Tisdagen den 12 mars Sid (Riksdagens protokoll 1963:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10

FÖRSTA KAMMAREN

1963

8—13 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 12 mars Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Jacobsson, Gösta, om förlängning av tidsfristen för ianspråktagande
av företags investeringsfonder för byggnadsarbeten
...................................... 5

av herr Wikner ang. statlig studiehjälp till studerande vid brevskola
.................................................. 9

av herr Sörlin ang. de vid vissa B-skolor gällande reglerna för

lärares tjänstledighet .................................... 10

av fröken Ranmark ang. möjligheterna för unga kvinnor att erhålla
önskad yrkesutbildning ............................ 12

Interpellation av herr Jacobsson, Gösta, om regler angående dispens
i vissa fall från bestämmelserna om tidsfrist för ianspråktagande
av företags investeringsfonder för byggnadsarbeten .......... 13

Onsdagen den 13 mars

Utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m........... 15

Svar på interpellation av herr Hernelius ang. åtgärder i anledning
av de strandade förhandlingarna om medlemskap för Storbritannien
i EEC ............................................ 15

Jäv för kommunala förtroendemän ............................ 60

Om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen .................. 64

Ersättning till städerna för mistad tolag........................ 67

Investeringsanslag till kommunikationsverken:

Investeringsplanen ........................................ 69

Televerkets anslagsbehov .................................. 72

Om anstånd med inbetalning av skatt vid skönsmässig taxering . . 77

Om rätt för mindre företag att vid beskattningen göra avdrag för

vissa försöks- och forskningskostnader ...................... 78

Om rätt till avdrag för värdeminskning å täckdilcningsanläggningar

och skogsvägar, m. m...................................... 80

Interpellation av herr Elofsson, Gustaf, ang. avgift till ATP för arbetstagare
under 16 år .................................... 90

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet ........ 91

Om ytterligare sänkning av diskontot.......................... 99

Om befrielse i vissa fall från skyldighet att upprätta bouppteckning 100
Korttidsanställdas och lågavlönades ATP-pensioner ............ 101

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Vissa bestämmelser om framförande av sparkstötting .......... 108

Om effektivare åtgärder mot ocker............................ 111

Om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål.......... 112

Interpellation av herr Dahl om ökad användning av hamnen i Uddevalla
för skeppning av spannmål ............................ 114

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 inars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, ang. jäv för kommunala förtroendemän
.............................................. 60

—• nr 3, om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen .......... 64

— memorial nr 4, ang. televisionsutsändningar av kamrarnas förhandlingar
.............................................. 67

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde .............................. 67

-— nr 9, ang. utgifterna å kapitalbudgeten: kommunikationsdepartementet
.................................................. 69

— nr 36, ang. uppförande av sammansättningsverkstad för ammunition
m. m............................................... 77

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, ang. viss ändring i uppbördsförordningen
m. m....................................... 77

— nr 8, om rätt för mindre företag att vid beskattningen göra avdrag
för vissa försöks- och forskningskostnader.............. 78

— nr 9, om rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsan läggningar

och skogsvägar, m. m........................... 80

— nr 10, ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet
.................................. 91

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning .................. 99

— nr 5, om ytterligare sänkning av diskontot.................. 99

Första lagutskottets utlåtande nr 6, om befrielse i vissa fall från

skyldighet att upprätta bouppteckning ...................... 100

— nr 7, om vidgad uppgiftsskyldighet för aktiebolag .......... 101

Andra lagutskottets utlåtande nr 5, ang. korttidsanställdas och lågavlönades
ATP-pensioner .................................... 101

— nr 7, om vidgad rätt till statsbidrag till barntandvård........ 108

— nr 9, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens allmän na

konferens år 1962 vid dess fyrtiosjätte sammanträde fattade
beslut .................................................... 108

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, ang. vissa bestämmelser om
framförande av sparkstötting .............................. 108

— nr 8, ang. begreppet tjänstevikt i vägtrafikförordningen...... 111

— nr 9, om ändrade bestämmelser rörande ersättning vid skogsbrandsläckning
.......................................... 111

— nr 10, ang. rätt för markägare att anhängiggöra talan vid expro priationsdomstol

i vissa fall................................ 111

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, om allmän flaggning
å valdag.................................................. 111

— nr 4, om utredning rörande förekomsten av s. k. smygreklam

i televisionen ............................................ 111

— nr 5, om effektivare åtgärder mot ocker .................... 111

— nr 6, om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål . . 112

Fredagen dén 8 mars 1963

Nr 10

Fredagen den 8 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 82, till Konungen i anledning av väckta
motioner om obligatorisk avsättning i
samband med skogsavverkning av medel
för skogsvårdande åtgärder.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 52, med förslag till lag om ändring
i utsökningslagen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 53,
angående anslag till verkstäder för handikappade.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

56, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. m.;

nr 57, med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran å
järnväg av resande och resgods;

nr 60, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1962 (nr 270)
om äganderättsutredning, lagfart och
sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län;

nr 69, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
in. m.; och

nr 70, med förslag till förordning om
ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

Anmäldes

konstiutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående jäv för kommunala förtroendemän
;

nr 3, i anledning av väckta motioner
om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen;
samt

nr 4, angående televisionsutsändningar
av kamrarnas förhandlingar;

statsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom finansdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner; nr

9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
sammansättningsverkstad för ammunition
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i uppbördsförordningen
in. in.;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om rätt för mindre företag att vid beskattningen
göra avdrag för vissa försöks-
och forskningskostnader;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag för värdeminskning
å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.; samt

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder vid beskattningen i
syfte att främja sparandet;

Nr 10

Fredagen den 8 mars 1963

bankoutskottets utlåtanden:
nr 4, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning; samt

nr 5, i anledning av väckta motioner
om ytterligare sänkning av diskontot;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om befrielse i vissa fall från skyldighet
att upprätta bouppteckning; samt
nr 7, i anledning av väckt motion om
vidgad uppgiftsskyldighet för aktiebolag; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående korttidsanställdas och lågavlönades
ATP-pensioner;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till statsbidrag till barntandvård;
samt

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1962 vid dess fyrtiosjätte
sammanträde fattade beslut;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av motioner angående
vissa bestämmelser om framförande
av sparkstötting;

nr 8, i anledning av motioner angående
begreppet tjänstevikt i vägtrafikförordningen; nr

9, i anledning av motioner om ändrade
bestämmelser rörande ersättning
vid skogsbrandsläckning; samt

nr 10, i anledning av motion angående
rätt för markägare att anhängiggöra talan
vid expropriationsdomstol i vissa
fall; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

3, i anledning av väckta motioner
om allmän flaggning å valdag;

nr 4, i anledning av väckt motion om
utredning rörande förekomsten av s. k.
smygreklam i televisionen;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om effektivare åtgärder mot ocker; samt
nr 6, i anledning av väckta motioner
om stimulerande av gåvor till religiösa
m. fl. ändamål.

Det antecknades, att av de anmälda betänkandena
konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 2 och 3, samma utskotts memorial
nr 4, statsutskottets utlåtanden nr
9 och 36, bankoutskottets utlåtande nr 4
samt andra lagutskottets utlåtande nr 9
ej förelåge i sådant antal, att de kunde
utdelas till kammarens ledamöter.

Kammaren beslöt bordlägga de anmälda
betänkandena.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidein
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 12 mars 1963

Nr 10

Tisdagen den 12 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Lager för tiden till och
med den 16 i denna månad på grund av
ett från honom inkommet, nu uppläst
läkarintyg, utvisande att han till följd av
infektionssjukdom vore sjukskriven till
och med sistnämnda dag.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag inom
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

84, i anledning av Kungl. Majrts
framställningar angående anslag för budgetåren
1962/63 och 1963/64 till byggnadsarbeten
vid Chalmers tekniska högskola;
samt

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse, nr 76, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj :t
prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till riksdagen
gjordes meddelande rörande utvecklingen
i den europeiska marknadsfrågan,
ävensom förordnat, att meddelan -

det skulle framföras i första kammaren
av statsministern och i andra kammaren
av statsrådet och chefen för handelsdepartementet.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med hans excellens herr
statsministern det i skrivelsen avsedda
meddelandet komme att lämnas vid morgondagens
sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts,
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Om förlängning av tidsfristen för ianspråktagande
av företags investeringsfonder
för byggnadsarbeten

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Gösta Jacobssons
interpellation om förlängning av
tidsfristen för ianspråktagande av företags
investeringsfonder för byggnadsarbeten,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Jacobsson har frågat
om jag med hänsyn till den av vintern
vållade förseningen inom byggnadsverksamheten
är beredd att vidtaga åtgärder
för åstadkommande av en skälig
förlängning av den utsatta tidsfristen
för investeringsfondernas ianspråktagande.

Arbetsmarkandsstyrelsen beslöt i maj
1962, att investeringsfonderna för byggnadsändamål
skulle få tas i anspråk för
kostnader nedlagda före den 1 maj 1963.
Den stränga vintern har i vissa fall vållat
förseningar av byggnadsföretag. Det
är emellertid inte möjligt att mera exakt
mäta dessa förseningar. Stora variationer
förekommer både mellan olika geografiska
områden och mellan olika byggnadsobjekt.
Lokala förhållanden, det

Nr 10

Tisdagen den 12 mars 1963

Om förlängning av tidsfristen för ianspråktagande av företags investeringsfonder
för byggnadsarbeten

enskilda objektets art, storlek och byggnadsstadium,
entreprenörens kapacitet
för vinterbyggande o. s. v. är väsentliga
fatkorer härvidlag. Det är dock endast
i begränsad utsträckning som pågående
arbeten har varit helt nedlagda, och då
så varit fallet har det i allmänhet endast
rört sig om kortare perioder. Förseningarna
torde i stort sett vara avsevärt kortare
än vad interpellanten angivit — endast
i undantagsfall torde de ha uppgått
till två månader.

Man får räkna med en jämförelsevis
snabb och intensiv säsonguppgång inom
byggnadsverksamheten under våren och
en hög sysselsättningsnivå under sommarhalvåret
med allvarlig risk för underskott
på arbetskraft inom vissa yrkeskategorier.
Den tidsbegränsning som givits
beträffande fondernas ianspråktagande
syftar till — och utgör också —
en kraftig stimulans för företagen att
söka få så mycket arbete som möjligt utfört
under vintern. Detta bidrar inte bara
till en hög sysselsättning under vinterhalvåret
utan också till ett upprätthållande
av balansen på byggnadsarbetsmarknaden
under sommaren. Det kan
därför inte vara försvarligt att utsträcka
tiden för investeringsfondsmedlens ianspråktagande
efter den 30 april 1963.

Med anledning av vad interpellanten
anfört om vissa skattemässiga konsekvenser
vill jag nämna, att arbetsmarknadsstyrelsen
i en rundskrivelse den 11
maj 1962 meddelade varje företag med
investeringsfonder, att styrelsens principbeslut
endast avsåg kostnader nedlagda
t. o. m. den 30 april 1963. Denna
begränsning upprepades i tillståndsbesluten.
Dessutom tillställde styrelsen varje
företag, som fick tillstånd att ta investeringsfond
i anspråk, en särskild
skrivelse. Under hänvisning bl. a. till den
begränsade tidsperioden uppmanade
styrelsen däri till försiktighet i fråga
om uttag från kontot för investering i
idksbanken.

Med detta, herr talman, har jag besvarat
den ärade interpellantens fråga.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för interpellationssvaret.

Med beklagande måste jag konstatera
att herr statsrådet i sitt svar inte gav uttryck
för någon större förståelse för de
förhållanden som jag berört. Men för att
inte något missförstånd skall behöva
uppstå mellan herr statsrådet och mig
om vad jag åsyftat med min fråga, som
kanske i sin kläm fått en alltför vid och
kanske något oklar formulering, vill jag
närmare förklara innebörden av frågan.

Det har inte varit min mening att till
följd av de svårigheter, som den stränga
vintern vållat för byggnadsverksamheten,
en generell förlängning av tidsfristen
för investeringsfondernas ianspråktagande
skulle medges alla företag, som
erhållit tillstånd att anlita sina investeringsfonder,
oavsett om de haft svårigheter
eller inte. Nej, såsom framgår av
min hänvisning till de individuella tillstånden
och arbetsmarknadsstyrelsens
rambeslut var min tanke närmast den,
att i den mån ett företag kunde styrka
att till följd av vintern byggnadsarbetet
hos företaget legat nere t. ex. tre veckor,
så skulle företaget individuellt kunna
medges motsvarande förlängning av
tidsfristen.

Jag skulle vördsamt vilja be socialministern
precisera sin ståndpunkt i detta
senare spörsmål. Innebär interpellationssvaret
att socialministern ställer sig avvisande,
i varje fall i allmänhet, även till
en sådan individuell förlängning av tidsfristen
för vederbörande företag, när
vintern kan styrkas ha utgjort hinder
för byggnationens upprätthållande under
en begränsad period? Om herr statsrådet
skulle vilja svara på den frågan, kanske
jag kan få fortsätta efteråt.

Herr statsrådet ASPLING:

Det framgick nog av mitt anförande,
herr talman, att förhållandena är
utomordentligt skiftande, och det är
svårt att precisera hur långa förseningarna
har varit. Det är beroende av, så -

Tisdagen den 12 mars 1963 Nr 10

Om förlängning av tidsfristen för ianspråktagande av företags investeringsfonder

för byggnadsarbeten

som jag har betonat i mitt svar, bl. a. de
geografiska och klimatiska förhållandena
och även de så att säga beredskapsmässiga
förhållanden som har förelegat
inom byggnadsbranschen.

Att börja en individuell prövning med
hänsynstagande till alla dessa faktorer
som kan ha inverkat för det enskilda
företaget betraktar jag därför som orimligt.
Därmed har jag också svarat på
herr Jacobssons fråga.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! I anslutning till socialministerns
senaste uttalande vill jag gärna
peka på några ting, som är väsentliga
i detta sammanhang.

Först vill jag framhålla att det är den
stränga vintern som gjort att byggnadsarbetet
på många håll har legat nere. I
åtskilliga fall har arbetet t. o. m. legat
helt nere — det är ett objektivt faktum,
som säkerligen kan styrkas med intyg
från vederbörande lokala arbetsmarknadsorgan.
Det är också åtskilliga företag
som berörs. Jag medger gärna att det
kanske hör till undantagsfallen att svårigheterna
varat så länge som två månader,
men sex veckor är ganska normalt,
herr statsråd — det har jag sett
flera praktiga bevis för.

För Skånes vidkommande är att observera
att vi inte på femton år haft en
så besvärlig vinter med så låga temperaturer
flera veckor i följd ■— särskilt
i januari — som i år. Man har inte varit
beredd på en sådan vinter. Det finns
arbetsplatser med ett läge som är så utsatt
för väder och vind, att det inte varit
möjligt att arbeta där, vilka åtgärder
som än har vidtagits — arbetarna
bär helt enkelt inte klarat kölden. Svårigheterna
har berott på omständigheter
över vilka företagen inte kunnat råda.

Nu säger socialministern att den begränsning,
som givits beträffande fondernas
ianspråktagande, syftar till en
kraftig stimulans för företagen att söka
få så mycket arbete som möjligt utfört
under vintern. Jag kan försäkra herr
statsrådet att företagen gjort allt i detta

syfte. Det har legat i deras eget intresse.
De har varit väl medvetna om den
tidsfrist som varit utsatt. I denna del
har alltså myndigheterna fått sina önskemål
tillgodosedda.

Statsrådet fortsätter med att förklara
att tidsbegränsningen också bidrar till
upprätthållandet av balansen på byggnadsmarknaden
under sommaren och att
det därför inte kan vara försvarligt att
utsträcka tiden för investeringsfondernas
ianspråktagande. Men, herr statsråd,
den negativa hållningen till en individuell
förlängning av fondbesluten
har ingen som helst betydelse för sysselsättningsvolymen
under det kommande
sommarhalvåret, eftersom de påbörjade
byggnadsarbetena i nio fall av tio
måste fullföljas i alla fall. Det enda resultatet
är att företagen avstängs från
att anlita investeringsfonderna för bestridande
av kostnaderna för det fortsatta
arbetet och drabbas av skattemässiga
konsekvenser. Först och främst
kommer de belopp, som med arbetsmarknadsstyrelsens
tillstånd uttagits
från respektive investeringskonto i riksbanken
och som icke använts före tidsfristens
utgång, att återföras till beskattning.
Det går alltså inte att återinsätta
det nödlidande beloppet på kontot i riksbanken.
Det är inte tillåtet. Vidare drabbas
vederbörande företag av en, jag kan
kalla det straffpåföljd, bestående däri
att det till beskattning återförda beloppet
ökas med 10 procent.

Därtill kommer slutligen att om fondavsättningen
återförts till beskattning
må företaget icke för beskattningsåret i
fråga tillgodonjuta avdrag för ny avsättning
till investeringsfond. Alla dessa
påföljder angavs, när de infördes, vara
erforderliga för att hindra missbruk eller
obehörigt utnyttjande av fonderna —
jag vill starkt stryka under detta.

Ingen kan väl göra gällande att vad
som nu hänt för företagen kan rubriceras
som missbruk eller obehörigt utnyttjande,
men icke desto mindre drabbas
företagen av vittgående skattemässiga
konsekvenser.

Här vill jag, herr statsråd, fästa upp -

o Nr 10 Tisdagen den 12 mars 1963

Om förlängning av tidsfristen för ianspråktagande av företags investeringsfonder
för byggnadsarbeten

märksamheten därpå, att i Kungl. Maj:ts
proposition nr 6 till 1959 års riksdag
med förslag till ändring i 1955 års förordning
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
chefen för finansdepartementet
på sid. 18 på tal om nödvändigheten
av att hindra att företagen
tar ut för mycket från investeringsfonderna
närmare motiverar de restriktiva
bestämmelserna i ämnet. Finansministern
fortsätter emellertid: »Det kan även
inträffa att företaget på goda grunder
räknat med att kunna verkställa investeringar
för 1 000 000 och därför uttagit
400 000 kronor från riksbanken men att
investeringen på grund av förhållanden,
som inte kunnat förutses» — så står det
uttryckligen, herr talman, — »blir mindre
än beräknat. I dylika fall har arbetsmarknadsstyrelsen
möjlighet att utsträcka
den tid, under vilken fondmedlen
skall tagas i anspråk.»

I detta yttrande har finansministern
alltså exakt fotograferat den situation
som nu föreligger. Ingen kan väl misstaga
sig om att byggnationen i vinter
blivit hindrad av oförutsedda förhållanden.
De formella förutsättningarna att
bevilja en förlängning av fondbesluten
är sålunda till finnandes. Någon annan
utväg att undgå de skattemässiga påföljderna
finns för närvarande icke. Situationen
är förutsedd, de objektiva förutsättningarna
för en förlängning är otvivelaktigt
för handen, men socialministern
säger nej.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i motiven
till förordningen klart och tydligt
förutsatts utgöra en administrativ ventil
för att icke stötande konsekvenser skall
behöva uppstå för lojala företag vid
oförutsedda förhållanden. Den ventilen
har nu, såvitt jag kan förstå, tyvärr
täppts till.

Finansministern har alltid med stolthet
visat på investeringsfonderna för
konjunkturutjämning som en verklig tillgång
för vår samhällsekonomi, och det
med rätta. Jag är emellertid rädd för
att den nu intagna ståndpunkten kommer
att misskreditera investeringsfonderna
i näringslivets ögon, och jag und -

rar om inte socialministern och finansministern
av denna anledning borde ta
sig en gemensam funderare på dessa
ting

Jag får än en gång tacka för svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Låt mig bara göra ytterligare
ett litet tillägg.

Jag tror att det är mycket angeläget
att man håller i minnet vad interpellationen
och även diskussionen här gäller,
nämligen att de klimatiska förhållandena
under några månader varit mycket besvärliga
och ovanliga. Det medger jag
gärna, och jag är säker på att alla instämmer
i det. På sina håll har detta
lett till förlängningar av byggnadstiderna.
På en del håll har byggnadsarbetena
t. o. m. legat nere under de svåraste perioderna,
men det är inte lätt att få en
uppfattning om hur långa dessa perioder
varit och i vilken utsträckning de
kommer att påverka byggnationen i fortsättningen.
Just med hänsyn härtill skulle
jag vilja beteckna det som angeläget
att så mycket som möjligt av de arbeten,
som eventuellt blivit något försenade,
klaras av före den första maj, alltså den
tidpunkt som här angivits. Därefter kan
vi nämligen med säkerhet vänta oss en
mycket stark ökning av byggnadsverksamheten
upp emot en synnerligen markerad
högsäsong.

Därför kan jag, herr talman, inte finna
annat än att det fattade beslutet och
mitt svar på interpellationen måste vara
riktigt och att beslutet får stor betydelse
för byggnadsverksamheten och sysselsättningen
i ett något längre perspektiv
— jag tänker då icke minst på sommaren.
Denna lösning är bättre än att man,
såsom herr Jacobsson nu har förordat,
skulle ge sig in på individuella prövningar
av den förlängning av byggnadstiderna
som kan ha förekommit i enskilda
fall.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li):

Herr talman! Jag tror mig kunna försäkra
att man från företagens sida har
satt till alla klutar för att klara upp ar -

Tisdagen den 12 mars 1963

Nr 10

Ang. statlig studiehjälp till studerande vid brevskola

betena före utgången av tidsfristen. Det
har emellertid rått sådana förhållanden
att det ofta blir omöjligt att på de återstående
veckorna ta igen den tidsförlust,
som har uppstått genom den tidigare
köldperioden.

Jag vill än en gång understryka mitt
beklagande av den ståndpunkt som här
har intagits.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. statlig studiehjälp till studerande
vid brevskola

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Wikners interpellation angående
statlig studiehjälp till studerande
vid brevskola, och nu yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Wikner frågat mig om jag anser
skäl föreligga att överväga möjligheten
av att statlig studiehjälp till brevskolestuderande
utbetalas i delbelopp i relation
till fullgjorda etapper i studierna
samt om åtgärder kan väntas för att lämna
statligt stöd åt brevskolestuderande,
som läser en större kurskombination i
avsikt att förvärva en bestämd kompetens
i yrkeslivet.

Studiehjälp för brevskolestudier utgår
i form av s. k. brevskolestipendier till
dem som avser att avlägga student-, handelsgymnasie-
och ingenjörsexamen.
Brevskolestipendierna skiljer sig från
annan statlig studiehjälp på så sätt, att
de inte är avsedda att täcka den studerandes
kostnader för uppehället under
utbildningstiden utan i stället hans kostnader
för kursavgifter. Stipendierna utgår
i regel med högst 300 kronor per
läsår, dock att högre belopp kan utgå
under det sista året av studierna för deltagande
i av brevskola ordnad preparandkurs.
Brevskolestipendierna utbetalas
som regel först sedan eleven avlagt
examen. Beloppet utbetalas emellertid
inte till eleven utan till brevskolan. Detta
sammanhänger med att skolan får ut -

fästa sig att av stipendiaten inte utta
den del av kursavgiften, som motsvarar
stipendiet. Den studerande får således
en årlig reduktion av sina kursavgifter
med vanligen 300 kronor. Den med herr
Wikners första fråga åsyftade ordningen
existerar således redan.

Vad beträffar herr Wikners andra fråga
vill jag erinra om att utformningen
av studiehjälpen beträffande de gymnasiala
skolformerna f. n. behandlas av studiehjälpsutredningen,
vars betänkande
kan väntas föreligga under instundande
sommar. Vidare kan nämnas att gymnasieutredningen
torde komma att i en
senare fas av sitt utredningsarbete, nämligen
sedan huvudbetänkandet framlagts,
behandla vissa spörsmål rörande vuxenutbildningens
ställning inom den gymnasiala
delen av skolorganisationen. Det
betydelsefulla frågekomplex, som interpellanten
aktualiserat, torde alltså i mera
slutgiltiga former kunna tas upp till behandling
först sedan klarhet vunnits om
utformningen av studiehjälpen till eleverna
i gymnasier, yrkesskolor och liknande
skolformer och riktlinjerna för
vuxenutbildningens organisation i utbildningsväsendet
dragits upp fastare.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
framhålla, att i fråga om vuxenutbildningsmöjligheterna
redan vissa förbättringar
åstadkommits, som är betydelsefulla
bl. a. för den enskilde studerandens
studieekonomi. Sålunda utvidgades genom
beslut vid fjolårets riksdag den statliga
gymnasieorganisationen för vuxna.
Vidare kommer inom kort att framläggas
en proposition angående statsbidrag
till kvällsgymnasier. Ett genomförande
av de förslag, som därvid presenteras,
kommer bl. a. att till en inte oväsentlig
del tillgodose interpellantens önskemål
om förbättrat studiestöd åt den som inte
syftar till att nå fram till en viss slutexamen
utan har ett begränsat studieprogram
med inriktning på en bestämd
kompetens i yrkeslivet.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Edenman för svaret på min interpellation.

Nr 10

Tisdagen den 12 mars 1963

Ang. de vid vissa B-skolor gällande reglerna för lärares tjänstledighet

De brevskolestuderande som jag berört
i interpellationen anser att de har
blivit åsidosatta jämfört med övriga studerande.
Det är många som skaffat sig
en god utbildning, sedan de slutat folkskolan,
via korrespondensinstituten. Jag
tänker här närmast på dem som läser
lcompletteringskurser för olika yrken;
verkmästar- och byggmästarkurser samt
övriga arbetsledarkurser. I regel är det
här fråga om vuxna som inte haft råd
eller i övrigt möjligheter att komma in
vid någon specialskola på grund av platsbrist
o. d. De har med stor uppoffring
kvällar och nätter läst in kurserna i samband
med det dagliga arbetet. En del har
familjer att försörja. Det har inte kostat
vare sig staten eller kommunerna något;
de har betalat kurserna själva. Men
de har tillfört samhället värdefull yrkesutbildning.
Inte minst inom glesbygdsområdena
har dessa korrespondensstudier
varit en god utbildningsform, och
det kommer kanske att bli så ganska lång
tid framåt. Jag anser att de som läser
korrespondenskurser, som nyss nämnts,
behöver stimuleras med studiehjälp och
stipendier i likhet med övriga studerande.

1957 års brevskoleutredning har uttalat
följande: »Det måste ur samhällets
synpunkt anses vara av synnerligen stort
värde att de, som av olika skäl inte kan
deltaga i den reguljära utbildningen och
som genom korrespondensundervisning
och praktiskt arbete skaffar sig en yrkesutbildning,
också skall få möjlighet att
få denna officiellt prövad och värdesatt.
Varje tillskott av meriterad yrkesutbildad
arbetskraft i samhället är en
tillgång, som på bästa sätt måste tillvaratas
och utnyttjas.»

Herr talman! Jag har i interpellationssvaret
kunnat utläsa statsrådets stora
intresse för de utbildningsfrågor det här
gäller och hoppas att förbättringar kommer
att ske även inom det område jag
bär påtalat, och med detta känner jag
mig helt tillfredsställd och framför än
en gång mitt tack.

Då det gäller brevskolestuderande som
läser på real-, student-, handelsgymnasieeller
ingenjörsexamen och som har rätt

att erhålla statliga brevskolestipendier,
vet jag att korrespondensinstituten inte
har rätt att utkräva de belopp, som motsvarar
stipendierna, av eleverna. Dessa
stipendier förskotteras av institutet och
erhålles från staten efter fyra eller fem
år, då examen avlagts. Då det förhåller
sig så måste självfallet instituten vara
restriktiva; de måste vara säkra på att
eleverna fullföljer sina studier, och först
när de ser detta förskotterar de stipendierna.
Det är helt naturligt att instituten
ej tar några större risker. Det torde
vara ganska länge sedan storleken av
stipendierna fastställdes, och en uppräkning
vore nog berättigad, om stipendierna
skall täcka de kostnader som de avsetts
till.

Brevskoleutredningen och studiehjälpsnämnden
har även framhållit att det inte
kan vara rimligt att korrespondensinstituten
skall behöva för statens räkning
förskottera stora belopp under flera års
tid. Det innebär kanske även fördyrade
kurskostnader. Jag anser i likhet med utredningen
och nämnden att staten bör
årsvis betala dessa kostnader, och jag
hoppas också att en lösning även här
kommer till stånd.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. de vid vissa B-skolor gällande reglerna
för lärares tjänstledighet

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Sörlins interpellation
angående de vid vissa B-skolor
gällande reglerna för lärares tjänstledighet,
erhöll ånyo ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Sörlin frågat, huruvida jag uppmärksammat
de speciella svårigheter,
som nu gällande tjänstledighetsregler för
folkskollärare orsakar vissa skolor av Bform
inom grundskolan och folkskolan,
samt huruvida jag har för avsikt vidta
åtgärder för att i detta avseende uppnå
ett bättre förhållande.

Tisdagen den 12 mars 1963

Nr 10

Ang. de vid vissa B-skolor gällande reglerna för lärares tjänstledighet

Med anledning härav får jag svara följande.

De föreskrifter, som reglerar folkskollärares
tjänstledighet för studier och för
uppehållande av högre lärartjänst får
ses mot bakgrunden av det ökade behov
av lärare i läroämnen, som bl. a. skolreformen
fört med sig. Den konkurrens
om tillgängliga lärarkrafter, som sedan
länge föreligger, drabbar alla skolformer
och alla stadier.

En av de åtgärder, som vidtagits för
att hjälpa B2- och B3-skolorna, har varit
slopandet av kravet på vissa tidsmässiga
kvalifikationer för vinnande av ordinarie
tjänst eller extra ordinarie anställning
som folkskollärare. Dessa bestämmelser
har funnits sedan senare delen
av 1940-talet och de torde i stort sett
ha varit till gagn för att underlätta rekryteringen
av lärare till dessa skolor.
Emellertid synes de av interpellanten
påtalade nackdelarna med detta system
vara en realitet. Några exakta uppgifter
om i vilken utsträckning lärare begagnar
dessa särbestämmelser för att med
stöd av gällande tjänstledighetsföreskrifter
nå bättre lönevillkor vid tjänstledighet
för studier eller för tjänstgöring på
annan högre tjänst utan avsikt att någonsin
tjänstgöra vid den skola, där de
erhållit ordinarie eller extra ordinarie
anställning som folkskollärare, finns inte
tillgängliga. Enligt vad jag inhämtat,
kommer emellertid skolöverstyrelsen att
inom kort närmare undersöka dessa förhållanden.
Härvid kommer också att
uppmärksammas, huruvida utvecklingen
beträffande tillgången på lärare för mellanstadiet
i förening med den successiva
minskningen av B2- och B3-skolor medfört,
att behovet av särbestämmelsernas
bibehållande kan sättas i fråga.

Först sedan resultatet av denna undersökning
föreligger, är det möjligt att ta
ställning till det i interpellationen antydda
förslaget, nämligen att sökande,
som erhållit ordinarie tjänst vid ifrågavarande
skolor, skulle förpliktas att inträda
i tjänst, eller till andra möjliga
lösningar.

Jag vill emellertid framhålla, att innehavet
av en tjänst i princip innebär skyl -

dighet att uppehålla tjänsten. Denna
skyldighet kan efter prövning eftergivas
av hänsyn till andra samhällsintressen
eller till lärarens enskilda intresse. En
intresseavvägning måste emellertid alltid
ske och någon rätt till tjänstledighet
föreligger inte i andra fall än där så är
uttryckligen föreskrivet.

Vad särskilt gäller lärarna vid B2- och
B3-skolorna, vill jag också understryka
vikten av att skolstyrelserna iakttager
skolöverstyrelsens anvisningar vid prövning
av tjänstledighet för studier, d. v. s.
att vederbörande lärare skall vara behörig
till extra ordinarie anställning
utan hänsyn till dispensbestämmelserna,
innan sådan tjänstledighet kan komma
i fråga, och att skolstyrelsen skall ta hänsyn
till möjligheterna att anställa vikarie
och ordna undervisningen på tillfredsställande
sätt.

Vad slutligen gäller det i interpellationen
berörda spörsmålet om tjänstledighet
för uppehållande av motsvarande ordinarie
eller icke-ordinarie tjänst vid
annan skola enligt bestämmelserna i 31
§ B Saar, bör sådan ledighet i princip
inte ifrågakomma för ordinarie lärare
vid här avsedd skola, innan han enligt
allmänna regler är behörig till ordinarie
tjänst.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet vill jag
framföra mitt tack för interpellationssvaret.

Statsrådets svar på de av mig framförda
frågorna är mycket positivt. Det
hör till ovanligheterna att i en interpellation
påtalade nackdelar i ett system
av vederbörande statsråd betecknas vara
en realitet. Klart tillfredsställande är
även beskedet att skolöverstyrelsen inom
kort kommer att undersöka omfattningen
av de av mig påtalade tjänstledigheterna,
varvid även nu gällande bestämmelser
för B2- och B3-skolor skall omprövas.

Jag vill starkt understryka statsrådets
besked om att innehavet av en tjänst i
princip innebär skyldighet att uppehål -

Nr 10

Tisdagen den 12 mars 1963

Ang. möjligheterna för unga kvinnor att erhålla önskad yrkesutbildning

la tjänsten. Det av mig i interpellationen
framförda exemplet från ett län beträffande
omfattningen av dessa tjänstledigheter
är ett mycket oroande bevis för att
åtgärder snarast bör vidtagas, om principen
i fråga i fortsättningen skall anses
vägledande.

Vidkommande statsrådets svar i övrigt
ber jag livligt få instämma i de framförda
synpunkterna och jag vill uttala
förhoppningen om att berörda myndigheter
av olika grader i sitt handläggande
av dessa tjänstledigheter följer de anvisningar
som statsrådet har anfört.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. möjligheterna för unga kvinnor att
erhålla önskad yrkesutbildning

Ordet gavs ännu en gång till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara även fröken Ranmarks
interpellation angående möjligheterna
för unga kvinnor att erhålla önskad
yrkesutbildning, och nu yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
fröken Ranmark frågat om jag anser, att
kvinnlig ungdom i tävlan med manlig
skall beredas plats i yrkesskolorna för
utbildning även i s. k. manliga yrken
samt, därest så är fallet, om jag har för
avsikt att undanröja i interpellationen
exemplifierade skäl för att avvisa flickor
från önskad yrkesutbildning.

På den första frågan är mitt svar ett
obetingat ja. Full likställdhet bör naturligtvis
råda mellan könen när det gäller
att utnyttja förefintliga yrkesutbildningsmöjligheter,
även i fråga om sådana yrkesinriktningar,
som av tradition kan
ha ansetts som särskilt »manliga» eller
»kvinnliga».

Bakgrunden till fröken Ranmarks andra
fråga är det förhållandet, att vissa
yrkesskolanläggningar från början inte
planerats för att kunna ta emot även
kvinnliga elever, exempelvis beträffande
hygieniska och sanitära anordningar.

Sedan ett antal år tillbaka granskas emellertid
varje byggnadsprojekt också ur
den synvinkeln, så att inte praktiska detaljer
i byggnadens planlösning skall
kunna utestänga någon kvinnlig elev. Vad
gäller äldre yrkesskolanläggningar föreställer
jag mig att inga oöverstigliga
hinder skall kunna föreligga för att de
lokala huvudmännen utan större omgång
skall kunna lösa det i interpellationen
åsyftade problemet. Jag har vidare inhämtat
att överstyrelsen för yrkesutbildning,
med anledning av ett av fröken
Ranmark åberopat fall, i cirkulär till
rektorerna ämnar påpeka vikten av att
eventuella praktiska hinder av här avsett
slag i förekommande fall undanröjes.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för svaret. Jag är
synnerligen glad över statsrådets positiva
svar.

När en sådan händelse som jag relaterade
i interpellationen inträffar och sedan
går genom tidningspressen, måste
det i hög grad, synes det mig, verka avkylande
på de kvinnliga ungdomar som
siktar till ett s. k. manligt yrke. Jag hoppas
dock att statsrådets uttalande och
överstyrelsens för yrkesutbildning cirkulär
får åsyftad verkan.

Den uppfattning som ibland kommer
till uttryck att man, först sedan det blivit
mera allmänt att flickor söker sig
till verkstadsskolor och andra yrkesskolor,
kan gå in för att inreda toalettoch
omklädnadsrum för flickor, kan jag
inte dela. Först bör den detaljen ordnas
vid våra yrkesskolanläggningar, innan
man kan vänta att flickor kan våga försöket
att bryta mot traditionella uppfattningar
och satsa på ett manligt yrke.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Tisdagen den 12 mars 1963

Nr 10

Interpellation om regler angående dispens i vissa fall från bestämmelserna om tidsfrist
för ianspråktagande av företags investeringsfonder för byggnadsarbeten

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 56, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. in.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

57, med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran å
järnväg av resande och resgods; samt
nr 60, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1962 (nr 270)
om äganderättsutredning, lagfart och
sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
in. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 70, med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 2 och
3 samt memorial nr 4, statsutskottets utlåtanden
nr 7, 9 och 36, bevillningsutskottets
betänkanden nr 7—10, bankoutskottets
utlåtanden nr 4 och 5, första lagutskottets
utlåtanden nr 6 och 7, andra
lagutskottets utlåtanden nr 5, 7 och 9,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 7—10
ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 3—6.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

54, angående anslag för en dyrortsundersökning
in. m.;

nr 58, angående övergång till högertrafik; nr

59, med förslag till förordning om
trafikomläggningsskatt;

nr 61, om utvidgning av Gotska Sandöns
nationalpark;

nr 66, angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till byggnadsarbeten
in. in. inom skolväsendet;

nr 67, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 71, angående riktlinjer och organisation
för naturvårdsverksamheten,
m. in.; samt

nr 73, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 6 § förordningen den
23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å ''motorfordon i vissa
fall, m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
angående återbetalning till
statsverket av de till riksbanksfonden,
avbetalningslånefondens delfond, anvisade
medlen.

Interpellation om regler angående dispens
i vissa fall från bestämmelserna om tidsfrist
för ianspråktagande av företags investeringsfonder
för byggnadsarbeten

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! På grund av innehållet
i det interpellationssvar jag nyss erhöll
av statsrådet och chefen för socialdepartementet,
tillåter jag mig hemställa om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet få
framställa följande interpellation.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 6 till
1959 års riksdag angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 nr 256 om investeringsfonder
för konjunkturutjämning
uttalar föredragande departementschefen
i anslutning till de skattemässiga
konsekvenser som inträder, då investe -

Nr 10

Tisdagen den 12 mars 1963

Interpellation om regler angående dispen

frist för ianspråktagande av företags
ringsfond med vederbörligt tillstånd tagits
i anspråk och medel uttagits å investeringskonto
i riksbanken men investeringen
icke fullföljts för avsett belopp,
att fall kan inträffa att företaget på goda
grunder räknat med att kunna verkställa
investeringen men att investeringen
på grund av förhållanden, som inte
kunnat förutses, blir mindre än beräknat.
I dylika fall har — understryker departementschefen
— arbetsmarknadsstyrelsen
möjlighet att utsträcka den tid,
under vilken fondmedlen må tagas i anspråk.

På grund av den osedvanligt stränga
vintern har i år ett stort antal byggnadsföretag,
för vilka tillstånd erhållits att
anlita investeringsfond för kostnader,
som utgått t. o. m. den 30 april 1963,
kommit att ligga nere flera veckor. Arbetena
torde därför ej kunna färdigställas
till den 30 april. Individuella tillstånd
till förlängning av tidsfristen efter den
30 april med den tid, varunder arbetet
varit avbrutet, torde ej komma att beviljas
enligt vad som meddelats i interpellationssvar
av statsrådet och chefen för
socialdepartementet. Vid sådant förhållande
kommer åtskilliga företag, trots
att force majeure obestridligen förelegat,
att drabbas av vittgående skattemässiga
konsekvenser.

Under hänvisning härtill tillåter jag
mig att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
rikta frågan, huruvida
herr statsrådet kommer att föreslå
ändring i gällande skatteförfattningsbestämmelser
i ämnet av innebörd att där
byggnad, för vilken fondbeslut föreligger,
icke kunnat färdigställas inom fastställd
tidsram på grund av förhållanden,
varöver företaget ej råder, dispens från
skattepåföljd i en eller annan form skall
kunna beviljas.

s i vissa fall från bestämmelserna om tidsinvesteringsfonder
för byggnadsarbeten
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 591, av herr Petersson, Erik Filip,
och herr Nyman, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 44, med förslag till
stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1963/64;

nr 592, av herr Svanström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
44, med förslag'' till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1963/64;

nr 593, av herr Enarsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 46, med
förslag till lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385) m. in.;

nr 594, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
46, med förslag till lag om ändring i
byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
m. in.;

nr 595, av herr Svanström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 46, med
förslag till lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385) m. in.;
och

nr 596, av herr Jonasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
58, angående övergång till högertrafik.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.44.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Onsdag-en den 13 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. utvecklingen i den europeiska
marknadsfrågan, m. m.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER
erhöll ordet för att framföra
det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 76 avsedda
meddelandet samt i anslutning
härtill besvara herr Hernelius’ interpellation
angående åtgärder i anledning av
de strandade förhandlingarna om medlemskap
för Storbritannien i EEC, och
anförde därvid:

Herr talman! Riksdagen har under de
gångna åren fortlöpande hållits underrättad
om utvecklingen i marknadsfrågan.
Senast lämnades informationer vid
årets remissdebatt. Under den korta tid
som förflutit sedan dess har skeendet
kulminerat i ett avbrott av de mer än
årslånga förhandlingarna rörande Storbritanniens
medlemskap i den europeiska
ekonomiska gemenskapen. Det är
därför anledning att ånyo taga upp integrationsfrågan
och Sveriges läge till
bedömning.

Först må därvid konstateras att vi på
svenskt håll utgått ifrån att den brittiska
förhandlingen skulle gå i lås. För
svensk del hade vi föredragit en gemensam
EFTA-förhandling med den europeiska
ekonomiska gemenskapen om
upprättandet av en integrerad stormarknad
i Europa. Men då denna väg icke
visade sig framkomlig och Storbritannien
år 1961 beslöt söka medlemskap i
gemenskapen tog Sverige fasta även på
den nya möjlighet som härigenom öppnades.
Den brittiska medlemskapsansökan
utgjorde tillsammans med de övriga
EFTA-ländernas ansökningar om medlemskap
i respektive association med
gemenskapen en samordnad aktion för
att i enlighet med ett av EFTA:s huvudsyften
få den europeiska stormarknaden
till stånd. Det är ur svensk såväl som ur

allmän synpunkt beklagligt att ett tillfälle
nu gått förlorat att göra slut på
den ekonomiska splittringen i Europa.
Glädjande är dock att EFTA-ländernas
inbördes solidaritetsförpliktelse bestått
provet under det långa och svåra förhandlingsskedet.

Men även om det sålunda är anledning
att beklaga förhandlingsavbrottet
föreligger det inga skäl att dramatisera
vad som inträffat. Framför allt är det
viktigt att icke skärpa motsättningarna
eller låta den aktuella krisen undanskymma
de långsiktiga perspektiven.
Europa befinner sig redan mitt uppe i
en ekonomisk integrationsprocess i samklang
med ekonomiens och teknikens
krav som säkerligen kommer att fortsätta.
Tanken på stormarknaden är sedan
snart ett decennium fast förankrad
i en bred europeisk opinion. Vi har visserligen
upplevt slutet på en förhandlingsfas
men vi står icke inför slutet på
marknadsintegrationen.

Det ligger helt i linje med EFTA:s
syften och med Sveriges konsekventa
politik i marknadsfrågan att vi önskar
att det inträffade dröjsmålet med Europamarknadens
upprättande skall bli så
kort som möjligt. För dagen måste dock
konstateras att det saknas utrymme för
nya förhandlingsinitiativ från EFTA-ländernas
sida. Enda möjligheten är tills
vidare att avvakta utvecklingen inom
den europeiska ekonomiska gemenskapen.
Härom rådde enighet vid det ministermöte
i EFTA som efter förhandlingsavbrottet
i Bryssel ägde rum i Geneve
den 18 och 19 februari. EFTA-ländernas,
och bland dem Sveriges, positiva
inställning till marknadssamarbetet
innebär dock givetvis att de med största
vaksamhet följer lägets skiftningar och
att de är beredda och angelägna att i
konstruktiv anda pröva varje realistiskt
uppslag som gemenskapen kan komma
att framlägga med sikte på att åstadkomma
en lösning. Ställningstagandet

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

till dylika uppslag måste emellertid ske
inom EFTA-solidaritetens ram. Samtliga
EFTA-länder har även i fortsättningen
berättigade krav på att få sina legitima
intressen tillgodosedda.

Någon anledning för Sverige att i dagens
läge återtaga sin ansökan om association
med gemenskapen föreligger
icke. Under alla omständigheter står det
dock klart att det nu icke kan bli fråga
om en svensk förhandling vid den tidpunkt
vi ursprungligen räknat med.

Förberedelserna inför den av Sverige
begärda associationsförhandlingen var
långt framskridna när det nya läget inträdde.
Utredningsarbetet inom kommerskollegium
och den därtill knutna
delegationen med representanter för näringsliv
och arbetsmarknad hade nått
ett avancerat stadium. Utredningsmaterialet
hade publicerats i väsentligt större
omfattning än som skett i flertalet
andra europeiska länder. Ett särskilt interdepartementalt
arbetsutskott var sedan
några månader i verksamhet för att
bereda regeringens vidare ståndpunktstaganden
på de olika i förhandlingskomplexet
ingående sakområdena. Några
dröjsmål i förhandlingen på grund av
bristande förberedelser på svensk sida
behövde icke befaras.

I den rapport rörande den brittiska
förhandlingen, som Brysselkommissionen
just färdigställt, göres gällande att
sammankopplingen av det brittiska inträdet
med de övriga EFTA-ländernas
skapade stora svårigheter framför allt på
grund av att de tre neutrala EFTA-länderna
valt anslutningsformen association
i stället för medlemskap. Utan tvekan,
säges det, skulle Storbritanniens inträde
ha fördröjts avsevärt därest Londondeklarationen
om samtidigt inträde
för alla EFTA-länderna vidmakthållits.

Det finns naturligtvis alltid utrymme
för olika bedömningar av svårighetsgraden
i en förestående förhandling och för
mer eller mindre optimistiska förväntningar
om dess resultat. Icke desto mindre
är det förvånande att kommissionen
ansett sig kunna göra ensidigt pessimistiska
uttalanden innan några överläggningar
över huvud taget kommit

i gång och parternas ståndpunkter kunnat
konfronteras vid förhandlingsbordet.
Svenska regeringen kan därför inte underlåta
att framhålla att den icke delar
denna pessimism. På svenskt håll är vi
sålunda övertygade om att det, därest
vår neutralitet som sådan ej av gemenskapen
ansetts utgöra ett hinder, hade
varit möjligt att slutföra förhandlingen
om en ekonomisk association i så god
tid att de neutralas deltagande i Europamarknaden
kunnat träda i kraft vid
samma tidpunkt som kunde ha kommit
att avtalas mellan den europeiska ekonomiska
gemenskapen och Storbritannien
i fråga om det brittiska inträdet.

Det allmänna förhandlingsläget har
nu emellertid ändrats. Ehuru det som
redan sagts finns anledning att hysa tillförsikt
om utvecklingen på längre sikt
mot en europeisk stormarknad måste
samtidigt noteras att de omedelbara utsikterna
att föra frågan framåt ter sig
ovissa. Att konstatera detta är endast
uttryck för en realism som utgör den
bästa grundvalen för en konstruktiv politik.
Efter den senaste förhandlingsfasens
slut och inför perspektivet av en ny
kraftanspänning i sinom tid för att
åstadkomma en lösning, är det å andra
sidan på sin plats att i korthet sammanfatta
utgångspunkterna för den ekonomiska
samarbetspolitik som Sverige
konsekvent bedrivit under efterkrigstiden
och kommer att bedriva även i fortsättningen.

På Sveriges positiva grundinställning
till internationellt ekonomiskt samarbete
kan ingen ta miste. Den är klart dokumenterad
genom vårt deltagande i internationella
ekonomiska organisationer,
världsomfattande såväl som regionala,
och genom svenska initiativ och andra
aktiva insatser i deras arbete. Det är givet
att denna samarbetspolitik harmonierar
med svenska intressen och svenska
erfarenheter. För ett land som vårt med
en begränsad hemmamarknad och hög
industrialiseringsgrad kan utrikeshandeln
icke undgå att utgöra en central
faktor i den ekonomiska utvecklingen.
Att skapa gynnsamma betingelser för vår
export är en primär uppgift för vår han -

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska

delspolitik. Detta är dock bara en sida
av saken. Inget land bör räkna med att
åtnjuta ensidiga handelspolitiska fördelar.
Sverige begär ej heller några ensidiga
fördelar. Endast som solidariska medlemmar
av ett konstruktivt samarbetande
handelssamfund kan världens nationer i
vår tid förverkliga sina önskningar om
ekonomiska framsteg och bättre levnadsbetingelser
för folken.

Men samarbetsbehovet bryter också
igenom den trängre handelspolitiska ramen.
Hur viktigt det än är att undanröja
tullar och andra artificiella hinder för
varuutbytet så har ganska litet åstadkommits
därmed, om det ekonomiska klimatet,
sysselsättningen och produktionen
icke samtidigt vidmakthålls och intensifieras.
Även i detta avseende är världens
nationer i vår tid beroende av varandra.
Sverige är här liksom i fråga om handelspolitiken
angeläget att främja och deltaga
i internationellt samarbete. Samarbetet
får dock icke begränsas till att bara
befatta sig med de högindustrialiserade
ländernas intressen och problem. Dessa
länder bär även ett ansvar för att deras
handels- och allmänna ekonomiska politik
icke försvårar utvecklingsländernas
strävan att höja sin för oss nästan ofattbart
låga levnadsstandard. Ej heller detta
är dock tillräckligt. Det gäller också, och
detta är Sveriges bestämda avsikt, att ge
utvecklingsländerna positiv och konkret
hjälp.

När man överblickar det internationellt-ekonomiska
samarbetsfältet finner
man alltså att det inte företer någon klar
gräns mellan nationella intressen och internationell
solidaritet. För Sverige är
det naturligt att betrakta sin positiva inställning
till internationellt ekonomiskt
samarbete och friare världshandel som
en integrerande del av den allmänna
svenska strävan att efter förmåga bidraga
till en fredlig utveckling och ökat
välstånd i världen.

