet
av den första av expeditionschefen
Montells promemorior. Han
ställde frågan med anledning av att
jag var ledamot av den kommitté, som
skrivit den nya tryckfrihetsförordningen.
Därvidlag har jag bara att hänvisa
till tryckfrihetsförordningens mycket
klara bud att allmän handling, som
inte skall hållas hemlig, skall genast
eller så snart ske kan utlämnas. Och
det stadgas skyldighet att tillhandahålla
handlingar på stället; undantag
medges endast om betydande hinder
föreligger häremot.

Jag måste själv säga att 41 dagar naturligtvis
är en anmärkningsvärt lång
tid, även om vissa speciella omständigheter
kan åberopas i vad gäller bedömningen
av handlingens karaktär.

Det var emellertid närmast för att
svara herr Braconier som jag begärde
ordet. Herr Braconier uppehöll sig vid
två olika ting, för det första §§106 och
107, på vilka dechargearbetet så gott
som uteslutande vilar, och för det andra
konstitutionsutskottets svårigheter att
få granska vissa handlingar därför att
de är hemligstämplade.

Vad beträffar den första frågan så är
den en fråga om dechargearbetets organisation
och karaktär över huvud taget,
och där har vi nog sedan många år
tillbaka en känsla av att det dechargearbete
som f. n. bedrives inte är tillfredsställande.
Herr Braconier hänvisar
till att §§ 106 och 107 har en skärpa
som gör att man ofta drar sig för att
använda den. Jag vill livligt instämma
i vad herr Braconier anfört. Jag tror
att det är nödvändigt att söka finna nya
former för dechargearbetet, även om
det kan vara svårt att finna dem, men
en utredning i det avseendet pågår för
närvarande.

Men när det gäller konstitutionsutskottets
svårigheter att komma över
vissa akter därför att de är hemligstämplade
vill jag erinra herr Braco -

nier om att det i själva verket är betydligt
svårare nu att hemligstämpla
en handling än det var innan den nya
tryckfrihetsförordningen tillkom. Då
kunde man utan mera ingående överväganden
förse en handling med den
röda stämpeln eller en påskrift »förtroligt»
eller »för bruk inom verket»,
o. s. v. Nu skall hemligstämpeln ange
det lagrum på vilket hemligstämpeln
grundar sig. Och den som sätter på den
röda stämpeln måste ha klart stöd härför
i den föreliggande sekretesslagen.
Finner man att hemligstämplandet är
alltför omfattande, måste man rikta sin
blick mot sekretesslagen och dess olika
specialparagrafer. Det är min bestämda
uppfattning att hemligstämplingen
används betydligt sparsammare
än tidigare, därför att man infört mera
kvalificerade bestämmelser för dess
bruk. En hemligstämpling kan f. ö.,
herr Braconier, på intet sätt rättfärdiga,
att en ledamot av denna kammare
slungar ut beskyllningar, som han inte
är beredd att verifiera.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill till herr Edberg
säga att jag beklagar, att det kan göras
en rad ovederhäftiga beskyllningar mot
den svenska regeringen, beskyllningar
som jag tror till övervägande grad är
oberättigade. Men det är mycket svårt
för svensk opinion och t. o. in. för
riksdagen att få klarhet därvidlag,
detta delvis beroende på de förhållanden
herr Edberg också berörde, nämligen
att konstitutionsutskottets dechargearbete
utgår från uråldriga former,
som i närvarande stund är opraktiska.
Då menar jag att det är olyckligt
när en kammarledamot kan slunga
ut generaliserade påståenden, som vederbörande
inte har någon möjlighet
att bemöta, beroende på att det ofta
rör sig om hemligstämplade handlingar.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Jag är fullt medveten om att man i
vissa fall måste ha hemligstämpeln,
men vad jag också är medveten om är,
att den svenska riksdagen under nuvarande
förhållanden har ganska svårt
att på ett så tidigt stadium som önskvärt
kunna leverera den kritik som
här behövs. Herr Kyling säger på tal
om skolmåltiderna att det har gått fem
år, innan man blivit på det klara med
att därvidlag finns bestämmelser, som
strider mot riksdagens direktiv. Bara
detta vittnar om hur svårt vi har i den
svenska riksdagen att få ett effektivt
kontrollinstitut.

Om man har ett effektivt kontrollinstitut
och på ett tidigt stadium får debatt
i riksdagen om påtalade missförhållanden,
då reduceras mycket av de
anklagelser som nu föres ut på gator
och torg. Så till vida kan man inte utan
vidare tala om rättsröta. Jag anser, att
det är farligt om allmänheten får den
uppfattningen, att det bara är pressen
som är väktare på detta område och
att riksdagen inte har några möjligheter
till effektiv kontroll.

Jag vill till herr Edberg framhålla,
att dechargedebatten inte tilldrar sig
något större intresse; den har i varje
fall inte numera den centrala betydelse
som den en gång hade. Detta tror
jag är att beklaga med hänsyn till den
svenska rättsstatens värnande.

Herr STÅHL: Herr talman! Herr Edberg
uttalade för en stund sedan sin
besvikelse över det svar på en fråga
till herr Johnsson i Stockholm, som
han här fick. Jag måste säga att det
svar, som herr Edberg gav på herr von
Friesens fråga rörande punkt V, måste
ur offentlighetsprincipens synpunkt
anses vara synnerligen otillfredsställande.
Herr Edberg är ju inte vem
som helst som talar här i kammaren.
Han är Publicistklubbens ordförande
och därför, vågar jag säga, den, som
kanske borde vara den främste förkämpen
för offentlighetsprincipen i svensk

Granskning'' av statsrådsprotokollen.

förvaltning. Därför är det onekligen
ganska anmärkningsvärt, att herr Edberg
på det sätt som här skedde urskuldar
sig och använder olika sätt för
att överse med vad som härvidlag förevarit.

När man bär förklarar det förhållandet,
att det dröjde 41 dagar, som ursäktligt,
under hänvisning till vad som
i övrigt fanns att göra inom departementet
— propositionsskrivande och
sådant — så vill jag fråga både herr
Edberg och även herr Hallén: Vet inte
herrarna om — vilket man vetat i pressen
mycket länge — att den utredning
som man här efterlyst hade varit klar
i månader, innan Eskilstuna-Kurirens
ansvarige utgivare bad att få se på
den? Jag tror inte att jag röjer någon
som helst hemlighet om jag säger, att
man inom pressen efterlyst detta aktstycke
och begärt att det skulle meddelas
allmänheten i vanlig ordning.
När detta inte skedde, när tidningarnas
olika framstötar i detta avseende inte
ledde till något resultat, var det som
man gick den väg som EskilstunaKurirens
ansvarige utgivare ansåg sig
tvungen att välja, denna för pressen
mycket extraordinära utväg att skriva
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
med begäran om att få
ta del av en handling, som utan vidare
skulle ha delgivits allmänheten.

Det märkliga är väl, herr talman,
reaktionen när denna utredning lägges
inför allmänhetens ögon. Hurudan blir
den? Jo, reaktionen blir den att alla
uttalar sin häpnad över att här inte
finns något att läsa, som på något sätt
eller i någon punkt motiverat denna
mörkläggning!

Det är detta som föranlett reservanterna
att ta upp denna fråga. Och jag
må säga att hade jag talat här i kammaren
inte bara som ledamot utan
även som talesman för den samlade
pressen, skulle jag verkligen ha känt
det som ett mycket elementärt krav att
säga ifrån, att hemligstämpling i så -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

dana här fall skulle vara något så onaturligt
och så främmande för svensk
förvaltning, att den icke finge förekomma.
Jag måste också säga att med den
anda av låtgåsystem när det gäller offentlighetsprincipen,
som man här tyvärr
fått ett intryck av, så blir följden,
som herr Braconier framhåller, att
pressen skjuts i förgrunden såsom
upprätthållare av offentlighetsprincipen,
denna för all demokrati absolut
omistliga princip.

Jag måste ur den synpunkten beklaga
vad som här skett. Och jag beklagar
att inte denna anmärkning — jag
håller mig strikt till anmärkningen under
punkt V — vunnit större anslutning
inom utskottet.

Slutligen vill jag säga till herr Hallén,
som vid två tillfällen upprepat ett beklagande
av att denna anmärkning
skulle gå ut över den nuvarande chefen
för inrikesdepartementet, att detta
endast är en formalitet och en tidsfråga.
Det beror ju på att när hans företrädare
i ämbetet icke, såsom naturligt varit,
publicerade denna utredning, riktades
skrivelsen till den nuvarande innehavaren
av ämbetet. Alla vet, inte
minst inom pressen, att herr Hedlund
härvidlag är ställd helt utanför, och
jag är övertygad om att herr Hedlund
själv anlägger helt andra och riktigare
proportioner på detta spörsmål än vad
herr Hallén i detta avseende söker göra.

Herr FAST: Herr talman! Vissa yttranden
som fällts i denna debatt har
föranlett mig att begära ordet. Då jag
har suttit så pass länge i konstitutionsutskottet
som jag har och kunnat följa
utskottets praxis och även deltagit i
behandlingen av den tryckfrihetsförordning,
som för närvarande gäller,
skulle jag vilja säga ett par ord,
främst om konstitutionsutskottets erfarenheter
om utbekommande av handlingar
ifrån Kungl. Maj:t, d. v. s. från
de olika departementen.

Tidigare hade vi en del svårigheter

på det området; konstitutionsutskottet
kunde få skriva ett par gånger och fick
ibland slutligen avstå från att försöka
erhålla ifrågavarande handlingar. Detta
har inte förekommit under senare år.
Det har sålunda blivit ett väsentligt
mycket bättre förhållande i detta avseende
mellan utskottet och Kungl.
Maj :ts kansli än det varit tidigare. Det
är obestridligt.

Om jag sedan skulle säga några ord
om den föreliggande frågan vill jag
gärna erkänna, att den tidsutdräkt det
här är fråga om kan te sig orimligt
lång, men de omständigheter som är
förknippade med detta ärende är dock
av den beskaffenheten, att det väl knappast
kunde ur rent sakliga synpunkter
föreligga skäl för en tillämpning av §
107 regeringsformen.

Till sist skulle jag, herr talman, i anledning
av herr Braconiers uttalande,
som var av mera allmän karaktär och
gällde hemligstämpling över huvud taget,
vilja påpeka, att när man granskade
förslaget till ny tryckfrihetsförordning,
så var man utan meningsskiljaktighet
övertygad om att denna hemligstämpling
måste bibehållas. Vad var
anledningen till detta? Jo, att det kan
vara ett vissa människors enskilda men
viktiga intresse, att man inte blottar
vad som i en del avseenden förekommit.
Här är det icke fråga om något
annat allmänt intresse än det intresse
som tyvärr allt mer och mer gör sig
gällande från vissa håll, nämligen en
önskan att rota i smuts.

Jag tror att även om vi nu skulle
göra en ny tryckfrihetsförordning,
komme de män och kvinnor som skulle
bli sysselsatta med en sådan revision
av förordningen nog underfund med
att dessa enskilda människors intressen
även i fortsättningen behövde
skyddas. Jag tror också det är nödvändigt
att vi någon gång erinrar oss
vad tryckfrihetsförordningen i detta
avseende avsett att skydda. Det gäller
enligt mitt förmenande ett rättsintresse,

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

som det inte skadar att man påminner
den svenska allmänheten om, och således
även tidningsmännen.

Herr HALLÉN: Herr talman! Först ett
par ord till herr Ståhl, som sade att
denna promemoria angående Nils Hagelin
självklart skulle ha gjorts tillgänglig
för allmänheten. Det är inte alls
självklart, tv den saken har varit föremål
för mycket ingående undersökningar,
varvid man engagerade både
konsult, justitieministern och justitiekanslern,
och i början rådde det ganska
delade meningar om saken. Jag uttryckte
visserligen min glädje över
denna nya praxis, som just till allmänhetens
och pressens nytta är mer generös
och mindre återhållsam, då den
inte betraktar vissa handlingar såsom
minnesanteckningar etc. Även om jag
som sagt erkänner detta —- jag ansluter
därvidlag till herr Fast — får man
dock komma ihåg, att det finns en
gräns för nyfikenheten.

Jag kan förstå de ledamöter både av
regeringen och bland konsulterna som
var tveksamma, huruvida denna promemoria
angående Hagelin skulle utlämnas,
därför att den även innehöll
personliga uppgifter som tangerade privatlivet.
Det är inte en dag för tidigt
att vi framhåller, att nog är det bra
om man bekämpar rättsröta, men det
finns ibland också ett slags »nyhetsintresse»,
som snart sagt inte skyr några
gränser och som även vill förgripa sig
på människors privatliv.

Jag kan bara erinra om vissa poänger
i Kejnekommissionens utlåtande, som
inte direkt hör till saken men som blottade
detaljer i människors privatliv,
vilket vi måste finna upprörande. Också
detta är en tendens som man måste
se upp med, och den lojala nyhetsförmedlingen
behöver ingalunda känna
sig kränkt av att man förfar på det
sättet.

Jag säger än en gång att det är underligt,
när statsrådet Hedlund har va6
— Andra kammarens protokoll 1.952. A

Granskning av statsrådsprotokollen.

rit så tillmötesgående som det varit
möjligt — den andra promemorian, angående
säkerhetsanordningar, har ju
ingen vågat begära offentliggörande av
— att han då skall utsättas för kritik
och attacker för att han inaugurerat en
mera tolerant och generös princip.
Detta kan inte vara riktigt. Därvidlag
har också utskottets övervägande flertal
liksom herr von Friesens egna meningsfränder
gillat vår uppfattning.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till
herr Fast beträffande dechargeinstitutets
nuvarande utformning. Tror herr
Fast att man över huvud taget kan hejda
ryktessmideri, om den svenska riksdagen
har så små möjligheter som nu är
fallet att värna kontrollmakten? Det
gäller inte här de svenska tidningsmännens
intresse, herr Fast, utan det gäller
att förhindra rotande i smuts och
i sådant som angår vissa personer, när
det sker på ett sätt som gör, att vi måste
reagera. Men skall vi ha möjlighet att
hävda den svenska rättsstaten, måste
också riksdagen ha ökade möjligheter
att utöva en kontrollmakt i enlighet
med dechargeinstitutets former, och den
får inte på sätt som skett bagatellisera
en sådan fråga.

Jag vill fråga herr Fast: Hur vill herr
Fast utöka riksdagens möjligheter att
slå vakt om rättsstaten, att skydda den
.svenska regeringen att bli utsatt för beskyllningar,
som skulle varit otänkbara
om man inte haft hemligstämpeln utan
haft klara papper och kunnat säga ifrån,
att vederbörande varit kverulanter?
Vad som nu sker innebär en stor fara
för de svenska myndigheterna, nämligen
just detta att ryktessmideri kan frodas.
Och detta kan ej förekommas, om
icke den svenska riksdagen med kraft
söker skapa ett effektivt kontroll institut.

Vad jag nu säger är en gammal fråga
som i årtionden har diskuterats, nämligen
möjligheten atl hävda den svenska
riksdagens kontrollmakt. Tillvaratar
r 17.

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.

man inte den, lägger man så att säga
i många fall värnet av rättsstaten på den
svenska pressen. Är detta möjligen inte
trots allt ett väl stort ansvar för pressen?
Skulle inte pressen och riksdagen
i detta fall kunna samarbeta efter samma
linjer för att hävda rättstaten?

Herr DICKSON: Herr talman! När
herr Edberg för en stund sedan betecknade
tidsutdräkten på 41 dagar som »anmärkningsvärd»,
betydde detta ordval
då att herr Edberg, därest han suttit i
konstitutionsutskottet, skulle ha biträtt
anmärkningsyrkandet?

Herr EDBERG: Herr talman! På herr
Dicksons senaste fråga kan jag inte
lämna något definitivt svar, eftersom
jag inte varit i tillfälle att se alla handlingar
i målet.

Först skulle jag emellertid, innan jag
kommer tillbaka till herr Dickson, vilja
säga ett par ord till herr Ståhl. Jag förstår
inte riktigt herr Ståhls intresse av
att försöka blåsa upp en sorts motsättning
när det gäller offentlighetsprincipen.
Det måste betyda antingen att
herr Ståhl dåligt lyssnat till mitt tidigare
anförande eller också att det hela
är en diversionsmanöver i anslutning
till vad som diskuterats i ett annat sammanhang
här i kammaren. Jag har tidigare
hänvisat till tryckfrihetsförordningens
klara föreskrifter. Jag har själv
varit med om att formulera paragraferna.
De har naturligtvis haft ett bestämt
syfte. Det skulle vara fullkomligt orimligt
om det skulle dra en tid på flera
veckor att utbekomma offentliga handlingar.

Till herr Dickson — som jag nu återkommer
till — skulle jag så vilja säga,
att jag har inte suttit på detta ärende
i konstitutionsutskottet och känner inte
till alla detaljer. Därför måste jag inskränka
mig till att säga, att jag anser
att det varit ett anmärkningsvärt långt
dröjsmål.

Jag skulle också, medan jag har ordet,
vilja säga ett par saker till herr Braconier.

Även om vissa papper är hemligstämplade
— och i bestämda fall måste
så vara, därför att det får lov att finnas
en viss gräns även för offentlighetskravet,
en gräns som dras av hänsyn, av
säkerhetsskäl och av vanlig enkel anständighet
och som också lagen har försökt
att fastlägga — så kan ju inte detta
på något sätt få rättfärdiga att man
strör omkring sig insinuationer, att man
arbetar med halvkvädna visor. Man kan
inte som enskild ledamot av kammaren
eller som enskild medborgare över huvud
taget rättfärdiga att man i allmänna
ordalag riktar beskyllningar mot regeringen
för att åstadkomma en vänskapskorruption,
i vars hägn rättsrötan frodas,
bara under hänvisning till sekretesslagen.
Den som utslungar sådana
beskyllningar är inte bunden av någon
sekretesslag. Bevisbördan ligger i det
fallet helt på vederbörande själv.

Herr DICKSON: Herr talman! Herr
Edbergs förklaring tycker jag är ganska
anmärkningsvärd, om nu också jag får
missbruka det ordet. Han säger, att
eftersom han inte suttit på detta ärende
i konstitutionsutskottet kan han inte bedöma
frågan. Det skulle betyda att vi
allesammans, som inte suttit på frågan
i utskottet, inte skulle kunna delta i
omröstningen om dessa ting, ifall nu
herr Edbergs resonemang vore riktigt.

Vad jag egentligen för en stund sedan
steg upp för att säga var att språkvården
ju inte alltid är så perfekt här i
kammaren. I synnerhet när det rör sig
om huruvida anmärkningar skall göras
eller inte, så kunde man kanske ha valt
ett bättre ord än »anmärkningsvärd»,
vilket väl betyder »värd anmärkning».
Man kunde ha sagt »förvånande» eller
något i den stilen.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1952/53 till undersökningar angående
levnadsvillkor och hushållsvanor jämte
i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Anslag under landsstaten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag under
landsstaten för budgetåret 1952/53 jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Länsstyrelserna: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 155, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 14 mars 1952, föreslagit
riksdagen bl. a. att

dels godkänna de i propositionen
framlagda grunderna för omorganisation
av länsstyrelserna,

dels besluta, att omorganisationen
skulle träda i kraft den 1 januari 1953,
dels medgiva, att Kungl. Maj:t finge
utfärda de bestämmelser, som kunde
bliva erforderliga för genomförandet av
omorganisationen,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i propositionen förordats
fastställa ändrad personalförteckning
för länsstyrelserna,

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsstyrelserna
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1952/53,

dels ock å driftbudgeten för budgetåret
1952/53 under elfte huvudtiteln
göra erforderliga anslagsanvisningar.

Länsstyrelserna: Avlöningar.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a.,
att till förfogande för var och en av de
fem civilbefälhavarna fr. o. m. nästa
budgetår skulle ställas en extra föredragande.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft tre motioner.

Utskottet hemställile i förevarande
punkt,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionen
II: 533

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 14 mars 1952 föreslagna
grunder för omorganisation av länsstyrelserna; b)

besluta, att omorganisationen
skulle träda i kraft den 1 januari 1953;

c) medgiva, att Kungl. Maj:t måtte få
utfärda de bestämmelser, som bleve erforderliga
för genomförandet av omorganisationen; d)

bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
ändrad personalförteckning för
länsstyrelserna i enlighet med vad av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 14
mars 1952 samt av utskottet angivits;

e) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för länsstyrelserna, att tillämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret
1952/53;

f) till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
31 500 000 kronor;

II. att motionerna 1:414 och 11:596
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid punkten hade fogats reservation
av herrar Kart Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, Leander, Ragnar Persson,
Edvin Thun, Åkerström och Petterson i
Degerfors, vilka ansett, att utskottet
icke bort tillstyrka anställande av extra
föredragande hos civilbefälhavarna för
längre tid än ett år.

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Länsstyrelserna: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Jag har tillsammans med några
andra ledamöter avlämnat en motion,
som gäller biträdespersonalen hos länsstyrelserna.
I denna föreslås att det
skall göras en omprövning av arbetsuppgifterna
och löneställningen för biträdespersonalen
vid länsstyrelserna
och att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall begära förbättrade villkor
för biträdespersonalen när det gäller
tillträde till utbildningskurser och befordringskarriär
för landskanslister.

Nu säger utskottet i sitt utlåtande, att
»då en omprövning beträffande biträdespersonalens
vid länsstyrelserna arbetsuppgifter
och löneställning samt
därmed sammanhängande spörsmål enligt
vad utskottet under hand inhämtat
kan väntas komma under bedömande
av 1947 års biträdesutredning,
synes syftet med motionerna I: 414 och
II: 596 ha tillgodosetts». Jag kan inte
riktigt förstå vad utskottet menar, när
det säger »samt därmed sammanhängande
spörsmål». Avser utskottet därmed
just detta som vi tagit upp i vår motion
om förbättrade villkor för biträdespersonalen
att bli antagna till utbildningskurser
och en prövning av karriärmöjligheterna,
vilket jag anser vara så oerhört
viktigt? Jag tycker att utskottets
utlåtande på den punkten är dunkelt
och jag vore tacksam att få ett klarläggande.

De förhållanden, som för närvarande
råder inom länsstyrelserna är inte tillfredsställande.
Det finns inga bestämda
kompetensfordringar för antagandet av
t. ex. en landskanslist och det finns två
befordringskarriärer, en lägre och en
högre vilket medför påvisbara orättvisor.
Av två personer, som är fullständigt
jämbördiga som sökande till en
landskanslistbefattning, kan ju bara den
ene antas. En av dem får alltså lyckan
att komma in i den högre karriären,

medan den andra hänvisas till den lägre
under förespegling att han eller hon
genom att gå den längre vägen har möjlighet
att sedermera få en sådan befattning.
Det innebär att det för den
ena tar fem år för att kunna bli extra
landskanslist, medan det för den andra
tar sju ä åtta år för att ha utsikt till
sådan tjänst. När den som antagits i
den högre karriären passerat sina fem
år är vederbörande uppe i lönegrad
Ce 19, medan däremot den som hänvisats
till den lägre står i Ce 8. Det säger
sig självt att dessa två karriärmöjligheter
innebär orättvisa.

Om nu Kungl. Maj:t i de direktiv,
som man väl har att vänta skall lämnas
till länsstyrelserna, skulle gå på det
förslag som länsstyrelsernas utbildningsnämnd
har framlagt, komme detta
att innebära, att den lägre biträdeskategorien
för att över huvud taget kunna
få en extra landskanslistbefattning,
måste ha en utbildningskurs på två år.
Det betyder ganska mycket för den enskilda
kursdeltagaren, om han eller hon
vid påbörjandet av utbildningskursen
står i Ce 19 eller Ce 8. Vi motionärer
anse att en sådan bestämmelse skulle
ytterligare skärpa de orättvisor, som
redan finns. Jag skulle faktiskt kunna
dra upp en hel del exempel på hur det
går till i praktiken. Jag anser det därför
vara viktigt att man får fastslaget
att det inte bara blir arbetsuppgifterna
och löneställningen som kommer under
nytt bedömande utan att det också
blir de senaste frågorna scm jag talat
om.

Enligt de upplysningar jag under
hand fått av civilminister Lingman, har
jag fått den bestämda uppfattningen att
det är civilministerns avsikt att se till
att alla de problem, som jag här i korthet
berört, kommer att bli föremål för
uppmärksamhet och att de kommer att
tagas upp till utredning och detta uttalande
är jag glad över. Om det blir
biträdesutredningen eller någon annan
utredning som behandlar dem är i detta

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

sammanhang av mindre betydelse. Huvudsaken
är ju alt samtliga frågor vi
tagit upp i motionen blir föremål för
prövning. Jag förlitar mig alltså på
statsrådets uttalande och har, herr talman,
den förhoppningen att de orättvisor
som för närvarande råder, inte
minst genom att vi har två mycket olika
karriärmöjligheter, kommer att undanröjas,
så att det blir rättvisa och rimliga
förhållanden när det gäller befordran
till tjänster.

Häruti instämde fröken Vinge, fröken
Elmén och fru Sjöstrand.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag kan i stort sett instämma
med vad fröken Wetterström här anfört,
och jag kan också instämma i hennes
vädjan till civilministern att snarast
möjligt låta utreda dessa frågor.
Jag tycker nämligen att det är mycket
viktigt att det tillses att det förslag som
har framlagts av länsstyrelsernas utbildningsnämnd
inte blir genomfört. Såvitt
jag kan förstå innebär det en mycket
stor orättvisa mot den kvinnliga biträdespersonalen.

Nu ser inte jag detta i första hand
som något slags kvinnofråga, utan här
är det bara fråga om att personer, som
har likvärdig utbildning, skall få samma
chans att meritera sig för befordran.
Det är därför som jag skulle anse det
vara så angeläget att de synpunkter,
som fröken Wetterström fört fram, blir
beaktade vid den utredning som vi alla
hoppas snart skall komma till stånd.

Fröken WETTERSTRÖM (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill, för att undvika
eventuella missförstånd och för
den händelse herr Gustafson i Göteborg
uppfattat mig så att jag skulle ansett
detta vara en kvinnofråga, bara tillägga
att det naturligtvis inte är min mening
att detta spörsmål skall betraktas som
en kvinnofråga. Det skall ses som en
rättvisefråga över hela linjen, oavsett
om det gäller män eller kvinnor.

Länsstyrelserna: Avlöningar.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
har till denna punkt i utlåtandet fogat
en blank reservation. Denna syftar på
det uttalande, som görs överst på s. 15
i utlåtandet, där utskottet som man brukar
säga knorrar över Kungl. Maj :ts
förslag om utökning av taxeringspersonalen.
Utskottet säger där, att det finner
den föreslagna utbyggnaden av personalorganisationen
ägnad att inge starka
betänkligheter. I anslutning härtill anser
utskottet, att Kungl. Maj :t bör taga
under ytterligare omprövning nödvändigheten
av att nu genomföra en så
kraftig utökning som i propositionen
föreslagits av antalet tjänster vid länsstyrelsen.
Utskottet hänvisar därvid till
en utredning som begärts av riksdagen
år 1950 och som skulle avse taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen.

För mig har det stått klart att det på
detta område sedan en följd av år har
förekommit en eftersläpning i fråga
om peronalbeståndet som har varit till
nackdel för taxeringsarbetet och därigenom
även till nackdel för det arbete
som alltid måste läggas ned på granskning
av deklarationer o. d. och som är
av väsentlig betydelse för löntagargrupperna
i samhället, vilka drabbas speciellt
hårt av det starka skattetrycket.
Det är otvivelaktigt så som herr Gustafsson
i Stockholm sade, när han i går
fick en interpellation besvarad, att löntagarna
många gånger reagerar mot de
nuvarande förhållandena. Man kan få
påtagliga bevis på att det inte sker tillräcklig
kontroll i samband med deklarationsgranskningen.
Det har även uppgivits
för mig att besvärsmålen här i
Stockholm på sista tiden ökat med 50
procent. Den kvalificerade personal
som finns tillgänglig för dessa arbetsuppgifter
är emellertid i stort sett densamma
som år 1944, så man förstår,
att personalen inte har möjligheter att
ägna sig åt mycket mera än att klara
av det den ovillkorligen måste klara,
nämligen besvärsmålen. Sådana uppgifter
som innebär speciell granskning av

Nr 17.

Onsdagen den 14 mai 1952 fm.

Länsstyrelserna: Avlöningar.

vissa rörelseidkares handelsböcker och
granskning av speciella kategorier av
inkomsttagare måste man lägga åt sidan.

Det är alltså enligt min mening angeläget
att det inte på denna punkt blir
så, att utskottets uttalande uppfattas så
negativt som det till synes kan uppfattas,
utan att Kungl. Maj:t verkligen fullföljer
sin tanke att utbygga den personalorganisation
det här gäller. Man
måste ju hålla i minnet att det finns
möjligheter att göra den mer eller
mindre elastisk, om man tar hänsyn till
de kanske tillfälliga beskattningsformer
som för närvarande finns. I proposition
har också uttalats, att länsstyrelserna
borde bemyndigas att anställa
erforderlig tillfällig personal. Det innebär
ju att det finns möjligheter att
krympa samman organisationen, om det
till äventyrs skulle bli så, att vi här i
landet finge ett annat skattesystem, som
inte på grund av det hårda skattetrycket
i fortsättningen skulle locka till vad
ett sådant alltid lockar inkomsttagare
till i samband med självdeklarationen.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag skall göra kammaren den
tjänsten att inte ta upp någon längre
debatt med utskottets talesman i anledning
av den reservation som här föreligger.
Det är ju egentligen rätt litet
som skiljer utskottet och reservanterna
åt i fråga om det uttalande som utskottet
gör på s. 15 i utskottsutlåtandet.
Det gäller här tillsättande av föredragande
till fem civilbefälhavare. Reservanterna
vill ha ändring i den passus
på s. 15, där utskottsmajoriteten säger:
»Likväl vill utskottet icke motsätta
sig, att till förfogande för var och
en av de fem civilbefälhavarna under
nästa budgetår ställes en särskild föredragande,
vilken i enlighet med departementschefens
förslag med hänsyn till
uppdragets helt tillfälliga natur bör vara
arvodeanställd.» I reservationen har
vi velat trycka på att vi vill ha denna
anordning begränsad till nästa budgetår.

Vi har först — i likhet med utskottet —
sagt: »Likväl vill utskottet icke motsätta
sig, att till förfogande till envar av de
fem civilbefälhavarna under nästa budgetår
ställes en särskild arvodesanställd
föredragande», men tillagt: »Utskottet
förutsätter, att dessa föredragande icke
skola vara behövliga mer än under nästa
budgetår.»

Det är denna lilla passus, herr talman,
som vi har velat ha in. Anledningen
därtill är ju att vi känner till hur det
gärna vill bli på det sättet, att ämbetsverken
sväller ut allt mer, och vi har
velat förhindra detta.

Jag skall inte taga upp någon diskussion
om personalförstärkning när det
gäller taxeringsarbetet. Men jag skulle
nog för min del i likhet med föregående
talare vilja framhålla, att där om någonsin
har vi behov av en förstärkning
av personalen.

Med hänsyn till det anförda, herr talman,
vill jag yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr
Karl Andersson m. fl.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall först be att få säga
några ord med anledning av det yttrande
som gjordes av herr Nihlfors, i
vilket han uttalade en viss förvåning
över det uttalande på s. 15 som utskottet
har gjort angående personalökning
vid länsstyrelserna och framför
allt på landskontoren. Ja, det uttalandet
grundar sig på de uppgifter, som
förekommer i den föreliggande propositionen.
Enligt dessa uppgifter föreslår
utredningsmannen, att den högre personalen
på landskontoren skall ökas
med fem befattningshavare. Utredningsmannens
förslag har varit på remiss till
de olika länsstyrelserna, och länsstyrelserna
har sedan begärt en ytterligare
personalökning på 14 högre tjänster utöver
vad utredningsmannen har föreslagit.
ökningen skulle alltså uppgå till
sammanlagt 19 tjänster. Av propositionen
framgår, att på landskontoren skall

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

den högre personalen ökas med 6G befattningshavare,
alltså med 47 befattningshavare
mer än vad länsstyrelserna
har begärt.

Det är ganska klart att när avdelningen
skulle realbehandla denna proposition
ställde den sig ganska tveksam
huruvida det verkligen kunde vara erforderligt
med denna kraftiga utökning
av arbetskrafterna på landskontoren, en
utökning som går betydligt utöver vad
länsstyrelserna har begärt. Sedan ärendet
slutbehandlats bar det kommit till
utskottets kännedom, att en ny förfrågan
har gjorts till lässtyrelserna, och
på grund av denna förfrågan har länsstyrelserna
begärt en betydligt större
personalökning än vad som framgick
av deras tidigare begäran i anledning
av utredningsmannens förslag. Men dessa
uppgifter bar inte kommit avdelningen
till handa förrän propositionen redan
var slutbehandlad. Det skulle varit
önskvärt om samtliga dessa uppgifter
hade på ett tidigt stadium blivit redovisade
för avdelningen.

Sedan är det klart, att avdelningen
och utskottet inte har något att invända
emot en förstärkning av taxeringsavdelningarna
inom länsstyrelserna. Men
vi är högst skeptiska emot att först utöka
personalen och sedan igångsätta en
utredning om och på vad sätt taxeringsarbetet
bör effektiviseras. Jag kan inte
underlåta att göra den reflexionen, att
det hade varit lämpligt om den begärda
utredningen först hade kommit till
stånd och att, sedan den framlagt sina
förslag om och på vad sätt taxeringsavdelningarna
bör förstärkas, Kungl.
Maj:t hade kommit in med sina framställningar
till riksdagen. Men bär bar
det gått den motsatta vägen, vilket vi
finner vara mindre tillfredsställande.

Vad sedan gäller den andra frågan
som herr Petterson i Degerfors tagit
upp i debatten, så ligger ju den frågan
till på det sättet, att civilbefälhavarna
bar förklarat, att de inte kan hinna med
att iordningsstiilla de omfattande orga -

Länsstyrelserna: Avlöningar.

nisationsplaner, som är erforderliga för
civilförsvarets organisation i de olika
områdena, om de inte får en föredragande
till sitt förfogande. Utskottet har
ansett att dessa föredragande bör ställas
till civilbefälbavarnas förfogande,
men vi har gjort gällande, att dessa planer
bör kunna färdigställas under det
kommande budgetåret. Men utskottet
har inte velat skriva på ett sätt, som
skulle omöjliggöra för dessa föredragande
att vara civilbefälhavaren behjälpliga
även under en något längre tid. Det
kan nämligen tänkas, att en del civilbefälhavare
inte hinner iordningsställa
organisationsplanerna under nästa budgetår,
och då bör det finnas en möjlighet
för dem att behålla dessa föredragande
även under en del av det därefter
kommande budgetåret. Det är därför
utskottet har skrivit på detta sätt. Detta
vänder sig reservanterna emot och gör
gällande, att dessa extra föredragande
inte bör få vara kvar längre än under
nästa budgetår.

Vidare vänder sig reservanterna mot
att civilbefälhavarna skall ha möjlighet
att kunna anlita civilförsvarsdirektörerna
som föredragande i hithörande ärenden.
Det förhåller sig på det sättet, att
det finns civilbefälhavare som har ansett
att de inte bär någon större nytta
av en föredragande, som inte är fullt
insatt i civilförsvarets olika detaljer, och
de enda som är insatta i alla dessa detaljer
är civilförsvarsdirektörerna. Och
därför har civilbefälhavarna ansett, att
de bör få använda civilförsvarsdirektörerna
till föredragande. Det är därför
som utskottet har gått något längre i
sin skrivning än vad Kungl. Maj:t gjort
och därigenom öppnat en möjlighet för
civilbefälhavarna att i enstaka fall kunna
anlita civilförsvarsdirektörerna som
föredragande i dessa ärenden.

Sedan skall jag bara säga ett par ord
till fröken Wetterström. Fröken Wetterström
framställde inte något yrkande.
Vad det gäller biträdespersonalens arbetsuppgifter
och löneställning har ut -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Länsstyrelserna: Avlöningar.

skottet undersökt, hur dessa frågor
kommer att handläggas inom den närmaste
tiden. Vi har blivit underrättade
om att dessa frågor kommer att överlämnas
till biträdesutredningen. Därmed
förmodar jag att denna del av motionen
iir besvarad.

Vad det sedan gäller den andra delen
av motionen, nämligen bitriidespersonaleiis
befordringsförhållanden, antydde
ju fröken Wetterström i sitt anförande,
att hon redan talat med statsrådet Lingman
och att denne lovat ta upp dessa
frågor till behandling under den närmaste
framtiden. Härmed synes även
den frågan få den bästa lösningen. Det
gäller nämligen här en organisationsfråga,
som bör lösas genom förhandlingar
mellan personalens organisationer
och statens förhandlingsdelegerade.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Det
är ju bestickande när utskottets talesman
framhåller att den rätta gången
väl ändå hade varit att man först
utrett möjligheterna att effektivisera
taxeringsarbetet och därefter kommit
med ett förslag till en taxeringsorganisation.
Men här ligger det faktiskt till
på det sättet, att det finns ett omedelbart
behov av personalförstärkning för
att inte taxeringsarbetet skall äventyras.

Som bekant har arbetet svällt i mycket
hög grad. Vi har fått en betydande
ökning av antalet deklaranter; på de sista
tio åren har deklarationernas antal
ökat med runt 50 procent. Vi har fått
en ny uppbördsform, det s. k. källskattesystemet,
som kräver betydligt ökade
insatser av länsstyrelsernas taxeringspersonal,
och vi har fått åtskilliga nya
skatter, som i sin mån kräver ökat
arbete. Det här årets riksdag har som
bekant inte heller legat alldeles på latsidan
i det hänseendet.

Att det inte föreligger någon allmän

rundhänthet när det gäller att tilldela
länsstyrelserna personal tycker jag nog
framgår av hur Kungl. Maj :t har ställt
sig i sitt förslag beträffande landskanslierna.
Där har det faktiskt blivit en
minskning, visserligen en liten sådan

— det rör sig om tio befattningshavare
sammanlagt för alla länsstyrelserna

— men dock en minskning.

Så skulle jag vilja säga några ord om
civilbefälhavarna. I proposition till
fjolårets riksdag uttalade dåvarande departementschefen,
att han i avbidan på
närmare erfarenhet för tillfället inte
framlade något förslag om särskild biträdeshjälp
till civilbefälhavarna. Han
förutsatte att sådan hjälp skulle kunna
erhållas från länsstyrelsernas befattningshavare.

Emellertid har det visat sig att det
samordningsarbete beträffande planeringen,
som civilbefälhavarna har att
ta befattning med, är mycket omfattande.
Detta arbete rör, såsom det också
har framhållits i propositionen, bl. a.
livsmedelsförsörjningen, bränsleförsörjningen,
kraftförsörjningen, produktionen
av förnödenheter i övrigt, konsumtionsregleringar,
arbetsmarknaden,
transportväsendet o. s. v. Det är ganska
stora saker att hålla reda på. Jag tror
inte att vem som helst kan göra det,
utan det fordras att det är en relativt
kvalificerad befattningshavare som anförtros
dessa uppgifter. Vi skall komma
ihåg, att något detaljarbete i det här
sammanhanget kan man väl ändå inte
begära att de fem landshövdingar, som
har beklätts med detta förtroende, skall
ha tillfälle till. Landshövdingarna är
ju ändå mycket upptagna män och behöver
någon som håller i dessa ärenden
för att klara dem. Det är möjligt att
man senare, när planläggningen har
kommit in i sina fåror, kan nöja sig
med enklare hjälp —- det är någonting
som man får se framdeles. Men för mig
förefaller det rent av ogörligt att i likhet
med reservanterna redan i dag säga
sig att detta arbete skall vara avklarat

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

innan det kommande budgetåret har
gått till ända. Vem vill gå i god för det?

Genom att gå på Kungl. Maj:ts förslag,
som utskottet har förordat, lämnar
man möjligheterna öppna till att
följa utvecklingen och anpassa de här
tjänsterna efter vad förhållandena
framdeles kan ge vid handen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Statsrådet framhöll att det föreligger
ett omedelbart behov av förstärkning
av taxeringspersonalen inom
länsstyrelserna, detta framför allt på
grund av den mycket omfattande ökning
av arbetet som har förekommit
under de senare åren.

Man måste ju då göra sig den frågan,
om inte länsstyrelserna kände till detta
när de yttrade sig över utredningsmannens
förslag, utan kom underfund med
detta stora behov av ytterligare arbetskraft
först när de fick en ytterligare
förfrågan.

Vidare vill jag i anslutning därtill
säga, att riksdagen begärde en utredning
om taxeringsorganisationens förstärkning
redan år 1950. Ännu har det
emellertid inte, enligt vad jag för min
del känner till, tillsatts någon sådan
utredning.

Jag vill till slut tillägga att jag inte
är övertygad om att det hjälper enbart
att tillsätta ny personal inom länsstyrelserna
för skötande av taxeringsarbetet.
Jag är rädd för att det även vill
andra åtgärder till för alt man skall
kunna komma till rätta med de svårigheter
och de olägenheter som alltjämt
är rådande på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade, av herr
Karl Andersson in. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan i punkten.

Främjande av bränsleförsörjningen.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

130, i anledning av väckta motioner om
pension eller understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer.

Utskottets hemställan bifölls.

g 12.

Föredrogs statsutskottets memorial nr

131, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 13.

Främjande av bränsleförsörjningen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till främjande
av bränsleförsörjningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ONSJÖ: Herr talman! Vid den
här punkten har jag låtit anteckna en
blank reservation, och anledningen härtill
är att jag vill rekommendera en viss
försiktighet även när det gäller sådana
här anslag. Jag vill ingalunda påstå att
vare sig departementschefen eller utskottet
i det här fallet har gjort sig skyldig
till något särskilt lättsinne, utan tvärtom
är det väl så, att departementschefen
har skurit ned anspråken kanske så
långt som det går. Men det är ju på det
sättet här i riksdagen, att när det gäller
anslagsfrågor — även relativt små belopp
— talar vi gärna om det statsfinansiella
läget och om sparsamhet

o. s. v., men när vi kommer in på så -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Främjande av bränsleförsörjningen.

dana anslag, där det gäller försvar och
beredskap o. s. v., är det inte lätt att
komma med något i den vägen.

Jag har ingenting emot att det sker
lagring av bränsle i den utsträckning
som man här förutsätter, och jag tror
också att det är riktigt att man försöker
trygga en viss torvproduktion på litet
längre sikt. Det är en beredskapsåtgärd
som vi måste finna oss uti.

