Tisdagen den 11 maj Sid (Riksdagens protokoll 1965:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23

FÖRSTA KAMMAREN

1965

11—12 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 maj Sid.

Svar pa interpellation av herr Sundin ang. äganderätten till sjunket
virke i övergivna flottleder .............................. 3

Onsdagen den 12 maj

Granskning av statsrådsprotokollen:

Utskottets dechargearbete ................................ 8

Ifrågasatt tryckfrilietsåtal ................................ 20

Ifrågasatt underhandsdirektiv till statens hyresråd.......... 31

Frigivande av handlingar i Wennerströmaffären .......... 34

Återkrav av medel, som utlagts för svenskar i utlandet...... 38

Bestämmelserna om krigsmaterielexport.................... 39

Vissa frågor rörande kommunblocksindelningen ............ 40

Beredningen av ärende om gåva till Marocko .............. 44

Beslut om abolition ...................................... 51

Statssekreterarnas bisysslor .............................. 65

Standardhöjning av folkpensionerna, m. m................. 67

Ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna,
m. in........................................... 91

Kommunal skatteutjämning, m. m............................. 137

Interpellation av fru Segerstedt Wiberg ang. åtgärder med anledning
av vissa avslöjanden om nazistisk verksamhet ........ 151

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 2,1

Nr 23

Innehåll

}! i i < IT/ Mi . i ,V . / ''i '' i i ( ! ,, |

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 12 maj Sid.

Val av ledamöter och suppleanter i opinionsnämnden .......... 7

Konstitutionsutskottets memorial nr 27, ang. granskning av de i
statsrådet förda protokollen .............................. 8

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändring i lagen om allmän
försäkring, m. m., utom såvitt avser lag angående ändring
i lagen om finansiering av folkpensioneringen och förslagsanslag
till folkpensioner .................................... 67

— nr 44, dels ang. kommunal skatteutjämning, m. m., dels ang.
ändring i lagen om allmän försäkring, in. in., såvitt avser lag
angående ändring i lagen om finansiering av folkpensioneringen
................................................ 91

Statsutskottets utlåtande nr 78, ang. kommunal skatteutjämning,
m. in................................................... 137

Bevillningsutskottets betänkande nr 29, ang. kommunal skatteutjämning,
m. m....................... .................... 151

Tisdagen den 11 maj 1965

Nr 23

Tisdagen den 11 maj

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollen för den 4 och
den 5 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrift:

Till riksdagens första kammare

Av hälsoskäl anhåller jag härmed alt
bli befriad från ledamotskap av riksdagens
första kammare.

Stockholm den 5 maj 1965.

Fritjof Lager

Härvid fanns fogat ett nu jämväl uppläst
läkarintyg, så lydande:

Riksdagsman Fritjof Lager, Majstångsvägen
11, Hägersten, behandlas av
undertecknad för blodtryckssjukdom
med åtföljande hjärtsjukdom (flimmer).

Med hänsyn till ovannämnda sjukdomar
anser jag det uteslutet att han
kan fortsätta med sitt politiska arbete
i riksdagen, vilket härmed intygas.

S:t Eriks sjukhus, Stockholm, den
10/5 1965.

H. Bncht

Överläkare
Med Dr. Docent.

På gjord proposition godkände kammaren
det hinder, som herr Lager åberopat
till stöd för sin avsägelse av riksdagsmannabefattningen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 212, till Konungen, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
3 § barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97), dels ock i ämnet väckta motioner.

Ang. äganderätten till sjunket virke i
övergivna flottleder

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Snndins
interpellation angående äganderätten
till sjunket virke i övergivna
flottleder, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Sundin har frågat
mig, om jag är villig klargöra vem som
i lagens mening är ägare till sjunket
virke i övergivna flottleder.

När det gäller virke i allmän flottled
innehåller 1919 års lag om flottning i
allmän flottled vissa bestämmelser, som
vilar på uppfattningen att allt virke i
flottleden tillhör de flottande, vare sig
virket är sjunket eller inte.

I fråga om virke utanför flottled, t. ex.
virke som ligger kvar i en avlyst flottled,
finns däremot inga bestämmelser.
I litteraturen har anförts, att sådant
virke när det uppenbarligen har sjunkit
för lång tid sedan eller på annat
sätt kommit ur ägarens besittning är
att betrakta som övergivet gods, som
kan tas i besittning av var och en. Ägaren
kan dock inte anses ha uppgivit sin
rätt, så snart virket har sjunkit. Det
får i varje särskilt fall bedömas, om
virket fortfarande kan anses vara i någons
ägo.

Med hänsyn till den utveckling som
har ägt rum på virkestransportområdet
och som har medfört, att allt flera flottleder
läggs ned, blir självfallet olägenheterna
av att klarhet saknas om äganderätten
till sjunket virke allt större/
Det rör sig om stora värden, och det

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

Ang. äganderätten till sjunket virke i övergivna flottleder

finns enligt min mening'' anledning att
undersöka denna fråga närmare. Inom
justitiedepartementet har under senare
tid aktualiserats också vissa andra
spörsmål rörande flottning och flottleder.
När arbetsläget medger det, är
det min avsikt att ta upp frågan om
utredning av de olika problem som jag
nu har antytt.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Man kan väl allra först
slå fast att denna interpellation visar
att dessa värden i stort sett utgör ingen
mans egendom. För att uttrycka det
på ett annat sätt kan man väl säga att
äganderättsförhållandena, såsom herr
statsrådet sade, är mycket, mycket
oklara. Han hänvisade till 1919 års lag
om flottning, som säger att sjunket virke
tillhör den flottande. Detta måste
val, herr statsråd, enligt svaret avses
gälla när flottning pågår. Sedan vill
jag, herr statsråd, ställa ett par frågor.
Den första frågan är, såsom jag nyss sade:
Gäller den åberopade lagen när
fiottningen upphört och flottningsföreningen
upplösts? Min andra fråga är:
Kan en flottningsförening åt sig eller
annan vidmakthålla äganderätten till
det sjunkna virket bara genom att pro
forma uppehålla föreningen som sådan?

Jag tror att det är aktuellt att dessa
frågor blir klargjorda, så att den oklarhet
som nu är rådande undanröjs av en
utredning.

■ Det som kanske i viss mån förundrar
mig i detta sammanhang är att det i svaret
först sägs, att om det gäller en flottled
som upphört, kan var och en, och
därmed menas väl alla och envar, ha
rätt att ta till vara virket, men sedan
förklaras i svaret att det skall bedömas
i varje särskilt fall om inte någon, t. ex.
ett flottande bolag eller någon annan,
är ägare till virket. Då blir min nästa
fråga: Vem skall i så fall göra denna
bedömning; en domstol eller någon annan
instans? Jag bär i interpellationen
sagt, att de värden som det här gäller

rör sig om hundratals miljoner kronor
enligt uppgifter som jag fått från sakkunnigt
håll. I nuläget är det ingen som
vågar eller kan ta vara på detta virke.
Det finns dock bärgningsföretag som
är inställda på att försöka ta vara på
det sjunkna virket. Både från deras sida
och ifrån det allmännas skulle det, med
tanke på de stora värden som det här
är fråga om, ha varit till gagn, om statsrådet
i sitt svar hade velat ange tidpunkten
för när en utredning skall vidtagas.
I den avslutande meningen i
svaret sägs nu bara att det är statsrådets
mening att ta upp denna fråga till
utredning så snart man inom justitiedepartementet
får den arbetsro som
medger det. Jag vill, herr statsråd, uttala
den förhoppningen, att det med
tanke på denna frågas stora ekonomiska
betydelse inte skall dröja alltför
länge innan man får denna arbetsro inom
departementet så att man kan göra
denna utredning och få en lagstiftning
i ämnet.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall försöka att
besvara dessa nya frågor.

1919 års lag gäller ju flottning i allmän
flottled. När jag säger att virke i
flottled, vare sig det har sjunkit eller
inte, tillhör de flottande, betyder det
att virket tillhör de flottande så länge
flottleden inte är avlyst såsom allmän
flottled. När den väl är avlyst inträder
den situation som jag angav i senare
delen av mitt svar, nämligen att det råder
oklarhet om vem som äger virket
och att det i varje särskilt fall får bedömas
hur förhållandena är. Den bedömningen
blir i händelse av tvist i
sista hand en domstolsfråga.

Vad sedan gäller frågan när en utredning
kan konnna till stånd, så har
den inte något sammanhang med problemet
om arbetsro eller inte inom
justitiedepartementet, utan det beror
helt och hållet på personalläget. Det är
så många utredningar i gång just nu
och så många hovrättsjurister har ta -

Tisdagen den 11 maj 1965

Nr 23

Ang. äganderätten till sjunket virke i övergivna flottleder

gits i anspråk från departementen och
inte minst från riksdagens egen sida,
att vi faktiskt har tagit från domstolarna
så mycket personal som de i dagens
läge kan avvara. Inte ens justitiedepartementet
kan få låna en enda hovrättsjurist.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till bevilningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

129, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; och
nr 130, angående höjning av postpaketportot
m. m.

Föredrogos bankoutskottets anmälningar
jämlikt § 21 riksdagsstadgan, att
till utskottet inkommit

dels framställning från fullmäktige i
riksgäldskonloret, angående ändrad lönedragsplacering
m. in. beträffande vissa
befattningar i riksgäldskontoret och
vid riksdagens ekonomibyrå;

dels framställning från styrelsen för
riksdagsbiblioteket, angående vissa lönegradsuppflyttningar; dels

ock framställning från Nordiska
rådets svenska delegation, angående lönegradsplaceringen
av delegationens
kanslichef.

Framställningarna hänvisades till
bankoutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 27,
statsutskottets utlåtanden nr 78—84, bevillningsutskottets
betänkande nr 29,
första lagutskottets utlåtanden nr 25
och 26, andra lagutskottets utlåtanden
nr 41 och 44, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 23 och 25 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 35—
37.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde konstitutionsutskottets
memorial nr 27, andra
lagutskottets utlåtanden nr 41 och 44,
statsutskottets utlåtande nr 78 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 29 i
nu nämnd ordning skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 131, med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623).

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

85, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66;

nr 86, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 87, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1965/66 till Statens mentalsjukhus:
Avlöningar;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovet
för försvarsstabens verksamhet under
budgetåret 1965/66 jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till investeringar i försvarets
fabriksfond in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statskontoret m. in.
och statens datamaskinfond jämte i ämnet
väckta motioner;

Nr 23

Tisdagen den 11 maj 1965

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv; samt
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsreglementen,
m. m., jämte vissa motioner;
ävensom

bevillningsutskottets memorial nr
33, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 24 i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Onsdagen den 12 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Då nu skulle företagas val av tjugufyra
ledamöter i den nämnd, som jämlikt
§ 69 riksdagsordningen äger att
döma, huruvida högsta domstolens och
regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig'' förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, begärdes ordet av herr
I ÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde: Herr

talman! För vartdera av de val,
som skall förrättas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna gemensamma
listor, en för varje val. Listorna har
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen, och
varje lista upptar namn på så många
personer, som det ifrågavarande valet
avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av ledamöter
i nämnden, upptog under partibeteckningen
»Den gemensamma listan»
följande namn:

Strand
Elmgren
Andersson, Axel
Eskilsson
Ahlkvist

Pettersson, Georg

Hermansson

Sörlin

Boman

fröken Andersson
Svedberg, Erik
fru Wallentheim
Dahl

Andersson, Torsten
Jacobsson, Per
Ohlsson, Ebbe
Svensson, Axel
Karlsson, Göran

Damström
fru Hamrin-Thorell
Källqvist
Geijer, Lennart
Nilsson, Ferdinand
Pettersson, Gunnar

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till ledamöter i nämnden.

Anställdes val av sex suppleanter för
de av kammaren utsedda ledamöterna
i den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens och regeringsrättens
samtliga ledamöter gjort sig
förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Svensson, Rikard
Kristiansson, Svante
Skärman
Sveningsson
Wååg
frU Olsson

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till suppleanter i nämnden.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 131, med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623).

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 85—87 och utlåtanden
nr 88—93 samt bevillningsutskottets
memorial nr 33.

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. utskottets dechargearbete

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 27, angående granskning
av de i statsrådet förda protokollen.

Till konstitutionsutskottet hade på
gjord framställning blivit överlämnade
de under tiden från och med den 10
januari 1964 till och med den 10 januari
1965 i statsrådet förda protokollen.

Vidare hade på särskild framställning
till utskottet överlämnats utdrag
av det i statsrådet förda protokollet
över justitiedepartementsärenden den
26 februari 1965, i vad det avsåge ärendet
nr 57 angående befrielse från åtal
för vissa utom riket begångna brott.
Ytterligare hade utskottet till behandling
förehaft en jämlikt § 57 riksdagsordningen
väckt och till utskottet hänvisad
fråga om viss anmärkningsanledning.

Innan utskottet i föreliggande memorial
redovisat resultaten av den
verkställda granskningen, hade utskottet
gjort två påpekanden, som avsåge
själva det protokollsmaterial, vilket
grundlagsenligt utgjorde grundval för
granskningen. Utskottets memorial upptog
därefter fyra särskilda, med A, B,
C och D betecknade avdelningar, av
vilka de tre sistnämnda voro indelade
i vissa nedan närmare angivna punkter.

Herr talmannen yttrade, att vid behandlingen
av förevarande memorial
först komme att föredragas vad utskottet
inledningsvis anfört, varefter memorialet
föredrages avdelningsvis och
i förekommande fall punktvis.

Ang. utskottets dechargearbete

Efter föredragning av de av utskottet
inledningsvis gjorda påpekandena,
det ena avseende tiderna för protokollens
överlämnande till utskottet och det
andra sekretessbehandlingen av protokollen,
yttrade:

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Då konstitutionsutskottets
dechargememorial till 1965 års
riksdag nu ligger på kammarens bord
och skall bli föremål för debatt, vill
jag inledningsvis säga några ord om
memorialets innehåll. Det har synts mig
särskilt motiverat därför att memorialet
i år har ett i viss mån annat utseende
än vad tidigare memorial har haft men
även därför att missförstånd om innebörden
av utskottets olika uttalanden
ofta förekommer. Såsom presskommentarerna
har visat har inte heller i år
sådana missförstånd uteblivit.

Konstitutionsutskottets dechargegranskning
befinner sig otvivelaktigt i
ett övergångsskede. Det har väl länge
stått klart för de flesta, att sedan parlamentarismen
blivit erkänd och vuxit
sig fast i det politiska medvetandet så
är det klassiska dechargeförfarandet
knappast längre den rätta fornien för
ett politiskt ansvarsutkrävande. Samtidigt
har det väl också varit och är
en allmän övertygelse, att dechargegranskningen
innebär betydande värden
och därför bör bibehållas. Detta
bär ju senast bestyrkts av författningsutredningen,
som utan några som helst
meningsskiljaktigheter givit uttryck för
denna uppfattning. Dechargen bör finnas
kvar, men man bör sträva efter att
ge den ett annat innehåll och en mera
positiv syftning än den klassiska dechargen
med dess politiskt betonade
detaljanmärkningar mot enskilda statsråd
för deras handläggning av enstaka
ärenden.

En utveckling mot nya former och
ett nytt innehåll har länge pågått i fråga
om dechargepraxis. Redan tidigt visade
sig en strävan från konstitutionsutskottets
sida att försöka påverka administrativ
praxis hos Kungl. Maj:t.
Redan i Tingstens skrifter om dechargen
på 1920-talet, då han under flera
år var utskottets sekreterare, påpekas
utskottets strävan i den riktningen, och
under senare år har väl denna strävan
blivit alltmera markerad. Utskottet tar

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

varje ar upp några ärendetyper och
verkställer mera allmänt syftande utredningar
kring dessa. En nyhet för
året är att konstitutionsutskottet i tämligen
omfattande bilagor till memorialet
har redovisat en del sådana utredningar
som verkställts. Då man tar del
av dessa bilagor, bör man tänka på att
utskottet har relativt kort tid till sitt
förfogande och en begränsad kanslipersonal.
Om man beaktar detta, kanske
man ändå får ge det omdömet att konstitutionsutskottets
arbete kan ge någonting
av positivt värde.

En annan nyhet för året är att utskottet
har redovisat ett par stora utredningar,
som gett till resultat att några
yrkanden inte framställts inom utskottet.
Det gäller punkterna 13 och 14,
som behandlar nådepraxis och praxis
vid tillämpningen av jordförvärvslagarna.
Omfattande utredningar har
verkställts rörande dessa spörsmål, vilket
framgår av bilagorna 7 och 8 till
memorialet. Anledning till kritik har,
som jag nämnde, inte ansetts föreligga
i dessa fall. Enligt utskottets mening,
som jag för min del anser vara helt riktig,
finns det ingen anledning varför
man inte inför riksdagen skall kunna
redovisa resultatet av sådana utredningar,
även om det alltså inte har
framkommit något yrkande i den ena
eller andra riktningen. Man skulle kanske
rentav kunna tänka sig att gå ett
steg längre och fråga sig om inte utskottet
borde ha lämnat en allmän redovisning
för allt det som har granskats
under dechargen och där det företagits
vissa utredningar. Jag kan nämna att
denna fråga kommer att övervägas av
utskottet.

Om dessa bilagor till memorialet sålunda
anger att en utveckling pågår
mot en mera kvalificerad och positivt
inriktad dechargegranskning, är det å
andra sidan så att det föreligger en stor
svårighet för utskottet att få fram passande
uttrycksformer för att redovisa
resultatet av verksamheten. Det gamla
anmärkningsförfarandet går inte att an lf

Första kammarens protokoll 1065. Nr 21

Ang. utskottets dechargearbete
vända, då man kommit över till en administrativt
inriktad, avpolitiserad
granskning. Det har gällt att finna nya
former. Ett hinder har bestått i att
grundlagarnas stadganden, som förblivit
i stort sett oförändrade sedan 1809,
inte anger någon annan form av yttrande
från utskottets sida än anmärkning
enligt 107 § i regeringsformen.
Länge har det också varit mycket omstritt,
huruvida konstitutionsutskottet
kan uttala sig i några andra former än
de som är angivna i grundlagen. Särskilt
har första kammaren länge varit
konservativ, om jag får använda det
uttrycket, just på denna punkt, men
sedan ungefär 15 år tillbaka har det
dock blivit allmänt erkänt att utskottet
kan göra uttalanden utan åberopande
av 107 § regeringsformen. Formerna
har emellertid växlat. Det har talats om
»anmälan utan åberopande av § 107».
Sedan har det talats om »omförmälan
utan åberopande av § 107,» och sedan
några år tillbaka begagnar sig utskottet
av uttryckssättet »tillkännagivande
utan åberopande av § 107». Man kan
kanske förstå att människor blir vilsegångna
när man på detta sätt ändrar.
Man har emellertid härigenom fått två
kategorier av uttalanden ifrån utskottets
sida -— anmärkningar enligt § 107
regeringsformen och tillkännagivanden
utan att använda sig av § 107 regeringsformen.

Frågan om anmärkningsyrkanden i
årets memorial tages upp i avdelning
B, frågor om tillkännagivanden i avdelning
C och ärenden som inte ens lett
till tillkännagivanden och där anmärkningsyrkanden
inte framställts redovisas
i sista avdelningen, avdelning D. Så
har skett även i år.

De tillkännagivanden som utskottet
sålunda gör har inte helt lyckats slå
igenom i medvetandet. Delvis kanske
utskottet har sig självt att skylla, och
delvis kanske det beror på bristande
uppmärksamhet utifrån. Utskottet har
här ett medansvar på två sätt. Dels har
uttryckssätten varierat, som jag nyss

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. utskottets dechargearbete
nämnde, och detta har gjort det svårt
att rätt uppfatta vad som varit avsikten
varje gång, och dels har tillkännagivanden
enligt praxis faktiskt kommit att
begagnas på två helt olika sätt, nämligen
i vissa fall som uttrycksform vid
rent administrativ granskning och i
andra fall som ett slags mildare anmärkningsform.

Man finner denna skillnad mellan
olika typer av tillkännagivanden även i
årets deehargememorial. Under avdelning
C upptar memorialet åtta punkter,
på vilka tillkännagivanden har gjorts.
Det är lätt att dela upp dessa punkter
på två kategorier. En gräns går mellan
punkterna 8 och 9. På de första fem
punkterna, d. v. s. punkterna 4—8, är
utskottet enhälligt. Tillkännagivandena
under de tre sista punkterna, d. v. s.
punkterna 9—It, har tillkommit efter
lottning inom utskottet, varvid oppositionspartiernas
representanter varje
gång har haft tur och vunnit lottdragningen.

De fem första tillkännagivandena är
typiska administrativa tillkännagivanden
utan politisk udd mot något statsråd.
På sina håll i pressen har man velat
tolka memorialet så, att utskottet
på dessa fem punkter enhälligt har prickat
vissa statsråd. Denna tolkning är
kanske i någon mån förklarlig mot den
bakgrund som jag nyss har angivit,
men den innebär lika fullt en total
missuppfattning av utskottets ställningstagande.
Såvitt jag kan finna
framgår detta också klart av utskottets
skrivsätt. På punkten 4 rekommenderar
utskottet nya och generösare regler
av praxis på ett visst område, och på
punkten 5 har vi i själva slutklämmen
fäst uppmärksamheten på en pågående
utredning och i frågasatt, om inte
denna borde ta upp de frågor som vi
har berört i det föregående i den delen
av memorialet. Under punkten 6 har
vi antecknat, att en av oss önskad åtgärd
redan hade hunnit vidtagas då
memorialet skulle justeras. Under
punkten 7 säger vi, att vi själva skall

ta upp de berörda frågorna med begagnande
av utskottets initiativrätt, och
under punkten 8 slutligen ifrågasätter
vi, om inte tiden nu är mogen för en
allmän översyn av vissa bestämmelser.
Så som jag ser det, kan det inte med
fog hävdas, att något statsråd genom
dessa uttalanden har prickats.

En annan karaktär däremot har de
med lottens hjälp tillkomna tillkännagivandena
under punkterna 9—11. För
den som läser lottmajoritetens yttrande
och lottminoritetens reservationer står
det klart, att dessa punkter har en annan
innebörd än de föregående. Utan
att i detta inledningsanförande vilja
polemisera mot meningsmotståndarna
vill jag bara anmärka, att man oavsett
sin ståndpunkt i den ena eller andra
frågan kan hysa den åsikten, att det
hade varit betydligt bättre om man i
liknande fall föreslog anmärkning ocli
inte tillkännagivande. Det hade då blivit
klarare linjer, vilket hade kunnat
vara till större gagn för debatten.

De oklarheter som gör sig gällande
i fråga om dechargedebatten motiverar
att förfarandet ses över i syfte att söka
komma fram till klarare linjer. Utskottet
liar också under årets dechargearbete
fattat ett beslut om att en sådan
översyn skall komma till stånd. Avsikten
är att denna översyn om möjligt
skulle kunna slutföras under hösten.
Strävan bör då vara att i författningsutredningens
anda vidareutveckla dechargen
mot en administrativt inriktad
avpolitiserad gransknings- och utredningsverksamhet
med ett positivt syfte.
Även andra frågor än de som sammanhänger
med uttrycksformerna bör då
prövas. Det kan t. ex. vara skäl i att
något se på kammarbehandlingen av
dechargememorialet. Det kan förefalla
litet underligt att hela proceduren regelmässigt
bara utmynnar i att memorialet
läggs till handlingarna. Andra
frågor, som borde ses över, är de som
sammanhänger med sekretessen. Dessvärre
händer det nämligen då och då
att från KU läcker ut handlingar som

Onsdagen den 12 maj 1905 fm.

Nr 23

inte borde komma ut, handlingar som
i vissa fall faktiskt är sekretessbudna.
Detta beror kanske delvis på oklarhet i
fråga om sekretessbestämmelserna.

Härefter skall jag ge några korta kommentarer
till de olika punkterna i memorialet.
Jag skall då börja med själva
ingressen.

En speciell typ av tillkännagivanden
är vad man brukar kalla ingresserinringar.
Det är fråga om påpekanden,
som utskottet gör i ingressen till deehargememorialet,
innan utskottet går
över till de särskilda avdelningarna. Sådana
erinringar avser i praxis bara
själva granskningsmaterialet, d. v. s.
statsrådsprotokollen. Dessa erinringar
är rätt sällsynta i praxis. I år förekommer
emellertid två stycken. Den
ena avser de tider då KU får protokollen,
den andra sekretessbehandlingen
av statsrådsprotokollen. Det ligger helt
i sakens natur att sådana ingresserinringar
är av helt opolitisk natur. Man
riktar här ingen kritik mot något statsråd
utan gör vissa påpekanden av ordningsnatur
— om jag får använda det
uttrycket. Utskottet är också såsom en
självklar sak enigt på båda punkterna
när det gäller denna ingress.

Att statsrådsprotokollen kommer sent
är naturligtvis besvärande för KU, och
det uttalas i memorialet ett önskemål
att de om möjligt skall färdigställas tidigare
än som nu sker.

Frågan om sekretessbehandlingen av
protokollen har misstolkats i vissa
pressuttlanden. Att det varit möjligt att
misstolka på det sätt som skett är mer
än jag kan förstå, så klart och tydligt
som jag anser att utskottet har uttryckt
sig. Man liar ju till och med i betänkandet
återgett hela det gällande lagstadgandet.
Förhållandet är ju det att
alla statsrådsprotokoll är hemliga i
minst två ar. Vissa protokoll kan emellertid
bli hemliga längre tid, dock
högst 50 år. Dessa protokoll kallas
allmänt för 50-årsprotokolI, och de är
av två typer. Vissa av dessa protokoll
blir automatiskt hemliga i 50 år. Det

Ang. utskottets dechargearbete

gäller protokoll som avser förhållandet
till främmande makt. Oavsett vad dessa
protokoll egentligen innehåller — låf
mig säga att det ibland kan förefall»
vara rena struntsaker —- blir de ändå
hemliga i 50 år. Sådan är lagens koifstruktion.
För andra protokoll däremot
erfordras särskilda beslut för att dt*
skall bli hemliga längre tid än två år:
Utskottet har funnit att sådana beslut
förefaller bli fattade efter något slentrianmässiga
grunder, skulle man kanske
kunna säga, och påpekar att en noggrannare
prövning skulle vara önskvärd.
Vad det här gäller är alltså andrå
protokoll än sådana som avser förhållandet
till främmande makt. Utrikesdepartementets
protokoll berörs alltså irité
av konstitutionsutskottets påpekanden
i detta stycke. Utskottet har också understrukit
det i och för sig alldeles
självklara, att ett beslut om 50 års sekré1
tess naturligtvis inte alls behöver betyd»
att handlingen verkligen blir hemlig i kå
lång tid. Avgörande är härvid om någon
ber att få se handlingen tidigare och
hur vederbörande departementschef Vid
det tillfället ställer sig. Utskottet säger
uttryckligen att man saknar anledning
att anta annat än att det i sådana fä>l!
handlas i tryckfrihetsförordningens årrda.
Det är alltså närmast frågan om en
ordningssak.

Även själva sekretessbesluten bör enligt
utskottets mening fattas efter en
noggrann prövning. Att saken tagits upp
beror främst på att den har en viss betydelse
för utskottets arbete. 50-årsprotokollen
måste nämligen läsas direkt i
plenum. De kan av sekretessskäl inte
lämnas ut till enskild läsning på samma
sätt som de vanliga statsrådsprotokollen.
Det är då utan tvekan litet förv
argligt, om utskottets ledamöter finner
att de måste avsätta rätt lång tid till
högläsning i utskottet om saker och
ting som inte alls förefaller vara märkliga
ur sekretessynpunkt. Även om man
alltså inte har minsta fog för att klaga
över någon mörkläggning, har man skäl
att önska sig en bättre ordning.

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. utskottets deehargearbete

Med detta liar jag sagt några ord om
de s. k. ingresserinringarna. Jag förbigår
anmärkningsfrågorna. Anmärkuingsyrkanden
bär ju rests i tre ärenden,
men de har röstats ner och har
bara vunnit några få reservanters anslutning.
Jag skall i stället uppehålla
mig vid de tillkännagivanden som finns
i memorialet. Jag skall inte gå närmare
in på sak. De olika punkterna lär bli
föremål för debatt längre fram, åtminstone
några av dem. Jag skall bara i det
här inledande sammanhanget helt hastigt
säga något om de olika punkterna
för att reda ut den allmänna innebörden.

På de fem första punkterna är, som
jag tidigare sagt, utskottet enigt, och
jag vill här understryka att punkterna
4—8 skall ses som ett uttryck för utskottets
administrativt inriktade praxis.
Bakom punkterna ligger ingen kritik
mot enskilda statsråd och departementschefer.
Vad som tas upp är rena sakfrågor,
och de tas upp från positiva
synpunkter. Utskottet har vid sin
granskning nämligen funnit påkallat
med vissa reformer eller andra positiva
åtgärder och vill lägga fram sina
synpunkter på dessa områden för riksdagen.
Betraktar man punkterna på det
sättet och tar dem för vad de är, har
man kanske skäl att säga sig att utskottets
deehargearbete inte blivit helt resultatlöst,
då man på fem punkter kunnat
bli ense om något konkret, något
som syftar till vad jag vill kalla för positiva
åtgärder.

På punkterna 4, 5 och 7 har omfattande
undersökningar av praxis utförts,
vilka redovisas i särskilda bilagor.
Punkten 4 avser utrikesdepartementets
praxis vid återkrav av medel som utlagts
för nödställda svenskar i utlandet.
Jag vill understryka att utskottet
inte har gått in på frågorna, i vilken
omfattning eller under vilka förutsättningar
stödaktioner skall göras av departementet
eller i vad mån utlagda
medel skall krävas tillbaka av mottagaren
efter hemkomsten. Vad utskottet

tagit upp är bara frågan i vilken omfattning
återkrav skall riktas mot andra
än mottagaren själv. Riksdagen uttalade
sig år 1952 för att endast sådana
nära anhöriga skulle krävas, som enligt
den då gällande fattigvårdslagen
skulle ha varit återbetalningsskyldiga
för fattigvård som getts vederbörande.
Denna princip är enligt utskottets mening
riktig och bör i dag tillämpas med
utgångspunkt från den lag som nu kommit
att ersätta fattigvårdslagen, nämligen
1956 års socialhjälpslag, som innehåller
helt andra regler om rätten till
återkrav. Kan de utlagda pengarna inte
återfås av mottagaren själv eller sådana
nära anhöriga som socialhjälpslagen
medger återkrav mot, bör alltså
kostnaden enligt konstitutionsutskottet
stanna på staten. Det är bara denna
fråga som tas upp under punkten 4,
alltså en fortsättning av det som framkom,
när man anknöt till fattigvårdslagen
och flyttade över stadgandet till
den lag som ersatt denna.

Punkten 5 gäller handläggningen avvissa
ärenden angående allmänna arvsfonden.
Finns inga arvingar, tillfaller
kvarlåtenskap denna fond, om giltigt
testamente inte föreligger. Fondens rätt
kan efterskänkas av Kungl. Maj:t, om
beloppet uppgår till högst 25 600 kronor,
och i andra fall av riksdagen.
Särskilda skäl måste emellertid föreligga.
Utskottet har nu observerat, att i
praxis brukar som testamente godkännas
sådant som enligt domstolspraxis
inte anses som testamente, t. ex. muntliga
uttalanden. Ett sådant godkännande
blir liktydigt med ett efterskänkande
och borde därför enligt konstitutionsutskottets
mening ske enligt reglerna
för efterskänkande. Detta innebär
bl. a., att riksdagen skall höras, om
beloppet överstiger 25 000 kronor. Utskottet
understryker särskilt, att man
inte går in på frågan, om regeringsbesluten
i de särskilda fallen varit materiellt
riktiga eller inte. Det är alltså
enligt utskottets uppfattning mycket
möjligt, att slutresultatet borde bli det -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

samma som nu, och det är också möjligt
att riksdagen skulle kunna ge
Kungl. Maj:t ett bemyndigande att efterskänka
arvsfondens rätt enligt de liberala
grunder som i praxis tillämpats.
Men som det formella läget i dag är,
framstår det förfarandemässigt inte
som helt riktigt.

Punkten 6 avser ett stadgande, som
utskottet funnit stå i mindre god överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningen.
Stadgandet har emellertid upphävts
och det påkallar därför inte några
kommentarer.

Under punkten 7 har utskottet tagit
upp ett ämne av mera allmänt intresse
för ledamöterna, nämligen registrering
av partibeteckningar. Förra året var
från denna synpunkt märkligt på så
sätt att inte mindre än tre nya partibeteckningar
registrerades: KDS, MbS och
Mellanpartierna på Gotland. Utskottet
har funnit registreringen av MbS tveksam
från formella synpunkter. Det har
emellertid framstått som alldeles uppenbart
för utskottet att man inte rimligen
kunde begära av vederbörande
statsråd, att han skulle vägra MbS registrering
några veckor före valet.
Ärendet har dock visat, att vallagens
regler kanske inte är helt lyckade. Utskottet
förklarar också att utskottet har
för avsikt att självt verkställa en översyn,
eftersom utskottet på detta område
har en egen initiativrätt. Jag är emellertid
angelägen att stryka under, att
utskottet inte har bundit sig på minsta
sätt för någon bestämd lösning. Kanske
kommer man att finna vid en närmare
prövning, att det inte är möjligt att
åstadkomma bättre regler.

Punkten 8 upptar ett gammalt tvisteämne,
som under flera år varit med i
dechargememorialet, nämligen krigsmaterielexporten.
Det uttalande utskottet
här gör har tydlig karaktär av
sammanskrivning. På en punkt har vi
emellertid alla i utskottet gjort samma
iakttagelse, nämligen i fråga om själva
kungörelsen och den därtill hörande
krigsmaterielförteckningen; det är yl -

Ang. utskottets dechargearbete
terst svårt för en lekman att få något
riktigt grepp om frågorna. Vad som är
krigsmateriel i egentlig mening och vad
som kan anses vara ägnat för civilt
bruk är svårt att bedöma. Granskningen
har därför blivit svår — man kanske
rent av kan säga att den ibland förefaller
nära nog meningslös. 1 detta läge
har utskottets ledamöter enats om att
uttala sig för värdet av en allmän översyn
av gällande bestämmelser i syfte
att få fram klarare regler. Jag vill emellertid
understryka, att utskottet inte på
minsta sätt ger någon anvisning om
hur en ny förteckning borde se ut. Utskottet
har inte ens sagt ifrån alt utskottet
anser det möjligt att få klarare
regler. Detta kan vi som lekmän inte
uttala oss om. Vad vi har sagt är därför
bara att det inte är alldeles tillfredsställande
som det är och att det
vore av värde, om man ville göra en
ansträngning och genom en allmän
översyn försöka åstadkomma en bättre
ordning.

Härmed har jag i korthet kommenterat
de fem punkter där utskottet varit
enigt när det gäller s. k. tillkännagivanden.
Avsikten har varit att förekomma
missförstånd i debatten om innebörden
i utskottets uttalanden och
kanske även att tillbakavisa en del av
de påståenden som gjorts i pressdebatten.
På de tre punkter, 9—11, där utskottet
står delat, skall jag inte nu ingå.
Dessa lär bli föremål för särskild debatt.
Jag vill bara framhålla, att även
här nedlagts åtskilligt arbete på utredningar
och överväganden. Därom vittnar
bl. a. bilagan 5 till punkten 9 och
framför allt den stora bilagan 6 till
punkten 11, om abolition. Vad utskottet
där presterat är av mycket stort värde.
Det är bara att beklaga att utredningsarbetet
här inte kunnat leda till enighet
i bedömningen av detta ärende.

Jag vill, herr talman, avsluta mitt anförande
med att ånyo understryka behovet
av eu allmän översyn av dechargeförfarandet
och min önskan att
den översyn utskottet har enats om att

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. utskottets dechargearbete
företa skall kunna ge ett positivt resultat
av värde för framtiden. Jag vill
också uttrycka min förhoppning att
kammarens ledamöter skall finna årets
dechargememorial utgöra ett steg i rätt
riktning i fråga om överskådlighet och
om en ordentlig redovisning av verkställda
utredningar.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall följa talmannens
råd att inte diskutera de enskilda
punkterna utan endast något kommentera
dechargeproblematiken och då i
stort sett instämma i vad utskottets
ärade ordförande sagt om dechargearbetets
allmänna uppläggning.

De paragrafer som utskottet egentligen
har att syssla med antogs i samband
med 1809 års revolution, och det
är klart att redan detta onekligen kan
vara ett skäl att säga att vi har det lite
besvärligt i konstitutionsutskottet. Den
paragraf som väl skulle anses vara
normalfallet för utskottets kritiska arbete
—- § 106 — har icke lett till riksrätt,
vilket den skall göra, på 111 år.
Redan detta säger att vi — som utskottets
ärade ordförande framhöll —
lever i en viss övergångsperiod.

Utskottets dechargearbete är inte
lämpligt för politiskt ansvarsutkrävande,
men vi lever alltså i den situationen,
att den form av politiskt ansvarsutkrävande
som bör förekomma i riksdagen
i- vissa fall, skall bygga på dessa besvärliga
paragrafer. Utskottet har under
årens lopp försökt sig på vissa nya
former* och jag måste säga att jag tycker
att konstitutionsutskottets dechargearbete
i år kännetecknas av en viss
förnyelse. Jag är glad att kunna säga
afl vi varit överens om de former som
vi nu försökt oss på. Jag är också mycket
tillfredsställd över att utskottet
fastställt att vi måste försöka gå vidare
när det gäller att finna nya former. Vad
vi'' nu har, herr talman, är ju på något
sätt en examen i statsrådsskolan, och
det är inte precis vad som är meningen

med ett utskotts arbete ur denna synpunkt.

Jag tror därför att just detta årliga
redovisande av synpunkter från utskottets
sida har lett till att vi fått över
hövan stor uppmärksamhet i vissa fall.
Jag skulle därför vilja säga — och nu
talar jag icke om direkta anmärkningar
enligt §§ 106 och 107 utan om det
arbete vi gör vid sidan om detta —• att
det finns ett behov att avdramatisera
konstitutionsutskottets arbete. Som det
nu är blir det lite för märkvärdigt, och,
som det nyss sades från denna talarstol,
finns det anledning förstå att det
då lätt kan bli missförstånd.

Vi har ju egentligen bara direkta anmärkningar
att ställa. Det har också,
som utskottets ärade ordförande sade,
ifrågasatts om det som vi gör vid sidan
därav över huvud taget är förenligt
med grundlagarna, men det får vi väl
hålla på att det är eftersom det pågått
så lång tid. På denna punkt har en sedvanerätt
utbildats.

Vi behöver alltså en ny form för politiskt
ansvarsutkrävande. Jag tror inte
att utskottet direkt kan lägga fram förslag
på den punkten, men jag har i författningsutredningen
varit med om att
tillsammans med representanter för alla
partier föreslå vissa former, som jag
tror är riktiga. Det lämpliga vore att
vi även i vårt land hade ett dagordningsinstitut,
som gjorde det naturligt
att riksdagen röstade om de förslag
som läggs fram, om kritik och motkritik.
Men nu har vi inte något sådant.
Därför får vi hanka oss fram med de
paragrafer vi har, och det är uppenbart
att detta kan leda till vissa svårigheter.

Jag skall inte tala så mycket om paragraferna.
§ 106 använder vi ju aldrig,
och jag skall inte heller tala om § 107
utan om den andra form av verksamhet
vi utövar. Jag tyckte nog att utskottets
ärade ordförande var litet för försiktig,
när han så markant underströk att det
som utskottet därvidlag säger icke är
kritik av något statsråd etc. Jo, på vissa
punkter är det kritik. Låt oss erkän -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

na alt allt mänskligt är av den karaktären
att det inte är fullkomligt och att
en viss — jag kan, liksom herr Pettersson,
i vissa fall säga positiv — kritik
är nödvändig. Vi har ju statsrevisorerna,
som i regel under allmän enighet
mellan partierna kommer med påpekanden.
Ibland är det direkt kritik,
ibland förslag om att man skall gå till
väga på ett helt annat sätt än som skett.
Det är en blandning av detta slag i utskottets
uttalanden, om man ser på
deehargememorialet för i år. Jag tror
att man visserligen kan säga att det inte
är kritik av den karaktären att föranleda
något förslag om anmärkning
enligt § 107, men vissa påpekanden göres
ju ändå, och jag tror att vi alla kan
inse att det är nödvändigt. Det är dock
inte så att liv, heder och ära tas av några
statsråd, men det är inte heller det
som vi är ute efter.

Dessa former för uttalanden från utskottets
sida, tillkännagivanden och
som det heter »ingresserinringar» är
mycket ömtåliga plantor. Jag har redan
nämnt att somliga ifrågasätter deras
grundlagsenlighet, men det behöver vi
väl inte göra. De är ömtåliga ur den
synpunkten, att det bakom användandet
av dessa former måste finnas ett
visst demokratiskt intresse mellan partierna
för att konstitutionsutskottets
verksamhet verkligen skall kunna fullföljas
på ett sätt som jag hoppas att vi
alla är överens om.

Det är alltså nödvändigt att vi accepterar
kritiken för vad den är — ibland
är kritiken relativt hård, ibland förekommer
nästan ingen kritik alls och
ibland gäller det ett påpekande om att
en viss utväg kanske vore riktig att använda.
Men just det förhållandet att vi
använder dessa former på olika sätt
har medfört att det kan leda till en del
svårigheter — och jag instämmer med
utskottets ärade ordförande på denna
punkt. Jag är också den förste att instämma
i att det är uppenbart att detta
i den diskussion som försiggått med anledning
av deehargememorialet i år

Ang. utskottets dechargearbete
har lett till missförstånd, vilket jag beklagar.
Jag tror att vad utskottet sagt
verkligen behöver avdramatiseras så
att vi får mindre hemliglictsfullhet
kring utskottets arbete, vilket givetvis
skulle vara av stort värde.

Jag har ytterligare skäl till att det
är önskvärt att dessa uttalanden inte
göres till någonting annat än de i själva
verket är. Vid behandlingen av utskottets
memorial i år liksom under ett
stort antal år — jag skulle vilja säga
under nästan hela den tid utskottet har
ulgivit dechargememorial — har ofta
partigränserna korsats. Jag skulle tro
att det inte finns något års dechargememorial,
där man inom utskottet inte
sprängt partigränserna. Det är utskottets
ledamöter som personligen tar
ställning till olika spörsmål. Det är synnerligen
önskvärt att detta fortsätter.
Inom folkpartiets riksdagsgrupp — och
jag föreställer mig att så är fallet också
inom de andra partiernas riksdagsgrupper
— diskuteras ju inte ställningstagandena
i dechargefrågorna innan
besluten är fattade. Skulle det bli
så att de ställningstaganden vi gör alltid
skulle bli ett uttryck för politiskt
ståndpunktstagande, är jag rädd för att
utvecklingen så småningom skulle leda
till att man säger: »Ja, då måste vi
diskutera allt om dechargen i våra riksdagsgrupper,
innan beslut fattas.» Då
har vi alltså fått den absoluta politiseringen
av dessa frågor.

Nu är jag kanske inte lika rädd för
ordet »politik» som jag tyckte att herr
Georg Pettersson var att döma av hans
anförande. Politik är det arbete som vi
här sysslar med, och jag är inte lika
rädd för detta som han tycks vara, men
jag är rädd för att det inte skulle vara
möjligt för ett riksdagsorgan att oberoende
av partigränserna söka och till
och med ibland lyckas att göra uttalanden
som kan vara sunda och nyttiga
i form av granskning och tillsyn över
regeringens arbete. Det är därför synnerligen
önskvärt att vi markerar vad
tillkännagivandena betyder — de bety -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. utskottets dechargearbete
der ju olika saker i olika sammanhang
— och att vi inte dramatiserar det hela
mer än nödvändigt. En stor frihet
för utskottets ledamöter är absolut
önskvärd i detta sammanhang, och vi
har här bara att -— i avvaktan på vad
utskottet självt kan åstadkomma i fråga
om reformer och i avvaktan på en större
författningsreform — över partigränserna
söka ha ett gemensamt ansvar
för att utöva den granskning, som
är naturlig i en demokrati som vill hålla
sig levande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Även jag kan för min
del till stora delar instämma med utskottets
värderade ordförande i många
av de synpunkter han här anfört, men,
herr talman, det finns ett par saker
som jag gärna vill ha sagt i detta sammanhang.

Jag tycker inte att det finns anledning
för konstitutionsutskottets ordförande
att så till den grad förringa värdet
av sitt utskott och sin egen uppgift,
att han ber om ursäkt för att det existerar.
Det är ju ändå så att vi här har en
grundlagsfäst uppgift som skall tas till
vara. Om det är så att herr Pettersson
menar, när han talar om att det gäller
att avpolitisera det hela, att man skall
till den grad »avköna» konstitutionsutskottets
arbete, att det inte kommer att
betyda vare sig si eller så, vill jag inlägga
en bestämd gensaga. Jag håller
med om att det ligger mycket i vad han
säger om de påpekanden utskottet gör,
men jag hoppas att vi verkligen är
överens om att utskottet skall behålla
kvar sin så att säga spets.

När det gäller användandet av § 107
regeringsformen har jag alltid hävdat
en bestämd mening, och det är att § 107
är något av en »Tjocka Berta», som
skjuter totalt blint i högen utan att liksom
göra någon åtskillnad. Det är väl
ändå en väsentlig skillnad på en anmärkning
mot ett statsråd för en handhavd
uppgift av det ena slaget och en

anmärkning för en handhavd uppgift
av det andra slaget. Yi har ju haft exempel
på fall, där man kunnat försvara
användningen av § 107, men att döma
av det material som i år ligger på bordet
är det, som jag ser det, alldeles
omöjligt att tillämpa den bestämmelsen,
om vi över huvud taget skall behålla
någonting av den uppfattning vi har
om tyngden och värdet av § 107.

Vi har länge i utskottet strävat efter
att få en nyansering av vårt arbete, och
denna strävan har väl slagit igenom
först i år. Jag vill också gärna betona,
att jag är bekymrad över den bedömning
som skett i vissa fall, men det
finns anledning att avvakta tills den
praxis som utskottet inleder så småningom
slår igenom och blir allmänt
omfattad. Man får klart för sig att det
ligger en värdering i de ställningstaganden
som utskottet gör.

