Tisdagen den 13 december (Riksdagens protokoll 1955:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 31

9—14 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 13 december

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Johansson i Mysinge ang. affärsbankernas kreditgivning till

mindre företagare..................................... 4

herr Johansson i Stockholm ang. åtgärder för att påskynda atomkraftens
fredliga utnyttjande som energikälla för industri m. m..... 21

Svar på fråga av:

herr Stenberg ang. åtgärder med anledning av ett avlämnat betänkande
med förslag till omorganisation av gymnastiska centralin -

stitutet.............................................. 28

Svar på interpellationer av:

herr Svensson i Ljungskile ang. antagningen av elever vid folkhögskolorna
.................................... 30

herr Rimås ang. utgivningen av Svenskt biografiskt lexikon...... 35

herr Nilsson i Göingegården ang. lämpligheten av att i en öppen
fångkoloni sammanföra kvalificerade brottslingar med interner

av helt annan kategori................................. 39

herr Nelander ang. åtgärder i syfte att minska olägenheterna av

störande trafikbuller................................... 44

herr Svensson i Stenkyrka ang. vidtagande av åtgärder för förhindrande
av trafikolyckor. ....................... 48

herr Holmberg ang. Seskaröbefolkningens trafikproblem......... 50

herr Munktell ang. fiskcrättslagens tillämpning på fastigheten
Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken, m. m.................. 52

Onsdagen den 14 december fm.

Förordning om investcringsavgift för år 1956 m. m............... 69

Ändring i stadgan för Nordiska rådet.......................... 107

Statsunderstödd skolhälsovård vid yrkesskolor och folkhögskolor... 108
1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 31

Nr 31

Innehåll

Sid.

Åtgärder i syfte att öka universitetens och högskolornas kapacitet.. 109

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m............. 110

Lag om socialhjälp m. m.................................... 123

Onsdagen den 14 december em.

Lag om socialhjälp (Forts.)................................. 143

Den fria margarininförseln.................................. 150

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 14 december fin.

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. förordning om investerings avgift

för år 1956, m. m.................................. 69

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, om ändring i stadgan för Nordiska
rådet................................................ 107

Statsutskottets utlåtande nr 189, om statsunderstödd skolhälsovård vid
yrkesskolor och folkhögskolor............................. 108

— nr 190, om provisorisk komplettering av den praktiska lärarutbildningen
............................................ 109

— nr 191, rörande åtgärder i syfte att öka universitetens och högskolornas
kapacitet m. m.................................... 109

— nr 192, om befrielse för L.-E. Larsson från viss återbetalningsskyl dighet.

.............................................. 110

— nr 193, om begränsande av statsverksamheten m. m. och en allmän

översyn av statsförvaltningen............................ 110

— memorial nr 194, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
................................................. 123

Onsdagen den 14 december em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 39, ang. lag om socialhjälp, m. m.. . 143

— memorial nr 40, ang. resultatet av folkomröstning i högertrafikfrågan.
................................................. 150

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, om förhindrande av införsel av

skadegörare i vegetabiliska produkter...................... 150

— nr 41, ang. reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror,

m. m................................................. 150

— nr 42, ang. stödlån åt fiskare, som lidit förluster till följd av stormskador
å fiskredskap under hösten 1955..................... 158

Fredagen den 9 december 1955

Nr 31

Fredagen den 9 december

Kl. 14.00

§1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
december.

§2

Föredrogos var för sig och hänvisades
till jordbruksutskottet de på bordet
liggande motionerna:

nr 711, av herr Holmberg och fru
Nilsson,

nr 712, av herr Andersson i Dunker
m. fl. och

nr 713, av herr Ericsson i Näs.

§3

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i stadgan den 20 augusti 1952 (nr 618)
för Nordiska rådet;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

189, i anledning av väckta motioner
om anordnande av statsunderstödd
skolhälsovård vid yrkesskolor och folkhögskolor,

nr 190, i anledning av väckta motioner
om en provisorisk komplettering
av den praktiska lärarutbildningen,

nr 191, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder i syfte att öka universitetens
och högskolornas kapacitet
m. m.,

nr 192, i anledning av väckt motion
om befrielse för kontoristen L.-E. Larsson
från viss återbetalningsskyldighet
å värnpliktslån,

nr 193, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för begränsande av
statsverksamheten m. m. och om en allmän
översyn av den civila och militära
statsförvaltningen och

nr 194, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

andra lagutskottets utlåtande och memorial: nr

39, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om socialhjälp, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med redogörelse för resultatet
av 1955 års folkomröstning i högertrafikfrågan;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, med anledning av väckt motion
om åtgärder till förhindrande av
införsel i landet av skadegörare i vegetabiliska
produkter,

nr 41, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m., i vad propositionen avser
förordningen angående reglering av
införseln av fettråvaror och fettvaror,
m. m. jämte i ämnet väckt motion m. m.
och

nr 42, med anledning av väckta motioner
angående stödlån åt vissa fiskare,
som lidit förluster till följd av stormskador
å fiskredskap under hösten
1955.

§4

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 386, till Konungen i anledning
av väckta motioner om besvärsrätten i
sjukförsäkrings- och pensionsärenden.

§5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem
Gunnar Britlh

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Tisdagen den 13 december

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§1

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande december.

§ 2

Svar på interpellation ang. affärsbankernas
kreditgivning till mindre företagare

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Johansson i Mysinge
till mig riktat följande interpellation:

Är herr statsministern villig igångsätta
en undersökning i syfte att utröna

1. huruvida mindre företagare —•
jordbrukare och andra — kan sägas ha
kommit att bli missgynnade vid kreditgivningen
hos affärsbankerna under senare
tid;

2. huruvida utlåningsräntorna står i
rimligt förhållande till den ränta, bankerna
betalar vid inlåning?

Beträffande verkningarna av kreditrestriktionerna
för jordbrukare och
mindre företagare vill jag hänvisa till
finansministerns svar den 9 november
på en av herr Franzén i första kammaren
ställd interpellation.

När det gäller interpellantens begäran
om vissa undersökningar har jag
under hand inhämtat, att utredningen
rörande spörsmål sammanhängande
med den fulla sysselsättningens ekonomi
m. m. överväger att företa en undersökning
i syfte att utröna konse -

kvenserna av den förda kreditpolitiken
inklusive de senaste skärpningarna av
densamma. Den sålunda planerade undersökningen
kan väntas komma att
beröra de av interpellanten resta frågorna.
Man torde kunna förutsätta, att
resultaten av en sådan undersökning
bör kunna publiceras utan att avvakta
slutförandet av utredningens övriga rätt
omfattande uppdrag. Under sådana förhållanden
finner jag inte skäl att ifrågasätta
en särskild undersökning i de av
interpellanten berörda frågorna.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens statsministern få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.

Min fråga är föranledd av att det ute
i landet råder stor oro på grund av svårigheten,
särskilt för de mindre företagarna,
att i dagens läge få nödvändiga
krediter. Jag har därför ansett det vara
motiverat för statsmakterna att utröna
i vilken omfattning klagomålen är berättigade.
Finns det fog för klagomål,
är det givetvis angeläget att få en ändring
till stånd. Genom en sådan undersökning
skulle också åtskilliga av de
missförstånd, som kan förekomma i debatten,
skingras.

Statsministern erinrar om finansministerns
svar till herr Franzén i första
kammaren för en tid sedan. Finansministern
framhöll då, att återhållsamhet
fortfarande är nödvändig och att det
inte går att hålla någon sektor av näringslivet
utanför kreditåtstramningen,
om inte resultatet skall äventyras och
den ekonomiska balansen förstöras.
Själva grundprincipen är ju, såsom fi -

Tisdagen den 13 december 1955 Nr 31

Svar på interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

nansministern underströk, att regeringen
och myndigheterna inte lägger sig i
detaljerna beträffande hur penninginstituten
disponerar sin tillgängliga del av
krediten. De fria kreditinstituten får
alltså sköta den praktiska tillämpningen.

Jag vill då säga, att jag helt delar den
synpunkten, att kreditbegränsningen är
ett nödvändigt led i stabiliseringen av
samhällsekonomien. Det finns inte heller
från min sida något i princip att
erinra mot att kreditbegränsningen sker
i huvudsak på ett smidigt sätt genom
frivilliga överenskommelser mellan
riksbanken och övriga penninginstitut.
Men en fråga tränger sig i detta sammanhang
fram. Och den är: Fungerar
systemet tillfredsställande och behandlas
alla kategorier kredittagare lika?
Svaret på den frågan måste nog tyvärr
bli nej. Att småföretagarna får sitta
emellan tycks vara uppenbart. En hel
del av riksdagens ledamöter gav belägg
härför vid den senaste remissdebatten,
och även i andra sammanhang har
detta intryck befästs. Konjunkturinstitutets
bedömning synes också ge vid
handen, att småföretagen har särskilt
svårt att få krediter. Samtidigt har
upplysts om att summan av de medel
affärsbankerna utlånat i dag är större
än vid motsvarande tid i fjol. Det
måste, såvitt jag kan förstå, då innebära,
att krediternas fördelning inte är
tillfredsställande.

Vi kan alla säkert vara överens om
att krediterna i ett åtstramat läge bör
fördelas så rättvist som möjligt mellan
föreliggande kreditbehov. Svårigheten
är väl endast att finna en metod, som
möjliggör detta. Det är självklart, att
vi inte vill ha någon detaljreglering.
Den frivilliga överenskommelsen mellan
riksbanken och bankinstituten är
sannolikt en smidig, obyråkratisk väg
att ordna kreditåtstramningen. Men
samtidigt synes det mig vara ganska naturligt
och affärsmässigt, om bankerna
i första hand söker tillgodose sina äldre
och större kunder. Det blir i varje fall

ur deras driftsekonomiska synpunkter
billigast och minst arbetskrävande.

Nu kan det sägas, att jordbruket får
väsentliga summor i stödlån och att
hantverkarna får statlig lånegaranti
och lån genom företagarföreningarna.
Vad beträffar de förra bör det dock påpekas
att de inte kommer att utbetalas
ännu på någon tid. Och kreditgarantilånen
till hantverkarna synes inte överallt
fungera som de skall, även om kritiken
beträffande desamma kanske i åtskilliga
fall varit överdriven. Dessa
låneformer gäller emellertid endast speciella
fall. Det väsentliga måste vara
den normala driftskrediten till de
många jordbrukare och andra mindre
företagare, som behöver rörelsekapital
för den normala företagsdriften. Många
jordbrukare har t. ex. i höst fått betalt
för sin spannmål i form av växlar. Jag
känner fall, där man fått gå från bank
till bank utan att kunna få växlarna belånade.
Då står de där utan medel att
kunna betala förfallna räkningar för
driftsförnödenheter, skatter m. m. Här
är det ju inte heller fråga om att tillgodose
ett ökat investeringsbehov utan
endast om den normala affärsrörelsen.
Samma är förhållandet med andra småföretagare
på skilda områden. När de
inte själva inom rimlig tid kan få betalt
för varor och tjänster av sina kunder,
måste de ha rimlig rörelsekredit.
Att hindra sådana legitima behov kan
knappast vara kreditåtstramningens
mening.

I det sammanhanget finns det kanske
också skäl att erinra om att mycket
stora kommuner uppträder som låntagare
på den knappa lånemarknaden.
Den kommunala sektorn har ju varit
samhällsekonomiens mest expansiva.
Naturligtvis finns det hos kommunerna
mycket angelägna investeringsbehov.
Men man frågar sig om det kan vara
rimligt och riktigt, att t. ex. rikets huvudstad
skall kunna få ta upp lån i den
utsträckning som skett. Många kommuner
ocli särskilt landstingen har genom

6 Nr 31 Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

utdebitering och fondering samlat betydande
kapital till beslutade men på
grund av byggnadsregleringen ännu ej
realiserade byggnadsföretag, såsom skolor,
sjukhus etc. Dessa investeringar
kan då betalas i stor utsträckning utan
lånemedel. Detta handlingssätt ligger
också — såvitt jag kan förstå — helt i
linje med statsnyttan i dagens läge.
Dessa medel är ofta placerade i de
olika provinsernas bankinstitut och
kommer där näringslivet och andra
ändamål till godo. Jag förutsätter därför
att, om det alltjämt fordras en
stark kreditbegränsning, riksbanken
och andra kreditinrättningar tillämpar
minst lika stor restriktivitet mot Stockholm
som mot andra kredittagare. Man
kunde kanske också hoppas att i så fall
en del av de svårigheter, som nu drabbar
småföretagarna, skulle kunna mildras.
Dessutom vågar man nästan hoppas
på att sådana medel därigenom
skulle ge ett mera positivt produktionsfrämjande
utslag.

En så snabb undersökning som möjligt
av den komplicerade frågan om fördelningen
av de tillgängliga krediterna
är enligt min mening motiverad, så att
åtgärder kan vidtagas för att få den
spridning av krediterna som kan anses
önskvärd.

Statsministern säger i sitt interpellationssvar,
att utredningen rörande
spörsmål, som sammanhänger med den
fulla sysselsättningens ekonomi m. in.,
överväger att företa en undersökning i
syfte att utröna konsekvenserna av den
förda kreditpolitiken inklusive de senaste
skärpningarna av densamma. Resultatet
av denna undersökning skulle
kunna publiceras utan att man avvaktar
slutförandet av utredningens övriga
rätt omfattande uppdrag.

Detta svar finner jag i stort sett tillfredsställande.
Jag kan förstå att det
inte skulle vara mycket vunnet med en
särskild utredning i det nu aktuella läget,
när en redan arbetande kommitté
upptagit en sådan undersökning och

■— som jag förmodar — redan kommit
en bit på väg. Jag vet inte om man kan
tolka statsministerns uttalande så, att
resultatet av denna undersökning kan
föreligga relativt snart. Jag vill emellertid
understryka angelägenheten av
att undersökningen sker så snabbt som
möjligt. Vad som nu erfordras är ju
både att läget snabbt klarlägges och att
eventuella åtgärder vidtages så snart
som möjligt i de fall, där de aktuella
svårigheterna är mest markerade. Jag
betraktar det som synnerligen angeläget
för regeringen att vid utformandet
och vidtagandet av de åtgärder av ekonomiskt
genomgripande art, som samhällsnyttan
kräver, också så långt som
möjligt tillse att inte småfolket i företagarvärlden
får sitta emellan. Jag tvivlar
inte på att statsministern har samma
uppfattning. Jag är också medveten
om att frågans lösning är mycket svår,
såvida man inte vill tillämpa rigorösa
regleringar, som inte är önskvärda. Ett
allmänt intresse är dock att frågan blir
belyst så fort som möjligt, och därför
hoppas jag att den kommitté som har
frågan under prövning är beredd att
snabbt lägga fram sitt material.

Med detta ber jag än en gång att till
herr statsministern få framföra ett tack
för såväl svaret som sådant som för det
positiva i detsamma.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att på någon punkt polemisera
mot interpellanten. Han underströk ju
en del av de synpunkter som från regeringsbänken
har framförts vid flera
tillfällen. Jag vill bara än en gång uttala,
att vi självfallet väl förstår att den
restriktiva kreditpolitiken har vållat
oro bland både jordbrukare och andra
mindre företagare. Så fort man försöker
tillämpa generella metoder — och interpellanten
var ju fullt överens med oss
om att vi skulle försöka göra det på
detta område, där det gäller att åstad -

Tisdagen den 13 december 1955 Nr 31

affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

Svar på interpellation ang.

komma en begränsning, en åtstramning
— uppkommer emellertid en rad konsekvenser
som, såvitt vi kan se, inte
kan undvikas om man inte bryter sönder
själva den generella metodiken. Vi
har dock försökt att göra det något så
när lindrigt för både jordbrukarna och
de andra mindre företagarna, bland annat
genom stödlånen, som ju visserligen
skänker lindring endast åt en viss kategori
av jordbrukare men som i alla
fall är ett steg i denna riktning. Vidare
vill jag erinra om att både jordbruket
och övrig mindre företagsamhet drabbas
mindre hårt av de investeringsbegränsande
åtgärderna därigenom, att
gränsen för investeringsavgiften är satt
till 20 000 kronor. Detta måste för de
mindre företagarna och jordbrukarna
innebära en icke obetydlig lättnad. Beträffande
de mindre företagarna infördes
ju på regeringens förslag de nya
lånen, som jämte det gamla stödet genom
företagarföreningarna måste ha inneburit
nya möjligheter att skaffa krediter.
De uppgifter, som förekommit och
som också tycks ha föresvävat interpellanten,
rörande svårigheterna att få
banklån även när det gäller de statsgaranterade
lånen, är, som handelsministern
i ett intervjuuttalande för ett
par dagar sedan klargjorde, felaktiga.

Jag hoppas också liksom interpellanten
att vi skall få denna fråga belyst så
allsidigt som möjligt. Sedan får vi ju
se huruvida statsmakterna på grundval
av de undersökningar, som kommer att
göras, har någon anledning att handla.

Iierr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag kan i stort instämma
med herr Johansson i Mysinge i fråga
om kreditrestriktionerna. Kreditstoppet
har ju särskilt för hantverkare och
småföretagare varit synnerligen besvärligt.
Priskonkurrensen är för närvarande
mycket svår. Omsättningen
inom detaljhandeln — om jag undantar
livsmedelsbranschen — liar under
höstmånaderna varit synnerligen svag,

särskilt på den sektor inom detaljhandeln
som gör affärer med kapitalvaror
och som säljer mot avbetalning.

När det gäller importen har vi för
närvarande ett betydande importöverskott.
Utländska exportörer har utnyttjat
den svenska kreditkrisen och lämnar
rätt långa krediter vid affärer med Sverige.
Svenska affärsmän eller producenter
har måst inskränka kreditgivningen
avsevärt. Särskilt småföretagare
kan för närvarande inte lämna nämnvärda
krediter, då de har svårt att diskontera
sina kundväxlar i bankerna,
och för nya företag är det för närvarande
hopplöst att få låna.

De kreditrestriktioner, som statsmakterna
har rekommenderat, har kommit
olämpligt. De höjda produktionskostnaderna
och de ökade lönerna fordrar
självfallet större krediter och mera rörelsekapital.
Enligt konjunkturinstitutets
rapport tyder utvecklingen på en
mindre vinstmarginal för affärslivet,
och institutet räknar också med en avsevärd
avmattning. De uppåtgående
kostnaderna, kreditrestriktionerna och
de höga skatterna för företagen gör att
vi ligger i ett ogynnsamt läge gentemot
utlandet, om konjunkturerna skulle
svänga.

Hans excellens statsministern har i
dag antytt att en utredning övervägs
beträffande kreditrestriktionerna, och
jag vill instämma med herr Johansson
i Mysinge i den förhoppningen att denna
utredning kommer att ske så snabbt
som möjligt.

Jag vill till sist, herr talman, endast
fästa herr statsministerns uppmärksamhet
på att kreditrestriktionerna främst
drabbar småföretagarna och hantverkarna,
men framför allt nystartade företag.
Alt stoppa nya initiativ är att bromsa
framåtskridandet.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill också understryka
vad herr Johansson i Mysinge
här har framhållit, nämligen de stora

8 Nr 31 Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

svårigheter som har drabbat många
småföretagare och jordbrukare genom
dessa kreditrestriktioner. Det är knappast
troligt att denna utredning, som
statsministern har pekat på, kan komma
till klarhet i dessa saker när det
gäller jordbrukare och småföretagare,
tv utredningen syftar ju till att klarlägga
hur det är ställt med den fulla sysselsättningen
och den återverkan på
detta område som kreditrestriktionerna
har fått. Denna utredning kommer inte
att ge något nämnvärt utslag beträffande
den fulla sysselsättningen inom jordbruket,
ty jordbrukarna måste i stort
sett arbeta på samma sätt som förut.
Men besvärligheterna kvarstår, och jag
vill därför särskilt trycka på att man
bör sträva efter att lätta restriktionerna
så snart som möjligt.

Det beslut, som riksdagen nu har
fattat angående stödåtgärder till skuldsatta
jordbrukare, är naturligtvis tacknämligt.
Men jag vill peka på en sak
som därvidlag möter stora svårigheter.
Det är ju så att det nu skall fordras
bankmässig säkerhet innan lånen utlämnas,
och det är därför som riksbankens
avdelningskontor i de olika länen
är inkopplade på detta. Den säkerhet,
som de flesta jordbrukare måste lämna,
består i att de får höja sina inteckningar,
och det skall nu först klaras av domstolarna.
Det blir ett kolossalt arbete,
och det tar lång tid innan dessa jordbrukare
kan komma i åtnjutande av
stödlånen. Detta i sin tur gör att restriktionerna
kommer att alltför mycket
pressa dessa skuldsatta jordbrukare.
Vi har kolossalt många dylika i vårt
land, som har köpt gårdar under den
sista tiden till höga belopp och som genom
kreditrestriktionerna försatts i ett
synnerligen ogynnsamt läge. Jag anser
det därför mycket beaktansvärt att man
försöker få till stånd en lättnad i detta
hänseende.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag är för min del

glad över att herr Johansson i Mysinge
tagit upp en tanke, som framfördes från
vårt håll i remissdebatten, nämligen om
en utredning som skulle klargöra hurudana
förhållandena verkligen är på detta
område. Det förefaller mig emellertid
som om interpellanten vore anmärkningsvärt
lätt att tillfredsställa. Statsministerns
utomordentligt vaga svar,
där det inte lämnades någon försäkran
om att denna utredning snabbt skulle
färdigställas utan mera talades om möjligheten
av att frågan komme att behandlas
för sig, gjorde herr Johansson
mycket nöjd. Jag skulle nog vilja tillfoga
ett önskemål, att statsministern
kunde ställa i utsikt för kammaren att
det verkligen kommer att bli en snabb
redovisning för offentligheten av förhållandena
på detta område.

Sedan säger interpellanten, att han
inte tvivlar på statsministerns varma
intresse för företagsamheten och särskilt
de mindre företagen. Även där
måste jag nog säga, att jag är litet
mindre troende, vilket kanske är naturligt.
Det förefaller mig som om det inte
kunde bestridas, att trots att investeringsavgiften
inte uttages på mycket
små investeringar, drabbar i alla fall
investeringsavgiften den mindre företagsamheten
ganska hårt. Detsamma
gäller bilaccisen. I viss utsträckning
gäller det även den tillfälliga höjningen
av bolagsbeskattningen, som lägges
ovanpå en skärpning av värderingsreglerna
för varulager. Någon mera imponerande
välvilja mot vare sig den större
eller den mindre företagsamheten tycker
jag inte denna politik bär vittne om.

Jag vill gärna tillfoga, herr talman,
att det önskemål vi tidigare har framfört
från vår sida, att företagarföreningarna
skulle få ett något större anslag
för sin utlåningsverksamhet, i dagens
läge framstår som ännu mer motiverat
än tidigare. Jag behöver inte understryka
vad herr Christenson i Malmö här
har framhållit om det läge som förefinnes
i dag. En sådan politik är natur -

Tisdagen den 13 december 1955

Nr 31

Svar på interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

ligtvis väl förenlig med ett anlitande
av kreditknappheten och penningpolitiken
såsom ett väsentligt medel att behärska
konjunkturutvecklingen. De belopp
som här är på tal är av sådan art,
att de ingalunda inverkar på den samhällsekonomiska
balansen.

Statsministern gjorde gällande, liksom
handelsminister Lange har gjort i ett
uttalande tidigare, att alla statliga garantier
blir effektiva genom lån. Ja,
det går så till att staten inte ger garanti
utan att vederbörande i förväg
har fått löfte från kreditinstitutet om
att erhålla kredit under förutsättning
att han får statlig garanti. Eftersom staten
ställer sig i efterhand och inte ger
garanti förrän det finns ett löfte från
kreditinstitutet, är det självklart — det
ligger i själva konstruktionen — att det
går i lås när staten ger garanti. Det bör
emellertid göras ett par tillägg, nämligen
för det första att staten säger nej
till en hel del ansökningar och för det
andra att det kanske skulle vara lättare
med ett något annat förfaringssätt —
varigenom den statliga garantien lämnades
först — att få bankkrediter efteråt.

Får jag erinra om att handelsminister
Lange uttalade, att man under föregående
budgetår hade givit garanti för
ett lånebelopp på ungefär 8 miljoner,
men man hade avslagit ansökningar på
sammanlagt 6 223 500 kronor främst av
»företagsekonomiska eller lokaliseringspolitiska
skäl». Skulle kammaren, herr
statsminister, kunna få en redovisning
bara i mycket allmänna ordalag om vilka
de principer är som regeringen låter
sig ledas av när man av 1/rUaliseringspolitiska
skäl avslår i övrigt välmotiverade
ansökningar? Sitter handelsministern
och säger för sig själv:
»Ånej, det finns rätt mycket av den industrien
på den platsen, så det är inte
lämpligt att det blir mer?» Eller finns
det några mer principiella riktlinjer
för dessa lokaliseringspolitiska överväganden?
Jag anser att den frågan för -

tjänar det allra största beaktande från
allmän näringspolitisk synpunkt.

Sammanfattningsvis, herr talman,
skulle jag vilja framhålla två saker:
dels angelägenheten av att statsministern
kan göra en utfästelse om att en
belysande utredning kommer fram mycket
snart, dels önskvärdheten av att
man överväger, huruvida inte en viss
utvidgning av den statliga kreditgarantien
och företagarföreningarnas kreditmöjligheter
är väl motiverad och väl
förenlig med den strama kreditpolitiken
över huvud taget, så att man uppnår
att denna strama kreditpolitik på
ett ur allmänna synpunkter tillfredsställande
och rättvist sätt träffar olika
delar av näringslivet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Ohlin ville av mig
ha en utfästelse att utredningen snabbt
skulle komma med sitt betänkande. Det
hoppas jag att den skall göra, men som
herr Ohlin vet, är det en kommitté med
starkt parlamentariskt inslag, som har
hand om denna sak. Även folkpartiet är
där representerat, tyvärr inte av herr
Ohlin, som regeringen hade önskat, utan
av herr Gustafson i Göteborg. Men det
finns väl alltid möjligheter att ta ett
samtal med herr Gustafson i Göteborg.
Jag kan inte på regeringens vägnar ge
någon utfästelse om vad en parlamentarisk
kommitté kommer att göra. Jag har
därför tillåtit mig att vara försiktig,
som vi alltid är, när vi behandlar parlamentariska
kommittéers arbetssätt.

Att problemet intresserar regeringen
är å andra sidan självklart. Långt före
den remissdebatt herr Ohlin erinrade
om hade det igångsatts en förberedande
undersökning av en av våra yngre
nationalekonomer, som enkätvägen fordrat
in en del material, som varit föremål
för bearbetning. Jag hoppas att den
parlamentariska kommittén skall få
glädje och nytta av detta regeringsini -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

tiativ, när den går att ta upp denna
fråga.

Beträffande de principer, som är vägledande
för garantilånens beviljande,
kanske vi kan få tillfälle att resonera,
när vi behandlar garantilånen. Jag känner
inte närmare till dessa ting. Jag
följer inte varje ärende för sig, men
jag föreställer mig, att det inte borde
vara svårt att kunna räkna ut, vilka lokaliseringsprinciper
som handelsministern
åsyftat i sitt intervjuuttalande.
Det är väl ganska klart, att om man har
en konkurrens mellan i och för sig likvärda
företag, tar man i första hand
ett företag, där det finns risk för sysselsättningssvårigheter,
och är mindre
intresserad av att bevilja ett lån till
ett företag på ett ställe, där det finns
en uppsjö av med varandra om arbetskraft
konkurrerande företag. Något annat
föreställer jag mig att det inte är
fråga om, utan jag antar, att handelsministern
följer ungefär den principen
liksom den föregående handelsministern
gjorde.

Vad som föranledde mig att ta till
orda var inte bara, att jag direkt uppmanades
därtill av herr Ohlin, utan också
att jag ville framhålla, att man skall
väl ändå ha klart för sig, att en restriktiv
politik måste kännas. Ty i vad avseende
gör den annars någon nytta?
Avsikten med den restriktiva politiken
är ju att få knappa resurser att räcka
till. Regeringen har hela tiden hävdat,
att vad det gäller är att på ett vidsträckt
fält göra ingripanden på olika områden
för att man inte skall slå för hårt på ett
område. Det går inte att i samma andetag
utdöma denna mängd av olika
åtgärder och sedan kritisera, som herr
Ohlin gjorde, att kreditrestriktiviteten
slår hårt mot både stora och små företag.
Hur skulle det ha sett ut, om vi
uteslutande hade haft att lita till räntepolitiken
och kreditrestriktiviteten? Jo,
herr talman, då hade vi verkligen haft
ett blint verkande generellt vapen, som
skulle ha ställt småhantverkarna och

bönderna i mycket stora svårigheter.
Den regeringspolitik som är förd söker
att sprida ut ingripandena på en bred
ekonomisk front, med investeringsavgiften,
med bilaccisen, med en skattepolitik,
som möjliggör en så liten upplåning
och ett så litet intrång på den
privata kreditmarknaden som möjligt,
och med alla de andra åtgärderna samt
att därigenom göra varje ingripande för
sig fördragbart.

När det i dessa dagar talas om att det
i årets budget hade funnits ett betydande
utrymme för skattesänkningar, vill
jag bara fästa uppmärksamheten på att
då skulle staten ha tvingats till ännu
större upplåning, ännu större konkurrens
med de privata låntagarna med
som följd därav ännu större svårigheter
för både den mindre industrien och
jordbruket. Detta skall man ha i sikte,
när man, som herr Ohlin gör här, går
upp och frankt kritiserar den förda
kreditpolitiken. Herr Ohlin har rekommenderat
en ekonomisk politik, som
skulle ha inneburit ännu större kreditrestriktivitet
än den politik regeringen
företräder. Under sådana omständigheter
kan man vara övertygad om att med
herr Ohlins ekonomiska politik skulle
hantverkare, småföretagare och bönder
ha känt trycket ännu hårdare än de gör
i dag, när den ekonomiska politiken
spelar över ett så vidsträckt fält som
här är fallet.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Hans excellens statsministern
har varit angelägen att betona
vikten av att på bred front sprida de
återhållande åtgärder som här kan vara
nödvändiga. Men, herr talman, är det
inte lika viktigt och kanske ännu viktigare
att på bred front sprida de åtgärder
som kan stimulera de enskilda
människorna till ökade ansträngningar,
som kan stimulera människorna till
ökat sparande? Detta skulle i sin tur
ge möjlighet att lätta på de kreditåtstramande
åtgärder som nu har drab -

Tisdagen den 13 december 1955 Nr 31

Svar på interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

bat och drabbar inte minst småföretagsamheten
och jordbruket så hårt.

Det är alldeles klart att man inte kan
tänka sig en kreditåtstramning, där
inte just den nya företagsamheten och
den mindre företagsamheten kommer i
skottgluggen.

Från vår sida har vi gång på gång
pekat på åtgärder, som skulle vara ägnade
attt stimulera till ökat sparande.
Jag tror det är alldeles nödvändigt att
man vidtar åtgärder i detta syfte, om
vi skall komma ur den rävsax, som vi
nu sitter fast i, och om vi skall komma
fram till en hållbar lågräntepolitik på
lång sikt.

Men då skulle jag, herr talman, vilja
fråga statsministern: När man hårt avvisar
jordbrukares, småföretagares och
andra människors begäran att få låna i
bankerna, hur rimmar det med att staten
samtidigt tar upp enorma lån i riksbanken?
Såvitt jag är rätt underrättad
är statens lån i riksbanken nu uppe i
över en miljard kronor, medan man
hade beräknat att lånebehovet för innevarande
budgetår rörde sig om en
summa i närheten av 500 miljoner kronor! Yi

delar från vår sida helt de synpunkter
som herr Ohlin givit uttryck åt,
när det gäller investeringsskatten och
motorfordonsavgiften, och jag hoppas
att vi i morgon också kan räkna på interpellantens
stöd i dessa frågor. Det är
inte riktigt logiskt att angripa kreditrestriktionerna,
om man samtidigt vill
ingripa med skatteåtgärder mot dem,
som med hjälp av upptagna krediter
skaffar sig de maskiner, anläggningar
och motorfordon, som de behöver för
sin rörelse.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Jag skall inte inlåta
mig på någon allmän ekonomisk debatt
utan hålla mig inom ramen för vad interpellanten
ursprungligen har avsett.
Det var en liten passus i statsministerns
interpellationssvar, som gav mig anled -

ning att begära ordet, nämligen hans
hänvisning till stödlånen. Dessa har tillkommit
för att hjälpa jordbrukarna i de
trakter, där vi haft särskilt felslagen
skörd. Emellertid är det inte bara den
felslagna skörden som drabbar jordbrukarna
utan också kreditåtstramningen.
Jag vill begagna tillfället att vädja till
statsministern att det tillses, att vederbörande
institutioner vid stödlåneansökningarnas
behandling inte förfar
alltför restriktivt. Jag är medveten om
att denna framställning kommer litet
post festum, men det kanske ändå är
möjligt att ge något direktiv i detta avseende
från regeringshåll. Det skulle
jag vara tacksam för.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsministern förklarade
att lokaliseringspolitiska synpunkter
naturligtvis kommit till uttryck på det
sättet, att om man haft två någorlunda
jämbördiga företag och det ena ville
företaga en investering i en trakt, där
det är arbetslöshet, så föredroge man
naturligtvis detta företag. Det är i och
för sig en begriplig synpunkt. Men, herr
statsminister, det kan väl inte vara det
som är hela saken med lokaliseringspolitiken,
när det faktiskt är så att det till
förfogande ställda beloppet inte har i
sin helhet använts? De till förfogande
ställda möjligheterna att ge kreditgaranti
har inte utnyttjats av regeringen!
Om det gällt två i och för sig befogade
ansökningar, skulle man ju kunnat bevilja
båda.

Får jag bara utöver vad jag nämnde
om föregående budgetår, att man där
hade ett par miljoner som inte utnyttjats,
påpeka, att, såvitt jag läst MorgonTidningen
riktigt, uttalade herr Lange
att i år fram till den 9 december — det
är dock nära halva budgetåret — skulle
39 ansökningar ha bifallits med ett totalt
belopp av 1 647 000 kronor.

Jag vet inte, hur detta skall tolkas,
men det tyder onekligen på att det i

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. affärsbankernas

växande utsträckning förhåller sig så
att man inte utnyttjar kreditmöjligheterna.

Hur förfar man då med lokaliseringspolitiken?
Är det så att man säger, att
man tycker inte den och den industrien
behövs där och där? Efter vilka principer
är det då man bedömer saken?

Jag vill gärna medge att statsministern
möjligen kan hänvisa till att han
behöver inhämta närmare upplysningar.
Jag kan inte begära att statsministern
skall vara fackminister. Men om
statsministern inte är beredd att svara
på detta i dag, så hoppas jag att man
från regeringsbänken är beredd att ordentligt
redovisa ganska snart.

Sedan säger statsministern, att en restriktiv
kreditpolitik måste kännas. Ja,
det är alldeles klart. Det framhöll jag
också. Statsministern kan läsa det stenografiska
referatet av mitt yttrande,
där jag dessutom framhöll att vad saken
gällde var belopp av en sådan storleksordning,
att de icke påverkar det
stora spörsmålet om den samhällsekonomiska
balansen. Beloppen är för begränsade.
Den totala investeringen här
i landet uppgår väl till, jag kan inte
säga exakt, men något sådant som 13 ä
14 miljarder kronor på ett år. Här diskuterar
vi nu belopp som rör sig om
miljoner. Nog måste statsministern känna
sig bra hårt trängd i debatten, om
han för att komma bort ifrån de frågeställningar,
som interpellanten och
samtliga övriga talare här berört, börjar
att i stället tala om något annat,
nämligen frågan om den stora samhällsekonomiska
balansen och att vi måste
ha en stram kreditpolitik av den anledningen.
Vad som från vår sida och jag
tror även från interpellantens sida är
ett önskemål är att denna kreditpolitik
skall drabba och kännas så rättvist som
möjligt.

Detta torde vara ett allmänt intresse.

Det är en vitt spridd föreställning att
det gärna blir så att de mindre företagarna
drabbas iiårdare av sådana här

kreditgivning till mindre företagare

kreditrestriktioner. Ä la bonne heure!
Då får man lov att se till om man därvidlag
inte kan åstadkomma något gott
med rättvisa konsekvenser av systemet.
Nu säger statsministern att genom att
regeringen velat använda bilaccis, investeringsavgift
och dylikt blir regeringens
politik milt verkande i jämförelse
med vad han anser vara oppositionens
politik. Det är lustigt att höra
detta. Det är ungefär som om det vore
ren välgörenhet från regeringens sida
att folk får betala bilaccis och investeringsavgifter.
Jag undrar om man inom
näringslivet — och inte minst då inom
den grupp vi här talar om i dag — verkligen
uppfattar saken på det sättet.

Statsministern gör gällande att med
den kreditpolitik jag förordar skulle det
bli mycket, mycket hårdare restriktioner
i kreditgivningen. Därom vill jag
inte nu ta upp en debatt, som väl bättre
kan fullföljas vid ett annat tillfälle, utan
jag nöjer mig med att förklara att vi ju
gång efter annan för regeringspartierna,
särskilt socialdemokraterna, förklarat
att sådana påståenden är fullkomligt
orimliga. Om man nämligen i tid, innan
man fick denna överkonjunktur, tillgripit
en sådan kreditpolitik, som rekommenderats
från folkpartiets sida, skulle
det ha varit mycket lättare att hålla en
allmän balans, och man hade inte behövt
så mycket av restriktionspolitik på
kreditmarknaden som nu när man dröjt
med de av oss rekommenderade åtgärderna
tills i sista stund. Det är alldeles
självklart att när man har en kapital
marknad, som fungerar som en sådan
brukar fungera, blir kreditpolitiken
mindre restriktivt betonad än den kreditpolitik
vi har i dag. Att vi har en
sådan kreditpolitik i dag är en konsekvens
av att regeringen envist och tjurigt
hållit fast vid sin politik med en
fastlåst ränta. Regeringen kan inte komma
ifrån ansvaret. Vi hade fått en för
näringslivet betydligt smidigare fungerande
kapitalmarknad om regeringen i
tid velat gå över till den linje, som man

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955
Svar på interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

i praktiskt taget alla länder för länge
sedan slagit in på.

Herr talman! Det vore frestande att
ta upp till kommentar vad statsministern
sagt om budgetöverskottet och de
stora inkomsterna i den löpande statsbudgeten.
Men det vore väl, herr talman,
att spränga ramen för denna debatt,
om jag kommenterade statsministerns
ståndpunkt i detta avseende tidigare
och nu. Jag vill bara konstatera
en enda sak. Statsministern har i debatt
efter debatt sagt, att när man från folkpartiets
sida framför krav på skattesänkning
skulle det betyda, att vi inte
skulle vilja ställa till samhällets förfogande
de medel som behövas för den
verksamhet vi varit med om att godkänna.
Detta påstående har upprepats
ända till leda. Vi har svarat att det finns
ett stort budgetöverskott och att det
alltså finns pengar som möjliggör en
skattesänkning. Herr statsministern har
upprepat, att vi inte vill ge samhället
de resurser som behövs. Det är en sak
som faller utanför denna debatt, men de
siffror som nu visar hur glädjande stora
inkomsterna blir under löpande budgetår,
de siffrorna rycker ju fullständigt
undan grunden för statsministerns
hittillsvarande argumentering på denna
punkt. Kritiken mot kravet på en skattesänkning
har fått ett grundskott genom
dessa siffror! Den debatten kan
vi väl fortsätta mera i detalj vid ett
annat tillfälle.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Vi har fört en debatt
kring de spörsmål, som här interpellationsledes
har tagits upp, nämligen besvärligheterna
för hantverkets och småindustriens
del av den kreditrestriktivitet,
som vi har ansett nödvändigt att
genomföra. I den debatten var såvitt
jag vet alla talare överens. Vi var ense
om att kreditrestriktivitet var nödvändig,
och vi var eniga om att alla generella
metoder har den olägenheten att

det slår blint och därför kan tänkas
slå ut de svagare i samhället och drabba
småföretagare och mindre, skuldsatta
jordbrukare mycket hårt. Därför måste
vi undersöka huruvida vi kunde göra
någonting utöver vad som i det stycket
redan företagits från regeringens och
riksdagens sida för att åstadkomma en
större kreditvolym åt dessa grupper.

Det verkade som om denna vår inställning
hälsades med tillfredsställelse.
Att sedan herr Ohlin ansåg att
den ifrågasatta utredningen var ett
resultat av ett debattinlägg, som han
gjorde i remissdebatten och i vilket
herr Ohlin uttalade önskemål i denna
riktning, bryr jag mig inte om. Jag tilllät
mig endast att i det sammanhanget
påpeka att regeringen redan tidigare
hade igångsatt förberedande undersökningar
i den saken. Vi var sålunda alla
tämligen överens om huvudriktlinjerna.
Kreditrestriktiviteten var nödvändig,
men den slår tyvärr hårt. Vi sade oss
därför att det kanske finns en del mindre
bärkraftiga element, som samhället
behöver skydda, och att vi därför borde
undersöka om de åtgärder i denna riktning,
som vi hittills företagit, måhända
behöver kompletteras.

Men sedan har herr Ohlin själv dragit
upp ett rent partipolitiskt betonat
resonemang i dessa frågor, och då får
väl ändå regeringen lov att svara, även
om jag nog tycker att vi därigenom
kom en smula utanför ämnet för dagens
debatt. Vi får säkerligen många tillfällen
framdeles att resonera om dessa
ting. Jag vill här endast sammanfatta
min ståndpunkt med följande ord: om
vi här hade fört en ekonomisk politik,
som hade medfört ett mindre budgetöverskott,
så skulle det ha betytt ett
ökat lånebehov, vilket i sin tur hade
resulterat i ökad press på de företag,
som dagens interpellant och vi andra
så gärna vill försöka värna om. Detta
är väl ovedersägligt och självklart, och
sedan bryr jag mig inte om den historiska
analysen. Jag bryr mig för stun -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

den inte om vems felet är att vi nu bär
den situation, som vi i dag befinner oss
i. Jag konstaterar endast, att om vi
hade fört en annan politik, som jag
betecknat som herr Ohlins, så hade
detta betytt ökat lånebehov från statens
sida och ett ökat tryck på de människor,
vilkas intressen vi nu så mangrant
från alla håll vill försöka värna.

Herr Cassel är redan nu orolig över
det stora lånebehovet från staten. Ja,
det vore önskvärt ur den samhällsekonomiska
balansens synpunkt att över
huvud taget slippa belasta lånemarknaden.
Men är herr Cassel beredd att dra
den konsekvensen av sitt anförande, att
han vill gå in för en ökad beskattning
för att på det sättet minska lånebehovet,
eller vill herr Cassel förorda en
minskning av de offentliga investeringarna?
Om så är, går det bra att komma
med rekommendationer. Budgeten är
visserligen i det allra närmaste färdig,
men om det ligger något allvar bakom
högerns tal om att man är djupt oroad
av det nuvarande lånebehovet, så finns
det ännu möjligheter att öka skatterna
eller att pressa ned de statliga investeringarna.
Vi emotser med stort intresse
förslag i någondera riktningen. Men det
är bråttom, ty snart låses siffrorna fast
i statsverkspropositionen!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När man hör statsministern
tala om kreditpolitiken, får man
det intrycket att han menar att investeringsavgiften
och bilaccisen är någonting
som drabbar precis där man vill
att det skall drabba. Jag däremot tror
att de där båda sakerna slår ungefär
lika blint som kreditrestriktionerna.
Statsministerns lovtal över dessa båda
former av ingrepp finner jag därför
helt oberättigat.

Sedan skall jag, herr talman, avstå
från att göra några längre utvikningar
beträffande budgetöverskottet. Jag konstaterar
här endast en sak, nämligen
att det är uppenbart att landets stats -

minister icke i dag anser förekomsten
av ett jättelikt budgetöverskott vara något
motiv för en skattesänkning. Som
jag har fattat statsministerns ord är den
saken fullt klar. Hur stora budgetöverskotten
än blir, för ändå statsministern
samma resonemang.

Vad ligger då bakom en sådan uppfattning?
Jo, bl. a. det att regeringen
betraktar ett mycket stort tvångssparande
som en väsentlig del av den ekonomiska
politiken. När regeringen misslyckats
med att få andra partier — däribland
koalitionsbrodern — med på ett
vanligt tvångssparande, är statsministern
tydligen mycket nöjd och belåten
med att ha kvar ett stort tvångssparande
i dessa andra former, och med en
motivering som såvitt jag förstår kan
användas i praktiskt taget varje högkonjunkturläge.
Detta ger ett perspektiv på
regeringens framtida ekonomiska politik,
som jag för min del tycker är ganska
avskräckande, inte bara för skattebetalarna
utan även för landets näringsliv
och inte minst för de mindre företagare,
som debatten här i dag särskilt
har rört sig om.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag skall bara göra ett
par randanmärkningar i det ämne interpellationen
och svaret gäller, nämligen
frågan om småföretagarna och deras
kreditsvårigheter. En del av debattinläggen
här i dag är märkliga framför
allt med hänsyn till vad som inträffat
på detta område under senaste tiden
här i riksdagen. Det är ju så som herr
Johansson i Mysinge och herr Rubbestad
säger, nämligen att det blivit mycket
allvarliga svårigheter för småjordbruket
genom de åtgärder som företagits
på detta område. Man förbiser
emellertid ett väsentligt faktum, nämligen
att politiken mot småbruken ju ingår
i regeringens och framför allt
jordbruksministerns strävan att minska
småjordbrukens produktion, att utrota
en betydande del av småbruken. Där -

Tisdagen den 13 december 1955 Nr 31

affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

Svar på interpellation ang.

vidlag har man ju nått avsedd effekt
genom högräntepolitiken, kreditrestriktioner
och utformningen av stödlånen.
Vi har motsatt oss den politiken, men
det parti herr Rubbestad företräder har
konsekvent stött jordbruksministern i
alla hans åtgöranden. Nu klagar t. ex.
herr Rubbestads parti över att bestämmelserna
om stödlånen skärps, vilket
medför ökade svårigheter för småbruken.
Det är ju bara ett par veckor sedan
som den riksdagsgrupp herr Rubbestad
tillhör röstade emot det kommunistiska
förslaget om att riksdagen
skulle avslå jordbruksministerns förslag
om en sådan skärpning. Inläggen
från folkpartihåll bör också jämföras
med det faktum, att folkpartiet varit en
pådrivande kraft för att få räntan höjd
och att framträdande folkpartister står
bakom det nu aktuella förslaget att slopa
hyresskyddet just för småföretagarna,
en åtgärd som kommer att få mycket
ödesdigra följder för hantverk och
småindustri.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde herr Ohlin tala om att man
nu fått den linje beträffande den ekonomiska
politiken, som folkpartiet och
högern tidigare har rekommenderat.
Jag för min del tycker att den situationen
har kommit alldeles för tidigt.
Den politik vi förde tidigare, före denna
omvändelse till höger- och folkpartipolitiken
som vi nu för, innebar en
lycklig utveckling för vårt land. Lågräntepolitiken
med fri företagsamhet
på alla områden var till gagn för vårt
land. Men sedan vi slagit in på herrar
Ohlins och Hjalmarsons politiska linje
i fråga om kreditrestriktionerna har vi
fått detta elände, som nu gör sig gällande
litet varstans ute i bygderna.

Jag för min del har aldrig biträtt
denna politik, och jag önskar att den
dag snart skall komma, när vi kan återgå
till det gamla systemet med lågräntepolitik
och fri företagsamhet. Jag

hoppas också att regeringen försöker
medverka till att det inte dröjer för
länge, innan vi kan få tillbaka det
gamla, riktiga systemet, som varit till
lycka för vårt land.

Statsministern sade att vi bör se till
att dessa restriktioner drabbar större
delen av folket så rättvist som möjligt.
Ja, om man kunde ordna det så, skulle
det kanske vara en viss mening därmed.
Men är detta fallet med den nuvarande
tillämpningen? De som drabbas
utgör säkerligen knappast en fjärdedel
av svenska folket, huvudsakligen
småföretagare och jordbrukare. Man
hade naturligtvis avsett att också vissa
storföretagare skulle drabbas, men tyvärr
har det visat sig att restriktionerna
inte betytt så mycket för deras
vidkommande. De större företagarna
tyckes ha sin ekonomi säkerställd på
ett helt annat sätt. Detta gör att det
förefaller som om de inte drabbades så
hårt av dessa kreditrestriktioner. Den
stora gruppen av löntagare, både statstjänstemän
och andra löntagare, berörs
knappast alls av kreditrestriktionerna
i deras nuvarande utformning; det är
sålunda, som sagt, främst den företagargrupp
jag nämnt som drabbas.

Jag måste säga att hela denna ekonomiska
politik inte är som den borde
vara. Jag medger att det förslag, som
finansministern lade fram i våras om
ett tvångssparande, faktiskt hade varit
mycket bättre; om dessa kreditrestriktioners
realiserande hade drabbat alla.
Som systemet nu har utformats drabbar
det bara ett fåtal.

För att få ett system som når alla
måste man, tror jag, tillgripa ett helt
annat system. Hade man i våras lagt
fram förslag om en överbalanserad
budget, hade detta drabbat alla. Då
hade var och en fått vara med om att
bära en viss börda.

Jag skulle vilja rekommendera regeringen
att, när den utformar sin proposition
till nästa år, undersöka om vi
inte för att få en sund ekonomisk poli -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. affärsbankernas

tik i vårt land bör fundera på om det
verkligen är lämpligt att i nuvarande
läge föreslå en skattelättnad, som ytterligare
ökar köpkraften för stora grupper
av vårt folk, något som senare
kommer att medföra en inflation. Enligt
min mening borde man kanske
överväga den motsatta åtgärden för att
få samhällsekonomisk balans. Jag tror
i varje fall att det för småföretagare och
jordbrukare vore lyckligt, om man äntligen
kunde släppa den kreditrestriktionspolitik
som nu föres.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av den fråga som
statsministern ställde till högerpartiet
rörande investeringarna. I anslutning
till vad herr Cassel förut sagt kanske
jag först kan få göra ett par påpekanden.

Statsministern framhöll att han inte
brydde sig om vems felet var till att vi
hamnat i den situation, där vi nu befinner
oss. Det förstår jag mycket väl.
Skulle jag ha varit i statsministerns
kläder skulle jag inte heller ha brytt
mig om att ge något svar på den frågan.
Statsministern menade att generella
åtgärder i den ekonomiska politiken
slår blint, för att citera statsministerns
eget uttryckssätt. Nej, herr
statsminister, den typ av generella åtgärder
på kreditpolitikens område, som
vi har rekommenderat, slår inte blint.
De innebär att man skapar förutsättningar
för en konkurrens på lika villkor
om kreditmedlens fördelning. Däremot
vet vi av lång erfarenhet att detaljregleringar
medför risker för godtycke
och allmän rättsosäkerhet i tilllämpningen.

Det svar — om man nu får kalla det
så — som statsministern lämnade på
frågan om statens upplåning i riksbanken,
var verkligen ganska överraskande.
Jag måste fråga statsministern: Har inte
statsministern själv en känsla av att

kreditgivning till mindre företagare

det är ytterligt egendomligt, att regeringen
för endast några månader sedan,
då den nu löpande statsbudgeten fastställdes,
berömde sig av att man med
regeringens politik som utgångspunkt
skulle kunna åstadkomma en väsentlig
begränsning av upplåningen, medan
man nu, några månader senare, får bevittna
denna väldiga upplåning i riksbanken?
Hur förklarar statsministern
sammanhanget? Av statsministerns besked
fick man närmast det intrycket, att
låneexpansionen i riksbanken skulle
hänga ihop med den offentliga investeringsverksamheten.
Då skulle jag vara
tacksam om statsministern, som ju sitter
inne med informationer som vi
andra dödliga inte har, ville ha vänligheten
att inför kammaren tala om, vilka
offentliga investeringar det är som har
framkallat denna upplåning i riksbanken.
Det vore mycket intressant att få
ett besked i denna sak.

Så som vi ser saken är det inte alls,
herr statsminister, i övervägande grad
till nackdel att staten i viss utsträckning
får gå ut på marknaden för att
låna till sina kapitalutgifter på samma
sätt som enskilda människor och enskilda
företag får göra det, i stället för
att staten skaffar sig täckning skattevägen
för dessa utgifter. Genom att staten
får gå ut på marknaden framtvingas
nämligen även inom den offentliga sektorn
en annan räntabilitetsprövning än
vad som eljest kommer i fråga av de
offentliga investeringarna, och det kan
vi inte alls se som någon olägenhet —
tvärtom.

Så kommer statsministern till sist in
på den gamla standardfrågan: Vilka investeringar
är det som högerpartiet vill
minska på, om man nu har den uppfattningen,
att det vore önskvärt att
åstadkomma en begränsning av den offentliga
investeringsverksamheten? Jag
skulle då vilja erinra statsministern om
att för några år sedan diskuterade vi
ju allvarligt här i riksdagen eventualiteten
av en begränsning av de offent -

Tisdagen den 13 december 1955 Nr 31

affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

Svar på interpellation ang.

liga investeringarna med på en gång
ända upp till 400 miljoner kronor. Jag
frågade vid det tillfället herr Sköld, var
dessa begränsningar skulle ske. Han
svarade, att frågan vittnade om obekantskap
med de förhållanden, under
vilka statsförvaltningen måste arbeta.
Först måste nämligen noggranna uppgifter
infordras om läget ute i kommunerna,
sedan måste dessa uppgifter bearbetas
och sammanställas av de olika
departementen, sedan måste departementspromemoriorna
bearbetas och
sammanställas i finansdepartementet.
Först därefter kunde man ange, var
investeringsbegränsningarna skulle sättas
in. På ett tidigare stadium fick man
nöja sig med en allmän målsättning. Jag
nödgas därför, herr talman, tyvärr göra
den reflexionen, att statsministerns
fråga till oss närmast måste vittna om,
för att citera herr Sköld, obekantskap
med de förhållanden, under vilka statsförvaltningen
har att arbeta.

Statsministerns fråga till oss kan ha
någon rimlig mening endast om statsministern
är beredd att ge oss insyn i
investeringsfrågornas handläggning på
det förberedande departementala stadiet.
Vi har, herr talman, vid tre tidigare
tillfällen erbjudit oss att stå till
tjänst som rådgivare på detta område,
om regeringen skulle vilja anlita våra
tjänster, och jag skall gärna upprepa
erbjudandet för fjärde gången. Men
förutsättningen är som sagt, att man
från regeringens sida verkligen är villig
att låta oss vara med vid beredningen
av de olika aktuella investeringsspörsmålen.
Då kan jag med varm hand ge
statsministern det löftet, att han skall
få allt det bistånd han önskar och som
vi kan mäkta med.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Högerledarens svar var
ungefär vad man kunde vänta sig —
han kunde inte gärna svara på något

annat sätt efter den kanske litet oförsiktiga
spelöppning, som herr Cassel
gjorde.

Jag anser mig inte kunna i anslutning
till denna debatt ta upp en diskussion
om de tekniska skäl, som gjort att riksbanken
för närvarande står som långivare
i stor utsträckning. Jag tror att
detta rimligtvis kan diskuteras t. ex. vid
den kommande remissdebatten. Delvis
sammanhänger förhållandet självfallet
med säsongmässiga variationer, delvis
med vissa tekniska ting.

Men det intressanta är, att efter denna
diskussion om det mindre hantverkets
kreditsvårigheter anser herr Cassel,
att den statliga upplåningen är alldeles
för stor för närvarande, och herr
Hjalmarson understryker detta genom
att säga, att det vore bättre att staten
tvingades ut på den riktiga lånemarknaden
och icke lånade i riksbanken.

Det är klart att man kan ha den meningen,
men det är väl ändå uppenbart
för kammarens ledamöter, att herr Hjalmarsons
rekommendation innebär precis
vad jag sade — nämligen ett än
hårdare tryck på denna kreditmarknad,
och den enda vinning som man
alltså skulle göra på att staten uppträdde
på denna kreditmarknad var att staten
bleve tvungen att tillämpa räntabilitetssynpunkter
vid bestämmandet av de
offentliga investeringarna. Det är en
mycket intressant upplysning. Räntabilitetssynpunkterna
skulle alltså enligt
högerledarens mening i större utsträckning
än hittills bli avgörande för vägbyggen,
skolbyggen, sjukhusbyggen, försvarets
byggen och kraftverksbyggena.
Tillfiilliga variationer i räntefoten skulle
på dessa områden inte spela avgörande
roll för riksdagen och regeringen. Det
är ett mycket intressant exempel på hur
en förlegad liberal ideologi kan förvrida
huvudet även på tänkande människor
som högerledaren. Statsmakterna kan
vid ändå inte vid bestämmandet av omfattningen
av dessa investeringar låta
räntabilitetssynpunktcrna bli avgöran -

2 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr ''.il

18 Nr 31 Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

de, utan samhällsnyttan måste därvid
vara den dominerande faktorn.

När jag frågade herr Cassel — högerledaren
ansåg det ju nödvändigt att
svara själv — vad det var som man ville
spara på i fråga om de statliga investeringarna,
begärde jag inte att man skulle
peka ut olika investeringsobjekt och säga
att en viss kraftstation, telegrafstation,
vägsträcka, universitetsklinik, skola
o. s. v. icke skulle få byggas. Detta
är ju saker som regeringen får ta ställning
till. Min fråga gällde bara, om inte
högern, när man så karskt säger att de
statliga lånebehoven skall minskas, kan
ur allmänna synpunkter ange på vilka
av dessa områden besparingarna skall
sättas in — om det gäller försvaret, vägarna,
skolorna, universiteten, kraftverken,
järnvägarna, telegrafverket eller
vad det är fråga om. På detta fick jag
det svaret, att det skulle man kunna
tala om, ifall man blev inviterad till
budgetberedningen. Men budgetberedningen
avser ju en detaljgranskning av
de olika posterna, och om man driver
en agitation av denna allmänna typ, bör
man väl vara beredd att något antyda
var besparingarna skall sättas in.

Högerledarens svar var i hög grad
upplysande och vägledande för den
kommande debatten om dessa frågor,
men knappast för det praktiska handlandet.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Skulle statsministern
vilja vara vänlig att förklara, hur det
skulle kunna uppkomma ett ökat tryck
på kreditmarknaden, om staten i mindre
utsträckning än nu begagnar sig av
skattevägen för att finansiera sina investeringar,
utan i stället anlitar lånemedel
för detta ändamål?

I verkligheten är det väl på det sättet,
herr statsminister, att storleken av de
tillgängliga medlen är densamma, oavsett
om man går den ena eller den andra
vägen. Men om staten går ut på lånemarknaden,
tvingas staten att diskutera

sina investeringar utifrån samma räntabilitetssynpunkter
som de enskilda måste
anlägga, och det är enligt min åsikt
en vinning.

Vi inom högerpartiet har vid en
mångfald tillfällen redovisat våra allmänna
synpunkter på investeringarna.
Var det bara dessa statsministern ville
ha reda på, kan jag hänvisa honom till
partimotioner från vårt håll vid praktiskt
taget varje riksdag de senare åren.
Vidare har vi inte en utan flera gånger
föreslagit att vi i samförstånd skulle
försöka åstadkomma en angelägenhetsgradering
av och en planering på längre
sikt för de offentliga investeringarna.

Det kanske var ett missförstånd, men
jag fick det intrycket att statsministern
menade, att en upplåning i riksbanken
kunde jämställas med en upplåning
på kapitalmarknaden. Det vore,
herr talman, förfärande, om man inom
regeringen skulle ha den uppfattningen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Rubbestad tycktes
leva i den uppfattningen, att om man
bara återgick till en lågräntepolitik
skulle även kreditrestriktionerna försvinna
och vi skulle komma tillbaka till
vad som för herr Rubbestad tydligen
tedde sig som en guldålder för det
svenska näringslivet, inklusive jordbruket.

Tyvärr, herr talman, förhåller det sig
tvärtom. Om man återgick till en lågräntepolitik
skulle restriktionsaspekterna
bli ännu mer framträdande, d. v. s.
man skulle bli tvungen att ytterligare
skärpa restriktionerna. Det kvantitativa
restriktionsdraget i den ekonomiska politiken
skulle således bli ännu mer markerat.

Herr Rubbestad gjorde emellertid ett
annat uttalande, som kanske var mera
förtjänt av kammarens intresse. Han
rådde regeringen att slopa den i fjol
till nästa år utlovade skattesänkningen
och att i stället överväga en skattehöjning.
Det är således tydligt att herr

Tisdagen den 13 december 1955 Nr 31

Svar på interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

Rubbestad för sin del inte skulle vara
betänksam mot att rösta för ett tvångssparande
av den art som statsministern
tänkte sig i våras. Kanske felbedömde
statsminister Erlander vid det tillfället
den politiska situationen; det kanske
inom vissa delar av bondeförbundet
fanns sympatier för det socialdemokratiska
förslaget. Jag förstår om statsministern
nu ångrar sig. Erfarenheten har
nyligen visat att bondeförbundets medlemmar
kan gå emot sina regeringsledamöter,
och man hade kanske gjort
det i detta fall också.

Med tanke på vilken viktoria regeringen
vann för några dagar sedan, förmodar
jag att statsministern ännu mer
beklagar, att man inte inhöstade den
viktoria som uteblev i våras men som
kanske inte skulle ha uteblivit, om inte
herr Rubbestad så länge hållit inne med
sina upplysningar om den politiska
uppfattningen på sina håll inom bondeförbundet.

Till undvikande av varje missförstånd
vill jag säga att mitt råd till regeringschefen
■— som naturligtvis inte är lika
viktigt för honom som herr Rubbestads
— är: gör tvärtemot vad herr Rubbestad
säger! Håll fast vid löftet att sänka
skatten, även om det blir litet svårt
med motiveringen! Jag ger nämligen
herr Rubbestad rätt i att det kan bli
litet trassligt med motiveringen, eftersom
regeringen 1954 sade att det inte
gick att sänka skatten därför att det
rådde högkonjunktur och statsministern
nu säger, att budgetöverskottet inte
utgör någon anledning att sänka skatten,
då det råder en stark högkonjunktur
som behöver bromsas. Det är givetvis
mycket svårt för regeringen att lova,
att det år 1957 skal! råda en mycket
dämpad, kanske dålig konjunktur. Därför
är mitt råd till regeringen: gör liksom
i fråga om räntepolitiken! Överge
er gamla ståndpunkt och dra den enda
riktiga slutsatsen, nämligen att det är
tid och hög tid att sänka den allmänna
inkomstskatten!

Tron att man inte kan hålla allmän
samhällsekonomisk balans utan att man
har ett väldigt budgetöverskott är och
förblir ett misstag. Man får inte förbise
verkan av den samlade ekonomiska politiken,
återverkningarna på sparviljan
och allt detta som vi så många gånger
förut talat om men som statsministern
i sin polemik med herr Hjalmarson gick
alldeles förbi; han låtsades som om den
ekonomiska politiken inte inverkar på
sparviljan och alltså inte heller inverkar
på den ram, inom vilken man har
att inpassa investeringarna. Den samlade
ekonomiska politiken inverkar
emellertid i hög grad på sparandet och
därmed på det investeringsutrymme
som är förenligt med ekonomisk balans.

Statsministern har ju nyligen varit i
Österrike. Även om jag vet att alla jämförelser
lätt blir vanställda i den politiska
debatten, vill jag ändå erinra
statsministern om en sak när det gäller
Österrike. Där förde man länge en debatt,
varvid från socialdemokratiskt
håll, ofta under åberopande av svenska
erfarenheter, bland annat sades ungefär
följande: »Vilka investeringar vill man
egentligen minska på när man talar om
att räntan skall höjas och att den samhällsekonomiska
balansen skall upprätthållas
med prisbildningsmedel i stället
för restriktionsmedel?» Gång på gång
ställdes av de österrikiska socialdemokraterna
den frågan till motståndarna,
vilka investeringar man ville låta bli
att göra.

Vad blev resultatet, när Österrike
övergick till att ■— långt mera konsekvent
än man gör i Sverige — föra en
kreditpolitik som återställde kapitalmarknadens
funktionsduglighet? Jo,
följden blev en ökning av sparandet
som möjliggjort en ökning av investeringarna.
Det blev alltså svaret på frågan
om vilka investeringar man ville
skära ned. Jag vill visst inte påstå att
förhållandena i Österrike är lika de
svenska, men något kan väl ändå vara
alt lära av denna erfarenhet.

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

Jag vill för övrigt, herr talman, slå
fast en sak såsom en väsentlig utgångspunkt
för varje debatt kring dessa ting:
tron att man kan få balans i samhällsekonomien
endast genom att hålla mycket
stora budgetöverskott, vilka hindrar
skattesänkning, är ett misstag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag kan inte tro att
herr Ohlin menar, att vi skall kunna
uppnå samhällsekonomisk balans, om
vi år efter år lånar pengar till sådant
som staten skall utföra. Skall vi kunna
få till stånd en ordentlig samhällsekonomisk
balans, måste vi se till att det
genom skatteåtgärder och på annat
sätt finnes medel tillgängliga för dessa
utgifter. Det var det som jag menade,
när jag i mitt förra anförande var inne
på denna sak.

Vidare vill jag säga till herr Ohlin,
att jag inte gör anspråk på att uppträda
på mitt partis vägnar, när jag uttalar
mig i denna fråga, utan jag har bara
velat ge uttryck för det som jag personligen
anser vara rätt och riktigt. Alla
här i riksdagen, som känner mig, vet
nog också att vad jag vill är, att regeringen
skall på alla möjliga sätt vidta
sparsamhetsåtgärder — minska på en
del sociala utgifter, på bostadsbyggandet
etc. — om vi inte har pengar utan
behöver låna för dessa ändamål.

Det var det jag syftade till när jag
talade om att regeringen vid förberedande
av statsverkspropositionen borde
så långt som möjligt visa återhållsamhet
och sparsamhet. Men framkommer
det krav, som det visar sig absolut
nödvändigt att tillgodose, då menar jag
att man skattevägen måste ta ut erforderliga
medel för att täcka dessa utgifter.

Min ståndpunkt är alltså att om man
är med om nya utgifter, får man också
finna sig i att skatterna blir höga.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera

att vi inom folkpartiet ständigt har
hållit fast vid principen att den statliga
driftbudgeten skall vara balanserad.
Vad saken nu gäller är ju frågan
om budgetöverskotten och deras storlek.

Herr Rubbestad behöver inte upplysa
mig om att han här inte i allo talar för
sitt parti — herr Rubbestad åtnjuter
ju i riksdagen mycken respekt för sitt
självständiga sätt att uppträda. Det
hindrar emellertid inte att vi ofta har
funnit, att herr Rubbestad inte är den
ende i sitt parti som är inne på de tankebanor
som kommer till uttryck i hans
anföranden här i kammaren.

När jag nu hör herr Rubbestad än en
gång göra gällande av vi bör överväga
skattehöjning och beskärning av de sociala
utgifterna, förstår jag att herr Rubbestad
är sysselsatt med att dra upp
de riktlinjer, på vilka koalitionen mellan
socialdemokrater och bondeförbund
skall byggas, när en ny grund lägges
därför någon gång under nästa år.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Min interpellation avsåg
ett begränsat område, nämligen kreditbegränsningen
och därmed sammanhängande
frågor. Den har nu givit anledning
till en stor och ingående debatt
på det ekonomiska och skattepolitiska
planet. Jag tror emellertid, att den kommer
litet för tidigt. Det är all anledning
att vänta med den debatten, tills vi så
att säga får papperen på bordet, så att
vi bättre än i dag kan bedöma vad vi
talar om.

