Tisdagen den 12 februari. Sid (Riksdagens protokoll 1952:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

Nr 5

9—13 februari

Debatter in. in.

Tisdagen den 12 februari. Sid.

Interpellationer av:

Fru Boman ang. tillgodoseende av behovet av arbetskraft för de

sociala vårdområdena m. m............................. 5

Herr Fagerholm ang. effekten på sysselsättningen inom vissa industrier
av förordningen med tillfälliga bestämmelser om värdering
av varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt 6

Onsdagen den 13 februari.

Svar på frågor av:

Herr Ohlin ang. redogörelse för åtgärder, som vidtagits eller planerats
för att upplysa opinionen i utlandet om innebörden av de

svenska konjunkturutjämningsavgifterna på skogsprodukter.... 9

Fru Sjöstrand ang. skattebefrielse för vissa ersättningar för röjning
av minfält .......................................... 14

Svar på interpellationer av:

Herr Hansson i Skegrie ang. åtgärder till förhindrande av att jordbrukare,
som i vår inkallas till repetitionsövning, icke därigenom

hämmas i sin yrkesutövning, m. m....................... 16

Herr Birke ang. fastställande av hyresvärden vid de årliga taxeringarna
på grundval av de nya fastighetstaxeringsvärdena.... 24

Ang. remiss av motionen II: 462 .............................. 33

Granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning........ 34

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning ........ 35

Fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss från ockuperat

land härrörande egendom m. in............................. 37

Tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen
.......................................... 38

1—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 5.

Nr 5.

Innehåll.

Sid.

Interpellationer av:

Herr Svensson i Ljungskile ang. den av 1951 års kyrkomöte begärda

överarbetningen av gällande kollektkungörelse.............. 46

Herr Andersson i Ronneby ang. ändrad utformning av hyreslagen 48

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 13 februari.

Konstilutionsulskottets memorial nr 3, ang. remiss av motionen 11:462 33

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under första huvudtiteln 34

— nr 14, ang. utgifter å tilläggsstat II (slottsstaten) ............ 34

— nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet) .... 34

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)...... 34

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. fraktbidrag för sockerbetor 34

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. riksdagsbibliotekets styrelse och

förvaltning............................................ 34

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
........................................ 35

— nr 2, ang. militieombudsmannens ämbetsförvaltning .......... 37

— nr 3, ang. fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss från

ockuperat land härrörande egendom m. m................... 37

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. tiden för firandet av Marie

bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen.......... 38

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II (jord bruksärenden)

........................................ 46

— nr 3, ang. befrielse från betalningsskyldighet till kronan........ 46

— nr 4, ang. befrielse från återbetalning av statsbidrag för Rotasjöns

torrläggningsföretag .................................... 46

Lördagen den 9 februari 1952.

Nr 5.

Lördagen den 9 februari.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
februari.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
41, om godkännande av protokoll angående
handelsutbytet mellan Sverige
och Portugal m. m.; och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 44, angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 482 av herr Hseggblom;

nr 483 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.;

nr 484 av herrar Johnsson i Kastanjegården
och Mårtensson i Smedstorp;

nr 485 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.; och

nr 486 av herr förste vice talmannen
Skoglund m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

487 av fru Väslberg m. fl.;

nr 488 av herr Ilagård; och

nr 489 av herr Hansson i önnarp
in. fl.

§ 4.

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 3.

§ 5.

Föredrogs den av fru Sjöstrand vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående vård och
fostran av blinda barn under sju år.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
rätt för lantbruksnämnderna att bevilja
nedsättning av kostnaderna för rationaliseringsplaner
i vissa fall, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Gustafson i
Göteborg vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående semesterlagens
bestämmelser om möjlighet för arbetsgivaren
att förlägga semestern till tid,
då arbetstagaren är sjuk, m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

Nr 5.

Lördagen den 9 februari 1952.

nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser kungl.
slottsstaten;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkande nr 1,
i anledning av väckt motion om fraktbidrag
i vissa fall för transport av sockerbetor
annorledes än med järnväg;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom
m. in.;

andra lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående tiden
för firandet av Marie bebådelsedag,
midsommardagen och allhelgonadagen,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, såvitt propositionen avser jordbruksärenden; nr

3, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 4, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse från återbetalning
av statsbidrag, som utbetalats
till Rotasjöns torrläggningsföretag av år
1937 i Kronobergs län, in. m.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 12 februari 1952.

Nr 5.

Tisdagen den 12 februari.

Kl. 4 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 1,14, 15 och 18,
bevillningsutskottets betänkande nr 1,
bankoutskottets utlåtande nr 3, första
lagutskottets utlåtanden nr 1—3, andra
lagutskottets utlåtande nr 4 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 2—4.

§ 3.

Interpellation ang. tillgodoseende av behovet
av arbetskraft för de sociala vårdområdena
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru BOMAN, som yttrade: Det

jättelika sociala reformarbete, som
vårt land varit mäktigt under de senaste
decennierna, har tillkommit tack
vare den i alla folkgrupper framträngande
nya syn på de sociala problemen,
som är resultatet av tidigare generationers
lärdomar och av senare generationers
höga produktionsstandard; denna
har gett samhället resurser till ett
reformverk, om vilket allmän enighet
rått i praktiskt taget alla detaljer.

Under de senaste åren har emellertid
— vid sidan av de ekonomiska svårigheterna
att föra reformverket i hamn
— allt skarpare avtecknat sig en annan

svårighet, vars omfattning knappast
ännu står helt klar för vårt folk: arbetskraftsproblemet.
I en tid med så
kallad överfull sysselsättning råder
hrist på arbetskraft inom snart sagt
alla områden — framför allt då inom
den del av produktionen som kommit
att ge arbetstagarna de bästa inkomsterna.
Det är då helt naturligt att yrken
med hårt arbete och ringa ekonomiskt
utbyte samt de vårdgivande yrkena
kommit allt mera i efterhand. Det föreligger
numera t. ex. en viss olust hos
arbetstagare att gå in i anstaltsvårdande
verksamhet.

Vid sidan av denna tendens hos arbetstagarna
att draga sig från tunga,
mindre betalda yrken pågår en befolkningsutveckling,
som med tiden
torde medföra ytterligare svårigheter
att rekrytera arbetskraften inom socialvård
och sjukvård; statistiken visar
en befolkningsförskjutning till allt
större folkgrupper i de högre åldrarna,
medan de så kallade produktiva åldrarna
förbli konstanta. Vi räkna nu med
cirka sex produktiva medborgare per
var och en pensionär eller vårdbehövande.
Inom en icke alltför avlägsen
framtid kommer porportionen troligen
att vara tre å fyra mot en. Antalet ålderspensionärer,
som nu är över
600 000, kommer om cirka 20 år att
vara i närheten av miljonen. Samtidigt
som befolkningsutvecklingen förskjutes
på detta ogynnsamma sätt skall vårt
land, om den ekonomiska utvecklingen
tillåter det, fortsätta att genomföra det
.sociala reformprogrammet eller i nödfall
blott befästa och utvidga det som
redan åstadkommits.

Redan befolkningsutvecklingen visar,

Nr 5.

Tisdagen den 12 februari 1952.

Interpellation ang. effekten på sysselsättningen inom vissa industrier av förordningen
med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt.

att det kommer att föreligga mycket
stora svårigheter att anskaffa personal
inom socialvården. I en partimotion
1949 (1:70, 11:73) påpekades dessa

fakta, varvid motionärerna bl. a. citerade
statskontorets utlåtande över medicinalstyrelsens
förslag angående den
öppna läkarvården i riket (SOU 1948: 18
och 24). Därav framgick, att det årliga
rekryteringsbehovet enligt då föreliggande
siffror var mycket stort — över
fem tusen sjuksköterskor och annan
vårdpersonal per år. Där anfördes också
att situationens allvar framträdde med
särskild skärpa mot bakgrunden av att
storleken av de årskullar, som under de
närmaste åren lämnade skolorna, kunde
uppskattas till endast 70 000 per år.
Därav skulle 35 000 utgöras av flickor,
och då % av dessa i regel ägna sig åt
husliga göromål skulle man stå inför
en synnerligen allvarlig arbetskraftsbrist,
eftersom en viss befolkningskris
skulle komma att sammanfalla med utbyggnaden
av socialvården och den
därav följande kraftiga expansionen av
förvaltningen.

De två områden, som för närvarande
synas ha det största behovet av personal,
torde vara åldringsvården och kronikervården,
varjämte behovet av personal
för sjukvården alltjämt är brännande.
En hastig överblick över hela
socialvårdsområdet ger emellertid vid
handen, att dess behov av arbetskraft
över huvud taget är stort. Praktiskt taget
alla sektioner behöva arbetskraft,
och man torde redan nu vara tvungen
att fastslå, att personalbehovet är en
av de viktigaste framtida faktorerna
för all socialvård.

I direktiven till 1949 års arbetskraftsutredning
anförde dåvarande socialministern
till statsrådsprotokollet bl. a.,
att det är angeläget att bilda sig en
uppfattning om hur stor del av landets
arbetskraftsresurser som under olika
förutsättningar kan beräknas bliva tagen
i anspråk på skilda områden av

den offentliga verksamheten under de
närmaste åren. Han anförde också, att
frågan om ett utbyggande av samhällets
möjligheter till fortlöpande bedömning
av den väntade arbetsmarknadsutvecklingen
och det framtida arbetskrafts-
och utbildningsbehovet för olika
yrken och näringar aktualiserats bland
annat till följd av befolkningsutvecklingen.

Det torde vara av största vikt att klarhet
snarast nås om möjligheterna att i
framtiden rekrytera personal till socialvården
och då kanske i första hand till
åldringsvården. Hela arbetskraftsfrågan
synes emellertid behöva klarläggas i så
god tid, att lämpliga åtgärder kunna
vidtagas innan bristen blir så akut att
den direkt medför risker för genomförandet
av vårt sociala reformverk.

Med stöd av vad ovan anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande frågor:

1) Kommer 1949 års arbetskraftsutredning
att inom den närmaste framtiden
framlägga sitt arbetsresultat?

2) Kommer denna utredning även
att klarlägga behovet av arbetskraft för
de viktigaste sociala vårdområdena?
Och om så icke är fallet, ämnar socialministern
då vidtaga åtgärder för att
snarast få den frågan klart belyst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4.

Interpellation ang. effekten på sysselsättningen
inom vissa industrier av förordningen
med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FAGERHOLM, som anförde:
Herr talman! Enligt förordningen angående
»tillfälliga bestämmelser om
värdering av varulager vid taxering till

Tisdagen den 12 februari 1952. Nr 5. 7

Interpellation ang. effekten på sysselsättningen inom vissa industrier av förordningen
med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering till

till Sverige i icke oväsentlig omfattning

statlig och kommunal inkomstskatt.

statlig och kommunal inkomstskatt»
medför en nedskrivning av ökning i
varulager, att det belopp, varmed nedskrivning
sker, tillägges nettointäkten
av rörelsen. Nedskrivning av ovannämnda
slag medför, att full »bolagsskatt»
uttages på nedskrivningsbeloppet,
d. v. s. skatten kommer att i regel
utgöra ca 46 procent av nedskrivningen.
Undantag göres endast för det fall
att det utgående varulagret även efter
nämnda nedskrivning är upptaget till
mer än hälften av lagrets anskaffningseller
återanskaffningsvärde.

Avsikten med ovannämnda förordning
har uppenbarligen varit att förhindra
spekulativ eller avsiktligt åstadkommen
lagerökning i jämförelse med
det utgående lagret 1951. Emellertid
drabba bestämmelserna lika hårt i de
fall, då lagerökningen har varit ofrivillig,
t. ex. då den betingats av avsättningssvårigheter.

I vissa hemmaindustrier ha under de
senaste månaderna konjunkturerna väsentligt
försämrats. Detta gäller t. ex.
textilindustrien. Man har där att räkna
med betydande successiva lagerökningar,
beroende på avsättningssvårigheterna.
Detta kan i sin tur icke anses
vara beroende på att den svenska textilindustrien
är överdimensionerad,
enär industrien i genomsnitt icke täcker
mer än ca % av landets behov. Förklaringen
är att söka i den oerhörda
ansvällningen av textilimporten under
de senaste åren, vilket medfört att marknaden
är övermättad på textilvaror. Den
övernormala textilimporten har i mångt
och mycket dikterats av handelspolitiska
åtgärder av aggressiv karaktär
från de stora textilexportländernas
sida. På vissa områden föreligger klar
dumping: exportålägganden för in dustrien

som villkor för råvarutilldelniug,
dubbel prissättning å råvarorna,
varigenom det utländska landets hemmaindustri
gynnas, o. s. v. Ur dessa
länders synpunkt har textilexporten

betingats av rent valutapolitiska skäl
och dikterats av statligt dirigerade export-driver.
Den svenska textilindustrien
å sin sida har varit förhindrad att
i exportländerna taga upp konkurrensen
med dessa länders industrier på
grund av importförbud, diskriminerande
tullpolitik o. s. v. Samtidigt bär den
svenska textilindustrien med sitt osedvanligt
låga tullskydd haft att här i landet
möta en i många fall klart osund
utländsk konkurrens. Av det ovan sagda
torde med all tydlighet framgå, att
den pågående lagerökningen inom textilindustrien
är helt ofrivillig och icke
ur någon som helst synpunkt betingad
av spekulativa eller liknande förhållanden.
En motsvarande situation torde föreligga
i flera andra industrigrenar.

De skattebestämmelser, som i det föreliggande
läget de facto i flertalet fall
omöjliggöra en nedskrivning på de inträdda
lagerökningarna, äro ägnade att
försvåra upprätthållandet av sysselsättningen
inom åtskilliga industrier. Företagen
som sådana ha givetvis ambitioner
att i varje fall hålla i gång driften
i sådan omfattning att den äldre
och stationära arbetskraften erhåller
sin utkomst, även om detta skulle innebära
en viss »produktion på lager».
Dessa ambitioner försvåras emellertid
om konsekvensen härav skulle bliva, att
företagen drabbas av »nedskrivningsskatten».
Rent företagsekonomiskt är
det för övrigt helt oriktigt om nedskrivning
på ofrivilliga lagerökningar
i en vikande konjunktur förhindras.
Risken finnes, att underlåtenhet att företaga
nedskrivningar skapar rent fiktiva
vinster, som likväl beskattas. Det
från skatten medgivna undantaget för
det fall den totala nedskrivningen icke
överstiger 50 procent av värdena är i
flertalet fall till föga hjälp, enär lagren
som regel redan tidigare torde ha varit
nedskrivna till 30 procent.

Med anledning av ovan anförda får

Nr 5.

Tisdagen den 12 februari 1952.

jag till statsrådet och chefen för finansdepartementet
rikta följande frågor: Har

statsrådet observerat den negativa
effekt på sysselsättningen inom
vissa industrier, som den tillfälliga
varulagervärderingsförordningen kan
komma att innebära, samt avser statsrådet
i så fall att vidtaga några åtgärder
med anledning härav?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 46, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536) tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 6.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 490, av herr Nihlfors, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 35, med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 26 juni 1931 (nr

280) om erkända sjukkassor; och
nr 491, av herrar Dahlgren och Senander,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 35.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949 (nr 174); och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 § kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949 (nr 174).

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.11 em.

In fidem
Per Bergsten.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Svar på fråga ang. redogörelse för åtgärder,
som vidtagits eller planerats för
att upplysa opinionen i utlandet om innebörden
av de svenska konjunkturutjämningsavgifterna
på skogsprodukter.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:
Herr Ohlin har bett mig om en redogörelse
för vilka åtgärder som av handelspolitiska
skäl vidtagits eller planeras
i syfte att upplysa opinionen utomlands
om att de svenska konjunkturutjämningsavgifterna
på skogsprodukter
inte innebära någon exportskatt utan
utgöra »en uppoffring såväl av företagsvinster
som av skattemedel» för att
skapa för skogsnäringarna nyttiga fonder
och genom bindning av en del av
vinsterna begränsa köpkraften.

I anledning härav vill jag upplysa, att
man kort efter dessa avgifters införande
under hösten 1950 lämnade den europeiska
Marshall-organisationen i Paris
en utförlig redogörelse för syftet med
åtgärderna och avgiftssystemets närmare
utformning. Senare har man i
olika sammanhang haft tillfälle att inom
denna organisation både muntligen och
skriftligen lämna kompletterande uppgifter
i ämnet. De länder, som tillhöra
organisationen, ha sålunda redan här -

igenom erhållit en fullständig redogörelse
för de svenska åtgärderna. Därutöver
är att nämna, att man från
svensk sida alltsedan hösten 1950 sökt
ingående förklara avgifternas konstruktion
och syfte vid såväl bilaterala handelsförhandlingar
som diplomatiska
samtal med företrädare för utländska
myndigheter. Detta har skett både i
Stockholm och genom våra beskickningar
i utländska huvudstäder. I detta
syfte ha beskickningarna försetts med
ett utförligt informationsmaterial i
frågan, som naturligtvis också varit avsett
att orientera den kommersiella opinionen
i respektive länder. Jag vill slutligen
nämna, att man även inför den
internationella råvarukonferensen i
Washington underhand redovisat de
svenska synpunkterna.

Härefter anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Jag tackar
herr statsrådet för svaret. Detta kommer
ju vid en tidpunkt, då den i min
fråga berörda saken har fått en alldeles
oväntad aktualitet genom de åtgärder
som vidtagits nu närmast i Storbritannien,
tydligen efter konsultation med
andra köparländer. Dessa åtgärder innebära
åsättandet av maximipriser på
den skandinaviska pappersmassan för
att få bort en väsentlig del av den
prishöjning, som man i utlandet har
fått för sig skulle vara framkallad av
de svenska konjunkturutjämningsavgifterna.

Det är alldeles klart, att man i utlandet
är särskilt missnöjd med de höga
priserna i och för sig. Man skall einel -

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på fråga ang. redogörelse för åtgärder, som vidtagits eller planerats för att

upplysa opinionen i utlandet om innebörden av de svenska konjunkturutjäranings avgifterna

på skogsprodukter.

lertid inte bortse från den omständigheten,
att utlandets missnöje i hög grad
är beroende därpå, att man allmänt har
för sig, att denna prisstegring i icke
ringa grad beror på vad man kallar
»svenska exportavgifter». Vi kunna få
höra och läsa hur man i utlandet säger:
Varför skola vi betala svenska skatter
genom extra prishöjningar, som framkallas
av statliga åtgärder? Nu är ju
detta ett missförstånd rörande konjunkturutjämningsavgifternas
natur.
Detta missförstånd har dock varit en
psykologisk realitet. Min fråga till
handelsministern gällde ju vad regeringen
gjort för att undanröja detta
missförstånd.

Vad först avgifternas konstruktion
beträffar skall jag här endast i förbigående
nämna, att de inte utgöra någon
skatt i den meningen, att statskassan
får en större inkomst genom dessa avgifter
än den skulle få, om de inte funnos.
Det är detta jag tycker att man
från svensk sida skall understryka för
den allmänna opinionen i in- och utland
och göra det mycket kraftigare
än som skett. Dessa avgifter äro ju i
själva verket tillkomna för att sterilisera
medel och skapa vissa fonder. De
skola kanske stödja en »dubbelprispolitik»
i Sverige och utlandet. Regeringen
vill hålla nere priserna i
Sverige, vilket är något helt annat än
att höja dem i utlandet. Dessa avgifter
innebära snarast eu uppoffring för
statskassan — givetvis innebära de en
något större uppoffring för exportörerna.
Jag har dock inte träffat någon utländsk
medborgare som känt till det
faktum, att de innebära en uppoffring
även för statskassan. Det är nog inte
heller så förfärligt många svenska medborgare
som känna till detta.