Mot denna allmänna bakgrund har
Sverige i handelspolitiskt avseende under
hela efterkrigstiden konsekvent biträtt
förslag och beslut om frigörelse av
den internationella handeln, såväl när
det skett på världsvid basis inom GATT

2 Första kammarens protokoll 1963. Nr 10

marknadsfrågan, m. m.
som regionalt inom OEEC och inom ramen
för de europeiska integrationssträvandena.
När vi medverkat till handelsfrigörelse
i en trängre krets av stater har
vår politik förestavats av omsorg om att
icke avstå från frigörelseåtgärder till vilka
en mindre grupp är beredd ehuru tiden
ej varit mogen att förverkliga dem
generellt. EFTA är för oss ett steg på
vägen mot en europeisk stormarknad och
Europamarknaden ett steg mot fri
världshandel.

Sverige betraktar sålunda icke de regionala
handelsarrangemangen som något
självändamål. Vårt syfte har genomgående
varit att liberalisera handeln i allt vidare
kretsar och i alla riktningar med
frigörelse av hela världshandeln som
slutmål. I linje härmed har Sverige konsekvent
hävdat behovet att göra de regionala
handelsarrangemangen utåtriktade.
Tillsammans med åtskilliga andra
länder har vi vänt oss emot tendenser
att bygga upp en hög europeisk tullmur
mot omvärlden. Vad vi eftersträvar är
ju en allmän handelsexpansion och ej
blott en inåtvänd omdirigering av varuströmmarna.

Den senaste händelseutvecklingen i
Europa har inte ändrat någonting i denna
svenska politik. Den frihandelsvänliga
kursen ligger fast. Självklart är att
även Sveriges neutralitetspolitik förblir
orubbad. Ehuru den utesluter medlemskap
i den europeiska ekonomiska gemenskapen
utgör den ju emellertid, som
regeringen vid flerfaldiga tillfällen haft
anledning att understryka, i och för sig
inget hinder för svenskt deltagande i
ekonomiskt samarbete och integration.
Endast när det ekonomiska samarbetet
förknippas med politiska syften eller
med villkor som i något avseende skulle
förhindra ett konsekvent fullföljande av
neutralitetspolitiken måste Sverige insistera
på att vårt deltagande klart avgränsas
från de politiska elementen och
endast tillåtes avse de ekonomiska inslagen.
En sådan avgränsning behöver icke
inom ramen för ett associationsavtal resa
några oöverstigliga svårigheter. Om
icke neutralitetspolitiken som sådan
skulle betraktas som diskvalifikations -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, in. m.

grund av våra partners i en kommande
stormarknad finns det därför ingen anledning
varför Sverige skulle ställas
utanför i ekonomiskt avseende. Det är i
detta sammanhang glädjande att kunna
konstatera att de officiella regeringsbesök
som nyligen avlagts i två av de ledande
länderna i Europa, Frankrike och
Storbritannien, givit förnyad och klar
bekräftelse på den uppskattning av Sveriges
utrikespolitiska linjer som råder
även där.

På den ekonomiska sidan är Sverige,
som redan framhållits, berett att pröva
alla seriösa uppslag. Regeringens inställning
är därvidlag densamma i dag som
efter sammanbrottet 1958 i den första
förhandlingsfasen rörande Europamarknaden.
Denna inställning uttrycktes i
1959 års vitbok på följande sätt: »Varje
nytt och allvarligt menat bud måste prövas
i en anda av saklighet och samarbetsvilja
utan ett stelbent fasthållande
vid en viss teknisk uppläggning som sådan.
Det avgörande kriteriet är, liksom
det hittills varit, om den uppnåeliga
kompromissen i realiteten innebär ett
steg mot bättre konkurrens- och handelsvillkor
samt huruvida den erbjuder Sverige
som enskilt land en skälig balans
mellan för- och nackdelar.»

Vi har, som förut sagts, för svensk del
anledning att beklaga det dröjsmål som
inträtt i den allmänna förhandlingsprocessen.
Detta innebär emellertid ej att
det för ögonblicket föreligger anledning
till någon starkare oro för de ekonomiska
konsekvenserna i Sveriges fall. Tulldiskriminationen
kan visserligen bli besvärande.
Men i nuvarande konjunkturläge
bör våra handelsförbindelser med
länderna i den europeiska ekonomiska
gemenskapen kunna vidmakthållas åtminstone
i vad avser industriprodukter.
Glädjande nog kan också konstateras, att
bedömningen inom det svenska näringslivet
präglas av lugn. Det vore dock
oklokt att blott slå sig till ro med detta.
Ej heller bör den ovisshet som ännu råder
om när och hur Europamarknadsförhandlingarna
kan återupptas få utlösa
någon allmän passivitet. Det föreligger
lyckligtvis åtskilliga möjligheter att

genom andra åtgärder göra betydelsefulla
framsteg.

I första hand gäller det att utveckla
och stärka EFTA-samarbetet och effektivt
ta till vara de ytterligare möjligheter
som denna organisation erbjuder.
Det är en källa till stor tillfredsställelse,
att full principiell enighet härom råder
mellan EFTA-länderna. Redan vid det
nyss omnämnda EFTA-ministermötet i
Geneve den 18 och 19 februari nåddes
överenskommelse om att uppdraga åt
organisationens permanenta råd att
skyndsamt förbereda beslut om nya åtgärder
och att utreda förutsättningarna
för en utvidgning av samarbetsprogrammet.
Samma anda av uppslutning kring
EFTA har också kommit till uttryck vid
Nordiska rådets nyligen avhållna session
och vid överläggningar i London i samband
med det officiella svenska besöket
där i förra veckan.

Direktiven till det permanenta EFTArådet
kan översiktligt sammanfattas på
följande sätt. Förslag skall utarbetas och
föreläggas det till den 9 maj utsatta
EFTA-ministermötet om en tidtabell för
accelererad tullreduktion som leder til]
fullständig tullfrihet inom EFTA under
loppet av år 1966. Proposition kommer
inom kort att föreläggas riksdagen med
begäran om bemyndigande för Kungl.
Maj :t att biträda och verkställa vissa beslut
som i anslutning därtill kan aktualiseras
i EFTA:s råd. Till den 9 maj skall
det permanenta rådet likaledes framlägga
förslag om snabbare avveckling av
återstående kvantitativa handelsrestriktioner
inom EFTA med sikte på att helt
avskaffa dem samtidigt som tullarna.
Före den 9 maj skall vidare förslag ha
utarbetats om vilka jordbruksvaror som
eventuellt nu i motsats till tidigare kan
underkastas EFTA-konventionens allmänna
frihandelsregler samt om den procedur,
som skall följas vid de i konventionen
föreskrivna årliga översynerna av
handeln med jordbruksvaror. Ytterligare
skall rådet samordna de bilaterala förhandlingar,
som kan komma att äga rum
mellan olika EFTA-länder om konkreta
åtgärder till främjande av handeln med
jordbruksvaror, samt granska de rappor -

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

ter om förhandlingsresultaten, som berörda
medlemsstater skall framlägga före
ministermötet den 9 maj.

En snabbare avveckling av tullar och
kvantitativa restriktioner efter nyss antydda
riktlinjer är uppenbarligen ägnad
att ytterligare accentuera de fördelar
som EFTA redan i nuläget erbjuder sina
medlemmar. En acceleration är också
angelägen med hänsyn till önskvärdheten
att på detta område hålla jämna
steg med utvecklingen inom den europeiska
ekonomiska gemenskapen.

Jordbruksfrågorna anknyter i första
band till Danmarks särskilda läge. Det
vore här orealistiskt att tro, att EFTAländerna
skulle kunna ersätta den marknad
som Danmark riskerar att förlora
inom den europeiska ekonomiska gemenskapen.
Men det är naturligt att de
Övriga EFTA-länderna samtyckt till att
undersöka vad som rimligen kan göras
för att underlätta för Danmark att lösa
sina jordbruksproblem. De åtgärder som
eventuellt kan komma i fråga är dels
multilaterala, dels bilaterala. De förra
skulle bli generellt tillämpliga inom
hela EFTA och innebära att någon eller
några jordbruksvaror, som hittills icke
åtnjutit frihandelsbehandling, underkastas
konventionens allmänna regler om
tullavveckling etc. Det kan dock knappast
bli fråga om någon mera omfattande
överflyttning. De bilaterala åtgärderna
skulle bestå i sådana tillmötesgåenden,
som enskilda EFTA-länder kan
göra gentemot Danmark på någon punkt.
Förutsättningarna för dylika tillmötesgåenden
växlar antagligen från ett
EFTA-land till ett annat. I Sveriges fall
bör de dock ej överskattas.

De årliga EFTA-översyner av handeln
med jordbruksvaror, som nu inleds i enlighet
med konventionen, är liksom de
nyss berörda undersökningarna förutsättningslösa.
Det är emellertid viktigt
att ha klart för sig, att de kommer att
bidraga till att hålla hithörande problem
fortlöpande aktuella.

Från direktiven till det permanenta
EFTA-rådet må vidare antecknas vissa
utredningar, vilkas färdigställande icke
behöver ske före ministermötet den 9

maj. Rådet skall sålunda fortsätta den i
EFTA-konventionen föreskrivna utredningen
om villkoren för EFTA-handeln
med fiskeriprodukter, däri inbegripet
eventuella möjligheter att underkasta ytterligare
sådana produkter konventionens
allmänna frihandelsregler. Nya utredningar
skall också inledas om bl. a.
aktivare samarbete mellan EFTA-länderna
rörande deras yttre handelspolitik,
t. ex. i samband med nästa allmänna
tullförhandling i GATT, om närmare
konsultationer rörande den ekonomiska
politiken och om eventuellt samarbete i
vissa investerings- och kapitalfrågor.

EFTA-samarbetet kan alltså komma
att utvidgas till att gälla åtskilliga andra
områden än avveckling av handelshindren.
Enligt svensk uppfattning bör
i princip inga områden vara undantagna
från samverkan EFTA-länderna emellan.
Närmast till hands ligger väl för dagen
diskussion av produktions- samt
sysselsättnings- och arbetskraftsfrågor
som ett led i ansträngningarna att stödja
näringslivet i dess anpassning till
marknadssituationens utveckling. Inte
minst för de nordiska länderna kan det
vara naturligt att en EFTA-samverkan
på just dessa områden kommer upp till
debatt.

Det är över huvud taget viktigt att
hålla i minnet, att EFTA:s konstruktion
ingalunda innebär någon spärr för nordisk
samverkan och att de nordiska samarbetsplanerna
redan är på väg att i icke
obetydlig omfattning förverkligas inom
EFTA:s ram. Ett slående exempel är att
EFTA:s tullavveckling bl. a. innebär att
vi avskaffar handelshindren mellan Nordens
länder och att vi om några år kommer
att ha upprättat en fri nordisk
marknad. Detta gäller glädjande nog
även Finland, vars associationsavtal med
EFTA fungerat mycket tillfredsställande.

EFTA-länderna står som synes inför
en mycket aktiv arbetsperiod. Det är regeringens
förhoppning, att detta arbete
skall leda till de snabba och betydelsefulla
resultat, som på grundval av de här
sammanfattade direktiven förefaller att
ligga inom räckhåll. Viktigt är dock att
i detta sammanhang fastslå, att det var -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfragan, m. m.

ken är Sveriges eller något annat EFTAlands
avsikt att skrida till några som
helst åtgärder riktade mot den europeiska
ekonomiska gemenskapen. Det råder
tvärtom fullständig enighet om att undvika
allt som kunde tänkas försvåra den
allmänt önskade kommande uppgörelsen
med gemenskapen.

Parallellt med stärkandet av EFTA är
det av största vikt att målmedvetet fortsätta
strävandena inom GATT, att nedbringa
tullarna och undanröja handelshindren
på allmän mest-gynnad-nationsgrundval.
GATT förbereder sedan någon
tid en ny allmän tullförhandlingsomgång
med utgångspunkt från ett svenskt
förslag av år 1961 samt från den förra
året antagna nya handelslagen i Förenta
staterna. Såväl det svenska förslaget som
den amerikanska lagen uppställer som
mål en gradvis tullreduktion med 50 procent.
Sverige skulle dock önska en ännu
större reduktion och kommer att söka
tillvarataga de möjligheter som kan erbjuda
sig att övertyga övriga GATT-länder
om nyttan av ett sådant steg.

Givetvis kan ingen i dag förutspå utgången
av den kommande GATT-förhandlingen,
vare sig det gäller omfattningen
av eller tidpunkten för de tullreduktioner
som parterna slutligen kan
enas om. Ovissheten i detta hänseende är
dock inget skäl till minskad aktivitet.
Tvärtom bör den stimulera till ytterligare
ansträngningar. Samtliga EFTA-länder
är klart medvetna om att GATT-förhandlingen
kan ge dem möjligheter att praktiskt
tillämpa deras utåtriktade handelspolitik
inte bara i förhållande till den
europeiska ekonomiska gemenskapen
utan även i förhållande till Förenta staterna
och andra betydelsefulla handelspartners
utanför Europa. Jämsides härmed
bör arbetet i GATT på att lösa utvecklingsländernas
liandelsproblem samt
råda bot på svårigheterna i den internationella
handeln med jordbruksvaror
intensifieras med sikte på att uppnå konkreta
resultat.

. Som redan nämnts behöver dock det
handelspolitiska samarbetet kompletteras
med internationella strävanden at;t vidmakthålla
och stärka konjunkturerna

och sysselsättningen. Möjligheterna till
framgång i det handelspolitiska samarbetet
är intimt förknippade med de deltagande
ländernas allmänna ekonomiska
expansionstakt. Samarbete på detta område
är jämte utvecklingshjälp och handelspolitik
en huvudpunkt på programmet
för OECD. Denna organisation erbjuder
härvidlag särskilda möjligheter, eftersom
dess medlemskrets förutom aderton
europeiska länder innefattar även
Förenta staterna och Kanada. Organisationens
inriktning på en hög framstegstakt
har kommit till uttryck bl. a. i uppställandet
av det ambitiösa målet att under
1960-talet uppnå en 50-procentig ökning
av medlemsländernas sammanlagda
produktion. Sverige har tagit fasta på förevarande
samarbete och kommer även i
fortsättningen att inom OECD aktivt verka
för stimulering av världsekonomien
och den allmänna framstegstakten. Med
hänsyn till valutapolitikens centrala betydelse
i detta sammanhang är det särskilt
värdefullt, att OECD i stigande utsträckning
befattar sig med valutafrågorna
och därigenom på ett verksamt sätt
och i nära anknytning till den allmänna
konjunkturpolitiken förbereder och underlättar
konkreta ställningstaganden
bl. a. i internationella valutafonden.

Betydelsen av en expansionsfrämjande
ekonomisk politik har ytterligare ökat
till följd av den senaste utvecklingen i
den europeiska marknadsfrågan. Förståelse
för detta borde icke saknas. Varken
EFTA eller den europeiska ekonomiska
gemenskapen har något att vinna, men
däremot mycket att förlora, på en försvagning
av den dynamiska ekonomiska
utvecklingen i vår värdsdel. En sådan
försvagning skulle också vara till nackdel
för utomeuropeiska länder.

Det nya läge i vilket vi nu befinner
oss innehåller, som redan understrukits,
betydande osäkerhetsmoment. Men det
är samtidigt klart att det reser krav på
handling. Regeringen har målmedvetet
tagit fasta på de möjligheter som erbjuder
sig. Riksdagen kommer liksom hittills
att fortlöpande informeras om utvecklingen.
Givetvis kommer hithörande
frågor också att diskuteras i utrikes -

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen

nämnden samt med näringslivet och arbetsmarknadens
parter i den rådgivande
kommittén för integrationsfrågor och i
den till kommerskollegium knutna delegationen.
Det är regeringens förhoppning,
att enighet skall råda om utformningen
av Sveriges politik. Den innebär
stärkande av EFTA, liberalisering och
expansion av världshandeln genom
GATT, hjälp åt utvecklingsländerna samt
stimulering av världsekonomien. Sist
men inte minst innebär den oförminskat
intresse för upprättandet av en europeisk
stormarknad och öppenhet för varje
uppslag siktande till en generös och
utåtriktad lösning på detta problem.

Därmed har jag, herr talman, besvarat
den interpellation, som väcktes i denna
kammare den 30 januari av ledamoten
av kammaren herr Hernelius.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Under Nordiska rådets
debatt om den europeiska handelspolitiken
uttryckte den danske statsministern
Krag den nordiska reaktionen efter
Brysselförhandlingarnas sammanbrott
så, att utgången möttes med den största
skuffelse i Danmark och Norge och med
beklagande i alla de nordiska länderna.
Klart är att för Danmark och Norge,
som båda har sökt fullt medlemskap i
EEC under den givna förutsättningen
att England blev medlem, måste det
franska vetot gentemot England verkligen
framkalla betydande missräkningar,
men även här i Sverige blev ju avbrottet
en missräkning. Som av regeringsdeklarationen
framgår hade förberedelserna
för reella förhandlingar fått
en betydande omfattning, och vi var väl
alla inriktade på att relativt snart förhandlingar
skulle komma till stånd, därest
icke nu något speciellt skulle komma
att inträffa. Antydningar i den riktningen
saknades dock icke.

Sveriges situation var ju något avvikande
från Norges och Danmarks så till
vida, att vår ansökan endast gällde associering,
men framför allt därigenom
att man nog hade en känsla av att det
förelåg ett relativt ljumt intresse för en

i den europeiska marknadsfrågan, m. m.
svensk associering från vissa EEC-länders
sida, vilket även kommit till uttryck
från en del amerikanska talesmäns
sida. Man kunde icke helt värja sig
för misstanken att ett ja till Englands,
Danmarks och Norges ansökan om medlemskap
skulle kunna följas av ett avböjande
svar på den svenska och kanske
också den schweiziska ansökan om associering.

En sådan utveckling hade ställt oss i
en penibel situation, även om den hade
åtföljts av ett erbjudande om ett relativt
sett liberalt handelsavtal. För det nordiska
samarbetet hade i ett sådant fall
tullgränsen inom Skandinavien kunnat
bli om inte förödande, så dock ytterligt
besvärande. Vad det kunde ha att betyda
för svenskt näringsliv och svensk
levnadsstandard har tidigare debatterats
här i kammaren. Statsministern sade då,
att en sådan utveckling i varje fall kunde
tänkas vara till en viss nytta för Finland,
men jag är inte säker på att ens
detta skulle bil fallet i det långa loppet.

Förhandlingsavbrottet i Bryssel har
dock åtminstone temporärt avlägsnat
detta perspektiv. Det måste vara en uppgift
av yttersta vikt för svensk politik
att tillse, att sådana farhågor för en
ogynnsam utveckling för Sveriges vidkommande
icke behöver yppa sig om
och när EEC-förhandlingar eu dag tas
upp på nytt.

Det lär knappast bli i första taget.
Från brittiskt regeringshåll har enligt
tidningsreferat uttalats, att initiativet
inte ligger hos England utan hos De sex
och att ett erbjudande om ett återupptagande
av förhandlingarna måste vara
så beskaffat, att det inte innebär risk
för ett nytt misslyckande. Om inte president
de Gaulle gör något avkall på sin
hittillsvarande attityd kan man förmoda
att stilleståndet kommer att vara ett eller
annat år. Intet tyder heller på, såvitt
jag kan förstå, att det från det franska
folkets eller speciellt från det franska
näringslivets sida förefinns någon kraftig
opposition mot presidentens negativism
i detta hänseende. Hans skäl är
klart maktpolitiskt, men det anses vara
underbyggt av ett i Frankrike ganska

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

utbrett kontinentalpolitiskt tänkande,
som förutsätter Frankrike som ledande
makt i Europa. Å andra sidan är det
givetvis känt, att det även finns kretsar
som är ytterligt intresserade av att vidmakthålla
ett samarbete med Amerika.

Den nyss föredragna regeringsdeklarationen
innehåller ett avsnitt, där utgångspunkterna
sammanfattas för den
ekonomiska samarbetspolitik som Sverige
bedrivit under efterkrigstiden. Såvitt
jag förstår är den övervägande delen
av Sveriges folk samlat bakom de
ståndpunkter, som där kommer till uttryck.
Att delade meningar har rått i
fråga om de former, under vilka vi skulle
söka anslutning till EEC, förändrar
icke denna min uppfattning. Sveriges
strävan att riva liandelsbarriärer och på
olika områden söka ett vidgat internationellt
samarbete har liksom vaktslagning
kring den svenska neutralitetslinjen varit
grundsatser, varom alla har varit och
är ense.

Jag skulle dock vilja tillägga till vad
regeringen anfört i anslutning till Brysselkommissionens
rapport om svårigheterna
för de neutralas ansökan om association,
att man nog har svårt att frigöra
sig från känslan, att en smidigare spelöppning
från svensk sida hade varit
lyckligare. De obefintliga reglerna för en
association gör ju att förhandlingarna
måste bli svåra, men det är inte uteslutet,
att Brysselkommissionen fått ett
överdrivet intryck av svårigheterna. Den
svenska regeringsdeklarationen inför
EEC:s ministerråd hade i vissa avseenden
en utformning, som tyvärr lätt kunde
befordra en sådan uppfattning.

Vi är väl här i Sverige ganska eniga
om att den handelspolitiska målsättningen
måste innebära en verkligt stor lösning.
Det nordiska samarbetets utveckling,
förstärkningen av EFTA och i sinom
tid kanske en ökad ekonomisk integration
inom Europa kan var för sig endast
vara led i em strävan mot cn vittsyftande
rivning av de handelspolitiska
hindren och en ökning av världshandeln.
Vart och ett av dessa led är av
största betydelse för denna utveckling.
Jag ser här bort ifrån att det nordiska

samarbetet naturligtvis har en vidare
aspekt och rent lokalt större betydelse
speciellt för Norden.

Att inga attityder eller åtgärder vidtas
som kan verka hindrande eller störande
på en sådan utveckling är självklart. Detta
påpekas också i regeringsdeklarationen.
Av vissa uttalanden att döma har
tidigare attityder från visst socialdemokratiskt
håll här i landet om samröre
med s. k. borgerliga regeringar ute i
Europa satt spår efter sig, vilket jag antar
att vi allesammans är eniga om att
beklaga.

När EFTA-staterna nu går att genom
olika åtgärder stärka sin enhet och sitt
inbördes samarbete, är det av vikt att
detta alltjämt sker i den anda, vari denna
sammanslutning en gång kom till,
alltså som en strävan och ett medel att
nå en större enhet. EFTA kan aldrig
vara ett substitut för en stor europeisk
handelsgemenskap, och det har därtill
understrukits i dag, att det inte heller
får bli ett handelspolitiskt stridsorgan.

Sverige har för sin del all anledning
att metodiskt inrikta sin politik på ett
fast EFTA-samarbete. Ju fastare detta
är, desto naturligare måste det vara, att
samtliga EFTA-länder kommer med den
dag, då den stora unionen skall bildas,
och att inga risker föreligger för att den
ena eller den andra delen av EFTA lämnas
utanför.

Stärkandet av EFTA bör, som i regeringsdeklarationen
understrykes, inte ensidigt
inriktas på tullnivån, utan i den
mån så är möjligt gälla även andra områden,
där förutsättningar finns för gemensamma
institutioner och samordning.

I regeringsdeklarationen sägs om denna
sak bl. a.: »Närmast till hands ligger
väl för dagen diskussion av produktionssamt
sysselsättnings- och arbetskraftsfrågor
som ett led i ansträngningarna att
stödja näringslivet i dess anpassning till
marknadssituationens utveckling.»

Det skulle vara av värde om statsministern
kunde närmare tala om vad som
menas härmed. Det kan naturligtvis inte
vara fråga blott om en diskussion om
dessa problem. Jag förutsätter att rege -

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

ringen har i tankarna någon viss inriktning
man vill verka för, hur arbetet bör
bedrivas och vilket resultat dessa diskussioner
bör leda till. Det skulle vara intressant
om statsministern hade tillfälle
att något närmare utveckla vad som finns
inneslutet i denna del av deklarationen.

Även med den optimism, som i olika
sammanhang har kommit till uttryck, utgör
naturligtvis —- som det också har
understrukits i regeringsdeklarationen
— de norska och danska svårigheterna
besvärliga problem. Svårast är väl kanske
Danmarks krav på speciell hänsyn
till dess avsättningssvårigheter för jordbruksprodukter.
Här föreligger faktiskt
ett slags reservation. Hur aktuell den är
framgår av utrikesminister Hsekkerups
uttalande inför Nordiska rådet. Det är
klart, sade han, att värderingen i Danmark
av den betydelse EFTA kan ha för
den vidare utvecklingen av det ekonomiska
samarbetet och därmed också för
tillrådligheten av att vi medverkar till
ett sådant stärkande och en sådan uppbyggnad
av EFTA, som tullavveckling
innebär, nödvändigtvis kommer att påverkas
av vad vi uppnår på andra områden
innan avgörandet skall ske om
två och en halv månad.

Andra danska talare underströk kanske
på än skarpare sätt kravet på ökad
hänsyn till det danska jordbrukets avsättningssvårigheter.

Självklart har vi, såsom statsministern
också framhöll, stor förståelse för dessa
svårigheter. Oclcså det svenska jordbruket
har ju haft känning av EEC-politiken
genom ett exportbortfall på något hundratal
miljoner kronor. Även detta förhållande
måste naturligtvis beaktas när man
nu skall förhandla om de problem som
har uppkommit genom det danska kravet
att EFTA-staterna skall medverka till att
det danska jordbruket finner ersättning
för bortfallet på den tidigare marknaden
inom EEC:s gränser.

Något skäl till svenskt initiativ för att
föra jordbruket in i EFTA förelåg väl i
och för sig icke. Ett dylikt initiativ behövs
f. ö. numera inte heller, eftersom
frågan redan har aktualiserats. Å andra
sidan kan vi inte rimligen säga nej till

att problemet prövas. En undersökning
av vad det skulle innebära att vissa delar
av jordbrukspolitiken tas in i EFTAkonventionen
är ur flera synpunkter av
intresse. Det måste bli en kartläggningav
för- och nackdelar inom varje land
för sig. För Sverige som neutralt land är
ju livsmedelsförsörjningen starkare sammankopplad
med försvarsfrågan än vad
fallet torde vara i paktländerna. Det
skall inte heller förbises att om EFTA
även skall omfatta någon större del av
eller kanske hela jordbruksproduktionen,
kommer detta helt visst att medföra
strukturförändringar inom jordbruket i
flera EFTA-länder, vilket för det danska
jordbruket måste innebära konkurrens
från nytt håll.

Det är lönlöst att spekulera över vad
dylika åtgärder kan öva för inflytande
på det svenska jordbruket. Sedan 1960
pågår en ny jordbruksutredning här i
landet. Att utvecklingen såväl inom landet
som internationellt har skapat en annan
situation i dag än den som förelåg
för 15—20 år sedan, då grunderna för
den nuvarande svenska jordbrukspolitiken
utformades, måste naturligtvis leda
till en noggrann prövning av den framtida
jordbrukspolitiken. Beklagligtvis lär
denna mammututredning såvitt jag förstår
komma att ta ännu åtskilliga år. Utredningen
är till sin personuppsättning
mycket stor. Förutom de 26 ledamöterna
i själva utredningen tar enbart uppräkningen
av experterna en hela sida i berättelsen
över vad i rikets styrelse sig
tilldragit, vilket inger farhågor för att
resultatet kan komma att föreligga först
ganska långt i framtiden. Det hade varit
bättre om vi kunnat få utredningens
resultat avsevärt tidigare — detta med
hänsyn till de aktuella handelspolitiska
problem som man har att ta ställning till
och som otvivelaktigt kommer att beröra
väsentliga delar av jordbruket.

Att EFTA-länderna — och givetvis
även Sverige — på sätt som är möjligt
skall bidra till att söka lätta de danska
svårigheterna är självklart. De vägar som
anvisas i regeringsdeklarationen bör därvid
bl. a. komma till användning. Det
måste för övrigt vara ett klart svenskt in -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

tresse att de skandinaviska länderna för
sin del kan enas. Från svensk sida bör
vi därför göra allt vad på oss ankommer
för att nå tillfredsställande lösningar av
de problem som rör Sverige, Norge och
Danmark. Detta är bästa förutsättningen
för ömsesidigt stöd och hjälp vid kommande
förhandlingar om en vidare
marknad.

På tal om jordbrukspolitiken skulle
jag vara statsministern tacksam för ytterligare
en upplysning. I regeringsdeklarationen
säges, att en intensifiering av
arbetet i GATT bör ske, bl. a. för att råda
bot på svårigheterna i den internationella
handeln med jordbruksvaror, med
sikte på att uppnå konkreta resultat. Detta
är ett på samma gång vittsyftande och
allmänt hållet resonemang. Jag förmodar
dock att regeringen har några särskilda
planer eller framgångslinjer i tankarna.
Förmodligen skulle flera här i riksdagen
vara intresserade av att få ett förtydligande
i denna fråga.

Ett stärkt EFTA bör söka närma sig
Förenta staterna. Från ledande amerikanskt
håll har man hittills visat sig
ganska kallsinnig gentemot EFTA och
dess utveckling. President Kennedy har
nu som bekant fullmakt att börja förhandlingar
om ömsesidiga tullreduktioner
i Europa och USA. Det gäller i vissa
fall väsentliga tullsänkningar, 50 procent
under en tid av fem år. Att Sverige har
intresse härav och helst av en än kraftigare
tullreduktion säges i regeringsdeklarationen.
Men det bör vara ett intresse
också för EFTA som helhet att stödja
dessa strävanden och därmed klart visa
att vi här har gemensamma intressen
med Amerika.

Mot bakgrunden av de brutna brysselförhandlingarna
kan det förefalla tveksamt,
i vad mån president de Gaulle vill
medverka till utnyttjandet av de möjligheter
som den nya amerikanska handelslagen
ger. Det vore olyckligt om förhandlingarna
skulle misslyckas eller ge obetydliga
resultat på den grund att man vill
göra EEG till ett högtullområde. En sådan
utveckling skulle säkerligen icke
stärka EEC, men sannolikt skapa konflikter
och aggressioner utåt. Skulle där -

emot förhandlingarna lyckas med väsentliga
tullreduktioner som följd i Amerika,
EEC och EFTA, skulle därigenom
kunna skapas tre lågtullområden, som i
framtiden borde ha relativt lätt att finna
varandra i samverkan.

Jag tillät mig i remissdebatten i januari
att något spekulera över vad en framgångsrik
förhandling enligt Kennedyplanen
kunde innebära för svenskt näringsliv.
Den skulle, även innan en större lösning
av de europeiska integrationsfrågorna
kommit till stånd, kunna erbjuda
goda möjligheter för svensk industri och
svensk utrikeshandel. Många svenska industriföretag
har nu under ett par års
tid avvaktat utvecklingen för att få säkrare
grundval för bedömning av sina
framtidsplaner. Skulle de utvidga inom
eller utom Sverige, inom eller utom de
nuvarande EEC-murarna? Det har varit
frågan.

Industriförbundets direktör har i en
tidskriftsartikel uttalat, att han anser det
sannolikt att tyngdpunkten vid realiserandet
av större investeringsprojekt nu
måste innebära en utbyggnad av kapaciteten
innanför EEC:s tullmur. Han påpekar
dock i sammanhanget, att de flesta
av de industrier det kan gälla redan nu
har dotterbolag på kontinenten, varför
det icke kan vara fråga om någon väsentlig
utflyttning av produktion från Sverige.
Möjligt är väl också att många föredrar
att fortsätta att vänta för att se
om det klarnar över framtiden inom rimlig
tid.

I vilket fall som helst torde det mot
bakgrunden av vad jag nyss har nämnt
kunna konstateras, att det icke är osannolikt
att goda förutsättningar finns för
en ökad svensk produktion inom Sverige
med inte blott en vidgad och stärkt
EFTA-marknad, utan också troligen om
inte så lång tid väsentliga tullreduktioner
på den amerikanska marknaden och
inom EEC-området. Man får förutsätta,
att från svensk sida allt görs som kan
medverka till en sådan utveckling.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! En starkt bidragande orsak
till det svenska välståndet är givet -

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

vis vårt handelsutbyte med andra länder.
Det har ofta omvittnats både från
regeringens sida och kanske ännu starkare
från oppositionens sida, att vi är
mycket beroende av vilket handelsutbyte
vi kan ha med andra länder och att
detta är en av de viktigaste förutsättningarna
för att vi skall kunna uppnå
eu hög levnadsstandard.

De svenska skogsprodukterna är den
största exportartikeln, vidare exporterar
vi malm och industriens produkter, och
vissa år har det även förekommit en rätt
omfattande export av jordbruksprodukter.
I detta sammanhang måste vi också
beakta de summor som sjöfarten tillför
oss och beakta att vissa industrier i vårt
land är beroende av råvaruimport från
andra länder.

Jag har velat erinra om detta inledningsvis,
eftersom det ju egentligen inte
råder delade meningar om önskvärdheten
av att vi har ett livligt handelsutbyte.
Men jag vill samtidigt tillägga, att
hur betydelsefull handeln med andra
länder än är, så får detta inte föranleda
att vi gör vilka uppoffringar som helst
för att vinna måhända ganska obetydliga
förmåner. Det finns vitala intressen
som måste beaktas. Alliansfriheten och
neutraliteten vill vi inte offra för att
vinna kanske inte alltför stora ekonomiska
fördelar. Inte heller kan man gärna
i samband med detta underlåta att
erinra om den beredskap vi måste ha.
Vi bör därför också tänka på de stora
grupper av jordbrukare och andra, som
producerar de livsmedel som vi anser
att vi behöver för vår beredskap.

Det kan vidare ifrågasättas, i vilken
utsträckning vi skall kunna profitera på
vissa länders lågavlönade arbetargrupper.
Att göra det är ingen politik som
kan hålla i längden.

Efter alla de redogörelser som har
lämnats i olika sammanhang blir väl debatten
i dag inriktad på vad Sverige
skall företa sig i den nya situation vi har
kommit i. Jag skulle vilja nämna några
punkter, som kan vara aktuella. För det
första bör vi givetvis försöka stärka
EFTA med sikte på att få en ännu mera
vidgad marknad. För det andra bör vi

stärka arbetet på en nordisk marknad,
såsom ju har betonats starkt vid Nordiska
rådets senaste sammanträde. För det
tredje bör vi också beakta de nya marknader
som kommer att uppträda i den
starkt förändrade värld som vi lever i.
Det kommer ju att hållas en handelskonferens
i framtiden, anordnad av Förenta
Nationerna, och det kan därvid vara anledning
för oss att beakta denna sista
sak.

Innan jag går in på att kommentera
dessa tre punkter kanske jag borde något
beröra vad som förekom i Bryssel
och vad det kan föranleda.

I den rapport som har lämnats från
de brittiska förhandlingarna sägs det,
att sammankopplingen av det brittiska
inträdet med frågan om de övriga EFTAländernas
anslutning skapat stora svårigheter,
framför allt på grund av att de
tre neutrala EFTA-länderna valt anslutningsformen
association i stället för
medlemskap. Det är klart att det finns
samverkande orsaker till att brysselförhandlingarna
inte gick i lås, men det bör
också betonas, att det säkerligen var
starka politiska orsaker som låg bakom
hela misslyckandet. Från centerns sida
har vi hela tiden betonat, att vi inte kan
tänka oss en svensk anslutning till EEC
just på grund av organisationens politiska
karaktär. Detta har framgått ännu
tydligare efter det att de förhandlingar,
som pågått under senare tid, nu har
misslyckats. Jag skulle tänka mig att debatten
i riksdagen nu inte behöver koncentreras
så mycket på en analys av
EEC ur politisk synpunkt — det har tydligt
framgått vad organisationen i det
avseendet går för.

Man kan väl säga att de ekonomiska
förhandlingarna nära nog hade lyckats,
och man ställer sig förvånad till varför
det inte blev något resultat av förhandlingarna
i Bryssel.

För Englands del innebär samväldesproblemet
självfallet vissa svårigheter.
När det gäller de nya medlemsstaterna
i Förenta Nationerna bör det kanske erinras
om att den belgiske utrikesministern
Henri Spaak hållit ett tal, där han
var mycket välvillig mot alla dessa nya

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, in. in.

länder. Från belgisk sida skulle det således
inte vara några svårigheter när
det gäller att få samväldesländerna att
inordna sig i sammanhanget.

Det allmänna förhandlingsläget har nu
försämrats i och med sammanbrottet av
förhandlingarna i Bryssel. För Sveriges
del gäller ju, att vi alltid har varit mycket
positivt inställda till ett samarbete
på alla områden. Sverige är medlem i
Förenta Nationerna, Europarådet, Nordiska
rådet och i alla ekonomiska sammanhang,
där vi har ansett det vara möjligt
att vara med; Sverige är medlem i
de flesta organisationer av detta slag.

För ett land som vårt, med en rätt begränsad
hemmamarknad och en hög
industrialisering, är utrikeshandeln, såsom
jag inledningsvis betonat, av den
allra största betydelse. Därmed är inte
sagt att Sverige endast skulle försöka att
få ensidiga förmåner av utbytet. Vi är
medvetna om att vi naturligtvis också
måste ge vår tribut till detta samarbete.
Det kanske också skulle erinras om
att Sverige är ett lågtulland och att vi
därför inte kan beskyllas för att driva
någon extrem protektionistisk politik.

Om vi skall se på de olika saker, som
jag nämnde och som vi har att diskutera
i fortsättningen, är det kanske framför
allt EFTA vi nu har att beakta, med sikte
på att det kan bli ett vidare handelssamarbete.

I regeringsdeklarationen har nämnts
vissa åtgärder som kommer att vidtagas,
och att döma av de förklaringar som ges
i deklarationen är regeringen mycket
positiv till att det skall bedrivas ett intensivt
arbete inom EFTA för att på något
sätt nå fram till resultat. I det nya
läget får EFTA en avsevärt större betydelse
än tidigare — fråga är om någon
egentligen tänkt sig att EFTA skulle
komma att få så stor betydelse som organisationen
nu förefaller att få efter brysseldeklarationen.
Tanken har väl förut
närmast varit, och bör väl vara det alltjämt,
att EFTA har varit en viss broslagningsorganisation
för att fortsätta det
europeiska handelssamarbetet. Detta syfte
står väl kvar, men situationen har

blivit något annorlunda genom de händelser
som förekommit på sista tiden.

Efter statsministerns och utrikesministerns
besök i England har betydelsen
av att arbetet i EFTA fortsättes ytterligare
betonats. Det sägs nämligen, att vi
delar den brittiska regeringens besvikelse
över brysselförliandlingarnas sammanbrott
men att vi också delar britternas
beslutsamhet att inte låta utvecklingen
stanna härvid. Länderna är båda
inställda på att energiskt fullfölja ansträngningarna
att finna en lösning på
det europeiska marknadsproblemet.

Det finns åtskilligt som kan göras inom
EFTA; man kan ta itu med fiskaliska
tullar, i den mån de finns, ursprungsregler,
administrativa regler, som hindrar
handeln, konsultationer om handelspolitik
och om ekonomisk och finansiell
politik, konkurrensregler, osynliga betalningstransaktioner
och tillgång på kapital.
En hel rad av sådana saker kan tagas
i beaktande. Det mest betydelsefulla,
som nu är under arbete, är väl att EFTA
siktar på att tullfriheten skall kunna införas
tre år tidigare än man egentligen
hade beräknat.

Jag noterar också att handelsministern
i Geneve har sagt ifrån att vi aldrig har
betraktat EFTA som ett alternativ till
EEC, utan att vi bör sikta till ett vidare
samarbete, såsom urspungligen var tänkt
när förhandlingarna i Paris om ett västeuropeiskt
frihandelsområde för något år
sedan bröt samman.

Jag skall inte tala så mycket om den
nordiska marknaden, då jag tror att den
frågan kommer att beröras senare. Det
kan emellertid vara skäl understryka, att
vi det sista redovisningsåret hade affärer
med Norge och Danmark, som uppgick
till ungefär 22 procent av allt vi sålde till
utlandet. Om vi räknar med Finland, är
de nordiska ländernas inköp från Sverige
större än hela EEC-gruppens inköp
från vårt land. Jag menar inte att detta
skall leda till någon isolering för de nordiska
länderna. Vi har ju i så många avseenden
gemensamma intressen, och därför
är det väl helt naturligt och har väl
knappast mött någon opposition från öv -

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

riga länder i Europa, att man accepterar
den gemenskap som finns mellan de tre
nordiska länderna.

Den tredje saken jag nämnde var försöken
att få så stor kontakt som möjligt
med utvecklingsländerna och nya marknader
över huvud taget. Situationen i
världen har förändrats mycket genom
att dessa länder på ett helt annat sätt har
kommit med i gemenskapen. Många av
dem har inte utnyttjat sina råvaruresurser.
Det finns åtskilliga länder som man
kan få mycket livlig handel med, om
inte under den närmaste tiden så i varje
fall på något längre sikt. För att nämna
något exempel är ju Afrika en kontinent,
som har mycket stora råvaruresurser.
Där produceras t. ex. 98 procent av alla
diamanter — jag tänker då inte på prydnadssaker,
utan mera på saker för industriella
och andra ändamål. Afrika har
vidare 55 procent av hela världens guldproduktion
och 22 procent av kopparproduktionen.
Därifrån kommer stora
kvantiteter av strategiska mineraler av
olika slag, såsom mangan, krom, uran
in. m. Dessutom har Afrika vattenkraftresurser,
som är oerhört stora och av
vilka bara en liten del är utbyggda. Hur
lång tid det kommer att ta innan denna
kontinent kan utnyttja sina resurser är
det svårt att bedöma, men i varje fall vet
vi att resurserna existerar; och det kan
ju tänkas att även vi får ett betydligt livligare
handelsutbyte med sådana nya
marknader.

Man har i olika sammanhang sagt att
EFTA också borde söka närmare kontakt
med Förenta staterna, och jag tror
att USA inte skulle ha någonting emot att
utvidga sin handel med EFTA även om
USA äger så väldiga resurser både i fråga
om råvaror och på annat sätt att ett
handelsutbyte med andra länder inte är
så alldeles nödvändigt. Även för Sverige
skulle det ju vara av stort intresse om
vi kunde få ett livligare handelsutbyte
med USA.

Det finns vidare en rad andra länder
som har ådagalagt ett visst intresse för
vidgat handelsutbyte med Sverige. Jag
tänker t. ex. på de senaste fartygsbeställningarna
från Sovjetunionen. Naturligt -

vis är jag medveten om att det kan vara
litet svårt att bedriva handelssamarbete
med länder som har ett annorlunda beskaffat
styrelseskick än vi, men det utesluter
inte att vi bör ha blicken öppen
för möjligheterna att, i den mån det går,
bedriva handel också med sådana länder.

Herr talman! Alltsedan dessa marknadsdebatter
började har jordbruksprodukterna
varit i diskussionens brännpunkt
och spelat en stor roll, inte minst
med tanke på vårt grannland Danmark.
I det avseendet noterar jag med tillfredsställelse
vad som i vissa stycken sägs i
regeringsdeklarationen. Efter en redogörelse
om vad man företagit sig heter det:
»Men det är naturligt att de övriga
EFTA-länderna samtyckt till att undersöka
vad som rimligen kan göras för att
underlätta för Danmark att lösa sina
jordbruksproblem. De åtgärder som
eventuellt kan komma i fråga är dels
multilaterala, dels bilaterala. De förra
skulle bli generellt tillämpliga inom hela
EFTA och innebära att någon eller några
jordbruksvaror som hittills icke åtnjutit
frihandelsbehandling underkastas
konventionens allmänna regler om tullavveckling
etc. Det kan dock knappast
bli fråga om någon mera omfattande
överflyttning.»

I regeringsdeklarationen sägs vidare:
»De bilaterala åtgärderna skulle bestå i
sådana tillmötesgåenden som enskilda
EFTA-länder kan göra gentemot Danmark
på någon punkt. Förutsättningarna
för dylika tillmötesgåenden växlar antagligen
från ett EFTA-land till ett annat.
I Sveriges fall bör de dock ej överskattas.
»

Jag är mycket tacksam för att de orden
har tagits med, och jag hoppas att
de även i fortsättningen kommer att i
viss mån bli riktmärke för den svenska
politiken. Vi kan ju känna oss något tryggare
om de sist citerade orden i fortsättningen
kommer att gälla också för regeringens
handlande i den här saken.

Det kan väl utan vidare sägas att om
vi har en jordbruksproduktion, som
egentligen täcker vårt livsmedelsbehov,
så måste varje eftergift vi gör, innebä -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

rande att Sverige importerar mera jordbruksprodukter,
betyda att vi tar in sådant
som svenska jordbrukare redan har
presterat genom sitt arbete. Det är inte
så enkelt att man bara kan visa sig välvillig
och träffa en överenskommelse —
vi måste också vara fullt medvetna om
vilka konsekvenser överenskommelsen
leder till.

Vårt jordbruk har i detta fall kommit
i en besvärlig mellanställning därigenom
att det just nu har blivit aktuellt huruvida
sexårsavtalet för jordbruket verkligen
kommer att förverkliga de intentioner
man hade när avtalet slöts, d. v. s.
att resultatet skulle bli en utjämning av
den inkomstklyfta som fanns. Under de
gångna åren har ju den klyftan i stället
starkt ökats, och samtidigt med dessa
svårigheter för vårt jordbruk kommer
kraven från ett jordbruksexporterande
land som Danmark att få större frihet på
den svenska marknaden.

En del extrema, mindre jordbruksvänliga
människor säger alltid, så snart det
blir fråga om besvärligheterna för jordbruket,
att här måste rationaliseras mera.
Egentligen är det inte någon särskilt
övertänkt politik dessa människor bedriver,
utan talet om rationalisering är ett
slags patentlösning som man kastar fram
vid varje tillfälle. Det skulle verkligen
vara intressant att få en ordentlig analys
och jämförelse mellan olika länders
jordbruk. Hur är det med konkurrensen
för andra jordbruksländer? Under vilka
förutsättningar producerar de? År dessa
länders jordbruk mera rationellt än det
svenska jordbruket?

En sak vet jag i varje fall, och det är
att intensiteten i det svenska jordbruket
hör till den högsta i världen. Nu säger
inte detta någonting om det ekonomiska
utbytet, men ingen kan i varje fall anklaga
det svenska jordbruket för att vi
inte skulle bedriva en ytterligt intensiv
jordbruksproduktion.

Innan man kastar ut alla dessa påståenden
om att vi måste rationalisera bort
en massa jordbruk och att stordrift skulle
vara jordbrukets lösen borde man
verkligen göra mer ingående jämförelser
med jordbruket i de länder som skul -

le släppas in på den svenska marknaden,
under vilka betingelser jordbrukarna där
producerar och om man tror att de i en
framtid kommer att fortsätta sin produktion
på samma sätt, inte minst i det läget
att vi skulle få ett mer omfattande
europeiskt handelsutbyte. Jag för min
del skulle vara benägen att tro att ett
ökat handelsutbyte kommer att medföra
en viss utjämning, och då blir kanske
läget det, att man i dessa andra länder
inte längre kan producera livsmedel till
sådana priser som vi har möjlighet att få
i en marknad, som inte kan sägas vara
alldeles normal — d. v. s. till sådana priser
som egentligen kan betecknas som
världsmarknadspriser.

När vi nu är så välvilligt inställda till
andra länder och inte minst till utvecklingsländerna,
borde vi också ha anledning
att tänka något på att fortfarande
ungefär två tredjedelar av jordens befolkning
svälter. Om Sverige med sin
höga levnadsstandard skall medvetet
minska sin livsmedelsproduktion i ett
sådant läge kan ju också diskuteras.

Jag lyssnade med intresse till vad herr
Lundström sade beträffande jordbruket,
men jag blev inte riktigt på det klara
med hans åsikt om den danska jordbruksexporten.
Var det bara fråga om ett
intresse för att få problemen undersökta?
Eller menade herr Lundström, såsom
jag möjligen tyckte mig märka, att man
faktiskt skulle ställa sig betydligt välvilligare
till att släppa in en dansk export
av jordbruksprodukter över vårt land?

I den nya situation där vi befinner oss
är det väl av ännu större betydelse att
de svenska företagen främjas så att de
kan uppträda konkurrenskraftigt på
världsmarknaden, och därför gäller det
att bedriva en företagspolitik som leder
till att göra våra företag konkurrenskraftiga,
så att de kan hävda sig gentemot
likartade företag i andra länder.

Jag skulle kanske nämna något om en
näring som har stor betydelse för vårt
land, nämligen skogsbruket. Det bör
upplysas om att vi år 1960 exporterade
skogsprodukter till ett värde av 4 miljarder
kronor. Detta belopp fördelade sig
med 43 procent på massa, 27 procent på

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfragan, in. in.
papper, 25 procent på trävaror och 4—5 på ett vidare handelsutbyte, att för det
procent på wallboard. Av hela trävaru- tredje den nordiska marknaden bör beexporten
utgjordes endast 3 procent av aktas och att vi för det fjärde också bör
hyvlade varor. Vi observerar i detta söka bygga ut möjligheterna att handla
sammanhang att huvuddelen av expor- på nya marknader och att det ses till
ten av skogsprodukter kommer att vara att vi i all den utsträckning som blir
fri från tullar. För närvarande är 70 pro- möjlig stärker de svenska företagen i
cent av skogsbrukets exportprodukter den konkurrens som i det nya läget kombefriade
från tullar. Det är papperstul- mer att bli allt hårdare från företag i

larna som är de högsta. Det är planerat
att tullarna i EEC:s slutliga yttre tullmur
skall bli 7 procent för tidningspapper
och 16 procent för journalpapper,
och för övriga pappersslag räknar man
med 15 procent i tullar. Likväl kommer
detta inte att medföra så stora kostnadsökningar
för Sverige att vi i en ny situation
skulle få besvärligheter med att exportera
skogsprodukter, allra helst som
konsumtionen av papper är i starkt stigande
inte bara i Europa utan i hela
världen. Därför bör det finnas goda möjligheter
att exportera papper även i fortsättningen.