Herr Ohlin ansåg, att jag inte var tillräckligt
missnöjd med interpellationssvaret
och i varje fall betydligt mindre
missnöjd än han. Jag skall inte ge mig
in på att bedöma graden av vårt missnöje,
men herr Ohlin kom dock till
min förvåning fram till samma slutsats
som jag, nämligen att det bör bli en
snabb undersökning av här föreliggande
frågor.

Vad jag däremot inte kunde framställa
någon begäran om eller kanske

Tisdagen den 13 december 1955

Nr 31

Svar på interpellation ang. åtgärder för att påskynda atomkraftens fredliga utnytt

jande som energikälla för industri m. m.

man rent av skall säga glömde bort, var
en utvidgning av den statliga lånegarantien
m. ni. till hantverket. Jag framställde
dock önskemål om en omfördelning
av de kommunala investeringarna,
så att småföretagare och jordbrukare
skulle kunna få en del av dessa.
Det förslaget motiverade jag också utförligt,
och jag hoppas att jag inte behöver
göra det en gång till. Det önskemålet
tog dock herr Ohlin inte upp.

Vad som til syvende og sidst, herr
talman, är bestämmande för storleken
på en eventuell skattesänkning är omfattningen
av de önskemål, som kommer
att framställas från Kungl. Maj:t
och riksdagen. När vi möts här i januari
och börjar studera statsverkspropositionen
och de motioner, som kommer
att droppa ner på kammarens bord, och
gör den reflektionen, att riksdagen
skulle bifalla dessa önskemål, är jag
inte övertygad om att skattesänkningen
skulle bli den, som vi alla nu hoppas
på.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Många av kammarens
ledamöter sitter väl med i styrelser för
kreditinstitutioner av olika slag och har
erfarenhet av hur småföretagare och
lantbrukare och kanske även större företagare
kommer och begär kredit. Man
diskuterar frågan och tvingas säga vederbörande,
att förhållandena är sådana
att hans begäran måste avslås. Då
förklarar också kreditinstitutionens
tjänstemän varför så måste ske. Man
förklarar, att anspråken inom samhället
måste hållas inom det tillgängliga
sparandets ram. Kanske lyckas man
också övertyga honom, och han finner
sig i sitt öde. Men hur skall man samtidigt
kunna förklara för honom, att
staten, alldeles oberoende av knappheten
på kapitalmarknaden, utan vidare
kan få sina kreditbehov tillgodosedda i
riksbanken? Är det inte så, att de pengar
som kommer från riksbanken med -

verkar till att skapa samma efterfrågan
på varor och tjänster som de pengar,
vilka kommer från annat håll. Måste
inte nu den här företagaren-lantbrukaren,
som jag talat om, fråga sig, om det
verkligen är så självklart, att de offentliga
investeringarna i alla skeden skall
anses vara viktigare än de investeringar,
som han vill göra för att hålla
sin näring i stånd.

Till sist vill jag fråga herr statsministern
om en sak till. När herr statsministern
gjorde sitt första inlägg i anledning
av mitt föregående anförande,
sade han, att orsaken till den ökade
upplåningen i riksbanken var de offentliga
investeringarna. Av det andra anförandet
fick åtminstone jag det intrycket,
att orsaken inte så mycket var de
offentliga investeringarna, utan att orsakerna
skulle vara av mera teknisk
och säsongmässig natur. Det skulle nu
vara intressant att få ett tredje svar av
herr statsministern, som mera uttömmande
och exakt anger vad som är den
verkliga orsaken till den våldsamt ökade
upplåningen i riksbanken.

Överläggningen var härmed slutad.

§3

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att påskynda atomkraftens fredliga utnyttjande
som energikälla för industri
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har ledamoten av denna kammare,
herr Johansson i Stockholm, till
mig riktat följande interpellation:

Vilka åtgärder överväger regeringen
för att påskynda atomkraftens fredliga
utnyttjande som väsentlig energikälla
för industrien, samfärdseln, jordbruket,
medicinen o. s. v. för att tillgodose det
trängande behovet av tekniska och ve -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder för att påskynda atomkraftens fredliga utnytt jande

som energikälla för industri m. m.

tenskapliga kadrer och för att skyndsamt
utbilda ett större antal civilingenjörer,
fysiker och kemister?

Det är ett stort och betydelsefullt
problemkomplex som interpellanten tagit
upp i sina till mig riktade frågor.
Atomenergien kommer att i framtiden få
en avgörande betydelse framför allt när
det gäller kraftförsörjningen. Sinande
tillgångar och ökade utvinningskostnader
för fossila bränslen, kraftigt växande
energibehov, såväl i de gamla industriländerna
som i samband med industrialiseringen
av de s. k. underutvecklade
länderna, är faktorer som
medför att världen för sin energiförsörjning
kommer att bli i allt högre
grad beroende av atomkraften. I Sverige
är vi visserligen lyckligt lottade,
när det gäller tillgången på utbyggbar
vattenkraft. Men vi kan redan skönja
den tidpunkt, om ca 20 år, då vår vattenkraft
är i stort sett utbyggd och nybyggnadsbehovet
måste tillgodoses med
atomkraft.

Det är inte min avsikt att i detta sammanhang
ge en uttömmande redogörelse
för regeringens syn på hela detta
frågekomplex och för de åtgärder, som
från samhällets sida kommer att krävas,
när det gäller att främja atomenergiens
fredliga utnyttjande. Redan under
den närmaste tiden kommer regeringen
att ta vissa utredningsinitiativ för att få
dessa spörsmål ytterligare belysta.

Jag vill emellertid begagna detta tillfälle
att understryka, att Sverige har en
förhållandevis gynnsam utgångspunkt,
när det gäller att utnyttja atomenergiens
möjligheter. Till en del beror detta på
rika naturtillgångar. Yi har mycket stora,
visserligen lågprocentiga, urantillgångar
i de mellansvenska skiffrarna.
De beräknas räcka för tusentals års intensiv
energiförbrukning. I betydande
utsträckning beror vårt utgångsläge
även på att vi redan på ett tidigt skede
beslöt, att Sverige skulle söka göra
en självständig insats på atomområdet.

Jag vill erinra om tillsättandet av atomkommittén
år 1945. För innevarande
budgetår har till atomkommittén anvisats
2,775 miljoner kronor. Till stor del
genom dess insatser ligger den vetenskapliga
forskningen på atomområdet i
vårt land på en internationellt sett hög
nivå, och vi har ett icke obetydligt antal
tränade specialister på det kärnkemiska
och kärnfysiska området. Svenska
atomforskare har även deltagit i det
vetenskapliga samarbetet såväl på det
nordiska området som på ett vidare internationellt
plan, bl. a. i samband med
Genévekonferensen. Innevarande budgetår
har under åttonde huvudtiteln anslagits
1 miljon kronor till det europeiska
kärnforskningsinstitutet i Geneve.
Jag vill vidare erinra om tillskapandet
av AB Atomenergi år 1947, med uppgift
att svara för den tillämpade forskningen
på atomområdet. Den snabba uppbyggnaden
av atombolaget har möjliggjorts
nästan uteslutande genom insatser
från samhällets sida. De statliga anslagen
till bolaget har hittills uppgått
till 61,45 miljoner kronor. Bolagets
första försöksreaktor igångsattes år
1954. Den andra reaktorn, också den av
försökskaraktär, skall nu byggas vid
Studsvik norr om Nyköping. Redan nu
planerar emellertid bolaget att bygga
den första kraftproducerande reaktorn.
Jag kan i detta sammanhang hänvisa till
bl. a. de inlägg som gjordes vid den av
socialdemokratiska partiet och Landsorganisationen
nyligen anordnade konferensen,
»Tekniken och morgondagens
samhälle», av docent Sigvard Eklund i
AB Atomenergi och generaldirektör Åke
Rusck i vattenfallsstyrelsen.

Vi har sålunda en grund att stå på,
när vi nu går in i ett nytt skede i atomenergiens
utnyttjande. När regeringen
efter kriget beslöt att satsa på atomenergiens
fredliga utnyttjande, var vi
självfallet ännu ganska osäkra om de
framtida möjligheterna. Nu vet vi, att
det inom en inte alltför avlägsen fram -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder för att påskynda atomkraftens fredliga utnytt jande

som energikälla för industri m. m.

tid kommer att bli möjligt att producera
energi från atomkraftverk till konkurrenskraftiga
priser. Det är en betydelsefull
uppgift för samhället att beslutsamt
tillvarata dessa möjligheter. Vi
bör dock icke förfalla till önskedrömmar.
Sverige är ett litet land. I jämförelse
med de industriella stormakterna
är våra resurser begränsade. Vi kan
emotse hårda påfrestningar på kanske
framför allt våra personella resurser.
Jag vill därvid erinra om att 1955 års
universitetsutredning har till uppgift
att framlägga en långsiktsplan för en
kraftig utbyggnad av den högre undervisningen
och den vetenskapliga forskningen.
Självfallet kommer utredningen
att i hög grad uppmärksamma behovet
av naturvetenskapsmän och tekniker.

Med detta anser jag mig ha besvarat
den av herr Johansson i Stockholm
ställda frågan.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att till statsministern
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Sedan jag framställde
mina frågor, har den av statsministern
omnämnda konferensen »Tekniken
och morgondagens samhälle» gett
utförliga förhandssvar på några av frågorna
och framför allt beträffande förberedelsearbetet
och den tänkta tidtabellen
för byggande av den första svenska
atomdrivna värmecentralen och
kraftverket. Även en del annat har inträffat,
sedan jag framställde min interpellation,
som kan ge anledning till
nya frågor. Jag har ställt frågor om
atomkraftens fredliga utnyttjande och
endast i korthet sagt, att svenska folkets
intresse för detta är lika starkt som kravet
på en svensk insats för förbud mot
atom- och vätebombsvapen.

För några (lagar sedan höll överbefälhavaren,
general Swedlund, ett tal i
Wien, där han enligt det första TT-refe -

ratet skulle ha sagt, att Sverige avstår
från bl. a. atom- och vätevapen. Strax
efteråt utsändes en korrigerad version,
enligt vilken generalen sagt, att Sverige
avstår från tunga atom- och vätevapen.
Ordet »tunga» skulle ha fallit bort i den
första versionen. Av denna anledning
har man i pressen och ute bland folket
undrat, om regeringen tagit ställning
till ÖB:s förslag, att Sverige skall utrustas
med s. k. lätta atomvapen, och
kanske fallit undan för generalens krav.

Då general Swedlunds tal icke hade
hållits när jag framställde min interpellation,
kunde jag inte framställa den
frågan, men statsministern har dock en
informell möjlighet att ge besked. Statsministern
vet lika bra som jag, att en
stor majoritet av svenska folket är motståndare
till ÖB:s plan på ett svenskt
atomvapen och i stället vill att all vår
kraft skall sättas in för kraven på förbud
mot massförintelsevapen och inställande
av atom- och vätebombsexperimenten.

Jag hoppas således, att inte militära
förberedelser i nämnd riktning fördröjer
det fredliga utnyttjandet av atomkraften
i Sverige. Tack vare generaldirektör
Ruscks och andra experters
anföranden vid den förutnämnda konferensen
vet vi redan, att vattenfallsstyrelsen
i samarbete med privatföretaget
ASEA satt i gång ett stort konstruktions-
och planeringsarbete, som troligen
kommer att föranleda förslag till
riksdagen under sommaren 195G. Vi
anser för vår del, att staten ensam borde
driva denna anlägning. Vi vet att
vattenfallsstyrelsen kalkylerar med att
atomvärmecentralen Adam blir färdigställd
år 1960 och det första, i bergen
insprängda atomkraftverket Eva år
1963, alltså tidigast om sju eller åtta år.
Jag underskattar inte svårigheterna för
dessa första försöksbyggen på ett nytt
område, och jag uppskattar att man
tänkt sig att maskinerna och apparaturen
i huvudsak skall vara av inhemsk

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder för att påskynda atomkraftens fredliga utnytt jande

som energikälla för industri m. m.

tillverkning. Ändå måste det sägas att
tidtabellen förefaller vara mycket långsam.

Ända till i fjol räknade också många
andra länder, exempelvis USA, med
långa terminer innan de första atomkraftverken
kunde färdigställas. Sedan
världens första atomkraftverk börjat arbeta
i Sovjetunionen i juni 1954 — vilket
visar att det går att bygga ganska
snabbt även när det gäller fredlig användning
av atomkraft — har man även
i andra länder påskyndat förberedelserna
och avsevärt förkortat terminerna.
Det inernationella utbytet av erfarenheter
vid den stora Genévekonferensen
har verkat i samma riktning.
Vetenskapsmännen arbetar överallt för
högtryck, inte minst med det i interpellationssvaret
berörda problemet att
genom god planering och nya rön nedbringa
kostnaderna och öka atomkraftens
konkurrenskraft gentemot de andra
kraftkällorna. Även om Sverige ännu
har relativt gott om outbyggd och billig
vattenkraft, torde vårt land ha ett
intresse av att i förhållande till våra
möjligheter hinna med i de andra ländernas
påskyndade utvecklingstempo
på detta område.

Därmed är jag inne på den andra
delen av mina frågor, som icke blivit
så utförligt besvarade. På min fråga om
skyndsamma åtgärder för att tillgodose
det trängande behovet av vetenskapliga
och tekniska kadrer svarar statsministern,
att påfrestningarna på våra personella
resurser kommer att bli svåra
och att 1955 års universitetsutredning
har i uppdrag att framlägga en långsiktsplan
för att utbygga den högre undervisningen
och den vetenskapliga
forskningen.

Jag noterar allt detta, men utredningar
brukar ta lång tid, och det brukar
gå ändå långsammare att komma i
gång med långsiktsplaner. Inte minst
konferensen om »Tekniken och morgondagens
samhälle» visade, alt vi redan

har ett katastrofläge på detta område.
Visst har statsministern rätt i att Sverige
har ganska många tränade specialister
på det kärnkemiska och kärnfysiska
området, vilka också deltar i det
internationella samarbetet. Vi har både
forskare och institutioner med stort internationellt
anseende, men det är
knappast ett arbete på bredden, och
kadern är inte på långt när så stor som
den snabba utvecklingen kräver. Fackmannen
säger att vägarna ligger öppna
för oss men att två saker är nödvändiga:
mera pengar och mycket flera
utbildade specialister. Kärnforskningen
och särskilt dess militära aspekter är
visserligen gynnad part, vad gäller både
statsanslag och utbildningsmöjligheter,
men kadrerna torde inte räcka på långt
när för en snabb utbyggnad av kärnkemiens
möjligheter på den fredliga
kraftförsörjningens, medicinens, trafikens
och jordbrukets områden.

På sistone har det kommit verkliga
nödrop från våra främsta fackmän. Det
går långt när vi till och med i Dagens
Nyheter kan läsa redan den 30 mars i
år, att inte bara Sverige utan även
USA »håller på att komma efter Sovjetunionen
när det gäller att producera
ingenjörer» och att »den tekniska undervisningen
i Sovjet ligger på ett högre
plan än i motsvarande skolor i Förenta
staterna». Fackmännen anser att vi i
Sverige, givetvis i relation till våra möjligheter,
allvarligt sackat efter andra
länder i fråga om den vetenskapliga
och tekniska kaderutbildningen. I dagens
nummer av den nyss citerade tidningen
kan vi läsa om den »våldsamma
efterfrågan på alla tekniker» och särskilt
på högskoleingenjörer. Alldeles särskilt
är denna brist kännbar vad gäller
mekanisk och elektroteknisk industri
samt arkitektur och väg- och vattenbyggnad.
Den framträder alltså särskilt
allvarligt just i de fack som kommer i
fråga vid det fredliga utnyttjandet av
atomkraften. Tekniska högskolans rek -

Tisdagen den 13 december 1955

Nr 31

Svar på interpellation ang. åtgärder för att påskynda atomkraftens fredliga utnytt jande

som energikälla för industri m. ni.

tor, professor Woxén, fastslog vid den
av statsministern nämnda konferensen,
att det finns ett omedelbart behov av
ytterligare mellan 500 och 600 högskoleingenjörer
och naturligtvis ett stort
antal tekniker med lägre utbildning.

Vi skulle enligt rektor Woxén behöva
ta in mellan 1 000 och 1 200 studenter
per år vid de tekniska högskolorna,
men vi tar in 630 för närvarande, och
man beräknar kunna ta in cirka 700
under åren fram till 1970. Det är så
trångt vid dessa högskolor, att det inte
räcker med normalbetyg i studentexaman
eller från tekniskt gymnasium för
att komma in. De flesta måste läsa extra
ett eller ett par år för att få de nödvändiga
överbetygen. På detta sätt avstängs
säkert massor av tekniska och vetenskapliga
begåvningar, särskilt ur de
mindre bemedlade skikten, från högre
utbildning, samtidigt som våra främsta
fackmän säger ifrån att vi borde ta in i
det närmaste det dubbla antalet studenter
varje år för att tillgodose vetenskapens
samt industriens och den övriga
produktionens trängande behov av utbildade
kadrer.

Särskilt stora är de ekonomiska kadersvårigheterna
på alla områden av
den viktiga grundforskningen, alltså
den forskning som tar reda på fakta
utan att ta sikte på den omedelbara
praktiska användningen. Vi kan inte,
som en del personer föreställer sig,
bara hämta färdiga resultat utifrån.
Sverige måste vinnlägga sig om en brett
lagd grundforskning, inte minst på de
områden som berörs i min interpellation.
Det nuvarande tillståndet är oförsvarligt.
Professor Erdtman och andra
experter fastslog på konferensen om
tekniken och samhället, att svenska professorer
och andra högt kvalificerade
vetenskapsmän ibland får använda halva
sin arbetstid med att författa inlagor,
framställningar och rapporter
som skall ge dem de pengar de behöver
för sitt arbete. De måste med andra

ord sysselsätta sig med tiggeri i den
större stilen. Jag tycker att det inte är
värdigt Sverige att låta framstående vetenskapsmän
arbeta på sådana villkor.

Jag kan också ge exempel på att högt
kvalificerat vetenskapligt arbete under
många år, som kostat stora summor av
donationsmedel och andra medel, blir
fullkomligt meningslöst därför att de
instanser som fördelar stats- och donationsmedlen
förklarar, att de inte kan
bringa upp de 7 000 eller upp till 8 000
kronor som behövs för tryckning av
det färdiga arbetet.

Sådant är tyvärr läget i dag. Därför
tycker jag att det alls inte är tillräckligt
med en hänvisning till universitetsutredningens
kommande långsiktsplan.
Fackmännen på området är ense om att
det allvarliga läget börjar bli ett katastrofläge,
både i fråga om tillräckliga
anslag för forskningen och utbildning
av tekniskt-vetenskapliga kadrer. Jag
noterar det positiva som finns i statsministerns
svar och tackar ånyo för
detta, men jag anser det otillräckligt
om det inte vidtages andra, genomgripande
åtgärder omedelbart eller inom
den allra närmaste tiden. Regering och
riksdag måste besinna att vi inte längre
lever i ångpanneåldern, utan i atomåldern.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hoppas nu att, när
jag med några ord kommenterar herr
Johanssons i Stockholm anförande, jag
inte därmed river upp en debatt kring
kärnfysikens intressanta problem, en
debatt av samma typ som nyss ägde
rum då vi kom in på nationalekonomiens
intressanta fält.

Jag fick en direkt fråga av herr Johansson.
Han frågade mig om regeringen
hade tagit ställning till överbefälhavarens
förslag, att det svenska försvaret
skulle utrustas med atomvapen. Mitt
svar iir ett klart nej. Regeringen har

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder för att påskynda atomkraftens fredliga utnytt jande

som energikälla för industri m. m.

icke tagit någon ställning, utan frågan
får givetvis bli föremål för överväganden
i fortsättningen. Jag kanske till
detta svar på den direkta frågan får
knyta ett par reflexioner.

Herr Johansson har rätt då han säger,
att utvecklingen på atomfysikens
område nu gått snabbare än vad ens experterna
vågade hoppas på eller räkna
med ännu i början av detta år. En av
anledningarna till att vi nu fått klart
för oss hur långt man på olika håll har
kommit, är otvivelaktigt den konferens,
som i Förenta Nationernas regi hölls i
Geneve i somras, där både amerikaner,
ryssar och engelsmän delade med sig
av det vetande som de förut i så stor
utsträckning hade ansett vara av konfidentiell
natur. Efter denna konferens
står det ju alldeles klart att atomenergien,
även om man räknar mycket konservativt
och försiktigt, inom kort blir
en avgörande kraftkälla i praktiskt taget
alla länder, framför allt i de länder
som har ont om vattenkraft.

Man vågar nog säga att Sverige ligger
mycket väl framme då det gäller att
tillgodogöra sig dessa nya rön. Däremot
kan det möjligen sägas att vi inte har
forcerat byggandet av reaktorer i samma
utsträckning som exempelvis engelsmännen,
ryssarna och amerikanerna
gjort. Det bör emellertid framhållas, att
det för oss är naturligt att koncentrera
ansträngningarna på två ting. Det första
är en undersökning huruvida vi kan
använda våra oerhörda tillgångar av
uranmalm, som emellertid är fattig på
uran och därför fordrar särskilda framställningsmetoder.
Jag fick för ett par
dagar sedan i min hand en redogörelse
som säger, att Sverige i fråga om denna
del av forskningen ligger i främsta
ledet. Detta är ett område där vi har
speciell anledning att vara vaksamma,
och där har också ansträngningarna
satts in. Vidare har vi försökt bygga
ut våra institutioner för teoretisk forskning.
På den punkten torde vi också

kunna glädja oss åt att de miljoner riksdagen
anslagit har använts på ett sådant
sätt, att vi vågar anse oss ligga
relativt hyggligt till beträffande den
teoretiska forskningen.

Herr Johansson har emellertid rätt i
att det finns andra länder som byggt ut
reaktorer för framställning av värme
och kraft före oss. Därmed förhåller
det sig så, att det för ett litet land som
vårt är ett äventyr att ge sig på att bygga
reaktorer innan man kommit så
långt att det är säkert, att man fått
fram en lämplig typ av reaktorer. Ett
stort land kan sätta i gång ett sådant
företag utan att det spelar så förfärligt
stor roll om det skulle råka bli en felinvestering
på några tiotal miljoner
kronor eller kanhända ännu större belopp,
men för ett litet land är detta en
allvarlig sak. Om Sverige emellertid
hade varit lika trängt som England, där
man inte har vattenkraft och där kolet
hotar att tryta, så hade Sverige varit
tvunget att, trots risken för en felinvestering,
engagera sig även i denna
praktiska tillämpning på ett enligt min
mening alltför tidigt stadium. Nu befinner
vi oss i den mycket lyckliga situationen
att vi har relativt billigt utbyggbar
vattenkraft under åtminstone
tjugo år framåt, och vi har därför råd
att ta det litet lugnare med denna praktiska
tillämpning. Vi skall bygga dessa
reaktorer, men vi står inte inför någon
katastrofsituation, tv vi har andra energikällor.
Jag tror att vi kan vara tacksamma
för att vi med våra begränsade
resurser inte tvingas att experimentera
på detta område, där stormakterna ändå
har helt andra möjligheter.

Herr Johansson framhöll också att
de fem år, som det dröjer innan den
första reaktorn norr om Nyköping blir
färdig, enligt hans uppfattning är en
mycket lång tid. Ett kraftverksbygge är
emellertid alltid en besvärlig sak. De
flesta kraftverksbyggen drar en tid av
fyra till sju år. Det nu aktuella projek -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder för att påskynda atomkraftens fredliga utnytt jande

som energikälla för industri m. m.

tet är inte enklare, utan det är en väldig
historia, där man dessutom måste
anlägga säkerhetssynpunkter så att den
omkringliggande trakten inte skadas.
Allt detta gör att det är ännu mera besvärligt
att utföra en sådan här jätteanläggning
än att bygga ett vanligt
kraftverk. Jag tror därför inte att man
skall säga att Aktiebolaget Atomenergi
här räknat med en särskilt lång byggnadstid.

Slutligen vill jag, herr talman, fäste
herr Johanssons uppmärksamhet vid
att universitetsutredningen, i vars direktiv
alla dessa problem tas upp, har
i uppdrag att arbeta snabbt. Det är en
snabbt arbetande kommitté, där alla
ledamöterna är besjälade av en intensiv
vilja att komma fram till snabba resultat.
Vidare kommer denna kommitté ju,
i enlighet med sina direktiv, att framlägga
delförslag, och det skulle förvåna
mig mycket om inte herr Johansson
kommer att finna, att en del av dess
arbete har satt spår redan i den statsverksproposition
eller åtminstone i de
propositioner, som kommer att avlåtas
till nästa års riksdag. Det är inte meningen
att i den situation, där vi befinner
oss, låta dessa frågor ligga omsorgsfullt
dolda i en långsamt arbetande
kommitté, utan det gäller verkligen
att gripa sig verket an. Det tror jag att
kommittén kommer att ha minst samma
intresse av som regeringen, interpellanten
och, jag hoppas, hela riksdagen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den uppfattning som
herr Johansson i Stockholm trodde sig
kunna utläsa ur överbefälhavarens föredrag,
att det skulle vara militära förberedelser
i gång för ett svenskt atomvapen,
hoppas jag är fullkomligt ogrundad.
När nu statsministern svarat, att
regeringen inte har tagit ställning, hoppas
jag också att man räknar med den
oändligt starka opinion bland kvinnorna
och över huvud taget fredsälskande

människor i detta land som skulle resa
sig fullkomligt kompakt mot att Sverige
så avvek från neutralitetens linje och
en fredligt inriktad utveckling som vi
skulle göra om vi skaffade oss ett
svenskt atomvapen.

Klyvbart material, reaktorer och
kärnfysiker bör helt och hållet användas
för fredliga ändamål.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag vill ånyo tacka
statsministern för att han helt informellt
gav svar på även den nya fråga
som jag inte kunde ställa samtidigt med
interpellationen. Jag delar helt fru
Erikssons önskan och förhoppning, att
det när dessa överläggningar så småningom
föranleder beslut skall visa sig,
att regeringen tagit hänsyn till den starka
opinionen bland Sveriges fredsälskande
kvinnor och män, till den
stora folkmajoritet som kräver att dessa
vapen skall avvisas och att generalerna
skall få nej.

Till statsministerns kompletteringar
av den tidigare framställningen vill jag
bara säga, att det är alldeles riktigt att
Sverige har ett gynnat läge med tanke
på vår vattenkraft och att vi kanske
haft råd att vänta litet längre. Jag
undrar dock om man inte nu, sedan
nya rön redovisades från olika håll vid
Genévekonferensen, har kommit så
långt, att vi skulle kunna skynda på.
Kraftverksbyggen tar alltid tid — javäl,
det gör också de ifrågavarande när
det är fråga om insprängning i berg.
Det kanske tar lika lång tid som att
spränga tunnlar i Harsprånget, men jag
tror nog att tempot måste påskyndas
även på detta område.

Det gladde mig särskilt när statsministern
förklarade, att en del av dessa
saker inte skulle behöva vänta tills utredningen
var klar, utan att man kunde
se spår av dem i nästa statsverksproposition.
Jag konstaterar att en del av
den upprustning som börjat vid hög -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av ett avlämnat betänkande med förslag
till omorganisation av gymnastiska centralinstitutet

skolorna är skenbar, eftersom anslagsökningarna
endast täcker kostnadsstegringarna
och äts upp av penningvärdets
försämring. Jag tycker dock att
statsministerns svar vittnar om att konferensen
har satt spår efter sig och att
man är beredd att skynda på litet. Jag
hoppas alltså, att dessa löften inte bara
skall lämna spår efter sig utan att dessa
skall bli mycket påtagliga i den statsverksproposition
vi väntar.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning
av ett avlämnat betänkande med
förslag till omorganisation av gymnastiska
centralinstitutet

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Stenberg har frågat
mig, om jag avser att vidtaga några
ytterligare åtgärder med anledning av
det i december 1951 avlämnade sakkunnigbetänkandet
med förslag till omorganisation
av gymnastiska centralinstitutet
m. m.

Härpå vill jag svara, att jag fortfarande
har det nämnda betänkandet
bland de reformförslag, som bör aktualiseras
så snart möjlighet därtill ges.
När några åtgärder i anledning av betänkandet
kan genomföras och vilka åtgärder,
som då kan ifrågakomma, kan
jag emellertid icke nu uttala mig om.

Härefter anförde:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet ber
jag att få framföra ett tack för svaret på
min enkla fråga, och framför allt tackar
jag för att svaret har lämnats så
snabbt. Jag kan också notera det posi -

tiva som ligger i att ärendet fortfarande
så att säga finns på dagordningen, men
därutöver innehåller ju svaret ingenting.

Jag vill inte här ta upp någon debatt
om de relativt stora frågor som berörs
i det sakkunnigbetänkande som överlämnades
till ecklesiastikdepartementet
för fyra år sedan — jag tänker då närmast
på lösningen av lokalfrågor vid
institutet. Jag skulle bara vilja göra den
generella anmärkningen, att detta har
tagit ganska lång tid och kommer av
svaret att döma att dröja ytterligare.
Riksdagen fattade redan 1941 på Kungl.
Maj :ts förslag beslut om byggande av
en idrottshall, och såvitt jag vet har
man sedan dess inte gjort någonting av
egentlig betydelse åt den saken. Ej heller
har någonting skett med lokalerna
vid institutet på de senaste 10 åren, om
jag får generalisera litet. Jag tycker detta
är rätt betänkligt när alla vet att
behovet av en utbildning på detta område
är stort.

Men om vi bortser från dessa stora
.rågor och ser litet närmare på det
sakkunnigbetänkande som avlämnades
1951, fäster man sig vid några saker.
Där finns verkligen en del uppslag i
väsentliga frågor som kan förverkligas
för mycket ringa kostnader. Jag tänker
här närmast på de växande årskullarna,
som kommer att vålla stora problem för
samhället. Ser man på vad som föreslagits
i betänkandet, finner man genast,
att fortbildningskurserna för ledare i
frivillig idrott och gymnastik skulle dra
en mycket liten kostnad, om departementet
ägnade större uppmärksamhet
åt den detaljen. I utredningen föreslås
sådana kurser, förslagsvis förlagda
till sommaren. Man behöver inte mer
lokaler för dessa och behöver inte utöka
lärarkrafterna. Kostnaderna beräknades
när utredningen avlämnades till
15 000 kronor. Detta är en detalj som
jag tycker man kunde intresserat sig
mer för än under de gångna fyra åren.

Tisdagen den 13 december 1955

Nr 31

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av ett avlämnat betänkande med förslag
till omorganisation av gymnastiska centralinstitutet

En annan detalj är den ettåriga utbildningen
för folkskollärare, som man
också med nuvarande lokaler och mycket
ringa förstärkning av lärarkrafterna
skulle kunna åstadkomma inom en
kostnadsram av 67 000 kronor per budgetår.
Jag tycker att det också är en
kostnad av sådan storleksordning att
man skulle kunna finna plats för den i
budgeten om man är påtagligt intresserad
av att försöka lösa en del av de frågor
som skisserats i betänkandet.

Den tredje frågan, som jag skulle vilja
beröra i sammanhanget, är själva omläggningen
av studierna vid institutet,
framför allt under nuvarande lokalförhållanden.
Man kan så att säga fördjupa
studierna enligt utredningens avlämnade
förslag till en kostnad av 210 000
kronor. Jag vill poängtera att jag satt
det i tredje ordningen, och det är också
det mest kostnadskrävande men tillhör
ändå de saker som man med lätthet
kunde försöka få en lösning på utan att
för den skull ta upp hela frågan om omorganisation
av gymnastiska centralinstitutet.

Det är med förvåning jag och många
andra intresserade har sett, att utredningen
har legat i departementet i fyra
år trots att den fått mycket positiva
remissvar och trots att det givits uppslag
i utredningen till mycket enkla saker,
som skulle kunna förverkligas
inom en mycket rimlig kostnadsram.
Jag skulle gärna vilja hoppas att statsrådet
erkänner att det finns sådana
möjligheter och att statsrådet vill ta
mera positivt på sakerna och se litet
närmare på detta när det blir tillfälle
för att försöka göra en insats i syfte
att bereda större möjligheter för utbildning
av gymnasliklärare men öven av
ledare, som kan vara mycket välbehövliga
med tanke på de växande årskullarna.

Jag vill sluta med en förhoppning om
att ärendet i fortsättningen för en något
snabbare och helst lika snabb behand -

ling som jag fått när det gällde svaret
på denna fråga. Jag hoppas att när detta
blir framställt i större sammanhang
statsrådet skall se mycket positivt på
det.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det torde inte vara den
ärade interpellanten obekant att såväl
i mitt departement som på andra håll
i statsförvaltningen finns åtskilliga utredningsförslag
med krav på väsentliga
utökningar av både byggnader och andra
resurser, som inte har kunnat behandlas
snabbt därför att de samlade
resurserna inte medgivit det. Det låter
naturligtvis väldigt bra om man rycker
ut en enda detalj ur ett sådant förslag
och säger att det där i alla fall inte
kostar så mycket. Och nog skulle det
vara möjligt i vissa fall, men man löper
lätt den risken att man binder sig på
ett sådant sätt, att när verkligen större
delen av förslaget skall genomföras har
det blivit vissa föregripanden. Och vad
angår den budgetberedning, som vi just
håller på med, vet säkerligen kammarens
ledamöter att det liksom i de tidigare
budgetberedningar som redovisats
kan bli fråga om att säga nej till även
mycket små summor därför att i så
fall många sådana små summor skulle
behövas, och det skulle sammantaget bli
någonting som inte är genomförbart för
dagen.

Det är klart, att om det skulle dröja
ännu länge, kan man söka dela på detta
förslag. Jag har emellertid inte velat
göra det ännu.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Det är precis som jag
sade inledningsvis, att jag har full förståelse
för att man inte är beredd att
lösa omorganisationen i dess helhet,
men när man inte tycker sig ha möjligheter
till detta anser jag att det är
väsentligt att man tar upp de ting i
utredningens förslag, som det verkligen

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. antagningen av elever vid folkhögskolorna

finns möjligheter att lösa. Jag tillåter
mig säga att det är mera våld än nöden
kräver när man blandar in det statsfinansiella
läget och nedprutningen när
jag har berört så små kostnader som
15 000 kronor för att utbilda ytterligare
idrottsledare, som skall ta hand om de
stora ungdomskullarna. Dessa kurser
kan man förlägga till sommarmånaderna,
och lokaliteterna utnyttjas inte till
bristningsgränsen som eljest är fallet.
Och den ettåriga utbildningen för folkskollärare,
som skulle kosta 67 000 kronor,
kan man inte heller koppla samman
med det statsfinansiella läget. Jag
tror det skulle vara en mycket viktig
del av arbetet om man kunde få igenom
dessa små ting, som jag berörde.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag ville med min replik
klargöra, att jag har många sådana
små saker i departementet, som är mycket
beaktansvärda i och för sig men
som man i alla fall inte kan få allesamman,
och då är det ju utomordentligt
svårt att skilja ut den ena saken
från den andra. Jag förstår att herr
Stenberg är särskilt intresserad av dessa
frågor. Andra ledamöter av kammaren
skulle säkert kunna stå upp och
förklara att de är intresserade av det
eller det andra, och då skulle vi genast
komma upp till inte så oväsentliga
summor.

Överläggningen var härmed slutad.

§5

Svar på interpellation ang. antagningen
av elever vid folkhögskolorna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Svensson i Ljungskile frå -

gat mig, om jag uppmärksammat vissa
av skolöverstyrelsen den 29 augusti
1955 utfärdade anvisningar för bestämmande
av studiehjälp till elever vid
folkhögskolor och om jag anser, att
dessa bestämmelser är i enlighet med
den frihet, som bör tillkomma varje
folkhögskola att inom ramen för sin befogenhet
själv bestämma sättet och normerna
för elevernas antagande.

Som svar härpå vill jag anföra följande.

Bakgrunden till skolöverstyrelsens
ifrågavarande anvisningar är, att riksdagen
i våras i anledning av motioner
av bland andra interpellanten beslöt
att hos Kungl. Maj:t begära sådan ändring
av bestämmelserna om studiehjälp
åt elever vid folkhögskolor, att ett sedan
47 år gällande villkor om viss minimiålder
för att elev skall få studiehjälp
borttogs. Av statsutskottets utlåtande
över motionerna framgår, att utskottets
tillstyrkande av motionerna
dikterades endast av den principen, att
för folkhögskolorna liksom för andra
skolor åldersvillkoren borde regleras i
bestämmelserna om antagning av elever
och ej i studiehjälpsförfattningen. Alla
som blivit antagna till elever borde ha
samma möjligheter till studiehjälp.

Den av riksdagen således tillstyrkta
och av Kungl. Maj:t nu beslutade ändringen
av studiehjälpsförfattningen hade
avstyrkts av skolöverstyrelsen, men
på helt andra grunder än studiehjälpssynpunkter.
Överstyrelsen befarade allvarligt,
att åtgärden skulle medverka
till en icke önskvärd utveckling av folkhögskolorna
till preparandskolor för
pojkar och flickor i åldern 16—17 år.
Statsutskottet kringgärdade också sitt
tillstyrkande med upprepade påpekanden
av vikten av att folkhögskolorna
alltmer inriktade sig på att vara skolor
för vuxen ungdom. Utskottet underströk,
att dess ställningstagande till motionerna
icke fick uppfattas såsom syftande
till någon uppmjukning av de
grunder, som enligt folkhögskolestad -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955
Svar på interpellation ang. antagningen av elever vid folkhögskolorna

gan skall gälla för elevintagningen. Och
utskottet uttalade, att styrelser, rektorer
och folkhögskolans övriga företrädare
bör verka för en inriktning av elevrekryteringen
på de äldre åldersgrupperna
genom upplysning om folkhögskolans
syfte och en allvarlig omvårdnad
om dess ställning i samhället. Till
»folkhögskolans övriga företrädare»
hör ju onekligen skolöverstyrelsen. Att
utskottet inte underskattade riskerna
för att den ifrågavarande åtgärden kunde
komma att påverka rekryteringen
av underåriga elever i stigande riktning
framgår väl klart av att nio ledamöter
av statsutskottet i en särskild
reservation avstyrkte bifall till motionerna,
därför att de ansåg de nämnda
riskerna för stora.

I de av interpellanten påtalade anvisningarna
har nu skolöverstyrelsen
dels begärt, att rektor, som rekvirerar
studiebidrag för manlig elev under 18
år, skall anmäla de särskilda skäl som
föranlett elevens intagande, dels uttalat,
att enligt överstyrelsens mening underåriga
elever ej bör antagas, om därigenom
äldre manliga eller kvinnliga inträdessökande
måste avvisas, och dels
slutligen begärt att få underrättelse om
de fall, då sådant avvisande sker vid
kurs med manlig deltagare under 18 år.

Från överstyrelsen har jag inhämtat,
att dess anvisningar utfärdats i syfte
icke att dirigera folkhögskolorna, men
väl att rikta rektorernas uppmärksamhet
på att särskilda skäl måste föreligga
enligt folkhögskolestadgan för att
manlig elev skall få tagas in, trots att
han ej fyller 18 år före kursens slut.
Meningen med ändringen i studiehjälpsbestämmelserna
var ju, att vissa
underåriga elever skulle kunna få studiehjälp,
om de intagits, icke att öka
intagningen av underåriga. Enligt min
mening har överstyrelsen ej genom sina
anvisningar gjort något obehörigt intrång
i folkhögskolornas rätt att själva
bestämma om elevintagningen. Skolöverstyrelsens
uttalande om att under -

åriga elever ej bör antagas om därigenom
äldre elever måste avvisas står ju
i direkt samklang med statsutskottets
förutnämnda klara uttalanden i våras.
Att skolöverstyrelsen genom anmälningar
om skäl för underårigas intagande
och genom underrättelse om fall, då
äldre elev måst avvisas för att bereda
plats för underårig, önskar följa utvecklingen
av elevrekryteringen finner jag
naturligt mot bakgrunden av de farhågor
för en felaktig utveckling av denna
rekrytering, som så starkt kom fram i
samband med borttagandet av åldersvillkoren
för studiehjälp. Det är risk
för att farhågorna skall besannas. Jag
har i dagarna erfarit, att i 56 av våra
87 folkhögskolor har i höst intagits
sammanlagt 121 underåriga manliga
elever. Förra året var antalet dylika
elever precis lika stort i alla de 87 folkhögskolorna.
Det synes mig värdefullt,
att överstyrelsen till belysning av utvecklingen
och dess orsaker söker få in
upplysningar av rektorerna om de särskilda
skäl, som förelegat vid antagningen
av dessa unga elever.

Härefter anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.
Det är ju riktigt, som det
sägs i interpellationssvaret och som jag
också har rekapitulerat i min interpellation,
att det i våras, när saken diskuterades
i statsutskottet och riksdagen
fattade det här beslutet, inte alls var
fråga om att ändra intagningsåldern
för eleverna vid folkhögskolan, utan
vad det här gällde var att upphäva bestämmelsen,
att en manlig elev, som inte
fyllt 18 år före kursens slut, inte kunde
få stipendium, även om han blivit genom
dispens intagen som elev vid skolan
— att man alltså i viss mån använde
stipendierna som ett korrektiv,
en påtryckning när det gällde uppsorteringen
av eleverna.

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar pa interpellation ang. antagningen av elever vid folkhögskolorna

Man var inom statsutskottets majoritet
överens om att den ordningen var
oriktig, och studiehjälpsnämnden gick
helt och fullt på den linjen, att om en
pojke får rätt att bli elev, skall han
också få rätt att få stipendium. Det är
denna ordning, som riksdagen beslöt
och som man, som sagt, inom majoriteten
var överens om. Däremot var det
inte meningen att påverka själva ålderssammansättningen
bland eleverna. Över
huvud taget ville man skjuta undan den
saken, därför att det får diskuteras i
ett annat sammanhang.

Nu har skolöverstyrelsen skickat ut
anvisningar, som innebär, att folkhögskolornas
rektorer skall redovisa för
skolöverstyrelsen de särskilda skälen
i varje enskilt fall, när en manlig elev
intas, som inte fyller 18 år, innan kursen
är slut. Skolöverstyrelsen var från
början emot denna förändring, och det
föreföll ju nästan, som om skolöverstyrelsen
här på en omväg sökte fullfölja
sina intentioner, som riksdagen icke
delade, när den fattade beslutet i våras.
Skolöverstyrelsen säger här enligt interpellationssvaret,
att man var rädd
för att folkhögskolan skulle förvandlas
till preparandskolor för pojkar och flickor
i åldern 16—17 år — men vad flickorna
beträffar skedde ju ingen förändring,
utan för deras vidkommande
är det precis som förut.

Nu säger statsrådet i anslutning till
vad riksdagen uttalade, att styrelser,
rektorer och folkhögskolans övriga företrädare
bör verka för en inriktning
av elevrekryteringen på de äldre åldersgrupperna
genom upplysning om
folkhögskolans syfte och en allvarlig
omvårdnad om dess ställning i samhället.
Vidare säger statsrådet, att till folkhögskolans
företrädare hör ju även
skolöverstyrelsen. Ja, det skall jag inte
förneka. Skolöverstyrelsen skyndade
sig alltså att efterkomma riksdagens uttalade
önskemål att verka för upplysning
om folkhögskolans syfte och ställning
i samhället genom att skicka en

skrivelse till folkhögskolornas rektorer
om vad som står i folkhögskolestadgan.
Jag trodde det var den skrift, som folkhögskolans
rektorer kunde allra bäst,
så att man inte precis behövde börja
upplysa om denna. Emellertid fattade
jag alltså detta som ett eventuellt försök
att dirigera elevintagningen från
skolöverstyrelsens sida. På den punkten
ges här ett klart svar, och det skall
jag be att få tacka för. Statsrådet säger:
»Från överstyrelsen har jag inhämtat,
att dess anvisningar utfärdats i syfte,
icke att dirigera folkhögskolorna
...».

Det är alltså ett bestämt svar, som
avvärjer de farhågor jag kunde hysa,
och jag ber, herr talman, att från andra
kammarens talarestol få stryka under
denna hälsning från skolöverstyrelsen
via statsrådet till landets folkhögskolerektorer,
att det icke är meningen att dirigera
elevintagningen utan att prövningsrätten
är fri enligt gällande folkhögskolestadga.

Vad man menade från skolöverstyrelsens
sida var alltså att rikta rektorernas
uppmärksamhet på folkhögskolestadgan.
Man kan tycka att det hade gått att
göra det på ett för både skolöverstyrelsen
och rektorerna mindre arbetskrävande
sätt än genom att efterlysa dessa
särskilda redovisningar av skälen i de
enskilda fallen.

Det är en sak som jag tycker förefaller
besvärlig i skolöverstyrelsens anvisningar.
Det står att man skall särskilt
underrätta skolöverstyrelsen, ifall man
antagit någon elev under 18 år och samtidigt
sagt nej till någon elev med högre
ålder. Det är möjligt att praxis är något
olika i olika folkhögskolor, men det
är väl ändå så vid de flesta av dem, att
man inte kan lägga ansökningarna på
lager till ett datum strax före kursens
början och då ur detta lager plocka ut
de elever man vill ha och säga återbud
till de andra. Man antar elever successivt
allteftersom ansökningarna kommer
in, i varje fall gör man så vid

Tisdagen den 13 december 1955

Nr 31

Svar på interpellation ang. antagningen av elever vid folkhögskolorna

många skolor. Det är ju från elevernas
synpunkt ganska orimligt, ifall de inte i
någorlunda god tid får svar, huruvida de
blivit antagna eller ej. Det kan ju hända
att man vill söka sig till en annan folkhögskola,
och ifall man får nej även
där vill man planera vad man annars
skall göra under den kommande vintern.

Jag tycker detta krav från skolöverstyrelsens
sida är orealistiskt. Det klaffar
rätt dåligt samman med verkligheten.
Men, som sagt, det väsentliga är ju
att det inte var meningen att på något
sätt centraldirigera elevintagningen,
utan de allmänna föreskrifterna skall
gälla och inte någonting annat.

I slutet på interpellationssvaret har
statsrådet framfört sin egen uppfattning
och jag ber här att få knyta an ett par
reflexioner därtill. Departementschefen
säger: »Enligt min mening har överstyrelsen
ej genom sina anvisningar
gjort något obehörigt intrång i folkhögskolans
rätt att själv bestämma över
elevintagningen.» Finns det då något
behörigt intrång? Om skolorna själva
har rätt att bestämma över elevintagningen,
så kan väl icke något intrång
göras över huvud taget. Men låt oss
hålla fast vid att skolöverstyrelsen här
icke har avsett att göra intrång, utan
att svaret enligt ordalydelsen är ett
något byråkratiskt sätt att redovisa saken.

Vidare säger statsrådet alt risk kan
föreligga för att skolöverstyrelsens farhågor
beträffande intagningen av elever
kan komma att besannas, och som
exempel härpå anför statsrådet att man
i år vid 50 folkhögskolor har antagit
121 underåriga manliga elever. .lag tycker
emellertid inte att den saken behöver
ge anledning till någon panik, eftersom
det i genomsnitt blir endast två elever
per skola. Det står inte angivet i
svaret hur många underåriga elever
som intogs i fjol, men några var det
väl, och ökningen förefaller därför
mycket måttlig. Den kan knappast be3
— Andra kammarens protokoll 1955. A’

liöva ge anledning till några ingripanden
från det centrala verkets sida. De
anvisningar varom här är fråga skickades
för övrigt ut långt innan någon
statistik förelåg.

Det finns emellertid en annan statistik,
som också kan vara värd beaktande
i detta sammanhang. Folkhögskolornas
vinterkurser var från början avsedda
för uteslutande manliga elever. Det
är först under senare tider som folkhögskolorna
har blivit samskolor. Till
årets vinterkurser bär antagits 2 601
flickor och 1 778 pojkar. Den balansen
är värd att beaktas, när man skall slå
vakt om folkhögskolans karaktär och
framtid. Det är tydligen svårt för pojkarna
att få tillfälle att ligga vid en
folkhögskola på grund av den långa
värnplikten och annat som tar deras
tid i anspråk.

Sedan skall jag inte här ingå på någon
principdebatt med anledning av
riksdagens beslut i våras beträffande
folkhögskolorna. .Tåg vill bara för min
personliga del understryka, att när jag
förra vintern var med om att väcka den
motion, som sedan ledde till riksdagens
beslut, så gjorde jag det i främsta rummet
av hänsyn till folkhögskolornas
manliga elever, inte till folkhögskoledogmatiken
sådan den odlas i olika
kretsar. Den intresserar mig faktiskt
mindre än de manliga eleverna. För
många pojkar ligger det till på det sättet
att de antingen måste bevista en
folkhögskolekurs under den tid, då de
själva kan passa in kursen i sitt och
familjens program, eller finna sig i att
inte kunna gå på någon folkhögskola
alls. Man får alltså inte vara för dogmatisk
i det fallet.

Beträffande statistiken erinrar jag
mig också att Stockholm stadsmission i
höst har startat en ny folkhögskola —
med skolöverstyrelsens goda minne och
uppmuntran — nämligen Vårdingeskolan,
där man arbetar uteslutande med
flickor och pojkar mellan 15—18 år.
Det är en skola som startats i direkt
r 31

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. antagningen av elever vid folkhögskolorna

anslutning till ungdomsvården. Den har
kanske ännu inte erhållit statsanslag
och är förmodligen därför inte medtagen
i den statistik, som här föreligger.
Den kan emellertid tjäna som ett observandum.
Det är nämligen mycket möjligt
att det, när vi senare kommer in på
alla hithörande problem, kan bli anledning
att diskutera frågan om en differentiering
av folkhögskolorna, vilket
måhända i så fall bryter igenom en del
alltför rigorösa föreställningar.

Till sist ber jag att ännu en gång få
tacka herr statsrådet för svaret. Jag
tror att syftet med min interpellation
nu till väsentlig del är vunnet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det tycks ju faktiskt av
herr Svenssons i Ljungskile anförande
att döma som om vi inte hade så delade
meningar på den här punkten. Herr
Svensson i Ljungskile är ju intresserad
av att märka ord i vissa fall, och det
är ju inte första gången han gör det
nu, men nog tycker jag att han ändå i
stort sett instämmer i det som jag anfört
i svaret. Det är väl aldrig fel om
man från en central myndighets sida
försöker att så ingående som möjligt
följa utvecklingen på det område man
är satt att vaka över. Det blir kanske
litet för mycket uppgifter, skulle nog
herr Svensson i Ljungskile vilja säga,
som infordras på det sättet, men jag
skulle tro att ingen rektor har svårt att
lämna de uppgifter, som här krävs, för
vissa överväganden skall dock ligga
bakom antagandet av underåriga elever.
De skall ju enligt folkhögskolestadgan
förekomma, och då är det väl
inte så svårt att redovisa dem heller.
Herr Svensson i Ljungskile säger att
man inte kan lägga ansökningarna på
lager. Nej, det har ju inte heller skolöverstyrelsen
krävt. Antagligen får det
gå till precis på samma sätt som det
gjort tidigare, men en redovisning för
de synpunkter som legat till grund för

antagandet av sådana elever för vilka
det stadgas särskilda skäl har anbefallts,
och jag tycker därför att detta
inte är något särskilt nytt.

Vidare vill jag tillägga, att jag fått
ett meddelande från skolöverstyrelsen
också om att vid ett nyligen hållet rektorsmöte
för folkhögskolorna, där såvitt
jag vet rektorerna var praktiskt
taget mangrant med, lär alla rektorerna
på ett undantag när — ett undantag
som herr Svensson i Ljungskile säkerligen
känner väl till — ha ställt sig bakom
de anvisningar skolöverstyrelsen utfärdat.

Det förefaller ju, som sagt, som om
vi i stort sett är överens om att det inte
här är fråga om något intrång i en frihet
som tidigare gällt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är naturligt att
skolöverstyrelsen skall övervaka så att
det inte händer något som står i strid
med riksdagens intentioner eller vad
som föreskrives i folkhögskolestadgan.
Man tycker nu bara att denna övervakning
kunnat ske på ett något smidigare
sätt, och att det röjer en aning misstro
att man skickar ut sådana här anvisningar
innan något hänt trots att lärarförbundet
anslutit sig till riksdagens uttalande
och understrukit att man skulle
uppmärksamma vad som sagts i folkhögskolestadgan.
Men vi är som sagt
överens om att detta inte är någon dirigering
av elevantagningen; det är det
väsentliga. Någon strävan att märka ord
innebär mitt påpekande inte i annan
mån än att man bör observera vad ett
statsråd säger.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag tror i alla fall, att
om skolöverstyrelsen utfärdat anvisningar
som inte var så klara som de
nu verkligen blivit så skulle man kunnat
vänta sig, att herr Svensson i
Ljungskile skulle ha sagt, att de är så -

Tisdagen den 13 december 1955

Nr 31

Svar på interpellation ang. utgivningen av Svenskt Biografiskt Lexikon

dana att rektorerna inte vet vad de
skall göra. Jag tycker att de preciseringar
skolöverstyrelsen gjort är riktiga.

Vidare vill jag, herr talman, tillägga
en sak. Herr Svensson i Ljungskile
frågade i sitt anförande om den nya
skolan av folkhögskolekaraktär men av
någon annan typ än den vanliga var
inräknad i statistiken. Det kan den inte
vara, ty det är ju de folkhögskolor, såvitt
jag vet, som skolöverstyrelsen redan
tidigare haft inspektionsrätt över,
som ingår i denna statistik. Denna nya
skola har ju inte anmält sig förrän i
höst, så att den kan ju knappast vara
med i statistiken.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag vill understryka
att de klara anvisningarna endast innebär
en hänvisning till folkhögskolestadgan.
Sedan gällde det bara — som lärarföreningen
redan påpekat — en detaljredovisning
i efterhand för de olika
skälen.

Vi kan emellertid vara överens om
det väsentliga, nämligen att man inte
här har minskat folkhögskolornas frihet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. utgivningen
av Svenskt Biografiskt Lexikon

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Rimås frågat mig, vilka åtgärder
jag har för avsikt att vidtaga dels
med anledning av statens sakrevisions
anmärkningar rörande utgivningen av
Svenskt Biografiskt Lexikon och dels

för att påskynda utgivningen av det för
vårt kulturliv så betydelsefulla lexikonet.

Som svar härpå vill jag anföra följande.

Mina åtgärder i anledning av statens
sakrevisions anmärkningar kommer att
redovisas i 1956 års statsverksproposition.

Beträffande frågan om utgivningstakten
har interpellanten påpekat, att riksdagens
revisorer i sin berättelse till
1949 års riksdag diskuterat denna fråga
och bland annat uttalat, att syftet med
lexikonet i hög grad förfelas, om utgivandet
sprides över en tidrymd av flera
mansåldrar. Jag vill i anslutning härtill
erinra om att frågan om utgivningstakten
var föremål för viss behandling också
vid 1950 års riksdag i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag i 1950 års statsverksproposition,
bilagan åttonde huvudtiteln,
punkten 343, om ökning av
statens bidrag till utgivningen av lexikonet.
Av vad dåvarande departementschefen
anförde under den nämnda punkten
i statsverkspropositionen framgår,
att arbetsutskottet inom humanistiska
fondens nämnd i skrivelse den 10 maj
1949 till Kungl. Maj:t framlagt resultatet
av vissa underhandlingar angående möjligheterna
att påskynda utgivandet av
Svenskt Biografiskt Lexikon. Underhandlingarna
hade ägt rum mellan å ena sidan
humanistiska fondens nämnd och Vitterhetsakademien
samt å andra sidan styrelsen
för Samfundet för utgivandet av
Svenskt Biografiskt Lexikon. Som resultat
av dessa förhandlingar framlade
samfundets styrelse förslag till fastare
organisation av arbetet, innebärande
ökad personal, ökade löner, pensionsrätt
åt personalen och betydligt ökat
statsunderstöd. Kostnaderna för den
föreslagna organisationen beräknades
till 88 800 kronor per år. Departementschefen
uppskattade behovet av statsmedel
till 85 000 kronor per år, alltså i
det närmaste hela de beräknade årskostnaderna.
Riksdagen beviljade också
ett anslagsbclopp av denna storlek.

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. utgivningen av Svenskt Biografiskt Lexikon

I samband med anslagsframställningen
liade samfundets styrelse också behandlat
frågan om utgivningstakten. Efter
att bland annat ha uttalat, att det
länge stått klart för styrelsen att man
måste fordra en väsentligt raskare takt,
anförde styrelsen följande:

»Skulle den nu föreslagna organisationen
med en biträdande redaktör gå
igenom, hyser styrelsen bestämda förhoppningar
om att — om hinder ej uppstå
i tryckeriet — man skulle kunna nå
upp till fyra häften om året, men vågar
icke, innan erfarenheter av den nya organisationen
vunnits, uttala sig om möjligheten
av att medhinna det femte
häfte, som skulle innebära ett band om
året.»

Departementschefen betonade, att det
syntes honom angeläget, att arbetet med
utgivandet av Svenskt Biografiskt Lexikon
fullföljdes i så snabb takt som förhållandena
medgåve. Han framhöll därjämte,
att en ökad ekonomisk insats
från statsmakternas sida syntes vara erforderlig,
om arbetets slutförande skulle
kunna ske inom en icke alltför avlägsen
framtid. Departementschefen uttalade
vidare, att den framlagda planen för utgivningsarbetets
fortsatta bedrivande
icke i och för sig givit honom anledning
till erinran, men underströk också, att
en förutsättning för ett fortsatt och
eventuellt något utvidgat statligt stöd
syntes böra vara, att vederbörande allt
framgent tillvaratoge de möjligheter till
rationalisering och effektivisering av
arbetet, som kunde föreligga, och jämväl
i övrigt tillgodosåge de ekonomiska
och praktiska synpunkter, som borde
läggas även på ett arbete av denna art.

Jag har redan nämnt, att departementschefens
förslag utmynnade i ett
betydligt höjt statsanslag.

I sitt yttrande över Kungl. Maj ds förslag
i den förutnämnda punkten i 1950
års statsverksproposition underströk
statsutskottet vad departementschefen
anfört i fråga om rationalisering och
effektivisering av utgivningsarbetet, så

att arbetet kunde fullföljas i snabbast
möjliga takt.

Sedermera har statsanslaget till
Svenskt Biografiskt Lexikon höjts flera
gånger, så att det nu är nära 50 procent
högre än det fastställdes till år 1950.
Jag måste därför finna, att staten gjort
vad som kan begäras för att underlätta
och påskynda lexikonets utgivande.

Huruvida åtgärder kan vidtagas för
att påskynda utgivningstakten kan jag
icke nu uttala mig om. Icke heller kan
jag uttala mig om huruvida styrelsen
för samfundet och huvudredaktören
uppfyllt de fordringar i fråga om rationalisering
och effektivisering av arbetet,
som uttryckligen uppställdes som
statsbidragsvillkor av departementschefen
i 1950 års proposition. Jag ämnar
emellertid med det snaraste låta undersöka
dessa frågor.

Härefter anförde:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
x\tt den framställdes berodde bland
annat på att när statens sakrevision
hade riktat sin anmärkning mot det
sätt, på vilket utgivandet av Svenskt
Biografiskt Lexikon sköttes, så uppmärksammades
detta av pressen, och
det skrevs en hel del tidningsartiklar
om saken.

Svenskt Biografiskt Lexikon utges på
privat förlag. Det påbörjades 1917.
Verksamheten låg nere åren 1930—30
men återupptogs 1937 och har sedan
dess haft ett statsbidrag, vilket för närvarande
uppgår till 123 900 kronor, eller
95 procent av den totala kostnaden.
Svenskt Biografiskt Lexikon anses ha
stort vetenskapligt värde, och det bär
på den punkten inte heller riktats någon
anmärkning mot verket.

Första gången det riktades anmärkningar
mot detta arbete — enligt vad
jag känner till — var när riksdagens
revisorer 1948 uppmärksammade den
långsamma utgivningstakten, och det

Tisdagen den 13 december 1955

Nr 31

Svar på interpellation ang. utgivningen av Svenskt Biografiskt Lexikon

är det som statsrådet mest har sysselsatt
sig med i sitt svar. Det har sitt intresse
— jag har påpekat detta i interpellationen
— att om utgivningen skulle
fortgå i nuvarande tempo, skulle det
ta ungefär hundra år innan verket blir
färdigt. Jag har senare fått reda på att
denna beräkning kanske är alltför optimistisk
och att det i själva verket skulle
ta omkring 150 år innan det blev färdigt.

Det är nu inte så mycket att fästa sig
vid, om det tar hundra eller etthundrafemtio
år. Rent praktiskt sett betyder
detta att arbetet aldrig blir färdigt. Då
uppställer sig frågan om det kan ligga
i det allmännas intresse att lämna statsbidrag
till ett arbete, som aldrig blir
färdigt. Gör man det tankeexperimentet
att om man skulle orka med att betala
statsbidrag i 150 år, blev det åtskilliga
miljoner kronor som skulle utbetalas
till detta ändamål.

Statsrådet har i sitt svar sagt sig icke
kunna uttala sig om huruvida styrelsen
för samfundet och verkets huvudredaktör
uppfyllt de fordringar i fråga om
rationalisering och effektivisering av
arbetet, som uttryckligen uppställdes
såsom statsbidragsvillkor beträffande
Svenskt Biografiskt Lexikon i 1950 års
proposition. Jag skall be att få läsa
några rader härom ur statsliggaren på
sidan 769, men dessförinnan vill jag
påpeka att det är ett känt faktum, att
utgivningstakten för närvarande är ett
och ett halvt häfte per år. Det heter i
statsliggaren:

»I k. br. 2/6 1950 föreskrives, med
tillämpning tills vidare fr. o. m. budgetåret
1950/51, att för åtnjutande av bidrag
till utgivande av Svenskt biografiskt
lexikon skola gälla följande villkor:
1. I den mån verket utkommer av
trycket, skall ett exemplar avgiftsfritt
överlämnas till vartdera av ecklesiastikdepartementet
och riksarkivet. 2.
Tryckningen av lexikonet skall verkställas
inom Sverige. 3. Arbetet med
lexikonets utgivande skall planläggas

och bedrivas med sikte på en utgivningstakt
av minst fyra häften per år.»
Härefter följer ytterligare några punkter,
men jag stannar här.

Jag vet inte i vad mån man har efterkommit
direktiven att till ecklesiastikdepartementet
och riksarkivet överlämna
ett exemplar av häftena, i den mån
de kommer ut från trycket, men om så
är fallet har man ju i ecklesiastikdepartementet
kunnat konstatera, att villkoret
i punkt 3 i varje fall inte har uppfyllts,
alltså att »utgivandet skall planläggas
och bedrivas med sikte på en
utgivningstakt av minst fyra häften per
år». Man har i medeltal fått sig till
handa endast ett och ett halvt häfte per
år under de senare åren.

Beträffande sakrevisionens kritik
framfördes den 1955. Den riktade sig
emot det förhållandet att huvudredaktören
utöver sin lön på 30 492 kronor
fått till sig utbetalat 16 000 kronor i
författararvode, i något fall för artiklar
som till på köpet författats av andra,
vidare mot den höga representationskostnaden,
6 000 kronor, mot de saknade
verifikationerna och mot den otillsatta
tjänsten som biträdande redaktör,
vilkens lön på 21 756 kronor använts
till andra ändamål med mera. Rörande
all denna kritik har nu statsrådet i sitt
svar förklarat, att åtgärderna i anledning
av detta kommer att redovisas i
1956 års statsverksproposition.

Jag tackar för den upplysningen, och
jag är faktiskt till freds med svaret, tv
om utfästandet fullföljs på ett riktigt
sätt anser åtminstone interpellanten att
interpellationens syfle har nåtts, och
jag skulle tro att även sakrevisionen
känner tillfredsställelse. Jag skall med
intresse studera behandlingen av denna
sak i statsverkspropositionen, när den
kommer. Det finns alltså för dagen
ingen anledning att gå in på alla de detaljfrågor,
som sakrevisionens anmärkningar
riktar sig emot. Jag får kanske
anledning att återkomma därtill i annat
sammanhang.

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. utgivningen av Svenskt Biografiskt Lexikon

Men det är en detalj, som jag ett
ögonblick vill dröja vid, och det är
frågan om den biträdande redaktören.
I yttrandet från styrelsen för samfundet
över sakrevisionens anmärkningar heter
det hl. a.:

»Det har hittills icke varit möjligt
att erhålla den kvalificerade arbetskraft
som biträdande redaktör, vilken man
hoppats på.» Det är möjligt att så inte
kunnat ske, men jag vill göra den kommentaren,
att det i så fall inte kunnat
hero på brist på sökande till tjänsten.

Vidare heter det: »De för honom avsedda
lönemedlen ha med ecklesiastikdepartementets
medgivande använts för
likartade ändamål till lexikonarbetets
fromma. Detta medgivande protokollerades
omedelbart vid inhämtandet hos
Samfundet (protokoll den 17 aug. 1950).
Då PM uttryckt något tvivel i denna
sak, kan ytterligare hänvisas till en nyligen
given bekräftelse av den refererade
uppfattningen.»

Yttrandet är ju hållet i mycket allmänna
ordalag, men jag kunde inte underlåta
att göra en liten reflexion, när
jag läste det, och skrev i marginalen:
»Vem inom eckleciastikdepartementet
har gjort dessa medgivanden?» Jag erkänner
att jag inte är riktigt säker på
saken, men jag undrar ändå om inte
riksdagen borde ha haft ett ord med i
laget, när det gällde att omdisponera
medlen.

Mot det vetenskapliga värdet av lexikonet
har någon anmärkning icke riktats.
Jag vill emellertid påtala en sak,
som inte berörs vare sig av riksdagens
revisorer eller av sakrevisionen. Det
heter i ett avsnitt av det nyss åberopade
yttrandet bl. a.: »Det är för en publikation,
som Svenskt Biografiskt Lexikon,
med de mycket höga vetenskapliga och
litterära krav som ställas på artiklarna,
synnerligen svårt att förvärva författare
med vederbörliga kvalifikationer.» »Vad
som honoreras beträffande redaktionspersonalens
artiklar är givetvis special -

kunskaperna, den speciella vetenskapliga
förfarenheten och förmågan att på
ett vetenskapligt tillfredsställande sätt
teckna en människas liv.» Jag har i dag
varit nere i riksdagsbiblioteket och studerat
Svenskt Biografiskt Lexikon en
smula — jag tyckte att jag hade ett
behov av det inför denna debatt. Jag
skall be att få citera ett avsnitt, som
jag fann i häfte 73 s. 388, där man behandlar
en person med namnet Favén.

»Favén målade också ett stort antal
kvinnoporträtt, fastän de i karakteriseringens
skärpa inte nå upp till mansporträtten.
Han lär ha framkastat idén
om ett slags nationellt kvinnoskönhetens
pantheon, där ett lands skönaste kvinnor
skulle vara representerade genom
porträtt, utförda vid den tid i deras
liv, då de tedde sig som mest tilldragande.
Han sade en gång i en tidningsintervju
beträffande kvinnoporträtt:
»Jag skulle vilja likna henne (kvinnan)
vid en sommarhimmel, över vilken molnen
ständigt draga fram. Ett moln har
alla moln i sig, och en kvinna har på
samma sätt om inte alla, så dock minst
tio kvinnor inom sig och i sitt utseende.
»

Jag måste erkänna, att när jag läste
detta, efter att ha tagit del av styrelsens
uttalande om den speciella vetenskapliga
förfarenheten och förmågan
att på ett vetenskapligt tillfredsställande
sätt teckna en människas liv, så blev
jag litet förvånad. Jag undrar om inte
denna artikel passat bättre i Grönköpings
veckoblad än i det verk det här
är fråga om.

Jag har inte velat dra fram detta för
att inge föreställningen att hela verket
har denna standard. Detta är givetvis
ett undantag. Men jag har velat påpeka,
att arbetet kan förfuskas inte enbart
genom att man »sölar», som man säger
på östgötska, med utgivningstakten och
genom detta slöseri med medel. Det kan
också vara en annan fara för handen,
som jag har velat påvisa med detta citat.