För mig står det alldeles klart, att
om det finns ett förhållande i administrationen
som man enhälligt anser inte
är bra, så finns det anledning för utskottet
att företa en granskning, men
detta behöver inte i och för sig innebära
någon anmärkning mot föredragande
statsrådet, och om då utskottet tillkännager
sin uppfattning, förefaller det
mig vara fullt i sin ordning. Sedan är
det en annan bedömning, i vilken grad
detta tillkännagivande utgör en »spets»
mot det föredragande statsrådet. Jag
skulle närmast föreställa mig att det är
statsrådet själv som har att avgöra, om
detta tillkännagivande riktar sig mot
hans eller hennes handhavande av ärendet
eller om det endast är ett allmänt
konstaterande. Jag tyckte nog att utskottets
ärade ordförande var litet för
ömskinnad, när han försökte att totalt
förringa värdet av utskottsmeinorialet
sfs till vida att det inte på något sätt
skulle utgöra någonting av kritik. Det
ligger väl i sakens natur, om man pekar
på ett förhållande som man inte anser
bör vara som det är, att det då ligger
något av kritik mot det föredragande
statsrådet däri och att det först till -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

kommer honom att ta ett initiativ, så
att ett annat läge kommer till stånd.

Jag tror inte att man till den grad
som utskottets ärade ordförande hävdade
skall avpolitisera verksamheten.
Det är alldeles uppenbart att den har en
uppgift, som sträcker sig utöver den
rent granskande och kontrollerande.
Jag tror det är angeläget för riksdagen
att ha ett organ som kan säga ifrån, när
man anser att vederbörande föredragande
statsråd inte handhaft sin uppgift
på ett riktigt sätt. Jag förmodar att också
utskottets ordförande innerst inne
är på det klara med att det bör vara så.
Skall man avsäga sig varje inflytande
och inskränka sig till ett konstaterande
av förhållanden som man skulle vilja
ha annorlunda, då tycker jag nog att
konstitutionsutskottet har förlorat något
av sin grundlagsenliga uppgift och
grundlagsenliga rätt.

Å andra sidan är jag fullt på det klara
med att en variation i begreppen naturligtvis
är alldeles på sin plats. Jag
vill gärna, herr talman, uttala en förhoppning,
att den översyn av konstitutionsutskottets
dechargearbete som skall
ske, får till resultat att man kommer
fram till en värdeskala, som i någon
mån kan vara normerande för arbetet,
och att man kan göra klart för den allmänna
opinionen vad den värdeskalan
i och för sig innebär. Lyckas man med
det, tror jag konstitutionsutskottet kan
återvinna något av den position som
det haft och som nu ifrågasatts i den
pressdebatt som förekommit.

Herr HERNELIUS <h):

Herr talman! Det är eu välkommen
nyhet att konstitutionsutskottets ordförande
på detta siitt tar till orda med
några allmänna reflexioner vid inledningen
av debatten. Det är också välkommet
att memorialet i år har fått en
något annorlunda utformning än vid tidigare
tillfällen. Ingen har väl heller
något alt erinra mot att konstitutionsutskottet
under hösten begagnar tiden

Ang. utskottets dechargearbete
för att undersöka om dechargegranskningen
i sin tur kan vara i behov av
förnyelse. Så långt är vi överens.

Jag tyckte mig dock i herr ordförandens
anförande finna en strävan efter
att beröva dechargegranskningen varje
politisk karaktär. Han talade om administrativa
tillkännagivanden och uttalade
en tydlig benägenhet att administrativa
tillkännagivanden i fortsättningen
skall stå i förgrunden. Jag vill
då säga, att även om författningsutredningen
föreslår en sådan anordning, får
man dock se vår grundlag som en helhet.
Så länge vi i § 90 har kvar förbudet
mot alt vi i riksdagen diskuterar
statsrådsbeslut, måste vi också ha en
dechargegranskning av delvis sedvanligt
mått. Vi måste i varje fall ha ett
tillfälle för något riksdagsorgan och i
efterhand också för riksdagen att diskutera
ett statsrådsbeslut. Man kan med
andra ord inte se § 107 och praxis inom
konstitutionsutskottet, utan att jämföra
det med innehållet i nu gällande
§ 90 — en paragraf som tillämpas av
talmännen, låt vara med olika stränghet,
i kamrarna ibland.

Herr Georg Pettersson hänvisade till
§ 107 såsom organet för en politisk
granskning och uttryckte den meningen,
att det varit bättre om oppositionens
representanter i konstitutionsutskottet
hade använt sig av den vid något
tillfälle i år, då enighet inte har
nåtts. Ja, det är att märka att § 107 är
ganska hårt skriven, och det är inte så
lyckat att tillämpa den i alla sammanhang.
Man skulle då gå miste om den
nyansering som herr Andersson i
Briimhult med rätta talade om.

Sedan — och det var kanske det mest
anmärkningsvärda i herr Petterssons
anförande — drog herr Pettersson en
linje mellan de olika tillkännagivandena
i år. Han sade, att om ett tillkännagivande
som var av administrativ
karaktär inte har någon politisk betydelse
och inte riktar sig mot något
statsråd, så innebär det inte heller någon
kritik mot något statsråd. Herr

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. utskottets dechargearbete

Pettersson sade också att dessa tillkännagivanden
hade ett positivt syfte.
Men, herr Pettersson, kritik har också
ett positivt syfte, och även en anmärkning
mot ett statsråd är positivt till sin
innebörd. Låt mig ta ett exempel: Om,
såsom skett i årets memorial, det påpekas
att föredragande statsrådet vid sin
tillämpning av lagen om allmänna arvsfonden
icke iakttagit vad lagstiftaren
avsett, så förväntar man en ändring.
I det konstaterandet ligger självfallet
en kritik mot vederbörande statsråd,
men vad man vill ha fram är ju en
ändring, och det innebär således att
syftet med denna kritik är positivt.
På samma sätt förhåller det sig i ett
annat fall. Där konstateras att en bestämmelse
i en kungörelse inte har
samklang med grundlagen. Konstaterar
man detta, har väl kritiken mot
vederbörande statsråd också ett positivt
syfte. Nu blev vi ju bönhörda över
hövan, då bestämmelsen upphävdes innan
granskningsarbetet slutförts.

.lag tyckte mig också i herr Petterssons
anförande finna ett nedvärderande
av politik och politiker och politisk
verksamhet. Det ena är politik och det
andra är administrativt påpekande.
Men varför skall vi gå runt hörnet på
det sättet? Vi är väl i denna sal och i
grannsalen till för att hedriva politik,
herr Pettersson! Det är väl grunden
för vår verksamhet, det är vår uppgift,
och det är ingenting att skämmas
för. Andra må klandra politik, men vi
skall inte göra det, då vi är till för att
bedriva politik.

Om herr Petterssons inlägg var tillkommet
för att freda hans och hans
partivänners samveten därför att vi blivit
eniga i några konstateranden, så
förstår jag det — det är inte mycket att
säga om det — men om det var tillkommet
för att förebåda att konstitutionsutskottet
i fortsättningen inte bör
syssla med kritik av .statsråd, då kan
jag inte vara med. Ty det ingår verkligen
i konstitutionsutskottets uppgift
och riksdagens uppgift i samband med

konstitutionsutskottets granskning att
kritiskt granska varje statsråds beslut,
som man har tillfälle att granska och
politiskt bedöma, och denna granskning
har, herr Pettersson, ett positivt
syfte.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Bara några få ord i
denna del av debatten.

Herr Pettersson, utskottets ärade ordförande,
både började och slutade sitt
anförande med att vi alltjämt bör ha
en dechargegranskning, men jag tyckte
för min del att innehållet i hans anförande
var sådant, att det talade mest
för att dechargegranskningen är något
onödigt och överflödigt.

Jag vill instämma i vad herr Torsten
Andersson i Brämhult uttalade. Han sade
att utskottet inte behövde be om
ursäkt för det arbete det har att utföra.
Inga andra utskott gör det och det behöver
inte heller konstitutionsutskottet
göra.

Jag begärde också ordet med anledning
av talet om att det inte skulle
vara någon politisk granskning i konstitutionsutskottet.
Ja, varför skall vi
inte ha det? Det är ju som herr Hernelius
nämnde politiska ärenden som behandlas
här i huset, och varför skall
inte oppositionen och majoriteten få
ha delade meningar i detta utskott liksom
i så många andra?

Herr Petterssons uppfattning att vi
inte bör ha någon politik i granskningsarbetet
beror väl på vad vi har
fått höra många gånger i utskottet ifrån
socialdemokratiskt håll, nämligen att
statsråden, de gör aldrig fel; de är fulländade
i sitt arbete; de är fullkomliga i
denna ofullkomliga värld som vi lever

i. Man måste erkänna att maktfördelningen
i riksdagen kanske gör denna
dechargegranskning något meningslös,
men uppfattningen ifrån herr Petterssons
sida kommer säkert att bli en annan
den dag det blir en annan maktfördelning
här i riksdagen.

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Det kan sägas att formerna för dechargearbetet
är gammalmodiga. Det
bär sagts många gånger förr. Herr Torsten
Andersson har nästan varje år liknat
grundlagsbestämmelserna vid Tjocka
Berta. Det uttrycket tycker jag inte
riktigt om. Jag tycker inte det är lämpligt
att jämföra grundlagen med Tjocka
Berta i det här fallet, och jag hoppas
att han framdeles använder ett något
lämpligare uttryck.

•lag vill säga att ifrån oppositionens
sida i riksdagen väntar vi alltjämt på en
författningsreform. Vill herr Pettersson
medverka till denna så hälsar vi det
med stor tillfredsställelse. Intill dess
får vi använda de gammalmodiga medel
som vi har.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Sveningsson att jag gärna går med på
att minska kalibern, om han anser det
nödvändigt.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Det var en punkt i herr
Petterssons anförande som jag inte
kommenterade i mitt första yttrande.
Han sade, om jag uppfattade honom
rätt, att en del saker, exempelvis tillkännagivanden,
kanske var av den karaktären
att det var något egendomligt
att bara lägga dem till handlingarna. Är
det så att bakom detta något oklart
formulerade yttrande ligger att herr
Pettersson tänker begära votering beträffande
tillkännagivanden — det
skulle vara första gången i Sveriges
riksdags historia detta sker — vill jag
deklarera att jag för min del inte kommer
att deltaga i en sådan votering.
Mot bakgrund av vad jag sade tidigare
är det önskvärt att det finns möjligheter
att ut ifrån en gemensam demokratisk
ståndpunkt i dechargesammanhang
ge uttryck åt meningar, utan att detta
ögonblickligen skall överföras till nå -

Ang. utskottets dechargearbete

got som måste anses vara en direkt partipolitisk
omröstning.

Jag vill endast säga en sak till, herr
talman. Jag har redan förut sagt att jag
är glad över det försök till förnyelse
av utskottets dechargearbete som man
kan se i år, men det är klart att det
bästa utbytet av debatten skulle det
onekligen bli om det fanns några statsråd
närvarande. Nu finns det en tradition,
som dock statsministern sagt att
man vid flera tillfällen brutit, och den
traditionen innebär att man från statsrådsbänkarnas
sida inte deltar i debatten
i fråga om minoritetsyttranden. (I
det här fallet har vi inte bara det, men
det spelar mindre roll.) Men, herr talman,
tänk att jag tror, att det utbyte vi
skulle ha av en sådan här debatt skulle
bli annorlunda, om statsråden verkligen
var villiga att gå i diskussion på de olika
punkterna. Jag har svårt att förstå
varför det skulle vara på något sätt under
statsrådens värdighet att försöka
diskutera och försvara det man har
gjort, oavsett om det är majoritet eller
minoritet i utskottet. Jag hoppas alltså,
att den debatt som skall äga rum i första
kammaren i dag inte skall gå till
ända utan att vi får se statsråden verkligen
delta i diskussionen även beträffande
minoritetsyrkanden.

Visserligen riktas vissa former av kritik
mot dem, ibland kraftigare, ibland
svagare, och ibland gäller det bara påpekanden,
men det är dock diskussionen,
som är den väsentliga förutsättningen
för att livet i en demokrati skall
levas friskt. På den punkten skall jag
alltså be att få önska lycka till för utskottets
ärade ordförande, om han också
där vill försöka få cn ändring till
stånd.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag trodde att mitt anförande
hade ett sådant innehåll och
framfördes på ett sådant sätt, att det
inte skulle behöva bli föremål för missförstånd.
Vad jag menade var, att till -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. ifrågasatt tryckfrihetsåtal
kännagivandena borde vara avpolitiserade,
det får inte missförstås. Det gällde
sådana fall, där man vid granskningen
kom fram till att här finns en otillfredsställande
praxis, som man för framtiden
borde försöka få en ändring på.

Om vi tittar på de tillkännagivanden
vi avgivit i år, skall vi finna, att vi varit
eniga på punkter, där vi söker oss
fram mot att få en ändring, men där
vi inte varit eniga, där ligger det en
dold anmärkning mot det förgångna.

Vi har varit eniga när det gäller slutet
på frågan om abolitionen, där vi
vill att man skall göra en översyn i
samband med grundlagen. Denna punkt
är den enda som har sådan karaktär,
att jag anser att man skall kunna göra
ett tillkännagivande.

Därvid har jag givetvis inte sagt, att
granskningen inte skall gälla ansvarigheten,
men att på det sätt som nu sker
blanda ihop detta med det andra under
punkten tillkännagivanden, tror jag icke
kan vara tillfredsställande för framtiden.
Jag hoppas att när utskottet går att
se över detta instrument, skall man kunna
komma fram till sådana anordningar,
att man kan skilja på det ena och
det andra. Då kan utskottets granskningsarbete
få en annan karaktär. I varje
fall innebär det då inte att man inlägger
ett slags dolda anmärkningar
mot ett statsråd i tillkännagivanden.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag är litet förvånad
över de uttalanden om dessa tillkännagivanden
som utskottets ärade ordförande
här gör i debatten. Jag tycker för
min del att det hade varit mera lämpligt
att ha tagit en god del av den debatten i
konstitutionsutskottet, innan den togs
här i kammaren.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Herr Pettersson försöker
nu en ny linje. Han talar om skillnad
mellan olika tillkännagivanden.
De tillkännagivanden, varom alla är

eniga, syftar framåt, medan de andra
syftar tillbaka. Jag vet inte om vi kan
dra en sådan linje, herr Pettersson! Vi
riktar väl alla blicken framåt, men vi
gör det mot bakgrund av vad som har
inträffat. Det är, som vi tycker, enskilda
felaktigheter i statsråds handläggning
och i praxis, som kommit oss att
uttrycka dessa framtidsförhoppningar.
Herr Petterssons linje kan jag inte riktigt
vara med om.

Men jag vill instämma med den föregående
talaren, som sade att det var
synd att vi inte fick denna debatt i
konstitutionsutskottet, så att vi hade
kunnat undanröja en del missförstånd
om var vi står och vad vi vill.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

I avdelningen A hade utskottet anmält,
att det icke funnit anledning att
tillämpa § 106 regeringsformen.

På gjord proposition lades memorialet
i denna del till handlingarna.

I avdelningen B hade utskottet anmält,
att det ej heller funnit anledning
att framställa någon anmärkning jämlikt
§ 107 regeringsformen.

I tre ärenden hade emellertid inom
utskottet framställts anmärkningsyrkanden,
som avslagits. Dessa ärenden
hade utskottet under avdelningen B
redovisat i tre särskilda, med 1—3 betecknade
punkter.

Punkten 1

Ang. ifrågasatt tryckfrihetäåtal

I denna punkt hade utskottet funnit
sig icke böra framställa någon anmärkning
beträffande ett beslut den 25 mars
1965 av chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Herman Kling, att icke
företaga någon åtgärd i anledning av
en tidningsartikel, i vilken under rubriken
»Hädelse — vad tycker Ni?» återgivits
ett utdrag ur en bok, som i Finland
föranlett åtal för hädelse.

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningssort, Risberg, Hcimrin i Jönköping,
Keijer och Werner, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
erhålla i reservationen angiven lydelse.

Reservanterna hade funnit sig icke
kunna underlåta att framställa anmärkning
jämlikt g 107 regeringsformen mot
chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Herman Kling, i anledning av
hans beslut att lämna ifrågavarande artikel
ulan åtgärd.

Härom anförde nu:

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Denna första reservationsanmärkning
till årets omfattande
dechargememorial har rubriken »Ifrågasatt
tryckfrihetsåtal». Ledamoten i
andra kammaren herr Dickson har i
överensstämmelse med vad som är stadgat
i § 57 riksdagsordningen riktat en
anmärkning mot justitieministern, statsrådet
Kling.

Anmärkningen från herr Dickson anser
vi reservanter riktig och befogad.
Den har tillkommit av den orsaken, att
den 27 februari i år en artikel i tidningen
Aftonbladet var införd med rubriken
»Hädelse — vad tycker Ni?» Artikeln
var en svensk översättning av ett
avsnitt av den finske författaren Salarnas
bok Midsommardansen. Anmälan
gjordes till justitieministern, att tryckfrihetsåtal
borde väckas i anledning av
denna artikel, men justitieministern lät
den 25 mars meddela, att det varken
skulle komma att bli något tryckfrihetsåtal
mot Aftonbladet eller vidtas någon
åtgärd mot att boken Midsommardansen
i sin helhet utkom på svenska.

Det iir litet svårt att klarlägga vad
saken egentligen gäller, ty konstitutionsutskottet
var enigt om att man inte
skulle ta in dessa så nedriga och skamlösa
uttalanden som förekom i denna
tidningsartikel i utskottets memorial,
och jag skall inte göra något försök att
föra detta material till riksdagens protokoll.
.lag delar fullständigt den npp -

Ang. ifrågasatt tryckfrihetsåtal
fattningen, att ett sådant språk som
användes i denna då översatta del av
boken inte passar i riksdagstrycket.

Däremot tycker jag att det kan vara
anledning att åtminstone föra slutklämmen
i herr Dicksons skrivelse till kammarens
protokoll: »Genom det skedda
har ådagalagts att statsrådet och chefen
för justitiedepartementet tillåtit och
tillåter att ett namn, som av hundratals
miljoner människor över hela världen
hålles heligt och dyrt och som betecknar
centralgestalten i svenska kyrkans
och de svenska samfundens andliga liv,
i strid mot svensk lag, ostraffat får
skymfas och släpas i smutsen och att
han därigenom visat en för vårt folk
skadlig efterlåtenliet, och uppenbarligen
icke har den fasthet som tidsläget
kräver, i anledning varav jag hos konstitutionsutskottet
begär att mot honom
anmärkning göres.»

Enligt tryckfrihetsförordningens 7
kap. § 4 och brottsbalkens 16 kap. 9 §,
om brott mot trosfrid, är trosfriden
skyddad. Att skymfa sådant som av
svenska kyrkan och annat här i riket
verksamt trossamfund hålles heligt är
inte tillåtet. Det avsnitt av Salarnas bok
som återgavs i denna tidningsartikel
var ur vår synpunkt ytterst vedervärdigt
och fyllt av stor råhet, något av det
mest sensationella man förmodligen
kunde hitta i boken. Som vi sagt i vår
reservation, inplaceras kristendomens
centralgestalt här i ett perverst sexuellt
förhållande. Vad som här uttalades om
denna centralgestalt, som oändligt
många människor i vårt land hyllar som
det främsta av allt i tillvaron, måste i
hög grad verka sårande för stora —
mycket stora — grupper av vårt folk.
Inom kristenheten i hela världen, alltså
av inte mindre än 800 miljoner människor,
anses den som här skymfats vara
centralgestalten i de kristna samfundens
liv och för de kristna personligen,
något som jag också anser bör tagas
med i bedömningen av denna fråga.

Man vill i detta sammanhang gärna
framställa den frågan: När vi nu har

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. ifrågasatt trvckfrihetsåtal

lagbestämmelser som skyddar trosfriheten,
när vi har lagbestämmelser om
vad de människor som hyllar kristna
livsideal anser vara heligt, hur skall
någon författare eller journalist kunna
åstadkomma något som skymfar en
gudsperson, skymfar vad som hålles heligt,
när vad som förekom i denna tidningsartikel
inte i det avseendet håller
måttet? Det skulle vara intressant att
nu eller framdeles få veta vad som i detta
avseende egentligen faller under
trvckfrihetsåtal och var gränsen går
för smädelse eller skymfande av vad
som heligt är. Kan det över huvud taget
åstadkommas något i tryck, när det gäller
de värden som här skymfas, som
kommer att ställas under åtal?

Naturligtvis kan det, som utskottsmajoriteten
sagt, råda delade meningar
om huruvida artikeln inneburit brott
mot trosfrid, och här tycker jag att majoriteten
har sträckt sig ganska långt i
medgivande av riktigheten i reservanternas
uppfattning. Och det är klart att
meningarna kan vara delade i frågan
huruvida bestämmelser om trosfrid bör
finnas i grundlag och strafflag, men
även de människor som inte har respekt
för kristna värden har säkert den uppfattningen,
att så länge det finns en lagstiftning
på detta område, så bör den
tillämpas. Vilken uppfattning man än
har om kristen tro och livsåskådning,
så måste man anse att den gudsgestalt
skymfas, som beskrives på ett så förnedrande
sätt. Det är inte bara varmt
kristna människor som har anledning
att reagera. Den enklaste anständighet
borde kräva att en artikel som »Hädelse
— vad tycker Ni?» i varje fall inte
ostört bör fä förekomma.

Med stor tillfredsställelse kunde vi
vid utskottsbehandlingen konstatera, att
ingen inom utskottet dess bättre uttryckte
några sympatier för artikelns
innehåll eller ansåg det vara av något
värde att ett material som detta förekom
i nyhetspressen. Mycket hårda ord
fälldes i utskottet, även av en del av

dem som inte återfinnes bland reservanterna.

Frispråkigheten har under senare år
blivit mycket stor i tidningspressen.
.lag är för min del inte säker på att denna
ohämmade frihet gagnar en utveckling
i rätt riktning. Kan det verkligen
vara något av värde i de ohämmade
skriverier om sexuallivet som förekommer
sida efter sida i vissa tidningar?
Många får i varje fall den uppfattningen,
att här predikas en hämningslös frihet.
Ett stort antal människor i vårt
land frågar sig säkert hur det skall
vara möjligt att nå goda resultat i vära
skolor och undervisningsanstalter, nä
goda resultat med samhällets fostrargärning,
upprätthålla ordning och disciplin,
om tryckfriheten skall vara så
fullständig. Det är inte säkert att alla
tål denna fullständiga frihet.

När det gäller detta anmärkningsärende
kan man understryka vad som
har sagts många gånger och som är allmänt
erkänt, nämligen att det är på
de kristna värdena och de kristna idealen
som hela vår västerländska kultur
vilar. Även om inte alla uppskattar de
värdena är det ändå i rena undantagsfall
som någon vill vara med om att
skymfa dessa värden och sänka dem
djupt ner i smutsen, såsom här skett.

Det kan även åberopas att i vårt land
får ingen skymfa annat lands flagga
eller höghetstecken. Så sent som i fjol
framlades ett förslag härom i riksdagen,
vilket riksdagen visserligen avvisade.
Förslaget gick ut på att i tryckfrihetsförordningens
namn främmande
makts statsöverhuvud eller regeringsledamot
skulle skyddas mot kränkande
eller smädliga angrepp i tryckta skrifter.

Vid bedömningen av den föreliggande
frågan har det i utskottet framhållits,
att vi inte haft att ta hänsyn till
vad som har inträffat för författaren i
Finland, där han ju ställts under åtal.
Detta är också riktigt. Men nog måste
det vara en överraskning för dem som

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

i vart land hävdar den stora frihetens
princip att författaren med anledning
av åtalet själv tillkännagett en annan
uppfattning om sin litterära produktion
än vad justitieministerns bedömning
innebär. Någon tid efter det att
justitieministern fattat sitt beslut att bär
skulle tryckfrihetsåtal icke ske, erkände
den finske författaren öppet i ett
brev. »Jag bar», förklarade han, »i min
roman velat smäda och häda medborgarnas
gudsuppfattning och religiösa
känslor.» »Detta är inte bokens enda
syfte», fortsatte han, »men ett av motiven
i mitt verk bar speciellt utgjorts av
hädelse, liksom också av att kränka och
häda prästerskapet samt ifrågasätta de
s. k. kristna värdena och att sönderbryta
kyrkans och kristendomens inflytande
så långt som möjligt.» »Jag tror», uttalade
lian, »att detta kommer att återfinnas
även i mina kommande böcker.»

Hur det nu än är med rätten att åberopa
detta material så anser jag att dessa
uttalanden utgör ett mycket gott stöd
för att vår reservationsanmärkning är
berättigad: justitieministern borde bär
ha vidtagit åtgärder för väckande av
tryckfrihetsåtal.

Enligt den gamla tradition som säger
att omröstning i kammaren inte sker
med anledning av eu reservationsanmärkning
bar jag, herr talman, inget
yrkande.

Herr RISBERG (b):

Herr talman! Bibelns berättelse om
Jesu vandring på jorden från födelsen
till korsfästelsen bar ingått i vårt folks
medvetande, och Jesus accepteras även
av de icke troende som det heligaste
inom den kristna sinnevärlden.

Det är inte min avsikt att diskutera
konstitutionsutskottets memorial nr 27
punkt B 1 ur kristen synpunkt, utan
frågan måste — då den bär diskuteras
i samband med dechargen — sos ur juridisk
ansvarighctssynpunkt. Men man
måste ju först söka utfinna, huruvida
det i denna tryckfrihetsfråga begåtts

Ang. ifrågasatt tryckfrihetsåtal
brott mot gällande lag eller ej. Brottsbalken
liksom tryckfrihetsförordningen
talar om »skymfande av sådant som avsvenska
kyrkan eller annat här i riket
verksamt trossamfund hålles heligt».
Man konstaterar följaktligen att en
skymfning av Jesus Kristus icke är tilllåten
enligt lag.

Det utdrag ur en utländsk bok, som i
översättning publicerats av en i Stockholm
utgiven dagstidning, där Jesu
namn dragits i smutsen och där det

1)1. a. gives sken av att ett sexuellt förhållande
ägt rum mellan Jesus och ett
djur, måste utan tvekan anses i högsta
grad skymfande mot det som hålles heligt.
Reservanterna kan i alla fall inte
finna annat. I något skönlitterärt sammanhang
står ej heller utdraget.

Utskottets majoritet däremot yttrar,
»att olika meningar kan råda i frågan,
om artikeln inneburit brott mot trosfrid».
Om inte denna artikel utgör ett
kvalificerat brott mot trosfrid, så ifrågasätter
jag om det över huvud taget är
möjligt att åstadkomma dylikt brott.

Från annat håll har framhållits, att
en anmärkning mot justitieministern
för att han inte åtalat tidningen för
den skymfande artikeln skulle skada
den kristna saken genom att ge upphovtill
antikristna angrepp. Därest man
skulle se artikeln från kristen synpunkt
är jag förvånad över att det inte i stället
högljutt protesteras. Konstitutionsutskottet
däremot, som fått frågan till
sig anmäld, kan inte ta några dylika
hänsyn utan har haft skyldighet att
upptaga ärendet och liar — som jag
tidigare framhållit — endast haft att
avgöra huruvida statsrådet följt gällande
lag.

Utskottsmajoriteten försvarar även
departementschefen med hänvisning
till tryckfrihetsförordningens stadgande
om att man i tveksamma fall hellre skall
fria iin fälla. Reservanterna kan inte
ansluta sig till att tveksamhet kunnat
råda om att syftet med artikeln skulle
vara att skymfa. Den som insatt artikeln
i tidningen måste viil i alla fall ha

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. ifrågasatt tryckfrihetsåtal
insett, att man här trampar över den
gräns som kan tolereras av både lag
och människor.

I ett annat ärende som handlagts av
konstitutionsutskottet påpekar en ledamot,
att »gällande lag måste följas».
.lag accepterar helt detta, men kan inte
inse annat än att lagen måste gälla
även i det fall som diskussionen nu
gäller.

Det har vidare hävdats, att lagen är
otidsenlig. Om så är fallet anser jag
att lagbestämmelserna snarast bör ändras.
Reservanterna hävdar dock med
bestämdhet, att lagen skall följas tills
ändring skett och att konstitutionsutskottet
har att fullgöra sin grundlagsenliga
skyldighet.

Detta medför att reservanterna anser
att anledning till anmärkning mot justitieministern
föreligger.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Låt mig'' bara få göra
vissa reflexioner kring det ämne vi nu
talar om.

Man kan fundera över begreppet
trosfrid. Brottsbalkens stadganden om
brott mot trosfrid rörande den som
offentligen skymfar sådant som av
svenska kyrkan eller annat, här i riket
verksamt trossamfund hålles heligt, är
att se som ett samhällets skydd mot
övergrepp på den personliga integriteten.
En medborgare som är religiöst engagerad
skall inte få det han sätter
liögst utsatt för smädelse. Detta är en
självklar demokratisk princip. På samma
sätt skall heller ingen skymfas för
sin ras och sitt språk.

Publiciteten i dag med sina påträngande
former riskerar ibland att hota
den enskildes integritet. Konstitutionsutskottet
tar ju självt fram som exempel
radioprogrammet med gycklet kring
nattvarden.

Men även om vi nu har dessa lagbestämmelser
om trosfriden, så får det
inte uppfattas som en speciell förmån
för vissa medborgare. Det är helt en -

kelt uttryck för en allmän anständighet
och en vilja till renhållning i ett
samhälle, där man hoppas att fostran
till mogna medmänniskor skall göra
dem överflödiga så småningom —- en
fostran som skall leda oss alla till
respekt för varandra och till att se den
personliga integriteten som något ofrånkomligt.

Herr talman! Denna fråga har för mig
också en annan sida — en mera personlig.
Hädelse är väl i grund och botten
en sak mellan människan och Gud,
och ur den synpunkten något som faller
utanför samhällets lagar och bestämmelser.
Som jag ser det är det
många gånger snarare en fråga om en
brottning med Gud, ett sökande efter
verkligheten, något som måste vara
vars och ens rättighet att ge uttryck
för. Den troendes intresse bör därför,
menar jag, vara inriktat på kontakt
och vilja att positivt vara med i den
brottningen och i det sökandet. Såvitt
jag vet har varken kyrkan eller något
av samfunden rest krav på ingripande
i vårt här i dag diskuterade sammanhang.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Herr Sveningsson svävade
ut —- långt utanför vad vi här
egentligen har att behandla. Vad vi har
att behandla är departementschefens
ställningstagande beträffande den artikel
som varit införd i Aftonbladet, och
därvid är att märka, att vi också har
att försöka bilda oss en uppfattning om
artikelns syfte. Detta är väl att uppfatta
som en juridisk fråga, och det är
den som justitieministern har tagit
ställning till. Han har funnit, att han
inte kunde vidtaga åtgärder för att få
den under åtal, därför att den var framställd
på sådant sätt att det kan ifrågasättas
om man där hade för avsikt att
använda den för att häda — det var ju
det tidningen frågade om.

Sedan kanske man också kan erinra
om att vi inte har haft att behandla

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Salarnas bok. I Finland har man en annan
lagstiftning än i Sverige. Det är
viktigt att vi håller oss till ämnet.

När det sedan gäller frågan i och för
sig är det även där skiftande meningar.
Jag hörde en av utskottets ledamöter,
som jag vet är aktivt verksam inom ett
kristet samfund, som för sin del icke
kunde vara med om att påstå att justitieministern
här hade gjort något fel.
Även på det hållet företräder man den
meningen, att kristendomen skall hävda
sig på annat sätt än att genom lagstiftning
försöka göra sig gällande.

Om man ser frågan på det sättet, så
får den en annan karaktär än man här
försöker ge den.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall erkänna att
denna fråga har föranlett mig till ganska
många överväganden och funderingar
—- inte av politisk karaktär utan av
mera personlig karaktär, ungefär i den
riktning som min gamle vän Per Blomquist
nyss från denna talarstol så utmärkt
redogjort för.

Det stod ganska snart klart för mig,
afl det icke fanns grund för konstitutionsutskottet
att anmärka på justitieministerns
handlande i detta sammanhang.
Det finns ju en diskretionär prövningsrätt
för statsrådet: hellre fria än
fiilla i sådana fall som detta. Jag tycker
att justitieminister Kling har handlat
rätt, när han icke ansett det rimligt att
Aftonbladets ansvarige utgivare skulle
åtalas för brott mot trosfrid.

Problemet är i stället det som konstitutionsutskottet
redan i fjol berörde,
det som ligger till grund för det utlåtande,
som nu föreligger, och den anmärkning
som herr Dickson i andra
kammaren tagit upp. Det stora och svåra
i problemet är punkten om vad som
är skymfande av sådant som av svenska
kyrkan eller annat, här i riket verksamt
trossamfund hålles heligt. Det är
den frågan, som i varje fall för den,
som tillhör ett sådant samfund, kan leda
till åtskilligt funderande.

Ang. ifrågasatt tryckfrihetsåtal

Jag hade under påsken tillfälle att
tänka igenom detta ämne, och jag får
säga, herr talman, att det var en rätt
lämplig tidpunkt. Påsken firar vi ju
till minne av Jesu död och uppståndelse.
Det var den då förhärskande religionens
företrädare, som begärde att
statsmakterna skulle likvidera honom.
Det var alltså en lämplig tidpunkt att
med mig själv diskutera förhållandet
mellan religionen och statsmakten, och
ett spörsmål blir här det som tryckfrihetsförordningen
tar upp: skall religionen
skyddas av polis och domstolsväsende? Frågan

kan väl lämpligen ses från
den utgångspunkten, hur Jesus uppfattade
sig själv. Ganska snart finner man
i evangelierna, att han oupphörligen
kommer tillbaka till detta: De har förföljt
mig, och de kommer att förfölja
eder. Allt ont har sanningslöst sagts om
mig, och det kommer även att sägas om
eder.

Han var verkligen inställd på att
hans lära icke skulle accepteras på ett
sådant sätt att man skulle börja att tillgripa
straffhot. När han greps förklarade
han skillnaden mellan sin egen lära
och andras med orden: »Om mitt rike
vore av denna världen, så hade väl mina
lärjungar kämpat för att jag icke skulle
bliva överlämnad åt judarna.»

Han förbjöd alltså sina lärjungar att
göra detta. Bedömningen var den enda
riktiga, får vi väl i dag konstatera. Justitiemordet
på honom skulle annars ha
varit den totala skymf, som skulle ha
lett till att vi i dag inte hade haft någon
anledning att syssla med den kristna
religionen.

Jag kom därför i mina funderingar
under påsken fram till att hans efterföljare
i dag borde känna sig höjda över
det, som skulle kunna uppfattas som
smädande i detta sammanhang. Detta
bör gälla inte bara den kristna religionen
utan all sann religion. Jag skulle
vilja spetsa till det och säga, att personligen
vägrar jag att låta mig beröras av
sådana uttryck som de i anmälan åbe -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. ifrågasatt tryckfrihetsåtal
ropade. Min religiösa uppfattning vill
jag inte ställa på den nivån, att jag därav
skulle kunna utsättas för ett skymfande.
Religionen är någonting helt annat.
Såsom herr Blomquist sade måste
det vara en personlig sak mellan människan
och den gud vederbörande vill
hylla.

Hur kan det då, herr talman, komma
sig att vi har en bestämmelse av detta
slag i tryckfrihetsförordningen?

Jag skall inte göra någon författningshistorisk
kommentar till detta, men
jag vill påpeka en sak, som det kanske
kan råda delade meningar om men
som för mig förfaller vara ur historisk
synpunkt riktig —- det förhållandet att
kristendomen blev en statsreligion.
Just detta förhållande leder till att en
skymf mot religionen var en skymf mot
staten. Vi fick ett beroendeförhållande,
och därmed försvann givetvis också något
av det väsentliga i det religiösa problemet.
Det personliga engagemanget
skulle inte ensamt vara avgörande för
den enskilda människan, utan hennes
uppfattning skulle också med lagens
hjälp skyddas mot kritik eller mot
skymfande.

Jag tror emellertid att hot om straff
aldrig kan vara ett lämpligt medel att
skapa vördnad för en religion, icke heller
för den kristna religionen. I stället
är det väl så att det finns i alla rörelser,
även i de religiösa, ett behov av uppror
mot det invanda, mot det slentrianmässiga.
Vi människor har så lätt att stelna
i en viss form, och det gäller givetvis
också den kristna kyrkan i de olika
skepnader som den tar sig uttryck i
världen över. Vi har så lätt att förfalla
till iakttagande av vissa seder och yttre
former. Men om friskheten skall bevaras
måste det ibland bli uppror, ett
uppror som väcker. Det behövs hårda
stötar. Hammarslagen på kyrkporten i
Wittenberg var berättigade. Protesten
från väckelserörelserna under 1800-talet
i Sverige var nödvändiga, även om det
tog former som ledde till förhör, förföljelse
och fängelse. Sinclair Lewis’

våldsamma protestroman Elmer Gantry
mot det förljugna i amerikanskt kyrkoliv
var ett ord i rätt tid, även om det var
ytterst allvarliga saker som hans anklagelser
gäller.

Jag har också med stort intresse läst
några ord av den kristne poeten och
vetenskapsmannen Karl-Gustaf Hildebrand
i den kyrkliga tidskriften Vår
lösen. Han skriver där: »Eftersom det
korrekta, välordnade kristliga livet så
ofta är en fasad för egoism, verklighetsflykt
eller allmän humbug, så kan skriket
och smädelsen ibland fylla en uppgift.
Den gör det för de fromma, som
får en påminnelse om att kristendomen
inte är en etikettsfråga. Den gör det
också för den som skriker och smädar.
Det är ju bättre att ibland ha uppfört
sig illa och till sist ha upptäckt ett
stycke verklighet, än att alltid ha uppfört
sig väl och ha stannat vid uppförandet.
Hädelsen som ångestrop är en
maning till fantasi och barmhärtighet.
Hädelsen som angrepp kan ibland vara
en mindre fara än det dolska lurandet,
den slöa avogheten.»

Jag kan instämma i detta men också i
vad Hildebrand säger sedan, nämligen
att därmed har man kommit långt bort
från Salarnas bok, vilken — som jag
uppfattar den och som Hildebrand uppfattar
den; jag kanske borde ha nämnt
Hildebrand först, eftersom han är en
så framstående litteraturkritiker •— väl
inte kommer att leva vidare som något
av de nödvändiga hammarslagen som
kan väcka en opinion. Jag tror i varje
fall inte det, men det är ju principfrågan
som i det här sammanhanget är det
väsentliga.

Jag vill också anknyta till vad herr
Blomquist sade nyss om att inget kyrkligt
organ i detta fall har krävt något
ingripande. Diakonistyrelsens förträffliga
tidskrift Vår kyrka har skrivit:
»Slutligen skulle ett lagligt förbud mot
hädelser i litteraturen omöjliggöra sanning
i den allvarligt syftande människoskildringen.
Efter en fällande dom
skulle det vara omöjligt att i en religiös

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

roman skildra en människa i kris och
desperat uppror mot Gud.» Därmed har
man alltså inte sagt, att det exempel på
litteratur som ligger bakom herr Dicksons
anmälan skulle vara ett av de
oundgängligen nödvändiga.

Det måste finnas en möjlighet till
uppror utan att religionen därför skall
behöva skyddas genom hot om straff.
Både utifrån en strikt formell granskning
och utifrån synpunkten av vad religionens
företrädare kan begära, hatjag
kommit till att det hade varit oriktigt,
om utskottet här hade riktat en anmärkning
mot justitieministern. Jag vill
tillägga att liksom konstitutionsutskottet
i fjol sade, att det kanske finns skäl att
se över trosfridsparagrafen, så tycker
jag att efter det som utspelats de senaste
månaderna finns det ytterligare skäl
att understryka angelägenheten av en
översyn.

Jag beklagar att justitieministern inte
finns i kammaren, tv då skulle jag ha
ställt en fråga direkt till honom — kanske
går det att få den vidarebefordrad.
Jag tror att det vore utomordentligt
värdefullt att vi finge en översyn, som
möjligen skulle kunna leda till något
klarare riktlinjer, sådana som kan leda
till att debatten i fortsättningen får
något annan karaktär än den tydligen
får i dag.

Herr SVENINGSSON (li) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte på något
sätt för avsikt att ta upp en religionsdebatt
med herr Dahlén. Jag är inte
skickad för den uppgiften. Jag har
mycket stor respekt för den uppfattning,
som herr Dahlén kommit fram
till under påskhelgen i den här frågan,
och jag högaktar hans religiösa känslor.

När det är på det sättet, vilket också
herr Dahlén har åberopat, att det
från kyrkligt håll inte har förts fram
något krav på att det borde bli ett
tryckfrihetsåtal, så ifrågasätter jag om

Ang. ifrågasatt tryckfrihetsåtal
det skall behöva föras någon stor religionsdebatt
i denna fråga. Men som
jag sade i mitt första anförande, anser
jag att den enklaste anständighet kräver,
att sådana skriverier som i den
ifrågavarande artikeln inte ostört bör
få förekomma. Den fråga det gäller är
ju, när nu trosfriheten är skyddad av
en lagstiftning, om lagen skall gälla
och tillämpas eller om den inte skall
det. Jag har den uppfattningen att så
länge lagstiftningen gäller, och oberoende
av vad konstitutionsutskottet sade
i det avseendet förra året, så skall lagen
tillämpas.

Utskottets ordförande sade, att det
gäller att bedöma den artikel som
fanns i Aftonbladet och inte Salarnas
bok i dess helhet. Jag delar den uppfattningen,
men i ett svar som justitieministern
gav i en interpellationsdebatt
i andra kammaren för någon tid sedan
finns det vissa tecken som tyder på att
han bedömt boken som helhet. Det kan
jag inte finna vara riktigt, ty vid den
tidpunkt då artikeln infördes i Aftonbladet
fanns inte boken tillgänglig på
svenska i vårt land.

Det är klart att man kan ha delade
meningar om huruvida kristendomen
skall skyddas på något sätt genom lagstiftning.
Jag vill bara säga, att så länge
vi har en lagstiftning om trosfrid så
skall den lagen tillämpas.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sveningsson sade
att han inte ville ta upp någon religionsdebatt
i kammaren i dag. Det har
inte heller jag tänkt göra, och jag föreställer
mig att jag inte gjorde det när
jag nyss uttryckte en del funderingar
från talarstolen. .lag antar också att
inte heller herr Blomquist hade detta
för avsikt.

Det är dock, herr Sveningsson, nödvändigt
att diskutera bakgrunden. Det
iir fråga om ett tvåpartsförhållande,
nämligen svenska staten i förhållande
till trossamfunden. Man kan inte dis -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. ifrågasatt tryckfrihetsåtal
kutera detta förhållande och se bara
till den ena parten. Jag ansåg det därför
vara ganska nödvändigt för mig
personligen att markera, att jag i detta
fall inte finner det rimligt från någondera
partens utgångspunkt att här rikta
en anmärkning mot justitieministern.

Sedan kanske jag kan komplettera
vad herr Sveningsson tidigare sade med
att erinra om att den finske ärkebiskopen
ju offentligt har prosterat emot att
det över huvud taget har blivit en
åtalsfråga i Finland. Det visar ju kanske
att de synpunkter, som herr Blomquist
och jag har redovisat, inte är så
ovanliga ens i det land som framför
allt berörs av processen. De kanske inte
heller är så ovanliga i vårt land.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Sveningsson har
redan nämnt, att vi inte skall föra en
religiös debatt. Det ställer sig olämpligt
med en debatt i detta ämne. Naturligtvis
måste man dock sätta in
själva anmälan i dess sammanhang, och
då är det svårt — vilket herr Dahlén
påpekade — att inte ha dess bakgrund.

.lag skulle tro, herr talman, att det är
i det närmaste ogörligt att rent objektivt
säga vad som är eu hädelse. Mig
förefaller det också som om man den
gång då stadgandet om brott mot trosfrid
infördes, nämligen år 1948, främst
tänkte på de händelser som hade utspelats
under kriget. Människors trosfrid
hade då skymfats så handgripligt
och under så ohyggliga former, att ett
stadgande till skydd för trosfriden tedde
sig naturligt och kanske för somliga
nödvändigt.

Sedan dess har läget förändrats. Därom
vittnar onekligen den anmälan som
konstitutionsutskottet har haft att behandla
och framför allt, skulle jag vilja
säga, den debatt som har följt. Debatten
visar alt även de som tar ställning
utifrån en religiös övertygelse kommer
till skilda slutsatser.

Man kan inte helt undgå intrycket,

förefaller det mig, att samma riktlinjer
följs nu som man har sökt sig fram
efter sedan kristendomens första dagar.
Uppdelningen sker allt efter som man
tror på möjligheten att med lag och
tvång lära människorna en viss övertygelse,
eller man har trott och tror
att övertygelse skall verka genom sin
inre kraft. Här har man naturligtvis
också det samband mellan kyrka och
stat, som herr Dahlén påpekade och
som skapar ett inbördes beroende.
Tror man att samhället kan skydda en
övertygelse mot råa och osmakliga uttryck
samt mot hädelse, och tror man
att övertygelsen behöver samhällets
skydd för att verka, vill man naturligtvis
föreskriva för människorna vilka
tankebanor som är tillåtna och vilka
som måste vara förbjudna.

Denna strävan att lära människor att
respektera varandra och varandras tro
tycks mig ständigt vara dömd att misslyckas.
Man har inte övertygat någon
den vägen, men man har kommit
många att revoltera. Revolten har tagit
sig olika uttryck, inte sällan osmakliga.
De senare har av den troende och
logiskt inställde tagits såsom uttryck
för en hädelse, och varje hädelse kan
tolkas som ett brott mot trosfriden.
Den som begår brottet kan dock vara
en förtvivlad, vilseledd eller sökande
människa lika lätt som en människa
som endast vill såra och skada. Jag
tror med andra ord inte att man via lag
kan föreskriva människor hur de skall
tro, hur de skall ge uttryck för vad de
tror eller hur de skall lära sig att uttrycka
respekt för andras tro. En annan
sak är att man i lag kan förbjuda
förföljelse av en människa på grund
av hennes tro.

Den anmälan som konstitutionsutskottet
har behandlat har egentligen
övertygat mig på endast en punkt, nämligen
i fråga om själva stadgandet om
trosfrid. Då utskottet förra året behandlade
detta ämne hade vi att ta
ställning till motionsvis framställda yrkanden
om att stadgandet skulle utgå

Onsdagen den 12 inaj 1965 fm.

