Tisdagen den 11 mars (Riksdagens protokoll 1952:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

Nr 9

8—13 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 mars.

Sid.

Svar på fråga av

Fröken Vinge ang. ordnande av telefonförbindelse med Åreskutans

toppstuga............................................ 7

Svar på interpellationer av:

Herr Svensson i Ljungskile ang. rätt för lantbruksnämnderna att
bevilja nedsättning av kostnaderna för rationaliseringsplaner i

vissa fall, m. m....................................... 8

Herr Gavelin ang. upprättande av en renforskningsstation i Norrland
................................................ 11

Onsdagen den 12 mars.

Höjning av statstjänstemännens löner m. m..................... 15

Hyresregleringen m. m..................................... 68

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning: Valuta-

och penningpolitiken.............................. 79

Interpellation av herr Lindberg ang. framläggande av förslag om
bättre pensionering för sjömän ............................ 109

Torsdagen den 13 mars.

Valuta- och penningpolitiken (Forts.).......................... 110

Motion om samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna

m. m................................................. 135

Lag om häradsallmänningar, m. m............................ 138

Motion ang. ändrade bestämmelser om befordran i vissa fall för underofficerare
vid flottan .................................. 139

1—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 9.

Nr 9.

Innehåll.

Sid.

Motioner om ersättning åt G. Karlström på grund av olycksfall i

arbete ................................................ 140

Anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m. (handelsdepartementet): Statens

lånefond för den mindre skeppsfarten................. 142

Anslag under försvarets fonder m. in.:

Vissa flygfältsarbeten m. m. . . .............................. 144

Berghangarer .......................................... 146

Uppställningsplatser för radarstationer....................... 147

Förläggande av den under försvarets fabriksverk hörande centrala

beklädnadsverkstaden till Karlskrona m. m................... 148

Internationella arbetsorganisationens likalönekonvention .......... 154

Rörlig pensionsålder för erhållande av folkpension .............. 157

Interpellation av herr Gustafsson i Stockholm ang. den av 1950 års
riksdag begärda utredningen om ett effektivare taxeringsförfarande. 158

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 11 mars.

Bankoutskottets anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan, att till utskottet
inkommit framställning från delegerade för riksdagens verk ang.
dels lönetillägg till tjänstemän i riksdagens verk, dels rörligt tillägg
å pensioner, utgående enligt av riksdagen antagna tjänste- och
familjepensionsbestämmelser för riksdagens verk, dels ock vissa

bemyndiganden för delegerade............................ 13

Onsdagen den 12 mars.

Statsutskottets utlåtande nr 49, ang. höjning av statstjänstemännens

löner m. m............................................. 15

— nr 50, ang. lönetillägg för s. k. obekväm arbetstid ............ 68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, ang. hyresregleringen m. m. .... 68

Torsdagen den 13 mars.

Banko utskottets utlåtande nr 4, ang. den ekonomiska politiken .... Ilo

— Memorial nr 5, ang. användande av riksbankens vinst för år 1951. 135
Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. samordning av sjuk- och

olycksfallsförsäkringarna m. m........................... 135

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, ang. lag om häradsallmänningar,

in. m................................................. 138

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 5, ang.

sanitära förhållanden vid hotell- och pensionatsrörelse......... 139

— nr 6, ang. befordran för underofficerare vid flottan........... 139

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, ang. höjda traktamenten åt

landstingsmän......................................... 140

Innehåll.

Nr 9.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 42, ang. ersättning åt G. Karlström .... 140

— nr 43, ang. ersättning till Å. Bergström .................... 142

— nr 44, ang. flygtekniska försöksanstalten och säkerhetsanstalter

för sjöfarten .......................................... 142

— nr 45, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m.

(handelsdepartementet).................................. 142

— utlåtande nr 46, ang. anslag under försvarets fonder m. m. . .. 144

— nr 47, ang. anslag under försvarets fastighetsfond ............ 148

— nr 48, ang. förläggande av försvarets centrala beklädnadsverk stad

till Karlskrona m. m............................... 148

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, ang. skyldigheten att erlägga

fastighetsskatt ........................................ 154

— nr 15, ang. ändringar i tulltaxan, m. m..................... 154

— nr 17, ang. underrättelse om fastighetstaxering............... 154

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. statligt oljemonopol.......... 154

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. Internationella arbetsorganisationens
beslut....................................... 154

— nr 22, ang. rörlig folkpensioneringsålder .................... 157

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, ang. sammanföring av samfälld

vägmark med angränsande fastighet m. m................... 157

— nr 8, ang. ogiltighet av sämjedelning av jord inom Kopparbergs

län................................................... 157

— nr 9, ang. anslag ur kyrkofonden för prästlönereformens genomförande
. . ..!.......................................... 157

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 7, ang.
ersättning för inkomstbortfall genom isolering vid epidemi eller
epizooti .............................................. 157

Lördagen den 8 mars 1952.

Nr 9.

Lördagen den 8 mars.

Kl. 2 em.

Herr talmannen, som vid kammarens
sammanträde den 20 nästlidna februari
på grund av sjukdom beviljats ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare,
återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 1.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
mars.

§ 2.

Föredrogs den av herr Dahlgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående befrielse för varvsarbetare
och likställda från skatteplikt
för ersättningar för onormal förbrukning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till B.
E. R. Carlsson m. fl.

§ 4.

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält, att till utskottet inkommit framställning
från delegerade för riksdagens
verk angående dels lönetillägg till tjänstemän
i riksdagens verk dels rörligt
tillägg å pensioner, utgående enligt av
riksdagen antagna tjänste- och familjepensionsbestämmelser
för riksdagens
verk dels ock vissa bemyndiganden för
delegerade.

Denna anmälan bordlädes.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande nr 8,
i anledning av väckta motioner om förhöjda
dagtraktamenten åt landstingsmän; statsutskottets

utlåtanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt G. Karlström på grund
av olycksfall i arbete;

nr 43, i anledning av väckt motion
om ersättning till Å. Bergström på grund
av olycksfall i arbete;

nr 44, i anledning av Kungl. \laj:ts i
statsverkspropositionen under tionde

Nr 9.

Lördagen den 8 mars 1952.

huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1952/53 till
utrustning för vindtunnelanläggning m.
m. vid flygtekniska försöksanstalten och
till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 under statens allmänna fastighetsfond
in. in., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

46, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 under försvarets fonder
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 47, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t beträffande försvarets fastighetsfond
gjorda framställningar om anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förläggande av
den under försvarets fabriksverk hörande
centrala beklädnadsverkstaden
till Karlskrona m. m.;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av statstjänstemännens
löner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisoriskt lönetillägg
för tjänstgöring på s. k. obekväm
arbetstid;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna angående
skyldighet att erlägga fastighetsskatt; nr

15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.; och
nr 17, i anledning av väckta motioner
angående fastighetsägares underrättande
om innehållet i beslut rörande fastighets
taxeringsvärde;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 4, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 5, angående användande av riksbankens
vinst för år 1951; och

nr 6, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av importen och distributionen
av mineraloljor;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1951 vid dess trettiofjärde
sammanträde fattade beslut dels ock i
ämnet väckt motion; och

nr 22, i anledning av väckta motioner
om införande av rörlig pensionsålder
för erhållande av folkpension;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om sammanföring
av samfälld vägmark med
angränsande fastighet m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ogiltighet
av sämjedelning av jord inom
vissa delar av Kopparbergs län; och
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag ur kyrkofonden
för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen
och stiftsnämnderna i samband
med prästlönereformens genomförande;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 7, över motion
om utredning av frågan om ersättning
till personer, som drabbas av inkomstbortfall
genom isolering till följd
av epidemi eller epizooti.

§ 6.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

78, angående prisutjämningsavgift
m. m.;

nr 82, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303);

Tisdagen den 11 mars 1952.

Nr 9.

nr 83, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.;

nr 84, angående anslag till inköp av
maskiner för torrläggningsverksamlieten; nr

88, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 89, angående anslag för budgetåret
1952/53 till gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt; nr

90, rörande Sveriges anslutning till
en konvention angående upprättandet
av ett råd för samarbete på tullområdet,
m. m.;

nr 91, angående avstående i visst fall
av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 92, angående försäljning av en allmänna
arvsfonden tillfallen fastighet;
och

nr 93, angående ersättning i vissa fall
i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 11 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 4 och
den 5 innevarande mars.

§ 2.

Svar på fråga ang. ordnande av telefonförbindelse
med Åreskutans toppstuga.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade: Herr talman! Fröken

Vinge har frågat mig om jag har för avsikt
att vidtaga åtgärder för att förse
Åreskutans toppstuga med telefon. Till
svar får jag meddela följande. Den nya
linbanan i Åre, som går upp till 900 m
höjd och finansieras av statens järnvägar,
kommer att förses med telefon.
Måhända finns det skäl som tala för att
denna telefonförbindelse bör förlängas
upp till toppstugan, som ligger på

1 420 m höjd. Såvitt jag kan finna är
detta emellertid en angelägenhet, som
närmast angår turistväsendet i Åre, och
enligt vad jag erfarit ha också överläggningar
i frågan redan upptagits
i Åre.

Härefter anförde

Fröken VINGE: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för det
snabba svaret. Min påminnelse var inte
förestavad enbart av hänsyn till turismen
utan i lika hög grad av hänsyn till
ortsbefolkningen. Varenda vinter läser
vi flera gånger i tidningarna om hur
turister trots befolkningens varningar
ger sig ut i fjällen, råkar ut för dåligt
väder, och så måste ortsbefolkningen
rycka ut för att undsätta dem.

Vid den senaste händelsen, som aktualiserade
min fråga, var det bl. a. tre
män från Åre som ryckte ut. Förhållandena
var så svåra att de behövde
fem timmar för att tillryggalägga en

Nr 9.

Tisdagen den 11 mars 1952.

Svar på interpellation ang. rätt för lantbruksnämnderna att bevilja nedsättning av

kostnaderna för rationaliseringsplaner i vissa fall m. m.

etapp, som de annars brukade klara på
två timmar. Det säger åtskilligt om deras
strapatser. Så snart de funnit pojkarna
i stugan, vände en av männen
utan att vila tillbaka i det svåra vädret
för att så snabbt som möjligt bringa
budskap till de anhöriga att pojkarna
var räddade.

Detta var en verklig idrottsbragd,
men dessa bragder berörs aldrig på tidningarnas
sportsidor. Dessa idrottsmän
har inte någon hjälp av kontroller eller
välvilliga funktionärer, som står till
hands med blåbärssoppa, och de mottas
inte av kranskullor och jublande
folkhopar när de kommer fram. De begär
inte heller detta, de gör det för att
rädda människoliv.

Denna gång gick det lyckligt, men
det går inte alltid lyckligt. Jag erinrar
mig ett fall som jag hörde talas om för
omkring femton år sedan. Då hade
några dumdristiga turister trots varningar
givit sig i väg och blivit borta,
varefter det blev stort pådrag av folk
som spanade efter dem. Man lyckades
återfinna dem oskadda, men en bland
räddningsmanskapet omkom. Det var
en fattig småbrukare som efterlämnade
hustru och åtta barn. Det är sådana
händelser som gör att jag menar, att
samhället bär ansvar för att underlätta
och effektivisera räddningstjänsten i
fjällen.

Nu påpekade statsrådet att telefon
redan är dragen upp till Mörvikshummeln,
men jag föreställer mig att den
svåraste etappen är kvar och att det
krävs en omfattande teknisk undersökning
innan man kan veta, om det går
att dra telefonen vidare. Det är bl. a.
en sådan undersökning som jag hoppades
att statsmakterna skulle medverka
till. Jag ser i dag i tidningen att så
också sker. Enligt en notis i Dagens
Nyheter har nämligen telegrafverket
redan börjat förberedelser för att
etablera telefon i toppstugan. -— Nu ser
jag att statsrådet skakar på huvudet.

Skulle denna uppgift möjligen vara felaktig
tycker jag det är mycket beklagligt,
ty jag måste uttala den åsikten att
det är synnerligen viktigt att man försöker
lösa en fråga sådan som denna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få tacka statsrådet för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. rätt för lantbruksnämnderna
att bevilja nedsättning
av kostnaderna för rationaliseringsplaner
i vissa fall m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svenssons i Ljungskile
riktat två frågor till mig angående
kostnaderna för sådana rationaliseringsplaner,
som lantbruksnämnderna
upprättar. För det första frågar herr
Svensson om jag vill medverka till att
lantbruksnämnderna får rätt att bevilja
nedsättning av kostnaderna för rationaliseringsplaner
i de fall, då flera
planer upprättas samtidigt, även om någon
formell ansökan från vederbörande
lantbrukare ej föreligger. För det andra
frågar herr Svensson om jag vill medverka
till att kostnaderna för sådana
planer över huvud taget hålls på en
så låg nivå, att verksamheten med jordbrukets
inre rationalisering därigenom
kan främjas på ett verksamt sätt.

Till svar på den första frågan vill jag
säga att jag är helt ense med herr
Svensson om att skäl till nedsättning
normalt föreligger i de fall som herr
Svensson berört. Jag finner det vidare
naturligt att nedsättning skall beviljas
redan i samband med att räkningen utskrives
och att man sålunda skall undvika
den omgång, som herr Svensson
skildrat. Det är min avsikt att här försöka
få till stånd en förenkling.

Tisdagen den 11 mars 1952.

Nr 9.

Svar på interpellation ang. rätt för lantbruksnämnderna att bevilja nedsättning av

kostnaderna för rationaliseringsplaner i vissa fall m. m.

Vad den andra frågan angår vill jag
erinra om att det i propositionen nr
149/1948 uttryckligen angavs att lantbruksnämndstaxan
med hänsyn till intresset
av att stimulera till rationaliseringsåtgärder
borde sättas så lågt att
den understeg självkostnaden. I själva
verket utformades också taxan så att
den redan från början kom att innebära
en mycket betydande subvention,
särskilt för sådana jordbruk som är berättigade
till bidrag till åtgärder för
yttre och inre rationalisering. Sedan
dess har som bekant löner och andra
kostnader stigit mycket kraftigt, medan
taxan varit oförändrad. Även om man
är angelägen om att kostnaderna skall
hållas låga kan jag därför inte anse det
obefogat att taxorna justeras uppåt så
att man åtminstone delvis återställer
den relation mellan kostnaderna och
taxenivån, som man hade år 1948. I
likhet med herr Svensson är jag emellertid
av den uppfattningen att man
vid en sådan justering bör se till att
den inte görs så att den motverkar rationaliseringssträvandena.

Härpå anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
framföra ett tack för svaret på min interpellation.
Vad det gäller den första
frågan som jag framställde, så lovar
statsrådet att det skall bli en ändring,
och jag är tacksam för det. Jag tror
det är mycket väsentligt att vi få rättelse
på den punkten. Missförhållandena
ha vållat en hel del svårigheter, i
varje fall i det län som jag hör
hemma i.

När det gäller min andra fråga, som
avser kostnaden för dessa planer, måste
mer allmänna bedömanden göras. För
min del hade jag redan från början den
uppfattningen om denna kungörelse,
att man satt avgifterna för högt och
framför allt att man gjort kungörelsen

alldeles för krånglig. Jag interpellerade
om kungörelsen sedan den varit i tilllämpning
mycket kort tid och påpekade
då dessa två saker. Nu har man
hunnit pröva den och har konstaterat
faktura.

Jag vill säga ett par ord om min allmänna
syn på den andra frågan, om
taxornas höjd. Som jag framhållit i min
interpellation tror jag att den omständigheten,
att man gör upp så fullständiga
och bra rationaliseringsplaner
som möjligt och gör dem i samarbete
med vederbörande jordbrukare så att
han accepterar dem, i och för sig är
en synnerligen stor tillgång för rationaliseringen,
alldeles oavsett om man
sedan kan ge några bidrag eller inte.
Jag tror att en sådan fullständig rationaliseringsplan,
som en jordbrukare
har accepterat och som han vill arbeta
efter, drar det hela åt rätt håll. Jag är
övertygad om att det är ett av de mest
effektiva sätt, på vilka staten kan använda
sina medel när det gäller att
främja rationaliseringen, att man söker
få fram så många och så bra i samarbete
med jordbrukarna uppgjorda planer
som möjligt, därför att det innebär en
stimulans för vederbörande att arbeta
framåt efter en sådan plan.

Nu är det klart att denna taxa ligger
under självkostnadspris och att det kan
finnas anledning att höja den. Jag har
emellertid närmast den uppfattningen,
att den uppgift dessa avgifter framför
allt skola och måste fylla är att avvärja
alla okynnesrekvisitioner, så att man
inte belastar lantbruksnämnderna med
ett arbete som det inte är något allvar
bakom. Men så höga måste avgifterna
vara, att vederbörande tänker sig för
innan han belastar lantbruksnämnden
med sådant arbete. I övrigt tror jag det
är mycket väl använda pengar, om man
flyttar över ett eller annat hundratusental
kronor från bidragskontot till detta
ändamål. .Tåg tror att ett sådant hundratusental
kronor gör mera nytta för

Nr 9.

Tisdagen den 11 mars 1952.

Svar på interpellation ang. rätt för lantbruksnämnderna att bevilja nedsättning av

kostnaderna för rationaliseringsplaner i vissa fall m. m.

rationaliseringen än en plan, som eventuellt
kan medge högre anslag. Jag
skulle därför vilja vädja till jordbruksministern,
innan han tar slutlig ståndpunkt,
att överväga dessa synpunkter.
Jag tycker för min del att det är nödvändigt
att återställa de ursprungliga
relationerna.

Sedan skulle jag, herr talman, bara
be att få föra ett spörsmål på tal som
jag inte var informerad om när jag
skrev denna interpellation; det gäller
en del komplikationer som ha utlösts i
anslutning till § 8 i bidragskungörelsen.
I denna paragraf står det att rekvirenten
har skyldighet att bekosta förrättningsmannens
fortskaffning mellan bostaden
och arbetsstället. När man först
läser detta får man närmast tanken på
en i närheten av arbetsstället belägen
bostad. Men så är det inte alltid på
landsbygden. Det finns många som inte
kunna hysa en förrättningsman och
även ha honom i maten. Göra de det
få de betalt för både mat och husrum,
och då blir det inga transportkostnader.
Men det är många som tycka att
de inte kunna göra det, varför vederbörande
i vissa fall kanske får köra ett
par tre mil eller ännu längre morgon
och kväll.

Såsom lantbruksstvrelsens revisionsavdelning
tolkat § 8 skall en sådan
kostnad påföras vederbörande rekvirent.
Men om det är korta dagar och
kanske också dåligt väder, som blandar
sig i leken, kan det bli åtskilliga resor
att bekosta för en del jordbrukare, medan
andra jordbrukare, som ha det
ställt på annat sätt, helt och hållet slippa
ifrån detta. Allt detta medför att
det kan bli rätt besvärligt både för dem
som skola umgås med jordbrukarna och
förklara detta och för dem som skola
betala.

Jag har under hand lämnat statssekreteraren
i jordbruksdepartementet
dessa synpunkter och vet att statsrådet
är informerad härom i förväg. Jag

skulle vara mycket tacksam om jag
även på den punkten fick ett positivt
uttalande till protokollet av jordbruksministern.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Jag är fullständigt överens med herr
Svensson i Ljungskile när han säger,
att man bör försöka få fram rationaliseringsplanerna
i samarbete med jordbrukarna.
Jag skulle tro, att de som
vilja hjälpa jordbrukarna framåt veta
av erfarenhet, att om man diskuterar
olika problem i ett sammanhang och
försöker få till stånd förenklingar, så
kan detta sporra jordbrukarna till att
genomföra rationaliseringarna.

När det sedan gäller taxorna säger
herr Svensson, att de böra vara så låga
som möjligt. Ja, jag kan säga, att om
dessa pengar kommer in till statsverket
eller inte, det spelar i och för sig
inte så stor roll. Men jag har för min
del den erfarenheten, att det människor
får alldeles gratis sätter de inte värde
på lika mycket som det de får erlägga
litet grand betalning för. Om vi ser på
taxorna, tycker jag inte vi har anledning
begära att de skulle vara mycket
lägre. Skall det över huvud taget vara
några taxor efter den rationalisering,
som vi varit överens om böra ske och
som vi nu ämnar vidta åtgärder för att
genomföra, så undrar jag om det är
någon anledning att anföra kritik mot
att taxorna bringas att överensstämma
med dagens penningvärde, som ju är
ett annat än det vi hade 1948. Det ligger
också något i den synpunkten att
taxorna måste vara sådana, att de inte
animerar folk att i onödan gå och begära
det ena och det andra av lantbruksnämnden,
utan man måste få betala
något för det man besvärar lantbruksnämnden
med.

Vad beträffar frågan om resekostnader
under pågående förrättning har

Tisdagen den 11 mars 1952. Nr 9.

Svar på interpellation angående upprättande av en renforskningsstation i Norrland.

herr Svensson genom statssekreteraren
i jordbruksdepartementet framfört en
del synpunkter, och jag skall gärna
säga några ord härom.

I 8 § lantbruksnämndstaxan föreskrives
bl. a., att en uppdragsgivare är
skyldig att under pågående förrättning
kostnadsfritt tillhandahålla förrättningsmannen
fortskaffningsmedel för
färder mellan den i anledning av förrättningen
begagnade bostaden och arbetsstället,
dock inte för färder på
land understigande 3 km. Denna bestämmelse
överensstämmer med vad
som tidigare gällt bl. a. vid lantmäteriförrättningar.
Det är emellertid klart
att den i vissa fall kan leda till att en
enskild sakägare får bära oproportionerligt
stora kostnader. Det förefaller
mig därför lämpligare att man lägger
om systemet så att sådana resekostnader,
som det här är fråga om, får utgå
av statsmedel och att man tar skälig
hänsyn till dem när man fastställer den
allmänna taxenivån. Ett sådant förfaringssätt
skulle överensstämma med
vad som redan nu gäller för resor vid
påbörjande eller avslutande av förrättning.

Jag vill vidare nämna att en sådan
omläggning som den jag nu antytt redan
har vidtagits för ett par år sedan
i fråga om lantmäteriförrättningar i
samband med att en ny lantmäteritaxa
utfärdades. Lantbruksstyrelsen håller
sedan någon tid på med att utarbeta
förslag till ny lantbruksnämndstaxa.
Jag vet, att styrelsen bar sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga. För min
del anser jag att den bör lösas på det
sätt som redan skett i fråga om lantmäteriförrättningar.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på den fråga jag
ställde i mitt förra anförande. Jag hoppas
att lians uttalande skall leda till
att kungörelsen blir bättre i sin praktiska
tillämpning. Jag vill inte säga

någonting kategoriskt om taxornas
höjd, utan den frågan får väl prövas i
vederbörlig ordning. Men det bör i alla
fall bli väsentligt bättre om man inte
tolkar kungörelsen på det sätt man tidigare
gjort.

Vad jag skulle vilja säga som avslutning
är, att låt oss framför allt få en
så klar kungörelse som möjligt, så att
det inte blir mera kineseri än det behöver
vara.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation angående upprättande
av en renforskningsstation i Norrland.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Med
andra kammarens tillstånd har herr
Gavelin frågat mig, huruvida spörsmålet
om en renforskningsstation, förlagd
till någon lämplig plats i Norrbotten,
behandlats i jordbruksdepartementet
och till vilket resultat man i så fall
kommit. Vidare har herr Gavelin frågat
om man kan förutsätta, att jag i en
snar framtid tar upp denna betydelsefulla
fråga till slutgiltig behandling och
bringar den till en lösning.

Till svar vill jag först säga, att något
förslag om inrättande av en renforskningsstation
i Norrbotten inte har ingivits
till jordbruksdepartementet och
att frågan inte heller behandlats där.
Däremot har ett sådant förslag ingivits
till jordbrukets forskningsråd. Detta
uppdrog nämligen på sin tid åt f. d.
generaldirektören Lennart Berglöf att
utarbeta ett förslag till inrättande av en
institution för forskning beträffande
renar och renskötsel. Med anledning
därav utarbetade Berglöf en promemoria
i ämnet, vilken våren 1949 överlämnades
till forskningsrådet. Någon framställning
på basis av denna promemoria
har emellertid som sagt inte gjorts till
departementet. Med hänsyn till de stora

Nr 9.

Tisdagen den 11 mars 1952.

Svar på interpellation angående upprättande av en renforskningsstation i Norrland.

kostnader, som ett förverkligande av
detta projekt skulle dra, är jag inte heller
för dagen beredd att säga, om eller
när det kan bli möjligt att förverkliga
det.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
erinra om att forskningsrådet under
de senaste fyra åren har lämnat
bidrag till forskning på renskötselns
område med i genomsnitt 10 000 kronor
om året. En ansökan om fortsatt
bidrag för innevarande budgetår är
ännu inte avgjord av forskningsrådet.

Härefter anförde

Herr GA VELIN: Herr talman! Jag ber
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack
för svaret på min interpellation, som
kom så snabbt. Jag måste dock säga,
att jag tycker det var mycket negativt.
Jag hade verkligen hoppats att jag skulle
få ett mera positivt svar.

Jag har erfarit att det är riktigt, att
någon formell framställning till jordbruksdepartementet
inte ingivits angående
upprättande av en renforskningsstation
i Norrbotten. Detta torde dock
bero på att huvudmannen i utredningen,
agronom Dahlander, avled innan
han hade sin utredning klar. Om Dahlander
levat, skulle denna interpellation
knappast kommit att framställas, tv då
hade nog arbetet fortsatt, och vi hade
kanske redan nu haft ett förslag, som
statsmakterna fått ta ställning till.
Min avsikt med interpellationen var att
få klarhet om hur statsrådet såg på
denna fråga och om den mera ingående
dryftats i departementet, men dessutom
vill jag påminna om att vi här hade
en angelägenhet av stor betydelse för
den del av landet, där renskötseln är
en viktig näringsgren.

Om det alltså är riktigt, att någon
skriftlig framställning till jordbruksdepartementet
inte gjorts, har det dock
framkommit, att utredningsmannen
Dahlander och generaldirektör Berglöf
uppvaktat statsrådet Sträng, som då

var departementschef, och dryftat denna
fråga. Något löfte hade statsrådet
mycket riktigt inte givit, men Dahlander
hade fått ett gott intryck av besöket.
I en promemoria med anledning
av sitt besök säger Dahlander, att han
var säker på att få statsrådets medverkan
för planens realiserande, åtminstone
i första hand bidrag till fortsatt
utredning. Jag vill desssutom understryka,
att sedan frågan om ett slakteri
i Gällivare uppkommit, där renslakt
i stor utsträckning skulle ske, har
man ansett det lämpligt att förlägga en
renforskningsstation i nära anslutning
till slakteriet.

Statsrådet anför i sitt svar, att det
är med tanke på de stora kostnader,
som ett förverkligande av detta projekt
skulle dra, som han för dagen inte är
beredd att ge något besked om när det
kan bli möjligt att realisera önskemålet
om en renforskningsstation. I fråga om
kostnaderna skulle jag vilja hänvisa
till en kostnadsberäkning, som upprättats
av jägmästare Folke Skuncke från
Ultuna och överlämnats till länsstyrelsen
i Norrbotten. Hans beräkning slutar
på en årskostnad av kronor 34 300,
ett belopp som inte bör avskräcka statsmakterna
från att söka förverkliga detta
projekt. Dessutom vill jag påminna
om att det redan beslutats om bidrag
från annat håll, bland annat från Gällivare
kommun.

Jag känner till att länsstyrelsen i
Norrbotten har gjort en framställning
till forskningsrådet om fortsatt bidrag
till detta arbete. Det är att hoppas att
statsrådet, när frågan om anslag till
jordbrukets forskningsråd kommer upp
till behandling, beaktar dess betydelse
för näringslivet i allmänhet men kanhända
i synnerhet för den renskötande
lappbefolkningen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilan -

Tisdagen den 11 mars 1952.

Nr 9.

de propositioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 78, angående prisutjämningsavgift
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 82, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303);

till statsutskottet propositionen nr
83, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.;
och

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

84, angående anslag till inköp av
maskiner för torrläggningsverksamheten; nr

88, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; och

nr 89, angående anslag för budgetåret
1952/53 till gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd
bensinskatt.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 90, rörande
Sveriges anslutning till en konvention
angående upprättandet av ett råd
för samarbete på tullområdet, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt angick
anvisande av anslag till Bidrag till internationella
rådet för samarbete på
tullområdet, m. m., till statsutskottet
och i övrigt till utrikesutskottet.

Slutligen föredrogos var för sig och
hänvisades till statsutskottet följande
Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:

nr 91, angående avstående i visst fall
av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 92, angående försäljning av en allmänna
arvsfonden tillfallen fastighet;
och

nr 93, angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom.

§ 6.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan att till utskottet
inkommit framställning från
delegerade för riksdagens verk angående
dels lönetillägg till tjänstemän i
riksdagens verk dels rörligt tillägg å
pensioner, utgående enligt av riksdagen
antagna tjänste- och familjepensionsbestämmelser
för riksdagens verk dels
ock vissa bemyndiganden för delegerade.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 42—50, bevillningsutskottets
betänkanden nr 13, 15
och 17, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 4—6, andra lagutskottets
utlåtanden nr 21 och 22, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 7—9 och andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 7.

§ 8.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtanden
nr 49 och 50, tredje lagutskottets
utlåtande nr 6 samt bankoutskottets utlåtande
och memorial nr 4 och 5 skulle
i nu nämnd ordning uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden å
morgondagens föredragningslista.

§ 9-

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från andra lagutskottet, nr 64, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536);
samt

från tredje lagutskottet:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket;

nr 66, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938
(nr 314), dels ock en i ämnet väckt
motion;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre; och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar.

§ 10.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 28 maj 1943 (nr 259) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å vin
tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman herr
Eskil Eriksson f. 1900 från Sandby,
Gimo, fr. o. m. den 12 mars 1952 är
fullständigt oförmögen till arbete på
grund av sjukdom.

Akademiska sjukhuset.

Uppsala den 7/3 1952.

Bertil von Ahn.

1 :e underläkare.

Kammaren beviljade herr Eriksson
i Sandby ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 12 mars tills vidare.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.32 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 12 mars.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
mars.

i 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att fru Helga Sjöstrand
lider av akut övre luftvägsinfektion
och på grund härav är oförmögen
deltaga i riksdagsarbetet tills
vidare.

Stockholm den 12/3 1952.

Paul Bergstrand,
leg. läkare.

Att fru Hildur Humla lider av kronisk
ledgångsreumatism och på grund
av denna sjukdom är oförmögen att deltaga
i riksdagens arbete under minst 3
veckor från och med den 12/3 1952, intygas.
Centrallasarettet, Karlstad, den
11 mars 1952.

John Svensson,
lasarettsläkare.

Kammaren beviljade fru Sjöstrand
och fru Humla ledighet från riksdagsgöromålen
från och med denna dag
tills vidare.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till bevill -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

ningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 28 maj 1943 (nr 259) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å
vin.

§ 4.

Höjning av statstjänstemannens löner
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av statstjänstemännens
löner m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 60 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 15 februari 1952, föreslagit
riksdagen att

1) besluta att till de under år 1951
utgående månadslönerna skulle, med
de undantag varom Kungl. Maj:t kunde
finna gott förordna, under år 1952 läggas
särskilda lönetillägg enligt de
grunder, som angåves i en i propositionen
omnämnd överenskommelse;

2) besluta att å pensioner, utgående
enligt av Kungl. Maj:t och riksdagen
antagna tjänste- och familjepensionsbestämmelser,
skulle under år 1952 utgå
rörligt tillägg med 53 procent av tillläggsunderlaget; 3)

besluta att kristillägg under år
1952 skulle utgå med 82 procent av
kristilläggsunderlaget;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av
departementschefen i propositionen angivna
grunder besluta om höjning av
arvoden till befattningshavare i statlig
eller statsunderstödd verksamhet;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de beslut, som kunde föranledas
av eu i propositionen omförmäld garantibestämmelse; 6)

medgiva att nu utgående kallortstillägg
och kallortstraktamenten måtte,
räknat från och med den 1 januari

1952, få höjas med i genomsnitt 25
procent;

7) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i vederbörliga avlöningsreglementen,
som erfordrades
med hänsyn till vad i propositionen
förordats;

8) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1951/52 och 1952/53 medgiva
de överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter, som kunde
föranledas av vad under 1—6 föreslagits; 9)

till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa
löne- och pensionsförmåner å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 115 000 000 kronor;
samt

10) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa
löne- och pensionsförmåner å riksstaten
för budgetåret 1952/53 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
230 000 000 kronor.

Enligt den i propositionen åberopade
överenskommelsen skulle de särskilda
lönetilläggen resp. de höjda arvodesbeloppen
icke utgå till anställningshavare,
ansluten till organisation, vilken
varslar (varslat) eller vidtager (vidtagit)
stridsåtgärder i anslutning till
förhandlingar i avlöningsfrågor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svärd m. fl. (I: 374) och den andra
inom andra kammaren av herr Håstad
in. fl. (11:493), hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta att där
föreslagna lönetillägg respektive arvodesförhöjningar
skulle utgivas utan
hänsyn till huruvida befattningshavaren
vore ansluten till viss organisation
eller ej.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

1 två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svärd m. fl. (1:375) och den andra
inom andra kammaren av herr Birke
m. fl. (11:494), hade hemställts, att
riksdagen i anslutning till vad i motionerna
anförts måtte vid behandlingen
av propositionen i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att beslut om sådan kompensation
för levnadskostnadsstegringen,
som berördes i 4 § av statens löneplansförordning,
framdeles endast skulle
avse en procentuellt lika höjning och
att följaktligen frågor om eventuella
justeringar utöver nämnda kompensation
skulle behandlas såsom ändringar
i lönegradsplacering eller eljest såsom
fristående beslut i lönefrågor.

I en inom andra kammaren av herr
Rubbestad väckt motion (11:492) hade
hemställts, att riksdagen med ändring
av förevarande proposition måtte besluta,
att det procentuella tillägget å
statstjänstemännens löner även i fortsättningen
skulle beräknas å högst
1 600 kronor för månad, samt i övrigt
beakta de synpunkter som i motionen
anförts.

I en inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. väckt motion (11:495)
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition
måtte avslå Kungl. Maj:ts under punkten
1) begärda fullmakt, så att de särskilda
lönetilläggen under år 1952 skulle
utbetalas till alla berörda, samt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uttala önskvärdheten av att ett
förlikningsorgan finge i uppdrag att
medla i rådande konflikt beträffande
vissa statstjänstemäns löneförmåner.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:375 och 11:494
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 374 och II: 493, II: 492
och II: 495, sistnämnda motion såvitt

nu vore i fråga, besluta att till de under
år 1951 utgående månadslönerna
skulle — med de undantag varom
Kungl. Maj:t kunde finna gott förordna
—• under år 1952 läggas särskilda
lönetillägg enligt de grunder, som angåves
i den i propositionen omnämnda
överenskommelsen;

III. att motionen II: 495, i vad den
icke behandlats under II, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att riksdagen måtte

a) besluta att å pensioner, utgående
enligt av Kungl. Maj :t och riksdagen
antagna tjänste- och familjepensionsbestämmelser,
skulle under år 1952 utgå
rörligt tillägg med 53 procent av tillläggsunderlaget; b)

besluta att kristillägg under år
1952 skulle utgå med 82 procent av
kristilläggsunderlaget;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
i propositionen angivna
grunder besluta om höjning av
arvoden .till befattningshavare i statlig
eller statsunderstödd verksamhet;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de beslut, som kunde föranledas
av den i propositionen omförmälda garantibestämmelsen
;

e) medgiva att nu utgående kallortstillägg
och kallortstraktamenten måtte,
räknat från och med den 1 januari
1952, få höjas med i genomsnitt 25
procent;

f) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i vederbörliga avlöningsreglementen,
som erfordrades med
hänsyn till vad i propositionen förordats; g)

bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1951/52 och 1952/53 medgiva
de överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter, som kunde
föranledas av vad under punkterna
1—6 i propositionen föreslagits;

h) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa
löne- och pensionsförmåner å tilläggs -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

stat II till riksstaten för budgetåret
1951/52 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 115 000 000
kronor;

i) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa
löne- och pensionsförmåner för budgetåret
1952/53 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 230 000 000
kronor;

V. att motionerna I: 209 och II: 282
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) beträffande lönejusteringar i anledning
av levnadskostnadernas förändring a)

av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet i punkten
I bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 375
och II: 494, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; b)

av herrar Ohlon, Sundelin, Malmborg
i Skövde, Ståhl, Bergstrand och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottet i punkten I bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 375 och II: 494, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad dessa
reservanter anfört;

2) beträffande särskilda lönetillägg
under år 1952

a) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och
Staxäng, vilka ansett, att utskottet i
punkten II bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med bifall till motionerna
1:374 och 11:493 samt 11:495,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionen II: 492,
besluta att till de under år 1951 utgående
månadslönerna skulle — utan
medgivande för Kungl. Maj:t att förordna
om undantag härifrån annat än
beträffande anställningshavare, som

icke uppnått 17 år — under år 1952
läggas särskilda lönetillägg enligt de
grunder, som angåves i den i propositionen
omnämnda överenskommelsen;

b) av herrar Ohlon, Sundelin, Malmborg
i Skövde, Ståhl, Bergstrand och
Gustafsson i Skellefteå, vilka likaledes
ansett, att utskottet i punkten II bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med bifall till motionerna I: 374 och
II: 493 samt II: 495, sistnämnda motion
såvitt nu vore i fråga, samt med avslag
å motionen 11:492, besluta att till de
under år 1951 utgående månadslönerna
skulle — utan medgivande för Kungl.
Maj :t att förordna om undantag härifrån
annat än beträffande anställningshavare,
som icke uppnått 17 år — under år
1952 läggas särskilda lönetillägg enligt
de grunder, som angåves i den i propositionen
omnämnda överenskommelsen; c)

av herr Rubbestad, som ansett, att
riksdagen i punkten II bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionen II: 492 ävensom med avslag å
motionerna 1:374 och 11:493 samt
11:495, sistnämnda motion såvitt nu
vore i fråga, besluta att till de under
år 1951 utgående månadslönerna skulle
— med de undantag varom Kungl.
Maj :t kunde finna gott förordna — under
år 1952 läggas särskilda lönetillägg
enligt de grunder, som angåves i den
i propositionen omnämnda överenskommelsen,
dock att det procentuella
tillägget skulle beräknas å högst 1 600
kronor för månad;

d) av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Näsgård, Birger Andersson,
Edvin Thun, Nils Theodor Larsson,
Mårtensson i Uddevalla och Hansson i
Skegrie utan angivet yrkande;

3) beträffande medling i rådande
konflikt rörande vissa statstjänstemän

a) av fröken Andersson samt herrar

Bergh, Skoglund i Doverstorp och Stax2
— Andra kammarens protokoll 1952. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m.

äng, vilka ansett, att utskottet i punkten
III bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionen II: 495,
i vad den icke behandlats under II, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad nämnda reservanter anfört;

b) av herrar Ohlon, Sundelin, Malmborg
i Skövde, Ståhl, Bergstrand och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottet i punkten III bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionen
11:495, i vad den icke behandlats
under II, i skrivelse till Kungl.
Maj ;t uttala önskvärdheten av att — om
ej nu pågående förhandlingar ledde
till resultat i en mycket nära framtid
— ett förlikningsorgan finge i uppdrag
att på samma sätt som vid konflikter
på den enskilda arbetsmarknaden medla
i rådande konflikt beträffande vissa
statstjänstemäns löneförmåner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Den
fråga som kammaren under dagens förhandlingar
nu går att fatta beslut i har
varit föremål för en rätt omfattande
remissdebatt. Under denna uttalade
bland andra herr Hjalmarson i denna
kammare en bestämd vädjan om att
nya förhandlingar skulle komma till
stånd, så att t. ex. lönefrågan för våra
läroverkslärare, som man då mest diskuterade,
kunde bringas till sin lösning.

Att förhandlingar nu återupptagits är
glädjande. Då stora värden står på spel
om konflikten blir utdragen och då jag
förmodar att båda parter vill medverka
till att berörda lönetvist snart bilägges,
tror jag också att dagens debatt bör
kunna starkt begränsas. En gammal
god regel är också att förhandlingar
som pågår ej skall störas eller försvåras.
Jag kommer därför självfallet inte att i
mitt anförande beröra de lönegradsplaceringar
för vissa grupper, beträffande
vilka stridsåtgärder har varit på tal,
utan starkt koncentrera mitt anförande

omkring vissa andra punkter i utskottets
betänkande.

Som utskottets utlåtande visar, föreligger
det ingen meningsskiljaktighet
beträffande storleken av det av Kungl.
Maj:t föreslagna särskilda tillägget i
annan män än att vi i den reservation
som jag har anslutit mig till inte i princip
kunnat acceptera den differentiering
av berörda löneläge som Kungl.
Maj :ts förslag innebär. Då årets förslag
i motsats till förra årets har accepterats
av organisationerna vid förhandlingarna
och då man av tekniska skäl inte
har kunnat utarbeta och i motion framlägga
ett motförslag, har vi reservanter
inte velat motsätta oss Kungl. Maj :ts
förslag på denna punkt. Reservanterna
har dock uttalat vissa principiella synpunkter
som inte bör tappas bort och
som bör vara vägledande för framtiden.

Den del av Kungl. Maj:ts förslag som
varit föremål för den allvarligaste debatten
är den mycket vidsträckta fullmakt
som Kungl. Maj :t begär, att »till
de under år 1951 utgående månadslönerna
skola,» — detta vill jag särskilt
understryka — »med de undantag varom
Kungl. Maj:t kan finna gott förordna,
under år 1952 läggas särskilda lönetillägg
enligt de grunder, som angivas
i förut nämnda överenskommelse».

Den fullmakt som genom denna klausul
ges åt Kungl. Maj:t är ju synnerligen
vidsträckt, och det är därför anmärkningsvärt
hur knapphändig propositionen
är på denna punkt när det
gäller att redogöra för hur fullmakten
skall tillämpas. I motioner bl. a. i denna
kammare har det också påtalats, till
vilka ohållbara konsekvenser Kungl.
Maj:ts förslag härutinnan kan leda. Det
är i första hand sammankopplingen av
dvrtidskompensationen och lönegradsplaceringen
som här kan diskuteras.
Denna fråga har ju från början behandlats
i separata förhandlingar, och
vi reservanter har ansett att det varken
är lämpligt eller välbetänkt att denna
sammankoppling har gjorts.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

Det är förresten denna sammankoppling
som så att säga har aktualiserat
den konflikt som kom till stånd och
som nästan automatiskt i viss mån har
drivit Kungl. Maj:t att söka kraft i den
ganska grumliga kraftkälla som berörda
fullmaktsklausul måste sägas innebära.
När jag använder ordet »grumlig kraftkälla»,
syftar jag på hur svårt det måste
bli att tillämpa denna klausul. Propositionen
har ju inte ens antydningsvis
angivit hur detta skall ske, och det har
i de motioner, som jag omnämnde för
eu stund sedan, också påtalats, att det
är nästan ofrånkomligt att de numera
allmänt erkända värden som ligger i
vår föreningsrätt kan komma att trädas
för när. Skall man genom en deklarationsplikt
utröna medlemskap? Det har
sagts att detta kan klaras genom en försäkran
från befattningshavaren om till
vilken organisation han hör. Jag måste
inom parentes säga, att det i så fall är
rätt egendomligt om riksdagen i år
skulle vara benägen att genom en försäkran
pejla de olika individernas ställningstagande,
medan vi i fjol i en annan
fråga, som visserligen låg på annat
plan, ganska enhälligt gick ifrån
denna metod emedan vi ansåg, att den
i någon mån skulle kränka individens
frihet och självständighet.

Jag skall inte ta upp de olika fallen.
De ha utförligt behandlats i en motion
av herr Håstad. Jag förmodar att han
tar upp de olika mycket besvärliga
komplikationer som här måste framträda,
och därför skall jag bara peka på
dessa enstaka saker.

Man kan också fråga sig, om strafflagen
skall tillämpas i dessa fall. I så
fall är vi väl eniga om att vi är inne
på mycket betänkliga vägar.

Mot bakgrunden av detta kan man
inte undkomma den allvarliga frågan:
Kan man vid tillämpningen av denna
klausul undgå att kränka föreningsrätten?
Utskottet säger visserligen trosvisst:
»Utskottet, som inhämtat informationer
från sakkunnigt håll i den

föreliggande rättsfrågan, hyser för sin
del den bestämda uppfattningen, att
berörda klausul kan tillämpas utan att
fördenskull föreningsrätten eller andra
rättsförhållanden kränkas.» Det är ju,
herr talman, utskottsmajoritetens ensak
om den vill uttala sig tvärsäkert, men
det är inte obekant för utskottsmajoriteten
att juristernas syn på denna sak
inte är helt entydig. Frånsett detta vill
jag emellertid för min personliga del
framhålla, att man inte från någondera
sidan skall så att säga göra domslut i
förskott. Jag tror man bör vara rätt
försiktig i sina uttalanden på den
punkten.

I anslutning till detta har jag inte
kunnat undgå att göra följande enligt
mitt förmenande mycket allvarliga reflexion.
Kungl. Maj:t och riksdagen är
inte vilken arbetsgivare som helst. I
den punkt som vi här diskuterar står
staten inte enbart som arbetsgivare.
Kungl. Maj :t och riksdagen är också
lagstiftare och ansvariga för det skydd
som föreningsrätten innebär. Redan
det, att en Kungl. Maj:ts åtgärd ifrågasättes
innebära en kränkning av föreningsrätten
och dess anda, är ur denna
synpunkt allvarligt nog. Jag tror
därför att vi måste betrakta denna sak
så, att Kungl. Maj:t här har ett större
ansvar för den anda som inrymmes i
gällande föreningsrätt än vad andra
har, och även om denna föreningsrätt
kanske främst skulle gälla parterna på
den allmänna arbetsmarknaden, bör ju
staten inte visa ett annat anletsdrag
mot sina egna anställda.

Sedan utskottet behandlat Kungl.
Maj:ts förslag har ju också, som jag inledningsvis
nämnde, förhandlingarna i
denna lönetvist återupptagits. Jag är
förvissad om att om riksdagen strök
denna klausul, skulle åt förhandlingarna
i lönetvisten säkert ges en lugnare
och bättre atmosfär. Skulle förhandlingarna
mot förmodan stranda, skulle
Kungl. Maj:t säkerligen inte stå utan
försvarskraft därför att denna klausul

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m.

strukits. Ett psykologiskt gott utgångsläge
i en konflikt är ofta bättre än en
hård repressalieåtgärd.

I den reservation, som jag anslutit
mig till, har vi slutligen visat på vissa
åtgärder, som vi anser böra vara nödvändiga
för framtiden i dessa lönefrågor.
I pågående lönekonflikt har man
alltför mycket bortsett från att en parallell
mellan förhållandena på den allmänna
marknaden och den statliga sektorn
icke utan vidare kan göras. Ingen
av parterna inom den statliga sektorn
har alla de stridsmedel till förfogande,
som ju traditionellt användas på den
allmänna arbetsmarknaden. Här gäller
alltså enligt vårt förmenande — och
det är på den punkten vi framfört vissa
krav i vår reservation —• att söka
sig fram till lämpliga former för underhandlingar
och undvika konflikter på
detta område. Dagens svårigheter i denna
sak måste därför ge ökad styrka åt
de krav, som vi här framför.

Jag vill, herr talman, till slut tillägga
en sak, som bör beaktas i anslutning
till våra krav på denna punkt i denna
reservation. I dagens ömtåliga situation
har vi sökt undvika en åtgärd, som
skulle kunna tolkas som ett underkännande
av endera partens förhandlare,
något som skulle kunna utgöra ett mycket
störande moment. Det är med tanke
på detta som vår reservation på
denna punkt också fått den form den
har.

Jag har med flit, herr talman, med
tanke på dagens situation mycket starkt
velat begränsa mitt anförande, bara beröra
vissa bestämda punkter och inte
ingå på lönespörsmålen, som jag förmodar
äro mycket väsentliga i de förhandlingar,
som nu pågår. Jag ber att
få yrka bifall till den reservation, som
till statsutskottets utlåtande nr 49 fogats
av fröken Andersson in. fl.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag har till detta utlåtande fo -

gat en blank reservation, och jag skall
med några ord beröra orsaken därtill.

Det förslag till höjning av statstjänstemännens
löner, som framlägges i
detta utlåtande, har tillkommit efter
förhandlingar mellan chefen för civildepartementet
och representanter för
de olika tjänstemannaorganisationerna.
Med hänsyn härtill är det enligt min
mening inte lämpligt att riksdagen fattar
beslut om några väsentliga ändringar
i det föreliggande förslaget.
Detta skulle nämligen kunna medföra
svårigheter vid kommande förhandlingar
mellan parterna. Men det är
ändå tillåtet att anföra några kritiska
anmärkningar emot den träffade uppgörelsen.

Enligt denna uppgörelse har en viss
utjämning av lönerna företagits till
förmån för de i lönehänseende lägst
stående grupperna. Jag anser dock inte
att denna löneutjämning är av sådan
omfattning, att den åstadkommer rättvisa
i fråga om fördelningen av kompensationen
för de stegrade levnadskostnaderna
emellan de olika befattningshavargrupperna.
Detta är i första
hand beroende på att löneökningarna
beräknas efter procentregeln och inte i
kronor. Denna beräkning medför att de
befattningshavare, som ha en hög lön,
även få en större kompensation för dyrtiden,
medan däremot de befattningshavare,
som ha en relativt låg lönestäilning,
även måste finna sig i att få en
betydligt lägre kompensation för de
stegrade levnadskostnaderna. För att
belysa detta skall jag bara anföra ett
par exempel. Jag skall härvid utgå från
lönerna i ortsgrupp 3 och jämföra de
årslöner, som utgingo till vissa befattningshavare
1947 enligt 1947 års löneplan,
med de löner som förordas i det
nu föreliggande utlåtandet.

En befattningshavare i 12 :e löneklassen
hade 1947 en sammanlagd årslön
på 6 000 kronor. I denna lön äro då
inräknade grundlön och rörligt tillägg.
Enligt det föreliggande förslaget får

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

samme befattningshavare en årslön på
8 280 kronor, således en löneökning på
2 280 kronor jämfört med 1947. En befattningshavare
i 30 :e löneklassen hade
1947 en årslön av 14 592 kronor. Enligt
förslaget skulle han få en årslön av
19 860 kronor, vilket innebär en löneökning
av 5 268 kronor. Om vi ta en
befattningshavare i 40 :e löneklassen,
så hade han 1947 en årslön av 19 968
kronor. Enligt det föreliggande förslaget
skall han erhålla en årslön på
27 756 kronor. Detta medför en ökning
i förhållande till lönen 1947 med 7 788
kronor. Detta exempel visar, att befattningshavaren
i 12 :e löneklassen sedan
1947 erhållit en kompensation för de
stegrade levnadskostnaderna med 2 280
kronor, att befattningshavaren i 30 :e
löneklassen har erhållit en kompensation
på 5 268 kronor och befattningshavaren
i 40 :e löneklassen en kompensation
för fördyrade levnadskostnader på
7 788 kronor. Det kan ifrågasättas om
levnadskostnaderna sedan 1947 ha ökats
närmare tre och en halv gånger mer
för den högre tjänstemannen än för den
lägre. Jag har den uppfattningen, att
levnadskostnaderna i stort sett ha ökats
lika för samtliga löntagare. Om detta är
fallet ha de högre löntagarna erhållit
en alltför hög kompensation.

Mot detta resonemang kan invändas,
att skatterna sedan år 1947 ha ökats
på ett oroväckande sätt för de högre
tjänstemännen. Ja, det är riktigt, men
trots skatteökningarna har ändå löneläget
för de högre tjänstemännen förbättrats
betydligt. Enligt vissa beräkningar
komma skatterna, om de beräknas
på de föreslagna lönerna, för 1952
att bli 227 kronor högre för befattningshavare
i 12:e löneklassen än de voro
1947, 1 400 kronor högre för befatt ningshavare

i 30 :e löneklassen ocli cirka
3 000 kronor högre för befattningshavare
i 40:e löneklassen, allt jämfört
med de skatter som utgingo år 1947 på
dåvarande inkomster.

Dessa siffror äro beräknade för man

och hustru i ortsgrupp 3, och det är
helt naturligt att siffrorna äro approximativa,
men de belysa i någon mån det
verkliga läget.

Om vi frånräkna dessa skatteökningar
från den erhållna lönekompensationen
för de ökade levnadskostnaderna,
finna vi, att det återstår en
nettokompensation för befattningshavarna
i löneklass 12 på cirka 2 000 kronor.
För befattningshavarna i löneklass
30 återstår en nettokompensation på
3 867 kronor och för befattningshavarna
i löneklass 40 en nettokompensation
på 4 788 kronor. Dessa siffror visa, att
de högre inkomsttagarna ha blivit väl
tillgodosedda, även om hänsyn tas till
de ökade skatterna.

Med utgångspunkt från dessa schematiska
uppgifter förefaller det åtminstone
mig, som om starka skäl tala för en
omläggning av lönesystemet. Det går enligt
mitt förmenande inte att fortsätta
med procenträkningen efter samma
grunder som hittills, utan man måste
nog snarast möjligt övergå till att räkna
mer med kronor än med procent. I annat
fall kommer löneklyftan mellan de
högre och lägre befattningshavarna att
bli alltför stor. Det har tidigare talats
om att löneklyftan mellan de olika befolkningsgrupperna
i samhället inte
skulle ökas utan i stället sammanpressas
och utjämnas. Men om man fortsätter
med den lönepolitik, som tillämpats
under senare år, kommer det sannerligen
inte att bli någon sammanpressning
av löneklyftan mellan de olika grupperna
i samhället utan den kommer att
väsentligt utvidgas.

Jag ber, herr talman, med hänsyn till
de konsekvenser som jag i början av
detta anförande sade skulle bli följden,
om man vidtoge några långtgående ändringar
i den uppgörelse, som träffats
med de olika befattningshavarna, att få
yrka bifall till utskottets förslag. Samtidigt
som jag yrkar bifall till utskottets
förslag, vill jag hemställa till chefen
för civildepartementet, att han tar

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

den framtida lönepolitiken under allvarlig
omprövning och gör en verklig
undersökning av om det inte finns möjligheter
och om det inte är nödvändigt
att för framtiden gå ifrån procentregeln,
när det gäller löneökning, och
mer gå in för kronräkning.

Häruti instämde herrar Nilsson i
Kristinehamn, Andersson i Munkaljungby
och Andersson i Ryggestad.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! De
synpunkter, som herr Mårtensson nyss
anförde, äro desamma som ha legat till
grund för den motion, som jag väckt
på denna punkt. Jag har ansett att det
system, efter vilket löneökningarna föreslagits
i propositionen och det föreliggande
utskottsutlåtandet, är av den art
att man måste reagera. Syftet med denna
löneförbättring är ju att lämna en
viss kompensation för ökade levnadskostnader.
Vi måste väl alla vara medvetna
om att levnadskostnaderna inte
ha stigit fem gånger så mycket för vissa
befattningshavare som för andra. Enligt
Kungl. Maj:ts förslag erhålla emellertid
de högre tjänstemännen bortåt fem
gånger så stor kompensation som de
lägre. Jag vill bara erinra om att en
tjänsteman i löneklass 1 erhåller ett tilllägg
på 63 kronor per månad, under det
att en tjänsteman i löneklass 40 får ett
tillägg på 315 kronor i månaden, d. v. s.
det femdubbla.

Herr Mårtensson sade, att det har blivit
en viss utjämning. Detta är i viss
mån riktigt. Man har försökt att lyfta
upp den allra lägsta lönegruppen, nämligen
löneklasserna 1—7, genom att ge
den 20 procents höjning. Löneklasserna
8—13 ha fått lika stor ökning som löneklass
14. Det betyder att de ha fått 89
kronor i ortsgrupp 1, 93 kronor i ortsgrupp
2, 97 kronor i ortsgrupp 3, 101
kronor i ortsgrupp 4 och 105 kronor i
ortsgrupp 5.

Om man jämför dessa siffror med
dem, som gälla för tjänstemännen i den
högsta löneklassen å löneplan 1 och för

de högre tjänstemännen å löneplan 2,
finner man, att dessa senare få mer än
tre gånger så stor kompensation för de
ökade levnadskostnaderna som denna
stora grupp av tjänstemän i löneklasserna
8—14, där vi ha den största delen
av statstjänarna.

Jag tycker att var och en borde inse
att detta inte är ett riktigt system. Vad
är då orsaken till att de högre tjänstemännen
fått så stor kompensation? Jo,
man har slopat den maximeringsgräns,
som fastställdes av fjolårets riksdag. För
att förhindra, att det blir alltför stor
höjning av de högre tjänstemännens löner,
har man under många år tillämpat
en maximeringsregel. För åtskilliga år
sedan var maximigränsen 700 kronor
per månad. Sedan höjdes den till 900
kronor, och för ett fåtal år sedan höjdes
den till 1 200 kronor. I fjol höjdes den
ytterligare till 1 600 kronor per månad.
I det förslag, som föreligger i år, har
man emellertid slopat maximeringsregeln
helt och hållet för löneplan 1, varför
hela raden av tjänstemän ända upp
till löneklass 40 få 15 procents tillägg
på de stora grundlönerna. Fn liten begränsning
har gjorts beträffande löneplan
2 från och med löneklass 13, men
den är ganska obetydlig. Jag anser, att
den begränsning på 1 600 kronor, som
vi fastställde i fjol, alltjämt bör äga giltighet.

Herr Mårtensson betonade, att man
inte vill vara med om några väsentliga
ändringar i Kungl. Maj:ts förslag med
hänsyn till de avtal som träffats. Jag
tycker emellertid, att den lilla ändringen,
att man fasthåller vid maximeringsgränsen
1 600 kronor per månad, bör
kunna göras. Det resonemanget, att vi
inte kunna göra några ändringar, när
ett avtal har träffats, tycker jag är betänkligt
ur många synpunkter. Det innebär,
att riksdagen frånhänder sig varje
möjlighet att säga sin mening när det
gäller löneförslag. Likaså överlämnar
man härigenom till departementets
tjänstemän att avgöra frågan. Vi skola

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

komma i håg, att denna lönefråga helt
och hållet är avgjord av tjänstemän. Visserligen
har civilministern varit med
om saken, men han har till sitt förfogande
två högre tjänstemän, som på sätt
och vis företräda arbetsgivarparten.
De äro emellertid berörda av den lönesättning
som kommer att tillämpas, och
det är självklart att de kunna vara intresserade
av att det lönebelopp, på vilket
dessa 15 procent skola räknas, sättes
så högt som möjligt. Jag tycker därför
att det är på sin plats, att riksdagen
säger ifrån, att den inte vill vara med
om detta. Vi böra se till att det inte blir
en sådan här väldig löneklyfta mellan
de olika lönegrupperna, som herr Mårtensson
talade om och beklagade och
som jag för min del anser vara synnerligen
olycklig.

Lönereglering som sådan är en sak.
Den må företagas med hänsyn till utbildning
och till de olika arbetsuppgifterna.
Kompensation för ökade levnadskostnader
är en annan sak. Den bör
vara i stort sett lika för högre och lägre
tjänstemän. Utgifterna för mat, kläder
och skor äro ju i allmänhet lika stora
för de lägre tjänstemännen som för de
högre. Därför är det orimligt att ge de
högre tjänstemännen fem gånger så stor
kompensation för de ökade levnadskostnaderna
som de lägre.

Även på en annan punkt har jag en
viss erinran att göra mot det framlagda
förslaget. Vi veta, att det har träffats
normalavtal för större delen av arbetarna
på den allmänna arbetsmarknaden.
Enligt detta avtal finns det möjligheter
för en lönekompensation med 8 procent
för män och 10 procent för kvinnor.
Dessutom skulle det finnas möjlighet för
kompensation i grupper, där det föreligger
eftersläpning.

Då ställer man frågan: Hur har man
kommit fram till dessa 15 procent för
statstjänarna? Det innebär att de få 7
procent mer än en manlig arbetare får
enligt det stora ramavtalet. Föreligger
här verkligen en eftersläpning på 7 pro -

cent? Vi måste konstatera, att så ej är
fallet.

Enligt bankoutskottets utlåtande nr 4,
som skall behandlas i dag, har index
från september 1950 till december 1951
stigit med 22 procent. Vi känna alla till
att vi i oktober 1950 gingo med på en
höjning av statstjänstemännens löner
med 8 procent. I början av år 1951
fingo de ytterligare 12 å 13 procent. Det
betyder, att de sedan september 1950 ha
fått en lönehöjning med 20 å 21 procent
samtidigt som levnadskostnadsindex stigit
med 22 procent. Det är alltså en eftersläpning
på 1 eller högst 2 procent, som
nu skall kompenseras. Detta har även
konstaterats i finansplanen, där finansministern
säger ifrån att eftersläpningen
kan beräknas till 2 procent. Här ha alltså
statstjänstemännen fått fem procent
mer än vad som egentligen skulle utgå.
Den saken kunna vi kanske inte göra
något åt nu, men jag vill hemställa till
civilminstern att vid nästkommande förhandlingar
hålla ett öga på dem som
förhandla, så att vi inte få sådana förskjutningar,
som de nu föreliggande. Vi
skola nämligen lägga märke till att behandlingen
av statstjänstemännens lönefråga
är prejudicerande för mycket stora
grupper av arbetare och tjänstemän på
andra områden. Det är därför av stor
betydelse hur man utmäter lönerna till
statstjänstemännen.

Jag har i min motion inte föreslagit
några åtgärder mot denna överkompensation.
Däremot har jag föreslagit att
det belopp, på vilket procenttalet skall
räknas, maximeras till 1 600 kronor i
månaden. Det tycker jag är en rimlig
begäran, som riksdagen bör kunna vara
med om.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till den av mig avgivna
reservationen.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman.
I förevarande proposition relateras
den utveckling som ägt rum i
fråga om åtgärder för att kompensera

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

statstjänstemannen för stegrade priser
etc. Den uppgörelse, som träffades för
fem år sedan och som innebar att
denna kompensation skulle utgå i förhållande
till pristalet, har aldrig kommit
att tillämpas i praktiken. Det har
i stället träffats olika överenskommelser
mellan staten och de skilda förhandlingsorganisationerna,
och under
tiden från år 1947 fram till 1950 års
slut har gällt ett kompensationstal av

12 procent.

Den överenskommelse, som tillämpades
under år 1951, innebar ett visst avsteg
från den principiella uppgörelsen
av år 1947. Enligt uppgörelsen för år
1951 stadgades nämligen att tjänstemän,
som hade en inkomst på upp till
500 kronor i månaden, skulle på detta
belopp få ett tillägg av 33 procent, medan
däremot på överskjutande lönebelopp
skulle utgå ett tillägg av endast
32 procent. Det var alltså en viss, mycket
begränsad reell inkomstökning som
i detta sammanhang skedde. Denna
linje har i viss utsträckning fullföljts
vid årets uppgörelse. Jag erinrar om
att till de nu utgående månadslönerna
skall läggas ett särskilt tillägg, i stort
sett motsvarande 15 procent av månadslönebeloppet.
I löneklasserna 1—

13 i löneplan 1 samt löneklasserna 1—-7 i löneplan 5 skall därutöver utgå en
viss avlöningsförstärkning.

Vi ha i den motion, som vi ingivit i
anledning av propositionen, godtagit
denna uppgörelse och de slutsatser
som den lett till i form av reella lönestegringar
i samband med kompensationen
för dyrtiden. Men vi ha betonat
att man för framtiden bör göra åtskillnad
mellan å ena sidan kompensation
för dyrtiden och å andra sidan reella
löneförhöjningar efter förhandlingar.
Det må anses skäligt och riktigt att i
tider som de nuvarande med obestämt
penningvärde de skilda grupperna ha
rätt att betinga sig kompensation för
fallande penningvärde, så att inte utvecklingen
medför en sänkning av den

reella standarden. När det gäller reella
löneökningar, ändringar av löneplanen
o. s. v. böra däremot besluten
vara ett resultat av förhandlingar, och
enligt vår mening är detta ett observandum,
som bör iakttagas vid kommande
förhandlingar.

Den bestämmelse i propositionen,
som mest tilldragit sig uppmärksamheten,
är klausulen om att grupper som
varsla eller varslat om stridsåtgärder
inte skola få den kompensationsförmån
som det här gäller. Det har stått mycken
strid om huruvida denna klausul
vilar på rättslig grundval eller inte. Vi
ha för vår del inte velat bestrida
Kungl. Maj :ts formella rätt att införa
denna klausul. Däremot kan det enligt
vårt förmenande diskuteras, om det är
klokt att införa och tillämpa densamma.
Vi vilja erinra om att ifrågavarande
förmån i stort sett endast utgör
en kompensation för försämringen av
penningvärdet, för inträdda prisstegringar
o. s. v., och man hade inte bort
spärra utbetalningen av densamma, då
det alltså här rör sig om en förmån
som är skild från frågan om reella löneförhöjningar.
Vidare bör man inte
förbise att karaktären hos både avtalsförhandlingarna
och förhandlingsmetoderna
för statsanställda präglas av en
viss osäkerhet. Det hela befinner sig i
ett övergångstillstånd, och vi förmena
att man bör taga hänsyn därtill när det
gäller klausulens införande och tillämpande.
Inte minst i fråga om tillämpningen
kommer det ovillkorligen att
bli mycket svåra komplikationer. Herr
Staxäng har i sitt anförande i dag varit
inne på detta spörsmål, och jag kan
ansluta mig till de synpunkter som han
anfört. Det kommer att medföra betydande
svårigheter att i detta sammanhang
så att säga skilja fåren från getterna,
och det kommer att uppstå
många irritationsmoment.

Kanske man också, herr talman, hade
bort tillämpa ett ord av Olaus Petri,
nämligen »att all rätt bör med besked -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

lighet driven varda, ty högsta rätt kan
annars lätt bli största orätt».

Vi ha också i den motion, som jag
tidigare berört, framfört kravet på att
tillämpa förlikningsförfarande. Det har
i olika sammanhang i såväl propositionen
som utskottets uttalande och annorstädes
sagts, att förhållandena på
den statliga avtalsmarknaden äro ungefär
likartade med förhållandena på
den allmänna löne- och avtalsmarknaden.
Därav kan man ju, i den mån man
nu är beredd att bejaka denna likställdhet,
draga den slutsatsen, att det
finns skäl att även på det statliga området
använda ett förlikningsförfarande.
Utskottet har för sin del inte
velat vara med om detta. Utskottet menar
att det bör helt och hållet förbehållas
Kungl. Maj:t att vidtaga dylika
åtgärder, därest så befinnes lämpligt
och motiverat. Vi för vår del anse, att
det inte bör vara uteslutet att riksdagen
gör ett bestämt uttalande om önskvärdheten
av ett förlikningsförfarande.
Alla äro väl överens om att det här
gäller ett ytterst ömtåligt samhällsområde,
och jag antar att vi alla också innerligt
hoppas, att en fredlig lösning
skall kunna uppnås. Dess bättre har
det ju också aviserats, att förhandlingar
redan äro i gång, och jag vill
från denna talarstol uttala en varm
förhoppning om att förhandlingarna
skola leda till en uppgörelse, så att vi
slippa stridsåtgärder med alla de följder
som detta kan ha på ett så ömtåligt
samhällsområde som här ifrågavarande.

Herr Rubbestad, som hade ordet närmast
före mig, har i sin motion gjort
gällande att talet om att statstjänstemännen
i huvudsak endast skulle få
kompensation för eftersläpningen i lönehänseende
inte är riktigt. Jag vill,
herr talman, med anledning därav bara
citera några ord ur den kungl. propositionen.
Det säges där att vid förhandlingarna
har det »ansetts skäligt att
statstjänstemannen erhålla kompensa -

tion för inträffad eftersläpning. Härvid
är att märka, att av den löneökning,
som under år 1951 kom statstjänstemannen
till godo, en väsentlig del utgjorde
kompensation för tidigare eftersläpning».
Man har vid sin prövning
av frågan varit mycket grundlig
och även beaktat att »under år 1951 å
det statliga området förekommit en
viss motsvarighet till löneglidningen å
den enskilda arbetsmarknaden i form
av uppflyttningar i lönegrad m. m.».
Jag har den uppfattningen att denna
skildring av det sakliga läget har en
helt annan relevans än de synpunkter
som herr Rubbestad i detta sammanhang
anfört såväl i sin motion som annorledes.

Under vår överläggning i utskottet
liksom under överläggningen här i dag
har framförts krav på en bättre inkomstutjämning
mellan olika grupper
på den statliga arbetsmarknaden. Vad
den frågan beträffar, vill jag först och
främst deklarera att enligt min uppfattning
äro de statstjänstemän, som befinna
sig i låglönegrupperna, verkligt
eftersatta och de ha kommit i ett prekärt
läge. Det har emellertid nu av vederbörande
tjänsteförteckningskommitté
meddelats, att man kommer att
framlägga — eller kanske redan har
framlagt —- förslag om en lönehöjning
för dessa grupper i de lägre lönegraderna.
Enligt min uppfattning måste ett
sådant förslag hälsas med tillfredsställelse.