Tisdagen den 13 december 1955

Nr 31

Sakrevisionens tanke är, att man
skall minska statsbidraget med 25 000
kronor eller ungefär det belopp som
motsvarar vad en biträdande redaktör
skulle haft i lön. Jag är inte övertygad
om att det är den riktiga lösningen.
Om en sak missköts med 100 000 kronor
eller med 125 000 kronor i statsbidrag
till löner spelar knappast någon roll.
Jag tror inte att man skall angripa problemet
på det sättet. En indragning eller
omdisponering av statsbidraget är
väl inte så aktuellt, men väl en omdisponering
av de personer, som i flera
år visat sin oförmåga att följa de direktiv
som har givits som villkor för erhållande
av statsbidrag för verkets utgivande.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Sakrevisionens anmärkning
i detta fall är ännu inte färdigbehandlad.
Därför har jag inte ansett mig
böra i interpellationssvaret gå in på den
saken, och jag tänker inte heller göra
det med anledning av vad interpellanten
har anfört. Om interpellanten tror
att interpellationen är orsak till att
denna sak eventuellt kommer att beröras
i statsverkspropositionen, så har
han tillmätt sin interpellation en betydelse
som den ingalunda har.

I slutraderna i mitt svar har jag velat
säga, att även om interpellanten är på
det klara med att arbetet inte har effektiviserats
så som han hade väntat
sig, så anser jag ändå att jag bör göra
en ytterligare undersökning. Därför har
jag inte velat göra några bestämda uttalanden
på denna punkt. Jag hoppas
herr Riniås anser att detta är rimligt.
Vi brukar i regeringen inta en sådan
försiktig hållning när det gäller redovisningar
till riksdagen.

överläggningen var härmed slutad.

§7

Svar på interpellation ang. lämpligheten
av att i en öppen fångkoloni sammanföra
kvalificerade brottslingar med interner
av helt annan kategori

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Nilsson i Göingegården
till mig riktat en interpellation med anledning
av att personer, som för stöldbrott
dömts till straffarbete, under vistelse
på fångkolonien Skogsgård förövat
ett antal brott i trakten. Interpellanten
frågar, om jag anser det lämpligt
att till en öppen fångkoloni sammanföra
kvalificerade brottslingar med
interner av en helt annan kategori samt,
för den händelse så icke är fallet, om
jag är villig vidtaga åtgärder för att
åstadkomma en ändring i de åberopade
förhållandena.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Enligt den år 1945 antagna straffverkställighetslagen
skall det finnas dels
slutna och dels öppna fångvårdsanstalter.
Skillnaden mellan de slutna och de
öppna anstalterna ligger främst däri, att
de slutna är försedda med personal för
bevakning och även vissa rymningshindrande
anordningar, medan de öppna
anstalterna icke är försedda med så
stor personal att ständig bevakning kan
ordnas. Koloni är alltid öppen anstalt.
I lagen stadgas att den som dömts till
straffarbete skall börja undergå straffet
i sluten anstalt. Men efter tre månader
kan han överföras till öppen anstalt,
och om särskilda skäl föreligger, kan
han ännu tidigare överflyttas till sådan
anstalt. Beträffande yngre straffarbetsfångar
har uttryckligen föreskrivits, att
de så snart som möjligt skall behandlas
i öppen anstalt. Den som dömts till
fängelse skall regelmässigt undergå hela
straffet i anstalt av den öppna typen.

Den öppna anstaltsvården är framför
allt av betydelse genom att den möj -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i
kvalificerade brottslingar med interner

liggör en effektiv och ändamålsenlig
behandling av de interner, som lämpar
sig för sådan anstalt. Uppenbart är
nämligen, att vistelsen på den öppna
anstalten ställer större anspråk på den
intagne och därför är bättre ägnad att
förbereda honom för ett liv i frihet. Det
är givet att man tar vissa risker med
hänsyn till fara för rymning eller för
att den större friheten på den öppna
anstalten eljest skall missbrukas. Detta
har man haft fullt klart för sig vid införandet
av den öppna behandlingsformen.
Överflyttning av en intagen till
öppen anstalt sker emellertid — jag
syftar nu främst på dem som dömts till
straffarbete — först efter nogrann prövning
på grundval av erfarenheterna
från den vistelse på sluten anstalt, som
enligt vad jag nyss sade regelmässigt
skall inleda verkställigheten av domen.
Jag vill framhålla att fråga om överflyttning
till öppen anstalt alltid prövas
efter diskussion i de behandlingskollegier,
som inrättats inom anstaltsräjongerna,
och ofta under medverkan av
psykiater. I de alldeles övervägande
fallen visar sig bedömningen riktig.
Rymningar från kolonierna är också
sällsynta.

Interpellanten anmärker nu på att
de av honom omnämnda internerna,
som han betecknar såsom synnerligen
förslagna, blivit överförda till öppen anstalt.
Ja, i detta fall har tydligen ett
misslyckande skett. Men som jag nämnde
är vissa risker alltid förbundna med
den öppna behandlingsformen, och man
kan icke lasta fångvårdsmyndigheterna
för ett och annat misslyckande. Det är
lätt att vara efterklok, men det är omöjligt
att ställa en säker prognos beträffande
människor av den labila typ det
här ofta gäller.

I interpellationen riktas även kritik
mot att de ifrågavarande internerna
jämte några andra för stöldbrott dömda
personer sammanförts på fångkolonien
med annat brottslingsklientel, huvud -

en öppen fångkoloni sammanföra
av helt annan kategori

sakligen rattfyllerister. Det är viktigt
att man vid verkställigheten i möjligaste
mån differentierar de intagna för att
kunna göra behandlingen effektiv och
för att undvika menlig inverkan de intagna
emellan. Men denna differentiering
kan icke och skall enligt lagen icke
heller ske enbart med hänsyn till brottens
beskaffenhet och den dömdes tidigare
belastning, utan jämväl andra om
ständigheter måste beaktas, såsom ålder,
hälsotillstånd, arbetsförmåga etc.
Även i detta avseende sker alltså en
individuell prövning på grundval av
iakttagelser i början av verkställigheten.
Det är icke möjligt att — som interpellanten
synes vilja göra — uppställa såsom
en generell grundsats, att personer
som dömts för tjuvnadsbrott icke skall
få sammanföras med sådana, som avtjänar
straff för exempelvis rattfylleri.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det snabba svaret. Tyvärr var det dock
ett magert och mycket litet positivt
svar på en som jag finner mycket viktig
fråga.

Statsrådet konstaterade i sitt svar, att
enligt 1945 års straffverkställighetslag
de som döms till straffarbete skall börja
undergå straffet i sluten anstalt men efter
tre månader eller t. o. in. tidigare
överföras till öppen anstalt. Det är detta
som föranlett mig att ta till orda.

I stort sett kanske man kan säga, att
de öppna anstalterna fungerat bra, men
det är de ofta förekommande misstagen
vid överförandet av kvalificerade
brottslingar till dessa kolonier, som gör
att allmänhetens förtroende till denna
öppna anstaltsvård under de senaste
åren allvarligt har rubbats. Fångvårdspersonalen
kan vittna om vilken demoraliserande
inverkan en eller två sådana

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i en öppen fångkoloni sammanföra

kvalificerade brottslingar med interner av helt annan kategori

brottslingar kan ha på relativt hyggliga
och arbetssanima interner. Statsrådet
säger i sitt svar, att rymningar är sällan
förekommande. Samtliga vi som sitter
i denna kammare är väl litet förvånade
över detta med tanke på de
ständiga rapporterna i press och radio
om rymningar. Rymningarna kan väl
därför icke vara så sällsynta som statsrådet
anser.

Statsrådet medger i sitt svar, att ett
misslyckande skett vid överförandet till
öppen anstalt i det nu aktuella fallet
vid kolonien Skogsgård.

Fångvårdspersonalen kommer ofta i
skottgluggen för händelser som den icke
kan förhindra. Det uppstår en allmän
osäkerhetskänsla och olust på anstalten.
Jag vill i det sammanhanget betyga att
personalen icke kan lastas för vad som
sker, helt enkelt därför att den inte är
tillräckligt stor för att fylla sin uppgift.
Vid kolonien Skogsgård är det
t. ex. uppenbart, att vaktpersonalen varit
för fåtalig för övervakning av ett så
blandat klientel. Gentemot de kvalificerat
brottsliga internernas ständiga
missnöje och oro står föreståndaren och
den fåtaliga personalen många gånger
helt maktlösa. På Skogsgård finns för
närvarande endast en sovande nattvakt.
Personalen på Skogsgård och även
på andra kolonier har under vissa perioder
frivilligt och utan ersättning åtagit
sig vakande nattvakt utanför anstalten,
då de misstänkt att något varit i
görningen.

Skogsgård är ursprungligen en vanlig
lantgård och för närvarande pågår
större byggnadsarbeten. Under rådande
förhållanden har internerna ingen större
svårighet att komma åt verktyg. Visitation
förekommer ej heller. En enda
befattningshavare har mellan klockan
4 på eftermiddagen och 8 på morgonen
ensam uppsikt över 50—60 interner.
Det ligger i sakens natur, att det under
sådana förhållanden är nära nog ogörligt
att hålla uppsikt över ett så blandat

klientel som det här är fråga om. Man
kan näppeligen undgå det intrycket, att
det är den olämpliga sammanblandningen
av kvalificerade brottslingar
med interner av annan art som i detta
fall orsakat de ohållbara förhållandena.

Anstaltsnämnden har upprepade
gånger under de senare åren begärt
personalförstärkning på anstalten. Under
de sistförflutna åren har beläggningen
i det närmaste fördubblats, så
att internernas antal understundom
uppgår till 60. Endast inom arbetsdriften
har två extra vaktkonstaplar anställts,
vilka emellertid vid vissa tider
varit kommenderade till bevakningsoch
handledningstjänst för en arbetsstyrka
vid vissa domänverkets skogsarbeten.
Anstaltsnämndens framställningar
om förstärkning har emellertid
inte vunnit beaktande i kungl. fångvårdsstyrelsen.

Så vitt jag kan bedöma är det nödvändigt
att iaktta större försiktighet vid
överförande av kvalificerade brottslingar
till dessa öppna kolonier. I detta
särskilda fall har till rayonchefen gjorts
framställningar om överförande till sluten
vård av någon av dessa, som jag
anser kvalificerade brottslingar, men
framställningen har avslagits. Om man
inte vill vara med om den förflyttning
av sådana brottslingar, som anstaltsnämnden
har begärt, torde det vara
nödvändigt att förstärka vaktpersonalen.
Sker inte en ändring, riskerar man
att syftet med koloniverksamheten förfelas
och att hela den öppna fångvården
kommer i vanrykte. Fin annan ordning
är oundgänglig ur såväl allmänhetens
som den fåtaliga fångvårdspersonalens
synpunkt. Jag kan mycket väl förstå,
att de, som bor intill eu sådan fångvårdsanstalt,
blir upprörda när något
som den sista händelsen vid Skogsgård
inträffar.

Jag kan inte underlåta, herr talman,
att återge några uttalanden av den kände
och fortfarande verksamme psykia -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar pa interpellation ang. lämpligheten av att i en öppen fångkoloni sammanföra

kvalificerade brottslingar med interner av helt annan kategori

tern professor Olof Kinberg. Denne har
som vi alla vet under lång tid gjort
framstående insatser inom den moderna
rättsvården. Han har varit en av
banbrytarna, när det gällt att humanisera
fångvården, och lär knappast kunna
misstänkas för att vilja gå för hårt
fram. Han har nyligen i ett föredrag
understrukit — om hans yttrande är
riktigt återgivet i dagspressen — att
ungdomsbrottsligheten i Sverige är större
än i de krigshärjade länderna. Kurvan
stiger brant här, medan den i
andra länder i varje fall inte längre är
på uppåtgående. Som vi alla vet har
särskilt bilstölderna en oroväckande
omfattning i vårt land. Under år 1953
uppgick skadorna till nära sex miljoner
kronor. Professor Kinberg säger enligt
tidningsreferat: »Att intet görs för att
stoppa denna utveckling tycks bero på
att man inte tar bilstölderna på allvar.
Det har gått så långt, att man i vissa
kretsar på tal om ungdomens bilstölder
som väsentligt framhåller, att de som
stjäl bilar är skickliga tekniker. Man
skulle lika malplacerat beträffande
våldsbrott kunna framhålla, att den
som misshandlar och slår ihjäl en annan
människa är en förträfflig person,
eftersom han har så stora kroppskrafter.
» Enligt professor Kinbergs uppfattning
har toleransen inte givit det resultat
man hoppats på.

Herr talman! Det får inte gå så långt
i vårt land, att brott anses betydelselösa,
att bilstölder och våldsbrott kan
fortgå ohämmat och att man knappast
längre kan gå säker på gatorna i vissa
större städer. Alla borde kunna vara
överens om att då just professor Kinberg
gör en sådan karakteristik har det
gått mycket långt. Tiden torde vara
inne för eftertanke och självprövning
bland dem, som avvisar sådan kritik
som reaktionär och obefogad. Respekten
för lagen måste återställas, och det
bör kunna ske med allt rimligt hänsynstagande
till humanitära krav.

Chefen för justitiedepartementet herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Den föreliggande interpellationen
rör ett enstaka beklagligt
fall, och det är en alldeles för smal bas
för en stor principiell diskussion om
hur man skall motarbeta det allvarliga
samhällsonda som brottsligheten utgör.

Den ärade interpellanten gjorde jämförelser
med utlandet, och man kunde
nästan få den uppfattningen, att Sverige
skulle vara ett av de i kriminellt hänseende
mest belastade länderna i världen.
En sådan uppfattning — om det
nu var interpellantens avsikt att man
skulle få den — är emellertid fullständigt
falsk. Visserligen kan inte minst
jag vitsorda, att vi har tillräckligt med
bekymmer för den kriminalitet, som
finns här i landet, men i jämförelse
med andra länder tillhör Sverige ändå
dem, som har den lägsta och minst
svårartade kriminaliteten. Det är riktigt,
att brottslighetskurvan på flera håll
t. ex. i krigshärjade länder har sjunkit
kraftigt medan den har stigit här. Man
måste emellertid också tänka på utgångsläget.
Utomlands har kriminaliteten
på flera håll under kriget och närmast
därefter varit utomordentligt hög.
Därför är den i dessa länder, trots att
kurvan har sjunkit, fortfarande större
än hos oss.

Härmed vill jag inte alls ha sagt, att
vi inte skulle ha all anledning att följa
kriminalitetens utveckling här i landet
med uppmärksamhet. Det är en av
justitiedepartementets mest angelägna
uppgifter. Vi står ju också nu mitt i genomförandet
av ett mycket stort reformprogram
på fångvårdens område.
Men vad jag vill framhålla är, att man
inte skall överdriva allvaret i den nuvarande
situationen.

En annan sak är att läget just för dagen
inger särskilda bekymmer, därför
att den säsongmässiga ökningen av antalet
intagna, som alltid visar en stegring
under vintern, just under de se -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att i en öppen fångkoloni sammanföra

kvalificerade brottslingar med interner av helt annan kategori

naste veckorna gått upp mer än vanligt,
vilket gjort överbeläggningen på anstalterna
än mer besvärande. Detta lär
komma att föranleda vidtagande av
särskilda åtgärder, till vilka jag i annat
sammanhang får återkomma.

Interpellanten hävdade, att personalen
var för liten. I anledning härav vill
jag blott nämna, att i den mån antalet
intagna på landets fångvårdsanstalter
ökar har fångvårdsstyrelserna ett generellt
bemyndigande att i erforderlig
mån öka antalet tjänstemän.

Som jag sade i mitt interpellationssvar,
har det uppenbarligen inträffat en
beklaglig olycka i ett fall på en öppen
anstalt. Jag har sagt att det säkerligen
var ett undantagsfall, och det vill jag
vidhålla. I regel har nämligen erfarenheterna
av den öppna vården varit
utomordentligt gynnsamma, och att det
någon gång inträffar olyckor följer med
nödvändighet av att en psykologisk bedömning
av människor alltid kan misslyckas.

När jag redan i mitt svar antydde
detta säger interpellanten, att det är
minsann inte ett enstaka fall, utan det
förekommer ofta sådana misstag. Vi läser
ju, sade han, i tidningarna då och
då om rymningar från fångvårdsanstalter.
Till detta skall jag be att få säga, att
rymningar i allmänhet äger rum från
de slutna, väl bevakade och med murar
försedda anstalterna, medan rymningar
från de öppna anstalterna, som inte är
försedda med rymningshindrande åtgärder
och inte har enbart för bevakning
avsedd personal, gudskelov är
mera sällsynta. Vaktpersonalen vid de
öppna anstalterna är t. ex. inte avsedd
för sådana kontrollåtgärder som ständig
bevakning om nätterna, visitationer
o. d. Systemet vid de öppna kolonierna
bygger alltså inte på en ständig bevakning
av de intagna utan dessa anstalter
är avsedda för ett klientel, som man
kan lämna utan ständig kontroll. Därmed
följer att det stundom, såsom i det

här närmast påtalade fallet, kan inträffa
misslyckanden. Detta är beklagligt, men
det skall inte överdrivas, och allra
minst bör det tas till intäkt för ett allmänt
fördömande av den öppna vården.
Jag förstod emellertid, att herr Nilsson
i Göingegården inte heller åsyftade något
sådant.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag vill gärna ha sagt,
att jag med min interpellation inte avsett
att ta upp en debatt om hela detta,
som jag anser mycket stora och viktiga
problem för vårt samhälle, men jag kan
inte hjälpa att jag känt ett behov av att
återge något av de upprörda känslorna
hos befolkningen i närheten av en sådan
anstalt som denna.

De vid Skogsgård intagna internerna
är ju, kan man säga, kvalificerade
brottslingar. Några av dessa har kunnat
stjäla en bil och sedan givit sig ut på
raider runt omkring i bygden i veckotal.
Jag har fått protokollet från utredningen
och vet precis vad som står i
det.

Jag är inte så övertygad om att detta,
såsom statsrådet säger, är ett enstaka
fall. Vi ser ju gång efter annan redogörelser
för hur interner lyckats rymma.
Herr statsrådet säger, att rymningarna
i huvudsak sker från de slutna anstalterna.
Det kan jag gå med på, men då
är det ju så mycket allvarligare, om
brottslingar från dessa slutna anstalter
överföres till öppen vård, där de har
mycket större möjligheter att rymma.
Jag har läst protokoll från anstaltsnämnden
och sett hur det gång efter
annan gjorts framställningar till rayonchefen
om personalökningar, men dessa
har avslagits. Jag har svart på vitt
på detta. Likadant har det varit med
framställningarna till rayoncliefen om
förflyttningar av fångar. Det är detta
jag allvarligt vill påtala.

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder

trafikbuller

Herr statsrådet sade, att kriminaliteten
i vårt land generellt är betydligt
mindre än i många andra länder. Då
iag angav en annan uppfattning skedde
detta med utgångspunkt från vad professor
Kinberg anfört i sitt föredrag,
och jag hade ingen anledning att betvivla
hans uppgifter.

Jag hoppas till slut att dessa rättsfrågor,
och alldeles särskilt problemen beträffande
Skogsgård, kommer att ägnas
all möjlig uppmärksamhet i den översyn,
om jag får kalla det så, som justitieministern
talade om.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§8

Svar på interpellation ang. åtgärder i
syfte att minska olägenheterna av störande
trafikbuller

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Nelanders interpellation angående
åtgärder i syfte att minska olägenheterna
av störande trafikbuller.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Andersson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
hade följande lydelse:

Herr talman! Herr Nelander har frågat
statsministern, om regeringen har
för avsikt att till nästa års riksdag inkomma
med förslag i syfte att minska
olägenheterna av störande trafikbuller.

Då det närmast ankommer på mig att
inom regeringen handlägga frågor av
nämnda slag, har statsministern över -

i syfte att minska olägenheterna av störande

lämnat åt mig att besvara interpellationen,
och får jag därvid meddela följande.

Vad först beträffar flygmotorbullret,
så tar man numera vid anläggningen av
nya flygplatser stor hänsyn till bullerproblemet.
Man söker förlägga flygplatserna
till områden, där motorbullret
inte skall inverka störande på dem som
bor eller eljest dagligen vistas i närheten.
Flygplatsen läggs därför inte för
nära befintlig tätbebyggelse. Vid projekteringen
ges vidare bansvstemet en
sådan utformning, att in- och utflygning
över tätorter i möjligaste mån
undviks. Hangarområden förläggs också
till de ur bullersynpunkt mest isolerade
delarna av flygplatsen.

I fråga om redan befintliga flygplatser
är emellertid problemet på sina håll
svårt att komma till rätta med. Av flera
skäl — icke minst ekonomiska — är
det i regel knappast möjligt att flytta
de flygplatser, som på grund av sitt
läge vållar besvärande bullerstörningar.

I stället har man sökt lägga om flygplanens
färdvägar vid start och landning
på sådant sätt, att de inte i större
utsträckning än som är oundgängligen
nödvändigt skall gå fram över tätbebyggelse.
Sådana prov- och varmkörningar
av flygmotorerna, som tidigare
vid de civila flygplatserna skett på natten,
söker man nu förlägga till annan
del av dygnet. Det är att märka, att
översynen av de civila flygplanen i
stor utsträckning sker nattetid och aft
det i och för sig är önskvärt att provkörningar
av motorerna kan företas
både omedelbart före och omedelbart
efter översynsarbetet. De driftmässiga
önskemålen har emellertid fått vika för
de närboendes behov av nattro, och
provkörningar, som tidigare ägt rum
sent på kvällen eller på natten, har
framflyttats till morgonen. En förbättring
av bullerförhållandena nattetid
har härigenom åstadkommits, bl. a. ute
vid Bromma. Även vid stadsplanering -

Tisdagen den 13 december 1955 Nr 31

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att minska olägenheterna av störande
trafikbuller

en ägnar man numera stor uppmärksamhet
åt flygbullret.

Ännu finns det inte några verkligt
effektiva metoder att dämpa bullret
från flygmotorerna. Försök i den vägen
har i vissa fall haft en menlig inverkan
på motorerna. Sedan åtskilliga
år pågår emellertid inom flygtekniska
kretsar, särskilt i Amerika och England,
ett intensivt forskningsarbete på detta
område. Vi följer bär i Sverige detta
arbete mycket noga och söker tillgodogöra
oss de resultat som det ger.

Med hänsyn till de svårlösta problem,
som flygmotorbullret medför, kommer
frågan om möjligheterna att undvika
eller i varje fall minska olägenheterna
av sådant buller att inom kort hänskjutas
till utredning genom en expertkommitté.

Jag övergår härefter till frågan om
åtgärder mot störande buller från motorfordonstrafiken.
Denna fråga är för
närvarande föremål för behandling
inom inrikes- och kommunikationsdepartementen.
En samarbetskommitté
för hälsovårdsnämnderna i rikets större
städer har — såsom herr Nelander
i sin interpellation nämnt — hos Kungl.
Maj:t gjort framställning om att en allsidig
utredning av frågan om åtgärder
mot störande trafikbuller måtte verkställas
och att därefter de åtgärder måtte
vidtagas, vartill utredningen kan ge
anledning, över framställningen har
yttranden infordrats från berörda myndigheter,
vilka tillstyrkt att en utredning
kommer till stånd. Genom konseljbeslut
den 7 oktober i år anmodades
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
statspolisintendenten att skyndsamt inkomma
till kommunikationsdepartementet
med redogörelse för de åtgärder,
som styrelsen och statspolisen vidtagit
med stöd av gällande vägtrafikbestämmelser
för att förhindra störande
buller från motorcykel- och mopedmotorer.
Vidare skulle förslag avges om
de ändringar i bestämmelserna, som

kunde anses erforderliga för att effektivisera
kontrollen på detta område. De
redogörelser och förslag, som i anledning
härav avgivits, granskas nu inom
kommunikationsdepartementet.

Vägtrafikförordningen föreskriver,
att bilar och motorcyklar skall ha effektiva
ljuddämpare. Beträffande mopedmotorer
finns ingen motsvarande
författningsbestämmelse, men väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen godkänner bara
sådana mopedmotorer, som vid
provningstillfället har godtagbar ljuddämpning.
Vidare föreskriver vägtrafikförordningen,
att förare av motordrivet
fordon skall i görligaste mån behandla
motorn så, att den inte åstadkommer
störande buller. För underlåtenhet
att efterkomma förordningens
bestämmelser om ljuddämpare och motorbehandling
stadgas bötesstraff.

Tyngre lastbilar och bussar samt i
synnerhet motorcyklar och mopeder
åstadkommer emellertid, som känt är,
åtskilligt störande buller i dagens trafik.
Endast ett fåtal motorcykelmodeller
torde för närvarande vara utrustade
med ljuddämpare av sådan effektivitet,
att den under alla förhållanden förhindrar
bullerstörning. En del motorcykelocli
mopedförare, särskilt de yngre, avlägsnar
gärna innanmätet i ljuddämparen
eller gör den på annat sätt funktionsoduglig
för att förstärka ljudet
från avgaserna men också för att försöka
öka körhastiglieten. Och även om
motorcyklarna och mopederna är försedda
med ordentliga ljuddämpare, kan
de likväl förorsaka störande buller genom
att motorerna behandlas oriktigt
och drivs upp i onödigt höga varvtal.
Det sistnämnda tycks särskilt vara förhållandet
i tättbebyggda samhällen, där
bebyggelsen medför en förstärkning av
motorbullret och fordonen framförs
med låg växel.

För att komma till rätta med motorfordonsbullrets
problem har åtskilliga
åtgärder redan vidtagits. Eu intensifie -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder

trafikbuller

rad kontroll av utrustningsbestämmelserna
har igångsatts genom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens och trafikpolisens
försorg. Enligt utfärdade anvisningar
kontrolleras vid flygande inspektion
ljuddämpningsanordningarna,
och brister härvidlag föranleder regelmässigt
ett föreläggande om kontrollbesiktning.
Detta gäller även mopederna.
Speciella bullerpatruller inom trafikpolisen
har vid olika tillfällen avdelats
för att kontrollera inte blott motorcyklarnas
och mopedernas ljuddämpare
utan också motorbehandlingen. Inom
två städer, Visby och Lund, har de lokala
myndigheterna förbjudit nöjeskörning
med motorcyklar och mopeder
kvälls- och nattetid i de centrala stadsdelarna.
Det för Lund utfärdade förbudet
är emellertid överklagat i högre
instans.

Svårighet föreligger att i det enskilda
fallet avgöra, när ett buller kan anses
ha uppnått en sådan gräns, att det är
uppenbart störande. Vissa gränser för
det tillåtna trafikbullret har föreslagits
i en promemoria, som fogats till den
förut omnämnda framställningen från
samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna
i rikets större städer. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har nyligen
anskaffat ett antal bullermätare,
vilka ställts till förfogande för bilinspektionen
i Stockholm, Göteborg och
Malmö för prov och bedömande. Styrelsen
avser att på grundval av de erfarenheter
och rön, som kan erhållas med
dessa mätare, överväga utfärdandet av
närmare bestämmelser om fordonsbuller
och mätmetoder.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att riksdagen för nästa budgetår under
elfte huvudtiteln anvisat ett reservationsanslag
av 47 000 kronor till Undersökning
rörande hörselskador till
följd av buller. Undersökningen kommer
att verkställas av statens institut
för folkhälsan.

Då det är angeläget att erforderliga

i syfte att minska olägenheterna av störande

åtgärder snabbt kan vidtagas mot motorfordonsbullret
har Kungl. Maj :t genom
beslut den 25 november i år uppdragit
åt detta institut att i samråd
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skyndsamt utreda och avge förslag rörande
fastställandet av gränserna för
det tillåtliga motorfordonsbullret. Huruvida
också frågan om åtgärder mot
motorfordonsbullret bör hänskjutas till
den förut omnämnda expertkommitté,
som skall utreda flygmotorbullrets problem,
torde få övervägas vid kommunikationsdepartementets
behandling av
folkhälsoinstitutets kommande förslag.

På nuvarande stadium av kommunikationsdepartementets
handläggning av
frågan om åtgärder mot motorfordonsbullret
kan — med hänsyn bl. a. till
vad jag nyss anfört — ännu inte avgöras,
huruvida inom ramen för gällande
författningsbestämmelser tillräckliga
åtgärder kan vidtagas eller om tillägg
eller ändringar i vägtrafikbestämmelserna
blir erforderliga. Jag kan därför
inte nu göra något uttalande, huruvida
proposition i ämnet behöver föreläggas
nästa års riksdag.

Härpå anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack
för det utförliga och klarläggande svaret
på min interpellation angående åtgärder
i syfte att minska olägenheterna
av störande trafikbuller. Än mer tackar
jag för den positiva inställning till frågan,
som kommit till synes i svaret.
Därom vittnar ju också regeringens den
25 november i år fattade beslut att uppdraga
åt statens institut för folkhälsan
att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skyndsamt företaga utredning
och avge förslag beträffande
gränser för det tillåtliga trafikbullret.

Det torde råda allmän enighet om att
det störande trafikbullret på många håll

Tisdagen den 13 december 1955 Nr 31

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att minska olägenheterna av störande
trafikbuller

blivit ett hälsovårdsproblem av största
betydelse och att snabba åtgärder är av
nöden. Samarbetskommittén för de större
städernas hälsovårdsnämnder, som
låtit göra den i interpellationen omnämnda
undersökningen, begärde en
allsidig utredning. Liknande önskemål
har framställts från en del remissmyndigheter.
Det var farhågor för att frågan
för längre tid skulle begravas i en
större utredning som framkallade min
interpellation. Så mycket mer glädjande
är det, att så inte synes behöva bli
fallet.

Gällande trafiklagstiftning ger ju inte
tillräckliga befogenheter att ingripa
mot störande trafikbuller, bl. a. av den
orsaken att fasta normer för högsta tilllåtna
ljudstyrka saknas. Det är sålunda
av vikt att bestämmelser härom utfärdas
snarast möjligt, inte minst med tanke
på nästa sommars säkerligen än mer
ökade motortrafik. Mig synes det knappast
rimligt, att man härvidlag ställer
lika höga krav på tunga fordon, sådana
som lastbilar och bussar, vilka utgör
en relativt ringa del av motortrafiken
och så gott som uteslutande användes i
nyttotrafik, som på lättare fordon såsom
motorcyklar och mopeder. Undersökningen
har ju också visat, att det
främst är motorcyklarna som allmänheten
uppfattat som bullerstörande.

I Västtyskland, där man haft en särskild
lagstiftning på detta område ända
sedan år 1937, har man gått in för en
differentiering i nämnd riktning, men
fordringarna skärps efter hand. Det
högsta tillåtna bullret — alltså såväl
avgasbuller som driftbuller — får sålunda
från den 1 januari 1956 uppgå
till högst 84 plion för större motorcyklar,
högst 82 plion för mindre motorcyklar
och högst 76 plion för mopeder.
Från den 1 januari 1957 är dessa ljudstyrkor
begränsade till högst respektive
82, 80 och 75 plion. För de tyngre
lastbilarna anser man sig för närvarande
kunna tillåta upp till 90 plion.

Jag har nyligen sett en uppgift från
initierat håll, enligt vilken varje ihållande
bullerstörning, som överstiger 85
phon, kan vara skadlig för människor.

Efter min interpellations framställande
har jag fått ta del av ett antal
trafikbullermätningar, som för några
månader sedan företogs i Malmö, där
sammanlagt 6 320 motorfordon kontrollerades.
Bullergränsen 80 phon överskreds
där av 6 personbilar, 38 lastbilar,
63 motorcyklar och 12 mopeder.
Sammanlagt överskreds angivna gräns
av 119 motorfordon. Det är sålunda
inte något överväldigande antal, och
med klarare bestämmelser bör man
kunna komma till rätta med störningarna,
som i de undersökta fallen mest
härledde sig från motorcyklar och lastbilar.

I 18 av dessa malmöfall konstaterades
felaktigheter hos ljuddämparna. Man
möter sålunda här också en konstruktions-
och tillverkningsfråga. Ljuddämparna
hos bilar och motorcyklar måste
konstrueras med hänsyn till det buller
som fordonet förorsakar. Men bevisligen
kan också en förare — trots god
ljuddämpare — genom egna åtgärder
åstadkomma kraftigt buller. Flygande
inspektion har ådagalagt, att man exempelvis
på motorcyklar genom vissa ingrepp
kunnat få en ljudförstärkande i
stället för ljuddämpande effekt. Och det
finns tydligen gäng, som bedömer motorcykelns
värde efter det mått av
oljud den kan åstadkomma.

Undersökningarna i Malmö gav också
belägg för att det starka bullret från
motorcyklar och mopeder oftast varit
beroende av att förarna framfört sina
fordon på ett olämpligt sätt.

Herr talman! Jag har här uppehållit
mig vid motorbullret från gator och
vägar, vilket jag anser att man främst
bör söka komma till rätta med. Svårare
att råda bot på torde det störande flygbullret
för de i närheten av flygplatserna
liggande tätorterna vara, i syn -

Nr 31

48 Nr 31 Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. vidtagande av åtgärder till förhindrande

nerhet vid större användning av reaplan.
Dessa problem är av annan storleksordning,
och det rör sig, som statsrådet
också säger, mycket om förberedande
åtgärder. Mera ingående överväganden
torde här komma att krävas,
och jag är fullt införstådd med att härtill
kan behövas en expertkommitté. Jag
noterar med tacksamhet att provflygningar,
som tidigare utfördes nattetid
bland annat vid Bromma, numera förlagts
till morgontimmarna. Jag tar också
fasta på herr statsrådets försäkran,
att man här hemma följer utvecklingen
på det flygtekniska området för att om
möjligt bringa ned också flygbullret.

Herr talman! Jag förmodar att det
uppdrag, som institutet för folkhälsan
fått att ge förslag till bullergränser,
skall vara utfört inom en snar framtid,
i synnerhet med tillgång till tidigare
utredningar och med hänsyn till de erfarenheter
som vunnits i andra länder,
såsom Schweiz och Västtyskland. Med
eller utan förslag till vårriksdagen —
statsrådet säger sig ju inte kunna avgöra
om sådant blir nödvändigt — hoppas
jag att erforderliga bestämmelser,
främst om normer för bullergränser,
snarast skall kunna utfärdas till gagn
redan vid nästa sommars säkert än mer
ökade motortrafik.

Överläggningen var härmed slutad.

S 9

Svar på interpellation ang. vidtagande
av åtgärder till förhindrande av trafikolyckor Herr

statsrådet HJALMAR NILSON
erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Svenssons i Stenkyrka interpellation
angående vidtagande av åtgärder
för förhindrande av trafikolyckor.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Hjalmar
Nilsson lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

av trafikolyckor

Det inom kammaren utdelade svaret
hade följande lydelse:

Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
har frågat mig om jag är villig
att vidtaga åtgärder i syfte att eliminera
de allvarliga risker för trafikolyckor,
som är förenade med främst under
mörker olämpligt parkerade bilar.

Interpellanten har som bakgrund till
denna fråga framhållit, att det måste i
ökad utsträckning anläggas parkeringsplatser
längs alla mera trafikerade vägar,
framför allt riksvägar och länshuvudvägar.
I anledning härav får jag
lämna följande upplysningar, delvis
inhämtade från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I viss omfattning finns utmed vägarna
naturliga uppställningsplatser, på
gamla vägslingor, vid anslutande skogsvägar
m. in., som kan nyttjas så att bilarna
icke behöver parkeras på huvudvägens
körbana. På mera trafikerade
vägar måste dock av trafiksäkerhetsskäl
men även med hänsyn till vägens trafikkapacitet
behovet av tillfällig och i
vissa fall regelbunden uppställning av
fordon både i dagsljus och under mörker
tillgodoses med särskilda anordningar.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har också tagit hänsyn härtill i sina
anvisningar om upprättande av arbetsplan
enligt vägstadgan. Bl. a. för att
möjliggöra uppställning av fordon utanför
körbanan angavs därvid redan i 1938
års normalbestämmelser, att mera trafikerade
vägar skulle utformas med 1,8
in breda vägrenar. Dessa bestämmelser
ändrades under 1940-talet för att i år
erhålla sin nu gällande utformning.
Vägrenar om 2,5 in bredd skall nu anläggas
vid större delen av riksvägarna
och vid övriga starkt trafikerade vägar.
Andra mera trafikerade vägar utförs
med 1,0 m breda vägrenar men skall
dessutom förses med särskilda platser
för tillfällig uppställning. Härtill kommer
särskilda platser för regelbunden

Tisdagen den 13 december 1955 Nr 31

Svar på interpellation ang. vidtagande av åtgärder

uppställning, där erfarenhetsmässigt bilisterna
brukar vilja stanna, t. ex. på
grund av naturskönheten.

I enlighet med dessa anvisningar har
under senare år vägrenar av olika
bredd och med fullgod bärighet samt
särskilda uppställningsplatser utförts
vid om- och nybyggnad av större vägar.
Härvid avses främst riksvägar men
även länsvägar — huvudsakligen de
gamla länshuvudvägarna — genom tättrafikerade
områden. Dessutom har sådana
vägar av ifrågavarande slag, som
inte beräknats bli ombyggda inom en
nära framtid, kompletterats med uppställningsplatser.
Målsättningen är att
på livligt trafikerade större vägar anlägga
sådana parkeringsplatser för tillfällig
uppställning på ett inbördes avstånd
av 500 m.

Det är icke möjligt att utan en mera
omfattande utredning närmare ange
omfattningen av de investeringar, som
gjorts på delta område under de senaste
åren. Rent allmänt kan dock konstateras,
att betydande arbeten nedlagts för
ifrågavarande ändamål främst på riksvägarna
och de största länsvägarna i
södra och mellersta Sverige.

På förslag av 1953 års trafiksäkerhetsutredning
har bestämmelserna i fråga
om fordonens belysningsutrustning
m. m. skärpts genom ändring av vägtrafikförordningen.
En del av de nya
föreskrifterna har trätt i kraft den 1
juli i år. I viktiga avseenden träder
emellertid de skärpta bestämmelserna
icke i tillämpning förrän den 1 juli
nästa år. Fr. o. m. sistnämnda dag skall
t. ex. bil eller till bil kopplad släpvagn
vara försedd med dubbla baklyktor och
dubbla reflektorer, medan alla andra
slags fordon skall vara utrustade med
minst en baklykta och en reflektor. Efter
denna tidpunkt kommer möjligheterna
att upptäcka ett parkerat fordon
att öka väsentligt och alltså den fulla
effekten av de skärpta föreskrifterna
att ernås.

4 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr

till förhindrande av trafikolyckor

Även om man alltså bör kunna hoppas
på en fortskridande förbättring på
detta område genom de nya författningsföreskrifterna,
är jag fullt medveten
om att föreskrifter av olika slag
ej är till fyllest. I strävan att i största
möjliga utsträckning eliminera riskerna
för olyckor av den art, varom här är
fråga, är det viktigt att utbyggnaden av
väl markerade uppställningsplatser och
lämpliga vägrenar utmed starkt trafikerade
vägar fortsättes. Så kommer också
att ske inom ramen för de medel, som
kan avdelas för vägnätets upprustning.

Härefter yttrade

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet Hjalmar
Nilson för svaret på min interpellation,
även om jag inte har något särskilt
tacktal att föredra.

Statsrådet har i sitt svar redovisat en
lång rad åtgärder som tidigare har beslutats.
En del av dessa har också redan
vidtagits, medan andra är avsedda att
vidtas. De nämnda åtgärderna ligger
helt i linje med de synpunkter, som jag
har framställt tidigare i min interpellation,
och därför har jag inte några ytterligare
kommentarer att göra i det
avseendet.

Emellertid är ju trafikutvecklingen
sådan, att riskerna är betydande. Vi
ser exempelvis i dagens tidning, att
gårdagen var en ny svart dag för trafiken.

Jag är medveten om att man inte kan
eliminera alla trafikrisker med förordningar
och författningar, men ändå är
det angeläget att man vidtar de åtgärder
som är möjliga. Vad jag har pekat
på är ett avsnitt, där vissa åtgärder av
detta slag kan vara motiverade.

Jag tackar ännu en gång för statsrådets
intresse. Jag vill bara tillägga, att
jag hoppas att de av statsrådet här
skisserade förbättringarna inte dröjer
alltför länge utan genomförs med all
31

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. Seskaröbefolkningens trafikproblem

den snabbhet som är möjlig, så att man
därigenom kan eliminera en del av de
olycksrisker vi har på våra vägar.

Härmed var överläggningen slutad.

§10

Svar på interpellation ang. Seskaröbefolkningens
trafikproblem

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
kommunikationsministern, om han
avser att vidtaga åtgärder för att påskynda
lösningen av seskaröbefolkningens
trafikproblem.

Då interpellanten uttryckligen åsyftar
åtgärder i form av anordnande av allmän
väg- och bro- eller färjförbindelse
med ön torde det ankomma på mig att
besvara frågan. I samråd med kommunikationsministern
får jag därvid lämna
följande, delvis från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inhämtade upplysningar.

Enligt överenskommelse mellan Neder-Torneå
''kommun och väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
uthyr styrelsen
till kommunen på fem år ett särskilt
fartyg för trafiken mellan Seskarö och
fastlandet. Trafiken drivs i kommunens
regi med bidrag av statsmedel.
Den nuvarande båten insattes i trafik
sommaren 1954 och har visat sig i stort
sett lämplig för ändamålet. Vid några
tillfällen i år har dock haveri inträffat
i propellersystemet. Man avser att utföra
erforderliga omändringsarbeten
före 1956 års seglationsperiod. Dessa
haverier torde ej ha åsamkat trafikanterna
någon större olägenhet, då reservbåt
insatts vid tillfällena i fråga.

I och med att det nuvarande fartyget
tagits i bruk har förfallsperioderna under
vår och höst kunnat göras relativt

korta. Under våren 1955 lär trafik på is
ha pågått fram till den 24 april, varefter
båttrafiken öppnades den 2 maj. Nu i
höst inställdes båttrafiken den 26 november,
medan allmän vinterväg för
trafik med motorfordon upptogs över
isen den 5 december. Under dessa mellantider
har nödvändig trafik upprätthållits
med jeepdragen släde.

Frågan om att ersätta denna båtled
med allmän väg innefattande färjled
har varit föremål för överväganden mellan
länsstyrelsen i Norrbottens län och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Styrelsen
har därvid framhållit, att förefintliga
planer för frågans lösning borde
mera ingående utredas och att företaget
därför ej borde intagas i länets
flerårsplan för byggande av länsvägar
under perioden 1955—1959. Man borde
sikta på att ha utredningen färdig i så
god tid, att principbeslut kunde fattas
i samband med flerårsplanens revidering
år 1957 för perioden 1958—1962.
Länsstyrelsen har i enlighet härmed
icke medtagit företaget i sedermera till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ingivna
förslag till flerårsplan för 1955
—1959.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i sommar utfört vissa undersökningar
på marken rörande olika alternativ för
en allmän vägförbindelse mellan Seskarö
och fastlandets vägnät. Före utredningens
slutförande måste vidare i vinter
utföras vissa mätningar av botten
och ytvattentemperaturen m. m. Utredningen
beräknas vara klar under första
hälften av år 1956.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
uppenbarligen sin uppmärksamhet riktad
på de problem, som är förenade
med den nuvarande trafikleden till
Seskarö. Då jag utgår från att pågående
utredningar i frågan bedrivs med all
den skyndsamhet som förhållandena
medge och då frågan torde komma att
upptagas till prövning i vanlig ordning,
d. v. s. i samband med kommande revidering
av flerårsplanerna för vägbygg -

Tisdagen den 13 december 1955

Nr 31

Svar på interpellation

nadsverksamlieten i Norrbottens län,
anser jag inte några åtgärder f. n. påkallade
från min sida.

Härpå anförde

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Nilson för svaret på min interpellation.
Varje ny framstöt om
Seskarötrafiken tycks ju också leda till
att frågan föres ett steg fram emot en
förnuftig lösning. Men det går orimligt
sakta.

När jag motionerade om denna fråga
vid 1953 års riksdag, hade det redan
länge pågått en strid, som gällde dels
statens skyldighet att svara för trafikkostnaderna
på Seskaröleden och dels
sättet att ordna trafiken mellan ön och
fastlandet.

Ur nedertorneåbefolkningens synpunkt
blev det vissa framsteg 1953. Staten
förband sig att lämna bättre bidrag
än tidigare till trafikkostnaderna, och
dessutom blev riksdagsbeslutet med anledning
av min motion i sak en uppfordran
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att inrikta sig på väg- och
brobygge för lösningen av detta trafikproblem.

Framför allt det sistnämnda har stor
betydelse, och när statsrådet Nilson
även i svaret på min interpellation lägger
huvudsaklig vikt vid undersökningarna
om ett sådant väg- och broprojekt,
så är detta i och för sig bra ■— det pekar
i rätt riktning — men det är som
sagt inte bra att det går så långsamt.

Ingen skall heller kunna övertyga mig
om att det är nödvändigt med ett sådant
dröjsmål. Och det tror heller inte de
människor, som är beroende av seskarötrafiken.
Enligt statsrådets besked skulle
ett väg- och brobygge i bästa fall kunna
komma med i den plan som slutar 1902.
Men redan 1951 hade ju undersökningar
verkställts, så att myndigheterna då
hade kostnadsberäkningar klara för
icke mindre än fyra olika alternativ för

ang. Seskaröbefolkningens trafikproblem

lösning av denna trafikfråga. Och i det
svar som jag fått i dag meddelar statsrådet,
att de ytterligare undersökningar
som behövs kan klaras på ett år. Varför
dröjer man då så orimligt länge?
Till och med efter riksdagsbehandlingen
1953 fanns det god tid att klara undersökningarna,
så att seskaröproj ektet
hade kunnat komma med i den flerårsplan
som börjar i år.

Jag vet inte vem som har intalat statsrådet,
att den båt som insattes på denna>
trafikled 1954 »visat sig i stort sett
lämplig för ändamålet», såsom det sägs
i interpellationssvaret.

Det är ju tvärtom så — vilket såväl
riksdagen som länsstyrelsen förklarade
1953 — att denna anordning icke är
lämplig. Länsstyrelsen framhöll då, att
om man över huvud taget skall använda
båt, så bör det vara en som har plats
för 100 passagerare, därav 50 i hytt.
Den båt statsmakterna ställt till förfogande
har bara hälften av denna kapacitet.
Och i fråga om godstransporter
är den också i högsta grad otillfredsställande
bland annat därför att den
saknar möjlighet att ta last på akterdäck.

Dessutom är det ju så, att olägenheterna
inte gäller bara passagerartrafiken
och att de inte bara gäller de tider,
när seskaröbefolkningen i veckotal blir
helt isolerad på grund av ishinder. Det
finns nämligen en industri på ön, och
för att den skall kunna skötas rationellt
bör det finnas ständig möjlighet att
komma i förbindelse med fastlandet genom
biltrafik. Avfallsprodukter från:
sågverket på Seskarö skall nämligen:
fraktas till Karlsborgsverken för förädling.
Jag har redan förut erinrat om att
stora värden går till spillo därigenom,
att flis och sågspån från sågverket förstörs
innan det kan fraktas vidare och
därigenom inte kan användas till annat
än bränsle. För timmertransporterna
med bil från Tornedalen och andra angränsande
bygder uppstår likaledes
stora olägenheter och stora extra kost -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

nader på grund av nuvarande trafikförhållanden.
över huvud taget är det
onormalt att den omfattande kommunikation,
som måste ske mellan ön och
fastlandet, skall vidmakthållas på det
primitiva och riskfyllda sätt som nu
sker.

Man kunde tänka sig en färjförbindelse
för att möjliggöra biltrafik utan
omlastning. Det anses emellertid allmänt,
att den i så fall borde förläggas
till Tiiporisundet — inte till den nuvarande
platsen för båttrafik — dels för
att förkorta färjleden och dels för att
utnyttja strömsättningen, som där håller
vattnet öppet längre än vid den nuvarande
trafikleden. Men även i ett sådant
fall måste man bygga nya vägar,
och även för en färja skulle det uppstå
ishinder höst och vår.

Det enda rationella är därför, att vederbörande
myndigheter inriktar sig på
att klara seskarötrafiken genom vägoch
brobygge. Jag vill tolka dagens interpellationssvar
så, att även statsrådet
lutar åt det hållet, och därmed är väl
ytterligare en del vunnet. Men om statsrådet
tror, att seskaröbefolkningen nu
skall nöja sig med en sådan förklaring
och sedan vänta ända till 1962 innan
den gör nya försök att få saken ordnad,
så har statsrådet inte riktigt förstått
vad det handlar om. Saken är nämligen
mycket mer brådskande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens
tillämpning på fastigheten Ålabodarna
nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Munktell till statsrå -

det och chefen för jordbruksdepartementet
framställt följande frågor:

1) Har statsrådet uppmärksamheten
riktad på det förhållandet att skilda
myndigheter kommit till olika resultat
när det gäller den nya fiskerättslagens
tillämpning på fastigheten Ålabodarna
nr 1 i Glumslövs socken, Malmöhus län,
vilket avspeglar sig i det förhållandet
att länsstyrelse, häradsrätt och hovrätt
anser att ägarna av fastigheterna ej
längre har exklusiv rätt att utöva ålfisket
medan däremot skattemyndigheterna
vid taxering av fastigheterna inräknar
värdet av fiskerätten?

2) Anser statsrådet skäl föreligga för
en sådan ändring av fiskerättslagen att
Ålabodarna nr 1, vilket utgör det enda
skattelagda fisket på Skånes västkust,
behandlas på samma sätt som jämförbara
fisken på östkusten?

3) Har statsrådet uppmärksammat
det förhållandet att inteckningshavarna
uti Ålabodarna nr 1 genom den nya
fiskerättslagens tillkomst kan komma
att åsamkas förluster, och ämnar statsrådet
vidtaga några åtgärder för att bereda
inteckningshavarna gottgörelse
härför?

Enligt rådande arbetsfördelning ankommer
det på mig att i jordbruksministerns
ställe besvara dessa frågor.

I fråga om fiskets natur samt motiven
till och den rättsliga innebörden av
1950 års riksdagsbeslut i vad det avser
detta fiske kan jag i huvudsak hänvisa
till det svar jag den 27 april 1955 i
denna kammare lämnat på en av fröken
Karlsson framställd interpellation. Det
i detta svar omnämnda målet är nu avgjort.
Hovrätten har genom dom den
29 juli 1955 prövat lagligt att på de av
häradsrätten anförda skälen lämna delägarnas
i fisket talan utan bifall. Genom
beslut den 22 november har högsta
domstolen avslagit dispensansökan, i
följd varav hovrättens dom skall stå
fast. Därigenom har även av domstol
fastställts, att den ensamrätt till ål -

Tisdagen den 13 december 1955

Nr 31

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

fiske på enskilt vatten, som tidigare tillkommit
ägaren av Ålabodarna nr 1, numera
upphävts, och att länsstyrelsens
åtgärd att låta utlotta fiskeplatser även
på strandsträckan utmed Nedre Glumslövs
by är riktig. Som jag i det tidigare
svaret framhöll, uttalades i propositionen
nr 60 till 1950 års riksdag uttryckligen,
att Ålabodarna nr 1 framdeles
blev fritt för allmänt begagnande och
att, i den mån ägarna därav led förlust,
ersättning borde utgå av allmänna medel.

I samband med att jag besvarar de
direkta frågor, som herr Munktell nu
ställt, vill jag lämna några klarläggande
upplysningar i anledning av vad
som anförts i interpellationen. Jag börjar
därvid med fråga nr 3.

Herr Munktell uppger, att fastigheterna,
varmed väl avses de olika andelarna
i Ålabodarna nr 1, för närvarande
är taxerade till 24 000 kr., att taxeringsmyndigheterna
synes ha räknat
med att den övervägande delen av beloppet
utgöres av värdet av själva fiskerätten
samt att inteckningar beviljats
för 27 000 kr. Han gör den reflexionen
att, då fiskerätten nu bortfallit, inteckningshavarna
numera endast har säkerhet
för en bråkdel av inteckningsbeloppet.
Enligt de upplysningar jag inhämtat
är dessa uppgifter missvisande. I
verkligheten förhåller det sig så att
fullgod säkerhet fortfarande finns för
alla inteckningarna, vilket framgår av
följande fakta.

Ålabodarna nr 1 är numera uppdelad
i 21 enheter, i vilkas taxeringsvärde ingår
värdet av andel i fisket. Av dessa
enheter är 6 intecknade för eif sammanlagt
belopp av 28 210 kr. Samtliga intecknade
enheter är bebyggda och värdet
på fisket utgör endast cn obetydlig
del av det sammanlagda taxeringsvärdet.
Det sammanlagda taxeringsvärdet
på de delar av gamla Ålabodarna nr 1,
som nu har andel i fisket, är 110 100
kr., varav 24 000 kr. värde å fiske. Sam -

tillämpning på fastigheten Ålabodarna

manlagt är de intecknade för 28 210
kr. eller alltså till ca 1/3 av det sammanlagda
byggnads- och egentliga
markvärdet. Någon som helst risk för
inteckningshavarnas säkerhet på grund
av att ensamrätten till ålfiske upphört
föreligger alltså icke. Sedan 22/10 1946
har inteckningsbeloppet endast ökats
med 1 000 kr.

För övrigt må påpekas, att i lagen
om mistad fiskerätt särskilt sörjts för
inteckningshavarnas säkerhet. Belopp
som fastställts såsom ersättning för värdeminskning
å fastighet, skall om fastigheten
är intecknad, nedsättas hos
länsstyrelsen, varefter fördelning sker
på i huvudsak samma sätt som gäller
då brandförsäkringsbelopp utfaller på
intecknad fastighet. Som svar på frågan
nr 3 kan jag sammanfattningsvis svara,
att inteckningshavarna i Ålabodarna nr
1 genom den nya fiskelagens tillkomst
vad jag kan se icke kan komma att tillskyndas
några förluster och att jag därför
icke anser några åtgärder till deras
säkerhet erforderliga.

Beträffande frågan nr 1 får jag, såvitt
angår taxeringsmyndigheternas åtgärd
att inräkna värdet av fiskerätten
i taxeringsvärdet, meddela följande.

Enligt 1895 års lag ang. vad till fast
egendom är att hänföra räknas dit i
jordeboken upptaget fiskeri, varmed
äganderätten till grunden ej är förenad.
Sådant fiskeri skall enligt kommunalskattelagen
taxeras såsom annan fastighet
och åsättas ett taxeringsvärde som
svarar mot det allmänna saluvärdet.

I nu förevarande fall är fiskeriet
upptaget i jordeboken. Å andra sidan
har genom 1950 års lagstiftning ensamrätten
till fiske upphört samtidigt som
en rätt till ersättning härför medgivits.
Huruvida det i sådant läge var riktigt
av taxeringsmyndigheterna att över huvud
uppta fiskerätten såsom fast egendom
eller att i allt fall åsiilta den något
taxeringsvärde kan synas tveksamt.
Från de lokala taxeringsmyndigheterna

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

har jag erfarit, att deras ställningstagande
grundats på det förhållandet att
ersättningen i fråga ännu inte fastställts
och utbetalats. Jag anser mig inte böra
göra något uttalande rörande hållbarheten
i detta argument. Men jag vill påpeka,
att rättsägarna i en fråga av denna
beskaffenhet bort, om de funnit skäl
därtill, utnyttja sina möjligheter att
genom besvär föra taxeringsfrågan under
bedömande i högre instans. Därvid
hade en förnyad prövning erhållits,
huruvida den i jordeboken inskrivna
men i verkligheten upphävda fiskerätten
varit av beskaffenhet att föranleda
fastighetstaxering. Om högsta instans
därvid godtagit underinstansernas
ståndpunkt att fiskerätten skulle taxeras,
hade en prövning skett jämväl av
det värde som med hänsyn till tillförsäkrad
ersättning funnits skäligt.

Jag vill tillägga, att nästa allmänna
fastighetstaxering författningsenligt
skall ske år 1957. Denna taxeringsfråga
kommer då automatiskt under bedömande.
Huruvida en omprövning kan
ske redan 1956 ankommer på taxeringsmyndigheterna
eller, efter besvär, skattedomstolarna
att avgöra.

Återstår så frågan nr 2, om sådan ändring
bör göras i fiskerättslagen, att Ålabodarna
nr 1 åter skall få ensamrätt till
fiske med fast redskap på enskilt vatten,
dvs. jämställas med skattlagda och
andra fisken på Skånes östra kust. Som
jag nämnde i mitt förra interpellationssvar,
har riksdagen år 1950 efter ingående
överväganden funnit, att det
icke kunde anföras några bärande skäl
varför innehavare av särskild rättighet
till fiske över huvud skulle äga anspråk
på eu bättre ställning än fiskerättsägare
i allmänhet. Jag kan här ej gå in
närmare på motiven till detta ståndpunktstagande,
men vill framhålla att
det finns ett flertal fasta fisken, som
av ålder brukats vid viss plats utan att
vara skattlagda. Innehavarna stöder sig
därvid ibland på lantmäteriförrättning -

ar, ibland på domar, men stundom endast
på de direkt i lag givna bestämmelserna
om den fiskerätt, som tillkommer
strandägare in. fl. Även för innehavare
av sådana fisken medför givetvis
mistad fiskerätt inskränkning i deras
äganderätt. Så kan nämnas att vissa
icke skattlagda fisken avsöndrats som
fastigheter, vilka endast består av en
fiskerätt. Sådana fastigheter har införts
i jordregistret och lagfarits. Som
exempel på att sedan ålder utövade,
på enbart fiskerättslagens bestämmelser
grundade ensamrätter till fiske upphört
genom den nya lagstiftningen må
nämnas, att enligt den tidigare lagen
(se 3 § femte stycket) fiske efter lax
med fast redskap vid strand i Barkåkra
socken, Ängelholms stad och Strövelstorps
socken (alltså i inre delen av
Skälderviken vid Skånes västra kust)
var förbehållet strandägaren. Med stöd
härav har sedan gammalt bl. a. upplåtits
fiskerätter mot arrendeavgift. Genom
nya lagen har denna strandägarens
ensamrätt upphört och han har alltså
gått miste om det värde på strandfastigheten
som möjligheten att erhålla arrendeavgift
för fiske inneburit. I fråga om
andra kuststräckor skulle ett flertal liknande
exempel kunna lämnas. Jag har
velat med det anförda påvisa, att den
ståndpunkt 1950 års riksdag intagit mot
särställning för fisken som, ofta av en
tillfällighet, blivit särskilt skattlagda,
synes bärande. En eventuell omprövning
av den ståndpunkt 1950 års riksdag
tagit i fråga om upphävande av
den enskilda fiskerätten på vissa kuststräckor
borde därför icke endast avse
fisken, vilkas innehavare grundar sin
rätt på särskild rättsgrund, såsom t. ex.
skattläggning. Såväl i fråga om skattlagda
som andra fiskerätter utgör 1950
års lagstiftning i viss omfattning expropriationslagstiftning.
Detta är emellertid
icke någon nyhet på fiskelagstiftningens
område. Jag kan t. ex. hänvisa
till 1928 års ändringar i fiskerättslagen

Tisdagen den 13 december 1955 Nr 31 55

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna
nr 1 i Glumslövs socken, m. ni.

och de ersättningsbestämmelser som i
samband därmed utfärdades. Det anförda
torde visa att starka principiella
betänkligheter kan anföras mot en sådan
ändring av fiskerättslagen som herr
Munktell ifrågasatt.

Redan före 1951 har fisket med fast
redskap på enskilt vatten vid Skånes
västra kust i stort sett varit fritt för
envar. Då det i 12 § 1896 års lag stadgade
förbehållet för bl. a. skattlagda fiskens
rätt borttogs, har följderna för
Ålabodarna nr 1 särskilt uppmärksammats.
I närheten av Ålabodarna har
ålfiskeplatser sedan gammalt utlottats.
Enligt anteckningar, förvarade bland
fiskerättskommitténs handlingar, hade
fisket på den kuststräcka av omkring 3
km, där Ålabodarna nr 1 hade ensamrätt,
blott i ringa grad utnyttjats, medan
delägarna deltog i lottningen på det
fria vattnet. Enligt uppgift fanns t. ex.
1945 blott 4 ålsätt på 3-km-sträckan,
medan utanför denna garnen stod så
tätt som ca 250 m från varandra. Detta
väckte misstämning bland fiskarna och
föranledde flera framställningar om att
det skattlagda fiskets ensamrätt skulle
upphävas. Enligt uppgift fanns bland
undertecknarna av framställningarna
även delägare i Ålabodarna nr 1. I avgivna
yttranden till fiskerättskommittén
tillstyrkte såväl länsstyrelsen och
hushållningssällskapet som fiskeriintendenten
i Ålabodarnas fiskeriförening
Hoppet att fisket skulle inlösas och sedan
utlottas i likhet med fiskeplatserna
vid dess sidor. Malmöhus läns havsfiskeförening
åberopade vad föreningen
Hoppet anfört.

I en till jordbruksministern ställd
skrivelse den 24 oktober 1955 har föreningen
Hoppet, som är organ för de
organiserade yrkesfiskarna i Ålabodarna,
bl. a. anfört att den främsta olägenheten
av skattefisket legat däri, att befintliga
fiskeplatser för ålbottengarn i
Ålabodarnas närhet icke blivit till fyllest
utnyttjade. Före den nya lagens

tillkomst var det merendels så att delägare
i skattefisket deltog även i utlottningen
av platser för utsättande av
bottengarn på det fria området utanför
det skattebelagda. Av skattefiskets tio
platser stod årligen ett visst antal, i regel
upp till fem, outnyttjade, vilket ledde
till att många av yrkesutövarna, för att
över huvud taget kunna bedriva näringen,
nödgades ansöka om att bli anvisade
fiskeplats på avlägset belägna orter,
såsom söder om Landskrona ända ned
mot Lomma. Även efter den nya lagens
tillkomst har delägare i skattefisket deltagit
i utlottningen av fiskeplatser, såväl
på det förut fria som på det tidigare
skattebelagda men nu fria området. Det
förtjänar nämnas som en icke oviktig
detalj att i år har fyra stycken delägare
i det gamla skattefisket deltagit i lottningen
och tilldelats platser på det
förut skattebelagda området.

Föreningen, vars uppgifter bestyrkts
av dess ordförande i egenskap av fisketillsynsman,
säger avslutningsvis:

Vi vill med skärpa trycka på den
stora betydelse för fiskerinäringen och
yrkets utövare på denna ort som ett
vidhållande av bestämmelserna i den
nya lagen innebär. En återgång till det
gamla skulle på nytt leda fram till samma
oformliga monopoliserande av fiskerätten,
med alla dess icke önskvärda
konsekvenser, varunder detta näringsutövande
i Ålabodarna varit allt för länge
lidande. Det synes oss ur alla synpunkter
framstå såsom en angelägenhet
av allra största vikt att statsmakterna
ger den nya fiskerilagen sitt fulla skydd.
För oss yrkesfiskare framstår den nya
fiskerilagen som en säkerhetspant på
trygghet i vårt näringsutövande.

Av protokoll, förda vid sammanträden
1951—1955 för delning av bottengarnsplatserna,
framgår att samtliga delägare
i Ålabodarna nr 1, som vid sammanträdena
yrkat fiskeplatser, även tilldelats
sådana. Sålunda tillföll exempelvis
år 1951 9 av de 29 fiskeplatserna helt

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

eller delvis delägare i Ålabodarna nr 1.
1955 var motsvarande siffror 9 av 34.
Av Ålabodarna nr l:s 9 fiskeplatser
innehades år 1954 5 st. och 1955 4 st.
helt eller delvis av delägare i Ålabodarna
nr 1. År 1954 hade två delägare
i Ålabodarna nr 1 varit med och lottat
på »det fria», men ej kunnat få plats
där. De erbjöds var sin av Ålabodarnas
9 platser, men avböjde. Fiskeritillsynsmannen
har framhållit, att av de 9 platserna
i skattefisket delägarna 1954 kunnat
få 7 om de velat.

Av vad jag sagt torde framgå, att delägarna
i Ålabodarna nr 1 även efter 1
januari 1951 haft goda möjligheter att
utöva ålfiske. Jag kan inte finna att sådana
särskilda omständigheter föreligger,
att jag borde ta initiativ till ändring
i det principbeslut som 1950 års
riksdag i här avsedda hänseende fattat.
En återgång till vad som gällde före
1951 skulle i hög grad väcka missnöje
hos de yrkesfiskare i Ålabodarna, som
ej är delägare i skattefisket, och vidare
strida mot den åsikt som såväl länsstyrelse
som hushållningssällskap och fiskeriintendenten
tidigare uttalat. På frågan
nr 2) svarar jag därför, att enligt
min mening skäl ej föreligger för Kungl.
Maj:t att ta initiativ till någon sådan
ändring av fiskerättslagen, som i frågan
antytts.

Herr talman. Med dessa ord anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för det förhållandevis utförliga
svaret på min interpellation. Jag
gör först en liten reflexion och det är,
att för dem av kammarens ledamöter,
som är kvar, kanske det var litet svårt
att följa en del av framställningen och
att det därför varit önskvärt att svaret,
när det ändå var stencilerat, hade delats
ut. Detta bara i förbigående.

Jag är emellertid glad över detta förhållandevis
utförliga svar. Man kunde
kanske ha väntat, att statsrådet bara
skulle ha hänvisat till det interpellationssvar
i frågan, som lämnades till
fröken Karlsson i år. Att statsrådet inte
fallit för den frestelsen, inregistrerar
jag med tacksamhet.

Min mening med interpellationen var
i första hand att få till stånd en diskussion
om vissa mer principiella frågor,
som uppkommit genom att fiskelagen
har direkt äganderättsinskränkande
verkningar. Statsrådet har också observerat
detta. Jag fäste mig särskilt vid
att han i sitt interpellationssvar direkt
utsäger, att man här har att göra med
expropriation. Själv skulle jag vilja uttrycka
det så, att fiskelagen på denna
punkt är ett riksdagens expropriationsbeslut,
där man alltså åsidosatt det annars
vanliga förfarandet vid expropriation,
nämligen att Kungl. Maj :t och domstol
skall tillämpa av riksdagen beslutad
expropriationslagstiftning.

Innan jag går närmare in på huvudfrågan,
vill jag emellertid något uppehålla
mig vid vad herr statsrådet svarat
på mina frågor nr 3 och 1. Frågan nr
3, som statsrådet besvarar först, gällde,
om man inom lagens ram kan tillvarata
inteckningshavarnas rätt i fastigheten
Ålabodarna nr 1, då nu lagstiftningen
de facto hade medfört, att den del av
värdet, som utgjordes av fiskerätten,
hade bortfallit. Jag hade under åberopande
av bl. a. de siffror i fråga om
Ålabodarna nr 1, som framförts under
interpellationsdebatten i våras av fröken
Karlsson och som då stod oemotsagda,
funnit, att inteckningshavarna
möjligen skulle kunna åsamkas förluster
genom lagstiftningens tillkomst. Enligt
de uppgifter, som statsrådet nu lämnat
beträffande fastigheternas taxeringsvärden
och de belopp, för vilka fastigheterna
för närvarande är intecknade,
skulle någon risk för förlust icke förefinnas
för inteckningshavarna. Jag har

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumsliivs socken, m. m.

inte den minsta anledning att ifrågasätta
riktigheten av det siffermaterial statsrådet
presenterar. Det gläder mig därför,
att åtminstone inteckningshavarna
tycks ha möjlighet att stå skadeslösa.
Vad jag åsyftade med min fråga var
emellertid att fästa uppmärksamheten
på att inteckningshavarna, om ägarna
till fiskerätten inte begärde ersättning
av staten för de ekonomiska förluster
som de åsamkades, inte hade någon
självständig rätt att begära ersättning.
Som läget nu är har inteckningshavarna
full täckning i fastigheternas
byggnads- och tomtvärde och har således
under alla omständigheter möjlighet
att få full täckning för sina fordringar.
Det konstaterar jag med tillfredsställelse.

