Tisdagen den 13 april (Riksdagens protokoll 1948:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 14

10—15 april.

Debatter m. m.

Tisdagen den 13 april.

Sid.

Interpellationer av:

herr Sefve ang. statstjänstemäns skyldighet att avflytta från tjänste -

bostad vid pensionsålderns inträde ...................... 8

herr Hseggblom ang. dyrortsgrupperingen .................. 9

Onsdagen den 14 april.

Svar på interpellation av herr Hjalmarson och fråga av herr von
Friesen ang. tilldelningen av hårdvaluta för tidningars köp av

memoarer m. in....................................... 12

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen (två uti.) 27

Fiskerätten vid västkusten.................................. 37

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket . . 39

Sättet för statens övertagande av de enskilda vägarna.......... 62

Lika lön för man och kvinna .............................. 65

Interpellationer av

herr Carlsson i Bakeröd ang. arbeten å enskilda vägar utan tillstånd
av myndighet .................................. 70

herr Sefve ang. skatten för uppfinnare .................... 71

Ändring av lagen om val till riksdagen in. in................. 86

Augustanasynodens hundraårsjubileum och pionjärjubileet 1948 .... 86

Tullfrihet för förtätad butan- och propangas.................. 88

Järnvägsövergångar mellan delar av samma fastighet .......... 91

1—Andra kammarens protokoll 1948. Nr 14.

Nr 14.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Sid.

Onsdagen den 14 april.

Val av statsrevisorer och suppleanter för dem ................ 11

Val av valmän och suppleanter för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret och suppleanter för dessa...... 12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, angående mandatfördelningen

mellan valkretsarna vid val till riksdagen.................. 27

—• nr 15, angående do .................................... 32

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, angående fiskerätten vid kusterna

av Hallands samt Göteborgs och Bohus län................ 37

Statsutskottets utlåtande nr 38, angående åtgärder till förhindrande av

eventuella kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket, m. m. 39
Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 2, angående sättet för statens

övertagande av de enskilda vägarna...................... 62

— nr 3, angående förebyggande av att polisförhör anställes med

person som utskrivits från sinnessjukhus .................. 65

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 4, angående utredning om

lagstiftning om likalönsprincipen.......................... 65

Tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr 5, angående sänkning av järnvägstaxorna
för godstransporter och personbefordran i Norrland 85

— nr 6, angående lägre avgifter för nyinstallation av telefonapparater
m. m........................................... 85

Konstitutionsutskottets betänkande nr 16, med förslag till ändrad

lydelse av § 72 riksdagsordningen ........................ 85

— utlåtande nr 17, angående ändrad lydelse av § 16 regeringsformen 85
—■ nr 18, angående ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och 7 mom. samt

70 § 1 mom. lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till

riksdagen, m. m....................................... 86

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 4, angående viss ändring av

stadgan för den kommunala yrkesundervisningen............ 86

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 5, angående beredande av
möjlighet för arbetsföra sockersjuka att söka och innehava befattningar
i statens tjänst.................................. 86

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, angående utredning av det
nuvarande valsystemet i syfte att bereda större plats för s. k.

personval ............................................ 86

Statsutskottets utlåtande nr 43, angående disposition av vissa äldre

anslag å sjätte huvudtiteln m. m......................... 86

— nr 44, angående godkännande av avtal mellan Kungl. Maj:t och

kronan samt Stockholms stad angående vissa för jämvägsändamål
avsedda markområden i Stockholm m. m................... 86

— nr 45, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten

för budgetåret 1947/48, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde........................ 86

— nr 46, angående svenska kyrkans deltagande i Augustanasynodens

100-årsjubileum och Sveriges deltagande i pionjärjubileet i Amerikas
Förenta Stater 1948 86

— nr 47, angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1948/49,

i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde........ 88

Innehåll.

Nr 14.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 48, angående anslag å kapitalbudgeten för
budgetåret 1948/49, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde
............................................ 88

— nr 49, angående statlig kreditgaranti för lån åt den som genomgått
polisskola ........................................ 88

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, angående ändring av 9 § tredje

stycket förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt .... 88

— nr 29, angående tullfrihet för förtätade gaserna butan och propån 88

— nr 30, angående rätt för skattskyldig att vid taxering åtnjuta

avdrag även i annan kommun än hemortskommunen........ 90

— nr 31, angående skattefrihet för föräldrars eller anhörigas kostnader
för barns studier vid högre läroanstalter ............ 90

— nr 32, angående utövandet av statens tobaksmonopol........ 91

Första lagutskottets utlåtande nr 22, angående skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar

för övergång av järnvägen .............................. 91

— nr 23, angående tillägg till 72 § lagen den 14 september 1944

(nr 705) om aktiebolag.................................. 91

— nr 24, angående ändring av bestämmelserna i brandstadgan om

fastställande av brandordningar för städerna m. m.......... 91

— nr 25, angående eventuellt införande av indexbundna kapital och

livförsäkringar av individuell natur.................... 91

— nr 26, angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934

(nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m............................. 91

Jordbruksutskottets memorial nr 19, angående statsbidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet (proposition för gemensam votering
godkänd) ............................................ 91

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 5, angående ersättning åt
kommun för dess brandkårs släckning av brand i staten tillhörig
oförsäkrad egendom m. m............................... 91

— nr 6, angående obligatorisk olycksfallsförsäkring för folkskolans

barn ................................................ 91

Tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr 7, angående nedsättning av
priset för tur- och returbiljetter vid resor på långa avstånd å
statens järnvägar ...................................... 92

— nr 8, angående större bekvämlighet åt resande barn och mödrar

med minderåriga barn å statens järnvägar ................ 92

Lördagen den 10 april ''J948.

Nr 14.

Lördagen den 10 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
april.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 190, angående omorganisation av
justeringsväsendet m. m.; och

nr 201, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionen nr
196, angående anslag till svenska farmakopékommittén
in. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 197, med förslag till förordning angående
frihet från utskiftningsskatt vid
upplösning av Bergslagernas järnvägsaktiebolag
in. fl. bolag; samt

till statsutskottet propositionen nr
199, angående anslag till kostnader för
särskild polisverksamhet för hindrande
och uppdagande av spioneri m. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr 492 av herr Rubbestad in. fl.,
nr 493 av herr förste vice talmannen
Magnusson m. fl.,

nr 494 av herr Thorell m. fl. och

nr 495 av herrar Persson i Svensköp
och Ståhl;

till statsutskottet motionerna:
nr 496 av herr von Friesen m. fl.,
nr 497 av herr Karlsson i Grängesberg
m. fl. och

nr 498 av herr Ericsson i Sörsjön
m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 499 av herr Haeggblom m. fl. och
nr 500 av herrar Hseggblom och
Jonsson i Malmgrava; samt

till statsutskottet motionerna:
nr 501 av herr Ståhl och
nr 502 av herrar Österman och von
Friesen.

§ 5.

Föredrogs den av herr Carlsson i
Bakeröd vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
i anledning
av försenade leveranser av konstgödsel
till jordbrukarna, in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Österman vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående åtgärder för åstadkommande
av en bättre relation mellan
antalet ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän inom statsförvaltningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

Nr 14.

Lördagen den 10 april 1948.

konstitutionsutskottets utlåtande nr
19, i anledning av väckt motion angående
utredning av det nuvarande valsystemet
i syfte att bereda större plats
för s. k. personval;

statsutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående disposition av
vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Kungl. Maj:t och kronan
samt Stockholms stad angående vissa
för järnvägsändamål avsedda markområden
i Stockholm m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående svenska kyrkans
deltagande i Augustana-synodens 100-årsjubileum och Sveriges deltagande i
pionjärjubileet i Amerikas Förenta Stater
1948;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

48, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån åt den som genomgått
polisskola;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 9 § tredje stycket
förordningen den 21 december 1945 om
nöjesskatt;

nr 29, i anledning av väckt motion
om tullfrihet för förtätade gaserna butan
och propån;

nr 30, i anledning av väckta motioT
ner om rätt för skattskyldig att vid taxering
åtnjuta avdrag även i annan kommun
än hemortskommunen;

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående skattefrihet för föräldrars
eller anhörigas kostnader för barns
studier vid högre läroanstalter; och
nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utövandet av
statens tobaksmonopol;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för innehavare av
järnväg, som delar fastighets ägor, att
hålla anordningar för övergång av
järnvägen;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om tilllägg
till 72 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;

nr 24, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna i
brandstadgan om fastställande av
brandordningar för städerna m. m.;

nr 25, i anledning av väckt motion
angående utredning om eventuellt införande
av indexbundna kapital- och
livförsäkringar av individuell natur;
och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m.;

jordbruksutskottets memorial nr 19,
angående kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om statsbidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet;

andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion
angående utredning om beredande av
ersättning åt kommun för kostnader,
åsamkade genom kommunal brandkårs
deltagande i släckning av brand i sta -

Tisdagen den 13 april 1948.

Nr 14.

ten tillhörig oförsäkrad egendom m. m.;
och

nr G, i anledning av väckt motion angående
obligatorisk olycksfallsförsäkring
för folkskolans barn; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion om
nedsättning av priset för tur- och returbiljetter
vid resor på långa avstånd
å statens järnvägar; och

nr 8, i anledning av väckt motion
om åtgärder för beredande av större
bekvämlighet åt resande barn och mödrar
med minderåriga barn å statens
järnvägar.

§ 8.

Herr Liedberg avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion, nr
503, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 194, med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet.

Denna motion bordlädes.

§ 9-

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen
inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 107, i anledning av 1947 års revisionsutrednings
betänkande rörande
riksdagens revisorers verksamhet, utom
i vad det avser förslag till ändrad lydelse
av § 72 riksdagsordningen; samt

från första lagutskottet:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 3 mom.
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, m. m.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.07 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 13 april.

Kl. 4 em.

§ K

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att redaktör Algot Törnkvist på grund
av sjukdom är urståndsatt att vederbör -

ligen uppehålla sin tjänst under tiden
1/4 1948 tills vidare intygas.

Karlskrona den 1/4 1948.

B. Scherstén,
leg. läk.

Att ledamoten av riksdagens andra
kammare landshövdingen Gustaf Andersson
skall intagas på Falu lasaretts

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1948.

interpellation ang. statstjänstemäns skyldighet att avflytta från tjänstebostad vid

pensionsålderns inträde.

medicinska avdelning för undersökning
den 13 april 1948 och på grund härav
är i behov av en tids ledighet från riksdagsgöromålen
betygas.

Falun den 12 april 1948.

Arthur Engel,
lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herrar Törnkvist
och Andersson i Falun ledighet från
riksdagsgöromålen, herr Törnkvist från
och med den 1 innevarande april tills
vidare och herr Andersson under 14 dagar
från och med den 13 april.

§ 3.

Herr statsrådet W ig forss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 198, angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse rörande varuutbytet;

nr 200, angående statsbidrag till byggande
av fiskehamnar m. m.;

nr 202, angående anslag till utbildning
av tandläkare m. m.;

nr 203, angående anslag för budgetåret
1948/49 till universitetssjukhusen;
och

nr 204, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord liggande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionen, nr
190, angående omorganisation av justeringsväsendet
m. m. samt

till bevillningsutskottet propositionen,
nr 201, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på bordet liggande
motionen nr 503 av herr Liedberq
in. fl.

§ G.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19,
statsutskottets utlåtanden nr 43—49, bevillningsutskottets
betänkanden nr 28—
32, första lagutskottets utlåtanden nr
22—26, jordbruksutskottets memorial
nr 19, andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 5 och 6
samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 7 och 8.

§ 7.

Avlämnades följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 192, med förslag till lantarbetstidslag,
nämligen av:

herr Rubbestad in. fl., nr 504,

herr Svensson i Ljungskile m. fl., nr
505, och

herr Nolin in. fl., nr 506.

Vidare avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 194, med förslag till lag om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
nämligen av:

herr Johnsson i Kastanjegården in. fl.,
nr 507,

herrar Andersson i Tungelsta och Ekdahl,
nr 508, och

herr Hedlund i Rådom nr 509.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8.

Interpellation ang. statstjänstemäns skyldighet
att avflytta från tjänstebostad vid
pensionsålderns inträde.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Tisdagen den 13 april 1948.

Nr 14.

Herr SEFVE, soin anförde: Herr talman!
Enligt uppgift i pressen har till
vissa vid statens järnvägar anställda,
som snart uppnå pensionsåldern, i dagarna
utgått en skrivelse av följande
lydelse: »Vid nästkommande laga fardag
efter pensionsålderns inträdande
är pensionären skyldig att avflytta från
lägenheten. Sker icke detta frivilligt
kommer distriktssekreteraren att verkställa
vräkning. Distriktschefen.»

Det är naturligt att s. k. arbetsbostäder,
i t. ex. banvaktsstugor och stationshus,
måste göras omedelbart tillgängliga
för nytillträdande personal. I här föreliggande
fall synes det emellertid inte
vara fråga bara om denna typ av bostäder
utan även om våningar, vilka
upplåtits i av SJ ägda hyreshus. Visserligen
är det antagligt att SJ anser
sig behöva dessa rum för nyanställd
personal. Hänsyn måste emellertid tagas
även till de pensionerade, vilka på
sätt framgår av distriktschefens skrivelse
nu hotas med vräkning. Förhållandena
på bostadsmarknaden äro f. n.
sådana, att det måste bli mycket svårt
för de sålunda hotade att på så kort
tid som det här är fråga om skaffa sig
nya bostäder.

Man vågar väl utgå ifrån att vederbörande
distriktschef genom hotet om
vräkning icke handlat i strid med hyresregleringslagen,
trots att bostäderna
i fråga icke äro tjänstebostäder i detta
ords egentliga mening. Tillvägagångssättet
förefaller dock mycket olämpligt
och ej ägnat att stärka det goda förhållandet
mellan staten och dess anställda.
I de fall, då i viss mån jämförliga uppsägningar
förekommit inom det enskilda
näringslivet, bär arbetarparten alltid
reagerat mycket starkt. Resultatet
har också blivit att de enskilda företagen
fått upp ögonen för det nödvändiga
och även för företagen fördelaktiga
i att trevnad och trygghet skapas för de
anställda, bl. a. genom utbyggande och
förbättring av deras bostäder. Den nu
rådande bristen på materiel och arbets -

Interpellation ang. dyrortsgrupperingen.

kraft har visserligen till stor del omöjliggjort
ett fullständigt realiserande av
planerade bostadsprogram. Trots svårigheterna
ha dock betydande förbättringar
kommit till stånd, och härvid
har man sökt trygga levnadsförhållandena
även för pensionstagarna inom
företagen.

I de fall, som påtalats i pressen och
här åsyftas, synes SJ icke ha tagit
tillräcklig hänsyn till sina pensionstagare.
Det goda förhållandet mellan arbetsgivaren
och de anställda är beroende
icke blott av hur de senare behandlas
medan de alltjämt äro i tjänst,
utan även av hur de pensioneras och
avskedas. Att på det sätt, som här varit
fallet, »belöna» de anställda efter lång
och trogen tjänst kan näppeligen anses
förenligt med de principer, som böra
ligga till grund för statens handlande
gentemot sin tjänstepersonal. I stället
för att såsom nu skett bryskt hota de
anställda med vräkning hade man bort
söka hjälpa vederbörande till rätta med
anskaffandet av nya bostäder, då nu
tydligen de gamla måste upplåtas åt
efterträdande personal.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande fråga:

Är herr statsrådet villig alt vidtaga
— eller har herr statsrådet kanske redan
vidtagit — åtgärder till förhindrande
av ett upprepande av liknande
handlingssätt från de statliga verkens
sida gentemot där anställd personal?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Interpellation ang. dyrortsgrupperingen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr H/EGGIiLOM, som yttrade: Herr
talman! 1945 års höstriksdags beslut
om ny dyrortsgruppering innebar betydande
förändringar i förhållande till

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1948.

Interpellation ang. dyrortsgrupperingen.

vad som tidigare gällt. Viktigast torde
därvid ha varit begränsningen av spännvidden
mellan högsta och lägsta dyrort
till 16 % samt minskning av antalet
dyrortsgrupper från 9 till 5. Efter detta
beslut ankom det å socialstyrelsen att
verkställa utredning med förslag till
Kungl. Maj:t angående kommunernas
indelning i det nya dyrortssystemet,
vilket förslag överklagades av cirka
380 kommuner. I avbidan å den definitiva
dyrortsgrupperingen, som trädde
i kraft med ingången av detta år, genomfördes
fr. o. m. den 1 juli 1947 en
provisorisk gruppering, vilken dock i
stort sett överensstämde med den nuvarande.

Ifrågavarande indelning bär givetvis
icke kunnat genomföras utan en ganska
kraftig irritation och reaktion från de
kommuners sida, vilka ansett sig orättvist
behandlade. Någon matematisk rättvisa
har på grund av naturliga orsaker
ej kunnat skipas, och någon sådan har
givetvis ej heller varit avsedd. Tvärtom
har lämnats utrymme för en skälighetsprövning,
vars resultat i många
fall kommit att framstå såsom sakligt
omotiverade. Det är att märka, att genom
socialstyrelsens och Kungl. Maj:ts
skälighetsprövning uppflyttades under
förra året cirka 225 orter och kommuner
med ett invånarantal av cirka
840 000, motsvarande 12,4 % av folkmängden
i hela riket, till högre dyrort
än vad den verkställda prisinsamlingen
och levnadskostnadsundersökningen i
sig motiverade. Denna uppflyttning efter
skälighetsprövning skedde samtidigt
med att 17 orter nedflyttades till nuvarande
lägsta ortsgrupp. Det är givet
att hela denna inplacering i dyrortssystemet
särskilt i sistnämnda fall kommit
att väcka en stark irritation, för att
ej säga indignation. Men det är icke
endast på dessa orter, som följden blivit
denna, utan så har skett även i
andra fall, där en ort eller kommun
ansett sig orättvist behandlad i jämförelse
med en grannkommun, och exem -

pel därpå finns det tyvärr bara alltför
gott om.

En verkställd undersökning visar, att
betydande differenser i krontalen förekommit
vid skälighetsuppflyttningarna.
Sålunda har t. ex. Svalövs municipalsamhälle
nedflyttats från förutvarande
näst lägsta till nuvarande lägsta dyrortsgrupp
blott på den grund, att 18 kr.
felats för placering i den nya ortsgruppen
2, medan t. ex. Motala kraftverk,
som tidigare i likhet med Svalöv låg
i näst lägsta ortsgrupp, skälighetsuppflyttats
till den nya ortsgrupp 3, trots
att 236 kr. fattades för en räknemässig
dylik uppflyttning. Motala kraftverk låg
sålunda blott 14 kr. högre än minimibeloppet
för ortsgrupp 2, men uppflyttades
det oaktat. Dylika talande exempel
från dyrortsindelningen fattas icke, och
det är därför icke heller att undra på
att irritationen ute i landet blivit så
stark. Man har allmänt frågat sig — och
det med skäl — efter vilka grunder
Kungl. Maj :t har gått i dylika fall av
skälighetsprövning, där beslutet åtminstone
till synes icke kan anses sakligt
motiverat. Utan tvivel bör Kungl.
Maj :t beredas tillfälle att offentligt redovisa
de grunder, efter vilka ifrågavarande
skälighetsprövning skett.

Det är emellertid en annan fråga i
detta sammanhang, som även bör diskuteras.
Det synes vara långt ifrån
otänkbart, att de erfarenheter, som just
med hänsyn till den tillämpade skälighetsprövningen
vunnits i samband med
den nya dyrortsindelningen, i sig skulle
kunna anses motivera att man går ett
steg längre än vad som hittills skett
när det gällt att minska spännvidden
i dyrortsskalan. Här har nu efter skälighetsprövning
uppflyttats bl. a. ett
stort antal orter ocn kommuner från
lägsta dyrortsgrupp till den näst lägsta.
Nu återstå i grupp 1 endast 538 landskommuner
i Götaland med en folkmängd
av 512 000 eller 7,0 % av hela
rikets, d. v. s. endast något över hälften
av det antal, som uppflyttats efter skä -

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

lighetsprövning. Man kan fråga sig, om
det verkligen är anledning att lämna
kvar detta relativa fåtal i grupp 1. Visserligen
har man ju nått en viss enhetlighet
genom det nya dyrortssystemet,
men därmed är ej sagt att man bör
stanna på den punkt man nu står. Strävandena
måste gå ut på att så snart som
möjligt åstadkomma en ytterligare förenkling
i dyrortsindelningen. Även om
man till en början ej anser sig kunna
gå så långt, som byråchefen i socialstyrelsen
von Hofsten föreslagit i nr 1
av »Från departement och nämnder»
för i år, nämligen en indelning med
endast 3 grupper, skulle man likväl
kunna förenkla systemet så att nuvarande
lägsta ortsgrupp slopas och de
i denna grupp nu befintliga landskommunerna
flyttas upp till nuvarande näsl
lägsta grupp.

På grund av vad här anförts får jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för finans -

departementet få framställa följande
frågor:

Är herr statsrådet villig att redogöra
för de grunder, som tillämpats vid
prövningen av frågor angående inplacering
av orter och kommuner i dyrortsgrupperna
efter skälighet samt efter besvär
av vederbörande ort eller kommun? Är

herr statsrådet villig att på grundval
av de erfarenheter, som otvivelaktigt
torde ha vunnits vid detta arbete,
lägga fram förslag om ett snabbt avskaffande
av nuvarande lägsta ortsgrupp? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 14 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

I enlighet med kammarens den 7 innevarande
april fattade beslut företogos
nu val av dels sex revisorer för deltagande
i den granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning,
som skulle äga rum under innevarande
år, dels ock sex suppleanter för dessa
revisorer; och bcfunnos efter valförrättningens
slut följande ledamöter av
riksdagens andra kammare hava blivit
utsedda till revisorer och suppleanter,
nämligen

herr Hellbacken till revisor med herr
Andersson i Löbbo som suppleant

herr Mosesson till revisor med herr
Malmborg i Skövde som suppleant
herr Mårtensson till revisor med herr
Nordström i Torsby som suppleant
herr Pettersson i Rosta till revisor
med herr Gustafsson i Lekåsa som
suppleant

herr Skoglund i Doverstorp till revisor
med herr Staxäng som suppleant
herr Spångberg till revisor med herr
Bergström som suppleant,
var och en med 157 röster.

§ 2.

I enlighet med kammarens den 7 innevarande
april fattade beslut företogos

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Svar på interpellation och fråga angående
köp av memoarer m. m.

nu val av ej mindre tjugofyra valmän
för utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret dels ock
suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor än även sex
suppleanter för dessa valmän; och befunnos
vid valens slut hava blivit utsedda
till

italmän:

herr Andersson i Löbbo,

» Bergström,

» andre vice talmannen Carlström,

» Fast,
fru Gustafson,

herr Johnsson i Kastanjegården,

» Ljungberg,

» Malmborg i Skövde,

» Mattsson,

» Molander,

» Mårtensson,

» Nilson i Spånstad,

» Nilsson i Landskrona,
fru Nordgren,

herr Nordström i Kramfors,

» Olsson i Mellerud,

» Olsson i Oskarshamn,

» Paulsen,

» Persson i Norrby,

» von Seth,

» Severin i Stockholm,

» Svedman,

» Svensson i Grönvik och
» Wiberg;

var och en med 152 röster; samt
suppleanter:

herr Johansson i Norrfors,

» Skoglund i Umeå,

» Stjärne,

» Fahlman,

» Skoglund i Doverstorp och
fru Johansson i Norrköping;

var och en med 96 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes,
sådan den finnes här ovan
angiven, genom lottning.

tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 1—2 omförmälda valen.

§ 4.

Svar på interpellation och fråga angående
tilldelningen av hårdvaluta för tidningars
köp av memoarer m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som yttrade:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Hjalmarson — under erinran
om en rundskrivelse från valutakontoret
till tidningarna — till mig riktat
följande frågor:

Är vårt lands valutapolitiska läge
verkligen så allvarligt att hårdvaluta
ej kan ställas till tidningarnas förfogande
för inköp av publiceringsrätt till
memoarer o. d.?

Är herr statsrådet villig att omedelbart
vidtaga åtgärder för att få detta
förbud upphävt?

Vidare har herr von Friesen frågat
mig, om jag vore i tillfälle att lämna
upplysning om på vilka grunder valutakontoret
ansett sig kunna meddela dagspressen
att »schweizerfranc eller annan
hårdvaluta för publiceringsrätt för memoarer
och dylikt för närvarande inte
kan påräknas».

De åsyftade bestämmelserna om valutatilldelning
meddelades av valutakontoret
i samband med avslag på en
framställning från Dagens Nyheter AB
om valutatilldelning för förvärvande av
publiceringsrätten till general Eisenhowers
memoarer. Sedan Dagens Nyheter
den 1 april hos Kungl. Maj :t överklagat
detta beslut har valutakontoret
i infordrat remissyttrande den 8 april
behandlat också de generella direktiv
som föranlett interpellationerna. Jag
torde först få lämna redogörelse för vad

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation och fråga angående tilldelningen av hardvaluta för tidningars

köp av memoarer in. in.

valulakontorets styrelse i remissutlåtandet
anfört beträffande de generella
bestämmelserna.

Valutakontoret framhåller att anledningen
till avslaget å ifrågavarande
framställning varit den, att valutakontoret
vid behandlingen av ärendet funnit
dollarutlägget, 7 000 dollar, vara
högt i rådande läge då sträng återhållsamhet
med valutatilldelning generellt
måste iakttagas. Beslutet om avslaget på
tidningens framställning fattades av valutakontorets
direktion jämte ordföranden
i valutakontorets styrelse. Vidare
framhålles att framställningen enligt
vad i ärendet upplysts endast avsett
rätten till publicering i tidningen och
icke därutöver gällt frågan om förvärv
av författarrätten till ifrågavarande memoarer
för publicering i bokform i
Sverige.

Beträffande de generella direktiven
uttalar valutakontoret att de tillkommo
av den anledningen, att valutakontoret
med hänsyn till sin ståndpunkt i saken
ansett det vara av vikt att icke någon
annan tidning inginge kontrakt för liknande
ändamål. I skrivelsen hade erinrats
om ett tidigare meddelande beträffande
tillämpningen av valutaförordningen.
Sistnämnda meddelande, som
utfärdats den 31 juli 1947, hade till
syfte alt fiista uppmärksamheten på att
valutakontoret vid prövning av transfereringsfrågor
icke kunde vara bundet
av innehållet i kontrakt som icke i förväg
underställts kontoret. I detta cirkulär
heter det bl. a.: »Valutakontoret
vill härigenom på förekommen anledning
meddela, att tillstånd icke generellt
kan påräknas att fullgöra betalningsförpliktelse
gentemot utlandet, vilken uppkommit
på grund av avtal avseende
licens-, patent- och andra tillverkningsrättigheter,
ideella prestationer — såsom
författarrättigheter — eller ersättning
för konstnärlig verksamhet, artistverksamhet,
professionellt utövande av
idrott eller dylikt. Här i riket bosatt.

som önskar ingå avtal som nu sagts, bör
därför, innan avtalet slutes, hänskjuta
frågan till valutakontorets prövning.
Valutakontoret kommer därvid att lämna
besked, i vad mån tilldelning av valuta
kan påräknas för fullgörande av
den betalningsförpliktelse, som kan
uppstå, om avtalet kommer till stånd.»
Tyvärr hade på grund av ett beklagligt
misstag den i interpellationerna åsyftade
cirkulärskrivelsen av den 24 mars
kommit att formuleras så, att den innefattat
ett generellt avvisande av anspråk
på valutatilldelning för ifrågavarande
ändamål, vilket icke varit avsett.

Vidare anför valutakontoret: »Förevarande
fråga reser emellertid problem
av större omfattning, nämligen på vad
sätt valutakontoret under rådande förhållanden
skall kunna åstadkomma en
ur olika synpunkter tillfredsställande
bedömning av ansökningar angående
transferering av ersättning för författarrätter
o. d. Med hänsyn till den
starka återhållsamhet som import- och
valutamyndigheterna nödgas upprätthålla
på exempelvis varuområdet synes
det oundvikligt att även ägna uppmärksamhet
åt förekommande anspråk på
valutatilldelning för publiceringsriittigheter.

Inom valutakontoret finnes icke tillgång
till den speciella sakkunskap, som
är erforderlig för en prövning av hithörande
ärenden ur andra synpunkter
än vad beträffar beloppens relativa
eller absoluta storleksordning. Även en
prövning ur nu angivna synpunkter är
självfallet mycket vansklig. Detta hindrar
icke, att valutakontoret, såsom i
förevarande fall, ofta tvingas taga ställning
till frågan huruvida transferering
skall medgivas för betalning av Copyright
med belopp som kunna vara av
icke obetydlig storleksordning. Valutakontoret
avser därför att i tveksamma
fall anlita den utomstående sakkunskap
som kan finnas tillgänglig för att skapa
säkrare underlag för en såvitt möjligt

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Svar på interpellation och fråga angående

köp av memoarer m. m.

rättvis avvägning av olika intressen i
detta hänseende.»

För egen del har jag icke mycket att
tillägga. Av valutakontorets utlåtande
framgår, att de i interpellationerna
åsyftade direktiven ha fått en annan
innebörd än som varit avsedd. Meningen
hade icke varit att skärpa de
bestämmelser som meddelades i cirkuläret
redan i juli 1947. I detta cirkulär
erinras ju på förekommen anledning
endast om att valutatilldelning icke generellt
kan påräknas för avtal avseende
bl. a. författarrättigheter. Enligt min
mening kan någon erinran icke göras
mot utformningen av dessa bestämmelser,
och det har icke heller riktats någon
kritik mot dem. Ärendena måste
givetvis prövas från fall till fall.

Något förbud för inköp av publicefingsrätt
till memoarer o. d. finnes sålunda
icke, och tilldelning av hårdvaluta
kan efter sedvanlig prövning erhållas
för sådana ändamål. I anledning
av herr von Friesens fråga vill jag slutligen
endast ännu en gång framhålla,
att av valutakontoret meddelade beslut
och bestämmelser kunna överklagas hos
Kungl. Maj:t.

Härpå anförde:

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet Wigforss
få framföra mitt tack för interpellationssvaret.
Samtidigt måste jag emellertid
beklaga dess ofullständighet i
vissa punkter. Genom att skjuta i förgrunden
en bristfällighet i formuleringen
i valutakontorets skrivelse kunde
nämligen finansministern med lätt hand
gå förbi några i detta sammanhang ganska
betydelsefulla principfrågor.

Nu föreställer jag mig, herr talman,
att det i stort sett råder enighet om
önskvärdheten av att den andliga informationstjänsten
mellan utlandet och
vårt land fungerar effektivt. Det är av

tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

vikt att vi i en tid med så omvälvande
händelser som den nuvarande ha rika
möjligheter att orientera oss om de politiska
och kulturella strömningarna ute
i världen; det är ju en förutsättning för
att vi skola kunna bli på det klara med
vår egen ställning och hålla vår demokrati
aktuell och levande. När därför
valutakontorets meddelande kom väckte
det onekligen viss bestörtning, och
man sade sig, att efter ett sådant här ingripande
kunde man inte gärna längre
bagatellisera verkningarna för vårt vidkommande
av läget på valutafronten.
Jag har visserligen sett, att man i den
socialdemokratiska pressen liksom velat
jämställa denna regleringsåtgärd med
övriga importreglerande åtgärder. I en
eljest så intelligent redigerad tidning
som Afton-Tidningen jämställde man i
ett redaktionellt uttalande införseln av
kaffe, spannmål och sulläder med förvärvet
av utländsk politisk litteratur.
Nu är det väl kanske inte alldeles omöjligt
att väga mot varandra å ena sidan
importen av kaffe och å andra sidan
importen av sulläder, men jag har, herr
talman, mycket svårt att förstå hur man
skall utan vidare kunna väga sulläder
mot general Eisenhowers memoarer.
Här inträder en ny faktor i bedömningen.

Den fråga, som vi resonera om, berör
både tidningar och bokförlag. Herr
finansministern säger nu, att ingen kritik
riktats mot valutakontorets hittillsvarande
bestämmelser, och detta är
otvivelaktigt riktigt. Men detta har väl
berott därpå att frågan om valutatilldelning
för inköp av publiceringsrätt till
utländsk litteratur inte förrän i dessa
dagar aktualiserats, då nämligen, så vitt
jag vet, begärd tilldelning för detta
ändamål tidigare aldrig har vägrats.
Det är först nu man kommit att tänka
på vad det egentligen innebär, att valutakontrollen
även avser avtal om författarrättigheter.
Av valutakontorets ut -

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation och fråga angående tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

köp av memoarer m. m.

talande framgår, att det under rådande
förhållanden skulle vara oundvikligt att
även ägna uppmärksamhet åt förekommande
anspråk på valutatilldelning för
publiceringsrättigheter. Ja, är detta
oundvikligt? Det var ju den frågan som
man gärna velat få belyst här i dag.
Hur stor omfattning ha dessa valutaköp
haft under de sista åren? Har man någon
föreställning om hur pass slora de
kunna beräknas bli under den närmaste
tiden? Jag hade hoppats, att finansministern
skulle kunnat giva oss litet upplysning
härom. Eller, för att kanske
bättre precisera frågeställningen: Är
kostnaden för att möjliggöra en fri politisk
och kulturell, litterär information
i förhållande till utlandet av den
storleksordningen, att restriktiva ingripanden
äro nödvändiga? Skulle icke
åtminstone detta område kunna hållas
helt utanför den statliga regleringsapparaten?
Jag föreställer mig, att tanken
att myndigheterna skulle dirigera vad
vi få läsa av utländsk litteratur är lika
förhatlig för oss alla.

Sedan jag fick finansministerns svar
i går middag har jag själv gjort energiska
försök att få tillgång till siffermaterial
som skulle kunna kasta ljus
över dessa frågor. Men tyvärr har jag
ej lyckats skaffa fram material som jag
anser mig kunna redovisa här i kammaren.
Jag kan naturligtvis därför icke
heller bestrida möjligheten att läget
verkligen är så allvarligt, att restriktioner
kunna befinnas oundvikliga. Nöd
bryter lag, brukar man ju säga.

Hur har man emellertid då tänkt gå
till väga? Jo, i interpellationssvaret sägs
det att ärendena få prövas från fall till
fall, att valutakontoret i tveksamma fall
ämnar anlita den utomstående sakkunskap,
som kan finnas tillgänglig, och
att den som ej är nöjd med valutakontorets
beslut kan klaga hos Kungl.
Maj:t. Jag måste verkligen fråga: Är
detta allt som finansministern har att

säga inför eventualiteten av en anordning,
som visserligen ej syftar till att
vara men som i praktiken kommer att
verka som ett slags i administrativ väg
genomförd censur?

Först och främst: Hur bedömer man
rättsenligheten av en sådan här åtgärd?
Och än vidare: Jag hyser för min del
den största respekt för det goda omdömet
hos många av de högt kvalificerade
män som sitta i valutakontorets ledning.
Men kan man verkligen anse, att
valutakontoret är den instans som skall
ha att ensam i första hand avgöra dessa
ärenden? Jag har svårt att tro det. Men
svaret blir kanske en hänvisning till
hur valutakontoret tänker ordna den
saken. Jag måste emellertid få veta, vad
det är för utomstående sakkunskap man
tänker anlita, efter vilka normer man
tänker sålla de olika fallen i tveksamma
och icke tveksamma och efter vilka
principer man ämnar avgöra de tveksamma
fallen. Detta måste man ju veta
för att kunna bedöma värdet av den här
föreslagna anordningen. Jag är övertygad
om att den olust, som vi känna inför
de perspektiv, som här öppna sig,
inte är mindre hos regeringen, som i
sista hand skall taga befattning med
dessa ärenden och som redan nu har
att taga ställning till en aktuell besvärsfråga.

Jag vill för min del sluta med att
framhålla följande. Om det nu verkligen
befinnes oundgängligen nödvändigt
med statliga restriktioner på detta ömtåliga
gebit — något som man ännu
inte har kunnat förvissa sig om — synes
det åtminstone mig angeläget att hithörande
frågor få en allsidig och opartisk
prövning efter i förväg offentligt
redovisade principer samt att man intresserar
sig för att hålla oss å jour med
resultaten av en sådan fortlöpande
prövning. Ty, herr talman, här gäller
det en fråga, som inte bara är en angelägenhet
för regeringen och valutakon -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Svar på interpellation och fråga angående tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

köp av memoarer m. m.

toret å ena och tidningar och bokförlag
och eventuellt andra intressenter å
andra sidan, utan det är en fråga som
framför allt rör den stora allmänhetens
intresse.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Jag ber att få framföra mitt tack till
finansministern för att han samtidigt
som han besvarade herr Hjalmarsons
interpellation också begagnade tillfället
att svara på den enkla fråga, som
jag samtidigt riktat till honom och som
ju berör precis samma spörsmål som
här har ventilerats av herr Hjalmarson.
Det är ju ganska betecknande att det
ovanliga inträffat, att två ledamöter av
kammaren fullt oberoende av varandra
funnit denna fråga så viktig både ur
praktiska och ur principiella synpunkter
att de ansett sig föranlåtna att rikta
regeringens uppmärksamhet på densamma.

Såtillvida är finansministerns svar
tillfredsställande som han säger, att något
generellt förbud icke har utfärdats,
och finansministern yttrar vidare, att
vissa formuleringar från valutakontorets
sida icke ha haft den innebörd,
som utläggningarna i pressen och annorstädes
ha givit anledning till. Jag
måste emellertid i detta sammanhang
konstatera, att det förefaller mig ganska
klart, när jag läser finansministerns
svar på de båda frågorna, att i
själva verket har valutakontoret från
början intagit den ståndpunkt, som sedermera
har kritiserats, men därefter
bär förmodligen valutakontoret i samråd
med regeringen funnit sig föranlåtet
att intaga en något modifierad
ståndpunkt i denna fråga.

Jag måste emellertid säga, att tillfredsställelsen
över detta tillbakaträdande
från en tidigare intagen ståndpunkt
är den enda tillfredsställelse jag
känner, när jag hör finansministerns
svar här i kammaren. I likhet med in -

terpellanten vill jag framhålla, att även
om frågan skenbart kan förefalla liten
och obetydlig, kan man lägga såväl
praktiska som framför allt — vilket är
angeläget för mig att framhålla — principiella
synpunkter på den. Den första
synpunkten av praktisk art — och den
bär inte alls berörts av finansministern
i hans svar — är denna: Är verkligen
vårt lands valutapolitiska läge sådant,
att regleringar på detta område över
huvud taget äro nödvändiga? Finansministern
har varken genom uppvisande
av siffror eller på något annat sätt
kunnat styrka, att vårt aktuella läge är
sådant att ingripanden av detta slag
ha blivit nödvändiga.

