Tisdagen den 13 april. Sid (Riksdagens protokoll 1954:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN

Nr 14

10—14 april.

Debatter m. m.

Tisdagen den 13 april. Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Adolfsson ang. dispositionen av den del av byggnadsforsk ningsavgiften,

som kommer från lantbrukets byggenskap...... 8

Herr Nelander ang. vissa missförhållanden å nattfärjorna Helsingör

—Hälsingborg.......................................... 10

Fru Sjöstrand ang. åtgärder för återanpassning i förvärvslivet av
personer, som genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga
nedsatt........................................ 12

Interpellationer av:

Herr Johansson i Stockholm ang. förbud mot försäljning av tvättmedel,
vilka framkalla eksem och allergiska reaktioner........ 21

Herr Edström ang. de honorära konsulernas kontorsomkostnader 22
Herr Larsson i Hedenäset ang. indragningen till kronan av vissa
ströängar i Norrbottens län .............................. 23

Onsdagen den 14 april.

Svar på fråga av herr Ståhl ang. trafiken på järnvägslinjen Årjäng

—Svaneholm .......................................... 26

Skadeståndsansvar för ärekränkning genom tryckt skrift........ 30

Avdrag för flyttningskostnader vid inkomstbeskattningen........ 33

Utredning i syfte att säkra full sysselsättning och utkomstmöjligheter
åt Alnöns befolkning .............................. 39

Allmän förfogandelag m. m................................. 40

Ändring i värnpliktslagen m. m............................. 56

Åtgärder mot skadegörelse av älg å skog .................... 58

Skydd för Smålands Tabergs naturvärden .................... 67

Lokala synpunkters beaktande vid mera betydelsefulla förändringar

i affärsverkens serviceförhållanden ........................ 75

Allmän översyn av bestämmelserna om övervakning inom olika

vårdområden .......................................... 77

1—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 14.

Nr 14.

Innehåll.

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 14 april.

Utrikesulskottels utlåtande nr 2, ang. bosättnings- och sjöfartsavtal

med Frankrike ........................................ 30

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, om skadeståndsansvar för

ärekränkning genom tryckt skrift ........................ 30

Statsutskottets utlåtande nr 7, rörande utgifter under sjunde huvudtiteln
(finansdepartementet).............................. 32

— nr 68, ang. markförvärv för försvaret .................... 33

— nr 70, om förhöjd pension åt L. Jönssons änka och barn .... 33

— nr 71, ang. befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. 33

— nr 72, ang. anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet 33

— nr 74, ang. anslag å kapitalbudgeten för inrikesdepartementet 33

— nr 75, ang. plan för till- och ombyggnad av statens alkoholistanstalt
å Wenngarn m. m............................... 33

—- nr 76, ang. landsfiskalsbostad i Gäddede .................. 33

— nr 77, ang. lån till föreningen Röingegården u. p. a......... 33

— nr 78, om pension åt J. O. Sjölunds änka ................ 33

Jordbruksutskottets memorial nr 16, med anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om anslag till Fiskerilånefonden (voteringsproposition
godkänd) .............................. 33

— nr 17, med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga

om anslag till Lantmäteristaten: Avlöningar (d:o) .......... 33

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, om befrielse från nöjesskatt
för god barnfilm ...................................... 33

— nr 40, ang. avdrag för flyttningskostnader vid inkomstbeskattningen
................................................ 33

—- nr 41, ang. reglering av sockernäringen m. m............. 39

— nr 42, ang. ändringar i tulltaxan ........................ 39

Bankoutskottets memorial nr 15, ang. särskilt lönetillägg åt hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän...................... 39

— nr 16, ang. användande av riksbankens vinst för år 1953 .... 39

— utlåtande nr 17, om åtgärder för Tornedalens och Överkalix bygdens

försörjning medelst där befintliga naturtillgångar och
tillgänglig arbetskraft .................................. 39

—• nr 18, om utredning i syfte att säkra full sysselsättning och

utkomstmöjligheter åt Alnöns befolkning .................. 39

•— nr 19, om utredning i syfte att främja näringslivet och befolkningsutvecklingen
å landsbygden i Bohuslän................ 40

Första lagutskottets utlåtande nr 17, ang. ändrad lydelse av 6 och
8 §§ lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs värdehandlingar
................................................ 40

— nr 18, ang. ändrad lydelse av lagen den 6 juni 1925 om tilllämplighet
å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän 40

— nr 19, om översyn av gällande konkurslag ................ 40

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. allmän förfogandelag m. m. 40

— nr 20, om ändring i värnpliktslagen m. m................. 56

Innehåll.

Nr 14.

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. åtgärder mot skadegörelse
av älg å skog ........................................ 58

Sammansatta tredje lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang.

åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden...... 67

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, rörande avveckling av jordbrukets
lagerhusfond m. m............................... 75

— nr 14, ang. under nionde huvudtiteln gjorda framställningar

rörande anslag till stipendier m. m....................... 75

— nr 15, rörande anslag till veterinärstaten.................. 75

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, om beredande av

möjlighet till lokala synpunkters beaktande vid mera betydelsefulla
förändringar i affärsverkens serviceförhållanden ........ 75

— nr 16, om utredning rörande upphävande av stadsprivilegier

beträffande rätt till viss del av försäljningssumma vid auktion
inom stads område .................................... 77

— nr 17, om allmän översyn av gällande bestämmelser rörande

övervakning inom olika vårdområden m. m............... 77

Lördagen den 10 april 1954.

Nr 14.

Lördagen den 10 april.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Edvard Mårtensson,
Smedstorp, under tiden fr. o. m. den 6.4
1954 t. o. m. den 14.4 1954 på grund av
lumbago (ryggskott) är till arbete oförmögen,
intygas.

Gärsnäs den 6.4 1954.

Arne Franzén

E. provinsialläkare, Gärsnäs.

Kammaren beviljade herr Mårtensson
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 6 till och med den 14
innevarande april.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna: nr

670 av herr Hjalmarson m. fl.,

nr 671 av herr Andersson i Ronneby
in. fl. och

nr 672 av herrar Hceggblom och
Svensson i Krokstorp;

till statsutskottet motionen nr 673 av
herrar Gustafson i Göteborg och Netzén;
samt

till konstitutionsutskottet motionen
nr 674 av herr Pettersson i Norregård
in. fl.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj :fs proposition
rörande ratifikation av bosättningsoch
sjöfartsavtal mellan Sverige och
Frankrike;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av motion om utredning
av frågan om skadeståndsansvar
för ärekränkning genom tryckt skrift;
statsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. in.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1954/55 till avlöningar och
omkostnader vid karolinska sjukhuset
samt vissa andra anslag till universitetssjukhusen
jämte i ämnet väckta motioner; nr

70, i anledning av väckta motioner
om förhöjd pension åt vågmästaren
L. Jönssons änka och barn;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; -

Nr 14.

Lördagen den 10 april 1954.

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fastställande av
allmän plan för till- och ombyggnad av
statens alkoholistanstalt å Venngarn,
in. in.;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av
landsfiskalsbostad i Gäddede;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare lån
till föreningen Röingegården u. p. a.
till vissa byggnadsarbeten m. in.; och
nr 78, i anledning av väckt motion
om pension åt chauffören J. O. Sjölunds
änka;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 39, i anledning av väckta motioner
om befrielse från nöjesskatt för god
barnfilm;

nr 40, i anledning av väckta motioner
angående avdrag för flyttningskostnader
vid inkomstbeskattningen;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket in. m.; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa;

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

15, angående särskilt lönetillägg
åt hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän;

nr 16, angående användande av riksbankens
vinst för år 1953;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för Tornedalens och
Överkalixbygdens försörjning medelst
där befintliga naturtillgångar och tillgänglig
arbetskraft;

nr 18, i anledning av väckt motion
om utredning i syfte att säkra full sysselsättning
och utkomstmöjligheter åt
Alnöns befolkning; och

nr 19, i anledning av väckta motio -

ner om utredning i syfte att främja näringslivet
och befolkningsutvecklingen
å landsbygden i Bohuslän;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 och 8 §§
lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om
vård av omyndigs värdehandlingar;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av lagen den 6
juni 1925 (nr 174) om tillämplighet å
vissa polismän av föreskrifter angående
fjärdingsmän; och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om en översyn av gällande konkurslag; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till allmän
förfogandelag m. in., dels ock i
ämnet väckta motioner; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i värnpliktslagen in. in.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av väckta motioner angående
åtgärder för motverkande av skadegörelse
av älg å växande skog;

sammansatta tredje lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till skydd för
Smålands Tabergs naturvärden, dels
ock i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 13, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande avveckling av jordbrukets
lagerhusfond m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 14, med anledning av vissa av
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

15, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda

Lördagen den 10 april 1954.

Nr 14.

hemställan rörande anslag till veterinärstaten
jämte i ämnet väckta motioner; nr

16, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
fiskerilånefonden; och

nr 17, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Lantmäteristaten: Avlöningar; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

15, över motioner om beredande
av möjlighet till lokala synpunkters beaktande
vid mera betydelsefulla förändringar
i affärsverkens serviceförhållanden; nr

16, över motion om utredning rörande
upphävande av stadsprivilegier
beträffande rätt till viss del av försäljningssumma
vid auktion inom stads
område; och

nr 17, över motion om allmän översyn
av gällande bestämmelser rörande
övervakning inom olika vårdområden
in. m.

§ 5.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 208, angående det administrativa
handhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna,
m. m.;

nr 209, angående inrättande av en
första lärarhögskola; och

nr 211, med förslag till reglemente
angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
yrkesskadeförsäkringsfond.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

På därom gjord ansökning beviljades
herr Larsson i Stockholm ledighet från

riksdagsgöromålen under tolv dagar
från och med den 13 innevarande april.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till utbildningskurser
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter;
och

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att gälda visst skadestånd
m. in.; samt

från första lagutskottet:

nr 164, i anledning av väckta motioner
angående utredning om lagskydd
åt frikyrkopastors tystnadsplikt.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.04.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

Tisdagen den 13 april.

Kl. 16.00.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande april.

§ 2.

Svar å interpellation ang. dispositionen
av den del av byggnadsforskningsavgiften,
som kommer från lantbrukets
byggenskap.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde:

Herr talman! Herr Adolfsson har till
mig riktat frågan, huruvida jag har för
avsikt att av den byggnadsforskningsavgift,
som uttages fr. o. m. innevarande
år, ställa den del, som kommer
från lantbrukets byggnadsverksamhet,
till statens forskningsanstalts för lantmannabyggnader
disposition. Interpellanten
erinrar om att lantbrukets byggnader
har en dominerande inverkan
på jordbrukets årsomkostnader och
framhåller nödvändigheten av att
forskningen i fråga om lantbrukets
byggnader kraftigt intensifieras. Enligt
interpellantens mening bör fördenskull
den del av inflytande byggnadsforskningsavgifter
som härrör från lantbrukets
byggenskap — av interpellanten
angiven till en sjättedel ■—- disponeras
av forskningsanstalten för lantmannabyggnader.
I anledning härav får jag
anföra följande.

De medel, som erhålles genom byggnadsforskningsavgiften,
handhaves av
statens nämnd för byggnadsforskning,
vars uppgift det är att främja forsknings-,
utrednings- och rationaliseringsarbetet
inom byggnadsområdet. Det
ligger i sakens natur att forskningsnämnden
i första hand skall understödja
sådant forsknings- och rationaliseringsarbete,
som är av allmänt intresse
och alltså kan väntas bli till nytta
för skilda grenar av byggnadsverksamheten
både i städer och på landsbygd.
De grundläggande material- och konstruktionsproblemen,
drift- och underliållsfrågorna
liksom också spörsmålet
om ändamålsenliga produktionsmetoder
skiljer sig icke nämnvärt åt inom
olika delar av byggnadsverksamheten.
Det är en huvuduppgift för forskningsnämnden
att befordra dessa allmänna
och för en gynnsam utveckling av byggnadsverksamheten
centrala problem.

Byggnadsforskningsnämndens verksamhet
bör därför bli av värde också
för lantbrukets byggnadsverksamhet,
för egnahemsbyggandet på landsbygden
och även för jordbrukets ekonomibyggnader.

Det synes ej heller finnas skäl antaga
att rationaliseringen av byggnadsverksamheten
på landsbygden skulle
vara betjänt av att en viss del av de
för byggnadsforskning tillgängliga medlen
överfördes från nämnden för byggnadsforskning
till forskningsanstalten
för lantmannabyggnader. En dylik uppdelning
av rationaliseringsarbetet torde
tvärtom vara förenad med påtagliga olägenheter.
Ett effektivt forsknings- och
rationaliseringsarbete inom hela byggnadsområdet
förutsätter att olika ar -

Tisdagen den 13 april 1954.

Nr 14.

Svar å interpellation ang. dispositionen av den del av byggnadsforskningsavgiften,
som kommer från lantbrukets byggenskap.

betsuppgifter samordnas. Ett organ bör
leda verksamheten och genom samråd
med olika forsknings- och rationaliseringsorgan
fortlöpande följa utvecklingen.
Härigenom kan dubbelarbete
undvikas och tillgängliga resurser sättas
in på de mest angelägna uppgifterna.
Det ankommer på nämnden för
byggnadsforskning att tillse att olika
forskningsuppgifter samordnas och att
särskilt angelägna frågor i första hand
tages upp till behandling. Härav följer
att forskningsnämnden ensam bör besluta
angående användningen av inflytande
forskningsmedel. Jag kan alltså
icke förorda en ordning, som innebär
en uppdelning av forskningsmedlen
mellan nämnden och forskningsanstalten
för lantmannabyggnader. Den senares
huvuduppgift bör liksom hittills
vara att handha sådana frågor, som är
av betydelse för att lantmannabyggnader
av olika slag skall erhålla en ändamålsenlig
utformning. Ledningen av
det utvecklingsarbete som gäller grundläggande
material-, konstruktions- och
produktionsfrågor bör tillkomma nämnden
för byggnadsforskning.

Enligt min mening bör alltså fördelningen
på olika forskningsuppgifter av
tillgängliga medel, som erhålls genom
byggnadsforskningsavgiften, ankomma
på nämnden för byggnadsforskning.
Denna ordning utesluter dock inte att
frågor, som är av särskild betydelse
för t. ex. lantbrukets byggnadsverksamhet,
beaktas av nämnden. Det är sålunda
självklart att samarbete och samråd
bör äga rum mellan nämnden och
forskningsanstalten i den utsträckning
som gemensamma uppgifter och intressen
motiverar. Något hinder föreligger
ej heller för nämnden att anslå medel
till forskningsuppgifter, som forskningsanstalten
för lantmannabyggnader
för sin del anser vara av speciell betydelsee
ur lantbrukets synpunkt. I detta
sammanhang kan omnämnas att forskningsanstalten
och enskilda tjänstemän

vid densamma tidigare erhållit anslag
från den förutvarande kommittén för
byggnadsforskning även för forskningsändamål
av intresse för jordbruket. Någon
förändring i detta hänseende har
inte avsetts skola ske i samband med
att statens nämnd för byggnadsforskning
övertagit arbetet.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
den av interpellanten ställda
frågan.

Härpå yttrade

Herr ADOLFSSON (bf):

Herr talman! Jag ber först att til!
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för det svar
jag erhållit. Även om svaret kanske inte
är helt som man skulle ha önskat, är
det dock klarläggande i så måtto att det
ger besked om att statens nämnd för
byggnadsforskning har att besluta om
hur man skall använda de inflytande
medlen. Jag hoppas att forskningsnämnden
har detta klart för sig och
överlåter de uppgifter som berör jordbruket
till forskningsanstalten för lantmannabyggnader
och ställer de nödvändiga
medlen till disposition.

Byggenskapen inom jordbruket är
nämligen av en oerhörd ekonomisk betydelse
inte bara för jordbruket självt
utan för hela det svenska folkhushållet.
Byggandet i traditionella former som
nu tillämpas drar mycket stora kostnader,
och man kan beräkna att det i
dag kostar ungefär dubbelt så mycket
att helt nybygga en medelstor gård som
marknadsvärdet på gården. Det är givet
att varje besparing och varje rationalisering
som kan uppnås genom
en ändamålsenlig och framgångsrik
forskningsverksamhet har en stor uppgift
att fylla för det svenska jordbruket.

Jag vill alltså uttala den förhoppningen,
att forskningsnämnden uppmärksammar
dessa förhållanden och
av de inflytande avgifterna ställer de

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

Svar på interpellation ang-, vissa missförhållanden å nattfärjorna Helsingör—Häl
singborg.

medel till forskningsanstaltens förfogande
som behövs för att man skall
kunna driva en fullgod verksamhet på
detta område.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden
å nattfärjorna Helsingör—
Hälsingborg.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som anförde:

Herr talman! Herr Nelander har i
en till mig ställd interpellation påpekat
vissa brister i fråga om ordningen på
färjorna över Öresund. I interpellationen
frågas dels om jag vill lämna en
redogörelse för vilka åtgärder som vidtagits
för att råda bot på de påtalade
förhållandena på nattfärjorna mellan
Helsingör och Hälsingborg och dels om
något ytterligare kan göras för att
åstadkomma förbättringar.

På min begäran har landshövdingen
i Malmöhus län låtit göra en undersökning
i saken och översänt denna tillsammans
med eget yttrande. Undersökningen
avser resandetrafiken till och
från Danmark över såväl Hälsingborg
som Malmö och Landskrona.

Beträffande färjetrafiken mellan Helsingör
och Hälsingborg, som avses i
interpellationen, är det otvivelaktigt så
som herr Nelander angivit, att det tidvis
varit dåligt ställt med ordningen
på dessa färjor. Det är emellertid att
märka att färjorna på denna led är
danska, varför svenska myndigheter
inte kan inskrida direkt ombord på
dem. Vissa initiativ har emellertid tagits
av den svenska polisen. Man har
sålunda tidigare begärt, att den danska
polisen skulle hindra berusade personer
att gå ombord på färjorna i Helsingör
och även ifrågasatt inskränkningar
i spritutskänkningen ombord.

Vissa sådana inskränkningar har också
skett.

De bråk och oordningar, som interpellanten
torde avse, synes ha förekommit
företrädesvis omkring senaste
årsskiftet och tiden närmast därefter
samt ha inträffat efter en tämligen lugn
period. Polismästaren i Hälsingborg
upplyser, att polispatruller som regel
har varit stationerade vid färjelägena
i staden vid tiden för nattfärjornas ankomst
från Danmark. Det har inte i anmärkningsvärd
omfattning förekommit
oordning efter de resandes landstigning
i Hälsingborg. Först omkring sista årsskiftet
fick polisen i Hälsingborg enligt
vad polismästaren uppger kännedom
om att det på färjorna förekommit sådan
oordning, att det var anledning att
överväga åtgärder. Man gjorde då en
utredning och delgav helsingörspolisen
resultatet. Den 19 februari hölls sedan
i Helsingör ett möte mellan polisledningarna
i Hälsingborg och Helsingör.
Därvid överenskoms det att från den
1 mars på onsdagar, fredagar, lördagar
och söndagar två danska polismän och
en svensk polisman skulle medfölja de
sista färjorna från Helsingör. Den
svenske polismannen, som skulle vara
uniformerad, skulle närmast vara observatör
men kunna ingripa vid allvarliga
bråk av svenska resande.

Det överenskomna arrangemanget
vidtogs också, och polismästaren i Hälsingborg
har under hand uppgivit, att
verkan därav varit god.

Det sistnämnda bestyrkes i landshövding
Widells skrivelse. Han anser att
det är all anledning att förmoda att de
vidtagna åtgärderna skall vara tillräckliga
för att komma till rätta med
de missförhållanden som förekommit.
Landshövdingen företog natten till söndagen
den 14 mars en inspektion av
f är j etrafiken Helsingör—Hälsingborg.
Han fann då att visserligen ett antal
passagerare var påtagligt spritpåverkade
men att inget oljud förekom och inte

Tisdagen den 13 april 1954. Nr 14.

vissa missförhållanden å nattfärjorna Helsingör—Häl -

Svar på interpellation ang.

singborg.

heller några störande intermezzon vare
sig ombord eller vid färjornas ankomst
till Hälsingborg.

Den utredning som nu gjorts sammanfattas
av länsstyrelsen i en promemoria.
Som ett helhetsomdöme om
danmarkstrafiken över Malmö, Hälsingborg
och Landskrona yttras där,
att en viss lössläppthet från passagerarnas
sida vid dessa utlandsresor av naturliga
skäl ej torde vara möjlig att
undgå men att man långt ifrån kan påstå
att allvarliga missförhållanden föreligger.
Med hänsyn till den stora resandeströmmen
—• under 1953 närmare
6,5 miljoner in- och utresande, varav
mer än hälften i Hälsingborg — kan
enligt länsstyrelsens mening antalet fall
då oordningar verkligen förekommit
inte anses vara särskilt högt.

Jag har nu redogjort för vad som
från svensk sida vidtagits för att få
rättelse i de hänseenden som avses i
interpellantens första fråga. Vad angår
den andra frågan •—• om något ytterligare
kan göras — synes utredningen
visa att f. n. några andra åtgärder
knappast är påkallade. Jag räknar
emellertid med att såväl länsstyrelsen
som den lokala polisen skall ha sin
uppmärksamhet riktad på trafiken över
Öresund och att de, om tillståndet skulle
försämras, försöker få motåtgärder
till stånd även i sådana fall som de nu
ifrågavarande, då ansvaret för ordningen
närmast åvilar de danska myndigheterna.
I sådant fall torde även få
övervägas att ta upp förhandlingar
med dessa myndigheter om ytterligare
inskränkningar i spritserveringen på
färjorna Hälsingborg—Helsingör.

Vidare yttrade:

Herr NELANDEIt (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation
av den 10 februari. Jag no -

terar tacksamt att åtgärder nu blivit
vidtagna, vilka kan förmodas leda till
en verklig och varaktig förbättring av
förhållandena på dessa nattfärjor, som
ankommer till Hälsingborg F klockan
0.45 respektive 2.20.

I sitt yttrande till länsstyrelsen bekräftar
polismyndigheterna i Hälsingborg
riktigheten av de uppgifter, som
lämnats i pressen och i interpellationcn.

Man kan naturligtvis säga, att oegentligheterna
är till antalet ringa i förhållande
till den väldiga resandeström,
som går häröver. På sex år har antalet
in- och utresande ökats från
1 352 000 till 3 412 000 under fjolåret.
Och under den stundande sommaren
blir det inte mindre än 120 turer om
dagen, d. v. s. en på varje kvart. Men
just därför att det rör sig om en så
förnäm och viktig utlandsförbindelse
måste alla krafter sättas till för att eliminera
skönhetsfläckar sådana som de
påtalade.

För mig stod det ganska snart klart,
att det hart när enda botemedlet i
denna sak var att ordna polisövervakning
ombord å dessa sena färjor. Den
överenskommelse, som träffades med
de danska polismyndigheterna i Helsingör
den 19 februari, hälsas därför
med tillfredsställelse. Två danska polismän
och en svensk medföljer nu de
sena turerna fyra gånger i veckan. Säkert
är det riktigt, som det antydes i
överenskommelsen —■ och det har för
övrigt bestyrkts under mellantiden —
att blotta närvaron av polismän ombord
skall verka avhållande för ofoget.
De dagar, då inte polis är ombord, medföljer
enligt överenskommelsen en
dansk tågtjänsteman, som därvid svarar
för ordningens upprätthållande.

Länsstyrelsen har i sin skrivelse givit
ett helhetsomdöme om den samlade
danmarkstrafiken — alltså även den,
som ledes över Malmö och Landskrona
■— och säger att en viss »lössläppthet»

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

Svar pa interpellation ang*, åtgärder för återanpassning i förvärvslivet av personer,

som genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga nedsatt.

mte torde vara möjlig att undgå här.
Fastän jag inte yttrat mig om de båda
senare lederna vill jag i detta sammanhang
gärna betyga, att trafiken helt
visst och på det hela taget skötes på
ett bra sätt. Det är dock av vikt att
myndigheterna alltfort har sin uppmärksamhet
riktad på dessa utlandsförbindelser.
Störande missförhållanden
•— även om deras förekomst inte
är alltför omfattande — får inte dra
ned dessa leders goda renommé.

Vad Hälsingborgs-leden beträffar trafikeras
den ju som nämnts av danska
färjor, sorterande under danska myndigheter.
Men jag vill gärna ta fasta
på herr statsrådets uttalande, att om
förhållandena åter skulle försämras
man överväger att ta upp förhandlingar
om ytterligare inskränkning i spritserveringen.
Denna kan ju inte anses vara
så absolut nödvändig under en tur på
15—20 minuter.

Jag tillåter mig beröra ett annat
problem, som kommit upp i samband
med denna trafik. Beträffande de anhållanden,
som måste göras, så bereder
strafflagens bestämmelser i 1 kap.
1 § vissa svårigheter. Enligt denna lagtext
beivras brott av svenska medborgare,
begångna inom riket eller å
svenska fartyg. För beivrande av andra
förseelser, begångna exempelvis å
nämnda danska färjor, erfordras för
varje gång Kungl. Maj:ts särskilda förordnande.
Detta är naturligtvis omständligt
och i viss mån hindrande.
Poliskammaren i Hälsingborg har nu
hos regeringen hemställt om generellt
förordnande för åklagarmyndigheten
i staden att åtala svenskar, som ombord
på de danska färjorna uppträtt berusade
eller på annat sätt stört ordningen.

Jag hoppas, att det skall vara möjligt
för regeringen att lämna ett sådant
generellt förordnande för detta
speciella fall, och undrar om herr statsrådet
är beredd att uttala sig härom.

Till sist, herr talman, vill jag än en
gång uttala min tillfredsställelse över
att en väg nu synes anvisad, på vilken
en förbättring av de påpekade missförhållandena
kan förmodas ske.

Det bör ju — som tidigare antytts —-vara en prestigesak för oss alla att å
så förnäma utlandsleder som de nämnda
hålla så god standard och så utmärkt
ordning som det över huvud taget
är möjligt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Tyvärr kan jag inte
lämna något besked på herr Nelandcrs
här gjorda fråga, hur man kan vänta
att framställningen till Kungl. Maj:t om
generell befogenhet att anställa åtal
mot svenska medborgare för förseelser
på danska färjor kan komma att utfalla.
Det är ett ärende som hör under
justitiedepartementet, och därför har
jag inte haft anledning att över huvud
taget ta befattning med det, men efter
vad jag hört pågår beredning av ärendet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4-

Svar på interpellation ang. åtgärder för
återanpassning- i förvärvslivet av personer,
som genom sjukdom eller olycksfall
fått sin arbetsförmåga nedsatt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har fru Sjöstrand till mig framställt
en fråga i anslutning till en i förra
månaden av medicinalstyrelsen avgiven
skrivelse om den medicinska rehabiliteringsverksamheten.
Fru Sjöstrand
frågar sålunda om jag ville dels
snarast upptaga till prövning de förslag
som framlagts i denna skrivelse
om förstärkning i organisatoriskt, per -

Tisdagen den 13 april 1954.

Nr 14.

Svar på interpellation ang. åtgärder för återanpassning i förvärvslivet av personer,

som genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga nedsatt.

sonellt och materiellt hänseende av
samhällets åtgärder i syfte att genom
eftervård och annan rehabiliteringsverksamhet
underlätta en återanpassning
i förvärvslivet av personer, som
genom allvarlig sjukdom och olycksfall
fått sin arbetsförmåga nedsatt, samt
dels så snart som möjligt inkomma till
riksdagen med förslag till sådan utbyggnad
i de delar, där riksdagens
medverkan är erforderlig.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Frågan om återanpassning av sjuka
eller invalidiserade i arbetslivet är ett
viktigt men svårt problem med både
medicinska, sociala och ekonomiska
aspekter. Det har också relativt nyligen
övervägts av kommittén för partiellt
arbetsföra, som under tiden 1946
—1949 avgav flera betänkanden i hithörande
frågor. Medicinalstyrelsens nu
framlagda förslag innebär ett program
för framför allt den medicinska rehabiliteringsverksamhetens
utbyggnad vid
lasaretten genom sjukvårdens huvudmän
samt en samordning av denna
verksamhet med arbetsvärden. Däremot
påkallas endast i mindre utsträckning
åtgärder från statsmakternas sida.
För att få frågan allsidigt belyst har
jag emellertid låtit remittera skrivelsen
till berörda myndigheter och organisationer
bl. a. landstings- och stadsförbunden
för yttrande. Innan remisssvaren
kommit är jag inte beredd att
uttala mig om några åtgärder bör vidtagas
från Kungl. Maj :ts sida i anledning
av skrivelsen. Måhända kan det
visa sig lämpligt att överlämna densamma
till den utredning om sjukvården,
särskilt den öppna vården, som
jag inom kort ämnar föreslå Kungl.
Maj:t att igångsätta och som enligt min
mening även bör behandla rehabiliteringsverksamheten
i den del den har
anknytning till sjukvården.

Härefter yttrade:

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! .lag skall först be att
få tacka statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det svar som jag
har fått.

Det är säkert riktigt att rehabiliteringsverksamheten
blir en fråga, som
huvudmännen för sjukvården ute i landet
i stor utsträckning måste ta itu med,
och därför är det naturligtvis tacknämligt
att medicinalstyrelsens skrivelse
har fått gå på remiss till landstingsförbundet
och stadsförbundet. Men frågan
är inte bara en landstingsfråga. Det är
också en riksdagsfråga i allra högsta
grad. Det har ju redan här i år behandlats
en motion om just planeringen för
rehabiliteringsverksamheten i Sverige.
Det måste vara statsmakternas sak att
dra upp vissa linjer för denna verksamhet,
och jag kan därför inte låta bli att
förvåna mig över att herr inrikesministern
inte visat sig det minsta positiv
till hela denna fråga. Man kan inte skjuta
över hela denna viktiga fråga till
landstingen. Mycket kan och bör göras
också från regeringen och riksdagen.
Jag har en känsla av att vi inte får komma
för långt efter andra länder i en så
viktig fråga. På detta område kan man
ju spara många miljoner årligen inom
sjuk- och socialvården. Det kanske i och
för sig låter lockande bara det, men det
gäller ju en annan sak också, det gäller
framför allt att återinpassa sjuka och
skadade människor i arbetslivet, ge dem
en plats i produktionen, låta dem känna
att de fyller en uppgift och att de kan
försörja sig själva. Detta gäller faktiskt
10 000-tals människor i vårt land för
närvarande.

Jag kan som exempel härpå för att
understryka denna siffra tala om, att
riksförsäkringsanstalten rapporterade
till arbetsmarknadsstyrelsen under åren
1945—1952 9 140 personer skadade enbart
i militärtjänst. Av dessa avled 406,
och 1 048 bedömdes tills vidare som arbetsoförmögna.
En stor del av resten

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

Svar på interpellation ang. åtgärder för återanpassning i förvärvslivet av personer,

som genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga nedsatt.

liar fått eller väntas få tämligen tillfredsställande
utkomst tack vare lämplig
eftervård och yrkesutbildning.

Jag vill också tala om att barnförlamningen
under 1953 uppvisade över 3 000
fall. En stor skara av de reumatiskt sjuka
behöver också hjälpas och likaså en
stor del av olvcksfallsklientelet, som
ökar för varje år, inte minst trafikolyckornas
offer.