Nr 23

ur tryckfrihetsförordningen — d. v. s.
inte komma med i den förordning som
då antogs. Yrkandena gick i sin tur tillhaka
på en skrivelse från Svenska Journalistförbundet,
som i sin skrivelse
hävdade, att det innebar ett allvarligt
övergrepp i ett demokratiskt lands fria
meningsutbyte att med lagens hjälp skapa
vissa sektorer, som skulle åtnjuta
speciellt skydd. Inom utskottet diskuterades
frågan ganska ingående och
mycket olika meningar kom till uttryck.
Utskottet beslöt dock — tyvärr,
skulle jag vilja säga — att acceptera
stadgandet och nöjde sig med uttalandet
att regeringen borde följa domstolarnas
praxis med uppmärksamhet och
med särskilt beaktande av den fria
åsiktsbildningens krav.

Dagens anmälan har övertygat mig
om att det hade varit bättre att slopa
stadgandet. I praktiken lär det inte gå
att tillämpa. Stadgandet kominer väl
dock även i fortsättningen att väcka
uppslitande och föga uppbyggliga debatter.
Därmed vill jag inte säga att
dagens debatt har varit särskilt uppslitande
— det har emellertid förekommit
åtskilliga debatter även utanför
detta hus. Stadgandet passar inte in i
dagens samhälle och står inte i samklang
med det fria meningsutbytet. Det
kan inte hejda meningsutbytet men kan
tvinga in det i andra och olyckligare
former.

Det förefaller mig också, herr talman,
mycket diskutabelt, huruvida man bör
utkräva ett politiskt ansvar då det gäller
en fråga av denna art, alltså ett politiskt
ansvar enligt § 107. Kan man
säga att detta berör rikets sannskyldiga
nytta? Och kan man med visshet
pasta att den artikel som frågan gäller
hade annat syfte än vad tidningen angett?
Om man inte är alldeles viss om
den saken, då kommer åtminstone jag
fram till att det främst åligger den som
skall skydda tryckfriheten att hellre
fria än fälla.

Herr Sveningsson sade att man måste
hålla efter tidningarna, inte minst

Ang. ifrågasatt tryckfrihetsåtal
med tanke på skolbarnen. Han tog i
det sammanhanget också upp vad barnen
får lösa i tidningar och böcker i
sexfrågor. Men inte heller där kommer
herr Sveningsson enligt min uppfattning
långt med förbud. Det är bättre
att i skolorna uppfostra barnen till fria
och sunda människor, som inte blir intresserade
av en massa halvskumma
företeelser och inte blir intresserade
av fula ord och otrevliga uttryckssätt
och av företeelser av den art som vi i
dag behandlar.

Jag tror att debatter av denna art
endast leder till en sak, nämligen att
man ger en i och för sig ganska torftig
bok stor reklam och eu mycket vid
läsekrets.

Jag vill dock, herr talman, än en gång
understryka att jag även drar slutsatsen
att stadgandet om trosfriden bör
försvinna. Det inträffade belyser, tycker
jag, att motionärerna hade rätt förra
året då de sade att man inte genom
åtal eller fällande domar skyddar det
som trossamfunden och deras anhängare
anser vara heligt.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Beträffande den tidningsartikel
som herr Dickson ansett
innebära ett brott mot trosfriheten har
rått olika meningar bland utskottets
ledamöter. Enligt min mening måste citatet
ur boken verka i hög grad sårande
för stora grupper av vårt folk, och
därmed måste det betraktas som brott
mot trosfriden.

Orsaken till att jag tog till orda här i
dag är närmast, att vi under de senaste
åren haft att ta ställning till stora skolreformer.
När man har behandlat dessa
reformer har undervisningen i religion
och i kristendom kommit på tal. De flesta
av oss har krävt att man skall respektera
objektivitetskravet härvidlag,
jag har hört till dem som har framhållit
detta.

Vi har erkänt detta krav, och vi gör
allt för att man mer och mer skall kun -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. ifrågasatt tryckfrihetsåtal
na tillämpa det, särskilt när det gäller
våra läroböcker. Enligt min mening
måste detta objektivitetskrav då det gäller
religionsundervisningen motsvaras
av något annat. Jag tror att det måste
motsvaras av hänsyn till dem som i
kristen tro funnit ett livsvärde. Utan
denna hänsyn tror jag knappast att man
kan uppehålla kravet på objektivitet. Intagandet
av citatet ur boken strider enligt
min mening mot gällande lag.

Till herr Dahlén skulle jag vilja säga:
En vuxen människa kan diskutera som
han och andra gjort — sådana som anslutit
sig till en kristen uppfattning och
till ett kristet samfund. Men vi har också
ansvar gentemot dem, som skall
undervisas av oss, och det är närmast
ur den synpunkten som jag har velat
disktuera denna fråga. Jag tror att våra
ungdomar ändå kan fostras om man tar
hänsyn och lär dem att ta hänsyn. I det
fallet tror jag det blir ytterst svårt att
lära dem att följa fru Segerstedt Wibergs
råd, om de skall bli fria och sunda
människor. Denna frihet måste också
motsvaras av ett ansvar, och det lär man
dem väl genom att de också skall läras
ta hänsyn till andra människor.

Jag har gärna velat deklarera detta,
herr talman! Jag tycker att denna artikel
borde ha beivrats.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Källqvist skulle
jag vilja säga att det är självklart, att
om man fostrar barnen till fria och sunda
människor, så ligger i detta begrepp
att man fostrar dem till att lära sig ta
hänsyn. Men inte lär man dem ta hänsyn
genom förbud! Om vi skall förbjuda
publicerandet av vissa företeelser, så
blir de så oändligt mycket mer intressanta,
och då skapar vi osunda förhållanden.

Vi befinner oss nu såvitt jag förstår,
i ett övergångsskede, som är svårt att
behärska. Men följer vi herr Källqvists
anvisningar så kan vi på cn rad områ -

den få förbud, och det tror jag vore
mycket olyckligt.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman ! Jag förstår fru Segerstedt
Wibergs utgångspunkt. Å andra sidan
tror jag att man kan ha förbud, om
man motiverar dem, och det lär vi inte
komma ifrån. Ett förbud som bara kräver
auktoritetslydnad är inte mycket
värt, men ett förbud som är motiverat
och som man kan resonera om tror jag
fortfarande har ett värde.

Häri instämde herr Petersson, Erik
Filip, (fp).

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Denna debatt skulle må
väl av att — som det sagts inledningsvis
här i dag ■— avdramatiseras en
smula. Det finns all anledning att med
respekt betrakta dem som deltagit i
denna debatt, men mycket av det som
sagts är i detta sammanhang inadekvat.
Om konstitutionsutskottet skulle ha
haft att bedöma Salarnas bok, är jag
övertygad om att förteckningen över
reservanterna bade varit en helt annan
eller att de kanske hade fått majoritet
i utskottet.

Men det hade vi inte till uppgift, herr
talman! Vi hade att bedöma i vilken
grad justitieministern hade sett till fakta
i sammanhanget Vilka fakta var det?
Det var ett avsnitt av Salarnas bok, som
i och för sig var chockerande och som
det naturligtvis kunde vara anledning
att se på ur trosfridens synpunkt. Trosfriden
är ju till sin natur inte avsedd
för att skydda tron eller trons gestalter,
utan för att skydda människor, som i
sitt innersta skakas av sådana här saker.

Men jag frågar mig, i vilken grad den
ifrågasatta tidningen hade förbrutit sig
mot detta. Vad har skett? Man har återgett
ett avsnitt och frågat: Är detta
hädelse? Den frågan avsåg man att lä -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. ifrågasatt underhandsdirektiv till statens hyresråd

sarna skulle besvara från sina egna utgångspunkter.
Tidningen hade icke
själv tagit ställning i den ömtåliga frågan.

Utskottets majoritet stannade för att
detta inte kunde anses vara ett förfarande,
som stod i strid mot trosparagrafen,
och man kom fram till att i denna
situation enligt grundlagens bud hellre
fria än fälla. Visst kunde man kanske
misstänka att tidningen haft en avsikt
med sin publicitet. Men vem kunde leda
det i bevis? Man kunde ha en misstanke,
men en misstanke som inte kunde
styrkas. Vad som då återstod var att
hellre fria än fälla.

Jag tror, lierrr talman, att det är anledning
att påpeka detta. Utskottet hade
nämligen inte att ta ställning i den ömtåliga
frågan om boken strider mot
trosfriden — som jag djupt respekterar,
därför att den stämmer överens med
min egen uppfattning i sakfrågan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Tillåt mig bara att göra
ett kort tillrättaläggande. Om jag
haft att i utskottet ta ställning till boken
som sådan, hade jag inte heller då
velat medverka till något förbud. Jag
hade velat det ännu mindre, eftersom
jag råkar ha läst hela boken.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande punkt till handlingarna.

Punkten 2

Ang. ifrågasatt underhandsdirektiv till
statens hyresråd

I förevarande punkt hade utskottet
icke funnit anledning till anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet
Rune Johansson, i anledning av ett
av honom till statens hyresråd den 30
december 1964 lämnat meddelande rörande
viss tillämpning av hyresregleringslagen.

Reservation hade anförts av herr
Sveningsson, fröken Stenberg och herr
Wennerfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade.

Reservanterna hade funnit sig böra
framställa anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
mot chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Rune Johansson.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Denna anmärkning, nr
2, gäller de direktiv inrikesminister Johansson
i en viss fråga givit till statens
hyresråd angående rådets tolkning av
hyresregleringslagen. I ett avseende är
vi säkert alla eniga i detta ärende. Det
är att statsrådens uppgifter såsom enskilda
statsråd inte är att för andra instanser
tolka lagar eller att lämna direktiv
vare sig till domstolarna eller till
administrativa myndigheter -— i det
fall det här gäller fungerar hyresrådet
som domstol.

Anmärkningsärendet gäller inte på
något sätt sakfrågan, att hindra rivning
av fastigheter när detta kan anses angeläget.
Men jag kanske ändå måste
något beröra själva sakfrågan.

Allteftersom bostadsbristen ständigt
har ökat liar det blivit debatt omkring
frågan, om inte samhället borde utöva
kontroll över om en fastighet skall få
rivas eller inte. I inrikesdepartementet
upprättades eu promemoria, daterad
den 13 november 1964, och i den tog
man upp denna fråga om att hindra
rivning av fastighet som var i sådant
skick att den ännu några år kunde fylla
sin uppgift. Förslaget innehöll att
rivning skulle få ske i vissa fall endast
efter tillstånd av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Genom beslut vid förra
årets riksdag skedde en komplettering
av 1963 års lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete, och Kung],
Maj:t fick fullmakt att förordna om
igångsättningstillstånd för vissa slag av
byggnadsarbeten — det skulle vara så -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. ifrågasatt underhandsdirektiv till statens hyresråd

dana arbeten som var mindre angelägna
ur allmän synpunkt. Men i det förslag
som antogs vid förra årets riksdag
förekom inga uttalanden om att man
med denna lagstiftning skulle kunna
hindra rivningsarbeten.

När departementspromemorian skickades
på remiss till statens hyresråd,
hade hyresrådet den uppfattningen, att
det kunde vara angeläget att rivning
av byggnad kunde hindras. Men samtidigt
gav man uttryck för den uppfattningen,
att denna sak knappast kunde
ordnas genom ett tillägg till kungörelsen
med tillämpningsföreskrifter till lagen
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
av den orsaken, att syftemålet
med lagen huvudsakligen var att
under olika delar av året åstadkomma
eu jämn sysselsättning för industriens
arbetskraft.

Samtidigt gav man från statens hyresråd
uttryck för den uppfattningen,
att man här kunde pröva andra vägar
för att nå åsyftat resultat. Hyresrådet
ansåg att man i första hand borde göra
etl försök att tolka hyresregleringslagstiftningen
på ett annat sätt än tidigare
genom ändrade direktiv till hyresnämnderna
om hur hyresregleringslagen
skulle tolkas.

I sitt yttrande lät hyresrådet förstå,
att när hyresnämnd har att pröva framställning
om giltighetsförklaring av
uppsägning enligt 7 § hyresregleringslagen,
skulle man kunna ogiltighetsförklara
uppsägningen, då den var grundad
på rivning av fastighet och sådan
inte ansågs vara befogad. Statens hyresråd
gjorde i sitt remissvar följande uttalande:
»Hyresrådet är emellertid berett
att till hyresnämnderna utfärda
anvisningar av innebörd, att nämnderna
vid prövning av giltigheten av uppsägning,
som grundas på förestående
rivning av fastighet, även skall beakta
huruvida godtagbara skäl föreligger
för rivning i fråga.» Man var dock inte
beredd att tillämpa denna tolkning,
innan man fick besked härom från
Kungl. Maj:t.

Nu har vi i konstitutionsutskottet
ingen granskningsrätt mot någon annan
än mot statsråden. Av den orsaken
skall jag underlåta att göra något uttalande
om det inte i detta ärende funnits
anledning rikta anmärkning även
åt annat håll. Det kan inte vara riktigt
att en instans som fungerar som domstol,
av ett statsråd begär tillåtelse att
tolka lagen på det sätt man anser att
den skall tolkas. Nog måste sådana
händelser ur rättssynpunkt vara betänkliga.

Genom det brev som sändes till statens
hyresråd från inrikesdepartementet
den 30 december 1964 framgår klart
och tydligt att inrikesministern givit
sin välsignelse åt införandet av en ny
praxis vid tillämpningen av liyreslagstiftningen.
Jag citerar några rader ur
detta brev från inrikesdepartementet:
»På förekommen anledning får jag enligt
uppdrag meddela att inrikesministern
för sin del finner den av hyresrådet
anvisade utvägen för att komma till
rätta med förtida rivningar böra prövas
framför dem som angivits i promemorian.
»

Nu framhåller konstitutionsutskottets
majoritet, att det var naturligt för att
inte säga nödvändigt att statsrådet gav
detta besked. Jag kan knappast tänka
mig att utskottets majoritet verkligen
menar vad man här skriver, att man
finner det »naturligt och nödvändigt»
att departementscheferna skall tolka lagar
åt andra instanser och lämna direktiv
härom till olika myndigheter.

Att utskottet i gammal vanlig ordning
avstyrkte detta anmärkningsyrkande
var inte så överraskande, men den motivering
som användes för avslag är så
mycket mer överraskande. Nog skulle
det vara allvarligt och olyckligt om
detta uttalande skulle komma till praktisk
användning framdeles i större
sammanhang.

Om utskottet verkligen menar vad
som här uttalats, och denna nya praxis
skulle komma till användning i allt vidare
sammanhang, då kommer lagtill -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. ifr&gasatt underhandsdirektiv till statens hyresråd

lämpningen in på mycket olämpliga
vägar enligt min uppfattning.

Del uttalande som fanns i denna
skrivelse av den 30 december 1964, kan
inte tolkas på annat sätt än att det
innehöll ett godkännande av statsrådet
Johanssons direktiv om och hur hyresregleringslagen
i en viss situation skulle
tolkas. Det var statsrådet Johansson
som avgjorde införandet av en helt ny
praxis när det gäller denna lags tilllämpning.
Detta är orsaken till att vi
finner denna anmärkning berättigad.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
majoritet har inte kunnat biträda reservanternas
förslag om en anmärkning
mot inrikesministern, enligt § 107 regeringsformen,
och jag tror inte att man
behöver orda så mycket i frågan. Jag
anser inte heller, som herr Sveningsson
gjorde, att man behöver dra ut konsekvenserna
av denna affär så långt,
att det verkar som om hela vårt statsskick
skulle vara i fara.

Vad är det, som har skett? Jo, det är
en praktisk sak. Vi har alla den uppfattningen,
att det rivs en mängd fastigheter,
som i dessa bostadsbristens
dagar borde få stå kvar och tjäna sitt
ändamål under flera år framåt. Denna
uppfattning hade man också inom inrikesdepartementet
och upprättade därför
en PM i försök att få fram ett lagförslag,
som skulle förhindra dessa onödiga
och förtida rivningar, som det
heter. Denna PM skickades på remiss
och kom till den instans, som i detta
sammanhang självklart borde yttra sig,
nämligen statens hyresråd. Statens hyresråd
är mycket riktigt en domstol i
hyresregleringsmål, men utfärdar också
föreskrifter om tillämpning av hyresregleringslagen
till lagförslag. Följaktligen
uttalade sig statens hyresråd i
den riktningen, att det torde finnas
möjligheter att inom ramen för gällande
lagstiftning kunna klara av detta,
d. v. s. att man skulle få lov att begära

2 Första kammarens protokoll 1965. Nr 2 7

tillstånd även vid rivning av fastighet i
samband med igångsättningstillstånd.

När inrikesministern nu fick detta
remissvar, att det gick att klara av det
hela inom gällande lagstiftning, fanns
det ingen anledning att inom inrikesdepartementet
så att säga lägga tårta
på tårta. — Det räckte med att meddela
hyresrådet att gå den väg, som man
tänkt inom ramen för de möjligheter
som angivits. Det skulle — som utskottet
här säger — också se ganska underligt
ut, om inrikesministern efter det
han fått detta meddelande från hyresrådet
bara skulle ha tigit och låtit det
hela bero. Han meddelade statens hyresråd:
»Om ni har den uppfattningen,
att det går att ordna det hela enligt gällande
lag och förordning, så var god
och gör det!»

Det är klart, att vi kan strida om ord
i detta sammanhang, men om vi ser
saken praktiskt, kan vi säga, att när hyresrådet
hade gjort den tolkning, det
här gäller, var inrikesministerns besked
till hyresrådet det praktiskt riktiga.

Jag anser därför inte, att det finns
någon anledning att rikta någon anmärkning
mot inrikesministern enligt
§ 107 regeringsformen för den sakens
skull, och det är också utskottsmajoritetens
mening.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att utskottsmajoriteten bär den uppfattningen
att det här inte är berättigat med
någon anmärkning.

Vidare överdriver nog herr Dahl litet
grand. Såvitt jag kan se av närvarandeförteckningen
i utskottets memorial
har ju herr Dahl inte varit med
vid behandlingen av denna fråga. Han
går litet till överdrift när han talar om
att man inte borde dra ut konsekvenserna
så långt, att vårt statsskick skulle
kunna sägas vara i gungning för denna
anmärknings skull.

Jag vill sedan säga att denna an -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. frigivandet av handlingar i Wennerströmaffären

märkning gäller inte alls själva sakfrågan
— det är inte fråga om huruvida
dessa rivningsfastigheter skall få rivas
eller inte — utan det är formerna för
beslutet som det här gäller. Det är alltså
fråga om de direktiv som reservanterna
anser att herr statsrådet gav till
statens hyresråd och som han enligt vår
uppfattning inte har rätt att ge. Det är
formen för hur dessa direktiv och dessa
beslut har tillkommit som vi riktar anmärkning
mot.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades nu ifrågavarande punkt till
handlingarna.

Punkten 3

Ang. frigivandet av handlingar i Wennerströmaffären I

denna punkt hade utskottet funnit
sig icke böra framställa någon anmärkning
i anledning av offentliggörandet
av material i Wennerströmaffären.

Reservation hade avgivits av herr
Hernelius, fru Segerstedt Wiberg samt
herrar Sveningsson, Dahlén och Magnusson
i Tumhult, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
i reservationen angiven lydelse. Reservanterna
hade funnit sig böra framställa
anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
mot chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Herman Kling, samt
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Rune Johansson.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Att Wennerströmaffären
även i år förekommer i dechargen
kan knappast verka överraskande. Det
antyddes redan i fjol här i kammaren,
när den stora debatten då pågick, nämligen
den 28 maj 1964, att så skulle
komma att ske.

Vad är då bakgrunden till den anmärkning,
som reservanterna i konstitutionsutskottet
har velat rikta mot
justitieministern och inrikesministern?
Jo, anmärkningen gäller det sätt på

vilket och den omfattning i vilken publiceringen
av handlingarna i Wennerströmaffären
ägt rum. Med handlingarna
menas då dels förundersökningsprotokollen,
d. v. s. vad man i dagligt tal
skulle kunna kalla åklagarens och polisens
förhörsprotokoll, dels juristkommissionens
protokoll.

Vad var det då som hände? Till eu
början höll statsråden mycket strängt på
fullständig sekretess rörande allt material.
Så sent som den 5 november 1963
ville utrikesministern på begäran icke
lämna ut en relativt obetydlig handling,
ett beslut som sedan delvis upphävdes
av juristkommissionen, till vilken ärendet
då fördes. Sedan kom juristkommissionens
betänkande, som i tillämpliga
delar frigavs. När kommisssionen hade
avslutat sitt arbete överlämnades såväl
förhörsprotokollen som de omfattande
protokollen från förhörskommissionen
till justitiedepartementet och inrikesdepartementet,
där de hemligstämplades.
Inrikesministern hemligstämplade
sina handlingar under åberopande av
det stadgande i lagen, enligt vilket handlingar
rörande polismyndighets eller
åklagares verksamhet till förekommande
eller beivrande av brott ej må utlämnas,
bl. a. om det är menligt för rikets
säkerhet eller mot enskild person.
Det sades då samtidigt att detta beslut
var interimistiskt och att bestämmelsen
borde gälla med en viss dispensrätt
för statsrådet.

Den 23 april 1964 avgav parlamentariska
nämnden sin rapport, vilken skulle
ligga till grund för konstitutionsutskottets
granskning. Denna granskning
började den 11 maj och memorialen justerades
den 21 maj. Debatten utsattes
till den 28 maj.

Men genom beslut — och nu kommer
det intressanta — av regeringen den 26
och 27 maj släpptes betydande delar av
förundersökningsprotokollen och förhörsprotokollen.
Sammanlagt — jag vill
reservera mig för siffran — torde över
1 300 sidor i största hast ha sprutats
ut från kanslihusets stencilapparater.

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. frigivandet av handlingar i Wennerströmaffären

Det säger sig självt att detta väldiga material
icke kunde överblickas eller bedömas
före eller under dechargedebatten
den 28 maj. Något fullständigt exemplar
av det frigivna materialet lär för
övrigt icke ens ha funnits tillgängligt i
riksdagen, när dechargedebatten började.
Även de ledamöter av parlamentariska
nämnden som på förhand läst igenom
materialet kunde lika litet som
konstitutionsutskottets medlemmar åberopa
sig av detta i debatten, eftersom de
icke kunde veta vilka delar som var fria
eller som alltfort var hemligstämplade.
Det visade sig också att det egentligen
endast var statsministern och försvarsministern
som kunde citera ur kommissionsprotokollen
— de hade fått del av
dem tidigare, nämligen med början den
14 maj — och citerade naturligtvis blott
i tillämpliga delar och i för dem behagliga
delar av vittnesmålen.

Man frågar sig: Varför denna brådska
med frigivningen den 26 och 27 maj
— en brådska som uppenbarligen medförde
att granskningen inte skedde med
den noggrannhet och det övervägande
som borde ha erfordrats? Och nu inträffade
det märkliga: efter det att
dechargedebatten den 28 maj var över,
rådde plötsligt inte längre någon brådska.
Nästa omgång av förundersökningsprotokollet
frigavs först ett halvår senare,
nämligen den 28 december 1964,
och en ytterligare omgång den 25 januari
i år. Den långsamma takten efter
dechargedebatten i fråga om frigivningen
står i bjärt motsats till den yrvakna
och nästan panikartade forceringen av
publiceringen av vissa delar av materialet
timmarna före dechargedebatten.
Reflexionerna gör sig själva.

Har då några skador vållats genom
sättet för publiceringen? Tyvärr torde
så vara förhållandet. De personer som
hörts av juristkommissionen hade icke
erhållit någon garanti — det kunde de
icke erhålla från kommissionen — att
deras utsagor skulle vara konfidentiella
i framtiden. De hade dock goda skäl
att räkna med det, och i en del fall hade

de under hand fått detta besked. Omdömen
och yttranden de fällde om t. ex.
över- och underordnade har kommit
till mot denna bakgrund. Dessa omdömen
och yttranden kom alltså senare
att publiceras. Men den skadan är mindre.
Möjligen kan sägas att sådant förfarande
försvårar en liknande kommissions
arbete om en sådan skulle behövas
i framtiden. En värre skada var att
genom en frigiven och av Wennerström
helt obestyrkt uppgift en avliden person
utsattes för beskyllning för ett
mycket grovt brott. En avliden kan icke
försvara sig, och det obestyrkta påståendet
kan alltså icke bemötas. Med större
omsorg vid publiceringen hade en
dylik kränkning av enskild mans rvkte
kunnat förebyggas.

Allvarligt är också att såväl genom
förhörs- som förundersökningsprotokollen
utomstående har fått inblickar i detaljer
rörande säkerhetspolisens spanings-
och undersökningsarbeten, vilket
har medfört skada i den fortsatta verksamheten.
Av lätt insedda skäl kan
jag inte här exemplifiera vad jag åsyftar.
På liknande sätt har utomstående
genom frigivning av en hel del detaljer
fått obehörig insyn i försvarsmaktens
verksamhet.

Herr talman! Sekretess och förbud
mot insyn drivs vanligen för långt, och
hemligstämpeln missbrukas ofta. Inte
minst i frågor som gäller vakthållning
mot spioneri och förrädisk verksamhet
är det vanligtvis nyttigt att papperen
läggs på bordet. Offentligheten kan leda
till att allmänheten skärper sin vaksamhet.
Men detta innebär inte att varje
frigivning och varje publicering därför
är berättgid — i så fall behövde vi
inte någon sekretesslag. Papperen har i
detta fall genom denna handläggning
kommit att bli tillgängliga för obehörigen
intresserade personer med många
intressanta detaljer.

Handläggningen var för övrigt, enligt
uppgift till KU, så slarvig att något
protokollfört beslut icke tycks ha fattats
inom justitiedepartementet, utan

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. frigivandet av handlingar i Wennerströmaffären

direktiven har lämnats av justitieministern
personligen.

Herr talman! Det hade nog varit välbetänkt
med mindre brådska och mer
noggrannhet vid regeringens handläggande
och granskning av materialet i
den stora Wennerströmaffären i slutet
av maj i fjol. Det är mot denna bakgrund
som reservanterna anser att justitie-
och inrikesministrarna icke ikttagit
rikets sannskyldiga nytta vid handläggningen
av detta ärende.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Man kan naturligtvis
ha skilda meningar om vad som bör
ges offentlighet och vad som inte bör
ges offentlighet. Det finns i alla fall
en gemensam mening, nämligen att så
litet som möjligt bör hemligstämplas.
I detta mål var det väl ett allmänt önskemål
att så mycket som möjligt skulle
kunna bli tillgängligt för allmänheten.
Det var också ett allmänt önskemål att
detta skulle kunna ske så snabbt som
möjligt, och det är vad som här ägt
rum. Det är väl svårt att göra några
bedömningar beträffande skador och
sådant. I utskottet har i varje fall majoriteten
inte funnit att detta kan ge anledning
till någon anmärkning.

Att tidpunkten för offentliggörandet
sammanföll med den debatt vi hade
här i riksdagen kan väl inte i och för
sig tas till anledning för ett anmärkningsyrkande.
Då tycker jag det verkar
som om det var andra intressen
som gjorde sig gällande än frågan om
offentligheten.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Med största glädje instämmer
jag i utskottets ärade ordförandes
uttalande om att man bör ge offentlighet
åt så mycket som möjligt.
Jag hörde dock till dem som förra året
protesterade emot offentligheten, inte
därför att materialet gavs offentlighet,
men över det sätt på vilket det skedde.

När vi satt och läste handlingarna i
konstitutionsutskottet kom man och
formligen ryckte dem ur händerna på
oss för att de skulle granskas på justitiedepartementet
och släppas fria. Vi
hade alltså ingen möjlighet att veta vad
som var offentligt eller inte. I belysning
av vad utskottets ärade ordförande
sade om offentligheten är det ganska
roligt att i dag läsa vad statsministern
sade under debatten. Han bekräftade
egentligen att vår uppgift var omöjlig.
Han talade om det material som vräks
över riksdag och medborgare, och fann
att det var närmast överväldigande. Det
kan, sade han, vara svårt både för riksdagsmännen
och de enskilda medborgarna
att få klarhet i vad som verkligen
hänt. För oss som skulle debattera
frågan låg svårigheten framför allt i
att veta vad av det skildrade vi hade
rätt att debattera.

Sedan vill jag återgå till ordförandens
tal om att det var bra att allt blev
offentligt. Herr Hernelius har dragit
fram en sak som vi har anmärkt på och
som gäller en man vilken är död och
alltså inte kan föra sin talan. Om man,
då man publicerade uppgiften om honom,
hade vänt sig till Publicistklubben
och tagit del av dess regler för publicister
och journalister, hade man kunnat
finna att man vid offentliggörandet
av uppgifterna bröt mot de enklaste
regler för vanlig publicering.

Det står där bl. a.: »Återgiv icke obestyrkta
påståenden om personer som
nämnts eller utpekats i samband med
brott.» Under rubriken »Visa hänsyn»
står det: »Pröva noga om icke publicering
kan ske utan att namn nämnes
på misstänkt, anhållen, häktad, åtalad
eller dömd, särskilt villkorligt. Föreligger
tvekan om den misstänkte bör
namnet i varje fall icke tillkännages.
Publicera icke endast vad den ena parten
anfört i rapporter, inlagor och vid
rättegångsförhandlingar.» Det är alltså
hela vägen uppmaning att visa hänsyn
till den som icke själv kan föra sin
talan.

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. frigivandet av handlingar i Wennerströmaffären

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! I konstitutionsutskottets
memorial nr 27 under B punkt 3
beträffande frigivandet av handlingarna
i Wennerströmaffären vill jag med
anledning av den till denna punkt fogade
reservationen instämma i såväl
herr Hernelius’ synpunkter som dem
som fru Segerstedt Wiberg har framfört.
Här har också tidigare herr Blomquist
i ett inlägg talat för liknande åsikter,
nämligen om samhällets skydd mot
angrepp på den personliga integriteten
såsom en självklar demokratisk princip.

Jag skulle också vilja understryka
den allmänmänskliga bakgrund som
kan anas i reservationens skrivning på
sid. 9, där man säger: »Offentliggörande
av ett Wennerströms obestyrkta påstående,
innefattande en ytterst allvarlig
beskyllning mot en då avliden person,
har varit ägnat att skada dennes
rykte. Gentemot beskyllningen fanns
ingen möjlighet till gensaga.»

Herr talman! När man som lekman
läser och begrundar svensk lag finner
man att i brottsbalken 5 kap. 4 § numera
klart kommer till uttryck att död
människas heder är skyddad. Vid tidpunkten
för de åberopade handlingarnas
frigivande kunde, efter vad jag förstår,
brottsbalken inte direkt åberopas,
men den är i sin nya utformning grundad
på något som man kan kalla praxis
— oskriven lag -—• ställningstaganden
och värderingar som har växt fram och
som för alla rättänkande människor
gällt långt tidigare. I det här aktuella
fallet har, efter vad jag förstår, inte
förelegat någon intressekollision mellan
statsintresse och hänsyn till vederbörande,
och i kommentaren till den nya
lagen har ju departementschefen för
övrigt inte funnit anledning att motsätta
sig den utvidgning av straffskyddet
som lämnas avliden mot ärekränkning.
Beträffande offentliggörandet av
denna del av den beklagliga spionaffären
kan man helt ansluta sig till utskottsmajoritctens
skrivning niir den

säger: »Att vissa olägenheter kunde följa
av offentliggörande av sådant material
var att förutse.»

Ja, herr talman, som jag tidigare anfört
möter man ju här allmänmänskliga
aspekter, tankegångar som har sin
grund i såväl romersk rätt — om de
döda intet annat än gott — som i nordisk
forntid, Havamal: Ett vet jag som
aldrig dör, domen över död man.

Johan Thyrén har också i ett förberedande
utkast till strafflag bl. a. anfört
att för den levande samhällsindividen
är det av icke ringa vikt att han
vet sig vara även efter döden skyddad
mot äreröriga beskyllningar.

Med denna korta kommentar, herr
talman, vill jag ansluta mig till vad som
tidigare anförts med anledning av reservationen
under B punkt 3 i konstitutionsutskottets
memorial nr 27.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag vill till utskottets
ordförande endast säga att tidpunkten
är av intresse i sammanhanget av ett
visst skäl. Publiceringen skedde nämligen
under största hast och forcering
den 26 och 27 maj, och dechargedebatten
skulle äga rum den 28 maj. Genom
att publiceringen tillkom just dessa dagar
hade riksdagen och dess ledamöter
icke tillfälle att få del av de frigivna
protokollen när granskning skedde och
dechargedebatten ägde rum. De enda
som kunde åberopa protokollen var
statsråden, som hade mera tid på sig
och som alltså kunde citera vad de
tyckte vara enstaka godbitar ur protokollen.
Men det som icke var godbitar
för dem kunde icke åberopas i kamrarna
gentemot statsråden.

I och för sig hade icke detta gjort så
mycket om inte denna forcering i
handläggningen medfört att en hel del
uppgifter, som med normal aktsamhet
och normal bedömning aldrig skulle
ha frigivits, nu kom att frigivas och
därmed offentliggöras till skada för polisens
fortsatta arbete, till skada för

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. återkrav av medel, som utlagts för svenskar i utlandet

försvaret och till skada för enskild man
i ett mycket allvarligt fall.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, lades den nu föredragna
punkten till handlingarna.

På gjord proposition lades sedermera
vad utskottet i övrigt yttrat under avdelningen
B till handlingarna.

I avdelningen C hade utskottet anmält,
att det vid behandlingen av åtta
särskilda ärenden, betecknade med
punkterna 4—11, funnit anledning till
uttalanden utan åberopande av § 107
regeringsformen.

Punkten \

Ang. återkrav av medel, som utlagts för
svenskar i utlandet

I denna punkt hade utskottet velat
för riksdagen tillkännagiva viss uppfattning
rörande återkrav av medel,
som utlagts för svenskar i utlandet.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När det gäller punkten
4 avdelning C om återkrav av medel
som utlagts för svenskar i utlandet har
jag ingen annan uppfattning än vad utskottet
här enhälligt uttalar.

Som grundprincip vid krav om återbetalning
av statsmedel som utbetalats
till hjälpbehövande svenskar utomlands
bör, framhåller utskottet, gälla att man
inte sträcker sig längre i dessa krav än
när det är fråga om socialhjälp. En
likhet i bedömningen är här säkert
lämplig. Det är också befogat och riktigt
att påtala det fall som redovisats i
bilaga 2, där en brorsdotter blivit krävd
på betydande belopp och saken också
gått till rättegång. Även om det finns
anledning att reagera mot det sätt varpå
detta ärende blivit handlagt, tror
jag ändå att det är angeläget att uttala
att det är både bra och berömvärt att
utrikesdepartementet inte godtar ett
slappt system när det gäller att återfå
för svenskar utbetalda belopp vid vis -

telse i annat land. Vi blev nog också i
utskottet överraskade av upplysningen
att det av de medel som utbetalats under
år 1964 bara återstår att inkassera cirka
19 000 kronor, som man hittills inte
lyckats att på ett eller annat sätt få
återbetalat.

Men här finns också en grupp av
svenska utlandsresenärer som inte
kommit med i utskottets bedömning
och som säkert vållar mycket besvär
ute på konsulaten och ambassaderna i
olika länder. Det är individer som jag
tror nästan yrkesmässigt reser ut till
andra länder i medvetande om att de
kan utnyttja statliga hjälpåtgärder. De
är individer av en typ som på olika sätt
för en ansvarslös tillvaro. De är ute i
mer eller mindre otillåtna ärenden,
många gånger i avsikt att smuggla narkotika
till Sverige och annat som inte
är tillåtet. Dessa individer bör inte gynnas
genom ett generöst bemötande från
Sverige och svenska myndigheter.

Svenskar som reser utomlands och
inte är ute i otillåtna ärenden och kommer
i nödsituation bör få hjälp på ett
hyggligt sätt. Men individer av den typ
som jag här åsyftar, som således är
mer eller mindre brottsligt belastade,
som nästan yrkesmässigt lever på verksamhet
av denna art och som utgår
ifrån att de i en besvärlig situation alltid
kan begära och också får hjälp av
svenska staten, behöver också uppmärksammas
på sitt sätt. Det är här fråga
om människor som för en föga hedrande
tillvaro både utomlands och hemma
i Sverige. Man kan tycka att det i
fråga om dessa borde vara möjligt att
vidta vissa åtgärder, så att de inte kan
fortsätta sin trafik, som ju skadar svenska
intressen.

Det har gjorts uttalanden ibland om
att Sverige här tillämpar ett mer generöst
system än en del andra länder,
med vilka vi har goda förbindelser.
Jag tror att det i regel förekommer en
viss kontroll över dessa svenska medborgare
som reser utomlands i starkt
tvivelaktiga avsikter och som när de

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. bestämmelserna om krigsmaterielexport

återvänder hem till Sverige inte heller
hemma gagnar samhällets intressen.
Mot den bakgrunden borde nog samhället
ha möjlighet att ingripa.

En åtgärd som kan tänkas är att sådana
utlandsresenärer som gång efter
annan utnyttjar svenska staten för att
få ekonomisk hjälp inte så länge borde
få denna möjlighet. En tänkbar åtgärd
vore att dra in passet för mindre skötsamma
personer av detta slag och att i
fortsättningen under vissa förhållanden
inte bevilja nytt pass. Den dag då passkontrollen
försvinner i den västliga
delen av Europa kan man kanske hitta
någon annan åtgärd.

Jag ville, herr talman, under denna
punkt bara anföra dessa synpunkter.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande punkt till handlingarna.

Punkterna 5—7

Lades till handlingarna.

Punkten 8

Ang. bestämmelserna om krigsmaterielexport I

förevarande punkt hade utskottet
velat för riksdagen tillkännagiva viss
uppfattning rörande den av Kungl.
Maj:t och vederbörande statsråd medgivna
exporten av krigsmateriel.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! I ett enhälligt uttalande
har utskottet i synnerligen försiktiga
ordalag ifrågasatt huruvida tiden
inte är mogen för en översyn av förteckningen
över varor som är att betrakta
som krigsmateriel. Uttalandet är
så försiktigt att det alldeles förträffligt
står i samklang med det anförande
som utskottets ärade ordförande ti digare
hållit här.

För krigsmateriel fordras enligt 1949
års kungörelse tillstånd för utförsel ur
riket. Under den följd av år som utskottet
granskat den medgivna exporten har

det stått klart att förteckningen är svår
att överblicka och följa. Förteckningen
har under de gångna åren ändrats något,
men jag skulle tro att den kritik
som redan vid kungörelsens tillkomst
framfördes fortfarande äger sin riktighet.
I en departementspromemoria sades
då att kungörelsen blir svår att följa
för alla parter och att den i praktiken
skulle komma att medföra sådan
osäkerhet för berörda parter att man
kunde riskera att den i stor utsträckning
komme att bli en död bokstav.

Utskottet har inte gjort något sådant
påstående. Det har nöjt sig med att försynt
begära en översyn. Till denna begäran
skulle jag vilja foga några kommentarer,
och detta inte minst med tanke
på de senaste dagarnas upplysning
om att svenska vapen använts i Santo
Domingo.

Uppgifterna har bemötts av krigsmaterielinspektören
med ett påpekande
av att inga vapen under de senaste tio
åren exporterats till Dominikanska republiken.
Däremot uttalar han sig, såvitt
jag kan finna, inte om möjligheten
av att svenska vapen kan ha sökt sig
dit på andra, indirekta vägar. Något
förbud att reexportera svenska vapen
förekommer inte, men det har varit
svårt i utskottet att få några upplysningar
om huruvida man känner till om
någon nämnvärd reexport förekommer.
De uppgifter vi har fått tyder snarast
på att man inte alls känner till någonting
därom.

Däremot upplyste Aftonbladet i går
att en vapenhandlare så sent som 1957
inköpte ett stort antal svenska flygplan
och att Dominikanska republiken
gjort inköp också 1952. Den gången,
1952, började man krig med ett grannland
omedelbart efter det att man hade
fått de svenska flygplanen. Tidningen,
som intervjuat krigsmaterielinspektören,
slutade med orden: »Utförseltillstånd
är dock inte det väsentliga. Det
går utmärkt att köpa vapen genom bulvaner.
»

Från sakkunnigt håll har det som be -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. vissa frågor rörande kommunblocksindeiningen

kant framförts kritik, som inte utan vidare
kan avfärdas, i de här frågorna.
Den gäller de praktiska möjligheterna
att kontrollera vad som sänds ut ur landet
och varthän försändelserna går. Jag
tror det vore klokt att vid en översyn
av kungörelsen ta hänsyn till denna
kritik.

Kritiken har aktualiserats framför
allt av den illegala exporten. 1 den interpellationsdebatt
vi hade i april om
nynazisterna gjorde herr Palm det påpekandet
att de svenska nynazisterna
hade förbindelser med både Sydamerika
och Förenade arabrepubliken. Det
har nu antytts att vapen har smugglats
till Sverige därifrån. Man vet väl inte
om vapen möjligen har smugglats även
den andra vägen. I varje fall torde det
vara nödvändigt att man verkligen får
en effektiv kontroll av exporten.

Vidare förefaller det mig vara av
största betydelse att man försöker få
en sådan ordning att vår export verkligen
följer de principiella linjer som
regeringen flera gånger har uttalat sig
för. Att dessa linjer är svåra att följa
förstår envar, och det blir ännu svårare
att tillämpa dem ju fler oroshärdar
vi får i världen, men antingen får
vi väl försöka tillämpa dem, eller också
bör vi inte försöka intala oss själva
och andra att vi verkligen handlar efter
dessa principer.

De konflikter som blossar upp överallt
i de nya staterna och i de områden
som vi vanligen kallar för u-länderna
tycks mig vittna om att här föreligger
ett stort behov av återhållsamhet
vid vapenexporten. I Asien växer oron,
och man vet inte hur långt den pågående
vapenkonflikten kan sprida sig,
men man vet att läget sedan årtionden
är spänt mellan Pakistan och Indien
och att läget har försämrats på senare
tid. Man vet också att det råder stark
spänning mellan Indonesien och Malaysia.
Man vet vidare att det råder
farliga spänningar på många håll inom
och mellan de afrikanska staterna,
inte bara i Sydafrika.

Det skulle, tycks det mig, vara tragiskt,
och i strid med svenska folkets
allmänna strävan och önskan att bistå
u-länderna, om svenska vapen skulle
användas i konflikter mellan dessa
stater. Det skulle vara ännu mer tragiskt,
om vapnen skulle ge folken en
falsk känsla av styrka som kan locka
dem till sådana krigiska äventyr som
har förekommit på Haiti.

För egen del kan jag inte finna något
bärande skäl eller rimligt försvar för
att vi skall exportera vapen till dessa
länder i Asien, Afrika eller Sydamerika.
En sådan export står knappast i överensstämmelse
med principen att vägra
licenser för export till stater som för
tillfället är invecklade i akuta internationella
konflikter eller i vilka inbördeskrig
råder eller där det internationella
eller interna läget är så hotande,
att fara för oroligheter eller krig föreligger.
Export till u-länderna kan inte
heller försvaras med att vi därifrån
får vissa andra varor i utbyte, som vi
med nödvändighet behöver.

Ingen kan i dag hysa några ljusblåa
drömmar om global och bestående fred,
men vi bör åtminstone, herr talman,
göra vad vi kan för att hindra att de
fattiga nya staterna dras in i andra
staters rustningskapplöpningar. Vi kan
inte bara tala om vårt intresse för freden
och förpliktelser som vår 150-åriga
fred pålägger oss, och vi kan inte tala
om en fredsforskning såsom en angelägenhet
som särskilt angår oss, om vi
inte ens kan avstå från de inkomster
som vapenförsäljningen till u-länderna
ger oss.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades denna punkt till handlingarna.

Punkten 9

Ang. vissa frågor rörande kommunblocksindeln
ingen

I denna punkt hade utskottet velat
för riksdagen tillkännagiva vad som

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. vissa frågor rörande kommunblocksindelningen

uppmärksammats vid granskningen av
Kungl. Maj:ts beslut under år 19C4 rörande
kommunblocksbildningar.

Reservation hade anförts av herrar
Georg Pettersson, Erik Olsson, Carl Albert
Anderson, Dahl, Dahlberg och
Adamsson, fru Thunvall samt herrar
Johansson i Trollhättan, Andersson i
Billingsfors och Henrikson, vilka ansett.
att den verkställda utredningen
icke givit anledning till något utskottets
uttalande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Man har här i huset
ibland en känsla av att angelägenheten
och allvaret i ett ärende mätes i längden
på de anföranden som hålls här i
talarstolen. Jag vill gärna understryka
att om jag nu kommer att fatta mig
kort, herr talman, förringar det inte allvaret
i den problemställning som det
här är fråga om. Från mina utgångspunkter
tycker jag att detta i och för
sig är ett rätt allvarligt ärende och att
det tillkännagivande som utskottet gjort
rymmer någonting av det som inledningsvis
i dag har diskuterats, nämligen
uttryck för ett missnöje.

Niir den nya kommunblocksindelningen
bestämdes var ju en av förutsättningarna
att indelningen skulle ske
utan tvång. Till länsstyrelserna utgick
direktiv att arbetet skulle påbörjas genom
att de för Kungl. Maj:t skulle presentera
ett förslag till ny indelning, tillkommet
efter samråd med kommunerna.
Såvitt jag har erfarit tog länsstyrelserna
mycket allvarligt på denna
uppgift. För att ta ett exempel kan jag
nämna att min egen länsstyrelse ägnade
90 sammanträden med kommunerna
åt denna fråga. Resultatet blev väl också
i allmänhet att man var ganska ense
om lösningarna, naturligtvis efter åtskilliga
om och men. För mitt eget läns
vidkommande blev det så att det förslag
som länsstyrelsen lade på bordet
så småningom så gott som helt omfattades
av kommunerna.

Första kammarens protokoll 1965. Nr 2 ?

När frågan var föremål för riksdagens
behandling underströks i debatten
angelägenheten av att man i största
möjliga utsträckning måtte undvika att
sammanslå landskommuner med städer.
Det gavs också i allmänhet som jag ser
det bärande motiveringar för en sådan
uppfattning. När förslaget sedan kom
under Kungl. Maj:ts prövning gjorde
Kungl. Maj:t mycket omfattande ändringar.
Den bilaga, som finns fogad till
konstitutionsutskottets memorial på
denna punkt, visar att Kungl. Maj:t på
flera ställen gjort ingripanden som gett
till resultat att betydande landsbygdsområden
har sammanförts med städer.
Om man hade följt normala förhandlingsvägar,
hade ingenting varit att säga
om den saken, men det är angeläget
att i detta sammanhang påpeka att kommunerna
icke gavs tillfälle att på vanlig
väg meddela sina åsikter om dessa
förändringar. De nya förslag som
Kungl. Maj:t så småningom presenterade
underställdes officiellt sålunda icke
kommunerna. Visserligen stod kanslihusets
portar öppna för uppvaktningar,
vilket naturligtvis också utnyttjades
av många kommuner, men detta med
uppvaktningar är ändå ett instrument
som är främmande i detta sammanhang.