Beträffande frågan nr 1 gläder det
mig att herr statsrådet åtminstone förklarat
sig tveksam i fråga om riktigheten
av den lokala taxeringsmyndighetens
beslut att vid 1952 års fastighetstaxering
upptagna fiskerätten som fast
egendom eller, som herr statsrådet säger,
i allt fall åsätta den något taxeringsvärde.

Herr statsrådet ville inte göra något
uttalande om hållbarheten av det argument,
som har anförts från den lokala
taxeringsmyndighetens sida, nämligen
att dess ställningstagande grundas på
det förhållandet, att ersättningen i fråga
ännu icke fastställts och utbetalats.

Detta förhållande kan emellertid inte
vara något skäl för att åsätta ett visst
värde. I varje fall kan det inte vara något
skäl för den höjning som har förekommit
från 16 000 till 24 000 kronor.
Jag vill inte alls hålla för otroligt vad
herr statsrådet uttalade, att ett överklagande
av underinstansernas ståndpunkt
i högsta instans skulle medfört ett beslut,
enligt vilket fiskerätten över huvud
taget inte hade åsatts något taxeringsvärde.
Däremot tycker jag att statsrådet
begär väl mycket av fiskarna, när
statsrådet säger att de, om de ville ha

rättelse, själva hade möjlighet att överklaga
taxeringsmyndighetens beslut.
Det är i och för sig alldeles rätt, men
läget var ju det att ägarna av Ålabodarna
hade anhängiggjort talan vid domstol
för att få visshet om lagen var tilllämplig
eller inte. Denna talan var vid
tiden för taxeringsnämndens beslut inte
avgjord, och det synes mig då naturligt
att fiskarna ville invänta domslutet, innan
några framstötar gjordes på administrativ-processuell
väg.

Över huvud taget måste det sägas att
just den situationen att olika myndigheter
— länsstyrelse, häradsrätt, hovrätt
och numera även högsta domstolen å
ena och taxeringsmyndigheterna å andra
sidan — kommit till så skilda resultat
måste skapa mycket stor förvirring
och osäkerhet bland fiskarna. Det finns
åtskilliga andra egendomliga saker i
samband med detta, men det skall jag be
att få återkomma till litet senare.

Jag skall i stället här gå in på huvudfrågan,
nämligen om det är motiverat
att göra en sådan ändring i fiskerättslagen
att ägarna av Ålabodarna nr 1 får
återinträda i sin gamla rätt att äga
och nyttja fisket med ensamrätt. Jag
går nu i första hand inte in på skrivelsen
från fiskeriföreningen Hoppet, som
statsrådet tycks tillmäta stor vikt, men
återkommer till den senare. Statsrådet
har gjort ett påstående, som gör mig
litet förvånad. I svaret sägs nämligen,
att riksdagen år 1950 efter »ingående
överväganden» funnit att det inte kunde
anföras något bärande skäl varför
innehavare av särskild rättighet till fiske
över huvud taget skulle äga anspråk
på en bättre ställning än fiskerättsägare
i allmänhet. Någon diskussion kring
dessa spörsmål fördes icke i riksdagen.
Departementschefen anförde i detta
sammanhang i propositionen följande:
»Någon anledning för det allmänna att
lösa till sig även detta fasta fiske torde
åtminstone tills vidare icke föreligga.»
Hans uttalande var föranlett av att fis -

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

kerättskommittén för sin del ansett fisket
Ålabodarna nr 1 ha en sådan särpräglad
karaktär att kommittén i första
hand förordade, att statsverket inlöste
fiskerätten till Ålabodarna, och att man
därefter skulle upplåta fisket till allmänt
begagnande. Departementschefen
gick inte närmare in på kommitténs
förslag utan dekreterade endast, att det
knappast torde kunna anföras några
bärande skäl varför innehavare av särskild
rättighet till fiske över huvud taget
skulle äga anspråk på en bättre
ställning än fiskerättsägare i allmänhet.
Varken riksdagen eller dess utskott
gjorde någon särskild undersökning om
bärkraften i departementschefens påstående.
Vad jag här sagt är ett exakt
återgivande av vad som förekommit,
och för min del kan jag inte i motsats
till herr statsrådet karakterisera detta
som »ingående överväganden».

I sitt interpellationssvar har statsrådet
Nilson vidare försökt göra en jämförelse
mellan det skattlagda fisket Ålabodarna
nr 1 å ena sidan och å andra
sidan ett flertal andra fasta fisken, som
av ålder brukats vid viss plats utan att
vara skattlagda. Jag bestrider ingalunda
vad statsrådet säger därom, att den nya
fiskelagen har kommit att medföra inskränkningar
i möjligheterna att utnyttja
även sådana fisken som inte varit
skattlagda. Detta kan emellertid inte,
som statsrådet synes mena, tas som intäkt
för att äganderätten till fisket i
Ålabodarna upphävts.

För Ålabodarna nr 1 gäller nämligen
alldeles speciella förhållanden. Det är
fastslaget för det första att Ålabodarna
är det enda skattlagda fisket på Skånes
västkust, för det andra att ägarna i
vederbörlig ordning fått lagfart på fastigheterna,
och för det tredje att, då frågan
tidigare behandlats, det just med
hänsyn till att det här gällt fast egendom
stadgats särskilt undantag för Ålabodsfisket,
när man i övrigt genomfört
generell rätt för envar att vid Malmöhus

läns kust idka ålfiske med ryssja. Jäg
syftar här på 1897 års kungl. brev.

Den jämförelse, som statsrådet försöker
göra mellan ålabodsfisket och laxfisket
vid strand i Barkåkra socken, i
Ängelholms stad och i Strövelstorps
socken, är vidare missvisande. I det
senare fallet är fisket en del av jordäganderätten,
medan det för Ålabodarnas
vidkommande gäller äganderätten
till fast egendom. Särskilt markant
kommer detta fram när det gäller Ålabodarna
l5. Äganderätten till denna fastighet
består nämligen uteslutande av
den lagfarna rätten att idka fiske. Till
de övriga delarna hörde även vissa
tomtområden, men det framgår alldeles
klart av den historiska utvecklingen att
det varit fisket som varit det primära,
och att sedan ett visst område om 0,37
har lagts till detta fiske. Fisket är här
hela tiden det primära, men det är det
inte i de andra fallen som statsrådet
anför. Artskillnaden i de olika slagen
av rätt till fiske är klar om man jämför
denna sistnämnda fiskefastighet med
den exklusiva rätt, som var förbehållen
strandägarna på de nyssnämnda ställena
i norra Skåne; där var fiskerätten
icke en självständig rätt utan ingick
som en del i strandägarens rätt.

Herr statsrådet talar själv om att
1950 års lagstiftning i viss omfattning
är en expropriationslagstiftning. Béträffande
Ålabodarna nr 1 är det ett faktum
att redan genom ikraftträdandet av
denna lag har äganderätten till visst
objekt försvunnit. Jag vill ifrågasätta,
om vi här icke står inför en fullständig
nyhet i svensk rätt. Visserligen har genom
lagstiftning äganderättens faktiska
innebörd ofta förändrats, varigenom
dess ekonomiska värde försämrats, men
det har dock hittills ansetts att äganderätt
till ett visst särskilt objekt icke kan
frånhändas en ägare med mindre än
att ett lagligt expropriationsförfarande
förekommer. Man lagstiftar i vårt land
icke på det sättet, att man upphäver

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

äganderätten till hemmanet det eller det
eller upphäver äganderätten till tomten
den och den i en stad. Det kan icke
stå i överensstämmelse med rättssäkerhetens
grundsatser att ett tvångsvis avstående
av egendom kommer till stånd
på detta sätt. Den säkerhet, som ligger
däruti att Kungl. Maj :t får tillfälle att
undersöka och pröva, huruvida de av
riksdagen lagstiftningsvägen uppställda
rekvisiten för expropriation i ett visst
läge är för handen, och att det sedan
överlämnas till expropriationsdomstol
att avgöra ersättningsfrågan, får ej underskattas.

Jag betonar än en gång, att här föreligger
en principiell skillnad i förhållande
till andra fall, där man genom
lagstiftning inskränker äganderätten. I
allmänhet anser man att fiskerätten ingår
i den vanliga strandäganderätten.
Borttager man då fiskerätten blir det
en inskränkning i vederbörandes äganderätt.
Här däremot tar man bort hela
äganderätten genom själva lagstiftningen.

Till sist kanske jag borde säga —
men det har väl redan framgått av mitt
anförande — att jag finner det mycket
svårt att släppa denna fråga på det besked
som statsrådet givit.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Om det är herr Munktells
mening att här föra en juridisk
debatt i någon eller några delar av
förevarande fråga, bör denna debatt
föras med någon annan än mig. Jag har
endast konstaterat de faktiska förhållanden,
som föreligger i ärendet, på
grund av riksdagens beslut och högsta
domstolens utslag, och med utgångspunkt
därifrån har jag bedömt läget
i dag.

Det är emellertid ett par formuleringar
i professor Munktells anförande,
som jag kanske skall återkomma till. Jag
har sålunda icke fäst stor vikt vid fiskeriföreningen
Hoppets skrivelse. Att

den har behandlats så utförligt som fallet
är i svaret, beror på att fiskeriföreningen
representerar ett fiskeintresse
i Ålabodarna, som är helt motstridigt
det, som representeras av ägarna till
Ålabodarna nr 1. Och när nu ägarna
av Ålabodarna nr 1 har fått sina intressen
redovisade, har jag ansett det
lämpligt att också meningen på den
andra sidan fick komma till uttryck i
debatten.

Jag använde uttrycket »ingående överväganden
år 1950», och vad som skall
tolkas in i det beror väl främst på hur
man uppfattar vad som då skedde. Den
gången sades det klart ifrån i propositionen
att Ålabodarna skulle behandlas
så, som sedan skedde. Att detta uttalande
den gången icke mötte några
gensagor i utskottet eller kammardebatten
förutsatte jag berodde på ingående
överväganden från riksdagens sida. Jag
tror nämligen inte att riksdagen slarvar
ifrån sig en sådan här sak och förbiser
vad som står skrivet i en proposition.

Sedan vill jag tillägga att det som här
skett icke är något ovanligt. Det är inte
enda gången som fiskelagen ändrats
och man samtidigt har ändrat äganderätten
till fisket. Det har skett vid åtskilliga
tillfällen tidigare.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag vill vitsorda att
frågan, huruvida Ålabodarna nr 1 skulle
innefattas i den nya lagen och fisket
där vara fritt för envar, över huvud
taget knappast har varit föremål för
någon diskussion. Detta är heller inte
märkvärdigt. Redan någon gång på
1930-talet inkom fiskeriföreningen i
Ålabodarna med en skrivelse till den
centrala fiskarorganisationen där nere,
Malmöhus läns havsfiskeförening, med
begäran att fisket i Älabodarna nr 1
skulle inlösas av kronan och bli fritt
för envar, i likhet med vad fallet blivit
för största delen av öresundskusten

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. in.

år 1928. Nämnda skrivelse hade undertecknats
av samtliga yrkesfiskare i föreningen,
även dem som var delägare i
nämnda fiske. När därför fiskerättskommittén
behandlade frågan om den
nya fiskerättslagen och diskuterade förhållandena
på Skånes västkust, rådde
endast en mening i kommittén. Ingen
där ifrågasatte annat än att ålfisket i
Ålabodarna nr 1 skulle innefattas i de
nya bestämmelserna. Och i denna kommitté
satt ändå en så prominent företrädare
för herr Munktells parti som dåvarande
talman Magnusson, en herre
som ingalunda har gjort sig känd för
radikala åsikter. Även han anslöt sig
till meningen att inte göra något undantag
för fisket Ålabodarna nr 1.

När nu uppfattningen i denna fråga
var så enhällig bland fiskarna i Malmöhus
län och i fiskerättskommittén, var
det ju inte så märkvärdigt att frågan
icke kom att föranleda någon debatt i
utskottet eller här i kammaren. Alla
hade dittills varit fullständigt överens
i denna sak. När kommitténs förslag var
ute på remiss, tillstyrktes det enhälligt
av hushållningssällskapet, länsstyrelsen
och fiskarorganisationerna i
Malmöhus län. Ingen opponerade sig.
Det är först sedan lagen trätt i kraft som
delägarna av en eller annan anledning
— professor Munktell känner säkert
själv till vilken anledning — har fått
en annan uppfattning, och man försöker
nu driva den tesen, att det här skett en
orätt.

Jag tycker faktiskt det är litet egendomligt
när professor Munktell hävdar,
att de skattlagda fiskena skulle stå i
någon särställning framför andra. Jag
trodde annars det var praxis, att samma
bestämmelser som tillämpas vid fiskerätt
på grund av strandinnehav också
skulle tillämpas för de skattlagda fiskena,
såvida ingenting särskilt är sagt
i skattläggningshandlingarna.

Det har tidigare diskuterats, hur lagens
bestämmelser om fiskets utsträck -

ning skall tolkas — om de skall tilllämpas
lika för skattlagda och icke
skattlagda fisken. Att en del av fisket
i Ålabodarna nr 1 helt och hållet är
skilt från strandrätten, som professor
Munktell uppger, betvivlar jag inte. Ålfisket
i Ålabodarna intar faktiskt en
särställning i så måtto, att till detta
ålfiske i regel hör viss mark. Annars
finns det hundratals skattlagda fisken
utefter Skånes och Blekinges kuster, där
det uteslutande är fråga om rätt till
fiske utan någon förbindelse med rätt
till mark.

Jag kan inte alls tillägna mig den
uppfattningen, att just de skattlagda
fiskena skall ha någon prioritet eller på
något sätt ges en särställning framför
fiskerätt, som hävdas på grund av rätt
till strand. Jag tycker det är märkvärdigt,
att man på visst håll försökt
odla och tydligtvis också lyckats underblåsa
det missnöje som finns i Ålabodarna.
I ortstidningarna har de mest
fantastiska uppgifter förekommit om
vilka oerhörda förluster fiskarna gjort
— man har nämnt 700 000—800 000 kronor.
Dessa uppgifter har i många fall
fullständigt hängt i luften. Jag såg av
ett tillrättaläggande av fiskeritillsyningsmannen
inom distriktet, som omfattar
en kuststräcka på åtskilliga mil, att
fångsterna inom hela distriktet inte tillnärmelsevis
uppgått till de summor man
påstått sig ha förlorat enbart i detta
fiske.

När fiskelagen var uppe i riksdagen,
gjorde man från högerhåll inga försök
att desavuera talman Magnusson. Man
försökte i stället påverka riksdagen, så
att denna skulle bli ännu mera villig
att, som man nu säger, expropriera
fiskerätten till förmån för fiskarna.
Bl. a. hade en motion framlagts av herr
Staxäng, som vi ju känner såsom framstående
expert på dessa frågor. Kungl.
Maj :t hade föreslagit, att på västkusten
norr om Skåne skulle fiske med fast
redskap fortfarande vara förbehållet

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

strandägaren. Detta vann emellertid inte
herr Staxängs gillande. Han sade i
sin motion bl. a. att ett av de väsentliga
målen borde vara att vid utformningen
av reglerna om fiskerätten på
västkusten lösa frågorna så, att den stabilitet
åstadkommes, som sedan länge
saknats. Den enda vägen att komma till
klarhet och reda i fiskerättsförhållandena
på västkusten var enligt motionärernas
mening, att lagen fick en sådan
utformning, att allt fiske på västkusten
blev fritt.

Man framhöll att de som förlorade fiskerätten
givetvis skulle ha full ersättning.
»Alla därmed sammanhängande
spörsmål syntes enligt motionärernas
mening kunna bli i det stora hela tillfredsställande
lösta i enlighet med de
regler, som föreslogs i lagen om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. i propositionen
nr 59.» Detta är så riktigt,
men riktigare hade det varit att nu inte
försöka blåsa under missnöjet utan uppmana
delägarna att begära ersättning
för sin förlorade fiskerätt enligt lagen
om sådan ersättning.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! För det första vill jag
säga till statsrådet Nilson att jag inte
kan hjälpa att det var statsrådet som
svarade, och jag skall gärna ta upp ett
juridiskt resonemang med vem som
helst på den här punkten. Jag tror inte
att man kan ge något exempel från senare
tid på hur man genom en lagstiftningsakt
eller genom en lags ikraftträdande
har borttagit äganderätten till
visst objekt.

När statsrådet Nilson säger att han
inte fäster stor vikt vid föreningen Hoppets
skrivelse, vill jag för det andra säga
att jag finner det ganska egendomligt,
att han i så fall citerar den så utförligt.
Han sade något om att denna förening
företräder en uppfattning, som är helt
stridande mot ägarnas av Ålabodarna
nr 1. Då ber jag att få meddela att jag

här i min hand har en skrivelse från
åtta fiskare, som är medlemmar av föreningen
Hoppet och som protesterar
emot innehållet. »Vi instämmer icke
med den till statsrådet översända skrivelsen»,
säger de.

Vad sedan för det tredje frågan om
»ingående överväganden» vid en föregående
riksdag beträffar, har åtminstone
jag fått den känslan att högerrepresentanterna
lika litet som andra
partiers representanter verkligen hade
satt sig in i hur lagen i ett så speciellt
fall som detta skulle komma att verka.
I annat fall hade med all sannolikhet,
om fullständig information förelegat,
ett avvikande förslag framställts, vilket,
lika väl som blekingefrågorna, kunde ha
föranlett särskild utredning.

Vad så herr Levin beträffar upprepade
han egentligen vad han sade i våras.
Jag ber att få erinra herr Levin — om
vi skall fortsätta den här debatten —
om att jag här för ett principiellt resonemang.
Det är inte fråga om att underblåsa
något missnöje eller att dra
fram något missnöje, som eventuellt
kan ha förefunnits, utan det är helt enkelt
fråga om ett principiellt resonemang.
När herr Levin t. ex. säger att på
1930-talet hade fiskarna en viss uppfattning
men att de sedan dess har ändrat
sig, så spelar detta för mitt resonemang
inte någon som helst roll. Här gäller
det endast hur det har gått till vid
borttagandet av äganderätten.

Jag kan till sist försäkra herr Levin
att jag har ingenting att göra med uppgifter
som förekommit i olika tidningar.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag beklagar livligt att
jag inte varit i tillfälle att riktigt kunna
följa med herr statsrådet vid föredragningen
av interpellationssvaret, som var
tämligen utförligt. Det hade varit tacknämligt
om man fått ta del av det eller
kunnat följa med på papperet. Om jag

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

antecknat fel beklagar jag detta men jag
tror att det var ungefär så här.

Först lämnade statsrådet en redogörelse
för hur lyckan hade gynnat en
och annan av de enligt deras egen mening
rättmätiga ägarna till fiskeställena.
Ibland hade en fått en lott och
ibland hade en annan fått det. Något år
hade det rent av varit några stycken
som fått lott. Fiskerättsägarna erbjöds
1954 av Ålabodarnas nio platser men
avböjde. Vidare hade fiskeritillsyningsmannen
meddelat att av de nio platserna
i skattefisket kunde delägarna 1954
ha fått sju stycken, om de velat, om jag
nu antecknat rätt. Jag skulle gärna vilja
ha ett svar av statsrådet: Vad innebär
detta?

Jag fäste mig vid att skrivelsen till
statsrådet — detta har redan herr
Munktell varit inne på — har tillmätts
så stort värde. Jag måste säga att jag
tycker att det är ganska egendomligt.
Ålabodarna är ju en liten plats. Det är
inte så många som bor där. Fiskeriföreningen
Hoppet har inte något stort
medlemsantal, jag vet inte hur många.
När det emellertid skickas en skrivelse
till statsrådet i ett för alla så angeläget
ärende som detta, att man då inte tillkallar
föreningen i dess helhet, så att
de medlemmar som har intresse av saken
kan få gemensamt diskutera innehållet
i den skrivelse, som föreningen
som sådan skall stå för, det tycker jag
är ganska anmärkningsvärt.

Lika märkvärdigt tycker jag det är
att herr Levin säger att i stället för att
underblåsa något missnöje — jag vet
inte vem som gör det — borde man
hänvisa fiskarna där nere till de myndigheter,
som skulle kunna ha hjälpt
dem, jag förmodar till ersättning för
förlorad fiskerätt. Hade det inte varit
de fiskares skyldighet, som kände till
förhållandena vid den tidpunkten, att,
när denna fråga var uppe innan lagen
fastställdes, sätta sig in i vad det kunde
betyda för dessa människor att gå miste

om en egendom, som de dock inte bara
hade av hävd utan som de hade fått
lagfart på? Skulle det inte ha varit
riktigt att den som kände till förhållandena
då hade underrättat denna fiskerättskommitté,
som tog för givet att alla
var med på att fiskerätten togs ifrån
dem?

Så skedde aldrig. De var aldrig tillfrågade
ens. De fick aldrig säga sin mening.
Jag tycker också att man har rätt
att begära ett annat tillvägagångssätts
Sedan är det tyvärr så att samtliga partier
har varit medskyldiga vid denna
lags tillkomst, men då kan man kanske
också säga, att alla partier har både
rätt och skyldighet att medverka till att
vad som gjorts orätt och oriktigt rättas
till.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett önskemål. När man för en debatt i
denna kammare i en invecklad sak,
önskar nog många kammarledamöter att
svaret delas ut. Statsrådet Hjalmar Nilson
gjorde så tidigare i dag i en betydligt
mindre komplicerad fråga än denna.
Som den föregående talaren framhöll
var det för henne mycket svårt att
bilda sig en uppfattning om de långa juridiska
resonemangen i detta svar. Vid
en interpellationsdebatt, där inte bara
två parter diskuterar utan varje kammarledamot
har rätt att säga sin mening,
underlättas meningsutbytet i kammaren
om ledamöterna får ett sådant
svar utdelat, särskilt när det debatterade
ämnet även enligt statsrådet själv
är ganska komplicerat.

Jag vill sedan, herr talman, bara vidröra
en principfråga, som herr Levin
har dragit upp och som tidigare dragits
upp i andra sammanhang. Det gäller
huruvida man skall tiga allt framgent
därför att man för fyra, fem år sedan i
den hast som då präglade reformarbetet
inte kunde komma med en anmärkning.
Detta är orimligt, herr Levin.

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

I detta fall är ena parten missnöjd
i en konflikt, där man kan ha olika
meningar. Herr Levin säger att högerpressen
underblåser detta missnöje och
för en egendomlig politik. Herr Levin
tycker väl alltid att högerpressen för en
egendomlig politik, då den ju har en
helt annan uppfattning än han, men den
har väl ändå rätt att framföra sin mening.
När det gäller en strid mellan
olika rättsåskådningar, som det här är
fråga om, är det väl rimligt att även
den press, som har en annan uppfattning
än den socialdemokratiska, får ge
uttryck åt sin syn på problemen. I en
ytterst komplicerad fråga som denna
bör vi väl få ingående debattera om vad
som är rätt och rimligt och därvid bör
det inte kunna åberopas mot någon här
i kammaren, att han inte presterade
kritik för fem år sedan, i synnerhet som
även herr Levin nu medger att det i
fråga om Ålabodarna kan föreligga speciella
omständigheter som det var svårt
att redan vid den tiden få kännedom
om.

Över huvud taget präglas svensk lagstiftning,
såsom påvisas av Nils Herlitz
i en mycket utförlig motion i första
kammaren förra året, ofta av sådant
hafs att även de mest framstående jurister
inte förrän lång tid efter det att
lagen har börjat tillämpas kan konstatera
att det finns utomordentligt allvarliga
brister i den. Under sådana förhållanden
är det en demokratisk renlighetsåtgärd
att man vid en senare debatt,
där även oppositionen har rätt att säga
sin mening, fastslår vad som är rätt och
rimligt.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Professor Munktell har
rätt i att han inte kan hjälpa att det var
jag som svarade på denna interpellation.
Professor Munktell riktade sin interpellation
till jordbruksministern. Men
jag tror inte att jag visar någon sidovördnad
mot jordbruksministern om jag

säger, att herr Munktell väl inte kan
ha haft mycket större möjligheter att
föra en juridisk debatt med statsrådet
Norup än med mig. Jag är också övertygad
om att professor Munktell, om
han verkligen hade avsett föra en juridisk
debatt med en jämbördig motståndare,
skulle ha kunnat formulera denna
interpellation så, att han hade fått föra
debatten exempelvis med justitieministern
och inte med mig eller som han
kanske hoppades med statsrådet Norup.

Fiskeföreningen Hoppets skrivelse
har jag här i handen. Den är undertecknad
Ålabodarna, Glumslöv den 21
oktober 1955 av herrar Johan Jönsson,
ordförande, Bror Persson vice ordförande,
Erik Jönsson sekreterare, Evert
Jönsson kassör och en Arvid Jönsson
som inte angett någon beteckning för
sin funktion. Under dessa underskrifter
står det: »Riktigheten av i ovannämnda
skrivelse lämnade sakuppgifter intygas
av undertecknade fisketillsyningsman,
som jämväl instämmer i samma skrivelses
innehåll i övrigt.» Det är ur denna
skrivelse som jag har hämtat de uppgifter
som jag har lämnat. Det är en
handling som finns bland de övriga
officiella handlingarna i ärendet. Det
är väl rimligt om vi i avsaknad av annat
material anser, att denna skrivelse
är representativ för föreningen Hoppets
uppfattning.

Med dessa ord tror jag också att jag
har svarat på de frågor som fröken
Karlsson ställde till mig.

Jag skulle med anledning av vad
herr Braconier här sade vilja foga ytterligare
ett par ord till vad jag redan
har sagt. När man såg hur fiskelagen
verkade på blekingekusten, togs frågan
upp på det sätt som enligt min mening
är rimligt, när man vill vinna resultat
åt dem som man anser sig företräda.
Riksdagen biföll motionernas utredningsyrkanden,
och det föreligger nu en
omfattande utredning i ärendet. Vi överväger
för närvarande huruvida denna

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

skall leda till några framställningar från
Kung], Maj :ts sida om ändring i fiskelagen
för Blekinge. Jag förstår väl att
man på detta ovanliga sätt, med två
interpellationsdebatter i samma fråga
på ett år, vill fästa uppmärksamhet på
saken. Men jag har svårt att se hur man
kan nå några resultat för dem, som man
företräder, med att arbeta efter dessa
linjer.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju inte sagt att
arbetet är slut efter dessa två interpellationer.
Vi får hoppas att det inte är
det.

Då jag inte fick klart för mig om jag
hade missuppfattat saken, vill jag en
gång till fråga vad det innebär, att fisketillsyningsmannen
har framhållit att
av de nio platserna i det skattelagda
fisket hade delägarna 1954 kunnat få
sju om de hade velat.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Nilson sade,
att det enda rimliga sättet att här gå
till väga var just det som han själv föredrog,
medan det däremot var en orimlig
arbetsmetod att komma med två interpellationer
i riksdagens andra kammare.

Jag undrar vad de skulle säga om ett
sådant uttalande t. ex. i engelska parlamentet,
där de kan ta upp samma fråga
tio gånger och där regeringen finner det
helt rimligt att diskutera en fråga ingående
för att få fram en rättsuppfattning.
Även i fråga om detta skulle jag
kunna hänvisa till Nils Herlitz’ motion
förra året, där han visar hur oerhört
betydelsefullt det är för hela den svenska
rättsstaten att enskilda medborgare
blir intresserade för att själva föra rättsmålens
talan. Den som skrev denna motion
är ju en av våra främsta rättslärda,
som ägnat hela sitt liv åt den svenska
rättsvårdens problem.

För regeringen ter sig naturligtvis all -

tid oppositionens sätt att argumentera
meningslöst. Men denna fråga har väckt
stort intresse inom vida kretsar, framför
allt naturligtvis bland fiskarna själva
men också bland alla dem som anser att
lagstiftningen i möjligaste mån skall
tillgodose kravet på rättvisa.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag har inte anmält några
invändningar mot oppositionens sätt
att föra sin talan i den här frågan. Om
jag möjligen använde uttrycket »rimligt»,
menade jag att det ur praktiska
synpunkter, hade varit fördelaktigare
att söka få till stånd en motion med så
vid förankring som möjligt, på samma
sätt som skedde i fråga om blekingefisket.
Jag undrar, om man inte då hade
bättre tjänat deras intressen som man
här anser sig företräda.

Jag har inte något emot att man genom
interpellationer aktualiserar olika
frågor. Jag har bara i detta fall bedömt
det såsom lättare att motionsvägen
kunna nå ett resultat.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Fröken Karlsson tycks
vilja hävda den uppfattningen att fiskarna
i Ålabodarna eller kanske framför
allt de fiskare som är delägare i
det skattlagda fisket inte skulle ha haft
kännedom om vad den nya lagstiftningen
innebar, innan lagen trädde i kraft.
Så är inte förhållandet. Fiskarna har
inte alls varit okunniga om den saken.
Jag har här tidigare relaterat, hurusom
föreningen i Ålabodarna, inbegripet
även då de yrkesfiskare som var delägare
i det skattlagda fisket, redan innan
fiskerättskommittén hade tillsatts i
skrivelse till Kungl. Maj:t begärde, att
Kungl. Maj:t skulle lösa in det skattlagda
fisket. Det var inte heller någon överraskning
för fiskarna, när kommitténs
förslag kom, ty de visste att kommittén
ämnade föreslå att fisket skulle bli fritt.
När sedan lagförslaget var ute på remiss

Tisdagen den 13 december 1955

Nr 31

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

fick även föreningen i Ålabodarna, föreningen
Hoppet, besked om vad den nya
lagen skulle innebära för Ålabodarna
och kusten däromkring, och ingen hade
då någon anmärkning att göra.

Den centrala föreningen, alltså sammanslutningen
för hela länet, fick frågan
på remiss och tillstyrkte förslaget.
Detta redovisades på föreningens årsmöte,
men ingen opponerade sig, vare
sig representanterna från Ålabodarna
eller någon annan. Alla var faktiskt nöjda
med kommitténs förslag och med vad
som skett här i riksdagen ■—• åtminstone
i vad det gällde Skånes västkust.
Det är först efter det att lagen trätt i
kraft som det yppat sig något missnöje
bland ägarna av fisket där nere.

Fröken Karlsson sade någonting om
att man icke förfarit riktigt, när man
kallat till sammanträde med föreningen
i Ålabodarna; alla skulle icke ha blivit
kallade. Jag kan nämna att det inom
dessa lokala fiskeföreningar inte förekommer
några personliga kallelser till
medlemmarna, när föreningen skall
sammanträda. Kallelse sker alltid genom
att man några dagar eller någon vecka
i förväg sätter upp ett meddelande om
sammanträdet på föreningens anslagstavla
nere vid hamnen. Om någon delägare
i ålfisket icke skulle observera
detta och därför icke infinna sig på
sammanträdet, rår inte föreningen för
detta. Kallelsen till det ifrågavarande
sammanträdet hade också skett på samma
sätt som när det gäller alla andra
sammanträden.

När herr Munktell säger att det här
gäller ett principiellt spörsmål vill jag
fråga honom: Skall man inte behandla
dem, som äger skattlagt fiske, precis på
samma sätt som dem, som har fiskerätt
på grund av sin äganderätt till strand?
Det är t. ex. hundratals strandägare vid
västkusten som helt mist sin fiskerätt
och längs östersjökusten som fått sin
fiskerätt inskränkt. Alla har de gått
den lagenliga vägen och begärt ersätt -

ning enligt lagen om ersättning för mistad
fiskerätt. Det är bara dessa fiskare
som blivit rådda att gå en annan väg
och öpnna process mot Kungl. Maj :t
och kronan, där de bestrider lagens
giltighet. Det enda säregna med Ålabobodarna
är att ägarna låtit övertala
sig att öppna denna process.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Då mitt namn här har
nämnts i samband med en motion, som
i någon mån berör denna fråga, torde
det vara nödvändigt att jag i korthet
redogör för vad denna motion innebar.

För det första berörde motionen ett
annat fiskeområde än det som berörs av
det ärende som nu debatteras här, och
för det andra gällde den fritt fiske för
våra hummerfiskare. Det gällde där att
tillgodose två synpunkter. Å ena sidan
krävde västkustfiskarna enhälligt fritt
hummerfiske, men å andra sidan skulle
strandägarna, som ofta var jordbrukare,
i många fall bli ekonomiskt lidande om
de miste en rätt som de förut haft, och
deras jordbruk skulle kanske inte längre
bli fullständiga. Motionen innebar att
kravet på fritt hummerfiske tillmötesgicks
men att tillika den ersättning som
skulle utbetalas till dessa jordbrukare
och strandägare skulle utgå, inte som en
engångsersättning, utan som en årlig
ersättning att betalas allt framgent i
sådan form, att den blev värdebeständig.

I detta sista låg inte litet av vad vi här
rent principiellt säger om äganderätt —
de berörda jordbrukens ställning såsom
fullständiga jordbruk skulle på detta
sätt säkerställas.

Detta var alltså motionens innebörd.
Jag tror det är nödvändigt att här redogöra
för den om historieskrivningen
skall bli riktig.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill med några få
ord bemöta herr Levins senaste anförande,
av vilket den icke initierade

Andni kammarens protokoll 1955. Nr 91

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

kanske kunde få det intrycket att någon
utanförstående på något sätt skulle
ha uppmanat dessa fiskare att söka
få sin rätt på laglig väg. Det känner
inte jag till, men om de inte kan få
hjälp från dem som yrkesmässigt står
dem nära, försöker de väl få rätt på
annat sätt. Jag har blivit uppmärksammad
på denna fråga först när jag suttit
i riksdagen nästan ett år, 1954, och
hur det gick till före den tidpunkten
känner jag inte till. Men oavsett vem
som står bakom är det beklagligt att det
behövt ta så långt tid. Ärendet borde
omedelbart ha tagits upp i riksdagen
och inte gått domstolsvägen.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Först får jag be statsrådet
Hjalmar Nilson om ursäkt för att
mina ord föll litet vårdslöst. Det var
inte min mening att vara ironisk eller
spydig på något sätt, men det var herr
statsrådet själv som sade, att herr statsrådet
inte ville föra en juridisk debatt.

Jag skulle först och främst vilja upprepa
en fråga som fröken Karlsson två
gånger har ställt till statsrådet utan att
få svar: Hur kan det komma sig att dessa
delägare i Ålabodarna erbjöds var
sin av Ålabodarnas nio platser? Vidare:
Hur kan det komma sig att fiskeritillsyningsmannen
har framhållit, att av
de nio platserna i skattefisket delägarna
1954 kunnat få sju om de velat? Är
det några nya bestämmelser om fördelning? Sedan

skall jag be att få läsa upp en
skrivelse som har tillställts mig utan att
jag på något sätt har bett att få den.
Där skriver Karl Andersson, Ludvig
Andersson och Oskar Larsson, som tillhört
fiskeriföreningen Hoppet men ej
anmodats närvara vid sammanträdet,
att de bestämt vill bestrida att de accepterat
den nya lagens bestämmelser. De
tillägger: »Vi har oss bekant att andra
till fiskeriföreningen hörande personer,
som icke deltagit i sammanträdet, hyser

samma uppfattning som vi», och så följer
fyra namn. »Undertecknade medlemmar
i Hoppet instämmer icke i den
till statsrådet översända skrivelsen»,
och så följer fem namn. Att Hoppet
alltså inte kan sägas företräda någon
enighet i uppfattningen tycker jag är
alldeles uppenbart.

Vad därefter beträffar möjligheterna
att komma till resultat på andra vägar
vill jag säga att det här, åtminstone som
jag ser det, inte är fråga om hur man
lägger upp frågan utan om vad som är
rätt. Om vi anser att en sak är fel och
vill återkomma till den är det, såsom
även herr Braconier framhöll, alldeles
uppenbart att vi kommer att ta upp den
igen.

Jag vet väl att herr Levin är mycket
sakkunnig på fiskefrågor, men jag vill
påpeka för honom att Hoppet inte är
detsamma som ägarna till Ålabodarna
nr 1 i detta fall. Om jag inte är fel underrättad
har en del av ägarna inte
velat gå in i Hoppet.

För att belysa den fråga, som herr
Levin inte tycks vilja förstå, vill jäg
göra en liten jämförelse. Det är mycket
vanligt att det tillskapas en lagstiftning
som förändrar — låt oss säga — stadsplanelagstiftningen.
Man kan införa en
bestämmelse som kraftigt inskränker
äganderätten och sänker äganderättens
värde precis på samma sätt som man
inskränker strandäganderättens värde
genom att ta bort fiskerätten. Däremot
förekommer det aldrig i svensk rätt, ätt
man stiftar en lag som tar bort äganderätten
till en fastighet i staden. Man säger
inte att äganderätten till fastigheten
Rosersberg 13 avskaffas, men det är
vad man sagt i denna lagstiftning; man
har sagt att äganderätten till Ålabodarna
nr 1 avskaffas. Det är den principiella
skillnaden.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag skall försöka svara
på den fråga som kanske inte tidigare

Tisdagen den 13 december 1955

Nr 31

Svar på interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna

nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

blivit helt klarlagd. Jag förmodar att
det är på följande uttalande i interpellationssvaret
som fröken Karlsson
och herr Munktell syftar med de upprepade
frågorna: »Av Ålabodarna nr l:s
9 fiskeplatser innehades 1954 5 st. och
år 1955 4 st. helt eller delvis av delägarna
i Ålabodarna nr 1. År 1954 hade
två delägare i Ålabodarna nr 1 varit med
och lottat på ’det fria’, men ej kunnat
få plats där. De erbjöds var sin av Ålabodarnas
9 platser, men avböjde. Fiskeritillsyningsmannen
har framhållit,
att av de 9 platserna i skattefisket delägarna
1954 kunnat få 7 om de velat.»

Till grund för den skrivningen i
svaret ligger protokollet från delningen
av bottengarnsplatser den 13/1 1954, hållet
å Hotell Bristol i Landskrona. Där
gås först igenom en lång rad utlottade
fiskeplatser på olika håll utefter kusten
på det område där Johan A. Jönsson är
fiskeritillsyningsman och sedan kommer
följande anteckning i protokollet:
»Delägare i nr 1. De två sista platserna
på nr 1 blev erbjudna Karl och Viktor
Lövström. De var med och lottade på
det fria men fick ingen lott där. De ville
inte ha någon av platserna nr 32 och 33,
så de måste utlottas på nytt. Hade Viktor
och Karl Lövström tagit de erbjudna
platserna, hade där endast varit två
andra fiskare på nr 1 under år 1954.»

Detta är det material som ligger bakom
de uppgifter jag här liar lämnat.

Sedan vill jag säga att det har hänt
flera gånger förut, att man har ändrat
på enskildas rätt till fiske. Man gjorde
det 1928, 1930 och 1932, och då utfärdades
på samma sätt som nu bestämmelser
om under vilka förutsättningar de
enskilda, som led förlust genom ändringarna
i lagstiftningen, skulle få sin
rätt. År 1930 kontrasignerades de lagarna
av dåvarande justitieministern Georg
Bissmark, en av mig högt aktad högerman
från mitt hemlän.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
189—194, andra lagutskottets utlåtande
och memorial nr 39 och 40 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 40—42.

§ 13

Till bordläggning anmäldes:
Utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande dels av tilläggsprotokoll
nr 6 och 7 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av ett europeiskt
monetärt avtal;

bankoutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning om pension för städerskan
vid riksdagshuset Emma Klasson,
född Johansson; och

tredje lagutskottets utlåtande nr 33,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt m. m.

§ 14

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 385, i anledning av väckta motioner
om ersättning till Vilhelm Kenttä
för viss krigsskada; och
från jordbruksutskottet:
nr 387, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående den framtida
utformningen av prissättningen på
jordbrukets produkter jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 15

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Gustafson i Göteborg, som

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

vid kammarens sammanträde den 18
nästlidne oktober styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

§ 17

Herr CASSEL (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Jag får till kammarens
protokoll anmäla, att jag vid röstningen
den 7 december rörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 39 punkt 13
kom att rösta fel, så att jag avgav min
röst för nejpropositionen när jag avsåg
att rösta ja.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.16.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

Onsdagen den 14 december

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Herr andre vice talmannen meddelade,
att fru Eriksson i Ängelholm, som
vid kammarens sammanträde den 6 innevarande
månad med läkarintyg styrkt
sig tills vidare vara hindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen, åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 6, bankoutskottets
utlåtande nr 40 och tredje lagutskottets
utlåtande nr 33.

§ 3

Förordning om investeringsavgift för år
1956 m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 59, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år
1956, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 7 oktober 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 205, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om investeringsavgift
för år 1956; samt

2) förordning om avgift vid investering
i motorfordon år 1956 (särskild
investeringsavgift).

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar, att de avgifter på investeringar
inom rörelse och jordbruk samt i
motorfordon som tidigare beslutats för
år 1955 även skulle uttagas på investeringar
under år 1956. För de nya avgifterna
skulle gälla i huvudsak samma
bestämmelser som för 1955 års avgifter.

Till utskottets behandling hade hänvisats
ett flertal i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 205 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
I: 570 av herr Eskilsson m. fl. och
II: 699 av fröken Wetterström m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1956 med viss av
utskottet föreslagen ändring av 5 §;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om avgift
vid investering i motorfordon år 1956
(särskild investeringsavgift); samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:568
av herr Gustaf Karlsson m. fl. och
II: 698 av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:571
av herr Franzén och 11:709 av herr
Norén i Mullsjö,

3) de likalydande motionerna 1:572
av herrar Franzén och Nils Theodor
Larsson samt II: 703 av herr Andersson
i Brämhult m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:573
av herr Johan Persson in. fl. och II: 702
av herr Carlsson i Stockholm m. fl.,

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

5) de likalydande motionerna I: 574
av herr Weiland m. fl. och II: 705 av
herr Nelander m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:575
av herrar Ohlon och Svärd samt II: 704
av herrar Boija och Edström,

7) de likalydande motionerna 1:576
av herr Ohlon m. fl. och II: 706 av herr
Ohlin m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 577
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 700 av
herr Hjalmarson m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:578
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 701 av
herr Hjalmarson m. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 579
av herrar Wehtje och Ebbe Ohlsson
samt II: 707 av herrar Cassel och Nilsson
i Svalöv,

11) motionen I: 569 av herr Gustaf
Elofsson, ävensom

12) motionen II: 708 av herr Hagberg
i Stockholm m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Spetz, Velander, Anders
Johansson, Kristensson i Osby, Sjölin,
Kollberg och Nilsson i Svalöv, vilka vid
punkterna A 1) och A 2) hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna 1:576 av herr Ohlon
m. fl. och 11:706 av herr Ohlin
m. fl., de likalydande motionerna I: 577
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:700 av
herr Hjalmarson m. fl., de likalydande
motionerna I: 578 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:701 av herr Hjalmarson m. fl.,
ävensom de likalydande motionerna
I: 575 av herrar Ohlon och Svärd samt
II: 704 av herrar Boija och Edström,
de likalydande motionerna 1:573 av
herr Johan Persson m. fl. och II: 702
av herr Carlsson i Stockholm m. fl. samt
motionen II: 708 av herr Hagberg i
Stockholm m. fl.,

1) avslå det vid propositionen fogade

förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1956; samt

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om avgift
vid investering i motorfordon år 1956
(särskild investeringsavgift);

II) av herr Gustaf Elofsson, som vid
punkten A 2) hemställt att riksdagen
måtte med bifall till den av honom
väckta motionen I: 569 avslå det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
om avgift vid investering i motorfordon
år 1956 (särskild investeringsavgift)
samt i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om åtgärder för begränsning
under år 1956 av importen
av sådana motorfordon, som avsåges i
nämnda förslag, på så sätt, att valuta intill
ett belopp av högst 600 miljoner kronor
ställdes till förfogande för sådan
import;

III) av herrar Spetz, Velander, Anders
Johansson, Kristensson i Osby, Sjölin,
Kollberg och Nilsson i Svalöv, vilka,
därest riksdagen ej skulle bifalla de av
dem i reservationen I framställda yrkandena
om avslag å Kungl. Maj :ts proposition
nr 205, vid punkterna Al) och
2) hemställt, att riksdagen måtte, med
förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 205 icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas samt
i anledning av de likalydande motionerna
I: 568 av herr Gustaf Karlsson m. fl.
och II: 698 av herr Johansson i öckerö
m. fl., de likalydande motionerna I: 570
av herr Eskilsson m. fl. och 11:699 av
fröken Wetterström m. fl., de likalydande
motionerna I: 572 av herrar Franzén
och Nils Theodor Larsson samt II: 703
av herr Andersson i Brämhult m. fl.,
de likalydande motionerna 1:573 av
herr Johan Persson m. fl. och 11:702
av herr Carlsson i Stockholm m. fl., de
likalydande motionerna 1:574 av herr
Weiland m. fl. och II: 705 av herr Nelander
m. fl., de likalydande motionerna
1:575 av herrar Ohlon och Svärd
samt II: 704 av herrar Boija och Edström
ävensom de likalydande motio -

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

nerna I: 579 av herrar Wehtje och Ebbe
Ohlsson samt II: 707 av herrar Cassel
och Nilsson i Svalöv,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1956 med den ändring,
att 2 § skulle utgå samt med de ändringar
av 1, 5, 6, 7 och 10 §§ ävensom
av 12 § 1 mom. som av reservanterna
föreslagits;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om avgift
vid investering i motorfordon år
1956 (särskild investeringsavgift) med
de ändringar av 1, 2, 3, 4 och 5 §§
ävensom av ikraftträdandebestämmelsen
som av reservanterna föreslagits;

IV) av herr Niklasson, utan angivet
yrkande.

I Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
till förordning om investeringsavgift för
år 1956 voro 1 § första stycket och 2 §
så lydande:

1 § (första stycket)

Fysisk eller juridisk person, som under
det beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum
i första instans år 1957 verkställt investering
av nedan angivet slag inom någon
av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse och
som icke är frikallad från skyldighet att
erlägga sådan skatt för inkomst av samma
förvärvskälla, skall i enlighet med
vad i denna förordning sägs till staten
erlägga investeringsavgift.

2 §

Till sådan investering inom förvärvskällan
jordbruksfastighet, som föranleder
uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig
investering), hänföras

a) i fråga om byggnad:

ny-, till- och ombyggnad samt reparation
och underhåll av byggnad till den
del densamma användes för annat ändamål
än bostadsändamål; samt

b) i fråga om maskiner och andra för
jordbruksdriften avsedda döda inventa -

rier med en beräknad varaktighetstid av
mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning
och sådana förbättringsåtgärder, som
icke äro att hänföra till normalt underhåll.

Vad i föregående stycke sägs skall
icke äga tillämpning, när fråga är om
förvärv av tillgång i samband med övertagande
av jordbruk med äganderätt
eller på arrende eller efter utarrendering
under förutsättning att tillgången
i fråga nyttjats i det övertagna jordbruket.
Ej heller skall investeringsavgift
uttagas då fråga är om nyuppsättning
som verkställts under det beskattningsår,
då jordbruksfastighet förvärvats eller
jordbruksarrende tillträtts eller jordbruk
övertagits efter utarrendering.

I den av herr Spetz m. fl. avgivna,
med III) betecknade reservationen hade
beträffande 1 § första stycket föreslagits
den ändringen att ordet jordbruksfastighet
skulle utgå; vidare innebar
denna reservation, som förut anmärkts,
att 2 § skulle utgå ur förordningsförslaget.

5 § femte stycket förordningen om investeringsavgift
för år 1956 skulle enligt
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag
erhålla denna lydelse:

För den som yrkesmässigt bedriver
fiske skall investering i fartyg och andra
för fisket avsedda inventarier, som
helt eller så gott som uteslutande användes
i sådan rörelse, icke anses såsom
avgiftspliktig investering. Vad nu
sagts skall dock ej gälla investering i
fartyg med bruttodräktighet överstigande
100 registerton.

Enligt den av herr Spetz m. fl. avgivna,
med III) betecknade reservationen
skulle detta stycke lyda sålunda:

Investeringsavgift skall ej utgå vid
investering i fartyg.

Vidare hade i nämnda reservation
yrkats, att till förevarande paragraf
skulle fogas ytterligare tre stycken,
sjätte, sjunde och åttonde styckena,
med följande avfattning:

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

Investering, som tillkommit på direkt
föranstaltande av offentlig myndighet,
skall ej anses som avgiftspliktig investering.

Från avgiftsplikt skola vidare undantagas
investeringar i motorfordon, som
äro registrerade eller registreras för yrkesmässig
trafik enligt förordningen
den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. (nr 910).

Likaså skola investeringar i enskild
järnvägsdrift fritagas från avgiftsplikt.

I 7 § förordningen om investeringsavgift
för år 1956 skulle andra stycket
enligt Kungl. Maj :ts av utskottet biträdda
förslag lyda sålunda:

Har vid sådant förvärv av tillgång,
som utgör avgiftspliktig investering, såsom
likvid eller dellikvid lämnats annan
likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad
anses allenast mellanskillnaden.

I den av herr Spetz m. fl. avgivna,
med III) betecknade reservationen hade
föreslagits, att till detta stycke i paragrafen
skulle fogas ett tillägg av följande
lydelse:

Likaså skall vid beräkning av investeringskostnad
för ersättningsanskaffning
avdrag göras för den utrangerade tillgångens
ursprungliga anskaffningsvärde
eller, om detta ej kan visas, för det belopp
som erhålles vid försäljningen av
tillgången.

10 § i Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1956 innehöll bestämmelser
om avgiftens belopp samt om rätt
att vid inkomstskattetaxering göra avdrag
för avgiften.

I den av herr Spetz m. fl. avgivna,
med III) betecknade reservationen hade
yrkats, att till paragrafen skulle fogas
ett ytterligare stycke med följande lydelse: Företagare,

som erlagt investeringsavgift
men vars rörelse under året visat
förlust eller så ringa överskott, att
han vid beräkning av nettointäkten av

rörelsen ej kunnat utnyttja avdragsrätten,
må tillgodogöra sig det resterande
avdraget intill tre år efter det investeringsavgiften
erlagts.

1 § första stycket förordningen om
avgift vid investering i motorfordon år
1956 (särskild investeringsavgift) skulle
enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
erhålla denna lydelse:

För förvärv av personbil, av sådan
med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustad lastbil vilkens
tjänstevikt ej överstiger 1 800 kilogram
eller av motorcykel skall under tid,
som angives i 2 §, till staten erläggas
särskild investeringsavgift i enlighet
med vad nedan sägs.

I den med III) betecknade reservationen
av herr Spetz m. fl. hade föreslagits,
att författningsrummet skulle erhålla
denna lydelse:

För förvärv av personbil, av sådan
med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustad lastbil vilkens
tjänstevikt ej överstiger 1 800 kilogram
eller av motorcykel skall under tid, som
angives i 2 §, till staten erläggas särskild
investeringsavgift i enlighet med
vad nedan sägs, allt under förutsättning
att fordonet vid förvärvstillfället
icke var eller tidigare hade varit upptaget
i bilregister.

Sedan herr andre vice talmannen
anmält ärendet till handläggning, begärdes,
beträffande föredragningssättet,
ordet av

Herr OLSSON i Gävle (s), som yttrade: Herr

talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 59 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt vardera av punkterna
A 1 och A 2 på det sätt, att först
föredrages Kungl. Maj:ts i vederbörande
punkt behandlade förordningsförslag,
sådant det av utskottet förordats
till antagande, och därefter utskottets
hemställan;

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

att vid behandlingen av det under
A 1 tillstyrkta förordningsförslaget först
må föredragas 3 §, varvid överläggning
må äga rum beträffande betänkandet i
dess helhet, därefter 1 och 2 §§ i ett
sammanhang, vidare övriga paragrafer
i nummerföljd paragrafvis och, där så
erfordras, styckevis, samt sist ikraftträdandebestämmelser,
ingress och rubrik;

att vid föredragningen av det under
A 2 tillstyrkta förordningsförslaget
först må behandlas 6 §, därefter 1 §
och slutligen övriga delar av förordningsförslaget;
samt

att författningstext ej må behöva
uppläsas i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Kammaren biföll denna hemställan.

I enlighet härmed föredrogs nu punkten
A).

1) Förslaget till förordning om investeringsavgift
för är 1956.

Efter föredragning av 3 § anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Investeringsavgiften har
under flera år och senast i februari månad
i år varit föremål för långa överläggningar
här i kammaren. Den berördes
också vid höstens remissdebatt. Det
är då inte lätt att vinna ut några nya
synpunkter, och jag skall därför söka
begränsa mitt anförande i görligaste
mån. Problemet gäller som bekant, om
investeringsavgiften — den allmänna
och den särskilda — skall utgå också
under nästa år.

.lag vill allra först framhålla, att investeringsavgiften
enligt min uppfattning
är ett ineffektivt och utslitet vapen
när den på detta sätt förnyas år
efter år. Avsikten med investeringsavgiften
är ju att den skall leda till uppskov
med vissa investeringar, men sker
detta i nämnvärd omfattning då den på
detta sätt förnyas år efter år? Skulle vi
inte kunna vara överens om att så inte
är fallet, och så handla därefter?

När jag säger detta stöder jag mig till
viss del på utsagor från majoritetens
egen sida. Bevillningsutskottet skrev i
februari: »Bestämmelser av detta slag
bör vara klart tidsbegränsade, och den
omedelbara effekten blir starkare ju
kortare tid bestämmelserna avses skola
gälla.» Under debatten här i kammaren
i februari yttrade bevillningsutskottets
ärade ordförande, herr Olsson i Gävle:
»Vi har ansett oss kunna tillstyrka denna
proposition även ur den synpunkten,
att den måste få en kort existenstid.
Ju längre den blir, desto verkningslösare
blir den. Den erfarenheten
är vi väl alla på det klara med.»

Jag tror det vore oartigt att i detta
sammanhang helt gå förbi vad två bondeförbundsstatsråd
yttrade under debatten.
Sålunda talade herr Hedlund:
»För spärrar av investeringsavgiftens
beskaffenhet är det ofrånkomligt att de
blir gällande endast för en kortare tid.
Klargörs inte detta, blir effekten säkerligen
tämligen ringa. Det gäller att
skjuta upp investeringar som inte ovillkorligen
behöver göras genast eller
inom den närmaste tiden.»

Under samma debatt talade herr Norup
och yttrade: »Nu vidtages ju dessa
åtgärder för att företagarna skall tänka
sig för och överväga om de inte kan
skjuta på dessa investeringar ett år till.

---Här är det fråga om att under

ett år åstadkomma någon dämpning.»

Nu skriver utskottsmajoriteten, att det
är meningen att detta skall vara en temporär
anordning. Det förefaller mig,
herr Olsson i Gävle, som om utskottet
inte gärna kunde fortsätta längre med
detta skrivsätt. År 1951 hade vi investeringsskatt,
1952 investeringsavgift, 1953
investeringsavgift, 1954 var ett fritt år,
så återkom investeringsavgiften 1955,
och nu föreslås förlängning för 1956.
Under dessa sex år — nästa år inräknat
— har vi alltså ett fritt år. Undra på
att många börjar betrakta investeringsavgiften
som en permanent historia!

Jag skulle vilja rikta den frågan till

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

finansministern och till herr Olsson i
Gävle: Avser man att fortsätta med

denna politik år efter år? I så fall blir
investeringsavgiften i stort sett permanent
och utgör en produktionsskatt
som fördyrar produktionen men saknar
värde såsom konjunkturpolitiskt
medel. Och hur har herrarna tänkt att
det skall bli under 1957? Skall en investeringsavgift
utgå också det året?
Jag vore tacksam, om finansministern
senare — liksom även herr Olsson i
Gävle — ville göra ett uttalande på
detta område och svara på denna fråga:
Är man i dag villig att klart tidsbegränsa
beslutet?

Vi är överens om att vi för närvarande
har en högkonjunktur med vissa
expansiva drag. Jag vill inte förneka inflationsriskerna,
om högkonjunkturen
fortsätter i utlandet. Jag medger också,
att det är vanskligt att bedöma de framtida
konjunkturutsikterna, men jag vill
erinra om att konjunkturinstitutet i sin
höstrapport säger, att allting talar för
att de inhemska drivkrafterna för närvarande
jämfört med nuläget pekar mot
konjunkturavmattning. Det anser, att
kreditpolitikens verkningar ännu ej
gjort sig fullt gällande och att grunden
lagts för en stark kontraktiv effekt på
1956 års samhällsekonomi. Konjunkturinstitutet
säger, att man under år 1956
kanske till och med får påräkna en direkt
minskning av de privata investeringarna.
Mot denna bakgrund skulle
jag som min mening vilja uttala, att inflationstendenserna
bör kunna bemästras
huvudsakligen med kredit- och penningpolitik,
såvitt man nu kan överblicka
förhållandena. Jag tillägger, att
kreditåtstramningen i den mån den behövs
också bör sträcka sig till avbetalningshandelns
villkor. Denna politik
anser jag bör fortsättas, tills läget medger
lättnad. Jag menar alltså, att man
kan undvara den punktbeskattning, vi
i dag diskuterar.

Då vi i februari diskuterade dessa
ting framhölls som ett alternativ till in -

vesteringsavgiften kreditåtstramning
med räntehöjning. Sedan dess har
vi fått skärpt penningpolitik och skärpt
företagsbeskattning. Behöver man då
ovanpå detta stapla denna punktbeskattning?
Investeringsavgiften är osmidig.
Den kan komma att leva kvar i ett
konjunkturläge, där alla anser, att den
inte hör hemma. Den levde kvar 1953,
trots att vi då inte hade något markerat
högkonjunkturår. Det är väl ändå
uppenbart, att penningpolitik går att
anpassa smidigare efter konjunkturläget.
Går det, herr Olsson i Gävle, att
bestrida detta?

Här möter talet om de självfinansierande
företagen. Det spökade ganska
mycket i utskottets skrivning i februari
i år, men jag kan inte finna annat än
att det förekommer mycket mindre i
utskottets skrivning nu i höst. I februari
sade utskottet, att den restriktiva
kreditpolitiken i stort sett saknar möjligheter
att bemästra investeringsviljan
inom dessa s. k. självfinansierande företag.
Nu är det delvis annat ljud i skällan.
Nu är det betydligt mildare tongångar.
Utskottet säger, att de självfinansierande
företagen i viss mån undgår
kreditpolitikens skärpningar. Det
förefaller mig som om på detta mycket
centrala område sanningen vore
på marsch. Det börjar tydligen stå klart
för herrarna, att kreditpolitiken sträcker
sina verkningar också i viss mån
till de s. k. självfinansierande företagen.
De tvingas genom en restriktiv kreditpolitik
att se om sitt hus, att ompröva
investeringsplanerna, att slå vakt om
sin likviditet och driva en försiktig investeringspolitik.

Men om man inser detta, varför gör
man då dessa ständiga angrepp på företagssparandet?
Vi har i år fått ändrade
beskattningsregler för företagen.
Vi bär fått skattehöjning för bolag och
ekonomiska föreningar och nu denna
förlängning av investeringsavgiften.

Det finns många investeringar som
inte kan och inte bör uppskjutas. In -

Onsdagen den 14 december 1955 fm. Nr 31 75

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

vesteringsavgiften minskar då företagssparandet,
om man inte kan övervältra
dessa merkostnader på konsumenterna.
Företagssparandet är av allra största
vikt för framåtskridandet. Det är inte
minst viktigt att betona detta i den tid,
i vilken vi lever, som kännetecknas av
en teknisk omvälvning. När jag är inne
på att tala om den positiva vägen till
samhällsbalans och ökat sparande vill
jag inte underlåta att påtala ett förhållande.
Den som spar ett kapital och använder
det till att bygga en fabrik eller
inköpa maskiner drabbas av investeringsavgiften,
medan den som i stället
lånar av staten eller får statlig lånegaranti
undgår investeringsavgiften till
denna del av kostnaden. Jag skulle vilja
fråga herr Olsson i Gävle, om detta förhållande
kan befrämja det enskilda sparandet.
Jag vore tacksam för ett svar
på den frågan.

Finansminister Sträng yttrade i remissdebatten:
»Det är ett av alla känt
faktum, att nationens välstånd står och
faller med våra möjligheter till vidare
utveckling och förnyelse av produktionsapparaten.
Investeringarnas nyckelroll
är här oomtvistad.» Det är med
glädje jag citerar detta uttalande av finansministern,
då han i denna sin egenskap
för första gången mötte denna
kammare. Det är så sant som det är
sagt. Men därför bör man vara försiktig
med att stapla investeringsbromsande
åtgärder ovanpå varandra. Man bör
ta hänsyn till att investeringsavgiften
verkar kostnadshöjande och därmed
minskar företagens konkurrenskraft.
Den försvårar också planering på längre
sikt, den verkar ojämnt och orättvist.

Folkpartiet yrkar för sin del avslag
på både den allmänna och den särskilda
investeringsavgiften. Också bilaccisen
blir praktiskt taget verkningslös, när
den på detta sätt förnyas år efter år.
Kreditåtstramningen verkar bromsande
på bilköpen, och de strängare avbetalningsvillkor,
som man inom bilhandeln

tycks bli överens om, verkar också
bromsande. Man räknar inom bilhandlarkretsar
med mindre försäljning av
bilar nästa år. Bilaccisen medverkar till
att bilismens överskott beträffande vägkostnaderna
ökar. Vi vill från folkpartiets
sida inte vara med om att bidraga
till en sådan ökning av bilismens överskott.

De flesta bilaffärer gäller begagnade
fordon. Många arbetare och andra har
ofta god nytta av en bra begagnad vagn.
Det förekommer också i ganska stor utsträckning
bilbyten mellan ägare av
begagnade vagnar. Sådana bilbyten kan
givetvis inte störa den samhällsekonomiska
balansen.

Herr Pettersson i Dahl yttrade i höstens
remissdebatt: Jag hyste den uppfattningen
i våras och jag hyser den
fortfarande, att de gamla bilarna skulle
vara undantagna. Herr Pettersson i
Dahl! Det är bra att veta det rätta, men
det är bättre att handla därefter, bättre
att också rösta efter denna sin övertygelse.

Vi har från folkpartiets sida framställt
ett andrahandsyrkande, som går
ut på att begagnade fordon skall vara
undantagna från denna s. k. bilaccis.
Likaså har vi framfört flera ändringsförslag
beträffande den allmänna investeringsavgiften,
men jag skall inte
gå in på dessa närmare nu. Det kommer
andra reservanter att tala om.

Herr talman! Jag vill med stöd av
detta yrka bifall till det avslagsyrkande,
som är framfört i reservation nr I
av herr Spetz m. fl.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Min principiella uppfattning
om investeringsavgiften och
»bilaccisen» överensstämmer helt med
den som reservanterna givit till känna
i sin reservation och som ytterligare nu
belysts av herr Kristensson i Osby. Jag
kan därför beträffande den allmänna
delen av resonemanget i väsentlig grad
nöja sig med att instämma med vad

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om invesleringsavgift för år 1956 m. m.

herr Kristensson i Osby sagt, då detta
anförande i stort anger den borgerliga
uppfattningen av den ekonomiska politiken.
Så sent som den 2 november i år,
då den kungl. propositionen om investeringsavgift
och bilaccis remitterades,
har dessutom herr Hjalmarson m. fl.
lagt fram högerpartiets allmänna synpunkter
på såväl den ekonomiska politiken
i dess helhet som investeringsavgiften
och bilaccisen. Det är därför
bara ett par synpunkter som jag här nu
vill understryka.

Om jag förstått saken rätt går regeringen
ut från att investeringarna 1954
och 1955 skulle vara en av de främsta
anledningarna till att konjunkturen utvecklat
sig som den gjort. Jag tror för
min del att detta är en felsyn, att man
här sammanblandar orsak och verkan.
Det mycket starka behov av investeringar
som nu föreligger är så som jag ser
saken en följd av den allmänna ekonomiska
politik som regeringen fört.

Till en början förhåller det sig ju så,
att regeringen under 1952 och 1953 belastade
näringslivet med en särskild investeringsavgift.
Ingen av oss lär väl
vara villig att påstå, att denna avgift
inte hade en viss effekt vid dåvarande
tillfälle. Men effekten kom att bestå i att
de investeringsbehov, som framträdde
under 1952 eller 1953, uppsköts till ett
senare år. Av naturliga skäl kom detta
uppdämda behov att innebära en förstärkning
av den normala efterfrågan
1954. Själva den reglering det här är
fråga om har alltså varit en bidragande
orsak till att skapa en situation, ur vilken
regeringen sedan sökt motivering
till nya ingripanden.

Till detta kommer att löneutvecklingen
i vårt land gått snabbare och längre
än i flertalet andra länder. Därmed har
arbetskraften fått en större betydelse i
företagens kalkyler, och behovet att rationalisera
genom nya investeringar har
anmält sig starkare än eljest skulle ha
varit fallet.

Alla är vi ense om att möjligheterna

till en förbättrad levnadsstandard ligger
i en fortsatt rationalisering. Vad vi kan
tvista om är, hur fördelningen mellan
investeringar och konsumtion lämpligast
bör ske. För företagarna, däri inräknade
jordbrukarna, är det en naturlig
sak att man försöker begränsa konsumtionen
i dagens läge för att få möjligheter
till ökad konsumtion, d. v. s.
högre levnadsstandard, i framtiden.

En del politiker tycks finna det förenligt
med sina intressen att misstänkliggöra
en sådan inställning. Det är då
ganska uppfriskande att kunna iakttaga
opinionsyttringar från löntagarhåll, där
man ger uttryck åt precis samma tankegångar
som företagarna har.

Jag har här i min hand en facktidskrift,
som heter Lantarbetaren. Det är
dess nummer för förra veckan. I en ledare
i denna tidning behandlas just frågan
om hur stor del av vår nationalinkomst
som skall gå till konsumtion
och hur stor del som skall gå till investeringar.
Frågan är, säger Lantarbetaren,
om inte åtskilliga skulle vara beredda
att avstå något mera än vad som
nu sker av dagens möjligheter, om de
därmed visste sig kunna medverka till
att under den närmaste framtiden skapa
ökade förutsättningar för en snabbare
produktionsökning.

Sedan tidningen givit flera exempel
på områden, där ökade investeringar är
särskilt nödvändiga, fortsätter den:
»Vore det inte tänkbart att avstå från
exempelvis fem eller tio procents konsumtionsutrymme
för att snabbare kunna
komma ifatt med investeringarna inom
dessa områden? Skulle denna omfördelning
inom det befintliga utrymmet medföra
risker för upprätthållandet av den
fulla sysselsättningen? Ökade investeringar
är väl också en stimulerande faktor
i näringslivet, varför faran kanske
inte är större än att försöket vore värt
att göra. I varje fall synes dessa problem
så betydelsefulla och avgörande för våra
möjligheter att följa med i utvecklingen
att det måste bli en hjärtesak för den

Onsdagen den 14 december 1955 fm. Nr 31 77

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

samlade arbetarrörelsen att ta itu med
och enas om framgångslinjer.»

Tidningen slutar med att säga: »Att
säkra våra möjligheter att hänga med
i den enorma utvecklingstakt som industri,
näringsliv och vetenskap världen
över är inne i, är följaktligen en i hög
grad angelägen sak.»

Då jag tillåter mig att beteckna denna
opinionsyttring såsom glädjande är anledningen
den, att tidningen ser så lidelsefritt
på denna fråga. Det vore glädjande
om alla som sysslar med dessa
ting kunde göra klart för sig att en fortsatt
rationalisering inom näringslivet i
vårt land är till fördel för landet i dess
helhet och inte bara för våra företagare.
Det är alltså inte något gruppintresse
man värnar om, ifall man slår vakt om
våra möjligheter att öka produktionen.