Jag vill slutligen understryka att det
inte bara är betydelsefullt att stärka företagen.
Jag har flera gånger tidigare
starkt framhållit den svenska fackföreningsrörelsens
betydelse, och jag tycker
att iag ännu en gång har anledning att
betyga min aktning för dess sätt att bedriva
sin fackliga politik. I vårt land har
i de allra flesta fall — det finns undantag
_ bedrivits en fackföreningspolitik
som syftat till att främja produktionsökningar
och att acceptera och också
främja rationaliseringar. Det skall sägas
ifrån att detta är av största betydelse för
vårt land. Jag hoppas att man även i
fortsättningen kommer att beakta sådana
saker och gå till rätta med de fall som
mycket lätt kan inträffa och som innebär
vissa avarter, såsom att nagon eventuellt
skulle vilja förhindra en rationalisering
för att kortsiktigt vinna vissa förmåner.

Herr talman! En liten sammanfattning
av vad jag nu sagt skulle vara att vi för
det första skall bedriva en politik som
gör att vi bibehåller vår alliansfrihet och
neutralitet och även se till att var beredskap
kommer att bli god, att vi för det
andra bör stärka EFTA med sikte dock

andra länder.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Om det som hände i
Bryssel den 29 januari kan förmodligen
sägas att det var olyckligt ur alla västeuropeiska
staters synpunkt. Olyckligt
var det, dock icke en katastrof.

Emellertid brukar det ju heta att det
finns ingenting ont som inte har något
gott med sig, och jag föreställer mig att
man kan säga ungefär detsamma i det
här fallet. Först och främst bör vi nog
alla hålla i minnet att det ingalunda var
de sex som sade nej till Storbritannien,
utan det var en av de sex som använde
sitt veto på det sätt som är känt och som
därigenom framkallade den situation i
vilken vi nu befinner oss. Att den franske
statschefen personligen har spelat en
avgörande roll är riktigt, men — och
härvidlag har jag gjort samma reflexion
som herr Lundström för en stund sedan
gav uttryck åt — jag tror att det är lika
riktigt att påpeka att president de Gaulles
ståndpunktstagande helt visst avspeglar
ett i Frankrike ganska utbrett
kontinentaleuropeiskt tänkande.

Mot bakgrunden av de senaste veckornas
många deklarationer och diskussioner
kan förmodligen göras gällande att
förståelsen för Storbritanniens position
har mycket starkt vuxit. Jag kan blott
hänvisa till raden av uttalanden av ledande
politiker i Italien, Belgien, Nederländerna
och även Västtyskland.

Mr HeatlVs, lordsigillbevararens, överläggningar
i förra veckan med de belgiska
och nederländska utrikesministrarna
har låtit åtskilligt tala om sig. Ryktesvis
— jag använder försiktigtvis detta
uttryck — har försports att de båda utrikesministrarna
skulle ha framlagt en

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

plan om brittiskt deltagande i en tullunion
med EEC med sikte på senare anslutning
som fullvärdig politisk medlem.
Denna angelägenhet, som ■— det inser
kammarens ledamöter helt visst — indirekt
även kan komma att beröra vårt
land, omnämnes icke i den regeringsförklaring
som statsministern för en stund
sedan här föredrog. Nu vet jag inte om
statsministern anser sig kunna lämna
några upplysningar på denna punkt. Det
är ju möjligt att skäl föreligger som förhindrar
någonting sådant, och därom
kanske i och för sig ingenting är att säga.
Men för egen del vågar jag förutsätta
att den s. k. Londondeklarationen skall
gälla även i fortsättningen. Mr Heath har
ju själv gjort åtskilliga uttalanden i den
riktningen den senaste tiden.

Den tyske förbundskanslerns, skulle
jag vilja säga, överraskande uttalanden
vid den remarkabla presskonferensen i
Bonn i torsdags med deras tydliga adress
till Paris kan självfallet inte undgå att
väcka uppmärksamhet. Detsamma gäller
Ludwig Erhards tal vid Frankfurtmässans
invigning nyligen. Vicekanslern och
ekonomiminstern — som kommer till
vårt land någon av de allra närmaste dagarna
— underströk att Tyskland behöver
vidga handeln med alla EFTA-staterna,
eftersom de är betydelsefulla kunder
i förbundsrepubliken. Av ett exportöverskott,
påpekade han, på 6,6 miljarder Dmark
1961 erhölls 6,2 miljarder i handeln
med EFTA-länderna.

Av många olika skäl synes man i alldeles
särskild grad ha anledning studera
de uttalanden som i rask följd gjorts
av, kan jag kanske säga, nyckelmannen
i dramat, EEC-kommissionens ordförande
— dess statsminister — professor
Walter Hallstein. Jag vet inte, om kammarens
ledamöter möjligen har observerat
ett uttalande som herr Hallstein gjorde
för någon vecka sedan inför Columbiauniversitetet
i New York. Där förklarade
han — och det är betydelsefullt att
det var han som sade det — att avbrottet
i förhandlingarna om Storbritanniens
inträde i EEC inte kan betraktas som definitivt.
Så citerar jag: »Precis som brittiska
regeringen lovat att inte vända ryg -

gen åt Europa, kräver våra egna ideal»
— tillfogade Hallstein — »att vi inte
stänger dörren för Storbritannien.»

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
tämligen på måfå göra dessa små axplock
för att söka visa att underlag ingalunda
saknas för åsikten att förståelsen bland
de fem EEC-staterna ävensom inom organisationens
högsta ledning för Storbritanniens
och därmed EFTA:s position på
senare tid mycket starkt ökat.

Vad kommer nu att ske? I Hallsteins
tal i New York, som jag nyss omnämnde,
underströks att — och här citerar jag
ännu en gång — »det kommer att ta en
viss tid, innan England kan göra ett nytt
försök att komma med i EEC». Hur lång
tid? Det är en fråga som väl kommer att
diskuteras i denna debatt och som ju diskuteras
dagligen i våra tidningar. Ingen
här kan naturligtvis lämna ett svar. Vederhäftiga
och initierade bedömare synes
dock räkna med, som man ganska
allmänt säger, »flera år».

En ovisshetens tid ligger alltså framför
oss. Både inom EEC och EFTA har man
att granska sina positioner. Att irritation
och spänning i viss utsträckning är för
handen inom den gemensamma marknaden
är påtagligt. Jag behöver blott i förbigående
som ett litet exempel här erinra
om att mötet i Bryssel häromdagen
med de sex EEC-ländernas trafikministrar
ånyo misslyckades med att komma
överens om de åtgärder vilka under eu
treårsperiod skall tillämpas inom EEC:s
gemensamma trafikpolitik. De nu tämligen
öppet uttalade farhågorna för en viss
överproduktion inom EEC bör nog också
uppmärksammas. Att av dessa och liknande
omständigheter dra slutsatser sådana
som att EEC skulle stå inför eu
mer eller mindre långvarig svaghetsperiod
eller rent av inför ett sammanbrott
är emellertid självklart helt orimligt. De
resultat som hittills uppnåtts inom den
gemensamma marknaden är alltför betydande
för att riskeras. Man kommer
självklart att gå vidare, även om det
gnisslar i maskineriet.

EFTA å sin sida har sina problem.
Detta får inte glömmas bort. Det talas
i dessa dagar och med rätta — det har

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen

redan påpekats i de anföranden som här
har hållits — om angelägenheten av en
effektivisering av EFTA:s möjligheter.
Vid EFTArs ministermöte i Geneve den
18 och 19 februari var alla överens om
att det i hög grad är nödvändigt att stärka
EFTA och fördjupa frihandelsförbundets
verksamhet. Man beslöt ju också —
det var herr Bengtson som bl. a. erinrade
om det ■— förorda, att handelshindren
inom EFTA skall avlägsnas under 1966.
Enligt det ursprungliga EFTA-avtalet
skulle dessa hinder ha avlägsnats först
den 1 januari 1970. EEC synes för närvarande
vara inriktat på fri handel inom
sitt område från och med den 1 januari
1967. Men det är ju ganska klart att efter
EFTA-beslutet i Geneve är det ganska
sannolikt att även EEC på sin kant ytterligare
påskyndar förkortningen av
denna period.

Under alla omständigheter, herr talman,
menar jag att det är klart att om
EFTA ens tillfälligt skall kompensera för
utebliven integration i hela Västeuropa,
får organisationen inte stå stilla. Det är
närmast en truism att säga det, men jag
har i alla fall velat göra det uttalandet.
EFTA måste bli mer än namnet anger,
mer än bara en handelspolitisk organisation.
Här kommer jag över till ett uttalande
som handelsminister Lange gjorde
häromdagen. »Enligt min uppfattning»,
sade han, »bör i princip inga ekonomiska
områden vara främmande för samverkan
EFTA-länderna emellan.» Jag vill,
herr talman, för min del gärna hoppas
att handelsministern härmed antyder att
regeringen är villig att bidra till EFTA:s
stärkande inte enbart genom nya tullreduktioner,
utan att man därutöver tar
upp frågan om man i sjustatsmarknaden
kan dra in kapitalmarknaden, arbetsmarknaden
och delar av den ekonomiska
politiken och socialpolitiken. Från skilda
liåll har på sistone gjorts gällande att
viss risk föreligger för en protektionistisk
utveckling inom EEC efter sammanbrottet
för Brysselförhandlingarna. Efter
att ha gjort detta påpekande skulle jag
gärna vilja komma med en del frågor eller
uppslag. Vore det inte i detta läge
och med tanke på framtiden av värde att

i den europeiska marknadsfrågan, m. m.
undersöka möjligheten och givetvis
lämpligheten att omvandla EFTA från
ett frihandelsområde till en fastare tullsammanslutning? Nu

är jag ingalunda blind för att invändningar
omedelbart kan riktas mot
en sådan frågeställning. Sålunda kan
självklart sägas att EFTA till sin struktur
är alltför heterogen och alltför geografiskt
spridd för att effektivt kunna
fungera som en tullunion. Storbritanniens
samväldespreferenser försvåras
dessutom av en sådan omvandling. De
förhandlingstekniska fördelarna i nuvarande
situation — jag vill understryka
detta uttryck: de förhandlingstekniska
fördelarna — av en harmonisering av
EFTA:s yttre tullmur är emellertid som
nyligen framhållits från svenskt industrihåll
så stora, att denna åtgärd måhända
icke får lämnas oprövad.

Samtidigt bör dock starkt framhållas
att EFTA icke får göras till någon kamporganisation
mot EEC. Det har ju sagts
av de föregående talarna, och det understrykes
också flera gånger till allmän tillfredsställelse
i regeringsförklaringen.
För oss här i Sverige betyder begreppet
Europa hela Västeuropa, inte bara kontinentalstaterna.
I detta sammanhang vill
jag gärna understryka vad som i regeringsdeklarationen
framhålles, nämligen
att det framför allt är viktigt att icke
skärpa motsättningarna eller låta den aktuella
krisen undanskymma de långsiktiga
perspektiven. Europa befinner sig redan
mitt uppe i en ekonomisk integrationsprocess
i samband med ekonomiens
och teknikens krav, som säkerligen, mina
damer och herrar, kommer att fortsätta.

Jag talade för ett ögonblick sedan om
EFTA:s heterogena sammansättning och
geografiska spridning. Jag vill bara erinra
kammarens ledamöter om de båda
medlemsstaterna Österrike och Danmark.
Österrikes industriproduktion är till alldeles
övervägande grad inriktad på avsättning
exklusivt inom EEC-området.
Danmarks jordbruksproduktion å sin sida
fördelas på båda de stora sammanslutningarna.

Så kommer jag till det danska problemet,
som ju de båda föregående talarna

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

liksom självklart regeringsdeklarationen
uppehållit sig vid. Jag skulle då vilja
säga att det danska problemet av naturliga
skäl ligger oss alldeles särskilt om
hjärtat, men utgångspunkten för våra
överväganden bör lika självfallet vara
vår egen situation. Riktmärket för vår
jordbrukspolitik är ju som alla vet beredskapskravet
och inkomstlikställigheten
med andra näringar. Släpper man de
kraven, måste man ta upp hela vår jordbrukspolitik
till omprövning. Vi bär vidare
här i landet en viss jordbruksexport,
låt vara att den både totalt och relativt
är liten. Genom EEC:s marknadsregleringar
har som ju är allmänt känt
våra exportmöjligheter redan försämrats,
och de blir tydligen med all sannolikhet
under tiden framöver än mera begränsade.
Det är en sak som man har att
se i ansiktet. Å andra sidan importerar
vi jordbruksprodukter. Sverige är ju —
det kanske bör framhållas i denna debatt
— det EFTA-land som tar den största
andelen av sin jordbruksimport från
Danmark. Vi återbetalar till Danmark
som alla vet enligt det s. k. Kungälvsavtalet
cirka 20 miljoner kronor om året
av de avgifter som påläggs danska lantbruksvar
or vid export hit.

Nu frågar man sig naturligtvis: Är det
möjligt för vårt land att gå vidare med
direkta importåtaganden på varuområden,
där det svenska jordbruket kan täcka
behovet? Herr talman! Själv är jag
böjd att sluta mig till dem, som måste
svara nej på den frågan. Jag menar att
ett dylikt tillvägagångssätt skulle ytterligare
förvärra den krissituation som
vårt jordbruk befinner sig i, utan att vi
därmed i verkligheten hjälper Danmark
eller bidrar till att lösa det danska problemet.

Nu är det emellertid så att man även
i Danmark, såvitt jag kan se, ställer sig
tveksam beträffande möjligheten att
komma fram efter dylika linjer. Vid generaldebatten
i Nordiska rådet den 16
februari ansåg sig sålunda statsministern
kunna med instämmande citera
danske utrikesministern Per Haekkerup,
som i folketinget några dagar tidigare
framhållit att möjligheterna att i de an -

dra nordiska länderna uppnå sådana
försäljningsvillkor för danska jordbruksvaror
att detta kunde uppväga vad Danmark
riskerar att förlora hos de sex,
måste bedömas såsom synnerligen begränsade.
Kammarens ledamöter har säkert
redan observerat att i den förklaring
som statsministern föredrog ges uttryck
för liknande tankegångar. Andra
utvägar måste sålunda sökas. En förutsättningslös
utredning av hela frågekomplexet
synes ofrånkomlig, och vi vet
ju att de övriga EFTA-länderna samtyckt
till en sådan.

Vissa alternativ erbjuder sig, och de
har redan diskuterats. De beröres även i
regeringsdeklarationen. De är av dels
multilateral karaktär och dels bilateral.
De bilaterala åtgärderna skulle bestå i
sådana tillmötesgåenden som enskilda
EFTA-länder skulle kunna göra gentemot
Danmark på någon enstaka punkt eller
på något komplex av punkter.

Även om för Sveriges del möjligheterna
här inte får överskattas, vill jag dock
gärna hoppas — och det vill jag understryka
här — att det skall bli möjligt att
komma åtminstone en bit på den vägen.
Problemet torde väl bli närmare diskuterat,
antar jag, när den danske utrikesministern
om ett par dagar kommer hit
till Stockholm.

Jag övergår så till att säga några ord
om den svenska industriens bedömning
av den aktuella situationen. Jag tror,
herr talman, att de politiska instanserna
i vårt land har anledning till tacksamhet
mot industriens företrädare för
deras lugna bedömning av situationen,
deras motvilja mot att dramatisera vad
som hänt och deras beslutsamhet att göra
det bästa möjliga av det uppkomna
läget. Medvetandet härom — jag dristar
mig att vända mig till herr statsministern
direkt — bör enligt min mening utgöra
en styrka för regeringen i dess vidare
arbete med dessa ting. Och varför
inte också i detta sammanhang skänka
någon uppmärksamhet åt det förslag om
en särskild exportmarknadsberedning
som högerpartiet nyligen framlade i en
partimotion? I en sådan beredning, där
även riksdagen skulle vara företrädd,

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

borde det finnas möjligheter att ur alla
synpunkter överväga det nuvarande lägets
problem.

Förhållandet är ju det att EEC-länderna
tillsammans tar ungefär 25 procent
av vår samlade export av förädlade industrivaror,
och där kommer tulldiskrimineringen
att bereda oss vissa svårigheter.
Det värde som det är fråga om
har man beräknat till ungefär 2 600 miljoner
kronor. Genom att EEC är en tullunion
och gradvis skall införa en gemensam
tulltaxa får vi småningom allt svårare
att sälja dit. Det betyder att exporten
dit i vissa fall inte kan ske till
samma priser som i dag, utan vi får
sämre betalt. Det är ett perspektiv som
vi måste ha klart för oss. I andra fall orkar
måhända vissa företag inte hålla på
att sälja till EEC, utan de får söka sig
marknader annorstädes — om detta över
huvud taget låter sig göra.

Det överraskar förmodligen inte kammarens
ledamöter om jag i detta sammanhang
återigen kommer tillbaka till
en angelägenhet som jag tidigare vid åtskilliga
tillfällen dristat mig understryka,
nämligen vår industris — och då
särskilt vår exportindustris — höga
kostnadsläge. Jag tror att man är berättigad
att säga att för den alldeles övervägande
delen av vår exportindustri betyder
produktionskostnaderna i dag till
och med mera än tullmuren kring EEC.
Omkring 60 procent av tillverkningsvärdet
utgörs inom många svenska företag
av kostnader för personal.

Till sist vill jag framhålla, herr talman,
att ingen lär, som sagt, tro på ett
snabbt återupptagande av förhandlingarna
mellan de båda lägren. Från Storbritannien
har ju förklarats och vid skilda
tillfällen understrukits att eventuella
nya förslag måste komma från hela EEC.
Man har tillagt i London, att det vore
gagnlöst att sätta i gång, om man inte på
förhand är övertygad om ett positivt resultat
och att detta kan nås relativt
snabbt efter det att förhandlingarna på
nytt startats. Att man inte vill utsätta sig
för ännu ett misslyckande kan lätt förstås.
Å andra sidan kommer givetvis, i
avvaktan på politiska förutsättningar för

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 10

ett återupptagande av Brysselförhandlingarna,
vissa mera informella kontakter
att tagas genom förmedling av till
buds stående organ, nämligen GATT och
OECD. Det senare torde såvitt jag kan
förstå erbjuda det största intresset. Här
har man nämligen ett utmärkt forum för
diskussion mellan de europeiska staterna,
USA och Kanada, allt i syfte att ernå
en snabb ökning av produktionen i alla
de deltagande länderna.

För egen del vågar jag tro att det skulle
löna sig att satsa på OECD i detta sammanhang.
Jag vill då direkt knyta an till
regeringsdeklarationen. Möjligheterna till
framgång i det handelspolitiska samarbetet
är självklart mycket nära beroende
av de deltagande ländernas allmänna
ekonomiska expansionstakt. Samarbete
på detta område är — som ju också
framhållits i deklarationen — jämte utvecklingshjälp
och handelspolitik en huvudpunkt
på programmet. I deklarationen
tillägges att denna organisation härvidlag
erbjuder särskilda möjligheter,
eftersom dess medlemskrets förutom arton
europeiska länder innefattar Förenta
staterna och Kanada. I dessa påpekanden
i deklarationen vill jag reservationslöst
instämma, och jag hoppas att de
också kommer att omsättas i praktisk
handling.

Herr talman! Den tid som ligger framför
oss blir, föreställer jag mig, en avvaktandets
tid. Men att man avvaktar
händelseutvecklingen betyder inte och
får självklart inte betyda att man sitter
med armarna i kors. Yi har att förbereda
oss för kanske både snabba och oväntade
kastningar i situationen. Att kastningar
kan inträffa visar vad som hände
i Bryssel. Ingen hade ju blott en eller
annan vecka tidigare förutsatt att ett så
plötsligt avbrott skulle ske. I förberedelsearbetet
bör — som jag för en stund
sedan antydde — såsom ett väsentligt
element ingå en intim och fri samverkan
mellan statsmakterna och näringslivet.
Icke minst våra exportnäringars möjligheter
att via sedvanliga, ofta mångåriga
kommersiella kontakter över gränserna
vidga förståelsen för våra problem bör i
en dylik samverkan ha sin givna plats.

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Till den del och i den
mån innehållet i regeringsdeklarationen
utgjorde svar på min interpellation ber
jag att till hans excellens statsministern
få framföra mitt tack.

Vid sidan av ämnet för dagens debatt
skall jag emellertid tillåta mig en reflexion
av annat slag, nämligen konstaterandet
att den svenska riksdagen blivit ordentligt
akterseglad i denna fråga av
parlamenten i Danmark, Norge och självfallet
England. Avbrottet i Brysselförhandlingarna
ägde rum den 29 januari,
och interpellationen framställdes den 30
januari. I dag, den 13 mars, är det första
gången efter upplösningen i Bryssel som
frågorna diskuteras i den svenska riksdagen.
Motsvarande debatt i det danska
folketinget ägde rum den 13 februari och
i det norska stortinget också den 13 februari.
I England — där man är rask i
vändningarna som statsministern säkert
kunde konstatera vid besöket i förra
veckan — tog man upp en första debatt
praktiskt taget omedelbart, och den stora
marknadsdebatten där ägde också rum
för omkring en månad sedan.

Jag vet inte, herr talman, vad anledningen
är till att den svenska riksdagen
på detta sätt kommit i efterhand. Har vi
en så mycket starkare regering än de tre
nämnda EFTA-länderna, eller har vi en
så mycket svagare riksdag? Motsatsen
kan väl inte gärna vara fallet, även om
olika teorier kan uppställas i sammanhanget.
Att märka är att debatterna i Norge
och Danmark till skillnad mot i Sverige
kom att äga rum före sammanträdena
i samma fråga i Nordiska rådet. Kanske
är detta anledningen till att representanterna
för Danmark och Norge i Oslo
kunde uttala sig med, låt oss säga, en
något större pregnans än företrädarna
för Sverige.

Till detta kan läggas att interpellationsinstitutets
liksom frågeinstitutets
värde till stor del ligger i att svaren lämnas
snabbt och inte som nu efter nära
nog 45 dagar. Vill man bevara och förkovra
dessa institutet inom den svenska
riksdagen bör detta beaktas. Måhända
har, herr talman, omständigheter var -

över regeringen inte har kunnat råda
varit avgörande för denna fördröjning.
Det vore i så fall tacknämligt, om detta
sades ut för att inget missförstånd skall
få näring om regeringens principiella
inställning till interpellations- och frågeinstituten
såsom instrument för att möjliggöra
en levande och aktuell debatt i
Sveriges riksdag.

Men nu till sakfrågan! Jag kan efter de
tidigare inläggen fatta mig ganska kort.
I den deklaration som vi har hört uttalas
att även om förhandlingsavbrottet beklagas
så finns det inga skäl att »dramatisera
vad som inträffat». Regeringen
konstaterar också att, ehuru tulldiskrimineringen
kan bli besvärande, det för
ögonblicket inte föreligger anledning til!
någon starkare oro för de ekonomiska
konsekvenserna i Sveriges fall. Glädjande
nog, heter det, kan också konstateras
att bedömningen inom det svenska näringslivet
präglas av lugn.

Detta konstaterande — det vill säga
om lugnet — är naturligtvis alldeles riktigt,
men detta beror nog främst på att
intet annat finns att göra än att behålla
lugnet. Vem skulle vinna något på panikartade
uttalanden eller ■— ännu mindre
— på panikartade gärningar? Att avbrottet
i Bryssel ställer svenskt näringsliv
inför svåra problem är emellertid uppenbart,
och det finns ingen som helst anledning
att dölja det. Det ekonomiska
framåtskridandet kommer att gå mindre
snabbt än enligt tidigare, ibland nog så
luftiga prognoser. Särskilt vid Arosmässan
i Västerås år 1961 byggdes formliga
luftslott — dock inte av statsministern
utan av efterföljande talare. Man inte
bara upprättade optimistiska framtidskalkyler
utan fördelade också i detalj
vad folkhushållet kunde vinna. Sällan
har väl i en svensk ekonomisk debatt
getts ett sådant exempel på hur man säljer
skinnet innan björnen är skjuten.

För att återgå till konsekvenserna av
de avbrutna Brysselförhandlingarna vill
jag framhålla att diskrimineringen av
svensk export till betydande marknader
kommer att öka i tyngd. Intresset för industriella
investeringar i Sverige riskerar
att minskas, och fortsatt osäkerhet

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

kommer att råda under lång tid framåt
om planering av produktion och försäljning
på export. Allt detta måste återverka
direkt på levnadsstandard och sysselsättning,
indirekt på takten i vårt sociala
och ekonomiska uppbyggnadsarbete.

I ett anförande i går, som refereras i
dagens tidningar, uttalas att svensk industri
under en mellanperiod varit alltför
mycket inriktad på tullättnader och
att man inte beaktat andra kostnadssänkande
faktorer. Det är väl till någon del
riktigt. Skillnaden är bara den att rationaliseringsåtgärder
inte är något monopol
för svensk industri, medan tullsänkningar
inom EEC är monopol för företag
inom den gemensamma marknaden.

Till viss del kan naturligtvis en utveckling
och förstärkning av EFTA-samarbetet
kompensera förluster inom EEC.
Det är med tillfredsställelse man konstaterar
att regeringen uttrycker sig försiktigt
på denna punkt och inte ger efter
för den mentalitet som ibland har förmärkts
och enligt vilken EFTA och EEC
framstår nära nog som två upphetsade
ishockeylag, som, pådrivna av entusiastiska
hejarklackar, skall drabba samman.
Särskilt välkommen var därför statsministerns
formulering i London, att det
är av stor vikt att stärka både EEC och
EFTA.

Mot den utbyggnad av EFTA, som regeringen
ställer i utsikt, finns intet att
erinra. Tanken på att utveckla EFTA
från ett frihandelsområde till en tullunion
har inte tagits upp i deklarationen.
Det finns skäl både för och emot.
Föregående talare, herr Hagberg, anförde
att man kan få ett enklare förhandlingsarbete.
I den mån tullsänkningar inom
EFTA fortsätter uppstår nya problem,
t. ex. beträffande ursprungsvarornas
behandling till följd av de olika
tullmurarna. Men häremot talar — som
herr Hagberg också var inne på — att
det i en situation, som man hoppas är
temporär, kanske vore att vidta alltför
vidsträckta åtgärder. I denna del föredrar
regeringen uppenbarligen att vänta
och se, och det är naturligtvis en bedömningsfråga.

I deklarationen föres polemik mot innehållet
i Brysselkommissionens nyss
färdigställda rapport rörande de brittiska
förhandlingarna. Tyvärr förefaller
det mig som om man hade anledning
att ta ganska allvarligt på vissa delar
av innehållet i rapporten. Däri antydes
bl. a. att associeringsavtalen är tänkta
som övergångsarrangemang, som efter
viss tid skulle föra till fullt medlemskap,
och att om så icke vore fallet ett
nytt läge uppstode, till vilket kommissionen
ännu inte tagit principiell ställning.
Om kommissionen i denna del ger
uttryck för åsikterna hos de sex’ regeringar,
synes extra aktivitet vara påkallad
från den svenska regeringens
sida för att övertyga dessa regeringar
om bakgrunden till att Sverige valt att
begära association. Statsministern förefaller
i så fall jämte kolleger behöva
företa nya framgångsrika utflykter, och
man får hoppas att den förståelse för
Sveriges politik som nu omvittnats i två
kommunikéer från överläggningar med
stormakter inte får betraktas såsom ett
för ögonblicket lämpat diplomatiskt
ordval eller tillkommet på grundval av
svenska politikers skicklighet och sällskapstalanger,
utan ger uttryck för en
allvarlig mening hos vederbörande regeringar.
År detta förhållandet, bör denna
åsikt så småningom komma fram till
samma regeringars representanter även
i Bryssel.

Ett ord om Danmark! Allvaret i Danmarks
krav och anspråk kunde ingen,
som var med i Oslo, ta miste på. Lika
klart är att det för såväl Sverige som
Norge med hänsyn till våra interna förhållanden
föreligger stora svårigheter
i fråga om koncessioner som för Danmark
vore av verkligt värde. Men för
att vinna klarhet om det faktiska läget
vore det en praktisk åtgärd om man
snarast möjligt från dansk och svensk
sida försökte sammanställa olika plus
och minus för danskt jordbruk på
grundval av vad som hittills skett. På
plussidan finns då givetvis nedsättningen
av bacontullen i England, det svenska
kontantbidraget och en eller annan
post till. Men det finns minusposter

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

framför allt beträffande vissa danska
exportartiklar. Men vilken tyngd i kronor
och ören har denna balansräkning
i dag? Det har sagts från danskt håll
att det skulle väga ungefär jämnt. Det
vore viktigt om man kunde komma fram
till klarhet på dessa punkter icke minst
med tanke på det i olika väderstreck
ibland något ansträngda nordiska samarbetet,
särskilt i fråga om livsmedlen
—• t. ex. räkorna i väster och det danska
jordbruket i söder.

I det handlingsprogram som regeringen
nu framlagt saknas tyvärr en viktig
punkt — jag skall nöja mig med att endast
konstatera detta. Vad jag syftar på
är att det ingenstädes uttalas att regeringen
i den situation som uppstått
måste vara ytterst angelägen om att icke
tillskapa nya pålagor eller öka existerande
sådana, vilka kan försämra vår
konkurrenskraft och vår konkurrensförmåga
på exportmarknaden. År statsministern
beredd att komplettera sitt
anförande i denna del?

För att återgå till sammanträdet i
Oslo underströk Danmarks statsminister
Jens Otto Krag där att det framlida
Europa måste uppfylla det politiska och
moraliska kravet att alla demokratiska
politiska riktningar har samma europeiska
medborgarrätt. Socialdemokratiska
och liberala tankar har samma
europeiska rätt, rätt att existera och
att utvecklas som konservativa tankar
eller katolskt präglade tankegångar har.
»Den som inte erkänner detta», sade
Krag, »har missförstått Europas väsen
och dess uppgift i en av historiens mest
kritiska perioder.»

Det övervägande flertalet i denna
kammare, herr talman, instämmer förvisso
med herr Krag i detta sammanhang,
och i Oslo mötte ej heller hans
ord någon opposition. Naturligtvis gäller
också hans ord i motsatt riktning:
att t. ex. katolskt präglade tankegångar
har samma rätt till existens och utveckling
som socialdemokratiska. Med glädje
skall konstateras att denna uppfattning
synes vinna ökat gehör även inom
regeringspartiet här hemma och att de
röster, som ett slag så kraftigt dundra -

de mot de s. k. reaktionära krafterna i
Europa, i stort sett tystnat. Ett eko härav
hördes dock tyvärr häromdagen i
samband med statsministerns hemkomst
från Storbritannien, då det som bekant
på visst håll uttalades att det endast
»med en labourregering vid makten i
England» kunde bli någon ordning på
det europeiska samarbetet igen. Så förenklade
och enögt partidogmatiska tankegångar
trodde man, herr talman, att
vi numera skulle slippa höra i marknadsdebatten.
En röst var det men från
det förgångna, från sommaren 1961.

Till sist en fråga till hans excellens
statsministern: Tänker statsministern

och/eller utrikesministern resa till Bonn
och i så fall när?

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag ber först att få tacka
herr Hernelius för hans vänliga inbjudan
från den tyska regeringen att besöka
den i Bonn. Det var mycket vänligt
att han tänkt på den saken — någon
inbjudan på annan väg har jag inte fått.
När den kommer kanske vi kan resonera
om saken. Jag föreställer mig att
herr Hernelius kan ordna så att jag får
eu inbjudan i annan form.

Herr Hernelius beklagade att det tagit
så lång tid innan hans interpellation
av den 30 januari besvarades. Det
är riktigt att det gått lång tid, men jag
trodde ända till nu att vi var tämligen
överens om att det var klokt att vi väntade
med den handelspolitiska debatten
till dess att läget klarnat något så när.
Förhållandet i Sverige är ju det att vi
lyckligtvis inte har några meningsskiljaktigheter
på detta område. Vi bedömde
väl sammanbrottet i Bryssel ganska
likartat — något som man kunde konstatera
bl. a. i utrikesnämnden. Det
fanns inga stora kontroversiella frågor
i vilka det gällde att diskutera sig fram
till gemensamma lösningar. Vi har också
här i dag kunnat konstatera att det
fortfarande när det gäller de stora linjerna
råder en rörande enighet mellan
företrädarna för regeringen och före -

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i dc-n europeiska marknadsfrågan, m. m.

trädarna för oppositionspartierna. När
det således inte kunde konstateras några
kontroversiella ting som aktualiserade
ett behov av en snabb riksdagsdebatt,
trodde jag att vi allmänt var överens om
att det var klokt att vänta med denna
debatt till dess att det kommit fram litet
mera material, och vi ville bl. a. ha en
närmare presentation av exempelvis
den stora EFTA-partnern Englands inställning.
Vi trodde inte heller att det
skulle skada att vi träffades i Nordiska
rådet för att där resonera och höra vad
danskar, norrmän, finländare och islänningar
hade för uppfattning i dessa
frågor.

Om det ett ögonblick föresvävat oss
att det skulle betraktas som sidvördnad
mot Sveriges riksdag, eller om det funnits
tillstymmelse till att det skulle finnas
mycket delade meningar i denna
fråga, då hade det varit självklart för
regeringen att ögonblickligen ta debatten.
Men under nu rådande förhållanden
tror jag vi har vunnit på att ha dessa erfarenheter
bakom oss.

De debatter, som har förts i de andra
parlamenten, har väl inte heller tillfört
den allmänna debatten något egentligt
nytt — mer än naturligtvis det engelska
parlamentets debatt, som hölls för inte
så många veckor sedan. I övrigt har det
väl inte kommit fram någonting som
skulle göra det sannolikt, att en politisk
debatt på ett tidigare stadium i den
svenska riksdagen skulle ha givit så mycket
av nya och värdefulla uppslag.

Vi har arbetat efter denna linje, och
nu har vi ett större material, som vi har
redovisat för riksdagen. Ingen paniksituation
kunde sägas råda, det var vi
överens om. Det fanns ingen anledning
att forcera fram ett ställningstagande i
den svenska riksdagen innan vi visste så
mycket om reaktionen i andra länder.
Men jag upprepar än en gång att jag beklagar
om det skulle uppfattas som en
brist på vilja att resonera med riksdagen.
Tvärtom är det av hänsyn till riksdagen
som vi trott det vara klokt att
dröja med debatten, som vi har gjort.

Beträffande Danmark, som alla talarna
varit inne på, tror jag att det kan va -

ra klokt att göra som en av representanterna
från oppositionen föreslog och som
jag tror också herr Hernelius ansluter
sig till: Låt oss först vänta och få en precisering
ifrån dansk sida om Danmarks
utgångsläge. Vi vet för närvarande ganska
litet om vilken effekt som sammanbrottet
i Bryssel och tullmuren mot EEC
kommer att få. Vi kan ungefär veta vad
de nuvarande svårigheterna inneburit,
men vi vet att svårigheterna kan förutsättas
bli större när den gemensamma
jordbrukspolitiken kommer i tillämpning.
Inför det läget har vi säkerligen
alla förståelse för det danska problemet.
Det gläder mig att vi är överens på den
punkten, men vi kan knappast diskutera
saken närmare, förrän danskarna själva
preciserat både utgångsläget och eventuella
uppslag för att möta svårigheterna.
Jag tror därför det är riktigt att vänta på
en genomgång av situationen. Därefter
får vi ta upp ett resonemang i punkt efter
punkt.

Jag vill gärna säga ett par ord om det
som framför allt herr Hagberg har fört
fram, nämligen betydelsen av att den
svenska industrien har uppträtt som den
gjort de senaste dagarna. Det har inte
funnits spår av katastrofstämning efter
den 29 januari, och det är naturligtvis
utomordentligt värdefullt, över huvud
taget vill jag gärna deklarera att det för
regeringen varit en styrkekälla att vi bär
haft möjligheter till förtroliga resonemang
med industriens representanter
och att vi ömsesidigt har litat på varandra,
att vi har försökt att komma fram
till så förnuftiga lösningar som möjligt,
även när vi har vetat att vi kanske stått
inför inte bara gynnsamma utvecklingstendenser
utan även ogynnsamma. Det
förtroendefulla samarbetet hoppas jag
skall bibehållas, och det kommer säkert
att bära frukt även i fortsättningen.

Jag förstod inte riktigt hur herr Hernelius
kunde komma på den idén att tala
om Stockholms-Tidningens ledare som
ett återfall i tankegångar, som han visserligen
inte tillskrev regeringen men
tydligen funnit någonstans, tankar om att
det skulle vara omöjligt att förhandla sig
fram till lösningar med regeringar av an -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

nan politisk uppfattning. Jag tror att om
han funderar litet måste han konstatera
att det inte finns något belägg för att
den sittande regeringen ett ögonblick
skulle ha hesiterat att förhandla med
parter, som hade en helt annan politisk
uppfattning än den som vi själva företräder.
Vi är satta att förvalta Sveriges
intressen, och de andra regeringarna är
satta att förvalta sina länders intressen.
Det förstår vi ömsesidigt, och jag kan
inte riktigt förstå att det skulle funnits
uttalanden eller handlingar från svenska
regeringens sida, som skulle tytt på motsatsen.

Jag måste säga, att herr Lundström
var en verkligt djärv man. Men innan
jag går in på det, skulle jag kanske säga
ett par ord om Norden och det nordiska
samarbetet, som också berörts av alla de
föregående talarna.

Om vi lyckas avskaffa tullarna inom
EFTA fram till 1966, då är ju inga risker
för handen för en handelspolitisk
splittring i Norden. Det kan ju inte tänkas
att man överger gjorda landvinningar.
Redan detta att man har reducerat
tullarna till hälften betyder ju mycket
stora steg på vägen till förverkligande av
en gemensam nordisk marknad, och det
måste komma att betyda att de farhågor
som tidigare uttalats för en tullgräns genom
Öresund och längs Kölen har väsentligt
reducerats. Jag upprepar: Om
det lyckas att få bort tullarna inom
EFTA fram till 1966, är därmed det ekonomiska
samarbetet i Norden så kraftigt
markerat och så kraftigt grundat,
att de tidigare uttalade farhågorna för
en splittring bortfaller. Det är så, som
herr Hagberg säger, att det finns ingenting
så ont att det inte har någonting
gott med sig. Genom sammanbrottet i
Bryssel har vi fått längre tid för att fortsätta
nedbrytandet av tullbarriärerna i
Norden. Det gäller för oss att se till att
den tidsfristen utnyttjas, så att vi får den
nordiska marknaden redan 1966.

Herr Lundström var onekligen, tyckte
jag, otroligt djärv i vissa delar av sitt
anförande. Jag föreställer mig att kammarens
ledamöter har lagt märke till att
vi har bemödat oss om att avfatta den

regeringsdeklaration som jag nyss har
läst upp så att den icke skulle gå in på
eventuellt kontroversiella frågor. Den
var ett försök att tolka vad jag skulle
tro att praktiskt taget hela den svenska
riksdagen för närvarande anser om det
fortsatta arbetet i EFTA och samarbetet
med EEC och allt detta. Vi var angelägna
om att lägga upp vårt arbete på
detta sätt för att underlätta den samling
i riksdagens olika partier som otvivelaktigt
behövs och som jag tror är av
värde.

Herr Lundström gör med utgångspunkt
i Brysselkommissionens rapport,
som publicerades häromdagen, den
märkliga deklarationen att han tror att
det skulle ha varit bättre om den svenska
regeringen hade följt högerns och
folkpartiets råd att söka om medlemskap
i EEC i stället för association. Här
dras alltså upp den enda fråga där det
har funnits delade meningar i hela denna
diskussion. Vad skall det nu tjäna
till? Eftersom nu frågan har dragits upp,
skulle jag vilja säga att något olyckligare
än att ha följt högerns och folkpartiets
råd sommaren 1961 kan man inte tänka
sig. Vad skulle vi ha vunnit med det?
Vi hade i Bryssel fått en lång diskussion
om vad vår ansökan innebär. Vi ansöker
om medlemskap och säger samtidigt att
vi vill vara neutrala. Vi hade fått en
långvarig förhandlingsdiskussion, där
vårt neutralitetsbegrepp blivit föremål
för prövningar av utomstående.

Vi har i stället valt associationslinjen
därför att vi själva vill bestämma om innehållet
i vår neutralitetspolitik. Förhandlingarna
hade annars säkerligen blivit
ganska besvärliga, men inte bara det.
De hade sannolikt dessutom lett till ett
avslag på vår ansökan. Man hade sagt:
Nej, ni har försökt smuggla er in i EEC
på falska premisser, ni kan infe komma
in som medlem. Av politiska skäl vill
de inte ens släppa in England, och då
är det orimligt att tänka sig att de skulle
vilja släppa in Sverige, Österrike och
Schweiz, som samtidigt förklarar sig vara
neutrala. Efter en besvärlig och rätt
intrikat förhandlingsomgång om den
svenska neutralitetens innebörd hade vi

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

fått ett nej. Resultatet skulle ha blivit att
vi lyckats kompromettera den svenska
neutraliteten genom att lämna in en ansökan
om medlemskap i en organisation
där neutraliteten är utesluten, och till
råga på allt skulle den inte blivit beviljad.
Vi hade komprometterat den svenska
neutraliteten utan att ha vunnit ett
dugg, ty efter de Gaulles besked den 14
januari blev det ingenting av hela diskussionen.

Jag måste säga att jag förut haft få
tillfällen att beundra herr Lundström,
men att dra upp denna fråga i debatten
i dag efter vad som hänt i Bryssel vittnar
verkligen om ett mod som förunnas
få partiledare. Vi har inte dragit upp
denna fråga. Vi anser den tillhöra det
förflutna. Ett misstag kan begås. Att det
var ett allvarligt misstag av högerpartiet
och folkpartiet att gå den vägen tror
jag fortfarande, men den frågan är
nu ur världen. Vi har ingen anledning
att riva upp en strid kring denna punkt
nu. Vi står inför ett läge där det gäller
att spänna nationens krafter för att nå
ett hyggligt resultat. Det var innebörden
av vår regeringsdeklaration. Sedan detta
intermezzo är avklarat hoppas jag verkligen
att man inte längre behöver syssla
med den snö, höll jag på att säga, som
föll sommaren 1961.

När jag nu, herr talman, har ordet
kanske jag ändå får säga en sak som enligt
min mening för litet har berörts i
oppositionens inlägg. Jag tänker på en
enligt min mening mycket viktig del av
regeringsdeklarationen, om den dynamiska
politiken. Jag har hört uttalas att
det var ett misstag att jag så kraftigt har
understrukit att handelspolitiken inte är
tillräcklig för att trygga en fortsatt välståndsutveckling
i Europa utan att därtill
också fordras åtgärder av annan natur
och att jag t. o. m. har vågat ifrågasätta
om kanske inte en dynamisk-ekonomisk
politik i själva verket var viktigare
än även betydelsefulla handelspolitiska
åtgärder. Med anledning av att
dessa ting har varit föremål för diskussion
och med anledning av att jag tror
att de är utomordentligt viktiga vill jag,
herr talman, ta upp kammarens tid med

att några minuter uppehålla mig vid vad
jag har avsett att fästa uppmärksamheten
på.

Yi har under de senaste åren kunnat
glädja oss åt en kraftig ökning av den
svenska exporten. Den har ökat kraftigt
även på EEC-länderna. Hela vår export
till EEC-länderna ökade från 1960 till
1962 — det är de två år som är aktuella
— från 4 203 miljoner kronor till 4 978
miljoner kronor, vilket innebär en ökning
till EEC-länderna med 18 procent.
Samtidigt har den svenska exporten till
EFTA ökat från 4 566 miljoner till 5 149
miljoner. Det är en ökning, men ökningen
är mindre än för exporten till EECländerna
— 13 procent i stället för 18.

Detta kan i första ögonblicket förbrylla.
Vi har tulldiskrimination gentemot
EEC men tullreduktioner gentemot
EFTA. Ändå ökar exporten till EEC med
18 procent, under det att exporten till
EFTA ökar med allenast 13 procent —
vad beror det på? Jo, det beror på att
vissa av EEC-länderna har haft en starkare
ekonomisk expansion än exempelvis
det stora EFTA-landet England har
haft. Att expansionen har varit kraftigare
i Frankrike, Italien och Tyskland
än i England har varit av mer avgörande
betydelse för den svenska exportens möjligheter
att hävda sig än vad den samtidigt
skeende tulldiskrimineringen har
varit.

Betyder då tulldiskrimineringen ingenting?
Jo, men de här siffrorna ger oss
en tankeställare. Syftet med alla våra
ansträngningar nu är ju att åstadkomma
ett blomstrande Europa, och jag vill
nämna två moment i det sammanhanget.
Det ena är att vi måste försöka få bort
handelshindren. Det är mycket viktigt
och blir ännu viktigare allteftersom utvecklingen
fortskrider. Det andra — och
det är lika viktigt — är att vi måste se
till att de olika länderna inte nu hemfaller
åt en kontraktiv politik. Finns det
risk för någonting sådant? Ja visst, den
risken finns. När man nu möter skärpt
konkurrens och besvärligheter i fråga
om kostnaderna o. s. v., är det risk att
de olika staterna frestas att i strid med
frihandelsvänliga deklarationer börja

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. in.

föra en protektionistisk politik mot varandra.
Det bör de inte bry sig om att
göra, därför att ökad protektionism t. ex.
från EEC-områdets sida gentemot EFTA
eller från EFTA :s sida gentemot EEC
bara kommer att leda till en utarmning
av Europa.

Situationen är ganska lik den som vi
hade 1947 före Marshallplanen. Då rådde
det på grund av dollarbristen en allmän
panikstämning i Europa. För att skydda
sina dollartillgångar började staterna
vidta protektionistiska åtgärder mot varandra.
Vad som då hände var att Amerika
trädde fram och påpekade att man
inte kan skydda sitt näringsliv genom
protektionistiska åtgärder — det betyder
bara att man minskar marknaderna
för varandra. Dollarproblemet var besvärligt,
men Förenta staterna ställde
dollar till förfogande för att man skulle
kunna fortsätta med uppbyggnadsarbetet
— det var nyttigare än att bygga handelsbarriärer
mellan folken.

Vad jag har velat säga i Bryssel, i
London och här är att vad det nu först
och främst gäller är att se till att icke
strömningar av den typ, som höll på att
ta överhanden 1947, återigen dyker upp
och att man inte bör tro att det finns
möjlighet att skydda sig mot besvärligheterna
genom protektionistiska åtgärder
blocken emellan. Jag har tillåtit mig säga
både i Bryssel och i London att sammanbrottet
av förhandlingarna i Bryssel
är beklagligt och skapar svårigheter men
inte innebär någon katastrof. Men sammanbrottet
i Bryssel blir en katastrof
för Europa, om det efter sammanbrottet
kommer fram strömningar som leder
staterna till en kontraktiv och protektionistisk
politik.

Vårt arbete skall alltså koncentreras
på två linjer. Å ena sidan är det viktigt
att bryta ned handelshindren. Detta får
inte ställas i motsättning till det andra
ledet i vår politik, nämligen strävandena
att befrämja en dynamisk politik — de
båda leden betingar varandra.

Nu hjälper det givetvis inte om bara
ett litet land som Sverige för en expansionistisk
politik, och jag begär inte att
t. ex. Danmark skall göra det i nuvaran -

de situation. Det var därför jag var angelägen
att, när jag hade tillfälle att resonera
med engelska regeringen, höra hur
den såg på detta problem, och jag hade
den stora glädjen att konstatera, att det
rådde full samstämmighet mellan den
engelska premiärministern och hans
medarbetare om att det för närvarande
är betydelsefullt att i de olika länderna
skapa en opinion för att icke låta misslyckandet
i Bryssel följas av den katastrof
som nedskärningar och nedpressningar
skulle innebära.

Vi kan alltså inte göra någonting ensamma
— skulle Sverige försöka sig på
att ensamt driva en politik av denna typ,
skulle vi snart finna att vi vore ruinerade.
Samma sak gäller Danmark. Endast
om vi handlar tillsammans med ett
Europa, där dessa tankar vunnit burskap,
finns det en möjlighet för oss att
agera.

Det finns en grund att agera i den
OECD-rapport där det talas om den ekonomiska
tillväxten. Det är glädjande att
se att man — även om en del länder har
anslutit sig till tankegången med en viss
tveksamhet -—• har accepterat som ett
mål för den europeiska politiken under
1960-talet att uppnå en 50-procentig ökning
av produktionen. Även om man inte
är alldeles enig, dominerar ändå eu insikt
om att strävandena att upprätthålla
den fulla sysselsättningen måste ligga i
grunden. I ett land som Italien, där tillväxten
har varit särskilt snabb, har tillväxten
kunnat äga rum därför att man
tagit upp en energisk kamp mot den förut
så förhärjande arbetslösheten.

Här kommer vi till den tredje saken
som jag vill påpeka och som jag har försökt
att skapa opinion för. Vi är överens
om vikten av fri handel, och vi är
inom den svenska riksdagen i stort sett
också överens om angelägenheten av att
föra en expansiv politik. Förutsättningen
för en fri handel och en expansiv politik
är att vi får ett internationellt betalningssystem
som håller för de påfrestningar
som här kan komma att uppstå.
Vi kan inte begära att vad som hände år
1947 skall upprepas, nämligen att någon
utifrån skall komma och klara upp dessa

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. in.

svårigheter för oss. Men däremot finns
det nu internationella organ som här har
en given uppgift. Det finns valutafonden
och möjligheter till ett mera intimt samarbete
mellan centralbankerna.

För att inte några missförstånd skall
uppstå vill jag säga att det här gäller en
balansgång. Man får inte av denna teori
lockas till att börja driva en inflationistisk
politik. Om denna syn på saken skulle
leda till att man säger sig att expansion
i och för sig är så viktig att man
inte vill ta några risker genom att föra
vad vi annars kallar för en sund ekonomisk
politik, skulle man säkerligen
snart finna att en på det sättet, alltså på
konstlat sätt, skapad aktivitet inom det
ekonomiska livet skulle resultera i allvarliga
bakslag.

Jag tror att det blir allt viktigare att
ha detta klart för sig. Det är också framför
allt här som OECD kommer in i bilden.
Jag är glad över att alla talare här
i debatten hänvisat till att vi i OECD
har ett organ där vi kan träffas och resonera
om den ekonomiska politiken, finanspolitiken,
arbetskraftspolitiken och
allt annat som vi i nuvarande situation
måste ha i blickfältet såsom viktigare än
vad vi tidigare föreställt oss och som
lika viktiga som de handelspolitiska strävandena.