Om man i utlandet förstått, att staten
inte tar in pengar genom exportskatter,
utan att det här rör sig om
avgifter av annan art och med annat

syfte, då skulle nog missnöjet ha varit
mindre. Jag vill därför inte påstå, att
det inte i alla fall blivit ett väsentligt
missnöje. Enligt min mening borde regeringen
för länge sedan ha varit angelägen
om att på allt sätt upplysa den
allmänna opinionen i ekonomiska kretsar
i utlandet om hur det här ligger
till. Tyvärr måste jag nog säga, att handelsministerns
svar härvidlag bekräftar
farhågorna, att man från svensk sida i
väl hög grad nöjt sig med »diplomatiska
samtal» med företrädare för utländska
myndigheter i olika sammanhang och i
alltför liten grad vinnlagt sig om att
upplysa den ekonomiska opinionen i
utlandet. Om detta säger handelsministern
endast följande: »I detta syfte ha
beskickningarna försetts med ett utförligt
informationsmaterial i frågan, som
naturligtvis också varit avsett att orientera
den kommersiella opinionen i
respektive länder.»

Jag vill inte rikta någon som helst
kritik mot beskickningarna i dessa länder,
men jag undrar, om handelsministern
här kan dokumentera att denna
upplysningsverksamhet har skett så effektivt,
att den ekonomiskt intresserade
opinionen i utlandet verkligen är informerad
om hur det ligger till. På grundval
av den mycket begränsade erfarenheten
från personliga samtal med intresserade
personer i utlandet — personer
som för övrigt äro väl informerade
— kan jag bara säga, att dessa personer
för sin del icke hade någon kännedom
om hur det faktiskt låg till. Jag
tror därför att man inte kan komma
ifrån den slutsatsen, att det från regeringens
sida inte nedlagts tillräcklig
energi på att härvidlag bedriva en sådan
upplysningsverksamhet, som skulle
ha minskat riskerna för allvarliga missförstånd
samt därpå grundade handlingar,
vilka nu se ut att få rätt allvarliga
konsekvenser för den svenska exporten.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Svar på fråga ang. redogörelse för åtgärder, som vidtagits eller planerats for att
upplysa opinionen i utlandet om innebörden av de svenska konjunkturutjämnings -

avgifterna på skogsprodukter.

Herr talman! Låt mig — med hänsyn
till frågans stora aktuella betydelse —
tillfoga ett par andra reflexioner, dock
utan att ta upp någon mera ingående
debatt. Man kan ju fråga sig, om det
inte hade varit lämpligt att i ett läge,
där de utländska köparländerna finna
sin betalningsbalans allvarligt försvagad
—- vad handeln med Sverige beträffar
försvagad på grund av de höga
skogsproduktpriserna — man från
svensk officiell sida tagit upp samtal
på ett relativt tidigt stadium — långt
tidigare än nu — om vissa kreditmöjligheter.
Det kunde skett i anslutning
till debatten inom den europeiska betalningsunionen,
där vi äro förpliktade
att giva vissa krediter.

Det är klart, att om man på ett tidigt
stadium lugnat de andra länderna
på den punkten, skulle de haft mindre
anledning till oro och ovanliga ingripanden
än vad de nu ansett sig ha. Tyvärr
— detta skall jag inte närmare diskutera
här -— tycks regeringen av de
politiska talen att döma ha förfarit ungefär
tvärt om. Man har vidmakthållit
tanken på en allmän exportskatt på alla
svenska varor till ifrågavarande länder.
Genom att göra detta torde regeringen
ha ytterligare oroat opinionen. Det är
väl alldeles klart, att om man från
svensk sida talar om att vårt fordringsöverskott
på Västeuropa — vilket är beroende
på höga priser på en del produkter
från skogen — skall motivera
verkliga exportskatter på alla andra
varor, då kommer det missnöje, som
vuxit fram på grund av missförståndet
rörande konjunkturutjämningsavgifterna,
att få ytterligare näring. När man
från svensk sida talar om att vi skola
lägga på exportavgifter, speciellt på
varor till denna del av världen, för att
på så sätt minska kreditgivningen och
vrida över handeln till andra marknader,
då förstår jag — jag vill starkt
understryka just detta — om man i ut -

landet reagerar mot sådant tal. Det är
nog tyvärr endast alltför troligt, att regeringens
tal om dessa eventuella exportskatter
har bidragit till att utlösa
en politisk aktion i Västeuropa just
mot de svenska exportpriserna.

Jag skall nu nöja mig med att till
handelsministern ställa endast en kompletterande
fråga. Vad tänker regeringen
göra, när man nu i utlandet har ansett
sig böra ingripa med åtgärder på
det politiska planet mot de svenska exportpriserna?
Tänker regeringen taga
upp hela frågan i samband med Parisorganisationens
arbete, betalningsunionen,
och försöka förhindra uppkomsten
av en praxis, som jag tror skulle vara
mycket olycklig för alla parter — i
varje fall mycket olycklig för Sverige?
Tänker regeringen i sådana sammanhang
ta upp frågan om de höga exportpriser,
som vi i Sverige få betala för
varor från andra länder? Som exempel
vill jag nämna Belgiens järn. Handelsministern
kan nog upplysa om att prisstegringen
på belgiskt järn på sista tiden
har varit mycket betydande. Det
finns även andra exempel. Har regeringen
således för avsikt att försöka
undvika, att dessa viktiga kommersiella
problem i allt högre grad bli politiserade? Någon

kanske invänder, att regeringen
inte på det politiska planet kan göra
någonting för att undvika detta. Jo,
när man kommit in i ett visst läge, behövs
det åtgärder från regeringens sida
för att åter vrida utvecklingen rätt
och försöka få dessa frågor överförda
till en kommersiell bas.

Jag vill ge uttryck för min personliga
mening om det olyckliga i det tillvägagångssätt
man använder i utlandet, när
man bildar ett slags — inte formellt
men reellt — köparmonopol och sedan
genom formellt ensidiga men i praktiken
överenskomna åtgärder försöker att
på politiska vägar pressa ned priserna.

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på fråga ang. redogörelse för åtgärder, som vidtagits eller planerats för att

upplysa opinionen i utlandet om innebörden av de svenska konjunkturutjämnings avgifterna

på skogsprodukter.

Att den svenska regeringen inte är helt
utan ansvar för utvecklingen på detta
område är naturligtvis inte på något
sätt en fullgiltig ursäkt för det tillvägagångssätt,
som man använt i utlandet.
Jag tror att det vore mycket lyckligt, om
regeringen kunde försöka att så snart
sig göra låter återföra dessa spörsmål
till det rent kommersiella planet och
lägga det hela så till rätta, att man i
utlandet inte har någon anledning att
säga, att det är politiska åtgärder från
svensk sida som äro ursprunget till att
det kommit att bli på detta sätt.

För dagen skall jag, herr talman, med
hänsyn till att detta endast är en enkel
fråga avstå från att närmare konkretisera
utformningen av en sådan politik.
Den allmänna synpunkten att få in dessa
frågor på en kommersiell bas och att
detta kan kräva ett initiativ från den
svenska regeringen har jag dock inte
kunnat underlåta att framföra.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Jag noterar med tacksamhet herr
Ohlins uttalande rörande konjunkturutjämningsavgifterna
för skogsprodukter.
Herr Ohlin slog ju fast, att dessa avgifter
icke utgöra någon belastning på de
utländska köparna, utan att dessa avgifter
äro ett resultat av de priser, som
uppstått på marknaden.

Jag tror det är angeläget fastslå, att
det är just denna ovanligt starka vinstkonjunktur
för skogsindustrierna, med
dess möjliga återverkningar på den
svenska marknaden, och inte fiskaliska
eller andra hänsyn som föranlett regeringen
att med berörda branschorganisationer
komma överens om vissa avgifter
som steriliseras. Dessa avgifter
utgöra i enlighet med de träffade avtalen
en del av de erhållna exportpriserna
och äro således inte något tillägg
till dessa priser.

Frågan om dessa avgifters betydelse
vid prisbildningen, framför allt när det
gäller pappersmassa men också papper,
har nu aktualiserats genom att vissa
importörländer inför marshallorganisationen
angripit de höga priserna på
skogsprodukter.

Sverige har protesterat mot att
tvångsåtgärder av kollektiv art genomföras
av importländerna utan att möjligheterna
till en lösning i samförstånd
med exportländerna blivit på ett tillfredsställande
sätt prövade. Vi ha uttryckt
en förhoppning om att inga ingripanden
skulle ske förrän man sett
resultatet av förestående priskontakter
mellan köpare och säljare. Samtidigt
har man från svensk sida framhållit,
att det problem som förelåge på massaområdet
icke principiellt skilde sig
från det som mötte i fråga om t. ex.
kol och stål. Som importörer tvingas
vi i fråga om dessa varor att betala
utomordentligt högt uppdrivna priser,
priser som vida överstiga dem som
gälla på exportörländernas inre marknader.

Jag har sagt att vi hysa den meningen
i fråga om konjunkturutjämningsavgifternas
betydelse för prisbildningen, att
dessa avgifter äro helt en funktion av
exportpriserna. Avgifterna äro så konstruerade,
att om priserna gå ned, avgifterna
automatiskt sjunka, först med
75 procent och därefter med 100 procent,
sedan man kommit till en viss
basnivå. Jag kan som exempel nämna,
att om vi skulle få ett prisfall med 300
kronor per ton, så faller avgiften med
225 kronor. Detta åskådliggör hur dessa
avgifter verka på grund av att avgifterna
äro fastställda i relation till exportpriserna.

Vi anse nog, att intresset på sistone
på ett oegentligt sätt kommit att koncentreras
just på avgifterna i stället för
på priserna. Uppenbart är, att om avgifterna
toges bort men priserna bibe -

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Svar på fråga ang. redogörelse för åtgärder, som vidtagits eller planerats för att

upplysa opinionen i utlandet om innebörden av de svenska konjunkturutjämnings avgifterna

på skogsprodukter.

hölles på ungefär nuvarande nivå, så
skulle, det kunna vi vara tämligen övertygade
om, importörländerna ingalunda
bli tillfredsställda. Det behöver inte
särskilt framhållas, att det är industrien
själv som bestämmer priserna. Det är
en sak som den svenska regeringen inte
lägger sig i.

Under de senaste dagarna ha vissa
uppgifter erhållits om åtgärder från
myndigheter i andra länder, avsedda
att genom maximipriser pressa ned priserna
på bl. a. våra skogsprodukter.
Den svenska regeringen kommer självfallet
att följa dessa företeelser med den
allra största uppmärksamhet. I den mån
som dessa åtgärder förorsaka att vi få
väsentligt minskade inkomster från vår
export, så kommer detta att leda till att
vi måste ompröva vår handelspolitik
med hänsyn tagen till det läge som då
har uppstått.

Jag vill tillägga, att det är klart att
man, som herr Ohlin sade, kunde ha
på ett tidigt stadium förberett och vidtagit
åtgärder för att underlätta för
vissa länder att köpa våra skogsprodukter.
Jag vill emellertid i det sammanhanget
erinra om att vårt medlemsskap
i betalningsunionen innebär, att
vi ställa betydande kreditbelopp till
dessa länders förfogande.

Jag känner vidare behov av att säga,
att mig veterligt har det inte förekommit
några resonemang här hemma, som
gått ut på att vi skulle lägga på exportskatter.
Jag tyckte mig märka en tydlig
nyansskillnad mellan den del av herr
Ohlins framställning, som gällde avgifterna
på skogsprodukter, och den senare
del av anförandet, som gällde
andra avgifter, vilka herr Ohlin talade
om som extraskatter på viss export.
Detta har mig veterligt icke diskuterats.
Vad man från regeringens sida syftat
till är emellertid att åstadkomma, om
det blir ofrånkomligt, en sådan inriktning
av vår export, att vi skulle bli i

tillfälle att köpa på en billigare marknad.
Jag har inte hört, att man från
något håll tidigare velat beteckna de åtgärder,
som exempelvis den belgiska
regeringen vidtagit på detta område,
som skatter och fiskaliska pålagor i
vanlig mening. Jag har velat säga detta
med tanke på det senare avsnittet i
herr Ohlins anförande.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag begärde
ordet närmast med anledning av
att handelsministern sade, att det från
svensk sida över huvud taget icke talats
om några allmänna exportskatter.
Herr handelsminister, detta har skett
flera gånger och även här i kammaren,
när statsministern berört just sådana
avgifter. Inte menar väl handelsministern
att exportavgifter äro någonting
annat än exportskatter. Man avser här
exportavgifter, som generellt skulle
riktas mot exporten, i varje fall på
vissa marknader, för att vrida över
exporten till andra marknader. Det
gäller här avgifter, om vilka det icke
sagts någonting annat än att de skulle
införas som en pålaga på denna export
och alltså innebära en direkt uppoffring
för exportörerna för att förmå
dem att exportera på andra länder. Vad
äro sådana avgifter annat än exportskatter
efter de informationer vi hittills
ha fått?

Jag tror, att det resonemang, som
förts här i landet om en sådan omläggning
av vår exportpolitik, i verkligheten
har utövat ett mycket skadligt inflytande
på utlandets bedömning av
den svenska handelspolitiken. Jag vill
råda handelsministern att läsa statsministerns
anföranden här i kammaren
om dessa exportavgifter.

Då jag nu ändå har ordet, vill jag
säga ytterligare en sak. Det förefaller
mig, att handelsministern hade gjort
klokt i att på ett tidigt stadium ordna

14 Nr 5. Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på fråga ang. skattebefrielse för vissa ersättningar för röjning av minfält.

med inte en utan flera intervjuer med
den utländska pressens representanter
för att på det sättet klargöra hur det
verkligen förhåller sig med våra konjunkturutjämningsavgifter.
Sedan borde
handelsministern också ha sett till
att våra beskickningar i utlandet skulle
göra allt vad göras kunde för att genom
sina respektive kanaler få fram upplysningar
härom i den utländska pressen.

När handelsministern säger, att det
är industrien själv som bestämmer priserna,
vill jag påpeka, att den situationen
föreligger i dag, att det i hög grad
är utländska regeringar som efter politiska
överväganden mer eller mindre
påverka priserna. Vi få se hur det går
i framtiden. Dessa utländska regeringars
ståndpunktstaganden tyckas vara i
rätt hög grad betingade av den svenska
regeringens handlingar. Under sådana
förhållanden innebär handelsministerns
med stor emfas konstaterade påstående
en förenkling av verkligheten.

Herr talman! Jag vill till sist bara
säga, att jag för min del har mest sympati
för sådana generella åtgärder i
samband med uppkomsten av särskilda
konjunkturvinster, vilka av utlandet
inte kunna tagas till intäkt för åtgärder
av den art som nu tillgripits.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Denna debatt borde kanske lämpligast
föras vid ett annat tillfälle. Jag vill
emellertid konstatera, att när herr
Ohlin talat om dessa konjunkturavgifter
på skogsprodukter, har det inte
fallit honom in att säga, att det rör sig
om exportskatter. Vad som från regeringens
sida vid några tillfällen antytts
har varit, att det kanske kan bli nödvändigt
att utvidga detta system med
konjunkturavgifter. Det var detta
jag syftade på i mitt förra inlägg. Jag
kan inte tänka mig, att den uppfattningen
har bibringats allmänheten, att
det då skulle bli fråga om avgifter av

annan och fiskalisk art, som skulle gä
in till statskassan. Eftersom herr Ohlin
inte har den uppfattningen, att nu gällande
exportavgifter äro skatter, kan
jag inte förstå, hur han kan få fram
sin slutsats i andra avseenden, som
skulle leda till att vi planerade införa
exportavgifter av helt annat slag.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag kan
bara konstatera, att denna fråga diskuterats
ett par gånger i kammaren och
att det icke då från regeringens sida
lämnats någon upplysning om att dessa
eventuella generella exportavgifter
skulle ha någon sådan steriliserande
karaktär, någon fondbildningskaraktär
eller dylikt som konjunkturutjämningsavgifterna,
utan att regeringen har tilllåtit
den allmänna opinionen här i landet
att ha en alldeles bestämd föreställning
om dessa ifrågasatta exportavgifter.
Om handelsministerns upplysning
nu i dag betyder en regeringens första
reträtt, som den uppenbarligen gör,
hälsar jag det med stor tillfredsställelse.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman:

Mig veterligt har det inte vid tidigare
tillfälle diskuterats några som helst detaljer
beträffande utformningen av dessa
avgifter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på fråga ang. skattebefrielse för
vissa ersättningar för röjning av minfält.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som
yttrade: Herr talman! Ledamoten av
riksdagens andra kammare fru Helga
Sjöstrand har till mig framställt frågan
om jag har för avsikt att medverka till
att de ersättningar, som utbetalats till
en officer och en underofficer för röj -

Onsdagen den 13 februari 1952. Nr 5.

skattebefrielse för vissa ersättningar för röjning av minfält.

Svar på fråga ang.

ning av minfält vid Landskrona, i enlighet
med uppdragstagarnas önskemål
måtte betraktas som skattefri inkomst.

Med hänsyn till de särskilda risker
som äro förbundna med vissa grenar
av verksamheten inom försvaret utgå
i vissa fall särskilda ersättningar utöver
de med respektive beställningar
förenade ordinarie löneförmånerna. Bestämmelser
härom finnas som regel
upptagna i avlöningsreglementet. Så är
exempelvis fallet med flygtilläggen. Då
det varit fråga om verksamhet av mera
tillfälligt slag har emellertid i vissa fall
medgivits särskild ersättning vid sidan
av avlöningsreglementets bestämmelser.
Dylik särskild ersättning utgick bl. a.
till dem som deltogo i den efter det senaste
världskriget genomförda svepningen
av sjöminor. Beträffande de ersättningar
som här berörts har ingen
skattefrihet kommit i fråga.

När fråga uppkom om röjning av
minfältet i Landskrona, ansågs det befogat
att även i detta fall medgiva en
viss ersättning utöver de ordinarie löneförmånerna.
Ersättningen bestämdes
till 10 000 kronor vardera till de två
militära befattningshavare som verkställde
minröjningen. Vid ersättningsbeloppens
bestämmande synes man ha
utgått från att på ersättningsbeloppen
skulle utgå skatt i vanlig ordning.

Att för detta fall göra avsteg från de
allmänna beskattningsreglerna, enligt
vilka som nämnts skatt utgår på särskilda
tilläggsersättningar för annan
riskfylld verksamhet, synes mig betänkligt
med hänsyn till de konsekvenser
ett dylikt beslut kan få beträffande
andra liknande ersättningar. Jag anser
mig därför böra besvara fru Sjöstrands
fråga nekande.

Vidare anförde:

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Jag
ber att få framföra mitt tack till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för det svar jag har fått.

Svaret var negativt, det kunde jag
nästan gissa att det skulle bli. Det är
klart att en skattefrihet här skulle kunna
ha vissa konsekvenser, men å andra
sidan skulle jag vilja påpeka att ifrågavarande
arbete i Landskrona var ett
av de mera riskfyllda arbeten som förekommit
under den sista tiden. Det
är inte så förfärligt enkelt att plocka
upp minor i en lös, sandig havsstrand.
Man visste inte, när man började, var
minorna lågo, hur de hade förflyttat
sig i den lösa sanden. Man visste inte
om de voro angripna av rost eller om
de voro färdiga att detonera. Man
visste över huvud taget inte mycket
om hur man skulle börja. De båda
män, som utförde arbetet, höllo på
nästan en månad med att konstruera
en maskin, en vagn, med vilken de
skulle kunna plocka upp dessa minor.
Det -visade sig att vagnen fungerade
perfekt. Så småningom plockade de
upp så många minor som man beräknade
skulle ligga där. Det visade sig
att minorna lågo brisreringsfärdiga, och
många av dem skulle vid minsta oförsiktiga
beröring ha detonerat.

Jag tycker nog det är bra litet att
få 10 000 kronor för ett par månaders
livsfarligt arbete, livsfarligt varenda
stund och varenda minut. När man räknat
ifrån skatter, olycksfallsförsäkringsavgift
och sådana obligatoriska saker,
återstår inte mer än mellan 4 000 och
5 000 kronor av denna summa på
10 000. Dessutom hade de båda män,
som utförde arbetet, ansvar inte bara
för sig själva utan också för allmänheten,
som visade mycket stor nyfikenhet
och som de hade svårt att hålla
ifrån minfältet. Det inte minsta besväret
hade de med journalisterna, som
naturligtvis skulle göra en stor sak av
detta. Jag vet att hela företaget var
förenat med mycket stora besvärligheter.