Under och efter kriget har rehabiliteringen
blivit ett konkret begrepp både
i England och i Amerika. Man har funnit
att denna verksamhet lönar sig mycket
bra. Kostnaderna för sjukvård, eftervård
och arbetsvärd kan nämligen i de
flesta fall återbetalas flera gånger om
genom de skatteintäkter som samhället
erhåller på de rehabiliterades inkomster
av produktivt arbete. Samma behov
av rehabiliteringsverksamhet finns överallt
i världen, och därför har också FN
tagit upp frågan på sitt program som en
av de viktigaste socialmedicinska punkterna.
FN har centrum i både New York
och Geneve för denna verksamhet.

Det gäller här så väldigt komplicerade
ting. Det är inte bara att ge en viss
arbetsträning åt en person och sedan
försöka placera in honom i arbetslivet.
Detta är bara ett delproblem av det hela.
Det är detta som arbetsvärden hittills
haft som sin uppgift. På det sättet har det
för de flesta personer blivit en alltför
tvär övergång från sjukvården till arbetet.
Det finns många flera moment att
arbeta fram: arbetsprövning, psykisk
och fysisk prövning och bedömning och
mycket mera. Här bör det vara Kungl.
Majrts sak att skapa bättre koordination
mellan alla dessa moment mellan
sjukvård och arbetsvärd. En planering
av hela verksamheten bör göras centralt,
och den skall i så fall kunna vara till
ledning inom sjukvårdsområdenas socialarbete.
En sådan planering — det
vill jag tillägga — bör också göras
snart. Generaldirektör Engel anser i sin
skrivelse, att om en planering göres

redan nu, skulle bl. a. vinnas, att de
unga läkare, som är intresserade av
frågan, från början kan inrikta sin utbildning
på lämpligt sätt och det skulle
påskynda möjligheterna att realisera
hela planen.

Utbildningen, det vill jag särskilt understryka,
är den allra viktigaste faktorn
inom hela detta område, och detta
faktum ber jag att få lägga inrikesministern
alldeles speciellt på hjärtat. Internationella
experter har sagt, att det i
Sverige med de förutsättningar vi redan
har inom sjukvården och arbetsvärden
skulle gå att med förhållandevis
enkla åtgärder skapa en fullständig
samordning av rehabiliteringsverksamlieten.
Det är egentligen samordningen
som måste skapas fram.

Såvitt jag förstår är medicinalstyrelsen
tydligen inställd på att det skall
göras snart. Den anhåller om en så enkel
sak som att för handläggningen av
rehabiliteringsärendena få inkalla en
expert med dagarvode för de dagar han
är inkallad. Detta kan väl inte vara
oöverkomligt som en första åtgärd. Jag
hoppas att herr inrikesministern inte
ställer sig avvisande till denna begäran.
Vidare bör naturligtvis statsmakterna
stimulera landstingen och kommunerna
att inom sina områden förbereda
detta slag av verksamhet.

Vi har en statlig arbetsklinik vid karolinska
sjukhuset. Det är en försöksverksamhet
och ännu så länge en mycket
hlygsam form av forskning och försöksverksamhet,
men den kan redan nu
behöva mera stöd, större ekonomiska
resurser för det direkta forskningsarbetet.
Den kan behöva få mera utrymme
för det klientel, som visas dit i allt
större utsträckning, och den borde kunna
få mera pengar och mera utrustning.
Allt detta kan och bör göras oberoende
av vad landstingen och stadsförbundet
ääger borde göras.

Till sist, herr inrikesminister, vill
lag framhålla, att det kommer att hållas

Tisdagen den 13 april 1954.

Nr 14.

Svar på interpellation ang. åtgärder för återanpassning i förvärvslivet av personer,

som genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga nedsatt.

en kongress i Holland i september i år.
Det lär bli rehabiliteringsexperter från
hela världen, som skall träffas då. Vore
det inte skäl att inbjuda de främsta av
dem att komma hit till överläggning
med cheferna för inrikesdepartementet
och .socialdepartementet samt generaldirektör
Engel i medicinalstyrelsen och
gärna generaldirektör Persson i pensionsstyrelsen,
som för resten lär vara
ordförande i denna sammanslutning?
En sådan möjlighet till kontakt skulle
vara värdefull för det fortsatta arbetet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag kan inte på något
sätt — jag beklagar det — förstå fru
Sjöstrands anmärkning att medicinalstyrelsens
skrivelse inte skulle ha tillräckligt
beaktats i departementet.

Detta är ju en stor och mycket viktig
fråga. Det är dessutom eu fråga, som är
ganska svår att komma till rätta med.
Jag tror inte man ordnar saken i en
hast. Medicinalstyrelsens skrivelse är
dagtecknad den 2 mars och har, som jag
nämnde i interpellationssvaret, remitterats
till berörda myndigheter och organisationer
för att man skall få deras synpunkter
på medicinalstyrelsens förslag.
Jag tror att man har all anledning att
vänta på de uttalandena från sakkunnigt
håll och på den belysning av spörsmålet,
som remissvaren kan ge, innan
man på något sätt tar ställning till frågan.
Jag är därför inte i tillfälle att innan
yttrandena kommit in ge något besked
i anledning av medicinalstyrelsens
skrivelse.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
bara för att ytterligare understryka några
synpunkter, som fru Sjöstrand efter
vad jag tror i stort sett redan framhållit,
och jag gör det därför att det förefaller
mig som om inrikesministerns

svar på fru Sjöstrands interpellation
inte präglades av någon mera påtaglig
anda av beslutsamhet att nu så snabbt
som möjligt göra det som göras kan.
Inrikesministern vill inte ens ta ställning
till frågan om Kungl. Maj:t bär anledning
att göra någonting alls härvidlag.
Det är klart att det är alldeles riktigt
att det är klokt att inte nu bestämma
sig för några fasta riktlinjer och att
man bör avvakta vad de olika myndigheter,
som har att yttra sig i frågan, kan
komma att säga. Men det är en sak, en
annan sak är en attityd där man erkänner,
att detta är en central och mycket
viktig fråga, där vi i Sverige kommit
åtskilligt på efterkälken och där vi har
anledning att försöka att lära av utlandets
erfarenheter, vilket ju också fru
Sjöstrand framhöll. Utan att inrikesministern
definitivt binder sig för någon
viss riktlinje — det vill jag upprepa
— kan det vara lämpligt att han
intar en sådan attityd. Det skulle varit
av värde för kammaren och för offentligheten
om inrikesministern deklarerat
en mera positiv hållning t. ex. i fråga
om medicinalstyrelsens krav på något
ökade resurser för försöksplaneringsarbeten.
Det är ju så att på många håll i
utlandet ingår som ett normalt led i sinnessjukhusvården
att man har särskilda
rehabiliteringsanordningar, vilket här i
landet skulle motsvaras av avdelningar
i främsta rummet vid centrallasaretten.
Detta förutsätter emellertid å sin sida
att man har någon sorts organisationsplan
för varje sjukvårdsområde. Detta
tarvar naturligtvis läkare med viss specialutbildning,
det tarvar samarbete med
psykiatriker, det kräver att sjukgymnasterna
har en viss kompletterande utbildning,
det tarvar att det finns arbetsoch
sysselsättningsterapeuter. Det är väl
alldeles klart, som fru Sjöstrand också
framhöll, att dessa utbildningsfrågor
inte kan lösas utan att statsmakterna
härvidlag tar en rad initiativ, och det
är därför jag är litet förvånad över in -

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

Svar på interpellation ang. åtgärder för återanpassning i förvärvslivet av personer,

som genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga nedsatt.

rikesministerns vaga bortviftande av
vad Kungl. Maj :t bör göra.

Om jag inte hörde fel ville inrikesministern
inte alls uttala sig om huruvida
regeringen vill göra något eller
inte. Det förefaller mig ganska självklart
att det härvidlag kommer att bli
betydande uppgifter för staten, även om
vården kommer att förbli i landstingens
regi.

Vad beträffar det program för denna
verksamhet, som väl i främsta rummet
måste göras centralt, hänvisar jag till
generaldirektör Engels promemoria, där
han påvisar, att man i England redan
1943 gjort upp riktlinjer för verksamheten.
Om nu medicinalstyrelsen önskar
möjlighet att få arbeta med detta problem
är det väl anledning att försöka
åstadkomma det så snart som möjligt.

Vad utlandets erfarenheter beträffar
har fru Sjöstrand framfört ett som jag
tycker mycket lovande och praktiskt
förslag, nämligen att man skall försöka
få hit en del utländska experter, som
ändå kommer i vår närhet någon gång
under hösten. Men dessutom kan man
väl tillägga, att det kan vara anledning
att överväga ökade studiemöjligheter för
svenska läkare och andra, som inom
sjukvården skulle få arbetsmöjligheter
på detta fält. Det förefaller mig knappast
troligt att det kan vara lämpligt att
stoppa in denna fråga i en utredning
om den öppna vården, vilket inrikesministern
antydde. Det skulle bli en
mycket långt utdragen utredning förmodar
jag. Frågan tycks mig vara så
angelägen att det vore lämpligt att inrikesministern,
om jag vågar uttrycka
mig så, dels deklarerade hur central och
viktig denna fråga är och dels visade en
fast beslutsamhet att se till att det nu
kommer att handlas med all erforderlig
snabbhet och beslutsamhet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! När jag hörde herr

Ohlin säga, att han fann det klokt att
avvakta remissvaren undrade jag vad
han skulle komma fram till i sitt anförande
i fortsättningen. Jag fick höra
att han väntade att jag skulle ha talat
om, att det spörsmål som här tagits upp
är utomordentligt viktigt. Jag tycker detsamma,
och om man läser interpellationssvaret
så finner man att där står:
»Frågan om återanpassning av sjuka
och invalidiserade i arbetslivet är ett
viktigt men mycket svårt problem.»
Men det gäller att ta ställning till hur
man skall förfara just med denna skrivelse,
och det vill jag som jag sagt i interpellationssvaret
inte göra förrän jag
fått frågan ytterligare belyst av de olika
remissinstanserna. Det kan inte vara
någon mening i att departementschefen,
medan ett förslag är ute på remiss, gör
ett ställningstagande i ena eller andra
avseendet.

Emellertid kan jag nämna att jag har
den uppfattningen — som jag f. ö. understrukit
i slutet av interpellationssvaret
— att mycket talar för att denna stora
och svårlösta fråga får bli föremål
för behandling av den kommitté, som
kommer att arbeta med sjukvårdsfrågorna
i allmänhet. Här behövs uppenbarligen
en samordning mellan rehabiliteringen
och övriga led i sjukvården, och såvitt
jag förstår går det därför inte att bryta
ut återanpassningsproblemet från sjukvårdsproblemet
i övrigt. Detta hindrar
emellertid inte att vi — sedan vi har
fått in remissvaren och sett om detta
är lämpligt — preliminärt kan vidtaga
en hel del åtgärder. Om möjligheter
föreligger, är det uppenbarligen en, jag
höll på att säga angenäm, plikt att vidtaga
lämpliga åtgärder. Vi kommer att
göra allt som göras kan för att preliminärt
ordna med den rehabilitering,
som det här talats om. Men vi vill inte
säga, att vi skall göra det och det, medan
ärendet är ute på remiss. Det tycker
jag man bör ha klart för sig. Av
interpellationssvarets innehåll och an -

Tisdagen den 13 april 1954.

Nr 14.

Svar på interpellation ang. åtgärder för återanpassning i förvärvslivet av personer,

som genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga nedsatt.

da tycker jag borde framgå, att vi velat
ge uttryck för den meningen att vi inte
vill föregripa de myndigheter, som
härvidlag skall avge remissyttranden.

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Vi begär naturligtvis
inte att inrikesministern i denna fråga
skall gå in på detaljer, men vi hade
ändå hoppats att statsrådet skulle visa
ett positivt intresse för denna sak.
Statsrådet har i sitt interpellationssvar
skrivit: »Innan remissvaren kommit är
jag inte beredd att uttala mig om några
åtgärder behöver vidtagas från Kungl.
Maj:ts sida i anledning av skrivelsen.»
Jag tycker emellertid, att jag har påpekat
en hel rad åtgärder, som Kungl.
Maj:t kan vidta alldeles oberoende av
vad stadsförbundet och landstingsförbundet
kommer att säga.

Jag skulle vilja ställa en mycket personlig
fråga till inrikesministern: Har
herr statsrådet någon gång varit nere
på karolinska institutets arbetsklinik
och sett på verksamheten där? Ofta har
vi människor inte tillräckligt med fantasi
för att kunna sätta oss in i olika
förhållanden. I mitt eget landsting har
jag ofta sett exempel på det. Det kan
t. ex. ha varit en landstingsman, som
envist satt sig emot förslag att anställa
en sköterska eller ett biträde eller att
på annat sätt utvidga personalen på
ett sjukhus eller en sjukstuga. Sedan
har emellertid hans fru eller dotter —
eller kanske han själv -—■ blivit sjuk
och fått ligga på sjukhus. Då har denne
landstingsman själv fått ligga i sin
säng och ringa efter hjälp, kanske en
hel timma, innan någon kommit, vilket
har berott på att personalen varit alldeles
otillräcklig. Efter en sådan upplevelse
har denne landstingsman sedan
varit mera positivt inställd till personalfrågorna.
Då har han fått det tillskott
till sin fantasi, som han förut
saknat.

När jag häromdagen var inne på ka2
— Andra kammarens protokoll 195b. .

rolinska institutets arbetsklinik, fick
jag se något, som jag tror skulle ha
gripit vem som helst. I ett rum där
jag tittade in var tre unga fruar sysselsatta
med att arbeta på att få tillbaka
den rörelseförmåga, som barnförlamningen
hade tagit ifrån dem. De var
alla tre mödrar med familj hemma.
Sjukdomen hade förlamat deras ben,
och de hade nu proteser som gick över
knäna. De kunde alltså inte röra underbenen.
Sjukgymnasten hade hållit på
med dem så att svetten runnit om dem.
En hade varit sysselsatt med en för oss
så enkel sak som att ta det steg som
behövs från gatan upp till trottoaren.
Hon hade arbetat med bara den detaljen
i 10 å 12 timmär, alltså att pendla
upp benet det lilla stycke som behövdes.

Det är alldeles nya ting, som här
skall växa fram, och jag tror att det
på sjukgymnastikens område finns
många saker, som inrikesministern
skulle kunna ta initiativ till. Jag tänker
här speciellt på utbildningen av de
sjukgymnaster, som i framtiden skall
arbeta med poliofallen. Jag tror att vi
borde få fram ett alldeles nytt program
för deras utbildning, i vilket man kan
ta fasta på just de för dagen aktuella
behoven.

Slutligen vill jag ännu en gång understryka
att Kungl. Maj:t skulle kunna
vidtaga en hel del åtgärder på här ifrågavarande
område, alldeles oberoende
av vad förbunden sedan kommer att
säga.

Ghefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det är väl uppenbart
att jag har ett mycket starkt positivt
intresse för sjukvården, eftersom jag
har åtagit mig att svara för den. Det
är väl då också självklart att jag är
beredd att göra vad som kan vara möjligt
för att förbättra vården av de sjuka.
Det trodde jag inte att jag vid varje
• Ib.

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

Svar på interpellation ang. åtgärder för återanpassning i förvärvslivet av personer,

som genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga nedsatt.

interpellation i sjukvårdsärenden skulle
behöva stå upp och betyga. Jag försöker
åstadkomma förbättringar på
sjukvårdens område, men jag är på det
klara med att det tillkommer andra att
bedöma i vad mån jag lyckas.

Sedan vill jag säga att även jag har
sett mycket inom sjukvården, som gripit
mig. Man blir gripen, när man ser
förlamade människor eller människor
som mist t. ex. ett ben. Då önskar man,
att man kunde göra ofantligt mycket
för vederbörande, och man beslutar sig
också för att göra vad som göras kan.
Det är emellertid en sak att man i sitt
inre beslutar sig för detta. En annan
sak är att vid varje tillfälle tala om det,
och det trodde jag som sagt inte var
nödvändigt.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Jag blev förvånad när
herr Ohlin karakteriserade statsrådets
svar så, att det inte andades någon beslutsamhet
och att statsrådet tydligen
var inställd på att inte göra någonting.
Det är alldeles riktigt som både statsrådet
och interpellanten sagt, att denna
fråga är utomordentligt viktig och en
sak, som man brottats med överallt ute
i landstingen och i sjukvårdsinrättningarna.
Men när statsrådet förklarar,
att han redan satt i gång med remissförfarandet
och att han inväntar svaren
och har för avsikt att omedelbart tillsätta
en utredning om den öppna sjukvården,
där han räknar med att även
denna fråga skall tas upp, så menar jag
att man för dagen inte har anledning
att kräva något mera från statsmakternas
sida. Men vad som i hög grad förvånar
mig är att inte fru Sjöstrand
känner till, eller kanske hon inte just
nu vill känna till det — herr Ohlin har
kanske mindre erfarenhet av detta —
hur man i landstingen under rätt lång
tid arbetat med dessa frågor och vidtagit
utomordentligt förnuftiga åtgär -

der. Resultaten av dessa åtgärder börjar
också komma till synes.

Det är väl inte okänt att landstingen
numera utbildar sjukgymnaster speciellt
för rehabiliteringsverksamhet, att
landstingen inrättar reumatikerdispensärer,
att man har arbetsträningsverkstäder,
att man utbildar och anställer
arbetsterapeuter och att man har en
intim kontakt med psykiatrikerna. Jag
kanske också bör tillägga att jag känner
till i varje fall ett landsting, som
också infört en distriktsgymnastverksamhet
i stil med distriktssköterskeverksamheten.

Jag menar således, att vad som bör
göras på detta område bör göras av
landstingen i egenskap av huvudmän
för sjukvården. Det är klart att statsmakterna
har möjligheter att se till att
en del väsentliga initiativ tas och att
de också bör göra det, framför allt i
fråga om läkarutbildningen. Det är väl
också detta som statsrådet syftar på
när han säger, att man kommer att vidtaga
en rad åtgärder. Däremot tror jag
inte det vore lyckligt att göra som fru
Sjöstrand föreslog och lägga den centrala
ledningen i statsmakternas händer.
Jag tycker att landstingen sköter
dessa saker utomordentligt bra i samverkan
med statsmakterna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Jacobssons yttrande vill jag säga, att
jag är väl medveten om att landstingen
gör åtskilligt på detta område, men jag
tror knappast ändå att det råder mer
än en mening om att det är mycket,
mycket mer som behöver göras. Med
all respekt för de insatser som här göres
måste jag understryka att detta är
ett område som behöver vidareutvecklas,
t. o. m. i mycket hög grad.

Herr Jacobsson hade fel på den avgörande
punkten i sitt resonemang. Hän
säger, att inrikesministern hade förkla -

Tisdagen den 13 april 1954.

Nr 14.

Svar på interpellation ang. åtgärder för återanpassning i förvärvslivet av personer,

som genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga nedsatt.

rat att han inte kan ge sig in på dessa
problem innan utredningen om den
öppna vården blivit klar, och då bör
man låta sig nöja. Så har — såvitt jag
fattade —- inte inrikesministern sagt.
Han har sagt: »Måhända kan det visa
sig lämpligt att överlämna densamma»
etc. Måhända gör man det, måhända
gör man det inte. Och i meningen före
detta yttrande säger inrikesministern:
»Innan remissvaren kommit är jag inte
beredd att uttala mig om några åtgärder
bör vidtagas från Kungl. Maj:ts
sida i anledning av skrivelsen.» Inrikesministern
håller alltså frågan öppen,
om man eventuellt bör göra ingenting.
Det tycks vara innebörden: kanske

kommer inrikesministern att göra ingenting
av skrivelsens förslag.

Jag tycker det borde vara alldeles
klart att här är en hel del saker — jag
hänvisar till fru Sjöstrands belysning
av frågan —■ som inrikesministern med
säkerhet kommer att få göra, även om
han inte nu kan dra upp några bestämda
riktlinjer för hur det bör göras.

Det är väl också alldeles klart, herr
talman, att ingen betvivlar inrikesministerns
intresse för sjukvårdens utveckling,
och jag håller helt med honom
att han inte varje gång behöver
stå och med patos göra deklarationer
om hur intresserad han är av det ena
eller det andra. Men det är ju något
annat det här gäller, nämligen ett konkret
beslutsamt grepp på frågan och
inte bara ett svar, att eftersom frågan
är utsänd på remiss kommer jag eventuellt
att göra någonting och eventuellt
att göra ingenting. Det svaret tycker
jag är litet för torftigt. Avsikten med
fru Sjöstrands interpellation och med
de små tillägg jag har vågat mig på att
göra här är ingen annan, herr talman,
än att till fullo betyga, att vi är övertygade
om att inrikesministern säkert
är varmt intresserad för sjukvårdens
utveckling men att det nog kan vara
nyttigt att denna frågas utveckling ge -

nom en diskussion här i kammaren kan
få en liten stöt framåt. Jag har inte fått
något annat intryck, herr talman, än
att fru Sjöstrand har rätt i sitt bedömande,
att det varit behövligt att ge
frågan en liten stöt framåt genom offentlig
debatt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det är väl ändå på det
sättet, herr Ohlin, att jag i interpellationssvaret
ingalunda finner det tveksamt,
huruvida något bör göras. Om vi
ser närmare på den mening, som herr
Ohlin delvis citerade, finner vi att det
står: »Måhända kan det visa sig lämpligt
att överlämna densamma» ■— alltså
skrivelsen, märk väl det — »till den
utredning om sjukvården, som jag
inom kort ämnar föreslå Kungl. Maj:t
att igångsätta och som enligt min mening
även bör behandla rehabiliteringsverksamheten
— — —.»

Jag har alltså sagt ifrån att jag anser
att kommittén bör behandla rehabiliteringsproblemet,
och den saken är uppenbar,
eftersom det är ett utomordentligt
stort, svårt och viktigt problem,
som måste samordnas med sjukvården
i övrigt. Men vad man sedan skall göra
med det i skrivelsen berörda projektet
lämnar jag öppet intill dess att remissmyndigheterna
kommit in med
sina svar.

Sedan vill jag också säga, att jag är
tacksam för varje initiativ som kan
innebära att en sjukvårdsfråga får en
stöt framåt.

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Jag är angelägen att
liksom professor Ohlin betona att jag
inte betvivlar inrikesministerns intresse
för sjukvården. Men man kan ju se
detta spörsmål på så olika sätt, och vi
kan ha anledning var och en att dra
fram dessa problem så som vi ser dem.

Jag vill framhålla för herr Jacobsson

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

Svar på interpellation ang. åtgärder för återanpassning i förvärvslivet av personer,

som genom sjukdom eller olycksfall fått sin arbetsförmåga nedsatt.

att jag har icke sagt att statsmakterna
skulle utöva en central ledning över
denna'' verksamhet. Jag har sagt att
statsmakterna borde kunna stimulera
landsting och kommuner att lägga upp
och förbereda en sådan verksamhet.
.Tåg har också sagt att det bör lämnas
råd och anvisningar till hjälp och stöd
från en statlig ledning men inte att staten
skall ha hand om den centrala ledningen
—• det opponerar jag mig emot.

Jag känner till den verksamhet som
härvidlag bedrives inom landstingen,
och jag vet att ert landsting, Västmanlands
läns landsting, är mycket långt
framme på detta område. Vårt landsting
har också börjat: vi har arbetsträningsinstitut,
och vi lägger upp en reumatikeravdelning.
Vi är således på tillväxt.
Alla har inte kommit så långt
som ert landsting, herr Jacobsson.
Många landsting har egentligen inte
gjort någonting alls ännu. Som jag påpekade
i mitt första anförande utgör
arbetsträningen, arbetsvårdsavdelningen,
bara en liten del av det hela. Här
är det fråga om en helt ny vetenskap,
kan man säga.

När en person, som man alltså behöver
hjälpa på ett eller annat sätt, kanske
kommer direkt från ett sjukhus är
det massor av saker som man måste
undersöka: hur hans hjärta fungerar,
hur starkt det är, hur kraftiga lungorna
är och hur mycket hans muskler kan
prestera. Man skall göra vad jag kallar
en arbetsprövning. Många kommer nervösa
eller nervklena ifrån sjukhusen.
Då gäller det en psykisk prövning och
bedömning. En sådan kan vi inte heller
ombesörja i landstingen ännu, ty
allt sådant måste stödja sig på forskning,
och forskningen får vi väl ändå
be staten bedriva. Den kan vi inte bedriva
i landstingen.

Jag tycker det är synd att begrava
denna fråga i en stor utredning. Den
har naturligtvis vissa beröringspunkter
med de andra spörsmål, som har med

den öppna vården att göra, men det är
å andra sidan en så speciell fråga, och
vi har så många möjligheter att kunna
lösa vissa avsnitt av den utan att den,
som sagt, i sin helhet skall begravas i
en stor utredning.

Med tanke på detta vill jag faktiskt
citera vad riksdagsman Fast sadé häromdagen
i konserthuset under en debatt
som gällde just denna stora utredning.
Jag sätter mycket stort värde på
herr Fast och har sett med vilket stort
intresse han arbetar i sjukvårdsfrågorna
där hemma. Han yttrade: Låt oss nu
för all del inte stoppa alla aktuella frågor
i en säck bara för att vi väntar på
vad utredningen skall säga och göra.

Jag tycker, herr talman, att det är
lämpligt att säga så också här.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att vi haft en motion till årets riksdag
i denna fråga, vilken även jag undertecknat.
Den 24 mars behandlade vi
den i riksdagen. Det var en mycket
välvillig skrivning från statsutskottets
sida, men här i kammaren blev det
inte någon längre debatt, frånsett inlägg
av herr Gustafsson i Stockholm
och fru Västberg.

Det är klart att det måste finnas ett
stort intresse för denna fråga i hela
riksdagen och bland alla partier. De
partiellt arbetsföras förhållanden är naturligtvis
utomordentligt besvärliga i
flera avseenden. Det gäller inte bara
deras ekonomi utan hur de över huvud
taget skall kunna anpassa sig i samhället.
Det intresse för saken som visats
av fru Sjöstrand och herr Ohlin är
också mycket välkommet i den aktion,
som vi tidigare satt i gång på detta
område. De partiellt arbetsföra har
självfallet ägnats ett betydande intresse
i synnerhet från arbetsmarknadsorganen.
Under den tid av full sysselsättning
vi haft i vårt samhälle har vi haft
ett utomordentligt behov av denna ar -

Tisdagen den 13 april 1954.

Nr 14.

Interpellation ang. förbud mot försäljning av tvättmedel, vilka framkalla eksem
och allergiska reaktioner.

betskraft. Om konjunkturerna blir
sämre får de partiellt arbetsföra betydligt
större svårigheter att placera in sig
i produktionsapparaten. Ur samhällets
synpunkt måste det vara ekonomiskt
fördelaktigt, om man kan tillgodogöra
sig dessa människors arbetskraft, framför
allt om man kan återföra dem till
det normala livets rytm.

Jag tror det är mycket att vinna i
detta avseende liksom att vi har behov
av vissa statliga initiativ. Men huvudarbetet
kommer att åvila landstingen
och kommunerna. Landstingen har i
detta avseende inte suttit med armarna
i kors utan gjort betydande insatser.
Här behövs ju både arbetsterapeuter,
läkare med specialutbildning och vissa
kliniker. Vi har visat på detta i motionen,
och jag hoppas att frågans betydelse
genom sådana diskussioner som
i dag skall ytterligare understrykas.

Jag vill också erinra om de initiativ
som Folksam har tagit i denna fråga
och om de konferenser, som man nu
anordnar över hela landet med de fackligt
organiserade arbetarna för att göra
dem intresserade för denna angelägenhet.
Intresset ute i landet från arbetarnas
sida är utomordentligt stort, och
jag tror att detta är en borgen för att
frågan skall föras fram i debatten och
även föras vidare. Vi har behov av samverkan
mellan stat, kommuner och
landsting. Det huvudsakliga arbetet
kommer dock, som jag sade, att utföras
på det lokala planet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts på bordet liggande propositioner: nr

208, angående det administrativa
handhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna,
m. in.;

nr 209, angående inrättande av en
första lärarhögskola; och

nr 211, med förslag till reglemente
angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
yrkesskadeförsäkringsfond.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 2, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, statsutskottets
utlåtanden nr 7, 68—72 och
74—78, bevillningsutskottets betänkanden
nr 39—42, bankoutskottets memorial
och utlåtanden nr 15—19, första
lagutskottets utlåtanden nr 17—19, andra
lagutskottets utlåtanden nr 19 och 20,
tredje lagutskottets utlåtande nr 20,
sammansatta tredje lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial nr
13—17 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 15—17.

§ 7.

Interpellation ang. förbud mot försäljning
av tvättmedel, vilka framkalla eksem
och allergiska reaktioner.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JOHANSSON i Stockholm (k),
som anförde:

Herr talman! Medicinalstyrelsen har
i dagarna utsänt en bestämd varning
mot bruket av vissa syntetiska tvättmedel,
särskilt det som salubjudes under
handelsbenämningen Surf. Medicinalstyrelsen
konstaterar, att detta
preparat framkallat en riklig anhopning
av eksemfall, ofta av uttalat inflammatorisk
karaktär med tendens till
utbredning över större kroppsytor. Vidare
konstateras, att det icke blott har
en direkt hudskadande toxisk effekt

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

utan även en ganska stor tendens att
förorsaka allergiska reaktioner. Det heter
vidare, att överkänsligheten icke
sällan blir så höggradig, att även de
som använder kläder, vilka tvättats i
preparatet, kan få eksem, vilka utbreder
sig till stora delar av kroppen och
ofta nödvändiggör sjukhusvård. I de
fall, där utslagen varit allergiskt betingade,
har det visat sig att inte ens
sköljningar i tvättmaskin med 20 vattenbyten
kunnat förhindra, att sådana
personer ånyo får eksem om de använder
de tvättade kläderna. En del
personer bär redan tvingats skaffa sig
nya förråd av underkläder. Lakan och
nattkläder, blusar och sanitetsbindor,
som tvättats i sådana ämnen, kan också
framkalla eksem. Under hand har vi
erfarit, att det redan inträffat tusentals
av detta medel framkallade eksemfall,
att nya inträffar dagligen och att
vissa institutioner kommit i stora svårigheter,
sedan man använt dessa tvättmedel.

Medicinalstyrelsen har tydligen icke
ansett sig ha befogenhet att gå längre
än till en varning, och det torde därför
vara statsmakternas sak att besluta ett
mera vittgående ingripande. Det bör
icke få tillåtas, att en utländsk trust,
som enbart vägledes av sina profitintressen,
med hjälp av stora reklamkampanjer
fortsätter att sälja tvättmedel,
vilka i sin nuvarande sammansättning
är uppenbart hälsovådliga och vilkas
fortsatta användning kan föranleda
stora förluster för enskilda och institutioner.

Med ovanstående motivering anhåller
jag att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framställa
följande interpellation:

Har regeringen för avsikt att på administrativ
väg eller på annat sätt förbjuda
fortsatt försäljning av de tvättmedel,
vilka enligt medicinalstyrelsens
varning i stor utsträckning framkallar
eksem och allergiska reaktioner?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Interpellation ang. de honorära konsulernas
kontorsomkostnader.

