Tisdagen den 12 december Sid (Riksdagens protokoll 1961:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 34

FÖRSTA KAMMAREN

1961

8—12 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 12 december Sid.

Svar på interpellation av herr Jonasson om rätt till värdeminskningsavdrag
å täckdikningsanläggningar och skogsvägar........ 5

Svar på fråga av fru Segerstedt Wiberg ang. uppgifter om rasdiskriminerande
uttalanden och handlingar av manskap ur den
svenska FN-bataljonen i Kongo .............................. 7

Svar på interpellation av herr Svanström om tillsättning i kariesbekämpande
syfte av fluor i vattenledningsvatten.............. 8

Svar på fråga av herr Eskilsson ang. produktionslaget inom jordbruket
.................................................... 11

Svar på interpellationer:

av herr Hedström ang. rätt att använda salongsgevär vid jakt efter
ripa och annat småvilt................................ 13

av herr Carlsson, Eric, ang. arbetsbetingelserna för vissa skogsarbetare,
m. m........................................... 14

av herr Stefanson om undersökning av orsakerna till inträffade
trafikolyckor på viss sträcka av riksväg 10 ................ lfj

1 Första hammarens protokoll 1961. Nr 34

A ÅT>

.!:

Fredagen den 8 december 1961

Nr 34

Fredagen den 8 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00; och
dess förhandlingar leddes av herr förste
vice talmannen.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 384, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till främjande av rekryteringen
av läroverkslärare i Norrland;

nr 385, i anledning av väckta motioner
angående fördelningen av statsanslagen
till forskningsbiblioteken; och
nr 386, i anledning av väckta motioner
om byggande av en mellanriksväg
från Sädvaluspe i Sverige till Graddis i
Norge.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 390, i anledning av väckta motioner
om ändring av vissa stadganden i
vägtrafikförordningen, m. m.; och

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 26 februari
1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring
m. in.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 10, över
väckta motioner i anledning av sprängningen
av den ryska superatombomben;

konstitutionsutskottets memorial nr
19, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden:

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsanvisning
för iståndsättande av Sydostbrottens fyranliiggning
jämte i ämnet väckt motion;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må åtaga
sig betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit;

nr 182, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande en mera ändamålsenlig
försvarsorganisation med
successiv minskning av försvarskostnaderna; nr

183, i anledning av väckta motioner
angående utbildningen av samhällsplanerare; nr

184, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett internationellt
engelskspråkigt universitet för samhällsvetenskapliga
studier;

nr 185, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att fylla behovet av
gymnastiksalar vid skolorna;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående hälsovård och öppen
sjukvård i landstingsområdena m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 187, i anledning av väckt motion
om anordnande av hälsoundersökningar,
in. m.;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal med Örebro
läns landsting om driften av Mellringe
sjukhus i Örebro jämte i ämnet väckt
motion;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för städer
och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, att inbetala vissa
ersättningar för gatumark; samt

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad organisation
av postbanken;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 74. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om brännoljeskatt, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

Nr 34

Fredagen den 8 december 1961

ring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

33, i anledning av riksdagens revisorers
framställning angående ändring
av instruktionen för riksdagens revisorer; nr

34, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
motioner; samt

nr 35, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
lönesättningen in. m. för viss personal
vid riksdagens ekonomibyrå;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av väckta motioner
angående bidrag från de allmänna
sjukkassorna till undersökningar för hälsokontroll; nr

71, i anledning av väckta motioner
angående bemyndigande för Kungl.
Maj:t att i vissa fall utfärda förbud för
svenska rederier att utlämna dokument
till utländska myndigheter;

nr 72, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
lagutskott;

nr 73, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om undanförsel
och förstöring, m. m.; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 42, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anvisande av medel till jordfonden
å tilläggsstat 1 till riksstaten för
budgetåret 1961/62, m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
K.-G. Lindclöw

Tisdagen den 12 december 19G1

Nr 34

Tisdagen den 12 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr Ewerlöf anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande månad.

Om rätt till värdeminskningsavdrag
å täckdikningsanläggningar och
skogsvägar

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Jonassons
interpellation om rätt till värdeminskningsavdrag
å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! I en interpellation har
herr Jonasson frågat om jag har för avsikt
att förelägga riksdagen proposition
om rätt till värdeminskningsavdrag å
täckdikningsanläggningar och skogsvägar
i så god tid, att de nya bestämmelserna
kan tillämpas vid 1963 års taxering.
Jag vill svara följande.

Skattelagssakkunnigas promemoria med
förslag till bestämmelser om värdeminskningsavdrag
å täckdikningsanläggningar
och skogsvägar vid beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet har remissbehandlats
i sedvanlig ordning och remissyttrandena
har sammanställts. Förslaget
är för närvarande föremål för
prövning inom finansdepartementet. Definitiv
ställning till detsamma har ännu
ej tagits. Beräknad tidpunkt för avlämnandet
av en proposition i ämnet kommer
att framgå av den propositionsförteckning,
som lämnas vid vårriksdagens
början.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat interpellationen.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till finansministern
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Jag hade dock
hoppats att av en så resolut man som
finansministern få ett mera bestämt
svar på denna fråga. Så mycket kan man
väl ändå läsa ut av svaret, att något
kommer att göras inom den närmaste
framtiden.

Centerpartiet har ju vid flera tillfällen
motionerat om skatteavdrag för täckdikningar,
skogsbilvägar och dylikt, detta
för att åstadkomma större skatterättvisa.
I dessa tider när man på alla sätt
försöker utnyttja arbetskraften och våra
resurser i övrigt så effektivt som
möjligt, är det väl ändå viktigt att vi
täckdikar våra åkrar för att erhålla bättre
produktion och för att bättre kunna
utnyttja maskinerna. Därigenom bör
också bättre lönsamhet kunna uppnås. I
skogarna bör vi bygga vägar för att mer
rationellt kunna utnyttja skogsproduktionen.
Det blir lättare för skogsarbetarna
att komma till sitt arbete och transporterna
förbilligas. För den enskilde innebär
dock dessa arbeten rätt stora penningutlägg.
Vad han i verkligheten gör
är att han lägger ut pengar i förväg för
omkostnader i driften. Dessa omkostnader
har emellertid hittills ej varit avdragsgilla,
ett förhållande som skattemässigt
är otillfredsställande. En ändring
i detta avseende skulle stimulera
jordbrukare och skogsägare till att intensifiera
sina insatser och därigenom
skapa högre produktivitet.

En särskild sektion inom skattelagssakkunniga
har lagt fram förslag om rätt
till avskrivningar för täckdikningar,
skogsvägar ocli fruktodlingar. Då förslaget
innebär att reglerna skulle träda i
kraft den 1 januari 1962, är det nödvändigt
att beslut fattas snarast möjligt avriksdagen,
så att ikraftträdandet skulle
kunna ske vid den angivna tidpunkten.

tf Första kammarens protokoll 196t. Nr 34

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Om rätt till värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

Frågan är betydelsefull ur beskattningssynpunkt
för många människor,
och det väsentliga är att detta spörsmål
kan lösas snarast möjligt. Här väntar
många på besked. Finansministern
har tänkt om på många andra avsnitt av
beskattningsområdet. Jag hoppas — liksom
många andra med mig — att han
även på denna punkt snarast skall komma
med positiva förslag.

I den förhoppningen, herr talman, ber
jag ännu en gång att få tacka för svaret.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tyckte kanske att interpellanten
lade in litet mer i mitt svar
än vad jag hade för avsikt att säga, och
därför vill jag ytterligare kommentera
frågan.

Jag är inte alldeles säker på om herr
Jonasson — även med all den respekt
jag har för herr Jonassons kunnighet på
det taxeringsmässiga området; jag har
ett minne av att herr Jonasson själv i
sin dagliga gärning är ledamot av sin
hemsockens taxeringsnämnd — tänkt på
hur pass kvistig den fråga egentligen är
som herr Jonasson har tagit upp i sin
interpellation.

Det är ju ingen tvekan om att en av
de grundläggande principerna i svensk
skattelagstiftning har varit att man inte
medger avdrag vid grundförbättring åsen
fastighet. Nu har skattelagssakkunniga
kommit med ett förslag på den
punkten, som innebär ett radikalt avsteg
från den vedertagna grundläggande
uppfattningen. Redan vid remissbehandlingen
har starka betänkligheter framförts
i anledning av skattelagssakkunnigas
förslag. Bl. a. har en så sakkunnig
instans som riksskattenämnden erinrat
om att det stora flertalet av de företagare
som blir berörda av förslaget är i
allt väsentligt — jag skulle tro till 98
procent — kontantredovisande i sina
deklarationer. Man kan ju diskutera om
det vid kontantredovisning är så lyckligt
med avskrivningsregler för täckdikningsanläggningar
och skogsvägar.