Jag förstår, att man för dagen inte
kan göra något mera åt saken, men
jag har velat understryka svårigheterna,

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder till förhindrande av att jordbrukare, som i vår

inkallas till repetitionsövning, därigenom hämmas i sin yrkesutövning, m. m.

som varit väl så stora som de vid
många andra tillfällen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr talman!
Det är inte så mycket att tilllägga,
men det är klart att varje arbete
av denna karaktär, som utföres inom
försvaret, kan vara förenat med
livsfara. Här har man utmätt ersättningen
under hänsynstagande till vad
man betalat för liknande uppgifter på
andra områden. Om denna sedan skall
taxeras till 10 000 eller 15 000 kronor
kan man naturligtvis diskutera.

Beträffande allmänheten och journalisterna
får man väl utgå ifrån, att
journalisterna få taga vara på sig
själva vid sådana här tillfällen. Den
saken är helt de uppgifter ovidkommande,
som tilldelats dessa båda militärer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. åtgärder till
förhindrande av att jordbrukare, som i
vår inkallas till repetitionsövning, därigenom
hämmas i sin yrkesutövning, m. m.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
I en med andra kammarens medgivande
framställd interpellation har herr
Hansson i Skegrie frågat mig

dels vilka åtgärder som kunna påräknas
för att tillgodose, att jordbrukare,
som i vår inkallats till repetitionsövning,
därigenom icke hämmas i
sin yrkesutövning

dels om jag vill medverka till att
dessa repetitionsövningar framdeles
förläggas till sådana tidsperioder att
jordbrukets intressen bättre beaktas.

Då den andra av interpellantens frågor
är av mera allmän natur besvarar
jag denna först.

Det går över huvud taget inte att
välja en tidpunkt för repetitionsövningarna
som tillfredsställer alla olika yrkeskategorier.
Vissa olägenheter för arbetsmarknaden
äro ofrånkomliga. Det
gäller här att få bästa möjliga resultat
ur riksförsvarets synpunkt — både när
det gäller utbildning och när det gäller
beredskap — och att samtidigt all möjlig
hänsyn tages till samhällslivets krav.
Denna avvägning har resulterat i, att
huvuddelen av repetitionsinkallelserna
förlagts till hösten och endast omkring
en tredjedel till våren.

Nu är det ju så, att de värnpliktiga,
som gjort sin första tjänstgöring, rycka
ut från denna i slutet av mars. De som
äro verksamma inom jordbruket bli sålunda
disponibla för vårbruket. Huvuddelen
av nästa åldersklass rycker in i
slutet av maj, då vårbruket bör vara avslutat.
Detta neutraliserar i icke obetydlig
grad följderna för jordbruket av inkallelserna
till vårrepetitionsövningarna.
Under tiden mellan dessa data —
det s. k. värnpliktsfria uppehållet -—■ är
befälstillgången god, särskilt i fråga om
aktivt befäl, och därför kan man räkna
med ett gott utbildningsresultat vid repetitionsövningsförbanden.

Att förlägga de repetitionsövningar,
varom här är fråga, till exempelvis november—februari
skulle vara mera
ogynnsamt ur effektivitetssynpunkt.
Det är först och främst inte möjligt att
disponera tillräckligt antal aktiva instruktörer.
Visserligen kan man få fram
det nödvändigaste befälet till de stora
krigsförbandsvisa övningarna i september—oktober,
men detta är möjligt endast
genom en bottenskrapning av tillgångarna
på stabspersonal, lärare och
elever i militära skolor. Skolorna måste
i allmänhet stängas helt under denna
tid, och dessutom måste man ta i anspråk
befäl, som går i det ordinarie utbildningsarbetet.
Men under vintern
måste skolorna få arbeta normalt, och
även i övrigt är en sådan extrabelast -

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Svar på interpellation ang. åtgärder till förhindrande

inkallas till repetitionsövning, därigenom hämmas i sin yrkesutövning,

ning under året det mesta som kan
presteras ur personalsynpunkt.

Våra förläggningsutrymmen och utbildningsanordningar
medge inte samtidig
tjänstgöring i anslutning till kasernerna.
Under förhösten löses denna
fråga relativt lätt med tält, baracker
och andra tillfälliga förläggningsåtgärder.
Under vintern däremot — det veta
vi av erfarenhet -— möjliggöra sådana
förläggningar inte en rationell användning
av övningstiden, enär hälsotillståndet
då blir mindre gott. Man måste
komma ihåg att det övervägande flertalet
inte har samma vana vid utomhusliv
under vintern som jordbrukare och
skogsarbetare. Den sistnämnda yrkeskategorien
skulle f. ö. vid en inkallelse
under vintermånaderna drabbas hårt,
då skogsarbetarna ha sin högkonjunktur
denna tid på året.

Herr Hansson har bl. a. uttryckt önskemål
om en sådan omläggning av utbildningsverksamheten,
att det »värnpliktsfria
uppehållet» skulle infalla i januari—-mars.
Det skulle leda alltför
långt att gå in på den frågan i detalj.
Såväl 1945 års försvarskommitté som
1948 års värnpliktskommitté har ventilerat
dessa problem ingående och
kommit till resultatet, att det vore
olämpligt. Låt mig erinra om att det
bl. a. skulle omöjliggöra en godtagbar
vinterutbildning och att det säkerligen
skulle frambringa ett års försening av
värnpliktstjänstgöringen för den studerande
ungdomen.

Mitt svar i denna del av frågan måste
därför bli, att jag icke avser att föreslå
några principiella förändringar i det
nu tillämpade siittct för de värnpliktigas
fullgörande av repetitionsövningar vid
armén.

Vad beträffar den första delen av
trågan, som direkt berör årets våromgång,
vill jag säga följande.

Det värnpliktsfria uppehållet infaller
i år mellan den 29 mars och den 25

av att jordbrukare, som i vår
m. m.

arméstaben och arbetsmarknadsstyrelsen
angående förläggningen av våromgångens
repetitionsövningar föreslog
arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn
till vårbruket, att nämnda repetitionsövningar
inom de sydligaste delarna av
landet samt på Gotland skulle förläggas
till tiden 24 april—25 maj. Vårbruket
skulle exempelvis inom Malmöhus
län, där de flesta av de här berörda
värnpliktiga höra hemma, enligt arbetsmarknadsstyrelsen
i stort sett medhinnas
före den 24 april, om normala
väderleksförhållanden komme att råda.
De värnpliktiga rycka sedan ut från repetitionsövningen
i början av den period,
då sommarskötseln av sockerbetorna
pågår.

En överslagsberäkning har givit vid
handen, att av de i Skåne i vår inkallade
omkring 4 800 värnpliktiga äro omkring
20 procent jordbrukare, d. v. s.
något mindre än 1 000. Där verkligt bärande
skäl föreligger kan vederbörande
regementschef bevilja anstånd åt högst
5 procent av de inkallade, varvid dock
är att märka att även andra än jordbrukare
kunna vara i behov av anstånd.
Att bedöma kollektiva anståndsansökningar
från en yrkesgrupp är inte möjligt.
Den värnpliktige får samtidigt med
inryckningsordern bl. a. anvisningar
om hur han skall förfara för att begära
anstånd. I anvisningarna anges en tidpunkt
före vilken anståndsansökan
skall ha inkommit till vederbörande regementschef.
Det är av stor vikt att
bestämmelserna följas av den värnpliktige,
ty endast härigenom finnas möjligheter
för myndigheterna att rättvist
bedöma ansökningarna. Om antalet ansökningar,
som regementschefen och
länsarbetsnämnden anse välmotiverade,
överstiger 5 procent av de inkallade,
avgöra högre myndigheter ärendena efter
samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.
Förra våren beviljades i Malmöhus
län omkring 6 procent anstånd, av
vilka huvuddelen kom jordbrukarna

maj. Under överläggningarna mellan
2 Andra kammarens protokoll 1952. Nr 5.

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder till förhindrande av att jordbrukare, som ? vår

inkallas till repetitionsövning, därigenom hämmas i sin yrkesutövning, m. m.

till del. Trots att våromgången 1951 var
förlagd till en för jordbruket olämpligare
tidpunkt än i år synes vårbruket
1951 ha kunnat genomföras utan större
komplikationer.

Jag vill slutligen framhålla, att jag
är fullt medveten om de svårigheter
som särskilt jordbrukarna ha vid vårinkallelser,
och såväl inom departementet
som vid övriga berörda myndigheter
följes denna fråga med stor uppmärksamhet.
Men om de stora kostnader,
som nedläggas på riksförsvaret,
skola ge avsett resultat, måste vi räkna
med vissa personliga uppoffringar. Min
strävan är att tillse att de medel, som
anvisas för utbildningen av de värnpliktiga,
användas på det för landet
bästa sättet, så att dessa uppoffringar
verkligen tjäna sitt syfte.

Härefter anförde:

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag skall be att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för det snabba svaret på min
interpellation. Jag nödgas emellertid
också säga, att innehållet i svaret inte
är lika tillfredsställande som snabbheten.

Jag förstår mycket väl att det är svårt
att förlägga de inkallelser, som skola
äga rum på våren, till en sådan tid att
icke jordbrukets intressen och de militära
intressena kollidera. När herr
statsrådet säger, att han har förståelse
för dessa jordbrukares svårigheter, så
tvivlar jag inte på detta. Jag vill emellertid
säga, att denna förståelse knappast
kommer fram i det svar, som statsrådet
här har lämnat. Detta svar tycks
närmast avse att behandla jordbrukets
arbetskraftförmåga över huvud under
inkallelseperioder. Det är en mycket
viktig sak, men det är inte det som
här är det primära, det är inte det jag
har interpellerat om, utan inkallelsen
av jordbrukaren själv.

I allmänhet är det på det sättet, att

jordbrukarna mycket väl förstå nödvändigheten
av att beredskapen upprätthålles,
och det är säkert ganska sällsynt
att en jordbrukare begär uppskov för
en anställd arbetare. Men då det gäller
honom själv kunna avsevärda svårigheter
uppstå för honom. Problemet är
inte så enkelt som vad som framskymtar
i interpellationssvaret, där det heter,
att om de stora kostnader, som läggas
ned på försvaret, skola ge avsett resultat,
måste vi räkna med vissa personliga
uppoffringar. Ja, det är alldeles självklart
att det måste bli uppoffringar vid
inkallelser, men huvudsaken är att dessa
uppoffringar tagas ut så rättvist och
fördelas så jämnt som möjligt på alla
yrkesgrupper. Det går nog inte att komma
ifrån det faktum, att inkallelser av
egna företagare inom jordbruk eller
trädgårdsodling drabba hårdare än när
det gäller inkallelser av andra yrkesgrupper
på en så relativt kort tid. Det
är nämligen på det sättet beträffande
jordbrukare och trädgårdsodlare, att
under den tid, när vegetationen börjar,
alltså vårtiden, grundlägges dessa människors
hela årsinkomst. Vad gagnar
det då, som herr statsrådet säger, att
det finns nyutryckta rekryter som kunna
träda till, om arbetsledaren själv
blir inkallad? Det gäller framför allt
sådana gårdar, där jordbrukarna äro
ensamma eller ha anställda som inte
äro kompetenta att överta ledningen av
driften.

I slutet av svaret uttalar statsrådet:
»Min strävan är att tillse att de medel
som anvisas för utbildningen av de
värnpliktiga användas på det för landet
bästa sättet, så att dessa uppoffringar
verkligen tjäna sitt syfte.» I detta uttalande
har väl herr statsrådet givit saken
en onödig tillspetsning. Det är väl
ingen som har bestritt eller bestrider
detta, men det är nog många som anse,
att jordbruksproduktionen är en mycket
viktig faktor i försvarsberedskapen
och att förläggandet av en värnplikts -

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Svar på interpellation ang. åtgärder till förhindrande av att jordbrukare, som i vår

inkallas till repetitionsövning, därigenom hämmas i sin yrkesutövning, m. m.

utbildning så, att den i många fall kan
äventyra denna produktions fulla kapacitet,
knappast är det bästa sättet att
använda pengarna för försvarsändamål.

Jag har tagit upp frågan om huruvida
undersökningar ha gjorts i syfte
att man skall erhålla en ur jordbrukssynpunkt
lämpligare inkailelsetid. Herr
statsrådet hänvisar därvidlag till tidigare
utredningar, som kommit till det
resultatet, att det inte är möjligt att få en
bättre förlagd inkallelsetid än den man
nu har. Jag är inte alldeles övertygad
därom, åtminstone inte av de skäl som
ha anförts i svaret, men kanske herr
statsrådet muntligen kan komplettera
detta. Det är mycket viktigt att de värnpliktiga
— jag tänker då framför allt på
jordbrukarna — få klart för sig vilka
svårigheter ur militär utbildningssynpunkt
det skulle vålla om man förläde
inkallelserna till annan tid. De böra få
veta om den nuvarande ordningen är
alldeles nödvändig och inte går att
ändra. En sådan upplysning skulle vara
av stort värde för dem, och jag vill på
nytt understryka att herr statsrådet
kanske kan komplettera vad han har
framhållit i svaret, ty de argument som
han där har framfört tycker jag inte äro
alldeles övertygande.

Jag förstår att det måste vara en fördel
att förlägga dessa repetitionsövningar
till tiden mellan den ena ordinarie
värnpliktskontingentens utryckning och
nästa kontingents inryckning, men frågan
är om inte det intervall som nu
finns skulle kunna förläggas till en
annan tidpunkt. Jag vet att det är svårt
för en lekman att i en dylik fråga fälla
omdömen som kunna sägas vila på fast
grund, men man gör i alla fall en hel
del reflexioner ute i landet. Jag skall
be att bär få återge några av dem.

Nu är det ju så, att den s. k. rekrytfria
tiden detta år infaller mellan 29
mars och 25 maj. Man kan ifrågasätta
om inte utryckningen, som i år sker
29 mars, i stället kunde förläggas låt oss

säga till 28 februari. Då skulle detta intervall
omfatta hela mars månad, och
man kunde ha repetitionsövningar just
under denna tid. Även om utryckningen
ägde rum 28 februari skulle, tror jag,
vinterutbildningen, som jag förstår
måste infalla mot slutet av utbildningstiden,
kunna bli lika effektiv. Jag säger
detta bara för att kunna få frågan belyst
av herr statsrådet.

En annan fråga som lekmannen ställer
sig är, om det är nödvändigt att hela
värnpliktsårgången skall inkallas på en
och samma gång. På grund av vårt lands
geografiska utsträckning bli ju förhållandena
ganska olika i olika landsdelar.
Man skulle kanske kunna tänka sig en
förskjutning, låt oss säga så att man inkallade
de värnpliktiga den 1 maj i de
södra delarna och liksom nu den 1 juni
i andra delar av landet. Man skulle då
åtminstone i de södra delarna få mars
månad frilagd för repetitionsövningar.

Vad sedan beträffar den studerande
ungdomen förstår jag svårigheten att
passa ihop dess intressen och militärernas,
men jag vill minnas att det har varit
så förr, att dessa studerande kallats
in efter de andra värnpliktiga.

En annan synpunkt som många av
dessa något äldre värnpliktiga ha är,
att de som tillhöra lokalförsvarsförbanden
skulle kunna förläggas vid regementen
som ligga nära hemorten. Därigenom
skulle de kunna vinna, att de vid
en eventuellt utvidgad permissionsrätt
skulle kunna i viss mån leda driften
vid sina jordbruk. Jag har den uppfattningen
att utbildningen av värnpliktiga
som tillhöra lokalförsvarsförbanden
kan förläggas till nära nog vilket regemente
som helst.

Jag har alltså den meningen, att det
finns eu hel del frågor som ännu inte
äro ordentligt klarlagda och som, såvitt
jag kan bedöma, skulle kunna lösas
på ett bättre sätt.

Går jag så till detta års inkallelser,
tror jag det alltid kommer alt uppstå

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder till förhindrande av att jordbrukare, som i vår

inkallas till repetitionsövning, därigenom hämmas i sin yrkesutövning, m. in.

svårigheter med att fastställa tiden för
repetitionsövningarna inom de olika
militärområdena så länge man bibehåller
denna olämpligt valda tid för övningarna.
I år har man fastställt tiden
för de södra delarna av landet till 24
april—25 maj och har beräknat att vårbruket
då skall vara avslutat, men alla
sådana beräkningar måste naturligtvis
bli rena gissningar. I de sydliga delarna
av landet bör enligt min mening inga
inkallelser av egna jordbrukare och
trädgårdsodlare ske efter 1 april. Nu
för tiden är nämligen inte vårbruket
inom jordbruket och trädgårdsskötseln
avslutat med sådden av spannmål eller
frö, utan därefter ägnar man sig
rätt länge åt s. k. växtvård med
besprutning och bepudring mot ogräs
och skadedjur, och det är en ingalunda
oviktig detalj i modernt jordbruk och
modern trädgårdsodling. Om t. ex. bepudringen
mot vissa skadedjur försummas
några dagar, kan hela skörderesultatet
vara allvarligt hotat. Man kan inte
begära att anställd arbetskraft åtminstone
i allmänhet skall ha kompetens att
avgöra när sådana arbeten skola ske.

Den uppgift som här lämnades angående
antalet inkallade jordbrukare ger
enligt min mening en skrämmande bild
av läget för dessa. Det nämndes att av
4 800 inkallade värnpliktiga i Skåne
20 procent eller omkring 1 000 äro jordbrukare.
Det är då anmärkningsvärt, att
det antal som vederbörande regementschef
kan bevilja anstånd för nu har
satts till endast fem procent. I ett interpellationssvar
i liknande ämne, som avgavs
1949, angavs detta antal vara tio
procent, alltså dubbelt så stort. .lag tror
det vore skäl i att åtminstone bibehålla
detta utrymme för regementschefernas
möjlighet att bevilja anstånd. Jag har
nämligen den uppfattningen att det vore
avsevärt smidigare om regementscheferna
finge en vidgad rätt i detta
fall, ty åtminstone i den mån jag har
kunnat kontrollera saken, har man i all -

mänhet mött förståelse från regementschefens
sida. Den långsamma tågordningen,
när ansökningarna skola passera
de högre myndigheterna, åstadkommer
många gånger, att de inkallade få
sväva i okunnighet ända till dagen eller
dagarna före inkallelsen. Detta kan icke
vara någon riktig ordning.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag säga, att jordbrukarna och trädgårdsodlarna
för det första drabbas hårdare
av militärinkallelserna än de flesta
andra yrkesutövare, på grund av att de
inkallas på så olämpliga tider som nu
är fallet. För det andra råder det inte
någon övertygelse bland nämnda yrkesutövare
om att allt gjorts som kunnat
göras härvidlag. För det tredje är det
en allmänt utbredd åsikt bland de inkallade,
att ett smidigare förfarande vid
anordnandet av repetitionsövningarna
sannolikt borde kunna tillämpas utan
att man därför behöver riskera att komma
i konflikt med militära beredskapskrav.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr
talman! Den ärade interpellanten tycks
ha den uppfattningen, att mina slutord
i interpellationssvaret voro en tillspetsning,
som blivit gjord i anledning av
den framställda interpellationen. Så är
emellertid icke fallet. Jag måste dock
säga, att sedan jag nu suttit och lyssnat
på herr Hansson i Skegric, skulle jag
inte ha något emot en sådan tillspetsning,
tv, ärade kammarledamöter, det
måste väl ändå föreligga vissa svårigheter
även för andra yrkesgrupper än
jordbrukarna vid militärinkallelscr!
Tror inte herr Hansson i Skegrie, att
t. ex. en hantverkare, som skall leva
av sin firma och sin verksamhet, också
måste brottas med svårigheter? Det är
inte något som bara drabbar jordbrukarna,
även om jag medger — vilke!
jag också framhållit i interpellations -

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Svar på interpellation ang. åtgärder till förhindrande av att jordbrukare, som i vår

inkallas till repetitionsövning, därigenom hämmas i sin yrkesutövning, m. m.

svaret — att jordbruket kan ha tyngre
bekymmer att övervinna.