Jag har emellertid stannat inför ett
förslag som jag tvivlar på riktigheten av.
Nu förbereddes ju det här ärendet i höstas,
när det hotade att bli en kris på
hela bränslefronten. I en sådan situation
är det väl så, att de som är närmast ansvariga
för verksamheten kanske grips
av, låt oss säga en viss desperation; de
känner att de måste göra någonting för
att visa att de vill någonting. Det är
väl därför man har kommit att ta till
litet i överkant på en del punkter. Nu
har ju läget ändrat sig. I varje fall beträffande
ett bränsle som ved är situationen
inte alls densamma som i höstas,
utan tvärtom; det är till och med svårt
att sälja ved för dagen.

Bland de olika punkterna här har jag
stannat för en punkt där man föreslår
ett anslag på 60 000 kronor för inventering
av våra torvmossar. De myndigheter,
som här har gjort upp förslag,
har ju begärt ett anslag på 160 000 kronor
för detta och nästa budgetår, och
de tänker sig att arbetet skall pågå under
ett antal år framåt. Då får man räkna
med att den här inventeringen, om
den fullföljes, kommer att gå på någonting
sådant som en halv miljon kronor
åtminstone. Jag frågar mig verkligen
om detta har något förnuftigt ändamål.
Jag tycker, att när vi ännu inte har lärt
oss att på ett ekonomiskt lämpligt sätt
utnyttja en enda torvmosse har det inte
så särdeles stort intresse att veta var
varenda liten torvmosse här i landet
ligger och hur stor den är. I en tid när
vi har överfull sysselsättning, skall vi
då sysselsätta kvalificerad arbetskraft
med att gå och inventera dessa torv -

mossar och bearbeta en inventering som
för resten är gjord för bortåt trettio år
sedan? Jag menar att detta är ett arbete
som man utan någon skada kunde låta
anstå. Om arbetet över huvud taget behöver
göras, lämpar det sig för en tid
då det är ont om arbetstillfällen. På den
punkten tycker jag därför att man gott
kunde ha hållit igen litet.

Här behandlas också cn fråga om byggande
av en liten experimentfabrik, där
man skall forska och försöka få fram
metoder för utvinning av torven. Den
fabriken räknar man med skall kosta
1,5 miljoner. Jag vågar givetvis inte heller
gå emot detta — i så fall hade jag
yrkat avslag — men jag kan inte underlåta
att säga, att man bör vara försiktig
med att sätta i gång sådana företag.
Erfarenheten visar ju, att det är ganska
lätt att få i gång dem, men att sedan avveckla
dem om man tycker så skulle
behövas är betydligt svårare. Då stöter
man ju på sociala problem med arbetskraften
o. s. v.

Vad jag har velat särskilt stryka under
i detta fall är, att man även i fråga
om denna experimentfabrik bör hålla
sig inom så snäva gränser som det över
huvud taget är möjligt. Vi vet ju, att
även om man räknar med 1,5 miljoner
nu, så brukar sådana beräkningar sällan
hålla. Det gäller inte bara dessa
1,5 miljoner för att anlägga fabriken,
utan det blir också årliga driftkostnader.
Jag tror att ju större fabrik det blir,
desto större bekymmer kommer det att
bli för regering och riksdag i fortsättningen.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr THAPPER: Herr talman! Herr
Onsjö gjorde inte något yrkande, men
jag skulle ändå vilja säga några ord
med anledning av hans anförande.

Även inom utskottet har vi uppmärksammat
att förhållandena ändrats jämfört
med föregående år. Utskottet har
ju också sagt: »Med hänsyn till detta

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1932 fm

Domkapitlens och stiftsnämndernas avlöningsanslag.

förhållande» — att priserna påverkats
i sänkande riktning — »bör enligt utskottets
mening avsättningsgarantien begagnas
med viss försiktighet och i första
hand komma till användning beträffande
sådana företag, som kunna förväntas
bedriva en torvproduktion på längre
sikt och efter rationella arbetsmetoder.»
Detta är ett mycket försiktigt uttalande.

När det sedan gäller inventeringen av
torvmossarna, vill jag säga att vi nu
kanske betraktar det som mindre angeläget,
därför att bränslesituationen just
nu är en annan. Men vi skulle ha sett
det på ett helt annat sätt under föregående
år, och så skulle det säkerligen
bli på nytt under besvärligare förhållanden.
Då har vi inte den tid till förfogande,
som behövs.

Jag tror det är detta som dikterat vårt
ställningstagande i avdelningen och i
utskottet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14.

Domkapitlens och stiftsnämndernas
avlöningsanslag.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
133, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/53
till avlöningar vid domkapitlen och
stiftsnämnderna jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fru HELLSTRÖM: Herr talman! Vid
denna riksdag har det väckts ett par
olika motioner angående lönereglering
för domkapitlens tjänstemän. I den motion.
som jag tillsammans med ett par
andra här i kammaren har väckt, har
vi endast tagit upp frågan om en avlöningsförstärkning
för de ordinarie
stiftsnotarierna.

Det finns vid en del domkapitel sådana
stiftsnotarier, som står nära

stiftssekreterare och fullgör samma
skyldigheter som förr tillkom stiftssekreterarna.
Man kan alltså kalla dem
biträdande stiftssekreterare. Det är ju
ganska märkligt att dessa jurister med
så kvalificerad sysselsättning står endast
i 24 lönegraden. Det ställs mycket
stora fordringar på dessa tjänstemän,
och de måste också vara kompetenta
att vissa tider uppehålla stiftssekreterartjänsten.
Trots att det på dessa ordinarie
stiftsnotarier ställs mycket högre
fordringar än på t. ex. stiftsamanuenserna,
står de i samma lönegrad. Det
finns bara tio sådana stiftsnotarier i
landet. Deras medelålder är omkring
50 år, de har alla varit i tjänst under
mer än 20 år, och deras befordringsmöjligheter
är ytterligt små.

År 1949 sade statsrådet, att han ämnade
inom eu snar framtid utreda löneställningen
för domkapitlens och
stiftsnämndernas personal. 1951 års
kyrkomöte hade just observerat denna
sak, varom vi nu motionerat, och hemställt
att dessa jämförelsevis sämst avlönade
domkapitelsjurister skulle få en
tillräcklig avlöningsförstärkning i avvaktan
på att det skulle bli en reglering
för samtliga tjänstemän vid domkapitlen.
Den lönesättning, som förekommer
nu, har varit gällande ända
sedan 1928, och det har inte blivit någon
ändring.

Nu har utskottet visserligen avslagit
motionerna, men man har varit mycket
förstående för motionärernas synpunkter.
Utskottet har också framhållit
önskvärdheten av att denna fråga snarast
möjligt bringas till sin lösning. Jag
är mycket tacksam för denna utskottets
positiva inställning, och jag hoppas att
frågan genom denna framstöt har förts
framåt.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
i dag. Jag hoppas bara på en
snar och god lösning av dessa tjänstemäns
lönegradsplacering.

Häruti instämde herr Hastad.

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 15.

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
134, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1952/53 till förvärv av en fastighet invid
Uppsala högar, jämte en i ämnet
väckt motion.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 69
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 4 januari
1952) föreslagit riksdagen att
dels medgiva, att stadsägan 1441 4- 1442
(förut Kungsgården l1) i Uppsala stad
finge för det ändamål, som i propositionen
angivits, förvärvas för kronans
räkning för en köpeskilling av 115 000
kronor och på i huvudsak de villkor
och bestämmelser i övrigt, som innefattades
i ett i propositionen angivet
köpekontrakt, dels godkänna, att köpeskillingen
gäldades på sätt domänstyrelsen
i ärendet föreslagit, dels ock till
Förvärv av en fastighet invid Uppsala
högar för budgetåret 1952/53 anvisa ett
anslag av 78 600 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Lundberg väckt motion
(11:63), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl.
Maj:ts proposition om förvärv av en
fastighet invid Uppsala högar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 63,

a) medgiva, att stadsägan 1441 + 1442
(förut Kungsgården l1) i Uppsala stad
finge för det ändamål, som i utlåtandet
angivits, förvärvas för kronans räkning
för en köpeskilling av 115 000 kronor
och på i huvudsak de villkor och be -

stämmelser i övrigt, som av utskottet
förordats;

b) godkänna, att köpeskillingen gäldades
på det sätt utskottet angivit:

c) till Förvärv av en fastighet invid
Uppsala högar för budgetåret 1952/53
under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 65 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Svensson i Grönvik, Mårlensson
i Uddevalla, Lindholm och Onsjö,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionen 11:63, avslå Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag;

2) av herrar Karl Andersson, Xcisgård,
Pålsson och Bergman, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs: och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Eftersom jag tillsammans med
några andra av statsutskottets ledamöter
till detta utlåtande har fogat en
reservation, som innebär att vi inte
kan gå med på Kungl. Maj:ts förslag,
ber jag att med några ord ytterligare
få motivera varför vi har kommit till
denna ståndpunkt.

Här har gjorts en framställning från
riksantikvarieämbetet, som har ansett
att de byggnader, som finns på ifrågavarande
fastighet på grund av sitt läge
invid Gamla Uppsala kyrka och Uppsala
högar är i hög grad störande. Ämbetet
har därför ifrågasatt fastighetens
inköp för kronans räkning, varefter
byggnaderna skulle kunna rivas och
bortföras.

När vid granskningen av huvudtiteln
vi kom till denna punkt, var vi inom
avdelningen rätt allmänt överens om
att vi beträffande denna framställning
nog borde ta reda på förhållandena litet
närmare på ort och ställe. Därför
beslöt vi redan då att bordlägga punkten
för att genom resa till Gamla Uppsala
göra oss närmare underrättade om

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

lnir läget var i ifrågavarande hänseende.

Strax därefter uppvaktades avdelningen
av en delegation från Gamla
Uppsala kyrkoförsamling. Delegationen
meddelade att man hade uppvaktat
ecklesiastikministern och att han hade
hänvisat till statsutskottets andra avdelning.
Vi meddelade å vår sida, att
vi hade bordlagt punkten och att vi
komme att göra en resa till Uppsala
för att, som jag nämnde, på ort och
ställe närmare sätta oss in i detta
ärende.

Delegationen hade, såvitt jag kan förstå,
ett speciellt intresse. Kyrkoförsamlingen
har ju varit intresserad av denna
fastighet tidigare, och om jag inte
är alldeles fel underrättad hade det
skett vissa underhandlingar med ägarna
om förvärv från församlingens sida
av fastigheten i fråga. Det som omedelbart
låg i förgrunden var ju, att församlingen
behövde utökat utrymme för
sin begravningsplats. Det kan ju hända
att det även fanns andra intressen i
det hänseendet.

När vi nu kom till Uppsala, så kunde
vi konstatera, att man beträffande denna
fastighet knappast kunde göra gällande
att vare sig byggnader eller fastigheten
i övrigt generade —- om jag
får använda det uttrycket — högarna
som sådana. Fastigheten ligger nordväst
om högarna, och kyrkan ligger mellan
fastigheten och högarna. Det kan
alltså inte sägas att man på något sätt
friställer högarna genom inköp av denna
fastighet och rivning av byggnaderna.

Men så säger man: Kyrkan är också
ett kuiturminnesmärke av hög valör,
och det gällde ju för riksantikvarieämbetet
att bevaka den just sedd ur
kulturminnessynpunkt. Jag frågade därför
representanten från riksantikvarieämbetet,
som var närvarande i Uppsala,
om man anser att församlingen
har underlåtit att bevara kulturminnesmärken
i Gamla Uppsala. Det kunde

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

han inte egentligen göra gällande. Det
är ju snarare så, såvitt jag är rätt underrättad,
att det är just kyrkoförsamlingen
i Gamla Uppsala, som har slagit
vakt om kulturminnesvården omkring
de gamla kungshögarna. Dessutom äger
ju församlingen marken söder om och
intill dessa högar.

Jag ställde då den frågan till representanten
från riksantikvarieämbetet,
om det skulle vara någon risk beträffande
vården av kulturminnen, därest
man i fortsättningen överläte åt kyrkoförsamlingen
att sköta om denna och
eventuellt också läte församlingen förvärva
ifrågavarande fastighet. Då yttrade
han sig litet mera tveksamt och
sade, att det kunde tänkas att det kunde
bli friktioner. Det nämndes emellertid
ingenting om på vilket sätt dessa
friktioner skulle uppstå. Jag gjorde då
omedelbart den reflexionen, att om det
förelåg risk att kyrkoförsamlingen inte
i fortsättningen skulle som den gjort
hittills ta vård om kulturminnesmärkena,
som ju har ett högt värde ur alla
synpunkter — våra centrala kulturminnesmärken
är ju förlagda till Gamla
Uppsala — hade man anledning att utöka
förvärvet till att avse inte bara
den fastighet det här gäller utan också
området närmast söder om högarna,
vilket nu ägs av kyrkoförsamlingen.
Det lämnades inte något svar på detta.

Det föreligger inte någon särskild
svårighet att sätta sig in i ärendet när
man studerar de olika handlingarna.
När avdelningen första gången gick
igenom ärendet, stannade vi med förvåning
inför att domänstyrelsen hade
åsatt skog och skogsmark på utskiftet
ett värde —■ låt vara att det var år
1949 —• på 7 800 kronor. Det gäller 10
hektar jord och en beräknad skogstillgång
av 1 000 kubikmeter. Vi ansåg
att detta värde inte stod i rimlig proportion
till de nuvarande priserna, och
på den punkten var vi rätt allmänt
överens om att en justering borde äga
rum.

Nr 17.

Onsdagen den It maj 1952 fm.

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

Vi som inte har velat tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag anser det anmärkningsvärt,
att staten genom riksantikvarieämbetet
har blandat sig i
denna sak utan direkt anledning. Gamla
Uppsala kyrkoförsamling har ju ett
intresse av att få mark för att utöka
gravplatser. Man var nog rätt allmänt
på det klara med att det önskemålet
måste tillmötesgås, och utskottsmajoriteten
har därför skrivit i motiveringen,
att som villkor vid kronans förvärvande
av fastigheten i fråga bör gälla, att
kronan åt Gamla Uppsala och Ärentuna
församling upplåter så stort område
av egendomen som efter närmare
utredning visar sig erforderligt för
nödvändig utvidgning av begravningsplatsen
vid Gamla Uppsala kyrka. Det
är ju för väl att man inte tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag oförändrat med
bortseende från de legitima krav, som
kyrkoförsamlingen helt naturligt måste
ställa i detta hänseende.

Nu har jag ändå inte ansett mig kunna
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag, emedan
— för att återupprepa vad jag tidigare
har sagt — riksantikvarieämbetet,
som enligt min uppfattning inte har
haft någon anledning att blanda sig i
denna affär, har trätt emellan vid underhandlingarna
och genom sitt ingripande
i varje fall gjort det svårare för
kyrkoförsamlingen att förvärva marken
om riksdagen i dag avslår propositionen.

Nu säger man att det inte tjänar någonting
till att tala om detta, emedan
ombudet för ägarna har förklarat, att
kyrkoförsamlingen inte har någon som
helst utsikt att få förvärva fastigheten.
Jag frågade kyrkoherden personligen
om den saken, och han svarade att den
frågan säkert skulle lösa sig om riksdagen
icke godkänner Kungl. Maj:ts
förslag. Han ansåg alltså att även om
ägarnas ombud kategoriskt hade vägrat
att sälja fastigheten till kyrkoförsamlingen,
skulle det säkert icke föreligga
något hinder i framtiden för

Gamla Uppsala och Ärentuna församling
att förvärva fastigheten, vilken församling
under alla förhållanden synas
ha och bör ha betydligt större intresse
än staten att förvärva denna fastighet.

Låt mig tillägga ännu eu sak, nämligen
kostnaderna. Det är ju här fråga
om att man skall föra bort byggnaderna,
och vi vet inte vad det kommer att
gå på. Köpeskillingen är 115 000 kronor.
Visserligen bär man minskat anslaget
för detta ändamål genom att låta
en del av köpeskillingen betalas av
markfonden, men för staten som helhet
blir det ändå en utgift på 115 000 kronor.
Därtill kommer rivning och flyttning
av byggnaderna, och vi har ingen
som helst beräkning på hur mycket det
kommer att kosta.

Alla dessa omständigheter tillsamman,
herr talman, utgör för mig och
jag förmodar samtliga reservanter tillräckligt
skäl för att icke kunna biträda
Kungl. Maj:ts förslag. Med hänvisning
till vad jag redan har sagt ber
jag att få yrka avslag på såväl Kungl.
Maj:ts som utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Lindholm och Rubbestad.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Det är alldeles riktigt som andra avdelningens
ärade ordförande sade, att en
rätt stor tveksamhet gjorde sig gällande
då denna fråga först kom upp
till diskussion i avdelningen. Denna
tveksamhet föranledde att vi bröt ut
punkten ur huvudtiteln och beslöt resa
till Gamla Uppsala för att därigenom
få tillfälle att på ort och ställe bilda
oss en mening om Kungl. Maj:ts förslag.
Jag får för min del säga, att det personliga
besök som vi där gjorde skapade
klarhet i frågan för flertalet ledamöter
av andra avdelningen. Jag beklagar
bara att det inte skapade den
klarhet hos avdelningens ordförande,
som hade varit önskvärd.

Jag skall gärna medge, att handläggningen
av detta ärende kan ge anled -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

ning till åtskilliga erinringar. Man kan
nog säga att församlingen i olika avsnitt
inte har uppträtt på ett riktigt
sätt. Man kan nog också säga, att
ägarna har haft en del ganska underliga
beräkningar och att riksantikvarieämbetet
kanske inte har hållit den kontakt
med församlingen, som i och för
sig hade varit önskvärd. Men jag tror
att det i nuvarande situation inte tjänar
mycket till att söka utreda, vad
den ena eller andra parten kan ha sagt
eller gjort eller vad den ena eller andra
parten kan ha underlåtit att göra. Nu
har vi att pröva frågan i det sammanhang,
i vilket den har förelagts riksdagen.

Jag vill för min del säga, att Gamla
Uppsala högar, kyrkan och platsen där
den gamla kungsgården anses ha legat
utan tvivel utgör ett av de förnämligaste
fornminneskomplex, som vi över
huvud taget har i detta land. Det gäller
verkligen att se till att detta fornminneskomplex
bevaras såsom en samlad
enhet och att man får en enhetlig
och värdig stil över det hela.

Man kan tryggt säga att platsen för
den gamla kungsgården för närvarande
är vanvårdad. Den är omgiven av skräpiga
byggnader, och helhetsintrycket
av detta fornminnesområde är inte sådant
som det borde vara. Jag anser det
därför vara angeläget att riksantikvarieämbetet
får möjligheter att behandla
hela området som en enhet.

Jag skall gärna medge att herr Svensson
i Grönvik har rätt när han säger,
att församlingen tidigare har visat stort
intresse för att vårda den del av fornminnesområdet
som tillhör församlingen.
Å andra sidan tror jag man kan
säga, att det först genom att riksantikvarieämbetet
har fått grepp om saken
har blivit den uppröjning och stil
på fornminnesområdet som det bör ha.
Gamla Uppsala kyrkoförsamling kan ju
inte gärna ha mer än ett intresse att
bevaka i detta sammanhang, nämligen
att den får den mark som den behöver

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

för utvidgande av kyrkogården, och genom
ett bifall till utskottets förslag med
den skrivning som utskottet har föreslagit
blir församlingens intresse i det
fallet tillräckligt skyddat.

Nu kan man givetvis säga, att när
församlingen önskar köpa denna mark,
borde den få ta den mark den behöver
för kyrkogården och sedan använda
resten på det sätt församlingen finner
lämpligt. Ja, herr Svensson i Grönvik
har redan påpekat, att ägarna till marken
vägrar att sälja till församlingen,
och skall församlingen få den kyrkogårdsmark
den behöver, finns det ingen
annan utväg än att tillgripa expropriation
med alla de besvärligheter som
därav kan följa. Genom ett bifall till
utskottets förslag kan församlingens intresse
bli helt och fullt tillgodosett.

Jag vill till sist säga, att det är ett
allmänt intresse att man slår vakt om
att detta utomordentligt betydelsefulla
fornminneskomplex bevaras på ett värdigt
sätt, och jag är för min del övertygad
om att utskottets förslag tillgodoser
det önskemålet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde fröken Nygren.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Som
motionär i denna fråga skall jag be att
få anföra en del synpunkter. Reservanterna
går på samma avslagslinje som
jag, men de har inte i motiveringen velat
godta en del uttalanden som jag
har gjort.

Jag vill först och främst säga att det
är ytterst farligt för en lekman att över
huvud taget ha en uppfattning när det
gäller ett fornminnesområde som Gamla
Uppsala. Vid alla tillfällen försöker man
nämligen göra sken av att lekmannen
icke har förmåga att förstå de kulturella
värden, som hör samman med fornminnesvården.

Den som hor i det län jag represen -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

terar och som i likhet med mig har färdats
kors och tvärs genom länet, vet
att det bland befolkningen där finns
en stark känsla för gammal kultur. Jag
vill emellertid i detta sammanhang
klart säga ifrån att om riksantikvarieämbetet
hade — något som riksantikvarieämbetet
icke gjort och vilket är anledningen
till att jag nu vänder mig
mot riksantikvarieämbetets sätt att
handha sina betydelsefulla uppgifter
på detta område — visat vilja till samarbete
med bygdens folk och kvrkoförsamlingen,
hade frågan om inköp av
här ifrågavarande egendom aldrig kommit
till riksdagen, utan då hade saken
kunnat ordnas ändå. Men när riksantikvarieämbetet
försöker göra Gamla
Uppsala till en menlös hötorgstavla
måste vi protestera, tv då är det synnerligen
angeläget att utvecklingen icke
får fortsätta på samma väg. Det väsentliga
värdet hos Gamla Uppsala,
med dess historia och dess fornminnen,
ligger icke förborgat i de gravar med
förmenta kungakroppar som brändes
på 450- eller 500-talet, utan det är bygdens
samfällda historiska betydelse,
knuten till bebyggelsen och befolkningen
i dess helhet, som är det väsentliga
värdet hos Gamla Uppsala, och
däri ingår som en självfallen del även
begravningsplatserna.

Både för fornminnesvården och kulturvården
över huvud taget är det en
livsfråga att befolkningens .synpunkter
icke nonchaleras. Om riksantikvarieämbetet
genom olika åtgärder avtrubbar
känslan för dessa värden hos b}''gdebefolkningen,
kommer både fornminnesvården
och annan kulturvård att
befinna sig i allvarlig fara.

Ur min synpunkt är det alltså självklart,
att värdet hos Gamla Uppsala inte
bara ligger i de tre kungahögarna, utan
att Gamla Uppsala över huvud taget
måste betraktas som en symbol för
gångna tider. Det är därför synnerligen
angeläget att myndigheterna iakttar en
sådan försiktighet, att man inte åstad -

kommer någon förfalskning av det
historiska skeende, som Gamla Uppsala
skall symbolisera. Om man förstör
naturen och de värden, som Gamla
Uppsala i nutiden representerar, är det
fråga om sådant som aldrig kan återställas.

Jag skulle också vilja göra en liten
jämförelse. I ett museum finns det en
tavla, som experterna värderat till
20 000 kronor och som man därför är
angelägen att visa upp. Men så blir
experternas uppfattning gendriven, och
det bevisas att tavlan är förfalskad. Då
flyttar man tavlan ned i källarvåningen
och värdet sjunker från 20 000 kronoi
till låt oss säga 20—30 kronor. Om något
sådant skulle inträffa med Gamk
Uppsala, är jag säker på att de, som i
dag talar så mycket om kulturvård,
skulle vara de första att släppa intresset
för Gamla Uppsala. Med detta har
jag velat framhålla att man inte får
bygga alla de åtgärder, som företages,
på ett trostänkande, utan att det gäller
att ha en reell grund att stå på.

När det gäller strävandena att försöka
få bort bebyggelsen runt högarna,
vill jag också erinra om att Gamla Uppsala
ju ända fram till 1100-talet var en
relativt tätbebyggd ort. Det är även ur
denna synpunkt orimligt att man skulle
fortsätta riva bebyggelsen på det sätt
som har ifrågasatts.

Jag vill vidare, när det talas om de
intressen som riksantikvarieämbetet
har att bevaka, erinra om att hela det
egentliga fornminnesområdet äges av
kyrkan och samfälligheten. Riksantikvarieämbetet
har icke förvärvat någon del
av detta område, och när skolmyndigheterna
ville ta bort en skolbyggnad,
som tangerar tingshögen, har man icke
från riksantikvarieämbetets sida intresserat
sig för saken. Riksantikvarieämbetet
försöker köpa en del utjord, men
ämbetet har ingenting att säga om förvärv
när det gäller kärnan i fornminnesområdet.

Herr Wallentheim har besökt Gamla

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Uppsala —- jag var också med vid det
tillfället — ocli skaffat sig klarhet i
saken, en klarhet som tydligen bara besjälar
majoriteten inom utskottet men
inte reservanterna. Jag måste också säga
att det är litet underligt att utskottets
representanter skall från Gamla Uppsala
högar ha kunnat skåda ut över det
2,5 mil därifrån belägna skogsområdet
på ett sådant sätt, att man kunnat konstatera
att värdet på skogen bör höjas
med ett visst belopp. Även om det kan
vara mycket i Gamla Uppsala, som man
behöver fjärrskådarblick för att uppskatta,
så ligger väl den prestation, som
statsutskottets majoritet gjort, litet i
överkant.

Det är självklart att jag inte förstår
mig lika bra på ekonomiska ting som
statsutskottet, som ju skall se till att
statens affärer skötes på ett gott sätt,
men nog måste man säga att utskottet
haft siarblick när man prövat denna
fråga ur ekonomisk synpunkt. För mig
är det ofattbart, att utskottets representanter
kan stå vid Uppsala högar och
överblicka ett 2,5 mil längre bort liggande
skogsområde och med ledning
därav säga att värdet på skogsmarken
bör höjas på ett visst sätt. Det har i
detta fall visats ett lättsinne när det
gäller att bedöma jordvärdestegringen
som helt enkelt är otroligt, särskilt när
det är fråga om ett så förnämligt utskott
som statsutskottet borde vara.

Vidare har det här sagts att Kungsgården
är vanvårdad och att fornminnesområdet
först genom riksantikvarieämbetets
medverkan fått det utseende
det borde ha. Jag vill i detta sammanhang
konstatera att när det gäller det
verkliga fornminnesområdet var det
egentligen arbetslöshetskommittén i
Gamla Uppsala, som såg till att området
blev upprensat och att man fick
bort tattare och andra lösaktiga människor
som höll till där. Först sedan
detta skett, lät riksantikvarieämbetet
göra en del huggningar på området, och
så blev det inte mera.

7—Andra kammarens protokoll 11)52. Nr

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

Jag måste säga att vad riksantikvarieämbetet
härvidlag har presterat imponerar
icke på något sätt. Det är församlingen
som sådan som har visat
det verkliga intresset för fornminnesvården
i Gamla Uppsala.

Till sist vill jag något beröra det uttalande
som här gjorts om att ägarna
vägrat sälja till församlingen. Jag måste
ju säga att genom den handläggning,
som ärendet fått både från utskottets
och riksantikvarieämbetets sida, har
man försvårat ett sådant köp. Och om
det nu är så, att riksantikvarieämbetet
inte visar intresse för annat än utjord,
är det väl ändå lämpligt att man låter
församlingen även för framtiden sköta
det egentliga fornminnesområdet.

Jag ber, herr talman, att med det
sagda få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Svensson
i Grönvik m. fl.

Herr WALLENTHEIM (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord om den värdering som skett
i fråga om skogsmarken. Det är inte
på det sättet att statsutskottet har på
fri hand yxat till ett högre värde än
myndigheterna föreslagit, utan statsutskottet
har i detta fall byggt sitt resonemang
dels på den värdering, som
skedde 1949, och de uppgifter som därvid
lämnats om kubikinnehållet på skogen,
dels på uppgifter som under hand
framförts från domänstyrelsens representant.

Vidare vill jag helt kort säga, att när
Gamla Uppsala fornminnesområde har
rensats från skog, har detta inneburit
ett försök att återställa området i det
skick som det anses ha haft under tidigare
skeden, samtidigt som man velat
förhindra eu fortsatt förstörelse av de
gamla gravfälten.

Herr SVENSSON i Grönvik (kort genmäle)
: Herr talman! När herr Wallentheim
här säger att den höjning av viir et

på skogen, som företogs av ulskot 17.

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

tet, inte var tillyxad på fri band, såsom
här tidigare framhållits av motionären,
har ingen av utskottets ledamöter besökt
skogsmarken i fråga. Men när det
inom avdelningen meddelades att från
domänstyrelsens sida uppgivit att man
möjligen kunde diskutera ett pris på
25 000 å 30 000 kronor, så var det en
av avdelningens ledamöter som sade
att beloppet borde höjas till 50 000 kronor,
och detta tog avdelningen för gott.

Jag måste därför tyvärr instämma
med motionären i att det härvidlag inte
är fråga om ett fjärrskådande utan lättsinne.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
När jag har tillrått Kungl. Maj:t att lägga
fram här förevarande köpeavtal för
riksdagen för godkännande, har jag ansett
detta vara ett fullföljande av den
ståndpunkt som riksdagen tidigare intagit.
Det är inte många år sedan riksdagen
godkände inköp av en annan
egendom just i denna trakt, som
var belägen ännu något längre bort
från centrum i Gamla Uppsala än vad
som är fallet med nu ifrågavarande
egendom. Det kan nämligen inte bestridas
att åtminstone en god del av den
mark, som tillhör den nu aktuella
egendomen, ligger inom det egentliga
fornminnesområdet och att därför förvärvandet
av denna egendom bör på
ett särskilt sätt intressera staten.

Det förhållandet att även Gamla Uppsala
församling äger en del mark, som
bör skyddas ur fornminnessynpunkt,
behöver väl inte betyda att församlingen
skall äga all sådan mark. När
jag för min del tog ställning till det nu
ifrågasatta förvärvet, visste jag inte att
det hade förts förhandlingar mellan församlingen
och ägarna till egendomen.
Kännedomen därom hade emellertid säkerligen
inte föranlett någon ändring
av mitt ställningstagande, ty om förhandlingar
beträffande ett omstritt
jordområde strandar är det ju nödvän -

digt att frågan löses på något sätt. Och
om staten förvärvar egendomen får man
ju genom riksantikvarieämbetets medverkan
garantier för att fornminnesvärdena
skyddas.

Å andra sidan ser jag med tillfredsställelse
att utskottet, sedan det från
församlingens sida gjorts eu uppvaktning
hos utskottet, ansett sig böra tillfoga
ett sådant villkor till avtalet, att
även församlingen kan få sina direkta
intressen tillgodosedda.

Jag kan naturligtvis inte bedöma huruvida
nya förhandlingar hade kommit
i gång mellan församlingen och ägarna
till ifrågavarande egendom, därest
icke riksantikvarieämbetet hade intresserat
sig för ett förvärv av egendomen.
Men den möjligheten att sådana förhandlingar
kunde ha upptagits kan i varje
fall icke utgöra något skäl för att staten
skulle avböja ett avtal, som innehåller
godtagbara villkor och genom vilket
man kan säkra tillgodoseendet av fornminnesvårdens
intressen. Tvärtom tycker
jag att om man är osäker om — och
det måste man väl ändå vara — huruvida
man i annat fall skulle ha fått till
stånd en acceptabel lösning, så bör
man kunna godkänna det avtalsförslag
som nu framlagts.

Jag har hört förut, att det skulle ha
varit en viss dragkamp mellan riksantikvarieämbetet
och vissa ortsintressen
i dessa trakter. Jag kan inte sätta mig
till doms däröver, men jag tror att herr
Lundberg överdriver betydligt, tv om
det hade varit så kraftiga divergenser
som han vill låta påskina, skulle det
säkerligen kommit till departementets
kännedom, innan ställning togs till denna
försäljningsfråga. Jag å min sida
förutsätter, att det kommer att bli ett
gott samarbete i fortsättningen mellan
berörda parter. Jag kan inte tänka mig
annat än att ömsesidig hänsyn kommer
att tagas såväl av de statliga myndigheterna
som — och där tycks jag vara
överens även med herr Lundberg — av
befolkningen.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Jag har givetvis inte något att erinra
mot att ytterligare statliga myndigheter
kopplas in för att rådgöra om hur detta
markområde bäst skall utnyttjas. Att
man vill att lantbruksnämnden i Uppsala
län skall få tillfälle att avge förslag
härvidlag finner jag vara naturligt.

Sedan, herr talman, slutligen ett par
ord om »det i all bast tillyxade värdet».
För mig står det klart att en värdering,
gjord för tre år sedan, måste vara så
pass låg'', att det i varje fall inte begås
någon större orättvisa om man nu höjer
värdet åtskilligt. Jag tror fullt och fast
att det förelegat sådana uppgifter, att
utskottet kunnat bedöma denna sak.
Det är givet att stegringarna under de
två sista åren, inte minst på skog, bör
beaktas även i detta sammanhang. Att
jag inte gjorde någon särskild undersökning
av den saken beror på att jag
räknade med att, oavsett hur man var
för sig värderade skogen, jordbruket
och de andra värden som skall beaktas,
hade vi eu fast ram att hålla oss inom.
Men när utskottet nu utan att rucka på
denna fasta ram har velat göra en omfördelning
kan jag inte göra någon erinran
däremot.

Herr talman, jag ber sålunda att få
hemställa till kammaren att godkänna
utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag är tacksam för det uttalande
som gjorts både av statsrådet
och åtskilliga andra, att man för framtiden
skall ha ökat samarbete. Hade detta
samarbete kommit till stånd på ett
tidigare stadium, skulle detta problem
aldrig ha uppstått.

Jag vill erinra om att år 1949, när det
beslöts om köp av Mvrbv l1 och 22, anförde
jag betänkligheter med hänsyn
till de konsekvenser beslutet skulle ha
för framtiden. Jag vill erinra om att
Myrby l1 och 22 och Kungsgården l1 ju
är de små köp man har planerat. Men
det gäller ju här sedan stora köp. som
kommer att kräva ganska stora summor.

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

Jag vill i detta sammanhang fråga om
man från departementets sida är beredd
att från Gamla Uppsala församling och
byamännen inköpa fornminnesområdet
— alltså icke utmarker utan själva kärnan
— och om man är beredd att betala
det efter de priser som här har angetts.

Jag har här i min hand i original en
värdering som gjorts av två, för all del
ganska stora jordbrukare: »Vid vår besiktning
kom vi till den uppfattningen
att gården vid fortsatt kontinuerlig drift
som jordbruksgård inå anses vara värd
högst 75 000 kronor.» Detta utlåtande
är avgivet den 20 maj 1949.

Herr Wallentheim säger att man sökt
återställa Gamla Uppsala i det skick
det en gång har haft och att denna renhuggning
har skett för att inte träden
skall skada gamla gravar. Därest de gamla
gravarna skulle ta skada av skogen,
skulle de emellertid varit förstörda för
länge sedan. Det är endast svepskäl, och
det finns inget bevis för påståendena.
Om jag hade ekonomiska resurser och
tid, skulle jag bevisa att vi på denna ås
har haft ett trädbestånd, som var mycket
gammalt och som har haft avsevärd
storlek. Men när man i den ena högen
fann gravarna ca 13 meter under jorden,
frågar man sig om det är så farligt
för detta brända stoft, därest nu en rot
skulle kunna gå 13 meter ned i jorden,
vilket jag inte kan bedöma, men finner
otroligt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag skall bara be att helt kort få svara
på herr Lundbergs fråga huruvida jag
är beredd att förorda inlösen av mycket
mera mark i de områden, som församlingen
nu äger. Det är jag helt naturligt
inte, därför att det inte föreligger
något förslag i den riktningen. Om
församlingen verkligen har den inställning
härvidlag, som herr Lundberg så
ivrigt har gjort gällande, torde denna
fråga heller inte uppkomma. Jag vill sålunda,
herr talman, avvakta om det

100

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

skulle bli ytterligare framställningar
därom. Jag skulle närmast vara böjd att
tro, att det inte behöver komma framställningar
om inköp av sådan omfattning,
som i varje fall herr Lundberg
menade.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Dessa
köp av utmarker har skett under förutsättning
att kommunen eller samfälligheten
icke skulle göra anspråk på att
kronan eller staten skulle inköpa själva
fornminnesområdet. Det är ju att ockra
på den goda känsla för fornminnesvården,
som bygdens befolkning bär. När
man gjort det, hade man bort visa större
intresse för de olika synpunkter, som
framförts från bygdehåll.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag kan
börja med att vitsorda vad som sagts
både av avdelningens ordförande och
v. ordförande, att andra avdelningen
ägnat denna fråga en mycket omsorgsfull
och ingående behandling. Avdelningen
har till och med gjort sig besvär
att resa till platsen och titta på området.
Anledningen till att den gjorde
det var kanske delvis det som herr
Lundberg nämnde, att man kan befara
att detta inte är det sista köpet det bär
kan bli fråga om. Jag behöver bara erinra
om att det inte är mer än tre år sedan
vi köpte en större egendom än den
det nu är fråga om. Jag vet att många
då var rätt tveksamma, och hade man
vetat att det så snart skulle bli aktuellt
att köpa ännu en egendom hade tveksamheten
givetvis varit ännu större.

Jag var också med på resan till Gamla
Uppsala och försökte då att så opartiskt
som möjligt bilda mig en uppfattning
i frågan. Jag anser mig i varje
fall när det gäller den ekonomiska sidan
ha vissa förutsättningar att kunna
bedöma den, eftersom jag i det civila
i någon mån sysslat med både jordbruk
och fastighetsaffärer.

Min och väl även andras uppfattning
är, att det intresse som riksantikvarieäm -

betet här har att bevaka skall så långt
som möjligt tillgodoses. När vi har ett
så förnämligt fornminne som Uppsala
högar, skall detta givetvis skyddas och
göras tillgängligt för turister och friläggas
så att det kommer till sin rätt i
landskapet. Jag vill inte rikta någon
kritik mot riksantikvarieämbetet för att
det försöker bevaka dessa intressen. Det
är helt enkelt dess skyldighet. Men frågan
är om det för att tillgodose dessa
intressen är nödvändigt att staten lägger
sig till med jordegendomar i sådan
utsträckning som det här är fråga om
och om detta behöver ske utan hänsyn
till jordbrukspolitiska, jordpolitiska,
och lokala intressen, intressen sådana
som man måste ta hänsyn till i andra
sammanhang.

Vad beträffar det köp som det nu är
fråga om så bär Kungsgården — så
vitt jag kan förstå — inte så mycket
med högarna att göra. Mellan denna
gård och högarna ligger kyrkan och
prästgården och ett band av tätbebyggelse,
så att man knappast någonstans
från denna gård kan se högarna.

Delvis beror det kanske på namnet,
Kungsgården, att man vill köpa gården.
Det verkar litet romantiskt att den heter
Kungsgården. Man tror att det har
bott kungar där. Herr Lundberg vill
visst bestrida detta, och inget är väl bevisat
på den punkten. Det finns ju emellertid
en »kungsgård» i snart sagt varenda
socken, så att det är nog inte så
värst mycket att ta hänsyn till namnet.
Man tror att det har legat en kungaborg
på platån omedelbart intill kyrkan
och blir man lycklig på den tron så är
det väl ingen olycka.

Även om vi vill skydda detta område,
vilket nog är riktigt, behöver vi inte
för den skull köpa in en så stor gård.

Det gäller ju här ett bra bondejordbruk.
En del av jorden ligger 2,5 mil
därifrån och kan ju inte störa högarna
på minsta sätt. Vad själva åkerjorden
beträffar ligger även den delvis så pass
långt ifrån, att jag inte tycker det kan

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

101

vara rimligt att säga, att det är nödvändigt
att på detta sätt frilägga den för
att högarna skall komma till sin rätt.
Det kan inte vara riktigt.

Nu säger man, att man vill ha området
i sin hand för att hindra bebyggelse.
Men området ligger ju inom Uppsala
stad. Om det skulle bli fråga om att
bygga där och det skulle störa högarna,
får man väl tro att Uppsala stad också
har intresse av att bevaka fornminnena
och inte tillåter bebyggelse. Man får
inte tro att det bara är riksantikvarieämbetet,
som har förståelse för detta.

Min uppfattning är den, att det riktiga
hade varit att församlingen hade
fått köpa gården. Som det beskrevs för
mig hade det gått till på det sättet, att
när försäljning blev aktuell, började
man att diskutera i församlingen om
man skulle köpa. Det fanns två förståndiga
män, som värderade gården och
som kom fram till ett pris av 70 000 å
80 000 kronor efter vad det sägs. Men
under tiden som förhandlingarna pågick
hade t3''dligen ett ombud för säljaren
rest till Stockholm och gjort upp
ett preliminärt avtal om försäljning till
ett pris av 115 000 kronor. Det lär ha
varit en gammal kyrkvärd, som diskuterat
priset med säljaren, och sagt att
priset lämpligen bör vara 140 000 kronor.
Så beskrevs det i varje fall. Då reste
en representant för säljaren ned till
riksantikvarieämbetet och sade, att församlingen
bjudit ett pris av 140 000
kronor, men ville nu inte betala mer
än 120 000. När riksantikvarieämbetet
då kunde köpa för 115 000 kronor trodde
man tydligen, att det blev en god
affär. Men så bör ju inte fastighetsaffärer
tillgå, att representanter för det allmänna,
kyrkoförsamlingen och riksantikvarieämbetet,
förhandlar om köp bakom
ryggen på varandra. Kyrkoförsamlingen
trodde att de höll på att förhandla
om fastighetsköp, tills det den fick
se en notis i en tidning om att gården
hade sålts till riksantikvarieämbetet.

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

Detta tillvägagångssätt kan inte vara
riktigt.

Det hade enligt min uppfattning varit
riktigare att församlingen hade köpt
egendomen, ty då hade den fått plats
för sin kyrkogård, vilket ju var det primära
såsom herr Wallentheim nämnde,
men, säger herr Wallentheim, det får
församlingen ändå och därmed är församlingens
intresse tillgodosett. Men
det är inte riktigt, ty kyrkoförsamlingen
var dessutom intresserad av åkerjorden,
därför att prästgården ligger intill
denna gård och till prästgården hörde
ett arrende av ungefär samma storleksordning
som den här ifrågavarande
gården. Detta tog emellertid domänstyrelsen
ifrån prästgården, när riksdagen
för tre år sedan beslutade köpa Myrby.
Då tyckte man att det var lämpligt att
föra ihop det med Myrby. Man tänker
sig nu enligt propositionen att lägga
även det nya köpet till Myrbv, som tydligen
blir en stor herrgård.