Den här frågan har stått på sin spets
ett par gånger tidigare — jag erinrar om

de debatter vi har haft i den här kammaren
och i medkammaren om avdragsrätt
i fråga om inventarier och om den
kontrovers som fortfarande är aktuell
om levande och döda inventariers behandling
skattemässigt och deklarationsmässigt.
Vi är således inne på en fråga
som är ytterst diskutabel med hänsyn
till den praxis som har tillämpats, och
det framgår, som jag sade, redan i remissinläggen
att frågan är långt ifrån
solklar. Just därför har jag inte velat ta
någon bestämd ställning ännu, och därför
har jag inte heller kunnat gå herr
Jonasson till mötes och ge honom ett
klart besked till svar på hans interpellation.
Frågan är emellertid föremål för
behandling i finansdepartementet, och
förr eller senare skall ett ställningstagande
ske. Huruvida regeringen kan ta
ställning vid en sådan tidpunkt att ett
förslag kan serveras nästkommande års
riksdag, kan jag tala om först när propositionsförteckningen
redovisas.

Allra sist, herr talman, är jag djupt
tacksam för det välvilliga omdöme om
mina karaktärsegenskaper som herr Jonasson
tillät sig att avge i sitt inlägg.
Låt mig returnera det: Jag har fått ungefär
samma intryck av herr Jonasson!

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag är väl medveten om
att alla förändringar i skattehänseende
kan dra med sig konsekvenser, när man
skall tillämpa nyheterna i praktiken, och
att det finns många kvistiga frågor.

Principen har varit att man inte ska
få göra avdrag för dessa s. k. grundförbättringar.
Det är svårt att göra avskrivning
för detta, säger finansministern,
och det är ju riktigt. Men man har ändå
tillämpat avskrivningar t. ex. på
byggnader, man kan göra värdeminskningsavdrag
för skog, även om man deklarerar
efter kontantmässiga grunder.
Man har, som sagt, i viss mån accepterat
avskri vningsförfarandet.

Det avgörande är väl ändå att om
man täckdikar får man fram ett bättre
netto. Man gör undan dikningen i förväg,
och därigenom lägger man ju ner

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 31

Ang. uppgifter om rasdiskriminerande uttalanden och handlingar av manskap

ur den svenska FN-bataljonen i Kongo

en kostnad som annars skulle ha blivit
avdragsgill längre fram. Samma sak gäller
skogsvägarna. Körningen i skogen
har kanske kostat 15 kronor per kubikmeter,
men sedan man byggt en skogsbilväg
går kostnaden kanske ned till 10
kronor. Man har alltså i förväg lagt ut
elt belopp som skulle ha blivit avdragsgillt
längre fram.

Jag tror att det bär är ett rättvist förslag.
Finansministern är också mycket
positiv till en lösning av dessa frågor,
och det hälsar jag med tillfredsställelse,
men han säger att det är litet vanskligt
att ta ställning just nu. Vad det gäller
är en rättvisefråga, som jag tror att
det inte är så svårt att ta ställning till,
och den går också att klara i praktiken.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. uppgifter om rasdiskriminerande uttalanden
och handlingar av manskap ur

den svenska FN-bataljonen i Kongo

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade fru Segerstedt Wiberg till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
framställt följande fråga:
»Är herr statsrådet i tillfälle att i kammaren
lämna ett klargörande besked rörande
de i svensk press publicerade uppgifterna
om att manskap ur den svenska
FN-bataljonen i Kongo skulle ha gjort
sig skyldigt till rasdiskriminerande uttalanden
och handlingar?»

Ordet överlämnades till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
fru Segerstedt Wibergs nämnda fråga,
och nu yttrade:

Herr talman! Fru Ingrid Segerstedt
Wiberg har bett mig lämna kammaren
ett klargörande besked rörande de i
svensk press publicerade uppgifterna om
all manskap ur den svenska FN-bataljonen
skulle ha gjort sig skyldigt till rasdiskriminerande
uttalanden och handlingar.

Personalen vid de svenska FN-bataljonerna
i Kongo utväljes med stor omsorg
bland dem som erhållit de bästa vitsorden
från sin militära tjänstgöring. De
utvalda erhåller särskild utbildning, innan
de transporteras till Kongo. I utbildningen
ingår som elt självklart moment
orientering om förhållandena i
Kongo, om FN :s uppgifter där och om
de uppgifter, inför vilka den svenska
bataljonen kan komma att ställas. Såväl
under den förberedande utbildningen i
Strängnäs som under tjänstgöringen i
Kongo inskärps oavbrutet hos de svenska
soldaterna vikten av att deras uppträdande
mot den infödda befolkningen
präglas av respekt för människovärdet.
Även i den av arméstaben utgivna
»Kongo-guide för FN-soldater» och i så
gott som varje nummer av den på platsen
framställda kamrattidningen »Djungeltelegrafen»
betonas betydelsen av att
den svenske FN-soldaten undviker nonchalans
och överlägsenhet mot den inhemska
befolkningen och vinnlägger sig
om att mot bakgrunden av de speciella
förhållandena söka förstå de inföddas
situation och beteende.

Från ansvarigt militärt håll bestrids
på det bestämdaste de beskyllningar för
rasdiskriminering och upprörande handlingar
av olika slag som i en tidskrift
riktats mot svenska FN-soldater.

Däremot bestrids inte att olämpliga
uttryck och tanklösa nedsättande värderingar
kan förekomma. Men vi får då
inte glömma, att tjänstgöringen i Kongo
fullgörs under utomordentligt svåra förhållanden
och ofta är förenad med Iivsfara.
Så har 1. ex. soldaterna under de
senaste månaderna haft en pressande
vakttjänst — cirka 70 timmar per vecka
— vid flyktinglägret. De har i samband
med denna vakttjänst fått uppleva brutala
och blodiga sammanstötningar inom
lägret och själva löpt stora risker när
de tvingats att ingripa för att skapa
ordning och rädda liv. På sistone har de
även varit inblandade i strid. Det kan
då vara mänskligt om humöret och jargongen
påverkas av upplevelserna. AD
ur sådana enstaka olämpliga yttranden

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Om tillsättning i kariesbekämpande syfte
dra generella slutsatser om att de svenska
soldaterna skulle hysa rasfördomar
och bristande respekt för människovärdet
är orimligt. Helt dominerande är
dock den betydelsefulla insats som personalen
gör i enlighet med de FN-direktiv
som gäller för tjänsten.

Jag vill också erinra om att de svenska
soldaternas uppträdande i Kongo
lovordats icke blott av företrädare för
andra nationer med soldater i FN-tjänst
utan även av företrädare för republiken
Kongo. Även det förhållandet att omkring
40 000 balubaflvktingar sökt skydd
hos den svenska bataljonen i Elisabethville
talar mot riktigheten av de framlagda
beskyllningarna.

Slutligen vill jag framhålla att varje
form av rasdiskriminering är ovärdig
och måste motverkas genom uppfostran
och upplysning. Som jag har framhållit
ingår sådan upplysning i förberedelserna
till FN-tjänsten. Jag ämnar tillse att
denna upplysningsverksamhet om möjligt
intensifieras.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat fru Segerstedt Wibergs fråga.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att till försvarsministern
få framföra mitt tack för hans
uttömmande och klargörande svar. Jag
tror att det inte minst för FN-soldaterna
själva är av vikt att ovederhäftiga beskyllningar
på detta sätt blir tillbakavisade.
Jag tror också som statsrådet påpekade
att man något har felbedömt humorns
och jargongens betydelse bland
soldaterna. Jag tror att man inte skall
glömma att de har hyllats, och jag skulle
i sammanhanget vilja erinra om Dag
Hammarskjölds ord: »De utför ett hårt
arbete under en oerhörd nervpress, att
deras arbetsdagar tycks vara ändlösa
och att de inte vet, om det som de håller
på att bygga upp en dag skall sopas
bort av en ny orosvåg. Och ändå gör de
sitt bästa.»