Vidare torde det vara klart, och det
bestrides av ingen, att den som skall
göra sin värnplikt, måste göra vissa
uppoffringar. Jag vill inte närmare gradera
arten av dessa uppoffringar. Det
kan hända att de drabba dem, som ha
det sämst ställt ekonomiskt, hårdare än
andra; och vilka som ha det sämst
ställt ekonomiskt, skall jag inte ge mig
in på i detta sammanhang. Ostridigt är
dock att det från myndigheternas sida
har gjorts allt för att tillmötesgå jordbrukarnas
berättigade intressen.

Om herr Hansson i Skegrie i likhet
med mig varit i tillfälle att närmare
studera hur exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen
i samarbete med arméstaben
har suttit och räknat veckor
och dagar för att kunna förlägga repetionsövningarna
till den för jordbruket
och jordbrukarna bästa tidpunkten, så
skulle herr Hansson icke ha tvivlat på
de strävanden, som gjorts och göras
för att tillmötesgå jordbrukarnas önskemål.
Det är ett verkligt knåpgöra, det
kan jag försäkra, och jag vet att arbetsmarknadsstyrelsen
har lagt ned ett
mycket erkännansvärt arbete för att
tillmötesgå jordbrukets krav. Jag vet
också, att arméstaben har tillmötesgått
arbetsmarknadsstyrelsens förslag i dessa
avseenden.

Sedan kan man naturligtvis alltid
resonera om huruvida man kan förskjuta
tiden för militärtjänstgöringen
och vilka resultat detta skulle kunna
medföra, men, herr Hansson i Skegrie,
vi ha inte mycket att välja på. När den
20-dagarsförlängning av första tjänstgöringen
kommer till, som riksdagen
redan har beslutat för innevarande
årsklass, så rycka de värnpliktiga ut
den 28 mars. Den 28 maj rycker så den
nya värnpliktskontingenten in. Ungefär
25 procent av dessa, nämligen de till
underbefäl uttagna, skola rycka in redan
den 8 maj, därest den proposition

som kommer blir godkänd. Dessa 25
procent utgöra 8 000 av de cirka 30 000,
om vilka här är fråga.

Vad uppnå vi då, om vi företa den
förskjutning, som herr Hansson i Skegrie
här tänkt sig? Jo, vi uppnå att de
jordbrukarungdomar, som nu ha möjlighet
att arbeta i jorden, icke få denna
möjlighet, eftersom de då ligga inkallade.
I stället få de till repetitionsövningarna
uttagna möjlighet att deltaga
i jordbruket. Där har man försökt
ordna det så — och det har gjorts
också av militära skäl — att när de
till första tjänstgöringen inkallade träda
i tjänst, äro de till repetitionsövningarna
inkallade fria och omvänt.
Härav framgår, att vilka förskjutningar
vi än företaga, kunna vi ändå
icke uppnå några väsentliga fördelar.

Sedan vill jag också framhålla, att
vi ha möjlighet att i de enskilda fallen
tillmötesgå berättigade önskemål om
uppskov. Det sker ständigt. För det
första ha vi de fem procenten, som regementscheferna
kunna bevilja. Om
det icke räcker till, kunna andra möjligheter
tillgripas. Jag vill i detta sammanhang
säga, herr Hansson, att jag
har gått igenom åtskilliga uppskovsansökningar.
Denna verksamhet har
uppenbarat för mig att det inte går att
i klump befria vissa yrkeskategorier.
Sådana önskemål ha framställts vid
möten som anordnas ute i landet. När
länsarbetsnämnderna undersökt omständigheterna
kring vissa uppskovsansökningar
i vilka värnpliktig uppgivit,
att det inte finns någon, som kan
sköta gården under hans militärtjänstgöring,
har det nämligen ofta visat sig,
att det har funnits en broder eller någon
annan anförvant, som kunnat överta
arbetet på gården. Det är erfarenheter
jag gjort under den korta tid jag
liar sysslat med dessa ting.

Till vad som här sagts vill jag sedan
endast foga ytterligare en uppgift, som
i någon mån belyser de upplysningar

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder till förhindrande av att jordbrukare, som i vår

inkallas till repetitionsövning, därigenom hämmas i sin yrkesutövning, m. m.

av allmän karaktär, som i sådana här
sammanhang stå att erhålla. Jag fick
häromdagen en uppgift om att i eu
kommun i Skåne, där det fanns sammanlagt
87 jordbrukare, 33 voro inkallade.
Jag försökte kontrollera denna
uppgift, och det visade sig därvid, att
det var fråga om en storkommun, i vilken
tre mindre kommuner voro inräknade.
Denna storkommun hade 78 inkallade.
Det visade sig vidare, att i den
mindre kommunen, där 33 jordbrukare
uppgåvos ha blivit inkallade, endast sex
hade begärt anstånd. Värre var det
inte, när man letade fram de konkreta
siffrorna i fallet.

Herr talman! Jag kan försäkra den
ärade interpellanten, att vi skola ägna
den fråga han tagit upp all möjlig uppmärksamhet
även i fortsättningen, men
jag tror inte det är riktigt att man för
en speciell yrkeskategori trissar upp
svårigheterna i alltför hög grad vid
jämförelse med vad andra yrkesutövare
få vidkännas, vilka förvisso också
äro beredda att göra sin plikt mot
landet.

Hem PERSSON i Svensköp: Herr talman!
Jag vill inte göra några invändningar
gentemot försvarsministerns
förklaring, att det i detta fall är de
militära intressena och de militära behoven
som i första hand böra tillgodoses,
men jag vill dock understryka de
av interpellanten påtalade svårigheterna
för den jordbrukande befolkningen
vid den militärtjänstgöring, som det
här är fråga om.

Jag begärde egentligen ordet för att
säga, att vad som närmast har föranlett
undran i jordbrukarleden denna
gång är, att arbetsmarknadsstyrelsen
har medverkat vid bestämmandet av
de tider, inom vilka ifrågavarande
tjänstgöring skall förläggas, och att
man därvid kommit till tider, som för
de berörda jordbrukarna ofta ställa

sig mycket ofördelaktiga. Jag är
medveten om att jordbruksförhållandena
äro ganska olikartade inom de områden,
som ligga inom det distrikt, som
beröres av militärinkallelserna. I kustlandet
och nere på slättbygden kan
man under lyckliga omständigheter
räkna med att vårbruket i huvudsak
är avslutat vid den tidpunkt, då
militärtjänstgöringen skall börja, men
det är ju lika uppenbart att inåt bygden
på det stora sydsvenska höglandet och
även i de delar av sydsvenska höglandet,
som ligga i Malmöhus län, är det
så, att i normala fall tar vårbruket sin
början just vid den tidpunkt när militärinkallelserna
komma.

I delta sammanhang vill jag erinra
om att inom dessa jordbruksbygder
på sydsvenska höglandet har man ett
större antal ensambrukare, och för
dem erbjuder det betydande svårigheter
att komma ifrån sitt arbete under
den tid vårbruket pågår.

Jag tror därför att man med skäl kan
göra gällande, att den tidpunkt, varom
här är fråga för militärinkallelserna, för
många jordbrukare inom detta område
är den mest olämpliga som kan förekomma
under året. Jag har med det
sagda inte velat bestrida de svårigheter,
som kunna föreligga att förlägga militärinkallelserna
till en tidpunkt, som passar
alla jordbrukare i Sydsverige, men
det har som sagt förvånat oss att arbetsmarknadsstyrelsen
tagit den ståndpunkt
den gjort och bortsett från de mycket
stora svårigheterna för de jordbrukare,
om vilka jag här har talat.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Herr statsrådet nämnde här att
man prövat vissa ansökningar om anstånd
med militärinkallelser som visat
att något sådant inte var berättigat därför
att det fanns släktingar, som kunnat
överta ledningen av jordbruket.
Jag beklagar om det finns folk, som

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Svar på interpellation ang. åtgärder till förhindrande av att jordbrukare, som i vår

inkallas till repetitionsövning, därigenom hämmas i sin yrkesutövning, m. m.

missbrukat möjligheten att få anstånd,
men det är inte för dem jag här för
talan, utan det är för alla dem som
inte ha möjlighet att sätta en arbetsledare
i sitt ställe. Det är de som drabbas
av dessa inkallelser. Man får därför
inte ta dem som göra sig skyldiga till
missbruk till bevis för att faran här
inte är så stor.

Jag förstår mycket väl att det är
många andra yrkesgrupper som kunna
drabbas av inkallelse. Men det finns
ändå den skillnaden i förhållande till
iåt mig säga den kategori som statsrådet
nämnde, nämligen hantverkarna,
att om en hantverkare inkallas i april
är detta inte något att jämföra med
en jordbrukare, som inkallas under
samma tid. När en hantverkare kommer
ut från sin militärtjänstgöring äro
lians möjligheter att fortsätta sin rörelse
ungefär desamma som de voro
när han blev inkallad. Hans inkomster
under övriga delar av året påverkas
inte i samma grad som om en jordbrukare
inkallas omedelbart före vårbruket,
då hela hans årsinkomst grundlägges.

Det är mycket betydelsefullt hur
konstgödselspridningen utföres, ty det
kan bli både för mycket och för litet.
Det är värdefullt att sådden verkställes
med rätt utsädesmängd. Allt detta
iir avgörande för den inkomst jordbrukaren
skall ha att hämta någon gång
i augusti eller september. Göres något
fel den tid vårbruket skall utföras kan
detta inte rättas till under den övriga
delen av året. Detta är därför obestridligen
den kategori, som löper den allra
största risken. Det är inte många andra
som få räkna med sådana följdverkningar
av vad som sker på ett tidigt
stadium av året.

Det sades här, att man tillmötesgått
jordbruket så långt man kunnat. Ja,
det är en sanning med måhända en viss
modifikation, tv när 1948 års vörnpliktskommitté
diskuterade dessa sa -

ker diskuterade man bland annat två
alternativ. Man skulle, enligt det ena,
inkalla de värnpliktiga i två omgångar,
en omgång någon gång på vårsidan och
en på höstsidan. Detta, sade man, skulle
ur jordbrukets synpunkt vara fördelaktigt,
och det är självklart att det
är det, men det skulle naturligtvis ur
militär utbildningssynpunkt inte vara
så fördelaktigt. På vissa förband skulle
man få en för liten kontingent, och
det skulle betyda ett missbruk av befälskårens
tjänstetid. Därför gick man
in för det andra alternativet, att man
skulle inkalla alla värnpliktiga på en
gång. Man strök emellertid tydligt under
i utredningen, att detta kom att
missgynna jordbruket.

Alltså har man här vägt mellan de
militära intressena och jordbrukets intressen
och slutligen fattat den ståndpunkten,
att de militära intressena borde
gå i täten. Det är klart att det är
svårt att avgöra, vilket som är det allra
viktigaste. Skall man bedöma det hela
ur militär synpunkt måste man i första
hand tänka på det militära, men som
jag nämnde äro möjligheterna att upprätthålla
jordbrukets produktion viktiga
inte minst även ur militär synpunkt.

Jag vill återigen försöka att ta statsrådet
ur den missuppfattning som han
tydligen svävar i när han säger, att
man med nuvarande anordning kan
låta en del av de värnpliktiga som rycka
ut i slutet av mars träda till i jordbruket.
Ja, det är gott och väl när
man har arbetsledare. Om jag t. ex.
skulle få en anställd inkallad, så kan
jag klara mig med en annan person, men
om jag själv blir inkallad och inte har
någon att kunna lämna ledningen till,
är det inte samma sak. Och dessa unga
pojkar som komma ut från värnpliktstjänstgöringen
äro väl i allmänhet inte
kapabla att överta driften vid ett jordbruk
eller eu trädgårdsodling. Det är
där den stora skillnaden ligger, och

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på interpellation ang. fastställande av hyresvärden vid de årliga taxeringarna

på grundval av de nya fastighetstaxeringsvärdena.

det viktigaste är att man slår vakt
kring de egna företagarna.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Bara ett
par ord med anledning av herr Hanssons
senaste anförande. Han sade, att
1948 års värnpliktssakkunniga hade tagit
det alternativ som endast till
två tredjedelar tillvaratog jordbrukets
intressen. Ja, herr Hansson, man
tillmötesgick verkligen jordbruket så
långt man kunde. Men eftersom det
gällde försvaret kunde man väl icke
begära, att försvarets intressen skulle
komma helt bort för jordbrukets skull.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. fastställande
av hyresvärden vid de årliga taxeringarna
på grundval av de nya fastighetstaxeringsvärdena.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Birke — under framhållande bland annat
att hyresvärdet å villafastigheter i
allmänhet schablonmässigt fastställdes
till viss procent av taxeringsvärdet —
till mig framställt följande fråga:

Anser herr statsrådet det vara riktigt
och rimligt att de årliga taxeringsnämnderna
vid fastställande av hyresvärden
på grundval av de nya taxeringsvärdena
iakttaga moderation och
i allmänhet tillämpa ett lägre procenttal
för erhållande av bruttohyresvärdet
än vid de årliga taxeringarna på grundval
av de nuvarande taxeringsvärdena?

I anledning härav får jag anföra följande.

Enligt gällande bestämmelser skall

värdet av bostadsförmån beräknas med
ledning av i orten gällande hyrespris
eller, om så inte kan ske, efter annan
lämplig grund. Detta innebär, att taxeringsmyndigheterna
avsetts skola i
varje särskilt fall pröva värdet av bostadsförmånen.
I praktiken har det
emellertid visat sig ofrånkomligt att arbeta
med vissa schabloner. Sålunda
brukar i de lokalt utfärdade anvisningarna
för taxeringsarbetet angivas att
hyresvärdet kan uppskattas till viss
procent av fastighetens taxeringsvärde.
En sådan anvisning är icke bindande
för beskattningsnämnderna eller skattedomstolarna.
Kungl. Maj:t saknar befogenhet
alt meddela anvisningar av
förevarande slag och har givetvis icke
heller gjort detta.

De lokalt rekommenderade schablonreglerna
grunda sig på den för villafastigheterna
gällande hyresnivån och
dennas genomsnittliga relation till taxeringsvärdena.
När schablonreglerna
uppställas, måste man alltså ha vetskap
om de hyror, som utgå i sådana fall
då villafastigheter uthyrts av ägaren.
Undersökningar i sådan riktning företagas
därför genom länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar.

En omprövning av rekommenderade
schabloner sker årligen i samband med
fastställandet av de lokala taxeringsanvisningarna.
Självfallet kommer så
att ske även det år, då de nya taxeringsvärdena
bli tillämpliga, d. v. s.
första gången vid 1953 års inkomsttaxering.
Huruvida någon sänkning av
procentsatsen därvid kommer att ske,
blir uppenbarligen beroende av vad
som framkommer rörande relationen
mellan då konstaterad hyresnivå och de
nya taxeringsvärdena. Det bör alltså
uppmärksammas, att höjda taxeringsvärden
i och för sig icke medföra
höjda hyresvärden. Genom den översyn
av de lokala anvisningarna, som
numera årligen företages av riksskattenämnden,
finnas vidare ytterligare för -

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Svar på interpellation ang. fastställande av hyresvärden vid de arliga taxeringarna

på grundval av de nya fastighetstaxeringsvärdena.

utsättningar för att schablonreglerna
bli enhetliga och. leda till rättvisande
resultat.

Av vad jag i det föregående anfört
framgår att någon anledning till ingripande
i form av ändrad lagstiftning
enligt min mening icke uppkommer på
grund av att taxeringsvärdena kunna
komma att höjas.

Jag får slutligen tillägga, att det av
interpellanten berörda spörsmålet skulle
komma i ett i viss mån annat läge,
därest det av 1950 års skattelagssakkunniga
framlagda förslaget till nya
regler för taxering av inkomst av enoch
tvåfamiljsfastigheter skulle genomföras.
Detta förslag innebär en vidsträcktare
schablonisering av taxeringen
av villafastigheter, därvid det skulle
ankomma på Kungl. Maj :t att med hänsyn
till rådande ränteläge och hyresnivå
fastställa den procentsats efter
vilken intäkten skulle beräknas.

Vidare anförde:

Herr BIRKE: Herr talman! Jag ber att
få tacka statsrådet och chefen för finansdepartementet
för hans svar på
min interpellation. Jag vill också gärna
uttrycka min tillfredsställelse över att
finansministern så klart utsagt, att en
höjning av taxeringsvärdena på villafastigheter
inte i och för sig ger anledning
till en höjning av hyresvärdena vid
inkomsttaxeringen. Det är av stort värde,
synes det mig, att ett auktoritativt
uttalande gjorts på denna punkt, detta
inte bara för villaägarna, som med viss
oro avvaktat resultatet av de i år pågående
taxeringarna, där fastighetsvärdena
höjts ganska väsentligt. Jag tror
också att det är av värde för taxeringsnämnderna,
därest de skulle ha hyst
någon tvekan på den punkten.

Departementschefen framhåller, att
frågan blir aktuell först vid nästa års
inkomsttaxering. Detta har jag, såsom
jag också framhållit i interpellationen,

klart för mig. Jag har emellertid ansett
att det skulle vara lämpligt, att man på
ett tidigt stadium aktualiserade frågan
eller redan nu, eftersom man ägnat stort
intresse både i pressen och i andra
sammanhang åt densamma. Villaägarna
ha, som jag redan framhöll i interpellationen,
varit oroliga för att taxeringsmyndigheterna
skulle tillämpa samma
schablon som tidigare. Detta skulle
ju komma att betyda, att de nya taxeringsvärden
som fastställas medföra en
högre inkomstskatt för villaägarna, och
dessa skulle på så sätt få eu indirekt
hyreshöjning, medan hyresgästerna i
gemen ha sina hyror fastlåsta. Det har
förefallit mig lämpligt att utgångspunkterna
bli klarlagda i god tid.

Vad statsrådet sedan anfört rörande
1950 års skattelagssakkunnigas förslag
till nya regler för taxering av inkomst
av en- och tvåfamiljsfastigheter anser
jag inte att jag har anledning att ta upp
i detta sammanhang. Jag vågar dock uttrycka
den förhoppningen, att finansministern
skall noga pröva de invändningar
som gjorts och komma att göras från
en del remissinstanser. Det gäller ju
dock här, att om det systemet införes,
kommer det att för villaägarna innebära
ett helt nytt inkomstbegrepp.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Det
är ju så som bekant, att beskattningsmyndigheterna,
vilket också framhållits
i debatten, begagna sig av schabloner vid
inkomstberäkningarna. Detta gäller inte
bara i fråga om värdet av bostadsförmån,
det gäller i en rad andra sammanhang.
Ett exempel är de schabloner,
som utfärdas beträffande själva fastighetstaxeringen
som sådan och som väl
i mångt och mycket emanerar från högsta
ort. I själva verket är detta system
med informella anvisningar till beskattningsmyndigheterna,
något som ligger
vid sidan om skattelagarna. Det är ett
system, som är värt att ägna en viss
uppmärksamhet.

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på interpellation ang. fastställande av hyresvärden vid de årliga taxeringarna

på grundval av de nya fastighetstaxeringsvärdena.

De schabloner som utfärdas äro i vissa
fall sådana att de på grund av schematiseringen
stå i strid med gällande skattelagar
eller skattedomstolarnas praxis
och säkert inte skulle godkännas, om
saken sattes på sin spets i högsta instans.
Jag skall inte ta upp tiden med
några exempel, men det förhåller sig på
det sättet. Ofta äro utfärdarna av dessa
schabloner nog fullt medvetna om detta
förhållande, men de säga att man för
att nå enkelhet i taxeringsarbetet får
gå den vägen.

Med andra ord, här föreligger en
»skattelagstiftning» vid sidan av skattelagarna
och en »skattelagstiftning», som
aldrig underställs riksdagen eller i övrigt
underkastats någon mera allmän
granskning. Den möjlighet den skattskyldige
har att komma till rätta med
oriktiga schabloner är helt naturligt att
han hos vederbörande skattedomstolar
överklagar det taxeringsresultat som
framkommit med användning av schablonerna.