Det har, herr talman, synts mig angeläget
att påpeka detta förhållande,
därför att det icke kan anses vara av
den arten att man kan säga att det
främjar den kommunala självstyrelsen.
Jag anser nog att denna praktiskt taget
sattes helt ur spel och att det har
förekommit ett inslag av tvång i denna
fråga som, i varje fall som jag ser det,
strider mot det tidigare resonemanget
i olika sammanhang.

Man torde kunna säga att den kommunala
opinionen har känt sig illa
berörd av att den satts ur spel på ett
sätt som man tycker minst av allt är
värdigt Kungl. Maj:t.

Det måste vid eu reform som denna
anses vara angeläget att den genomföres
med den kommunala opinionen och
inte mot denna. Tyvärr har här många

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. vissa frågor rörande kommunblocksindelningen

förändringar skett mot den kommunala
opinionens vilja. Detta har sedan återspeglats
i svårigheter, exempelvis när
det gällt att få till stånd de samarbetsnämnder
som skulle innebära en startmöjlighet
för de nya blocken. I min
egen hemstad har man ännu inte löst
frågan om den kommunala samarbetsnämndens
sammansättning på grund
av motsättningar som man hade fullt
klara för sig redan vid tillkomsten av
det nya kommunblocket. Det hade varit
angeläget att kommunerna beretts
tillfälle att yttra sig över det nya läget.
Det hade stämt väl med vedertagen
praxis och med principerna för den
kommunala självstyrelsen. Men så blev
inte fallet. Jag anser att det finns anledning
att ge uttryck åt ett missnöje
som tyvärr är ganska utbrett i de berörda
kommunala kretsarna.

Jag hemställer, herr talman, att tillkännagivandet
under denna punkt läggs
till handlingarna i enlighet med praxis,
och jag vill redan nu meddela att för
den händelse det blir votering på denna
punkt, vilket har förutskickats i den
föregående debatten, kommer jag för
min del icke att delta i den voteringen.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Den 11 februari i fjol
lämnade första kammaren mig tillstånd
att till chefen för inrikesdepartementet
framställa en interpellation med hemställan
om en redogörelse för skälen till
regeringens beslut rörande sammanslagningen
till kommunblock i Stockholms
län, bl. a. enär länsstyrelsens
förslag frångåtts i många fall. Svar
vägrades under hand med motivering
att min interpellation gällde ett enstaka
regeringsbeslut, fastän det rörde många
kommuner, och enligt § 90 regeringsformen
inte fick komma under kammarens
överläggning. Efter ändring av interpellationens
lydelse till att avse
principerna för kommunblockssammanslagning
fick jag den 29 maj i fjol svar
och kunde därvid diskutera förhållan -

dena bl. a. i Stockholms län ganska
fritt.

Efter att ha tagit del av konstitutionsutskottets
tillkännagivande under
denna punkt 9, vari konstateras viss
brist på hänsyn till kommunernas synpunkter
när det gäller blockbildningen
och önskemål om frivillighet, förstår jag
nu bättre än då ovilligheten att besvara
min första interpellation.

Jag har inte speciell anledning att
röra i det förflutna men anser det tacknämligt
att konstitutionsutskottet understrukit
betydelsen av kommunernas
önskemål om frivillighet.

Eftersom Djursholms stad och Stocksunds
köping i dagarna beslutat gå
samman till en stad, vill jag uttala förhoppningen
att Kungl. Maj:t också låter
de bägge kommunerna göra detta på
det sätt de önskar. Därmed skulle
Kungl. Maj:t visa att man i praktiken
respekterar frivillighetsprincipen i enlighet
med konstitutionsutskottets uttalande.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag ber att helt och fullt
få instämma i vad min länskamrat Torsten
Andersson yttrat i denna fråga och
därutöver bara säga några få ord beträffande
kommunblocksbildningen.

När frågan om bildandet av kommunblock
diskuterades i riksdagen och ute i
landet i olika sammanhang under åren
1961 och 1962 lovade regeringen i alla
tonarter att man skulle skapa en frihetens
och frivillighetens organisation.
Mycket sades om att några tvångsmetoder
eller något tvång inte skulle förekomma
denna gång, till skillnad från
vad som hade skett när kommunindelningen
reformerades i början på 1950-talet. Arbetet skulle nu bedrivas, sade
man, efter en frivillig linje. Vi som var
reservanter då frågan behandlades här
i riksdagen år 1962 tvivlade på denna
frivilliglinje — vi har den erfarenheten
att regeringen inte brukar vara så noga
med att hålla sina löften.

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. vissa frågor rörande kommunblocksindelningen

Ingen vill förmena regeringen rätten
att ändra på länsstyrelsernas förslag,
men när det nu har förekommit att
mycket betydande ändringar gjorts och
kommunerna inte blivit underrättade,
är detta något ovanligt — såsom redan
har framhållits i debatten — då det gäller
ärendens handläggning nu för tiden.
Den ordning som här tillämpades är
inte den som brukar förekomma.

Kommunblocken är inte heller någonting
oviktigt och betydelselöst. Bildandet
av dem utgör i stället ett mycket
betydelsefullt förspel till en kommande
fullständig sammanslagning av de berörda
kommunerna. Därför borde alla
kommuner ha fått säga sin mening om
de förslag som upprättades.

Här har således förekommit ett
tvångsförfarande i stället för den frivillighet
som utlovades bara för några
år sedan, och det finns anledning att
giva denna uppfattning till känna.

Jag ber också att liksom herr Torsten
Andersson få säga att i den händelse
det blir votering i frågan kommer jag
inte att deltaga i voteringen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag begärde närmast
ordet då herr Torsten Andersson ifrågasatte
om votering skulle ske i denna
punkt. Jag har icke tänkt begära någon
sådan.

Frågan om kommunblocken gäller ju
hur man skall åstadkomma ett kommunalt
samarbete inom vissa områden.
Man har försökt ange hur de områdena
bör vara beskaffade med avseende på
centralort, invånarantal o. s. v. Förberedelsearbetena
för dessa kommunblock
var riitt intensiva, och ingen kan väl
säga annat än att kommunerna var engagerade
i dessa förberedelser. Kommunerna
hördes av länsstyrelserna, som
sedan i sin tur hade att avge förslag till
Kungl. Maj:t. Om man nu skulle fortsätta
herr Torsten Anderssons resonemang,
hade det inneburit att i de fall
där länsstyrelserna i sina förslag gick

emot kommunernas önskem)ål skulle
kommunerna ha hörts på nytt. Envar
förstår väl att en sådan procedur är
utesluten -— det finns ju i så fall inget
slut när de olika instanserna inte kan
bli ense; och jag har mycket svårt att
föreställa mig att kommunerna utan
vidare skulle backa ur. Om sedan Kungl.
Maj:t hade funnit sig inte kunna följa
länsstyrelsens förslag, borde Kungl.
Maj:t enligt herr Anderssons resonemang
ha gått ut till kommunerna med
sitt förslag för att höra om dessa kunde
godkänna det. Proceduren skulle också
där bli rätt lång — man har ju svårt att
tänka sig att Kungl. Maj:t och kommunerna
skulle bli helt ense när meningarna
kan vara skiftande i de kommuner
som skall samverka inom blocken. Vad
jag förstår, kan det alltså inte bli ett
sådant förhållande utan att det är någon
som är missnöjd. Med anledning av
de många skiftande förhållanden som
här råder har de ledamöter som utgör
utskottets reservanter ansett sig icke
böra göra något uttalande i denna fråga.

Man får väl också se vad tiden kommer
att föra med sig. Det är möjligt att
mycket av det som nu söndrar kan
bryggas över. Man kan kanske komma
till ett gott samarbete. Tiden själv kommer
att arbeta i den riktningen. Det kan
ju hända att det som Kungl. Maj:t kommit
fram till blir det man kommer att
följa. Det råder ju frivillighet och det
kan ju ske ändringar, i synnerhet i fråga
om att skapa nya kommuner. Men det
är inte fråga om det nu, utan det är
fråga om ett samarbete.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att utskottets
ärade ordförande inte menar att om
Kungl. Maj:t misstänker att någon i en
viss situation kommer att vara obstinat
så skall man låta bli att fråga vederbörande.
Det är klart att Kungl. Maj:t hade
goda grunder att misstänka det i
den här situationen, men enligt min me -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. beredningen av ärende om gåva till Marocko

ning utesluter det inte att man tillåtit
motparten att ha en mening. Den meningen
har inte kunnat framföras.

Jag vill gärna tillägga att när förhandlingar
ägde rum inför länsstyrelsen
i mitt eget län var en av huvudpunkterna
för de kommuner som sedan
sammanfördes med stad att de inte ville
ha en sådan utveckling och att länsstyrelsen
inte borde gå på den linjen.
Kungl. Maj:t beträdde den vägen utan
att bry sig om vad kommunerna ville.
Det tycker jag är anmärkningsvärt.

Till sist vill jag helt instämma i herr
ordförandens yttrande om förslaget till
samarbete —• det är angeläget.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Vi var ju många som
hoppades och trodde på frivilligheten
den gången vi debatterade detta i kammaren
och herr Sveningsson varnade
oss. Jag vill peka på det utlåtande som
konstitutionsutskottet då avgav och som
ju förpliktar också regeringen. Utskottet
sade då att även om utvecklingen
i fråga om sammanslagningar av kommuner
eller samverkan inom kommunblocken
skulle ske något långsammare
än beräknat, borde detta icke motivera
tvångsåtgärder från statsmakternas sida.

Men inte nog med det. Högern hade
en motion mot vilken statsrådet polemiserade
och anmärkte på att man ville
göra länsstyrelsen till sista instans så
att kommunrepresentanterna inte därutöver
skulle få göra sina meningar
gällande. Han hoppades att riksdagen
inte skulle gå med på detta utan att man
skulle ge kommunrepresentanterna en
möjlighet att framföra sina önskemål
innan länsplanen fastställts. Han yttrade
återigen att det gällde önskemål från
kommunalmännen som frivilligt fattat
beslut om ett samarbete vilket skall föra
fram till sammanläggning av kommunerna.
Hela den debatten gick ju ut
på att frivilligheten skulle bevaras,
först vid bildandet av kommunblocken
och sedan längre fram när kommunerna
definitivt skulle få sin form.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, lades den nu ifrågavarande
punkten till handlingarna.

Punkten 10

Ang. beredningen av ärende om gåva till
Marocko

I förevarande punkt hade utskottet
— som funnit anledning att understryka
vikten av att regeringsärendena noga
bereddes — velat för riksdagen tillkännagiva
sin uppfattning i anledning av
att Kungl. Maj:t icke inhämtat yttrande
från nämnden för internationellt bistånd
innan beslut den 30 december
1964 fattades att som gåva till Marocko
överlämna viss medicinsk utrustning.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Erik Olsson, Carl Albert
Anderson, Dahl, Dahlberg, Adamsson
och Henningsson, fru Thunvall
samt herrar Johansson i Trollhättan
och Andersson i Billingsfors, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla i reservationen angiven
lydelse.

Reservanterna hade icke funnit anledning
till erinran mot att nämnden
icke hörts i ärendet redan före Kungl.
Maj:ts beslut.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Denna punkt gäller ett
ärende som utskottsmajoriteten — vilken
har uppstått med lottens hjälp —
funnit icke vara berett i den ordning
som det bör ske. Jag tror att utskottsmajoriteten
delvis bygger sin uppfattning
på ett missförstånd.

I samband med sitt officiella besök i
Marocko skulle statsministern överlämna
en gåva. Det förekom brevväxling
med ambassadören där nere som anförde
några synpunkter på saken. Resultatet
blev att man ansåg att statsministern
borde övelämna en gåva för
högst 200 000 kronor och att gåvan
borde avses för medicinska ändamål.
Man ansåg sig inte kunna fatta beslut

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. beredningen av ärende om gåva till Marocko

om vilka medicinska ändamål gåvan
skulle vara avsedd för, utan man uppdrog
detta till NIB som skulle utreda
vilken utrustning som var mest ändamålsenlig.
NIB skulle också ombesörja
utrustningens anskaffning och slutliga
överlämnande till de marockanska myndigheterna.
Regeringen ställde alltså
medel till förfogande men överlämnade
nära nog förutsättningslöst till NIB
att anskaffa det som i detta fall skulle
vara bäst. Nu har det anmärkts på att
NIB inte hördes i förväg. Jag kan inte
förstå att det skulle vara erforderligt
med det beslut som här fattades. En
gåva på högst 200 000 kronor skulle
överlämnas, varför man uppdrog åt
detta organ att anskaffa en lämplig gåva.
Att då komma med ett tillkännagivande,
som innebär att man anser att
detta ärende inte har blivit berett i den
ordning som bör ske, är väl ändå att
skjuta över målet. Jag undrar som sagt
om inte detta tillkännagivande har tillkommit
genom ett missförstånd. Såsom
utskottsminoritet har vi för vår del funnit
att det, med hänsyn till att de medel
som skulle disponeras stod till Kungl.
Maj:ts egen disposition och då beslutet
innebar, som jag tidigare sade, att
ett belopp ställdes till NIB:s förfogande
med uppdrag åt nämnden att själv
bestämma över dess närmare användning,
i detta fall inte har brustit i fråga
om beredningen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det är klart att missförstånd
alltid kan uppstå, men jag är
inte säker på att missförståndet i denna
fråga ligger hos utskottet.

I ett brev av den 5 december 1904
behandlade ambassadören i Marocko
frågor som hade samband med statsminister
Tage Erlanders förestående
besök där. I anslutning till brevet upprättades
en promemoria, vari omnämndes
att ambassadören redan den 24 december
hade förberett marockanske
utrikesministern på att han vid besöket

kunde vänta en gåva, huvudsakligen bestående
av medicinsk utrustning. Denna
medicinska utrustning skulle bestå
av en thoraxklinik, som skulle ställas
till förfogande för en läkare vilken hade
uttalat önskemål om att få en sådan.
Läkaren skulle enligt uppgift vara
skicklig. Det finns ingen anledning att
betvivla detta. Mer diskutabelt är väl
dock om han verkligen får någon glädje
av den utlovade thoraxkliniken. Det
tycks föreligga åtskilliga problem innan
man kan förverkliga hans drömmar,
och enligt vad det upplysts om är
det bl. a. tveksamt huruvida man för
de 200 000 kronorna verkligen kan skaffa
fram den både dyrbara och svårskötta
apparaturen. Detta förefaller mig ytterligare
illustrera hur olyckligt det
var att man handlade under så stor
brådska.

När vi, om än med en välvillig lottnings
hjälp, såsom representanter för
utskottets majoritet har anmärkt på
denna gåva, har det givetvis inte skett
därför att vi har några invändningar
mot att man inom ramen för vår ulandshjälp
bistår Marocko i den mån
detta land önskar och behöver vår
hjälp. Det är förståeligt att marockanerna
såsom hövliga och vänliga värdar
inte sade nej till den flotta gesten
att erbjudas medicinsk utrustning för
200 000 kronor. Den 28 december underrättades
statsministern om att man i
Marocko gladde sig åt den utlovade gåvan.
Den 29 december fick statsrådet
Ella Lindström samma besked, och den
30 december föredrog statsrådet ärendet
i konseljen. Regeringen beslöt att ta
pengarna ur reservationsanslaget för
humanitärt bistånd. Först i efterhand
underrättades NIB om att beslut hade
fattats om gåvan och erhöll i uppdrag
att utreda hur den bäst borde utformas.
Man borde därvid, sades det då, ta
hänsyn till förslaget om eu thoraxklinik,
som ju faktiskt redan hade utlovats
och, precis så som andra smärre
gåvor, förberetts.

Med bästa vilja i världen kan man

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. beredningen av ärende om gåva till Marocko

inte förstå hur någon kan påstå att
detta ärende har beretts ordentligt och
med nödig omsorg. Snarare har det väl
inte alls beretts. Det avgörande tycks
ha varit att man ville ha ett beslut om
en gåva så att denna kunde överräckas
då statsministern kom på besök till
Marocko. Enligt promemorian hade
för övrigt dessförinnan rapporterats
att den marockanske kungen och regeringen
med stor glädje emotsåg gåvan.
Det kan nog tänkas att en och annan
tycker att gåvan var litet dyr. Regeringens
ledamöter besöker ju ganska
inånga länder, och om de då skall medföra
gåvor, varom man inte har förvissat
sig att det föreligger behov och för
vilka man inte har undersökt i vad mån
gåvorna kan bli till glädje, kan man
kanske inte utan vidare vifta bort kritiken.
Reservanterna finner emellertid
att man inte kan tala om någon
bristfällig beredning och säger, som
vi nyss hörde, att utskottet gör sig
skyldigt till ett missförstånd. Ärendet
behöver enligt den åsikt de har låtit
komma till uttryck i sin skrivelse,
fastän de märkvärdigt nog knappast
har framfört den åsikten i utskottet,
alltså inte beredas, eftersom man tog
summan ur ett reservationsanslag.

Nu är det väl ändå så att regeringen
inte får förfara riktigt hur som helst
ens med reservationsmedel. Även för
dem finns det bestämmelser, och regeringen
följer vanligen vissa bestämda
regler. Därför förefaller mig reservanternas
motivering egendomlig. Jag kunde
förstå dem om de hade en annan motivering,
men den motivering som de nu
har valt förefaller mig egendomlig,
nämligen att ingen motivering behöver
göras eftersom medlen stod till Kungl.
Maj:ts egen disposition. Man får ett intryck
av att det här finns pengar som
Kungl. Maj:t får använda efter egen
önskan. Jag kan dock inte tänka mig att
statsrådet Lindström någonsin vill förfäkta
denna mening. Skulle man acceptera
resonemanget om att beredning är
överflödig, därför att medel togs ur re -

servationsanslaget för ett humanitärt
bistånd, blir det ändå inte så mycket
lättare att försvara ärendets handläggning.

Av de redogörelser som finns för hur
tidigare anslag under rubriken använts
framgår inte att man någonsin använt
dessa medel till vängåvor vid besök.
Tvärtom sades, då anslagsposten infördes
1962, att politisk eller religiös
påverkan som regel inte bör förknippas
med humanitära biståndsprojekt. Och
ett besök av landets statsminister har
väl trots allt en politisk anstrykning.
Om inte annat vill man åstadkomma vissa
vänliga förbindelser med det land
som statsministern besöker. Föredraganden
sade också, då posten tillkom,
att det kunde bli en viss svårighet att
dra gränsen mellan humanitärt och
tekniskt bistånd och att anslaget tidigare
huvudsakligen utnyttjats för bistånd
åt flyktingar och vid naturkatastrofer.
Den linjen tycks man ha följt
även i fortsättningen. För mig ställer
det sig lite svårt att plocka in statsministerns
fredliga marockobesök under
denna rubrik. Och vad man än kan ha
haft för avsikt med gåvan, kan inte
besökets art ha varit sådant att man inte
i vanlig ordning kunnat uppdra åt
NIB att förbereda gåvan. I stället underrättades
NIB som nämnts först i efterhand,
och först i efterhand kunde expertisen
konstatera att den utrustning
man bundit sig vid sannolikt inte var
lämplig.

Reservanterna har i utskottet låtit
förstå att de tycker att det är felaktigt
att rikta kritiken mot det föredragande
statsrådet, detta alldeles särskilt då
statsrådet är regeringens enda kvinna.
Jag tror inte att man kan föra resonemang
av det slaget när det gäller ett
dechargeförfarande, lika litet som man
då kan gå efter personliga sympatier
eller antipatier. Om man skulle göra
det, tror jag att man hamnar i en alldeles
omöjlig situation. Dessutom har
jag en stark känsla av att statsrådet
Lindström är karl för sin hatt!

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. beredningen av ärende om gåva till Marocko

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Att jag begär ordet på
denna punkt och inte låter detta tillkännagivande
av utskottsmajoriteten
stå oemotsagt från regeringsbänken beror
på att jag av principiella skäl måste
inlägga en gensaga mot de lösliga
lämplighetsbedömningar i konstitutionsutskottets
granskningsverksamhet,
som detta tillkännagivande utgör exempel
på. Ja, jag använder ordet »lösliga»
utan omsvep. Ty vad är det utskottet
egentligen uttalar sin mening om? Först
berättar man vad detta anslag till humanitärt
bistånd är avsett för. Enligt
uttalanden av »föredragande departementschefen»,
sägs det, var detta anslag
avsett att tagas i anspråk främst
för katastrofhjälp men även för andra
insatser av rent humanitär art. Konstitutionsutskottet
som konstitutionens
väktare borde kanske ha reda på att
dessa internationella hjälpärenden sedan
mer än tio år har varit överflyttade
på ett konsultativt statsråd, som har
det konstitutionella ansvaret för dem
och som är föredragande, men inte departementschef.
Det är förstås en obetydlig
detalj som jag bara nämner i förbigående
för att den är så symtomatisk
för lösligheten i utskottets skrivsätt.

1''tskottet har brukat uppmärksamma,
står det vidare, i vad mån regeringsärendena
före avgörandet blir »vederbörligen
beredda». Om man med »vederbörligen»
menar lagenligt eller i enlighet
med länge godtagen praxis, finns
det absolut ingenting speciellt att anmärka
på i detta marockoärende. Anslaget
till humanitärt bistånd är för
närvarande 7,5 miljoner kronor, och
det är det ordinarie anslaget, fru Segerstedt
Wiberg, som jag nu talar om,
inte något reservationsanslag vid sidan
om. Detta anslag disponeras med
riksdagens goda minne av Kungl. Maj:t
— enligt regleringsbrevets ordalydelse
ett anslag att »utbetalas och disponeras
av utrikesdepartementet i enlighet med
de bestämmelser som Kungl. Maj:t må
komma att meddela». Det betyder att

anslaget står till Kungl. Maj:ts förfogande
utan någon som helst skyldighet
för regeringen att bereda den ena eller
den andra myndigheten tillfälle till yttrande.
I praxis har inte heller detta
brukat ske annat än genom informella
kontakter, där så befunnits behövligt.
Så länge ifrågavarande anslag — eller
ett motsvarande med tidigare annan
beteckning — har förekommit under
tredje huvudtiteln har beslutanderätten
rörande katastrofhjälp och humanitära
ärenden alltid utövats av Kungl. Maj:t
och Kungl. Maj:t ensam. Marockoärendet
är ett av ett halvt hundratal likadant
behandlade ärenden under årens
lopp.

Emellertid har jag som föredragande,
när en administrativ insats varit förknippad
med ett humanitärt anslag —
ofta har det bara gällt utbetalning av
kontanta belopp — vinnlagt mig om
att ta kontakt med den myndighet som
närmast kunnat bistå med den administrativa
arbetsuppgiften. När jordbävningskatastrofer
har raserat hus och
andra byggnader och Sverige skänkt
trähus, har byggnadsstyrelsen sålunda
inkopplats. När människor har skadats
vid katastrofer har ibland tagits kontakt
med militärmyndigheterna för att
utröna möjligheterna av flygplanstransport
av blodplasma etc., och när medicinsk
utrustning till ett behövande
land har varit aktuell har medicinalstyrelsen
eller NIB kommit in i bilden.
Vederbörande myndighet har dock
aldrig beretts tillfälle att på förhand
yttra sig om lämpligheten av Kungl.
Maj :ts beslut.

Förevarande anslag till viss medicinsk
utrustning för Marocko var av
detta slag. Det förelåg sedan flera år
en förfrågan om bidrag till utrustning
av en marockansk hjärtklinik. Denna
förfrågan vidarebefordrades inför statsministerns
besök av svenske ambassadören
på platsen. Både statsministern
och jag ansåg att förslaget hade uppenbara
förtjänster. Utrikesdepartementets
u-hjälpsbyrå infordrade därefter kost -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. beredningen av ärende om gåva till
nadsuppgifter på den medicinska utrustning
som det var fråga om och
fann att man kunde få en viss och värdefull
delutrustning för thoraxkliniken
för ett belopp som inte behövde överstiga
200 000 kronor. Då vi inte visste
huruvida just denna medicinska utrustning
var vad marockanerna bäst
behövde, fattades ett principbeslut om
beloppet och uppdrogs åt NIB att verkställa
erforderlig utredning, en administrativ
uppgift av ringa omfattning
som Kungl. Maj:t tryggt kunde förutsätta
att NIB skulle ha möjlighet att gå
i land med. Bedömningen av huruvida
Marocko skulle få en gåva eller inte
ankom på Kungl. Maj:t och inte på NIB.
Kungl. Maj:t ansåg att Marocko borde
få denna gåva, såsom varande det nordafrikanska
land i sin region som i motsats
till sina grannar och trots stor
fattigdom dittills inte fått någon
svensk gåva av bestående värde — bortsett
från ett stöd, värt 100 000 kronor,
vid agadirkatastrofen. NIB fick i uppdrag
att verkställa beslutet. Detta var
enligt min mening en i alla avseenden
korrekt handläggning.

Att frågan aktualiserades i samband
med statsministerns besök, vilket fru
.Segerstedt Wiberg gycklade litet över,
var helt naturligt. Ett officiellt besök
aktiviserar alltid det ömsesidiga intresset
inom berörda länder. I Marocko frågade
man sig inför det svenska besöket,
om Sverige hyste samma intresse
för Marocko som för de närliggande
länderna Algeriet och Tunisien, där
stora svenska insatser sker. Vi i Sverige
ville visa att Marocko inte stod oss
mindre nära, och dess behov av bistånd
var sannerligen inte mindre. Nu skriver
utskottsmajoriteten att gåvan »med hänsyn
till dess storlek var att betrakta
som ett led i den hjälpverksamhet till
utvecklingsländerna för vilken nämnden
för internationellt bistånd är centralorgan».
Storleken av gåvan, som ju
inte har ett dugg att göra med handläggningen
i princip, var inom parentes
sagt liten — maximerad till 200 000

Marocko

kronor. Det var ingen stor gåva i jämförelse
med vad vi från svensk sida
för övrigt presterar på den internationella
hjälpens område. Som led i
hjälpverksamheten är naturligtvis allt
som Sverige skänker, stora och små gåvor,
lika. Detta konstituerar inte i sig
självt någon skyldighet att låta NIB
yttra sig om huruvida Kungl. Maj:t borde
få ge Marocko denna medicinska utrustning
eller ej. Det är anslagets karaktär
och regleringsbrevets anvisningar
om hur det skall disponeras — vilket
jag citerat här — som är det enda
avgörande, och nämnden för internationellt
bistånd är inte —- och var inte
vid det tillfälle då marockogåvan beslutades
— något centralt organ för
den humanitära hjälpen. Denna har hittills
legat utanför NIB och gör så fortfarande.

En helt annan sak är att den på mitt
förslag i den proposition till riksdagen
om NIB:s organisation som jag'' har avgivit
och som vi kommer att behandla
här i riksdagen om cirka 14 dagar har
inlemmats i det nya u-hjälpsorganets
arbetsuppgifter från och med den 1 juli
1965 för att verkligen göra NIB till vad
det nu inte är — ett centralt organ och
ämbetsverk för u-hjälpen.

Men, herr talman, att anmärka på
handläggningen av ett ärende under
1964, vilken handläggning då var fullt
korrekt, med sneglande på en annan
handläggning som förväntas men ännu
inte ens har beslutats av riksdagen,
måste jag kalla för ett groteskt förfarande.
Det finns inte en bokstav att ta
tillbaka i detta omdöme, vilket härmed,
herr talman, tillkännaaives till protokollet.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag har nöjet konstatera,
att min förutsägelse att statsrådet
Lindström gärna försvarar sig själv
besannats. Jag kan däremot inte säga att
statsrådet gjorde det framgångsrikt. Det
var hårda ord hon använde mot kon -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. beredningen av ärende om gåva till Marocko

stitutionsutskottets ena hälft. Statsrådet
menar att vi skulle ha yttrat oss med en
löslighet utan omsvep.

Statsrådet Lindström säger att allting
har skötts så bra. Ändå lyckades hon
icke övertyga mig om att statsminister
Erlanders besök är av den art att Marocko
behöver katastrofhjälp, även om
statsrådet var mycket vältalig då hon
skildrade hur pengarna skulle användas
vid katastrofer.

Statsrådet Lindström sade att det sedan
länge förelåg en önskan från Marocko
att få denna hjälp. Det är alldeles
riktigt att det sedan länge förelåg
en önskan från en marockansk hjärtläkare
om att få hjälp. Han hade samtalat
med den svenske ambassadören,
och denne hade sagt att han borde framställa
sina önskemål i en PM, till den
verkan det hava kunde. Då upptäcker
plötsligt den svenska regeringen, enligt
statsrådet Lindströms skildring, att Marocko
bör få hjälp. Ja, varför skulle inte
Marocko få hjälp? Det är en framstående
representant för de afrikanska ungdomsstaterna.
På den punkten har jag
ingen invändning, jag tror att Marocko
är ett land som snabbt går framåt. Att
svenska regeringen däremot plötsligt
skulle upptäcka, att man ur anslaget
för katastrofhjälp skulle skicka pengar
till en marockansk läkare i samband
med statsministerns besök, har jag mycket
svårt att förstå. Det fanns ju inte
någon tidigare för Sverige känd önskan
om att få hjälp. NIB har bland sina projekt
inte något förslag till hjälp åt Marocko.
Däremot har man med rätta ur
detta anslag för katastrofhjälp tidigare
lämnat bistånd till Marocko i samband
med agadirkatastrofen. Vid det tillfället
lämnade vi, statsrådet Lindström,
icke två miljoner, utan 3 118 000:75 i
hjälp. Om vi skulle ha lämnat hjälp
till Marocko, skulle det ha skett, antingen
som en ren gåva — och då kunde
man ha hållit sig till de vanliga gåvor,
som även uppräknas i det brev som
ambassadören sände till regeringen —

eller också skulle det ha skett på vanligt
sätt med bistånd över NIB.

Här har man gjort en sammanblandning.
Statsrådet Lindström försöker
blanda bort korten genom att tala om
lösliga uttalanden. För min del nöjer
jag mig med att konstatera att beredningen
var löslig.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
talar om att blanda samman och blanda
ihop. Tyvärr gör hon det själv i en oerhörd
utsträckning. Dessa 3 miljoner
kronor, som hon nämnde, var väl till
större delen medel som kom från privata
organisationer, Rädda barnen och
Röda korset. Det statliga bidraget belöpte
sig nämligen bara på 100 000 kronor.
Fru Segerstedt Wiberg talar hela
tiden om anslaget till katastrofhjälp —
det heter emellertid anslag till »humanitärt
bistånd» och under detta anslag
till humanitärt bistånd ger vi bidrag
inte blott vid katastrofer utan även till
mera permanenta ändamål, t. ex. för
missionens verksamhet på hälso- och
sjukvårdsområdena och liknande ändamål.
Ur anslaget för humanitärt bistånd
har lämnats åtskilliga gåvor av
den typ som Marocko nu har fått. Att
förknippa statsministerbesöket just med
katastrofhjälp, som fru Segerstedt Wiberg
här försökte göra sig lustig med,
är alltså inte relevant.

Man får för övrigt det intrycket, att
hon menar att det skulle vara något fel
att svenska regeringen och därmed
svenska folket ger en meningsfull gåva
till sjuk- och hälsovården i ett behövande
land. Blir den gåvan på något sätt
besmittad, om den överlämnas i samband
med en regeringschefs besök i landet,
och skulle det vara något fel, om
den skulle väcka en smula good-will
för Sverige samtidigt? Denna lär inom
parentes sagt inte bli bestående, sedan
man i Marocko fått återgivet ur svensk
press — nu fortsätter jag med de bår -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. beredningen av ärende om gåva till Marocko

da orden och den beskäftiga kritiken av
konstitutionsutskottets majoritet.

Och vad går denna kritik egentligen
ut på? Tror kanske utskottet att, om
ärendet hade blivit bättre berett enligt
dess mening, den tilltänkta gåvan skulle
ha inhiberats? Skulle kanske NIB:s
styrelse, om den hade fått ärendet på
remiss, ha funnit att Marocko inte hade
behövt hjälp? Omöjligt. Eller att
den svenska regeringen inte kunde ge
en gåva, därför att NIB inte orkade med
den administrativa uppgiften att skicka
en läkare till Marocko för att precisera
gåvans natur? Knappast det hejler.
Så fattiga på experter är vi ändå inte.
Eller att det inte vore politiskt befogat
att ge Marocko en gåva? Ja, detta sista
skall utrikesdepartementet och regeringen
bedöma och inte NIB.

Vilket annat resultat är det då oppositionen
syftar till? Detta är retoriska
frågor från min sida, herr talman. Jag
tror inte att oppositionen egentligen
tänkt sig in i konsekvenserna av sin
tankegång.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Statsrådet Lindström
sade att jag for med vilseledande uppgifter
då jag nämnde bidragssumman
för katastrofen i Agadir. Beloppet är
hämtat ur UD:s handlingar 1961/62
och står under anslagsposten till katastrofhjälp
och andra tillfälliga ändamål.
Om jag inte minns fel infördes också
rubriken humanitärt bistånd 1962, men
jag vill inte därmed påstå att jag är
alldeles säker på saken, ty jag vill inte
som statsrådet råka ut för att göra påståenden
som inte står sig.

Statsrådet frågar: Vad syftar konstitutionsutskottets
ena hälft till? Vi syftar
till att ärendena skall beredas ordentligt
— vi har anmärkt på beredningen.
Vi tror inte att en gåva blir
»besmittad» därför att den överlämnas
vid ett statsministerbesök, men vi tror
att en gåva som ordentligt förberetts
och planerats bättre kan komma dem

till godo som behöver gåvan. Jag frågar
om statsrådet i dag med säkerhet kan
påstå, att NIB har funnit att denna
gåva kommer till användning, om gåvan
har skickats eller när gåvan skall
skickas.

Vi har menat att man först bör ordentligt
ta reda på att gåvan behövs
och att det inte bör ske för att en regeringsledamot
— inte ens den ledande
ledamoten av regeringen — skall resa
till ett land och för att det i samband
därmed skall lämnas en gåva. Det primära
för en sådan gåva bör vara behovet.
Vi menar alltså, herr talman, detta
med den kritik som här har angivits vara
»beskäftig». Jag vet inte om det förekommit
någon »beskäftig» kritik i pressen,
men med den »beskäftiga» kritik
som jag har här att försvara menar vi
att det bör vara ordentliga beredningar,
vare sig det gäller gåvor på 200 000
kronor eller större belopp, fru statsråd! -

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara till detta
replikera att vi vet att gåvan behövs.
Marocko är mycket underförsörjt när
det gäller all medicinsk utrustning. Vi
utreder nu vad Marocko bäst behöver.
Den utredningen är inte avslutad ännu,
ehuru läkare varit därnere och studerat
förhållandena. Jag kan alltså inte
med säkerhet säga till kammaren, när
gävan skall levereras, men det betyder
inte att den inte kommer att bli väl använd
när den levererats efter den undersökning,
som Kungl. Maj:t uppdragit
åt NIB att utföra.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Brukar man vanligen
inte, fru statsråd, använda den gången,
att man först skickar ned läkare och
undersöker var behov föreligger och
sedan beslutar gåvan? Det är ju möjligt
att man, om man hade undersökt
detta riktigt, hade funnit att det här be -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

hövdes mycket större gåvor eller att det
behövdes gåvor till en annan person.
Nu gick man efter en enskild persons
önskemål, privat framställda till ambassadören
där nere, som ännu inte när
han vidarebefordrade detta meddelande
hade fått någon promemoria av läkaren.
Är inte detta ett ganska egendomligt
förfarande eller förfar man ofta så,
när vi skänker gåvor?

Efter härmed slutad överläggning lädes
den nu föredragna punkten till
handlingarna.

Punkten 11

Ang. beslut om abolition

I denna punkt hade utskottet velat
för riksdagen tillkännagiva viss uppfattning
rörande Kungl. Maj ds beslut
den 26 februari 1965 att personer, vilka
före den dagen förövat eller medverkat
till straffbelagda gärningar genom att
havandeskap avbrutits utom riket, skulle
vara fria från åtal för dessa gärningar.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Damström, Erik Olsson,
Dahl, Dahlberg, Adamsson, Nilsson
i Östersund och Henningsson, fru
Thunvall samt herr Johansson i Trollhättan,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla i reservationen
angiven lydelse.

Av reservanternas yttrande framgick
bland annat, att de icke funnit fog för
erinran mot sättet för berörda ärendes
handläggning.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Här är också en fråga,
som på sitt sätt gäller beredningen av
ett ärende. Jag behöver kanske inte säga
någonting om abolitionsinstitutet
och dess användning — det har redovisats
i utskottets memorial. När man
beslutar om abolition, innebär detta att
man avbryter behandlingen av ett ärende
—- alltså förundersökningen, polis -

Ang. beslut om abolition
undersökningen o. s. v. Dessa undersökningar
skall alltså inte verkställas.

Nu riktas här anmärkning mot justitieministern,
och det säges att den
utomordentliga brådska, varmed det
ärende det här gäller handlagts, är
högst anmärkningsvärd. Det är att märka
att det i detta fall gäller de s. k.
polenresorna, och jag skulle tro att
kammarens ledamöter har i färskt minne
den upprörda diskussion, som fördes
just kring denna fråga, där krav
framställdes på att det här måste göras
någonting och göras snabbt. Det är ju
det som har skett.

Här kommer alltså ansökan om abolition
den ena dagen, ansökningen går
till riksåklagaren, som redan påföljande
dag ger sin mening till känna, och
dagen därpå fattar Kungl. Maj:t sitt beslut.
Man anser alltså att det i detta fall
gått för fort. Men i detta fall var det
nödvändigt att det skulle gå snabbt för
att icke dessa kvinnor skulle behöva
bli föremål för polisundersökningar.
Varje dag som beslutet uppsköts innebar
ju nämligen att det för dem uppstod,
skall vi kalla det lidanden och besvärligheter,
och att nu klandra snabbheten
måste ju i varje fall med hänsyn
till den folkopinion som då också gjorde
sig gällande vara felaktigt. Om man
inte hade varit så snabb i sin handläggning
och snabb att fatta beslut, så skulle
man inte ha använt abolitionsinstitutet,
men jag undrar vad man hade
sagt då, om justitieministern inte hade
handlat med denna snabbhet och fattat
beslutet om abolition. Då hade det
kanske varit betydligt flera som hade
velat anmärka just därför att man utsatte
dessa kvinnor för ett onödigt lidande.

Nu har det inträffat i utskottet, som
jag nämnde förut, att lotten har fallit
på det sättet att utskottsmajorieten uttalar
ett klander, vilket, som jag nämnde
i förmiddags, är av den karaktären
att man borde ha använt anmärkningsförfarandet.
Att klandra på det här viset
med tillkännagivande är sådant som

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. beslut om abolition
icke borde få förekomma i ett utlåtande.
Detta ger mig också anledning, då
jag uppfattar detta som ett anmärkningsärende,
att ställa ett yrkande i
denna fråga, och jag kommer också,
herr talman, om så är nödvändigt att
även begära votering.

Det har också anmärkts beträffande
kretsen av dem som kom att omfattas
av abolitionen. På den punkten kan jag
bara säga att det är ett spörsmål som
är oerhört svårbemästrat juridiskt-tekniskt.
Det är så pass svårbemästrat att
man inte vågar sig in på en diskussion
i ämnet, men så mycket står väl klart
att det riktiga var att rensa bort med
abolitionsbeslutet allt det som förelåg
i samband med polenresorna. Därmed
var den frågan då helt ur världen samtidigt
som det också blev klargjort för
allmänheten det olagliga i sådana resor.
De kvinnor som det var fråga om
var allesammans tydligen av den uppfattningen,
att detta inte var något olagligt,
och den rättsvillfarelse som förelåg
hos dem motiverade också denna
snabbhet i handläggningen.

Jag ber, herr talman, att med hänsyn
till detta ärendes karaktär få ställa ett
yrkande, och det är att kammaren måtie
lägga punkten C 11 i konstitutionsutskottets
memorial nr 27 till handlingarna
med gillande av reservationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När justitieminister
Kling och regeringen fattade sitt beslut
om abolition för alla inblandade
i abortresorna till Polen, så var detta
en stor överraskning och det skedde
under mycket drastiska och uppseendeväckande
förhållanden. Bland det stora
flertalet svenska medborgare var det
säkert en stor överraskning ur den synpunkten,
att i regel visste ingen om,
att denna möjlighet fanns. Inte var det
många som visste om att regeringen så
hastigt kunde sätta ett nådeinstitut i
funktion och besluta att den genom
polisen påbörjade undersökningen och

kommande rättegångar skulle nedläggas.

Delade meningar är rådande och har
alltid varit rådande bland högt rättslärda
experter om tillämpningen och
användandet av detta nådeinstitut. Den
möjlighet som regeringen här utnyttjade
vilar på osäkra statsrättsliga grunder,
då om ett sådant förfarande inte
finns några lagbestämmelser. Även om
det den 26 februari i år fattade abolitionsbeslutet
vilar på en osäker statsrättslig
grund, har inte vare sig lottmajoriteten
eller reservanterna ifrågasatt
regeringens rätt att fatta ett sådant
beslut, beroende på att liknande beslut
utanför alla lagbestämmelser har. om
an mycket sällsynt, förekommit någon
gång tidigare. Nästan den enda gång
på senare tid då ett abolitionsbeslut
fattats av regeringen var 1939, dä man
på detta sätt fritog från allt ansvar de
svenskar som frivilligt deltog i .spanska
inbördeskriget.

Även för den som är fullständig lekman
när det gäller bedömningen av ett
ärende som detta, ligger den uppfattningen
så nära, vilken även förekommer
hos högt rättslärda experter, nämligen
att den generella abolitionen har en typisk
politisk prägel och meddelas i
samhällets intresse. I spanienkrigarnas
fall var det ett politiskt ställningstagande.
Någon politisk prägel eller ett
samhällsintresse kan inte spåras i det
nu aktuella beslutet när det gäller dem
som friades från ansvar. Här gällde
det bara ett enskilt och privat intresse.

I utskottet fanns ett visst medlidande
med de kvinnor, som i dessa ärenden
gjort resor till Polen, och det framgår
även av utskottets memorial att så var
fallet, även om de kunnat på annat sätt
undgå påföljd för sitt handlande. Herr
Pettersson har talat om det lidande dessa
kvinnor fått utstå, om statsrådet inte
hade handlat så snabbt. Det var delade
meningar om detta i utskottet. Det fanns
de — bland annat herr von Friesen,
som förde fram detta anmärkningsärende
— som hade den bestämda upp -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

fattningen, att ett vanligt rättsförfarande
inte i nämnvärd grad ökat det lidande
dessa kvinnor redan varit med
om. Det var ändå mycket svårare att
kunna finna något medlidande med dem
som bär fungerat som ombud och vägledare
till Polen och även förmedlat
kontakter med polska läkare.

1 början när detta ärende behandlades
i utskottets talades det ivrigt om
att de som här fungerat som ombud
hade drivits av ett starkt ideellt intresse.
Men det gick inte så bra att
fortsätta talet om ett starkt ideellt intresse,
sedan sekretariatet skaffat fram
och ledamöterna fått tillfälle att läsa
ett brev, utsänt från en för dessa abortresor
befintlig agenturfirma i Småland.
Det brev, som av denna firma — bestående
av en ensam person — sändes
ut till för brevkrivaren fullständigt
okända kvinnor, innehöll ett erbjudande
om abortresa till Polen. Kostnaden
var 1 170 kronor. Men i dessa brev till
okända mottagare fanns även ett erbjudande,
att de kunde förbättra sin
ekonomi, om de var villiga att bli underagenter
i denna verksamhet och
bland vänner och bekanta skaffa fram
sådana kvinnor, som i abortärende rest
till Polen. För varje sådan kontakt,
som ledde till resa, skulle de få ett belopp
av 150 kronor.

•lag har nog litet svårt att tro att det
i den .svenska riksdagen kommer att
finnas majoritet för att abortfriheten
i Polen skall flyttas över till Sverige.
Men hur uppfattningen än kommer att
bli när det gäller fri abort eller inte,
så finns det en stark reaktion emot, att
bär skall få operera ombud som för
ekonomisk vinning har resebyrå för
abortresor.

Utskottsmajoritetens uppfattning är
den, att här tog justitieministern på sig
ett stort ansvar och att det måste fördömas,
när genom det fattade beslutet
dessa förmedlare blev fria. Att på så
sätt som här skedde bara stryka ett
streck över en stor och mycket aktuell
rättsfråga kan inte stärka känslan för

Ang. beslut om abolition
rätt och ordning. Vi har säkert alla ett
mycket stort förtroende för vårt rättsväsen
i allmänhet. Våra domstolar låter
sig inte påverkas av några politiska
intressen. Det borde enligt min mening
ha varit domstolarna, den vanliga och
normala rättsordningen, som även i
detta fall fått svara för rättsskipningen.
Sedan kunde det vanliga nådeinstitutet
trätt i funktion. Denna ordning hade
varit mer riktig än den som tillfälligt
blev använd. Att på sätt som här skedde
sätta hela rättsspelet ur funktion
måste vara till skada för det allmänna
rättsmedvetandet och rättssäkerheten.

Reservanterna talar i sin reservation
om att hänsyn har tagits särskilt till
den rättsvillfarelse, som tydligen förelåg
hos de berörda kvinnorna. Det förefaller
som detta uttalande skulle vara
bara en gissning eller ett antagande.
Polisen har såvitt bekant inte haft några
förhör med de polska läkarnas kunder
i detta fall. Några adresser på dessa
kvinnor har inte förekommit eller
redovisats, och några försök från utskottet
att här inhämta några uppgifter
om det varit någon rättsvillfarelse
eller inte har jag mig inte bekant. På
det tidigare stadium, där undersökningarna
blev avbrutna, har det enligt
min mening aldrig blivit konstaterat
i vad mån här förelåg någon rättsvillfarelse.