Lika säkert som jag anser sensationskritiken
olycklig, skulle jag ändå vilja
säga att det finns en viss mera stillsam
kritik, soin man inte heller bör bortse

av fluor i vattenledningsvatten
ifrån. Därför gläder det mig att försvarsministern
lovar att om möjligt intensifiera
upplysningen.

Jag skulle också vilja be försvarsministern
att ännu en gång titta på den
s. k. Kongo-guiden. Där står en del ord
som enligt min uppfattning är mindre
lämpliga att ge unga män med på vägen.
Jag tror inte det är så lämpligt att
man börjar med att upplysa dem om
barer som är förbjudna och baref som
är tillåtna, och inte heller tror jag att
man skall lära dem att i första hand använda
uttrycket afrikan, i andra hand
infödd, i tredje katanges och först i
fjärde hand kongoles. Vidare tror jag att
man inte, även om det är riktigt, skall
skriva: »Så där inom parentes kan vi
avslöja att i Léopoldville kallas våra
svarta systrar ''sotluckor’ eller ''kolsäckar’.
Detta således som en liten orientering,
i fall Ni skulle möta uttrycken ...»
Jag är övertygad att om de möter uttrycken
kan de lära sig dem utan hjälp.
På s. 14 står det: »Fotografera befolkningen
diskret! De är inga djur i
bur . . .»

Tonen här stämmer inte med det svåra
värv, som soldaterna har gått ut för
att fullgöra. Efter att ha talat med deras
befäl kan jag intyga, att regeln är
att de utför detta mycket väl.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om tillsättning i kariesbekämpande syfte
av fluor i vattenledningsvatten

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Svanströms interpellation
om tillsättning i kariesbekämpande syfte
av fluor i vattenledningsvatten, fick
nu ordet och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Svanström, har frågat
mig om jag är beredd att som ett led i
den kariesprofylaktiska verksamheten
medverka till åtgärder i syfte att snabbt
låta städer och samhällen, som så önskar,
få möjligheter att tillsätta fluorpre -

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Om tillsättning i kariesbekämpande syfte av fluor i vattenledningsvatten

parat till vattenledningsvattnet. Till svar
på frågan får jag anföra följande.

Försök med fluoridering av vattenledningsvatten
som ett led i kampen mot
tandkaries har utomlands pågått sedan
mitten av 1940-talet. För att få frågan
belyst med hänsyn till svenska förhållanden
tillsatte medicinalstyrelsen 1952
en expertkommitté för att verkställa utredning
i ämnet. På grundval av utredningsresultatet
och uttalanden från medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd ansåg
styrelsen lämpligt att ytterligare erfarenheter
av vattenfluoridering avvaktades,
innan metoden utnyttjades mera
allmänt i Sverige.

1957 tillsatte medicinalstyrelsen en
rådgivande nämnd bestående av tre ledamöter
för att utreda frågor rörande
kariesprofylaktisk verksamhet. I sitt
1958 avgivna betänkande uttalade nämnden,
att vattenfluoridering medförde en
betydande kariesreduktion, att omfattande
experimentell forskning uteslutit
de viktigaste av de teoretiskt tänkbara
hälsoriskerna med vattenfluoridering
samt att omfattande kliniska undersökningar
i områden med av naturen fluorrika
vatten inte visat ogynnsamma verkningar
på hälsotillståndet. Nämnden föreslog
därför att möjlighet på vissa villkor
öppnades för vattenfluoridering.
Tre ledamöter av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd anslöt sig till denna
uppfattning. En motsatt uppfattning redovisade
en ledamot av ilen rådgivande
nämnden och två ledamöter av det vetenskapliga
rådet, vilka bl. a. ansåg att
vattenfluoridering kunde innebära vissa
risker för förgiftningar och att en sådan
form för fluortillförsel innebar eu
tvangsmedicinering som ej kunde godtagas;
däremot rekommenderades försök
med t. ex. pensling av tänderna med
fluorpreparat. Medicinalstyrelsen förklarade
sig dela uppfattningen att vattenfluoridering
borde tillåtas om vissa villkor
beträffande bl. a. kontroll uppfylldes.

Vid övervägande av förslaget inom inrikesdepartementet
fann man med hänsyn
till oenigheten bland vetenskapsmännen
och den omständigheten, att vid

remissbehandling av förslaget omkring
hälften av remissorganen ställt sig avvisande
eller tveksamma, att lämpligbeten
av fluoridering av vattenledningsvatten
var alltför omstridd för att någon
lagstiftning i ämnet skulle kunna komma
i fråga. Efter samråd med medicinalstyrelsen
beslöts därför att förslaget skulle
vila tills vidare samt att fortsatta undersökningar
skulle ske i medicinalstyrelsens
regi i syfte att söka andra vägar
att tillföra i första hand barn och ungdom
fluor. Forskningsanslag har sedermera
beviljats för ändamålet.

Jag kan i detta sammanhang nämna
att ett mål om vattenfluoridering f. n.
är föremål för regeringsrättens prövning.

Svenska och utländska erfarenheter av
fluorbehandling torde numera ha visat
att fluor är karieshämmande i vart fall
i åldrarna upp till 20 år och att man
inte behöver räkna med att fluortillförsel
medför hälsorisker om överdosering
inte förekommer. Man vet att fluor kan
ge upphov till fläckar på tänderna, och
tveksamhet har yppats rörande fluorens
riskfrihet vid vissa sjukdomstillstånd.
Från eu del håll har därjämte hävdats
att regelbunden fluorkonsumtion kan
medföra obehag för personer med särskild
känslighet för fluor. Vid tillförsel
av fluor genom vattenledningsvatten är
det med hänsyn till såväl variationer i
vattenkonsumtionen och den samtidiga
konsumtionen av fluorlialtiga livsmedel
som de tekniska svårigheterna att hålla
fluorhalten på en konstant nivå inom ett
vattenledningssystem omöjligt att kontrollera
den dagliga fluordos som tillföres
den enskilde.

Som jag förut sagt är vattenfluoridering
inte det enda siittet att tillföra tänderna
fluor. Sålunda har lokal applicering
av fluorlialtiga preparat på tänderna
visat sig ge god effekt. Tillsats av
fluor till livsmedel, t. ex. koksalt, är även
en åtgärd som kan visa sig ändamålsenlig.
Undersökningar i dessa hänseenden
pågår p:i flera häll i landet, bl. a. i medicinalstyrelsens
regi. .lag vill också erinra
om att en omfattande forskning beträffande
kariesprofvlaktik bedrivs vid

Nr 31

Tisdagen den 12 december 1961

Om tillsättning i kariesbekämpande syfte
samtliga odontologiska läroanstalter i
.Sverige samt att statens medicinska
forskningsråd initierar och samordnar
forskningen på området.

Av skäl som jag här anfört är jag icke
beredd att f. n. föreslå någon lagstiftning
om fluoridering av vattenledningsvatten.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på interpellationen.

Tyvärr måste jag säga, att svaret gjort
mig ganska nedstämd. Jag hade väntat
mig ett betydligt positivare besked från
den högste beskyddaren av hälso- och
sjukvården här i riket. Alla är väl vid det
här laget överens om att tandkaries är
den allra vanligaste folksjukdomen i vårt
land. På en del håll anses den också vara
den mest onödiga sjukdomen. Fortfarande
saknas en central forskningsanstalt på
hithörande område, och bekämpningsförsöken
i förebyggande syfte lider brist
på erforderliga medel och synes sakna
den samlande ledning som brukar vara
den säkraste garantien för snabba resultat.

Av herr statsrådets svar framgår, att
försök med fluortillsats till vattenledningsvatten
har pågått i utlandet sedan
mitten av 1940-talet. Här i Sveriges tillsattes
1952 en expertkommitté, men medicinalstyrelsen
ville då avvakta ytterligare
erfarenheter. Samma år började de
omtalade försöken i Norrköping.

År 1957 tillsatte medicinalstyrelsen en
rådgivande nämnd i frågor rörande kariesprofylaktisk
verksamhet. Denna
nämnd föreslog 1958 att samhällena på
vissa villkor skulle få möjlighet att tillsätta
fluor till vattenledningsvatten. Medicinalstyrelsen
var klart positiv, och
ärendet gick vidare till departementet,
som emellertid lät frågan vila.

Den 9 maj i år sade statsrådet Johansson
i ett interpellationssvar beträffande
fluortillförsel, att »det torde vara för ti -

av fluor i vattenledningsvatten
digt att uttala sig om det slutliga resultatet».