Men om jag således, herr talman, uttalar
min tillfredsställelse över den
uppflyttning som kommer att ske, kan
jag å andra sidan inte underlåta att
framhålla, att vi alltfort måste på sakliga
grunder räkna med en rätt stor
differentiering av den statliga löneskalan.
Lika väl för statsverket som för
enskilda arbetsgivare gäller, att man
på mera krävande poster måste ha tillgång
till väl kvalificerade befattningshavare.
Statsmakterna ha ju också under
årens lopp vidtagit och vidtaga

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemännens löner m. m.

alltjämt åtgärder för att underlätta den
utbildning som erfordras för högre befattningar,
men såsom vi alla känna till
äro kostnaderna för denna utbildning
mycket stora, och redan häri ligger en
motivering till att en tjänsteman på
mer kvalificerad plats bör ha högre
lön; han har ju rätt att kräva ersättning
för utlagda utbildningskostnader.
Vi få inte heller blunda för att arbetet
är av olika karaktär och kräver
större kvalifikationer och ansvar på
den ena tjänsten än på den andra.

En annan synpunkt, som jag finner
väl värd att uppmärksamma, är den
tävlan om arbetskraften som förefinns
mellan statsförvaltningen och arbetsgivarna
på den enskilda marknaden.
Under mitt arbete inom statsutskottets
fjärde avdelning har jag ofta kommit i
kontakt med dessa problem. Vederbörande
verkschefer ha gång efter annan
anfört sina bekymmer över de växande
svårigheterna att behålla kvalificerad
arbetskraft. Jag anser, herr talman, att
detta är en omständighet, som har sådan
tyngd och betydelse, att man inte
kan förbise den. Vi äro väl alla ense
om att staten, därest den skall kunna
driva sin verksamhet rationellt på
skilda områden, också måste tillämpa
en lönepolitik, som gör detta möjligt.

Herr talman! Jag skall inte längre
taga tiden i anspråk, utan jag vill sluta
med att på grundval av vad jag här
anfört tillstyrka bifall till de reservationer,
som i punkterna 1), 2) och 3)
fogats till utskottets utlåtande av herr
Ohlon m. fl.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
utskottsutlåtande, som nu ligger på
riksdagens bord, är ett osedvanligt trasigt
utlåtande. Av statsutskottets 30
ledamöter ha inte mindre än 19 anmält
reservation på olika punkter, om jag
därvid medräknar jämväl dem som avgivit
blanka reservationer. Vi befinna
oss alltså i den något egendomliga si -

tuationen, att 11 utskottsledamöter av
30 utgöra utskottets majoritet.

Det är en något egendomlig situation.
När man går att bedöma den löneuppgörelse,
som här har träffats, får man
komma ihåg en mycket väsentlig sak,
nämligen att den proposition som i dag
ligger på riksdagens bord är resultatet
av en meningsbrytning emellan två olika
intressen, dels representanterna för
samhället och dels representanterna för
tjänstemännens organisationer.

När man ser den slutgiltiga produkten
och bedömer den med utgångspunkt
ifrån de krav, som ha rests, tror
jag inte man har anledning till så särdeles
mycket klander gentemot dem
som fört förhandlingarna. De ha tydligen
ansträngt sig att komma till ett
resultat.

Något som också i hög grad har påverkat
resultatet är det förhållandet, att
4 § i löneplansförordningen är satt ur
kraft, varför man icke kan föra ett resonemang
om det fasta tilläggets storlek
som om 4 § var gällande. På den punkten
har det också förekommit vissa motioner,
och även herr Staxäng berörde
i någon mån spörsmålet om de fasta
tilläggen, liksom också herr Rubbestad
gjort det i sin reservation. Det förhåller
sig på det viset att denna § 4 aldrig
någonsin varit i kraft; den var redan
från begynnelsen satt ur spel. Man räknade
första året med att det skulle bli
mycket starka växlingar, och därför
träffades en uppgörelse om att höja de
12 procenten till 20, därest taket på 168
bröts igenom. När detta genombrott
skedde, förekom också en justering i
enlighet med den uppgörelsen.

När det gäller att bedöma den andra
stridsfrågan, nämligen den klausul, som
behandlar frågan om huruvida den som
har varslat eller varslar om konfliktåtgärder
skall bli delaktig av en löneökning
eller inte, har det förekommit
vissa meningsmotsättningar. Herr Staxäng
sade, att han inte skulle utvidga
den debatten särdeles mycket med hän -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. in.

syn till de förhandlingar, som nu föras
mellan representanter för staten och
SAGO-organisationen. Men jag måste
nog säga att herr Staxäng i det avseendet
gled litet för lätt förbi kärnpunkterna,
när han drog upp själva rättsfrågan.

Vi ha inom utskottet försökt tränga
in i rättsfrågan så djupt som det varit
oss möjligt. Man har åberopat vissa
rättsfall från arbetsdomstolen såsom
prejudicerande, när det gällt att bedöma
den tvist som uppstått mellan staten
och de anställda. Vid den föredragning,
som förekom inför utskottet, och
där även herr Staxäng deltog, blev det
tämligen klart ådagalagt, att de fall
man velat åberopa icke kunde användas
såsom åskådningsexempel i den
konflikt, som det var fråga om. De
voro tvärtom så pass särpräglade, att det
icke fanns möjlighet att med framgång
hävda den meningen, att de kunde tas
som jämförelseobjekt.

Herr Staxäng lämnar också i detta
sammanhang en uppgift som, så vitt jag
kan förstå, måste vara felaktig — det
förvånar mig att herr Staxäng lämnade
den — nämligen att klausulen och fullmaktsbestämmelsen
skulle ha skapat
konfliktsituationen. Det torde inte vara
obekant för herr Staxäng, att konfliktsituationen
förelåg redan innan man
tog upp diskussionen om klausulen. Det
har klart och tydligt redogjorts för den
saken inom utskottet, och jag förstår
inte varför herr Staxäng skall driva en
mening som saknar stöd i verkligheten.
Jag tror inte att löncdiskussionerna
över huvud taget vinna på att man i
fortsättningen driver felaktiga uppgifter,
som lämnats i begynnelsen, när
man under handläggningen av frågan
blivit medveten om att de ursprungliga
uppgifterna icke voro med verkligheten
överensstämmande. Om man eftersträvar
större klarhet och större reda i debatten
bör man inte argumentera som
om ingenting hade hänt mellan den
första uppgiftens lämnande och den nu

rådande situationen. Man kan således
inte med stöd av de rättsfall som finnas
göra gällande att föreningsrätten
har blivit kränkt i detta fall.

Jag kommer sedan till ett uttalande
av herr Staxäng, där han ville göra gällande
att därest riksdagen nu upphävde
klausulen, skulle det gå lättare att förhandla.
Ja, herr Staxäng, om riksdagen
säger att den organisation som reser
vissa krav skall få dem fullt uppfyllda,
går det ganska lätt att träffa
uppgörelse med den organisationen, tv
det skulle väl i så fall vara den sakliga
innebörden i det yrkande som herr
Staxäng ställer på den punkten. Jag
tycker för min del att det är rätt intressant
att skåda hurusom man på högerhåll
tycks vilja inmänga en ny ordning
på förhandlingsrättens område,
där man tydligen vill kämpa för att
den organisation, som representerar
löntagargruppen, skall ha rätt att till
väsentlig del avgöra förhandlingsresultatet.
Jag vet inte om detta ingår i högerns
nya giv. Under alla förhållanden
har det intet samband med högerns
förflutna när det gäller lönepolitiska
diskussioner.

Herr Mårtensson i Uddevalla hade
liksom även herr Rubbestad vissa kommentarer
att göra i anslutning till utskottsutlåtandet.
Herr Mårtensson ville
inte gå så långt som herr Rubbestad,
utan han ville ta konsekvenserna av det
förhandlingsresultat som förelåg, men
han hävdade mycket bestämt att man
inte får räkna i procent på det sätt som
här har skett, utan man bör nog mera
räkna i kronor och ören. Jag undrar
om det är riktigt att redovisa ärendet
på det sätt som här har skett av herrar
Mårtensson och Rubbestad. Är det så
att alla få samma procent? Nej, ty differensen
går från 7,r> procent för dem,
som ligga i toppen, till 20 procent för
dem, som ligga i botten. Det är alltså
inte fråga om en uppgörelse av precis
den art, som man sökt att ge ett intryck

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

av då man redogjort för uppgörelsens
innehåll.

Vad chefstjänstemännen beträffar så
finns det ett faktum som statsförvaltningen
lika väl som alla andra får ta
hänsyn till, nämligen att det på marknaden
utvecklas ett visst löneläge för
dessa grupper, och om staten vill ha
kvalificerade tjänstemän får den givetvis
också inom rimliga gränser följa
denna utveckling. Men jag vill starkt
stryka under att vi inte kunna ge oss
in i ett konkurrensförhållande, ty man
löser inte frågan om tillgång på tjänstemän
enbart genom lönegradsuppflyttningar.
Det är fastmera så, att man på
en högre lönegrad balanserar striden
om tjänstemännen. Men den omständigheten,
att man inte kan lösa den helt,
får inte innebära att man från statens
sida helt bortser från de möjligheter
som finnas i den öppna marknaden.

I herr Rubbestads anförande fanns
det vissa uppgifter som voro direkt felaktiga.
När herr Rubbestad säger, att
vi nu slopat taket på 1 600 kronor, är
den uppgiften felaktig. Det finns här
en toppunkt. Man säger att 318 kronor
är den högsta löneökning som får inträffa.
Och om man slår ut den på
1 600 kronor blir det 19,9 procent. Det
är alltså inte 15 procent genomgående,
såsom herr Rubbestad vill göra gällande,
utan ökningen är maximerad till
318 kronor. Har man en lön som skulle
ge mer än 318 kronor vid en 15-procentig
räkning, stannar ökningen ändå
vid 318 kronor. Herr Rubbestads uppgift
på den punkten är alltså direkt felaktig.

Något annat som jag måste reagera
mot var herr Rubbestads sätt att argumentera.
Han ville i kammaren göra
gällande att de tjänstemän som deltagit
i dessa förhandlingar hade varit släpphänta
därför att de själva skulle ha en
favör av en större löneökning. Jag vågar
försäkra kammarens ledamöter, att
det icke finns något som helst underlag
för en sådan beskyllning mot dessa

tjänstemän. Ty de ha på ett samvetsgrant
sätt sökt tillvarataga samhällets
intressen i dessa förhandlingar. Därför
tycker jag att det är lindrigt sagt oförsynt
av herr Rubbestad att argumentera
på det sätt som han gjort.

När han sedan knyter an till den
uppgörelse på allmänna marknaden om
de normalavtal som ha träffats mellan
Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen,
ger han i det avseendet en
något felaktig bild av det hela. Han
nämner att det har träffats uppgörelse
om 8 procent för män och 10 procent
för kvinnor samt ersättning för eftersläpning,
men när han sedan skall
redogöra för löneutvecklingen på statstjänarsidan,
har han där gjort ett trollstycke
med siffrorna som saknar stöd
i verkligheten. Han konstaterar där, att
de ha fått 21 å 22 procents löneökning
efteråt. Den uppgiften är felaktig, herr
Rubbestad! Förra året förekom nämligen
justeringar till 32 å 33 procent.
Det är riktigt, men, herr Rubbestad,
den justeringen skedde på grundval av
grundlönebeloppet. Det innebar givetvis
inte att de fingo 21 å 22 procent,
som herr Rubbestad talar om, utan de
fingo 18,7 procent i verklig inkomstökning.
Men av dessa 18,7 procent utgjorde
8 procent kompensation för eftersläpning.
Om man räknar på det
sättet, herr Rubbestad, finner man att
den uppgörelse, som här träffats, ligger
i god anslutning till den uppgörelse
som har träffats på den öppna marknaden.
Därför tycker jag att man inte får
argumentera på det sätt som herr Rubbestad
har gjort i denna fråga, om man
vill bygga på en något så när vederhäftig
grund.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STAXÄNG (kort genmäle): Herr
talman! Endast på ett par punkter har
jag anledning beröra det anförande
som i dag hållits av herr Lindholm. Jag

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemännens löner m. in.

liade berört utskottets bestämda uttalande
i fråga om att denna klausul
skulle träda föreningsrätten för när.
Herr Lindholm framhöll i detta sammanhang
att man i den föredragning
som hade skett på avdelningen hade
fått klart för sig att de fall, som där
hade relaterats, inte kunde läggas till
grund för en bedömning av denna sak.
Jag måste säga herr Lindholm att den
föredragning, som inom parentes sagt
var mycket klarläggande och intressant,
dock inte gav full klarhet på denna
punkt, och jag förmodar att de föredragande
själva knappast ville ha det
så uppfattat. En sådan uppgift — det
får man alltid tänka sig -—■ får inte
uppfattas som ett domslut utan som ett
material att arbeta med. Vi skola inte,
som jag tror att jag också sade i mitt
förra anförande, låta locka oss till att
så att säga taga domslutet i förskott.

Jag blev litet förvånad när herr
Lindholm tillvitade mig ett uttalande
som jag knappast gjort. Jag skulle ha
berört denna klausul på ett sådant sätt
att man kunde tro mig mena, att denna
varit orsak till konflikten. Jag måste
faktiskt säga, att herr Lindholm tycks
ha format sina erinringar gentemot
mina synpunkter inte efter vad jag
sagt, utan efter vad han trodde jag
skulle säga. Jag berörde den sammankoppling
som hade skett och konstaterade
att denna sammankoppling hade
liksom aktualiserat konflikten, som sedan
i sin tur liade drivit Kungl. Maj:t
att söka kraft ur den grumliga källa,
som denna klausul verkligen kunde sägas
vara. Jag nämnde alltså klausulen
i efterhand och har inte skjutit denna
i förgrunden.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste med några ord
bemöta herr Lindholm då han ville göra
gällande, att det är oriktigt att räkna i
kronor. Han tyckte att det var mera rätt
att räkna i procent. Innerst inne kan

han säkerligen inte mena detta. Jag har
personligen talat med honom vid några
tillfällen, och jag har då förstått, att
han innerst inne tycker att detta är
oriktigt. Herr Lindholm vill väl ändå
inte göra gällande, att en högre tjänsteman
för att få kompensation för levnadskostnaderna
skall ha cirka fem
gånger så stor summa som en lägre
tjänsteman nu får. Detta kan inte vara
riktigt.

Herr Lindholm säger sedan att man
redan försökt få en utjämning. Nu är
ökningen säger han 7,ä procent i toppen
och 20 procent i botten. 7,5 procent
gäller visserligen den allra högst
avlönade tjänstemannen, generaldirektören
i järnvägsstyrelsen. Det är dock
orimligt att räkna på det sättet. Beträffande
den stora massan av löntagare är
skillnaden alltjämt lika orättvis som tidigare.

Vidare säger herr Lindholm att jag
hade fel när jag gjorde gällande, att
man räknar med 15 procent ända upp i
toppen på löneplan 1. Jag vill dock påstå
att detta är riktigt. Genom den nya
ordningen ha vi nu fått den löneplan,
som här föreligger i tabellform. Vi ha
nu inte den fasta normallön, som är bestämd
i avlöningsreglementet, utan den
fasta lönen är ju den, som framgår av
lönetabellerna. Vem som helst kan ju
konstatera, att om man tar 15 procent
på den högsta lönen, d. v. s. lönen i 40 :e
löneldassen, då kommer man till det
belopp, som tabellen här uppvisar.

Vad så gäller tjänstemän som förhandlare
så vill jag här poängtera det
oriktiga i att tjänstemännen själva
skola förhandla i dessa frågor. Det borde
vara utomstående, således sådana
personer, som själva äro oberoende av
den lönesättningen som är i fråga. Jag
tror att civilministern borde tänka på
detta en annan gång. Även om dessa
förhandlare göra sitt allra bästa så äro
de dock tjänstemän och kunna till en
viss grad känna sig beroende vid lönesättningarna.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

Herr Malmborg i Skövde ville göra
gällande, att det här gällde eftersläpning
sedan en längre tid tillbaka. Jag
hoppas emellertid att herr Malmborg
kommer ihåg vad som står i riksräkenskapsverkets
redovisning i årets finansplan.
Det står där, att ingen anställningsgrupp
har haft en så stor löneökning
under perioden 1945—1950 som
just tjänstemännen.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Staxäng säger, att
jag beträffande rättsfallen skulle ha tagit
för mycket av vad som anförts i utskottet
till intäkt, så att vi skulle ha avgivit
bestämdare uttalanden än vad vi
egentligen ha rätt till.

Den föredragande som vi hade och
som samtidigt är vice ordförande i arbetsdomstolen
förklarade dock vid denna
föredragning, att de fall som åberopades
i den Jägerskiöldska skrivelsen
icke voro relevanta när det gällde att
göra jämförelser med SACO-konflikten.
Det gällde ett fall vid Götaverken, där
man ville tvinga en personalgrupp att
lämna Svenska metallindustriarbetarförbundet
om de ville ha högre lön. Något
sådant har emellertid inte förekommit
i detta fall. Det andra rättsfallet
gällde en lantbrukare, som ville tvinga
sina lantarbetare att lämna lantarbetarförbundet
— först därefter skulle de få
högre lön. Det tredje rättsfallet gällde
en busstation i Borås. Det diskuterades
här om man skulle betala övertidsersättning
eller inte. Man gav här de
fackligt oorganiserade favörer framför
de fackligt organiserade. Dessa tre
rättsfall kan man inte draga fram när
det gäller behandlingen av SACO-konflikten.

När sedan herr Staxäng säger att jag
förvanskat hans uttalande vill jag erinra
honom om att det var han själv
som i sitt första anförande sade, att
sammankopplingen av denna klausul
hade förorsakat konfliktsituationen. Enligt
herr Staxängs bestämda uttalande

har sammankopplingen av klausulens
godkännande och det 15-procentiga tilllägget
varit orsak till konflikten. Denna
uppgift är medvetet felaktig.

Sedan några ord till herr Rubbestad.
Han för en underlig argumentering.
Han tar lönegrupp 1 å löneplan 1 i dyrortsgrupp
1 och gör en jämförelse där.
Jag kan upplysningsvis meddela herr
Rubbestad, att det för närvarande inte
finns någon statstjänsteman i denna lönegrupp.
Sedan säger herr Rubbestad,
att å löneplan 1 går det fullt upp. Det
är riktigt, herr Rubbestad, men å löneplan
1 finns det ingen grundlön som
överstiger 1 600 kronor.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla (kort
genmäle): Herr talman! Herr Lindholm
undervisade mig en smula i procenträkning,
och det är jag mycket tacksam
för — jag är i behov av all den undervisning,
som kan erhållas. Om jag emellertid
räknar efter hur många procent
lönerna för befattningshavarna i 12 :e
löneklassen ökats med sedan 1947, då
får jag talet 38. Befattningshavarna i
12 :e löneklassen ha således sedan år
1947 fått en kompensation för levnadskostnadsökningen
med cirka 38 procent.
Använder man samma räknesvstem
när det gäller befattningshavarna i
40:e löneklassen kommer man till 39
procent. Befattningshavarna i den högsta
löneklassen har alltså sedan 1947
fått cirka 39 procents kompensation.

Det är alldeles riktigt, som herr
Lindholm här nämnde, att en del av
de bästa tjänstemännen äro efterfrågade
av företagarna på den privata arbetsmarknaden.
Jag vill dock ifrågasätta
om det är möjligt att hindra de
bästa tjänstemännen att gå över till den
privata arbetsmarknaden genom att
överkompensera dem för de stegrade
levnadskostnaderna. Om man skall
kunna förhindra de dugligaste tjänstemännen
att lämna sin statstjänst och
övergå till den privata arbetsmarknaden,
då tror jag att dessa frågor böra

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. nt.

lösas i ett annat sammanhang och efter
andra grunder.

Herr STAXÄNG (kort genmäle): Herr
talman! På tal om herr Lindholms påstående
beträffande den föredragning,
där det gällde att undersöka i vad mån
dessa åtgärder skulle kunna leda till en
kränkning av föreningsrätten, vill jag
bara erinra om att om denna fråga
skulle bli föremål för en domstolsbehandling
eller annan prövning, så
skulle det inte hänga på om man kan
draga fram några fall och säga, huruvida
det i dessa fall har skett en kränkning
eller inte. Det är ju lagen man
skall bygga på, det material som finnes
för det enskilda fallet. På detta
sätt måste man förfara vid en sådan
prövning.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste bemöta herr
Lindholm när han påstår, att inga
tjänstemän i löneplan 1 ha mer än

1 600 kronor per månad. Jag hoppas
att herr Lindholm har skaffat sig dessa
lönetabeller där han kan konstatera,
att en tjänsteman i löneklass 40 har

2 101 kronor. På hela detta belopp beräknas
de 15 procenten, och därför
kommer man upp till den summa, som
är förordad i propositionen. Herr Lindholm
har ju själv också erkänt, att de
högsta tjänstemännen komma upp i en
månadslöneökning av 318 kronor och
herr Lindholm kan mycket lätt konstatera,
att 15 procent på 1 600 kronor
bara blir 240 kronor per månad. Allt
det andra kommer på den högre lönen.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Om nu herr Rubbestad
skall undervisa mig om lönetabellens
innehåll, så vill jag bara anhålla om
att herr Rubbestad då samtidigt omnämner
för kammarens ledamöter, att
såväl grundlönen som det rörliga tilllägget
äro inräknade här. Herr Rubbestad
bör också komma ihåg, att jag i

mitt förra anförande sade, att det å
löneplan 1 inte finns någon grundlön
över 1 600 kronor. Det är ju på grundlönebeloppet
1 600 kronor som man
skall göra beräkningen. Här finns det
ett tak, som alltjämt står kvar. Om
detta tak inte funnes, varför har man
då spärren på löneplan 2, herr Rubbestad? Sedan

kanske jag också skulle säga
ett ord till herr Staxäng, och det är
att jag med tacksamhet noterar att de
rättsfall, som han tidigare åberopat i
diskussionen om huruvida det hade
handlats i strid med föreningsrätten
eller inte, numera tycks ha frånträtts
av högerns talesman.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Man har
mycket diskuterat vad som är rätt eller
orätt i denna fråga i pressen och här i
kammaren vid en tidigare debatt liksom
i dag. Jag skulle vilja börja mitt anförande
med att säga, att såvitt jag förstår
stå här två rättsuppfattningar mot
varandra. Den ena uppfattningen är
den gamla vedertagna om statstjänstemannens
rättsställning, en uppfattning
som veterligen aldrig har uppgivits eller
ändrats av riksdagen men som i
alla fall nu är på väg att undermineras.
Sedan ha vi den nya uppfattningen,
som är färgad av den privata arbetsmarknadens
idéer och praxis men som
aldrig någonsin uttryckligen godkänts
av riksdagen, även om den siktats i det
betänkande, som den Alexandersonska
kommittén avgav i höstas. Det är möjligt
att vi med stora steg äro på väg
mot ett tillstånd, där uppgörelserna
mellan staten och statstjänstemännen
komma att träffas på kollektivavtalsrättslig
väg. Men vi äro ännu inte där.
Jag tror att vi inte skola antecipera utvecklingen
utan låta varje betänkande
behandlas för sig och bedöma denna
fråga i största möjliga utsträckning efter
den rättsliga utgångspunkt som gäller
i dag. Jag vill inte alls gå in på
det Alexandersonska betänkandet i

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

detta sammanhang men jag måste ändå
såsom mitt intryck av detta betänkande,
där de rent avtalsrättsliga synpunkterna
haft suprematien, framhålla
att man där aldrig har konfronterat
löne- ocli avtalsintressena med de traditionella
intressen, som varit förbundna
med statstjänstemännens ställning.
Vad vi i dag hålla på att angripa
är ju självständigheten hos statstjänstemannen
i den svenska förvaltningen.
Det är inte så att jag menar
att denna självständighet avsiktligt angrips
av civilministern eller att denne
är på krigsfot mot densamma; men till
sina konsekvenser kan ett tillstånd,
som innebär att vi acceptera det privaträttsliga
eller avtalsrättsliga tänkesättet
på detta område, leda till att vi
få en helt annan förvaltning. Den förvaltning,
som vi för närvarande ha, ha
vi likväl i stort sett haft under 300, 400
eller 500 år, och för närvarande är det
desto viktigare att uppehålla kravet på
självständighet hos förvaltningen som
förvaltningen ju numera ingriper mer
och mer i den enskilde medborgarens
rättssfär.

Jag vill alltså framhålla att vi naturligtvis,
när vi behandla detta problem,
icke kunna alldeles bortse ifrån, vad
som är gällande rätt i dag, vad som
inte har ändrats utan fortfarande kvarstår.
Om jag skall försöka definiera
detta, är det att tjiinstemannen har en
offentligrättslig ställning, inte en kollektivavtalsrättslig
eller privaträttslig,
att avtalsförhållandet är individuellt
och att hans ställning, för att han skall
nå sin självständighet, är hägnad av
särskilda grundlagsregler om trygghet,
varaktighet i anställningen o. s. v. Om
vi skola vidtaga en ändring av detta —
och det kan ju hända att utvecklingen
obevekligen leder till modifikationer
— skola vi inte göra detta med så att
säga förbundna ögon eller så att vi
taga ett språng ut i det ovissa.

Jag undrar också, om staten själv
verkligen skall ta initiativet till denna

nyordning på så lösa boliner som enligt
min mening skett i detta fall. Tv
jag måste ändå säga — och det har redan
framhållits i den motion, som jag
har väckt — att alla de oerhört komplicerade
problem som äro förbundna
med den mycket omtalade klausulen
om anställningshavare, ansluten till organisation,
som varslar (varslat) eller
vidtager (vidtagit) stridsåtgärder i anslutning
till förhandlingar i avlöningsfrågor,
inte med ett enda ord berörts i
propositionen. Hela propositionen är
så att säga osynligt fylld av frågetecken,
som man inte får något svar på.
Jag skulle vilja säga att aldrig någonsin
ha så få ord sagts om så stora problem
som skett denna gång, för att nu
anknyta till en Churchillsk mening.

Jag skall inte gå in på alla de många
synpunkter, som ha ventilerats i denna
debatt eller tidigare. Jag skall, herr
talman, be att få huvudsakligen dröja
vid två argument till förmån för den
motion om det 15-procentiga tillägg,
som jag och några andra väckt i denna
kammare.

Det rörliga tillägget, vad är dess karaktär?
Jo, man vill tydligen numera
göra gällande att det rörliga tillägget
är något alldeles obestämt, något som
hänger fritt i luften, som man godtyckligt
kan förfara med, som man kan ge
tjänstemännen och låta bli att ge tjänstemännen
allt efter riksdagens eller regeringens
behag. I grund och botten
måste väl detta ändå inte överensstämma
med verkligheten. Det rörliga
tillägget kallas ju för något annat i det
betänkande, som 1945 års lönekommitté
framlade. Där kallas det inte för
rörligt tillägg. Där kallas det visserligen
inte i lagtexten men hela tiden
i texten för en garantibestämmelse. Det
står t. ex. i sammanfattningen på sid.
49 i del 1 av 1945 års lönekommittés
betänkande att tjänstemännen skola
liksom hittills vara garanterade — man
understryker och kursiverar ordet garanterade,
som är det enda ord som är

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

kursiverat på hela sidan — att erhålla
viss kompensation för stegring i de allmänna
levnadskostnaderna. Så beskriver
man detta närmare och säger vidare:
»Detta rörliga tillägg skall emellertid
kunna utgå med högre procenttal
än det som garanteras tjänstemännen,
om så befinnes skäligt med hänsyn till
den allmänna ekonomiska utvecklingen.

Jag har försökt fråga dem, som deltagit
i förhandlingarna 1945 antingen
som kommittéledamöter eller som representanter
för arbetstagarparten, och
jag har fått det bestämda intrycket att
man då förhandlade om det rörliga
tillägget såsom en garanti, vilken tjänstemännen
behövde innan de inträdde
på det nya avtalet. Och var detta i och
för sig något underligt? Naturligtvis
inte, därför att vi ha ju haft ett sådant
system, kan man säga, med garantiavtal
ända sedan 1916. Det var tal om
att man skulle inarbeta detta i den
fasta lönen 1928 under den Ekmanska
tiden, men riksdagen avslog förslaget
och föredrog rörliga tillägg. Man kan
också säga att hela vårt avlöningssystem
för statstjänstemännen under historisk
tid haft denna garantis form genom
markegångssättningen. Det är
alltså ingen ny princip som införts.

Nu är det sant vad herr Lindholm
sagt — och jag antar att civilministern
kommer att upprepa detta i kammaren
om en stund — att den paragraf i löneplansförordningen,
4 §, som skall reglera
denna utfästelse, inte är i tillämpning.
Men det har väl inte varit så, när
denna bestämmelse i 4 § har förts bort
ur författningen, att man därmed har
rubbat själva det rättsförhållande som
skapats genom detta garantiavtal. Som
enskild riksdagsman i denna kammare
måste jag säga, att det är för mig fullkomligt
nytt att själva denna utfästelse
från statens sida skulle ha rubbats genom
de andra metoder för utmätande
av detta tillägg, som man förhandlingsvägen
har skapat. Vad som här skett är

väl att man genom konkludenta eller
ekvivalenta handlingar har ersatt vad
som inskrevs i denna paragraf och
som, jag betonar det ännu en gång, var
själva utgångspunkten och villkoret för
att tjänstemännen skulle inträda på det
nya avtalet. Även om det alltså inte
kan sägas att det finns någon absolut,
inför domstol bindande rätt — jag
lämnar det dock därhän, ty det är möjligt
att en domstol skulle döma på ett
annat sätt — förhåller det sig naturligtvis
reellt så att tjänstemännen ha levat
i den tron att de haft en garanti att
få sina levnadskostnader kompenserade.
Hur stor denna garanti skall
vara, om den skall vara 15, 14 eller 16
procent har man däremot utgått ifrån
att riksdagen årligen kan reglera. Därför
menar jag att det beslut, som riksdagen
nu av regeringen inbjudes att
fatta, nämligen denna klausul om innehållande
av 15 procent i vissa fall, är
ingenting annat än en diskriminering
av en viss grupp och står i strid emot
det materiella innehållet i det beslut,
som riksdagen 1947 fattade. Detta är
så mycket mera anmärkningsvärt, menar
jag, som staten eljest på sin egen
arbetsmarknad har fått inflationen till
hjälp i avtalsuppgörelserna. Ty det är
ju tack vare inflationen som staten har
fått denna möjlighet att kunna utöva
påtryckning på en viss grupp. Och då
gäller det i alla fall att tjänstemännen
som sådana äro saklösa när det gäller
uppkomsten och den snabba utvecklingen
av denna inflation. Trots denna
saklöshet komma alltså vissa grupper
att såsom en murbräcka i striden få
emot sig upphävandet av denna utfästelse.

Och så var det den andra frågan som
jag skulle vilja beröra. Den har varit
mycket diskuterad, inte minst i det
sista replikskiftet mellan herr Staxäng
och herr Lindholm. Det är frågan om
föreningsrätten.

Jag gör inte alls anspråk på att ha
tänkt igenom detta problem, men vi ha

3 — Andra kammarens protokoll 7.952. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

ju alla i riksdagen en skyldighet att
försöka tänka så långt vi förmå och
sätta oss in i handlingarna efter bästa
förmåga. Det är väl uppenbart att tendensen
när det gäller föreningsrätten
i vårt land har varit fullkomligt entydig
i ett hänseende, nämligen att
skydda den s. k. positiva föreningsrätten,
d. v. s. att skydda vederbörandes
rätt att tillhöra en organisation utan att
därför bli utsatt för repressalier. Däremot
har man när det gäller den s. k.
negativa föreningsrätten inte kommit
fram till någon enhetlig uppgörelse eller
någon enhetlig rättssättning vare
sig i lagstiftningen eller genom arbetsdomstolen.
Det som nu är i fråga gäller
uteslutande den positiva föreningsrätten.

Jag vill hänvisa till att denna positiva
föreningsrätt fastslogs i 1936 års
förenings- och förhandlingsrättslag för
privata tjänstemän och att staten, när
den infört en förhandlingsrätt för sina
egna befattningshavare, velat behandla
dessa i princip på samma sätt som de
enskilda. Vad beträffar 1936 års förenings-
och förhandlingsrättslag vill
jag vidare erinra om att två av denna
kammares dåvarande socialdemokratiska
ledamöter 1939 väckte en motion
om att den positiva föreningsrätten
skulle ytterligare utbyggas och hägnas.
Denna motion föranledde en skrivelse
till Kungl. Maj :t, enhälligt tillstyrkt av
utskottet, och häradshövding Hesselgren
fick sedan i uppdrag att utreda
frågan om att komplettera lagen på
denna punkt. En proposition på grundval
därav avläts till 1940 års riksdag
och antogs av denna enhälligt. Jag vill
givetvis betona, att föreningsrätten där
givetvis bara gäller denna föreningsoch
förhandlingsrättslag. Det står i 3 §
av denna lag: »Kränkning av föreningsrätten
föreligger, ... om å ena sidan, till
skada för någon å andra sidan, åtgärd
vidtages på grund av hans medlemskap
i förening...» Enligt 1936 års förenings-
och förhandlingsrättslag är

alltså, om en åtgärd vidtages i avsikt
att skada någon på den andra partssidan
och denna åtgärd är företagen på
grund av hans medlemskap i organisationen,
detta i princip ett brott mot
den positiva föreningsrätten.

Nu säger man naturligtvis, att detta
gäller uteslutande föreningsrätten enligt
den lagen och att det inte har avseende
på vad som sker mellan staten
och dess befattningshavare. Jag vill
emellertid erinra om att man har varit
så noggrann i fråga om att skydda
denna positiva föreningsrätt, alltså att
en medlem på grund av sitt medlemskap
inte skall bli utsatt för trakasserier
eller skadas av någon, att justitieombudsmannen
särskilt bevakat detta
rättsintresse och i två skrivelser till
Kungl. Maj:t — jag vill påpeka att det
är mycket ovanligt, att justitieombudsmannen
skriver till Kungl. Maj:t —
1948 och 1949 bragt detta på tal. Det
var med anledning av de tolkningar
som arbetsdomstolen hade stannat för.
Sedan har emellertid domstolen ändrat
praxis, med vilket justitieombudsmannen
förklarat sig nöjd.

Även om denna bestämmelse inte anses
formellt binda staten, finns det
dock en annan allmän rättsgrundsats,
nämligen att om vissa rättsregler ha
lagfästs för det enskilda livet skola dessa
rättsgrundsatser också binda staten
i tillämpliga delar. Det är, menar jag,
vad som borde ske i detta fall. Och
när man är på väg att halvt om halvt
gå in för kollektivavtalsrättsliga tänkesätt
när det gäller statens förhållande
till sina tjänstemän, borde man kär
försöka följa dessa regler. Moraliskt
om också inte rent juridiskt måste
staten enligt min mening vara bunden
av dessa regler, föreslagna 1940
av Kungl. Maj:t, godtagna av riksdagen
och vidare utvecklade av arbetsdomstolen.
För mig som inte har suttit i
utskottet är det därför ganska likgiltigt
vad som sagts, låt vara av en så
framstående man som arbetsdomstolens

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. nt.

vice ordförande, om andra tvister. Det
väsentliga är, tycker jag, att staten
skall vara mån om sina egna befattningshavare
och så långt sig göra låter
i tillämpliga delar behandla dem efter
samma principer som äro lagfästa på
det enskilda rättsområdet.

Jag skulle bara till sist, herr talman,
ännu en gång vilja säga, att det inte
nog kan beklagas, att departementschefen
inte på något sätt har utvecklat
hur regeringen i detalj tänkt förfara,
därest en konflikt skulle ha utbrutit.
Alla hoppas vi, att en konflikt inte
skall behöva komma till stånd, att det
skall lyckas regeringen att träffa en för
alla parter förmånlig överenskommelse.
Men jag skulle vilja till departementschefen
ställa en fråga som jag
tycker måste intressera denna kammare
och medkammaren i eminent grad, därför
att riksdagen dock är det lagstiftande
organet: Vad väntar en statens
befattningshavare, tillhörig en organisation,
som enligt föreliggande förslag
skulle bli indragen i en konflikt med
staten, om han underlåter att insända
en infordrad deklaration om sin föreningstillhörighet?
Hur ser statsrådet
på denna fråga? Skall han bestraffas
för tjänstebrott, eller skall man nöja
sig med ekonomiska repressalier eller
vilket straffrättsligt förfarande tänker
statsrådet på?

Sedan är det också en annan fråga,
som jag ytterligare skulle vilja ställa:
Om man accepterar principen — vilket
jag tycker är orimligt — att det
rörliga tillägget skall kunna bli ett
stridsmedel i konflikter om tjänstegradsplaceringar,
vad är det som hindrar
staten att ett annat år säga, att om
någon grupp vidtar stridsåtgärder emot
staten, kommer staten att dra in inte
bara de femton procents tillägg, som vi
i år ha beslutat, utan också de trettiotvå
procent som statstjänstemännen
fingo i fjol? Vad är det som hindrar
detta? Jag skulle verkligen vilja fråga
statsrådet: Anser statsrådet ett sådant

förfarande stå i överensstämmelse med
det beslut, som riksdagen fattade 1947,
och det tal om garanti — kursiverat —
som 1945 års lönekommitté förde och
som var förutsättningen för statstjänstemännen
att inträda på det nya avtalet? Det

skulle finnas åtskilliga andra
frågor att ställa, men jag vill nöja mig
med detta. I det läge, vari själva stridsfrågan
kommit, kanske vi inte skola
gräva fram alltför många tvisteproblem
här i kammaren i dag.

Jag vill sluta med att yrka bifall till
de reservationer som på olika punkter
avgivits av fröken Andersson m. fl.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Den
debatt som har förts hittills har väl
skapat klarhet på en punkt, nämligen
att det råder mycket delade meningar
om hur mycket statstjänstemännen skola
ha i löneförbättring. Den ene säger,
att det blivit för mycket, den andre att
det blivit i nättaste laget. Det är inte i
och för sig märkvärdigt, att det finns
olika meningar på den punkten, ty det
brukar det alltid vara, då det gäller så
känsliga frågor som lönefrågor.

Herr Mårtensson i Uddevalla har
vänt sig mot att det enligt hans mening
blivit för litet differentiering. Han anser
det vara oriktigt att räkna med procenttal
i den omfattning som man har
gjort i denna överenskommelse. Ja, det
kan vara mycket delade meningar om
detta. Det är väl så — herr Mårtensson
står väl inte främmande för det — att
när man sitter och förhandlar får man
söka sig fram på en linje, där båda parterna
kunna träffas, även om det innebär,
att man på ömse sidor kan få ge
avkall på den ursprungliga inställningen.
Jag förmodar att det var på samma
sätt vid förhandlingarna i 1945 års
lönekommitté, där herr Mårtensson var
ledamot. Lönckommittén rekommenderade,
som herr Håstad nyss berörde
och som jag senare skall gå in på litet

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

närmare, att på lönerna skulle utgå rörligt
tillägg med vissa procent. Då var
herr Mårtensson med på att man skulle
använda ett enhetligt procenttal i olika
löneklasser. Nu kan man säga, att då
var det avsevärt lägre löner än det här
är fråga om, men den princip man då
godtog från lönekonunitténs sida var
den enhetliga procentlinjen. Nu ha vi
kommit upp i ett annat löneläge. Lönerna
ha kommit upp i en höjd, som man
kanske vid den tiden inte tänkte sig,
att man skulle komma upp i, men det
beror på många omständigheter.

Man kan nog inte, när man sysslar
med statliga löner, helt bortse från andra
områden. Man kan inte avskilja den
statliga sektorn så vattentätt från omgivningen,
att den inte röner en viss
inverkan av vad som sker på andra
områden. Herr Mårtensson är väl inte
främmande för att det exempelvis på
det kommunala området har utbildats
ett löneläge, som skapat vissa bekymmer
för staten. Man kan inte komma
alltför långt därifrån. Jag har talat med
kommunalmän om detta. De ha sagt,
att de äro nödsakade att betala för att
få folk av den kvalitet som de anse göra
häst nytta för sig. Det är väl inte utan
anledning som man på det kommunala
området bär gått upp i ett löneläge som
i vissa fall överstiger det statliga. På den
enskilda marknaden råda motsvarande
förhållanden. Jag medger att det där
finns löner som äro lägre än de statliga,
men det finns också löner, som ligga så
högt över de statliga att det inte finns
någon möjlighet för staten att konkurrera
i dessa lönelägen.

Herr Rubbestad har varit inne på två
frågor, som egentligen blivit besvarade
av herr Lindholm. Jag bara förvånar
mig över att herr Rubbestad fortfarande
vidhåller att man gått över 1 600-kronorsgränsen. Det ha vi inte gjort,
utan detta löneläge är beräknat som
det skulle ha varit ett rörligt tillägg som
man hade räknat på en grundlön av högst
1 600 kronor i månaden. Herr Rubbe -

stad gör den nya lönetabellen till en
grundlönetabell. Det är inte på det sättet.
Om herr Rubbestad tittar på det
nu gällande avlöningsreglementet, skall
han finna tabellerna, alltså de aktuella
lönetabellerna som svara mot de kronbelopp
som gälla för närvarande. Men
därför att man räknat ut dessa belopp
i tabeller, har man inte gjort någon
ändring i avlöningsreglementets bestämmelser,
hur dessa skola uträknas.
De gälla fortfarande. Vi ha grundlönen
i avlöningsreglementet, och den har påbvggts
med rörligt tillägg. Sedan har
tillkommit detta lönetillägg, som inte
kallas för rörligt tillägg men som har
räknats ut på samma sätt som om man
fortsatt att bygga på det rörliga tillägget.
Jag vet inte om detta är en missuppfattning
från herr Rubbestads sida.
I så fall skulle han kunna rätta det
inom sitt eget medvetande. Är det inte
en missuppfattning måste det vara en
mycket enveten hållning och att han
ovillkorligen vill ha den uppfattningen,
att det har skett en ändring, som i varje
fall inte har skett.

Det var en annan sak som herr Rubbestad
påtalade och som för mig framstår
som mera allvarlig, nämligen anmärkningarna
mot själva förhandlingarna.
I sitt första anförande fann herr
Rubbestad det anmärkningsvärt att två
högre tjänstemän förde förhandlingarna.
Han uppmanade mig att hålla ett
öga på vad de gjorde då det kunde inverka
på själva beslutet. Dessa insinuationer
äro mycket allvarliga, och jag
vill på det bestämdaste tillbakavisa
dem, såvida det inte kan bevisas, att
de påverkat själva uppgörelsen.

Jag vill säga några ord om det rörliga
tillägget eller rättare sagt garantien
för det rörliga tillägget, som har
berörts både i motionen och debatten
här.

Herr Håstad hänvisade till vad 1945
års lönekommitté uttalat på den punkten
och menade, att det av statstjänstemännen
uppfattats som en garanti för

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

att de alltid skulle ha kompensation
för levnadskostnadsstegringarna. Det
finns emellertid grundad anledning att
följa denna frågas utveckling från 1945
och framåt. När man här åberopar 1945
års lönekommitté, så bör man först uppmärksamma
vad kommittén lade fram
för förslag. Det vai- ett betänkande, byggt
på överenskommelse med de organisationer,
som kommittén hade förhandlat
med. Kommittén hade i sitt förslag bibehållit
lönens fördelning på en fast del,
grundlönen, och en rörlig del. Beträffande
konstruktionen av den rörliga delen
av lönen framhöll kommittén, att tjänstemännen
liksom ditintills borde vara
garanterade viss kompensation för stegring
av de allmänna levnadskostnaderna.
Herr Håstad sade, att ordet »garanterade»
var kursiverat, och detta är
riktigt. Men orden »viss kompensation»
finnas också med i kommitténs
uttalande. I fortsättningen säger lönekommittén
också: »Denna kompensation
ansågs icke böra göras fullständig.
»

Efter en redogörelse för hur det tidigare
tillämpade dyrtidstillägget varit
konstruerat uttalade kommittén följande:
»På frågan var gränsdragningen
bör ske inom det nya lönesystemet inverkar
givetvis vilken uppfattning man
har om de möjliga divergenserna mellan
levnadskostnadsstegringen och den
allmänna utvecklingen. Det resultat
vartill lönekommittén kommit, och som
godkänts av tjänstemännens huvudorganisationer,
är att gränsen bör dragas
vid pristalet 124, så att garantiregeln ej
medför rätt till rörligt tillägg efter högre
procenttal än 18.»

Så långt 1945 års lönekommittés förslag.
När man nu åberopar kommitténs
uttalande om garantien, bör man således
uppmärksamma att detta uttalande
endast avsåg »en viss» kompensation
för levnadskostnadsstegringarna, alltså
inte full kompensation, och att tillägget
skulle begränsas till 18 procent.

Vidare bör man också uppmärksam -

Höjning av statstjänstemannens löner m. in.

n ma, att den av kommittén föreslagna

it automatiska garantiregeln aldrig har

tt satts i kraft. Från år 1947 ha i stället

5 särskilda förhandlingsöverenskommel 5

ser träffats med tjänstemännens orga )-

nisationer om grunderna för lönetilläg n

get, och dessa grunder ha, i stället för

;t garantiregeln, godkänts av riksdagen,

i- När man i detta sammanhang hävit
dar att kompensation för levnadskost 3-

nadsstegringarna skall utgå, trots att

1, garantiregeln inte tillämpas, måste man

i- väl mena att det skall vara arbetsgiva n

rens plikt att ge de anställda kompen 3-

sation för ökade levnadskostnader. Det

a skulle vara intressant att höra, om det

är högerns mening att vi skola gå den
vägen. Om så är, kan man undra, om
i- detta är en fråga, som det skall förr
handlas om, eller om det är någonting
i- självklart. Det är väl då också menings
en, förmodar jag ■— om man skall vara
:- konsekvent — att man skall hävda sami-
ma uppfattning gentemot övriga arbetsI-
marknadsparter. Man kan väl inte göra
skillnad på olika löntagargrupper däri_
vidlag.

it Det har vidare i väckta motioner och
i- i uttalanden som gjorts — dock inte så
n mycket i dagens debatt — gjorts gäli-
lande, att det är oriktigt att sammann
koppla förhandlingarna om ändring av
1- tjänsteförteckningen och förhandlingarn
na om lönetillägget, om det nu är fråga
it om särskilda lönetillägg eller rörliga
n tillägg. Man tycks i det resonemanget
i- alldeles bortse ifrån att det totala lönes
beloppet i en löneklass inte har någon
ij betydelse för tjänstemännens inkomst;-
läge, förrän det är fastslaget i vilken
lönegrad vederbörande inplaceras. Man
kan, för att anföra ett exempel, icke nå
s överenskommelse om en avvägning av
!- lönebeloppen i 15 :e lönegraden, förrän
e man vet om befattningshavarna i den
n lönegraden skola vara kontorsbiträden,
å kansliskrivare eller byråchefer. Detta
''- är lika viktigt som alt fastställa lönens
storlek. Nu kan man säga att detta
i- exempel var mycket extremt, men det

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

är typiskt för hur sammankopplade
dessa två frågor äro.

Mot detta resonemang kan man måhända
rikta den anmärkningen, att
man tidigare inte har sammankopplat
dessa två frågor, utan förut har man
prövat storleken av det rörliga tillägget
för sig och tjänsteförteckningsrevisionen
för sig. Detta är riktigt. Men
man kan inte bortse ifrån att vi nu befinna
oss i ett annat läge än tidigare,
dels därför att det nu är fråga om både
rörligt tillägg och tjänsteförteckningsrevision
med mera genomgripande förändringar
än vad vi tidigare haft, och
dels därför att personalorganisationerna
nu äro betydligt mera aktiva än
förut och resa ökade krav på att få förhandla
i dessa frågor.

Jag vet inte om de, som ha en annan
mening, nu säga, att vi inte behöva
förhandla; vi kunna låta bli det. Jag
har emellertid den uppfattningen att
man inte skall underlåta att förhandla,
om man har någon möjlighet att ernå
överenskommelser. Tvärtom bör man
så långt detta är möjligt försöka resonera
sig fram till överenskommelser.
Kan man det, måste man emellertid beakta
båda dessa frågor samtidigt, och
från personalorganisationernas sida har
man inte reagerat mot ett sådant förfarande.
De organisationer, som vi träffat
överenskommelser med, ha ansett
det vara fullt naturligt att bedöma båda
frågorna samtidigt. De ha varit införstådda
med att tjänsteförteckningsrevisionen
och lönehöjningarna i övrigt
måste lösas i ett sammanhang.

Sedan skall jag kanske också säga något
om den s. k. klausulen. När den togs
upp till överläggning, var det fråga om
att den skulle tas med som cn fredsklausul,
men sedan ha många krafter
medverkat till att göra den till en stridsklausul.
Herr Staxäng har berört den
frågan här i dag, men efter påpekande
av herr Lindholm ändrade han sitt första
uttalande, i vilket han sade att det
var sammankopplingen av de båda frå -

gorna som förorsakat konflikten. Jag är
tacksam för att herr Staxäng ändrade
sitt uttalande, så att hans senare yttrande
icke fick den tillspetsade form,
som det första hade. Jag blev nämligen
mycket förvånad, när herr Staxäng höll
sitt första anförande, därför att jag redan
under den tidigare debatten i dessa
frågor redogjort för i vilken tidsföljd
de olika händelserna inträffade. Jag
nämnde då att stridsåtgärder tillgrepos
redan den 9 februari, medan förhandlingarna
slutfördes först den 13 i samma
månad.

I diskussionen om den i löneöverenskommelsen
intagna klausulen har det
sagts, att förhållandena skulle vara likartade
med vissa domar i arbetsdomstolen
och vid den nu förevarande konflikten
på det statliga området. Det har tidigare
gjorts mycket bestämda uttalanden
om detta. Jag är tacksam för att man
har reviderat sin tidigare tvärsäkerhet
och nu i stället säger, att det är osäkert
huruvida klausulen inte kan innebära
en kränkning av föreningsrätten. Man
har i samband därmed hänvisat till att
arbetsdomstolen tidigare har uttalat, att
vissa åtgärder äro föreningsrättsstridiga,
och man har menat att denna bestämmelse
skulle vara föreningsrättsstridig
på samma sätt. Man kan inte dra
ut jämförelseparallellerna hur långt
som helst, det är jag fullt medveten
om, men arbetsdomstolen handlägger
enbart kollektivavtalsrättsliga frågor,
och 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
gäller inte för statens
tjänstemän. Jag är medveten om att
detta undantag inte får tillmätas avgörande
betydelse, eftersom statsmakterna
genom att acceptera förhandlingsrätten
för statstjänstemännen så att säga
i sak måste godkänna föreningsrätten
även för dem. Lagstiftningen innehåller
ju stadganden om vad som menas med
föreningsrätt och dessutom uttömmande
förklaringar om vad som är kränkning
av föreningsrätten. Arbetsdomstolens
utslag bygga på dessa stadganden,

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

och samtliga de rättsfall som åberopats
ha redovisats i den sammanfattning, som
arbetsdomstolens ordförande härom
året gjorde i anledning av ett yttrande
över motioner, som väckts i riksdagen.
Jag skall inte gå in på någon närmare
redogörelse för de särskilda fallen. Jag
har emellertid redogörelsen här i min
hand, om någon är intresserad av att
se hur de olika fallen ha legat till.

Herr Staxäng hänvisade här till de
juristers synpunkter på dessa frågor,
som sysslat med hithörande problem.
Man får nog modifiera herr Staxängs
ord och säga »vissa juristers synpunkter»,
ty det finns även en del jurister,
som ha en annan synpunkt än herr
Staxäng. Och det egendomliga är, att
det är just de jurister som i praktiken
ha handlagt dessa frågor, som ha en
helt annan uppfattning än herr Staxäng.
Jag menar att det är kanske inte alldeles
betydelselöst att man något tar hänsyn
till vad dessa jurister ha att säga.
Av uttalanden från det hållet har framgått,
att verkningarna av denna klausul
inte kunna betraktas som en kränkning
av föreningsrätten, om man skulle lägga
samma synpunkter på detta som man
gjort beträffande de domar som här
åberopats. Jag har inhämtat vissa upplysningar
från vederbörande på båda
hållen. I fråga om den kända vävlagarkonflikten
— vävlagarförbundet är som
bekant ett litet förbund som står utanför
textilarbetarförbundet — är det
så att det finns flera företag där medlemmarna
i dessa förbund gå sida
vid sida i arbetet och utföra exakt
samma slag av arbete. Det har emellertid
där betraktats som en helt naturlig
åtgärd att de som godtagit överenskommelsen
få löneförhöjningen men
inte de andra. Ja, man har gått ännu
längre. Medlemsmatrikeln tillhandahålles
arbetsgivaren, som på det sättet
plockat ut vilka som skulle vara berättigade
till höjning. Vi ha inle ifrågasatt
något annat än att det är medlemmar
i de organisationer, som ha tillgri -

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

:s pit stridsåtgärder, som inte skulle få del
n av löneförhöjningarna. Övriga organin
sationer skulle få del av dem även om
e de inte godkänt avtalen. Det har ju sagts
i. tidigare, men man har liksom inte vee
lat lyssna på det, och jag vill upprepa
g ännu en gång, att denna klausul inte
n är riktad mot någon viss organisation
:t som sådan utan den är riktad mot den
organisation, som tillgripit stridsåtgäre
der; ingenting annat. Nu har man

sagt, att det kan ju vara känsligt
u för tjänstemännen att avslöja sin orga s

nisationstillhörighet. Ja, det är klart

> att det kan vara många känsliga frå gor

som komma upp, men det är ockr
så fråga om hur känslig man får vara

t i ett läge där man tillgripit strid.

n Skola medlemmarna i en organisation,

n där man beslutat strid mot staten,

r_ vara generade över att tala om att de

.. tillhöra denna organisation? Jag me !-

nar att om de skola vara generade skall

t. det vara över handlingssättet. Jag tror

!- inte att det skall behöva vara så, därför

[j att jag förmodar, att deras beslut grun g

das på uppfattningen att vad de beslu a

tat och gjort skulle vara riktigt. Om be n

slutet är förankrat i en sådan uppfatt r

ning behöva de väl inte känna sig

kränkta över att behöva tala om att de
a tillhöra organisationen. Att bara deklarerandet
att man tillhör en viss organ
nisation, skulle vara en kränkning av

[- föreningsrätten, kan väl inte vara rik >t

tigt. Det finns nämligen i vissa kollek 1-

tivavtal intagen en organisationsklau a

sill, som innebär att arbetsgivaren får

;t anställa endast sådana personer som

I- tillhöra viss organisation. Då måste ju

arbetsgivaren efterforska vederbörandes
organisationstillhörighet, och det har
n ansetts vara fullt tillåtet. Jag skulle tro

u att de, som under diskussioner både

|- tidigare och nu på allvar ifrågasatt, hu ■t

ruvida inte klausulen kan stämplas som

[- en kränkning av föreningsrätten, och

i- som stöd för denna uppfattning åbero i-

pat vissa av arbetsdomstolens domar,

i- dragit denna slutsats utan att närmare

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

undersöka huruvida förhållandena äro
jämförbara och om detta verkligen kan
ge anledning till att dra så långtgående
slutsatser.

Nu sägs det att om man stryker denna
klausul skulle man underlätta de nu
på nytt påbörjade förhandlingarna. Ja,
det är ett väldigt genialt förslag, och
jag förmodar att förslagsställarna också
äro beredda att inför de andra organisationerna
åta sig att förklara varför
man skulle göra det. De övriga organisationerna,
som representera det överväldigande
antalet av i statens tjänst
anställda, säga, att de finna det inte
på något sätt uppseendeväckande att
man från statens sida begär att om man
träffar en överenskommelse skall det
råda ett fredligt förhållande under den
tid överenskommelsen gäller —■ alltså:
det är en fredsklausul. De säga att de
finna den vara naturlig. Om man nu
skulle komma och säga att det har ni ansett,
men det finns så många som anse
att det är så känsligt att man bör ta
bort det, kan man väl inte göra detta
utan att ge någon rimlig förklaring varför
man skulle göra det. Man får inte
handla här utan att ta någon hänsyn
till att det även finns andra organisationer,
som äro berörda av överenskommelsen
som diskuterats och som således
är godkänd av organisationerna.
Jag vill på nytt upprepa att det kan
vara mycket delade meningar om skäligheten
i överenskommelsen i vad angår
lönens storlek, om den skall vara
större eller om den skall vara mindre.
Men sådana bedömanden komma alltid
efter en uppgörelse. Det har också visat
sig, att det är lättare att stå vid sidan
om och säga att ni skulle ha gjort
så och så, än att göra det när man sitter
i förhandlingsläge.

Det är en del andra frågor, som jag
skulle vilja beröra i detta sammanhang.
Jag skall inte på något sätt gå in på en
bedömning av frågan hur stor löneförbättring
den ena eller den andra gruppen
kan vara berättigad till genom en

ytterligare justering av tjänsteförteckningen.
Jag kan dock inte underlåta att
påtala vissa missvisande påståenden,
som framförts i såväl tidningspressen
som av vissa ledamöter av riksdagen. Jag
vill i det avseendet först hänvisa till
vad jag sade i debatten den 20 januari,
då jag som bevis för att tjänsteförteckningskommittén
inte vägrat diskutera
rätt avsevärda löneökningar nämnde,
att kommitténs förslag, som förelagts
t. ex. läroverkslärarna, innebar förhöjningar
med så och så många kronor
per år på 5-ort. Sedan har man inte
varit generad att tala om regeringens
bud. Vad man fått detta ifrån vet jag
inte, ty regeringen har inte lagt fram
något bud. Det slutliga budet från
Ijänsteförteckningskommittén har lagts
fram vid förhandlingar med organisationerna,
och där har det också visat
sig att man kunnat träffa överenskommelse.
Det är dessa överenskommelser
som sedermera överlämnats till regeringen
för prövning om de skulle läggas
fram för riksdagen.

Jag skulle med det anförda bara vilja
uttala en önskan, att man i denna fråga,
som naturligtvis är mycket känslig åt
alla håll, åtminstone försöker iakttaga
den moderation, som ligger i att man
rör sig med åtminstone något så när
sanningsenliga uppgifter.

I motioner, som vunnit stöd av vissa
reservanter i utskottet, har framförts
yrkande om att riksdagen skulle göra
ett uttalande, som syftar till att lönetillägget
skall utgå med enhetligt procenttal
i samtliga lönegrader. Vissa meningsriktningar
hålla före, att man
skall inte ha något procenttal, utan
man skall bedöma från fall till fall. Det
har yrkats på att man skall göra uttalande
om att det skall utgå samma
procenttal i samtliga lönegrader. Det
skulle givetvis innebära att förhandlingarna
i fortsättningen skulle vara
bundna redan från början. Inte ens
motionärerna kunna tro på möjligheten
av att föra några nämnvärt fria för -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

handlingar med så bundna direktiv som
man här tydligen åsyftar. Jag tror att
det skulle vara ett mycket verksamt
medel att i fortsättningen förhindra
fria förhandlingar om man tar ett sådant
beslut. Jag tror inte att ett förhandlande
organ skall bindas åt vare
sig det ena eller det andra hållet utom
möjligen inom den allmänna ram, som
man alltid måste iaktta vid bedömningen
av lönefrågor. Men detta måste ju
bli en bedömningsfråga i allra högsta
grad, ty skall man utöver detta binda
med bestämda uttalanden om att det
skall vara precis samma procenttal för
alla, kommer detta givetvis att innebära,
att oavsett hur hög procent man kommer
fram till skall man inte kunna ge
något mera för de lägst avlönade, men
man skulle ta ut allt vad procentlinjen
ger i de högsta lägena. Om jag inte
missminner mig har man i den motion,
som handlar om detta, varit inne
på att man kanske därutöver skulle
kunna ge ett tillägg i de lägsta lönegraderna
och löneklasserna. Vad det skulle
vara för mening med detta begriper
jag inte. Det hela kommer att framstå
som en gest om man säger, att procenttalet
skall vara lika för alla, tio eller
femton procent, men sedan skall man
ge de lägsta litet mera. Det hela blir en
konstruktionsfråga utan reell betydelse.
Jag tror nog att man bör ha vägen öppen
att kunna ge mera till de grupper,
som äro i behov av mer än vad en strikt
procentuell beräkning kan ge för utslag.
Det har nämnts några siffror, som
visa att med det system, som ligger
bakom denna uppgörelse, kommer löneförhöjningen
per månad att bli så
och så många kronor i de lägsta lönegraderna
och så och så många kronor
högre i de högre lönegraderna, och
det är alldeles riktigt, att det blir större
skiljaktigheter i kronor räknat. Och
man frågar sig om det är skäligt, ty levnadskostnadsstegringen
kan inte ha
dragit med sig så stora merutgifter för
dem som äro högt placerade jämfört

med dem som befinna sig i de lägre lönegraderna.
Jag tror inte att man kan
hävda, att det är behov av så stor spridning
för att fylla den enbart genom
prisförändringen uppkomna merkostnaden.

Men som jag nämnde tidigare: Det
är andra frågor som komma in och som
man inte kan bortse ifrån, nämligen
hur man handlar på andra områden.
Man har vid detta tillfälle försökt med
att komma fram till någon utjämning.
Det innebär bl. a. att lönerna ifrån 1—7
löneklasserna ha ökats med 20 procent.
I 7—13 löneklasserna har det varit en
glidande procentskala, så att när man
kommer till 15 löneklassen gäller procenttalet
15 i hela löneplan 1 och, kan
man säga, t. o. in. löneklass 13 på löneplan
2. Men om man kommer till löneklass
16 ha dessa 15 procent sjunkit
till 13 procent. Komma vi till 19 löneklassen
har procenttalet gått ned till
IIV2 procent, i 22 löneklassen till 10 och
i 25 löneklassen till 71/? procent.

Jag nämner dessa siffror för att visa
att det inte är fråga om någon genomgående
enhetlig procentuell förhöjning,
utan det har gjorts modifikationer i de
högre löneklasserna på löneplan 2 genom
iakttagande av det tak, som i fjol
höjdes men som riksdagen har beslutat
fortfarande skall vara kvar.

Jag upprepar än en gång: man kan
ha olika meningar om vad som är riktigt
och hur långt man skall gå. Men
har man den meningen att man skall
försöka överenskomma med organisationerna
—- om en överenskommelse
ligger inom räckhåll — då får man vara
beredd att ge efter något på sina principer
för att nå eu sådan överenskommelse,
och det är det vi försökt göra
i detta sammanhang.

Herr talman, jag höll på att glömma
de frågor herr Håstad framställde
till mig. Han frågade: Vad väntar en
befattningshavare som underlåter att
deklarera sill organisationstillhörighet,
och vilka straffrättsliga åtgärder kom -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

ma att följa av en vägran? Det var i
så jag uppfattade frågorna. Jag har s
inte ansett att det finns anledning att £
på något sätt göra uttalanden, som skul- f
le ge ett intryck att man här ville läsa i
upprorslagen för tjänstemännen, utan i
jag har utgått ifrån att det inom tjäns- s
temännens egna led finns så många (
erfarna män, inte minst jurister, att s
man där kan få hjälp att tolka de be- s
stämmelser, som gälla för statstjänste- t
männen. Och det har vittnats om redan £
i dag att man är angelägen om att
knäcka alla frågor med en juridisk s
tolkning. s

Herr Håstad uttalar farhågor för att *
en sådan klausul, om den kommer med ''
nu, i fortsättningen kan komma att få 1
ännu mera omfattande verkningar. Ja, 1
jag vet inte om inte detta är överdrivna 1
farhågor. Den klausul, som här är in- s
tagen, är medtagen i samråd och efter 1
överenskommelse med de allra största s
organisationerna. Är det så att man
skall gå ifrån överenskommelsevägen
kan det ju hända, att regeringen — jag I
vet ej om man vågar säga riksdagen —• 1

skulle falla på den idén att föra fram e
ännu mer långtgående krav i detta av- t
seende. Som jag ser frågan skulle det c

vara en för mig främmande tanke, att i

man skulle föreslå någon klausul, var- r
om man inte träffat överenskommelse 5
med organisationerna. Och bara däri i
bör ligga en garanti för att man kan c

begränsa den till verkningar, som inte 1

kunna betraktas såsom orimliga ur ar- j
betsmarknadssynpunkt. c

Man får väl ändå utgå ifrån att de t
organisationer, som vi ha förhandlat
med och som ha godkänt denna över- I
enskommelse, inte äro alldeles oerfarna 1
på arbetsrättens område och den praxis c
som här utbildats. Jag tror tvärtom att I
de äro mycket väl insatta i dessa för- 1
hållanden och att de inte i blindo rusat e
i väg utan först efter moget övervägan- r
de. De ha i varje fall fått den tid på sig c
som behövdes för att bedöma frågorna.

Men skulle man nu säga att statstjänste- c

männen befinna sig i en sådan säregen
ställning, att det inte kan komma i fråga
att tillgripa motåtgärder under en konflikt,
då får man också uppmärksamma
det förhållandet att statstjänstemännen,
till skillnad mot dem som äro anställda
på den enskilda marknaden,
egentligen inte ha strejkrätt. Man kan
säga att de ta sig strejkrätt genom att dels
säga upp sina anställningar och lämna
tjänsten, dels utfärda blockad mot nyanställningar.

Om de på dessa vägar ta sig en rätt,
som de på andra vägar inte skulle ha,
skulle detta då innebära att man säger
till statens företrädare: Nu får ni inte
vidta några motåtgärder, som kunna
irritera stämningen, utan ni måste falla
undan? Jag tror inte att detta i det
långa loppet skulle vara lyckligt vare
sig för staten eller för de organisationer,
som känna ansvar för sin verksamhet.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag förmodar att vi alla
kunna vara eniga om att när vi tala om
att en viss procent skall utgå till statstjänstemännen,
tänka vi på de löner som
de ha i dag. Är civilministern av den meningen
att det är dessa löner vi skola
räkna med, då vill jag ställa frågan:
Stannar tillägget vid 1 600 kronor per
månad i fråga om de löner som utgå i
dag? Jag konstaterar att så inte är fallet,
utan man kommer upp till en lön
på 2 100 kronor där det räknas 15 procent.
Detta går mycket lätt att konstatera.

Som jag sade till herr Lindholm: 15
procent på 1 600 kronor blir bara 240
kronor i tillägg per månad, men 15 procent
på 2 100 blir 315 kronor i tillägg.
De som ha det högsta tillägget få emellertid
318 kronor. Alltså kunna vi vara
ense om att tillägg utgår på högre löner
än 1 600 kronor. Det hoppas jag
civilministern inte bestrider.

Beträffande förhandlingsmännen i
departementet vill jag, som jag nämnde

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

tidigare, framhålla, att jag tycker det
skulle vara synnerligen lämpligt att ha
andra än tjänstemän som förhandlare
— utomstående, parlamentariker eller
andra som vore i oberoendeställning till
frågan om tjänstemännens löner. Det
tror jag skulle vara lyckligt, och jag vill
vädja till civilministern att tänka på
detta i ett kommande läge.

När man ser på löneutvecklingen under
de senaste åren beträffande tjänstemännen
blir man litet beklämd. Så
många uppflyttningar i löneklasser, som
föreslås i de olika propositionerna i år,
ha aldrig tidigare förekommit. Härom
dagen framlade också särskilda sakkunniga
ett förslag till upplyftning av
vissa tjänstemän, medförande en kostnad
på över 60 miljoner kronor. I dag
ha vi att behandla en proposition med
förslag om tillägg på bortåt 400 miljoner
kronor och ytterligare en på 20''fi
miljoner kronor på en enda gång. Jag
tycker det är något som bör inge betänkligheter.

Herr HÅSTAD (kort genmäle): Herr
talman! Jag bestrider självfallet inte
till någon del statens rätt att vidta motåtgärder
eller nödvändigheten för staten
att vidta sådana, om den statliga
verksamheten på grund av konflikter
håller på att förlamas. Men vad jag har
bestritt är att det denna gång, såsom
omständigheterna ligga till, finns skäl
att ta med denna garanti såsom ett led
i dessa stridsåtgärder från statens sida.
Och jag kan inte känna mig på något
sätt övertygad av herr statsrådets framställning
i denna sak. Jag har själv erkänt
att man kan diskutera den rättsliga
karaktären av detta garantiavtal,
men lägger man ihop alla omständigheter
är det alldeles uppenbart att detta
rörliga tillägg är på visst sätt garanterat.

Den fjärde paragrafen i löneplansförordningen
är ingen hemlig paragraf.
Den finns i Svensk författningssamling,

ehuru för tillfället satt ur kraft. Vidare
ha alla tjänstemän levat i den föreställningen
att det finns ett avtal. Och jag
måste framhålla att riksdagen aldrig har
ställts inför detta problem: skola vi
stryka denna garanti eller inte? Sådant
har läget aldrig varit under dessa år,
utan riksdagsmännen ha i stort sett levat
i den föreställningen att vad som
gällt sedan 1916 i huvudsak skall gälla,
dock att själva beloppet skall regleras
av riksdagen, såvida man inte följer
den automatiska regeln i 4 § i löneplansförordningen.