Församlingen beslöt en gång att bygga
en arbetarbostad å prästgården, som
nu inte behövs. Gården är utrustad för
en större åkerareal än den man nu
förfogar över. Av det skälet ansåg församlingen
att åkerjorden skulle läggas
till prästgården, vilket jag också anser
vara riktigt.

Vidare menade man, att det som har
intresse ur fornminnessynpunkt skulle
med varm hand ha överlämnats till
riksantikvarieämbetets förvaltning. Resultatet
hade då blivit att församlingen
hade fått plats för sin kyrkogård och
prästgården hade fått det önskade tillskottet
av jord, och staten hade inte
behövt betala ett enda öre. Det är min
uppfattning om detta.

Jag har biträtt reservationen emedan
jag anser, att ett avslag inte är förenat
med någon större risk, även om det
skulle vara på det sättet att gården inte
är till salu för församlingens räkning,
vilket jag icke är alldeles säker på. Jag
fick nog den uppfattningen att säljarna
var angelägna om att köpet skulle stå

102

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

fast, vilket tyder på att inte säljaren
ansåg sig ha gjort en dålig affär. Det
kan emellertid finnas olika uppfattningar
därom. Men även om inte det allmänna
skulle köpa jorden, ligger jorden
där den ligger. Vad som har intresse
ur fornminnessynpunkt kan nog
skyddas med den lagstiftning som finnes.
Vi kan inte hålla på att köpa in
den ena egendomen efter den andra
bara för att därigenom skydda våra
fornminnen.

Som saken ligger till kommer jag
fram till, herr talman, att det riktiga
är att gå på reservanternas linje, vilket
innebär avslag på såväl utskottets
som Kungi. Maj:ts förslag.

Herr HOPFE: Herr talman! Jag skall
börja med att säga att det var med
uppmärksamhet och inte utan en viss
tillfredsställelse som jag lyssnade till
vännen Lundbergs anförande, hembygdens
stolte son, en man med starka
känslor. Även om jag inte kommit till
samma slutsats som han, har jag respekt
för en man, som kämpar så energiskt
för det han anser värdefullt för
sin bygd. Det är emellertid klart att
jag liksom andra ledamöter av statsutskottet
blir mindre glad och belåten,
när vi både av honom och i någon
mån av avdelningens aktade och ärade
ordförande skildras som om vi på något
särskilt sätt skulle förkroppsliga
ett högt kvalificerat lättsinne. Om den
historieskrivning, som ordföranden
gjorde sig skyldig till, skall jag blott
säga, att den måtte ha berott på någon
glömska eller därpå att ordföranden
inte fått del av alla upplysningar.
Saken var emellertid den, att vi från
domänstyrelsens sida fick besked om
att den ansåg ett pris av något över
45 000 kronor vara rimligt. Kulmen i
lättsinne från utskottsmajoritetens sida
var att vi rundade av summan till
50 000 kronor. Det är inte värre än så.

När det gäller själva sakfrågan skulle
jag vilja erinra om att här stod två

mycket bestämda önskemål mot varandra.
— Herr Onsjö, såvitt jag förstår,
var detta anledningen till att vi for
till Uppsala. — Det ena önskemålet kom
från riksantikvarieämbetet, som -— med
särskild tanke på den gamla Kungsgården,
som man ville ta fram i ljuset
och bereda tillträde till — ansåg, att
man borde köpa denna jordegendom.
Att riksantikvarieämbetet hävdar denna
uppfattning anser jag inte att man kan
anmärka på; det tillkommer i första
hand riksantikvarieämbetet av ta ansvar
för fornminnesvården.

Gentemot detta önskemål stod församlingens,
såvitt jag kan se, enda allvarliga
önskemål att få plats för utvidgning
av kyrkogården. När vi uppvaktades
på avdelningen fanns det
många, som hyste livliga sympatier för
kyrkorådet och dess framställning, därför
att man ansåg att man måste tillmötesgå
ett så högst legitimt behov
som kyrkogårdsutvidgning. När vi
kom upp till Gamla Uppsala fick
vi besked från riksantikvarieämbetet,
att det utan tvekan ville överlämna den
mark, som kyrkoförsamlingen behövde
till kyrkogården. Därmed borde saken
egentligen ha varit klar, tv då skulle
båda parter ha fått vad de innerst inne
önskat. Att man litet var sedan ville ha
bort de gamla ekonomibyggnaderna,
som för all del inte skymmer högarna
men som inte är någon lämplig omgivning
till den gamla kyrkan — den nuvarande
församlingskyrkan — är knappast
något att förvåna sig över.

När vi kom till Uppsala och fick beskedet
från riksantikvariämbetet, att
det inte fanns någon tvekan från dess
sida att överlämna den mark som församlingen
behövde, och å andra sidan
fick ett mycket bestämt besked, som
imponeade på det stora flertalet av oss,
från säljarnas sida att man under inga
förhållanden komme att sälja till församlingen,
föreställde vi oss inte bara
att det var riktigt att lösa frågan på
detta salomoniska sätt utan att vi också

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

103

samtidigt gjorde församlingen en tjänst;
hjälpte den att få sitt önskemål tillgodosett
på bästa och förnuftigaste sätt.
Om det är så att församlingen — det
finns mycket starka skäl som talar för
att den synpunkten är riktig — inte
får köpa egendomen, finns det ingen
annan möjlighet än att gå expropriationsvägen
för att få den mark den behöver.
Detta förfaringssätt torde bli åtskilligt
dyrare och dessutom får man
betala stora pengar för att få bort dessa
hus, som man är praktiskt taget ense
om att vilja ha bort.

Herr talman! Jag har en mycket bestämd
uppfattning, att båda de önskemål
inför vilka vi ställts blir på ett utmärkt
sätt tillgodosedda genom det
förslag, som statsutskottet har kommit
med. I detta säges det bestämt ifrån,
att köp får ske på det villkoret att
mark för kyrkogården lämnas Gamla
Uppsala församling.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag begärde
ordet närmast med anledning av
herr Onsjös anförande. Han ansåg, att
staten inte bör lägga under sig stora
domäner. Jag vill instämma häri, men
denna fastighet bör, som också utskottet
har betonat, ställas till förfogande
för lantbruksnämnden för att användas
i rationaliseringssvfte. Detta förslag av
utskottet tar bort den anmärkning, som
herr Onsjö bar gjort.

Dessutom vill jag påpeka att den
ifrågavarande marken inte ligger intill
prästgårdens mark, utan en annan fastighet
ligger emellan. Detta är ytterligare
ett skäl till att låta lantbruksnämnden
få ett ord med i laget.

.lag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
nämnde i sitt anförande alt

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

just den omständigheten, att man var
en smula oviss i denna fråga, utgjorde
ett motiv för att man borde fatta beslut
i enlighet med propositionen. Jag
måste säga att just den omständigheten,
att det har anförts skäl i denna fråga,
som gör att man känner sig osäker,
är anledningen till att jag har reserverat
mig på denna punkt. Ty det är väl
dock så, att i de fall det finns en hel
del ovissa faktorer bör man inte bandia
utan att först ha skapat sig en ordentlig
kännedom om dessa faktorer.

Det har i detta ärende blivit upplyst
att det förts förhandlingar mellan kommunen
och ägarna av marken. Det har
vidare upplysts att dessa förhandlingar
förts på basis av en värdering, som
verkställts av fackkunnigt folk. Under
pågående förhandlingar hade riksantikvarieämbetet
givit ett bud, som låg
över det bud som man från kommunens
sida diskuterade. Det är ju tämligen
klart att säljarna under sådana förhållanden
icke ville sälja till den summa
som kommunen bjöd, utan man ville
givetvis ha mera. Det är detta liandlingsätt
som jag anser att man bör reagera
emot.

Av dessa anledningar hemställer jag
om bifall till det avslagsyrkande, som
tidigare framställts av herr Svensson
i Grönvik.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Den föregående talaren måtte antingen
ha hört dåligt på mig eller också måtte
jag ha uttryckt mig litet oklart. När jag
använde ordet osäkerhetsmoment avsåg
jag inte alls, att det skulle vara osäkert
huruvida denna affär var rimlig eller
inte eller huruvida man skulle kunna
ordna denna affär på ett bättre sätt.
Tvärtom är jag mycket säker på att
man inte skulle kunna göra det, även
om man kan rikta anmärkningar emot
det sätt, på vilket förhandlingarna
förts. Vem man skall rikta anmärkningar
mot låter jag vara osagt, tv det har

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

1(14

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

inte kunnat klaras ut, huruvida den
ena eller den andra parten haft reda
på de olika förhandlingarna. Det har
inte kunnat bevisas, att riksantikvarieämbetet
hade reda på de andra förhandlingarna
eller att man i så fall var
osäker på om de verkligen hade strandat.

Oavsett att sålunda förhandlingarna
förts på ett sätt, som man nu efteråt
kan säga inte varit i allo föredömligt,
måste man dock säga, att i det läge
frågan nu kommit ingen part skulle
vinna på ett avslag på detta förslag.
Tvärtom skulle jag tro, att det skulle
bli olägligt för fornminnesvården. Även
för församlingen skulle det bli synnerligen
olägligt — åtminstone för den
närmaste tiden, och man vet inte någonting
om huruvida det kan bli bättre
senare. Genom denna överenskommelse
blir faktiskt de olika parternas huvudintressen
tillgodosedda, och därför menar
jag att det är riktigt att besluta
detta nu.

Jag tror det var herr Lundberg som
fällde uttrycket att man bär endast
sökt köpa utmarker. Nej, så illa är det
i alla fall inte. Märk väl att en god del
av denna egendom, däribland dess
byggnadsbestånd, ligger så nära kyrkan,
att den klart håller sig inom
det område, som fornminnesvården tidigare
utstakat. Det är väl ingen som
begär, att ägaren av denna mark endast
skulle sälja denna del och behålla det
övriga. Jag ifrågasätter för . övrigt
starkt, att man hade fått myndigheternas
tillstånd att dela egendomen på
ett sådant sätt. Här har man alltså köpt
så mycket som man måste köpa, om
man vill ordna denna sak.

Jag hemställer fortfarande om bifall
till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag vill endast säga några ord i
anledning av statsrådets sista anförande
och i anledning av vad herr Hoppe
sade.

Herr Hoppe ville göra gällande, att
förslaget om bifall till Kungl. Maj:ts
proposition var en ren välgärning mot
kyrkoförsamlingen. Jag vill bara nämna,
att jag hade ett personligt samtal
med kyrkoherden i Gamla LTppsala
kyrkoförsamling strax innan vi åkte
från Uppsala. Han sade att han önskade
att riksdagen icke biföll Kungl. Maj:ts
förslag. Detta skulle således betyda —
enligt herr Hoppe — att kyrkoherden
på platsen inte förstår församlingens
bästa. Herr Hoppe får ursäkta mig, men
jag litar mera på kyrkoherden i Gamla
Uppsala, när det gäller ett omdöme i
denna situation.

Sedan vill jag beröra ecklesiastikministerns
svar på herr Lundbergs fråga,
huruvida statsrådet var beredd att framlägga
förslag i fortsättningen när det
gäller inköp av mark kring Gamla Uppsala
högar. Statsrådet gjorde en kringgående
rörelse, när han skulle svara på
denna fråga, och sade att det i dag inte
föreligger något förslag i den riktningen.
Detta innebär givetvis att herr statsrådet
Persson — om han fortfarande
bekläder ecklesiastikministerposten när
ett sådant förslag kommer —- välvilligt
kommer att taga sådana framställningar
under övervägande. Vilka konsekvenser
i ekonomiskt avseende det kommer att
medföra kommer vi alltså att få bedöma
när den tiden kommer.

Till sist vill jag säga, att jag inte har
någon som helst anmärkning mot riksantikvarieämbetet
beträffande dess sätt
att sköta sin uppgift. Det är inget klander
när jag säger, att det inte funnits
någon direkt anledning för ämbetet att
ingripa med hänsyn till det sätt, på
vilket Gamla Uppsala församling skött
fornminnesvården. Det är detta som
gör, herr talman, att jag fortfarande
vidhåller mitt yrkande om avslag på
utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
När herr Svensson i Grönvik gjorde en

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

105

anmärkning på mig för mitt svar till
herr Lundberg, tycktes det mig, som
om han i själva verket kom till samma
resultat som jag. Vi skall inte lösa in
mark om det inte är nödvändigt, och
framför allt skall vi räkna med ett samarbete
med de kommunala myndigheterna.
Därför ser jag ingen risk i att ett
fornminnesområde ägs dels av staten,
dels av församlingen.

När sedan herr Svensson i Grönvik
gentemot herr Hoppe säger, att församlingen
därute inte måtte förstå sitt eget
bästa, så vill jag säga, att förutsättningen
för att herr Svensson här skall
kunna uttala sig om vad som är fördelaktigast
för församlingen, det är att församlingen
i dag kan köpa denna egendom
till ett pris, som understiger det
staten utfäster sig att betala. Tror herr
Svensson att någon sådan möjlighet
föreligger? Jag tror det inte.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Under diskussionen har en del talare
citerat enskilda samtal och uttalanden,
som olika personer, närvarande vid besöket
i Gamla Uppsala, gjort. Jag står
emellertid fast vid vad jag tidigare sagt.
Det går inte, herr talman, att rekonstruera
vad den ena personen sagt och vad
den andra sagt och vilka ståndpunkter
den ena eller den andra intagit. Vi har
att ta ställning till frågan i det läge, i
vilket den nu befinner sig.

Det var en uppgift av herr Lindholm,
som något förvånade mig. Om jag inte
minns fel hade församlingen ■— låt vara
att det inte skedde officiellt — genom
sitt ombud, den dåvarande kyrkoherden,
bjudit ett avsevärt högre belopp
än det staten enligt förslaget skulle betala.
Sedan hade församlingen prutat på
detta belopp — om jag inte minns fel
har man prutat två gånger. I dagens
situation är läget tydligen det, att församlingen
är beredd att betala det belopp,
som staten skulle ge för hela egendomen.
Därmed får man anse att församlingen
från sina utgångspunkter an -

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

ser att köpet skulle vara värdefullt —
om den nu finge göra detta köp.

Sedan är det en annan sak, som kan
vara värd att komma ihåg i detta sammanhang.
Statsutskottet har inte trissat
upp priset på egendomen. Statsutskottet
har endast föreslagit en annan fördelning
av inköpssumman. Statsutskottet
har sagt, att med hänsyn till att värdet
på både jord- och skogsegendomar
är större i dag än år 1949 är det rimligt,
att domänstyrelsen debiterats ett
större belopp än man skulle ha gjort
efter prisvärderingen år 1949. Det är
väl då ganska rimligt, att statsutskottet
intar en sådan position och försöker
se till, att man så långt det är möjligt
får fram det verkliga värdet på de inköp
som göres när det gäller ett statens
affärsdrivande verk.

Till sist kan jag, herr talman, inte
undgå att göra ett påpekande. I vårt
södra grannland, Danmark, lär det föreligga
ett ärende av liknande natur. Man
har där en del gamla gravhögar från
vikingatiden, som man anser vara av
utomordentligt värde att kunna göra ett
fornminneskomplex av. Där har nyligen
suttit en utredning med — om jag inte
missminner mig — den danske statsministern
som ordförande, och man har
föreslagit inköp av ett område, som tillsammans
skulle betinga ett pris av 4,~>
miljoner kronor. Om vi gör en jämförelse
mellan detta belopp och det belopp
som här föreslås för att skapa ett
värdigt fornminnesreservat av det utomordentligt
viktiga område det här är
fråga om, då måste man säga att det
här föreslagna beloppet är jämförelsevis
ringa.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Här
råder eu viss begreppsförvirring. Jag
vill bara påpeka atl detta fornminnesområde
— d. v. s. gravområdet — samt
det område man nu skall köpa representerar
två skilda tidsskeden. Kyrkan
är tillkommen efter 1200-talet. Om den
plan, som man här diskuterar, säger

10G Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Fastighetsförvärv vid Uppsala högar.

professor Sune Lindqvist: »Vid provgrävning,
utförd av undertecknad 1923,
iakttogs inom vallen en jämn stenläggning,
tydligen utgörande ett husgolv.
Förekomsten av tegel i fyllningen häröver
angav visserligen, att detta hus
icke är äldre än medeltiden, men iakttagelserna
i övrigt övertygade mig om
att anläggningen i alla händelser har
sådan karaktär, som avses i 1867 års
förordning angående forntida minnesmärken.
»

Så säges det alltså vid en undersökning
i detta sammanhang, och jag vill
bara erinra om att det här är fråga om
två olika tidsepoker. Kyrkan är från
medeltiden och likaså det område, som
man nu diskuterar. Där skulle Kungsgården
eventuellt ha legat. Där har man
nu en vattencistern, och detta område
ligger långt ifrån kyrkan. Så ligger förhållandena
till, och jag har nu verifierat
detta.

Jag vill också säga, att man från församlingens
sida aldrig givit något bud
utan att det hela befann sig på underhandlingsstadiet.

Sedan har det också upplysts om att
denna egendom mera skulle passa in i
de statliga egendomarna, fastigheterna
Myrby l1 och 22. Jag vill erinra om att
på kartan över området får man den
uppfattningen, att man måste gå över
kyrkans jord för att komma till Myrby
l1 och 22.

Sedan får jag också säga, att det
exempel från Danmark, som herr Wallentheim
tog, inte är analogt. I Danmark
skulle man nämligen inköpa ett
fornminnesområde. I detta fall köper
man inte ett sådant område utan endast
utmarker till ett fornminnesområde.
Detta gör att skillnaden blir ganska väsentlig
både ur ekonomisk synpunkt och
ur andra värderingssynpunkter.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag vill bara i replik till herr Lundberg
säga, att man inte kan uppdela
ett fornminnesområde i epoker från

skilda tider och säga, att man skall bevara
det ena området men inte det
andra. Jag är inte någon fackman på
området, men enligt vad historikerna
säger finns här ett område, där en gång
i tiden Uppsala kungsgård legat, ävenså
Uppsala hednatempel och de gamla
gravhögarna. På den gamla tempelplatsen
har man antagligen byggt kyrkan.
Den representerar också i närvarande
stund ett fornminnesmärke. Det är här
fråga om att skapa en enhet av det hela,
och följaktligen kan man inte göra den
åtskillnad, som herr Lundberg gjorde.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson
i Grönvik begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 134, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ IG.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid landsmålsarkiven
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

g 17.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
137 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
127, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 7 mars 1952, framlagt vissa
förslag rörande arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen.

I samband härmed hade utskottet behandlat
ett antal motioner.

1 motionen II: 267 av herr Lindberg
hade yrkats, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående ett slopande av det
nuvarande systemet med statliga och
statskommunala beredskapsarbeten samt
införande av ett smidigare och tidsenligare
system än det nuvarande för uttagning
och hänvisning av arbetskraft
till arbeten för arbetslösa.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. besluta, att motionen 11:267 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; II.

besluta, alt motionen II: 557 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; -

107

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna
II: 450 samt II: 558. bägge motionerna
såvitt nu vore i fråga, godkänna de av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 7 mars
1952 förordade riktlinjerna beträffande
arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet
och organisation;

IV. beträffande arbetsförmedlingens
organisation för Stockholms stad och
län, i anledning av motionen 11:558,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

V. beträffande antalet extra ordinarie
befattningar i 22 och 16 lönegraden för
arbetsförmedlingen i Stockholms stad
godkänna vad utskottet föreslagit;

VI. beträffande arbetsförmedlingskontoret
i Hofors, i anledning av motionerna
I: 24 och II: 36, godkänna vad
utskottet anfört;

VII. bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningarna
för arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
vidtaga de ändringar,
som påkallades av vad departementschefen
anfört i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 7 mars 1952;

VIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionen
II: 450, såvitt nu vore i fråga, fastställa
av utskottet angiven avlöningsstat för
arbetsmarknadsstyrelsens permanenta
organisation, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1952/53;

IX. fastställa av utskottet angiven avlöningsstat
för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1952/53;

X. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen It: 450,
såvitt nu vore i fråga, under femte huvudtiteln
för budgetåret 1952/53 anvisa

1. till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 343 000
kronor;

2. till Kostnader för arbetsmarknads -

108

Nr 17.

Onsdagen den 14 mai 1952 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen ni. ni.

styrelsens förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XI. under femte huvudtiteln för budgetåret
1952/53 anvisa

1. till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 761 000
kronor;

2. till Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen
ett förslagsanslag av
875 000 kronor;

3. till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
1 1 960 000 kronor;

4. till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 3 978 000 kronor;

5. till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Krisorganisationen ett förslagsanslag
av 2 500 000 kronor.

1 motiveringen hade utskottet bl. a.
gjort följande uttalande: »Utskottet

kan, under hänvisning till sitt uttalande
nedan beträffande styrelsens
byråorganisation för dessa uppgifter,
i huvudsak ansluta sig till vad departementschefen
anfört rörande frågan
om åtgärder för näringslivets
lokalisering och grunderna för
verksamhetens bedrivande i fortsättningen.
Vidare finner utskottet det
lämpligt att uppgiften att vara centralmyndighet
för verksamheten, som tills
vidare skall ha försökskaraktär, fortfarande
får ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen.
»

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Ohlon, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde och Ståhl,
fröken Elmén samt herrar Birke och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
andra meningen i utskottets ovan återgivna
uttalande bort ersättas med text
av följande lydelse:

»I anslutning till departementschefens
uttalande vill utskottet understryka
att verksamheten i huvudsak bör
få formen av upplysning och rådgivning.
Vidare finner utskottet det lämpligt
att uppgiften att vara centralmyn -

dighet för verksamheten, som tills vidare
skall ha försökskaraktär, i avbidan
på ytterligare erfarenheter anförtros
åt arbetsmarknadsstyrelsen.»

2) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Birke,
vilka ansett, att utskottet i punkten
I. bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionen II: 267 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad dessa reservanter anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BIRKE: Herr talman! Vid detta
utskottsutlåtande är fogade två reservationer.
Den ena gäller näringslivets lokalisering.
Där vill reservanterna, att i
utskottets motivering skall klart och
tydligt sägas ifrån att den verksamhet,
som arbetsmarknadsstyrelsen skall utöva,
i huvudsak skall få formen av upplysning
och rådgivning. Det är alltså
fråga om ett fortsättande av den verksamhet,
som bedrivits av arbetsmarknadsstyrelsen
och industriens produktionråd
sedan 1946. Jag finner det angeläget
att man, i likhet med vad departementschefen
uttalat, i motiveringen tydligt
utsätter, att denna verksamhet skall
vara av rådgivande karaktär.

Den andra reservationen avser arbetsmarknadens
byggande verksamhet. Det
framgår av s. 27 i utlåtandet vad reservanterna
därvidlag vill ha inrymt i motiveringen.
Man anser sålunda bl. a., att
ett bibehållande av de statliga beredskapsarbetena
vid sidan av de allmänna
arbetena i öppna marknaden synes medföra
en onödig dualism.

Med denna korta motivering ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr 1
av herr Ohlon m. fl. och nr 2 av fröken
Andersson in. fl.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag
skall be att få yttra några ord med anledning
av reservationen angående lokaliseringsfrågan.
Därvid ber jag att få
instämma i vad herr Birke sagt om vad

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

109

departementschefen framhållit i propositionen,
nämligen att lokaliseringsorganets
verksamhet skall vara av rådgivande
och upplysande karaktär. Departementschefen
framhåller det flera gånger
i propositionen, och man kan då tycka,
att det även uttryckligen bör sägas ifrån
i utskottets utlåtande. Vi är alla överens
om att detta organ behövs och att det
är synnerligen viktigt, att det finns, när
det blir fråga om var eu industri skall
förläggas. Men som sagt bör organet
framför allt vara rådgivande och upplysande.
Man förutsätter, att det skall
samarbeta med de statliga, kommunala
och enskilda organen på detta område.

Med det nu anförda ber jag få yrka
bifall till reservationen nr 1 av herr
Ohlon in. fl.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag skall be att i anslutning till
den motion som jag väckt och i anledning
av den föreliggande propositionen
få säga några ord om den fråga,
som tvivelaktigt är den viktigaste i den
föreliggande propositionen, nämligen
om näringslivets lokalisering.

Det föreligger här en grundlig och
intressant kommittéutredning, för vilken
en rad framstående fackmän från
förvaltningen och även befullmäktigade
representanter för den svenska industrien
svarar. .lag kan inte undgå intrycket,
att denna intressanta utredning
har fått en särdeles snäv och ointresserad
behandling i den kungl. propositionen.
Det förefaller så mycket
märkligare som det symtom på näringslivets
lokalisering i detta land,
som flykten från landsbygden till tätorterna,
flyttningen av arbetskraft från
jordbruket till städerna utgör, ju är
föremål för livligt intresse här i riksdagen
och årligen debatteras — senast
för några dagar sedan hade vi ju en
sådan debatt i denna kammare.

.lag skall tillåta mig några ögonblick
stanna vid det stora samhällsproblem
som berörs i nämnda kommittéutlåtan -

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

de. Jag skall först be att få fastslå, att
bakgrunden för alla betraktelser om
samhällets lokaliseringspolitiska åtgärder
måste vara den av kommittén utförligt
skildrade innebörden av dessa
stora folkomflyttningar, nämligen att
de utgör en anpassning av näringslivets
lokalisering efter förändrade betingelser
med syfte och resultat att
uppnå ökad effektivitet och en ständigt
stigande levnadsstandard — även på
landsbygden: även hos jordbruksbe folkningen

har levnadsstandarden stigit
i stort sett i kapp med nationalinkomstens
ökning. Det kan alltså anses som
angeläget och riktigt, att befolkningen
i vissa bygder minskar och att näringslivet
och bebyggelsen samlas på socialt
och ekonomiskt gynnsamma områden.

Jag ber vidare att som bakgrund och
förutsättning för samhälleliga åtgärder
på detta område få fastslå, att denna
stora utveckling principiellt skett i frihet.
Näringslivet har praktiskt taget
fritt fått anpassa sig efter förändrade
betingelser, med de resultat jag här
angivit. Det finns i kommittébetänkandet
och i undersökningar gjorda inom
industriens utredningsinstitut mycket
intressanta skildringar av de senaste
årtiondenas, vad skall jag säga, biologiska
processer inom näringslivet, de
industriella företagens födelse- och
dödsfrekvens. Man finner då att denna
frekvens är mycket hög. År 1939 arbetade
inte mindre än en tredjedel avindustriens
arbetare i företag som startats
under mellankrigstiden, och i
många branscher var denna andel så
hög som över 50 procent. Under efterkrigsåren
har ungefär 5 000 industriarbetare
årligen fått nya jobb i nystartade
företag. Den slutsats man därav
måste draga är, att friheten är väsentlig
för den stora expansion av näringslivet,
som vi upplevat under de senaste
50 åren. Jag kan därtill lägga att de
intressanta analyser, som lokaliseringskommittén
gjort av lokaliscringsfaktorerna
framför allt visar, att dessa fak -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

torer är ytterst komplicerade, mångfaldiga
och svåra att företagsekonomiskt
bedöma, vilket alltså innebär en
maning till statsmakterna till synnerlig
försiktighet, när man går till ingrepp
på detta område. Det följer därav, herr
talman, att även jag ansluter mig till
den på denna punkt avgivna reservationen,
d. v. s. att vi, liksom också
statsrådet har gjort i propositionen,
understvker, att samhällets åtgärder
bör ta formen av forskning, information,
rådgivning och upplysning men
inte av tvångsingripanden, ty dessa
tvångsingripanden leder, bortsett från
riskerna för minskat framåtskridande,
otvivelaktigt i sina konsekvenser också
till ingrepp i arbetsmarknadens frihet,
som jag tror att vi alla skulle avskräckas
från. Det är ju intressant att se,
hur kommittén i sina resonemang mycket
tydligt kommer till samma slutsats,
eventuellt, kan man förmoda, ifrån andra
utgångspunkter — i varje fall förefaller
det så när man läser kommitténs
uppdrag.

Detta hindrar emellertid inte att den
samhälleliga lokaliseringspolitiken är
en viktig uppgift. Tv det är ju så, att
det inte är alldeles säkert att vad man
vill med lokaliseringspolitiken, d. v. s.
att få den för folkhushållet maximala
effekten, uppnår man bara genom att
beakta det affärsmässigt riktiga, det
företagsekonomiskt riktiga. Varje företag,
stort eller litet, har konsekvenser
för samhället. De drager med sig behov
av bostäder, gator och vägar, av skolor
och sjukhus o. s. v. Det är alltså ett
intresse, att de samhälleliga investeringarnas
kapacitet också blir maximalt
utnyttjad. Dessa investeringar, f. n.
åtstrypta, går ju ändå till ett belopp av
några miljarder om året. Det finns
också sociala synpunkter, som måste
influera på lokaliseringen av nya företag.
Den kollektiva service, som är samhällets
uppgift att tillhandahålla, d. v. s.
i form av de anläggningar, som jag nyss
nämnde, förutsätter ett visst befolk -

ningsunderlag. Långtidsutredningen har
gjort en undersökning av investeringskostnaderna
i samhällen av olika typer.
Man finner där det resultat, som
väl också var att vänta, nämligen att
med stigande storlek på samhällena,
med stigande folkmängd sjunker relativt
sett det offentligas kostnader, såväl
investeringskostnader som driftkostnader.
Undersökningarna går upp
till en folkmängdsstorlek av 75 000. Jag
vill ingalunda fördölja, att när man
kommer till väsentligt större samhällen
— jag tänker då särskilt på Stor-Stockholm
— så kommer man till samhällstyper,
där investeringskostnaderna är
relativt sett större, därför att där tillkommer
behov av anordningar, som
öevr huvud taget inte finns i mindre
samhällen. Jag tänker t. ex. på vår
tunnelbana.

Av detta följer att det är önskvärt
ur samhällelig synpunkt, att det finns
en viss samordning i tätortsbildningen,
så att samhällsbildningen —• i den mån
den kan omfattas av bebyggelseplaneringen
— blir planmässig och rationell,
med hänsyn tagen till de olika faktorer,
som kan påverka samhällsbildningens
form och riktning. Det har i tidigare
debatter här pekats på sådana väsentliga
ting för trevnaden i samhället som
det kvantitativa förhållandet mellan
män och kvinnor, sexualproportionen,
vissa orters olika befolkningsstruktur
genom övertalighet av åldringar och
barn o. s. v. Till detta måste man också
ta hänsyn.

Då man ställs inför dessa problem
och väger alla dessa olika faktorer, som
jämte de företagsekonomiska gör sig
gällande, frågar man sig: Vad kan man
göra? Vanligen möter man här en allmän
skepsis —• och den är mycket lätt
att motivera. Vi möter dessa problem
framför allt vid stadsplaneringen.

När vi, som vi nu står i begrepp att
göra, skall bygga om Stockholms centrum,
är det ingen tvekan därom att
man vid lokaliseringen utformar denna

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

stadsdel som det stora affärscentrum
i Stockholm. Det blir stadens stora butikscentrum.
Vi skapar nya, stora butiksgator.
Det är ingen tvekan om att
detta är den rätta lokaliseringen av
denna typ av företag.

Vi är också på det klara med att man
vid en stadsplanering måste lägga industriområden
på deras rätta plats i förhållande
till kommunikationer och bostäder.
Vi måste över huvud taget vid
den kommunala och den regionala bebyggelseplaneringen,
när det gäller
kommunikationer, trafikmedel, hamnanläggningar,
industriservice o. s. v.
försöka lägga till rätta för den typ av
samhällsbildning, som vi önskar.

När det gäller att planera den bygd,
som ändå alltid kommer att och bör
vara dominerande här i landet, d. v. s.
den integrerande jordbruks- och tätortsbygden,
måste man också ta hänsyn
till planerna för jordbrukets yttre
rationalisering och den regionala planering,
som närmast ankommer på
jordbrukets organ.

Jag har i all korthet antytt detta
för att därmed visa, att varje lokaliseringspolitik
kräver hänsyn icke bara
till överskott eller underskott på arbetskraft,
manlig eller kvinnlig arbetskraft,
arbetskraftens ålder och sådana
ting, utan den kräver också hänsyn till
de olika samhälleliga faktorer, som jag
här sökt antyda. Det betyder att om vi
nu förlägger denna lokaliseringspolitik
till arbetsmarknadsstyrelsen, måste arbetsmarknadsstyrelsen
i sin verksamhet
stå i kontinuerlig kontakt — som den
hittills ju har gjort — i främsta rummet
med näringslivets egna organ, genom
industriens produktionsråd. Icke
mindre viktigt är emellertid att bebyggelseplaneringens
centrala organ, byggnadsstyrelsen,
vidare lantbruksstyrelsen
och även de kommunala förbunden,
bär är representerade. Detta är en sak,
som i allra högsta grad rör de kommunala
intressena.

Av dessa skäl, herr talman, har jag

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

i den av mig väckta motionen särskilt
understrukit angelägenheten av att arbetsmarknadsstyrelsen
redan från början
av denna verksamhet får stöd av
ett råd, som är representativt för de
olika intressen som här berörts.

Av den kung], propositionen inhämtas,
att statsrådet, med någon tvekan
synes det mig, delar denna mening,
men att han anser att med detta råd
kan tills vidare anstå. Jag har med min
motion velat understryka angelägenheten
av att detta anstånd icke måtte bli
för långt.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att
uppta även en annan fråga, som i denna
proposition är av intresse, och det
är frågan om arbetsnämnden och arbetsförmedlingen
inom Stor-Stockholm.
Redan då förra gången arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsförmedlingen
var föremål för översyn, år 1946, föreslog
kommittén en sammanslagning av
arbetsförmedlingen och arbetsnämnden
för Stockholm och Stor-Stockholm, vars
gränser så uppdrogs att vissa delar av
Stockholms län, Södertäljeområdet, gick
till Nyköpings län och norra delarna
av länet gick till arbetsförmedlingsorganet
i Uppsala. En sådan undersökning
har den nu förevarande utredningen
upprepat och i princip kommit
till samma resultat. Den har till och
med av sina undersökningar dragit den
slutsatsen, att området för Stor-Stockholms
enhetliga arbetsförmedling borde
göras större än vad man för sex
år sedan föreställde sig. Man väjer
emellertid, liksom också statsrådet gör,
för en sådan ordning med hänsyn till
alt den skulle strida mot länsindelningen.

Jag skall för min del be att få understryka
de anförda synpunkterna. En
rationell ordning borde vara den som
den första av de båda utredningarna
har föreslagit och den andra uttalat
sympatier för.

De stora arbetsplatserna är ju, som

112

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m,

det anförts i propositionen, till 80 å
90 procent koncentrerade inom Stockholm,
men de arbetssökande kommer i
väsentlig omfattning från kretsen utanför
Stockholm. Särskilt när det gäller
byggnadsmarknaden är Stor-Stockholm
en enhet. Det är onaturligt att dra gränsen
såsom man gör nu med stöd av
länsindelning. Jag ber att få göra det
tankeexperimentet, att vi stod inför
denna stora befolkningsagglomeration,
som i alla hänseenden hänger ihop,
och att vi inte hade någon administrativ
eller kommunal indelning. Yem
skulle då tänka sig att göra den på det
ytterst artificiella sätt som nu gränserna
är dragna?

Jag behöver inte ta kammarens tid
länge i anspråk, ty jag tror det är
ganska uppenbart att en sådan ordning
vore den mera praktiska. Det betyder
naturligtvis icke att man behöver
förbise landsbygdens eller jordbrukets
intressen, i den mån de finns kvar
inom denna stora region. De kan tillgodoses
genom en särskild sammansättning
av arbetsnämnden.

Jag ber att få understryka att om man
nu lägger på länsarbetsnämnden frågor
om näringslivets lokalisering — tv sådana
måste ju behandlas av styrelsens
lokala organ i denna det viktigaste av
alla expansionsområden i landet — är
det ändå ganska orimligt att det inte
är skapat något gemensamt organ för
Stockholms stad och Stockholms län.
Stockholms stad är dock den största
arbetsplatsen i regionen. Jag kan inte
finna annat än att denna ordning är
irrationell, och jag har med min motion
velat understryka detta.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att utskottet i varje fall i princip synes
finna dessa synpunkter beaktansvärda
och har velat understryka dem i sin
motivering.

Herr talman! Jag har icke något särskilt
yrkande utöver det tidigare anförda.

Herr LINDBERG: Herr talman! I förra
årets statsverksproposition under rubriken
»För flera huvudtitlar gemensamma
frågor» fanns det föreskrifter
om rationaliseringen inom den civila
statsförvaltningen, föreskrifter som sedan
har tagit sig uttryck i ett aktstycke
i Svensk författningssamling nr 81 1951,
där det i första punkten heter: »Det
åligger varje myndighet inom den civila
statsförvaltningen att vidtaga de
åtgärder som erfordras för att verksamheten
inom myndighetens ämbetsområde
skall kunna utövas så enkelt,
snabbt och ekonomiskt som möjligt
utan att säkerheten eftersättes. Rationaliseringsarbetet
skall avse icke blott
myndighetens inre organisation och
arbetsformer utan även myndighetens
förhållande till allmänheten och till
andra myndigheter.»

Jag kan nu inte påstå, att jag har
väckt min motion nr 267 med anledning
av denna bestämmelse i Svensk
författningssamling, men i vart fall har
den legat bakom själva motionen, även
om den inte ensam har varit orsaken.

Nu har statsutskottet behandlat motionen,
och utskottsmajoriteten har
inte ansett sig kunna bifalla densamma,
nämligen i vad den gäller en utredning
för att ifrån arbetsmarknadsstyrelsen
taga bort frågorna om statliga
och kommunala beredskapsarbeten
samt överföra dem till andra statliga
organ, som har sådana arbetsuppgifter
som sin normala uppgift. Man
måste ju säga, att när dessa statliga beredskapsarbeten
och reservarbeten på
sin tid överfördes till arbetsmarknadskommissionen,
som det då hette, skedde
det därför att man då saknade ett statligt
organ, som kunde igångsätta sådana
arbeten, som var nödvändiga för
de arbetslösa. Numera har ju staten
vägväsendet. Staten har således ett organ,
som normalt sysslar med huvudparten
av de arbeten, som arbetsmarknadskommissionen
en gång drev i sin
regi, och följaktligen tycker man ju,

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

113

att de som normalt sysslar med detta
också skulle kunna svara för dem, för
den händelse det blir en arbetslöshetskris.
Det måste väl ändå ställa sig
ganska dyrbart att hålla hela detta beredskapssystem
gående år efter år för
att det, i den händelse det blir en kris
på arbetsmarknaden, skall kunna träda
i funktion hastigt och lustigt. Borde
inte det organ, som normalt sysslar med
sådana uppgifter, också kunna, om en
kris inträffar, snabbt vidga sin verksamhet?
Det heter någonstans i utlåtandet,
att man vill ha det så för att
man skall kunna utnyttja den tekniska
personalen. Ja, men kan inte den tekniska
personalen utnyttjas inom andra
arbetsområden än just inom arbetsmarknadsstyrelsen?
Skulle man inte
kunna ha användning för denna personal
på annat håll? Jo, säkerligen.

Nu finns det en reservation nr 2 till
denna del av statsutskottets utlåtande,
till vilken jag kommer att yrka bifall.
Det är möjligt, att man inom departementet
efter den skrivning, som statsutskottet
har på andra punkten, ändå
kommer att ha sin uppmärksamhet riktad
också på denna fråga och att man
så småningom i alla fall kommer fram
till en lösning. Frågan löses naturligtvis
ej med ett enda penndrag, även om
beslut skulle fattas här i dag. Den
måste naturligtvis taga sin tid.

Men det är andra områden inom
vilka det kanske är ännu lättare att få
cn lösning till stånd och beträffande
vilka jag vill vädja till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet att
så snart möjligheter finnes vidtaga åtgärder
för en ändring i bestämmelserna.
Det gäller uttagning och hänvisning
av arbetskraft till arbeten för arbetslösa.
Det kan inte vara någon mening
med att anmoda arbetsförmedlingarna
att till arbetslöshetsnämnderna
skicka över en del arbetssökande
som går på förmedlingarna och stämplar
för att de sedan av arbctslöshetsnämnderna
skall hänvisas till beredskaps8
— Andra kammarens protokoll

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

eller reservarbeten eller vad det nu
kallas. De kan lika bra gå direkt som
denna omväg. Man tycker ju att människorna
bör besparas omaket att
springa från den ena myndigheten till
den andra för att få komma till rätta
med det system som finnes. Det finns
ingen rimlig anledning att i nuvarande
situation ha det ordnat på detta sätt,
låt vara att så var fallet när systemet
en gång infördes. Jag vädjar till statsrådet
att ha sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga, därför att den i
alla fall är lättast att lösa.

Sedan skall jag, herr talman, be att
få anföra ett par andra synpunkter på
detta statsutskottsutlåtande och på den
kungl. propositionen, även om jag inte
beträffande dessa punkter kommer att
ställa något särskilt yrkande. I statsverkspropositionen
är förhållandena
vid sjömansförmedlingen i Stockholm
utförligt beskrivna. Där är avsikten, såvitt
jag läst handlingarna rätt, att ha
sju tjänstemän anställda, vilka skall
sköta förmedlingsverksamheten för sjömännen
i Stockholms stad. Man måste
nog, när man tänker på den utveckling,
som har föregått det läge som i
dag råder på detta område, säga, att
det är en kraftig ökning av arbetsstyrkan
vid sjömansförmedlingen. När Sveriges
redareförening på sin tid hade
hand om förhyrningsverksamheten här
i Stockholm hade man en, säger och
skriver en man som skötte hela denna
verksamhet och dessutom alla de extraarbeten,
som på den tiden förekom för
sjömännen i Stockholms hamn och vid
Stockholms varv. De sköttes sålunda
den första tiden av en man ensam. Så
småningom blev det två man, så att
när kommunen övertog sjömansförmedlingsverksamheten
här i Stockholm
fanns två tjänstemän anställda vid sjömansförmedlingen.
Småningom tillkom
ytterligare en man. Under den tiden
började det tillämpas ett system, beträffande
vilket sjöfolksorganisationerna
nu har drivit det så långt, att det träfNr
17.