I detta sammanhang vill jag peka på
att produktionsökningen inte varit särskilt
hög i Sverige, sedan nuvarande
koalitionsregering tillkom. Från 1951
till 1954 har produktionsindex i Sverige
stigit från 105 till 109, d. v. s. med fyra
enheter. 11, ex. Holland är motsvarande
siffror 104 och 126, vilket motsvarar en
ökning med 20 procent, och i Västtyskland
har produktionsindex stigit från
120 till 156, alltså med något mer än 30
procent. Jag nöjer mig med att återge
dessa siffror utan att kommentera dem.

Oavsett vad vi anser om behovet av
en investeringsavgift är vi ense om att
psykologiska verkningar borde ligga
däri, att den som tänkt investera vet,
att han tjänar på att uppskjuta investeringen.
Men finns dessa psykologiska
verkningar kvar längre? Då vi i februari
i år diskuterade frågan om en investeringsavgift
för 1955 gjorde man
— som herr Kristensson i Osby redan
framhållit — från alla håll gällande att
avgiften skulle bestå endast under 1955.
I bevillningsutskottets betänkande nr 5
av den 3 februari i år angående investeringsavgift
finns det på sju—åtta stälden
bestämda försäkringar om att av -

giften endast skulle bli ettårig. Utskottet
säger sålunda på s. 48 att investeringsavgiften
endast föreslagits gälla för år
1955. På s. 50 står det att »bestämmelserna
är klart tidsbegränsade». På s. 51
framhålles det att — här citerar jag
igen — »kravet på att bestämmelserna
skall vara tidsbegränsade är tillgodosett
genom att förordningen endast är
avsedd att gälla för ett år.»

Strax efteråt fortsätter utskottet och
säger följande: »Utskottet får i anledning
härav erinra om att bestämmelser
av nu ifrågasatt slag bör — om de skall
ha avsedd effekt — vara klart tidsbegränsade,
och den omedelbara effekten
blir starkare ju kortare tid bestämmelserna
avses skola gälla. Propositionens
förslag innebär att avgift endast skall
uttagas under ett år.»

Fortsätter man sedan läsningen av
bevillningsutskottets betänkande nr 5,
så finner man att utskottet på s. 54 säger
följande: »Därtill kommer att när
fråga är om fartyg en ettårig investeringsavgift
får relativt liten betydelse
när det gäller nybyggnader.» Vidare säger
utskottet på samma sida: »Avgiften
torde sålunda vad nybeställningar beträffar
endast få till följd att de beställningar
som skulle gjorts i början
av 1955 för leverans samma år något
uppskjutes.»

Det sagda kan vara nog för att visa
vad utskottsmajoriteten ansåg under vårriksdagen.
Det måste anses förvånansvärt
— för att här använda ett ganska
milt uttryck — att en motivering, som
betonats så starkt i bevillningsutskottets
betänkande nr 5 i år och som även
gick igen i de flesta anförandena i kammardebatten
från representanter för regeringspartierna,
nu har kommit så helt
i skymundan. Kommer inte detta, herr
Adolv Olsson, att innebära att näringslivets
män — ja, även de för vilka den
egna bilen är ett hägrande mål — förlorar
förtroendet för vad som skrives
i utlåtanden från bevillningsutskottet?
Jag beklagar det, men jag tror att det

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

är så. Därmed har också investeringsavgiften
och bilaccisen förlorat sin
psykologiska verkan. Den verkan dessa
åtgärder har kvar är den kostnadsfördyring,
som leder till krav på kompensationer
i priser och efter hand även i
löner. De verkar sålunda inflationsdrivande.

Så några ord till om speciellt bilaccisen.
Finansministern och utskottet säger
att bilaccisen har visat sig vara ett
lämpligt återhållande medel när det gäller
bilinköp. Detta angives framför allt
i Kungl. Maj :ts proposition nr 205. Jag
frågar emellertid: Vad finns det för bevis
för det påståendet? Är det inte i
stället främst kreditrestriktionerna som
återspeglar sig i vad man kallar återhållsamheten
i bilinköp? Personligen
tror jag i varje fall att bilaccisen icke
kommer att verka återhållande under
1956, eftersom den tydligen inte kommer
att försvinna, så länge den nuvarande
regeringen sitter. Som herr Kristensson
i Osby nyss påpekat har vi ju
funnit att den s. k. investeringsavgiften
har dykt upp gång efter gång, visserligen
med olika namn men ändå till sin
karaktär alltid densamma. Att bilinköpen
för närvarande är många är ostridigt,
men detta är en naturlig följd av
vår höjda levnadsstandard. Jag vågar
emellertid också påstå att de är en följd
av regeringens inställning till sparandet.
Vi konsumerar hellre än vi sparar.
Levnadsstandarden vill vi emellertid
alla vara med om att höja. Man kan då
fråga sig, om det är av ondo att t. ex. arbetarna
i allt större utsträckning skaffar
sig bilar. Av tillgänglig statistik
framgår nämligen att det just var arbetarna
som, procentuellt sett, köpte de
flesta bilarna under 1954. Inte mindre
än 18 procent av alla försålda bilar
nämnda år köptes av arbetare. Även
landsbygdens befolkning tar mer och
mer bilen i sin tjänst, vilket gynnar
produktionen, samtidigt som bilen har
stor betydelse för befolkningens trivsel.
Har vi råd att sätta en käpp i hjulet

för en sådan utveckling till landsbygdens
bästa?

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationen nr I av
herr Spetz m. fl.

Innan jag slutar vill jag emellertid
beröra ytterligare en liten detalj. I det
betänkande, nr 59, som vi i dag behandlar
ingår såsom alternativ ytterligare
en reservation. Den innehåller flera
förslag till uppmjukningar i uttagandet
av investeringsavgift för den
händelse riksdagen inte skulle bifalla
vårt förslag att Kungl. Maj:ts proposition
nr 205 skall avslås. För min del
avser jag endast att ta kammarens tid
i anspråk beträffande frågan om jordbruket
och investeringsavgiften.

I motionerna I: 579 av herrar Wehtje
och Ebbe Ohlsson samt II: 707 av her*-Cassel och mig har vi motionärer åter
framfört vårt krav från vårriksdagen,
att förvärvskällan jordbruk skall undantas
från investeringsavgift. I motionerna
har vi speciellt tryckt på att kreditrestriktionerna
— såsom här också under
höstriksdagens gång många gånger från
flera håll och inte minst i går vittnats
om — drabbat jordbruket hårt. Jordbrukets
investeringar bör därför icke
onödigtvis fördyras. Så blir fallet om
investeringsavgift skall uttas för jordbrukets
investeringar. Vi har också i
motionerna framhållit att det nya prissättningssystemet
för jordbrukets produkter
som vi antog här förra onsdagen
kommer att kräva långt gående rationaliseringar
inom jordbruket och inom
till jordbruket anslutna förädlingsföretag
om icke importavgifterna skall behöva
bli för höga. Speciellt gäller detta
för sockerbetsodlingen. Jordbruket och
jordbrukarnas ekonomiska föreningar
kommer under de tre åren som nuvarande
prisavtal skall avse säkerligen
att utsättas för stora ekonomiska påfrestningar.

I den debatt som vi den 9 februari i
år hade i fråga om investeringsavgiften
var det framför allt statsrådet Norup

Onsdagen den 14 december 1955 fm. Nr 31 79

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

och jag som tog upp en diskussion
rörande investeringsavgiften för jordbruket.
Statsrådet Norup framhöll då
med skärpa att han inte ville vara med
om att ge jordbruket en undantagsställning
i det här fallet. Härpå svarade jag
att sådana undantagsställningar för jordbruket
har bondeförbundet i andra
sammanhang varit mycket angeläget om
att försöka få fram. Jag frågar återigen:
Har icke jordbruket som näring speciella
förhållanden som motiverar att det
även i detta sammanhang behandlas på
ett speciellt sätt?

Statsrådet Norup framhöll i diskussionen
den 9 februari att investeringsavgiften
endast skulle gälla ett år, och han
antog att jordbrukets byggnationer och
jordbrukets maskinanskaffning väl kunde
anstå till 1956. Tyvärr ser jag inte
statsrådet Norup här nu, men jag skulle
vilja fråga: Vad anser herr Norup nu?
Kan jordbrukarna med hänsyn till förra
onsdagens beslut, som innebar ett krav
på rationaliseringar, skjutas ytterligare
på framtiden och då till vilket år? Innebar
möjligen uttalandet från jordbruksministern
förra onsdagen om att
rationaliseringen vid sockernäringen
måste ske under ett tryck, att det behövs
en sådan kostnadsfördyrande faktor,
som investeringsavgiften är, för att den
förordade rationaliseringen skall komma
till stånd?

Statsrådet Norup framhöll vidare den
9 februari att regeringen hade att välja
mellan en höjd ränta och en investeringsavgift.
Själv förordade statsrådet
då en investeringsavgift, ty den blev
billigare för jordbruket, som han uttryckte
sig. Hur har det blivit? Herr
Norup förordade investeringsavgift, som
vi då fick och nu får behålla ännu ett
år, och sedan med eller mot sin vilja —
vilket vet jag ej — har herr Norup även
accepterat en höjd ränta. Om jag inte
minns fel var det jast detta som vi från
högerhåll då framhöll skulle bli följden
av regeringens politik. Vi fick både
investeringsavgift och höjd ränta.

I en debatt som uppstod strax efter
den 9 februari 1955 framhöll statsrådet
Norup att en investeringsavgift för jordbruket
icke var så farlig därför att när
kontantprincipen tillämpas vid deklarationen
så kunde betalningarna av investeringarna
fördelas på två år. Ja,
detta är riktigt. Men vad har detta lett
till? Jo, att jordbrukets ekonomiska föreningar,
maskinfirmor etc. i dag har
accepter från jordbrukarna intill bristningsgränsen.
De har fått uppträda som
kreditinstitutioner. Hur överensstämmer
detta med kreditrestriktionerna och
med skärpningen i avbetalningshandeln?
Skall investeringsavgiften för
jordbruket kvarstå även för 1956 så
kommer dessa snedvridningar i jordbrukets
kreditförhållanden att bestå ännu
ett par år. Vore det då inte bättre, herr
talman, att helt slopa investeringsavgiften
för jordbruket än att skapa de
missförhållanden, som jag här påtalat.

Herr talman! Jag har redan yrkat bifall
till reservationen nr I, som innebär
avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Den som har följt debatten
i detta ärende, såväl den som
pågått här som i utskottet och ute bland
folket i höst, kan lätt nog konstatera att
det är en annan prägel på denna debatt
i höst än det var i vintras, i februari
månad. Då var det bilen som var det
centrala, till den grad att man för dess
skull höll på att glömma bort investeringarna
i näringslivet över huvud taget.
När man då tog del av vad som
kunde presteras i den allmänna debatten,
frågade man sig utan alla tvivel,
vart vi var på väg hän.

Det fanns många tidningar i detta
land, där man var mycket intresserad
av att få del av vad vi gjorde på ett förberedande
plan, som efter diskussio -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om invesleringsavgift för år 1956 m. m.

nerna i bevillningsutskottet förklarade
att utskottet kränkt grundlagen. Jag erinrar
mig att en av oppositionstidningarna
i min egen valkrets påstod, att bevillningsutskottets
ordförande satt riksdagens
anseende i fara. Det var stora
bokstäver man talade med i våras, och
resonemanget slöt med att man från
det hållet tämligen klart gav besked om
att den som röstade för investeringsavgifterna
skulle lyftas ur riksdagen
vid nästa val.

Jag tillät mig den lilla erinran vid
det tillfället, att det där hotet hade vi
hört förut. Kanske det var en ödets
skickelse att vi hört det en gång i samband
med diskussionen om skatt på
drivmedel och att resultatet blev, att de
som röstade emot drivmedelsskattens
höjning blev de som lyftes ur riksdagen.

Herr talman! Nu, tio månader efter
vinterbeslutet, har detta ärende behandlats
lugnt och stilla som vanligt i utskottet.
Det har inte förekommit några
förstasidesreportage från utskottets behandling,
det har inte varit några eldfängda
ledare. Utskottet har inte uppvaktats
av några organisationer, och de
anonyma breven har uteblivit. Jag skall
inte, herr talman, försöka kommentera
det som här är konstaterat. Jag vill bara
ha fört det till riksdagens protokoll såsom
ett bevis på hur man 1955 vid tvenne
olika tillfällen kan behandla samma
fråga. Det må bli deras sak som en gång
kommer efter oss att döma i detta problem.

I den proposition som här föreligger
till avgörande föreslår Kungl. Maj :t att
den investeringsavgift, som vi i februari
fastställde för 1955, skall utsträckas
även till 1956. Det framhålles i
Kungl. Maj:ts proposition att det ekonomiska
läget i vårt land karakteriseras
av att tendenserna alltjämt pekar i
expansiv riktning. Sysselsättningen kan
närmast betecknas såsom överfull. Exporten
har visserligen ökat, men importen
har ökat ändå mer, och bytes -

balansen kan väntas ge ett underskott
på några hundratal miljoner kronor.
Läget innebär enligt propositionen åtskilliga
risker och nödvändiggör fortsatt
restriktivitet i den ekonomiska politiken.

I de motioner som framförts från oppositionen,
såväl högerns som folkpartiets,
säges det att denna lagstiftning
såsom inflationsbekämpare är onödig.
Verkningarna av de föreslagna åtgärderna
har inte blivit de man önskat.
Och man gör i dessa motioner allt för
att över huvud taget visa upp, att hela
denna lagstiftning om investeringsavgifter
är ett påfund, som vi bör avskaffa
snarast möjligt.

Vid sin bedömning av det samhällsekonomiska
läget har utskottet kommit
till det resultatet, att utvecklingen under
det gångna året innefattar tendenser,
som lätt skulle kunna leda till allvarliga
störningar i den samhällsekonomiska
balansen, därest den restriktiva
ekonomiska politiken inte bibehålies
i sin nuvarande omfattning. Reservanterna
säger själva i sin reservation,
att de är inte blinda för att vissa
risker kan föreligga, men de anser att
faran tydligen inte är så stor att dessa
avgifter bör vara kvar. Man bygger vid
detta sitt ståndpunktstagande i mycket
hög grad på ett uttalande av konjunkturinstitutet.

År det säkert, herr talman, att institutets
rapport skall läsas på det sätt som
reservanterna har läst den? Det säges
i rapporten, att de åtgärder som vidtogs
i våras ännu icke gjort sig fullt
gällande men att genom dem »en grund
lagts för en stark kontraktiv effekt på
1956 års samhällsekonomi».

Det är vad konjunkturinstitutet säger.
Uttalandet synes inte vara så tvärsäkert
som reservanterna vill göra gällande,
och än mindre torde det ge anledning
till den nedrustning av åtgärderna,
som reservanterna föreslår. Enligt
utskottets mening bör uttalandet tolkas

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

Förordning om investeringsavgift för år 1956 in. m.

så, att vi befinner oss på rätt väg men
att trots investeringsavgifterna, trots
räntehöjningen och trots den starka kreditåtstramningen
har vi ännu inte nått
en sådan balans, att vi kan börja avrusta
och göra oss av med alla de medel,
som har använts i kampen för att
rädda penningvärdet och den samhällsekonomiska
balansen.

Jag måste säga, att om man i det nuvarande
läget är beredd att vidtaga åtgärder,
som faktiskt stimulerar investeringarna,
så handlar man inte enligt lägets
krav. Utskottet avstyrker därför de
framlagda motionerna, men utskottet
understryker samtidigt, att avgiftsbeläggningen
är en temporär anordning,
betingad av det nuvarande ekonomiska
läget.

I det sammanhanget, herr talman,
kanske jag får säga ett par ord med anledning
av herr Kristenssons fråga till
mig. Herr Nilsson i Svalöv var inne på
ungefär samma problem och ville göra
gällande, att man förlorat förtroendet
för bevillningsutskottet. Det må vara
hänt. Det är många som förlorat förtroendet
inte bara för bevillningsutskottet
utan även för herr Nilsson i Svalöv
och andra, så vi kan ju i det avseendet
ta varandra i hand. Herr Kristensson
konkretiserade sin fråga med att spörja
först finansministern och sedan mig,
vad som skulle ske nästa år. Jag kan
över huvud taget inte förstå, varför han
spörjer mig. Jag har ju i detta fall ingen
annan uppgift än varje enskild riksdagsman,
så herr Kristensson får väl
försöka att pressa finansministern, om
han har ett särskilt behov att få reda
på vilka avsikter regeringen har för
1957, 1958, 1959 och 1960. Jag vill för
min del bara starkt understryka min
personliga mening, att detta är eu temporär
anordning, betingad av det nuvarande
ekonomiska läget, och jag
skulle kunna skärpa detta uttalande
med att säga, att i den nuvarande formen
kan denna lagstiftning i varje fall
inte vara kvar utöver 1956.

Utskottets ställning till detaljerna,
som ju är många, skulle kunna sammanfattas
i en enda sats: utskottet utgår
från att en lagstiftning sådan som
denna måste vara generell för att verka.
Man kan inte plocka ut än det ena och
än det andra och slutligen, såsom en
motionär föreslår, göra så många undantag,
att det är praktiskt taget bättre
att avslå propositionen som helhet. Om
jag inte minns fel, föreslås det i denna
att avtal, som slutförts till den 15 november
1955, skall vara undantagna
från investeringsavgift, om leveranserna
sker 1956.

På tal om undantag så gör Kungl.
Maj:t ett sådant och bevillningsutskottet
ytterligare ett. Det av Kungl. Maj:t
gjorda undantaget gäller fisket. När vi
i våras diskuterade dessa ting var vi
tämligen överens sm att fisket befann
sig i ett sådant läge, att om man kunde
på något sätt räcka en hjälpande hand.
så skulle man göra det och kunna göra
det utan att därmed äventyra något
av vad som avses med denna lagstiftning.
Nu har Kungl. Maj:t föreslagit
och utskottet tillstyrkt, att man stannar
vid att frita fiskefartyg på högst
100 ton, och har avstyrkt motionen om
att gränsen skulle höjas till 300 ton.
Även om det kan presteras ett och annat
skäl till förmån för den mindre
kustfarten så finns det alla skäl att i
detta sammanhang vara försiktig. Det
är vad Kungl. Maj :t har varit, och det
är vad utskottet har varit.

Det andra avsteget är det som östgötarepresentanterna
har föreslagit. Jag
vill minnas att det i denna kammare är
fröken Wetterström som har föreslagit,
att den blivande svinstamkontrollstationen
i Hallsberg skall undantas från avgiftsskyldigheten.
Utskottet har, inte för
fröken Wetterströms skull men därför
att det i detta fall faktiskt föreligger
speciella skäl, kommit till det resultatet,
att man inte kan lägga investeringsavgift
på denna anläggning. Verksamheten
har nämligen förut varit statlig

6 — Andra kammarens protokoll 1!).r>5. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

men har efter riksdagsbeslut övertagits
av hushållningssällskap och slakteriföreningar.
Hade hushållningssällskapen
varit ensamma om anläggningen,
så hade investeringsavgift inte utgått
enligt den hittillsvarande lagen. Men
genom att slakteriföreningarna har
kommit till, skulle den falla under lagen.
Utskottet har därför gjort en ändring
i § 5, som tillmötesgår kravet från
motionärerna. Detta är säkerligen ett
spörsmål som inte kan återkomma på
något sätt så länge denna investeringsavgift
gäller.

Herr talman! Det skulle vara oerhört
mycket att tillägga i detta sammanhang.
Jag överlåter emellertid till de bevillningsutskottets
ledamöter som har antecknat
sig på talarlistan att ta upp de
olika detaljförslagen.

Jag skulle bara till sist vilja säga, att
nog är bevillningsutskottets såväl majoritet
som minoritet överens om att det
är naturligt, att de som drabbas av
dessa åtgärder blir missnöjda. Men, herr
talman, när skulle det kunna inträffa
att bevillningsutskottet i en skattefråga
lade fram ett förslag, som man skulle
kunna kalla populärt? I tävlan i popularitetsjakt
skulle nog bevillningsutskottet
vinna framför både herr Ohlin och
herr Hjalmarson, om bevillningsutskottet
lade fram ett förslag om avskaffande
av såväl indirekta som direkta skatter
i ett enda svep. Men, herr talman,
jag är rädd för att herrarna och damerna
då skulle bli de första att reagera
mot en sådan popularitetsjakt. Jag har
aldrig under min bevillningsutskottstid
eftersträvat någon popularitet. Populär
kan man aldrig bli när man sysslar med
skattepolitiken, hur mycket man än
strävar efter det — och inte när man
arbetar med tullpolitiken heller, fastän
en och annan försöker sig på även den
saken.

Den utgångspunkt man här måste ha
för sitt handlande är att man skall försöka
åstadkomma det nödvändigaste i
en given situation. Vi har fattat beslut

här många gånger med mycket svag
majoritet, ibland så svag att man har
kunnat räkna röstövervikten på ena
handens fingrar. Man har kritiserat de
fattade besluten, men när vi fått praktisk
erfarenhet av vad beslutet inneburit,
har det alltid visat sig att faran
inte tillnärmelsevis har varit den som
man velat göra gällande, och populariteten
har inte blivit mindre eller större
än förut. Man måste i olika situationer
vara beredd att handla. Man får inte
tveka att vidta åtgärder, som är nödvändiga
för att om möjligt rädda penningvärdet
i detta land.

Ett upphävande för 1956 av de nu
gällande författningarna skulle enligt
utskottets mening leda till en stimulering
av investeringarna. Dessa skulle
få en omfattning, som man i detta ögonblick
knappast kan ana. Det skulle
såvitt jag förstår för dem, som är anhängare
av den ekonomiska politik som
vi har fört i detta land, vara en omöjlighet
att medverka till en sådan utveckling.
Att de som önskar en annan
ekonomisk politik är beredda att upphäva
de gällande bestämmelserna förstår
jag å andra sidan. Men jag hoppas
att dessa också skall förstå, att den politiska
uppfattning som utgör grundvalen
för vårt utövande av majoritetsställningen
här i huset är värd lika
mycket respekt som deras ståndpunktstagande.

Jag är övertygad om att andra kammaren
i dag liksom vid föregående tillfällen
när det gällt att ta ställning icke
skall tveka. Sedan får väl populariteten
bli vad den vill. Jag vidhåller att det
bästa sättet att nå popularitet är att avskaffa
alla skatter, direkta och indirekta,
och herrar Ohlin och Hjalmarson
och alla andra som vill medverka
därtill skulle utan tvivel på det sättet nå
en betydande popularitet. Men det blev
nog en farlig politik.

Herr talman! Jag ber att få hemställa
om bifall till bevillningsutskottets här
föreliggande förslag.

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först göra en
liten randanmärkning till herr Olssons
i Gävle historieskrivning. Jag vill erinra
om att det var speciellt den allmänna
investeringsavgiften som var föremål
för de långa överläggningarna här i
februari -— detta sagt utan att undervärdera
frågan om den s. k. bilaccisen.

Herr Olsson och jag är överens om
att man under nuvarande förhållanden
bör fortsätta med en restriktiv ekonomisk
politik, men vi är inte överens om
att investeringsavgiften bör förlängas.
Konjunkturinstitutet erinrar om att kreditåtstramningen
får större verkan ju
längre den varar utan att åtgärderna
fördenskull behöver skärpas. Investeringsavgiften
blir däremot mer och mer
orkeslös, ju längre den består.

Jag frågade herr Olsson, om han ville
tala om, huruvida enligt hans mening
en investeringsavgift skall utgå 1957 eller
inte, och om han över huvud taget
ansåg, att man år efter år kunde fortsätta
med denna politik med investeringsavgifter
och kanske bara ha något
fritt år ibland. Herr Olsson svarade, att
han är fullt på det klara med att investeringsavgiften
måste vara en temporär
anordning, och så tilläde han att han
anser att investeringsavgiften »i dess
nuvarande form» inte bör leva kvar utöver
1956. Det var ett ganska dunkelt
svar. Vad menar herr Olsson med »dess
nuvarande form»? Går det inte att slopa
de orden och ta ett steg vidare, d. v. s.
helt enkelt förklara att herr Olsson inte
vill medverka till att investeringsavgiften
förlänges att gälla även 1957?

En sådan förklaring från herr Olssons
sida skulle stå i överensstämmelse
med bevillningsutskottets uttalande i
februari månad, då utskottet sade att
det måste ske en klar tidsbegränsning.
Om herr Olsson inte avger en sådan
förklaring, förefaller det mig som om
delta tal om klar tidsbegränsning inte
vore allvarligt menat.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Liksom herr Kristensson
i Osby fäste jag mig vid att herr
Adolv Olsson mycket starkt tryckte på
att investeringsavgiften måste vara en
temporär anordning, betingad av det
ekonomiska läget. Hur många gånger,
herr Olsson, har icke detta sagts från
regeringspartiernas sida och hur ofta
har icke bevillningsutskottet sagt detta,
vilket jag erinrade om i mitt första anförande.

Jag observerade också, att herr Adolv
Olsson sade att investeringsavgiften »i
dess nuvarande form» inte bör bibehållas
mer än ett år. Betyder det att det
kommer att gå likadant 1957 som det
gjorde 1953, då den tidigare investeringsskatten
togs bort men när vi i
stället fick en investeringsavgift? Är det
bara en sådan förändring som herr
Olsson tänker på?

Man kan också fråga sig, om begreppet
»temporärt» när det gäller investeringsavgiften
och bilaccisen möjligen
innebär detsamma som att dessa avgifter
skall bibehållas så länge koalitionsregeringen
finns till? Det synes mig
inte omöjligt att så är fallet.

Herr Adolv Olsson betygade att finansministern
i propositionen understrukit,
att en av orsakerna till investeringsavgiftens
bibehållande var den
fulla sysselsättningen. Det var bl. a. den
som medförde att vi måste ha investeringsavgiften
kvar. Innebär detta, herr
Adolv Olsson, att det är först vid en
arbetslöshet som man kan ta bort investeringsavgiften?
Betyder det verkligen
detta, då kommer den ej bort, ty
alla arbetar vi ju för att försöka uppehålla
full sysselsättning.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag tillåter mig bara
säga, att det är mycket lätt att fråga.
Jag svarade klart och tydligt, inte om
denna investeringsförordning skulle

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

vara kvar eller ej, utan att en lagstiftning
i denna form icke kan fortsätta.
Räcker det inte för herr Kristensson i
Osby kan jag inte hjälpa det, och räcket
det inte för herr Nilsson i Svalöv
så kan jag inte heller hjälpa det. Det
kanske emellertid beror på att jag inte
är någon stjärntydare, så att jag, som
herr Nilsson i Svalöv, kan se vad som
skall inträffa 1957, 1958, 1959 och 1960.
Det är min allvarliga övertygelse att
denna författning skall försvinna med
utgången av 1956. Jag är inte beredd att
lägga två fingrar på bibeln och svära
— det finns kanske de som är beredda
att göra det. Men jag tänker på att det
kan vara möjligt att vi möts ännu en
gång, och man skall inte svära bort sig.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig, som
herr Olsson i Gävle skulle kunna erkänna
att om man med utsikt till framgång
skall arbeta med en investeringsavgift,
så skall man redan vid dess införande
göra den för det första kortvarig
och för det andra klart tidsbegränsad.

Herr Olsson i Gävle svarade på min
fråga, att denna lagstiftning inte skall
leva kvar i denna form. Jag frågar då
vad herr Olsson menar med uttrycket
»i denna form»?

Sedan går herr Olsson över till att
tala om att han har den förhoppningen,
att lagen inte skall behöva förlängas
nästa höst. Det där låter ganska oroväckande,
herr Olsson. Det låter som om
han ändå skulle kunna tänka sig en
förlängning till 1957. Då måste väl herr
Olsson medge, att lagen saknar konjunkturpolitisk
betydelse när man på
detta sätt förnyar den år efter år. Investeringsavgiften
blir också mer och
mer skadlig ju längre den får verka.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Till det sista herr Kris -

tensson i Osby sade kan jag lämna min
fulla anslutning. Jag har flera gånger
sagt, att ju längre vi har kvar denna
investeringsavgift ju farligare är den
naturligtvis. Det har vi ju många gånger
varit överens om. Men det är väl ändå
orimligt, att herr Kristensson skall begära
ett svar av mig på vad Kungl.
Maj :ts regering tänker göra om några
år. Det kan ju tänkas att det då sitter
en helt annan regering, det svarar inte
jag för. Jag svarar inte heller för den
nuvarande regeringen. Det är ju regeringens
förslag, som jag liksom herr
Kristensson och de övriga ledamöterna
i bevillningsutskottet prövar. Bevillningsutskottet
har alltid med en viss
välvilja behandlat Kungl. Maj :ts förslag
hur regeringen än sett ut — Kungl.
Maj:t har ju ändå ett visst ansvar i detta
land. Ju fortare man lär sig inse det,
dess fördelaktigare är det utan tvivel
för den politiska debatten.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Man upprepar ofta samma
saker i riksdagen gång på gång.
Detta har vi varit med om flera gånger,
och så förhåller det sig också med investeringsskatten
och investeringsavgiften.
Det är ett ständigt upprepande.
Själv måste jag upprepa vad jag sade i
remissdebatten senast denna höst. Även
då talade jag om olämpligheten av denna
avgift om den inte blev tidsbegränsad.

Min huvudtes var, att förlängningen
nu kommer att innebära, att företagare
och konsumenter i fortsättningen inte
kommer att räkna med att om de väntar
en tid så blir det billigare. De räknar
bara med att det nu kostar så och
så mycket och att det inte blir billigare
längre fram. Den uppfattningen har
glädjande nog utskottsmajoriteten och
nu senast dess ärade ordförande bekräftat
vara riktig. I de ord som nyss sades
ligger det väl, att trycket på investeringslusten
minskar om man fortsätter
för länge med avgiften. Bjuder då inte

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

logiken att man yrkar avslag på Kungl.
Maj:ts proposition? Jag tycker inte att
man kan finna en mera logisk följd av
den diskussion, som nyss fördes mellan
vår ärade ordförande i bevillningsutskottet
och de två senaste talarna.

Herr Olsson i Gävle sade nyss, att bevillningsutskottet
följer Kungl. Maj:t i
alla skiften, oavsett vilken regering det
är. Jag måste bekräfta, att utskottet i
varje fall här har följt regeringen i vått
och torrt. De ändringar som har företagits
är så små, att de knappast är något
att tala om. Jag skall inte bry mig
om att gå in på någon principiell debatt
om investeringsavgiften utan skall
uppehålla mig vid en del frågor av speciell
betydelse för det svenska näringslivet.

Det gäller i första hand frågan, vilken
verkan en förlängning av investeringsavgiften
i olika avseenden kan ha
på rederinäringen. I en av herr Boija
och mig väckt motion har jag yrkat
undantag för eller lättnader i avgiftsplikten
vid investeringar i fartyg. Uttagande
av investeringsavgift även för
år 1956 kommer nämligen enligt min
uppfattning att drabba rederinäringen
mycket hårt. Ökade anskaffningskostnader
såväl för rederier, som bedriver
linjefart, som speciellt för mindre och
medelstora rederier, som idkar trampfart,
kommer att bli ett resultat av investeringsavgiften
när det gäller nya
fartyg, beställda vid in- eller utländska
varv. Härigenom motverkas de svenska
rederiernas strävanden alt modernisera
sin flotta. Konkurrensläget i förhållande
till den internationella fraktmarknaden
kommer att försämras och möjligheterna
att täcka importöverskottet med sjöfartsinkomster
kommer att minska.

Redan dessa skäl anser jag vara av så
stor betydelse, att de väl skulle motivera,
att rederinäringen undantoges
från investeringsavgiften. Lägger man
härtill, att den inhemska rederinäringen
i ett stort antal främmande länder
får direkt stöd av statsmakterna i form

av subsidier, skattelättnader och fördelaktiga
krediter, framstår den svenska
regeringens och riksdagens åtgärder att
lägga ökade bördor på den svenska sjöfartsnäringen
som oförklarliga.

Utskottsmajoriteten har emellertid
behandlat denna viktiga fråga ganska
summariskt. Man framhåller endast, att
sådana undantagsbestämmelser som här
föreslagits har en så vidsträckt innebörd,
att de skulle rubba de förutsättningar,
på vilka investeringsavgiften är
uppbyggd. Utskottet betonar endast, att
den ifrågavarande lagstiftningens syfte
är att uppställa generellt verkande regler
av investeringsbegränsande karaktär
och anser sig därigenom ha avfärdat
yrkandena om undantagsbestämmelser.

Mot den motivering, som utskottet
har givit för sitt avslagsyrkande, är det
ganska lönlöst att polemisera. Jag vill
emellertid, utöver vad jag sagt i motionen,
betona några synpunkter, som talar
för en särbehandling av rederinäringen.
Vi räknar för närvarande med att landets
importöverskott i år för första
gången sedan år 1947 kommer att överstiga
en miljard kronor. Detta importöverskott
kompenseras emellertid dels
därigenom att näringslivet tillföres betydande
krediter från utlandet och dels
därigenom att vi kan räkna med ett ökat
sjöfartsnetto. En försämring av Sveriges
konkurrensmöjligheter på den internationella
fraktmarknaden kommer däremot
att omedelbart ge utslag i ett försämrat
sjöfartsnetto, och därigenom
kommer importöverskottet att i högre
grad innebära en uttömning av vår valutareserv.
Det är därför angeläget, att
den svenska staten inte motverkar rederinäringens
strävanden att öka sin
konkurrensförmåga.

Vad beträffar valutareserven måste
jag dessutom påpeka, att den i dag ger
en felaktig bild av de verkliga förhållandena.
På grund av våra kreditrestriktioner
ger vi nu mindre krediter
till utlandet än tidigare och tar hem
allt vad vi kan för att slippa låna i

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

bankerna. Därigenom minskar vi vårt
utländska tillgodohavande utöver vad
vi normalt skulle ha gjort. Det beräknas,
att valutareserven skulle ha varit
nära en halv miljard kronor mindre, om
det varit normala kreditförhållanden i
Sverige. Jämförelsen med tidigare siffror
blir felaktig.

Läget inom sjöfarten är, att det efter
världskriget skedde en strukturell förändring,
innebärande att trampfarten
trängdes tillbaka av linjesjöfarten. För
Sveriges vidkommande kan man visserligen
konstatera, att tramptonnaget
i ocean- och medelhavsfart visat en tillfällig
tendens till ökning, men däremot
har det i nord- och östersjöfart minskat
markant. Vidare har den utförsäljning
av svenskt ångtonnage, som ägt
rum de sista årtiondena, i stort sett avslutats.
I stället har intresset från rederinäringens
sida koncentrerats på en
förnyelse av det mindre tramptonnaget.
Endast de nya fartyg, som sättes i trafik,
kan anses ha möjlighet att hävda
sig i konkurrens med tyskt och holländskt
tonnage. För att förnyelsen
inom denna även ur beredskapssynpunkt
så viktiga fartygsgrupp skall kunna
ske med erforderlig snabbhet är det
emellertid nödvändigt, att de lättnader
i fråga om kapitalanskaffning, som i
början av året föreslogs av den Lindberg—Petriska
kommittén, förverkligas.
Det blir därför av stort intresse att se
vilket resultat denna utredning, som
f. n. efter vad jag hört prövas inom handelsdepartementet,
kommer att ge i
form av förslag till nästa års riksdag.

Slutligen endast ytterligare en synpunkt,
som enligt min mening talar för
att rederinäringen bör kunna särbehandlas
när det gäller investeringsavgiften.
Då en investeringsavgift i början
av detta år infördes i Norge, undantog
man nämligen där från avgiftsplikt köp
av färdiga fartyg, norska och utländska,
men även nybyggnader om 2 500 bruttoregisterton
eller därunder. Dessutom
undantogs från betalningsplikt sådana

investeringar, som täckes genom lån i
bygglandets valuta — eller i valuta som
fritt kan konverteras till sistnämnda
lands valuta — och som icke förfaller
till betalning förrän efter den 1 juli
1957. Man har således här ett näraliggande
exempel på hur norrmännen
medvetet och med ett tekniskt genomförbart
system söker slå vakt om det
mindre och medelstora tonnaget. Detta
är en framsynt åtgärd av en erfaren
sjöfartsnation, som ytterligare motiverar
mitt yrkande, att man i första hand
bör från investeringsavgift fritaga alla
i fartyg gjorda investeringar och i andra
hand, om mitt första yrkande ej bifalles,
från investeringsavgift undantaga
investeringar i mindre och medelstora
fraktfartyg.

Jag hänvisar också till den motion,
som har avlämnats av herr Johansson
i öckerö och som jag också har skrivit
på, därför att jag anser att det är rikligt,
att åtminstone fartyg under 300 ton
skall fritas från investeringsavgift.

I vår motion har också tagits upp
frågan om rätten till avdrag för erlagd
investeringsavgift. Jag bär ansett det
vara riktigt, att avgiften skall hänföras
till omkostnad för den avgiftspliktige
och sålunda vara avdragsgill när man
beräknar dennes inkomst av rörelsen.
Starka skäl talar för att en avgiftspliktig,
som icke eller icke helt kunnat tillgodogöra
sig avdraget för investeringsavgiften
vid sin inkomsttaxering under
beskattningsåret, får rätt att i anskaffningskostnaden
för tillgången inräkna
den del av avgiften, för vilken avdrag
ej kunnat erhållas vid inkomsttaxeringen,
samt därefter erhålla avdrag enligt
gällande bestämmelser om avdrag för
värdeminskning för maskiner och inventarier.
Detta är en synpunkt som
visserligen gäller för alla avgiftspliktiga
men särskilt viktigt för rederiföretagen.

Mitt yrkande på denna punkt har icke
bifallits av utskottsmajoriteten, och det
finns heller ingen reservation till förmån
för just en sådan lösning, som jag

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

Förordning- om investeringsavgift för år 1956 m. ni.

skisserat. Däremot har reservanterna
föreslagit ett tillägg av innebörd, att
skattskyldig, som erlagt investeringsavgift
men vars rörelse under året visat
förlust, får tillgodogöra sig det resterande
avdraget intill tre år efter det investeringsavgiften
erlagts. Härigenom
tillgodoses även mitt i motionen framförda
yrkande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herrar
Spetz, Velander m. fl. avgivna reservationen,
betecknad som nr III.

I detta anförande instämde herr
Boija (fp).

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Ett bifall i dag till reservanternas
yrkande om avslag på propositionen
om investeringsavgift m. m.
skulle med säkerhet innebära, att Sverige
vore det enda land i Europa som
i nuvarande ekonomiska läge ansåg det
möjligt att börja införa lättnader i de
åtgärder, som har vidtagits i syfte att
dämpa högkonjunkturen och motverka
inflationstendenserna. Några tecken till
att man i andra länder förbereder lättnader
eller uppmjukningar i den efterfrågebegränsande
ekonomiska politik
som inleddes under 1954 finns inte, såvitt
jag har kunnat upptäcka. I stället,
herr talman, har ju konjunkturutvecklingen
under 1955 varit sådan, att förut
vidtagna åtgärder har måst skärpas och
nya medel i samma syfte har fått komma
till användning. Jag behöver bara
erinra om den senaste utvecklingen i
England och de ytterligare skärpningar
av de inflationsbekämpande åtgärderna
som har vidtagits där. Om oppositionen
i ett sådant ekonomiskt läge skulle få
gehör för sitt avslagsyrkande beträffande
investeringsavgifterna skulle detta
innebära, att vi stimulerade till ökade
investeringar och gjorde det lättare för
folk att köpa bilar. Därmed skulle vi
också stimulera till en ökad import av
motorfordon med därmed följande på -

frestning på vår — enligt allas vår mening
— redan hårt pressade valutareserv.
Sett mot andra länders allt mer
restriktiva politik på det ekonomiska
området skulle en sådan åtgärd, herr
talman, vara alldeles klart inflationsdrivande,
inte bara, såvitt jag förstår, som
en isolerad inre företeelse utan också
som en följd av att andra länder bromsar
sin konjunktur mer än vi. Varje uppmjukning
i vår ekonomiska politik skulle
alltså bli dubbelverkande.

Då riksdagen i februari i år behandlade
de nu åter aktuella investeringsavgifterna
framförde oppositionen som
ett argument för sitt avslagsyrkande, att
de risker för en utveckling i inflationistisk
riktning som förefanns borde
kunna bemästras med användande av
räntevapnet. Detta var naturligtvis ett
alternativ. I dag är detta alternativ borta,
men riskerna för en fortsatt utveckling
i inflationistisk riktning är inte
borta. Det finns alltjämt en spänning,
som det är nödvändigt att uppmärksamma.
Trots detta förhållande, vilket
också erkännes av oppositionen, fortsätter
man emellertid att, utan att ha
någon hållbar grund för sin ståndpunkt,
yrka avslag på förslaget om en förlängning
av giltighetstiden beträffande
dessa avgifter.

När jag är inne just på tidsmomentet
vill jag erinra om att det vid tidigare
diskussioner sagts, att en avgift av
detta slag får allt mindre och mindre
verkan ju längre den gäller. Jag skall
naturligtvis inte bestrida, att så är förhållandet.
Åtgärderna måste vara temporära,
och deras verkan är naturligtvis
också beroende av avgifternas storlek.
Jag skall dock inte fördjupa mig i
detta utan vill endast framhålla, att
samma förhållande ju också råder beträffande
ränteläget. Om ett högt ränteläge
bibehålies år efter år på grund av
att detta anses vara nödvändigt, så får
det samma verkan som en investeringsavgift,
nämligen att de därigenom uppkommande
utgiftsökningarna så små -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

ningom räknas in i kostnadskalkylerna.
Marknaden anpassar sig alltså till det
gällande ränteläget. Jag tror inte att
skillnaden mellan dessa båda alternativ
är så avsevärd, som man från oppositionens
sida gör gällande.

Efter dessa mera allmänna reflexioner
skall jag övergå till att säga något
om reservanternas och motionärernas
ståndpunkt till förslaget om ett bibehållande
av bilaccisen även för år 1956.
På detta område liksom i allmänhet är
det sakliga innehållet i såväl motionerna
som reservationerna mycket svagt,
för att inte säga alldeles obefintligt. Motiven
för ett slopande av bilaccisen är,
liksom då det gäller investeringsavgiften,
att de gällande kreditrestriktionerna
och de skärpta avbetalningsvillkor,
som man träffat överenskommelse om,
är till fyllest för att åstadkomma en nödig
dämpning. Till dessa motiv anför
man för säkerhets skull också, att det
är osäkert om avgiften i fråga får någon
att avstå från att köpa bil. Det görs
alltså — som vanligt, höll jag på att
säga — gällande dels att kreditrestriktioner
och avbetalningsvillkor verkar
tillräckligt dämpande, och dels att bilaccisen
inte har någon dämpande verkan
som motiverar dess bibehållande.
Det torde väl ändå inte vara möjligt att
med någon större framgång samtidigt
åberopa båda dessa argument för ett
slopande.

Vad beträffar de gällande kreditrestriktionerna
skall jag inte säga mer
än att de direkt inverkar endast vid de
bilköp som finansieras genom lån. På
samma sätt förhåller det sig ju då det
gäller de skärpta avbetalningsvillkoren.
Men, herr talman, jag vill om dessa senare
säga, att den träffade överenskommelsen
om en ökning av kontantinsatsen
från 40 till 50 procent av priset och
en förkortning av kontraktstiden från
15 till 12 månader, får inte i praktiken
tillmätas alltför stor betydelse, och om
man samtidigt skulle slopa bilaccisen
får den enligt min mening inte alls nå -

gon dämpande verkan. Om någon enligt
nu gällande avbetalningsbestämmelser
köper en bil som kostar exempelvis
7 500 kronor och får betala en investeringsavgift
av 750 kronor, eller om
köpet sker enligt de skärpta avbetalningsvillkoren
och utan att bilaccis utgår,
så spelar valet mellan dessa alternativ
ekonomiskt sett icke någon roll
för köparen. Det är ju tvärtom en viss
lättnad för honom att få använda dessa
750 kronor till en första avbetalning på
bilen i stället för att erlägga dem i
accis. Något hållbart moliv för att slopa
bilaccisen utgör sannerligen inte överenskommelsen
om de skärpta avbetalningsvillkoren,
inte ens om denna överenskommelse
till alldeles övervägande
del skulle komma att följas, vilket heller
inte är alldeles säkert.

Sedan säger reservanterna, med instämmande
i motionerna, att avgiften
på begagnade bilar väl ändå inte fyller
någon uppgift i det syfte som bilaccisen
har, alltså i ekonomiskt stabiliserande
syfte. Nej, kanske inte direkt, men indirekt
fyller avgiften på begagnade fordon
en alldeles klar uppgift. Någon
av de föregående talarna ömmade för
dem som köper begagnade bilar, men
för dessa innebär bilaccisen på begagnade
bilar ingen förlust. Om accisen tas
bort från begagnade bilar, kommer säkerligen
priset på dessa att stiga åtminstone
lika mycket som motsvarar
bilaccisen. Bilköparen kommer alltså
att få betala ett högre pris på den begagnade
bilen, och prisökningen motsvarar
kanske ungefär bilaccisen.

Bilhandlaren däremot kan få det lättare
om accisen på begagnade bilar slopas.
Om marknaden för begagnade bilar
blir lättare, medverkar nämligen
detta till att bilhandeln utan alltför stora
ekonomiska risker kan öka sina inbytesaffärer.
Avgiften på begagnade
fordon fyller alltså indirekt en uppgift,
då det gäller att åstadkomma att utvecklingen
av fordonsbeståndet i sin helhet
blir något lugnare.

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

Förordning om invesleringsavgift för år 1956 m. in.

Det är för övrigt intressant, herr talman,
att iaktta hur olika motiv som
används för slopande av avgiften på
begagnade bilar. I en av motionerna,
som underskrivits av herr Hjalmarson,
sägs att en accis på begagnade bilar bidrar
till att öka efterfrågan på nya bilar.
I en annan motion, som underskrivits
av bland andra herr Carlsson i
Stockholm, framhålles att accisen på
begagnade fordon medför en överflyttning
från nyare, med högre accis belagda
bilar till äldre och därmed också
Irafikfarliga fordon. Förmodligen anser
båda motionärerna att de har rätt. Jag
skall inte försöka lösa den tvisten, men
båda kan väl inte ha rätt, eftersom
ståndpunkterna strider mot varandra.

Jag skall dessutom, herr talman, säga
några ord om den fråga, som herr
Nilsson i Svalöv var inne på för en
stund sedan. För att motivera ett avskaffande
av investeringsavgiften och
bilaccisen gjorde han en jämförelse
mellan produktionsutvecklingen i vårt
land och i två andra länder, nämligen
Holland och Tyskland. Han nämnde
några siffror men sade att han inte
skulle göra några kommentarer. Ja, herr
Nilsson, det var klokt att inte göra några
kommentarer, tv om de skulle ha
gjorts riktiga, skulle de inte ha givit
någon ofördelaktig bild av produktionsutvecklingen
i vårt land, och det var
väl vad herr Nilsson i Svalöv syftade
till eftersom jämförelsen annars inte
skulle ha fyllt någon uppgift för honom.
Om man gör en sådan jämförelse mellan
å ena sidan Holland och Tyskland och
å andra sidan vårt land, visar det sig
nämligen, herr Nilsson i Svalöv, att vi
har hävdat oss mycket väl. Jag skall
inte anföra några siffror, utan jag
bara konstaterar att vi har hävdat oss
mycket väl i jämförelse med dessa länder
vad beträffar produktionsutvecklingen.
Man kan såsom herr Nilsson i
Svalöv gjorde konstatera, att produktionsökningen
framför allt i Tyskland
procentuellt har varit större än i Sve -

rige, men det betyder inte att vi har
sackat efter. Detta argument fyller alltså
inte det syfte som herr Nilsson i
Svalöv avsåg.

Här har i dag även talats om hur
illa statsmakterna behandlar de svenska
bilägarna. Det förtjänar att återupprepas,
att detta tal inte har någon verklig
bakgrund, vilket framgår vid en jämförelse
med andra länder. Jag skall avhålla
mig från att anföra några siffror,
men det är tvärtom så, herr talman, att
när man jämför den belastning som bilägarna
är utsatta för i olika länder
skall man finna, att vi är bland de mest
välvilliga då det gäller behandlingen av
bilägare.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Denna fråga är nyligen
så grundligt behandlad, att jag finner
det ganska onödigt med en mera omfattande
debatt. Jag nöjer mig därför med
att göra en kort sammanfattning av de
synpunkter jag anförde i februari.

Investeringsavgiften har en mycket
olycklig inverkan på vår konkurrensförmåga
visavi utlandet.

Investeringsavgiften är fullkomligt
orimlig när det gäller arbeten som föranleds
av myndighets åläggande.

Investeringsavgiften är helt orättvis,
när det gäller näringsgrenar, som konkurrerar
med statliga verk, t. ex. järnvägar
och billinjer.

Investeringsavgiften verkar synnerligen
slumpartat och är därför ett dåligt
konjunkturinstrument.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
framhöll i sitt anförande, att han hade
funnit, att löntagarna var intresserade
av att investeringarna fick ett sådant
utrymme, att rationalisering och produktionsförbättrande
åtgärder kan ge -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

nomföras. I det intresset fann herr Nilsson
ett motsatsförhållande till det framlagda
förslaget, att investeringsavgifterna
också skulle gälla år 1956. Jag
tror inte, att det förhåller sig på det
sättet, att det däri ligger något motsatsförhållande.
Att löntagarna är inresserade
av att investeringarna hålls uppe
och att det blir rationaliseringar, som
kan möjliggöra fortsatt produktionsökning,
är på intet sätt någon nyhet. Det
har under flera decennier förhållit sig
så, att det från löntagarhåll vid olika
tillfällen uttalats intresse för dessa ting,
men det är också uppenbart, att löntagarna
är intresserade av att få en omedelbar
inkomstökning, som för deras
del kan medföra en högre konsumtionsstandard.
Samtidigt är löntagarna intresserade
av att det råder stabilitet i
vår ekonomi.

Då blir väl spörsmålet hur de olika
intressena på kort sikt skall kunna tillgodoses.
Det vi för dagen har anledning
att uppehålla oss vid är hur det skall
förhålla sig med investeringarna för det
kommande året och därmed med ekonomien
i allmänhet under år 1956. Får
jag då bara erinra om att vi inom kort
åter kommer i det läget, att vi ställs inför
frågan om löntagarnas inkomster
för det kommande året. Det är av alla
känt, att de redan inledda förhandlingarna
mellan branschorganisationerna å
ena sidan och arbetsgivareföreningen å
den andra har föregåtts av ingående
överväganden inom fackföreningsrörelsen,
inom tjänstemannarörelsen och
mellan representanter för de båda organisationerna.
Det är också känt, att resultatet
av dessa överläggningar har blivit,
att de båda stora löntagarorganisationerna
i vårt land har uttalat sig för
att söka uppnå en samordning av årets
lönerörelse. Bakom detta ligger tanken,
att det vid en mellan alla löntagare samordnad
lönerörelse skulle vara lättare
att undvika riskerna för nya ovälkomna
prisökningar och för inflationstendenser
under ett kommande år.

En samordning av så vid omfattning,
att den kommer att inbegripa praktiskt
taget, för att inte säga alla löntagare
kan inte väntas genomförd på annat sätt
än att många önskningar om löne- och
avtalsändringar kommer att bli ouppfyllda
i det sammanhanget. Bland dessa
finns säkert många, som bärs upp av
starka rättviseskäl. Det är då rätt naturligt,
om löntagarnas organisationer i en
sådan situation har uttalat, att de bromsar,
som vi har på olika håll och som
tillkommit för att skapa stabilitet i vår
ekonomi — bland annat bromsarna för
investeringar — inte får lov att släppas.
Skulle det ske, bleve följden, att det,
som skall hållas tillbaka genom samordnade,
återhållsamma lönerörelser, i stället
kommer att tas i anspråk på andra
håll och medföra obalans i ekonomien.
De framsteg, som vunnits i strävandena
att uppnå stabilitet, kommer att försvinna
eller verka med mindre effekt
än tidigare. Om statsmakterna nu skulle
mjuka upp sina åtgärder på den ekonomiska
politikens område, skulle det
väl inte kunna få andra konsekvenser
än att vi under år 1956 komme att ställas
inför besvärliga problem. Det är
alldeles uppenbart, att detta strider mot
de intentioner, som löntagarna haft, när
de planerat avtalsrörelsen vid årsskiftet
1955—1956.

Det finns anledning för oppositionen
att något överväga dessa synpunkter
och att fundera på om det inte finns så
starka stämningar i vårt land för att på
allvar söka åstadkomma en stabilisering,
att det, som till äventyrs har sagts
tidigare, inte kan föras fram och sägas
ha samma relevans nu. Jag kan förstå,
att högerns och folkpartiets reservanter
i utskottet kan ha svårt att ändra ståndpunkt.
De bär tidigare talat emot en
investeringsavgift vid de tillfällen, då
frågan har varit uppe, och det kan vara
svårt för dem att nu vända helt om och
säga, att läget har så förändrats, att det
kan finnas skäl att bibehålla investeringsavgiften.
I stället menar de, att

Onsdagen den 14 december 1955 fm. Nr 31 91

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

man till varje pris skall arbeta på att
få bort den redan i nuläget. De motiverar
detta främst med att det skulle råda
ett sådant konjunkturläge, att de övriga
åtgärderna vore tillräckliga för att bevara
stabiliteten.

Herr Nilsson i Svalöv var i det sammanhanget
inne på tanken att detta
skulle kunna ske genom att man i stället
vände sig mot konsumtionen. Det är
en fråga, som tidigare vid olika tillfällen
varit uppe till diskussion, men det
har aldrig kommit fram några konkreta
förslag från oppositionspartiernas sida.

Herr talman! Jag vill på denna punkt
bara framhålla, att jag för min del tror,
att det, för att låna ett uttryck av bevillningsutskottets
ordförande, skulle
vara lättsinnigt, om vi nu övergav den
broms, som investeringsavgiften ändå
kan komma att utgöra under nästa år,
och därigenom skulle lämna fältet fritt
för en riskabel ekonomisk utveckling
och för framtiden få besvärligheter, som
kan vara möjliga att undgå i varje fall
i större utsträckning, om investeringsavgiften
bibehålls.

Sedan är det, herr talman, ännu en
liten fråga, som jag skulle vilja ta upp.
Den har diskuterats både i utskottet och
här i kamrarna. Det är frågan om investeringsavgiftens
giltighetstid. Det har
gjorts åtskilliga hänvisningar till vad
bevillningsutskottet skrev, när detta
spörsmål behandlades i början av året,
och man har sagt, att utskottets talesmän
då förband sig att avgiften skulle
försvinna med 1955 års utgång.

Jag vill för min del först säga, att det
kanske alltför ofta blir sagt, att en åtgärd
skall vara tillfällig, ehuru det
redan då den införes är klart, att den
kommer att få en längre giltighetstid.

När diskussionen fördes förra gången
vi hade investeringsavgiften uppe till
behandling, uttryckte åtminstone jag
den meningen, att man borde vara försiktig
när det gäller att ange en viss tid,
under vilken den kommer att gälla, och
att det kunde finnas skäl att räkna med

att giltighetstiden skulle kunna utsträckas
även till 1956.

Som det sagts tidigare är kanske investeringsavgiften
inte ett lämpligt instrument
att användas under en lång
följd av år. Den mister sin effekt, om
den skall betraktas såsom något bestående.
Men jag tror ändå man måste
ha klart för sig att det kan bli nödvändigt
med andra åtgärder för att styra
den ekonomiska utvecklingen. Man bör
därför inte alltför bestämt och kategoriskt
säga, att ingenting annat kommer
att sättas i stället, när investeringsavgiften
enligt nu föreliggande förslag
efter år 1956 bortfaller.

Det har till det utskottsutlåtande som
nu föreligger fogats en hel rad reservationer,
reservationer som gäller undantag
från investeringsavgiftens tilllämpning.
Under icke mindre än sju
punkter har reservanterna framfört delinvändningar
mot det som har föreslagits.
Dessa invändningar gäller att vissa
speciella områden skall undantagas eller
att speciella uppmjukningar skall
ske. Reservanterna har redan talat om
detta, och vi får väl uppleva att också
motionärerna kommer att tala för att
speciella undantag skall ske.

Jag skulle för min del beträffande
dessa delar av reservationerna bara vilja
säga, att om vi utan större olägenheter
kunnat tillämpa investeringsavgiften
över hela fältet 1955, finns det då anledning
tro att olägenheterna skulle bli
större under 1956 för de områden som
här dragits upp? Jag har inte någon
som helst anledning tro att det skulle
bli besvärligare för jordbruket med investeringsavgift
1956 än vad det varit
under 1955, och det har inte framförts
några praktiska skäl eller några hänvisningar
till olägenheter som skulle
motivera, att man på denna speciella
punkt skall göra undantag.

Likadant är det när det gäller alla de
andra undantag, som här är föreslagna.
Skall det vara en avgift av detta slag,
måste en av de första förutsättningarna

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om invesleringsavgift för år

för att det skall bli något så när rättvisa
verkningar vara, att den får en generell
innebörd. Det kan inte vara rimligt
att man börjar plocka bort än det
ena, än det andra området. Ytterst blir
det bara den följden, att näringslivet
får en ojämn belastning. En del av näringslivet
blir befriad från investeringsavgift,
andra delar däremot icke, och
de rubbningar som då inträder måste
medföra större besvärligheter än om investeringsavgiften
får gälla över hela
fältet.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Bara ett enda kort ord.

Herr Henriksson började sitt anförande
med att åberopa vad jag sagt i mitt
tidigare yttrande rörande bland annat
vissa löntagares inställning till investeringarna.
Jag citerade där en ledare i
tidningen Lantarbetaren.

Herr Henriksson sade, att det viktigaste
för löntagarna är att vi får en
stabilisering i vår ekonomi. Ja, på den
punkten är vi nog alla ense. Det är inte
om målet vi tvistar, huruvida vi skall
stabilisera vår ekonomi eller ej — det
vill vi alla — utan vad vi tvistar om är
medlen som leder fram till detta mål.
När man som ett medel att uppnå stabilisering
vill behålla investeringsavgiften,
säger vi från oppositionens sida,
att detta inte leder till målet, eftersom
den stora massan av människor icke betraktar
investeringsavgiften som en
temporär utan som en permanent åtgärd,
som påverkar investeringarna i
kostnadsfördyrande riktning och följaktligen
ej då leder till ekonomisk stabilitet.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara konstatera
att det inte är på det sättet, att den
stora massan betraktar de här sakerna

195G m. m.

så som herr Nilsson i Svalöv gör, utan
den ser dem på det sätt som utskottet
och därmed jag betraktar dem.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! När kreditfrågan diskuterades
här i går, konstaterades ju.
att en del företag kan ha det bra, medan
andra har det besvärligt. Bland de sistnämnda
får vi väl säga, att den mindre
fraktfarten står i en särställning. Detta
har ju inte börjat i år eller i fjol. Redan
1953 lät ju dåvarande handelsministern
tillsätta en utredning, som skulle utreda
frågan om åtgärder till stöd för den
mindre och medelstora skeppsfarten.
Den utredningen var ju färdig i december
1954. Det finns en hel del att läsa
i denna utrednings betänkande vad beträffar
hjälpen till den mindre och medelstora
sjöfarten.

När vi i våras motionerade om att
fiskebåtar och mindre fraktfartyg skulle
fritas från investeringsavgift, var det
med tanke på de svårigheter, som dessa
båda näringar har. Vi konstaterar med
tacksamhet, att i den kungl. proposf
tionen är fiskebåtar upp till 100 toi
fritagna från investeringsavgift. Detta
har väckt stor tillfredsställelse i våra
fiskelägen såväl som hos våra mindre
varv. Tyvärr är det emellertid så, att
den mindre fraktfarten inte kommit
med på samma gång. Vi kan därför förstå,
att besvikelsen hos dessa småfraktare
blev ganska stor. De har nämligen
år efter år fått det allt sämre.

Fraktfarten har ju så att säga vuxit
samman med fisket. Det ena har gått in
i det andra. Tidvis har man varit på
fiske och tidvis på fraktfart, men det
har utkristalliserat sig så, att det nu är
hela samhällen som är helt beroende av
dessa småfraktare. Det är ju inte fråga
om några slags storföretag, utan det är
kanske bara ett par tre stycken enskilda
personer som tillsammans äger dessa
småbåtar.

Utredningen har konstaterat en hel
del. Bland annat har det sagts, att an -

Onsdagen den 14 december 1955 fm. Nr 31 93

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

ledningen till att det är så bedrövligt
ställt för den svenska småfraktfarten
är, att båtarna är för gamla. Utredningen
har påpekat, att när en båt blir
över 20 år, börjar den bli oekonomisk,
och då blir fraktfarten inte så lönande
längre. Enligt uppgifter från kommerskollegium
är 12 procent av de svenska
fraktfartygen under 300 ton mindre än
30 år gamla. 50 procent är mellan 30
och 50 år och resten, 38 procent, är
över 50 år gamla. Man kan ju därav
förstå, hur det är ställt på detta område
med hänsyn till fartygens ålder.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om en annan sak, nämligen i fråga om
moderniseringen av dessa fraktfartyg.
Största delen av våra fraktfartyg är
byggda för segling. De är träfartyg och
byggda för att kunna drivas fram med
segel, under senare år med hjälpmotor.
Det medför, att de inte kan moderniseras
i den utsträckning som vore önskvärt.
De har t. ex. små luckor, vilket
försvårar lossning och lastning, då
däremot de moderna fartygen är så
konstruerade, att man kan öppna luctor
längs däcken vilket underlättar vid
lossning och lastning och betyder en
hel del kostnadsbesparingar för befraktarna.
Att åstadkomma motsvarande på
träfartygen är omöjligt på grund av
däcksbjälkarna, som håller samman
fartyget.

Man måste naturligtvis tycka att det
är underligt, att tyskar och holländare
kunnat bygga sitt småtonnage med fullt
moderna fartyg, då det ju gäller länder,
som varit i krig och varit ockuperade,
medan vi ju levat under relativt lugna
förhållanden och även haft högkonjunktur.
Trots detta har våra fraktfartyg
förfallit. Det är klart att dessa småföretagare
tänkte, att när kriget var
slut, skulle det väl bli billigare. Men
därvidlag har det ju blivit en besvikelse.
Det enda som fallit är egentligen
kronans köpkraft. Allting annat bär ju
gått upp.

Hur mycket det utländska småtonna -

get trängt ut det svenska framgår av en
statistik från kommerskollegium, som
också är intagen i utredningen. Där talas
det om att 1952 var det 25 000 klareringar
av båtar under 300 ton här i
Sverige och att av dessa cirka 30 procent
var svenska, resten var utländska,
huvudsakligen från Västtyskland men
även en del från Holland. Om vi ser på
tonnaget på 200 ton, vilket vi kan säga
är det som det mest rör sig om vid våra
kuster, finner vi, att det var cirka
12 000 klareringar och att av dessa 24,4
procent var svenska och 75,6 procent
utländska. Då förstår vi i vilken utsträckning,
som detta moderna utländska
tonnage trängt ut våra svenska
fraktfartyg.

Vidare vill jag framhålla en annan
sak i fråga om dessa fraktare. De har
många gånger svårt att få frakter, beroende
på svårigheter som jag här har
nämnt, och därför har de legat på islandsfiske.
1954 var det ett sjuttiotal
som höll på med islandsfiske, men i år
var det inte mer än cirka 40. Nedgången
har sina förklarliga orsaker. Det är
ju mycket besvärligt att få folk till detta
fiske i Nordatlanten. Att de sålunda försöker
ge sig ut på andra områden visar
ju hur svårt det är för dem att få
frakter här.

Samma är förhållandet med dem, som
fraktar sill på norska västkusten. Som
jag nämnde i våras, brukar det ligga
ett flertal fartyg där och frakta sill under
pågående fiske. De gör vad de kan
för att klara sig och för att kunna fortsätta
med denna sin näring.

Det tonnage, som behövs för denna
näring, är emellertid mycket dyrt att
bygga, och på grund av kreditrestriktionerna
är det oerhört svårt att uppbringa
det behövliga kapitalet. Det kostar
för närvarande mellan 2 500 och
3 000 kronor per ton att bygga dessa
båtar. Ett fartyg på 200 ton kostar därför
mellan 500 000 och 550 000 kronor.
Det rör sig sålunda om mycket stora
summor. Skall det sedan läggas en in -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

vesteringsavgift på största delen av denna
summa, så förstår vi att svårigheterna
blir oerhörda.

Den utredning som företagits i detta
ärende har också konstaterat att det
behövs mycket pengar för att modernisera
och nybygga denna fraktflotta. Det
rör sig om 15—25 miljoner kronor om
året, vilket ju är stora summor. I våras
fattade riksdagen som bekant här beslut
om att två miljoner kronor skulle ställas
till förfogande för lån till den mindre
och medelstora fraktfarten. I en
motion i denna kammare med herr Edberg
som huvudmotionär hade man begärt
åtta miljoner kronor för ändamålet,
men endast två miljoner beviljades
som sagt, och det är en mycket liten
hjälp i dagens situation, där man har
ett så oerhört stort behov av pengar.
Över huvud taget har mycket litet av
det, som utredningen har föreslagit, blivit
genomfört.

Vidare vågar jag påstå att vi här rör
oss med vitala problem för en hel del
samhällen, inte bara på västkusten
utan runt hela Sveriges kust. Vad beträffar
samhällena på västkusten kan
jag tala av egen erfarenhet. I stora samhällen
där, som förut har varit fiskelägen,
finns nu knappast en enda fiskebåt.
Där har man helt övergått till fraktfarten.
I sammanhanget kan t. ex. nämnas
de samhällen, som angivits i vår
motion, nämligen Hamburgsund och
Skärhamn. Där sysslar man nu uteslu*ande
med fraktfart. Det finns faktiskt
ingen annan näring att ägna sig åt.
För att belysa läget för dessa samhällen
vill jag återge ett yttrande av landshövding
Nyström. När han öppnade
landstinget, talade han bl. a. om skärgårdens
och landsbygdens avfolkning
och använde då så starka ord som: »Det
brinner i knutarna. Något måste göras!»
Så allvarligt är det. Det är därför helt
naturligt att vi med stor oro ser på utsikterna
för den uråldriga fraktfartsnäringen.
Skall den tvingas tillbaka undan
för undan, och skall inkomsterna

av densamma alltmera gå över i utländska
händer?

Herr Adolv Olsson, bevillningsutskottets
ärade ordförande, sade för någon
vecka sedan, när vi diskuterade fruktodlingen,
att vi skall försöka skydda
svenskt näringsliv, och det bör vi också
göra i detta fall. Det skall vi tänka på
här i dag. Här begärs inte vare sig lån
eller bidrag i någon form endast att få
slippa ytterligare pålagor utöver de besvärligheter
som redan finns, och det
tyckes mig vara en mycket rimlig begäran.
Jag tror också att riksdagen
utan stora betänkligheter kan bifalla
förslaget i den väckta motionen, ty det
är en motion som går över alla partigränser.

Herr talman! Jag vill sluta med att
föreslå att till 5 §, femte stycket i förslaget
till förordning om investeringsavgift
för år 1956 göres ett tillägg av
följande lydelse:

»Ej heller skall investeringsavgift utgå
vid investering i fraktfartyg med
bruttodräktighet understigande 300 registerton.
»

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Jämfört med den debatt
och de tidningsskriverier, som förekom
i februari i år, när förordningen om
investeringsavgiften och bilaccisen genomfördes,
tycker jag att denna debatt
varit som en sommarvind. Måhända beror
detta på att man i det allmänna ekonomiska
läge, vari vi nu befinner oss,
har resignerat något. Regeringen har
motiverat propositionen i det föreliggande
ärendet på ett sätt, som gör att
om man läser motiveringen får man nog
anledning att ta sig en funderare över
om vi skall ta bort den ena eller den
andra åtgärden, som genomfördes i akt
och mening att hjälpa oss att bevara
penningvärdet.