1 början av oktober publicerades resultatet
av de försök som sedan 1952 pågått
i Norrköping. Därvid redovisades cirka
50 procent bättre tillstånd i fråga om
tandkaries hos de barn, som under försökstiden
haft tillgång till fluoriderat vatten.
Anlitade läkarexperter ansåg att inga
som helst risker för skadliga biverkningar
föreligger.

I insändare och på andra sätt har från
många håll framförts krav att allt vattenledningsvatten
i Norrköping skall berikas
med fluor. Statsrådet hänvisar i sitt
svar till andra metoder, såsom lokal applicering
genom pensling och tillsats avfluor
till livsmedel. Jag inser väl att även
dessa metoder kan vara värda att prövas,
bl. a. i alla de fall där det av tekniska
skäl icke låter sig göra att tillsätta fluor
till vattenledningsvattnet, men jag vidhåller
som min mening att tiden nu borde
vara inne att använda vattenledningstillsats
av fluorpreparat i alla de fall, där
detta kan ske utan svårighet och under
betryggande kontroll.

Till sist, herr talman, tillåter jag mig
att uttala den förhoppningen, att vår
energiske inrikesminister, som i så
många andra sammanhang visat prov på
rask beslutsamhet trots eventuella remissinstansers
tveksamhet, också i denna
fråga skall skrida till handling i syfte
att nå goda resultat. Det vore onekligen
ganska gott, om han därmed befäste
sitt rykte som en av de mest framträdande
och orädda realpolitikerna i
vårt land just nu.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Efter det sista som sades
kanske jag skulle ha avstått från att begära
ordet. Jag kan dock inte låta bli att
säga att vi visst är överens om att det
föreligger stora svårigheter för folktandvården,
eftersom det visade sig att vi
inte kunnat bygga ut organisationen i avsedd
omfattning.

Bristen på tandläkare är uppenbar,
och vi har på många håll väntelistor, som
omfattar flera år. Vars och ens tankar går

Tisdagen den 12 december 1901

Nr 34

väl till möjligheten att förebygga kariesfrekvensen.
Jag vill gärna säga till herr
Svanström att vi ägnar frågan uppmärksamhet
om fluor skulle vara detta underbara
medel som snabbt skulle kunna
förbättra vår situation. Och vi följer ju
med största uppmärksamhet de försök
som pågår.

Det är riktigt som herr Svanström säger
att det under hand lämnats en redovisning
beträffande Norrköpingsförsöken
— en redovisning som har många
positiva drag — men det är ett material
som ännu inte finns till hands offentligt
och som ännu inte är sammanställt. Det
ärende, om vilket jag talade i mitt interpellationssvar
och som ligger i regeringsrätten,
berör just Norrköpingsförsöken.
Att under sådana omständigheter — innan
ärendet blir prövat genom ett beslut
i regeringsrätten —■ gå i författning
om en lagstiftning, anser vi vara alldeles
uteslutet.

Herr Svanström säger att jag så sent
som den 9 maj meddelade i kammaren
att det var för tidigt att lämna något
slutgiltigt besked. Det är ungefärligen
ett halvår sedan, och det har inte inträffat
så mycket att vi kan säga att vi
nu har ett tillfredsställande material. Vi
bör ändå komma ihåg den stora tveksamhet
som trots allt många vetenskapsmän
uttalar i detta sammanhang och som vi
inte kan förbise.

Jag vill också säga att vi i departementet
får uppvaktningar och skrivelser
från enskilda och korporationer i landet,
där man bestämt protesterar mot tanken
på denna form av tvångsmedicinering
med fluor. Det är därför som vi säger
att det är möjligt att man får söka sig
fram på andra vägar. Penslingen är ju
på det sättet lättare att klara, eftersom
den blir mera av frivillig karaktär. Om
man skall tillföra fluor till vattenledningsvattnet,
blir detta allmänt för alla
de hushåll som använder vattenledningsvatten,
och det är naturligtvis här fråga
om hur långt man skall gå i fråga om inskränkning
i den enskildes möjligheter
att bestämma. Jag anser att herr Svanström
också bör tiinka på den delen av
problemet. I den mån vi kan komma

Ang. produktionslaget inom jordbruket
fram på andra vägar, där den enskilde
har större möjligheter att bestämma, bör
man gå dessa vägar.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Beträffande det sista
som herr statsrådet sade är det väl uppenbart
att vi på alla områden när det
gäller sjukdomar, som tidigare betraktades
som allmänna folksjukdomar, måste
vandra på en väg som kan betecknas
som en tvångsviig. Jag vill bara erinra
om den lagfästa skyddsympningen mot
smittkoppor; författningen därom ägde
full giltighet ända tills i fjol trots att
även den saken, herr talman, i många
sammanhang hade diskuterats. Det var
ju också en form av tvång, som väl i detta
fall ansågs angeläget.

Jag vill livligt understryka att man så
långt det är möjligt bör vandra frivillighetens
väg i denna fråga. På den punkten
är vi nog till sist ganska överens.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. produktionslaget inom jordbruket

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Eskilsson till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställt en så lydande
fråga: »Vill lierr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för huruvida produktionsläget
inom jordbruket är sådant,
att vår försörjning är säkrad i händelse
av en avspärrning?»

Ordet gavs härefter till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara denna fråga, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Eskilsson har frågat
mig, om jag vill lämna kammaren en
redogörelse för huruvida produktionsläget
inom jordbruket är sådant att vår
försörjning är säkrad i händelse av eu
avspärrning.

Med anledning härav vill jag först

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Ang. produktionslaget inom jordbruket

nämna, att spörsmålet om produktionslaget
inom jordbruket i händelse av en avspärrning
såväl nu som på längre sikt
för närvarande är föremål för en ingående
analys inom 1960 års jordbruksutredning.
Av de undersökningar i ämnet,
som fortlöpande sker inom berörda ämbetsverk,
framgår emellertid, att självförsörjningsgraden
såväl totalt som inom
olika sektorer av jordbruksproduktionen
vid normala väderleksbetingelser snarast
är något högre än under åren närmast
före det andra världskriget. Vår
försörjning med jordbruksprodukter
vid avspärrning torde sålunda vara tillfredsställande
även med hänsyn tagen
till den omställning som därvid kommer
att äga rum.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Eskilssons fråga.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret, och jag ber
också att få tacka för visat tillmötesgående
när det gäller tidpunkten för svarets
avgivande.

Svaret är hållet i en optimistisk anda.
men jag är inte övertygad om att verkligheten
helt motsvarar denna optimism.
Skenbart förefaller det som om vår livsmedelsproduktion
för närvarande mer
än väl täcker behovet inom landet. Vi
har ju till och med tidvis en ganska betydande
export av livsmedel. Men om
man ser på förhållandena under en längre
period och inte bara tar hänsyn till
produktionens storlek utan även till importen
av olika produktionsmedel, blir
bilden en annan.

Vår livsmedelsproduktion är nämligen
till stor del baserad på importerade råvaror.
Enbart fodersädesimporten har
uppgått till omkring 140 000 ton per år
i genomsnitt under de senaste tio åren.
En produktion, som sålunda till stor del
bygger på importerade fodermedel, torde
ha föga värde ur beredskapssvnpunkt.
Den kommer att försvinna ganska snart
i händelse av en avspärrning.

Trots alla framsteg på olika områden
är jordbrukets produktion i dag inte

större än 1938—1939, men sedan dess
har folkmängden ökat med 18 procent.

När vi ser på produktionsläget inom
jordbruket ur beredskapssynpunkt -—
och det måste alltjämt vara en av hörnstenarna
i svensk jordbrukspolitik — är
det framför allt arbetskraftsfrågan, som
vållar bekymmer. Antalet människor
som arbetar i jordbruket minskas för
varje dag. Både den mänskliga arbetskraften
och dragarna ersättes med maskiner.
Vid en avspärrning är den ökade
mekaniseringen en företeelse både på
gott och ont. Därigenom ökas produktionsförmågan
hos den enskilde arbetaren
väsentligt. Men de komplicerade
maskinerna kräver också kvalificerade
skötare i betydligt högre grad än som
var fallet med enklare hjälpmedel förr
i tiden. Detta ökar jordbrukets sårbarhet
vid en avspärrning.