Ingen skall vara blåögd nog att tro att
detta utan vidare kommer att kunna leda
fram till en praktisk politik, därför
att det förefaller så enkelt att förverkliga
den motsatta politiken. Det måste
först skapas en opinion. Den andra politiken,
den kontraktiva, protektionistiska,
ter sig nämligen ofta så enkel. Det är så
lätt att säga att om konkurrensen är besvärlig
måste man skära ned. Men vi
måste helt enkelt genom OECD och dess
organ skapa underlag för ett tänkande av
den typ som jag här utvecklat.

Jag vill sluta med att citera vad en
man som förr mer energiskt än många
andra varnat för inflationens risker,
nämligen valutafondens chef, Per Jacobsson,
sade för några dagar sedan i ett
anförande som jag tror att vi har all
anledning att studera och begrunda. Han
vet vad han talar om. Vi har haft andra

meningar än han många gånger tidigare,
men denna gång tror jag att vi helt
kan ansluta oss till hans tankegångar.
Han säger: »Ekonomerna brukar tala om
långa vågor. Under perioden 1945—1959
hade man haft en lång våg med ökande
priser. Nu mötte man en ny situation
med stabilare, t. o. m. sjunkande priser.
Under perioder med sjunkande priser
hade tullar och handelsrestriktioner
haft en tendens att öka, medan man under
perioder med ökande priser varit benägen
att sänka tullarna och ta bort restriktionerna.
Åren efter det sista världskriget
hade utmärkts av frihandel. Men
om man nu ginge in i ett skede med
starkare konkurrens komme det antagligen
att resas krav på ökat tullskydd. Om
inte åtgärder vidtoges för att motstå deflationistiska
tendenser vore det möjligt
att dessa röster komme att bli starkare
och att man icke komme att kunna tillvarata
de framsteg som uppnåtts under
de senaste åren i fråga om världshandeln.
Vid utformningen av penningpolitiken
skulle man inte endast ha tillväxtaspekterna
i beaktande utan även de
andra omständigheter som vore förknippade
med den nya situationen. Anledningen
till att man allvarligt hade att
överväga behovet av en expansiv politik
vore att om man icke sloge in på en
sådan kunde krafter lätt sättas i rörelse
som vore ödeläggande och som skulle
eliminera fördelarna med en dynamisk
ekonomi.»

När man går att försöka skapa respekt
för synpunkter av denna typ hade jag
hoppats att de olika partierna i Sveriges
riksdag skulle sluta upp bakom regeringens
ansträngningar i denna väg. Jag har
inte funnit något i denna debatt som strider
mot denna min förhoppning.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste beklaga att
statsministern ödde sina krafter på en
onödig debatt om formen för vår ansökan
om anslutning till EEC. Den saken
har jag nämligen inte aktualiserat. Vad
jag sade var att den svenska regeringsdeklarationen
inför EEC:s ministerråd

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

måhända i vissa avseenden innehöll formuleringar
som kunde ge kommissionen
intryck av större svårigheter vid förhandlingarna
om vår associeringsansökan
än vad det verkligen var fråga om.
Vad jag då hade i tankarna var det ofta
upprepade »Vi är beredda att förhandla
om villkoren». Jag förstår om man
kanske från EEC:s sida blev litet betänksam
när det i den svenska regeringsdeklarationen
sades att vi var beredda att
förhandla om villkoren för svenskt deltagande
i det fria varuutbytet, om
svenskt deltagande i det europeiska jordbrukets
syften, om rörelsefrihet för personer,
tjänster och kapital, o. s. v. Jag är
övertygad om att detta var ett mindre
lyckat sätt att uttrycka en positiv vilja
och inte ett kännetecken på ett försök
till kohandel. Men jag är rädd för att det
kunde ge EEC-kommissionen den uppfattningen,
att här blir det fråga om synnerligen
besvärliga förhandlingar om en
associering. Därför tror jag att det var
ett onödigt och olyckligt uttryckssätt.
Emellertid ville jag med detta bara göra
en parentetisk anmärkning och avsåg
inte att försöka riva upp en debatt om
den snö som föll eller inte föll i fjol
somras.

I viss mån gav statsministerns senaste
anförande ett svar på åtminstone en av
de frågor jag ställde i mitt första inlägg.
De synpunkter som framfördes rörande
vikten av att den ekonomiska utvecklingen
stimuleras har man ju ingen anledning
att invända något mot — på den
punkten är vi från vårt håll helt ense
med statsministern. Jag vill bara tillfoga,
att även om en expansionsfrämjande
ekonomisk politik behövs i hela området
så är det givetvis också fråga om
ett nationellt problem, vilket kräver en
positiv politisk inriktning från regeringen
i det syfte som har angivits.

Dessutom frågade jag vad som menades
med orden att man ämnar försöka
råda bot på svårigheterna i den internationella
handeln med jordbruksvaror
för att uppnå konkreta resultat. Det är
ju ett ytterst besvärligt problem, och jag
kan hysa viss förståelse för om regeringen
inte anser sig ha anledning att gå

närmare in på sina tankegångar här;
men skulle det vara möjligt att något förtydliga
den meningen så vore jag tacksam.

Eftersom herr Bengtson inte hade fått
riktigt klart för sig vad jag ansåg om
det danska jordbruket och våra möjligheter
att hjälpa till med en lösning av
dess problem så vill jag understryka mitt
uttalande, att vi från svensk sida måste
ha stort intresse av att frågan blir ordentligt
penetrerad och undersökt, liksom
att jag i övrigt hänvisade till och
instämde i vad som står i regeringsdeklarationen.
Jag vill emellertid också påpeka,
att inte heller jordbrukarna själva
är främmande för att åtskilligt kan göras
även på kort sikt för att hjälpa danskarna.
I Jordbrukarnas Föreningsblad
läste jag häromdagen en ledare, där man
förklarar att det finns vissa möjligheter
att öka vår införsel av såväl sockerbetor
som raffinerat råsocker från Danmark.
Även en del andra åtgärder berördes
i denna ledare.

Herr Hagberg tog något upp frågan om
att göra EFTA till en tullunion. Jag tror
att det så småningom kan bli möjligt att
ta upp problemet om en viss harmonisering
av EFTA-ländernas yttre tullar,
t. ex. i samband med de GATT-förhandlingar
som skall äga rum om en sänkning
av den allmänna tullnivån. Visar
det sig möjligt att åstadkomma åtminstone
en viss sådan harmonisering, så tror
jag att det skulle vara till nytta.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingen större
anledning att på något sätt polemisera
mot vad statsministern sade i sitt senaste
anförande. Möjligen skulle man
med tillfredsställelse kunna konstatera
den klädsamma blygsamhet som präglade
anförandet nu — statsministern
framhöll ju den väldigt stora betydelsen
av våra förbindelser med utlandet.
Under remissdebatten förekom en liten
diskussion där det tvärtom starkt framhölls
att regeringen egentligen hade förtjänsten
av all expansion som skett, men
det är bara glädjande att konstatera.

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, in. m.

att han nu låter fakta tala och framhåller
att vårt land i mycket hög grad är
beroende av vad som händer i andra
länder. Eftersom jag i det stycket egentligen
bara har konstaterat detsamma
som statsministern kan jag självfallet
också instämma i hela den sista delen
av hans anförande nyss.

Jag har inte väntat mig att denna
debatt skulle komma att medföra några
större kontroverser. Jag hade alltså
ingen anledning att polemisera mot regeringen
utan konstaterade speciellt beträffande
jordbruket med tacksamhet
vad som sagts i regeringsdeklarationen.
Jag försökte bara framhålla, att man
i framtiden bör söka fortsätta på den
skisserade linjen.

Jag är också tacksam för att herr
Lundström förtydligade sitt uttalande
om den danska jordbruksexporten. Vi
må gärna göra de undersökningar som
han talade om, men detta bör ske i
medvetande om vad som kommer att
hända därest det skulle bli fråga om
viss kanske rätt omfattande import av
jordbruksprodukter från Danmark. De
svenska jordbrukarna kommer i så fall
att drabbas ganska hårt. Vi vet att den
svenska självförsörjningen med jordbruksprodukter
ligger mycket högt, och
det är därför som jag har konstaterat
att det måste leda till stora svårigheter
för avsättningen av det svenska s. k.
överskottet på jordbruksprodukter, om
man importerar ytterligare livsmedel
utifrån.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har självfallet ingen
anledning att blanda mig i den lilla
diskursen mellan statsministern och
herr Lundström, men då även högerpartiet
nämndes i sammanhanget, tillätes
det kanske, att jag säger några ord.

Statsministern förklarade, att det var
ett misstag, när högern och folkpartiet
år 1961 tillrådde, att vi skulle söka full
anslutning till EEG. Vi vet nu, att detta
var ett misstag, sade statsministern.
Men är det alldeles riktigt, herr statsminister,
att göra frågeställningen på

det sättet? Man får väl ändå se det rådets
givande för två år sedan mot bakgrunden
av den situation, som då förelåg,
inte mot bakgrunden av läget i dag.
Och jag vill tillägga: Vem hade kunnat
förutse det som nu har hänt? Jag är
djärv nog att säga att inte ens statsministern
hade kunnat göra det. Jag föreställer
mig, att sammanbrottet i Bryssel
kom som en överraskning både för
statsministern och för hela regeringen
liksom för den västerländska opinionen
över huvud taget och inte minst för
engelsmännen. Sammanbrottet den 29
januari kom ju med blott kort varsel
—- faktiskt inträffade det den 14 januari,
något som statsministern säkert
vill ge mig rätt i. Den dagen hade statsministern
tillfälle att på mycket nära
håll, nästan så nära som man alls kan
komma, följa händelseutvecklingen —
ty, om jag inte minns alldeles fel, var
det just den 14 januari, som statsministern
hade tillfälle till ett personligt sammanträffande
med den franske statschefen,
president de Gaulle, vilken på eftermiddagen
samma dag vid den bekanta
presskonferensen gjorde de uttalanden
som gick likt en löpeld över
världen och sedermera utmynnade i det
franska vetot den 29 januari. Detta kom,
som sagt, som en överraskning för de
flesta, och det mottogs ju också med
ett djupt beklagande.

Nå, detta om detta! Jag delar statsministerns
uppfattning, att det inte tjänar
mycket till att i dag resonera om
vad som hänt för två år sedan, det tillhör
historien, det är passé. Vi har nu
att se vad som kan göras i det läge, vi
har framför oss.

På mig gjorde herr statsministerns anförande
nyss ett starkare intryck än deklarationen.
Statsministern hade mera
pregnans i sina uttalanden, de var mera
markerade och mera positiva — i varje
fall fattade jag dem så — än deklarationen,
och jag tycker att kammaren har
anledning att vara statsministern tacksam
för detta.

Jag berörda i mitt tidigare anförande
rätt mycket OECD, och jag gjorde det
av den anledningen, att jag av deklara -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

tionen hade fått det intrycket, att regeringen
på något sätt ställde sig mindre
förstående för de möjligheter, som OECD
erbjuder, i förhållande till vad GATT
gör. Jag kom, herr statsminister, till den
uppfattningen helt enkelt genom att läsa
formuleringen, när det gäller målsättningen
för vår politik, sådan den är
framställd på s. 14 i deklarationen.
Där står nämligen beträffande utformningen
av Sveriges politik följande:
»Den innebär stärkande av EFTA, liberalisering
och expansion av världshandeln
genom GATT, hjälp åt utvecklingsländerna
samt stimulering av världsekonomien.
» Där är ordet »OECD» utelämnat.
Jag hade för mig, att detta knappast
kunde vara en tillfällighet utan
hade gjorts med avsikt. Av statsministerns
förklaringar i det sista anförandet
förstår jag emellertid att det här snarare
var fråga om ett litet förbiseende
och att regeringen är införstådd med de
stora möjligheter, som OECD har i detta
sammanhang, inte minst när det gäller
utvecklingsländerna och allt som
därmed sammanhänger, och när det
gäller valutapolitiken. I det sista avseendet
görs i deklarationen ett uttalande,
som inte här har berörts men som jag
skulle vilja understryka. Det sägs därvidlag:
»Med hänsyn till valutapolitikens
centrala betydelse i detta sammanhang
är det särskilt värdefullt, att
OECD i stigande utsträckning befattar
sig med valutafrågorna och därigenom
på ett verksamt sätt och i nära anknytning
till den allmänna konjunkturpolitiken
förbereder och underlättar konkreta
ställningstaganden bl. a. i internationella
valutafonden.» Det är ett värdefullt
påpekande, och ännu mera värdefullt
är det enligt min mening att
statsministern i sitt anförande så starkt
underströk just OECD:s roll i detta
sammanhang.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! I fråga om tidningsuttalandet
hade hans excellens statsministern
fullständigt missförstått mig. Jag
gjorde verkligen inte gällande att det

skulle vara ett uttryck för regeringens
åsikt. Uppenbarligen är uttalandet av ett
helt annat slag. Jag gjorde inte heller
gällande att det skulle vara uttryck för
regeringspartiets åsikt. Snarare var det
en röst från det förgångna, från en nattstånden
debatt, som där kom till uttryck.

Emellertid råder beträffande tidpunkten
för denna debatt uppenbarligen en
viss meningskiljaktighet mellan statsministern
och i varje fall mig. Enligt mitt
ringa förmenande hade det haft ett visst,
icke så litet värde, om debatten kunnat
äga rum före Nordiska rådets sammankomst
i Oslo. Det hade givit en bättre
bakgrund för de ekonomiska debatterna
där. När det tillfället blev försatt, så
gjorde en eller annan vecka i fortsättningen
inte så mycket.

Tidpunkten för debatten har emellertid
sin betydelse öven utanför Nordiska
rådet och även utanför denna kammare
och medkammaren. En debatt som är aktuell
i ögonblicket får ett helt annat intresse
och en helt annan genklang hos
opinionen. Den bidrar till att väcka
och stimulera allmänhetens intresse för
utrikespolitik och handelspolitik, och
detta är säkerligen ett egenvärde i och
för sig.

Statsministern säger nu att debatterna
i Oslo och Köpenhamn för en månad sedan
inte gav så mycket. Det är ju en bedömningsfråga,
herr statsminister, och
kanske säger man likadant i Oslo och
Köpenhamn om dagens debatt i Stockholm,
men det lämnar jag därhän.

Sedan ett ord också om Bonn. Min
åsikt i det fallet och i liknande fall är
baserad på följande tankegång. När nu
statsministern med sådan framgång och
skicklighet har inlett en serie av storpolitiska
besök — alltså en god början,
låt vara en mycket senkommen sådan
med tanke på statsministerns långa tid
i regeringen — varför inte låta denna
goda början få sin lika lyckliga och
framgångsrika fortsättning?

Herr ADOLFSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt att få ordet
några minuter av den anledningen

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.
att den riksdagsgrupp som jag represen -

terar hittills inte haft tillfälle att delta i
denna debatt. De minuterna hade jag
tänkt använda till några allmänt hållna
omdömen om den regeringsdeklaration
som här har avgivits.

Jag skulle nog önska säga att denna
regeringsdeklaration innehöll några
principiella och konstruktiva uttalanden
om handelspolitiken som det enligt vår
mening finns anledning att instämma i.
Jag tänker alldeles särskilt på de upprepade
förklaringarna i deklarationen
att ett internationellt ekonomiskt samarbete
är nödvändigt. Deklarationen innehöll
ju också några halvt visionära ord
om att slutmålet måste vara hela världshandelns
frigörande. Den riksdagsgrupp
som jag tillhör, den kommunistiska, omfattar
mycket oförbehållsamt den tanke
som uttrycks i det jag här har erinrat
om. Detta är en av anledningarna till att
vi mycket häftigt har gått emot svensk
anslutning till EEC eller en association
till denna organisation. Vi har ansett och
vi anser fortfarande att sådana ekonomiska
och politiska blockbiidningar som
EEC tvärtom stänger vägen till den fria
världshandel som regeringen i deklarationen
säger sig eftersträva. Resultatet
måste nämligen enligt vår mening bli en
avgränsning från en mycket stor del av
världsmarknaden. Resultatet blir alltså
handelskrig och en handelsdiskriminering
som skulle kunna bli förödande också
för ett land sådant som vårt.

Regeringen satsade på att Storbritannien
skulle komma med i EEC som medlem
och att vårt land då så att säga
skulle dras med i suget, alltså komma in
i kölvattnet, och en ansökan om svensk
associering blev denna uträknings frukt.
Den dramatiska kollapsen i Rryssel, som
statsministern nyligen kallade för en katastrof,
bekräftade väl vad många hade
anat — även om herr Hagberg nyss förklarade
att det hela var alldeles oförutsett
— nämligen att det var galen tunna
man hoppat i och att det var fel målsättning
för den aktuella politiken.

Jag tycker att konsekvensen borde väl
nu bli att ansökan om association dras
tillbaka, eftersom ju den angivna förut -

sättningen aldrig har kommit att uppstå.
Den har aldrig existerat, och det finns
enligt vår mening varken taktiska eller
andra motiv för att låta denna ansökan
stå fast.

Nu har det av herr Hagbergs och herr
Lundströms anföranden klart framgått
att de fortfarande eftersträvar en anslutning
till EEC. Det bör framhållas att
den kedja EEC-sällskapet håller i är
mycket kort. Dessutom måste konstateras
att sammanbrottet i Bryssel inte bara
berodde på de Gaulles mycket bryska
nej till Storbritannien, utan det var motsättningarna
mellan olika finansgruppers
intressen som kom till uttryck genom
det som då hände, och i en sådan
malström skulle vi kunna komma att
vispas runt vid en anslutning till EEC i
den ena eller den andra formen. Herr
Hagberg underströk ju nyligen från denna
talarstol de stridigheter som faktiskt
förekommer mellan EEC-staterna och
mellan deras olika finansintressen.

Jag kanske hinner säga att jag har
den uppfattningen att det som hände i
Bryssel förändrar situationen för i vart
fall mycket avsevärd tid framåt. Jag tilllåter
mig därför att understryka att regeringen
klart borde konstatera det faktum
att det verkligen har hänt någonting och
att en helt annan målsättning sålunda
behövs i fortsättningen, d. v. s. en annan
målsättning än ett eventuellt framtida
uppgående i EEC eller en liering
med denna organisation.

Jag vill emellertid också tillägga att
jag tycker att regeringsdeklarationen i
vissa avseenden präglas av en mera realistisk
syn än den som förekommit i den
tidigare förda offentliga debatten, men
medges det inte att regeringen har tagit
fel i den här frågan, finns ju inte
grundelementet för utformandet av en
politik med annan målsättning än den
som hittills har förelegat.

Låt mig bara tillägga ytterligare att
vad beträffar EFTA så var vi ju i den
grupp jag tillhör motståndare till att
denna organisation skulle skapas. Men
nu har vi ju EFTA här — vi måste konstatera
faktum — och mot att denna organisation
arbetar på att riva ned tull -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

barriärerna har vi absolut ingenting att
invända. Jag kanske också får lov att
tillägga att vi ingenting har att invända
mot att samarbetet utvecklas på vissa
områden, i den mån det kan tjäna främjandet
av en internationell handel.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag vill inte fortsätta en
debatt när enigheten är så pass stor som
den är. Jag vill bara göra ett par tillägg.

Herr Lundström har frågat mig vad
innebörden var i regeringsdeklarationens
tal om GATT och jordbruksmarknaden.
Det är nog riktigt som herr Lundström
säger att några direkta planer
finns det inte, men däremot har handelsministern
i ett tal, som jag gärna skall
ställa till förfogande, inför GATT utvecklat
hur den svenska regeringen ser
på det dubbla problem som här uppstår,
nämligen ett långsiktigt problem och ett
kortsiktigt. Till det långsiktiga problemet
hör onekligen vad herr Bengtson
var inne på, nämligen att vi lever i en
värld som är i trängande behov av ökade
mängder av livsmedel. Det behovet
kan inte tillgodoses hos andra än de
bäst gynnade nationerna, de bäst rationaliserade
nationerna, de som bäst kan
producera livsmedel. Jag tror att det kan
vara sant att den svenska jordbruksproduktionen
står på en hög nivå. Detta är
alltså det ena problemet.

Det andra problemet är en temporär
överskottshistoria när det gäller att upprätthålla
levnadsstandarden vid något så
när rimlig nivå hos dem som producerar
livsmedel i de högindustrialiserade
länderna. Statsrådet Lange föreslog att
man skulle ta upp detta till en allvarlig
diskussion sedan FAO hade slutfört sina
analyser av världens livsmedelssituation
och tendenserna både på produktionssidan
och konsumtionssidan. En sådan
undersökning — en del av den i varje
fall — är planerad och på grundval av
den skulle man kunna ta upp ett realistiskt
resonemang om vilka vägar man
skall gå för att nå fram till en syntes
mellan två i och för sig motstridiga viljor.

Det är som sagt inte någonting mera
som åsyftas än ett fullföljande av den
svenska regeringens tidigare deklarerade
vilja att pröva dessa ting på sätt som
här har skildrats, och det föreställer jag
mig inte heller är någonting som är
kontroversiellt.

Till den senaste ärade talaren skulle
man däremot ha mycket att säga. Han
hade mycket kort tid till sitt förfogande,
vilket väl gjorde att han råkade säga
en del saker som väl inte var så väl genomtänkta.
Jag har aldrig betecknat förhandlingarnas
sammanbrott i Bryssel
som en katastrof. Jag sade uttryckligen
att jag inte betraktade det som en katastrof,
men vad jag sade var att om det
ur detta sammanbrott växer fram någonting
som kan vara ett handelskrig och
en protektionism och en restriktiv regeringspolitik,
blir det som hände i Bryssel
den 29 januari av ödesdiger beskaffenhet.
Det är någonting helt annat.

Vidare vill jag absolut bestämt ta avstånd
från den tanken att en svensk associering
med EEC skulle kunna medföra
risker för ett handelskrig åt andra
hållet. När vi gick in i EFTA, bekämpade
kommunisterna detta och ansåg att
det skulle leda till handelskrig åt alla
möjliga håll. Erfarenheterna är nu sådana
att jag tror att man på kommunisthåll
betraktar erfarenheterna av EFTA
som gynnsamma. Nu säger man att en
association till EEC skulle leda till samma
olyckor som man förut varnade för
när det gällde EFTA. Jag skulle tro att
dessa varningar är fullkomligt lika obefogade.
Sverige vill driva sin politik så
att vi ökar förutsättningarna för en vidgad
världshandel. Det är klart att vi med
intresse tar del av de vidgningar åt öster
som för närvarande sker och som är
av stor betydelse för den svenska mekaniska
verkstadsindustriens möjligheter
att hålla sysselsättningen uppe. Jag kan
inte se något som helst motsatsförhållande
mellan våra strävanden att riva
tullbarriärer i Europa och önskemålen
om en friare handel över huvud.

Så vill jag bara till herr Hernelius
säga, att vi ju kan ha delade meningar
om tidpunkterna för debatten. De skäl

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfragan, m. m.

som han anförde i sitt senaste anförande
för att man skulle anknyta en riksdagsdebatt
till den aktuella politiska situationen
för att därmed ytterligare befästa
allmänhetens intresse för utrikespolitik
och handelspolitik är en synpunkt
som jag kanske har förbisett här
men som är riktig och viktig. Det är
nog så att man vid fastläggandet av riksdagsdebatter
skulle tänka mera på detta
än vi hittills har gjort. Men vi kan vara
överens om, herr Hernelius, att även om
det har varit en sent kommen debatt har
det varit en bra debatt, ty nu har saken
klarlagts så mycket att vi kan konstatera
att vi i stort sett är överens om det
väsentliga i den kommande tidens framgångsmetoder.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka statsministern
för den utveckling han gjorde
av den mening som jag hade begärt ytterligare
upplysningar om. Jag medger
att jag, när jag läste denna mening, ställde
mig frågan, om man möjligen avsåg
att jordbruksfrågorna skulle med i integrationen
eller om man möjligen hade
för avsikt att finna något särskilt botemedel
mot den subventionering av livsmedel
som ju förekommer och som gör
att hela handeln med jordbruksprodukter
är ett sådant problem som det faktiskt
är. Även om statsministern inte
hade några konkreta synpunkter att anföra
på problemet, tycker jag dock att
det var av värde att få del av det principiella
tänkesättet.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag ber nu att åtminstone
något mera utförligt få ta upp de
synpunkter som jag i någon liten mån
berörde i det korta anförande som jag
nyss fick tillfälle att hålla.

För min riksdagsgrupps räkning kan
jag säga, att vi inte har någon fallenhet
för illusioner. Följaktligen hade vi aldrig
trott att de borgerliga — högern och
folkpartiet — till följd av det s. k. sammanbrottet
i Bryssel skulle sluta upp

med att föra samma agitation och säga
ja, som det heter, till den lilla del av
Europa som det här gäller och därmed
också säga nej till största delen av den
övriga världen och även nej till det
grundläggande i officiell svensk utrikespolitik.

Inläggen av herr Lundström och herr
Hagberg har bekräftat att dessa partier
ingenting har velat lära av det som nu
har hänt och som säkerligen i vart fall
för mycket lång tid förändrar perspektiven.
Det är alltså deras politiska ståndpunktstaganden
som driver dem att agitera
så hårt som också har skett för
svensk anslutning till det block som de
Gaulle, Adenauer och de stora finanskungarna
i Västeuropa leder.

Det har under de gångna veckornas
debatt om det som hände i Bryssel lagts
ner mycket stor möda på att nedvärdera
betydelsen av det som skedde, och
en viss nedvärdering förekom också i
regeringsdeklarationen, som vi här hörde.
Man har kallat denna metod ett välmotiverat
avdramatiserande av de händelser
som förekommit, men jag tycker
att man inte kan avdramatisera händelser
som i sig själva är synnerligen dramatiska.
Jag tycker att man i stället
borde konstatera faktum. Vad vi från
den grupps sida som jag tillhör har
sagt i denna fråga har bekräftats av utvecklingen.
Jag tillåter mig att säga, att
alla de som ivrigt arbetat för att Sverige
skall fjättras fast vid EEC nu har
tappat ansiktet, även om herr Hagberg
här nu hävdat, att EFTA bör arbeta samman
med EEC i kapitalfrågorna och i
fråga om socialpolitiken och allt detta,
som skulle ta ifrån vårt land dess självständiga
handlande i dessa synnerligen
viktiga frågor.

Jag vågar säga att vi har vårt ansikte
i behåll i denna fråga och att vi inte
behöver piruettera på något sätt eller
begagna omskrivande formuleringar för
att dölja vad som förekommit. Vi varnade
redan från början mycket allvarligt
för högerns och folkpartiets linje.
Vi åskådliggjorde en EEC-anslutnings
eller en associerings konsekvenser för
vårt land handelspolitiskt och framför

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

allt i fråga om vårt lands suveränitet
och alliansfrihet. Vi framhöll också att
den nationella suveräniteten kunde
komma att malas till mjöl och stoft mellan
de stora EEC-staternas kvarnstenar.

Vi anser att politiken i dessa frågor
under tiden alltifrån diskussionerna om
den nordiska tullunionen och ända fram
til! detta ögonblick varit allt annat än
lyckosam. Den tilltänkta nordiska tullunionen
hade inte kommit att utgöra en
blockbildning av sådan karaktär som
EFTA och ännu mindre sådan som EEC.
Men den nordiska tullunion som man
diskuterade torpederades för att ge
plats åt EFTA. Sedan, när EFTA kommit
till, utnyttjades denna organisation
som ett redskap för att skapa den mera
omfattande blockbildningen EEC. Denna
har i sin tur ett klart politiskt syfte,
däribland också ett militärpolitiskt, med
målet att skapa vad jag tar mig friheten
kalla Västeuropas förenta kapitalistiska
stater.

Nu säges att EFTA trots vad som hänt
utgör ett steg på vägen mot det som
kallas en europeisk stormarknad, samt
att en sådan blockbildning utgör ett
steg mot en fri världshandel. Det är detta
sistnämnda som vi inte för ett ögonblick
kan tro på. Vi måste tvärtom anse,
att EFTA-staternas uppgående i EEC
skulle utgöra ett mycket påtagligt och
mycket allvarligt hinder för att uppnå
den fria världshandel, som man säger
sig vilja åstadkomma. Jag tvivlar inte
heller på att också svenska regeringen
innerst inne verkligen vill åstadkomma
en sådan. Vi anser alltså att vår lands
handelspolitiska orientering och arbetshypotes
bör ändras samt att ökad handelspolitisk
aktivitet bör stimuleras att
uppkomma. Svensk handelspolitik borde
enligt min mening — samtidigt som
den naturligtvis tillvaratar svenska intressen
— mycket hårt inriktas på att
i handling undanröja alla hinder för en
fri handel som föreligger i vår värld,
alltså inriktas på att upphäva all förekommande
diskriminering och på att
lägga hela världen öppen för alla.

Nu sägs det förstås att detta år målsättningen
— och hans excellens stats -

ministern framhöll detta vid flera tillfällen
i sina anföranden här nyss —
men vi invänder — och det är det vi
så gärna vill ha utsagt — att deltagande
i blockbildningar med denna aggressiva
inställning gentemot andra delar av
världen utgör medverkan till det rakt
motsatta.

Vi talar alltså för ett fritt och gott
handelsutbyte till ömsesidig båtnad åt
alla håll och mellan stater med olika
samhällssystem. Här erinrar jag mig nu
det Marshall-lån som vårt land på sin
tid tog emot. Det var ju förknippat med
restriktioner beträffande handeln med
de socialistiska länderna. I fjol sades
lånet upp — eller kanske var det i förfjol,
jag minns inte exakt — men under
alla omständigheter ungefär tjugo år tidigare
än det var nödvändigt att säga
upp det. De diskrimineringsvillkor som
var förknippade med lånet borde således
nu ha upphört att gälla, men allt
fortfarande tycks så inte vara fallet,
utan handeln med framför allt de socialistiska
länderna diskrimineras alltjämt.

Regeringen sade i den här avgivna
deklarationen att det är en primär uppgift
för vår handelspolitik att skapa
gynnsamma betingelser för export. Ja,
det må man verkligen tycka, i all synnerhet
som vi uppenbarligen inte längre
har en markerad säljarnas marknad
utan numera snarare en köparnas. Inte
minst av den anledningen bör väl regeringen
hellre ta itu med att i verklig
mening leda den svenska utrikeshandeln
än att ge så mycket som ett enda
finger till åtgärder som kan komma att
försvaga denna handels möjligheter, vilket
enligt vår uppfattning skulle inträffa
genom en närmare anknytning till
EEC. Vi tycker, att varken de politiska
strävanden, som högerns och folkpartiets
ledningar vill främja och som kommit
till uttryck här, eller kortvariga speluilationsintressen
bör vara riktrote för
den handelspolitik som skall vara vårt
lands och som skall tillgodose också intressena
för en fri världshandel.

Jag hade önskat — men hann det inte
-— att i mitt förra lilla anförande ge

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfragan, m. m.

uttryck åt min förvåning över att regeringen
i sin deklaration halkar förbi
frågorna om handeln med de socialistiska
staterna och med utvecklingsländerna.
Om den stora socialistiska marknaden,
framtidsmarknaden, sägs ingenting
i deklarationen. Beträffande handeln
med utvecklingsländerna skvallrar
ordalagen om en närmast filantropisk
inställning. Om detta kan eller bör det
emellertid inte handla, utan om affärer
till ömsesidig fördel, således även befriade
från profitering.

Handelspolitiskt finns det alltså två
betydelsefulla fakta att beakta vid politikens
utformning för de närmaste åren
och för framtiden, nämligen den väldiga
socialistiska marknaden och de stora
handelsbehov som har sin anknytning
till utvecklingsländerna. Ingendera
av dessa marknader kan anses vara av
kort varaktighet, utan tvärtom öppnar
här redan den allra närmaste framtiden
mycket vida och mycket varaktiga perspektiv.

Herr Bengtson hävdade i sitt anförande
—• där han dock talade för en utvidgad
handel med de socialistiska
marknaderna — att det kanske föreligger
vissa svårigheter att handla med
länder som har en annan samhällelig organisation
än Sverige har. Jag vill bestämt
hävda, att någon sådan svårighet
inte kan uppstå när det gäller de socialistiska
länderna — det är alldeles tvärtom.
Där råder ingen anarki eller allas
kamp mot alla, och överblicken av de
omständigheter som påverkar handeln
är total inom statens olika organ. Följaktligen
bör inte heller i detta avseende
några hinder föreligga att utvidga handeln
med dem.

Om jag nu till slut tar upp några frågor
just om vår handel med de socialistiska
staterna, vill jag dock för säkerhets
skull först upprepa, att vi vill fri
handel åt alla håll och på basis av ömsesidig
båtnad. Vi vill inte minst handel
västerut, men vi vill att handeln
skall grenas ut åt alla håll till nytta åt
alla.

Såsom kammarens ledamöter möjligen
känner till bor jag i Göteborg, och

jag arbetar där kommunalpolitiskt så
gott det nu går. Vi i Göteborg har verkligen
haft en hel del bekymmer för bl. a.
de stora varven där liksom också för
Uddevallavarvet. Göteborgsvarvens orderböcker
har varit oroväckande tunna.
De kommunala myndigheternas bekymmer
har naturligtvis inte anknutits till
att det kan bli mindre bolagsskatt i stadens
kassaskrin, om orderböckerna blir
tunnare, ty bolagsskatten ger inte mycket
i förhållande till vad skatterna på
de individuella inkomsterna ger. Bekymren
består i att ett katastrofalt läge
skulle i skilda avseenden ha uppkommit,
om uttunningen av orderböckerna
hade fortsatt som den gjort under de senaste
ett och ett halvt å två åren, och
vi har haft många överläggningar i dessa
frågor.

Nu är som bekant denna oro över.
Särskilt de stora sovjetiska beställningarna
har medverkat härtill, och de storvarv
det närmast gäller anser arbetstillgången
säkrad för minst två år framåt.
Dessutom vågar varscheferna dra
slutsatsen att det här bara är frågan om
entréavtal — mera väntas följa inom
relativt kort tid.

Jag vill inte påstå, att sovjetmyndigheterna
utövat någon sorts filantropi mot
vårt land genom att dessa beställningar
kommit till oss trots den ettriga konkurrens
som råder i detta avseende. Affärer
är inte filantropi, utan beställningarna
må betraktas för det första som en
önskan om gott handelssamkväm med
vårt land och för det andra som en honnör
åt svensk fabrikations kvalitet och
som ett resultat av ett gott och konsiliant
förhandlingsarbete. Här har vi alltså ett
exempel bland många andra på betydelsen
för vårt land av ett handelssamkväm
som inte fjättras av sådana band som
EEC-organisationen är redo att tillhandahålla
åt vårt land och åt de andra
EFTA-staterna.

Ett entréavtal, säger alltså varvscheferna
i Göteborg. Jag tror att vi kan vinna
inträde på denna väldiga marknad —
Sovjetunionens och de andra socialistiska
ländernas och utvecklingsländernas
marknad — i långt högre grad än nu

4 Första kammarens protokoll 1963. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

och beträffande de socialistiska länderna
i fråga om långt flera varuområden
än nu. Men förutsättningen är att all
handel kan ske fritt. Dessa länders importbehov
är ju också mycket stort, och
där kan vi vara med.

Jag vill, herr talman, bara tillägga att
förutsättningen för en utveckling i den
riktning jag talat om och för en sådan
målsättning för handelspolitiken är ömsesidighet
och även hänsyn till vad slags
varor respektive partner har behov av
att utbyta.

Jag såg förresten i en tidning uppgiften
att Lindholmens varv i Göteborg får
kontant betalning för de sovjetfartyg som
där kontraherats — något som är ganska
ovanligt — och att Johnsonkoncernen
samtidigt ökar sina oljeinköp från Sovjet.
Jag har inte kunnat kontrollera uppgiften
men utgår ifrån att den är riktig.
Under alla omständigheter innebär detta
en mycket fruktbärande handelspolitik
för vårt land. Endast 18 procent av
vårt lands råoljebehov täckes genom export
från Sovjetunionen. Att leverera
utomordentligt goda svenska varvs- och
verkstadsprodukter till Sovjetunionen i
utbyte mot olja skulle för vårt land vara
en mycket fin affär. Men en sådan åt
alla håll inriktad fri handel har enligt
vår mening som förutsättning en annan
målsättning än att skapa ett västeuropeiskt
handelsblock, vilket kommer att
leda till precis raka motsatsen. Att högern
och folkpartiet — men tydligen inte
centerpartiet —- vill ha någon annan
målsättning än denna, framgår av de
inlägg som förekommit här i debatten.
Vi tycker att regeringen för sin del bör
eftersträva en annan målsättning än den
som har förbindelse med EEC.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag måste tillstå att jag
har svårt att känna den rätta entusiasmen
över regeringsdeklarationen. Den är
förvisso väl formulerad och utgör en
intressant sammanfattning, men den innehåller
ord, ord och ord och ord om
höga idéer och ädla tankar och glad tillförsikt
för framtiden, för all del blan -

dade med ett erkännande av det ovisshetsmoment
som situationen efter sammanbrottet
i Bryssel fört med sig. Det
talas också om Sveriges positiva intresse
för det internationella samarbetet, vartill
kommer den alltid upprepade tesen
om att »den frihandelsvänliga linjen ligger
fast».

Jag frågar mig, om inte de vackra orden
i någon mån är ägnade att dölja
lägets allvar? Jag har i likhet med herr
Hernelius fäst mig vid hur i regeringsdeklarationen
säges bl. a. att det ej för
ögonblicket föreligger anledning till oro
för de ekonomiska konsekvenserna för
Sveriges del. Och så väntar man sig så
mycket av EFTA-samarbetet, varom principiell
enighet råder mellan EFTA-länderna.

Till en början kan man ju här fråga
sig: Hur kommer det att gå med den beprisade
EFTA-solidariteten, då den inom
den närmaste tiden kommer att sättas på
prov när det kommer till verkliga realiteter
och krav ställes på ömsesidiga uppoffringar?
Det blir säkerligen svårt att
hålla ihop denna EFTA-solidaritet i Lissabon
i maj. Vi är i dag hänvisade till
att i huvudsak låta vår ekonomiska expansion
bli beroende av utvecklingen i
EFTA — som givetvis är bättre än ingenting
och för dagen vårt enda alternativ
men som genom den långsamma takten
i sin ekonomiska utveckling icke är
den mest idealiska partnern för vårt
eget näringsliv och våra gemensamma
önskemål att främja framstegstakten i
vårt näringsliv. Statsministern var inne
just på frågan om den svaga framstegstakten
i bl. a. Storbritannien. När det
gäller EFTA skall vi kanske inte göra
oss alltför stora förväntningar eller ha
alltför stora illusioner. Medlemsstaterna
i EFTA är en mycket heterogen skara
med skiftande näringsliv och starkt skiftande
produktivitet.

EFTA är dessutom såsom sådan i själva
verket en svag organisation. Det är
ett svagt käril och alls ingen segerpokal.
Det är skapat av föga hållbart material,
och konstruktionen är långt ifrån tillfredsställande.
Det har konstruerats som
ett provisorium med tanke på att ingen

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

medlem skall behöva ge upp några av
sina egna älsklingsidéer för att skapa
större fasthet och sammanhållning mellan
de deltagande staterna. Det kan kanske
liknas vid ett tvångsäktenskap snarare
än ett inlclinationsparti — och det
är absolut icke något som är baserat på
ömsesidigt förtroende och på vilja till
uppoffring. Har EFTA-staterna den rätta
samhörighetskänslan, kan man med skäl
fråga sig.

I dagens läge är det alldeles uppenbart
att vissa av våra exporterande näringar
kan få svårigheter genom den fortsatta
utvecklingen av EEC till en gemensam
marknad. Jag vill starkt trycka härpå.
Att märka är att den uppbyggnad av den
gemensamma yttre tullmuren, som äger
rum den 1 juli, medför icke oväsentliga
tullhöjningar i Västtyskland för svenska
industriprodukter. För att ta ett enda
exempel kan jag nämna att tullen på
borr höjes från 6 till 9 procent. Vid samtal
med svenska exportörer på Tyskland
har jag fått det intrycket, att dessa hyser
allvarliga bekymmer för framtiden. Handelsbanden
mellan svenska exportörer
och deras tyska kunder börjar redan att
svikta på sina håll. På industrisidan
måste man därför förutse ökade försäljningssvårigheter
kombinerade med minskade
möjligheter att få täckning för
samtliga kostnader. En hel del av denna
export, särskilt av förädlade industrivaror,
kan med tiden bli så dåligt lönande,
att den inte längre blir möjlig att fullfölja.
Svårigheter kommer också att
drabba vår jordbruksexport till de sex,
vilket i sin tur medför komplikationer
för vårt eget regleringssystem på jordbruksområdet.

Mot bakgrunden av detta perspektiv är
det givetvis angeläget, att man nu utnyttjar
de möjligheter, som EFTA erbjuder
till ökad export och intensifierat handelsutbyte.
Vi får göra det bästa möjliga
av EFTA.

När EFTA-konventionen skrevs, skedde
detta av nödtvång relativt hastigt, och
många besvärliga frågor sköts helt enkelt
på framtiden. Flertalet hoppades
väl, att EFTA aldrig skulle behöva existera
under så lång tid att EFTA-kon -

ventionen skulle behöva anpassas efter
de krav, som måste ställas på en handelsorganisation
som skall stå på egna
ben under åtskilliga år framåt. Jag skall
här be att få ta upp ett par tekniska problem,
som EFTA nu står inför och som
kan vara av direkt och vital betydelse för
våra industrier.

Det första problemet sammanhänger
med att EFTA är ett frihandelsområde,
inom vilket de olika medlemsstaterna bibehåller
sina nationella tulisatser utåt,
vilka sinsemellan är mycket olika. För
att förhindra att varor från utanförstående
länder smiter in genom det land,
som har den lägsta tullsatsen, och därifrån
får fritt inträda medelst EFTAreglerna
i andra länder med högre tullsatser,
har man i EFTA de s. k. ursprungsreglerna.
Enbart varor, som till
hälften har framställts i EFTA eller som
där undergått vissa angivna förädlingsprocesser,
får åtnjuta tullfriheten i handeln.
Skillnaderna i yttre tullsatser är
emellertid så betydande, att ursprungsreglerna
i vissa fall icke i längden kan
kompensera för de olikheter i tullbehandling,
som de olika nationella tullsatserna
medger. Nere i södra Sverige,
där vi ju ligger mycket nära Köpenhamn
och Danmark, är vi särskilt medvetna
om riskerna av att våra och de danska
tullsatserna är så olika.

Dessa olikheter kommer att få särskild
betydelse den dag vid övergångstidens
slut — som enligt det i Geneve antagna
aktionsprogrammet blir år 1966, då de
inbördes tullarna helt skall slopas —
varvid man måste räkna med att EFTAländerna
upphör med den s. k. tullrestitutionen.
Får jag, herr talman, i korthet
beskriva detta ur praktisk synpunkt.

För närvarande kan en tillverkare av
plastartiklar i Sverige importera sin
plastråvara från vilket land som helst i
världen, därav tillverka en plastartikel
och exportera den. Vid importen av råvaran
erlägger han den svenska importtullen,
vilken återbetalas jämlikt bestämmelserna
om tullrestitution, då den färdiga
plastartikeln exporteras. Tillverkaren
av färdigvaran arbetar i detta fall
utan att bli belastad av importtullar och

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

—■ å andra sidan — har den svenske tillverkaren
av plastråvaran icke något tullskydd
vid leveranser till honom. När
tullrestitutionen försvinner, vilket är
förutsett i EFTA-konventionen, blir i
stället situationen följande, och det är
här problemet uppstår. Den svenske tillverkaren
av plastartiklar får betala tull
på den importerade plastråvaran. En
förutsättning för export av den färdiga
artikeln till Danmark under tullfrihet
blir att exportören icke erhållit tullrestitution.
I Danmark däremot är det ingen
tull på plastråvaran, och fabrikanten av
plastartiklar kan alltså sälja sin vara till
Sverige och där begära tullfrihet på sin
färdigvara. Men den danske tillverkaren
hav då 10 procent lägre råvarukostnad
än den svenske. Det är denna ojämnhet i
konkurrensförutsättningarna inom samma
stormarknad som väcker bekymmer.
En svensk tillverkare kan bli utslagen i
konkurrensen icke därför att han är ineffektivare
tillverkare utan enbart därför
att han arbetar under sämre konkurrensförutsättningar
än sin kollega i
t. ex. Danmark.

Jag ber också att få påpeka, att exempelvis
delar för sammansättning av bilar
kan införas tullfritt i Danmark och där
sättas ihop på sådant sätt, att den färdiga
bilen anses som en EFTA-produkt
och därigenom kan komma in tullfritt i
både England och Sverige. Dessa bestämmelser
kringgår alltså möjligheterna
att etablera en relativt enhetlig och solidarisk
marknad.

Redan vid överläggningarna i Paris
om ett frihandelsområde åren 1956—
1958 och sedermera vid konstruktionen
av EFTA, tilldrog sig detta problem en
betydande uppmärksamhet. De åtgärder,
som man kan vidtaga för att förhindra
denna snedvridning av handeln, är flera.
I första hand kan man ändra på reglerna
om tullrestitution. Detta medför dock
en orättvisa till nackdel för leverantörerna
av råvaror och halvfabrikat och
till fördel för exportörer av färdigvaror.
För det andra kan man skärpa ursprungsreglerna,
varigenom snedvridningen
förhindras men å andra sidan

handelsutbytet med utomstående länder
försvåras. För det tredje kan man på
ka fördelen av att lägga produktionen
inom ett EFTA-land i stället för ett ankänsliga
områden överväga en harmonisering
av tullsatserna i medlemsländerna
på ett sådant sätt, att den tullteknisnat
försvinner eller åtminstone utjämnas.
Skulle inte för övrigt en sådan harmonisering
kunna väsentligt stärka
EFTA:s förhandlingsposition? En dylik
harmonisering'', om den inte går längre
än till EEC:s yttre tullnivå, borde inte
av EEC kunna betraktas som något slags
stridsåtgärd, skulle jag tro.

Jag utgår ifrån, herr talman, att dessa
tekniska problem kommer att utredas
tillsammans med näringslivets organisationer,
innan regeringen tar slutlig ställning
till diskussionen om vilka åtgärder
som erfordras för att stärka EFTA. Vi får
emellertid vara vaksamma över att de
regler som gäller för ett frihandelsområde
inte tillämpas utan full klarhet om
konsekvenserna.

I den förbryllande situation som vi
otvivelaktigt befinner oss i måste vi söka
ett slags rättesnöre för den linje vi skall
följa inom EFTA. Det skulle säkerligen
bäst överensstämma med svensk tradition
att välja en linje som är rimlig, billig
och rättvis ur samtliga medlemsstaters
synpunkt.

Låt oss se på Österrike, vars halva export
eller mera går till EEC. Hur skall
detta land kunna räddas att fortfarande
vara medlem i EFTA?

Se på Danmark; kan vi förvänta dansk
solidaritet, om vi inte i gengäld på något
sätt försöker hjälpa dem med deras
jordbruksexport? I detta hänseende kan
man hysa viss förståelse för regeringens
intention att låta EFTA solidariskt
ställa sig bakom Danmarks krav att på
något sätt få en viss hjälp för att övervinna
de svårigheter i EEC som detta
land uppenbarligen råkat ut för — även
om våra möjligheter att lämna sådan
hjälp är begränsade. Å andra sidan inger
otvivelaktigt redan vad jag skulle
kalla för Kungälvs lösen å 20 miljoner
om året, som vi betalar till danskt jord -

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen

bruk, betänkligheter. Att öka koncessionerna
till Danmark på detta område bär
emot på något sätt.

För vårt västra grannland Norges del
behövs uppenbarligen vissa lättnader för
fiskproduktionen. Hur skall vi ställa oss
till det?

Till sist några ord om GATT. Vi står
inför stora förhandlingar inom GATT i
varje fall under 1964. Vid dessa förhandlingar
—- som går under namnet Kennedy-rundan
— har ju amerikanerna till
följd av de fullmakter Kennedy fått genom
Trade Expansion Act större möjligheter
än någonsin tidigare att reducera
sina tullsatser gentemot yttervärlden. Genom
den s. k. Reuss Amendment gäller
fullmakterna lyckligtvis inte bara EEC
utan även EFTA-länderna. Men de tankar,
som i dag finns, kan inte automatiskt
förverkligas. En allmän tullsänkningsaktion
i industriländerna blir säkerligen
infe lätt att genomföra. Amerikanerna
kräver eftergifter av EEC på
jordbruksområdet, och detta blir säkerligen
mycket svårt för EEC att acceptera.
Å andra sidan kräver EEC:s industriförbund
att Amerika skall ändra åtskilliga
delar av de administrativa regler,
som gör den amerikanska protektionismen
allvarligare än vad som framgår
av själva tulltaxan.

Det kan hända att vi måste räkna med
att GATT-förhandlingarna om en allmän
tullsänkning kan komma att misslyckas
eller åtminstone att lämna sämre resultat
än vi alla hade hoppats på. President
de Gaulle har möjlighet att även här säga
nej. Hur skall då EFTA förhålla sig i
sina relationer till EEC?

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I regeringsdeklarationen
understryks kraftigt att den senaste
utvecklingen i den europeiska
marknadsfrågan ytterligare ökat betydelsen
av en expansionsfrämjande ekonomisk
politik. Statsministern var upprepade
gånger i debatten nyss inne på
samma sak.

Vid generaldebatten i Nordiska rådet
häromdagen yttrade statsministern bl. a.

i den europeiska marknadsfrågan, m. m.
följande: »Viktigast av allt är att vi försöker
se till att den ekonomiska aktiviteten
i våra länder inte stagnerar utan
tvärtom intensifieras. Kan vi hålla uppe
sysselsättningen och öka produktion och
produktivitet i våra egna länder, kan
vi gå till de nya förhandlingar som
måste komma med ökade utsikter att få
våra intressen tillgodosedda på ett tillfredsställande
sätt. Vårt värde som exportmarknad
för de andra länderna
ökar och våra egna exportprodukter
blir mera konkurrenskraftiga. Vi bygger
på så sätt också upp vår förhandlingsposition.
»

Man kan reservationslöst instämma i
det uttalandet, men därefter måste man
fråga sig: Har vi gjort nog, har vi gjort
vad vi kan för att intensifiera den ekonomiska
aktiviteten och öka produktionen?
Den målsättning statsministern
ville ställa upp måste väl i varje fall
innebära att vi inte skall ge efter på
de åtaganden som vi har gjort gentemot
OECD och som ju innebär en 50-procentig
produktionsökning under 60-talet
eller med andra ord drygt 4 % per år.
Man kan väl inte heller nöja sig med
lägre siffror än långtidsutredningens så
att säga normalprognos för de närmaste
åren — 1960 till 1965 —- dvs. en produktionsökning
av 5 procent per år.