Under året har vi upplevt hurusom
en inkomstökning av betydande mått
ägt rum. Det går inte att komma ifrån
det faktum att vi genom denna kunnat

Onsdagen den 14 december 1955 fm. Nr 31 95

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

öka konsumtionen. De ökade lönerna
har tagit sig olika uttryck. Det mest
markanta av dessa torde vara på ett
område, nämligen att svenskarna tycks
ha gripits av en särskild kärlek till
automobilen. Det är alldeles självklart
att varje människa som har möjlighet
därtill önskar sig ett motorfordon med
den glädje och nytta ett sådant kan föra
med sig. Med hänsyn härtill är det förståeligt
att vi fått ett så markant utslag
på detta område trots bilaccisen.
Visserligen kan man göra anmärkning
emot både det ena och det andra, men
att hindra folk att köpa vad de vill för
sina pengar det kan man inte göra. Det
är ett legitimt behov som fylls när vederbörande
köper sig en bil. Vad är det
emellertid som gjort det möjligt att vi i
år kunnat konstatera en större bilimport
och flera bilaffärer jämfört med
produktionsåret 1954? Jo, det beror i
första hand på löneökningarna och i
andra hand på prissänkningarna på
olika bilar. Båda dessa faktorer har
gjort att bilaccisen inte fått den verkan,
som den eljest skulle ha fått. Resonemanget
mot accis även på begagnade
bilar förstår jag. Man menar att
när en bilägare inom landet byter bort
sin bil bör någon accis inte förekomma.
För egen del har jag hela tiden, även
förra gången när frågan var före, hävdat
att det är just på de begagnade bilarna
som bilaccisen i år haft den
största inverkan. Jag har noga följt
med denna fråga. Så sent som i måndags
hade jag ett samtal med en bilförsäljare,
som då frågade mig om vi i
riksdagen var beredda att genomföra
bilaccisen även för 1956. Jag svarade
att utskottets betänkande redan låg på
riksdagens bord och att det säkerligen
skulle komma att bifallas. Jag ställde
en motfråga, nämligen vad han ansåg
om accisen på de nya bilarna jämfört
med accisen på de gamla. Svaret blev
att när det uppträder en spekulant på
en ny bil hesiterar han inte så mycket
inför accisen, men när det kommer

människor som vill byta bort en begagnad
bil och får veta vad de får för den
gamla och vad den nya bilen kostar och
att därtill skall läggas accisen, kommer
försäljningen i ett så ofördelaktigt läge
att, såsom min sagesman nämnde, få sådana
affärer kunnat göras i år. Däremot
har försäljningen av nya bilar inte bara
varit normal utan t. o. m. överträffat
fjolårets. Denne man är inte ensam om
den erfarenheten. Jag har anfört detta
som exempel på att vi, som hållit på att
det skulle vara accis även på begagnade
bilar, fått rätt. Meningen var ju också
den att vi skulle försöka stävja bilköpen.

Vidare har här sagts, att det skulle
vara önskvärt att jordbruket kunde undantagas
från investeringsavgiften. Ja,
visst vore det önskvärt att kunna avföra
båda dessa här debatterade saker
från dagordningen. Men rent principiellt,
om vi skall ha en inflationsbekämpande
åtgärd, har jag svårt att följa
med i tankegången att vi skall ta bort
en så stor grupp som jordbruket från
investeringsavgiften.

Jag skulle till tröst för dem som menar
att de inte får sin bön uppfylld i
detta avseende vilja erinra om den attack,
som sattes in i somras i fråga om
massavedsexporten. Om de herrar som
gick i spetsen för denna fått sin vilja
igenom skulle de kommit att göra något
som säkerligen skulle kommit att
kosta det svenska jordbruket och det
svenska skogsbruket åtskilligt mera än
vad investeringsavgiften gör. Frågan
har belysts ur olika synpunkter, och
det är kanske inte lämpligt att uppta
tiden med att mera i detalj gå igenom
hela förslaget. Jag har varit med vid utskottsbehandlingen,
och jag har därvid
inte kunnat ta någon annan ställning än
utskottet. Därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Det var herr Kristens -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

son i Osby som uppkallade mig. Han
var vänlig att citera ur mitt anförande
i remissdebatten den 2 november, där
jag sade att jag hyste den meningen i
våras och hyste den fortfarande, att de
gamla bilarna skulle vara undantagna.
Jag talade i anförandet också om behandlingen
av investeringsskatten och
bilaccisen och citerade ett tidigare uttalande
av mig själv, där jag sagt, att
om vi skall genomföra dessa åtgärder,
så skall de vara av kort varaktighet. Det
är precis de synpunkter som understrukits
i denna debatt, och jag kan naturligtvis
säga som herr Olsson i Gävle,
att i en given situation får man försöka
handla efter lägets krav.

Jag tillät mig i debatten den 2 november
att fortsätta mitt resonemang —
vilket inte framgick av herr Kristenssons
citat — genom att påpeka, att jag
fann andra lättnader mera väsentliga.
Jag tänkte då på kreditrestriktionerna
och den höga räntan och sade, att det
kan inte bestridas, att de hårda kreditrestriktionerna
och den höga räntan är
en svår belastning särskilt för jordbruket
och för småföretagarna, vilka kreditsvårigheterna
gjort mycken skada.
De som sitter sämst ekonomiskt till får
den största känningen av åtgärderna.
Jag framhöll också att kreditsituationen
för jordbrukets del håller på att bli
fullständigt ohållbar.

Nu, herr talman, då vi står i ett läge,
där vi gör allt för att bevara penningvärdet
men samtidigt hoppas att snart
kunna lätta på kreditrestriktionerna och
sänka räntan, tycker jag för min del att
vi av de två onda tingen får välja det
minst onda. Detta underströks kraftigt
i gårdagens debatt om kreditsvårigheterna
av bl. a. herr Rubbestad. I denna
del instämmer jag helt med Rubbestad.

Jag vill också passa på att säga några
ord med anledning av en av reservationerna
till betänkandet. Kammaren torde
erinra sig förra onsdagens debatt om
den reservation till jordbruksutskottets
utlåtande, som avgivits av herrar Tjäll -

gren och Sigfrid Larsson samt mig
själv. Man kritiserade själva tekniken,
och herr Gustafson i Dädesjö sade, att
det var ingen reservation — det var en
motion. Herr Svensson i Ljungskile var
den hårdaste kritikern och sade, att
det var en kommentar och att ingen
hederlig och intellektuellt redbar människa
kunde uppträda som vi gjort.
Herr Haeggblom gjorde också gällande
att tekniken i reservationen var oriktig
och anmärkte på, att vi på flera ställen
använt formuleringar med »vi» och
»oss».

Jag tillät mig framhålla, att jag
tyckte att vår reservation var mycket
förnämlig — kanske så förnämlig, att
ingen lika bra reservation någonsin
presenterats från jordbruksutskottet.
Jag uppmanade också kritikerna att
läsa riksdagstryck för att se, hur en
reservation skall ställas upp. Jag trodde
dock inte att jag skulle bli bönhörd så
snart som jag blivit, men det finns inga
möjligheter att komma fram till något
annat än att själva tekniken i den reservation
av bl. a. herrar Sjölin och
Nilsson i Svalöv, som jag syftar på, är
densamma som i vår reservation till
jordbruksutskottets utlåtande. Jag vet
ju inte om herrarna lärt av oss och faktiskt
byggt sin reservation på detta. Det
förekommer vi-formuleringar på inte
mindre än ett tiotal ställen i herr Spetz’
m. fl. reservation. Jag vill inte kritisera
tekniken i reservationen, ty den är helt
säkert riktig, men när man skjuter med
så grova kanoner den ena veckan, så
skall man inte använda samma teknik
som den man kritiserat den andra veckan.
Det påminner mig om talesättet
att om jag super så är det rätt, men om
andra super så är det fel.

Herr talman! Jag har bara velat lämna
denna kommentar.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det citat som jag gjor -

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

de ur herr Petterssons i Dahl anförande
under höstens remissdebatt gällde
uttalandet, att de begagnade bilarna bör
vara undantagna. Herr Pettersson i Dahl
väckte en motion med det syftet i början
av året. Jag skulle tro att herr Pettersson
i Dahl och jag har samma uppfattning,
nämligen att avgiften på begagnade
bilar drabbar den mindre bärkraftiga
delen av köparna och att bilaccisen
bidrar till att hålla gamla vagnar
kvar i trafik även när de borde utrangeras.

Men det är viktigt, herr Pettersson i
Dahl, att inte bara ha en riktig uppfattning
utan att också ge uttryck åt
den vid omröstningen. Vi har nu liksom
i februari ett andrahandsyrkande,
som går ut på att undantaga begagnade
fordon.

Herr Pettersson i Dahl talade om
diskussionen i februari. Då var det
många som menade att investeringsavgiften
var en ersättning för kreditåtstramningen
och räntehöjningen. Sedan
dess har vi ju fått denna förändrade
penningpolitik med kreditåtstramning.
Spelar det inte någon roll vid bedömningen? Får

jag citera ytterligare några ord
från ett tidigare tillfälle, skulle jag
vilja erinra om vad herr Pettersson i
Dahl sade i januari månad under remissdebatten
— det gällde även då investeringsavgiften:
»De föreslagna åtgärderna
är avsedda att gälla endast
under 1955.» Under debatten i februari
här var det en tröst för bondeförbundet
att avgifterna skulle gälla endast
under 1955, och statsrådet Norup gjorde
dessutom ett tydligt uttalande om
den saken. Jag tycker nog att när man
funnit tröst i detta i februari, så borde
man nu i varje fall kunna sträcka sig
så långt att man sökte medverka till att
dagens beslut skall innefatta en tidsbegränsning.
Jag skulle vilja fråga herr
Pettersson, vilken förlängd giltighetstid
han anser bör gälla för dessa avgifter.

7 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:

Jag förstår att herr Pettersson i Dahl
skall vara smärtsamt berörd av den
nedgörande men rättvisa kritik, som
hans jordbruksreservation utsatts för,
men vad jag inte förstår är hur han kan
jämföra den med den nu aktuella reservationen.
Jag skulle vilja be honom
vara vänlig att precisera de anmärkningar,
som han kan framställa mot vår
reservation ur formella synpunkter.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Jag har inte anmärkt på reservationen
ur formella synpunkter, herr Sjölin.
Jag har bara sagt att vi blev hårt
angripna för vår reservation. Er är
tekniskt uppbyggd på precis samma
sätt som vår. Herr Sjölin har tydligen
inte hört på vad jag sade. Jag har som
sagt inte anmärkt på reservationens
uppbyggnad.

Herr Kristensson i Osby erinrade om
min uppfattning tidigare beträffande
de begagnade bilarna. Jag nämnde i debatten
den 2 november att uppmjukningen
för deras vidkommande är tacknämlig,
ty om man gör upp en affär
inom tre veckor slipper man bilaccisen.

Beträffande ändringen av den ekonomiska
politiken erinrar sig kanske
herr Kristensson att han själv hade all
möda i världen att i början på detta år
försäkra, att det inte alls fanns någon
fara för inflation och att läget var stabilt.
Har herr Kristensson glömt detta
kanske? Jag har inte varit någon vän
av högräntepolitiken, det har jag deklarerat
även i dag. Jag hoppas verkligen
att finansministern — om jag får
adressera mig till honom, eftersom han
är närvarande i kammaren — försöker
ordna så att vi så snart som möjligt
kan gå tillbaka till lågräntepolitiken
och lätta på kreditrestriktionerna för
småföretagare, av vilka jordbrukarna är
en integrerande del.

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om invesleringsavgift för år 1956 m. m.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

I mitt uttalande i februari angående
konjunkturläget yttrade jag, herr Pettersson
i Dahl: »Vi har en högkonjunktur
med vissa inflationstendenser.» Vad
jag då vände mig emot var att man
skulle tillgripa så drastiska åtgärder
som de vi nu diskuterar och som jag
anser innebära ett större våld än nöden
kräver.

När herr Pettersson fortfarande har
den uppfattningen, att begagnade bilar
egentligen borde undantagas från accis
men nöjer sig med den lilla uppmjukning,
som föreslås i propositionen på
denna punkt, måste jag säga, att herr
Pettersson i Dahl är belåten med bra
litet.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag uppkallas av herr
Kristenssons ständiga vädjan att man
skall begränsa denna författning till
utgången av 1956. Herr Kristensson bör
inte sväva i okunnighet om att författningen
gäller till utgången av 1956 och
då försvinner, därest inte riksdagen fattar
något annat beslut.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr Kristensson i Osby säger att
jag är belåten med bra litet. Jag har
försökt deklarera att av två onda ting
bör man även härvidlag välja det minst
onda. Om vi beslutar att denna investeringsavgift
skall gälla litet längre än vi
tidigare avsett och därmed kan lätta på
ränteläget, anser jag att detta kan vara
alt föredraga.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:

Jag vill till herr Pettersson i Dahl
säga, att det ändå är en väsentlig skillnad
mellan jordbruksreservationen och
nu föreliggande reservation. Den förra
yrkade bifall dels till motionen och
dels till utskottets hemställan, två förslag
som stod i strid mot varandra. Här

förekommer i alla fall ett klart yrkande,
som går emot utskottets förslag.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Redan när vårriksdagen
behandlade denna fråga motsatte
vi oss detta förslag med hänsyn till de
motiv som framfördes. Vi motsatte oss
förslaget också därför att det hårdast
drabbat mindre inkomsttagare, jordbrukare
och hantverkare. De synpunkter,
som då framfördes av vårt partis talesman,
vill jag hänvisa till, men jag vill
dessutom anföra något om bilaccisen.

Enligt propositionen har bilköpen visat
en fortsatt ökning. De mindre inkomsttagarna
söker också att skaffa sig
bilar i större utsträckning. För dessa
blir denna bilaccis en stor belastning.
Visserligen kan man anföra att de ej
behöver köpa sig bilar. Men som det
nu har utvecklat sig på arbetsmarknaden
och bostadsmarknaden, är en bil
för de flesta ett trängande behov för
att hinna på rimlig tid komma fram och
tillbaka till sitt arbete. På landsbygden,
där arbetsmöjligheterna är mycket små,
måste befolkningen ofta söka sig till
städer och tätorter för att få arbete.
Resor med tåg och buss är mycket dyra,
och många orter saknar tidsenlig förbindelse.
Rostäder finns på många håll
ej att uppbringa, varför många som bor
på landsbygden är så illa tvungna att
bo långt från sin arbetsplats. Liknande
förhållanden har vi ju också i storstäderna.

Ingen kan väl påstå att dessa människor
har bil bara för nöjesåkning. De
har skaffat sig bilen för sin utkomsts
skull. Nu får dessa inkomsttagare, i anledning
av bilaccisen, betala 7—800
kronor mer för sin bil.

Denna bilaccis, vars verkningar i
princip har samma karaktär som de
flesta indirekta skatter, anser vi ej skall
få fortsätta att gälla. Vi har i vår motion
nr 708 i andra kammaren yrkat
avslag på propositionen nr 205.

Med hänvisning till vad jag här fram -

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

fört och vad som tidigare anförts av
vårt partis talesmän i denna fråga ber
jag få yrka bifall till motionen nr 708
i andra kammaren.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att ett förslag av denna innebörd utlöser
önskemål från många olika yrkesgrupper
om befrielse från de pålagor
som man anser förslaget innebära för
respektive näringar och att dessa önskemål
samordnas till en gemensam allmän
kritik av förslaget om investeringsavgift
som princip betraktat. Jag avsäger
mig all gemenskap med denna allmänt
kritiska hållning, men då jag i alla fall
har anslutit mig till en motion om att
fraktfartyg understigande 300 ton skall
befrias från investeringsavgift, har jag
gjort detta inte bara av hänsyn till en
yrkesgren utan också med tanke på den
stora betydelse som just fraktfarten har
för en hel landsända.

I Bohuslän är nämligen befolkningen
i motsats till befolkningen i andra
landsdelar samlad till kusttrakterna. På
de yttersta uddarna finner man de
flesta tätorterna. Befolkningen där har
av ålder livnärt sig på fiske. Fisket har
haft en mycket svår kamp att kämpa.
Detta har återverkat på befolkningstalet
i samhällena, som har gått tillbaka
i stor utsträckning. Detta har bidragit
till de ekonomiska svårigheterna.
För ett par år sedan gav detta riksdagen
anledning att låta företa en utredning
om näringslivet i Bohuslän.

Av dessa samhällen är det några som
genom att befolkningen har övergått till
att leva på den mindre fraktfarten har
kunnat hålla sin ställning och till och
med i viss utsträckning expanderat. De
i motionen omnämnda samhällena
Skärhamn och Hamburgsund kommer
därvid i första ledet. Den näring som
man inom dessa samhällen har lyckats
bygga upp har fått en ingalunda föraktlig
omfattning och återverkar i
många hänseenden på hela landsän -

dans näringsliv, inte minst genom att
den ger sysselsättning åt småvarven.
Den har startat en kedjereaktion över
hela linjen, och det måste få mycket
dystra återverkningar om denna tryckes
tillbaka. Förutom genom den utredning
som jag nämnde har riksdagen
beaktat den mindre sjöfartens svårigheter
genom att lämna visst stöd. Man
tycker att det är litet på tok om man
med ena handen tar vad man ger med
den andra.

I motionen har vi erinrat även om
en annan synpunkt, nämligen om den
mindre sjöfartens betydelse för beredskapen.
Den utredning, som sysslat med
frågan om stöd åt den mindre och medelstora
sjöfarten och som i början av
detta år avlämnade sitt betänkande, har
sagt några beaktansvärda ord just om
de mindre fartygens betydelse ur denna
synpunkt. Detta uttalande har visserligen
citerats i motionen, men det skadar
nog inte att återge det även här.
Utredningen säger: »Ur beredskapssynpunkt
inger redan det mindre och medelstora
tonnagets nuvarande storlek
och ålder allvarliga betänkligheter. En
ytterligare försämring i dessa avseenden
skulle medföra en lucka i vår militära
och ekonomiska försvarsberedskap,
som kan få ödesdigra följder.»

Detta omdöme har alltså fällts av en
statlig utredning och det borde då vara
riksdagen angeläget att ge det ur statsmakternas
synpunkter blygsamma —
det vågar jag säga — stöd till upprustningen
av det mindre tonnaget som det
här är fråga om.

Jag vill sluta med att säga att jag tar
bestämt avstånd från den reservation
som vill befria alla investeringar i fartyg
från investeringsavgift. Jag ber att
få instämma i det yrkande som herr Johansson
i öckerö framställt om att det
till § 5 skall fogas en bestämmelse som
befriar fartyg under 300 ton från investeringsavgift.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Göteborg (s).

100 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att säga någonting i den sakfråga som
här diskuteras — den har nog blivit
tillräckligt uppmärksammad under den
tid den varit aktuell. Det som uppkallade
mig var, när herr Nilsson i Svalöv
trodde sig finna ett underlag för sin
uppfattning inte bara inom de kretsar
han själv företräder, utan även inom
arbetarrörelsen. Han citerade i detta
syfte en passus ur eu ledare i tidskriften
Lantarbetaren.

Jag tror inte att man av uttalandena
i denna ledare kan dra de slutsatser
som herr Nilsson gjorde. Efter det att
det där lämnats en redogörelse för de
diskussioner, som förts på en konferens,
anordnad av det socialdemokratiska
partiet och Landsorganisationen
och benämnd »Tekniken och morgondagens
samhälle», slutar ledarskribenten
med följande: »Frågan är dock om
inte åtskilliga skulle vara beredda att
avstå något mera än vad som nu sker
av dagens möjligheter om de därmed
visste sig kunna medverka till att under
den närmaste framtiden skapa ökade
förutsättningar för en snabbare produktionsökning.
Enligt nationalekonomerna
konsumerar vi nu 70 procent av
den gemensamma ''kakan’. Till investeringar
återstår därför 30 procent. Detta
är redan en så pass hög siffra att vi
ligger bland de länder som investerar
mest i förhållande till nationalprodukten.
»

Jag kan inte förstå, hur herr Nilsson
i Svalöv i detta kan finna något belägg
för att''ledarskribenten i Lantarbetaren
skulle vara beredd att instämma i den
uppfattningen, att investeringsavgiften
eller bilaccisen bör slopas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det var egentligen ett
uttalande av bevillningsutskottets ordförande
som uppfordrade mig. Han

tycktes anse att utvecklingen icke hade
besannat de uttalanden som gjorts beträffande
investeringsavgiftens verkningar
på det ekonomiska livet och svårigheten
att styra eu konjunktur med
hjälp av bland annat en sådan punktskatt
som investeringsavgift och bilaccis.

Jag förstår mer än väl bevillningsutskottets
ordförande, när han säger
att utskottet »alltid varit välvilligt mot
Kungl. Maj :t, hur det än sett ut». Det
här föreliggande utskottsutlåtandet förefaller
även att vara mer besjälat av
välvillighet mot Kungl. Maj:t än av sakligt
hänsynstagande till den fråga det
gäller. För egen del har jag kvar den
uppfattningen, att man inte med hjälp
av sådana här punktskatter kan styra
en konjunktur utan att det får ganska
allvarliga återverkningar på det ekonomiska
livet.

Det är också en rätt underlig politik
som i detta sammanhang kommer till
uttryck även från utskottets sida. Man
säger sig vilja begränsa köpkraften i
olika avseenden, men samtidigt har man
förutskickat att det under nästa år skall
ske en skattesänkning på 500 miljoner
kronor eller däromkring. Jag frågar
mig: Är det rimligt att man bevarar
punktskatterna men vidtar en skattesänkning
av sådan omfattning?

Kommer inte en sådan skattesänkning
att påverka konjunkturen, och är inte
den frilagda köpkraften farlig från inflationssynpunkt?
För egen del vill jag
ge till känna, att jag beträffande skatterna
har den uppfattningen — jag har
förut givit uttryck för det — att vi
måste försöka finna en direkt statlig
skatteform som kan anpassas efter konjunkturen.
Eftersom den statliga skatten
är avpassad efter bärkraften, skulle vi
kunna göra detta.

Jag vill även ge uttryck åt den uppfattningen,
att innan en skattesänkning
nästa år vidtas bör man allvarligt överväga
om inte hjälpen till barnfamiljerna,
till pensionärerna och till en veten -

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

101

Förordning om investeringsavgiff för år 1956 m. m.

skaplig upprustning måste sättas in.
Ärade kammarledamöter! Tekniken har
kastats framåt tjugo eller trettio år före
en normal utveckling tack vare de båda
världskrigen medan däremot den humanistiska
kunskapen i detta land, den
mänskliga fostran att utnyttja de tekniska
medlen kommit efter. Därför vill
jag vädja till statsrådet och till bevillningsutskottets
ärade ledamöter att först
tillgodose de olika krav som framförts
från dessa områden innan man binder
sig vid en proposition om skattesänkning.
Inte minst bör man tänka på den
vetenskapliga upprustningen i vårt land.

När utskottets ärade ordförande sedan
talar om en tävlan i popularitet i
dessa frågor, vill jag säga, att det inte
alls är det frågan gäller. Frågan gäller
i stället att skänka det svenska näringslivet
det lugn det behöver. Om bevillningsutskottet
anser att vi nu skall göra
om investeringsavgiften till en investeringsskatt
och över huvud taget göra
den generell, så är det lämpligt att säga
ifrån. Men syftet med investeringsavgiften
— ett syfte som bland annat herr
Olsson i Gävle vid olika tillfällen angett
— nämligen att tillfälligt styra en
konjunktur, bär i och med denna förändring
gått förlorat.

Jag kommer, herr talman, givetvis
icke att rösta för utskottets förslag. Jag
har velat ge till känna att jag vidhåller
min uppfattning, att vi bör finna andra
medel för att styra konjunkturen i detta
land.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag beklagar att det var
jag som föranledde herr Lundberg att
ta upp en debatt om dessa problem. Sådan
risk får man emellertid alltid ta.

I onsdags var herr Lundberg beredd
att kasta ut herr Kristensson ur bevill -

ningsutskottet. I dag skall jag tydligen
dela hans öde. Detta må vara hänt, men
herr Lundberg får åtminstone vänta tills
han når den majoritet som möjliggör
denna utkastningsprocedur. Till dess
kanske både herr Kristensson och jag
kan ta det tämligen lugnt.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles självklart
att jag mer än väl inser svårigheten
i vad gäller att kasta ut ordföranden
från bevillningsutskottet. Jag vill
dock samtidigt tillägga en sak. När man
kysser och slår ihjäl med samma varma
själ som herr Olsson gjort i olika sammanhang
beträffande skatterna —
punktskatter och dylikt — så får man
finna sig i reaktion från olika håll inför
de olika känslostämningar som kommer
till uttryck vid resonemang om
ekonomiska ting. Sett ur ekonomisk
synvinkel reagerar jag för detta, och
jag tycker verkligen att herr Olssons i
Gävle historieskrivning varit litet lättsinnig.
Hans lättsinne är kanske dock
av övergående natur; det varar väl inte
längre än tills vi får en annan proposition.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall inte diskutera
med herr Lundberg om kyssandet och
ihjälslåendet. Det sker i så fall med
samma varma själ som hos den historiska
figur som vi inte precis brukar
tala illa om i detta land.

Sedan vill jag säga till herr Lundberg,
att han får säga vad han vill om bevillningsutskottets
ledamöter, men jag ber
att få inlägga en bestämd protest när
han beskyller bevillningsutskottet för
att lättsinnigt handha de ärenden som
riksdagen remitterar till utskottet. Bevillningsutskottet
behandlar nämligen
sina ärenden med samma omsorg som
något av lagutskotten någonsin har
gjort.

102

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte det är
lämpligt, att herr Olsson i Gävle i detta
sammanhang försöker komma så långt
bort ifrån själva sakfrågan genom att
konstruera upp något i fråga om lättsinne.
Det har vid två olika tillfällen,
även från bevillningsutskottets ärade
ordförandes sida, sagts ifrån, att om
denna lagstiftning skall kunna verka,
måste den göras på kort sikt. Det måste
vara klart, att investeringsavgiften försvinner
efter en viss tid. Om man då
i stället ändrar avgiften till en skatt,
måste det i olika avseenden väcka betänkligheter.

Herr ST AXÄNG (h):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar, att departementschefen
i de ändringsförslag, som
beträffande fiskerinäringen gjorts i
årets proposition, gjort ett undantag för
fiskebåtar upp till 100 bruttoregisterton.
Det är dock att märka, att de skäl departementschefen
anfört för detta undantag
punkt för punkt skulle kunna
tillämpas på en annan kategori inom
vårt fartygsbestånd. De skäl, som avser
såväl nödvändigheten att få fram ett
bättre tonnage som osäkerheten i själva
näringen, gäller även beträffande det
mindre tonnaget inom vår fraktfart.

Detta tonnage är, som här förut framhållits,
ganska gammalt. Om den näringsgrenen
över huvud taget skall kunna
tävla i den hårda konkurrensen med
utlandet, måste tonnaget förnyas. Det
var också syftet med den lånefond, som
inrättats och som jag gärna vill beröra
med några få ord. Det kan inte vara
rimligt, att denna, som åsyftade att ge
den mindre sjöfarten medel att anskaffa
nya och bättre båtar, nu nästan inte
alls kommer de s. k. småfraktarna till
del. Därigenom blir den investeringsavgift
vi nu debatterar en hårdare belastning
för dessa än för andra. Det är
ju så, att om någon anlitar fiskerilåne -

fonden för att skaffa nytt tonnage inom
fiskerinäringen, blir det ingen investeringsavgift
på de medlen, vilket givetvis
innebär en viss lättnad. Enligt det nya
förslaget slipper fiskerinäringen även
i vissa fall över huvud taget att erlägga
investeringsavgift. Därigenom har man
enligt min uppfattning på ett riktigt sätt
tillgodosett ett krav, som jag många
gånger framfört här i riksdagen. Småfraktarna
däremot nödgas köpa begagnade
båtar, och genom att de inte kan
få lån ur sin lånefond kommer hela anskaffningsvärdet
att belastas med investeringsavgiften,
som alltså kommer
att drabba dem hårdare än andra.

Det är ett livsvillkor för denna näringsgren
att få förnya sitt tonnage.
Knappast någon annan näringsgren har
så hård konkurrens med utlandet som
denna. Dessutom har det gång på gång
framhållits från olika instanser, att den
har mycket stor betydelse ur beredskapssynpunkt.
Det har senast understrukits
i den utredning beträffande
den mindre skeppsfarten, som flera
gånger omnämnts här i debatten. Jag
skulle därför vilja vädja till kammaren
att bifalla det yrkande, som framställts
i motionen II: 698. Helst skulle jag se,
att man slapp investeringsavgiften över
huvud taget, men om den beslutas borde
man åtminstone kunna gå med på det
rimliga krav yrkandet i motionen avser.

Jag ber alltså, herr talman, att få instämma
i det yrkande om bifall till
motionen, som tidigare framställts av
herr Johansson i öckerö.

Häruti instämde herr Svensson i
Krokstorp (h).

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av 3 § i enlighet
med utskottets förslag dels ock
på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde likväl votering, i

Nr 31 103

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

anledning varav efter given varsel föl- likväl votering, i anledning varav efter
jande voteringsproposition upplästes given varsel följande voteringsproposioch
godkändes: tion upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkän- Den, som vill, att kammaren godkänner
3 § i bevillningsutskottets förelig- ner 1 och 2 §§ i föreliggande förslag
gande förslag till förordning om in- till förordning om investeringsavgift för
vesteringsavgift för år 1956, röstar år 1956, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets förslag i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 125 ja och 87 nej.

Kammaren hade alltså godkänt paragrafen
enligt utskottets förslag.

1 och 2 §§ föredrogos; och yttrade
därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen nr III av herr
Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till 1 och 2 §§ dels ock på godkännande,
i fråga om dessa paragrafer,
av den av herr Spetz m. fl. avgivna,
med III betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren beträffande
dessa paragrafer bifallit den av
herr Spetz m. fl. avgivna, med III betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 80 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag beträffande 1 och 2 §§.

4 §

Godkändes.

5 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag har tidigare under
debatten yrkat bifall till reservanternas
förslag om rederinäringens fritagande
från investeringsavgift, men jag skall
be att få avstå från att vidhålla det
yrkandet just nu, eftersom jag anser
det vara lönlöst att få igenom ett sådant
förslag under nuvarande förhållanden.
Jag skall be att i stället få yrka
bifall till det av herr Johansson i
öckerö under debatten gjorda förslaget.

104 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
att till femte paragrafen, femte stycket
följande tillägg göres: »Ej heller skall
investeringsavgift utgå vid investering
i fraktfartyg med bruttodräktighet understigande
300 registerton.»

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Beträffande de fyra
första styckena av paragrafen råder ju
inga delade meningar. Beträffande femte
stycket hemställer jag om bifall till
utskottets förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Vad gäller femte paragrafens
sjätte, sjunde och åttonde stycken
skall jag be att få yrka bifall till
reservationen nr III av herr Spetz m. fl.

Efter härmed slutad överläggning,
godkände kammaren till en början, på
därå framställd proposition, utskottets
förslag i fråga om första, andra, tredje
och fjärde styckena.

Beträffande femte stycket gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag dels ock
på godkännande av nämnda stycke i
den lydelse, som under överläggningen
föreslagits av herr Johansson i öckerö;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i öckerö begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
5 § femte stycket i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1956,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda stycke i den lydelse, som under
överläggningen föreslagits av herr
Johansson i öckerö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i öckerö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 98 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt femte
stycket i överensstämmelse med utskottets
förslag.

Beträffande det i reservationen III
av herr Spetz m. fl. framställda förslaget
om tillägg till paragrafen av ett nytt
sjätte stycke gav herr talmannen propositioner
dels på avslag å nämnda förslag
dels ock på godkännande av detsamma;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Svalöv
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår
det i reservationen III av herr Spetz
m. fl. framförda förslaget om tillägg av
ett sjätte stycke till 5 § i föreliggande
förslag till förordning om investeringsavgift,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
reservanternas ifrågavarande förslag.

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

105

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 122 ja och 81 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit förslaget
om tillägg till 5 § av ett nytt sjätte
stycke.

Vidare gav herr talmannen propositioner
i avseende å det i reservationen
III av herr Spetz m. fl. framförda förslaget
om tillägg till 5 § av ett sjunde
och ett åttonde stycke, nämligen dels
på avslag å nämnda förslag dels ock på
godkännande därav; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen III av herr Spetz
m. fl. framförda förslaget om tillägg av
ett sjunde och ett åttonde stycke till
5 § i föreliggande förslag till förordning
om investeringsavgift, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
reservanternas förenämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren avslagit
förenämnda i reservationen III
framförda förslag.

C> §

Godkändes.

7 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr III av herr Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till avfattning av 7 §, dels ock
på godkännande av paragrafen i den
lydelse, som föreslagits i den av herr
Spetz m. fl. avgivna, med III betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition uppläster
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
7 § i föreliggande förslag till förordning
om investeringsavgift, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Spetz m. fl. avgivna
med III betecknade reservationen.

8 och .9 §§

Godkändes.

10 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
til! reservation nr III av herr Spetz

106 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Förordning om investeringsavgift för år 1956 m. m.

m. fl., vilken innebär att avdragsrätten
för investeringsavgift skall kunna fördelas
på mer än ett år.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till avfattning av paragrafen,
dels ock på godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i den av
herr Spetz m. fl. avgivna, med III betecknade
reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
10 § i föreliggande förslag till förordning
om investeringsavgift för år
1956, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Spetz m. fl. avgivna, med
III betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 80 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 10 §.

Återstående delar av förslaget till förordning
om investeringsavgift för är
1956

Godkändes.

2) Förslaget till förordning om avgift
vid investering i motorfordon år
1956 (särskild investeringsavgift)

6 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr I av herr Spetz m. fl. Den
innebär avslag på den särskilda investeringsavgiften
på motorfordon.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till avfattning av paragrafen
dels ock på avslag å utskottets förslag
i denna del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill att kammaren godkänner
6 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om avgift
vid investering i motorfordon år 1956,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets förslag i denna del.

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

107

damöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 85 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag i förevarande del.

Härefter föredrogs 1 §; och yttrade
därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar där bifall till
reservation nr III av herr Spetz m. fl.
Den gäller undantag för begagnade
fordon.

Ändring i stadgan för Nordiska rådet

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 116 ja och 90 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 1 §.

Övriga delar av förevarande förordningsförslag Godkändes.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag oförändrat.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till avfattning av 1 § dels ock på
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Spetz m. fl. avgivna, med III betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
1 § i föreliggande förslag till förordning
om avgift vid investering i motorfordon,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Spetz m. fl. avgivna,
med III betecknade reservationen.

Utskottets hemställan i punkterna A
1) och 2)

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om författningsförslagen.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Ändring i stadgan för Nordiska rådet

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i stadgan den 20 augusti 1952
(nr 618) för Nordiska rådet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
är föranlett av att Finland beslutat ansluta
sig till Nordiska rådet. Jag ber
bara här att få betyga svenska riksdagens
glädje över att Finland nu har
blivit i tillfälle att ansluta sig, och jag
vill konstatera, att därmed är ju den
nordiska familjen fullständig.

108 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Statsunderstödd skolhälsovård vid yrkesskolor och folkhögskolor

Men, herr talman, det har blivit ett
litet fel i utskottets hemställan, och jag
ber därför att få föreslå en ändring.
I tredje stycket av utskottets utlåtande,
där det står »avtalet» skall i stället stå
»förordningen». Det skulle alltså bli
följande lydelse: »Utskottet, som beträffande
de föreslagna ändringarna får
hänvisa till propositionen, har icke funnit
anledning till erinran mot att förordningen
godkännes. Utskottet hemställer,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungi. Maj :ts förevarande proposition,
antaga förslaget till förordning om
ändring i stadgan den 20 augusti 1952
för Nordiska rådet.»

Jag hemställer om denna ändring i
detta utlåtande.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet endast
för att ge uttryck för samma känslor
som utskottets ärade vice ordförande
nyss framförde från denna talarstol,
nämligen den tillfredsställelse, som vi
säkert alla känner över att Finland nu
har beslutat ansluta sig till Nordiska
rådet. I det nordiska samarbetet har
Finland spelat och spelar en mycket
betydelsefull roll. Det är ur alla nordiska
synpunkter synnerligen önskvärt,
att Finland också inom det nordiska
rådet intar sin naturliga plats i detta
arbete. Det har känts en smula tomt, att
Finland hittills inte kunnat vara med
i det försök att pressa gränserna för
nordisk samverkan ännu några steg
framåt och utåt som Nordiska rådet utgör.
Jag är därför säker på att hela
kammaren vill i likhet med mig instämma
i det uttalande, som gjorts av
utskottets vice ordförande, att vi med
den största glädje nu konstaterar, att
Finland kommer att inta sin naturliga
plats i Nordiska rådet.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Nordiska rådet har
kanske ännu inte till fullo funnit sina

arbetsformer, och de arbetsresultat,
man hade hoppats på, har inte ännu
uppnåtts. Vi vill gärna tro, att allt
eftersom tiden går och diskussionerna
i Nordiska rådet blir djärvare och olika
meningar mera öppet redovisas, kommer
arbetet där att tilldraga sig större
intresse.

Ett är vi dock alla överens om och
det är, att vi önskar Finlands deltagande
i det arbetet. Finland har också
efterspörjts vid rådsmötena i Köpenhamn,
Oslo och Stockholm. Vi är glada
att få säga att det uppskattas mycket
från svensk sida, att Finland nu har
kunnat komma med sin anslutning.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Jag har vid ett tidigare
tillfälle i höst uttalat min grupps tillfredsställelse
över att det numera blir
möjligt för Finland att ansluta sig till
Nordiska rådet. Jag ber att i dag få
upprepa vår glädje över att Finland nu
vid sidan av de övriga nordiska staterna
kommer att kunna deltaga i det
fortsatta nordiska samarbetet, varigenom
den nordiska familjen nu har blivit
fulltalig.

Överläggningen var härmed slutad.
Kammaren biföll utskottets förslag med
den ändring däri, som under överläggningen
yrkats av herr Pettersson i
Dahl.

§ 5

Statsunderstödd skolhälsovård vid yrkesskolor
och folkhögskolor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
189, i anledning av väckta motioner
om anordnande av statsunderstödd skolhälsovård
vid yrkesskolor och folkhögskolor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

109

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har en blank reservation
fogad till detta utskottsutlåtande,
och för undvikande av missförstånd
kanske det är bäst att jag från
början understryker, att jag är mycket
glad över detta utskottsutlåtande. Som
motionär är jag mycket tillfredsställd
över att man här begär en utredning
beträffande hälsovården vid folkhögskolor
och yrkesskolor.

Frågan är av mycket stor vikt. Den
är mycket betydelsefull för folkhögskolans
elever men framförallt för yrkesskolornas.
Jag tänker närmast på yrkeshygienen,
arbetarskyddet och bedömande
av elevernas fysiska lämplighet
för olika yrken.

Utskottet talar mest om heldagsundervisning
och att vi numera har heldagselever
vid yrkesskolorna. Jag skulle
vilja framhålla att skolhälsovården är
av väsentlig vikt även för de elever,
som vid sidan av sitt arbete fullföljer
en undervisning vid yrkesskolorna. För
dem kan det ofta föreligga risk för överansträngning.

Redan 1952 motionerades om skolhälsovård
vid yrkesskolorna, och denna
motion bifölls så till vida, att man hänsköt
den till 1952 års yrkesutbildningssakkunniga
för bedömning. Enligt vad
jag erfarit har den emellertid inte tagits
upp av denna utredning. Nu föreslår utskottet,
vilket jag hoppas också blir
riksdagens beslut, att det skall bli en
utredning beträffande skolhälsovården.
Man får hoppas att beslutet verkligen
effektiviseras med hänsyn till den
utomordentligt stora betydelse frågan
har för eleverna.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
190, i anledning av väckta motioner om
en provisorisk komplettering av den
praktiska lärarutbildningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Åtgärder i syfte att öka universitetens
och högskolornas kapacitet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
191, i anledning av väckta motioner rörande
åtgärder i syfte att öka universitetens
och högskolornas kapacitet m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja uttala
min tillfredsställelse över det sätt på
vilket statsutskottet här har markerat
sin önskan att en redan igångsatt planerings-
och utredningsverksamhet i
fråga om den viktiga sektor av undervisningsväsendet,
som gäller universitet
och högskolor, nu verkligen skall
åstadkommas.

I statsutskottets uttalande ligger en
försiktigt hållen men dock klart uttalad
kritik mot att en sådan planering
inte ägde rum under de viktiga år på
1940-talet, då vi hade haft möjlighet
att skapa ett bättre utgångsläge för
framtiden, inte minst för lärarförsörjningen
vid de högre skolorna, när de
stora årskullarna når upp dit.

Med den nya beslutsamhet som tycks
ha infunnit sig på den ansvariga sidan
och med hänsyn till det sätt, på vilket
universitetsutredningen nu har gripit
sig an med dessa problem, låt vara för
sent men dock med en ny beslutsamhet,
tror jag, herr talman, att detta ämnesområde
inte i fortsättningen skall
behöva vålla samma bitterhet som det
hittills har gjort. Jag vill uttala en varm
önskan, att universitetsutredningen inte
måtte låta sig nedslås av de kallduschar,
som eventuellt kan möta den på vägen
i samband med de årliga budgetberedningarna.

Jag hoppas, herr talman, att den betydande
upprustning, som måste ske
och som måste vara färdig till dess att
universitet och högskolor i början av
1900-talet skall stå rustade att ta emot
en niira nog fördubblad kontingent av
den ungdom, som i stor utsträckning

Ilo Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

skall bära upp de viktigaste posterna i
vårt samhälle, verkligen skall kunna sägas
vara ett verk utfört av de män som
nu tillhör universitetsutredningen.

Jag vill därför från oppositionens
sida önska denna utredning välgång.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

192, i anledning av väckt motion om befrielse
för kontoristen L.-E. Larsson
från viss återbetalningsskyldighet å
värnpliktslån.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

193, i anledning av väckta motioner om
åtgärder för begränsande av statsverksamheten
m. m. och om en allmän översyn
av den civila och militära statsförvaltningen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammarern av herr
Ewerlöf m. fl. (1:241) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:375) hade hemställts, att
riksdagen måtte a) uttala att planmässiga
åtgärder i syfte att begränsa statsverksamheten
och dämpa riskerna för
nya utgiftsstegringar enligt dess mening
vore ofrånkomliga samt att målsättningen
därvid borde vara en sänkning av
de sammanlagda löpande utgifterna
utanför försvarets, folkpensionernas och
barnbidragens område; b) anhålla att
Kungl. Maj:t ville tillkalla en deputation
ur riksdagen med uppgift dels att bistå
vid fastställandet av schematiska besparingsnormer,
avsedda att bilda underlag
för begränsnings- och besparingsarbetet
inom statsverksamhetens
olika grenar, samt dels att deltaga i

prövningen av framkomna förslag, som
kunde medföra besparingar på både
drift- och kapitalbudget.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Gustaf Elofsson och
Herbert Hermansson (1:338) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Adolfsson och Ericsson i Näs (II: 365),
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en allmän översyn av förvaltningen,
den civila såväl som den militära, i
överensstämmelse med motionernas
syfte.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 241 och 11:375 samt 1:338 och
II: 365 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Boman, Sundelin, Axel
Andersson och Slähl, fröken Elmén
samt herrar Nihlfors och Löfroth, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 241 och II: 375 samt med
bifall till motionerna I: 338 och II: 365,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
dels en undersökning i syfte att stärka
det statliga besparings- och rationaliseringsarbetet
dels ock en allmän översyn
av förvaltningen, den civila såväl
som den militära, i kostnadsminskande
syfte;

2) av fröken Andersson samt herrar
Cassel och Hjalmarson, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:241
och 11:375 samt i anledning av motionerna
I: 338 och II: 365,

a) uttala att planmässiga åtgärder
enligt riksdagens mening vore ofrånkomliga
i syfte att sänka det statliga utgiftsläget
samt ytterligare rationalisera
den statliga verksamheten;

b) anhålla att Kungl. Maj:t måtte tillkalla
en deputation ur riksdagen med
uppgift att dels bistå vid fastställandet
av schematiska besparingsnormer, av -

Onsdagen den 14 december 1955 fm. Nr 31 111

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

sedda att bilda underlag för begränsnings-
och besparingsarbetet inom statsverksamhetens
olika grenar dels ock
deltaga i prövningen av framkomna förslag,
som kunde medföra utgiftsminskningar
på både drift- och kapitalbudgeten; 3)

av herrar Näsgård, Pålsson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:241 och 11:375 samt med bifall till
motionerna I: 338 och II: 365, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
allmän översyn av förvaltningen, den
civila såväl som den militära, i överensstämmelse
med vad i sistnämnda
motioner anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Som framgår av föreliggande
utskottsutlåtande har det i
denna fråga ställts inte mindre än fyra
olika yrkanden. Detta kan måhända
tydas som om det förelåg en våldsam
splittring här, men denna splittring -—
om jag får kalla den så — gäller mera
formen än saken. Alla reservanterna är
nämligen i sak lika positivt inställda.
Lika litet som man kan säga att en viss
meningsriktning är mera energisk och
har större intresse för en förenkling av
statsförvaltningen än en annan, lika litet
kan man rikta kritik åt något bestämt
håll för bristande intresse.

Motionerna i detta ärende, vilka tycks
återkomma varje år, är väl närmast en
reaktion mot den alltmer svällande
statsapparaten, en ansvällning som vi
dock allesammans mer eller mindre har
medverkat till. Utan att ana följderna
bär vi gemensamt fogat bit för bit till
statsapparaten, och nu kommer reaktionen,
när vi ser hur statsförvaltningen
griper omkring sig mer och mer och
när vi väl litet till mans känner oss
oförmögna att överblicka hela fältet.

Denna känsla av oförmåga att tränga in
i och överblicka hela statsförvaltningen
beror kanske inte minst på den bristfälliga
redovisningen frän de två organ,
som har hand om rationaliseringsverksamhelen,
nämligen organisationsnämnden
och statens sakrevision. Det hade
enligt min mening varit önskvärt att
de nämnda organisationerna i likhet
med statsrevisorerna varje år hade lämnat
en redogörelse till riksdagen över
sitt arbete under det gångna året. Då
skulle vi få bättre möjligheter att se
vad som göres, hur det göres och på
vilka områden detta arbete göres. Nu
saknar vi denna möjlighet. Jag tror
emellertid att det inom båda dessa organisationer
bedrives ett gott arbete i
syfte att förenkla och rationalisera, men
vi bär som sagt för små möjligheter att
bedöma arbetet och effektiviteten i detsamma.

Vi är säkerligen alla överens om att
de ständigt stigande statsutgifterna och
den oavbrutna ökningen av antalet statsanställda
är ett varningstecken för oss,
som i denna församling sysslar med
statsförvaltningens olika angelägenheter,
att vi skall vara försiktiga och återhållsamma
i frågor som därmed sammanhänger.
Om vi skall komma någon
vart i en sådan strävan tror jag emellertid
det är nödvändigt att vi försöker
avpolitisera hela frågan. Så länge varje
parti omger sig med ett skyddsområde,
inom vilket ingenting får prutas ned
och inga förenklingar vidtagas, har vi
ganska små möjligheter att nå fram till
några praktiska resultat.

Det är i huvudsak på två vägar vi
måste gå fram. Den första är, att vi
måste försöka beskära de nuvarande
statsutgifterna. Där har vi dock undantagit
vissa ganska stora områden, vilka
vi är överens om att icke beskära i någon
större utsträckning, nämligen försvarsväsendet
och vissa sociala utgifter.
Man kan måhända tycka att det på
de återstående områdena finns relativt
litet att vinna. Jag kan inte bedöma den.

112 Nr 31 Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

saken. Vad jag här vill understryka är,
att vi måste hålla ett vaksamt öga på
de redan beslutade utgifterna och på
den automatik som dessa kan medföra.
Jag läste just i dag i en tidning, och
jag läste det med tillfredsställelse, att
det kan väntas förslag om begränsningar
i lånegränserna vid bostadsbyggandet.
Här tycker jag vi har ett typiskt
område, där denna automatik alltmer
svällt ut till en omfattning, som vi inte
anade den dag vi gick in för den nuvarande
bostadspolitiken. Jag har den
uppfattningen att det är nödvändigt att
vi på detta område gör sådana beskärningar
att inte hela denna fråga skall
komma att växa oss alldeles över huvudet.

Den andra vägen är ju återhållsamheten
beträffande nya utgifter. Därvidlag
tror jag att vi har den största möjligheten
att kunna hålla igen. De verkliga
besparingarna får vi nog söka i statens
investeringsverksamhet och bidragsgivning.
Dock vill jag göra den
parentesen att en sparsamhet på dessa
områden inte får ha den karaktären att
vi i stället vältrar över utgifterna på det
kommunala området. Det har ifrågasatts
av reservanterna att det skulle tillsättas
en parlamentarisk kommitté med representanter
även från näringslivet och att
denna kommitté skulle försöka komma
fram med förslag till besparingar. Jag
tror att det är en väg värd att försöka.
Den förutvarande finansministern, herr
Sköld, uttalade sig också i februari i
denna kammare i positiv riktning för
en sådan besparingskommitté. Jag tror
att detta skulle vara en lämplig motvikt
mot de utredningar, som tid efter annan
framkommer och i vilka man ansett sig
nödsakad att begära nya utgifter och
ökad ansvällning av statsapparaten. Det
är just nu ett par sådana utredningsförslag
ute på remiss i vilka man bl. a.
kräver, att ett av våra statliga verk skall
byggas ut med två nya byråer.

När regeringen under dessa dagar
och kanske senare har att granska peti -

ta från de olika verken får man också
hoppas, att alla möjligheter tillvaratas
för att skära ned och göra begränsningar
i dessa. Det är många gånger en
beundransvärd ambition som de statliga
verkens ledningar lägger i dagen
när det gäller att skriva petita. Det begärs
många gånger investeringsökningar,
som man ställer sig litet frågande inför
huruvida de är nödvändiga. Det begärs
nya tjänster och uppflyttningar
av redan befintliga tjänster. Det är
möjligt, och jag tror att det är så, att
det många gånger är oklanderliga krav
som är nödvändiga, men det är nog
ofrånkomligt att sådana utökningar
ibland endast är exempel på att verksamheten
inom vederbörande verk
håller på att gripa omkring sig mer
än som ursprungligen avsetts. Sådant
bör observeras i rättan tid. När det begärs
att få flytta upp tidigare tjänster
så är många gånger inte orsaken den
att det har lagts ytterligare arbetsuppgifter
på vederbörande, utan ofta beror
det på att man vill behålla den och den
tjänstemannen och hindra honom att
flytta, och då begär man en sådan uppflyttning.
Man kan ju ifrågasätta om det
skall gå till på det sättet. Jag vill för
min del ifrågasätta om det inte är så i
svensk statlig förvaltning att vi uppehåller
underordnade tjänster med överkvalificerat
folk samtidigt som vi har
svårt att kunna konkurrera med det
privata näringslivet om de verkliga
topptjänstemännen. Det är enligt min
mening dålig hushållning att inte slå
vakt om och behålla de verkliga ledarebegåvningarna
men samtidigt överbetala
tjänster, som kunde besättas med folk
med mindre kompetens.

Jag vet att detta inte är någon stor
fråga, men jag menar att alla möjligheter
måste tillvaratas, både de små och
de stora. Nu har jag sett i allmänna
verkstadgan som utfärdats att inga
tjänster bör uppehållas med folk som
är överkvalificerat. Jag tror att det bör
vara en gemensam strävan för alla par -

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

113

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

ter, där regeringen går i spetsen men
där också alla partier måste avhålla sig
från att bjuda över regeringen när den
kommer med besparingsförslag. En sådan
besparingsaktion kräver självövervinnelse
och oräddhet. Finns inte detta
tror jag att vi arbetar ganska förgäves.

Herr talman! Med hänsyn till att det
här föreligger så många olika yrkanden
från reservanterna men dessa i princip
är ense om målet skall jag be att få
ställa följande gemensamma yrkande
från reservanterna, nämligen

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 241 och II: 375 samt I: 338 och
II: 365 måtte uttala, att enligt dess uppfattning
en allmän översyn av förvaltningen
och andra planmässiga åtgärder
i syfte att begränsa de statliga utgifterna
är nödvändiga, samt anhålla

att Kungl. Maj:t låter utreda denna
fråga, varvid till förutsättningslös prövning
bör upptagas bland annat de i motionerna
framförda synpunkterna och
förslagen.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! På vårt håll uppfattar
vi det statliga besparingsarbetet i första
hand som ett led i en politik, vilken
syftar till att även på längre sikt skapa
hållbara förutsättningar för lägre skatter
i vårt land. Möjligheterna att göra
besparingar i den statliga förvaltningen
hänger givetvis främst ihop med våra
politiska värderingar av statens service
åt allmänheten. Det borde emellertid
vara ett gemensamt intresse, att dessa
värderingar så långt sig göra låter kommer
att bygga på ett fylligt och differentierat
sakmaterial. Detta är desto
angelägnare som det iir långt svårare för
oss att göra riktiga värderingar av statens
tjänster åt allmänheten än av de
tjänster, som vi gör varandra ute i den
privata produktionen. Värdet av t. ex.
eu tvålfabrikants prestationer kan vi ju
alltid mäta i prisbildningen, men hur
skall vi kunna få eu riktig måttstock på
exempelvis kungl. bostadsstyrelscns in -

satser? Dessa insatser värderas ju närmast
efter hur mycket de kostar, vilket
är ungefär detsamma som hur mycket
vi betalar i skatt för dem. Men nog vore
det oförsiktigt att därav dra den slutsatsen,
att skatternas höjd skulle vara
en mätare på vår värdering av den statliga
verksamheten.

Detta är bakgrunden till att det har
synts oss vara angeläget att på olika områden
få fram budgetalternativ inom
ramen för generella besparingsnormer.
Härigenom skulle människorna kunna
få möjligheter att välja, att bestämma
sig för huruvida de på det ena eller
andra området föredrar en statlig verksamhet
av oförändrad omfattning med
bibehållna skatter eller en statlig verksamhet
av minskad omfattning med
motsvarande lättnader i skattetrycket.

En genomgång av väsentliga delar av
statsförvaltningen med tillämpning av
denna metod skulle även kunna ha en
annan fördel. Den skulle, som sakrevisionen
framhåller i sitt yttrande, tvinga
fram en självprövning från myndigheternas
sida. De skulle få lov att fråga
sig: Skulle vi genom omläggningar i
verksamheten kanske kunna i stort sett
prestera samma service som nu ehuru
till en lägre kostnad? Eller finns det
måhända vissa grenar av denna service,
som numera inte ter sig lika angelägna
som de gjort tidigare och som därför
kan nedläggas utan större nackdel för
allmänheten?

Det förfaringssätt, som vi har föreslagit,
är ju i själva verket vanligt inom
den privata företagsamheten. Jag erinrar
mig ett fall från mitten av 40-talet,
då ett större affärsföretag ställdes inför
nödvändigheten att göra väsentliga besparingar
i sin verksamhet. Chefen för
företaget kallade ihop sina närmaste
medarbetare. De gjorde en schematisk
och schablonmässig bedömning av företagets
huvudområden. Sedan tillkallades
avdelningscheferna, och var och en ålades
att med utgångspunkt från olika
procentuella besparingsalternativ göra

8 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 51

114 Nr 31 Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

upp förslag till hur arbetet i fortsättningen
skulle kunna bedrivas inom en
trängre ekonomisk ram.

Resultatet blev ganska anmärkningsvärt;
det visade sig att flera arbetsuppgifter,
som så att säga mer eller mindre
slentrianmässigt hade kommit att hänga
med i produktionsprocessen, kunde utmönstras
utan att effektiviteten äventyrades.
Vidare fick man fram en rad nya
uppslag till väsentliga besparingar och
förenklingar i arbetsmetoderna. Slutligen
kom man underfund med att en av
företagets huvudgrenar lämpligen borde
nedläggas, så att man i stället med desto
större kraft kunde koncentrera sig på
den övriga verksamheten.

Denna aktion inte bara sanerade företagets
finanser utan lade grunden till en
ny blomstringstid för detsamma. Det är
i dag på sitt område ett företag med
grundmurad ställning hos konsumenterna.

Det är, herr talman, något av samma
rörlighet i betraktelsesättet, samma vilja
till odogmatisk självprövning, som vi
måste få fram även i den offentliga förvaltningen.
Det finns ju en oerhörd stelhet
i denna förvaltning. Risken är här
ännu större än i den enskilda verksamheten
för att man fastnar i schabloner.
Därtill kommer, att vi ständigt måste —
en tanke, som såvitt jag förstår också
herr Hansson i Skegrie var inne på —
hålla ett vaksamt öga på de duktiga och
ambitiösa människor i den statliga sektorn,
som betraktar det som något av
en livsuppgift alt kunna expandera var
och en inom sitt område. Allmänhetens
ställning är tyvärr inte alls så stark som
den borde vara i förhållande till de
.statliga ambitionerna.

För att besparingsarbetet på längre
sikt skall få verklig effekt måste det
sättas in på det förberedande stadiet,
innan frågorna av regeringen presenteras
riksdagen. Ett fortlöpande samarbete
redan på detta stadium mellan regering
och representanter för riksdagen
ter sig inte alls verklighetsfrämmande

för mig — tvärtom tycker jag tanken är
alldeles naturlig och riktig. Alla partier
borde få vara med om att ta ett större
reellt ansvar än nu i dessa viktiga frågor.
Det är inte osannolikt att vi då
skulle ha lättare att komma sams i frågor,
som vi nu är osams om. Men även
om så inte skulle bli fallet skulle vi genom
att välja det av oss föreslagna tillvägagångssättet
få helt andra förutsättningar
än nu för en konkret sakdiskussion
här i riksdagen. Icke minst gäller
detta när de offentliga investeringarna
kommer på tal.

Varför var regeringen, när beställningsstoppet
i fjol genomfördes, då alldeles
ur stånd att klargöra vilka investeringar
det skulle gå ut över? I den
nu löpande budgeten ingår som ett
tänkbart alternativ att vi kan ställas inför
nödvändigheten att minska de offentliga
investeringarna. Varför är det
både för riksdag och regering omöjligt
att nu precisera var eventuella minskningar
skulle sättas in? Ja, dessa frågor
kan inte klaras upp utan en ordentlig
utredning av läget ute i kommunerna
och en därpå följande bearbetning
av materialet i vederbörande departement.

I ett tidigare skede får man nöja sig
med mera allmänna målsättningar. Om
vi här i riksdagen uttalar önskvärdheten
av begränsningar i den statliga investeringsverksamheten,
är det följaktligen
meningslöst av regeringen att fråga
oss var dessa begränsningar skall
sättas in, om inte regeringen samtidigt
är beredd att ge oss tillfälle att på det
förberedande stadiet få medverka vid
den departementala handläggningen av
investeringsfrågorna.

I interpellationsdebatten här i kammaren
den 25 februari i år rörande frågan
om en omarbetning av skatteskalorna
m. m. förklarade herr Sköld, att han
var välvilligt inställd till tanken på besparingsutredningar
och att han skulle
»framföra denna tanke till regeringen
och fråga, om man vill sätta i gång det -

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

115

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

ta. Det skall jag göra», fortsatte herr
Sköld, »trots att jag inte tror så förfärligt
mycket på resultatet av en sådan
åtgärd. Men nog kan det väl vara värt
att låta herr Hjalmarson och hans meningsfränder
få ett litet bredare tillfälle
att försöka komma fram till några resultat,
som lättare kan bedömas än de
mera sporadiska som tidigare har framkommit».

Just det, herr talman! Vi önskar inte
någonting högre. Nu undrar jag för min
del vad resultatet blev, när den förutvarande
finansministern framförde sina
tankar till regeringen. Hittills har vi
inte sett något resultat alls. Men kanske
den nye finansministern så småningom
har något att säga. Om han även i detta
fall fullföljer sin företrädares intentioner
är han ju redan i förväg tillförsäkrad
apostolisk välsignelse.

Herr talman! I de föreliggande motionerna
och reservationerna återfinns
flera närbesläktade tankegångar, och åtskilliga
konkreta uppslag till besparingsarbetets
bedrivande redovisas. Enligt
vår uppfattning skulle det vara
värdefullt om dessa uppslag kunde bli
ordentligt prövade i en blivande utredning.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till det av herr Hansson i
Skegrie framställda yrkandet, som tillgodoser
detta centrala önskemål.

1 detta yttrande instämde herrar Birke
(h) och Nygren (h), fröken Wetterström
(h), herrar Nilsson i Svalöv (h),
Nilsson i Göingegården (h) och Svensson
i Krokstorp (h), fröken Karlsson
(h), herrar Edström (h), Staxäng (h),
Cassel (h) och östlund (h) samt fru
Eiverlöf (h).

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Den reservation till detta
utlåtande, som jag har anslutit mig
till — nr 1 — innehåller synpunkter
som givetvis nära överensstämmer med
dem som de två föregående talarna har

framlagt. Vi reservanter enligt nyssnämnda
reservation har kanske inte
gått så långt i specificering som exempelvis
herr Hjalmarson och hans vänner,
men vi har ansett oss kunna — det
tror jag mig våga säga — i slutomgången
ansluta oss till det yrkande om en
allsidig utredning, som herr Hansson i
Skegrie här uppläste och som innebär
att samtliga reservanter enar sig om ett
gemensamt yrkande.

Jag skulle kanske kunna reducera
mitt inlägg till detta, men jag anser
mig i alla fall så intresserad av dessa
spörsmål att jag gärna vill passa på tillfället
att här något beröra vissa synpunkter,
som kan anläggas på problemet
om en rationellare och effektivare
statsförvaltning.

Det är ganska viktigt, anser jag —
detta har också anförts i den reservation
jag har skrivit under — att man
vidgar möjligheterna för rationaliseringsorganen,
som ju redan har att verka
på förvaltningens område. Jag tror
att det för närvarande råder ganska stor
splittring inom olika verksamhetsområden.

Det skulle kanske också vara av viss
betydelse att pröva det förslag, som reJan
1949 års rationaliseringsutredning
lade fram om att sammanslå dessa organ.
Jag tänker därvid i första hand på
statens organisationsnämnd och sakrevisionen.
Remissinstanserna ansåg då
också till största delen att en sådan
sammanslagning borde prövas. Det är
mycket möjligt, att det kan komma fram
nya synpunkter på detta problem, eftersom
det är ganska länge sedan man
tog ställning till denna fråga. Det finns
därför anledning att utgå från att en
allsidig utredning även skvdle komma
att ta upp sådana saker som rationalisering
av rationaliseringsorganen inom
statsförvaltningen.

Vi har även påpekat att det är av betydelse
att den centrala rådgivningen
vidgas. Man kan nämligen inte räkna

116 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

med att rationaliseringsarbetet skall
kunna snabbt utvecklas, om inte de olika
statliga myndigheterna tar egna initiativ.
Givetvis är de inte i besittning
av den kapacitet på området som erfordras,
och möjligheten att få hjälp av
utomstående experter skulle därför behöva
förbättras.

Vad som i detta sammanhang kanske
framför allt ligger mig varmt om hjärtat
är att de anställda på rätt sätt engageras
i rationaliseringsverksamheten.
Det talas nu mycket om att rationaliseringsorganen
skall göra det ena eller
andra i samråd med verksledningen,
men det är betydelsefullt att även de
anställda, framför allt deras organisationer,
kopplas in på ett tidigt stadium
i rationaliseringsverksamheten. Jag tror
mig våga säga att i allmänhet ingen
negativism kan spåras hos de anställda
inför ökad rationalisering. Men det är
viktigt att man i rationaliseringsarbetet
går fram med lämpliga psykologiska
medel. Det mest användbara medlet är
givetvis samråd med de anställdas representanter,
så att det verkligen blir
full uppslutning kring en ur samhällets
synpunkt nödvändig ständigt fortgående
rationaliseringsverksamhet.

Statens organisationsnämnds verksamhet
har bland annat inneburit att
nämnden haft att fördela ett belopp på
5 000 kronor årligen till anställda inom
den civila statsförvaltningen, vilka lägger
fram rationaliscringsförslag, som
kan realiseras och medföra lägre kostnader
för statsverket. Jag har här uppgifter
på hur beloppet har fördelats det
sista budgetåret. Det kom in ganska få
förslag, bara 12. För dessa utbetalades
sammanlagt icke 5 000 utan blott 3 000
kronor. Det finns bland dem som mottagit
dessa belöningar en länsskogvaktare
i Norrland, som hade gjort en, såvitt
jag kan förstå av redovisningen,
mycket intressant nykonstruktion på
vissa besprutningsaggregat och ogräsrensningsaggregat
m. m. Han får 1 000
kronor, det högsta beloppet. Han hade

skapat möjligheter för staten till årliga
besparingar på troligen över 25 000
kronor. 1 000 kronor är en ganska liten
investeringskostnad för sådana besparingar.
Det finns bland dessa rationaliieringsförslag
andra, som jag tycker
måste ge avsevärda besparingar i fram‘iden
även om dessa ligger på något
.ägre nivå, men som ersatts med så små
belopp som 50 kronor, 100 kronor, 150
kronor. Jag tror att man här måste resonera
ungefär på samma sätt som inom
det privata näringslivet. Om man kan
utlova ordentliga arvoden för uppslag
och idéer, som kan komma från de håll
där man verkligen känner till arbetet,
får man också fram sådana förslag. Nu
lockar knappast 50-kronorsersättningen
till idéverksamhet.

En annan sak som jag tycker hittills
inte har drivits tillräckligt snabbt trots
påstötningar bland annat här i riksdagen
är frågan om kompetenskraven. Utredningen
har arbetat i åtskilliga år.
Den består av bara två, tre personer
som också har andra uppgifter att sköta.
Visserligen är nog takten i utredningsarbetet
snabbare nu än tidigare,
men jag anser att det ändå skulle vara
av stor betydelse även ur rationaliseringssynpunkt
om man kunde forcera
utredningen och om dess arbete snarast
kunde utsträckas till flera områden än
bittills.

Herr talman! Dessa speciella synpunkter,
som jag har velat lägga på denna
fråga, anser jag vara en komplettering
till vad som här tidigare har sagts.

Jag kan emellertid inte underlåta att
något beröra ett uttalande av herr Hansson
i Skegrie, även om det kanske gäller
en detalj. Herr Hansson framhöll att
det finns många ämbetsverk som gör
allt vad de kan för att få upp lönestiillningen
för vissa tjänstemän som de vill
behålla. Jag skulle tänka mig att det i så
fall vanligen är fråga om befattningshavare,
som är mycket begärliga även
för det enskilda näringslivet, och att

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

117

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

olika företag därför ligger och rycker
i vederbörande och kommer med förslag
om goda löner, därest vederbörande
lämnar statstjänsten och övergår i
enskild tjänst. Hela det statliga systemet
är tyvärr alltför stelbent, när inte
verken kan få behålla folk, vilkas insatser
kanske rent av är av avgörande betydelse
för just effektiviteten hos statsförvaltningen.

Herr Hanssons kritik bör nog närmast
riktas mot detta system som omöjliggör
en friare lönesättning för experter
och andra betydelsefulla arbetskrafter.
Man skulle säkert många gånger
tjäna mera på att behålla dessa befattningshavare,
även om det skulle kosta
en eller annan tusenlapp extra.

Herr talman! Jag vill än en gång
framhålla att jag ansluter mig till det
yrkande som framställts av de båda föregående
talarna.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Nihlfors
säga att med det uttalande, som
han här berörde, avsåg jag sådana underordnade
tjänster, beträffande vilka
det inte föreligger det skäl som herr
Nihlfors anförde. En underordnad
tjänst kan ju lätt besättas med någon
annan befattningshavare.