Jag fäster mig också vid en liten
egendomlighet, som berör den individuella
tillståndsprövningen från fall
till fall, som återfinnes i valutakontorets
remissyttrande. Man säger, att det
huvudsakligen är beloppets storlek som
måste vara vägledande, om man, när
det gäller memoarer, skall vägra valutatilldelning
eller ej. Innebörden av ett
sådant påpekande skulle ju vara den,
att när det gäller litterära produkter,
som kosta mindre, skulle man från regeringens
och valutakontorets sida hysa
mindre betänkligheter mot att bevilja
valutatilldelning, men när det gäller
dyrare saker är man återhållsam och
avslår framställningen. Nu är det väl
så, att man ur allmän synpunkt i de
flesta fall får betrakta de dyrare produkterna
såsom de mest värdefulla.
Priset står ju här i direkt relation till
kvaliteten.

Jag har här velat peka på en av de
praktiska konsekvenser, som denna
tillståndsprövning från fall till fall kan
leda till, men, herr talman, den för mig
väsentligaste synpunkten i detta sammanhang
är den rent principiella. Det
är detta som förefaller mig i hög grad
anstötligt att myndigheterna, det må
vara regeringen som sådan eller något
av regeringens kristidsorgan, faktiskt

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation och fråga angående tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

köp av memoarer m. m.

komma att utöva en censur över tryckta
skrifter. Ett sådant förhållande strider
klart emot grundlagens bestämmelser,
framför allt emot den berömda
formuleringen i regeringsformens 86 §,
där man definierar tryckfrihet på det
sättet att man framhåller, att det är
varje svensk mans rättighet att utan
några av den offentliga makten i förväg
lagda hinder utgiva skrifter. Först
sedan skriften är utgiven kan den bli
föremål för samhällsingripanden av olika
slag. Det är just detta som förefaller
mig så betänkligt, och dessa betänkligheter
ha ingalunda blivit hävda,
då jag hör att finansministern fortfarande
rekommenderar detta prövningsförfarande
från fall till fall. Det synes
mig uppenbart, att någon annan form
av prövning av dessa angelägenheter
borde äga rum. Det förefaller mig naturligt
om å ena sidan regeringen i
samförstånd med valutakontoret och å
andra sidan organisationer av sådana
som utgiva tidningar och böcker träffade
en överenskommelse om mera allmänna
bestämmelser, så att man slapp
denna ganska odiösa individuella tillståndsprövning.

Jag skall därför sluta med att rekommendera
finansministern att försöka
åstadkomma dylika mera generella bestämmelser,
så att det klart kommer att
fastställas, att det är utgivarna av tidningar
och böcker som bestämma, vad
som skall stå i dessa skrifter, icke regeringen,
med andra ord en överenskommelse
som står mera i överensstämmelse
med både andan och bokstaven i
våra grundlagar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
behöver väl inte säga, att vi alla iiro
ganska litet tilltalade av att eu begränsning
av importen av utländska litterära
alster har visat sig nödvändig. Alla
ransoneringar äro ganska motbjudande

— de tvinga sig på oss — och det är
klart att ju närmare man kommer det
som vi vilja ha mest fritt, nämligen de
andliga kommunikationerna, desto
mera draga vi oss för att göra ingripanden.
Men båda de anföranden, som
nu ha hållits, tyda väl på att det kanske
inte finns någon som klart vill kräva,
att man på detta område skall göra
importen fullt fri. Det kan inte hjälpas
att även när man kommer till importen
av litterära alster vågar jag säga,
att om jag skulle välja mellan en viss
import av sådana alster och viss materiell
import, skulle jag kunna vara
tveksam, om inte den materiella importen
skulle gå före. Om man inte helt
enkelt vill säga, att all litterär import
skall vara utan gräns, tvingas man till
något slag av urval. Jag har åtminstone
hittills trott, att man inte vågade gå
så långt att man säger, att litterära alster
alldeles oberoende av deras litterära
karaktär skulle få importeras utan
något slag av kontroll. Jag undrar, om
det är möjligt att på den punkten göra
några skillnader. Herr Hjalmarson talade
om politisk och annan litteratur,
och det är möjligt att det finns en sådan
utväg att karakterisera vissa arter
av litterära alster och säga, att de inte
skola vara underkastade en sådan
granskning, under det att andra skola
vara det. Men alla veta, vilka bekymmer
vi hade under krigsåren, när det
gällde, huruvida vi skulle kunna göra
skillnad i fråga om beskattningen av
litterära alster och huruvida vi skulle
kunna beskatta vissa publikationer och
inte andra, vilken fråga ständigt och
jämt var uppe till övervägande. Och
till sist har inte minst jag själv kommit
till den uppfattningen, att det är
så ytterligt svårt att draga några gränser,
att antingen får man låta bli eller
gå över lag. I fråga om den nya pappersskatten,
som nu diskuteras, har
man ansett sig kunna göra en skillnad
mellan dagspressen och andra. Detta

2— Andra kammarens protokoll Sr Vt.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Svar på interpellation och fråga angående tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

köp av memoarer m. m.

har framkallat mycket bekymmer och
är ett nytt exempel på de svårigheter
som möta. Svårigheterna beträffande
import av utländsk litteratur äro bara
en del av de problem, som vi ha på
grund av pappersransoneringen. Pappersransoneringen
tvingar visserligen
inte statsmakterna men de enskilda utgivarna
till att i hög grad så att säga
censurera vad man har möjlighet att
trycka och vad man inte har möjlighet
att trycka på grund av bristen på
papper.

Jag tror därför att man inte kommer
längre än till att säga: Vi kunna inte
släppa granskningen, men eftersom det
här gäller sådana ting som man helst
vill ha fria, så får man vara så liberal
som det över huvud taget är möjligt.
Att kostnadsfrågan skall spela en roll
kan man väl inte bortse från. Jag har
inte fått några andra siffror än en uppgift
— om vilken jag inte vet hur pass
grundad den är — att för en sådan
publikation skulle ganska många hundratal
tusen kronor ha fått betalas, så
att jag skulle nog inte våga säga att
kostnadssidan är betydelselös. Men jag
har trott, att eftersom inte hittills några
klagomål ha framkommit, så har inte
valutakontorets tillämpning av dessa
bestämmelser varit sådan att den framkallat
missnöje. Jag är övertygad om
att efter vad som nu förekommit och
efter den förklaring, som valutakontoret
har avgivit, att det icke avsett några
generella restriktioner, skall man även
i fortsättningen kunna komma till en
hygglig och resonlig tolkning av bestämmelserna,
som icke i praktiken
behöver föranleda mycket delade meningar.

Herr HALL: Herr talman! Det är i
verkligheten en mycket liten del av
problemet, som har tagits upp i den
framställda interpellationen och i den
framställda frågan. Den här saken har

ju en betydande ekonomisk räckvidd,
om man ser till allt vad som går fritt
för de bestämmelser, som valutakontorets
styrelse nu tillämpar beträffande
rätten att införa tidningar och tidskrifter
och beträffande rätten att erlägga
ersättning för publiceringsrätter. Det
importeras ju till vårt land årligen en.
mängd utländsk litteratur, böcker, tidningar
och tidskrifter, och för all denna
import ha hittills inga hinder lagts
trots svårigheterna på valutaområdet.
För översättningsrätter har också valutakontoret
tillhandahållit valuta i all
den utsträckning som erfordrats. Något
hinder för bokförlagen att översätta all
den utländska litteratur, som de själva
anse att det finns skäl att översätta,
föreligger sålunda för närvarande icke.

Den sak, som de båda interpellanterna
tagit upp, är begränsad till att
gälla rätten att någon eller några veckor
i förväg publicera en bok, som utkommit
i utlandet, i en svensk tidning.
Det är alltså inte här fråga om att man
har avstängt den svenska publiken från
att få del av det memoarverk, som närmast
givit anledning till denna fråga.
Hela frågan inskränker sig till om det
verkligen kan anses vara en god användning
av valuta att man betalar för
att svenska folket skall få läsa ett dylikt
verk någon vecka tidigare än vad
det får göra, när boken blir översatt
och kommer ut på svenska. Naturligtvis
är tidpunkten här av betydelse, om
det gäller ett nyhetsmaterial, och allt
nyhetsmaterial går ju fritt från valutabestämmelserna.
Men jag fäster uppmärksamheten
på att i detta fall var
det fråga om en skildring av ett händelseförlopp,
som slutade för tre år
sedan och som i sina huvuddrag är
känt. Kan det under sådana förhållanden
verkligen vara ett så starkt intresse
för den svenska allmänheten att få läsa
den skildringen någon vecka tidigare,
att man skall uppoffra t. ex. en erforderlig
maskinimport för att tillfreds -

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation och fråga angående

köp av memoarer m. m.

ställa denna, jag medger kanske berättigade
nyfikenhet? Bildningsvärdet
eller kunskapsvärdet att få - läsa memoarerna
i fråga blir väl minst lika
stort, om man tar del av dem, när de
kommit ut i bokform, vilket självfallet
inte dröjer särdeles länge. Det är sådana
synpunkter som valutakontorets
styrelse har anlagt, då den har ansett
att det belopp det gällde var för stort
för att offra för detta ändamål.

Herr von Friesen har nu tagit grundlagen
till hjälp och anser att man kränker
dess bestämmelser genom att spärra
valutatilldelning i det här fallet. Jag
vågar inte uttala mig om vad grundlagsskrivarna
ha menat, men jag skulle
väl ändå tro att det inte kan vara
■svenska myndigheters skyldighet att tillhandahålla
publiceringsrätter. Förutsättningen
för att man fritt skall kunna
utgiva en skrift är väl ändå att man
är i besittning av den. Det är väl först
om en utgivare, som är i besittning av
en skrift, vägras att publicera den, som
man kan anse att man har trätt grundlagens
bud för nära. I varje fall tycker
jag den tolkningen är mycket rindigare
än herr von Friesens tolkning, att det
jämväl skulle åligga Kungl. Maj:t eller
någon underordnad myndighet som valutakontorets
styrelse att se till, att vederbörande
också kommer i besittning
av skriften. Fin sådan skyldighet tror jag
inte att valutakontorets styrelse för närvarande
kan åtaga sig.

Ser man till de praktiska följderna
av en tillämpning av valutabestämmelserna
så som herr Hjalmarson har ifrågasatt,
nämligen att man över huvud
taget inte alls skall pröva utgivningsrätterna
utan alla sådana skulle gå fria
från granskning, så tror jag att en sådan
tillämpning skulle väcka ett betydande
missnöje inte minst hos tidningarna
själva. Tidningarna ha nämligen
många andra importbehov än behovet
att importera utgivningsrätter. Tidningarna
stå mycket högt upp på listan över

tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

dem som vilja förse sig med nya maskiner.
Det belopp, som nu ifrågasatts,
råkar vara ungeiär lika stort som det
man vill ha till en sättmaskin. Det kan
uppkomma ett val, där frågan är om
man skall få en utgivningsrätt eller en
sättmaskin. Det är inte alldeles utan
vidare givet, att alla tidningar skulle
välja den tillfälliga utgivningsrätten och
avstå från sättmaskinen.

Nu kan man ju alltid säga, att det
inte är nödvändigt att man just drar in
dessa maskiner. Man kan dra in någon
annan maskin i stället, och visst kan
man göra det. Men läget är sådant att
man vägrar inte bara storindustrien att
förse sig med de maskiner, som den väl
behöver. Man vägrar också ibland småhantverkare
att få en maskin för en
tusenlapp eller en liten industri att få
en maskin för 10 000 kronor. Dessa avslag
måste dess värre på grund av valutaläget
bli mycket vanliga. De äro
t. o. m. så vanliga att importörerna
lycka att avslag är det som de oftast få
och bifall är en ganska sällsynt företeelse.
Man skall inte, menar jag, tro
att valutaläget är sådant att man kan
medge mycket stora friheter, utan man
måste pröva från fall till fall. Det är
den synpunkten som valutakontorets
styrelse har uppehållit.

Herr von Friesen trodde att valutakontorets
styrelse ändrat uppfattning
på grund av någon påstötning från
Kungl. Maj ds sida. Så är inte alls fallet.
Valutakontorets styrelse har över
huvud taget inte alls ändrat uppfattning.
Styrelsen har behandlat dessa ting
vid två tillfällen, dels i juli månad i
fjol dels nu, och intagit exakt samma
ståndpunkt vid båda tillfällena. Att en
av en tjänsteman undertecknad skrivelse,
som varit olyckligt formulerad,
under mellantiden gått ut, kan inte
gärna valutakontorets styrelse bära något
annat än ett rent formellt ansvar
för. Det var aldrig valutakontorets mening
att skrivelsen skulle ge uttryck

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Svar på interpellation och fråga angående tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

köp av memoarer m. m.

för någon avvikelse från den ståndpunkt,
som hade intagits i juli i fjol och
som säkerligen är den enda som valutakontorets
styrelse kan komma att intaga
i detta sammanhang.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Jag undrar om inte herr Hall i någon
mån har missuppfattat denna fråga.
Herr Hall framhöll, att min interpellation
skulle ha rört ett mycket begränsat
ämne, nämligen frågan om tilldelning
av valuta till tidningarna för att
möjliggöra för dem att inköpa publiceringsrätten
till politiska memoarer och
liknande. Herr Hall får inte ta illa upp
om jag säger, att jag har en känsla av
att han aldrig har läst igenom interpellationen
i dess helhet. Det heter i motiveringen
till den framställda frågan
bland annat följande: »Av meddelanden
att döma skulle detta förbud endast
avse tilldelning av hård valuta till tidningar
för ifrågavarande ändamål. Redan
detta är emellertid allvarligt nog.
Skulle förbudet komma att utsträckas
till att avse även andra förvärv av hård
valuta för publiceringsrätt till memoarer
och dylikt, får frågan större och
allvarligare aspekter.» Det är ju detta
som skett, herr Hall. I det svar som
finansministern lämnat citeras ju valutakontorets
uttalande, vari det framhålles:
»Förevarande fråga reser emellertid
problem av större omfattning, nämligen
på vad sätt valutakontoret under
rådande förhållanden skall kunna åstadkomma
en ur olika synpunkter tillfredsställande
bedömning av ansökningar
angående transferering av ersättning för
författarrätter o. d.» Allt detta rör visst
inte bara tidningarna, utan det gäller
även bokförlagen.

Jag måste också säga, att när herr
Hall vill begränsa denna fråga för tidningarnas
vidkommande till att gälla,
huruvida man skall tillåta en publicering
av memoarer över vad som skett

för tre år sedan några veckor tidigare
eller inte, tar han väl ändå något lättvindigt
på frågan om konkurrensen —
den legitima konkurrensen i detta fall
— mellan tidningarna och bokförlagen.
Jag undrar om herr Hall kan ge något
slags objektiv princip för hur man
inom valutakontoret skall ställa sig till
denna konkurrens eller om det också
där skall vara ett avgörande rent in
casu. Man har, herr talman, en känsla
av att den regleringsapparat, som vi nu
råkat in i, kan leda till ett godtycke,
som inte någon av oss kan vara anhängare
av.

Jag vill också, herr talman, säga ett
par ord med anledning av finansministerns
svar. Jag tog självfallet med
glädje fasta på att statsrådet sade sig
önska en så liberal tillämpning av ifrågavarande
bestämmelser som det över
huvud taget är möjligt, även om glädjen
över detta uttalande naturligtvis i någon
mån dämpades, när herr Hall sedan
sade, att man icke kan räkna med att
man kan medge särskilt stora friheter.
Orsaken till att man får så motsägande
besked är helt enkelt den, att vi icke
fått någon som helst klarhet i huruvida
det över huvud taget är nödvändigt med
några begränsningar på detta område.
Statsrådet Wigforss säger, att ingen har
här vågat kräva full frihet. Alla äro vi
överens om att vi böra ha full frihet,
men ingen har vågat kräva det. Nej,
men varför? Jo, därför att man inte
kunnat bilda sig någon uppfattning om
denna fråga, emedan vi inte veta, vilken
ekonomisk storleksordning saken har.
Finansministern betonar också, att valutakontorets
hittillsvarande praxis inte
framkallat något missnöje. Naturligtvis
har den inte gjort det, ty praxis har
ju hittills inneburit, som också herr
Hall bekräftade, att man inte har vägrat
valuta för inköp av författarrätt. Men
det nya är ju, som valutakontoret påpekar,
att man måste räkna med att
framdeles få en restriktivare politik.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation och fråga angående

köp av memoarer m. m.

Om herr statsrådet vill överse med
mig måste jag nog vara envis och återkomma
till att fråga, hur finansministern
uppfattar det förslag, som valutakontoret
här har framlagt för att möjliggöra
en objektiv prövning. Vad är
det för sakkunskap som här skall anlitas,
om vilken det bara heter: »den
utomstående sakkunskap som kan finnas
tillgänglig»? Vidare: Finansministerns
yttrande, att han inte har någonting
att erinra gentemot valutakontorets
uttalande, måste väl innebära, att han
själv sökt bilda sig någon uppfattning
om vilka fall som skola anses tveksamma
och vilka fall återigen som skola anses
ligga helt klart till?

Herr talman! Om man inte har tillgång
till det siffermaterial, som man
behöver för att få ett begrepp om storleksordningen
av de aktuella valutainköpen,
saknar man naturligtvis det
nödvändiga underlaget för en diskussion
i denna fråga. Därför skulle jag
vilja rikta en vädjan till finansministern
att i varje fall innan något avgörande
sker, innan något restriktivt ingripande
äger rum, låta oss få se, hur
denna fråga ter sig i sitt större ekonomiska
sammanhang och, om ett ingripande
verkligen befinnes nödvändigt,
låta oss få reda på de allmänna principer,
som skola ligga till grund för myndigheternas
bedömande. Finansministern
brukar ju inte dra sig för att med
stor och förtjänstfull öppenhet redovisa
sin inställning till besvärliga principfrågor,
och jag hoppas, att modet inte
heller denna gång skall svika honom.

Herr OHLIN: Herr talman! Finansministern
yttrade i sitt anförande efter
svaret på interpellationen, att det var
beklagligt att vi kommit i ett sådant
läge, att det varit nödvändigt att införa
ransonering i fråga om dessa kulturella
produkter. Han sade emellertid, att det
enligt hans mening kunde tänkas fall,

tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

där materiella produkter äro att föredra
framför en del av de kulturprodukter,
som eventuellt bli utestängda, men
han underströk, alt det är svårt att dra
gränsen mellan de översättningsrättiglieter
och dylikt, som böra tillåtas, och
de som böra hållas ute.

Enligt min mening leda dessa överväganden
knappast till den slutsats, som
finansministern drog, nämligen att det
i stort sett är bra som det är, att valutakontoret
efter sitt eget omdöme och
utan angivna principer bifaller eller avslår
ansökningar och att man sedan kan
klaga hos Kungl. Maj:t. För det första
är det iögonenfallande, vilket redan
herr Hjalmarson och herr von Friesen
påpekat och vilket jag vill ytterligare
understryka, att finansministern inte
har anfört några siffror som visa, att
det över huvud taget är nödvändigt med
en ransonering på detta område. Vi ha
inte fått några uppgifter t. ex. om storleksordningen
av det belopp, som man
kan räkna med under 1948. Antag att
denna siffra skulle vara så måttlig som
låt mig säga en eller två miljoner. I så
fall leder väl just finansministerns understrykande
av hur svårt det är att
dra gränser och hur snubblande nära
man kan komma en censurpolitik till
den slutsatsen, att det är bäst att inte
försöka en gränsdragning utan släppa
in dessa andliga och kulturella produkter
utan ransonering.

Herr Hall förklarade, att valutakontorets
styrelse inte ändrat mening, utan
att den kommer att fortsätta som hittills,
och finansministern har upplyst
om att kontoret åtminstone hittills haft
som en huvudtankegång att släppa in
saker, som äro relativt billiga, men säga
nej när det gäller större belopp, t. ex.
7 000 dollar. Enligt min mening måste
denna princip, vilket redan herr von
Friesen underströk, betecknas som ur
kultursynpunkt orimlig. Ofta är det vid
just de viktigaste sakerna som betinga
den största kostnaden. .lag tillåter mig

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Svar pa interpellation och fråga angående tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

köp av memoarer m. m.

därför vädja till finansministern att,
om inte valutakontorets styrelse ändrat
mening på denna punkt, regeringen
måtte utfärda instruktioner åt valutakontorets
styrelse, så att den kommer
att ändra mening på denna punkt. Det
är nämligen uppenbart, att det behövs
en annan grundtankegång än att släppa
igenom små belopp, som tillsammans
kunna bli nog så stora, medan man säger
nej till ansökningar om belopp, som
var för sig kanske för de viktigaste
publikationerna kunna gå upp till några
tusen dollar.

Det var framför allt herr Halls yttrande
som uppkallade mig. Herr Hall
sade bland annat, att det väl inte är så
viktigt om några tidningar få lov att
publicera vissa biografier litet tidigare
än dessa utkomma i bokform. När han
gör detta uttalande, kan man knappast
undertrycka den reflexionen, att den
tjänsteman, som gjort sig skyldig till en
skrivelse som står så starkt i strid mot
valutakontorets tidigare beslut, dock i
någon mån står i sympati med den
tankegång, som herr Hall här formulerade,
eftersom skrivelsen just gällde tidningarna
och eftersom herr Hall förklarade,
att det inte är så viktigt, om en
tidning får trycka en sådan här sak litet
tidigare. Jag tror herr Hall gjorde
sig skyldig till ett missförstånd. Frågan
gäller inte bara huruvida Eisenhowers
och andras memoarer skola publiceras
någon månad tidigare, utan även hur
dessa skrifter till väsentlig del skola
ställas till förfogande för ett mycket
brett lager av Sveriges folk, som knappast
kommer att inköpa eller läsa en i
bokform publicerad framställning av
Eisenhowers memoarer, för att nu ta
detta exempel. Det är fråga om huruvida
hundratusentals eller endast ett
tiotusental och kanske inte ens så
många människor skola få del av väsentliga
stycken av dessa publikationer.
Om man vill ha effektivast möjliga
spridning av detta material, som bidrar

till att orientera svenska folket om vad
som sker ute i världen, tror jag det är
ganska viktigt att man verkligen tilllåter
de effektiva metoderna att ställa
dessa skrifter till folkets förfogande på
ett sådant sätt, att de verkligen bli tillgängliga
och studerade.

När herr Hall sedan säger, att det
kan vara viktigare att importera maskiner,
så vill jag svara: Varför jämföra
bara med maskiner? Vi importera ju
utom dessa andliga konsumtionsvaror
materiella konsumtionsvaror för tusentals
miljoner. Om det här rör sig om
belopp av ringa storleksordning, kan
man ju jämföra med en del av dessa i
stället. Om en viss skrift, såsom den
finansministern närmast behandlade,
kostar 10 öre per läsare för en tidning,
är det inte alldeles säkert att man skulle
säga, att 10 öre per läsare är för mycket
och att det vore bättre, om pengarna
användes för import av materiella konsumtionsnyttigheter.

Herr talman! För mig är huvudsaken
att finansministern inte lämnat något siffermässigt
material, som bevisar, att det
varit nödvändigt att tillgripa en ransonering.
Med hänsyn till de stora olägenheter
och vådor, som äro förenade med
en ransonering, och till andra nackdelar,
som jag här berört, förefaller det
mig naturligt att man håller på en fri
import på detta område intill dess en
sådan bevisning lämnats. Om regeringen
vid något tillfälle —• eftersom det
inte sker i dag — kunde lämna ett sådant
material, att det står klart, att man
inte kan undgå en viss begränsning, då
förefaller det mig som om både valutakontorets
styrelses yttrande och herr
Halls yttrande här i dag givit belägg
för den ståndpunkt, som också interpellanten
nyss framhöll, nämligen att
detta är ett problem, som regeringen
har anledning att noga granska och försöka
utforma på ett sådant sätt, att det
kan föreläggas kammaren för diskussion.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation och fråga angående

köp av memoarer m. m.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Det
var knappast finansministerns andra
anförande som uppkallade mig till replik.
Jag noterar med tillfredsställelse
att finansministern, som alltid har
sinne för principiella distinktioner, uttalat
sitt beklagande av att det kanhända
är nödvändigt att vidta restriktioner
av denna beskaffenhet. Jag fick
av finansministerns andra anförande
det intrycket, att han är beredd att följa
denna fråga med uppmärksamhet och
att han framför allt beaktar de principiella
vådor av en dylik ransonering,
som tidigare ha påtalats.

Vad som närmast föranledde mig att
begära ordet var herr Halls anförande.
Herr Hall uppträder ju alltid med en
betydande auktoritet och pondus. Denna
pondus var så stor i dag, att jag drog
den slutsatsen, att herr Hall i sig också
förkroppsligar valutakontorets styrelse,
vilket jag inte visste förut. Vi ha alltså,
kan jag förstå, haft förmånen att få lyssna
till en mycket auktoritativ utläggning
av valutakontorets synpunkter i
denna fråga, och det är just detta som
gjort mig betänksam. Herr Hall synes
mig nämligen stå fullständigt främmande
för frågans principiella innebörd,
och han synes försöka bagatellisera saken
genom en allmän hänvisning till
att det i det påtalade aktuella fallet inte
var så farligt. Det som oroade mig mest
var herr Halls uttolkning av valutakontorets
beslut att vägra valuta till publicering
av Eisenhowers memoarer,
nämligen att det inte spelar så stor roll
om en del av allmänheten på ett tidigt
stadium får ta del av dessa synpunkter.
Jag har varken i mitt tidigare anförande
eller nu, herr talman, haft för avsikt åt!
gå in på detta speciella fall, så mycket
mindre som detsamma uppenbarligen,
att döma av interpellationssvaret, ligger
under regeringens prövning och regeringen
följaktligen har möjlighet att
upphäva detta beslut. Jag vill emellertid
framhålla med särskild adress till

tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

herr Hall och till valutakontoret, att det
är alldeles nödvändigt för riksdagen,
pressen och andra intresserade att med
allra största vaksamhet ge akt på en
sådan här sak. Tv om vi säga, att det
inte är så farligt att i detta fall av rent
praktiska skäl vägra valuta och detta
sker opåtalat, så skulle vid nästa tillfälle
valutakontoret tydligen göra allvarligare
och ur principiell synpunkt
mera betydelsefulla ingrepp. Det är därför
angeläget att man reagerar på ett
tidigt stadium och reagerar ordentligt,
ty det är ju det beklagliga, herr talman,
med alla dessa regleringar, som vi äro
med om att skapa — somliga kanhända
nödvändiga, andra med säkerhet icke
nödvändiga — att vi så småningom
steg för steg komma in i en snårskog,
som det blir omöjligt för oss att komma
ur. Det är ju icke på det sättet, att
vi vidtaga genomgripande åtgärder på
en gång, utan här genomföres den ena
åtgärden efter den andra, och slutligen
hamna vi i ett tillstånd, där det är mycket
svårt att komma ifrån alla de
tvångsbestämmelser, som myndigheterna
själva ha skapat.

Jag upprepar ännu eu gång min vädjan
til! regeringen, i främsta rummet
till finansministern, att med anledning
av vad som här sagts under debatten
med ytterligare skärpt uppmärksamhet
följa denna fråga. Jag tror att man kan
försäkra, att saken ingalunda är slutbehandlad
med vad som yttrats under
denna debatt, utan att det finns all anledning
för olika instanser att i fortsättningen
med mycket skarp uppmärksamhet
följa vad valutakontoret och
regeringen företaga sig i dessa angelägenheter.

Herr HALL: Herr talman! Jag försäkrar
att herr von Friesen är mycket välkommen
att med skarp uppmärksamhet
följa vad valutakontorets styrelse gör
både i detta och i andra sammanhang.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Svar pa interpellation och fråga angående tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

köp av memoarer m. m.

Vi beklaga bara, att herr von Friesen
icke tidigare skärpt sin uppmärksamhet
mera på den punkten. Hade han
gjort det, skulle hans anföranden i dag
säkerligen icke ha hållits. Ingenting
kan vara mer välkommet för valutamyndigheterna
än att både riksdagens
ledamöter och den stora allmänheten
försöka skaffa sig litet insikt i hur
stora svårigheterna öro när det gäller
att hushålla med våra knappa valutatillgångar.
Sedan man väl fått en sådan
insikt, håller man icke några tal
av detta slag. Det är en av fördelarna
med den ökade insikten.

Vad beträffar själva sakfrågan har
jag redan framhållit, att hittills inga
ingripanden ha gjorts mot bokförlags
förvärv av översättningsrätter till utländsk
litteratur. Det innebär ju, att
denna sak icke kan bli en fråga om
tryckfrihet, eftersom vad bokförlagen
vill ha utan vidare får publiceras. Det
som här skett är en vägran i ett enstaka
fall, där man velat betala ett enligt
valutakontorets mening oskäligt
pris för att få publicera ett memoarverk
någon vecka eller några veckor
tidigare än det blev tillgängligt i bokform.
Jag vet icke om de ärade interpellanterna
tillräckligt klart uppfattat,
att detta är en affär i två delar. Först
köpes publiceringsrätten av en tidning
och sedan förvärvar ett bokförlag publiceringsrätten.
Det är som sagt två
särskilda affärer, av vilka den ena är
mycket dyrare än den andra. Därmed
kan väl själva frågan om tryckfrihetens
förhållande till denna angelägenhet
vara avförd. Det har aldrig varit
avsikten att förvägra svenska folket att
få del av detta memoarverk, och följaktligen
har saken icke heller något
med de synpunkter att göra, som särskilt
herr von Friesen här anfört.

Herr Ohlin anbefallde Kungl. Maj:t
att utfärda nya instruktioner för valutakontorets
styrelse. Den frågan tillkommer
det ju icke mig såsom en en -

kel ledamot av styrelsen att lägga mig
i. Det får väl bli Kungl. Maj:ts sak att
pröva den. Men jag vill fästa herrarnas
uppmärksamhet på att man icke
kommer så värst mycket längre med
nya instruktioner, om man icke rubbar
själva sakförhållandet. Kan icke all
den överväldigande sakkunskap, när
det gäller valutafrågor, som herrarna
tillhandahålla, förse valutamyndigheterna
med mera valutor, göra de nya
instruktionerna rätt litet nytta. Släpper
man ett område fullständigt fritt,
börjar snart en ny diskussion på det
håll där man fått jämka på sig. Felet
med alla dessa klagomål är nämligen,
att vederbörande aldrig se till det hela.
Just den sak de för tillfället ha sin
uppmärksamhet fäst vid tro de är den
allra viktigaste av alla. När man får
några tusen valutaärenden framför sig,
som skola prövas, hittar man många
som äro mycket viktiga och som man
med beklagande ändå måste avvisa. Om
valutaexperterna i kammaren bara ville
erinra sig de massor av människor,
som här gå och vänta på valutatilldelning
för mycket viktiga ändamål, tror
jag, att de skulle inse, att detta ändå
är en så liten sak, att den icke är mycket
att klaga över.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste på det bestämdaste
vända mig mot herr Halls sista
uttalande. Detta är icke någon liten
sak utan tvärtom en mycket betydelsefull
principfråga. När herr Hall här
med något av faderlig välvilja i tonen
talar om vilka svårigheter man har
inom valutakontoret, då man skall
pröva de olika ärendena, har jag en
känsla av att herr Hall talar mer såsom
representant för något slags auktoritär
överhet än såsom en representant för
en politisk organisation av den typ,
som vi bruka slå vakt om.

Jag måste också, herr talman, säga

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation och fråga angående tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

köp av memoarer m. m.

att herr Hall icke, så vitt jag kunnat se,
kommit med något enda verkligt avgörande
skäl för att tidningarna skulle
sättas i en sämre klass än bokförlagen.
Både med hänsyn till den synpunkt,
som herr Ohlin anförde, och för att vi
skola undvika att hamna i rena godtycket,
förefaller det åtminstone mig,
som om det vore nödvändigt att behandla
dessa företagsformer lika.

Till sist en sak, herr talman! Herr
Hall säger, att sedan man fått de insikter,
som man besitter inom valutakontoret,
håller man icke sådana tal som
interpellanterna här gjort. Vad vi, herr
talman, vänt oss mot är just det förhållandet,
att insikterna hållas förborgade
i valutakontoret och att vi på grund
därav icke kunnat få det erforderliga
underlaget för ett definitivt ställningstagande
till detta problem.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag blev
uppkallad av herr Hall. Jag kan icke
komma ifrån det bestämda intrycket,
att herr Hall tog alldeles för lätt på
denna sak, då han ville visa upp, att
den har stor statsekonomisk men liten
principiell betydelse. Snarare ter sig
den statsfinansiella betydelsen liten
men principsidan stor. Det fanns icke
något i sakväg i herr Halls anförande,
som kunde bevisa riktigheten av hans
synpunkter. Snarare fråga vi oss alla,
som hört denna debatt: Vad är det för
valutapolitik storleksordning i den
lilla skillnad mellan frihet och valutarestriktioner
det här rör sig om? Det
ha vi ännu icke fått något svar på.

Det står fast, att tryckfrihetens principer,
även om regeringen icke på något
sätt har velat beskära dem, kommit
att sitta emellan först genom pappersransoneringen
och de åtgärder för att
dryga ut papperet och minska tilldelningen,
som handhas av publikationsnämnden
och bränslekommissionen,
och sedan genom denna valutapolitiska

tillståndsgivning. Herr Hall säger, att
detta icke är någon tryckfrihetsfråga,
och det är möjligt att man rent formellt
icke kan anse den såsom en sådan.
Herr Hall framhåller, att om man
icke har denna inköpsrättighet till ett
manuskript, har man icke publikationsrätt.
Men varför har man icke rättigheten?
Ja, det är just genom statens
förvållande. Tryckfrihetsförordningen
säger, att tryckfriheten är varje svensk
mans rättighet att utan några av den
offentliga makten i förväg lagda hinder
utgiva skrifter. Här är det just den
offentliga makten, som — visserligen
mot sin vilja i detta fall — nödgats
lägga hinder i vägen, i synnerhet om
vederbörande köpare förfogar över
t. ex. dollars.

Sedan fortsätter herr Hall med att
säga, att även om vi skulle vägra den
eller den tidningen publikationsrätt,
kommer memoarverket sedermera i eu
bok. Det är väl ändå icke någon inskränkning
i tryckfriheten, menar han,
när var och en sedan ändå kan få läsa
detta. Från herr Ohlins sida har dock
redan visats upp, att alla icke läsa böcker
utan att många hellre läsa tidningar
eller ej ha råd att köpa dyra böcker.
Dessutom talas det i tryckfrihetsförordningen
om varje svensk mans rättighet.
Detta uttryck i tryckfrihetsförordningen
ger icke, om man skall gå bokstavligt
till väga vid tolkningen — och herr
Hall har inbjudit oss till den metoden

— möjlighet för någon inslåns att hänvisa
till att någon annan person möjligen
i framtiden kan komma att trycka
något och alltså tillgodose tryckfrihetsintrcsset.

Även ett annat uttalande av herr
Hall — det var möjligen sagt på skämt

— ger oss anledning till en viss förvåning.
Orsaken till att det icke var så
viktigt att nu publicera memoarerna
var, alt de händelser, som däri berördes,
lågo tre år tillbaka i tiden och att
vi kände till hur det gick i kriget. Må

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Svar på interpellation och fråga angående

köp av memoarer m. m.

jag då fråga herr Hall, hur man skall
bedöma saken, om händelserna ligga 25
år tillbaka i tiden? Detta herr Halls uttalande
visar, att man är inne på en
godtycklig tolkning. Nu är det ju för
övrigt icke säkert, att vi veta hur det
gick till. Memoarernas uppgift är just
att påvisa det. Visste man detta, finge
man ingen bokhandelssuccé för dessa
böcker — jag tänker blott på Churchills
och Eisenhowers memoarer.

Jag har velat anföra detta och förena
mig med alla dem, som riktat en
varning mot att lösa dessa frågor utan
ett mycket grundligt övervägande. Nog
förefaller det mig som om denna inskränkning,
ifall den nu är absolut
nödvändig — vilket dock icke bevisats
— principiellt är ett så stort intrång
på ett känsligt område, att saken borde
lösas lagstiftningsvägen; den nämnd,
som skall avgöra denna fråga, borde
tillsättas i samråd med riksdagen. Det
rör sig faktiskt här om en inskränkning
i gamla rättigheter, som vi haft oförkränkta
så länge vi över huvud taget
haft en tryckfrihetsförordning.

Till sist vill jag, herr talman, anföra,
att vi svenskar böra sätta ett oerhört
värde på denna frihet. Av främlingar,
som komma till Sverige från kontinenten,
får man ofta höra att Sverige är
avundsvärt främst i det hänseendet, att
tryckfriheten är fullständig här, att vi
verkligen kunna få en allsidig bild av
förhållandena i andra länder, en bild
som få andra europeiska länder för
närvarande äro i stånd att ge. Jag tror
att detta är så enormt värdefullt, att det
måste föreligga exceptionellt starka
skäl för att man skall frångå den ordningen.
I varje fall är frågan så viktig,
att riksdagen bort höras och höras i
förväg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilan -

tilldelningen av hårdvaluta för tidningars

de propositioner; och hänvisades därvid till

utrikesutskottet propositionen,
nr 198, angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse rörande varuutbytet;

till statsutskottet propositionerna:
nr 200, angående statsbidrag till byggande
av fiskehamnar m. m.;

nr 202, angående anslag till utbildning
av tandläkare in. m.; och

nr 203, angående anslag för budgetåret
1948/49 till universitetssjukhusen;
samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 204, med förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. in.

§ 6.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till behandling av lagutskott följande
på bordet liggande motioner,
nämligen av:

herr Rubbestad in. fl., nr 504,
herr Svensson i Ljungskile in. fl.,
nr 505,

herr Nolin m. fl., nr 506,
herr Johnsson i Kastan jegår den
in. fl., nr 507,

herrar Andersson i Tungelsta och
Ekdahl, nr 508 samt

herr Hedlund i Rådom, nr 509.

§ 7.

Föredrogs den av herr Sefve vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tilllämpningen
av gällande bestämmelser
angående skyldighet för statens befattningshavare
att avflytta från tjänstebostad
vid pensionsålderns inträdande.
Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

§ 8.

Föredrogs den av herr Hseggblom vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående grunderna för
inplaceringen av orter och kommuner
i dyrortsgrupper.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagen.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta
motioner angående mandatfördelningen
mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr
142 i första kammaren av herr Gustavson
m. fl. och nr 241 i andra kammaren
av herr Hedlund i Rådom in. fl.
hade hemställts »att riksdagen för sin
del måtte uttala, att i den folkmängd,
som ligger till grund för mandatfördelningen
på olika valkretsar, endast
medräknas svenska medborgare samt
att, därest ändring av lagen om val till
riksdagen skulle vara erforderlig i detta
avseende, konstitutionsutskottet måtte
utarbeta förslag till lagtext».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Föreliggande motion gäller fördelningen
av riksdagsmandaten mellan
de olika valkretsarna. Fördelningen
sker i förhållande till folkmängden
inom de olika kretsarna. Närmare bestämt
är det den sammanlagda kyrkoskrivna
befolkningen, som lägges till
grund i detta avseende.