Ordet lämnades på begäran till

Herr EDSTRÖM (h), som yttrade:

Herr talman! Betydelsen av internationella
kontakter har under det senaste
decenniet även för Sveriges vidkommande
kommit att framträda allt klarare.
Ökad utrikeshandel, varvid svenska
varor sökt sig till helt nya utländska
marknader, ett intensifierat
turistutbyte icke endast med våra närmaste
grannländer samt kulturella kontakter
i en betydligt större omfattning
än före andra världskriget har lett till
att Sverige kunnat i stor utsträckning
knyta betydelsefulla kontakter i främmande
länder.

Denna vidgade anknytning till utlandet
ställer ökade krav på det servicearbete
de svenska utländska representationerna
skall ge. Bland dessa intar
icke minst de honorära konsulärbefattningarna
en betydelsefull ställning. Det
är därför av vikt att även dessa befattningar
beklädes med personer, som
verkligen äger de speciella förutsättningar
som erfordras för att fylla en
funktion, där både representativt uppträdande
och allmänt servicearbete av
såväl ekonomisk som personlig art spelar
en betydelsefull roll.

Den honorära svenska konsulärförvaltningen
har helt visst hittills kunnat
fylla sina arbetsuppgifter på ett
synnerligen förtjänstfullt sätt. De ökade
krav, som ställes på de nuvarande konsulerna,
motsvaras emellertid icke av
någon därtill svarande lättnad i vad
avser de ekonomiska villkor under vilka
de arbetar. Befattningarna är och
skall helt naturligt vara oavlönade. Avsikten
har dock från början varit, att
det honorära uppdraget icke skall medföra
någon direkt ekonomisk förlust för
innehavarna, och därför utgår ersättningar
till konsulerna i huvudsak i
form av så kallade kontorsersättningar.

De penningvärdeförändringar, som

Tisdagen den 13 april 1954. Nr 14.

Interpellation ang. indragningen till kronan av vissa ströängar i Norrbottens län.

skett i så gott som samtliga länder under
och efter andra världskriget, har
medfört en avsevärd ökning av konsulatens
omkostnader. Denna ökning har
icke följts av en motsvarande höjning
av svenska statens anslag till de olönade
konsulerna. Det vore enligt min
mening önskvärt med en justering uppåt
av de anslag, som för närvarande utgår
till de oavlönade befattningshavarna
tillhörande utrikesstaten.

Möjligheterna att höja statens bidrag
till omkostnaderna är emellertid i hög
grad begränsade av önskvärdheten av
att i största utsträckning söka minska
statens utgifter på alla områden. Konsulaten
har dock en inkomstkälla, där
medel visserligen icke omedelbart tillkommer
konsulerna utan redovisas till
staten. Jag tänker då på de expeditionsavgifter,
som inflyter genom den
verksamhet som bedrives på konsulaten.
Avgifterna grundas emellertid på
en förordning av 1920, varför de, i
synnerhet i betraktande av vad motsvarande
utländska diplomatiska och
konsulära representationer i Sverige
använder för taxor, numera får anses
alldeles för låga. En höjning av de
expeditionsavgifter, som för närvarande
tillämpas på de svenska konsulaten
eller beskickningarna i utlandet, skulle
medföra en icke obetydlig inkomstökning
för staten. Härigenom skulle möjligheten
för de oavlönade konsulerna
att få ett ökat bidrag till sina kontorskostnader
förbättras.

Det är av vikt att de svenska honorära
befattningarna i utlandet kan hållas
vid en hög standard. Ökad ekonomisk
insats från svenska statens sida
för att täcka en större del av de med
befattningarna förenade oundgängliga
kostnaderna bör kunna medföra större
möjligheter att fylla det servicearbete,
som åligger konsulerna.

På grund av vad ovan anförts får jag
hemställa om kammarens tillstånd att
till hans excellens chefen för utrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Har Ers Excellens uppmärksamheten
riktad på betydelsen av att de
svenska lionorära konsulernas i utlandet
med befattningen förenade kontorsomkostnader
i största möjliga utsträckning
täckes av statligt bidrag?

2. Vill Ers Excellens medverka till
att 1920 års förordning om expeditionsavgifter
vid beskickningar och konsulat
revideras på ett sådant sätt att staten
tillföres ökade inkomster, varigenom
förutsättningar skapas för ökat bidrag
till de lionorära konsulernas kontorskostnader? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9.

Interpellation ang. indragningen till kronan
av vissa ströängar i Norrbottens län.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Enligt riksdagsbeslut
år 1921 har under de närmast efterföljande
åren utgått medel för indragning
till kronan av nedanför odlingsgränsen
samt inom Jukkasjärvi socken
(numera Kiruna stad) belägna ströängar.

Ströängarna inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker tillkom
efter Kungl. Maj:ts skrivelse år 1878.
Däri medgavs rätt åt dem som upptog
nybyggen inom lappmarken att upptaga
och med nyttjanderätt bruka lämpliga
naturängar å kronan tillhöriga marker.

I en framställning år 1913 föreslog
dåvarande landshövdingen i Norrbottens
län, Oscar von Sydow, att ifrågavarande
ströängar skulle indragas till
kronan och att ströängsinnehavarna
som ersättning därför skulle erhålla
hjälp till nyodling och annan jordförbättring
invid sina gårdar. Kolonisationskommittén,
som av Kungl. Maj:t
erhöll i uppdrag att närmare utreda
denna fråga, avgav år 1919 betänkande
härom. Därvid anslöt sig kommittén
till ovannämnda av landshövding von

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

Interpellation ang. indragningen till kronan av vissa ströängar i Norrbottens län.

Sydow framlagda förslag, detta dock
med den inskränkningen, att sådan
indragning av ströängar till kronan för
Norrbottens läns vidkommande föreslogs
begränsad till områden nedanför
odlingsgränsen. I remissyttrande över
kolonisationskominitténs förslag förordade
lantmäteristyrelsen, att denna indragning
av ströängar skulle utsträckas
att även omfatta sådana ovanför odlingsgränsen.

Kungl. Maj:t föreslog i proposition
nr 199/1921, vilken sedermera biträddes
av riksdagen, att indragning av ströängar
till kronan på av kolonisationskommittén
föreslagna villkor skulle ske
i fråga om ströängar belägna nedom
odlingsgränsen samt ovanför densamma
för sådana belägna inom Jukkasjärvi
socken. Härvid anförde dock
Kungl. Maj:t bl. a. följande: »Vill man
en gång i framtiden, när förhållandena
kunna så påkalla, genomföra en reglering
av ströängarna jämväl för de inom
andra socknar ovanför odlingsgränsen
belägna fastigheterna, låter sig detta
naturligtvis göra.»

Utvecklingen sedan år 1921 inom berörda
områden synes allt mera påkalla
den omprövning av frågan om denna
lags tillämplighetsområde som Kungl.
Maj:t i den anförda propositionen förutsatt
kunna ske. Samma synpunkter
som år 1921 anfördes i fråga om Jukkasjärvi
socken kan, med den utveckling
som skett, numera anföras i fråga
om andra trakter, belägna ovan odlingsgränsen.
Inom Jokkmokks socken har
vattenkraftens exploaterande genom
kraftverken i Harsprånget, Porjus och
Ligga skapat förutsättningar för en
kontinuerlig konsumtion av sådana produkter
som jordbruk i dessa trakter kan
producera. I och med den gruvdrift,
som bedrives av Bolidens gruv AB i
Laisvall, kan enahanda skäl anföras
i fråga om Arjeplogs socken.

Sedan år 1921 har mejerier uppförts
i Gällivare och Arjeplog samt planeras
uppförande av ett sådant i Jokkmokk.

Dessa underlättar givetvis avsättningen
av mjölk, som av helt naturliga skäl är
den förnämsta produkt, som vid jordbruk
å dessa breddgrader kan produceras.
Den utveckling av kommunikationerna
och utbyggnad av vägnätet,
som skett och i framtiden kan beräknas
komma till stånd, underlättar även avyttringen
av jordbrukets produkter. Den
utveckling och mekanisering, som under
senare tid skett på jordbrukets område,
liksom den brist på arbetskraft
som gör sig märkbar, har gjort att det
framstår som ytterligare irrationellt
med ett fortsatt brukande av de ströängar,
varom här är fråga.

Uppenbart är att de naturliga betingelserna
för jordbruk i egentlig bemärkelse
är ogynnsamma i dessa trakter.
Det måste dock, icke minst ur skogsbrukets
synpunkt, vara ett betydande
samhälleligt intresse att i görlig utsträckning
bibehålla ett befolkningsunderlag.
Såväl för att tillgodose skogsarbetarförläggningar
med mjölk och andra
jordbruksprodukter som för bibehållande
av en arbetskraftsreserv och
tillhandahållande av hästar för skogsbrukets
behov är det av synnerlig
betydelse att så långt möjligt bibehålla
en fast befolkning i dessa trakter.

För samebefolkningen är ströängarna
till betydande besvär och kostnader i
deras yrkesutövning, renskötseln. Ströängarna
är jämväl en källa till ständig
irritation mellan samerna och den bofasta
ortsbefolkningen.

Denna fråga är föremål för viss utredning
från statsmakternas sida. Då
det emellertid här är fråga om problem,
som för den berörda befolkningen och
bygden är av den allra största betydelse,
vill det emellertid synas som synnerligen
angeläget, att utredningsarbetet bedrives
i en sådan takt, att förslag till
positiva åtgärder kan emotses inom
rimlig tid.

Under hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för

Tisdagen den 13 april 1954.

Nr 14.

jordbruksdepartementet få framställa
följande fråga:

Föreligger det möjligheter att utredningsarbetet
i fråga om indragning till
kronan av ströängar belägna ovan odlingsgränsen
inom Norrbottens län kan
bedrivas med sådan takt, att förslag i
frågan kan väntas av Kungl. Maj:t bli
förelagt 1955 års riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 183, med
förslag till fiskeristadga m. in.;

nr 676 av herrar Sköldin och Bengtsson
i Varberg, likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 183; samt
nr 677 av herr Ståhl, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 203, med
förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 180, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m.;

nr 210, angående statsgaranti för lån
till hantverks- och småindustriföretag;

nr 212, angående reformering av läkarutbildningen; nr

213, angående statligt borgensåtagande
för viss skuldförbindelse av
Svenska skifferoljeaktiebolaget; och
nr 216, angående godkännande av en
den 31 mars 1954 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Japan angående
skydd av rättigheter på den industriella
äganderättens område, vilka
berörts av det andra världskriget, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 675 av herrar Svensson i Krokstorp
och Hseggblom, i anledning av

§ 12.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
jordbruksutskottets memorial
nr 16 och 17 skulle uppföras
närmast efter statsutskottets utlåtande
nr 78 samt att statsutskottets utlåtande
nr 69 skulle uppföras sist bland två
gånger bordlagda ärenden.

§ 13.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken HÖJER (fp), som yttrade:
Herr talman! Jag får hemställa att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
212 måtte utsträckas till 13 dagar.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.09.

In fidem
Per Bergsten.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Onsdagen den 14 april.

Kl. 10.00.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till Riksdagens 2:a kammare.

Att riksdagsledamoten Fröken Eva
Karlsson, Hälsingborg, på grund av influensa
är tills vidare förhindrad att
deltaga i riksdagsarbetet intygas.

Hälsingborg den 13.4 1954.

Anna Helmer
leg. läkare.

Kammaren beviljade fröken Karlsson
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 13 innevarande april tills
vidare.

§ 2.

Svar på fråga ang. trafiken på järnvägslinjen
Årjäng—Svaneholm.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Ståhl har frågat
mig, om jag är villig medverka till att
inhibera eller åtminstone uppskjuta
nedläggandet av trafiken på järnvägslinjen
Årjäng—Svanskog i den isolerade
bygden i sydvästra Värmland i
varje fall så länge, att kommunikationsförhållandena
på annat nöjaktigt sätt
under tiden hunnit utbyggas. Som svar
härpå vill jag meddela följande.

Trafikunderlaget för bandelen År -

jäng—Svanskog är icke tillräckligt för
att motivera en fortsatt järnvägsdrift.
Den reguljära trafiken bör därför helt
överföras till landsvägen. Genom att i
fortsättningen låta bussar och lastbilar
omhänderlia transportuppgifterna räknar
SJ med att göra en besparing av
drygt en kvarts miljon kronor per år.

Bandelen Årjäng—Svanskog löper till
sin huvuddel intill landsvägar, på vilka
busstrafik redan förekommer. På sträckan
Årjäng—Tenvik är vägförhållandena
dock för närvarande så pass otillfredsställande,
att busstrafik på den
enskilda vägen mellan dess orter endast
är möjlig sommartid. I det beslut, där
Kungl. Maj:t lämnat järnvägsstyrelsen
tillstånd att tills vidare lägga ned järnvägstrafiken,
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
därför fått i uppdrag att
upprätta arbetsplan för en väg på ifrågavarande
sträcka. Eventuellt kommer
för denna väg vissa delar av järnvägsbanken
att utnyttjas. .lag räknar med
att detta vägbygge skall kunna påbörjas
i så god tid, att det blir klart till
hösten. Skulle mot förmodan detta inte
vara möjligt, kommer arbetena att bedrivas
så, att järnvägstrafiken tillfälligt
kan återupptagas över vintern.

Av dessa skäl anser jag mig icke ha
anledning att ompröva mitt tidigare
ställningstagande i frågan.

Härpå anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för den raskhet
med vilken han besvarat denna
fråga.

Det vi talar om kan ju synas kammaren
vara en mycket liten sak. Men

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Svar på fråga ang. trafiken på järnvägslinjen Årjäng—Svaneholm.

för den bygd det gäller är det ett stort
stycke tragedi. Jag är övertygad om
att om detta utspelats i mera centrala
delar av landet, som allmänhetens blickar
är mera riktade på, skulle det ha
funnits ett mera allmänt intresse för
saken. Det är redan förut ganska isolerade
bygder som delvis blir totalt isolerade,
om denna järnväg läggs ned.

Det är redan i och för sig smärtsamt
att nedlägga en järnväg som flera kommuner,
Silbodal och andra, satsat betydande
summor på. Socknen Sillerud
satsade t. ex. en gång i tiden 900 000
riksdaler i den tidens friska penningvärde
och har fortfarande, nu när järnvägen
skall läggas ned, 110 000 kronor
kvar att amortera.

Det kanske mest tragiska är att man
ute i bygden även bland omdömesgillt
folk, kommunalmän och ekonomiskt erfarna
människor, har den uppfattningen
att järnvägen, om det hade förts en
riktig taxe- och trafikpolitik, sannolikt
inte hade behövt nedläggas. Man behöver
bara se på tidtabellen för att
förstå, att allmänheten faktiskt inte har
kunnat använda järnvägen utan tvingats
ta bussarna. Det har inte funnits
rimliga anslutningstider till Bergslagsbanan
i Åmål, och det har varit lika illa
ställt uppe i Arvika med anslutningen
till andra förbindelser. Man tycker nog
att när t. ex. Uddevalla—Lelångens
järnväg kan fortsätta driften, borde
denna järnväg med en riktigare trafikpolitik
också ha kunnat fortsätta.

Från Silleruds kommun såldes i fjol
i runt tal 40 000 kubikmeter virke, som
sändes åt olika håll i landet, inte bara
till Billerud, som ligger relativt nära,
utan också till Holmens bruk, Fengersfors,
Rottneros och flera platser. Man
fick köra allt detta virke på lastbil, tv
det gick inte att frakta virket med järnväg.
För utsättning av en vagn på linjen
för lastning fick man enligt uppgifter
som lämnats mig betala mellan
85 och 200 kronor, beroende på var
utsättningen skulle ske, medan taxan

för utsättning på andra håll varit nere
i tiondelen eller ännu lägre belopp.
Jag hörde berättas som en kuriositet
att 95 ton räls, som skulle fraktas till
Årjäng, inte heller togs på järnväg,
trots att man har släpvagn på rälsbussen.
Prisskillnaden mellan landsvägsoch
järnvägstransport var betydande,
men ändå gjorde man på det viset.

Jag skulle vilja ifrågasätta om inte
kommunikationsministern borde undersöka
dessa förhållanden, innan man
vidtar de avgörande åtgärderna för att
lägga ned trafiken. Det är min första
vädjan, att när järnvägstrafiken ändå
skall vara kvar en tid, man använder
den tiden till att ompröva taxans och
tidtabellens uppläggning och på så sätt
försöker förbättra förhållandena.

Projekteringen av den landsväg, som
skall komma i stället för den del av
järnvägen som går från Årjäng över Sillegårdsed
och Leverhögen till Tenvik,
har efter vad jag har inhämtat inletts
först i går. Vederbörande kommuner
har ännu knappast hunnit börja underhandla
med läns- eller vägmyndigheterna.
Jag tror att de håller den första
konferensen i dag eller i morgon. Under
sådana förhållanden vill jag verkligen
hoppas att man inte utan vidare
lägger ned järnvägen vid en viss tidpunkt.
Det är klart att ett vägföretag
av detta slag kommer att bli föremål
för yrkanden och erinringar från olika
myndigheters sida i olika avseenden,
och den omständigheten att företaget
först nu börjat projekteras förefaller
mig vara ett mycket starkt skäl för ett
uppskov med järnvägens nedläggande.

Vad sedan den andra järnvägsdelen
beträffar, nämligen den som går mellan
Hallanda och Kettilsbyn, innebär
såvitt jag förstår det bemyndigande,
som Kungl. Maj:t givit järnvägsstyrelsen,
att någon omprövning icke behöver
komma till stånd. I detta fall är
emellertid situationen mycket mer prekär,
ty det finns inte någon annan vägförbindelse
än en mycket underhaltig

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Svar på fråga ang. trafiken på järnvägslinjen Årjäng—Svaneholm.

enskild väg, som, enligt vad alla myndigheter
är ense om, icke kan trafikeras
med s. k. kollektiva trafikmedel,
buss eller andra större fordon. Skulle
man nu riva upp järnvägen och göra
om järnvägsbanken för landsvägstrafik,
har ju varje möjlighet att behålla järnvägen,
som statsrådet säger, över vintern
tillintetgjorts, och jag vill därför
innerligt hoppas, att hotelsen om en sådan
omläggning inte sättes i verket. Det
måste väl ändå byggas en ordentlig väg
till denna trakt, som hittills har haft
järnvägen som sin enda kommunikationsmöjlighet,
ty där bor dock ett
ganska betydande antal människor. Det
finns där ett tiotal byar och omkring
etthundra gårdar, som skulle bli praktiskt
taget isolerade, när järnvägen försvinner.

Vidare skulle jag vilja fästa kommunikationsministerns
uppmärksamhet på
ett område, som av handlingarna att
döma verkar att vara helt förbisett,
nämligen den bygd som i officiellt
språk brukar kallas ödebyns skolrote.
De små enskilda vägar, som utgör den
enda förbindelsen till detta område, befinner
sig i så miserabelt skick att de
inte är framkomliga med motorfordon.
Befolkningen inom området skulle alltså
komma i en verklig nödsituation,
därest järnvägen lägges ner. Jag säger,
såsom någon myndighet i Värmland
gjort, att ett nedläggande av denna
järnväg, i varje fall innan landsvägsförbindelserna
är utbyggda, icke står
i överensstämmelse med den trafikpolitik
som ett statligt företag bör föra.

Jag skulle därför vilja hemställa till
kommunikationsministern att, innan
några åtgärder i den riktningen vidtages,
undersöka konsekvenserna för de
människor som bor i denna isolerade
bygd, vilken kommer att bli ännu mer
isolerad om järnvägsförbindelsen klippes
av. Man bör se efter, om det inte
finns någon möjlighet att göra en omprövning
av frågan i syfte att kunna
behålla järnvägen. Det bör finnas en

chans att järnvägen skall kunna ge bättre
ekonomiskt resultat, om trafiken lägges
upp på ett annat och riktigare sätt.

Om denna min hemställan icke vinner
gehör, vill jag i andra hand rikta
en hemställan till kommunikationsministern
att inte röra järnvägen, förrän
i varje fall tillfredsställande landsvägsförbindelser
ordnats för människorna
i denna isolerade bygd. Jag erkänner
att det kostar en del pengar, men det
är dock här fråga om sådant som kan
anses höra till de kulturuppgifter som
åvilar även statens järnvägar. Det
måste också betraktas som led i en
sund och riktig landsbygdspolitik att
ordna det så, att människor kan bo
kvar även i bygder som ligger avsides.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har ju i mitt svar
sagt ifrån att järnvägsdriften icke skall
nedläggas förrän landsvägsförbindelser
blivit ordnade. Mitt ställningstagande
på den punkten är alldeles klart. Vad
som kan vålla svårigheter är att vägbygget
fördröjes, men jag framhåller ju
att om vägen inte blir färdig fram till
hösten kommer järnvägsdriften att upprätthållas
under vintern. Jag trodde
alltså att jag redan i mitt svar hade tillmötesgått
herr Ståhls önskemål i detta
avseende.

Beträffande frågan om att på nytt
ompröva ställningstagandet till järnvägsdriften
måste jag säga, att detta väl
ändå är ganska meningslöst. Här förekommer
praktiskt taget ingen trafik.
Godstrafiken utefter denna bana är till
sin omfattning sådan, att man mycket
väl klarar den med en fyratons lastbil.
Man behöver alltså inte upprätthålla
någon järnväg för det ändamålet. Beträffande
persontrafiken vet nog herr
Ståhl, att den, med undantag av vissa

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Svar på fråga ang. trafiken på järnvägslinjen Årjäng—Svaneholm.

resor på lördagar, är nere i ett resandeantal,
som är så litet, att man inte
kan uppehålla vare sig rälsbuss- eller
tågtrafik för den.

Jag förstår inte herr Ståhls resonemang
om att det på denna bana skulle
råda en taxesättning, som omöjliggör
godstrafik. Det är samma taxa på denna
bana som på alla andra SJ-banor.
Det finns alltså inga speciella taxor för
denna handel. Det måste vara en missuppfattning.

Beträffande tidtabellsfrågorna har vi
undersökt möjligheten för järnvägen
att dra till sig trafik genom en omläggning
av tidtabellerna. Det spelar emellertid
ingen roll, hur man lägger om
dem. Det finns i denna bygd inte det
trafikunderlag, som gör en järnväg något
så när bärig.

Det väsentliga för denna bygd är,
som herr Ståhl sagt, att den får riktiga
vägförbindelser, och det hoppas jag
den skall få genom det beslut, som
Kungl. Maj:t har fattat.

Sedan vädjade herr Ståhl om att trafiken
skulle upprätthållas på bandelen
Hallanda—Kettilsbyn, om jag uppfattade
honom rätt. Jag vill bara meddela,
att det inte har varit någon trafik på
denna handel sedan 1949.

Herr talman! För mig är det väsentliga
att trafiken icke blir nedlagd förrän
vägproblemen är lösta, och detta
innebär det beslut, som Kungl. Maj:t
har fattat i denna fråga.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag skall inte nämnvärt
förlänga diskussionen, då jag förstår,
att det inte är stor utsikt att få
någon ändring till stånd. Men beträffande
tidtabellerna kan jag kontrollera
att uppgiften att man har experimenterat
på olika sätt inte är riktig. Man har
i varje fall sedan lång tid tillbaka haft
denna tidtabell, som saknar för det
första anslutningsmöjligheter till Bergslagsbanan
och för det andra lämpliga
förbindelser med tätorterna. Jag kan

nämna, att de, som skall ta järnvägen
in till torghandeln och affärerna i Årjäng,
får vänta i nära en och en halv
timme, tills affärerna öppnas, beroende
på att man har lagt trafiken på detta
besynnerliga sätt.

Vad sedan fraktkostnaderna beträffar,
har det i varje fall uppgivits för
mig, att taxorna för utsättning av järnvägsvagnar
har legat väsentligt högre
på denna bana än på andra, angränsande
banor i samma bygd. Vidare vill
jag tillägga att trafiken på slingan Hallanda—Kättilsbyn
ej är helt nedlagd,
då där förekommer en del godsfrakter.

Det som gjorde mig orolig beträffande
landsvägen och järnvägen är det
avsnitt i kommunikationsministerns
svar som lyder så här: »Eventuellt kommer
för denna väg vissa delar av järnvägsbanken
att utnyttjas.» Jag fick av
detta den känslan, att det är risk för
att man skall riva upp järnvägen, innan
landsvägen blir klar. Under mellantiden
kommer, såvitt jag förstår, bygden
att bli utan förbindelser. Det var fördenskull
jag gjorde min hänvändelse
till kommunikationsministern att se till
att förbindelserna ej avbrötos. Nu tar
jag fasta på att så ej kommer att ske.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 180, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. in.;

till bankoutskottet propositionen nr
210, angående statsgaranti för lån till
hantverks- och småindustriföretag;
till statsutskottet propositionerna:
nr 212, angående reformering av läkarutbildningen;
och

nr 213, angående statligt borgensåtagande
för viss skuldförbindelse av
Svenska skifferoljeaktiebolaget; samt

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Skadeståndsansvar för ärekränkning genom tryckt skrift.

till behandling av lagutskott propositionen
nr 216, angående godkännande
av en den 31 mars 1954 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Japan
angående skydd av rättigheter på den
industriella äganderättens område, vilka
berörts av det andra världskriget,
m. m.

§ 4.

Föredrogos var efter annan och remitterades
till behandling av lagutskott
följande på kammarens bord liggande
motioner:

nr 675 av herrar Svensson i Krokstorp
och Hseggblom,

nr 676 av herrar Sköldin och Bengtsson
i Varberg, samt

nr 677 av herr Ståhl.

§ 5.

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
förbud mot försäljning av tvättmedel,
vilka framkalla eksem och allergiska
reaktioner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Edström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående de honorära
konsulernas kontorsomkostnader.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Larsson i
Hedenäset vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och

chefen för jordbruksdepartementet angående
indragningen till kronan av
vissa ströängar i Norrbottens län.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
rörande ratifikation av bosättnings-
och sjöfartsavtal mellan Sverige
och Frankrike.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Skadeståndsansvar för ärekränkning
genom tryckt skrift.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motion
om utredning av frågan om skadeståndsansvar
för ärekränkning genom
tryckt skrift.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Låt mig, när vi går att
behandla denna motion, redan från
början säga, att den inte är riktad mot
tryckfriheten. Jag, liksom alla andra
människor i detta land, anser, att var
och en skall ha rättighet att tänka,
tycka och tro precis vad han vill, och
han skall också ha rättighet att i tal
och skrift få framföra sina åsikter.
Men motionen vill ställa under debatt,
huruvida inte den skall känna ansvar,
som framför sina åsikter i tidningar
och tidskrifter, lika väl som den enskilde
medborgaren får göra. Dess
bättre är de flesta tidningsmän i vårt
land ansvarskännande journalister, som
handhar sitt uppdrag på det sätt som
det skall skötas. Jag skulle kunna säga,
att motionen inte gäller alla tidningar.
Jag skulle kunna undanta de flesta
landsortstidningar liksom våra morgontidningar
i allmänhet. Jag skulle kunna
dra cirkeln ännu snävare, men jag gör

Onsdagen den 14 april 1954. Nr 14.

Skadeståndsansvar för ärekränkning genom tryckt skrift.

det inte, eftersom var och en i denna
kammare vet precis vilka tidningar och
vilken slags journalistik det här är
fråga om. Det är fråga om de tidningar
som på löpsedlar och i rubriker och
artiklar kan ta heder och ära av folk.
Dessa tidningar kan åstadkomma ekonomisk
skadegörelse för företag, precis
som det hände när Alvestaslakteriet figurerade
i Stockholms kvällstidningar
i samband med den stora råttkampanjen.
Då tillfogades företaget en synnerligen
stor skada.

Enligt den nuvarande lagstiftningen
kan bolag och ekonomiska föreningar
helt enkelt inte ärekränkas. Den ekonomiska
skada, som åstadkoms där
nere, var ju mycket stor, och man kan
nog säga att det i huvudsak var tidningarnas
missvisande reportage därifrån
som åstadkom denna skada. Jag
skulle vilja kalla detta för lösnummerjournalistik,
som bedrivs av vissa tidningsorgan,
när man ockrar på de
sämsta instinkterna hos människorna,
sensätionslystnad och sådant. Om man
vill öka lösnummerupplagan på detta
sätt och draga in pengar till tidningsföretaget
så tror jag det vore lämpligt
att vidta vissa åtgärder. Om vi kunde
få en lagstiftning som tvingade tidningarna
att ekonomiskt stå till svars
för följderna av denna slags journalistik,
då tror jag det skulle bli annorlunda.
Jag tror, att om tidningarna kunde
ådömas böter i förhållande till den
skadegörelse de gör, skulle nog företagsledningarna
se sig om efter bättre
redaktörer, vilka motsvarade de krav,
som en ekonomiskt sinnad tidningsledning
kan ha rätt att ställa.

Om en enskild person lanserar ett
kränkande rykte om en människa, så
tar man snart reda på vem det är och
han blir ställd till ansvar. Om en tidning
gör på samma sätt och släpper ut
ryktet i låt oss säga 300 000 exemplar,
då skall det först bli ett tryckfrihetsmål.
Det är en omständligare procedur
än när en enskild gjort sig skyldig till

samma sak. Kan man få ryktet publicerat
i tidningen, då går emellertid
ryktessmidaren fri. Han kan krypa bakom
anonymitetsregeln. Detta gör att
den verkligt skyldige inte blir bestraffad
ens om det skulle öppnas en process.

Jag skall inte säga mycket om anonymitetsregeln
och inte heller mycket
om censuren. Det är inte meningen att
vi skall ha censur här i landet. Den
enda censur som förekommer är den
på tidningsredaktionerna. Jag vet att
det finns exempel på hur tidningar har
gått emot försök från allmänheten att
sprida vissa saker därför att det gått
emot tidningens intentioner. Jag skall
också förbigå sådana saker som när
man av illvilja eller med andra motiveringar
färgat artiklar och reportage,
misstytt motiv o. s. v. Jag skall heller
inte dra upp sådana saker som fallet
Viola eller begravningsentreprenören
på västkusten eller ett sådant rykte som
att ett visst parti vill ha censur i radio.
Inte heller skall jag ta upp sådana
löjeväckande rykten som att landshövdingen
och amiralen i Karlskrona kommit
osams om var kungen skall bo. Jag
vill inte ens dra upp en sådan sak som
när en stockholmstidning skrev att
bondeförbundet skulle ha en annan inställning
än de andra partierna när det
gällde riksdagsarvodena. När konstitutionsutskottets
värderade ordförande
skickade in en dementi, så togs den
helt enkelt inte in.

Det finns vissa fall när den enskilde
medborgaren står maktlös. Alla har rätt
att direkt ge uttryck för sina tankar i
tidningar och tidskrifter, men det är
inte alla som har förbindelser med tidningar.
Vad jag förut nämnde om censuren
på insändaravdelningarna är nog
ett bevis för att tryckfriheten inte är
direkt allmängiltig. Det finns också
många människor, som inte kan uttala
sig på grund av tystnadsplikt eller
dylikt.