Vad har då i det här avseendet hänt
hittills under 60-talet? Jo, efter en produktionsökning
för 1960 om cirka 8
procent blir siffrorna sämre, för 1961
3 procent och för 1962 bara drygt 1 procent.
Vad ökningen kan bli under innevarande
år är svårt att gissa, men nationalbudgeten
räknar med den rätt
blygsamma siffran av 3 procent. Det
krävs alltså en annan och högre ökningstakt
framöver om man skall uppnå
eller komma i närheten av det uppställda
målet.

Vi har också all anledning att i dagens
situation vara uppmärksamma på
utvecklingen utomlands och då inte
minst inom EEC-länderna. Jämför vi
vårt land med dessa länder så ligger vi
långt efter. Vi har under de senaste 10
åren uppnått en produktionsökning på
ungefär 40 procent. Motsvarande tal för

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

EEC-gruppen är cirka 90 procent. Jag
är val medveten om att dessa siffror
måste anföras och jämföras med försiktighet,
men de säger ändå en hel del.

Skall vi, som statsministern sade,
bygga upp vår förhandlingsposition genom
att stärka vår produktion och konkurrenskraft,
så måste väl vår ekonomiska
utveckling i fortsättningen något så
när gå i takt med den tänkbara motpartens
och då fordras nya och kraftiga
tag för stimulans. Vissa åtgärder har
redan vidtagits — jag tänker på räntesänkningarna
och frisläppandet av investeringsfonder
— men detta räcker
uppenbarligen inte. Vi måste gå vidare
och då kommer väl skattesänkningar
närmast i blickfånget.

Jag vill gärna instämma i och understryka
vad herr Hagberg sade, nämligen
att det största bekymret i dag och så
vitt man kan bedöma också för framtiden
är vårt höga kostnadsläge. I den
mån detta beror på skatter eller andra
offentliga pålagor bär statsmakterna
möjlighet att hjälpa upp förhållandena.

J den mån däremot som kostnadsläget
är en funktion av vårt efter västeuropeiska
mått höga löneläge är statsmakternas
inflytande begränsat. Jag hör i
varje fall till dem som anser att statliga
ingripanden i lönebildningen är av
ondo. Arbetsmarknadens parter bör få
fritt förhandla om och väga emellan
vad som kan vara rimligt att kräva och
möjligt att ge. Skall man kunna begära
att denna avvägning sker med ansvar
och omdöme måste emellertid regeringen
ange tonen, klarlägga den ekonomiska
situationen och dess möjligheter och
ge offentlighet åt realistiska bedömningar
och önskemål. Framför allt bör
man avstå ifrån att plocka ut vissa politiskt
lockande delar ur lönekomplexet
för att lagstifta om dessa. Sådant minskar
möjligheten att nå goda samlade
resultat.

Vårt framtida inlemmande i ett samarbetande
Västeuropa är självfallet inte
bara en handelspolitisk fråga; bakom
de ekonomiska övervägandena ligger
alltid och måste alltid tigga de för oss
aktuella säkerhetspolitiska bedömning -

arna. Jag menar därmed vårt lands totala
insatser för att bevara vår integritet
och hävda våra egna nationella intressen.

Vår säkerhet bestäms av flera faktorer.
Den bestäms för det första av vårt
försvar. Ett starkt försvar är en grundförutsättning
för ett obundet handlande
i marknadsfrågan liksom i andra sammanhang.

Vår säkerhet bestäms vidare av vår
utrikespolitik. Denna skall ge uttryck
för viljan att hålla oss utanför militära
allianser för att ge möjlighet till neutralitet
i konflikter. Vår utrikespolitik kan
också i hög grad öka vår säkerhet genom
att medverka till en minskning av
motsättningarna och spänningarna i vår
omvärld. Detta kan ske på flera sätt,
ett är att förhindra en ytterligare ekonomisk
splittring i Europa. Ekonomisk
samverkan i allt större sammanhang är
ett gott medel i arbetet på utjämning
och avspänning.

Vår säkerhet bestäms slutligen också
i hög grad av styrkan och allsidigheten
i vårt näringsliv och av vår ekonomi
över huvud taget. Den styrkan avgör
vår förmåga att hålla god ekonomisk beredskap
och därmed vår motståndskraft
mot påtryckningar av ekonomisk eller
annan art.

En stark och expansiv ekonomi är
också en nödvändig grundval för både
försvar och utrikespolitik. En stagnerande
samhällsekonomi betyder allmänt
sett minskad statsfinansiell rörlighet,
konkurrensen blir hårdare emellan samhällets
olika funktioner om det ekonomiska
utrymmet. På sikt kan försvaret
i ett sådant läge bara vidmakthållas vid
samma styrka genom att det får en allt
större andel av allt knappare resurser.
Det blir då sämre tillgodosett, det visar
al) erfarenhet, och vår utrikespolitik
blir svagare underbyggd.

Eu väl konsoliderad ekonomi med hög
framstegstakt är alltså av väsentlig betydelse
för vår nationella säkerhet. Den
utveckling, som inom vårt land liksom
inom alla industriländer tar sig uttryck
i ständiga koncentrationer av tillverkningar
och i utvidgningar och samman -

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska

slagningar av företag för att vinna bättre
effekt i en hård konkurrens, kräver specialisering,
vidare marknad och större
samverkan. Numera är väl alla överens
om — åtminstone alla talesmän för näringslivet
— att ett deltagande i en gemensam
västeuropeisk marknad om, eller
rättare sagt når en sådan kommer till
stånd, är ett livsvillkor för en gynnsam
ekonomisk utveckling. Det skulle därför
vara ytterst olyckligt för oss om vi skulle
hamna utanför och tvingas stå isolerade
och detta alltså inte bara från ekonomisk
synpunkt utan också för vår säkerhet.

Jämsides med vår utrikespolitik, som
genom alliansfrihet vill garantera självständighet
och handlingsfrihet, måste vi
därför driva en handelspolitik som söker
samgående och integration över allt
vidare fält. Det ligger något av en motsättning
i detta. Den gör det angeläget
att vi väl vårdar oss om de faktorer som
är särskilt betydelsefulla för vårt självständiga
handlande — ett starkt försvar
och ett blomstrande näringsliv.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Av den redogörelse som
här lämnats framgår dels en besvikelse
över sammanbrottet i Bryssel, dels en
tro att vi via EFTA skall i större sammanhang
medelst förhandlingar kunna
nå de ekonomiska betingelser som även
vårt land strävar efter.

Man kan kanske uttala en förhoppning,
såsom redan har gjorts av herr Hernelius,
att de goodwillresor, som såväl
statsministern som utrikesministern nyligen
gjort, på sitt sätt kommer att verka
befrämjande för vårt land att handelspolitiskt
närma oss gemenskapen. Det är
väl bara att hoppas att en sådan PRverksamhet
på detta höga plan skall fortsätta
även framdeles till gagn för vårt
folk och näringsliv.

Det antydda tidsschemat i fråga om
avvecklingen av tullarna inom EFTAländerna
får väl sägas vara tillfredsställande.
Även om dagsläget enligt den lämnade
redogörelsen inte ter sig alltför
hopplöst kan vi dock inte bortse från

marknadsfrågan, m. m.
de svårigheter som på vissa områden inom
näringslivet gör sig påminta. Det är
inte bara livsmedelsproduktionen som i
det nya läget kommer att vidkännas svårigheter,
utan även vår produktion av
exempelvis textilier och skor kan i en
situation med avvecklade tullar komma
i ett prekärt läge.

Jag tror att det finns skäl att i den nya
situationen påminna om nödvändigheten
av en samordning på försäljningssidan
också för de mindre företagarna, en
samordning där även samhället ger sin
medverkan. Jämfört med andra länder,
exempelvis Danmark, måste man tyvärr
konstatera, att vi inom vissa branscher
har all anledning att lära och även att
handla därefter. Centerpartiet har såväl
i motioner som på annat sätt tidigare
framhållit nödvändigheten av en fastare
samordning och organisation. Det finns
anledning att i dag än en gång påminna
om denna nödvändighet. Det är inte
bara de stora exportindustrierna som
skapar vårt lands välstånd, utan även de
många små och medelstora företagen,
och dessa kan i en framtid med en samordnad
försäljningsorganisation på ett
avgörande sätt bidraga till ett bibehållande
av och en fortsatt stegring av vårt
välstånd.

Med Brysselförhandlingarnas sammanbrott
har för vårt land, och kanske speciellt
för Danmark, för jordbruket uppstått
komplikationer. Att på nordisk basis
på ett tillfredsställande sätt finna en
lösning måste, som jag ser det, närmast
betraktas som en utopi. I den dagsaktuella
diskussionen förs från regeringen
närstående kretsar ett tal som inte inger
förtröstan, utan kanske mera av oro.
Det skulle vara angeläget även för de
människor som arbetar inom livsmedelsproduktionen
att få höra mera av sådana
tongångar som annars här förekommer
om samverkan olika grupper
emellan.

Vi har, som jag ser det, ingen anledning
till självuppgivelse för att i alltför
stor utsträckning bli ett offer på det altare,
som kan kallas för »fädernas Europa».
Vår neutralitetspolitik och på grund
härav den associeringslinje vi valt i frå -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

ga om den europeiska gemenskapen utgör
ett starkt skäl för att i beredskapsavseende,
sett från såväl konsumenternas
som producenternas synpunkt, behålla
ett livskraftigt jordbruk.

I detta sammanhang kan det vara på
sin plats att påminna om att varken jordbrukspolitiken
eller jordbrukets egna organisationer
är inriktade på en höjning
av totalproduktionen, som för närvarande
motsvarar cirka 90 procent av
livsmedelsbehovet. Utvecklingen i fråga
om rationaliseringen inom jordbruket
under de gångna årtiondena visar att i
förhållande till andra näringsgrenar har
jordbruket mycket väl hävdat sig. Ser
man till lönsamhetsutvecklingen för de
i jordbruket arbetande jämfört med andra
yrkesutövare, och är man medveten
om nödvändigheten av en god försvarsberedskap,
så inger nuläget stora bekymmer.

Med dessa faktorer som bakgrund uttalar
jag den förhoppningen, att vi i den
nya situationen inte skall belasta det
svenska jordbruket med någon ny bilateral
överenskommelse av typen Kungälv.
När Danmarks svårigheter i vad gäller
jordbruket kommer upp till förnyade
diskussioner i EFTA, är det att hoppas
att den svenske samordningsministern
— i det här fallet statsrådet Lange —
kommer ihåg att vi har ett svenskt jordbruk
som har sina problem ■— problem
inte bara av materiell, utan även av
mänsklig karaktär.

Med detta, herr talman, har jag inte
på något vis velat antyda att vårt land
i fråga om jordbruket skulle ställa sig
utanför ett EFTA-samarbete. Det finns
betydande skäl för ett fortsatt samarbete
och ett gemensamt uppträdande från
EFTA-ländernas sida i de jordbrukspolitiska
frågorna. Syftet bör vara dels att
få en samordning och ett gemensamt
uppträdande i fråga om de möjligheter
som EEC-marknaden kan bjuda, dels att
komma till rätta med de dumpingproblem
som ständigt gör sig gällande i den
internationella handeln med livsmedel.
Enligt min mening är det därvid naturligt
och riktigt att de olika ländernas
synpunkter tillgodoses i EFTA-solidari -

tetens anda i den utsträckning som de
förtjänar, med hänsynstagande till respektive
länders olika intressen. Detta
sammanfaller ju också med den rekommendation
som Nordiska rådet beslutade
om för en tid sedan.

Möjligheten exempelvis för Danmark
att på den svenska marknaden finna avsättning
för sitt överskott måste bedömas
som i det närmaste obefintlig. Denna
uppfattning framfördes även vid Nordiska
rådets session i Oslo av statsministern,
och den har även understrukits i
den regeringsdeklaration som har lämnats
här i dag. I fråga om de danska
svårigheterna yttrade statsministern vid
sessionen i Oslo följande: »Såsom den
danske utrikesministern nyligen framhållit
i folketinget måste möjligheterna
att i de nordiska länderna uppnå sådana
försäljningsvillkor för danska lantbruksvaror,
att detta kan uppväga vad Danmark
riskerar att förlora hos De sex,
bedömas som synnerligen begränsade.»
Denna uppfattning underströks även av
handelsminister Lange.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag
uttala min tillfredsställelse med de insatser,
som handelsministern gjort i förhandlingarna
rörande vårt lands deltagande
i en ekonomisk europeisk gemenskap.
Vi får väl tro att det avbrott i förhandlingarna
som av kända anledningar
har uppstått skall vara temporärt och
att man inom EFTA i nuläget skall finna
vägar som underlättar de tillfälliga
svårigheterna. Riktningsvisaren i EFTAarbetet
bör vara att förbereda nya förhandlingar,
som om möjligt skall leda
fram till det vi alla hoppas på: en handelspolitisk
gemenskap i Europa.

Låt mig i övrigt än en gång understryka
nödvändigheten av att såväl samhället
som enskilda företagare vidtar
nödvändiga åtgärder för att möta den
omställningsprocess, som måste komma i
och med att tullmurarna avskaffas.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Det är väl egentligen
ingen som har väntat, att denna av herr
Hernelius så ivrigt efterlängtade debatt

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

skulle komma att bjuda på några större
sensationer. Den regeringsförklaring som
vi här har hört och läst innehåller ju
heller egentligen ingenting annat än vad
var och en kunde vänta sig — den innehåller
såvitt jag kan förstå ingenting, om
vilket det i denna församling råder några
delade meningar.

Det är väl inte heller möjligt att vänta
sig att en regeringsförklaring i de här
frågorna i nuvarande läge skulle innebära
ett klart och konkret handlingsprogram.
För ögonblicket vet ingen av de
ledande statsmännen i Europa riktigt
hur de skall lägga upp sitt handlande i
fråga om de ekonomiska förhandlingarna
— Kennedy vet det inte, Macmillan
vet det inte, Fanfani vet det inte,
Spaak i Belgien vet det inte och Luns i
Holland vet det inte heller. Då kan man
väl inte begära att den svenska regeringen
skall ha ett klart utformat program!

Debatten efter misslyckandet i Bryssel
är täckt av en rökslöja av allmänna uttalanden
om att man inte skall ge upp
ansträngningarna, att man inte får förtvivla,
att man inte skall vara för pessimistisk,
att förhandlingarna så småningom
kommer att återupptas och att vi
kommer att gå fram mot den integration
i ekonomiskt hänseende i Europa, som
så ivrigt eftersträvas av majoriteten av
de västeuropeiska folken.

Såvitt jag förstår gäller det att på en
gång vara inte alltför pessimistisk och
samtidigt realistisk i den situation som
inträtt. I detta avseende skulle jag vilja
anknyta till det anförande, som statsministern
senast höll i formen av en
replik, där han —■ frigjord från ett
ganska tråkigt manuskript — gjorde en
förklaring om den dynamiska ekonomiska
politik som han eftersträvat och som
Sverige borde arbeta för. Den förklaringen
blev efter vad jag kan finna höjdpunkten
i denna debatt. Jag tror inte att
man kan annat än instämma i de uttalanden
som den svenska regeringschefen
därvidlag gjorde.

Vad som kan vända det beklagliga
misslyckandet i Bryssel till något av en
tragedi vore om det skulle medföra en
återgång till mer utpräglad nationalism

i Europa, till en återvändande protektionism.
Den utvecklingen skulle i så fall
förmodligen komma att återspeglas på
andra sidan av Atlanten. Misslyckandet i
Bryssel inträffade nämligen vid en tidpunkt
då samtidigt den allmänna konjunkturutvecklingen
visade en mera
blandad bild, en mer osäker utveckling'',
en viss överproduktion och — såsom
förut framhållits i denna debatt — en
förvandling från säljarens till köparens
marknad. Det är helt naturligt lättare att
åstadkomma integration och samarbete
under ett skede då konjunkturen är i
starkt stigande, då är allting lättare, än
i ett skede av mera hårdnande ekonomiskt
klimat.

Jag tror därför inte att man skall hysa
alltför stora förhoppningar på att det
skede, som vi nu har inträtt i, kommer
att medföra större framsteg för strävandena
till europeisk integration under de
närmaste åren. Det verkligt gynnsamma
psykologiska ögonblicket för stora framsteg
i det hänseendet har beklagligtvis,
såvitt jag kan förstå, åtminstone temporärt
försvunnit. General de Gaulle fullföljde
sitt syfte att omintetgöra den överenskommelse,
på vilken majoriteten av
Europas folk hoppades, i ett ögonblick
då hans ingripande hade den största effekten.

Vad man kan befara är naturligtvis att
själva dynamiken inom EEG har försvagats,
något som även för oss innebär en
stor nackdel. Det som gjort att vi trots
en begynnande diskriminering kunnat
öka vår export till EEC har nämligen,
såsom statsministern betonade, framför
allt varit den starkt ökade expansionen
inom EEC, den ökade köpkraften. Det
förefaller inte uteslutet att de ytterst delade
meningar om den framtida politiken,
som nu finns inom EEC, visserligen
ingalunda kommer att leda till någon
upplösning av EEC men kommer att försvaga
själva dynamiken i framstegstakten
även inom detta område, något som
också för oss kommer att vara en nackdel.

Inte heller tror jag att vi under nuvarande
förhållanden skall fästa alltför
stora förhoppningar vid möjligheterna

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, m. m.

att, alla våra strävanden till trots, vinna
stora fördelar genom stärkandet av
EFTA. Vi får inte glömma att huvudmakten
inom EFTA, Storbritannien, för
närvarande brottas med mycket svåra
ekonomiska problem. Kanske är det signifikativt
att just i dessa dagar förs en
debatt i England om pundets ställning
och en eventuell devalvering. Pundförsäljningarna
på de internationella marknaderna
har också just nu stor omfattning.
Skulle pundet devalveras — något
som vore ytterst beklagligt — måste det
komma att innebära en stöt mot hela
den monetära konstruktion man under
sista tiden nått fram till i världen.

Den Trade agreement act, som godkänts
av den amerikanska kongressen
och som ger presidenten Kennedy större
möjligheter att främja en friare handel,
var väl egentligen avsedd för en situation
där Storbritannien och kanske
övriga EFTA-länder gjort gemensam
sak med EEC. De stora tullsänkningarna
hade kunnat komma till stånd först om
USA såsom motpart haft ett ekonomiskt
integrerat Västeuropa.

Jag har sagt allt detta bara för att
understryka, att jag inte tror att det är
någon period av kort varaktighet som
vi kommit in i till följd av det franska
vetot i Bryssel. Tyvärr måste vi nog
ställa in oss på en rätt lång period då
vi har att motse en splittring i handelspolitiskt
hänseende inom Västeuropa.
Perspektivet är ingalunda angenämt,
men i själva verket får vi kanske trösta
oss med att vi undsluppit den värsta av
de möjligheter vid stod inför under den
långa debatten i Sverige och annorstädes
om de neutrala staternas associering
med EEC — vi har undgått den
nästan mardrömsliknande situation, som
skulle uppkommit, därest våra nordiska
grannar hade blivit medlemmar av EEC,
medan vi kommit att helt och hållet stå
utanför.

Dessutom måste man väl också säga
att det svenska näringslivet trots allt är
bättre rustat än de flesta andra länders
för att motstå påfrestningarna under en
tid då det åtminstone inträtt ett temporärt
uppehåll i integrationssträvandena

och i den frigörelse av handeln som vi
alla åstundar. Visserligen är det svenska
kostnadsläget högt, men detta motverkas
i inte ringa grad av den höga produktiviteten
inom vårt näringsliv, hos
de svenska arbetarna och alla andra
som där verkar. Vår arbetsmarknad
präglas av omdöme, koncilians och
måttfullhet hos båda parter. Vi har en
fackföreningsrörelse som förstått rationaliseringens
betydelse och som inte
motsätter sig de åtgärder, vilka måste
vidtagas för att på den vägen öka företagens
lönsamhet, en insikt som man
saknar motsvarighet till i ett stort antal
av de främsta industriländerna.

Det är emellertid också klart att det
skede, som vi nu har kommit in i och
som jag för min del inte tror kommer
att bli särskilt kortvarigt, kräver ökade
insatser från oss alla för att vi skall
kunna bibehålla vår konkurrenskraft
på världsmarknaden. Regeringen har
självfallet stora möjligheter att kunna
bidraga med åtgärder i sådant syfte.
Jag är ganska övertygad om att regeringen
kommer att finna att den så
småningom är tvungen att vidtaga ytterligare
åtgärder för att befordra denna
konkurrenskraft, särskilt med hänsyn
till vissa för industrien i nuvarande
läge betungande pålagor, som inte har
något egentligt berättigande i den situation
vi nu står inför. Jag tänker på en
sådan sak som exempelvis energiskatten.

Denna debatt är ju en ren handelspolitisk
debatt och skall inte beröra politiska
förhållanden, men nu hänger ju
ekonomi och politik mycket nära samman.
Det kanske mest beklagliga i fråga
om det misslyckande, som ägde rum i
Bryssel, är väl att det också i hög grad
har ökat molnbildningen på den internationella
himmeln allmänt taget.

Efter Kuba-incidenten steg förhoppningarna
om en ny era i förhållandet
mellan öst och väst. Förhoppningarna
har emellertid i hög grad förflyktigats,
och jag tror att misslyckandet i Bryssel
i inte ringa mån har gjort att de förväntningar,
som vi kanske litet var hyste
om en avlösning av det kalla kriget
mot bättre förhållanden, har dämpats.

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. utvecklingen i den europeiska marknadsfrågan, in. m.

Den splittring inom Västeuropa, för vilken
Brysselmisslyckandet är ett uttryck,
och de konsekvenser detta har även på
det försvarspolitiska området har enligt
mitt förmenande också bidragit till
att man från den andra sidan visat sig
betydligt mindre konciliant än som förut
kunde tänkas. Jag tror att det föreligger
ett visst samband mellan misslyckandet
i Bryssel och de alltmera
brustna förhoppningarna vid avrustningskonferensen
i Geneve om att nå
eu överenskommelse om stopp för kärnvapenprov.
Splittring i den västra hemisfären
ökar den andra sidans möjligheter
att utnyttja situationen för egna syften.

Herr talman! Det är ingen panikstämning.
Det är ingen brist på förtroende
för att det svenska näringslivet i samarbete
med statsmakterna skall kunna
rida ut den situation som vi står inför.
Men jag tror att vi har all anledning att
so realistiskt på detta och inte tro att
man med fromma förhoppningar och
fromma uttalanden snart skall kunna nå
målet i frågor, som ännu för en relativt
kort tid sedan föreföll mogna för lösning,
en lösning som skulle ha fört utvecklingen
inom den västeuropeiska intressegemenskapen
ett stort steg framåt.
Det stora steget kommer att låta vänta
på sig.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I det meddelande som
statsministern i dag har lämnat kammaren
uttalas det bl. a., att jordbruksfrågorna
anknutits i första hand till Danmarks
särskilda läge och att det skulle
vara orealistiskt att tro, att EFTA-Iänderna
skulle kunna ersätta den marknad
som Danmark riskerar att förlora.
Det sägs också att EFTA-länderna samtyckt
till att undersöka vad som rimligen
kan göras för att underlätta för Danmark
att lösa sina jordbruksproblem.

I anslutning till det skulle jag vilja
framhålla, att det synes mig angeläget
att EFTA-länderna gemensamt försöker
att placera så stor del som möjligt av

sina livsmedelsöverskott i det inom FAO
nu påbörjade programmet »Development
through food». De belopp, som hittills
ställts till förfogande för detta program,
är ju alltför små för de väldiga behov
som föreligger, men det borde kunna
vara möjligt — om EFTA-länderna gemensamt
gör en ansträngning -— att få
beloppen höjda så småningom och därigenom
i någon mån lätta de svårigheter,
som Danmark och även vårt eget land
kan stå inför, då det gäller att finna avsättning
för ett livsmedelsöverskott.

Vi vet ju alla att svälten är svår i världen
som helhet. Man säger ju, att två
miljarder människor inte har tillräckligt
att äta. Därför borde det vara angeläget
att vi allesammans — alla länder —- söker
göra vad vi kan för att avhjälpa den
svåra bristsituation som föreligger.

Under Nordiska rådets sammanträde
hade jag tillfälle att framhålla samma
synpunkter, då närmast att det vore angeläget
att Nordens länder sökte att gemensamt
vidga ramen för avsättning av
överskott inom »Development through
food»-programmet. Jag hade också tillfälle
att tala med danske utrikesministern
om dessa problem, och han framhöll
att enligt hans mening vore det riktigt
att Nordens länder skulle göra en
gemensam insats på detta fält.

Ännu bättre vore det naturligtvis om
inte bara Nordens länder, utan alla
EFTA-länderna gemensamt kunde samlas
omkring en sådan ansträngning. Ett
arbete i den riktningen skulle ju också
ligga väl i linje med det som sägs i slutet
på regeringsmeddelandet, nämligen
att det program, som man skall arbeta
efter inom EFTA, bl. a. omfattar hjälp åt
utvecklingsländerna. Jag tycker att om
man i detta program har med hjälp åt
världens svältande folk skulle man också
samtidigt underlätta för EFTA-länderna
att driva ett framgångsrikt ekonomiskt
samarbete.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. jäv för kommunala förtroendemän
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 54,
angående anslag för en dyrortsundersökning
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 58, angående övergång till
högertrafik, hänvisades propositionen, i
vad den avsåge medelsanvisning, till
statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 59, med förslag till förordning om
trafikomläggningsskatt.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 61, om utvidgning av Gotska Sandöns
nationalpark.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 66, angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till byggnadsarbeten
in. m. inom skolväsendet; och

nr 67, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 71, angående riktlinjer och organisation
för naturvårdsverksamheten, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 73, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 6 § förordningen den
23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall, m. m.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan, att
till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning angående
återbetalning till statsverket av de till
riksbanksfonden, avbetalningslånef on -

dens delfond, anvisade medlen, hänvisades
framställningen till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 591 och 592 till statsutskottet
samt

motionerna nr 593—595 till behandling
av lagutskott.

Vid föredragning av motionen nr 596
hänvisades densamma, i vad den avsåge
medelsanvisning, till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Ang. jäv för kommunala förtroendemän

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av väckta motioner
angående jäv för kommunala förtroendemän.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 265 i
första kammaren av herr Arvidson och
herr Per Petersson samt nr 317 i andra
kammaren av herr Hedin m. fl. hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning
av de för kommunala förtroendemän
gällande jävsbestämmelserna.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att förevarande
motioner I: 265 och II: 317
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Isacson, Magnusson i Tumhult
och Braconier, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en utredning av de för kommunala förtrondemän
gällande jävsbestämmelserna.

Herr SYENINGSSON (h):

Herr talman! Efter de många kloka
och sakunniga uttalanden som förekommit
i dagens stora handelspolitiska debatt
har vi nu att övergå till de mera

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

vanliga ärendena på dagens föredragningslista.

I nu föreliggande utlåtande från konstitutionsutskottet
behandlas två likalydande
motioner, väckta den ena i denna
kammare av herr Arvidson och herr
Per Petersson och den andra i andra
kammaren av herr Hedin in. fl. I dessa
motioner är yrkandet och förslaget, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en utredning av de för
kommunala förtroendemän gällande jävsbestämmelserna.
Detta yrkande är detsamma
som förekom i en liknande motion
vid förra årets riksdag. Motiveringen
till de nu behandlade motionerna är
något annorlunda än tidigare. Högerns
ledamöter i utskottet har även denna
gång reserverat sig för bifall till motionerna,
då vi tycker att en viss oklarhet
råder om gällande jävsbestämmelser och
att frågan borde utredas om det inte vore
lämpligt och befogat med en ändring av
gällande jävsregler för kommunala förtroendemän.

När nu denna fråga har behandlats tidigare,
kunde det kanske räcka till med
att bara hänvisa till den behandling som
förekom för ett år sedan. Att finna några
nya synpunkter är säkert, som vanligt
i en sådan här återkommande fråga, inte
så lätt. Men frågan om vilka jävsbestämmelser
som skall gälla för kommunala
förtroendemän är enligt vår mening
ingen liten och obetydlig fråga, utan en
stor och betydelsefull sådan. Därför kan
det vara berättigat med några ord även
vid detta tillfälle.

Det finns ingen anledning att på något
sätt försöka göra gällande från något
håll, att bakom dessa motioner och vår
reservation skulle ligga något försök att
misstänkliggöra det kommunala arbetet
och de kommunala förtroendemännen.
Det är alldeles onödigt att stryka under
att såväl motionärerna som reservanterna
känner i största allmänhet stor uppskattning
av det arbete som många,
många förtroendemän utfört och utför
till sin hemkommuns bästa. Om här förekommer
en del missförhållanden på
grund av olämpligt utformade jävsregler
är att märka att det inte är de kom -

Ang. jäv för kommunala förtroendemän
munala förtroendemännen, som själva
utformat och beslutat om de rättsregler
som skall tillämpas i det kommunala arbetet.

Skillnaden i sak mellan uppfattningarna
i denna fråga är inte så stor. Utskottets
majoritet framhåller och åberopar
även i år, att det ur allmän synpunkt kan
vara önskvärt att ledamot i kommunal
nämnd eller styrelse i tveksamma fall avhåller
sig från att deltaga i behandlingen
av ärende, där han kan tänkas sätta eget
eller annans intresse framför kommunens;
om så skedde skulle detta utåt
stärka förtroendet för den kommunala
förvaltningen.

Således hyser vi gemensamt den uppfattningen,
att om jävsförhållanden råder
skall jävsbestämmelserna tillämpas.
Jag har vid många tillfällen också i andra
sammanhang fattat konstitutionsutskottets
ställningstagande på det sättet.
Men det är något av stora förhoppningar
och även av önsketänkande i det majoritetens
uttalande, som jag sålunda här
åberopar. När, som det så många gånger
förekommer, en viljestark och inflytelserik
ledamot har ett personligt intresse
och samtidigt en formell rätt att vara
med och besluta, har förhoppningarna
om, att en sådan ledamot frivilligt skulle
avstå från sin formella rätt inte så stor
kontakt med verkligheten.

Även om uppfattningarna i sak är rätt
lika om hur det borde vara, vill utskottets
majoritet i motsats till reservanterna
inte heller i år vara med om en utredning,
som kunde leda till andra bestämmelser
på detta område. Alla är vi så väl
medvetna om, vilket vi också sade förra
året, att kommunerna har fått sig förelagt
och villigt åtagit sig att svara för
stora och betydelsefulla samhällsfunktioner.
Denna gång är det i motionerna
utsagt, att kommunerna alltmera har fått
karaktären inte av myndighetsutövning
utan av ekonomisk förvaltning. När det
tidigare har gjorts gällande, att det bara
är litet mer än tio år sedan kommunallagen
var föremål för utredning och även
tio år sedan beslut fattades om nu gällande
kommunallag, finns det anledning att
framhålla, att hade man den gången kun -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. jäv för kommunala förtroendemän
nät överblicka och klart kunnat inse,
vilken omfattning den kommunala verksamheten
skulle få, hade det kanske i
dag varit andra jävsregler gällande.

Att frågan om mera fulländade jävsregler
har aktualiserats beror även på,
att vad som omöjligen den gången för tio
år sedan kunde överblickas var det faktum,
att det så allmänt i kommunerna
för mycket stora ekonomiska värden
skulle uppstå förvaltningsformer, där inte
bestämmelserna om ämbetsansvar kunde
tillämpas. Jag tänker på allt som sker
i bolags- och styrelseform.

I många olika sammanhang hävdas
mycket bestämt och med stor kraft, att
ärenden skall handläggas objektivt med
rättrådighet och oväld. Konstitutionsutskottet
har också helt naturligt ställt sig
bakom en sådan uppfattning. Att sådana
högtstående rättsregler tillämpas tror jag
har en avgörande betydelse för att allmänheten
skall ha ett gott förtroende
för såväl våra domstolsinstanser som
våra administrativa myndigheter. Det är,
tycker vi, ett allmänt intresse, det skulle
vara en stor tillgång för den kommunala
verksamheten och det skulle stärka
själva grundvalen för den kommunala
självstyrelsen, om liknande rättsregler
i allmänhet vore på ett praktiskt sätt
gällande och tillämpade i kommunalt arbete
såväl som i annat samhällsarbete.

Även om vårt yrkande inte heller i år
vinner bifall, är detta ärende säkert en
fråga som återkommer. I längden torde
det vara svårt att inte samma rättsregler
då så är möjligt skall gälla på olika avsnitt
av samhällsarbetet.

Vi har i år funnit anledning att i reservationen
framhålla, att en ledamot
med starka intressen för ett ärendes utgång
icke bör få delta i ärendets behandling.
Man får här inte bara tänka på vad
som ger en personlig vinning. Här kan
finnas mycket starka personliga intressen,
även om det personliga intresset inte
ger någon direkt personlig ekonomisk
vinning.

Missbruk av en förtroendeställning i
eget intresse bör enligt vår uppfattning
hindras. Många vackra ord har vid
många tillfällen i riksdagen sagts om

kommunal självstyrelse. Vår uppfattning
är att de värden som ligger i detta uttryck
säkert skulle främjas av ett bifall
till vårt utredningsyrkande, så att det
på ett bättre sätt — som jag redan har
antytt — bleve klarlagt om det inte i dagens
samhälle skulle vara av värde att
man finge mera fulländade och klarare
linjer vad beträffar jävsbestämmelserna
i det kommunala arbetet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag skall inte yttra mig
i själva sakfrågan i detta utlåtande, utan
jag har begärt ordet för att i anknytning
till ärendet få säga några ord om
hur formaliteterna är och bör vara här

1 kammaren.

Jag råkade vara närvarande i fredags
vid bordläggningssammanträdet här i
kammaren och konstaterade då, att två
utlåtanden från konstitutionsutskottet, nr

2 och 3, samt ett memorial från samma
utskott och ett utlåtande från andra lagutskottet,
nr 9, bordlädes här i korrektur.
De kunde alltså inte delas ut till
kammarens ledamöter. Jag drar därav
slutsatsen, att i varje fall flertalet av
kammarens ledamöter knappast förrän i
går morse fick tag i dem, men de satt naturligtvis
fullt sysselsatta i utskottet hela
dagen.

Detta är inte bra. Det är ju så, att vi
har vissa formaliteter här i huset med
bordläggning för att undvika att kammarens
behandling av ärendena blir en
formalitet. Om nu utskotten tar god tid
på sig för att behandla vissa ärenden,
tycker man att kamrarna åtminstone borde
få rimlig tid för samma syfte.

I ett av konstitutionsutskottets ärenden
här —- det var det som gäller radion
—• förelåg en skrivelse från radiochefen
från slutet av november förra
året, och utskottet har alltså haft god
tid på sig. Det kan då förefalla lite onödigt
att det blir så brått på slutet, att
en normal bordläggning inte hinner ske.

Herr talman! Jag är inte ute efter någon
syndabock att ställa till svars, utan

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

jag har bara velat påpeka denna tendens
för att ovanan inte skall sprida sig. För
övrigt hoppas jag att författningsutredningen
på denna punkt kommer att föreslå
så entydiga regler, att sådana här
små ovanor inte skall bli möjliga i fortsättningen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jävsbestämmelserna blev
ju väsentligen utvidgade, när man antog
nya lagar för den kommunala förvaltningen
— så blev det i kommunallagarna,
så blev det också i lagen beträffande
landsting. Utvidgningen innebar
på sitt sätt en kraftig begränsning
när det gällde rätten för ledamöterna
att vara med och fatta beslut.

Här har sedan väckts motioner om att
man skulle vidga jävsbestämmelserna ytterligare.
Utvidgningen skulle bl. a. innebära,
att de som är ledamöter i kommunala
bolag och stiftelser skulle vid behandlingen
av sådana ärenden i fullmäktige
inte få delta i besluten, därför
att då skulle föreligga jäv. Efter vad jag
tror skulle en sådan utvidgning av jävsbestämmelserna
skapa betydligt ökade
svårigheter för de kommunala förvaltningarna
att kunna arbeta.

För mig förefaller motionerna rätt
mycket vara ett teoretiskt resonemang.
Man kan också få den uppfattningen, trots
herr Sveningssons påstående, att bakom
det hela ligger ett misstroende gentemot
de kommunala förtroendemännen—man
tror att de ofta spekulerar och kanske
också deltar i handläggningen för att
försöka göra sig en personlig vinning.
Jag tror att det är en fullkomlig felbedömning
när herr Sveningsson säger, att
det finns anledning anta att det går till
på det sättet i våra kommunala förvaltningar.

Jag kanske också kan säga, att vi utöver
lagbestämmelserna när det gäller
kommunalförvaltningarna har en stor
och omfattande övervakning. Det finns
knappast något som väcker så stort intresse
i en ort som de kommunala förvaltningarnas
sätt att arbeta. Det arbetet
uppmärksammas av allmänheten och

Ang. jäv för kommunala förtroendemän
pressen, och skulle någon utnyttja sin
ställning eller sitt mandat otillbörligt,
är det ingen tvekan om att det genast
slås larm.

Nu var denna fråga föremål för behandling
i fjol. Då hade utskottet också
gjort en ingående undersökning beträffande
rättspraxis, och det visade sig
att utvecklingen inte gått i den riktningen,
att man skulle behöva vidta åtgärder
för en ytterligare utvidgning av jävsbestämmelserna.
Sedan har vi fått ännu
ett år på oss, men inte heller under denna
tid har det inträffat något som motiverar
att man gör den utredning som här
föreslagits.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vad utskottet föreslagit.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som utskottets talesman, herr Pettersson,
här säger, att jävsbestämmelserna utökades
för tio år sedan, när den nuvarande
kommunallagen tillkom. Men det
är ju ändå så, att kommunala förtroendemän
är jäviga endast då det gäller
rent personliga ekonomiska intressen eller
liknande intressen som rör nära anhöriga
till dem, och det tycker vi inom
högerpartiet inte är tillräckligt.

Jag vill bestrida herr Petterssons uttalande,
att det här skulle gälla bara
ett teoretiskt resonemang och att bakom
vårt ställningstagande i alla fall skulle
ligga ett försök att misstänkliggöra de
kommunala förtroendemännen och det
kommunala arbetet. Vår avsikt är att genom
ändrade jävsregler skapa ett ännu
större förtroende för det kommunala arbetet.

Det torde väl vara klart, att här kan
förekomma och säkert också förekommer
många fall, där det inte är som det
borde vara. Det är nu klarlagt — för
att ta ett exempel — att en förtroendeman,
som samtidigt är verkställande direktör
i ett aktiebolag, kan som kommunal
förtroendeman förhandla i ärenden
som gäller det aktiebolag där han
är direktör. Det är väl inte rätt och
riktigt att det skall vara på det sättet.

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen

Man kan också, såsom vi har sagt, på
goda grunder antaga, att det grannlagenhetsjäv,
som utredningen och riksdagen
hade förhoppningar om för tio år sedan
och som utskottsmajoriteten alltjämt
har förhoppningar om, inte tillämpas
i tillräcklig omfattning.

Jag vet inte om det är tillåtet att citera
några rader i ett utskottsutlåtande som
är justerat men som ännu inte är behandlat
i riksdagen. Det gäller ett enhälligt
utlåtande från ett sammansatt utskott,
som justerades i går, som har refererats
i dagens tidningar och som
småningom kommer upp till behandling
här i kammaren. Det heter där, att det är
för utskottet självklart, att vår allmänna
rättsordning »bör tillförsäkra den
enskilde medborgaren effektivt rättsskydd
även på det kommunala fältet».
Det måste enligt min mening vara mycket
svårt att tillförsäkra den enskilde
medborgaren effektivt rättsskydd, om
man inte vill vara med om ändrade jävsregler
i det kommunala arbetet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
var med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 24.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 97 i
första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 114 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
sådant förslag snarast, att kyrkofullmäktigeinstitutionen
komme att slopas och
dess uppgifter överföras till stads- och
kommunalfullmäktige.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner I: 97 och
II: 114 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få erinra om
att motionärerna har yrkat, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om sådant förslag
snarast, att kyrkofullmäktigeinstitutionen
kommer att slopas och dess uppgifter
överföras till stads- och kommunalfullmäktige.
Så är yrkandets ordaly -

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen

delse, och jag tycker att det verkar, som
om konstitutionsutskottet har antingen
misstolkat eller också till äventyrs vantolkat
motionernas argumenterande och
även det yrkande jag nyss läste upp. Utskottet
knyter nämligen mycket starkt
an till den nya församlingsstyrelselagen
och till det faktum att utredningen kyrka—stat
pågår.

Det som jag först nämnde, nämligen
församlingsstyrelselagen, har inte mycket
med vårt motionsförslag att göra
och knappast heller med utredningen
kyrka—stat. Utgångspunkten för denna
utredning är nämligen att den borgerliga
och kyrkliga kommunen alltjämt skal!
verka var för sig, och det är inte till
någonting sådant vår motion syftar. I
motionen föreslås ju, att kyrkofullmäktigeinstitutionen
skall slopas och dess
uppgifter övertas av stadsfullmäktige
och i förekommande fall av kommunalfullmäktige.

Den politiska meningsriktning jag tillhör
anser att full religionsfrihet bör existera
och att kyrkan således skiljes från
staten. Men så länge detta inte har skett,
bör det falla på de borgerliga kommunerna
att inom sina områden svara för
de kyrkliga angelägenheterna. Rent
praktiskt tycker vi att den saken skulle
vara lätt att ordna. Den borgerliga kommunen
kan lika gärna ha en kyrkostyrelse
eller kyrkonämnd inom ramen för
sin organisation som låt mig säga en
museistyrelse. Som det nu är handhas
-— som vi vet -— de kyrkliga angelägenheterna
i realiteten av en mycket strängt
begränsad krets och behandlas utan samband
med övriga frågor och problem
inom den borgerliga kommunen —
många gånger tyvärr också utan något
som helst hänsynstagande till dessa mera
allmänna problem inom kommunens
verksamhetsområde.

Yi har i motionerna framhållit det enligt
vår mening odemokratiska och praktiskt
otympliga i en sådan anordning. I
det kommunala arbetet kan man ju ofta
stöta på detta mycket besvärliga problem.
Det heter t. ex. att den kyrkliga
och den borgerliga kommunen skall
»samråda i fråga om skatteuttagets stor 5

Första kammarens protokoll 1963. Nr 10

lek». Ja, det är vackra ord, men samrådet
består vanligen i att den borgerliga
kommunen måste, innan skattesatsen
och budgeten fastställes, efterhöra
hos de kyrkliga myndigheterna hur stor
skatt kyrkan för sin del har beslutat att
ta ut, och sedan får den borgerliga kommunen
rätta och packa sig efter vad dessa
myndigheter har beslutat.

Jag har varit med om sådana saker
vid åtskilliga tillfällen, och jag hävdar
att detta inte är fråga om något samråd,
utan om ett kyrkligt diktat över den
borgerliga kommunens styrelse. Inte
minst detta har inspirerat till de motioner
vi nu har väckt.

Även om ett verkligt samråd emellertid
skulle förekomma — och jag vill inte
bestrida att det naturligtvis förekommer
i en hel del fall —- måste det konstateras,
att det enda riktiga vore att en och
samma primärkommun fick suveränitet
över alla dessa frågor, som så intimt
hänger samman med varandra. Det
krävs en totalöverblick över kommunens
hela område och ett handlande på
grundval av en sådan bedömning av hela
verksamhetsfältets behov. Men som det
nu är faller en betydande del utanför
den kommunala styrelsens insyn och
självfallet därmed också utanför dess
handlande.

Det vore naturligtvis frestande att illustrera
verkningarna av detta, men jag
skall försöka att koncentrera anförandet
och avstå därifrån. Jag begränsar mig
nu bara till att ytterligare påpeka det
parodiska, odemokratiska och i vissa
fall smått löjeväckande i den valprocedur,
som förekommer när kyrkofullmäktigeval
äger rum.

I motionerna ges bl. a. exemplet att i
Göteborg deltog 10 procent av de röstberättigade
i förra årets kyrkofullmäktigeval
och att i Malmö deltog 8 procent. Det
är en parodi på val. Till detta kan fogas,
att i exempelvis Göteborg fanns inte
mindre än ett tjugotal valkretsar. Det
fanns valkretsar där eventuellt deltagande
partier hade fått kämpa om ett enda
tillgängligt mandat, därest de funnit någon
mening i att ställa upp. Det fanns
alltså ett mandat att slåss om, i andra

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Om slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen

valkretsar kunde det vara två eller tre
mandat tillgängliga. Det är klart att inte
ens ett mycket stort parti orkar med att
i sådana fall hävda sig mot en kyrklig
valkoalition, och för ett litet parti är
matchen redan från början helt hopplös
i mandatavseende.

Jag vill bara tillägga, att med vad jag
nu har anfört har jag inte velat lufta
några ståndpunkter i fråga om tro eller
icke tro, d. v. s. i fråga om religiositet
eller ateism. Var och en har att själv
bilda sig en uppfattning i sådana frågor
utan någon agitation här från min sida
-— det är ett helt annat spörsmål än det
som tas upp i motionerna. Vad som efterlyses
i dem är ett demokratiskt och ett
praktiskt tillvägagångssätt, en ordning,
som vi tror förr eller senare måste komma
till stånd.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu
har anfört ber jag att få yrka bifall till
motionerna 97 i denna kammare och
114 i andra kammaren.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hoppas att kammaren
håller mig räkning för att jag kommer
att vara lika kortfattad som utskottsutlåtandet.

Riksdagen har ju vid flerfaldiga tillfällen
behandlat liknande motionsyrkanden.
De har avslagits med samma motivering
som anförts i det i dag föreliggande
utlåtandet. Till den motivering
som vi tidigare framlagt kan tilläggas,
att så sent som för två år sedan behandlades
den kyrkokommunala kompetensen.
Man sade vid det tillfället också
klart ifrån att man borde avvakta den
utredning, som pågår om kyrka och
stat. Den lag, som vi då beslöt, församlingsstyrelselagen,
har ju trätt i kraft i
år. Den har sålunda bara gällt i knappt
två och en halv månader. Detta säger
oss, att vi bör avvakta erfarenheterna
av denna lag, förutom resultatet av den
utredning som jag nyss nämnde.

Jag ber med dessa korta ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag är intresserad av att
den förste ärade talaren litet närmare
ville motivera ett par punkter i det anförande
han höll. Han yttrade, att han
var anhängare av kravet att skilja kyrka
och stat åt, men samtidigt ville han att
man skulle slå ihop kyrko- och kommunalfullmäktige.
Här tycker jag att logiken
inte riktigt klaffar.

Herr Adolfsson yttrade vidare, att det
i lagen förutsatta samrådet bara blir en
parodi därför att de kyrkliga representionerna
i alla fall beslutar helt självständigt.
För det första vill jag framhålla,
att man hittills inte hunnit få någon
större praxis på området, och för
det andra vill jag påpeka, att den omständigheten
att man har samråd med
exempelvis herr Adolfsson inte nödvändigtvis
betyder att man gör som han
vill. Det var ju inte meningen att frånhända
vare sig de kyrkliga eller de borgerliga
kommunerna något av deras beslutanderätt.

Herr Adolfsson berörde vidare deltagandet
i kyrkofullmäktigevalen. Han
tyckte att det låga deltagandet gjorde
valen till en parodi. Jag vill framhålla,
att ett lågt valdeltagande visserligen kan
tyda på likgiltighet, men också på att
man har kommit överens om en lista med
namn, som man har förtroende för och
som man tror kommer att klara sina uppgifter.
Då blir röstdeltagandet inte lika
högt som när stridens vågor svallar. Jag
tycker att detta inte är mer parodi än
när man ställer i ordning en enda lista
och sedan kör i väg allt folket att rösta
på den.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
ansåg sig finna någon motsägelse mellan
den förklaring jag avgav beträffande
full och total religionsfrihet och det förhållandet
att jag ansåg att kyrkofullmäktiges
angelägenheter kunde och borde
handläggas av den borgerliga kommunen.
Jag vill bara ha sagt att denna fråga
naturligtvis inte kan ha samband med
frågan om full religionsfrihet skall råda

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. ersättning till städerna för mistad tolag

eller inte, eftersom jag utgår ifrån att det
förhållandet att den borgerliga kommunen
handhade dessa angelägenheter inte
skulle komma att innebära något intrång
på vår relativa religionsfrihet.

Till herr Damström skulle jag vilja säga
att det förhållandet att en församlingsstyrelselag
så nyligen har stiftats
och trätt i tillämpning inte har någon
som helst betydelse beträffande den
fråga som vi har rest i våra motioner.
Detta var jag också särskilt angelägen att
understryka i det anförande som jag
nyss höll från talarstolen.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Till herr Adolfsson vill
jag säga att det väl ändå innebär ett principiellt
ställningstagande om man diskuterar
frågan om kyrklig och kommunal
kompetens och fattar ett principbeslut
i ena eller andra riktningen. Sådana beslut
har riksdagen mig veterligt aldrig
fattat medan utredning pågått. Därför
hänvisade jag också till den pågående utredningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 4, angående
televisionsutsändningar av kamrarnas
förhandlingar, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom finansdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Ang. ersättning till städerna för mistad
tolag

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning till städerna för mistad
tolag för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 41 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Bengtson m. fl.
(I: 248) och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. (II: 295),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts under förevarande
punkt framställda anslagsäskande.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:248 och 11:295, till Ersättning
till städerna för mistad tolag för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
41 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Eliasson
i Sundborn, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 248 och II:
295, avslå Kungl. Maj:ts förslag om anvisande
av ett förslagsanslag för budgetåret
1963/64 av 41 000 000 kronor till
Ersättning till städerna för mistad tolag.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Tolagsersättningen infördes
redan på 1600-talet, och sedan har
man haft en hel del bekymmer med att
försöka avskaffa den, men den har segt
hållit sig kvar och finns fortfarande i
våra dagar, fastän man kan finna ringa
motivering för den. Det är många år se -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. ersättning till städerna för mistad tolag

dan vi började motionera om att man
skulle ta itu med denna fråga, men fortfarande
har vi kvar denna besynnerliga
tolagsersättning.