Om regeringen i detta ärende skall
ha ett erkännande, så är det för den
snabbhet varmed ärendet blev handlagt.
Denna snabbhet är värd en viss
beundran, ty nu är det bevisat, att bara
viljan är med, så är det inte nödvändigt
att regeringsärenden måste ta lång
tid. Orsaken till denna snabbhet, varmed
regeringen enkelt och lätt klarade
sig ur en besvärlig situation, och vad
regeringen här tog intryck utav, måste
ha varit den ansökan om ett hastigt
nådebeslut, som överlämnades från socialdemokratiska
ungdomsförbundet,
och den alldeles ovanliga uppståndelse
det blev i tidningspressen när dessa resor
blev upptäckta. Nog måste det ha

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. beslut om abolition
varit dessa omständigheter som här
spelade en mer avgörande roll än principiella
ståndpunkter i frågan. Men inte
skall det vara en ungdomsorganisation
eller en tillfällig och mycket olustig
presskampanj, som avgör viktiga
rättsfrågor. Skall den ordningen införas
i vårt samhälle, då är det allvarlig
fara å färde.

Här kan även konstateras att hela
utskottet, såväl den halva som utgör
majoriteten som den halva som är reservanter,
har samma uppfattning, som
även kommit till uttryck hos en del
högststående juridiska remissinstanser
för författningsutredningen, att skall
nådeinstitut sådana som abolition användas,
så skall de vara reglerade i
grundlagen. Vi skall hoppas att det blir
den ordningen som kommer att gälla i
framtiden.

Med hänsyn till det yrkande, som utskottets
ordförande här framställt vill
jag bara meddela, att jag för min del
i detta ärende icke kommer att deltaga
i någon votering.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Då brottsbalken förbereddes
fanns på åtskilliga håll sympatier
för tanken, att de kvinnor som erhållit
illegal abort skulle bli fria från
påföljd. Justitieministern avvisade tanken,
och hans förslag om straffets bibehållande
fann gehör hos första lagutskottet,
som förklarade att osäkerheten
om huruvida en kriminalisering
är till mera skada än nytta icke kan
skingras förrän gällande lagstiftning
tillämpats ytterligare några år. Utskottet
hänvisar också till att man inte i
något annat land på allvar vågat pröva
en sådan ordning att kvinnan blev helt
straffri.

Vid andra tillfällen, då riksdagen behandlat
abortfrågor, har från olika håll
och inte minst från vårt framhållits,
att det bästa botemedlet ligger i de förebyggande
åtgärderna. Det har man
gjort i det man betonat att en abort all -

tid måste betraktas som en nödåtgärd
och att den inte erbjuder någon verklig
lösning av kvinnans problem. Den
verkliga lösningen består i åtgärder som
ger kvinnan och det väntade barnet en
tryggad tillvaro.

Jag tror också att alla är överens om
att kvinnor som söker abort endast mycket
undantagsvis bör lastas. Flertalet av
dem befinner sig i en förtvivlad situation,
och detta gäller inte minst de kvinnor
som tillgriper utvägen att få en illegal
abort. De gör det vanligtvis inte för
att den illegala aborten ger dem tillfälle
att komma ut ur ett besvärligt läge.
De gör det för att de förgäves har
försökt att finna andra utvägar, utvägar
i form av legal abort eller möjligheter
till en trygg framtid och en lycklig
barndom för det väntade barnet.

Jag tror att man måste ha den bakgrunden
klar för att kunna ta ställning
till dagens fråga, som gäller huruvida
abolition borde ha givits åt personer
vilka förövat eller medverkat till straffbara
gärningar genom att havandeskap
avbrutits utanför riket. Vidare måste
man ha klart för sig, såsom redan framhållits,
att abolition givits endast tre
gånger efter år 1809, nämligen 1813,
1938 och 1954. 1813 var det i Vartofta,
då man vid mantalsskrivningen hade
underlåtit att uppge antalet brännvinspannor,
eller måttet på pannrymden. De
två senare fallen var väl av mer allvarlig
art. Det gällde abolition åt de spanienfrivilliga
och åt arbetarna i Kiruna,
som sades ha gjort sig skyldiga till felaktiga
vägningar av gråsten. I de senare
två fallen föregicks besluten om
abolition av mycket noggranna undersökningar
både av grundlagsenligheten
och av själva sakfrågan.

Denna gång hemställde efter en upprörd
radio-, TV- och pressdebatt med
många inslag av sensation och många
lätt skönjbara överdrifter Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund den 24
februari, att de som medverkat till de
s. k. abortresorna till Polen måtte befrias
från åtal eftersom de syntes ha

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

handlat i god tro. Samma dag begärde
den ene av de medverkande till abortresorna
att han skulle befrias från åtal.
Redan följande dag tillstyrkte riksåklagaren,
som tidigare förklarat att åtal
borde väckas, att abolition skulle ges.
På den tredje dagen, den 26 februari,
var justitieministern färdig med sitt beslut.
Abolition gavs såväl de kvinnor
som deltagit i abortresorna som de personer
vilka medverkat till dessa. Akten
över ärendet lades upp den 24 februari.

Det förefaller mig närmast omöjligt
att med övertygelse kunna hävda att
det på denna korta tid varit möjligt att
bereda ärendet med nödig omsorg. Det
förefaller mig snarare som om justitieministern
trots sin erkända skicklighet
dragits in i den sensationsmättade stämningen
och tagit intryck av de påståenden
som därunder gjordes. Dessa påståenden
har inte minst gällt kvinnornas
lidanden, som man, förefaller det mig
åtminstone, tyvärr snarast utnyttjat mer
i syfte att skapa sensation än att verkligen
hjälpa kvinnorna.

Jag beklagar detta. Justitieministern
hade kanske kommit fram till ett annat
ställningstagande om han hade
handlat mindre snabbt. Jag förstår att
han önskade hjälpa kvinnorna, och jag
respekterar denna hans önskan. Jag
har dock inte kunnat bli övertygad om
att denna önskan måste ta sig uttryck i
ett abolitionsbeslut. Såvitt utskottets
majoritet kunnat finna hade det varit
möjligt att ge kvinnorna befrielse från
straffpåföljd utan att tillgripa det sällsynta
abolitionsförfarandet.

Reservanterna däremot säger att den
rättsförvillelse som förelåg hos kvinnorna
måste anses vara skäl nog för beslutet.
Reservanterna har försiktigt nog
inte påstått att rättsförvillelse också
drev andra att medverka till resorna.

Abolitionsbeslutet hade till resultat
alt de förundersökningar, som man
känner till och som påbörjats i Stockholm
och Jönköping, beträffande eventuell
medverkan till resorna avbröts. 1
jönköpingsfallet gällde förundersök -

Ang. beslut om abolition
ningen uppenbara försök att göra sig
förtjänster på de olyckliga kvinnor som
önskade erhålla abort utomlands. Man
vet inte om den man som ville skaffa
sig och andra extrainkomster genom
resorna gjort sig skyldig till straffbar
gärning. Förundersökningarna avbröts
definitivt genom justitieministerns abolitionsbeslut.
Rrådskan tycks ha varit så
stor, att de brev som mannen sände till
olika kvinnor med erbjudande om 150
kronor för varje namngiven intresserad
kvinna inte fanns med i den akt som
från justitiedepartementet överlämnats
till konstitutionsutskottet. Först genom
konstitutionsutskottets utredning har
dessa brev kommit in i bilden.

Avsikten med beslutet var att förekomma
att de berörda personerna blev
utsatta för fortsatta lidanden, säger reservanterna,
som alltså finner att detta
var tillräckligt skäl för ett snabbt avgörande.
Resultatet av beslutet är emellertid
att de som misstänktes för att ha
lämnat medverkan och för att ha velat
göra sig inkomster på denna medverkan
varken har friats eller fällts. Mot
dem kan efter det inträffade misstankar
framställas, utan att dessa kan gendrivas
med fakta. Jag skulle tro att för
den ene av de misstänkta grunden här
kan läggas, om inte till lidanden så dock
till mycket stora obehag. Malmgren har
påpekat, att »det som gör att abolitionen
för ett modernt rättsmedvetande
framstår som motbjudande är att densamma
ovillkorligen sätter brottslingens
stämpel på den benådade». Också
Petrén och Sundberg är kritiska av
samma skäl. De finner att detta efterskänkande
av straff inte låter sig förena
med den svenska riittens principer,
då därigenom en person förmedelst en
åtgärd av den styrande makten stämplas
som brottsling, utan att det genom
domstolsutslag fastställts att han är det.

Utskottet har varit mindre kritiskt,
men det kvarstår att man här lämnat
hjälp på ett mycket diskutabelt sätt.
Genom det snabba ingripandet och genom
den bristande beredningen har

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. beslut om abolition

man uppnått resultat som kan sägas vara
allt annat än tillfredsställande. Man
framhåller brådskan som nära nog
oundviklig med tanke på kvinnornas
svåra belägenhet, men kan detta vara
riktigt? Kan man verkligen tänka sig
att åklagarmyndigheterna inte skulle ha
avvaktat justitieministerns beslut innan
de fortsatte sina undersökningar, när
de underrättats om att justitieministern
övervägde frågan? Kvinnorna hade inte,
om man dröjt litet längre med ett beslut,
blivit utsatta för ytterligare obehag
eller — om man vill tillgripa starkare
ord — ytterligare lidanden.

Till detta kommer att man inte alltid
bar möjlighet att ge kvinnor som erhålht
illegal abort skydd mot onödiga
lidanden. De måste ofta — det kräver
värt rättsväsende — vittna mot abortörerna.
Vi bör komma ihåg att de sensationsmättade
artiklar som förekom i
det bär sammanhanget inte bara skildrade
situationen för de abortsökande
kvinnor vilka besökte Polen, utan också
andra abortsökande kvinnors situation.
Alla dessa kvinnor utsattes alltså för obehag
genom den sensation som skapades.
Personligen skulle jag vilja säga att
deras lidande hade inträffat tidigare
och var av en annan, mycket mer djupgående
art.

Det allvarliga är att justitieministerns
beslut framstår som en eftergift för en
uppjagad stämning och att genom eftergiften
rättsprocesser har avbrutits som
borde ha fullföljts. Någon anledning att
skona personer som skaffar sig inkomster
på andras trångmål finns inte, men
samtidigt är det ju självklart att alla
misstänkta bör få möjlighet att bli rentvådda.

Det torde inte kunna bevisas att de
berörda kvinnorna besparats egentliga
lidanden genom abolitionen, inte heller
att denna var så brådskande, att den
inte kunde ha beretts bättre. Man vet
i dag inte vilka som med fog misstänktes
för medverkan i syfte att göra sig
goda förtjänster eller vilka som möjligen
medverkade till abortresorna av

s. k. rättsförvillelse. Det är föga tillfredsställande,
herr talman, för rättsmedvetandet.

Här har framställts yrkande om att
man skall med ogillande lägga utskottets
tillkännagivande till handlingarna. Jag
vill påpeka att jag inte kan gilla detta
förfarande och följaktligen icke kominer
att deltaga i röstningen.

Jag vill ytterligare påpeka att förfarandet
framstår som ganska egendomligt
och rätt uppseendeväckande även
i ett annat avseende. Oppositionen har
svarat för tre tillkännagivanden. Ett av
dem riktade sig, om man skall tolka reservanternas
ställningstagande, mot inrikesministern
och ett annat mot statsrådet
Lindström. Mot dessa två tillkännagivanden
har reservanterna icke funnit
det nödigt att protestera genom att
begära votering.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle,

Herr talman! Jag tror att det finns
anledning att säga några ord beträffande
ett par saker.

Fru Segerstedt Wiberg ansåg att justitieministern
på något sätt borde ha
meddelat åklagarna att han till sig fått
en begäran om abolition, användande
av nåd, och att de inte skulle företa någonting
förrän han avgjort det ärendet.
Om han följt det rådet, så hade det väl
ändå varit fråga om ministerstyre. Jag
förmodar att fru Segerstedt Wiberg inte
på allvar kan mena att justitieministern
skulle ha förfarit på det viset.

Så vill jag ha sagt, att nog var det väl
bråttom —- inte minst om man tänker
på hur partivänner till fru Segerstedt
Wiberg uppträdde i denna offentliga
debatt, där man talade om »stoppa
människojakten» o. s. v. Fruktansvärda
angrepp riktades ju också mot åklagarna
— man ansåg att de var nära nog
brottslingar därför att de i detta fall
fullgjorde sin plikt. I detta läge var det
nödvändigt att fatta ett snabbt beslut.

Vad beträffar yrkandena vill jag säga,

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

att nog skiljer sig dessa ärenden åt. På
den här punkten borde det, som jag förut
bär sagt, egentligen inte ha varit ett
tillkännagivande utan ett yrkande enligt
§ 107. Med hänsyn därtill anser jag att
denna punkt bör bli föremål för beslut.
Orkandet gäller att reservationen skall
med gillande läggas till handlingarna.
Jag tycker att ett beslut också kan vara
motiverat med hänsyn till att det ju är
lotten som har fällt utslaget inom utskottet.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson säger
att det var bråttom med tanke på kvinnornas
lidande och att jag har alldeles
fel då jag anser att man kunde räkna
med att förundersökningarna inställdes
om justitieministern tog upp frågan. Jag
har inte sagt att justitieministern skulle
uppmana åklagarna att inställa förundersökningarna
utan att åklagarna otvivelaktigt
skulle dra den slutsatsen. Men
det finns olika meningar också om detta,
och för att visa att det kanske varit
tänkbart att välja den utväg som herr
Pettersson tror att jag gillade, vill jag
påpeka att professor Nelson skrev en
artikel i Stoekholms-Tidningen, där han
vädjade till justitieministern att inom
regeringen verka för ett snabbt beslut
om generell abolition och att i avbidan
på beslut härom genast låta avbryta det
inledda rättsliga förfarandet. Så kunde
alltså en hög jurist bedöma denna fråga.

Herr Pettersson yttrade vidare att jag
borde ha förstått att det var bråttom,
eftersom inte minst från partikamrater
till mig hade riktats kritik mot förfarandet;
man hade talat om människojakt
o. s. v. Pa det vill jag svara, att till
skillnad från herr Pettersson kan jag
ta avstånd från partivänner när jag tycker
att de bär sig illa åt. Och det anser
jag att de gjorde i detta fall.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det framgår av konstitutionsutskottets
omfattande dccharge -

Ang. beslut om abolition
memorial, att utskottet har ägnat mitt
fögderi en ingående uppmärksamhet
och granskning; nästan halva memorialet
handlar om justitieärenden.

När jag nu tar till orda i dechargedebatten
i abolitionsfrågan, vill jag börja
med att deklarera, att det inte finns
någonting i de mina åtgöranden, som
varit föremål för konstitutitonsutskottets
granskning i år, som jag känner så
stor samvetsfrid med som just mitt beslut
om abolition i abortaffären. Under
loppet av ett år ställs en departementschef—
och kanske särskilt chefen för
justitiedepartementet, som varje år har
att handlägga ungefär 2 000 nådeärenden
— inför många vanskliga avgöranden.
Det är så lätt att efteråt sitta i en
kyligt diskussionsmässig atmosfär och
tycka och tänka och komma till andra
resultat än den skulle göra som i en given
situation måste fatta sitt beslut utan
dröjsmål.

Jag vill, innan jag går in på själva
sakfrågan, ha klart deklarerat att jag
själv känner stor tillfredsställelse med
att ha fått förmånen att på ett avgörande
sätt medverka till det beslut vi
nu diskuterar och till utformningen av
detta beslut.

Den majoritet inom konstitutionsutskottet,
som i punkt efter punkt — och
även från denna talarstol —- är så angelägen
att betona vikten av att ärenden
i förväg bereds så noggrant som
möjligt, visar i detta fall att den inte
alls har berett sitt eget ärende före sitt
ställningstagande. Jag skall så småningom
återkomma härtill, men innan jag
går in på sådana detaljer tänker jag behandla
några principfrågor.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
är ense om abolitionsinstitutets
grundlagsenlighet och om att institutet
bör beaktas vid övervägandena i författ
ningsfrågan. Så långt är allting gott och
väl, även om jag ställer mig något tveksam
inför frågan om hur abolitionsinstitutet
skall kunna regleras i grundlag.
Ännu ett steg längre tycks enigheten
sträcka sig. Reservanterna anser alt

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. beslut om abolition
mitt beslut i dess helhet var riktigt.
Lottmajoriteten anser att det var riktigt
endast beträffande de berörda kvinnorna
men att det enligt dess mening var
felaktigt beträffande förmedlare av de
utländska resorna. Denna punkt, herr
talman, är väsentlig när det gäller det
principiella ståndpunktstagandet till
det aktuella abolitionsbeslutet.

Det är alldeles självklart att jag, när
jag kom åter till Stockholm efter Nordiska
rådets session på Island och ställdes
inför den väldiga opinionsstorm
som hade uppkommit här under min
vistelse på Island, i första hand hade i
åtanke den kategori som utskottet uppenbarligen
har varit helt enigt om,
nämligen de abortsökande kvinnorna.
Problemet var så sätt och vis inte nytt
för mig. Redan när jag första gången
hade anledning att sätta mig in i vår
abortlagstiftning — det var i samband
med regeringsförslaget beträffande de
s. k. neurosedynfallen —- fick jag den
uppfattningen att vi borde se litet närmare
på denna del av vår lagstiftning,
i varje fall dess tillämpning i praktiken.
Denna uppfattning förstärktes med
åren, och när jag gav mig i väg till
Nordiska rådets sjession i Reykjavik
den 12 februari hade jag i min portfölj
ett av mina medarbetare utarbetat förslag
till direktiv för en utredning om
vår abortlagstiftning. De abortsökande
kvinnornas problem var således vid min
återkomst den 18 februari ingalunda
någon nyhet för mig. En nyhet var däremot
för mig, då jag återinträdde i
tjänst, den våldsamma protestaktion
som inte minst inom folkpartistisk
press hade förekommit under min bortovaro
mot att åklagarmyndigheten och
på dess order polismyndigheten sin
plikt likmätigt hade inlett förundersökning
i anledning av de s. k. polenresorna.
Jag behöver i detta sammanhang
bara hänvisa till det våldsamma utfall
som folkpartiets ordförande i första lagutskottet
riktade mot polisperonalen.
Samma dag, alltså den 18 februari, var
i tidningen Expressen publicerad en

intervju som en medarbetare i tidningen
dagen innan hade fått med mig i
Reykjavik. Redan då nämnde jag regeringens
möjlighet att ge abolition. Den
utomordentliga och högst anmärkningsvärda
brådska som lottningsmajoriteten
i utskottet talar om förelåg alltså
inte. Tanken på abolition var uppe redan
vid min första konfrontation med
problemställningen. Nej, herr talman,
jag hade god tid för överväganden.

De abortsökande kvinnornas ställning
var som sagt förstahandsintresset. En
generell åtalseftergift för dem framstod
för mig som självklar. Hela konstitutionsutskottet
tycks gilla min ståndpunkt
att de inte skulle åtalas. Men
kunde jag slå mig till ro med att genom
ett abolitionsbeslut försäkra dem att de
själva inte skulle bli bestraffade? Jag
förstod ganska snart att deras situation
inte i någon nämnvärd grad skulle underlättas
genom ett abolitionsbeslut av
sådan innebörd att endast de befriades
från åtal. De kunde, som jag framhöll
i den reykjavikintervju jag nyss nämnde,
på goda grunder räkna med att inte
bli drabbade av lagens straffhot. Jag
kunde alltså inte inskränka mig till att
tänka på enbart deras risk att bli åtalade
och straffade. Med den erfarenhet
jag under senare år har fått av de abortsökande
kvinnornas situation var det
uppenbart att ett abolitionsbeslut måste,
om det över huvud taget skulle ha någon
mening, vara så utformat att det
också skyddade dessa kvinnor från den
offentlighet som måste följa av att åklagar-
och polismyndigheterna sin plikt
likmätigt måste fullfölja förundersökningarna
i fråga om andra inblandade.
Redan innan några framställningar om
abolition hade inkommit till justitiedepartementet
stod det alltså klart för mig
att ett eventuellt beslut om abolition
inte kunde inskränkas till de abortsökande
kvinnorna.

Om ett beslut över huvud taget skulle
ha någon mening måste det alltså avse
även andra kategorier, och det är här
de s. k. förmedlarna kommer in i bil -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

den. Skulle jag utforma beslutet så att
det omfattade endast de abortsökande
kvinnorna, måste de ju dras in i förundersökningarna
för att man skulle
kunna utröna om förmedlarna medvetet
hade gjort sig skyldiga till brottslig
gärning. Det var detta som dessa
olyckliga kvinnor i första hand ville
undvika. Ett abolitionsbeslut som hade
omfattat endast dem skulle ju ha utsatt
dem för ingående förhör om hur de
hade kommit att företaga resorna o. s. v.
De skulle ha dragits in i offentliga rättegångar,
där de hade kallats att vittna
om sina egna förhållanden, och hade
därmed kommit till en offentlighet som
de till varje pris ville undslippa.

Ett abolitionsbeslut som endast hade
avsett kvinnorna skulle alltså ha varit
meningslöst. Ett sådant beslut skulle
dessutom ha utsatt dessa kvinnor för ett
meningslöst lidande. Redan härav följer
att beslutet måste utsträckas till att
gälla också förmedlare. Att det i detta
speciella fall förelåg också andra skäl
att låta beslutet avse även andra än enbart
de abortsökande kvinnorna skall
jag strax återkomma till.

Herr talman! Av den principiella sidan
av frågan återstår endast sättet för
handläggningen av ett ärende av denna
art. Konstitutionsutskottet, som enligt
dechargememorialet ingående har undersökt
min praxis i nådeärenden, måste
vara väl medvetet om att i ärenden
av detta slag — det må gälla ärenden
angaende nåd, amnesti eller abolition —
kan man inte ha en enda för alla fall
tillämplig mall. I vissa fall kan man ta
god tid på sig och låta utreda ärendet
i varje detalj. I andra fall ligger det i
sakens natur att ärendet måste behandlas
med all den skyndsamhet som sakens
beskaffenhet medger.

Detta fall, ärade kammarledamöter,
var just ett sådant fall där skyndsamhet
var påkallad, om ett beslut från
min sida över huvud taget skulle ha
någon inverkan eller betydelse. Ett uppskov
med beslutet skulle helt enkelt ha
inneburit, att de lidanden som beslutet

Ang. beslut om abolition

avsåg att skydda de abortsökande kvinnorna
från inte skulle upphöra. De skulle
ha försatts i en situation, där de under
en oviss tid skulle ha utsatts för
det lidande som abolitionsbeslutet avsåg
att befria dem från. I ett fall som
detta gällde det att handla snabbt om
man över huvud taget skulle handla.

Herr talman! Jag lämnar härmed de
principiella ståndpunkterna och övergår
till det aktuella ärendet. Saken gäller
då förmedlarna. Lottmajoriteten har
fäst särskild uppmärksamhet vid den
person som i brev utbjöd abortresor
och utfäste ersättning till dem som anvisade
deltagare i resorna.

Beslutet om abolition fattades i konselj
den 26 februari i år. Lägg märke
till detta datum! Det framgår av den
på den punkten kanske litet tendentiöst
skrivna reciten i dechargememorialet,
att lottmajoriteten har haft tillgång till
förundersökningen beträffande denna
person. Att den, som fru Segerstedt
Wiberg förklarade, inte fanns fogad till
justitiedepartementets handlingar är
helt naturligt. Akten har aldrig funnits
i justitiedepartementet, utan den har
funnits hos åklagarmyndigheterna.

Nåväl, från denna förundersökningsakt
har man ordagrant låtit återge vederbörande
åklagares slutliga beslut att
nedlägga förundersökningen, men man
har sorgfälligt undvikit att återge vad
åklagarmyndigheterna i övrigt har ansett
om detta fall. Av akten i ärendet
framgår att redan den 11 februari —
alltså 15 dagar före konseljbeslutet —
skrev vederbörande chefsåklagare till
länsåklagarmyndigheten i Jönköping
och anmälde: »Enligt min mening föreligger
knappast grund för vidare utredning
i saken.» Påföljande dag, den 12
februari, skrev länsåklagaren i Jönköpings
län ett brev till riksåklagarämbetet
och förklarade att han avsåg att nedlägga
förundersökningen. Att abolitionsbeslutet
rent formellt avsåg även denne
man, som åklagarmyndigheten 14 dagar
tidigare hade ansett icke vara straffbar,
framstår nu för konstitutionsut -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. beslut om abolition
skottets lottmajoritet som stötande. Men
vad hade han gjort sig skyldig till? Om
vi noga granskar hans aktivitet, kan vi
kalla det för stämpling till fosterfördrivning,
men stämpling till fosterfördrivning
är något som riksdagen enhälligt
har beslutat icke skall vara straffbelagt.

Jag sade nyss att det framgår av reciten
att lottmajoriteten har haft tillgång
till förundersökningsmaterialet i fråga
om detta särskilda fall. Man frågar sig
då: Varför har inte denna majoritet
med utnyttjande av 46 § riksdagsordningen
hos statsrådet Hermansson, som
regeringen i budgetkonseljen gav vederbörligt
förordnande, begärt att också få
ta del av förundersökningsmaterialet i
fråga om fallet Nestius? Lottmajoriteten
i konstitutionsutskottet skulle säkerligen
ha fått del av det materialet, om
man hade begärt det. Det beklagliga för
lottmajoritetens del är bara att då skulle
den ha funnit att dess resonemang
om förmedlarna är rent absurt. Det
framgår nämligen att herr Nestius kanske
var en förmedlare, men han har
inte alls spelat den betydelsefulla roll
som man i en del tidningsalster velat
tilldela honom. Det finns goda grunder
för antagande att det i själva verket var
en kvinna som själv hade fått abort i
Polen som förmedlade dessa s. k. polenresor.
Utan någon som helst omgång
hade konstitutionsutskottsmajoriteten
kunnat få tillgång till dessa upplysningar.
Om den hade velat! Men den
föredrog att ta in upplysningar om ett
annat fall, där inga som helst förutsättningar
för åtal fanns.

Ärade kammarledamöter! Vi kan vara
överens om att detta är helt belysande
för hur oppositionen ser på sin
grundlagsvårdande funktion. Hade majoriteten
begärt in förundersökningsmaterialet
i fallet Nestius, hade denna
majoritet omedelbart insett att abolitionsbeslutet
inte kunde inskränkas till
enbart de abortsökande kvinnorna. En
av dem kunde ju vara både abortsökande
och förmedlare. Hela grunden för

beslutet hade ju i detta fall undanröjts,
om man hade kommit på tanken att
handla enligt oppositionens tankegångar.
Majoritetens linje skulle ha inneburit
att man i detta fall skulle ha tvingat
åklagar- och polismyndigheterna att
identifiera och förhöra varje kvinna
som varit i kontakt med förmedlarna
för att sedan i en eventuellt följande
rättegång åberopa dem som bevis. Vad
hade då varit meningen med ett beslut
om abolition?

Herr talman! Det talas så ofta i detta
memorial om nödvändigheten att ärendena
bereds sorgfälligt före deras avgörande.
Fru Segerstedt Wiberg har flera
gånger fällt yttranden av denna innebörd
här från talarstolen i dag. Hur
skulle det ha varit om konstitutionsutskottets
lottmajoritet i detta fall hade
åtminstone nödtorftigt satt sig in i ärendet,
innan man gjorde sitt ställningstagande? Fru

SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är nog riktigt att vi,
om vi hade haft mera bråttom, inte hade
fått in de handlingar som rörde jönköpingsmannen.
Då hade kanske också
vi förbisett en del.

Det är klart att man inom justitiedepartementet
har många svåra problem
att ta ställning till. Det ligger i sakens
natur. Vi har undersökt många frågor
och i många punkter kommit till att
ärendena har varit väl skötta. Detta påpekas
även i vårt memorial. Men jag
tycker nog att vi hade skött vårt arbete
illa om vi inte hade påtalat de ärenden
som vi har funnit mindre väl behandlade.

Beträffande denna fråga påpekar justitieministern,
att vi i jönköpingsärendet
har framhållit vissa data men inte
andra. Att åklagaren skrev till länsåklagaren
hade vi nämnt, men vi hade inte
nämnt länsåklagarens senare brev. Jag
ber få påpeka för justitieministern att
liinsåklagaren den 11 februari begärde
besked av riksåklagaren om huruvida

Onsdagen den 1-2 maj 1965 fm.

Nr 23

han skulle åtala. Den 12 februari skickade
han in ett nytt brev till riksåklagaren,
där han bifogade vissa handlingar
som han hade glömt. Han sade då att
om han inte fick besked ämnade han
nedlägga åtalet. Han var alltså tveksam.
Man måste dock ha tillgång till båda
breven för att förstå det senare. Jag
medger att man, om man bara läser
brevet av den 12 februari, får en bestämd
känsla av osäkerhet hos honom,
men detta brev måste ses i samband
med brevet av den 11 februari. Länsåklagaren
får sedan av riksåklagaren
svaret att han skall fortsätta. När han
lade ner åtalet, skedde detta under åberopande
av abolitionsbeslutet till vilket
han hänvisade.

Vi har sett på alla papper ganska ordentligt,
även om vi inte nämner alla
handlingar i vårt yttrande. Det är också
möjligt, att om den enhälliga mening
som en gång rådde inom utskottet hade
fått bli bestående, hade utskottsutlåtandet
blivit ett annat. Detta är förklaringen
till att vi inte tog in handlingar om
Nestius. Jag vet inte om Nestius har
fungerat såsom förmedlare eller inte.
Det är möjligt, herr statsråd, att det
har funnits andra förmedlare. Jag anser
dock inte detta vara någon förmildrande
omständighet. Alla som har förmedlat
intill ett visst datum har fått
åtalseftergift och detta gäller även förmedlare,
som man har skäl tro har utfört
förmedlingen i syfte att göra sig
förtjänster. Det gäller inte bara mannen
i Jönköping. Det kan alltså vara
flera som har sysslat med denna förmedling
och gjort sig förtjänster på
den.

Det förefaller mig som om konsekvensen
av justitieministerns resonemang
skulle bli att alla illegala abortörer skulle
få gå fria med hänsyn till det lidande
som kunde drabba alla kvinnor som är
inblandade i dessa mål. Varför skulle
de kvinnor som har haft råd att resa
till Polen gå fria, när de kvinnor som
inte har haft råd eller av andra skäl
inte har rest till Polen skall straffas?

Ang. beslut om abolition
Justitieministern åberopade sina kunskaper
om dessa kvinnor. Jag har träffat
ganska många av dessa kvinnor i
övervakningssammanhang. Det är
ohyggligt synd om dem. Det är inte alls
ovanligt — det skall jag visst hålla med
cm — att en kvinna som har fått abort
sedan förmedlar abortörens adress.
Skall emellertid hela den kategori som
av olika skäl har tvingats att handla
inom landets gränser utsättas för lidande,
som inte drabbar dem som har varit
i Polen? Konsekvensen av justitieministerns
resonemang måste enligt
min åsikt bli, att man verkligen låter
alla kvinnor som har fått illegal abort
gå fria. Det förelåg ju ett förslag också
om detta, men det ville inte justitieministern
gå in på, och det var väl framför
allt första lagutskottet, som yrkade
avslag på det förslaget.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att polemisera. Jag skulle endast
vilja anmäla att jag för min del inte kan
vara med om den korrigering av fru
Fortuna, som den socialdemokratiska
delen av kammaren förbereder. Jag
kommer att lägga ned min röst, som jag
sagt tidigare.

Jag ber, herr talman, att få yrka att
denna punkt enligt gammal praxis läggs
till handlingarna.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande, herr Pettersson, lämnade
ett meddelande nyligen, enligt vilket
han skulle begära votering angående
denna punkt, ett av tre tillkännagivanden.
I hans motivering ingick, att detta
skedde eftersom lotten hade fällt utslaget
i voteringen.

Men, herr talman, då riktar sig ju
i själva verket begäran om votering mot
lottdragningens resultat! Det är det voteringen
gäller, och då är vi tillbaka i
den situation där vi var vid ett tillfälle

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. beslut om abolition
i fjol, då lotten utföll på ett sätt i ett
fall och på ett annat sätt i ett annat
fall. Då framtvang röstmajoriteten i
denna kammare med brytande av en
över hundra år gammal praxis votering
i det fall, då lotten gett ogynnsamt resultat.
I år står vi inför en votering, då
vi bryter en praxis som väl inte är
hundra år, men som i varje fall har
gällt många år, och den bryter man
alltså därför att lotten utfallit ogynnsamt.

Så vill jag tacka justitieministern för
att han brutit en annan praxis — liksom
tidigare hans kollega statsrådet
Lindström — och har infunnit sig i
kammaren. Det tycker vi är mycket
värdefullt, och vi är uppriktigt glada
över att få tillfälle att med justitieministern
diskutera denna fråga.

Justitieministern nämnde att konstitutionsutskottet
ägnat en betydande del
av sina arbetsuppgifter i år åt just justitiedepartementet.
Det framgick inte, om
han var glad eller missnöjd över att så
skett, men han verkade i varje fall glad
över utgången, som i det stora flertalet
fall inte medfört anmärkningar eller ens
prickar i kanten. Den glädjen unnar vi
honom. Vi är också överens med honom
när han säger, att det är lätt att
vara efterklok vid bedömningen av
ärenden, som ibland måste handläggas
brådskande, och att det är mycket
lättare att efteråt, sedan viss tid förlupit,
se klarare och säkrare på vad man
gjort och vad man borde ha gjort. Jag
har förståelse för den synpunkten.

Men ändå är det så, herr talman, att
konstitutionsutskottet har att granska
.statsrådens arbete. Vi måste fullgöra
denna granskning, och därvid är det för
utskottet inte bekant vilken grad av
samvetsnöd eller samvetsfrid som förelegat
hos vederbörande statsråd vid beslutets
fattande. Det kan vi med andra
ord inte ta hänsyn till.

Innan jag tar upp vad statsrådet sade
i sakfrågan, vill jag beträffande formalia
bara upprepa, att när länsåklagaren
i Jönköping skrev sina brev den 11 och

12 februari hade han ännu inte fått
riksåklagarens påpekande av den 13
februari, enligt vilket abort företagen
utomlands var straffbar enligt gällande
svensk lag. Det kom till honom först
efteråt. När han sedan fick abolitionsbeslutet,
fattade han det beslut om ärendets
avskrivning, som står infört på sidan
20 i memorialet och som direkt
hänvisar till abolitionsbeslutet.

Men den frågan är väl inte så viktig
som en annan fråga. Justitieministern
driver här tesen på fullt allvar, att ett
abolitionsbeslut, som bara gällde dem
som förövat straffbelagda gärningar,
alltså dem som vidtagit abort i Polen,
skulle vara av mycket ringa värde, om
det inte omfattade även förmedlarna.
I annat fall skulle nämligen de kvinnor
det här gäller hysa en gnagande oro
för framtiden. De skulle så att säga utställas
för offentligheten genom polisförhör
etc.

Jag vet inte, om justitieministern riktigt
har funderat över vad han säger
här. Driver han på fullt allvar den meningen,
talar han både mot vad han
sagt i sin egen proposition när han
lade fram förslaget till brottsbalk och
mot första lagutskottets bestämda uttalande.
Första lagutskottet skrev med
anledning av en motion: »Motionen
uppbäres främst av uppfattningen, att
allt bör göras för att hindra de illegala
abortörernas verksamhet. Till denna
grundinställning vill utskottet ge sin
fulla anslutning.» Utskottet ger alltså sin
fulla anslutning till att det gäller att
komma åt illegala abortörer.

Utskottet diskuterar sedan straffriheten
för kvinnan och kommer fram till
att nuvarande bestämmelser är sådana,
att hon kan få eftergift från påföljd,
om omständigheterna är mildrande, och
man påpekar att detta i praxis tillämpats
i mycket hög grad.

Så säger utskottet att denna straffbefrielse
för kvinnan knappast utgör något
större hinder för att efterspana och
uppleta illegala abortörer. Men skulle
man följa justitieministerns resonemang

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

i det aktuella fallet, skulle det innebära
att polisen, då den har misstanke om
illegal abortörs verksamhet, inte skulle
kunna skaffa bevismaterial genom förhör
av kvinnan, ett förhör som inom
parentes sagt inte behöver avse omständigheterna
i samband med aborten
och personliga förhållanden, utan endast
hur hon fått adressen till eller eljets
kommit i kontakt med abortören.
Då skulle en undersökning inte kunna
fortsätta eller ens påbörjas, för att man
inte vill utsätta kvinnan för lidande.
Men, herr justitieminister, det går inte
att avskaffa en lagstiftning genom att
säga att kvinnan inte får utsättas för
lidanden. Den undersökning som är föreskriven
i lag mot den som är misstänkt
för brott skall fortsätta, vad justitieministern
än säger i annat sammanhang.
Jag tror justitieministern har
skäl betänka konsekvenserna av sitt uttalande.

Det finns icke något beslut om att illegal
abort är utan påföljd i detta land,
och så länge sådant beslut inte fattats,
riskerar kvinna, som kommer i kontakt
med illegal abortör, att utsättas för
de obehag som ett polisförhör kan utgöra.
Men enligt lag slipper hon påföljd
om omständigheterna är mildrande, och
det betraktar myndigheterna som förhållandet
i flertalet fall.

Herr justitieminister! Vi kanske
ibland lagt märke till att Ni har en benägenhet
att medföra en smula dåligt
humör när Ni kommer till denna kammare.
Det är vars och ens ensak. Vi har
båda suttit lika länge i denna kammare,
men jag tror inte det är kammarens
vana att låta det dåliga humöret komma
till uttryck i talarstolen.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag diskuterar gärna
med herr Hernelius, men jag har inte
sämre humör än han, det skall jag be
att få tala om. Jag kanske låter lite kärvare
i tonen. Jag beklagar detta, men det
är kanske medfött. Jag skall försöka —

Ang. beslut om abolition
utan att ta tallektioner -— att bättra mig
i detta hänseende, det lovar jag.

Både herr Hernelius och fru Segerstedt
Wiberg förbiser, att de kvinnor
det här gäller och som omfattas av abolitionsbeslutet
befann sig i en helt annan
situation än kvinnor som eljest låter
företa illegal abort. Dessa senare
kvinnor vet vad de ger sig in på. De
vet att de ger sig in på en olaglighet och
att de därmed löper risk både för straff
och för offentlighet och alla de bekymmer
som det kan föra med sig. Men de
kvinnor vi nu talar om var övertygade
om att de icke gjort något olagligt. Det
är här villfarelsen kommer in i bilden.
Ända till dess att riksåklagarens yttrande
publicerades, trodde de att de icke
hade begått någon olaglighet. Det är
den stora skillnaden i detta fall.

Det är alltså inte alls som fru Segerstedt
Wiberg sade, att en konsekvens av
detta beslut skulle vara att alla kvinnor
som fått illegal abort borde bli strafffria.
Jag hoppas att vi så småningom
kommer i den situationen, och det ingår
helt i direktiven för den abortutredning
som jag nyligen tillsatte.

Fru Segerstedt Wiberg sade vidare,
att det vimlade av förmedlare. Det var
en resebyrå som var verksam på området.
Gå till akterna och läs en gång
till! Där framgår det klart att denna resebyrå
—- det var en byrå i Köpenhamn
— annonserade om »hälsoresor till
Tjeckoslovakien». Ordet abort var över
huvud taget inte nämnt.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det är möjligt att både
herr Kling och jag skulle behöva ta tallektioner.
Men för att återkomma till
det sakliga innehållet i herr Klings svar
vill jag säga, att justitieministern utgår
ifrån att dessa kvinnor trodde att deras
resa till Polen var laglig och att de
inte skulle drabbas av någon påföljd.
Hur vet han det? Det finns ju ingen undersökning
om dessa kvinnor. Det är
ett löst utkastat påstående. Det kan myc -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. beslut om abolition
ket väl tänkas att många av dem hade
fått upplysningar om att det var olagligt.
Vad vet jag? Ingen av oss vet.

Sedan finns det en annan skillnad,
herr Kling, mellan dessa kvinnor och
andra kvinnor som är i en beklagansvärd
situation därför att de gett sig in
i en illegal abort. Efter den 26 februari
visste de förra att de var fria från
varje påföljd. Det vet i Sverige eljest
ingen kvinna förrän domstolens eller
åklagarmyndighetens utslag beträffande
eftergift av påföljd är klart.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag vill i likhet med
herr Hernelius understryka, att man ju
inte vet något om dessa kvinnor. Man
vet inte om de var i god tro. Att de som
tillfrågats förklarat att de var i god tro
är ju ganska naturligt i deras situation,
men man vet trots det ingenting. Man
vet inte heller om de sökte läkare eller
om de besökte illegala abortörer i Polen.

Vad resebyrån beträffar, annonserade
den att den hade resor till Tjeckoslovakien,
men även att de hade resor till
Polen och att dessa resor avsåg abort.
Det var ju genom resebyråns annonser
som mannen i Jönköping fick uppslaget
till sina erbjudanden. Han ville t. o. m.
annonsera på samma sätt, men han ansåg
att annonsen borde förtydligas så
att den sade klart ut att det gällde abort,
och därför kom hans annons inte in.
Alltså fick han dels uppslaget från denna
danska byrå, som hade resor också
från Sverige, och dels tjänstgjorde han
som förmedlare för byrån.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Både herr Hernelius och
fru Segerstedt Wiberg säger, att ingen
av oss vet någonting om dessa kvinnor
och vad kvinnorna trodde i fråga om
lagligheten av sina förehavanden.

Jo, visst gör vi det! På sid. 85 i konstitutionsutskottets
memorial finne''

återgivet ett uttalande av riksåklagaren
av följande lydelse: »Emellertid synes
det förhålla sig så, att såväl de svenska
kvinnor, vilka i Polen erhållit abort,
som de personer utanför denna krets,
vilka förmedlat kontakter med polska
läkare, handlat i den villfarelsen, att
dylika aborter icke utgjorde straffbart
förfarande enligt svensk lag.»

Detta säger alltså riksåklagaren. Hur
kunde han veta det? Jo, han har liksom
jag men i motsats till lottmajoriteten
tagit del av förundersökningen i fallet
Nestius, och därför visste han det.
Och därför vet jag det.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Bara en formell korrigering!
Riksåklagaren säger, att det synes
förhålla sig på det sätt han antytt;
det är någonting annat än att han vet
att så är förhållandet.

Om jag är rätt underrättad, var dessutom
inte förundersökningen avslutad
i fallet Nestius, när riksåklagaren avgav
sitt yttrande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats

dels att förevarande punkt skulle läggas
till handlingarna utan särskilt yttrande,

dels ock, av herr Pettersson, Georg,
att punkten skulle läggas till handlingarna
med gillande av vad som anförts
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till yrkandet om punktens
läggande till handlingarna utan
särskilt yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Den, som vill lägga konstitutionsut skottets

memorial nr 27 avdelningen C

punkten 11 till handlingarna utan sär skilt

yttrande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Georg Petterssons
under överläggningen framställda
yrkande, att punkten skall läggas
till handlingarna med gillande av
vad som anförts i den vid punkten angivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Hernelius begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 72.

Därjämte hade 60 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avdelningen D hade utskottet anmält,
att det funnit anledning att för
riksdagen, under punkterna 12—14,
redovisa tre särskilda ärenden, vilka
varit föremål för granskning men icke
föranlett något utskottets uttalande.

I ett av dessa ärenden hade inom utskottet
framställts yrkande om visst uttalande
utan åberopande av § 107 regeringsformen,
vilket avslagits. I de
återstående båda ärendena hade av utskottet
verkställts omfattande utredningar,
som synts förtjänta att framläggas
för riksdagen, oaktat de icke givit
anledning till några yrkanden inom
utskottet.

3 Första kammarens protokoll 1965. Nr 2.1

Punkten 12

Ang. statssekreterarnas bisysslor

I denna punkt hade utskottet yttrat,
att verkställd undersökning rörande
statssekreterarnas bisysslor icke föranlett
något utskottets uttalande.

Reservation hade anförts av herr
Sveningsson, fru Segerstedt Wiberg,
herr Dahlén, fröken Stenberg samt herrar
von Friesen, Hamrin i Jönköping
och Wennerfors, vilka ansett, att utskottet
bort utan åberopande av § 107
regeringsformen göra i reservationen
angivet uttalande.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Under denna punkt 12,
avdelning D, som handlar om statssekreterarnas
bisysslor, redovisar utskottsmajoriteten,
att statstjänstemännens bisysslor
är något som ofta brukar uppmärksammas
av utskottet. Jag vill här
framhålla att det kan ifrågasättas, om
inte detta avsnitt ännu mer behövde
uppmärksammas. Om utskottet här någon
gång kunde göra — som det varit
tal om — en stor och allmän kartläggning,
skulle detta säkert vara av betydande
värde och skingra för alla parter
en stor ovisshet.

Utskottet redovisar att det så sent
som förra året gjordes en undersökning
om landshövdingarnas bisysslor och att
utskottet då gjorde — vilket kan tillläggas
— ett enhälligt uttalande. Också
i år har utskottet sysslat med frågan om
landshövdingarna och deras ställning,
även om det inte förekommer någon redovisning
härom i dechargememorialet,
men varken utskottets majoritet eller
minoritet har funnit någon anledning
att i år göra någon anmälan eller
någon anmärkning i någon form mot
dessa höga ämbetsmän. Här kan emellertid
framhållas, att den sammanställning
av deras extrauppdrag som gjorts
i utskottet inte pekar mot att någon
förbättring inträffat sedan förra året.

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. statssekreterarnas bisysslor
Utskottet får nog därför anledning att
i detta avseende återkomma framdeles.

Vad som i år är redovisat gäller statssekreterarnas
bisysslor. Högerns och
folkpartiets representanter i utskottet
delar inte den uppfattningen, att det här
inte finns anledning till något uttalande.

Statssekreterarna är liksom landshövdingarna
höga ämbetsmän. Nu har i utskottet
gjorts en sammanställning av
vad dessa ämbetsmän och statsrådens
närmaste medhjälpare innehar av uppdrag
utöver sin tjänst. Den sammanställningen
var säkert mycket ofullständig,
och den har inte redovisats i utskottsmemorialet.
Katalogen visade
emellertid —- liksom den om landshövdingarna
— att det förekommer ganska
olika slag av bisysslor i varje särskilt
fall. Sammanlagt kan man om statssekreterarna
säga, att katalogen visade ett
betydande antal uppdrag.

Själva statssekreterartjänsten i respektive
departement är en stor uppgift,
och även om en statssekreterare
är mycket dugande och en ung kraft i
sina bästa år, så måste det vara svårt
att få tid och krafter att räcka till för
de många och stora uppgifter, som det
i vissa fall förekommer att han har.