Jag tycker att tidningspressen — inte

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Skadeståndsansvar för ärekränkning genom tryckt skrift.

hela men den del som syndar på detta
område — skulle få sona sina gärningar
på ett annat sätt än vad som nu är fallet.
I England är det litet annorlunda.
När syramördaren Haigh hade erkänt
sitt dåd, kallade en engelsk tidning honom
för mördare, men på så lösa boliner
får man inte i engelska tidningspressen
kalla en människa mördare.
Tidningens ansvarige utgivare blev
straffad därför att han kallat Haigh
mördare innan dom fallit. Ibland ser
man hur tidningarna får punga ut med
höga skadestånd därför att de inte
handskats med sanningen på det sätt
som de borde göra.

Jag skulle kunna räkna upp många
exempel, men jag skall nöja mig med
att ta ett. För ett par år sedan stod en
kvinnlig förutvarande medlem av denna
kammare, hennes man och jag ute i
korridoren och diskuterade tidningspressen.
Riksdagsledamoten sade då att
en viss stockholmstidning var den bästa
tidningen i detta land. Jag sade att man
nog kunde ha olika uppfattning om den
saken. Dagen därpå såg jag ledamoten
sitta i klubbrummet. När kvällstidningarna
kommit tog jag denna tidning,
gick till henne och sade: »I går ansåg
du att det här var den bästa tidningen
i landet. I dag står det med stora rubrikbokstäver
på första sidan att din
far är homosexuell. Anser du fortfarande
att den är Sveriges bästa tidning?»
Jag är övertygad om att hennes
värdering av tidningen hade ändrats
en hel del.

Utskottet har presterat en skrivning
som jag har all anledning att vara belåten
med. Där sägs tydligt ut vad utskottet
tänker om den journalistik som
påtalas i motionen, men man har också
där framfört ett par saker som jag tycker
att man bör påtala.

Man har sagt att det finns ett korrektiv
i Pressens opinionsnämnd. Det är i
och för sig riktigt, men jag tror att en
rättelse som kan komma till stånd genom
nämnden har ganska liten bety -

delse. Det finns skador som inte kan
bli ogjorda, och en liten notis om att
tidningen har brutit mot god journalistisk
sed får inte stor effekt, i varje fall
inte så länge en sådan notis inte får
samma utrymme i rubriker och på löpsedlar
som det skadegörande ryktet
fått.

Vidare hänvisar utskottet till straffrättskommitténs
förslag till ny brottsbalk.
Detta kan vara berättigat, men
utskottet säger också: »Det måste emellertid
enligt utskottets uppfattning antagas,
att, även om författningsändringar
vidtagas i anledning av straffrättskommitténs
förslag, sådana missbruk
av tryckfriheten, som avses i motionen,
icke alltid lämpligen skulle kunna
beivras genom rättsligt förfarande.»
Man väntar alltså att det skall kvarstå
en lucka i lagen.

Jag skall emellertid inte ställa något
yrkande. Jag är belåten med att utskottet
och riksdagen uttalar sin förkastelsedom
över det slags journalistik som
motionen har påtalat, och vi får vänta
och se huruvida den nya lagstiftning,
som har bebådats, kan åstadkomma någon
rättelse.

Till slut vill jag säga, herr talman,
att förr i världen resonerade man så,
att om en sak hade stått i tidningen var
den sann. Det börjar bli på det viset
att om en sak har stått i vissa tidningar,
är det ganska troligt att det är
lögn. Jag tycker inte den utvecklingen
är lycklig. Vi skall vara rädda om den
respekt för tryckfriheten som vårt folk
har. På lång sikt är denna lösnummerjournalistik
en attack mot ett av våra
stora demokratiska värden, tryckfriheten.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Onsdagen den 14 april 1954. Nr 14.

Avdrag för flyttningskostnader vid inkomstbeskattningen.

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 70, i anledning av väckta motioner
om förhöjd pension åt vågmästaren
L. Jönssons änka och barn;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av
landsfiskalsbostad i Gäddede;

nr 77, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående ytterligare lån
till föreningen Röingegården u. p. a.
till vissa byggnadsarbeten m. m.; och
nr 78, i anledning av väckt motion
om pension åt chauffören J. O. Sjölunds
änka.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
memorial:

nr 16, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Fiskerilånefonden; och

nr 17, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Lantmäteristaten: Avlöningar.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av Kungl. Majtts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5 och 6.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 75, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående fastställande av
allmän plan för till- och ombyggnad av
statens alkoholistanstalt å Venngarn
m. m.;

§ 14.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 39, i anledning av väckta
motioner om befrielse från nöjesskatt
för god barnfilm.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Avdrag för flyttningskostnader vid inkomstbeskattningen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av väckta
motioner angående avdrag för flyttningskostnader
vid inkomstbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 217
av herr Magnusson m. fl. samt II: 426
av herrar Cassel och Kgling;

Andra kammarens protokoll 1954. Nr 14.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Avdrag för flyttningskostnader vid inkomstbeskattningen.

2) de likalydande motionerna I: 335
av herrar Axel Andersson och Sunne
samt II: 266 av herr Nihlfors m. fl.;
samt

3) motionen II: 278 av herrar Edström
och Birke.

I motionerna hade framställts yrkanden,
syftande till införande av rätt till
avdrag för flyttningskostnader vid inkomstbeskattningen.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
I: 217 av herr Magnusson m. fl. samt
II: 426 av herrar Cassel och Kyling om
vissa ändringar beträffande det s. k.
förvärvsavdraget vid taxering till skatt
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i sin motivering
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

2) att de likalydande motionerna
I: 335 av herrar Axel Andersson och
Sunne samt 11:266 av herr Nihlfors
m. fl. om rätt att vid taxering till skatt
för inkomst göra avdrag för viss ökning
av levnadskostnaderna i samband
med ombyte av tjänstgöringsort ävensom
motionen II: 278 av herrar Edström
och Birke om viss ändring av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet i
motiveringen anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander, Söderquist, Kristensson i Osby,
Edström och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 217 av
herr Magnusson m. fl. samt II: 426 av
herrar Cassel och Kyling, för sin del
antaga det i nämnda motioner intagna
förslaget till lag om ändring i vissa
delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna 1:335 av
herrar Axel Andersson och Sunne samt

II: 266 av herr Nihlfors m. fl. ävensom
motionen II: 278 av herrar Edström och
Birke, för sin del antaga ett i reservationen
framlagt förslag till lag om
ändrad lydelse av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! De motioner som bevillningsutskottets
majoritet i sitt betänkande
nr 40 avstyrkt, har alla det
syftet gemensamt att de nuvarande bestämmelserna
om avdrag för intäkternas
förvärvande och bibehållande bör
ges större utrymme än vad som för
närvarande i praxis är gällande. I motionen
II: 426 av herrar Cassel och Kyling
hemställes sålunda att riksdagen
måtte antaga det förslag angående utökad
möjlighet till avdrag för flyttningskostnader,
som framlagts av 1944
års skattesakkunniga i betänkande den
15 juni 1948. I den av mig och herr
Birke i denna kammare väckta motionen
nr 278 yrkas vidare att de ökade
levnadskostnader, som vid ombyte av
tjänstgöringsort uppkommer på grund
av att familjebostad å den nya tjänstgöringsorten
inte kan erhållas inom
rimlig tid, likaledes skall bli avdragsgilla
vid beräkningen av inkomsten
från särskild förvärvskälla eller intäkt
av tjänst. I stort sett samma yrkande
har framställts i motionen nr 266 av
herr Nihlfors m. fl.

Frågan om rätt till avdrag för kostnad
för resor och flyttning i tjänsten
var föremål för riksdagens prövning
redan år 1944. Det är med en viss tillfredsställelse
man läser bevillningsutskottets
betänkande år 1944 i denna
fråga. Utskottet framhöll därvid att då
en befattningshavare i statens tjänst åtnjuter
skattefrihet för flyttningsersättning,
kan utskottet inte finna tilltalande
att exempelvis en i enskild tjänst

Onsdagen den 14 april 1954. Nr 14.

Avdrag för flyttningskostnader vid inkomstbeskattningen.

anställd skattskyldig, som på grund av
anställningens upphörande nödgas avflytta
till annan ort för tillträdande av
annan anställning, inte skall äga åtnjuta
avdrag för de kostnader som föranledes
av flyttningen. Utskottet framhöll
vidare att, ehuru det i en del fall
kan vara fråga om en helt ny anställning,
bör detta inte utgöra något hinder
för avdragsrätt. Man ansåg sålunda
att det inte kunde anföras några principiella
skäl mot rätt till avdrag för
flyttningskostnader i de fall då flyttningen
för tillträdande av annan anställning
skedde på grund av tvingande
omständigheter. Då utskottet emellertid
fanns det vanskligt att bedöma, huruvida
avdragsrätt för flyttningskostnader
borde föreligga även vid andra förvärvskällor
än av tjänst, närmast rörelse
eller jordbruk, tog man det säkra
framför det osäkra och hemställde om
en utredning av hela problemkomplexet.

1944 års skattesakkunniga fick så
hand om frågan, och år 1948 framlade
de sakkunniga ett utförligt betänkande,
enligt vilket avdrag för här ifrågavarande
kostnader föreslogs böra beviljas
såväl när det gäller intäkt av tjänst som
när det är fråga om intäkt av rörelse
eller jordbruk.

De sakkunniga förklarade att en avdragsrätt
i fråga om flyttningskostnader
stod i god överensstämmelse med
principen om skatt efter förmåga. Även
de allmänna bestämmelserna i 20 §
kommunalskattelagen om avdragsrätt
beträffande kostnader för intäktens förvärvande
ansågs stödja ett sådant
ståndpunktstagande. En skattskyldigs
möjligheter att få nya anställningar och
större inkomster är helt naturligt ytterligt
begränsade, om han inte vill
lägga ned kostnader på flyttning till en
ort, där ny och bättre anställning erbjudes.
Flyttningskostnader får därför
betraktas som en direkt utgift, som den
skattskyldige ådrager sig för arbetsinkomstens
förvärvande. Många gånger

kan även en flyttning till eller närmare
den ort, där arbetet utföres, medföra,
att resekostnader mellan bostaden
och arbetsplatsen onödiggöres eller
i varje fall väsentligt förminskas.

Man hade hoppats att 1944 års skattesakkunnigas
förslag skulle leda till
en proposition i ämnet, särskilt i betraktande
av den positiva ställning riksdagen
hade tagit till detta problem år
1944. Så har emellertid inte blivit fallet.
Utskottets majoritet tycks nu i stället
sväva på målet när det gäller lämpligheten
att införa avdragsrätt för flyttningskostnader,
och man hänvisar till
att frågan har överlämnats till 1950 års
skattelagssakkunniga för att av dem
tas i övervägande vid fullgörande av
deras uppdrag. Detta innebär i realiteten
att riksdagen nu förordar en utredning
av en tidigare verkställd utredning
för att slippa ta definitiv ställning
till detta skattespörsmål, trots att
det ursprungliga utredningsförslaget väl
stämmer överens med de intentioner
riksdagen hade för 10 år sedan.

Jag vill livligt beklaga denna utveckling.
Det hade varit mer klargörande,
om riksdagen nu hade velat ta ställning
till det förslag som 1944 års skattesakkunniga
framlagt. Reservanterna i utskottet
har ansett tiden vara mogen för
ett accepterande av förslaget. Skatternas
nuvarande höjd gör det angeläget att
åtminstone de kostnader, som kan anses
höra direkt samman med utgifter
för inkomstens förvärvande och bibehållande,
bör få avdragas. Intresset
för att få verkställa avdrag vid taxeringen
är nu ett helt annat än tidigare,
då skatterna inte kändes på långt när
så tryckande som för närvarande. Genom
skatternas successiva skärpning
har de ofullkomligheter och motsättningar,
som tidigare rått och fortfarande
råder på enskilda punkter inom vår
skattelagstiftning, kommit att framträda
på ett bjärtare sätt än tidigare. När olikformigheter
upptäckes och när förslag
till deras korrigering dessutom finns

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Avdrag för flyttningskostnader vid inkomstbeskattningen.

tillgängligt, bör en snabb rättelse vidtagas.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren har angivit vad problemet gäller.
Det avser alltså huruvida 20 § i
kommunalskattelagen skall tillämpas
på dem som får anställning på annan
ort än bostadsorten. Det är såvitt jag
kan förstå i tre fall som problemet uppkommer.
Det är dels beträffande kostnaderna
för resor, dels beträffande kostnaderna
för flyttning och dels beträffande
fördyrade levnadskostnader.

För befattningshavare i statlig tjänst
tycks problemet vara relativt hyggligt
löst. När den ståtlige tjänstemannen
eller befattningshavaren flyttar på
grund av åtgärd, som vidtagits från
arbetsgivarens sida, erhåller han ett
flyttningsbidrag, som icke beskattas.
Om däremot vederbörande tjänsteman
flyttar på eget initiativ eller om han
är anställd i kommunal eller enskild
tjänst, får avdrag för flyttningskostnaderna
inte göras. Man kan då fråga:
Varför byter en tjänsteman arbetsplats?
Ja, för en statlig tjänsteman beror det
väl ibland på omorganisation inom det
verk han tillhör. Det är alltså tvingande
skäl som gör att tjänstemannen måste
flytta till annan ort. Eller också sker
en förflyttning på grund av att vederbörande
erhåller befordran. I bägge
fallen erhåller han ersättning för flyttningskostnaderna.
För fördyrade levnadskostnader
kan saken ordnas genom
traktamentersättning åtminstone under
viss tid.

Vad beträffar befattningshavare i
kommunal och enskild tjänst råder ej
motsvarande förhållande i beskattningshänseende.
Varför flyttar en sådan
tjänsteman? Jo, det kan bero på
omorganisation av det verk, där han
är anställd, eller också på att han sökt
en tjänst som är bättre betald än den

han redan har. Det föreligger därvidlag,
tycker jag, analoga förhållanden
som beträffande statstjänst.

För den statliga sektorn är problemet
ordnat. Där får vederbörande en
ersättning, som inte behöver tas upp
som intäkt i deklarationen. Kostnaden
drabbar alltså inte tjänstemannen.
Inom den enskilda sektorn drabbar
däremot den fördyring, som uppstår
genom platsombyte, tjänstemannen
själv. Sedan räcker det inte med att det
blir ökade kostnader för honom, utan
han måste också betala skatt på omkostnaderna.
Det är däri, synes det mig,
som det oriktiga ligger.

Som herr Edström anförde har bevillningsutskottet
och riksdagen redan
1944 uppmärksammat detta förhållande,
men det har inte resulterat i någonting.
Det är närmast den omständigheten
som gjort att jag biträtt reservationen,
ty jag anser det angeläget att
riksdagen på nytt understryker nödvändigheten
av att här skapas klarare
regler. Man behöver ju bara studera
det fall, som har prövats ända upp i
regeringsrätten under föregående år,
för att finna hur vacklande praxis är
i detta fall. Det gällde en tjänsteman
i enskild tjänst, som flyttat till en annan
stad. Han yrkade avdrag för resekostnader
och fördyrade levnadskostnader
på sammanlagt 960 kronor. Taxeringsnämnden
vägrade godkänna avdraget
för såväl resekostnaderna som
de fördyrade levnadskostnaderna. Prövningsnämnden
gick med på att vederbörande
skulle få göra avdrag för resor
med 300 kronor, medan kammarrätten
biföll hela 3''rkandet och medgav avdrag
med 960 kronor, alltså avdrag både
för resor och fördyrade levnadskostnader.
Regeringsrätten, som i sista
hand prövade ärendet, gick med på att
han skulle få göra avdrag för resekostnader
till ett belopp av 450 kronor.
Regeringsrätten höjde alltså det av
prövningsnämnden medgivna avdraget
med 150 kronor men biföll inte yrkan -

Onsdagen den 14 april 1954. Nr 14.

Avdrag för flyttningskostnader vid inkomstbeskattningen.

det om avdrag för de fördyrade levnadskostnaderna.
Här är en hel liten
provkarta på olika bedömningssätt i
fråga om ett och samma spörsmål, en
provkarta som jag tycker på ett utmärkt
sätt illustrerar behovet av att
här behöver skapas en rimlig och enhetlig
ordning.

Jag skall nöja mig med det anförda
och ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som fogats till utskottsbetänkande!.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! I sak är frågan om skillnaden
mellan reservanternas och utskottets
ståndpunkt bagatellartad. Det
är naturligtvis inte på det sätt som herr
Edström säger, nämligen att utskottet
svävar på målet, det gör det visst inte.
När herr Anderson i Sundsvall här talar
om, att reservanternas uppgift är
att stryka under att något bör ske, är
det en feltolkning, ty det är utskottet
som gör detta, medan reservanternas
uttalande kanske tyder på ett mod, som
är säreget i det att reservanterna helt
enkelt vill göra en lagändring. Varför
kom nämligen inte det 1948 avgivna
förslaget under riksdagens prövning?
Jo, det var därför att man var osäker
om lagtextens formulering. Därför skickade
Kungl. Maj:t ärendet till 1950 års
skattelagssakkunniga.

Det är inte utan betydelse, mina damer
och herrar, att vi när vi gör ändringar
i skattelagarna är säkra på vår
sak, så att vi inte ena året gör en ändring,
som vi måste ta tillbaka nästa
år. Det är just ur den synpunkten bevillningsutskottet
vill ha lagtexten ordentligt
prövad, så att vi inte ändrar
oss från det ena till något helt annat.
Det gäller att skapa ordning och reda.
Det är inte tu tal om annat än att något
måste göras, men jag tycker ju att herrar
reservanter inte bara svävar på
målet utan givit sig ut på ett gungfly,
något som kan vara nog så allvarligt.
Det är också i detta sammanhang att

observera, att de av oppositionens ledamöter
i utskottet, som har verklig erfarenhet
av taxeringsarbete, inte står
under reservationen; det kanske betyder
något.

Jag ber, herr talman, att sedan nu
första kammaren utan votering godtagit
utskottets hemställan få yrka bifall
till densamma.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande gav oss rätt i att en
lagändring i här ifrågavarande avseende
är behövlig. Hans ängslan för att
vi inte skulle ha hunnit skriva lagen
som den borde skrivas, tycker jag emellertid
är litet överdriven. Under de
tio år som gått — vi kan ju nu fira
tioårsjubileum sedan förslaget om att
dessa frågor skulle lösas blev tillstyrkt
av riksdagen — borde vi ha hunnit
med att skriva ihop en passande och
lämplig lag i detta avseende. När vi
nu stöder oss på 1944 års skattesakkunniga,
tror jag inte att vi står på något
gungfly.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är naturligtvis glad
över det positiva intresse, som bevillningsutskottets
ärade ordförande har
givit uttryck åt i sitt anförande.

Herr Olsson i Gävle fäste sig vid vad
jag sade om att reservanterna vill trycka
hårdare på att något måste göras,
och herr Olsson genmälde, att det är
utskottets uppgift att understryka angelägenheten
härav. Detta är för all del
riktigt. Jag har emellertid läst igenom
utskottsutlåtandet mycket noggrant och
därvid funnit, att utskottet i år gjort
ett mycket lamt uttalande. Bevillningsutskottet
refererar vad som hände i utskottet
och riksdagen 1944 och konstaterar
sedan endast att ärendet f. n.
ligger hos 1950 års skattelagssakkunniga.
Man hade väntat, att bevillningsutskottet
även i år skulle ha tryckt på

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Avdrag för flyttningskostnader vid inkomstbeskattningen.

angelägenheten av att något göres i
denna fråga. Detta saknas emellertid i
bevillningsutskottets utlåtande.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skulle vilja varna
herr Edström för att resonera på det
sätt, som han gör i dag, när vi kommer
in på allvarliga ting. Den fråga vi här
behandlar är inte någon bagatell. Det är
möjligt att lösningen på densamma kan
vara bagatellartad, men om man flyttar
över principen till andra områden, så
är det inte någon liten fråga. Om t. ex.
bevillningsutskottet hade resonerat som
herr Edström gör, när vi häromdagen
diskuterade principerna vid förhandlingarna
om GATT-avtalet — det tycker
jag är jämförbart med vad herr Edström
här gör sig till tolk för på ett annat område
— hade vi nog råkat ur askan i
elden. Det är dit jag inte gärna vill
komma. När jag är med om en lagändring,
så vill jag vara förvissad om att
den ändrade lagen kan behållas i befintligt
skick, därför att den har blivit
grundligt prövad.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Herr Olsson i Gävle sade
i sitt första anförande att förevarande
fråga var bagatellartad, men i sitt andra
anförande sade han, att den inte var
någon bagatell och att det kan leda till
en hel del nu svåröverskådliga konsekvenser,
om kammaren följde reservationen.

Jag har varit motionär i denna fråga
och har därvid fäst mig vid just det fall,
som herr Anderson i Sundsvall nyss
varit inne på och som varit föremål för
regeringsrättens prövning. Det gällde en
journalist som flyttade från Visby till
Göteborg och som på grund av bostadsbristen
under lång tid fick dragas med
fördyrade levnadskostnader, eftersom
han måste hålla bostad på två håll i
Göteborg i form av hotellrum. Jag har
ansett det vara angeläget att nu få den -

na fråga uppklarad, framför allt på
grund av de problem som bostadsbristen
för med sig. Jag anser att vi inte
bör betunga den enskilde medborgaren
ytterligare genom att inte här ta ställning
för reservationen.

I likhet med herr Olsson i Gävle —
i hans första anförande — anser jag att
denna fråga icke är av sådan storleksordning,
att vi inte kan avgöra den i
dag i positiv riktning. Det är dock tio
år sedan riksdagen gjorde ett positivt
uttalande i denna sak. Även om herr
Olsson i Gävle i detta sammanhang inte
hör till de modiga — han tyckte ju att
reservanterna var mycket modiga, som
vågade föreslå en lagändring — hoppas
jag ändå att kammaren i övrigt skall
visa sig vara så modig, att den tar ett
steg till utöver vad kammaren gjorde
1944, då man förordade en lagändring
på detta område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag nödgas till protokollet
anteckna, att den tolkning av
mitt yttrande, som herr Nililfors gjorde,
är orimlig. Jag sade, att frågan om
tvisten mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna är bagatellartad. Herr
Nililfors får detta till att jag har sagt
att frågan är bagatellartad.

Herr Nililfors! Man får aldrig någon
möjlighet att utöva advokatverksamhet
på en sådan tolkning.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag beklagar om jag
hörde fel. Herr Olssons talorgan hör
inte till de starkaste i denna kammare.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Nililfors

Onsdagen den 14 april 1954. Nr 14.

Utredning i syfte att säkra full sysselsättning och utkomstmöjligheter åt Alnöns
befolkning.

och Edström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nihlfors begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 75 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart för sig:
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa; samt

bankoutskottets memorial och utlåtande: nr

15, angående särskilt lönetillägg
åt hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän;

nr 16, angående användande av riksbankens
vinst för år 1953; och

nr 17, i anledning av väckta motio -

ner om åtgärder för Tornedalens och
överkalixbygdens försörjning medelst
där befintliga naturtillgångar och tillgänglig
arbetskraft.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden, memorial och
utlåtande hemställt.

§ 17.

Utredning i syfte att säkra full sysselsättning
och utkomstmöjligheter åt
Alnöns befolkning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckt motion om
utredning i syfte att säkra full sysselsättning
och utkomstmöjligheter åt
Alnöns befolkning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Genom den kommitté,
som blivit tillsatt för att lösa sysselsättningsproblemen
för Alnöns befolkning,
har det syfte fyllts, som vår motion går
ut på. Även om motionen inte tillstyrkts
av utskottet har alltså en utredning av
det slag som vi begärt kommit till
stånd. Huvudsaken är att läget på Alnön
uppmärksammats och att det nu skall
komma ett förslag från kommittén till
en mera långsiktig planering för att
försöka bereda bättre arbetsmöjligheter
för öns befolkning. Med intresse kommer
vi att följa kommitténs arbete och
vänta på dess förslag, dock väl medvetna
om att kommittén ensam, utan
statsmakternas stöd och hjälp, inte kan
lösa denna fråga och vidtaga åtgärder
för att ordna sysselsättningen. Men till
det får vi väl återkomma senare.

För dagen är vi nöjda med att kommittén
tillsatts, och jag har, herr talman,
intet yrkande.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag skall inte genom
mitt inlägg nämnvärt förlänga debatten.
Dock nödgas jag erinra om att

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Allmän förfogandelag m. m.

Alnö en gång i tiden var en av de kommuner,
som hade den största och mest
koncentrerade sågverksindustrien. Alnö
såväl som de övriga kommunerna i
Sundsvallsdistriktet hade en hel rad av
sågverk. Utvecklingen har i detta avseende
gått hårt fram över Alnö såväl
som de övriga kommunerna i trakten,
men dessa senare har kompenserats
genom tillkomsten av massafabriker.
Alnö kommun är den enda, där ett
tjugotal sågverk har nedlagts utan att
någon annan egentlig industri kommit
i deras ställe.

Det är därför helt begripligt, när
nu det sista sågverket där skall nedläggas,
Karlsviksverket, att detta medför
mycket stora svårigheter för kommunen
och särskilt för de anställda
inom företaget. Jag har stor förståelse
för att industrien måste rationaliseras,
att det måste ske en koncentration till
större och större produktionsenheter,
såsom skett i Sundsvallsdistriktet. Å
andra sidan förstår jag inte riktigt skälen
till Karlsviksverkets nedläggande
alldenstund det, såvitt jag vet, är högrationaliserat
och har ett mycket bra
läge. Dessutom — vilket kanske är det
viktigaste — anser man i dag råvarutillgången
vara betydligt bättre än man
gjorde något tiotal år tillbaka. Det
måste följaktligen, enligt mitt sätt att
se, vara andra intressen som medverkat
till detta resultat. Det finns i Sundsvallsdistriktet
en stor och mäktig koncern
och jag undrar om inte denna
koncern har ett finger med i spelet
härvidlag.

Jag frågar mig nu: Hur skall det
bli med de människor som arbetar vid
detta företag? Något måste göras för
att bereda dem sysselsättning, och då
träder osökt ett visst projekt in i bilden,
nämligen frågan om en bro över
till Alnön. Så länge förhållandena är
sådana som de nu är kan icke Alnö
kommun hävda sig i konkurrensen, varför
det är ett stort intresse att denna
broförbindelse kommer till stånd.

Med hänsyn till att utskottet i sitt
utlåtande erinrar om att en kommitté
är tillsatt med representanter för kommunen,
för företaget, för fackföreningen
och för länsarbetsnämnden anser
jag emellertid, att jag i denna situation
inte kan göra annat, herr talman,
än yrka bifall till vad utskottet har
föreslagit.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat:

bankoulskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner om utredning
i syfte att främja näringslivet och
befolkningsutvecklingen å landsbygden
i Bohuslän; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen
den 27 juni 1924 (nr 322) om vård
av omyndigs värdehandlingar;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av lagen den C juni
1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fjärdingsman;
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om en översyn av gällande konkurslag.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19.

Allmän förfogandelag m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till allmän
förfogandelag m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 18 december 1953 dagtecknad
proposition, nr 20, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1. allmän förfogandelag;

2. allmän ransoneringslag;

3. lag angående tillägg till lagen den
27 november 1953 (nr 688) om hälsooch
sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslagen);
samt

4. lag om ändring i rekvisitionslagen
den 30 juni 1942 (nr 583).

Propositionen innehöll förslag till
lagstiftning med syfte att i kristider
möjliggöra åtgärder, som kunde finnas
nödvändiga för att tillgodose behov av
viktiga förnödenheter och för att åstadkomma
en ändamålsenlig hushållning
med sådana. Den nuvarande tidsbegränsade
allmänna förfogandelagen skulle
enligt förslaget ersättas med en ny lag
av permanent karaktär. Vid sidan av
denna lag skulle ställas en ny, icke
tidsbegränsad allmän ransoneringslag.

I Kungl. Mai:ts förslag till allmän
förfogandelag var 1 § av följande lydelse: 1

§•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen
senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets
slut, att bestämmelserna icke vidare
skola tillämpas; dock att vad nu sagts
ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på
grund av förordnande enligt andra eller
tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig,
äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant
förordnande skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall be -

Allmän förfogandelag m. m.

stå. Blir förordnandet icke inom två
månader från det underställningen skett
av riksdagen gillat, är detsamma förfallet.
Upphör krigsfaran, varder senast
före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat förordnande
av Konungen upphävt.

Har till följd av krig, vari riket befunnit
sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad
utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för
knapphet inom riket på förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk eller för
ekonomisk försvarsberedskap eller som
eljest är av vikt för befolkningen eller
produktionen, äger Konungen med riksdagens
samtycke förordna, att vad i 2 §
första och tredje styckena samt 3—9 §§
stadgas helt eller delvis skall under viss
tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§
äger tillämpning, skola däremot svarande
stadganden i 10—49 §§ tillämpas.

I samband med propositionen hade
väckts åtta motioner, nämligen inom
första kammaren

nr 346 av herrar Werner och Nilsson,
Bror,

nr 391 av fru Gärde Widemar m. fl.,
nr 392 av herr Magnusson m. fl.; samt
inom andra kammaren
nr 451 av herr Hansson i Önnarp
m. fl. (likalydande med 1:346),

nr 496 av herrar Hagberg i Stockholm
och Johansson i Stockholm,

nr 497 av herr Munktell m. fl. (likalydande
med I: 392),

nr 498 av herrar Daldén och Svensson
i Ljungskile och

nr 499 av herr Kollberg m. fl. (likalydande
med 1:391).

Motionerna hade hänvisats till lagutskott
samt behandlats av andra lagutskottet,
utom såvitt angår en i motionerna
I: 391 och II: 499 gjord hemställan
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande lämpli -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Allmän förfogandelag m. m.

gaste sättet för åvägabringande av ökad
kontroll över krisorganens verksamhet,
i vilken del motionerna tilldelats första
lagutskottet.

I motionen II: 496 hade hemställts
att efter 1 § tredje stycket i den blivande
förfogandelagen skulle intagas ett
stycke av följande lydelse:

»Vägrar företag eljest att hålla i gång
viktig produktion och skada härav vållas
den berörda arbetskraften och samhället,
exempelvis den kommun inom
vilken det är beläget, äger Konungen
förordna att vad i 2 § första stycket
samt 3—9 §§ stadgas skall äga tillämpning.
»

I motionerna 1:392 och 11:497 hade
hemställts, bl. a., att riksdagen måtte i
skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställa om
utredning angående möjligheterna att
skapa ett särskilt, av riksdagen utsett
organ för medverkan vid tillämpningen
av de blivande förfogande- och ransoneringslagarna.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen i anledning av vissa yrkanden
i motionerna 1:346 och 11:451
samt I: 391 och II: 499 funnit vissa ändringar
böra vidtagas i de genom propositionen
framlagda förslagen till allmän
förfogandelag och allmän ransoneringslag
och med avslag å ej mindre berörda
motioner i övrigt än även motionerna
1:392 och 11:497, 11:496 och
II: 498, såvitt motionerna avsågo ändring
i nämnda båda lagförslag — måtte
för sin del antaga förslagen med den
ändringen att 9, 12, 19 och 39 §§ förslaget
till allmän förfogandelag samt 40
§ förslaget till allmän ransoneringslag
erhölle av utskottet angiven lydelse;

B. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda förslagen
till

1. lag angående tillägg till lagen den
27 november 1953 (nr 688) om hälsooch
sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslagen);
samt

2. lag om ändring i rekvisitionslagen
den 30 juni 1942 (nr 583);

C. att motionerna 1:392 och 11:497,
såvitt angår yrkandet att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående en särskild
fullmaktslagstiftning om importoch
exportreglering, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1:392 och 11:497,
såvitt avser yrkandet att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en utredning angående möjligheterna
att tillskapa ett särskilt av
riksdagen utsett organ för medverkan
vid tillämpningen av förfogande- och
ransoneringslagarna, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna 1:391 och 11:499,
i vad angår yrkandet att riksdagen
måtte uttala önskemål om att i instruktionerna
för vederbörande försörjningsorgan
skulle föreskrivas att vid behandlingen
av ärenden rörande handels- och
användningsförbud skulle deltaga minst
en person, som förvaltat domarämbete,
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört.