Herr statsrådet säger att alla organisationer
ha gått med på detta och alltså
skulle garantiklausulen vara satt ur
kraft. Men rättsligt har man svårt att
förstå det resonemanget. Det väsentliga
är väl i alla fall: ha organisationerna
1947, 1948 och 1949, då man diskuterade
dessa frågor, verkligen utgått ifrån
att man genom att förhandla om dessa
procentsatser också skulle ge regeringen
ett nytt vapen i kampen emot tjänstemännen
själva? Finns någon garanti
för detta? Är man säker på att alla organisationer
— däribland kanske några
som äro mycket starka — skulle ha gått
med på detta under sådana förhållanden?
Och det är ju den springande
punkten. Det är något nytt som intolkats
här, något som inte fanns förut.

Statsrådet säger också att organisationerna
ha lämnat sitt medgivande till
att staten skulle kunna innehålla 15 procent.
Organisationerna ha här kommit
in som ett slags kyrkomöte. De skulle
få rätt att så att säga lämna sitt bifall
till förslaget och först sedan skulle vi
ta det — visserligen inte som en kyrkolag
men dock som en tjänstemannalag.
Faktum är i alla fall att en organisation
har motsatt sig detta. Såsom statstjänstemannens
löner än så länge regleras,
innan någon ändring har genomförts,
kan inte eu sådan kollektivrättslig
ordning på något sätt vara avgörande,
att en minoritet skall boja sig för
en majoritet bland organisationerna.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla (kort
genmäle): Herr talman! Jag förstår

mycket väl att det kan uppstå svårigheter
vid förhandlingarna och att dessa
svårigheter få lösas genom en kompromiss.
Nu hänvisar statsrådet Lingman
till 1945 års lönekommitté och framhåller,
att denna kommitté förordade
att tilläggen på lönerna skulle utgå enligt
procentregeln. Ja, det är alldeles
riktigt. Men jag kan ju upplysa statsrådet
Lingman om att jag framförde i
stort sett samma synpunkter under
kommitténs förhandlingar som dem jag
hävdat i andra kammaren i dag. Jag
förordade nämligen i samband med förhandlingarna
att det rörliga tillägget
skulle utgå på en högsta månadslön av
1 000 kronor i stället för på en högsta
månadslön av 1 200 kronor.

Vilken var då orsaken till att jag gick
ifrån denna ståndpunkt? Jo, herr Lingman,
som vid förhandlingarna 1945 var
motpart, fordrade på organisationernas
vägnar att för att det skulle bli någon
uppgörelse måste samtliga lönekommitténs
ledamöter tillstyrka ett eventuellt
förslag. Det var detta som var orsaken
till att jag måste frångå den ståndpunkt
jag hade.

Nu är den högsta månadslön, som det
skall få utgå rörligt tillägg på, fastställd
till 1 600 kronor i stället för 1 200 kronor.
Det är alldeles självklart att ju högre
belopp som det rörliga tillägget utgår
på, desto större kommer löneklyftan
mellan de olika befattningshavargrupperna
att bli, och desto värre bli konsekvenserna.

Sedan nämnde statsrådet Lingman
något om att kommunernas lönepolitik
förorsakar bekymmer. Ja, detta har nog
sin riktighet i vissa fall, men jag tror,
att det är många kommuner som äro
ännu mer bekymrade över den statliga
lönepolitiken.

Herr STAXÄNG (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådet Lingman tolkade en
replik, som jag gav till herr Lindholm,

så, att jag skulle ha ändrat min uppfattning
på en viss punkt. Jag läste i
min replik bara ordagrant upp vad jag
sagt första gången, och jag kan inte
finna att detta skulle innebära att jag
har ändrat min ståndpunkt. För min del
tolkar jag saken på det sättet, att min
uppläsning av vad jag förut sagt medförde
att statsrådet fattade mig rätt
sista gången.

Statsrådet berörde också en annan,
som jag tycker viktigare punkt, nämligen
i vad mån den klausul som här föreslagits
skulle gränsa till en kränkning
av föreningsrätten. Jag har yttrat mig
rätt försiktigt på den punkten och
t. o. in. manat till försiktighet. Jag har
inte hängt mig fast vid något visst fall
som här tagits upp till beskådande och
som naturligtvis kan tjäna till en viss
ledning. Men när det skall ske en saklig
prövning i de fall som kunna uppkomma,
måste det naturligtvis, som
statsrådet också erkänner, ske i lagens
anda; det måste vara en moralisk förpliktelse
att lagens bestämmelser tillämpas
även mot de tjänstemän det här gäller.
I lagen om förenings- och förhandlingsrätt
står nämligen bl. a.: »Kränkning
av föreningsrätt föreligger -— —
—, så ock om å ena sidan, till skada
för någon å andra sidan åtgärd vidtages
på grund av hans medlemskap i förening
...»

Jag skulle kunna läsa vidare, men jag
tycker att detta är så pass bestämda
ordalag att det inte är nödvändigt. Jag
tycker det är olyckligt att Kungl. Maj:t
vid framläggandet av sitt förslag liksom
önskat pressa dessa bestämmelser. Det
är detta som jag tycker är så allvarligt,
när Kungl. Maj:t och riksdagen nu står
i viss mån ansvariga för de värden, som
man vill skydda genom bestämmelserna
i lagen om föreningsrätt. Jag förvånar
mig över att man vill göra detta.

Sedan är det en annan sak, som vi
kanske förbisett i denna diskussion.
Det är inte bara denna klausul och
denna fullmakt vi skola ha i sikte. Be -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

dömandet av i vad mån föreningsrätten
kränkes kommer ju att ske efter det sätt
på vilket Kungl. Maj:t använder denna
fullmakt och således efter de åtgärder,
som kommer att vidtagas.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Jag
skall inte fortsätta att polemisera mot
herr Rubbestad, ty den sak han talat
för hela tiden är klar. Han håller fast
vid sin grundlön och vill ha ett annat
beräkningssätt. Det får väl klarna för
honom så småningom, om det inte kan
klarna på en gång.

Herr Håstad hänvisade till den garanti,
som enligt hans mening fortfarande
skulle finnas i löneplansförordningens
4 §. Han sade att alla tjänstemän hade
levt i tron på denna garanti. Men det är
väl ändå en överdrift att säga detta, när
så gott som alla tjänstemän äro organiserade
och således, som jag förmodar,
genom sina organisationer haft möjlighet
att få kännedom om att bestämmelsen
aldrig har satts i kraft. Iierr Håstad
sade, att riksdagen aldrig skulle ha gått
med på att sätta den ur kraft. Nej, men
man har gått med på att inte sätta den
i kraft. Bestämmelsen har aldrig varit
tillämpad, det är det som är skillnaden.

Hur var det, när man träffade överenskommelse
om lönestoppet? Man hade
ju kunnat ta upp precis samma diskussion
då. Det är tjänstemännen själva
som mena, att eftersom denna garantiregel
gav så liten garanti som upp till
18 procent ville de ha möjligheter till
förhandlingar för att de skulle få sina
löner anpassade till den utveckling, som
sker på andra områden av arbetsmarknaden.
Jag tror inte att riksdagsledamöterna,
åtminstone inte de som varit
intresserade av att följa dessa frågor,
ha levat i okunnighet om hur man har
behandlat denna sak.

Herr Mårtensson i Uddevalla har efter
sin sista replik tydligen kommit till
samma inställning som jag. Han hänvisade
till att han vid förhandlingarna

1945 hade en mycket bestämd uppfattning
men att han måste rucka litet grand
på den för att få till stånd en överenskommelse.
Detta är ju inte så märkvärdigt,
ty det få vi ju göra allesammans
när vi sitta och förhandla. Det
är det jag menar när jag säger, att man
kan ha olika meningar om innehållet i
en överenskommelse. Den ene säger att
den ger för mycket och den andra säger
att den ger för litet. Det finns missnöje
på alla håll och det beror på att man
fått jämka på sin uppfattning för att
träffas på en linje, där man ansett det
skulle vara möjligt att gå motparten till
mötes.

Herr Staxängs senaste referat ur föreningsrättslagen
var ju riktigt, men frågan
är vad han tänkte dra för slutsatser.
Man säger att åtgärder inte får riktas
mot någon för medlemskap i en förening.
Här har inte varit fråga om att
rikta åtgärder mot dem som ha medlemskap
i en förening därför att de tillhöra
denna. Vad det är fråga om är, att
om någon är medlem i en förening, som
har beslutat vidta stridsåtgärder, så får
vederbörande ta följderna av att man
ställt sig i stridsställning och inte träffat
någon överenskommelse. Det är inte
mot medlemskapet i en viss organisation
som åtgärderna riktas utan mot de
stridsliandlingar som organisationen
förberett.

Jag vet inte vilka möjligheter man
skulle ha att ute på den enskilda marknaden
vinna gehör för de synpunkter,
som herrar Staxäng och Håstad ha gjort
sig till talesmän för. Man kan ju försöka
att ta upp ett resonemang med Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
för att höra deras rättsuppfattning
på de områden, där föreningsrätten
lagenligt gäller. Jag menar, att
det är väl inte alldeles uteslutet att flytta
över diskussionen även till det planet.

Det är i alla fall glädjande att den
tvärsäkerhet i tonen, som från början
kunde uppfattas i denna fråga, har mattats.
Man »förmodar» nu att det kan

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

vara en kränkning, och jag skulle tro,
att vid närmare eftertanke kommer man
nog fram till den uppfattningen, att det
inte kan vara någon kränkning.

Fröken HÖJER: Herr talman! Herr
Rubbestad anser att de 15 procenten inte
skola utgå på månadslöner, som äro
högre än 1 600 kronor. Det gäller enligt
herr Rubbestad att kompensera för levnadskostnadsstegringar,
och då bör man
inte gå in för en procentuell förhöjning
av hur höga lönebelopp som helst. Statsrådet
Lingman har här ingående redogjort
för att den procentuella skillnaden
går djupt ned i löneskalan. Jag antar
att alla ha fått klart för sig att det inte
endast gäller topplönerna och att relationen
mellan lönegraderna avsevärt
kommer att ändras om den föreslagna
procentuella höjningen beslutas. I det
sammanhanget vill jag ta upp frågan om
de framstötar, som på ett tidigt stadium
av förhandlingarna gjorts från stora
grupper för att låta kompensationen
utgå med fix summa, lika för alla. Jag
förmenar liksom herr Malmborg i Skövde
att det gäller att återställa realvärdet
av lönerna. Man kan inte utan närmare
utredning frångå den relation mellan
befattningshavare i olika lönegrader och
till dem utgående löneförmåner, som
man vid inplacering i löneskalan gått
in för, en löneinplacering som formellt
sker efter krav på kunskaper och ansvar.
Det är klart att en statlig utredning
kan visa att vederbörande står i
fel lönegrad. Ledamöterna av denna
kammare veta nog att jag i många avseenden
anser att så är fallet. Men den
ändringen skall ske efter en utredning.
Jag anser också, som väl är bekant, att
de utredningar, som vi nu göra äro synnerligen
bristfälliga, då vi inte ha verkliga
arbetsvärderingsmetoder, så att vi
kunna göra denna inplacering på ett
föredömligt sätt. Men nu rubbas denna
relation av många olika incitament, alla
med tendens att krympa eller rent av
helt borttaga den ursprungliga avsikten

som var att belöna folk som underkastar
sig krävande yrkesutbildning, tungt ansvar
etc.

Jag vill göra andra kammaren uppmärksam
på att man nu mer och mer
går in för rigorösa bestämmelser om
absolut arbetstid och övertidsersättning
upp till en viss lönegrad. Men av de
övriga i något högre lönegrader fordras
att deras arbete skall medhinnas och
utföras utan annan kompensation än
den viss högre lönegrad i sig själv ger.
Tendensen att på alla möjliga olika vägar
krympa relationen mellan löneförmånerna
i olika lönegrader är uppenbar
och är farlig för statstjänstemännens
standard. Det måste löna sig att lägga
ned tid, intresse, krafter och pengar på
att skaffa sig yrkeskunskaper för att
kunna åta sig ett ansvarsfullt arbete.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat varna för den nivellering som
framkommit i detta avseende.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att taga upp ett par
huvudpunkter i statsrådet Lingmans anförande
till bemötande. Det är två frågor,
som i dag har diskuterats här. Den
ena frågan gäller grunderna för dyrtidskompensationen,
den andra sättet
för lönetilläggets utbetalande.

I fråga om dyrtidskompensationen är
ju herr statsrådets huvudargument detsamma
som utskottsmajoritetens, nämligen
att ett uttalande om procentuellt
lika höjning av dyrtidstillägget skulle
omöjliggöra eller i varje fall väsentligt
försvåra fria förhandlingar. Detta, herr
talman, är verkligen ett ytterst märkligt
påstående. Låt oss se denna sak som en
vanlig praktisk avtalsangelägenhet. Staten
uppträder ju i detta fall på precis
samma sätt som en arbetsgivarorganisation.
Delägarna i denna utgöres av hela
svenska folket, fullmäktigeförsamlingen

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

är den svenska riksdagen och det verkställande
organet är regeringen. Nu gör
man alltså gällande, att det skulle vara
olämpligt om fullmäktigeförsamlingen
i den statliga arbetsgivarorganisationen
tillkännagav en mening om principen
för lösning av frågan om dyrtidskompensation.
Men, herr talman, om en organisation
utav statliga löntagare vid en
avtalskonferens ger sin förhandlingsdelegation
i uppdrag att bestämt vidhålla
kravet på att dyrtidskompensation
skall utgå på visst sätt, då är det
förmodligen ingen som finner detta
olämpligt. Varför skulle det då vara
olämpligt, att ombuden i statens avtalskonferens,
den svenska riksdagen, deklarerar
sin inställning? Att hävda detta,
herr talman, är en orimlig ståndpunkt.

Man kan diskutera formerna för riksdagens
medinflytande i lönefrågornas
handläggning. För min del har jag tidigare
tillåtit mig skissera ett förslag till
huru detta skulle kunna regleras. Jag
skall inte gå in på det nu; det är en sak
för sig. Att riksdagen emellertid hävdar
sin rätt till medinflytande på ett förberedande
stadium, då medinflytandet har
någon praktisk betydelse, och att riksdagen
intill dess nya och mera ändamålsenliga
former för detta tillskapats,
utövar denna rätt i de former, som nu
står till buds, är helt i överensstämmelse
med god demokratisk ordning på den
svenska arbetsmarknaden. En motsatt
ståndpunkt leder till en centralisering
av förhandlingsväsendet, som kanske ter
sig som idealisk för somliga, men som
enligt min bestämda tro i längden kommer
att verka upplösande på det fria
förhandlingssystemet genom att dess
demokratiska förankring undanryckes.

Jag kommer därefter till den andra
fråga, som herr statsrådet speciellt berörde,
nämligen frågan om ställningstagandet
till lönetillägget. Det är ändå
någonting ganska anmärkningsvärt, att
herr statsrådet icke på något sätt bekymrar
sig om att ingå på de praktiska

konsekvenserna av diskrimineringen.
Man kan enklast belysa dessa konsekvenser
genom att ställa några frågor.
Herr statsråd! Om en befattningshavare
nyanställes, är det då meningen att efterhöra,
huruvida han tillhör en SACOorganisation,
som har varslat om konflikt?
Får han i så fall lägre lön än en
annan icke SACO-ansluten befattningshavare
som nyanställes? Är det kanske
meningen, att en person som säger sig
tillhöra sådan SACO-organisation, över
huvud taget inte skall få någon anställning?
Om vidare den befattningshavare,
som nu inte tillhör en konfliktberörd
SACO-organisation, går över till en sådan
organisation, skall han då få sin lön
sänkt? Om man har avsett åtgöranden
av detta slag, menar verkligen herr statsrådet,
att dessa står i överensstämmelse
med andan i den svenska föreningsrätten?
Jag är inte intresserad a it juridiska
hårklyverier i detta sammanhang, men
jag tycker, att man skall försöka handla
på ett sätt, som står i samklang med de
grundsatser, som man velat slå vakt om
i den svenska föreningsrätten. Inte anser
väl herr statsrådet, att åtgärder av
det slag, som jag här hypotetiskt diskuterat,
skulle stå i god överensstämmelse
med vad man brukar beteckna som den
positiva föreningsrätten?

På herr Håstads fråga, hur det kommer
att gå för tjänsteman som vägrar
att uppge vilken organisation han tillhör,
ger herr statsrådet det minst sagt
förbluffande svaret, att han inte har
tänkt läsa upprorslagen för tjänstemännen.
Han erinrar om att det i tjänstemannavärlden
finnes god tillgång till
jurister, som kan upplysa vederbörande
om vilka skyldigheter de ha som statliga
befattningshavare. Men, herr talman,
jag skulle vara mycket tacksam,
om herr statsrådet ville vara vänlig
tala om vad man stöder sig på, när
man anser att det kan finnas skyldighet
för tjänsteman att uppgiva organisationstillhörighet.
Det är herr statsrådet
och chefen för civildepartemen -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

tet, som skall svara på den frågan, det
är icke något svar, att den enskilde
tjänstemannen kan vända sig till juristerna
i de olika verken.

Ännu mer anmänkningsvärt, herr talman,
är, att herr statsrådet Lingman
till förmån för kravet på att få efterforska
tjänstemans organisationstillhörighet,
åberopar de ur alla synpunkter
förkastliga klausuler om organisationstvång,
som finnes intagna i vissa
kollektivavtal. Vad står det i dessa
klausuler? Jo, när det är fråga om
klausuler om enkelt organisationstvång
skall arbetsgivaren vara skyldig att endast
anställa personer tillhörande en
viss arbetstagarorganisation. I samband
därmed skall han också kunna
efterforska de anställdas organisationstillhörighet.
Nu vet jag mycket väl, att
en sådan organisationsklausul är juridisk
hållbar, men tillåt mig fråga herr
statsrådet: Finns det mer än en mening
på den svenska arbetsmarknaden
om att sådana organisationsklausuler
är helt oförenliga med de bärande
principerna för den svenska föreningsrätten,
och finnes det mer än en mening
om önskvärdheten av att avlägsna
sådana klausuler? Det är sålunda på
förekomsten av dylika klausuler, som
herr statsrådet stöder sitt försvar för
statens krav på att få kännedom om
tjänstemans organisationstillhörighet.

Man kan se denna fråga även ur en
annan synpunkt: Har regeringens ställningstagande
bidragit till att begränsa
konflikten och underlätta dess lösning?
Var och en som har följt med vad som
skett ser ju utan vidare, att motsatsen
inträffat. Just mot bakgrunden, herr
statsråd, av att tjänsteförteckningsfrågorna
och frågan om dyrtidskompensation
tidigare, som herr statsrådet själv
erkände, icke har varit sammankopplade,
kunde det inte vara välbetänkt att
tillgripa den stridsåtgärd, som herr
statsrådet i detta fall nu har föreslagit.
Diskrimineringen är principiellt betänklig
och förhandlingspolitiskt oklok.

Det skulle enligt min bestämda övertygelse
vara ägnat att främja en lycklig
utveckling av det fortsatta förhandlingsarbetet
att nu slänga prestigesynpunkterna
över bord och slopa denna
diskriminering.

Tillåt mig sedan, herr talman, att säga
några ord till herr Rubbestad, trots att
han just nu inte är inne i kammaren.
Hans anförande framstod för mig som
ett eko från ett primitivt och, som åtminstone
jag trodde, länge sedan förgånget
skede i den svenska lönedebatten.
Har herr Rubbestad icke någon
som helst känsla av att det är ett av de
mest allvarliga problemen för den
svenska staten att kunna tillgodose sitt
behov av verkligt kvalificerad arbetskraft?
Har inte herr Rubbestad märkt,
att frågan om en differentiering av lönesättningen
för att stärka den kvalificerade
arbetskraftens ställning över
huvud taget mer och mer tränger sig
på inom hela den svenska arbetsmarknaden?
Råde enskilda och offentliga
undersökningar har visat, att levnadskostnaderna
här i Sverige har stigit i
stort sett procentuellt lika över hela
linjen, och den fråga som man då
måste göra, herr Rubbestad, är helt enkelt
denna: Skall inflationen användas
som ett slagträ mot de högre statstjänstemännen?
Vad herr Rubbestad föreslår
är helt enkelt ingenting annat än
en reallönesänkning för de högre statstjänstemännen.
Herr Rubbestad har för
inte länge sedan själv varit statsråd,
och under denna tid måste han oavbrutet
ha stått i kontakt med ett stort
antal av statens främsta ämbetsmän.
Vilka erfarenheter gjorde egentligen
herr Rubbestad under den tiden? Var
dessa erfarenheter sådana, att de kunna
motivera ett krav på en reduktion av
de reella löneförmånerna för dessa befattningshavare?
Tror verkligen herr
Rubbestad, att en sådan politik skulle
vara ägnad att främja en god rekrytering
till de mera krävande statstjänsterna?
Jag är förvissad om motsatsen,

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemännens löner m. m.

nämligen att herr Rubbestads linje icke
gagnar statens intressen.

Slutligen, herr talman, skall jag endast
säga ett par ord till herr Lindholm,
som i ett av sina anföranden
gjorde en liten ironisk vändning, i det
han sade, att vår bedömning av konfliktfrågan
i dag inte har någat samband
med vårt förflutna. Nej, herr Lindholm,
jag kan hålla med om att det
förefaller, som om vi i många hänseenden
skulle leva i en upp- och nedvänd
värld. Vi avancera och socialdemokratien
tager sin tillflykt bakom
reaktionära linjer. Ty, herr talman,
inte vill väl herr Lindholm påslå, att
regeringens ställningstagande till frågan
om lärarnas arbetsskyldighet i
händelse av konflikt har något samband
med socialdemokratiens förflutna? Chefen

för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Hjalmarson kom i sitt anförande in på
det uttalande, som han ansåg att riksdagen
borde göra. Jag fick emellertid
den uppfattningen, att han är inställd
på att bereda riksdagen en mycket
blygsammare roll än jag tycker att
man skall göra. Han gör följande jämförelse:
År det olämpligare att riksdagen
anger riktlinjerna för löneförhandlingarna
än att organisationerna
göra det vid sina lönekonferenser?

Ja, jag vet mycket väl att organisationerna
vid sina lönekonferenser dra
upp vissa riktlinjer, efter vilka förhandlingarna
skola föras, men en erfaren
organisation brukar vara mycket
angelägen att se till, att ombuden
inte gå till förhandlingarna bundna av
direktiv utan att de ha möjligheter att
anpassa sig efter läget allt eftersom
detta utvecklar sig. Gör riksdagen ett
uttalande, menar man väl ändå att
detta uttalande skall beaktas och följas.
Eller menar herr Hjalmarson att riksdagens
uttalande skall ges samma
värde som ett uttalande på en avtals -

konferens? Det kanske är av betydelse
att få ett klarläggande från herr Hjalmarsons
sida på den punkten.

Så har herr Hjalmarson i klarhetens
intresse framställt en massa frågor.
Han frågar för det första: Skall en nyanställd
avge deklaration om vilken organisation
han tillhör?

Ja, de organisationer som ha gått till
strid ha samtidigt tillgripit blockad.
Kan man då tänka sig att en medlem
av någon av dessa organisationer söker
en blockerad tjänst? Söker han en blockerad
tjänst, handlar han emot sin organisations
intressen. I övrigt finns det
inte någon anledning att avkräva de
nyanställda några särskilda deklarationer.
Det har inför utskottet lämnats en
redogörelse för hur vi ha tänkt förfara.
Man har tänkt sig att på de områden,
där strider förekomma, vederbörande
få avge en försäkran om att
de inte äro anslutna till en organisation,
som beslutat att tillgripa konflikt.
Detta anse de övriga organisationerna
icke vara en kränkning av föreningsrätten.

Om en tjänsteman, säger herr Hjalmarson,
går över till SACO, hur kommer
han då att behandlas?

Jag kanske här får passa på att ännu
en gång — jag vet inte för vilken gång
i ordningen — säga att det är skillnad
på SACO och till SACO anslutna
organisationer som ha tillgripit strid.
Jag vet inte om det är en medveten
hopblandning av begreppen när man
uttrycker sig som om medlemskap i
SACO vore det väsentliga. Jag har sagt
upprepade gånger, att det inte är medlemskapet
i SACO som kan tas till intäkt
för att innehålla de femton procenten,
utan att det är medlemskapet
i en organisation — antingen denna
tillhör SACO eller är någon annan huvudorganisation
■— som har tillgripit
stridsåtgärder som är det avgörande.

Om en tjänsteman ansluter sig till
en organisation som har tillgripit
stridsåtgärder, får han naturligtvis be -

4 -Andra kammarens protokoll 1H52. Nr It.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

handlas på samma sätt som övriga
inom denna organisation.

Herr Hjalmarson frågar, var det
finns föreskrivet att tjänsteman är
skyldig att avge deklaration om sin organisationstillhörighet.
Jag tror inte
att det finns någon särskild föreskrift
om detta någonstans. Frågan kommer
väl upp på det sättet, att myndigheterna
begära av tjänstemannen att han
skall lämna upplysning härom. Om han
då vägrar att lämna upplysningen, då
vet man inte vilken organisation han
tillhör. Lämnar han en felaktig upplysning,
får väl det hela bedömas mot
bakgrunden av hans ställning som
tjänsteman.

Herr Hjalmarson har fått det intrycket,
att jag skulle försöka krypa bakom
den bestämmelse om organisationstvång,
som finns i vissa kollektivavtal,
för att därmed skydda mig. Nej, herr
Hjalmarson, det har jag nog inte sagt,
och så har nog inte heller herr Hjalmarson
uppfattat det. Jag har hänvisat
till att man inte ens i sådana fall
kan tala om en kränkning av föreningsrätten.
Det är bekant att det finns
massor av avtal som innehålla denna
organisationsklausul, och den har inte
betecknats såsom kränkande föreningsrätten.
Därmed har jag inte sagt att en
sådan omorganisationsklausul är riktig.

Vad vi här diskutera är åtgärder,
som ha uppkommit på grund av utav
organisationerna vidtagna stridsåtgärder.
Staten vidtager, som det är avsett
enligt förslaget, motåtgärder, och det
är också stridsåtgärder, övriga organisationer
ha ansett att det inte är någonting
att säga om detta; de anse sig
kunna godtaga det. Vad säger SACO,
vars talan herr Hjalmarson särskilt för
här? I en .skrivelse den 22 februari,
ställd till undertecknad, säger SACO
följande: »SACO vill framhålla, att

centralorganisationen icke reagerat
mot att statsmakterna avse att vidtaga
konfliktåtgärder. SACO reagerar i stället
mot att dessa åtgärder---av -

ses givas sådan utformning att föreningsrätten
kränkes.» Men det har ju
nu uttalats att det är mycket tvivelaktigt
om vad som nu föreslås över huvud
taget är någon föreningsrättskränkning,
och inte heller herr Hjalmarson
har velat hävda att det är en kränkning
av föreningsrätten. Herr Håstad ville
inte heller hävda att det kan vara en
kränkning av föreningsrätten. Man kan
säga att det kanske kan vara en kränkning,
men de sakkunniga på området,
som vi ha konsulterat, säga att det inte
är någon kränkning. Det är med hänsyn
till eventualiteten att det skulle
vara en kränkning som SACO har reagerat,
men man har inte reagerat mot
att staten vidtager stridsåtgärder som
svar på av organisationen redan inledda
konfliktåtgärder.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Herr Hjalmarson sade i en liten
replik till mig på slutet, att det
förefaller som om vi skulle leva i en
upp- och nedvänd värld när vi diskutera
dessa spörsmål. Jag kan ge uttryck
åt samma mening då jag lyssnar till det
ivriga talet om föreningsrätten från den
ene högermannen efter den andre och
tänker på det som har förevarit på det
området tidigare.

När herr Hjalmarson säger att jag
för mitt ståndpunktstagande söker stöd
i högerns reaktionära förflutna är det
nog att försöka inkassera en poäng,
som han inte är berättigad till, ty jag
har inte på något sätt i mitt ställningstagande
velat göra någon anknytning
till högerns förflutna i dessa spörsmål;
om jag gjorde det, skulle mina yttranden
ha haft ett helt annat innehåll.
Vad jag har anknutit till är den rättspraxis,
som har utvecklat sig mellan
parterna på förliandlingsområdet, och
det är ur den synpunkten som jag anser
att man inte har handlat i strid med
gällande rätt. I samtliga de avtal, som
slutas i den öppna marknaden, förklarar
man nämligen att inga stridsåtgär -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Öl

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

der få vidtagas så länge avtalet gäller.
Därför skulle jag gärna vilja ha ett svar
av herr Hjalmarson på frågan, om han
verkligen anser att det ur föreningsrättslig
synpunkt är kränkande, att
man med ett antal organisationer träffar
en uppgörelse, som innebär att dessa
icke få vidtaga stridsåtgärder så
länge avtalet gäller. Det är ju detta,
som man har träffat uppgörelse om
med TCO, SR och statstjänarkarteilen.
Den återstående organisationen, som
har vägrat att godtaga en sådan bestämmelse
i uppgörelsen, har man ju inte
träffat något avtal med. Kan herr Hjalmarson
i de förhandlingar, som ha
förts på andra områden, finna ett enda
fall, där en företagare känt sig förpliktad
att betala ut ökad lön trots att löntagarparten
har varslat om konfliktåtgärder? Herr

HJALMARSON: Herr talman! Jag
skall be att först få säga ett ord till
herr Lindholm. Med anledning av hans
fråga vill jag erinra honom om att, såsom
vi har sagt här många gånger
förut, parallellen mellan den offentliga
och den enskilda arbetsmarknaden haltar
högst betänkligt helt enkelt därför
att det stora flertalet statliga befattningshavare
inte har de möjligheter,
som anställda i det enskilda näringslivet
har att tillgripa stridsåtgärder,
och att å andra sidan staten inte har
möjlighet att mot sina befattningshavare
tillgripa exempelvis lockout, såsom
man kan göra i vissa situationer på
den privata marknaden.

Vidare skulle jag också vilja säga till
herr Lindholm, att om vi skall forska
i de olika partiernas insatser när det
gäller att främja utvecklingen av den
svenska föreningsrätten avvaktar jag
med mycket stort lugn domen över
dessa insatser vad högerpartiet angår.
Högern har nämligen vid en mångfald
olika tillfällen, inte minst under trettiotalet,
synnerligen aktivt bidragit till
föreningsrättens utveckling i vårt land.

Särskilt vid 1936 års riksdag gjorde
partiet en insats i det hänseendet, vilken
i hög grad främjade ett stärkande
av föreningsrätten speciellt med tanke
på vissa tjänstemannagrupper.

Herr talman! Det var framför allt
några ord till statsrådet Lingman jag
ville framföra. Herr Lingman gjorde
gällande att hans ståndpunkt skulle
vara förmånligare för att trygga riksdagens
inflytande över lönefrågorna än
min. Men, herr Lingman, när jag ifrågasatte
att vi åtminstone skulle ha den
blygsamma möjligheten att, på samma
sätt som löntagarna gör vid sina avtalskonferenser,
få uttala och tillkännage
våra önskemål, så vill man ju inte ens
vara med på detta ifrån majoritetens
sida. Den reservation, som från högerhåll
är avgiven i denna punkt, går inte
ut på någon åtgärd som är i juridisk
mening bindande för Kungl. Maj:t, utan
den av oss föreslagna åtgärden har karaktär
av ett sådant tillkännagivande,
som på löntagarsidan göres vid en avtalskonferens,
när organisationens aktuella
löneproblem behandlas. Men inte
ens detta, herr statsråd, vill man vara
med på. Jag är mycket tacksam om herr
statsrådet vill revidera sin ståndpunkt
i det hänseendet; då kanske vi lättare
kan mötas.

Jag kommer sedan in på frågan om
föreningsrätten. Där uttalade statsrådet
att man inte kommer att söka en blockerad
tjänst och att därför den fråga,
som jag aktualiserade, helt faller bort.
Det var ett sätt att gå förbi frågan, herr
statsråd. För det första är det inte så
att alla tjänster, som det här rör sig
om, är blockerade, och för det andra
är ju frågeställningen aktuell även innan
stridsåtgärder har gått i verkställighet.
Jag har inte fått något svar på
den fråga jag har ställt till herr statsrådet.

Statsrådet tyckte inte att det var något
anmärkningsvärt att en tjänsteman
skall upplysa om huruvida han tillhör
den ena eller den andra organisatio -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

nen. Vad är det som gör att detta i
själva verket kan vara en mycket allvarlig
fråga? Jo, herr talman, det har
inte kunnat undgå någon statstjänsteman,
att SACO-organisationerna har
bedömts på ett minst sagt mycket negativt
sätt i den tidningspress som står
statsrådet nära, och det må inte alls
förtänkas en tjänsteman om han säger
sig, att det kan vara tvivelaktigt om det
är klokt och förenligt med hans framtida
intressen att klargöra att han tillhör
en SACO-organisation. Herr statsrådet
och jag kan vara överens om att
detta objektivt sett är en alldeles onödig
reaktion, men vi kan inte komma
ifrån risken för att tjänstemannen subjektivt
handlar under intryck av sådana
sinnesstämningar. Det är detta som
man har velat undanröja här i vårt
land när man har slagit vakt om föreningsrätten.

Statsrådet menade att han hade en
stark ställning därför att, såsom han
hade framhållit, det inte ens har framstått
som en kränkning av föreningsrätten
att införa organisationsklausul i
kollektivavtalen. Ja, herr talman, jag
måste bestämt vidhålla den uppfattningen,
att det inte kan stärka statsrådets
argumentation, att staten skulle
kunna så att säga känna sig till freds,
därför att inte ens sådana klausuler har
ansetts juridiskt ohållbara. Det är naturligtvis
i stället precis tvärtom så, att
åberopandet av sådana klausuler visar
hur svag regeringens ståndpunkt i själva
verket är i denna fråga.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
framhålla att jag icke har uppträtt som
SACO-representant i denna debatt. När
statsrådet framhöll att SACO hade yttrat
sig på helt annat sätt än jag, är det
någonting som får stå för SACO:s räkning.
Jag talar helt och hållet för mig
själv och försöker också i någon mån
tala för den meningsriktning jag har
äran att representera.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr

talman! Det är riktigt som herr Hjalmarson
säger, att parallellen med den
öppna marknaden inte är fullt hållbar,
därför att statstjänarna inte ha strejkrätt.
Men, herr Hjalmarson, om en viss
grupp inom en organisation beslutar
om vissa åtgärder gentemot samhället
och indirekt — det kunna vi vara överens
om — utnyttjar strejkvapnet på ei}
del punkter, äro de då icke medansvariga
i de beslut, som de i den organisation
de tillhöra delta i? Böra de inte
också då ta konsekvenserna av de åtgärder
som de själva ha förordat? Det
är bara det frågan gäller i detta fall.

Herr SENANDER: Herr talman! Det
kanske har väckt en viss förvåning att
jag inte i år, såsom varit nödvändigt
tidigare, på vår grupps vägnar har ingivit
någon motion i den fråga som
behandlas här i dag. Jag tror emellertid
att de, som möjligen kan hysa förvåning
i det fallet, inte har någon rätt att göra
det. Det är nämligen ett faktum att det
förslag som nu föreligger är sådant, att
det endast obetydligt understiger de
krav, som har rests av den stora opinionen
bland de lägre statstjänarna landet
över och vilken opinion haft en sådan
styrka, att den säkerligen verksamt
har bidragit till att man i dag har nått
ett så pass gott resultat som här föreligger.

Detta innebär ju inte att man är till
freds med förslaget i alla delar. Det
finns ju som vanligt, då det gäller sådana
uppgörelser, vissa saker, mot vilka
man kan hysa starka betänkligheter.
Här har bland annat framförts framför
allt av herr Mårtensson i Uddevalla och
herr Rubbestad anmärkningar emot fördelningen
av den summa, som åtgår för
en förbättring av statstjänarnas löner, i
det att avsevärda belopp tilldelats tjänstemän
i högre löneställning, medan väsentligt
mindre tillkommer dem som
befinner sig i botten. Därmed vill jag
inte ha sagt att jag är överens med
herr Rubbestad i alla delar. Han före -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

träder ju en mening om statstjänarnas
löner, som jag vid flera tillfällen haft
anledning att polemisera emot, och
framför allt kan jag inte instämma i
vad han sade om begränsningen för de
högre tjänstemännen. Herr Rubbestad
envisas med att påstå, att man nu slopat
begränsningen vid 1 600 kronor i
månaden. Detta har ju debatterats tillräckligt,
och man behöver inte längre
ta upp tiden med det. Det är bara att
fastslå, att vad som här skall beslutas
är att det på grundlönen skall utgå 52
respektive 53 procent i stället för som
tidigare 32 respektive 33 procent. Allt
detta beräknas på grundlönen, och där
finns ju den maximering, som tidigare
har omnämnts, nämligen att sådant tilllägg
endast utgår på den del av lönen,
som icke överstiger 1 600 kronor i månaden.

Nu är det ju i regel så, att man anser
sig ha ett visst samlat belopp till förfogande
för tillägg till statstjänarnas löner,
och det spelar en avsevärd roll för
den stora massan av statstjänare hur
detta belopp fördelas. Lägger man mera
på de högre tjänstemännen, får de lägre
tjänstemännen så mycket mindre. I den
allmänna opinionen bland de lägre
statstjänarna har det på senare tid med
större styrka än någonsin förr hävdats,
att man måste tillämpa en annan form
för dyrtidstillägg än den hittills använda,
och man har då stannat för att
det egentligen borde vara ett fast tilllägg
över hela linjen.

Det är onödigt att närmare utveckla
motiveringen härför. Den är i största
korthet den, att levnadskostnaderna stiger
lika mycket för tjänstemannen vare
sig han befinner i botten eller högre
upp på löneskalan, och därför anser
man att rättvisan borde bjuda att man
ger statstjänarna ett fast tillägg över
hela linjen. Den stora statstjänaropinionen
har under de senaste två åren också
fört fram detta krav om ett fast
tillägg.

Sedan är det tydligt, att man här

skulle behöva säga ett par ord också
om det förslag, vilket kommer som nästa
punkt på dagordningen, nämligen
frågan om obekväm arbetstid. Det finns
här åtskilligt att anmärka, och för övrigt
är reglerna så konstruerade, att de
nog kommer att medföra åtskilligt
krångel vid tillämpningen, men då det
har markerats att detta är ett provisorium
och då det dessutom utgör ett avgjort
framsteg i det att man nu till och
med i reda pengar uppvärderar den
s. k. obekväma arbetstiden, finns det
ingen anledning att i detta sammanhang
orda om förslaget.

Sedan skulle jag vilja säga ytterligare
ett ord till herr Rubbestad. Herr Rubbestad
förklarade, att ingen grupp har
fått så stor kompensation som statstjänarna
sedan år 1945. Jag förstår inte
var herr Rubbestad har hämtat sina
uppgifter, och om han, som han här antyder,
har fått dem ur officiella källor,
tror jag han har uppfattat dem fullständigt
oriktigt, ty ett faktum som var
och en kan kontrollera är, att statstjänarna
sedan mars 1946, då deras lönereglering
beslutades av riksdagen, och
fram till slutet av år 1950 endast har
fått 12 procent i löneförhöjning, medan
exempelvis industriarbetarna har kunnat
redovisa en löneförbättring på mellan
25 och 30 procent. Det är just denna
kraftiga eftersläpning, som motiverar
att statsmakterna nu i år äntligen
gör en viljeyttring av innebörd, att
man i någon grad skall söka kompensera
statstjänarna. Ännu är icke kompensationen
fullständig, men det är
ett gott steg på vägen, och därför är
tillfredsställelsen bland statstjänarna
ganska allmän. För min del bar jag inte
bland de lägre statstjänstemännen hört
mera väsentliga anmärkningar riktas
mot det framlagda förslaget. Jag tror
att en starkt bidragande orsak bärtill
är, att statstjänarnas stora flertal fått
kännedom om vad tjänsteförteckningsrcvisioncn
kommer att innebära och
vilken, om den håller vad man lovat,

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m.

också måste betecknas som relativt tillfredsställande.

Om man alltså lägger samman dels
den löneförhöjning som vi nu behandlar,
dels ersättningen åt den stora
mängd bland statstjänarna som utför
arbete på s. k. obekväm arbetstid och
dels förbättringarna i samband med
tjänsteförteckningsrevisionen, är denna
uppgörelse av sådan karaktär, att den
kan godtas av statstjänarna, och den
har också godtagits i praktiken.

Emellertid blandar sig med denna
tillfredsställelse bland de lägre statstjänarna
ändock en stark oro över utvecklingen
på prisfronten, och denna
oro har fått ytterligare näring i dessa
dagar sedan man har publicerat de avsevärda
prisstegringar som nu planeras
eller redan har genomförts. Till löneuppgörelsen
har fogats en garantiregel,
som endast nödtorftigt och i mycket
liten utsträckning garanterar att de lönestegringar,
som nu tillkommer statstjänarna,
icke inom kort kommer att
vara uppätna. När man har en sådan
garantiregel, som endast i viss utsträckning
kan anses innebära en garanti,
måste uppenbarligen det väsentliga för
statstjänarna i dag vara att få till stånd
ett sådant läge på prisfronten, att inte
priserna kan drivas ytterligare i höjden.

Här har vi det som är det väsentliga
i dag. Föregående år verkade också
den uppgörelse som träffades ganska
hygglig för statstjänarna — den belöpte
sig till 18,7 procent, och med hänsyn
till den behandling som tidigare tillkommit
statstjänarna var de ganska tillfredsställda
även förra året — men avsaknaden
av en garantiregel medförde,
att det inte dröjde länge förrän den
löneförbättring, som man tilldelat statstjänarna
i början av året, praktiskt taget
var lika med noll och mot slutet av
året efterträddes av en reallönesänkning.
Det är av synnerlig vikt, menar
statstjänarnas stora massa, att statsmakterna
sätter in all kraft på att hålla
priserna nere och förhindra att samma

läge inträffar för statstjänarna i år som
förra året. Under förutsättning att man
kan hålla en relativt fast prisnivå, vågar
jag försäkra att åtminstone de lägre
statstjänarna kommer att känna sig
ganska till freds med den uppgörelse
som nu föreligger.

Herr talman! Med vad jag här har
sagt vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag begärde ordet när jag hörde
herr Staxäng tala om föreningsrättsproblemet
i samband med den fråga, som
nu föreligger till behandling. Sedan har
ju det delproblemet behandlats så
grundligt, att jag inte skall gå in på det
i annan mån än att jag vill understryka
den synpunkt, som redan förut har
framförts, att när den ena parten har
vidtagit en stridsåtgärd har det alltid
varit praxis på den enskilda arbetsmarknaden,
att den andra parten i sådant
fall förbehåller sig rätt att vidta
de åtgärder han finner lämpliga. Jag
tror inte att någon på den enskilda arbetsmarknaden
ens har kunnat få den
tanken i sitt huvud, att om exempelvis
ett fackförbund vidtar en stridsåtgärd
och arbetsgivaren svarar med motåtgärder,
dessa arbetsgivarens motåtgärder
skulle kunna betraktas som en
kränkning av föreningsrätten. Det finns
ju många exempel på dylika motåtgärder,
som tagit sig formen i vräkning av
de anställda och lockout av dem som
stå utanför den direkta konflikten, och
ingen har ju med utgångspunkt från det
förhållandet velat göra gällande, att ett
dylikt förfarande skulle vara att betrakta
som en föreningsrättskränkande
stridsåtgärd.

Om jag får säga några ord i övrigt
så har jag försökt att vid bedömningen
av detta spörsmål se det ur den synpunkten,
att det är mycket svårt för att
inte säga omöjligt att försöka rubba ett
förhandlingsresultat. Jag tror inte det
skulle vara lyckligt. Jag tror inte heller

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

att det är praktisk politik att i det läge
som nu är rådande säga, att man skulle
besluta en annan förhöjning av lönerna
än vad som här föreslagits i propositionen
och i statsutskottets utlåtande.
Men detta hindrar inte att jag på samma
sätt som herr Mårtensson i Uddevalla
är mycket intresserad av att man
i de uppgörelser, som i framtiden kan
komma att träffas, kommer fram till en
annan beräkning av dyrtidskompensationen
än vad här är fallet. Jag tror
i likhet med flera föregående talare, att
vi inte kan hålla på med att räkna i
procent. Jag tror inte heller att vi kan
göra det på den enskilda arbetsmarknaden.
Vi måste här komma fram till
en förnuftigare beräkning av vad som
skall anses utgöra kompensation för levnadskostnadsstegringarna.
Man måste
enligt mitt förmenande försöka komma
fram till en beräkning, som ger i kronor
ungefär detsamma till alla anställda.

Vad gäller den egentliga löneställningen
i övrigt, måste den frågan regleras
genom inplacering i de olika lönegraderna.
Men när man skall ha en
dyrtidskompensation är det ändå inte
rimligt att den till vissa befattningshavare
skall vara två å tre gånger större
än till andra. Då är det ju oegentligt
att kalla den för en kompensation för
ökade levnadskostnader.

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja säga, att jag tror det är klokt att
ha i åtanke, när man behandlar lönefrågan
för tjänstemännen, att man också
bör tänka på hur reaktionen blir
hos de industrianställda. Man brukar
ju alltid säga när det gäller de industrianställdas
löner, att det finns bara det
och det utrymmet, som är betingat av
den produktivitetsökning, som man kan
räkna med. Jag tror inte att det är
önskvärt att man driver det därhän, att
dessa i den direkta produktionen anställda
får en känsla av att den andel
som de får av det resultat, som de i
första hand är med om att framskapa,
blir mindre än vad den behövde bli,

därför att andra tar åt sig en för stor
del av detta ökade produktionsresultat.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare. Jag har velat lägga
dessa synpunkter på denna fråga,
och jag understryker vad jag sade i
början av detta anförande, att jag tror
inte att det är realistisk politik att gå
på en annan linje än vad som föreslagits
vid detta tillfälle. Med detta vill
jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KYLING: Herr talman! Den
fråga, som vi i dag diskutera, har ju
sammankopplats med förenings- och
förhandlingsrätten. Den lagen kom till
193G, men vid det tillfället blev de
statsanställda och de kommunalt anställda
inte medtagna eller rättare sagt
fick inte rätten att vara med om denna
förenings- och förhandlingsrätt. Någon
förhandlingsrätt har statstjänstemännen
i själva verket aldrig haft och det kommer
kanske inte heller att bli någon sådan
förrän möjligtvis riksdagen ett
kommande år tar ställning till 1948 års
förhandlingssakkunnigas betänkande,
som nu föreligger. Men icke förty har
statsmakterna börjat systematiskt gå
ifrån tidigare rådande förhållanden.
När 1945 års lönekommitté tillsattes,
fanns det redan i de av finansministern
givna direktiven någonting som
sade, att denna kommitté skulle förhandla
med tjänstemännens organisationer,
och så skedde väl också. Men
de förhandlingarna kan på intet sätt
jämföras med de förhandlingar, som
sker på den privata sektorn. Vi har
också haft andra sådana löne- och pensionskommittéer,
som varit utrustade
med en för tillfället av Kungl. Maj:t given
förhandlingsrätt.

Jag vill bara påminna om, herr talman,
att när 1947 års lönereglering genomfördes,
en lönereglering som var
baserad på 1945 års lönekommittés betänkande,
väntade man sig att reallönen
för statstjänstemännen skulle bli återställd.
Men den som något litet sysslat

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

med dessa problem måste säga, att reallönen
blev icke återställd i sin helhet.
Hur blev i själva verket resultatet? Jo,
om jag sätter talet 100 såsom det tal,
som motsvarar en återställd reallön, så
blev det för de lägre tjänstemännen ett
tal, som i de allra lägsta grupperna gick
upp till 111, 112 och 113, medan mellangrupperna
— mellan 15 och 20 lönegraden
— fick sin reallön återställd.
Men för de grupper, som ligger över
dessa, alltså de högre tjänstemännen,
blev icke reallönen återställd. I vissa
fall kom man ned så långt som till talet
89 i förhållande till reallönesiffran 100.

Det har i allmänhet varit långa intervaller
mellan de tidpunkter, då löneregleringar
genomförts för statstjänstemannen.
Det har i vissa fall tagit 10,
12 år innan någon ny lönereglering
kommit till. När 1947 års lönereglering
genomfördes hade jag bl. a. en motion
i denna kammare, i vilken jag begärde
att det skulle bli kortare intervaller,
så att även statstjänstemännen
skulle ha möjlighet att kunna följa med
på ett helt annat sätt än tidigare. Riksdagen
hemställde också, att man skulle
försöka komma fram till kortare regleringsintervaller.
Men så kom snart
efteråt det lönestopp, som varade i två
år. När man gick in i de lönestoppsåren
hade man, som jag tidigare sagt,
1947 års lönereglering bakom sig, en
lönereglering, som alltså knöt statstjänstemannens
löner till levnadskostnadsindex.
Men denna lönereglering lät
inte statstjänstemännens löner helt
följa levnadskostnaderna, utan statstjänstemännen
skulle endast få 75 procent
av levnadskostnadsstegringen medräknade
i sina löner. Detta gjorde givetvis
icke så mycket vid en tid, då
man hade relativt fasta priser och relativt
fasta levnadsomkostnader. Men
efter lönestoppsåren, mot slutet av
1950, började man inom de olika organisationer,
som hade med statstjänstemän
att göra, att resonera om efter vilka
vägar man nu skulle gå för att få en

bättre kompensation än de 75 procenten.
Då började man mer eller mindre
koppla loss ifrån löneplansförordningen
och började diskutera sig fram till
att i stället ta ettårsavtal. Det blev visserligen
inget riksdagsbeslut om att
man skulle koppla bort löneplansförordningen,
men mellan staten och
tjänstemannaorganisationerna blev det
naturligtvis ändå inofficiellt klart, åt!
i och med detta nya avtal, som då träffades,
hade man också åtagit sig vissa
andra skyldigheter såsom tjänstemar.-naorganisation.

När vi nu i år har att ta ställning till
de problem, som dyker upp i samband
med denna proposition, och de överenskommelser
som tidigare träffats
mellan staten och organisationerna,
kommer man naturligtvis fram till själva
frågeställningen hur lönefrågan nu
skall ordnas. I överenskommelsen har
man ju utgått ifrån att man har vissa
nettolöner, och dessa nettolöner, som
man har räknat fram, skall nu höjas
med 15 procent. Man lägger följaktligen
inte längre på ett rörligt tillägg i
detta ords gamla bemärkelse, utan man
kommer alltså fram till en lönelyftning,
som innebär en ökning av nettolönerna.

I och med detta måste jag för min
del säga, att jag inte kan dela den uppfattningen,
att det är något rättsstridigt
i vad som här företagits från statens
sida visåvis vissa organisationer,
men däremot måste jag säga, att jag anser
att det är i mycket hög grad opsykologiskt
att från statens sida använda
sådana vapen. Fortfarande står ändå
en hel del frågor obesvarade. Jag skall
inte ställa dem på nytt, men det skulle
givetvis vara intressant att få närmare
belyst hur man tänker klara dessa problem.
Statsrådet Lingman har visserligen
här försökt ge belägg för hur man
skulle klara situationen och hur man
skulle lösa dessa olika frågekomplex,
men jag måste dock erkänna, att trots
att jag suttit som intresserad åhörare
och lyssnat till den debatt, som har

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

förevarit, har jag fortfarande inte blivit
klok på hur man tänker klara upp
föreningstillhörigheten och andra problem.

Man har också här i debatten försökt
göra jämförelser mellan staten och de
privata företagarna. Eu sådan jämförelse
blir emellertid inte helt rättvisande.
Arbetarna inom de privata företagen
vet vilka stridsmedel arbetsgivarna
kan vidtaga, och de privata arbetsgivarna
har också full visshet om
vilka stridsmedel arbetarna har i sin
hand. På detta område har man fullt
klart för sig den gamla satsen: »Den
som sig i leken ger, får leken tåla.» Det
är naturligtvis bra mycket svårare, när
man nu kommer in på problem, som
man tidigare icke haft tillfälle att ta
ställning till. Jag tänker på det problem,
som vi i dag har att diskutera, nämligen
förhållandet mellan staten och statens
tjänstemän. Man har som bekant
från statstjänstemännens sida icke
strejkrätt, och man har oavsättliga tjänstemän.
Dessa tjänstemän får inte påbörja
stridsåtgärder. Man kan då naturligtvis
fråga sig, hur dessa problem
skall kunna lösas. Det är naturligtvis
olyckligt, att denna frågeställning kommer
upp, innan vi har haft tillfälle att
ta ställning till 1948 års förhandlingssakkunnigas
betänkande. Jag hoppas
emellertid, att riksdagen redan nästa år
skall kunna komma till klarhet på dessa
punkter.

Jag vill sedan, herr talman, säga
några ord till herr Rubbestad, som tyvärr
nu inte är inne i kammaren. Jag
reagerar mot en hel del saker, som herr
Rubbestad tagit upp i denna debatt.
Först och främst räknar han lönerna
endast i kronor och anser att man skall
ha exakt lika stora höjningar för de
högre och lägre löntagarna. Men är det
inte på det sättet, att man, när lönerna
för statstjänstemännen utmättes — låt
oss gärna förflytta oss tillbaka till tiden
före senaste världskriget — tog hänsyn
till arbetets art, tjänstemännens kun -

skaper och skicklighet samt inte minst
till det ansvar, som åvilade de olika
tjänstemännen. Den som anser, att de
högre tjänstemännens löner inte skall
höjas i paritet med penningvärdets fall,
gör gällande att dessa tjänstemän redan
då var en favoriserad klass i samhället.
Jag har inte hört, att detta förhållande
tidigare har åberopats här.

Vidare verkade det på herr Rubbestad,
som om han skulle vara en av de
få av kammarens ledamöter, som inte
tycks ha en aning om att det pågår
en inflation av mycket stora mått i vårt
land. Får jag fråga herr Rubbestad: Är
det möjligtvis så att tjänstemännen i
Kungl. Maj:ts kansli bär skulden även
för inflationen?

I detta sammanhang måste jag kraftigt
gå emot herr Rubbestads enligt min
mening synnerligen oförsynta tal om
att de tjänstemän, som har varit med
och förhandlat från statens sida, i första
hand har tänkt på sina egna löner
och därigenom kommit fram till den nu
föreslagna lönesättningen. Jag tycker,
att det är oförsynt att slunga ut sådana
beskyllningar mot statens tjänstemän,
och det är ännu mera oförsynt då det
görs av ett före detta statsråd.

Jag vill också stanna ett ögonblick
vid frågan om differentieringen i de
olika lönelägena. Jag är av den uppfattningen,
att de lägre tjänstemännen här
i landet i många fall har löner som är
låga. Jag har därför ingenting emot att
man diskuterar förändringar i detta avseende,
och jag är gärna med på att se
på dessa problem. Jag anser emellertid
att dessa förändringar inte skall ske i
samband med en lönejustering, som är
betingad av penningvärdets fall och
som skall ske för att i någon mån återställa
reallönerna. Enligt min uppfattning
skall det ske som en tjänsterevisionsfråga.

Föregående år uttalades att den lilla
differentiering mellan 32 och 33 procent,
som då företogs, icke fick bli prejudicerande.
Genom det beslut vi nu

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m.

kommer att fatta får vi emellertid ett
prejudikat, och så vitt jag kan förstå
kommer lönepolitiken att fortsätta i
samma riktning.

Jag skulle också vilja föra in debatten
på ett annat område. Man har här
talat om att de högre tjänstemännen
har för höga löner. Man kan emellertid
fråga sig, när det gäller läroverkslärarna
och de problem som vi i detta sammanhang
har att brottas med, hur det
kan komma sig att vi har så stor lärarbrist,
då lärarna enligt vissa talesmän
i denna kammare har för höga löner.
Den brist på lärare som vi nu har kanske
inte kan sägas vara katastrofal, men
när vi sätter i gång med den nya skola,
om vilken vi fattat beslut, kommer lärarbristen
att bli helt enkelt katastrofal.
Jag tar därför för givet att man sätter
denna stora brist på lärare i sitt
rätta sammanhang, när man nu förutsättningslöst
kommer att återuppta förhandlingarna
mellan de båda parterna.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja
säga att det kusliga i detta sammanhang
är, att de lönelyftningar, som av
många i dag betecknats som alltför
stora, dock icke är större än att samtliga
de personer, vilkas löner vi diskuterar,
skulle önska sig tillbaka till de
tider, då den lägre lön de uppbar hade
större köpkraft än den lön, som de
kommer att få genom detta beslut. Här
måste helt enkelt sägas ifrån att vad
som nu har skett på det statliga området,
när det gäller stridsåtgärder och
annat sådant, som vi här diskuterar, i
viss mån är betingat av att vi har fått
en progressivitet i skatterna som gör att
marginalskatterna blir så stora, att även
de högre lönerna för vissa tjänstemän
kommer att minskas med uppåt 40 till
50 procent. Då förstår allesammans att
det är fara å färde, och att det finns
grupper i samhället, som är trängda
mellan sköldarna. Vad man i dag från
statstjänstemännens sida i första hand
skulle önska är att få tillbaka ett fast
penningvärde. Löser vi den frågan,

herr talman, behöver en fråga som den,
vi i dag i flera timmar debatterat, icke
komma upp på riksdagens bord och
föranleda en så omfattande diskussion.

DTnder detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!

Denna fråga om de statsanställdas löner
har, såsom tidigare framhållits i debatten,
i år och under de senare åren i
huvudsak lösts preliminärt genom förhandlingar
mellan de statsanställdas organisationer
och civildepartementet. När
man har gått över till detta system för
behandling av lönefrågorna, så innebär
det självfallet att man gjort en ändring
i det system som tidigare tillämpats. Det
betyder, att man inte har någon i författningarna
inskriven garanti för den
levnadskostnadsökning, som kan komma
att inträda under den tid som denna
överenskommelse gäller. Anledningen
till att man har gjort denna omläggning
är, att de fyra tjänstemannaorganisationer
som förekommer, nämligen TCO,
SR, Statstjänarkartellen och SACO, liksom
givetvis även de till dessa organisationer
anslutna medlemmarna av skilda
skäl ha ansett det vara fördelaktigare
med årliga förhandlingar än med en
garanterad kompensation för levnadskostnadsökningar.
Denna garanterade
kompensation har nämligen så länge
denna bestämmelse gällt visat sig bli
mycket knapp i förhållande till levnadskostnadsökningarna.
Dessutom gav den
inte någon möjlighet till reallöneförbättringar,
inte ens beträffande de löner,
som jag tror alla är beredda att säga har
varit och fortfarande är — ehuru inte
lika markant — låga. Den ordning, som
har kommit att tillämpas under de senaste
åren, är enligt organisationernas
mening mera tillfredsställande än den
tidigare tillämpade. Man ser nog gärna,
att den kan vidareutvecklas på det sätt,
som förhandlingsrättsutredningen föreslagit,
så att det blir möjligt även för

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

dessa tjänstemannagrupper att träffa
regelrätta kollektivavtal.

Nu har emellertid herr Håstad i debatten
anfört, att man inte borde ge sig
in på detta, förrän riksdagen haft tillfälle
taga ställning till förhandlingsrättssakkunnigas
betänkande. Jag vill på
denna punkt säga att nog vore det egendomligt,
om man skulle vänta med en
förbättring, som är möjlig att genomföra
inom ramen för nu gällande lagar, bara
därför att det inte blivit möjligt att få
en tidigare igångsatt utredning slutförd
på sådant sätt, att riksdagen tidigare
kunnat ta ställning till den. Ur de fackliga
organisationernas synpunkt hade
det varit en nackdel, om man ytterligare
väntat med den omläggning som skedde
förra året.

Herr talman! Man har tidigare i dag
talat om föreningsrättskränkning i samband
med klausulen om att löneförbättringen
icke skall utgå till vissa grupper.
Jag skall för min del inte förlänga debatten
på denna punkt. Jag vill bara
ställa frågan: Tror herrar Hjalmarson,
Staxäng med flera som yttrat sig i denna
fråga, att TCO, Statstjänstemännens
riksförbund och Statstjänarkartellen och
deras representanter medvetet skulle ha
medverkat till en handling, som kan betraktas
som en kränkning av deras egen
föreningsrätt? Är det inte rätt orimligt
att påstå att de, som nu sitta i ledningen
för dessa organisationer och som är representanter
för i varje fall tre av partierna
i riksdagen, skulle ge sig in på
eu sådan handling. För min del förefaller
det vara ett helt orimligt antagande.
Det måste vara så, att herrar Iljalmarson
och Staxäng uttalat ett öppet misstroende
mot sina representanter i organisationsledningarna,
när de säger, att
dessa skulle göra någonting som ur deras
synpunkt är att anse som en föreningsrättskränkning
eller — som man
senare ändrade det till — en mycket
oklok handling. Jag tror att företrädarna
för dessa organisationer har möjlighet
att bedöma hur långt man kan gå

utan att det blir stötande för föreningsrätten.
Jag tror också, att de vet ungefär
hur man bör handla, när det gäller
att handlägga sådana frågor. Jag tycker
därför att den kritik, som kommit från
högerns och folkpartiets sida, är rätt
opåkallad. Den drabbar nämligen det
omdöme, som man kan räkna med att
de fackliga organisationerna har i lönespörsmål
och vad därmed sammanhänger.

Vidare vill jag något beröra innehållet
i överenskommelsen i övrigt. Det
finns för mig inte stor anledning att
därvidlag kritisera någonting. Jag har
ju själv undertecknat överenskommelsen
och står givetvis för det som jag
har undertecknat. Jag vill bara säga
några ord till herr Rubbestad, när han
gör gällande att de löneförbättringar,
som nu -kommer att utgå, innebär ett
avsteg från det avtal som träffats mellan
Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen.
Han hänvisade till att
detta avtal endast skulle ge en 8-procentig
förbättring för män och 10-procentig
förbättring för kvinnor. Det finns
emellertid i detta senare avtal en bestämmelse,
som möjliggör särskilda löneförhöjningar
på grund av tidigare
eftersläpning av lönerna. Det kan vara
fråga om en eftersläpning som inträffat
under 1951, men det kan också gälla en
eftersläpning som hänför sig till tidigare
år. Denna möjlighet har flera grupper
på den enskilda arbetsmarknaden
använt, med det resultatet att löneförbättringen
för dessa grupper blivit större
än 8 resp. 10 procent. Det är egentligen
inte något annat som skett på det
statliga området.

De nu vidtagna löneförbättringarna
till trots kommer inte de lägre statstjänarna
i fråga om löneutvecklingen i
något särskilt gynnat läge i förhållande
till industriarbetarnas genomsnitt. Ser
man på utvecklingen sedan hösten 1947,
finner man att det fram till december
1950 skett en levnadskostnadsökning på
29 procent. Under samma tid har stats -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

tjänarna erhållit en förbättring av sina
löner med ungefär 20 procent, medan
industriarbetarna ökat sin genomsnittslön
med 42 procent. Om man, såsom
herr Rubbestad gjorde, i stället för i
procenttal uttrycker utvecklingen i kronor
och ören, finner man att industriarbetarna
under nämnda tid fått en löneökning
med 98 öre per timme, medan
löneförbättringen för de statsanställda
stannar vid ungefär 40 öre per timme.
Och trots att statstjänarna i år fått mer
•in industriarbetarna, föreligger det fortfarande
eu tendens till en viss eftersläpning,
som emellertid kan förklaras av
de särskilt goda konjunkturer, som under
senare år rått inom en del av industriens
områden.

Herr talman! Jag vill även något anknyta
till den fördelningsfråga, som blivit
aktuell i detta sammanhang, och till
den debatt därom, som förts vid utskottsbehandlingen
och här i riksdagen.
Man har å ena sidan förmenat att det
inte skulle finnas någon annan möjlighet
till löneförbättringar än ett lika procentuellt
tillägg, oavsett lönens storlek.
Detta är en synpunkt, som företrädes
av högerns och folkpartiets representanter
och som kommer till uttryck i de
reservationer, som avgivits av dessa representanter.
Å andra sidan har det av
några talare framförts den meningen,
att man borde gå längre i fråga om differentiering
av löneförbättringen och i
så stor utsträckning som möjligt försöka
åstadkomma ett lika stort tillägg,
i kronor räknat, för alla oavsett det löneläge
som tidigare har gällt.

Jag skulle i detta sammanhang först
och främst vilja påpeka, att det i högerreservationen
på en punkt förekommer
ett felaktigt återgivande. Det säges där
att de förhandlande organisationerna
vid förra årets förhandlingar var överens
om att den uppdelning av tillägget
i 32 resp. 33 procent, som då skedde,
icke skulle vara prejudicerande. Detta
innebär emellertid inte att man då var
ense om att löneförbättringen alltid

skulle utgå med lika stort procentuellt
tillägg. Tvärtom sade vi från statstjänarkartellens
sida bestämt ifrån, att enligt
vår åsikt borde man också i fortsättningen
ha möjlighet att bedöma, huruvida
tillägget skulle utgå i lika procentuellt
tillägg eller om en differentiering
på ett eller annat sätt borde genomföras.
Däremot ansåg vi inte att man
borde ha skilda rörliga tillägg, ty det
skulle onödigt komplicera det hela.

Det är väl också väl bekant, att vi vid
årets förhandlingar företrätt den meningen,
att de lägre tjänstemännen borde
erhålla större förbättringar i procent
räknat än som skulle utgå till de mer
välavlönade tjänstemännen. Så bör inte
bara ske för att de lägre tjänstemännen
skall tillgodoses bättre i lönehänseende,
utan också därför att det på ifrågavarande
områden mer än på andra är nödvändigt
att få upp lönerna, så att de
blir konkurrenskraftiga i förhållande till
de löner som betalas inom industrien.
Rekryteringen har på dessa områden
under hela förra året varit ett besvärligt
problem och just för att detta skall kunna
lösas erfordras större löneförhöjningar
just på dessa områden.

Vi har från statstjänarkartellens sida
emellertid inte kunnat förverkliga våra
önskemål så långt som vi skulle ha önskat.
Vi har stött på erinringar från de
andra tjänstemannaorganisationernas sida,
och då det varit nödvändigt att försöka
komma fram till en lösning av
lönefrågorna, som kunnat samla alla,
har vi fått ge efter något på vår uppfattning
om att det bör utgå ett såvitt
möjligt lika tillägg i kronor räknat. Det
hela har resulterat i den för all del inte
oväsentliga differentiering, som ligger
däri att en del löner höjes med 15 procent,
andra med 20 procent. Vi kan ju
inte anse att detta skulle på något sätt
speciellt gynna de lägre tjänstemännen
eller att denna löneförhöjning för lägre
tjänstemän skett på de högre tjänstemännens
bekostnad. Hur det hela än
lagts upp, skulle sannolikt inte de högre

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Öl

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

tjänstemännen ha fått mer än de 15 procent
som nu föreslås. Det är ju andra
skäl som gör att man inte kunnat gå
längre.

Jag tycker att det är litet egendomligt,
att man från högerns och folkpartiets
sida vill binda riksdagen på ett
sådant sätt, att det i fortsättningen inte
skulle vara möjligt att förhandla om
den lösning, som de olika organisationerna
kan finna vara den bästa lösningen.
Vare sig den bästa lösningen
anses vara att man går in för likaprocent-linjen
eller lika-kronor-linjen
eller någonting däremellan, är detta en
sak, varom det bör föras förhandlingar
vid varje särskilt tillfälle. Det är då,
som sagt, anmärkningsvärt att företrädare
för de nämnda båda partierna nu
vill binda statens förhandlare så hårt,
att det i fortsättningen inte skulle finnas
utrymme för förutsättningslösa förhandlingar
om de löneförbättringar
som bör ske.

Jag vill tillfoga att jag tror att spörsmålet,
huruvida tillägget skall utgå procentuellt
eller på annat sätt, inte får så
stor betydelse, om vi kommer över till
ett läge där levnadskostnadsökningarna
inte är av samma storleksordning som
under de båda senaste åren. Om höjningarna
av levnadskostnaderna blir
mindre, finns det också större möjligheter
att i lönefrågorna uppnå lösningar,
som kan omfattas av alla, även om
det skulle komma att innebära att en
del grupper till och med blir ställda
utan löneförbättringar.

Herr talman! Jag skall inte längre ta
tiden i anspråk. Jag ber med det anförda
att även för min del få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
skall, såsom troligtvis den siste talaren
i denna debatt, inte komma med några
längre utläggningar och inte alltför
mycket tala om saker och ting som redan
har behandlats. Men det är alltid
tacksamt att i början av ett anförande

anknyta till vad herr Rubbestad har
sagt — jag ser också att herr Rubbestad
nu har inträtt i kammaren.