Eland dem som ingå i de statistiska
uppgifterna för mandatfördelningen
återfinnas även utländska medborgare.
Man tycker ju, att det är uppenbart att
icke en hel del främmande länders
medborgare här i landet skola tagas
med i beräkningen, när det gäller att
bestämma hur många riksdagsmandat
som skola tillfalla den ena eller dgn
andra valkretsen. Utskottet framhåller,
att den stora mängden utlänningar i
Sverige är en tillfällig företeelse. Det
må vara att man väl kan säga, att antalet
utlänningar för närvarande är
större än vad det brukar vara och att
man kan räkna med att en minskning
kommer att inträda. Men hur länge det
dröjer innan så blir fallet och om det
över huvud taget blir så, att minskningen
kommer att fortskrida så långt, att
den kan spela någon roll i detta sammanhang,
därom vet man ju för närvarande
egentligen ingenting. Med hänsyn
till det betydande antal utlänningar,
som finnas här i landet — det rör sig
väl om något mer än 100 000 — skulle
det förvåna mig, om deras medtagande
vid mandatfördelningen icke kommer
att påverka densamma. Utskottet förklarar,
att det är oklart hur det förhåller
sig med den saken och att det i
varje fall är tekniskt omöjligt att för
detta år lösa frågan. Jag tillåter mig,
herr talman, betvivla riktigheten av vad
utskottet säger i dessa hänseenden. Det
skulle förvåna mig mycket om icke inräknandet
av utlänningarna i detta
sammanhang skulle medföra mandatförskjutningar.
Jag tror icke heller att
det skulle stöta på oöverkomliga hinder
att från kvrkobokförarna få in uppgifter
om bur många bland de kyrkobokförda,
som äro utländska medborgare,
och sedan sammanställa dessa uppgifter
valkretsvis. Jag tror, att det vore
en ganska lätt och enkel uppgift att
ordna den saken, om man verkligen
ville göra det.

För min del anser jag att utskottet
tagit litet för lätt på denna fråga. Det

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

kanske icke är en av de större frågorna
här. Det är ingen, vars väl och ve
hänger på detta, men det är dock fråga
om en rättvisa i fråga om mandatfördelningen
mellan olika områden i
vårt land.

Med dessa ord, herr talman, tillåter
jag mig yrka, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
utredning i motionens syfte.

Häruti instämde herrar Gustafsson i
Lekåsa och Werner.

Herr SPÅNGBERG: Herr talman! Det
förhåller sig så, som herr Hedlund i
Rådom sade, att riksdagsmandaten
skola stå i relation till folkmängden i
respektive valkretsar. Gör man en beräkning,
hur många det blir som skola
stå bakom varje riksdagsmandat, finner
man, att det för andra kammaren blir
omkring 30 000 och för första kammaren
omkring 45 000 med nuvarande
folkmängd i Sverige. Alla som äro
kyrkobokförda komma med, sålunda
icke bara de röstberättigade. Om man
bara räknade dem och samtidigt de icke
röstberättigade utlänningarna, som äro
kyrkobokförda, kanske problemet skulle
te sig något annorlunda. Det finns ju
ändå vissa skäl att taga hänsyn till alla
människor, som bo på platsen, sålunda
i detta fall även till de kyrkobokförda
utlänningarna, liksom man tager hänsyn
till barn och andra som bo där
och som icke ha rösträtt men i framtiden
kunna få sådan. Många utlänningar,
som nu på grund av exceptionella
förhållanden ute i världen icke
ha något hemland, ha tagit sin tillflykt
till olika länder, och en del av dem ha
hamnat hos oss. Det stora övervägande
flertalet har visat sig vara redbara och
duktiga människor som gjort sig omtyckta
på de platser, där de äro bosatta.
Många av dem ha skaffat sig arbete
och en del t. o. m. eget hem. De betala
sina skatter. Nog finns det skäl att
räkna dessa människor till folkmängden
i valkretsen.

Utskottet har förvissat sig om att det
knappast är tekniskt möjligt att genomföra
de föreslagna lagbestämmelserna
innevarande år. Vi ha icke tagit så
lätt på frågan som motionären antog
utan verkligen förvissat oss om den
saken. Vi tvekade naturligtvis, om motionärerna
menade, att detta skulle genomföras
i år, eftersom det faktiskt i
motionen står nästa års val och motionen
är daterad den 19 januari 1948.
Men vi tyckte, att motionen ändå skulle
tolkas på det sättet, att man menade
redan innevarande års val. Till nästa
års val vore det däremot naturligtvis
möjligt att genomföra ändringen. Men
det är ju ganska betydelselöst att man
till dess genomför en sådan lagstiftning,
eftersom riksdagsmannavalet till
första kammaren nästa år gäller endast
en åttondel av rikets invånarantal. För
innevarande år är det inte tekniskt
möjligt. Vi äro övertygade om att de
uppgifter vi fått om den saken äro riktiga.
Med hänsyn till att dessa människor
för närvarande fylla en medborgarplikt,
att de ha arbete, att de ha
varit bosatta så länge, att de äro kyrkobokförda,
att de hålla på att söka
svenskt medborgarskap och i stor utsträckning
få det, så finns det väl knappast
någon anledning att skynda åstad
och för dessa människors skull göra
en lagändring, särskilt som det rakt
inte är bevisat, att en sådan ändring
skulle komma att ändra antalet mandat
i någon krets. Även om den emellertid
skulle göra det, kommer ju i alla fall
ingen utlänning in i riksdagen, utan
det kan ju på sin höjd bli så, att något
mandat kommer att tillfalla en valkrets,
som eljest icke skulle ha fått det. Men
det blir ju i alla fall en svensk riksdagsman
som kommer dit.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Motionärerna ha ju inte tänkt

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

sig, att en sådan här ändring, om den
genomföres, skulle gälla bara för nästa
år, om man nu skall ta fasta på vad
som står i motionen, utan de ha ju
räknat med att det blir val i fortsättningen
och att det även då kan vara
skäl i att man vid fördelning av mandaten
ser bort ifrån de utländska medborgarna
här i landet. Jag betvivlar
inte alls, att utskottet har sökt förvissa
sig om huruvida det är tekniskt möjligt
att till höstens val ordna denna sak.
Men jag upprepar, att jag tillåter mig
tvivla på riktigheten av de uppgifter
som utskottet har fått. Om man försöker
använda sitt eget sunda förnuft —
vi ha ju skäl att göra det emellanåt —
bör man vara på det klara med att
det inte är någon särskilt maktpåliggande
uppgift för en kyrkobokförare
att räkna över hur många utländska
medborgare som ingå i det antal han
har lämnat uppgift om per 31 dec.
1947. Då han lämnat uppgifter om folkmängden
vid årsskiftet bör det vara
en ganska enkel sak för honom att
räkna över hur många som äro utlänningar.
Sedan kan jag inte tänka mig
att det, om man får in sådana uppgifter,
kan vara särskilt svårt och betungande
att med tillhjälp av en räknemaskin
räkna ihop det valkretsvis. Jag
tror inte att det är omöjligt, och jag
tror inte heller, att det är särskilt svårt
att genomföra denna sak.

Utskottets talesman tyckes vilja göra
gällande, att det skulle kunna ligga en
viss rättvisa i att man i detta sammanhang
tar hänsyn till de utlänningar
som finnas kyrkobokförda i de skilda
valkretsarna. Han sade ju, att det var
oförvitliga människor, som utförde ett
nyttigt arbete o. s. v. Ja, skulle man
dra någon slutsats av ett sådant resonemang,
skulle det väl närmast bli, att
de skulle få rösta här. Men vad de utlänningar,
som finnas i Stockholms
stad, skulle kunna ha för intresse av att
Stockholm får ett mandat mer, har jag
väldigt svårt att förstå.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr
talman! Då jag deltagit i detta ärendes
behandling i utskottet, ber jag med anledning
av herr Hedlunds senaste anförande
få säga, att även vi i utskottet
ha, då vi lyssnat på den sakkunniga
föredragningen i fråga om svårigheterna
att genomföra den av motionärerna
påyrkade reformen, försökt använda
vårt sunda förnuft. Vi ha då
också kommit till det resultatet, att
mycket stor sannolikhet talade för riktigheten
av den uppfattning som den
sakkunnige givit uttryck åt. Det är nämligen
så, att de folkmängdssiffror, på
vilka fördelningen av andrakammarmandaten
bero, skola lämnas nu under
våren, och det är måhända enkelt nog
att i en mindre landsförsamling med
några få kyrkobokförda utlänningar
plocka ut antalet utlänningar, men för
de stora församlingarna är det ett jättearbete,
som envar kan tänka sig, som
närmare tittat på detta primärmaterial.
Det är helt uteslutet, att detta jättearbete
skulle kunna, som motionären
ansåg, göras i så god tid, att de sålunda
framkomna reviderade folkmängdssiffrorna
skulle kunna läggas till
grund för det beslut av Kungl. Maj:t i
ämnet, som måste fattas tidigt nog nu
på våren. Detta till styrkande av utskottets
uppgift om att motionärernas
antagande på denna punkt är ogrundat.

Jag ber även att få säga, att om man
närmare tittar på vad detta skulle innebära
av löpande arbete i de stora
församlingarna, så finner man, att även
detta är betydande, och man har under
sådana förhållanden anledning att
fråga sig, huruvida tillräckliga skäl
föreligga att på de administrativa myndigheterna
lägga detta betydande merarbete
och bryta den praxis som gällt
sedan representationsreformens genomförande.
Då vi ha undersökt de siffror
som föreligga angående fördelningen
av antalet utlänningar — det finns dock
inte någon sådan statistisk redovisning,
att fullkomligt exakta slutsatser därav

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna

kunna dragas — ha vi kommit till den
uppfattningen, att den största sannolikheten
talar för att motionärernas antagande,
att antalet utlänningar skulle
påverka mandatfördelningen, är felaktigt.
Om så är fallet och man därtill
lägger det förhållandet, att antalet utlänningar
är i nedåtgående, såsom
framgår av de senaste årens uppgifter
i detta hänseende, måste jag säga, att
det finns fullt fog för den ståndpunkt,
till vilken utskottet har kommit, nämligen
att ett genomförande av föreliggande
förslag skulle leda till alltför
mycket besvär och alltför mycket trassel
för något, som i själva verket skulle
komma att visa sig vara en rent teoretisk
fördel.

Jag ber slutligen få tillägga, att den,
om jag så vågar säga, känslomässiga
motivering, som ligger till grund för
motionen och vars berättigande jag nu
här varken skall bestrida eller bejaka,
är, att vi under kriget och efter kriget
fått ett ökat antal utlänningar här i
landet. Det är denna ökning av antalet
utlänningar som föranlett motionen.
Före kriget, då det var mera stabila
förhållanden, har ingen fäst sig vid det
förhållande som påtalas i motionen och
detta av det enkla skälet, att det vida
övervägande antalet utlänningar i Sverige
äro medborgare i våra grannländer,
som sedan många år äro fast bosatta
här och införlivade med det svenska
näringslivet. Det synes mig ganska
litet stötande, att detta antal inräknas
i den folkmängdssiffra, som ligger till
grund för mandatfördelningen, vilken
siffra, såsom påpekats från utskottets
sida, inte avser antalet röstberättigade
utan redovisar folkmängden såsom uttryck
för de olika valkretsarnas allmänna
betydelse och vikt.

Den totala ökningen av antalet utlänningar
sedan kriget är ju några tiotusental.
Tar man den siffran och inte
de 100 000, med vilka jag vill erinra
mig att man opererar i motionen, får
ju saken även från motionärernas rent

vid val till riksdagen.

känslomässiga utgångspunkt betydligt
mindre proportioner.

Herr talman! Jag instämmer i yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Herr KYLING: Herr talman! Jag har
låtit anteckna en blank reservation till
detta utskottsutlåtande, varför jag något
vill motivera mitt ställningstagande.

Jag delar i princip motionärernas
synpunkt. Jag tycker inte det är riktigt,
att ett hundratusental utlänningar
skola få bli en avgörande faktor för
huruvida ett mandat från landsbygden
skall komma att tillfalla en av våra
storstäder. Motionärerna ha ju tänkt
sig, att en förändring skulle kunna
åstadkommas redan till detta års val.
Emellertid fingo vi i utskottet så klara
llPPgHter om att det inte lät sig göra,
att jag inte gärna kunde vara med om
den reservation, vari yrkas bifall till
motionen.

Jag vill också säga till herr Spångberg
med anledning av hans uttalande
att dessa utlänningar äro oförvitliga
människor, att det är min egen uppfattning,
och jag tror att motionärerna
dela den och att ingen i denna kammare
har någon annan uppfattning. Jag
kan emellertid inte tänka mig, att det
absolut måste vara exempelvis en representant
för Stockholm som skall
svara för dessa människor. En representant
för landsbygden bör ju ha
samma intresse för att omhändertaga
de utlänningar som finnas här och göra
livet så drägligt som möjligt för dem.

När nu herr Hedlund inte har yrkat
bifall till reservationen utan framställt
ett annat yrkande, vill jag meddela, att
jag, herr talman, för mitt vidkommande
kommer att ansluta mig till det yrkande
herr Hedlund nu ställt. Visserligen kan
man säga, att det kommer att dröja
fyra år, innan denna sak kan genomföras,
om man nu går in för en utredning.
Man får väl utgå ifrån att Kungl.
Maj:t inte behöver tillsätta en utred -

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

ning omedelbart, utan kan se hur frågan
kommer att avancera vidare. Jag
hade från början tänkt mig att under
debatten endast meddela, att en motion
kunde förväntas litet längre fram, där
man kunde ta fullständig ställning till
problemet, när man fick se, hur frågan
utvecklade sig, men som läget blivit,
skall jag be att få instämma i det
yrkande herr Hedlund stälit under debatten.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
För det måhända inte osannolika
fall, att någon skulle låta sin röstning
bestämmas av herr Kvlings antagande,
att ett bibehållande av nuvarande ordning
skulle medföra ökat antal mandat
för Stockholm, ber jag få meddela, att
de siffermässiga kalkyler som gjorts på
grundval av det material, som lämnats
i utskottet, visa, att så med all sannolikhet
inte kommer att bli fallet.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Bara ett par ord i anslutning till
herr Larssons i Stockholm anförande.
Det är ju uppenbart, att under tider,
då utlänningarnas antal var tämligen
litet, man inte hade någon större anledning
att antaga att deras inräknande
i folkmängdssiffrorna skulle komma
att påverka mandatfördelningen. Det är
väl den praktiska anledningen till att
man inte tidigare tagit upp frågan. Nu
är ju förhållandet ett helt annat, när
antalet utlänningar är omkring 100 000.
Det skulle, sade jag för en stund sedan,
förvåna mig, om de vore så pass jämnt
fördelade, att deras inräknande i folkmängdssiffrorna
inte kommer att påverka
mandatfördelningen. Men hur det
kommer att bli med den saken, vet varken
herr Larsson i Stockholm eller jag.
Det är först när vi fått reda på de
definitiva siffrorna som vi kunna konstatera
om Stockholms stad får något
mandat som staden egentligen inte
skulle haft.

Jag bar ingalunda av herr Larssons

i Stockholm anförande blivit övertygad
om att de tekniska svårigheterna lägga
hinder i vägen för förslagets genomförande
redan i år. Jag har väldigt svårt
att förstå, att det skulle utgöra en betydande
arbetsprestation att summera
antalet utlänningar i de olika kyrkobokföringsområdena.
Någon annan summering
kan det ju inte vara fråga om
i detta sammanhang.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag hade inte tänkt begära ordet
i denna debatt, men sedan jag hört
herr Spångberg, kan jag inte underlåta
att uttala min förvåning över att man
är så ömtålig när det gäller de utländska
medborgare som äro här. Jag
tror inte att vi göra dem vare sig nytta
eller glädje i detta fall. För egen del
anser jag, att eftersom valen gälla svenska
förhållanden, är det riktigt, att bara
svenska medborgare räknas med, då
fördelningen av mandaten sker. Om
Stockholm skulle få något mandat mer
eller mindre är väl en sak vid sidan av
detta. Det väsentliga är, att de människor,
som ha sitt hemvist här och äro
svenska medborgare, få känna det ansvar,
som följer med ett val. Det är därför
jag anser oriktigt att utlänningar
skola räknas in i antalet vid mandatfördelningen.
Att en ändring på den
punkten skulle förorsaka särskilt stort
besvär, tvivlar jag mycket på. Däremot
är det klart, att tiden är väl knapp för
att eu sådan ändring skall kunna genomföras
till detta års val. Jag hoppas
emellertid att en utredning kommer till
stånd och att rättelse åstadkommes på
detta område.

Det är klart att man på landsbygden
ställer sig betänksam till den nuvarande
ordningen i detta avseende. Det är nu
en kolossal åderlåtning av folkmängden
på landsbygden och en ständig ökning
av antalet invånare i storstäderna,
Stockholm och andra, och därmed även
en ökning av dessa städers mandat. Man
får därför inte förvåna sig över att herr

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

Larsson i Stockholm står som trogen
vakt för storstadens intressen. Det är
emellertid inte rättvisesynpunkten som
man därvid förfäktar. Även landsbvgden
bör ha sin representation i riksdagen,
trots att folkmängden där
minskas.

Jag ber att få ansluta mig till det
yrkande som herr Hedlund ställt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Hedlund
i Rådom under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hedlund i Rådom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Hedlund i Rådom under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagen.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta
motioner angående mandatfördelningen
mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 143
i första kammaren av herr Tjällgren
m. fl. och nr 240 i andra kammaren
av herr Pettersson i Dahl m. fl. hade
hemställts »att riksdagen måtte besluta,
att ingen valkrets skall välja färre än
fem riksdagsmän såväl till första som
andra kammaren med undantag för
Gotlands läns valkrets, vilken till andra
kammaren liksom hittills bör utse tre
riksdagsmän, samt att konstitutionsutskottet
måtte utforma förslag till erforderliga
författningsändringar».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Jones Erik Andersson, Gustavson och
Hansson i Skediga, som inom utskottet
yrkat, att utskottet måtte hemställa, att
riksdagen i skrivelse till Kung], Maj:t
ville anhålla om utredning i motionernas
syfte.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
I den motion som väckts i denna
fråga ha motionärerna påyrkat att
ingen valkrets skulle välja mindre än
fem riksdagsmän, varvid givetvis som
tidigare varit fallet undantag skulle göras
för Gotlands län. I sitt utlåtande
med anledning av motionen erkänner
konstitutionsutskottet, att vissa olägenheter
äro förenade med att befolkningen
i vissa landsortsvalkretsar är för
liten och att det skulle vara förmånligt
om dessa valkretsar kunde göras större.
Utskottet säger sig dock icke för närvarande
vilja förorda en sådan lösning,
»då valkretsindelningen, som i stort ansluter
sig till länsindelningen, vunnit
hävd».

Denna fråga sammanhänger ju med det
ärende som nyss var föremål för behandling.
De olägenheter som uppkommit
ha föranletts av den folkmängdsför -

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

skjutning som ägt rum från landsbygden
till storstäderna, i främsta rummet
Stockholm, som ju växer mest. Landsbygden
får på så sätt för liten representation
i riksdagen under det att storstädernas
representation ökas. Jag skall
inte taga upp någon debatt om orsakerna
till denna folkmängdsförskjutning
— den saken bör diskuteras i annat
sammanhang. Vi kunna nu endast konstatera
faktum.

Jag skall i stället lämna en liten redogörelse
för hur vissa län och städer
för närvarande äro representerade i
riksdagens andra kammare. Om jag börjar
längst upp i norr, med Norrbottens
län, har detta län för närvarande åtta
mandat i andra kammaren. Västerbottens
län har likaledes åtta mandat. Jämtlands
län har fem, Västernorrlands län
tio och Gävleborgs län likaledes tio.
Detta gör sammanlagt 41 mandat. Går
jag sedan till storstäderna har Stockholm
för närvarande 22 mandat, Göteborg
10 mandat och fyrstadskretsen 10
mandat. Detta blir sammanlagt 42 mandat.
Genom den befolkningsutveckling
som nu försiggår kommer en förskjutning
av mandaten att äga rum. Denna
kommer troligen att medföra att Gävleborgs
län förlorar ett mandat och Västernorrlands
län ett mandat. De norrländska
länen, som praktiskt taget omfatta
två tredjedelar av hela Sveriges
geografiska område, skulle på detta sätt
inte få mera än 39 mandat.

Denna befolkningsutveckling för med
sig konsekvenser även i andra län. Mandaten
i Skaraborgs län skulle sålunda
komma att minskas med ett, och så
skulle även bli fallet i Värmlands län,
där herr Spångberg, som nyss försvarade
utskottets ståndpunkt i förra frågan,
är hemma. Sammanlagt skulle
landsorten enligt dessa beräkningar förlora
fyra mandat. I stället får Stockholm
troligen sin representation ökad
med två mandat, Stockholms län med
ett mandat och Göteborgs stad med ett
mandat. Om jag efter eu sådan omför 3

— Andra kammaren!; protokoll 19^8.

delning av mandaten jämför representationen
i dessa stora norrlandsområden
och representationen i Stockholm, Göteborg
och fyrstadskretsen, skulle norrlandsområdena
som jag nämnde få 39
mandat och de nyssnämnda städerna 45
mandat. Vad man än må säga kan man
inte påstå att detta skulle vara någon
rättvis representation. Man kan ju inte
komma ifrån att dessa norrlandsområden
utgöra en mycket stor del av landet
och betyda mycket i vårt ekonomiska
liv. De ha även stor betydelse
när det gäller våra strategiska möjligheter.
Med detta exempel för ögonen
kan man enligt min mening inte undgå
att finna det oriktigt att en minskning
av folkmängden i en valkrets skall så
inverka på valkretsens representation i
riksdagen.

Det system för mandatfördelning, som
vi nu ha, fungerar ju vid andrakammarval
på det sättet, att man fördelar folkmängdsantalet
för hela riket på mandatantalet
i andra kammaren, alltså 230.
Den siffra man då får anger det antal
personer, som skall välja en riksdagsman
till andra kammaren. Om jag hörde
rätt nämnde herr Spångberg att denna
siffra var 30 000. Jag skulle tro att det
är lika riktigt att säga 28 000. Om jag
håller mig till talet 28 000, skulle ett
län eller en valkrets, som har exempelvis
140 000 inbyggare, ha rättighet att
välja fem riksdagsmän till andra kammaren.
Det finns flera län, som ligga
mycket nära denna gräns och för närvarande
välja fem riksdagsmän. Men
fortsätter folkmängden att förskjuta sig,
så att den kommer att understiga denna
siffra, kommer valkretsen alt förlora
ett mandat och får sålunda endast välja
fyra riksdagsmän. Så länge befolkningssiffran
håller sig vid 140 000 personer,
kommer således att bakom varje vald representant
stå 28 000 väljare, men sjunker
den under 140 000, t. ex. till 139 000,
och antalet mandat därigenom minskar,
komma cirka 35 000 röster att stå bakom
varje vald representant. Hur mycket

Nr U.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna

man än hävdar att medborgarna skola
vara varda lika mycket, kan med fog
den frågan ställas: Äro de verkligen
det efter det nuvarande systemet?

Vid den debatt, som fördes i första
kammaren i denna fråga och som jag
lyssnade till, anfördes särskilt detta
sistnämnda argument emot den framstöt
som vi motionärer gjort. Mot detta påpekades
t. ex. att vid valförrättningar
inom våra folkrörelser tillämpas sådana
l>estämmelser, alt man får en representant
för det första tusentalet medlemmar,
men i och med att medlemmarnas
antal ökar blir representationen som
det heter mera dyrköpt. Det innebär
alltså att det fordras flera röster för
varje ytterligare representant. Herr Sten
i första kammaren nämnde att Gävle
stad hade fått inbjudan att sända representanter
till en kongress i Norrköping,
som jag föreställer mig gällde frågor
av gemensamt intresse för de större städerna.
Gävle stad skulle då få välja fem
representanter för ett folkmängdstal
upp till 50 000. Men för ett folkmängdstal
mellan 50 000 och 100 000 skulle staden
bara få utse en representant. Jag
undrar om det skulle vara så märkvärdigt
att tillämpa samma tankegång när
det gäller representationen i riksdagens
andra kammare. I detta fall kan det
givetvis inte innebära någonting annat
än att Stockholms stad finge stryka
litet på foten när det gäller dess representation
i riksdagen. Det borde ordnas
så att en del mandat bleve som man
säger litet mera dyrköpta. Jag undrar
om det egentligen vore någon riksolycka
om så skulle ske.

För att ännu en gång, herr talman,
anknyta till den jämförelse jag gjorde
mellan Stockholm och Norrland torde
inte många av oss riksdagsmän känna
till förhållandena i Norrland, men genom
att riksdagen alltid är förlagd till
Stockholm kunna vi, även om vi bo
aldrig så långt härifrån, inte undgå att
lära känna förhållandena i Stockholm.
Man kan inte göra någonting åt att

vid val till riksdagen.

Stockholm sväller ut, men det är inte
nödvändigt att representationen sväller
ut i samma takt som staden. Nu är det
ju, som tidigare sagts här i dag, så, att
utlänningarna få räknas in i befolkningsantalet.
Det säges att i Stockholm
skulle vistas och vara kyrkoskrivna omkring
15 000 utlänningar. Jag har ingen
möjlighet att kontrollera siffran, men
jag har heller ingen anledning att misstänka
att den inte är riktig. Vid mandatfördelningen
går det till så, att man
ger en valkrets det antal mandat som
svarar mot befolkningssiffran och sedan
ger den valkrets som har det största
överskjutande antalet medborgare ytterligare
ett mandat. Det skulle alltså
mycket väl kunna hända att Stockholm
får ett nytt mandat i år tack vare att
staden inom sin hank och stör hyser
dessa 15 000 utlänningar.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att det hade varit en gärd av
rättvisa, om man inte hade viftat bort
detta problem utan i stället sagt, att med
det system vi nu ha representationen
omöjligen kan bli rättvis och att man
måste tillerkänna de geografiska förhållandena
större betydelse. Jag anser
på grund av det resonemang som jag
här fört, att riksdagen bör gå med på
den reservation som är fogad till detta
utskottsutlåtande och till vilken jag,
herr talman, tillåter mig att yrka bifall.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar,
instämde herrar Fröderberg och Hansson
i Skediga.

Herr NOLIN: Herr talman! Jag har
deltagit i utskottets behandling av detta
ärende och skall be att få säga några
ord.

De nuvarande bestämmelserna om
mandatfördelningen gå ut på att representationen
skall väljas efter folkmängd.
Vi ha alltså på detta område fullt demokratiska
bestämmelser, och utskot -

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Mandatfördelningen

tet har icke funnit någon anledning att
vidtaga någon ändring. Jag liar fullt
klart för mig att vissa olägenheter uppstå
på grund av den folkförskjutning
som sker ifrån landsbygden till storstäderna
— landsbygdens representation
blir ju på detta sätt minskad. Detta
blir emellertid en oundviklig följd av
de bestämmelser som riksdagsordningen
innehåller. Tv befolkningen får givetvis
den största representationen där
den är tätast.

Nu ha motionärerna tänkt sig en annan
grund än befolkningssiffran för fördelningen
av mandaten. Motionärerna
peka på de stora ytvidderna och vilja
således på något underligt sätt komma
fram till en representation efter ytvidd,
någonting som hittills har varit främmande
för lagstiftarna. Motionen är ju
tämligen snävt avfattad, och i densamma
har endast tagits sikte på att man
skulle skriva in i vederbörlig paragraf
i riksdagsordningen, att ingen valkrets
— med undantag för Gotland — skulle
få välja mindre än fem riksdagsmän,
såväl när det gäller första som andra
kammaren, .lag vill fästa uppmärksamheten
vid att detta skulle innebära eu
avvikelse från den princip som lagstiftarna
ha haft som grund, då riksdagsordningen
på denna punkt avfattades.
Om någon ändring i detta avseende
skall kunna åstadkommas, att möjligheter
sålunda skulle beredas landsorten
alt bättre hävda sig gentemot storstäderna
— någonting som jag för min del
inte har någonting emot — blir det nog
nödvändigt att först vidtaga en ganska
ingående utredning för att utröna verkningarna
av en sådan ändring. Men om
man skrev in i bestämmelserna vad
motionärerna här åsyfta, är det för närvarande
inte alls säkert, att detta skulle
drabba storstäderna på det sätt som
motionärerna avse. Det kan lika lätt
hända att en landsbygdsvalkrets finge
släppa till ett sådant mandat eller att
mandaten kommc att tagas ifrån någon
av de mindre valkretsar, som inte med

mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

nu gällande bestämmelser ha möjlighet
att utse fem representanter.

På grund av dessa omständigheter
har jag och övriga ledamöter av utskottsmajoriteten
inte kunnat följa
motionärerna. Jag ber med dessa ord,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag skall be att få fästa herr Nolins
uppmärksamhet på att det yrkande
som ställts innebär, att riksdagen i .skrivelse
till Kungl. Maj :t ville anhålla om
utredning i motionernas syfte. Jag tycker
att herr Nolin anförde så goda skäl
för detta yrkande, att han skulle ha kunnat
gå med på detsamma. Om nu en
utredning skulle komma till stånd, vet
varken herr Nolin eller jag vad den
kan resultera i. Vi veta inte om exempelvis
Kronobergs län eller Hallands
län få ytterligare ett mandat eller om
dessa län få avstå ett mandat. Om herr
Nolin erkänner att de nuvarande förhållandena
inte äro tillfredsställande,
tycker jag att herr Nolin skulle kunna
vara med om den skrivelse som reservanterna
föreslå.

Herr NOLIN: Herr talman! Jag har
inte funnit någon anledning att frångå
den princip, som finns inskriven i
grundlagen, nämligen att representationen
skall vara grundad på folkmängden.
I reservationen påyrkas en utredning
i motionernas syfte. Nu brukar ju
eif utskott inte kunna i någon större utsträckning
avvika från en motions
kläm. Då vi fattade vår ståndpunkt i
utskottet förelåg icke något yrkande om
utredning, och jag har herr talman, nu
ingen anledning att frångå den ståndpunkt
jag intog inom utskottet.

Herr EDBERG: Herr talman! Vi ha i
(lag hört att det finns omkring 15 000
utlänningar i Stockholm. Bland dessa
finnas säkerligen många hederliga och
präktiga människor. Vi ha dock sett av

Nr I t.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

tidningsreferaten, att det i Stockholm
finns en hel del människor som i hög
grad bidraga till att öka brottsligheten.
En stor del av dessa människor betala
därtill kanske inte ett öre i skatt vare
sig till stat eller kommun, men de utöva
inflytande på representationsrätten
låt mig säga i Västernorrlands län. Ett
sådant förhållande är för mig fullkomligt
ofattbart. Här talas många gånger
om demokrati, men skall detta kallas
för demokrati, då bevare oss, milde
Herre Gud.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag tror att den föregående
ärade talaren förväxlade det nu föreliggande
ärendet med det som vi nyss
avgjorde. Jag skall för min del begränsa
mig till att säga endast ett par ord i
frågan.

Det är väl otänkbart att riksdagen
nu skulle frångå den princip som så
länge varit grundläggande för det politiska
livet i vårt land, nämligen alla
medborgares likställighet. När jag hörde
herr Pettersson i Dahl, fick jag en
känsla av att jag hörde en stämma från
det förgångna, från det för mycket
länge sedan förgångna. Skulle vi verkligen
hos Kungl. Maj:t begära en utredning
om ändrade grunder för det svenska
folkets representation efter så utomordentligt
vaga synpunkter som de olika
geografiska arealernas rätt att bli representerade
— det är dock inte geografien,
utan människorna som skola
bli representerade i andra kammaren
— eller den näringspolitiska betydelsen
av olika landsändar eller rent av —
som herr Pettersson i Dahl framkastade
—- den strategiska betydelse som det
ena eller andra landskapet har? Jag
måste säga att den ärade talaren ställer
fordringar på Kungl. Maj:t som synas
omänskliga.

Det yrkande, som herr Pettersson i
Dahl ställde, går emot den representationsrätt
som storstäderna ha i kraft av

sin folkmängd. Det är alltså ett annat
yrkande än det som framställts i motionen
och som i detta hänseende kunde
leda vart som helst. Jag vill lägga herr
Pettersson i Dahl på hjärtat en synpunkt,
som jag tycker är ganska viktig
när det gäller stockholmarnas rätt att
vara representerade i andra kammaren.
Jag tänker på det förhållandet att vi
stockholmare i allt större utsträckning
bestå av från den svenska landsorten
invandrade medborgare. Stockholms
befolkning består till 60 procent av sådana
som flyttat dit från landsorten.
Det förefaller utomordentligt orättvist,
att man skall förlora den politiska medborgarrätten
bara för att man förflyttar
sig från en annan landsända till Stockholm.
Jag är själv inflyttad från det
landskap som herr Edberg representerar,
nämligen Medelpad, jag har mina
rötter också i Västergötland, för att
inte tala om att mitt levnadssätt under
halva året gör att jag även känner mig
såsom gotlänning. Med de former som
arbetslivet och tillvaron över huvud
taget har här i landet tror jag att dessa
lokala ambitioner spela allt mindre och
mindre roll.

Med hänvisning till det sagda hemställer
jag att andra kammaren måtte
avslå dessa motioner och alltså bifalla
konstitutionsutskottets hemställan.

Herr NORÉN: Herr talman! Herr Edbergs
anförande var något senkommet,
tv det hörde ju egentligen till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14.

Vi ha i detta land haft en rätt långvarig
och mångårig kamp för lika och
allmän rösträtt för landets medborgare,
och vi ha också kommit fram till ett
system, varigenom enligt min uppfattning
mandaten fördelas så rättvist som
det är möjligt. Jag kan i likhet med den
föregående ärade talaren inte förstå,
hur man rättvisligen skall kunna fördela
mandaten annat än på basis av
folkmängden. Det kan ju knappast sä -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

gas att det är rättvist med en arealrepresentation,
även om det skulle betyda
en revolution för Norrlands vidkommande.
Om man drar en linje från Östersund
rätt över landet fram till Härnösand,
ha vi på norra sidan om den linjen
halva Sverige. Om man drar ut konsekvenserna
av denna motion, skulle
representationen för den övre halvan
komma att bestå av halva kammaren,
under det att den nu sträcker sig ungefär
till den plats där herr Hedlund i
Östersund sitter. Trots detta kan jag
inte finna att man rättvisligen kan ordna
en representation annat än på basis
av folkmängden.

Med vad jag anfört ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det var herr Larsson i Stockholm,
som uppkallade mig igen. Han
sade att min tankegång var en stämma
från det förgångna. Jag föreställer mig
att herr Larsson tänker på den tid då
det lagstiftades för att städerna skulle
få möjlighet att hävda sig gentemot
landsbygden. Nu hävda städerna sig
själva, och det är landsbygden, som får
försöka klara sig gentemot städerna, i
detta fall särskilt Storstockholm. Jag
tror inte alls att detta är något som
kommer från det förgångna, utan man
kan tvärtom, herr Larsson, säga att det
är en tankegång som är realistisk och
hör hemma i nutiden.

Det i debatten begagnade uttrycket
representation efter areal har inte jag
präglat. Vad jag har sagt är att Norrland
utgör ungefär två tredjedelar av
ytinnehållet i vårt land, att denna landsdel
väger tungt i vårt ekonomiska liv
och att man inte kan komma ifrån att
den betyder en hel del även strategiskt.
Jag har jämfört denna landsdels representation
med storstädernas. Men därmed
har jag inte sagt att vi skola välja
representation efter areal.

När herr Larsson i Stockholm säger
att stockholmarna till 60 procent äro

Fiskerätten vid västkusten.

inflyttade och att han själv är inflyttad
från landsorten, så måste jag säga att
det syns och hörs inte på honom. Nu
är han i stället en typisk representant
för Storstockholm. Inflyttningen till
Stockholm har verkat på honom precis
som på många andra inflyttade landsortsbor:
de bli storstadssmittade på något
sätt och bli storstockholmare och
ingenting annat.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr förste vice
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 11.

Fiskerätten vid västkusten.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckt motion
angående fiskerätten vid kusterna
av Hallands samt Göteborgs och Bohus
liin.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Fiskerätten vid västkusten.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr JOHANSSON i Torp: Herr talman
! Det problem som här av motionärerna
underställts riksdagens prövning
är i själva verket en gammal bekant.
Det har vid olika tillfällen dragits under
riksdagens prövning, och man har steg
för steg kommit visserligen långsamt
men dock närmare en ordning, som kan
kallas normal. Men det fattas dock åtskilligt
ännu. Fiskarkåren på västkusten
finner det orimligt att äganderätten till
stranden skall medföra absolut äganderätt
till de liv som finnas i vattnet utanför
stranden. Den åskådningen bottnar
inte på något sätt i någon självsvåldig
oppositionslystnad mot lag och författning,
utan det är rätt och slätt en kvarleva,
ett starkt minne av den rättsordning
som gällde under den dansk-norska
tiden och som var fullt i sin ordning under
dåvarande förhållanden, ehuru den
i flera hänseenden skilde sig från den
svenska rättsuppfattningen. Om det nu
varit så, att man haft att göra uteslutande
med infödda jordägare, så kanske
frågan inte hade blivit aktuell på det
sätt som den nu är. Såvitt jag vet har
under de senare åren ingen större konflikt
uppstått mellan de infödda strandägarna
och fiskarkåren. Men frågan har
under senare år komplicerats i mycket
hög grad genom att en hel del stadsbor,
däribland många stockholmare, göteborgare
o. s. v., köpt upp strandområden
och förvärvat den juridiska äganderätten
till fisket. Och de ha hävdat
denna rätt på ett sätt som kommit att i
hög grad uppröra befolkningen. Vad
som gör problemet ännu mera känsligt
är det faktum, att detta uppträdande
från jordägarnas sida drabbar den ekonomiskt
sämst ställda delen av fiskarkåren.
Det är hemmafiskare, som i stor
utsträckning bestå av gamlingar, som
inte längre kunna vara ute på öppna
havet och som ha strandfisket som ett
kärkommet tillägg till sin försörjning.

Det är alltså inte bara en ekonomisk
utan även en social fråga det gäller.

Då jag trots vad jag nu anfört inte
kunnat följa motionärerna i deras framställning
beror detta på den utredning
i frågan som föreligger sedan något mer
un ett halvt år tillbaka och som syftar
till att komma fram till bättre rättsförhållanden
på detta område. Det kan
knappast vara riktigt att riksdagen
skulle störta iväg, sedan utredningen är
färdig och skickats ut på remiss till
olika instanser, det kan inte vara riktigt
att riksdagen skulle fatta beslut utan att
avvakta Kungl. Maj :ts förslag i ärendet.
Jag anser att det skulle leda till rena
kaos, om man skulle slå in på en sådan
väg.