114 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

fats en överenskommelse mellan Sveriges
redareförening och sjöfolksorganisationerna
om antagning o. s. v. av
folk till fartygen. Även arbetsmarknadsstyrelsen
eller arbetsmarknadskommissionen,
som det den gången
hette, var medagerande part i denna
överenskommelse. Det finns således en
överenskommelse som bar följts sedan
många år tillbaka. Under den tiden har
personalstyrkan vid sjömansförmedlingen
ökat oavbrutet, utan att arbetsuppgifterna
— i någon större omfattning
i varje fall -— ökat. Tvärtom är
det ju så att — det jag nu säger gäller
vissa fall; i andra fall åter bar en ökning
skett — insjöflottans fartygsantal
har minskat ganska kraftigt, vilket
måste betyda, att platsanskaffningarna
till dessa fartyg också har nedgått;
kustflottans fartyg har också ganska
kraftigt minskat i antal, vilket således
betyder minskade arbetsuppgifter för
arbetsförmedlingen. Över huvud taget
har de små fartygen, som varit de besvärligaste
när det gällde att skaffa
folk, som var villiga att taga anställning
i dem, reducerats ganska kraftigt, här
i Stockholm i vart fall, och arbetsuppgifterna
på det området är således inte
mera så stora. Däremot har det inträffat
en ökning i arbetet när det gäller
placering av befäl och kökspersonal.
Hur mycket denna ökning kan uppskattas
till är naturligtvis omöjligt att
säga på rak arm, men i vart fall kan
den inte vara så stor, att den motiverar
en ökning av arbetsstyrkan på sjömansförmedlingen
med tre eller fyra
man. Jag måste säga, att man här nog
räknat med, att personalstyrkan vid
sjömansförmedlingen skall anställas
efter förhållandena vid rusningstid,
som egentligen bara inträffar två
gånger om året, en på våren och en
på hösten. Det kan väl inte vara rimligt,
att man vid en sådan förmedling
har samma personalstyrka hela året,
när den är avvägd efter en toppbelastning
under en kort period på ett par

månader på våren och under en ännu
kortare på ca en månad under hösten?

Om man gör en jämförelse med
Stockholms sjömanshus kanske detta
förhållande framträder ännu tydligare.
Sjömansförmedlingarna i hela riket tillsatte
år 1951 49 000 platser i den svenska
handelsflottan. Under samma tid
hade sjömanshusen i hela landet
126 000 på- och avmönstringar. Dessa
båda officiella åtgärder, som gällde
126 000 personer, skall ställas i relation
till talet 49 000. Om man nu går
så långt, att man säger, att talet för
sjömansförmedlingarna skall fördubblas,
därför att det vid sjömansförmedlingen
naturligtvis företages en uttagning
och en inskrivning av folk — det
är två operationer som göres — kommer
man ändå inte riktigt upp till siffran
100 000 för sjömansförmedlingarna,
medan det således var 126 000 på- och
avmönstringar vid sjömanshusen. Följaktligen
blir också här en liten differens.
Vid Stockholms sjömanshus företogs
24 000 på- och avmönstringar under
1951. Hur många tillsatta platser,
som sjömansförmedlingen i Stockholm
hade, kan jag inte säga, men i varje
fall torde det inte och kan inte heller
vara mer än 24 000. Den riktiga siffran
torde ligga någonstans mellan 11 000
och 12 000. Sjömanshusen skall dessutom
registrera sitt folk, de skall utfärda
sjöfartsböcker, sjömansrullor,
motböcker. De skall skriva in varje
man i en s. k. mönstringsliggare, de
skall rapportera till andra sjömanshus
om någon av deras män har på- eller
avmönstrat i Stockholm. De skall rapportera
detta och ange hur mycket sjömannen
haft i hyra, hur mycket han
betalt i pensionsavgifter o. s. v. Stockholms
sjömanshus har för närvarande
en personalstyrka på åtta personer för
att sköta detta arbete. Det är klart, att
jag inte missunnar sjömansförmedlingarna
att ha tillräckligt med folk, men
det kan ifrågasättas, om man ändå inte
skulle kunna rationalisera arbetet vid

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

115

sjömansförmedlingen i Stockholm så
pass mycket, att man kunde klara sig
med två man mindre än man för närvarande
har. Jag tror, att personalen
inte skulle bli överansträngd av arbetet
ändå.

Nu är det emellertid så, att sjömansförmedlingskontoret
i Stockholm som
förmedlingskontor betraktat är det
mest olämpliga i hela riket. Lokaliteterna
är sådana, att de kräver mycket
folk. De är helt enkelt olämpliga för
de uppgifter som en sjömansförmedling
har. Vidare är det nog så, att man på
vissa håll inom förmedlingsverksamheten
har gått in för en alltför sträng
specialisering. Man skall ha specialkontor
för allt möjligt. En och samma person
kan inte sköta två specialförmedlingar
utan det skall vara särskilt utbildat
folk på båda posterna. Jag vet,
att det pågår undersökningar för att
göra förenklingar, och den kommitté
som har varit tillsatt har också föreslagit
vissa åtgärder, som har iakttagits.
Men jag tror, att man också i fortsättningen
bör ha sin uppmärksamhet riktad
på detta.

Jag vet, att man inom arbetsmarknadsstyrelsen
har en person, som skall
tillse, att man följer svensk författningssamling
1951: 81, men jag förstår mycket
väl att det inte är så lätt för en
tjänsteman, t. o. m. i chefsställning, att
komma till rätta med alla de väldiga
problem, som här föreligger. Här måste
naturligtvis alla krafter —■ det är för
resten också uttryckt i denna författning
■—■ hjälpa till för att få det ordnat
på så ändamålsenligt sätt som möjligt
och för att det skall bli minsta möjliga
besvär också för allmänheten, och likaså
att arbetsformerna i övrigt blir
sådana att staten inte gör förluster.
Inom arbetsmarknadsstyrelsen förekommer
på vissa håll sådana statistiska
arbeten som en lekman åtminstone
måste sätta ett frågetecken för. Är det
ur någon vettig synpunkt nödvändigt
med denna statistik? För egen del har

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

jag kommit till den uppfattningen, att
det inte är nödvändigt, emedan statistiken
i viss mån är en dubbelstatistik.
Man bör nog lägga sig vinn om att
minska eller ta bort sådana arbetsuppgifter,
som inte är nödvändiga. Jag
kommer ihåg, att för åtskilliga år sedan
utsände den högsta statsledningen en
ukas om att man skulle reducera de
statistiska uppgifterna så långt det
över huvud taget vore möjligt utan att
därför taga bort vad som är nödvändigt.
Här förekommer inom arbetsmarknadsstyrelsen
exempelvis, att arbetsförmedlingsbyrån
gör statistik efter
årsberättelserna från arbetslöshetskassorna.
Man får då fram en statistik
över att så och så mycket understöd
har utbetalats inom den och den länsarbetsnämndens
arbetsområde. Denna
statistik färdigställes fem eller sex månader
sedan det bokföringsår som uppgifterna
avser har gått till ända, varefter
den skickas ut till vederbörande
länsarbetsnämndsdirektörer, vilka sedan
för sina arbetsförmedlingskontor
skall omtala, att så och så mycket understöd
har utbetalats från den och
den kassan. Vad i all världen skall detta
fylla för vettig uppgift? Arbetsförmedlingskontoren
är de första, som vet att
så och så många personer går vid kontoret
och stämplar för att få understöd
från kassan. Det är således det organet,
som egentligen skall ge signal om
att nu börjar det uppträda arbetslöshet
här, och den signalen skall inte komma,
som nu i vissa fall sker, ett och ett
halvt år efter uppgiften om att så och
så mycket utbetalats på det eller det
stället.

Man tycker ju att sådana saker är
onödiga. Jag har därför velat anföra
det här bara för att visa att det säkerligen
finns möjligheter att göra ytterligare
arbetskraftsbesparingar utöver
dem som är föreslagna av departementschefen
och som statsutskottet har
tillstyrkt och som väl kammaren också
kommer att tillstyrka om en stund.

116 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 2 vid detta utlåtande.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Eftersom jag har väckt en motion
i anledning av propositionen nr 127
har jag ansett mig böra säga några ord.
Motionen, som blivit avstyrkt, gäller
en tjänst vid arbetsmarknadsstyrelsen,
där tjänstemannen i fråga skulle
ta sig an arbetsanskaffningen åt de förut
dömda och deras återinpassning i arbetslivet.
Jag är ingen vän av nya tjänster,
men när det gäller arbetsmarknadsstyrelsen
har det redan skett en så stor
nedskärning av antalet befattningar, att
ingen behöver tycka att man ökar ut
tjänsternas antal, om en befattning
skulle få återbesättas av alla dem som
avskaffats.

Det är här inte meningen att någon
bestämd tjänst skall vara kvar utan
bara att ge en tjänsteman nya uppgifter.
Detta ärende har varit uppe tidigare,
och då har man från utskottets
sida hänvisat till att frågan hör hemma
och bör avgöras när propositionen
om arbetsmarknadsstyrelsen kommer.
Det är därför som jag nu har tillåtit mig
att komma tillbaka.

Man har från många håll uttalat hur
viktigt det är att de förut dömda åter
kommer in i arbetslivet. Inte minst
våra politiska ungdomsförbund har därvid
varit mycket intresserade. Jag tänker
här närmast på socialdemokratiska
ungdomsförbundet, där man både uppvaktat
vederbörande statsråd och uttalat
att det borde göras mera för att
återföra de förut dömda till arbetslivet.
Det är med tanke på att kunna tillgodose
de krav som härvidlag har framställts
från så många olika håll som jag tillåtit
mig väcka min motion.

Till arbetsmarknadsstyrelsen överflyttas
nu bl. a. yrkesutbildningen för de
partiellt arbetsföra. Vid tidigare tillfällen
har man varit mycket angelägen om
att de förut dömda och andra asociala

medborgare, särskilt våra ungdomar,
blir återinpassade i arbetslivet. Man har
då sagt, att det ankommer på våra vanliga
arbetsmarknadsorgan att jämsides
med den övriga arbetsanskaffningen
ordna arbetsförhållandena för de psykiskt
och fysiskt vanlottade, d. v. s. de
partiellt arbetsföra. Men det är inte riktigt
detsamma som att ordna dessa saker
för de förut dömda, och man inriktar
sig nu på arbetsförmedlingarna och i arbetsmarknadsstyrelsen
med kanske större
kraft än tidigare just på de partiellt
arbetsföras svårigheter vid deras återinträde
i arbetslivet. Men arbetsförmedlingarna
har inte vare sig tillräckligt
med tid för eller tillräckligt förtrogenhet
med de förut dömdas problem
för att ta dem lika allvarligt. Ingen torde
emellertid betvivla att just de förut
dömda är allra svårast att återinföra i
arbetslivet. Det är ett klientel, som man
sannerligen inte avfärdar med bara en
arbetsanvisning! Om man studerar papperen,
så framgår det att dessa människor
har blivit anvisade ett arbete och
kanske stannat där endast en eller två
dagar. Sedan har de försvunnit igen,
och det har då gällt för arbetsförmedlingarna
att skaffa dem arbete på nytt.
Detta klientel fordrar alldeles särskilt
stor uppmärksamhet, om det skall bli
någon riktig mening i arbetsförmedlingsverksamheten
för dess vidkommande.

Vidare har man märkt, att när det
gäller klientelet från ungdomsfängelserna
så blir arbetsanvisningarna ganska
ensidiga.

Det är inte fråga om annat än att en
tjänsteman i arbetsmarknadsstyrelsen
får tillräckligt med arbetsuppgifter
med de förut dömda. Där kommer bl. a.
yrkesvägledningen in. Intimt samarbete
bör naturligtvis ordnas med fångvårdsmyndiglieter
och andra organ.

I motsats till herr Lindberg, som ansåg
att vi skulle vara sparsamma med
statistik, tror jag att det är alldeles nödvändigt
att få en samlad överblick över

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

117

just de förut dömdas problem och
oförmåga till återinpassning i arbetslivet,
en statistisk belysning av dessa
människors svårigheter och bekymmer.
De samlade erfarenheterna kunde ge en
vägledning. Jag är övertygad om att
man på arbetsmarknadsstyrelsen känner
ett behov av att ha tillgång till denna
arbetskraft, och är därför litet förvånad
över att läsa i utskottsutlåtandet
att det inte behövs någon tjänst. Jag
frågar mig: Hur har utskottet kommit
till den uppfattningen? Har man frågat
arbetsmarknadsstyrelsen om detta,
eller har man frångått den princip, som
man tidigare hävdat här i riksdagen,
nämligen att arbetsanskaffningen till de
förut dömda bör ankomma på de vanliga
arbetsförmedlingsorganen? Betyder
det alltså en ändrad uppfattning, eller
är det speciella upplysningar som kommit
utskottet att så bestämt påstå att
en sådan tjänst inte behövs.

Utskottet är enhälligt i sin hemställan,
och då jag förstår att man mycket
väl har kunnat avstyrka min motion av
formella skäl, har jag inte något yrkande.
Jag hoppas emellertid att denna
fråga kommer igen, och att den då man
göra upp arbetsfördelningen i arbetsmarknadsstyrelsen
verkligen blir beaktad.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Först skall jag säga ett par ord
om lokaliseringsorganet. Fröken Elmén
och herr Larsson i Stockholm
har understrukit att lokaliseringsorganet
skall vara av rådgivande och upplysande
karaktär, och jag förstår inte
vad det kan råda för meningsskiljaktigheter
mellan utskottet och reservanterna
på den punkten. Utskottet säger
nämligen på sidan 20 följande: »Utskottet
kan, under hänvisning till sitt
uttalande nedan beträffande styrelsens
byråorganisation för dessa uppgifter,
i huvudsak ansluta sig till vad departementschefen
anfört rörande frågan om
åtgärder för näringslivets lokalisering

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

och grunderna för verksamhetens bedrivande
i fortsättningen.»

Statsrådet har också i propositionen
på ett flertal ställen understrukit just
denna upplysande och utredande karaktär.

Det har vidare framhållits att lokaliseririgsorganet
måste samarbeta med
övriga myndigheter. I anslutning härtill
vill jag hänvisa till att utskottet
på sidan 22 skriver bl. a.: »Utskottet
förutsätter att intimt samarbete åstadkommes
mellan nämnda byrå samt övriga
myndigheter och organisationer,
som syssla med planläggningsfrågor.»
Jag kan inte förstå hur utskottet skulle
kunnat klarlägga denna fråga tydligare
än vad som skett i utlåtandet.

Jag förstod av herr Larssons i Stockholm
anförande att han var rädd för
att lokaliseringsorganet skulle utrustas
med tvångsbefogenheter, som möjligen
skulle komina att användas vid utvidgningen
av en näringsgren, eller vid
startandet av ett nytt företag. Men i
dylika fall skall lokaliseringsorganet inskaffa
uppgifter angående befolkningens
storlek, bostads- och kommunikationsförhållandena
o. s. v. på de orter, där
ifrågavarande företag eventuellt skulle
förläggas. Om detta företag inte vill
följa de anvisningar och råd som lämnas
av lokaliseringsorganet, tror jag
inte att detta organ kan vidtaga några
tvångsåtgärder. Utan då måste nog
någon annan statlig myndighet ingripa
om så skulle anses erforderligt.

Sedan nämnde herr Larsson i Stockholm
att det har föreslagits att det skulle
tillsättas en särskild delegation inom
arbetsmarknadsstyrelsen, vilken skulle
pröva lokaliseringsverksamhetens olika
spörsmål. Departementschefen har
emellertid ansett att tillsättandet av
denna delegation kan anstå tills vidare,
så länge verksamheten är av ren försökskaraktär.

Herr Larsson i Stockholm anförde
vidare vissa synpunkter på en sammanslagning
av arbetsniimnden i Stockholm

118 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

och länsarbetsnämnden i Stockholms
län. Utskottet har på den punkten skrivit,
att den frågan även i fortsättningen
bör följas med uppmärksamhet.
Jag tror dock att man får gå fram med
en viss försiktighet. Vi får nämligen
inte bortse ifrån att det kan förekomma
ganska stora motsättningar mellan
myndigheterna inom storstaden och
myndigheterna inom Stockholms län.
Men det är alldeles självklart, att om
en sammanslagning kan åstadkommas
mellan dessa två organ, så skulle det
betyda en viss besparing av arbetskraft,
framför allt när det gäller kanslierna.
Däremot tror jag inte att det
kommer att medföra någon besparing
vad gäller själva förmedlingspersonalen.

Herr Lindberg framhöll bl. a. att den
tekniska byrån har ingen stor uppgift
att fylla, utan den borde kunna avskaffas.
Ja, herr Lindberg, den utredning
som har undersökt denna fråga har
kommit till det resultatet att byrån fyller
en ganska värdefull uppgift. Denna
utredning har haft sammanträden med
representanter från väg- och vattenbyggnadsverket
och ingående diskuterat
frågan. Representanterna från detta
verk lär ha förklarat, att det för närvarande
inte finns någon möjlighet för
verket att överta de uppgifter, som åvilar
den tekniska byrån inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Det är tydligt att den tekniska byrån
inte har varit särskilt arbetstyngd under
de senare åren på grund av den
fulla sysselsättningen. Men det är möjligt
att läget på arbetsmarknaden ganska
snabbt kan förändras, och då måste
det finnas ett organ som kan ingripa
för att fortast möjligt och på ett effektivt
sätt få i gång arbeten. Jag tror
inte att denna uppgift kan överlämnas
till något annat statligt organ, och det
är därför som jag och de andra inom
utskottsmajoriteten intagit den ståndpunkten,
att tekniska byrån måste vara
kvar inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Om de övriga detaljer som herr
Lindberg redogjorde för kan jag inte
yttra mig. Men det är just dessa frågor
som utskottet syftar på när det på s.
21 skriver, att detta får bli föremål för
närmare övervägande inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Det finns inte möjlighet
att vare sig inom ett utskott eller i en
riksdagsdebatt klara upp sådana frågor,
utan det måste bli föremål för prövning
av myndigheterna. Herr Lindberg
är ju själv anställd inom arbetsmarknadsstyrelsen,
och därför har han
väl där möjligheter att framföra de synpunkter
och den kritik som han eventuellt
finner anledning till.

Till slut, herr talman, vill jag bara
säga ett par ord till fru Eriksson i
Stockholm. Det kan naturligtvis anföras
skäl för att det skulle anställas en särskild
tjänsteman som skulle ta hand om
det klientel, som fru Eriksson omnämnde.
Men vi får inte glömma bort att det
finns en byrå inom arbetsmarknadsstyrelsen,
som sysslar huvudsakligen
med frågor angående de partiellt arbetsföra.
Det finns även inom varje länsarbetsnämnd
arbetsberedningsassistenter,
som sysslar med dessa frågor. Det finns
nog ingen möjlighet att anställa en
tjänsteman för varje kategori som förekommer
bland de partiellt arbetsföra.
Det skulle föra alltför långt, och därför
har vi inte under nuvarande förhållanden
kunnat visa större tillmötesgående
mot fru Erikssons önskemål än
vad som framgår av utskottsutlåtandet.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! När
jag läst reservationerna och fäst mig
vid reservanternas behov av att särskilt
få understryka att lokaliseringsverksamheten
skall ske i form av upplysning
och rådgivning, har jag sagt mig att
detta är någonting av att slå in öppna
dörrar. Hela propositionen är ju skri -

Nr 17.

119

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

ven i den andan, dels med hänsyn till
att man understryker verksamhetens
försöksmässiga karaktär, dels därför
att det ju är så naturligt för var och en
att det inte skall finnas några tvångsdirigeringsmöjligheter
på detta område.
Det är fråga om rådgivning och upplysning,
och jag kan säga, att glädjande
nog har jag haft en bestämd känsla av
att man från näringslivets sida under
de senaste åren varit tillgänglig för de
skäl, som från lokaliseringssynpunkt
kunnat anföras i fråga om startandet
och belägenheten av nya industriföretag.
Man behöver således inte med särskilda
uttanlanden stryka under en sak,
som ligger så till att den inte kan drivas
på annat sätt.

Här har också i debatten frågats varför
man inte omedelbart kan tillsätta
det rådgivande organ, som skall fungera
som något slags topporganisation till
den försökningsmässigt drivna lokaliseringsverksamheten.
Ja, där har propositionen
skrivits med utgångspunkt
från att arbetsmarknadsstyrelsen skall
hålla kontakt med de intressen som berörs.
Det finns ytterligare ett skäl för
att man inte omedelbart skall tillsätta
detta rådgivande organ och det är, att
den byggnadsreglering, som vi hitintills
arbetat med och där man för upp alla
investeringsärenden av industriell natur
av någorlunda vikt och omfattning, innefattar
ett byggnadsråd, i vilket sitter
representanter för industrien, för jordbruket,
för handeln, för småhantverket
och över huvud taget för alla de intressen,
som kan tänkas bli inkopplade i en
sådan rådgivande lokaliseringsverksamhet.
Det är ju alldeles uppenbart att så
länge vi dras med byggnadsreglcringen
och sovrar alla investeringsobjekt, så
kommer lokaliseringssynpunkterna automatiskt
in i bilden och får en bedömning,
som gör det ganska onödigt att
inom ett parallellorgan föra ungefär
samma resonemang med samma argumentering
och samma bedömningsgrunder.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

Jag är medveten om att därest situationen
lättar, så att byggnadsregleringen
kan betraktas som ett avslutat
kapitel, aktualiseras frågan om det rådgivande
organet på ett helt annat sätt
än för närvarande. Självfallet får den
som då sitter med ansvaret vara beredd
på att komma tillbaka med något mera
konkreta bud i denna fråga.

Man har under debatten — jag tror
att det var från herr Yngve Larssons
sida — uttalat sig för en mera rationell
form, som herr Larsson uttryckte det,
för arbetsförmedlingsverksamheten i
Stockholm och Stor-Stockholm. Denna
fråga har varit föremål för allvarliga
överväganden inom departementet, innan
man gick på den linje som man
gjort. Skälen är redovisade. Att jag gick
på den linjen kan ju också delvis ha
influerats av att jag, när jag låtit mig
underrättas om hurudan kontakten och
samarbetet varit mellan arbetsnämnden
i Stockholm och länsarbetsnämnden i
länet, närmast fått det beskedet, att det
inte precis för dagen skulle vara nödvändigt
att göra någon ändring.

Herr Lindberg förvånade mig kanske
eu smula genom sitt kategoriska besked
om den överorganisation, som skulle
vara rådande på sjömansförmedlingen
här i Stockholm. Han sade att man
arbetar med för många tjänstemän och
tydligen inte utnyttjar förvaltningspersonalen
så rationellt som är önskvärt.
Jag skall, det lovar jag herr Lindberg,
höra mig för med Svenska sjöfolksförbundet.
Det är möjligt att herr Lindberg
haft de kontakterna — han är ju gammal
funktionär inom förbundet. Men
jag tycker nog ändå att jag bör höra
mig för med Svenska sjöfolksförbundet,
huruvida det anser att man har en service
här i Stockholm, som är mera generös
än vad som är erforderligt. Får
jag samma uppfattning där som jag har
fått av herr Lindbergs inlägg, så bör det
ju inte vara svårt att se till att man får
en anpassning till vad som är rätt och
rimligt.

120 Nr 17.

Onsdagen den 14 mai 1952 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m

Herr Lindberg tog vidare upp en diskussion
om den statistiska verksamheten
inom arbetsmarknadsstyrelsen och
ansåg, att personalstyrkan även där var
sådan, att man hade en viss form av
tomgång eller, skall jag kanske säga, att
arbetsuppgifterna var sådana som efter
en rationell bedömning egentligen inte
skulle vara behövligt. Jag får säga som
representant för utskottet, herr Mårtensson
i Uddevalla, att jag har naturligtvis
inte möjligheter att bedöma huruvida
det går i tömning på arbetsmarknadens
statistiska byrå. Jag vet att chefen för
byrån är en duktig och samvetsgrann
och även rationellt arbetande statistiker.
Skulle han under lång tid ha suttit
och tolererat, att man under hans
ansvar och på hans egen byrå utför en
rad arbeten som kan betraktas vara av
överflödig karaktär, så betecknar jag
det nog som någonting av en underlåtenhetssynd
att han inte har sagt det
vare sig till chefen i verket eller till
mig, som ju i egenskap av statsråd ändå
har att i sista hand ta något av ett ansvar
här.

Jag skall emellertid föra herr Lindbergs
synpunkter vidare till chefen för
byrån, och vi skall tillsammans göra
en undersökning av i vad mån det ligger
någonting bakom de framförda synpunkterna,
så att man skulle kunna rationalisera
det statistiska arbetet.

Fru Eriksson i Stockholm kastade
fram den tanken, att man inom arbetsmarknadsstyrelsen
skulle ha en speciell
funktionär, som tog hand om förmedlingsverksamheten
för det slag av, låt
mig kalla det partiellt arbetsföra, som
kommer ut från fängelser och ungdomsfängelser.
Nu är det ju så att förmedlingsarbetet
när det gäller de partiellt
arbetsföra — de må vara fysiska
eller psykiska invalider, det senaste
epitetet kan väl kanske användas på
dem som kommer från fängelseanstalterna
— handläggs för närvarande av
länsarbetsnämnderna. Vi har cirka 70
tjänstemän som sysslar just med denna

förmedlingsverksamhet. Jag tror också
att man gör de utstraffade en större
tjänst genom att låta dem så att säga
flyta in i den normala arbetsförmedlingsverksamheten
än om man skulle
ordna det så, att deras vidare marsch
ut i det normala samhället skulle gå
via en speciell förmedlingsverksamhet,
som redan från början hade stämpeln
på sig att bara syssla med utplantering
av detta särskilda klientel. Det kan hända
att det vore besvärligare att få dem
utplacerade genom ett sådant speciellt
arrangemang som fru Eriksson efterlyste
än om man låter dem gå in i den
normala förmedlingsverksamheten och
därmed också på något sätt auktoriserar,
att deras gamla snedsprång är en
gång för alla slut och att samhället nu
på nytt betraktar dem på samma sätt
som övriga medborgare. Det kan ligga
någonting i detta, som man inte får förbise
när man ställer ett sådant förslag
som fru Eriksson gjorde.

Herr talman! Efter herr Mårtenssons
i Uddevalla anförande har jag egentligen
inte någonting mer att säga. Jag har
bara velat kommentera anförandena
med dessa små bemärkningar.

Fru ERIKSSON i Stockholm (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill inte alls ha
något specialarrangemang för de partiellt
arbetsföra, som varit intagna på
fängelser eller andra liknande anstalter.
Jag vet att det finns mycket folk
på de lokala arbetsförmedlingarna, som
kanske närmast bör ta hand om dem,
men vad jag ville var att man på centralt
håll skall uppmärksamma denna
verksamhet, ty där har man för närvarande
inga samlade erfarenheter eller
någon träning på problemet.

Det visar sig ju att man mycket ofta
misslyckas kapitalt med detta klientel.
Det kanske är omöjligt att lyckas; kanske
är vederbörande sådana att man
inte kan vänta, att de skall kunna passa
på en arbetsplats. Det är emellertid
det sistnämnda vi måste försöka uppnå

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

121

i stället för att som nu en arbetsförmedling
skall behöva anvisa tio, tolv platser
ideligen, kanske i blindo, kanske
för att man har för liten uppfattning
om vilket arbete klientelet ifråga duger
till. Därför menar jag att det vore
värt, att man på arbetsmarknadsstyrelsen
ägnade detta problem ett specialintresse.

När jag tidigare åberopade den uppfattning,
som gjort sig gällande här i
kammaren, hävdade också jag att en arbetsförmedling
för detta klientel bör
ingå i den vanliga arbetsförmedlingen
och inte omhänderhas av de konsulenter,
som är tillsatta för eftervården av
folk som varit intagna på anstalt. Även
denna arbetsförmedling bör skötas av
den vanliga arbetsförmedlingsorganisationen.
Uppslag i fråga om det arbete
som skulle passa skulle emellertid kunna
komma från den centrala styrelsen,
om man där hade möjlighet att samla
erfarenheter.

Det är alltså från min sida inte fråga
om att skilja ut detta klientel utan i
stället att göra de tjänstemän som finns
mer förtrogna med problemet genom
anvisningar uppifrån.

Herr LINDBERG (kort genmäle): Jag
vill bara säga till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet, att sjöfolksförbundets
stockholmsavdelning
knappast kan ha anledning att rikta någon
anmärkning mot sjömansförmedlingen
för dålig service. Det har man
så vitt jag vet aldrig haft, inte ens när
det var litet folk anställt där. En annan
sak är, om denna service kunde vara
lika bra med mindre personal på sjömansförmedlingen
— det vet jag ingenting
om. Vad jag sade var att lokaliteterna
inte är riktigt lämpade för verksamheten,
och det är således det som
skall undersökas.

Beträffande statistikbyrån på arbetsmarknadsstyrelsen
måste det föreligga
någon missuppfattning från statsrådets
sida. Jag har inte alls uttalat mig om

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

den byrån. Jag har bara sagt att man på
arbetsförmedlingsbvrån för en del statistik,
som inte synes vara nödvändig.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag ber att få säga några ord i anslutning
till vad utskottet skriver på s.
23 om arbetsförmedlingen, närmast beträffande
arbetsnämnden i Stockholms
stad och länsarbetsnämnden i Stockholms
län. Jag står bakom det relativt
måttfulla uttalande som utskottet här
gjort. Att jag likväl har begärt ordet beror
på det anförande, som herr Larsson
i Stockholm höll för en stund sedan.

Jag är fullkomligt på det klara med
att man måste försöka åstadkomma ett
samarbete mellan Stockholms stad ocn
Stockholms län. Det är nödvändigt med
hänsyn till de många likartade problem
som här möter och de många sammanfallande
intressena. Jag kanske också
kan instämma med herr Larsson däruti,
att den nuvarande länsindelningen är
otillfredsställande. Herr Larsson och jag
hade för några år sedan nöjet att sitta
i en utredning, som behandlade dessa
frågor, för att söka finna vägar till ett
bättre samarbete. Tyvärr ledde vårt förslag
inte till något resultat, men herr
Larsson vet ifrån utredningsarbetet, att
inom länet fanns det en mycket bestämd
vilja att leva självständigt även i fortsättningen.

Nu har vi emellertid skapat samarbetsformer
av annan art. Vi har fått
regionplaneförbundet och dess nämnd
såsom ett centralt organ, och det förefaller
mig som om en hel del av de
uppgifter som herr Larsson här angav
skulle vara av central art, hade sitt naturliga
organ i detta regionplaneförbund.
Men jag finner det ändå nödvändigt
att i detta sammanhang som representant
för Stockholms län understryka,
att detta län har sin särskilda struktur.
Det har sina egna problem, det vill
inte bara leva i skuggan av Stockholms
stad, det vill inte bara bli ett fritids -

122

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

område för huvudstaden eller en sovstad
för de många, som arbetar inom
industri, handel och förvaltning i huvudstaden.

Det är också på det sättet, herr talman,
att många delar av länet under det
senaste årtiondet faktiskt har blivit efter
i fråga om näringslivets utveckling.
Detta har medfört en befolkningsutveckling,
som varit ogynnsam och som
i stora delar av länet skapat mycket allvarliga
samhällsproblem. När ett närmare
samarbete mellan Stockholms stad
och län förekom på detta område, glömde
Stockholm mycket ofta länets verkliga
intressen och sköt länets problem
åt sidan — naturligt nog, därför att
Stockholms stad har tillräckligt med
egna stora problem att lösa.

När länet fick sin egen länsarbetsnämnd
var detta därför av psykologiskt
värde för länsbefolkningen, och det var
också av praktiskt värde att så blev
fallet. För min del vågar jag uttala den
bestämda förhoppningen, att denna anordning
måtte få fortsätta, och att länsarbetsnämnden
inte skall behöva leva
under ständigt tryck, i en känsla av att
dess dagar när som helst är räknade.
Den behöver arbetsro för att vinna förtroende
bland länsbefolkningen och för
att få ett grepp om de problemställningar
som möter.

Jag vill tillåta mig att i detta sammanhang
påpeka, att Stockholms län
är ett av de folkrikaste vi har i landet.
Det har 365 000 invånare, det har landets
största förortsområde, det bär dessutom
stora industriområden på andra
håll, det har ett omfattande jordbruksområde,
det har en gammal industribygd
i norra delen av länet och det
omfattar också landets största skärgårdsområde.
Jag tror att där finns sådana
problem, att det sannerligen behövs
ett organ inom länet, som bevakar
de olika intressena i detta avseende.

Malisen har ju berättat att när den
stora omgrupperingen skedde efter
stadsfullmäktigevalet i Stockholm 1950,

gjordes det en uppdelning av arbetsuppgifterna
mellan folkpartiets två stora
män. Herr Bergvall fick till uppgift
att sköta staden och herr Yngve Larsson
fick till uppgift att sköta »imperiet».
Det är väl som uttryck för denna
senare uppgift herr Larsson har motionerat
och även talat här i dag.

Jag inregistrerar med tillfredsställelse
det anförande som statsrådet hållit och
jag hoppas att han i fortsättningen vid
handläggningen av dessa frågor under
fullt beaktande av alla de nödvändiga
samordningsintressen, som man måste
ta hänsyn till, ändå har sin uppmärksamhet
riktad på den säregna struktur
och de speciella problemställningar,
som möter i Stockholms län.

Häruti instämde herrar Sköldin och
Hedqvist.

Herr LARSSON i Stockholm: Jag tilllåter
mig ta till orda, herr talman, för
att göra ett uttalande med anledning av
herr Wallentheims anförande, som ju
svävade vida utöver gränserna för dagens
ämne, som gäller den administrativa
organisationen av arbetsförmedlingen
i Stockholms stad och län, alltså en
rent statlig inrättning. Vi borde då inte
ha anledning ta upp de kommunala frågor
som kunde föreligga oss emellan
och där jag, som herr Wallentheim
mycket riktigt erinrade sig från 1944
års kommitté, hyser ett starkt intresse
för samarbete mellan Stockholms stad
och län. Detta intresse har i varje fall
icke något samband med 1950 års valutgång,
ehuru jag är glad åt att densamma
har berett mig möjlighet att arbeta
vidare för det samarbete mellan
staden och länet såsom en livskraftig
kommunal organisation, som jag för
min del är intresserad för, icke som
stockholmare, herr talman, utan som
storstockholmare.

Det är nämligen så, herr Wallentheim,
att om Stockholms stad skulle se
på sina egna intressen, skulle vi inte
intressera oss för detta samarbete, utan

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17. 123

vi skulle rent kommunalekonomiskt må
bäst av att hålla oss för oss själva. Detta
anser jag emellertid inte vara riktigt,
då jag håller före att det finns så många
ting, där vi måste samarbeta. Det är
just av det skälet, herr talman, som
jag bär talar för en samordning mellan
arbetsnämnden i Stockholms stad
och län.

Det sades av herr Mårtensson i Uddevalla,
att just emedan här kan uppkomma
konflikter emellan staden och länet
är det av vikt att varje område har
sin egen arbetsnämnd. Jag har nu för
min del utomordentligt svårt att se var
på detta område konflikter skulle kunna
uppkomma. Vi har ju på vartdera hållet
intresse av att åstadkomma en väl fungerande
arbetsförmedling, att få en arbetsmarknad
som är enhetlig. Detta kan
icke bestridas. Och just om det kan
uppstå konflikter som följd av de kommunala
gränserna mellan staden och
länet, så är ju detta cn omständighet
som talar starkt för en samordning.

Jag är övertygad om att det goda samarbetet
mellan staden och länet icke
kan byggas på regionplaneförbundet,
som är begränsat till sin lagliga uppgift:
att göra en regionplan till ledning
för primärkommunernas planeringsarbete,
men inte mera. Jag tror att vi alltjämt
måste finna — vilket herr Wallentteim
och jag tillsammans försökte för
fem, sex år sedan -—• andra och mera
effektiva former för samarbetet mellan
Stockholms stad och Stockholms län,
detta livskraftiga län som väl behöver
alla sina kommunala ambitioner och
sitt sinne för medborgerliga uppgifter
när det gäller att skapa ett samarbete,
som undanröjer olika missförhållanden.

När exempelvis en bergsprängare i
Saltsjöbaden råkar ut för en olycka får
han ligga en timme och vänta på ambulansen,
som skall köra honom genom
hela Nacka kommun, genom hela Stockholms
stad och ut på andra sidan till
Danderyd, till Mörby lasarett! Jag griper
detta dagens exempel för att visa,

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.

hur irrationell den nuvarande ordningen
är på ett av de viktigaste områdena,
herr talman, vilket ju icke beröres —
jag får be om ursäkt —• av arbetsförmedlingen
och icke heller av regionplaneförbundet.

Herr WALLENTHEIM: Om herr Larsson
i Stockholm läser igenom sitt föregående
anförande skall han där finna
anledningen till att jag begärde ordet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till samma hemställan med den ändring,
som föreslagits i den av fröken Andersson
in. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

I avseende å motiveringen gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande
av utskottets motivering dels
ock på godkännande av utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Birke
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 137, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Ohlon
in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång

124

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt utskottets motivering.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av

övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.33 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 14 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Dispens från erläggande av investeringsavgift.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta
motioner om beredande av möjlighet
till dispens i vissa fall från erläggande
av investeringsavgift.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) motionen I: 347 av herr Lundqvist
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
ville besluta sådant tillägg till förordningen
om investeringsavgift, att Kungl.
Maj :t erhölle i motionen angiven dispensrätt,
samt att vederbörande utskott
ville utarbeta förslag till liärför erforderlig
komplettering av förordningens
text; samt

2) motionen II: 457 av herr Kollberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att, om synnerliga
skäl därtill föranledde, medgiva
befrielse från skyldighet att erlägga investeringsavgift
för sådan investering

i fastighet för vars utförande byggnadstillstånd
sökts före den 1 juli 1951,
samt, därest detta yrkande icke skulle
bifallas, i andra hand, att riksdagen
måtte bevilja Aktiebolaget Wahlén &
Block i Stockholm befrielse från skyldighet
att erlägga investeringsavgift för
bolagets investeringar i fastigheten Vallingatan
20—22 i Stockholm enligt det
byggnadstillstånd, som bolaget erhållit
genom Kungl. Maj :ts beslut den 7 september
1951.

Utskottet hemställde,

1) att motionen I: 347 av herr Lundqvist
m. fl. om beredande av möjlighet
till dispens i vissa fall från erläggande
av investeringsavgift icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 457 av herr Kollberg
om beredande av möjlighet till
dispens i vissa fall från erläggande av
investeringsavgift icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Petrén, Velander, Magnusson, Persson
i Svensköp, Sjölin, Gunnarsson och
Nilsson i Svalöv, vilka under hänvisning
till innehållet av motionerna I: 347
av herr Lundqvist m. fl. och II: 457
av herr Kollberg ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte antaga
följande tillägg till 5 § förordningen
den 14 december 1951 om sär -

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

125

Dispens från erläggande av investeringsavgift.

skild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift),
nr 794:

»Befrielse från skyldighet att erlägga
investeringsavgift må, om synnerliga
skäl därtill föranleda, medgivas i fråga
om

a) investering i fastighet, för vars
utförande byggnadstillstånd sökts före
den 1 juli 1951, samt

b) investering för hantverk och småindustri,
då investeringen tillkommit
av sanerings- eller lokaliseringsskäl.

Frågor om befrielse, som här avses,
ankomma på Kungl. Maj:ts prövning.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KOLLBERG: Herr talman! Den
14 december förra året utfärdade
Kungl. Maj:t en förordning om investeringsavgift,
och denna förordning trädde
som bekant i kraft den 1 januari i
år. Enligt förordningen skall investeringsavgift
utgå med 12 procent av
kostnaderna för bl. a. investeringar i
byggnader inom förvärvskällan-rörelsen.
Avgiften innebär alltså i realiteten
att en rörelseidkare, som t. ex. vill
göra en ombyggnad av sin fastighet,
får betala ett pris för arbetet som är
12 procent högre än själva byggnadskostnaden.
Meningen med avgiften är
ju att motverka mindre angelägna investeringar.

I övergångsbestämmelserna till förordningen
om investeringsavgift stadgas,
att för att en investering i en fastighet
inte skall drabbas av denna avgift, skall
byggnadstillstånd ha meddelats före
den 1 juli 1951. Varken Kungl. Maj:t
eller underlydande myndighet har möjlighet
att lämna något undantag från
denna bestämmelse. Det är ju självklart
att man var tvungen att någonstans
dra gränsen, och av vissa skäl
valde man den 1 juli. Men det är lika
självklart alt man genom eu sådan
gränsdragning efter almanackan skulle
komma att ge upphov till orättvisor.

Sedd ur det allmännas synpunkt kan
en dylik orättvisa förefalla lika obetydlig
som nödvändig, men för den enskilde,
som drabbas av den, kan den
i vissa fall vara ett verkligt dråpslag.

Ser man noga efter skall man finna,
att såväl krigstiden som efterkrigstiden
är rik på just sådana orättvisor. De
har kommit som en given följd av de
mer eller mindre detaljerade regleringar,
som man varit eller ansett sig vara
tvungen att införa.

Herr talman! Det är inte min mening
att med det anförda på något sätt fördöma
eller ens diskutera det rättvisa
eller lämpliga i att den övergångsbestämmelse,
det här gäller, bundits just
till den 1 juli eller över huvud taget
efter almanackan. Jag gör det inte,
därför att det skulle innebära en diskussion
av hela investeringsavgiften,
och det är inte min avsikt att ge mig
in på en sådan.

Med det sagda vill jag fästa kammarens
uppmärksamhet på att, om man
väljer en konstruktion som denna, uppkommer
automatiskt orättvisor av olika
slag. Det ligger liksom i sakens natur.
Men -— och här kommer jag in på det
som jag kraftigt vill stryka under —
om man nu är medveten om att orättvisor
kommer att uppstå genom en sådan
gränsdragning efter almanackan,
får man inte ta detta som anledning
för att inte orättvisan i trängande fall
skulle kunna mildras. Tvärtom bör
man med all kraft inrikta sig på att begränsa
orättvisan när den framträder
som störst och mest uppenbar. Man
måste väl anstränga sig för att inte
benhårt låta regeln gå före verkligheten.
Jag är säker på att var och en här
i kammaren håller lika hårt på den
grundläggande uppfattningen.

I motion nr 457, som det här är fråga
om, har jag relaterat ett fall, som
jag anser på ett utmärkt sätt illustrera
just detta behov av en möjlighet att
korrigera en uppenbar orättvisa, en
orättvisa som man inte rimligen kunde

126 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Dispens från erläggande av investeringsavgift.

räkna med när övergångsbestämmelserna
fastställdes.

För att belysa vad jag här sagt är
jag tyvärr tvungen att med några ord
redogöra för ifrågavarande fall. I
största korthet ligger det till på följande
sätt. Ett företag i Stockholm
sökte redan på våren 1950 tillstånd att
bygga om en fastighet, där företaget
skulle driva sin rörelse. Ansökan tillstyrktes
av alla instanser, och ärendet
skulle företagas till avgörande den 8
maj 1951. Enligt de handlingar jag sett
är det ingen tvekan om att företaget
då skulle ha fått sitt tillstånd, alltså
före den kritiska tidpunkten, den 1 juli.
Stockholms stad hade emellertid av
någon anledning blivit spekulant på
fastigheten och begärde därför hos arbetsmarknadsstyrelsen
att frågan om
byggnadstillstånd skulle bordläggas. Så
skedde också med den motiveringen,
att staden skulle få ytterligare tillfälle
att förhandla med företaget. Företaget
ville inte alls sälja och hade ingen
högre önskan än att snarast få påbörja
arbetet. Följden av denna aktion, som
inte på något sätt ägt rum med företagets
samtycke, blev att företaget fick
sitt byggnadstillstånd först efter den
1 juli, nämligen i september 1951. Genom
en fullständigt ovidkommande
omständighet råkade alltså företaget ut
för en investeringsavgift, som kommer
att uppgå till i det närmaste 200 000
kronor.