Varför vi tagit upp denna anmälan är
ändå inte så mycket av omtanke om
statssekreterarnas personliga krafter,
utan mer på grund av att dessa många
bisysslor i viss mån går ut över riksdagen.

Vi har alldeles särskilt i år fått göra
den erfarenheten, att regeringens material
till riksdagen varit mera sent och
försenat än kanske någonsin tidigare.
Under årens lopp har många gånger
löften givits från regeringen att propositionerna
skall lämnas i god tid. I år
har förseningen av regeringens material
varit av en sådan omfattning att
den har påtalats av talmännen, och de
har uppvaktat statsministern härom.
Jag har sett en uppgift eller ett uttalande
om att utskotten kunde arbeta
under sommaren, men då får vi först
ändra riksdagsordningen, som för när -

varande inte tillåter detta. Jag tror inte
heller att det skulle vara en lyckad anordning.

En sammanställning som gjorts i utskottet
i annat sammanhang visar, att
i förhållande till den förteckning som
lämnades vid riksdagens början, så har
tre propositioner dragit mer än sex
veckor över tiden, fem stycken mer än
fyra veckor, tre mer än tre veckor, fem
mer än två veckor och inte mindre än
aderton propositioner mer än en vecka
över tiden. En stor del av ansvaret för
denna försening måste vila på statssekreterarna,
med den ledande ställning de
intar i departementen. Statsministerns
uttalande vid talmännens uppvaktning
pekade också i den riktningen, när han
talade om bristande tillgång på arbetskraft
i departementen.

Vår önskan att giva våra synpunkter
till känna är även en reaktion mot att
i sådan omfattning, som nu sker, använda
statssekreterarna för mycket stora
uppgifter utanför det direkta departementsarbetet.
Det kan ifrågasättas om
detta är som det borde vara, eller om
det är en så lyckad ordning.

Reservanterna är inte ute för att försöka
hindra statsråden att genom sina
statssekreterare ha tillfälle att utöva sina
rent politiska intressen. Om det skall
ske i den omfattning som nu förekommer,
kan det dock vara delade meningar
om. Det kan bestämt ifrågasättas om
det bör vara så, som det är för närvarande,
att statssekreterarna såsom statsrådens
lydiga redskap skall sitta som
ordförande och ledamöter i så många
viktiga och angelägna utredningar samt
på andra mycket inflytelserika poster.
Att utredningsarbetet utöver direktiven
så starkt skall drivas i socialistisk anda
är enligt min mening olyckligt. Även om
arbetet i olika utredningar sker — och
måste ske — efter statsrådens direktiv,
så bör ändå dessa utredningar under
själva arbetet vara så obundna som möjligt.
Genom den ordning som förekommer
blir även utredningsarbetet från
början till slut i många fall alltför myc -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

ket genomsyrat av politiska idéer och
ett alltför starkt socialisiskt monopol
gör sig gällande.

Statliga utredningar dirigeras inte bara
på ovannämnda sätt, utan det är
statssekreterarna som sedan har det
fortsatta ansvaret för bearbetningen av
detta material under remissbehandlingen
och vid utformningen av förslag till
riksdagen. Samtidigt är de med och lägger
upp försvaret för förslagen.

Nog är detta en ovanlig ordning och
inte en ordning som heller är vanlig i
andra sammanhang, d. v. s. att en och
samma person är med och handlägger
ett ärende på detta sätt i olika skeden
och i olika led, när ett förslag växer
fram. Det är ett sätt att handlägga ärenden,
som enligt min mening inte har
så mycket kontakt med en god demokratisk
ordning.

Statssekreterarnas uppgifter är, som
vi har sagt i reservationen, att vara departementens
ledande ämbetsmän. Den
uppgiften kan helt naturligt som så
mycket annat skötas på olika sätt. I propositionen
nr 65 till årets riksdag angående
departementsarbetet talas det
om hur arbetet där är organiserat, och
det talas en hel del om det stora arbete
och den ledande ställning statssekreterarna
intar. Jag har emellertid inte i
denna proposition kunnat finna något
uttalande om att de också skall inta den
ledande ställning i utredningsarbetet,
som nu ofta är fallet. Dessa höga ämbetsmän
användes alltför mycket som
politiska redskap utanför det direkta
departementsarbetet. Ansvaret för detta
vilar på statsråden, och den uppfattningen.
har vi velat tillkännagiva för
riksdagen.

Efter härmed slutad överläggning lädes
den i punkten lämnade redovisningen
till handlingarna.

Punkterna 13 och 1U

Lades till handlingarna.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela, att kvällsplenum
avses skola hållas i dag kl. 19.30
— varom anslag nu utfärdats — men
däremot ej i morgon torsdag, då arbetsplenum
hålles med början kl. 14.00, och
ej heller fredag, då arbetsplenum börjar
kl. 11.00.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m., utom såvitt avsåge lag
angående ändring i lagen om finansiering
av folkpensioneringen och förslagsanslag
till folkpensioner, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1965 dagtecknad
proposition, nr 45, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll,

A. föreslagit riksdagen att

dels, jämlikt 87 § regeringsformen,
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 och
16 §§ lagen den 25 maj 1962 (nr 382)
angående införande av lagen om allmän
försäkring,

3) lag om fortsatt försäkring enligt
lagen den 17 december 1954 (nr 774)
med särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa,

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
5 § lagen den 25 maj 1962 (nr 392) om

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna,
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension,

2) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 398) om finansiering
av folkpensioneringen,

3) förordning om ändrad lydelse av
2 § 4 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272),

dels ock bifalla de förslag i övrigt,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt,

15. lämnat riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande över de av föredragande
departementschefen angivna grunderna
för avvecklingen av de s. k. socialförsäkringsbolagens
verksamhet.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet, såvitt avsåge förslagsanslag
till folkpensioner, samt i övrigt
till lagutskott. I vad propositionen hänvisats
till lagutskott behandlades den i
detta sammanhang av andra lagutskottet
utom såvitt anginge lag angående
ändring i lagen om finansiering av folkpensioneringen,
som komme att behandlas
av utskottet i annat sammanhang.

Propositionen innehöll förslag om
den lagändring, som erfordrades för genomförande
av standardhöjningen av
folkpensioner i enlighet med förslag i
statsverkspropositionen. Vid nuvarande
antal indextillägg skulle från och med
juli 1965 det årliga pensionsbeloppet
—- bortsett från kommunalt bostadstilllägg
— bliva för en ensam pensionär
4 000 kronor och för två pensionsberättigade
makar tillhopa 6 250 kronor.
Indextillägg, som utlöstes efter juni
månad 1965, hade föreslagits höjda till
85 kronor för ensam pensionär och 130
kronor för två pensionsberättigade makar.

Bestämmelserna om samordningen
mellan pensioneringen och yrkesskadeförsäkringen
skulle uppmjukas så, att
den föreslagna standardhöjningen skulle
kunna utgå till ålders- och förtidspensionärer,
vilkas pension bestämdes
med tillämpning av övergångsbestäm -

m. m.

melserna till lagen om allmän försäkring.
Indextillägg, som utlöstes efter
juni månad 1965 skulle också tillkomma
dessa pensionärer.

Reglerna om inkomstprövning av
folkpensionsförmåner hade föreslagits
ändrade så, att de s. k. skärpningsfria
beloppen från och med den 1 juli 1965
höjdes från 20 000 kronor till 30 000
kronor för ensam pensionär och från
30 000 kronor till 45 000 kronor för
makar. Ändrade grunder hade föreslagits
rörande skyldigheten att erlägga avgift
avseende allmän försäkringskassas
utgifter för sjukvårdsförmåner. Sådan
skyldighet skulle föreligga, om till statlig
inkomstskatt beskattningsbar inkomst
beräknats för den försäkrade
själv eller för make med vilken den
försäkrade samtaxerats. Vidare hade
föreslagits förlängning på fem år av den
s. k. T-försäkringen.

Propositionen innehöll även förslag
rörande fonderingen i allmänna sjukförsäkringsfonden.
Förslag hade framlagts
om att överskottsmedel i riksförsäkringsverkets
fonder skulle få användas
för förhöjning av livräntor på grund
av frivillig yrkesskadeförsäkring. Slutligen
hade föreslagits, att riksdagen,
med ändring av tidigare ställningstagande,
skulle fatta principiellt beslut
om att de s. k. socialförsäkringsbolagen
icke skulle få meddela yrkesskadeförsäkring
efter utgången av år 1967. Riksdagen
hade beretts tillfälle att yttra sig
rörande huvudgrunderna för avveckling
av bolagens verksamhet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. Vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna nr 321
i första kammaren av herr Pettersson,
Harald, m. fl. samt nr 388 i andra
kammaren av herr Johansson i öckerö
in. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 524
i första kammaren av herr Peterson,

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

Eric Gustaf, m. fl. samt nr 626 i andra
kammaren av herr Jonsson m. fl.,

3) de likalydande motionerna nr 531
i första kammaren av herrar Vikberg
och Pettersson, Harald, samt nr 614 i
andra kammaren av herrar Elmstedt
och Larsson i Borrby,

4) motionen nr 66 i andra kammaren
av herr Sjöholm samt

5) motionen nr 228 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl., utom såvitt
anginge normerande bestämmelser
för utbetalning av kommunala bostadstillägg
samt statsanslag till kostnaderna
för dessa tillägg;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

6) motionen nr 650 i första kammaren
av herr Carlsson, Eric, och fru
Olsson,

7) motionen nr 779 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Skellefteå in. fl.
och

8) motionen nr 780 i andra kammaren
av herr Hedlund m. fl., såvitt avsåge
yrkande under 1.

1 motionerna 1:524 och 11:626 hade
hemställts, att riksdagen måtte för sin
del besluta sådan ändring av gällande
lag om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension in. m.,
att gälla från och med den 1 juli 1965,

1) att avdragsfaktorn vid beräkning
av inkomstprövat hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg för folkpensionärer
skulle vara en tredjedel av det
belopp som sidoinkomst (extrainkomst
vid sidan av folkpension) överstege
1 200 kronor för gift pensionär och
1 700 kronor för annan pensionär och
att således den nuvarande skärpningen
av avdraget till två tredjedelar — vid
sidoinkomster överstigande 1 700 kronor
respektive 2 400 kronor — skulle
avskaffas;

2) att de avdragsfria förmögenhetsbelopp,
som tillämpades vid behovsprövningen
av folkpensionsförmåner,
skulle höjas från nuvarande 15 000 kronor
för gift pensionsberättigad (30 000

kronor för två makar, som båda hade
folkpension) och 20 000 kronor för ensamstående
pensionär till 22 500 kronor
för gift pensionär (45 000 kronor för
två makar) och 30 000 kronor för ensamstående
pensionär.

I motionerna 1:531 och 11:614 hade
föreslagits, att riksdagen skulle för sin
del besluta sådan ändring av nuvarande
lagbestämmelser, att gälla från och
med den 1 juli 1965,

a) att avdragsfaktorn vid beräkning
av inkomstprövat hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg för folkpensionärer
skulle utgöra en tredjedel av
det belopp, vilket som extrainkomst vid
sidan av folkpension överstege 1 200
kronor för gift pensionär och 1 700
kronor för annan pensionär, samt

b) att de avdragsfria förmögenhetsbelopp,
som tillämpades vid behovsprövningen
av folkpensionsförmåner,
skulle höjas från nuvarande 15 000 kronor
för gift pensionär och 20 000 kronor
för ensamstående pensionär till
20 000 kronor för gift pensionär och
30 000 kronor för ensamstående pensionär.

I motionen I: 650 hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att en höjning
av standardtilläggen, som i propositionen
nr 45 föreslagits för pensionärer
med hel pension, jämväl skulle utgå
med oreducerade belopp till pensionärer
som anmält förtida uttag.

I motionen II: 228 hade, såvitt nu vore
i fråga, anhållits, att riksdagen måtte
besluta hemställa om förslag till sådan
ändring av lagen om hustrutillägg
och kommunala bostadstillägg, att reducering
av dessa förmåner med anledning
av inkomst utöver folkpensionen
skedde först vid ett betydligt större
inkomstbelopp än vad som föreskrevs
i nu gällande bestämmelser.

I motionen 11:779 hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 45 måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära för -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna,
slag till 1966 års riksdag avseende en
förbättring av folkpensionerna med beaktande
av vad i motionen anförts.

I motionen II: 780 hade under 1 föreslagits
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 45 i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om tillsättande
snarast av en parlamentarisk utredning
av frågan om målsättning och
metod för standardhöjningar av folkpensionsförmånerna
efter 1968 i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga följande
genom förevarande proposition nr
45 framlagda författningsförslag, nämligen I.

förslaget till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring;

II. förslaget till lag om ändrad lydelse
av 11 och 16 gg lagen den 25 maj
1962 (nr 382) angående införande av
lagen om allmän försäkring;

III. förslaget till lag om fortsatt försäkring
enligt lagen den 17 december
1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa;

IV. förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 5 § lagen den 25 maj 1962
(nr 392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension;

V. förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 4 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

B. att riksdagen — med ändring av
tidigare ställningstagande — måtte i
enlighet med Kungl. Maj:ts förslag besluta,
att bolag, som avsåges i 1 § lagen
om yrkesskadeförsäkring, icke efter utgången
av år 1967 skulle äga meddela
försäkring enligt nämnda lag;

C. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört rörande huvudgrun -

m. m.

derna för avveckling av de s. k. socialförsäkringsbolagens
verksamhet;

D. att riksdagen måtte medgiva riksförsäkringsverket
att disponera till frivilliga
försäkringar hänförliga överskottsmedel
i yrkesskadeförsäkringsfonden
och i fiskarförsäkringsfonden
för förhöjning från och med den 1 juli
1965 av livräntor, som på grund av frivillig
försäkring utgåves av verket;

E. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 45, såvitt gällde
återföring från och överföring till
allmänna sjukförsäkringsfonden;

F. I. att riksdagen i anledning av
följande motioner, nämligen

1) motionen II: 779 samt

2) motionen II: 780, såvitt anginge
yrkandet under 1),

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående framtida folkpensionsförhöjningar; II.

att följande motioner, nämligen

1) motionen II: 779 samt

2) motionen II: 780, såvitt anginge
yrkandet under 1),

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under I hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att följande motioner, nämligen

1) motionen I: 650,

2) motionen II: 66 samt

3) motionerna I: 321 och II: 388

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:524 och 11:626,

2) motionerna I: 531 och II: 614
samt

3) motionen II: 228, såvitt nu vore i
fråga,

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående slopande av avdragsfaktorn
två tredjedelar och höjning av inkomstbeloppen; J.

att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 524 och II: 626,

2) motionerna I: 531 och II: 614 samt

3) motionen II: 228, såvitt nu vore
i fråga,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under H hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under F

I. av herrar Erik Filip Petersson,
Kilsrno, Anderson i Sundsvall och Wiklund,
vilka ansett,

a) att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt

b) att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen med bifall till motionen
II: 779 och i anledning av motionen
II: 780, såvitt anginge yrkandet
under 1, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t såsom sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
angående framtida folkpensionshöjningar; II.

att motionen II: 780, såvitt anginge
yrkandet under 1, i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad reservanterna under I hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. av fru Olsson och herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att det avsnitt i
utskottets yttrande, som började å sid.
27 i det tryckta utlåtandet med orden
»l lagen om» och slutade å sid. 28 med
»av samma åsikt» bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits; III.

av fru Olsson och herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att det avsnitt i

utskottets yttrande å sid. 28 i det tryckta
utlåtandet, som började med orden
»Vidare har årets» och slutade med
»härmed sammanhängande frågor» bort
lyda så, som denna reservation visade;

Vid utskottets hemställan under H

IV. av herrar Erik Filip Petersson,
Kilsrno, Anderson i Sundsvall och Wiklund,
vilka ansett, att den mening i utskottets
yttrande å sid. 30 i det tryckta
utlåtandet som började med orden »De
här berörda» och slutade med »som
ovan nämnts» bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande, vid utskottets hemställan
under F, av herrar Hubinette
och Ringaby.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! I detta ärende som kammaren
nu går att behandla har det i
stort sett rått enighet inom utskottet.
Det beror väl på att förslagen avser en
råd förbättringar i fråga om lagen om
allmän pensionsförsäkring och särskilt
det avsnitt som riktar sig till folkpensionärerna.
Den kanske viktigaste punkten
är att frågan om årliga standardhöjningar
för folkpensionärerna nu fått
sin lösning.

Folkpartiet och centern har de senaste
åren motionerat just i den riktning,
som propositionen nu har tagit
upp; vi har därför all anledning att
vara belåtna med att våra synpunkter
äntligen har vunnit beaktande, och jag
hoppas nu att kammaren kommer att
bifalla förslaget. Vidare vill jag notera
att ett annat förslag om en viss höjning
av de s. k. skärpningsfria beloppen då
det gäller frågan om inkomstprövning
av vissa pensionsförmåner nu bär beaktats
i den riktning som vi tidigare
motionsvis har yrkat.

Det är tydligen så, att folkpensionärernas
problem kommer att kräva en
ständigt fortlöpande uppmärksamhet
från riksdagens sida med hänsyn till
förändringarna i den allmänna inkomst -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

utvecklingen och prisförändringarna.
Man kunde kanske inte 1958, då man
spikade den ordning vi nu har, riktigt
överblicka utvecklingen och man vågade
måhända inte hoppas att inkomstutvecklingen
för löntagare och andra
skulle bli så god som den har blivit,
vilket har medfört att folkpensionärerna
har kommit på efterkälken.

Det råder tydligen mycket stora skillnader
i inkomststandarden mellan olika
grupper av pensionärer, skillnader som
synbarligen blir större och större år
från år. Det finns en mycket stor grupp
pensionärer som har icke oväsentliga
inkomster vid sidan om folkpensionen.
Det är många som har god hälsa och
arbetstillfällen och som därför kan fortsätta
med förvärvsarbete i viss utsträckning,
andra har förmögenheter av olika
slag som avkastar inkomst. Detta är ju
ingenting att anmärka på, tvärtom måste
det vara en tillfredsställelse både för
den enskilda människan och för samhället
i stort att så är fallet, och det är
värt att uppmuntras. Vidare får som
bekant vissa pensionärer nu ATP, och
det är inte heller något att anmärka på,
tvärtom.

De kommunala bostadstilläggen, som
är av icke obetydligt värde, är emellertid
mycket varierande till sin storlek.
Som exempel kan nämnas att 50 kommuner
ger högst 200 kronor per år och
803 kommuner högst 600 kronor per år.
Utifrån dessa fakta kan man inte undgå
att tänka på den grupp pensionärer,
som inte har någon annan inkomst än
just folkpensionen att leva på.

I motion nr 779 i andra kammaren
begäres en utredning i syfte att genom
ett extra tillskott förbättra situationen
för denna grupp. Motionärerna diskuterar
där olika metoder och försöker
konstruera ett behovsprövat tillägg, hur
det nu skall fungera. Förslagsvis nämns
ett belopp om 600 kronor för två makar
och 400 kronor för ensamstående, och
man tänker sig att minska beloppet med
25 procent av sidoinkomsten. Andra

konstruktioner är givetvis tänkbara och
bör kunna prövas.

Utskottet instämmer så till vida i motionens
syfte att det säger: »Skäl kan
anföras för ytterligare förbättringar för
de grupper motionen avser.»

Sedan anvisar utskottet emellertid inte
några i egentlig mening konkreta vägar.
Utskottet hänvisar visserligen till
att riksdagen även i år fattat beslut om
skattesänkning för personer med låga
inkomster, men för de här avsedda pensionärerna
torde denna möjlighet redan
vara utnyttjad. På grund av de låga inkomsterna
är denna stora grupp befriad
från skatt.

Utskottet tar vidare upp frågan om
att kommunerna genom den reform,
som också står på dagordningen beträffande
kommunal skatteutjämning, skall
få möjlighet att höja de kommunala bostadstilläggen
och liksom förutsätter att
det skall bli följden av det beslut riksdagen
strax går att fatta. Men riksdagen
kan väl knappast i detta beslut
lägga in en så bestämd anvisning till
kommunerna om hur de skall förfara
i fråga om sina egna angelägenheter.
Det är — vilket väl är bekant för oss
alla — så att kommunerna under de
närmaste åren har att besluta om både
många och stora nödvändiga åtaganden,
som innebär mycket betydande påfrestningar
på kommunernas ekonomi. Även
om det skulle finnas sådana kommuner
— några torde det väl finnas — som på
grund av detta skatteutjämningsförslag
kommer att höja de kommunala bostadstilläggen,
så har man knappast
någon anledning att antaga att skillnaden
mellan tilläggen i olika kommuner
skall minskas.

•lag vill också understryka det stora
värdet av ett annat förslag som tagits
upp i utskottsutlåtandet, nämligen att
folkpensionärernas situation efter 1968
skall bli föremål för en allsidig utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade re -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

servationen nr I och även till reservationen
nr IV, då vi tidigare krävt att
den prövning som där avses skall ingå
i själva utredningens uppgift.

Herr HttBINETTE (h):

Herr talman! Till en del av de synpunkter,
som folkpartiet här framför i
anledning av sin motion 11:779 och i
reservation till andra lagutskottets utlåtande
nr 41, kan vi högermän ansluta
oss. Vi liar emellertid till årets riksdag
i en partimotion utvecklat vår syn på
frågan om tilläggspensioner till de kategorier
pensionärer och andra, som vi
anser är i behov av en ekonomisk förstärkning.
Det är ju i första hand de
människor vi vill hjälpa, som till följd
av en rad omständigheter inte kan tillgodoses
enligt samma grunder som tilllämpas
för dem som är berättigade till
tjänstepension.

Vi har i motionen sagt, att lösningen
får sökas i schablonmässigt beräknade
pensionstillägg. Sedan får man överväga
hur dessa tillägg skall anknytas till
de pensionsformer vi redan har.

Här har folkpartiet och vi olika uppfattningar,
men vår motion mynnar ut
i en hemställan om en skyndsam utredning,
så att förslag skall kunna föreläggas
1966 års riksdag. Det är där vi tacksamt
noterar, att folkpartiet har samma
uppfattning.

Motionen har under ett tidigare skede
denna session behandlats av andra
lagutskottet, varvid högerrepresentanterna
reservationsvis framfört sina synpunkter.
Mot bakgrunden av detta, herr
talman, har vi från högerhåll nu endast
ansett oss kunna avge ett särskilt yttrande
till andra lagutskottets utlåtande
nr 41. Detta yttrande hänvisar till vår
motion i ärendet och de synpunkter vi
har på problemet.

Nu kan det tyckas underligt att inte
folkpartiet och vi kunnat komma överens
i denna fråga, ty vi har ju i stort
sett samma syftemål med våra yrkanden.
Högern har från början haft en

3| Första kammarens protokoll 1965. Nr 23

viss tendens i sitt förslag om pensionstillskott,
men när det utlåtande behandlades
här i riksdagen, som jag nyss talade
om, modifierades vår ståndpunkt
och vi yrkade på en förutsättningslös
utredning. Jag tycker nog det är underligt
att inte folkpartiet i detta läge
har kunnat ansluta sig till våra strävanden
att få denna utredning fullständigt
förutsättningslös och på det
viset pröva, vilken form som hade kunnat
vara bäst för pensionärerna med
hänsyn till det statsfinansiella läget.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hiibinette ställde
en direkt fråga, och jag skall därför besvara
den.

Det är väl bekant för kammarens ledamöter
vilken skillnad det är i grunduppfattningen
mellan oss i fråga om
metoden för att förbättra situationen
för den grupp av pensionärer, som endast
har folkpension eller en obetydlig
inkomst. Från högerns sida har man
dock hängt upp hela idén och motiveringen
på att man skulle finansiera det
hela via ATP-fonderna. Detta har man,
såvitt jag vet, inte gått ifrån, även om
man nu yrkar på en utredning.

Det är alltså på den punkten våra
uppfattningar går isär. Pensionerna
måste finansieras, hur det nu skall gå
till. Man kan inte trolla fram några
pengar. Även om vi tar av fonderna är
det en utgift. Hur än utgiften kanaliseras
måste den dock betalas, och vi
anser att vi inte kan gå in på den principen
att försöka få fram pengar enligt
högerns förslag. Man jag hoppas att vi
skall bli överens. Kanske får vi högern
med oss i denna vår uppfattning så
småningom.

Herr HtlBINETTE (h) kort genmäle:
Herr talman! .lag trodde att jag hade
klarat ut för herr Erik Filip Petersson
hur vi såg på problemet.

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

74 Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna,
Vi har sagt att ett sätt för finansiering
är att ta pengarna från ATP. Herr
Petersson utvecklade här sin syn på
saken, men han frågade ändå i fortsättningen,
varifrån man skall ta pengarna.
Ja, det skall den utredning ta
reda på, som vi begär och som folkpartiet
i sin reservation begärt. Varför
kunde vi då inte ha skrivit oss
samman?

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp)
kort genmäle:

Herr talman! En skillnad kvarstår väl
på så sätt, att högern tänker sig möjligheten
att ta pengarna från ATP.

Herr HUBINETTE (h) kort genmäle:

Herr talman! Skall det vara något fel
att försöka anvisa en väg?

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Ja, om man anvisar en
väg som vi för vår del inte kan acceptera.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det skulle kanske ha
varit intressant att kommentera det
lilla replikskifte som vi nyss fick lyssna
till. Högern var ju under senare delen
av 1964 generös mot folkpensionärerna
och ville höja pensionerna med
andras pengar. Det är tydligt att man
i dag håller på att tänka om och se
efter, om man inte kan finna vägar som
kan accepteras av oss allesammans.
Även om man gömmer sig bakom krav
på en utredning, är det intressant att
konstatera att den väg man anvisade i
fjol inte anses framkomlig i år. Vi får
väl se vad det blir nästa år.

Jag har, herr talman, emellertid begärt
ordet med anledning av en motion
som jag tillsammans med fru Olsson har
väckt i anledning av den höjning av

in. m.

folkpensionerna som föreslås skola gälla
från den 1 juli 1965. Enligt det förslaget
skall ensamstående pensionär inklusive
indextillägg och standardtillägg
få en pension på 4 000 kronor, och två
pensionsberättigade makar skall tillsammans
få en pension på 6 250 kronor.
För den som har tagit ut ålderspension
före 67 års ålder och till följd
därav har reducerad pension skall den
standardhöjning, som här föreslås utgå,
reduceras i motsvarande grad. På den
punkten har vi en del erinringar att
göra i vår motion.

Enligt nuvarande regler kan förtida
uttag ske i tre fall, nämligen om en
kvinna blir ensam och får änkepension,
om någon får sjukpension eller
om någon begär att få förtida uttag. En
änka skall alltså få 4 000 kronor i pension,
och till den som är sjuk skall det
utgå sjukpension med samma belopp,
men till den som av någon anledning
tvingats göra förtida uttag exempelvis
vid 63 års ålder, utgår en pension som
är drygt 70 procent av det slutliga pensionsbeloppet,
alltså ungefär 2 800 kronor.

Om vi tänker oss att vi 1968 kan lämna
ett standardtillägg på 1 000 kronor,
så innebär det att den som har änkepension
och den som har sjukpension
får ytterligare 1 000 kronor, d. v. s. sammanlagt
5 000 kronor, men för den som
gjort förtida uttag blir standardtillägget
bara 70 procent av dessa 1 000 kronor,
alltså 700 kronor. Vi har frågat oss, om
det kan vara riktigt att den, som av någon
anledning tvingats göra ett förtida
uttag, skall för all framtid vara frånkänd
en del av det standardtillägg som
kan utgå framöver. Kan det vara riktigt
att den som gjort förtida uttag inte
skall få del av den standardhöjning som
vi räknar med att övriga pensionärer
skall få också efter 1968?

På den punkten har vi i vår motion
rest erinringar. Vi menar att standardtillägget
bör utgå lika till samtliga pensionärer
i fortsättningen, även till den
som har förtida uttag.

Onsdagen den 12 maj 1905 fm.

Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

Jag kan hålla med om att det finns
vissa hakar i resonemanget. Men om
vi ser till vad man syftat till med en
standardhöjning, måste det vara riktigt
att standardtillägget kommer samtliga
ålderspensionärer till del. Det är från
den utgångspunkten som vi har väckt
motionen nr 650 i första kammaren,
till vilken jag, herr talman, tyvärr ej
kan yrka bifall enär lagtext saknas.

Till detta utskottsutlåtande finns fogat
ett par reservationer av fru Olsson
och herr Gustavsson i Alvesta.

I den första reservationen, II under
punkt F, reagerar man mot att folkpensionsförmånerna
skall vara knutna
till basbeloppet i ATP. Vi har sagt oss
att pensionärerna genom en bindning
till basbeloppet kan få kompensation
för penningvärdeförsämringen men att
bindningen inte ger någon trygghet för
att de får del av den standardhöjning,
som vi räknar med också framöver.

Från den utgångspunkten har vi sagt
oss, att det inte kan vara riktigt att
binda pensionen till basbeloppet i ATP.
Den parlamentariska kommitté som socialministern
signalerade i fjol bör få
möjlighet att se också på dessa saker
när den skall diskutera målsättningen
för folkpensionerna och metoderna för
standardhöjningar efter år 1968.

Med hänvisning till detta ber jag att
få yrka bifall till reservation II under
F.

Vad beträffar reservation III förs en
diskussion, där man också kommer in
på andra lagutskottets utlåtande nr 44
angående förbättring av pensionärernas
ställning. Vi anser att man bör ge
de pensionärer som är berättigade därtill
en sådan förbättring genom ett
hyggligt bostadstillägg.

Utskottet förutsätter att kommunerna
när de får del av de höjda skatteutjämningsbidragen
använder dessa pengar
för att åstadkomma en lyftning av bostadstilläggen.
Jag har ingenting att invända
på den punkten, men jag tycker
att det är principiellt fel att riksdagen
skall göra anvisningar om hur kommu -

nerna skall använda de medel, som de
kommer att få genom skatteutjämningspropositionen.
Det måste vara kommunernas
sak att bedöma hur de vill använda
dessa medel.

Vi har här följt upp en reservation
i skatteutjämningskommittén, som jag
skall be att ytterligare något få utveckla
i samband med behandlingen av
andra lagutskottets utlåtande nr 44. När
man nu förändrar förhållandet mellan
staten och kommunen i fråga om pensionskostnaderna
och gör gällande, att
bostadstillägget helt bör flyttas över på
kommunerna, borde det vara rimligt att
i botten på bostadstillägget lägga ett statligt
bidrag. Detta statliga bidrag föreslås
utgå med 400 kronor för ensamstående
och 600 kronor för äkta makar.
Från såväl pensionärernas som kommunernas
synpunkt bör dessa bostadstillägg
beslutas vid 1966 års riksdag.

Jag ber, herr talman, med denna motivering
att också få yrka bifall till
reservation III under punkt F i utskottets
utlåtande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Som framgår av utskottets
utlåtande tillstyrker utskottet enhälligt
de i proposition nr 45 framförda
förslagen.

Vid behandlingen av propositionen
har utskottet jämväl haft att ta ställning
till dels vid riksdagens början
väckta motioner med yrkanden sammanhörande
med de här aktuella, dels
motioner väckta i anslutning till propositionen.

Vissa av de framförda önskemålen
har blivit tillgodosedda genom propositionsförslagen.
Detta gäller bl. a. värdesäkring
av livräntor på grund av frivillig
yrkesskadeförsäkring och höjning
av de avdragsgilla förmögenhetsbeloppen
vid inkomstprövningen inom folkpensioneringen.
Motionsyrkandena i
(ivrigt avser i huvudsak utredning om
ytterligare pensionstillskott till de sämst

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna,
ställda pensionärerna, införande av ett
statligt grundbelopp i det kommunala
bostadstillägget, höjda avdragsfria inkomstbelopp
vid inkomstprövningen
och avskaffande av den till två tredjedelar
skärpta avdragsfaktorn.

Utskottet har funnit att dessa frågor
har sådant samband med den tidigare
utlovade utredningen om standardhöjning
av folkpensionerna även efter 1968
att de bör tas upp i samband med den
utredningen. Utskottet uttalar vidare
att utredningen bör ske under parlamentarisk
medverkan, vilket också är
ett av motionärernas önskemål. Som
framgår av de till utlåtandet fogade reservationerna
och av den hittills förda
debatten råder delade meningar såväl
i fråga om den tid som bör stå till utredningens
förfogande som i fråga om
utredningsbeställningens innehåll.

Beträffande yrkandet om en så snabb
behandling av frågan om ytterligare
förbättring av pensionsförmånerna för
pensionärer, som endast eller till huvudsaklig
del har folkpensionen som
inkomstkälla, att förslag om sådan förbättring
kan föreläggas 1966 års riksdag,
vill jag erinra om att de utlovade generella
standardhöjningarna av folkpensionerna
fram till 1968 drar så stora
merkostnader att det i varje fall för dagen
är tveksamt om det under åren fram
till 1968 kommer att finnas utrymme för
de ytterligare förbättringar som föreslås
i de motioner, till vilka reservationerna
hänvisar.

Utskottet understryker att skäl kan
anföras för ytterligare förbättringar av
folkpensionerna till pensionärer som
för sitt uppehälle i huvudsak är hänvisade
till enbart folkpensionsförmånerna.
Fram till 1968, säger utskottet, kommer
dessa förbättringar i första hand i form
av de årliga standardhöjningar av folkpensionerna,
som enligt planen skall ske
med belopp, så avvägda att den för
nämnda år angivna målsättningen uppnås.
Kostnaderna för de i motionerna
yrkade förbättringarna utöver vad som
i propositionen föreslagits har i en av

m. m.

motionerna angivits till cirka 200 miljoner
kronor för helt år. I avsaknad av
uppgift om hur motionärerna tänkt sig
finansieringen av dessa merkostnader
har utskottet icke ansett sig kunna hemställa
om förslag till dylika förbättringar
att föreläggas redan 1966 års riksdag.

I ett särskilt yttrande ansluter sig
herrar Hubinette och Ringaby till principen
om särskilda pensionstillskott till
angivna pensionärskategorier men hänvisar
i fråga om finansieringen till ett
av riksdagen tidigare avvisat förslag,
nämligen att finansieringen skulle ske
över AP-fonderna.

Utskottet delar inte de i reservationen
II av fru Olsson och herr Gustavsson
i Alvesta uttalade farhågorna att
folkpensionsförmånernas anknytning
till viss procentdel av basbeloppet skulle
utgöra ett hinder för standardhöjning
efter år 1968; herr Eric Carlsson hyser
tydligen samma farhågor, eftersom han
uttalade någonting i den riktningen.

Folkpensionen utgör som bekant
grundpension i den allmänna pensioneringen.
Det har därför varit nödvändigt
att ange det värde den skulle ha vid
samordningen med tilläggspensionen.
Det har befunnits lämpligt att fastställa
detta värde till 90 procent av basbeloppet,
och denna nivå beräknas vara uppnådd
år 1968. Behålles denna relation
till basbeloppet vid samordning med
tilläggspensionen även efter detta årtal
är det självklart, att det blir erforderligt
att söka en metod för standardhöjning
av folkpensionen i de fall då denna
icke kompletteras med tilläggspension.
Det kan ju ske exempelvis genom
att man anser sig kunna vara så generös,
att man inte nöjer sig med de 90
procenten av basbeloppen utan säger
att de under en period kan utgå med
100, 110, 120 eller 125 procent uteslutande
för dem som icke har pensionen
kompletterad med tilläggspension. I
varje fall är denna metod ganska enkel
att tillämpa när det gäller sådana, som
inte har tilläggspension eller annan pen -

Onsdagen den 12 maj 1 £>6ö fm.

Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

sion som komplement till folkpensionen.
Jag tror således inte att det blir så
svårt att finna metoder bara man kan
skapa resurser för att klara en sådan
anordning.

Samma reservanter, alltså fru Olsson
och herr Gustavsson i Alvesta, understryker
i reservation III — ett uttalande
som gjorts också av motionärer —
att ett statligt grundbelopp till de kommunala
bostadstilläggen, om det blir
relativt stort, skulle medföra »en tillfredsställande
pensionering» för de aktuella
pensionärsgrupperna, alltså de
grupper som man siktar till. Detta är
ett uttalande, som vilar på ett så bräckligt
underlag att det inte kan tillmätas
generell giltighet. När det gäller kommuner
som tillämpar lägre bostadstilllägg
än ett eventuellt statligt grundbelopp
till sådana bostadstillägg kan man
vänta sig att de kommunala bostadstillliiggen
höjs till i varje fall samma nivå
som det belopp kommunerna kommer
att få i form av ett statligt grundbelopp.
Man kan emellertid inte bortse från att
kommuner, som betalar högre bostadstillägg
än ett sådant statligt grundbelopp
utgör, kommer att betrakta grundbeloppet
såsom ett statligt bidrag till
redan havda kostnader och följaktligen
kommer att räkna sig detta bidrag till
godo. Kommunerna har ju tidigare haft
statsbidrag till dessa kostnader, och
ingenting hindrar väl att de skulle kunna
anse att grundbeloppen är av samma
karaktär, i synnerhet inom kommuner
som betalar relativt höga bostadstillägg.
I de flesta fall är ju dessutom
bostadstillägget maximerat till vad som
motsvarar pensionärens kostnader för
bostaden.

Kan man för övrigt göra ett uttalande
om vad som är »en tillfredsställande
pensionering» för de aktuella pensionärsgrupperna?
Man har inget klart
begrepp om vad som iir en tillfredsställande
pensionering, eftersom pensionerna
i de allra flesta fallen varierar
med hänsyn till framför allt inkomsten

under de produktiva åren. Dessutom
varierar pensionärernas kostnader.

Det finns inte någon enhetlig nivå
för landet i sin helhet som kan betecknas
såsom tillfredsställande. Jag skulle
inte hålla för alldeles otroligt att i vissa
fall t. o. in. utan kommunalt bostadstillägg
en utgående folkpension på något
över 6 000 kronor kan anses vara
relativt tillfredsställande på ålderns dagar,
eftersom vederbörande pensionär
kanske under de produktiva åren har
varit hänvisad till relativt blygsamma
kontantinkomster på grund av att hans
försörjning i mycket stor utsträckning
varit kombinerad med s. k. naturaförmåner.
De kontanta inkomsterna har
dessutom influtit mycket oregelbundet
under året, och förmodligen betyder
folkpensionen, som kommer regelbundet
varje månad, att han har någonting
att falla tillbaka på som han tidigare
inte med säkerhet hade kunnat räkna
med. I vissa fall kan folkpensionen,
kombinerad med ett bostadstillägg på
mellan 800 och 1 400 kronor — det är
väl det mest förekommande — utgöra
en tilfredsställande pensionering, om
bostadskostnaden inte är högre än att
den täcks av det kommunala bostadstillägget
och standarden för vederbörande
har varit relativt låg under de aktiva
och produktiva åren.

I ett flertal motioner yrkas ändringar
i nu gällande inkomstprövningsregler,
avsende dels höjning av de avdragsfria
inkomstbeloppen, dels avskaffande av
den till två tredjedelar skärpta avdragsfaktorn.
Yrkandena har tagits upp i reservation
IV av herr Erik Filip Petersson
in. fl. med begäran om utredning
samt förslag till 1966 års riksdag. Utan
att uttala någon mening om värdet av
att de framförda yrkandena blir tillgodosedda
förmenar utskottet, att de hör
samman med frågan om standardhöjning
av folkpensionerna efter år 1968
och därför lämpligen bör tagas upp i
den utredning som skall syssla med
denna angelägenhet.

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

78 Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna,

Så länge våra diskussioner rör sig om
behovet av och motiveringen för pensionstillskott
i någon form till pensionärer,
som uteslutande eller i huvudsak
är för sitt uppehälle hänvisade till folkpensionsförmånerna,
är definitionen
någorlunda klar i fråga om vilka pensionärer
som skall hänföras till gruppen
de sämst ställda. Visserligen är begreppet
»i huvudsak» något tänjbart,
men man kan möjligen utgå från att
därmed avses en blygsam sidoinkomst
som i varje fall håller sig inom det avdragsfria
beloppet, alltså 1 700 kronor
för ensamstående och 2 400 kronor för
gifta.

Frågan om definitionen blir mera
komplicerad, därest till de sämst ställda
också skall räknas pensionärer med
sidoinkomster överstigande 3 400 kronor
för gifta och 2 400 kronor för ensamstående;
de kommer ju därmed i
kontakt med den till två tredjedelar
skärpta avdragsfaktorn. Allting här i
världen är relativt, och det gäller även
i förevarande hänseende. Hänsyn måste
helt säkert tas till de produktiva åldrarnas
inkomstförhållanden och inte enbart
till förhållandet olika pensionärskategorier
emellan. Låginkomstgruppernas
kader är stor och problemen som
aktualiseras i samband härmed är omfattande
och sannolikt svårbemästrade.
Kammarens ledamöter erinrar sig kanske
att riksdagen på förslag av allmänna
beredningsutskottet har beslutat
hemställa om en utredning med syfte
att kartlägga vilka inkomster låginkomstgrupperna
har att lita till och
varför de har så låga inkomster.

Delade meningar kan, som jag redan
tidigare berört, råda om vad som är att
betrakta såsom en tillfredsställande
trygghet på ålderns dar. Det är beroende
av många samverkande faktorer
— bl. a. kan inkomsterna under de produktiva
åren, hälsotillstånd och boendekostnader
ha betydelse i det enskilda
fallet. I den allmänna pensioneringen
beräknas pensionsnivån för lägre inkomsttagare
utgöra omkring 75 procent

m. m.

av genomsnittsinkomsten under de 15
bästa åren. För högre inkomsttagare är
motsvarande siffra något lägre, omkring
65 procent, och det beror på att folkpensionen
väger mindre vid samordningen
när inkomsten är hög. Inkomsten
över basbeloppet ger nämligen endast
60 procent i pension. Basbeloppet
är grundläggande för folkpensionen,
som skall uppgå till 90 procent av basbeloppet
— dessa 90 procent väger
tyngre för dem som har små inkomster
och höjer deras pensionsnivå upp till
75 procent. För de högre inkomsttagarna
betyder folkpensionen mindre, och
det gör att procenttalet för dem blir
något lägre.

Intill dess att pensionssystemet är
fullt utbyggt, kvarstår behov av kommunala
bostadstillägg för de flesta pensionärerna
tillhörande kategorien lägre
inkomsttagare. Vid bedömningen av vad
som är att betrakta såsom en tillfredsställande
pensionsnivå måste man därför
också ta hänsyn till sidoinkomsterna.
Enligt inkomststatistiken för 1962
översteg inte årsinkomsten 12 000 kronor
för 57 procent av landets inkomsttagare,
och 48 procent, eller något över
2 miljoner inkomsttagare, hade högst
10 000 kronor i årsinkomst. Bland dessa
senare ingår helt naturligt ett stort antal
folkpensionärer, deltids- och korttidsarbetande
samt personer utan regelbunden
anställning hos annan; men
även om man tar det i betraktande återstår
ett mycket stort antal förvärvsarbetande
som av olika anledningar icke
har att räkna med inkomster under de
aktiva åren överstigande dessa belopp.
Räknar man med 75 procent såsom en
tillfredsställande nivå efter uppnådd
pensionsålder skulle följaktligen en tillgänglig
inkomst på 9 000 kronor betraktas
såsom en tillfredsställande pension
för dem som når upp till 12 000
kronors årsinkomst. Vi vet alla att detta
kan vara tillfredsställande på vissa platser,
men det är långt ifrån överallt tillfredsställande.

I Stockholm utgår kommunalt bo -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

stadstillägg till gift pensionär med

2 400 kronor. Enligt nuvarande regler
upphör rätten till bostadstillägg vid en
sidoinkomst av 6 500 kronor. Slopas
tvåtredjedelsregeln upphör rätten till
bostadstillägg först vid en sidoinkomst
av 9 600 kronor. Har båda makarna
folkpension — vilken efter den 1 juli
höjs till 6 250 kronor — blir årsbeloppet
om sidoinkomsterna inräknas och
man går efter tvåtredjedelsregeln i det
första fallet sammanlagt 12 750 kronor
som står till förfogande för försörjningen
på ålderns dar. Slopar man tvätredjedelsregeln
försvinner inte bostadstillägget
förrän vid en inkomst av 15 850
kronor. Dessa siffror återfinns i någon
av de folkpartimotioner som behandlas
i utskottsutlåtandet. Motionärerna har
där kommit till samma resultat, nämligen
att man når ganska högt på inkomstskalan
om det kommunala bostadstillägget
skulle inkomstprövas hela
vägen efter tredjedelsfaktorn.

Nu är det emellertid endast ett fåtal
kommuner som betalar bostadstillägg
överstigande 2 000 kronor. Flertalet tilllämpar
betydligt lägre belopp. De angivna
siffrorna är därför inte särskilt
upplysande för bedömningen av förhållandena
i övrigt. Vid en sidoinkomst av

3 400 kronor tillsammans med en folkpension
på 6 250 kronor, alltså sammanlagt
9 650 kronor, har det kommunala
bostadstillägget reducerats med en tredjedel
av 1 000 kronor eller med 333
kronor. Detta betyder att man, när man
har kommunalt bostadstillägg, inte
drabbas av tvåtredjedelsregeln förrän
man har en sammanlagd inkomst inklusive
folkpension på ungefär 10 000 kronor.

Motivet för att avskaffa den skärpta
avdragsfaktorn har sålunda inte ett
mera framträdande samband med önskemålet
att hjiilpa de sämst ställda pensionärerna.
Har man begränsade resurser
till förfogande för att söka tillmötesgå
ett sådant önskemål, är det inte
ett slopande av tvåtredjedelsregeln som
i första hand kommer i förgrunden. Det

är inte fråga om att hjälpa de sämst
ställda, och detta åberopas inte heller
av motionärerna. I stället framhålles att
ett avdrag med två tredjedelar av inkomsten
på det kommunala bostadstilllägget
tillsammans med inkomtsskatten
på merinkomsten innebär en så stor belastning
att det egentligen inte blir någonting
över. Följaktligen betyder det
inte någon stimulans till ett fortsatt arbete,
eftersom man har nått den gräns
där tvåtredjedelsregeln sätter in. Det är
helt naturligt ett riktigt resonemang, så
länge det gäller pensionärer som har
möjlighet att ransonera sin arbetsinsats
efter dylika beräkningsgrunder, men
har knappast någon betydelse för pensionärer
som efter uppnådd pensionsålder
fortsätter sill tidigare anställning.
Detsamma gäller väl i stort sett för den
som har egen förvärvsverksamhet eller
har inkomst av annat slag än av arbete,
t. ex. i form av pension eller av kapital.
Med hänsyn till bostadstilläggets storlek
är marginalerna utom beträffande
några få kommuner så smala, att det inte
är något att spekulera i. Antingen talman
arbete i den utsträckning arbete
finns att få, eller också håller man igen
därför att trots god vilja inkomsten ändå
kommer att hålla sig just omkring
marginalbeloppet.