Jag skall inte gå så mycket tillbaka i
historien men vill nämna att vi år 1857
hade en tolagsreglering, varvid Konungen
fick rätt att tilldela nya stapelstäder
tolagsrätt. 30 städer hade redan den rätten,
sedan tillkom ytterligare 9. Emellertid
är det av någon besynnerlig anledning
nu inte 39 utan 37 städer som har
tolagsersättning. Man kan också erinra
om att det f. n. är 50 städer, som har
stapelstadsrätt, och samtliga dessa har
tullhusbyggnadsskyldighet, men ändå är
det endast 37 av dem som har tolagsersättning.
Därför kan man ifrågasätta om
det finns något samband mellan dessa
saker. Vi bär dessutom fyra inlandsstäder
som utrustats med fullständig förtullningsrätt
och tullhusbyggnadsskyldighet
men som icke har tilldelats tolagsersättning.

Denna fråga har nu behandlats igen av
utredningen om städernas särskilda rättigheter
och skyldigheter i förhållande
till staten. Ur utredningen citerar jag
följande:

»Då tolagsersättningen kan ändras genom
beslut av konung och riksdag, torde
det sakna reell betydelse, huruvida
tolagsersättningen är att uppfatta som
en avlösning av tolagen eller om reformen
får anses ha inneburit allenast ändrade
grunder för tolagens beräkning.»

Man kan alltså inte säga att det egentligen
ligger någon ersättning i detta. Vidare
anför utredningen: »Vid sidan av
RF § 114 har, såsom den föregående
framställningen utvisar, hävdats ett
skydd av kontraktsnatur, som enligt allmänna
civilrättsliga regler grundade sig
på någon form av ömsesidig uppgörelse
mellan staten och städerna. En sådan
uppgörelse skulle sedermera icke kunna
rubbas utan städernas medgivande.
Denna åsikt har icke vunnit stöd under
tolagsfrågans behandling i riksdagen. Ej
heller den argumentering, som i tolagen
och tolagsersättningen på annan grund
velat finna en rättighet för städerna i

egenskap av privata rättssubjekt, torde
kunna anses bärande.»

Utredningen underkänner alltså resonemanget
att städerna skulle kunna påfordra
ersättning.

Vi har vidare anfört att denna fråga
kan vara aktuell med anledning av den
debatt vi hade tidigare om tullarnas försvinnande.
Tolagsersättningen har ju
samband med tullarnas storlek. Utredningen
säger: »Om tullarna nedsättas eller
upphävas, medför detta, att tolagsersättningen
nedgår eller helt upphör.» Om
vi alltså har avskaffat våra tullar 1966,
skulle dessa städer då helt bli utan tolagsersättning.

Detta är alltså bara en erinran om att
denna anordning knappast kan anses
försvarbar i vår tid. Man borde gå radikalt
fram och avskaffa den. De konsekvenser
detta medför finns det möjlighet
att reglera.

Därför, herr talman, skall jag be att
få yrka bifall till den reservation, som
bifogats punkten 50.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Utskottet har vid behandlingen
av detta ärende haft samma
uppfattning som departementschefen,
nämligen att det är lättare att ta ställning
till denna fråga när 1955 års stadsutrednings
betänkande har blivit remitterat
till de olika remissmyndigheterna
och dessa har sagt sitt. Tolagsersättningen
ingår i ett större frågekomplex som
rör såväl rättigheter som skyldigheter
för vissa städer. Man kan ju inte ensidigt
behandla det ena eller det andra av
dessa ting, utan allt bör komma i ett
sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag vill endast nämna att
den utredning som åberopas avlämnades
den 30 januari 1962, så man kan inte
säga att det skyndas så värst fort när det
gäller att avskaffa denna kvarleva från
1600-talet.

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 19

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Om herr Bengtson har
läst statsverkspropositionen har han kanske
observerat att departementschefen
där säger att han håller på att sammanställa
en promemoria över en hel rad
andra frågor som berör förhållandet mellan
kommunerna och staten och att han
tänker remittera denna promemoria tillsammans
med remissen av stadsutredningens
betänkande. Han har velat ta
allt i ett sammanhang. Det är anledningen
till att remissen har dröjt.

Herr DAHL (s):

Herr talman! För de städer som berörs
av tolagsmedlen står det väl ganska
klart att man inte kan dra in medlen
så lättvindligt som herr Bengtson vill.
Såsom herr Svensson har påpekat hänger
tolagsmedlen samman med skyldigheter
i vissa avseenden, och då kan man
inte utan vidare dra in dem. Det är på
sin plats om man en dag skall dra in
dem att de övriga frågorna behandlas i
sitt sammanhang så att rättvisa skipas,
något som man väl får fordra i ett rättssamhälle.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vad skall då de fyra inlandsstäder
säga som är skyldiga att hålla
tullhus men som inte får någon tolagsersättning? Herr

DAHL (s):

Herr talman! Jag kan inte säga varför
de inte har det, men antagligen har
de inte heller de skyldigheter som följer
med rätten att uppbära tolagsersättning.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder
framkomna yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 51—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64

Lades till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken I

innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t under kapitalbudgeten
lämnat en översikt över kommunikationsverkens
investeringar, avseende
postverkets, televerkets, statens järnvägars
och statens vattenfallsverks fonder,
lutfartsfonden samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond.

Kungl. Maj:ts hade för affärsverksfonderna
och förrådsfonden för budgetåret
1963/64 beräknat en total medelsförbrukning
om 1 204,5 miljoner kronor.
För statens järnvägars del hade medelsförbrukningen
upptagits med samma belopp
som för innevarande budgetår. I
det belopp, som beräknats till investeringar
för biltrafiken, inginge 4 miljoner
kronor för kapitaltillskott till Svenska
lastbilsaktiebolaget, varav 2 miljoner
kronor föreslagits skola tillföras bolaget
genom en höjning av aktiekapitalet och
resten ställas till dess förfogande i form
av lån.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet under punkten anfört.

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

I sitt yttrande hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Till närmare belysning av de framlagda
förslagen har departementschefen
i propositionens inledande översikt lämnat
en sammanfattande redogörelse för
investeringsbehoven inom de olika verken
samt i korthet berört investeringarnas
inriktning för nästa budgetår. Vad
därvid anförts har i nu förevarande
sammanhang icke givit utskottet anledning
till erinran. Utskottet biträder således
Kungl. Maj:ts förslag beträffande investeringsverksamhetens
totala omslutning
samt dess fördelning de skilda verken
emellan.»

Reservationer hade anförts

a) av herrar Virgin, Åkerlund, Staxäng
och Cassel, vilka ansett, att andra
och tredje meningarna i det nyss återgivna
stycket i utskottets yttrande bort
erhålla följande lydelse:

»Vad därvid anförts har i nu förevarande
sammanhang icke givit utskottet
anledning till annan erinran än att utskottet
funnit sig icke kunna godtaga departementschefens
äskanden i fråga om
det under statens järnvägars fond upptagna
kapitaltillskottet med 4 miljoner
kronor till Svenska lastbilsaktiebolaget.
Utskottet biträder i övrigt Kungl. Maj:ts
förslag beträffande investeringsverksamhetens
omslutning samt dess fördelning
de skilda verken emellan.»; samt

b) av herrar Bengtson, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka, Gustafsson
i Kårby och Löfroth, vilka ansett,
att andra och tredje meningarna i det
ovannämnda stycket i utskottets yttrande
bort hava följande avfattning:

»Vad därvid anförts har i nu förevarande
sammanhang icke givit utskottet
anledning till annan erinran än att utskottet
funnit sig icke kunna godtaga departementschefens
äskanden i fråga om
det under statens järnvägars fond upptagna
lånestödet med 2 miljoner kronor
till Svenska lastbilsaktiebolaget. Utskottet
biträder i övrigt Kungl. Maj:ts förslag
beträffande investeringsverksamhetens

omslutning samt dess fördelning de skilda
verken emellan.»

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är bara på en punkt
som jag har en mot utskottet avvikande
mening, nämligen beträffande kapitalinvesteringen
i Svenska lastbilsaktiebolaget.

De två miljoner kronor som skall utgå
i form av aktier har vi från vår sida i
reservation b accepterat. Däremot anser
vi att de två miljoner kronor som
skall upptas i form av lån bör Svenska
lastbilsaktiebolaget i vanlig ordning låna
på kapitalmarknaden.

Vi har ingenting i princip emot att
det, om det anses lämpligt, drives statliga
företag, men de skall i så fall så
långt som möjligt drivas på med de privata
företagen likställda grunder. Då
bör också de lån som det här gäller
kunna tas upp i vanlig ordning. Därför
yrkar vi bifall till reservation b.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag kan fatta mig kort.
Vår reservation, betecknad med a, överensstämmer
i stort sett med herr Bengtsons
reservation utom däri att vi är benägna
att gå emot hela det upptagna kapitaltillskottet
på fyra miljoner kronor
till Svenska lastbilsaktiebolaget.

Det behövs inte heller för min del någon
längre motivering för vår reservation,
även om jag inte kan fatta mig
så kort som departementschefen har
gjort. Han har nämligen inskränkt sig
till att på en enda rad i huvudtitelns
översikt över utgifterna anmäla att i
statens järnvägars investeringsplan har
upptagits detta kapitaltillskott om fyra
miljoner kronor.

Man skulle här kunna ställa en del
retoriska frågor, som avspeglar den principiella
skillnaden mellan reservanterna
och majoriteten. Jag skulle bland annat
kunna fråga: Varför söker regeringen
på olika vis sätta den fria konkurrensen
på lika villkor mellan statliga
och enskilda företag ur spel? Varför

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

skall egentliga statliga företag gynnas
framför enskilda företag med särskilda
kapitaltillskott? Man skulle också kunna
fråga om inte det statliga biltrafikföretaget
har krafter nog att på lika villkor
konkurrera med enskild företagsamhet.

Detta är naturligtvis frågor som inte
bara gäller Svenska lastbilsaktiebolaget
utan i lika stor utsträckning ärenden
som behandlas här i riksdagen — tidigare,
t. ex. ASSI ■— och sådana som
kommer att behandlas — jag tänker då
exempelvis på Tumba pappersbruk eller
SRA. Det är alltså för oss här fråga
om en principiell gränslinje.

Med anförande av denna principiella
bakgrund till reservationen ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
punkten 1 av herr Virgin m. fl. avgivna
reservationen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det här är ju, såsom
herr Holmberg nämnde, inte någon alldeles
ny fråga. Det har anvisats anslag
till lån till SLAB vid upprepade tillfällen
tidigare.

När staten förvärvade Stockholm-Västerås-Bergslagens
nya järnvägsaktiebolag,
förvärvade man samtidigt detta bolag,
som var ett dotterföretag till järnvägsföretaget.
Sedan dess har SLAB, såsom
framgår av den redogörelse som
finns i bilaga 8 till statsverkspropositionen,
i huvudsak fått ombesörja ersättningstrafik
och komplementtrafik till
järnväg där det varit ekonomiskt lämpligt.

I den redogörelse som finns i bilagan
till statsverkspropositionen säger järnvägsstyrelsen
att bolagets verksamhet
till art och syfte är nära förbunden med
statens järnvägar och sålunda lika väl
som den i statens järnvägars regi bedrivna
biltrafiken i realiteten är att anse
som en rörelsegren inom statens järnvägar,
ehuru densamma på grund av sin
natur lämpligen ansetts böra bedrivas i
bolagsform. Därför bör enligt järnvägsstyrelsens
mening de pengar som erfordras
ställas till förfogande på detta
sätt.

Jag tror inte att man kan som herr
Holmberg påstå, att kravet på konkurrens
under lika villkor inte skulle vara
uppfyllt i det här avseendet. Statens
järnvägar anlitar ju SLAB på samma sätt
som statens järnvägar anlitar privata
entreprenörer när det anses lämpligt.
Jag kan inte förstå varför man skulle
kunna säga, att detta strider mot principen
om konkurrens på lika villkor.

Vi har ansett att man nu liksom tidigare
bör kunna ställa de begärda medlen
till förfogande. Jag vill erinra om
att när departementschefen i proposition
65 år 1949 begärde ett lån för
SLAB på 1,5 miljoner kronor, så reserverade
sig visserligen de borgerliga partierna
genom sina representanter i statsutskottet
men endast för en sänkning av
beloppet till en miljon i stället för 1,5
miljoner som utskottsmajoriteten hade
tillstyrkt. Då intog man inte en principiellt
avvisande hållning. Statens järnvägar
hade den gången begärt två miljoner,
men departementschefen hade
prutat ned summan till 1,5, och så kom
den borgerliga reservationen med en ytterligare
prutning till en miljon.

Vi som tillhör majoriteten av utskottet
har ansett att man även nu bör ställa
pengarna till förfogande. Såsom järnvägsstyrelsen
har framhållit är det mycket
rationellt att man har det ordnat på
detta sätt, och därför yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o) att utskottets hemställan
i förevarande punkt skulle bifallas
med godkännande av vad utskottet anfört;
2:o), av herr Holmberg, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den
ändring i vad utskottet anfört, som förordats
i den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Bengtson, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring i vad utskottet yttrat, som
föreslagits i den av honom m. fl. vid
punkten anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och för -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
klarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan med godkännande
av vad utskottet anfört vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Holmbergs yrkande.

Herr Bengtson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 9 punkten 1 antager godkännande
av utskottets hemställan med
den ändring i vad utskottet anfört, som
förordats i den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
vad utskottet anfört, som förordats i den
av herr Bengtson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —25;

Nej —23.

Därjämte hade 82 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten 1
med godkännande av vad utskottet anfört,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i vad utskottet anfört,
som förordats i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Ang. televerkets anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1963/64 under televerkets
fond anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 3
januari 1963 angivna investeringsanslag
å tillhopa 437 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m. fl. (1:343) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 400),

dels en inom andra kammaren av herr
von Friesen väckt motion (II: 34),

dels en inom första kammaren av herrar
Eric Carlsson och Jonasson väckt
motion (I: 421),

dels en inom andra kammaren av herr
Börjesson i Falköping m. fl. väckt motion
(II: 609),

dels en inom andra kammaren av herr
von Seth m. fl. väckt motion (II: 228);

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

dels ock en inom andra kammaren av
herr Turesson in. fl. väckt motion (II:
615).

I motionerna 1:343 och 11:400 hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att inträdesavgiften
för telefon för ensamboende åldringar,
invalider och kroniskt sjuka borde nedsättas
med 200 kronor till 100 kronor.

I motionen I: 421 hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om vidgade
utredningsdirektiv till 1960 års radioutredning
om avskaffande av den särskilda
radiolicensen i enlighet med vad i motionen
anförts.

I motionen II: 615 hade anhållits, att
riksdagen måtte dels besluta att införa
rätt till i princip fri etablering av radiooch
televisionsanläggningar, dels uttala,
att löpande avtal mellan Kungl. Maj :t och
Sveriges Radio AB icke borde förnyas i
vad avsåge monopol för Sveriges Radio
AB att bedriva radio- och televisionssändningar
efter löpande avtalstids utgång,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att förslag till lagstiftning som
nödvändiggjordes av dels den fria etableringsrätten,
dels de med den fria etableringsrätten
sammanhängande förändringarna
inom opinionsrättens område
snarast måtte föreläggas riksdagen, dels
besluta, att en s. k. auktorisationsnämnd
skulle inrättas, samt dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att förslag till
riktlinjer för auktorisationsnämndens
sammansättning samt dess verksamhet i
enlighet med i motionen framförda synpunkter
snarast måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1963/64 under televerkets fond anvisa
följande investeringsanslag, nämligen

1. Teleanläggningar m. m. 402 000 000
kronor;

2. Rundradioanläggningar 35 000 000
kronor;

Ang. televerkets anslagsbehov

II. att motionerna I: 343 och II: 400,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 34 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionen I: 421 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

V. att motionen II: 609 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

VI. att motionen II: 228 icke måtte av
riksdagen bifallas;

VII. att motionen II: 615 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservationer hade anförts

a) , beträffande inträdesavgiften för telefonabonnemang,
av herrar Virgin,
Åkerlund, Staxång och Bohman, vilka
dock ej antytt sin mening;

b) , beträffande rätt till fri etablering
av radio- och televisionsanläggningar, av
herrar Virgin, Åkerlund, Staxång och
Bohman, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka motionen II: 615 och att därför
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under VII
hemställa, att riksdagen måtte

1. besluta att införa rätt till i princip
fri etablering av radio- och televisionsanläggningar; 2.

uttala, att löpande avtal mellan
Kungl. Maj:t och Sveriges Radio AB icke
borde förnyas i vad avsåge monopol för
Sveriges Radio AB att bedriva radio- och
televisionssändningar efter löpande avtalstids
utgång;

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att förslag till lagstiftning som nödvändiggjordes
av dels den fria etableringsrätten,
dels de med den fria etableringsrätten
sammanhängande förändringarna
inom opinionsrättens område
snarast måtte föreläggas riksdagen;

4. besluta, att en s. k. auktorisationsnämnd
skulle inrättas;

5. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att förslag till riktlinjer för auktorisationsnämndens
sammansättning samt
dess verksamhet i enlighet med i motionen
framförda synpunkter snarast måtte
föreläggas riksdagen.

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 19G3 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! På denna punkt liar från
vårt håll väckts en motion som följts upp
i form av en blank reservation. I motionen
begärs en sänkning av inträdesavgiften
för telefon för åldringar, invalider
och kroniskt sjuka från 300 kronor till
100 kronor, alltså en minskning av avgiften
med 200 kronor.

Självfallet har denna fråga liksom andra
frågor tidigare behandlats i riksdagen.
Senaste gången var föregående år, och
gången därförut år 1956. Vid varje tillfälle
har vårt förslag avvisats av riksdagen,
men skälen härför har varit administrativa,
tekniska och företagsekonomiska.
Det har hävdats att ett affärsdrivande
verk inte rimligen kan åläggas att
lämna social hjälp utan att detta ankommer
på de sociala organen. Det finns
ingen anledning att bestrida riktigheten
av detta resonemang, men man kommer
inte förbi den sociala aspekten. Den innefattar
i korthet att många gamla människor
för närvarande inte har råd att
anskaffa telefon och därför är avstängda
från yttervärlden eller från den naturliga
kontakt med släktingar, vänner,
barn, sociala inrättningar och läkare
som just de gamla och sjuka så ofta behöver.

När denna inträdesavgift genomfördes
i olika omgångar konstruerades den från
början som en investeringsavgift, för att
begränsa efterfrågan på telefoner. Men
den tiden är väl nu definitivt förbi då
så behövdes. Inte minst kan ju åberopas
finansministerns framställning i årets finansplan,
där han säger sig vara beredd
att stimulera investeringarna inom de affärsdrivande
verken. Man kan inte heller
komma ifrån att denna begränsning
träffar de svaga, som ur social synpunkt
verkligen är i behov av telefon.

Jag tänker inte yrka bifall till motionen
men vill uttrycka en förhoppning
om att Kungl. Maj:t söker lösa denna
konflikt mellan det statliga affärsverkets
privatekonomiska önskemål — naturligtvis
viil man se till att verket går så bra
som möjligt —■ och de sociala skäl som
kan anföras. Man skulle onekligen genom
vårt förslag ha underlättat för åldringar -

na att bo kvar i sina hem, något som
skulle stå helt i överensstämmelse med
den nuvarande åldringsvårdspolitiken.
Man står alltså i detta fall inför en konflikt
mellan effektivitet och sociala synpunkter.

Jag vill samtidigt, med hänvisning till
den motivering som angivits i reservationen,
yrka bifall till reservationen b
vid denna punkt.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
ett antal motioner, och jag skall
säga några ord om en av dessa, nämligen
nr 421 i denna kammare av herr Jonasson
och mig. I motionen begäres att riksdagen
måtte hemställa hos regeringen om
vidgade utredningsdirektiv till 1960 års
radioutredning om avskaffande av den
särskilda radiolicensen.

1960 års radioutredning har bl. a. till
uppgift att utreda frågan om ljudradions
finansiering. Riksdagen uttalade i anslutning
därtill år 1957 att licensavgiften på
30 kronor ej skulle få höjas under början
av 1960-talet samt att radion fick anpassa
sig till den inkomstram som skulle
ges av den år 1957 höjda licensavgiften
liksom av den ökning av antalet licenser
som beräknades. Det har sedermera skett
vissa justeringar av dessa beräkningar.
Sveriges radio anvisas ju av radiolicensmedel
det belopp som Kungl. Maj:t finner
erforderligt för programverksamheten.
Frågan om skyldigheten att inneha
radiolicens har varit föremål för olika
tolkningar. Det var också ett av skälen
till att telestyrelsen i oktober 1959 föreslog
att den särskilda bilradiolicensen
skulle avskaffas. Principen för innehav
av radiolicens är ju att det skall vara en
licens på varje hushåll, en princip som
är tänjbar. Utbyggnaden av program 2
liksom av program 3 eller melodiradion
kan ju inte heller alla få glädje av beroende
på mottagningsmöjligheterna och
på mottagningsapparaterna. Det innebär
alltså att möjligheterna att avlyssna dessa
program är begränsade för många
människor. Licensavgiften på 30 kronor
är också betungande för många. Det ser

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

vi av den framställning som här har
gjorts, nämligen om rabatt på licensavgifterna
för pensionärer och andra, en
motion som för övrigt har behandlats
lika snävt av utskottet som denna motion.

Var man bor och vilken apparat man
har råd att ha är avgörande för om man
kan avlyssna de olika program som
bjuds. De som drabbas av denna begränsning
i fråga om lyssnarmöjligheter
är ofta människor, för vilka avgiften på
30 kronor är relativt kännbar.

Antalet licenser i vårt land är för närvarande
ungefär 2,9 miljoner, medan vi
har 2,4 miljoner hushåll. Antalet licensbetalare
har ökat på ett markerat sätt
under det senaste året, trots att televisionen
har gått segrande fram över landet.
Inbetalningen av dessa licensavgifter,
liksom registrering och kontroll av
licensinnehavet är både arbetskrävande
och kostnadskrävande. Ojämnheter i
fråga om innehav och mottagningsmöjligheter,
kostnader för inbetalning, registrering
och kontroll av licensinnehav
gör att man måste fråga sig om den nuvarande
ordningen verkligen är tillfredsställande.
De medel som anvisas för radioverksamheten
är föremål för statsmakternas
prövning och godkännande.
Under sådana förhållanden frågar man
sig om det inte vore rationellt att rundradioverksamheten
helt finansierades
över statskassan och att den särskilda radiolicensen
avskaffades. Därmed skulle
också åstadkommas en väsentlig förenkling
ur administrativ synpunkt samtidigt
som den nuvarande licenskontrollen
kunde avskaffas. Det har synts oss motionärer
lämpligt att 1960 års radioutredning,
som har att överväga frågan om
rundradioverksamhetens framtid bl. a.
ur ekonomisk synpunkt, också borde få
pröva denna särskilda fråga om att eventuellt
avskaffa radiolicenserna och vad
det skulle kunna innebära.

Skälen för vår motion är alltså sammanfattningsvis,
herr talman, att bestämmelserna
är svårtolkade —■ jag erinrar
bara om problemet med en eller flera licenser
i samma hushåll och frågan om
den särskilda bilradiolicensen — samt

Ang. televerkets anslagsbehov
att mottagningsförhållandena i vårt land
är ojämna, dels beroende på var man
bor, dels beroende på de individuella
mottagningsmöjligheterna. Avskaffande
av radiolicensen skulle innebära stora
administrativa förenklingar. Vi vet alla
att radion är ett betydelsefullt kontaktmedel
mellan myndigheterna och allmänheten.
Man frågar sig med den erfarenhet
vi har därvidlag om det inte
är angeläget att alla människor innehar
radio i framtiden och om man inte borde
kunna se frågan också ur den synpunkten.

I motionen begärs en förutsättningslös
utredning. Utskottet har varit nog
självsäkert att säga nej utan att frågan
blivit utredd. Jag tror dock att det finns
anledning att utreda frågan innan man
så här definitivt bara säger nej, på det
sätt som statsutskottet har gjort.

Detta gör, herr talman, att jag vågar
yrka bifall till motion nr 421 i första
kammaren.

Häri instämde herr Jonasson (ep).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Naturligtvis vore det behjärtansvärt
att man kunde ge folkpensionärer
och invalider lägre avgifter för
olika slags licenser, men utskottet tror
att det får ske i annan ordning.

Herr Holmberg har redan själv angivit
varför han inte gärna vill förorda
att man går över de affärsdrivande verken.
Skall dessa verkligen kunna redovisa
sitt driftsresultat får inte riksdagen
ingripa och sänka deras inkomster. Man
skulle ju kunna tänka sig att riksdagen
på en rad punkter helt enkelt beslöt lägre
avgifter än som egentligen vore befogat
—- hur skulle vi sedan kunna begära
att de affärsdrivande verken kunde fortsätta
sin verksamhet utan tillskott eller
driva en sund affärsrörelse över huvud
taget? Det är ju nästan otänkbart.

Jag och säkerligen hela utskottet är
inte på något sätt emot att man skulle
ge dessa människor en lägre avgift, men
önskar man genomföra en sådan sänkning
får man gå den vanliga vägen och
lämna anslag till verksamheten. Och vill

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Ang. televerkets anslagsbehov
högern motionera därom kan den ju göra
det och sedan ta med dessa anslag i
sin skuggbudget; där finns nämligen inte
några höjda anslag till de affärsdrivande
verken med. Jag kan inte se att
högern i detta fall har valt den riktiga
vägen.

Yår motivering när vi avstyrker motionerna
är alltså att man inte kan gå över
de affärsdrivande verken, med de konsekvenser
det skulle leda till om man
fortsatte att angripa dessa verks inkomster
och reglera dem genom riksdagsbeslut
i stället för genom deras verksamhet
som sådan och hur affärerna bär sig.

Herr Carlssons förslag om avskaffande
av radiolicensen innebär ett radikalt
grepp, och jag tror ingalunda att förslaget
skulle vara omöjligt att genomföra.
De flesta familjer i Sverige har numera
radio, och därför skulle det inte innebära
någon större skillnad om man avskaffade
radiolicensen. Jag tror att detta
mera är en psykologisk och en praktisk
fråga. Om inte sändningarna kan
uppfattas överallt, är naturligtvis licensavgiften
orättvis mot dem som inte kan
utnyttja sin radio helt och fullt. Nu måste
ju radion ha vissa medel för att kunna
driva sin verksamhet, och avskaffar
man radiolicensen måste pengarna lämnas
skattevägen. Men när folk betalar
skatt har de svårt att föreställa sig att
vad de får för pengarna är ett stycke
försvar, ett stycke undervisning o. s. v.
—- skatten blir lätt någonting som inte
är riktigt definierbart. Men tar man ut
eu avgift i form av radiolicens har alla
klart för sig att de betalar sina 30 kronor
just för att få inneha radio hela
året. Det är närmast denna psykologiska
reaktion man kan diskutera i detta sammanhang.
Själv har jag i princip inte
några hårdare invändningar mot förslaget
— jag har alltid förordat att man
inte skulle tala om automobilskatt utan i
stället om vägavgift, eftersom det därmed
skulle bli mera påtagligt för människorna
att de betalar för en viss nyttighet.

Nu har man i motionen bara begärt en
utredning, men utskottet har inte an -

sett det lämpligt att gå så långt i dag
utan avstyrkt motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets

förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. I—
III av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan, därefter särskilt angående
mom. IV, vidare särskilt rörande
mom. V och VI samt slutligen särskilt
i fråga om mom. VII.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I—III hemställt.

Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. IV framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till motionen
1:421; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. V och VI hemställt.

I vad anginge mom. VII, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet hemställt, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
punkten avgivna, med b betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten 3
mom. VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Om anstånd med inbetalning av skatt vid skönsmässig taxering

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl. vid
punkten avgivna, med b betecknade reservationen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —107;

Nej— 23.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna i—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande
av sammansättningsverkstad för
ammunition m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om anstånd med inbetalning av skatt vid
skönsmässig taxering

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring i uppbördsförordningen
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) motionen I: 87, av herr Gustaf
Elofsson, och

2) motionen II: 518, av herr Börjesson
i Glömminge.

I motionen I: 87 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta om sådan änd -

ring i taxeringsförordningen, att skattskyldig
som skönsmässigt åsattes taxering,
då synnerliga skäl därtill förelåge,
av taxeringsnämnd kunde beviljas anstånd
med erläggande av skatt till dess
högsta instans, till vilket målet fördes,
avgjort ärendet.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) motionen 1:87, av herr Gustaf
Elofsson, om anstånd med inbetalning
av skatt vid skönsmässig taxering; samt

2) motionen II: 518, av herr Börjesson
i Glömminge, angående uppbördsterminerna
för vissa jordbrukare,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När jag lämnade in motionen
om att man vid skönstaxering
inte skulle ta ut skatten förrän målet var
avdömt i högsta rätt, om den klagande
ville gå så långt, var det med den motiveringen
att skönstaxering många
gånger görs med så stort belopp att det
är väldigt svårt för den skattskyldige
att skaffa pengar till skatten på den inkomst
som taxeringsnämnden anser att
han haft. Innan målet blir avgjort i
högsta instans kan det dröja fem år och
däröver. På denna grund har jag ansett
att något måste göras, ty annars kan en
skattskyldig mången gång komma i en
mycket prekär situation.

Jag skall inte uppehålla kammaren
med något längre anförande, då jag vet
att det i detta ämne föreligger en interpellation
i andra kammaren som jag
förmodar att finansministern kommer
att besvara, utan jag skall nöja mig med
detta. Jag kan dock inte underlåta att
säga att när utskottet hänvisar till att
man kan begära hos länsstyrelsen att få
anstånd med betalningen, så är det nog
riktigt att så kan ske, men utskottet har
glömt att skriva in i utlåtandet att detta
gäller endast under förutsättning att inte
taxeringsintendenten går emot det.
Om han går emot en sådan framställning

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 19G3 fm.

Om ratt for mindre företag att vid beskattningen göra avdrag för vissa försöks- och
forskningskostnader

lämnas inte något anstånd med erläggande
av betalning.

Jag vill bara säga detta, herr talman,
och jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Om rätt för mindre företag att vid beskattningen
göra avdrag för vissa försöks-
och forskningskostnader

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning av väckta
motioner om rätt för mindre företag att
vid beskattningen göra avdrag för vissa
försöks- och forskningskostnader.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 10, av herr Eskilsson m. fl.,
och II: 14, av herr Nordgren in. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
i syfte att möjliggöra för de
mindre företagen —• jordbruk och småindustri
— att i beskattningsavseende få
göra avdrag för kostnader, som hade
samband med försöks- och forskningsverksamhet
utom det egna företaget.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 10, av
herr Eskilsson m. fl., och II: 14, av herr
Nordgren m. fl., om rätt för mindre företag
att vid beskattningen göra avdrag
för vissa försöks- och forskningskostnader,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Lundström, Gösta
Jacobsson, Erik Filip Petersson, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås,
Darlin och Larsson i Umeå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
I: 10 och II: 14 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning

i syfte att möjliggöra för de mindre företagen
— jordbruk och småindustri —
att i beskattningsavseende få göra avdrag
för kostnader, som hade samband med
försöks- och forskningsverksamhet utom
det egna företaget; samt

II) av herrar Sundin och Eriksson i
Bäckmora, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Skatteförfattningarna
och beskattningspraxis har hittills intagit
en mycket restriktiv ståndpunkt i
fråga om avdrag vid beskattningen för
vetenskaplig forskning. Sådana avdrag
har medgivits endast när den vetenskapliga
forskningen har haft karaktär av
målforskning och har varit mera av direkt
och påtaglig betydelse för bidragsgivarens
inkomstförvärv.

Som framgår av bevillningsutskottets
betänkande anhöll redan 1959 års riksdag,
på förslag av bevillningsutskottet,
om utredning av frågan om avdrag vid
beskattningen för bidrag till forskningsändamål.
Den av riksdagen begärda utredningen
har emellertid ännu inte kommit
till stånd. Motioner i ämnet har lämnats
utan bifall år 1961.

Forskningen har på senare år fått en
starkt ökad betydelse, och alla är val
ense om att vår framtida välståndsutveckling
till väsentlig del bygger på resultaten
av forskning. Forskning kostar
emellertid pengar, och det är inte så
enkelt för enskilda företagare utan större
kapitalresurser att bedriva egen forskning.
I stället har man försökt ordna sådana
ting på kollektiv väg genom gemensamma
forskningsinstitut branschvis.
Sådana forskningsinstitut har kommit
till stånd på vissa områden. Det behövs
emellertid många fler. Framför allt
är det av intresse för småföretagare och
jordbrukare att på denna väg kunna få
tillgång till forskningens framsteg och
rön.

Strävandena att lösa forskningsuppgifter
genom sådana gemensamma institut
motverkas av skatteförfattningarna,
som inte medger avdrag för medlems -

Onsdagen den 13 mars 1963 fm. Nr 10

Om rätt för mindre företag att vid beskattningen göra avdrag för vissa försöks- och

forskningskostnader

avgifter till forskningsändamål. Skatteförfattningar
och skattepraxis är tyvärr
inte särskilt forskningsvänliga. Jag har
personlig erfarenhet av att myndigheternas
negativa hållning på denna punkt
ofta direkt har motverkat strävandena
på detta område. Reservanterna har ansett
det viktigt att frågan om rätt till
avdrag för forskningsändamål, för försök
och forskning, snarast bringas till
sin lösning. I motsats till utskottets majoritet
har reservanterna därför ansett
att riksdagen nu skulle stöta på Kungl.
Maj:t så att den av riksdagen begärda
utredningen omsider kommer till stånd.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation nr I av
herr Hagberg m. fl.

I detta anförande instämde herr Petersson,
Erik Filip, (fp).

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag förmodar att vi inte
behöver föra någon längre process i
denna fråga, eftersom den har varit föremål
för behandling vid de senaste
årens riksdagar. Då herr Jacobsson hade
vänligheten nog att också tala om den
här frågans historia, slipper jag ifrån
det. Jag vill bara hänvisa till vad herr
Jacobsson i det sammanhanget anförde,
nämligen att 1959 års riksdag beslutade
sig för att i skrivelse till Konungen begära
att få en utredning till stånd beträffande
avdragsrätt för forskningsavgifter.
Det är också riktigt, som herr Jacobsson
påpekade, att det inte har kommit
något svar på den skrivelsen, men
det finns ju enligt utskottsmajoritetens
mening ingen anledning att på nytt skriva
i ärendet.

En nyhet i årets motioner är ju den
att motionärerna pekar på att det måste
ske en kollektiv forskning och att den,
för att den skall kunna utföras, måste
finansieras genom avgifter till branschorganisationerna.
Det är ju en betydligt
mera komplicerad och invecklad fråga.
Jag förutsätter emellertid, herr talman,
att om det kommer till stånd en utred -

ning i detta ämne, det väl är självklart
att man inte kommer förbi den fråga som
nu är aktualiserad genom årets motioner,
och därför finner jag ingen anledning
till annat än att följa vad utskottsmajoriteten
här har föreslagit.

Vidare nämnde herr Jacobsson att
skattelagstiftningen inte är forskningsvänlig.
Jag undrar vilken form av skattelagstiftning
som är vänlig. Skattelagstiftningen
betraktas väl i alla former
som motsatsen till vänlig, åtminstone av
den som arabbas av den.

Eftersom vi nu inleder vårsessionen
med betänkandena från bevillningsutskottet
om hela den rad av motioner
som har väckts vid årets riksdag, kan
man göra den reflexionen att om utskottet
skulle i all vänlighet vilja tillmötesgå
alla motionärer som vill ha befrielse
från skatt i olika avseenden, blir det
praktiskt taget ingen som komme att
kvarstå som skattebetalare. Vi har utgifter
som vi alla är måna att värna om,
och därför får vi också se till att vi behåller
inkomsterna i så stor utsträckning
som möjligt

I det här ärendet ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 8,
röstar

80 Nr 10 Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Om rätt till avdrag för värdeminskning å

m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 47.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna ett meddelande
om plenum nu på fredag den 15 mars.
Om detta plenum har tidigare meddelats
att det kan bli nödvändigt att låta det
bli arbetsplenum. Nu framstår det som
klart att arbetsplenum ej erfordras. Plenum
på fredag blir ett bordläggningsplenum
och börjar klockan 14.

Om rätt till avdrag för värdeminskning å
täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 9, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag för värdeminskning
å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar, m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

I) de likalydande motionerna I: 48, av
herr Ebbe Ohlsson m. fl., och II: 58, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari föreslagits,

1) att riksdagen måtte besluta antaga
i motionerna infört förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om förslag till sådan
ändring i kommunalskattelagen, att
avdragsrätt kunde beviljas för nyanläggning
genom skogsplantering;

II) de likalydande motionerna I: 156,

av herrar Hubinette och Isacson, samt
II: 184, av herr Hedin m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta antaga
i motionerna infört förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); :

III) de likalydande motionerna I: 257,
av herrar Per Jacobsson och Gunnar Pettersson,
samt II: 307, av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta en ökning
av avskrivningsunderlaget för skogsvägar
vid beskattningen från nu gällande
en tredjedel till två tredjedelar av anläggningskostnaden
samt i anledning
därav antaga det förslag till författningstext
— vederbörligen justerat i fråga om
tidpunkten för ikraftträdandet -— som
framlagts av reservanterna i bevillningsutskottets
betänkande nr 40/1962 under
mom. II, »angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar»;

IV) de likalydande motionerna I: 364,
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl., samt
II: 517, av herrar Björkänge och Elmwall,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att avskrivningsunderlaget för
värdeminskningsavdrag för skogsvägar
skulle utgöra två tredjedelar av kostnaden
för anläggningen efter avdrag för i
förekommande fall utgående statsbidrag;

V) de likalydande motionerna I: 441,
av herr Jonasson, samt II: 522, av herrar
Gustavsson i Alvesta och Wahrendorff,
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Om rätt till avdrag för värdeminskning å

till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
prövning och förslag rörande en sådan
ändring i kommunalskattelagen, att kostnaden
för skogsdikning med undantag
för erhållet statsbidrag finge avdragas i
deklarationen genom årligen lika stora
avskrivningar under de närmast efter anläggningsåret
kommande tio åren; ävensom VI)

motionen II: 519, av herrar Dahlgren
och Gustafsson i Kårby.

De i motionerna I: 48 och II: 58 samt
I: 156 och II: 184 föreslagna lagändringarna
avsågo, beträffande täckdikningsanläggningar,
att alla täckta avlopp, således
även huvudavlopp, i direkt anslutning
till täckdikning skulle få inräknas i avskrivningsunderlaget
samt att skattskyldig
skulle äga rätt att förskjuta ett vid
taxeringen icke utnyttjat värdeminskningsavdrag
till ett senare beskattningsår.
Beträffande avskrivningsregler för
skogsvägar inneburo de i dessa motioner
framlagda förslagen, att avskrivningsunderlaget
för skogsvägar skulle bestämmas
till två tredjedelar av anläggningskostnaden.
Även beträffande skogsvägar
hade yrkats rätt att förskjuta outnyttjade
värdeminskningsavdrag till senare beskattningsår.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 48, av
herr Ebbe Ohlsson m. fl., och II: 58, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., om rätt till
avdrag vid beskattningen för nyanläggning
genom skogsplantering, m. m.,

2) de likalydande motionerna I: 156,
av herrar Hiibinette och Isacson, samt II:
184, av herr Hedin m. fl., angående rätten
till avskrivning vid täckdikning,

3) de likalydande motionerna 1:257,
av herrar Per Jacobsson och Gunnar Pettersson,
samt II: 307, av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl., om ökning av avskrivningsunderlaget
för skogsvägar vid
beskattningen,

6 Första kammarens protokoll 1963. Nr 10

täckdikningsanläggningar och skogsvägar.

m. in.

4) de likalydande motionerna I: 364,
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl., samt
II: 517, av herrar Björkänge och Elmwall,
angående värdeminskningsavdraget
vid anläggning av skogsväg,

5) de likalydande motionerna I: 441,
av herr Jonasson, samt II: 522, av herrar
Gustavsson i Alvesta och Wahrendorff,
angående rätten till avskrivning av skogsdikningskostnad
vid beskattningen, ävensom 6)

motionen II: 519, av herrar Dahlgren
och Gustafsson i Kårby, angående
rätten till avskrivning av täckdikningskostnad
vid beskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hagberg, Lundström, Gösta Jacobsson,
Sundin, Billman, Gustafson i Göteborg,
Nilsson i Svalöv, Magnusson i Borås,
Eriksson i Bäckmora och Enskog, vilka
under åberopande av innehållet i motionerna
I: 48 och II: 58, I: 156 och II: 184,
I: 257 och II: 307 samt I: 364 och II: 517,
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till förenämnda motioner
måtte antaga det vid motionerna
1:48 och 11:58 fogade förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 9 upptar till behandling frågan
om värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar
och skogsvägar.
Dessa frågor har varit uppe till behandling
under 1962 års riksdag, och då fattades
beslut om värdeminskningsavdrag.
Vad vi reservanter nu inte är eniga
med majoriteten om när det gäller täekdikningen
är att vi vill ha rätt till värdeminskningsavdrag
även i fråga om avloppen.
Vi anser nämlingen att de täckta
avloppen i samband med dränering faktiskt
är en förutsättning för att man
skall kunna företa en täckdikning, och
då menar vi också att kostnaden bör
ingå i avskrivningsunderlaget.

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Om rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.

Vad gäller skogsvägarna innebär beslutet
i fjol att avskrivningsunderlaget
utgör en tredjedel av kostnaderna för att
bygga dessa skogsvägar. Nu anser vi att
detta underlag är för litet. Det ger inte
full rättvisa om man jämför med det
avdrag som tilläts tidigare när det gällde
beskattningen i samband med skogsvägarna.
Då var det ett avdrag av 8 kronor
per sträckmeter. Därför har reservanterna
nu stannat för att uttala sig
till förmån för motionärernas förslag
om ett avskrivningsunderlag på två tredjedelar
av kostnaden.

Vidare innebär reservationen, att vi
vill ha rätt till förskjutning av ett outnyttjat
värdeminskningsavdrag. Det kan
vara på det sättet, att jordbruk eller
skogsbruk går med underskott, och att
man inte kan utnyttja värdeminskningsavdraget.
Då bör man ha rätt att förskjuta
detta ett år fram i tiden, eftersom
man ju har gjort investeringen.

Den sista fråga som berörs i detta betänkande
gäller plantering av skog på
åkermark. Där finns ingen rätt till avdrag
för planteringskostnaderna. När det
gäller plantering på förutvarande skogsmark
har man sådan rättighet, och vi
menar att man bör ha det också vid
plantering på åkerjord. Det är oriktigt
att jämföra en sådan investering med
t. ex. investering i byggnader. Vi räknar
också med att det tar så lång tid innan
skogen kan ge någon avkastning — det
dröjer minst 20 år till första gallringen.
Det bör ge anledning till att bevilja det
avdrag som här föreslås.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till reservationen
i detta ärende.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
de frågor som tas upp i denna reservation.
Det kommer en annan representant
för mitt parti att göra. Jag skulle
i alla fall på en hel del punkter kunna
instämma med herr Yngve Nilsson. Anledningen
till att jag nu begärt ordet
är närmast en motion som jag varit
med om att väcka, nämligen nr 441 i

denna kammare och nr 522 i andra
kammaren. Däri har vi hemställt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om prövning och förslag
rörande en sådan ändring i kommunalskattelagen
att kostnaden för skogsdikning
med undantag för erhållet statsbidrag
får avdragas i deklarationen genom
årligen lika stora avskrivningar under de
närmast efter anläggningsåret kommande
tio åren.

Vi är väl alla ense om skogens betydelse
för vårt land och likaså om att
åtgärder för högsta möjliga produktion
bör vidtas. Skogsdikningen har mycket
stor betydelse som produktionsfrämjande
faktor, och det är ju som vi alla
vet en nationalekonomisk fråga. Det är
stora ekonomiska värden som man har
möjlighet att genom skogsdikning ta till
vara på längre sikt.

Vid bedömningen av sådana åtgärder
kommer alltid den skattepolitiska sidan
in i bilden. I fjol fick vi som här nyss
har antytts avdragsrätt för täckdikning
i sin helhet med undantag av avloppen.
Detta gäller diken på åker, och genom en
tioårig avskrivning. Det var väl ändå
en brist att vi den gången inte fick med
skogsdikningen. Nuvarande regler vid
skogsdikning medger ju avdrag för
skyddsdikning och underhåll av redan
befintliga diken. Däremot får inte skogsägarna
göra avdrag för nydikning som
skulle kunna göra i övrigt goda marker
skogbärande, och det får väl anses som
eu brist. Med nuvarande maskinella
hjälpmedel skulle man ändå kunna åstadkomma
en hel del. Man skulle med stimulerande
åtgärder på skattefronten
kunna lösa en del sådana här frågor genom
en liberalare skattepolitik. Det skulle
också framför allt bli betydligt enklare
för skattemyndigheterna när det gäller
att avgöra huruvida en utgift är avdragsgill
eller ej. Utskottet anser att denna
fråga är för tidigt väckt, men det rör
sig ändå om ett uppslag som har sitt berättigande
och en fråga som enligt min
uppfattning måste lösas ganska snart.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:441 och 11:522.

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Om rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

m. m.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Låt mig utöver vad de
föregående talarna har yttrat helt kort
få säga något i anledning av den motion
nr I: 364 som jag tillsammans med några
partikamrater har väckt i denna kammare
och som behandlas i det föreliggande
betänkandet.

Vi har i motionen föreslagit att avskrivningsunderlaget
för värdeminskningsavdrag
för skogsvägar höjs från nuvarande
1/3 till 2/3 av kostnaden för anläggningen
efter avdrag för i vissa fall
utgående statsbidrag. Detta har majoriteten
av bevillningsutskottet sagt nej till.

Jag tycker nog att det stora allmänna
intresse, som ligger i utbyggandet av
skogsvägnätet, och som det i många
sammanhang talas många vackra ord om,
genom den möjlighet till rationell skogsvård
och skogsavverkning som därmed
möjliggöres, borde vara tillräckligt skäl
för den skattemässiga stimulans som en
ändring i detta avseende onekligen skulle
innebära. Vid remissbehandlingen av
skattelagssakkunnigas förslag förra året
föreslog också flertalet skogliga remissinstanser
att avskrivningsunderlaget
skulle sättas betydligt högre än nu gällande
1/3.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen,
som också innebär ett bifall till
motionsyrkandet.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! 1962 års riksdag genomförde
på förslag av Kungl. Maj:t en viss
liberalisering av beskattningen på de
punkter, som behandlas i bevillningsutskottets
föreliggande betänkande. Nu är
det ju så att aptiten växer medan man
äter, och därför har vi i dag att ta ställning
till en hel serie motionsyrkanden
om ytterligare liberalisering på föreliggande
område.

Jag skall börja med frågan om avskrivningsunderlaget
för värdeminskningsavdrag
för skogsbilvägar. Motionärerna
hävdar att det avskrivningsunderlag som
nu gäller inte är tillräckligt generöst och

Gf Första kammarens protokoll 1963. Nr

att två tredjedelar av anläggningskostnaden
är ett riktigare avskrivningsbelopp.
Det bör i detta sammanhang erinras om
att enligt de principer och regler, som
gäller för beskattningen här i landet, beskattas
inte kapitalförvärv utan endast
inkomstförvärv. Om en person således
säljer en kapitaltillgång, exempelvis en
fastighet, utgår inte skatt på försäljningen.
Undantaget för realisationsvinstbeskattningen
vid kort innehav av fastighet
har inte något intresse i detta sammanhang.
I konsekvens härmed får man
givetvis inte göra avdrag för förvärv av
kapitaltillgång eller för värdehöjande
förbättringar, s. k. grundförbättringar,
som utföres. Däremot får man göra avdrag
för reparation och underhåll, som
vidmakthåller kapitaltillgångens värde.

Frågan blir då följande: Innebär byggandet
av skogsbilvägar en grundförbättring
av fastigheten, eller är byggnadskostnaderna
att anse som driftkostnader?
Bevillningsutskottets socialdemokratiska
hälft anser, att den fördelning,
som gjordes i fjol och som innebär att
en tredjedel av byggnadskostnaderna för
skogsbilvägar skulle få avdragas under
en tidrymd av tio år, medan två tredjedelar
skulle anses som icke avdragsgill
grundförbättring, var en generös men
också lämplig fördelning. Det förtjänar
erinras om att anläggandet av skogsvägar
av mera tillfällig natur räknas som driftkostnad,
som får avdragas i sin helhet.

Vad de varaktiga vägarna beträffar anser
vi att anläggandet av dem utgör en
klart värdehöjande åtgärd. Det kan väl
knappast bestridas, att en skogsfastighet
med ett väl utbyggt vägnät betingar ett
betydligt högre pris än en motsvarande
fastighet utan skogsbilvägar. Naturligtvis
kan man göra gällande, att det vöre
önskvärt att genom ytterligare åtgärder
försöka locka skogsägarna att bygga
skogsbilvägar för att kunna hävda sig
i den hårdnande konkurrensen. En stor
mekaniseringsökning ligger med säkerhet
framför oss. Emellertid föreligger
liknande önskemål från ett mycket stort
antal näringsgrenar. Låt oss göra det tankeexperimentet,
att riksdagen skulle till 10 -

84 Nr 10 Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Om rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.

mötesgå alla dessa önskemål om skattelättnader
för att förbättra lönsamheten
inom en stor del av näringslivet. Stat,
kommuner och landsting har kvar sitt
behov av skatteinkomster. Jag säger, som
herr Ericsson gjorde i föregående ärende,
att det skulle vara synnerligen intressant
att höra hur man skulle kunna ersätta
de i så fall bortfallande skatteintäkterna.

Den fråga som behandlas i dag gäller
visserligen inte så stora belopp, men man
kan ställa motfrågan: Varför skall skogsbruket
ha preferenser framför andra näringar?
Om jag inte är fel underrättad,
fortsätter priserna vid försäljningar av
skogsfastigheter att stiga. Det tyder på
att det inte föreligger någon katastrofrisk
för skogsbruket inom en nära framtid.
Man kan också påpeka, att statsbidrag
kan utgå med 50 procent av kostnaderna
för stamvägar och med 40 procent
till mindre vägar för det enskilda
skogsbruket, låt vara att de belopp, som
anvisas för ändamålet, inte räcker till för
att täcka alla statsbidrag som sökes.