Förutom tillgången på vana skötare
måste vi även i andra avseenden sörja
för att kunna hålla våra maskiner i
gång. Vi använder t. ex. 160 000 traktorer
i jordbruket för närvarande, och de
är snart den enda dragkraften. Även om
inte alla behövs vid en avspärrning, måste
vi ha garantier för att tillräckligt
många kan utnyttjas effektivt både hemma
på den egna gården och hos grannarna.
Jag tror att det behöver göras
mer för att trygga tillgången på drivmedel
för traktorerna under en omställningsperiod.
Där tror jag att en större
generositet mot jordbrukarna vore på
sin plats, bl. a. med garanti för att de
själva i större utsträckning finge utnyttja
beredskapslagrat bränsle. Och jag tar
för givet att man har råvaror och utrustning
i beredskap för en omställning till
gengasdrift så snart som möjligt.

Herr talman! Med dessa randanmärkningar
ber jag att ånyo få tacka för svaret.
t samband med herr statsrådets utnämning
till chef för jordbruksdepartementet
för kort tid sedan har man mycket
uppmärksammat herr statsrådets tidigare
verksamhet bl. a. som försvarsutredare.
Jag vill sluta med att uttala
den förhoppningen att herr statsrådet
från denna verksamhet tar med sig en
levande känsla för jordbrukets betydel -

Tisdagen den 12 december 1961

Nr 34

Ang rätt att använda salongsgevär vid jakt efter ripa och annat småvilt

se i svensk försvarspolitik och vill omsätta
den i sin gärning i jordbruksdepartementet.
För att klara en avspärrning
behöver vi som bekant både smör
och kanoner.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag förstod att herr Eskilsson
inte var nöjd med svaret; han
tyckte sannolikt att det var alltför kortfattat.
Jag vill då säga att anledningen
till att svaret blev kortfattat är att söka
hos herr Eskilsson själv, som tagit upp
detta spörsmål i form av en enkel fråga
och således inte i form av en interpellation.
Jag anser att det varit felaktigt
om det lämnats en mycket lång redogörelse
för vad herr Eskilsson nu kom in
på, nämligen beredskapsfrågorna.

Jag har förstått det så att herr Eskilsson
har frågat om produktionsläget inom
jordbruket vid en avspärrning. Jag tycker
att det då har gällt att hålla mig till
detta, och därför har jag avstått från att
gå in på de frågor som måste betecknas
som beredskapsfrågor. Men jag medger
att gränsen många gånger kan vara flytande.
När herr Eskilsson här pekat på
hur beroende man i vissa fall är av råvaror
för att hålla produktionen i gång,
är det klart att det kan finnas anledning
att beakta denna synpunkt.

Jag vill emellertid säga att när det
gäller innebörden i svaret på frågan, så
finns det underlag för den, som hr Eskilsson
betecknade den, optimistiska syn
som anlagts på frågan.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. rätt att använda salongsgevär vid
jakt efter ripa och annat småvilt

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Hedströms
interpellation angående rätt att
använda salongsgevär vid jakt efter ripa
och annat småvilt, erhöll ånyo ordet och
anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Hedström frågat mig

1. om jag vill medverka till en omprövning
av beslutet om att salongsgevär
efter den 1 januari 1962 inte längre
skall få användas vid jakt efter ripa och
annat småvilt;

2. om, ifall detta inte befinnes vara
möjligt, jag då vill medverka till att åtminstone
samerna och bofasta i fjällregionerna,
vilka regelmässigt bedriver
jakt efter ripa, erhåller lämplig gottgörelse
för de förluster som kommer att
åsamkas dem genom ifrågavarande ändring
av jaktbestämmelserna.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Enligt en av domänstyrelsen den 5 juli
1961 utfärdad kungörelse med vissa bestämmelser
angående för jakt avsedda
kulvapen blir jakt med salongsgevär efter
bl. a. ripa från och med nyåret inte
längre tillåten. Från vissa håll i Norrbottens
län har emellertid till domänstyrelsen
inkommit framställningar om
att sådan jakt fortfarande skall vara
medgiven. Med anledning härav har domänstyrelsen
inhämtat yttranden från
länsstyrelserna i de tre nordligaste länen
samt från Svenska jägareförbundet.
Domänstyrelsen har sedermera i skrivelse
till de tre länsstyrelserna medgivit
att salongsgevär får användas vid jakt
efter ripa i Norrbottens och Västerbottens
län ovan odlingsgränsen ävensom
i Jämtlands län ovan den intill den 1 januari
1949 gällande skyddsskogsgränsen.
Domänstyrelsen överväger också att
beträffande annat småvilt ändra ifrågavarande
bestämmelser.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Hedströms interpellation.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt uppriktiga tack för det
positiva svar jag här fått på frågorna i
min interpellation.

Det kungjorda förbudet att jaga ripor
ovanför odlingsgränsen med salongsge -

Nr 31

Tisdagen den 12 december 1901

Ang. arbetsbetingelserna för vissa skogsarbetare, in. m.

vär bär upphävts. Den oro detta förbud
framkallade hos samer och andra ripjägare
i lappmarken Ur inte längre befogad,
vilket jag noterar med tillfredsställelse.
Beslutet är glädjande även ur den synpunkten
att man inte längre har någon
aktuell grund för övergång till snarning
och fångst medelst flak, vilket man befarade
strax efter det förbudet offentliggjordes.

I detta sammanhang vill jag peka på
att odlingsgränsen, som domänstyrelsen
åberopar som gräns för jakt efter ripa
med användande av salongsgevär, vid sin
tillkomst avsåg att reglera förhållandena
mellan samerna och de bofasta främst
i fråga om användande av markerna till
kreatursbete och i andra sammanhang.
Förhållandena vid jakt efter skogsfågel
är tämligen enahanda på bägge sidor om
odlingsgränsen. Det finns därför ingen
anledning förutsätta att viltet eller salongsgeväret
ändrar karaktärsegenskaper
vid passerandet av odlingsgränsen. Myndigheterna
tycks ha fått en magisk kolartro
till odlingsgränsen som en välkommen
förlossare i besvärliga administrativa
sammanhang. I fjol infördes odlingsgränsen
som vattendelare i de statliga avlöningsförfattningarna,
och i år tycks
dess ställning ha accentuerats ytterligare
i jaktförfattningarna.

Herr talman, med detta vill jag bara
understryka att jakt är något som äger
rum i terrängen och inte vid skrivbordet.
Den ytterligare användning av salongsgeväret,
varom herr statsrådets svar
utgör ett löfte, bör inte regleras av odlingsgränsen
eller andra liknande gränslinjer
i terrängen, utan den frågan bör
ordnas praktiskt efter sunda förnuftets
krav. Detta gäller såväl jakt på ripa som
på annat småvilt.

Det nu återkallade förbudet tycks ha
grundats på en missuppfattning om salongsgevärets
användbarhet vid jakt.
Faktum är att detta vapen lämpar sig utmärkt
för jakt efter sådant villebråd.

Svaret på min interpellation synes mig
visa, att man nu inser detta även bland
de jaktvårdande myndigheterna.

Statsrådets positiva svar utgör förvisso
en borgen för att vi i fortsättningen kom -

mer att undgå negativa överraskningar
på det här området.

Herr talman! Mina reflexioner kring
statsrådet svar har inte avsett att förtaga
de positiva intryck, som dess klara
innehåll med rätta kommer att skapa hos
många jägare och jaktvårdare. Än en
gång ett hjärtligt tack för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. arbetsbetingelserna för vissa skogsarbetare,
m. m.

Ordet lämnades därefter ännu en gång
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara även
herr Eric Carlssons interpellation angående
arbetsbetingelserna för vissa skogsarbetare,
in. in., och nu yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Eric Carlsson frågat mig

om jag är villig att i fall som relaterats
i interpellationen medverka till tillvaratagandet
av förefintliga möjligheter till
en sådan uppgörelse, som tillgodoser
skogsarbetarnas och bygdens rättmätiga
intressen samt

om jag anser att sådana bestämmelser
i domänverkets arrendeavtal, som t. ex.
innebär att arrendatorn är skyldig att utföra
200 dagsverken per år men har rätt
endast till 75, står i överensstämmelse
med skäliga krav på tryggade sysselsättningsmöjligheter.