Jag har emellertid nu begärt ordet
för att i detta sammanhang rikta en
vädjan till vederbörande statsråd, det
vill säga närmast herr Sträng, som har
denna fråga under sin domvärjo, att lösningen
av detta problem måtte påskyndas
i största möjliga utsträckning och
att ingenting som kan leda till ett snabbt
resultat försummas. Det är som jag
nämnde inte bara en ekonomisk fråga
utan även en social fråga med hänsyn
till den grupp människor, som drabbas
av de nuvarande enligt befolkningens
uppfattning olidliga förhållandena.

Jag har icke något annat yrkande än
bifall till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Inte
heller jag tänker ställa något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.
I likhet med den siste ärade talaren
vill jag framhålla, att detta är ett
gammalt krav från fiskarenas sida. Utvecklingen
har gått stegvis framåt. Jag
vill minnas det var år 1930 som man
tog ett steg framåt och på vissa andra
områden införde denna fria fiskerätt.
Men jag vill understryka att det är en
annan part som med bekymmer sett på
denna utveckling, och det är de strandägare,
som delvis haft sin försörjning

Onsdagen den 14 april 1948 fin. Nr 14. 39

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

av fisket vid sin strand. Beträffande
min egen ståndpunkt har jag funnit
västkustfiskarenas krav på denna punkt
så starka, att man i längden knappast
kan hålla emot, trots att jag från början
ställde mig mycket skeptisk med hänsyn
till den äganderätt som strandägaren
dock har. Men det har, som den
föregående talaren nämnde, blivit ändrade
förhållanden på den senaste tiden
beträffande äganderätten till stränderna.
Jag skrev på denna motion vid riksdagens
början men framhöll därvid, att
de strandägare, som ha rätt till fisket
vid stränderna, böra få en rättvis ersättning,
om denna lagändring kommer
till stånd. Och sedan jag skrivit på
motionen har jag faktiskt fått klart för
mig, att det finns mycket starka skäl i
vissa fall för en dylik ersättning. Det
är ju äganderätten man här berör.

•lag vill härmed inte säga att jag ändrat
den ståndpunkt som jag hade, då
motionen väcktes vid riksdagens början.
Men jag vill rikta en vädjan till Kungl.
Maj:t — eftersom vi kunna räkna med
en proposition i detta ärende — att
taga hänsyn till dem som ha denna
strandäganderätt, så att de, i den mån
de haft inkomst av fisket, få en rimlig
och berättigad ersättning för att de nödgas
avstå från densamma på grund av
den ifrågasatta lagändringen.

I detta anförande instämde herr
Carlsson i Bakeröd.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska
styrelseskicket.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckt motion angående
åtgärder till förhindrande av
eventuella kuppförsök mot det demokratiska
styrelseskicket, in. m.

I en inom andra kammaren av herr
Andersson i Dunlcer väckt motion

(II: 361) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
vidtaga de åtgärder, som vore möjliga
och lämpliga till förhindrande av eventuella
kuppförsök riktade mot vårt fria
demokratiska styrelseskick, och därvid
i första hand anordna upplysningsverksamhet
på sätt i motionen föreslagits,
samt att riksdagen ville för detta ändamål
ställa ett förslagsanslag på 100 000
kronor till Kungl. Maj:ts förfogande.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 361 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! När jag i slutet av januari
skrev den föreliggande motionen om
åtgärder till förhindrande av kuppförsök
mot vårt demokratiska statsskick,
hade den kommunistiska kuppen i
Tjeckoslovakien ännu ej ägt rum. Jag
tyckte dock att läget ute i världen redan
då var sådant, att också vi borde
vidtaga några beredskapsåtgärder till
skydd mot kuppförsök. Vi hade sett
hur det ena fria folket efter det andra
berövats sin demokratiska styrelseform
och förvandlats till kommuniststyrda
minoritetsdiktaturer med undertryckande,
förföljelse och förintande av oliktänkande.
Alldeles särskilt kände jag
mig gripen av, hur bondebefolkningen
och dess ledare blevo utsatta för den
kommunistiska terrorn.

Trots alla fagra och förljugna löften,
som kommunisterna givit bönderna i
olika länder, ha dock inte dessa varit
beredda att följa med i den kommunistiska
häxdansen och förvandla den nyvunna
demokratiska friheten till kommunistisk
diktatur. Man hade alltför
närliggande erfarenheter och exempel
på, vad nazistisk diktatur betydde, och
man fruktade med skäl, att det var
mindre än ett tuppfjät mellan nazism

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

och kommunism. Och hur har det gått
med böndernas politiska organisationer
i dessa länder, även där de som i Polen
och annorstädes utgjorde det största
politiska partiet? Jo, de äro upplösta,
förbjudna och förintade, och man kan
gott säga att miljontals bönder fråntagits
sina hem och ägodelar och blivit
satta i kommunistiska koncentrationsläger.
Många av dem ha också blivit
brutalt avlivade. Och var äro nu böndernas
under demokratiska former valda
ledare i Rumänien, i Bulgarien, i
Ungern, i Polen och väl nu också i
Tjeckoslovakien? Jo, de äro fängslade
eller fördrivna från hem och fosterland
eller — som vi också veta — i
något fall mördade. Men allt detta är
ju bara en återklang av vad som tidigare
förekommit i Ryssland. Kommunistrevolutionens
fagra löften där till
bönderna att de skulle få dela upp
godsägarnas jord räckte tydligen inte
till att göra dem till trogna kommunister,
utan den kommunistiska herreklicken
nödgades tillgripa de mest brutala
våldsåtgärder mot de ryska bönderna
för att göra dem till lydiga redskap i
den kommunistiska omvandlingsprocessen.

Det var en kommunistisk talare här
i kammaren, som för några veckor sedan
kallade en annan politisk meningsriktning
för kriminell, därför att Hitler
i sina gaskamrar hade avlivat miljontals
judar. Jag frågar: Vad skall
man då kalla kommunisterna i detta
land, när man vet att deras meningsfränder
och herrar i Östeuropa avlivat
man vågar nog säga miljoner oskyldiga
bönder och andra människor i sina
»gaskamrar», d. v. s. i slavlägren, koncentrationslägren
i Sibiriens ödemarker
och annorstädes? Det blir knappast
något vackrare namn på dem.

I motionen återgav jag ett par just
då alldeles färska uttalanden om läget
i Europa. Det ena är ett avsnitt ur en
artikel i den ryska fackföreningstidningen
Trud, där det bland annat he -

ter: »Nöden och svälten i västra Europa
ge starka förhoppningar om att
stunden nu är inne för kommunisterna
att ta makten i hela vår världsdel.» Det
andra är ett citat ur utrikesminister
Bevins mycket uppmärksammade tal i
engelska parlamentet den 22 januari,
där han riktar en mycket allvarlig maning
till Europas demokratiska stater
att se upp med det kommunistiska spelet,
som hänsynslöst tillämpas i varje
land, för att i sovjetrysk regi rycka till
sig makten och undertrycka demokratien.

För min del fann jag dessa och
många andra liknande uttalanden bekräfta
min egen uppfattning, att läget
både inom och utom landet var sådant,
att det fanns all anledning att vidtaga
åtgärder också i vårt land till demokratiens
skydd.

Sedan kom som ett slag för oss alla
den kommunistiska kuppen i Tjeckoslovakien,
då detta demokratiska och
frihetsälskande folk berövades sina
medborgerliga rättigheter, sin yttrandefrihet,
sin pressfrihet och allt som vi som
västerländska demokrater betrakta som
omistliga värden. Det är med beklämning
i hjärtan och sinnen vi nu få se
på hur detta land göres till en »demokrati»
enligt östeuropeisk modell, vilket
betyder att Tjeckoslovakien nu är
en polisstat under kommunistisk diktatur.
Det är betecknande, att den kommunistiske
konseljpresidenten Gottwald
i ett tal till polisen i Prag förklarade
att »vår polis och vår milis är
bevis på vår republiks djupt rotade demokrati».

Vad som skett i Tjeckoslovakien har
mer än något annat öppnat våra ögon
för vad kommunisterna i alla länder
och naturligtvis även här i Sverige i
verkligheten ha för avsikter. Kommunistpartiet
är intet svenskt politiskt
parti utan en av främmande makt dirigerad
femte kolonn inom vårt lands
gränser, beredd till våldsam omstörtning
av vårt samhällsskick om order

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

därom kommer. Så betraktar man kommunisterna
också inom andra demokratiska
länder. Detta framgår med
önskvärd tydlighet av en rad uttalanden,
som gjorts av kända politiker och
andra. Jag skall göra några korta
citat.

Norges socialdemokratiske statsminister,
Gerhardsen, yttrade strax efter den
tjeckoslovakiska kuppen bland annat:
»Det som kan hota det norska folkets
frihet och självständighet är den fara
kommunistpartiet för närvarande representerar
— — — i dag har ingen
rättighet att vara i god tro. De som stå
i spetsen för kommunisterna i Norge
äro komintern- och kominformkommunister.
Liksom sina trosfränder i
andra länder äro de i sina hjärtan anhängare
av terror och diktatur. Inga
vackra deklarationer få längre hindra
folk från att se den brutala sanningen
i ögonen---.»

Så sent som i söndags gjorde statsminister
Gerhardsen ett nytt uttalande:
»Vi få inte glömma, att ett helt folk
förlorade sin frihet och oavhängighet
genom kommunistkuppen i Tjeckoslovakien.
I vårt land» — tillägger han
vidare — »äro kommunisterna inte lika
starka, men vi få inte glömma att om
de vore det, skulle de försöka sig på
samma sak.»

I den danska riksdagen ha en hel del
liknande uttalanden gjorts. Den socialdemokratiske
riksdagsmannen Alsing
Andersen yttrade på tal om kommunisterna
vid ett tillfälle hland annat:
»Det är tur för dem alt vi hos oss ha
demokrati och inte vad man kallar
''folkdemokrati’ — — —. De danska
kommunisterna ha genom sin hållning
till händelserna i Tjeckoslovakien tydligt
visat sig som en diktaturkolonn,
som, om de skulle få en chans, är redo
att utradera det danska folkets frihet.»

Den norska landsorganisationens ordförande,
Konrad Nordahl, yttrade vid
ett stort arhetarmöte i Oslo hland annat:
»Det som sker i Tjeckoslovakien

berör inte bara det tjeckoslovakiska
folket. Vi måste lära av dessa händelser
att sätta in allt på att söka hindra
något liknande här. Vi vilja inte bli
välsignade med en Tolkdemokrati’. Vi
vilja inte tillåta en liten grupp bland
vårt folk att undergräva vår demokrati.
Vi ha en sådan grupp i Norge, kommunisterna.
»

En mängd liknande citat skulle kunna
göras från andra demokratiska länder,
men vad det gäller utlandet skall
jag nöja mig med dessa. Våra kommunister
bruka frankt förklara, att alla
uttalanden av detta slag äro dikterade
av arbetarfiender, storfinans, godsägare-
och arbetsgivarintressen och dylikt.
Det lär väl ändå inte gå att övertyga
så många om, att de jag här citerat
representera några dylika intressegrupper.

Jag har här några svenska uttalanden,
som jag också vill citera. Den
syndikalistiska tidningen Arbetaren
skriver bland annat: »Förutsättningarna
för Stalins framgångar i Sverige,

vilka äro de?---: en stark och

omfattande femte kolonn. Femte kolonnens
styrka har varit avgörande i
raden av redan krossade länder, den
kommer också att bli avgörande för
Sveriges vidkommande. Den ryska
femtekolonnen i det här landet — som
i de andra — konstitueras av bolsjevikpartiet,
också kallat Sveriges Kommunistiska
arbetareparti.»

De flesta av oss ha kanske läst en
artikel i Aftontidningen för några veckor
sedan av Ture Nerman. Jag citerar
här några rader: »---vad vi sär skilt

i svensk arbetarrörelse har att allvarligt
betänka — för var dag allt allvarligare
manade av vad som sker i
världen — det är frågan om kommunisterna
här i landet, Rysslands femte
kolonn, och dess förbindelser i socialdemokratien.
Man börjar nog litet
varstans i partiet finna det på tiden
att ta upp den frågan inte bara till
deklaration — det bär skett klart

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

demokratiska styrelseskicket.

Åtgärder mot kuppförsök mot det

men till hårdhänt handling. Behöva vi
ytterligare bevis, att kommunisterna —
bättre vore namnet stalinisterna eller
hemmaryssarna — när det behagar
Rysslands intressen komma att gå dess
ärenden? Hittills ha de inte i ett enda
fall officiellt i press eller riksdag opponerat
mot någonting i rysk politik.
Lika absolut säkert som åt! nazisterna
i Sverige med alla sina försäkringar
att vara undantag skulle i given situation
ha följt alla andra nazirörelsers
exempel och blivit ett quislingparti i
Hitlers tjänst, lika absolut säkert är
kärnan av kommuniströrelsen i Sverige,
som i andra länder, beredd att lyda
sin husbondes röst.» Herr Nerman fortsätter:
»Nå, vad skall man då praktiskt
göra med en rörelse, som har samlat
372 424 röster vid höstvalen 1944?»
Han fortsätter sedan: »I första hand

absolut bryta alla förbindelser med Stalins
svenska sektion, avslöja alla dess
''demokratiska’ samarbetsrörelsers karaktär
av camouflage för rysk propaganda,
isolera stalinisterna liksom
förut nazisterna — det är nu främst socialdemokratiens
sak liksom det var
högerns att isolera Hitler-agenterna —
sluta upp att betrakta stalinisterna som
demokrater eller ''vänster’, helt enkelt
bekämpa dem som lydtrupper till ett
främmande imperium.»

Herr talman! Det må räcka med dessa
citat, som med säkerhet ge uttryck
för vad man tänker och känner bland
den alldeles överväldigande delen av
Sveriges folk liksom också hos andra
demokratiska folk, som ännu ha sin
frihet kvar.

I Tjeckoslovakien råder nu kommunistisk
terror med allt vad detta innebär
av förtryck, förföljelse, rättslöshet
och ofrihet för var och en, som inte
bekänner sig till de nya herrarnas läror.
Ett skakande bevis på att så verkligen
är förhållandet fick hela världen
i utrikesminister Masaryks död. Om
han dog för egen hand eller dödades
på direkt tillskyndan av kommunistre -

gimen lär väl ännu inte vara klarlagt.
Under alla förhållanden kunna kommunisterna
inte undgå att få bära det
moraliska ansvaret för Masaryks död.

Den officiella reaktionen här i Sverige
inför vad som skett och sker ute
i Europa och på andra håll i världen
synes vara minst sagt ljum. Från vår
politiska ledning, regeringen, har det
knappast gjorts några uttalanden som
kunna jämföras med vad exempelvis
statsminister Gerhardsen i Norge yttrat
rörande kommunisterna.

Man förklarar sig inte vilja samarbeta
med dem, man tar helt försiktigt
avstånd från dem och överlåter till
fackföreningarna att sköta »utrensningen».
Det är gott och väl med denna
utrensning från fackföreningarnas
sida; den ha vi anledning att vara glada
åt. Men detta är, enligt min mening,
inte nog. Kommunisterna finnas ju
kvar på många andra områden och ha
full frihet att driva sitt förrädiska spel.

Jag överdriver inte om jag säger, att
det råder stark oro ute i landet. Man
frågar sig vad regeringen gör. Ha vi
bär i Sverige en beredskap, som skulle
omöjliggöra en kupp liknande den i
Tjeckoslovakien? överbefälhavaren har
krävt åtgärder för att skapa en militär
kuppberedskap. Om någonting blivit
gjort i den vägen är åtminstone inte
mig bekant. Och hur ha vi det med
den civila kuppberedskapen?

I andra länder sitter man inte med
armarna i kors och förlitar sig på att
sådant inte kan inträffa där. I Schweiz
har nationalrådet beordrat alla myndigheter
i landet att till det yttersta skärpa
vaksamheten mot kommunisterna. I
Holland har man skapat en särskild
polisstyrka med motsvarande uppgifter.
I Danmark och Norge har man
vidtagit en rad försiktighetsåtgärder
gentemot kommunisterna. Nu senast
har man i Norge uteslutit kommunisterna
från det viktiga specialutskott,
som skall handlägga särskilda utrikespolitiska
frågor och beredskapsåtgär -

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

der. Jag frågar ännu en gång: Vad ha
vi gjort här? Jo, här sattes in en kommunist
som ledamot i försvarskommittén.
Han har där fått alla de uppgifter
han önskat rörande vårt försvars
organisation och utrustning, rörande
dess befästningsverk och försvarsplaner
m. m. Den eller de som ha ansvaret
för detta kunde lika gärna ha satt
in någon man från sovjetlegationen här
i Stockholm i försvarskommittén; hemligheterna
rörande vårt försvar hade
nog inte blivit mera uppenbara för ryssarna
då än vad de nu blivit.

Enligt en uppgift jag sett lär man nu
vara beredd att utlämna ytterligare
hemligheter rörande försvaret och andra
därmed sammanhängande frågor till
det riksdagsutskott, där det sitter eu
kommunist, om vilken det uppgives att
han är officer i Röda armén.

Jag skulle, herr talman, i detta sammanhang
vilja ställa en fråga till försvarsministern.
Han är tyvärr inte här
nu, men jag hoppas att frågan ändå
kommer att nå honom. År det med försvarsministerns
och regeringens vetskap
och medgivande, som det sitter
en kommunist i försvarets forskningsinstitut
med en sådan ställning, att han
har full inblick i allt vad som där förekommer?
Jag skall avstå från att nu
göra några reflexioner i det sammanhanget.

Inrikesministern, som ju har det närmaste
ansvaret för säkerheten i landet,
synes ju ha vidtagit vissa dispositioner.
Jag tänker på hans skrivelse till
länsstyrelserna att iakttaga viss försiktighet
vid anställande av poliser och
hans begäran om ökat anslag till den
särskilda spionpolisen m. m. Vad särskilt
det senare beträffar förefaller det
alldeles särskilt påkallat inte minst
med hänsyn till att regeringen benådat
och frigivit några av de värsta spionerna
från det senaste världskriget. Det
finns säkert också andra, som behöva
bevakas.

I dagens läge behövs det sannerligen
en beredskap med skärpt uppmärksamhet
gentemot alla dem, som vi veta villigt
skulle medverka i försök att slå
sönder vårt demokratiska samhällsskick.
Det behövs att vi äro beredda att
omedelbart slå ned varje försök i den
vägen. En klar och otvetydig förklaring
från regeringens sida att vi ha
eller snarast skola skaffa oss en sådan
beredskap skulle med säkerhet lugna
den rådande oron. Men, herr talman,
jag vill ha sagt, att kommer inte ett
sådant besked, och kommer det inte
snart, då nödgas demokratiens anhängare
i alla läger att tillsammans själva
skapa en sådan beredskap. Jag tror
dock inte det vore lyckligt, om någonting
sådant skulle behöva ske. Men vi
vilja inte vara med om att på samma
sätt som man gjort i andra länder stå
där handfallna, försvarslösa och oförmögna
att vidtaga motåtgärder gentemot
kuppmakarna därest ett försök
skulle göras. Jag vill också ha det sagt
— och särskilt riktar jag mig då till
herrar och damer kommunister — att
Sveriges bönder ha aldrig tålt förtryck
och fogdevälde och komma heller aldrig
att tolerera en kommunistisk diktatur
i detta land, man må sedan kalla
den »folkdemokrati» eller vad man vill.
Det kunna herrarna och damerna vara
förvissade om.

I motionen har jag föreslagit, att riksdagen
i skrivelse till Ivungl. Maj:t måtte
anhålla, att Kungl. Maj:t ville vidtaga
de åtgärder, som äro möjliga och lämpliga
till förhindrande av eventuella
kuppförsök riktade mot vårt fria demokratiska
styrelseskick, och därvid i
första hand anordna upplysningsverksamhet
på sätt i motionen föreslås, och
att riksdagen för detta ändamål ville
anslå ett belopp av 100 000 kronor.

.lag vill säga, att hade kuppen i
Tjeckoslovakien ägt rum innan jag
skrev motionen, så hade nog mitt huvudyrkande
kommit att gå ut på mera
omedelbara åtgärder liknande dem som

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

redan vidtagits i Danmark, Norge,
Schweiz och på andra håll. Jag tror
dock, att upplysningsverksamheten alltjämt
är av den största betydelse. Vi
få aldrig glömma, att kommunismen är
en farsot, som visserligen kan dämpas
ner och hållas tillbaka under längre
eller kortare tid, men med de väldiga
resurser, som numera stå till kommunismens
förfogande, kommer den på
nytt att sticka upp huvudet och sprida
sitt gift och sina bakterier bland människorna.
Min tro är, att i det långa
loppet är en saklig, omfattande och
energisk upplysningsverksamhet det
bästa medlet att förhindra det kommunistiska
giftets spridning.

Jag har tänkt mig, att denna upplysningsverksamhet
skulle kunna ordnas
genom något statligt organ med anlitande
av radio, press, broschyrer och
på annat sätt. Man skulle klargöra för
människorna den avgörande skillnaden
mellan de statssystem, som äro uppbyggda
efter västerländska demokratiska
principer, de enda, som kunna ha
verklig rätt att kalla sig demokratier,
och de statssystem, som äro uppbyggda
efter östeuropeisk modell och som vi
anse vara demokratiernas motsats eller
diktaturer. Vad som därutöver är av
särskild betydelse att få klarlagt är de
enskilda medborgarnas ställning gentemot
staten och den personliga rättssäkerheten
inom de olika statssystemen.
Som talare och skribenter vid
denna upplysningsverksamhet har jag
tänkt mig vetenskapsmän, kanske diplomater,
tidningsmän och andra personer
med omfattande och noggrann kännedom
om förhållandena inom olika
länder.

Jag har den tilltron till vårt folks
sunda omdöme, att en sådan upplysningsverksamhet,
bedriven i tillräcklig
omfattning och på ett intresseväckande
sätt — som exempel skulle jag vilja
nämna föredragen i radio om atombomben
— och anordnad med den auktoritet
en statlig institution alltid skän -

ker, med säkerhet skulle göra det svårare
för kommunisterna att sprida sitt
gift och sina lögnaktiga irrläror ibland
människorna.

Herr talman! Nu har emellertid statsutskottet
avstyrkt min motion med
bland annat den motiveringen, att det
för närvarande inte föreligger tillräcklig
anledning att hos Kungl. Majrt anhålla
om åtgärder i sådan riktning, som
jag föreslagit i motionen. Jag vill då
fråga utskottets representanter: När anser
utskottet att en sådan anledning
skulle föreligga, om det inte gör det
nu? Vad vet utskottet om våra kommunisters
planer och förehavanden här
i landet? Har utskottet fått några bindande
och tillförlitliga försäkringar
om att man inte tänker vidtaga några
kupper här i vårt land och att kommunisterna
inte ha några planer på
att upprätta en »folkdemokrati» enligt
östeuropeisk modell? I så fall kan jag
förstå utskottet men knappast annars.

Om kommunisterna inte vände upp
och ned på, ja, förfalskade alla hävdvunna
beteckningar och värden, om de
ärligt sade ifrån att de anse demokrati
vara en övervunnen och förlegad
ståndpunkt, om de rent ut förklarade
att Hitler och Stalin äro deras idealgestalter
eftersom dessa visat, att det
går för en hänsynslös klick att rycka
till sig makten och regera över stora
folk, om kommunisterna ville erkänna
att de hade som paroll »Bort med demokratien,
fram för diktaturen» —
om de vore så ärliga att de Öppet deklarerade
detta, som ju är deras verkliga
ideal, då skulle man ju nästan
kunna betrakta dem som ärliga politiska
motståndare, och då tror jag att
en upplysningsverksamhet sådan som
den jag föreslagit skulle vara mindre
nödvändig. Men att kalla diktatur för
demokrati, t. o. in. »folkdemokrati», att
kalla polisvälde och terror för frihet,
det är ju att förfalska och ställa på
huvudet alla hävdvunna beteckningar
och värden i den politiska debatten och

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

att i högsta grad förvilla människornas
begrepp och omdöme.

Herr talman! Det är gott och väl att,
som utskottet säger, tidningar, tidskrifter
och politiska talare söka förklara
och upplysa, men det blir ofta ensidigt
och sker inte heller med den auktoritet,
som en upplysningsverksamhet
sådan jag syftar till skulle komma att
få. Den når inte heller alla, som skulle
behöva få del av den. Jag är därför,
herr talman, alldeles övertygad om, att
en statlig upplysningsverksamhet sådan
jag föreslagit i motionen både nu och
för framtiden har en stor och viktig
uppgift att fylla, och jag yrkar därför
bifall till motionen.

Herr LUNDSTEDT: Herr talman! Jag
har icke för avsikt att här göra något
yrkande. Jag önskar uttala min sympati
för den anda, som talar ur den
föreliggande motionen, liksom för den
anda, som talar ur motionärens nyss
hållna anförande.

På en punkt vill jag dock taga avstånd
från motionären. Jag har aldrig
förstått den vare sig hos honom eller
hos andra uppståndna chock, som inställde
sig på grund av den demokratiska
katastrofen i Tjeckoslovakien. Alla
något så när initierade borde dock sedan
åtskilliga år ha förstått, att den
katastrofen var i annalkande.

Jag vill emellertid tillägga, att det
synes mig fullkomligt orimligt, att diktatursträvande
krafter skola kunna i
hägnet av demokratiska rättsprinciper
få utöva sitt mullvadsarbete på undergrävandet
av vår konstitution och på
den svenska demokratiens undergång.

Jag ber, herr talman, att med några
ord få närmare motivera mitt nu fällda
omdöme. —• Genom yttrande- och
tryckfriheten råder hos oss vad man
skulle kunna kalla propagandafrihet.
Denna är ett rättsinstitut, liksom man
så även kan beteckna förenings- och
församlingsfriheten. Det är dessa rätts -

institut, som komma till användning,
när partier och enskilda, utan hinder
av ingrepp av det ena eller andra slaget,
utveckla politisk verksamhet. Dessa
friheter såsom rättsinstitut komma till
stånd därigenom att vissa för västerländsk
kultur och för demokrati typiska
regler eller, om man så vill, typiska
rättsprinciper uppehållas. Den
föreställningen synes mig vara fullkomligt
oförnuftig, att dessa rättsinstitut,
liksom för övrigt vilket rättsinstitut
som helst, skulle kunna få åberopas för
och utnyttjas till förgörandet av den
samhällsordning, i vilken rättsinstituten
i fråga ingå såsom led och utan
vilken de icke skulle kunna ha någon
som helst existens.

Nyss antydda rättsprinciper sammanhänga
med den allmänna uppfattningen
i vårt land om värdet för oss av demokratien
framför alla andra samhällsformer,
d. v. s. om värdet för oss av vår
frihet att få handla och vandla efter
vårt behag, efter våra önskningar, såvitt
som denna frihet kan etableras
utan fara för samhällsekonomien och
utan fara för just den ifrågavarande friheten
själv. Såväl propagandafrihetens
som förenings- och församlingsfrihetens
rättsinstitut ha med andra ord sin
raison d’étre däri, att de konsolidera
och stärka vår demokratiska samhällsbyggnad.

År nu detta riktigt, och jag trotsar
någon att på den punkten kunna gendriva
mina påståenden, då är det också
riktigt, att rättsinstituten i fråga icke
kunna ha sitt ändamål i sig själva, icke
kunna vara till för sin egen skull utan
blott äro medel för upprätthållandet
och utvecklingen av en demokratisk
samhällsordning. Men därmed måste det
också stå fast, att det är ett misstag, ett
groteskt misstag, att låta dessa rättsinstitut
få vara användbara till förberedelse
för en demokratien tillintetgörande
diktatur. Sådant utnyttjande av
rättsinstituten i fråga måste följaktligen
ligga fullständigt utanför lagens

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

både grund och syftemål. Detta påstående
är lika obestridligt som påståendet,
att samhället med sina lagar
icke kan anses fullfölja syftet att förgöra
sig självt.

Herr talman! Vad jag nu sagt är icke
något nytt i denna kammare. Jag har
nästan ord för ord hämtat det ur min
motion nr 281 vid 1940 års riksdag.
Såväl i denna motion som framför allt
i en till motionen fogad bilaga har jag
ytterligare utvecklat hithörande synpunkter.

Jag har nu velat göra dessa uttalanden
för att därmed ge en bakgrund för
min erinran till den ärade kammaren,
att tiden nu torde vara inne, då vi
icke längre kunna dröja med att i
strafflagens 8:e kapitel införa ett straffbud
mot antidemokratisk propagandaverksamhet,
såvitt som denna propagandaverksamhet
hunnit fram till ett
visst objektivt fixerbart stadium. Detta
straffbud måste vara så avfattat, att
det kan göras användbart i tillräckligt
god tid, d. v. s. innan något kuppförsök
mot vår konstitution ännu hunnit
igångsättas. Menar man, att en sådan
lagstiftning vore antidemokratisk, då
borde man förstå av vad jag nyss sagt,
att en sådan mening icke kan vara motiverad
och att den beror på att man
icke tillräckligt grundligt satt sig in i
den hithörande problemställningen.
Demokratien måste kunna hålla sig
med andra medel till sitt försvar än
upplysningsverksamhet. Demokratien är
icke eller behöver åtminstone icke vara
så hjälplös och valhänt som mången
föreställer sig. Upplysningsverksamhet
biter icke på allt ont. Den biter icke på
en propaganda, som gått i utländsk
tjänst, som systematiskt och konsekvent
bygger på lögnen och som bedrives med
en hänsynslöshet och en fräckhet av
maximalt format. Att i åsiktsfrihetens
namn hysa respekt för den propaganda,
som siktar på att döda demokratien i
vårt land, kan icke bero på annat än
principrytteri.

Jag förstår mycket väl, herr talman,
att det visst icke är en enkel sak utan
tvärtom en mycket svår sak att finna
den lämpliga formuleringen för ett sådant
straffbud, som jag nu ifrågasatt.
Men jag vet också, att svårigheterna
icke kunna vara oöverkomliga. Därför
tillåter jag mig att vädja till första lagutskottet
och till dess lika energiske
som skicklige ordförande att taga de
synpunkter, som jag nu tillåtit mig
framföra, under övervägande, när utskottet
går att behandla den strafflagsproposition,
som nu ligger på riksdagens
bord. Denna proposition avser
också strafflagskapitlet om landsförräderi.
Jag tror icke, att det i vår tid
finns något landsförräderibrott, som i
farlighet kan mäta sig med den verksamhet,
vilken såväl den ärade motionären
som jag själv här riktat oss emot.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det ämne, som vi nu här diskutera,
är av synnerligen allvarlig innebörd.
Därom torde väl flertalet i denna
kammare vara ense. Den metod, som
motionären föreslagit, har statsutskottet
för sin del emellertid icke ansett
vara det bästa sättet att bekämpa den
rörelse, som motionären själv betraktar
och benämner som en sjukdom.

Motionären bör besinna, att de medel
och den metod, som han rekommenderar,
gå ut på att man bör använda sig
av en statsdirigerad upplysningsverksamhet,
alltså i stort sett samma system
som motionären själv vill bekämpa.
Denna synpunkt har varit för statsutskottet
avgörande. Utskottet har icke
velat vara med om att man i ett fritt
samhälle lämnar Kungl. Maj :t fullmakt
att använda vare sig större eller mindre
belopp för propagandaverksamhet. Enligt
utskottets uppfattning bör man bedriva
upplysningsverksamhet bland folket
fullständigt fritt och utan några
pekpinnar vare sig från det ena eller
andra hållet. Jag kan inte komma ifrån

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

att man här nog har i hög grad överskattat
betydelsen av den metod, som
i motionen i varje fall har förordats —
jag kanske bör göra ett undantag för
den senaste talaren, herr Lundstedt, tv
han satte ju inte värdet av upplysningsverksamheten
så särskilt högt. Den saken
skall inte jag för min del ingå på,
men jag tror att svenska folket är tillräckligt
upplyst och kunnigt för att tilllåta
vem som helst att ute bland folket
framföra de tankar, som han anser
vara de riktiga. Sedan står det naturligtvis
Öppet både för motionären och
för herr Lundstedt att efter bästa förmåga
övertyga alla om den fara som de
anse ligga i kommunisternas verksamhet.

Motionären talar här om att vetenskapsmän
och diplomater skulle kunna
tagas i anspråk för den upplysningsverksamhet
som han vill åstadkomma.
Jag vill inte alls underskatta dessa samhällsgruppers
kapacitet, men jag tror att
det är lättare att få menige man att
förstå vad saken gäller, om den behandlas
av talare från de egna leden. Från
en mer än trettioårig politisk verksamhet
har jag den erfarenheten, att det
inte är säkert, att det är de mera framstående
talarna, som lägga upp problemen
efter stora linjer, som vinna de
största framgångarna. Nej, man skall
tala med folket på dess eget språk, om
man skall få den stora massan att
förstå vad man har att säga.

Vad sedan beträffar samhällets förmåga
att skydda sig mot kupper, är det
ju andra medel, som därvidlag få komma
till användning, och det är Kungl.
Maj:ts skyldighet att upprätthålla den
beredskap, som sålunda är erforderlig.
Om jag inte har läst fel, har också
regeringen enligt vad som meddelats
i pressen redan vidtagit vissa åtgärder
i det hänseendet. Vi äro alltså inte
vare sig hjälplösa eller valhänta, och
jag tror inte att man bör hänge sig åt
någon hysteri, utan att man i stället
skall hålla huvudet kallt och lita på

det svenska folkets omdöme och dess
vilja alt bevara demokratien.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SEVERIN i Stockholm: Herr talman!
I likhet med utskottets talesman
herr Svensson i Grönvik anser jag det
också i hög grad olämpligt att bevilja
staten särskilda medel för bedrivande
av politisk propaganda. För den politiska
propagandan skola i en demokrati
regelmässigt de enskilda medborgarna
och deras sammanslutningar svara. Partierna
få var för sig framlägga sina program
och söka hos medborgarna i övrigt
förvärva de sympatier, som skola
göra det möjligt för dem alt förverkliga
dessa program. Om staten skulle
börja bekämpa ett parti, så vore kanske
inte steget så långt till att staten började
kämpa för ett parti och därmed
äro vi inne på systemet med ett statsparti,
ty staten kunde naturligtvis inte
kämpa för något annat parti än det
som staten gillade och staten är ju i
varje ögonblick den som sitter som innehavare
av makten — man kan inte
lagstifta om vilket parti som staten
skulle kämpa för. Det vore någonting,
som strider mot demokratiens egna
principer.

Kommunismen i vårt land har städse
spelat en relativt blygsam roll.
Det är först vid de två senaste valen
som det kommunistiska partiet har
ryckt upp till mer aktningsvärda röstsiffror.
Sannolikt beror denna framgång
på omständigheter, som inte uppträda
på nytt. Den sammanhänger med
världskriget och det sätt varpå detta
slutade, och vi få väl åtminstone hoppas
att det inte inom den närmaste tiden
utbryter ett nytt världskrig, i vilket
kampen kommer att stå mellan samma
motståndare som i det senast förflutna
kriget.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

Att kommunismen har spelat en relativt
blygsam roll i vårt samhälle förklaras
av den kamp mot kommunismen,
som förts av enskilda sammanslutningar,
framför allt av socialdemokratien.
Socialdemokratiska partiet har
ända sedan det kommunistiska partiet
bildades — vare sig man nu anser att
detta skedde 1917, då vänstersocialistiska
partiet bildades, eller 1921 då de
berömda 21 teserna antogos — fört en
målmedveten och energisk propaganda-
och upplysningskampanj mot kommunismen,
och det är uppenbarligen
denna verksamhet som har spelat den
absolut avgörande rollen, när det gällt
att hålla kommunismen tillbaka på
det sätt som ändå skett här i vårt
land. Jag vill visst inte göra gällande
att socialdemokratien varit ensam om
att bekämpa kommunismen, men jag
vågar utan skryt säga, att det är den
socialdemokratiska propagandan som
haft den största betydelsen. Inom de
samhällsklasser, till vilka kommunismen
har riktat sig, har nämligen den
socialdemokratiska propagandan haft
ett mycket stort inflytande, medan däremot
den borgerliga propagandan där
haft relativt liten betydelse. Och denna
propaganda kommer socialdemokratien
—- trots att herr Andersson i Dunker
tydligen ansåg, att regeringen inte hade
givit tillräckligt klara deklarationer och
att det socialdemokratiska partiet inte
heller hade visat det intresse för saken
som önskvärt vore —- att även i fortsättningen
bedriva med samma energi,
och jag vågar tro, att den upplysningsverksamhet,
som sålunda utövas av enskilda
eller deras sammanslutningar,
skall vara fullt tillräcklig för att övertyga
den överväldigande majoriteten av det
svenska folket om att det kommunistiska
samhällssystemet, vare sig det kallas
proletariatets diktatur eller folkdemokrati,
inte lämpar sig för våra förhållanden.

En fullkomligt annan sak är frågan om
den beredskap som staten måste upprätt -

hålla mot kupper. En sådan beredskap
åstadkommer man inte genom någon
av staten bedriven propaganda. För
den uppgiften har staten andra medel
till sitt förfogande, och det råder naturligtvis
inte någon som helst tvekan
om att i den mån det kommunistiska
partiet eller något annat parti utövar
en illegal verksamhet, som strider mot
svenska lagar och förordningar, kommer
staten med alla sina maktmedel att
ingripa däremot. Man vågar nog också
anta, att det inte, åtminstone inte i nuvarande
läge, skall behövas något särskilt
påpekande för att staten och ordningsmakten
skola vara vaksamma och
beredda att förhindra olagligheter och
försök till statskupper. Propagandan
kunna, som sagt, partierna sköta tillräckligt
verkningsfullt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det har redan av debatten här framgått,
att huvudfrågan inte är, om man skall
anvisa 100 000 kronor för att bekämpa
kommunismen. Inom statsutskottet tycks
man ju vara tämligen överens om att
ett dylikt anslag endast skulle utgöra
en gest, som inte bara vore komprometterande,
utan också i allra högsta grad
meningslös. Av de anföranden, som här
hållits, har emellertid bättre framgått
vad syftet är. Detta var bl. a. fallet
med herr Anderssons i Dunker anförande,
trots en del enfald i detsamma, såsom
när han utnämnde en medlem av
denna kammare till officer i Röda armén,
något som visar att hur enfaldiga
lögner som än produceras av den svenska
pressen, finns det en och annan
riksdagsman, som tycks tro på dem och
som t. o. m. framför dem här i riksdagen.
Vidare var detsamma fallet med
herr Lundstedts anförande. Dessa anföranden
tillsammans bilda en ram för
vad man vill inrymma i förslaget om
ett sådant här anslag på 100 000 kro -

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

nor. Jag skall, herr talman, tillåta mig
att göra några kommentarer till detta.