Jag övergår därefter till kravet på utredning
om avdrag för nyplantering av
skog. Beträffande detta utredningskrav
vill jag redan från början säga ifrån, att
det i en del fall kan vara diskutabelt om
skogsplantering på åkerjord är att betrakta
som en åtgärd som höjer fastighetens
värde. Åkerjord har ju tidigare ansetts
vara värdefullare än jord planterad
med skog. Den allra största delen av
skogsplanteringar sker dock på så gott
som värdelös åkerjord eller på glesburen
skogsmark. I dessa fall är det väl fråga
om en klar värdestegring av fastigheten,
och då bör åtgärden inte heller vara avdragsgill.
Med hänsyn härtill och till att
statsbidrag utgår med 25 procent till nyplanteringskostnader
i många fall vill
utskottsmajoriteten inte gå med på ytterligare
utredning på denna punkt. I
sammanhanget bör också uppmärksammas,
att anslaget till statsbidrag för nyplantering
av skog under två år har
höjts från 2,9 till 5,1 miljoner kronor.

Vad sedan gäller frågan om rätt att åtnjuta
ett uppskjutet värdeminskningsav -

drag vid taxeringen så har motionärerna
liksom reservanterna yrkat, att man
skall jämföra värdeminskningsavdragen
för täckdikning och skogsvägar med värdeminskningen
för inventarier. Utskottsmajoriteten
finner denna jämförelse inte
vara realistisk. Enligt den jämförelse,
som reservanterna här gör, skulle man
kunna förskjuta värdeminskningen från
ett år till ett annat. Utskottsmajoriteten
hävdar att det för närvarande inte finns
någon annan förvärvskälla som ger möjlighet
att förskjuta outnyttjade värdeminskningsavdrag
på byggnader från ett
beskattningsår till ett annat. Utskottsmajoriteten
anser att täckdikning och anläggande
av skogsbilvägar är åtgärder,
som hänför sig till fast egendom och inte
till inventarier. Ingen kan väl med
framgång hävda, att dessa objekt är inventarier,
som man kan flytta med sig
när man lämnar fastigheten. Vi anser
inte att denna fråga är av sådan art att
det är berättigat att bryta sönder principerna
för vårt skattesystem. Utskottsmajoriteten
avstyrker därför dessa motionsyrkanden.

Vad sedan gäller huvudavloppen vid
täckdikning yttrade utskottet redan i
fjol, att det var förenat med stora tekniska
svårigheter att lösa denna fråga.
Att avgöra om ett avlopp är huvudavlopp
eller ett avlopp för annan vattenavrinning
är helt enkelt omöjligt. Enligt
den rättspraxis, som nu har utvecklats,
hör anläggande av huvudavlopp inte till
täckdikning. Av tekniska skäl anser vi
att man inte kan göra någon annan definition
än den som finns i dag.

Till herr Jonasson vill jag säga, att all
dikning, som är avsedd att uppehålla
en skogsfastighets värde, s. k. skyddsdikning,
redan i dag är avdragsgill. Annan
dikning, som är avsedd att förbättra
gårdens beskaffenhet, utgör enligt utskottsmajoritetens
mening en grundförbättring,
d. v. s. en klart värdehöjande
åtgärd, som inte bör vara avdragsgill.

Herr talman! Med det anförda vill jag
yrka bifall till bevillningsutskottets hemställan
på alla punkter.

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Om rätt till avdrag för värdeminskning å

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Herr Wärnberg sade att
aptiten bara ökar och att de beslut som
fattades i fjol givit motionärerna anledning
att återkomma och begära mera på
detta område. Jag kan bara erinra om att
de flesta kraven ställdes redan i fjol och
nu har upprepats — det är alltså samma
aptit som är kvar, och de synpunkter vi
då hade finns fortfarande.

Vad som förvånar mig i herr Wärnbergs
resonemang är en klar inkonsekvens
i synpunkterna på vad som skall
vara avdragsgilla kostnader eller inte.
Om vi först skulle ta upp frågan om
skogsbilvägarna, önskade vi också i fjol
att två tredjedelar av anläggningskostnaden
skulle vara avdragsgilla. Det råder
väl ingen tvekan om att man på olika
sätt vill medverka till de rationaliseringsåtgärder,
som i dag vidtas inom
skogsbruket. Vi vet att själva rotvärdet
minskar i skogarna, och vi vill samtidigt
minska arbetskraften inom skogsbruket.
Inga åtgärder i detta fall är bättre än att
bygga flera skogsbilvägar, och om man
bygger flera sådana skogsbilvägar kommer
det att innebära minskade kostnader
för skogsbruket. Det betyder alltså
på litet längre sikt att både stat och
kommun får ökade skatteinkomster, eftersom
man får minskade kostnader för
skogsbruket. Vad man ena året förlorar
från kommunens sida, får man alltså
igen det andra året på grund av att
skogsbruket kan drivas rationellare och
ger ett större netto och därmed större
skatter. Jag tycker att det är en häpnadsväckande
inkonsekvens i herr Wärnbergs
resonemang att inte framhålla detta.
Jag tycker att man här bör understryka
hur nödvändigt det är att ha en ny
syn på just dessa problem.

Jag skulle också vilja ta upp en annan
sak och det gäller täckdikningen. När
det talas om jordbruket i dag, talas det
också om jordbrukets behov av rationalisering,
och vi vet att mer än halva svenska
åkerarealen är i behov av en systemtäckdikning,
som bör uppmuntras på olika
sätt. Vi har samtidigt konstaterat att
det är en betydande spridning i inkoms -

täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

m. m.

terna från jordbruket. Det ena året är
inte det andra likt. Det torde inte finnas
många näringar här i landet som har en
så betydande spridning i inkomsthänseende
som jordbruket. Skördeutfallet
betyder så oändligt mycket — ena året
kan det vara goda skördar och det andra
året skördeförluster. Det borde finnas
rätt att förskjuta värdeminskningsavdraget
från det år, då det inte kan utnyttjas,
till ett annat beskattningsår. Jag tycker
att en sådan åtgärd endast innebär att ta
hänsyn till detta yrkes speciella problem.
Man kan nämligen inte komma
ifrån en sådan spridning, och vid beskattningen
bör rimlig hänsyn tas till
dessa förhållanden.

En annan fråga gäller planteringen på
åkermark av skog. Staten är i viss mån
generös när det gäller att lämna bidrag
till sådan plantering, nämligen med 50
procent av kostnaderna. Detta räcker till
ungefär 10 000 hektar årligen. Det har
helt nyligen gjorts en inventering genom
en strukturgrupp inom 1960 års jordbruksutredning,
som kommit till att ungefär
30 procent och i vissa områden betydligt
mer av åkermarken inte givit en
försvarbar avkastning. Man rekommenderar
en övergång till skogsplantering
och diskuterar här storleksarealer på
mellan 850 000 och en miljon har, på vilka
det så småningom skall planteras
skog. Det är alltså fråga om en stor förändring
av hela vår jordbruksproduktion.
Men varför skall man då inte hjälpa
de jordbrukare och skogsägare som
har sådan mark att fortast möjligt plantera
skog på denna mark? Det är ett faktum
att en sådan plantering inte innebär
någon omedelbar kapitalförbättring —
det innebär i stället en kapitalförsämring,
när man skall försälja egendomen.
Det är endast på mycket lång sikt -— det
är kanske fråga om en halv generation
•— som man kan tala om en verklig kapitalförbättring.
Det resonemang, som
här förts av herr Wärnberg om skattefrågorna
med hänsyn till kapitalinvesteringar,
tycker jag inte är konsekvent.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Om rätt till avdrag för värdeminskning å

m. m.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Herr Wärnberg sade att
skatteunderlaget skulle minska — och
herr Ericsson i Uppsala tog tidigare till
verkliga brösttoner i denna fråga -—
därest alla dessa framställningar om
skatteminskning skulle bifallas. Det är
klart att man inte kan bifalla allting på
en gång, men man skall väl inte avslå allt
heller. Det är väl ändå så att man rent
skattepolitiskt bör vidta produktionsbefrämjande
åtgärder och åstadkomma förbättringar
som leder till en högre produktion
för att kunna få ett större skatteunderlag
på längre sikt. Så stora vyer
måste man väl ändå ha på dessa frågor.
Det var ju ur den synpunkten jag såg det
hela, när jag tidigare framhöll att det var
berättigat med ett avdrag för samtliga
skogsdikningar — samtidigt som detta
skulle förenkla taxeringsarbetet väsentligt.

Jag fäste mig vid herr Wärnbergs uttalande
att skogsfastigheternas försäljningsvärde
ökat så kraftigt. Jag vet inte
om det är fråga om så förfärligt stora
ökningar, men i den mån de har förekommit
beror de väl mera på statsmakternas
oförmåga att behålla penningvärdet
än på fastigheternas egna värden.
Jag vill också i detta sammanhang tilllägga
att detta förhållande i mycket hög
grad försvårar rationaliseringen.

Här talas så ofta om att vi skall rationalisera
på jordbrukets område och
även på skogsbrukets område, men varför
skall man då inte ta konsekvensen
av detta genom att befrämja en utveckling
som leder till det mål vi säger oss
arbeta för?

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Som medmotionär skall
jag be att få säga några ord i denna
fråga. Vi hade som kammarens ärade ledamöter
känner till en sammankomst i
lilla partilokalen för några veckor sedan,
där vi hade besök av diverse skogsfolk,
bl. a. av överdirektör Folke Johansson i
skogsstyrelsen. Han betonade mycket
starkt vikten av att bygga mera skogs -

täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

bilvägar. Han nämnde att vi har 15 000
mil skogsvägar i vårt land. Det är en avsevärd
sträcka, men vi behöver bygga
ytterligare 6 000 mil. Det utgår anslag
till byggande av skogsbilvägar med 10
miljoner kronor per år. Det räcker till
70 mil skogsvägar. För närvarande bygger
vi cirka 210 mil skogsvägar om året.
Det är därför inte någon liten fråga det
rör sig om. Det byggs så mycket vägar
därför att skogsvägarna är av avgörande
betydelse för skogens rationella skötsel.
Ett bättre avdrag för byggande av skogsbilvägar
skulle naturligtvis förbättra
skogsbrukets lönsamhet.

Herr Wärnberg sade att det inte är
fråga om någon katastrof för skogsbruket.
Katastrof kanske det inte är, men vi
vet ändå att det har kärvat till sig.
Skogsindustrien får i dag sälja sina produkter
till samma pris som 1956, under
det att kostnaderna oavbrutet har stigit.
I detta läge talar man om rationalisering,
och som ett viktigt led i rationaliseringen
ingår byggandet av skogsbilvägar. Av
den anledningen har vi förordat avdragsrätt
för att få fram dessa skogsvägar
som är av så stor betydelse för
svenskt skogsbruk.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att på något sätt gå i polemik mot dem
som säger, att skogsbrukets framtid
hänger på nya skogsbilvägar. Jag delar
faktiskt den uppfattningen. Hela vårt
svenska näringslivs framtid ligger i att
vi kan hänga med, rationalisera, använda
nya metoder och över huvud taget
skapa en vettig produktionsapparat. Men
vad inträffar om vi går med på att all
rationaliseringsverksamhet i landet blir
avdragsgill vid beskattningen? Jag har
ställt den frågan förut. Då inträffar ett
skattebortfall av mycket stora mått, förutom
att vi slår sönder hela det skattesystem
vi har byggt upp med regler för
den direkta beskattningen. Det är detta
bevillningsutskottets majoritet inte vill
vara med om.

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Nr 10

Om rätt till avdrag för värdeminskning å

Annars finns det ingenting som säger
att vi inte vill vara med om nya skogsbilvägar,
men ingen kan väl bestrida
vad jag sade om att det har en värdehöjande
effekt att bygga skogsvägar. Alla
vet väl, att man i dag inte kan sälja en
skogsgård med dåliga vägar.

Låt mig göra samma tankeexperiment
som jag gjorde i talarstolen i fjol. Man
gör en täckdikning eller en skogsbilväg,
som går på 50 000 kronor i investeringskostnad.
Det betyder att man får 50 000
kronor mera när man säljer fastigheten,
och dessa pengar skulle således ha varit
avdragsgilla en gång i tiden. Det är
orimligt att man skall kunna göra grundförbättringar
på en kapitaltillgång utan
att behöva skatta för den vinst som uppstår
när man en gång säljer.

Till herr Isacson vill jag säga, att aptiten
växte medan man åt. Men det var
ingen ny aptit. Aptiten fanns redan i
fjol. Man fick en mycket stor skatteförmån
i fjol genom Kungl. Maj:ts proposition,
men aptiten var större, och man
ville ha litet mera. Man har inte prutat
av på den aptiten i år, utan den kvarstår
i oförändrat skick.

Herr Isacson använde uttrycket, att
jag gjorde mig skyldig till en häpnadsväckande
inkonsekvens — jag tror det
var så orden föll. Jag skulle vilja säga
att herr Isacson gör sig skyldig till ett
mycket häpnadsväckande krav. Han kräver,
att skogsbruket skall få en skatteförmån,
som inga andra näringsutövare
har, och det tycker jag är häpnadsväckande.
Dessutom gör han sig skyldig till
den häpnadsväckande iakttagelsen, att
ju mer vi sänker skatterna desto mera
pengar får vi in till staten. Han påstår
att om vi sänker skatterna i det här fallet,
blir det så mycket mera inkomster
för näringsgrenen i fråga, att det flyter
in lika stort belopp som förr till staten
i alla fall. Nå, men skulle det då inte vara
mest rationellt att sänka skatten till
noll för att få in de stora beloppen? Någonstans
måste gränsen gå, där man inte
kan sänka mera utan att det blir skattebortfall.
Herr Isacson visar sannerligen
en häpnadsväckande slutledningskonst.

täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

m. m.

Herr Jonasson säger ungefär likadant.
Skogsbruket är i en sådan särställning,
att här måste man gå med på att ge det
särskilda skatteförmåner, och herr Jonasson
menar, att det för den här lilla
saken inte blir något avskräckande inkomstbortfall
för staten eller kommunerna.
Nej, naturligtvis inte, men vad är
det som säger att man skall bifalla ett
förslag för just detta område? Varför
skall vi inte göra likadant med möbelindustriens,
textilindustriens och varvsindustriens
rationaliseringssträvanden?
Det är ungefär likadant, tycker jag. Som
jag sade förut tycker jag inte man skall
göra några särlagstiftningar för skogsbruket.

Jag sade vidare, att det inte var någon
katastrofsituation för skogsbruket i dag.
Jag medger att rotvärdena håller på att
sjunka, och jag går så långt som att säga,
att det enda som kan klara situationen
är utbyggnad av skogsbilvägarna
och ökad rationalisering. Men trots att
rotnettot sjunker, stiger gårdarna i värde
mer än inflationsförlusterna (eller inflationsvinsterna,
vilket man nu vill kala
det). Jag förstår inte de människor
som är så dumma, att de köper skogsgårdar
som minskar i värde och ger mera
för dem än tidigare. En skogsgård
med någorlunda väl utbyggt skogsbilvägnät
står i dag minst 50 procent över
taxeringsvärdet. Domänverket föregår
med gott (eller dåligt) exempel och ger
mer än 50 procent över taxeringsvärdet,
Alla tecken tyder på att det inte är så
dåligt som man vill göra gällande. Eller
spekulerar man i att man får skattefrihet
så småningom, och att det blir en god
affär då?

Herr talman, det finns ingen anledning,
tycker jag, till ändring i det yrkande
jag tidigare ställt.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har verkligen aldrig
sagt att vi skulle införa någon skattebefrielse
eller göra någon slags nollställning
här, det ber jag att få upprepa. Vad

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Om rätt till avdrag för värdeminskning å
m. m.

jag har sagt är, att staten bör stimulera
till rationaliseringen och att inkomstbortfall
för staten och kommunen i anledning
härav mer än väl kommer att
tas igen i och med att man får ett större
netto som kan beskattas, då kostnaderna
för skogsbruket minskas. Noll får vi i
beskattningen den dag skogarna intet
blir värda, och det håller på att ske på
en del håll i landet. Vi kan peka på domänverkets
rapporter, som visar att det
på rätt stora områden i vårt land är direkt
negativa rotvärden. Där blir det
ingen beskattning vare sig för staten eller
kommunen. För att motverka ett sådant
förhållande vore det värdefullt om
man från statens sida på olika sätt stimulerade
till utbyggnad av skogsbilvägnätet,
inte bara med ett 50-procentigt bidrag
utan skattevägen, ty de 50 procenten ger
för litet per år sett mot bakgrunden av
vad som behövde byggas i dagens situation.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i det animerade samtalet mellan herrarna
Wärnberg och Isacson. Herr Wärnberg
kom dock både i sitt första och
också nu i sitt senaste anförande in på
värderingar av hur stor del av en vägkostnad
som är grundförbättring och hur
stor del som inte är det. Han uttalade
kategoriskt att det inte kunde bli fråga
om att ge skogsbruket favörer som andra
näringar inte har.

Jag ber i anledning av detta att få
läsa upp en mening ur bevillningsutskottets
betänkande nr 9 som lyder: »Beträffande
skog föreligger speciella förhållanden,
som möjligen kan motivera
vissa avsteg från principen att avdrag
inte bör medges för grundförbättringskostnad.
» Under detta uttalande står
även herr Wärnbergs namn. Jag är glad
över att herr Wärnbergs från talarstolen
uttalade formuleringar inte står i betänkandet
utan att det står på det sätt jag
nyss citerat.

täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Frågan är om man skall
göra en särlagstiftning för jordbruket
och skogsbruket. Herr Wärnberg säger
att det inte finns någon anledning till
detta, men har herr Wärnberg inte uppfattat
att situationen för jordbrukets och
skogsbrukets vidkommande är sådan,
att synnerligen starka argument talar för
att här sätta in sådana åtgärder som föreslagits?
Det måste väl ändå vara ett
argument.

Herr Wärnberg nämnde vidare att han
inte kan fatta varför köpesummorna blir
så höga på dessa gårdar. Det förstår jag
mycket väl att han inte kan fatta, eftersom
herr Wärnberg inte kan begripa att
socialdemokratien har misslyckats med
att behålla penningvärdet.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr NilsEric
Gustafsson säga, att vad vi i bevillningsutskottets
betänkande talar om som
skäl för ett speciellt avsteg från skattereglerna
är svårigheterna att avväga vad
som är grundförbättring och vad som är
avdragsgill driftkostnad. Det är av denna
anledning vi har gjort detta speciella
uttalande om skogsbruket.

Jag sade dessutom till herr Jonasson,
att skogsskiftena har stigit betydligt mer
i pris än vad som motsvaras av penningvärdeförsämringen.
I den mån man hävdar
att socialdemokraterna har hjälpt till
härvidlag genom att förstöra penningvärdet
kan man nog inte komma ifrån
att även herr Jonasson har gjort vad han
kunnat för att bidra till penningvärdeförsämringen
genom en serie av motioner
om ökade statsutgifter och statlig
upplåning. Om det här bara hade varit
fråga om en ökning av priserna på skogsskiften
som motsvarade penningvärdeförsämringen,
skulle vi ha kunnat acceptera
den, men faktum är att dessa priser
stigit ännu mer. Om det är så uselt för
skogsbruket som man vill göra gällande,
skulle väl priserna sjunka under taxeringsvärdet
och inte som nu fortsätta
uppåt i stället. Det är speciellt gårdar

Onsdagen den 13 mars 1963 fm. Nr 10

Om rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar,

med goda skogsbilvägar etc. som gått
upp i pris.

Herr ANDERSSON, AXEL EMANUEL,
(ep):

Herr talman! Jag blev förvånad när
jag hörde herr Wärnberg anföra som
argument att det bara skulle vara vid
försäljning som man får någon nytta
av de pengar som här läggs ned, ty vid
en försäljning skulle man få ut högre
priser. Jag har själv deltagit i fastighetstaxering
och vet av erfarenhet att
gårdar som skötts väl och där man ordnat
med erforderliga vägar och dikningax
brukar bli upptaxerade. Den höjda
taxeringen medför i sin tur att det blir
mer pengar i skatt till stat och kommun.
Det är här inte fråga om pengar
som skogsägaren tjänar genom att plantera
skog och dika. Den skogsägare som
lägger ner dessa pengar får inte omedelbart
igen något, men nationalekonomiskt
blir det ju en ökad tillgång för
landet. Det blir en bättre nettobehållning
och en större taxerad inkomst, för vilken
man får betala mer i skatt till staten.

Herr Wärnberg bör tänka på att det
här inte bara är fråga om att lägga ner
dessa pengar och sedan snabbt sälja
egendomen. Skogsägarna lägger ner dessa
pengar i rationaliseringssyfte för att
få litet större inkomst av sin skog, och
detta i sin tur leder till att även staten
får ökade inkomster i form av skatt.
Herr Wärnberg och utskottsmajoriteten
bör hålla i minnet att skogsägarna kostar
på dessa arbeten i syfte att rusta upp
egendomarna och inte bara för att snarast
sälja dem till högre pris. Meningen
är i stället att förbättra skogsskiftena
och därmed också skapa ökade nationalekonomiska
tillgångar för landet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr JONASSON (ep):

Herr Wärnberg och hans partikamrater
avslår i regel våra motioner, så mo -

m. m.

tionerna kan väl inte vara någon starkt
bidragande orsak till att penningvärdet
försämras. Sedan vill jag också säga att
herr Wärnberg m. fl. nyligen avslog en
motion från centerpartiet som innebar
att man skulle ha sparat över 40 miljoner
kronor, men vi skall inte dra in ovidkommande
saker i sammanhanget.

Över lag är människorna i dagens läge
rädda för att de besparingar som de har
inte skall vara någonting värda genom
penningvärdeförsämringen, och därför
köper de skogsfastigheter och liknande.
De resonerar som så: Det är bättre att
ha någonting än ingenting.

Herr WÄRNBERG (s):

Nu beslöt sig herr Jonasson för att slå
ett stort slag för att försämra penningvärdet.
Han sade att det gäller att köpa
i spekulation; det finns ingen bärighet
i skogsbruket, men man måste försäkra
sig om fast egendom för att inte få några
inflationsförluster. Om alla resonerar
på det sättet, att de måste placera
sina pengar i fast egendom, då får vi
en verklig penningvärdeförsämring, herr
Jonasson!

Det här hör kanske inte så mycket
till ämnet. Någonting nytt har inte framkommit,
och jag nöjer mig med vad jag
sagt tidigare i sakfrågan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkterna
1—4 av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan samt därefter
särskilt angående vardera av punkterna
5 och 6.

I fråga om punkterna 1—4, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden

90 Nr 10 Onsdagen den 13 mars 1963 fm.

Interpellation ang. avgift till ATP för arbetstagare under 16 år

och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 9
punkterna 1—4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 62.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Hansson, Nils, anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men av misstag nedtryckt
båda voteringsknapparna.

Därefter gjordes i enlighet med de rörande
punkten 5 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:441 och 11:522; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 6 hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

72, angående uppförande av en
atomkraftstation i Marviken;

nr 74, angående den försvarsmedicinska
forskningens organisation m. m.; och
nr 83, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 48 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Interpellation ang. avgift till ATP för
arbetstagare under 16 år

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! ATP-systemet har en sådan
utformning, att arbetsgivare för
varje år skall erlägga avgift till den allmänna
pensionsförsäkringen för vad han
under året utgivit såsom lön till hos honom
anställda arbetstagare. Arbetsgivareavgiften
beräknas på den sammanlagda
lönesumman, minskad med produkten
av basbeloppet och antalet anställda.
En arbetstagare medräknas så snart
han haft en lön, som uppgått till 300
kronor. Men han omfattas av den allmänna
pensionsförsäkringen först från
och med det kalenderår, varunder han
fyller 16 år. Bestämmelserna innebär sålunda,
att arbetsgivaren får betala avgifter
till pensionsförsäkringen även för
minderåriga arbetstagare, som inte tillhör
försäkringen.

Särskilt på landsbygden användes i
stor utsträckning minderårig arbetskraft
för vissa särskilda uppgifter, exempelvis
för potatisplockning och grönsaksodling.
Dessa minderåriga anställda åtnjuter
i regel en sådan betalning, att de redan
efter kort tids anställning uppnår en
lön av 300 kronor. Arbetsgivaren blir då
skyldig att inbetala ATP-avgifter utan att
den anställde erhåller pensionsrätt för
dem.

I fråga om skattelagstiftningen gäller.

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Nr 10

att barn som tillhör arbetsgivarens familj
och ej fyllt 16 år inte räknas som egen
inkomsttagare. Det synes rimligt, att
ATP-avgift ej heller skall erläggas för
minderårig, som inte uppnått 16 års ålder.

Med stöd av vad jag bär har anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande interpellation: År

herr statsrådet beredd vidtaga åtgärder
till sådan ändring av ATP-bestämmelserna
att avgift till försäkringen

skall erläggas för arbetstagare först från
och med det år, varunder han uppnår 16
års ålder?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 13 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
jag om ledighet från riksdagsarbetet
på grund av sjukdom från och med
den 13 mars till och med den 31 mars.

Västerås den 12/3 1963

Sten Söderberg

Härmed intygas, att ledamoten av riksdagens
första kammare, riksdagsman
Sten Söderberg, på grund av sjukdom,
för vilken han vårdas härstädes, är oförmögen
att deltaga i riksdagens arbete
under tiden från och med den 13/3 minst
till och med den 31/3 1963.

Medicinska kliniken, Centrallasarettet,
Västerås, den 12/3 1963

Per Wising
Docent, överläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte
att främja sparandet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 10, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 89, av
herr Per-Olof Hanson m. fl. och II: 102,
av herr Antonsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning och förslag
till riksdagen rörande premiering av sparande
på särskilt sparkonto i bank eller
annan penninginrättning genom avdrag
på den statliga inkomstskattens slutbelopp,
i enlighet med vad som anförts i
motionerna;

II) de likalydande motionerna I: 367,
av herr Mattsson, samt II: 425, av herrar
Antonsson och Larsson i Borrby, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
och förslag till riksdagen rörande stimu -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

lans av det personliga nysparandet av
reell karaktär, i enlighet med vad i motionerna
anförts; ävensom

III) de likalydande motionerna I: 432,
av herr Hagberg m. fl., och 11:524, av
herr Heckscher in. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda förslag till

a) förordning om bostadssparande;

b) förordning om utbildningssparande;
och

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag rörande premiering av allmänt
målsparande genom avdragsrätt vid beskattningen
för medel, som insattes å
särskilt sparkonto enligt de i motionerna
angivna riktlinjerna.

De i motionerna 1:432 och 11:524
framlagda förslagen avsågo bland annat
rätt till avdrag vid taxeringen för medel,
som insattes på särskilt bostadskonto för
anskaffande av eget hem eller för betalning
av insats i bostadsrättsförening. Vidare
hade förordats viss skattefrihet för
sådant sparande, som skedde i form av
särskilt stora amorteringar på egnahemslån.
Därjämte hade i sparstimulerande
syfte yrkats avdragsrätt vid taxeringen
för medel, som insattes på särskilt utbildningskonto.
De på sådant konto insatta
medlen hade vidare föreslagits skola
undantagas från gåvoskatt. Beträffande
sparavdraget i inkomstkällan kapital
hade föreslagits, att detsamma skulle höjas
med 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för makar i den mån
kapitalavkastning till motsvarande belopp
utgjorde utdelning på aktier eller
andelar i ekonomisk förening. Slutligen
hade förordats, att rätten till sparavdrag
skulle utsträckas att gälla även fysiska
personer, som hade inkomst av jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 89, av
herr Per-Olof Hanson m. fl., och II: 102,
av herr Antonsson m. fl., om viss premiering
av sparande på särskilt sparkonto,

2) de likalydande motionerna I: 367,
av herr Mattsson, samt II: 425, av herrar
Antonsson och Larsson i Borrby, om stimulans
av det personliga sparandet,
ävensom

3) de likalydande motionerna I: 432,
av herr Hagberg m. fl., och II: 524, av
herr Heckscher m. fl., om vissa sparstimulerande
åtgärder,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Gustaf Elofsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Billman,
Nilsson i Svalöv, Darlin, Eriksson i Bäckmora,
Enskog och Broberg, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 89 och
11:102 samt motionerna 1:432 och II:
524 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning och förslag till riksdagen
med ledning av vad som i motionerna
anförts rörande premiering av
personligt sparande på särskilt sparkonto
i bank eller annan penninginrättning;

II) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv och Darlin, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna 1:432 och 11:524 i
vad desamma avsåge yrkanden om omedelbara
lagstiftningsåtgärder, antaga vid
motionerna fogade

a) förslag till förordning om bostadssparande,

b) förslag till förordning om utbildningssparande,
samt

c) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370); ävensom

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Nr 10

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

III) av herr Gustaf Elofsson och herr
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att utskottets
yttrande såvitt gällde motionerna
I: 367 och II: 425 bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 367, av herr Mattsson, och
II: 425, av herrar Antonsson och Larsson
i Borrby, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
rörande stimulans av det personliga sparandet
i vad avsåge premiering av reellt
personligt nysparande genom avdrag på
den statliga inkomstskattens slutbelopp.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det skulle helt visst innebära
en betänklig överdrift att säga,
att den angelägenhet, som vi nu skall behandla,
har nyhetens behag för kammarens
ledamöter. På föredragningslistan
upplyses, att detta bevillningsutskottets
betänkande gäller »åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet».
Det är ju ett ämne, som vi under senare
år diskuterat flera gånger här i kammaren,
och jag har uppriktigt sagt en känsla
av att det är ganska svårt både för
oppositionen och för regeringens företrädare
att komma med några nya, givande
argument. Med hänsyn därtill tror
jag, herr talman, att jag skall kunna fatta
mig tämligen kort.

Generellt sett kan nog alla vara ense
om att sparandet här i landet är ganska
hyggligt, men vi på vår kant förmenar
att de former, under vilka detta sparande
äger rum, icke är de riktiga. Den
ekonomiska politik och den skattepolitik,
som förts under en följd av år, har
som bekant direkt eller indirekt lett till
en kollektivisering av sparandet. Den
förmögenhetsökning, som är ett resultat
av allas gemensamma arbetsinsatser, har
tvångsvis förts över antingen till det allmänna
för förvaltning genom de politiska
instanserna eller till ett tunt skikt
av enskilda förmögenhetsägare.

Inom den meningsriktning jag tillhör
anser vi, att detta är en olycklig utveckling,
olycklig både för landet och för de
enskilda människorna. Vi har den upp -

fattningen — som tidigare framförts här
och som jag ber att få upprepa i dag —
att valet i denna från alla håll erkänt
viktiga fråga står mellan en spridning
av ägandet till de enskilda människorna,
så att allt flera beredes möjlighet att bli
delägare i produktionsmedlen och den
avkastning dessa kan ge, och en fortsatt
koncentration av förmögenhetsbildningen
till staten, kommunerna och andra
samhällsinstitutioner. Här går naturligtvis
en klar skiljelinje mellan å ena sidan
vad man brukar kalla en borgerlig uppfattning
och å andra sidan en socialdemokratisk
— det tjänar ju ingenting till
att försöka göra något annat gällande.

Vi har för vår del under en följd av
år presenterat ett alternativ: vi brukar
tala om det personliga ägandets samhälle,
som enligt vår mening främst kräver
en ny utformning av skattepolitiken och
den ekonomiska politiken. Vi har ständigt
hävdat, att denna politik måste bestämt
och målmedvetet inriktas på att
göra det lättare för de enskilda människorna
att själva genom sparande och
investering medverka i det produktiva
arbetet.

Det är mot bakgrunden av dessa våra
principståndpunkter, man har att se de
förslag vi nu återigen presenterar inför
riksdagen, förslag om bostadssparande,
utbildningssparande, allmänt målsparande,
aktiesparande och kapitalavdrag på
avkastning av egen rörelse m. m.

Jag skulle gärna vilja säga några ord
om det sist nämnda avsnittet. Någon
principiell skillnad föreligger enligt vår
mening inte mellan den avkastning, som
erhålles av på bank insatta medel respektive
aktieinnehav och den avkastning
som erhålles på rörelse, exempelvis
ett jordbruk vari en person investerat
sitt sparkapital. En del av rörelsens
avkastning kan hänföras till den personliga
arbetsinsatsen, medan en annan del
härrör från det insatta kapitalet. Vi tilllåter
oss därför föreslå, att en person,
som insatt sitt sparkapital i jordbruk,
annan fastighet eller rörelse, skall erhålla
samma skatteförmån som om han
haft inkomst av kapital.

Det är klart, att denna angelägenhet

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att
är ganska kontroversiell. Här bryts de
båda uppfattningar, som jag nyss pekade
på. Nu har bevillningsutskottets majoritet
fallit tillbaka på sina tidigare
ståndpunkter, när det gällt att avvisa
förslagen. Helt naturligt är man medveten
om det nödvändiga i att så långt som
möjligt öka sparandet här i landet, och
man har alldeles klart för sig det mycket
stora investeringsbehov, som föreligger
under den närmaste tiden, en fråga
som ju i någon mån diskuterades redan
under marknadsdebatten tidigare i dag.
Utskottet säger, att man mycket väl kan
dela motionärernas uppfattning, att det
finns anledning att undersöka och allvarligt
överväga möjligheterna att ytterligare
öka sparandet — och så gör man
på samma sätt som under de tidigare
åren: man går igenom motion efter motion
och kommer fram till att det inte
är möjligt att nå detta mål på de vägar
som anvisas i motionerna; varpå man
avstyrker dem, jag höll på att säga, på
traditionellt sätt.

Jag skall inte, då ju alla väl känner
till dessa ting, närmare fördjupa mig i
dem. Vi har, såsom jag sade, så många
gånger utbytt tankar i dessa frågor, att
det inte är mycket nytt att komma med.

Jag vill bara erinra om att den borgerliga
halvan i utskottet har enat sig i
ett hänseende, och det gäller det motionskomplex,
som avser stimulans för
enskilt frivilligt sparande genom s. k.
allmänt sparkonto. Denna borgerliga halva
inom utskottet har alltså reserverat
sig och anser sig böra hemställa om utredning
och förslag i, som det heter, av
motionärerna angivet syfte.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord
få yrka bifall till reservation nr I, som
jag här har sagt några ord om, och vidare
till reservation nr II, som avser de
av högerpartiet framförda speciella förslagen,
vilka jag tidigare desslikes har
omnämnt.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Motionerna I: 367 och
II: 425 är ju väl kända, då vi har debatterat
liknande förslag tidigare här i kammaren.

främja sparandet

Jag kan därför inskränka mig till att
i huvudsak instämma i de synpunkter,
som här har framförts av herr Hagberg,
och yrka bifall till reservation nr III av
herr Gustaf Elofsson och herr Eriksson
i Bäckmora.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det är obestridligen riktigt
som herr Hagberg sade att det ärende,
som vi har framför oss, inte är någon
nyhet. Det återkommer som en följetong.

Det har konstaterats, och med all rätt,
att vi har ett någorlunda hyggligt ökande
sparande. Det är naturligt och kommer
nästan som ett brev på posten till
följd av en stigande standard, men lika
säkert är att om vi skall få en stigande
standard så behöver vi också mana fram
ett starkt stegrat sparande. Man kan väl
säga att ju mer standarden stiger, desto
högre bör sparkvoten bli.

Emellertid är det väl för samhällsutvecklingen,
såsom herr Hagberg också
antydde, inte utan betydelse vilken typ
av sparande man får fram, och för övrigt
får väl många olika vägar användas. Det
är viktigt att det ur den enskildes synpunkt
lönar sig att spara, även om inte
spel och dobbel är inblandade i det hela.
Annars har jag nog en känsla av att vår
värderade finansminister har en viss
benägenhet att tycka om den typ av
sparstimulans, som innebär att man drar
lott om vem som skall ha vinsten. Jag
är inte säker på att detta i tidens längd
är en god politik i detta sammanhang.

Eftersom de flesta argumenten i denna
fråga är väl kända från föregående
överläggningar skall jag inte, herr talman,
uppehålla kammarens tid längre.
Jag vill bara säga att det förhållandet,
att vi är ganska enträgna och återkommer
med förslag i samma riktning, får
tydas så att vi faktiskt är ganska angelägna
om att någonting göres för att stimulera
det enskilda sparandet.

Med dessa få anmärkningar ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
nr I.

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Nr 10

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag är tacksam för det
erkännande som har givits från reservanternas
sida — jag tycker nämligen
att det är en sak att slå fast och vara
tacksam för när man säger, att sparandet
har »ökat ganska hyggligt». Det skall
vi alla vara glada för. När man så tilllägger,
att förmögenhetsökningen har ägt
rum på felaktigt sätt, kan det ju alltid
diskuteras.

Herr Hagberg sade att detta är en kontroversiell
fråga. Förvisso är den det och
kommer väl framöver att bli så. Om man
nu säger att det sparas på ett felaktigt
sätt därför att förmögenheter bildas på
det kollektiva planet, så måste väl ändå
alla erkänna att själva ändamålet med
sparandet är detsamma: att bilda nya
produktionsmedel. Att bilda nytt kapital
är detsamma som att skaffa nya nyttigheter.
Det vi avstår från att konsumera
använder vi för att förbättra vår
produktion, och då fyller otvivelaktigt
det kollektiva sparandet samma roll som
det enskilda sparandet. Jag tror inte att
jag tar miste på den punkten.

Om man nu säger, att det är alldeles
felaktigt att sparandet skall ha denna
inriktning, d. v. s. om man anser att enskilda
borde spara mera och det kollektiva
mindre, kan vi jämföra med hur
det var på den tiden när det fanns en
annan regim i det här landet. Då fanns
inget alternativ. Vem sparade då? Jo,
det var en grupp i samhället som sparade,
den som hade möjligheter att spara.
Den andra — och den stora — gruppen
saknade sådana möjligheter. Samhället
har otvivelaktigt förändrats, och
jag tycker att det är en glädjande utveckling,
när man talar om att man vill
ha en spridning av ägandet.

Det finns i det här riket flera former
av sparande, och vi har i varje fall en
form av sparande, som jag tycker är
mycket ändamålsenlig. Vi anser ju att
vi bör försöka få unga människor inriktade
på att lägga undan en slant för
kommande behov. Det finns massor av
människor — märk väl: unga människor!
— som avstår en tiondel av sin
bruttoinkomst regelmässigt och sparar

den. En sådan inställning har betydelse
inte bara för ungdomsåren utan för livet
framöver. Jag tror ingalunda att dessa
människor som sparar pengar varje månad
tänker på skatterna, utan de har
andra sparmål —• och, herr talman, jag
vill säga gudskelov för det! De är utomordentliga
medborgare, som visar god
samhällsanda, och jag hoppas att det blir
allt flera med åren. De har nu sparat
hundratals miljoner kronor just under
den tid när oppositionen varje år har
sagt att sparandet måste stimuleras genom
skattelättnader.

Vad kan det vara för drivkraft hos
unga människor, som gör att drygt
300 000 personer har börjat spara genom
s. k. allmänt lönsparande? År det förhoppningen
om att vinna en stor summa
pengar, vilket herr Hanson antydde,
som är drivkraften för dessa 300 000 att
spara? Jag hoppas verkligen att det inte
är så. Jag tror att vi gör fel, när vi inte
värderar dessa insatser av sparande.
Dessa utomordentligt skötsamma människor,
som har sina egna sparmål och
som vill nå en större trygghet för framtiden,
är väl värda att vi någon gång
säger att dem skall vi uppmärksamma
i stället för att tala om alla möjliga former
av skattelättnader. Samhället måste
ju ha sina inkomster; vi är överens
om det.

Det gläder mig att både herr Hagberg
och herr Hanson och andra säger, att
vi har hållit på att tjata om det här så
länge och att vi bör fatta oss kort. Jag
uppskattar den inställningen. Ty kommer
det inte in några nya ting i debatten,
kommer det inte några nya uppslag,
så kommer de människor som det
ändå handlar om — de som vi vill ska
spara och som sparar — icke att förstå
vad vi talar om.

När det nu har gått så bra för oss att
vi har fått ett allt större sparande, så är
detta ett uttryck för en sund utveckling
inom det svenska samhället, och jag har
den förhoppningen att vi i Sveriges riksdag
framöver skall kunna komma överens
om ting, som kan ännu mera stimulera
detta sparandet Men låt oss sluta att
tala om att alla människor tänker i skat -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

ter! Det är annat man tänker på, när
man avstår en del konsumtion i nuläget
till förmån för framtida konsumtion,
d. v. s. när man sparar.

.lag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det är riktigt vad bevillningsutskottets
aktade ordförande
just framhållit, nämligen att det sparas.
Jag tillät mig ju också att formulera satsen
på det sättet, att sparandet här i landet
är »ganska hyggligt». Herr John
Ericsson säger, att det är hundratusentals
personer som sparar utan sparstimulerande
åtgärder — skötsamma, hedervärda,
duktiga människor — och visst
är det så. Detta sparande utgör ett intressant
psykologiskt problem, och det
tillätes mig kanske att säga ett par ord
om den saken.

Jag läste för ett antal år sedan i en
tidskrift en artikel av dåvarande finansministern
Sköld, som underströk det
märkliga förhållandet att i en tid av
inflationistisk utveckling, då pengarna
undan för undan förlorade sitt värde, så
sparade människorna likafullt. Han ansåg,
om jag nu inte missminner mig, att
det var ett uttryck för en inneboende
drift hos människorna att med sparande
i viss mån och så långt det gick trygga
sin egen ålderdom. Och säkert är det så.
Man sparar, trots det man i många fall
måste vara medveten om att räntan kan
vara negativ, d. v. s. inflationen går så
fort, att den äter upp räntan på sparmedlen
och mer till. Dessa människor utgör
kanske kärnan av vårt lands befolkning,
det är dem vi har att trygga oss till.

Nu anser herr John Ericsson, att dessa
människor sparar utan sparstimulerande
åtgärder, och han frågar vad det då tjänar
till att år efter år komma med dessa
uppslag. Ja, men om man byggde under
detta sparande, som redan nu är ganska
hyggligt, med de föreslagna åtgärderna,
då talar väl all möjlig sannolikhet för att
dessa starka ambitioner hos hundratusentals
medborgare skulle ta sig än starkare
uttryck, vilket ju alla, också bevill -

ningsutskottets majoritet, är övertygade
om är nödvändigt, icke minst i nuvarande
läge. Så som vi inom min meningsriktning
ser på saken anser vi, att vi inte
kan slå oss till ro med att det sparas,
utan vi måste försöka åstadkomma att
det sparas ännu mera.

Herr John Ericsson ger mig säkert rätt
i att det behövs högst avsevärda belopp,
om vi skall kunna klara den omställningsprocess
i svenskt näringsliv, som
med all säkerhet förestår. I början av sitt
anförande framhöll herr John Ericsson,
att sparandets mål är att bilda nya produktionsmedel.
Ja visst är det så. Sparas
det inte, fick man inte dessa medel; det
är en truism att säga någonting sådant.
Del är dock bara en sida av sparandet.
Den andra sidan av sparandet berörde
herr John Ericsson — i varje fall indirekt
— i senare delen av sitt anförande,
nämligen den som går ut på att genom
sparande vidga den enskilda medborgarens
fria sektor. Det är väl ingen som
vågar bestrida, att man här har den kanske
allra starkaste drivkraften till det
sparande, som herr John Ericsson riktigt
underströk och som är av glädjande
stor omfattning i vårt land.

Vi har ju mycket fått veta på sistone,
inte minst genom regeringens främste
ledamot, att vi lever i »valfrihetens samhälle»,
och det kanske ligger något i detta.
Men skall denna valfrihet kunna genomföras
i verklig utsträckning fordras
ju att människorna har möjligheter att
begagna sig inte bara av en teoretisk
valfrihet, utan också av den valfrihet
som konkretiseras i att de av sina inkomster
får över tillräckliga belopp, så
att de därmed kan vidga vad jag för ett
ögonblick sedan kallade för den egna
fria sektorn.

Detta är några små reflexioner jag
gjort kring herr John Ericssons anförande.
Jag skall inte ytterligare ta upp tiden
med överläggningar om denna sak. Jag
tror, att det är ett stort och viktigt problem,
och jag kan bara uttrycka en förhoppning
om att det motstånd, som sedan
länge rests mot våra uppslag, så
småningom -— man har ju sett exempel
på detta — skall kunna mjukna.

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Nr 10

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det är ju ett känt faktum
att i alla länder, där den allmänna
inkomstnivån stiger, ökar också sparkvoten.
Det är sålunda nästan en ekonomisk
naturlag, att det förhåller sig så.
Därför är det inte så särdeles nytt om
man konstaterar, att det enskilda sparandet
ökar här i landet. Det är inte något
bevis för att man inte skulle behöva
komma med särskilda stimulanser. Att
sådana behövs framgår för övrigt därav,
att även finansministern och herr Ericsson
i Kinna ju har sanktionerat åtskilliga
stimulanser.

Sedan vill jag säga några ord om drivkrafterna
till sparandet. Herr John
Ericsson gjorde gällande att jag hade påstått
att man sparade i förhoppning om
att vinna en stor summa pengar. Det är
ett fullständigt misstag. Det är ju finansministerns
uppfattning att man speciellt
genom lotterier skulle stimulera sparandet,
och det var denna uppfattning jag
tillät mig betvivla skulle vara sund på
litet längre sikt. Jag tror att ungdomen
är bättre än så och att den faktiskt har
många andra, mera handfasta och i hög
grad prisvärda sparmål. Men jag tror
också att sparandet kan stimuleras på
många olika sätt och att kanske — kanske,
i alla fall — den väg med skattesparkonto,
som vi här har fört fram vid
många tillfällen, kan vara en av de faktorer
som skulle kunna bidra till att ytterligar
• stimulera det enskilda sparandet.
Jag påstår naturligtvis inte att detta
skulle vara den enda vägen, men det
är en väg att försöka, eftersom man här
kan tänka sig olika vägar.

Vi behöver, tror jag, om vi skall kunna
få en snabb framstegstakt på alla rimliga
vägar stimulera sparandet, och jag är
inte så säker på att det skulle vara en
särskilt dålig affär för statskassan, om
det nu är detta som bevillningsutskottets
ärade ordförande är orolig för. Jag tror
nog att vi i längden skulle finna att vi
har gjort en även ur den synpunkten
god affär, ty stigande inkomster medför
ju också andra konsekvenser, som ter
sig gynnsamma även ur de synpunkter

som en ordförande i bevillningsutskottet
har att bevaka.

Jag tycker därför, att ett litet försök
till omtänkande på denna punkt ifrån
bevillningsutskottets ordförandes sida
inte skulle skada.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag uppfattade inte det
sista herr Hanson anförde, men jag hörde
att han har den uppfattningen att det
i första hand är våra ungdomars ambitioner
när det gäller sparandet vi har
att vara tacksamma för. Det var det jag
ville ha sagt.

Reservanterna framhåller att vi måste
stimulera till ökat sparande genom skattelättnad,
och det är mot detta jag ställer
mig mycket tveksam. Jag kan gott
säga här att jag ifrågasätter om det
över huvud taget är ändamålsenligt att
försöka med s. k. stimulansåtgärder i
den form som riksdagen har beslutat. Vi
har ett s. k. sparavdrag, vilket kan vara
motiverat. Vi har ett s. k. försäkringsavdrag.
Man kan ifrågasätta om just den
branschen skall ha en alldeles speciell
prioritet när det gäller att locka till sig
sparmedel. — Jag säger bara att vi kan
ifrågasätta om det är så säkert, att det
är precis det rätta och att vi skall gå
vidare på samma väg. Jag hyser tveksamhet
på den punkten.

Å andra sidan vill jag gärna slå fast
att vi är överens om väsentliga ting och
att det är av betydande värde om vi kan
få till stånd ett stort sparande. Herr Hanson
säger visserligen att sparandet ökar
allteftersom inkomstnivån stiger. Det är
klart att detta kan sägas. Men vi kan
också fråga oss, om den sparkvot som
vi har här i landet i förhållande till
bruttonationalinkomsten är lägre eller
högre än i andra jämförbara länder. Jag
tror att Sverige vid en sådan jämförelse
håller sig på en ganska förnämlig nivå.

Vi kanske rent av till en annan riksdag
kunde vara överens om att lägga alla
lidelser åt sidan när vi diskuterar det
här problemet. Vi kanske kan samsas
om gemensamma ansträngningar, efter -

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

som vi på båda sidor, tror jag, är överens
om att det är en mycket viktig och
angelägen uppgift inom ett modernt samhälle
att förbättra sparandet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt i vad
avsåge punkterna 1 och 3, sistnämnda
punkt dock utom i vad gällde yrkanden
om omedelbara lagstiftningsåtgärder,
därefter särskilt angående punkten 3 i
vad rörde yrkanden om omedelbara lagstiftningsåtgärder
samt slutligen särskilt
i vad avsåge punkten 2.

I fråga om utskottets hemställan i
punkterna i och 3, sistnämnda punkt
utom i vad avsåge yrkanden om omedelbara
lagstiftningsåtgärder, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan i denna del skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
I betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 10
punkterna 1 och 3, sistnämnda punkt
utom i vad avser yrkanden om omedelbara
lagstiftningsåtgärder, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 68;

Nej —60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Rörande utskottets hemställan i punkten
3, i vad avsåge yrkanden om omedelbara
lagstiftningsåtgärder, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan i förevarande del
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av
herr Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i denna del
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 10
punkten 3, i vad avser yrkanden om
omedelbara lagstiftningsåtgärder, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Nr 10

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —90;

Nej —26.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande utskottets hemställan
i punkten 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet härutinnan hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Gustaf Elofsson
och herr Eriksson i Bäckmora vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan i denna del, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 10
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Elofsson
och herr Eriksson i Bäckmora vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Om ytterligare sänkning av diskontot

Ja —75;

Nej —17.

Därjämte hade 36 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 4, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkterna 1 och 2
Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om ytterligare sänkning av diskontot

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om ytterligare sänkning av diskontot.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 53 i första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager samt nr 61 i
andra kammaren av herrar Nilsson i
Gävle och Hermansson, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till riksbanksfullmäktige
måtte uttala sig för en ytterligare
diskontosänkning till förslagsvis
tre procent.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 53 och II: 61 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag hade begärt ordet i
avsikt att yttra mig över motionerna och
utskottets utlåtande, men jag förmodar
att kammarens ledamöter inte tycker illa
vara, om jag avstår. Jag ber emellertid
att för demonstrerande av min åsikt
i frågan få begränsa mig till att yrka bifall
till de två motioner, som det här är
fråga om.