Herr Rubbestad var mycket bekymrad
över att man från statens sida hade
vid förhandlingarna med tjänstemännen
om lönetillägget använt statstjänstemän
såsom förhandlare för arbetsgivarparten.
Herr Rubbestad utgick tydligen
ifrån att de högre tjänstemän i
civildepartementet, som det här är fråga
om, skulle vara allenarådande i departementet
och att regeringen i detta
sammanhang inte hade något att säga
till om. Det vore naturligtvis ur statstjänstemännens
synpunkt ganska skönt
om det låg till på det sättet, men vi
har ju dock en finansminister som heter
Sköld, och även civilministern är
väl en man som inte är alltför givmild
i de avseenden det här gäller. En sak,
som jag också kom att tänka på när
herr Rubbestad var inne på detta, är
att han förmodligen inte alls är lika
bekymrad över att man när det gälier
jordbrukspriserna icke är rädd för att
begagna sig av förhandlare inom regeringens
krets, vilka personligen kan
dra nytta av prisuppgörelsen.

Ett spörsmål, som här har rätt ingående
diskuterats, är frågan om föreningsrättskränkningen.
Jag för min
del har inte därvidlag samma inställning
som vissa tidigare talare. Jag anser
att vi på detta område är på väg in
i en ny epok och att man från organisationernas
sida får finna sig i att det
även av arbetsgivaren, staten, användes
åtgärder som kanske inte i första hand
bort komma till användning. Jag vill i
detta sammanhang nämna för kammaren,
att i en tidningsartikel helt nyligen
har ordföranden i juristförbundet
förklarat, så jurist han är, att man kan
acceptera eu sammankoppling av förhandlingarna
om lönetillägget och förhandlingarna
om en tjänsteförteckningsrevision,
men med den förutsättningen
att det i tid klargöres att en sådan
sammankoppling kan bli aktuell

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m.

och att det är fråga om en enda förhandlingsomgång.
Detta är också vad
jag anser vara det väsentliga. Vi befinner
oss nu i ett skede, där allting flyter
när det gäller förhandlingsrätten
för statstjänstemän. Det har framlagts
ett förslag om utvidgning av förhandlingsrätten,
men en sådan utvidgning
är ännu inte genomförd. Samtidigt har
organisationerna, helt vid sidan om gällande
förordning om förhandlingsrätt,
genom sin styrka och målmedvetenhet
tillkämpat sig en ställning såsom förhandlingsberättigad
part, som man på
statstjänstemannasidan bara för några
år sedan inte trodde var möjligt.

Det är helt naturligt att i ett sådant
skede, då förhandlingsmetoderna inte
är preciserade, bör inte bara organisationerna
utan även statsmakterna försöka
taga det hela litet mjukare om det
blir en konfliktsituation. Det kan annars
uppstå ett sådant läge, att man
undrar om inte arbetsgivaren, staten,
vill vara så hårdhänt och vill ha sådana
särbestämmelser som de nu aktuella
för organisationer, som varslat om
stridsåtgärder, helt enkelt därför att
staten önskar skaffa sig möjlighet att
inte ge statstjänstemännen en utvidgad
förhandlingsrätt utan i stället kunna
säga, att årets förhandlingar visat att
det nog är lämpligast att t. v. lägga hela
frågan på hyllan.

Jag hoppas verkligen att statsmakternas
intresse för saken inte är av det
slaget, att man vill stjälpa förslaget om
en utvidgad förhandlingsrätt för statstjänstemännen
under den motiveringen
att det i år skulle kommit till uttryck
ett självsvåld, som man inte vill vara
med om. Jag skulle vilja vädja till civilministern
att här ge oss ett besked
om vad han anser om förhandlingsrättens
utvidgning för statstjänstemännen.
Jag förmodar att han har tagit del av
förhandlingsrättskommitténs betänkande
och sett de rekommendationer till
förlikning vid uppkommande tvister,
som där presenteras. Jag kan inte un -

derlåta att ännu en gång för kammaren
erinra om att förhandlingsrättskommittén
tagit upp en sak, som bl. a. jag här
i höstas diskuterade med civilministern,
nämligen frågan om en arbetsmarknadsnämnd
inom den offentliga
sektorn av arbetsmarknaden.

Till slut vill jag säga, att hela den
lönerörelse, som vi har upplevat under
början av detta år, i stort sett har sin
grund i den kraftiga inflation som ägde
rum under förra året. Det är ganska
uppenbart att man haft en dubbel lönerörelse:
dels ett försök till kompensation
för levnadskostnadernas stegring
förra året, dels ett fastställande av ett
någorlunda hyggligt procentuellt tilllägg,
varvid man icke ansett sig böra
tveka att låta de lägre statstjänarna
komma i åtnjutande av någon förbättring.
Det har inte, skulle jag vilja tro,
inom de förhandlande organisationerna
förekommit några större stridigheter i
denna fråga. Därför tycker jag inte
heller att man här i riksdagen kan begära
-— något som högern har gjort —
ett uttalande mot en sådan differentiering
för framtiden av procenttillägget,
som överenskommits i år. Det får enligt
min mening de förhandlande organisationerna
taga ställning till själva.

Men det är även inflationen som skapat
denna påtagliga strävan, särskilt
hos de högre statstjänstemännen, att
genom lönegradsrevision åstadkomma
ett återställande av den reallön de tidigare
haft. Det är ganska naturligt att
när man inte kunnat komma fram på
den ena vägen, försöker man på den
andra vägen. I detta sammanhang får
vi också ta hänsyn till skattetryckets
automatiska ökning på grund av inflationen.
Det är dessa omständigheter
som har skapat den aktuella oron på
arbetsmarknaden. Denna inflation hade
enligt folkpartiets uppfattning inte behövt
ta dessa proportioner om regeringen
hade skött den ekonomiska politiken
på rätt sätt.

Jag vill sluta, herr talman, med att

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

yrka bifall till de reservationer, som
föreligger här av herr Ohlon m. fl. Jag
har beträffande reservationen nr 1 b
funnit att den ganska mycket påminner
om reservationen nr 1 a av fröken Andersson
m. fl., men jag har ansett att
högerns reservation i detta hänseende
är så dunkelt utformad att vår reservation
är att föredraga. Den reservationen
framhåller nämligen att i varje fall
under tider av betydande ändringar i
penningvärdet bör kompensation för
levnadskostnadernas stegring hållas
isär från höjning av den reella lönestandarden.
Det har nu organisationerna
inte sökt göra. Jag vill dock inte
underlåta att framhålla, att det inom
organisationerna funnits förespråkare
på ganska framträdande plats, som hållit
före att man i inflationstider bör gå
en väg av ungefär detta slag, alltså
hålla isär det som har med kompensation
för levnadskostnadsstegringen att
göra. Kompensationen för den inflatoriska
stegring, som fört med sig ett försämrat
penningvärde, borde kunna
vara mera automatiskt ordnad än för
närvarande. Vid förhandlingarna i år
har det visat sig, att man på den punkten
inte förhandlat så mycket utan helt
enkelt räknat sig fram till en viss procentsats.
Det har varit den andra delen
av procenttillägget som förhandlingarna
har rört sig om.

Jag yrkar, herr talman, som sagt bifall
till de reservationer som här föreligger
från folkpartiets representanter
i statsutskottet.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Ett par
ord av herr Gustafsson i Stockholm och
den omständigheten att jag inte hann
slutföra min replik för ett par timmar
sedan gör att jag under ytterligare ett
par minuter vill säga några ord.

Eftersom man ifrån särskilt herr Gustafssons
i Stockholm sida har fäst ett
visst avseende vid att man 1947 inte
skulle ha garanterat full kompensation,
vill jag först framhålla, att kommitté -

förslaget dock på sin tid innehöll inte
bara denna ofullständiga kompensation,
tre fjärdedelsregeln, utan också ett slags
utfästelse att lönerna skulle kunna höjas,
»om så befunnes skäligt med hänsyn
till den allmänna politiska utvecklingen».
Detta om detta.

Sedan vill jag ännu en gång fastslå,
att vad vi nu skola besluta är olika lön
för lika arbete och att olikheten i lön
skall bero på medlemskap i en organisation.
Det är alltså här fråga om en
diskriminering, som ju inte kan vara
utan sammanhang med föreningsrätten.
När det stadgas i föreningsrättslagen —
på ett annat område visserligen — att
ingen skada skali få tillfogas en medlem
på grund av hans medlemskap i en förening,
anser jag att man här tangerar
själva föreningsrättsfrågan i dess ömtåligaste
punkt. Jag måste säga till herr
Lindholm och även till herr statsrådet
att, även om man kan åberopa olika
exempel med vävarna o. s. v., är intet
fall fullt likt det här föreliggande. Vi
veta inte alls, vilket avseende en domstol
skulle fästa vid arten av det riksdagsbeslut
som riksdagen fattade 1947.
Ingen i denna kammare kan alltså i förväg
säga hur ett liknande mål skulle
komma att avgöras.

Nu har herr Henriksson sagt att organisationerna
gjort upp denna fråga, och
därmed skulle allt vara väl beställt. Man
skulle därmed ha strukit ett streck över
den paragraf i löneplansförordningen,
som dock finns införd i författningssamlingen,
även om den aldrig har blivit
satt i kraft. Naturligtvis veta vi att
organisationerna förhandlat sig till ett
resultat som de ansett förmånligare än
1947 års minimigaranti — om jag får
använda det uttrycket om kompensationen
— men jag ställer fortfarande
frågan, och jag har inte fått något svar
på den: Skulle alla organisationer ha
gått med på att helt befria riksdagen
från garantiförpliktelsen, om de hade
vetat att kompensationen för dyrtidsstegringen
därigenom skulle bli det star -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

kaste vapnet mot dem i en framtida s
tvist med samhället om lönegradsplace- £
ringar? Det är det som är problemet. 1
Även om jag mycket väl kan föreställa s
mig att den organisation, som herr Hen- f
riksson företräder, är så stark, att han i
litar hellre på organisationens makt än
på riksdagen, finns det ju organisatio- i
ner, som äro mycket smärre och som s
inte ha denna känsla av säkerhet och c
som aldrig någonsin ha ställts inför s
detta problem, och därför aldrig heller 1
besvarat denna fråga om de avstått c
från garantien. Jag vill här endast hän- (
visa till misstämningen inom läroverks- 1
kåren, vilken — såvitt jag är rätt un- i
derrättad — inte så mycket beror på i
att regeringen tagit en viss ståndpunkt I
i fråga om tjänstenlaceringen, utan just 1
på att man antastat de femton procen- 1
ten. Det är just denna omständighet,
som lett till den mycket fulltaliga an- i
slutningen till denna kårs organisation.

Jag kommer sedan till den fråga, som ]
herr Henriksson tog upp, varför man ]
inte »inom ramen för gällande lagar» ;
nu skall taga detta mycket betydelsefulla
steg, som man i dag tar för att i
knäsätta ett löneförhandlingsförfarande, i
som helt kommer att bygga på kollektivavtalsrättsliga
principer. Jag måste be- i
känna, att min uppfattning är den raktmotsatta.
Jag kan inte finna, att man
på detta sätt skall gå stegvis fram utan
att ha överblick över konsekvenserna.
Tvärtom bör riksdagen — vilken representerar
så många olika intressen, inte
endast de olika organisationernas intressen
utan hela samhällets -—- ha
klart för sig alla de konsekvenser, som
här uppstå, innan den tar det nya steget.
Denna överblick kunna vi inte ha
förrän vi noggrant gått igenom det betänkande,
som kanske om något år kommer
på vårt bord. Det är möjligt att
denna Saco-konflikt — som kanske inte
behöver bryta ut — blir ett gott åskådningsexempel
för en framtida lösning.
Jag anser emellertid, att så länge statstjänstemännens
rättsställning inte ute -

slutande är en lönefråga, måste många
andra synpunkter läggas på detta problem
innan vi äro färdiga att taga ett
steg, som blir ett prejudikat och som
för många i dag ter sig som ett språng
ut i det ovissa.

Jag vill ännu en gång betona, att vad
riksdagen här har att göra är att taga
sin ståndpunkt med hänsyn till gällande
rätt och inte uteslutande med hänsyn
till vad organisationerna finna vara
lämpligast. Jag vill bekänna att jag själv
också är ansluten till en organisation,
och jag finner det mycket värdefullt
för samhället, att organisationerna fått
ett stort inflytande på lönesättningen
även på detta område. Trots detta måste
jag emellertid bekänna, att vi här
böra gå försiktigt fram så att vi i varje
fall inte rubba gällande rätt utan någon
vetskap om konsekvenserna för förvaltningens
allmänna ställning.

Till sist vill jag säga några ord om
konsekvenserna av det beslut, som här
fattas därest strid ej kan undvikas. Med
all respekt för herr statsrådet Lingman
vill jag säga, att de svar han lämnade
på mina frågor i debatten — jag
är mycket tacksam för svaren — inte
på något sätt kunna anses uttömmande
eller klarläggande. De lämna riksdagen
i precis samma okunnighet om konsekvenserna
som riksdagen befann sig i
före statsrådets svar.

Om staten nu eller i framtiden kommer
att pressas av starka organisationer
och riksdagen skall ställas inför
uppgiften att tillvarataga statens intressen
— detta är dess skyldighet att göra
— då finns det även andra vägar att
gå fram på än över statsutskottets lönesystem.
En lika naturlig ordning är
att man går fram via någon form av beredskapslagstiftning.
Man får då den
fördelen att allt som kommer att inträffa
blir inskrivet i en lag. Vederbörande
få då fullt klart för sig konsekvenserna
av ett handlande i de olika
fallen. En sådan lag måste gå till lagrådet.
På detta sätt få vi en garanti för

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

att rättsläget i dessa frågor blir klarlagt
på ett mera nöjaktigt sätt än det
blivit här i dag genom denna proposition,
som inte med ett ord berör alla
dessa rättsfrågor. Då kan också riksdagen
på ett helt annat sätt än nu överblicka
räckvidden och betydelsen för
framtiden av det steg som skall tagas.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Jag
vill endast säga ett par ord. Herr Håstad
sade, att han på sina framställda
frågor fått svar, som inte varit uttömmande.
Man kan alltid diskutera, limpass
uttömmande svaren skola vara.
Med den uppläggning herr Håstad m. fl.
haft på denna fråga förstår jag mycket
väl, att tjänstemännen — som han säger
—- även i fortsättningen lämnats i
ovisshet. Man har inte på något sätt
bidragit till att skapa klarhet för tjänstemännen.
Jag tror att tjänstemännen
skulle ha varit betjänta av en mera saklig
upplysning än den som vi sett cirkulera
ute i tidningspressen och annorstädes
vid olika tillfällen. Tänk bara på
herr Håstads påstående, att det beslut
vi nu skola fatta kan leda till att det
blir olika lön för lika arbete. Detta är
ju på sitt sätt rätt, men det är såvitt
jag förstår, framställt i ett felaktigt
sammanhang. I förslaget ligger ju, att
lönen skall höjas med vissa procenttal.
Detta kommer att verka lika för alla.
Olikheten uppstår först, om organisationerna
tillgripa stridsåtgärder, vilka
skulle ställa dem utanför. Men där, herr
Håstad, ligger väl initiativet hos organisationerna
själva.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag vill endast fästa kammarens
uppmärksamhet på att herr Håstad i
början av sitt anförande replikerade mig
i anledning av något, som jag aldrig
sagt. Han måste ha blandat ihop mitt
yttrande med något annat yttrande här
i kammaren.

5 — Andra kammarens protokoll f.952. A'',

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag är
väldigt tacksam för detta påpekande
från herr Gustafssons i Stockholm sida.
Jag liar hela tiden menat herr Henriksson,
men i brådskan och tröttheten har
jag tydligen ett par gånger kommit att
missäga mig. Det var emellertid inte för
att säga blott detta, som jag begärde
ordet.

När jag till civilministern ställde frågan,
vilka konsekvenser skulle uppstå
för dem, som underlåta att svara på en
statlig infordran av uppgift om organisationstillhörighet,
svarade statsrådet,
att det finns jurister i organisationen,
som nog kunna svara på detta. En dylik
underlåtenhet är egentligen ett nytt slags
brott. Vi känna inte till detta brott i vår
nuvarande strafflag, och det finns, en
allmän rättsgrundsats som säger: nulla
poena sine lege, d. v. s. inget straff utan
lag. Man skall aldrig kunna bli straffad
utan att i förväg veta, att man gjort sig
skyldig till ett brott. Detta är en rättsgrundsats,
som är inskriven i alla de
rättighetsförklaringar, som finnas runt
om i världen. Denna ha vi själva förut
tillämpat. Jag tycker att dessa ting skola
vara klara på förhand. Och icke minst
riksdagen borde vara verkligt nyfiken
att få reda på, hur det skall gå till vid
beivran av detta brott.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten I, nämligen på l:o)
bifall till utskottets berörda hemställan;
2:o) bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna, med 1) a) betecknade
reservationen; samt 3:o) bifall
till den av herr Ohlon m. fl. avgivna,
med 1) b) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Staxäng
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
!).

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Malmborg
i Skövde votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten I i statsutskottets förevarande
utlåtande nr 49 antager den av
fröken Andersson m. fl. avgivna, med

1) a) betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna
med 1) b) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen; vadan kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den av herr Ohlon m. fl. avgivna,
med 1) b) betecknade reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I
i utskottets förevarande utlåtande nr
49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna, med

1) b) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets i punkten
I gjorda hemställan.

I avseende å punkten II framställde
herr talmannen propositioner på l:o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o)
bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna, med 2) a) betecknade
reservationen; 3:o) bifall till den av
herr Ohlon m. fl. avgivna med 2) b)
betecknade reservationen; samt 4:o) bifall
till den av herr Rubbestad avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Staxäng votering, vadan
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen i den votering,
som sålunda skulle anställas för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen,
nu upptog de två återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen fann den under 4:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Denna
herr talmannens uppfattning bestreds
av herr Staxäng genom yrkande
om votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som kommer
att företagas för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten II i statsutskottets
förevarande utlåtande nr 49 antager

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Höjning av statstjänstemannens löner m. m.

den av herr Rubbestad avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av fröken Andersson m. fl.
avgivna med 2) a) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren till
kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herr Rubbestad avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten II i statsutskottets förevarande
utlåtande nr 49 antager den
av herr Ohlon m. fl. avgivna, med 2)
b) betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Rubbestad avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Svensson i
I.jungskile begärde likväl rösträkning,

vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 78
ja och 119 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall
till den av herr Rubbestad avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
i utskottets förevarande utlåtande nr
49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Rubbestad avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
på nytt intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns
därvid flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan i punkten II.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande punkten III, nämligen
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av fröken
Andersson m. fl. avgivna, med 3) a)
betecknade reservationen; samt 3:o)
bifall (ill den av herr Ohlon m. fl. avgivna,
med 3) b) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Staxäng
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 3:o) angivna propositionen,
efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Hyresregleringen m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets förevarande utlåtande nr
49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna, med
3) b) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Malmborg i Skövde begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 139 ja och 54
nej, varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten III gjorda hemställan.

På därå av herr talmannen framställda
propositioner biföll kammaren härefter
vad utskottet i punkterna IV och
V hemställt.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående provisoriskt lönetilllägg
för tjänstgöring på s. k. obekväm
arbetstid.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Hyresregleringen m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresregle -

ring m. m. dels ock motioner, som
väckts i anledning av propositionen
eller rörde i propositionen behandlad
lagstiftning.

Genom en den 14 december 1951
dagtecknad proposition, nr 7, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.;

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.;

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. in.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 108 av fröken Andersson in. fl. och
nr 355 av herr Eliasson samt inom
andra kammaren nr 147 av herr Birke
och nr 466 av herr Pettersson i Dahl.

I motionerna I: 108 och II: 147, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen med anledning av propositionen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att till direktiven för hyresregleringskommittén
fogades ett tillägg,
innebärande att kommittén som främsta
utredningsuppgift skulle snarast möjligt
upprätta förslag till plan för en avveckling
av hyresregleringen.

Tillika hade utskottet i anslutning
till propositionen behandlat ytterligare
två motioner, nämligen inom första
kammaren nr 109 av herrar Norling
och Persson, Ola, om viss ändring i
hyresregleringslagen samt inom andra

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

kammaren nr 295 av herrar Carlsson i
Bakeröd och Rubbestad angående översyn
av lagstiftningen om hyresreglering.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna I: 355 och II: 466
måtte anses besvarade genom vad utskottet
uttalat i sin motivering;

C. att motionen I: 109 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. att motionen 11:295 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

E. att motionerna 1:108 och XI: 147
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Holmbäck, Stjärne och
Åhman, vilka ansett att utskottets motivering
bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse;

2) av herrar Eskilsson och Larsson

i Karlstad, vilka ansett att utskottet

bort hemställa,

A. att---(lika med utskottet)

---proposition;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
1:355 och 11:466 måtte hemställa,
att Kungl. Maj:t skulle uppdraga
åt hyresregleringskommittén att
skyndsamt avgiva förslag till åtgärder
i motionernas syfte;

C. att---(lika med utskottet)

---åtgärd;

D. att motionen 11:295 måtte anses
besvarad med vad utskottet i sin motivering
enligt reservanternas förslag i
denna del anfört;

E. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 108 och II: 147 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att till
direktiven för hyresregleringskommittén
fogades ett tillägg att de sakkunniga
som främsta uppgift skulle snarast
möjligt upprätta plan för en avveckling
av hyresregleringen;

Hyresregleringen m. m.

3) av herr Andersson i Dunker, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LAGER: Herr talman! Den kris
på bostadsförsörjningens område, som
vi har haft att dras med under åtskilliga
år, visar inga tecken att likvideras. I
stället utvidgas krisen till att omfatta
praktiskt taget alla områden, som har
med byggnation att göra.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att
ge några uppgifter som i dagarna serverats
av Richard Sterner i den socialdemokratiska
tidskriften Tiden. Han
förklarar där, att »det nuvarande bostadsbygget
förslår trots allt knappast
ens till att hindra en fortsatt långsam
skärpning av bostadskrisen». Och det
är likadant på alla områden som gäller
byggnationen. Han upplyser, att behov
för kommunala förvaltningsbyggnader
har anmälts på en summa av 140 miljoner
kronor, medan kvoten stannar vid
13 miljoner kronor. Brandväsendet här
i landet önskar en sjutton gånger större
kvot än det fått sig tilldelat. Hälsovården,
sjukvården och sinnesslövården
redovisar önskemål, som är sex gånger
större än vad motsvarande tillståndsbudget
medger. För skolor av alla slag
är behovet drygt fyra gånger större än
vad kvoten är, för idrottens vidkommande
tio gånger större och för samlingslokaler
nitton gånger större än vad
kvoten medger.

Det är alldeles uppenbart, att det här
föreligger ett mycket trängande krav på
att någonting göres om inte katastrofen
skall bli fullständig. Det finns, såvitt jag
kan förstå, två sätt att »klara krisen» på
bostadsmarknadens område. Den ena är
att öka produktionen, så att behovet av
bostäder täckes, och den andra linjen
är att höja hyrorna på ett sådant sätt,
att arbetarna och de mindre inkomsttagarna
inte kan tillfredsställa sina legitima
och rimliga behov av sunda bostäder.
Den första linjen bör omfattas av

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Hyresregleringen m. m.

varje socialt ansvarskännande och humant
inriktad människa. Den andra linjen,
den att höja hyrorna, så att småfolket
inte kan tillfredsställa sina rimliga
bostadsbehov, föresvävar uppenbarligen
reservanterna i tredje lagutskottet
att döma av de reservationer som
har avgivits. De vill avveckla hyresregleringslagen
och kräver att det skall
framläggas en plan för en sådan avveckling.
Såvitt jag förstår innebär detta
ingenting mer och ingenting mindre än
krav på en plan för eu standardsänkning
av de breda massornas bostadsförhållanden.

Jag tycker det vore bättre att inrikta
sig på att få en plan för ökat bostadsbygge,
så att de behov som finns kan
tillgodoses. Resurser finns. Det finns
tillräckligt med kapital, tillräckligt med
material, och det finns tillräckligt med
arbetskraft. I dagens tidningar meddelar
en sakkunnig, att det inte längre råder
någon brist på arbetskraft. Det finns
en liten brist på murare, men när det
gäller grovarbetare, snickare och andra
byggnadsarbetare kan behovet av arbetskraft
fyllas. Det lär väl bli tillfälle
under denna vårsession att komma tillbaka
till en allmän diskussion om bostadsförsörjningen
i landet, och jag skall
därför inte längre uppehålla mig vid
detta.

Jag vill, herr talman, bara med några
ord kommentera en detalj i det utlåtande
som föreligger, nämligen frågan om
de s. k. tjänstebostäderna. Systemet med
tjänstebostäder, d. v. s. bostäder där
man kan bo endast i den mån man arbetar
i av ägaren till bostaden driven
verksamhet, breder ut sig mer och mer.
Det är i och för sig inte så underligt,
tv riksdagen beslöt för några år sedan
att lyfta upp dessa bostäder till rang,
heder och värdighet av allmännyttiga
företag. Praxis här är mycket varierande.
Den varierar från bestämmelser i
sådana hyreskontrakt att hyresgästen
skall vara tvungen att ha inneboende
till den andra ytterligheten: att hyres -

gäst som bebor en sådan lägenhet icke
har rätt att hysa någon annan än sådana
som arbetar i företaget. Det berättas om
en sådan orimlig konsekvens av detta
som att när båda makarna arbetade på
en fabrik och mannen slutade, så skulle
han förbjudas att bo i lägenheten under
det att hustrun fick stanna kvar därför
att hon fortsatte på fabriken.

Det är emellertid inte bara i av företag
ägda hyreshus som tjänstebostäderna
existerar och klausulerna äger sin
tillämpning. De gäller också för vanliga
hyreslägenheter i hyreshus som hyres
av ett företag och sedan i andra hand
upplåtes till hyresgästen. Vi hade här i
Stockholm — och det vill jag fästa uppmärksamheten
på — ett fall nyligen,
som ur min synpunkt sett ter sig rent
groteskt. Här i Stockholm vräktes för
några veckor sedan en familj bestående
av man, hustru — sjuklig för övrigt —
och tre små barn, det äldsta i åldern
5—6 år. De vräktes av följande anledning.
Familjen hade bostad i ett vanligt
hyreshus i Stockholm på grund av att
ägaren till fabriken, där mannen arbetade,
hade hyreskontrakt på lägenheten.
Mannen slutade i denna verksamhet,
enligt vad betyget utvisar på grund av
att verksamheten upphörde, och därmed
blev han också tvingad att flytta
från lägenheten. Det ville han självklart
inte, varpå vederbörande ägare tillkallade
myndigheterna och mannen och
familjen vräktes därifrån.

Det förefaller mig som om den lagstiftning
vi har på detta område leder
till alldeles orimliga konsekvenser och
att det är mycket angeläget att få den
ändrad på dessa punkter. Utskottet har
mycket välvilligt observerat just den här
frågan om tjänstebostäderna och hänvisar
till att hyresregleringskommittén
har frågan under övervägande. Utskottet
säger också att denna frågas vikt
liar i direktiven understrukits genom
departementschefens uttalande, att »frågan
har sådan räckvidd och sådan betydelse
såväl för näringslivet som för

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

stora grupper anställda, att den bör
noggrant prövas».

Jag har, herr talman, inget yrkande
att göra till det utskottsutlåtande som
föreligger. Jag ville bara be dem det
vederbör, och speciellt hyresregleringskommittén,
att den i sitt arbete inte
bara noggrant prövar den här frågan
utan också prövar den skyndsamt, så
att en rättelse kan komma till stånd.

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Lagen om hyresreglering m. m.
kan inom kort fira 10-årsjubileum. Tio
år är en rätt avsevärd ålder för en krisreglering.
Denna har också i sju år
överlevat det primära motivet för sin
tillkomst, världskriget 1939—1945, och
besitter uppenbarligen fortfarande oförminskad
livskraft.

Åsikterna om regleringen gå vitt i
sär. Somligt finna den oumbärlig, andra
anse att den medfört och medför övervägande
ogynnsamma verkningar. —
Varje gång denna lagstiftning de senaste
åren underställts riksdagen för
förlängning av dess giltighetstid med
ännu ett år, har som skäl härför åberopats
ytterligare försämrat läge på bostadsmarknaden.
Redan i detta skäl har
man ju ett bevis för hyresregleringens
bristande effekt. Det är därför klart att
de som i denna lagstiftning se ett hinder
för återgång till normala förhållanden
med drägliga bostadsmöjligheter
för alla medborgare finna det anförda
skälet utomordentligt svagt. Följaktligen
fortsätter högern sina försök att
bryta den trollcirkel, vari bostadspolitiken
hamnat, icke minst på grund av
hyresregleringen. Denna har emellertid
också anhängare, som trots alla erfarenheter
i motsatt riktning bevarat sin
tro på regleringens hjälpande förmåga.
Någon sammanjämkning av så motsatta
åsikter har icke varit möjlig i utskottet.
Däremot framträder från åtskilliga håll
en tendens att resignera inför svårigheterna.
Man är medveten om regleringssystemets
skadeverkningar men

Hyresregleringen m. m.

misströstar om möjligheten att komma
till rätta med bostadskrisen genom
andra, effektivare åtgärder.

Vid 1950 års riksdag hade hälften av
tredje lagutskottets ledamöter — de
borgerliga —• en gemensam reservation
i denna fråga. I reservationen förekom
följande passus: »Utskottet vill i detta
sammanhang understryka departementschefens
uttalande att tiden nu är
inne att föranstalta om utredning av
de frågor, som sammanhänga med hyresregleringens
avskaffande, och vill
även framhålla angelägenheten av att
skyndsamma och positiva åtgärder vidtagas
i detta syfte.» Andra kammaren
antog den borgerliga reservationen med
62 röster mot 59. Även första kammaren
antog reservationen men strök tyvärr
den anförda delen av motiveringen.

Vid förra årets riksdag hade högern
ånyo såväl motionsledes som reservationsvis
framfört kravet på effektivare
åtgärder mot bostadsbristen. Bl. a. yrkades
att till direktiven för de sakkunniga,
vilka tillkallats för granskning
av det för bostads- och hyresmarknaden
gällande regleringssystemet,
skulle fogas ett tillägg, att de sakkunniga
som främsta utredningsuppgift skulle
snarast möjligt upprätta förslag till en
successiv avveckling av hyresregleringen.
Denna gång blevo tredje lagutskottets
högerrepresentanter ensamma på
denna linje. De båda andra borgerliga
partierna reserverade sig visserligen
också mot utskottsmajoritetens motivering
och anförde därvid bl. a.: »Det står
utom diskussionen att hyresregleringen
motverkar den naturliga rörligheten på
bostadsmarknaden, och ju längre den
varar framträda även andra olägenheter.
» Men slutsatsen av detta resonemang
blev dock helt pessimistiskt att
»i nuvarande situation» ägde frågan om
hyresregleringens avveckling icke sådan
aktualitet att den förtjänade någon
företrädesrätt vid utredningen. Dessa
reservanter uttryckte då — liksom i

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Hyresregleringen m. in.

år — sill tillfredsställelse med att frågan
om regleringens avveckling över
huvud taget upptagits i direktiven för
1951 års hyresregleringskommitté och
uttalade den mycket svävande förhoppningen
att kommittén skulle behandla
spörsmålet utan onödigt dröjsmål. Hur
pass välgrundad denna förhoppning i
själva verket var, det framgår av uppgiften
i årets riksdagsberättelse, att hyresregleringskommittén
redan är i färd
med att avsluta arbetet på den utredningsuppgift,
som kommittén främst tagit
sig an, nämligen frågan om behovsprövning
å bostadsmarknaden, d. v. s.
ett ytterligare utbyggande av regleringen,
förmodligen till någon form av obligatorisk
bostadsförmedling eller bostadsransonering.
Inför en sådan utveckling
måste man fråga sig hur pass
olidliga förhållanden som skola tolereras
på bostadsmarknaden, innan effektiva
åtgärder till svårigheternas avhjälpande
befinnas påkallade.

Ju mer bostadsbristen förvärras, desto
mera geliör synas statsmakterna skänka
den meningsriktning som — trots alla
tråkiga erfarenheter om regleringsverksamhetens
bristande effektivitet — kräver
fortsatt utbyggnad av denna. Såsom
exempel härpå kan anföras bl. a.
följande. I propositionen nr 136 till
1949 års riksdag om förlängning av hyresregleringslagen
yttrade föredragande
departementschefen angående frågan
om systemets utbyggande med obligatorisk
bostadsförmedling: »Tanken på en
dylik speciell regleringsåtgärd har tidigare
vid upprepade tillfällen dryftats
inom Kungl. Maj:ts kansli. Spörsmålet
har emellertid befunnits erbjuda betydande
svårigheter, något varom erfarenheterna
från våra nordiska grannländer
även bära vittnesbörd.» Och departementschefen
fortsatte längre fram:
»Härtill kommer helt allmänt angelägenheten
av att så snart som möjligt avveckla
krisregleringarna och icke skärpa
dem.»

I propositionen nr 51 till 1950 års

riksdag i samma ämne anförde departementschefen:
»Sedan länge har det

stått klart för de myndigheter, som
handhava hyresregleringen, att övergången
från denna till en mera normal
ordning blir komplicerad och kommer
att erbjuda vissa problem av ekonomisk
och juridisk art. En utredning härom
är påkallad, och det har redan tidigare
övervägts, om tiden kunde vara inne
att påbörja en sådan. Även om hyresregleringens
upphävande är en fråga
på tämligen lång sikt, kan denna utredning
dock beräknas bli så tidskrävande,
att det är skäl att sätta i gång den
inom en nära framtid. Det är min avsikt
att vidtaga åtgärder härför.»

I propositionen nr 168 till 1951 års
riksdag meddelade departementschefen
sin avsikt att anhålla om bemyndigande
att låta företaga en utredning beträffande
hyresregleringen. Härefter tillsattes
också 1951 års hyresregleringskommitté.
I direktiven för denna fick
emellertid frågan om regleringens avveckling
en mycket undanskymd plats,
och i propositionen nr 7 till årets riksdag
talas endast om en förutsättningslös
översyn av hyresregleringslagstiftningen,
under det att frågan om dess
avveckling rönt samma öde som den
bekante länsmannen i Delsbo, den har
kommit bort.

Som av det anförda framgår har frågan
om hyresregleringens avveckling
undan för undan skjutits allt mer och
mer i bakgrunden. Från en synpunkt
är detta förhållande förklarligt. Det är
allom bekant, att regleringar ha en stark
benägenhet att uppamma behovet av
ständigt nya sådana, tills systemet blir
så invecklat och så inrotat, att det blir
mycket svårare att avskaffa än att bygga
ut vidare. Det är tänkbart att de
mest extrema företrädarna för det allmännas
förmynderskap över den enskilde
medborgaren syfta just dit.

Redan nu har hyresregleringen fått
sådant grepp över bostadsmarknaden,
att ingen i denna kammare vågar före -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

slå dess omedelbara upphävande. Vi
som gått längst i detta avseende nöja
oss för tillfället med att i anslutning
till motionerna I: 108 och II: 147 liksom
vid förra årets riksdag yrka på,
att till direktiven för hyresregleringskoinmittén
skall fogas ett tillägg, att de
sakkunniga skola som främsta uppgift
snarast möjligt upprätta förslag till plan
för avveckling av hyresregleringen.
Detta krav varken kan eller får uppgivas,
såvida man icke vill definitivt skrinlägga
förhoppningarna om en återvändande
normal hyresmarknad med tillfredsställande
bostadsmöjligheter för
landets alla invånare. Från de flesta
håll erkännes, som förut anförts, att
hyresregleringen medfört olägenheter,
och man försäkrar sig önska dess avskaffande.
Sålunda säger t. o. m. hyresrådet
(s. 6 i prop.), att rådet vid skilda
tillfällen har framhållit, att hvresregleringslagstiftningen
borde avskaffas så
snart normala förhållanden inträtt å
bostadsmarknaden. Men kunna normala
förhållanden väntas, så länge man hindrar
deras inträdande genom att bibehålla
och bygga ut abnorma regleringsåtgärder?
Kan man komma fram till
normala förhållanden på någon annan
väg än genom successiv avveckling av
regleringarna? Det är till en sådan avveckling
högerreservanterna syfta. Och
ju förr man beträder denna väg, desto
förr kommer man till målet. Att i stället
införa nya regleringar måste få
en rakt motsatt verkan, leda till ytterligare
svårigheter och dröjsmål med systemets
avskaffande.

Just nu finnas ett par speciella skäl
att påbörja avvecklingen. Genom kommunindelningsreformen,
som trädde i
kraft den 1 januari i år, har lagen om
hyresreglering automatiskt fått sitt tilllämpningsområde
ytterligare utvidgat
på elt sätt, som väl knappast var avsett
vid lagens tillkomst. Stora områden av
ren landsbygd med obetydlig eller ingen
hyresmarknad, vilka sammanförts
med städer och andra tätorter, ha där -

Hyresregleringen m. m.

med kommit under lagen. I motionerna
I: 355 och II: 466 yrkas därför på sådan
ändring i denna, att dylik landsbygd
skall kunna undantagas från hyresregleringen.
Även utskottsmajoriteten
erkänner, att ifrågavarande utvidgning
stundom kan vara omotiverad.
Den vill dock icke sträcka sig så långt
som alt yrka bifall till motionerna utan
tröstar sig och motionärerna med att
hyresregleringskommittén redan uppmärksammat
förevarande spörsmål och
nog i sinom tid kommer att avgiva förslag
till dess lösning. För egen del anser
jag den påtalade utvidgningen inte
bara onödig utan till sina verkningar
övervägande skadlig. Det kan inte vara
rimligt att människor, som på grund av
bostadsbrist i städer och köpingar, där
de förmodligen helst velat bosätta sig,
tvingats ut på landsbygden, skola få
sina bostadsbekymmer ytterligare ökade
genom att hyresregleringen möter
dem även där. Därtill kommer, att om
lagen en gång väl fått fast fot ute på
landsbygden, har man därigenom fått
ett ytterligare hinder för dess upphävande.
I högerreservationen hemställes
därför om bifall till sagda motioner såsom
ett steg i riktning mot regleringens
avveckling. — I motionen II: 295 beröres
en annan fråga, fastighetsägarnas
möjlighet att själva erhålla bostad i
sin egen fastighet, vars lösning ävenledes
lämpligen kan utgöra ett steg på
samma väg.

Med det sålunda anförda ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
av herr Eskilsson och mig till utskottsutlåtandet
fogade med nr 2 betecknade
reservationen.

Herr BIRKE; Herr talman! .lag har
i denna fråga väckt en motion och
skall därför be att få säga några ord
om denna. I motionen hemställes, att
direktiven för hyresregleringskommittén
skola få ett tillägg innebärande att
de sakkunniga snarast skola komma
fram med förslag till avveckling av liv -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Hyresregleringen m. m.

resregleringslagen. Nu säger tredje lagutskottets
majoritet, att den inte kan
anse att frågan om en avveckling är av
sådan vikt att den bör komma före de
frågor, som kommittén nu sysslar med.
Jag måste säga att enligt min mening
är läget på bostadsmarknaden sådant
att man måste vidta alla de åtgärder
som äro möjliga för att man skall kunna
komma tillbaka till normala förhållanden.
Det är ju inte så märkvärdigt att
detta kräves nu när sju år gått efter
världskrigets slut, där vi ändå inte
voro med.

Missförhållandena på detta område
äro många. Jag skall inte nämna alla,
jag skall bara peka på missförhållandena
i fråga om uthyrningen av möblerade
rum och de stora ersättningar
folk lämnar under bordet för att få bostad.
Det finns också en massa olika
hyressättningar på olika hus. Det betyder
att folk bor praktiskt taget efter
hyror, som inte äro satta efter lägenheternas
storlek utan många gånger äro
satta efter det år huset har byggts.

Regleringsmentaliteten har trängt igenom,
och folk börjar tro — åtminstone
märker man det på detta område — att
bara det finns ett regleringsförfarande
på det och det området är allt bra. I
praktiken är det väl snarare tvärtom.
Det är många som för sina sparpengar
bygga ett eget hem i ett och ett halvt
plan eller ett tvåvåningshus och hyr ut
någon lägenhet för att få ränta på det
kapital man lagt ned i fastigheten. Med
nuvarande hyresreglering kan värden
eller husägaren få en hyresgäst, som
han inte trivs med. Men han måste ha
honom boende kvar under alla förhållanden.
Det är alldeles klart att det
finns — jag känner många exempel på
detta — husägare, som av denna anledning
tveka att hyra ut sina fastigheter,
varför dessa icke komma ut i marknaden.
Jag tror att det enda riktiga sättet
härvidlag är att vi komma tillbaka till
normala förhållanden. Vi kunna ju se
hur det gick förra gången vi hade en

hyresregleringslag här i landet. Den avvecklades
i två etapper, den första den
1 oktober 1921 beträffande butiker och
lagerlokaler o. s. v. och den andra i
oktober 1923, då lagen i dess helhet
avvecklades. Man föreskrev då att hyrorna
skulle få stiga med en viss procent.
Vad hände? Jo, hyrorna gingo
upp några procent, men det dröjde inte
länge förrän hyresnivån anpassat sig
efter tillgången på bostäder, som också
blev bättre.

Jag är, herr talman, fullt medveten
om att denna avveckling icke kan ske
omedelbart, och jag vill därför inte
motsätta mig att lagen förlängs ett år,
såsom yrkats i propositionen och tillstyrkts
av tredje lagutskottet. Vi ha
emellertid i motionen yrkat att man
under denna tid skall komma fram till
en avveckling. Jag står i det avseendet
icke ensam. Jag kan sålunda peka på
att byggnadsstyrelsen har samma mening
då den sagt, att man bör gå in
för en successiv avveckling av lagen för
att därigenom kunna skapa bättre förhållanden
på detta område. Ja, bostadssociala
utredningen sade redan 1939,
att en hyresregleringslag motverkar och
försämrar de goda betingelserna för bostadsproduktionen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den av herrar
Eskilsson och Larsson i Karlstad avgivna
reservationen.

Herr STJÄRNE: Herr talman! I likhet
med departementschefen betygar utskottet,
att läget på bostadsmarknaden
synes ha förvärrats under det senaste
året. Särskilt gäller detta bostadssökande,
som önska lägenhet för att ingå
äktenskap och bilda nya hem. Under
ett år har denna kategori ökat i antal
från 21 050 till 25 600. Förhållandet ger
anledning till största oro och ropar
högt på kraftåtgärder till ökat bostadsbyggande
som den primära faktorn för
en minskning av bostadsbristen. Bostadsbristen
är ju grunden till och sam -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

manhänger intimt med den fråga vi nu
behandla.

Hyresregleringslagen var ju avsedd
att genom hyresnämnder och hyresråd
bli en hjälp för hyresgästerna genom
uppsägningsskyddet ävensom till reglering
av hyrorna och vad därmed hör
samman. Man kan nog säga, att systemet
i stort sett fungerat ganska bra
ända tills den senaste starka inflationen
satte in och förryckte den ekonomiska
jämvikten även på detta område.
Vid lagens stiftande 1942 kunde man
givetvis inte förutse denna utveckling.
Och det har ej kunnat undvikas, att
hyresgästs- och fastighetsägareintresset
i vissa fall kommit i mycket stark
motsättning, även om hyresnämnderna
gjort sitt bästa för att sammanjämka intressena.
På grund av nämnda förhållanden
ha svårigheter i vissa fall uppstått
att rationellt utnyttja tillgängliga
bostadsutrymmen.

Givetvis har varken utskottsmajoriteten
eller reservanterna vågat sig på att
föreslå lagens avskaffande därför att
i dagens läge allt ej fungerar friktionsfritt.
Man vill livligt hoppas att den
tillsatta hyresregleringskommittén skall
finna vägar att så långt möjligt är minska
motsättningarna mellan parterna.
Det är ytterst angeläget att förslag som
bättre motsvara dagslägets krav snarast
föreläggas riksdagen liksom också en
plan för successiv avveckling av hyresregleringen.

Då nu riksdagen går att förlänga
lagens giltighetstid ännu ett år ha emellertid
vissa önskemål framkommit inom
utskottet. Jag vill då understryka det
gemensamma uttalandet på s. 9 där
det framhålles det olämpliga i att stora
landsbygdsområden i och med inkorporering
med städer och samhällen
bliva underkastade regleringen. De allra
närmaste områdena invid centra böra
möjligen på grund av bostadsbristen
tills vidare komma under hyreslagen.
Men det kan inte finnas ringaste anledning
att utsträcka lagens tillämp -

Hyresregleringen m. m.

ningsområde längre än till områden
där hyresmarknad förekommer.

Folkpartireservanterna äro ock överens
med majoritetens uttalande i den
svårlösta frågan huruvida anställda
som bo i tjänstebostäder skola bli skyldiga
att vid slutad anställning flytta
från bostaden eller eventuellt få bo
kvar. Den förut nämnda kommittén har
i direktiven fått föreläggande att uppta
detta spörsmål, vilket måste hälsas med
tillfredsställelse.

Det är först i fråga om fastighetsägarens
rätt att disponera sin egen fastighet
som i reservationen ges ett klarare
uttalande. Utskottsmajoriteten hänvisar
i detta avsnitt endast till de direktiv
utredningskommittén erhållit och tilllägger:
»Utskottet förutsätter att kommittén
kommer att allsidigt granska de
problem som sammanhänga med att hyresregleringen
beskurit fastighetsägarens
frihet att disponera över sin fastighet.
» Härutöver tillägger reservationen:
»Lagstiftningen synes bl. a. böra
ändras så, att en avvägning genom hyresnämnden
kan ske mellan fastighetsägarens
intresse att själv erhålla bostad
i sin egen fastighet och en hyresgästs
intresse att sitta kvar i en lägenhet, som
han förhyr i fastigheten. För den händelse
fastighetsägaren kan anvisa hyresgästen
annan bostad, som denne skäligen
bör godtaga, eller hyresgästen underlåter
att visa tillbörligt intresse för
ett utnyttjande av möjligheterna att erhålla
annan lämplig bostad, synes fastighetsägarens
intresse böra äga företräde,
i varje fall om han viss längre
tid innehaft fastigheten. Med särskild
styrka gör sig behovet av regler om en
avvägning mellan fastighetsägarens och
hyresgästens intressen gällande beträffande
andra uthyrda lokaler än bostäder.
» Vi anse att denna detalj i uppkommande
hyresproblem är så viktig
och i många fall så pass irriterande,
att den starka betoningen av detta spörsmål
är väl motiverad.

I fråga om kommitténs uppdrag att

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Hyresregleringen m. m.

upprätta och framlägga en plan för hyresregleringens
avveckling hänvisar utskottsmajoriteten
endast till uttalandet
till 1951 års riksdag, där det bl. a. heter:
»Däremot kan det betvivlas, att
ifrågavarande utredning är av mera angelägen
natur än övriga utredningsuppdrag
som de sakkunniga ha att svara
för.» Härtill ha vi i reservationen anfört:
»Enighet synes råda om att hyresregleringen
tillhör de krisbetonade inslagen
i vår ekonomiska politik och att
den steg för steg bör avvecklas så snart
förutsättningarna därför kunna åvägabringas.
Utskottet har med tillfredsställelse
sett att utarbetandet av en plan
för hyresregleringens avveckling upptagits
i direktiven för de sakkunniga.
Då frågan om hyresregleringens avveckling
icke har den aktualitet som
motionerna förutsätta, kan utskottet
icke tillstyrka motionerna, men utskottet
utgår från att kommittén utan onödigt
dröjsmål skall upptaga även frågan
om en plan för hyresregleringens avveckling.
»

Vi anser alltså att en plan för avveckling
av hyresregleringen är minst
lika angelägen eller t. o. m. mera angelägen
än andra detaljer i utredningsuppdraget.
Förhållandena på hyresmarknaden
kunna —- åtminstone vill
man hoppas det —• relativt snabbt förändras
till det bättre, och då bör en
utarbetad plan för avveckling föreligga.
Hyresregleringen är ju en klart krisbetonad
företeelse, som i likhet med
andra dylika bör försvinna när normala
ekonomiska förhållanden så småningom
inträda, även om det beträffande
denna lag måste ske successivt.

På grund av det anförda yrkar jag
bifall till utskottets förslag med den
ändring däri, som föreslagits i reservationen
nr 1 av herr Holmbäck m. fl.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Beträffande
hyresregleringslagens verkningar
råda delade meningar, men ingen har
inom utskottet velat föreslå dess ome -

delbara avskaffande, ehuru den i vissa
avseenden kommit att motverka sitt
eget syfte. Man hoppas att hyresregleringskommittén
snarast skall framlägga
förslag till förbättringar av lagen så
att den kan fungera mera friktionsfritt,
och att förslag, som bättre motsvarar
dagslägets krav, snarast må föreläggas
riksdagen. Därför ha vi ansett oss
kunna gå med på utskottsmajoritetens
yrkande men med en delvis annan motivering
än utskottets. Jag ber i detta
avseende få hänvisa till reservationen
nr 1 av herr Holmbäck och till de uttalanden
herr Stjärne nyss gjort i detta
avseende.

Riktpunkten för all bostadspolitik i
dagens läge bör vara att skaffa de bostadslösa
möjlighet att få bostad, givetvis
till skälig kostnad. I den mån nuvarande
lagstiftning bidrager till att
bostadsutrymmen icke uthyras, och således
skärper bostadsbristen, bör en
rättelse komma till stånd.

Det kan även vara anledning observera
i vad mån man numera bygger
egnahem av den storleksordning att
en eller flera lägenheter kunna uthyras,
och vilken inverkan hyresregleringen
haft i detta avseende, eller i vad
mån dylika äldre lägenheter numera
stå outhyrda, ävensom hur den inverkar
på lusten att hyra ut möblerade
rum i onödigt stora lägenheter och i
vad mån den bidrar till att många bo
kvar i onödigt stora lägenheter sedan
familjens storlek icke motiverar detta.

En annan fråga, som bör bli föremål
för kommitténs behandling, är hyresregleringslagens
territoriella omfattning,
detta främst på grund av den nya
kommunsammanslagningen.

Lagen är av den karaktären att den
borde för länge sedan ha varit obehövlig,
men då ett tillräckligt bostadsbyggande
på grund av den ekonomiska utvecklingen
hittills omöjliggjort dess avskaffande,
är det med tillfredsställelse
man konstaterar att enighet synes råda
i fråga om att den steg för steg bör av -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

vecklas så snart förutsättningarna härför
kunna åvägabringas, ävensom att
utarbetandet av en plan för hyresregleringens
avveckling upptagits i direktiven
för de sakkunniga.

Med hänvisning till det anförda yrkar
jag, herr talman, bifall till utskottets
förslag med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen
nr 1 av herr Holmbäck m. fl.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Eftersom jag har antecknat en
blank reservation till förevarande utskottsutlåtande
skall jag be att få säga
några ord.

Det har i ett par motioner yrkats
ändring i hyresregleringslagens 1 §.
Denna ändring skulle innebära, att den
utsträckning av hyresregleringslagen
även till rena jordbruks- och skogsområden,
som nu sker på grund av
kommunsammanslagningen, skall ändras
så, att den icke sker på samma automatiska
sätt som nu är fallet och som
Kungl. Maj:t med nu gällande lagstiftning
knappast kan förhindra. Motionärerna
har yrkat, att det skall läggas i
Kungl. Maj :ts hand att avgöra om och
när en sådan utsträckning till landsbygdsområden
skall äga rum. Det
måste ju förefalla ganska onaturligt att
lägga en typisk landsbygdskommun under
hyresregleringslagens bestämmelser,
fastän man i kommunen icke har någon
hyresmarknad, utan där enda skälet är
att kommunen anslutes till en köping
eller cn stad vid kommunsammanslagningen.

•lag känner till dessa förhållanden
ganska bra, därför att just den kommun
jag bor i och dess grannkommuner
har råkat i denna situation. Ingen
hade tänkt sig att den skulle uppkomma,
och ingen liar heller önskat detta,
skulle jag tro. Från och med den 1 januari
i år har emellertid hyresregleringslagen
kommit att tillämpas där,
och på grund härav har en del människor
till mig uttryckt farhågor för

Hyresregleringen m. m.

att de skulle råka i besvärliga situationer,
om de hyrde ut sina lediga lägenheter
eller andra utrymmen, då det ju
inte är säkert att de kan få tillbaka
sina lägenheter och övriga utrymmen,
om de skulle komma att behöva dem
framdeles. Hyresregleringslagens bestämmelser
är ju nämligen sådana, att
ägaren kan hindras från att återtaga
sin lägenhet, om han skulle behöva den
själv. Då resonerar människor så: »Nej,
dessa lägenheter kan jag komma att behöva
ganska snart. Jag kanske behöver
de lediga utrymmena för andra ändamål,
så jag törs inte hyra ut dem till
bostad nu, när vi har kommit att lyda
under hyresregleringslagen.»

Jag tror därför att det kommer att
bli sämre tillgång på bostadslägenheter
och övriga lokaler inom sådana områden,
där hyresregleringslagen nu börjat
tillämpas. Utskottet har också helt
och hållet givit motionärerna rätt och
sagt, att här bör så snart sig göra låter
ske en ändring. I det fallet delar utskottet
sålunda motionärernas uppfattning,
och jag ansluter mig naturligtvis
till utskottets ståndpunkt därvidlag.

Utskottet säger sig ha erfarit från
hyresregleringskommittén, att kommittén
skall pröva denna fråga och i sinom
tid framlägga ett förslag om ändring.
Det beskedet har utskottet fått under
hand. Nu är dock det märkliga att i direktiven
för hyresregleringskommittén
finns inte ett ord om att kommittén skall
syssla med dessa speciella frågor om
hyresregleringslagens utsträckning över
landsbygdsområden. Jag har noggrant
läst direktiven, och där finns faktiskt
inte ett ord om den saken.

Sedan är det en sak till, som jag inte
kan underlåta att anmärka på. Med den
sammansättning kommittén har — utmärkta
personer samtliga, men ingen
kan sägas representera den egentliga
landsbygden — är det väl en smula underligt
att kommittén också skall ta upp
frågan om lagens utsträckning över
landsbygden till behandling. Jag skulle

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Hyresregleringen m. m.

därför vilja hemställa till vederbörande
statsråd, om han nu vill ge kommittén
i uppdrag att också syssla med dessa
problem, att han ser till att kommittén
kompletteras på något sätt, så att också
landsbygdens synpunkter härvidlag bli
beaktade.

Utskottet har gjort följande uttalande,
som väl är så positivt som det kan
vara: »Utskottet vill dock betona frågans
betydelse och framhålla det angelägna
i att proposition i ämnet snarast
förelägges riksdagen.»

Detta är ju — det måste utan vidare
erkännas — en mycket positiv ståndpunkt
i utskottets utlåtande. Det enda
felet med det är, att det står i motiveringen
i stället för i klämmen. Jag vill
här meddela, att jag i utskottet yrkade
på, att när vi ändå gjorde ett sådant
verkligt positivt uttalande, så borde det
stå i klämmen. Jag fick emellertid inte
majoritet för den ståndpunkten, men
jag har velat ge till känna att detta var
min uppfattning.

Herr talman! Jag har intet yrkande
att ställa.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Vad beträffar den fråga som
här senast drogs upp, nämligen de konsekvenser
som den nya kommunindelningen
drar med sig, så har hyresregleringskonunittén
redan uppmärksammat
den saken. Kommittén har
också uttalat att den frågan är av sådan
betydelse, att den bör bli föremål
för behandling, och utskottet har ju
sedan också betonat lämpligheten av
att problemet snarast framlägges för
riksdagen i form av en proposition.

I utskottet ha vi icke ansett det vara
lämpligt att göra någon ändring i 1 §
hyresregleringslagen, därför att det kan
vara svårt att överblicka följderna av
en omformulering av nämnda paragraf.
Även utskottet förutsätter dock, att hyresregleringskommittén
tar upp frågan
till behandling snarast möjligt, så att
förutsättningar föreligga för dess upp -

tagande till vidare behandling inom
den närmaste framtiden.

För övrigt har utskottet uttalat sig
positivt i alla de frågor, som upptagits
i de i anslutning till propositionen
väckta motionerna. Det enda undantaget
härifrån är det yrkande, som återfinnes
i högerns reservation, där man
begär att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall anhålla om att till
hyresregleringskommitténs direktiv fogas
ett tillägg om att de sakkunniga såsom
främsta uppgift snarast möjligt
skola upprätta en plan för avveckling
av hyresregleringen. I alla andra frågor
har utskottet som sagt uttalat sig
positivt, och samtliga äro föremål för
behandling inom hyresregleringskommittén
genom att statsrådet i direktiven
har understrukit lämpligheten av att
frågan om fastighetsägares rätt att disponera
sin fastighet upptages till prövning
och att förslag framlägges härom.

Herr Larsson i Karlstad framhöll i
sitt anförande, att hyresregleringslagen
har överlevt motiveringen för sin tillkomst.
Om vi då gå tillbaka tio år i
tiden och se på de förhållanden som
rådde vid lagens tillkomst, så finna vi
att det 1942 förelåg en stark bristsituation
på bostadsmarknaden. Detta motiverade
lagens tillkomst. Se vi sedan på
situationen på bostadsmarknaden i dag,
så kunna vi konstatera, att vi fortfarande
befinna oss i ett mycket bekymmersamt
läge. Man kan inte säga att det
har förbättrats i någon nämnvärd utsträckning.
Snarare har det skett en
viss försämring i förhållandena till föregående
år, då vi senast behandlade
denna lag. Visserligen har antalet bostadssökande
familjeförsörjare med^och
utan barn minskat från 25 300 till
23 850, men i gengäld har en ökning
skett i den kategori bostadssökande
utan barn, som önskar lägenhet för att
ingå äktenskap. Den kategorien har
ökat från 21 050 till 25 600. Dessutom
har det skett en icke oväsentlig ökning
av en kategori bostadssökande, som i

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

bostadsstyrelsens sifferuppställning inte
närmare preciserats, från 13 850 till
17 050, en ökning i förhållande till 1951
med inte mindre än 3 300.

Nu är det möjligt att dessa siffror
kunna vara litet för höga, beroende på
att bostadsförmedlingens uppgifter inte
ha varit fullt tillförlitliga. Å andra sidan
äro dock siffrorna av den karaktären,
att de eventuellt för höga slutsummorna
ändå ge en klar bild av läget på bostadsmarknaden.
Man skulle i en sådan
situation, såsom högern i sin reservation
har begärt, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att en förstahandsuppgift
för hyresregleringskommittén skulle
vara att upprätta en plan för avveckling
av hyresregleringen. Det tror jag
för min del skulle vara att se alltför
optimistiskt på bostadsläget. Vi får säkerligen
även med nuvarande bostadsproduktion
räkna med att bostadsbristen
kommer att vara ännu några år
framåt och att behovet av en hyresregleringslag
kommer att kvarstå under
denna tid. Jag kan, liksom utskottsmajoriteten
i övrigt, inte följa reservanterna
på denna punkt utan anser, att
i första hand en rad andra problem,
som ha samband med hyresregleringslagens
tillämpning, böra bli föremål
för en utredning. Det kan inte vara
lämpligt att i detta sammanhang ta upp
frågan om en avveckling av hyresregleringslagen.

Med hänvisning till vad utskottet har
anfört i sitt utlåtande och vad jag nu
själv framhållit ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den av herrar Eskilsson och Larsson
i Karlstad avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

I fråga om motiveringen gav herr

Valuta- och penningpolitiken.

talmannen härefter propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av nämnda
motivering med den ändring däri,
som föreslagits i den av herr Holmbäck
m. fl. avgivna reservationen; och godkände
kammaren utskottets motivering.

§ 7.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 4, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1.

Valuta- och penningpolitiken.

Utskottet hade under denna punkt
gjort vissa uttalanden om den ekonomiska
politiken.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Ewerlöf, De Geer, Svärd,
Edström, Gustafson i Göteborg och Nyberg,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
under punkten 1 :o) bort hava annan,
av reservanterna angiven lydelse.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr SCHMIDT: Herr talman! Jag ber
om tillgift för att jag öppnar debatten,
trots att mitt namn inte står på reservationen.
Men jag vill lämna den förklaringen,
att jag varit med i realbehandlingen
av frågan ända till det sista
sammanträdet.

Statsfinansiellt och lånepolitiskt kan
utvecklingen under år 1951 beskrivas
sålunda: Statsskulden har ökat med
359 miljoner kronor, och i motsats till
föregående år har ej blott denna ökning
helt absorberats av marknaden,
utan riksbanken har därjämte fått möjlighet
att lätta på sitt innehav av statspapper,
dels genom normala transaktioner
till ett helopp av 94 miljoner kronor,
dels genom att riksgiildskontoret

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

steriliserat prisutjämningsavgifter och
återköpt statspapper i riksbanken med
540 miljoner kronor, eller tillhopa 634
miljoner kronor.

Alldeles oavsett sistnämnda belopp,
härrörande från en betydande exportgrupps
inkomster, har i lånepolitiskt
hänseende en förbättring inträtt. 1950
kunde nämligen marknaden knappt absorbera
y5 av statsskuldsökningen. Fortfarande
ligga dock 19 procent eller i/s
av statsskulden i riksbanken mot en
obetydlighet före kriget och blott några
procent efter krigets slut. Den tillfälliga
skulden utgör fortfarande 30 procent
av den totala mot 6 procent före kriget
och 15 procent ett år efter krigets
slut eller vid utgången av budgetåret
1945/46. I betraktande av att den korta
räntan sedan 1946 stigit från procent
till nu 2—2,2 procent har underlåtenheten
att i tid fondera den tillfälliga
skulden icke varit utan betydelse
för budgetutfallet på statens kapitalfonder.
Konsekvensen av finansministerns
uttalande för några år sedan att
de korta krediterna innebära, att staten
får lägre räntekostnader, får man
nu också ta.

Statens förmögenhetsställning, som
vid utgången av budgetåret 1938/39 bokföringsmässigt
utvisade en tillgång av
1,15 miljarder, den 30/6 1945 en brist
på 4,25 miljarder, utvisade den 30/6
1951 en brist på 2,os miljarder. Om man
skulle ta penningvärdets fall och realkapitalets
stegring med i beräkningen,
skulle en analys av statens förmögenhetsställning
givetvis ge ett annat resultat.

När jag så tar upp penningpolitiken,
vill jag först erinra om finansministerns
uttalanden i proposition nr 206
till förra årets riksdag om det ekonomiska
läget. Finansministern framhåller
bl. a., att en betydligt starkare stegring
av priser och löner kommer att
äga rum under 1951 än vad som kunde
förutses vid årets början. Det påpekas
att de höjda export- och importpriserna

som prisstegringsfaktor komma att påverka
den interna prisutvecklingen och
att råvaruprishöjningarna ännu icke
mynnat ut i en motsvarande prisuppgång
på färdigvaror och halvfabrikat.
I det sammanhanget slutar finansministern
med att säga: »Styrkan av motståndet
från köparnas sida betingas i hög
grad av hur förhållandet mellan tillgång
och efterfrågan i samhället gestaltas
under inflytande av den förda
ekonomiska politiken.» Han säger sedan
i ett annat sammanhang, att det
kan »icke råda något tvivel om att utvecklingen
på kreditmarknaden utgör
en av de faktorer, som kunna rubba
både jämvikten mellan efterfrågan och
tillgång inom landet och balansen i förhållande
till utlandet och som därför
kräver en oavlåtlig uppmärksamhet i
dagens läge.»»

I bankoutskottets utlåtande nr 20
förra året säger utskottsmajoriteten, »att
omsorgen om penningvärdet måste vara
den främsta angelägenheten för den
ekonomiska politiken». Finansministern
har också under årets lopp uttalat
sig i samma anda.

Man kan sålunda inte säga annat än
att riksbanken varnats för en utveckling,
som den har som sin viktigaste
uppgift att dämpa och stoppa — inflation
och fallande penningvärde. Och
hur har upgiften lösts? De offentliga
betalningsmedlen ha ökats med 768
miljoner kronor eller fyra gånger mer
än under vart och ett av de nästföregående
åren; ja, riksbanken har t. o. m.
med sin direkta utlåning med avdrag
för insättningar å bunden räkning bidragit
till ökningen med 173 miljoner
kronor.

Spåren förskräcka. Även finansministern
är tydligen inte riktigt belåten, ty
han uttalade förra året, att kritiken
mot riksbanken »kan visserligen ha en
viss grund». Men när finansministern
kommer med hartassen och säger, att
riksbanken i alla fall under andra halvåret
dragit in hälften av de pengar den

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

fått betala för förstärkningen av valutareserven,
så som läget då tedde sig,
måste man reagera. Det är dock bara
hälften. Och ser man på hela året, så
finner man att de likviditetsökande
posterna uppgå till 1 464 miljoner kronor
och de likviditetsminskande till
bara 696 miljoner, d. v. s. en nettoökning
med, som förut nämnts, 768 miljoner
kronor. Inte ens under första
halvåret, med en praktiskt taget oförändrad
valutareserv, kunde riksbanken
undvika att köpa värdepapper för 275
miljoner kronor. Att försvara dessa
stödköp med hänsyn till kursutvecklingen
på längre sikt är ju nonsens, för
det första därför att det väsentliga var
att förhindra likviditetsökning och för
det andra därför att det var en felspekulation.
Riksbanken kunde nämligen
under andra halvåret inte ens sälja
värdepapper i samma takt som den
köpte valutor. Förresten, vem var det
som talade om spekulation förra året?

Sedan få vi inte glömma bort en
tråkig sak. ökningen av valutareserven
är något av en chimär. Guld och fria
dollar ha minskat med 52 miljoner kronor
och större delen av ökningen ligger
villkorligt bunden i EPU. 1937 höllo
icke-USA-länder en valutareserv av 50
procent av importvärdet i guld och
dollar; sedermera har procenttalet
sänkts och Sverige har nu blott tio
procent av importvärdet i guld och fria
dollar.

Resultatet av årets och riksbankens
penningpolitik talar som sagt för sig
själv. Bankoutskottets majoritet tycker
tydligen inte heller att utvecklingen
varit som den bort vara. Men, bästa
utskottsmajoritet, det är väl ett utslag
av skämtlynne, när ni sluta med orden:
»I detta sammanhang konstaterar utskottet
med tillfredsställelse, att den
åtstramande politiken från riksbankens
sida fortsatt även under innevarande
år.»

Valuta- och penningpolitiken.

utan blott fråga: När man såg vartåt
det barkade hän, varför tog man då
inte upp förhandlingar med affärsbankerna
tidigare än vad som skedde?
Och så vill jag uttala fn förhoppning
om att den »hårdhänta politiken» (för
att citera utskottsmajoriteten förra
året) inte innebär, att man måste säga
nej till investeringar, som ha höggradig
produktivitet, och att man kommer
ihåg ordspråket »stränga herrar regera
inte länge».

I remissdebatten i januari i år tog
statsministern upp frågan om levnadskostnadsstegring
kontra lönehöjningar
och påvisade på grundval av OEECrapporten,
att om levnadskostnadsstegringen
var 19 procent i Sverige och
6 procent i Schweiz (i reservationen
har det angivits ungefär 5 procent),
så uppgick dock lönehöjningen i Sverige
till 20 procent men bara till en
procent i Schweiz. Detta sätt att belysa
frågan röjer att statsministern just
i det ögonblicket glömde bort de medborgare,
som inte kunna hålla sig framme
och skära sin del av produktionstårtan:
pensionärer, de som byggt upp
ett sparkapital för ålderdom eller för
efterlevande och som förlita sig på ett
rent penningmässigt sparande.

I avseende på detta penningmässiga
sparande kommer en dag också en annan
grupp medborgare att göra sina
röster hörda. Vad skola statsministern
och finansministern svara, när de nu
omyndiga barnen bli myndiga och fråga:
Hur har förmyndarinstitutionen

förvaltat den del av våra medel, som
är placerad i s. k. guldkantade papper?
Gällande bestämmelser äro restriktiva i
detta hänseende och överförmyndarna
äro i sin fulla rätt att tyda dem restriktivt.
Men det blir ju tillfälle att
diskutera dessa frågor i anslutning till
föreliggande motioner om värdefasta
obligationer och placering av omyndigs
penningmedel, en fråga, som förresten
diskuterades här i kammaren förra
året. Det vore kanske av vikt att in -

På detta stadium skall jag inte upprepa
argumenten för en rörlig ränta
6—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

tressera regeringen för en utredning
som möjliggör en pålitlig, omdömesgill
och kunnig förvaltning med bättre riskfördelning,
ty under det sista decenniet
har tyvärr innehav av statspapper och
andra obligationer inneburit en femtioprocentig
förmögenhetsminskning.