Det fall som föranlett herr Carlssons
fråga har sin grund i delade meningar
rörande ackordsnivån vid stickvägshuggning
och utgör således en löneavtalsfråga.
Det är naturligt att problem av ifrågavarande
slag kan uppstå eftersom denna
form av huggning utgör en för skogsarbetarna
ny och ovan arbetsmetod.
Emellertid är ackordsättningen vid ifrågavarande
slag av huggningar numera
reglerad i de flesta av skogsbrukets kollektiva
löneavtal. För den grupp av arbetare
inom Idre revir som herr Carlsson
avser —- och som tillhör SAC —

Tisdagen den 12 december 1901

Nr 34

Ang. arbetsbetingelserna för vissa skogsarbetare, m. m.

finns dock inte något avtal upprättat
vare sig med domänverket eller någon
annan skogsarbetsgivare för någon form
av skogsarbete. Men även om, som i detta
fall, kollektivavtal inte träffats mellan
parterna är det i skogsbruket praxis att
uppkommande tvister upptages till behandling
i enlighet med den förhandlingsordning,
som fastställts i skogsavtalen.
Denna praxis har hittills fungerat
tillfredsställande och nästan undantagslöst
skyddat arbetsfreden. Enligt vad jag
erfarit kommer förhandlingar snart att
återupptagas på begäran av arbetarpartens
ombud. För min del anser jag mig
inte ha anledning att gå närmare in på
frågan.

Herr Carlssons andra fråga synes
grunda sig på en missuppfattning. Någon
bestämmelse av den art som åsyftas
med frågan tillämpas nämligen inte inom
domänverket, utan samtliga arbetarkategorier
tecknar avtal som innebär
skyldighet för arbetsgivaren att tillhandahålla
arbete under visst antal dagar
per år mot att den anställde tillhandahåller
sin arbetskraft i motsvarande
grad. Beträffande arrendatorer bestämmes
numera arbetsgarantien till högsta
möjliga dagantal med hänsyn tagen till
den arbetstid som ägnas jordbruket. Då
skogsarbetet emellertid blivit eu alltmer
betydelsefull del i arrendatorernas
försörjning, försöker domänverket i
möjligaste mån bereda dem arbete utöver
arbetsgarantien utan att de anställda
har någon skyldighet att åtaga sig
detta ytterligare arbete. Domänverket
gör enligt min mening vad på det ankommer
för att trygga sysselsiittningskravet,
och i likhet med andra skogsägare
måste domänverket se till att tillräcklig
garanti skapas för att ha arbetskraft
tillgänglig för uppkommande arbetsuppgifter.

Härmed, herr talman, anser jag mig ha
besvarat herr Carlssons frågor.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min

interpellation, som gällde sysselsättningssvårigheterna
i Drevdagens by inom Idre
socken i Kopparbergs län. Frågan är
emellertid också av stor principiell betydelse;
det gäller nämligen om en arbetsgivare
innan alla förhandlingsmöjligheter
är prövade helt enkelt skall inställa
ett arbete med alla de vådor de!
medför inte minst från social synpunkt.

Av herr statsrådets svar framgår atl
bakgrunden till den uppkomna situationen
i Drevdagen bottnar i »att det är eu
ny och ovan arbetsmetod som är aktuell»,
nämligen stickvägshuggning och
hopdragning av virket till dessa vägar,
s. k. huggarbrossling. Herr statsrådet säger
vidare att det är praxis i skogsbruket
att uppkommande tvister upptas till behandling
i enlighet med den förhandlingsordning
som fastställts i skogsarbetaravtalen.
Av svaret framgår även att
förhandlingar kan komma att återupptas
på begäran av arbetarpartens ombud,
vilket är att hälsa med tillfredsställelse.

Det nämndes att det var en ny och
ovan arbetsmetod som här kommit till
användning. Efter provhuggning har arbetarna
inte ansett sig kunna godkänna
denna nya arbetsmetod vintertid. Detta
ledde till att de planerade avverkningarna
i Drevdagen inställdes. Fn del av
den i byn bosatta arbetskraften hänvisades
av domänverket till en arbetsplats i
Ängessildret, belägen C mil från hemorten,
andra hänvisades av arbetsförmedlingen
till Malung 20 mil bort.

För bybefolkningen innebär arbete
många mil hemifrån fördyrade rese- och
levnadsomkostnader, ökade arbetsbördor
för de hemmavarande kronotorparnas familjer
samt arbetslöshet för ett tiotal
man.

Det verkar något egendomligt, och jag
har frågat mig om det är i överensstämmelse
med god sed, att man när en grupp
av arbetare ställer sig tveksam till en ny
och ovan arbetsmetod inställer arbetet.
Med det sociala ansvar som man i regel
har brukar ett sådant förfaringssätt undvikas,
och nog bör ett statens företag
som domänverket visa mer hänsyn till
skogsarbetarnas och bygdens intressen

Nr 34

Tisdagen den 12 december 19G1

Om undersökning av orsakerna till inträffade trafikolyckor på viss sträcka av
riksväg 10

än som här skett. Man kan också fråga
sig huruvida det går att uppfylla de
kontraktsenliga åtaganden om sysselsättning
för såväl huggare som körare som
finns. I en bygd med milsvida skogar
bör arbete kunna beredas vederbörande i
hemorten och hänvisning till angränsande
revir undvikas.

Skogsarbetarkårens värde och betydelse
har ofta framhållits. Det finns anledning
att understryka detta samtidigt
som jag vill poängtera att det gäller att
se till att man ej med bryska metoder
tvingar bort människorna från den bygd
vars näringsliv så väl behöver dem. Av
den anledningen hälsar jag med tillfredsställelse
herr statsrådets uppgift att förhandlingar
är i sikte. Det har inte varit
min avsikt att ta ställning i sakfrågan,
brossling eller inte brossling, det är en
fråga parterna emellan. För mig har det
varit väsentligt att åtgärder vidtagas i
syfte att avhjälpa de nu rådande svårigheterna.

Jag ber ännu en gång att få framföra
mitt tack till statsrådet.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är givet att man kan
som herr Carlsson uttala såsom önskemål
att det inte skall uppstå konflikter,
och herr Carlsson menade att man borde
kunna undvika en konflikt av detta
slag. Man får väl säga att domänverket
i allmänhet har lyckats undvika sådana
konflikter. Det är ett undantag att det
nu har blivit konflikt.

Som jag redogjorde för i mitt svar
bar man i regel gått fram på den vägen
att där det har varit ett avtalslöst tillstånd
har man tillämpat ett avtal som
har varit antaget av en facklig organisation
och som gällt för motsvarande arbeten.

Det är klart att man kan säga att det
är tråkigt att det har uppstått en konflikt,
men på vilket sätt skall man då
reda ut dylika situationer? Man kan givetvis
komma i ett läge där det inte är
möjligt att få förhandlingar till stånd.
Herr Carlsson säger att särskilt när det

gäller en ny avverkningsmetod bordeman
ha gått varligare fram. Jag har fått
den uppgiften att man med hänsyn till
att det var fråga om en ny arbetsmetod
har ordnat en speciell demonstrationsdag
och i anslutning därtill försökt informera
arbetarna om betingelserna för
denna avverkningsmetod. Den har tilllämpats
längst upp i norr, den har tilllämpats
i södra Sverige och den har
också utan konflikt tillämpats på ett
flertal arbetsplatser inom praktisk taget
samma geografiska område som det
här gäller.

Det är knappast möjligt att garantera
att konflikter inte uppstår. Det väsentliga
när sådana inträffar är att försöka
undanröja dem, och såvitt jag förstår
finns det förutsättningar att få förhandlingar
i gång och få en uppgörelse så
att man kan gå vidare med avverkningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om undersökning av orsakerna till inträffade
trafikolyckor på viss sträcka av
riksväg 10

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Stefansons interpellation
om undersökning av orsakerna
till inträffade trafikolyckor på viss
sträcka av riksväg 10, fick nu ordet och
an förde:

Herr talman! I en interpellation hatherr
Stefanson frågat mig, om jag med
anledning av de många och svåra olyckor,
som inträffat i och i närheten av
den s. k. Karlsviksbacken på riksväg 10
mellan Falun och Borlänge vill medverka
till att en analys av de inträffade
olyckorna vidtages för att skapa underlag
för en bedömning av vad som kan
göras för att snarast minska olycksriskerna
på vägsträckan.