Om någon hade sagt mig i maj 1945,
när Röda armén stormade Berlin, att
1948 skulle den antisovjetska propagandan
blomma lika kraftigt som den blommade
under decennierna mellan den
ryska revolutionen och det andra
världskriget och att den t. o. in. skulle
få talesmän här i riksdagen, så skulle
jag inte gärna ha hållit detta för möjligt.
Nu kan jag ju emellertid inte tvivla
därpå, och när jag säger några ord just
om den sidan av saken, är det därför
att så som jag ser problemet spelar den
nuvarande ryssfientliga propagandan
precis samma roll som den nazistiska
propagandan mot Sovjetunionen spelade
före det andra världskriget, nämligen
som camouflage för förberedelserna
till ett nytt krig. Jag skall inte ingå
på alla de mer eller mindre sinnesförvirrade
påståenden, som göras om Ryssland,
utan jag vill bara ställa den frågan:
Borde man inte ha lärt något av
erfarenheterna? Det var ju precis samma
propaganda som fördes under de
tjugofem åren närmast efter första
världskriget, och när den tyska armén
vid midsommarhelgen 1941 marscherade
in över ryska gränsen fanns det
ju här i landet knappast någon omdömesgill
tidningsman — om jag bortser
från kommunisterna — som inte var
säker på att om ett par tre veckor
skulle Hitler hålla parad på Röda torget
i Moskva med sin armé. Jag erinrar
mig också från dessa år många
av denna kammares ledamöter, som
kommo till mig och frågade mig, om
jag trodde att Röda armén hade någon
chans, och som voro allvarligt bekymrade
för en tysk seger, därför att de
visste att det då skulle vara slut även
med den svenska självständigheten.

Nu är man emellertid, inte fullt tre
år efter det andra världskriget med allt
det blod som där flöt, i färd med att
återuppliva samma propaganda, som
förberedde det andra världskriget. Man

gör vad man kan för att amma upp en
sådan psykos hos vårt folk, att det blir
så mottagligt som möjligt för talet om
att vi böra skaffa oss en återförsäkring
västerut.

Vi kommunister ha aldrig, vare sig i
riksdagen eller i vår press, rekommenderat
Sverige att taga ställning i den
ideologiska kampen och skaffa sig återförsäkringar
på den ena eller andra
sidan, utan vi ha i det avseendet — det
vill jag understryka — företrätt ungefär
samma uppfattning som senast i går
utvecklades av utrikesministern. Vi
mena att det vore en katastrof för vårt
land, om man genom sådana engagemang
skulle riskera att göra landet till
en valplats för två jättearméers styrkor,
i händelse en sammandrabbning skulle
komma till stånd. Vi kunna inte heller
förstå annat än att vi befinna oss i samklang
med det stora flertalet människor
här i landet, när vi hävda kravet på
att man skall upprätthålla en god grannsämja.
Jag tror att Sverige och dess
folk skulle ha åtskilligt mer att vinna
på detta än på en uppslutning kring
någon av de stormakter, som förutsättas
bli antagonister.

Så som jag ser saken, är alltså det
allvarliga med att man nu återupplivar
precis samma taktik med lögner och
vanställanden av vad som sker i Sovjetunionen,
att detta ingår som ett ideologiskt
led i förberedelserna till ett nytt
krig, i vilket avsikten är att engagera
även vårt folk. Jag tycker att man i alla
fall borde ha lärt något av vad som
skett. Om man hade så fel fram till
1941, om allt vad som då utbasunades
såsom sanning visade sig vara ganska
falskt, är det då inte antagligt att man
har fel också denna gång?

Som exempel på den propaganda,
som nu bedrives i den internationella
politiken, vill jag bara ta ett par påskbudskap
från andra sidan Atlanten.
Den första atombomben över Hiroshima
lär enligt den amerikanska propagandan
ha resulterat i att av 250 000

4 Andra kammarens protokoll 1948. Nr It.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

invånare dödades 130 000 och skadades
114 000, medan 6 000 voro oskadade.
Även om man naturligtvis får »ta i
dessa uppgifter med tång», kommer
man inte ifrån att det är ett oerhört
språng som sålunda tagits i utvecklingen
på krigsteknikens område.
I ett påskbudskap från Amerika meddelas
nu, att man konstruerat atombomber
med ofantligt mycket större
verkningskraft än dem som fälldes
över Hiroshima och Nagasaki. Man
har konstruerat radioaktiva moln, som
döda allt som kommer i beröring med
dem, och man har framställt bakterier,
vilkas egenskaper äro sådana, att offret
först inte märker något men om några
dagar insjuknar i en sjukdom, från vilken
ingen kan tillfriskna. Lägger jag
därtill att regeringen i Förenta staterna,
som nu har — märk det — en militärbudget
som är tio gånger större än 1938,
framlagt förslag om ytterligare 3 miljarder
dollars till förstärkning av det s. k.
försvaret, så måste det väl vara uppenbart,
varifrån krigspropagandan kommer
och att den sovjetfientlighet, som
nu gör sig bred även i Sveriges riksdag,
inte kan ha någon annan vettig mening
än att tjäna som stöd åt de krafter, som
inte bara med propaganda utan också
i materiellt avseende förbereda ett nytt
krig.

Herr Andersson i Dunker motiverar
sitt förslag om ett anslag på 100 000
kronor med att det gäller att slå vakt
om den västerländska civilisationen,
om demokratien och friheten, om allt
vad vi hålla dyrt och heligt. När man
liör all den reaktionära förkunnelse,
som nu draperas i demokratiska talesätt,
kan man inte låta bli att tänka på
ett uttalande av Friedrich Engels, där
han erinrar om hurusom även sådana
för folken heliga begrepp som demokrati
en dag kunna bli skalkeskjul för
allsköns reaktion. Det hjälper inte att
kalla sig demokrat hundra gånger om,
ty det ändrar inte huvudintrycket av
den motivering som här lämnas för

anslaget på 100 000 kronor, nämligen
att demokratien skall inskränkas eller
helst avskaffas, åtminstone för kommunisternas
del.

Herr Lundstedt spar sig ju ingenting
i det fallet och hans vitalitet därvidlag
är inte — det har han fullständigt rätt
i — någon nyhet för oss, som tillhört
riksdagen ett antal år. Herr Lundstedt
var precis lika vital och aktiv och ställde
ungefär samma krav under de år,
då den tyska armén vann sina största
segrar. När det bolmade för fullt ur
likfabrikernas skorstenar, höll herr
Lundstedt här i riksdagen stora tal, i
vilka han varnade för kommunismen,
för dess antidemokratiska och mot civilisationen
fientliga innehåll. Herr
Lundstedt kan därför inte nu säga någonting
som förvånar mig, liksom det
inte heller förvånade mig, när han häromdagen
i en intervju förklarade, att
under alla de år, som han representerat
socialdemokratien, har han varit
motståndare till socialismen.

I den propaganda, som sålunda bedrives,
kommer man också med det
tjeckoslovakiska exemplet. Men även
om man tusen gånger upprepar, att det
var en kupp som skedde i Tjeckoslovakiet
— detta i enlighet med den hitlerska
lärosatsen om att ifall en lögn
upprepas tillräckligt många gånger,
blir den trodd — så lär man ändå inte
komma ifrån vissa elementära fakta.
Vilka var det som togo initiativ till att
spränga den tjeckoslovakiska regeringen?
Var det kommunisterna? Nej, det
var det visst inte! Man kommer vidare
inte ifrån att dessa krafter, som ville
spränga regeringen för att åstadkomma
en ny regering utan kommunister,
såsom skett i Frankrike, också försökte
uppbåda massorna utanför parlamentet
för att öva påtryckning på presidenten
och parlamentet. Man kommer
inte heller ifrån det faktum, att när
den nya regeringen, som bestod av representanter
för precis samma partier
som den tidigare regeringen, tillsattes,

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

röstade 230 av det tjeckoslovakiska parlamentets
300 ledamöter för förtroende
åt regeringen. — Ja, herrarna kunna
naturligtvis skratta åt ett sådant faktum,
men det förutsätter att man utgår
ifrån att denna majoritet bestod av kujoner
och att det alltså bara var minoriteten
i det tjeckoslovakiska parlamentet,
som handlade i enlighet med sin
övertygelse, medan den stora majoriteten,
bestående av representanter för
de partier, som bilda den nuvarande
regeringen, skulle ha handlat mot sin
övertygelse.

Herr Andersson i Dunker sade, att
vad som nu skett i Tjeckoslovakien,
riktar sig mot bönderna. Så kan man
kanske framställa saken i propagandan,
men man lär inte kunna förneka,
att ett av de viktigaste lagförslag, som
den nya regeringen framlagt för parlamentet,
går ut på att alla jordbruk på
50 hektar och därutöver skola delas
och jorden överlämnas till bönderna.
Man kommer inte heller ifrån att
700 000 tjeckoslovakiska bönder — det
har meddelats även av T. T. här i Sverige
— uttryckt sin solidaritet med regeringen.
Man kommer inte ifrån att
2V2 miljon tjeckoslovakiska arbetare ha
proteststrejkat, inte såsom en protest
mot Tjeckoslovakiens nya regering,
utan mot de regeringsmedlemmar som
ville försöka genomföra en kupp. Man
kommer inte ifrån sådana fakta bara
genom att ropa, att kommunisterna i
Tjeckoslovakien ha genomfört en kupp.

Herr Andersson i Dunker ville också
göra gällande att vi hade skiljaktiga
meningar om vad som menas med demokrati.
Det har han verkligen rätt i!
Ja, det framträdde i varje fall nyss när
lierr Andersson i Dunker röstade för
ett förslag, enligt vilket en röst på
landsbygden skall vara mer värd än en
röst i städerna. Det framträder också
i sådana förhållanden, som att man aldrig
har någonting att säga om en demokrati,
där 13 miljoner negrer iiro
rättslösa, diir man aldrig fått upp mer

än 30 procent av väljarna till valurnorna,
där den allmänna opinionsbildningens
medel ligga i händerna på ett fåtal
finansfurstar, där arbetarrörelsen, trots
att Amerika är ett så utpräglat arbetarland,
ännu inte kunnat skapa en stark
politisk rörelse. Visst ha vi olika uppfattningar
om demokrati. Det komma
vi inte ifrån.

Det fälldes under herr Anderssons i
Dunker anförande ett uttalande, som
sakligt innebar, att den omständigheten,
att herr Hagberg av regeringen insattes
i försvarskommittén, i verkligheten
betydde detsamma för det ryska
underrättelseväsendet som om en medlem
av ryska legationen satts dit. Herr
Andersson i Dunker kunde då profitera
på den då tjänstgörande talmannen
— jag är fullständigt övertygad om att
om den nu sittande talmannen vid det
tillfället tjänstgjort skulle en sådan oerhörd
förolämpning ha beivrats. Men
jag vill uppmana herr Andersson i
Dunker, när han nu genom talmannens
tysta gillande står juridiskt oantastlig
för sitt uttalande i riksdagen, att vara
god och upprepa detsamma även utanför
riksdagen. Då skola vi se till att
frågan blir föremål för prövning. Detta
uttalande riktade sig nämligen inte
bara mot mig utan också mot regeringen,
som tillsätter sådana representanter,
och en sådan propaganda — och
det är detta jag framför allt fäster vikt
vid — kan ju till sina konsekvenser
inte innebära något annat än ett fascistiskt
angrepp mot den nu gällande ordningen
i Sverige.

Herr talman! Det var dessa kommentarer
jag tänkte göra till denna sak.
Jag kunde aldrig föreställa mig, att det
skulle bli en allvarlig behandling av
detta löjeviickande förslag om ett anslag
på 100 000 kronor för att användas
till att förstärka en propaganda, som
ju bedrives här i landet med alla möjliga
maktmedel, och där 100 000 kronor
väl äro en droppe i havet jämfört med
vad pressen, telegrambyrån, radio -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

tjänst o. s. v. nu spendera på sin antikommunistiska
propaganda. .Tåg har
naturligtvis inte något annat yrkande
än statsutskottets i denna fråga.

Jag vill emellertid beträffande själva
frågan om en kuppberedskap säga, att
vi äro anhängare av varje förnuftig åtgärd
som syftar till att säkerställa landet
mot kupper. Emedan vi själva känna
oss som medlemmar av en klass,
som redan representerar majoriteten
av det svenska folket, tro vi inte på
möjligheten att genom förtvivlade och
desperata minoritetskupper genomföra
det socialistiska ideal, som vi kämpa
för. Vi tro, att det skall ske i kraft av
folkflertalets medvetna vilja såsom en
akt av dess eget handlande. Vi tro, att
det är möjligt att genomföra dessa förändringar
på parlamentarisk väg, och
vi ha klart utsagt detta, och vi ha icke,
trots de förändringar som inträffat i
den internationella politiken, funnit,
att vi haft någon anledning att revidera
denna uppfattning.

Herr Andersson i Dunker hotade här
med att om inte statsmakterna skulle
kunna övertyga om att tillräckliga åtgärder
vidtoges mot s. k. kuppberedskap,
så skulle man tillgripa andra medel.
Det kunde väl inte vara något annat
än utomparlamentariska medel. År
det en svensk lapporörelse som leker
bondeförbundets talesman herr Andersson
i Dunker i tankarna? Det är en
fråga som man inte kan låta bli att
ställa sig. Kanhända är också för honom
hela detta tal om försvar av demokratien
inte något annat än camouflage
för en strävan att sätta demokratien
ur funktion.

Ja, herr talman, som jag redan sagt
finns det ju ingen anledning att göra
ett annat yrkande än statsutskottets.
Men jag har ansett det vara nödvändigt
att göra dessa kommentarer till
den säregna men för det nuvarande
stämningsläget åtminstone på vissa håll
ganska karakteristiska framstöt som
motionen utgör.

Herr EDBERG: Då jag för 18 år sedan
motionerat om åtgärder mot kommunisterna,
må det tillåtas mig att här i
dag säga några ord. När motionen behandlades
i kammaren, skrattade man
från socialdemokratiskt håll och förkunnade,
att den saken skulle man
sköta själv. Det behövde inte borgarna
lägga sig i. I dag ha vi kommit så
långt, att socialdemokraterna äro tacksamma
för att de få de borgerligas
hjälp att bekämpa kommunisterna. Som
jordbrukare vet jag, att ogräset växer
både under jorden och över jorden,
och det fordras naturligtvis, att man
bekämpar ogräset i tid, om man skall
kunna få någonting ur åkern. Det var
min övertygelse för cirka 18 år sedan
att det då hade varit tillfälle att göra
något mot kommunismen.

Jag vet mycket väl, att det i detta
land finns en hel del som kalla sig
kommunister men inte äro det, de tro,
att de äro kommunister och läsa inte
någon annan tidning än Ny Dag och
säga, att de inte behöva läsa någon annan
tidning, men av den tidningen få
de naturligtvis inte något begrepp om
vad kommunismen är. Jag skall ärligt
bekänna, att jag läser Ny Dag lika väl
som upp till Svenska Dagbladet, och
just därför kan jag göra mig en föreställning
om vad det ena och det andra
partiet vill. Jag är övertygad om att
om det skulle bli fråga om ett kuppförsök
i detta land, skulle många kommunister
helt säkert ta avstånd från ett
sådant försök. Här har man försökt
förklara, att kommunisterna inte begagna
sig av kuppförsök. Men herr
Hagberg skall väl åtminstone inte försöka
inbilla denna kammare något sådant.
Det är naturligtvis ett kuppförsök
att försöka inbilla kammaren det.

Herr Hagberg har också meddelat,
att Amerika anslår så och så många
miljoner för att bekämpa kommunisterna.
Det är ju helt naturligt. Det är
helt enkelt självförsvar. Det kan ju var
och en förstå. Jag skulle tro, att när

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

kommunisterna gett sig in på en internationell
kommunism, ha de gett sig in
på vidlyftigheter, som de kanske själva
kunna komma att ångra. Om nämligen
tåget skulle komma i rullning,
tror jag knappast herrar kommunister
skulle kunna hinna hoppa av, innan
det kommit till avgrunden. Jag hoppas
emellertid och tror, att ni inte skola
behöva komma dit.

Jag skulle vilja framställa en fråga:
hur skulle herr Hagberg och de ledande
kommunisterna •—- jag säger inte
kommunisterna ute i landet — ställa
sig, om utländska härar skulle infalla
i vårt land och vi skola försvara oss?
Skulle herrarna ställa sig på fosterlandets
sida eller på den andra sidan, så
som kommunisterna gjort i andra länder
där kupper skett? Jag skulle gärna
vilja ha den frågan besvarad.

På vad sätt kommunisterna skola bekämpas,
kan jag inte yttra mig om.
Men jag skulle som sagt tro, att det är
många ute i landet som inse vad kommunismen
är. Jag stod en gång för
mer än 18 år sedan och åhörde en
kommunist, som stod i en talarstol på
Norra Bantorget och förkunnade den
glädjande nyheten, att en av kungahusets
anförvanter avgått med döden.
Man får ju ha vilken uppfattning man
vill om kommunismen, men när en
kommunist säger, att det är en glädjande
nyhet, att en människa dör, så
tycker jag verkligen, att det går för
långt. Jag vill ännu en gång som min
uppfattning uttala, att jag hoppas och
tror, att folket ute i landet skall kunna
skilja på den internationella kommunismen
och den svenska kommunismen.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag har den uppfattningen, att
både herr Anderssons i Dunkcr motion
och det anförande han hållit här i dag
utgör en appell, avsedd att rikta uppmärksainhcten
på den fara, som kan
hota vårt folkliga självstyre från ett

antidemokratiskt parti. Jag tror, att vi
böra hålla honom räkning för detta,
även om många, och jag hör till dem,
inte gärna anse oss kunna rösta för
hans yrkande. Jag tror nämligen inte,
att anvisande av 100 000 kronor till en
statlig upplysningsverksamhet på detta
område är en åtgärd, som kan leda till
det resultat man vill åstadkomma. Jag
känner emellertid behov av att ha sagt
detta, när jag går att lägga ned min
röst. Herr Severin deklarerade på socialdemokratiska
partiets vägnar — såvitt
jag förstod, talade han inte enbart
för egen del, utan han känner väl stämningarna
inom den meningsriktning
han tillhör — att man på det hållet allvarligt
och energiskt bekämpar kommunisterna.
Jag måste säga, att det var
en deklaration, som vi gärna ta fasta på,
och vi skola hålla honom och hans parti
räkning för om de lägga ned en verklig
energi i den kampen.

Herr Hagberg i Luleå talade om krigspropaganda
och vilja till krig. Behöver
man säga i den svenska riksdagen, att
vårt folk inte vill krig? Det trodde jag
var en självklar sak. Sveriges folk sätter
freden mycket högt. Men det sätter
friheten ännu högre och Sveriges folk
vet, att om det blir överrumplat, om det
här i landet blir en kommunistisk regim,
så finns det ingen återvändo. Då
är det slut med fria val, och då kommer
även här att ske detsamma som i
det land herr Hagberg själv nämnde,
nämligen att alla parlamentsledamöter
rösta alldeles lika. Det är för att vi inte
skola komma i ett sådant läge, som vi
i god tid böra tänka på vad som i ett
visst läge kan ske, och jag har den uppfattningen
att det är detta som herr
Andersson i Dunker velat säga oss.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag hade
egentligen inte tänkt deltaga i denna
debatt, men så råkade jag höra ett uttryck
av herr Hagberg i Luleå, som är
väl värt att stanna vid och något belysa.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

Vad herr Hagberg sade om den kampanj
som förts mot Sovjetunionen är en
sak som enligt min mening inte har
med denna debatt att göra, utan diskussionen
här skall ju röra sig om den
svenska kommunismen och dess betydelse
och innebörd för framtiden.

Sedan övergick herr Hagberg till att
tala om förhållandena i Tjeckoslovakien
och sade, att man kommer inte ifrån
vissa elementära fakta. Nej, herr Hagberg,
det är just vad man inte gör, och
för att friska upp minnet angående dessa
elementära fakta skall jag till kammarens
protokoll be att få angiva den
verkliga politiska ställningen i det tjeckoslovakiska
parlamentet, innan denna
typiskt renodlade minoritetsdiktatur genomfördes
med polisens hjälp. Vid valen
den 2G maj 1936 avgåvos följande
antal röster: i Bölnnen-Mähren, den ena
halvan av republiken, för katolska folkpartiet
1 111 000 röster, för de nationella
socialisterna, d. v. s. Benesjs eget parti,

1 299 000 röster, för socialdemokraterna
856 000 röster och för kommunisterna

2 206 000 röster, samt i Slovakien för
katolska frihetspartiet 67 000 röster, för
demokraterna 988 000 röster, för arbetarpartiet
50 000 röster och för kommunisterna
490 000 röster. Om man
sammanslår dessa röstsiffror, visar det
sig mycket riktigt, att kommunisterna
äro det största partiet. De ha nämligen
tillsammans 2 696 000 röster. Mot dessa
stå de icke-kommunistiska partierna,
som erhöllo sammanlagt 4 371 000 röster.
Trots detta påstå herr Hagberg i
Luleå och herr Gustav Johansson i skön
förening under de dagar, då Ny Dag
försökte sig på advokatyren att försvara
allt detta, att det var det arbetande folkets
majoritet som tog saken i egna händer
och att en s. k. statsvälvning genomfördes
i fullt konstitutionell ordning.
Ånej, herr Hagberg i Luleå, dummare
äro vi icke än att vi kunnat följa vad
som försiggick. Hur var läget? Jo, hälften
av antalet regeringsmedlemmar avgick,
sedan man icke kunnat komma

till tals med den tjeckoslovakiske inrikesministern
i fråga om hans metod
att rekrytera poliskåren med rättrogna
kommunister och samtidigt verkställa
den beväpning av arbetarna vid storindustrierna
i Prag, som herr Hagberg
i Luleå mycket riktigt talade om. Han
erinrade om vilka massor av arbetare i
Prag som demonstrerade för den nya
ordningen och dessa voro, märk väl,
försedda med vapen, utdelade av vem?
Det vet nog herr Hagberg i Luleå. Då
genomfördes denna s. k. statsvälvning.
Man frågar sig varför? Var det en majoritet,
som var förtryckt? Var det miljoner
människor, som icke fingo utöva
rösträtt och därför måste ta saken i
egna händer? Ja, revolutioner som utförts
av förtryckta majoriteter ha vi
sett exempel på i historien. De äro alldeles
berättigade i sådana fall, tycker
jag. En sådan revolution blir då som
en naturrevolution, som man aldrig kan
komma ifrån.

Här ha vi emellertid att göra med en
typisk minoritetsdiktatur med hjälp av
polissablar och batonger och med beväpnad
skyddsmilis, eller vad man nu
vill kalla dessa arbetargarden i storindustrien.
Det var med dessa medhjälpare,
som man genomförde en revolution.
Med arbetarnas hjälp stängde man
de socialdemokratiska och borgerliga
partilokalerna och skickade i väg misshagliga
tidningsmän för de olika pressofficinerna,
framför allt de i Prag.
Nästa dag tillsattes de aktionsutskott,
som hade full frihet icke endast att avskeda
arbetsledare i industrien -— den
var ju i regel redan förstatligad — utan
även att skicka bort läroverkslärare,
professorer, folkskollärare, ordförande
i stads- och kommunalfullmäktige o.s.v.
Man gjorde sig utan dom och rannsakan
av med dem, vilka befunnos obekväma.

Herr Hagberg i Luleå sade, att man
fick en ny regering, varvid de borgerliga
grupperna fingo samma sammansättning
som förut, d. v. s. 11 eller 12

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

representanter. Ja, det där uttalandet
är ju nästan skrattretande. Herr Hagberg
i Luleå är ju icke ointelligent. Han
vet mycket väl vilka nickedockor, som
sattes in i regeringen. De hade bara en
lös partietikett. De kallades socialdemokrater
och voro några stycken av
Fierlingertvp, en typ, som vi be att bli
förskonade från i vårt land, även om
den icke är alldeles utan representation
i vår huvudstad. Det var alltså
rena nickedockor.

Hur tar sig nu det nya parlamentet
ut? Enligt herr Hagberg i Luleå gåvo
200 av dess medlemmar sin anslutning
till vad som skett? Ja, tacka för det,
när man ordnar om det så, att man på
förhand sett till att representanterna
skriftligen förbundit sig att iakttaga lojalitet
mot den nya regeringen. Tänk
om vi skulle införa en sådan ordning
här i riksdagen, att våra riksdagsvaktmästare
skulle vid Norrbro avkräva oss
liknande förklaringar för att vi skulle
få rätt att deltaga i riksdagsarbetet.
Krolloperor och sådana riksdagar, som
man hade under Hitlers diktatur, tyckas
föresväva herr Hagberg som ett ideal
att arbeta för i fortsättningen.

Nej, det går icke, herr Hagberg, att
komma ifrån, att vi här ha att göra
med en klar minoritetsdiktatur, som
med yttre maktmedel genomfört sin
revolution. Att lägga märke till är, ärade
kammarledamöter, att man i de debatter,
som socialdemokraterna i dessa
dagar föra här i landet, ofta får höra
kommunistiska lalare liksom herr Hagberg
i Luleå försvara hela detta eländiga
falsarium, delta missbruk av ordet
demokrati, försvara förhållandena i
Tjeckoslovakien och säga: Akta er ni,
socialdemokrater och borgare, vi skola
arbeta på detta mål och vi skola göra
på samma sätt som man gjort i Tjeckoslovakien,
vi skola sätta till aktionsutskott
och rensa upp i kommunerna precis
som man gjort i Tjeckoslovakien.
Det är emellertid ganska intressant, att
herr Hagberg i Luleå, som är en klok

och intelligent karl, dock säger: Vi tro
inte på desperata minoritetsgruppers
möjligheter att på den vägen genomföra
socialismen. Detta påminner litet om
Togliattis och hans kamraters försiktiga
reträtt i den italienska valrörelsen. När
man märker att vinden blåser emot, använder
man mera lugnande och neddämpande
uttryck, för att man icke i
valrörelsen skall kunna påstå, att kommunisterna
predika införandet av polisstatsförhållanden
i stil med vad som
förekommer i Tjeckoslovakien, Ungern,
Bulgarien, Rumänien etc., något som ju
herr Hagberg i Luleå väl känner till.
Det är i alla fall värdefullt att kunna ta
till protokollet, att han åtminstone själv,
även om han gillar den metodik, som
man har tillämpat i Tjeckoslovakien,
ärligt säger ifrån, att det icke finns
några utsikter att begagna sådana metoder
i vårt land. Kanske herr Hagberg
skulle vilja sträcka sig litet längre
och säga, att det icke bara är utsiktslöst
utan även ohederligt och odemokratiskt,
men det är väl ett erkännande som
dröjer.

Jag skall sluta med att säga, att det
är självklart att vi alla äro ense om att
vi icke skola bekämpa kommunismen
med sådana yttre medel eller genom
lagstiftning, som tvingar den under
jorden. Tvärtom tycker jag det vore
eu heder för svensk demokrati och det
svenska folket, om kommunisterna få
utnyttja de demokratiska fri- och rättigheter,
som vi ha och som de utan tvekan
skulle bestjäla oss på i samma ögonblick
som de få makten. De böra få
föra eu öppen och fri valrörelse med
all den propaganda de kunna komma
med. Vi ha så pass mycket förtroende
för det sunda omdömet hos det svenska
folket, att vi icke frukta utgången av
den striden.

Herr HAGBERG i Luleå: Bara ett par
ord, herr talman, med anledning av det
ordbyte, som förevarit efter mitt förra
anförande.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

Först vill jag säga något till herr Edberg
med anledning av att han erinrade
om ett uttalande, som gjordes häromdagen
av Eisenhower. Vi ha ju på förmiddagen
diskuterat en framstöt för att
han skall få sina memoarer publicerade
i svensk press. Han säger så här enligt
ett TT-referat, att »Europa väster om
Volga är det för Förenta Staternas säkerhet
viktigaste strategiska området i
världen». Det är den gamla Hitlerska
A-linjen från andra världskriget, som
spökar i sådana uttalanden. Detta, tillsammans
med den propaganda och de
förberedelser som hedrivas, visar ganska
klart var man förbereder krig.

När herr Skoglund i Doverstorp säger,
att det svenska folket vill fred, är
detta alldeles riktigt. Svenska folket
vill fred, det vill ej engagera sig i några
äventyr. Herr Skoglunds parti liksom
övriga partier ha instämt i regeringens
deklaration, att vi icke vilja engagera
Sverige i några utrikespolitiska äventyr.
Det hindrar emellertid icke, att
herr Skoglunds press, exempelvis Svenska
Dagbladet, och den övriga borgerliga
stockholmspressen, nästan dagligen
propagera för svenskt engagemang i
sådana äventyr. Jag kan ej låta bli att
ställa sådana framstötar liksom de antikommunistiska
tal, som hållas, i samband
med just sådana förberedelser.

Herr Edberg ställde frågan till mig,
vad kommunisterna skulle göra om Sverige
blev anfallet. Den frågan har jag
svarat på många gånger. Den ställdes
också under kriget, och jag svarade: Vi
komma att försvara Sveriges självständighet
från angrepp, från vilket håll ett
sådant angrepp än skulle riktas. Men
det är säkert icke av nyhetsintresse man
ställer sådana frågor.

Herr Skoglund i Doverstorp hävdade,
att i det tjeckoslovakiska parlamentet
rösta alla lika. Då vill jag — det blir
en polemik mot den sanningskäre herr
Hallén — fråga: Hur kan herr Hallén
få det att gå ihop med det förhållandet
att endast 230 av 300 parlamentsleda -

möter stödja regeringen? Hur kan det
för övrigt stämma med herr Halléns
framställning, att det i Tjeckoslovakien
råder ungefär sådana förhållanden som
om man här i landet skulle låta riksdagsvaktniästarna
avfordra riksdagsmännen
intyg om att de skola stödja
regeringen och icke göra något mot
densamma. Allt detta stämmer inte. Om,
såsom skedde i Tjeckoslovakien, hälften
av antalet regeringsledamöter lämnar
regeringen och kräver en ny regering
utan kommunister, om den borgerliga
presidenten säger att han ej kommer
att utnämna en sådan regering och sedan
utnämner en regering bestående av
representanter för samma partier, som
tidigare voro med i regeringen, hur kan
man karakterisera ett sådant förfarande
som en statskupp eller en statsomvälvning?
Var finnas de rent elementära
förutsättningarna för att använda en sådan
karakteristik om det som skett där?

Herr Hallén sade, att vad hans parti
beträffar var det element sådana som
Fierlinger, som tillsammans med kommunisterna
möjliggjort dessa förändringar.
Det försiggick en dragkamp
inom den tjeckoslovakiska socialdemokratien,
som vid kongressen för ungefär
ett halvår sedan resulterade i att man
avsatte Fierlinger. Man gillade icke
hans samarbete med kommunisterna
och tillsatte därför en ny ordförande i
den tjeckoslovakiska socialdemokratien,
nämligen Lausmann. Han är alltså den
socialdemokratiska högerriktningens representant.
Han är nu vice konseljpresident
i den nuvarande regeringen. Till
Lausmann vände sig, herr Hallén, det
engelska broderpartiet med förebråelser
för kuppen i Tjeckoslovakien. När man
här synes angelägen om att få en massa
citat till protokollet, kan jag knappast
bättre avsluta debatten om den tjeckoslovakiska
s. k. revolutionen än genom
att citera vad just Lausmann svarar det
engelska arbetarpartiet. Han säger:

»När Ni talar om ett anfall utifrån
och förräderi inifrån, så är det riktigt

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr It.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

att dessa faktorer existerade här. Men
de var att finna på rakt motsatt håll
mot vad Ni gör gällande i er förklaring,
och Tjeckoslovakiens folk vägrade att
underkasta sig. Tvärtom har vårt folk
slagit tillbaka och besegrat dessa krafter.

Tjeckoslovakiens socialdemokratiska
parti kan icke godkänna Er hållning till
februarihändelserna och det nuvarande
läget i landet. Vi fann, att det gällde
att undertrycka en reaktionär kupp utifrån
som hotade att stoppa vår utveckling
till socialismen. Reaktionen utnyttjade
alla medel från sabotage inom regeringen
till ministrarnas tillbakaträdande
och slutade med sammansvärjning
mot regeringen och högförräderi.»

Det är ej Fierlinger som säger detta,
det är den man, som representerar högerriktningen
inom den tjeckoslovakiska
socialdemokratien, en man som var ordförande
för partiet för endast ett halvt
år sedan, nämligen medlemmen av den
nuvarande tjeckoslovakiska regeringen,
Lausmann. Om verkligen herr Hallén i
den kyrka han tjänar har litet sinne
för sanningens förpliktelser, då lär han
icke kunna bestrida detta eller vidhålla
den fullständigt falska bild, som han
nyss givit kammaren om vad som skett.

Herr SEVERIN i Stockholm (kort genmäle):
Herr talman! Det finns ett problem,
som herr Hagberg i Luleå borde
förklara i det här sammanhanget, och
det gäller det uttalande av Tjeckoslovakiens
socialdemokratiska partis ordförande
Lausmann, som han här citerade.
Om Lausmann var så enig med kommunistiska
partiet, varför behövde då
inrikesminister Nocek, kommunistiska
polisen och kommunistiska arbetargarden
besätta de socialdemokratiska partibyggnaderna?
Varför behövde man köra
ut ett lämpligt antal av exekutivens ledamöter,
så att majoriteten blev omkastad?
Varför hindrade denna polis
och dessa arbetargarden med vapen i
hand de socialdemokratiska partimedlemmarna,
när de strömmade till, att få

tillträde till sin egen partibyggnad och
varför fick man ett rumpparlament, att,
när Lausmann sålunda var fullkomligt
enig med regeringen, ersätta honom
med Fierlinger, som städse varit samarbetsman?
Dessa händelser måste ju
göra sannolikt, att Lausmanns uttalande
inte har avgivits alldeles frivilligt, om
det nu icke är ett falsarium.

Herr EDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Herr Hagberg i Luleå framställde
en fråga till mig, då han talade
om, att Amerika rustade för krig. Men
den saken hör praktiskt taget icke hit.
Vad jag sade var, att jag trodde mig
veta, att om icke Amerika tydligt och
klart sagt ifrån, hade kommunisterna
alldeles säkert icke stannat på halva
vägen utan hade säkert marscherat över
hela Europa den dag som i dag är.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: I anledning av den sistnämnde
talarens yttrande vill jag bara erinra
om att det träffades en uppgörelse mellan
de segrande makterna långt innan
kriget var slut om var demarkationslinjen
skulle gå, och såvitt jag vet har
denna uppgörelse icke brutits.

Med anledning av vad herr Severin
yttrade vill jag säga, att innebörden av
vad han sade var att Lausmann var en
kujon, men han lär icke komma ifrån
att när Lausmann gav sitt svar till det
engelska arbetarpartiet, så var han vice
konseljpresident i Tjeckoslovakiens regering,
som han fortfarande tillhör. Läget
är alltså det, att för att kunna utåt
giva skäl för påståendet, att i Tjeckoslovakien
skett någonting annat än vad
de tjeckoslovakiska socialdemokraternas
ledning själva säger har skett, måste
man framställa dem som lögnhalsar och
kujoner.

Herr HALLEN (kort genmäle) : Herr
talman! Herr Hagberg i Luleå säger,
att jag skall hålla mig till sanningen,
men jag frågar, vad är det för uppgif -

58 Nr 14. Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

ter som jag lämnat, som icke skulle
vara fullt sanningsenliga? Det kanske
för herr Hagberg var något obehagligt
faktum, som jag nämnde om, men vad
jag sagt är i varje fall fullt sant.

Jag vill till den lilla historieskrivning
jag gjorde lägga, att herr Hagberg
vet mycket väl, att kommunisterna
i det första valet efter kriget
vunno sitt nuvarande antal mandat endast
tack vare att de kunde utnyttja
den goodwill, som den befriande ryska
armén vid krigets slut tillförde kommunisterna.
Efter det första valet ha
emellertid ägt rum kommunalval med
allvarliga motgångar för kommunisterna
och det var allmänt känt att det
val, som skulle ske till hösten —• jag
talar icke om det karikatyrval, som nu
skall ske med enhetslistor och allt annat
■— skulle innebära risker för en
ogynnsam valutgång för kommunisterna.
Något sådant kunde ej gärna tolereras
i en stat med ett så viktigt strategiskt
läge intill Ryssland och ryske
vice utrikeskommissarien Zorin försummade
icke heller att göra en resa
i detta sammanhang till Prag.

Sedan ber jag få säga, att kammaren
bör lägga märke till, att herr Hagberg
i Luleå icke med ett enda ord velat
taga avstånd från de jag kallar det rent
ut tarvliga polismetoder, med vilkas
hjälp man tilltvang sig makten över
administrationen, undervisningsväsendet,
radion, pressen o. s. v. i Tjeckoslovakien.
Inte minst betydde ju detta
ett våldförande på det fria ordet.

Jag vet, att det finns både socialdemokratiska
och borgerliga tidningar i
Tjeckoslovakien. De äro emellertid
klavbundna och få endast publicera
nyheter, småsaker och sådant. Men någon
kritik mot den härskande regimen
kan ju inte göras, ty vad det skulle innebära
vet nog även herr Hagberg i
Luleå. Om herr Hagberg i Luleå icke
vill ta avstånd härifrån, kunna vi ej
vara annat än tacksamma för att få det
materialet till valrörelsen.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Det som var fel
i herr Halléns siffror var, skulle jag
vilja säga, att herr Hallén undertryckte,
att det i Tjeckoslovakiens parlament
finns en minoritet som räknar sig som
opposition och att endast 230 av
tjeckoslovakiska parlamentets 300 ledamöter
stödja regeringen. Detta förhållande
har han i sin framställning fullständigt
undertryckt.

Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Då vill jag ytterligare upplysa
herr Hagberg i Luleå om att de formella
kommunisternas antal i parlamentet
var 114 stycken. Nu säger han till
sin förtjusning att de äro 230. Vad är
det för 116 nya ledamöter, som kommit
till? Jo, det är naturligtvis s. k.
socialdemokrater, nationella demokrater
och vad det nu är för slags folk,
som på ena eller andra sättet ha förvandlats
till nominella partimedlemmar,
verkliga nickedockor, som skriftligen
förbundit sig att lojalt stödja den nya
kommunistiska minoritetsregimen. Det
är sant, att de äro 230 — vem förnekar
det? — men vad är det för personer
och varför ha de plötsligt bytt åsikter?
Det är det som herr Hagberg i Luleå
icke kan förklara.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! I sitt första anförande talade
herr Hagberg i Luleå om helt andra saker
än som stå i min motion, som gäller
åtgärder för förhindrande av kuppförsök
mot den svenska demokratien,
eller som jag berörde i mitt anförande.
Herr Hagberg talade bara om utrikespolitiska
problem, om vilka vi väl alla
såvitt jag förstår i riksdagen äro praktiskt
taget eniga.

Eftersom det nu har uppstått en liten
debatt mellan herrar Hallén och Hagberg
rörande förhållandena i Pragparlamentet,
kan jag tala om att jag har
här i min hand ett tidningsurklipp återgivande
ett telegram från Prag, som

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

lyder: »Tjeckoslovakiens parlament,

som befriats från alla motståndare till
den nya regimen, godkände på torsdagen
enhälligt kommunisternas regeringsprogram.
» Och så tillägges det:
»Med 230 röster mot 0 stödde parlamentsledamöterna
konseljpresident
Gottwalds krav på förstatligande av
alla företag» etc.