100

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Om befrielse i vissa fall från skyldighet att upprätta bouppteckning

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Utskottet har även under
fjolåret behandlat motioner i samma
syfte som de förevarande motionerna,
och enligt utskottets uppfattning har det
inte hänt något särskilt sedan den tidpunkten.
Jag ber därför helt kort, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om befrielse i vissa fall från skyldighet
att upprätta bouppteckning

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om befrielse i vissa fall från skyldighet
att upprätta bouppteckning.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 31 i första kammaren
av herr Siindin och nr 37 i andra
kammaren av herr Börjesson i Falköping
m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning i syfte att giva domstol rätt att
under vissa omständigheter medgiva befrielse
från skyldighet att upprätta och
ingiva bouppteckning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 31 och II:
37, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ferdinand Nilsson, Svensson i Vä och
Gustafsson i Borås, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner, I: 31

och II: 37, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning i syfte att
giva domstol rätt att under vissa omständigheter
medgiva befrielse från skyldighet
att upprätta och ingiva bouppteckning.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! I reservantens frånvaro
ber jag att som motionär få säga några
ord i anledning av första lagutskottets
utlåtande nr 6.

Vi har i en motion hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en utredning i syfte att ge
domstol rätt att under vissa omständigheter
medge befrielse från skyldighet att
upprätta och inge bouppteckning. Det
skulle gälla, då den avlidne är medellös
och saknar kända arvingar, om den avlidne
är ett litet barn, som saknar tillgångar,
eller då andra liknande omständigheter
föreligger.

En liknande motion förelädes även
förra årets riksdag och remitterades då
till olika instanser. I flertalet remissyttna.
Det är förenat med stora besvärligranden
instämde man med motionärerheter
att upprätta bouppteckning i de
fall — och det är de flesta — när man i
bouppteckningen måste göra en erforderlig
släktutredning. Släktingarna kan
vara svåra att finna inte bara inom vårt
eget land utan många gånger befinner
de sig också som emigranter i ett annat
land.

Herr talman! Med dessa korta ord ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Sundin har fattat
sig mycket kort i sitt inlägg i debatten,
och jag skall följa hans exempel. Denna
fråga har, herr talman, tidigare behandlats
av riksdagen. Någon uppmjukning
av bouppteckningsskyldigheten har inte
företagits vid de tillfällen frågan varit
under övervägande.

Då jag inte finner någon anledning att
ytterligare förlänga debatten, inskränker
jag mig nu till att yrka bifall till första
lagutskottets hemställan.

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Nr 10

101

Ang. korttidsanställdas och lågavlönades ATP-pensioner

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder
framkomna yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion om vidgad uppgiftsskyldighet
för aktiebolag, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. korttidsanställdas och lågavlönades
ATP-pensioner

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående korttidsanställdas och
lågavlönades ATP-pensioner.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 542 i
första kammaren av herr Jonasson och
herr Nilsson, Ferdinand, samt nr 655 i
andra kammaren av herr Gustavsson i
Alvesta m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande en sådan
reformering av ATP, att kategorierna
korttidsanställda och lågavlönade på
ett rättvist sätt kunde få pensioner i förhållande
till inbetalda avgifter, i enlighet
med vad i motionerna avsågs.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 542 och II: 655,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av fröken Nordström samt herrar Eric
Carlsson, Erik Filip Petersson, Jönsson
i Ingemarsgården, Gustavsson i Alvesta

7 Första kammarens protokoll 1963, Nr 10

och Carlsson i Huskvarna, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 542 och II: 655, såvitt
de avsåge korttidsanställda, i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
avlägsnande inom tilläggspensioneringen
av den nu förekommande disproportionen
mellan avgift och förmån avseende
deltids- och korttidsanställda, som innebure,
att avgift skulle erläggas utan att
motsvarande pensionsrätt erhölles;

II. av herr Eric Carlsson och herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till förevarande motioner,
1: 542 och II: 655, såvitt de avsåge
lågavlönade, i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag rörande sådan reformering
av den allmänna tilläggspensioneringen,
att låginkomstgrupperna erhölle pensionsrätt
i förhållande till inbetalda avgifter
och det nuvarande missgynnandet
av dessa grupper sålunda avlägsnades.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Till detta andra lagutskottets
utlåtande finns antecknade tvenne
reservationer, som jag ber att få helt
kort motivera.

Frågan gäller ju dels de korttidsanställdas
och dels de lågavlönades ATPpensioner.
Orättvisan för de korttidsanställda
exemplifieras i utskottets utlåtande
på sid. 2, där två fall återges. Det
första exemplet anger en person, som
har som enda inkomst lön från en anställning
som varar ett halvt år. Lönen
utgör för hela anställningstiden 4 000
kronor. Arbetsgivaren har att erlägga arbetsgivaravgift
på lönebeloppet minskat
med halva basbeloppet, d. v. s. 2 000 kronor.
Någon pensionsgrundande inkomst
beräknas likväl inte, eftersom arbetsinkomsten
inte överstiger basbeloppet.

102

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Ang. korttidsanställdas och lågavlönades

Det andra exemplet, som också finns
refererat i utskottets utlåtande, är av ungefärligen
samma slag. Exemplen visar
hur de nuvarande reglerna verkar. Man
kan säga, att de bägge exemplen talar för
sig själva, och de motiverar också de motioner,
som föreligger i detta ämne.

Vi går ju mot ett samhälle, där deltidssysselsättning
och korttidsanställning får
allt större betydelse. Mot denna bakgrund
finns det väl anledning att försöka
komma till rätta med de felaktigheter,
som i dag finns i lagstiftningen om ATP.
Det är framför allt kvinnorna, som drabbas
av den orättvisa, som jag och utskottet
har exemplifierat, ty det är ju
bland kvinnorna man i största utsträckning
finner deltidsanställda och lågavlönade
inkomsttagare. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
I av fröken Nordström m. fl.

Reservationen II gäller 15- och 30-årsreglernas
betydelse för låginkomsttagarna
och deras ställning inom ATP. Vi har
många inkomsttagare, som har en flack
inkomstkurva. Detta innebär att de ganska
snart kommer upp till den lön, som
gäller inom yrket, och sedan håller de
sig i stort sett kvar på samma lönenivå.
Det gäller industriarbetarna och andra
som inte har befordringsmöjligheter i
större utsträckning. Dessa människor
gör en arbetsinsats, som inte bara inskränkes
till 30 utan ofta till både 40 och
45 år. För denna arbetsinsats får de en
pension, som motsvarar 15 av de bästa
åren under en 30-årsperiod. De erhåller
emellertid inte någon pensionspoäng för
den tid de arbetar utöver 30 år.

Härtill kommer den s. k. 15-årsregeln
—■ man räknar pensionens storlek efter
de 15 bästa inkomståren. Detta innebär
att med de befordringsmöjligheter, som
i dag finns inom stora delar av samhället
kan man, om man kommer upp i högre
inkomster under senare delen av anställningstiden,
få en motsvarande högre
pension utan att man betalat in avgifter
i samma omfattning som de förut
nämnda mindre inkomsttagarna har
gjort. Det föreligger här således en premieöverflyttning
från de låga inkomsttagarna
till de höga inkomsttagarna.

ATP-pensioner

Man har sagt, när denna fråga varit
före tidigare, att man först ville vinna
erfarenhet av reformens verkningar. Jag
tror att det nu har gått så pass lång tid,
att det finns både anledning och möjligheter
att rätta till de felaktigheter det
här gäller. Det finns anledning att göra
en översyn av de nuvarande bestämmelserna
för att uppnå en bättre rättvisa just
för de låga inkomsttagarna.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall
även till den med II betecknade reservationen
av undertecknad och herr Gustavsson
i Alvesta.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Folkparti- och centerpartiledamöterna
i andra lagutskottet
har förenat sig i en gemensam reservation
— betecknad med nr I ■— i vilken,
som herr Carlsson nyss kommenterat,
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande avlägsnandet
inom tilläggspensioneringen av nu
förekommande disproportion mellan avgift
och förmån avseende deltids- och
korttidsanställda.

Vi har sagt att de nuvarande bestämmelserna
i huvudsak drabbar personer i
relativt låga inkomstlägen, och det är
alldeles riktigt — som herr Carlsson
också nyss påpekat — att detta mycket
ofta drabbar kvinnorna. Men detta kan
få påtaglig inverkan också för inkomsttagare
i mellangrupperna. Jag kan anföra
ett exempel, som inte torde vara okänt
för kammaren. En familj, där enbart
mannen svarar för inkomsterna och där
mannen har en inkomst på t. ex. 20 000
kronor, får en pensionsgrundande inkomst
på 15 300 kronor när basbeloppet,
som för närvarande är 4 700 kronor, är
avdraget. Bidrar hustrun med 4 000 kronor
av dessa 20 000 kronor och mannen
alltså tjänar 16 000 kronor, får hon betala
pensionsavgifter på sin inkomstdel,
men hennes 4 000 kronor räknas inte in
i familjens pensionsgrundande inkomster
och ger alltså ingen tilläggspensionsrätt.
Deras pension blir alltså mindre i
det senare fallet, trots att summan av
deras inkomster är lika i båda fallen.

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Nr 10

103

Ang. korttidsanställdas och lågavlönades ATP-pensioner

Utskottsmajoritetens utlåtande på denna
punkt synes mig vara oklar. Man redogör
för att tilläggspensioneringen
bygger på fördelningssystemet och säger,
att man inte kan åstadkomma absolut
överensstämmelse mellan inbetald avgift
och tillgodoförd pensionspoäng. Men
i nästa mening säger man, att frågan är
föremål för övervägande inom socialdepartementet.
Jag hoppas att det betyder
att det finns en liten brasklapp insmugen
där, även om den inte skulle vara
avsiktlig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med I betecknade reservationen.
I den med II betecknade reservationen
har folkpartiledamöterna inom
utskottet inte kunnat instämma. Vi anser
att utskottsmajoriteten har rätt när
man varken vill ändra på 30-årsregeln
eller på 15-årsregeln. Rättvisa i ekonomiskt
hänseende vare sig det gäller inkomster
eller pensioner mellan dem,
som kommer tidigt ut i arbetslivet och
får en lång sammanhängande inkomstperiod,
och dem som tvingas avstå från
inkomst under vissa — kanske många •—•
år på grund av studier, barnsbörd, barnpassning,
skötsel av sjuka anförvanter,
egen sjukdom eller arbetslöshet och liknande
kan man aldrig uppnå. När man
stannat för 30-årsregeln anser jag — som
utskottet uttrycker det — att man fått
en lämplig avvägning mellan olika arbetstagares
pensionsintressen.

I detta avsnitt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! För att inte något missförstånd
skall behöva råda skall jag läsa
upp vad motionärerna har yrkat i sina
motioner, och de yrkandena har reservanterna
anslutit sig till.

Den fråga, som fröken Nordström tog
upp om hemmafruarna, som har tillfälligt
arbete och inte når upp till en inkomst
överstigande basbeloppet, löses
inte genom bifall till föreliggande motionsyrkande.
I förevarande utskottsut -

låtande behandlas nämligen i motionerna
framförda yrkanden om skyndsam
prövning och förslag rörande en sådan
reformering av ATP, att kategorierna
korttidsanställda och lågavlönade på ett
rättvist sätt kan få pensioner i förhållande
till inbetalda avgifter. Det betalas
inga avgifter för den som inte har inkomst
överstigande basbeloppet, och
följaktligen finns det heller ingen möjlighet
att tillgodoräkna vederbörande någon
pensionsrätt.

Motionärerna hyser den uppfattningen,
att korttidsanställda — och jag tolkar
det så välvilligt att jag säger i synnerhet
korttidsanställda med blandad
anställningsinkomst och inkomst av annat
förvärvsarbete — inte enligt nuvarande
regler på ett godtagbart sätt tillgodoföres
pensionsgrundande inkomst i
förhållande till de avgifter arbetsgivare
erlagt för sådan inkomst. De menar vidare
att bestämmelsen om 30 pensionsgrundande
år för rätt till hel pension
och pensionens beräkning på grundval
av de 15 bästa åren missgynnar de lågavlönade.
I anslutning till denna uppfattning
hemställes om sådan ändring av
bestämmelserna, att pensionerna beräknas
i förhållande till inbetalda avgifter
och med beaktande av hela det antal år,
för vilket avgifter erlagts och följaktligen
pensionsgrundande inkomst beräknats.

Motsvarande yrkanden har behandlats
av riksdagen 1961 och 1962 men
lämnats utan bifall.

Som framhålles i utskottets utlåtande
föreligger icke i allmänna tilläggspensioneringen
samstämmighet i detalj beträffande
av arbetsgivare inbetalade avgifter
och beräkningen av pensionsgrundande
inkomst för de försäkrade. Arbetsgivaravgift
utgår nämligen som en
kollektivavgift och beräknas på lönesumman,
minskad med basbelopp och
den del av lönen som för anställd överstiger
7,5 gånger basbeloppet. Pensionsgrundande
inkomst beräknas av taxeringsmyndigheten
med ledning av självdeklaration
och inkommen löneuppgift
från den anställdes arbetsgivare.

För inkomst av annat förvärvsarbete

104

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Ang. korttidsanställdas och lågavlönades
än anställning råder däremot formell
samstämmighet, enär den avgift som erlägges
av den försäkrade själv beräknas
på den pensionsgrundande inkomsten.
Den inom tilläggspensioneringen tillämpade
fördelningsprincipen innebär emellertid
att försäkringsmässig samstämmighet
mellan erlagda avgifter och utfösta
pensionsförmåner icke föreligger.
Detta är särskilt framträdande under
uppbyggnadstiden, då avgifterna är låga
och pensionsberäkningen förmånlig.

Det anförda bortfallet av pensionsgrundande
inkomst, för vilken arbetsgivareavgift
erlagts, kan knappast avse annat
än inkomst av korttidsanställning,
vilken är komplement till huvudinkomst
av annat förvärvsarbete än anställning,
samt naturligtvis i de fall då den totala
inkomsten underskrider basbeloppet eller
då undantag anmälts för inkomst av
annat slag än anställning och anställningsinkomsten
icke uppgår till basbeloppet.
Då är det klart, att avgifter kan
ha erlagts utan att vederbörande får tillgodoräkna
sig den inkomst han har haft
av den tillfälliga anställningen.

Jag vill emellertid understryka att de
befarade verkningarna av dessa regler
även i sådana fall är betydligt överdrivna,
ty enligt den regel som motionärerna
— och reservanterna — också vill ha
bort, nämligen 15-årsregeln, så neutraliseras
verkningarna genom att några år
med låg inkomst icke påverkar den slutliga
pensionsrätten.

Motionärernas yrkande att pensionen
skall utgå i förhållande till erlagda avgifter
och beräknas på hela den tid vederbörande
tillhört försäkringen samt
yrkandet att 30-års- och 15-årsreglerna
skall slopas får väl tolkas så, att det är
en försäkringsmatematisk beräkning av
pensionsförmånerna som eftersträvas.

Är det rättvisa som eftersträvas, rättvisa
till varje pris, så vinner man förmodligen
syftet, men jag är inte säker
på att vare sig motionärerna eller reservanterna
har klart för sig vad det kommer
att kosta de försäkrade och vilka
praktiska problem som uppkommer för
arbetsgivarna genom den erforderliga
detaljredovisningen vid varje avgiftsin -

ATP-pensioner

betalning. Rättvisan måste sannolikt betalas
i form av betydande försämringar
för samtliga försäkrade och ökat administrativt
arbete för såväl arbetsgivarna
som för försäkringssystemet.

Förmodligen är det inte möjligt att
tillgodose önskemålen med bibehållande
av fördelningssystemet och formen för
värdesäkring sådan den nu finns i den
allmänna tilläggspensioneringen.

Jag får säga för egen del, att jag inte
förvånar mig över att folkpartiet har
skrivit under denna reservation därför
att partiet har varit en varm förespråkare
för ett annat system för att lösa den
allmänna pensioneringen, nämligen premiereservsystemet.
Det har emellertid
icke godtagits, och det skall absolut inte
införas på någon bakväg.

I fråga om yrkandet att 30-års- och
15-årsreglerna skall slopas vid beräkningen
av pensionsförmånerna kan jag
för min del icke fatta detta yrkande annat
än såsom ett uttryck för att motionärernas
funderingar lett dem helt vilse.
Pensionsförsäkring är en försäkring på
mycket lång sikt. Den omfattar hela den
aktiva tiden i en människas liv, från 18
till 67 år. Vem kan i dag uttala sig om
vilka av de försäkrade, som gynnas eller
missgynnas i en sådan försäkring, eller
om vilka som kan räkna med en jämn
eller en brant löneutveckling under en
sådan tidrymd? Det blir en lika stor
gissning som om man skulle försöka peka
ut vilka som skulle komma att uppleva
den dag, då de kan träda in i pension
och njuta av förmånerna av försäkringen.
Det kan inträffa såväl för den
löneanställde som för den, som vid den
här tidpunkten är egen företagare och
under en följd av år haft en ganska
jämn utveckling, att förhållandena kan
kastas om, och samtliga får ju exakt samma
förmåner.

Avgifter betalas för inkomsten allteftersom
den följer utvecklingen; blir det
undan för undan högre och högre inkomster,
så stiger naturligtvis avgifterna,
men pensionen regleras i förhållande
till detta med tillämpning av framför
allt 15-årsregeln.

De båda angivna reglerna syftar inte

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Nr 10

105

Ang. korttidsanställdas och lågavlönades ATP-pensioner

till någonting annat än vad som redan
vid tilläggspensioneringens tillkomst befunnits
vara självklart inom såväl statlig
och kommunal som enskild pensionsförsäkring,
nämligen att efter en som
skälig ansedd 30-årig tjänstetid tillförsäkra
den anställde en pension, som så
nära som möjligt anslöt sig till den fastställda
pcnsionsnivån i förhållande till
slutlönen. Arbetsgivare och anställda accepterar
beräkningsgrunderna, men anser
tydligen att de icke ger tillräcklig
garanti för pensionsnivån, eftersom mellan
Industritjänstemannaförbundet, Arbetsledareförbundet
och Arbetsgivareföreningen
har träffats överenskommelse
om en utfyllnadsförsäkring, för att man
skall ha riktig garanti för att man når
den 65-procentiga nivån på pensionen
då vederbörande avgår.

Det fanns en slogan någon gång i slutet
av 1940-talet i Amerika, som lät ungefär
så här: Det som är bra för landet är
bra för folket och det som är bra för folket
måste också vara bra för landet. Jag
måste säga, att det som är bra för de anställda
måste också vara bra för dem
som är försäkrade på grund av annan
inkomst än anställning, men jag kan erkänna
att reglerna kanske inte är lika
självklara och naturliga för dem, som
är försäkrade för annan inkomst om de
själva erlägger avgifterna.

Vi är ofta besjälade av en strävan till
rättvisa, som många gånger går över alla
gränser. Vi skall ha rättvisa till vilket
pris som helst, även om vi själva förlorar
på det. Men, herr talman, vi kan
näppeligen göra om pensionssystemet
för att några tycker det är för deras del
litet ogynnsamt. Att de har fel tror jag
inte vi kan övertyga dem om ■— men det
liar de! Det system vi har är faktiskt
bättre än det de skulle kunna få enligt
den metod de rekommenderar i motioner
och reservationer.

Jag tror heller inte att det skulle vara
möjligt att åstadkomma ett system inom
''diket alla försäkrade skulle känna sig
nöjda. Vi har aldrig syftat så långt, och
vi har heller aldrig siktat till att ens försöka
åstadkomma någonting som tillfredsställer
alla dem, som har tillfälle

att i ett eller annat sammanhang tillkännage
sitt missnöje och sin otillfredsställdhet
med de regler som är fastställda.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
hemställan och följaktligen avslag
på de båda reservationerna.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att polemisera mot utskottets
ärade herr ordförande. Vi har ju
diskuterat denna fråga i utskottet och
känner varandras synpunkter.

Låt mig dock ta ännu ett exempel,
som också togs upp i utskottet och som
bevisar hur det nuvarande systemet kan
verka. Med det exemplet framför sig och
med vad som finns redovisat i andra lagutskottets
utlåtande tror jag det finns
anledning att fundera på om inte det
som är bra kan bli bättre.

Om någon anställd i dag har en inkomst
av 4 700 kronor på ett halvt år,
innebär detta att avgift för den delen
skall erläggas på 2 350 kronor. Men eftersom
dessa 4 700 kronor inte överstiger
basbeloppet blir det inga pensionspoäng
på detta, om han icke har andra
inkomster därtill, trots att han betalat
in avgifter.

Utskottets ärade herr ordförande ställde
frågan: Vad kommer det att kosta de
försäkrade, om man skulle försöka att
gå på den linje som vi reservanter gått
på? Jag frågar mig här: Vad kostar det
den försäkrade i detta fall, när han betalar
avgift utan att få någon poäng? Vi
menar att detta inte kan vara riktigt, och
vi har velat ha förbättring för de korttidsanställda
och de deltidsanställda.

Fröken Nordström gav sin anslutning
till utskottets hemställan i den fråga som
behandlas i reservation II, liksom också
utskottets ordförande gjorde. De hänvisar
till 15- och 30-årsregeln. Av vad utskottets
ärade herr ordförande sade
framgick, att det finns åtskilliga som betalar
avgifter under åtskilligt längre tid
än 30 år, i vissa fall kan det bli upp till
49 år. Det innebär, att man har betalat
för ganska många pensionspoäng utan
att få utdelning.

106

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Ang. korttidsanställdas och lågavlönades ATP-pensioner

Vi har frågat oss: Kan det vara riktigt,
att man inte skulle kunna rätta till
detta i syfte att få en pension, som motsvarar
vad man betalar? Det kan inte
vara riktigt att betala från låginkomsterna
till dem som har en brantare inkomstkurva
och högre inkomster.

Detta är bakgrunden till den diskussion
motionärerna har fört och till vårt
resonemang när vi har reserverat oss.

Utskottets talesman slutade med att
säga, att vad som var bra för folk var
också bra för landet, och det var då också
bra för de anställda. Får jag säga, att
jag inte hyser något tvivel om det. Men
vad som är bra kan bli bättre, och jag
tror att just en strävan att göra det bättre
ligger bakom den framställning som
här liar gjorts.

Ilerr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Utskottets ordförande vet
mycket väl att vi i folkpartiet anser att
»ATP kommit för att stanna». Jag kan försäkra
att det här inte är något försök från
folkpartiets sida att riva upp grundvalarna
för ATP eller föra in någonting
bakvägen. Jag är givetvis, herr Strand,
klar på att det vi har föreslagit angående
de korttidsanställda kommer att medföra
vissa administrativa besvär.

Jag har en hjälp i hemmet, som kostar
mig ungefär 500 kronor om året, och
hon har ytterligare ett par anställningar
av liknande art. Vi, hennes arbetsgivare,
får alla betala ATP-avgift för henne, men
hon har ingen glädje av det vi betalar.
Hon får inte mer pension än om hon
inte haft något förvärvsarbete alls. Jag
vet att hon som så många av hennes gelikar
mycket väl är i behov av poäng
från sin lilla inkomst för att när hon blir
gammal få en bättre tryggad existens och
det är den sortens orättvisa vi vill ha
bort.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Låt mig först än en gång
fästa fröken Nordströms uppmärksamhet

på att motionerna inte förändrar den regel
i pensionssystemet som säger att det
för basbeloppet inte skall utgå några avgifter
och att det inte heller skall räknas
någon pensionsgrundande inkomst från
inkomst, motsvarande detta belopp. Den
som har en inkomst i år av högst 4 700
kronor får inte tillgodoräkna sig någonting
som pensionsgrundande inkomst —
sedan må det vara mannen själv eller
hustrun som har tillfälligt arbete. En sådan
inkomst är inte pensionsgrundande,
och följaktligen klaras inte det problemet
genom de bär motionerna eller reservationen.

Till herr Carlsson vill jag säga att problemet
om de korttidsanställda och deras
pensionsrätt till det väsentliga är
knutet till frågan, om det är en inkomst
som kompletteras av en huvudinkomst av
annat slag. För den som har arbetsanställning
i övrigt spelar det ingen roll
om det är korttidsanställning eller längre
tids anställning, eftersom inkomsten
tillgodoräknas honom under alla förhållanden.
Såvida inkomsten överstiger 300
kronor spelar det ingen roll om han arbetar
hela året åt en arbetsgivare eller
tre månader var hos fyra eller två månader
var hos sex — han får ändå tillgodoräkna
sig alltsammans. Endast under förutsättning
att det är fråga om en korttidsanställning
som icke ger sådan inkomst,
att tillsammans med annan inkomst
basbeloppet intjänas, eller att den
andra inkomsten är undantagen blir det
inte pensionsgrundande inkomst.

Vi är medvetna, herr talman, att ett
sådant system som detta måste vara generellt
både i fråga om avgiftsbetalning
och i fråga om pensionsberäkning i vissa
fall. Det utgår kollektiva avgifter från
arbetsgivarna utan uppgiftsskyldighet
om för vilka individer avgiften har betalats.

Det är inte riktigt, som herr Carlsson
påstår, att utskottet har sagt någonting
om att dessa frågor kan bli föremål för
omprövning när vi fått lite erfarenhet.
Uttalandet rör sig huvudsakligen om sådana
personer som regelbundet har löneanställning
under en del av året och inkomst
av annat förvärvsarbete under res -

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Nr 10

107

Ang. korttidsanställdas och lågavlönades ATP-pensioner

ten av året, t. ex. skogskörare. För en sådan
blir systemet lite ofördelaktigt, eftersom
anställningsinkomsten i första hand
skall tas i anspråk för avräkning av basbeloppet
— följaktligen kommer han att
bli betalningsskyldig för inkomster av
annat slag av arbete i större utsträckning
än han skulle ha blivit, om basbeloppet
exempelvis kunnat uppdelas på
båda inkomstkategorierna. Socialministern
har redan i samband med den första
behandlingen av denna fråga uttalat att
man borde titta litet närmare på denna
sak när man fått erfarenheter av hur det
verkar och fått möjlighet att bättre bedöma
hur man skall lösa problemet.

Låt mig till sist, herr talman, säga att
basbeloppsberäkningen naturligtvis är
ogynnsam för många och framför allt för
dem som har löneanställning men inte i
sådan utsträckning att de får pensionsgrundande
inkomst. Det har dock inte
varit möjligt att slopa basbeloppet och ta
ut avgift ifrån första inkomstkronan. Det
skulle nämligen i hög grad missgynna de
lägre inkomsttagarna om man skulle ta
ut samma procentuella avgift om det var
fråga om en inkomst av 8 000 kronor som
en av 30 000 kronor. Genom basbeloppsavräkningen
behöver den som har anställda
med 8 000 kronors inkomst inte
betala avgift för mer än 3 500 kronor,
medan den som har anställda med 30 000
kronor i inkomst får betala avgift för
26 500 kronor. Basbeloppsavräkningen
gynnar i högsta grad dem som har anställda
med låg inkomst eller som själva
betalar avgift och som har låg inkomst.
Man har inte lyckats lösa problemet hur
man skulle kunna klara de här detaljerna
varken i fråga om avgiftsbetalningen
eller pensionsrätten. Skall man komma
undan alla sådana problem som här diskuteras
blir det nödvändigt att lösa dem
på det sätt som jag här antytt, även om
man kommer att få olägenheter av annat
slag. Den dag som exempelvis centerpartiet
deklarerar att man för att få en bättre
lösning tar de olägenheter som är förenade
med att betala något mer för sina anställda,
vilket man ju kommer att få göra,
eftersom procenttalet då gäller från botten
och upp, förmodar jag att vi inte

kommer att opponera oss mot en sådan
lösning.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! När jag här diskuterar
15-årsregeln, som drabbar dem som har
lång tjänstetid och inte några toppår,
har jag tagit upp den saken därför att
denna regel medför att man får betala
in mycket i avgifter utan att få motsvarande
pension. Det är på den punkten
som vi har reagerat.

Utskottets ärade ordförande sade att
det här sker en kollektiv inbetalning av
avgifter från vederbörande arbetsgivare.
Det finns, sade han, ingen registrering
som visar för vilka avgift erlagts. Det är
ju dock så att den lokala skattemyndigheten
registrerar pensionspoäng för varje
arbetstagare. Detta sker för varje inkomsttagare
för vilken avgift inbetalas.
Där har man alltså en redovisning för
var och en som är med i ATP om vilka
pensionspoäng han har fått.

Låt mig till slut, herr talman, bara
konstatera att utskottet för sin del säger
att man har förväntningar om att denna
fråga skall lösas — jag måste för min del
utläsa detta ur skrivningen i utskottsutlåtandet
— eftersom saken är föremål
för överväganden inom socialdepartementet.
Även om det inte skulle bli bifall
till vår reservation i dag hyser jag
den förhoppningen att dessa överväganden
inom socialdepartementet skall leda
till att vi i framtiden får till stånd en
förbättring.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har inte funnit anledning
att kosta många ord på frågan
om man skall låta alla år för vilka avgift
betalts bli pensionsgrundande. För
rätt till hel pension, om jag får använda
det uttrycket, skulle det alltså erfordras
mellan 45 och 50 år. Jag tycker att hela
tanken att man inom den allmänna pensioneringen
skulle vara så underutvecklad
att man toge upp en sådan idé är så
orimlig, att det inte är lönt att kosta

108

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Ang. vissa bestämmelser om framförande av sparkstötting

några ord på ett sådant resonemang.
Ingen har tidigare tänkt att införa något
sådant. Varför skulle man då pröva
en sådan ordning i den allmänna pensioneringen?
Det är orimligt från början
till slut att tänka sig något sådant.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas, först särskilt såvitt
densamma avsåge korttidsanställda
och därefter särskilt i vad den gällde lågavlönade.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
avsåge korttidsanställda, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fröken Nordström m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i denna del
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 såvitt
avser korttidsanställda, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Nordström
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 37.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de yrkanden
som framställts rörande utskottets hemställan,
såvitt gällde lågavlönade, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Eric Carlsson och herr
Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till statsbidrag till barntandvård;
och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1962 vid dess fyrtiosjätte sammanträde
fattade beslut.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. vissa bestämmelser om framförande
av sparkstötting

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner angående
vissa bestämmelser om framförande
av sparkstötting.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 285 i första kammaren
av herr Jansson, Paul, m. fl. samt
nr 336 i andra kammaren av fru Thunvall
m. fl.

Onsdagen den 13 mars 1963 em. Nr 10 109

Ang. vissa bestämmelser om framförande av sparkstötting

I motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring av vägtrafikförordningen,
att sparkstötting finge med
nu gällande vänstertrafik framföras å vägens
högra sida, samt besluta införa bestämmelse
i vägtrafikförordningen om
att sparkstötting vid färd i mörker framtill
skulle vara försedd med lampa eller
kraftig reflexanordning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 285 och II:
336, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Jansson,
Paul, vilken ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 285
och 11:336 i skrivelse till Kungl. Maj:t
såsom sin mening giva till känna vad i
reservationen anförts.

Av det i reservationen föreslagna yttrandet
framginge, att reservanten ansåge
det angeläget, att de i motionerna berörda
frågorna bleve föremål för allvarligt
övervägande.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Efter en lång arbetsdag
med många viktiga beslut i kammaren
kan det kanske anses vara i viss mån
pretentiöst att ta upp en så enkel fråga
som framförande av sparkstötting. Emellertid
är detta en fråga om trafiksäkerhet,
och därför tillåter jag mig att ta
några minuter av kammarens tid i anspråk
för denna sak.

Under den fria motionstiden i riksdagen
brukar ju tidningspressen göra vad
man kallar plock ur motionsfloden. I
det sammanhanget visste en västsvensk
tidning bl. a. att berätta, att jag och några
andra ledamöter väckt en motion i
vilken det föreslogs att sparkstötting
ej längre skulle betraktas som fordon
och alltså även skulle få framföras på
vägens högra sida. Med en sådan tolk -

ning av motionerna skulle vi framsta
som trafiksabotörer, som ansåg att
sparkstöttingåkarna skulle få uppträda
hur som helst i trafiken.

Jag är glad över att kunna konstatera
att tredje lagutskottet, även om utskottet
inte har kunnat tillmötesgå våra önskemål,
inte har sett frågan på det sättet
utan har fastslagit att detta är en fråga
om trafiksäkerhet. Det sägs i utskottets
utlåtande att motionernas syfte, nämligen
att öka trafiksäkerheten, är värt beaktande.
Trafiksäkerhet har blivit nyckelordet
i dagens trafikdebatt, och alla
önskar vi väl medverka härtill och är val
också skyldiga att göra det i den mån vi
uppträder som trafikanter.

I motionerna 1:285 och 11:336 framhålles
att den trafikpropaganda och trafikupplysning
som sker är av mycket
stor betydelse och att den bör ges allt
stöd och ytterligare utbyggas. Vi anser
emellertid samtidigt att man inte bör
rygga tillbaka för att även vidtaga ändringar
i gällande trafikbestämmelser, i
den mån trafikreglerna är sådana att de
med hänsyn till den praktiska tillämpningen
inte är riktigt tillfredsställande.
Just denna detalj i trafikförordningen,
som gäller sparkstöttingar och deras
framförande, anser vi inte vara tillfredsställande
löst. En sparkstötting betraktas
ju som fordon på grund av att den löper
på medar, och då skall den framföras
på vägens vänstra sida enligt vägtrafikförordningen.
Detta medför emellertid
att många sparkstöttingförare utsätts
för uppenbara risker att bli påkörda
av bakifrån kommande fordon.

Av den utredning över sparkstöttingolyckor,
som statens trafiksäkerhetsråd
1960 utförde på uppdrag av Kungl. Maj:t,
framgår att av de 102 undersökta sparkstöttingolyckorna
inte mindre än 48, eller
närmare hälften, tillgått så att sparkåkarna
har påkörts bakifrån. Utredningen
visar även att 90 procent av olyckorna
har inträffat under mörker. Det har
som regel blivit mycket svåra konsekvenser
för sparkåkarna. Inte mindre än
en fjärdedel av olyckorna har medfört
dödlig utgång.

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Ang. vissa bestämmelser om framförande
I ett avsnitt av utredningen påpekas
också att det rent teoretiskt skulle vara
en fördel att framföra sparkstöttingar
på höger sida och att sparkstöttingåkarna
alltså skulle betraktas som gående.
Man anser dock samtidigt att vissa praktiska
skäl talar emot en sådan bestämmelse
och föreslår endast ett stadgande
i vägtrafikförordningen, att sparkstötting
som framföres på väg skall vara försedd
med reflexer som återkastar rött
sken bakåt och vitt sken framåt. Jag har
svårt att förstå hur man med en sådan
bestämmelse skall kunna skydda sparkstöttingåkarna
i trafiken, särskilt med
tanke på risken för dem att bli påkörda
bakifrån.

Det är denna detalj i vägtrafikförordningen
som vi har velat aktualisera genom
våra motioner. Vi anser att sparkstöttingar
under nuvarande vänstertrafik
bör framföras på vägens högra sida och
att sparkstötting framtill skall förses
med reflex eller lampa, som är klart
synlig. Om den som åker sparkstötting
får färdas på samma sätt som gående,
vinner man att han färdas på ett betryggande
avstånd från den bakifrån
kommande trafiken och inte i någon
större utsträckning löper risk att bli påkörd
bakifrån. Samtidigt kan de gåendes
förmån att bättre kunna överblicka den
mötande trafiken, och jag kan inte förstå
annat än att detta måste vara en klar
fördel som ger den åkande betydligt
större möjligheter att hinna sätta sig i
säkerhet om fara hotar från något mötande
fordon. Vid färd på vägens högra
sida blir möjligheten att skydda sig själv
avsevärt bättre än om man tvingas följa
vägens vänstra sida, där risken för att
bli påkörd bakifrån alltid finns.

Då jag blivit ensam reservant i utskottet
har jag i reservationen mildrat mina
anspråk på kammarens tillmötesgående.

I stället för att yrka på direkta åtgärder
hemställer jag i reservationen att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
såsom sin mening ge till känna de synpunkter
som framförts i reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

av sparkstötting

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag skulle vilja säga att
jag väl förstår herr Jansson som motionär
men knappast som reservant beträffande
sin egen motion.

Som motionär är herr Jansson ute i det
vällovliga syftet att försöka åstadkomma
en minskning i den höga olycksfallsfrekvensen
i samband med framförande av
sparkstötting. Han har i motionen föreslagit
riksdagen att besluta att sparkstötting
inte längre skall betraktas som ett
fordon utan skall kunna framföras på vägens
högra sida av den gående eller sparkande.
Herr Jansson nämnde själv att
denna fråga år 1960 var föremål för en
fråga i riksdagen. Departementschefen
meddelade i svaret att han ämnade begära
en utredning hos statens trafiksäkerhetsråd,
en utredning som sedermera utmynnat
i förslag om att sparkstötting
skall förses med reflexanordningar.

Nu säger herr Jansson i sin reservation:
»Av den utredning som verkställts
av statens trafiksäkerhetsråd och som tidigare
åberopats, finner sig utskottet kunna
utläsa, att det för sparkåkare i likhet
med gående bör vara säkrare att med nu
gällande vänstertrafik färdas å vägens
högra sida.» Jag vet inte var herr Jansson
läser ut detta av trafiksäkerhetsrådets
utredning; jag kan inte hitta någonting
sådant.

För närvarande pågår en undersökning
inom departementet för att söka komma
till ett resultat i denna fråga, och jag
finner det klokast att vi i väntan på den
dröjer med att fatta beslut i dessa angelägenheter.

Med den motiveringen ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Nr 10

111

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av motioner angående
begreppet tjänstevikt i vägtrafikförordningen; nr

9, i anledning av motioner om ändrade
bestämmelser rörande ersättning
vid skogsbrandsläckning; och

nr 10, i anledning av motion angående
rätt för markägare att anhängiggöra talan
vid expropriationsdomstol i vissa
fall.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner
om allmän flaggning å valdag; och
nr 4, i anledning av väckt motion om
utredning rörande förekomsten av s. k.
smygreklam i televisionen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om effektivare åtgärder mot ocker

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckta motioner om effektivare åtgärder
mot ocker.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
185, av herrar Torsten Andersson och
Svanström, samt 11:219, av herr Börjesson
i Falköping m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam och allsidig
utredning, huruvida och på vad sätt effektivare
åtgärder mot ocker vid försträckning
kunde vidtagas, samt om framläggande
för riksdagen av det förslag,
som utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:185 och
II: 219 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Om effektivare åtgärder mot ocker

Reservation hade avgivits av herrar
Jonasson, Ernst Olsson och Börjesson i
Glömminge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till de likalydande motionerna I: 185
och II: 219 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam och allsidig
utredning rörande effektivare åtgärder
mot ocker vid försträckning samt om
framläggande för riksdagen av de förslag,
som utredningen kunde föranleda.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I de motioner som vi nu
har att behandla hemställes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam och allsidig utredning, huruvida
och på vad sätt effektivare åtgärder
mot ocker vid försträckning kan vidtagas
samt om framläggande för riksdagen
av det förslag, som utredningen kan
föranleda.

Inom allmänna beredningsutskottet har
vi inte riktigt kommit överens beträffande
dessa motioner, varför det föreligger
en reservation till utlåtandet.

En liknande motion väcktes vid förra
årets riksdag, och man tycker att vi alla
borde kunna vara överens om att ockerverksamheten
är till stor skada och bör
med alla till buds stående medel beivras.
Det är bekant vilka kolossala räntor
en del människor tvingas betala. Den enskilde
blir i många hänseenden helt utlämnad.
Naturligtvis är vi medvetna om
svårigheten att hålla efter ockrarna, men
även om uppgiften är vansklig får vi inte
kapitulera inför densamma. En allsidig
utredning i denna fråga skulle enligt vår
mening kanske komma problemet betydligt
närmare inpå livet. Ett hårdare straff
är måhända en utväg, och det finns kanske
flera.

Herr talman! Med anledning av den
sena timmen och då frågan behandlades
i fjol skall jag ej förlänga debatten. Jag
yrkar bifall till reservationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Vid 1962 års riksdag behandlades
samma fråga som är aktuell i

112

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Om stimulerande av gåvor till religiösa m.

föreliggande utskottsutlåtande. Motionen
avvisades då av utskottet under motivering
att det framförda förslaget bl. a.
skulle föranleda onödigt administrativt
krångel, utan att garantier ändå kunde
skapas i kampen mot ockerverksamheten.
De straffrättsliga bestämmelserna
omprövades i samband med det framlagda
förslaget till ny brottsbalk. Utskottet
fann däremot sannolikt att resurser
för en utvidgad polis- och åklagarverksamhet
kunde få ett gynnsamt inflytande
vid beivrande av brott varom här är fråga.
Uppfattningen att ockerverksamheten
är av allvarlig innebörd delades av utskottet,
som emellertid icke kunde finna
att den föreslagna utredningen kunde leda
till effektiva åtgärder. Riksdagen följde
utskottets förslag om avslag på motionen.
Vid årets behandling av nu framförda
motioner har utskottet icke kunnat
finna skäl för ett ändrat ställningstagande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan om avslag på
motionerna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningspr oposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

fl. ändamål

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnes
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —103;

Nej — 15.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om stimulerande av gåvor till religiösa,
m. fl. ändamål

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
väckta motioner om stimulerande av gåvor
till religiösa m. fl. ändamål.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
562, av herr Bengtson m. fl., och II: 686,
av herr Hedlund in. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning av behovet
och möjligheterna att stimulera enskilda
personer att lämna bidrag och gåvor
till religiösa och ideella organisationers
m. fl. insatser till förmån för allmännyttiga,
humanitära och vetenskapliga ändamål,
undervisning och kulturminnesvård
m. m. i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 562 och II:
686 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar Jonasson,
Ernst Olsson, Börjesson i Glömminge
och Larsson i Borrby, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motioner -

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Nr 10

113

Om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål

na I: 562 och II: 686 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning av
behovet och möjligheterna att stimulera
enskilda personer att lämna gåvor och
bidrag till religiösa och ideella organisationers
m. fl. insatser till förmån för allmännyttiga,
humanitära och vetenskapliga
ändamål, undervisning och kulturminnesvård
m. m.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herr Eric Gustaf Peterson
och fru Hamrin-Thorell samt herrar
Keijer och Westberg.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I det motionspar som här
behandlas hemställes »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning av behovet och möjligheterna
att stimulera enskilda personer
att lämna bidrag och gåvor till religiösa
och ideella organisationers m. fl. insatser
till förmån för allmännyttiga, humanitära
och vetenskapliga ändamål, undervisning
och kulturminnesvård m. m.».

Vi har i utskottet inte heller blivit eniga
i denna fråga. Vi bör väl dock vara
medvetna om de svårigheter som här berörda
organisationer har att brottas med
i ekonomiskt hänseende. Vi bör väl också
erkänna det goda och samhällsnyttiga
arbete de utför, och därför borde väl
också denna framställning kunna bli föremål
för en genomgående utredning. Vi
bär ju i motionerna sagt att det bör prövas
i vad mån bidrag kan lämnas direkt
eller avdrag för gåvor skall kunna medges,
antingen i vanlig ordning eller på
skattens slutbelopp.

Denna fråga är ju av ganska stor betydelse,
och vi anser från reservanternas
sida att en utredning är mycket välbefogad.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF, (fp):

Herr talman! Att den verksamhet som
bedrivs av i denna fråga berörda organisationer
är i hög grad önskvärd — ja,
nödvändig — torde väl de allra flesta

vid det här laget vara överens om. Många
av de här organisationerna är för bedrivande
av sin verksamhet helt beroende
av frivilliga gåvor. Så är fallet särskilt
med de frikyrkliga organisationerna. Deras
verksamhet är erkänd, och deras ungdomsverksamhet
är av stor betydelse
inte minst i vår tid. Som ett komplement
till den allmänna ungdomsvårdande
verksamheten har den sin givna plats.
Vid ett frikyrkojubileum i en av våra
större städer sade stadsfullmäktiges ordförande
bl. a. att den ungdom som frikyrkoförsamlingen
har hand om förorsakar
inga bekymmer, och det påståendet
kan ju också bevisas rent statistiskt.

Många frikyrkoförsamlingar har skaffat
sig eller håller på att skaffa moderna
ungdomsgårdar och har välutbildade
ungdomsledare anställda. Dock är det
stora flertalet av ungdomsledarna helt
oavlönade.

Tidsläget ställer stora krav på detta
slag av verksamhet, och kostnaderna stiger
oavbrutet. Frågan om stöd till dessa
organisationer har diskuterats många
gånger, och alltför ofta har diskussionen
kommit att handla om de olika metodernas
inverkan på respektive givare. Det
väsentliga är väl i alla fall att givandet
ökar. I motionerna I: 562 och II: 686 anvisas
vissa möjligheter till stimulerande
av gåvor. Där avvisas dock alternativet
med avdragsrätt, vilken metod med goda
resultat genomförts i andra länder. Vi
som står bakom det särskilda yttrandet
har önskat en förutsättningslös utredning
av hela frågekomplexet, varvid olika
tänkbara alternativ prövas. Då det i motionerna
inte begärs en förutsättningslös
utredning, har vi inte kunnat biträda de
i motionerna framförda yrkandena.

Herr talman! Jag har inget yrkande
men ber att få hänvisa kammarens ledamöter
till det särskilda yttrandet.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Vid upprepade tillfällen
har riksdagen dryftat motioner av likartat
innehåll som de i detta utskottsutlåtande
behandlade. Riksdagen har avvi -

114

Nr 10

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Interpellation om ökad anvandmng av hamnen i Uddevalla för skeppning av
spannmål

saf motionsyrkandena med motivering
att främjandet av allmännyttiga ändamål
inte bör ske genom lättnader vid beskattningen
utan i förekommande fall genom
direkta bidrag från staten. Statsmakterna
har även i åtskilliga fall lämnat stöd
i skilda former åt det frivilliga arbetet
för olika ideella ändamål — även i former
som har bidragit till att uppmuntra
det enskilda givandet.

Enligt utskottets mening innebär yrkandet
i de nu föreliggande motionerna
ett avsteg från den av riksdagen under
tidigare år intagna ståndpunkten, och då
motionärerna icke framfört några nya
omständigheter som bör föranleda ett
ändrat ställningstagande, hemställer utskottet
om avslag.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag kan inte förstå den
argumentering som herr Peterson förde.
Vi har ju i den här frågan anhållit om
en utredning, men vi har inte använt uttrycket
»förutsättningslös utredning».
Jag tycker att det finns mycket av den
obotfärdiges förhinder i herr Petersons
uttalande.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föreliggande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —17.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ledighet från riksdagsgöromålen fredagen
den 15 och lördagen den 16 innevarande
månad beviljades herr Hanson,
Per-Olof, för deltagande i sammanträde
med Europarådets sociala kommitté i Paris.

Interpellation om ökad användning av
hamnen i Uddevalla för skeppning av
spannmål

Herr DAHL (s) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Uddevalla har en mycket
god hamn med möjligheter till sjöfart
året om och kan ta emot fartyg på upp
till 15 000—20 000 ton med full last. Där
finns moderna siloanläggningar för
spannmål inom hamnområdet med förstklassiga
lossnings- och lastningsanordningar
i direkt anslutning till hamnen.

Hamnen har ett fördelaktigt geografiskt
läge med hänsyn till stora delar av
västgötaslätten, vissa delar av Älvsborgs
län, Dalsland och Bohuslän och kan allt -

Onsdagen den 13 mars 1963 em.

Nr 10

115

Interpellation om ökad användning

så sägas vara den naturliga import- och
exporthamnen för dessa jordbruksområden.

I denna vinters svåra issituation har
hamnen utnyttjats för laster, som normalt
skulle gått över hamnar i Skåne.
För att leveranserna skulle kunna hållas
inom avtalad tid, har t. ex. vete om i
runt tal 600 ton måst dragas från Skåne
till Uddevalla, då det varit omöjligt att
på grund av ishinder befrakta hamnarna
i Skåne.

Gjorda undersökningar har klart visat,
att det exempelvis vid leverans av brödsäd
från Håkantorp i Västergötland blir
billigast över Uddevalla. Omkostnaderna
i Uddevalla hamn är också lägre än exempelvis
i Göteborg, där det f. ö. mig
veterligt ej finns anläggningar i direkt
anslutning till hamnen, som åtager sig
omlastning av spannmål.

Såvitt man kan se, är det till uppenbar
fördel för jordbrukarna, att i fråga
om både spannmål på export och import
av för jordbruket behövliga varor utnyttja
Uddevalla hamn.

Just i dessa dagar, då jordbrukets lönsamhet
och priserna på jordbruksprodukter
är föremål för livliga diskussioner
och överväganden, måste det vara
självklart, att jordbruket i första hand
skall söka inbespara kostnader genom
att exportera och importera billigaste
väg.

Det förefaller naturligt, att prisortsavdraget
för brödsäd i Uddevalla upptages
till prövning och att Uddevalla
hamn härvidlag jämställes med andra
hamnar på Västkusten som Halmstad

av hamnen i Uddevalla för skeppning av

spannmål

och Falkenberg och vidare Trelleborg
och Karlshamn.

Detta så mycket mer som Uddevalla
hamn utnyttjas mer än övriga västkusthamnar
vad beträffar spannmålshantering.
Detta framgår av den officiella
statistiken för 1961 beträffande import
och export av spannmål:

	Import	Export	Totalt
	ton	ton	ton
Trelleborg	—	10 068	10 068
Landskrona	.. 3 644	11 012	14 656
Halmstad . ..	.. 1 586	761	2 347
Falkenberg .	.. 3103	4 914	8 017
Göteborg . ..	.. 32 554	1 529	34 063
Uddevalla	.. 39 805	20 079	59 884

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag att till chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

Anser statsrådet det icke vara ett samhällsekonomiskt
intresse, att skeppning
av spannmål sker, där de lägre fraktkostnaderna
uttages?

Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder för
Uddevallas inplacering i prisortssystemet? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 21.35.

In fidem
K.-G. Lindelöw