Det står väl klart för alla att detta
är ett alldeles speciellt fall, som fordrar
en alldeles speciell behandling. Bevillningsutskottet
har i sitt betänkande
nr 31 som grundmotivering för avslag
på min framställning om att det bör
skapas någon möjlighet att medge disJ
pens från investeringsavgift då som i
detta fall synnerliga skäl därtill föranleder,
framhållit att själva principen,
idén med investeringsavgiften inte låter
sig förena med en dispensmöjlighet.
Avsikten med investeringsavgiften
är, säger utskottet, att åstadkomma en

kostnadsökande effekt, som medför en
utgallring eller ett uppskjutande av
mindre räntabla investeringar. Därför
skulle det inte vara konsekvent att ta
in bestämmelser om dispens i förordningen.

Till detta skulle jag vilja säga, att jag
helt och fullt är införstådd med denna
tankegång. I och med den konstruktion,
som investeringsavgiften fått, har
man ju på sätt och vis tagit avstånd
från detaljreglering och i stället närmat
sig en generellt verkande åtgärd.
Det är då klart att man inte sedan kan
sätta sig till att sovra angelägna investeringar
mot mindre angelägna, ömmande
fall mot mindre ömmande. Något
sådant skulle givetvis strida mot
avgiftens princip. Men såvitt jag kan
bedöma står vi inte alls här inför ett
fall av den typen, och därför skjuter
utskottets motivering över målet. Vad
det här gäller är att förhindra att ett
företag drabbas av en stor belastning
på grund av en ren formalitet. Detta
har ingenting med principerna för investeringsavgiften
att göra.

Jag skall be att få förtydliga detta
med några ord. Det kan inte förnekas,
att ifrågavarande bolag fått sitt byggnadstillstånd
formellt daterat efter den
1 juli. Att bolaget långt dessförinnan
bestämt sig för denna investering och
kommit in med en ansökan om byggnadstillstånd
har jag inte tillmätt någon
betydelse. Enligt vad utskottet
meddelar skulle det finnas cirka 4 000
företag som i detta avseende befinner
sig i ungefär samma situation. Med
den utformning som övergångsbestämmelserna
fått kan man rimligen inte
göra anspråk på dispens av denna anledning,
och hade jag gjort det skulle
utskottets motivering varit bärande.

Det specifika med just detta företag
ligger emellertid på ett annat plan. Vad
jag har försökt visa är att byggnadstillstånd
i realiteten förelåg redan före
den 1 juli 1951 men att det på grund
av myndigheternas mellankomst inte

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

127

Dispens från erläggande av investeringsavgift.

formellt skrevs under förrän efter detta
datum. Det är väl så man måste se
saken.

Här gäller det alltså att för det första
taga ställning till frågan, om det kan
anses att byggnadstillstånd i realiteten
förelåg före den 1 juli 1951. För det
andra, därest man kommer till den
uppfattningen alt så kan anses vara fallet,
har man att bedöma, om man då
fortfarande skall låta det formella
datum fälla utslaget eller om man genom
dispens skall ta hänsyn till det
verkliga förhållandet. Sedd på det viset
kommer frågan om dispens på intet
sätt i konflikt med investeringsavgiftens
princip, utan som jag förklarade
gäller det i detta fall närmast att ge
händelseförloppet en rimlig tolkning.

Det förtjänar framhållas, att utskottet
på s. 7 faktiskt medger, att det föreligger
särskilda omständigheter i detta
fall. Utskottet går till och med så långt
att det slår fast, att om det funnits ett
dispensinstitut av den innebörd jag i
min motion har påyrkat, borde dispens
beviljas i detta speciella fall. Det är
alltså utskottets uppfattning. Man får
väl närmast fatta detta utskottets medgivande
som en viss vacklan. Det intrycket
stärks av det som utskottet anför
några rader längre ned. Där anser
sig utskottet finna stöd för sitt slutliga
avvisande i uppgiften från arbetsmarknadsstyrelsen
att cirka 4 000 byggnadstillstånd
beviljades under sista halvåret
1951. Utskottet säger att man inte
vet, om bland dessa finns ytterligare
något eller några fall av lika ömmande
natur. Eftersom utskottet inte kan gå
igenom samtliga ärenden, har det låtit
saken förfalla.

I flera avseenden är det en lika oklar
som anmärkningsvärd tankegång som
utskottet här tycks vara inne på. Om
det skulle visa sig vid en genomgång,
att intet enda fall kunde uppvisa synnerliga
skäl, eller om det skulle visa
sig att det föreligger sådana skäl i flera
fall, vad skulle det då göra för skill -

nad? Orättvisan blir ju inte mindre
eller mindre angelägen att undanröja
om det är en, två eller flera som drabbas
av den.

Man frågar sig om inte mycket dunkelt
den tanken föresvävat utskottet,
att de flesta av dessa 4 000 skulle komma
med anspråk på dispens. Hur skulle
det då gå med principerna för investeringsavgiften?
Det är givet att någonting
sådant inte behöver befaras.
Enligt uppgifter som jag har erhållit
är det ett ytterst ringa antal fall där
man kan åberopa skäl liknande dem i
det fall jag har redogjort för.

Om man gör det verklighetsfrämmande
antagandet, att dispens skulle
komma i fråga på dessa grunder som
jag nu har talat om, i en stor mängd
fall, vad skulle det visa annat än att
övergångsbestämmelsen varit oskäligt
konstruerad? Det är väl för övrigt så
med all lagstiftning, att man aldrig får
slå sig till ro med att bara sätta bestämmelserna
på pränt. I alla andra
fall följer man noga deras verkningar
och justerar dem därefter. Varför
skulle man inte göra sammalunda här?

Även om det skulle vara frestande
att ytterligare trycka på denna punkt,
vill jag bara till slut än en gång varna
för att betrakta denna affär som en
liten oväsentlig detalj i statens alltmer
hektiska jakt efter pålagor på näringslivet.
Låt vara att de cirka 200 000
kronor det här gäller är en försvinnande
liten del av statens stora spel
om miljoner; men sedd ur den enskildes
perspektiv, hans som drabbas av
bördan och som uppfattar den som en
orättvis pålaga, blir summan verkligt
betydande.

Herr talman! Eftersom jag inte har
kunnat finna, att bevillningsutskottet
anfört någon verkligt bärande motivering
för avslag, står jag fast vid mitt
yrkande, som innebär, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att, om
synnerliga skäl därtill föranleder, medgiva
befrielse från skyldighet att er -

128 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Dispens från erläggande av investeringsavgift.

lägga investeringsavgift för sådan investering
i fastighet för vars utförande
byggnadstillstånd sökts före den 1 juli
1951. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 31 fogade reservationen.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Vid
konstruerandet av den investeringsavgift
som bär beslutats och som skall
gälla för beskattningsåren 1952 och
1953, har man ju utgått ifrån att man
måste ha generellt verkande regler för
att kunna undvika en minutiös prövning
i de enskilda fallen. När det gäller
en avgift, som skall utgå under en
begränsad tid och som fyller en viss
uppgift, nämligen i detta fall att begränsa
investeringarna under den nämnda
tiden, kan man inte ha en hel mängd
detaljbestämmelser som skulle orimligt
belasta den administrativa apparaten
utan att det därför funnes några garantier
för att absolut rättvisa uppnåddes.

Jag bestrider bestämt att föreskriften
om en viss sista dag för byggnadstillstånds
beviljande såsom avgörande för
huruvida investeringsavgift skall utgå
eller icke i och för sig innebär någon
orättvisa, tv det måste under alla förhållanden
fastställas ett datum när bestämmelserna
skall börja tillämpas. Det
exempel, som herr Kollberg här relaterat,
är också till sin natur sådant att
otaliga liknande fall säkerligen skulle
kunna påvisas i olika delar av landet.
Bland de 4 000 fall, som utskottet har
omnämnt, finns det troligen många där
omständigheterna är desamma som beträffande
Aktiebolaget Wahlén & Blocks
nybyggnad vid Wallingatan. Skillnaden
är bara den att man i dessa andra fall
inte har haft så ivriga förespråkare här
i riksdagen.

Jag vill även säga några ord om det
fall, som tagits upp av herr Lundqvist
i hans motion och som beröres i utskottsutlåtandet.
Det gäller här uppförandet
av ett hantverkshus i Solna, vilket
herr Lundqvist anser vara ett så

behjärtansvärt ändamål att dispens bör
beviljas. Jag vill inte bestrida att ändamålet
i och för sig är behjärtansvärt,
men om man skulle gå in för en prövning
efter dylika grunder, skulle man
råka in i en härva av avvägningsfrågor,
som skulle göra hela systemet med investeringsavgift
otympligt och mer eller
mindre omöjligt att bemästra.

Jag kan sålunda inte finna annat än
att om man verkligen vill vinna det
syfte som investeringsavgiften avser att
tjäna, nämligen att begränsa investeringarna
under åren 1952 och 1953,
kan man inte gå in på en detaljreglering
i de enskilda fallen, allteftersom dessa
aktualiseras genom vad jag vågar kalla
hembygdsmotioner.

Vidare vill jag framhålla att de möjligheter
till undantag, som redan finns,
säkerligen är sådana att de i stort sett
fyller de anspråk som i detta avseende
kan uppställas. Även den omständigheten
att investeringsavgiften endast skall
gälla under ett år till, kan vara en motivering
för att man nu inte går in för
en uppmjukning, som skulle göra det
hela mer eller mindre verkningslöst
och varigenom det säkerligen skulle
uppkomma nya rättviseproblem. Ty om
man genom en uppmjukning av bestämmelserna
i en hel del fall medger
befrielse från investeringsavgift, kommer
ju dessa, herr Kollberg, i ett gynnsammare
läge än de som drabbas av
investeringsavgiften.

Jag tror att man här vinner mest i
alla avseenden och inte minst ur rättvisesynpunkt,
om man behandlar alla
lika. Jag hoppas att kammaren i likhet
med utskottet skall finna skäl att avslå
föreliggande motioner. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KOLLBERG: Herr talman! Jag
är ledsen att säga det, men jag vet inte
om herr Sundström har riktigt satt sig
in i vad jag anfört i denna fråga. Herr
Sundström sade, att det är farligt med

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

129

Dispens från erläggande av investeringsavgift.

uppmjukningar av dessa bestämmelser
om investeringsavgiften. Det är ju vad jag
uttryckligen har framhållit. Jag menar
att investeringsavgiften inte bör vara
en detaljreglering utan skall tillämpas
generellt. Men vad jag föreslagit är att
Kungl. Maj:t, där synnerliga skäl föreligger,
skulle kunna medge dispens. Man
skulle därvid inte pröva värdet av investeringen
som sådan utan befria från
investeringsavgiften i fall, där av formella
skäl ansökan om byggnadstillstånd
blivit behandlad först efter den
1 juli 1951, fastän den inlämnats tidigare.

Herr Sundström säger vidare att otaliga
liknande fall skulle kunna andragas.
Det kan jag säga herr Sundström,
att så är inte fallet. Jag vet det, därför
att jag i min dagliga gärning rätt mycket
har att göra med sådana tillstånd.
Det tror jag herr Sundström kan få sakuppgifter
på, bekräftade av tjänstemän
hos arbetsmarknadsstyrelsen.

Herr Sundström säger att om detta
fall beviljades skulle det kunna finnas
andra motsvarande fall, som inte hade
så energiska förespråkare här i riksdagen.
Jag har inte alls talat för just
detta fall. Jag har anfört det som typexempel
och föreslagit, att det skulle
skapas ett dispensinstitut med avgiftsbefrielse
efter Kungl. Maj:ts prövning.

Billigheten och skäligheten talar för
att en dispensmöjlighet bör införas i
denna lagstiftning. En lagstiftning måste
utformas så att den vinner förtroende
hos de skattepliktiga, och en
slumpvis eller orättvist drabbande skatt
skapar irritation och motstånd mot lagarnas
tillämpning. Därför måste vi
till varje pris undvika orättvisor och
orimligheter, och detta speciellt —
skulle jag mot herr Sundströms yttrande
vilja säga — när det gäller tillfälliga
förordningar.

Herr talman! Samtidigt som jag vidhåller
mitt tidigare yrkande, ber jag
för undvikande av missförstånd att få
lämna upplysningen, att det företag jag

talat om inte tillhör den grupp av företag,
som jag i min privata verksamhet
representerar. Det är ett helt främmande
företag, som jag inte har någon förbindelse
med.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen;
och förklarade herr andre
vice talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Kollberg begärde
emellertid rösträkning, i anledning varav
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 120 ja
och Öl nej, varjämte 0 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

9 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 17.

130

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

§ 2.

Ändring i förordningen ang. bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 44, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner
och rättigheter, jämte en i ämnet väckt
motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Utredningsmannens PM, som
propositionen i denna fråga om slopande
av de s. k. handelspassen och bevillningsavgifterna
för utländska affärsmän
i huvudsak bygger på, är synnerligen
knapphändig och i vissa delar
missvisande. På s. 13 i propositionen
säger sålunda utredningsmannen, med
instämmande av kommerskollegium, att
sådana avgifter icke uttas i andra länder
än de skandinaviska.

I en motion som väckts i denna kammare
har jag bestritt dessa uppgifter,
dock utan att utskottet tagit vederbörlig
hänsyn till vad jag anfört. Jag har
förgäves försökt att ur utredningsmannens
PM och hos kommerskollegium
få redovisning för påståendet om dylika
avgifters uttagande i utlandet. År 1950,
då utredningen verkställdes, hade
Frankrike, Belgien och Luxemburg
motsvarande handelspass och bevillningsavgifter
som i Sverige. I östzonen
är förhållandena i detta avseende mycket
oklara, men Tjeckoslovakien betingar
sig dylika avgifter. I praktiskt
taget hela Sydamerika beskattades vid
den berörda tidpunkten svenska affärsmän,
och t. o. in. i USA avkräves man
skattekvitto innan man lämnar landet,
om man befunnit sig där i affärsangelägenheter.

I remissvaren har åtskilliga invändningar
gjorts. Sålunda har Exportför -

eningen förklarat, att Sverige inte borde
avhända sig ett förhandlingsvapen vid
eventuella förhandlingar med andra
stater rörande befrielse från motsvarande
utländsk beskattning för i Sverige
bosatta handelsresande. Svenska
handelsagenters förening framhåller, att
andra former måste tillgripas för att
kontrollen skall bli effektiv på utländska
agenter.

Från utskottets sida har det sagts,
att de avgifter, som det här är fråga om,
ger så litet pengar till staten. Budgetåret
1938/39 tillfördes dock statskassan
närmare 200 000 kronor. Under ett års
uppehåll i Sverige skall en utländsk
köpman erlägga en avgift av 1 200
kronor.

År 1938 krävde fyra organisationer
i en resolution till regeringen en skärpt
skattekontroll för denna typ av skattebetalare.
Varför har inte en sådan enkel
regel fastslagits, att varje utlänning,
som bedriver handel i landet, ålägges
att vid utresan visa, att han har löst
vederbörligt handelspass?

Frågan om utländska medborgares
rätt att driva handel i vårt land är föremål
för utredning. Sålunda avlämnades
år 1951 ett betänkande med förslag till
utlänningslag m. m., och 1948 års näringsrättsutredning
sysslar med samma
sak. Hela problemet borde enligt min
mening behandlas i ett sammanhang,
och den fråga, som nu är föremål för
behandling, borde inte ha ryckts ut ur
hela detta frågekomplex. Varför har det
varit så brådskande med just denna
sak?

I Norge håller man för närvarande
på att utreda denna fråga. Handelsorganisationerna
i Danmark sysslar med
samma problem. Vi har skandinavisk
lagstiftning på andra områden, bl. a.
kommissionslagen. Ingenting synes mig
vara naturligare än att gemensamma
överläggningar mellan de skandinaviska
länderna hade kommit till stånd innan
denna fråga förelädes riksdagen.

Herr talman! På grund av de bristfälligheter
och i vissa delar direkta fel -

131

Onsdagen den 14 maj 1952 em. Nr 17.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

aktigheter, som vidlåder utredningen,
hade jag tänkt att yrka på återremiss,
men eftersom betänkandet innehåller
olika förslag bör min reservation i utskottet
och mitt yttrande här i kammaren
vara tillräckligt.

Herr KÄRRLANDER: Herr talman!
Ett av huvudmotiven för avskaffande
av handelspassen är ju alt befrämja det
internationella varuutbytet. Detta bör
alltså ses som ett led i arbetet på slopandet
av onödiga hinder för den mellanfolkliga
handeln. På denna punkt är
ju också reservanten och utskottet
eniga.

Det har emellertid gjorts gällande,
att dessa avgifters bibehållande skulle
vara nödvändigt ur kontrollsynpunkt.
Jag tror dock inte att man kan hävda
den ståndpunkten, eftersom det inte
finns någon riktig kontroll där man
kan avgöra, huruvida avgifterna har
betalats eller inte. Dessutom är ju dessa
avgifters höjd inte heller något verksamt
medel mot illojal konkurrens. Man
kan inte heller påstå att avgifterna är
konstruerade på det sättet, att de verkligen
fyller det syfte, som de måhända
avsåg att fylla när de infördes.

Jag har ingen anledning att gå in
på herr Christensons i Malmö uppgifter
angående vilka länder som fortfarande
bär dessa handelspass. Jag tror inte att
dessa förhållanden på något sätt ändrar
utskottets syn på saken, och de behöver
därför inte inverka när det gäller
frågans avgörande.

Ett faktum torde dock vara att dessa
avgifter många gånger har verkat irriterande
när det har gällt handelsunderhandlingar
med länder, som inte har
dylika avgifter. Det är väl -— såvitt jag
inte fattat fel — de flesta europeiska
länderna, även om herr Christensons
uppgifter är alldeles riktiga, när han
säger att Frankrike, Belgien ocli Luxemburg
fortfarande har dessa avgifter
kvar. Vad Belgien beträffar kommer
förhandlingar om upprättande av ett

avtal mot dubbelbeskattning att tas upp
om någon tid, och därvid kommer alldeles
säkert frågan om dessa handelspass
och avgifter också att inbegripas.

Utskottet har i likhet med Kungl.
Maj :t ansett att det är klokt att dessa
avgifter nu avskaffas.

Med dessa korta synpunkter ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 3.

Ändrad lydelse av förordningen om
automobilskatt, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 45, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5
§ förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt, m. m., jämte

1 ämnet väckta motioner.

I en den 7 mars 1952 dagtecknad, til!
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 114, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt; samt

2) förordning om upphävande av förordningen
den 30 november 1945 (nr
736) angående visst undantag från bestämmelserna
i 5 § förordningen den

2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

Propositionen innebar, att —■ i avvaktan
på resultatet av en pågående
allmän utredning rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken och i syfte att
dels anpassa beskattningen efter de inträdda
förändringarna i penningvärdet
dels ock utjämna skillnaden i budgeten
för budgetåret 1952/53 mellan å ena

Nr 17.

132

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

sidan de i statsverkspropositionen upptagna
anslag, som skola avräknas mot
automobilskattemedlen, sammanlagt
504,7 miljoner kronor, och å andra sidan
de beräknade inkomsterna av automobilskattemedlen,
455 miljoner kronor,
eller alltså omkring 50 miljoner
kronor — de enligt 1922 års förordning
om automobilskatt utgående skattesatserna
skulle, räknat från och med
den 1 januari 1953, utgå med närmare
angivna förhöjda belopp.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft ett antal
i anledning av densamma väckta
motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 114, antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt; samt

2) förordning om upphävande av
förordningen den 30 november 1945
(nr 736) angående visst undantag från
bestämmelserna i 5 § förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I; 444
av herr Ohlon m. fl. och II: 549 av herr
Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:445
av herr Ewerlöf in. fl. och 11:551 av
herr Hjalmarson m. fl.,

3) motionen II: 534 av herr Hagberg
i Luleå m. fl. samt

4) motionen II: 550 av herr Rosén
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Petrén, Velander,
Wehtje, Persson i Svensköp, Hagberg i
Malmö och Sjölin, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 114 antaga vid
propositionen fogat förslag till förordning
om upphävande av förordningen
den 30 november 1945 (nr 736) angående
visst undantag från bestämmelserna
i 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt;

2. med bifall till de likalydande motionerna
1:444 av herr Ohlon in. fl.
och II: 549 av herr Ohlin m. fl., de
likalydande motionerna 1:445 av herr
Ewerlöf in. fl. och II: 551 av herr Hjalmarson
m. fl. samt motionen II: 534
av herr Hagberg i Luleå m. fl. avslå
det vid förevarande proposition fogade
förslaget till förordning angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;

3. med bifall till de likalydande motionerna
I: 445 av lierr Ewerlöf m. fl.
och II: 551 av herr Hjalmarson m. fl.
— med upphävande av tidigare fattat
beslut —- besluta att inkomsterna av
skatten vid tillverkning och import av
personbilar in. in. skulle komma vägväsendet
till godo; samt

B) att riksdagen måtte lämna motionen
II: 550 av herr Rosén m. fl. utan
åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr KRISTENSSON i Osbv: Herr talman!
Riksdagen har vid olika tillfällen
uttalat sig för den principen beträffande
motorbeskattning, att bilismen skall betala
sin andel av vägkostnaderna. Det
är med tillfredsställelse jag konstaterat,
att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har skrivit in denna princip
i direktiven för den utredning, som
nu arbetar på detta område. Jag kan
inte finna annat än att principen är
rättvis. Den är riktig också ur den synpunkten
att eljest lätt nog det kan uppstå
en snedvridning beträffande utvecklingen
på kommunikationsväsendets område.

133

Onsdagen den 14 maj 1952 em. Nr 17.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

Det är av vikt att denna princip efterleves,
men tyvärr har vid ett par tillfällen
avvikelser från densamma ägt
rum. Riksdagen fattade t. ex. förra våren
beslut om den dubbla fordonsskatten
under starkt motstånd från den dåvarande
oppositionens sida. För vår del
ansåg vi denna fördubbling av fordonsskatten
vara obehövlig och olämplig.
Framför allt riktades kritiken emot att
denna nya börda för bilismen icke skulle
komma vägarna till godo.

I höstas beslöt riksdagen en tioprocentig
skatt på bilar och motorcyklar,
som var tillverkade inom landet eller
importerade. Detta var en av den nya
regeringens första åtgärder. Såväl i beslutet
från riksdagens sida som i förslaget
från regeringen ingick att dessa
medel inte skulle komma vägarna till
godo. Man måste beklaga de avvikelser,
som ägt rum från den princip jag nyss
talade om.

Finansministern motiverar det nu
framlagda förslaget till höjning av fordonsskatten
med de ökade vägutgifter,
som kommer att uppstå under budgetåret
1952/53 genom ett ändrat redovisningssystem.
Vissa vägkostnader, som
kommer att utgå under senare delen av
kalenderåret 1953, kommer nämligen att
räknas in i budgetåret 1952/53.

Finansministern bar också motiverat
det nya förslaget med penningvärdets
fall. På den punkten skriver utskottet
ganska dunkelt följande: »Utskottet kan
för sin del icke finna någon berättigad
erinran mot att fordonsskatten i princip
anpassas till penningvärdeförändringen,
vilket av utskottet icke uppfattas så
att man därigenom på fordonsbeskattningens
område kan sägas ha infört
någon princip om indexreglering av
fordonsskatten.»

Att finansministern för sin del bar
åberopat penningvärdets fall, då det
gällde för utredningsmannen att bär utarbeta
en plan för en provisorisk böjning
av fordonsskatten, bar väckt oro
bland motororganisalionerna. Man me -

nar att det inte är riktigt att på detta
sätt införa en ny princip i beskattningen,
när det finns en annan som alla
tidigare samlat sig omkring, nämligen
att bilismen skall betala sin andel av
vägkostnaderna.

Motororganisationerna bär emellertid
medverkat vid utformningen av denna
höjning av fordonsskatten. Finansministern
har för sin del tagit hänsyn till
det förslag, som har kommit från dessa
organisationer, vid utformningen av
denna provisoriska höjning.

Jag ber att särskilt få understryka att
motororganisationernas deltagande härvidlag
har skett under den uttryckliga
förutsättningen, att andra vägar inte
stått till buds. De säger i remissvaret
den 7 februari i år att en sådan justering
av skatten endast borde komma i
fråga, om tidigare inbetalda ej förbrukade
bilskattemedel inte kan användas.
Denna del av remissvaret har tyvärr
inte kommit med i propositionen, men
jag anser att det är ganska viktigt att
räkna med denna grundförutsättning
när det gäller dessa organisationers
ställningstagande i denna fråga.

Det är klart att man från organisationerna
eller över huvud taget från
bilismens sida är intresserad av förbättrade
vägar, även om det skulle innebära
en ökad beskattning på längre sikt.
Dåliga vägar utgör för bilismen en kapitalförslitning
av stora mått på den
fordonspark som finns. Men nu är förhållandet
det, att själva ramen är bestämd
för vägutgifterna 1952/53. Vad
frågan nu gäller är riksdagens ställningstagande
till finansieringen av den
merutgift, som beror på ett ändrat budgetsystem
beträffande vägväsendet.

När det gäller storleken av denna
brist föreligger olika meningar. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen räknar med
att bristen endast skulle vara 10 miljoner
kronor, medan finansministern räknar
med en brist på ca 50 miljoner kronor.
Vilken av dessa beräkningar som
är riktig, kan man för dagen inte av -

Nr 17.

134

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

göra. Det kommer att visas efter hand.
Men även om finansministerns beräkning
är riktig, vill jag ändå göra gällande,
att man inte behöver vidta denna
provisoriska höjning av fordonsskatten
för att finansiera denna merutgift. När
jag säger detta, stöder jag mig på det
förhållande, som åberopats i statsutskottets
utlåtande nr 6 vid årets riksdag,
då man erinrar om att på budgetregleringsfonden
finns det 255,7 miljoner
kronor, som bilismen har betalt till
statskassan men som inte är använda
för vägväsendets behov. Detta är alltså
en statens skuld till bilismen. Jag menar
därför, att då man här står inför en
utgift, som framför allt beror på ett ändrat
redovisningssystem, är det ganska
rimligt, att man vid det tillfället använder
medel, som är fonderade för
bilismens ändamål, för att täcka denna
merutgift.

Det finns emellertid också andra vägar
att gå. Vi har en bilaccis, som jag
nyss talade om och som beslöts i fjol
höst av riksdagen. Vi ansåg vid det tillfället,
att denna bilaccis var onödig,
och vi yrkade liksom högern på att
dessa medel, om de mot vår vilja komme
att uttas, skulle komma vägväsendet
till godo. Detta yrkande avslogs då av
riksdagen. Genom bifall till det yrkande,
som är ställt i reservationen till detta
betänkande, har riksdagen tillfälle att
justera sitt beslut på denna punkt i rätt
riktning. Jag vet väl att man räknar
denna bilaccis som en varuskatt, vilket
den ju rent formellt är. I realiteten utgör
den emellertid en verklig börda för
bilismen och bör därför komma vägarna
till godo.

Som bekant pågår det en utredning
beträffande beskattningen av motorfordon.
Man har under denna riksdag talat
om att denna utredning skulle bli färdig
vid årsskiftet 1952/53. Jag vet inte, hur
därmed förhåller sig, men jag vet, att
man från motorfolkets sida med stort
intresse väntar på resultatet av denna
utredning. Men det förhållandet att ut -

redning pågår på detta område är också
det ett skäl att inte nu genomföra denna
provisoriska höjning, som regeringen
föreslår.

Ur dessa synpunkter yrkar jag bifall
till den reservation som till detta betänkande
är avgiven av undertecknad
m. fl.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Herr
Kristensson i Osby bär motiverat reservanternas
avslagsyrkande på denna
proposition väsentligen utifrån det
förhållandet att den ökning som här
förutsättes vara nödvändig skulle uteslutande
bero på att räkenskapsåret
för vägförvaltningen är omlagt. Det är
emellertid en ståndpunkt, som varken
departementschefen eller utskottet
kunnat finna rimlig, av det enkla skälet,
att det anses åtminstone hittills
vara ganska självklart, att i en riksstat,
som upptar en viss utgift för ett
visst ändamål, skall det också finnas
motsvarande medel att bestrida denna
utgift. Och till yttermera visso har
riksdagen redan på förslag av statsutskottet
i detta fall knäsatt denna metod.
Man har nämligen för budgetåret
1952/1953 fastställt ett väganslag av
504,7 miljoner kronor, men i inkomstberäkningarna
finns det i samma riksstat
upptaget ett belopp på allenast
455 miljoner kronor. Här föreligger
sålunda en brist, som måste täckas,
därest riksstaten skall gå ihop.

Reservanterna synes inte vara så
säkra på sin argumentering, ty de glider
omedelbart över på en annan linje.
De säger, att visserligen kommer det
kanske ur budgetteknisk synpunkt att
vara nödvändigt med denna ökning,
men det finns på specialbudgeten av
automobilskattemedel ett sådant väldigt
belopp som 255,7 miljoner kronor,
och man kan ta av detta för att
fylla på vad som behövs för att täcka
den beslutade summan, 504,7 miljoner
kronor.

Utskottet har inte ansett det rimligt,

135

Onsdagen den 14 maj 1952 em. Nr 17.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

att vi, uti den högkonjunktur, som vi
än så länge åtminstone har, skall tillgripa
dessa reservationer. Det är tämligen
klart, att ett sådant år som detta
borde rimligen de utgifter vi har för
vägväsendet bestridas av verkliga inkomster
under det budgetår de avse.
Dessutom torde det ur statsfinansiell
synpunkt vara starka skäl för att gå
den vägen. Utskottet vill för sin del
bestämt avråda ifrån att man gör på
annat sätt.

Herr Kristensson har också berört
en del beskattningar av bilismen, som
har tillgripits ur konjunkturpolitiska
synpunkter. Det var den dubbla fordonsskatten
och den tioprocentiga varuskatten
på bilar, alltsammans pengar,
som ju var avsedda att höja det budgetöverskott,
som ansågs vara önskvärt
att uppnå ur penningpolitiska synpunkter.
Nu vill herr Kristensson och reservanterna,
att vi omedelbart skall uttala
oss för att åtminstone de intäkter
vi har fått av den tioprocentiga varuskatten
skall gå till vägväsendet.

Jag skall nu bortse från frågan, huruvida
det är bevillningsutskottets sak
att framlägga förslag om hur medel
skall disponeras. Jag föreställer mig,
att det är ett annat utskott, som i det
fallet har mera att säga till om. Men
alldeles bortsett från det, så skulle det
leda till ganska underliga resultat, om
man skulle börja plocka fram intäkterna
av den ena varuskatten efter den
andra och föreslå, att man skall disponera
dem för sådana här speciella
ändamål av olika slag. Jag tror att man
då skulle komma in i en ordning som
vore föga rationell. När tid blir att
disponera det budgetöverskott, vartill
denna tioprocentiga varuskatt har bidragit,
tror jag, att vi kommer att få
fullständigt tillfredsställande förslag
om dispositionen av dessa pengar. Yi
behöver sålunda inte fatta någon ståndpunkt
i dag i det avseendet. I varje fall
kan man ifrågasätta, huruvida denna
speciella varuskatt skall användas för

vägväsendet, tv den har uttagits med
en helt annan motivering.

Den höjning av fordonsskatten, som
här föreslås, är, som också herr Kristensson
sade, motiverad med hänsyn
till penningvärdets försämring. Det är
ju allmänt bekant, att kostnaderna också
för vägväsendet har ökat. I fall man
skall göra allvar av att bilismen skall
finansiera de ökade kostnaderna för
vägväsendet, har man väl inte annan
möjlighet än att justera bilskatten just
med hänsyn till penningvärdets förändring.
Ur den synpunkten borde man
alltså här kunna vara enig om att åtgärden
är synnerligen välmotiverad.
Det är väl också ganska klart, att organisationerna
inom bilismen insett
detta, när de lämnat sin medverkan
till förslagets utformning.

Nu säger herr Kristensson, att utskottet
skulle ha uraktlåtit att citera
ett uttalande i organisationernas yttrande,
där de gör den invändningen, att
om inga andra medel står till buds
för att täcka denna brist, så skall de
medverka. Ja, herr Kristensson, det
står inga andra medel till buds för
detta ändamål. Utskottet har alltså inte
haft någonting att fördölja. Utskottet
är av den meningen, att varken automobilskattemedlen
eller specialbudgeten
eller den tioprocentiga varuskatten
skall bidra till detta, utan det är nödvändigt
för att uppehålla vägstandarden
att tillgripa denna ökade beskattning.

Vad organisationerna i övrigt har
anfört är, att de har velat ha en generell
höjning av skattesatserna. Kungl.
Maj: t har enligt utredningsmannens
förslag i stället avvägt skattesatserna
med hänsyn till fordonens tyngd. Det
är klart, att man kan ha delade meningar
om den ena eller andra beräkningsmetoden.
Men jag tror, att var och
en, som sätter sig in i frågan, skall
finna, att övervägande skäl talar för
att den tyngre trafiken, som mera sliter
vägarna, också bör bidra propor -

136 Nr 17. Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

tionsvis mer till vägunderhållet än de
lättare fordonen. Detta har varit utgångspunkten
för avvägningen av beskattningen
fordonen emellan.

Jag skall för min del framhålla såsom
ett glädjande förhållande, att vägministern
nu har gjort ett krafttag för
att öka anslagen till vägarna och att
riksdagen tillmötesgått de önskemål
som därvidlag tidigare har framförts.
Jag är övertygad om att de ökade medel
som här kommer att ställas till vägförvaltningens
förfogande kommer att
betyda en inte oväsentlig upprustning
av vägarna. Det skulle vara mycket
olyckligt om man inte kunde finna
medel för att fortsätta med detta, och
jag tror därför att den höjning av bilskatten,
som här föreslås, är ur bilismens
egen synpunkt väl försvarbar
och till bilismens eget gagn. Det är
nämligen, som också herr Kristensson
i Osby betonade, av stort värde att
vägväsendet hålles vid makt, ty det
innebär stora kapitalbesparingar för
bilismen.

När jag sålunda summerar alla de
skäl, som har anförts för och emot
detta, kan jag inte finna annat än att
det föreliggande förslaget är ur alla
synpunkter väl motiverat, och jag ber,
herr talman, att få hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Först en rättelse.
Herr Sundström säger att jag sagt att
utskottet för sin del inte återgivit organisationernas
uppfattning, att deras
tillstyrkan var beroende på huruvida
andra medel stod till buds, men utskottet
har inte handlat på det sättet, utan
utskottet har för sin del i reciten mycket
riktigt återgivit organisationernas
framställning på den punkten. Felet
föreligger i stället närmast i propositionen,
och det var det jag påtalade.

Jag delar herr Sundströms uppfattning,
att det är värdefullt med förbättrade
vägar, men det är inte där dis -

kussionen i dag står, utan det gäller
närmast finansieringen av den merutgift
för vägarna, som påföres budgetåret
1952/53 beroende på ett ändrat
budgetsystem. Herr Sundström menar,
att man inte nu bör använda de medel,
som finns i budgetregleringsfonden, för
detta ändamål. Jag är av en annan
mening och anser att man bör använda
dessa medel nu därför att utgiften i
sin tur är beroende på detta ändrade
redovisningssätt.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Det
förslag om höjning av bilskatten, som
nu föreligger, motiveras dels med den
förändring av penningvärdet som inträffat
och som ingen kan förneka, dels
med behovet av att utjämna skillnaden
mellan utgifterna för väghållningen och
inkomsterna av bilskattemedel för att
på det sättet täcka dessa utgifter.

Om riksdagen nu accepterar utskottets
förslag kan det väl inte innebära
annat än att riksdagen också godkänner
fastlåsningen utav den försämring
av penningvärdet, som inleddes med
det devalveringsbeslut, man fattade
hösten 1949. Reellt sett kan ju ett bifall
till utskottets förslag inte innebära
annat än att man godkänner en ytterligare
försämring utav den svenska
kronans värde. I det samhällssystem,
som vi genomlever och som ju är ett
kapitalistiskt sådant, måste ju en beskattning
av denna form innebära inte
bara att man fördyrar frakterna och
att resorna med bussar blir dyrare,
utan givetvis också att de varor, som
skall transporteras på detta sätt, blir
dyrare. Det betyder ju att allmänheten,
den stora köpkraften får betala det
hela. Kontentan blir sålunda att folkmassans
flertal får bestå de kostnader,
som riksdagen nu är beredd att besluta.

Jag tycker att det förslag som nu föreligger
avsevärt skiljer sig från de
tankegångar, som man från exempelvis
majoritetspartiet på förstamajmötena

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

137

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

gav uttryck för. Det skiljer sig avsevärt
från dessa därför att där fäste man en
speciell uppmärksamhet vid den ekonomiska
politiken, där man talade om att
det gällde en samling för vad man rubricerade
som och kallade »en energisk
ekonomisk politik» i kampen mot prisfördyringarna.
Nu har detta tydligen
inte varit allvarligt menat, ty de åtgärder
som nu föreslås måste ju innebära
raka motsatsen. Ingen kan förneka,
att en ökning av priserna och
därmed en höjning av prisnivån inte
kan ligga i linje med kampen mot penningvärdeförsämringen
utan innebär
motsatsen.

I motionen II: 534 säges det ifrån,
att i fråga om balans mellan vägutgifter
och skattemedel finns det inte
några hållbara skäl att just nu lansera
den princip som man här föreslår. Det
bär också i motionen erinrats om, och
jag vill kanske närmast erinra utskottets
talesman om detta, att staten både
under och efter kriget tagit in skattemedel
för vägväsendet, som man sedan
inte alls har tagit i anspråk för samma
ändamål. Nu var ju utskottets talesman
försiktig och sade, att det gällde det
man tar in under ett budgetår, och jag
kan förstå denna försiktighet när det
gäller att på allt sätt överbalansera
budgeten och därmed samtidigt också
plundra folket.

Vi har också i motionen hänvisat till
att det finns möjligheter att beskatta
konjunkturvinsterna på ett hårdare sätt
än vad som hittills skett och att dessa
båda åtgärder skulle ge betydligt mera
pengar än vad som äskats i utskottets
förevarande utlåtande.

Nu säger utskottet, att den väg som
anvisats i motionen icke är någon godtagbar
lösning för finansieringen av
kostnaderna för vägväsendet. Jag måste
säga, att man i utskottet är försiktig i
sina yttranden, när man inte söker tillkännage
varför denna väg icke skulle
vara godtagbar.

Vi bär nu att ta ställning till försla -

get, sådant det föreligger. Det gäller
här en ny skatt, som svenska folket
skall begåvas med. Vi konstaterar då,
att det bara har gått en vecka sedan vi
upplystes om att man från regeringens
sida var färdig att lägga fram förslag
om skattelindring. Enligt regeringsorganet
var det finansminister Sköld som
skulle ge svenska folket denna skattelättnad.
Det är klart att folket gladde
sig över att skatterna skulle bli lägre,
men jag tror att vi alla blev ganska
fundersamma när vi sedan konstaterade,
att riksdagen snart sagt vid varje
plenum har att behandla nya skatteförslag,
som innebär höjda skatter i
stället för skattelättnader. Dessa skatteförslag
innebär att riksdagen ger med
ena handen och tar tillbaka ännu mera
med den andra.

Jag tycker då att det är på sin plats
att säga, att den indirekta beskattningen
är en form av beskattning som vi på
kommunistiskt håll alltid har bekämpat
och alltid kommer att bekämpa, därför
att den drabbar det stora flertalet, de
små inkomsttagarna, hårdare och tyngre
än övriga invånare i samhället.

Jag skall här bara med ett mycket
kort och sammanfattande exempel söka
åskådliggöra vad jag menar. Eåt oss
tänka oss en arbetare med en årsinkomst
på 8 000 kronor. Det är ju inte
någon särskilt hög inkomst, även om
den kan betraktas som normal. Denne
arbetare har, tänker vi oss, hustru och
ett barn, och han har normala utgifter
och normala anspråk. Han köper inte
mer än vad han behöver och ödslar
inte på något sätt. Om denne arbetare
ville anstränga sig med att räkna ut
vad han under året erlägger i skatt, så
skulle han till sin förskräckelse finna,
att han utöver de 1 200 kronorna i direkt
skatt — vi förutsätter då en kommunalskatt
på 10 kronor — även erlägger
över 800 kronor i indirekt skatt vid
sina inköp av kaffe och andra indirekt
beskattade varor, något som väl folk i
allmänhet inte tänker på. Kontentan

138 Nr 17. Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

blir då att denne man, som jag föreställer
mig kan vara ett genomsnittsexempel,
på en årsinkomst av 8 000
kronor betalar över 2 000 kronor i direkt
och indirekt skatt, d. v. s. han ger
mer än en fjärdedel av sin lön tillbaka
till staten i form av skatter av ena eller
andra slaget.

Detta är ett mycket enkelt exempel.
Jag skulle naturligtvis kunna göra
denna redovisning mera ingående, men
jag vill inte ta tiden i anspråk med utförligare
detaljer. Jag har med detta
exempel bara velat säga, att vi på kommunistiskt
håll är motståndare till den
utplundringspolitik — jag kan inte
finna något lindrigare uttryck — som
bedrives på skattepolitikens område.
Vi är anhängare av att penningvärdet
bevaras. Det skall inte förstöras på det
sätt, som de ansvariga krafterna hittills
gjort och tydligen också i fortsättningen
kommer att göra.

Utskottet säger i motiveringen att det
inte finns någon berättigad erinran mot
att fordonsskatten i princip anpassas
till penningvärdesförändringen — jag
skulle vilja säga, att man där skall läsa
penningvärdesförsämringen i stället för
penningvärdesförändringen. Det uttalande
utskottet gör tycker jag är ganska
typiskt. Det är typiskt för alla de avgöranden,
som äger rum här i riksdagen.
Vi har haft att behandla en rad
av frågor, där det gällt att söka tillförsäkra
folket en någorlunda godkännbar
ersättning i olika sociala frågor. Vi har
rest krav på kompensation med hänsyn
till penningvärdets försämring i olika
frågor av reformistisk karaktär. Vi har
krävt exempelvis sjukförsäkring och
olycksfallsförsäkring, och på pensionsförsäkringens
område har vi begärt, att
pensionärerna skulle få en ersättning,
som ligger något så när i nivå med det
tillstånd vi nu befinner oss i på grund
av den ekonomiska politik man bedrivit.
Men varje gång vi ställt dessa krav
har vi mötts av en avvisande gest, och

så har man varit mycket försiktig och
mest tagit hänsyn till statens finanser.