Det är ju ganska enkelt att få ett enhetligt
parlament, när man bara rensar
bort dem som ha en annan mening. Av
de 300 ledamöter, som skulle finnas
där, är det tydligen bara 230 kvar, som
ha rösträtt inom parlamentet, och det
är sådana, som skriftligt förbundit sig
att godkänna regimen, såsom herr Hallén
också påpekat.

Herr Hagberg talade om hur väldigt
fint det skulle bli nu för de tjeckoslovakiska
bönderna. Jag har i min hand
även ett klipp ur Ny Dag för den 4
mars i år, där det under den stora rubriken
»Väldiga framgångar för Tjeckoslovakiens
bönder» står följande — jag
måste citera några ord: »Etthundratrettiotusen
lyckliga bönder for tillbaka
till sina byar från Prag efter att ha bevistat
sitt livs största och viktigaste
möte. För dessa bönder var mötet höjdpunkten
på de senaste veckornas utveckling,
vilken betytt omätliga sociala
och politiska framsteg för bönderna i
Tjeckoslovakien. De förde med sig hem
löften av regeringen om fortsatt jordreform,
böndernas viktigaste krav sedan
många år.» Och i fortsättningen heter
det: »Alla gårdar över 50 hektar
skall uppdelas, likaså mindre gårdar
som inte äges av sina brukare. Sjuttiofem
procent av alla lantarbetare, som
nu erhåller jord, kommer att befrias
från alla skatter och pålagor.»

Det är väl, herr talman, delta som
de äro så glada åt. Men den som något
känner till förhållandena anar vad som
ligger bakom detta löfte. Här visste och
vet den nuvarande ledningen i Tjeckoslovakien,
att man måste ge lantarbetarna
en hit jord. men den leva de gan -

ska dåligt på och det behövs åtskilligt
därutöver. Att man lovar dem befrielse
från skatter och pålagor innebär uppenbarligen,
att de komma att få så dåliga
levnadsförhållanden, att de inte ha något
att betala skatter med! Det är innebörden
av det löfte de fått och det är
detta besked, som enligt Ny Dag gjort
dem så överlyckliga när de reste hem.

Herr Hagberg sade i ett av sina anföranden,
att jag hade använt hot. Jag
har inte gjort det, herr talman. Jag gav
uttryck åt den meningen, att jag tror
det är synnerligen önskvärt i det nuvarande
läget, att regeringen snarast
möjligt avger en otvetydig förklaring
om att vi ha en beredskap här i landet,
som är redo och också har resurser att
omedelbart slå ned varje kuppförsök.
Jag sade vidare att om denna förklaring
inte skulle ges, om regeringen inte
anser sig ha nödiga resurser eller är
villig att tillgripa dem, hoppades jag att
alla vi, som vilja bevara demokratien,
skulle söka vidta lämpliga åtgärder för
att stödja de myndigheter, den polis
och militär, som kan behövas för att
slå ner en kupp. Det är vad som ligger
i min här uttalade förklaring. Jag vill
inte vara den som uttalar hot på något
sätt.

Man har smått förlöjligat min begäran
om ett anslag på 100 000 kr., som på
intet sätt skulle räcka till för att åstadkomma
den upplysningsverksamhet
som här behövs. Jag vet väl, att 100 000
kr. inte förslå så förfärligt långt, men
detta belopp tänkte jag mig närmast såsom
arvoden till vetenskapsmän och
andra, som skulle tala i radio, kanske
författa broschyrer etc. Och till detta
ändamål kanske summan kan räcka en
hit. Den stora upplysningsverksamheten
i övrigt — det är också jag på det klara
med — får skötas av andra, av tidningar
och tidskrifter och politiska talare.

Jag har, herr talman, ingen anledning
göra annat än vidhålla det yrkande jag
ställt om bifall till motionen.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 194S fm.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

Herr SKOGLUND i Doverstorp (kort
genmäle): Herr talman! Det är uppenbart
att denna debatt skulle kunna förkortas
avsevärt och ändå vinna i klarhet,
om herr Hagberg i Luleå ville besvara
denna fråga: Gillar han de metoder
som kommunisterna använde,
när de övertogo makten i Tjeckoslovakien?
Om herr Hagberg har orden ja
och nej i sitt ordförråd, räcker det bra
om han till svar använder ettdera av
dem.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag vill besvara frågan på det sättet, att
jag gillar den politik, som genomfördes
i Tjeckoslovakien och som syftade till
att reorganisera regeringen med samtliga
sex partier, som ingingo i den tidigare
regeringen. Jag gillar att den nya
regeringen tillsattes av den nuvarande
tjeckoslovakiske presidenten. Jag gillar
att den i parlamentarisk ordning framlade
sitt program för parlamentet.

För övrigt kan jag inte inse att det
finns några skäl att på grund av vad
som är känt om själva förfaringssättet
vid den första regeringens upplösning
och den andra regeringens tillsättande
använda sådana termer, som att det
skulle vara fråga om en kommunistisk
kupp eller dylikt. Därmed svarar jag
också herr Hallén, som efter att ha
framställt det hela som en minoritetskupp
nödgas komma över på den linjen,
att det verkligen är en majoritet
i det tjeckoslovakiska parlamentet, som
understödjer den nuvarande regeringen
men som — menar han —• skulle göra
det mot sin egen vilja, därför att den
inte vågar göra något annat. År det
så konstigt, så oförklarligt, om medlemmar
av samma partier, som sammansatte
den förutvarande regeringen och
även sammansätta den nuvarande och
som framlagt samma regeringsprogram
som den förutvarande regeringen, också
stödja den nuvarande regeringen?

Sedan vill jag bara notera, att herr
Andersson i Dunker tydligen ansåg det

som komprometterande, att 75 % av de
tjeckoslovakiska bönderna befrias från
skatt. Slutligen vill jag även notera hans
påpekande, att han icke avsåg att hota
när han fällde sitt första yttrande om
åtgärder, som man skulle bli tvungen
att vidta, därest statsmakterna försummade
sina skyldigheter. I så fall skulle
jag bara vilja ge herr Andersson det
rådet att innan protokollet justeras se
till, att det första anförandet får en avfattning,
som bättre svarar mot hans senaste
— vilket för övrigt kröntes med
att han tog tillbaka det förslag han nyss
framställt.

Herr SEVERIN i Stockholm: Herr talman!
Jag skall be att till kammarens
protokoll få antecknat, att herr Hagberg
i Luleå icke besvarade mina direkta
frågor, varför de av mig angivna operationerna
mot det socialdemokratiska
partiet behövde genomföras, när partiet
var anhängare av den nya kursen
i enlighet med Lausmanns uttalande.
Herr Hagberg svarade ingenting annat
än att jag förutsatte att Lausmann var
en kujon. Jag vill inte uttala mig om
Lausmanns egenskaper i det sammanhanget.
Jag påpekar att av kommunistiska
partiet beväpnade personer och
poliser kastade ut ur partibyggnaden
vissa socialdemokratiska exekutivmedlemmar.
Detta skedde i samarbete med
några personer, som uteslutits ur socialdemokratiska
partiet, därför att de
deltagit i kommunistiska manifestationer.
Sedan exekutivkommittén sålunda
förnyats, avsattes den av kongressen
valda ordföranden Lausmann och återvaldes
den av kongressen avsatte Fierlinger.
I det socialdemokratiska partiets
exekutiv sitta alltså för närvarande sådana,
som tidigare blivit uteslutna ur
partiet på grund av kommunistiska
manifestationer. Herr Hagberg svarade
inte på frågan, varför detta behövde ske.

Jag skall emellertid komplettera min
fråga. Herr Hagberg säger att han gillar,
att regeringen är rekonstruerad

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Åtgärder mot kuppförsök mot det demokratiska styrelseskicket.

med samma partier som förut, och det
var diverse andra saker han också gillade,
som uppenbarligen ingå i demokratisk
ordning, åtminstone som han
framställde saken. Ingå i denna demokratiska
ordning, som herr Hagberg
gillar, även nyssnämnda åtgärder, som
vidtagits mot det socialdemokratiska
partiet och som ha vidtagits även mot
de andra partierna i riket?

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Jag tror det är en sak som inte
omnämnts i denna debatt och det är,
att när det gäller att bekämpa kommunismen
eller andra diktatursträvanden
gäller det att hålla nöden borta,
nöden som är livsluften för alla diktatursträvanden,
vare sig de komma från
nazistiskt eller kommunistiskt håll. Att
skapa drägliga förhållanden i landet,
att skapa trygghet med sociala och
andra reformer, det är det som är grunden
för en social utveckling och också
grunden för bekämpandet av varje som
helst diktatursträ van.

Herr HALLÉN: Herr talman! Herr
Hagberg i Luleå bestrider fortfarande
riktigheten i mitt påstående, att det här
är frågan om en minoritetsdiktatur.
Kommunisterna utgöra 38 c/c av valmanskåren
men inneha det oaktat den
reella makten! Om det inte är minoritetsdiktatur
har jag ingen som helst
kunskap i matematik.

Vi skola titta ett tag till på de där
230. Det fanns 114 kommunister. De
övriga 116, socialdemokrater, radikaler
och vad de kallas, ha alltså ändrat
åsikt. Det torde ha gått ganska fort.
Det var en historisk natt för en del år
sen, då en stor del av världen ändrade
åsikt — det var när Hitler skickade sina
bataljoner över ryska gränsen. Då upphörde
plötsligt det allmänna bombardemanget
emot demokratien, och då

befanns det att diktaturerna med förkärlek
togo ordet demokrati i sin mun.
Kanske de där 116 också genomlevat
en sådan natt, då de funno att deras
förutvarande politiska inställning var
felaktig och därför nu ville tillsammans
med de 114 kommunisterna vara regeringens
verkliga stöd!

Jag skulle vilja sluta med att säga
att herr Hagberg använder mycket försiktiga
uttryck, då vi försöka få honom
mot väggen. Han »gillar den politik
som genomfördes i Tjeckoslovakiet».
Det är inte fråga om den politik som
genomfördes och som nu genomförs
genom att man socialiserar företag ned
till 50 anställda. Därom står inte vår
debatt, utan det är fråga om denna metod
att få den politiska makten i sina
händer. Herr Hagberg har hela tiden
samvetsgrant undvikit att ta avstånd
från det faktiska polisvåld mot tidningspressen
och de icke kommunistiska
partierna, som utövades vid den
nya regimens övertagande av makten.
Nu vet den svenska tidningspressen
liksom de svenska icke kommunistiska
partierna vad de ha att vänta den dag
då herr Hagberg och hans kumpaner
skulle få de yttre maktresurserna i sin
hand.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Herr Hagberg i Luleå sade att
jag tagit tillbaka något i mitt första yttrande.
Jag har inte tagit tillbaka något
och har ingen anledning att göra det.
Det var endast herr Hagbergs påstående
att jag uttalade ett hot, som jag vände
mig emot. Något hot ligger inte i vad
jag yttrat vare sig i mitt första eller senare
anförande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

62 Nr 14. Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Sättet för statens övertagande av de enskilda vägarna.

§ 13.

Sättet för statens övertagande av de enskilda
vägarna.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning
av väckt motion om utredning
angående sättet för statens övertagande
av de enskilda vägarna.

I en inom andra kammaren väckt
och till dess första tillfälliga utskott
hänvisad motion, 11:36, av herr Hansson
i Skediga, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om skyndsam utredning angående
sättet för statens övertagande
av de enskilda vägarna.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 36, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag har väckt en motion om utredning
angående sättet för statens
övertagande av de enskilda vägarna.
Om man ser litet historiskt på vägväsendets
utveckling finner man, att det
inte är så många år sedan bönderna
fingo sköta vägarna och vägunderhållet
åvilade den mantalssatta jorden. Om
någon ersättning för arbetet var det
då inte tal. Jag vill inte alls påstå att
det blev bra gjort, men vägarna sköttes
i alla fall, trots att det inte uttogs några
skattekostnader som hjälp till vägunderhållet.

Så blev det ändringar undan för undan.
Vi fingo litet statsbidrag, som
sedermera ökades, och till sist övertogs
vägunderhållet av vägdistrikten, varvid
statsbidraget ökades till 50 % i början.
Och sedan har utvecklingen som bekant
varit den, att staten nu har hand
om hela väghållningen. Jag tror att
ingen här i kammaren skulle vilja klaga
på detta, och jag får säga att vägunderhållet
i stort sett skötts bra. Särskilt

har detta naturligtvis varit till fördel
för de människor, som bo längs vägarna
och haft möjlighet att få ordentliga
utfartsvägar. Men det finns också
massor av människor, som bo avsides
och ha enskilda utfartsvägar. Det har
emellertid visat sig att det går inte i
längden att hålla sådana mer ensligt
belägna gårdar besatta, utan jordbrukarna
ha mer och mer börjat lämna
dem.

Jag har ansett att tiden nu är inne
för det allmänna att även sköta om de
enskilda utfartsvägarna, så när som på
en sträcka av 100 m från respektive
bostadshus. Nu säger väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
— jag är ganska förvånad
över dess uttalande — att det
föreligger »så stora skiljaktigheter mellan
den allmänna väghållningen och
den enskilda i fråga om arbetets tekniskt-ekonomiska
utförande och beträffande
den lämpliga tidpunkten för arbetenas
verkställande» etc. Väghållningen
är väl densamma, vare sig det gäller
en enskild eller allmän väg. Det är
många av våra allmänna vägar, som för
en del år sedan voro enskilda, och jag
kan inte finna att det nu är någon
större teknisk svårighet att sköta dessa
än tidigare. Det är ungefär samma arbete.
Däremot är det naturligtvis skillnad
i fråga om vägarnas slitage.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär
vidare åberopat svårigheterna med vinlerväghållningen.
Det var inte längre
sedan än i vintras som vi fingo läsa i
pressen, att en hel by var avstängd från
yttervärlden i en veckas tid. Människor,
som bo på sådana platser, skulle
naturligtvis gärna vilja ha en väg, men
de mäkta inte åstadkomma den själva,
varför det allmänna i alla fall måste
hjälpa till med att hålla vägarna i ordning.
Och dessa svårigheter möter man
överallt i mindre eller större omfattning.

När man ser på resultatet av det
statliga vägväsendets verksamhet och
dess förhållande till allmänheten, tyc -

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

Sättet för statens övertagande av de enskilda vägarna.

ker man det är underligt att det bara
utgår statsbidrag till gator i städer och
till de allmänna vägarna. Varför skall
den grupp människor, som bor avsides
och som samhället lika bra och kanske
bättre behöver i det allmännas tjänst
än dem, som bo i städer eller utefter de
större vägarna, alltjämt ha det så illa
ställt på det här området? Hur skulle
det gå med hela vår skogsskötsel, om
vi inte hade folk på gårdarna, i skogarna
och på avverkningsplatserna? Det
skulle naturligtvis bli fullständigt ohållbart
för hela vår stora och rika skogshushållning,
om det inte bodde människor
där. Även dessa människor
måste emellertid betala skatt, och därför
ha de helt naturligt rätt att fordra,
att deras vägar ställas under det allmännas
förvaltning.

I utskottsutlåtandet framhålles nu, att
det ju alltid finns den utvägen, att man
kan söka bidrag ur anslaget till enskilda
vägar. Ja, i fjol motionerade jag
om att villkoret för erhållande av statsbidrag,
nämligen att vägen skall utgöra
utfart för minst tre gårdar, skulle slopas
och att sådant bidrag skulle få
utgå även när det var fråga om bara
en enstaka gård. Utskottet har en liten
smula berört även den saken. Kvar stå
emellertid svårigheterna att få dessa
bidrag, och varför skall man då inte
kunna ta steget fullt ut och begära en
utredning rörande statens övertagande
av allt vägunderhåll? Det vore nog bra
om någon av de herrar, som sitta i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens ledning
och som gjort det uttalande de gjort,
som återgives i utskottsutlåtandet, en
tid finge bo på en sådan plats, där
man inte har någon utfartsväg och finge
försöka ordna med väg åt sig själv. Nog
borde väl en myndighet som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen bättre förstå
det allmännas intresse än som kommit
till uttryck i detta utlåtande.

Jag har i min hand ett tidningsurklipp,
där det talas om att en hel by
blivit såld för 17 500 kronor. Köpare

var kommunen, som sedan sålde den
med mangårdsbyggnader, sommarstugor,
ladugårdar och logar m. in. samt
årets gröda på auktion för 4 799 kronor,
varigenom man fick igen något
litet av köpesumman. Nu är byn utan
invånare och ligger där öde, och det
enda som växer där är väl skogen.

Med hänsyn till sådana fall måste man
fråga sig, om inte tiden nu kan vara
inne att sätta i gång med en utredning
i syfte att få staten att överta hela vägunderhållet.
Min uppfattning är den att
tiden nu är inne för en sådan utredning,
så att inte landsbygden blir helt
avfolkad. Detta gäller särskilt sådana
gårdar, som ligga illa till. Jag är viss
om att sådana gårdar, som ligga vid
allmän väg eller inte så långt ifrån en
sådan, inte på långt när avfolkas i
samma utsträckning som avsides belägna
gårdar.

På tal om det enskilda vägunderhållet
nämnde jag i fjol ett fall, nämligen
att 4 mil från Stockholm ligger en by,
som inte har någon utfartsväg. Förra
året inträffade där att en man blev
sjuk i blindtarmsinflammation. Han
måste fraktas till närmaste bilväg på
hästryggen för att komma till sjukhus.
Lika usla äro byns vägförhållanden i
dag, och så kommer det väl att förbli
i fortsättningen också, om vi nu skola
följa utskottets förslag, som faller tillbaka
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
utsago, att allt för stora tekniska
svårigheter skulle följa med ett
.statens övertagande av vägväsendet. Jag
är säker på att i det avseendet komma
precis samma svårigheter att möta, som
voro till finnandes, när staten övertog
det allmänna vägunderhållet. Samma
toner läto höra sig då, och man förstod
kanske inte riktigt vart det hela skulle
bära hän. I dag tror jag inte att det
finns någon, som skulle vilja ha vägväsendet
överflyttat på de enskilda
medborgarna, utan nu är man nog tacksam
för att utvecklingen gått som den
gjort.

Nr 1-1.

Onsdagen den 1-1 april 1948 fm.

Sättet för statens övertagande av de enskilda vägarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min motion med begäran om
skyndsam utredning angående sättet för
statens övertagande av de enskilda vägarna.

Herr STJÄRNE: Herr talman! I motsats
till den föregående talaren och i
full överensstämmelse med utskottet
hyser jag den åsikten, att en förbättring
av bidragsgrunderna är mera angeläget
än att staten övertar den enskilda
väghållningen. Jag vill här bara
uttala det önskemålet, att den inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
skogsstyrelsen pågående utredningen
må kunna slutföras så snart, att en på
samma utredning grundad proposition
kan föreläggas 1949 års riksdag. Man
kan vara tämligen övertygad om att
tiotusentals småbrukare och andra, som
bo vid enskilda vägar, ivrigt vänta på
att det skall bli möjligt att för sådana
enskilda vägar, som nu inte kunna få
statsbidrag, erhålla sådant. Även med
tanke på den alltfort pågående flykten
från landsbygden, till vilken säkerligen
dåliga vägförhållanden i hög grad
bidraga, synes det vara ett högst angeläget
allmänt intresse, att hithörande
frågor snarast möjligt bli lösta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr STÅHL: Herr talman! Sedan
herr Stjärne här hänvisat till den utredning,
som pågår på detta område, nämligen
av 1947 års vägutredning rörande
decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket,
kan jag för min del
nöja mig med att fästa kammarens uppmärksamhet
på att vi inom utskottet
förvisso uppmärksammat det behjärtansvärda
i den fråga, som herr Hansson
i Skediga motionerat om. Utskottet
har vänt sig till länsstyrelserna i Västerbottens
och Värmlands län, de båda
län, som kanske mer än andra torde ha
behov av bättre utfartsvägar. Bägge
dessa länsstyrelser konstatera, att den

utväg — jag skall inte säga utfartsväg —-som herr Hansson i Skediga här föreslår,
inte är framkomlig.

Jag vill vidare erinra om att styrelsen
för länsvägsnämndernas förbund
konstaterar en så enkel praktisk sak
som att den maskinpark, som för närvarande
åtgår för att hålla de nuvarande
statliga vägarna i slånd, inte är
tillräcklig. Hur skulle det då gå om
staten övertoge underhållet av en våglängd,
som är ungefär dubbelt så stor
som den nuvarande? De utvägar, som
herr Hansson i Skediga har hänvisat
till, iiro praktiskt sett oframkomliga,
och man får säkert, åtminstone tills
vidare och under överskådlig tid, tänka
sig en förbättring av bidragsgivningen,
och det är också det sätt utskottet hänvisar
till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Utskottsordförandens yttrande innebar
en liten ljusning i frågan. Han
använde uttrycket »för närvarande», då
han hänvisade till maskinparkens storlek.
Men i det avseendet har ju riksdagen
beslutat om rationalisering och
att maskiner skola användas i så stor
utsträckning som möjligt. När det nu
finns så mycket utfartsvägar och det
behövs maskiner för deras underhåll,
går det inte åt så mycket grus om man
använder maskiner och blir inte heller
så mycket arbete.

Var och en som känner till, hur besvärligt
skolbarnen ha att komma fram
liksom också de, som bo på avsides belägna
gårdar, måste förundra sig över
detta tal om de svårigheter man har
att bemästra i fråga om maskinparken.
Svårigheterna äro av överkomlig natur,
och det var lika svårt i det avseendet,
när staten övertog vägunderhållet.
I det vägdistrikt, där jag var
ordförande, hade vi bara en vägskrapa
för de långa vägarna där. I dag är
distriktet visserligen större, men så ha

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

vi också 18 å 20 maskiner för skötseln
av vägarna. En utveckling fortgår alltså
på detta område.

Samma uttalande som herr Stjärne
nyss gjorde, nämligen att vi böra bibehålla
det gamla systemet, mötte även
den gången, när staten skulle överta
vägunderhållet. Om jag inte alldeles
missminner mig framhöll herr Thorell
i en motion, att det inte vore lyckligt
om staten övertoge vägunderhållet utan
att det gamla systemet vore bäst.

Jag tar emellertid fasta på utskottsordförandens
uttryck »för närvarande»,
men jag har ju heller ingenting annat
begärt än en utredning, och då äro vi
väl på samma linje. Det är bara det
felet, att utskottet inte velat gå med på
mitt förslag om en utredning. En sådan
måste vi emellertid förr eller senare
bli tvungna till, såvida nu inte utskottets
ärade ordförande vill gå med på
att man befriar avsides boende medborgare
från skatt. De ha redan nu nog
med utgifter för att hålla vägarna i
stånd. Det är där svårigheterna ligga,
och vi måste skynda oss medan det
finns något folk kvar i dessa bygder,
tv man flyttar absolut säkert från en
gård, som ligger 3 å 4 eller 5 km, och
i Norrland ännu längre, från allmän
väg, om man inte får bättre förbindelser.

Herr talman! Jag yrkar ännu en gång
bifall till min motion, som syftar till
att det skall bli rättvisa i samhället på
detta område.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i
Skediga begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
5 — Andra kammarens protokoll 19M.

Lika lön för man och kvinna.

första tillfälliga utskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning
av väckt motion om åtgärder
till undvikande av att polisförhör anställes
med person som utskrivits från
sinnessjukhus.

Utskottets hemställan bifölls; och
skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 15.

Lika lön för man och kvinna.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, över
motion angående utredning om lagstiftning
om likalönsprincipen.

I motionen 11:235, vilken hänvisats
till andra tillfälliga utskottet, hade fru
Rönn-Christiansson och fru Linderot
hemställt, alt riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
snabbutredning om lagfästande av kvinnors
rätt till lika lön med mannen för
samma prestation och om att förslag
förelädes innevarande års riksdag att
antagas som vilande för vidare grundlagsenlig
behandling om sådan förändring
av regeringsformen att denna prin Nr

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

(it;

Lika lön för man och kvinna.

cip däri fastsloges samt att förslag till
därmed sammanhängande lagstiftning
framlades senast för 1949 års riksdag.

Utskottet hemställde, att motionen ej
måtte till någon andra kammarens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RÖNN-CHRISTIANSSON: Herr

talman! Kravet på lika lön för samma
arbete är inte något speciellt kvinnokrav
utan en fråga för hela arbetarrörelsen
och hela nationen. Ett grundlagfästande
av kvinnans likställighet
med mannen skulle stå i god överensstämmelse
med vad det övervägande
folkflertalet tänker i det avseendet.

I en verklig demokrati diskuteras inte
denna fråga; där är denna rätt självklar.
Att man från samhällets sida behandlar
medborgarna olika allt efter
ras, kön eller religion är alltid ett tecken
på en mer eller mindre utpräglad
efterblivenhet och bristfällighet i demokratiens
struktur. Inte heller är likalönsfrågan
bara en facklig angelägenhet.
Den hänger samman med hela
kvinnoemancipationen och har samma
betydelse som en gång rösträtten hade
efter första världskriget. Djupast sett
syftar den till att få slut på exploateringen
av kvinnan som billig arbetskraft
och att göra rent bord med den
kapitalistiska traditionen, att kvinnan
är predestinerad till större utsugning
än mannen.

Jag tillät mig, herr talman, att i årets
remissdebatt hänvisa till de länder i
Europa, där man stadfäst likalönsprincipen.
Lägger man härtill, att det är
fråga om länder, som genomgått oerhörda
påfrestningar, bli dessa framgångar
för kvinnorna ännu större. Men
i vårt land, som skonats från kriget och
där industrien befinner sig i en ojämförlig
högkonjunktur, har kravet på genomförandet
av kvinnornas krav på
likalön för lika arbete stannat vid ut -

redningar. I vårt land fastställer man
lönen åt kvinnorna som en speciell
grupp. Den utslagsgivande faktorn blir
då inte de kvinnliga arbetarnas prestationer
utan deras kön. Detta avspeglas
dels i ackordsättningen, som ofta är
olika för man och kvinna, och dels i
uppspaltningen av de flesta arbeten på
»manliga» och »kvinnliga» moment, vilket
allt resulterar i att arbetsgivarna på
det kvinnliga arbetsmomentet tillämpa
»kvinnolöner», vilka genomgående —
även om själva arbetet i stort sett är
detsamma som det manliga — ligga en
tredjedel under de manliga arbetarnas
löner.

I det allmänna medvetandet ingår begreppet
»kvinnolöner», men vi böra
komma dithän att begreppet som sådant
försvinner. Detta sker bäst genom att
uppdelningen inom arbetslivet på
kvinnliga lågbetalda sysselsättningar
och högre betalda manliga sysselsättningar
försvinner, således först i det
praktiska livet och sedan ur människornas
medvetande.

Utskottet har gjort hela den föreliggande
frågan till en facklig sådan och
hänvisar till remissvaren som motivering
för sitt yrkande om avslag på motionen.
.lag finner det beklagligt, att en
verksam fackföreningskvinna signerat
utskottsutlåtandet, beklagligt därför att
fru Ekendahl är nöjd med den snigelfart,
som är typisk för de flesta utredningar.
Det måste vara för utskottets
ordförande bekant, att denna fråga har
ältats inom arbetarrörelsen i snart 40
år. Det är inte utredningar som behövas
utan praktisk handling. Men det är
klart, att när fru Ekendahl inte förstår
det större sammanhang, som denna
fråga har och som jag här relaterat,
måste svaret bli därefter. Om däremot
fru Ekendahl medverkat för att motionens
syfte skulle kunna nås, skulle säkerligen
det fackliga arbetet inte blivit
lidande därpå.

Motionen har varit på remiss till Sveriges
arbetsgivareförening, Landsorga -

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

nisationen och Yrkeskvinnornas samarbetsförbund.
Sistnämnda förbund föreslog,
att motionen skulle överlämnas till
likalönskommittén och har därmed svarat
jaså på frågan. Vad de två övriga
organisationerna angår, anammar utskottet
med förtjusning deras uttalanden.
Det är bara att beklaga, att båda
dessa instanser ha precis samma syn
på frågan. Det vore väl ändå litet för
mycket begärt, att SAF skulle anamma
likalönsprincipen, ty det vore ju att
höja lönekontot för bolagen, och så ljusblå
optimist får man väl ändå inte vara
att man tror, att dessa någonsin skola
vara med om att föra demokratien
framåt. Utskottet anser nu Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationens
på denna punkt samstämmiga yttranden
utgöra bevis för att det hela är en
arbetsmarknadsfråga.

Vad Landsorganisationens yttrande
beträffar, framhåller denna organisation,
att fackföreningsrörelsen är principiell
motståndare till en lagstiftning,
som reglerar arbetsmarknadens lönefrågor.
Men hur är det i verkligheten?
Har inte staten gripit in både principiellt
genom en sådan lagstiftning som
arbetstidslagen, kollektivavtalslagen, semesterlagen,
hembiträdeslagen m. fl.
och rent praktiskt genom att staten reglerar
statstjänstemannens löner och ingriper
i konflikter? Och för övrigt: Hur
rimmar detta tal om att staten inte bör
ingripa på arbetsmarknaden med påståendet,
att man vill vara med om att
i .statens ägo överföra produktionsmedlen?
Nej, fru ordförande, inte ens med
motiveringen, att det är en arbetsmarknadsfråga,
håller logiken i utskottets
ståndpunkt.

Vidare heter det i utskottets utlåtande
jag citerar: »Utskottet befarar, att
kvinnorna i stället i många fall skulle
bli sämre ställda på arbetsmarknaden,
om man genom lagstiftning söker reglera
dessa förhållanden.»

Tänker ej utskottet på att genom ett
sådant skrivsätt få våra samhällsskad -

Lika lön för man och kvinna.

liga PHM-are ett bra argument: De
vilja bara, att staten skall ingripa när
ett företag är på fallrepet men icke när
det gäller att beskära profiten. Eller
menar utskottet, att om det stode i lagen,
att kvinnorna äro jämställda med
männen, så skulle detta leda till att företagarna
saboterade densamma? Detta
kan givetvis befaras, men arbetarrörelsen
har här samma makt och kraft som
i andra lönefrågor. Farhågorna från utskottet
tyda varken på optimism eller
förtroende för den fackliga rörelsen.

Utskottet kan icke finna, att motionen
skulle medföra något av värde för kvinnorna.
Det beror i någon mån på vad
man menar med värde. För min del anser
jag det vara av värde, att staten
medverkar till en sådan ändring i samhällslivet,
att kvinnan slipper att få
sitt mindervärde konstaterat varje avlöningsdag,
och att bolagen icke längre
betraktade kvinnorna huvudsakligen
som samhällsmedborgare som bidraga
till de höga bolagsvinsterna. Men först
och sist anser jag det vara av värde,
att hela kvinnokönet i vårt land lyftes
upp ur den förnedring, som de nuvarande
förhållandena medföra.

Vidare anser jag det vara av värde
att söka hålla jämna steg med utvecklingen.
Det måste vara värdefullt att
förbättra och fördjupa demokratien.
Om likalönen lagfästes blir det ju icke
bara en ekonomisk fråga utan det blir
också en moralisk. Det skulle även återverka
på de hemarbetande kvinnorna
och deras ofta illa uppskattade arbetsdag.
Det skulle sporra kvinnorna på det
andliga området, om de finge känna, att
deras insatser i samhällets livsfrågor
vore av samma värde som männens.
Det synes som om Landsorganisationen
skulle behöva hjälp i sitt arbete för
likalönens genomförande. Ett statligt
stöd, som baseras på den parlamentariska
makt arbetarrörelsen har, skulle
utomordentligt rimma med den fackliga
styrkan. Ty til syvende og sidst
är det folkets framtid det gäller.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Lika lön för man och kvinna.

I arbetarrörelsens efterkrigsprograni
heter det, »att vi ha icke råd med några
konstlade hinder för utnyttjande av den
kvinnliga arbetskraften, om vår produktion
skall kunna nå det omfång, som
erfordras för att bristerna i levnadsstandarden
skola kunna utplånas». När
därför detta efterkrigsprograni även
skall vara normgivande för regeringens
politik, vore det bara logiskt, om man
i detta fall handlade efter det i motionen
föreslagna yrkandet.

Då utskottet sålunda enligt min uppfattning
ej kunnat förebära några som
helst argument för avslag på motionen,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till densamma.

Fru EKEN DAHL: Herr talman! Som
utskottet i sitt utlåtande anfört, delar
utskottet den uppfattning som förts
fram i motionen, att arbetet bör betalas
lika oavsett kön. Det är bara om medlen
att nå detta mål som vi ej äro eniga.
Vi befara i utskottet, såsom vi också
redovisat i utlåtandet, att en lagstiftning
kan komma att leda till en för
kvinnorna sämre ställning på arbetsmarknaden.

Dessutom motiverar utskottet sitt avslagsyrkande
med de remissutlåtanden,
som vi ha inhämtat från arbetsmarknadens
organisationer. Fru Rönn-Christiansson
säger, att vi fattat det hela som
en facklig fråga och bara rört vid de
spörsmål, som avse den allmänna arbetsmarknaden,
samt att vi ej ha talat
något om de statsanställda. När det gäller
det sistnämnda spörsmålet är ju
detta, fru Rönn-Christiansson, löst, kan
man säga, i och med behörighetslagen.
Om nu fru Rönn-Cristiansson har en
övertro på lagstiftning, när det gäller
att lösa kvinnornas lönefråga, och om
det är en verklig önskan att lösa frågan
och det icke är, såsom vi fattat det,
ett demonstrationsförslag, då frågar jag
fru Rönn-Christiansson: Har behörighetslagen
fört med sig, att kvinnorna

ha fått en rättvis lönesättning såsom
ämnat var? Vad kan fru Rönn-Christiansson
visa för vägar, där vi kunna
lösa lönefrågan, om vi lagstifta om den?

Jag tror, att fru Rönn-Christianssons
och motionärernas i övrigt diskussion
i denna sak och deras tro på att man
kan med ett beslut i riksdagen lösa
kvinnornas lönefråga hänger samman
med den ringa erfarenhet man har om
fackligt förhandlingsarbete. Det går lätt
att skylla på att Landsorganisationen
icke har någon vilja att lösa kvinnornas
lönefråga eller den rättvisefråga vi
här diskutera. Jag skulle i stället vilja
säga, att här har Landsorganisationen
ett program, som fru Rönn-Christiansson
mycket väl vet om. Men — kommunisterna
likt — alltid kommer man
och aktualiserar en fråga, när den är
på väg till sin lösning. Landsorganisationens
kongress 1946 har uppdragit åt
landssekretariatet att vidtaga åtgärder
för att förbättra kvinnornas ställning
på arbetsmarknaden.

Jag kan här giva ett litet bidrag till
att belysa på vad sätt man från det håll,
fru Rönn-Christiansson representerar,
handlar, när man har att i facklig majoritetsställning
taga ståndpunkt till
kvinnornas lönefråga. Vi minnas alla
metallkonflikten. Vi minnas alla, att det
fördes fram krav på lika lön för män
och kvinnor. Vi minnas också, att det
parti fru Rönn-Christiansson representerar
satt i majoritet i såväl avtalsdelegationen
som avtalskonferensen. Vi veta
genom tidningarnas meddelanden, att
det var denna majoritet, som först föli
ifrån kravet om kvinnornas högre löner.
Det är ingen nyhet jag här berättar;
jag bara friskar upp minnet. Man
har alltså haft en möjlighet att visa
vilja att lösa denna fråga i ett avsnitt av
den fackliga rörelsen, men man satt i
den ställningen, att man måste rösta under
ansvar och icke kunde rösta så som
man kan göra, när det bara gäller att
kasta fram demonstrationsförslag.

Herr talman! Om man ifrån den

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Nr 14.

fackliga rörelsen hade trott, att man
med en lagstiftning skulle kunna lösa
denna fråga, så försäkrar jag att frågan
hade varit aktualiserad och löst för
många år sedan, ty så många representanter,
såväl manliga som kvinnliga,
ifrån den fackliga rörelsen ha funnits
här i riksdagen och kunnat aktualisera
frågan. Vi ha den uppfattningen, fru
Rönn-Christiansson, att man skall lösa
dessa spörsmål förhandlingsvägen. När
dessutom de parter, som ha ansvaret
för de förhandlingar som föras, givit
till känna sin mening om på vilket sätt
man bör lösa frågan, finner jag det helt
naturligt, att man ej skall säga: Vi ha en
annan mening; vi vilja föra in i grundlagen
att män och kvinnor skola ha lika
lön, och därmed ålägga arbetsmarknadens
parter att genomföra detta. På vilket
sätt skall det ske, fru Rönn-Christiansson?
Det återstår att få svar, på
vad sätt man menar, att detta skall genomföras.

Herr talman! Med vad jag har anfört
her jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
.lag skall icke giva många bidrag till
debatten. Men när fru Ekendahl anförde
vad som skedde under metallkonflikten
som argument mot alt man nu
skulle lagfästa principen om att arbetet
skall betalas efter prestation i stället
för efter kön, så tänkte jag erinra
om att kommunisterna voro aldrig i
majoritet: det var åtta kommunister av
nitton i denna förhandlingskonferens.
Men viktigare och det avgörande för
hela saken var ju, att vi hade så många
erfarenheter, som visade vilka oerhörda
svårigheter som möta när det gäller
alt på förhandlingsvägen genomföra
denna princip.

Man behöver icke säga något ont om
1,0 eller fackföreningsrörelsen och dess
insatser för att konstatera, att dessa
svårigheter hittills varit så stora, att

Lika lön för man och kvinna.

man ej kunnat åstadkomma en lösning
av frågan. Därför ha vi ju det ganska
komprometterande förhållandet här i
landet, att när en kvinna utför samma
arbete som mannen skall hon bara ha
två tredjedelar eller något i den stilen
av mannens lön. Skulle man icke kunna
ändra detta genom en lagstiftning?
Det är möjligt, att fru Ekendahl har
rätt, när hon säger att man kan icke
helt lösa frågan genom lagstiftning.
Men ingen kan förneka, att om vi hade
en lagstiftning som bestämt förbjöde
underbetalandet av kvinnlig arbetskraft
och som fastsloge principen, att
när hon utför samma arbete skall hon
ha samma lön, så skulle detta vara ett
oerhört stöd för genomförandet av denna
politik.

När man här säger, att kvinnorna
skulle kunna bli lidande på en sådan
lagstiftning, är det för mig fullständigt
oförklarligt. Läget är nämligen numera
det, att kvinnorna blivit så oumbärliga
i produktionen, att det ej vore
möjligt för kapitalisterna att ställa
kvinnorna utanför arbetsplatserna, därför
att man hade genomfört principen
om lika lön. Jag tror att det framgår
av alla erfarenheter, att det skulle icke
vara möjligt att hålla den nuvarande
produktionsapparaten i gång och samtidigt
ställa kvinnorna utanför densamma.
Den enda konsekvens, som skulle
vara ofördelaktig för kvinnorna i följd
av er. sådan lagstiftning, skulle väl vara
att de bleve ställda utanför.