Reservation hade avgivits av fru
Sandström samt herrar Cassel, Lundgren,
Huss, Jacobsson i Igelsbo och
Sunne.

Reservationen innebar beträffande
punkten A i utskottets hemställan:

A. att vissa delar av utskottets motivering
i fråga om denna punkt bort hava
annan, i reservationen angiven lydelse; B.

att särskilda delar av förslaget till
allmän förfogandelag bort hava den
lydelse som angivits i reservationen;

C. att särskilda delar av förslaget till
allmän ransoneringslag bort hava den
lydelse som angivits i reservationen.

Enligt reservanternas förslag skulle
1 § allmänna förfogandelagen få följande
lydelse:

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—9 §§ träda i tillämpning.

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Då kriget upphört, förordnar Konungen
senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets
slut, att bestämmelserna icke vidare
skola tillämpas; dock att vad nu sagts
ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på
grund av förordnande enligt andra
stycket.

Vid krigsfara---Konungen upp hävt.

Under tid--—- 10—49 §§ tilläm pas.

I fråga om punkten C hemställdes i
reservationen, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utredning angående särskild fullmaktslagstiftning
om import- och exportreglering.

I avseende å punkterna D och E framställdes
i reservationen vissa ändringsförslag
beträffande utskottets motivering.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Förutsättningen för att
jag begärde ordet var att herr Cassel,
som nu träder in i kammaren, hade
begärt ordet före mig. Jag ämnade
nämligen bygga mitt resonemang på
vad herr Cassel komme att säga, och
jag ber därför, herr talman, att få återkomma
när herr Cassel har sagt sin
mening.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag är herr Nilsson i
Göteborg tacksam för att han på detta
sätt velat ge mig tillfälle att säga några
ord angående förfogandelagen.

Det är en ganska omfattande reservation
som fogats till detta utlåtande, men
det betyder inte, som man möjligen
skulle kunna tro, att det har rått en
djupgående meningsskiljaktighet inom
utskottet angående förfogandelagen och
ransoneringslagen. Tvärtom är vi i det
stora hela ganska överens både om be -

Allmän förfogandelag m. m.

hovet av lagarna och om dessa lagars
allmänna uppbyggnad. Det är emellertid
naturligt att på ett område som det
här förevarande, där avväganden måste
göras mellan å ena sidan det allmännas
intresse och å andra sidan den enskildes
intresse, mellan å ena sidan Kungl.
Maj :ts prerogativ och å andra sidan
riksdagens befogenhet, vissa rätt känsliga
och intrikata problem kommer upp,
där olika bedömare kommer att stanna
i olika meningar.

De punkter, där skiljaktiga meningar
råder, är dels fyra, som i första
hand kan sägas beröra förhållandet
mellan Kungl. Maj:t och riksdagen, dels
tre, som berör förhållandet mellan det
allmänna och den enskilde.

För att börja med den första gruppen
har vi först och främst problemet, om
förfogandelagen och ransoneringslagen
skall vara tillämpliga även när det inte
råder krig eller krigsfara, d. v. s. om de
skall vara tillämpliga också i fredstid.
Enligt utskottsmaioriteten, som här har
följt propositionen, skall dessa lagar i
fredstid kunna sättas i kraft efter gemensamt
beslut av Kungl. Maj :t och
riksdagen, dock för högst ett år i sänder.
Det innebär att riksdagen på förslag
av Konungen ger denne fullmakt
att tillämpa lagarna, och denna fullmakt
kan innebära befogenhet att tilllämpa
lagarna i deras helhet eller i
vissa delar. Förutsättningen för att en
sådan fullmakt skall lämnas är, som det
heter i lagtexten, att inom riket uppkommit
knapphet eller betydande fara
för knapphet på förnödenhet, som behövs
för krigsbruk eller för ekonomisk
försvarsberedskap eller som eljest är
av vikt för befolkningen eller produktionen.
Denna knapphet får inte ha vilken
orsak som helst utan skall grunda
sig endera på att vi själva varit i krig
eller att det pågår krig mellan främmande
makter eller, som det heter i
första paragrafens tredje stycke, på »annan
utom riket inträffad utomordentlig
händelse».

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Allmän förfogandelag m. m.

Uppenbarligen har utskottsmajoriteten
ganska goda skäl för sitt ställningstagande.
Man menar att det förhållandet,
att lagarna ligger färdiga och det
enda som behövs är en fullmakt att
tillämpa dem, möjliggör att proceduren
kan komma att gå mycket snabbare
utan att fördenskull några improvisationer,
som kanske inte hinner bli ordentligt
genomtänkta, behöver tillgripas.
Förfoganderättskommittén var också
enig på denna punkt. Herr Herlitz
gav dock i ett särskilt yttrande till känna,
att han för sin del förutsatte, att en
sådan fullmakt gavs och utformades av
riksdagen med lika stor omsorg som när
det gäller en verklig lagstiftning.

Reservanterna har stannat vid att de
båda lagarna bör vara tillämpliga vid
krig och krigsfara men däremot inte i
fredstid. Såsom redan den lagtext, som
föreslås av Kungl. Maj:t, visar, är det
nästan omöjligt att i en lag på ett något
så när exakt sätt beskriva den situation,
då dessa fullmakter skall ges i
fredstid. Vad är t. ex. en »utom riket inträffad
utomordentlig händelse»? I det
konkreta fallet kan man ha mycket divergerande
uppfattningar om en sådan
fråga.

För att tala rent ut skulle jag vilja
säga: Vi reservanter är litet rädda för
att fullmakter av detta slag kommer
att begäras från Kungl. Maj:ts sida och
kommer att lämnas av riksdagen utan
alltför starka skäl, och att den fullmakt,
som en gång har lämnats, tämligen
slentrianmässigt kan komma att förnyas
år efter år. Vi tycker att den krislagstiftning,
som ännu släpar efter långt
efter krigets slut, ger oss en viss anledning
till skepsis och oro. Det är därför
som vi inte har velat gå med på
konstruktionen med en färdig lag, som
bara behöver så att säga »dras på», utan
vi vill göra det en liten aning besvärligare
för Kungl. Maj:t så till vida, att
regeringen för varje gång skall behöva
gå till riksdagen och begära en särskild
lagstiftning och att den därvid skall

tvingas redovisa vilken utomordentlig
händelse som man syftar på och vad
det är för något som gör, att den händelsen
är att betrakta som utomordentlig.

Vi är fullt medvetna om att tiden kan
vara ytterligt knapp, men metoden med
en särskild lagstiftning tar i själva verket
knappast längre tid än metoden att
ge fullmakt. I bägge fallen måste riksdagen
samlas, om riksdagssession inte
pågår, och utskottsbehandling måste förekomma.
Det enda som kan ta någon
tid extra vid lagstiftningsalternativet är
lagrådsremissen, men den torde i brådskande
fall kunna klaras av på någon
dag.

Vi förutsätter naturligtvis, att vederbörande
departementschef i sin skrivbordslåda
har färdigskrivna lagförslag,
omfattande lagens tekniska utformning,
och att han alltså utan någon tidsutdräkt
kan presentera en proposition.

Nu kan man ju säga, att olikheten
mellan ett fullmaktsgivande och en lagstiftning
inte blir så förfärligt stor och
att riksdagen i båda fallen kan tvingas
lämna rätt mycket i Kungl. Maj:ts händer,
bland annat därför att den situationen
kan ifrågakomma, att Kungl.
Maj:t inte ens vågar tala om för riksdagen
på vilken vara som knapphet
råder eller kan befaras. Vi reservanter
tror i alla fall, att lagstiftningsalternativet
är att föredra därför att det enligt
vår mening innehåller ett visst återhållande
moment, som inte helt saknar
betydelse.

Om vårt förslag i denna del skulle
komma att följas av riksdagen slipper
man därmed ifrån alla de svårigheter,
som ligger i att vissa bestämmelser,
t. ex. den om auktorisation, är väl försvarliga
i krig eller krigsfara men knappast
i fredstid. Auktorisation innebär
ett alldeles för våldsamt ingrepp i den
enskildes näringsfrihet för att kunna
tolereras annat än när det råder krig
eller krigsfara.

Nästa punkt, som berör förhållandet

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

mellan Kungl. Maj:t och riksdagen, är
frågan om uttagande av clearing- ocli
prisutjämningsavgifter. Här vill reservanterna
inte vara med om att ge Kungl.
Maj :t några fullmakter att handla på
riksdagens vägnar. Prisutjämnings- och
clearingsavgifter är till sin karaktär
så nära besläktade med skatter och tullar,
att riksdagen själv i varje enskilt
fall bör fatta beslut i dessa frågor. Majoritetens
uttalande, att dessa avgifter
inte skulle ha samma karaktär som
tullar eller skatter, därför att det fiskaliska
intresset saknas, är knappast hållbart.
Låt mig fa ett exempel som visar
detta: en skyddstull, alltså en tull som
läggs på för att hindra utländsk dumping
i Sverige eller skydda svensk industri
från hård konkurrens, läggs ju
på alldeles utan något fiskaliskt intresse
och har alltså samma karaktär som en
clearing- eller prisutjämningsavgift.

Vidare har olika meningar yppat sig
angående innebörden av Kungl. Maj:ts
rätt enligt 89 § regeringsformen att reglera
utrikshandeln. I motionerna I: 392
och II: 497 bär yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning angående särskild fullmaktslagstiftning
rörande import- och exportregleringen.
Denna lagstiftning skulle
utgå ifrån att riksdagen har en medbestämmanderätt
härvidlag, som riksdagen
givetvis dock under vissa förhållanden
och i vissa lägen kan finna påkallat
att delegera till Kungl. Maj:t.

Nu sägs det i utskottsutlåtandet och
i propositionen, att det skulle finnas
en fast praxis som säger att det är Konungen
som skall bestämma om exportoch
importregleringar när det inte är
fråga om importregleringar med rent
protektionistiskt syfte. Om den praxis
som här åberopas är riktig eller inte är
emellertid föremål för olika meningar
inom doktrinen. Jag vill påpeka att herr
Herlitz, som var medlem av kommittén,
har ett särskilt yttrande på den punkten,
där han säger att han är tveksam
huruvida denna praxis är riktig och

Allmän förfogandelag m. m.

påpekar att det med den utomordentligt
stora betydelse för hela vår folkhushållning,
som utrikeshandeln numera
har fått, knappast är lyckligt om
de förhållanden som har samband med
utrikeshandeln helt skall anses vara
undandragna riksdagens prövning.

Slutligen har i de motioner jag nyss
nämnde föreslagits en utredning angående
möjligheten att skapa ett särskilt
av riksdagen utsett organ, som skulle
kunna medverka vid tillämpningen av
förfogande- och ransoneringslagarna.
Vi reservanter har ansett, att ett sådant
organ inte skulle ha någon uppgift vid
krig och krigsfara. Eftersom lagarna
enligt vår mening bara skall gälla vid
krig och krigsfara, har vi inte velat
följa motionärerna här. Om det emellertid
skulle gå så, att lagarna enligt
majoritetens önskan utformas att gälla
även i fredstid, anser vi att det finns
goda skäl att utreda, om någon sorts
riksdagsdelegation skulle kunna samarbeta
med Kungl. Maj:t vid tillämpningen
av dessa lagar.

Jag går så, herr talman, över till de
punkter, som berör den enskildes intressen
i detta sammanhang.

Den ersättning som skall utgå vid
förfogande över en vara fastställes enligt
förslaget i allmänhet med ledning
av s. k. taxepris. Sådant taxepris bestämmes
efter vad ett företag med måttlig
grad av rationalisering behöver ta
ut. Med denna bestämning av ersättningens
storlek är det emellertid ingalunda
säkert, att varje tillverkare av
en vara får ersättning för sina tillverkningskostnader.
När det gäller föreläggande
att tillverka varor däremot,
har propositionen förutsatt att priset
skall sättas så högt att ingen tvingas
tillverka med förlust. Full täckning
skall altiså alltid lämnas för vad det
kostar just den ifrågavarande tillverkaren
att producera varan.

Reservanterna kan inte finna det rättvist
att göra skillnad mellan den som
redan tillverkat en vara och alltså lig -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Allmän förfogandelag m. m.

ger inne med ett lager av färdiga artiklar
och den som ålägges tillverka. I
bägge fallen är det enligt vår mening
stötande att förfoga över varan utan
att tillverkaren verkligen får ut vad
det kostat honom att tillverka varan.
Vi har uttryckt saken så, att riksvärderingsnämnden
skall kunna bestämma
högre värde än taxepriset, om den enskilde
sakägaren icke genom taxepriset
får ersättning för sina nödiga kostnader.

Enligt vår mening har straffen i de
båda lagarna satts litet för högt. Frihetsstraff
bör inte vara nödvändiga annat
än för grova och uppsåtliga brott.
För brott av normalgrad tycker vi att
det skulle räcka gott och väl med dagsböter.
Att stadga fängelsestraff för oaktsamhetsbrott,
som ju inte är uppsåtliga,
rimmar ganska illa med den allmänna
rättsuppfattningen.

Vid sidan av straff kan den, som
överträder förfogande- eller ransoneringslagarna
eller bestämmelse som
meddelats med stöd av dem, också råka
ut för handels- och användningsförbud,
vilket ibland i själva verket är
hårdare påföljder än straff. Sådant kan
ju innebära att vederbörande hindras
att bedriva sin näring. Det är enligt
vår mening självklart, att sådana ingrepp
inte bör få företas utan att den
som utsätts för dem har blivit hörd och
fått tillfälle att yttra sig. För att få
någorlunda betryggande garanti att förbuden
inte användes i oträngt mål är
det därför välbetänkt att, såsom föreslagits
i motionerna 1:391 och 11:499
stadga, att vid behandling av dessa
ärenden alltid skall delta en person
som förvaltat domarämbete.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den kommunistiska
gruppens förslag i motion nr 496 i denna
kammare tar sikte på att den per -

manenta förfogandelagen skall kunna
användas också under en kris eller depression
och inte bara vid krig eller
krigsfara. Vår avsikt är att den skall
kunna utnyttjas för att trygga sysselsättningen.
Vi anser det nämligen vara
ohållbart, att fastän ett av arbetarrörelsens
partier haft ledningen av regeringsmakten
i 22 år enskilda bolag och företagare
suveränt skall kunna bestämma
om ett företag skall hållas i gång eller
hur många arbetare det skall sysselsätta.
Alltjämt har dessa enskilda företagare
hela bestämmanderätten över
huruvida arbetsstyrkan skall vara kvar
eller kastas ut på gatan. Företagarna
vägledes vid dessa beslut uteslutande
av sina profitintressen. Alla vackra
löften om full sysselsättning och tryggad
anställning blir tomma ord, så
länge statsmakterna icke skapar möjligheter
att verkligen ingripa mot sådana
företagare och att överta företag
som slår igen och driva dem i statlig
eller kommunal regi. De beredskapsarbeten
som förberedes förslår inte
långt, om en kritisk situation inträder.
Dessutom innebär dessa ofta att arbetare
slits bort från sitt yrke och sin
vanliga arbetsmiljö, sin hemort och sin
familj. Sveriges arbetarklass vill inte
veta av någon upprepning under annat
namn av beredskapsarbetena och AKarbetena
under 30-talets kris.

Målsättningen bör vara att i största
möjliga utsträckning hålla industrien
och företagen i gång, så att arbetarna
kan stanna i sina hemorter och yrken.

I andra motioner vid denna och föregående
riksdagar har vi gett anvisningar
på vägar att hålla den viktiga
produktionen i gång även under en
depression, detta främst genom handel
på de krisfria marknaderna.

Vår här föreliggande motion står i
bästa samklang med den numera litet
bortglömda bok som heter »Arbetarrörelsens
efterkrigsprogram». I punkt
23 heter det där, att man kräver stöd
åt allmännyttig produktion eller sociali -

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

sering på områden, där enskild företagsamhet
medför misshushållning eller
monopolism. I en annan punkt säges
det, att det viktigaste är att hålla det
ordinarie näringslivet i full gång. Efterkrigsprogrammet
anvisar också vägar
härför. Det framhålles exempelvis, att
det inte finns någon värre misshushållning
än arbetslöshet och att det är
grov misshushållning att konsumtionsvaruindustrierna
slår igen, medan stora
grupper av människor saknar kläder,
skor och bohag och andra nödvändiga
ting, och att det därför är bättre att
på samhällets bekostnad hålla dessa
industrier i gång och fördela deras produkter
bland de människor som behöver
dem.

Man har kommit bra långt bort från
tankegångarna i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
när utskottet i anslutning
till vår motion bestämt vänder sig
emot att staten under fredstid skall
överta och i egen regi driva företag som
slår igen. Vår uppfattning på denna
punkt står emellertid också i god samklang
med opinionen inom den fackliga
rörelsen, som i en rad uttalanden
krävt att samhället skall förfara på detta
sätt, därest stora företag lägger ned rörelsen
och kastar ut folk på gatan. I
den mån de kristecken som nu skönj es
i Förenta staterna snabbt sprider sig
västerut, kommer säkerligen denna fackliga
opinion att vinna i styrka och tankegångarna
från efterkrigsprogrammet
att återupplivas.

Vi för vår del har i den allmänna förfogandelagen
sett en möjlighet för samhället
att hastigt ingripa i sådana fall
som jag här talat om. Vi beklagar att vår
motion faller, men vi tror att den fackliga
opinionen så småningom kommer
att driva fram en lösning i den riktning
vi önskar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag med den ändring
däri, som föranledes av ett bifall till
motion nr 496 i denna kammare.

Allmän förfogandelag m. m.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Till komplettering av
mitt tidigare framställda yrkande vill
jag meddela, att för den händelse reservanternas
yrkande under punkt A, att
förfogande- och ransoneringslagarna
endast skall tillämpas vid krig eller
krigsfara, skulle komma att av kammaren
underkännas, yrkar jag bifall till
motionerna i första kammaren nr 392
och i andra kammaren nr 497, i vad de
avser begäran om en skrivelse till Kungl.
Maj:t med framställning om utredning
angående möjligheterna att skapa ett
särskilt organ för riksdagen, vilket
skulle samverka med Kungl. Maj :t när
det gäller tillämpningen av dessa bägge
lagar.

Under denna förutsättning utgår alltså
mitt yrkande om bifall till reservationen
under punkt III rörande utskottets
hemställan under D.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! I likhet med herr Cassel
kan jag intyga, att det inte rådde
så stora meningsskiljaktigheter när
denna fråga behandlades i utskottet.
Hela behandlingen skedde i en mycket
kamratlig stämning, och vi hade inte
olika åsikter mer än på några punkter.
Jag vill i detta sammanhang också betyga
min glädje över att utskottet i viss
mån tillmötesgått av oppositionen motionsledes
framställda yrkanden.

Det har emellertid — jag kommer
därvid in på en sak som herr Cassel
redan berört — under de gångna åren
ibland uttalats missnöje över att de fullmaktslagar,
som var nödvändiga under
kriget, sedan ideligen har förnyats.
Man har ansett att den allmänna förfogandelagen
av år 1939 borde tagas
upp till en grundlig översyn, vilket
också skett genom den utredning som
tillsattes år 1950. Enligt direktiven
skulle denna utredning bl. a. överväga
frågan, huruvida de regleringsåtgärder,
som skett utan stöd av förfogandelagen,

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Allmän förfogandeläg m. m.

borde införas inom lagens ram. Jag
tror inte att utredningen har lyckats
åstadkomma exempelvis en slutgiltig
tolkning av 89 § i regeringsformen, om
vilken ju har stått strid praktiskt taget
så länge som den har funnits till. Vad
man nu velat åstadkomma är en permanent
lagstiftning av beredskapskaraktär
för att det vid inträffade utomordentliga
förhållanden skall kunna
ske snabba ingripanden från regeringens
sida. Lagen skulle alltså ha permanent
karaktär och inte behöva förnyas
i varje särskilt fall. Det föreslås
att denna permanenta lag skall kunna
sättas i kraft av regeringen men att
riksdagen skall ha hörts inom en månad
och ha lämnat sitt godkännande
inom två månader för att inte alltsammans
skall ha förfallit. En lag av den
omfattande karaktär, som kännetecknar
både allmänna förfogandelagen och
allmänna ransoneringslagen, är så pass
ingripande i den enskildes förhållanden
att det ger lagen en stämpel av
lagstiftning för extraordinära förhållanden.

Det parti jag representerar har fogat
två motioner till denna proposition.
Den ena vill att lagen skall tillämpas
endast under krig och krigsfara. Den
andra motionen uttalar en mycket stor
tveksamhet mot förslaget att lagen skall
ha en vidare tillämpning än vid krig
och krigsfara. Motionärerna motsätter
sig dock inte direkt den vidare tilllämpningen.
Ju mer man sysslat med
detta, desto klarare har det emellertid
framstått att lagen, om den skall ha
denna permanenta beredskapskaraktär,
bör tillämpas endast vid krig och krigsfara.
Det bör inte — och detta har
herr Cassel redan varit inne på — vara
omöjligt för Kungl. Maj:t att under
andra förhållanden snabbt kunna lägga
fram ett lagförslag och få detta godkänt
av riksdagen.

I lagen har angivits exempel på förhållanden
som skall råda om den skall
tillämpas under fredstid. Allteftersom

tiden gått sedan vi behandlat detta i
utskottet har åtminstone jag blivit mer
och mer tveksam. Det är inte bara
fråga om en utom riket inträffad utomordentlig
händelse, som skulle ha återverkningar
inom landet. Det gäller
också sådant som i största allmänhet
»kan vara av vikt för befolkning och
produktion», vilket alltså skulle kunna
föranleda Kungl. Maj:t att sätta lagen
i tillämpning.

Uttrycket »sådant som kan vara av
vikt för befolkning och produktion» kan
faktiskt innebära nästan vad som helst.
Man måste då fråga sig om inte ibland
rent subjektiva, för att inte säga politiska,
bedömningsgrunder kan ligga
till grund för ståndpunktstagandet, om
denna lag skall sättas i tillämpning
eller inte. Man kan också fråga sig när
»fara för knapphet» kan sägas uppstå
och vad som skulle vara orsak till
denna fara för knapphet. Man skall
alltså inte bedöma knappheten på varor
när den existerar utan när man
befarar en sådan knapphet. Även i detta
fall vill jag peka på att här finns utrymme
för subjektiva bedömningsgrunder.

I övrigt instämmer jag, herr talman,
med herr Cassel i det han sade om ersättningsgrunderna
i samband med
taxeprissättningen och även i det han
sade beträffande straffbestämmelserna.
Jag håller med om att frihetsstraff —
således fängelsestraff — i många fall
kan vara ett alldeles för hårt straff
och inte stå i rimlig proportion till
brottet.

Jag vill sluta med att helt instämma
med herr Cassels nyss framställda yrkande.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Om min ärade vän och
utskottets vice ordförande följt utredningens
förslag genom utskottet skulle
jag ha sluppit att här framträda som
utskottets talesman. För att jag inte
skall glömma bort min väsentliga upp -

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

gift skall jag redan nu be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Den lagstiftning vi här diskuterar
är inte avsedd att gälla under normala
förhållanden. Förfogandelagen är ju
tillkommen för att under alldeles särskilt
kritiska lägen — både när det
gäller folkförsörjningen och när det
gäller försvaret -— sätta ett instrument
i händerna på Kungl. Maj:t, för att
Kungl. Maj:t skall kunna handla som
det för tillfället synes vara nödvändigt
och lämpligt.

Jag sitter här och tänker på hur vi
hade det ordnat när vi kallades hit
till den urtima riksdagen 1939 och även
under de andra kritiska riksdagarna
under 1940-talet, då hela världen stod
i brand. Då fick Kungl. Maj:t och riksdagen
improvisera den ena lagen efter
den andra. Lagarna kom till nästan
som på måfå. De skulle sättas i kraft
omedelbart, och det fanns ingen tid
över att fundera ut de mera långsiktiga
verkningarna av dessa lagar. Nu har
vi här i lugn och ro och med eftertanke
kunnat utarbeta en beredskapslagstiftning.
Den skall gälla, som jag
tidigare sagt, under utomordentliga
förhållanden. Jag skall uppriktigt säga
att jag skulle vara glad om jag slapp
att vara med vid tillämpningen av en
sådan lag. Den skall ju dock, som jag
nämnt, endast tillämpas vid tillfällen
och tider då förhållandena är helt annorlunda
än vad de är i dag.

Vi vet ju, att i sådana kritiska lägen,
där bristsituation uppstår, är den enskilde
inte lojal. Vi vet, hur det gick
till under kriget, när knappheten på
varor inställde sig och vi måste sätta
in ransoneringsbestämmelser. Det är
väl då lämpligt, att vi nu har denna
ramlagstiftning, som kan sättas i funktion,
om ett nytt sådant läge inträder.

Det är riktigt, som herr Cassel här
har sagt, att vi inom utskottet har fört
ett mycket lugnt och sansat resonemang.
Herr Cassel har varit en mycket flitig
granskare av den juridiska sidan av

Allmän förfogandelag m. m.

saken. Vi lekmän har ju ingenting annat
till hands än sunda bondförnuftet, men
tillsammans har vi kommit fram i stort
sett till enighet på väsentliga punkter.
Men vad gäller första paragrafen tredje
stycket, enligt vilket lagen skulle gälla,
som det heter när vid »utom riket inträffad
utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara
för knapphet inom riket på förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk eller
för ekonomisk försvarsberedskap eller
som eljest är av vikt för befolkningen
eller produktionen», har herr Cassel
och de andra reservanterna anmält
tveksamhet och ängslan för att paragrafens
tredje stycke skulle komma att
missbrukas.

Herr Cassel frågade: Vad är en utom
riket inträffad utomordentlig händelse,
som skulle föranleda lagens tillämpning?
Ja, det är kanske rätt så svårt
att definiera. Men om jag tänker mig
något liknande Persien-konflikten om
oljan, varvid en svår bristsituation kunde
uppkomma i vårt land, av bränsle
och drivmedel, då tycker jag det föreligger
ett tillfälle, när Kungl. Maj:t
skulle kunna gå till riksdagen och begära
en fullmakt att sätta lagen i tilllämpning.
Tv, märk väl, innan detta
tredje stycke skall kunna tillämpas,
skall Kungl. Maj:t gå till riksdagen och
underställa sitt förslag dess prövning.
Då har jag, herr Cassel, en kanske starkare
tro på att riksdagen har råg i
ryggen och säger nej, om det skulle
vara som herr Cassel befarade att
Kungl. Maj:t kunde komma fram med
en begäran om lagens tillämpning i
oträngt mål. Riksdagen får då pröva
fallet, så långt jag har fattat lagstiftningen
i fråga. Detta menar jag är en bättre
metod än den tankegång, som reservanterna
och herr Cassel gjort sig till
tolkar för, när de säger: »En något säkrare
kontroll, ehuru visserligen något
tidsödande, skulle ernås, om riksdagen,
i varje särskilt fall där krig eller krigsfara
ej föreligger, tvingas taga ställ -

4 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 14.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Allmän förfogandelag m. m.

ning till ett av Kungl. Maj:t framlagt
förslag om särskild fullmaktslag.»

Så långt jag har fattat reservanterna,
skulle alltså Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall utarbeta en lagstiftning om
ransonering eller åtgärder på ett visst
detaljområde och vid varje särskilt
tillfälle framlägga detta lagförslag för
riksdagen. Det skulle alltså gå den
vanliga gången. Har jag rätt förstått
reservanterna, tycker jag, att utskottets
förslag är mera praktiskt, ifall man
råkar ut för en betydande varubrist,
än om Kungl. Maj:t skall sitta och utarbeta
en lag och en lagtext för att
åstadkomma fördelningen av varan.
Den åtgärden skulle inte kunna hemlighållas,
ty vi har ju, som herr Cassel
mycket väl vet, vid sådana tillfällen
marodörer, som inte tar hänsyn till
det allmänna, till folkförsörjningen över
huvud taget. De skulle då få ett gynnsamt
tillfälle att operera, vilket de inte
kan på samma sätt få, om vi godtar
lagstiftningen i dessa delar enligt
Kungl. Majrts och utskottets förslag.

Herr talman! Jag tror att detta är
det väsentliga i denna fråga. Jag vet
inte om jag vare sig kan eller har anledning
att gå vidare in på detta problem.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg
började sitt anförande med att
erinra om tiden 1939, då riksdagen
måste snabbinkallas och stifta lagar
på löpande band för att bemästra de
situationer, som hade uppkommit med
anledning av krigsutbrottet. Det har
inte från något håll ifrågasatts, att inte
en sådan här permanent beredskapslagstiftning
är en mycket bra sak, och
det är ingen som har vänt sig emot
den. Tvärtom vill jag för min del ■—-och jag tror jag kan göra det för hela
vår grupp -— uttrycka glädje över att
en sådan lag finns. Men då är det fråga
om den del av lagen som gäller vid

krig och krigsfara, vilken alltså kan
användas så att riksdagen icke behöver
snabbinkallas i panik på det sätt som
skedde exempelvis vid krigsutbrottet
1939. Härvidlag är min vän herr Nilsson
och jag, herr Cassel och de övriga
reservanterna helt överens. Den andra
delen av lagen avser andra förhållanden
än krig och krigsfara och är
inte enbart avhängig någon utom riket
inträffad händelse utan förhållanden
vilka som helst. Det var på den
punkten jag tog mig friheten att säga,
att tolkningen av lagen kan ge utrymme
för godtyckliga bedömningar. Vi reservanter
sätter oss inte emot att lagarna
tillämpas på sådana förhållanden,
men då bör det ske så, som jag tror
herr Cassel uttryckte det, att vi gör
det litet svårare för regeringen. Under
fredstid kan det inte vara ur vägen att
regeringen framlägger ett förslag för
riksdagen.