När det nu gäller att statskassan skall
få in mera pengar är man på nytt beredd
att hänvisa till penningvärdets
försämring. Jag kan, herr talman, inte
erinra mig mer än en enda gång här i
riksdagen, då riksdagen ganska kraftigt
sagt ifrån, att nu måste vi ändra på
ett förhållande som uppstått genom
penningvärdets försämring; det var
när det gällde höjningen av riksdagsmännens
egna pensioner.

Nu kommer vi igen, och nu säger
man, att med hänsyn till penningvärdets
försämring måste man ta ut mer
och mer pengar. Men man har varit
avvisande när det gällt sociala frågor,
som för arbetarna varit av väsentligt
värde. Jag kan inte komina till någon
annan uppfattning än att riksdagen, om
man vill bevara penningvärdet, om man
inte vill fortsätta på den väg som man
hittills beträtt och som betyder en försämring,
måste avslå det förslag som
här föreligger. Vår grupp kommer att
stödja reservationen, vilket innebär ett
bifall till vår motions yrkande.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Det förefaller mig som om herr
Sundström något gled förbi kärnpunkten
i problemet, som dock är den att
de i runt tal 505 miljoner kronor, det
här är fråga om, endast formellt avser
budgetåret 1952/53. Reellt inkluderas
häri även senare hälften av kalenderåret
1953.

Mot bakgrunden av detta konstaterande,
som han inte lär kunna vederlägga,
skulle jag vilja fråga herr Sundström:
Anser herr Sundström det rimligt
att landets motorfordonsägare skall
extra beskattas bara för att man nu anser
sig böra lägga om redovisningsperioden
för de statliga väginvesteringarna?
För egen del kan jag inte finna,
att en sådan ordning ur någon som
helst synpunkt är rimlig. Å andra sidan
måste pengarna självfallet skaffas —

Onsdagen den 14 maj 1952 em. Nr 17. 139

Ändrad lydelse av förordningen om antomobilskatt, m. m.

riksdagen har ju beslutat om dessa 505
miljoner kronor. Vi har i vår reservation
pekat på de vägar, som man här
kan gå fram på.

Den förste ärade talaren här i debatten
har ganska utförligt uppehållit sig
vid denna fråga. Jag har därför inte
anledning gå in i detaljer, men jag
skulle inte desto mindre vilja fästa
uppmärksamheten vid en alldeles speciell
angelägenhet. Det gäller det yrkande,
som är ställt i punkt 3 i reservationen.
Reservanterna hemställer,
att riksdagen måtte upphäva sitt beslut,
fattat förra året, i fråga om den
s. k. varuskatten, skatten på tillverkning
och import av personbilar m. m.,
och bestämma att dessa medel skall gå
till vägväsendet. Riksdagen beslöt ju
förra året, att dessa medel icke skall
gå till vägväsendet. Skatten motiverades
med att den ingick i de allmänna
åtgärderna för penningvärdets bevarande
och inflationens bekämpande. Detta
spörsmål riktar uppmärksamheten på
den principiella grunden för hela vår
bilbeskattning.

Vi får dock inte, herr talman, glömma
bort att riksdagen knäsatt principen
att bilskattemedlen skall reserveras
för vägväsendet. Så tidigt som 1922
fick vi vår första automobilbeskattning,
och redan där gav man uttryck åt den
meningen, att biltrafiken i gengäld för
den ökning av väghållningsbesväret
den medför för väghållarna borde lämna
ett skäligt bidrag till vägväsendets
gagn genom särskild automobilskatt.
»Härom torde numera råda enighet»,
heter det i utskottsbetänkandet den
gången. Mera en passant kan erinras
om att ett av namnen under detta utskottsbetänkande
inte torde vara den
nuvarande finansministern obekant.

Denna princip har sedan vidhållits.
Den togs upp av 1937 års bilskatteutredning,
och den godtogs av 1938 års
riksdag, som uttalade att dessa bilskattemedel
skulle tagas ut för att »täcka
den andel av kostnaderna för vägväsen -

det, som skäligen bör belöpa på motorfordonstrafiken»,
som det uttryckligen
och ordagrant heter i bevillningsutskottets
betänkande nr 16 vid 1938 års
riksdag.

Om man nu fasthåller vid detta fundamentala
faktum, att automobilskattemedlen
skall användas för vägväsendets
behov, följer, såvitt jag förstår, därav
att en höjning av beskattningen av motorfordonstrafiken
endast kan motiveras
med att de disponibla medlen inte
räcker till för de för dessa ändamål
föreslagna utgifterna. Hur förhåller det
sig med den saken?

Det kan kanske vara av ett visst värde
att erinra kammarens ledamöter om
vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
själv har anfört i denna angelägenhet.
Dess yttrande är redovisat på s. 7 i
bevillningsutskottets betänkande. Där
erinrar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om att det belopp som vi nu talar
om, 504,7 miljoner kronor, avsåg »anslag
på riksstaten för budgetåret 1952/
53 och icke kostnaderna under samma
budgetår utan kostnaderna under tiden
den 1 juli 1952—den 31 december 1953,
och att då kostnaderna under budgetåret
i statsverkspropositionen beräknats
till cirka 440 miljoner kronor —
vilket belopp med mer än 50 miljoner
kronor understege nyssnämnda anslag
— vore en ökning i beskattningen av
motorfordon icke erforderlig för att
täcka vägväsendets utgifter under ifrågavarande
budgetår». Jag tycker det
skulle vara tämligen svårt för riksdagen
att gå emot vad väg- och vatten
har anfört i detta hänseende.

Då många ärenden är kvar på föredragningslistan,
herr talman, skall jag
inte fördjupa mig i dessa ting. Jag vill
bara ännu en gång understryka, att
jag anser, att riksdagen har all anledning
vidhålla den principiella linje i
fråga om automobilbeskattningen, som
den så länge tidigare har praktiserat.
Ett beklagligt undantag har gjorts, då
man förra året beslöt den s. k. varu -

140 Nr 17. Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

skatten på personbilar. Man kallade den
också bilaccis. Man kan använda vilket
ord man vill, men det går inte att
bestrida att det är fråga om en bilbeskattning
i vanlig mening, och rätteligen
skulle den ha gått till vägväsendet
lika väl som bilbeskattningen i annan
ordning.

Med vad jag här anfört, herr talman,
hemställer jag om bifall till reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det var
egentligen ett yttrande av herr Kristensson
i Osby som föranledde mig att
begära ordet. Men innan jag kommer
fram till detta vill jag begagna tillfället
att yttra några ord om den föreliggande
frågan och framför allt om dess
kärnpunkt.

Herr Kristensson erinrade ju om —
och herr Hagberg i Malmö har varit
inne på samma sak — att vägväsendet
betalas med fordons- och bensinskatterna.
Nu är det ett faktum, att utgifterna
för nästa år kommer att öka med
50 miljoner kronor. I nästa års budget
måste det alltså tas upp ett belopp,
som är 50 miljoner kronor större än
det annars skulle ha blivit, och denna
utgiftsökning måste täckas. Frågan är:
Hur skall detta ske? Det är just på denna
punkt som det framträder en så klar
skillnad mellan riksdagsmajoriteten
och den i dag förenade oppositionen,
företrädd av herr Kristensson i Osbv,
herr Hagberg i Malmö och herr Dahlgren.

Vi får ju ha klart för oss att läget i
dag i konjunkturavseende inte är mindre
framträdande än det var före Koreakriget,
och på den tiden betraktade
vi läget såsom en tillspetsad överkonjunktur.
Vi vet inte hur det kommer
att gå, men vi befinner oss i dag fortfarande
i denna överkonjunktur. Vi för
vår del anser då att .statens utgifter
måste täckas med verkliga inkomster.

Oppositionen anser att de ökade ut -

gifterna kan täckas, som man säger,
genom att fonderade medel tas i anspråk.
Det betyder i grund och botten
ingenting annat än att man skall täcka
utgifterna genom att minska överbalanseringen
av budgeten — det blir den
reella verkan av ett sådant beslut. Och
det betyder en försvagning av den ekonomiska
politiken.

Det är visserligen sant att man här
fört fram den tanken, att man skulle
använda bilaccisen under motivering
att bilskatter skall användas för vägväsendet.
Vad man en gång fastslagit
är, att de ordinarie bilskatterna — fordons-
och bensinskatten — skall användas
för vägväsendet, och vägväsendet
skall bekostas därav. Men det har
aldrig fastslagits att skatter av olika
slag, som tillkommit som led i konjunkturutjämningen
skall användas för detta
ändamål, och det har ju förresten
aldrig ifrågakommit, att tullen på bilar
skall gå till vägväsendet. Det går väl
inte att dra gränser så att man säger,
att all inkomst som kommer till staten
via avgifter som på ett eller annat sätt
hänger samman med automobiler skall
användas till vägväsendets bekostande.

Men vad innebär det om man tar
bilaccisen till förfogande för detta ändamål?
Jo, det blir precis samma sak
—- en minskning av budgetens överbalansering.
Det blir ju ingen skillnad.
Det finns ingen anledning till att man
särskilt skulle utpeka bilaccisen, när
man ändå vill täcka utgifterna med tillhjälp
av en minskning av budgetöverskottet.

Det har här gjorts mycket stor affär
av att detta är en bokföringsmässig och,
säger man, tillfällig utgift. Är det någon
som tror, att vi till nästa års riksdag
kommer med utgifter för vägväsendet,
som är lägre än de vi i år har
föreslagit? Det finns ingen anledning
att tro detta, och det är ganska säkert
att man normalt får räkna med ökade
kostnader för vägväsendet. Därför är
det väl intet fel att man nu, som vi

141

Onsdagen den 14 maj 1952 em. Nr 17.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

för vår del vill, låter bilskatterna få
den höjd som behövs för att betala
vägväsendets kostnader. Men när jag
för min del, herr Kristensson, liar pekat
på frågan om de olika skatternas
förhållande till penningvärdeförändringen,
så har det inte varit med den
avsikten att däri skulle ligga en ny
princip, att dessa skatter skulle anpassas
efter penningvärdet. Det har allenast
varit fråga om ett motiv för att
man skulle lägga skattehöjningen på
fordonsskatten och inte på bensinskatten.
Eftersom bensinskatten men inte
fordonsskatten har följt med penningvärdeförändringen
blir det naturligt
att låta höjningen falla på fordonsskatten.
Detta är den enda mening som ligger
i att frågan om penningvärdet bar
tagits med i resonemanget.

Under detta anförande hade herr talmannen
övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag börjar där finansministern
slutade. Herr statsrådet sade att när han
i direktiven för utredningsmannen har
angivit, att man skulle införa principen
penningvärdets fall och ta hänsyn till
detta vid utarbetandet av detta provisoriska
förslag till höjning, har han därmed
inte velat ange någon ny princip
på detta område, utan han vidhåller att
principen skall vara den, att bilismen
skall betala sin andel av vägkostnaderna.
Det var värdefullt att detta bekräftades.

Finansministern för diskussionen till
budgetöverskottet och säger att vi ur
den synpunkten, att vi bör bevara ett
högt budgetöverskott, inte bör gå den
väg som reservanterna bar anvisat. Jag
vill på den punkten bara säga, att finansministern
enligt propositionen, som
innebär ett komplement till statsregleringen,
bar räknat med ett budgetöverskott
för budgetåret 1952/53 på 904
miljoner kronor vid eu uttagningsproccnt
av 100. Jag vill alltså göra gällande

att det finns medel till förfogande. Men
jag skall i övrigt be att få säga, att vi
säkert har anledning under denna riksdag
att återkomma till funderingar kring
budgetöverskottet och de finansiella
problem som därmed sammanhänger.

Beträffande bilaccisen säger statsrådet
att denna inte bör användas för
vägkostnaderna, och han påpekar att
det inte är någon som har yrkat på att
den tull, som tas ut på bilar, skall gå
till vägkostnaderna. Nej, det är inte någon
som bar yrkat på det, men tullen är
väl på detta område liksom så ofta annars
ett skydd för den inhemska tillverkningen;
den är av gammalt datum.
Bilaccisen däremot är en ny börda som
vänder sin udd mot nyköpare av bilar
och motorcyklar, och det förefaller ganska
rimligt, om vi tänker på en svensk
arbetare, som använder sin motorcykel
för att komma till sin arbetsplats, att
den accis han betalar också kommer
vägarna till godo.

Så säger herr statsrådet att vi får
högre vägkostnader budgetåret 1953/54.
Det är möjligt att det blir fallet, och jag
tror att detta ur många synpunkter skulle
vara glädjande, eftersom vi har en
allvarlig eftersläpning i fråga om vägarna
och åtskilligt att ta igen, men,
herr statsråd, finns det inte utsikter för
att den utredning, som arbetar på detta
område, skall kunna bli färdig i sådan
tid. att man till nästa års riksdag skulle
kunna ha en grundlig översyn av dessa
beskattningsregler, eu översyn som skulle
kunna ligga till grund för de vägkostnader
som faller på det budgetår
som kommer efter nästa?

Herr talman! Då den dubbla fordonsskatten
nu skall försvinna, förefaller
det mig som om regeringen med mycket
spanande och spejande ögon skulle söka
efter nya .skatter på bilismen. Jag kan
inte säga annat än att det verkar som
om uppfinningsrikedomen skulle vara
stor. I oktober månad i fjol kom förslaget
om bilaccisen, som skulle ge en inkomst
på 50 miljoner kronor för det

Nr 17.

142

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

kommande budgetåret och som för budgetåret
1952/53 beräknas ge 70 miljoner
kronor, och nu föreslår finansministern
en ökning av fordonsskatten med över
50 miljoner kronor.

Om man ser på denna böjning av bilbeskattningen
och tar hänsyn både till
bilaccisen och till den höjning av fordonsskatten,
som nu förestår, kommer
man upp till ungefär samma summa som
den dubbla fordonsskatten var avsedd
att ge. Då denna infördes räknade man
med att den skulle ge 105 miljoner kronor
per budgetår. Jag kan inte annat
än fråga: Är det på detta sätt som den
nya regeringen vill genomföra skattelättnader?
Mig förefaller detta inte vara
någon lättnad. Det förefaller mig som
om det under sådana förhållanden inte
vore stort värde med borttagandet av
den dubbla fordonsskatten, då man genast
är färdig att införa nya skatter, som
visserligen inte bär samma namn men
som ändå lägger samma totala börda
på bilismen, låt vara med udden mera
riktad mot nyförvärv.

Jag är, när jag talar om detta, förvånad
över att bondeförbundet i regeringen
vill lämna sin medverkan till
denna politik, ty bondeförbundet har
ändå tidigare slagit vakt om bilismens
berättigade intressen och mycket hårt
hållit på principen, att de skatter, som
man tar ut av bilismen, bör komma vägarna
till del. Och den principen, herr
talman, är det synnerligen angeläget att
upprätthålla bl. a. av det enkla skälet,
att förbättrade vägar betyder större livslängd
för bilarna.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Jag begärde
ordet för att framföra en alldeles
speciell synpunkt i det här sammanhanget.
Uppe i våra trakter — och jag
tror över huvud taget i större delen av
Norrland -— har förhållandena på vägarna
i synnerhet denna vår på ett särdeles
markant sätt understrukit behovet
av en skattelagstiftning av det slag som
här föreslås.

Skulle jag ha någon anmärkning att
rikta mot Kungl. Maj:ts förslag skulle
det vara denna, att förslaget inte mera
ansluter sig till utredningsmannens yrkande,
utan att man har gått på en kompromiss
med hänsyn till bilorganisationerna.

Ser man på förhållandena på vägarna
så är det ett faktum, att svårigheterna,
som har ökat för varje år, är en
följd av utvecklingen av den tunga trafiken.

Skadorna under tjällossningen har
även tidigare kunnat vara betydande,
men inte i någon jämförelse med vad
som har varit fallet under senare år,
när den tunga trafiken i synnerhet i
Norrland, där vi har de tunga skogsproduktstransporterna,
har satt in i den
utsträckning som har skett. Genom den
oupphörliga tunga trafiken kvarstår
tjällossningsskadorna långt fram på
sommaren, varigenom vägarna blir nästan
ofarbara under en lång tid. Det kan
således konstateras att det är den tunga
trafiken som har åstadkommit detta förhållande
och som gör att vi på vägväsendets
område nu står inför väldiga
restaurerings- och omläggningsuppgifter.
Våra vägar är ju inte byggda för
denna tunga trafik. Då är det ju naturligt
att dessa ökade kostnader bäres av
den tunga trafiken på samma sätt som
de ökade försäkringspremierna. Försäkringspremierna
har ju stigit alldeles
våldsamt på detta område, men det är
inte så stor opposition däremot, ty man
vet att de är förorsakade av bilismens
utveckling och den därmed följande ökningen
i olycksfallsfrekvensen. Samma
förhållande är således gällande även
här: det är den tunga trafiken som skapat
dessa problem, och därför bör beskattningen
också läggas så, att denna
trafik får bära de ökade kostnaderna.

Man kan nog därför säga att bilismen
— som framhållits av herr Kristensson
och andra — inte ställer sig avvisande
mot vad som här framföres. Man inser
på det hållet att det är nödvändigt att

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

143

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

på detta område mera medel insattes
för att få vägarna i ett bättre skick.
Bilisterna betalar säkerligen för detta
ändamål gärna en ökad skatt i den mån
det är nödvändigt.

Ifrån dessa utgångspunkter är det ju
förklarligt, att det är riksdagens uppgift
att se till, att medel finnas till förfogande,
som kan disponeras i samma
mån som arbetskraft undan för undan
kan göras tillgänglig för den här ifrågavarande
uppgiften.

Av vad som har framkommit är det
ju alldeles självklart — om vi i det här
fallet som i övrigt när vi diskuterar budgetpolitiken
inte får begränsa oss till ett
budgetår utan måste sträcka blicken
längre framåt — att det måste vara ett
livsintresse även för bilismen, att medel
ställes till förfogande för att sättas
in för denna utomordentligt viktiga uppgift
som jag här har antytt.

Med dessa synpunkter och med stöd
av vad som i övrigt har framförts från
utskottets och herr statsrådets sida ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Jag undrar, om inte
herr Orgård här har slagit in fullständigt
öppna dörrar. Diskussionen gäller
ju inte alls storleken av det belopp, som
skall ställas till förfogande för vägväsendet.
Alla är vi ense om att vägarna
mångenstädes är i dåligt skick, icke
minst i den landsdel för vilken herr
Orgård är en talesman. Men det är inte
denna angelägenhet det gäller, utan saken
gäller hur dessa omkring 505 miljoner
kronor skall finansieras. Det är
på den punkten meningarna bryts, och
jag har den bestämda uppfattningen
att det är orimligt att gå till väga på
det sätt som departementschefen ifrågasatt,
nämligen att ta ut denna extra
skatt av bilismen för att genomföra en
teknisk omläggning av redovisningsperioden
för de statliga väginvesteringarna
till kalenderår.

Finansministerns motiv är ju naturligtvis
djupare sett det, att han även
på detta område, även med dessa medel
vill bli i tillfälle att fortsätta den
budgetöverbalanseringspolitik, som han
anser vara riktig. Men då skulle jag
vilja fråga, och det tycker jag är en
ganska väsentlig omständighet i det
här sammanhanget: Varför skall motorismen
såsom en speciell grupp med
en speciell beskattning bidraga till den
budgetöverbalanseringspolitik, som finansministern
nu bedriver? Varför
skall man plocka ut just bilisterna i
detta speciella sammanhang? Jag har
ingenting emot att man tar ut av bilismen
de medel, som behövs för vägväsendet.
På den punkten tror jag, att
herr Orgård och jag har samma uppfattning.
Vad jag protesterar emot är
att man här använder sig av motorismen
som en bricka i spelet om den ekonomiska
politiken.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att något framhäva och
understryka en eller två synpunkter
och kanske göra ett litet tillägg. Jag
gör det av den anledningen att det förefaller
mig som om det vore ganska
viktigt, både med hänsyn till den fråga
som vi här diskuterar och med hänsyn
till hela frågan om tydligheten och uppriktigheten
i den statsfinansiella debatten
att vissa punkter blir så fullständigt
klargjorda att det inte kan råda
något tvivel om dem.

Här har såväl herr Kristensson som
herr Hagberg i Malmö och kanske ytterligare
någon talare med all rätt påpekat,
att det i detta sammanhang föreligger
eu teknisk omläggning av redovisningsmetoden,
om man så vill
kalla det en ändrad bokföring. Och så
säger finansministern, att det är ju
klart att det här gäller »en ökad utgift»
och att den måste täckas. Men
finansministern vet ju lika bra som någon
annan, att »en ökad utgift», som
följer av att man ändrar bokföringsme -

Nr 17.

144

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

toden, är någonting helt annat än en
i verklig mening ökad samhällsekonomisk
utgift. Det är ju inte tal om att
man under 12 månader skall förbruka
detta anslag, utan det är meningen att
förbruka det under ungefär 18 månader.
Då är det ju ändå ganska märkvärdigt,
som här har påpekats, att därför
att regeringen vill lägga om redovisningstekniken
på detta område, så
skall man ta ut mera pengar av bilismen
på 12 månader än som samhället
tänker använda på 12 månader.
Men det är det som finansministern,
regeringen och utskottsmajoriteten vill.
Bilismen har åtagit sig att betala vägunderhållet,
och nu kommer staten och
säger att man på 12 månader skall betala
underhållet för 18 månader och
sedan för framtiden varje 12-månadersperiod,
förmodar jag, vidare för 12
månader.

Gör en jämförelse med ägare av
jordbruk eller bostadsfastighet, som
har vägunderhållsskyldighet, som ju
förekom så mycket förr i tiden! Jag
har själv vuxit upp på ett ställe där
detta förekom. Antag att finansministern,
som ju vad gäller egna hemmen
och bostäderna i villasamhällen visat
en viss förståelse, vände sig till ägaren
av ett jordbruk eller en bostadsfastigliet,
som har vägunderhållsskyldighet,
och sade: »Nu skall Ni betala vägunderhåll
för 18 månader det bär
året.» — »Varför skall jag göra det?»
— »Därför att jag har ändrat bokföringen.
» Vad skulle ägaren av jordbruksfastigheten
eller villafastigheten
svara då? Han skulle säga: »Har inte
finansministern någon möjlighet att
tillgripa en avbalanserad bokföringsåtgärd,
så att vi fortsätter att betala för
12 månaders utgifter på 12 månader?»
Utskottsreservanterna har ju redovisat,
att det finns en mycket enkel bokföringsmetod
att avbalansera den rent
bokföringsmässigt men icke realekonomiskt
ökade belastning som det bär är
tal om.

Herr talman! Det förefaller mig som
om herrar Kristensson och Hagberg har
alldeles rätt, när de här på något annat
sätt framfört precis denna tankegång.

Nu säger utskottsmajoriteten, att bär
föreligger statsfinansiella skäl för att
man skall ta ut mera pengar. Jag vet
inte vad utskottet här menar med statsfinansiella
skäl. Skall det vara för att
bibehålla en viss överbalansering? Om
jag fattar ordet rätt, måste utskottsmajoriteten
ha funnit på någon ny
princip för staten att öka sin förmögenhet
reellt sett med ett visst belopp
per år, tv det statsfinansiella rör ju
statens finanser. Jag visste faktiskt inte
att vi hade några statsfinansiella skäl
för denna överbalansering av budgeten.
Jag måste ha missförstått finansministern
under alla de många och långa
diskussionerna på detta område, ty han
har framhävt, såvitt jag har fattat, de
realekonomiska och samhällsekonomiska
skälen med hänsyn till konjunkturläget
o. d. som skäl för överbalansering.

Nåväl, om jag då tar upp de samhällsekonomiska
skälen, finns det nu
några samhällsekonomiska skäl för att
man skall täcka 18 månaders utgifter
med 12 månaders inkomster och därigenom
införa ett reellt samhällsekomiskt
överskott, som dock icke bokföringsmässigt
framträder som överskott?
Vad skulle de samhällsekonomiska skälen
för det vara? Skall man öka den
reella överbalanseringen därför att finansministern
lägger om redovisningstekniken?
Det tycks vara detta som är
meningen.

Men överkonjunkturen har ju snarast
blivit något mindre utpräglad än
tidigare. Finansministern hänvisar till
läget före Koreakriget, men det är ju
ändå en mycket mindre skarp överkonjunktur
nu än för ett år sedan. Att
man i detta läge med mera dämpad
konjunkturtendens skall öka den reella
överbalanseringen — inte den bokföringsmässiga
— av det skälet, att re -

145

Onsdagen den 14 maj 1952 em. Nr 17.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

dovisningstekniken och anslagsmetoden
ändrats, det förefaller mig vara
rätt egendomligt.

Nu började ju finansministern med
alt tala om en ökad utgift utan att klargöra
precis vad det var. Men han kunde
vid slutet av sitt anförande ändå inte
bestrida — det framgick indirekt av
vad han sade — att här är det fråga
om att ta ut mera pengar än som förbrukats
under en 12-månadersperiod.
Vad försvarade han det då till sist med?
Han sade, att visserligen kan vi nu
inte på 18 månader använda mer än
vad vi tar ut på 12 månader, men nästa
år kommer vi nog att för vägarna behöva
så mycket pengar att man kan
behöva dessa skatter.

Alltså är finansministerns motivering,
att därför att man ett annat budgetår
på 12 månader behöver så mycket
pengar, skall man ta ut dem redan
det här året, då man inte kan använda
dem. Men observera att detta är en
helt annan motivering än den mera
bokföringsmässiga. Detta är en ny princip,
att om man kan vänta en ökad utgift
för budgetåret efter nästa budgetår,
skall man höja skatten ett år i förväg.
Jag vet inte om vi i allmänhet brukar
förfara på det sättet, men det är i varje
fall en helt annan motivering. .lag tycker
inte det är en tillräcklig motivering.

Herr Orgård talade om att vägväsendets
tillstånd i Norrland motiverade
denna höjda skatt. Ack, herr Orgård,
om det vore så bra att vägarna bleve
bättre bara därför att skatterna höjdes,
skulle jag kunna förstå denna inställning.
Men, herr Orgård, det blir ju inte
bättre vägar under nästa 12-månadersperiod
därför att man tar ut mera
pengar. Vägarnas tillstånd beror på hur
mycket medel man använder. Jag undrar
om inte herr Orgård får modifiera
sin förtjusning å bilismens vägnar över
att det skall betalas mer pengar än
som kan användas på en tolvmånadersperiod.
Att man inom bilismen vill ha
10 — Andra kammarens protokoll 7952.

bättre vägunderhåll är alldeles klart,
och man är villig att betala för det om
man får det, men man har som alla vet
inom bilismen inte uppgivit principen
att betala för vad man får men inte betala
för mer än man får, ty det betyder
ju en sådan här extrabeskattning som
statsmakterna tidigare har uttalat sig
emot.

Herr talman! Det som har givit upphovet
till allt detta är en bokföringsfråga.
Den bokföringsfrågan kan lätt
klaras på den väg, som reservanterna
har angivit. Det är intet motiv för att
på 12 månader ta ut pengar som skall
förbrukas på 18 månader. Den skatteåtgärd
som syftar till detta senare är
onödig. Den står dessutom i dålig överensstämmelse
med de löften som statsmakterna
har givit och de principdeklarationer
rörande bilbeskattningen och
vägunderhållet som många gånger har
antagits här i riksdagen.

Herr ORGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara säga till herr
Ohlin, att jag underströk betydelsen av
en sådan omläggning av skatten att den
tyngre trafiken får bära proportionsvis
tyngre skatt än den lättare.

Beträffande kostnaderna vill jag
säga, att om man håller på att en överbalansering
av budgeten alltjämt är
nödvändig, en åsikt som oppositionen
nu tycks ha släppt, så är det nu inte
så mycket vi ha att röra oss med och
jag anser att man även bör se på längre
sikt. Jag tror att bland andra herr
Ohlin på 1930-talet gjorde sig till förespråkare
för en budgetpolitik som innebar,
att man skulle ha balansering
icke över ett budgetår utan på längre
sikt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Det
var någon här som talade om den s. k.
bilaccisen och i sammanhang därmed
frågade, huruvida det inte är bondeförbundets
åsikt att bilskattemedlen skall
Nr 17.

146 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

användas till vägunderhåll. Ja, utan
tvekan vill bondeförbundet att bilskattemedlen
skall gå till detta ändamål,
men det betyder inte, menar jag, att
bilaccisen skall användas för vägväsendet.
Bilaccisen har tillkommit för ett
speciellt ändamål. Den är inte avsedd
att användas för vägväsendet, utan det
förhåller sig med den precis på samma
sätt som med tullen på bilarna, som
herr Kristensson nämnde. Den tullen
har en speciell uppgift, främst att
skydda hemmaindustrien. Bilaccisen
har också en speciell uppgift, nämligen
att skydda det inhemska penningvärdet.
Det betyder ingalunda att motorismen
har drabbats av någon speciell
pålaga. Var och en erinrar sig
säkert från höstriksdagen att vi antog
ett förslag till allmän investeringsavgift,
som ju drabbar näringslivet i
gemen.

Jag kan för övrigt inte finna någon
rim och reson i att man skulle ålägga
just de nya bilinnehavarna en speciell
pålaga för vägväsendet. Däremot kan
jag finna det förnuftigt, att man pålägger
en särskild avgift i syfte att förhindra
bilinköp eller fördröja dem tills
penningvärdet stabiliserats. Konsekvensen
av den ståndpunkt, som bland
andra herr Kristensson har intagit,
skulle enligt min mening vara, att man
portionerade ut inkomsterna av investeringsavgiften
till de branscher varifrån
pengarna har hämtats, så att skoindustrien
skulle få en post som ungefär
svarade mot vad staten har tagit in
på maskiner som skoindustrien har investerat,
textilindustrien likaså, kullagerindustrien
likaså o. s. v. Vart skulle
detta bära hän? Ger ändå inte detta
ett klart belägg för att man inte bör,
om jag får citera ett uttryck som vi
har i min hemtrakt, blanda ihop ärter
och fårskinn? Sammanhanget blir ganska
löst, om man gör på det sättet.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Herr statsrådet

Hedlund talade om bilaccisen. Jag vill
i samband därmed erinra om att vårt
skäl för att gå emot bilaccisen var, att
vi hade en importreglering — den varar
fortfarande — och vi anser att bilaccisen
var onödig i det syfte till vilket
den var ämnad. Det har ofta framhållits,
att bilaccisen är ett komplement
till investeringsavgiften, och jag tror att
statsrådet Hedlund vidrörde den frågan.
Men för att man lägger en skatt på lastbilar
som används i rörelse, kan jag
inte förstå att man skall lägga en skatt
på försäljning av personbilar och motorcyklar
till privatpersoner.

Dessutom vill jag erinra herr statsrådet
Hedlund om att när frågan om
investeringsavgiften var föremål för
behandling här i kammaren, hade
folkpartiet den uppfattningen, att lastbilar
och omnibussar borde fritagas
från investeringsavgiften för att man
på det sättet skulle få likvärdiga konkurrensförhållanden
mellan statlig och
enskild drift på detta område.

Jag skall, herr talman, tillåta mig citera
några ord som statsrådet Hedlund
anförde här i riksdagen under debatten
om den dubbla fordonsskatten. Jag
förmodar att statsrådet är av samma
mening, men jag vore tacksam om statsrådets
handlande också ginge i den
riktningen. Statsrådet säger på tal om
den dubbla fordonsskatten följande:
»Även här skulle emellertid landsbygdens
folk få sitta hårdast emellan. På
landsbygden är som bekant bilen ett
oumbärligt hjälpmedel för att övervinna
de långa avstånden. Kommunikationsnätet
på landsbygden är visserligen
ingalunda så vittutgrenat och utvecklat
och trafikintensiteten ingalunda
så hög, som skulle erfordras för att
landsbygdens folk skulle vara någorlunda
jämställt med städernas och tätorternas,
men utan tillgång till bilen
skulle landsbygdens isolering inte kunna
övervinnas. Bilen behövs både för
det dagliga arbetet och för sammankomster
av skilda slag. Bilen är sär -

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

147

Ändrad lydelse

skilt på landsbygden ett oumbärligt
nyttoredskap, om människorna skola
komma i kontakt med varandra.»

Till detta vill jag, herr talman, endast
foga den reflexionen att också de
som bor ute på landsbygden väl köper
nya personbilar och motorcyklar och
alltså bör ha intresse av att den 10-procentiga varuskatten användes till
vägunderhållet. Och att bilaccisen bör
tillföras vägunderhållet är inte det
enda skälet till att vi intagit den
ståndpunkt vi gjort i reservationen. Vi
har också med andra synpunkter motiverat
denna reservation, till vilken jag
på goda grunder har yrkat bifall.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
känner mig nästan smickrad över att
herr Kristensson här återgivit så mycket
av vad jag yttrade för ett halvt
år sedan. Jag utgår nämligen ifrån
att herr Kristensson finner mitt uttalande
vara alldeles riktigt. Men jag
vill erinra herr Kristensson om att
det då gällde en helt annan sak, nämligen
frågan om en extra skatt på alla
motorfordon här i landet. Det var den
gången fråga om att beskatta cirka
500 000 motorfordon. Den bilaccis,
som vi nu — jämte andra frågor — behandlar,
gäller någonting helt annat.
Den träffar inte ett enda av de 500 000
fordon, som jag talade om vid det förra
tillfället, utan det är nu endast de
nyinköp av fordon, som folk vill göra
och som det ju gäller att hålla tillbaka,
som skall belastas med en extra avgift.

Det står naturligtvis herr Kristensson
fritt att anse, att man genom imporlregleringen
kunde på ett effektivt
sätt dämpa importen och därmed
minska inköpen av motorfordon. Men
regeringen har inte bedömt saken på
det sättet, vilket kanske sammanhänger
med att regeringen har ett visst ansvar
för hela utvecklingen, medan herr
Kristensson i varje fall inte här talar

av förordningen om automobilskatt, m. m.

som om han kände något sådant ansvar
i den frågan.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Jag förmodar att
statsrådet Hedlund är av den uppfattningen
att man ute på landsbygden behöver
fler bilar och motorcyklar. Men
en sådan uppfattning går ju inte riktigt
ihop med den uppfattning som
statsrådet här deklarerat i fråga om
bilaccisen.

Jag vill tillägga, att den nu föreslagna
höjningen av fordonsskatten träffar
hela bilparken, alltså både redan befintliga
och nytillkommande fordon.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Ohlin gjorde saken på en gång både för
enkel och för invecklad. Det måste ju
rent budgettekniskt vara så, att i budgeten
ställes medel till förfogande för
alla utgifter som upptagits för budgetåret.
Det är visserligen sant att man
för speciella områden kan träffa särskilda
anordningar, men man kan inte
driva denna metod hur långt som helst,
ty då uppstår det en betänklig oreda i
hela budgetarbetet.

Ett sådant tillvägagångssätt betyder
alltså att vi nu skulle ställa medel till
förfogande för en längre period än ett
år. Men om vi alltså måste anvisa mer
pengar och vi samtidigt upprätthåller
principen om att det är de ordinarie
bilskatterna som skall bekosta vägunderhållet,
måste givetvis bilskatternas
storlek avpassas efter detta förhållande.
Hade det varit fråga om en rent
tillfällig ökning av medelsanvisningen,
hade det givetvis funnits utvägar för
att på ett eller annat sätt ordna saken.
När jag i samband med uppgörandet
av statsverkspropositionen hade att ta
ställning till frågan, måste jag emellertid
säga mig att vi nu står inför en
period, där vägutgifterna undan för
undan kommer att ökas och att den ökning
av inkomsterna av bilbeskattning -

148 Nr 17. Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

en, som här föreslås, kommer att behövas
och kanske mer till för att täcka
dessa ökade vägutgifter. Om jag skulle
vänta med att göra denna anpassning
och samtidigt iaktta den princip i fråga
om bilskatternas användning, som
herr Kristensson i Osby också anser
vara den riktiga, skapar jag bara en
puckel som sannerligen inte är till någon
nytta för bilismen.

Nu kan man ju säga att det hade
gått att vänta med denna anpassning
av bilskatten, tills den nu pågående
utredningen vore färdig — herr Kristensson
sade att den kunde väl bli färdig
till nästa budgetår — men jag hoppas
för min del att resultatet skall föreligga
innan nästa statsverksproposition
avges. Samtidigt är det alldeles uppenbart,
att den höjning av fordonsskatten
som här föreslås kommer att behövas i
framtiden, och det beslut som riksdagen
nu går att fatta kommer inte att
föregripa den utredningen. De medel
som tillföres vägväsendet enligt utskottets
förslag kommer på längre sikt inte
att innebära att bilismen belastas mera
än vad eljest skulle ha blivit fallet.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
tog till orda närmast med anledning av
herr Hedlunds inlägg, men innan jag
kommer in på det vill jag bara taga upp
ett par argument som förts fram i
debatten.

Det bär sagts av en ärad kammarledamot
att bilismens företrädare inte
skulle ha ställt sig avvisande till den
föreslagna skattehöjningen.

Detta är inte ett korrekt återgivande
av uttalandena från bilorganisationerna.
Deras uttalanden är ju av närmast
teknisk karaktär. Man har kritiserat
det föreslagna sättet att lösa frågan
om höjd fordonsskatt, för den händelse
sådan höjning erfordras. Man har
däremot inte uttalat sig om huruvida
en höjning behövs eller inte.

Finansministern framhöll att tullarna
på bilarna inte kommer vägväsen -

det till godo. Det är riktigt, men tullarna
är ju ett normalt led i den svenska
handelspolitiken. Accisen på import och
tillverkning av bilar däremot har karaktär
av specialskatt på bilismen, och
bör likaväl som fordonsskatten och
bensinskatten komma vägväsendet till
godo. För min del har jag fattat riksdagens
ståndpunkt till dessa frågor så
att de särskilda skattebördorna på bilismen
helt bör användas för vägunderhållet.
Finansministern synes, som herr
Ohlin tidigare utvecklat, tänka sig att
den höjda fordonsskatten skall möjliggöra
något slags extra överbalansering.
Vi har tidigare kritiserat den så att
säga ordinarie överbalanseringen. Jag
skall inte gå in på skälen härför. Jag
skall bara kort och gott säga, att vi är
minst lika kritiska mot den nya form
av överbalansering, som nu till äventyrs
skall lanseras.

Statsrådet Hedlund gjorde ett uttalande
som är utomordentligt anmärkningsvärt.
Jag beklagar, att jag för ögonblicket
inte kan se honom i kammaren,
men jag hoppas att han i alla fall skall
få tillfälle att klargöra sin ställning.
Han framhöll att bilaccisen enligt hans
uppfattning hade tillkommit i syfte att
skydda penningvärdet. Herr talman!
Det egendomliga råkar inträffa att statsrådet
Hedlund nästan på dagen för ett
år sedan klart utvecklade skälen mot
teorin, att man genom skatter av denna
art skulle kunna skydda penningvärdet
och hejda inflationen. Jag skall tilllåta
mig att citera detta uttalande, som
på ett alldeles utmärkt sätt åskådliggör
både bondeförbundets och de andra oppositionspartiernas
ställning vid detts
tillfälle. Yttrandet hänför sig till dis
kussionen bär i kammaren lördagen den
5 maj 1951. Då förklarade herr Hedlund
följande: »Högern, folkpartiet och bondeförbundet
äro överens om att skatter
av denna art inte med framgång kunna
användas för indragning av köpkraft
till statskassan — åtminstone inte under
nu rådande förhållanden och med

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

149

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

det nya skattetryck, som vi ha. Om man
lägger skatt på utpräglade nyttovaror,
leder detta till olägenheter, som ha nya
prishöjningar till följd. Levnadskostnaderna
fördyras därigenom, och all sannolikhet
talar för att denna fördyring
av levnadskostnaderna kommer att användas
som argument för nya lönehöjningskrav
vid kommande avtalsförhandlingar.
De föreslagna nya skatterna, vilka
avstyrkts av bevillningsutskottet,
komma således inte att erhålla den inflationsdämpande
effekt som regeringen
söker göra gällande.» Jag skulle
kunna tillägga »som herr Hedlund i
dag söker göra gällande».

Skillnaden mellan herr Hedlund och
oss är alltså den att vi alltjämt står
fast vid den ståndpunkt som herr Hedlund
så skickligt och vältaligt utvecklade
för ett år sedan. Om jag finge, därtill
inspirerad av ett samtal för en
stund sedan, sluta med att göra en liten
karakteristik för att ange skillnaden
mellan herr Hedlunds framträdande i
denna kammare och herr von Helands
framträdande i första kammaren skulle
jag, herr talman, vilja säga att skillnaden
förefaller mig vara den att medan
herr von Heland öppenhjärtigt deklarerar,
att han tänker på samma sätt
som i fjol men röstar olika -— det får
vi tyvärr konstatera — både tänker och
röstar herr Hedlund olika i denna viktiga
fråga.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Det
är uppenbart, att jag har sagt en del
bra saker tidigare. Det kan man inte
komma ifrån, när man hör herrarna
här. Man undrar emellertid, varför jag
inte intar samma ståndpunkt i dag som
tidigare. Jo, det kommer jag att göra,
om samma frågor kommer upp, men
när det gäller en helt annan skatt, en
skatt på alla fordon måste jag inta en
annan ståndpunkt än när det är fråga
om bara en liten grupp fordon, nämligen
de nytillkomna.

Jag skulle för övrigt vilja ställa en
fråga till herr Hjalmarson. Han vill,
liksom också undertecknad i all ringhet,
bekämpa inflationen. Herr Hjalmarson
vill fördyra räntan för dem
som skall skaffa sig en bil. Om herr
Hjalmarson skulle få göra det med låt
oss säga två procent, tror herr Hjalmarson
då att det blir billigare för bilköparna
än om han går min väg? Naturligtvis
blir det en skillnad i effekten
vid de två metoderna. Med herr
Hjalmarsons metod hamnar de extra
kostnaderna i andra fickor, nämligen
hos dem som har pengar att låna ut.
Pengarna hamnar hos kreditinstituten
m. fl. Med min metod hamnar emellertid
pengarna hos statsverket. Pengarna
flyter in i statskassan och kommer då
alla, inklusive herr Hjalmarson, till
godo.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Höjning av räntan har herr Hedlund
i verkligheten redan varit med om att
åstadkomma. Det är alltså nu bara fråga
om huruvida herr Hedlund menar, att
man både skall höja räntan och godta
denna form av beskattning, vars skadliga
verkningar herr Hedlund i fjol
hade en så klar uppfattning om.