Nu är det emellertid dess värre så, att
det mest tidsödande som för närvarande
finns i rättskipningen just är att
överklaga i en skattefråga. Enligt en
uppgift, som nyligen tillkännagavs i
pressen, drar det ungefär sju år innan
regeringsrätten hinner att avgöra en
taxeringsfråga räknat från det taxeringen
överklagades i prövningsnämnden
och till det regeringsrätten givit sitt
utslag. Detta medför reellt sett att dessa
schabloner, som tillämpas för de berörda
skattedragarna, få samma effekt
som om det varit fråga om en i vanlig
ordning utfärdad skattelag, ty vanligt
folk kan ju inte hålla på med att överklaga
och ha saken gående i sju år. Detta
innebär helt naturligt en belastning
för de skattskyldiga, och den schablonmässiga
bedömningen betyder ett oreglerat
förfarande som inte är vidare
trevligt.

Jag vill emellertid ha klart sagt ifrån,
att jag lastar inte beskattningsmyndig -

heterna för dessa schablontaxeringar.
Schabloniseringen är i själva verket
betingad av den akuta överansträngning
som hotar taxeringsarbetet.

Jag tror, och det har också sagts mig
från många erfarna taxeringsmäns sida,
att riksdag och regering alldeles övervärderat
de möjligheter de lokala myndigheterna
ha att bemästra den flödande
skattefloran.

Med det sagda som bakgrund vill jag
i likhet med herr Birke uttala min stora
tillfredsställelse över finansministerns
klargörande beträffande hyresvärdena,
och att det sålunda klart sagts ifrån att
det inte är någon »skattelag» som föreskriver,
att hyresvärdet av en fastighet
skall stå i visst procentuellt förhållande
till taxeringsvärdet. I den mån det finns
sådana schabloner komma de sålunda
att tagas under granskning i samband
med att nya taxeringsvärden fastställas.
Jag skulle bara vilja uttala den allmänna
förhoppningen att man är lika snabb
när det gäller att meddela denna riktlinje
— att man alltså inte skall vara
bunden av de tidigare schablonerna —
som när det gäller att sprida kännedom
om en uppfattning, att åtgärder borde
gå i skärpande riktning.

Herr talman! Det praktiska taxeringsarbetet
är utomordentligt komplicerat,
och ju mer komplicerat det blir, ju mer
arbetskrävande och pressande det blir
för myndigheterna, desto mer uppammar
detta hos ohederligt folk försök att
på olika vägar komma ifrån den skattskyldighet,
som rätteligen åligger dem.
Jag tror därför, herr talman, utan att
alls ingå på det kommittéförslag, som
nu föreligger beträffande »Inkomst av
annan fastighet» att det är av hög angelägenhetsgrad
att det förenklingsarbete
beträffande skatteförfattningarna, som
signalerats, drivs med största möjliga
snabbhet och att man inte fortsätter
med de tillkrånglade metoder i fråga
om skatteförfattningar, som nu tillämpas.
Vi behöva inte bara lägre skatter,

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

Svar på interpellation ang. fastställande av hyresvärden vid de arliga taxeringarna

på grundval av de nya fastighetstaxerin;

herr finansminister, vi behöva också
enklare och mera lättöverskådliga skattebestämmelser.
Herr talman! Jag har i
detta sammanhang även velat ge uttryck
åt sistnämnda uppfattning, ty för närvarande
sucka ju både skattedragarna
och skattemyndigheterna över skattekineseriet.

Chefen för finansdepartementet, lierr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag känner
väl till att det kan ta lång tid att
besvärsvägen få rättelse i en taxering,
men det sker i alla fall, herr Fagerholm.
Jag vet också att det går för sig att vinna
rättelse beträffande schablon. Det ha
exempelvis villaägarna i den förstad,
där jag är bosatt, en god erfarenhet av.
Bär hade taxeringsnämnden bestämt 7
procent av taxeringsvärdet som hyresvärde,
men det blev av regeringsrätten
fastställt till 6,5 procent, och sedan har
detta gällt i alla tider.

Nu ville jag här bara ha sagt att just
den omständigheten, att skattelagarna
blivit så krångliga och att det blivit så
svårt för skattemyndigheterna att rå
med arbetet, tvingar oss till alt försöka
skapa schablon. När vi inte kunna i alla
detaljer se till den individuella rättvisan
utan måste försöka uppnå en mer
genomsnittlig rättvisa, är detta den enda
väg som finns för att man skall kunna
få skattelagarna tillräckligt enkla i tilllämpningen.
Men jag håller gärna med
herr Fagerholm om att det naturligtvis
är bättre, om dessa schabloner bestämmas
i skattelagarna och av riksdagen än
att de skola beslutas av lokala skattemyndigheter.
Jag hälsar givetvis med
allra största tillfredsställelse all hjälp
jag kan få från riksdagens sida att förenkla
skattelagarna. Hittills har jag icke
varit bortskämd i det avseendet.

Herr OHLIN: Herr talman! Finansministern
gjorde ett viktigt konstaterande,
när han påpekade, att de höjda

;svärdena.

taxeringsvärdena inte formellt, inte i
och för sig betyda någon höjning av det
beräknade bostadsvärdet. Frågan är väl
i alla fall om inte det kommer att finnas
en tendens i den riktningen, ifall
inte något sker från centralt håll för att
påverka frågans behandling.

Finansministern talade om att man
skall ta hänsyn till hyresnivån på orten
och att man även brukar beakta de villkor,
på vilka villor uthyras. Nu förhåller
det sig så, att det på grund av bostadsbristen
ofta uttages relativt höga
hyror vid uthyrning av villor. Jag tror
att det är mycket önskvärt att det klart
säges ifrån, att när hyresnivån på
orten skall bedömas, bör man ta all
möjlig hänsyn till utvecklingen av hyresnivån
beträffande vanliga hyresbostäder.
Det är inte nödvändigt att jämföra
den ena bostadens kvalitet med den
andras", utan det är fråga om den relativa
utvecklingen, alltså att man, när
det gäller hyresvärdets beräkning för
villor och egna hem, tar hänsyn till omfattningen
av den procentuella stegring,
som ägt rum av hyreskostnaden i fråga
om lägenheter. Ty om man inte gör det,
skulle jag för min del våga förmoda, att
det kan uppstå risk för att de höjda
taxeringsvärdena i och för sig, på grund
av en viss konservatism i fråga om den
procent med vilken man räknar, komma
att medföra en höjning av bostadskostnaden
för ägare av egnahem.

Man får emellertid härvidlag inte förbise,
att det finns andra omständigheter,
som tendera att öka bostadskostnaden
för denna grupp av medborgare. Jag
skulle förmoda, att om det förslag till
schablonmässig beräkning och reduktion
av rätten till avdrag för reparationer,
som nyligen utarbetats, skulle gå
igenom, kommer väl detta att åtminstone
i många fall innebära eu höjd bostadskostnad.
Sedan har man kanske
även att nämna, att i den mån bestämmelserna
för förmögenhetsskatten icke
ändras kan en höjning av taxeringsvär -

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på interpellation ang. fastställande av hyresvärden vid de årliga taxeringarna

på grundval av de nya fastighetstaxeringsvärdena.

det med 10 000 kronor betyda en höjning
av förmögenhetsskatten även för
icke särskilt väl situerade personer med
i lägsta fallet 60 kronor, i andra fall
med mera. Man kan naturligtvis säga att
den siffran inte är stor, men den kan
vara värd beaktande om den lägges till
de andra skatteutgifterna.

Dessutom tillkommer den omständigheten
att ortsavdragsreformen för
många människor betyder en höjning av
bostadskostnaden genom sin inverkan
på kommunalskatten. Såvitt jag kan se,
herr talman, finns det därför inte mindre
än fyra olika faktorer, som mer eller
mindre bestämt ha en tendens att verka
i den riktningen, att de höja vad som
direkt och indirekt kan betraktas som
en bostadskostnad för ägare av egnahem
och motsvarande höstäder.

Nu är det väl rätt naturligt om det
allmänna intar den ståndpunkten, att
olika folkgrupper böra ha en någorlunda
likartad behandling i fråga om
bostadskostnadens utveckling; jag tror
att herr Birke var inne på detta redan
i sitt anförande. Härvidlag vill jag endast
ytterligare understryka, att de
människor, som ha egnahem och andra
egna bostäder, bidra till sparandet i
landet på ett sätt som främjar bostadsförsörjningen.
Dessa människor böra
naturligtvis inte få en sämre behandling
i fråga om bostadskostnaden än de
som hyra lägenheter. Vi ha väl all anledning
att uppmuntra folk att genom
sådant eget sparande bidra till bostadsförsörjningen.
Mig förefaller det alltså
som om det allmänna hade anledning
beakta risken för en olikartad behandling
härvidlag och erinra sig att man
åtminstone tidigare velat uppmuntra
till byggande av egnahem etc. — i viss
mån gör man det ännu i dag genom
särskilda lånebestämmelser. Men då
krävs det också att man fäster vikt vid
att de olika samhällsåtgärder, som kunna
påverka bostadskostnaderna för en
grupp medborgare, avvägas med hän -

syn till den behandling, som en annan
grupp underkastas i detta avseende.

Finansministern nämnde att det föreligger
ett förslag till en mer schablonmässig
beräkning av bostadskostnaderna
och att, om det går igenom, Kungl.
Maj :t kommer att få ett större inflytande
härvidlag än för närvarande. Jag
vill ansluta mig till de synpunkter som
här framförts — jag tror det var av herr
Fagerholm — om önskvärdheten att få
till stånd mer enhetliga och klara principer,
som de lokala myndigheterna
kunna gå efter.

När finansministern säger att han
gärna vill ha hjälp från riksdagen när
det gäller förenklingsmöjligheter härvidlag,
vill jag ta fasta på detta och hemställa
till finansministern att när frågan
om riktlinjer för Kungl. Maj:ts inflytande
på dessa schablonmässiga bestämmelser
kommer till behandling han
då ger riksdagen tillfälle att i tid ingående
diskutera frågan och att regeringen
för sin del — vilket säkerligen riksdagen
skulle komma att göra — vid behandlingen
av detta ärende under nuvarande
inflationstider håller i minnet,
att den ena gruppen av medborgare kan
göra anspråk på en behandling paritetisk
med den som en annan grupp får
i fråga om bostadskostnaden.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag ville
påkalla en smula uppmärksamhet beträffande
sommarstugornas beskattning.
Som det nu är tycks det råda ett
fullständigt godtycke, såväl när det gäller
att fastställa hyresvärdet som när
det gäller att medgiva begärda avdrag
rörande reparationer och underhåll. I
varje fall råder ingen likformighet på
denna punkt mellan olika län, utan bruket
varierar ganska betänkligt.

Enligt det prejudikat, som jag tror
gavs av regeringsrätten 1948, skal! en
sommarstugas hyresvärde fastställas till
en tredjedel intill hälften av i orten

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på interpellation ang. fastställande av hyresvärden vid de årliga taxeringarna

på grundval av de nya fastighetstaxeringsvärdena.

gängse hyror, detta med hänsyn till att
sommarstugorna inte begagnas under
mer än kanske en tredjedel av året. I
ett fall som jag känner till var det fullkomligt
omöjligt att hos taxeringsnämnden
få denna synpunkt beaktad. I stället
för att sätta hyran till en tredjedel
av i orten gängse hyror blev hyran tre
gånger så stor som i orten gängse hyra
för bostadslägenhet. Ett sådant förhållande
måste väcka ganska mycken ovilja
hos sommarstugeägarna, som därigenom
få den känslan att de äro orättvist
behandlade.

Jag har velat påpeka detta därför att
det vore önskvärt att få någon rättelse
och få likformighet till stånd på detta
område. Nu kan man tycka att detta
inte spelar så stor roll därför att
fastighetsskatten är relativt liten, men
det kan bli ganska betydande utgifter
för den enskilde, i synnerhet om taxeringsvärdena
komma att höjas. Dessutom
är det ju så att hyrorna i hyreshus
inte få höjas — det lägger hyresregleringslagen
hinder i vägen för —
men det hindrar inte att taxeringsnämnderna
själva höja den en gång
åsatta hyran i sommarbostaden till ett
högre belopp.

Fröken VINGE: Herr talman! Jag vill
inte underlåta att börja med att ge uttryck
för ett beklagande av att detta interpellationssvar
inte delats ut i kammaren.
Man kan visserligen säga att så
många talare uppträtt, att detta skulle
tunna jäva ett påstående att det är svårt
att delta i debatten, då man inte läst svaret,
men risken är här ovillkorligen den,
att man i debatten inte alltid kommer
alt hålla sig till det som finansministern
velat framhålla i sitt svar.

Sedan skulle jag vilja säga att det säkerligen
inte är en slump att denna interpellation
framställts av en representant
för Stockholms län, ty här i stockholmstrakten
äro egnahemsägarna sär -

skilt bekymrade över vad de få höra —
delvis ryktesvis — om de höjda taxeringsvärdena.
Inom parentes vill jag
påpeka att det är beklagligt att det förhåller
sig på det sättet, att vederbörande
inte få ett direkt besked om sin taxering
utan måste vända sig till myndigheterna
för att få reda på hur fastigheten
taxerats; på den punkten har en
motion väckts i riksdagen av herr Lindblom
i första kammaren, och jag hoppas
att denna motion kommer att leda
till en ändring.

Det har visat sig på en del håll, där
jag talat med olika personer, att höjningen
av fastighetstaxeringen drabbat
väldigt ojämnt. På många ställen har
man tydligen tagit hänsyn till de på
grund av bostadsbristen onaturligt uppskruvade
saluvärdena på fastigheter
och höjt taxeringsvärdena oerhört mycket.
I ett extremt fall, som jag hört påpekas
av en egnahemsägare, hade taxeringsvärdet
höjts med 170 procent. Fastighetsägaren
påstår, att anledningen
är att fastigheten huvudsakligen utgöres
av tomtmark. Man har ansett, att tomtmarken
ur exploateringssvnpunkt har
stort värde. Men när ägaren nu inte
tänkt sälja fastigheten för exploatering,
så innebär ju förfarandet en höjning
av hans bostadskostnader, som inte kan
vara rimlig. Detta gäller naturligtvis
under förutsättning att de omtalade
schablonavdragen tillämpas enhetligt
inom kommunerna, och det är särskilt
det jag skulle vilja uttrycka en förhoppning
om att man inte skall göra. I de
kommuner, där jag talat med folk, visar
det sig alt taxeringsvärdena just
på välbelägna fastigheter ha höjts särskilt
kraftigt. Det innebär, att om samma
schablonbestämmclse för hyresvärdena
skall tillämpas över hela kommunen,
så fa de personer, som bo i mera
välbelägna fastigheter, en höjning av
vad de betrakta som sin hyra, utan att
det finns någon objektiv anledning till
detta.

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på interpellation ang. fastställande av hyresvärden vid de årliga taxeringarna

på grundval av de nya fastighetstaxeringsvärdena.

Jag skulle vilja säga, att egnaliemsägarna,
åtminstone i den trakt där jag
bor, i ganska stor utsträckning utgöras
av människor i blygsamma ekonomiska
omständigheter, som fått kalkylera
noga, innan de vågat sig på att bvgga,
och som ha finansierat det hela kanske
mindre med sparmedel än med en
egen arbetsinsats. De ha gjort en verklig
insats i vår bostadsproduktion genom
den fördubbling av arbetsbördan
som de påtagit sig genom att vara i
verksamhet på sin arbetsplats på dagarna
och på byggnadsplatsen på kvällar
och fridagar. Detta är ett arbete, som
samhället borde tacka dem för och i
varje fall inte straffa dem för.

Vi ha ju ofta talat om det värde, som
ur social synpunkt ligger i egnaheinsverksamheten.
Det har särskilt framhållits
hur värdefullt det är att barnfamiljerna
kunna få bo i ett egethem
och att man och hustru på äldre dagar
kunna få bo i sin gamla fastighet. Vi
böra betänka egnahemsägarnas svårigheter,
när vi bedöma frågan om fastighetstaxeringen.
Sedan har jag ju
klart för mig, att det inte är riksdagen
som avgör hur hyresvärdena skola bestämmas.
Men jag tror att det är viktigt,
herr talman, att det från så många
hål! som möjligt inom olika läger i
denna kammare sägs ifrån, så att de lokala
taxeringsmyndigheterna höra det,
att det inte är önskvärt, att man bestämmer
hyresvärdena schablonmässigt
med ledning uteslutande av taxeringsvärdena,
utan att man snarare bör göra
det med utgångspunkt från innevarande
års hyresvärden.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Finansministern sade sig med största
glädje skola hälsa varje bidrag från
riksdagen att förenkla vår skattelagstiftning,
och han tilläde, att hittills
hade han inte blivit vidare bortskämd
i den vägen. Jag skulle i all anspråks -

löshet vilja göra det påpekandet, att ett
utmärkt sätt att förenkla våra skattelagar
det vore, herr finansminister, att
inte ständigt komma med nya förordningar,
som endast ytterligare öka den
alltmera vildvuxna floran av skattelagar
i vårt land.

Om vederbörande myndigheter ålade
sig en något större återhållsamhet i fråga
om tillverkningen av nya skattelagar,
så skulle man också kunna få tid
till en ordentlig översyn av den skattelagstiftning
vi redan ha. Som det nu
är levereras ju nya skattelagar, tror jag
mig våga säga, på löpande band inom
finansdepartementet. Kammarens ledamöter
äro själva medvetna om i vilken
betydande grad vår skattelagstiftning
expanderat enbart under de allra senaste
åren. Jag kan peka på investeringsskatten,
investeringsavgiften och
den nu i utsikt ställda konjunkturskatten.
Dessa nya skatter, i kraft varande
eller signalerade, ta så mycken uppmärksamhet
i anspråk, att praktiskt taget
ingen tid blir över till en översyn
av den skattelagstiftning vi redan ha.
Det sitter ju visserligen en kommitté
som sysslar med dessa frågor, men några
mera anmärkningsvärda livstecken
från den kommittén har man, så vitt jag
just nu erinrar mig, ännu inte fått.

Jag skulle gärna vilja göra ytterligare
ett påpekande. Det gäller en sak,
som jag tycker inte tillräckligt starkt
kan understrykas i detta sammanhang.
Vi befinna oss ju just nu mitt uppe i
deklarationstiden, och det är på den
saken jag syftar. Runt om i vårt land
sitta i dessa dagar, ärade kammarledamöter,
många av det svenska näringslivets
skarpaste hjärnor sysselsatta med
någonting så utomordentligt improduktivt
som skattefrågor. Det gäller företagsledare,
som borde ägna sig åt att
effektivisera, rationalisera och förbättra
sina företag till båtnad för
folkhushållet men nu äro tvingade
att vecka efter vecka koppla av det ar -

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på interpellation ang. fastställande av hyresvärden vid de årliga taxeringarna

på grundval av de nya fastighetstaxeringsvärdena.

betet och i stället koncentrera sig på
skattefrågorna. Jag undrar, herr finansminister,
om vi inte här göra oss skyldiga
till ett nationalekonomiskt slöseri.
Jag tror, att någon återhållsamhet i
fråga om nya skattelagar och en förenkling
av skattelagstiftningen skulle
vara synnerligen givande även ur folkhushållets
synpunkt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! När
herr Hagberg i Malmö skulle illustrera
tillkomsten av de nya skattelagarna,
stannade han självklart inför dem som
senast ha kommit till. Men han underströk
inte särskilt att dessa lagar bara
gälla för en mycket begränsad del av
de skattskyldiga. För denna begränsade
del komma vi nog att få ha ganska invecklade
skattelagar allt framgent. Det
kommer väl därför även i fortsättningen
att bli tillfälle för företagsledarna
att ägna dessa saker uppmärksamhet.
Jag skulle dock vilja säga, att företagsledarna
själva använda ju i allmänhet
inte sin skarpa intelligens till detta arbete,
utan de anställa sakkunniga som
utföra arbetet. Den viktigaste förenklingen
måste avse den del av skattelagstiftningen,
som gäller den överväldigande
massan av skattebetalare, där
det i varje enskilt fall rör sig om en
mycket liten inkomst för staten och där
ofta den minutiösa granskningen inte
är värd kostnaden. När det gäller den
del av skattebetalarna, som herr Hagberg
särskilt Imf i tankarna, brukar det
nog även för statens del löna sig att
ägna uppmärksamhet åt frågan.