Herr talman! Europaorganisationen
varnar i sin rapport för de sociala
orättvisor som den »smygande» inflationen
medför. Vi få inte heller glömma
bort, att lika viktigt som det är att
ha en god försvarsmakt i nuvarande
läge, då öst hoppas att väst skall gå
under på sin högkonjunktur — det må
bero på upprustning eller inflation eller
bådadera — är det att ha en god ekonomisk
försvarsberedskap. Och man
har en dålig sådan med ett ständigt
fallande penningvärde.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Ewerlöf in. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Utskottsutlåtandet
syftar ju till en historieskrivning.
Det syftar till att skriva
1951 års inflationshistoria, och debatten
här i dag syftar till att kommentera
denna historieskrivning, att beröra
de ekonomiska framtidsvyerna. Det är
alldeles klart att det kan vara mycket
svårt att hålla i sär dessa två ting. Utlåtandet
har inte heller hållit i sär dem
och så kommer väl inte heller att ske
i denna debatt. Att diskutera ett historiskt
skeende är ju något annat än att
diskutera en framtida politik.

När det gäller det historiska skeendet
rör man sig åtminstone i viss utsträckning
med fakta, med konstaterbara förhållanden,
och därför kommer behandlingen
att vara mer — om jag får uttrycka
det så — av kritisk eller textkritisk
karaktär och mindre av profetisk.

Hur har nu historieskrivningen över
inflationsåret 1951 utfallit? Vi kunna
konstatera att vi ha framför oss två
helt skilda versioner. Vi ha utskottsmajoritetens
och vi ha reservanternas
version. Uppfattningarna skilja sig och
de skilja sig diametralt. Det är helt
enkelt två på väsentliga punkter olika
historieskrivningar.

Eftersom, herr talman, det gäller år
1951 kan man ju -— vilket är mera
sällsynt i de politiska debatterna —
ta och titta i facit. Man kan se efter:
Vad har resultatet blivit? Sedan kan
man pröva historieskrivningens hållbarhet
gentemot detta resultat.

Rent allmänt vill jag framhålla att
jag finner majoritetens historieskrivning
vara en skönmålning av läget. När
jag läste utlåtandet kom jag att tänka på
en roman av Voltaire, den berömda
romanen »Candide», där hjälten har
samma namn som romanens titel. När
denne hjälte plågades av de bulgariska
rövarna eller led skeppsbrott eller allting
såg för utomstående mycket dystert
ut, hade han ett motto för sitt
handlande. Detta motto var, att allting
ordnar sig till det bästa i denna
den förträffligaste av världar. För min
del måste jag bekänna att utskottsmajoritetens
skrivning för tanken till denda
mycket sangviniska syn på saker
och ting.

Om man tittar i facit för 1951 års
historia kan man konstatera en del
ostridiga förhållanden. Man kan till att
börja med konstatera, att "penningförstöringen
under 1951 har varit större
och gått i snabbare tempo än under
någon annan period av den moderna
tiden i Sverige. Vad innebär detta? Det
innebär att stora befolkningsgrupper,
ofta ekonomiskt svaga och försvarslösa
befolkningsgrupper, under 1951 ha fått
se sina tillgångar reducerade med ungefär
20 procent.

Jag tänker på de stora grupper som
inte kunna få kompensation, jag tänker
på sparare, försäkringstagare och

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

sådana som äro ur det aktiva arbetet.
Jag kan peka på en annan punkt, skatteutvecklingen,
och hur den i varje
fall delvis har inaugurerats under 1951.
Skattetrycket har blivit det högsta, förefaller
det mig, som vi i modern tid
haft i Sverige. Det har introducerats
nya typer av skatter och i annat syfte
än de sedvanliga skatterna — jag får
anledning återkomma till detta. Jag
kan peka på ännu en punkt, där facit
har något att lära oss. Jag kan peka
på att den engångsinflation — den benämndes
inte inflation då utan engångsförskjutning
■— av penningvärdet som
statsmakterna ställde i utsikt i slutet
av 1950 och som då var grundläggande
för det ekonomiska handlandet, att denna
engångsförskjutning, på 8 å 10 procent
vill jag minnas man förutspådde,
har överskridits med en felmarginal
på över 100 procent. Den blev i själva
verket omkring 20 procent.

Detta betyder att den ekonomiska
planläggningen och uppdragningen av
linjerna har slagit slint. Det må ju
vara att en planering kan slå slint, men
detta har haft en biverkan av mycket
betydelsefullt slag, såvitt jag kan förstå.
Det har den biverkan att folks
tilltro till den ekonomiska bedömning,
som göres av statsmakterna och som
lägges till grund för folks handlande,
inte blir säker; det kanske också kan
uttryckas så, att man misstänker att
den alltid blir osäker. Redan denna
osäkerhetskänsla innehåller ett litet frö
till inflation. Det är utomordentligt viktigt
att förtroendet finns kvar.

Jag skulle till sist också kunna påpeka
alt om man ser på levnadskostnadsutvecklingen
i olika länder finner
man, att Sverige kommit att ligga
i toppen. Jag vet att alla dessa jämförelser
kunna halta — jag får återkomma
till detta litet senare. Bilden
utvisar också en positiv sida: den kraftiga
ökningen av valutareserven. Men
denna ökning och denna valutareserv
stå tyvärr — det måste alla beklaga —

Valuta- och penningpolitiken.

på en svag grund. Vår nuvarande valutautveckling
och nuvarande valutaställning
är ett svagt käril.

Man kan således säga, herr talman,
att man kanske inte behöver fästa sig
så mycket vid hurudan själva historieskrivningen
varit, när man kan konstatera
resultatet. Och resultatet av 1951
års verksamhet har varit en inflation,
en inflation av stora mått. Detta kan
ingen förneka. Redan detta resultat
dömer — om man får uttrycka det så —
över utvecklingen.

Jag sade förut att majoritetens utlåtande
föreföll välvilligt. Jag skulle
vilja beteckna det som ett försvarstal
för 1951 års inflation. Jag tycker det
är helt naturligt att majoriteten avger
försvarstal, det vore ytterst anmärkningsvärt
om den inte gjorde det. Man
försöker där släta över olika saker och
ting.

Det skulle vara mycket intressant att
punkt för punkt analysera detta majoritetsutlåtande.
Jag vill ge dess upphovsman
mitt fulla erkännande för den
skicklighet, varmed formuleringarna
äro gjorda. En sådan analys skulle
emellertid föra för långt, varför jag
skall nöja mig med att endast peka
på några punkter för att visa, hur välvilligt
— jag skulle vilja säga överdrivet
välvilligt — majoritetsutlåtandet
är skrivet, i varje fall på åtskilliga
punkter.

Nederst på sidan 2 är man inne på
en jämförelse mellan prisutvecklingen
i olika länder, och man kommer fram
till följande: »Om man emellertid bedömer
utvecklingen på något längre
sikt, exempelvis från tidpunkten för
valutadevalveringarna hösten 1949, och
jämväl tager hänsyn till den samtidigt
inträffade inkomstförskjutningen, kan
utvecklingen i vårt land icke sägas ha
varit särskilt ogynnsam.» Så långt majoritetsutlåtandet.

Jag tycker det är ganska djärvt att
säga detta. Det är djärvt att påstå, att
utvecklingen inte varit särskilt ogynn -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

sam i jämförelse med andra länders.
Detta föranleder att man anser, att utvecklingen
över huvud taget inte varit
särskilt ogynnsam. Det visar sig emellertid,
om man jämför levnadskostnadsutvecklingen
i de olika länderna —
detta är gjort i en tabell som finns
i reservationen — att Sverige ligger i
toppen. Nu kan man ju mot detta invända
-—- och jag förstår att ett sådant
argument kommer att anföras i debatten
■— att man inte kan göra sådana
internationella jämförelser därför att
så mycket beror på hurdan den interna
utvecklingen varit i de olika länderna,
om man fört en deflationspolitik eller
en full-sysselsättnings-politik, o. s. v.
Jag vill uttryckligen understryka att
jag icke åberopar detta som något som
helst bevis, jag åberopar det bara för
att allmänt karakterisera läget liksom
även uttryckssätten i majoritetsutlåtandet.

Jag skall ta en punkt till. På sidan 5,
näst sista stycket, skildrar majoritetsutlåtandet
de olika transaktioner, som
påverka likviditeten på penningmarknaden.
Man konstaterar att valutor inströmmat
med så och så mycket och att
indragningar skett genom andra transaktioner
med så och så mycket —
herr Schmidt har redan varit inne på
detta. Man fäller så följande omdöme:
»Det har sålunda icke varit möjligt för
riksbanken att till fullo» — till fullo!
-— »neutralisera den likviditetsökande
effekten av valutaförsäljningarna till
banken.»

Hurdant är läget i själva verket? Man
har inte alls kunnat neutralisera denna
effekt. Likviditetstillskottet under år
1951 var 768 miljoner kronor och det
fördöljes inte i majoritetsutlåtandet.
Likviditetstillskottet genom bankens
operationer under 1950 var 181 miljoner
och under 1949 145 miljoner kronor.
Det är alltså en fyra gånger så
stark likviditetspåspädning som under
de tidigare åren. Det kan man väl ändå
inte skyla över med det uttrycket, att

man inte lyckats till fullo neutralisera
likviditetstillskottet. Detta uttryckssätt
innebär mer än ett överslätande.

På s. 9, för att ta det sista exemplet,
behandlar utskottsmajoriteten önskvärdheten
av en kreditåtstramning. Utskottsmajoriteten
uttrycker sig i nästan
österländska vändningar rörande
önskvärdheten av att man, tidigare än
som har skett, hade försökt få frivilliga
överenskommelser härom till stånd.
Vad är det som har förelegat? Jo, riksbanksledningen
har försummat att så
tidigt som möjligt —- det borde ha varit
möjligt under andra halvåret 1951
-— undersöka möjligheterna för en överenskommelse
med affärsbankerna. Huruvida
man skulle ha lyckats komma
till en sådan överenskommelse eller ej
kan ingen människa uttala sig om, men
riksbanksledningen har alltså försummat
att göra detta försök. Detta understrykes
också av majoriteten, men på
ett försiktigare sätt. Där har alltså en
ren försummelse visserligen påtalats,
men med den yttersta försiktighet.

Man skulle kunna ta många fler
exempel.

Jag skall kanske göra ett litet inpass
från en annan utgångspunkt, medan vi
hålla på med att citera här. Man märker
ju att den mindre av bröderna i
regeringsställning har varit med på det
här utlåtandet och skrivit under det.
Man lägger märke till hans inflytande,
och ett av de konstateranden, som uppenbarligen
måste härröra från det hållet,
är jag beredd att till hundra procent
skriva under. På s. 4 har utskottets
utlåtande fått följande formulering:
»Utskottet vill därjämte framhålla vikten
av en ökad livsmedelsproduktion
inom det svenska jordbruket, exempelvis
av brödspannmål, varigenom en
kostsam livsmedelsimport med därav
följande valutaflöde skulle kunna förebyggas.
» Sedan fortsätter man: »Ett
gynnsamt skördeutfall under innevarande
år skulle ur denna synpunkt vara
av stor betydelse.» Jag måste säga att

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

detta konstaterande i all sin enkelhet
är genialt.

Jag vill också vidhålla mitt påstående,
att majoritetsutlåtandet är en
plaidoyer för en inflationspolitik under
1951 — för regeringspolitiken —
men jag understryker ännu en gång att
detta är helt naturligt; det måste ju
så vara.

Om jag därefter får övergå till att i
största korthet beröra vissa moment i
den ekonomiska bilden under 1951,
skulle jag först flyktigt vilja uppehålla
mig något vid utrikeshandeln. Till synes
företer denna en mycket gynnsam
bild. Valutareserven har ökat med mer
än en miljard. Herr Schmidt har påpekat
hur svag denna valutareservökning
kvalitativt sett är. Den är också svag
ur den synpunkten, att ökningen beror
på att vi haft tur med våra exportpriser.
Den beror icke på en ökning av
exporten som sådan; exportvolymen är
i stort sett oförändrad. Det är de fördelaktiga
terms of trade som här ha
medfört ett valutatillskott. Samtidigt
har importvolymen ökat i väsentlig
grad, och man kan nog utan överdrift
säga att importen under 1951 har varit
av en övernormal storlek. Detta leder
ju tanken till en mycket mörk period i
vår penningpolitiska och valutapolitiska
verksamhet, till de år då vår valutareserv
hastigt försvann. Den skulle
till stor del ha försvunnit under det
föregående året, om inte denna lyckliga
omständighet med exportpriserna inträffat.

Att importen har svällt an på detta
sätt ger anledning till oro. Det är enligt
mitt sätt att se -— man kan naturligtvis
ha många förklaringar, och ingen
kan vara profet på detta område —■ ett
uttryck för en bristande inre ekonomisk
balans, för ett inflationstryck som
mognar ut i en stor import. Jag är fullt
medveten om att importens storlek
därutöver är beroende av Sveriges
mycket speciella handelspolitiska läge,
ett läge som kännetecknas därav, att

Valuta- och penningpolitiken.

Sverige har gjorts till tummelplats för
utlandets exportdriver på grund av liberal
handelspolitik, låga eller delvis
obefintliga tullar o. s. v., men det skall
jag inte gå in på nu.

Detta läge i fråga om valutaställningen
inger betydande farhågor för
framtiden. Man vet inte hur det skall
bli, men att det kan bli ytterst besvärligt
är uppenbart. Detta skall jag emellertid
inte gå in på, herr talman, eftersom
denna debatt inte skulle avse den
framtida ekonomiska politiken.

Om vi se på den interna konjunkturen,
måste vi konstatera att denna
under slutet av år 1951 var ytterst splittrad.
Vissa sektorer av näringslivet hade
en utpräglad högkonjunktur, medan
andra sektorer voro på väg in i en lågkonjunktur.
Under början av år 1952
har denna utveckling än mer accentuerats
i vissa avseenden, överkonjunkturen
håller visserligen på att betydligt
dämpas inom de tidigare överkonjunkturbetonade
sektorerna, men lågkonjunkturen
inom de andra sektorerna av
näringslivet, och mycket stora sektore?
har fått mycket starkare fart. Jag behöver
i detta sammanhang bara erinra om
de mycket stora statsbeställningarna
på textilområdet, som regeringen har
funnit anledning föreslå för att lätta på
det akuta krisläget. Detta är ett bevis
för att det verkligen är tal om en lågkonjunktur.

Som ett moment i det ekonomiska
skeendet under år 1951 — det har inaugurerats
under år 1951, även om det
inte då helt hann verka på alla punkter
— kan man beteckna den delvis
ändrade användningen av skattepolitiken
som ett medel mot konjunkturen.
Den klassiska vägen via finanspolitiken,
alltså att suga in stora skatter, få
in ett stort biulgetöverskott och på det
viset söka få en neutraliserande verkan
till stånd, har fortsatt att användas.
Jag tänker inte alls gå in på att
här diskutera budgetöverskottens inflationshämmandc
verkan o. s. v. •—- i var -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

je fall synas de inte ha haft någon större
verkan under 1951 — men vad jag
syftar på är att man nu har börjat
sälta in skattepolitiken som ett medel
mot vissa åtgärder eller skeenden inom
samhällslivet. Jag tänker på dessa antiinflationsskatter:
investeringsskatt, investeringsavgift
å varulager, värderingsföreskrifter
och allt vad de nu
heta. Detta har medfört att skattetrycket
bär blivit oerhört stegrat, och det
är mycket intressant att läsa de uttalanden
som nu ha gjorts av riksgäldsfullmäktiges
ordförande, som direkt
konstaterar att denna väg att »skatta
bort» inflationen inte är möjlig. Motsvarande
konstaterande har gjorts i andra
sammanhang av högt betrodda ekonomer.
Jag vill bara ha påpekat detta.

Sedan kommer, förebådad under 1951
men inte satt i kraft förrän 1952, kreditåtstramningen.
Arbetet härmed ledde
till överenskommelse i början av 1952
och kan få verkan först under första
halvåret detta år. Kreditåtstramningen
har enligt min bestämda uppfattning
satts in för sent. Den skulle ha satts
in medan konjunkturen ännu var förhållandevis
stabil eller var på uppåtgående.
Kreditrestriktioner ha inte
samma effekt om de sättas in när konjunkturen
är nedåtgående.

Om man nu skulle göra ett försök
att knyta samman dessa olika aspekter
på den interna konjunkturen och detta
som jag här bär berört, får man konstatera
att man å ena sidan ostridigt har
en splittrad konjunktur, som hotar att
bli ännu mer splittrad, och å andra sidan
har en skatteåtstramning och kreditåtstramning,
som syftar till att komma
till rätta med vissa företeelser i
denna konjunktur. Dessa åtgärder äro
av regleringskaraktär, om man därmed
menar att de ha sitt ursprung i direktiv
utifrån, från statsmakterna.

Man kommer då in på en frågeställning
som inte är närmare utredd, nämligen
huruvida regleringsåtgärder av
denna typ kunna få lycklig verkan, om

de inte ha att arbeta med ett ensartat
underlag. Att reglera när konjunkturen
är likartad går naturligtvis, men
hur skall man kunna reglera när konjunkturen
för en viss del av näringslivet
går i en riktning och för en annan
del går i en annan riktning? Då är
regleringsvägen enligt min uppfattning
för stelbent.

Jag tror inte jag har missförstått läget,
om jag har sett det så, att dessa åtstramningsåtgärder
— skatteåtstramning
och kreditåtstramning, om jag får
uttrycka det så — syfta till att topphugga
en överkonjunktur. Nu blir det emellertid,
om de insättas i en splittrad
konjunktur, lätt så, att åtgärderna inte
få den av deras tillskyndare åsyftade
effekten på toppkonjunktursektorerna,
medan de däremot kunna få en förödande
och icke åsyftad effekt på lågkonjunktursektorerna.

Jag kan ta kreditåtstramningen som
exempel. Vad spelar en kreditåtstramning
för roll för en framgångsrik exportindustri
med jättestora egna likvida
reserver? Den begränsar inte den industriens
möjligheter. Däremot kan
den vara katastrofal för en hemmaindustri
med hårt ansträngd likviditet.

Majoritetens skrivning i fråga om
kreditrestriktionerna är mycket kategorisk.
Där säges: »Det torde emellertid
icke råda någon tvekan om att betydande
svårigheter kunna uppstå för
vissa företag och sektorer inom näringslivet
till följd av kreditinskränkningen.
Dylika konsekvenser torde i viss
mån redan ha gjort sig gällande. Det
iigger emellertid vikt uppå, att de
skärpta riktlinjerna för kreditgivningen
fullföljas konsekvent och att icke
uppkommande svårigheter tagas till intäkt
för krav på uppmjukningar i kreditrestriktionerna.
» Detta förefaller att
vara ett mycket kategoriskt och föga
nyanserat direktiv för hur denna ytterst
allvarliga politik skall skötas.

Jag skall ta ett exempel på hur kreditrestriktionerna
kunna verka i en

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

splittrad konjunktur. Högkonjunktursföretagen
ha, i varje fall i betydande omfattning,
sin likviditet säkerställd. Men
ett lågkonjunktursföretag, som arbetar
på hemmaindustrien, ett företag som i
och för sig är fullt räntabelt, välskött
och väl konsoliderat —• jag tänker inte
på de företag som skola slås ut därför
att de äro ineffektiva —- hurudan är
dess ställning i dag? Jo, den utmärkes
av mycket starkt ökade kostnader, minskad
omsättning och ofrivillig lagerökning.
I det läget behöver just ett sådant
företag möjlighet att få krediter.
Det är förnuftigt avvägda krediter som
skola möjliggöra för detta företag att
rida ut krisen, att anpassa sig till det
nya läget. Något utrymme för ett sådant
bedömande finns inte alls enligt
majoritetens skrivning.

Jag vill understryka, utan att därmed
fälla något omdöme om de åtgärder som
ha vidtagits i fråga om textilindustrien,
att det väl ändå inte är meningen att
utvecklingen skall gå i den riktningen,
att man genom skattepolitik, kreditåtstramning
etc. pressar ned en del av
näringslivet och sedan försöker hålla
det nödtorftigt över vattnet med statsbeställningar.

För att det inte skall bli något missförstånd
i anledning av vad jag har sagt
vill jag understryka att vad jag nu syftar
på är kreditbehovet för i och för sig
räntabla företag, som behöva krediter
för att så att säga övervintra.

Slutresultatet av det hela kan ju bli
att man med dessa åtgärder inte träffar
de företag som man ville träffa — högkonjunktursföretagcn
— utan att man
i stället skär halsen av lågkonjunktursföretagen,
vilka ju inte på något vis genom
sin verksamhet driva fram inflationen.

Jag har lämnat denna ganska utförliga
beskrivning bara för att peka på
hur farliga reglcringsingripanden på
detta område äro. Enligt min uppfattning
skulle en vettig användning av

Valuta- och penningpolitiken.

räntevapnet här kunna vara till nytta
för sovring av krediterna.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
längre nu. Jag vill bara som avslutning
göra den summeringen, att 1951
har varit ett utomordentligt mörkt år
ur inflationssynpunkt. Det har betytt
en penningvärdesförstöring av hittills
osedd omfattning i vårt land. Jag kan
icke tolka detta på annat sätt än som
ett belägg för att de åtgärder, som under
detta år ha vidtagits i den ekonomiska
politiken, icke ha varit tillräckliga
-—■ därmed utalar jag inte några
förebråelser — ty om åtgärderna hade
varit tillräckliga, skulle vi inte ha vandrat
iväg på detta sätt. Man kan göra
åtgärderna mer eller mindre ursäktliga,
man kan i större eller mindre
utsträckning motivera dem, men faktum
är att vi ha glidit därhän.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till reservationen.

Herr SEVERIN: Herr talman! Såsom
av den föregående debatten framgår
har utlåtandet ingalunda sökt överskyla,
att prisutvecklingen varit oförmånlig
under 1951, och jag medger
gärna, att prisstegringarna under detta
år har varit ett bittert påbröd på den
reduktion av kronans köpkraft som ägt
rum förut. Penningvärdesförsämringen
under 1951 har också, såsom utskottet
yttrar, blivit starkare än man vid årets
början hade anledning att anta. Om
allt detta råder inga delade meningar.

Den fråga, vari meningsskiljaktigheter
föreligger är våra förutsättningar
att med riksbankens åtgärder —■ ty det
är bara om dessa, det är fråga ■—- undkomma
prisstegringen utan att framkalla
olägenheter av annat slag som
vore ännu större.

Innan jag går in på detta problem,
skall jag emellertid tillåta mig säga
några ord om reservanternas redovisning
av prisutvecklingen. Utskottet har
i sitt utlåtande sagt, såsom herr Fagerliolm
erinrar om, att »om man emeller -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

tid», som det heter på s. 2 i utlåtandet,
»bedömer utvecklingen på något längre
sikt, exempelvis från tidpunkten för
valutadevalveringarna hösten 1949, och
jämväl tager hänsyn till den samtidigt
inträffade inkomstförskjutningen, kan
utvecklingen i vårt land icke sägas ha
varit särskilt ogynnsam». Jag har lagt
märke till, att i en av huvudstadens
tidningar utskottets uttryck »icke särskilt
ogynnsam» har blivit förvandlat
till att det varit »en särskilt gynnsam
utveckling i vårt land». Jag hade inte
väntat att få höra ungefär samma tolkning
här i riksdagen, i varje fall inte
av en av ledamöterna i utskottet.

Herr Fagerholm erinrar om att i reservationen
anföres en tabell rörande
levnadskostnadernas förändring i olika
länder under 1949—1951. Reservanterna
säger också, att denna
stegring av levnadskostnaderna i vårt
land icke blott har varit resultatet av
den internationella prisutvecklingen
utan också har berott av inhemska faktorer.
Det påpekas vidare, att levnadskostnadsstegringen
i Sverige har varit
starkare än i något annat land med undantag
för Frankrike. För att styrka
detta påstående anför reservanterna i
nyssnämnda tabell över levnadskostnadsförändringarna
i olika länder —
de synes vara medvetna om det vanskliga
i att göra jämförelser av detta slag.
I själva verket reserverar de sig själva
för uppgifternas brister och ofullständigheter.
Men när nu sådana brister
finns, har man mycket stor anledning
att behandla materialet med varsamhet
och inte genom ren vårdslöshet äventyra
en redan förut bristfällig jämförlighet.

Reservanterna har icke iakttagit
denna försiktighet. Utgångspunkten i
deras tabell är för somliga länder
augusti 1949, för andra åter september
samma år. Slutet på jämförelseperioden
är för något land september 1951, för
deras tabell är för somliga länder
andra oktober, för några november

samt för Sveriges vidkommande december
månad 1951. Sådana ojämnheter
kan man se sig nödsakad att göra, när
fullständigare uppgifter inte står att
uppbringa. I detta fall har det emellertid
icke varit ofrånkomligt att avsluta
perioden för Sveriges vidkommande
med december 1951, ty det för en jämförelse
mycket lämpligare månadstalet
för oktober finns tillgängligt utan minsta
besvär. Det har inte heller varit nödvändigt
att för Norge och Canada välja
augusti 1949 som utgångspunkt, ty septembersiffrorna
finns.

Nu kanske man menar, att sådant
statistiskt finsnickeri inte har någon
betydelse. För all del, jag skall visst
inte överskatta det, men i det föreliggande
fallet är det av betydelse, ty om
man väljer möjligast lika tidsperiod för
alla länder, sjunker Sveriges levnadskostnadsstegring
från 22,2, såsom angivits
i tabellen, till 19,7, stiger Hollands
från 22,2 till 22,6, Norges från
21,4 till 25, Canadas ifrån 16,6 till 17,
varigenom Sverige förlorar platsen som
tvåa i tabellen och sjunker ned till
femma. Det förefaller också ligga mycket
nära till hands, när man gör en
statistisk jämförelse av detta slag, att
taga med Finland, för vilket land uppgifter
finns lätt tillgängliga. Då hade
Sverige fallit ned till sjätte plats i en
grupp av 13 tävlande.

Jag har velat påpeka denna lättvindiga
statistiska bevisföring för att visa
att utlåtandets slutsatser, att utvecklingen
i Sverige icke kan sägas ha varit
särskilt ogynnsam, är välgrundade och
icke har tillkommit på en höft. Sverige
befinner sig någonstans i mitten i fråga
om levnadskostnadsstegring, icke i täten
som reservanterna har velat göra
gällande.

Låt oss nu emellertid bortse ifrån
reservanternas statistiska överansträngning
och skärskåda det problem, som
är gemensamt för oss alla, nämligen
prisstegringen, dess orsaker och möjligheterna
att undkomma den, så gott

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

man kan. Vilka är då de närmaste orsakerna
till prisstegringen under 1951?

Det årets prisstegring är, säger reservanterna,
inte bara en reflex av internationella
prisrörelser, utan beror
även av inhemska faktorer. Jag tror,
att de har rätt häri, jag skall inte bestrida
det. Det är emellertid en annan
fråga att angiva graden av detta inflytande
och växelspelet mellan de aktiva
krafterna i förloppet. Emellertid torde
man i stort sett, om ock en smula ofullständigt,
kunna angiva de närmaste orsakerna
till prisstegringen vara dels
stegringen av export- och importpriserna,
dels löne- och vinststegringen inom
landet.

Det är alltid ett problem i vilken grad
arbetslönestegringen är orsak eller verkan
i en prisstegringsprocess. Under
en överfull sysselsättning, som vi har
haft under 1951, måste man emellertid,
tror jag, betrakta arbetslönestegringen
som en självständigt verkande faktor i
händelseförloppet. Växelspelet är dock
mycket komplicerat på detta område.
De avtalsmässiga lönestegringarna under
fjolåret nådde genomsnittligt sett
knappast upp till levnadskostnadsstegringens
nivå, men under detta år har
sedermera en så kallad löneglidning
ägt rum. Om redan på grund av avtalsuppgörelserna
somliga grupper blivit
underkompenserade och andra åter blivit
överkompenserade, har sannolikt på
grund av löneglidningen denna skillnad
ytterligare förstorats. Därom vågar jag
emellertid inte uttala mig med säkerhet.
I denna löneglidningsprocess torde
emellertid lönestegringen snarare vara
en verkan än en orsak. Lönerna har sålunda
stegrats utan anlitande av organisationernas
möjlighet till maktutveckling
på grund av konkurrensen om arbetskraften.
Inom parentes sagt är den
ökade köpkraft, som arbetslönestegringen
skänker, alltid en förutsättning
för att till stigande priser kunna avsätta
produkter på marknaden. Vare
hur som helst med problemet om lö -

Valuta- och penningpolitiken.

nerna såsom orsak eller verkan till
prisstegringen, så har lönestegringarna
uppenbarligen haft en prisstegring såsom
förutsättning. Om produktivitetsökningen
har varit fem procent medan
arbetslönestegringen har uppskattats
till femton å tjugo procent, i vissa
fall till ännu högre siffror, är det uppenbart,
att prissystemet inte kunnat
svälja lönestegringarna utan en prisuppgång.
Även årets uppgörelse torde
för övrigt förutsätta en viss stegring
av priserna.

Importpriserna, som var den andra
av mig angivna orsaken till prisstegringarna,
har enligt kommerskollegii
index från september 1949 till december
1951 stigit med 60 procent. Eftersom
importen uppgår till ungefär en
fjärdedel av nationalintäkten, måste en
sådan stegring av importvarornas priser
haft ett betydande inflytande på
den svenska prisnivån. I levnadskostnadsindex
har också sådana poster,
som är mer eller mindre beroende av
import stigit ganska starkt: bränsle och
lyse med 40 procent, beklädnad med 30
procent. Livsmedel har stannat vid 25
procent. Hela prisstegringen har emellertid
inte uppgått till mer än 22,2 procent
t. o. m. december. Ville man stanna
vid oktober, blir siffran bara 19,7 procent,
såsom jag sagt förut. Att den inte
blir högre, beror på de stabila bostadshyrornas
inflytande på totalindex.

Exportpriserna har under samma tid
enligt samma källa, kommerskollegium,
stegrats med 150 procent. Verkningarna
härav på den svenska prisnivån är naturligtvis
mycket svårbedömbara, men
de måste ha varit betydande, både direkt
vid exportindustriernas avsättning
på hemmamarknaden och indirekt över
världsmarknaden.

Jag skall passa på att inskjuta, för att
inte någon skall erinra mig om det, att
jag naturligtvis inte betraktar de gynnsamma
bytesförhållanden, för vilka exportprisstegringen
är ett uttryck, såsom
för oss oförmånliga. Jag skall ock -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

så medge, att man kunde tänka sig
en utveckling där denna exportprisstegring
inte vore inflationsdrivande,
åtminstone inte i samma grad som den
nu har varit. Om vi t. ex. hade importerat
för hela överskottsprisstegringen,
skulle den svenska marknaden
sannolikt blivit så väl försörjd med
varor, att prisstegringstendensen skulle
ha dämpats. Nu har vi emellertid inte
haft så stor import, trots herr Fagerholms
klagomål på att den varit för
stor. Vi har i stället ökat valutareserven
med cirka en miljard, och detta har
naturligtvis ur många synpunkter varit
önskvärt, vilket ju också reservanterna
framhåller. Men en sådan ökning av
valutareserven måste samtidigt vara inflationsdrivande,
förutsatt att icke
mycket kraftiga motåtgärder vidtagas,
så kraftiga motåtgärder att utskottet för
sin del icke vill rekommendera dem.

Om nu emellertid detta är prisstegringens
närmaste orsaker, så är frågan:
Vilka förutsättningar har riksbanken
haft att hejda den? Hur skulle riksbanken
ha kunnat hejda lönestegringarna?
Utskottet framkastade i fjol i betänkande
nr 20, som godkändes av riksdagen,
den tanken, att priskontrollen
inte skulle medgiva någon prishöjning
på grund av lönestegringarna. Utskottet
menade naturligtvis att tanken skulle
omhändertagas av sakkunnigare instanser
än utskottet självt och att de skulle
pröva utvägen. Jag vet inte om den prövats.
Har det gjorts har den inte befunnits
möjlig eller lämplig; och i varje
fall har den inte tillgripits. Men vad
skulle riksbanken ha gjort åt denna
prisstegringsfaktor, och vad skulle den
ha gjort åt import- och exportprisstegringarna?
Jag vill inte säga att reservanterna
bara rekommenderar en räntestegring,
sedan de såväl i fjolårets
debatt som vid något tillfälle i år, tror
jag, så emfatiskt betonat att de anser
räntestegringen såsom endast ett av
de medel, som skulle tillgripas för att
hejda en prisstegring. Men räntesteg -

ringen är i alla fall den punkt, vari
vi väsentligen skiljer oss. För övrigt
är räntestegring riksbankens enda vapen,
numera kompletterat av en överenskommelse
med bankerna. Det är sålunda
denna punkt som är den centrala.

Det framgår av reservationen och
har framgått av anförandena, att reservanterna
menar att riksbanken skulle
ha motverkat valutainströmningens
inflationistiska verkningar genom
marknadsoperationer och kanske ett
så småningom höjt diskonto. Såsom
det här påpekats och såsom det sägs
i utlåtandet har riksbanken under året
lättat på sin statspappersportfölj med
600 miljoner kronor. Under det andra
halvåret har man sålt ut för cirka 900
miljoner kronor statspapper. Men trots
detta har ett likviditetstillskott på
marknaden på 768 miljoner kronor
uppkommit, och det är detta likviditetstillskott
som skulle ha hindrats eller
minskats. För att förhindra ett sådant
likviditetstillskott skulle alltså riksbanken
ha nödgats avyttra för ytterligare
800 miljoner kronor statspapper. Herr
Fagerholm uppehöll sig med stort intresse
vid denna punkt och sade, att det
var en mycket artig omformulering för
att riksbanken icke lyckades till fullo
draga in likviditetsöverskottet; den
hade i grund och botten inte lyckats
alls, ansåg han. Detta är en beräkningsmetod
som är nödvändig för att komma
fram till herr Fagerholms resultat.
Verkliga förhållandet är emellertid att
om hela valutatillströmningen skulle ha
gjort sig gällande på likviditetstillskottet
på marknaden, skulle det uppenbart
ha blivit väsentligt större än 768 miljoner
kronor. Utskottet har emellertid
ansett att en sådan realisation av statspapper
som till ett belopp av 800 miljoner
kronor under så kort tid som den
skulle ske, alltså ett halvt år, inte vore
möjligt utan en så stark räntestegring,
att den ur andra synpunkter inte varit
tillrådlig.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Bankerna har under år 1951 ökat sin
kreditgivning med cirka 800 miljoner
kronor. För maj—november föreligger
en redovisning för fördelningen av krediterna
under dessa månader, sammanlagt
315 miljoner kronor. De stora posterna
i krediten är handel och industri
med 29G av de 315 miljonerna. Av
dessa har textilindustrien ökat sina
krediter från bankerna med 78 miljoner
och grosshandeln sina krediter med
100 miljoner kronor. Som ni allesammans
vet, om ni tittat i nationalbudgetdelegerades
uppställning, har vi inte
bara ökat valutareserven med en miljard,
utan vi har dessutom ökat lagerhållningen
med en miljard, och det
måste verka i samma riktning. Vi
lägger upp lager, och på ett eller annat
sätt undandrages detta konsumtionsmarknaden.
Pengarna kommer däremot
att göra sig gällande såsom efterfrågan.
För en sådan lagerökning måste
nämligen ovillkorligen ha krävts ganska
betydande krediter. Om nu riksbanken
i denna situation lyckats pressa ut 800
miljoner kronor i statspapper på marknaden
och därmed hindra den ökning
av bankernas kreditgivning, som ägt
rum, så skulle verkningarna sannolikt
blivit ganska stora. Bostadshyrorna
skulle omedelbart stiga — det vore en
ofrånkomlig effekt — och nyproduktionen
av bostäder skulle väsentligt fördyras,
lika ofrånkomligt, förutsatt att
den inte skulle upphöra eller minskas.
Ty en stabilisering eller ett prisfall i
en sådan situation skulle kunna inträffa
endast under förutsättning att bostadsproduktionen
skures ned, d. v. s. att en
depression skulle uppkomma med en
viss arbetslöshet, varigenom skulle följa
minskade inkomster och givetvis minskad
efterfrågan bl. a. på bostäder.

För att absorbera obligationsutlnidet
skulle bankerna ha vägrat industrien
krediter och sagt upp redan beviljade
krediter. Pengar som användes till ett
kan inte användas till ett annat. Skulle
bankerna använda dem till att köpa

Valuta- och penningpolitiken.

statsobligationer, kunde de inte använda
dem till att ge industrien och
andra krediter, den saken är utan vidare
klar. Vad skulle då ha skett? Såvitt
jag förstår måste det där lagret på
en miljard realiseras så långt man
kunde realisera det till de priser det
gick att få på marknaden, och hela
industrien måste skruva ned sitt tempo;
den måste alltså följa med. Det är sådant
man kallar för depression, och
det är denna depression som utskottet
inte har velat rekommendera. I varje
fall har utskottet funnit det rådligt att
söka över en något längre period dämpa
kreditökningen och minska eller upphäva
överefterfrågan på arbetskraft. Den
överenskommelse med bankerna, som
nu är träffad, hoppas utskottet skall
kunna ge detta resultat och bidraga till
avveckling av överkonjunkturen utan
att vi därför skall behöva hamna i en
depression.

Utskottet undrar självt om inte
denna överenskommelse möjligen kunnat
träffas något tidigare. Herr Fagerholm
synes mena, att riksbanken över
huvud taget aldrig sökt träffa någon
överenskommelse med bankerna. Jag
vill erinra om att en sådan överenskommelse
egentligen förelegat länge, ehuru
den varit av annan karaktär. Varför
den varit av annan karaktär och ej givit
de möjligheter till en kreditåtstramning,
som den nu gällande överenskommelsen
ger, det skall jag inte diskutera
i detta sammanhang. Jag fruktar att jag
heller inte är förtrogen med frågans
alla detaljer.

Utskottet liar sålunda inte kunnat rekommendera
riksbanken att företaga en
sådan hästkur, som tycks föresväva reservanterna,
åtminstone när de diskuterar
den delen av problemet -—- såvitt
jag förstod herr Fagerholm, och det
skall jag komma till sedan, lyckades
han inte hålla fast vid dessa synpunkter
hela tiden. Å andra sidan har utskottet
anfört, att den nämnda överens -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

kommelsen med bankerna skulle såvitt
möjligt fullföljas.

I detta sammanhang, när det gäller
frågan om överenskommelsen och möjligheterna
att ha träffat den tidigare,
har reservanterna gjort ett uttalande, i
vilket de säger att riksdagens direktiv
för riksbanken icke för framtiden bör
uppdragas så snävt, att de förhindrar
riksbankens ledning att effektivt utnyttja
de penningpolitiska instrumenten
till mötande av icke emotsedda,
kanske plötsligt inträdande förändringar
i marknadsläget. Jag kan för mitt
vidkommande instämma i detta uttalande.
Till förhindrande av missförstånd
tillåter jag mig i alla fall några
kommentarer. I verkligheten har de direktiv,
som riksdagen givit riksbanken,
icke varit så bindande som reservanternas
uttalande synes ge vid handen.
Det beror enligt min mening på en
missuppfattning, när det från bankofullmäktigehåll
förklaras att riksdagens
direktiv försvårat bankens uppgifter
därför att dessa direktiv varit omöjliga
att följa, då de krävde dels en åtstramning
av krediten och dels en oförändrad
ränta. Riksdagen har aldrig givit
några dylika direktiv. Vid frågans behandling
i utskottet under fjolåret förelåg,
såsom redovisas i utskottets utlåtande
nr 20, en skrivelse från bankofullmäktige,
vari dessa delgav utskottet
sin uppfattning rörande riktlinjerna
för penningpolitiken. I denna skrivelse
instämde utskottet i stort sett, och direktiven
utfärdades sålunda i enlighet
med fullmäktiges eget förslag. Om därför
dessa direktiv till äventyrs hade
egenskapen att vara omöjliga att följa,
så är det en upptäckt som bankofullmäktige
gjort först senare. Direktiven
innehöll emellertid aldrig den angivna
motsägelsen. I utlåtandet betonades att
kreditmarknaden borde hållas stram.
Det gavs också uttryck åt önskvärdheten
att räntan skulle hållas låg. Utskottet
uttalade sitt tvivel på att man enbart
med måttlig räntehöjning skulle kunna

dämpa de inflatoriska krafterna och rekommenderade
ett antal andra åtgärder,
till vilka räntan kunde utgöra ett
komplement. Utskottet instämde vidare
i fullmäktiges uttalande att en okontrollerad
ränteglidning borde förhindras
och tendenser till en sådan brytas
av riksbanken.

Om räntehöjning skulle företas, borde
den, såsom det hette, vara resultatet
av de ansvariga myndigheternas beslut
i frågan. I utlåtandet gavs emellertid
aldrig några direktiv om räntans höjd
eller mot varje stegring. I princip avvisades
icke en rörlig ränta. Tvärtom
förklarade man uttryckligen, att en kreditåtstramning
ofrånkomligen måste
leda antingen till en räntestegring eller
till en kreditransonering. I sitt utlåtande
nr 36 vid höstriksdagen framhöll utskottet,
att räntan i det långa loppet
måste svara till förhållandet mellan kredittillgång
och kreditefterfrågan men
att spekulationsartade korttidsfluktuationer
borde kunna undvikas. Direktiven
har sålunda inte utmärkts av den
påtalade snävheten.

Nu har en kreditransonering tillgripits,
om än i frivilliga former, genom
denna överenskommelse med bankerna,
och som nyss antyddes får man väl
avvakta resultatet därav. Konsekvent
genomförd bör den enligt utskottets
mening dämpa konjunkturen. Till detta
kommer även att den internationella
marknaden måhända nu ger något större
förutsättningar att dämpa konjunkturen
även inom landet än den gjorde
under 1951.

Utskottet understryker vikten av att
åtgärderna fullföljas och inte uppmjukas
av första inträffande svårighet. Det
vill alltså inte säga, att någon uppmjukning
inte skall äga rum inför mycket
stora svårigheter, utan bara att man
inte skall falla för den minsta tendens
till ett kyligare vinddrag i näringslivet
än som har rått under 1951. Att sådana
kyliga vinddrag skall komma, att det
skall inträffa vissa svårigheter, har ut -

Onsdagen den 12 niars 1952.

Nr 9.

skottet räknat med, och de har för övrigt
redan inställt sig.

Detta att de redan har inställt sig
tycker jag är någonting som fick ett
expressivt uttryck i herr Fagerholms
anförande. Om det är några som är
rädda för dessa svårigheter, förefaller
herr Fagerholm vara en representant
för dem. Herr Fagerholm gör först det
i och för sig ganska överraskande påstående,
att de olika kreditrestriktionerna
inte gör samma effekt när konjunkturen
är i nedan. Ja, det är kanske inte
så lätt att avgöra när de gör största effekt,
men eljest säger all ekonomisk erfarenhet
att det i en uppåtgående konjuktur
är mycket svårare att med olika
åtgärder hejda optimismen inom affärslivet
än i en nedåtgående konjunktur.
Skall man hejda optimismen, måste man
tillgripa verkliga klubbslag. Om denna
optimism har börjat ge sig en smula,
kan man emellertid med relativt små
åtgärder bringa företagarna till att inse,
att högkonjunkturen inte är evig.

Det framkallade hos mig den djupaste
förvåning när herr Fagerholm gjorde
vidare utläggningar om dessa kreditrestriktioner
som är avsedda att bli
resultatet och delvis har blivit resultatet
av den överenskommelse som träffats
mellan bankerna och riksbanken.
Hur skall man med dylika åtgärder
kunna reglera en konjunktur som är så
splittrad som den innevarande, frågar
herr Fagerholm. Dessa regleringar
kommer icke att ha någon effekt, säger
han vidare, på de industrier där högkonjunktur
råder, men för de industrier
som redan känner lågkonjunkturens
vinddrag blir det en katastrof. Vad har
egentligen herr Fagerholm tänkt sig för
medel som skulle kunna hejda konjunkturen?
Ja, han talade själv tidigare i sitt
anförande om att en räntestegring skulle
ha varit det lämpligaste medlet att hejda
denna penningvärdeförsämring, åt vilken
han gav både riktiga och välvalda
uttryck. Jag kan gott instämma i detta
senare. Jag är själv mycket nedslagen av

Valuta- och penningpolitiken.

denna penningvärdeförsämring. Men är
eu räntestegring ett effektivare medel i
den splittrade konjunkturen? Tar den
större hänsyn till de olikheter i konjunkturen
som råder i olika industrier?
Jag anser att en räntestegring kunde
ha haft sin betydelse, framför allt
om den tillgripits under 1951, om det
varit en mycket stark räntestegring.
Om vi höjde den långa räntan, herr Fagerholm,
låt mig säga, från nuvarande
dryga 3 procent —- jag vet inte så noga
vad de korta räntorna är — med ett par
procent så att industrierna, som behövde
krediter för att öka sina lager, skulle
betala C eller 7 procent, skulle de uthärda
det lättare, eller skulle denna
räntestegring ha starkare inverkan på
högkonjunkturindustrierna? Nej, saken
är helt enkelt den, att medan man med
en räntestegring ovillkorligen måste
strypa åt för företagen över en kam därför
att den träffar blint, kan man med
sådana medel som nu är tillgripna försöka
en smula lämpa åtgärderna efter
de olika industriernas förutsättningar,
svårighetsgrad och naturligtvis nytta i
näringslivet. Man fick ett intryck av aft
herr Fagerholm på mycket nära håll
kände svårigheterna.

Nu är saken den, att man inte kan
dämpa en högkonjunktur sådan som
den vilken har rått under 1951 med något
slag av åtgärder utan att svårigheter
inträffar någonstans. Det går helt
enkelt inte att strama åt krediten och
vidga den på samma gång. Man måste
göra antingen det ena eller det andra.
Stramar man åt krediten, kommer det
att kännas, och det kommer naturligtvis
att kännas svårast för dem som är
i största behovet av krediter. Men utskottet
har inte räknat med någonting
annat, och någonting annat har aldrig
varit meningen.

Vad utskottet har avsett är att överkonjunkturen
skall brytas, att det inte
i längden skall efterfrågas två personers
arbetskraft där det inte finns mer än
en att tillgå, att det inte i längden skall

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

efterfrågas två brödkakor när produktionen
inte orkar framställa mer än en,
men däremot inte att det endast skall
efterfrågas en persons arbetskraft, där
tio bjuder ut sin arbetskraft i marknaden.

Det är alltså depressionen som vi
hoppas skall kunna undgås genom en
försiktig och smidig åtdragning. I stort
sett anser vi inom utskottet, att riksbanken
har sökt att följa denna linje,
även om detaljer i bankens politik och
tidpunkten för dess åtgärder alltid kan
göras till föremål för diskussion. Utskottet
har emellertid inte funnit någon
anledning att på denna grund göra erinringar
mot bankofullmäktige. Jag yrkar
därför, herr talman, bifall till utskottets
hemställan och till dess motivering.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Jag trodde att den reservation
i fråga om tabellen som vi infört i
reservationen var tillräcklig. Så är den
tydligen inte i ordförandens ögon. Anledningen
till att vi ha framlagt siffror
som hänföra sig till olika tidsperioder
är att vi strävat att få fram ett så färskt
material som möjligt. Vi ha också angivit
de olika data för att man skall
kunna bedöma siffrornas värde. Uppgifterna
äro hämtade ur Kommersiella
meddelanden, Monthly Bulletin of Statistics
och Wirtschaftsstatistik, och de
äro sammanställda med hänsyn till olika
basår o. s. v. Man har sålunda lagt
ned stort arbete på att få dem rättvisande.

Om utskottets ärade ordförande vill
ha samstämmiga uppgifter från samma
data, kan jag i viss mån lämna dem ur
en annan källa, nämligen ur Europakommissionens
rapport. Den sammanställningen
är bra så tillvida att den
klarlägger en hel del av de spörsmål
som utskottsordföranden nu har berört.

Den uppställningen klargör hur stor
procentuell stegring som har uppstått
i detaljpriserna på grund av importprisstegringar.
Det visar sig att denna
stegring för Sveriges del bara uppgår
till 5 procent medan ökningen i detaljpriser
är cirka 20 procent. Vi ligga
näst högst på skalan; ovanför oss ligger
Frankrike. Detta ger svar på frågan,
hur mycket av vår prisstegring som är
att hänföra till stegringen i importpriser
och hur mycket som är att hänföra
till interna faktorer.

Jag skall, som jag har sagt en gång
förut, inte ta upp en räntediskussion
såvida jag inte blir direkt uppmanad
till det. Läget är ju nu det, att man har
valt en kreditransonering i stället för
en räntestegring, och nu ha vi ingenting
annat att göra än att se hur detta verkar.
Jag skulle dock vilja säga så mycket,
att när man gör det generella uttalandet,
att en räntestegring träffar
alla lika hårt under det att en kreditransonering
inte gör det, är man inne
på alldeles felaktiga slutsatser. Detta
gäller framför allt inte i fråga om nya
krediter, ty där har den som vill och
kan betala en högre ränta dock möjlighet
att få kredit.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Utskottets värderade ordförande
uttalade avslutningsvis sin förvåning
över min syn på kreditrestriktionernas
verkan. Jag måtte inte ha uttryckt
mig tillräckligt tydligt i mitt
anförande. Vad jag är rädd för är kreditrestriktioner
av den typ som utskottet
här har gått in för, och jag är rädd
för den typen av restriktioner i det
konjunkturläge vi äro på väg in i. En
kreditrestriktion av denna typ kan lätt
leda till kreditransonering, och en kreditransonering
måste alltid bli en utomordentligt
stelbent sak, så stelbent
att den inte på ett naturligt sätt kan
anpassa sig efer det ekonomiska livets
krav, lika litet som alla ransoneringar.

Jag menar därför, att det hade varit

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

klokare och bättre att låta den kreditrestriktion,
som är nödvändig, ske i
form av den naturliga urgallring som
räntevapnet riktigt använt innebär. Det
är alldeles riktigt, herr Severin, att en
sådan användning av räntevapnet betyder
ökade kostnader för industrien,
men är industrien som sådan bärkraftig,
så kan den bära dessa kostnader.
Vad industrien kan komma att ha behov
av på lågkonjunkturområdena är att
inte försättas i likviditetskris, en likviditetskris
som kan bli ytterst otrevlig
men som inte i och för sig har något
med industriens räntabilitet att göra.
Den vettiga begränsning av krediten
som följer av att priset på pengar ökar,
tror jag är den form av kreditrestriktion,
som är bäst i det konjunkturläge
vi nu äro på väg in i.

Jag skall inte här — jag är inte kompetent
till det — gå in på att diskutera
var räntan i så fall skulle stanna. Jag
är medveten om, som herr Severin underströk,
att det tidigare har förelegat
överenskommelse mellan affärsbankerna
och riksbanken. Den saken är
klar. Men på den punkten är ju herr
Severin och jag ense om att riksbanken
för sent försökte genomföra den
åtstramning av krediten, som var ifrågasatt;
det var enligt min mening för
sent i den bemärkelsen, att denna åtgärd
skulle ha vidtagits, innan konjunkturen
blivit så splittrad som den
nu är.

Jag skall inte gå in på de tabeller,
som det här har talats om. Herr
Schmidt har svarat för den saken. Jag
vill bara citera en artikel av konjunkturinstitutets
chef professor Lundberg.
Hans objektivitet lär väl ingen kunna
sätta ifråga. I denna artikel, som förekom
för halvannan månad sedan, heter
det: »Det paradoxala i läget framstår
klart om vi jämför vår situation med läget
i sådana länder som England, Danmark
och Holland. Där har bytesförhållandet
gentemot utlandet försämrats
under det senaste året ungefär lika

Valuta- och penningpolitiken.

mycket som vårt bytesförhållande förbättrats.
Trots att levnadsstandarden
i dessa länder pressas av en väsentligt
större ökning av försvarskostnaderna
än hos oss, har inflationen och prisstegringen
där varit mindre än här under
det senaste året.» Det är chefen för
konjunkturinstitutet, alltså statens officielle
utredningsman i konjunkturfrågor,
som gör detta uttalande. Jag tror,
att man inte kan frånkänna ett sådant
uttalande värde. Det visar vad vi här
sagt, nämligen att den svenska ekonomiska
politiken inte har varit effektiv.
Sedan kan man diskutera procentsiffror
i den ena eller andra riktningen
hur länge som helst.

Herr talman! Jag har endast velat få
detta belysande uttalande av professor
Lundberg till protokollet.

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Schmidt förklarade att
anledningen till det egendomliga valet
av tidsperioder vid den statistiska jämförelsen
av levnadskostnaderna i olika
länder var, att man hade velat få så
färska uppgifter som möjligt. Men
detta kan väl inte utgöra förklaringen
-—- statistikern har nog förlett herr
Schmidt. Det är nämligen inte endast
slutpunkten, alltså månaderna september,
oktober, november och december,
som är olika, utan även utgångspunkten,
och om man t. ex. för Norges del
som utgångspunkt väljer augusti 1949
i stället för september 1949, kan ju
inte gärna orsaken vara att man vill
ha så färska uppgifter som möjligt. Inte
heller kan detta vara förhållandet, om
man för Kanada väljer augusti 1949 i
stället för september 1949. Däremot har
genom valet av augusti som utgångspunkt
den verkan uppkommit, att den
prisstegring, som kommer till uttryck
i den i reservationen anförda tabellen,
har blivit mindre för dessa båda länders
del. Norge hade i augusti 1949 ett
levnadskostnadstal på 103, men i september
hade detta tal sjunkit till 100.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

Genom att man väljer den högre utgångspunkten,
103, i stället för 100 får
man en lägre prisstegring. Samma operation
har verkställts beträffande Kanada,
och det har väl inte heller skett
för att få så färska uppgifter som
möjligt.

Jag vill inte insinuera något rörande
anledningen härtill, utan jag vill endast
påpeka detta enkla faktum.

Herr Schmidt gör vidare gällande att
räntestegringen visst inte, såsom jag
sade, träffar alla; den träffar inte dem,
som icke har lånat pengar, utan endast
dem som står i begrepp att låna pengar.
Ja, det är fullkomligt riktigt, men vilken
betydelse har det då för dem, som
står i begrepp att låna pengar, om de
får betala 2 eller 3 procent mera för
sina pengar? Vilken betydelse har det,
herr Schmidt, t. ex. för den, som ämnar
uppföra ett bostadshus och som
tidigare inte har några lån, att han får
betala 2 procent mer i ränta? Jo, det
har kanske den betydelsen — och det
är väl just detta som är meningen med
det hela —- att han avstår från att
bygga. Utskottet har just fruktat detta
att man, om man klämmer till med en
tillfällig räntehöjning, uppnår för stora
verkningar, med andra ord att produktionen
pressas ned för kraftigt och att
företagsamheten i övrigt drabbas alltför
hårt, medan man kanske skulle lättare
komma undan sådana verkningar,
om man inte vidtager någon räntehöjning.

Herr Fagerholm har naturligtvis rätt
i att om industrien står sig bra, kan
den också bära en högre ränta. Men
det finns ju alltid, herr Fagerholm, en
hel skala med olika industriföretag, av
vilka somliga lämnar ett lysande resultat,
andra ett mer medelmåttigt resultat
och somliga åter ligger vid den s. k.
räntabilitetsgränsen. Och om man höjer
räntan eller vilka kostnader som helst,
vad sker då? Jo, därigenom skär man
bort de sämsta av företagen. Det hela är
detsamma som om man säger till dem,

att de får lägga ned rörelsen och avskeda
sitt folk. Naturligtvis är det riktigt
att den industri, som står sig bra,
också kan bära en högre ränta, men
detta är bara en tavtologi som ingenting
säger. Vad det här gäller är, hur
mycket av företagsamheten man skall
skära bort, hur stor arbetslöshet man
vill ha med en gång. Det är klart att vi
helst inte vill ha någon arbetslöshet
alls, men vi vill å andra sidan ha bort
den överfulla sysselsättningen och låta
sysselsättningsgraden sjunka något. Jag
är medveten om att detta betyder en
viss ökning av den statistiska arbetslösheten,
ehuru inte i sådan omfattning
att det är fråga om något socialt problem.

Detta är motiveringen till den ståndpunkt
utskottet intagit.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag
skall inte gå in på det »finsnickeri»,
som vår värderade ordförande talade
om beträffande tabellerna om prisstegringarna.
För mig är inte siffrornas
storlek avgörande utan för mig är det
den tendens, som ligger i siffrorna och
som väl antagligen inte heller herr Severin
kan förneka verkligen finns.

Jag skall be att få återkomma till
räntevapnet litet senare och skall nu
betrakta problemet något mera ur exportsynpunkt
och med hänsyn till den
valuta, som vi har till vårt förfogande.

Det är egentligen valutapolitiken, som
intresserar mig mest. När man diskuterar
vår valutapolitik under förra året,
bör man kanske även ta hänsyn till vad
som hänt i år och vad som troligen
kommer att hända i år. Man kan nog
säga, att den ökning av vår valutareserv
som tillkom under 1951, hade uteblivit,
om världsmarknadspriserna på
skogsindustriens produkter hade stannat
på 1950 års nivå. Vi nådde således
en välbehövlig förstärkning av vår valuta
just på grund av den oväntade och
tillfälliga prisutvecklingen på industri -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

produkterna. Den gåvan tycker jag att
vi skall vara mycket tacksamma för.
Det är väl emellertid ingen som vågar
hoppas på att denna utveckling kommer
att fortsätta eller att det gynnsamma
prisläget skall bli bestående.
Därför måste man säga, att valutaproblemet
är lika olöst som det var för
ett år sedan, även om vi fått detta tillskott.
I framtiden kommer säkerligen
skogsindustrins produkter att spela en
viktig roll som förut, och just därför
tycker jag att det är ganska svårt att
förstå den något ogillande ton, som
man hört så ofta angående skogsindustriernas
prispolitik under förra året.
Ur svensk synpunkt måste det väl ha
varit ett intresse av första ordningen
att vi tog ut så höga priser som möjligt
och därigenom förbättrade våra valutainkomster.
Det är vi själva som i något
slags underlig självplågarlust gav utlandet
överdrivna föreställningar om
de oerhörda vinster vårt land på detta
sätt gjort i en tillfällig konjunktursituation.
Vi bidrog därmed själva till att
skapa den aktion mot den svenska
massaexporten, som vi nu börjar se
följderna av.

Jag måste säga, att det är farligt att
vara beroende av en så ensidig export,
som vi har varit under föregående år.
Erfarenheten från förra året är att
vi skall försöka få fram en så differentierad
export som möjligt och inte
förlita oss på varor så nära råvarustadiet
som vi hittills gjort. Problemet för
oss är hur vi skall kunna komma in på
utlandsmarknaderna med kvalitetsprodukter
som är något mera bearbetade.
Kan vi lösa detta problem, har vi
kanske möjligheter att uppnå en hygglig
valutautveckling, även om den inte
blir riktigt lika bra som förra året.

Vi måste således ha litet flera varor
att välja på i synnerhet när säljarklimatet
hårdnar och köpmotståndet
växer. Det har från exportnäringarnas
sida flera gånger framhållits, att detta
förutsätter ett intensivt och långsiktigt

Valuta- och penningpolitiken.

arbete. Det gäller, som vi brukar säga
ibland, att inte bara erbjuda goda varor
till rimliga priser, utan man måsto
också kunna sälja dessa varor. Detta
är många gånger mycket svårt. Man
måste ta reda på vad den utländska
köparen vill ha och vilka speciella behov
han har. Det kräver ett hårt arbete
att ta reda på detta och att utomlands
skapa förbindelser och förtroende för
våra varor. Det betyder även, att man
måste göra investeringar, som kanske
inte syns på samma sätt som när man
bygger en ny fabrik eller ett bostadsområde.
Dessa investeringar tarvar i
alla fall medel, och vi måste också ha
säkerhet att vi får medel under kommande
år, då vi vill utvidga vår exportmarknad.

Vi känner redan den tyska och japanska
konkurrensen, och den kommer
säkerligen att bereda oss svårigheter.
På verkstadsindustriens område märker
vi den utländska konkurrensen även på
den svenska marknaden; vi blir där
flera gånger slagna av våra utländska
konkurrenter.

Det har sagts tidigare, och jag säger
det även i dag, att vad vi från näringslivets
sida begär inte är statsunderstöd
eller subventioner, utan vad vi begär
är endast att få arbeta i fred, att få
konsolidera och rationalisera våra företag
och på det sättet skapa möjligheter
att betala de höga löner vi är
villiga betala. Det gäller under alla förhållanden
att bygga upp vår konkurrenskraft.
Om man vill bygga upp en
exportindustri, som skall ge goda resultat
och för framtiden skapa en kvalitativt
och kvantitativt bättre valutareserv,
bör man avstå från statliga ingripanden,
som i de allra flesta fall går
ut över industriens konsolideringsförmåga
vare sig dessa statsingripanden
kallas exportavgifter, konjunkturvinstskatt
eller begränsningar i den fria avskrivningsrätten.
Dessa ingripanden
skapar oro på marknaden, och jag tror
att det är psykologiskt felaktigt att anse

7 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

att en sådan oro bidrar att bygga upp
en exportindustri.

Jag måste nämna — det står omnämnt
i både majoritetens och minoritetens
uttalande — att vår valutareserv
av dollar och andra hårdvalutor under
förra året minskades med 50 miljoner
kronor. Denna siffra är inte så
stor i sig själv, men mot bakgrunden
av vår verkliga behållning är den utomordentligt
allvarlig. Jag tror att detta
är en avspegling av den allmäneuropeiska
dollarkris, som håller på att
växa fram och som tvingat England att
vidta drastiska motåtgärder. Mot bakgrunden
av detta anar vi en ny devalvering
av pundet, och man frågar sig
då självfallet om vår regering är beredd
att ta ställning till och lösa de
problem, som säkerligen uppkommer
för oss om det blir en ny punddevalvering.

Ja, vi skall sälja på dollarmarknaden,
men det är en ganska hårdflirtad marknad,
och det tar lång tid att få in en fot
i dörrspringan. Jag tror emellertid att
det finns möjlighet att komma in där.
Exportindustrien och — det kan jag
försäkra herr finansministern — även
verkstadsindustrien har insett problemets
allvar och gör för sin del stora
ansträngningar, som kostar pengar, att
öka försäljningen på dollarområdena.
Jag tror inte att dessa ansträngningar
plötsligt kommer att ge resultat -— det
kommer säkerligen att dröja flera år
innan vi ser några sådana. Men ett är
säkert: de som med konstlade medel
vill dirigera över exporten till Kanada
och USA kommer att misslyckas. Det
enda resultatet av sådana åtgärder blir
en allmän förvirring, och det kommer
också att uppstå ytterst svåra och
komplicerade konsekvenser för vårt
förhållande till Amerika och Västeuropa,
särskilt EPU-Iänderna. Man skall
inte inbilla sig att Västeuropa helt
lugnt bara tar emot vad vi kommer
med och låter oss ordna det hela så
som är bäst för oss, ty länderna där

har också sin dollarbrist att tänka på
och de kommer säkert att vidtaga motåtgärder.

Det har här i landet spritt sig den
föreställningen att EPU-valutorna skulle
vara något slags sämre valutor —- även
i dagens debatt har det i viss utsträckning
kommit fram den uppfattningen
att EPU-valutorna inte skulle vara så
eftersträvansvärda. Jag vet ju att den
snabba ökningen av vår behållning av
sådana valutor under senare hälften
av förra året framkallat betänkligheter
på åtskilliga håll och att man överväger
om man skall bromsa upp takten
härvidlag. Till hela detta resonemang
vill jag bara säga, att EPU-valutorna
kan snabbt visa sig vara synnerligen
värdefulla för oss. Vi kan fortare än
kvickt komma i det läget, att just dessa
valutor blir nödvändiga för att betala
en import som vi inte kan undvara.
Det är naturligtvis beklagligt att resultatet
av vår exportökning skall ha blivit,
att vi lämnat krediter till EPUländerna
och andra främmande länder,
men allt tyder på att det kan bli
kortvariga krediter, som vi rätt snabbt
kan utbyta mot varor. Under sådana
förhållanden frågar man sig många
gånger, varför vi t. ex. inte köper bomull
i Brasilien i stället för att ge ut
dollar för denna vara. Det är visserligen
sant att priset på bomull från
Brasilien är högre än för annan bomull,
men vi får också högre priser på
våra exportvaror till Brasilien, och
vår kredit i Brasilien skulle på detta
sätt kunna minskas.

Hurudan relationen till slut kommer
att bli mellan export- och importpriser,
kan man inte nu ge något generellt omdöme
om. Men en sak står klar för
mig, nämligen att en valutareserv är
bra att ha, även om den består av EPUvalutor.

En annan sak är att kreditgivningen
till EPU-länderna, som har uppkommit
genom prisstegringarna, borde, såsom
både herr Schmidt och andra redan

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

varit inne på, ha kompletterats med åtgärder
på det inre fältet som befriat
penningtillflödet från utlandet från dess
inflationsdrivande verkningar. Utskottets
ordförande har ju också medgivit,
att riksbankens åtgärder kanske kommit
för sent. Jag anser för min del att
det är den allvarligaste anmärkning,
som man kan göra mot riksbanken, att
den inte orkat fullfölja sin naturliga
uppgift på detta område och vidtagit
det aktiva ingripande på den inre
marknaden som borde ha varit konsekvensen
av valutatillströmningen.

Om man under höstens lopp hade
passat på att genom en överenskommelse
med kreditinstituten åstadkomma
en åtstramning av den inhemska
kreditmarknaden, hade det kanske varit
lättare att träffa en sådan överenskommelse
än det senare blev. Då var ju
hela marknaden väl försedd med likvida
medel och ett ingripande föreföll
helt naturligt och var det som alla väntade
på. Vi har i dag fått höra litet om
anledningen till att ett dylikt ingripande
inte kom till stånd, men den anmärkningen
ligger dock i luften, att åtgärderna
kom till för sent. Det har
hänt en del under den tid som sedan
dess gått. Pris- och lönenivån har stigit,
och vi har i dag att räkna med ett
nytt läge med nya högre priser och en
eventuell ytterligare inflationsstöt. Åtgärderna
på skatteområdet i åtstramande
syfte har också slagit igenom,
och den samlade verkan har varit
ganska kännbar.

Det är klart att alla dessa omständigheter
har betydelse för tillämpningen
av de nu överenskomna kreditrestriklionerna.
Alla företag har just på grund
av större löneutgifter och andra omkostnadsökningar
för närvarande ett
starkt stegrat behov av rörelsemedel —
och sådana medel anser jag vara någonting
annat än investeringsmedel.
Det är alltså samma problem som mött
de statliga företagen och särskilda åtgärder
har ju måst vidtagas för att

Valuta- och penningpolitiken.

hjälpa dem med rörelsemedel. Vi har
just i dag i samband med löneförhöjningarna
diskuterat frågan om de medel
som skall ställas till förfogande för
sådant ändamål.

Jag vill understryka att det inte alls
råder någon oenighet om behovet av
en stram kreditmarknad. Vad som kan
diskuteras är metoderna och tidpunkten
för åtgärdernas insättande, och därvidlag
är det dessa två frågor som skiljer
oss åt. Det är inte säkert att vad
som var riktigt i går är riktigt i dag.
En alltför hård och generell begränsning
av företagens möjligheter att
komma i besittning av de medel, som
de oundgängligen behöver för själva
rörelsen, kan få följder som ingen har
tänkt på. Ett onyanserat genomförande
av kreditåtstramningen kan, såsom
sagts tidigare, leda till en sållning av
företagen utan hänsynstagande till
räntabilitet eller produktionens behövlighet
ur exportsynpunkt eller ur andra
viktiga synpunkter. Det utslagsgivande
kommer i stället att vara att firman är
likvid, d. v. s. har pengar på banken.
Det är detta som i nuvarande stund utgör
grunden för gallringen och som
alltså är bestämmande för om ett företag
skall kunna fortleva eller om det
skall komma i sådana svårigheter att
verksamheten eventuellt måste upphöra.
Det är emellertid inte alls säkert att ett
företag med god likviditet är ett bra
företag som man ur allmännyttans synpunkt
bör hjälpa. Och nystartade företag,
företag som befinner sig i stark
expansion eller mindre företag kan riskera
att bi behandlade på ett ur deras
egen synpunkt och med hänsyn till deras
existens högst oförmånligt och riskabelt
sätt.

Med detta har jag inte alls — det vill
jag, herr talman, på nytt understryka
— tagit avstånd från en penningpolitik
som stramar åt kreditmarknaden, om
detta sker på ett naturligt sätt. Tvärtom!
Men jag vill endast varna för en
stel och onyanserad kreditgivning som

100 Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

ur alla synpunkter är underlägsen en
penningspolitik av, för att uttrycka det
litet vagt, gammal sedvanlig modell.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! När jag läste majoritetens utlåtande,
som är undertecknat av samtliga
socialdemokrater och bondeförbundare
i utskottet, kunde jag inte undgå
att göra den reflexionen, att det väl
sällan är så många som har funnit så
litet att anmärka på som majoritetsrepresentanterna
här har gjort. Om man
bara läst det här utlåtandet, skulle man
fråga sig: Har det inte hänt någonting
anmärkningsvärt under det år som passerat?
Jo, det har det förvisso gjort.
Det har inträffat en penningvärdesförsämring
på 20 procent. Nu säger utskottet
— jag vill citera det ordagrant,
eftersom herr Severin tidigare varit
inne på detta: »Om man emellertid bedömer
utvecklingen på något längre
sikt, exempelvis från tidpunkten för
valutadevalveringarna hösten 1949, och
jämväl tager hänsyn till den samtidigt
inträffade inkomstförskjutningen, kan
utvecklingen i vårt land icke sägas ha
varit särskilt ogynnsam.» Man säger
här i alla fall direkt ut, att det inte har
varit något särskilt ogynnsamt att småspararna
förlorar 20 procent av sina
tillgodohavanden, att barnbidragen
sänkts med 20 procent o. s. v.