Jag tillåter mig erinra om att debatten
den 5 maj just gällde frågan om
höjd fordonsskatt. Statsrådet Hedlunds
uttalande, som jag här citerade, innehöll
ett principiellt resonemang, där
herr Hedlund kritiserade själva metoden
att genom en överbalansering,
åstadkommen med hjälp av skatter på
olika slags nyttovaror, söka skapa en
inflationsdämpande effekt. Inrikesmiminstern
hade vid denna lidpunkt precis
samma inställning som högerpartiet
och folkpartiet i dag intar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Det
är riktigt, att det den gången var en
principiell diskussion. Vi konstaterade,
alt det var en extra avgift på bilismen

150 Nr 17. Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

i dess helhet, en avgift som måste slå
igenom på transportkostnaderna, fördyra
persontransporterna och varutransporterna.
Jag tror dock inte att
den här bilaccisen, som är lagd på några
få procent av bilstocken, kommer att
ha samma prishöjande effekt på konsumtionsvarorna.
Därmed tycker jag att
det är ganska klart, att det är två olika
saker man talar om, när man resonerar
om en extra bilskatt på alla fordon
och en speciell avgift för att fördröja
nyanskaffning av bilar.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! För andra gången måste
jag fästa inrikesministerns uppmärksamhet
på att diskussionen den 5 maj
1951 icke gällde bilaccisen utan en höjning
av fordonsskatten -— samma fråga
alltså, som vi nu håller på att dryfta.

Herr DICKSON: Herr talman! Det var
en sak i inrikesministerns förklaring,
som jag inte riktigt kunde fatta. Det är
riktigt, att vi talar om två olika saker.
Skatten som gällde alla bilar var en
större sak. Sedan gällde det en skatt på
endast några få. Jag kan dock inte förstå
att det inte kunde ha någon inverkan
på penningvärdet när det gällde
de många bilarna, medan det nu enligt
inrikesministerns försäkran skulle vara
lämpligt att vidtaga denna åtgärd till
penningvärdets skydd när det gäller
ett litet fåtal bilar. Vad är det egentligen
för skillnad här? Om inrikesministerns
tankegång vore riktig i det senare
fallet då borde det, såvitt jag begriper,
om det rör sig om stora belopp, innebära
ett ännu större skydd för penningvärdet.

Herr OHLIN: Herr talman! Det har
onekligen ett visst intresse ur många
synpunkter att försöka följa inrikesministern
i hans egna tankars irrgångar.
Lätt är det inte. Får jag bara konstatera
att inrikesministern för ett år
sedan ansåg, att en betydande skatt på

alla bilar, vilken väsentligen skulle öka
överbalanseringen, icke hade någon
konjunkturdämpande effekt. Nu har
dock tydligen en något mindre skattehöjning
på alla bilar en sådan konjunkturdämpande
verkan. Inrikesministern
vill väl inte ta avstånd från
det resonemang, som regeringspartierna
har fört? Detta betyder ju att när
inrikesministern säger, att han har
samma uppfattning som i fjol, då måste
del vara konjunkturläget som på något
sätt ändrat sig. Hur detta skett, det
är svårt att förstå om man håller sig
till det ekonomiska läget. Man skulle tro
alt det vore mera motiverat att försöka
väsentligt överbalansera budgeten när
vi har en mycket utpräglad och stigande
överkonjunktur, som vi hade för ett
år sedan, än i nuvarande läge, när konjunkturtendensen
snarare är i sjunkande.
Att försöka förena inrikesministerns
båda motsatta ståndpunkter till en konsekvent
linje förefaller alldeles omöjligt.
Om inrikesministern i fjol hade
varit med om skattehöjningen och i år
varit emot den, då hade det stått i någon
överensstämmelse med den ändring,
som konjunkturläget undergått.

Herr inrikesminister! Summan av det
hela blir tydligen, att det inte går att
få någon ordning i detta virrvarr av
föreställningar om man sätter dem i
samband med den ekonomiska konjunkturen.
Däremot är det kanske något
som klarnar om man tänker på att det
skett en förändring i den politiska
konjunkturen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Herr
Ohlin och jag hade tillfälle att resonera
om dessa saker i fjol, när vi gemensamt
skrev något om dessa frågor. Det
förhåller sig på det sättet att vi sade
oss, att den extra bilskatten kommer
att slå igenom i höjda taxor; höjda
taxor kommer att föranleda ökade varupriser.
Minns herr Ohlin det? Ökade
varupriser, herr Ohlin, kommer i sin

Onsdagen den 14 maj 1952 em. Nr 17. 151

Ändrad lydelse av förordningen om automobilskatt, m. m.

tur, resonerade vi, att föranleda krav
på nya löneökningar.

Om jag inte minns alldeles fel hade
jag också antytt att man i det dåvarande
läget inte kunde räkna med att
arbetsgivarna skulle stå emot trycket i
fråga om lönekraven, utan man höjde
lönerna, och så var karusellen i gång.

Menar herr Ohlin att bilaccisen, lagd
på ett fåtal bilar, skall slå igenom på
hela taxeläget och få samma effekt som
skatten? Om så inte är fallet tycker
jag att herr Ohlin skall söka virrvarret
på litet närmare håll.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag tycker
nog att det är mycket som skulle föranleda
inrikesministern att inte fortsätta
förklara sig, tv det blir bara värre
och värre. Nu finner vi, att inrikesministern
har för sig att vi nu diskuterar
ett regeringsförslag om en bilaccis på
nya bilar. Men, herr inrikesminister,
det gör vi inte. Vi diskuterar här ett
förslag om en allmän bilskattehöjning.

Det är kanske för mycket begärt att
herr Hedlund, som är relativt ny i regeringen,
skall vara införstådd med alla
detaljer i den Sköldska finanspolitiken.
Att det i dag gäller en allmän skattehöjning
på bilar kan vi väl ändå vara
ense om.

Vidare påstår inrikesministern att vi
tillsammans skulle ha skrivit ihop det
som han yttrade i kammaren — jag
förmodar att han syftar på det som herr
Hjalmarson nyss läste upp. När herr
Hedlund sade, att han tydligen yttrat
eu del bra saker är jag mycket glad att
få höra honom ange mig som medförfattare.
Men jag tror nog ändå, att herr
Hedlund själv får svara för sina anföranden
i kammaren. .lag är inte medveten
om att han har frågat mig till råds.
I varje fall hoppas jag innerligt och
varmt — det är en sista liten bön — att
slippa vara ansvarig för vad inrikesministern
sagt i dag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Det

är den gemensamma reservationen i
fjol, som jag gör herr Ohlin delvis ansvarig
för, men bara delvis.

Det börjar nu gå upp för mig hur det
förhåller sig med virrvarret. Det beror
nämligen på att herr Ohlin talar om någonting,
som jag inte alls har vidrört,
och tillvitar mig att ha uppehållit mig
vid andra saker än jag i själva verket
har yttrat mig om. Jag har talat om två
ting, jag har talat om bilaccisen och om
den dubbla bilskatten. Höjningen som
vi i dag går att besluta har jag inte gått
in på och alltså i dagens fråga hittills
uppehållit mig endast vid punkten 3 i
höger- och folkpartireservationen.

Beträffande fordonsskatten kan jag
säga till herr Ohlin att det i själva verket
ligger så till att när bondeförbundet
kom med i regeringen togs den dubbla
bilskatten bort, och man fick i stället
en justering av bilskatten svarande
ungefär mot penningvärdets fall, alltså
ungefär mot den ökning av vägunderhållskostnaderna
som har inträffat.

- Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

152 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändring i elskatteförordningen.

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 79 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4.

Ändring i elskatteförordningen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 juni 1951 (nr 374) om
skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen),
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 14 mars 1952 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 162, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 juni 1951
(nr 374) om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen).

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat ett antal motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 162 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av motionen I: 400 av herr Hesselbom
— antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 1 juni
1951 (nr 374) om skatt å elektrisk kraft
(elskatteförordningen) med den änd -

ringen, att 1 § erhölle av utskottet angiven
lydelse;

B) att följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1:295 av
herr Eskilsson m. fl. samt II: 378 av
herrar Birke och Edström,

de likalydande motionerna 1:296 av
herrar Bengtson och Bror Nilsson samt
11:459 av herr Larsson i Luttra m. fl.,
de likalydande motionerna I: 442 av
herrar Wistrand och Petrén samt II: 582
av herrar Sjölin och Fagerholm,

de likalydande motionerna 1:446 av
herrar Weiland och Axel Andersson
samt II: 599 av herrar Rosén och Gustafson
i Göteborg ävensom

motionen II: 598 av herr Anderson
i Sundsvall m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Kristensson i Osby, Petrén,
Velander, Wehtje, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Gunnarsson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte — med bifall till de
likalydande motionerna I: 295 av herr
Eskilsson m. fl. samt II: 378 av herrar
Birke och Edström samt de likalydande
motionerna I: 446 av herrar Weiland
och Axel Andersson samt II: 599 av herrar
Rosén och Gustafson i Göteborg
ävensom i anledning av de likalydande
motionerna I: 442 av herrar Wistrand
och Petrén samt II: 582 av herrar Sjölin
och Fagerholm, de likalydande motionerna
1:296 av herrar Bengtson och
Bror Nilsson samt II: 459 av herr Larsson
i Luttra m. fl., motionen I: 400 av
herr Hesselbom samt motionen 11:598
av herr Anderson i Sundsvall m. fl. —
dels avslå Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 162 och dels antaga av
reservanterna framlagt förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 1 juni 1951 (nr 374)
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen)
;

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17. 153

II) av herrar Kristensson i Osby,
Petrén, Velander, Wehtje, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Gunnarsson, vilka —-för den händelse förslaget om elskatteförordningens
upphävande icke skulle
av riksdagen bifallas — hemställt, att
riksdagen måtte — med förklarande, att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 162 icke kunnat av riksdagen oförändrad
antagas, samt med bifall till de
likalydande motionerna I: 442 av herrar
Wistrand och Petrén samt II: 582
av herrar Sjölin och Fagerholm, motionen
I: 400 av herr Hesselbom ävensom
motionen II: 598 av herr Anderson i
Sundsvall m. fl. — antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 juni 1951 (nr 374) om skatt å
elektrisk kraft (elskatteförordningen)
med de ändringar, att 1 och 3 §§ erhölle
av reservanterna angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Herr Hedlunds lilla bilvurpa för en
stund sedan tycker jag inte bör ta bort
intresset helt och hållet för den fråga
som nu föreligger, ty jag tror man vågar
säga att även denna angelägenhet
innehåller en del poänger av värde.

I dessa dagar för precis ett år sedan
beslöt kammaren elskatten. Från vårt
håll framfördes så gott vi kunde — och
den gången med herr Hedlunds hjälp —
bestämda erinringar emot den skatten.
Vi menade att den komme att verka
mycket ojämnt. Vi underströk den kostnadsstegring
som den komme att föranleda,
vi påpekade de hart när oöverstigliga
svårigheterna alt åstadkomma
en jämn och likformig beskattning och
vi framhöll det trassel som debiteringen
av skatten på hundratusentals små förbrukare
skulle medföra.

Det är inte alldeles utan att man nu
med ett igenkännande leende återfinner
alla dessa våra argument, som då avvisades,
såsom motiv för den förändring

Ändring i elskatteförordningen.

av elskatten som här föreslås. Det som
i fjol, när det påpekades från vårt håll,
var högst oriktigt och högst olämpligt
har i dag förvandlats till högsta sanning.

Vad är det för argument alltså, som
man nu från regeringshåll framför för
modifikation av elskatten på det sättet
att hushållsförbrukningen undantagits?
Det är ungefär detsamma som vi sade i
fjol. Här erinras nu om de svårigheter
vid tillämpningen vilka — jag tillåter
mig citera — »redan i samband med
förarbetena för lagstiftningen om elskatten
påpekades från åtskilliga håll».
Särskilt gäller detta hushållsförbrukningen
— jag citerar ännu en gång —-»med hänsyn till det stora antalet abonnenter».
Det är nästan ordagrant detsamma
som vi sade i fjol. Nu anföres
dessa skäl för att man skall avskaffa elskatten
i denna del, och det är mycket
bra. Det är ju ett steg i rätt riktning.
Men jag skulle vilja fråga: Varför tog
man inte hänsyn till dessa skäl i fjol,
när man i år anser dem vara helt avgörande? Vidare

åberopar man den omständigheten,
att samtidigt med att vissa tecken
tyder på att överkonjunkturen kommer
att lätta en icke oväsentlig höjning
av levnadskostnaderna förestår. Ja, det
påpekade vi i fjol. Då bestreds det, men
ingen bär i kammaren vill väl nu bestrida,
att våra då uttalade förmodanden,
om jag får använda det uttrycket,
har visat sig i eminent grad riktiga.

Jag skall inte här erinra kammaren
om den kostnadsstegring, som ägde rum
i fjol. Var och en vet vilka siffror man
har att röra sig med.

Jag anser alltså, att det är ett steg i
rätt riktning att man undantagit hushållsförbrukningen,
men varför har man
då, herr talman, inte tagit steget fullt
ut och avskaffat hela denna skatt? Det
mest rationella hade, såvitt jag förstår,
varit att göra rent bord på eu gång med
delta dock ganska löst framkastade projekt.

15-1

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändring i elskatteförordningen.

Nu bär jag nog ett intryck av att departementschefen
anser att han behöver
några ytterligare motiv för att skatten
skall kvarhållas för industrien, och
att de skäl som förra året anfördes bör
något förstärkas. Därför hänvisar han i
propositionen till de höga bränslepriserna
och den därav föreliggande faran
för en alltför snabb övergång till
användning av elkraft, där tidigare
andra energikällor använts. Jag för
min del måste nog säga, att jag blev
förvånad, när jag läste denna motivering.
Jag trodde, att det skulle vara
något ganska tacknämligt, om den
svenska industrien kunde övergå till
att använda elkraft i allt större utsträckning.
Alla vet vi hur läget ser ut
på bränslefronten i vad det gäller importerade
bränslen. Innebure det då
inte en utveckling i rätt riktning, därest
man inom det svenska näringslivet
försökte, så gott det går, göra sig oberoende
av importen och använda sig
av de möjligheter, som står till buds
inom landet? Men i detta sammanhang
är man tydligen på bestämmande håll
betänksam inför en alltför stark expansion
i fråga om elkraftsutnyttjandet och
menar, att kvarhållandet av elskatten
i detta avseende därför är rimligt och
förståndigt. Jag delar inte den uppfattningen.
Jag anser, att den är ganska
framstegsfientlig.

Nu förhåller det sig ju så att elskatten
för den industriella förbrukningen
avser all energi — observera all energi
— så snart som årsförbrukningen överstiger
40 000 kilowattimmar. Detta är
en ganska egendomlig konstruktion av
skatten. Man har i propositionen från
departementschefens sida avvisat tanken
på att inskränka skattskyldigheten
till den förbrukning, som överstiger
40 000 kilowattimmar. Det här systemet
avviker ju i det hänseendet från
vad man i allmänhet strävar efter i liknande
sammanhang, nämligen en mjuk
övergång från i detta fall skattefri till
skattepliktig konsumtion. Det betyder

att en konsument, som använder upp
till 40 000 kilowattimmar, är fri, men
skulle det ske så olyckligt att han konsumerar,
vilket i varje fali teoretiskt är
möjligt, 40 001 kilowattimmar, får han
betala skatt inte bara för den där enda
kilowattimmen utan för hela kvantiteten
40 001 kilowattimmar. Det är, menar
jag, ett ganska ovanligt sätt att
konstruera en beskattning på.

Nu bagatelliserar propositionen de
erinringar, som från remissinstanser
och annat håll riktats mot en sådan
konstruktion. Man söker förringa deras
värde med att säga, att man har räknat
med en genomsnittsavgift per kilowatttimme
om bara 5 öre. Det skulle sålunda
inte komma att röra sig om stora
saker. Jag tror, att denna beräkning är
felaktig. I själva verket är det så att
genomsnittsavgiften för en konsument,
som förbrukar en energimängd av storleksordningen
40 000 kilowattimmar
per år, är väsentligt högre, och det gäller
såväl vid liögspänningsleveranser
som vid lågspänningsleveranser. Man
har inom utskottet fått ett ganska klart
vittnesbörd härom i en framställning
som ingått till utskottet från bygdekvarnarnas
organisation.

Jag tror alltså, att den här femöringen,
som man räknar med, är en
för låg genomsnittsavgift. Jag tror genomsnittsavgiften
ligger vid åtminstone
10 öre, och med hänsyn till att priset
på elektrisk kraft på grund av höjda
taxor kommer att ytterligare stiga, får
man i framtiden räkna med ännu högre
genomsnittspris.

Om jag alltså begränsar mig till att
syssla med den stora kategori, vars förbrukning
ligger vid 40 000 kilowattimmar,
kan den skatt som man råkar ut
för, därest konsumtionen skulle uppgå
till några få kilowattimmar över de
40 000, bli inte — som propositionen
anger — 200 kronor utan säkert omkring
500 kronor eller något i den stilen.
Detta belopp tror jag inte kan vara

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17. 155

alldeles utan betydelse för den enskilde
konsumenten.

Så kanske jag skulle säga ett ord
också om intäkten av denna skatt. Den
är här inte beräknad att ge mer än 30
miljoner kronor. Visserligen blir det 45
miljoner på budgetåret, men de 15 miljonerna
utgör en eftersläpning. Intäkten
skulle alltså bli 30 miljoner kronor. Men
jag vill fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att dessa 30 miljoner är en
bruttosumma. Skatten är avdragsgill.
Nettoutfallet blir väl 18 å 20 miljoner.
Man kan naturligtvis fråga sig, om
dessa 18 å 20 miljoner har någon betydelse
ur inflationsdämpande synpunkt.

Nu invänder måhända finansministern,
därest han har för avsikt att uppträda
i denna fråga, att det kan vara
riktigt att denna skatt ger ett relativt
litet belopp. Det är riktigt att den ger
18 å 20 miljoner, men 18 å 20 miljoner
är en av de många små bäckar, som tillsammans
skall bilda den stora å, som
han använder för inflationsbekämpandet.
Den sidan av saken kan man ju
diskutera rätt länge. För egen del har
jag den meningen, att den form för
inflationsbekämpande, som finansministern
valt, inte är den riktiga, och
bl. a. därför kan jag inte finna att man
bör ens ur den synpunkten godtaga den
här föreliggande propositionen.

Jag skulle kanske, herr talman, göra
ännu ett litet påpekande, ehuru tiden
är långt liden. Det gäller industriens
användning av elvärme. Jag tror jag
kan uttrycka saken på följande sätt.
Orsaken till industriens övergång till
elvärme är ju inte endast elkraftens
prisnivå kontra bränslenivån, utan orsaken
är i många fall den, att kvaliteten
på produkterna blir bättre och jämnare
samt att personalbehovet minskas. Det
sista är väl en synpunkt, som man får
anse vara av ett visst värde. I många
fall är elvärme den enda förutsättningen
för en viss produktion, och då skulle
jag vilja fråga statsrådet: Är det under

Ändring i elskatteförordninfeen.

sådana förhållanden riktigt att försöka
hindra den industriella utvecklingen?

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr I
av herr Ivristensson i Osby m. fl. För
det fall att denna reservation inte godtages,
vill jag yrka bifall till reservationen
nr II av samma reservanter. Den
gäller den s. k. processkraften. Processkraft
— det behöver kanske inte särskilt
påpekas — är ett begrepp, som
ingenting har med juridik att göra. Processkraften
gäller den elektrokemiska
och den elektrotermiska industrien.
Denna industri har ju i eminent grad
kommit att träffas av elskatten på det
sättet, att elkraften för denna industri
endast i mycket begränsad utsträckning
är drivkraft. I allt väsentligt, upp till
90 %, är det här fråga om en livsviktig
råvara för framställning av produkter
inom den elektrokemiska och elektrotermiska
industrien. Den fördyring av
råvaran, som genom skatten uppkommer,
är högst betydande. Kostnaderna
för elkraften för dessa speciella industrier
anges — och jag har inte sett att
dessa siffror har blivit bestridda — till
10 å 20 procent av produktionsvärdet.
Elskatten har ju därigenom drabbat
dessa industrier avsevärt hårdare än
andra och medfört större prisförhöjningar
än å andra av skatten berörda
näringar.

Nu kanske finansministern invänder
att detta kan vara riktigt, men att det
ju här finns dispensförfarande. Även
jag är medveten om detta, och jag känner
till åtminstone ett betydande företag,
som anhållit om sådan dispens, men
såvilt jag vet har frågan ännu inte blivit
avgjord av Kungl. Maj:t.

Jag kan inte finna att de goda skäl
som förra året anfördes mot elskatten
på någon punkt har blivit vederlagda
av utvecklingen. Att departementschefen
nu till 50 procent har accepterat
dessa skäl är ju tacknämligt, som jag
förut sade, men jag skulle helst ha sett
att statsrådet hade tagit steget fullt ut

156 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändring i elskatteförordningen.

och även accepterat den andra hälften
av den argumentation, som vi anförde i

fjol.

Herr talman! Med dessa ord vrkar jag
i första hand bifall till reservationen
nr I och i andra hand till reservationen
nr II.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
är icke förvånad över att herr Hagberg
i Malmö anser, att hela denna skatt
kan avvecklas, eftersom han har den
inställningen att en överbalansering av
budgeten över huvud taget inte har någon
som helst betydelse. Vi däremot,
som fortfarande håller fast vid betydelsen
av att ha ett ordentligt budgetöverskott,
anser att även ett i förhållande
till hela överbalanseringen litet belopp
är av betydelse. Vi kan därför inte följa
högerpartiets och oppositionens resonemang.
Om man skulle följa det, så
blir varje beståndsdel av budgetöverskottet
alltid förklarad för betydelselös.
Om vi därför skulle följa de råd
och anvisningar, som ges från det hållet,
så skulle budgetöverskottet tydligen
efter hand smälta ned till noll.

Vi har som sagt inte kunnat följa ett
sådant resonemang, utan vi anser det
fullkomligt självklart att man måste
fortsätta och försöka åstadkomma en
så hög överbalansering som över huvud
taget är möjligt. Den förändring som
nu skett genom den framlagda propositionen,
som innebär att hushållsförbrukningen
av elektrisk ström blivit
helt undantagen från beskattning, är en
avgjord förbättring i många hänseenden.
Men att gå så långt som till att
avveckla hela skatten har vi av flera
skäl — vid sidan om önskvärdheten
av budgetens överbalansering — inte
kunnat tillstyrka.

Nu har här framhållits önskvärdheten
av att undanta en viss kvantitet i
botten av förbrukningen och befria den
från skatten. Det har sagts att när man
nu går fram efter regeln att endast beskatta
företag som förbrukar 40 000 ki -

lowattimmar, så skulle man lika gärna
kunna fastställa en bottenkvantitet, som
helt befriades från beskattning. Därvid
har det framhållits att man skulle skala
bort en hel rad småförbrukare, och därigenom
skulle man inte på något sätt
försvåra för dem att fortsätta med sin
rörelse och att utvidga den. Gentemot
detta vill jag bara säga, att en sådan åtgärd
skulle skapa ett visserligen inte
lika stort men fortfarande lika utpräglat
tröskelproblem. Man kan nämligen
fortfarande fråga sig, varför den förbrukare
som använder 40 000 kilowatttimmar
skall befrias från skatt, när
den som förbrukar 45 000 kilowattimmar
skall betala skatt. Dessutom är jag
inte absolut säker på att ett företag,
som förbrukar en lägre kvantitet elektrisk
energi, har svårare att erlägga
denna skatt än ett annat företag, som
förbrukar en större kvantitet. Den saken
beror ju helt och hållet på vilka
övriga energikällor som står till buds
för de olika företagen. Någon generell
regel är sålunda inte möjlig att uppställa
här, och jag tror att det skulle erbjuda
mycket stora svårigheter att
åstadkomma en någorlunda rättvis fördelning
av denna skatt, om man skulle
tillgripa en sådan differentieringsåtgärd.

Vidare har både elskattenämnden
och kontrollstyrelsen, som haft hand
om denna beskattning, bestämt avrått
från att göra en viss bottenförbrukning
fri.

Beträffande processkraften, som herr
Hagberg i Malmö talade om, vill jag
bara erinra om vad som står på s. 11 i
utskottets betänkande, där det förutsättes
att Kungl. Maj:t, i de fall där särskilda
skäl föreligger, kan meddela befrielse
från skatten. Jag förmodar att
förbrukarna av processkraft då kommer
att bli synnerligen generöst behandlade,
och jag kan därför uttala den förhoppningen
och förvissningen att därvidlag
inga legitima intressen skall trädas för
nära.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

157

Reservanterna har på s. 14 gjort en
sammanfattning av sina ståndpunkter
från i fjol, vilken onekligen har ett
visst intresse. Det utskottsutlåtande som
därvid citeras tillkom nämligen genom
lottens hjälp och gick ju i en annan
riktning än vad som varit fallet i år.
Där säger man så här: »Såsom sammanfattning
av sina erinringar mot elskatten
framhöll utskottet slutligen, att den
icke komme att verka inflationsdämpande,
att den komme att motverka rationaliserings-
och effektiviseringssträvanden
och därmed även produktionsökning
samt att den skulle verka godtyckligt
och orättvist. Den komme ock
att för handhavandet kräva oproportionerligt
stora uppoffringar i form av improduktivt
arbete, besvärligheter och
kostnader.» Jag vet inte varför reservanterna
vill dra fram denna sammanfattning
nu, tv den innehåller ju idel
obestyrkta påståenden. Hur kan man
påstå här, att inte detta verkar inflationsdämpande
i samma omfattning
som övriga tillskott i fråga om överbalanseringen?
Och att det skulle motverkat
rationaliserings- och effektivitetssträvanden
är ju heller inte på något
sätt bestyrkt, detta av det enkla
skälet att rationalisering och effektivisering
har vidtagits i all den omfattning,
som över huvud taget materiel,
arbetskraft och givna tillgångar tillåter.
Att det skulle varit någon nedsättning
i dessa grenars ekonomiska verksamhet
på grund av denna elskatt är på intet
sätt belyst. Att den dessutom skulle
verkat godtyckligt och orättvist förstår
jag inte heller, eftersom ju hela elförbrukningen
här drabbas av skatten. Och
påståendet att den skulle bidragit till
att sänka produktionen är väl att tillmäta
denna relativt obetydliga pålaga
eu alltför stor betydelse. .lag vidhåller
sålunda, att den beskattning som varit
har kunnat genomföras utan allvarliga
men för någon part. Och när den nu
har i avsevärd grad förenklats, tror jag
att följderna för ett kommande år inte

Ändring i elskatteförordningen.

på något sätt kommer att bli avskräckande.

Herr Hagberg i Malmö talade om att
det var ont om energi och att övriga
energikällor var mycket kostsamma att
utnyttja, varför det skulle vara önskvärt
att man i större skala går över till
att utnyttja den elektriska kraften. Ja,
det är alldeles riktigt att energiproblemet
är ett av de svåraste näringslivet
bär att brottas med, men jag vill bara
erinra om att det är en viss given elektrisk
energikvantitet, som står till förfogande
för det svenska samhället. Jag
tror att den utnyttjas hundraprocentigt.
Skulle man i nämnvärd omfattning gå
utöver vad man därvidlag har, och
framför allt om man skulle öka konsumtionen
i alltför hastig takt, är det mycket
stora risker för att den tillgång på
elektrisk energi vi har inte blir tillräcklig
utan kommer att medföra måhända
inte bara ransonering utan också stora
komplikationer för näringslivet. Det är
alltså ingenting som hindrar ett utnyttjande
av den elektriska kraft som finns
genom den beskattning, som det här
är fråga om, utan den kan utnyttjas i
full utsträckning i mån av tillgång. Den
förändring i skatten som företas i år
synes mig vara en lämplig övergång
till en eventuell avveckling av densamma,
om detta kan låta sig göra. Och eftersom
skatten betraktas såsom varande
av tillfällig natur bör också vissa
generella och schematiska regler för
dess uttagande kunna godtas.

Jag anser sålunda att inga bärande
skäl kan anföras mot utskottets ståndpunkt,
och jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Niir finansministern
i propositionen nr 143 till
1951 års riksdag föreslog införande av
elskatt avsåg denna i första hand drivkraft.
Redan vid den tiden var det klart
att skatten skulle komma att drabba
olika slag av förbrukare olika hårt. I
remissyttranden, som återgavs i propo -

158 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändring i elskatteförordningen.

sitionen, framhölls också detta. Kommerskollegium
ansåg t. ex. att skatten
skulle träffa »ojämnt och synnerligen
godtyckligt». Kommerskollegiet hänvisade
särskilt till två förbrukarkategorier,
dels till hushållen, som med hänsyn
till olika elektrifieringsgrad skulle
få omotiverade variationer i beskattningen,
dels till de industrier som är
helt beroende av att billig elkraft finns
disponibel.

Genom Kungl. Maj :ts proposition nr
102 föreslås att hushållen befrias från
elskatt, ett förslag som också tillstyrkes
av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 46. Samtidigt föreslås att skatten i
fortsättningen uteslutande skall utgå
som värdeskatt.

Därigenom försvinner eu olägenhet
som hittills drabbat en del förbrukare,
som debiterats »styckeskatt» med 1 öre
per kilowattimme. En bageriidkare
t. ex., som använt s. k. nattström, d. v. s.
överskottskraft, och förbrukat 100 000
kWh, har fått betala 1 000 kronor i
skatt. D. v. s. energikostnaden, som beräknats
efter 2 öre per kWh och med
en grundavgift av 15 kronor per kW
för 25 kW, alltså 2 375 kronor inalles,
har på grund av elskatten ökats med
cirka 42 procent. Hade 10 procents elskatt
utgått, skulle skattebeloppet ha begränsats
till 237 kronor.

De nödrop, som på grund av dessa
förhållanden riktats till kontrollstyrelsen,
har glädjande nog haft effekt.
Styckeskatt skall nämligen nu inte
längre utgå, utan skatten skall, som jag
förut nämnt, beräknas som värdeskatt.
Men även i denna form kommer skatten
att drabba högst olika. I ett remissyttrande
framhöll på sin tid Landsorganisationen,
att en skatt av 1 öre per kWh
skulle motsvara »i genomsnitt 0,1 % på
tillverkningsvärdet i livsmedels-, textiloch
läderindustrierna men 1 å 2 % i
cellulosa-, cement- samt järn- och stålindustrierna».
Med samma utgångspunkt
skulle procenttalet för vissa elek -

trotermiska och elektrokemiska industrier
bli 12,5.

Detta visar hur hårt elskatten i själva
verket drabbar de industrier, som använder
elenergi som processkraft. Ifrågavarande
verks förbrukning av elkraft
avser till ganska ringa del drivkraft —
endast cirka 10 % — som herr Hagberg
i Malmö redan framhållit, under det
att lejonparten, 90 %, förbrukas som
processkraft. Detta gäller sådana tillverkningar
som kvävegödselmedel, karbid,
klorater, aluminium och aluminiumlegeringar,
ferrolegeringar samt de
för tillverkning av sprängämnen nödvändiga
produkterna salpetersyra och
ammoniumnitrat.

Som ett annat uttryck för hur hårt
elskatten drabbar dylik tillverkning kan
nämnas, att skattebördan genom densamma
ökat ganska väsentligt. Den procentuella
ökningen varierar i allmänhet
mellan 25 och 40 å 45 %. Det innebär
i själva verket i många fall en större
skatteskärpning än ökningen av bolagsskatten
år 1947 från 32 till 40 %. I ett
fall som jag fått kännedom om utgör
elskatten ungefär 100 % av den statliga
inkomstskatten. Detta är väl ändå ett
resultat, som jag förmodar att finansministern
inte har avsett. Herr Sundström
kan väl inte gärna mena att detta
är en skatteökning av så obetydlig storlek
att den saknar all betydelse.

Till regeringen har inlämnats en hel
del framställningar från dessa industrier
om befrielse från elskatten, då den
har en synnerligen oförmånlig inverkan
på företagens konkurrensförmåga.
Ett företag anger sålunda att vinsten
per ton före vinstskatt på grund av elskatten
minskas med omkring 50 % för
fyra olika varugrupper. För de företag,
som tillverkar ferrolegeringar, försämras
konkurrensmöjligheterna med t. ex.
Norge, som är den främsta konkurrenten
på området, högst väsentligt. Detta
gäller naturligtvis också beträffande
Norges tillverkning av kväveprodukter.
Den försämrade konkurrensförmågan

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

159

på detta område kan bli obehaglig nog
för t. ex. det svenska jordbruket. Den
norska exporten av kromjärn till övriga
länder i Europa var år 1950 cirka fyra
gånger så stor som Sveriges. Norge exporterade
14 000 ton men samtliga svenska
legeringsverk endast 3 240 ton. Det
är alltså norrmännen som dominerar
prissättningen, och även en ringa prisförskjutning
till Sveriges nackdel kan
högst väsentligt väntas påverka beställningsfördelningen.
Norrmännen har den
fördelen, att priset på elström för processkraft
är cirka 1,2 öre per kWh billigare
än i Sverige. Detta återspeglas i
tillverkningskostnaden, som i Sverige
med hänsyn till det högre kraftpriset
givetvis blir större. För t. ex. 75-procentigt
kiseljärn blir tillverkningskostnaden
130 kronor högre per ton i Sverige
än i Norge. Detta merpris torde
motsvara mer än 10 % av försäljningspriset.

I Norge uttas också elskatt för ifrågavarande
tillverkningar, men den är
väsentligt måttligare. Den utgår nämligen
endast med 0,1 norska ören per
kWh, dvs. ungefär 0,073 svenska ören.
Detta är inte fullt hälften av det belopp,
som kontrollstyrelsen ansett skäligt för
de svenska legeringsverken. Den har
nämligen hos Kungl. Maj:t tillstyrkt att
beskattningsvärdet för kraft, som förbrukas
vid elektrotermisk och elektrokemisk
tillverkning, fastställes till 1,5
öre per kWh eller, om det tillämpade
kraftpriset skulle vara lägre, detta lägre
pris.

Detta innebär att elskatten i allmänhet
skulle utgå med 0,15 öre per kWh.
Det är ganska anmärkningsvärt att kontrollstyrelsen
inte följt den linje, som
förordats av elskattenämnden. Denna
har föreslagit att beskattningsvärdet
faststiilles till 1 öre, då skatten skulle
bli 0,1 öre per kWh. Två av nämndens
ledamöter har i en gemensam reservation
förordat bifall till firmornas framställning
om befrielse från elskatten.
Det är endast kontrollstyrelsens repre -

Ändring i elskatteförordningen.

sentant i nämnden, som förordat beskattningsvärdet
1,5 öre och skatten 0,15
öre.

Jag vill inte underlåta att nämna att
jag i första kammarens debatt i eftermiddag
hörde finansministern meddela,
att regeringen bifallit elskattenämndens
förslag att bestämma beskattningsvärdet
till 1 öre per kWh. Detta konstateras
med största tillfredsställelse, då det innebär
att skatten minskas med en tredjedel.
Härmed bör också konkurrensmöjligheterna
ökas. Huruvida detta kan
betraktas som den stora generositet,
som herr Sundström menar att regeringen
skall visa vid behandlingen av
eventuella ansökningar om befrielse
från skatt, låter jag i detta sammanhang
vara osagt.

Det synes mig emellertid uppenbart,
att just med hänsyn till konkurrensförhållandena
vore det väl motiverat att
inte uttaga elskatt för processkraft. Processkraften
är att betrakta som råvara.
Elkraften kan nämligen inte ersättas av
bränsle eller andra energikällor, och
därför måste man betrakta den som en
råvara. Man kan fastslå att för den
svenska industrien, som inte förfogar
över sådana grundläggande råvaror
som olja, kol och naturgas, utgör elkraften
t. o. m. den utan tvekan viktigaste
råvaran. Att beskatta en dylik råvara
synes mig lika oriktigt som att beskatta
kol och malm, som erfordras för järnverkens
framställning av järn och stål.

Finansministern framhåller i proposition
nr 162, att behovet att bibehålla
en oförändrad elskatt inte framstår som
lika stort sedan andra tillfälliga inkomster
tillkommit. Detta kan motivera att
elskatt för hushållsförbrukningen avskaffas,
anser finansministern. Men han
är icke benägen att låta resonemanget
gälla den industriella förbrukningen av
elkraft. Motiveringen härför är »att
bränslepriserna fortfarande äro sådana,
alt det finns anledning att befara en
alltför snabb övergång till användning

160 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändring i elskatteförordningen.

av elkraft, där tidigare andra energikällor
använts».

Frånsett det anmärkningsvärda i att
detta uttalande — som redan herr Hagberg
i Malmö framhållit — eventuellt
skulle kunna innebära en rekommendation
att förhindra övergång till så rationell
drift som möjligt, synes det mig
i varje fall rent logiskt innebära, att där
det inte finns någon möjlighet till andra
energikällor än elkraft borde denna i
sådant fall ej beläggas med skatt.

Såsom i motion nr 582 framhållits anser
jag att »de synnerligen starka rättvise-
och sakskäl som tala mot att man
accepterar en sådan effekt av elkraften
att den tillåtes träffa en industriell råvara»
borde medföra, att elektrokemisk
och elektrotermisk industri fritages
från elskatt för den del av förbrukningen
av elkraft som avser processkraft.

Vidare finner jag starka skäl tala för
att ett visst grundbelopp borde vara fritaget
från skatt för alla förbrukare. Motiven
härför har övertygande visats i en
skrivelse från Svenska tullkvarnars riksförbund,
som redovisas i utskottets betänkande.
Detta visar att en bygdekvarn
med en förbrukning av något över
40 000 kWh kan få en utgift av 425 kronor
mer än en annan dylik kvarn, som
med sin förbrukning endast obetydligt
underskrider 40 000 kWh och alltså är
helt befriad från skatt. Likaså bör gasoch
vattenverk kunna helt befrias från
elskatt.

Därest riksdagen inte beslutar att helt
upphäva elskatteförordningen, vilket
förslag jag i första hand biträder, yrkar
jag bifall till reservation II av herr
Kristensson i Osby m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sjölin ställde en
fråga till mig och undrade, om jag
ansåg en skattehöjning av denna storleksordning
inte vara av någon betydelse
för den som drabbas av den.
Nej, herr Sjölin, jag underskattar inte

skattedragarnas svårigheter och vill
inte alls underskatta betydelsen av
de skatter, som påläggs dem. Men vad
jag har sökt göra gällande är, att höjningen
ingalunda kan vara av den storleksordning,
att den verkligen förtjänar
den karakteristik, som reservanterna
gör av de förödande verkningar, som
denna elskatt skulle ha haft.

Vad beträffar de särskilda industrier,
som herr Sjölin har nämnt, så tror jag
att finansministern här liksom tidigare
i första kammaren kommer att ge herr
Sjölin fullkomligt betryggande besked
om att de inte kommer att genom denna
elskatt behöva förlora sin konkurrenskraft
gentemot andra företagare
vare sig inom eller utom landet.

När det gäller tröskelproblemet eller
rättare sagt förslaget om att man skall
befria en viss förbrukning i botten, så
har jag redan i mitt första anförande
framhållit de skäl som talar mot detta.
Nu anför herr Sjölin en skrivelse från
Svenska tullkvarnars förbund. Jag känner
väl till den, och jag uppskattar tullkvarnarnas
verksamhet och tror att dessa
kvarnar har en mycket betydelsefull
uppgift. Men jag tror å andra sidan, att
det inte är så betungande för tullkvarnarna
att betala denna skatt, att man
behöver bryta sönder hela skattesystemet
och införa en mycket vidlyftig dispensanordning
för att tillmötesgå de
önskemål, som anförts i skrivelsen från
tullkvarnförbundet.

Jag vidhåller sålunda att det både ur
teknisk synpunkt och ur rättvisesynpunkt
knappast finns möjlighet att
åstadkomma en tillfredsställande tröskel,
där befrielse från elskatt skall kunna
tillämpas.

Herr SJÖLIN (kort genmäle): Jag delar
gärna herr Sundströms förhoppning
att regeringen skall beakta de krav och
de framställningar, som göres ifrån dessa
industriers sida, men det medgivande
som nu gjorts ger ändå inte ifrågavarande
företag den fördelaktiga kon -

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17. 161

kurrensmöjlighet som man skulle önska,
eftersom skatten fortfarande kommer
att bli ungefär 38 procent högre än i
Norge. Då man dessutom vet att kWhpriset
här är ungefär 1,2 öre högre än
i Norge, har man ändå en stor marginal
att övervinna innan konkurrensförmågan
blir likvärdig.

Herr ANDERSON i Sundsvall: Herr
talman! Jag har begärt ordet för att
något beröra det tröskelproblem, som
samtliga tre föregående talare redan varit
inne på och som undertecknad tillsamman
med ett par andra ledamöter
av kammaren väckt en motion om.

Det är ju så, att även den enklaste
bysnickare vet att det har en viss betydelse
hur han yxar till en tröskel,
för att inte folk som dagligen passerar
den skall snava och snubbla över
densamma. Detta gäller även beträffande
de trösklar, som vi rätt ofta träffar
på i såväl den ekonomiska som sociala
lagstiftningen. Vi har ifrån de senare
åren en ganska riklig erfarenhet
av att dessa trösklar inte alltid är så
lyckligt konstruerade.

I detta fall går ju regeringens förslag
i korthet ut på att en rörelseidkare, som
har en förbrukning av elkraft vilken
per år understiger 40 000 kWh, blir helt
och hållet befriad ifrån elskatten, under
det att en förbrukare, vars förbrukning
överstiger denna gräns, även om den
bara överskrides med några hundratal
kWh, blir skyldig att betala skatt inte
enbart för den överskjutande delen avförbrukningen
utan för hela förbrukningen
ända ifrån botten. En sådan
tröskel måste te sig rätt egendomlig för
de människor, som berörs av densamma.

Det är alldeles uppenbart att denna
gränsdragning kommer att ge anledning
till mycket stor irritation. Även elskattcnämnden
tycks vara på det klara med
att tröskeln kommer att vålla stora besvär,
ty enligt vad som i propositionen
relateras har elskattenämnden framhål11-—Andra
kammarens protokoll 7.9,52.

Ändring i elskatteförordningen.

lit, att en gränsdragning på detta sätt
innebär, att två helt likartade företag
kan komma att i skattehänseende behandlas
olika endast av den anledningen,
att det ena företaget har något högre
elkraftskonsumtion än det andra, något
som skulle kunna rubba konkurrensvillkoren.