Nu menar herr Nilsson att riksdagen
dock skall ta ställning till Kungl. Maj :ts
åtgärder på grundval av förfogandelagen.
Och sedan sade herr Nilsson, om
jag inte tar fel, att riksdagen ju då kan
säga nej. Javisst, herr Nilsson, men
under de tio år jag varit här har jag
aldrig varit med om att riksdagen, sådan
den nu är sammansatt, har sagt
nej till ett regeringsförslag, i synnerhet
inte ett regeringsförslag av denna
art. Jag tror därför inte att vi kan mena,
att riksdagen skulle bromsa en sådan
sak. Jag tror däremot att riksdagen
skulle mycket formellt och summariskt
notera, att regeringen i efterhand begär
godkännande av en åtgärd som vidtagits.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Cassel talar om
att det gäller riksdagens och Kungl.
Majrts befogenheter, och det är ju riktigt.
När fru Sandström säger att det
inte rått några större meningsmotsättningar
inom utskottet, vill jag erinra
om att det på en väsentlig punkt råder

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

eu motsättning, nämligen när det gäller
att under särskilda förhållanden
skydda det svenska folket från svårigheter
i olika sammanhang. Jag måste
uttala min förvåning över att de borgerliga
ännu har den uppfattningen, att
fosterlandet Sverige inte skulle ha förpliktelser
att hjälpa de bredare folklagren,
om händelser inträffar som
äventyrar folkförsörjningen. Jag vill till
herr Cassel och fru Sandström säga, att
det tredje stycket ju är till för att skydda
de bredare folklagren för sådana
händelser som har inträffat under
gången tid, och det gäller att även för
framtiden göra detta.

Därför menar jag att utskottsmajoriteten
och reservanterna skiljer sig på
en väsentlig punkt, och jag tycker att
reservanterna skulle ha kommit underfund
med att när svenska folket i gemen
under krig eller krigsfara utan åtskillnad
får skydda landet —- det är
inte den gamla ordningen att de som
ägde adelsslott o. d. skulle sköta försvaret
—- är det väl också ur samhällssynpunkt
angeläget att under särskilda omständigheter
skydda de bredare folklagren.
Det är så med hela denna lagstiftning,
att om den skall ha en funktion,
krävs det snabba åtgärder, så att
man inte utlämnar värden, som är väsentliga
för landet och befolkningen,
till spekulation.

Jag vill över huvud taget säga, att
för mig är fullmaktslagar ingenting
åtråvärt. Tvärtom anser jag att vi har
givit både militären och civilförsvaret
alltför vittgående fullmakter. Vi har
givit fullmakter åt befolkningsgrupper,
som icke kan beskyllas för att handla
under samma ansvar som en regering
i detta land. Men när det har ansetts
nödvändigt att vidta åtgärder på detta
område, tycker jag, herrar reservanter,
att det är otillständigt att man skal!
reagera emot att det, som man har tagit
in i förfogandelagen för att skydda
de bredare folklagrens intressen, inte
skall suddas ut i detta sammanhang.

Allmän förfogandelag m. m.

Jag ber, herr talman, för att inte förlänga
debatten, bara att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att jag kan
tala med sådant patos som herr Lundberg
i detta fall, när han talar om att
vi skall »rädda de breda folklagren»
i Sverige, som hotas av någon så stor
fara att vi måste tillgripa en lag av det
här slaget. När herr Lundberg talade
om de breda folklagren, som nu skall
skyddas, tror jag att det i denna stora
massa finns en hel mängd medelsvenssöner,
pinnebergare eller vad vi nu
skall kalla dem, som kommer att drabbas
av en hel del åtgärder genom lagens
ikraftträdande och som kanske inte
kommer att ha så stor förståelse för åtgärderna.
Jag vill ju inte inrangera alla
dessa bland alla de marodörer, som
man tror skall begagna sådana här
extraordinära tillfällen för att på något
sätt orättmätigt sko sig själva. Jag tror
litet bättre om människorna än så.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag talade nyss om de
borgerliga, men jag menar i detta sammanhang,
att det är högern och folkpartiet
som inte har sinne för de breda
folklagrens intressen. Jag kan formulera
det så, att högern och folkpartiet
vill på ett speciellt sätt skydda de folkgrupper
i detta land som på ett eller
annat sätt har skaffat sig större ekonomiska
värden. Detta kanske förtydligar
för fru Sandström vad jag menar, men
det förändrar inte folkpartiets och högerns
ställning i denna situation.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara två ord.

Inte heller jag har fallit för den lilla
tankeoredan att räkna in bondeförbundet
bland de borgerliga. Vad mig beträffar
var herr Lundbergs replik således
kanske onödig.

Herr Lundberg säger att högern och

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Allmän förfogandelag- m. m.

folkpartiet slår vakt om dem som liar
skaffat sig av detta livets goda, men,
herr Lundberg, vi har inte avskaffat
den enskilda äganderätten här i landet.
Man kan kräva att också den enskilda
äganderätten skall bli värnad av vår
lagstiftning.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det är naturligt att herr
Lundberg med sitt djupa vetande på
rättshistoriens område här återvänder
till rusthållartjänsten och adelsgodsen
och allt sådant som ligger i den grå
medeltiden. Jag är mycket intresserad
för hans studier i dessa frågor, men
det är egentligen inte vad saken här
gäller, utan här gäller det att utforma
en praktisk och lämplig beredskapslagstiftning.
Ett försök att läsa ut någon
ideologisk skillnad mellan olika partier
har ingen resonans i verkligheten.

Vi reservanter är precis lika angelägna
som utskottsmajoriteten att skydda
det svenska folkhushållet från vad
man kan kalla marodörer eller spekulanter
eller vad man vill. Problemet
med första paragrafen är bara hur man
rent tekniskt skall ordna saken. Skall
man ha en fullmaktslagstiftning, som
ligger färdig och som kan sättas i kraft
genom ett beslut av Kungl. Maj:t och
riksdag, eller skall Kungl. Maj:t framlägga
ett lagförslag för riksdagen, som
behandlas i vanlig ording, när det icke
råder krig eller krigsfara — jag vill
betona att divergensen bara gäller
fredstid?

Frågan gäller det tekniska förfarandet.
Man kan göra på ena eller andra
sättet, men man kan inte säga att den
som vill göra på det ena sättet är en
sann demokrat och folkvän medan den
som vill göra på det andra sättet är en
folkfiende. Det är orimligt att påstå
någonting sådant.

Herr Lundberg tryckte på att lagen

kommit till för att skydda de små i
samhället. Det tror jag visst är riktigt,
men även vi reservanter har på vissa
områden sökt skydda den enskilda
människan. Jag skall bara ta upp en
fråga som diskuterats mycket i utskottet,
nämligen rörande ersättning för
vad staten lägger beslag på.

Det har sagts att ersättning skall bestämmas
efter taxepris, men vi har hävdat
att en sådan ersättning kan komma
att bli orättvis därför att den inte
täcker tillverkarens egna kostnader. Jag
har i utskottet tillåtit mig att ta ett
mycket enkelt exempel.

Låt oss tänka oss att en smed som
tillverkar hästskor får ett föreläggande
av ransoneringsmyndigheten att tillverka
så och så många dussin hästskor.
Enligt utskottsmajoritetens och vår
uppfattning skall han vid ett sådant
tillverkningsföreläggande få ersättning
för vad det kostar honom att göra
hästskorna. Han kanske har en primitiv
tillverkning, varigenom kostnaden
blir rätt stor, men han skall ha full ersättning
för vad den kostar honom. Om
han däremot har tillverkat hästskor och
har ett lager liggande, kan myndigheterna,
så som lagen är skriven, anmoda
honom att lämna ifrån sig alla hästskorna
mot en betalning som motsvarar
kostnaderna för tillverkning av
hästskor i en någorlunda väl rationaliserad
industri. I detta fall kan man
begå en orättvisa mot en man, som måhända
befinner sig i små omständigheter,
genom att ta produkten av hans
arbete utan att betala vad det har kostat
honom att framställa denna produkt.
Jag tycker man borde tänka sig
för litet mer innan man antar en sådan
lagstiftning.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är riktigt att den
enskilda äganderätten inte är avskaffad,
men även om nu en stor del av
det svenska folket inte har enskild rätt
till egendom, har den därför inte

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

mindre skyldigheter än andra i försvars-
och andra frågor.

Vart är det egentligen herr Cassel
vill komma när han säger att man skall
utforma en lämplig och praktisk lag
för detta ändamål? Jo, herr Cassel ■—■
naturligtvis tillsammans med de andra
reservanterna — slår då vakt om den
gamla byråkratien och den gamla tågordningen.
Ty vad säger herrarna i
sin egen reservation? Jo, att förslaget
kan väntas medföra att riksdagens
prövning av huruvida lagstiftningen
helt eller till vissa delar i ett angivet
läge bör tillämpas eller icke, kommer
att bli tämligen formell. Men, herr Cassel,
om det inträffar en viss situation
när lagen skall tillämpas, så har vi inte
möjlighet att inhämta yttrande från lagrådet
eller att skicka ärendet på remiss,
som vi under vanliga förhållanden
brukar göra. Då gäller det att
handla snabbt och inte på det gamla
byråkratiska sätt som herr Cassel slår
vakt om.

Herr Cassel talade om rusthållare
och rättshistoria. Jag skulle kunna tala
om för herr Cassel en hel del om detta,
men jag hoppas att herr Cassel känner
till det, eftersom han hade en fader
som delvis sysslade med de här sakerna
på ekonomiens område.

Sedan tog herr Cassel exemplet med
smeden och hästskorna. Men, herr Cassel,
det är väl på det sättet, att om det
skulle finnas en smed, som har ett lager
av gamla hästskor, borde han tacka
Gud för att han blir av med dem. Jag
tror att denna herr Cassels ängslan inte
behöver tas så högtidligt, ty vi lever ju
i traktorns och motorismens tidskede.

Hen'' ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! .lag skall inte yttra mig
om det misstroende mot riksdagen, som
både fru Sandström och herr Cassel
uttalat, utan bara säga ett par ord i all
korthet om taxepriser och den ställning
vari en producent i olika situationer
kan komma.

Allmän förfogandelag m. m.

Det är alldeles riktigt som herr Cassel
säger, att vi alla är överens om att
om man gör ett produktionsåläggande,
är det rimligt och riktigt att vederbörande
skall täckas för sina kostnader
i samband med detta. Men om man är
i den situationen, att man har en brist
på vissa varor och en del av de människor,
som säljer dessa varor, är villiga
att göra det till de av prismyndigheterna
fastställda priserna, medan
andra inte vill avstå från sina varor
utan kanske ligger på dem och väntar
att priset skall stiga ytterligare för att
därigenom uppnå en spekulationsvinst,
nog säger man sig i en sådan situation,
att man inte vill privilegiera de människor
som i en bristsituation inte släpper
ifrån sig sina varor. Det kommer
man nämligen att göra, om man följer
reservanternas linje i fråga om taxepriserna
och deras tillämpning i praktiken.
Det är från detta som jag måste
ta avstånd, och därför yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Herr Lundberg har nu
övergått från att beskylla mig för att
vara förespråkare för de stora här i
landet mot de små till att säga att jag
i stället skulle företräda en gammaldags
byråkrati. Ja, mycket skall man
höra innan öronen ramlar av! Inte ligger
det någonting i detta.

Vad vi tänker oss från reservanternas
håll är ju bara det, att när det utomlands
inträffar någon utomordentlig
händelse — låt mig ta det fall, som
herr Nilsson drog upp om den persiska
oljan — och Kungl. Maj:t anser att det
kan uppstå besvärligheter i vårt land,
så förutsätter vi att Kungl. Maj :t har
en tekniskt sett färdigskriven lag i sin
byrålåda och att det inte behövs något
omfattande arbete i departementet för
att utforma en lagstiftning, som passar
just för de förhållandena. Allt om hur
ransoneringen skall gå till och vilka
organ som skall deltaga, vet man ju re -

Nr 14.

Onsdagen den 14 apri! 1954.

Allmän förfogandelag m. in.

dan. Att skicka ut en sådan sak på remiss
kan inte ifrågakomma. Sända en
lag till lagrådet måste man göra, men
det tar bara en dag om det är brådskande,
herr Andersson. Det är inte någon
stor apparat, och det är inte något
äventyrligt för folkhushållningen och
dess fungerande i en krissituation i
fredstid, om man skulle välja det alternativ
som reservanterna här föreslår,
nämligen att göra en vanlig lagstiftning
i stället för att tillämpa en redan
för alla situationer given fullmaktslag
och att utforma denna lagstiftning så
att den passar just för de fall som det
är fråga om.

Herr Andersson i Linköping sade något
om ersättning. Jag är tacksam för
att han tog upp saken. Jag har talat
om hästskor. Herr Lundberg säger att
det inte är så aktuellt, därför att man
numera använder traktorer. Jag kunde
ha valt ett annat exempel än hästskor,
om det roat herr Lundherg, men det
spelar inte så stor roll vilket exempel
man här väljer.

Frågan är bara: hur skall man göra
med de människor, som har ett lager
av någon vara som de visserligen vill
avstå från, men som de naturligtvis
inte gärna vill avstå från utan att få
ersättning för vad det kostat dem att
tillverka varan? Det är ju inte meningen,
herr Andersson i Linköping,
att vi här skall uppamma någon spekulation
i knappheten på varor. Det är
inte meningen att man skall göra något
annat enligt reservanternas förslag än
att bestämma, att riksvärderingsnämnden
skall ta hänsyn till vad det kostat
just den ifrågavarande tillverkaren att
framställa detta varulager och laga så,
att han får betalt för sina kostnader
men ingenting därutöver.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Till herr Cassel vill jag
säga bara en sak, som jag tycker att
han och jag skulle kunna vara eniga
om, nämligen att enskild företagsamhet,

enskild affärsverksamhet, anser vara
självklart, att i en viss given situation,
när företaget kan utsättas för skada, så
skall man kunna handla snabbt. Det
kan gälla timmar, ja kanske endast en
del av en timme. Det vore otillständigt,
om riksdagen skulle i fråga om skötseln
av samhälleliga angelägenheter eller
företag skapa alla möjliga hinder,
så att staten eller samhället inte skulle
kunna handla på samma sätt och under
samma förutsättningar, som man
anser vara självklart, att enskild företagsamhet
skall handla.

Om herr Cassel har sysslat litet
grand med affärsverksamhet, så vet
herr Cassel, att man måste se till att
man handlar affärsmässigt, och det är
ju den saken det här gäller. Herr Cassel
förordar snigelns fart inom ett område,
där man ändå bör tillgripa åtminstone
traktor, motorcykel eller bil.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Det är ett helt teoretiskt
resonemang, som herr Cassel för,
när han gör gällande, att någon företagare
i en situation, då den här lagen är
tillämplig, inte skulle få ersättning för
sina kostnader. Det är ju fråga om en
situation med varubrist och med en
uppåtgående prisutveckling. Då kan
man väl inte tänka sig, att någon företagare
behöver förlora på en leverans
till de priser som fastställs av myndigheterna.
Vad det här rör sig om, herr
Cassel, är ju ingenting annat än om
vederbörande skall få en stor spekulationsvinst
eller inte. Det är klart att
man kan ha den uppfattningen, att en
utebliven spekulationsvinst är något
som man bör reagera mot. Jag gör det
inte, herr talman.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Anderssons i Linköping anförande vill
jag medge att det i en krissituation naturligtvis
inte är vanligt, att en tillverkare
ligger inne med varor, som är till -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

verkade till högre priser än de taxepriser
som blivit fastställda. Det är klart
att herr Andersson har rätt på den
punkten. Men om det fallet skulle inträffa
och riksvärderingsnämnden, när
den prövar hans anspråk på ersättning,
finner, att denne enskilde i verkligheten
har haft högre kostnader än det
fastställda priset, så är det väl rättvist,
att han får ta ut det pris, som motsvarar
hans verkliga kostnader. Det är inte
fråga om någon spekulationsvinst. Det
enda som vi slår vakt om är, att han
skall få ersättning för sina verkliga utgifter,
icke de utgifter han påstår sig
ha haft, utan de utgifter, som riksvärderingsnämnden
efter grundlig undersökning
finner ha utgjort hans tillverkningskostnader.
Det tycker jag han
skall ha betalt för. Annars tycker jag
att han blir orättvist behandlad.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
i fråga om 1 § förslaget till
allmän förfogandelag, nämligen på l:o)
godkännande av 1 § i utskottets förslag
till allmän förfogandelag; 2:o) godkännande
av paragrafen i den lydelse, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) godkännande
av paragrafen i överensstämmelse med
förslaget i motionen II: 496 av herr Hagberg
i Stockholm och Johansson i
Stockholm; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) avgivna propositionen,
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
1 § i andra lagutskottets förslag
till allmän förfogandelag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Allmän förfogandelag m. m.

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
123 ja och 72 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förslag till lydelse av förevarande
paragraf.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten A utom
såvitt angick 1 § förslaget till allmän
förfogandelag, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan i detta avseende
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med de ändringar beträffande
särskilda delar av förslagen
till allmän förfogandelag och allmän
ransoneringslag, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
A i utskottets utlåtande nr 19, utom
såvitt angår 1 § förslaget till allmän
förfogandelag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med de

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Ändring i värnpliktslagen m. in.

ändringar beträffande särskilda delar
av förslagen till allmän förfogandelag
och allmän ransoneringslag, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 121 ja och 73 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan jämväl
i nu förevarande delar.

Beträffande motiveringen till punkten
A gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den i reservationen
föreslagna ändringen beträffande
avsnitt VII; och godkände kammaren
utskottets motivering.

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren utskottets
hemställan i punkten B.

Beträffande punkten C gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

I fråga om punkten D framställde herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till motionerna I: 392 och II: 497
såvitt de behandlats i denna punkt; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
D i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 392 och II: 497, såvitt de
behandlas i denna punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
i fråga om punkten E, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
beträffande motiveringen, som föreslagits
i reservationen; och blev utskottets
hemställan i punkten av kammaren bifallen.

§ 20.

Ändring i värnpliktslagen m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i värnpliktslagen m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman 1 I proposition nr 92 föreslås
en utjämning av värnpliktskontingenterna
genom att en tidigare inkallelseålder
tillämpas. Kontingenten nittonåringar
blir 5 000 man 1955/56,
d. v. s. en sjättedel av alla värnpliktiga,

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

men enligt armechefens plan blir den
sammanlagda kontingenten värnpliktiga
i denna ålder fem sjättedelar av samtliga
år 1961/62, d. v. s. 31 000 man. Visserligen
förutsättes det också — vilket
särskilt understrykes i utskottsutlåtande!
— att den enskilde värnpliktiges
fysik och psyke skall uppmärksammas
alldeles särskilt, och att endast de som
tål vid militärlivet och har den balans,
mognad och fysiska styrka som krävs,
skall uttagas till värnplikt som nittonåringar.
Vidare skall hänsyn tagas även
till dem, som ännu inte har avslutat sina
gymnasiestudier eller som inte är färdiga
med sin yrkesutbildning. De skall
ha möjlighet att få anstånd med militärtjänsten
ett år.

De som i första hand kommer att tagas
ut som nittonåringar är väl då sådana
pojkar, som tagit studenten ovanligt
tidigt eller som är tidigt färdiga med
sin yrkesutbildning — d. v. s. en intellektuell
elit, som inte säkert är det bästa
soldatmaterialet — samt pojkar med
mindre företagsamhet och mindre möjligheter
att skaffa sig eu utbildning och
som därför inte påbörjat densamma.
Ingendera av dessa grupper torde utgöra
det bästa soldatmaterialet. De mera
medelmåttiga och stabila pojkarna blir
därför efter hand de som företrädesvis
kommer att ingå i den äldre kontingenten
— till en början gäller det ju endast
5 000 man nittonåringar — och det är
säkerligen de omnämnda tjugoåringarna
som orkar med militärtjänsten bäst.

Fortfarande är man inte heller inom
det militära just någon vän av medicinskt
tänkande, och jag tycker för min
del därför att det är olustigt att ta ut en
så stor del värnpliktiga bland nittonåringarna.
Detta må synas »daltigt»,
men jag har ändå märkt att denna
känsla är mycket naturlig för kvinnor.
Vi reagerar på det sättet, och vi gör det
alldeles särskilt när vi vet att det beträffande
sjukdomar råder väl mycket disciplintänkande
i det militära. Jag är med
andra ord inte säker på att man kom -

Ändring i värnpliktslagen m. in.

mer att ta all den hänsyn som behövs,
när man skall bedöma om nittonåringarna
har sådana kroppskrafter och för
övrigt är så utvecklade som de bör vara
för att komma ut i militärtjänsten ett år
tidigare än eljest.

Fortfarande innebär tuberkulosen en
stor risk för unga människor, och om
man nonchalerar trötthet och infektionssjukdomar
och inte tar hänsyn till
en genomgången lunginflammation eller
dylikt, kan det bli ökade risker med
att flytta fram utbildningstiden ett år
för unga människor. Försvarsministern
antyder — åtminstone har jag läst ut
hans uttalande så — att flera unga män
kan tänkas komma att befrias från värnplikten
än förr, och det hoppas jag verkligen.
Jag hoppas att man inte skall ha
många omogna pojkar med dålig psykisk
utrustning i försvaret; jag tycker
att det är alltför stor risk för kamraterna.
Med tanke på de moderna vapnen
fordras det unga män med psykisk balans
och inte sådana som genom sin
kanske litet omogna inställning blir en
risk för kamraterna. Jag har också fäst
mig vid försvarsministerns ord, som
även är citerade i utskottsutlåtandet,
alt det torde »få ankomma på Kungl.
Maj :t att bestämma under hur lång tidsperiod
och i vilken omfattning årligen
värnpliktiga ur den yngre årsklassen
skall tagas i anspråk». Jag har tagit till
orda för att säga, att detta inte får ske
i den omfattning arméchefens plan anvisar,
nämligen att fem sjättedelar av
alla värnpliktiga är bara 19 år och att
man skall ta med allt flera 19-åringar i
värnplikten. Om allt flera 19-åringar
skall tagas ut, bör också observansen på
pojkarnas hälsa bli betydligt skärpt,
och man bör ha helt civila krav på hälsan
även i det militära.

Herr talman! Jag bär intet yrkande.
Jag ville bara ha sagt, att man reagerat
på detta sätt inför utskottsutlåtandet.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp):

Herr talman! Då fru Eriksson i Stock -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Åtgärder mot skadegörelse av älg å skog.

liolm inte hade något bestämt yrkande,
kan det synas överflödigt att det från
utskottets sida sägs någonting i denna
sak. Såvitt jag kan förstå har utskottet
observerat just de synpunkter, som fru
Eriksson här framhållit, och att, när
man nu får lov att ta ut yngre värnpliktiga
än tidigare, det bör ses till att deras
fysiska och psykiska hälsa är sådan att
de inte kan ta skada av tjänstgöringen.
Orsaken till att man måste göra denna
anordning är ju allmänt känd. Den finns
angiven i propositionen, och utskottet
upprepar densamma, nämligen att den
speciella ökningen av de värnpliktiga i
dessa årsklasser gör, att man får vidtaga
en sådan här anordning, som man
eljest inte skulle ha gjort. Om, som jag
förmodar, kammaren nu tar utskottets
förslag, är det tillräckligt understruket
i utskottsutlåtandet, att man skall se till
att de värnpliktiga inte tar skada av
tjänstgöringen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21.

Åtgärder mot skadegörelse av älg å skog.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder för motverkande
av skadegörelse av älg å växande
skog.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 265 i första kammaren av herr
Pålsson m. fl. och nr 292 i andra kammaren
av herr Agerberg in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
angående ändring i av motionärerna
antydd riktning av gällande bestämmelser
för »älgskadefonden för norra Sverige»
ävensom av jaktstadgan i syfte

att underlätta åtgärder för motverkande

av skadegörelse av älg å växande skog.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 265 och II: 292, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Albert Hermansson, Pålsson, Magnusson,
William Ohlsson, Georg Carlsson, Munktell
och Jansson i Benestad, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 265 och II: 292 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om den utredning,
som kunde befinnas erforderlig för
framläggande av förslag till sådan ändring
av bestämmelserna för älgskadefonderna,
att dessa fonder jämväl kunde
disponeras för lämnande av bidrag
till plantering eller sådd i av älg skadad
ungskog.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Som en av motionärerna
i detta ärende skall jag be att med några
ord få beröra utskottets utlåtande.

Bakgrunden till den väckta motionen
är den kolossalt starka ökning av älgstammen
som skett under de senaste
åren, speciellt i Norrland. Denna ökning
har medfört att det blivit stora skador
på skogsplanteringarna, i första
hand på de tallkulturer, som man numera
gått in för i så stor utsträckning.
Detta är i viss mån en ny metod inom
skogsproduktionen: man kalhugger större
områden och planterar tallplantor
eller sår tallfrö. Det är som sagt just
där älgarna gjort så väldigt stora skador.

Det är klart att speciellt de små skogsägarna,
som inte har så goda ekonomiska
möjligheter att de kan upprepa
detta förfarande gång på gång, tappar
sugen och inte vidare har lust att vidta
skogsproduktionsfrämjande åtgärder.
Skogsvårdsstyrelserna har också klagat
över att det blivit allt svårare och svårare
att få skogsägarna att vidta sådana

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

åtgärder därför att de tycker att det
inte är lönt, då ju plantorna blir uppätna
av älgen.

Nu har vi under de senaste åren fått
stora inkomster till älgskadefonderna.
Det är ju avsett att ur dessa fonder skall
utgå bl. a. bidrag för förlust på gröda,
men sådana skador har vi i Norrland
mycket litet av. Skadorna sker i stället
huvudsakligen på den växande ungskogen,
och för dessa finns det inte någon
möjlighet att få ersättning. Vad vi motionärer
avsett är att man skall överväga,
om det inte vore lämpligt att ge
ersättning även i sådana fall.

Utskottet ställer sig i början av sitt
yttrande positivt till saken och skriver:
»Det är naturligt att — såsom i förevarande
motioner I: 265 och II: 292 framhålles
— i synnerhet inom områden,
där älgskadorna på åkergröda är av
mindre omfattning medan skadorna på
skog är betydande, det måste framstå
såsom skäligt, att också sistnämnda skador
gottgöres ur älgskadefonden. I princip
bör det inte heller enligt utskottets
mening kunna resas någon invändning
mot att skador på växande ungskog ersättes
lika väl som skador på åkergröda.
»

Men sedan har man inte längre kunnat
vara lika positiv, utan svårigheterna
tycks ha tornat upp sig. Man säger:
»Det föreligger dock mellan dessa fall
cn skillnad så till vida, att medan vid
skador på åkergröda den skadelidande
gör en omedelbar ekonomisk förlust,
vars storlek är förhållandevis lätt att
uppskatta, så är skadorna på ett ungskogsbestånd
till sin omfattning beroende
av beståndets framtida utveckling
och förmåga till självläkning, varför
skadeuppskattningen är förenad med
stora svårigheter.»

Jag vill då erinra om att vi som ett
alternativ har föreslagit, att man i utredningen
skulle undersöka, om det inte
är möjligt att lämna ersättning för återplantering.
Vi anser alltså att när någon
gjort en skogsplantering och denna ska -

Åtgärder mot skadegörelse av älg å skog.

dats, så borde vederbörande kunna få
bidrag för att förnya planteringen. Också
här uppstår en omedelbar ekonomisk
förlust, och utskottsmajoritetens motivering
faller alltså. Det bör inte vara
svårt att i ett sådant fall göra en uppskattning
av kostnaderna.

Utskottet har pekat på att det för närvarande
finns vissa möjligheter att få
ersättning enligt kungörelsen angående
bidrag och lån till vissa skogsförbättringsåtgärder.
Men utnyttjar man denna
möjlighet måste det ju i alla fall ske en
värdering, då ersättningen skall utgå
med en viss procent av kostnaden. Jag
vill i det sammanhanget också säga, att
möjligheterna att få bidrag och lån är
ganska små, dels därför att anslagen här
som på många andra områden inte är
obegränsade, dels därför att ersättning
utgår endast med 50 procent eller i vissa
fall 00 procent.

Majoriteten säger också, att älgskadefondernas
medel inte skulle räcka till.
När det gäller södra Sverige är nog detta
alldeles riktigt, men för Norrlands del
förhåller det sig inte så. Jag kan nämna,
att under föregående år inflöt inom
Jämtlands län 74 000 kronor i älgavgifter,
men det betalades ut endast omkring
900 kronor som ersättning för
skador på växande gröda. Jaktvårdsföreningen
fick 17 000 kronor, men det är
ju i alla fall ett ganska stort överskott
kvar, och det är väl meningen att detta
skall användas på något förnuftigt sätt
och inte ligga obrukat.

Enligt utskottsmajoriteten bör det
emellertid inte vara särskilda bestämmelser
för Norrland, utan samma bestämmelser
bör gälla för hela landet.
Jag har mycket svårt att förstå varför
det skulle vara olämpligt att ha skilda
bestämmelser. Har man i södra Sverige
huvudsakligen skador på växande
gröda, bör man där kunna få ersättning
för det, och har vi i Norrland i första
hand skador på ungskogen, bör vi kunna
få ersättning för dem. Det är ju inte
heller fråga om att få mera pengar,

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Åtgärder mot skadegörelse av älg å skog.

utan vi vill endast utnyttja älgskadefonderna
på bästa sätt.

Utskottsmajoriteten framhåller vidare,
att man i första hand bör vidta förebyggande
åtgärder på detta område och
decimera älgstammen, alltså genom
ökad avskjutning. Åtminstone i Jämtlands
län, från vilket jag har viss erfarenhet,
jagas älg i mycket stor utsträckning.
Det är närmast en folkfest
när älgjaktsdagarna kommer, och man
går man ur huse för att jaga älg. Yi
har under de senaste åren även utnyttjat
möjligheten att få förlängd jakttid,
och det har också beviljats tillstånd att
skjuta årskalv. Men allt detta har tydligen
inte varit tillräckligt, utan såvitt
vi kunnat finna fortsätter älgstammen
att öka, och i vilket fall måste frågan
om en decimering ses som en åtgärd
på lång sikt. Det tar åtskilliga år innan
vi kan decimera älgstammen tillräckligt,
och till dess borde det finnas
möjligheter för att bättre avhjälpa de
skador som anställts.

Vidare har man också pekat på att
det finns andra möjligheter — man
skulle exempelvis kunna bespruta
skogsplanteringarna med medel som
gör att älgarna avskyr området. Detta
har prövats några år, men dels har
metoden inte visat sig effektiv, dels är
den mycket dyrbar och kan alltså knappast
genomföras i praktiken. Nu har
domänstyrelsen fått i uppdrag att tillsammans
med skogshögskolan och statens
skogsforskningsinstitut utreda
denna fråga. Det är möjligt att därigenom
så småningom kan framkomma
något lämpligt förslag, men domänstyrelsen
säger själv att inom de närmaste
åren kan man inte förvänta några mer
definitiva resultat av den undersökningen.

Det är ingen stor fråga detta, och
det är inte heller någon stor utredning
det skulle vara fråga om; den skulle
inte behöva bli alltför omfattande. Vi
motionärer anser att detta problem är
av stor betydelse både för de enskilda

skogsägarna och det allmänna. Det är
av vikt att alla möjligheter vidtas som
kan stimulera till ökade skogsodlingsåtgärder,
och därför, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag tillåter mig först
påpeka att motionärerna nog har begått
ett litet misstag, då de i sin motion talar
om älgskadefonden för norra Sverige.
Det är nämligen så att älgskadefonderna
numera är uppdelade på olika
län. Detta har i och för sig mindre betydelse.
Det är emellertid så att jämtarna
har sin egen älgskadefond.