Den av interpellanten åsyftade vägsträckan,
som är knappt fyra kilometer
lång och i det närmaste rak, har en väg -

Tisdagen den

Om undersökning av orsakerna till ir

bredd av sju meter jämte vägrenar. Beläggningen
är av god klass med körbana
av betong och asfalterade vägrenar. Genom
att vägen byggdes för mer än 20 år
sedan har den dock en ganska ojämn
standard och motsvarar inte moderna
krav på utformning. Trafikintensiteten
är mycket hög genom att vägen tjänar
som förbindelseled mellan två närbelägna
tätorter.

Under tiden den 1 juli 1955—den 15
november 1961, d. v. s. drygt sex år, har
59 trafikolyckor inrapporterats på
sträckan, varav sju dödsolyckor med
sammanlagt 15 dödsoffer. En analys visar
att föraren i fyra fall varit direkt
orsak till olyckorna. I åtta fall har orsaken
till olyckorna hänfört sig till brister
hos fordonets utrustning. Dessa två
kategorier av olyckor, som inte direkt
förorsakats av brister hos vägen, svarar
för nio av de 15 dödsoffren. I övrigt har
olyckor inträffat främst i samband med
möten eller avsvängning från vägen, varjämte
ett antal s. k. singelolyckor inträffat.
I flertalet av dessa fall rådde vid
olyckstillfället halka på vägen.

Om man undersöker tiden för olyckorna,
visar det sig att 38 av sammanlagt
59 olyckor ägde rum under de tre åren
1957—1959. Antalet olyckor i förhållande
till trafiken var också avsevärt större
under dessa år på denna sträcka än
på jämförbara sträckor av riksväg 1 och
2. För de två senaste åren har olycksfrekvensen
vid Karlsviksbacken inte varit
anmärkningsvärt hög.

Analysen har alltså visat att ett icke
oväsentligt antal av de svåraste olyckorna
har framkallats av andra faktorer än
vägen och att olycksfrekvensen under de
senaste åren minskat. Likväl får det anses
klart att den aktuella sträckan i vissa
avseenden är trafikfarlig och att alla
rimliga åtgärder måste vidtagas för att
minska olycksriskerna. Dessa risker
tycks till stor del följa av de stora nivåskillnaderna
på sträckan, som gör att
sikten varierar starkt och att bilisten
plötsligt kan komma in i ett område
med dimma eller halka. Dessa olycksfaktorer
kan inte elimineras utan en

12 december 1961 Nr 34

träffade trafikolyckor på viss sträcka av

riksväg 10

fullständig omläggning av vägen, vilket
skulle kräva mycket stora investeringar.
Jag vill dock nämna, att en ur trafiksäkerhetssynpunkt
olämpligt utformad
vägkorsning byggts om.

Möjligheterna att genom någorlunda
begränsade ombyggnader av vägen minska
olycksriskerna förefaller mycket
små. I det aktuella läget får man därför
tillgripa vissa trafikreglerande åtgärder.
Härigenom skulle man t. ex. kunna uppnå
att bilisterna inte av den goda beläggningen
lockades till ett körsätt som är
olämpligt med hänsyn till vägens standard
i övrigt. På eu del av sträckan råder
hastighetsbegränsning i ena färdriktningen
sedan 1958. En utvidgning av
denna till att gälla jämväl den andra
färdriktningen synes vara att förorda.
Det kan även visa sig erforderligt att införa
omkörningsförbud. Enligt vad jag
erfarit har vägförvaltningen i länet uppmärksamheten
riktad härpå och kommer
i samråd med polismyndigheterna
snarast att för länsstyrelsen lägga fram
förslag till erforderliga åtgärder. Häri
kan även ingå en utökad trafikövervakning,
som på vägsträckor av denna typ
är av stor betydelse för säkerheten.

Med det anförda, herr talman, har jag
besvarat herr Stefansons interpellation.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få uttala mitt tack för svaret på
min interpellation.

Jag är tacksam för att statsrådet framhåller
nödvändigheten av att tillgripa
även trafikreglerande åtgärder för att
minska olycksriskerna. Det är i och för
sig av stor betydelse att skyltar sättes
upp som förmår bilisterna att köra varsamt.
Men jag hade nog, herr statsråd,
närt en förhoppning om ett mer positivt
svar beträffande en utredning och snabba
åtgärder för att i möjligaste mån eliminera
vägens trafikfarliga egenskaper.

Statsrådet säger i interpellationssvaret
att en analys av olycksfallen har visat, att
ett inte oväsentligt antal av de svåraste

Nr 31

Tisdagen den 12 december 1961

Om undersökning av orsakerna till inträffade trafikolyckor på viss sträcka av

riksväg 10

olyckorna har vållats av andra orsaker
än vägen. I fyra fall har föraren varit orsak
till olyckorna, i åtta fall har det varit
brister hos fordonet. Detta skulle reducera
det antal fall i vilka olyckshändelserna
skulle bero på vägens egenskaper.
Men det faktum att olämpligt körsätt
eller felbedömning av situationen
givit ett så hemskt utslag i så många
svåra olyckor just på denna vägsträck»
tyder även det på att vägen är olämplig,
att den inte motsvarar de krav som
man måste ställa på en väg i dag. Förarna
har överskattat vägens egenskaper.
Vägen är sådan att förarna bedömt situationen
fel och därför manövrerat fel.

Den starka anhopningen av svårartade
olyckor på den tre kilometer långa
olyckssträckan, där under åren 1957—
1961, således fyra år, omkring 50 olyckor
med 15 dödade och många svårt
skadade inträffat, tyder på att olämpliga
vägförhållanden spelat en betydande roll
i sammanhanget.

Om man gör en jämförelse mellan
olycksfrekvensen på hela sträckan mellan
Falun och Borlänge, som är 15 kilometer,
och den ifrågavarande tre kilometer
långa olyckssträckan i Karlsviksbacken,
finner man, att det åren 1957—
1961 mellan Falun och Borlänge stadsgräns
inträffade 132 olyckor med 18 dödade,
varav 50 olyckor med 15 dödade
i den aktuella Karlsviksbacken. Utslaget
per kilometer blir det för hela vägsträckan
Falun—Borlänge 8,8 olyckor med
0,02 dödade och för Karlsviksbacken 16,6
olyckor med 5 dödade per kilometer.

Det kan inte vara en tillfällighet och
får inte skyllas på den mänskliga faktorn
eller brister i fordonen att Karlsviksbacken
vid en jämförelse med vägen
i övrigt visar en sådan stark olycksfrekvens,
särskilt vad det gäller svåra
olycksfall med dödlig utgång.

Statsrådet säger även i svaret att det
anses klart att den aktuella sträckan i
vissa avseenden är trafikfarlig och att
alla rimliga åtgärder måste vidtagas för
att minska olycksriskerna.

Det har i diskussionen kring den senaste
svåra olyckan, då två ungdomar dö -

dades och två personer skadades svårt,
gjorts påståenden om vissa egenskaper
hos vägen, vilka skulle ha kunnat medverka
till de inträffade olyckorna. Det
har framhållits att vägbeläggningen är av
sådan beskaffenhet att den fort blir hal
och slirig vid väta, speciellt naturligtvis
kombinerad med kyla. Grundvattensförhållandena
skulle dessutom vara sådana
att vattnet ofta stiger upp i vägbanan och
förorsakar halka. Backens krön, som
hade lämplig sträckning för de hastigheter
som användes då vägen lades för 20
år sedan, skulle, säges det från sakkunnigt
håll, ha för stark kapning med följd
att mötande bilar dyker upp alltför
snabbt.

Jag är, herr talman, inte sakkunnig på
detta område och har således inte möjlighet
att yttra mig över eller ta ställning
till dessa påståenden om vägens egenskaper.
Jag anser dock att allt talar för att
eu omfattande utredning beträffande
ifrågavarande vägsträcka snarast borde
komma till stånd, och den borde utmynna
i snara åtgärder för att avlägsna de
faktorer som medverkat till att Karlsviksbacken
varit upphovet till så många
svåra olyckor och att så många liv gått
till spillo. Jag anser att förbättringar och
omläggningar av vägen som har sådant
syfte bör ges en stark prioritet.

Till dess att sådana åtgärder hinner
vidtagas bör, som statsrådet framhåller,
lämpliga trafikreglerande åtgärder tillgripas.
Det är även enligt min mening
angeläget att varningsskyltar uppsättes,
vilka på ett mer iögonfallande sätt manar
till speciell försiktighet.