Har det hänt någonting mera? Jo,
likviditetstillskottet på marknaden har
fyradubblats, och det har givetvis verkat
i inflationsdrivande riktning. Detta
konstaterar majoriteten, men den konstaterar
samtidigt att det finns många
förmildrande omständigheter. Man säger
också, att kreditåtstramningen
kanske hade kunnat sättas in tidigare.
»Men», säger majoriteten, »utskottet
saknar möjlighet att bedöma utsikterna
härför». Jag gjorde precis samma reflexion
som herr Fagerholm, att det
verkar som om utskottsmajoriteten

mera känt sig kallad att vara en försvarsadvokat
än en opartisk bedömare
av riksbankens politik — man har utgått
ifrån att vad riksbanken gör är
alltid det rätta. Bankoutskottet borde,
enligt min mening, vara en gårdvar på
vakt mot inflationen. I stället uppträder
den som en pekingeser, som hoppat upp
i knäet och slickar på handen. Få i n
punkt kan man dock märka en ansats
till kritik. Det är när det gäller valutapolitiken.
Man har dock gjort det så
försiktigt, att man i stället för att kritisera
blickar framåt och säger: »Utskottet
förutsätter att spörsmålet om betalningsbalansens
utveckling ägnas fortlöpande
och ingående uppmärksamhet
så att eventuellt uppkommande jämviktsrubbningar
i utrikeshandeln snabbt
kunna beaktas.»

Bakom detta uttalande ligger väl —
antar jag — en känsla av att riksbanken
borde ha kunnat ingripa på ett tidigare
stadium än den gjorde när det
gäller den utveckling, som vår valutareserv
undergick. Vi hade dock argentinska
valutor, vilka —■ om jag inte blivit
felaktigt underrättad —- vid någon
tidpunkt uppgick till ungefär hälften
av det belopp, som tagits i anspråk för
rysslandskrediten. Det är visserligen
sant, att det kanske borde ha varit de
handelspolitiska myndigheterna, som
borde ha ingripit. Å andra sidan är det
dock riksbanken, som handhaft tilllämpningen
av det svensk-argentinska
betalningsavtalet och följaktligen borde
ha kunnat slå larm på ett tidigare
skede.

Nu vill jag emellertid ge bankoutskottets
ärade ordförande det erkännandet,
att han i dag i sitt anförande varit en
smula kritisk mot bankofullmäktige.
Han har nämligen helt naturligt frågat
sig, om det inte hade gått att få till
stånd denna kreditåtstramning, som
man i slutet av förra året lyckades få
en överenskommelse om, något tidigare.
Under hand har det framkommit från
bankofullmäktige, att man känt sig

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9. 101

bunden av de direktiv, som riksdagen
—- visserligen på bankofullmäktiges
förslag —- tidigare givit. Därför ha vi
reservanter kommit med den formulering,
som herr Severin tidigare citerat,
att vi finner det angeläget att riksdagens
direktiv inte uppdrages så snävt,
att de förhindrar riksbanksledningen
att effektivt utnyttja de penningpolitiska
instrumenten till mötande av icke
emotsedda, kanske plötsligt inträdande
förändringar i marknadsläget. Lika angeläget
är också, att direktiven blir
klart och entydigt utformade.

Man kunde av herr Severins anförande
få den uppfattningen, att vi ansåg
att direktiven hade förhindrat riksbanksfullmäktige
att ingripa. Jag vill
därför för fullständighetens skull citera
de meningar, som föregår detta yttrande:
»Detta ger utskottet anledning uttala,
att de ovan återgivna direktiven
— bortsett från att de föreslagits av
bankofullmäktige själva -— uppenbarligen
icke fritagit fullmäktige från skyldigheten
att självständigt pröva om en
räntehöjning eller andra till verkningssättet
likartade åtgärder bort tillgripas
för att åstadkomma den enligt direktiven
som primärt mål uppställda stramheten
på kreditmarknaden. Tvärtom
ger formuleringen alldeles tydligt vid
handen, att fullmäktige icke velat avhända
sig möjligheten att föra en rörlig
räntepolitik liksom att riksdagen ej
heller avsett att i princip förhindra en
sådan politik.»

Man måste därför säga, att ett försök
från riksbanksfullmäktiges sida att
här krypa bakom riksdagens direktiv
på förhand är dömt att misslyckas —
därom är jag och herr Severin fullkomligt
överens.

Det är klart att man från majoritetens
sida är mycket angelägen om att
försöka leda i bevis, att den förda ekonomiska
politiken inte på något sätt
haft någon avgörande inverkan på prisstegringen,
utan att denna prisstegring
uppkommit på grund av faktorer, över

Valuta- och penningpolitiken.

vilka riksbankens ledning inte på något
sätt kunnat råda. Det framgår tydligt
av vad som sagts av herr Schmidt
och andra, att vi reservanter inte kan
dela den uppfattningen. Som majoritetens
representanter vet är vi inte heller
ensamma om denna uppfattning.
Även stora kretsar bland dem som står
majoriteten och regeringen nära har en
uppfattning, som i detta hänseende
sammanfaller med vår. Jag kan nämna
Kooperativa förbundet — jag vet, att
finansministern inte brukar vara särskilt
förtjust över att man från oppositionens
sida refererar till Kooperativa
förbundet — och jag vill också citera
ett särskilt yttrande från riksgäldsfullmäktiges
ordförande häromdagen,
där han säger: »Då man inte i tid angrep
inflationen med det enda verksamma
botemedlet — en riktig penningpolitik
— bröt den fram med förödande
styrka vid årsskiftet 1950/51.
Trots löftet att det skulle bli en engångsinflation
har fortsättning följt.»
Det är denna uppfattning -— vilken givetvis
inte faller majoritetens representanter
på läppen -—- som vi reservanter
nu måste göra oss till tolk för, när vi
försöker sätta oss in i frågan. Denna
passus hade, underligt nog, inte fått någon
plats alls i regeringsorganet när
det återgav herr Örnes uttalande. Dessa
synpunkter anser vi emellertid böra
vara vägledande för den ekonomiska
politiken. Ilade man i tid ingripit på
detta sätt, då hade man kunnat undvika
eu del av de prisstegringar vi nu
har, och vi hade också kunnat undvika
den räntelag, som jag för min del fortfarande
anser vara absolut nödvändig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON i Norrby: Herr talman!
Vi har här att uttala oss om riksbankens
verksamhet för år 1951, och i
förgrunden kommer då frågan om den
oerhörda inflation, som under föregående
år satte in.

102

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

Vi måste komma ihåg, att den kraftiga
inflation, som här satt in, har sin
grund i en del konstlade medel, som vi
under flera år har måst tillgripa för
att hindra en annars kommande inflation.
Vi har i många år haft löne- och
prisstopp. När nu löne- och prisstoppet
upphört och dessutom de subventioner
upphörde, som vi varit tvungna att ha
för att hindra annars uppståndna prisfördyringar,
då är det klart att följden
skulle bli den, att i första hand lönerna
och i andra hand även priserna skulle
taga ett avsevärt steg uppåt. Detta är
naturligtvis en sak, som man inte kan
undvika. Man kan då fråga sig om något
parti kan säga sig vara utan skuld
till dessa stegringar. I så fall vill jag
uppmana detta parti att kasta första
stenen. Det är denna utveckling som är
upphovet till den väldiga inflation,
som nu inträtt. Det kan finnas många
andra medverkande omständigheter,
men den största orsaken till löne- och
prisutvecklingen finns här.

Under årens lopp har vi ändrat en
smula på värdet av vår svenska krona,
och detta har också haft en del verkningar,
som inte varit förmånliga. Vi
vet, att statsmakterna 1946 skrev upp
den svenska kronans värde med ungefär
15 procent. Detta hade till följd,
att det blev svårt att sälja till utlandet
men lätt att köpa därifrån. Vår
valutareserv smälte ihop ganska mycket
på grund av dessa omständigheter. I
slutet av 1949 sänkte England pundvärdet
med 30 procent. Vi ansåg oss då
tvungna att följa med för att inte vårt
penningvärde skulle verka som uppskrivning
i förhållande till det engelska
pundet. Även i Sverige devalverade vi
alltså kronan med 30 procent. Det riktiga
hade nog varit, att vi nöjt oss med
20 procent. Jag tror att en sådan avvägning
varit lämpligast. I stället blev det
nu svårt att importera och lätt att exportera,
och det blev en helt annan balans
i vår utrikeshandel. För att möta
de oundvikliga prisfördyringarna in -

fördes subventioner på vissa stapelvaror
och vissa nödvändighetsprodukter.
Dessutom har vi haft subventioner på
jordbruksprodukterna. Konsumenterna
har nämligen inte ansetts ha råd att betala
vad jordbrukets produkter rättvisligen
borde betinga. På exempelvis
mjölk har vi haft en subvention på mellan
2 och 7 å 8 öre; siffran har varit
olika i olika landsändar.

Dessa subventioner drogs sedan in
och skulle utfyllas med prishöjningar.
Lantbrukarna fick inte mindre betalt
men konsumenterna fick betala högre
priser. Det är klart att dessa omständigheter
måste medverka till högre priser
för konsumenterna. Då krävde man
också högre löner, och därmed var inflationen
ett faktum. Vi kan inte komma
ifrån att utvecklingen måste bli sådan
den blev.

Under slutet av föregående år har
riksbanken träffat avtal med bankerna
om en del restriktioner i fråga om utlåningen.
Detta är en sak, som såväl
majoriteten som reservanterna inom
utskottet hälsar med tillfredsställelse.
Man har bara från båda hållen ifrågasatt,
om inte dessa åtgärder borde ha
kunnat vidtagas tidigare. Det skulle ha
varit förmånligt, om så varit fallet. Det
ligger i bankernas händer att ransonera
krediten, och om de nu skulle vara för
nitiska och inte alltid använda förståndet,
då är det klart att detta kan komma
att medverka till svårigheter för näringslivet
på olika områden. Det är därför
mycket viktigt att bankerna verkligen
ser till att de inte stryper vårt näringsliv.
I varje fall bör man se till att de
företag, som medför den största nyttan
i vårt samhällsliv, inte blir strypta
utan åtminstone får den nödvändiga
rörelsefriheten •—- man skall fördenskull
inte göra avkall på huvudprincipen
i det hela.

Jag har fäst mig något vid de tabeller,
som reservanterna har intagit i sin
reservation. De redogör för hur infla -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9. 103

tionen och prisstegringen verkat i olika
länder. Jag kan inte yttra mig om
riktigheten i dessa uppgifter. De torde
utgöra en statistik, som inte kan kullkastas,
men det är ju så med en statistik,
att den är mer eller mindre tillförlitlig.
Det är klart, som det tidigare
anmärkts av utskottets ordförande, att
när stora förskjutningar sker i prisläget
kan det i någon mån påverka statistiken,
så att den blir mer eller mindre
oriktig, särskilt om inte samma tidpunkt
väljes från alla länder.

En stat som jag saknar och som ligger
oss nära är Finland. Visserligen är
förhållandena i Finland på olika sätt
abnorma, men det skulle ändå ha varit
av intresse att se hur Finland står sig
i fråga om inflatoriska tendenser, ty
Finland är väl det land som hittills
kanske haft de högsta räntorna i världen.
Visserligen har Finland nyligen
sänkt räntan med 2 procent från 7 till
5 procent, men det skulle ha varit intressant
att se nu, när man framhåller
räntevapnet som så betydelsefullt, om
det i Finland har verkat på det sätt,
som man här anser att det skulle ha
gjort. Vidare framgår det inte av tabellen
huruvida de länder, som nu är jämförda,
liksom vi haft pris- och lönestopp,
vilket medför förryckningar, när
man sedan släpper loss allting. Det
skulle vara intressant att få reda på
den saken.

Utskottet har vidare pekat på en sak,
som kan bli kritisk för framtiden. Som
redan påpekats har vi haft mycket förmånligt
i fråga om exporten av särskilt
trävaror, och (let är att befara att trävaruexporten
både i fråga om volym
och priser kommer att gå ned. Man är
nog på det klara med att toppen är
nådd och att det nu kommer att dala.
Skulle denna export minska, är det fara
värt att vi kommer in i en ogynnsam situation
beträffande vår import. Utskottet
uttalar också att det blir nödvändigt
att om så sker se till att man i första
hand importerar endast sådana varor

Valuta- och penningpolitiken.

och råvaror, som folkhushållet har den
största nyttan av.

För några år sedan hade vi en speciell
sparsamhetspropaganda, som kostade
staten åtskilligt. Jag tror inte att
man kan tillskriva den propagandan det
resultat som nu håller på att inträda,
nämligen att bankinsättningarna under
sista kvartalet av 1951 och i början av
1952 ökat i mycket hög grad. Man hade
förr i tiden en paroll, som uppsattes på
allmänna platser och även i spårvagnar:
»Spar ni mera får ni bygga mera.»
Man börjar numera komma till en förbättring
av sparandet, något som vi
kan känna oss tillfredsställda med.

Herr Gustafson i Göteborg påvisade
att Kooperativa förbundet, som står i
varje fall den socialdemokratiska delen
av regeringen nära, för sin del inte motsatt
sig en höjd ränta. Ja, Kooperativa
förbundet har en egen bankinrättning
och är mycket kapitalstarkt. För dem
tror jag inte en räntehöjning skulle inverka
menligt. Men det finns många
inom den fria handeln, som är mycket
beroende av räntan, och det är fråga
om vad dessa säger; de säger kanske
något helt annat.

Jag skall inte längre ta upp tiden utan
vill sluta med att yrka bifall till utskottets
förslag och till dess motivering.

Herr HALL: På vad som framhållits
i den hittills förda debatten finns det
inte mycket att replikera från bankofullmäktiges
sida. Debatten har i stort
sett utgjort en upprepning av synpunkter,
som i varje ekonomisk diskussion
ha gått igen, i varje fall under de sista
två åren. Dessa diskussioner ha alltid
slutat med att en stor riksdagsmajoritet
har ställt sig bakom de linjer, som
riksdagen dragit upp för riksbankens
penningpolitik. Om det alltså inte är något
att siiga om detaljerna i riksbankspoliliken
under året, finns det kanske
ändå några synpunkter, som liksom
hålla på att bli bortglömda i den ekonomiska
diskussionen, när den liksom

104 Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

varje annat sakärende med nödvändighet
spelas ut i det politiskt-taktiska spelet.
Det är en politisk motståndares oförytterliga
rätt och skyldighet att försöka
hitta så många fel som möjligt på dem
som styra, och det bör han aldrig försumma.
De som här kritisera ha sålunda
vår högaktning, men det är kanske skäl
i att erinra om att denna kritik icke
bör vara alltför onyanserad.

En av de synpunkter som här tagits
upp är den, att Sverige har exporterat
på kredit till länder, där vi inte kunnat
köpa på rimliga villkor och vars valuta
vi sålunda ha svårt att omedelbart göra
oss någon riktig nytta av. Dessa valutor
ha ändå sålts till riksbanken och
bildat underlag för en större likviditet
på den svenska marknaden, samtidigt
som exportvarorna inte letat sig ut till
sådana marknader, vilkas valuta vi kunnat
ha omedelbar användning för.

Om någonting är efterklokhet är det
de anmärkningar, som förekommit i
detta sammanhang. Det är särskilt det
sydamerikanska exemplet, Argentina,
som här åberopas. Jag erinrar om att vi
under kriget hade ett om också inte så
stort handelsutbyte med Argentina, men
det handelsutbytet hade på grund av
krigshushållningens speciella karaktär
ett mycket större värde för det svenska
folkhushållet än vad dess volym kunde
angiva. Under denna tid hände det att
Sverige fick fordringar på Argentina,
som vi dock inte togo så värst högtidligt
på. Men när kriget var över och
den svenska opinionen tyckte att vår
valutapolitik gentemot Argentina var en
smula äventyrlig, avvecklades också
dessa krediter ganska snabbt. Under
åren 1947—1948 fanns det egentligen
inte några sådana fordringar på Argentina.
Men då var den svenska exporten
i ett sådant läge, att det ansågs önskvärt
att försöka pressa ut svenska exportvaror
åt så många håll som möjligt,
och då ville man också sälja till Argentina.
Efter någon tid kom det nuvarande
handels- och betalningsavtalet till

stånd, som riksbanken inte på något
sätt svarar för, utan staten står hela
risken. Det är således inte riksbanken
som föranlett att vi fått fordringar på
Argentina, fordringar som nu för övrigt
hålla på att smälta ned igen och som vi
kanske inte skola vara så oroliga för.
Det är helt enkelt den omständigheten,
att de svenska statsmakterna och det
svenska näringslivet efter kriget ansågo
det önskvärt att svenska exportvaror
pressades ut, som gjorde att vi voro villiga
att ta på oss de eventuella risker,
som en kredit kunde innebära.

Nu säger man: »Det borde ni för

länge sedan ha förstått att man skulle
upphöra med.» Ja, det är inte lika lätt
att föra en kvartalspolitik gentemot utlandet
som mot en svensk regering. Om
man över huvud taget skall ha något
umgänge med utlandet får man inte
hoppa från den ena ståndpunkten till
den andra från månad till månad. Man
får kanske lov att röra sig litet försiktigare,
om man inte skall förlora allt förtroende
som handelspartner. Om våra
fordringar på Argentina ha uppgått till
rätt betydande belopp — belopp som
sedan åtskilliga veckor tillbaka äro i
stadigt sjunkande — får det ses mot
bakgrunden av att en handelspolitik
inte får kastas om hur tvärt som helst.
När det nu efteråt varit en väldig efterfrågan
på svenska exportvaror, är det
alltid enkelt att säga att det var onödigt,
men då betraktades det inte såsom
onödigt — och det var det säkert
inte heller.

Det är kanske i stort sett samma kortsynthet,
som går igen i det resonemang,
som har förts om likviditetstillskottet
på den svenska marknaden. Det som
hände i mitten av fjolåret var, att Sveriges
förhållande till främmande makter
helt plötsligt ändrades, och vi fingo ett
överskott i vår bytesbalans, något som
vi inte tidigare haft. Valutorna började
strömma in, inte endast därför att exporten
ökade utan framför allt emedan
priserna på våra exportvaror blevo så

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9. 105

mycket fördelaktigare än de tidigare
hade varit. Dessa valutor såldes självklart
till riksbanken.

Det resonemang som förts har i stort
sett gått ut på att riksbanken skulle,
samma vecka som den får in dessa valutor,
passa på att sälja stats- och hypoteksobligationer
och skattkammarväxlar
till exakt samma belopp, ty i annat fall
skulle likviditeten på marknaden ökas.
Det vittnar inte om någon särskild omtanke
att framställa saken på det sättet.
De företag, som få in dessa exportvalutor
och som bestämma över deras användning,
äro måhända inte alls benägna
att investera dem i obligationer, vare
sig långa eller korta, eller ens i skattkammarväxlar.
De ha kanske helt andra
planer. Tror man att det hjälper om
riksbanken ställer sig i Riksgatan och
bjuder ut obligationer till realisationspriser,
när man vill tillfångataga den
svenska exportindustriens penningmedel?
Så enkel är väl ändå inte den ekonomiska
politiken, att man kan förfara
på det sättet. Finns det över huvud taget
någon anledning att i sådana rent tillfälliga
lägen fullständigt förändra penningläget
i landet? Nu har sedan lång
tid tillbaka en indragning av detta likviditetsöverskott
skett, och den pågår
ännu. Jag tror att det är skäl att se
tiden an och se hela saken på litet
längre sikt. När en sådan konjunkturcykel
har gått till ända, är det tid att
bedöma vad som har hänt. Men det är
inte alls säkert att den 31 december är
den rikliga vändpunkten för att bedöma
vad som har skett under ett eller
två år tillbaka. Ännu mindre torde man
kunna göra avbrott i en period, som endast
har omfattat ungefär sex månader,
och säga alt just den 31 december är
det riktiga spikdatum för att se om man
fört en klok eller oklok politik.

Om de kreditrestriktioner, varom
man nu överenskommit, har såväl i den
offentliga diskussionen som här i kammaren
gjorts en del uttalanden, om
vilka jag tror det är skäl i att en repre -

Valuta- och penningpolitiken.

sentant för riksbanken säger åtminstone
några ord. En av talarna har som
sin mening framhållit, att tillämpningen
av dessa kreditrestriktioner sannolikt
blir mera prövande för näringslivet
och för alla låntagare än om man hade
låtit räntevapnet verka och undvikit
de rent kvantitativa restriktioner, som
förutsattes i ränteregleringslagen och
som nu ha omsatts i den frivilliga överenskommelse,
som träffats mellan riksbanken
och bankaktiebolagen.

Det finns mer än en anledning att
betvivla att en sådan synpunkt har något
fog för sig. Man har sagt att nu få
de små sitta emellan. Jag skall inte bestrida
att det finns vissa skäl att antaga,
att så kan bli fallet, om man, för
att använda ett annat uttryck som begagnats
i denna debatt, genomför kreditrestriktionerna
på ett alltför onyanserat
sätt. Men i detta sammanhang
tror jag det är skäl i att påpeka, att
det är oriktigt när man påstår, att riksbanken
förbjudit kreditinstituten att
lämna ut vissa krediter. I den vulgära
diskussionen återkommer detta påstående
allt emellanåt. När en låntagare
har fått avslag säger han ofta själv, att
hans bank har lämnat honom det beskedet
att riksbanken förbjudit hans
bank att lämna denna kredit. Det bör
offentligt sägas ifrån, att riksbanken
sysslar inte med sådana förbud. Den
föreskriver inte i de enskilda fallen vad
en bank får lämna eller inte lämna.
Den överenskommelse, som här är träffad,
innebär ju en stramare kreditpolitik,
en skyldighet för bankerna att totalt
sett minska sin kreditgivning, och
de regler som där äro uppställda äro
så pass stränga, att samtliga svenska
affärsbanker utom en få lov att företa
vissa begränsningar i utelöpandc krediter.
Det kan diskuteras, huruvida dessa
begränsningar äro hårda eller inte.
De äro emellertid inte hårdare än att
bankerna väl kunna undvika att uppsäga
nu utelöpande krediter och inrikta
sig på att vara försiktiga vid ny

106 Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

kreditgivning, vid utlämnande av lån
till nya ändamål. Om de äro det, komma
de relativt snart i det läget, att de
fylla överenskommelsens bestämmelser,
och då uppställer inte riksbanken några
krav. Men riksbanken bestämmer
över huvud taget inte, om Andersson
eller Pettersson skall ha lån eller inte.
Det måste man överlämna åt de privata
kreditinstitutens goda omdöme.

Det är klart att vi från riksbankens
sida önska, att bankerna skola behandla
den svåra situationen på det sättet, att
man inte ensidigt gynnar vare sig små
eller stora kredittagare eller missgynnar
någon av dessa kategorier utan bjuder
till att göra en ur såväl den enskildes
som näringslivets synpunkt så ändamålsenlig
och rättvis avvägning av
krediterna som möjligt. Tror någon, att
man, om man i stället för kvantitativa
restriktioner hade låtit räntan fluktuera
och med den försökt åstadkomma
samma resultat, skulle ha kommit till
det resultatet, att de små kredittagarna
hade gynnats? Nej, det tror ingen som
har något begrepp om den svenska kreditmarknaden,
därför att i regel är det
på det sättet, att de stora kredittagarna
också äro de starka kredittagarna. De
ha också större förmåga än de små kredittagarna
att betala högre ränta, och
följaktligen hade de stått sig bättre i
konkurrensen om en begränsad kreditvolym.
Om något skulle varit och är
ägnat att slå ut just den mindre företagsamheten
och den svagare företagsamheten,
så skulle det säkerligen ha
varit om man låtit räntevapnet reglera
kreditmarknaden. Någon absolut stelhet
på ränteområdet kan självfallet inte
komma i fråga i samband med en
sträng kreditransonering. Man kan
hålla nyckelpositionerna, bostadskrediträntan,
inteckningskrediträntorna
över huvud taget, men erfarenheten
har redan visat, att när det gäller förlagslån
och vissa andra krediter medför
en stramare kreditpolitik i och
för sig en viss höjning av räntan. Det
torde vara en ofrånkomlig konsekvens,

på vilket sätt man än tänker sig en
stramare kreditpolitik.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
försöka att fatta mig relativt kort och
behandla endast vissa sidor av det stora
ämnet. Vi får ju möjlighet att komma
tillbaka i annat sammanhang.

Att prisutvecklingen här i landet bär
varit ogynnsam jämfört med utvecklingen
på många andra håll har föregående
talare fastslagit såsom ett faktum.
Jag tycker att utskottsmajoritetens
bestridande härav i tryck och i tal har
gjort ett sällsynt litet övertygande intryck.
Det som jag här, herr talman,
särskilt vill påpeka är att inflationen,
såvitt man kan bedöma, tycks fortsätta
i Sverige, under det senaste halvåret
långt mer än på många andra håll. Att
regeringen därför måste ha ett ansvar,
som belyses bl. a. av inflationens fortsättande
efter att den har saktat av
och i vissa fall avstannat i utlandet,
förefaller alldeles uppenbart. Jag skall
inte göra någon lång tillbakablick utan
bara konstatera, att om det förts en annan
politik från 1946, när oppositionen
först slog larm, hade vi naturligtvis haft
en annan allmän konjunkturutveckling.
Vi hade haft möjlighet att behålla full
sysselsättning men undgå överfull sysselsättning.
Vi hade haft en annan valutautveckling
och en större valutareserv
än den var 1947—1948. Vi kunde
kanske haft andra valutakurser än vi
fick 1949 tack vare felen tidigare. Jag
säger detta för att i förväg bemöta alla
påståenden att man inte har något inflytande
alls, när prisstegringar i utlandet
sprider sig till ens land.

Jag skall nu, herr talman, be att få
nämna ett par siffror som gäller prisutvecklingen
under månaderna mars—
december 1951. Jag har gått igenom
så många länder jag har kunnat få statistik
för i Europakommissionens statistiska
tablåer och tagit med alla länder,
där man kan få siffror fram
t. o. m. oktober men helst t. o. m. december.
Jag har då funnit att av de

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9. 107

35 länder, som kommit med, är det 11
länder som har en större prisstegring
än Sverige och 23 länder som har en
mindre prisstegring, om man utgår från
levnadskostnaderna.

Nu är det ju möjligt att i något fall
nya indextal för november eller december
beträffande de länder, där siffrorna
inte går ända fram till december, skall
ändra resultatet, men jag tror mig våga
påstå att det inte blir någon väsentlig
förändring därigenom.

Det betyder alltså att från den tidpunkt
i mars 1951, när Koreakrigets
omedelbara stöt på prisutvecklingen
började domna av, har levnadskostnaderna
i Sverige stigit mer än i flertalet
av de andra länder, för vilka statistik
föreligger. Skulle jag komplettera
tablån med ett tiotal länder från Internationella
arbetsbyråns statistik enligt
samma princip, blir totalresultatet icke
väsentligt förändrat.

Nu undrar jag, om vi inte kan säga,
att även om vi begränsar oss till utvecklingen
under dessa nio månader
— och det blir säkert inte något annat
resultat, om vi tar med första kvartalet
av 1952 — så visar denna utveckling
att det är något som varit fel här i
Sverige, ty de objektiva förutsättningarna
för en relativ stabilitet borde i
ett land som Sverige ha varit bättre än
i de länder, där man haft en större
prisstegring. Vad är det för länder
som haft en relativt stor prisstegring?
Det är Frankrike, Österrike — ockuperat
— Mexiko, Saar -—• vi känner till
dess speciella förhållanden — Island,
Indokina med krig, Irak med speciella
förhållanden. Sedan med något litet
större prisstegring Norge, Irland och
Israel.

Jag tror, herr talman, att det är
omöjligt att komma ifrån att det måste
vara något fel i mekanismen och i politiken
här i landet, när det både på
längre sikt, som visats tidigare, och på
kort sikt under de senaste nio månaderna
av 1951 visat sig, att vi uppenbar -

Valuta- och penningpolitiken.

ligen tillhör den hälft av länder, som
har den största prisstegringen. Jag kan
inte förstå, herr talman, hur regeringen
inför sådant material kan säga: »Vi
har inget ansvar, utvecklingen beror på
saker och ting utanför vår kontroll.»

Bankoutskottets majoritet har liksom
minoriteten understrukit vikten av att
man har en tillräcklig valutareserv.
Trots ökningen under sista halvåret i
fjol är situationen labil. Jag tycker det
är bra att majoriteten understryker detta
så bestämt. Man behöver inte gå tillbaka
längre än till perioden 1946—47
för att finna, att det socialdemokratiska
partiet alldeles bestred detta och
med statsministern i spetsen tyckte, att
det var inte så farligt att valutareserven
gått ned till bråkdelen av vad den var
tidigare. Jag vill betona att det finns
ingen viktigare reserv för ett land, som
vill behålla full sysselsättning även
under tider, då det kanske blir mer
eller mindre kortvariga depressionstillstånd
i utlandet eller när importrestriktioner
i utlandet sätter vår industri i
svårigheter, det finns ingen viktigare
reserv än en tillräcklig och tillfredsställande
sammansatt valutareserv.

Här måste man återigen konstatera,
att valutareserven är inte något som beror
på vad som sker i Korea i främsta
rummet. Valutareservens utveckling
måste i mycket hög grad bero på vad
som göres eller inte göres i Sverige.
Tanken att vi inte skulle kunna haft en
annan utveckling av vår valutareserv
med en smidigare ekonomisk politik
under senare år kan ju endast betecknas
som absurd.

Beträffande den speciella valutafråga,
som herr Hall vidrörde, nämligen Argentina,
så tycktes herr Hall mena att när
vi för litet mer än ett år sedan gjorde
ett avtal med Argentina om obegränsad
swing-fund, innebar det att man inte
kunde inskrida mot Argentina tidigare
än man gjorde. Men jag förstår inte hur
man då kunde inskrida mot Argentina,
när detta land fått en skuld på mellan
200 och 300 miljoner. Varför kunde man

108 Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

inte ha inskridit när skulden var hälften
så stor? Herr Halls konstruktion att
man inte skulle ha kunnat passa på att
inskrida på ett tidigare stadium för att
förhindra denna ur svensk synpunkt
ingalunda önskvärda stora skuldsättning,
hänger fullständigt i luften.

Herr Hall påstår, att riksbanken inte
har något ansvar, men å la bonne heure,
någon måste väl vara ansvarig? Är det
finansministern eller är det handelsministern?
Vilket statsråd är det som
vi skall ställa till ansvar för att man här
sovit litet för länge? Kanske man kan få
en teknisk vägledning från statsrådsbänken
rörande detta.

Låt mig, innan jag slutar, säga några
ord också om den framtida prisutvecklingen.
Det är mycket, som tyder på en
viss konjunkturförsvagning i utlandet.
Jag skulle inte bli förvånad — men jag
gör inga profetior — ifall prisstegringen,
som inom viktiga marknader förbytts
i prisfall, skulle avstanna även på andra
marknader och förbytas i prisfall. Om
härtill kommer att kreditåtstramningen
får sin verkan, så tycker jag, att det
borde finnas utsikter för att den svenska
inflationen i mycket väsentlig grad
skulle kunna bringas att upphöra. Jag
tror nu liksom andra talare här från
minoriteten, både från mitt eget parti
och från högern, att det skulle ha varit
bättre, om man hade fört en smidigare
kreditåtstramningspolitik kopplad ihop
med en icke doktrinär fastlåsning av
räntan. Om man hade tillgripit den tidigare,
skulle det inte ha kommit att
verka så abrupt som det nu gjort.

Men jag tror att om en sådan konjunkturförsvagning
i utlandet, som är
mycket tänkbar och inte osannolik,
kommer samtidigt med att utlandet av
vissa skäl tillgriper växande importrestriktioner,
kan läget för väsentliga
delar av vårt näringsliv bli ganska besvärligt.
Under sådana omständigheter
är det viktigare än det någonsin varit
under senare år, att vi för en sådan
politik, att den svenska konkurrensför -

mågan på världsmarknaden upprätthålles.
Under de senaste två åren har kostnadsstegringen
bär i landet inom en
rad industrier varit snabbare än inom
motsvarande industrier i konkurrerande
länder. Detta har redan lett till en
viss försvagning av vår konkurrensförmåga.
Hur skall de för vår politik ansvariga
förhindra, att en sådan utveckling
fortsätter och därmed under de
skärpta förhållandena på världsmarknaden
bringar vårt lands näringsliv
mycket allvarliga svårigheter? Denna
fråga är aktuell redan nu, enligt
min mening inte först på höstsidan, då
finansministern framträder med varnande
ord om inkomststegringen och sedan
retirerar ut i kulisserna och säger: Jag
kan inte blanda mig i arbetsmarknadens
förhandlingar. Den sista synpunkten
har i och för sig min sympati, men
jag skulle, om jag vågade ge regeringen
ett råd, vilja säga, att regeringen redan
i vår bör ta upp frågan om hur man
skall kunna hindra en försvagning av
det svenska näringslivets internationella
konkurrenskraft. Det är inte något intresse
för någon folkgrupp här i landet,
allra minst för industriarbetarna, att det
svenska näringslivets konkurrensförmåga
på världsmarknaden mattas. Att
bevara denna konkurrensförmåga blir
måhända den mest expressiva formuleringen
av ett antiinflationsprogram, som
just i nuvarande läge kan framläggas.
Det är alltjämt så — jag upprepar det —
att inflationen tycks gå snabbare i Sverige
än på många håll i utlandet. Det
går därför inte av sig självt att få till
stånd eu lösning av det av mig resta
problemet.

Det är klart att en lösning av den frågan
nära sammanhänger med en lösning
av den andra frågan, nämligen att
få en tillfredsställande utveckling av vår
valutareserv, så att den till storlek och
sammansättning någorlunda motsvarar
våra behov.

När finansministern säger, som han
sagt många gånger förut, att regeringen

Onsdagen den 12 mars 1952. Nr 9. 109

Interpellation ang. framläggande av förslag om förbättrad pensionering för sjömän.

inte har något ansvar för detta, måste
detta inge en känsla av oro, därför att
när det svenska folkhushållet står inför
allvarliga påfrestningar man frågar om
vi kan lita på att regeringen nu gör
vad som behöver göras. Det hjälper
inte med allmänna talesätt om att regeringen
inte har något ansvar. Man
måste ju säga, att om regeringen ingenting
tillräckligt gjort tidigare, vad har
man då för grund att tro, att regeringen
kommer att kunna lösa den uppgift
som nu föreligger. Regeringen bör naturligtvis
lösa uppgiften även om det
medför en del i och för sig inte tillfredsställande
följder.

Jag tillåter mig, herr talman, att uppmana
regeringen att, om det inte kan
ske i dag, så dock inom en mycket näraliggande
framtid precisera, hur man ser
på denna fråga. Vilka drag i regeringens
ekonomiska politik är det, som man
litar på skall för framtiden trygga en
tillfredsställande utveckling av vår valutareserv
och en tillfredsställande kostnadsutveckling,
som bevarar det svenska
näringslivets konkurrensförmåga? Varför
har, om det nu finns en sådan politik,
som regeringen tror på, den inte
tagits i bruk tidigare med uppenbarligen
för vår ekonomi i så fall mycket
betydelsefulla och önskvärda resultat?

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
förevarande utlåtande ävensom behandlingen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
plenum kl. 3 em.

§ 8.

Interpellation ang. framläggande av förslag
om förbättrad pensionering för
sjömän.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDBERG, som anförde: Herr
talman! Med anledning av en motion,
varöver utlåtande avgivits av bankoutskottet,
anhöll 1947 års riksdag i skrivelse
nr 147, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning rörande möjligheterna
att ernå en förbättring av pensioneringen
hos handelsflottans pensionsanstalt
för sjöfolk av manskapsklass.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t
tillkallade chefen för handelsdepartementet
särskilda utredningsmän, som
antogo benämningen 1947 års sjömanspensionsutredning.
Utredningen avgav
den 17 januari 1948 betänkande i ämnet,
bl. a. innefattande förslag om pensionsfyllnad,
som skulle utgå under en
övergångstid.

Något förslag på grund av den verkställda
utredningen har emellertid ännu
icke framlagts för riksdagen, och årets
statsverksproposition innehåller ej något
uttalande om huruvida så kommer
att ske. Att frågan ställts på framtiden
är än mer beklagligt med hänsyn till
den inträdda försämringen av penningvärdet.

På grund av vad som anförts får jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande fråga:

Kan det förväntas, att förslag om förbättrad
pensionering för sjömän på
grundval av 1947 års sjömanspensionsutrednings
betänkande i ämnet kommer
att föreläggas riksdagen inom den
närmaste tiden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9-

Anmäldes att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 500, av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 77, angående utbyggnaden
av ett försöks- och forskningsin -

110 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

stitut på jordbrukets område vid Röbäcksdalen
i Västerbottens län; och

nr 501, av herr Fagerholm, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
79, med förslag till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 86, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen
eller röra i propositionen
behandlad lagstiftning.

Vidare anmäldes statsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse nr 69 till

Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av statstjänstemannens
löner m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 49 bifölles även av första
kammaren.

Slutligen anmäldes och godkändes
statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 70, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisoriskt lönetillägg för
tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.56 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 13 mars.

Kl. 3 em.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr 500
av herr Jacobson i Vilhelmina m. fl.;
och

till bevillningsutskottet motionen nr
501 av herr Fagerholm.

§ 2.

Föredrogs den av herr Lindberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående framläggande av förslag
om förbättrad pensionering för
sjömän.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Valuta- och penningpolitiken. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att handläggningen
av bankoutskottets utlåtande
nr 4, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning nu komme att
fortsättas; och lämnades vid fortsatt
föredragning av punkten 1, valuta- och
penningpolitiken, enligt förut skedd
anteckning ordet till

Herr PETTERSSON i Dahl, som yttrade:
Herr talman! Finansministern har
i årets finansplan framhållit, att för att
kunna bemästra våra nuvarande ekonomiska
svårigheter — inflation, penningvärdeförsämring
o. s. v. ■—- måste det till
hårda tag. Jag instämde med finansministern
i detta vid årets remissdebatt.
Jag har nämligen samma uppfattning.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

111

Jag tror, att man måste gå hårdhänt
fram, om vi skall kunna klara den ekonomiska
situationen.

Vi skall nu besluta om en hel del åtgärder
på det ekonomiska området,
främst kreditrestriktionerna, och det
kan redan på förhand sägas, att dessa
restriktioner innebär en tämligen hårdhänt
åtgärd. Det är alltid svårt att träffa
det där »lagom», som man gärna vill
nå, när det gäller att bemästra en situation.
Därvidlag har vi väl inte så
mycket att kritisera varandra för, och
det är tämligen ofruktbart att vara efterklok.
Jag skall inte heller vara det.
Det är lätt att besluta om åtgärder, som
man vid en senare tidpunkt kanske
skulle vilja ha ogjorda.

Jag skall här tillåta mig att i min
historieskrivning gå litet tillbaka i tiden.
Herr Ohlin var inne på samma tanke,
när han i går eftermiddag gick tillbaka
till åren 1946 och 1947. Om vi
då ser på första särskilda utskottets betänkande
nr 2 av år 1946, som handlar
om omsättningsskattens avskaffande
m. m., så återfinner vi där en plan,
uppgjord av dåvarande finansminister
Wigforss, i vilken en prognos ställts
för framtiden. Herr Wigforss redogör
där för vilka möjligheter som förelåg
för att avskaffa omsättningsskatten och
fylla luckorna efter de skatteintäkter
som därigenom skulle uppstå, och samtidigt
binda sig för de stora utgifterna
för förbättrade folkpensioner m. m. I
denna plan hade man uppgjord en nationalbudget
— det var väl inte den
första i sitt slag, men jag skulle tro
att det var en av de första som tämligen
fullständigt redovisades ■— i vilken
man räknat med en inkomstutveckling
efter olika prognoser. Man hade olika
alternativ, som slutade på inkomstökningar
på resp. It, 17 och 22 procent.
Finansministern räknade med den mest
gynnsamma utgången. Från övriga partier
protesterades inte, utom från oss.
Dondcförbundet reserverade sig av vissa
skäl.

Valuta- och penningpolitiken.

I beräkningarna ingick nämligen en
omställning av arbetskraften. Herr Wigforss
tänkte sig, att man skulle påverka
arbetskraften så, att den ägnade sig
åt mera givande sysselsättningar. Man
skulle med andra ord lösgöra arbetskraft
på ett ställe och sätta in den på
områden, där sysselsättningen var mera
givande och lönsam och alltså gav större
ekonomiskt utbyte. Därvid räknade
man med att framför allt kunna lösgöra
arbetskraft på landsbygden. Man hade
planer på att rationalisera jordbruket.
På det sättet menade man sig kunna
frigöra ganska mycket arbetskraft, som
skulle kunna användas på bättre sätt än
tidigare.

Som jag sade förut är det mycket
svårt att träffa det »lagom», som man
vill nå. Det är enligt min mening ingen
tvekan om att man, på grund av vissa
tillfälliga konjunkturer, som man trott
skulle vara mera gynnsamma än fallet
var, på en hel del platser företagit investeringar,
som det nu visar sig att
man skulle ha varit mera försiktig med.
I den reservation som vi vid nämnda
tillfälle avgav, och i de anföranden som
hölls från vårt håll här i riksdagen, var
vi mycket betänksamma mot de föreslagna
åtgärderna. Vi menade, att om
konjunkturerna ändrade sig, så var det
inte säkert att man med de föreslagna
åtgärderna gjorde samhället någon stor
tjänst. Jag vill inte vara efterklok, jag
upprepar det, men jag vill ändå säga att
jag tror det hade varit lyckosamt, om
man hade varit mera försiktig och inte
satsat så mycket som fallet var på tillfälliga
konjunkturer.

När man nu försökt få någon rätsida
på våra ekonomiska problem, har
bankofullmäktige kommit fram med olika
förslag. I början skedde detta ganska
försiktigt. Så rekommenderade t.
ex. bankofullmäktige i höstas en stramare
ekonomisk politik och, om så erfordrades,
en restriktiv politik. Man talade
alltså för större försiktighet. Det
hela utmynnade i ett förslag om eu

112

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

räntefullmaktslag, vilken också antogs
av riksdagen. Den har dock icke satts
i tillämpning. Nu har man i bankerna
träffat en frivillig överenskommelse om
att vara mycket restriktiv när det gäller
att investera pengar i nya företag o. s. v.

Vid läsningen av bankoutskottets betänkande
finner man, att bankofullmäktige
har diskuterat olika metoder, bl. a.
det s. k. räntevapnet, och man har uttalat
sig för denna åtstramning med
kreditgivningen. Räntevapnet har man
dock icke velat tillgripa. Det är egentligen
på den punkten som bankoutskottets
majoritet skiljer sig från reservanterna.
Där går meningarna isär mellan
utskottet och reservanterna, mellan regeringen
och regeringspartierna å ena
sidan och höger och folkparti å andra
sidan. De sistnämnda har varmt rekommenderat
detta räntevapen och menar,
att räntan skulle kunna på ett smidigt
sätt bidraga till att återföra penningvärdet
till dess ursprungliga nivå eller
i varje fall förbättra det. Jag undrar
dock, om räntevapnet är så smidigt.
Jag delar i det fallet helt och hållet
utskottsmajoritetens uppfattning, när
man säger att om en höjning av räntan
skall vidtagas, så måste den göras ganska
kraftig, om den skall få någon
effekt.

Här skall man kanske gå tillbaka till
1920-talet och se på förhållandena då.
Vi som var med om krisen på 1920- och
1930-talen vet, att man från myndigheternas
och särskilt från riksbankens
sida då hade drivit räntevapnet så hårt
man kunnat och fått ett officiellt
diskonto på sex procent. Man kan väl
inte säga att denna räntehöjning var
skulden till hela den kris som inträffade
på 1930-talet — stor arbetslöshet,
en mycket stor jordbrukskris o. s. v. —
men det är väl heller ingen tvekan om
att den höga räntan bidrog ganska kraftigt
till densamma. Den som varit med
om en sådan tid önskar den inte tillbaka.

Vi hörde här i går eftermiddag att

herr Ohlin var mycket bekymrad över
att vår konkurrenskraft med utlandet
inte var tillräckligt stark. Herr Ohlin
menade — och han vände sig därvid
till finansministern •—- att regeringen
borde tillvarata alla möjligheter att nedbringa
produktionskostnaderna, så att
vi på det sättet skulle kunna bli mera
konkurrenskraftiga i förhållande till utlandet.
Det får förlåtas mig, om jag har
mycket svårt att begripa hur man skall
kunna stärka konkurrenskraften, om
man samtidigt ökar räntan ganska kraftigt.
Gör man det, får vi väl en kostnadsfördyring.
Produktionen måste väl
då bli dyrare! Att man skulle kunna
använda räntevapnet för att nedbringa
produktionskostnaderna är åtminstone
för mig obegripligt.

Även om man alltså i princip kan
godtaga den restriktiva ekonomiska politik,
som nu kommer att föras, och
som redan blivit verkställd, så har man
ändå anledning att vara betänksam
mot det sätt, varpå den kan komma
att tillämpas. Vi har av bankofullmäktiges
ledamot, herr Hall, hört att han
inte alls bestrider, att om den restriktiva
penningpolitiken tillämpas onyanserat,
så kan den komma att medverka
till att många småföretag råka i ett
brydsamt läge. Enligt min mening kan
den under sådana förhållanden medföra
stor skada. Herr Hall kom fram
till att de stora företagen är de starka,
och sade att förhållandena bli olyckliga
för alla kreditföretag här i landet sånär
som på ett. Jag tror att herr Hall i
detta fall har alldeles rätt. Om den restriktiva
penningpolitiken tillämpas för
onyanserat så tror jag att det kan
medföra mycket stora skadeverkningar.

Bankoutskottet citerar i sitt utlåtande
Svenska bankföreningen och säger:
»Till slut har bankföreningen framhållit,
att i nuvarande läge ej syntes vara
anledning att på grund av höjda taxeringsvärden
på fastigheter höja primäroch
sekundärlån.» Jag vet inte vad
bankoutskottet därvidlag har för me -

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

113

ning, ty utskottet har inte redovisat någon
sådan. Eller utskottet har kanske
gjort det på det sättet, att det helt instämmer
med Svenska bankföreningen
i detta fall? Jag vill då tillåta mig att
fråga bankoutskottet hur den föreslagna
politiken skall tillämpas. Vi vet att
praktiskt taget alla fastighetsägare på
nyåret blev förmögnare än de var förut,
åtminstone om man skall anse att
de höjda taxeringsvärdena har något
reellt bakom sig. Vid generationsväxlingarna,
när en jordbruks- eller annan
fastighet skall övergå i nästa generations
ägo, måste man i varje fall räkna
med de höjda taxeringsvärdena. Samma
sak är det väl när en egendom säljes
på öppna marknaden. Även då blir det
fråga om ett högre pris. Men nu har ju
bankerna kommit överens om att inte
öka sina krediter på fastigheterna utöver
de tidigare. Hur skall den frågan
klaras upp? Man kan väl inte vrida utvecklingen
tillbaka. Det går väl inte att
säga, att det som måste ske inte får
ske; att man sålunda inte skall ha lov
eller möjlighet att sälja fastigheterna
1111 sina barn — eller till andra, om
det inte är barnen som skall överta
dem?

Jag tror, att om man inte tillämpar
kreditrestriktionerna med måtta, så
kommer här mycket stora svårigheter
att uppstå. Jag kan heller inte tro att
det varit riksbanksledningens och inte
heller finansministerns mening att det
skall läggas hinder i vägen för sådana
uppgörelser.

Sedan vill jag peka på några rader
på s. 9 i bankoutskottets utlåtande. De
har tidigare blivit citerade från annat
håll. Utskottet säger där följande: »Det
ligger emellertid vikt uppå, att de
skärpta riktlinjerna för kreditgivningen
fullföljas konsekvent och att icke
uppkommande svårigheter tagas till intäkt
för krav på uppmjukningar i kreditrestriktionerna.
Skulle detta bli fallet,
förfelas syftet med de nu vidtagna
åtgärderna.»

Valuta- och penningpolitiken.

Jag tror emellertid, att om man driver
detta precis så som det skrivits,
och så som jag vet att en del bankföretag
nu tolkar kreditrestriktionerna, så
blir det praktiskt taget omöjligt att erhålla
kredit till någonting, som man
inte haft kredit till tidigare.

Jag känner en man, som var i farten
med att bygga färdigt ett hus. På grund
av byggnadskostnadernas stegring o. s. v.
blev utgifterna större än beräknat. Han
behövde låna 5 000 kronor. Han presenterade
en lånehandling hos vederbörande
bank och en mycket godtagbar säkerhet
i form av antingen en välplacerad
inteckning eller en god borgensförbindelse.
Han fick emellertid det svaret
av banken i fråga, att den inte
kunde ta lånet därför att det var en
ny kredit, och att enligt de bestämmelser
man fogat sig i hade man ingen
möjlighet att bevilja lånet. Jag vet ett
annat fall där en jordbruksekonomisk
förening, en centralförening, behövde
sätta om en varuväxel på 500 000 kronor,
något som den annars inte brukade
göra men som den nu på grund
av stora inköp av utsäde och gödselämnen
samt maskiner o. d. måste göra för
att få nödigt driftkapital. Föreningen
hade inte möjlighet att betala växeln,
vilket den annars brukade göra, och
föreningen vände sig därför till banken
med denna sin omsättningsväxel. Men
banken förklarade att den inte kunde
hjälpa. Jag vet inte hur man klarade
problemet, men jag hoppas att det gick,
ty föreningens ekonomiska ställning var
i och för sig mycket god. Den hade
sålunda inga bekymmer för framtiden,
utan det var bara på grund av tillfälliga
omständigheter som den råkat i
svårigheter. Jag måste väl tro, att meningen
inte är att en sådan kredit skall
strypas, utan att nödig och nödvändig
kredit skall få lämnas.

Jag tillåter mig nämna ett exempel
till. Vi vet ju att på grund av arbetskraftbristen
och på grund av rationaliscringsåtgärder
på alla möjliga områ -

8 — Andra kammarens protokoll 11)52. Nr !).

114

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

den vill man utnyttja elkraften så mycket
som möjligt, och man går därvidlag
in för att bygga ut de elektriska distributionsföreningarnas
kapacitet. Detta
är en tvingande nödvändighet. Distributionsföreningarna
börjar alltså bygga
ut sina nät och behöver därför investera
ett mycket stort kapital som de
med all säkerhet måste låna. Jag tror
att detta skulle möta oerhörda svårigheter
om det inte finns möjligheter att
lätta på dessa bestämmelser i de särskilda
fallen. Sker inte detta blir följden
i ett fall som detta ingen annan än
den att föreningen tvingas att upphöra
med sin verksamhet, vilket resulterar
i att föreningen tvingas sälja sina anläggningar,
antingen till staten, d. v. s.
vattenfallsstyrelsen, eller också till ett
nära liggande kraftbolag. Den utvecklingen
tror jag inte är önskvärd.

Jag har vid behandlingen av detta
ärende inte kunnat låta bli att framhålla
dessa bekymmer. Det är klart att
det blir de små företagen som drabbas
av dessa svårigheter, och det är säkert
alldeles riktigt som riksbanksfullmäktigen
herr Hall sade i går, nämligen
att det är endast en bank här i
landet som står tämligen oberörd i detta
avseende. Men det är väl inte meningen
att denna restriktiva bankpolitik skall
föras på det sättet att en enda bank
gynnas. Jag skulle vara mycket tacksam
om jag kunde få mina farhågor
i detta hänseende skingrade, antingen
av bankoutskottets ordf. eller finansministern,
och att man därvid talar om
att meningen inte är att denna politik
skall drivas så restriktivt som en del
vill göra. För egen del har jag emellertid
på grund av omständigheternas makt
kommit i kontakt med hithörande förhållanden,
och det är ingen tvekan om
att denna politik drivs rent bokstavligt,
så som jag här sökt skildra.

Nu sägs det i utskottsutlåtandet —
och det har herr Hall å bankofullmäktiges
vägnar understrukit — att detta är
en bankernas egen sak, och att riksban -

ken inte skall lägga sig däri. Nu får
jag ju säga, att riksbanken väl är det
organ som skall handha vår penningpolitik,
och att när denna alltför restriktiva
politik inte behövs skall väl
riksbanken ändå ha möjlighet att ingripa
och rätta till det hela så att några
olägenheter inte behöver uppstå.

Det sagda är vad jag velat framhålla
i detta sammanhang, och jag slutar
mitt anförande med att säga som
jag sade i början av detsamma, nämligen
att när man skall göra en operation
kan det vara besvärligt att hitta
just detta »lagom». Man går lätt till
överdrift, och man driver gärna en sak
så att man kanske vid nästa operation
får rätta till vad man tidigare gjort.
Detta gäller inte minst olika planeringsåtgärder,
investeringar och omflyttningar
av arbetskraft, där sådana åtgärder
befunnits önskvärda.

Herr talman! Jag vill med denna reservation
mot vad utskottet skrivit
yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anförde:

Herr SEVERIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag är rädd för att jag för
bankoutskottets vidkommande inte alldeles
kan tillfredsställa herr Pettersson
i Dahl. Om jag inte tolkat den härskande
uppfattningen inom utskottet oriktigt,
har nog utskottet, när det erinrar
om att Bankföreningen framhållit, »att
i nuvarande läge ej syntes vara anledning
att på grund av höjda taxeringsvärden
på fastigheter höja primär- och
sekundärlån», i princip instämt med
Bankföreningen. Och när utskottet självt
litet längre fram efter den citerade meningen
skrivit: »Det ligger emellertid
vikt uppå att de skärpta riktlinjerna för
kreditgivningen fullföljas konsekvent
och att icke uppkommande svårigheter
tagas till intäkt för krav på uppmjukningar
i kreditrestriktionerna», får jag
nog säga, att utskottet menat vad det
skrivit.

Jag skulle emellertid vilja säga så

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

115

mycket som att då man valt den väg
som nu föreslås har det varit för att
man skulle kunna tillämpa en kreditåtstramning
något smidigare än som
skulle bli fallet, därest man bara tillgrep
en räntehöjning. Såsom jag sade
i går skulle denna slå blint lika för
alla, och om man gjorde den tillräckligt
kraftig skulle man strypa alla företag,
som hade likviditetssvårigheter eller eljest
inte intoge en stark ekonomisk
ställning. För att undgå detta och för
att kunna ta någon hänsyn i särskilda
fall har i stället den väg valts, där
man skulle kunna vidta kreditåtstramningen
med vederbörlig hänsyn tagen
till olika omständigheter. Men avtalet
mellan riksbanken och bankerna — jag
har inte texten här — säger ungefär
att bankerna skola sträva efter att dra
in krediter, alltså minska på sin kreditgivning
med belopp inom vissa gränser.
Och skall en sådan minskning av
kreditgivningen komma att äga rum
måste det ovillkorligen kännas någonstans.
Man kan inte, som jag sade i går,
göra en kreditåtstramning, som inte
kommer att kännas som en olägenhet
på åtskilliga håll. Även med den hänsyn
som bör och kan tagas måste några svårigheter
uppkomma.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Det
är så många ämnen som trängas på dagens
föredragningslista att jag måste
begränsa mig till några korta reflexioner.

Herr Severin tog upp frågan om de
internationella jämförelser som reservanterna
gjort. Jag skall i det avseendet
nöja mig med en liten observation,
nämligen att så snart en indexserie, eller
en annan någonstans på jordklotet framkommen
statistik, kan tolkas i en för regeringen
gynnsam riktning är det alltid
väl beställt med vederhäftigheten och
möjligheten att göra jämförelser. Jag erinrar
om den frigjorda användning av
den belgiska arbetslöshetsstatistiken som
regeringens försvarsadvokater tillåtit

Valuta- och penningpolitiken.

sig. Men så snart statistiska analyser
visa, att det i vårt land varit sämre än
annorstädes, ja, då är det genast något
fel på statistiken. Det väsentligaste är
väl ändå dett-a att vilken serie man än
tillgriper så visar densamma en högst
ogynnsam utveckling i prishänseende
i vårt land. Om vi äro näst sämst eller
komma som nummer fem på rekordlistan
kan väl inte spela någon avgörande
roll, herr Severin. Faktum är väl
ändå följande. Sedan hösten 1950 har
knappast någon våldsam förändring inträtt
i det internationella prisläget på
varor som vi köpa utifrån. Världsutvecklingen
har snarare varit lugnare än
man kunde vänta. På hösten 1950 gjorde
regeringen och alla dess experter en
bedömning av den troliga utvecklingen
under 1951. Herrarna i och strax utanför
finansdepartementet konstaterade,
att levnadskostnaderna 1951 troligen
skulle komma att stiga med 8 å 9 procent.
Nu veta vi att stegringen blivit
minst den dubbla. Om engångsinflationen
nu kallas nödvändig anpassning,
eller vilket fint ord man använder för
att beskriva utvecklingen, är tämligen
likgiltigt. Svenska folket fick i fjol erfara,
att under ett enda år 20 öre av
varje krona det förtjänade försvann i
hanteringen utan att lämna något spår
efter sig. Inför detta faktum väga de
olika bortförklaringarna tämligen lätt.
De påminna inte så litet om de bortförklaringar
som bruka komma när
■svenska idrottsmän fått stryk i en gren,
där vi trodde vi hade monopol på att
vinna.

Herr Severin frågade: »Hur skulle
riksbanken ha kunnat dämpa de nominella
löneförhöjningarna?» Låt mig erinra
om följande: Redan på hösten 1950
visste alla att löneförhandlingarna för
1951 skulle bli svåra och besvärliga. Regeringen
och riksbanksledningen hade
under år 1950, jag höll näslan på att säga
planmässigt, underlåtit att vidta erforderliga
åtgärder för att skapa det riktiga
ekonomiska klimat, i vilket för -

116

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

handlingarna skulle ha kunnat föras
med sikte på nödvändigheten av återhållsamhet.
Man finner nu att centralbanken
just under de månader, då förhandlingarna
pågingo, fortsatte att förse
marknaden med likvida medel. Mot en
obetydlig minskning i valutareserven
och en däremot svarande åtstramning
stod en långt kraftigare ökning i bankens
innehav av värdepapper. Detta
betyder, att riksbanken just under de
ömtåliga månaderna pumpade ut pengar
i marknaden och därmed skapade ett
utomordentligt ogynnsamt klimat för de
förhandlande parterna. Jag säger de
förhandlande parterna därför att jag
utgår från att båda sidor ha samma
intresse av att på allt sätt dämpa riskerna
för en fortsatt engångsinflation.
Uppenbarligen ville riksbanken ännu
en gång skydda den låsta räntan, och då
fick kravet på åtstramning i marknaden
vika. Att på nytt diskutera den tyvärr
genompolitiserade räntefrågan lönar väl
knappast mödan. Jag vill bara göra en
erinran, som möjligen gjordes redan i
går i första kammaren, nämligen den,
att när Österrike för någon tid sedan
genomförde en anpassning till marknadsläget,
vilket betydde en räntehöjning,
så skedde detta på den österrikiska
fackföreningsrörelsens begäran.
Där genomskådade man sammanhangen
nog för att inse betydelsen just för de
små inkomsttagarna av en rörlig ränta.

Herr Severin framhöll, att en räntehöjning
skulle väsentligt ha fördyrat
nyproduktionen av bostäder. Nej, herr
Severin, en stramare politik med räntehöjning
och med utrymme för en starkare
konkurrens på lika villkor inom
byggnadsproduktionen hade aldrig kunnat
medföra en höjning av kostnaderna
för bostadsproduktionen med inemot 40
procent, som nu blivit fallet. Sådana
språngvisa och våldsamma prisjusteringar
ske nog främst i de statsreglerade
ekonomierna.

Tillåt mig också säga till herr Severin,
att för oss har alltid kreditåtstram -

ningen varit det primära. Räntan är ett
av de främsta medlen för att sovra krediterna
efter ekonomisk lönsamhet. Den
är inte ett godtyckligt verkande medel,
inte ett medel som slår blint. Kvantitativa
kreditransoneringar på grundval
av politiska värderingar bli däremot
lätt godtyckliga.

Herr Pettersson i Dahl ställde en fråga
till finansministern, och självfallet
vill jag inte alls falla honom i ämbetet
utan utgår från att han kommer att
svara på den. Men jag kanske ändå får
göra en liten reflexion i anledning av
herr Petterssons fråga. Herr Pettersson
undrade, varför inte jordbrukarna
kunde få låna på grundval av de nya
taxeringsvärdena. Om man hade följt de
penningpolitiska rekommendationer,
som vi sedan länge ha framfört, skulle
man ha åstadkommit en dämpning i den
nominella stegringen av realvärdena inklusive
fastighetsvärdena och situationen
i dag hade inte behövt vara så besvärlig.

Slutresultatet av utvecklingen i höstas
blev sammanlagt en högst anmärkningsvärd
påspädning av marknadens likviditet.
Även om det denna gång inte rörde
sig om direkta operationer, som i
och för sig medförde någon ökning av
likviditeten, utan snarare om ingripanden
med motsatt syfte, så blev ju slutresultatet
ändock en likviditetsökning.
Ur arbetsmarknadssynpunkt måste detta
betyda, att man på nytt underlät att underbygga
de väntade avtalsförhandlingarna.
Finansministern framträdde med
sina rekommendationer. Det fördes
mycket allmänt tal om återhållsamhet
och om nödvändigheten att hålla lönerna
inom ramen för det realekonomiskt
möjliga. Allt detta måste emellertid
väga lätt mot den faktiska utvecklingen,
mot den starka ökningen i tillgången
på pengar både hos enskilda och
hos företag. Man kan se utvecklingen
återspeglad på sitt särskilda sätt i sedelutgivningens
omfattning. Under höstens
lopp nådde vi i detta avseende ett nytt

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9. 117

och högre läge, vilket sedan dess i stort
sett blivit bestående. Vi hade kominit
fram till förutsättningarna för ett nytt
kostnads- och löneläge, som i och för
sig skapade nya risker för kronans
värde.

Enligt min uppfattning kan man inte
förebrå löntagarna eller deras organisationer
för att de försöka skaffa sig garantier
mot penningvärdeförsämringen.
Få människorna en känsla av att penningvärdet
befinner sig i gungning, vidta
de av naturliga skäl sina försvarsåtgärder.
Ha de under ett år fått se sina
levnadskostnader stiga med 20 procent,
anse de sig skyldiga sina familjer att
gardera sig för framtiden. I år har detta
skett dels i form av en allmän löneförhöjning,
dels på nytt genom en säkerhetsklausul.
Att denna säkerhetsklausul
återfinnes i praktiskt taget alla kollektivavtal,
t. o. m. i dem, där staten är
part, är ett uttryck för bristande förtroende
och på sitt sätt ett underbetyg åt
de penningvårdande institutionerna.

* Man tror inte på kronans värde och hittar
därför på mer eller mindre lämpliga
metoder att skydda sig och de sina.

Avtalsförhandlarna ha säkert gjort
det bästa möjliga i en dålig situation.
Men det är samhällets skyldighet
att skapa sådana förutsättningar för förhandlingsarbetet,
att penningvärdet bevaras
och en lugn utveckling i samhället
främjas. Inte ens med bästa vilja i
världen kan jag finna, att de ansvariga
i riksbanken under förra året på ett
tillfredsställande sätt skötte sin uppgift.

Herr talman! Vi skola ju i dag framför
allt diskutera den gångna tidens
ekonomiska politik. Tillåt mig dock att
sluta med tre önskemål för framtiden.
Det kan ju alltid vara bra att ha varit
ute i god tid.

Det första önskemålet är: Låt oss i
fortsättningen slippa anvisningar från
regeringen om ramen för måttliga eller
skiiliga lönehöjningar! Vi ha nu fått
sådana anvisningar två år i rad. Resultatet,
herr finansminister, har sanner -

Valuta- och penningpolitiken.

ligen inte blivit särskilt lyckat. Det är
inte efterklokhet att konstatera detta.

Det andra önskemålet är följande:
Regeringen har meddelat sin avsikt att
längre fram i år ta upp långtidsprogrammet
till närmare övervägande. Det
kan kanske synas väl sent, eftersom
detta program skulle tillämpas fr. o. m.
1951. Men bättre sent än aldrig! En väsentlig
beståndsdel i detta program är
kravet på en planenlig förstärkning av
valutareserven. Man har som bekant i
långtidsprogrammet kalkylerat med en
viss årlig förstärkning av valutareservens
nettobelopp. Låt oss snarast möjligt
få höra, hur regeringen tänker tillgodose
detta krav!

Det tredje önskemålet slutligen är
detta: Den tidigare inkomstinflationen
har ju mer och mer blivit en kostnadsinflation.
Jag håller med herr Ohlin om
att detta är ett av våra allvarligaste problem.
Det är desto allvarligare som man
i varje fall kan ifrågasätta, om vi inte
äro i färd med att förbereda en ny engångsinflation
till nästa höst, trots att
det allmänna läget i och för sig erbjuder
möjligheter till stabilisering. I kostnadsinflationen
måste emellertid statsutgifterna
komma att spela en mycket
stor roll. Låt oss därför så snart som
möjligt få en samlad översikt över hur
regeringen bedömer utvecklingen av
statsutgifterna under de närmaste åren.

Efter dessa ord ber jag, herr talman,
att få sluta med att instämma med dem
som ha yrkat bifall till reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Denna
debatt gäller ju egentligen riksbankens
verksamhet under 1951. Men i den diskussion
som förts har hela vårt ekonomiska
läge och även den ekonomiska
politiken i allmänhet kommit in. Detta
ger mig anledning att nu säga några
ord i denna diskussion.

Herr Fagerholm anviinde i går ett
uttryck, som jag fäste mig vid. Han
sade, att utskottets utlåtande var en

118 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

skönmålning. Jag vill returnera med att
säga, att jag har funnit att reservationen
är en karikatyr av det verkliga
läget.

Låt mig börja med att ta upp påståendet
att kampen mot inflationen har gått
så mycket sämre här i Sverige än i
andra länder. Reservanterna har lämnat
en tabell över prisstegringarna i en
del länder och försett dem med en
kommentar, som tyder på att Sverige
är näst sämst ställt i Europa. Herr Severin
avslöjade ju i går handgripligt
dessa siffror genom att påvisa, att resultatet
hade vunnits genom att man
använde olika utgångspunkter och olika
sluttider för de skilda länderna.

Herr Ohlin kastade in en ny serie
med siffror från en annan, mera på
måfå vald period. Jag undrar om inte
det var lika fruktlöst.

Det är väl ändå rätt meningslöst att
tro, att man kan bevisa något genom
att fingra på perioder och genom att
välja olika kvartal för att komma till
ett resultat. Jag tror att vi kan sluta
upp med detta. De siffror som har anförts
kan ändå ha sin betydelse, och
jag skall strax komma till det. Men
dessförinnan skulle jag vilja säga några
ord till herr Hjalmarson.

Herr Hjalmarson var återigen inne
på den felbedömning, som vi gjorde
hösten 1950, när vi trodde att prisstegringen
skulle bli bra mycket mindre än
vad den blev. Herr Hjalmarson använde
det uttrycket, att vi räknade med
8—10 procent men att prisstegringen
blev den dubbla. Jag skall inte polemisera
mot detta, utan jag vill endast
rätta en sak. Man skall observera —
det är inte bara för min egen del jag
säger detta — att dessa 8—10 procent
var nationalbudgetdelegationens siffror,
och de hänförde sig till ett tänkt medeltal
för prisutvecklingen under 1951.
Det var fel det också, men den slutsiffra
man kommer till från delegationens
utgångspunkt är inte 20 utan 16.
På det sättet gör man felbedömningen

större än den i verkligheten var. För
övrigt skall jag inte på nytt diskutera
denna fråga. Jag har ofta erkänt att vi
tog fel, och jag har anfört skäl varför.
Det var nog ändå rätt mänskligt att vi
den gången tog fel.

Herr Hjalmarson använde sig nyss av
siffror och sade: Sedan hösten 1950 har
det inte varit någon prisstegring att
tala om på världsmarknaden. Varför
skulle då de svenska priserna fortsätta
att stiga? Ja, varför? Jag slog upp i
Europakommissionens översikt över
1951, och vad fann jag där? Jo, under
tiden mars—juni 1951 steg levnadskostnaderna
i Västtyskland med 4 procent,
i Italien med 4 procent, i Sverige
med 4 procent. Varför steg priserna
trots att prisstegringen hade upphört
hösten 1950? Jag undrar om inte herr
Hjalmarson bevisade litet för mycket.