Till fröken Vinge vill jag säga, att
såvitt jag vet är det på det sättet, att
ett interpellationssvar utdelas inte i
kammaren i stencilerat skick i andra
fall än när det är så vidlyftigt, att det
inte kan uppläsas. Jag har i dag läst
upp interpellationssvaret, och följaktligen
förelåg det inte någon anledning

till att det skulle vara utdelat.

Vad beträffar herr Ohlins synpunkter
vill iag framhålla, att det nog är
alldeles riktigt att man, när man till
nästa inkomsttaxering skall överväga
frågan om bostadsförmånens värde i
egnahem, villor och andra sådana bostäder,
inte bara får stå och stirra på
de hyror som uppnåtts i uthyrda villor,
utan för att få någon rimlig grund
för värderingen måste man ta hänsyn
till utvecklingen på den allmänna hyresmarknaden.
Jag tror alltså, att herr
Ohlin har alldeles rätt i detta avseende.

Till sist skulle jag bara vilja säga, att
jag för min del inte tänkt beröva egnahemsbyggarna
och deras gelikar den
förmån, som de haft genom att de i
grund och botten fått en lindrigare
taxering via sina fastigheter än de flesta
andra. Jag har inte tänkt rucka på
den, ty i den förmånsställning som vi
—• jag räknar mig själv till denna grupp
— intaga, ligger ett erkännande från
statens sida av värdet i att folk skaffar
sig egnahem. Jag tänker som sagt inte
rucka på denna förmån.

Herr FAGERHOLM: Herr talman!

Finansministern gjorde en distinktion
alldeles nyss, som föranledde mig att
begära ordet. Han sade, att när det gäller
förenklingen av skattelagarna, skattereglerna
och beskattningsförfarandet,
är det väl av vikt att man åstadkommer
en förenkling för det stora flertalet
skattskyldiga, medan däremot näringslivet
gärna kan få ha kvar sina invecklade
skattebestämmelser.

Egentligen skulle jag å juristskråets
vägnar uttala min stora uppskattning av
finansministerns vaktslåendc kring dess
existensmöjligheter. Men jag får säga,
herr finansminister, att skall man börja
förenkla, så får man väl ändå göra det
över hela linjen. Ty staten tjänar inte
på att skattelagarna äro tillkrånglade,
och näringslivet tjänar inte heller på ett

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Svar på interpellation ang. fastställande av hyresvärden vid de årliga taxeringarna

på grundval av de nya fastighetstaxeringsvärdena.

för stort krångel härvidlag, oavsett om
arbetet med skattefrågorna handhas av
företagsledare eller skötes av anställda
skattejurister. Men jag utgår från att det
härvidlag kanske inte föreligger så stora
meningsmotsättningar mellan finansministern
och mig. Att det är svårare
att förenkla skattelagarna, när det gäller
inkomst av rörelse än när det gäller
andra inkomstslag, den saken är emellertid
klar.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Den omständigheten, herr statsråd, att
ett visst avsnitt av skattelagstiftningen
endast berör en del av de skattskyldiga
minskar väl inte kravet på enkelhet?
Finansministerns uppfattning härvidlag
ger, så vilt jag kan förstå, uttryck
åt vad jag skulle vilja kalla ett kvantitativt
skattetänkande, som jag inte kan
finna tilltalande. Men även för den stora
massan av skattskyldiga — »de många
och små», som det hette på sin tid —
uppresa sig betydande problem, och
dessa ha blivit allt större efter hand
som penningvärdet försämrats och skatteprogressionen
därmed automatiskt
skärpts. Jag har för egen del lagt märke
till en företeelse icke minst i den socialdemokratiska
pressen i år, som nog inte
har varit så markant tidigare, nämligen
de utomordentligt detaljerade deklarationsanvisningar
och de utomordentligt
detaljerade råd i fråga om deklarationen,
som numera dagligen publiceras.
Allt detta tyder ju på, såvitt jag kan förstå,
att önskemålen om en förenkling av
skattelagstiftningen numera bäras fram
av mycket vida kretsar inom vårt folk.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag har med mycket stort intresse åhört
den debatt som hiir har förts, och jag
skulle bara vilja göra den lilla reflexionen
: Om damerna och herrarna i detta
hus ville ålägga sig samma vilja till
enkelhet mellan den 11 och den 26 januari,
skulle de utan tvivel befria vår

skattelagstiftning från åtskilliga ting
som krånglat till den.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Herr Olssons i Gävle senaste yttrande
kan i varje fall inte riktas mot den meningsriktning
som jag representerar. Om
herr Olsson i Gävle ville noggrant studera
de motioner, som ha kommit från
vårt håll, är jag övertygad om att han
bekräftar det omdömet.

Jag begärde emellertid ordet närmast
för att ge en replik till herr finansministern.
Jag anser mig, herr finansminister,
i all blygsamhet kunna göra anspråk
på att representera den stora mängd av
vanliga inkomsttagare, löntagare, som
ha ett eget hem och som ju i dessa dagar
ha färska erfarenheter av vad det
vill säga att klara deklarationsbesvären.
Jag vill livligt understryka det berättigade
i vad som tidigare har framhållits,
dels av landsorganisationen och
dels av TCO — av den sistnämnda organisationen
så sent som i dag — att
det nuvarande skattesystemet för vanliga
människor har blivit alldeles för
invecklat. När skattetrycket inte var så
högt kunde reglerna göras enklare, men
på den nivå, där skatterna nu ligga har
systemet blivit högst komplicerat och
medfört en belastning för menige man
av mycket betydande mått. Jag hoppas,
att herr finansministern i varje fall anser
att de uttryck för reaktion mot de
nuvarande tillkrånglade skattebestämmelserna,
vilka ha kommit från dessa
representativa intresseorganisationer,
äro vederhäftiga mätare av den svenska
opinionens inställning. Jag vill också
försäkra herr finansministern, att vi här
i riksdagen äro intresserade av att göra
vad på oss ankommer för att hjälpa till
med att förenkla skattelagstiftningen,
icke bara för näringslivet, utan också
för oss vanliga enkla människor.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
När jag har lyssnat till den här

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

debatten har jag fått det intrycket, att
det inte är utan att man vill påstå att
skattesystemet är krångligare än det i
själva verket är.

Vad som brister — jag vågar säga
detta på grund av en viss erfarenhet —
det är att de skattskyldiga ofta se en
motståndare, en fiende, i skattemyndigheterna.

När det talas om schabloner, vill jag
erinra om att länsstyrelserna varje år
utge vissa riktlinjer men att dessa äro
att betrakta som förslag som skola följas
om förhållandena äro normala. Finansministern
har ju i interpellationssvaret
sagt, att det gäller att taga ad
notam förhållandena i den ort det gäller.

Om det hos deklaranterna funnes mera
förståelse för värdet av att med några
ord tala om huruvida det gäller en bostad
eller vad det eljest gäller och hurudana
förhållandena äro, skulle det hela
gå mycket lättare. Det går ju bra i ett
litet taxeringsdistrikt där man känner
till alla hus, men i de större distrikten
är det klart att myndigheterna över lag
gå efter mera schablonmässiga grunder.
Det står inte i lagen, att myndigheterna
skola följa schabloner i de fall där deklaranterna
tala om hur det i själva verket
ligger till, utan myndigheterna skola
taga hänsyn till förhållandena sådana
de verkligen äro.

Därför vore det lyckligt, om ett bättre
samförstånd mellan deklaranterna
jch myndigheterna kunde komma till
stånd. Det skulle hjälpa oss ett långt
stycke på väg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition, nr 40, med
förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).

§ 0.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott
3 Andni kammarens protokoll 1952. Nr

Ang. remiss av motionen 11: 462.

följande på kammarens bord liggande
motioner, nämligen:

nr 490 av herr Nihlfors; och

nr 491 av herrar Dahlgren och Senander.

§ 7.

Föredrogs den av fru Boman vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående tillgodoseende av behovet
av arbetskraft för de sociala
vårdområdena m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Fagerholm
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående effekten
på sysselsättningen inom vissa industrier
av förordningen med tillfälliga
bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Ang. remiss av motionen 11: 462.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 3, i anledning av andra kammarens
remiss av motion nr 462 av
herrar Håstad och Hagberg i Malmö
om utredning av frågan om magistrats
skiljande från rådhusrätt i avseende på
magistratens statliga funktioner m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade: I föreliggande motion, nr
462 i andra kammaren av herrar Håstad
och Hagberg i Malmö, har hemställts om
utredning, eventuellt genom vidgade
5.

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

direktiv till kommunallagssakkunniga,
därest så finnes lämpligt, angående magistrats
skiljande från rådhusrätt i avseende
på magistratens statliga funktioner
och städernas särskilda rättigheter
och skyldigheter i förhållande till
staten.

Med hänsyn till innebörden av denna
hemställan, som torde åsyfta ändring
av såväl kommunallag som andra lagbestämmelser,
kan möjligen någon tvekan
råda till vilket utskott motionen i
första hand bör hänvisas. I likhet med
den av motionärerna åberopade motionen
nr 2 i första kammaren vid 1943
års riksdag kommer den sannolikt att
behandlas av sammansatt konstitutionsoch
första lagutskott. Då nu konstitutionsutskottet
i sitt memorial nr 3 återlämnat
motionen, får jag hemställa, att
kammaren måtte besluta att lägga memorialet
till handlingarna samt hänvisa
ifrågavarande motion till behandling
av lagutskott.

Med bifall till herr andre vice talmannens
hemställan beslöt kammaren
lägga memorialet till handlingarna samt
hänvisa motionen till behandling av
lagutskott.

Herr andre vice talmannen övertog
härefter ledningen av förhandlingarna.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
kungl. slottsstaten;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr 1,
i anledning av väckt motion om fraktbidrag
i vissa fall för transport av sockerbetor
annorledes än med järnväg.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 11.

Granskning av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 3, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning;
och anförde därvid

Herr BRACONIER: Herr talman! Det
kanske kan tillåtas att säga några ord
med anledning av det betänkande som
här föreligger.

Såsom framgår av utlåtandet, är
riksdagsbiblioteket nu inne på sitt ettliundraförsta
verksamhetsår. Det har
ju inte skrivits någon historisk översikt
över vårt riksdagsbiblioteks verksamhet,
och jag skall med hänsyn till
det nuvarande finansiella läget inte
heller förorda en sådan, men jag vill
i alla fall uttrycka mitt beklagande av
att ett jubileum av denna art för ett
bibliotek med en sådan betydelse, inte
bara för riksdagen utan också för den
samhällsvetenskapliga forskningen över
huvud taget i vårt land, går så spårlöst
förbi, att vi bara få några futtiga
siffror. Riksdagsbiblioteket har ju den
centralaste betydelse särskilt i en tid

Onsdagen den 13 februari 1952.

Nr 5.

som denna, när biblioteksanslagen över
huvud taget och inte minst för de vetenskapliga
biblioteken ha beskurits i
så hög grad. Just i en sådan situation
är det ju av utomordentligt värde att
man har ett riksdagsbibliotek, där man
kan samla parlamentariska akter från
olika länder och där man kan skaffa
fram aktuell litteratur, inte minst om
den utrikespolitiska debatten, en aktuell
litteratur som man inte kan finna
i andra bibliotek.

Med hänsyn till dessa förhållanden
hade det synts mig önskvärt med en
historik, men styrelsen har ju inte föreslagit
någon sådan, och jag vill inte
ingripa i dess befogenheter. Det kan ju
emellertid vara tillåtet att fästa kammarens
uppmärksamhet vid det faktum,
att vårt riksdagsbibliotek nu har
fyllt hundra år och att detta bibliotek
inte bara är till för oss själva utan för
hela vår vetenskap och inte minst för
vår sociala vetenskap.

Jag vill begagna detta tillfälle att uttrycka
den förhoppningen, att vårt
riksdagsbibliotek trots de förhållanden
som nu råda skall få de anslag som
det behöver, inte bara för vår egen
skull utan även och icke minst, för
hela vår socialvetenskapliga forskning.
I en tid när icke minst sociologien står
i brännpunkten och när man försöker
belysa de vitalaste samhällsproblem,
från alkoholism till äktenskapsskillnader,
med sociologiska data, är det ett
faktum att den litteratur vi ha här i
landet är utomordentligt bristfällig. Om
detta förhållande kommer att fortsätta,
kommer den svenska vetenskapen på
detta område att bli lidande. Detta understryker
ju också vikten av att vi,
när vi ge anslag till riksdagsbiblioteket,
se till att vi göra biblioteket kapabelt
att fylla sina uppgifter i den svenska
vetenskapens tjänst.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

Därvid yttrade

Herr STÅHL: Herr talman! När jag
läste den avdelning av justitieombudsmannens
berättelse, som handlar om
nedbringande av balansen av undersökningsfält
vid de till sinnessjukhusen
förlagda rättspsykiatriska undersökningsavdelningarna,
vilken börjar på
sidan 246 i denna berättelse, tänkte
jag använda detta tillfälle att ställa ett
par frågor till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet, som
ju närmast har hand om den verksamhet
varom här är fråga. Jag måste med
beklagande konstatera, att herr inrikesministern
inte är här, trots att det är en
för vår rättsvård och rättssäkerhet betydelsefull
sak som justitieombudsmannen
här har fört på tal. Nu kan jag
inte ställa några frågor, men jag skall
ändå be att få göra ett par påpekanden
som jag tror äro väsentliga.

Först finns det anledning för kammaren
att med den största tillfredsställelse
notera det intresse som justitieombudsmannen
har lagt ned på den
fråga det här gäller. Som kammarens
ärade ledamöter veta är det ju i korthet
så, att en hel de! av de för brott
åtalade hänvisas till att undergå rättspsykiatrisk
undersökning. Man kan indela
dem schematiskt i två grupper:
dels sådana som skola göra det efter
häktning, alltså i fängelse, och dels sådana
som befinna sig på fri fot, de
s. k. frifotingarna.

Sinnesundersökningarna av de häktade
gå i stort sett bra. Det var tidigare
en balans även där, men sedan åtgärder
vidtagits, närmast av justitiemi -

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

nistern, har denna balans praktiskt taget
försvunnit, och sinnesundersökningen
av de häktade verkställes i den
takt som erfordras.

Beträffande dem som äro försatta på
fri fot har emellertid läget blivit alltmera
katastrofalt, som någon här i berättelsen
refererad instans säger. Justitieombudsmannen
har på sidan 249
en statistik över balansen, som jag tror
kan ge oss litet till mans en tankeställare.
Efter den 1 januari 1946, då nuvarande
undersökningsorganisation infördes,
nåddes den 1 maj 1948 ett bottenläge
med 62 icke undersökta. Därefter
har antalet med smärre variationer
oavbrutet stigit. Den 1 januari
1949 var det uppe i 143, den 1 juli 1949
var det 158, den 1 januari 1950 167, den
1 juli 1950 208, den 1 januari 1951 246
och den 1 september 1951 270. Detta
innebär, herr talman, att det i landet
finns 270 brottslingar som skulle ha
sinnesundersökts, men som gå lösa
därför att man inte har kunnat ta hand
om dem.

Om jag går vidare i berättelsen, konstateras
med all rätt på sidan 248: »Om
undersökningen resulterade i att en tilltalad
befunnes straffri jämlikt 5 kap.
5 § strafflagen och i behov av vård
å sinnessjukhus, vore det uppenbarligen
olämpligt — i vissa fall kanske till
och med farligt — att han bortåt ett
år vore på fri fot.» Det förhåller sig
nämligen så att väntetiden för dessa
sinnesundersökningar kan draga ut
upp till åtta, tio och tolv månader.

Man kunde fortsätta att referera ur
denna berättelse. Jag kan inte neka
mig att ta ett fall som har inträffat
i Lund, där en person åtalades för
stöld. Den 24 maj 1950 förordnade rådhusrätten
om sinnesundersökning av
denne man, som vistades på fri fot.
Först den 10 april 1951 avgavs utlåtandet.
Under väntetiden hade emellertid
den tilltalade den 31 mars 1951 begått
nya brott, bestående i våld mot tjänsteman
och misshandel. I utlåtandet an -

förde undersökningsläkaren beträffande
de sistnämnda handlingarna: »Här
synes det utlösande momentet ha varit,
att X, som fått vänta nära ett år på
att bli undersökt, fick en stegrad
känsla av osäkerhet inför framtiden
och på ett för honom typiskt sätt kortslöt
och trodde sig ha något att vinna
genom att belasta sig med en så kvalificerad
kriminalitet, att urbota straff
skulle vara mest närliggande.» Han begick
alltså ett grovt våldsdåd för att
slippa vänta på sinnesundersökning
och i stället tilldelas urbota straff.

Sådant är tillståndet vid alla de svenska
rättspsykiatriska undersökningsstationerna
utom två, nämligen dels
vid Umedalens sjukhus och dels vid
Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, där det
i varje fall tillfälligt är betydligt bättre.
Jag kan inte underlåta att säga, att vid
den rättspsykiatriska undersökningsstationen
i Kristinehamn rättspsykiatrikertjänsten,
som blev vakant i somras
på grund av dödsfall, fortfarande
icke kunnat besättas vare sig med ordinarie
befattningshavare eller med
vikarie. Den står fortfarande obesatt,
och tillståndet blir naturligtvis därefter.

Man frågar sig då, herr talman, om
ingenting har gjorts för att man skall
få rättelse på detta för hela vår rättssäkerhet
så allvarliga förhållande. Jo,
det har gjorts den ena framställningen
efter den andra, och läkarna ha enligt
justitieombudsmannens berättelse rapporterat
vilka olika åtgärder som erfordras.
Det är klart att svårigheterna
innerst inne bottna i bristen på läkare,
det är ingen tvekan om det. Tidigare
hade man en ganska stor balans vid
fängelserna, men den fick man avlastad
genom att det infördes ett arvode på
300 kronor för de läkare utanför den
egentliga rättsläkarinstitutionen som
verkställde sinnesundersökningar.

När det gäller frifotingarna har tiden
fått gå utan att någonting gjorts förrän
i november i fjol. Då infördes sam -

Onsdagen den 13 februari 1952. Nr 5.

Fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss från ockuperat land härrörande
egendom m. m.

ma taxa för undersökning av frifotingar
som av häktade, men så vitt jag har
kunnat erfara har det tyvärr icke lett
till åsyftat resultat. Man har fortfarande
lika lång väntetid och lika stora balanser.

Ett annat egendomligt förhållande
påtalas från rättspsykiatriska anstalten
i Stockholm, nämligen att man icke
har möjlighet att få skrivbiträden och
inte heller att anställa socialkuratorer
som kunna taga hand om detta klientel.
Trots att balansen är så stor sitter
det nu läkare som skriva ut utlåtanden
i sex exemplar, därför att man
icke kan anställa skrivbiträden. Varför
har man nu inte kunnat få denna
underordnade personal, skrivbiträden
och socialkuratorer? Jo, lönesättningen
för detta lilla antal befattningshavare
är sådan att man inte fått några sökande.

Nu ser jag, att statsrådet Hedlund
har kommit. Jag skall då be att få rikta
en fråga till honom. Det har gjorts en
utredning av professor Kinberg om åtgärder,
som man skulle kunna vidtaga
för att få en förbättring till stånd, men
denna utredning har icke lett till resultat,
och enligt uppgift av JO har den
icke ens utskickats på remiss. Jag tilllåter
mig fråga statsrådet Hedlund, varför
så inte skett och om man tänker
att i någon mån försöka förverkliga
några av de åtgärder, som professor
Kinberg i detta sammanhang föreslår.