När man nu åberopar Landsorganisationen
för ett riksdagsbeslut, som
skulle gå ut på att det ej vore en riksdagens
och statsmakternas angelägenhet
att trygga denna elementära rättighet
för kvinnorna utan att detta måste
överlämnas åt parterna på arbetsmarknaden,
så kan jag för min del icke befria
mig från den känslan, att det är uttryck
för en strävan att tills vidare
skjuta denna fråga på framtiden.

Landsorganisationen har ändå genomfört
ett slags utredning av hela

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Interpellation angående beredande av möjlighet att i vissa fall utföra arbeten å

enskilda vägar utan särskilt tillstånd av myndighet.

problemet. Jag vill icke påstå att vad
jag nu säger är karakteristiskt för inställningen
inom Landsorganisationen.
•lag tror att det icke är karakteristiskt,
men jag erinrar om att när denna utredning
tillsattes, var det en intervju
i dåvarande Social-Demokraten, där en
av våra främsta fackliga ledare sade,
att det nog icke är möjligt annat än
att kvinnorna måste finna sig i en sämre
löneställning än männen, därför att
i och med att man tar in kvinnlig arbetskraft
måste man skaffa särskilda
toalettanordningar och andra saker,
som fördyra produktionen. Detta skulle
alltså vara ett skäl för att kvinnorna
skulle ha sämre arbetslön. Naturligtvis
var det ett makalöst dumt uttalande.
Jag vill ej säga, att det representerar
uppfattningen inom Landsorganisationen.
Men när sådana uttalanden kunna
göras på allvar och få en framträdande
plats i socialdemokratiens huvudorgan,
kan jag icke frigöra mig från att det
kanske är samma inställning, som ligger
bakom det uttalande, som gjorts
från Landsorganisationens sida och
som utskottet åberopar för sitt avslagsyrkande.

Utskottet erkänner emellertid en sak
i princip. Det är ju mycket bra att man
där säger ifrån, att det ej kan vara någon
tvekan om att det är ett ovärdigt
förhållande för ett kulturland, att människor
icke skola betalas efter prestation
utan efter kön. Men i betraktande
av att åttatimmarslagstiftningen och all
annan lagstiftning, som vi genomfört
för att skydda arbetskraften, haft en
mycket positiv betydelse för att försvara
arbetarnas intressen och skapa
förbättrade förhållanden tror jag också,
att en sådan lagstiftning i detta fall
skulle bli ett utomordentligt stöd för
de svenska kvinnorna i deras egen
kamp för att även på detta område tillkämpa
sig den fulla medborgarrätten.

Därför ber jag också att få yrka bifall
till motionen.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande utlåtande och övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag
detta plenum konime att fortsättas.

§ 16.

Herr Skoglund i Doverstorp avlämnade
en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 510, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 195, med förslag
till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.

Denna motion bordlädes.

§ 17.

Interpellation angående beredande av
möjlighet att i vissa fall utföra arbeten
å enskilda vägar utan särskilt tillstånd
av myndighet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr CARLSSON i Bakeröd, som yttrade:
Herr talman! Vid fördelning mellan
länen av anslaget till byggande av
enskilda vägar avseende budgetåret
1947/48 har Kungl. Maj:t anbefallt länsstyrelserna
att icke bevilja statsbidrag
med mindre byggnadstillstånd och i förekommande
fall igångsättningstillstånd
lämnats.

Bestämmelsen är uppenbarligen föranledd
av önskemålet att åstadkomma
en viss begränsning av investeringsverksamheten.
Det förefaller emellertid,
som om den är väsentligt strängare
än som kan anses vara påkallat av de
omständigheter, som föreligga i dessa
fall. Som regel utföras dessa arbeten
åtminstone vid icke alltför stora vägföretag
av intressenterna själva och de -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 fm.

Interpellation angående viss ändring

ras husfolk. Att fordra tillstånd för att
få arbeta i sådana fall är säkerligen att
driva saken för långt och åstadkomma
mera skada än nytta.

Generell dispens för igångsättande
av dessa arbeten får anses motiverad.
Därest sådan lämnas, torde nyssnämnda
villkor för statsbidrag automatiskt
anses uppfyllt.

Under hänvisning till ovanstående
hemställes om kammarens tillstånd att
till statsrådet Ericsson få framställa
följande fråga:

Är statsrådet beredd alt medverka
till att sådana föreskrifter utfärdas, att
arbeten å enskilda vägar skola få utföras
av intressenterna själva och deras
husfolk utan särskilt tillstånd av myndighet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 18.

Interpellation angående viss ändring av

skattebestämmelserna för uppfinnare.

Herr SEFVE erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Enligt nuvarande
skattelagstiftning skall en uppfinnare,
som överlåter en uppfinning
eller en under mindre än fem år innehavd
patenträttighet, på en gång inkomstbeskattas
för hela den uppburna
ersättningen. Detta förhållande, som är
en konsekvens av gällande bestämmelser
om beskattningsårets slutenhet, innebär
att man under ett och samma år
beskattar resultatet av i de flesta fall
flera års intensivt arbete. Detta leder
i sin tur till att uppfinnaren berövas
en större del av sin inkomst än som
kan anses skäligt, om jämförelse göres
med andra skattskyldiga. Det förhåller
sig nämligen så, att uppfinnaren dels
påföres ett högre skatteunderlag än om
inkomsten fördelades på de år då arbetet
utförts, dels påföres skatt efter
högre skattesatser än om fördelning
skedde. Man kan åskådliggöra detta
med följande exempel.

av skattebestämmelserna för uppfinnare.

En gift person i ort tillhörande ortsgrupp
V och med en kommunalskatt
å 10 kronor per skattekrona har under
5 år varit sysselsatt med en uppfinning,
som han säljer med 100 000 kronor i
förtjänst. Om man förutsätter, att han
under denna tid ej haft annan skattepliktig
intäkt, blir han påförd kommunalskatt
för en beskattningsbar inkomst
å 98 950 kronor och statsskatt för en
beskattningsbar inkomst å 97 000 kronor,
varigenom hans sammanlagda inkomstskatter
komma att uppgå till
53 415 kronor.

Hade han i stället haft sin inkomst
fördelad på de 5 år, varunder han utfört
sitt arbete, med 20 000 kronor om
året, skulle han varje år påförts kommunal
inkomstskatt å 18 950 kronor
eller under 5 år å 94 750 kronor samt
statlig inkomstskatt å 17 000 kronor beskattningsbar
inkomst första året och
15100 kronor under vart och ett av
följande 4 år eller tillsammans under
de 5 åren 77 400 kronor. Hans sammanlagda
.skatter hade då blivit 24 833 kronor,
d. v. s. 28 582 kronor mindre än
i verkligheten.

Uppfinnaren hade alltså ej fått betala
ens hälften så mycket i skatt, om inkomsten
fördelats på de 5 åren. Ändå
har jag räknat med att han fått lika
höga omkostnadsavdrag i de båda
tänkta fallen. I själva verket torde han
vid försäljningen endast kunna erhålla
avdrag för en relativt obetydlig del av
sina verkliga omkostnader, varför skillnaden
skulle bli ännu större än som
framgår av de siffror jag nämnt.

Uppfinnaren kan emellertid under
vissa omständigheter komma i ett ännu
sämre läge. Om uppfinningen tillskjutes
som s. k. apportegendom i ett
för dess exploaterande bildat aktiebolag,
skall den til! uppfinnaren utgående
ersättningen i form av aktier beskattas
på samma sätt som kontant ersättning,
varvid inkomsten upptages till aktiepostens
nominella belopp. Det verkliga
värdet av aktieposten är givetvis omöj -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Lika lön för man och kvinna.

ligt att bedöma vid bolagets start, och
det kan naturligtvis inträffa, att exploaterandet
slår så illa ut, att någon vinst
icke uppkommer och aktieposten därför
blir värdelös. Uppfinnaren har då
icke haft någon som helst inkomst men
har i alla fall fått betala en mycket betydande
inkomstskatt.

Det ligger i sakens natur, att de här
berörda förhållandena äro ägnade att
motverka uppfinnarverksamhet. Då sådan
verksamhet är av utomordentligt
stor betydelse för den svenska industriens
utveckling — jag behöver här
icke lämna några särskilda exempel på
de många olika svenska industrier, vilkas
verksamhet grundar sig på rent
svenska uppfinningar — är förevarande
beskattningsfråga värd stort beaktande.
Bortsett från de principiella
skäl, som tala för en rimligare beskattning
av uppfinnare, må anföras att det
ur rent fiskalisk synpunkt bör vara
angeläget att uppfinnare uppmuntras
att bidraga till den driftsrationalise -

ring och den produktionsförbättring,
som i dessa dagar äro särskilt nödvändiga.

Jag hemställer därför om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
den fara för stagnation i uppfinnarverksamheten,
som det nuvarande beskattningssystemet
innebär, särskilt
med hänsyn till nuvarande höga skattesatser? Om

så är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att förelägga riksdagen förslag
om ändring i dessa bestämmelser
i syfte att åstadkomma en med rättvisa
och jämlikhet mer överensstämmande
ordning för vederbörande skattskyldiga? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 14 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Lika lön för man och kvinna.

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen angående andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4 över motion angående utredning
om lagstiftning om likalönsprincipen
nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid enligt förut skedd anteckning
ordet till

Fru LINDEROT, som yttrade: Herr
talman! Det var ett par av de motiveringar,
som angetts för avslag, som jag
ville säga ett par ord om.

Svenska arbetsgivareföreningen säger,
att »de principiella riktlinjerna för avlöning
till kvinnlig arbetstagare behandlas
inom den s. k. arbetsmarknadskommittén».
Så är det punkt och slut och
avstyrkande. Även LO framhåller, att
den är principiell motståndare till lagstiftning
för reglering av arbetsmarknadens
lönefrågor.

I vår motion står ingenting om att
staten skall reglera lönen, utan endast
att man i lag skall upphäva diskrimi -

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Nr 14.

neringen av kvinnan som kön. Härvidlag
ha ju statsmakterna ingripit vid
flera tillfällen förut. Behöver jag påminna
om att riksdagen givit kvinnan
rätt att studera, rätt att utöva vissa yrken,
rätt till statstjänst o. s. v. Hela
kvinnorörelsens historia är ju en bekräftelse
på att kamp har förts både
med och utan statsmakternas hjälp för
att nå dit, där vi stå i dag. Nu återstår
en mycket viktig princip att genomföra.
Trots våra starka fackliga organisationer
kvarstår den orättfärdigheten, att
kvinnorna avlönas, icke efter sina prestationer
utan efter kön. Vi vilja ha bort
denna orättfärdighet genom lagstiftning.
Lönernas storlek får sedan avgöras på
vanligt sätt. LO:s rädsla att icke få
reglera lönerna genom arbetsmarknaden
bygger alltså på ett misstag.

Här gäller det ett fullkomligt rättsstridigt
förhållande, och då ha statsmakterna
skyldighet att ingripa. Vad
är det som hindrar, att Sverige tager in
detta demokratiska krav i grundlagen?
Tycker icke utskottets ordförande, att
det kan vara på tiden att vårt utomordentliga
demokratiska samhälle omfattar
också oss kvinnor.

I FN:s stadga är likalönsprincipen
fastslagen. Fackliga världsfederationen,
där också Sveriges fackföreningsrörelse
hr medlem, har gjort framställning till
vederbörande instans i FN att forcera
denna fråga i de stater, där den ännu
icke är löst.

Sedan säger LO i sitt utlåtande följande:
»Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden
sammanhänger icke endast
med lönefrågan utan också med yrkesutbildningen,
övervinnandet av traditionella
fördomar mot anställandet av
kvinnlig arbetskraft, skapandet av bättre
förutsättningar för att förena yrkesverksamheten
med familjearbete etc.»
Det är alldeles riktigt, men även därvidlag
ha ju statsmakterna ingripit för att
befordra utvecklingen. Det är icke länge
sedan staten förbjöd avskedande av
kvinnlig arbetstagare därför att hon in -

Lika lön för man och kvinna.

gick äktenskap. Vi ha fått en lag om
sex månaders ledighet vid barnsbörd
o. s. v.

Jag måste säga, att jag beklagar att
när denna fråga verkligen har kommit
på riksdagens bord icke ens samtliga
kvinnliga ledamöter slagit vakt om motionen.
När vi arbetat med frågan i så
många år som vi ha gjort utan att få
den löst, måste alla vägar försökas. Jag
har förut sagt —■ jag skall icke förlänga
debatten — att även om vi ha en stark
fackföreningsrörelse, behövs det tydligen
att vi också få en lagstiftning att
lita till. Det skulle vara mycket intressant
att få höra motiveringen för antagandet,
att om vi hade en lagstiftning
på detta område, kvinnornas ställning
på arbetsmarknaden skulle försämras.
Om man har den uppfattningen, är det
ju märkvärdigt, att man någonsin velat
genomföra behörighetslagen och kämpat
för att få den förbättrad under årens
lopp.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till motionen.

Härpå anförde:

Fru RöNN-CHRISTIANSSON: Herr

talman! Vad fru Ekendalil sade i debatten
före middagsrasten hade jag bemött
redan i mitt inledningsanförande. Fru
Ekendahl åberopade vad som står i utskottsutlåtandet.
Det var detta jag polemiserade
mot, speciellt då detta att
kvinnorna skulle få det värre på arbetsmarknaden,
därest i Sveriges grundlagar
sloges fast, att kvinnan skall vara
jämbördig med mannen.

Fru Ekendahl är förtvivlat pessimistisk
när det gäller hela utvecklingen
och i sin uppfattning att arbetsgivarna
skola komma att göra svårigheter. Ja,
det är ingen som förnekar att de komma
att göra det. Arbetsgivarna ha alltid
gjort svårigheter mot fackföreningsrörelsen
i princip och mot varje lag
som syftat till att skydda de arbetandes
intresse. Det är ju arbetarrörelsen, som
genom sin målmedvetna kamp skapat

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Lika lön för man och kvinna.

det demokratiska skyddet för arbetarna.
Arbetsgivarnas motstånd är ju inte
något nytt, och det bör ej vara avgörande
vad arbetsgivarna anse. Jag tycker,
att fru Ekendahl bör se det hela
utvecklingsmässigt. Och då säga vi väl
i alla fall från arbetarhåll, alt det i fortsättningen
icke skall vara det privata
äganderättsintresset, som skall dominera.
Det är väl folkets vilja som skall bli
landets lag.

Fru Ekendahl fällde också ett yttrande,
som jag anser egendomligt, nämligen
när hon drog i tvivelsmål det goda
med behörighetslagen och ifrågasatte,
om den är till nytta.

Vidare påstod fru Ekendahl att jag
talat om de statsanställda. Jag har icke
nämnt de statsanställda, men jag har
talat om statens ställning till de statsanställdas
löner och statens ingripanden
på olika områden, detta som stöd
för mitt påstående att staten på andra
områden reglerar både löner och andra
förhållanden, att det alltså icke är första
gången som arbetsmarknadsfrågorna
bli föremål för statens ingripande.

Vi ha aldrig, såsom fru Ekendahl
sökte göra gällande, i metallarbetarkonflikten
frångått likalönsprincipen, detta
helt enkelt därför att den rimmar med
hela vår socialistiska åskådning.

När fru Ekendahl säger, att detta är
en demonstrationsmotion, förmodar jag
att det är argumentnöden som driver
fru Ekendahl till ett sådant påstående,
och det får gälla för vad det är. Det är
alltså intet argument.

LO har fått ett kvinnoråd, upplyses
det om, och detta är ingen djupt förborgad
hemlighet, som plötsligt uppdagas.
Det känna vi till, och det är givetvis
ett framsteg för kvinnorna att de
fått detta kvinnoråd. Jag har mig bekant,
att kvinnorådet ämnar utreda förhållandena
på det sättet, att man också
skall taga upp frågan om kvinnornas
berättigade eller icke berättigade bortovaro
från arbetet. Men jag skulle via
fru Ekendahl vilja ge kvinnorådet ett

litet tips. Under kriget lovade England
kvinnorna lika lön som männen, men i
juni förra året förklarade Labourregeringen,
att den icke hade råd till de 35
miljoner pund, som det skulle kosta om
man gav kvinnorna denna lika lön. De
engelska kvinnorna fingo i alla fall reda
på hur många miljoner som storfinansen
roffar åt sig på deras arbetskraft. Och
då ställer jag frågan: hur många miljoner
är det i Sverige? Skulle icke en
sådan undersökning vara mera ändamålsenlig
och ligga bättre i nivå med
de uppgifter kvinnorådet bör ha än vad
man reklamerat för?

Men jag får återigen understryka, att
detta icke bara är en arbetsmarknadsfråga,
utan att det, som jag sade, gäller
att lyfta hela kvinnokönet upp på ett
högre plan, att låta kvinnan, som under
kapitalismen alltid varit tillbakaträngd,
äntligen komma i paritet med mannen.
Det är detta saken gäller, och då har
man heller ingen rätt att isolera den
och säga att den är enbart en arbetsmarknadsfråga.
Kvinnorna ha sannerligen
den största rätt i världen att sätta
stora förhoppningar både till regeringen
och till riksdagen.

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! Vad som gav mig anledning att
begära ordet var herr Hilding Hagbergs
uttalande i debatten. Han och fru
Rönn-Christiansson tyckas icke vara
fullt eniga i denna sak. För fru RönnChristiansson
är frågan tydligen ganska
enkel, men för herr Hagberg är den
mera komplicerad. Jag vill tro att herr
Hagberg i det fallet har rätt. Det är
kanske icke så enkelt, att man bara genom
en lagstiftning kan ordna frågan
på ett tillfredsställande sätt. Vi ha här
i landet vant oss vid att arbetsmarknadens
parter ha kunnat reglera löneförhållandena
relativt bra, och vi vilja
icke ge avkall på den rätten och den
friheten. Herr Hagberg nämnde visserligen,
att vi ha lagstiftat om 8-timmars -

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Nr 14.

dagen, om semester, om arbetarskydd
o. s. v. Ja, det ha vi gjort, och vi ha
t. o. in. genomfört en speciell kvinnolagstiftning,
t. ex. om förbud mot avskedande
av kvinnor vid barnsbörd. Men
allt detta har varit en ram omkring det
fria arbetslivet för att hindra rovdrift
med det dyrbaraste vi ha, nämligen det
mänskliga materialet, och därifrån till
att reglera lönemarknaden genom lagstiftning
är steget långt. Nog skulle det
vara ganska egendomligt, om en arbetarmajoritet
här i riksdagen satte sig
ovanpå den instans, som för arbetarrörelsens
vidkommande handhar de lönepolitiska
frågorna, nämligen LO.
När vi förut lagstiftat i arbetsmarknadsfrågor
har det varit med LO. Skulle vi
nu göra det bleve det mot LO.

Jag tror att man måste säga att denna
fråga är synnerligen komplicerad. Målet,
lika lön för lika prestation, är icke
lätt att nå. Fru Rönn-Christiansson
sade ju, alt frågan kom fram redan
1909, följaktligen innan det kommunistiska
partiet fanns till här i landet. Förhållandena
ha så småningom förbättrats.
År 1939 utgjorde kvinnornas löner
03 cZo av männens, 1947 utgjorde de
68 % av männens. För närvarande torde
det ligga något bättre till. Vi få
emellertid icke bortse ifrån att också
andra spörsmål anmäla sig i detta sammanhang,
frågan om yrkesutbildning,
skatte- och socialpolitiska frågor och
kanske icke minst familjepolitiska frågor.
Det är klart, att vi ha synnerligen
stort behov av kvinnlig arbetskraft. Det
är så stort, att vi kunna säga att om vi
finge fler kvinnor till industrien, skulle
vi ganska snabbt kunna öka vår industriella
produktion. En typisk flaskhals
har uppstått inom åtskilliga industrier
just på grund av att de icke ha
nog med kvinnlig arbetskraft, och därför
kan det sägas att för somliga industrier
är den kvinnliga arbetskraften en
större tillgång än den manliga. Detta
förhållande gör, att kvinnorna just i
dessa tider av full sysselsättning ha alla

Lika lön för man och kvinna.

möjligheter att få en bättre tingens ordning
till stånd. Skulle vi i en så typisk
högkonjunktur för kvinnlig arbetskraft
här i landet ge oss in på att lagstifta i
denna fråga, tror jag att vi komme in
på en oriktig väg. Fru Rönn-Christiansson
har både i remissdebatten och i dag
hänvisat till de s. k. folkdemokratiernas
sätt att ordna denna fråga, men vi veta
så litet vad som ligger i detta. Vi veta
bara att av de fria demokratiska staterna
har ingen ännu lagstiftat i detta avseende.

Efter moget övervägande i utskottet
ha vi därför kommit till den slutsatsen,
att det nu som förut bör vara arbetsmarknadens
parter som i samarbete
skola söka ordna dessa frågor. Vi tro
att det finns möjligheter att för kvinnornas
vidkommande nå tillfredsställande
resultat.

D?n aggressiva ton, som i synnerhet
vår värderade utskottsordförande fick
höra i denna debatt, gör att man icke
kan frigöra sig från tanken, att det är
vissa andra syften, som ligga bakom
denna aktion.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru EKENDAHL: Herr talman! Fru
Rönn-Christiansson och fru Linderot
ville göra gällande, att jag är synnerligen
pessimistisk när det gäller att lösa
kvinnornas lönefråga, den rättvisefråga
som vi i dag diskutera. Nej, fru RönnChristiansson
och fru Linderot, jag är
icke pessimistisk men jag kanske är litet
mera realbetonad än ni. Jag vet
nämligen, ait man icke löser kvinnornas
fråga om en rättvis lön endast genom
ett radikalt lagstiftningsförslag.
Fru Rönn-Christiansson har säkert gett
mig rätt i detta i och med att hon försummat
att i sin replik ge mig svar på
den fråga jag ställde, nämligen på vilket
sätt fru Rönn-Christiansson menar
att denna lagstiftning skulle vara oss
kvinnor till hjälp vid avtalsförhandling -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Lika lön för man och kvinna.

arna. Och får jag, fru Rönn-Christiansson,
ställa frågan: till vilken hjälp hade
en sådan lagstiftning varit för fru
Rönn-Christianssons partivänner i metallarbetarkonflikten
1945? På vilket
sätt skulle den varit dem till hjälp? Fru
Rönn-Christiansson är mig svaret
skyldig.

Medan jag är inne på den saken vill
jag säga, att er gruppledare i andra
kammaren, herr Hagberg, gjorde sig
skyldig till ett låt oss kalla det minnesfel,
när han sade att kommunisterna
ingalunda voro i majoritet när det gällde
metallarbetarkonflikten 1945. Kommunisterna
voro i majoritet i avtalsdeiegationen,
som hade att avgöra, huruvida
man skulle i det aktuella läget
hålla på kvinnornas krav eller icke.
Förhållandet var det, att det fanns 8
kommunister, 2 frifackliga — låt mig
tillägga: = kommunister ■— och 5 funktionärer.
Vilket räknesätt använder
man, om man får det till att kommunisterna
icke voro i majoritet, och vad
var det för rättvisesynpunkter, som
voro anledningen till att man då ansåg
sig böra släppa på kvinnornas krav
först och främst?

Det är i dylika aktuella lägen, som
frågorna kunna spetsa till sig, och det
är då en lagstiftning icke hjälper oss.
Här säga båda damerna, att det icke är
fråga om att lönelagstifta utan bara om
att höja kvinnorna till en rättvisare
ställning. Ja men, mina värderade damer,
då är det väl demonstrationspolitik
och icke realpolitik ni föra?

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
begärde ordet för att, utan att vilja ge
mig in i själva debatten, ge en upplvsning
till fru Ekendalil. Den av henne
uppräknade fördelningen inom avtalsdelegationen
vid metallarbetarkonflikten
var felaktig. Det är riktigt -— om
man skall draga partigränser — att det
var 8 kommunister, 2 partilösa och 5
förbundsfunktionärer, men vad fru

Ekendalil glömmer — eller kanske icke
vet — är att verkstadsavtalet löper
jämsides med gjutarnas avtal, och gjutarna
hade 4 förhandlare. Förhandlingsdelegationen
bestod sålunda av 19
personer, och av dessa voro 8 kommunister.
Med litet enkel matematik kommer
man fram till vad majoriteten var.
Jag vill tillfoga, att förhandlingsdelegationen
icke hade så fria händer, som
fru Ekendahl föreställer sig. Här är
icke platsen att ge en skildring av den
låt mig säga urusla förhandlingstaktik,
som tillämpades av förbundsledningen,
och det tryck som utövades på delegaterna
i förhandlingsdelegationen,
men jag kan försäkra, att de som tillhörde
vår rörelse och voro med i förhandlingsdelegationen
slogos tapprare
för kvinnorna och deras löner än jag
föreställer mig att fru Ekendahl någonsin
kommer att göra.

Fröken NYGREN: Herr talman! I likhet
med fru Rönn-Christiansson beklagar
jag, att de kvinnliga arbetstagarnas
strävanden att vinna likställighet med
männen i lönehänseende krönts med så
ringa framgång. Men den lösning, som
motionen föreslår, finner jag föga tilltalande,
och jag tror för övrigt icke
på att den skulle föra kvinnorna
framåt. Tvärtom anser jag i likhet med
LO, att lönerna böra avgöras genom
fria förhandlingar mellan parterna på
arbetsmarknaden. Jag förmenar att man
åtminstone bör låta LO:s kvinnokommitté
visa vad den kan uträtta, innan
man tillgriper lagstiftning i frågan.

Vad vi kvinnor samfällt böra arbeta
för är att skapa bättre yrkesmedvetande
hos särskilt de unga kvinnorna på arbetsmarknaden
och även större facklig
aktivitet. På den vägen skulle vi säkert
lyckas att »föra kvinnorna upp på ett
högre plan», för att citera fru RönnChristiansson.
Hur fru Linderot kan
ifrågasätta behörighetslagens berättigande,
därest man ej vill lagstifta om

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Nr 14.

lika lön på den fria arbetsmarknaden,
bär jag litet svårt att förstå. Men i likhet
med henne anser jag det beklagansvärt,
att icke kvinnorna i detta
sammanhang kunna uppträda på gemensam
front. Förutsättningarna för
ett sådant gemensamt uppträdande
skulle väl ändå ha varit, att vi på ett
förberedande stadium gemensamt diskuterat
igenom problemet och kommit
överens om hur vi skulle gå till väga.
När nu icke så varit fallet, måste ju
vi, som ha en annan mening än motionärerna
om de vägar, på vilka vi böra
gå fram för att nå det mål, om vilket
vi äro överens, också argumentera för
vår mening.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru EKENDAHL: Herr talman! Det
var egentligen en replik till herr Dahlgren
jag ville ge. Man kan icke göra
som han, när det gäller att räkna. Man
kan icke säga, att det var 8 kommunister
och två partilösa i förhandlingsdelegationen.
Herr Dahlgren vet lika
väl som jag, att frifackliga och kommunister
är detsamma.

Fru RÖNN-CHRISTIANSSON: Herr

talman! Herr Andersson påstod, att
man vunnit mycket genom de förhandlingar
som pågått på arbetsmarknaden.
Vi stå i dag i den situationen, herr
Andersson, att kvinnorna ha två tredjedelar
av männens löner i genomsnitt.
Om man anser att den takt som tillämpats
hittills är berömvärd, ja, då är
man förtjust i snigelfarten.

Herr Andersson säger vidare, att
skulle vi lagstifta på detta område,
skulle det ske i strid mot LO. Det var
en nyhet — det får jag säga — att icke
1,0 vill att förhållandena skola rättas
till så, att kvinnan blir jämställd med
mannen.

Vidare menar herr Andersson, all det
behövs andra åtgärder, på familjelivets
område o. s. v. Alldeles riktigt, och vi

Lika lön för man och kvinna.

ha efter vår förmåga strävat efter att
få fram sociala hjälpåtgärder från statens
sida. Men jag tillåter mig fråga
herr Andersson: När man i debatten
mot denna motion anför, att det behövs
andra åtgärder, varför skrinlägger
man då reformen i fråga om moderskapsbidraget,
som dock skulle ge
de förvärvsarbetande kvinnorna möjlighet
att utnyttja förmånen, så att det
icke bara blir en tom lagparagraf utan
en levande realitet för kvinnorna att
kunna stanna hemma vid barnsbörd?

Herr Andersson viftar mycket nonchalant
bort argumentet, att utvecklingen
i Östeuropa gått i den riktningen,
att man där fastställt likalönsprincipen.
Ja, har man icke respekt
för andra länders lagar, använder man
sig av en sådan argumentation som herr
Andersson gör.

Fru Ekendahl ville ha svar men har
själv underlåtit att svara på vad både
jag och fru Linderot frågade, nämligen
vilket ohägn det skulle göra på arbetsmarknaden,
om det lagstiftades på detta
område. Hur var det med lagen om
rösträtten? Genom den kommo kvinnorna
i paritet med männen på ett demokratiskt
sätt i och med att också
kvinnorna fingo rösträtt.

När det gäller metallarbetarkonflikten
konstaterar jag bara, att fru Ekendahl
handskas litet vårdslöst med sanningen.
Jag hoppas hon rättar till det
hela och icke går ut och fortsätter att
säga vad hon bär i riksdagen har sagt.

Fröken Nygren rekommenderar oss
att avvakta vad I.O:s kvinnoråd skall
kunna komma fram till. Ja, det kan
man alltid göra, men jag trodde att
hon såsom en aktiv kvinna i arbetarrörelsen
skulle tycka om att äntligen
se litet resultat av strävandena och icke
hara utredningar och utredningar. Vidare
talar fröken Nygren om att vi
skola väcka och stärka yrkesmedvetandet
hos ungdomen. Det är fullkomligt
riktigt, men jag påstår, att detta yrkcsmedvetande
väcka vi i ännu högre

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Lika lön för man och kvinna.

grad, om det genom en lag säges ifrån,
att män och kvinnor äro i paritet.

Herr ANDERSSON i Ronneby (kort
genmäle): Herr talman! Jag har inte,
fru Rönn-Christiansson, sagt, att utvecklingen
för kvinnorna i fråga om lika
lön varit tillfredsställande. Däremot har
jag sagt, att vi genom förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter lyckats
lösa lönefrågor någorlunda tillfredsställande,
och jag har sagt, att
man på den vägen bör få rättelse till
stånd, när det gäller lika lön. Vi tro,
att det bör ske på frivillig väg utan att
ta lagstiftningen till hjälp.

Frågan om moderskapsbidraget hör
ju inte hit. I varje fall är jag inte rätte
mannen att yttra mig i den frågan. Fru
Linderot sade, att det behövs lagstiftning
för att kvinnorna skola få rätt till
lika lön som männen, men arbetsgivarna
äro ju inte i lag förbjudna att
betala kvinnorna lika mycket som männen.
Jag tror mig inte vara kapabel att
övertyga fru Rönn-Christiansson om
den starka principiella inställning som
fackföreningsrörelsen i detta avseende
intar. Att koppla in statsmakterna på
lönefrågorna har emellertid mer än en
sida, och om jag kunde förmå fru
Rönn-Christiansson att allvarligt begrunda
vad som ligger bakom detta resonemang,
tror jag att något vore
vunnet.

hröken NYGREN: Herr talman! Fru
Rönn-Christiansson efterlyser min önskan
att se resultat, som den aktiva fackföreningskvinna
jag är. Visst vill jag
det. Men jag vill se resultat av vårt eget
arbete. Jag tror inte man ökar yrkesmedvetandet
hos kvinnorna, om man
genom lagstiftning försöker slå fast
vilka löner man skall ha i den fria arbetsmarknaden.
Att man däremot genom
lagstiftning i annat sammanhang
skall slå fast kvinnans likställighet med
mannen, ha vi kämpat för vid andra
tillfällen. Genom hehörighetslagen ha

vi slagit fast, att kvinnan skall vara
likställd med mannen, när det gäller
tillträde till arbete på olika områden.
Det är emellertid en helt annan sak
med lönesättningen på den fria arbetsmarknaden.
Jag tror, att om kvinnorna
få känna, att de genom sitt arbete och
sitt vrkesmedvetande vinna resultat,
kommer man längre, än om man genom
lagstiftning söker rätta till förhållandena
på detta område.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
har deltagit i ärendets behandling i utskottet
och delar den uppfattning som
utskottets talesman framfört.

Det var den blygsamhet, som kommunisterna
visa, när det gäller metallarbetarkonflikten,
som föranledde mig
att begära ordet. Jag vill inte som herr
Dahlgren gå in på förhandlingsresultatet.
Jag har emellertid här en skrift
som heter »Metallkonflikten», som jag
förmodar, att herr Dahlgren har läst.
Jag vill dock uppmana honom att läsa
vad som står på s. 29 i den skriften.
Där framgår det nämligen, att Roland
Tyrell och Karl Lund voro villiga att
offra likalönsprincipen under gnuggningen
om avtalet. Vad sedan beträffar
äran av metallarbetarkonflikten vill jag
hänvisa till Ny Dag för den 27 maj
1945, där Sven Linderot åberopar metallarbetarkonflikten
med följande ord:
»Det var kommunisterna som fick stå
för kampberedskapen i den mäktiga
metallstrejken 1945, en strejk som var
av historisk betydelse och vars resultat
kommit hela den svenska arbetarrörelsen
till godo. Tror någon att reformistledarna
skulle genomfört de senaste
stora avtalsuppgörelserna på sätt som
skett om inte metallstrejken skrivit sitt
mcne tekel på Vatikanens väggar och
om inte kommunistiska partiet haft så
starkt inflytande som det har?»

Jag menar, att ni kommunister inte
skola vara så blygsamma i dag, när ni
andra dagar tagit åt er äran av metallarbetarkonflikten
som jag tror är ett

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Nr 14.

av de största fiaskon, som förekommit
i den svenska fackföreningsrörelsens
och den svenska arbetarrörelsens historia,
tack vare att ni hade något att
säga till om.

Herr DAHLGREN (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan försäkra herr
Lundqvist, att jag inte har något ansvar
för utskrivandet av Röda boken.
Jag tar således inte så stor hänsyn till
vad de människor kokat ihop, som ha
kuskat runt Sverige och försökt med
s. k. stenografiska protokoll, som ingen
människa sett dem skriva. Jag bara
konstaterar, att händelserna ute i
världen visa, att man sätter stämpeln
eller benämningen kommunister på
människor som inte stödja den uppfattning
man själv vill, att de skola stödja.
Vad man inte kan komma ifrån är, att
det var åtta kommunister, om man nu
skall tala partimässigt. Jag vill i detta
sammanhang säga, att jag beklagar, att
man dragit in denna fråga i denna debatt.
Jag föreställer mig, att man gjort
det för att ha en räddningsplanka, så
att man skulle slippa diskutera själva
sakfrågan. Jag tycker emellertid, att
detta försök att krångla sig ifrån det
hela och lägga skulden för alt likalönskravet
uppgavs i metallarbetarkonflikten
på åtta kommunister inte skall stå
obesvarat.

Jag tänker inte närmare diskutera
metallarbetarkonflikten. Det tillåter inte
tiden, och detta är inte rätta platsen
för det, men så mycket borde man väl
förstå, att denna minoritet i förhandlingsdelegationen
inte själv avgjorde.
Om jag slutar med att säga, att det var
herr Lundqvists partivänner, som
gjorde upp förhandlingsresultatet mot
förhandlingsdelegationens kommunister
och mot metallarbetarna, borde det
väl räcka för att man skall kunna konstatera,
var ansvaret ligger.

Fru EKENDAHL: Herr talman! Jag
kan medge, att det inte är metallarbe -

Lika lön för man och kvinna.

tarkonflikten vi skola diskutera. Jag tog
upp den frågan för att jag ville ha svar
från fru Rönn-Christiansson på frågan
om på vilket sätt man skulle haft nytta
av lagen i en aktuell avtalssituation,
och jag sade, att i och med att kommunisterna
kommit i en sådan situation,
ha de varit tvungna att frånfalla sina
radikala förslag, vilket innebär, att det
ter sig litet annorlunda, när man skall
handla under ansvar än i ett demonstrationsförslag.
Det var det som var
anledningen till att metallarbetarkonflikten
kopplades in här.

Jag konstaterar i detta sammanhang,
att jag ännu inte fått svar av motionärerna
på vilket sätt man har tänkt sig,
att den lagstiftning man motionerat om
skulle kunna lösa frågan om rättvisa
åt kvinnorna i lönehänseende. Fru
Rönn-Christiansson åberopade rösträttsfrågan.
Men snälla fru Rönn-Chrisliansson,
det är inte alls analogt. Om
fru Rönn-Christiansson inte vill gå och
rösta gör det ju ingenting, men om en
arbetsgivare inte vill ge kvinnorna lika
stor lön som männen i ett aktuellt läge,
så vill jag fråga fru Rönn-Christiansson:
På vilket sätt har man då tänkt sig, att
man skulle kunna åstadkomma, att lagen
följes och övervakas? Det var det
som var min fråga.

Fru Rönn-Christiansson frågade: Varför
är fru Ekendahl rädd för att kvinnorna
skola komma i sämre läge på arbetsmarknaden,
om det blir en sådan
lagstiftning som här föreslås? Jag kan
svara med det som jag sagt i och med
att jag undertecknat utlåtandet, att jag
ifrågasätter, om kvinnorna ha samma
möjlighet som männen att hävda sig,
om vi skulle komma i den situationen,
att det inte är så gott om arbetstillfällen
utan ont om arbetstillfällen och gott
om arbetskraft. Vi ha erfarenhet av
detta, fru Rönn-Christiansson, och det
är detta, som ligger bakom utskottets
utlåtande, när utskottet säger, att utskottet
befarar, att det i många fall
skulle vara till nackdel för kvinnorna,

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Lika lön för man och kvinna.

om man genom lagstiftning söker reglera
dessa förhållanden.

Med anledning av att fru Rönn-Christiansson
efterlyser varför inte statsmakterna
gjort någonting i fråga om moderskapsbidraget,
för att äntligen ge kvinnorna
den rätt som lagen tillförsäkrar
dem att vara lediga i sex månader och
att även erhålla ersättning under denna
ledighet, vill jag säga, att det av fru
Rönn-Christiansson förhånade kvinnorådet
gjort framställning till socialministern
om att få koppla in denna fråga
i arbetslöshetsförsäkringen. Vi ha större
möjlighet att på det sättet få saken genomförd.