Det är denna synpunkt som även
Svenska tullkvarnars riksförbund
trycker på, då förbundet framhåller,
att två likartade företag med något olika
elkraftsförbrukning kan komma i helt
olika ställning beträffande beskattningsskyldighet.

Jag skall inte uppehålla tiden länge.
Jag vill bara peka på den omständigheten,
att det uppenbarligen kan bli så,
att själva avläsningstillfället kan bli utslagsgivande,
då det gäller skatteplikt
eller icke skatteplikt. Vi vet ju allesammans,
att distributörerna icke har tillräckligt
med personal till sitt förfogande
för att kunna verkställa avläsningen
hos pila abonnenterna på samma dag;
ofta tar avläsningsförfarandet en vecka
eller kanske mer i anspråk. Under den
tiden kan uppenbarligen elkraftsförbrukningen
hos någon företagare överskrida
den där magiska gränsen 40 000
kWh, och då blir den företagaren skattepliktig,
under det att han hade sluppit
ifrån skatteplikten, om avläsningen hade
skett någon dag eller några dagar
tidigare.

Jag kan inte finna att en gränsdragning
som sker på det sättet kan vara
rättvis och riktig. Det är därför som vi
i vår motion har yrkat på att en bottenförbrukning
av 40 000 kWh per år
under alla förhållanden skall göras
skattefri.

Detta har nu inte utskottet velat gå
med på. Man anför att det skulle uppstå
besvärligheter för distributörerna att i
tekniskt avseende lösa frågan. Jag förstår
mycket väl att det kan uppstå en
del svårigheter i detta avseende, men
jag anser inte, att dessa svårigheter är så
stora, att man fördenskull bör uraktlåiVr
77.

162

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändring i elskatteförordningen.

ta att eftersträva rättvisa och ett förnuftigt
förfarande.

Jag kan icke på något sätt godtaga
den tankegång, som herr Sundström
har givit uttryck för. När jag satt och
lyssnade till hans argumentering, kunde
jag inte finna annat än att det var
en konstruerad argumentering.

Jag ber med detta, herr talman, att i
första hand få instämma i herrar Hagbergs
i Malmö och Sjölins yrkande om
bifall till reservationen nr I. Därest detta
yrkande inte bifalles av kammaren,
vrkar jag alternativt bifall till reservationen
nr II.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Om det vore allenast en
del svårigheter förenade med att fritaga
en viss bottenförbrukning skulle
man möjligen kunna reflektera på motionärernas
förslag, men, herr Anderson
i Sundsvall, det är betydande svårigheter
förenade med detta, inte minst
ur rent teknisk synpunkt.

Det är nämligen så, att de elektriska
taxorna varierar ganska kraftigt, och
de är så uppbyggda, att kontrollstyrelsen
anser det vara näppeligen möjligt
att avgöra vad som är bottenförbrukning
och vad som icke är det. En anordning
i enlighet med motionärernas
förslag skulle säkerligen nödvändiggöra
en sådan kontrollapparat, att den inte
skulle komma att stå i någon som
helst skälig proportion till vad det här
är fråga om.

Alla gränser väcker irritation. Om vi
undantar 40 000 kWh i botten från skatt,
kommer det ändå alltid att finnas en
hel rad förbrukare, som känner sig irriterade
av att de drabbas av skatten
därför att de har 42 000, 43 000, 44 000,
45 000 kWh o. s. v., så att den saken
eliminerar man icke med det förslag
som motionärerna har framlagt.

Vad avläsningstillfällena beträffar är
jag alldeles övertygad om att förbrukarna
själva kommer att se till att de inte

drabbas av någon beskattning på grund
av avläsningsförhållandena.

Herr SJÖLIN (kort genmäle): Herr
talman! Detta herr Sundströms anförande
måste bottna i obekantskap med
förhållandena. Det kan inte vara någon
som helst svårighet att fastställa när
förbrukningen uppgår till 40 000 kWh.
Små förbrukare har vanliga mätare, och
på dessa är det lätt att läsa av förbrukningen.
Större förbrukare har ofta grafiska
mätare, och inte heller på sådana
är det några svårigheter att fastställa
förbrukningen. Att sedan taxorna är
uppbyggda på olika grunder, t. ex. med
en grundavgift för ett visst effektbelopp
och sedan kanske ett högre pris
för de första kilowattimmarna än för
de därpå följande vållar inga svårigheter
på något sätt. Jag förstår inte hur
herr Sundström menar att svårigheterna
uppkommer. Det skulle vara intressant
att få klargjort vari svårigheterna
består, så att man inte skall behöva
nöja sig med ett allmänt talesätt och ett
påstående, som i och för sig ingenting
bevisar.

Herr ANDERSSON i Sundsvall (kort
genmäle): Herr talman! Det var med anledning
av herr Sundströms senaste anförande
som jag begärde ordet. Jag måste
liksom herr Sjölin säga, att jag förstår
inte heller, att svårigheterna skulle vara
så stora som herr Sundström vill låta påskina.
Den största tekniska svårigheten
torde väl ligga däri, att det kan bli besvärligt
att avgöra, hur stor del av grundavgiften
som skall belöpa sig på den
skattefria bottenförbrukningen. Men
problemet är säkerligen inte större än
att det går att lösa om man vill tillfredsställa
rättvisesynpunkter.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Bara ett par ord. Herr
Sjölins resonemang skulle hålla, därest
vi hade en kvantitativ skatt, så att avgiften
vore t. ex. 1 öre per kWh, men

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

163

nu är det en värdeskatt. Det är detta
som komplicerar saken på sätt som jag
har skildrat.

Herr SJÖLIN (kort genmäle): Herr
talman! Detta sista argument utgör
inte alls något argument i denna angelägenhet.
I allmänhet är det så — som
jag antydde i exemplet med bageriidkaren
— att man t. ex. har en grundavgift
på låt oss säga 15 kronor per
kW för en effekt på 25 kW och t. ex.
för de första 20 000 kWh 6 öre och
sedan för de nästa 20 000 kWh 4
öre. Att sålunda fastställa vilka kostnader
som belöper sig på de första
40 000 kWh är ingen svårighet. Vill man
i övrigt fördela grundavgiften på hela
förbrukningen är det inte heller omöjligt.
Det finns alltid utvägar rent tekniskt
sett att lösa frågan. Det är jag
övertygad om.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Herr Hagberg i Malmö började
sitt anförande med att erinra om den
debatt, som förekom när vi i fjol behandlade
elskatten. Han sade, att han
förstår inte, att det som inte var riktigt
i fjol är högsta sanning i dag, när
man nu kan argumentera på samma
sätt för att ta bort elskatten för hushåll
o. s. v. Jag får säga att jag tycker att
herr Hagberg i Malmö bör vara glad
för att så sker. Herr Hagberg och andra
bör kanske då erkänna, att här har hänt
någonting under mellantiden. Här har
blivit en regeringskoalition. Det har
alltså träffats en överenskommelse om
samverkan mellan partierna i regeringen,
och en förutsättning för detta
var ju, att såväl bilskatten som elskatten
skulle sänkas. Så har ju också skett,
och det får väl ändå räknas bondeförbundet
till förtjänst, att dessa skatter
har sänkts.

Jag kan gärna erkänna att jag tycker
att det är ganska obehagliga ting vi
här har att göra med. Jag var en av
dem, som i debatten förra året var

Ändring i elskatteförordningen.

uppe och argumenterade emot elskatten,
och jag anförde därvid särskilt som
skäl, att den är rätt kännbar för hushåll
med mycket små inkomster, där
elskatten har en särskilt fördyrande
inverkan. Nu argumenterar man i
denna debatt speciellt för dessa förbrukare
som har över 40 000 kWh, och
herr Sjölin har gjort sig till särskild
talesman för dessa. Dessa förbrukare,
som är industrier om än inte så stora
sådana, har ju som industriföretag i
och för sig billig elkraft — jag kan
tänka mig att kWh-priset för dem rör
sig om 1 å 1,5 öre per kWh — men
det kan naturligtvis ändå bli en ganska
stor kostnadsfördyring. Men låt oss
som jämförelseobjekt ta de enskilda
hushållen, för vilka eltaxorna kan variera
fantastiskt mycket. Jag skulle tro
att herr Sjölin och en del'' andra som
är sakkunniga när det gäller elektrisk
kraft känner till, att elkraftsutredningen
när den började sin verksamhet gjorde
en inventering av de elektriska taxorna
i landet och faktiskt kom fram
till det fantastiska resultatet att vi i
detta land hade ca 11 000 olika taxor,
som varierade ifrån 1 å 1,5 öre upp
till 2 kronor per kWh. Det är självklart
att för dem som har så högt kWh-pris
ett 10-procentigt tillägg inverkar ganska
mycket, 2 kr. + 10 % = 20 öre, jag tror
därför att vi kan vara mycket tacksamma
för att hushållen slipper denna
extra elskatt.

Det är väl ändå så att dessa skatter,
såväl bilskatten som elskatten, får ses
i ett annat sammanhang, nämligen som
ett medel att bekämpa inflationen. I
det fallet skulle jag tro att såväl högern
som folkpartiet är överens med oss om
att man ibland får vidtaga åtgärder,
som för oss litet var inte är så angenäma.
När vi kommer en vecka eller
fjorton dagar längre fram och kommer
att diskutera skattesatserna och skatten
över huvud taget, skall det bli ganska
intressant att se vilken inställning dessa
partier då intar. Hur kommer dessa

164 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändring i elskatteförordningen.

partier att ställa sig till en uttagningsprocent
på t. ex. 110? Jag skulle tänka
mig att det blir samma knorr också den
gången.

Jag vill gärna erkänna att jag principiellt
är motståndare till s. k. konsumtionsskatter,
genom vilka man fördyrar
högst viktiga oumbärliga nyttigheter
såsom i detta fallet elkraften. Det
är självklart att man bör vara motståndare
till detta. Men av många besvärliga
saker får man kanske många
gånger välja det minst besvärliga. När
det gäller dessa industrier är det väl
inte så alldeles omöjligt att komma över
detta. För en familj med mycket begränsade
inkomster är det klart att elskatten
är särskilt obehaglig, tv denna
familj behöver utnyttja elektriciteten
särskilt mycket för alla möjliga ändamål.
Men för industrien är det litet annorlunda;
det måste väl ändå herrarna erkänna.
Industrien har också möjlighet
att ta ut dessa kostnadsökningar i högre
produktspriser. Man kan ju invända
emot detta, att man naturligtvis skall
använda alla metoder för att få fram
lägre produktionskostnader, och jag
instämmer gärna däri. Men jag tror
att det i detta fall är överkomligt, och
jag tror inte det är så farligt för industrien.
Dessa industrier har haft så
billiga taxor, att jag inte tror att detta
10-procentiga tillägg kan inverka så
mycket.

Herr talman! Jag har bara velat
framhålla dessa synpunkter, och jag
ber med dessa korta ord få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GUNNARSSON: Herr talman!
Jag begärde ordet när jag hörde diskussionen
angående svårigheten med
dessa 40 000 kWh i botten. Jag är nämligen
elektrisk distributör i viss mån,
och skulle jag inte ha större svårigheter
och mera krångel än i ett sådant fall
som detta, skulle jag ta det med mycket
stort jämnmod.

Jag skall ta ett exempel. Om jag har

en kund, som använder 100 000 kWh
och avgiften består av tre moment, en
grundavgift, en effektavgift och ett
kWh-pris, så blir det ju sammanlagt ett
visst belopp för året. Han skall betala
skatt på 60 procent av summan. Jag
kan inte förstå annat än att det är
ofantligt enkelt. Däremot tycker jag
det är ganska orättvist att den som använder
39 000 kWh skall vara fri från
skatt, medan den som använder 41 000
kWh skall betala, inte 200 kronor utan
kanske 400 kronor. Det kan icke vara
rätt ur den synpunkten.

Sedan finns det en annan sak som
är besvärlig. Det kan tänkas att en abonnent
som har en liten industri, kanske
en liten såg, har sin egen bostad och
måhända också flera bostäder för anställda
anslutna till samma mätare. Jag
är övertygad om att det finns åtskilliga
sådana fall här i landet. Jag har ju
själv hemma varit nödsakad att skaffa
en del mätare, eftersom vi tidigare har
tagit allt på en mätare, för att från förbrukningen
få bort hushållsförbrukningen
i bostäderna.

Jag tror att herrarna har överskattat
de där svårigheterna. Det är inga svårigheter
jämfört med det besvär man
har haft nu. Jag får därför säga: Gudskelov
att hushållsförbrukningsskatlen
är borta; det innebär en ofantlig lättnad
för oss distributörer. Att göra en fördelning
i ett sådant fall som nu diskuterats
är den enklaste sak som tänkas
kan.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande de
motioner, vari yrkats upphävande av
elskatteförordningen, nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan i denna
del dels ock på bifall till den av herr
Kristensson i Osby m. fl. avgivna, med
I) betecknade reservationen; och fann
herr talmannen svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning varav

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17. 165

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med bevillningsutskottets hemställan
i utskottets betänkande nr 46 avslår
de motioner, vari yrkas upphävande av
elskatteförordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Kristensson i Osby m. fl.
avgivna, med I) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgå vos 133 ja och 69 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså i enlighet med
utskottets hemställan avslagit de motioner,
vari yrkats upphävande av elskatteförordningen.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande utskottets hemställan
i övrigt, nämligen dels på bifall till
utskottets berörda hemställan dels ock
på bifall till den av herr Kristensson i
Osby m. fl. avgivna, med II) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i ut -

Främjande av bränsleförsörjningen.

skottets betänkande nr 46 i hittills ej
avgjorda delar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Kristensson i Osby m. fl.
avgivna, med II) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 130 ja och 70 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande del.

§ 5.

Främjande av bränsleförsörjningen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 47, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till främjande
av bränsleförsörjningen, m. m.

I en den 22 februari 1952 dagtecknad,
till statsutskottet hänvisad proposition,
nr 87, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1952/53 under tionde
huvudtiteln anvisa vissa närmare angivna
anslag till främjande av bränsleförsörjningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
de i anledning av propositionen
väckta, likalydandc motionerna 1:388
av herrar Sciderquist och Petrén samt
11:516 av herrar Sjölin och Schmidt,

16G

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Främjande av bränsleförsörjningen.

vari hemställts »att riksdagen måtte
besluta

a) att maskiner och anläggningar
för bränntorvtillverkning skall vara befriade
från investeringsavgift samt

b) att anläggningar för lagring av
bränsle skall vara befriade från investeringsavgift.
»

Utskottet hemställde, att de i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
87 angående åtgärder till främjande av
bränsleförsörjningen väckta likalydande
motionerna I: 388 av herrar Söderquist
och Petrén samt II: 516 av herrar
Sjölin och Schmidt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Kristensson i Osby,
Petrén, Velander, Wehtje, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Gunnarsson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen -— med bifall till de likalydande
motionerna I: 388 av herrar Söderquist
och Petrén samt 11:516 av
herrar Sjölin och Schmidt — måtte antaga
följande

Förslag till ändring av förordningen
den 74 december 1951 (nr 794) om
särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift).

Härmed förordnas att 5 § förordningen
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift) skall erhålla
följande ändrade lydelse.

5 §.

Har myndighet — — — av lånegarantien.

Har tillgång---av anskaffnings kostnaden.

Ersättningsanskaffning i —---ut göra

avgiftspliktig investering.

Investering som ----avgiftsplik tig

investering. Detsamma gäller investering
av fastigheter och inventarier,
som utnyttjas eller äro avsedda att utnyttjas
för produktion eller distribution
av elektrisk kraft,, för torvproduktion
eller för lagring av bränsle. Ej heller
•—---till motorcykel.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1953.

II) av herr Rune Johansson, utan angivet
yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SJÖLIN: Herr talman! Riksdagen
har förut i dag visat sitt intresse
för landets bränsleförsörjning genom
att bifalla Kungl. Maj :ts proposition nr
87. Med detta beslut ställs ganska betydligt
ökade medel till förfogande för
forskning och experiment, även om inte
alla äskanden från olika bränsleorgan
till alla delar beaktats. Handelsministerns
visade intresse för rationell bränsleforskning
bör dock med tacksamhet
noteras.

Den motion nr 516, som väckts i anslutning
till förutnämnda proposition,
avser även att främja vår bränsleförsörjning.
Det är därför beklagligt att
bevillningsutskottet icke ansett sig kunna
tillstyrka bifall. Motionen går ut på
att maskiner och anläggningar för
bränntorvtillverkning liksom anläggningar
för lagring av bränsle skall vara
befriade från investeringsavgift. Utskottets
skäl för avstyrkandet förefaller mig
ganska svaga. Dess huvudargument är
den generella utformning, som investeringslagstiftningen
har fått och som
enligt utskottets mening inte medger
några undantag. Investeringsavgiften
har ju närmast tillkommit för att förhindra
onödiga investeringar och att
hämma lusten att göra önskvärda investeringar
under de två år ifrågavarande
förordning avser att gälla. Men
när det är fråga om anläggningar, som
är så angelägna att de icke bör uppskjutas
utan som tvärtom måste komma
i gång utan dröjsmål och staten för ändamålet
beviljar särskilda anslag, såsom
har skett förut i dag för torvproduktionens
del, kommer väl frågan om
investeringsavgift i ett annat läge. Investeringsavgiften
har ju då inte längre

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

167

någon funktion att fylla ur investeringsbegränsande
synpunkt.

När därtill kommer att företag av beredskapskaraktär
är undantagna från
investeringsavgift, borde saken vara
klar. Vederbörande inom torvindustrien
har haft den uppfattningen, att de torvindustriella
anläggningarna verkligen
är av beredskapskaraktär. Efter samtal
med bränslekommissionen härom bär
det visat sig erforderligt för kommissionen
att i en särskild P.M. till handelsministern
göra en direkt förfrågan
om »investeringar, som till fullföljandet
av torvproduktionsavtal med kommissionen
under innevarande och nästa
år göras i maskiner eller anläggningar
för bränntorvtillverkning, äro avgiftspliktiga
eller icke.»

Vid förfrågan i finansdepartementet
har märkligt nog det beskedet erhållits,
att det enligt gällande lagstiftning
icke är möjligt att medgiva befrielse
från investeringsavgift. Såvitt jag förstår
har finansdepartementet därvid
anlagt uteslutande fiskaliska synpunkter
på frågan. Dessa har också senare
kommit att dominera i diskussionen,
med bortseende från det sakligt berättigade
i framställningen. Det gäller ju
inte här att förhindra anläggningarnas
tillkomst, utan alla skäl talar tvärtom
för att anläggningarna bör komma till
stånd snarast möjligt. Bränslekommissionen
har också denna uppfattning.
I den P.M., som jag här talat om, säger
sålunda kommissionen att »en torvproduktion
har enligt kommissionens uppfattning
väsentligen karaktären av en
beredskapsåtgärd, vilken uppfattning
även delas av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, med vilken
kommissionen samrått i denna fråga.
Därest denna uppfattning är riktig
skulle de investeringar, som till fullföljande
av torvproduktionsavtal med
kommissionen under innevarande och
nästa år göres i maskiner eller anläggningar
för torvtillverkning, icke utgöra
avgiftspliktig investering. Bränntorv -

Främjande av bränsleförsörjningen.

tillverkningen är i sig själv så riskfylld
och kräver i de flesta fall så dyrbara
förberedelsearbeten och maskinanskaffningar,
att företagaren ikläder sig betydligt
större ekonomiska risker än
dem, som täckas av de statliga stödåtgärderna.
Om företagen härutöver har
att räkna med investeringsavgift, som
till sin verkan är liktydig med en kostnadsstegring,
kommer detta att i hög
grad äventyra den uppmuntran till
bränntorvproduktion, som åsyftats med
de föreslagna statliga stödåtgärderna.
Den medgivna rätten till avdrag från
uppskattad investeringskostnad med
10 000 kronor och befrielsen från investeringsavgift
för den del av kostnaderna,
som täckes av statligt lån, kommer
nämligen icke att få någon större
betydelse för bränntorvtillverkningen,
som vid en rationell drift i de flesta fall
kräver avsevärt större kapitalinvesteringar.
»

Denna framställning synes mig synnerligen
bärande och väl värd att beakta.
Även om vår bränsleförsörjning
icke för närvarande är hotad, kan situationen
snart nog förändras. Det förefaller
därför riktigt att vidtaga alla
tänkbara åtgärder för att främja den
inhemska bränsleforskningen.

Vad beträffar den andra delen av
motionen, avser den anläggningar för
lagring av bränsle. Vi har ju de allra
sista dagarna fått en ny påminnelse om
betydelsen av beredskapsåtgärder för
att säkra bensintillgången. Detta synes
mig även tala till förmån för åtgärder,
som syftar till att underlätta tillkomsten
av lagringsanläggningar.

För att emellertid göra det möjligt
för kammarens ledamöter att taga ställning
till frågan om torvproduktionen
för sig, skall jag tillåta mig att framställa
ett förslag, som tidigare i dag
vunnit rätt stor anslutning i första
kammaren. Förslaget innebär att jag
yrkar bifall till den av herr Kristensson
i Osby in. fl. avgivna reservationen med
den ändringen, att orden »för torvpro -

168

Nr 17.

Onsdagen den 11 maj 1952 em.

Främjande av bränsleförsörjningen.

duktion eller för lagring av bränsle»
ersättes med orden »eller för torvproduktion».

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
skall i största korthet erinra om att undantag
från investeringsavgiften tillkommer
Svenska skifferoljeaktiebolaget
och Aktiebolaget Svensk torvförädling,
kommunala bolag, ekonomiska föreningar
som driver byggnadsverksamhet
och medgives för vissa andra investeringar,
bl. a. investeringar med statligt
bidrag eller lån eller garanti, ersättningsanskaffning
föranledd av att tillgång
förlorats genom brand, haveri eller
liknande samt investering för civilförsvars-
eller beredskapsändamål. Dessa
är de undantag som är medgivna.
Dessutom medgives ett bottenavdrag på
10 000 kronor eller 15 000 kronor när
det gäller byggnader.

Frågan i detta fall är huruvida det
ändamål, som motionärerna har velat
främja, faller under något av de undantag
som har angivits. Men att avgöra
det är en tolkningsfråga. Utskottet har
funnit att det inte tillkommer bevillningsutskottet
att tolka författningen,
utan att andra myndigheter sköter den
saken. Utskottet har intagit den ståndpunkten,
att man för att tillgodose de
intressen, som här är i fråga, får söka
befrielse enligt något av de angivna
undantagen.

Den lagstiftning, som vi här har att
behandla, måste ges en generell utformning,
om inte hela effekten skall äventyras.
Det är alldeles nödvändigt att
hejda en hel del framstötar, som görs
för att uppmjuka hela lagstiftningen
och förtaga den avsedda effekten.

Ehuru det naturligtvis är ett stort intresse,
att torvupptagning bedrivs och
torven som bränsle utnyttjas i allra yttersta
grad, är således inte denna metod
att främja denna sak den riktiga. Denna
verksamhet må man främja i annan
ordning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Det är
här inte fråga om att tolka en lag,
utan förslaget går ut på att ändra en
lag för att få en förnuftig mening, således
inte att uppmjuka reglerna för investeringsavgiften
utan att försöka
främja förverkligandet av det beslut
kammaren har fattat förut i dag, nämligen
att öka medlen för forskning och
experiment på torvproduktionens område.

Att i sådant fall å ena sidan säga,
att det är önskvärt att fortast möjligt
en torvproduktion kommer i gång, och
å andra sidan åberopa en lagstiftning
som förhindrar att detta sker, måste
väl för varje sunt tänkande framstå
som orimligt. Det enda korrekta är att
förfara så, att vi komma i samklang
med det beslut vi tidigare fattat.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Kristensson i Osby m. fl. avgivna
reservationen med den ändring, som
under överläggningen yrkats av herr
Sjölin; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen.
Herr Sjölin begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
med den ändring däri, som under
överläggningen föreslagits av herr
Sjölin.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17. 169

Reglering av sockernäringen i riket.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Sjölin begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
125 ja och 66 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6.

Reglering av sockernäringen i riket.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket, m. m.; och
anförde därvid

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Att jag till utskottets betänkande
fogat en blank reservation beror
på att jag inför kammaren velat få
tillfälle att uttala, att såväl jag själv
som ett stort antal av de sockerbetsodlare,
som vi bar här i landet, inte kan
godkänna vad som i propositionen anförts,
att en del av det pris som sockerbetsodlarna
erhåller för sina betor skall
benämnas stimulanspris. Detta tolkas
nämligen ofta som om sockerbetsodlarna
hade ett slags subvention för att de
odlade sockerbetor. Att så skulle vara
fallet har inte påvisats. Såväl min egen
som betodlarnas uppfattning är, att det
pris om kronor 7:35, varmed sockerbetorna
i år skall betalas, utgör ett verkligt
produktionskostnadspris. AU sockerbetsodlingen
icke är en odling som
iir mera lönande än andra odlingar utan
snarare tvärtom, framgår därav, att det
är mycket svårt att med de priser, varmed
sockerbetorna betalas, upprätthålla
en sockerbetsodling i den omfatt -

— Ändring i vapenförordningen.

ning, som är önskvärd. Årets odling
tycks bli något lägre än de närmast föregående
årens odlingar. Detta torde
visa, att jordbrukarna icke anse att
något extra stimulanspris bjudes dem
för sockerbetorna.

Jag har, herr talman, icke något yrkande
och skall därför ej upptaga kammarens
tid med att anföra ytterligare
motiveringar för den uppfattning, som
jag här givit till känna.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 7.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§
lagen den 9 april 1937 (nr 119) om
verkställighet av bötesstraff, m. m.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 8.

Ändring i vapenförordningen.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340), dels
ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 7 mars 1952 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 101, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
velat inhämta riksdagens
yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändring
i vapenförordningen den 10 juni 1949
(nr 340).

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra
kammaren väckt motion, nr 517, av

170

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändring i vapenförordningen.

herr Lundberg. I motionen hade hemställts,
»att riksdagen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 101
måtte besluta:

1. att det i vapenförordningen klart
utskrives, att licensgivningen skall prövas
endast med hänsyn till den sökandes
lämplighet att inneha vapen ur demokratisk
försvarssynpunkt och icke
avse jakt, och att utskottet måtte vidtaga
erforderliga ändringar i förordningen,
för att detta klart skall angivas,
eller också, därest förordningen även
i fortsättningen avses omfatta jaktlagen,

2. att vapenförordningen av den 10
juni 1949 måtte upphävas».

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionen II: 517, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att
riksdagen vid granskning av det vid
förevarande proposition, nr 101, fogade
förslaget till förordning om ändring i
vapenförordningen den 10 juni 1949
(nr 340) ej funnit skäl att göra andra
uttalanden än utskottet i utlåtandet
upptagit.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr LUNDBERG: Herr talman! I anslutning
till denna proposition har jag
väckt en motion. Denna tar sikte på
den praktiska tillämpningen av vapenförordningen,
som medfört, att man vid
ansökningar om licens för att få vapen
endast tar hänsyn till om personen i
fråga har tillgång till viss mark. Inom
ett visst område i Norrland har resultatet
blivit, att personer, som är anhängare
av diktatursträvanden, efter
intyg av en likasinnad ordförande i en
jaktklubb kunnat få licens för vapenköp.
Alla som är medlemmar i jaktklubben
har möjlighet att få vapen. Likaså
har det visat sig att en person i ett annat
län —- i det län jag tillhör — vägrats
licens för inköp av ett vapen, som
han under flera år kunnat låna tillsammans
med ammunition. Personen i frå -

ga är oförvitlig och har arbete som maskinist
i ett kraftverk. Han har alltid
uppfört sig utomordentligt väl. När han
ansökte om licens avslogs denna ansökan
därför att han inte hade tillräckligt
med mark. Det var jaktvårdskonsulenten,
som prövade detta ärende.

Länsstyrelserna tillämpar denna förordning
endast ur jaktsynpunkt och
ingenting annat.

Med hänvisning till motionärens hemställan
säger utskottet bl. a.: »Redan
den omständigheten att vapenförordningen
avser andra vapen o. d. än sådana
som användas för jakt ger vid handen
att förordningen icke såsom motionären
anfört skall betraktas som ett
komplement till jaktlagen. Av förordningen
framgår med all önskvärd tydlighet
att dess huvudsyfte är att hindra
missbruk av skjutvapen. Detta har också
departementschefen inledningsvis
understrukit i propositionen. Ovan berörda
föreskrifter och anvisningar rörande
tillämpningen av vapenförordningen
anger klart att prövningen avansökningar
om tillstånd att inneha
skjutvapen i första hand skall ta sikte
på den sökandes personliga kvalifikationer,
i det att denne skall vara känd
för pålitlighet och laglydnad samt vara
omdömesgill och eljest lämplig att anförtros
innehav av skjutvapen.»

Därest man nu skall tillämpa denna
tolkning av lagen vill jag understryka,
att i och med att en licensansökan
inlämnas till länsstyrelsen och denna
avslår densamma bör länsstyrelsen
också i konsekvens därmed till hemvärn
och verkskvdd eller annan försvarsorganisation
meddela, att personen
i fråga icke är lämplig att inneha vapen
och icke är lämplig att nyttjas för något
som helst försvarsändamål.

Jag vill endast understryka, att man
i fortsättningen icke skall låta våra
jaktvårdskonsulenter med utgångspunkt
från jordäganderätten bestämma, vilka
som är lämpliga att inneha vapen såsom
ur demokratisk synpunkt ofarliga.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

171

Med hänvisning till detta ber jag, herr
talman, att få göra följande yrkande.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag
med den ändring däri, att riksdagen,
i anledning av motionen II: 517, måtte
uttala, att det i vapenförordningen bör
klart utskrivas, att licensgivningen
skall prövas endast med hänsyn till den
sökandes lämplighet att inneha vapen
ur demokratisk försvarssynpunkt och
icke avse jakt.

Herr RYLANDER: Herr talman! De
yrkanden som framställts i motionen
har varit så besynnerliga, att det varit
mycket svårt för utskottet att finna
någon logik i motionen. Jag kan tyvärr
inte säga att klarheten blivit så mycket
större nu efter det anförande herr
Lundberg hållit.

Herr Lundberg har själv redogjort
för vad utskottet sagt, och därför finner
jag det inte nödvändigt att upprepa
detta. Det är alldeles uppenbart att
prövningen i första hand skall ta sikte
på den sökandes personliga kvalifikationer.
Detta står också i anvisningarna
för prövningen. Den sökande skall
alltså vara känd för pålitlighet och
laglydnad samt vara omdömesgill. Detta
är således vad man i första hand
skall pröva.

Utskottet finner det sedan för sin
del vara fullkomligt naturligt, att i den
mån det rör jaktvapen man också skall
se till, att vederbörande har en rimlig
användning för vapnet samt att han
har någon jaktmark. Detta betyder
ingalunda att han själv skall äga eller
arrendera jaktmark. Kravet på rätten
till vapeninnehav anses vara uppfyllt
om personen i fråga är medlem i en
sammanslutning, som har jakträtt inom
ett visst område, eller t. o. in. om han
inbjudits jaga på annans mark.

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på herr Lundbergs yrkanden om
kompletteringar med hänsyn till demokratien
o. d. Detta är någonting, som

Ändring i vapenförordningen.

man rimligtvis inte kan vidhänga vapenförordningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SKÖLDIN: Herr talman! Med
anledning av de synpunkter, som herr
Lundberg anfört i sitt nyss hållna anförande
och i den föreliggande motionen,
har jag begärt ordet för att säga
ett par saker.

Det är riktigt, som utskottets ordförande
här har framhållit, att om en
person gör en framställning att få köpa
ett gevär bör man i första hand pröva,
vilket behov som föreligger för vederbörande
för att få företaga ifrågavarande
inköp. När det gäller inköp av
ett mausergevär fordras att man är
medlem i en skytteförening. Då får
man ju rätt att inneha sådant gevär,
och man bär också, som bekant, rätt
att ute på skjutbanorna erhålla den ammunition
som behövs för att skjuta
med ifrågavarande gevär.

När det gäller jaktgevär är det först
och främst polismyndigheten på den
ort, där vederbörande bor, som prövar
framställningarna. Den gör det, som
också tidigare anförts av utskottets
ordförande, med utgångspunkt från
om det kan vara lämpligt att vederbörande
skall inneha ett jaktvapen. Man
hör sig också i detta sammanhang för,
om den sökande har någon egen jaktmark
eller om han har rätt att jaga hos
någon annan. Har han det tillstyrker
i allmänhet den lokala polismyndigheten.

När ärendet sedan kommer till länsstyrelsen
skickar i allmänhet länsstyrelsen
ifrågavarande framställning till
de jaktvårdskonsulenter, som finns i
respektive län. Vad jaktvårdskonsulenterna
uttalar sig om är inte, huruvida
den sökande ur andra synpunkter
ur lämplig att inneha jaktvapen
eller ej, utan han uttalar sig i stället,
huruvida det med hänsyn till storleken
av sökandens mark eller vad som el -

172 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändring i vapenförordningen.

jest har åberopats i anslutning till
framställningen, kan vara berättigat att
vederbörande får köpa ett jaktgevär.
Han avger i egenskap av sakkunnig
inom länet ett utlåtande till länsstyrelsen.
På basis av detta och uttalandet
från den lokala polismyndigheten tar
länsstyrelsen sedan ställning i ärendet
och bestämmer om vederbörande skall
få rätt att köpa något gevär.

Så går det alltså till. Det är under
sådana förhållanden något egendomligt
att man i motionen gör gällande att det
är ett jaktmonopol som avgör, huruvida
man skall få köpa ett gevär eller
ej, samt drar den slutsatsen att så
länge som detta förhållande är rådande
är själva grunden spolierad för denna
lags tillämpning. Det är väl ändå
överdrifter och förhastade slutsatser.

Jag kan inte, herr talman, underlåta
att nämna några siffror som på sätt
och vis belyser svårighetsgraden när
det gäller att få tillstånd att köpa gevär.
Herr Lundberg har ju påstått att
det ibland skulle vara svårt att få detta
tillstånd. Mina uppgifter sträcker sig
visserligen inte längre än fram till
1948 års utgång. Av dessa uppgifter
framgår det att av slätborrade gevär
fanns det inte mindre än 200 000, som
enskilda människor ägde här i landet.
Av refflade gevär i allmänhet fanns det
167 000, och av mausergevär och andra
armégevär fanns det 100 000 samt lika
många salongsgevär. Detta gör sammanlagt
567 000 gevär, som sålunda var
i privat ägo vid 1948 års utgång. Antalet
har givetvis avsevärt stigit sedan
dess.

Det ovan nämnda visar att svårigheterna
att få gevär inte är så väldigt
stora, tv i så fall skulle siffrorna inte
varit så höga.

Herr Lundberg redogör 4 sin motion
för tre olika fall, som har förekommit
och som herr Lundberg betraktar som
egendomliga, när man har handlagt
dessa ärenden. Ett av fallen har, som
framgick av herr Lundbergs anföran -

de, vederbörande jaktvårdskonsulent
troligtvis prövat. Där har man alltså
varit för släpphänt — det gällde ett
fall i Norrland — då man gav sökanden
rätt att köpa sådan här vapen.
Men i de andra båda fallen avser herr
Lundberg att åskådliggöra, att det är
väldigt stora svårigheter förenade med
att erhålla vapen.

Jag råkar känna ett av de fall, som
herr Lundberg redogör för i motionen
och som gäller just Uppsala län. Där
har det hela framställts som om det
skulle vara vederbörande jaktvårdskonsulent
som varit den avgörande.
Jag råkade träffa den person, som sökt
tillstånd att köpa ett gevär, den 1 maj
och talade med honom om den här saken.
Han förklarade att det visst inte
var jaktvårdskonsulenten som varit
den bestämmande, utan det var i stället
enligt lians uppfattning polismyndigheten
på orten. Under sådana förhållanden
tycker jag ju inte att man
bör ställa jaktvårdskonsulenten så att
säga i gluggen och påstå, att det var
lian som hade det avgörande inflytandet
på ärendet. Men det hör till saken,
herr talman, att den jaktmark, som vederbörande
gjorde framställning att få
skjuta älg på, utgjorde, vill jag minnas,
40 tunnland, och jaktvårdskonsulenten
i Uppsala län ansåg att marken med
hänsyn till den skottvidd, som en älgstudsare
har, inte var av tillräcklig
storlek. Det var emellertid polismyndigheten
på orten som hade fällt avgörandet.

Nu talar herr Lundberg i sin motion
om, som han kallar det, monopolistiska
strävanden och försöker frammana
bilden av en samling diktaturanhängare
bland vårt lands 180 000 jaktutövare,
som skulle, för att citera herr Lundberg,
»söka betvinga demokratiskt sinnade
arbetare» som stå obeväpnade.
Jag skulle till herr Lundberg vilja säga
att det är minst sagt oförsynt att kasta
ut ett sådant påstående mot en hel
grupp av människor, som nu utövar

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17. 173

jakt, och framställa dem som om de
skulle utgöra en fara för vårt demokratiska
samhällsskick.

När det gäller gevär är det ju en väldig
skillnad beträffande den risk som
föreligger hos olika typer. Ett hagelgevär
utgör ju, kan man säga, i sådana
sammanhang en obetydlig fara, ehuru
det naturligtvis kan innebära en viss
fara, om det kommer i händerna på
någon som ur samhällets synpunkt är
olämplig. Mausergevär och älgstudsare
är avsevärt mycket farligare än hagelgevär.
Nu föreslår emellertid herr
Lundberg i sin motion, att man skall
ta bort bestämmelserna om jakten vid
prövningen av en ansökan att få köpa
ett jaktgevär. Och därest, säger herr
Lundberg i motionen, man inte kan bifalla
detta förslag, så skulle man i stället
upphäva hela vapenförordningen.

Jag kan inte fatta logiken i detta resonemang,
försåvitt inte herr Lundberg
anser att det resonemang, som
han förut hade om faran för det demokratiska
samhället, återspeglas även
i detta yrkande på det sättet, att han
anser att om man lämnar frihet åt alla
att köpa vapen utan att anföra några
som helst skäl, så skulle man återställa
den balans som herr Lundberg anser
ha blivit rubbad genom att enbart jaktutövare
nu få rätt att köpa jaktvapen.

Enligt mitt förmenande är det angeläget
att länsstyrelserna prövar sådana
här ansökningar med utgångspunkt
från den säkerhet man kan tillmäta
vederbörande sökande. Men det är ju
uppenbart att man också när det gäller
jaktgevär måste anlägga sådana synpunkter
som man har gjort i de anvisningar
som är utskickade.

Att mjuka upp bestämmelserna vore
enligt mitt förmenande att gå i alldeles
felaktig riktning. Det är snarare
rimligt att påyrka en skärpning av de
bestämmelser som finns. Jag tänker på
de s. k. luftgevär som man numera säljer
fritt till småpojkar och som till och
med föräldrar köper åt sina söner. Vad

Ändring i vapenförordningen.

har det tagit sig uttryck i? Dessa pojkar
springer runt i städernas parker
och i förorterna och skjuter småfåglar
och ekorrar. De far fram som verkliga
vandaler och föranleder förskräckliga
lidanden för dessa djur. De
skjuter till och med på större villebråd
med luftgevär. Det är enligt mitt
förmenande snarare angeläget att man
försöker stävja en sådan utveckling.
Hellre än att man skall släppa allt
fritt, som herr Lundberg säger, bör
man skärpa bestämmelserna till att
omfatta även sådana gevär. Det förefaller
rimligt också om man tänker på
de oerhörda skador som barn åsamkar
varandra med sådana här vapen. Det
framgår som bekant gång efter annan
av tidningarna att barn fått ögonen utskjutna
med dessa luftgevär.

Herr talman! Med vad jag har anfört
hemställer jag om bifall till vad utskottet
har föreslagit.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Efter
det långa anförande som Jägareförbundets
ordförande här har hållit måste jag
som representant för en grupp, som
herr Sköldin kanske inte anser vara den
viktigaste i detta sammanhang, anmäla
att jag har en annan mening. Jag vill
särskilt konstatera två saker.

Först och främst vill jag säga, att
man vid tillämpningen av denna förordning
går efter vad konsulenterna säger.
I det fall som herr Sköldin åberopade
låg det så till, att mannen hade 45 tunnland
som han fick jaga på med lånat
gevär. När han ansökte att få köpa det,
avslogs hans ansökan. Sedan skaffade
sig mannen intyg om jakträtt på mark
som låg ca tre mil hemifrån, och då
fick han tillstånd. Det säges i länsstyrelsens
uttalande att man då kunde
lämna tillstånd.

När herr Sköldin talar om alla dessa
gevär, anger han inte hur många ägare
det är till dem.

Jag vill också tillägga att om det är
riktigt som en aftontidning har skrivil,

174

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ändring i vapenförordningen.

har Jagareförbundet, alltså herr Sköldins
förbund, påstått att länsstyrelsen
i Stockholms län har utfärdat en hel
rad olagliga tillstånd till säl- och sjöfågelsjakt
för nynäshamnsbor. Det är
också anmärkningsvärt att en fristående
organisation som Jägareförbundet
har nödgats hemställa hos regeringen,
att länsstyrelserna på lämpligt sätt skall
informeras om hur tillståndsärenden
av detta slag lämpligen bör handläggas.

Jag vill med detta bara ha sagt ifrån,
att den nuvarande tillämpningen av vapenförordningen
måste ändras. Sker
inte det, måste andra åtgärder vidtas
så att vi åtminstone kan se till att andan
och meningen med denna lagstiftning
kommer till uttryck.

Överläggningen var därmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som under överläggningen
föreslagits av herr Lundberg;
och fann herr talmannen svaren hava
utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr Lundberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 23, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Lundberg.

§ 9.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 235, i anledning'' av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner
och rättigheter;

nr 236, i anledning av Kungl. llaj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. in.;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen); och
nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes
första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 228, till Konungen i
anledning av väckt motion om utredning
av frågan angående effektivare
former för uttagande av ådömd ersättning
för vid bilstölder vållade skador.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition,
nr 206, angående inrättande av ett
nordiskt råd, dels ock i ämnet väckt
motion 11:643;

konstitutionsutskottets utlåtande och
betänkande:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av §§ 13 och 15 riksdagsordningen
samt till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare
för perioden 1953—1956 ävensom i ämnet
väckta motioner; och

nr 24, med förslag till skrivelse om

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17. 175

en revision av reglerna rörande statsrådets
konstitutionella ansvarighet;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus.

§ 11.

Anmäldes, att under sammanträdet
till herr talmannen avlämnats en mo -

tion, nr 659, av herr Andersson i Ryggestad
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 236, angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område.

Denna motion bordlädes.

i 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.02 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.