Över huvud taget anser jag, herr talman,
att det inte kan fortsätta på detta
sätt. Jag skulle tro, att ett stort antal
av de brottslingar, som det här gäller,
nämligen s. k. sedlighetsförbrytare, exhibitionister
och »fula gubbar», som äro
en skräck inte bara för barnen utan
också för deras föräldrar, äro sådana
som nu dömas till dagsböter eller skola
underkastas rättspsykiatrisk undersökning
och som alltså på grund av de
förhållanden, som här äro relaterade,
gå ul i samhället igen och fortsätta som

om ingenting har hänt. De få ju vänta
i månader på att bli undersökta. Detta
sätter rättssäkerheten i viss mån ur
funktion, och därför är det omöjligt
att i längden finna sig i att det fortsätter
på det här sättet. Man måste vidtaga
åtgärder för att få en snabb och
effektiv förbättring till stånd. Att trolla
fram läkare i en hast går inte, men
däremot bör det vara möjligt att få
fram personal i underordnad ställning,
skrivbiträden och liknande, så att inte
bristen på sådan personal, som hittills
varit fallet, utgör en flaskhals, som
stoppar upp hela denna i och för sig
relativt föga kostnadskrävande men för
rättssäkerheten så betydelsefulla institution.
Jag vill uttala den förhoppningen,
att herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet uppmärksammar
dessa allvarliga förhållanden, så
att en rättelse sker och sker snart.

Under detta anförande återtog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Vidare anfördes ej. Utlåtandet lades
till handlingarna.

§ 13.

Föredrogs och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av verkställd granskning av
militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 14.

Fortsatt giltighet av lagen om återställande
av viss från ockuperat land härrörande
egendom m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av

38 Nr 5. Onsdagen den 13 februari 1952.

Tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen.

viss från ockuperat land härrörande Jag har, herr talman, inte något yregendom
m. m. kande.

Efter föredragning av utskottets hem- Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
anförde ställan bifölls.

Herr DICKSON: Herr talman! Detta
blir den sjunde gången, som riksdagen
skall ta ställning till detta lagkomplex,
som första gången kom till 1945, efter
fredsslutet. Tillämpningen av dessa lagar
har i vissa fall blivit sådan, att den
kommer att lända vårt land till föga
heder i framtiden, då man närmare
forskar i vad som har förevarit. Det
är nog också så, att den kan komma att
vålla oss vissa obehag vad det lider.

Det var samlingsregeringen, som på
sin tid föreslog att vi skulle få lagen
sådan som den då utformades och sådan
den sedan har förnyats under alla dessa
år. Det är riktigt att det då var en besvärlig
och upprörd tid, då det kanske
var svårare än annars att blicka in i
framtiden. Jag kan dock inte underlåta
att betona att Schweiz, som inte lät sig
drivas till en lagstiftning sådan som
den föreliggande trots att detta land
befann sig i samma predikament som
vi, därmed visade större ståndaktighet
än vi i detta avseende. Det har för vårt
vidkommande under årens lopp vid
tillämpningen av denna lag skett avgöranden,
som vi komma att blygas över i
framtiden, och jag har velat säga i dag,
då det väl, som jag hoppas, är sista
gången som denna lag kommer att läggas
fram för oss, att jag själv känner
mycken olust över att jag inte tidigare
tagit till orda emot vad som därvidlag
har skett.

Nu är det emellertid min förhoppning
att under den tid, som är kvar och som
ännu erfordras för att de sista ärendena
skola avvecklas, praxis skall bli
sådan, att vi inte skola behöva ångra de
åtgärder som komma att vidtagas, något
som vi säkert måste göra beträffande
vissa tidigare ställningstaganden
i detta sammanhang.

§ 15.

Tiden för firandet av Marie bebådelsedag,
midsommardagen och allhelgonadagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående tiden för firandet av Marie
bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen,
dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom eu den 14 december 1951
dagtecknad proposition, nr 3, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet förda protokoll
samt Kungl. Maj:ts och kyrkomötets i
propositionen omförmälda skrivelser
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag angående tiden för firandet av
Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen.

Med ändring av vad i 14 kap. 1 §
kyrkolagen och förordningen den 4 november
1772 angående sabbatens firande
samt vissa helgdagars flyttning eller
indragning är stadgat om tiden för
firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen samt
med upphävande av 14 kap. 5 § kyrkolagen
förordnas som följer.

Nedannämnda helgdagar skola firas,

Marie bebådelsedag å den söndag
som infaller under tiden den 22—den
28 mars eller, om denna söndag är
palmsöndag eller påskdag, å söndagen
före palmsöndagen,

midsommardagen å den lördag som
infaller under tiden den 20—den 26
juni samt

allhelgonadagen å den lördag som in -

Onsdagen den 13 februari 1952.

Tiden för firandet av Marie bebådelsedag,

faller under tiden den 31 oktober—den
6 november.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen
bestämmer.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom andra
kammaren väckta motioner, nämligen
nr 73 av fru Nordgren m. fl. och nr 232
av herr Lindström.

I motionen 11:232 hade föreslagits,
»att riksdagen måtte besluta, att förutom
de ändringar, som av Kungl.
Maj:t föreslagits i proposition nr 3 angående
vissa helgdagars firning, även
trettondagen och Kristi himmelfärdsdag
avföras såsom fasta helgdagar och,
därest de ändock även i fortsättningen
skola firas, detta måtte ske på närmast
infallande söndag».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionen II: 73 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionen II: 232 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av fru Nordgren, utan angivet yrkande; 2)

av herrar Nils Elowsson, Wistrand
och Uhlén, fru Johansson i Norrköping,
herr Nilsson i Göteborg och fru Eiverlöf,
vilka ansett, att utskottet i punkten
C bort i anledning av motionen II: 232
hemställa, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära utredning
om trettondedagens och Kristi himmelsfärdsdags
avförande som fristående
helgdagar och i stället om deras
firande å närmast infallande söndagar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Det förslag till kalenderreform,
som föreligger ifrån andra lagutskottet,
bygger ju helt och hållet på Kungl.

Nr 5.

midsommardagen och allhelgonadagen.

Maj:ts förslag i propositionen i samma
ämne, nämligen att Marie bebådelsedag
skall gå bort som fristående helgdag och
i stället firas på en söndag, att man
skall fira allhelgonadagen på en lördag
och att midsommardagen alltid skall
förläggas till en lördag.

Arbetstidsutredningen hade ju också
att ta hänsyn till helgdagssakkunnigas
förslag, när de höllo på med att utarbeta
förslaget till treveckorssemestern. Vi
måste då ta hänsyn till semesterns förläggande,
men vi resonerade också från
den utgångspunkten, att man skulle behöva
lia en helgdag på hösten, därför
att alla helgdagar voro förlagda till
första halvåret. Vi sade oss också, att
om man skulle förlägga en helgdag till
hösten, så kunde det inte gå på annat
sätt än genom att man toge bort en av
helgdagarna under första halvåret, och
vi föreslogo då också att Marie bebådelsedag
skulle utgå som särskild helgdag
och i stället firas på en söndag.

När vi togo ställning till dessa frågor
i utskottet förelåg det inte några skiljaktiga
meningar. Men samtidigt som vi
behandlade Kungl. Maj:ts proposition
hade vi också att ta ställning till en
motion, där man ville gå litet längre. I
den motionen föreslogs, att man skulle
ta bort trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag
som särskilda helgdagar och
fira även dessa båda dagar på en söndag.
Jag skall inte gå in på vad motionären
sagt, han kommer antagligen själv
att klargöra det i sitt inlägg. Men när vi
resonerade om detta i utskottet, voro
vi övertygade om att vi här rörde oss
på ett mycket ömtåligt område, ty det
är inte lätt att ändra på gamla sedvänjor
och gamla traditioner, och det är heller
inte lätt att rubba någonting som gäller
kyrkliga förhållanden.

Men om man bortser från de kyrkliga
synpunkterna måste man ändå medge,
att i synnerhet trettondagen kan komma
ganska olägligt, åtminstone för alla dem,
som inte ha förmånen av att ha månadsavlöning
utan iiro beroende av den in -

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen.

komst, som de ha för varje dag de arbeta.
Vi få tänka oss att julhögtiden ligger
strax före. Vi veta ju också, att människorna
alltid till julhögtiden vilja köpa
så mycket som möjligt, och de förstöra
då en hel del pengar. Så kommer nyårsfirandet,
och det blir bara en halv avlöning
på grund av att helgdagarna tagit
bort arbetsdagarna, och så kommer trettondagen,
som så att säga förstör den
tredje inkomstveckan.

Skulle man se det ur industriarbetarnas
synpunkt, tror jag inte det skulle
råda någon tvekan om att man borde ta
bort dessa båda lätta helgdagar. Jag tror
också, att om man kunde vinna mera
produktionstimmar genom att förlägga
dessa lätta helgdagar till en söndag, så
skulle man också alldeles säkert lättare
kunna komma fram till en dagligen förkortad
arbetstid, som nu önskas av åtminstone
alla industriarbetare.

Jag vill, herr talman, också säga, att
utskottet självt har talat om, att i vårt
nuvarande samhälle onekligen starka
skäl tala för att man bör försöka undvika
det produktionsbortfall, som förorsakas
av en splittring av arbetsveckorna,
och man är alltså inom utskottet
fullkomligt överens med oss i det hänseendet.
Men utskottet säger också samtidigt,
att det inte nu vill gå längre än
vad den kungl. propositionen har föreslagit.
Vi ha heller inte begärt att man
just nu skulle göra denna förändring,
utan vi ha begärt en utredning om huruvida
man inte skulle kunna ändra kalendern
även i det här hänseendet.

Herr talman! Jag vill med det här anförda
yrka bifall till den reservation av
herr Elowsson m. fl., som är bifogad
utskottsutlåtandet.

Herr HUSS: Herr talman! Motionen
nr 73 i denna kammare om fastställande
av den 6 juni som nationaldag har av
tekniska skäl kommit att sammanfogas
med den helgdagsproposition som vi nu
diskutera. I själva verket hade det nog

varit riktigare att överlämna den till
allmänna beredningsutskottet, eftersom
motionärerna ju inte begära någon lagstiftning.
Med denna motion förhåller
det sig på det sättet, att den har författats
av undertecknad men inlämnats av
medmotionären fru Nordgren, som därför
har kommit att formellt framföra
motionen. Vi ha kommit överens om att
jag skall säga några ord om denna motion.
Till saken hör att fru Nordgren
1948 motionerade om att den 6 juni
borde vara inte bara nationaldag utan
också helgdag.

Egentligen borde ju numera frågan
om behovet av en nationaldag inte behöva
medföra någon debatt. Diskussionen
om den saken är numera tämligen
kemiskt fri från tidigare framförda sentimentala
synpunkter. Helt prosaiskt
konstaterar man nu, att man av praktiska
skäl behöver eu viss dag som vi
kalla nationaldag och som flertalet länder
därför också redan ha. Behovet
framträder bl. a. när det gäller att samla
svenskar i utlandet till gemensam högtid.
Det framgår också av att det har
föreslagits, att de skandinaviska länderna
skulle ömsesidigt fira varandras
nationaldagar som flaggdagar.

Vad säger nu andra lagutskottet om
den här saken? Jo, man säger i huvudsak
att den C juni är en flaggdag och att
den It november också är en bra dag.
Emellertid vore det mycket intressant
att få veta vad det på ledande håll kommer
att svaras våra grannländer, när
man hör sig för om datum för vår nationaldag.
Möjligen kommer man att
svara så här: Ja, vi kunna inte säga
något bestämt, ty det finns inte något
beslut om den saken, men de flesta
här i landet tycka att det är den 6 juni.
Nu frågar jag: Är en dylik velighet och
vimsighet värdig Sverige och Sveriges
riksdag? Möjligen har utskottet resonerat
på följande sätt: propositionen

handlar om helgdagar, men det gör inte
denna motion. Därför måste vi avslå
den, alltså motionen. Men vi kunna inte

Onsdagen den 13 februari 1952. Nr 5.

Tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen.

motivera avslaget med att detta inte
är något som riksdagen kan besluta om
eller göra något uttalande om, ty vem
skulle annars vara behörig att göra det?
Utskottet gör därför i stället det besynnerliga
uttalandet, att det inte är lämpligt
att genom lagstiftningsåtgärder
fastslå att den 6 juni skall vara nationaldag.

Med anledning härav kan man fråga
sig: Vem har begärt det? I varje fall
ha inte motionärerna gjort det. De ha inskränkt
sig till att föreslå, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Mai :t
hemställa, att åtgärder vidtagas i syfte
att den 6 juni skall ha ställning som
svensk nationaldag. Detta innebär, herr
talman, självfallet ingen lagstiftning
utan bara ett uttalande och en hemställan
om att departementscheferna
måtte i skrivelse till sina underlydande
verk och styrelser tala om att den 6
juni är att betrakta som svensk nationaldag.

Jag tror att en del av motståndet mot
denna motion beror på att man inte
kan förlika sig med att ha en nationaldag
som inte samtidigt är en helgdag
eller åtminstone holiday. Jag tycker att
man skall se saken praktiskt och resonera
så här: Få vi en gång fastslaget
—• vilket synes praktiskt nödvändigt —
att den 6 juni är nationaldag, är det
inte absolut nödvändigt att dagen omedelbart
blir helgdag. Men samtidigt vore
det naturligt, om dagen i och med
denna uppgörelse komme att stå först
i raden som aspirant på att bli den
första nya helgdag som hädanefter kan
komma alt bli beslutad.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Det förslag, som framlagts i föreliggande
proposition och som har varit
föremål för andra lagutskottets behandling,
är ju egentligen det förslag,
som de s. k. helgdagssakkunniga ha
framfört. De sakkunniga föreslogo yt -

terligare en helgdag tidigare på hösten
av icke kyrklig karaktär förlagd till lördagen
före Mikaelisöndagen, men departementschefen
har inte velat gå så
långt.

Arbetstidsutredningen har även yttrat
sig om den föreslagna reformen i
samband med dess behandling av förslaget
om 3-veckorssemestern, och har
ställt sig positiv till en reform. Utredningen
har också uttalat, att frågan om
kalenderreformen borde prövas snarast.
Utredningen säger icke att det
skall ske samtidigt som frågan om 3-veckorssemestern
men att det bör prövas
så snart som möjligt därefter. En
reservant i arbetstidsutredningen, direktör
Rudenstam i Järnbruksförbundet,
ansåg, att kalenderreformen borde genomföras
samtidigt med 3-veckorssemestern
och att Marie bebådelsedag borde
förläggas till en söndag och midsommardagen
borde förläggas i anslutning
till en söndag. Däremot har han inte
velat vara med om en dubbelhelg senare
på hösten.

Departementschefen har i propositionen
framhållit, att det vore önskvärt
att åstadkomma en jämnare fördelning
under året av helgdagarna ävensom
att i så stor utsträckning som möjligt
undvika onödig splittring av arbetsveckorna.
Denna lag är av den karaktären,
att den erfordrar kyrkomötets sanktion;
den beror sålunda av kyrkomötets
beslut. Det nu föreliggande förslaget
från helgdagssakkunniga har tillstyrkts
av de flesta icke kyrkliga remissinstanser.
Kyrkomötet har också
godkänt förslaget, även om kyrkolagsutskottet
ansett, att detsamma ej vore
fullt fritt från invändningar. I kyrkolagsutskottets
av kyrkomötet godkända
betänkande åberopar utskottet bl. a.,
att det vore ägnat att ingiva betänkligheter
att ändra på kyrkoåret. Vidare
anför kyrkolagsutskottet, att även om
förslaget till kalenderreform medför
olägenheter ur kyrklig synpunkt, så har
utskottet ej funnit någon framkomlig

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen.

väg att undvika dessa olägenheter, alltså
att samtidigt undvika dessa olägenheter
och undanröja de praktiska svårigheter
som man har ansett vidlåda
den nuvarande kalendern genom att enligt
denna alltför många arbetsveckor
äro splittrade genom helgdagar. Kyrkolagsutskottet
ansåg emellertid, att olägenheterna
ur kyrklig synpunkt inte
vore så allvarliga, att de borde utgöra
hinder mot att anta den föreslagna reformen,
om vilkens lämplighet praktiskt
taget enighet rådde mellan alla i
ärendet hörda icke kyrkliga myndigheter.

I motionen II: 232 yrkas, att riksdagen
måtte besluta att förutom de
ändringar, som Kungl. Maj:t föreslagit
i propositionen även trettondedagen
och Kristi himmelsfärdsdag måtte avföras
som fristående helgdagar eller
åtminstone överföras till närmast infallande
söndag. Som skäl åberopa motionärerna
att dessa dagar splittra ifrågavarande
arbetsveckor, vilket vad beträffar
trettondedagen särskilt drabbar
skogsbruket medan i fråga om Kristi
himmelsfärdsdag samma sak gäller i
fråga om vårbruket i de norra delarna
av landet genom att dagen infaller mitt i
en arbetsvecka. Reservanterna ha yrkat
att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t begära utredning om trettondedagens
och Kristi himmelsfärdsdags
avförande som fristående helgdagar
och i stället om deras firande å
närmast infallande söndagar.

Att samtidigt med genomförande av
den nu föreslagna reformen och innan
man prövat verkningarna av densamma
begära utredning om en ytterligare
utvidgning har utskottets majoritet ej
ansett sig böra tillstyrka. Man kanske
ändå bör skynda en smula långsamt
med hänsyn till att det åtminstone
från visst håll bär yppats betänkligheter
i detta avseende. Dessa frågor äro
ju för många medborgare frågor som
beröra deras livsåskådning, traditioner
och minnen. Vi kanske få lugna oss en

smula och inte rationalisera på alla områden
till det yttersta. Reservanten fru
Johansson har också i sitt anförande
här nyss betonat vad även utskottet
har sagt, nämligen att man här rört sig
på ett ganska ömtåligt område. Vi ha
i utskottet medgivit att dessa bägge dagar
verka stympande på arbetsveckan,
men vi ha inte velat sträcka oss längre
alldenstund, som vi tidigare framhållit,
det är en ganska komplicerad sak
att få ändringar fastställda när det gäller
denna fråga.

Vad beträffar frågan om en nationaldag
menar herr Huss, att vi ha ställt
oss mycket kyliga till den saken. Vi ha
i recitcn här återgivit vad helgdagssakkunniga
ha framhållit rörande frågan
om en nationaldag. Jag citerar: »I
den tidigare debatten rörande nya helgdagar
har emellanåt ifrågasatts högtidlighållandet
av något historiskt minne.
De sakkunniga vilja bestämt avråda
härifrån. Vi ha icke lyckats skapa någon
nationaldag av samma slag som
norrmännens 17 maj eller Amerikas 4
juli. Våra stora historiska minnen ligga
för långt tillbaka i tiden och äga icke
den direkt aktuella anknytning till
vår tid, som kan levandegöra dem. Ett
beslut av statsmakterna om firandet av
ett visst historiskt minne på en bestämd
dag på hösten skulle med all säkerhet
få något konstlat och arrangerat över
sig, och den avsedda solenna stämningen
skulle sannolikt aldrig uppnås.»
Mot detta kan ju invändas, att man här
talar om att förlägga just denna dag
till hösten. Men om man i alla fall skall
göra något åt denna sak, kan väl ett
lagutskott knappast tänka sig annat än
att lagstifta därom i någon form, och
då ligger det kanske närmast att tänka
sig något liknande som danskarnas
grundlovsdag, där halva dagen har helgdags
karaktär. Att tränga in en sådan
dag mellan pingst och midsommar har
emellertid ansetts vara olämpligt. Första
maj, pingst och midsommar ligga ju
ganska nära varandra, och en national -

Onsdagen den 13 februari 1952.

Tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen.

dag, som verkligen kan sägas vara en
sådan, måste dock, i varje fall om den
skall fastställas i lag, helt eller delvis
ha helgdags karaktär.

Av detta skäl har utskottet för sin
del inte kunnat tillstyrka det förslag,
som framförts i motionen. Svenska flaggans
dag kan ju i alla händelser firas
utan att dess karaktär av helgdag är direkt
fastställd i lag.