Om man vill närmare studera de
siffror, som reservanterna redovisar i
sin tablå, har de åtskilligt att lära oss.
Bland annat kan de ge oss en lärdom
som man nog dragit litet varstans i *
världen, där man på allvar velat försöka
förstå vad som har skett. Det visar
sig av denna tablå att länderna i
Europa sönderfaller i två bestämt åtskilda
grupper. Det finns en grupp av
länder, där levnadskostnadsstegringen
varit 20 procent eller något däröver.
Dessa länder är alla sådana som i september
1949 devalverade fullt i jämförelse
med England, det är länder som
under 1951 hade full sysselsättning och
sålunda saknade arbetslöshet.

England hör till samma grupp, fastän
landet av olika anledningar haft
några procents lägre prisstegring än
Sverige. Vi hör också dit, Norge hör
dit, Holland hör dit. Det kan ju hända
att efter den nya engelska medicinen,
som ordinerades häromdagen, kommer
skillnaden i priser att i någon mån utjämnas
mellan oss och England, särskilt
som nu stora delar av de engelska
livsmedelssubventionerna kommer att
försvinna.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

119

Den andra gruppen, som egentligen
består av Västtyskland, Belgien och Italien,
har en levnadskostnadsstegring
som rör sig mellan 6 och 11 procent
och alltså är väsentligt lägre än i den
andra gruppen. Men alla är de länder
som har en betydande arbetslöshet.
Under det att arbetslösheten i Sverige
och Norge i september 1951 var ungefär
1 procent av antalet löntagare —
den var 2 å 3 procent i Holland och
ungefär lika mycket i England — så
var arbetslösheten i Belgien 8 procent,
i Västtyskland 15 och i Italien 10 procent.
Nu vet jag ju att herr Hjalmarson
nyss sagt att man missbrukat den
belgiska arbetslöshetsstatistiken. Det är
emellertid inte jag som anger dessa
siffror utan det är Europakommissionen
efter ett noggrant studium av det
verkliga läget.

Man kan då fråga sig: Varför har då
denna markerade skillnad uppkommit?
Vad är orsaken till att de länder, som
haft full sysselsättning och hade devalverat
fullt ut, fått den största levnadskostnadsstegringen,
under det att de
länder, som har arbetslöshet och som
icke devalverat lika mycket, sluppit
undan med en mindre levnadskostnadsstegring?
Jag skall inte ge tolkningen
själv, jag skall anföra vad Europakommissionen
säger om detta.

Den säger ungefär så, att trycket
uppåt på lönerna har varit svagare i
länder med omfattande arbetslöshet
eller där förhandlingsläget för fackföreningarna
av andra orsaker varit svagt.
I framför allt Västtyskland, Belgien och
Italien liar man kunnat hålla tillbaka
inflationstrycket därför att dessa länder
varit i stånd att uppnå en avsevärd
ökning av produktiviteten på
grund av att de så föga utnyttjat sina
produktiva resurser, innan denna prisstegring
inställde sig. Man har med
andra ord där haft en arbetskraftsreserv
att ösa ur. Man har kunnat utnyttja
den goda konjunkturen till eu kraftig
produktionsstegring, som länder

Valuta- och penningpolitiken.

med full sysselsättning helt naturligt
icke kunnat utnyttja.

Man skulle av detta, om man ser saken
ytligt, kanske kunna dra den slutsatsen
att det tydligen är mycket bra
att ha arbetslöshet; då går det en bättre.
Ja, det går onekligen bättre i kampen
mot inflationen i en överkonjunktur.
Men samtidigt får man väl ändå
ha klart för sig att den ekonomiska
ställningen i Sverige och Norge och
Holland och England i grund och botten
är bra mycket starkare än i dessa
länder och att vårt läge sålunda i det
stora hela är bättre, även om olyckan
med inflationen har drabbat oss hårdare
än dessa länder.

Vad reservanterna här gör är ett försök
att på en gång isolera oss från
världsutvecklingen, att försöka behandla
Sverige såsom ett lufttomt rum och
icke påverkat av yttervärlden och samtidigt
generalisera den utländska utvecklingen
såsom om den hade varit
otvetydig. Men den som opartiskt analyserar
vad som skedde runt om i världen
under 1951 kommer nog till det
resultatet, att vi har klarat oss ungefär
lika bra som andra med oss jämbördiga
länder som haft samma förutsättningar
att möta läget som vi. Jag skulle kanske
våga gå ett steg längre och säga att
jag tror, att när man en gång skall skriva
den ekonomiska historien för denna
period, kommer man nog att finna att
vi varit bland de länder som klarat sig
bäst. Varför? Jo, därför att vi haft
större svårigheter att kämpa emot. Vi
har haft omständigheter som har gjort
inflationstrycket i vårt land starkare
än vad det varit i de flesta andra
länder.

Låt mig så komma fram till en annan
sida av reservationen, en annan
sida av karikatyren. Det är fråga om
inflationstryckets orsaker. Det är ingen
som förnekar att orsakerna ligger i de
stegrade import- och exportpriserna
med deras återverkan på vår inhemska
prisnivå, men det räcker inte med detta.

120 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

Det har säkert varit andra orsaker
också.

Reservanterna påstår att huvudsakligen
ligger orsaken vad vårt land beträffar
i prisuppdrivande krafter av inhemskt
ursprung. Nå, vilka är nu dessa
prisuppdrivande krafter? Vad är reservanternas
mening därom? Jo, det är
inte vinstkonjunkturen; den har inte
någon avgörande betydelse enligt reservanternas
mening. Vad är det då? Ja,
det sägs inte riktigt rent ut, men man
kanske kan hitta skälet, om man är omsorgsfull,
och åtminstone i första kammaren
fanns det reservanter som sade
det rent ut: Det är lönestegringarna.
Det är detta som reservanterna tillmäter
den största betydelsen när det gäller
den inflatoriska utvecklingen i
Sverige.

Jag för min del förnekar icke att
löne- och inkomststegringarna helt naturligt
är en av orsakerna till de ökade
levnadskostnaderna och det försämrade
penningvärdet. Men det är klart att när
man kommer till denna punkt kan man
roa sig med att ställa vissa frågor om
man vill; jag skall inte fördjupa mig i
detta. Man kan ställa den frågan: Skall
inte löntagarna ha någon kompensation,
skall man förhindra dem från att få
kompensation för de stigande priserna,
för de genom exportpriserna och importpriserna
ökade levnadskostnaderna?
Det kommer nog ingen att säga, men
man kanske kommer att tycka i sitt
hjärta att det borde vara måttliga kompensationer.
Men så snart man ger kompensationer
eller inte förhindrar kompensationer
så blir det ju konsekvensprisstegringar.
Och då blir alltså frågan,
vad man här skulle ha kunnat göra.

Jag tycker ändå att vi skall slå fast
det som herr Severin konstaterade här
i går, nämligen att lönestegringen är
mera en verkan än en orsak. Jag går
längre än herr Severin. Herr Severin
trodde att lönerna kanske i viss mån
hade varit orsak men till största delen
verkan. Men jag tror det är till rätt

ringa del som lönestegringen har varit
primärprisuppdrivande.

Det kan man ju finna många yttre
kriterier på. För det första måste man
slå fast, att vår varutillgång under 1951
var osedvanligt rik. Den var så rik att
vi ökade våra lager oerhört. Det har
alltså funnits nog för folk att köpa för
pengarna. Någon knapphet på varor
har icke lett till prisstegring.

Det är det ena yttre kriteriet. Det
andra är det att det vid en undersökning
av levnadskostnaderna framgår,
att det finns praktiskt taget ingenting
i dessa levnadskostnader som inte antingen
direkt är beroende av importpriser
eller är priskontrollerat. Prishöjningarna
har alltså i allra största utsträckning
tillkommit sedan priskontrollnämnden
har bedömt kostnadsstegringarna
sådana, att en prisstegring har
medgivits. Detta gör att man måste slå
fast att lönestegringarna har tillkommit
i efterhand, såsom en följd av den prisstegringsrörelse
som drabbat oss genom
prishöjningarna på både import- och
exportvaror.

Men om det nu är såsom jag här velat
göra gällande, att lönerna har varit
en följd och icke en primär orsak, vad
är det då som har skapat möjligheterna
till lönestegringar? Vad är det som
gjort att det har kunnat bli lönestegringar?
Det är klart att det varit den
stora efterfrågan på arbetskraft. Och
varför har arbetskraft efterfrågats i så
hög grad? Jo, därför att det varit så
oerhört lönande för företagarna att
producera och öka sin produktion. Man
kommer väl ändå, herrar reservanter,
fram till att den drivande kraften
bakom lönestegringarna har varit vinstkonjunkturen
— den som reservanterna
anser icke har någon avgörande betydelse.
Men om man, som reservanterna
tydligen menar, anser att lönestegringen
har varit en inhemsk prisuppdrivande
kraft, lär man inte kunna
komma ifrån att grunden till detta ligger
i vinstkonjunkturen.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

121

Det är med detta precis som med
vårt läge i förhållande till andra länders,
som jag nyss talade om: Vinstkonjunkturen
bär medfört den nackdelen,
att den har försvårat kampen mot
inflationen i högre grad för oss än för
de flesta andra länder. Det måste man
ju slå fast, men därmed har man inte
sagt att inte vinstkonjunkturen har givit
oss fördelar. Den har givit oss fördelar
och stärkt vår ställning oerhört,
även om den samtidigt har förstorat
den olycka, som penningvärdeförsämringen
har medfört.

När man lyssnar till reservanterna
och andra talesmän för oppositionen,
får man ju närmast det intrycket, att
det är regeringen som har skapat inflationen.
Tycker man att det är väl mycket
sagt, så får man veta att man inte
vill ta sitt ansvar. Men det är väl ändå,
om vi vill vara något så när ärliga,
omöjligt att säga att det är regeringen
som har skapat inflationen. Vad vi
egentligen skall diskutera är inte detta,
utan det är väl om regeringen rimligen
har gjort allt vad den har kunnat göra
för att förhindra inflationens utbredning
i vårt land.

Då står man alltså inför frågan, i
vilken utsträckning det skulle varit
möjligt för oss att med en ännu aktivare
politik än den vi har fört minska
stegringen i levnadskostnaderna. Det
är någonting som vi inte kan mäta och
tyvärr aldrig heller kommer att kunna
mäta. Men det är väl ändå inte så, att
oppositionen menar, att det icke har
gjorts någonting i detta land för att
förhindra inflationens framväxt? Om
man skulle ta bokstavligt vad herr
Ohlin yttrade här i går kväll, skulle
man närmast få den uppfattningen.
Han sade nämligen såvitt jag kunde
uppfatta följande: »Om regeringen intet
kunnat göra tidigare, hur skall man då
kunna tro på några utfästelser från regeringen
för framtiden?»

Om regeringen intet kunnat göra, säger
alltså herr Ohlin. Är det inte i

Valuta- och penningpolitiken.

själva verket så, att vi under hela år
1951 har vidtagit en rad åtgärder i kampen
mot inflationen: investeringsbe gränsande

åtgärder, åtgärder för att
toppa vinstkonjunkturen, en antiinflationistisk
budgetpolitik. Det går inte
heller att mäta verkan av dessa åtgärder
och säga hur mycket man tack vare
dem har kunnat hålla tillbaka inflationen.
När herr Hjalmarson här alldeles
nyss talade om de 700 miljoner, som
riksbanken icke har lyckats dra bort
ur marknaden på grund av den starka
valutainströmningen, fick man det intrycket
att i dessa 700 miljoner ligger
själva nyckeln till vårt öde. Emellertid
är det så, att vi samtidigt genom prisutjämningsavgifter
drog in 500 miljoner
och genom budgetpolitiken skapade
ett överskott på 500 miljoner. Jag vet
att man brukar säga, att pengar som
riksbanken ger ut sex- å sjudubblas när
de kommer till bankerna. Skulle inte
de 500 miljonerna också ha sexdubblats
om de hade kommit från de stora bolagen
till bankerna? Jo, det är väl så.
Gäller det ena, så gäller det andra, och
därför kan man säga, att den politik
som har förts har bara på dessa två
punkter mer än neutraliserat den ökning
av likviditeten, som herr Hjalmarson
talade om.

Vad man egentligen talar om här i
dag är alltså i grund och botten att
kreditåtstramningen enligt reservanternas
mening inte har varit tillräcklig
under förra året och att den sattes in
för sent.

Låt oss nu se litet på detta. Reservanternas
tes är ju den, att det är lönestegringarna
som har skapat den stora
inflationen i Sverige, och alltså skulle
man ha vidtagit en kreditåtstramning
som skulle ha förhindrat de stora lönestegringarna
under 1951. Men när skulle
då kreditåtstramningen ha satts in? Jo,
den skulle ju sättas in senast på hösten
1950, och så skedde också. Det sattes
in en kreditåtstramning som gick så
långt, all vi höjde diskontot med eu

122

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

halv procent. Men sedan fortsatte vi
inte. De som hade begrepp om denna
sak, riksbanken med hela sin expertis
och gamla erfarenhet, kom nämligen
till den klara uppfattningen, att om vi
fortsatte på det sättet, skulle vi vara
nödsakade att ta på oss eu mycket stor
räntehöjning. Det var då nödvändigt
att väga fördelar och nackdelar av detta,
och vi kom till den uppfattningen,
att vi inte kunde ta på oss den snedvridning
av näringslivet, som en så
stor räntehöjning skulle ha kommit att
medföra.

Det verkar nu som om oppositionen
menade, att man skulle ha låtit räntan
få bli vad den behövde för att man
skulle förhindra att lönestegringarna
under 1951 skulle bli så stora som de
blev. Jag vet inte om man under sådana
omständigheter lever kvar i den
där kvartsprocentsmentaliteten som har
spelat så stor roll under långa tider.
Det har inte varit tal om någon större
räntestegring, har man sagt, utan om en
kvarts eller kanske en halv procent.

Man kanske har lärt om nu sedan
finansminister Butler har gjort sitt intåg
på scenen. Den engelska högern
började som regeringsbildare med att
följa linjen kreditåtstramning med räntestegring.
Man försökte med en halv
procent till en början, men när man
sedan hade kommit in i det hela, kom
man till den uppfattningen att det blir
en halvmesyr. Skall det bli ett resultat,
får det vara en rejäl räntestegring, och
så lade man häromdagen på ytterligare
en och en halv procent. Man har höjt
räntan med två procent på ett halvt år,
d. v. s. man liar fördubblat det engelska
diskontot.

Detta är väl ungefär vad de människor
säger, som har erfarenhet av denna
sak och som inte är bundna av den
religionen att man till varje pris skall
föra denna politik och i syfte att göra
den smakligare inbillar folk att man
kan nå resultat med hjälp av sådana

homeopatiska doser som man här har
talat om.

Jag beklagar lika mycket som både
utskottsmajoriteten och reservanterna,
att vi icke tidigare fick idén om ränteregleringslagen
och fick den genomförd
och därigenom skapade förutsättningar
för den kreditåtstramning, som
nu har satts i verket. Jag vet mycket
väl att oppositionen frågar, varför vi
inte förhandlade tidigare och varför vi
inte träffade ett avtal tidigare.

Oppositionen vet lika bra som jag,
att riksbanken sedan år tillbaka hade
ett avtal med bankerna och gång på
gång försökte att effektivisera det men
aldrig fick det tillfredsställande tilllämpat.
Därav drog riksbanken till slut
den slutsatsen, att det icke gick att
komma fram med mindre än att man
hade maktmedel bakom sig. Förfalska
nu inte historieskrivningen med detta
tal om att den överenskommelse som
nu har träffats skulle ha kunnat träffats
utan att jag hade haft ränteregleringslagen
i min skrivbordslåda!

Vi kan beklaga att detta inte kunde
ske tidigare. Jag kanske skall tillägga,
att detta inte innebär något klander
mot ledarna för våra kreditinstitut. De
har ju samma uppfattning som oppositionen,
att vi bör arbeta med kreditåtstramning
via räntestegring. Det är
deras traditionella linje, det är för dem
det behagligaste och kanske också det
mest närande, men det är deras ståndpunkt,
och det vore att begära att de
skulle handla mot naturen, om man
sade att de utan vidare borde gå med
på att lämna sin egen åsikt och gå över
på en linje som de icke gillar. Jag
klandrar inte dem för att de håller på
sin åsikt, men jag tycker ändå att sant
skall vara sant. Det har icke funnits
någon möjlighet att nå fram till den
överenskommelse som nu är träffad
utan tillhjälp av ränteregleringslagen.

Jag vill konkludera, att det på intet
sätt är visat, att Sverige i sin kamp
mot inflationen har klarat sig sämre

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

123

än de länder, som har haft med oss
jämbördiga förutsättningar att möta
denna inflation. Jag vågar tillägga att
det kanske kommer att visa sig, att vi
härvidlag har gjort mer än de flesta.
Det är beklagligt att våra krafter inte
har räckt till för att vi skulle nå ett
bättre resultat än det vi har nått. Jag
är icke den som vill förminska de svårigheter,
de snedvridningar och de sociala
olägenheter, som penningvärdeförsämringen
har medfört, och därför
kan jag så mycket mer beklaga, att vi
icke har kunnat komma längre än vi
har gjort.

Herr Ohlin sade i går kväll, att det
nu borde finnas utsikter att bringa
prisstegringen i Sverige att upphöra.
Han kanske har rätt. Han frågade vad
regeringen tänkte göra, och vi har sagt
förr, att vi vill fullfölja den strama
politik, som vi nu för på olika områden
genom investeringsbegränsning, genom
åtgärder mot vinstkonjunkturen, genom
kreditåtstramning och genom en antiinflationistisk
budgetpolitik. Det är
mycket sannolikt att den politiken nu
kommer att bära frukt om den får fortsätta
och kan upprätthållas, men vi förutser
att det kommer att bli svårigheter.
Det kommer att bli svårigheter, och
det kommer från olika håll att höjas
jämmerrop emot dessa åtgärder, och
man kommer att försöka få politiken
uppmjukad för att slippa ifrån olägenheterna.

Vi har hört sådana betänkligheter
uttalas i denna debatt. Nyligen talade
herr Pettersson i Dahl om de svårigheter,
som kreditåtstramningen medförde.
Det är klart att det blir besvärligheter.
Det är förutsett att det kommer
att bli kantigheter och svårigheter
särskilt under denna månad innan
man kommer in i dessa nya förhållanden.
Jag har inte gjort avtalet, och jag
är inte den som i första hand skall
hålla i det, och därför känner jag inte
så mycket till det. En sak observerade
jag emellertid i herr Petterssons an -

Valuta- och penningpolitiken.

förande: han drog av det uttalande
från Bankföreningen, som finns i bankoutskottets
utlåtande och där bankerna
rekommenderas att icke låta det bli
ny utlåning med tillhjälp av ökad inlåning,
den slutsatsen, att det inte får
bli någon ny utlåning. Därvidlag är ju
läget det, att enligt överenskommelsen
skall bankerna eftersträva en högre likviditet,
och enligt planen skall denna
genomföras i första hand med tillhjälp
av inlåningsökning. Däremot finnes
det icke i direktiven någonting som
säger, att bankerna icke får lämna ut
lån till nya ändamål av de pengar, som
flyter in genom amorteringar och räntor
på lån inom ramen för den tidigare
bankrörelsen. Det gäller ju i alla fall
de stora beloppen.

Men jag har också hört andra toner.
Herr Fagerholm sade, att denna reglering
kommer att verka så, att den som
har pengar på banken inte drabbas av
den; det är den som inte har pengar
på bank, som blir drabbad. Ja, det är
precis det som gör att många på min
kant ibland i populär framställning
uppträder emot en räntestegring. De
säger, att den inte drabbar den som
är likvid utan bara den fattige som
behöver låna. Men denna kritik från
herr Fagerholm och från dem av mina
meningsfränder, som använder liknande
argumentering, riktar sig i själva
verket mot kreditåtstramningen som
sådan och icke mot det sätt på vilket
kreditåtstramningen sker.

Jag tyckte, att herr Schmidt — jag
vet ju inte om jag hörde rätt — fällde
eif verkligt visdomsord, när han sade,
att kreditåtstramning med räntestegring
är bättre, ty den kan man undkomma
genom att låta bli att låna. Men, herr
Schmidt, kan man inte undkomma den
nu gällande kreditåtstramningen också
genom att låta bli att låna? Det skulle
vara värdefullt att få höra, om det föreligger
någon skillnad i det avseendet.
Iierr Schmidt fann ett expressivt uttryck:
han sade, att stränga herrar re -

124 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

gerar aldrig länge. Han menade väl, att
regeringen nu har tillgripit en så hård
och stram politik som snart blir så impopulär,
att de nu regerande herrarna
försvinner och andra herrar kommer
att träda till, vilka ordnar så, att det
blir lättare för folk att låna i bankerna.

Ja herr Schmidt, är inte de röster,
som vi hört i andra kammarens debatt,
en slags början till den glidflykt, som
man alltid har att vänta från politiska
oppositionen i tider av åtstramning
inom näringslivet, när överkonjunkturen
försvinner och olika grupper av
människor får svårare att reda sig i
de gamla förhållandena? Jag skulle
vara mycket glad, herr Schmidt, om det
inte är så, utan det tvärtom förhåller
sig på det sättet, att regeringen, när
den nu vill fortsätta att föra denna
strama politik, skulle kunna få stöd
även från den politiska oppositionen i
detta stycke. Det kan hända, att om vi
kunde samla oss kring en sådan stram
politik för den närmaste framtiden —
även om det knakar en smula i fogarna
— skulle vi kunna, vilket herr Ohlin
i går sade att det funnes vissa utsikter
till, bringa prisstegringen i Sverige att
upphöra.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag framhöll alldeles tydligt
i går, att vad jag vände mig emot
i fråga om den kreditåtstramning som
nu sättes i gång, är den stelhet, som
följer med en kreditransonering. Jag
vände mig sålunda icke mot en kreditåtstramning
som sådan, vilken enligt
min uppfattning kan företagas genom
en vettig användning av räntevapnet.

Herr talman! Finansministern sade
i sitt anförande, att när man skall skriva
det sista årets samhällsekonomiska
historia, det kanske visar sig, att Sverige
har klarat sig bättre än andra länder,
därför att vi ha haft större svårigheter
än andra länder inom vår samhällsekonomi.
Herr finansminister! När

det gäller de andra länderna, se då på
Tyskland: förrött av kriget, jättestort
flyktingproblem, krigsoffer; England:
centrum i ett sönderfallande imperium,
svårt krigsskadat och krig i Korea;
Frankrike: svårt krigsskadat, krig i

Indo-Kina; Finland: stort krigsskadestånd,
jättestort flyktingproblem, stora
delar av de värdefullaste industrierna
borta! Kan man då säga, när man skall
bedöma det ekonomiska läget, att vi
ha haft större svårigheter än de länder,
med vilka finansministern här jämför
vårt land?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Finansministern
hade vänligheten att karakterisera
reservationen som en karikatyr av det
verkliga läget. Jag måste nog säga, att
jag tyckte, att finansministern i viss
mån gjorde den till en karikatyr i slutet
av sitt anförande, varav det tycktes
framgå, att vad reservanterna egentligen
ville komma åt var lönestegringarna.
Man förstod nästan, att finansministern
hade i bakfickan den meningen, att
reservanterna inte var villiga att medverka
till att löntagarna skulle få sina
reallöner återställda. Men det är ju infe
detta, herr finansminister, som diskussionen
rör sig om. Jag har trott, att vi
var överens om att vad vi ville komma
åt är den överfulla sysselsättningen,
som är inflationsdrivande och som tenderar
att skapa ett läge där priserna
ständigt löper fortare än lönerna. Man
måste fråga sig, när finansministern nu
lägger fram sina synpunkter på orsakerna
till prisstegringarna: Är riksbankens
penningpolitik då alldeles betydelselös? Bankoutskottets

majoritet, som jag
ändå tycker är alltför snäll i sin historieskrivning,
säger i alla fall någonting
annat. Utskottet uttalar, att det
»vill ingalunda förneka, att det likviditetstillskott,
vari riksbankens operationer
under året resulterat, är ägnat att
ingiva betänkligheter i ett ekonomiskt

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

125

läge som karakteriseras av risker för
en inflationistisk utveckling. Även om
man tager hänsyn till de krav på ökad
betalningsmedelsförsörjning som betingas
av den höjda pris- och lönenivån,
framstår likviditetstillskottet i
jämförelse med läget under de bägge
närmast föregående åren som betydande».
Utskottet påkallar vidare en ökad
stramhet. Finansministern sade visserligen
att en neutralisering har skett genom
andra operationer, men jag skulle
tro, att om finansministern frågar sina
nationalekonomiska experter, är dessa
inte med på den tolkningen. Nu tyckte
jag också, att det av slutet på finansministerns
yttrande framgick, att han
trodde på möjligheterna att genom kreditåtstramning
påverka prisnivån. En
sådan kreditåtstramning krävdes av oppositionen
redan i början av förra året,
fastän man då inom bankofullmäktige
ansåg, att det inte fanns några förutsättningar
för ett genomförande av en
sådan, och utskottet avslog därför framställningen.
Nu har man kommit med
denna kreditåtstramning i vårt tycke
alltför sent, och därför har den måst
bli osmidig.

Sedan nämnde finansministern England
som exempel och sade, att vi här
i Sverige måste, om vi skall föra en
rörlig räntepolitik, gå över på Englands
linje. Man kan väl ändå inte, herr finansminister,
iamföra vårt nuvarande
ekonomiska läge med Englands. Detta
land befinner sig nu i en utomordentligt
svår krissituation, i vilken man givetvis
måste tillgripa åtgärder, som är
betydligt kraftigare än vad som är nödvändigt
för oss.

Herr IIJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Prisutvecklingen ute i
världen blev åtskilligt lugnare under år
1951 än man kunde förutse på hösten
1950. Från februari och fram till hösten
sjönk ju, herr finansminister, Moody’s
råvaruindex. Jag medger, att det
kom en svag höjning på hösten, men

Valuta- och penningpolitiken.

det var i stort sett vad som hände.
Följaktligen borde regeringsexperterna
snarare ha räknat med för stor än med
för liten prisstegring, när de gjorde upp
sina kalkyler på hösten 1950. I stället
gjorde man tvärtom. Visar detta inte
hän på att det måste ha funnits väsentliga
fel i vår ekonomiska politik?

Det är mänskligt att fela, sade finansministern
när det gällde felbedömningen
av utvecklingen under år 1951.
Det är ett sympatiskt erkännande, men
det skall ses mot bakgrunden av att
när denna regering trädde till makten,
den framträdde med anspråk på att
leda den ekonomiska utvecklingen. Nu
är man nöjd med att Sverige tillhör den
sämst ställda gruppen bland de olika
länderna med avseende på prisutvecklingen.

Finansministern sätter utvecklingen
i samband med devalveringen. Att vi
fick följa pundet ända ned i botten,
berodde väl ändå på att vi efter apprecieringen
1946 underlät att vidtaga de
anpassningsåtgärder, som oppositionen
då gång på gång yrkade på.

Finansministern berörde i sina internationella
jämförelser arbetslöshetens
omfattning i några länder. Jag tycker
att finansministern borde ha erinrat
om den högst ogynnsamma utvecklingen
inom textilindustrien i Belgien, om
flyktingproblemets dimensioner i Västtyskland
och om det stora befolkningsöverskottet
i Italien. Att eu sund penningpolitik
går att förena med hög
sysselsättning visar det schweiziska
exemplet och jag tror, herr finansminister,
att utvecklingen i Danmark även
kommer att kunna bekräfta detta.

När det gäller den engelska räntehöjningen
kan man väl ändå, herr finansminister,
icke bortse ifrån att England
håller på att genomföra den största
upprustning i fredstid, som skett i
landets historia.

Herr Fagerholm liar redan bemiitt
argumentet, att vårt utgångsläge skulle
ha varit sämre än andra med oss jäm -

126 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

förliga länders. Jag ber att få fråga
herr finansministern: Vilka andra med
oss jämförliga länder hade år 1945 en
så stark valutareserv som Sverige hade?

Jag har för min del inte alls yttrat
mig om graden av lönehöjningarnas
betydelse för inflationen. Vilken uppfattning
man än har om den saken begränsar
det emellertid icke statsmakternas
skyldighet att sörja för att löneförhandlingarna
kan bedrivas under
de rätta förutsättningarna.

Jag fick det intrycket att herr finansministern
liksom ville ifrågasätta,
om vi verkligen önskade att löntagarna
år 1951 skulle ha fått kompensation.
Jo, herr finansminister, jag tror att vi
alla var mycket angelägna om att löntagarna
förra året skulle få en reell
kompensation, men vad skedde? Helt
enkelt det, att, till icke oväsentlig del
på grund av regeringens egen politik,
stora grupper av löntagare förra året
inte fick någon kompensation alls.

Finansministern antydde att det
skulle ske en viss glidflykt inom oppositionen
från den strama ekonomiska
politik som den har förordat. Jag känner
inte till något förslag från oppositionens
sida, som skulle tyda därpå.
Däremot får jag säga att det kanske
finns en kunglig proposition, som möjligen
skulle kunna karakteriseras som
en viss glidflykt ifrån den strama politiken.

Finansministern frågade: Har vi inte
år efter år haft en lång rad åtgärder
i kraft för att bekämpa inflationen? Jo,
det har vi haft, men vi kan också konstatera
att man oavbrutet, år efter år,
trots dessa åtgärder har misslyckats i
strävandena att stabilisera penningvärdet,
att avveckla statsregleringarna och
att skapa en naturlig balans i samhällsekonomien.
För misslyckandena har
regeringen do.ck tydligen enligt sin
egen uppfattning icke något som helst
ansvar.

Jag erinrade mig, när jag hörde finansministern,
att det var en skämt -

sam medarbetare i en tidning, som eu
gång hade satt upp ett anslag på redaktionen:
»Tidningen utkommer varje
dag, medarbetarna kan intet göra däråt.
» Jag föreslår finansministern att
sätta upp ett liknande plakat i kanslihuset,
förslagsvis lydande så här: »Regerandet
—• eller reglerandet fortsätter
dag för dag, statsråden kan intet göra
däråt.»

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Detta var mycket på en gång
att besvara, herr finansminister.

Jag skulle vilja hänvisa till det klargörande
som jag gjorde i går i fråga om
de här tabellerna, och jag tror väl att
det får räcka. Jag är åtminstone själv
nöjd med den förklaring jag gav i anslutning
till den uppställning som jag
citerade.

När det gäller jämförelser de olika
länderna emellan i fråga om arbetslöshet
vill jag fråga: Har det under förra
året varit någon som helst risk för arbetslöshet
i Sverige? Det kan man väl
ändå inte säga. Jag vet att finansministern
i oktober 1949 framhöll att han
lade tyngdpunkten på penningvärdet,
eftersom vi redan hade full sysselsättning,
och det få vi ju säga. att full sysselsättning
ha vi fortfarande.

När finansministern nämner Tyskland
och Italien borde vi komma ihåg,
att ehuru det går åt folk till återupprustningen
av produktionsapparaten, så
har Tyskland inte hela sin produktionsapparat
i gång, vilket medför kolossala
rubbningar i arbetsförhållandena. Italien
skola vi inte tala om, ty där har
det varit konstant arbetslöshet sedan
decennier tillbaka av andra skäl.

Så kommer jag in på frågan om inflationens
orsak: vinsterna och lönestegringarna.
I fråga om lönestegringarna
skall jag inte gå längre än till att
erinra om en sak som finansministern
sade i januari 1951: Vi kunna nog konstatera
att de löneförbättringar, som
man uppnår, kanske ligga i överkant

Torsdagen den 13 niars 1952.

Nr 9.

127

till vad vi förmå. Detta är enligt min
uppfattning ett kanske väl avvägt uttalande.
Jag vill visst inte förneka att
vinsterna ha spelat en mycket stor roll,
men när finansministern drar in det
förhållandet i resonemanget, att företagen
få pengar och att de multipliceras
ute i marknaden, vill jag påpeka att det
är en väldig skillnad om det är ett industriföretag,
vilket inte yrkesmässigt
bedriver utlåning, som får in pengar,
eller om det är en bank. Det får man
väl ändå lov att erkänna.

Finansministern säger att vi ha klarat
oss ganska bra i detta land. Ja, det
ha vi gjort i många avseenden, och
undra på det med våra stora realtillgångar,
malm och skog, som hela världen
skriker på, men med hänsyn till
vad jag sade i går, att den andel av
prisstegringen, som förorsakas av importpriserna,
är ganska liten i Sverige,
så måste man ju ändå säga att det måste
finnas interna orsaker till att vi ha fått
den inflation och den prisstegring vi ha
fått. Jag vill särskilt framhålla att vi
måste skilja mellan prisstegring och inflation,
men tiden medger mig inte att
nu hålla någon föreläsning om den
saken.

I fråga om likviditetsökningen vet jag
inte riktigt om man kan säga att finansministerns
ord voro fullt tydliga. Vi ha
haft likviditetsökande poster på 1 464
miljoner kronor, och vi ha haft likviditetsminskande
poster på 696 miljoner
kronor. Det ger en nettoökning i marknaden
på 768 miljoner kronor, vilket är
i runda tal fyra gånger mer än under
vart och ett av de närmast föregående
åren.

Till slut skall jag be att få säga några
ord om vad jag menade med de stränga
herrarna. Det var i alla händelser inte
finansministern jag tänkte på, fast jag
skulle nog vilja säga att finansministern
är vid så pass strong, att han skulle ha
kunnat medverka till förhandlingarna
med bankerna utan ränteregleringslagen.
Vad jag menade med mitt tal om de

Valuta- och penningpolitiken.

stränga herrarna var, att man inte med
utsikt till effekt kan begagna sig länge
av ransoneringar och regleringar. Förr
eller senare måste de traditionella hjälpmedlen
tas till.

Jag vill därtill säga följande. Om man
använder mjukare medel, nämligen det
traditionella medlet på detta område —
räntan — innebär detta, att om det blir
svårigheter på ett ställe finns det möjligheter
att förskjuta arbetskraften till
sådana företag, som verkligen kunna
bära en räntehöjning.

Om en kreditransonering skall skötas
riktigt — och hårdhänt, som finansministern
menar —• måste alla skäras
över en kam. Kreditransoneringen
innebär att frågan om beviljande av
kredit avgöres av olika personer efter
regler, men det är ändå inte detsamma
som den fina mekanism, som träder i
funktion när man använder räntan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag tilllät
mig här att säga, att när man skall
tillämpa den traditionella metoden att
krympa krediter med tillhjälp av räntan,
så får man ta till hårda tag i dessa
tider, och det var i detta sammanhang
jag nämnde England. Då fick jag naturligtvis,
såsom självklart var, genast till
svar: England är i ett så förtvivlat läge;
det kan inte jämföras med Sverige! Jag
skall inte ta upp detta till diskussion.
Jag vill bara påminna om en liten historia
jag också, herr Hjalmarson, en
historia som kommer från Finland. Jag
vet inte om Finland är mycket bättre
ställt än England. Just därför är det ju
lämpligt att ta Finland som exempel.
Det var någon som frågade en finländare:
Nå, vad har ni nu för erfarenhet
av er räntepolitik i Finland? Jo, sade
finländaren, först höjde vi räntan, och
så hjälpte det inte. Så höjde vi räntan
igen, och det hjälpte inte heller. Nu har
vi sänkt den för att se om det hjälper.
Det finns icke någon erfarenhet från

128

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

världen i denna tid, som säger att man
kan nå en kreditåtstramning av betydelse
med lijälp av en måttlig ränta.

Herr Gustafson i Göteborg frågade
mig om jag ansåg att riksbankens penningpolitik
var utan betydelse. Nej,
ingalunda. Jag ville bara säga att den
brist i åtstramning, som kunde kostateras
under förra året därigenom att
riksbanken icke lyckades förhindra en
viss likviditetsökning på marknaden,
bara var en del av hela problemet och
ingalunda var av sådan storleksordning,
att man skulle kunna säga att den
omständigheten ledde till en avsevärd
förändring av läget. Jag har heller inte,
herrar Hjalmarson och Gustafson, i mitt
anförande sagt någonting om att oppositionen
inte vill ha höjda löner eller
ge kompensation. Jag bara sade att de
frågorna framställer sig. Nej, vad jag
ville åskådliggöra var detta, att reservanterna
lägger tyngdpunkten på inhemska
prisuppdrivande krafter såsom
det viktigaste. När man skall avslöja
vilka dessa inhemska prisuppdrivande
krafter är, finner man att reservanterna
menar lönestegringen, och då har jag
bara tillåtit mig att fästa uppmärksamheten
på följande förhållande: Här har
vi en importprisstegring och en exportprisstegring,
och den lönestegring, som
man här påtalar, skulle icke ha varit
möjlig utan vinstkonjunkturen, som man
ju från reservanternas sida icke vill tillmäta
avgörande betydelse. Jag tror att
den argumenteringen fortfarande håller.

Så kommer vi över til! den analys
som jag gjorde av inflationens omfattning
ute i Europa. I samband med den
analysen fick jag helt naturligt den replik,
som jag visste att jag skulle få.
Man säger: Inte går det att göra jämförelser
med Italien, detta krigshärjade
land, och inte går det att göra jämförelser
med England, ett imperium som
man strävar att hålla samman under
stora svårigheter, eller med Västtyskland!
Men har reservanterna då inte
upptäckt att de framställer såsom ideal -

länder för Sverige just Belgien, Västtyskland
och Italien, alltså tre länder
som är mer krigshärjade än några andra
och som har fått sina resurser sönderslagna?
Jag har aldrig sagt att vi
här i Sverige har haft större ekonomiska
svårigheter än dessa länder, utan
jag har bara sagt att vi har haft ett
större inflationstryck på oss än dessa
länder har haft, och det är inte alls
samma sak.

Herr Schmidt skakar på huvudet, det
är det inte något att göra åt. Men det är
väl ett faktum, att om jag, när det kommer
en högkonjunktur, har en stor reserv
av arbetslösa — vilket ju betyder
att jag befinner mig i ett dåligt läge —
då har jag chansen att genom att sätta
in obegagnade produktionsresurser skapa
en stor produktionsökning, som kraftigt
motverkar inflationen. Det kan man
inte göra i ett land som Sverige, där
alla produktiva resurser redan är i arbete.
Det är väl heller ingen som kan
bestrida, att i ett land med en exceptionell
vinstkonjunktur som Sverige inflationstrycket
blir starkare än i ett
land, som inte har en sådan vinstkonjunktur.

Jag trodde verkligen att jag med
denna analys, som ju inte är min utan
som jag lånat från Europakommissionen,
ändå skulle kunna klargöra hur
ofruktbara dessa jämförelser är. Herr
Hjalmarson insåg ju tydligen detta och
hoppade genast över till sin lilla räddningsplanka,
Schweiz. Ja, det är just
det, det enda land man kan nämna är
Schweiz, och jag kan bara där säga:
Det finns några omständigheter som
gör, att vi icke riktigt kan jämföra oss
med Schweiz. För det första är del
detta, att Schweiz aldrig har överskott
på arbetskraft och aldrig underskott,
aldrig överfull sysselsättning och aldrig
arbetslöshet, i stort sett. Och varför?
Jo, därför att schweizarna har en så
stor produktionsapparat, att de i högkonjunktur
kan öka sin produktion genom
import av italienska arbetare, och

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9. 129

de håller därigenom balansen på arbetsmarknaden.
När konjunkturen faller
låter de de italienska arbetarna
fara hem, och det blir ingen arbetslöshet.

För det andra är det en sak, som vi
ju mycket väl kan avundas Schweiz,
och det är att landet har en sådan oerhört
stor valutareserv. Detta gör att
Schweiz kan göra någonting, som intet
annat land i Europa och knapapst något
land i hela världen skulle kunna
våga sig på. När prisstegringarna kom
sade den schweiziska regeringen till
menige man och affärsmännen: »Köp
och lägg på lager! Hamstra!» Det gjorde
folk, och Schweiz kunde göra det på
grund av sina stora valutareserver. Det
bröt udden av prisstegringen. Nu vet
jag väl att man säger:.»Ja, det kunde
vi väl också ha gjort, om vi varit lika
goda som schweizarna och skaffat oss
en valutareserv.» Därtill har vi aldrig
haft någon chans. Även om vi hade
kunnat behålla den del av 1946 års valutareserv,
som inte var flyktkapital,
skulle ändå vår valutaställning i dag på
intet sätt kunna jämföras med Schweiz’,
ty grunden till den lades långt före det
sista världskriget.

Men då kan man ju säga, att om vi
varit i Schweiz läge så hade det varit
i många avseenden bra för oss. För åtskilliga
medborgare i detta land kanske
det inte hade varit så bra. Det är inte
alls på det sättet, att Schweiz är ett
idealland att leva i; det vet alla som
ha någon erfarenhet av detta.

Men herr Hjalmarson nämnde också
Danmark, och det var ett land som jag
uraktlät att nämna. Och varför? Jo,
därför att Danmark har en ungefär lika
stor levnadskostnadsstegring som vi,
trots att man där har en arbetslöshet,
som utgör 5 procent av antalet löntagare.
Danmark faller ur bilden, och jag
vet inte riktigt till vilken grupp jag
skall räkna landet, men jag finner icke
något kriterium för att Danmarks läge
är jämförligt med vare sig den ena

Valuta- och penningpolitiken.

eller andra gruppen, och jag tror inte
att vi vill vara i Danmarks ställe.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Finansministern
trodde sig tidigare kunna konstatera
vissa tendenser till glidflykt från
oppositionens sida när det gäller kreditåtstramningen.
Jag måste säga att
denna tendens var ännu mera markerad
hos bondeförbundets talesman herr
Pettersson i Dahl, som verkade ganska
betänksam inför det utlåtande, som
hans partikamrater varit med att skriva
under.

När det sedan gäller frågan om prisstegringarna
befinner sig tydligen herr
finansministern i en mycket delikat
situation. Han kan å ena sidan inte förneka
penningspolitikens roll, men å
andra sidan är det givetvis angeläget
för honom att försöka göra gällande, att
prisstegringarna till 100 procent beror
på det stygga utlandet. Så är ju i alla
fall inte förhållandet. Här har varit ett
likviditetstillskott på marknaden. Finansministen
kallar det för »en viss
brist i åtstramningen». Denna vissa
brist i åtstramningen betydde ett likviditetstillskott,
såsom herr Schmidt
nämnde förut, på 768 miljoner kronor,
fyra gånger så mycket som under vart
och ett av de två föregående åren. Här
gäller det inte bara att räkna miljoner,
här gäller det att åstadkomma ett nytt
ekonomiskt klimat, som tar bort det
ekonomiska febertillstånd, som vi hittills
levt i. Situationen är givetvis den,
att en viss del av prisstegringen beror
på utländska faktorer och dem ha vi
inte kunnat göra någonting åt, men en
annan och icke oväsentlig del av dessa
prisstegringar beror på den interna
ekonomiska politiken.

Så vill jag till sist säga — vilket jag
inte hann säga i min förra replik — att
jag med tillfredsställelse noterar finansministerns
beklagande av den snedvridning,
som uppkommit i vårt samhällsliv
genom inflationen, och varige -

9 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 9.

130 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

nom betydande grupper av vårt folk
har blivit lidande och fått finna sig i
en konfiskation av sina tillgångar och
förmåner. Vi motionerade vid riksdagens
början om en ordentlig utredning
om inflationens återverkan på de sociala
förmånerna, och jag var mycket
glad när jag i morse läste i tidningen
att en socialdemokratisk riksdagsledamot
bär i kammaren också fäst uppmärksamheten
på denna sak.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr finansministern ville inte uttala
sig om huruvida England kan jämföras
med Sverige. Men, herr finansminister,
då skall man inte heller använda den
engelska räntehöjningen som slagträ
mot oppositionen.

För min del har jag fattat räntesänkningen
i Finland så, att den var ett uttryck
för ett förbättrat ekonomiskt läge
i landet. En hög ränta, herr finansminister,
är inte för oss något eftersträvansvärt
mål. Schweiz har en lägre
räntenivå än vad vi har i vårt land.
Varför? Jo, därför att man där har
ett tillräckligt sparande och därmed
har skapat den ena sunda och hållbara
grundvalen för en lågräntepolitik
på längre sikt.

Finansministern framhöll, att det
finns icke något enda exempel på att
man genom en aktiv penningpolitik i
förening med rörlig ränta kunnat dämpa
inflationsutvecklingen. Jag erinrar
mig, herr finansminister, omedelbart
ett aktuellt exempel. Det kan säkerligen
inte ha undgått finansministern, att
sänkningen av de internationella grosshandelspriserna
under — om jag inte
missminner mig — våren 1950 allmänt
hänfördes till den ränteåtstramning,
som då genomfördes på olika håll ute
i världen.

Jag frågar mig också: Bevisade inte
finansministern litet för mycket, när
han ville frånkänna räntepolitiken all
betydelse? Är det ändå inte meningen
att den kreditåtstramning, som vi nu

genomför i vårt land, skall kombineras
med en ökad rörlighet i fråga om de
korta räntorna?

Det är, herr finansminister, inte på
det sättet, att den italienska arbetskraften
i Schweiz flyttar från Schweiz till
Italien eller tillbaka igen efter konjunkturväxlingarna,
utan dessa förflyttningar
sammanhänger med normala säsongförändringar
sedan långliga tider i detta
land. Schweiz hade, det är alldeles
riktigt, en stark valutareserv 1945, Sverige
hade också en stark valutareserv
1945, och vi hade det även före kriget.
Det finns i och för sig inte någon anledning
varför inte vi med en annan
ekonomisk politik hade kunnat ha det
vida bättre ställt i detta hänseende,
även om vi inte haft Schweiz’ gynnsamma
position.

Finansministern nämnde att arbetslöshetssiffran
för Danmark just nu är
5 procent av alla löntagare. Jag vill då
bara, herr finansminister, erinra om att
det är ungefär samma arbetslöshetssiffra
som på den tid, då herr Hedtoft
hade makten i Danmark.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Jag skakade på huvudet, herr
finansminister, men huvudet sitter kvar
fortfarande. Jag skakade inte på huvudet
med anledning av finansministerns
uttalande om inflationen, ty därvidlag
ber jag få hänvisa till s. 17 i
utskottsutlåtandet, där vi just förklara
detta. Att jag tyckte att finansministerns
jämförelser voro ogynnsamma för
finansministern, det berodde på att om
det har skett en lägre prisstegring i
de krigshärjade länderna, som inte ha
sin produktionsapparat i gång, så måste
man väl i alla fall säga att det är ganska
anmärkningsvärt.

Sedan skulle jag vilja sluta med att
för min del uttrycka en förhoppning
om att denna diskussion kommer att
leda till att vi få ett stopp på penningvärdets
fall, ty det är ju i alla fall det
väsentliga. I början på förra året fram -

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

131

höll finansministern, att »regeringen
och jag i min ringhet skola efter bästa
förmåga göra vad vi kunna för att förhindra
en fortsatt glidning av priserna
och en fortsatt försämring av vårt penningvärde».
Målsättningen äro vi överens
om, men jag skulle vilja säga att
hittills har ringheten varit stor och
förmågan ringa.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Med anledning
av herr Hjalmarsons yttrande
om Schweiz skall jag be att få översätta
fyra rader i Europakommissionens
översikt: »Fallet med Schweiz är speciellt.
Den politik, som bedrives med
att variera arbetskrafttillgången med
de ekonomiska villkoren genom att
släppa efter eller skärpa reglerna om
arbetstillstånd för utländska arbetare,
har klart visat sitt inflytande.» Det är
nog ändå så, att det är affärskonditionerna
som är avgörande för arbetstillstånd
i Schweiz.

Till herr Schmidt skulle jag vilja
säga, att även såvitt mina ögon kan se
sitter herr Schmidts huvud kvar, men
man kan ju inte lita bara på ögonen.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag tänker inte säga många ord. Jag
begärde egentligen ordet för att ställa
ett yrkande. Här skall behandlas den
verksamhet, som riksbanksledningen
och riksgäldsfullmäktige övat under föregående
år. Det är för mig mycket
svårt att särskilja denna verksamhet
från de direktiv, som regering och riksdag
under föregående år har formulerat
för densamma, och eftersom jag utgår
från att vederbörande inte har förskingrat
någonting, har jag för min
del ingenting emot att man i enlighet
med utskottets yrkande under punkterna
2, 3 och 4 beviljar ansvarsfrihet.

En annan sak är däremot den motivering
som givits för de olika yrkandena.
Jag kan för min del inte godkänna
vare sig utskottets eller reservan -

Valuta- och penningpolitiken.

ternas motivering. Det finns naturligtvis
mycket i dessa motiveringar, som
är likgiltigt eller betydelselöst, men jag
ser framför allt på själva klimax, och
där måste jag säga att jag för min del
icke kan vara med. Utskottet ser det
nämligen som en uppgift för den ekonomiska
politiken att genom räntestegring
och kreditåtstramning uppnå en,
som det heter, påtaglig konjunkturdämpande
effekt. Utskottet skriver: »Det
torde emellertid icke råda någon tvekan
om att betydande svårigheter kunna
uppstå för vissa företag och sektorer
inom näringslivet till följd av kreditinskränkningen.
»

Jag har läst referaten från gårdagens
diskussion särskilt med avseende på
vad som sagts i första kammaren utöver
vad som framkommit här i kammaren.
Jag finner, att det råder en påtagligt
stor enighet mellan regeringspartierna
och den borgerliga oppositionen
i denna fråga. Exempelvis har de
ledamöter i första kammaren, som kan
betraktas som alldeles särskilt representativa
för den svenska storfinansens
uppfattning i dessa frågor, uttalat upprepade
varningar och framhållit att regeringen
borde med tillräcklig hårdhet
utnyttja den fullmakt, som ligger i kravet
på kreditinskränkning. Man har uttalat
farhågor för att en massa mindre
företag, som kommer på obestånd på
grund av denna politik och naturligtvis
även på grund av den allmänna konjunkturutvecklingen
såsom den nu ter
sig, skall få hjärtat att smälta hos dem
som har inflytande över kreditgivningen
och därigenom kunna rädda sig. Det
föreligger således här, efter vad jag
kan förstå, en fullständig enighet i sak
mellan regeringspartierna och de borgerliga
partierna om denna s. k. konjunkturdämpande
politik.

Vi är för vår del motståndare till att
man skall dämpa konjunkturerna inom
hemmamarknadsindustrierna. Vi vill
inte vara med på att man skall fortsätta
att provocera fram en, som det

132 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

heter, lokal arbetslöshet. Vi har följaktligen
på denna punkt ingen förståelse
för utskottets riktlinjer. Naturligtvis
kan vi lika litet godkänna att de
svårigheter, som redan inställt sig och
som framdeles blir ännu större, inte
skall få avhjälpas. Vi anser att de rekommendationer,
som nu även utskottsmajoriteten
har gjort, står i strid mot
alla givna löften om full sysselsättning
och om att sänka priserna och förbättra
existensvillkoren för folket. Vi anser,
att det endast är spekulanter och plundrare
som kan ha intresse av en sådan
ekonomisk politik.

Vi kan inte heller godkänna den välsignelse
åt fortsatta prisstegringar, som
framkommer i utskottsutlåtandet. Detta
tal om de oundvikliga konsekvensprisstegringarna
är ju bara ett camouflage
för att tala om för det svenska folket
att prisstegringarna fortsätter och att
man får överge förhoppningarna om att
genom särskilda statliga åtgärder kunna
hejda prisstegringarna. Vi har redan
många gånger sagt, att det för närvarande
inte finns någon viktigare uppgift
för den ekonomiska politiken än
att hejda prisstegringarna. Vi har även
visat att detta kan ske och hur det kan
ske. Vi kan därför inte gå med på den
av utskottet utlovade fortsatta penningvärdeförsämringen.

Den stora diskussionen i denna fråga
har — höll jag på att säga — varit en
strid om påvens skägg, ty det är ju
ganska meningslöst att regeringens och
regeringspartiernas talesmän diskuterar
sådana frågor som prisstegringarnas
storlek och vem som har räknat fel.
Varken regeringspartierna eller den
borgerliga oppositionen kan komma
ifrån det faktum, att den prisstegring,
som inträffat under 1951 på grund av
åtgärder, som vidtagits av riksbanksledningen
och riksgäldsledningen och
vilka väl skall godkännas här i dag, är
direkt föranledd av den politik som
regeringspartierna och den borgerliga
oppositionen varit eniga om.

Vi skall inte heller glömma bort vilken
målsättning man hade i fjol. Denna
målsättning, som formulerades hösten
1951, var att höja priserna, och man
har lyckats höja priserna t. o. m. mer
än man räknade med. Jag tycker att
om man kommer upp till 22 procent,
är det en underordnad sak, att en del
länder kommit ännu högre och att andra
haft lägre siffror. Faktum är dock
att man åstadkommit vad man åsyftat
och vad man klart har formulerat som
mål för den ekonomiska politiken,
nämligen att höja prisnivån.

Lika löjeväckande är — höll jag på
att säga —- den borgerliga oppositionens
förebråelser för att man inte tidigare
vidtagit ingrepp för att åstadkomma
en sådan åtstramning, som man nu
talar om att man uppnått. Faktum är,
att oppositionen liksom regeringspartierna
ville ha prisstegringar. Faktum är
också, att detta program, utan att det
uppges, kompletterats med ett annat
program från föregående höst, nämligen
programmet att dämpa konjunkturerna.
Jag finner det helt naturligt och
logiskt att om man ställer upp som
mål att dämpa konjunkturerna, så tillgriper
man också kreditåtstrainningsmedel.
Jag tycker därför att det egentligen
är att slå i luften, när man från
den borgerliga oppositionens sida angriper
regeringen — och för all del
även riksbanksledningen — för att den
inte utnyttjat denna möjlighet eller försökt
att strypa åt krediterna på ett tidigare
stadium i syfte att dämpa konjunkturerna.
Man kommer emellertid
inte ifrån vad man själv beslutat.

På en punkt tycker jag däremot att
den borgerliga oppositionen står starkare
än regeringspartierna, och det är
när man nu värderar den ekonomiska
politik, som fördes under 1951 och för
vilken riksdagen nu skall utställa frejdbetyg.
Jag kan mycket väl förstå att
det är ur taktisk synpunkt som regeringens
talesmän säger, att det inte är
så dåligt ställt här i landet och att vi

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

133

gott kan jämföra oss med andra liknande
länder. Man kommer emellertid
trots detta inte ifrån att det är någonting
oerhört som skett under föregående
år ■— låt vara att denna försämring
av penningvärdet skett i av riksdagen
och dess samtliga partier utom
det kommunistiska godkänd ordning.
Man har nämligen tagit miljarder kronor
från småsparare här i landet, och
man har försämrat de sociala reformerna.
Jag såg häromdagen ett uttalande
av byråchefen von Hofsten, som ju
bär huvudansvaret för beräknandet av
levnadskostnadsindex. Han framhöll,
att om man skall ge barnbidragen den
köpkraft de hade när reformen beslöts,
skulle man få höja dem till över 500
kronor. Så mycket har man alltså genom
denna prispolitik försämrat barnbidragens
värde. Det är uppenbart för
alla att något liknande har skett med
folkpensionerna av vilka dock en miljon
människor är beroende!

I övrigt bör, när det gäller att bedöma
resultaten av den ekonomiska
politik som förts under föregående år,
erinras om det förhållandet — som
även regeringen erinrat om —- att det
har varit en oerhört stark vinstkonjunktur
för kapitalisterna, medan löntagarnas
stora massor har fått sänkta
reallöner. Det är ju ingen mening med
att tala om att det finns anledning till
tillfredsställelse över de resultat, som
uppnåtts genom den ekonomiska politiken,
när resultaten är av sådant slag.
För storfinansen, för spekulanterna, för
ockrarna finns det naturligtvis anledning
till tillfredsställelse, men för folket
som helhet och för dem, som säger
sig vilja representera folkets intressen,
bör det inte finnas någon anledning
att vara tillfredsställd.

Ytterst kommer man emellertid inte
ifrån det förhållandet att de negativa
resultat, som sålunda uppnåtts, är en
följd av planmässiga åtgärder, som
samtliga politiska partier utom det
kommunistiska partiet varit ense om.

Valuta- och penningpolitiken.

Det är klart att skriver man ned kronans
värde med %, tillåter man skogskapitalisterna
att taga ut vilka priser
som helst på den internationella marknaden
och finner sig i att importvarorna
i gengäld stiger i pris, tillåter man
vidare att taga ut nästan samma priser
på den inre marknaden som på den
internationella marknaden och uppställer
man dessutom som en uppgift att
avveckla priskontrollen och till stor
del även genomför detta, måste resultatet
bli det som man nu ojar sig över:
en stark försämring av penningvärdet.

Det går inte att komma ifrån dessa
fakta, men det är å andra sidan ingen
mening med att för den sakens skull
hänga ledningen för riksbanken och
riksgäldkontoret, ty det är riksdagen
och regeringen som här bär huvudansvaret
och som har gett de politiska
direktiv, på vilka den katastrofala utvecklingen
i fråga om vårt penningvärde
grundar sig.

På en punkt och en mycket viktig
punkt skulle jag kunna instämma med
finansministern, nämligen när han talade
om att lönestegringarna bara är
en verkan av och inte någon orsak till
inflationen. Att det inte är höjningen
av lönerna som lett till prisstegringarna,
utan att lönestegringen tvärtom är
en följd av prisstegringen, däri har
finansministern enligt min mening fullkomligt
rätt. Men därmed har han också
sågat av den nya gren som han satt
sig på, när han skall försvara den ekonomiska
politik som förts här i landet.
Finansministern säger nämligen att orsakerna
till våra svårigheter är att vi
har haft full sysselsättning och alltså
knapphet på arbetskraft. Enligt min
uppfattning borde det förhållandet att
det finns full sysselsättning, d. v. s. att
alla produktivkrafter är i verksamhet,
skapa större möjligheter att hålla ett
någorlunda fast penningvärde iin om
motsatsen skulle vara fallet.

Till sist vill jag, herr talman, säga att
jag, när jag sett vad såväl regerings -

134

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Valuta- och penningpolitiken.

partierna som den borgerliga oppositionen
här rekommenderar, har mycket
svårt att förstå att det behöver bli så
stor diskussion i dessa frågor. Man är
ju i väsentliga punkter enig. Liksom
man i fjol var enig om att prisnivån
skulle höjas, är man i år enig om att
huvudmålsättningen för den ekonomiska
ptditiken är att dämpa konjunkturerna.
Man var i fjol enig om devalveringen,
man var enig om att avveckla
priskontrollen och man var enig om att
möjliggöra den ekonomiska politik som
jag här har angivit. Man har alltså varit
enig i alla väsentliga punkter, och därför
verkar det mera vara fråga om en
opposition för oppositionens egen skull
än om en opposition som grundar sig
på reella motsättningar. Båda parter
vill tydligen ha en viss ränteförhöjning.
Jag kan inte se annat än att även utskottsmajoriteten
i sin rekommendation
av kortfristiga krediter i verkligheten
uttalar sig för att det skall finnas
möjligheter att höja räntan. Vad som
på den punkten skiljer den borgerliga
oppositionen och regeringspartierna är
väl bara att den borgerliga oppositionen
även vill höja räntan på de långa
lånen.

Herr talman! Jag har inte mer att
säga i denna fråga. Här avgöres ju
egentligen icke hur den ekonomiska
politiken i framtiden skall föras. Jag
vill därför nöja mig med att efter de
kommentarer, som jag gjort, yrka att
utskottets motivering måtte utgå samtidigt
som jag naturligtvis också yrkar
att reservationen måtte avslås.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag skall
inte ge mig in på några bedömanden
av själva sakfrågan, utan jag vill närmast
ta fasta på några uttryck som
förekommit under debatten. Jag visste
inte, när jag begärde ordet, att jag
skulle få tillfälle att göra detta och jag
kan därför bli så mycket mer kortfattad.

Finansministern talade om den olyc -

ka som inflationen är och att han inte
vill — såsom herr Gustafson i Göteborg
redan betonat —- förringa de snedvridningar,
sociala svårigheter och andra
olägenheter som inflationen har åstadkommit.
Jag tror att det är mycket viktigt
att finansministern har gjort ett
sådant uttalande. Debatten skulle kanske
annars, genom att utskottsmajoriteten
bär försvarat sig mot oppositionen,
kunna efterlämna det intrycket att
man bagatelliserar inflationen och vad
därmed sammanhänger, något som vore
mycket olyckligt med hänsyn till allmänheten.
Jag tror inte att det varit
avsiktligt, men orden har ofta fallit på
ett sådant sätt att man kunnat få ett
sådant intryck av debatten.

Inflationen är ju faktiskt den största
inrikespolitiska olycka som vi på mycket
länge råkat ut för, och folk ute i
landet har nog inte riktigt klart för
sig vad den i själva verket innebär.
Man blir ju, herr talman, mörkrädd när
man såsom i går under debatten finner,
att ett par ledamöter av denna kammare,
vilka i över tjugu år suttit här
och beslutat i landets angelägenheter,
inte har insett var skillnaden ligger
mellan 1 krona från 1945 och 1 krona
av 1952. Det är väl då så mycket mera
sannolikt att folk ute i landet inte kan
göra sig någon föreställning om vad det
här rör sig om, utan att man, i synnerhet
om man får det intrycket att det
hela bagatelliseras från riksdagens sida,
trampar på i ullstrumporna och i sin
oskuld tror att 1 krona fortfarande är
1 krona, vilket den dessvärre inte är.

Det är beklagligt att det har gått
partipolitik i dessa frågor så mycket
som det har gjort. Det hade varit önskvärt
att frågorna kunnat lösas i större
enighet. Det är ju för oss alla — det
har man för all del understrukit — ett
gemensamt mål att åstadkomma stabilitet
i fråga om penningvärdet. Jag tror
att en samlingsregering hade kunnat
vara en bra sak i det sammanhanget,
men någon samlingsregering har vi ju

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9. 135

Motion om samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna m. m.

inte nu och vi får väl hoppas att det
kan gå ändå.

Det anförande, som herr Hagberg i
Luleå här höll, var sådant att jag undrar
om han inte får obehag när han
kommer hem. Herr Hagberg sade
ibland att inflationen skulle bekämpas,
medan andra delar av hans anförande
gick i den riktningen att han rekommenderade
användandet av åtgärder
vilka såsom alla vet underblåser inflationen.
Lenins gamla recept på den
bästa metoden att erövra ett land var
ju att man skulle se till att landets
valuta förstördes, men herr Hagberg
var här inte riktigt konsekvent i fråga
om den saken.

Det var synd att finansministern,
som nu har kommit in i kammaren,
inte hade tid att lyssna till början av
mitt anförande, vilket innehöll flera
berömmande ord om honom.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 ro) godkännande av utskottets yttrande
i punkten; 2:o) godkännande av det
yttrande, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt
3:o) bifall till det yrkande, som under
överläggningen framställts av herr
Hagberg i Luleå; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Schmidt begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o)
angivna propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bankoutskottets yttrande i punkten
l:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det yttrande, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Schmidt begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
110 ja och 62 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande i punkten 1.

Punkten lades härefter till handlingarna.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 5, angående användande av riksbankens
vinst för år 1951.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Motion om samordning mellan sjuk- och
olycksfallsförsäkringarna m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckt motion
om samordning mellan sjuk- och
olycksfallsförsäkringarna m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 418, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Wedén m. fl. hemställt, »att
riksdagen måtte besluta

att uttala önskvärdheten av att den
nya sjuk- och olycksfallsförsäkringsut -

136 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Motion om samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna m. m.

redningen i första hand undersökte
möjligheterna att verkställa en samordning
mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
enligt de riktlinjer i överensstämmelse
med utredningens direktiv,
som i motionen åberopats, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att pensionsutredningen och
ovannämnda utredning erhölle kompletterande
uppdrag att gemensamt utreda
möjligheterna av en samtidig avgiftsbetalning
för båda försäkringssystemen
i form av en socialförsäkringsavgift
samt förutsättningarna för ett successivt
och samtidigt införande av en
obligatorisk pensionsförsäkring och
sjukförsäkring».

Utskottet hemställde att förevarande
motion, II: 418, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Sunne, fröken Höjer och fru Sjöstrand,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motion, II: 418, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad reservanterna i
motiveringen anfört;

B. att motionen 11:418, i den mån
den icke besvarats genom vad utskottet
under A. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken HÖJER: Herr talman! I andra
lagutskottets utlåtande nr 20 framhålles
att socialförsäkringsutredningen fått
till främsta uppgift dels att genomföra
en samordning av sjukförsäkringen och
olycksfallsförsäkringen, dels att undersöka
en ändrad konstruktion av sjukförsäkringen.
Då nu hela problemkomplexet
för närvarande är föremål
för omprövning, synes det icke böra
komma på fråga, anser utskottet, att
riksdagen nu skall uttala, vilket alter -

nativ till lösning av frågan som utredningen
i första hand bör undersöka,
varför utskottet i denna del avstyrker
motionen.

Men vad har i själva verket skett?
Jo, genom tillsättandet av socialförsäkringsutredningen
och genom avfattningen
av de till utredningen givna direktiven
har Kungl. Maj :t handlat stick
i stäv emot vad en praktiskt taget enhällig
riksdag år 1946 beslöt. Den
nytillsatta socialförsäkringsutredningen
har nu för det första att utgå från socialvårdskommitténs
förslag, som gick
ut på differentierad sjukpenning i den
hedervärda avsikten, att försäkringen
för olycksfall i arbete sedermera skulle
samordnas med sjukförsäkringen. För
det andra har den att ta hänsyn till ett
i socialdepartementet utarbetat förslag
om enhetlig sjukpenning, vilket förslag
fullständigt omintetgjort den synnerligen
önskvärda, för att inte säga nödvändiga
samordningen med olycksfallsförsäkringen.
Officiellt håller riksdagen
alltjämt på 1946 års förslag om enhetlig
obligatorisk sjukpenning, som
framlades från departementet.

För det tredje har socialvårdsutredningen
att rätta sig efter de nya direktiven.
Just med anledning av att riksdagen
år 1946 beslutat en annan principiell
linje än den nu förordade, anser
jag det påkallat att riksdagen uttalar,
att man är beredd att frångå sin
tidigare intagna ståndpunkt om enhetlig
sjukpenning. Ett sådant uttalande
skulle säkerligen underlätta socialförsäkringsutredningens
arbete i portgången.

I motionen föreslås att en vidare
samordning mellan socialförsäkringar
än den hittills föreslagna skulle övervägas.
Så borde t. ex. även den allmänna
pensionsförsäkringen komma
med i detta sammanhang. Utskottet anför
härom: »Till frågan, huruvida pensionsförsäkringens
och sjukförsäkringens
genomförande lämpligen bör sammankopplas,
synes under alla förhål -

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

137

Motion om samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna m. m.

landen ställning ej kunna tagas utan
kännedom om försäkringarnas konstruktion
och kostnaderna för försäkringarna,
m. m.»

Jag menar att nu pågående utredningsarbete
bör så utformas, att man
t. ex. utreder frågan om en ändrad
konstruktion av avgifterna och att i de
förslag, som komma att framföras, hänsyn
tages till en eventuell samordning.

Det är nu, i samband med pågående
utredningar, som tanken på samordning
skall hållas levande för att eventuellt
utformas i praktiska förslag beträffande
de olika grenarna av socialförsäkringen.

Herr talman! Med stöd av vad jag anfört
yrkar jag bifall till reservationen.

Fru NORDGREN: Herr talman! Det
skulle egentligen kunna räcka med att
här helt enkelt yrka bifall till utskottets
hemställan med hänvisning till att
utskottet ju har konstaterat, att flertalet
av de önskemål, som är framförda från
motionärerna, redan är föremål för utredning.

Fröken Höjer har här framfört några
av de önskemål motionärerna haft. Det
första önskemålet var att man i första
hand undersöker möjligheterna att
verkställa en samordning emellan sjukoch
olycksfallsförsäkringarna. Det önskemålet
måste ju anses vara uppfyllt
i och med att det av direktiven framgår,
att en av de främsta uppgifterna
just är att se till att en sådan samordning
kommer till stånd. Ett annat
önskemål gick ut på att man ville ha
införd en socialförsäkringsavgift för de
båda socialförsäkringar det här gäller,
nämligen sjukförsäkringen och den allmänna
pensionsförsäkringen. Tanken
på en socialförsäkringsavgift är ingalunda
ny. Socialvårdskommittén, som
på sin tid behandlade frågan om införande
av en socialförsäkringsavgift, ansåg
att densamma borde omfatta de
fyra stora socialförsäkringarna: folkpensioneringen,
sjukförsäkringen, ar -

betslöshetsförsäkringen och moderskapsförsäkringen.
Och nog är det en
riktig tanke att om man inför en socialförsäkringavgift
så bör denna — liksom
fallet är i England — omfatta
samtliga socialförsäkringar.