I fråga om topptjänsterna menar jag
att vi bör kunna sträcka oss litet längre
i lönesättningen.

Herr STÄHL (fp):

Herr talman! I egenskap av reservant
ber jag också att få ansluta mig till det
yrkande som här framförts av herr
Hansson i Skegrie — beträffande själva
yrkandet är vi ju överens.

•lag vill understryka att även vi på
vårt håll är övertygade om att det finns
möjligheter att göra besparingar inom
den alltmer svällande statsapparaten.
Det ligger i sakens natur att ju större

statsapparaten blir desto större blir
också möjligheterna att göra beskärningar
och rationaliseringar. Jag skulle
emellertid nu närmast vilja säga några
ord i anledning av den propå om sammanslagning
av statens sakrevision och
statens organisationsnämnd som figurerat
både i debatten här och under utskottsbehandlingen.

När man talar om möjligheten av en
sådan sammanslagning torde man, herr
talman, förbise att dessa båda statliga
organ har helt olika arbetsuppgifter.
Statens sakrevision utför en revision i
ordets egentliga mening. Den granskar i
efterhand det sätt, varpå vederbörande
statliga förvaltning har skött sitt fögderi
och handhaft de medel som ställts
till dess förfogande. Det är alltså fråga
om en rent reviderande institution.

Statens organisationsnämnd är någonting
helt annat. Den är ett serviceorgan
åt de statliga förvaltningarna,
och dess uppgift är att i samarbete med
vederbörande verk granska organisation,
arbetsmetoder, arbetsfördelning
inom personalen o. s. v., i syfte att bilda
sig en uppfattning om vilka ändringar
som bör vidtagas för att den
statliga apparaten skall fungera ekonomiskt
och effektivt och sedan komma
med förslag därom. Om organisationsnämnden
skall kunna fullgöra denna
uppgift kan den icke såsom ett revisionsorgan
sätta in sin granskning i efterhand,
utan den måste ha ett i förväg
grundmurat gott samarbete med de olika
verken och förvaltningarna.

Nu kan man fråga sig, om någonting
har blivit uträttat av organisationsnämnden.
Jag skall inte försöka ge något
uttömmande svar på den frågan,
men jag skulle — bl. a. med anledning
av herr Nihlfors’ ordlek om behovet av
rationalisering av rationaliseringsorganen
— vilja framhålla att statens organisationsnämnd
är i ständigt arbete
med rationalisering av statsapparaten.
Diirvidlag finns det icke, såsom skett i
någon av motionerna, någon anledning

118 Nr 31 Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

att undantaga den militära apparaten.
Det mest effektiva och vittomfattande
besparingsarbete, som statens organisationsnämnd
hittills utfört, torde ligga
på det militära området. Man har sålunda
föreslagit omläggningar både av
förvaltningsapparaten och av förrådsliållningen,
först vid ett regemente,
nämligen 115 i Borås, och sedan med
mönster därav vid det ena förbandet
efter det andra, och dessa omläggningar
har genomförts i fullt samförstånd
med de militära myndigheterna. På detta
sätt har uppnåtts besparingar på
lågt räknat 20—25 miljoner kronor.

Om man inte vidtagit rationaliseringsåtgärderna
hade man antingen fått ta
pengarna från sådana anslag, som nu
går till utbildning eller till inköp av
material, eller också fått höja anslagen
till försvaret. Det är alltså ett förbilligande,
som visserligen inte syns på
papperet men som därför inte är mindre
väsentligt. Det märkliga är, herr talman,
att detta har kunnat genomföras
trots att som bekant såväl underbefälssom
subalternskadrerna inom armén
mycket starkt minskat under de senaste
åren.

Man kan inte utan vidare avgränsa
vissa områden och ta bort dem från
organisationsnämndens undersökningar.
Tvärtom bör nämnden ha möjlighet att
gripa in på alla områden inom den
statliga förvaltningen. Den arbetar ingalunda
på grund av politiska sparsamhetsmotiv
utan i linje med det rationaliseringsarbete,
som ständigt pågår inom
de enskilda företagen.

De organisationsundersökningar, som
pågår inom den civila förvaltningen, är
naturligtvis betydligt mera mångsidiga.
Jag kan nämna bostadsstyrelsen, där
inte oväsentliga personalbesparingar
har gjorts. Liknande besparingar har
skett vid de statliga ungdomsvårdsskolorna,
inte genom att man försämrat
vården utan genom att man rationaliserat
lärarnas arbetstider o. s. v. Inom
vägförvaltningarna i länen har man ge -

nom detaljerade studier av hushållningen
med förråden kunnat få fram avsevärda
besparingar. Jag skall inte nämna
några siffror, men det rör sig om
ingalunda små belopp. Inom pensionsstyrelsen
har man i samförstånd med
verksledningen lyckats åstadkomma en
personalinbesparing på inte mindre än
76 personer. Dessutom vill jag erinra
om rationalisering av häradsskrivareorganisationen
och en del av länsstyrelserna.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja nämna en mycket omfattande undersökning
av stort intresse, som för
närvarande pågår och som rör folkbokföringen
och skattedebiteringen. Den
måste naturligtvis sträcka sig över
många år, och organisationsnämnden
måste under en avsevärd tid bedriva
försöksverksamhet, så att man verkligen
är övertygad om att den organisation
man vill föreslå håller i praktiken.
Om de förhoppningar den nuvarande
försöksverksamheten inger blir infriade,
torde man emellertid där med maskininvesteringar
på några miljoner
kronor kunna komma fram till årliga
besparingar, som med icke oväsentliga
belopp överstiger investeringarna.

Med den erfarenhet man nu har från
organisationsnämndens verksamhet tror
jag, att det finns praktiska möjligheter
att komma fram till icke obetydliga besparingar
vid sidan av de förslag, som
man här i riksdagssammanhanget närmast
tagit sikte på. Det enda man skulle
önska, herr talman, vore att organisationsnämnden
hade större resurser till
sitt förfogande. Det visar sig, att de
pengar, som här investerats, ger mycket
god avkastning. De miljoner, som har
sparats, är betydligt flera än de, som
organisationsnämnden under hela sin
hittillsvarande verksamhet har kostat.
Riksdagen bör därför kanske litet mera
än hittills ägna sig åt denna sida av
besparingsarbetet.

Vad slutligen beträffar det förslag,
som framförts här och som herr Hjal -

Onsdagen den 14 december 1955 fm. Nr 31 119

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

marson också särskilt nämnde, om en
budgetdelegation från riksdagen, som
skulle ha tillfälle att delta i det förberedande
budgetarbetet, så vill jag naturligtvis
inte på detta stadium, då alla
möjligheter bör undersökas, yttra någon
betänksamhet mot en sådan anordning.
Jag vill dock understryka — och jag
utgår därvid ifrån att herr Hjalmarson
är inne på samma linje — att det inte
får innebära, att riksdagens frihet begränsas,
när det gäller den ordinarie
budgetbehandlingen i kamrarna. Det är
ändå under denna, som riksdagen i
första hand skall framföra sina besparingsförslag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till det yrkande, som
ställts av herr Hansson i Skegrie.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Vi är väl nog litet var
anhängare av regeln att vara så sparsamma
som det över huvud taget är
möjligt, vilket även motionerna syftar
till. Den väsentliga innebörden i de motioner
som nu behandlas är ju, att man
skall skapa en parlamentarisk deputation
— eller delegation, vilket man nu
vill kalla den — som skulle ha möjligheter
att granska förvaltningen och därmed
sammanhängande förslag till utgifter.
Förutom dessa spörsmål tillkommer
en hel del andra frågor som är av
stor betydelse, men man måste nog
konstatera att en väg som denna knappast
kan vara att rekommendera. Jag
förutsätter nämligen att vi inom vår
statsapparat och i verksstyrelserna
inom de olika organisationerna har
kompetent folk med möjligheter att bedöma
den egna organisationen. När det
gäller att anställa tjänstemän som skall
stå till svars för vederbörande verk så
tar jag för givet, alt man är angelägen

om att få de bästa möjliga krafterna för
att kunna utföra det arbete som vederbörande
verk har. Om man anser dessa
saker inom de olika verken vara rena
organisationsfrågor — och detta är väl
närmast meningen också i motionerna
— så kan man dra den slutsatsen, att
när det finns en institution inom vårt
land som har till uppgift att granska de
olika verkens organisation — således
organisationsnämnden — så bör det väl
ändå vara möjligt för denna nämnd att
vidta en erforderlig och ändamålsenlig
kontroll i detta avseende. Jag säger ändamålsenlig
därför att jag inte gärna
vill vara med om att det skall skapas
sådana former inom vår statsförvaltning,
att servicen till allmänheten blir
lidande på en dylik organisation.

Man säger att organisationsnämnden
inte skulle ha haft möjligheter att vidta
åtgärder av den art som påpekats i motionerna.
Men, mina damer och herrar,
har vi en organisationsnämnd som vi
inte utrustat med tillräckliga befogenheter
och inte heller ger tillräckliga
ekonomiska resurser för att utföra sitt
viktiga arbete, då är det väl ändå riksdagens
sak att se till att denna nämnd
får de resurser av olika slag som är erforderliga
för att den skall kunna utföra
sitt arbete.

Beträffande den rent parlamentariska
verksamheten i ekonomiskt avseende så
är väl de anslagskrav som kommer till
riksdagen på förhand prövade i olika
instanser innan de ens kommer på regeringens
bord. Regeringen har prövat de
olika petita som lämnats in, och sedan
kommer kraven till riksdagen. Riksdagen
remitterar dessa krav till respektive
utskott. Våra riksdagsutskott har väl
ändå en uppgift när det gäller att granska
de ekonomiska förhållandena och
de utgifter som vi skall binda oss för.
Då ärendena behandlas tror jag väl också
att denna kammare har möjligheter
att se till att största möjliga sparsamhet
iakttas på de områden som riksdagen
skall pröva.

120

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

Herr Hansson i Skegrie har nu framlämnat
ett nytt förslag. Tidigare har
man haft att ta hänsyn till ett utskottsutlåtande
och tre reservationer. Jag kan
inte finna att någon som helst förändring
har skett i sakfrågan genom det
förslag herr Hansson i Skegrie lämnat
fram. Det är i viss mån en omskrivning,
men någon saklig ändring av de
tidigare förslag som i reservationerna
framförts kan jag inte finna att det här
föreligger.

Herr Hansson i Skegrie nämnde här
något om att det gällde tjänstemän av
lägre klass som har en tjänstgöring i
statens verk, vilken av en eller annan
anledning icke kan vara motiverad. Ja,
herr Hansson i Skegrie, är det inte en
uPPgiO för statens organisationsnämnd
att också titta på sådana förhållanden?
Ce organisationsnämnden ett tips om
var det finns överflödig personal exempelvis.
Jag tror organisationsnämnden
är angelägen att göra en översyn i sådana
fall.

Det yrkande, som herr Hansson i
Skegrie ställde på samtliga reservantriktningars
vägnar var kanske inte så
klart. När jag emellertid har tagit del
av motionerna och reservationerna från
högern och folkpartiet och från bondeförbundet,
så har jag funnit att de skiljer
sig från varandra i en väsentlig
punkt, näniligen beträffande det militära
området. Därvidlag har ju bondeförbundet
ändå tidigare varit inriktat
på att den översyn, som man önskade
skulle företagas, också skulle omfatta
det militära området. Jag hoppas att
bondeförbundet alltjämt vidhåller den
uppfattningen, att det här gäller ett område,
som bör bli föremål för en översyn
och där det kanske också kan åstadkommas
en hel del besparingar.

Herr talman! De synpunkter, som motionärerna
anfört både i år och under
de tidigare tre år, då ungefär samma
motioner varit föremål för utskottets
behandling, har inte föranlett utskottet
att nu intaga en annan ståndpunkt än

tidigare. Det kompromissförslag som nu
framlagts av herr Hansson i Skegrie
kan jag heller inte anse vara tillfredsställande.
Jag hemställer därför, herr
talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle :

Herr talman! Jag ber få säga herr
Svensson i Alingsås, att vi från bondeförbundets
sida håller fast vid kravet
att även det militära området skall
överses. Jag tror inte att någon företrädare
för de andra reservantgrupperna
heller har något att invända mot
en sådan granskning. Jag bestrider inte
att det kan riktas kritik mot att reservanterna
här gått fram på tre linjer,
men jag har ju, herr Svensson, i mitt
tidigare anförande förklarat varför man
gjorde så. När vi nu gjort detta gemensamma
yrkande är ju redan detta en
rationalisering, och man kan därför
mycket väl säga att reservanterna här
inte bara har talat om rationalisering
utan de har redan i praktisk handling
visat, att de vill och kan rationalisera.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är i själva verket
två olika saker som vi diskuterar i
detta sammanhang: dels frågan om det
fortlöpande rationaliseringsarbetet inom
ramen för den nuvarande statsverksamheten,
dels frågan om värderingen
av olika grenar av denna verksamhet.
Vill man även ta upp denna senare
fråga till prövning, måste vi ju få fram
ett så konkret material som möjligt.
Det är detta, herr Svensson i Alingsås,
som myndigheterna skulle kunna hjälpa
oss med genom att de finge i uppdrag
att prestera förslag till arbetets ordnande
inom olika alternativa ramar.

Jag måste beklaga den negativa attityd,
som utskottets ärade talesman intar
till det förslag herr Hansson i
Skegrie här formulerade på de tre reservantgruppernas
vägnar. Jag beklagar
det för sakens skull, men jag bekla -

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

121

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

gar det också mot bakgrunden av den
positiva inställning till tanken på en
parlamentarisk besparingsberedning,
som den förutvarande finansministern,
herr Sköld, ådagalade i interpellationsdebatten
i februari i år. Jag kan, herr
talman, inte underlåta att sluta med en
fråga till utskottets företrädare: Betyder
herr Svenssons i Alingsås inlägg,
att man från majoritetsgruppens sida
underkänner herr Skölds ståndpunkt i
interpellationsdebatten den 25 februari?

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att något närmare beröra organisationsnämndens
verksamhet. Det har ju tidigare
gjorts av herr Ståhl, men jag har
här framför mig nämndens arbetsprogram
för den närmaste tiden, och det
kanske kan vara av intresse för kammarens
ledamöter att något ta del av
detta. Det skall inte behöva ta många
minuter. Innan jag går in på denna redogörelse
vill jag emellertid gärna säga
ett par ord rent allmänt om den fråga
vi här diskuterar.

Man är ju frestad att säga att denna
fråga i viss mån liknar Lifaco-frågan,
nämligen i så måtto att den är ständigt
återkommande. Den har behandlats
1952, 1953, 1954 och 1955. Den skiljer
sig emellertid från den fråga jag först
nämnde så till vida, att alla här är ense
i princip. Man rekommenderar olika
vägar, man tror på olika system, och
det är helt naturligt. I verkligheten
brukar det ju vara så, att man pratar
om att begränsa utgifterna men i regel
alltid yrkar på ökade utgifter. Man talar
om besparingar, men man motionerar
och röstar alltid till förmån för
högre anslag och högre utgifter. Man
behöver inte bläddra särskilt mycket i
riksdagens protokoll för att kunna konstatera
detta. Det blir ett politiskt bedömande
att avgöra var man skall sätta
in, när det gäller att angripa statsutgifterna,
och uppfattningarna är då

självfallet i regel olika, beroende på
vilken inställning man har till de skilda
frågorna.

Högerpartiet har ju i sin motion —
jag hänvisar till s. 8 i denna — speciellt
skjutit in sig på bostadsbyggandet,
vägbyggandet, vägunderhållet, offentliga
byggnader, järnvägsdriften och
statsdriften i allmänhet som lämpliga
objekt för besparingar. Ja, det är väl
ingen hemlighet att vi åtminstone på
en del punkter inte kan dela högerns
uppfattning. Vi tror heller inte på möjligheten
att så där klumpvis besluta,
att vi nästa år eller under en viss annan
period skall skära ned utgifterna
med så och så många procent. Det brukar
som regel inte hålla. Vi har försökt
det många gånger, och vi har haft
många utredningar där man med liv
och själ har gått in för att göra besparingar.
Man kan peta bort en gubbe här
eller där och en kvinna här eller där,
men om några månader är vederbörande
som regel tillbaka igen. Det är
inte den vägen man skall gå. Frågan
är inte så enkel, vilket också framgår
av att det till det utskottsutlåtande som
här föreligger har fogats inte mindre
än tre reservationer. Varken koalitionsbröderna
i regeringen eller tvillingparet
högern-folkpartiet har kunnat enas
om någon linje. Nu har det visserligen
företetts ett kompromissförslag här i
dag, men jag tror inte att en utredning
är en framkomlig väg, och det säger
ju även utskottets talesman.

När det gäller önskvärdheten av rationalisering,
effektivisering och anlitande
av expertis i syfte att rationalisera
är vi alla ense, så att den saken
behöver vi inte tvista om. Såväl statskontoret
som organisationsnämnden
och sakrevisionen intar härvidlag en
mycket positiv och objektiv ställning,
men det är ju ingenting som man så här
helt apropå sätter sig att fatta beslut om.
Det går inte att säga varde, och det
vart. Det är ett långt arbete som här
ligger framför oss.

122 Nr 31 Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

Eftersom man talat om organisationsnämndens
verksamhet skall jag be att
här få meddela, att organisationsnämnden
för närvarande har ett 30-tal experter
till sitt förfogande. Dessa arbetar
på sex olika grupper. De är ingenjörer,
tekniker, ekonomer och kontorsexperter,
och så långt de medel räcker
till, som är ställda till organisationsnämndens
förfogande, har nämnden
möjlighet att använda expertis från det
fria näringslivet. Här gäller det personer
som inte har något föregående i
statstjänst. Därför kan man inte säga
att de är bundna av personalorganisationer
eller av något föregående, utan
de är fullständigt fria och obundna.

Av vad nämnden håller på med för
dagen kan jag nämna en undersökning
angående väg- och vattenbyggnadsverket,
en undersökning angående personalförhållandena
på vissa håll inom
fångvården, en undersökning angående
genomförandet av den s. k. räjongplanen
inom fångvården, en undersökning
av patentverket, en av lantbruksnämndernas
kontorsorganisation och en av
lantmäteristyrelsen. Vidare sysslar
nämnden med en kartläggning av statsförvaltningens
centrala, regionala och
lokala organ samt av sådana arbetsuppgifter
hos övriga myndigheter och inrättningar
— inom primärkommuner
och landsting — som har anknytning
till den statliga förvaltningen. Man håller
också på med undersökningar angående
länsstyrelserna, tullstyrelsen,
skattedebiteringen och folkbokföringen,
arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga
arbetsförmedlingen, civilförsvaret,
inskrivnings-, klinik- och poliklinikexpeditionerna
vid karolinska
sjukhuset, kontorsorganisationen vid
nedre justitierevisionen, hovrätterna
och domsagorna jämte en utredning rörande
undervisning och information,
rådgivande verksamhet, grundundersökningar
samt försöks- och standardiseringsverksamhet
inom det kontorstekniska
området.

Detta var bara ett litet axplock ur den
arbetsplan som föreligger beträffande
det närmaste året, och jag vill understryka
vad herr Ståhl sade: ge organisationsnämnden
de möjligheter — ekonomiska
och personella — som är nödvändiga,
så tror jag att man kan komma
rätt långt på den vägen. Jag tror i likhet
med herr Ståhl, att de pengar som
här läggs ned kommer igen. Jag vill
hänvisa till vad som finns återgivet på
sidorna 9 och 10 i utskottets utlåtande:
»Nämnden ställer sig emellertid mycket
tveksam till möjligheten att komma till
ett resultat genom en parlamentarisk
kommitté med uppgift att snabbutreda
frågorna. En schablonartad nedskärning
med t. ex. en viss procentsats av
anslagen inom ett bestämt område kan
framtvinga ett oekonomiskt arbetssätt
och åsamka staten förluster på andra
områden. Tidigare försök med schablonartad
nedskärning av anslag torde
icke heller ha givit tillfredsställande
resultat.» Man fortsätter: »För att få
fram dessa uppgifter fordras emellertid
systematiska och tidskrävande undersökningar.
» På nästa sida står det:
»Om det skall bli möjligt för nämnden
att i enlighet med motionärernas förslag
lämna ökad rationaliseringshjälp
till statsförvaltningen och bedriva rationaliseringsverksamheten
i snabbare
takt, är det nödvändigt, att nämnden
ges ökade resurser. Speciellt angeläget
är det att nämnden ges möjlighet att till
sig knyta flera ledande organisationsexperter
än vad nu är fallet.»

Jag skall inte vidare referera yttrandet,
men jag vill nämna att organisationsnämnden
också tagit upp den fråga
som bondeförbundsmotionen särskilt
trycker på, nämligen särskild utbildning
av vissa tjänstemän. Man har därvidlag
uttalat, att denna fråga är aktuell
och tagits upp i andra sammanhang;
bl. a. bedriver arbetsmarknadsstyrelsen
en målmedveten utbildning i arbetsledning.
Nämnden understryker också
värdet och behovet av att statstjänste -

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

123

män i ledande ställning får en bättre
utbildning.

Herr talman! Jag tror att alla de frågor,
som har tagits upp i de båda motionerna
1:241 och 11:365, just är sådana
frågor som organisationsnämnden
nu sysslar med bl. a. i samband med
den kartläggning av hela statsverksamheten,
som pågår och som till betydande
delar redan är färdig.

Jag kanske också innan jag slutar
borde hänvisa till vad statskontoret säger
i sitt yttrande på sid. 7—8 i bil. A.
Man påpekar där att anvisningar för
olika ämbetsverk har utfärdats i samband
med deras petitaframställningar.
Anvisningarna har inneburit, att ämbetsverken
skulle inrikta sig på att
skriva ned sina äskanden om investeringsanslag
med 10—20 procent. I vissa
fall har myndigheter också ålagts att
skära ned utgifterna för avlöningar till
extra personal med visst procenttal.

Jag tror att alla de frågor som har
påpekats av motionärerna är sådana,
som vi redan nu arbetar med, och jag
vill i likhet med herr Ståhl säga, att det
skulle vara oklokt att tillsätta ytterligare
ett organ och beskära kamrarnas
möjlighet att ur ekonomisk synpunkt
granska de propositioner som framläggs.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till det av herr Hansson i Skegrie under
överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i
Skegrie begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Lag om socialhjälp m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 193, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Hansson i Skegrie under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 98 ja
och 105 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det av
herr Hansson i Skegrie under överläggningen
framställda yrkandet.

§ 10

Föredrogs statsutskottets memorial nr
194 angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Lag om socialhjälp m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om socialhjälp, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 177, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,

124

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Lag om socialhjälp m. m.

under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om socialhjälp,

2) lag angående ändring i lagen den
6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)
samt

3) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om
socialregister.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar, att 1918 års fattigvårdslag
skulle avlösas av en lag om socialhjälp.
Härigenom skulle den nuvarande samhälleliga
hjälpformen fattigvård utmönstras
ur lagstiftningen och ersättas
av en generell hjälpform, betecknad socialhjälp.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat ett antal i anledning
av propositionen väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om socialhjälp
— måtte för sin del antaga nämnda
förslag med den ändringen, att 4,
14—16, 22 och 35 §§ erhölle av utskottet
föreslagen lydelse;

B. att riksdagen måtte för sin del
antaga de vid propositionen fogade förslagen
till

1. lag angående ändring i lagen den
6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)
; samt

2. lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om
socialregister;

C. att motionerna 1:526 och 11:650,
II: 651, I: 546, I: 547 och II: 679, I: 548
och 11:677, 1:549 och 11:678, 1:551
och 11:681, 1:552 och 11:682, 1:553
samt 1:554 och 11:683, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad

utskottet anfört och hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett flertal
reservationer.

Utskottet hade i sitt utlåtande under
rubriken den föreslagna lagstiftningens
huvudgrunder gjort vissa allmänna uttalanden
om den nya lagstiftningen.
Därvid hade utskottet bl. a. berört frågan
om mödrahjälpen, i vilket hänseende
utskottet anslutit sig till Kungl.
Maj ds förslag, att denna skulle bibehållas
som en särskild hjälpform vid sidan
av socialhjälpen.

I en av herrar Magnusson och Hagård
avgiven med I a) betecknad reservation
hade yrkats, att utskottets uttalanden
i fråga om mödrahjälpen skulle
erhålla annan, av reservanterna angiven
lydelse ävensom att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte som sin mening i
fråga om mödrahjälpen giva till känna
vad reservanterna i denna fråga anfört.

Vidare hade herrar Sunne och Huss,
fröken Höjer samt herr Rimmerfors i
en med I b) betecknad reservation yrkat
viss ändring av utskottets uttalanden
i inledningen till avsnittet om den
föreslagna lagstiftningens huvudgrunder.

Enligt Kungl. Maj ds och utskottets
förslag skulle 1 § lagen om socialhjälp
erhålla denna lydelse:

Varje kommun skall sörja för att den,
som vistas i kommunen och som finnes
vara i behov av hjälp, erhåller sådan
enligt vad nedan sägs (socialhjälp).

Vid denna paragraf hade reservation
avgivits av herrar Sanne och Huss,
fröken Höjer samt herr Rimmerfors,
vilka ansett, att utskottets motivering
till paragrafen bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse.

5 § lagen om socialhjälp var i Kungl.
Maj ds och utskottets förslag av följande
lydelse:

Socialnämnden äger vid behov tillkalla
särskilda sakkunniga att deltaga

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

125

i nämndens överläggningar ävensom tillsätta
befattning hos nämnden samt anlita
det biträde i övrigt som erfordras.

Har kommunen beslutat inrätta befattning,
som skall vara gemensam för
socialnämnden och annat kommunalt
förvaltnings- eller verkställighetsorgan,
må befattningen tillsättas i den särskilda
ordning kommunen bestämmer.

I en reservation hade herrar Magnusson
och Hagård yrkat, att paragrafen
skulle avfattas sålunda:

Socialnämnden äger — — — (lika
med utskottet)--—• som erfordras.

Kyrkoherden eller hans ställföreträdare
är berättigad att deltaga i socialnämndens
förhandlingar. I annexförsamling,
där komminister finnes anställd,
äger denne eller den hans tjänst
förestår nämnda befogenhet, när kyrkoherden
ej själv är tillstädes.

Har kommunen--— (lika med

utskottet)----kommunen bestäm mer.

13 § skulle enligt Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag få denna avfattning:

Beträffande denna paragraf hade reservation
avgivits av herrar Sunne och
Huss, fröken Höjer samt herr Rimmerfors,
vilka föreslagit, att paragrafen
skulle avfattas på följande sätt:

I andra fall än som avses i 12 § må
socialhjälp meddelas enligt grunder,
som kommunens fullmäktige äga bestämma,
eller, om sådana grunder ej
fastställts, efter vad socialnämnden prövar
erforderligt. Därvid bör särskilt
beaktas, att behov av socialhjälp för
livsuppehälle och vård tillgodoses även
när behovet är betingat av andra omständigheter
än dem som omförmälas
i 12 § samt att eljest socialhjälp lämnas,
där detta prövas påkallat för att för -

Lag om socialhjälp m. m.

bättra en persons förmåga till självförsörjning.

33 § var i Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag av följande lydelse:

För socialhjälp, som lämnats enligt
12 § eller som enligt 13 § utgivits till
någon innan han fyllt 16 år, är lijälptagaren
ersättningsskyldig under förutsättning
att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott
å förmån, vartill han eljest är berättigad,
efter hjälpens beviljande kommer
i åtnjutande av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet
lämnat oriktig eller vilseledande uppgift
rörande behovet av socialhjälp eller

c) varit berättigad att för den tid
socialhjälpen utgått uppbära särskild
social förmån, som emellertid indragits
eller minskats av den anledningen att
han lämnat oriktig uppgift eller eljest
brutit mot vad som är föreskrivet som
villkor för dylik förmån.

Herrar Magnusson och Hagård hade
i en vid paragrafen avgiven reservation
föreslagit följande avfattning:

För socialhjälp, som lämnats enligt
12 § eller som enligt 13 § utgivits till
någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren
ersättningsskyldig under förutsättning
att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott
å förmån, vartill han eljest är berättigad,
efter hjälpens beviljande kommer
i åtnjutande av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet
lämnat oriktig eller vilseledande
uppgift rörande behovet av socialhjälp,

d) är i besittning av tillgångar, ehuru
dessa för tillfället icke kan disponeras
för uppehälle ocli vård, eller

e) är i tillfälligt nödläge och kan an -

126 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Lag om socialhjälp m. m.

tagas inom kort komma i god ekonomisk
ställning.

I Kungl. Maj :ts och utskottet förslag
hade 41 § följande lydelse:

Den som av lättja eller liknöjdhet
åsidosätter sin underhållsskyldighet mot
sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn
under 16 år i sådan grad, att socialhjälp
enligt 12 § måste lämnas någon av
dem, må av socialnämnden föreläggas
att efter sin förmåga utföra arbete i
arbetshem.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem
må dock icke meddelas den
som ej fyllt 18 år.

Vid förevarande paragraf hade reservation
avgivits av herrar Sunne och
Huss, fröken Höjer samt herr Rimmerfors,
vilka yrkat, att paragrafen skulle
få denna avfattning:

Den som av lättja eller liknöjdhet
åsidosätter sin underhållsskyldighet mot
sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn
under 16 år i sådan grad att socialhjälp
enligt 12 § måste lämnas någon
av dem, må av socialnämnden föreläggas
att fullgöra honom å arbetshem eller
eljest anvisat arbete. Innan sådant föreläggande
beslutas, skall den, mot vilken
föreläggande ifrågasatts, ha varit kallad
till nämnden eller någon dess avdelning
för att där föra sin talan.

Föreläggande att---(lika med

utskottet)---18 år.

I Kungl. Maj :ts och utskottets förslag
hade, i 48—51 §§, 56 § andra stycket
och 61 §, upptagits bestämmelser om
möjlighet att tillämpa tvångsarbete i
vissa fall beträffande person som intagits
på arbetshem.

Herrar Sunne och Huss, fröken Höjer
samt herr Rimmerfors hade i en reservation
föreslagit, att 48—51 §§, 56 §
andra stycket och 61 § måtte utgå samt
att i 52—66 §§ måtte göras de ändringar
i avseende å nummerbeteckningar och
hänvisningar till andra paragrafer, vilka
föranleddes av att 48—51 och 61 §§
utgått.

Sedan herr förste vice talmannen
anmält ärendet till handläggning, begärdes,
i fråga om föredragningssättet,
ordet av

Fru JOHANSSON i Norrköping (s),
som yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 39 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj :ts
i denna punkt behandlade lagförslag,
sådant det av utskottet förordats till antagande,
där så erfordras paragrafvis
med övergångsstadgande, ingress och
rubrik sist, varefter utskottets hemställan
föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet,
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu punkten
A.

Utskottets förslag till lag om socialhjälp Efter

föredragning av 1 § anförde:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! I fråga om min motivering
för den reservation, som jag kommer
att tala för, tänker jag tala i ett
svep över alla paragraferna.

Förslaget om att 1918 års fattigvårdslag
nu skall ersättas med en mer tidsenlig
lagstiftning hälsar jag med stor
tillfredsställelse. Härmed erhålles en
lagstiftning, som mer passar ihop med
den socialpolitik som i vårt samhälle
länge varit på väg och nu fått en sådan
omfattning.

Att det framlagda förslaget i alltför
hög grad kan betecknas som en reviderad
upplaga av fattigvårdslagen är

Onsdagen den 14 december 1955 fm. Nr 31 127

framför allt en följd av att socialvårdskommitténs
förslag om statsbidrag till
den kommunala socialhjälpen och därmed
i realiteten sammanhängande bestämmelser
nu avvisas. Av flera skäl är
frågan om statsbidrag inte aktuell, men
vid granskning av propositionen frågar
man sig, som vi framhållit i motionerna
I: 552 och II: 682, om inte vissa delar
i lagtexten, vilka sammanhänger med
avvisandet av statsbidrag, skulle ha
kunnat ersättas med något bättre.

Såsom propositionens förslag nu föreligger
har utgångspunkten mera varit
fattigvårdslagen än det av socialvårdskommittén
framlagda förslaget. Det är
all anledning att i detta sammanhang
framhålla, att de yttranden från remissmyndigheter,
vilka nu i propositionen
i olika sammanhang åberopas, gäller
socialvårdskommitténs förslag. Det är
av vikt att man har det i minnet vid bedömningen
av det nu föreliggande förslaget,
och det kan ifrågasättas om inte
ett nytt remissförfarande hade varit
lämpligt för att därmed få de skönhetsfläckar
undanröjda, vilka vidlåder förslaget
och som i den dagliga tillämpningen
av lagen kan bli minst sagt irriterande.

Tack vare påpekanden i motioner har
utskottet nu företagit vissa förbättringar.
Jag ämnar inte uppehålla mig vid
dem, då de har mitt fulla gillande.

När riksdagen nu går att besluta om
socialhjälpslag, är det uppenbarligen
nödvändigt att — som sker i utskottsutlåtande!
å s. 39 — ta en överblick
över den genomgripande utbyggnad av
vår socialvård, som ägt rum sedan 1918.
Utskottet uppräknar sålunda de till stor
del under de senaste åren genomförda
reformerna såsom den successiva förbättringen
av folkpensionerna, den nya
sjukförsäkringen etc. Här gäller det att
knyta samman de särskilda hjälpformerna
med socialhjälpen på ett helt
annat sätt än tidigare, vilken sammanknytning
ej alltid kommit till uttryck i
förslaget till ny lag.

Lag om socialhjälp m. m.

Som i reservation I b) av herr Sunne
m. fl. anförts beträffande inledningen
till utskottsutlåtandet spelar kommunerna
genom socialhjälpen en viktig
roll, när det gäller att på längre sikt
vidtaga åtgärder ägnade att göra personer
eller familjer med nedsatt försörjningsförmåga
försörjningsdugliga.
Så har t. ex. statsmakterna för arbetsvärdens
del föreskrivit, att villkor för
det statliga utbildningsbidraget bl. a.
är, att 25 procent av kostnaden skall
gäldas från vederbörande kommun eller
annan. Just på grund av socialhjälpsklientelets
art är det särskilt angeläget,
att från socialhjälpens sida tages initiativ
till arbetsvärd eller andra förebyggande
åtgärder.

Med en starkt positiv inställning till
att av lagens formulering klart skall
framgå skillnaden mellan fattigvårdslagens
bestämmelser om fattigvård och
den nya lagens om socialvård, yrkar
vi reservanter, herr Sunne in. fl., på införandet
av ett tillägg till 13 §, den paragraf,
som handlar om den del av socialhjälpen,
som en kommun kan inordna
i sin verksamhet eller ock underlåta
att ta upp på programmet.

12 § behandlar den socialhjälp, som
varje svensk medborgare under vissa
bestämda omständigheter har rätt att
få. Utöver bestämmelserna i fattigvårdslagen
upptar propositionen i denna paragraf
följande betydelsefulla tillägg:
personer, »som av hälsoskäl bör helt eller
delvis avhålla sig från arbete». Denna
utvidgning har, som departementschefen
understryker, länge ansetts
önskvärd. Vad innefattas i den obligatoriska
socialhjälpen, alltså i 12 §? På
s. 121 i propositionen och på s. 61 i utskottsutlåtandet
definieras begreppet på
följande sätt: »Vad som erfordras för
livsuppehället — under drägliga förhållanden
— dock ej så frikostigt, att
vederbörande erhåller högre levnadsstandard
än den, som en medborgare i
små ekonomiska omständigheter uppnår.
» Härmed menas: mat, husrum, klä -

128

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Lag om socialhjälp m. m.

der, vad som behövs för inventarieutrustning
o. s. v. samt dessutom erforderlig
vård. I fråga om den obligatoriska
hjälpen avses ingen annan ändring
i förhållande till fattigvårdslagen
än ovannämnda tillägg om avhållsamhet
från arbete på grund av hälsoskäl.

Redan den mot 13 § svarande 2 §
i fattigvårdslagen medger full frihet åt
kommunerna att efter individuell behovsprövning
lämna icke obligatorisk
hjälp. Socialvårdskommitténs förslag —
grundat på statsbidrag — gick ut på
hjälp dels till att förbättra en persons
förmåga till självförsörjning, dels till
viss icke obligatorisk tandvård eller
specialistvård, dels till vissa resekostnader.
Klagorätt hos länsstyrelsen föreslogs,
då det med hänsyn till att statsbidrag
utginge borde beredas rätt för
sökande att få frågan prövad i högre
instans. Förslaget om statsbidrag och
därmed klagorätt är nu ur världen, och
vi önskar det ej åter. Men vad vi däremot
önskar bibehålla är en sådan avfattning
av paragrafen om den frivilliga
socialhjälpen, att det speciellt nya
i socialhjälpslagen kommer till klart uttryck.
Departementschefen anser, att
de möjligheter, som lagstiftningen hittills
öppnat för denna frivilliga hjälp
»har på många håll tillvaratagits på ett
mycket förtjänstfullt sätt». Särskilt de
större kommunerna bedriver en vidsynt
hjälpverksamhet.

I detta sammanhang åberopas en utredning,
som socialvårdskommittén företagit
angående förebyggande socialhjälp
för åren 1944—1946 — s. 88 i propositionen.
3 000 personer i hela riket
hade under dessa tre år erhållit förebyggande
hjälp. Kostnaden uppgick till
4,6 miljoner kronor, vilket gör ett genomsnitt
av 1 000 fall och 1,5 miljoner
kronors kostnad per år. Av företagna
åtgärder dominerade yrkesutbildningen
med bostadshjälp som god tvåa, 2 300
fall kom på landsbygden och 700 på
städerna. 70,2 procent av landsbygdsfallen
kom från Dalarna och Norrland.

Av denna utredning kan man inte utläsa,
att kommuner i allmänhet lämnat
hjälp till förebyggande åtgärder. Det
gäller i dessa fall ofta personer, som
själva icke är alltför aktiva, när det
gäller att hitta på vad som skall kunna
återställa eller förbättra deras förmåga
att försörja sig själva. I många fall måste
aktiviteten komma från de kommunala
organen — d. v. s. socialnämnden
i framtiden.

I själva verket kan man rent av finna,
att den förebyggande hjälpen fått
en mer undanskymd plats i socialhjälpslagen
än i fattigvårdslagen. Så här
lyder fattigvårdslagens 2 §: »För beviljande
av fattigvård i andra fall än
dem, vilka i 1 § omförmälas, äger fattigvårdssamhälle
bestämma de grunder,
som böra av samhällets fattigvårdsstyrelse
iakttagas. Har sådant bestämmande
ej skett, ankommer det på
styrelsen att meddela fattigvård, i den
mån styrelsen prövar nödigt. Fattigvårdssamhälle
och fattigvårdsstyrelse
hava härvid att, på sätt i 23 § sägs, ombesörja,
att den, som finnes vara i behov
av fattigvård, erhåller sådan.» I
23 § fattigvårdslagen står, att vill någon
komma i åtnjutande av fattigvård
skall anmälan därom göras till fattigvårdsstvrelsens
ordförande, annan ledamot
av fattigvårdsstvrelsen eller hos
prästerskapet. Barnmorska, läkare eller
polisman kan också göra sådan anmälan
till fattigvårdsstyrelsen, då de finner
ingripande vara av nöden. Detta är
alltså vad som står i den nuvarande
fattigvårdslagen och som avser den frivilliga
hjälpen från kommunernas sida.

I motsvarande paragraf i förslaget
till socialhjälpslag heter denna paragraf
så här: »I andra fall än som avses
i 12 § må socialhjälp meddelas enligt
grunder, som kommunens fullmäktige
äga bestämma, eller, om sådana grunder
ej fastställts, efter vad socialnämnden
prövar erforderligt.» Vi reservanter menar,
att till denna i propositionen föreslagna
utformning av 13 § skulle läg -

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

129

gas följande: »Därvid bör särskilt beaktas,
att behov av socialhjälp för livsuppehälle
och vård tillgodoses även när
behovet är betingat av andra omständigheter
än dem som omförmälas i 12 §
samt att eljest socialhjälp lämnas, där
detta prövas påkallat för att förbättra
en persons förmåga till självförsörjning.
»

Som parentes må påpekas, att nästföljande
paragraf, 14 §, innehåller bestämmelser
om formen för utgivande
av socialhjälp. Början på denna paragraf
motsvarar helt 26 § i nuvarande
fattigvårdslag. Det är alltså inte där
fråga om någon som helst nyhet.

Den utomordentliga förenkling av
hemortsrätten, som innebär att varje
person skall ha hemortsrätt i den kommun,
där han är mantalsskriven, så
snart mantalsskrivningen vunnit laga
kraft, kan få icke önskvärda konsekvenser,
när det gäller mer ingående
förebyggande åtgärder. Så har t. ex.
majoriteten av kammarrätten i remissyttrande
påtalat den olägenhet i förslaget,
som bristen på samhörighet med
kommunen kan medföra. Bortfallandet
av kravet på ett fattigvårdsfritt år är
onekligen ägnat att inte binda samman
individen och kommunen på samma sätt
som tidigare. Så fort en person nu blivit
mantalsskriven och mantalsskrivningen
vunnit laga kraft, är enligt propositionens
förslag kommunen betalningsskyldig
för vederbörandes eventuellt
erhållna obligatoriska socialhjälp.
Det är att befara, att en kommuns intresse
att lägga ner pengar på en individ,
som eventuellt snart flyttar, kan bli
tämligen ljumt.

Departementschefen anser att alla
initiativ beträffande den icke obligatoriska
socialhjälpen bör lämnas helt åt
kommunerna. Vi reservanter finner att
det i lagtexten hör finnas uttryck för
vart man syftar med den icke obligatoriska
socialhjälpen. Vi kan inte finna,
att avsaknaden av varje antydan om vad
socialhjälp enligt 13 § är avsedd inne -

Lag om socialhjälp m. m.

bära kan hjälpa socialhjälpsklientelet.
Att detta vacuum skall kunna bli ett
stöd för individen är svårt att förstå.
Kommunernas självbestämmanderätt
upprätthålles fullständigt även med reservanternas
förslag — inte minst på
grund av att kommunens fullmäktige
har att anslå medel till verksamheten.
Låt mig stryka under, att den formulering
vi reservanter föreslår är betydligt
mildare än nu gällande fattigvårdslag.
På denna punkt beträffande § 13
kommer jag att yrka bifall till herr Sunnes
m. fl. reservation.

Reservanterna yrkar på den ändringen
av 41 §, som innehåller bestämmelse
om arbetsföreläggande, att den, mot vilken
arbetsföreläggande ifrågasatts, skall
ha varit kallad till nämnden eller någon
dess avdelning för att där föra sin talan.
Utskottet anser i likhet med propositionen,
att i avvaktan på pågående utredning
fattigvårdslagens formulering i
huvudsak skall bibehållas. Det understrykes
att detta blir rent provisoriskt.
Vi reservanter anser, att detta är ett
tillfälle, då en mindre ändring är så
uppenbart önskvärd och nödvändig, att
den ej kan komma att föregripa pågående
utredning, och bör ske. Det kan ju
t. o. m. ifrågasättas, om den nu gällande
och föreslagna lydelsen ej strider mot
den av Sverige antagna konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.
Enligt den föreslagna utformningen
av 41 § kan ett arbetsföreläggande
ske utan att den det gäller fått
tillfälle att försvara sig inför socialnämnden
eller någon avdelning av
nämnden. Detta kan ju inte anses tillfredsställande.
Det lilla, men i detta avseende
betydelsefulla tillägget: »Innan
sådant föreläggande beslutas, skall den,
mot vilken föreläggande ifrågasatts, ha
varit kallad till nämnden eller någon
dess avdelning för att där föra sin talan»,
bör enligt vår mening nu införas.
Det torde komma att dröja åtskilliga
innan utredningen om administra -

år

9 — Andra kammarens protokoll 1.955. Nr .‘It

130 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Lag om socialhjälp m. m.

tiva frihetsberövanden framlägger sitt
förslag och detta blir föremål för riksdagens
behandling. Att i avvaktan härpå
avstå från en klar medborgerlig rättighet
för en grupp svenska medborgare
kan inte försvaras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till herr Sunnes m. fl. reservation
beträffande 41 §.

Utskottet går även på propositionens
förslag att i 41 § föreskriva, att arbetsföreläggande
skall kunna ske på arbetshem
men icke beträffande eljest anvisat
arbete. Motiveringen är att sådan
anvisning ej numera förekommer. Det
finns dock alltjämt kommuner, som anvisar
arbete i t. ex. kommunal vedgård.
Att i avvaktan på utredningen betaga
kommuner som så önskar denna självbestämmanderätt
synes fullständigt
omotiverat. »Eljest anvisat arbete» bör
kvarstå. Det vanpryder inte socialhjälpslagen.

Reservanterna yrkar vidare att de
likaledes i avvaktan på utredning bibehållna
48—51 §§ angående tvångsarbete
helt skall utgå, då dessa paragrafer efter
tillkomsten av sluten avdelning på
arbetshem helt saknar betydelse. De
tillämpas ej, och de kommer ej att tilllämpas.
Dessa paragrafer vanpryder
den nya socialhjälpslagen och måste på
icke initierade personer t. ex. från andra
länder verka minst sagt egendomliga.
Att en ny socialhjälpslag i avvaktan
på utredning måste dra med sig paragrafer
från den lag som skall ersättas,
trots att dessa paragrafer numera
aldrig tillämpas, förefaller vara ett
slentrianmässigt tillvägagångssätt, som
Sveriges riksdag borde vara beredd
lämna, när dessa paragrafer i ett fall
som detta direkt vanpryder den nya
lagen. Jag yrkar därför på att 48—51 §§
utgår.

Herr talman! Till sist några ord om
utskottets skrivning beträffande 1 §. På
s. 43—44 i utskottets utlåtande har utskottet
i princip tagit hänsyn till i motioner
framförda yrkanden, att kom -

mun skall ha rätt att direkt till hjälptagaren
utan omgång via vistelsekommun
lämna hjälp. Härigenom kan flertalet
av de i motionen påtalade fallen
få en praktisk och tillfredsställande lösning.
I motionerna 1:552 och 11:682
har även ytterligare fall påtalats, för
vilkas lösning skulle behövts ett uttalande
av följande lydelse: »Fall kan
tänkas, när annan kommun än mantalsskrivningskommun,
t. ex. en kommun
som med säkerhet kan förutse att den
inom kort blir mantalsskrivningskommun
vill lämna socialhjälp, ehuru den
inte är vistelsekommun. Ej heller detta
bör möta något hinder. Även här saknas
anledning till erinran mot lagtexten.
Syftet med motionerna 1:552 och
II: 682 i detta avseende är genom ett
sådant uttalande av riksdagen likväl
tillgodosett.» Jag vill understryka, att
för att dessa fall skall uppkomma skall
tre förflyttningar inom fjorton månader
äga rum. Men är det så otänkbart
i våra dagar och bör ej även de mera
sällan förekommande fallen kunna tas
om hand på ett praktiskt vettigt sätt?
Jag ber att få yrka bifall till reservationen
I. b) på denna punkt.

I övrigt ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 39 och återkommer med
mina tidigare yrkanden vid behandlingen
av vederbörande paragrafer.

Herr HAGÄRD (h):

Herr talman! Låt mig först få säga,
att det här föreliggande lagförslaget
kan betraktas som slutstenen i den
byggnad av social karaktär, som vi försökt
bygga upp under åtminstone det
sista tiotalet år. Förslaget till socialhjälpslag
lades fram år 1950 och har
alltså fått vänta i fem år innan det kunnat
framläggas för riksdagen. Förslaget
berörde även en annan del av socialvården
som inte nu är medtagen,
nämligen frågan om den kommunala
organisationen av socialvården. Detta
är ett mycket viktigt ämne, och förslag

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

131

på denna punkt har många gånger blivit
efterlyst inte minst i denna kammare.
Jag måste erkänna, att en ändring i
lagstiftningen år 1953 gjort det möjligt
att lättare få till stånd gemensamma
tjänstemän för sociala nämnder och
styrelser och att därmed ett av de mest
framträdande hindren för en mera ra
tionell organisation undanröjts.

Trots att sålunda en lång tid har gått
ger propositionen prov på att i vissa
avseenden vara ett ganska klart hastverk.
I viss mån har utskottet försökt
korrigera detta genom att företa vissa
ändringar och såvitt jag kan förstå förbättringar
i propositionen. Alltjämt ges
det emellertid enligt mitt förmenande
en hel del plats för motioner och förslag
till förbättringar i denna lagstiftning
under kommande år. Särskilt gäller
detta de nya hemortsrättsreglerna
och deras förhållanden till folkbokföringen.

I själva verket har departementschefen
redan gått de önskemål till mötes,
som i viktiga punkter framförts av herr
Birke och mig i reservationer till socialvårdskommitténs
betänkande. Det
är tre huvudsynpunkter som redovisas
i nämnda reservationer. Den första är
frågan om statsbidrag till kommunal
socialhjälp. Den andra, som också är av
mycket stor betydelse, rör kommitténs
sätt att lösa problemet med en social
överdomstol, vilken kommittén tänkt
sig inlemmad i socialstyrelsen. I den
tredje frågan slutligen har vi jämte fru
Nordgren ansett, att det i socialhjälpslagcn
icke skall finnas något resonemang
om arbetslöshetshjälpen. På samtliga
dessa tre punkter har departementschefen
så tydligt gått oss till mötes,
att nu föreliggande förslag är fritt
från varje anspelning på något annat.
Det som nu kvarstår av erinringar från
vårt håll är mycket obetydliga saker
jämfört med dessa tre huvudsynpunkter.

Innan jag går närmare in på de reservationer,
som är knutna till förevaran -

Lag om socialhjälp m. m.

de utskottsutlåtande, vill jag här anföra
några allmänna synpunkter. Såväl departementschefen
som utskottet har inledningsvis
framhållit, att kostnaderna
för socialförsäkringens allmänna utveckling
i vårt land i allmänhet har
lagts på staten, icke på kommunerna.
Detta är alldeles riktigt. Utskottet säger
emellertid i sitt utlåtande, att en följd
av socialvårdens utbyggnad — man menar
väl närmast socialförsäkringens utbyggnad
— har blivit, att kommunerna
besparats betydande utgifter för fattigvårdsändamål.
Detta uttryck bör förtydligas
något. Jag har nämligen undersökt
hur det i verkligheten förhåller sig
med denna sak, när det gäller rena fattigvårdskostnader.
Av föreliggande statistik
för fyra å fem år tillbaka i tiden
var bruttokostnaderna för fattigvården
i allmänhet år 1949 cirka 211 miljoner
kronor, och för det i statistiken senast
medtagna räkenskapsåret, 1952, var
kostnaderna 30G miljoner kronor, vilket
innebär en ökning på närmare 100 miljoner
kronor.

Ser vi sedan på en detalj i fattigvården,
nämligen kontantunderstöden —
alltså den s. k. öppna vården — så var
utgifterna 1949 endast 72 miljoner kronor,
medan samma kostnader för 1953
— sista statistikåret — var 109 miljoner
kronor. Fattigvårdskostnaderna har
med andra ord ökat i ungefär samma
takt som penningvärdet har försämrats.
Ser man saken på det sättet, så har
statens utgifter på detta område av det
sociala fältet faktiskt mera medverkat
till en höjning av den allmänna standarden
för svenska folket i gemen. Jag
vill därför tillbakavisa påståendet, att
man i det stycket har inbesparat något
väsentligt på fattigvårdens område.

Varken departementschefen eller utskottet
har emellertid i det sammanhanget
åberopat vad man annars alltid
brukar anföra, nämligen att vi nu kan
se fram mot den tid, då en behovsprövad
socialhjälp kan upphöra med sin
verksamhet. Erfarenheten visar nämli -

132 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Lag om socialhjälp m. m.

gen, att vi icke kan vara utan en behovsprövad
hjälpverksamhet i ett modernt
samhälle. Den måste alltid finnas,
sedan må den kallas för fattigvård eller
socialhjälp.

Vidare är det ytterligare en sak, som
jag här vill beröra en smula. Det har
sagts, att den nya kommunallagstiftningen
utgör ett bestämt hinder för genomförandet
av en mera koncentrerad
förvaltning på det sociala området. Jag
skulle då vilja fråga: Kan det förhållandet,
att kommunalnämnden eller drätselkammaren
är styrelsen i kommunen,
innebära ett hinder för en rationellare
ordning på det sociala området? Departementschefen
har för sin del förklarat,
att vi utan vidare kan inlemma vissa
uppgifter, t. ex. dem som åligger familjebidrags-
och hemhjälpsnämnderna, i ett
annat kommunalt organ. Där går sålunda
departementschefen in på organisationen
av socialhjälpen. Jag vill också
fråga, hur man ämnar ordna en annan
fråga, som nu är aktuell i remissinstanserna
och ute i kommunerna, nämligen
hur vi i framtiden skall organisera skolans
ledning. Man vill ju därvidlag ha
en enda skolstyrelse och slippa alla
andra. Det är en ännu kraftigare förändring
än vad som föreslås av socialvårdskommittén
beträffande den kommunala
organisationen av socialhjälpen.
Jag skall emellertid inte spilla flera
ord på den saken. Diskussion är
överflödig, eftersom 1953 års lagstiftning
griper in och spelar sin roll i detta
sammanhang.

Slutligen kommer jag till den nuvarande
kommunala organisationen av socialvården,
vilken faktiskt är godkänd
i den kungl. propositionen. Det har
ibland varit frestande att utmåla fattigvården
som något nära nog anstötligt,
men jag hävdar med bestämdhet
att socialhjälpslagen faktiskt bygger på
fattigvårdens gamla grunder. Socialhjälpslagen
är i själva verket i detta
ögonblick redan tillämpad i de kommuner,
där man har en humanitär åskåd -

ning och där dessa frågor kunnat lösas
på ett modernt sätt. Det hela blir emellertid,
genom att man satt in nya formuleringar
här och där, en verklig reform,
om man skall använda det uttrycket.

Jag skall, herr talman, inte syssla
mera med dessa allmänna synpunkter
utan gå över till reservationerna och
börjar först med den fråga, som står
upptagen i reservationen av herr Magnusson
i första kammaren och mig själv,
nämligen den som handlar om mödrahjälpen.
Liksom i socialvårdskommitténs
förslag är mödrahjälpen borttagen
i den motion som vi har avgivit, och
motivet är ganska enkelt. Mödrahjälpen
sådan den numera tillämpas i kommunerna
är faktiskt att anse som ingenting
annat än en behovsprövande hjälpform,
identisk med fattigvård eller, om
man så vill, socialhjälp. Sedan moderskapsförsäkringen
tillkommit har det
skett en väsentlig förändring på detta
område.

Det har talats om, särskilt i utskottsutlåtandet,
att mödrahjälpsfrågan skall
ses ur befolkningspolitisk synpunkt.
Det var en gång på det sättet, att man
menade att mödrahjälpen, ensam eller
tillsammans med andra hjälpformer,
skulle ge en befolkningspolitisk attityd
som skulle innebära en förbättring på
området. Men, mitt herrskap, hur har
det blivit? Födelsesiffrorna har sjunkit
från 140 000 levande födda år 1945 till
105 000 under det senaste statistikåret.
Vi har icke haft så låga födelsesiffror
sedan 1937. Det belopp som vi i statsverkspropositionen
anvisar till detta
ändamål har sjunkit från 15 miljoner
kronor 1948 till 4,5 miljoner nu. Antalet
hjälpsökande har under innevarande år
nedgått med hälften från föregående år.

Det är att märka att det i andra lagutskottet
finns flera representanter för
mödrahjälpsnämnder liksom också för
barnavårdsnämnder, och de betygade
precis detsamma, att mödrahjälpen nu -

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

133

mera är att betrakta såsom ett slag av
fattigvård eller socialvård.

Ser man sedan på själva organisationen
på detta område är det i städer
utanför landsting faktiskt fråga om en
dubbelorganisation. Där förberedes arbetet
i barnavårdsnämnderna och föres
över till mödrahjälpsnämnder i kommunerna,
Stockholm, Göteborg, Malmö
etc. Det är en dubbelorganisation, och
detta har även understrukits av i utskottet
närvarande representanter för
mödrahjälpsnämnder. Kostnaden för
organisationen är relativt stor. Det är
för övrigt en hel del myndigheter som
här samarbetar, i kommunerna barnavårdsnämnden
och i länet mödrahjälpsnämnden.
Därtill har länsstyrelsen ett
visst arbete med dessa ärenden, och
slutligen har vi tillsynsmyndighetens,
socialstyrelsens, stora organisation att
räkna med i detta sammanhang. Det påstås,
särskilt i samband med utredningar
om den kommunala socialvårdens
organisation både här i Stockholms
närhet och annorstädes, att organisationskostnaderna
i detta stycke i Stockholm
beräknas till 60 öre för varje
utbetalad krona.

Beträffande mödrahjälpen har reservanternas
yrkande modifierats i någon
mån. Det ansluter sig i reservationen
till departementschefens egen tankegång
i statsverkspropositionen. Han har
nämligen där sagt att han är villig företa
en översyn av nuvarande organisation
och att övertänka, huruvida man
på andra, redan befintliga nämnder
skall kunna överföra beslutanderätten
när det gäller mödrahjälpen. I anslutning
till detta uttalande begäres i yrkandet,
att denna översyn skall verkställas
snarast möjligt och att man därvidlag
även skall överväga inlemmande
i socialhjälpen.

Det finns också ett uttalande i form
av reservation beträffande prästmannens
del i det sociala arbetet inom en
socialnämnd. Det är att anteckna såsom
glädjande att departementschefen vis -

Lag om socialhjälp m. m.

serligen inte velat vara med om någon
självskrivenhet för vissa personer att
vara ledamöter i socialnämnd, men han
erkänner tydligt prästerskapets mycket
förtjänstfulla — som han uttrycker det
— arbete inom socialvården. Departementschefen
tillägger att nämnden
själv må avgöra, huruvida prästen
bland andra skall kallas att såsom sakkunnig
delta i överläggningarna inom
socialnämnden. Emellertid har i en
motion av herr Staxäng och fru Boman
i denna kammare hemställts, att prästmannens
deltagande måtte lagfästas,
och detta upptas också i det yrkande,
som reservanterna har framställt.

Slutligen ett tredje spörsmål, som är
upptaget reservationsvis bland de detaljer
som vi vill ha annorlunda. Departementschefen
har föreslagit att den
som får obligatorisk socialhjälp och
frivillig sådan före fyllda 16 år skall
vara ersättningsskyldig, och detta har
berörts i inte mindre än tre olika avsnitt,
betecknade a, b och c. Detta förslag
har genom motioner i båda kamrarna
kompletterats med tillägg i två
avseenden, nämligen att hjälptagaren
skall vara ersättningsskyldig, när han
erhållit denna hjälp och »är i besittning
av tillgångar, ehuru dessa för tillfället
icke kan disponeras för uppehälle
och vård». Detta var punkt d. I
punkt e heter det »är i tillfälligt nödläge
och kan antagas inom kort komma
i god ekonomisk ställning».

I motioner av prominenta folkpartiledamöter
har detta yrkande i realiteten
biträtts. Där begärs nämligen sådan
lydelse av lagtexten i 33 §, att hjälptagare
skall vara ersättningsskyldig under
förutsättning att han är i tillfälligt
nödläge och kan antagas inom kort åter
komma i god ekonomisk ställning samt
att socialnämnden med hänsyn härtill
beslutar om ersättningsskyldighet, .lag
skall be att få föredra vad folkpartiets
motion nr 11:682 innehåller i detta
stycke. Jag gör det så mycket hellre
som denna motion är betydligt utförli -

134

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Lag om socialhjälp m. m.

gare än den motion vi själva åstadkommit.
Det heter på s. 9 bland annat:
»Särskilt bör därvid uppmärksammas
att kommittén ville ha ersättningsskyldighet
för det fall att lijälptagaren ’är i
besittning av tillgångar, ehuru dessa
för närvarande inte kan disponeras för
uppehälle och vård’.» — Det är detsamma
som står under punkt d) i reservationen.
— »I propositionen», fortsätter
folkpartimotionärerna, »återfinns ingen
motsvarighet härtill. En person kan
vara i behov av obligatorisk socialhjälp,
ehuru han har en fastighet med ett värde
av t. ex. 30 000 kr. och belånad för
15 000 kr., vars nettovärde åtminstone
just i det aktuella läget inte kan omsättas
i likvida tillgångar. En sådan person
skulle sålunda erhålla hjälpen utan
återbetalningsskyldighet.» Detta anser
motionärerna kan vara stötande.

På s. 11 säger motionärerna:

»Emellertid föreslog socialvårdskommittén
att ersättningsskyldighet skulle
kunna fastställas ytterligare i ett fall,
som icke beaktats i propositionen, nämligen
när den hjälpbehövande ’är i tillfälligt
nödläge och kan antagas inom
kort åter komma i god ekonomisk ställning’.
» — Detta är lika med vad som
framhålles under punkt e) i reservationen.
— »Departementschefen», fortsätter
motionärerna, »uttalar, att en bestämmelse
av detta innehåll måste medföra
betydande tillämpningssvårigheter.
Vidare uttalar departementschefen,
att man möjligen skulle kunna tänka sig
en regel av innebörd att vederbörande
bleve återbetalningsskyldig för den
händelse han vid hjälpens beviljande
på grund av särskilda förhållanden —
t. ex. genom ett arv eller en lotterivinst
— finge sin ekonomi förbättrad
på ett mera markerat sätt. Han avvisar
emellertid en sådan regel.»

Det är att anmärka att en tydlig majoritet
från början förelåg inom utskottet
för bifall till högermotionen. Sedermera
inträdde en ändring, och denna
kan väl möjligen sägas ha berott på

inflytande från det håll, där man slaviskt
stöder propositionen och talar om
att man väl inte kan gå emot departementschefen.
Emellertid har folkpartiets
ledamöter inte avgivit någon reservation
på denna punkt, och de kommer
följaktligen, förmodar jag, att stödja
högerreservanternas yrkande vid
33 §.

Man kan konstatera, att utskottet utan
särskilda kommentarer godtagit departementschefens
tydliga erkännande av
den samordning, som utan stöd av lagstiftning
skapats i vårt land, bland annat
i form av socialvårdsbyråer och på
kommunalkontor. Härigenom har en
gammal fråga lösts, och jag får för egen
del säga, att mina egna önskemål kan
anses tillfredsställda, fastän det dröjt
en avsevärd tid. Jag skall hädanefter
inte besvära vare sig den förre eller den
nuvarande socialministern med några
förfrågningar på denna punkt, utan nu
får vi förklara problemet löst.

Jag har alltså, herr talman, intet annat
att göra än att framställa yrkanden
på respektive punkter.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagård tog upp
ersättningsskyldigheten men stannade i
sitt referat av motionen II: 682 vid departementschefens
åsikt i denna fråga.
Han glömde att fortsätta med nästa
stycke, där vi framhåller, att den sist
berörda tanken enligt vår mening över
huvud taget inte bör ifrågakomma till
förverkligande. Vi instämmer alltså
fullständigt i departementschefens mening,
att man inte bör kräva återbetalningsskyldighet
för den händelse vederbörande
får ett arv, en lotterivinst
etc. Vi hade önskat att paragrafen skulle
ha slutat med orden: »samt att socialnämnden
med hänsyn härtill beslutar
om ersättningsskyldighet.» Just när
beslutet fattas skall alltså ersättningsskyldigheten
bestämmas. Det ville inte
herr Hagård och de övriga högerledamöterna
i utskottet gå med på. Vi

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Nr 31

135

inom folkpartiet brydde oss inte om att
avge någon reservation på denna punkt,
när vi såg att det inte fanns mera intresse
för saken.

En rad av dylika önskemål har vi
måst ge avkall på. Det var den skillnaden
mellan vår åsikt och herr Hagårds
som gjorde, att inte någon samordning
kunde ske.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag tror inte att det föreliggande
förslaget till socialhjälpslag,
om det genomföres, kommer att få revolutionerande
följder i samhället, ty den
gamla fattigvårdslagen har nog i praktiken
under senare år humaniserats så
mycket, att det inte blir så stor skillnad
mellan den och den nya socialhjälpslagen.
Skillnaden kommer väl att bestå
i att den nya lagen inte kommer att innebära
så omfattande hjälpverksamhet
i samhället, eftersom vi nu har försökt
att trygga medborgarna på annat sätt
mot nöd vid olika tillfällen då de kan
behöva stöd. Socialhjälpslagen kommer
sålunda att bli komplement till de olika
sociala reformer som redan har genomförts.
Det är när människor inte kan
få hjälp inom dessa andra socialreformers
ram som det behövs en möjlighet
för dem att få hjälp av samhället, där
skall socialhjälpen träda till.

Även om man inte skall hysa för stora
förhoppningar om den detaljens betydelse,
tror jag emellertid att man genom
att ersätta den gamla tråkiga benämningen
»fattigvård» med »socialhjälp»
kan göra det lättare för människor
att vända sig till samhället för att
få den hjälp de behöver.

Denna nya lag blir ett gott komplement
till de sociala reformer som redan
är genomförda. Man skulle därför ha
kunnat tycka att vi skulle få litet större
enighet i utskottet om lagen, men
det visade sig att det framkom många
önskningar om ändringar i de olika paragraferna.
Många av dessa ändringsförslag
beror på att departementsche -

Lag om socialhjälp m. m.

fen inte i allt har följt socialvårdskommitténs
förslag. Man har pekat på de
punkter där socialvårdskommittén har
haft en annan uppfattning, och man har
motionsvis försökt att där få lagen ändrad
i enlighet med socialvårdskommitténs
hemställan.

När det gäller finansieringen av den
nya socialhjälpen har inte departementschefen
följt socialvårdskommittén,
men utskottet har ändå enhälligt i
enlighet med propositionen tillstyrkt,
att kommunerna skall stå för kostnaderna
i stort sett och att staten endast
skall stå för de kostnader som staten
enligt gamla fattigvårdslagen nu skall
betala för fattigvård och barnavård för
nomadiserande lappar.

Här har diskuterats om man skall
inrangera de behovsprövade hjälpformer,
som redan finns, under den nya
lagen. Departementschefens uppfattning
har där i mitt tycke varit den riktiga,
nämligen att frågan bör avgöras efter
de praktiska och ekonomiska förutsättningarna.
Utskottet har också följt departementschefen.

I synnerhet när det gällde frågan om
mödrahjälpen skulle införas under socialhjälpen
var diskussionen livlig. Det
är inte länge sedan vi diskuterade mödrahjälpen
i riksdagen. Det var när vi
genomförde den nya moderskapsförsäkringen.
Då ville motionärer att vi
skulle höja moderskapspenningen så
mycket, att mödrahjälpen bleve obehövlig.
Nu gäller diskussionen om man
skall taga bort en särskild hjälpform
som ändå har det speciella ändamålet
att hjälpa mödrarna vid ett visst kritiskt
tillfälle, vid havandeskap och
barnsbörd, och som har tillkommit på
befolkningspolitiska grunder. Jag tycker
nog att man kan vänta litet och se
hur det kommer att bli i fortsättningen.
Att antalet av dem som söker mödrahjälp
har minskat var ju väntat, ty genom
att den nya moderskapsförsäkringen
för förvärvsarbetande mödrar
ger så stora belopp kunde många inte

136

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Lag om socialhjälp m. m.

räkna med att också få mödrahjälp.
Men frågan är om vi skall hänvisa det
klientel, som kan behöva mera hjälp
vid havandeskap och barnsbörd än vad
moderskapsförsäkringen ger, till socialhjälpen.
Jag tycker inte att vi bör göra
detta. Utskottet har heller inte gått på
den linjen utan har följt propositionen
även i den frågan.