Älgskadefondens storlek varierar rätt
betydligt inom de olika länen. Älgskadefonden
i Jämtlands län är den största,
den närmar sig 100 000 kronor.
Samtidigt får man komma ihåg att
Jämtland är ett oerhört stort landskap.
Om man vill roa sig med att räkna ut
hur mycket »betesmark» som varje älg
har i olika delar av landet, finner man
att betesmarken för älgarna i Jämtland
inte är så obetydlig, trots att totalantalet
älgar där är betydande, nämligen
omkring 10 600, enligt älgräkningen. Vi
kan naturligtvis reservera oss emot riktigheten
av älgräkningens siffror, men
då dessa beräkningar göres med vissa
tiders mellanrum, tror jag dock att man
bör tillmäta dem ett visst värde.

Jag har funnit att i Jämtlands län
skulle varje älg ha 322 hektar betesmark.
Men det finns län där älgen har
större betesmarker. I mitt eget län,
Jönköpings län, är älgstammen mindre,
och varje älg har där inte mindre än
501 hektar betesmark —■ om älgräkningen
är riktig. Går man däremot till
Värmlands län har varje älg där 100
hektar mindre betesmark än i Jämtlands
län, nämligen 222 hektar. I Östergötland,
blir betesmarken för varje älg
175 hektar, i Sörmland 100 hektar och
i Uppsala län inte mer än omkring 89
hektar.

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Öl

Det är alldeles klart att det uppstår
skador på skogen genom älgarnas betande
i skogsplanteringar, det är inte
tal om annat. Men detta förekommer
inte bara i Jämtland och i Norrland
över huvud taget utan över hela landet.
Jag kanske får erinra om att vid ett av
de tillfällen, då denna fråga senast behandlades
här i kammaren, förelåg en
motion från representanter för södra
Sverige, vari man begärde att få ersättning
för älgens skadegörelse på
växande lövskog. Det kunde naturligtvis
inte gå för sig, därför att älgskadefonderna
i södra Sverige är så små att
det inte finns några pengar att ta till
detta ändamål. Även om jämtarna har
inemot 100 000 kronor i sin älgskadefond
blir det ändå inte så värst mycket,
om man slår ut summan på den
oerhörda arealen i landskapet. Om man
skulle slå ut beloppet per hektar, så kan
den tillgängliga behållningen inte bli
mer än några få ören.

För övrigt måste man medge att älgen
inte skadar all skog utan bara en viss,
mindre procent av skogen. Om man anser
att älgen skadar en procent av skogen,
blir resultatet i alla fall att endast
ett fåtal kronor per hektar kunde stå
till förfogande för dessa ersättningar.

I princip har, såsom den föregående
ärade talaren påpekade, utskottet uttatalat
att det kunde finnas skäl för att ge
bidrag jämväl för skadegörelser på växande
skog. Detta har utskottet emellertid
inte kunnat tillstyrka. Vi har inga
medel härtill. Jag erinrar om att förutom
ersättning för skadegörelse på
växande gröda och på trädgårdsodlingar
skall älgskadefonderna användas till
jaktfrämjande ändamål. För detta ändamål
har för Jämtlands län anvisats
ett belopp av 35 000 kronor, men av
detta belopp har jaktvårdsföreningen
det senaste året inte tagit i anspråk
mer än 17 000 kronor, vad det nu kan
bero på. Anledningen härtill kan jag
inte bedöma, den saken får represen -

Åtgärder mot skadegörelse av älg å skog.

tanterna från den delen av landet själva
svara för.

Den föregående talaren nämnde också
att man kan på annat sätt få ersättning
för älgskadorna. Det är alldeles
riktigt. Enligt kungörelse nr 239 angående
bidrag och lån till vissa skogsförbättrande
åtgärder finns det föreskrifter
om rätt att erhålla statsbidrag
till kostnaderna för sådana åtgärder,
och dit räknas jämväl skadegörelse genom
älgar å växande skog. Det statsbidraget
är maximerat till 50 eller i
vissa fall 60 procent av nämnda kostnader.

Om man skulle ta behållningen av
fonden i Jämtlands län i anspråk skulle
det inte bli så värst mycket som kunde
uträttas därigenom. Jag tror faktiskt att
den enda riktiga vägen är den väg som
utskottet har rekommenderat, nämligen
större avskjutning.

Herr Agerberg sade att älgjakten är
en verklig folkfest. Ja, det vet jag. Det
är inte bara i Jämtland som så är fallet,
utan det är en folkfest litet var stans
i landet. Men varför då inte genom
länsstyrelsens och jaktvårdsföreningens
försorg söka se till att denna folkfest
utsträckes under längre tidrymd
än som nu är fallet? Då skulle man
klara saken och råda bot på skadegörelserna.

Värderingen av skadorna på ungskog
är mycket svår att göra. Det är inte
lätt att samma år som skadan har skett
säga huruvida det behöver ske någon
nykultivering eller inte. Är det totalförintelse
är det självfallet att nykultivering
måste äga rum, men är det inte
totalförgörelse, då är det ofta så att
naturen läker såren själv, och först
några år framåt i tiden kan man då
konstatera huruvida man behöver göra
några mera omfattande ingrepp. Det
kanhända räcker med en ändamålsenlig
gallring för att klara hela saken.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att med det anförda yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Åtgärder mot skadegörelse av älg å skog.

Herr AGERBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets vice ordförande
sade att förhållandena är olika i
de olika delarna av landet, och det har
jag redan tidigare starkt understrukit,
men då skulle jag vilja fråga herr Andersson
i Löbbo: År det rimligt att vi
i Norrland inte skall få använda medlen
i våra fonder för det ändamål som
vi anser vara det lämpligaste bara därför
att man skulle bli avundsjuk i södra
Sverige, där man inte har pengar så
att det räcker för att ersätta samma
slag av skador?

Jaktvården har vi mycket stor förståelse
för, och den har fått de anslag
som har begärts hittills, såvitt jag känner
till. Att den bara fick 17 000 kronor
i fjol beror på att ansökningen om
tilläggsanslag kom in så sent att den
inte hann bifallas under året.

Vad vi anser är att man skall kunna
använda fondens medel och ge bidrag,
om inte till alla förstörda skogskulturer
i Jämtland så åtminstone till de
skogsägare, som är i det största behovet
av bidrag.

Utskottets talesman säger att det är
svårt att göra en värdering av skadorna.
Men om vi gör som motionärerna
och reservanterna har föreslagit, d. v. s.
inskränker oss till att lämna visst bidrag
till återplanteringar, får vi bara
att göra med sådana fall där man har
kommit underfund med att återplantering
hör ske. Åtgärden har då i regel
planlagts av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän,
och det föreligger alltså redan
en värdering av vad det kommer att bli
för några kostnader.

En utsträckning av jakttiden kan ju
inte drivas hur långt som helst. Folk
kan inte gå i skogen och jaga precis
hur mycket och hur länge som helst.
Som ett bevis på att förhållandena är
olika i olika delar av landet kan jag
nämna att det bara i Jämtland sköts
i det närmaste 4 000 älgar i fjol. Det
kanske strök med en och annan häst
också; det händer ibland. I Jämtland

har man alltså redan gått långt när det
gäller att decimera älgstammen.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Utskottsmajoritetens talesman
herr Andersson i Löbbo har
gjort en jämförelse mellan olika delar
av landet och särskilt understrukit vilka
stora arealer vi disponerar över i
Jämtland, och enligt hans förmenande
skulle det finnas ett mycket gott utrymme
för den älgstam vi har, ehuru
den är synnerligen stor och — som
herr Agerberg tidigare har framhållit
—• har ökat hastigt under de senaste
åren. Den jämförelsen håller inte. Det
är nämligen så att det har skett en väldigt
stor förändring i fråga om älgstammens
vistelse i skogarna. Tidigare
hade vi de älgar som fanns företrädesvis
i fjällområdena och på de stora
skogsmarkerna. De var inte tamdjur
på den tiden, utan det var mycket sällsynt
att man i närläge till byar och
samhällen kunde se visten efter älg. Nu
har det blivit ett fullständigt motsatt
förhållande. Det påstås att det kanske
är björn o. s. v. som har skrämt älgen
från vissa fjällområden där det finns
goda beten. I varje fall har vi fått en
invasion av älgar in på bebyggelsen
och in på de bästa tallmarkerna i länet,
i motsats till vad som tidigare var fallet.
Ser man på hela länets areal finns
det dock, som herr Andersson i Löbbo
berörde, områden där älgen inte kan
göra skada. Det är granmarkerna, där
älgen inte betyder nämnvärt som skadegörare.

Inne på de bästa tallmarkerna har
man sålunda ideliga exempel på att
kulturer som gjordes för tio, femton
eller tjugo år sedan har stått oskadade
tills plantorna har blivit 2—3 meter
höga och att sedan har topparna och
alla kvistarna på varenda planta blivit
plockade av älgarna. När man ser
ett par, tre hektar där varenda planta
på detta sätt är totalskadad har
man anledning att fråga sig: Vad kan

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

det då hjälpa med en gallring? Det blir
ju ingenting att gallra helt enkelt. Jag
var förra året i tillfälle att i en grannbys
skogsmark se två hektar som hade
stått oskadade tills plantorna var två
å tre meter höga. För två år sedan var
det en större grupp av älgar som vistades
där hela vintern och som fullständigt
avbetade det beståndet. Det är naturligtvis
inte lätt att få den skogsägaren
eller andra med samma erfarenhet
att göra om det rätt kostbara arbetet
med nyinplantering eller sådd.

När man läser utskottets utlåtande
förefaller det som om ledamöterna var
litet verklighetsfrämmande, för att använda
ett milt uttryck, då de säger, att
man kanske inte kan avgöra, om det
gäller älgskador eller annan skadegörelse.
Jag åker skidor ganska mycket
på vintersöndagarna. När man då ideligen
på ett avstånd av ungefär 100 meter
från landsvägen ser, att tall efter
tall av 2—3 meters höjd totalskadats,
behöver det inte vara någon tvekan
om att det är älgar som vållat dessa
skador. Det kan inte vara kaniner som
skadat den skogen, herr Andersson i
Döbbo!

Utskottets förmodan att naturen självlälcer
är en överdrift. Jag skulle ha rekommenderat
utskottet att göra en resa
till de verkligt skadade områdena av
våra tallmarker så att ledamöterna fått
litet begrepp om vad det här är fråga
om.

Man säger också, att det är litet skillnad
mellan skogsskador och skördeskador,
ty beträffande de senare får ägaren
direkt lida skadan. Skall vi inte
se litet längre fram i tiden och fråga
oss, vilka skador som uppkommer för
senare generationer om det får fortsätta
på detta sätt? År det inte vår
skyldighet att se till att det finns värden
kvar även för senare generationer
skogsägare? Resonemanget om att det
är en skillnad mellan en omedelbar
skada och skador, som har sina verk -

Åtgärder mot skadegörelse av älg å skog.

ningar långt fram i tiden, förefaller mig
också mycket verklighetsfrämmande.

Med dessa kommentarer ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag skall bara ge ett par
korta repliker.

Först vill jag säga till herr Agerberg,
att vi inte är på något sätt avundsjuka
för att det i Jämtlands län finns en
iilgskadefond som är litet större än i
de andra delarna av landet. Vi unnar
mycket gärna jämtlänningarna att den
får bibehållas för länets behov, men
fonden är inte tillräckligt stor, åtminstone
inte ännu, för att det med anlitande
av densamma skall kunna vidtagas
några åtgärder i skogsbevarande
syfte. Jämtlänningarna skall mycket
gärna, utan några som helst anfall från
oss i södra Sverige, få behålla sin fond,
men de skall behålla den och använda
den främst för de ändamål den är avsedd
för, nämligen för skador på växande
gröda, på trädgårdar, och för jaktvårdande
ändamål.

Sedan ber jag att till herr Jönsson
i Rossbol få säga, att om älgstammen
har förskjutits så att den från att förut
ha vistats över praktiskt taget hela
Jämtland, även i fjällvärlden, nu har
koncentrerat sig på vissa mera bestämda
områden —- jag vet inte om så är
fallet, men jag kan utgå ifrån att herr
Jönsson har rätt —• betyder det ingenting
annat än att de årligen återkommande
folkfesterna kan ge ett ännu
större och ännu rikligare byte.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s):

Herr talman! Motionären sade att
detta inte var någon stor fråga, och
jag kan instämma med honom på den
punkten. Jag begärde emellertid ordet
när herr Jönsson i Rossbol ville göra
gällande, att ledamöterna i utskottet
var verklighetsfrämmande.

Innan jag går in på den punkten viil

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Åtgärder mot skadegörelse av älg å skog.

jag dock säga att det är självklart, att
en mycket stor älgstam inom ett område,
inom ett län, kan medföra betydande
skador på växande skog. Vi är
fullt medvetna om detta, och älgstammen
bär ju under de senare åren ökat
betydligt. Den har ökat mest i Värmland,
men den största älgstammen finns
i Jämtlands län.

Motionärerna och reservanterna önskar
få ersättning för denna skada, under
det att utskottet anser det viktigaste
vara att förebygga skadan. Förebyggandet
bör väl gå till så, att man får
till stånd en ökad avskjutning. Reservanterna
säger, att en ökad avskjutning
inte skulle få någon nämnvärd
verkan annat än möjligen på lång sikt.
Det förhåller sig väl emellertid så, herr
talman, att en mycket stark avskjutning
skulle motverka dessa skador på
mycket kort tid, om man tänker sig att
man fick till stånd en decimering av
älgstammen på låt mig säga tre fjärdedelar.
En sådan reducering är kanske
otänkbar, men nog skulle den, om den
kunde genomföras, verka så, att skadorna
blev betydligt mindre än nu. Jag
tror att det är reservanterna som på
den punkten är verklighetsfrämmande
när de talar om att en avskjutning
skulle få någon verkan först på lång
sikt.

Jag ber också att få erinra om att,
såsom tidigare påpekats här, domänstyrelsen
och skogsstyrelsen håller på
att undersöka vissa möjligheter att genom
besprutning etc. hindra älgarna
att tränga in på vissa områden. Det
skulle inte bli så smakligt för dem att
äta dessa plantor, om besprutning företogs.

Om man följde reservanterna, som ju
önskar en utredning, skulle detta leda
till att man under kanske flera år framåt
inte skulle få någon ersättning, men
skador skulle naturligtvis uppkomma
under denna tid. Om man på den punkten
gör vad utskottet anser viktigast för
att förebygga skador och ökar avskjut -

ningen, får man effekt rätt snart. Det är
väl inte så svårt att öka den. För en förlängning
av jakttiden behövs ju bara
en hemställan från jaktvårdsföreningen
till Svenska jägareförbundet. På denna
hemställan kommer väl så Kungl. Maj:t
att förlänga jakttiden i Jämtland. Eu
förlängning kommer naturligtvis att
decimera älgstammen och minska skadorna.

Det blir som sagts mycket små belopp
i ersättning för skadorna på denna
areal, även om man tar hela älgskadefonden
i anspråk. Herr Andersson i
Löbbo har nämnt hur väldig arealen
är. Den omfattar 2 miljoner hektar
skogsmark. Dessutom finns 1,4 miljoner
hektar övrig mark, men eftersom
denna senare till stor del är fjäll kanske
man skall hålla sig till den verkliga
skogsmarken. Det blir bara någon krona
per hektar på den skadade marken,
om man räknar med att denna utgör en
procent av hela skogsarealen. Slår man
ut beloppen på hela arealen blir det
bara fråga om ören per hektar skogsmark.
Det är verklighetsfrämmande att
begära ersättning för skogsskadorna, när
man har så små belopp till förfogande.
Det är förnuftigare att gå utskottets väg
att genom ökad avskjutning söka förebygga
skadorna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman: Jag begärde ordet med
anledning av resonemanget, som framfördes
av talare från Jämtland, om att
överskotten i älgskadefonderna bör disponeras
för skogsskador. Jag vill lämna
några uppgifter om de förutsättningar
Norrland som helhet har att försörja
sig med jaktvårdsmedel.

Före 1951 hade vi en älgskadefond
för Norrland och en för varje län i övrigt.
1951 års riksdag fattade ett beslut
om att dela upp Norrlands älgskadefond
på respektive län. Detta har medfört
att man nu i Jämtland har ett gans -

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

ka stort överskott. Utöver de belopp
som är avsedda att betalas för skador
på gröda, får fonderna också användas
för jaktvårdsändamål.

Jag kan som exempel nämna att Norrbotten
för innevarande budgetår ur
jaktvårdsfonden har fått disponera
137 000 kronor, men den totala inkomsten
för Norrbotten på jaktkorten var,
vill jag minnas, 68 000 kronor. Om man
alltså jämför jaktvårdsbidragen och inkomsterna
till jaktvårdsfonden, vilka ju
så att säga konstituerar rätten till bidrag
för jaktvårdsändamål inom respektive
län, förstår man att det är nödvändigt
att disponera medel ur älgfonderna
för att få utgifter och inkomster att
åtminstone tillnärmelsevis gå ihop för
Norrlandslänen.

Mot denna bakgrund ligger det inte
något orimligt i att man tar medel för
jaktvårdsändamål ur älgskadefonderna
där uppe. I själva verket är det jägarna
i övriga delar av landet som med
sina jaktvårdsavgifter bidrar till jaktvården
i Norrland.

Det är alltså något ensidigt att säga,
att därför att Jämtland i dag har överskott
skall man använda detta för att
täcka skogsskadorna där.

När det gäller ökningen av älgstammen
i Jämtland är de siffror, som här
anförts, alldeles riktiga. Men man skjuter
numera över 3 000 älgar per år i
Jämtland, medan man år 1944 sköt inte
fullt 600. Vi har ju haft den uppfattningen
att det enda effektiva medlet
för att bekämpa dessa skador är en
nedskjutning av hela stammar, men det
har visat sig att älgskadenämnden och
länsstyrelsen i Jämlandts län inte har
velat ingripa med den kraft, som enligt
här lämnade vittnesmål varit behövlig.
Det är därför man har kommit i
det läge som man gjort.

Nu åberopar man emellertid denna
underlåtenhet att lämna licens beträffande
de skogar, där det förekommit
dessa stora skador, för att kräva att
det skall lämnas ersättning för ska -

Åtgärder mot skadegörelse av älg å skog.

dorna. Ett sådant medgivande skulle
medföra orimliga konsekvenser för alla
små jordägare här i landet som inte
har möjlighet att få ersättning för de
skador älgen åstadkommer på deras
gröda. Man kan väl inte gå så långt att
det skall införas en särskild bestämmelse
för exempelvis Jämtland, utan
skall det finnas en bestämmelse om ersättning
ur älgskadefonden för skogsskador,
bör den gälla för hela landet.
Detta skulle emellertid komma att gå
ut över de jordbrukare som åsamkas
skada på sin gröda, och det kan väl
inte vara rimligt.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Det är närmast herr
Anderssons i Löbbo och herr Anderssons
i Ryggestad anföranden som uppkallat
mig till en kort replik. När det
säges att älgskadefondens medel inte
kommer att räcka till för de stora utgifter
som ersättningarna för skogsskador
skulle medföra i Jämtland, så
vill jag fråga, varför man inte skulle
kunna använda fondens medel så långt
de räcker. Att de kommer att räcka en
god bit visar den omständigheten att
skogsvårdsstyrelsen ansett sig kunna
tillstyrka förslaget om sådana ersättningar.

Vidare sade herr Andersson i Ryggestad
att vi i Jämtland tydligen inte vill
få till stånd en ökad avskjutning. Jo,
det vill vi visst. Vi är fullt positivt inställda
till tanken att åstadkomma förebyggande
åtgärder genom en ökad
avskjutning, men vi vill dessutom att
det skall finnas möjlighet till ersättning
för de skogsskador som uppkommer.

Herr Sköldin ansåg att en bestämmelse
om sådan ersättning skulle komma
att gå ut över de jordbrukare i andra
delar av landet, som inte kan få ersättning
för skador på växande gröda.
Den synpunkten kan jag inte förstå.
Jag kan inte inse att man inte i första

5 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 14.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Åtgärder mot skadegörelse av älg å skog.

hand skulle kunna lämna ersättning för
dessa skador inom respektive län, och
jag kan inte heller förstå att det inte
skulle kunna tillämpas olika bestämmelser
för de södra och norra delarna
av landet, när förutsättningarna är så
vitt skilda som vad fallet är.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Även jag nödgas ta
kammarens tid i anspråk för en kort
replik. Jag är delvis förekommen av
min länskamrat herr Agerberg, men
jag vill göra herr Andersson i Ryggestad
och utskottsmajoriteten uppmärksamma
på några saker som jag redan
tidigare berört.

Vi i Jämtland är fullt medvetna om
att det där uppe är fråga om mycket
stora arealer. Men när utskottet talar
om en uppdelning av fondmedlen per
areal för utskottet ett verklighetsfrämmande
resonemang. På grund av höjdläget
finns det inte någon möjlighet att
plantera tall inom stora delar av Jämtland.
Det är endast i de lägre belägna
delarna, företrädesvis i Storsjöbäckenet
och älvdalarna, som man med fördel
kan sätta i gång kultur av tall. Granmarkerna
har fått breda ut sig alltför
mycket, och vi försöker erövra tillbaka
åt tallen åtminstone de typiska tallmarkerna,
men vi kommer att hindras däri,
om det inte blir någon ändring beträffande
älgens skadegörelse.

Det har här talats om att avskjutningen
i Jämtland bör ökas. Men siffrorna
för avskjutningen visar ju att den är
ganska kraftig, när det på ett år har
blivit en ökning av antalet skjutna älgar
med 1 000. Inom parentes vill jag
till herr Sköldin säga att siffran för
avskjutningen sista året ligger på över
4 000 och inte 3 000.

Men det är alltid så, att när denna
»folkfest», såsom herr Andersson i
Löbbo kallade vår älgjakt, sättes i
gång retirerar älgarna i »storskogen»
där det inte är så lätt att få tag på dem

— det är stora vidder som de kan
gömma sig på. När det sedan blivit
lugnt igen, kommer de tillbaka och fortsätter
beta av tallskogen.

Jag har särskilt velat understryka
att man inte av arealuppgifterna bör
förledas tro, att pengarna inte skulle
räcka till för att utbetala vissa ersättningar
för skogsskador. Det är på det
stora hela taget en rätt låg procent
av den totala arealen som det i detta
sammanhang kan bli fråga om, men den
har dock en ganska stor ekonomisk
betydelse.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Agerberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Agerberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 107 ja och 69 nej, varjämte 15
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

§ 22.

Skydd för Smålands Tabergs naturvärden.

Föredrogs sammansatta tredje lagoch
jordbruksutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till skydd
för Smålands Tabergs naturvärden, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 139, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden, föreslagit
riksdagen att å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln
till Naturskydd: Kostnader i samband
med fridlysning av Smålands Taberg
anvisa ett förslagsanslag av 30 000 kronor.

Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts
två motioner om utredning angående
särskilda lagstiftningsåtgärder för att
tillgodose de till Smålands Taberg knutna
naturskyddsintressena, nämligen
inom första kammaren nr 73 av herr
Osvald m. fl. samt inom andra kammaren
nr 74 av herr Andersson i Löbbo
m. fl. Motionerna hade hänvisats till
lagutskott och tilldelats tredje lagutskottet.

Efter överenskommelse mellan tredje
lagutskottet och jordbruksutskottet hade
propositionen och motionerna behandlats
av sammansatt tredje lag- och jordbruksutskott.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte å riksstaten för
budgetåret 1954/55 under nionde huvudtiteln
till Naturskydd: Kostnader i samband
med fridlysning av Smålands Taberg
anvisa ett förslagsanslag av 30 000
kronor; samt

B. att motionerna I: 73 och II: 74
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Vi torde alla vara överens
om att det är en angelägenhet av
största vikt att såvitt möjligt skydda
Smålands Taberg. Vi är väl också överens
om det tillfredsställande i att
Kungl. Maj:t redan nu har tagit ställning
till valet av åtgärder för det fall
att någon godtagbar frivillig uppgörelse
inte kan ernås. Den i propositionen
anvisade vägen synes också lämplig,
nämligen att man inleder ett fridlysningsförfarande,
till att börja med i
form av provisorisk fridlysning enligt
8 § naturskyddslagen.

Vad som föranlett mig att begära ordet
är utskottets uttalande från och
med s. 19 sista stycket fram till klämmen.

För det första synes det mig, att allt
talar för att redan gällande lagstiftning
ger möjlighet att skydda berget.
Det står i naturskyddslagen att »område
eller till fastighet hörande föremål
som på grund av sin betydelse för
kännedom om landets natur, sin skönhet
etc. må fridlysas som naturminne»,
och i § 7 säges det bl. a., att om en
fridlysning medför sådan inskränkning
i rätten att bebygga mark, att det uppstår
ett uppenbart missförhållande till
dess tidigare värde, eller om ägaren eljest
tillskyndas avsevärt men, är han
berättigad till ersättning av kronan. Paragrafen
fortsätter: »Detsamma gäller
om innehavaren av sådan nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till marken
som upplåtits innan beslutet om fridlysningen
meddelades». Om man jämför
dessa bestämmelser med § 21, där
det uttryckligen beträffande landskapsbilden
stadgas bl. a. att »ej må förordnande
inkräkta på rätt som meddelas
genom inmutning enligt gruvlagen»,
så synes mig e contrario därav
framgå, att en fridlysning av Smålands
Taberg som naturminne även måste innefatta
gruvrätten.

För det andra är det egendomligt att
man, då en sådan ny lag första gången
skall tillämpas i ett större sammanhang,

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Skydd för Smålands Tabergs naturvärden.

omedelbart uttalar tvivel huruvida den
av ekonomiska skäl går att tillämpa.
Utskottet skriver, »att det måste anses
ovisst, huruvida en fridlysning av Smålands
Taberg av kostnadsskäl i längden
kan upprätthållas». Jag ber därvid att
få hänvisa till naturskyddslagens § 7,
där det bl. a. stadgas att det endast är
i det fall, att särskilda skäl föreligger,
som ersättning skall utgå med årliga
belopp. Ersättning kan mycket väl och
skall som huvudregel bestämmas till en
engångssumma, och därmed är hela saken
ur världen.

Jag vill vidare framhålla, att vad utskottet
här framfört absolut ej är nödvändigt
för det beslut, som jag tror att
alla är eniga om att vi skall fatta i
denna fråga. Skulle hela problemet sedan
bli aktuellt igen och skulle det
verkligen visa sig, att vi nu ej har rättsliga
möjligheter att rädda Smålands
Taberg, ja, då får man sedan taga ställning.
Sådan som utskottets skrivning
nu föreligger framskymtar tydligt att
man tänker sig möjligheten av en lagstiftning
in casu, vilken lagstiftning ej
skulle ge rättsinnehavarna full ersättning.
Beträffande expropriationsförfarandet
säger utskottet dels att det är
tveksamt om det kan tilllämpas, dels
att för övrigt torde »de av förfarandet
föranledda ersättningarna kunna
bli av sådan storleksordning att det
allmänna måste avstå från expropriation».
Liknande synpunkter anlägges
inför möjligheterna att använda bestämmelserna
i byggnadslagen. Sedan säger
utskottet, att »om det av rättsliga eller
ekonomiska skäl skulle visa sig ogörligt
att med stöd av nu gällande lagregler
åstadkomma ett ur naturskyddssynpunkt
tillfredsställande skydd för
Smålands Taberg, bör man enligt utskottets
mening överväga lagstiftningsåtgärder».
Här kan icke åsyftas annat
än att staten lagstiftningsvägen skulle
skaffa sig en särskild ekonomisk favör,
som den inte har enligt den vanliga

expropriations-, byggnads- och naturminneslagstiftningen
o. s. v.

I detta sammanhang talas också om
»de åtgärder som erfordras, därest frivillig
överenskommelse icke kan ernås».
Det förefaller som om man tagit
fram allt detta för att lättare få en
frivillig överenskommelse till stånd. Jag
får säga, att vi haft nog och övernog
av sådana s. k. frivilliga överenskommelser
under ett mer eller mindre förtäckt
hot om lagstiftning eller andra
åtgärder.

Jag måste alltså ur principiell synpunkt
vända mig mot denna skrivning,
vilken jag anser vara ett typiskt exempel
på hur det går till när äganderätten
urholkas. Vart skulle det leda om
vi i dylika situationer alltid skulle tillgripa
lagstiftning in casu? Dylik lagstiftning
är som regel av ondo. Här
skulle det återigen innebära att vissa
enskilda skulle få bära bördan av vad
man ur allmän synpunkt vill tillgodose.
Från en annan synpunkt vore en dylik
speciallagstiftning ett typiskt exempel
på rättssäkerhetens uppluckring.

Jag vill till sist göra en principiell
deklaration. Vid utformandet av äganderätten
måste enligt borgerlig uppfattning
en grundläggande synpunkt vara
att den konstrueras på ett sådant sätt,
att den kan utgöra bästa möjliga drivkraft
för det ekonomiska handlandet.
Det måste därför alltid finnas en viss
trygghet i ägandet. Lagstiftning in casu
på det sätt som här är förutsatt •—• eller
åtminstone förutsättes som en möjlighet
—- är ett skolexempel på hur
tryggheten i ägandet gradvis förstörs,
hur rättigheternas innehåll utan vidare
ändras och hur planmässigheten i det
ekonomiska handlandet därmed omöjliggöres.

Herr talman! Jag yrkar att den de!
av utskottets utlåtande som börjar nederst
på s. 19 med orden »Utskottet
vill» fram till klämmen utgår.

Häruti instämde herrar Rubbestad
(bf) och Fröding (h).

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Inledningsvis skulle jag
vilja säga att jag anser det vara en angelägenhet
av första ordningen att man
försöker skydda de svenska naturvärdena.
På det området har väl en del
av det bästa som över huvud taget
gjorts i svensk lagstiftning utförts. Jag
tänker t. ex. på förbudet att avverka
skog vid fjällgränsen, något som praktiskt
taget har räddat det norrländska
landskapet. Det finns andra områden
där försummelserna är stora och där
det finns mycket att ta igen. Det är
dock alldeles uppenbart att våra naturvärden
kan utsättas för skador av
sådant slag, som inte går att reparera.
Det är detta som gör det så angeläget
att man på detta område gör vad som
kan och bör göras.

På grund härav tror jag också att
det är riktigt, att man i enlighet med
vad kungen här föreslagit försöker
skydda Smålands Taberg. På s. 18 och
19 i utskottets motivering har det ju
också strukits under mycket starkt att
man bör skydda berget och vidta de
åtgärder som nu är nödvändiga för att
hindra att förstörelsen fortsätter. Sedan
blir det ju en fråga om vad som kan
och bör ske längre fram. Från delvis
samma och delvis andra utgångspunkter
har jag emellertid den uppfattningen,
att det inte är lämpligt att riksdagen
gör de uttalanden som står på s. 20
och delvis på s. 21 i utskottets utlåtande.
Vad tjänar det egentligen till att
servera en massa uttalanden, som inrymmer
tveksamhet om vad den nuvarande
lagstiftningen i detta fall förmår?
Jag tycker inte det kan vara någon
fördel att riksdagen i detta fall gör uttalanden
om tveksamheten beträffande
det ena lagrummet efter det andra.
Det blir väl i alla fall Kungl. Maj:t —
och den juridiska expertis som Kungl.
Maj :t har ■—■ som närmare skall pröva
och bedöma detta under de fortsatta
förhandlingarna med bolaget. Jag tror
inte heller att det är lämpligt att man

Skydd för Smålands Tabergs naturvärden.

på detta stadium gör några hypotetiska
uttalanden av det ena eller andra slaget
om lagstiftningen. Fattar man nu
ett beslut som tillgodoser de önskemål
som ligger närmast och ger Kungl. Maj:t
de möjligheter som har begärts, då
blir det väl i alla fall en senare bedömning
vad som skall göras eller inte
göras. Jag anser det alltså både onödigt
och i flera avseenden olämpligt att
ha dessa uttalanden från riksdagens sida
som står å s. 20 och 21.