Jag vill erinra om att det finns ett
flertal socialförsäkringsfrågor, som fortfarande
väntar på sin lösning. Förslag
föreligger sålunda om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
moderskapsförsäkring
och en allmän begravningshjälpsförsäkring.

De två försäkringar, det här är fråga
om, tycker jag är till karaktären så vitt
skilda att det borde vara svårt att inordna
dem under en enhetlig avgift.
Den allmänna pensionsförsäkringen —
åtminstone enligt det framlagda förslaget
— har inte något av social karaktär
utan är en rent försäkringsteknisk
försäkring, till skillnad från sjukförsäkringen.
Avsikten var dock att samordna
den allmänna pensionsförsäkringen
med folkpensioneringen. Dessutom torde
det vara de båda utredningarna obetaget
— även om det inte står i direktiven
— att om de så finna lämpligt
föreslå en enhetlig avgift för de båda
försäkringarna.

I fråga om sjukpenningförsäkringens
konstruktion var ju meningarna om hur
denna skulle vara beskaffad mycket
delade, då frågan behandlades vid 1946
års riksdag. I direktiven för utredningen
framhålles också de olika alternativen
till sjukpenningförsäkringens ordnande.
Och dessa kommer väl att i
vederbörlig ordning bli föremål för utredningens
prövning.

Vidare önskar motionärerna att riksdagen
skall skriva till Kungl. Maj:t med
begäran att ge de sittande utredningarna
nya uppdrag. Ett av dessa uppdrag
skulle gälla en undersökning angående
förutsättningarna för ett successivt och
samtidigt införande av de båda här berörda
försäkringarna. Vad beträffar
det successiva genomförandet framhöll
pensionsutredningen i sitt år 1950 av -

138

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Lag om häradsallmänningar, m. m.

lämnade betänkande, att man måste
tänka sig att genomföra pensionsförsäkringen
successivt. Och i direktiven
för socialförsäkringsutredningen uttalas
också, att utredningen bör pröva huruvida
möjligheterna att genomföra en
allmän sjukförsäkring underlättas genom
att det sker etappvis. Det behövs
alltså i det fallet inga nya direktiv till
de sittande utredningarna.

Beträffande det samtidiga genomförandet
har jag mycket svårt att tänka
mig att man skulle kunna genomföra de
här två försäkringarna samtidigt, även
om det sker i etapper, utan att detta
skulle betyda ytterligare uppskov med
genomförandet av den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Det är givet att om man samtidigt
skall avvakta förslag även till en allmän
pensionsförsäkring, kommer det
att dröja många år innan den obligatoriska
sjukförsäkringen kan genomföras.
Jag vill minnas att vi vid de tillfällen
då vi här i riksdagen diskuterat
sjukförsäkringsfrågor, även från det
parti som motionärerna företräder, har
uttalat önskvärdheten av att den allmänna
sjukförsäkringen snarast möjligt
måtte komma till stånd.

När man tagit del av direktiven för
de båda här nämnda utredningarna, är
man närmast benägen att instämma
med andra lagutskottets ordförande, då
han vid ärendets behandling i första
kammaren betecknade både motionen
och den vid utskottets betänkande fogade
reservationen som onödig. I varje
fall tycker man nog att motionärerna
i stort sett så att säga slår in öppna
dörrar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 6.

Lag om häradsallmänningar, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
om häradsallmänningar, m. in., dels
ock motioner, som väckts i anledning
av propositionen.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Under behandlingen av detta
ärende har det framförts vissa önskemål
från de personer, som närmast äro
berörda av dessa frågor.

I 35 § i lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna säges det, att
ordinarie allmänningsstämma skall hållas
en gång om året å tid, som bestämmes
i reglementet. Vi ha framfört en
motion i denna fråga. Det har upplysts,
att det på grund av lagtekniska skäl
vore lämpligt att behålla den nuvarande
skrivningen i ifrågavarande paragraf.
Vi ha emellertid inom utskottet
blivit uppvaktade av personer, som haft
med dessa frågor att göra. De ha menat,
att om denna skrivning skulle behållas,
skulle det i många fall bli obekvämt
för dem.

När jag nu ser herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet här
vill jag passa på att fråga honom — det
är ju i sista hand Kungl. Maj:t, som
skall godkänna dessa reglementen —
om i reglemente kan intagas en sådan
bestämmelse, att man får rätt att hålla
mer än en stämma om året. Man har
nämligen sagt oss, att ärendenas art
ofta med nödvändighet fordrar mer än
en ordinarie stämma.

I 39 § säges, att Konungen skall pröva
reglementsförslagets överensstämmelse
med lag och dess ändamålsenlighet.
Det kan ju tänkas att ändamålsenligheten
kräver, att mer än en ordinarie
stämma skall hållas och man i så
fall tar in detta i reglementet. Jag skul -

139

Torsdagen den 13 mars 1952. Nr 9.

Motion angående ändrade bestämmelser om befordran i vissa fall för underofficerare
vid flottan.

le vara tacksam att nu få ett svar från
jordbruksministern på denna punkt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
När man här säger att det skall hållas
minst en stämma om året är detta ett
minimikrav. Det finns ingenting som
hindrar, om man vill hålla flera stämmor.
För att herr Jansson i Aspeboda
skall få svar på sin fråga vill jag framhålla,
att enligt min uppfattning heliöver
den föreslagna lagtexten inte hindra
att man håller mer än en ordinarie
allmänningsstämma om året. Lagtexten
säger inte någonting annat än att det
måste hållas en ordinarie stämma för
behandling av de legala frågorna. Något
förbud mot att dessutom ha ytterligare
en eller flera ordinarie stämmor
för andra ärenden stadgas inte. Den
saken uttalar sig lagen helt enkelt inte
om. Om det från något håll skulle
framläggas ett reglenientsförslag med
föreskrifter om två ordinarie stämmor,
varav en för decharge och en för styrelseval,
kommer säkert Kungl. Maj :t
inte att ha något att erinra mot ett dylikt
krav.

Överläggningen var härmed slutad.
Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 5,
över motion om visst tillägg till bestämmelserna
om sanitära förhållanden
i stadgan angående hotell- och pensionatsrörelse.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Motion angående ändrade bestämmelser
om befordran i vissa fall för underofficerare
vid flottan.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr G,

över motion angående ändrade bestämmelser
om befordran i vissa fall för
underofficerare vid flottan.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr NYBERG: Herr talman! Eftersom
denna motion är enhälligt avstyrkt av
utskottet skall jag naturligtvis inte
framställa något bifallsyrkande. Jag vill
dock med några ord kommentera utskottets
utlåtande.

Det förefaller mig som om utskottet
skulle tagit alltför stor hänsyn till marinchefens
yttrande och i alltför ringa
grad beaktat vad personalorganisationen
själv anfört. Den springande punkten
i detta ärende är, om dessa reservunderofficerare
fått tillräcklig information
om innebörden i 1943 års befälskungörelse.
Marinchefen synes för sin
del icke tvivla på den saken. Reservunderofficersförbundet
anför däremot, att
frågan ej blev i sirf*helhet klarlagd. Utskottet
skriver, att samtliga berörda
»enligt uppgift» fått kännedom därom.

Jag har varit i kontakt med några
av dessa reservunderofficerare och de
framhåller bestämt, att de informationer
som gavs icke var fullständiga. Dels
var tiden mycket knapp, dels låg en
del ute till sjöss under denna tid. Detta
inverkade givetvis menligt på möjligheterna
att få tillräcklig kännedom om
kungörelsens innehåll. Det rör sig här
om ett 60-tal reservunderofficerare, som
kommit i missgynnad ställning. De är
bosatta här och var i landet. I min
hemstad har jag träffat reservunderofficerare
av denna kategori och jag har
fått den bestämda förklaringen, att vederbörande
icke visste om att det skulle
bli en försämrad befordringsgång genom
att anställning enligt 1943 års kungörelse
uraktlåts. Hade man vetat detta,
så hade man givetvis underkastat
sig denna kungörelse och den därmed
förenade tjänstgöringsskyldigheten. Detta
gäller säkerligen även flera andra

140 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Motioner om ersättning åt G. Karlström på grund av olycksfall i arbete.

reservunderofficerare i denna situation,
men dessa har jag inte kunnat komma
i kontakt med.

Det uppges också att de reservunderofficerare,
som valde anställning enligt
1943 års kungörelse, fick sina pensionsförhållanden
avsevärt förbättrade. Någon
hänsyn bör kanske tas till dessa.
De andra har dock avstått från eller
gått miste om en icke obetydlig ekonomisk
förmån.

Jag är icke övertygad om att de som
valde anställning enligt 1943 års kungörelse
skulle betrakta den i motionen
föreslagna åtgärden som orättvis. I varje
fall har jag inte kunnat få denna mening
bekräftad. Jag vill också erinra
om att i händelse av förstärkt beredskap
dessa äldre reservunderofficerare
skulle komma att underställas yngre
kolleger —• såväl på aktiv stat som i
reserven — och dylika förhållanden
brukar ju verka ganska irriterande.

Som jag förut sagt, herr talman, skall
jag icke yrka bifall ,4ill motionen, eftersom
ju ett sådant yrkande inte har någon
utsikt att gå igenom. Jag tillåter
mig dock hemställa till försvarsministern,
att han tittar litet närmare på denna
sak. Här föreligger måhända ett missförhållande,
som det kunde finnas anledning
att försöka rätta till.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta
motioner om förhöjda dagtraktamenten
åt landstingsmän.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Motioner om ersättning åt G. Karlström
på grund av olycksfall i arbete.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt G. Karlström på grund
av olycksfall i arbete.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ernst Hjalmar Nilsson och Edin
(I: 99) och den andra inom andra
kammaren av herr Kärrlander m. fl.
(II: 125), hade hemställts, att riksdagen
måtte bevilja Gustav Karlström, Långsele,
ersättning i anledning av honom
den 5 oktober 1949 övergånget olycksfall
med belopp, som skulle ha utgått,
därest lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete varit tilllämplig
å olycksfallet.

Utskottet hemställde att motionerna
1:99 och 11:125 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KÄRRLANDER: Herr talman!
Eftersom jag är en av motionärerna i
denna fråga skall jag be att få säga
några ord i anledning av detta utlåtande.

Utskottet anför principiella skäl för
sitt avslagsyrkande. Ett bifall till motionen
skulle enligt utskottet innebära,
att man inlade en ny tolkning i begreppet
»självständig företagare». Jag tycker
dock, herr talman, att detta är felaktigt.
Begreppet »självständig företagare»,
till skillnad mot »anställd» har
motionärerna inte försökt att få en ny
tolkning av. Tvärtom anser jag att det
är riksförsäkringsanstalten, som på senare
tid inlagt en ny tolkning av detta
begrepp.

Beträffande detta speciella fall förklarar
riksförsäkringsanstalten, att Karlström
hade ett för litet jordbruk; därför
kunde man inte anse honom vara
berättigad till olycksfallsersättning när
han hjälpte sin granne med att plöja
upp en åker. Såvitt jag förstår innebär
detta, att riksförsäkringsanstalten i fortsättningen
skall pröva, om vederbörande
har ett tillräckligt stort jordbruk
och om behov av dragkraft föreligger.
En jordbrukare, som alltså enligt riks -

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

141

Motioner om ersättning åt G. Karlström på grund av olycksfall i arbete.

försäkringsanstaltens mening inte har
ett tillräckligt stort jordbruk för att
hålla traktor till detta, skall betraktas
såsom självständig företagare, om han
därmed utför arbete åt andra, medan
däremot en jordbrukare med större
areal kan komma in under olycksfallsförsäkringslagen
när det gäller grannhjälp
eller bytesarbete.

Jag vill således, herr talman, understryka,
att motionärerna inte begärt att
riksdagen skall gå in för någon ny tolkning
av detta begrepp. Saken har aktualiserats
med anledning av att man inom
riksförsäkringsanstalten på senare tid
kommit fram till en praxis, som inte
förut tillämpats. Det är alldeles givet
— och detta framhåller också vi — att
man måste ha en viss praxis att gå efter
när man skall döma i dessa fall. Denna
praxis kan dock inte få utformas på
så sätt, att det framför allt är de mindre
företagarna som missgynnas. Följer
man denna linje konsekvent, så kommer
framför allt de mindre jordbrukarna
att bli missgynnade.

Som första motiv för avslag på ersättningskravet
har riksförsäkringsanstalten
anfört, att man måste betrakta
Karlström såsom självständig företagare;
han skulle ha skaffat sig traktor
för att tjäna pengar på den. När nu detta
motiv avvisats och man fått ett klart
besked om att mannen inte haft något
förtjänstsyfte, då kastar man om och
säger, att Karlström inte under några
förhållanden kan få ersättning, därför
att han har ett för litet jordbruk; det
skulle inte vara ekonomiskt bärkraftigt
att ha en traktor på detta lilla
jordbruk.

Jag vill alltså säga, herr talman, att
ett bifall till denna motion inte skulle
innebära, att man lägger in en ny tolkning
i begreppet arbetstagare eller självständig
företagare. Med hänsyn till vad
som förut tillämpats kan man mycket
väl tillerkänna Karlström olycksfallsersättning
utan att detta innebär något
som helst avsteg från den av riksför -

säkringsanstalten förut hävdade principen,
att grannhjälp inom jordbruket
skall betraktas såsom fallande under
olycksfallsförsäkringslagen.

Jag skall inte förlänga denna debatt.
Jag har endast velat göra dessa reflexioner
och ber att få yrka bifall till motionen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Den
motion som här behandlas avser
olycksfall, som en man har drabbats av
när han mot viss ersättning utfört
plöjningsarbete åt annan jordbrukare.
Han hade en traktor som arbetsmaskin,
och med den utförde han ett visst arbete,
på samma sätt som en som har
en lastbil utför visst arbete åt annan
eller en som har en arbetsmaskin, med
vilken han tillverkar produkter, också
gör det. Han kommer alltså in under
begreppet självständig företagare, och
enligt gällande försäkringslag skall en
självständig företagare själv ombesörja
sin försäkring, vilket icke har skett i
detta fall.

Förutsättningen för att man skall bifalla
denna motion är, att man ändrar
de grunder, som nu äro gällande i
olycksfallsförsäkringslagen. Innan man
gör det bör man givetvis överblicka de
konsekvenser, som ett bifall till denna
motion innebär. De kunna nämligen
icke begränsas enbart till plöjning på
en åker, utan de måste återverka över
hela fältet på samma sätt som när någon
mindre hantverkare utför arbete
åt annan.

Då vi inom utskottet inte ha velat
knäsätta denna princip, ha vi i anslutning
till gällande bestämmelser hemställt
om avslag på motionen, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr IvÄRRLANDER: Herr talman!
Jag vill bara kort säga, att herr Lindholms
jämförelse med någon som bär
eu lastbil eller en maskin, med vilken
han framställer produkter, är missvisande,
eftersom ett bifall till motionen

142

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten.

endast skulle innebära återgång till de
normer som har tillämpats förut, när
det har gällt grannhjälp och bytesarbete
inom jordbruket. Det är alltså ingen
ny princip.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
skall inte ta upp någon längre debatt.
Jag vill bara erinra herr Kärrlander
om att i detta speciella fall var det en
man, som mot ett visst antal kronor
per timme verkställde plöjning åt en
annan jordbrukare, och då måste man
säga att när detta kronbelopp inkluderat
även ersättning för traktorn, uppträdde
han som självständig företagare
precis på samma sätt som vilken som
helst som har en maskin, med vilken
han utför arbete. Det är det jag velat
hävda.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av väckt motion
om ersättning till Å. Bergström på
grund av olycksfall i arbete; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1952/53
till utrustning för vindtunnelanläggning
m. m. vid flygtekniska försöksanstalten
och till säkerhetsanstalter för sjöfarten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12.

Anslag under statens allmänna fastighetsfond
in. m.

(Handelsdepartementet)

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till ifrågavarande ändamål för
budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Björnberg och Arrhén
(I: 206) och den andra inom andra
kammaren av herr Staxäng m. fl. (II:
275), hemställts, att riksdagen måtte
till Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten för budgetåret 1952/53 anvisa
ett investeringsanslag av 4 000 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 206 och II: 275, till Statens lånefond
för den mindre skeppsfarten för budgetåret
1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Ohlon, fröken Andersson, herrar
Rubbestad och Staxäng, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 206 och II: 275, till Statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
för budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

2) av herr Mårtensson i Uddevalla
utan angivet yrkande.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

143

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr STAXÄNG: Herr talman! I Kungl.
Maj:ts proposition har till förstärkning
av denna fond äskats ett anslag på två
miljoner kronor. Vid denna punkt har
herr Utbult och jag avlämnat en motion,
vari vi hemställa om en ökning
av detta anslag med två miljoner kronor,
i likhet med vad kommerskollegium
föreslagit, så att anslaget till denna
lånefond skulle utgöra sammanlagt
fyra miljoner kronor.

Utskottet har uttalat sig mycket
gynnsamt om motionens krav och framhållit
nödvändigheten av en förstärkning
av denna lånefond, men på grund
av det ekonomiska läget har dock utskottet
icke kunnat gå med på denna
höjning.

Vid utskottsbehandlingen tillät jag
mig rikta den frågan, om inte det fanns
möjlighet att på någon annan väg ge
denna lånefond den nödvändiga förstärkningen,
och fick då den upplysningen,
att det fanns vissa möjligheter
till en överflyttning från rederilånefonden
och att ett yrkande därom skulle
kunna ställas i kammaren.

Jag skall inte här anföra någon längre
motivering för motionen och den
reservation, som är avlämnad på denna
punkt. Efter överläggning med ordföranden
inom den utskottsavdelning,
som utfört den preliminära behandlingen
av denna sak ha vi kommit överens
om ett annat yrkande, ett yrkande som
också första kammaren i går enhälligt
antog. Detta yrkande går ut på att man
med bibehållande av största delen av
den motivering som förebragts i utskottets
förslag, gör ett tillägg till motiveringen
och en ändring i klämmen.

Jag skall därför, herr talman, be att
få föredra såväl den motivering som
den kläm, som låg till grund för det yrkande
som gjordes i första kammaren
i går och som där antogs.

Det skulle alltså lyda:

»Utskottet. Såsom av handlingarna i
ärendet framgår ha låneanspråken från
den mindre skeppsfarten fått en avsevärd
omfattning. Det är därför jämväl
enligt utskottets mening nödvändigt,
att ifrågavarande lånefond förstärkes.
Med beaktande av den stora betydelse,
som denna gren av svensk sjöfartsnäring
har, ej blott såsom ett viktigt och
under krigsförhållanden för försvar
och folkförsörjning oumbärligt transportmedel
utan även såsom rekryteringskälla
för den större handelsflottans
bemanning, anser utskottet lämpligt
att Kungl. Maj:t vidtager nödiga åtgärder
för att ytterligare 2 miljoner
kronor må överflyttas från rederilånefonden
till statens lånefond för den
mindre skeppsfarten, för att därigenom
åtminstone i viss utsträckning tillgodose
lånebehovet för förnyelse av den
mindre handelsflottan under kommande
budgetår.

Utskottet hemställer,

I. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, till statens lånefond
för den mindre skeppsfarten för
budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor;

II. att riksdagen må, i anledning av
motionerna I: 206 och II: 275, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.»

Jag ber att få göra detta yrkande,
herr talman.

Herr WARD: Herr talman! Vad det
aktuella anslagsbeloppet beträffar så
föreligger det ingen skillnad mellan
statsutskottets utlåtande och det yrkande,
som här har framställts av herr
Staxäng. Skillnaden är ju mera en motiveringsfråga,
låt vara att i motiveringen
sägs ut att Kungl. Maj:t bör vidtaga
åtgärder för att förstärka denna fond.

Nu hade vi faktiskt inom avdelningen
den tanken uppe, att man skulle
kunna rekommendera eller rent av
föreslå ett anslag från den allmänna

144

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Vissa flygfältsarbeten m. m.

rederilånefonden. Men vi ansåg att vi
på grund av formella betänkligheter då
inte kunde gå in på den vägen. Sedan
har vi emellertid funnit att det i proposition
nr 51 vid fjolårets riksdag
framhölls, att rederilånefonden i princip
bör kunna tagas i anspråk jämväl
för lån åt den mindre skeppsfarten.

Eftersom denna rederilånefond inte
har utnyttjats på länge vad gäller det
större tonnaget, så är det väl inte så
farligt om Kungl. Maj:t tittar litet närmare
på den här saken och möjligen
ser till att man därifrån kan få ett sådant
tillskott till ifrågavarande fond att
medlen räcker. Efterfrågan har faktiskt
beträffande lån för mindre tonnage blivit
betydligt större, enligt vad vi fått
upplysning om, än vad man tidigare
tänkt sig.

Med anförande av dessa synpunkter
får jag, herr talman, förklara, att jag
inte har någon anledning att motsätta
mig det kompletteringsyrkande, som
herr Staxäng framställt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Staxäng
under överläggningen framställda yrkandet;
och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

Punkterna 6—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

§ 13.

Anslag under försvarets fonder m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
46, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 under försvarets fonder m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Vissa flygfältsarbeten m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att flygfältsarbeten
m. m. vid flygvapnet skulle få komma
till utförande i av departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1952 angiven omfattning,
dels ock till vissa flygfältsarbeten
m. m. för budgetåret 1952/53 anvisa
ett investeringsanslag av 16 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 331) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 442), i vilka hemställts
bl. a., att riksdagen måtte till
vissa flygfältsarbeten m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa, utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit, 4 miljoner kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmbåck m. fl. (I: 333) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 434), i vilka hemställts
bl. a., att riksdagen måtte till vissa
flygfältsarbeten m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa, utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit, 3 miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) medgiva, att flygfältsarbeten m. m.
vid flygvapnet måtte komma till utförande
i av departementschefen angiven
omfattning;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:331 och 11:442 samt 1:333 och II:
434, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Vissa flygfältsarbeten m. m.
för budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 16 000 000 kronor.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Stähl,
Bergstrand, Widén och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottet under b) bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Majrts förslag och
motionerna I: 331 och II: 442 samt med
bifall till motionerna I: 333 och II: 434,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Vissa flygfältsarbeten in. m. för
budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 19 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr STÅHL: Herr talman! Som framgår
av reciten på den här punkten förhåller
det sig så, att riksdagen 1947
fastställde en treårsplan för utbyggnad
av de stridsflygfält, som det här gäller.
Att närmare redogöra för dem tillåta
inte omständigheterna, men jag vill antyda
att arbeten enligt planen äro nödvändiga
för stridsflygets funktionsduglighet
och för landets beredskap i händelse
av krig.

Tyvärr har, som också departementschefen
konstaterar, arbetet på denna
treårsplan blivit försenat och försinkat,
och i det läge som vi nu befinna
oss i är det tyvärr så, att arbetet kommer
att ytterligare försenas genom att
departementschefen, som man förstår
av i och för sig mycket legitima skäl,
måste gå på en mycket restriktiv anslagslinje
för kommande år.

Nu är det klart att det här delvis är
en kvotfråga, och jag har för min del
den uppfattningen — och den äro vi
väl relativt ense om inom utskottet —
att det är omöjligt för riksdagen att
rucka på och förändra vissa delar av
byggnadskvoten. Men bortsett från
kvotfrågan förhåller det sig ju så, att
det behövs en marginal i anslagsgivningen
för att man skall kunna fullfölja
de arbeten som rymmas inom

Nr 9. 145

Vissa flygfältsarbeten m. m.

kvoten. Under den föredragning, som
ägt rum i detta ärende, har det påpekats,
att om man skall kunna utnyttja
den kvot, som står till disposition för
detta ändamål, så behövs det en ökad
anslagsmarginal. Den rör sig i detta
fall om 3 miljoner kronor, som behövas
för administrativa och andra utgifter,
som inte ingå i det direkta utnyttjandet
av kvoten. Om man alltså vill förhindra
en ytterligare eftersläpning av
dessa arheten, måste ett något större
anslag beviljas än det som här är föreslaget,
och då tvingas man att ställa
yrkande därom. Det är det som reservanterna
ha gjort på denna punkt. Jag
skall, herr talman, nöja mig med denna
motivering.

Jag förstår, att vi alla ha den goda
viljan, men skillnaden mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten är
den, att vi reservanter ha ansett, att det
vore nödvändigt att nu ta till anslaget
så pass högt, att arbetena åtminstone
skulle kunna fullföljas under nästa år
i den takt i vilken de ha bedrivits under
innevarande år, vilket inte kommer
att ske, om man går på utskottets linje.

Jag skall med hänvisning till detta,
herr talman, be att få yrka bifall till
den reservation som vid denna punkt
av utlåtandet är fogad av herr Ohlon
m. fl.

Herr HJALMARSON: Herr talman! I
fråga om flygfälten skall jag be att få
ansluta mig till herr Ståhls synpunkter
och yrkande.

Med herr talmannens tillstånd vill
jag emellertid redan nu säga några ord
om punkt 20, som avser berghangarer.
Byggandet av berghangarer har blivit
försenat i förhållande till leveransen
av flygplan. Utskottsförslaget innebär,
att detta byggande även i fortsättningen
blir försenat. Detta medför att för
dyrbar materiel inte kan beredas tillfredsställande
förvaring, vilket i sin

tur medför ökade underhållskostnader.
1*rämst medför dock den oskyddade
10 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 9.

146 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Berghangarer.

uppställningen av flygplan, att dessa
riskera att vid ett krigsutbrott bli förstörda
på fredsflygfältet.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
om det tillåtes mig att göra det redan
nu, att med denna korta motivering få
yrka bifall till den i punkt 20 av fröken
Andersson m. fl. avgivna reservation.

Herr WARD: Herr talman! Jag skall
fatta mig mycket kort. Första kammaren
har följt utskottsmajoriteten, vilket
ju inte utgör något hinder för andra
kammaren att göra motsatsen, men jag
tror för min del, att det kan anföras
mycket goda grunder för den hemställan,
som Kungl. Maj:t gjort och till vilken
utskottsmajoriteten har givit sin
anslutning.

Det är klart att om man finge sätta
upp ett önskeprogram utan hänsyn till
de ekonomiska förutsättningarna, så
skulle vi väl allesammans vilja forcera
utbyggnaden av de flygfält som
det här gäller. Det är alldeles uppenbart.
Men här gäller det väl ändå att
avväga mellan olika stora intressen
inom skilda försvarsområden liksom
inom andra områden, och då måste
man på vissa punkter hålla igen och
nöja sig med något mindre än det som
man anser vara det idealiska. Jag vill
sålunda beträffande flygfälten yrka bifall
till utskottets hemställan.

Eftersom herr Hjalmarson fick tillfälle
att också tala om bergrumsarbetena,
vill jag erinra om att det väl i
alla fall här gäller en kvotfråga, och
att man inte så där i en handvändning
kan frångå det program som därvidlag
är gällande. Dessutom vill jag tillägga,
att om det skulle befinnas möjligt och
lämpligt att komplettera dessa anslag
— därom vill jag inte yttra mig — står
alltid den utvägen öppen för Kungl.
Maj :t att på tilläggsstat, precis som fallet
varit i år, komma tillbaka till riksdagen
och föreslå de kompletteringsanslag,
som efter ytterligare utredning

möjligen kan anses önskvärda. Jag kan
visserligen inte yttra mig om hur det
kan gå, men den utvägen står som sagt
alltid öppen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag på punkt 20.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
15 gjorda hemställan, dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 16—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Berghangarer.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att de berghangarer,
för vilkas påbörjande medel anvisats,
måtte få komma till utförande
inom av departementschefen i statsrådsprotokollet
över förvarsärenden för
den 4 januari 1952 angiven utökad kostnadsram,
dels ock till Berghangarer för
budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 6 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (I: 331)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl. (11:442),
hemställts, så vitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till byggande av berghangarer
för budgetåret 1952/53 anvisa,
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit, 6
miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) medgiva, att de berghangarer, för
vilkas påbörjande medel anvisats, måtte
komma till utförande inom av departementschefen
angiven utökad kostnadsram; b)

med bifall till Kungl. Maj:ts för -

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9. 147

slag samt med avslag å motionerna
I: 331 och II: 442, såvitt nu vore i fråga,
till Berghangarer för budgetåret 1952/53
anvisa ett investeringsanslag av
6 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Lundgren, Skoglund
i Doverstorp och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottet under b) bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 331 och II: 442, såvitt
nu vore i fråga, till Berghangarer för
budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 12 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 21 och 22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23.

Uppställningsplatser för radarstationer.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till ifrågavarande ändamål för budgetåret
19o2/53 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:331) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjal -

Uppställningsplatser för radarstationer.

marson m. fl. (II: 442), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till uppställningsplatser för
radarstationer m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa, utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit, 5 miljoner kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmbäck m. fl. (1:333) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 434), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till uppställningsplatser för
radarstationer för budgetåret 1952/53
anvisa, utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit,
1 miljon kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:331 och 11:442 samt 1:333 och II:
434, såvitt nu vore i fråga, till Uppställningsplatser
för radarstationer för budgetåret
1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Ståhl,
Bergstrand, Widén och Hjalmarson,
vilka ansett utskottet böra hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:331 och 11:442 samt 1:333 och II:
434, såvitt nu vore i fråga, till Uppställningsplatser
för radarstationer för budgetåret
1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 6 000 000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

STÅHL: Herr talman! Jag skall
även på denna punkt fatta mig mycket
kort. De betydande beställningar av
radarmateriel, som riksdagen under
senare år har beslutat, ha ju kunnat
effektueras i relativt snabb takt. Detta
gör, herr talman, att vi ha fått åtskilligt
med materiel, men vi ha dess värre
inte kunnat följa med i samma takt

148 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Förläggande av den under försvarets fabriksverk hörande centrala beklädnads -

verkstaden till Karlskrona m. m.

när det gällt att ordna uppställningsplatser
för denna radarmateriel, så att
den verkligen blir funktionsduglig. Det
kräves både materiel och uppställningsplatser
härför. Därtill kommer, enligt
uppgifter som lämnats, att radarmaterielen
delvis inte heller kan få en nöjaktig
och med hänsyn till dyrbarheten
av materielen tillfredsställande förvaring.
Detta är anledningen till den relativt
blygsamma ökning av anslaget till
uppställningsplatser, som föreslås i reservationen.
Vi mena, att god ekonomi
bjuder, att när materielen finns, skall
man också ha möjlighet att utnyttja den
eller i varje fall på ett tillfredsställande
sätt förvara den.

Med hänvisning till dessa synpunkter
ber jag att få yrka bifall till den
reservation som är fogad vid punkten
.23.

Herr WARD: Herr talman! Den motivering
som jag anfört på de tidigare
behandlade punkterna äger delvis också
tillämpning på den här punkten. Det
skulle givetvis vara bra om man kunde
mer än som här är tänkt utbygga dessa
uppställningsplatser, men även i detta
fall får man ta hänsyn till nödvändigheten
att balansera försvarsbudgeten på
ett sätt som man kan försvara. Därför
får man vänta med vissa saker — tyvärr
också i detta fall.

Nu nämnde herr Ståhl, att radarmaterielen
kan ta skada därför att det
inte skulle finnas lämpliga uppställningsplatser
för materielens förvaring
tills den kan komma till användning.
Men så illa är det väl i alla fall inte
ställt. Nog finns det så pass gott utrymme
inom det militära, att man kan
placera dessa apparater så, att de får
erforderligt skydd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
skall begränsa mig till att anmäla mitt

instämmande i de av herr Ståhl anförda
synpunkterna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 24—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

§ 14.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av vissa av
Kungl. Maj :t beträffande försvarets fastighetsfond
gjorda framställningar om
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Förläggande av den under försvarets
fabriksverk hörande centrala bekläd nadsverkstaden

till Karlskrona m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förläggande av den
under försvarets fabriksverk hörande
centrala beklädnadsverkstaden till
Karlskrona in. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANDERSSON i Ronneby: Herr
talman! Med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 och statsutskottets utlåtande
nr 48 angående förläggande av
den under försvarets fabriksverk hörande
centrala beklädnadsverkstaden
till Karlskrona skulle jag vilja säga några
ord angående förslaget att i samband
därmed nedlägga den statliga skofabriken
i Karlskrona.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9. 149

Förläggande av den under försvarets fabriksverk hörande centrala beklädnads^

verkstaden till Karlskrona m. m.

Då 1917 års riksdag beslutade anlägga
denna fabrik för tillverkning av skodon
för militärt behov, var de främsta
skälen härför att få fram skodon av
hög kvalitet och få möjlighet till jämförelse
i kostnadshänseende. Den privata
industrien hade självklart inte samma
intresse då som senare att prestera
både god kvalitet och prisbillighet. 1924
års riksdag beslutade att försvarets behov
av skodon i första hand skulle fyllas
genom den statliga skofabrikens försorg
och, om den inte var tillräcklig,
genom civil produktion. Så länge skofabriken
sorterade under marinförvaltningen
fullföljdes dessa intentioner.

Sedan försvarets fabriksstyrelse blivit
huvudman för fabriken och därmed
övertagit ansvaret för driften, synes
förutsättningarna minskat för att på ett
ekonomiskt och ur driftsynpunkt tillfredsställande
sätt hålla produktionen
i gång. Genom den stora anskaffningen
av skodon, under beredskapstiden blev
de militära lagren så stora, att nyanskaffningen
avsevärt kunde begränsas.
Förutsättningarna för att få beställningar
till den statliga skofabriken, som
motsvarade dess kapacitet, minskades
därigenom i hög grad. Länge bedrevs
tillverkningen med en föråldrad maskinpark,
som inte stod i nivå med den
privata industriens.

För den yrkesskickliga arbetarstammen
var detta länge en källa till förargelse.
Under de sista två åren har
maskininvesteringar gjorts till betydande
belopp, och nu återstår inte mycket
innan maskinparken kan betecknas som
modern. Resultatet har också visat sig
i den vinst på 00 000 kronor, som uppstod
under år 1951. Den arbetsledare,
som de sista åren rekonstruerat fabriken,
har också visat sig mycket väl
skickad för sitt uppdrag, och vid besök
i fabriken erfor man den goda samarbetsanda,
som var rådande och som
säkerligen skulle kommit att avsätta
goda resultat. Självfallet har fabrikens

möjligheter till konkurrens med den
privata industrien varit starkt begränsade
genom produktionens inriktning
på huvudsakligen militärskodon. Möjligheten
att tillvarata material och få
produktionen att löpa väl hade säkerligen
varit större vid en mera differentierad
produktion och en därav följande
större produktionsvolym. Vad
1949 års skoutrednings majoritet här
uttalat är säkerligen riktigt.

Man måste beklaga att staten nu av
omständigheternas makt knappast har
annat val än att nedlägga fabriken och
därmed avstå från en experiment- och
kontrollfabrik för att få fram god kvalitet
och rimliga priser. Den privata
industriens intresse kan i fortsättningen
knappast förväntas bli lika starkt
att pressa priserna och hålla goda kvaliteter
som det varit under den statliga
skofabrikens 35-åriga tillvaro. Fabriken
har säkerligen under denna tid gjort
god tjänst.

Det torde emellertid inte vara realbetonat,
att i vårt land, där den privata
skoindustrien redan är starkt överdimensionerad
och under förra året hade
en avgång av tio procent av arbetarantalet
och en lagerhållning enligt uppgift
på tio miljoner par skor, insistera
på en nyinvestering i och utvidgning
av en statlig skofabrik. Det vore dålig
planhushållning. I själva verket är det
inte märkvärdigare att en statlig skofabrik
nedlägges än att de privata försvinner,
när de inte längre behövs för
folkhushållets behov. Det är emellertid
en skillnad, och den rör de anställda.
En statlig anställning betraktas alltid
som en fast anställning. De anställda får
där en fast anställningsform. Den privata
företagsverksamheten har ännu
lång väg att vandra innan dess anställningsformer
blir och anses lika fasta.

Den omplacering av arbetskraften,
som försvarsministern ställer i utsikt,
hälsas därför med tillfredsställelse. Svårigheter
vid omplaceringen kommer sä -

150 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Förläggande av den under försvarets fabriksverk hörande centrala beklädnads verkstaden

till Karlskrona m. m.

kerligen att uppstå ändå, och särskilt
gäller det de äldsta arbetarna, som har
något år till pensionsåldern, och de som
på grund av hälsoskäl inte kan omplaceras
till annat än lätt arbete. Det är
också angeläget att deras inkomstförhållanden
under omskolningstiden inte
försämras och att de i övrigt behandlas
så välvilligt som möjligt. Svårigheterna
för den som har lång anställningstid
att övergå till annat arbete blir ändå
betydande.

Jag ber slutligen få uttala min tillfredsställelse
över att nedläggandet av
skofabriken i hög grad underlättas genom
departementschefens och statsutskottets
förslag om att förlägga försvarets
centrala beklädnadsverkstad i
dess helhet till Karlskrona. Ur kostnads-
och arbetsmarknadssynpunkt är
förslaget gynnsamt. Det betyder också
att det fortfarande underindustrialiserade
Karlskrona får ersättning för det
staden förlorar genom nedläggandet av
skofabriken. Vi är tacksamma härför.

Herr talman! Jag har velat framlägga
dessa synpunkter, och jag ber att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 48.

Herr NYBERG: Herr talman! Eftersom
denna fråga berör Karlskrona stad vill
jag säga ett par tre ord. Det är naturligtvis
inte glädjande att skofabriken
kommer att läggas ned, men i stället
äro vi naturligtvis tacksamma för att
Karlskrona får den centrala beklädnadsverkstaden.
Jag vill å stadens vägnar
uttala ett tack till försvarsministern
och andra myndigheter för att man
kommer att besluta att denna verkstad
skall centraliseras till Karlskrona.

Vad gäller synpunkterna på arbetarnas
förhållanden så vill jag instämma
i vad min bänkkamrat, herr Andersson
i Ronneby, här uttalat. Jag skall inte
säga mera på denna punkt, eftersom jag
vid ett personligt samtal med försvarsministern
för någon tid sedan fram -

förde ungefär samma synpunkter som
här framhållits i herr Anderssons anförande.

Jag vill till sista rikta en fråga till
försvarsministern. Det sägs ingenting
i propositionen eller utskottsutlåtandet
om någon bestämd tidpunkt för fabrikens
nedläggande. När jag senast besökte
fabriken trodde man, att man
skulle kunna få fortsätta driften ungefär
tre månader framåt. Det har nu
gått ungefär en månad sedan dess, och
jag vill fråga försvarsministern, om han
kan ge något besked, i vart fall på ett
ungefär, om när fabriken definitivt
skall upphöra med driften.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr
talman! Jag kan omedelbart meddela,
att man tänker sig att driften skall fortsätta
till den 1 juli.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! De bägge föregående talarna
har varit mycket angelägna om att uttala
sin tillfredsställelse och sin tacksamhet
över denna frågas behandling.
Jag har ingenting emot att människor
är tacksamma, långt därifrån, men den
erfarenhet vi har i den trakt, som har
en del av denna fabrik, säger att ni
kunnat vänta litet med detta tack. Kanske
nästa års fabriksstyrelse flyttar
igen. Då kanske det varit bra att ha en
del av detta tack osagt.

Då jag begärt ordet i den föreliggande
frågan har jag gjort det av skäl som
jag redan angivit, nämligen att vi har
en del av denna fabrik i Degerfors, och
inte för att ställa något annat yrkande
än det utskottet kommit till; utskottet
har knappast haft någon möjlighet att
komma till ett annat resultat. Jag har
gjort det för att ställa några frågor till
försvarsministern på denna punkt.

Innan jag gör det vill jag erinra om
vissa fakta, som förekommit i den tidi -

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9. 151

Förläggande av den under försvarets fabriksverk hörande centrala beklädnads^

verkstaden till Karlskrona m. m.

gare behandlingen av detta ärende. Jag
har nämligen fått en känsla av att man
försöker dölja vissa saker här i fråga
om behandlingen av ärendet. Gången av
behandlingen verkar i vart fall allt annat
än planhushållning. Jag tycker att
den mera liknar karusellåkning.

Vid anmälan av propositionen nr 180
år 1943 framhöll departementschefen,
att frågan om en sammanslagning av de
båda beklädnadsverkstäderna syntes
böra prövas på grundval av en utredning,
som fabriksstyrelsen skulle komma
att framlägga. Fabriksstyrelsen slutförde
denna utredning och lade i skrivelse
den 27 oktober 1945 fram tre olika
alternativ, nämligen 1) tillverkning vid
båda verkstäderna, d. v. s. både i Karlskrona
och Stockholm, 2) tillverkningen
förlagd endast till Stockholm och 3)
hela tillverkningen förlagd till en nybyggd
fabrik på annan plats än Stockholm.

De kostnadskalkyler som gjorts visade,
att ur ekonomisk synpunkt en
sammanslagning av den statliga beklädnadsindustrien
till en fabrik utanför
Stockholm, i landsorten, borde äga rum.
I 1947 års statsverksproposition framlades
definitivt förslag till lösning av
frågan. Vad förläggningen beträffar så
hade fabriksstyrelsen undersökt en del
olika platser. Man hade undersökt förutsättningarna
för en förläggning till
följande orter, nämligen Avesta, Kramfors,
Degerfors, Fagersta, Laxå och
Karlskrona. Karlskrona utdömdes omedelbart
därför att staden inte ansågs
vara en lämplig plats ur militär- och
försvarssynpunkt. Fabriksstyrelsen föreslog
Degerfors. Om jag inte minns fel
hade norrlandskommittén och arbetsmarknadsstyrelsen
också fått uttala sig
och därvid stannat för Kramfors.

Departementschefen, vid detta tillfälle
herr Vougt, följde fabriksstyrelsen
och ansåg, att valet närmast skulle stå
mellan Degerfors och Kramfors. Med
hänsyn till dyrortsgrupperingen, kom -

munikationer och ur andra synpunkter
föredrog han Degerfors. Han följde alltså
fabriksstyrelsen. Vid utskottsbehandlingen
av ärendet 1947 biträdde utskottet
förslaget om en omorganisation och
föreslog att pengar skulle ställas till
förfogande för ändamålet, men statsutskottet
vågade inte — kanske av förklarliga
skäl, då det inte visste hur valet
mellan Degerfors och Kramfors
skulle utfalla — ta ställning till förläggningsfrågan
utan lät den gå tillbaka till
Kungl. Maj:t för att, som det sades, frågan
skulle prövas även ur social synpunkt.
Fabriksstyrelsen startade ändå
samma år en tillverkning i Degerfors
med 30 anställda.

Det är därvidlag jag menar, att man
söker dölja något. Det finns nämligen
ingen redogörelse för att vi i Degerfors
har en personalstyrka på 30 anställda
och att kommunen lagt ner pengar —
kanske inte så mycket men nog är det
väl några tusen kronor — på att ordna
hithörande förhållanden. Vi har i sex
år hållit på med denna tillverkning, och
vad detta betyder för en kommun behöver
jag väl inte i denna församling,
där det sitter så många kommunalmän,
säga många ord om.

Jag behöver väl inte heller framhålla,
att ur både kommunal och industriell
synpunkt hälsade vi förläggningen av
denna tillverkning med en viss tillfredsställelse.
Från början avsåg vi att
få till stånd en viss balans i arbetskraftsförhållandena.
Vi hade ju där
järnverket, som sysselsätter ungefär
2 000 man, och medräknat byggnadsarbetare
och hos övriga mindre företag
anställda kom vi upp till 3 000 manliga
anställda. Däremot hade vi praktiskt
taget ingen kvinnlig industri. Vi
skaffade lokaler, och allt såg ut att
ordna sig på ett hyggligt sätt.

Jag kan också i detta sammanhang
meddela, att fabriksstyrelsen så sent
som för två år sedan hemställde, att vi
skulle inköpa eu intilliggande välbelä -

152 Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Förläggande av den under försvarets fabriksverk hörande centrala beklädnads verkstaden

till Karlskrona m. m.

gen tomt och göra ett tillbygge och
bygga ut fabriken till dubbla driften.
Det var tur att jag vid det tillfället gick
till försvarsministern och begärde besked
om huruvida driften definitivt
skulle förläggas dit, innan vi kastade ut
mera pengar. Statsrådet Vougt svarade,
att det var bäst att vi väntade, och att
vi fick lugna oss litet.

Vi fick alltså intet besked. Och så
började karusellåkningen. Kramfors
kom ur räkningen med hänsyn till att
orten ur försvarssynpunkt inte var
lämplig. Storfors dök nu i stället upp
som konkurrent. Anledningen härtill vet
jag inte. Det kan väl inte ha varit på
det sättet, att någon inflytelserik person
i arbetsmarknadsstyrelsen eller någon
annanstans ville förlägga rörelsen
till Storfors för att få ett monument i
hembygden; det brukar ju vara så
ibland. Till sist fastnade man emellertid
för Karlskrona, som vid första omgången
var den minst lämpliga platsen
ur försvarssynpunkt.

Statsrådet anför nu, att den statliga
beklädnadstillverkningen under krig
torde få mycket ringa betydelse. Försvarssynpunkten
synes nu inte böra
tillmätas någon som helst betydelse.
Inte vet jag. Hur har statsrådet tänkt sig
nästa krig — om det nu kommer något?
Det kan väl inte vara så, att man får
någon sorts sommarsemester där nere
på blekingekusten där människorna kan
gå omkring i baddräkt, eftersom det
ju inte har den minsta betydelse ur
försvarssynpunkt var fabriken ligger.
Vad vet jag? Man kan ju argumentera
praktiskt taget hur som helst, men jag
tycker att den här vändningen är litet
för hastig.

Till sist vill jag bara beröra personalfrågan,
men det är kanske den viktigaste
såsom läget ser ut på arbetsmarknaden
just nu.

Såväl fabriksstyrelsen som departementschefen
har varit angelägna om att
framhålla, att det är sörjt för persona -

len både i Stockholm och i Karlskrona
och att den kvinnliga personalen i
Stockholm är tillförsäkrad arbete ute i
Hässelby, därest fabriken förlägges till
Karlskrona. Samtliga tjänstemän kommer
också att följa med till Karlskrona,
och samma garantier lämnas personalen
där nere.

Vidare framhåller departementschefen
att de kommunala olägenheter, som
eventuellt kan uppstå i Karlskrona genom
att man nedlägger skofabriken där,
kommer att neutraliseras tack vare att
den statliga syfabriken förlägges dit.
Allt detta är bara i sin ordning, och jag
har ingenting att anmärka på därvidlag.
Men jag måste fråga: Varför nämnes
det inte ett ord om den tredje platsen,
där man har trettio anställda? Det
skulle kunna hända att det även där
kan komma att uppstå vissa kommunala
olägenheter. Det säges ingenting om
den saken vare sig i propositionen eller
i utskottsutlåtandet. Man är där så försiktig,
att man på ett ställe talar om
»viss angiven ort». Det är allt som säges.
Det kan ju bero på glömska eller
bristande kännedom om förhållandena
från departementschefens sida, men det
kan väl inte gärna bero på bristande
kännedom från fabriksstyrelsens sida?
Inte heller kan det väl vara medvetet
utelämnat. En sådan insinuation får
man väl inte göra? Det ligger nära till
hands att säga, att man här försöker
klara storstädernas problem, men landsorten
och dess industri fäster man sig
inte vid.

I Degerfors har vi nu haft denna verksamhet
i gång i sex år. Under den tiden
har vi avvisat en mängd andra industrier,
som velat komma dit. Detta har
vi gjort i samråd med fabriksstyrelsen
för att säkra den redan befintliga industriens
arbetskraftsbehov. Men nu
sitter vi där. Jag måste fråga: Är det på
detta sätt som industriens lokalisering
skall skötas? Då är det bättre att vi
aldrig tar de orden i vår mun vidare.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

153

Förläggande av den under försvarets fabriksverk hörande centrala beklädnads verkstaden

till Karlskrona m. m.

Jag vill också i detta sammanhang
påpeka hur man nu behandlar den lilla
staden Nora i Örebro län. Den behandlingen
gör verkligen ingen människa
glad.

Till sist vill jag så ställa frågan: Är
statsrådet beredd att med oss ta upp
spörsmålet om personalen och övriga
kommunala problem, som eventuellt
kan uppstå vid en förflyttning av detta
slag?

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr
talman! Jag vet inte vad herr Petterson
i Degerfors menade med sitt dunkla tal
om att någon inflytelserik person i arbetsmarknadsstyrelsen
skulle ha skaffat
sig ett monument i Storfors för sina
insatser. En sak torde emellertid vara
klar efter herr Pettersons anförande
nyss, nämligen att i varje fall han själv
skaffat sig ett monument i Degerfors.

Herr Petterson talade om karusellåkning
i samband med handläggningen
av detta ärende. Jag vill då göra honom
uppmärksam på att riksdagen och
statsutskottet, när frågan om förläggningsplatsen
för den nya verkstaden
behandlades, funno »de av statsrådet
anförda skälen för Degerfors såsom den
därvid mest lämpliga icke vara till alla
delar övertygande. Utskottet ville icke
taga någon bestämd ståndpunkt till förläggningsfrågan
utan ansåg att avgörandet
härutinnan borde få bliva beroende
på resultatet av en enligt utskottets
mening erforderlig förnyad omprövning
i ärendet, varvid problemet borde närmare
skärskådas även ur sociala och
samhällsekonomiska synpunkter.»

Jag finner detta vara så klart uttryckt,
att jag anser det märkligt, att
vare sig herr Petterson eller någon annan
i Degerfors av detta kunnat dra
någon annan slutsats än alt frågan om

förläggningsplatsen måste vara ytterst
flytande.

Sedan är det riktigt att man har drivit
mindre verkstäder i Degerfors och i
Grängesberg och en verkstad i Stockholm.
Tidigare har det också funnits
en fabrik i Karlstad. Den är numera
nedlagd. Avsikten var emellertid att så
småningom centralisera hela verksamheten
till en plats, för att på så sätt förbilliga
tillverkningen. På grund av olika
omständigheter — jag skall vid denna
tidpunkt inte gå in på några detaljer
där — ha vi vid prövningen funnit det
vara riktigt att lägga ned skofabriken
i Karlskrona. Därtill kommer, att arbetsmarknadsstyrelsen
för sitt vidkommande
av arbetsmarknadspolitiska skäl
— och jag tror utan någon avsikt att
få ett monument rest i Karlskrona —
har förklarat, att det ur arbetsmarknadsstyrelsens
synpunkter sett är riktigt
att beklädnadsverkstaden nu förlägges
till Karlskrona.

Vidare tillkommer en omständighet,
som inträffat sedan riksdagen senast
behandlade denna fråga, nämligen den
att länsarbetsnämnden i Örebro län för
sin del har avstyrkt att verkstaden förlägges
till Degerfors. Man ansåg sig
nämligen inte under dåvarande omständigheter
kunna mobilisera den arbetskraft
som erfordrades.

Det är dylika omständigheter, herr
Petterson i Degerfors, som påverkat
mitt ställningstagande, trots att jag inte
tidigare har varit i tillfälle att personligen
handlägga dessa ting. Det är naturligtvis
stor skillnad på att anskaffa
de 30 arbetare, som nu äro sysselsatta
i Degerfors, jämfört med att uppbringa
de 200, som behövas för den nya beklädnadsverkstaden.

Vad de anställda degerforsbornas
framtid beträffar kan jag endast säga,
att därest ifrågavarande arbetare framställa
några särskilda önskemål, så
skola vi undersöka förutsättningarna
för en förflyttning, exempelvis till be -

154 Nr 9. Torsdagen den 13 mars 1952.

Internationella arbetsorganisationens likalönekonvention.

klädnadsfabriken i Karlskrona — om
detta skulle befinnas nödvändigt. Vi
skola i det avseendet, liksom också beträffande
skofabrikspersonalen i Karlskrona,
visa allt det tillmötesgående,
som staten är skyldig i sådana här
sammanhang.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag vill bara säga några ord
med anledning av påståendet att det
skulle ha rått brist på arbetskraft i
Degerfors. Den saken har vi diskuterat
många gånger där hemma, men vi har
inte någon gång kunnat finna att så
varit fallet. Det påståendet dök upp
först då Storfors blev aktuellt. Då sades
det, att det inte fanns någon möjlighet
att skaffa tillräcklig arbetskraft i Degerfors.
Strax därförinnan mottog vi
emellertid en framställning om utökning
av personalen till mer än det
dubbla, från 30 till 70. Då var det inte
fråga om någon arbetskraftsbrist. Men
omedelbart efter det att Storfors blivit
aktuellt sade länsarbetsnämnden, att
det inte gick att skaffa fram den erforderliga
kvinnliga arbetskraften i Degerfors.
Det säger sig emellertid självt, att
på en industriort där den stora industrien
sysselsätter ungefär 2 000 arbetare
— med den övriga industrien där
uppe kommer vi upp till ungefär 3 000
arbetare — måste finnas större förutsättningar
att skaffa fram den erforderliga
kvinnliga arbetskraften än i
Storfors, som inte har mer än hälften
så många arbetare. Den saken behöver
vi väl knappast diskutera.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelser -

na angående skyldighet att erlägga fastighetsskatt; nr

15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.; och

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående fastighetsägares underrättande
om innehållet i beslut rörande
fastighets taxeringsvärde; samt

bankoutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av väckta motioner om förstatligande
av importen och distributionen
av mineraloljor.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtande
hemställt.

§ 17.

Internationella arbetsorganisationens
likalönekonvention.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1951 vid dess trettiofjärde
sammanträde fattade beslut, dels ock i
ämnet väckt motion.

Genom en den 1 februari 1952 dagtecknad
proposition, nr 47, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden anhållit om riksdagens
yttrande angående följande i nämnda
protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1951 vid dess trettiofjärde
sammanträde fattade beslut, nämligen

1) Konvention (nr 99) angående ordning
för fastställande av minimilöner
inom jordbruket.

2) Rekommendation (nr 89) angående
ordning för fastställande av minimilöner
inom jordbruket.

Torsdagen den 13 mars 1952. Nr 9. 155

Internationella arbetsorganisationens likalönekonvention.

3) Konvention (nr 100) angående
lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde.

4) Rekommendation (nr 90) angående
lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde.

5) Rekommendation (nr 91) angående
kollektivavtal.

6) Rekommendation (nr 92) angående
frivillig förlikning och skiljedom.

I propositionen avstyrktes svensk ratificering
av konventionerna. Rekommendationerna
ansågos icke böra föranleda
någon åtgärd från svensk sida.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en
före propositionens avlämnande inom
andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 417, vari fru Nilsson
och herr Dahlgren föreslagit, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer att konventionen från den
Internationella arbetskonferensen ''om
lika lön för manlig och kvinnlig arbetskraft
för arbete av lika värde’ framlägges
för riksdagen».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet i motiveringen anfört; B.

att motionen II: 417 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru NILSSON: Herr talman! Det är
inte första gången som en motion i
denna fråga förelagts riksdagen. Tvärtom
är det så att frågan om lika lön
för samma arbete har varit uppe ett
flertal gånger men alltid rönt motstånd
och oförstående från riksdagens sida.

Många i Sverige verksamma kvinnoförbund
liar likalönsfrågan på sitt program.
De frisinnade kvinnorna förde
fram denna fråga 1931, och sedan dess

har den förts fram av Svenska kvinnors
vänsterförbund. Detta förbund stöder
också motionen i dag, eftersom
detta förbund har denna fråga på sitt
program, och det är som medlem i
detta förbund jag vill tala här i dag.

Det har beslutats i princip ett otal
gånger, att kvinnor och män skall ha
samma ersättning för arbete av samma
värde. I Internationella arbetsbyråns
stadgar från 1919 återfinnes detta program.
Jag vill också erinra om Förenta
Nationernas beslut av den 10 mars
1948, där medlemsstaterna uppmanas
att på allt sätt stödja principen om lika
lön för samma arbete åt manliga och
kvinnliga arbetare, oberoende av nationalitet,
ras, språk eller religion.

Alltså är det är ingen ny fråga, utan
den har varit och är fortfarande en
mycket angelägen och stor fråga, som
samlat kvinnorna under årtionden till
kamp för denna mänskliga rättighet.
År 1951, när Internationella arbetskonferensen
ånyo var samlad och då i
Geneve, beslöts anta en konvention och
en tilläggsrekommendation i likalönsfrågan.
Vid denna konferens var Sverige
representerat av ledamöter från
LO, regeringen och arbetsgivarna. LO:s
representanter röstade för konventionen,
regeringens representant nedlade
sin röst, och som väntat röstade arbetsgivarna
emot förslaget. Konventionen
antogs emellertid med 105 röster för,
33 emot och 40 nedlagda röster.

Efter konventionens antagande trodde
man att kvinnornas krav i denna
fråga äntligen skulle bli verklighet även
i vårt land. Men än en gång skall vi
finna att kvinnornas förhoppningar i
den vägen grusats. Alla instanser som
yttrat sig i frågan erkänner, att det är
stora olikheter i lönehänseende mellan
kvinnor och män. Det är en skandal
att i vårt land, som liar en så stark
fackföreningsrörelse, så stark landsorganisation
och med en arbetarregering
sedan ett tjugotal år tillbaka, en sådan
diskriminering av kvinnorna skall fort -

156 Nr 9. Torsdagen den 13 mars 1952.

Internationella arbetsorganisationens likalönekonvention.

bestå. LO och regeringen låtsas som om
det vore felaktigt att lagstadga i denna
fråga. Vad Landsorganisationen beträffar
tycker man att den endast skulle
hälsa en sådan lag med tillfredsställelse,
eftersom LO trots sin styrka efter så
många år ej lyckats genomföra likalön
genom fria förhandlingar.

Att ratificera konventionen i vårt
land skulle innebära att man fastställer
vissa normer, som måste följas i förhållandet
mellan arbetare och arbetsgivare,
för att medborgare skall få sin
rätt. Staten har för länge sedan fastställt
arbetstiden i lag, liksom också
semestertiden. Man bar alltså genom
lag skyddat en så mänsklig rättighet
som fritiden, men det absolut självklara,
att om två medborgare utför
samma arbete så skall de ha samma
lön, det vill man inte lagfästa.

Man säger att detta program skall
genomföras genom fria förhandlingar.
Går det inte fortare än hitintills, så lär
väl ingen av oss eller våra barn få uppleva
detta. Med den takt man nu håller
kommer det att ta minst fem generationer,
innan vi kommer i jämnhöjd med
mannens lön.

Från arbetsgivarhåll anför man mot
likalönen, att kvinnorna är så mycket
sjuka och så mycket borta och att detta
påverkar ackordslönen, då maskinerna
inte blir lika fullständigt utnyttjade.
Det är riktigt att det finns en tendens
till flera Iediglietsdagar för kvinnor än
för män. Men vad beror nu detta på?

Jag vill först säga, att vad det gäller
frånvaroprocenten, så bottnar den inte
i en könsbunden sjukdomsbenägenhet.
Utan tvivel beror den mest på kvinnornas
dubbelarbete och på deras dåliga
lön. Och inte minst inverkar bristen
på barnkrubbor och daghem, vilken
alla känner till. På de barnkrubbor som
finns får man inte lämna in sina barn,
om de är sjuka. Någon av föräldrarna
måste ju vara hemma med barnet, och
det blir naturligtvis den som har minst
betalt, alltså kvinnan. Hade man och

kvinna lika lön, skulle det nog vara
andra siffror i frånvarostatistiken.

Den invändningen görs också, att
kvinnan är handikapad genom graviditet
och amning. I den mån denna samhällsnödvändiga
verksamhet fördyrar
den kvinnliga arbetskraften, så bör,
tycks det, vi alla och inte bara kvinnorna
bära kostnaderna.

Det har varit och är väl ännu på
sina håll brist på arbetskraft. Ge kvinnorna
samma lön som männen och höj
lönerna i de industrier, som är typiskt
kvinnliga, så att de kommer i nivå med
männens i jämförbara industrier, så
har vi en mycket stor reserv av arbetskraft
att tillgå. Vi behöver då inte importera
arbetskraft från andra länder
och det behöver inte bli några problem
med bostäder eller annat.

Kvinnorna säger att det måste löna
sig att arbeta. Vi kvinnor har samma
skyldigheter som männen i vårt samhälle.
Vi får betala lika mycket i skatt,
vi får erlägga lika höga hyror och betala
samma pris för maten och vi har
enligt lagen samma försörjningsplikt.
Men när det gäller samma rätt till lön
för arbete av samma värde är det
stopp; då vill man inte lagstifta. Jag
tycker det är upprörande, att vi här i
Sverige ännu inte beslutat i denna viktiga
fråga. Vi reagerar mot att en färgad
människa har mindre betalt än en
vit, som utför samma arbete. Men finns
det inte vissa paralleller mellan de färgade
folkens ställning och kvinnornas
ställning?

Det har anförts, att ett allmänt uttalande
i lagen inte blir bindande. Den
omedelbara effekten kunde det i alla
fall få, att likalönsprincipen genomfördes
i de företag, där staten har aktiemajoritet.
Staten bär själv kostnaderna
och kan äntligen få möjlighet genomföra
den princip, som länge gällt för
den direkta statstjänsten. Med det
exemplets makt och med lagen att peka
på vid förhandlingsbordet skulle det
bli lättare för underhandlarna att ge

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9. 157

kvinnorna deras medborgerliga rätt,
rätten till lika lön.

Jag hoppas och tror att kvinnorna
här i riksdagen är på en linje i denna
fråga. Själva har vi samma lön som
männen för vårt arbete, och jag har inte
hört några argument för att detta skulle
vara fel. Låt oss då också ge stöd
åt kvinnorna ute i landet, som vill ha
lika lön men inte får bestämma själva
i denna fråga utan hoppas att vi som
sitter här skall stödja strävandena i
denna för dem så viktiga fråga. Frågan
följs med stort intresse från kvinnohåll.
Jag har med mig här namnen
på tusentals kvinnor, som vill se denna
fråga löst med det snaraste. Bara
från Göteborg har jag omkring tre tusen
namn och det säger väl om något
att detta är en fråga av stor betydelse.

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag anfört ber jag att få framställa
det yrkandet, att utskottets yttrande
måtte få följande lydelse: Utskottet ansluter
sig till vad föredragande departementschefen
yttrat beträffande förevarande,
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens fattade
beslut, utom så vitt angår konvention
nr 100 angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde, där
utskottet förordar ratificering. Utskottet
hemställer,

att riksdagen måtte---anfört.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Vid denna sena timme skall jag, herr
talman, inte ta kammarens tid i anspråk
på annat sätt än genom att endast
åberopa vad utskottet anfört i ämnet.
.lag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av fru Nilsson under
överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 18.

Rörlig pensionsålder för erhållande av
folkpension.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om införande av rörlig pensionsålder
för erhållande av folkpension.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru EWERLÖF: Herr talman! Med
hänsyn till den långt framskridna tiden
skall jag fatta mig så kort som det över
huvud taget är möjligt. Saken ligger
under utredning, och därjämte har utskottet
skrivit så älskvärt och tillmötesgående,
att jag inte nu skall framställa
något yrkande. Jag vill alltså bara
framhålla, att denna fråga måste komma
tillbaka, och följaktligen återkomma
vi i det sammanhanget.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat tredje
lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
sammanföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ogiltighet av sämjedelning av jord inom
vissa delar av Kopparbergs län; och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag ur kyrkofonden
för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen
och stiftsnämnderna i samband
med prästlönereformens genomförande.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande, nr 7,

158

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Interpellation ang. den av 1950 års riksdag begärda utredningen om ett effektivare
taxeringsförfarande, m. m.

över motion om utredning av frågan
om ersättning till personer, som drabbas
av inkomstbortfall genom isolering
till följd av epidemi eller epizooti.

Utskottets hemställan bifölls; och
skulle detta beslut, jämlikt § 63 i riksdagsordningen,
genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 21.

Interpellation ang. den av 1950 års riksdag
begärda utredningen om ett effektivare
taxeringsförfarande, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Stockholm, som
anförde: Herr talman! I en till 1950
års riksdag väckt motion hemställde jag
att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att en kommitté snarast tillsättes
för att snabbt utreda frågan om
kraftiga åtgärder mot skattefusket.

Motionen remitterades till bevillningsutskottet,
som i sitt betänkande
nr 47 bl. a. anförde: »För förebyggande
av att inkomster undandras från beskattning
torde den bästa vägen vara,
att åtgärder vidtagas för vinnande av
större effektivitet i taxeringsarbetet.
Sistnämnda fråga har utskottet behandlat
i sitt samtidigt härmed avgivna betänkande
nr 46, vari utskottet föreslagit
skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan
om utredning rörande bl. a.
taxeringsförfarandet. Utskottet förutsätter
att därvid även den i motionen
berörda frågan ägnas uppmärksamhet.
Med hänsyn härtill torde jämväl syftet
med den nu förevarande motionen
få anses tillgodosett.»

Sedan riksdagen på detta sätt senast
behandlade frågan om skattefusket, har
tid efter annan genom pressen gått
meddelanden om personer, som åtalats
och dömts för skattefusk. Ett av de
grövsta och mest uppmärksammade fallen,
som samtidigt avsåg det största hittills
kända undandragna beloppet, gäl -

ler en direktör i Ulvsunda. Denne har
enligt vad utredningen givit vid handen
under åren 1947—1949 undandragit
samhället skatt på närmare 1,7 miljoner
kronor.

Man ställer sig osökt den frågan, hur
något dylikt kan vara möjligt, då det
i detta fall gäller ett aktiebolag med i
vederbörlig ordning utsedd revisor.
Bokföringsskojet borde ha upptäckts av
denne. Har icke revisorn någon gång
under denna tid funnit något anmärkningsvärt
i företagets bokföring? Vederbörande
direktör har nämligen bokfört
en mycket stor del av sina egna
och sin familjs privata resekostnader
och dylikt på företagets omkostnader.
Till yttermera visso uppgav direktören
själv vid rättegången, att bokföringen
varit slarvigt skött. Den i målet hörda
taxeringsrevisorn, vilken handhaft utredningen,
uppgav, att det inte var någon
större svårighet att upptäcka skattefifflet.
Man måste fråga sig om bolagets
revisor över huvud taget verkställt
någon granskning av företagets räkenskaper
och lagerkontroll. Den kanske
vanligaste formen av skoj i den här
vägen är ju just att sälja ut lagret utan
att bokföra försäljningssumman. Oberoende
härav förefaller det som om revisorns
sätt att handha sitt uppdrag skulle
stämma illa överens med bestämmelserna
i aktiebolagslagens § 111. Den av
företaget anlitade auktoriserade revisorn
är anställd vid en känd revisionsbyrå
med anknytning till Sveriges industriförbund.
Allmänheten betraktar
förekomsten av en auktoriserad revisor
såsom en garanti för att granskningen
sker med all den noggrannhet, som det
allmännas intresse kräver. När sådant
som detta kan ske frågar man sig med
oro, vad i själva verket auktorisationen
innebär. Rubbas det förtroende som
gått in i det allmänna medvetandet till
institutionen med auktoriserade revisorer,
måste detta få mycket allvarliga
följdverkningar.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9. 159

Det måste vidare enligt min mening
framstå såsom kränkande för den allmänna
rättskänslan, att lagen medger
att ett brott av den svårighetsgrad och
beskaffenhet det här gäller bedömes så
milt som skett.

Under hänvisning till det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande frågor:

1) Är herr statsrådet i tillfälle angiva,
när den av 1950 års riksdag begärda
utredningen om ett effektivare
taxeringsförfarande kan komma till
stånd?

2) Anser herr statsrådet att de i aktiebolagslagens
§ 111 intagna bestämmelserna
om revisorernas skyldigheter
bör skärpas i sådan riktning, att revisorerna
på ett annat sätt än hittills blir
ansvariga för sådana olagliga manipulationer,
som vidtas av företagsledningen
i syfte att undandra samhället skatteinkomster? 3)

Vill herr statsrådet medverka till
att nu tillämpade former för auktorisation
av revisorer göres till föremål för
översyn och att i samband därmed frågan
om en fortlöpande statlig kontroll
över deras verksamhet upptages till
prövning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet, nr 73, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om
godkännande av protokoll angående
handelsutbytet mellan Sverige och Portugal
m. m.; samt

från konstitutionsutskottet, nr 71, i
anledning av väckta motioner om kungörande
av val av kommunal- och
stadsfullmäktige samtidigt med kungörandet
av val av landstingsmän.

Vidare anmäldes och godkändes be -

villningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 74, till Konungen, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa ändringar i gällande
tulltaxa, m. m.

§ 23.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda att
jämte dem tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 11 mars 1952.

På därom gjord ansökning beviljades
stenografen hos kammaren, tingsnotarien
Brit-Marie Ericsson ledighet från
stenograftjänst från och med den 18
innevarande mars tills vidare under
innevarande vårsession; och förordnades
kanslisten hos första kammaren fil.
stud. Hans A. Karlgren att under samma
tid uppehålla Ericssons stenografbefattning.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 24.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

86, angående anslag till ersättningar
till de förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo; och

nr 87, angående åtgärder till främjande
av bränsleförsörjningen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 25.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 7.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.