Jag ber att än en gång få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för interpellationssvaret.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är minst lika angelägen
som herr Stefanson om att man
snarast skall vidta åtgärder för att åstadkomma
en ändring till det bättre på den
vägsträcka som det här är fråga om. I
diskussionen har det visat sig att de åt -

Tisdagen den 12 december 1961 Nr 34

orsakerna till inträffade trafikolyckor på viss sträcka av

riksväg 10

Om undersökning av

gärder som först bör vidtas är just de
som jag nämnde i interpellationssvaret,
och herr Stefanson tycktes vara ense med
mig om att de skulle ge vissa förutsättningar
för ökad säkerhet.

Vad man inte kan göra omedelbart är
att åstadkomma en ombyggnad av vägen.
Projekteringsläget och andra omständigheter
gör, att vi inte kan förorda en sådan
åtgärd just nu. Att ställa en sådan i
utsikt utan att vara säker om att kunna
genomföra den är det väl ingen mening i.
Vi har i stället menat, att man bör gå
fram på det sätt som jag har beskrivit,
och jag är alldeles övertygad om att vägförvaltningen
kommer att med den allra
största uppmärksamhet följa frågan i
fortsättningen och vidtaga erforderliga
åtgärder. Den omständigheten att den
har tagits upp i en interpellation i riksdagen
utgör ett ytterligare skäl till en
sådan förmodan.

Jag är säker på att vägförvaltningen i
länet också är lyhörd för varje förslag
till förbättring som kan komma fram på
olika sätt. Jag har sett bl. a. att en insändare
i en tidning framfört vissa synpunkter
på möjliga åtgärder. Även här finns
kanske något att hämta.

Jag tror sålunda att vi genom skilda
men snabba åtgärder skall lyckas med
vad både herr Stefanson och jag är ute
efter, nämligen att rädda liv.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara tacka herr
statsrådet för det senaste yttrandet. Jag
är fullt medveten om att statsrådet gör
allt vad han kan för att minska olycksfrekvensen
på de svenska vägarna och
då naturligtvis även på den nu aktuella
vägsträckan.

Statsrådets senaste yttrande ger mig
förhoppningen att man på denna vägsträcka
kommer att vidta åtgärder som
innebär en förbättring av förhållandena
där. Jag förutsätter att dessa åtgärder
inte kommer att bestå enbart i uppsättande
av skyltar, utan att man även
undersöker vilka möjligheter som finns
att med relativt begränsade medel in -

nan vägen blir ombyggd få en förbättring
till stånd.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till herr statsrådets svar
på herr Stefansons interpellation, därför
att den vägsträcka, som dessa tre kilometer
omkring Karlsviksbacken utgör,
har givit anledning till många funderingar
om orsakerna till alla olyckorna
där.

Det var herr statsrådets uttalande, att
han var lyhörd för alla förslag, som
gjorde att jag vågade begära ordet i denna
debatt. Den som nästan varje vecka
kör denna väg har anledning att fundera
över vilka åtgärder som skulle kunna
vidtagas för att komma till rätta med
eller åtminstone minska olycksfallsfrekvensen
på denna vägsträcka. Det
finns flera teorier om orsakerna till dessa
många olyckor. Tyvärr kan vi bara
konstatera vad som har skett och att liv
inte kan värderas i pengar. Från dessa
utgångspunkter har man anledning att
verkligen satsa på åtgärder för att komma
till rätta med denna mycket besvärliga
vägsträcka.

Statsrådet nämnde, att det var stora
nivåskillnader på denna väg, och det är
riktigt. Det gör att jag tror, att statsrådets
funderingar i interpellationssvaret
om att man eventuellt skulle stadga ett
omkörningsförbud, skulle medföra stora
problem. Vid krönet av Karlsviksbacken
har man backar på båda sidor. Den
tunga trafiken på denna väg, som går
med mycket låg hastighet i övre delen
av de bägge backarna, skulle skapa
oändligt långa bilköer, där bilisterna på
allt sätt skulle försöka finna utrymme
för omkörning, när man kom utom räckhåll
för förbudet. Man kan nog befara
att ett omkörningsförbud av detta slag
skulle öka olycksfrekvensen på de sträckor
som ligger just utanför det område
där förbudet gällde, och därför tror jag
man har anledning alt ställa sig något
tveksam till en sådan lösning.

Enligt min mening bör man nog över -

Nr 34

Tisdagen den 12 december 1961

Om undersökning av orsakerna till inträffade trafikolyckor på viss sträcka av
riksväg 10

väga om det inte är nödvändigt att på
denna vägsträcka anlägga dubbla körbanor
med ordentligt tilltagen gräsbankett
emellan. En stor del av de olyckor som
inträffat på den aktuella vägsträckan är
ju kollisionsolyckor, där omkörande fordon
har kommit in på mötande fordons
vägbana och därigenom vållat olyckor.
Funnes det en ordentligt tilltagen gräsbankett
mellan körbanorna, borde man
slippa ifrån sådana kollisionsolyckor.
Den redan hårda trafikbelastningen på
denna väg, som enligt gjorda beräkningar
kommer att ytterligare stegras
högst betydligt i fortsättningen, motiverar
också en investering av det slag jag
nu antytt. Jag tror att vägförvaltningen
i länet har all anledning att ta sig en
allvarlig funderare på om det inte vore
möjligt att komma till rätta med detta
trafikproblem på sådant sätt.

Jag har, herr talman, velat avslutningsvis
anföra dessa synpunkter på ett
vägproblem som upprört sinnena i mitt
eget län och som gjort att många frågat
sig, på samma sätt som herr Stefanson
och herr statsrådet: Hur skall man komma
till rätta med detta trafikproblem,
som har åsamkat så mycket bekymmer
och vållat så många mänskliga tragedier? Det

är från dessa utgångspunkter, herr
talman, som jag vågat ta till orda i denna
debatt.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Till herr Carlssons yttrande
beträffande frågan om ett eventuellt
omkörningsförbud vill jag säga,
att det är möjligt att omkörningsförbudet
inte skulle behöva gälla hela den
aktuella vägsträckan,

De stora nivåskillnaderna innebär att
olyckorna kanske inte är jämnt fördelade
på hela sträckan, utan att vissa avsnitt
möjligen är så att säga mer olycksbetingade
än andra. Omkörningsförbudet
skulle då kunna begränsas till de förra
avsnitten. Enligt min mening är det
önskvärt att vägförvaltningen undersöker,
i den mån det nu är möjligt, vilken

punkt eller vilka punkter på denna vägsträcka
som eventuellt är särskilt olycksbetingade
och sedan applicerar omkörningsförbudet
enbart till dessa punkter.

Självfallet är det vägförvaltningen
som skall vidta de erforderliga åtgärderna.
Jag har i interpellationssvaret endast
velat antyda vad jag utifrån mina
utgångspunkter menar skulle vara möjligt
och kanske även angeläget att genomföra
— dels alltså hastighetsbegränsning
i båda körriktningarna och
inte bara i ena riktningen, som för närvarande,
dels ett omkörningsförbud.

Härtill kommer emellertid frågan om
trafikövervakningen. Det är givetvis
också angeläget att man har en snabb
sandningsberedskap att tillgripa, när det
blir isgata. Jag föreställer mig att det på
denna vägsträcka, som jag inte har åkt
på men som jag av beskrivningen förstår
ungefär hur den ser ut, lätt uppstår
halka, och därför är det naturligtvis
nödvändigt att man har en mycket
hög sandningsberedskap och på så sätt
får en bättre friktion mot vägen för de
fordon som går fram där.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 10, konstitutionsutskottets
memorial nr 19, statsutskottets
utlåtanden nr 180—190, bevillningsutskottets
betänkanden nr 74 och
79, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 33—35, andra lagutskottets
utlåtanden nr 59 och 71—74 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 42.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde bevillningsutskottets
betänkanden nr 79 och 74
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
72 och 73 skulle i nu angiven ordning
uppföras näst efter statsutskottets utlåtande
nr 190.

Tisdagen den 12 december 1901

Nr 34

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående verksamheten vid
Svenska skifferoljeaktiebolaget och därmed
sammanhängande spörsmål jämte i
ämnet väckt motion;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nytt undervisningssjukhus
i Stockholm m. m.;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående en kampanj för
allmänt lönsparande jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 194, i anledning av väckta motioner
om återställande av viss tidigare
kostnadsfördelning mellan staten och
kommunerna, in. in., i vad motionerna
avser åtgärder för begränsning av statsutgifterna
för budgetåret 1961/62.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 17.25.

In fidem
K.-G. Lindelöiv