I fall man nu — som jag — står i det
läget att man gärna helt och fullt vill
vara med och stödja strävandena att
skydda Smålands Taberg men å andra
sidan inte på nuvarande stadium vill
ställa sig bakom sådana här svävande
och i vissa fall vittsvävande uttalanden,
då finner jag det vara en rimlig och
riktig väg att såsom professor Munktell
här har föreslagit helt enkelt stryka
bort denna del av motiveringen, som
ju inte kan anses vara nödvändig att
behålla. Jag syftar på den del av motiveringen
som står i slutet av s. 19.
Däremot vill jag behålla samma yrkande
som utskottet. Jag tycker det
hade varit det allra bästa om man kunnat
enas om detta. I varje fall vill jag,
herr talman, instämma i detta yrkande.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag har en helt annan
uppfattning än de båda föregående talarna.
Jag blev en smula överraskad
över att debatt uppstod angående föreliggande
utskottsutlåtande, eftersom utskottet
har varit fullständigt enigt. Det
kanske tillätes mig att erinra om ait
även herr Munktells partivän herr Eskilsson
i första kammaren har varit
närvarande vid justeringen och där
godkänt den motivering, som utskottet
anfört.

Den del av motiveringen, som herrar
Munktell och Svensson i Ljungskile vill
ta bort, är en väsentlig del av utskottets
ställningstagande, och jag tror för min
del att det skulle vara i högsta grad

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Skydd för Smålands Tabergs naturvärden.

olyckligt om denna del av motiveringen
skulle strykas.

Herr Munktell liksom herr Svensson
talar om tveksamheten och säger att vi
inte skall yttra oss om den saken. Herr
Munktell var inte tveksam, men nu är
det faktiskt så, att tveksamhet föreligger
även inom de högsta juristkretsar.
Jag vet inte om herr Munktell gör
anspråk på att vara högsta expertis på
detta område. Det är möjligt att så är
fallet; det kan jag inte bedöma. Då
emellertid tveksamhet följaktligen föreligger
och det är inte alls, som herr
Svensson i Ljungskile gör gällande, är
onödigt att skriva detta i utskottsutlåtandet,
måste jag för min del mycket
bestämt fasthålla vid att utskottets motivering
godkännes i dess helhet. Genom
det skrivsätt, som utskottet här
har använt, har utskottet velat ge regeringen
ett stöd vid de kommande
underhandlingarna med bolaget. År
1952 fattades, som vi minns, av en enhällig
riksdag ett beslut om utredning
angående Smålands Taberg. Denna utredning
verkställdes, och den resulterade
i att ett preliminärt avtal slöts
mellan utredningsmännen och bolagsintressenterna.
Detta avtal var inte alls
tillfredsställande ur naturskyddsvännernas
synpunkt, och det framgår med
all tydlighet av propositionens innehåll,
att det inte heller var tillfredsställande
ur departementschefens synpunkt. Jag
klandrar inte utredningsmännen på något
sätt — jag är övertygad om att de
gjort sitt allra bästa — men de har inte
kunnat pressa den andra parten längre
än vad fallet är. I det preliminära avtal,
som föreligger, har ju bolaget lika
stora om inte större fördelar än naturskyddsvännerna,
och ett godkännande
av det preliminära avtalet oförändrat
skulle inte vara till stor glädje när det
gäller skydd av Smålands Taberg.

Det är glädjande att konstatera, att
alla människor jag har råkat, som har
sett vad som sker vid Smålands Taberg,
blivit upprörda över det ingrepp som

där sker i naturen och det hänsynslösa
sätt på vilket den ena kratern efter
den andra brytes. Förutsättningarna
för en brytning på ett mindre iögonenfallande
sätt, som herr Munktell talar
om, föreligger inte, ty den brytningsmetoden
har ännu inte bolagets representanter
för sin del godkänt. Huruvida
de kommer att göra det vid de kommande
förhandlingarna med regeringen
har jag ingen aning om, men jag
hoppas att så skall bli fallet.

Jag är för min del inte den som vill
i onödan förorda några lagar in casu,
och utskottet har endast pekat på detta
som den sista utvägen för den händelse
saken inte skulle kunna lösas på annat
sätt. Men, herr talman, om inte Smålands
Tabergs naturskyddsvärn på annat
sätt kan lösas, är jag för min del
inte ett ögonblick betänksam inför att
i det avseendet förorda en lag in casu
eller en lex Taberg. Jag hoppas att
det inte skall behöva ske, och det kanske
inte behöver ske. Men för att regeringen
vid de kommande underhandlingarna
skall ha ett starkt stöd av den
svenska riksdagen finner jag det i högsta
grad angeläget, att riksdagen bifaller
sammansatta tredje lag- och jordbruksutskottets
utlåtande i det skick det
föreligger. Därför ber jag att få yrka
bifall till utskottsförslaget oförändrat.

I detta anförande instämde herrar
Almgren (s) och Gustafsson i Bogla (s),
fru Sjöstrand (fp), herr Johanson i Västervik
(s) samt fru Torbrink (s).

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Löbbo
sade att han var en smula överraskad
över att det uppstått debatt, eftersom
utskottet var enhälligt och min partivän
herr Eskilsson hade varit med vid
justeringen. För det första ber jag få
erinra om att högern är ett individualisternas
parti och att ingen partipiska
viner där. För det andra kan jag meddela
att enligt upplysning som just lämnats
mig ämnar herr Eskilsson i första

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

kammaren deklarera, att den principiella
fråga, som vi här diskuterar, ej
var uppe i utskottet men att han, sedan
han tänkt igenom saken även från dessa
synpunkter, ämnar avstå från att delta
i den vidare behandlingen.

Jag gör inte alls, herr Andersson i
Löbbo, anspråk på att vara en framstående
medlem av höga juristkretsar.
Yad jag gjort är helt enkelt bara att
jag understrukit möjligheterna att gå
den väg som departementschefen själv
har föreslagit, nämligen fridlysningsvägen.
Där utskottet emellertid har
tänkt sig en dylik fridlysning med årliga
inbetalningar, har jag framhållit
skälen varför man kan göra det på en
gång och lösa frågan i ett slag.

Jag har, herr Andersson i Löbbo,
över huvud taget inte uttalat mig om
den fråga där det verkligen föreligger
tolkningssvårigheter, nämligen frågan
huruvida man kan expropiera en gruvrätt
enligt gruvlagen eller huruvida man
här skall kunna använda byggnadslagen.

Jag skall också be att få tacka herr
Andersson för ett ord han sade. Herr
Andersson sade öppet och klart, att utskottet
avser att ge regeringen ett stöd
vid kommande förhandlingar med intressenterna,
alltså för att regeringen
skall kunna hota att komma med något
ännu värre, om de inte går med på regeringens
förslag. Det är värdefullt att
så klart ha fått detta fastslaget. Vi inom
högern protesterar bestämt mot en sådan
princip.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få ge
en kort replik till herr Munktell. I det
läge som här föreligger tror jag, att det
understrykande som utskottet har gjort
beträffande den del som herr Munktell
vill ta bort är högst nödvändigt och behövligt.
Vi befinner oss enligt min mening
i en sådan situation, att vi riskerar
att Smålands Tabergs naturvärden

Skydd för Smålands Tabergs naturvärden.

definitivt och snabbt går förlorade om
riksdagen i dag stryker denna del av
motiveringen.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Det är nog fler än herr
Andersson i Löbbo som har överraskats
av denna debatt; jag hör också till
dem.

Jag vill till en början säga, att det
verkligen är med djup oro, ja, med
häftig indignation som en talesman för
Småland står upp i denna församling
för att säga ett ord i denna sak. Jag är
medveten om att vi i sak alla ser på
denna fråga på samma sätt, men det
kanske ändå möjligen har sitt intresse
att jag ger ett vittnesmål, när det nu
ändå har blivit en debatt i ämnet, från
de utgångspunkter som faller sig naturliga
för oss där nere i Småland.

Den oro och den indignation som jag
talar om grundar sig på tre faktorer:
för det första på den skövling av oersättliga
naturvärden som tyvärr redan
har försiggått i Smålands Taberg, för
det andra på den skövling av oersättliga
naturvärden som pågår som värst
och för det tredje på den skövling som
kan befaras komma att äga rum, om
inte de onda anslagen kan avvärjas i
tid.

Herr talman! Jag fann ett osökt tillfälle
att under ett par timmar i samband
med den senaste week-enden på
nytt ta i skärskådande Smålands Taberg
och vad där försiggår av gruvbrytning,
d. v. s. i detta fall av förstörelse. Jag
känner ett starkt behov av att nu försäkra
kammarens ledamöter, att intrycket
blev smärtsamt, också för den som
eljest fortlöpande har kunnat följa vad
som där nere har skett och följaktligen
bör vara en smula härdad.

Det är alltså en dagsfärsk rapport
från Smålands Taberg jag har, och den
verifierar, om någon verifiering över
huvud taget skall behövas, till alla delar
utskottets uttalande, att gruvbolaget uppenbarligen
icke visat någon benägen -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Skydd för Smålands Tabergs naturvärden.

het att tillgodose rimliga och rättmätiga
naturskyddssynpunkter. Vad utskottet
på sid. 19 säger i en ton av undertryckt
harm — något som jag med
tillfredsställelse noterar -— om de övergrepp
mot naturen som på allra sista
tiden, alltså mitt under pågående överläggningar
i skyddsfrågan, har företagits
mot berget, dess natur och skönhetsvärden
äger till alla delar sin riktighet.
Utskottet påpekar på sin nyktra
prosa, att gruvbolaget så sent som i
fjol »låtit borttaga växtlighet och jord
från bergssluttningen i närheten av
uppfartsvägen till bergets hjässa».
Detta är en stilla och försynt men effektfull
beskrivning av något, som en
frispråkigare smålänning i stället vill
beskriva så här: Här har, förutom de
stora kratrar där malmbrytning redan
sedan länge har pågått, nyligen slagits
ett nytt hål i berget alldeles invid kalotten,
på en av de allra känsligaste
och finaste punkterna, just där vägen
uppför berget når sin avslutning, alltså
på bergets hjässa — ett nytt blödande
sår som måste uppröra alla som ser det.

Jag menar helt enkelt, att det kan
vara av intresse, att man ger denna bakgrund
till den debatt som här förs. Hur
det än går, kommer här att för all
framtid kvarstå en skönhetsfläck, som
för kommande generationer skall minna
om hur man i en alltför materialistisk
tidsålder ansåg sig kunna husera med
värden, som i stället hade krävt all
möjlig hänsyn och aktsamhet.

Herr talman! Det framgår nogsamt
av utskottets resonemang och även av
den diskussion som här förts, att tillskapandet
av ett effektivt skydd för
Smålands Taberg och dess naturvärden
inte är något så alldeles lättlöst problem,
men olösligt kan och får det för
ingen del vara.

Den fridlysning, som det nu alltså
närmast är fråga om och som ju alla
tydligen är överens om, är ändå inte på
något sätt det slutliga svaret på frågan
hur man skall skydda Smålands Ta -

berg. Men det är tacknämligt och det
är en riktig åtgärd som ger andrum och
rådrum. Vilka åtgärder som ytterligare
kan befinnas påkallade måste självfallet
bli föremål för nya överväganden.
Men här gäller verkligen i alldeles ovanligt
hög grad, att det är fara i dröjsmål.
Det är också med synnerlig tillfredsställelse
man noterar utskottets mycket
kategoriska erinringar på just denna
punkt. Risken av att förhala frågan har
bedömts så, att det kan uppstå ytterligare
skador och skador av sådan natur,
att de helt enkelt inte går att reparera.

Sedan vill jag säga, att jag, när jag
kom till min bänk i dag, självfallet inte
hade någon tanke på något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan,
och jag skall inte heller ställa
något annat yrkande. Jag vill säga, att
jag väl kan förstå den tveksamhet, som
här yppats från principiella synpunkter,
men jag ber gentemot herr Munktell
ändå att få lov att säga — när herr
Munktell frågar, vart det skulle leda,
om vi på detta sätt skulle slå in på en
lagstiftning in casu, tillgripa en speciallagstiftning
i det ena fallet efter det
andra — att Smålands Taberg verkligen
är, som jag ser det, ett så pass unikt
fall, att man över huvud taget troligen
inte kan påvisa dess motsvarighet. Jag
gör självfallet en reservation för dem
av kammarens ledamöter som har suttit
här längre än jag. Jag tror emellertid
inte att man kan påvisa något parallellfall.
Under sådana förhållanden är
jag inte mera dogmatisk, när det gäller
lösningen av denna fråga, än att jag
mycket väl kan tänkas vara med om att
resonera om varje rimlig utväg, som
kan yppa sig.

Här har det ena alternativet efter det
andra framställts på sådant sätt, att
man varit tveksam, om det är användbart.
Under sådana förhållanden kan
och får man enligt min mening inte
vara dogmatisk på denna punkt. Jag
menar att Smålands Taberg representerar
ett sådant värde, att man måste

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

förbehålla sig att få hålla frågan öppen
beträffande de olika lösningarna härvidlag.

Jag skall med dessa ord be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag hade egentligen
tänkt att nöja mig med att instämma
med herr Andersson i Löbbo i hans inlägg,
men det var ett yttrande av herr
Munktell, som kom mig att begära ordet.
Han sade i sitt första inlägg bl. a.,
att samhället bör se till att det finns
trygghet i äganderätten, så att bästa
möjliga drivkraft för en enskild att göra
insatser är till finnandes. Jag vill inte
förneka att det ligger mycket i detta,
att den enskilda äganderätten kan vara
en viss drivkraft. Men det kan också gå
för långt, och Smålands Taberg är ett
typiskt exempel på att den enskilda
äganderätten kan komma i konflikt med
samhällsintressena. Det är inte bara
det krasst ekonomiska, som skall få
göra sig gällande. Det är mycket stora
värden, som där ligger i naturskönhet.
Jag bor själv endast ett par kilometer
från Smålands Taberg och har därför
ofta möjlighet att konstatera vilken
vandalisering som berget har genomgått.
Jag tror det bör sägas ifrån, att
det är samhällets skyldighet att se till
att den privata äganderätten inte leder
dithän, att mycket stora värden, värden,
som för framtiden och för efterkommande
kan vara en utomordentligt
stor tillgång, spolieras. Sådana värden
måste man slå vakt om. Jag vill inte tro,
att det är högerns linje, som herr Munktell
här företräder. Jag anser, att man
inte kan gå för långt, när det gäller att
få till stånd sådana bestämmelser, som
kan medföra, att Smålands Taberg
skyddas för framtiden.

I likhet med herr Andersson i Löbbo
vill jag givetvis vara med om att man
skall försöka komma fram med förhandlingar
och lämpor så långt det är
möjligt. Men om det inte går, är det vår

Skydd för Smålands Tabergs naturvärden.

skyldighet tillse, att det värde, som
Smålands Taberg dock utgör, på annat
sätt räddas för framtiden.

Jag vill därför, herr talman, med tillfredsställelse
notera, att ett enhälligt utskott
har kommit fram till den motivering
och det förslag, som här ligger på
riksdagens bord. Jag kan inte på något
sätt inse, att utskottet har gått för långt,
utan jag noterar med tacksamhet, att utskottet
velat anvisa en lösning av denna
fråga. Jag hoppas och tror, att detta
också kommer att leda till att det vackra,
idylliska i södra vätterbygden belägna
Smålands Taberg därigenom kommer
att bevaras för all framtid.

Med dessa ord ber jag att få instämma
i utskottets såväl motivering som
förslag i övrigt.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag skulle kunnat avstå
från att begära ordet i denna fråga,
men eftersom jag haft tillfälle att 1952
se på den vandalisering, som redan ägt
rum på Smålands Taberg, och kunnat
konstatera den indignation, som befolkningen
hyser, tycker jag nog att
man ändå bör vidtaga några åtgärder
på detta område.

Det var närmast herr Munktell, som
jag skulle vilja säga några ord till. Herr
Munktell säger att vi kan använda redan
befintlig lagstiftning. Jag delar herr
Anderssons i Löbbo uppfattning, att i
så fall är herr Munktell en större expert
på detta område än andra, som yttrat
sig i denna fråga. De har nämligen
varit ganska tveksamma. Men det kom
ju ändå fram av herr Munktells anförande
liksom av herr Svenssons i
Ljungskile, att man här var beredd att
l göra en insats för att skydda berget.
; Det var man alltså överens om. Men om
man nu inte kan uppnå detta med rei
dan befintlig lagstiftning, får man väl
i ta till en särskild lagstiftning på detta
område.

Vilka intressen är det då, som herr
Munktell anser att man träder för nära?

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Skydd för Smålands Tabergs naturvärden.

Det är självfallet aktieägarnas i det bolag
som bedriver gruvbrytningen där
nere. Men det är väl ändå ganska orimligt,
herr Munktell, att man bara för
att tillgodose ett visst kapitalintresse
låter så pass stora värden skövlas som
faktiskt skett.

När herr Andersson i Löbbo påpekade,
att till och med högerns representant
i sammansatta utskottet hade
tillstyrkt skrivningen, säger herr Munktell,
att högern är ett parti där det inte
finns några partipiskor o. s. v. Man må
gärna tro att det är riktigt, men i sin
replik säger herr Munktell till herr Andersson
i Löbbo, att herr Eskilsson i
första kammaren skulle i dag efter att
ha funderat på saken fått en annan
uppfattning. Jag tror inte herr Eskilsson
om att tänka så pass långsamt. Det
har ju ändå varit två år som han haft
att fundera på denna sak. Om jag inte
minns fel diskuterade vi faktiskt eu speciell
lagstiftning för Smålands Taberg
redan 1952. Nu vet inte jag, om partipiskan
just vid detta speciella tillfälle
har svävat över herr Eskilssons huvud,
men det förefaller inte otroligt, eftersom
han nu intagit en annan ståndpunkt.

Vad det nu beror på att fru Boman
inte varit närvarande vid justeringen
kan jag självfallet inte bedöma, men
hon har ändå varit med om att tillstyrka
frågan i princip.

Herr talman! Jag har velat säga detta,
därför att jag tror att det på detta område
nog måste till en speciell lagstiftning
för att klara problemet. Jag har
inte något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Herr Hamrin sade, att
detta är ett unikt fall, och det är jag
också alldeles övertygad om att det är.
Men om det är så, att det är ett lika
unikt fall som t. ex. när det var fråga
om att förstöra Siljan genom sänkning,
är det också ganska självfallet att sta- :

ten här skall betala den fulla ersättningen
och att inte just de stackare,
som händelsevis — jag har ingen aning
om vilka det är — just nu råkar äga
Smålands Taberg eller aktierna i det
ifrågavarande bolaget, skall få betala
vad som är ett allmänt intresse. Det är
inte rimligt med en lagstiftning som, såsom
det antydes i slutet av utskottets
utlåtande, i realiteten inte skulle medföra
samma rätt till ersättning som vid
expropriation.

Till herr Almgren vill jag säga, att
jag helt och hållet instämmer i att här
har allmänna intressen kommit i konflikt
med enskilda. Mitt resonemang var
helt och hållet principiellt, och jag deklarerade
redan inledningsvis, att jag
var fullständigt på samma linje, när det
gällde att såvitt möjligt skydda Smålands
Taberg. Man skulle kunna säga,
att detta är ju faktiskt lika mycket en
juristsak som en turistsak, men det
tycks kanske inte alla tänka på.

Jag skall också be att få framhålla,
när det vid ett par tillfällen har talats
om de lagrum, som är tillämpliga: läs
innantill i propositionen och läs innantill
i naturskyddslagen! Där står ju
ändå alldeles klart — och det är ju på
den linjen som jordbruksministern har
gått — att om fråga väckes om fridlysning,
må länsstyrelsen för viss tid meddela
förbud mot att på det berörda området
eller föremålet utan länsstyrelsens
tillstånd vidtaga åtgärd, som strider
mot fridlysningens syfte. Det kan
länsstyrelsen göra redan nu.

Jag tycker inte alls det är orimligt
att tillgodose det kapitalintresse som
det här gäller. Det är inte av intresse
för särskilt den kapitalägaren, utan det
är ur principiell synpunkt — jag upprepar
det ännu en gång — som jag anser
att 1, 2, 10, 100 eller 1 000 människor
icke skall behöva svara för eller
lida för vad som vi fullständigt enhälligt
vidtar ur synpunkten av allmänt
väl och som vi är överens om att vi
skall genomföra.

Onsdagen den 14 april 1954. Nr 14.

vid mera betydelsefulla förändringar i affärsverkens

Lokala synpunkters beaktande

serviceförhållanden.

Till sist skulle jag vilja säga till herr
Persson i Appuna, att jag har ingen anledning
att svara för herr Eskilssons
uppfattning i det här avseendet. Jag vill
bara understryka, att den mening, som
jag här gjort mig till talesman för —•
så länge vi har den enskilda äganderätten
kvar, och den har ni herrar socialdemokrater
och bondeförbundare, höll
jag på att säga, ännu inte upphävt här
i landet — endast är uttryck för en allmän
borgerlig uppfattning.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Till det sist sagda skulle
jag bara vilja anmärka, att om utskottets
skrivning betyder att vi därmed
upphäver den enskilda äganderätten,
befinner vi oss i gott sällskap med högermän,
folkpartister och bondeförbundare.
Kan vi gå fram på den vägen må
det gärna ske, för då sker det i samförståndets
tecken till allas bästa.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring beträffande motiveringen,
som under överläggningen yrkats
av herr Munktell; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Munktell begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta tredje lag- och jordbruksutskottets
hemställan i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring beträffande motiveringen, som

under överläggningen yrkats av herr
Munktell.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Munktell begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 119 ja och 57 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 23.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 13, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande avveckling av jordbrukets
lagerhusfond m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 14, med anledning av vissa av
Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 15, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till veterinärstaten
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 24.

Lokala synpunkters beaktande vid mera

betydelsefulla förändringar i affärsverkens
serviceförhållanden.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, över motioner
om beredande av möjlighet till lokala
synpunkters beaktande vid mera bety -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Lokala synpunkters beaktande vid mera

serviceförhållanden.

delsefulla förändringar i affärsverkens
serviceförhållanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag vill endast i korthet
framhålla några synpunkter i anledning
av förevarande utskottsutlåtande.

Vi känner alla till att våra affärsverks
servicemöjligheter utbyggdes i
mycket stor utsträckning under senare
delen av 1930-talet. Då skedde stora
utbyggnader av inte bara televerkets
utan även beträffande postverkets och
statens järnvägars verksamhet. Under
senare år har man emellertid måst företa
en rad inskränkningar i nämnda
verks serviceverksamhet. Jag förstår att
det har funnits tvingande skäl för dessa
inskränkningar, men man har tyvärr
flera gånger kunnat konstatera att de
gjorts utan nödig kontakt med de berörda
orterna. Så ställdes t. ex. i vintras
helt plötsligt en ögrupp i norra Bohuslän
utan postgång, därför att befolkningen
under denna årstid helt naturligt
är betydligt mindre än under
sommarmånaderna, då det bor många
sommargäster där. Det uppstod naturligtvis
en stark reaktion mot denna inskränkning.
I sådana och liknande fail
får vi riksdagsmän i uppdrag att försöka
få en ändring till stånd med respektive
affärsverk, och jag skall villigt
erkänna och här deklarera, att vi vid
dessa kontakter med affärsverken har
mötts av mycket stor förståelse och att
man från verkens sida på allt sätt har
försökt att tillmötesgå önskningarna.

Den motion, som jag varit med om att
väcka, har tagit upp dessa spörsmål.
Jag skall här koncentrera mitt anförande
och bara poängtera, att såväl
Stadsförbundet som Landskommunernas
förbund har tillstyrkt vår i motionen
gjorda framställning. Stadsförbundet
bär t. o. m. gått längre än vad vi har

betydelsefulla förändringar i affärsverkens

ansett vara nödvändigt och skriver
bl. a., att det torde kunna sättas i fråga,
om skyldigheten såsom motionärerna
föreslagit skall vara begränsad till »lokalt
sett mera betydelsefulla förändringar».
Enligt styrelsens mening är
varje förändring, som innebär någon,
om också ganska ringa försämring för
allmänheten, att uppfatta som »mera
betydelsefull». Med hänsyn härtill och
med beaktande även därav, att icke
blott förändringar till följd av rationaliseringar
utan även förändringar, som
har sin grund i inskränkningar, kan
ifrågakomma, skulle styrelsen helst se,
att länsstyrelsens yttrande inhämtades
vid varje planerad förändring i affärsverkens
serviceförhållanden.

Landskommunernas förbund skriver
bl. a.: »Det måste likväl anses såsom
mindre tillfredsställande att för en hel
bygd väsentliga frågor avgöras utan att
samråd i någon form etableras på ett
tidigt stadium med de myndigheter och
organ, som representera de intressen,
som äro i fråga.»

Detta är alltså mycket starka tillstyrkanden
av vår motion. Jag vill inte på
något sätt negligera de yttranden, som
inkommit från affärsverken. Tvärtom
noterar jag med tacksamhet deras i
yttrandena ådagalagda vilja att försöka
skapa en bättre kontakt med berörda
orter i här ifrågavarande hänseende.
Det är säkerligen tack vare dessa positiva
yttranden som utskottet skrivit så
välvilligt som fallet är, och jag vill
passa på tillfället att här uttala min
tacksamhet över det mycket positiva
uttalande i denna fråga, som utskottet
gjort i anslutning till vår motion. Det
är denna välvilliga skrivning som gör,
att jag nu tror mig gagna saken bäst,
om jag inte för närvarande ställer något
yrkande om bifall till motionen
utan endast understryker de synpunkter,
som utskottet framhållit och som
grundar sig på de positiva yttrandena
från affärsverken.

Onsdagen den 14 april 1954. Nr 14.

Allmän översyn av bestämmelserna rörande övervakning inom olika vårdområden

m. m.

Jag skall inskränka mig till detta.
Om det som hittills gjorts icke leder till
något resultat, finns det ju alltid möjligheter
för oss att komma tillbaka med
vår motion.

Herr talman! För dagen har jag icke
något annat yrkande än det som utskottet
gjort.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 25.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, över motion
om utredning rörande upphävande av
stadsprivilegier beträffande rätt till viss
del av försäljningssumman vid auktion
inom stads område.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26.

Allmän översyn av bestämmelserna rörande
övervakning inom olika vårdområden
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, över motion
om allmän översyn av gällande bestämmelser
rörande övervakning inom olika
vårdområden m. in.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! För att inte fresta kammarens
tålamod över bristningsgränsen,
vilket ju vore till förfång för den sinnesfrid,
i vilken jag förmodar och hoppas
att vi nu snart skall gå att fira
påsk, har vi motionärer och reservanter
i denna fråga kommit överens om
ett gemensamt ord och att detta skall
sägas mycket kort.

I det stora hela har vi anledning att
vara tacksamma både för de infordrade
remissyttrandena, som är tryckta i utskottsutlåtandet,
och för utskottets egen
skrivning. Efter det material som har

förebragts skulle man visserligen ha
önskat att utskottet tillstyrkt den begärda
utredningen. Detta har emellertid
inte skett, utan man hänvisar till
pågående utredningar. Straffrättskommitténs
förslag till ny brottsbalk har
inte slutbehandlats, och barnavårdskommitténs
arbete pågår alltjämt. Beträffande
arvodena hänvisar man till
att dessa frågor behandlas av den pågående
riksdagen, bl. a. i det särskilda
utskottet.

Allt detta låter sig sägas. På ett område
anser jag dock, herr talman, att
man redan nu kunde ha tagit det steg
i riktning mot en allmän översyn och
en samordning av dessa människovårdande
uppgifter, som väl ändå förr eller
senare måste tagas. Hela vårt rikt
förgrenade socialvårdsarbete är för övrigt
i behov av Största möjliga samordning
och förenkling av bestämmelser
och förordningar. Jag syftar närmast
på utbyggnaden av den samarbetskommitté
för dessa frågor, som redan
finns i anslutning till socialstyrelsens
skolbyrå. Den skulle, som motionärerna
uttrycker saken, genom auktorisation
och utbyggnad kunna bli ett samordnande
kontaktorgan av betydligt större
räckvidd än vad nu är fallet.

Nu ligger emellertid saken så fördelaktigt
till, efter utskottets skrivning och
efter remissyttrandena, att vi med frimodighet
kan återkomma vid nästa års
riksdag. Jag har, herr talman, intet
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 27.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgif -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

ter för budgetåret 1954/55 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion m. m.;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

175, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

176, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

177, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fastställande av
allmän plan för till- och ombyggnad av
statens alkoholistanstalt å Yenngarn
m. m.;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anordnande av
landsfiskalsbostad i Gäddede;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare lån
till föreningen Röingegården u. p. a.
till vissa byggnadsarbeten m. m.; och
nr 180, i anledning av väckt motion
om pension åt chauffören J. O. Sjölunds
änka;

från bevillningsutskottet:
nr 181, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa; samt

från tredje lagutskottet:
nr 170, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av den ecklesiastika
boställsordningen m. m.; och

nr 171, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett jaktråd.

I 28.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 678 av herr Gustafsson i Bogla
m. fl, i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 159, med förslag till lag
om nykterhetsvård in. m.;

nr 679 av herr Lindberg, likaledes i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 159;

nr 680 av herr Birke, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 187, med
förslag till förordning om skatt på fonderade
vinstmedel (fondskatt);

nr 681 av herr Edström likaledes i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 187;

nr 682 av herr Håstad m. fl, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 193, med förslag till ändrad lydelse
av § 49 mom. 2 regeringsformen samt
§ 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55
mom. 1 samt §§58 och 63 riksdagsordningen
;

nr 683 av herrar Sköldin och Sehlstedt,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 193;

nr 684, av herr Ericsson i Näs m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 200, med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.;

nr 685, av herr Fröding m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 200;

nr 686, av herr Dahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
209, angående inrättande av en första
lärarhögskola; samt

nr 687 och 688 av herr von Friesen
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 203, med förslag till lag
om personundersökning i brottmål,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

§ 29.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ÖSTLUND (h), som yttrade:

Herr talman! Jag får hemställa att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av den kungl. propositionen
nr 180 måtte utsträckas till tretton dagar.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 30.

På därom gjord ansökan beviljades
herr Agerberg ledighet från riksdagsgöromålen
under nio dagar från och
med den 22 innevarande april.

I 31.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.51.

In fidem
Per Bergsten.