Vi har för närvarande omkring
850 000 ålderspensionärer i vårt land.
Något mer än hälften av dessa uppbär
kommunalt bostadstillägg, vilket innebär
att de inte har sidoinkomster överstigande
de belopp som diskuterats i
samband med avdragsreglerna. Trots inkomstreduceringens
inverkan återstår
ändå rätten till bostadstillägg i större
eller mindre grad. Av det återstående
antalet pensionärer har en betydande
del pensionsförmåner utöver folkpensionen.
Detta gäller tidigare stats- och
kommunalanställda samt tidigare anställda
i enskild tjänst, vilken tjänst
har varit förenad med pensionsrätt.

Omkring 220 000 pensionärer av dessa
850 000 är i åldern 67—70 år. Detta
innebär att ett visst antal av dem, för -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

modligen något mindre än hälften, har
ett tillskott av ATP-pension, troligtvis
ett relativt blygsamt belopp. Av dessa
220 000 pensionärer har man väl anledning
att räkna med att det stora flertalet,
om de nu bär arbetsförmåga kvar
och arbetstillfällen finns, fortfarande
uppehåller en anställning, antingen
helt eller delvis.

Efter uppnådda 70 är det helt naturligt
att antalet människor som bär mera
omfattande sysselsättning minskar. I
åldern 70—74 år finns det nära 275 000
pensionärer som väl kan ha arbete i
viss utsträckning, men sannolikt bar
många av dem på grund av nedsatt arbetsförmåga
arbete i mindre utsträckning
än pensionärer i lägre åldrar, alltså
mellan 67 och 70 år.

Vad som kanske är mera överraskande
är att det i årsklasserna från 75 år
upp till 95 år finns inte mindre än omkring
400 000 pensionärer. Beträffande
dem får man räkna med att de i allmänhet
icke har förvärvsarbete. Följaktligen
tror jag inte att det som har
anförts beträffande nödvändigheten av
att slopa tvåtredjedelsregeln för att stimulera
viljan till fortsatt arbete hos
folkpensionärerna väger så tungt, ty
grundpensionen — folkpensionen — utgår
ju utan inkomstprövning. Folkpensionären
kan således ha sidoinkomster
av vilken storlek som helst, av kapital
eller av förvärvsarbete. Det minskar inte
pensionsförmånen. Samma förhållande
gäller ju i fråga om ATP-pensionen
efter hand som den kommer att utgå
med högre belopp, vilket den gör för
varje år till de nya pensionärer som
tillkommer. Inte heller därvidlag betyder
det så mycket med stimulans i den
formen, att bostadstillägget inte minskas
med två tredjedelar i händelse av
att inkomsten uppgår till visst belopp,
ty det avdragsfria beloppet och en stor
del av det andra kommer att konsumeras
av tilläggspensionen. Eftersom
denna inte utgör något hinder för fortsatt
arbete, tror jag att en utredning,

som utskottet enhälligt har uttalat sig
för och som i första hand skall avse
möjligheterna till fortsatta standardhöjningar
efter 1968, kan pröva alla de
olika uppslag som kan tänkas uppkomma
i syfte att förbättra standarden
för dem som inte har något tillskott till
folkpensionen eller som har obetydliga
sådana tillskott.

Herr Eric Carlsson förde på tal en annan
fråga som har aktualiserats i en
motion av honom och ytterligare någon
ledamot, nämligen frågan om standardtilläggen
vid förtida uttag av folkpension,
d. v. s. uttag av folkpensionen vid
lägre ålder än 67 år. Herr Carlsson anser
att standardtilläggen borde kunna
utgå utan reducering. Utskottet har sagt
att det egenligen är en orimlig ordning.

Den som tar ut sin folkpension från
63 års ålder får ut omkring 71 procent
av den vid den tidpunkten utgående
totalsumman inklusive dittills utfallna
standardhöjningar. Därefter skulle han
enligt herr Carlssons mening ha de följande
standardtilläggen ograverade,
alltså utan reducering till 71 procent.
Det skulle innebära att förtidspensionärer
kom att ha olika pensionsnivå beroende
på när de hade tagit ut pensionen.
Den som tar ut pension efter den
1 juli i år får 71 procent av 4 000 kronor,
som ensamståendes pension kommer
att bli. Den som begär att få ut
den två år senare men vid samma levnadsålder,
och det kommit till ytterligare
två standardtillägg, skulle få 71 procent
av det då aktuella beloppet. Om vi
tänker oss att standardtillägget är 150
kronor varje gång, skulle han få 71
procent av 4 300 kronor. Om herr Carlssons
förslag skulle bifallas, skulle den
som tagit ut sin pension två år tidigare
få 71 procent på 4 000 kronor men få
de två standardtilläggen utan reducering.
Det kan knappast gå ihop med den
ordning vi har inom folkpensioneringen
för närvarande, där ju alla pensionärer,
oavsett när de tagit ut sin pension,
lyfter pensionen med samma be -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

lopp om förutsättningarna i övrigt är
likartade, eftersom såväl indextilläggen
som standardtillöggen utgår till alla.

Den ordning som herr Carlsson vill
ha skulle betyda att det blev differentierade
pensionsbelopp beroende på tiden
för uttaget för dem som lar ut pensionen
i förtid.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till utskottets utlåtande
på alla punkter.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Sedan utskottets ärade
ordförande grundligt och sakkunnigt tagit
upp en lång rad saker till behandling,
skall jag helt kort bara göra ett par
konstateranden.

Först måste vi sträva efter att komma
fram till sådana pensioner, att det
inte behövs bostadstillägg eller särskilda
förmåner på annat sätt, sådana pensioner
att folkpensionärerna själva kan
avgöra bur de vill använda sin pension,
t. ex. om de vill ha en bostad som blir
dyr eller om de vill använda pengarna
till andra saker som kompenserar en
billigare bostad, o. s. v. Det måste vara
en målsättning som vi skall eftersträva.
I dag bar vi inte sådana pensioner,
och därför har vi ett system som innebär
att de som är hänvisade till endast
sin folkpension också kan få ersättning
för sina bostadskostnader. Jag skall inte
fördjupa mig i diskussionen om bostadstilläggen
nu. .lag ber att få komma
igen till denna fråga senare.

Vidare tog utskottets ordförande upp
eu diskussion om motion 650 i denna
kammare och använde det uttrycket att
den skulle leda till orimliga konsekvenser.
Ordföranden brukar vara försiktig
med ordvalörerna, och lians uttalande
bär rimmar inte med de uttryck som
han brukar använda. Jag betraktar det
som ganska orimligt, om jag skall använda
samma uttryck, att de som avnågon
anledning tvingas till förtidsuttag
vid 63 års ålder, inte skall få den
standardhöjning som övriga pensionä -

rer får tio, femton eller tjugo år efteråt.
Det är på den punkten jag reagerat.
Herr Strand påvisade ju att det finns
många pensionärer i åldern mellan 75
och 95 år. De pensionärer som tagit ut
ålderspensionen i förtid har lägre
grundpension än övriga pensionärer -—
det redovisade jag. Men jag bär erinringar
att göra mot att standardtilläggen
i all framtid också skall vara lägre
för dem. Jag hoppas att den utredning
som skall behandla frågor gällande pensionerna
efter 1968 kommer att pröva
också denna sak.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Ibland kan man behöva
mildra sina uttalanden. Har jag använt
uttrycket »orimliga konsekvenser», ber
jag att få ändra det till att herr Carlssons
yrkande, om det bifalles, medför
konsekvenser som icke vunnit burskap
inom folkpensioneringen.

Det skulle naturligtvis vara det mest
eftersträvansvärda att slippa inkomstprövade
förmåner, d. v. s. att få en pension
som är avvägd så att den är tillräcklig
för det stora flertalet utan särskild*^
inkomstprövade tillskott. Men
jag tror inte att vi kan räkna med att
helt komma ifrån att ge sådana tillskott
till vissa grupper som inte intjänar ATPpensioner
utan får så blygsamma pensioner
att de inte ger en tillfredsställande
försörjning. Under den tid i varje
fall som jag har tillfälle att diskutera
dessa frågor lär vi antagligen inte komma
ifrån behovet av inkomstprövade
tillägg. Det är möjligt att herr Carlsson
får uppleva den dagen, men jag konstaterar
bara att jag förmodligen inte får
göra det. Därför behöver jag väl inte
diskutera vilken form vi skall välja för
att så snart som möjligt eliminera behovet
av dem.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade här att det var
eu målsättning att eftersträva, att vi får

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna,
tillräckliga folkpensioner och den målsättningen
måste vi ha i sikte. Jag vill
emellertid framhålla att så sakta som
det går att höja våra folkpensioner,
måste vi behålla bostadstilläggen en
lång tid framöver.

Det finns ytterligare ett par saker
som kommer in i bilden. Den ena är
de ekonomiska möjligheter som vi har.
Den andra är att åldringarnas antal
ökar mycket kraftigt framöver, medan
vi vet att det den närmaste tiden inte
blir någon ökning av de aktivas antal.
Då är det självfallet svårt — det är jag
medveten om — att få en folkpension
som ger de möjligheter vi vill ha. Men
jag tror, herr förste vice talman, att
det är angeläget att hålla målsättningen
att höja folkpensionerna levande.
Jag försäkrar att ingen skulle bli gladare
än jag, om vi lyckades i den målsättningen,
medan herr förste vice talmannen
ännu ägnade sig åt andra lagutskottet.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har mycket ingående redogjort
för sina synpunkter på dessa frågor —
både personliga synpunkter och sådana
som är förankrade i andra lagutskottet.
Det har förekommit en intressant replikväxling
mellan herr Erik Filip
Petersson och herr Hiibinette, vilken
jag fäst mig vid. Svaret från herr Erik
Filip Petersson blev att man inte kan
trolla fram pengar. Här ligger ju hela
sanningen! Jag vet inte om kammarens
ledamöter läst finansministerns Budgetperspektiv
som vi, trevligt färglagt,
har fått på bordet. På sid. 27 kan ni finna
— förutom på de andra sidorna —
vad vi har att vänta i fråga om utgiftsökningar
på olika områden och de bekymmer
som finansministern har. På
sid. 27 står bl. a. också omtalat vad
pensionerna kommer att kosta, och finansministern
har även nämnt de höjningar
som skall komma under åren
fram till 1968.

m. m.

Av dessa meddelanden och de besked
som lämnades redan under fjolåret
framgår att det blir tillägg med 150 kronor
för ensamstående och 230 kronor
för äkta makar. Därtill kommer de indextillägg
som vi får räkna med på
grund av olika justeringar.

Dess beräkningar visar att det inte
finns några marginaler för våldsamma
förändringar i pensionerna fram till
1968, utan vi får vara vänliga och lugna
oss tills utredningen har gett oss besked.

Vad som varit intressant i år är bl. a.
att det varit så stillsamt i pensionsfrågorna
efter den våldsamma historia vi
upplevde under fjolåret. Det är klart
att många väntat en verklig offensiv i
år, tv det utlovades också en sådan under
förra årets sommarmånader.

Det har emellertid inte hänt så mycket.
Det föreligger två motioner som
jag skulle vilja säga något om. Det gläder
mig att folkpartiet äntligen börjat
tänka allvarligt i dessa frågor. I motion
nr 779 har man nu försökt laborera
med hur man skall kunna placera in
400 kronor för ensamstående och de
600 för äkta makar. Man har lagt dem
i toppen och man har försökt lägga dem
i botten, men ekvationen innebär att
var man än lägger dem förstör man
något av det som är en förmån i dag.
Antingen reducerar man skattebefrielsen,
eller också händer en annan olycka,
och folkpartiet har kommit fram till
resultatet att det enda möjliga är att
yrka på en snabbutredning till 1966 för
att få ett besked om hur man skall kunna
klara förändringarna i pensionerna,
eller rättare sagt levnadsbetingelserna
för pensionärerna, tv det har man inte
kunnat klara upp själv.

Jag vill här personligen deklarera
att vi pensionärer inte har något intresse
av några ändringar i förmånsbestänunelserna.
Sedan det nya schablon''
beloppet som beslutats i år är i kraft anser
vi oss inte ha någon anledning att
begära eller önska några förändringar i
förmånerna, antingen det gäller skatte -

Onsdagen den 12 maj 1965 fm.

Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

befrielse eller annat, ty det skulle kort
och gott innebära att vi får en minskning
och en försämring. Vi har i stället
inriktat oss på att lägga beloppen på de
generella pensionerna och på de belopp
som finns för att över huvud taget kunna
klara övergångssvårigheterna.

Vidare har centerpartiet försökt sig
på att klara dessa 400 kronor och 600
kronor. Man vill ha dem som ett extra
tillskott från staten till bostadstillägget.
Jag kan förstå att centern tycker att
det skulle vara en förnäm sak om man
kunde få riksdagen att besluta det. Det
skulle ju kort och gott innebära att kommunalmännen
i alla kommuner där man
har mycket låga bostadstillägg skulle
säga att det var ju förnämt att staten,
sedan den först tagit på sig de 400 miljoner
som kommunerna fått, nu också
ger dem ett extra tillskott till bostadstilläggen
som är för låga. Alltså, skulle
man resonera, behöver vi ju inte göra
några ändringar, utan vi låter de tidigare
beslutade tilläggen stå fast. Herr
Strand nämnde att eftersom vi har bostadstillägg
som täcker hyreskostnaderna
skulle det innebära att en kommun
måste sänka nuvarande bostadstillägg
för att få plats för det statliga bidraget,
ty det finns ingen annan möjlighet. Om
vi skall ha fullt bostadstillägg kan vi
ju inte få plats för det extra beloppet.

Vi har från pensionärernas sida ett
önskemål som gäller kommunerna, och
det är att dessa allvarligt prövar frågan
om att förbättra bostadstillägget
med hänsyn till de ekonomiska tillskott
som de får från staten nu, inte bara i
form av att staten tar på sig pensionskostnader
utan även genom skatteutjämningen.
Därtill kommer att kom -

munerna har pengar att hämta även genom
polisväsendets förstatligande. Det
finns således såvitt jag förstår inget
skäl för någon kommun att säga nej till
en höjning av bostadstilläggen.

När det gäller staten önskar vi en avsevärd
förbättring av läkar- och medicinbidragen.
Det är dessa två ting som
i dag trycker allra hårdast på pensionärernas
ekonomi. Kan vi med gemensamma
ansträngningar hjälpas åt att
lösa dessa ting, tror jag att vi alla får
det mycket enklare med våra pensionärer
under kommande år.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Bengtson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 759, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning angående ändrad lönegradsplacering
in. in. beträffande vissa
befattningar i riksgäldskontoret och
vid riksdagens ekonomibyrå.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, vareftjer kammaren
åtskildes kl. 16.46.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Onsdagen den 12 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Kling för tiden den 18—
den 21 innevarande månad för deltagande
i möte med Nordiska rådets juridiska
utskott i Ålborg.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1965 den 12 maj sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, varvid röstades
över följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande avnågon
bland högsta domstolens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva högsta domstolens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 46,

i följd varav nämnden ansett högsta
domstolens samtliga ledamöter böra
vid deras ämbeten bibehållas.

Ebon Andersson
Emil Ahlkvist
Sven Antby
Gustaf Svensson

År 1965 den 12 maj sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, varvid röstades över
följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland regeringsrättens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva regeringsrättens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 44,

i följd varav nämnden ansett regeringsrättens
samtliga ledamöter böra vid deras
ämbeten bibehållas.

Ebon Andersson
Emil Ahlkvist
Sven Antby
Gustaf Svensson

På framställning av herr talmannen
beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom
att innehållet av dessa protokoll skulle
delgivas riksdagens kanslideputerade
med anmodan att låta i ämnet uppsätta
och till kamrarna avgiva förslag
till den skrivelse, som borde till Konungen
avlåtas.

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna,
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 41, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. m., utom såvitt
avsåge lag angående ändring i
lagen om finansiering av folkpensioneringen
och förslagsanslag till folkpensioner,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):
kort genmäle:

Herr talman! Det var närmast i anledning
av herr Axel Svenssons anförande
som jag ville framföra ett par
synpunkter.

Herr Svensson ville gratulera oss i
folkpartiet till att ha ändrat uppfattning.
Jag vet inte på vilken punkt det
skulle vara, som vi ändrat oss, därför
att vi har alltid hållit fast vid den uppfattningen
att i mån av möjligheter förbättra
folkpensionärernas situation, och
det kommer vi att fortsätta med.

Jag måste nog säga att jag har större
anledning att gratulera herr Svensson
till att ha ändrat uppfattning sedan förra
året. Av protokollet från debatten
vid det tillfället framgår att han då
fann det omöjligt att genomföra årliga
höjningar av folkpensionerna, något
som vi då begärde. Nu går det tydligen
både ekonomiskt och ur andra synpunkter,
och jag tycker att det är större
anledning att gratulera till den ändrade
inställningen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Allra först vill jag säga
att beträffande de årliga höjningarna
har det inte skett någon ändring i de
ekonomiska förutsättningarna. Om vi
får halva beloppet varje år eller båda
halvorna vartannat år innebär det inte
någon ekonomisk förändring. Det har

Nr 23 85

således inte skett någonting på den
punkten.

Vad jag däremot förmenar att folkpartiet
har upptäckt är hur svårt det
är att 1965 arbeta in dessa 400 respektive
600 kronor utan att försämra någonting
som riksdagen har beslutat tidigare.

Jag sade i mitt första anförande att
folkpartiet har försökt att lägga dessa
belopp i toppen. Nu har man upptäckt
att man då reducerar bostadstillägen
snabbare än med nuvarande regler. När
man upptäckte det sade man att det
gick inte, utan då lade man det i botten.
Man upptäckte då att man kom i
kollision med reglerna om skattebefrielse.
När man kommit så långt sade man
till sig själv att det här är så krångligt
att vi inte klarar upp det. Man slutade
därför med ett yrkande om utredning
som skall arbeta så snabbt att den kan
vara klar 1966.

Nu har vi kommit överens om att vi
skall ha en utredning om hur det skall
se ut 1968. Vi har också kommit överens
om hur pensionerna skall se ut
fram till år 1968. Då folkpartiet nu har
upptäckt vad vi har varit på det klara
med länge, nämligen att man inte kan
laborera med någonting vid sidan om
detta utan att försämra något av förmånerna,
är det enda riktiga att vänta
tills utredningen om hur pensionerna
skall se ut efter 1968 har lagts fram,
varigenom vi får besked om hur vi
skall dels bevara förmånerna och dels
försöka förstärka pensionsbeloppet. Det
är alltså min uppfattning, och det är
vad andra lagutskottet menar.

När jag sedan vid sidan om detta har
uttalat önskemålet att kommunerna
skall förstärka de kommunala bostadstilläggen
så är det intet nytt. Vi menar
att det ekonomiska tillskott som kommunerna
nu får ger dem stora möjligheter
till en justering.

När vi sedan därutöver anser att det
är aktuellt att få en förbättring av bidragen
till kostnader för mediciner och
läkare så anser man inom pensionärsleden
att dessa två önskemål är av den

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

arten och det värdet att de går före allting
annat. Vi väntar på sjukförsäkringskommitténs
betänkande i de frågorna,
och vi hoppas också att kommunerna
nu till hösten skall justera bostadstilläggen.
Då röjer vi undan en
hel del av det som man nu spekulerar
i vad gäller pensionärernas väl och ve.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp)
kort genmäle:

Hem talman! Jag vill rätta till en
liten sak.

Herr Svensson nämnde att motionen
anvisat två möjligheter, ett tillskott i
toppen och ett i botten. Men det finns
också en tredje möjlighet, som motionärerna
slutligen stannar inför. Detta
alternativ har den konstruktionen, att
det inte påverkar några av de förmåner
som nu utgår, men ändå blir ett tillskott
för dem som endast har folkpension
att leva på.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade för avsikt att
avstå från att kommentera herr Axel
Svenssons inlägg. Men när han upprepar
att han vill ge anvisningar till kommunerna
att förstärka bostadstilläggen
får jag säga till herr Svensson på den
punkten att jag tror att kommunerna
är medvetna om sitt ansvar och kommer
att pröva frågan. Jag tror dock inte
att man kan förenkla den här problematiken
på det sätt som herr Svensson
gör. Det är här inte bara fråga om att
kommunerna får bättre ekonomiska
förhållanden. Det finns en faktor till
i bilden, som herr Svensson helt har
utelämnat, nämligen det varierande antal
pensionärer som finns i kommunerna.

Det är avfolkningskommunerna som
har den svagaste ekonomiska standarden.
Det är också dessa kommuner som
har de flesta pensionärerna, och även
det största antalet pensionärer som be -

höver bostadstillägg. Det innebär att
man belastar dessa kommuner hårt om
man menar att de skall använda skatteutjämningsmedlen
främst för bostadstillägg.
Dessa kommuner har en råd
andra åligganden som medför ökade
kostnader för deras vidkommande, inte
minst genom att man nu drar in statsbidragen
till bl. a. skolskjutsar och inackordering.
Man sätter glesbygdskommunerna
i kläm. Det är med dessa utgångspunkter
vi har sagt från vårt håll,
att det är rimligt och riktigt att man
från statens sida lägger ett bidrag i botten
till kommunerna för de pensionärer
som är berättigade till bostadstillägg.
Vi har kommit fram till att 400 kronor
för ensamstående och 600 för äkta makar
vore en lämplig nivå att gå ut ifrån.

Får jag sedan säga till herr Svensson,
att det kanske finns anledning att fundera
över att den förbundsstämma, som
herr Svensson ganska snart har i sin
organisation, har att behandla en motion
som sluter upp kring de synpunkter
som jag här antytt. Jag tror att motionärerna
vet hur det står till på det
kommunala planet i de kommuner jag
här hänvisat till. Herr Svensson bedömer
denna fråga ifrån helt andra horisonter
än kommunernas. Det är väl det
som gör att herr Svensson ser annorlunda
på dessa frågor än vi som har
praktisk kommunal erfarenhet. Det
finns anledning för herr Svensson och
även för socialministern och finansministern
att göra klart för sig vilken
kommunernas situation är.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det kan ju finnas kommuner
vilka, som herr Carlsson säger,
sitter trångt ekonomiskt. Men det finns
många kommuner som både har och
har haft möjlighet att öka de kommunala
bostadstilläggen, men där den borgerliga
sammansättningen har förhindrat
detta. Det skall vi inte glömma.

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

Nar herr Carlsson säger att kommunerna
fortfarande får svårt att öka dessa
tillägg, måste man väl konstatera, att
de får ett betydande tillskott genom förslag
som nu ligger på bordet och som
kommer att godkännas. Det kan inte
finnas några skäl för kommunalfolket
att säga nej till en ökning och justering
av bostadstilläggen.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Carlsson: Om vi skulle komma i den
lyckliga omständigheten, att staten inte
bara övertar alla pensionskostnaderna
utan även utgifterna för de kommunala
bostadstilläggen — vad skulle ni då
hålla valrörelse på i fortsättningen?

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det vore enkelt att vända
på den frågan och säga: Strider herr
Axel Svensson så hårt för sin linje endast
för att han skall ha någonting att
göra valrörelse på i fortsättningen?

Jag tror inte vi kan plocka ut kommuner
med den ena eller andra politiska
sammansättningen och finna att det
avgörande i denna fråga är vilken politisk
sammansättning man har i fullmäktigeförsamlingarna.
Man kan plocka
fram en rad kommuner, där herr Svenssons
parti har majoritet, men där man
också har mycket låga bostadstillägg.
Vad som är avgörande för kommunernas
ställningstagande — och därvidlag
hänvisar jag till ett remissyttrande från
Landskommunernas förbund i samband
med det beslut vi fattade 1962 — är
kommunernas ekonomi. Där sades klart
ut att det som är avgörande för storleken
av de kommunala bostadstilläggen
är kommunernas ekonomi.

Det är två parter som har blivit lidande
på den ordning vi nu har och får i
fortsättningen, dels kommuner med
svagt skatteunderlag och svag ekonomi,
dels pensionärerna som inte får de bostadstillägg
som är både välmotiverade
och berättigade.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Beträffande reservation
I, som är en sammanbakning av yrkanden
från folkpartimotionen II: 779 och
i viss mån centerpartimotionen II: 780,
vill jag deklarera, att jag gärna skulle
vilja stödja folkpartiet i dess utredningsyrkande.
Jag är inte beredd att gå
in på hållbarheten i motionens förslag,
men jag är helt inne på tanken att söka
på denna väg nå ett resultat för dessa
kategorier människor. En utredning
kunde försöka finna praktiska möjligheter,
även om det blir svårt att hitta en
tekniskt framkomlig väg, eftersom så
många olika bestämmelser griper in i
varandra och kan ge icke önskade och
icke avsedda andrahandseffekter -—
herr Axel Svensson har både kunnigt
och vältaligt vittnat om detta.

Jag är däremot inte beredd att uttala
någonting som kunde tolkas som stöd
och gillande av centerpartimotionen nr
780, eftersom den vill diskutera en generell
ändring av hela grunden för systemet
som bygger på basbeloppet — de
kända 3 600 kronorna i 1957 års penningvärde,
som i dag vuxit till 5 000.
Av det beloppet skall 90 procent när
hela systemet är färdigbyggt ligga i botten
som folkpension, och ovanpå det
kommer sedan ATP, ITP etc.

Herr förste vice talmannen var före
middagsrasten inne på en i och för sig
sympatisk tanke om en temporär ökning
av procenttalet i förhållande till
basbeloppet — det var ett arrangemang
som utan att på lång sikt rubba grunden
dock skulle kunna överbrygga övergångsårgångarnas
svårigheter. Detta är
någonting som utredningen får klara ut,
och den får räkna på kostnaderna.

Det är egentligen rätt märkligt att
centerpartiet sedan i sin motivering
skriver långa stycken som skulle ha
kunnat vara direkt klippta ur en för
några månader sedan skriven högermotion.
Det är i och för sig intressant
att konstatera detta, men det förbättrar
ju inte liiget i sak ur min synpunkt. Det
vore faktiskt frestande att idka högläs -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

ning ur motionen, men jag skall för tids
vinnande avstå från det.

Med denna klara sympatiyttring för
folkpartiförslaget och detta avståndstagande
från grundtanken i centerpartiförslaget
vill jag förklara, varför jag i
en kommande votering sannolikt kommer
att avstå. Det är alltså kombinationen
med centerpartiförslaget som jag
inte kan gå med på.

Åtminstone de flesta av oss som sitter

1 riksdagen får höra i radio och TV på
kvällen den 1 maj och se i pressen den

2 maj vilka stora och kostsamma reformer
som skall komma härnäst. Därför
tycker jag det är angeläget att en utredning
av det slag som vi nu diskuterar
kommer snabbt, så att vi ur statsfinansiell
synpunkt får väga angelägenheten
av förbättringar för pensionärerna mot
aviserade förbättringar för de i dag
aktivt arbetande. Annars kan det lätt
bli som när man äter kronärtskockor:
man tar några blad —• karenstiden —
sedan några blad till — arbetstidsförkortningar
— plockar litet här och litet
där, och sedan är det ätbara slut. När
man är framme vid 1968 orkar man inte
med någon ordentlig förbättring för
pensionärerna. Kronärtsskocksbotten —-det goda som man äter sist —- är tyvärr
i det här fallet redan urgröpt underifrån.
Det är slut, eftersom vi alltför
snabbt förhandsintecknar kommande
ekonomiska resurser.

Jag stödde det krav på en förutsättningslös
utredning som framfördes från
högerhåll i statsutskottets utlåtande nr
5 och hade alltså önskat stödja även
detta utredningsförslag från folkpartiet,
om det inte varit sammankopplat med
ett centerpartiförslag. Nu vill jag fråga
folkpartiets reservanter, om den sista
meningen under a) i deras reservation
anger någon beredvillighet att diskutera
centerpartiets önskan att rucka på basbeloppet.
Svaret kommer att avgöra mitt
ställningstagande.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag tänker inte ta upp
någon ytterligare diskussion om förbättring
av de folkpensionärers ställning
som står utanför ATP-systemet. Vi
har från vår sida vid tidigare tillfällen
i år klart deklarerat i kammaren hur
vi ser på det problemet. Jag skulle däremot
vilja säga ett par ord angående
ett moment i det föreliggande lagförslaget
och utskottsutlåtandet som jag
tycker behöver något kommenteras. Jag
tänker på avvecklingen av de s. k. socialförsäkringsbolagen,
alltså de bolag
som vid sidan av riksförsäkringsanstalten
tillhandahåller yrkesskadeförsäkring.

Som kammaren kanske erinrar sig
beslöt riksdagen år 1961 i princip att
dessa bolag inte längre skulle få utöva
sin verksamhet efter utgången av år
1965. Från vår sida opponerade vi oss
bestämt mot att man skulle fatta ett
sådant beslut utan att det hade föregåtts
av en utredning, som hade klarlagt
vad som skulle komma i stället och
hur avvecklingen skulle ske. Riksdagens
majoritet tog emellertid ingen hänsyn
till våra önskemål, utan beslöt att
bolagen skulle upphöra i och med utgången
av år 1965. Man motiverade åtgärden
med att det skulle vara värdefullt
för bolagen och deras personal att
i god tid få varsel om de förestående
förändringarna för att kunna planlägga
en avveckling av rörelsen. Först efter
det att beslutet var fattat tillsattes en
kommitté, yrkesskadeutredningen, som
skulle närmare utreda bl. a. hur denna
avveckling skulle komma till stånd.

Det föreföll oss inom oppositionen
alldeles uppenbart -— och verkligheten
har till fullo givit oss rätt — att det
skulle vara helt omöjligt att göra någon
meningsfylld planering vare sig för bolagens
delägare eller för deras personal
innan man visste vad som skulle
komma att ske i samband med avvecklingen
och när den skulle äga rum. Den
enda uppgift som bolagen hade att stödja
sig på var en uppgift som mycket

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

riktigt visat sig vara helt felaktig. Händelseförloppet
liar alltså bestyrkt det
berättigade i de yrkanden vi ställde om
att i varje fall en utredning skulle få
föregå principbeslutets fattande. Det ger,
tycker jag, en utmärkt illustration av
hur man inte rimligen bör bära sig åt,
och jag har därför inte velat låta saken
passera alldeles obemärkt.

Utskottet säger nu helt förhoppningsfullt:
»Den nu föreslagna ordningen får
dessutom anses innebära att socialförsäkringsbolagen
erhåller rimlig tid att
planlägga avvecklingen av sin verksamhet.
» Ja, den här gången kanske
man kan tro på det. Nu är i varje fall
frågan utredd i vissa av sina aspekter.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
hemställan under punkten F, vidare
särskilt angående utskottets yttrande i
vartdera av två avsnitt, därefter särskilt
i fråga om utskottets hemställan
under punkten H samt slutligen särskilt
rörande utskottets hemställan i
övrigt.

I fråga om utskottets hemställan under
punkten F, anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Erik Filip Petersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41
punkten F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Erik Filip Petersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 22.

Därjämte hade 27 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å det avsnitt av utskottets
yttrande, som å sid. 27 i det tryckta
utlåtandet började med orden »I lagen
om» och å sid. 28 slutade med »av samma
åsikt,» gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av utskottets
yttrande i denna del samt vidare
på godkännande av det yttrande,
som innefattades i den av fru Olsson
och herr Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet
avgivna, med II betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande i denna del, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande oinröstningsproposition: -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna, m. m.

Den, som godkänner vad andra lagutskottet
anfört i sitt utlåtande nr 41 i det
avsnitt, som börjar å sid. 27 med orden
»I lagen om» och slutar å sid. 28
med orden »av samma åsikt», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som innefattas i den av fru Olsson och
herr Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 15.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes rörande utskottets
yttrande i det avsnitt å sid. 28 i det
tryckta utlåtandet, som började med
orden »Vidare har årets» och slutade
med »härmed sammanhängande frågor»,
propositioner, först på godkännande
av detta yttrande samt vidare
därpå att kammaren skulle godkänna
det yttrande, som innefattades i den av
fru Olsson och herr Gustavsson i Alvesta
vid utlåtandet avgivna, med III betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I vad gällde utskottets hemställan
under punkten H gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till
denna hemställan med godkännande av
vad utskottet yttrat samt vidare på bi -

fall till utskottets hemställan med den
ändring i vad utskottet yttrat, som förordats
i den av herr Erik Filip Petersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
IV betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande
av vad utskottet yttrat, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41
punkten H med godkännande av vad
utskottet yttrat, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i vad utskottet
yttrat, som förordats i den av herr Erik
Filip Petersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med IV betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 22.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i övrigt i detta
utlåtande.

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

Ang. ändrad fördelning mellan stat och

kommun av folkpensionskostnaderna,

m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående
kommunal skatteutjämning, m. in., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, in. in., såvitt avsåge lag angående
ändring i lagen om finansiering
av folkpensioneringen, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 26 februari 1965
dagtecknad proposition, nr 43, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av
skatt,

2) förordning angående skatteutjämningsbidrag,

dels bifalla de förslag i övrigt, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade, såvitt gällde frågan
om kostnaderna för folkpensioneringen,
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet.

Genom en den 5 mars 1965 daglecknad
proposition, nr 45, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll,

A. föreslagit riksdagen att

dels, jämlikt 87 § regeringsformen,
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 och
16 §§ lagen den 25 maj 1962 (nr 382)
angående införande av lagen om allmän
försäkring,

3) lag om fortsatt försäkring enligt
lagen den 17 december 1954 (nr 774)
med särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa,

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 5 §
lagen den 25 maj 1962 (nr 392) om
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension,

2) lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 398) om finansiering
av folkpensioneringen,

3) förordning om ändrad lydelse av
2 § 4 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272),

dels ock bifalla de förslag i övrigt,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt,

B. lämnat riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande över de av föredragande
dcpartmentscliefen angivna grunderna
för avvecklingen av de s. k. socialförsäkringsbolagens
verksamhet.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet, såvitt avsåge förslagsanslag
till folkpensioner, samt i övrigt till
lagutskott. I vad propositionen hänvisats
till lagutskott hade den behandlats
av andra lagutskottet i utlåtande nr 41,
utom såvitt avsåge lag angående ändring
i lagen om finansiering av folkpensioneringen.
I sistnämnda del hade
den av andra lagutskottet behandlats i
detta sammanhang.

I propositionen nr 43 hade, såvitt
nu vore i fråga, föreslagits att staten
skulle övertaga kommunernas nuvarande
kostnader för de statligt reglerade
folkpensionsförmånerna, d. v. s. kostnaderna
för förtidspensioner jämte barntillägg
till sådana pensioner, änkepensioner
i anledning av dödsfall, som inträffat
före den 1 juli 1960, samt hustru -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

tillägg. Samtidigt hade föreslagits, att
kommunerna skulle helt svara för de
kommunala bostadstilläggen.

I propositionen nr 45 hade i anslutning
till förslag i proposition nr 43 föreslagits
nya regler rörande kommunernas
bidrag till folkpensioneringen. Enligt
förslaget skulle kommunerna bestrida
kostnaderna för kommunala bostadstillägg
medan staten skulle svara
för övriga folkpensionskostnader. Betalning
av kommunernas kostnader för
bostadstilläggen skulle ske i samband
med utbetalningen av förskott på kommunalskatten.

I samband med propositionerna hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckt motion
:

1) motionen nr 228 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl., såvitt nu
vore i fråga;

B. i anledning av proposition nr 45
väckta motioner:

2) de i den del varom nu vore i
fråga likalydande motionerna nr 661 i
första kammaren av herr Bengtson
in. fl. samt nr 780 i andra kammaren
av herr Hedlund in. fl.;

C. i anledning av proposition nr 43
väckta motioner:

3) de likalydande motionerna nr 673
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 801 i andra kammaren
av herr Holmberg in. fl., såvitt nu
vore i fråga,

4) de likalydande motionerna nr
675 i första kammaren av herr Carlsson,
Eric, och herr Wikberg samt nr
802 i andra kammaren av herr Larsson
i öskeviksby m. fl., såvitt nu vore i
fråga.

I motionerna I: 661 och II: 780 hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 45 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om så skyndsam
prövning av frågan om införande av

statligt grundbelopp i det kommunala
bostadstillägget, att redan till 1966 års
riksdag förslag kunde framläggas i
syfte att giva de grupper av pensionärer,
som nu icke hade en tillfredsställande
pensionering, en önskvärd standardförbättring,
i enlighet med vad i
motionerna anförts.

I motionerna I: 673 och II: 801 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte besluta att i avvaktan på
en för kommunerna förmånligare kostnadsfördelning
mellan stat och kommun
bibehålla de statliga bidragen till
de kommunala bostadstilläggen enligt
hittills gällande grunder.

I motionerna I: 675 och II: 802 hade,
såvitt nu vore i fråga, föreslagits, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 43 skulle besluta, att med
verkan från och med kalenderåret 1966
statligt grundbelopp skulle ingå i det
kommunala bostadstillägget med 400
kronor för ensamstående pensionär och
600 kronor för två pensionsberättigade
makar tillsammans.

I motionen 11:228 hade, såvitt nu
vore i fråga, yrkats, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till 1966 års riksdag
om normerande bestämmelser för
utbetalning av kommunala bostadstillägg
samt om statsanslag med avsikt att
underlätta kommunernas bostadsförsörjning
för äldre personer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 673 och II: 801, samt

2) motionerna 1:675 och 11:802,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
måtte bifalla förevarande propositioner,
nr 43, såvitt den hänvisats till
lagutskott, och nr 45, såvitt gällde lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 398) om finansiering av folkpensioneringen; -

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

B. att motionerna 1:661 och 11:780,
såvitt nu vore i fråga, samt motionen
11:228, såvitt anginge statsbidrag till
bostadstilläggen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionen II: 228, såvitt anginge
normerande bestämmelser, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, vid utskottets
hemställan under B, av herr Thorsten
Larsson och herr Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i vissa angivna delar bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

dels att riksdagen med bifall till motionerna
1:661 och 11:780, såvitt nu
vore i fråga, samt i anledning av motionerna
1:675 och 11:802, såvitt nu
vore i fråga, ävensom motionen II: 228,
såvitt anginge statsbidrag till bostadstilläggen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om så skyndsam prövning av
frågan om införande av ett statligt
grundbelopp i det kommunala bostadstillägget,
att redan till 1966 års riksdag
förslag kunde framläggas i syfte att giva
de grupper av pensionärer, som nu
icke hade en tillfredsställande pensionering,
en önskvärd standardförbättring; dels

att motionen 11:228, såvitt anginge
statsbidrag till bostadstilläggen, i
den mån den icke kunde anses besvarad
genom vad reservanterna i denna
del hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av fru Hamrin-Thorell
samt herrar Edström, Anderson i
Sundsvall och Vitsten.

Herr talmannen anförde, att vid överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge beröras frågor, som
avsåges i statsutskottets utlåtande nr
78 och bevillningsutskottets betänkande
nr 29; yrkanden i anledning av något
av sistnämnda två betänkanden skulle

dock framställas först sedan detsamma
föredragits.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Debatten i det förra
ärendet har vid flera tillfällen snuddat
vid samma frågor som tagits upp till
behandling i andra lagutskottets utlåtande
nr 44.

Varje år har vi ju en ganska stor debatt
om folkpensionärernas möjligheter
att få del av den standardhöjning som
kommit andra grupper till del. Från
centerpartiets sida har vi ansett att pensionärerna
härvidlag inte har blivit tillgodosedda
i samma utsträckning som
andra grupper. Särskilt i början av
1960-talet var detta markant. De kommunala
bostadstilläggen utgör en möjlighet
att ge de pensionärer som är i
behov därav en standardförbättring,
men möjligheterna härvidlag beror
mycket på kommunernas ekonomiska
bärkraft. Av betydelse i detta fall är
även antalet pensionstagare inom kommunen
i förhållande till de aktivt arbetande
i åldrarna 16 till 66 år. Det förekommer
här en mycket stark variation
mellan kommunerna. Vissa kommuner
har exempelvis 25 ä 30 procent pensionärer
i förhållande till hela antalet aktivt
arbetande, medan andra kommuner
kan ha en så låg siffra som endast
5 procent. Givetvis är en höjning av
bostadsbidraget en mycket kännbar sak,
i synnerhet för kommuner som kanske
har 25 pensionärer på 100 aktivt arbetande.

Det är enligt vår uppfattning en sanning
med mycket stor modifikation när
utskottsmajoriteten i andra lagutskottets
föreliggande utlåtande skriver på följande
sätt: »Genom det förslag som
framlagts i proposition nr 43 har kommunerna
erhållit avsevärt ökade möjligheter
att höja de kommunala bostadstilläggen.
» För det första är dessa möjligheter
beroende av hur stor andel i
utjämningsbidrag^ som tidigare bostadstillägg
hade. För det andra kommer
inte denna förbättring att få den

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

generella betydelse som man vill göra
gällande i den citerade meningen. I
mänga kommuner är denna andel mycket
ringa eller nästan ingen. Vi har
mänga gånger framfört uppfattningen
att lika väl som enighet har uppnåtts
om att exempelvis barnens utbildningskostnader
i allra högsta grad bör ligga
på staten, så bör även enighet kunna
uppnås om att kostnaden för grundpensionen
i första hand bör täckas av
staten.

Herr Axel Svensson från Malmö, som
till sina övriga titlar även kan lägga
ordförandeskapet i en av pensionärsföreningarna
här i landet, förmodade
att kommuner med ett högre bostadsbidrag
skulle sänka detta, om de finge
ett statligt sådant grundbidrag. Samtidigt
uttalade han den uppfattningen
att kommunerna skulle komma att sko
sig på ett sådant tillägg. Därefter framförde
han en önskan att kommunerna
skulle få använda de pengar som de
får via skatteutjämningen just för pensionsändamål.
Hur en sådan argumentering
kan gå ihop, får herr Axel Svensson
närmare förklara. Det enda som
framgår klart och tydligt är att herr
Axel Svensson i sin förut nämnda egenskap
säger ja och amen till Kungl. Maj:t
men ändå för att verka positiv vill övervältra
så mycket som möjligt på kommunerna.

I kommuner med många pensionärer
och begränsade resurser — som jag tidigare
talat om — får alltså pensionärerna
helt enkelt nöja sig med vad som
blir kvar. Skulle det inte möjligen vara
ett intresse i det sammanhanget, att så
många pensionärer som möjligt i detta
land finge ungefär lika god pension som
pensionärerna i kommuner med bättre
resurser? Ur den synpunkten vore det
riktigare att här förut debatterade behovstillägg
för bostadskostnaderna åvilade
staten ■— först då kunde vi få en
rättvis fördelning av skattebördan olika
kommuner emellan och samtidigt garantera
folkpensionärerna ett visst
grundbelopp i detta avseende.

Centerpartiet har i en partimotion
begärt att dessa möjligheter skall övervägas,
och förslaget är baserat på den
reservation som partiets representant
Eric Carlsson i Vikmanshyttan avgav i
skatteutjämningsutredningen. Han förordade
där att staten skulle stå för ett
grundbelopp till folkpensionärernas
bostadskostnader på 400 respektive 600
kronor. Nu har ju Eric Carlsson redan
annonserat att han kommer att närmare
utveckla den saken, och jag skall
därför inte gå in i detaljer på denna
punkt.

Emellertid återger reciten i andra
lagutskottets utlåtande nr 44 ett uttalande
av departementschefen som lyder:
»Jag finner den av kommittén föreslagna
fördelningen av folkpensionskostnaderna
väl motiverad även från
den synpunkten att den innebär att staten
svarar för de förmåner statsmakterna
fattar beslut om och kommunerna
för dem som kommunerna beslutar om.»
Javisst, det är nog riktigt. Frågan gäller
bara storleken av det anslag staten
i detta fall vill åtaga sig. Vi tycker alltså
att pensionärerna skall ha den hjälp
från staten som ett grundbelopp på bostadskostnaden
innebiir.

Får jag därför, herr talman, till slut
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av mig och herr
Gustavsson i Alvesta.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag skall närmast anföra
några synpunkter i anledning av
statsutskottets utlåtande nr 78.

Den reform som där behandlas innebär
utan tvivel ett stort steg mot en
rättvisare fördelning av samhällskostnaderna.
Den viktigaste principiella
ändringen består i det system som nu
föreslås i syfte att tillförsäkra alla kommuner
en viss lägsta inkomst även om
en del kommuner inte har motsvarande
skatteunderlag. Därmed har man också
erkänt principen att flertalet av de
kommunala uppgifterna och utgifterna

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

inte har lokal karaktär utan tjänar samhället
som helhet. Att fostra och utbilda
ungdomar i en kommun är ju en angelägenhet
som inte endast hemkommunen
bör dra försorg om, allra helst som
många ungdomar flyttar till andra delar
av landet när de kommit så långt
att de själva arbetar och börjar betala
skatt till samhället. Inte heller kan det
vara rimligt att kommuner med en stor
procent äldre människor skall få avsevärt
högre kostnader än kommuner
med ett ringa antal åldringar; en kommun
med många åldringar har dessutom
ofta ett förhållandevis mindre antal
människor i produktiv ålder än
andra kommuner. Genom den strukturomvandling
som skett och som sker
har allt större skillnader framträtt olika
kommuner emellan i fråga om möjligheterna
att erbjuda en likvärdig kommunal
service. Ofta bär de kommuner
som kunnat erbjuda de rikaste och mest
varierande tjänsterna samtidigt kunnat
hålla en lägre utdebitering. Detta har
givetvis påskyndat omflyttningen och
därmed också förstorat olikheterna mellan
kommunerna.