Fröken Nygren tog upp en annan
sida av föreliggande spörsmål, nämligen
att man inte skall underskatta betydelsen
av att man måste få kvinnorna
upplysta om sitt eget värde och få
till stånd en upplysnings- och propagandaverksamhet
bland kvinnorna härom.
Det är nämligen, fru Rönn-Christiansson,
detta som ligger i botten, när
man måste konstatera, att behörighetslagen,
fastän det är cirka 25 år sedan
den antogs, inte fått den betydelse, som
vi menade att den skulle få, vilket närmare
belyses i skriften »Hatt och huva».
Med hänsyn därtill måste jag säga, att
om motionärerna inte kunna ge besked
om på vilket sätt man tänker sig tilllämpningen
av den föreslagna lagen,
så är det uppenbart, att det endast är
ett demonstrationsförslag.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara erinra om
att det är styrelsen för Metallarbetareförbundet
som svarar för den broschyr
jag citerade, och den torde väl känna
till metallarbetarkonflikten. Jag vill
också säga, att min avsikt var inte att
förringa kommunisternas insats i den
konflikten, utan jag vill framhålla, att
de själva inhöstat äran av metallarbetarkonflikten,
vilket deras partiordförande
gjorde på deras stora högtidsdag den
27 maj.

Fru LINDEROT: Herr talman! Jag
begärde ordet, när herr Andersson i
Ronneby yttrade, att det inte är förbjudet
för en arbetsgivare att betala
lika lön åt kvinnor som åt män. Då erinrade
jag mig en studiesöndag, som
Stockholms stads fackliga centrals
kvinnosektion hade i Folkets hus, där
man talade om denna princip om lika
lön för lika arbete. Där var en representant
för arbetsgivarna närvarande,
och det var flera socialdemokrater som
voro ganska skarpa i sina inlägg mot
honom. Då gick han upp i talarstolen
och sade: »Men, mina bästa damer, hur
kunna ni begära, att vi arbetsgivare
skola erbjuda er detta, när aldrig edra
representanter begära det vid förhandlingarna?»
Jag erinrar mig det i detta
sammanhang och menar, att så länge
arbetarnas egna representanter inte ivrigare
arbeta för detta, är det alldeles
klart, att arbetsgivarna inte tänka ge
oss det frivilligt.

Jag skulle vilja svara på fru Ekendahls
fråga: Vad skulle vi ha för nytta
av denna lag? Jag finner det bedrövligt,
att man skall behöva svara på eu
sådan fråga. Vi begära ju en utredning
om att det skall skrivas in i grundlagen,
att kvinnorna skola få samma rättigheter
som männen. Skulle en sådan grundlagsbestämmelse
verkligen inte ha någon
praktisk betydelse, när förhandlarna
sitta vid förhandlingsbordet? Varför
slåss man då för att behörighetslagen
skall fortsätta? Varför avskaffar
man inte den? Om här ifrågasatt grundlagsbestämmelse
funnes, skulle förhandlarna
kunna ta itu med sådana väldigt
svåra frågor som att avgöra vilka
arbeten som äro lika och var kvinnorna
skola placeras i lönehänseende. Då
komme man ifrån att kvinnorna inte
hade rättighet till samma lön som männen,
därför att de äro kvinnor.

Den upplysningsverksamhet som det
här talas om, nämligen att vi behöva
upplysa kvinnorna om att de skola bli
stolta över sitt yrke, bör börja i skolan.

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Nr 14.

Det arbeta vi på. Jag tror inte vi skola
vänta tills att kvinnorna bliva tillräckligt
upplysta för att få samma rättighet
till samma lön som männen. Då
borde väl detsamma gälla för alla pojkar
som inte känna yrkesstolthet. Då
skulle dessa inte heller ha samma lön
som de av deras manliga kamrater som
känna yrkesstolthet. Det är inte ett argument
som håller. Jag vidhåller, att det
inte är en dag för tidigt, att kvinnorna
bli räknade som fullgoda medborgare i
det demokratiska samhället Sverige.

Fru RÖNN-CHRISTIANSSON (kort
genmäle): Herr talman! Herr Andersson
i Ronneby drog i tvivelsmål min
kunskap om bur fackföreningsrörelsen
arbetar i denna fråga. Jag skall be att
få upplysa herr Andersson om att jag
har varit fackligt organiserad i 25 år
och har kämpat inom fackföreningsrörelsen
för lösandet av denna fråga.
Men då jag sett, att man trots kampen
på detta område inte kommer någonstans,
anser jag, att vi måste söka andra
medel för att äntligen komma till praktiska
resultat efter att nu ha hållit på i
40 år.

Nu har fru Lir.derot svarat fru Ekendahl
på hennes fråga. Jag skulle bara
vilja understryka, att det är självklart,
att man i praktiken har nytta av en
>;ådan lag som här föreslås. Har man
inte vid förhandlingsbordet praktisk
nytta av att man kan hänvisa till alt
det finns en lag om en fråga?

Fru Ekendahl sade även något, som
blottar okunnighet på ett annat område.
Hon sade nämligen, att om vi få ont om
arbete, blir det naturligtvis så, att kvinnorna
få gå, om det blir lika lön för
lika arbete. Har man den uppfattningen
förstår jag inte, att man alls kan sympatisera
med principen över huvud taget.
För övrigt trodde jag, att fru Ekendahl
liksom jag kämpade för principen
rätt till arbete, och att man därvidlag
inte tar hänsyn till kön. Vidare vittnar

f> - Andra kammarens protokoll 1948.

Lika lön för man och kvinna.

ju fru Ekendahls uttalande om att hon
fullt och fast tror på att en kris skall
komma. Alla tecken tyda emellertid på
att vi inte behöva få någon kris, om vi
bara ha det moraliska modet att kämpa
för våra intressen.

Vidare sade fru Ekendahl något, som
jag absolut vill tillbakavisa och ha till
protokollet. Hon sade nämligen, att jag
förhånade Landsorganisationens kvinnoråd.
Det har jag inte gjort. Jag har
tvärtom sagt, att det var bra, att Landsorganisationen
fått ett kvinnoråd. Jag
framhöll, att det var ett framsteg, och
så tillät jag mig att ge kvinnorådet ett
tips. Om det är det som fru Ekendahl
kallar att jag förhånat kvinnorådet må
det stå för hennes räkning.

Det är alldeles självklart, att lagen
skulle bli det politiska uttrycket för
den politiska demokratien för att säkerställa
kvinnornas likaberättigande med
männen.

Fru EKENDAHL (kort genmäle):
Herr talman! Jag kunde inte uppfatta
fru Linderots svar på samma sätt som
fru Rönn-Christiansson. Jag uppfattade
det närmast som ett goddag-yxskaft.
Fru Linderot sade nämligen: Varför avskaffar
man inte behörighetslagen? Jag
förstår att det inte hr så lätt att svara
om man måste svara under ansvar. Det
är inte lätt att säga att man i en aktuell
avtalssituation bara skall koppla in
grundlagen och förklara: Här skall det
vara lika lön för man och kvinna. I så
fall får man nog gå ett steg längre och
säga: Lönenivån skall ligga där och där.

Sedan får jag säga till motionärerna,
att man får inte glömma bort, hur blåögd
man än iir och hur ovetande man
än är om förhållandena på arbetsmarknaden,
att det där finns två parter och
att förhandlingar föras mellan dessa. 1
det sammanhanget vill jag tillbakavisa
fru Linderots angrepp att vi från Landsorganisationens
sida inte skulle föra
alla medlemmars talan vid löneförhand Nr

14.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Lika lön för man och kvinna.

lingar. Det finns en god vilja, och vi
ha ett program att arbeta efter när det
gäller att genomföra en löneförbättring
för till Landsorganisationen anslutna
anställda. Men vi göra det — jag understryker
delta ännu en gång — genom
att arbeta efter de linjer vi ha dragit
upp och icke genom att demonstrera i
riksdagen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
begärde ordet med anledning av ett inlägg
av herr Dahlgren. Jag fick under
hans anförande en stark känsla av att
hans historieskrivning beträffande konflikten
inom metallindustrien i väsentliga
stycken saknade anknytning till
verkligheten. Ty det faktiska förhållandet
var, att kommunisterna hade majoritet
såväl i avtalskonferensen som i
förhandlingsdelegationen. Om de kommunistiska
talarna i dag söka göra gällande,
att de s. k. frifackliga icke representerade
kommunisterna, vill jag
hänvisa herrarna till att ni i det avseendet
tidigare ha betraktat dem som
edra egna sympatisörer och som i stort
sett fullgoda kommunister.

Jag vill därjämte erinra om att denna
avtalskonferens och den av konferensen
valda förhandlingsdelegationen enhälligt
hade tillstyrkt det inom parentes
sagt mycket dåliga avtal, som verkstadsarbetarna
fingo taga den gången.
Att man sedermera sprang ifrån det
hela och skyllde på andra är ju bara
ett uttryck för den ansvarslöshet, som
finns i det kommunistiska lägret. Men
man kan aldrig springa ifrån det faktum,
att man en gång hade godkänt och
till medlemmarna remitterat det avtalsförslag,
i vilket man hade offrat likalönsprincipen.

Vad själva principfrågan beträffar
föreligger ju ingen meningsbrytning.
Inom fackföreningsrörelsen ha vi alltid
hävdat den uppfattningen, att likalönsprincipen
skall genomföras, men å
andra sidan ha vi aldrig godtagit, att

det skall lagstiftas på den punkten. Jag
vill erinra de kommunistiska ledamöterna
om hurusom den svenska fackföreningsrörelsen,
då lagförslaget oro
vad man kallade tredje mans rätt förelåg,
reste sig till en mycket kraftig protest
emot en inblandning från statens
sida i arbetskonflikter. Jag vågar försäkra
kammarens ledamöter, att vi
inom fackföreningsrörelsen ingalunda
komma att godkänna ett diktat i lönefrågor,
något som man tydligen vill
astadkoinma genom denna motion. Jag
vill vidare säga till herrar kommunister:
Ni skola vara litet försiktiga på
den punkten, ty ni resa ju land och
rike runt och tala om, att efter höstens
val skall den socialdemokratiska majoriteten
vara borta. Och under sådana
förhållanden kan det inte vara någonting
eftersträvansvärt att statsmakterna
bestämma lönerna på arbetsmarknaden.

För övrigt ligger det väl till på det
sättet att man, om man ger sig in på
detta område, ingalunda kan begränsa
sig till frågan om lika lön för de olika
könen, utan man måste väl då gå vidare
till de olika intressegrupper som
finnas inom samhället. Man måste då
även ha någonting som balanserar lönen
emellan låt mig säga skogsarbetare
och sågverksarbetare, mellan järnbruksarbetare
och andra arbetargrupper.
Därest man godtar den princip som
kommunisterna tala för, förkväver man
fackföreningsrörelsens rörelsefrihet.
Och detta är någonting som jag för min
del inte kan godtaga.

Sedan skall jag endast be att få ställa
en liten fråga: Hur är det ställt på Ny
Dag? Ha ni genomfört likalönsprincipen
där? Enligt uppgifter som jag har
fått lär det inte vara på det viset. Och
vad ännu värre är: Det lär ej heller ha
träffats något avtal med det fackförbund,
som skall sluta avtal med det
slags personal det här gäller, nämligen
Handelsarbetareförbundet. Jag har med
anledning av de uppgifter jag fått gjort

Onsdagen den 11 april 19(8 em.

Nr 14.

en jämförelse mellan på olika håll utgående
löner till denna personal, och
det har därvid visat sig, att man på Ny
Dag betalar lägre löner än man gör
exempelvis på Morgon-Tidningen. Hur
skulle det vara om herrarna och damerna
i kommunistlägret städade rent på
er egen expedition, innan ni börja ordna
den svenska fackföreningsrörelsens
angelägenheter?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Herr
Lindholm yttrade några ord, som jag
inte vill låta stå oemotsagda. Herr
Lindholm måtte väl veta, alt kommunisterna
inte hade majoritet på avtalskonferensen
och att konferensen inte
fattade något enhälligt beslut. Om herr
Lindholm tittar på konferenshandlingarna
skall han finna, att beslutet fattades
med en ytterst knapp majoritet —
den var endast två röster. När det sedan
blev majoritet i den andra riktningen,
berodde det på att herr Lindholms
partivänner hade retirerat från
det ursprungliga kravet.

Det är ju ganska meningslöst att fortsätta
en diskussion om likalönsprincipen,
huruvida man skall acceptera att
kvinna skall ha lika lön med man. Ty
ni kunna väl i alla fall icke bestrida
det faktum, att det var edra partivänner
i verkstadsarbetarnas ledning, som
träffade avtalsuppgörelsen mot metallarbetarnas
vilja. Vad motiverar man då
detta med? Man säger att det var en
knapp röstövervikt för fortsatt strid —
denna övervikt utgjordes förresten av
7 000—8 000 röster —- och att detta icke
var tillräckligt för att man skulle fortsätta
konflikten. Jag vill då endast erinra
om, även om det kanske är smärtsamt
alt höra, att det inte var större
övervikt när konflikten bröt ut. Men
då tog man den. Det är nu efteråt fullt
klart och behöver inte diskuteras, att
man ville taga denna slrid för alt. som

Lika lön för man och kvinna.

man sade, bryta ryggen av kommunisterna,
något som man även just i dessa
dagar söker göra. Men likaväl som
man misslyckades då kommer man att
misslyckas denna gång.

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! Det var ju inte metallarbetarstrejken
som vi skulle diskutera. Jag
måste dock säga till kommunisterna att
även om det var det förhållandet, atl
det var en majoritet som bestämde, väl
inte befriar de kommunister som skrevo
under avtalet från ansvar. Ni handlade
väl inte då som ni bruka göra i
annat avseende, nämligen utan personlig
ansvarighet.

Om vi tänka på denna frågas verkliga
innebörd tror jag icke att vi skilja
oss så mycket i sak. Det skall inte lyckas
kommunisterna i denna kammare
att söka framställa sig som de verkliga
påskyndarna av likalönsprincipens genomförande.
Vi vilja på vårt håll inte
gå fram på lagstiftningens väg, ty lagen
är ett osmidigt instrument när det gäller
att ordna löneförhållandena i detta
land. Detta är den avgörande skillnaden.
Vi ha genom praktiskt arbete kommit
en bit på vägen till förverkligandet
av denna princip, och vi hoppas
ytterligare kunna påskynda utvecklingen
i denna riktning. Ett bevis därför
äro de förhandlingar, som pågå i arbetsmarknadskommittén
och som från vår
sida föras av Landsorganisationen.

Till fru Rönn-Christiansson vill jag
säga, att jag faktiskt inte har hunnit
vara med i 25 år i fackföreningsrörelsen.
Men jag har varit med i 24, och
det kanske betyder att jag inte är lika
erfaren. Jag har under denna tid sysslat
med arbetsmarknadsfrågor för en
industri, där ca halva antalet arbetare
varit kvinnliga. Jag kan försäkra fru
Rönn-Christiansson, att vi oavlåtligt
flyttat fram deras positioner, i synnerhet
under de senaste åren, då det rått
full sysselsättning i detta land och svå

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Lika lön för man och kvinna.

righeterna att anskaffa kvinnlig arbetskraft
verkat som en naturlig skruv
uppåt när det gällt att förbättra kvinnornas
löner. Vi hoppas att denna fulla
sysselsättning skall vara ett gott verktyg
i händerna på de kvinnliga arbetarna
i deras strävanden att höja sill
lönestandard och förbättra sina arbetsvillkor.
I det hänseendet — fru RönnChristiansson
skall inte påstå något annat
— ha de landsorganisationens fulla
stöd. Jag tror att Landsorganisationen
stått för det positiva draget i denna utveckling,
och så kommer den att göra
även i fortsättningen.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LAGER: Herr talman! Jag begärde
ordet för ett par små repliker till
herr Lindholm. Det förefaller mig som
om han, trots den långa debatten, icke
förstått vad hela denna fråga gäller. Vi
mena inte att vi genom en grundlagsändring
skola tillförsäkra samma lön åt
alla arbetare i detta land, oavsett kön,
yrke och arbetsställning. Men vi mena,
att de som utföra samma prestation
skola ha samma lön, oavsett vilket kön
vederbörande tillhör, och det är ju litet
skillnad på de båda sakerna.

Min andra replik är förorsakad av
en uppgift som herr Lindholm kom
med, nämligen att Ny Dag skulle betala
sina anställda sämre än Aftontidningen
och Morgon-Tidningen. Herr
Lindholm har läst ett i dagarna utsänt,
hemligt stencilcirkulär från den socialdemokratiska
partistyrelsen, vari det
med särskild kursivering står att uppgifterna
i cirkuläret äro korrekta. Jag
trodde inte att löneuppgifterna i ifrågavarande
cirkulär skulle bli en riksdagsfråga,
men eftersom herr Lindholm lagat
att de blivit det, tar jag mig friheten
att här lämna de, i varje fall för
vårt företags vidkommande, korrekta
uppgifterna. Den socialdemokratiske
teoretiker som skrivit ifrågavarande

cirkulär uppger, alt telefonisterna på
Ny Dag ha 803 kronor i månaden i lön,
under det att telefonisterna på MorgonTidningen
och Aftontidningen ha 414
kronor i månaden. Jag upprepar ännu
en gång att jag inte anser denna fråga
vara av någon väsentlig betydelse vare
sig i likalönsdebatten eller i den allmänna
politiska diskussionen. Med
likalönsdebatten har den intet att skaffa,
förutsatt att telefonister med samma
arbete och samma kvalifikationer ha
lika stor lön på respektive Ny Dag, Aftontidningen
och Morgon-Tidningen.
Men siffrorna äro icke korrekta. Jag
säger det för att herr Lindholm inte
skall göra något väsen av dem, när han
använder ifrågavarande siffermaterial i
diskussioner ute i landet.

I verkligheten förhåller det sig så att
telefonisterna på Ny Dag ha 427 kronor
90 öre i månaden, och uppgiften
att Morgon-Tidningens och Aftontidningens
telefonister ha 414 kronor i
månaden får verkligen ifrågavarande
cirkulärs författare svara för.

Herr talman! Det var endast dessa
små tillrättalägganden jag ville göra.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
fruktar att herr Lager i någon mån
missuppfattade mig, vilket kanske också
var en förutsättning för att han över
huvud taget skulle kunna ge de repliker
han gav. När jag talade om likalönsprincipen
och de samhälleliga ingripandena
i samband med den, svarade
han, att det här icke är fråga om
en grundlagstiftning som tillförsäkrar
alla lika lön. Men, herr Lager, den saken
har jag inte heller berört. Jag hav
sagt, att om vi på ett avsnitt stifta eu
lag, som säger att båda könen skola ha
lika löner, vad är det då som hindrar
att vi betrakta två olika yrkeskategorier
som likvärdiga och därför säga,
alt vi böra besluta om likalönsprincipen
också för dem? Det var den konsekvensen,
herr Lager, som jag talade om.

Onsdagen den 14 april 1948 eni.

Nr 14.

Så vill jag till slut bara säga, att om
herr Lagers sifferuppgifter från Ny Dag
äro riktiga, får man lyckönska Ny Dags
anställda, ty då ha de med all säkerhet
under den senaste veckan erhållit en
kraftig löneförbättring.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Innan denna debatt avslutas
måste jag säga att det brister litet i
fantasien hos mina vänner ett stycke
till höger om mig, socialdemokraterna.
Vi skulle här resonera om likalönsprincipen
och om frågan huruvida det
skulle vara en hjälp för kvinnorna om
denna princip förverkligades genom att
riksdagen stiftade en lag, som sade att
de som utförde samma arbete skulle ha
samma lön, oavsett vilket kön de tillhörde.

Men debatten här har rört sig om lönerna
på Ny Dag och om förhållandena
i metallkonflikten och liknande saker.
Varför har man inte också från socialdemokratiskt
håll talat om den finskryska
pakten? Det tycker jag är en
svaghet i den socialdemokratiska argumentationen.
Och det finns ytterligare
en hel mängd andra ting, som man
också skulle ha kunnat tala om.

Men, handen på hjärtat mina damer
och herrar, den enda fråga som vi här
skulle diskutera var väl: Får den

kvinnliga arbetskraftens strävan efter
lika lön för lika arbete något stöd, om
det skapas en lag därför? Det är den
frågan vi här skola diskutera. Min uppfattning
är då, att det skulle betyda
ett oerhört starkt stöd för strävandena
att genomföra likalönsprincipen, om
man skapade en sådan lagstiftning. Jag
måste också säga att det är en helt ny
mening som framförts här -— och det
vore mycket överraskande om det visar
sig vara fackföreningsrörelsens mening
— att det inte är till någon nytta
för arbetarklassen om en lagstiftning
understöder strävandena att på ifrågavarande
område skapa likvärdiga och
rättfärdiga förhållanden.

Lika lön för man och kvinna.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning
av väckt motion angående
sänkning av järnvägstaxorna för godstransporter
och personbefordran i
Norrland.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 6, i anledning av väckta
motioner om nedbringande av avgifterna
för nyinstallation av telefonapparater
m. m. och till kammaren överlämnat
utdrag, nr 300, av första kammarens
protokoll, innefattande delgivning
av sistnämnda kammares beslut
över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 8, i anledning av väckt motion
i samma ämne.

Kammaren biföll vad dess tillfälliga
utskott i det föredragna utlåtandet hemställt
och biträdde första kammarens i
ämnet fattade beslut.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets
betänkande och utlåtande: nr

16, med förslag till ändrad lydelse
av § 72 riksdagsordningen; och

nr 17, i anledning av väckt motion
med förslag till ändrad lydelse av § 16
regeringsformen.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

Sfi

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Ändring'' av lagen om val till riksdagen, m. m. — Deltagande i Augustana-synodens

hundraårsjubileum och pionjärjubileet i Amerikas Förenta Stater 1948.

§ 5.

Ändring av lagen om val till riksdagen,
m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och 7
mom. samt 70 § 1 mom. lagen den 21!
november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen, m. m.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 9 mars
1948 hänvisat en av Kungl. Majd till
riksdagen avlåten proposition, nr 104,
med förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
54 § 2, 5 och 7 mom. samt 70 § 1 mom.
lagen den 26 november 1920 (nr 796)
om val till riksdagen; samt

2) lag om ändrad lydelse av 35 § 1
mom. kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253).

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Genom ett tekniskt missöde vid
tryckningen av förevarande utlåtande
har en del av lagtexten råkat bortfalla
i utskottets yrkande, varför jag i stället
för att hemställa om bifall till utskottets
förslag ber att få yrka bifall
till den kungliga propositionen.

Vidare anfördes ej.

Kammaren beslöt att, med bifall till
Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition,
nr 104, antaga de vid propositionen
fogade lagförslagen.

g 6.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion angående viss
ändring av stadgan för den kommunala
yrkesundervisningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, över
motion om beredande av möjlighet för
sockersjuka, som äro fullt arbetsföra,
att söka och innehava befattningar i
statens tjänst.

Utskottets hemställan bifölls; och
skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
19, i anledning av väckt motion angående
utredning av det nuvarande valsystemet
i syfte att bereda större plats
för s. k. personval; och

statsutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående disposition av
vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Kungl. Maj :t och kronan
samt Stockholms stad angående vissa
för järnvägsändamål avsedda markområden
i Stockholm m. m.; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Deltagande i Augustana-synodens hundraårsjubileum
och pionjärjubileet i Amerikas
Förenta Stater 1948.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 14 april 1948 em. Nr 14.

Deltagande i Augustana-synodens hundraårsjubileum och pionjärjubileet i Amerikas
Förenta Stater 1948.

proposition angående svenska kyrkans
deltagande i Augustana-synodens 100-årsjubileum och Sveriges deltagande i
pionjärjubileet i Amerikas Förenta Stater
1948.

I propositionen nr 173 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 12
mars 1948, föreslagit riksdagen att å
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1947/48 under tredje huvudtiteln
anvisa dels till Svenska kyrkans deltagande
i Augustana-synodens 100-årsjubileum
ett reservationsanslag av
56 000 kronor, dels ock till Sveriges
deltagande i pionjärjubileet i Amerikas
Förenta Stater 1948 ett reservationsanslag
av 165 000 kronor.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48
under tredje huvudtiteln såsom reservationsanslag
anvisa

a) till Svenska kyrkans deltagande
i Augustana-synodens 100-årsjubileum
56 000 kronor;

b) till Sveriges deltagande i pionjärjubileet
i Amerikas Förenta Stater 1948
165 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Rubbestad, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Då
jag till förevarande utskottsutlåtande
har fogat en blank reservation, vill jag
med några ord deklarera vad jag avsett
med densamma.

Här begäres nu ett ganska stort belopp,
56 000 kronor, för svenska kyrkans
deltagande i firandet av Augustana-synodens
100-årsjubileum. Det är
meningen att till ifrågavarande jubileum
skicka en delegation på sex personer.
Samtidigt härmed begäres ytter -

ligare ett anslag på 165 000 kronor för
Sveriges deltagande i pionjärjubileet i
Amerikas förenta stater. Men detta är
inte nog, utan hela den summa som begäres
för ifrågavarande ändamål uppgår
till 306 000 kronor. Icke mindre än
85 000 kronor föreslås nämligen utgå
av lotterimedel, och det är ju också
på sätt och vis statsmedel.

Jag har för min del ansett mig möjligen
kunna vara med om att anslå de
56 000 kronorna till Augustana-synodens
100-årsjubileum, men däremot har
jag ställt mig tveksam till det ytterligare
anslaget på 250 000 kronor, särskilt
sedan jag sett vad avsikten är med
detsamma. Meningen är nämligen, att
dels lämna ett bidrag på icke mindre
än 30 000 kronor till den kvinnliga
gymnastikgruppen Sofia-flickorna och
dels att inspela en film, som skall kosta
ganska mycket. I vårt nuvarande svåra
valutaläge har jag ansett att ifrågavarande
anslag icke är särskilt väl använda
pengar. Vi ha tidigare i dag diskuterat
svårigheterna med valutatilldelning
för viss import från hårdvalutaländerna,
och det är ju samma slags
valuta som måste till för här berörda
ändamål. När vi behandlade tredje huvudtiteln
lämnade vi också ett anslag
på icke mindre än 620 000 kronor till
upplysning om Sveriges förhållande till
utlandet, och jag tycker för min del alt
det beloppet mycket väl bör kunna
räcka till för den propaganda för Sverige,
som man vill bedriva i utlandet.

Herr talman! Jag ber med det sagda
att få yrka bifall till punkten a) och
avslag på punkten b) i den hemställan
som göres i förevarande utskottsutlåtande.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Förevarande
utskottsutlåtande är ju resultatet
av en begäran dels från den pionjärorganisation
som finns i Amerika
och dels från Augustana-synoden. Man

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Tullfrihet för förtätad butan- och propangas.

skall i Amerika fira ett stort jubileum
och liar i anledning därav begärt att
det svenska samhället skall låta sig representera
dels genom sin kyrka och
dels på annat sätt. Då vi inom utskottet
behandlade detta spörsmål, ansågo
vi att frågan var av sådan beskaffenhet,
att vi utan större tvekan kunde biträda
Kungi. Maj:ts förslag i ärendet.
Jag kan förstå herr Rubbestad, när han
här vill genomföra en viss begränsning
av utgifterna. Men å andra sidan är det
många tusen svensk-amerikaner som
stå bakom denna begäran, och jag tycker
nog det skulle vara en smula futtigt
om det svenska samhället inte då
på ett något så när värdigt sätt läte sig
representera. Jag tror dessutom att
detta ur andra synpunkter sett är väl
använda pengar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, biföll kammaren på
därå framställd proposition till en början
utskottets under a) gjorda hemställan.

Beträffande utskottets hemställan under
b) gav herr andre vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna del dels ock på
avslag därå; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angåande anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

48, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49, i vad av -

ser finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig krediigaranti
för lån åt den som genomgått
polisskola; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
28, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 9 § tredje stycket förordningen
den 21 december 1945 om
nöjesskatt.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 11.

Tullfrihet för förtätad butan- och propangas.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 29, i anledning av väckt
motion om tullfrihet för förtätade gaserna
butan och propån.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion.
II: 301, av herr Henriksson, hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att
förtätade gaserna butan och propån må
till riket införas tullfritt».

Utskottet hemställde, att motionen
11:301 av herr Henriksson om tullfrihet
för förtätade gaserna butan och
propån icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Bevillningsutskottet
har ju avstyrkt min
motion i denna fråga, och jag förstår
att det i kväll icke finns några möjligheter
att därvidlag få en ändring till
stånd. Jag tillåter mig emellertid att
göra ett par randanmärkningar innan
kammaren fattar beslut.

Bevillningsutskottet delar min uppfattning
att det i dagens läge är angeläget
att i görligaste mån främja vår

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Nr 14.

8<J

Tullfrihet för förtätad butan- och propangas.

bränsleförsörjning. Hurudan denna
bränsleförsörjning är behöver jag väl
inte närmare gå in på. Min motion går
ut på att man skulle bevilja tullfrihet
för förtätade gaserna butan och propån,
vilka kunna användas dels som
bränsle för uppvärmningsändamål och
dels som bränsle vid kokning. Man kan
också begagna ifrågavarande gaser på
landsbygden, där man inte bär tillgång
till gasverksgas.

Situationen är nu den, att alla andra
bränslen, t. ex. kol, koks och brännolja,
äro tullfria, medan däremot ifrågavarande
gaser, som ha samma brukningssyfte,
äro tullbelagda. Och inte
nog med att de äro tullbelagda, utan
vid tullbehandlingen utgår dessutom
tullen på bruttot. Man får alltså betala
tull även på emballaget, då däremot beträffande
motorbrännolja tullen räknas
på nettot.

Ifrågavarande gasbränsle är alltså
sämre ställt än t. o. in. motorbränslet.
Redan där finns alltså ett skäl varför
en ändring borde vidtagas.

Utskottet säger i sitt betänkande att
tullen betyder relativt litet i priset, och
man utgår då från ett bestämt pris och
en beräknad tull. Men jag vill påpeka,
att om man kan åstadkomma en större
import, så är det meningen att pressa
ned priset ytterligare. Och eftersom nu
tullen utgår på bruttot, kommer prisfördyringen
i själva verket att röra sig
om ca 16 % på priset i stället för de
4 a 5 % som utskottet angivit.

Slutligen tar så utskottet upp frågan
om Kvarntorp och den gasproduktion
som där äger rum. Det påpekas all
Kvarntorp nu åstadkommer 600 ton gas
per år och att man inte har fått en
ordnad avsättning för densamma inom
landet. Där skulle jag vilja fråga utskottet:
Förhåller det sig så som det har
uppgivits för mig, att Kvarntorp bundit
sig för leveranser till utlandet på
sådant sätt, all man inte har någonting
alt avstå för distribution inom landet?

Vidare torde det förhålla sig så all

Kvarntorp inte vill avsätta sin gas genom
det distributionsnät som redan
finns, utan Kvarntorp vill ha sitt eget
distributionsnät, som ännu inte är uppbyggt.
Man måste ta litet större hänsyn
till vårt aktuella läge, i vilket det är
erforderligt att så mycket som möjligt
utöka våra bränslemöjligheter. Den saken
borde man ha tagit hänsyn till vid
denna frågas behandling.

Det talas också i utlåtandet om att
det är meningen att bygga ut Kvarntorp,
och riksdagen har grundad anledning
härtill. Kvarntorps ekonomi
torde dock för närvarande vara sådan,
att en hel del av tillbyggnadspengarna
ha måst användas till att täppa till de
hål som uppstått. En utbyggnad ligger
därför, såvitt jag förstår, så pass långt
fram i tiden, att den inte kan hjälpa
oss i den nu aktuella bränslesituationen.

Jag skall inte utveckla detta ämne
vidare, änskönt det kunde finnas en
hel del att tillägga. Jag beklagar endast
att utskottet har kommit att intaga den
ståndpunkt som utskottet gjort.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr BJÖRKLUND: Herr talman! Jag
vill endast säga ett par ord i anledning
av herr Henrikssons anförande.

Den föreliggande frågan har ju, som
utskottet betonat, icke någon större
räckvidd. Även motionären själv har
vidgått att så är förhållandet.

I anslutning till vad herr Henriksson
anförde om priset på de ifrågavarande
gaserna vill jag upplysa om att det pris
och de siffror, som angivits i betänkandet,
ha uträknats av en sakkunnig
person med hänsyn till bruttovikten.
Det förhåller sig alltså icke på det sält.
som herr Henriksson sade, att priset
skulle komma att höjas med åtskilliga
procent. Vid silt ställningstagande i frå

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1918 em.

Tullfrihet för förtätad butan- och propangas.

gan har utskottet sålunda utgått ifrån
dagspriset och den beräknade bruttovikten
för de ifrågavarande gaserna. Detta
har självfallet stor betydelse, ty dessa
gaser importeras i mycket tunga flaskor.
Därför måste man räkna med ett
betydligt svinn vid användningen av
denna vara.

I denna fråga har man, såsom brukligt
är vid behandlingen av tullfrågor
i allmänhet, vänt sig till näringslivet
självt för att inhämta dess uppfattning.
Det är således fullt naturligt, att vi rådfrågat
Skifferoljeverket i Kvarntorp.
Nu är det visserligen sant, att Kvarntorp
är ett s. k. statligt bolag. Men för
oss inom utskottet har det stått som
självklart, att vi även i detta fall böra
följa tidigare tillämpad princip, då det
gäller att undersöka dessa tullfrågor.
Principen bör ju vara densamma antingen
det gäller ett statligt eller enskilt
företag.

Kvarntorps möjligheter att förse oss
med gas skall jag icke här beröra utöver
vad som står i betänkandet. Alla
de upplysningar, som utskottet på den
punkten inhämtat, tyda på att det skulle
kunna finnas vissa möjligheter för
Kvarntorp att förse icke bara den inhemska
marknaden utan dessutom i
viss utsträckning även den utländska
marknaden med vissa kvantiteter av
den gas, varom här är fråga.

Alla de av mig nu berörda omständigheterna
ha lett till att vi inom utskottet,
särskilt med tanke på att man icke i
onödan bör ändra tulltaxan, varit eniga
om att i det läge, vari saken f. n. befinner
sig, avstyrka motionen. Inom
utskottet ha vi därvid främst utgått
ifrån dels den mängd gas, som importeras,
och dels den mängd gas, som redan
nu framställts och inom kort tid
kommer att framställas vid Kvarntorp.
Det kanske kraftigaste skälet för utskottets
ställningstagande i denna fråga har
varit, att man bör vänta med revision
av gällande tulltaxa, till dess att tiderna
bli sådana, att förhandlingar om

tulltaxor kunna föras med eu mängd
olika länder.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
hemställer jag om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! .lag
vill endast fråga: När kommer Kvarntorp
i den situationen, att det inte endast
kan tillgodose landets behov av gas
utan även exportera ett överskott? Det
är ju inte fråga om att det kan ske i en
framtid, som ligger så långt bort, att
man då kan få god försörjning med
andra bränslen, utan här är det fråga
om vad som kan ske i dagens situation,
då vi ha brist på bränsle.

Herr BJÖRKLUND: Herr talman! Jag
kan givetvis icke för dagen svara på
denna fråga. Vi ha nämligen, såvitt jag
minns, icke erhållit så verifierade uppgifter
i utskottet, att man över huvud
taget har möjligheter att besvara den
frågan. Om man emellertid läser utskottets
utlåtande skall man finna, att
utskottet har fullgott skäl för sitt skrivsätt
och de påståenden, som utskottet
gjort.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 30, i anledning av väckta motioner
om rätt för skattskyldig att vid taxering
åtnjuta avdrag även i annan kommun
än hemortskommunen;

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående .skattefrihet för föräldrars
eller anhörigas kostnader för barns
studier vid högre läroanstalter; och

Onsdagen den 14 april 1948 em.

Nr 14.

Järnvägsövergångar mellan delar av samma fastighet

nr 32, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utövandet av statens
tobaksmouopol.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa betänkanden hemställt.

§ 13.

Järnvägsövergångar mellan delar av
samma fastighet.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor,
att hålla anordningar för övergång av
järnvägen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag
skall be att få tacka för utskottets välvilliga
behandling av denna motion.
Man har stannat för ett beslut om utredning
i denna fråga. Jag skulle bara
till detta vilja knyta förhoppningen, att
denna utredning igångsättes så fort
som möjligt. Blir icke så fallet kan det
tänkas, att situationen kommer att försämras
i stället för att förbättras. Vi
utgå nämligen ifrån, att så länge frågan
äigger under utredning kommer en viss
ovisshet att råda om vem som över huvud
taget är skyldig att svara för kostnaderna
i samband med breddning av
övergångar vid järnvägar, om det är
markägarna eller järnvägen.

Jag ville alltså, herr talman, bara uttala
ett önskemål om att utredningen
igångsättes ocli fullföljs så fort som
möjligt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat första
lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om till -

lägg till 72 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;

nr 24, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna
i brandstadgan om fastställande av
brandordningar för städerna m. m.;

nr 25, i anledning av väckt motion
angående utredning om eventuellt införande
av indexbundna kapital- och
livförsäkringar av individuell natur;
och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial,
nr 19, angående kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statsbidrag till
skogsvårdsstvrelsernas verksamhet.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 16.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning
av väckt motion angående utredning
om beredande av ersättning åt
kommun för kostnader, åsamkade genom
kommunal brandkårs deltagande i
släckning av brand i staten tillhörig
oförsäkrad egendom in. in.

Utskottets hemställan bifölls; och
skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

5 17.

Föredrogos vart efter annat:

andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr G, i anledning av
väckt motion angående obligatorisk

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1948 em.

olycksfallsförsäkring för folkskolans
barn; samt

andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion
om nedsättning av priset för tur- och
returbiljetter vid resor på långa avstånd
å statens järnvägar; och

nr 8, i anledning av väckt motion
om åtgärder för beredande av större
bekvämlighet åt resande barn och mödrar
med minderåriga barn å statens
järnvägar.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 322,
innefattande delgivning av nämnda
kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5, i anledning
av väckt motion angående språklig
granskning av vissa kommittéers
förslag till lagtexter; och beslöt andra
kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tredje tillfälliga utskott.

§ 19.

Vid föredragning av ett från första
kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 323, innefattande delgivning
av nämnda kammares beslut över dess
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

i anledning av väckt motion om förenklade
bestämmelser för val av ordinarie
lärare i folkskolan, beslöt andra
kammaren hänvisa detta ärende till sitt
första tillfälliga utskott.

§ 20.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens .skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenska kyrkans
deltagande i Augustana-synodens 100-årsjubileum och Sveriges deltagande i
pionjärjubileet i Amerikas Förenta
Stater 1948; samt

från bevillningsutskottet:

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utövandet av sta
tens tobaksmonopol.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.21 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 15 april 1948.

Nr 14.

Torsdagen den 15 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den på kammarens hord liggande
motionen nr 510 av herr Skoglund
i Dovcrstorp m. fl.

§ 2.

Föredrogs den av herr Carlsson i
Bakeröd vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordiagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Ericsson
angående beredande av möjlighet att i
vissa fall utföra arbeten å enskilda vägar
utan särskilt tillstånd av myndighet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr Sefve vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående viss ändring
av skattebestämmelserna för uppfinnare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.02 em.

In fidem
Gunnar Britth.