Det gamla förlegade stadgandet att
kyrkoherden skulle närvara vid sammanträdena
har tagits bort i förslaget
till den nya socialhjälpslagen. Reservanterna
har velat att man skall ändra
förslaget i enlighet med den gamla fattigvårdslagen.

Visserligen kan det sägas att prästerna
över huvud taget besitter en viss
sakkunskap när det gäller sociala frågor,
men det bör dock vara tillräckligt
med det, som skrivits in i paragrafen,
att nämnden vid behov äger tillkalla
särskilda sakkunniga att deltaga i nämndens
överläggningar. Då har man ju
möjlighet att tillkalla dem som man vid
olika tillfällen anser sig ha den bästa
hjälpen av. Det är ju inte heller något
som hindrar att kyrkoherden, om han
är mycket intresserad av det sociala
arbetet, kan bli vald till ledamot av
socialnämnden på samma sätt som vilken
som helst annan medborgare.

Utskottet har alltså inte kunnat finna
att det är nödvändigt att ha kvar den
gamla bestämmelsen, utan utskottet har
avstyrkt motionerna och följt Kungl.
Maj:t även i detta hänseende.

När det gäller 13 § har det reservationsvis
påyrkats ändring både av utskottets
skrivning och av lagtexten. Reservanterna
menar att propositionen på
denna punkt avviker alldeles för mycket
från socialvårdskommitténs förslag.
Man anser att med den nuvarande
skrivningen kommer inte den nya lagens
karaktär av socialvårdslag tillräckligt
till uttryck, och man framhåller
att den förebyggande hjälpen, som
är en viktig del av det hela, har kommit
på en undanskymd plats.

Jag kan i detta avseende nöja mig
med att hänvisa till vad utskottet skrivit.
Utskottet framhåller att »just i
fråga om den förebyggande hjälpen i
propositionen föreslagits en väsentlig
utbyggnad, i det att sådan hjälp gjorts
obligatorisk i fråga om den som av
hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla
sig från arbete. Uppmärksamheten riktas
vidare i propositionen på den förebyggande
hjälpen genom stadgandet i
14 § första stycket att hjälpen — vare
sig den är obligatorisk eller frivillig
— bör lämnas på sådant sätt, att den
behövande såvitt möjligt blir i stånd
att för framtiden genom eget arbete försörja
sig och de sina.»

Jag tror inte att jag behöver göra
några ytterligare kommentarer till
detta. I utskottets skrivning är tillräckligt
klart utsagt vad som är meningen
på denna punkt, och det kan inte vara
nödvändigt att i lagtexten ytterligare
understryka detta.

Vad hemortsrätten beträffar skall den
enligt den nya lagen baseras på mantalsskrivningsorten,
och man har också
slopat kravet på det s. k. fattigvårdsfria
året såsom villkor för förvärvande
av ny hemortsrätt. Utskottet är även
på denna punkt enigt. Motionsvägen har
emellertid väckts förslag om ändring i
fråga om hemortsrätten för fosterbarn.
Man säger att så som propositionen är
skriven skulle det inte gå att få någon
ordning på frågan om vilken kommun
som skall vara ersättningsskyldig. Jag
tror att kammaren även när det gäller
denna sak är på den säkraste sidan, om
man följer vad som föreslagits av departementschefen
i propositionen och
av utskottet i dess utlåtande. Finns det
utsagt att hemortsrätten skall vara knuten
till den kommun, där barnet vistas
när det första gången omhändertas i
fosterhem, kan man inte ha mer än en
kommun att vända sig till när det gäller
ersättningsskyldigheten. Skulle hemortsrätten
ändras, antingen den nu
skulle följa föräldrarna, när de flyttar,

Onsdagen den 14 december 1955 fm. Nr 31 137

eller de olika fosterhem där barnet
vårdas, skulle det vara värre att få tag
i den kommun som til syvende og sidst
är ersättningsskyldig.

På samma sätt förhåller det sig med
frågan om hemortsrätt för nyfödda barn
som inte hunnit mantalsskrivas. Där
har utskottet föreslagit den nya bestämmelsen
att födelseorten skall vara
mantalsskrivningsort för det nyfödda
barnet.

I fråga om ersättningsskyldigheten
har det i reservationer påyrkats en sådan
skärpning av lagens bestämmelser
att ersättningsskyldighet skulle föreligga,
för det första om den sökande
är i besittning av tillgångar, som icke
för tillfället kan disponeras, och för
det andra om det är fråga om tillfälligt
nödläge som inom kort kan ändras. Utskottet
har i sitt utlåtande erinrat om
att det allra väsentligaste ledet i strävandena
att befria socialhjälpen från
fattigvårdskaraktär ligger i bestämmelsen
om att hjälptagarna i princip icke
skall vara återbetalningsskyldiga. Jag
tror att de erfarenheter, som man under
den nuvarande lagens verkningstid
gjort beträffande kravet på ersättningsskyldighet
för utlämnandet av fattigvård,
är så sorgliga, att alla bör med
tillfredsställelse kunna hälsa att det
nya lagförslaget syftar till att i möjligaste
mån eliminera ersättningsskyldigheten.
Det finns fortfarande människor
som drar sig för att söka hjälp därför
att de är rädda för att inte kunna fullgöra
den ersättningsskyldighet, som de
drar på sig när de tillfälligtvis befinner
sig i ett nödläge. Om man godkänner
ändringsförslaget och låter vederbörande
bli ersättningsskyldiga, när de
får bättre ekonomiska villkor, måste
man ju följa alla fall och passa på tillfället
att utkräva ersättningen. Hur
skall man kunna genomföra detta t. ex.
i de stora städerna? Av den .statistik
herr Hagård nämnde framgick, att man
på landsbygden kunnat få tillbaka mera
än i städerna. I de senare fick man

Lag om socialhjälp m. m.

bara litet tillbaka, och jag tror att det
kommer att bli likadant i fortsättningen.
Man hoppas dessutom, att hjälpen
inte skall behöva användas, i varje fall
inte annat än i mycket ringa utsträckning.
Att genomföra strängare bestämmelser
i fråga om ersättningsskyldigheten
tror jag är att sila mygg och svälja
kameler.

Jag skall inte gå närmare in på de
reservationer, i vilka en annan skrivning
än utskottets bär föreslagits. Om
den skrivningen bifölles tror jag inte,
att det skulle bli bättre för dem, som
behöver anlita socialhjälpen.

Utskottet har i sitt utlåtande uttalat
sin stora tillfredsställelse över förslaget
om socialhjälp, och det har i allt väsentligt
följt den kungl. propositionen.
De ändringar utskottet föreslagit är
förestavade av praktiska skäl och innebär
endast ett förtydligande av lagtexten.
De gäller §§ 4, 14, 15, 16, 22 och
35. Genom dessa ändringar har en del
motionärer också fått sina yrkanden
beaktade.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande på alla
punkter.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Trots att vi kommunister
inte motionerat i denna fråga, tar
jag mig friheten att göra några kritiska
kommentarer till det föreliggande förslaget
till socialvårdslag.

Inledningsvis skulle jag vilja framhålla
det märkliga i att den proposition,
som påstås innebära den gamla fattigvårdslagens
gravläggning och ersättande
med en socialvårdslag, inte utlöst något
större intresse eller bifall från
allmänhetens sida. Motsatsen borde
egentligen ha varit fallet. Fattigvårdslagen
har ju under sin nära 40-åriga
existens med fullt fog blivit ytterst impopulär.
Den har haft karaktären av en

138 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Lag om socialhjälp m. m.

klasslag, där en minutiös för att inte
säga kränkande behovsprövning med
straff- och repressaliehot utgjort framträdande
element. Dess rättsverkningar
har varit sådana, att fattigvården i allmänhetens
ögon framstått som en nedsättande
vårdform. Därtill har kommit
en ofta rigorös tillämpning av lagen.
Döda paragrafer har fått betyda mera
än de levande människor, som skulle
hjälpas. Därigenom har de hjälpbehövande
fått den föreställningen, att det
nära nog är ett brott att vara fattig och
behöva gå till fattigvården. Denna har
därför anlitats endast i yttersta nödfall,
och då har det ofta varit för sent
att kunna bringa verklig hjälp. Visserligen
har tillämpningen av fattigvårdslagen
under senare år i allmänhet varit
humanare, men det har inte kunnat
eliminera dess karaktär av att vara en
lag, vars praktiskt taget enda syfte varit
att hindra folk från att duka under
av svält och som därför satt in först
när misären varit fullständig. Fattigvården
har därför alltjämt kvar sitt gamla
rykte som en förnedrande form av samhällelig
hjälp, och ännu i dag föredrar
många hjälpsökande att fortsätta sitt
liv i fattigdom framför att vända sig
till fattigvården.

Under sådana förhållanden kunde
man ha väntat sig, att fattigvårdslagens
försvinnande skulle ha följts med synnerligen
stort intresse från allmänhetens
och i första hand de hjälpbehövandes
sida. Så har emellertid, som jag
tidigare framhållit, inte varit fallet.
Den proposition vi nu behandlar har
inte orsakat några starkare yttringar
av intresse eller bifall.

Orsaken är inte svår att finna. Granskar
man propositionen, så finner man
snart, såsom också här tidigare framhållits,
att förslaget till socialvårdslag
endast sätter nya klutar på ett gammalt
kläde. Det är icke en ny lag som
lägges fram, det är en reformerad
fattigvårdslag som framträder under
nytt namn. Därmed vill jag emellertid

inte bestrida att förslaget har vissa och
till och med ganska betydande förtjänster.
En del av de svåraste nackdelarna
i den gamla lagen försvinner.

Att inte bara den som är arbetsoförmögen
utan också den som av hälsoskäl
måste avhålla sig från arbete kan erhålla
obligatorisk hjälp är givetvis ett
gott framsteg. Samma är förhållandet
med förändringen av de förhatliga hemortsrättsbestämmelserna
och uppmjukningen
av reglerna för återbetalningsskyldighet
i fråga om understöden.

I stort sett kvarstår emellertid den
gamla lagen till sitt innehåll. Socialvårdens
organisation blir ungefär densamma,
och dess huvuduppgift blir som
hittills att genom behovsprövning fastställa
understödsbeloppens storlek vid
en tidpunkt, då de hjälpbehövande ofta
redan befinner sig i utförsbacken.
Några mera betydelsefulla ändringar i
syfte att få till stånd en effektiv förebyggande
verksamhet från socialvårdens
sida i samarbete med andra samhälleliga
hjälporgan finns inte i den
nya lagen. Visserligen har där infogats
en bestämmelse om skyldighet för socialnämnderna
att lämna råd och upplysningar
i personliga angelägenheter.
Men dels är denna föreskrift av mycket
begränsad karaktär, och dels förutsätter
den, om den skall få önskad effekt,
att betydligt större resurser av
skilda slag ställes till socialvårdens
förfogande.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande
över socialvårdskommitténs betänkande
anfört en del synnerligen viktiga principiella
synpunkter på hela detta spörsmål.
Den förklarar således bl. a.: »Erfarenheten
har visat, att så länge fattigvården
icke ersattes med en hjälptekniskt
och psykologiskt med andra understödsformer
likvärdig hjälpform,
konserveras den vid sidan av socialförsäkringen
behövliga understödsverksamheten
i olika värdighetsklasser: fattigvård,
mödrahjälp, arbetslöshetsunderstöd
etc. Denna differentiering är icke

Nr 31 139

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

rationell. Fattigvårdens ersättande —
icke reformering — genom en ny hjälpform
och fattigvårdslagens ersättande
genom en helt ny lag är en oundgänglig
förutsättning för att varje medborgare
i vilket nödläge som helst, som icke kan
avhjälpas genom socialförsäkringsförmåner
eller på annat sätt, må kunna
garanteras effektiv hjälp i en för alla
likvärdig organisation.»

Så långt socialstyrelsen. Den uttalar
vidare att den social-kommunala organisationen
måste befrias från fattigvårdsprägel
på varje del av verksamheten,
och den finner terminologien i
fattigvårdslagen på ett för de hjälpsökande
besvärande och deprimerande
sätt avvika från vad som förekommer i
andra socialvårdsformer.

Det förslag till socialvårdslag som vi
nu behandlar kan inte anses tillgodose
de riktiga synpunkter som socialstyrelsen
anfört. Man kan därför befara att
eu stor del av den misstro och misstänksamhet
från de hjälpbehö vandes
sida som belastat fattigvården även
kommer att vidlåda den nya lagen och
dess tillämpning.

Den avgörande bristen är emellertid
att den förebyggande verksamhet som
bör vara grundläggande för varje modern
socialvård nästan helt skjutits undan.
Socialvården blir enligt lagen liksom
fattigvården en institution som huvudsakligen
sysslar med utbetalning av
understöd. Den sätter in först då fattigdomen
är ett faktum. Detta medför att
klientelets återförande till arbetslivet
försvåras och i åtskilliga fall helt omöjliggöres.

Erfarenheten har visat att de hjälpbehövande
i det längsta drar sig för att
bli understödstagare. Högerns gamla
hånfulla tal om understödstagarandan
saknar grund. Det stora flertalet betraktar
det alltjämt som en skam att gå
till fattigvården. Först när misären är
fullständig går man dit. Flera år kan
förflyta från fattigdomens begynnelse

Lag om socialhjälp m. m.

och till dess första kontakten med fattigvården
inträffar.

Ett tidigt ingripande från socialvårdens
sida skulle säkerligen i de flesta
fall ha kunnat förebygga en djupare
fattigdom. Men för att kunna fullgöra en
sådan förebyggande verksamhet måste
en helt ny socialvårdsorganisation, såsom
socialstyrelsen förordat, skapas.
Till denna måste knytas specialister av
skilda slag och ett intimt samarbete organiseras
med andra samhälleliga socialvårdsresurser
såsom sjukvård, alkoholistvård,
arbetsvärd för partiellt arbetsföra
o. s. v.

Herr talman! Den nya lagen fyller
inte de krav man har rätt att ställa på
en modern socialvårdslag. En modern
och effektiv socialvårdslag är alltjämt
ytterst nödvändig. Jag vänder mig bestämt
emot den uppfattningen att den
nu skulle ha mindre betydelse därför
att socialförmånerna byggts ut under
senare tid. Det är fel att söka förringa
betydelsen av en socialvårdslag med
hänvisning till att de sociala förmånerna
utbyggts i betydande omfattning. Ett
faktum är nämligen att fattigdomen,
trots allt, är vårt kanske största sociala
problem.

.lag vill erinra om att vi här i landet
under det senaste decenniet årligen haft
mellan 300 000 och 400 000 understödstagare.
I Stockholm är antalet cirka
40 000 och i Göteborg över 20 000. Åtskilliga
tusenden finns säkert som trots
sin nöd inte vänder sig till fattigvården.

Sådant är läget när vi i dag går att
besluta att ersätta fattigvårdslagen med
socialvårdslagen. Som jag sökt visa är
den nya lagen icke tillfredsställande.
.lag har emellertid samtidigt framhållit
att den är ett framsteg. Behovet av reformer,
även om de inte är så genomgripande,
är så stort att ett skyndsamt
genomförande av vad som föreslagits
är nödvändigt. Yi har därför inte för
avsikt att vända oss mot utskottets förslag.
Mycket hänger för övrigt på lagens
tillämpning. Blir denna human och

140 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Lag om socialhjälp m. m.

generös, så kommer även den lag som
nu föreslås att betyda åtskilligt då det
gäller att stödja dem som råkat ut för
fattigdomens olyckor.

Sista ordet är emellertid inte sagt i
och med att riksdagen beslutar i denna
fråga. Jag ber ännu en gång att få understryka
att den allvarligaste bristen
är att socialvårdslagen inte befattar sig
med det viktigaste problemet då det
gäller fattigdomen, nämligen den tidigast
möjliga förebyggande verksamheten.
Den socialhjälpslag som nu föreslås
är således inte, såsom herr Hagård uttryckte
det, någon slutsten i vår sociala
byggnad. Den måste förbättras och kompletteras
om man skall kunna få bort
den gamla aversionen från de hjälpbehövande
mot denna form av samhällelig
hjälp.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! När fattigvårdsbegreppet
i dag försvinner ur lagstiftningen
måste det betecknas som en stor händelse
i det sociala framåtskridandet.
Det betyder att utbyggnaden av det sociala
systemet i vårt samhälle håller på
att fullbordas. Det betyder självfallet
inte att detta är ett avslutat kapitel —
samhället är en levande organism, och
lagstiftningsåtgärderna måste alltid anpassas
efter det läge samhället befinner
sig i — men vi har i dag anledning att
känna stor tillfredsställelse och stor
glädje över att det gamla fattigvårdsbegreppet
försvinner.

Ur kommunal synpunkt har vi all anledning
att vara tillfredsställda med
föreliggande lagförslag. Det tar på ett
bättre sätt än socialvårdskommitténs
förslag hänsyn till den kommunala självstyrelsen,
och kommunernas allmänna
ambitioner att hålla socialvården i takt
med det allmänna framåtskridandet får
med lagförslaget sitt erkännande.

I motionen nr 679 i denna kammare
har jag tillsammans med några kam -

markamrater föreslagit några ändringar,
huvudsakligen rörande den praktiska
tillämpningen av föreliggande förslag
till lag om socialhjälp. Dessa ändringsförslag
har utskottet delvis tagit
hänsyn till vid utformningen av lagförslaget.
Jag skall därför, herr talman,
endast mycket kortfattat uppehålla mig
vid vad utskottet har föreslagit angående
hemortsrätten för ålderdomshemmens
vårdtagare.

I motionen har det föreslagits att
hemortsrätten bindes vid mantalsskrivningen
vid tiden för intagningen. Det
heter där:

»De föreslagna huvudreglerna rörande
hemortsrätten får, som departementschefen
uttryckligen framhållit, till
följd, att samtliga vårdtagare å ett ålderdomshem
får hemortsrätt i den kommun,
där hemmet är beläget. I sitt betänkande
framhöll socialvårdskommittén
två fall, i vilka otillfredsställande
resultat kunde uppkomma om ålderdomshemmets
vårdtagare finge hemortsrätt
i den kommun där det vore beläget,
nämligen dels då två kommuner
hade ett gemensamt ålderdomshem och
dels då en kommun hade ett ålderdomshem,
som låge i annan kommun. Ett
tredje fall, numera icke sällan förekommande,
bör emellertid framhållas. Detta
fall avser det förhållandet att en kommun
på grund av platsbrist på det egna
hemmet eller av humanitära hänsyn
söker placering för åldring på ett ålderdomshem
utanför kommunen. I avsedda
fall träffas speciell överenskommelse om
ersättningen, som i regel anknytes till
självkostnadspriset. Ett samarbete över
kommungränserna i frågan om ålderdomshemsvården
har visat sig fördelaktigt
och kommer framdeles att framstå
som synnerligen angeläget. En förutsättning
för att en sådan utveckling
skall kunna främjas är att de interkommunala
ersättningsbestämmelserna
får en lämplig utformning och avvägning.
Det är riktigt, att ersättningsfrågan
kan regleras utanför socialhjälps -

Nr 31

141

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

lagen genom överenskommelser i enskilda
fall. Men sådana överenskommelser
måste då träffas gång efter annan
och måste bl. a. också bli föremål för
revisionsgranskningar. Tvister torde
inte lieller helt kunna undvikas. Departementschefen
har funnit skäl tala bland
annat för att en kommun, som inom
sitt område har en sjukvårdsinrättning,
till vilket begrepp kronikerhemmen
liänföres, eller ett privat vårdhem för
såväl kroppsligt som psykiskt, oftast
långvarigt sjuka, ej belastas med utgifter
för vård av personer som intagits
från annat håll. Med hänsyn härtill synes
samma böra gälla i fråga om ålderdomshemsvården.
Därutöver bör framhållas
vikten av tillfredsställande ersättningsbestämmelser
för ett rationellt utnyttjande
av förefintligt vårdplatsbestånd
över kommungränserna liksom
betydelsen av en lämpligt avvägd dimensionering
och tillfredsställande placering
av nytillkommande ålderdomshem.
Sålunda torde framdeles hemmets
placering ur kommunikationssynpunkt
ibland komma att spränga kommungränserna.
»

1 hela vårt land pågår och planeras
för närvarande ett omfattande ålderdomshemsbyggande.
Det skulle innebära
betydande fördelar för de investeringar
och den planering som sker,
om man kunde få till stånd ett bättre
samarbete inte bara kommunerna emellan
utan också på landstingsplanet, eftersom
det gäller vården av praktiskt
taget samma klientel. Åtgärder behövs
alltså för att stimulera ett ökat samarbete,
och alla de hinder som kan resas
häremot bör därför undanröjas. Framför
allt är det fråga om planeringen av
hemmens storleksordning. Framtiden
kommer säkert att visa, att vi i längden
inte kan ha så små enheter som för
närvarande förekommer på detta område.
Vi har i landet 1 375 ålderdomshem.
12,5 procent av dessa har ett platsantal
understigande 10 och är alltså
mycket små. Hälften av hemmen har

Lag om socialhjälp m. m.

11—20 platser och de övriga hemmen
är större. Omsättningen på ålderdomshemmen
är mycket livlig. År 1954 omsattes
60 procent. Det skulle innebära
en mycket stor fördel om vårdtagarna
kunde bibehålla hemortsrätten i den
kommun, där de sist bodde före intagningen
på ålderdomshem. Ett stort antal
människor tas in på vintern på
grund av att de inte kan sköta sina omoderna
bostäder, som inte är i tillräckligt
gott skick för att kunna användas av
dessa gamla människor under den kalla
årstiden. De lämnar ålderdomshemmen
till sommaren. Enligt de nya bestämmelserna
har hemortsrätten då bundits
till den kommun där anstalten är belägen.
När de återkommer till sina
gamla bostäder är de följaktligen i en
del fall skrivna i en annan kommun.
Det kommer att uppstå många sådana
problem. Jag vill inte påstå annat än
att det naturligtvis går att få särskilda
överenskommelser till stånd, men det
betyder faktiskt att man måste särskilt
överenskomma i ett stort antal fall.

Det kanske allra viktigaste skälet mot
de nu föreslagna bestämmelserna är, att
det är mycket angeläget att alla vårdplatser
i landet tillvaratas. Den nya ordningen
i fråga om mantalsskrivning innebär
att den kommun, där ålderdomshemmet
är beläget, skall bestrida kostnaderna
för den behovsprövade delen
av folkpensionsförmånerna, innefattande
bland annat de kommunala bostadstilläggen.
Det är också angeläget att de
tillgängliga platserna belägges, även om
man därvid måste ta vårdtagare från
andra kommuner. Jag känner till särskilt
ett nu aktuellt fall, där en kommun
har ett nybyggt ålderdomshem med
15 platser men det inom kommunen
bara finns fyra personer som behöver
vård. Man måste alltså från annan kommun
söka skaffa flera vårdtagare för att
hemmet skall kunna drivas rationellt.
Fattigvårdsstyrelsens ordförande ringde
mig och frågade om dessa personer
komme att få hemortsrätt i den kom -

142

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 fm.

Lag om socialhjälp m. m.

mun där ålderdomshemmet är beläget,
och jag svarade att de måste få det enligt
de nya bestämmelserna. Han framhöll
att detta bleve besvärligt för dem
och undrade hur man skulle ordna saken.
Det är alldeles uppenbart att sådana
frågor kan lösas genom separata
överenskommelser, men kommunalmännen
får på det sättet kanske inte samma
intresse av att få omplaceringar till
stånd som om de visste att vårdtagarna
bibehölle hemortsrätten i den gamla
mantalsskrivningsorten.

Eftersom det inte finns någon reservation
i anslutning till motionen, förstår
jag, herr talman, att det är ganska
utsiktslöst att framställa ett ändringsyrkande.
Jag har endast velat till kammarens
protokoll anteckna dessa synpunkter
för att, om systemet i framtiden
skulle visa sig inte fungera, hinder

icke skall finnas för återgång till en
enligt min mening rationellare och enklare
ordning än den som det nu föreliggande
förslaget innebär.

I detta anförande instämde herr Löfqvist
(s), fru Holmquist (s) och fru
Torbrink (s).

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av denna fråga
ävensom övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att forsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Nr 31 143

Onsdagen den 14 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Lag om socialhjälp (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om socialhjälp, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner nu komme
att fortsättas; och lämnades, vid fortsatt
föredragning av punkten A, utskottets
förslag till lag om socialhjälp, 1 §,
enligt förut gjord anteckning ordet till

Fru EWERLÖF (h), som yttrade:

Herr talman! Några föregående talare
har framhållit, att det nu föreliggande
förslaget till ny socialhjälpslag är behäftat
med svagheter. Ja, det är ju fallet
med allt människoverk. Men samtidigt
kan vi väl komma överens om att
det i många avseenden är tillfredsställande,
att vi nu har detta förslag på
riksdagens bord.

Jag skall här i korthet endast anlägga
några synpunkter på hemortsrätten.
Jag vill då först uttrycka min
glädje över att den härledda hemortsrätten
för gift kvinna har utmönstrats.
Den ledde ju till groteska konsekvenser.
I det fall, där makarna t. ex. på
grund av söndring levde åtskilda och
mannen flyttade till en annan kommun,
fick kvinnan hemortsrätt i den kommun,
som hon kanske aldrig haft någon
som helst beröring med.

Genom att 60-årsgränsen och det fattigvårdsfria
året har slopats kommer

i fortsättningen alla på ålderdomshem
intagna att efter mantalsskrivningen få
hemortsrätt i den kommun där ålderdomshemmet
är beläget. Jag är på det
klara med att detta i flertalet fall inte
kommer att innebära några komplikationer,
eftersom de människor det här
gäller merendels är intagna i ålderdomshem,
där de före intagningen hade
hemortsrätt, men det finns också fall
där man måste räkna med att komplikationer
kan uppstå, nämligen då två
kommuner har ett gemensamt ålderdomshem,
då en kommun har ett ålderdomshem
i en annan kommun och
då man inte har plats på sitt eget ålderdomshem
för människor som av humanitära
skäl behöver omhändertas och
som får överföras till en annan kommun.
Nu är ju ett samarbete över kommungränserna
lika viktigt som vanligt,
men det kan dock tänkas att komplikationer
kan uppstå i dessa fall.

Departementschefen har gjort gällande,
att en kommun som har en
sjukvårdsinrättning — det gäller både
kronikerhem och privata vårdhem för
fysiskt och psykiskt ofta långvarigt
sjuka — inte skall belastas med utgifter
för de personer som omhändertas
från annat håll. Jag kan inte förstå annat
än att man borde tillämpa samma principer
när det gäller ålderdomshemsvård,
och jag anknyter här till den motion
som har framburits av herr Andersson
i Ronneby och fru Torbrink,
som anser att samma förhållande skall
gälla för ålderdomshemsvården som för
kronikervården.

Jag har, herr talman, inte något yrkande
i denna fråga — herr Andersson
framställde inte heller något yrkande
— men jag vill uttrycka den förhopp -

144

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Lag om socialhjälp m. m.

ningen, att om denna lag kommer att
tagas upp till revision, sådant händer ju,
man då skall beakta detta. Det gäller
dock en för både kommunerna och för
människorna viktig fråga. Låt oss tänka
oss in i det fallet, att människor, som
under hela sin produktiva ålder vistats
i en kommun, där de har fullgjort
sina medborgerliga skyldigheter och
gjort sina personliga insatser, sedan
hamnar i en annan kommun. Är det rimligt,
att den nya kommunen då skall
få bära kostnaderna i den mån de behöver
tas in på ålderdomshem? Dessutom
— och det är det väsentliga för mig i
denna sak — känner de sig kanske som
en börda i detta nya sammanhang.

Herr talman! Jag har som sagt intet
yrkande, men jag har velat framhålla
dessa synpunkter.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Denna dag är för svensk
socialvård en historisk dag. Det betyder
inte att ikraftträdandet av den nya
lagen den 1 januari 1957 — alltså om
ungefär ett år — innebär någon genomgripande
revolution i den svenska socialvården.
Det är väl snarare fråga om
resultatet av en evolution. Vi är ju i
den lyckliga belägenheten att under
årtionden ha fått pröva oss fram till
de nya bestämmelser vilka i dag skall
stadfästas som lag. Vi vet på ett ungefär
vad vi går in i, och vi har anledning
att vara stolta och glada över
de framsteg i humanitär riktning som
den nya lagstiftningen innebär.

Fattigvårdsbegreppet är på retur, för
att inte säga avskaffat, och vi får i
stället en ansvarsmedveten, människovärdig
socialhjälp för sådana medborgare
som befinner sig i ett tillfälligt
eller permanent nödläge, en kategori
som tack vare de familjesociala och
försäkringsmässiga åtgärderna borde
kunna bli mindre och mindre.

Det synes mig vara en sund utveckling
att vi frångått socialvårdskommit -

téns förslag om att staten direkt skulle
bära en väsentlig del av kostnaderna
för socialhjälpen. Bibehållandet av den
kommunala självbestämmanderätten bör
gå hand i hand med kommunernas ansvar
för sina hjälpbehövande. Sedan
socialvårdskommitténs dagar har ju
också kommunreformen jämnat vägen
för en sådan tingens ordning genom att
kommunernas ekonomiska bärkraft har
ökat och underlaget har breddats.

Bland nyheterna i den lagstiftning,
som nu föreligger till avgörande, sätter
jag särskilt stort värde på möjligheten
för kommunerna att ge hjälp och stöd
åt behövande genom att teckna borgen.
Naturligtvis kan man avhjälpa ett uppkommet
nödläge genom ett större eller
mindre penningbelopp, men den formen
av hjälp, som givetvis ändå inte är utesluten
i detta nya sammanhang, kan faktiskt
medverka till att permanenta ett
nödtillstånd. Då är den här vägen en
utomordentlig tillgång som hjälp till
självhjälp. Jag hälsar med stor glädje
att vi har kommit därhän. Visserligen
har många fattigvårdsstyrelser redan
nu tillämpat detta, men alltid under en
känsla av att man kanske kommit i
strid med gällande förordning. Nu
skall det bli i lag tillåtet, och det innebär
ju att man har rättighet att ge ett
mera verksamt bidrag till en familj
eller enskild människa, som har kommit
ur ekonomisk balans på grund av
sjukdom eller andra svårigheter men
som med litet hjälp till utbildning eller
redskap eller kanske till lösande av sin
bostadsfråga skulle kunna komma i
gång igen.

Vidare, herr talman, vill jag understryka
en av de synpunkter som jag
varit med om att framföra reservationsvis.
Det gäller § 41, som handlar om
arhetsföreläggande. Reservanterna har
där helt enkelt menat, att när en person
fått ett arbetsföreläggande, skall
han inte bara underrättas om detta socialnämndens
beslut, utan han bör ha
rätt att personligen inför nämnden el -

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Nr 31 145

ler en del av nämnden föra sin talan.
Det är mycket troligt att det inte i sak
ändrar någonting i hans situation, men
det känns bättre för honom själv, och
jag tror också att det känns bättre för
nämnden. Det är ett uttryck för vår
respekt för människan, även när det
gäller en människa som misslyckats i
livet. Att en sådan person inte skuffas
i väg som ett kolli utan får tillfälle att
förklara sig, ja kanske t. o. m. försvara
sig, kan koinma att väcka hans
sociala ambition och stärka hans moraliska
kraft. Den nya lagens andemening
synes mig också ge stöd för en sådan
synpunkt. Den innebär ju ett förstärkande
av det personligas betydelse.

Jag erinrar om vad departementschefen
själv har sagt i frågan om socialvårdskommitténs
förslag om nämndernas
skyldighet att lämna bistånd i personliga
angelägenheter. »Det är önskvärt»,
säger departementschefen, »att
nämnderna i all den utsträckning som
befinnes möjlig står allmänheten till
tjänst med råd och upplysningar samt
annat personligt bistånd.» Mot bakgrunden
av detta tycker jag att det är
väl motiverat när reservanterna föreslår,
att man skall låta även en försumlig
familjeförsörjare tala ut om sin situation
inför nämnden. Den generositeten
tror jag vi har råd med. Nu svarar
utskottsmajoriteten på det, att man
bör avvakta en pågående utredning. Ja,
naturligtvis, det låter säga sig. Men ett
sådant här åläggande för nämnden att
ändå låta en människa i en svår situation
komma och tala ut, ett stadgande
som införs i humant syfte, kan väl inte
gärna tänkas gå utöver vad en kommande
utredning om administrativa frihetsberövanden
kan komma fram till
som ett minimum.

I anslutning till utskottets skrivning
om nämndernas skyldighet att lämna
bistånd i personliga angelägenheter
finns det en omständighet som här behöver
understrykas, och det är behovet
av den personella förstärkningen i

Lag om socialhjälp m. m.

svensk socialvård. Den bästa lagstiftning
kan ju förfuskas, om det brister i
fråga om den personal som skall verkställa
besluten. Jag menar att vi på allt
sätt bör stödja den svenska socialvårdens
nyrekrytering. Vi kan göra det genom
att uppmärksamma yrkesutbildningen
på detta område. Vi kan också
göra det genom att följa lönefrågan, och
sist men inte minst tror jag att vi kan
och bör göra det genom att entusiasmera
några av de bästa krafterna bland
vår ungdom att ägna sig åt denna form
av människovärd. Här finns plats för
ungdom med kristna och etiska ideal,
och här är den psykologiska utbildningen
av utomordentlig vikt.

I stort är jag, herr talman, tacksam
för den nya lagens utformning, men
jag yrkar bifall till reservationerna av
herr Sunne m. fl.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
fru Johansson underströk, att socialhjälpen
bland annat skall vara ett
komplement till de särskilda hjälpformer,
varom riksdagen fattat beslut, och
fru Johansson finner, att detta klart
framgår av utskottets förslag. Jag har
redan redogjort för anledningen till att
vi reservanter inte anser att så alltid
är fallet. Jag kan inte säga, att fru Johanssons
inlägg klargjort, hur man kan
finna, att den förebyggande hjälpen fått
en särskilt framträdande plats i lagen
mer än i fråga om utbyggnaden av § 12
om den obligatoriska hjälpen, där det
sägs, att den får obligatorisk hjälp, som
av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla
sig från arbete.

Menar fru Johansson att alla de personer
som behöver arbetsvärd är att
anse som personer som av hälsoskäl bör
helt eller delvis avhålla sig från arbete?
Enligt min erfarenhet är det i flertalet
fall personer, vilka just behöver arbete
men av en eller annan anledning kanske
inte kan komma i gång. Det är

hjälp till arbete i olika former de behö10
— Andra kammarens protokoll 1955. Nr 31

146

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Lag om socialhjälp m. m.

ver, det må nu gälla fysiska eller psykiska
defekter, inte socialhjälp för att
avhålla sig från arbete. Fru Johanssons
inlägg har ännu mera styrkt mig i fråga
om behovet av ett tillägg till 13 §. Inte
heller framförde fru Johansson någon
godtagbar motivering för att en uppenbar
defekt i en lagbestämmelse icke
skall kunna rättas till eller för att man
har kvar en paragraf, vars innehåll icke
mer tillämpas, då denna paragraf står i
strid med vårt nuvarande handlingssätt
och tänkande, endast därför att
utredning pågår.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen av herr Sunne m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av Kungl.
Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag till
avfattning av 1 § dels ock på godkännande
av det förslag, som framlagts i
den av herr Sunne m. fl. beträffande
denna paragraf avgivna reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Höjer begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till Lag om socialhjälp,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i den av herr
Sunne m. fl. beträffande denna paragraf
avgivna reservationen.

ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till lydelse av
1 §■

2-4 §§

Godkändes.

5 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna paragraf avgivna
reservationen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr andre vice talmannen
propositioner dels på godkännande av
Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta
förslag till avfattning av paragrafen
dels ock på godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i den av
herrar Magnusson och Hagård beträffande
denna paragraf avgivna reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hagård
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
5 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till Lag om socialhjälp,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
av herrar Magnusson och Hagård.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Nr 31 147

tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Persson i Appuna
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 13G ja och
25 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 5 §.

6— §§

Godkändes.

13 § föredrogs. Därvid anförde:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna paragraf avgivna
reservationen av herr Sunne m. fl.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av
utskottets förslag i fråga om denna
paragraf dels ock på godkännande av
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i reservationen av herr Sunne
m. fl.; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Höjer begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
13 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till Lag om socialhjälp,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
av herr Sunne in. fl.

Lag om socialhjälp m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Fröken Höjer begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 129 ja och 35 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens lydelse.

U—32 §§

Godkändes.

33 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna paragraf avgivna
reservationen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av
utskottets förslag till avfattning av paragrafen
dels ock på godkännande av
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herrar Magnusson och
Hagård i fråga om paragrafen avgivna
reservationen; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagård begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
33 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till Lag om socialhjälp,
röstar

Ja;

148 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Lag om socialhjälp m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
av herrar Magnusson och Hagård.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagård begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 146 ja och 24 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 33 §.

34—40 tf

Godkändes.

41 § föredrogs; och anförde därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Sunne
m. fl.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag beträffande denna paragraf dels
ock på godkännande av paragrafen i
den lydelse, som föreslagits i reservationen
av herr Sunne m. fl.; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Höjer begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
41 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till Lag om socialhjälp,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Höjer begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 132 ja och 40 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 41 §.

42—47 88

Godkändes.

4S—66 §§ föredrogos nu i ett sammanhang;
och yttrade därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Sunne
m. fl.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr andre vice talmannen
propositioner dels på godkännande av
utskottets förslag beträffande 48—66 §§

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Nr 31 149

dels ock på godkännande av det förslag,
som i fråga om dessa paragrafer
framlagts i reservationen av herr Sunne
m. fl.; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Höjer begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill att kammaren godkänner
48—66 §§ i föreliggande förslag till
Lag om socialhjälp, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det förslag, som i fråga om dessa paragrafer
framlagts av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Höjer begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 137 ja och 39 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag i fråga om 48—66 §§.

övriga delar av förevarande lagförslag

Godkändes.

Härefter föredrogs den del av utskottets
motivering, som på s. 41 i det
tryckta utlåtandet började med orden
»Utskottet vill» och på s. 42 slutade med
orden »av socialhjälpen»; och anförde
därvid:

Lag om socialhjälp m. m.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Magnusson och
mig avgivna reservationen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av förevarande
del av utskottets motivering
dels ock på bifall till den av herrar
Magnusson och Hagård avgivna, med
I a) betecknade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagård begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
den del av andra lagutskottets motivering
i utskottets utlåtande nr 39,
som på sidan 41 börjar med orden »Utskottet
vill» och på sid. 42 slutar med
orden »av socialhjälpen», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Magnusson och Hagård
avgivna, med I a) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till motivering i
förevarande del.

Härefter föredrogs den del av motiveringen,
som på s. 39 började med orden
»Som en» och slutade med orden »kommuner
emellan». Därvid anförde:

150

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Den fria margarininförseln

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Sunne m. fl.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering i nu ifrågavarande del dels
ock på godkännande av den motivering,
som föreslagits i den av herr Sunne
m. fl. avgivna, med I b) betecknade reservationen;
och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Utskottets motivering i övrigt blev
på framställd proposition av kammaren
godkänd.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut beträffande lagförslaget och
motiveringen.

Punkterna B 1, B 2 och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogs och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial nr 40, i
anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
med redogörelse för resultatet av 1955
års folkomröstning i högertrafikfrågan.

§ 3

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 40, med anledning av väckt motion
om åtgärder till förhindrande av
införsel i landet av skadegörare i vegetabiliska
produkter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Den fria margarininförseln

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 41, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i

prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m., i vad propositionen avser
förordningen angående reglering av införseln
av fettråvaror och fettvaror,
m. in. jämte i ämnet väckt motion in. m.

I en till riksdagen den 31 mars 1955
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 180, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av bilagt utdrag av
protokollet över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att, såvitt
nu vore i fråga, antaga vid propositionen
fogade förslag till

a) förordning angående reglering av
införseln av fettråvaror och fettvaror,
m. m.;

b) förordning angående ändrad lydelse
av 6 a § förordningen den 21 december
1951 (nr 830) om införsel och utförsel
av margarinvaror samt om kontroll
över tillverkningen av dessa varor.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar bl. a., att den kvantitet margaren,
som utan erläggande av regleringsavgift
skulle kunna få införas av
resande eller i form av gåvopaket, skulle
minskas från fem till två kilogram.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en inom andra kammaren
väckt motion, nr 643, av herrar
Königson och Gustafson i Göteborg, vari
hemställts att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 180 i den
del, den föresloge en ändring av den
högsta tillåtna kvantiteten margarin,
som finge införas i landet utan erläggande
av regleringsavgift.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning och motionen
II: 643, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror, m. m., dock med
den ändring av 2 §, som utskottet angivit; B.

att Kungl. Maj:ts framställning i
fråga om förordning angående ändrad

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Nr 31 151

lydelse av 6 a § förordningen den 21
december 1951 (nr 830) om införsel och
utförsel av margarinvaror samt om kontroll
över tillverkningen av dessa varor
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets förslag innebar, att den fria
kvantiteten skulle bibehållas vid fem
kilogram.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Franzén, Sigfrid
Larsson och Pettersson i Dahl.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Detta är en uppskjuten
fråga från vårriksdagen med anledning
av Kungl. Maj:ts förslag om att sänka
maximikvantiteten för fri införsel av
margarin från fem till två kilo. Kungl.
Maj :ts förslag är föranlett av en framställning
från Kooperativa förbundet
och en del andra affärsföretag, som hos
Kungl. Maj :t hemställt, att kvantiteten
måtte begränsas till ett kilo, men Kungl.
Maj:t har alltså för sin del stannat vid
två kilo.

Vid behandlingen av denna fråga i
jordbruksutskottet har vårt parti yrkat
bifall till Kungl. Maj:ts förslag men
kommit i minoritet, varför vi avgivit en
blank reservation. Om margarintrafiken
har måttliga proportioner, är det kanske
inte så mycket att säga om den, men
å andra sidan är det uppenbart att den
gränshandel som här florerat är rena
spektaklet. När det som på allhelgonadagen
blir invasion i Norge av margarinresenärer
och margarinhandeln uppgår
till 4 miljoner kronor och när norrmännen
sätter upp ett monument över
denna margarinhandel, så går det för
långt, liksom när ett statligt företag som
SJ engagerar sig i margarinresor. Jag
har i min hand flera annonser, där SJ
propagerar för t. ex. en lönande resa
till Narvik. Priset för resan är 14 kronor
och man påpekar att resenärerna

Den fria margarininförseln

kan göra sig en vinst genom margarinköpen
på 11 kronor. Vid lösandet av
färdbiljett kan önskad lovlig margarinkvantitet
beställas — man betalar i luckan
och har sedan margarinet med i
bagaget på hemvägen.

När SJ annonserar på detta sätt i en
hel del tidningar, anser jag att det är
ett fullständigt spektakel. I tidningarna
har det inte heller saknats stora rubriker
över dessa resor. En rubrik i ÅT
t. ex. för den 24 november meddelar,
att svenskor slogs om margarin, kastades
ut ur en norsk butik etc. Då går det
utöver det anständigas gränser, och
man säger sig, att margarintrafiken
måste stävjas.

Jag skall, herr talman, inte trötta
kammaren med att läsa upp hela den
arsenal av tidningsartiklar som jag har
i min hand. Jag har bara velat nämna
dessa exempel, och jag får kanske sluta
med en rubrik som säger, att denna
margarinhandel i år uppgår till åtta å
nio miljoner kronor. Jag ifrågasätter
faktiskt om inte den svenska regeringen
borde ta upp förhandlingar med regeringarna
i Norge och Danmark för att
försöka komma till rätta med dessa problem.

Jag slutar, herr talman, med att yrka
bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! I likhet med herr Pettersson
i Dahl skall jag söka fatta mig
kort i denna fråga. Det är dock egentligen
endast på den punkten jag är
överens med honom, ty jag har liksom
utskottsmajoriteten i övrigt den uppfattningen,
att det finns anledning för
riksdagen att avslå Kungl. Maj:ts hemställan.
Det kan kanske synas märkvärdigt
att en så stor majoritet kommit
till denna uppfattning, men jag vill
erinra om att propositionen behandlar

152 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Den fria margarininförseln

en mängd saker och att just denna fråga
endast är en liten detalj.

Vi som tillhör utskottsmajoriteten tycker
nog alla att dessa s. k. organiserade
margarinresor från Sverige till Norge
är lika beklagliga och lika löjliga som
herr Pettersson i Dahl tycker att de är,
men vi anser inte, att man för den sakens
skull skall vidta de restriktiva åtgärder
som föreslås.

Vi vet, att det i alla tider förekommit
en rätt livlig gränshandel mellan de
nordiska länderna, en gränshandel som
utökats genom de förbättrade kommunikationerna.
Vi vet också att situationen
för närvarande är den, att norrmännen
köper mycket mera varor i de
svenska affärerna än vad svenskarna
köper i de norska. Detta kommer säkert
att visa sig under den julhandel, som
redan börjat i Arvika, Östersund och
många andra städer, som inte ligger så
långt från gränsen. Där förekommer en
mycket omfattande handel från norrmännens
sida.

Utskottsmajoriteten anser att det ligger
ett stort värde i de försök som under
senare år gjorts för att uppnå friare
förbindelser mellan de nordiska länderna,
och vi tycker inte att vi nu skall
börja lägga några hårda restriktioner
på gränshandeln. Det stämmer inte riktigt
överens med de deklarationer, som
man annars i högtidliga sammanhang
gör om behovet av en ökad nordisk
samverkan. Vi är också på det klara
med att om man minskar denna margarinkvantitet
så kraftigt som här föreslås,
blir det också nödvändigt för våra
tullmän att åter börja mycket strängt
visitera resenärerna för att undersöka,
om någon av dem skulle vara lagbrytare.
Vi anser att det varit en stor fördel,
att man fått det litet lättsammare på
det området under senare tid och vill
som sagt inte återinföra en hårdare tullvisitation.

Att dessa resor varit så omfattande
som de varit just under den senaste tiden,
kanske i någon mån beror på den

väldiga publicitet, som detta margarinproblem
fått genom uppskovet i våras
och på grund av vad som skrivits i
samband med att ärendet legat på riksdagens
bord. Det är möjligt att resorna
kommer att minska sedan vi nu har
avgjort frågan.

Detta är i korthet de kommentarer
jag har att göra till utskottsmajoritetens
förslag, och jag ber med detta, herr
talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag har ingenting att
erinra mot utskottsförslaget, som jag
kan yrka bifall till. Att jag begärt ordet
beror på att herr Pettersson i Dahl började
sitt anförande med att påstå, att
Kooperativa förbundet och en del andra
organisationer hade gjort denna framställning.
Jag vill meddela att jag haft
tillfälle att behandla detta ärende i
KF:s förvaltningsråd och kan förklara,
att varken KF:s styrelse eller förvaltningsrådet
har gjort denna framställning,
utan den har kommit från chefen
för KF:s fabriker i Karlshamn och Norrköping.

Fru ERIKSSON i Hallstahammar (s):

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
anser att det går för långt när SJ anordnar
margarinresor till Norge. Men,
herr Pettersson i Dahl, kan man inte
tycka att det också går för långt, när
de svenska jordbrukare som bor i gränstrakterna
använder samma möjlighet,
fastän de inte åker med SJ :s tåg utan i
egna bilar när de skall över och köpa
margarin?

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort

genmäle:

Herr talman! Jag vill bara i anledning
av herr Lundqvists anförande ci -

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Nr 31 153

tera Kungl. Maj:ts proposition. Där står
på sidan 150: »Vidare fann jag mig
icke kunna förorda en av Kooperativa
förbundet Margarinfabriken aktiebolag
m. fl. gjord framställning, innebärande
att rätten till fri införsel av viss
kvantitet margarin skulle slopas eller
åtminstone begränsas till ett kilogram.»

Kungl. Maj:t har väl rätt i detta uttalande? Herr

LUNDQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga ifrån, att
jag har rätt i vad jag säger. Vi har som
sagt behandlat denna fråga i KF :s förvaltningsråd,
och vi har icke godkänt
en sådan framställning och icke heller
fått någon förklaring från KF:s styrelse,
att den står bakom densamma.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag beklagar att jordbruksutskottets
majoritet har tagit den
ställning som den gjort i denna fråga.
Den är nämligen av mycket stor betydelse
för det svenska jordbruket. Vi
kan vara förvissade om detta, då regeringen
i sin helhet har gått in för detta
förslag i avsikt att stödja jordbruket.
Att då representanter för jordbruket
skall gå emot detta måste på det högsta
förvåna.

Herr Jonsson i Strömsund anför här
att norrmännen köper av Sveriges varor
för större belopp än de säljer margarin
för. Ja, det är möjligt, men de
varor de köper är sådana som de inte
har någon egen produktion av, vilken
vi här i Sverige skulle konkurrera ihjäl.
Men här i Sverige har vi både smörproduktion
och margarintillverkning.
Norrmännens system att dels låna av
Sverige och dels subventionera varor,
som de skickar hit till skada för det
svenska jordbruket, anser vi vara oriktigt.
Detta tycker jag nog att ledamöterna
i jordbruksutskottet borde ha
beaktat.

Hos handlarna i gränsbygderna har
denna fria margarinimport väckt stark

Den fria margarininförseln

anstöt. Deras omsättning har sjunkit i
mycket stor utsträckning. Jag vill säga
till fru Eriksson i Hallstahammar, att
om det är någon jordbrukare, som far
över till Norge och köper margarin,
har han åtminstone inte min välsignelse.

Det är det svenska jordbrukets avsättning
som det här gäller. Det är
självfallet att en så stark konkurrens
utifrån som denna pressar ned priserna
i första hand på smöret men så småningom
också på mjölken. Jag vädjar
till kammaren att i detta fall biträda
Kungl. Maj:ts förslag, till vilket jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Då utskottsmajoriteten
här har gått emot propositionen, har
jag kanske anledning att säga några
ord, innan kammaren går att fatta beslut
i dessa frågor.

Enligt den författning som nu gäller
får en enskild person, som inreser till
Norge och tillbaka igen, till Sverige,
medföra sammanlagt fem kilogram margarin
utan att behöva erlägga den regleringsavgift,
som annars skall uttagas
vid import av nästan alla fettråvaror
och fettvaror. Denna bestämmelse om
avgiftsfri import för den inresandes
personliga eller hans familjs behov,
var vid sin tillkomst avsedd att ge den
egentliga gränsbefolkningen en favör.
De som bor i gränstrakterna har alltid
haft vissa förmåner av liknande art, så
att de kan få göra sina inköp i närmaste
butik.

Dessa förhållanden har dock ändrats
väsentligt under senare år, bland annat
till följd av bilismens frammarsch här
i landet. Den avgiftsfria importen av
margarin har utnyttjats av åtskilliga
andra grupper än gränsbefolkningen.
Utvecklingen har påverkats av framför
allt två faktorer.

Den ena är att våra grannländer på
fcttvaruområdet av olika skäl tillämpar

154 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Den fria margarininförseln

en från vår avvikande prisregleringspolitik.
För att stödja smörproduktionen
och därmed ge framför allt de
mindre jordbruken någorlunda rimliga
inkomstförhållanden pålägges här i landet
en regleringsavgift på margarin och
margarinråvaror. 11, ex. Norge däremot
lämnar staten en viss subvention vid
försäljning av margarin. Till följd av
främst dessa olikheter i regleringssystemet
föreligger en prisskillnad mellan
svenskt margarin och danskt och
norskt margarin.

Det är klart att prisskillnaderna och de
relativt stora avgiftsfria kvantiteterna
redan i och för sig kan föranleda inköp
i Norge och Danmark. Den andra faktorn
måste emellertid spela en än större
roll. Genom annonsering och annan
direkt reklam samt på annat sätt har
den svenska allmänhetens uppmärksamhet
fästs på det danska och framför
allt det norska margarinets prisbillighet
i förhållande till det svenska. Ett
mycket stort antal margarinresor till
Norge har kommit till stånd, till ej
ringa del i organiserad form. Om man
gör en kalkyl över resekostnaderna och
tidsförlusten är det emellertid uppenbart,
att margarinresorna inte kan innebära
några direkta vinster för den
enskilde köparen.

Den svenska årsförbrukningen av
margarin kan beräknas till i genomsnitt
drygt 10 kilogram per person. Den i
resandetrafiken regleringsavgiftsfria
kvantiteten — 5 kilogram — täcker sålunda
omkring ett halvt års behov. Mot
bakgrund av bland annat att margarin
är att betrakta som en färskvara, måste
den avgiftsfria kvantiteten anses vara
för högt tilltagen. Det är inte möjligt att
hålla hela denna mängd färsk, om den
verkligen skall konsumeras inom familjen.
Jag tror inte det skulle vara särskilt
efterlängtat att under vissa tider
äta härsket margarin.

När regeringen i våras lade fram sitt
förslag om att sänka den avgiftsfria
kvantiteten till två kilogram —- också

detta motsvarande mer än två månaders
genomsnittsförbrukning per person
— kunde de svenska inköpen av
norskt margarin uppskattas till 2 000 å
2 500 ton. Man kunde då vidare vid
särskilda undersökningar konstatera,
att en kraftig minskning av försäljningen
av margarin och i samband därmed
även av andra livsmedel de senaste åren
ägt rum i de svenska gränstrakterna
mot Norge och att denna nedgång i försäljningen
påverkat de olika handelsledens
kostnader i ogynnsam riktning.

I år har margarintrafiken utvidgats
ytterligare, och enligt beräkningar, som
baserats på uppgifter av den norske
handelsministern, har fram till november
5 miljoner kilogram margarin avgiftsfritt
importerats från Norge. Lägger
man härtill den avgiftsfria importen
från Norge under den återstående
delen av året samt en viss avgiftsfri import
från Danmark kommer man fram
till en årskvantitet av hela 6 miljoner
kilogram. Konsumtionen av hushållsmargarin
i vårt land synes sålunda i år
till närmare 8 procent komma att täckas
av margarin, som till följd av turisttrafikbestämmelserna
kan införas avgiftsfritt
från Norge och Danmark. Det
har vidare beräknats, att den svenska
statskassan — genom att denna import
icke belastats med den eljest utgående
regleringsavgiften — går miste om ett
belopp av cirka 8 miljoner kronor.

Den här beskrivna utvecklingen, vilken
särskilt accentuerats i år, har vid
skilda tillfällen föranlett överväganden
om åtgärder. Spörsmålet behandlades
sålunda i förra årets prisregleringsproposition.
Jag ansåg mig då icke böra
biträda ett framlagt förslag om att såsom
förutsättning för rätten till fri införsel
av 5 kg margarin skulle stadgas,
att utlandsresan uppenbarligen icke
företagits i huvudsakligt syfte att införa
varan. I våras fann emellertid regeringen
att utvecklingen blivit sådan,
att en skärpning av bestämmelserna om
margarininförseln var motiverad.

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Nr 31 155

Såsom jag förut framhållit har vi och
våra grannländer olika prisregleringssystem
på fettvaruområdet, och det är
detta som till större delen förklarar de
angivna prisskillnaderna. Men vårt
regleringssystem har ju antagits av
riksdagen, och i den till grund för beslutet
om den framtida jordbrukspolitiken
liggande överenskommelsen mellan
jordbrukets organisationer och jordbruksnämnden
är också intaget »att åtgärder
för begränsning av margarintrafiken
från Norge skall upptagas till
behandling av jordbruksnämnden vilt
lämpligt tillfälle».

Jordbruksnämnden fann i våras tillfället
lämpligt, och regeringen ansåg
också tillfället lämpligt, men jordbruksutskottet
ämnar tydligen vänta. Hur
länge vet man inte. Kanske till dess att
margarinimporten blir än större.

Det är svårt att i detta läge undgå
att göra vissa reflexioner. Vad är t. ex.
anledningen till att man inom högerpartiet
inte har någon invändning att
komma med när systemet i så stor utsträckning
inte fungerar? År det möjligen
risken för att bli ansedd som väktare
av den svenska margarinindustriens
intressen? Eller är det möjligen
fråga om ett försök att fånga vardagsmänniskorna?
Ty det kan väl inte vara
så, att högerns jordbrukspolitiker accepterat
herr Svenssons i Ljungskile
tidigare sätt att räkna, d. v. s. att ju billigare
margarinet blir, ju bättre är det
för de svenska jordbrukarna. Eller det
kanske är så, att många av den liberala
ekonomiens företrädare anser det riktigt
att vissa personer, såsom ju är fallet,
skall få profitera på sådana här
ojämnheter i statliga regleringar och
därigenom skapa sig förmögenheter.

Gränsbefolkningens intressen skulle
alldeles säkert kunna tillgodoses, även
om man minskade kvantiteten till 2 kg.
Det är klart att de som bor nära gränsen
i alla fall kan köpa det margarin
som de behöver. Skillnaden är bara
att de får lov att konsumera det ganska

Den fria margarininförseln

fort, och det är väl bara fördelaktigt
— jag skulle tro att margarinet behöver
vara färskt, om det skall smaka bra.

Ett är i varje fall säkert: de enskilda
personer som reser t. ex. till Norge för
att köpa 5 kg margarin, blir varken fattigare
eller rikare på resan. Det är därför
som jag och regeringen med mig
bedömt det såsom både skäligt och rimligt
att låta de resande köpa 2 kg, d. v. s.
vad som motsvarar två månaders förbrukning
för en person. Den normala
gränshandeln skadas inte därigenom,
den för vårt småbruk så viktiga fettvaruregleringen
löper ingen allvarlig
risk, och vidare förhindras en oriktig
och osund handelsspekulation på grund
av skilda regleringssystem i två grannländer.

Nog borde riksdagen, herr talman, i
dag kunna acceptera propositionens
förslag.

Herr EDBERG (s):

Herr talman! De flesta hade säkerligen
förstått, om ett förslag som detta
att minska den avgiftsfria importkvantiteten
av margarin i hastigheten slunkit
med i den stora prisregleringspropositionen,
och man hade nog väntat
att jordbruksministern nu närmast
skulle vara tacksam för om riksdagen
korrigerade honom på denna punkt.
Det förefaller därför något överraskande,
när jordbruksministern här
står upp och så starkt försvarar förslaget
och därtill anför en rad nya argument
som inte fanns i propositionen.

Sakligt sett är egentligen hela denna
fråga en bagatell. Jag skall gärna medge
att de organiserade margarinresorna
utgör ett diskutabelt inslag i den nordiska
samhandeln, men den mängd margarin,
som på det sättet införes, är mycket
liten i förhållande till den totala
margarinförbrukningen här i landet.
Förra året såldes det i Sverige 90 000
ton svenskt margarin. Vad som då infördes
från Norge inskränkte sig till

156 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Den fria margarininförseln

2 000—2 500 ton, alltså 2 å 3 procent
av hela margarinförsäljningen. Det har
införts mera i år, och jag skulle tro
att en av orsakerna därtill är den reklam
som margarinresorna fått genom
jordbruksministerns proposition. Även
om denna import ökat utgör den en
mycket liten del i det stora sammanhanget
och spelar ingen som helst roll
för fettvaruförsörjningen.

I sin proposition anförde jordbruksministern
knappast några jordbrukspolitiska
motiv för att minska margarinresorna.
Det var gränshandlarna han
ömmade för och han refererade till
jordbruksnämndernas uppgift, att margarinresorna
medfört »ett väsentligt
avbräck för detaljhandlarna i gränstrakterna».
Frågan, i sak liten, har
blivit stor och kommit att tangera en
principfråga i och med att jordbruksministern
tryckt på den handelsmässiga
sidan av saken. Det är ganska klart, att
inför det perspektivet har man på andra
sidan Kölen blivit minst sagt överraskad
av det svenska initiativet.

Alla vet att Norge har ett mycket
stort underskott i handeln med Sverige.
I år räknar man med att handelsutbytet
för Norges del kommer att medföra
ett underskott på 700 miljoner norska
kronor, sedan fartygskrediterna frånräknats.
Även i den egentliga resandetrafiken
har Norge haft en oförmånlig
handelsbalans. Enligt uppgifter som
lämnats för månaderna januari—oktober,
lade norrmännen under denna tid
ner inte mindre än 85 miljoner norska
kronor här i Sverige, medan svenskarna
inte lagt ner mer än 42 miljoner
kronor, alltså knappt hälften så mycket,
i Norge. Av dessa 42 miljoner kronor
ligger den största posten, 25 miljoner
kronor, på margarin och sådana
varor som köpts i samband därmed,
mjöl och socker. Dessa siffror visar, att
den svenska efterfrågan i Norge endast
avser ett fåtal varor, medan den
norska i Sverige omfattar ett vida större
varusortiment. De norska affärerna väc -

ker därför inte samma uppmärksamhet.
Norrmännens möjligheter att få in
svensk valuta är begränsade till ett relativt
fåtal varor. Från norsk sida räknar
man vidare med att norrmännen
enbart under julhandeln kommer att
lägga ner 24 miljoner norska kronor i
Sverige, dubbelt så mycket som svenskarna
under ett helt år omsätter i margarintrafiken.

Under sådana förhållanden är det
ganska naturligt, om man på norsk sida
skulle finna det småskuret om Sverige
minskade den knappa möjligheten att
få in svensk valuta som norrmännen
har. Dessutom riskerar man att om ett
land, och därtill det rikaste, börjar
nagga på den fria handelsordning vi nu
har i Norden, kommer detta att inbjuda
andra länder att vidtaga kvantitativa
restriktioner för varor eller varugrupper,
som för deras del är känsliga.

Slutligen, herr talman, kan man inte
underlåta att i någon mån sätta denna
fråga i relation till planerna på en gemensam
nordisk ekonomisk marknad.
Om en sådan etableras, kan vi vara
övertygade om att vi på område efter
område kommer att möta betydligt
större anpassningssvårigheter än det
här är fråga om. Alla vet att i samband
med planerna på en sådan marknad
ställs de stora kraven på Norge. Nog
måste det förefalla litet egendomligt ur
grannsynpunkt, om inte Sverige skulle
kunna tåla den mycket begränsade påfrestning,
som margarinresorna utgör.
Det är kanske inte så svårt att förstå,
om norrmännen blivit minst sagt förvånade,
när Sverige, som har deklarerat
sitt stora intresse för en gemensam
marknad, inte anser sig kunna tåla
denna påfrestning. Det vore inte ens
så egendomligt, om man t. o. m. en
smula tillspetsat skulle fråga, om Sverige
bara är intresserat av nordiskt
samarbete, så länge det kan vinna något,
men visar röd stoppsignal så snart
det blir fråga om man finner sig ha
det minsta ogagn.

Nr 31 157

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Jag förstår, att jordbruksministern
inte räknade med den psykologiska reaktionen
på andra sidan Kölen, när
han lade fram sitt förslag. När han nu
blivit på det klara med den, tycker jag
emellertid att han med äkta skånskt gemyt
borde ta ett bakslag i riksdagen och
närmast betrakta det som en barmhärtighetstjänst,
om riksdagen låter förslaget
falla under bordet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag hade inte tänkt mig,
att det skulle läggas interskandinaviska
aspekter på den här frågan, utan jag
har tagit det betydligt enklare. Jag skäll
visst försöka ta det med gemyt. Vad
jag har försökt har varit att tala för det
svenska jordbrukets intresse.

Man förstorar kanske också något den
fara Norge skulle löpa. Jag kan inte
tänka mig, att det är så farligt. Är det
en bagatell för det ena landet, är det
nog också en bagatell för det andra.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Utan att vilja störa den
gemytliga stämning som breder ut sig
här i kväll vill jag bara konstatera, att
det skulle ha varit mycket angenämt
om den nyligen i kammaren närvarande
statsministern velat begagna tillfället
att upplysa om på vilka grunder den
med stor publicitet utnämnde nordiske
samordningsministern deltagit i förarbetet
till denna proposition. Därest
inget svar inkommer skall jag be, herr
talman, att få tystnaden antecknad till
protokollet.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! När jag vid jordbruksutskottets
behandling av detta ärende
biträdde utskottets förslag gjorde jag
det i medvetandet om de ganska besvärliga
och mycket egendomliga handelsförhållanden
som här föreligger. Man
kan dock inte tänka sig att lösa denna

Den fria margarininförseln

gränshandel på det sättet, att man rycker
ut en vara ur det stora sammanhanget
och ett land försöker att lagstifta
och begränsa handeln kring denna
vara. Detta kommer att irritera hela läget
i alltför hög grad, och irritationen
blir kanske så mycket större om det är
det större landet som gör på detta sätt
gentemot det mindre, framför allt om
det mindre landet handlar mer i det
större än tvärtom. När nu gränserna
öppnats på ett annat sätt än tidigare
och kommunikationsförhållandena förbättrats
kan gränshandeln i dag få en
helt annan omfattning än tidigare. Om
det skall vidtagas åtgärder på detta
område så kan man helt enkelt inte lösa
problemen kring en enstaka vara. Hela
gränshandelsproblemet måste i stället
tas upp i ett sammanhang, och vi får
förhandla med våra grannar om detta
med utgångspunkt från det nya läge som
inträtt. Detta är, såvitt jag förstår, den
enda vägen, och därför har jag biträtt
utskottets förslag, som jag anser vara
det riktiga i detta sammanhang.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag tror att det kommer
att dröja mycket länge innan man kan
förverkliga herr Ahlstens förordande
av en handelsreglering för alla varor.
Jag förstår mycket väl att det är en enkel
sak för dessa frihandelsmänniskor
att resonera på det sätt som de gör.
De vill ha gränserna öppna för allt
möjligt och tänker inte det ringaste på
den inhemska näringen. För dem som
vet att vi här i vårt land har en näring
som behöver skyddas ligger det till på
ett annat sätt. Jag är förvissad om att
denna vetskap legat bakom regeringens
ståndpunktstagande när den i sin helhet
går in för detta förslag.

Till herr Helén vill jag säga, att om
han läser propositionen så finner han
nog, att denne samordningsminister
finns med i detta sammanhang. Han har
funnit det vara fullt på sin plats alt här
vidtaga åtgärder för att stoppa denna

158 Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Den fria margarininförseln

illojal konkurrens med det svenska
jordbruket.

Jag skulle naturligtvis önska att vissa
andra saker skulle kunna tas upp i detta
sammanhang när man från Norges sida
bedriver en illojal konkurrens, t. ex.
frågan om sockret. Det importeras ju
socker från Sockerbolaget i Sverige.
Sedan lämnar norska staten subventioner
och säljer hit för att konkurrera på
detta område. Jag vill också nämna den
stora importen av fisk, sill o. d. Dessa
varor införs från Norge, vilket gör det
mycket besvärligt för våra fiskare vid
de olika kusterna. Detta är också en
illojal konkurrens som det skulle vara
synnerligen värdefullt att kunna stoppa.
Då regeringen nu tagit initiativet på ett
mycket ömtåligt område så tycker jag
att det är på sin plats, att riksdagen
inte ställer sig avvisande utan försöker
skydda den svenska näring det här kan
vara fråga om.

Jag hemställer om bifall till regeringens
förslag i detta ärende.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det svar som på regeringens vägnar avlämnades
av förre statsrådet Rubbestad.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet oförändrat; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet oförändrat.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 16G ja och 30 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 42, med anledning av väckta motioner
angående stödlån åt vissa fiskare,
som lidit förluster till följd av stormskador
å fiskredskap under hösten
1955.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 0

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial nr 195, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1955/56.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i stadgan den 20 augusti
1952 (nr 618) för Nordiska rådet;

från statsutskottet:

nr 389, i anledning av väckta motioner
om anordnande av statsunderstödd
skolhälsovård vid yrkesskolor och folkhögskolor;
och

nr 390, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder i syfte att öka

Onsdagen den 14 december 1955 em.

Nr 31 159

universitetens och högskolornas kapacitet
m. m.; samt

från bevillningsutskottet:
nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1956, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 21.03.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 56

512263