Med vad jag sagt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 4.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
är fullt medveten om att man rör sig
på litet ömtålig mark, när man ger sig
in på de problem som det här gäller.
Det är klart att den, som försöker skrapa
bort en del av patinan på vårt föga
rationella helgdagsfirande, löper vissa
risker — kanske inte så stora risker
som den som stjäl kyrksilvret men dock
många gånger risken att bli missförstådd.

Jag har väckt min motion med tanke
på det produktionsbortfall, som otvivelaktigt
uppkommer i Norrland genom
firandet av trettondedagen. Skogshuggare
och skogskörare stanna vanligen
hemma från jul och över trettondedagen,
och på detta sätt faller det många
gånger bort nästan en hel arbetsvecka.
En liknande inverkan har Kristi himmelsfärdsdag,
som på våra breddgrader
uppe i Norrland vanligen infaller mitt
i vårbruket.

Yår moderna produktionsapparat kräver
obönhörligt, att vi taga under omprövning
det sätt, på vilket vi skola
fördela den tid som finns över för rekreation.
Att, såsom nu sker, plottra bort
denna fritid på mitt i arbetsveckorna
insprängda helgdagar synes mig föga
rationellt. Detta är ju fallet både med
trettondedagen — som dock även kan
inträffa på en söndag — och Kristi
himmelsfärdsdag, som alltid infaller på
eu torsdag och som på ett mycket be -

tänkligt sätt spränger sönder arbetsveckan
under en bråd tid. Vid den tidpunkt,
då dessa helgdagar infördes här
i landet, hade ju vårt näringsliv en
helt annan struktur än nu. Mellan åtta
och nio tiondelar av landets befolkning
hade då sin utkomst av jordbruket, och
djuren skötas ju och lämna sin avkastning
även om det är helgdag. Inom
den moderna industrien släckes däremot
elden under pannorna, och det
löpande bandet stoppas upp även när
det blir en »lätthelgdag», och det är
klart att detta inverkar mycket menligt
på det totala produktionsresultatet. Att
ytterligare öka takten i det hetsiga tempoarbetet
och på den vägen ta igen det
som blivit eftersatt genom de insprängde
helgdagarna synes mig knappast
möjligt.

Vi kunna alltså inte blunda för det
faktum, att dessa helgdagar verka återhållande
på den produktionsstegring,
som vi alla eftersträva och som skulle
göra det möjligt för oss att, såsom även
fru Johansson i Norrköping nyss framhöll,
ytterligare avkorta den dagliga arbetstiden
och att alltmer förbättra förhållandena
på olika områden inom vårt
samhälle.

Det är också en annan synpunkt, som
jag i detta sammanhang inte kan helt
förbigå. Familjerna av i dag ha ofta
sina medlemmar spridda vitt omkring
i vårt avlånga land. Om vi genom en
stegring av produktionen skulle kunna
öka den sammanhängande ledigheten
för olika medborgare, skulle kanske familjerna
kunna hålla samman på ett
helt annat sätt än nu. Med nuvarande
höga resekostnader är det inte tänkbart
att familjemedlemmar, som arbeta
på annan ort, kunna utnyttja de utspridda
helgdagarna för att göra ett besök
i hemmet.

Jag vet att det mot min motion har
riktats den anmärkningen, att den föreslagna
ordningen skulle inkräkta på de
möjligheter till gudstjänstutövning, som
finnas inom kyrkan och de frireligiösa

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen.

församlingarna. Jag tror att man kan
ta denna invändning med knusende ro.
Med hänsyn till det förbluffande stora
utrymme, som den religiösa förkunnelsen
nu har beretts i vår radio, kunna
vi vara förvissade om att svenska folket
är rikligt försörjt i detta avseende,
i varje fall långt rikligare än tidigare.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Jag ber
att med några ord få motivera varför
mitt namn återfinnes bland reservanterna
i denna fråga. Jag har accepterat
de praktiska skäl, som inom utskottet
förebragts av reservanterna och som
— det vill jag gärna säga ifrån med
hänsyn till den debatt som förts i första
kammaren — icke ha präglats av någon
sorts antireligiositet.

Kyrkomötet har ju sanktionerat att
Marie bebådelsedag avföres som fristående
helgdag för att i stället firas på
närmast liggande söndag. Reservanterna
begära nu en utredning om huruvida
icke trettondedagen och Kristi himmelsfärdsdag
även skulle kunna firas
på närmast liggande söndag. Det är således
icke fråga om något avförande ur
det kyrkliga året av dessa helgdagar
utan endast om ett överflyttande av dem
till närmast liggande söndagar.

Till sist vill jag, herr talman, klart
säga ifrån att mitt ställningstagande i
denna fråga icke har dikterats av bristande
respekt eller bristande vördnad
för kyrkliga och religiösa värden.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Såsom
utskottets vice ordförande framhöll i
sitt yttrande har denna helgdagsfråga
föregåtts av en särskild utredning.
Emellertid har ju en annan utredning
skjutits in mellan berörda utredning
och avgörandet av denna fråga, nämligen
arbetstidsutredningen, vilket ut -

skottets vice ordförande också framhöll.
Genom att båda dessa utredningar
ha tagit upp denna sak ha tvenne
grundfakta liksom genomlöpt frågan,
och det har även uppstått svårighet att
göra en avvägning dem emellan.

Det förslag, som Kungl. Maj:t underställde
kyrkomötet och för vilket statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
hade att svara, var mycket
måttfullt och nästan på alla punkter väl
avvägt. När statsrådet t. ex. i sin skrivelse
till kyrkomötet framhöll, att
»våra helgdagars innebörd och placering
grunda sig på kyrkliga traditioner»,
noteras detta med tillfredsställelse.
Då kyrkomötet för sin del godkände
Kungl. Maj:ts förslag, kunde det
tagas som en önskan att få till stånd
enighet i denna fråga. Man kan påstå
detta desto mer som t. ex. en indragning
av Marie bebådelsedag som särskilt
avskild helgdag innebar ett allvarligt
ingrepp i fastlagstidens söndagar
och de textämnen som då skola
behandlas.

Det är med tillfredsställelse man konstaterar,
att utskottsmajoriteten, när den
nu följer Kungl. Maj:ts förslag, tydligen
har önskat följa de intentioner, som
lågo bakom detsamma. Även om utskottet
i sitt utlåtande mycket förstående
berört produktionssynpunkten, vilket
även herr Lindström nyss gjorde, har
det dock reagerat ganska klart emot
vissa av de synpunkter, som herr Lindström
lät dominera i sitt ståndpunktstagande.
Utskottet framhåller, att spörsmålet
i detta fall inte får betraktas enbart
ur rationaliseringssynpunkt. Detta
uttalande visar, att utskottsmajoriteten
icke stått främmande för en djupare
och allvarligare syn på frågan.

Gången av detta ärende, herr talman,
tycks ha präglats av en strävan efter
enighet och hänsyn. Jag kan tyvärr
inte säga riktigt detsamma om reservanternas
förslag. När riksdagen nu
står färdig att fatta ett med kyrkomö
tet samstämmigt beslut, vilja reservan -

Onsdagen den 13 februari 1952. Nr 5.

Tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen.

terna i anledning av eu motion liaka på
ett nytt utredningskrav angående indragning
av två andra helgdagar. Jag
vill inte alls lägga in några sämre bevekelsegrunder
bakom tillvägagångssättet,
men jag tycker inte det är riktigt
honnett. Enbart ur den synpunkten
vore ett avslag på reservationen fullt
berättigat. Jag vill dock tillägga också
ett par andra synpunkter på reservanternas
förslag.

Först vill jag i korthet nämna något
om de helgdagar, som reservanterna i
sitt utredningskrav ha ansett möjliga
att dra in, nämligen trettondedagen
och Kristi himmelsfärdsdag. Kristi himmelsfärdsdag
har ett djupgående samband
med påsken, kristenhetens centralaste
högtid, och även trettondedagen
hör inte till de mindre betydande
helgdagarna. Slår man upp evangelieboken,
finner man, att en hel avdelning
av kyrkoåret räknar sina söndagar från
trettondedagen. Denna har också fått
en alldeles speciell karaktär och betydelse
för missionen, och det vore skäligen
olämpligt att dra in denna den
äldsta kyrkliga missionsdagen.

Jag noterade med tillfredsställelse ett
yttrande av en av reservanterna, nämligen
fru Ewerlöf. Hennes uppfattning
på denna punkt delas kanske också av
någon av de andra reservanterna. Jag
är fullt medveten om att den varma
känsla just för kyrkans arbete och de
synpunkter på denna fråga, som ha
framförts från det hållet, även förefinnas
hos henne. Jag tror mig känna till
hennes inställning till kyrkans uppgift
så mycket, att jag vågar säga det. Det
var nog emellertid en missuppfattning,
när fru Ewerlöf tyckte, att man utan
olägenhet skulle kunna tänka sig att beträffande
trettondedagen förfara på
samma sätt som skett i det förslag vi nu
komma att bifalla beträffande Marie
bebådelsedag, alltså flytta över den till
en närliggande söndag, men jag vill
meddela, att när kyrkomötet skulle taga
ställning till att flytta Marie bebådelse -

dag till en söndag fann man detta innebära
mycket stora olägenheter, i det att
fastlagstidens texter därigenom brötos
sönder. Liknande svårighet kommer att
uppstå när det gäller trettondedagen.

Det är ytterligare en synpunkt, herr
talman, som jag skulle vilja framföra.
Den som känner den omätliga betydelsen
av att gamla institutioner, som ha
fast rot i folkmedvetandet, icke förkvävas,
utan stödjas och bevaras, kan icke
vilja vara med om att i ringaste mån
inskränka yttringarna''av vårt folks religiösa
känslor. Den vinst i ekonomiskt
avseende — vilken synpunkt kanske
mest framförts från företagarhåll —-som skulle uppnås genom reservanternas
förslag, skulle säkert bli mycket
liten, medan dess genomförande kanske
innebure, att man inte får den välsignelse
för sitt arbete som man annars
skulle ha. Det är en synpunkt som vi
inte få förbise.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde fru Boman, herrar
Hagård och östlund, fru Hellström,
fröken Wetterström och herr Nilsson i
Bästekille.

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Jag har all respekt för herr
Staxängs känsla för kyrkan, som jag
tidigare känner till, men en sak förvånar
mig, nämligen att herr Staxäng tror
sig kunna penetrera reservanternas olika
inställning till de kyrkliga frågorna.
Han talar om att han vet, att en av reservanterna
har en vänlig inställning till
kyrkan, men är icke säker på att alla
ha det. Jag tror inte man har rättighet
att göra ett sådant uttalande om människors
inställning. Herr Staxäng kan
inte veta vad vi ha för inställning till
kyrkan endast därför att vi sett praktiskt
på saken och vilja, att helgdagarna
det här gäller lika bra skola kunna
firas på en söndag.

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Interpellation ang. den av 1951 års kyrkomöte begärda överarbetr.ingen av gällande
kollektkungörelse.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag tror
att fru Johanssons i Norrköping anmärkning
fullkomligt hänger i luften.
Jag framhöll att jag med tillfredsställelse
noterade fru Ewerlöfs uttalande
här och att jag trodde att även flera av
reservanterna hade samma inställning,
som hon där givit uttryck åt. Vad jag
sade var alltså raka motsatsen till vad
fru Johansson ville göra gällande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade,
med 2) betecknade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Johansson i
Norrköping begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade, med 2) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsap -

parat verkställdes. Därvid avgåvos 141
ja och 31 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 2, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden;

nr 3, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 4, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse från
återbetalning av statsbidrag, som utbetalats
till Rotasjöns torrläggningsföretag
av år 1937 i Kronobergs län, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17.

På förslag av herr förste vice talmannen,
som förklarade sig hava om tiden
för valen samrått med första kammarens
talman, beslöt kammaren att vid
plenum onsdagen den 27 innevarande
februari förrätta val dels av 24 valmän
för utseende av riksdagens justitieombudsman
och hans ställföreträdare
ävensom av riksdagens militieombudsman
och dennes ställföreträdare, dels
ock av 6 suppleanter för dessa valmän.

§ 18.

Interpellation ang. den av 1951 års kyrkomöte
begärda överarbetningen av gällande
kollektkungörelse.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Ljungskile, som anförde:
Herr talman! I kungl. kungörelsen
av den 1 december 1950 angående

Onsdagen den 13 februari 1952. Nr 5.

Interpellation ang. den av 1951 års kyrkomöte begärda överarbetningen av gällande

kollektkungörelse.

kollekter (KK 613) ha efter hemställan
från riksdagen i dess skrivelse 1945 nr
235 och efter det att 1948 års kyrkomöte
hörts nya bestämmelser utfärdats
angående kollektväsendet i svenska
kyrkor.

I kungörelsens 1 § stadgas om kollekters
upptagande vid de allmänna
gudstjänsterna, varvid avses sådan ordinarie
gudstjänst (ottesång, högmässa
eller aftonsång), som förrättas å söneller
helgdag och hålles i församlingskyrkan
eller å annan behörigen bestämd
plats, dit gudstjänsten i stället förlagts.
Vid sådan gudstjänst må kollekt av något
av följande slag upptagas, nämligen
församlingskollekt, stiftskollekt eller
rikskollekt.

Stiftskollekt fastställes av vederbörande
domkapitel och rikskollekt av
Kungl. Maj :t. Beträffande församlingskollekt
stadgas i 2 § andra stycket följande: »Med

församlingskollekt avses närmast
att bereda församling tillfälle att
tillgodose kyrklig verksamhet, som utgör
en församlingens gemensamma
kyrkliga angelägenhet och som församlingen
för den skull — ensam eller
jämte en eller flera andra församlingar
— äger att själv vårda. I mån av utrymme
kan med dylik kollekt även tillgodoses
annat kyrkligt arbete till stöd
för församlingens och dess prästerskaps
verksamhet till församlingsvårdens
främjande. Församlingskollekt upptages
i vederbörande församling, för vilken
kollektändamålet sålunda utgör en gemensam
angelägenhet eller ändock
främjar församlingsvården.»

Stifts- och rikskollekter upptagas i
första hand till understödjande av svenska
kyrkans verksamhet inom ett vidsträcktare
område än vad som gäller
för församlingskollekt och tillgodoser
sådana kyrkliga angelägenheter, som
icke omedelbart tillkomma de enskilda
församlingarna.

Genom dessa stadganden torde be -

träffande församlingens rätt att upptaga
kollekt vid allmän ordinarie gudstjänst
å sön- eller helgdag denna ha bestämts
att endast gälla ändamål, som en församling
ensam eller tillsammans med
en eller annan församling står ansvarig
för. Om församling sålunda skulle vilja
vid en sådan gudstjänst upptaga kollekt
för ett kyrkligt eller humanitärt ändamål,
som den gärna ville stödja men
som icke kan direkt anses höra till dess
församlingsvårdande uppgift, kan detta
icke ske.

Här ifrågavarande bestämmelser avvika
på ett markant sätt från dem, som
förelädes 1948 års kyrkomöte och som
också blevo av mötet godtagna. I det av
kyrkomötet antagna kungörelseförslaget
lyda de i sammanhanget relevanta paragraferna
på följande sätt:

§ 1.

Med kollekt avses i denna kungörelse
det sammanskott av frivilliga offergåvor
för kyrkligt ändamål, som åstadkommes
i samband med allmän gudstjänst
inom svensk kyrkoförsamling i församlingskyrka
eller i annan lokal, som efter
vederbörligt tillstånd användes såsom
gudstjänstlokal i stället för kyrkan.

§ 2.

Kollekt avser främst att bereda församling
tillfälle att tillgodose egen
kyrklig verksamhet eller annat kyrkligt
arbete, som församlingen vill stödja.
Pastor och kyrkoråd äga besluta om det
ändamål, för vilket sådan församlingskollekt
skall upptagas, ävensom meddela
allmänna bestämmelser rörande sättet
för kollekts upptagande.

I detta förslag angives uttryckligen,
att för kyrkligt arbete, som församlingen
vill stödja, får kollekt upptagas vid allmän
gudstjänst. Någon begränsning till
att kollekt skulle få upptagas endast för
verksamhet, som direkt hör samman
med den egna församlingen, finns så -

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

Interpellation ang. ändrad utformning av hyreslagens bestämmelser om vräkning.

lunda icke. Kungl. Maj:ts i förhållande
härtill hårda beskärning av församlingens
rätt att upptaga kollekt för vilket
ändamål den önskar har väckt
starka gensagor.

Vid 1951 års kyrkomöte väcktes två
motioner med hemställan om att kyrkomötet
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om
revision av kollektkungörelsen med avseende
på dels här ovan berörda missförhållande
och dels andra oformligheter.
Kyrkomötets andra tillfälliga utskott
tillstyrkte enhälligt i sitt utlåtande
nr 7, att en sådan hemställan skulle
framställas. Som bevis för den starka
reaktionen mot ingreppen i församlingarnas
frihet på detta område anfördes
i debatten vid kyrkomötet, att församlingarna
medvetet bröto mot bestämmelserna.
Kyrkomötet beslöt i enlighet
med utskottets förslag.

Med stöd av vad som anförts hemställes
om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att snarast
verkställa den av 1951 års kyrkomöte
begärda överarbetningen av gällande
kollektkungörelse bland annat med
syfte att giva åt församlingarna en ökad
självbestämningsrätt på förevarande
område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19.

Interpellation ang. ändrad utformning av
hyreslagens bestämmelser om vräkning.

Herr ANDERSSON i Ronneby erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Vräkningen av en sjuk lantarbetarfamilj
med 4 barn vid Göholms
gods i Listerby kommun i
Blekinge län, som på måndagen den 11
februari ägde rum, har i hög grad upprört
den allmänna opinionen inte bara
i länet utan över hela landet. Trots att
både mannen och hustrun voro sjuka,

medgavs inte ett uppskov med vräkningen
i tre dagar, den tid som kommunen
behövde för att skaffa ny bostad,
utan vräkningen skedde i rykande
snöstorm.

På godset rådde ingen brist på utrymme.
Godsägarinnan disponerar 18 rum
tillsammans med sin moder, och en
chaufförsbostad står ledig.

En familj, som tydligen har en annan
uppfattning om hur man bör behandla
sina medmänniskor, har delat på sitt
knappa utrymme för att ge tak över huvudet
åt de nödställda, tills den nya
lägenheten om tre dagar kan tagas i besittning.

Den mentalitet, som här tagit sig så
upprörande uttryck, trodde man i vårt
land tillhörde en förgången tid, men så
är tydligen inte förhållandet.

Då nuvarande hyreslag tydligen inte
är tillräckligt effektiv för att förhindra
dylika händelser, hemställer jag om
andra kammarens tillstånd att till chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande fråga:

Anser herr statsrådet det möjligt att
ge hyreslagen en sådan utformning, att
sådana händelser i framtiden inte kunna
upprepas, eller vilka andra åtgärder
anser herr statsrådet böra vidtagas för
att förhindra ett återupprepande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 45, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling tillställts kammaren.

Denna skrivelse bordlädes.

§ 21.

Föredrogos följande till kammaren
inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Sven Hedqvist, Nynäshamn,
på grund av luftvägsinfektion
är oförmögen till arbete fr. o. m. den

Nr 5.

Onsdagen den 13 februari 1952.

11 februari t. o. m. den 16 februari
1952 intygas.

Nynäshamn den 12 februari 1952.

Einar Wik,
leg. läkare.

Att riksdagsman Gustav Holm, född
1883, som vårdas på karolinska sjukhuset
fr. o. m. 7 februari t. o. m. 18 februari
under diagnos knöl i ryggmuskulaturen,
under denna tid är oförmögen
till arbete intygas.

Stockholm den 12 februari 1952.

Lars Troell,
leg. läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hedkvist från och med
den 11 till och med den 16 och herr
Holm från och med den 7 till och med
den 18 innevarande februari.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.36 em.

In fidem
Gunnar Brillh.

4 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 5.