De statsbidrag vilka varit knutna till
olika kommunala uppgifter har från
början avsetts i större grad tillfalla de
skattesvaga kommunerna och har alltså
varit avsedda att ge en viss skatteutjämnande
effekt. Genom penningvärdeförsämringen
har emellertid denna
skatteutjämnande effekt försvunnit, vilket
har medfört en alltmer ojämn kommunal
belastning. I och med de allt
större och mer kostnadskrävande uppgifter
som lagts på kommunerna hatkommunalskatten
ökat i oroande takt.
Sedan början på 1950-talet har den
kommunala utdebiteringen ökat med
omkring 70 procent. Härigenom har en
förskjutning av skattebördan ägt rum
till de lägre inkomsttagarnas nackdel,
eftersom kommunalskatten är proportionell
och för de lägre inkomsttagarna
den tyngre skatten, om man jämför
med skatten till staten.

Krav på eu kommunal skatteutjäm -

ning samt en rättvis kostnadsfördelning
mellan stat och kommun har gång efter
annan förts fram från centerpartiets
sida. Vid det senaste kommunala
valet framfördes förslaget om grundbidragsprincipen
som en väg till ett
nytt skatteutjämningssystem. Det system
som då diskuterades överensstämmer
ganska väl till sin innebörd med
det förslag, som i dag ligger på kammarens
bord, med principen om skatteunderlagstillskott
som det viktigaste
elementet. Förslaget hälsas därför med
tillfredsställelse från vår sida som ett
steg på vägen mot en rättvisare fördelning
av samhällskostnaderna, dels mellan
olika orter i landet, dels mellan
skattebetalare med olika bärkraft.

Särskilt välkomnas givetvis den ändrade
inställning som regeringen har visat
i det förslag som nu föreligger gentemot
de direktiv som gavs till skatteutjämningskommittén.
Man ställer nu
ett belopp på ca 400 miljoner kronor
till förfogande för avlastande av kommunernas
kostnader, medan man i tilläggsdirektiven
till skatteutjämningskommittén
uttalade att ett skatteutjämningsförslag
inte fick innebära ökade
kostnader för statsverket.

Det kommer dock fortfarande att
finnas stora skillnader i utdebitering
mellan olika kommuner. Om man följer
de tabeller som finns upptagna i
propositionen, vilka avser året 1966,
kan man finna en skillnad mellan högsta
och lägsta utdebitering på över sex
kronor. Markant skiljer sig storstadsområdena
fortfarande från landsorten
genom det synnerligen rika skatteunderlag
per invånare som finns i de
förstnämnda. Enligt propositionen får
t. ex. Stockholm efter det att polisväsendet
förstatligats fortfarande ca tre
kronor lägre utdebitering än t. ex. genomsnittet
i Gävleborgs län, eller endast
ca 80 procent av utdebiteringen i
det länet. Vi vill från vårt håll hävda
att landsorten bidrager i hög grad till
storstädernas skatteunderlag genom den
ström av kapital och arbetskraft som

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

går från landet i övrigt till dessa centra.
Vi anser alltså att den skillnad som
finns i den kommunala utdebiteringen
inte är betingad av några speciella motiv,
såsom att storstäderna skulle vara
de som kan erbjuda de lägsta samhällskostnaderna.
Trots det förslag som vi
nu har att diskutera måste vårt arbetsmål
fortfarande vara att åstadkomma
en bättre utjämning av kommunalskatterna.
Ett jämnare kommunalt skatteuttag
skulle också minska storstädernas
dragningskraft, vilket skulle i många
avseenden lätta deras för dagen stora
problem.

Jag vill så övergå till att motivera
de reservationer som fogats till utskottsutlåtandet,
vilka är ett uttryck för
en önskan att inom förslagets ram
åstadkomma största möjliga rättvisa vid
fördelning av de kostnader som åvilar
kommunerna.

I reservation nr 3 a har yrkats att
utdebiteringsgränsen, som har betydelse
vid framräkning av bidrag för hög
utdebitering skall vara fast och fastställas
till 16:60 per skattekrona. Utskottets
majoritet föreslår här en rörlig
utdebiteringsgräns, sammanfallande
med medelutdebiteringen i riket. De
båda förslagen startar alltså på samma
utgångsnivå.

Förslaget med en fast utdebiteringsgräns
innebär att om kommunernas
kostnader på grund av vidgade uppgifter
ökar, så kommer kommunernas
bidrag från staten i form av bidrag för
hög utdebitering att öka. Om man däremot
har en rörlig utdebiteringsgräns,
så innebär detta, om kommunernas utgifter
ökar på grund av vidgade åtaganden,
visserligen en skatteutjämning
men en skatteutjämning på högre nivå
— på vilken nivå som helst, som man
har sagt i vissa remissyttranden. Därmed
ökar kanske statens kostnader i
någon mån men inte mer än vad som
kan beräknas vara inflationskostnader.

Frågan om en fast eller en rörlig utdebiteringsgräns
var en av de stora diskussionsfrågorna
i skatteutjämnings -

kommittén. Hälften av kommitténs ledamöter
uttalade sig för en fast utdebiteringsgräns.
Ur kommunernas synpunkt
innebär utskottsmajoritetens förslag
med en rörlig utdebiteringsgräns
en rad osäkerhetsmoment, vilka kunnat
undvikas med en fast utdebiteringsgräns.
En kommun som under stigande
medelutdebitering för sin del håller
oförändrad utdebitering drabbas utan
egen förskyllan av minskade inkomster
från skatteutjämningssystemet. Om
kommunen tidigare har legat strax
ovanför medelutdebiteringen, kan förändringar
i denna leda till att kommunen
får både minskat bidrag för hög
utdebitering och reducering av skatteunderlagstillskottet.

Kommunförbundet har utarbetat ett
antal typfall, som visar hur verkningarna
kan bli under olika omständigheter.
Den kommun som här tas såsom
exempel har 4 000 invånare och ett
taxerat skatteunderlag på 160 000 skattekronor.
Om kommunen har en utdebitering
lika stor som medelutdebiteringen
och stannar vid denna, under det
att medelutdebiteringen höjs med en
krona, förlorar kommunen utan egen
åtgärd och utan egen påverkningsmöjlighet
140 000 kronor i skattekrafttillskott.
För att få oförändrad inkomst
måste kommunen höja sin utdebitering
med 59 öre per skattekrona. I det fall
kommunen under samma förutsättningar
har haft en utdebitering, som ligger
fyra kronor över utdebiteringsgränsen
eller medelutdebiteringen, och ligger
kvar på samma utdebitering, medan utdebiteringsgränsen
höjes med en krona,
förlorar kommunen 129 000 kronor för
bidrag till hög utdebitering och måste
alltså för att få oförändrad inkomst höja
sin egen utdebitering med 60 öre.

Inte minst storstädernas budgetpolitik
kommer att påverka övriga kommuner.
Om Stockholm, Göteborg och Malmö
höjer sin skatt med två kronor, innebär
detta en höjning av utdebiteringsgränsen
med drygt 50 öre per skattekrona.
För kommuner med hög utdebi -

Onsdagen den 12 maj 19G5 em.

Nr 23

Ang. andrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m

tering och högt bidrag av den anledningen
kan denna åtgärd enbart från
de tre storstäderna framtvinga en höjning
av utdebiteringen hos kommunerna
i övrigt med 30 öre per skattekrona
för att hålla samma inkomstnivå. Det
förslag som här föreligger med en rörlig
utdebiteringsgräns kan alltså leda till
en spekulation vid uppgörandet av kommunernas
budget och medverka till en
snabb höjning av de kommunala utdebiteringarna.
Man måste anse att detta
förslag är synnerligen otillfredsställande
och osäkert ur kommunal synvinkel.
Utskottet har ju också understrukit att
de närmaste konsekvenserna av systemet
är svåra att överblicka.

I en motion av herrar Sörlin och Ekström
in. fl. socialdemokrater har man
påtalat dessa olägenheter och föreslår,
att systemet skall omprövas senast år
1970 under motivering att konsekvenserna
är svåra att överblicka. Detta har
även blivit utskottsmajoritetens förslag.
Det hade ur kommunernas synvinkel
varit tryggare, om man hade rekommenderat
en fast gräns och underställt denna
riksdagens prövning t. ex. efter tre
år. Jag tror att man därvid hade givit
sig in på mindre äventyrligheter. Det
kanske viktigaste skäl som utskottsmajoriteten
anför mot en fast utdebiteringsgräns
är att man riskerar att statens
utgifter härigenom kommer att öka
i händelse att kommunernas utgifter
ökar på grund av vidgade åtaganden
och att kommunernas utdebitering alltså
stiger till följd härav. Det är ju dock
inte fråga om en skatteökning totalt
sett, utan det är fråga endast om eu
fördelning av kostnaderna för de vidgade
åtaganden som kommunerna efter
hand får. Med eu fast gräns skulle man
ha möjlighet att åstadkomma att staten
tog sin andel av de ökade kostnader
som läggs på kommunerna. Eftersom eu
allt större del av statens inkomster kommer
från en indirekt beskattning, kan
det inte anses oriktigt att statens andel
av kommunernas kostnader blir större

allteftersom kommunernas uppgifter
växer.

1 reservation nr G har yrkats avslag
på Kungl. Maj:ts förslag att statsbidrag
till skolskjutsar och till inackordering
av skolbarn skall upphöra. I princip är
vi givetvis för en förenkling av bidragsgivningen
och har fördenskull intet
att erinra mot att övriga föreslagna bidrag
avlöses. En indragning av statsbidraget
till skolskjutsar drabbar dock
kommunerna synnerligen ojämnt, och
det är i första hand glesbygdskommunerna
som härigenom erhåller en mindre
del av skatteutjämningsmedlen än
vad som kan anses rättvist. Skatteutjämningskommittén
ansåg sig förhindrad
att föreslå någon avlösning av dessa eller
andra bidrag. Någon utredning har
heller inte presenterats av vad verkningarna
kan bli, om man tar bort statsbidraget
till skolskjutsar. Förslaget var
inte heller på något sätt remissbehandlat.
Bara detta skulle i och för sig vara
anledning nog att skjuta på frågan om
indragande av statsbidraget till skolskjutsarna.

Det torde närmast vara skolöverstyrelsen
som önskar avveckla skolskjutsbidragen,
men den motivering som presenteras
i propositionen i form av ett
citat från skolöverstyrelsen är dock
oklar och föga rättvisande mot kommunerna.
.Tåg citerar: »Skolöverstyrelsen
understryker, att det nuvarande
skolskjutssystemet visat sina mest negativa
verkningar på det pedagogiska
området. Systemet har lett till, att kommuner
underlåtit att utnyttja de förbättringar
i pedagogiskt avseende som varit
möjliga eller utnyttjat dem på ett
ur pedagogisk synpunkt otillfredsställande
sätt.» Man menar att skolskjutssystemet
har varit stelt och att kommunerna
inte har utnyttjat det på rätt siill.
Jag vill dock med ledning och stöd av
den erfarenhet jag har av detta arbete
säga, att det inte är kommunerna som
har hesiterat inför att inrätta extraskjutsar.

4 Första hammarens protokoll 1965. Xr 2

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

98 Nr 23

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

Man anser vidare att skjutssystemet
liar hindrat en flexibel utbildning i
grundskolan och att kommunerna för
;.tl göra utbildningen mera flexibel borde
ha ordnat flera exlraskjutsar. Men
inte är det kommunerna som vägrat det,
utan de som har vägrat är de högre
myndigheterna som inte velat godkänna
statsbidrag för mer än ett visst antal
skol- eller hemskjutsar. Hade skolöverstyrelsen
och andra myndigheter som
bestämmer över statsbidragen till skolskjutsarna
velat göra skolskjutssystemet
mera flexibelt, hade man kunnat bevilja
mera medel till skjutsarna. Att man
tror att man nu skall nå en bättre lösning
när man helt tar bort statsbidraget
till skolskjutsarna är något förvånande.
.Tåg förmodar att skolöverstyrelsen gärna
velat ta bort detta för styrelsen givetvis
arbetskrävande system. Men skolöverstyrelsen
har ju vid remissvarets
avgivande inte riktigt vetat vilken typ
av avlösning som här skall komma i fråga.
Vi skall därför inte lasta skolöverstyrelsen
för att den står bakom det
förslag som här föreligger. Men systemet
innebär att om man har fått en
jämn inkomstnivå på grund av ett visst
statsbidragssystem och sedan pålägger
eu rad kommuner med förut dålig ekonomi
en extra utgift, kommer detta att
drabba ojämnt i systemet.

För sådana kommuner som inte har
ett högstadium torde förslaget kännas
särskilt betungande. Man får sända sina
barn till grannkommunens skola. Man
får inte nytta av vad högstadieskolan
ger i form av kulturell service och skatteinkomster.
Man får delta i kostnaderna
för driften av skolan, men man får
helt och hållet betala skjutsarna till
grannkommunens skola.

Om man tar del av skolöverstyrelsens
yttrande i övrigt — den del som inte är
refererad i propositionen — kan man
finna motiv för att detta statsbidrag
ändå borde vara kvar tills vidare. Skolöverstyrelsen
säger där till exempel att
man får påräkna en mycket kraftig ökning
av skolskjutskostnaderna framöver.

I och med att grundskolan genomförs
kommer skolskjutskostnaderna att öka.
Man säger att en av förutsättningarna
för att grundskolan skall kunna genomföras
på ett hyggligt sätt iir att skolskjutssystemet
utökas. Man påpekar
även den förskjutning som skett i föriildraopinionen
beträffande skolskjutsarna.
I dagens motoriserade samhälle
med endast fyra personer på varje personbil
anses det orimligt att barnen
skall traska till fots eller åka cykel 3,
4, 5 kilometer till skolan. Man räknar
alltså med ökat tryck från föräldrarnas
sida på kommunerna för att förmå dessa
att inrätta skolskjutsar.

Man påpekar också det förhållandet
att man snart nödgas inrätta s. k. säkerhetsskjutsar
i de områden där trafiken
är av sådan intensitet att skolbarnen
löper risk vid färd till och från skolan.

Till slut påpekar man ännu eu faktor
som kommer att öka dessa kostnader,
och det är att det gymnasiala systemet
troligen också efter hand kommer att
ställa krav på kommunerna i fråga om
skolskjutskostnader.

Starka skäl talar alltså för att man
inte i dag skall besluta att dra in statsbidraget
för skolskjutsarna utan att
först undersöka verkningarna av förslaget.

T flera motioner har man också observerat
nackdelarna med att dra in skolskjutsbidraget.
Utskottet har med anledning
därav uttalat att extra skatteutjämningsbidrag
bör kunna utgå till de
kommuner som drabbas av obilliga
verkningar av förslagen avlösning.
Emellertid har utskottet längre ned sagt
att extra bidrag skall kunna utgå med
ett belopp av högst 10 miljoner kronor.
Den summan skall användas även för
att mildra andra obilliga verkningar av
det föreslagna systemet. Man säger att
en sådan bidragsgivning skall användas
endast i rena undantagsfall. .Tåg tror att
det tillhör undantagsfallen att kommunerna
kan påräkna stöd i form av kompensation
för skolskjutskostnaden.

Vad slutligen angår reservation nr 9,

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

där man ställer önskemål om en utredning
om kostnadsfördelning mellan stat
och kommun ur allmänna skattepolitiska
synpunkter, är detta en för framtiden
mycket viktig fråga. Krav på en
sådan utredning liar framställts vid olika
tillfällen tidigare, men det har avvisats
med motiveringen att 1958 års
skatteutredning skulle utreda även denna
fråga. Kommittén ansåg sig emellertid
på grund av de utfärdade tilläggsdirektiven
förhindrad att lägga fram förslag
i ärendet. Den ansåg det dock motiverat
att frågan upptogs till prövning
inom en snar framtid, och man uttalade
att jämväl frågan om kostnadsfördelning
mellan staten och landstingen skulle
granskas.

Denna fråga kan inte anses löst genom
nu föreliggande förslag. Problemen
har endast mildrats och skjutits
framåt. De primär- och landstingskommunal
uppgifterna inom skolans och
sjukvårdens område kommer att öka
mycket starkt under de närmaste åren.
Inte minst på det gymnasiala utbildningsområdet
med den rekommenderade
samordningen mellan de olika grenarna
på det gymnasiala stadiet planeras
nu nya utbyggnader i en omfattning
och till en kostnad som man tidigare
inte anat. Dessa ökade utgifter innebär
för kommunernas del en förskjutning
över på kommunalskatten, som inte har
prövats ur allmänt skattepolitiska synpunkter.
Utskottsmajoriteten avvisar
kravet på en utredning under motivering
att det nya systemet är värdebeständigt
och följsamt. Ja, systemet är
värdebeständigt så till vida som del
kompenserar penningvärdeförsämringen,
men det ger inte täckning för de
nya utgifter som läggs på kommunerna.
•lag skulle tro att riksdagens s. k. landstingsparti
och kommunparti här finner
skäl föreligga att uttala sig för en utredning
på detta område.

1 fråga om indelning i skattekraftsområden
bär med lottens hjälp majoritet
vunnits för inrättande av ett fjärde
skattekraftsområde. Ett särskilt områ -

de skulle bildas för Värmlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län, betecknat
med nr 2, och där skulle annan kommun
än landstingskommun garanteras
ett skatteunderlag av 100 procent av
medelskattekraften. Låt mig, herr talman,
medan jag ändå har ordet få något
motivera även denna ståndpunkt.

Det är riktigt att skattekraftsområdena,
som det sägs i utskottsutlåtandet,
inte får vara för många och att man
inte kan åstadkomma någon millimeterrättvisa.
Men å andra sidan har man
ju slagit fast, att en viss regional indelning
bör ske, där det tas hänsyn till
geografiska och klimatbetingade kostnadsfaktorer
som skäl för olika områden.
Följer man dessa grunder föreligger
starka skäl för att de tre nämnda
länsområdena bildar ett eget område.

Ett stort bevismaterial skulle här säkerligen
kunna åvägabringas, men jag
nöjer mig med att hänvisa till de många
motioner i ärendet som lämnats och för
övrigt påpeka, att lokaliseringsutredningen,
som prövat denna fråga ur näringspolitiska
synpunkter, fann anledning
att föra delar av de tre länen till
norra stödområdet. En gränsskillnad på
20 procentenheter mellan två områden
är ju för övrigt ganska stor och leder
till stora skillnader kommuner emellan.
Jag kan som exempel nämna att om
man skulle ha tillämpat skatteutjämningssystemet
enligt propositionen för
1964, skulle varje invånare i Gnarps
kommun, som ligger i Hälsingland men
intill gränsen, få 62 kronor i skatteutjämningsbidrag,
medan man i Njurunda
på andra sidan gränsen, i Medelpad alltså,
skulle få 102 kronor, d. v. s. nära
dubbelt så mycket. För att på sikt åstadkomma
en likvärdig service borde siffrorna
snarare ha varit de motsatta med
hänsyn till de båda kommunernas resurser.

Liknande är förhållandena längre in
efter gränsen. På hälsingesidan får
Bergsjö 64 kronor, Hassela 65 kronor
och Ramsjö 27 kronor. På medelpadssidan
får Torp 179 kronor, Rorgssjö

100

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 19(i5 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, in. in.

103 kronor och Haveri) 87 kronor per
invånare.

Dessa stora skillnader på de båda sidorna
av kommungränserna är först
och främst betingade av skillnaden mellan
skattekraftsområdena, som är så
stor som 20 procentenheter. Dessutom
heror olikheten på att området inom
Hälsingland är mindre utvecklat i näringsgeografiskt
hänseende — Hälsingland
har 20 procent lägre skattekraft
än Medelpad. Egentligen skulle hela
Hälsingland ligga i samma område som
Yästernorrlands län.

Såsom tabellerna i propositionen visar
kommer Gävleborgs län att ligga
högst i utdebiteringsskalan i landet vad
gäller landstingen och näst högst vad
gäller alla kommuner tillsammans. Vid
jämförelse med Västmanlands län får
man komma ihåg att detta område har
genomfört den 9-åriga grundskolan helt,
medan mycket återstår i Gävleborgs
län. Liknande synpunkter kan anföras
också beträffande stora delar av Värmlands
och Kopparbergs län. Fråga är
om inte även landstingskommunerna i
dessa områden skulle ha skäl att ligga
högre i skattekraftstabellen.

Emellertid är det förslag, som med
lottens hjälp blivit utskottsmajoritetens,
en kompromiss som jag tror har stora
förutsättningar att antas av riksdagen.
Jag ber därför, herr talman, att i detta
avseende få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Den lösning av frågan
om den kommunala skatteutjämningen
som finansministern presenterar i sin
proposition nr 43 måste enligt min mening
betecknas som ett mycket bra förslag.
Givetvis kan vissa detaljer bli föremål
för diskussion, men som helhet
kan det betecknas som en god lösning
av problemet.

Enligt förslaget slopas den skatteersättning
som kommunerna får enligt
1957 och 1961 års ortsavdragsreformer.

Bidragen till särskilt skattetyngda kommuner
faller bort, de speciella bidragen
till skolmåltider, skolskjutsar, bibliotek
och barnhem m. in. försvinner, och vi
får med andra ord en upprensning i
bidragskineseriet.

Allt detta ersättes med ett enhetligt
bidragssystem, som synes på ett vettigare
sätt kunna åstadkomma en skatteutjämning
inom olika delar av landet.
Staten övertar hela kostnaden för de
folkpensionsförmåner som staten fastställer
— enligt den riktiga principen
att den som beslutar en utgift även
skall betala den. Genom förslaget skapas
bättre möjligheter för alla kommuner
att ge bästa möjliga samhällsservice,
oavsett kommunernas läge och befolkningssammansättning,
vilket måste
betecknas som mycket tillfredsställande.

Skatteutjämningskommitténs förslag,
som propositionen i huvudsak bygger
på, har också mött god kritik hos de
flesta remissinstanserna. Även vid utskottsbehandlingen
har alla varit överens
om att den principiella utformningen
av kommunstödet är bra. Men på
vissa punkter finns det meningsskiljaktigheter,
och jag övergår till att behandla
dem.

Beträffande indelningen i skattekraftsområden
har den ena utskottshalvan
med fru Fortunas benägna bistånd
bildat majoritet för ett förslag som avviker
från propositionen. Enligt detta
förslag indelas riket i fyra skattekraftsområden
i stället för i tre områden enligt
skatteutjämningskommitténs och
departementschefens förslag. Detta sker
på så sätt att Värmlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län skjuts in som ett
nytt skattekraftsområde med en garanterad
skattekraft av 100 procent. Herr
Olsson säger att goda skäl kan anföras
för att detta förslag lagts fram. Men,
herr Olsson, man kan på samma sätt
plocka ut kommuner i alla län runtom
i vårt avlånga land och anföra skäl för
deras placering i annat område. Låt
mig t. ex. nämna Gotlands och Skara -

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

101

Ang. andrad fordelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m

borgs län, och naturligtvis också Göteborgs
och Bohus län och många andra.

I såväl kommittébetänkandet som i
propositionen framhålles, att det är helt
enkelt omöjligt att skapa ett system
som åstadkommer millimeterrättvisa
och att man måste nöja sig med en
ganska grov områdesindelning. Den av
finansministern föreslagna indelningen
motsvarar den vid skatteutjämning hittills
tillämpade och har av remissinstanserna
tillstyrkts med smärre undantag.
Det bör här även tilläggas, att
landshövding Gustav Nilsson i Värmlands
län och herr Eric Carlsson i Kopparbergs
län i skatteutjämningskommittén
tillstyrkt förslaget om tre skattekraftsområden,
alltså att Värmlands och
Kopparbergs län borde tillhöra skattekraftsområde
nr 1.

Har utskottsmajoriteten avsett att
med den av majoriteten föreslagna indelningen
söka skapa ett större mått
av rättvisa, måste det sägas att man
misslyckats. Snarare blir det tvärtom,
om vi exempelvis gör en jämförelse
mellan å ena sidan kommuner i Värmland
och å andra sidan kommuner i
Dalsland och i Bohuslän. Då kan man,
herr Olsson, hitta precis motsvarande
exempel som herr Olsson anförde beträffande
Hälsingland och Medelpad.

Såsom skatteutjämningssystemet i sin
helhet är uppbyggt med direkt hänsynstagande
till kommunernas utgiftsförhållanden,
torde behovet av en mera ingående
områdesindelning minska. Därtill
kan, som framgår av sista stycket i 7 §
förslaget till förordning, Kungl. Maj:t
vid särskilt dokumenterade behov göra
en avvikelse från indelningen.

Den av utskottsmajoriteten föreslagna
indelningen medför en statlig utgiftsökning
med 20 miljoner kronor. På
vilket sätt den utgiften skall täckas har
utskottsmajoriteten inte gett någon som
helst anvisning om.

Det finns enligt min mening alla skäl
att avvakta hur bidragssystemet i praktiken
kommer att verka. Jag kommer
därför senare, herr talman, att yrka av 4t

Första kammarens protokoll 1965. Nr 23

slag på statsutskottets förslag på denna
punkt och bifall till den av herr Näsström
m. fl. avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Vad beträffar bidragen till landstingskommunerna
finns det en högerreservation,
i vilken föreslås att dessa
bidrag efter en viss avtrappning helt
försvinnar. Även i detta fall kommer
skatteutjämningsbidraget att ersätta vissa
punktbidrag, som nu utgår till landstingen.
Ur landstingens synpunkt är det
glädjande att så sker, men reservanterna
synes bortse ifrån den tunga belastning
landstingens ekonomi kommer
att utsättas för genom överförandet
från staten till landstingen av uppgifter
på sjukvårdens, undervisningens
och socialvårdens områden. Landstingsskatter
på omkring 10 kronor kommer
under de närmaste åren inte att höra
till ovanligheterna, om landstingen skall
kunna klara åldringssjukvårdens m. fl.
liknande problem. En skatteutjämning
mellan de olika landstingen är därför,
framför allt med hänsyn till de sfi starkt
skiftande skatteunderlag, som nu existerar,
en rättvisefråga av utomordentlig
betydelse.

I fråga om utdebiteringsgränsen vill
några reservanter att den skall vara
fixerad till 16 kronor 60 öre per skattekrona.
Som motiv för förslaget anföres
bl. a., att det av finansministern föreslagna
systemet medför risk för en kostnadsövervältring
från staten till kommunerna.
Utskottsmajoriteten finner
emellertid dessa farhågor ogrundade
och vill bl. a. hänvisa till departementschefens
uttalande, att varje skattereform,
som i avsevärd grad rubbar kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun,
maste medföra en omprövning av
skattesystemets utformning.

Vidare anför reservanterna som motiv
för sitt förslag, att kommunerna med
propositionens förslag saknar möjlighet
att bedöma vilka statsbidrag som
kommer att utgå. De svårigheterna blir
inte mindre med en fast gräns, där man
måste räkna med att riksdagen kan

102

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

ändra densamma. En fixerad utdebiteringsgräns
skulle komma att medföra
eu statlig utgiftsökning med i runt tal
60 miljoner kronor.

Här föreligger även en högerreservation,
i vilken befaras att kommunerna
skall frestas höja sina utdebiteringar utöver
vad som från objektiv synpunkt
kan vara nödvändigt. Utskottet delar
inte reservanternas farhågor på den
punkten.

I reservation 4 vill samma reservanter
att reduceringsregeln skall slopas,
med den motiveringen att den missgynnar
kommuner med klok och förtänksam
kommunalpolitik. Av skäl som
anföres i statsutskottets utlåtande delar
inte utskottets majoritet reservanternas
uppfattning på den punkten.

Reservation 5 är en följdreservation
till reservation 3 a, varför jag kan förbigå
densamma.

I reservationerna 6, 7 och 8 behandlas
frågor rörande de speciella bidragen.
Här vill jag understryka vad jag
sade i början av mitt anförande, nämligen
att det ur såväl statens som kommunernas
synpunkt är angeläget att det
nuvarande komplicerade statsbidragssystemet
förenklas. Klart är emellertid
att ett borttagande av skolskjutsbidragen
m. m. i vissa fall, särskilt i glesbygden,
kan komma att medföra problem,
vilket också herr Johan Olsson antydde.
Enligt paragraf 16 i den föreslagna förordningen
kan Kungl. Maj:t, när särskilda
skäl föreligger, efter anmälan
från kommun bevilja extra skatteutjämningsbidrag.
Det är också, som herr Olsson
sade, på det sättet att utskottet här
speciellt har velat understryka, med anledning
av en motion av herr Sörlin
in. fl. i denna kammare, att riksdagen
uttalar, att ett extra skatteutjämningsbidrag
bör beviljas för att undanröja de
obilliga verkningar i ekonomiskt hänseende
för kommuner, som kan orsakas
av avlösning av statsbidragen till skolskjutsar
och inackordering. Det finns
således möjlighet för Kungl. Maj:t att

rätta till sådana saker i kommuner som
är extra hårt drabbade.

Beträffande folkbiblioteken anser utskottet
att reservanterna hyser en oberättigad
misstro mot kommunerna i fråga
om deras anslagsvillighet till kulturlivet
i allmänhet och folkbiblioteken i
synnerhet. Vi tror inte att det är en
rättvis bedömning av våra kommunalmäns
kulturella intressen, som reservanterna
gör sig skyldiga till.

Den sista reservationen avser kostnadsfördelningsfrågan,
där reservanterna
önskar en utredning om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.
Det föreligger intet tvivel om att kostnaderna
för skolväsendet och för sjukvården
inom de närmaste åren kommer
att undergå en kraftig stegring.

Genom det nu föreslagna skatteutjämningssystemet
bör vi ha fått ett instrument,
som garanterar kommunerna
en betydande ökning av statsbidragen; i
inledningsskedet blir nettoökningen för
kommunerna 400 miljoner kronor. Som
redan har sagts här, blir statsbidraget
också värdebeständigt och standardföljsamt.
Därför tycker vi att det finns
alla skäl att avvakta verkningarna av
detta system, innan frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
blir föremål för särskild utredning.
Som departementschefen framhåller,
finns det också möjlighet att även inom
det föreslagna systemets ram påverka
såväl bidragsgivningens omfattning som
medlens fördelning mellan kommunerna.

Låt mig, herr talman, till slut få sammanfatta.
Genom det förslag till kommunal
skatteutjämning, vi nu har att
ta ställning till, bör vi ha fått ett vettigt
och smidigt system, som har alla
möjligheter att medverka till att vi på
ett rättvisare sätt ges möjlighet till en
jämnare fördelning av kommunernas
kostnader och därmed möjlighet till en,
så långt det är möjligt, fullgod samhällsservice
åt alla medborgare, var de
än bygga och bo i vårt land.

Nr 23

103

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. andrad fordelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m

Herr talman! Jag ber senare få återkomma
med mina yrkanden.

Häri instämde herr Eriksson, Einar,
(s).

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan fatta mig mycket
kort — det var ju inte så många
argument som här anfördes mot de motiv,
som framfördes för reservationerna.

Vad gäller det skattekraftsområde,
som föreslås omfatta Värmlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län, framhölls
att sådana verkningar, som vi kan se i
gränsområdena till dessa län, kan finnas
var som helst. Detta är ju ett standardargument,
men jag tror att om vi
verkligen ser på kartan och undersöker
hur förhållandena är, så finner vi
att dessa tre län ändå skiljer sig från
områden i övrigt i Svealand samt i Götaland.
Det finns starka skäl för att anta
att näringslivet i dessa län är sämre.
Det kan också bevisas att näringslivet
där har sämre förutsättningar och i
långa stycken mera hör samman med
den norra delen av landet än den södra.

Det blir i alla fall den förbättringen
med de föreslagna nya skattekraftsområdena,
att det blir en skillnad på 10
procentenheter i stället för 20 när det
gäller medelskattekraften, och detta
medför av naturliga skäl att man inte
behöver dras med samma gränströskelproblem
som föreligger i det förslag
som framlagts i propositionen.

Vad gäller bidraget till skolskjutsar
bär anförts, att det är de extra bidragen
som skall klara de ojämnheter som
här uppstår. Jag vill bestämt hävda, att
denna extra bidragsgivning är tämligen
betydelselös i sammanhanget. Den
skall räcka till för att undanröja många
obilliga verkningar av det föreslagna
systemet bl. a. när det gäller sådana
gränsfrågor i skattekraftsområdena som
vi nu diskuterar.

Det har i Norrbotten pågått en liten

utredning som visar hur detta system
möjligen skulle verka för norrbottenskommunerna.
Det har gjorts en jämförelse
mellan utredningskommitténs och
propositionens förslag med hänsyn tagen
till att bidraget till skolskjutsar ju
inte hade slopats i utredningsförslaget.
Av utredningen framgår, att det blivit
en avsevärd försämring för de svaga och
fattiga kommunerna i Norrbotten, medan
de rikare kommunerna har fått en
avsevärd förbättring genom det förändrade
förslag, som framlagts i propositionen.
Huvudanledningen till denna
omsvängning torde vara att statsbidraget
till skolskjutsar har slopats och att
detta verkar synnerligen hårt, eftersom
man har mycket långa avstånd uppe i
Norrbotten.

Vad sedan till slut gäller kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
sägs, att det är mycket lätt att påverka
detta system, och därför skulle det inte
finnas anledning att här föreslå en utredning.
Ja, men det är väl därför man
behöver ha en utredning. Innan man
påverkar systemet i någon riktning bör
man väl ha klart för sig, hur mycket av
den samlade samhällskostnaden som
skall betalas av kommunerna. Utredningens
resultat sätter man så in i systemet.
Detta är bra så till vida att man
genom detta har grunden att arbeta på.
Frågan är om man anser att kommunernas
belastning behöver minskas, och
i så fall bör man vara överens om det
ur allmän skattepolitisk synpunkt. Att
avvakta verkningarna av systemet är
inte lämpligt, därför att en utredning
tar tid. Fn utredning skulle mycket väl
kunna se över systemets verkningar och
därefter komma med förslag.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber, herr Olsson, att
få hänvisa till vad som sägs i Kungl.
Maj:ts proposition, sid. 46, beträffande
herr Olssons egel län, Gävleborgs län.
Enligt den utredning som skatteutjämningskommittén
har företagit, kan den

104 Nr 23 Onsdagen den 12 maj 19G5 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

beräknade medelutdebiteringen för
Gävleborgs län som uppkommer efter
bidrag i skatteutjämnande syfte inte
anses anmärkningsvärt hög.

Däremot är det alldeles självklart, att
om Gävleborgs län tillsammans med två
andra län får ytterligare 20 miljoner
kronor, så är det givetvis en fördel för
dem, men det har ingalunda på något
sätt med rättviseskäl att göra. Det kan
nämligen påvisas att det finns kommuner
också i andra län, som i detta fall
skulle kunna framföra exakt liknande
skäl.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Det förhållandet att
Gävleborgs län nu har kommit i toppen
när det gäller utdebiteringen torde
vara ett betydande skäl, eftersom vi tidigare
låg på sjunde eller åttonde plats.

Det är inte riktigt rättvisande att dra
fram den utdebitering de olika länen
har, ty utdebiteringarna följer många
gånger de svaga eller rika resurser man
har inom länet. Man kan visa på kommuner,
som har ett oerhört lågt skatteunderlag
men som ändå har en relativt
hyfsad utdebitering eftersom de har inrättat
sin verksamhet efter de förutsättningar
de har. Så torde också vara fallet
i Gävleborgs län. Skulle vi jämföra
standarden i det länet med andra län,
skulle vi nog komma fram till andra
siffror.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag hoppas kammaren
håller mig räkning för om jag försöker
fatta mig kort med hänsyn till den
långa föredragningslistan och de många
talare som är anmälda på de punkter
som nu behandlas.

När det gäller indelningen i skattekraftsområden
har utskottet delat sig i
två hälfter. Skillnaden är att utskottets
majoritet föreslagit ett fjärde skattekraftsområde.
Skattekraftsområde 1

skall omfatta hela riket med undantag
av Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Skattekraftsområde
2 skall omfatta Värmlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län. Skattekraftsområde
3 skall omfatta Västernorrlands
och Jämtlands län samt av
Västerbottens län landskapet Västerbotten
ävensom Nordmalings, Hörnefors
och Bjurholms kommuner. Skattekraftsområde
4 skall omfatta återstående del
om Västerbottens län och Norrbottens
län.

Jag skall avstå från att ingå på någon
argumentering — det mesta är redan
sagt och kommer att av kommande talare
sägas. Jag har den uppfattningen
att det verkar vara mera rättvist att på
detta sätt få fyra skattekraftsområden,
och jag kommer på denna punkt, herr
talman, senare att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Jag gör det även i övriga punkter
utom i den punkt som gäller statsbidrag
till biblioteksverksamheten, där jag i
stället yrkar bifall till reservationen 7.
I denna menar reservanterna, att det är
en viss risk att kommunerna inte efter
denna reform på samma sätt som tidigare
kommer att stödja folkbiblioteken.
Det bär märkts en viss oro i bibliotekskretsar
för att de inte skall få det stimulansbidrag
man har räknat med tidigare.
Hur ansvarskännande och måna
om biblioteksverksamheten kommunerna
än är, så kan det tänkas att andra
behov bedöms som än viktigare. Reservanterna
vill framhålla att det mot
bakgrunden av folkbibliotekens växande
betydelse i samhället i samband med
den förbättrade skolundervisningen,
den ökade vuxenutbildnings- och folkbildningsverksamheten,
den ökade tillströmningen
till de högre läroanstalterna,
den växande vetenskapliga forskningen
och den längre fritiden framstår
som synnerligen angeläget, att bibioteken
håller eu hög och jämn standard.
Detta är även väsentligt mot bakgrund
av folkbibliotekens viktiga roll som

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

105

Ang. ändrad fördelning mellan stat och

kulturförmedlare. Det torde vara oomtvistat
att ett särskilt bidrag till folkbiblioteksverksamheten
i sig har en väsentlig
stimulanseffekt.

Jag kommer till sist att ställa yrkande
om bifall till reservationen 9, som
gäller utredning om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det förslag till kommunal
skatteutjämning som vi nu behandlar
vill jag, i likhet med herr Söderberg,
gärna vitsorda vara en reform
med en intellektuellt elegant lösning på
ett besvärligt problem. I ett svep dels
jämnar man ut skillnaden i skattebördan
mellan kommunerna, dels ger man
hjälp åt särskilt skattetyngda kommuner.
Spännvidden mellan lägsta och
högsta utdebitering, som 1965 skulle
vara 11 kronor 57 öre, kan 1966 nedbringas
till 7 kronor 40 öre under samma
förutsättningar. Sänkta utdebiteringar
för de mest skattetyngda kommunerna
i de nordligaste länen och i Kalmar
och Gotlands län med 4 kronor har angivits
vara möjliga.

Med det generella och hela landet
omfattande systemet för utjämning har
man givetvis inte kunnat undgå ojämnheter
mellan kommunerna, vilket också
bär exemplifierats av herr Olsson. Att
en millimeterrättvisa inte kan uppnås
i ett sådant här sammanhängande system
finner jag i och för sig vara fullt
rimligt och acceptabelt.

Det är emellertid, såsom jag ser det,
fullt möjligt att ge systemet i viss utsträckning
en annan avvägning utan att
därför bryta sönder det i dess grunder
och utan att rubba dess kostnadsram.
Med den målsättningen har vi i högerpartiet
framställt vissa alternativa förslag
och yrkanden.

Med lottens hjälp har vi deltagit i utskottets
beslut att hemställa om inrättande
av ett fjärde skattekraftsområde.
Dessutom har vi avgivit vissa reservationer,
för vilka jag här i korthet skall
be att få redogöra.

kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.
Beträffande det särskilda skattekraftsområdet
för annan kommun än
landstingskommun i Gävleborgs, Kopparbergs
och Värmlands län vill jag
särskilt framhålla det som herr Olsson
redan berört, att det gäller kommuner
med stora avstånd och betydande kostnader
för skolskjutsar och inkvartering
av skolbarn, i många fall utan att grundskolan
med dess höga kostnader överallt
har blivit genomförd. Dessa förhållanden
är likartade med dem i kommunerna
i Norrlands inland. Det är då
rimligt, synes det mig, att en extra
hjälp skall kunna ges.

Utskottet har också biträtt önskemålet
i det hänseendet, att man på Kungl.
Maj:ts förslag tagit det extra skatteutjämningsbidraget
och betonat detta ytterligare
genom att säga, att det bör
utgå för skolskjutsar och inackordering.
Det är naturligtvis tacknämligt.

Emellertid är intervallen mellan skattekraftsområde
1, som går upp till Härjedalen—Medelpad-gränsen,
och de både
skattekraftsområdena norr därom så
stor, 20 procentenheter i propositionens
förslag, att tröskeleffekten för
Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands
län blir ganska betydande. Herr
Söderberg har rätt i att man på olika
håll i landet har kommuner, som ligger
blandade om varandra och från vilka
man kan plocka fram en stor mängd
exempel till stöd både för och emot
denna tanke. Vi har emellertid tyckt,
att det finns ganska starka skäl för ett
fjärde skattekraftsområde.

När gränsen drogs för lokaliseringspolitikens
stödområden, skedde det på
ett annat sätt mellan det norra stödområdet
och övriga delar av landet. Det
blev en förskjutning västerut och söderut
efter gränsen mot Norge och ned
mot Bohuslän.

Vårt fjärde skattekraftsområde skulle
betyda, som här riktigt framhållits, en
extra belastning på statskassan med 20
miljoner kronor.

I reservation 2 yrkar vi att den garanti,
som lämnats landstingskommti -

106

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

nerna att erhålla minst samma skatteunderlag,
som utgår för 1965 enligt förordningarna
om skatteersättning i anledning
av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer
successivt skall tagas
bort. Garantien här är en undantagsbestämmelse
i systemet, och det vitsordas
också från Kungens håll. Den bryter på
sätt och vis de generella grunderna. En
övergångsanordning på fem år bör enligt
vår mening införas, så att en avtrappning
sker med en femtedel om
året.

Utskottsmajoriteten har här skrivit
på ett sätt, som inte ger ett rättvisande
uttryck för vårt förslag, och det tyckte
jag också framgick av herr Söderbergs
inlägg här. Statsutskottet säger, att det
är ytterst angeläget att landstingskommunerna
ges ekonomiska möjligheter
att fullgöra sina arbetsuppgifter och att
anledning inte föreligger att lägga bidragsgivningen
till landstingskommunerna
utanför det egentliga skatteutjämningssystemet.
Därmed skulle, såvitt jag
förstått, avses vårt förslag.

Jag instämmer naturligtvis med utskottet
och vill framhålla att landstingen
självfallet skall deltaga i det
egentliga skatteutjämningssystemet. Något
annat har vi inte föreslagit. Vad avtrappningen
enligt vår reservation avser
är endast den speciella garantien för
1965 års skatteunderlag enligt 1957 och
1961 års ortsavdragsreformer. Garantien
motsvarar ungefär en sjättedel av de
totala bidragen till landstingen enligt
de tabeller, som finns i propositionen.
Det har beräknats att en femtedel av
garantien — de 20 procenten — går till
8 å 9 miljoner kronor att fördela med
avtrappning under åren 1966—1970.
Detta skall fördelas på 25 landsting,
vilket blir i genomsnitt ca 350 000 kronor
per landsting första året.

Då enligt vår reservation den fullständiga
avtrappningen genomförts bidragsåret
1970 skulle besparingen för
statsverket utgöra ca 42 miljoner kronor,
att fördelas på 25 landsting. Det
är inte något högt pris för att få syste -

met principiellt mera tilltalande, när
önskemålet att slippa millimeterrättvisa
ändock vitsordas av alla. Landstingen
kommer under alla förhållanden att få
mångdubbelt detta belopp, närmare bestämt
sex gånger för närvarande, i skatteutjämningsbidrag.
Jag tror för min
del att landstingen mycket väl kan tåla
en sådan avtrappningsregel.

Jag övergår nu till reservation 3 b,
som gäller fastställande av utdebiteringsgräns.
Denna skall enligt utskottets
mening vara lika med medelutdebiteringen.
Vi anser emellertid att utdebiteringsgränsen
bör motsvara medelutdebiteringen
jämkad uppåt till närmaste
jämna 50-öring eller krona, detta
för att inte i vissa fall fresta kommunerna
till att höja sin utdebitering, eftersom
bidrag utgår på grund av hög
utdebitering. Även om kommunerna i
allmänhet kan antagas inte vilja hålla
en onödigt hög utdebitering, så ligger
det naturligtvis en viss frestelse i att
veta, att det inte är så dyrbart alla
gånger med en utdebiteringshöjning eftersom
staten tar på sig en viss icke
ringa del av denna utdebiteringshöjning.
Besparingen med detta arrangemang
för statskassans del skulle uppgå
till 35 miljoner kronor.

I reservationen nr 4 tar vi upp den
s. k. reduceringsregeln. Denna innebär
enligt propositionens av utskottet tillstyrkta
förslag, att kommuner som ligger
under medelutdebiteringen skall få
sitt skatteunderlagstillskott reducerat
med en procentenhet för varje 20 öre
som utdebiteringen ligger under utdebiteringsgränsen.
Det kan inte vara riktigt
gentemot försiktigt hushållande
kommuner att reducera deras bidrag
med motivering att de är sparsamma.
Det är i själva verket orättvist mot dem.
Utskottet menar att detta skulle strida
mot utjämningstanken, men man behöver
väl inte driva utjämningstanken så
långt att man direkt diskriminerar dem
som är sparsamma med skattebetalarnas
medel. Det kan enligt min mening
räcka med att man hjälper dem som

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

107

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

har alltför höga utdebiteringar utan att
man därför direkt missgynnar dem som
har låga utdebiteringar.

Borttar man denna diskriminering,
så ökar skatteutjämningsbidraget med
30 miljoner kronor.

Sammanfattar vi alltså våra reservationer,
vilket man bör göra med den
målsättning som vi haft att ge systemet
en helt annan avvägning utan att därför
sönderbryta dess grunder eller bryta
mot kostnadsramen, så kan vi konstatera,
att vi ökar utgifterna för statsverket
med 20 miljoner kronor enligt
reservation nr 1 och med 30 miljoner
enligt reservation nr 4. Det blir 50 miljoner
kronor totalt. Men vi minskar utgifterna
med 8—9 miljoner kronor enligt
reservation 2 och med 35 miljoner
kronor enligt reservation 3 b. Det innebär
alltså en nettoökning med 6—7 miljoner
kronor. Vid en omläggning av ett
system, där insatsen ligger på en storleksordning
av 900 miljoner kronor, är
6 å 7 miljoner kronor närmast att betrakta
som felräkningspengar.

Jag skall också säga ett par ord rörande
avlösningen av bidragen till skolskjutsar
och inackorderingskostnader,
där vi biträtt utskottsmajoritetens
ståndpunkt. För det första är skatteutjämningsbidragets
höjd avpassat för att
täcka just bidraget till skolskjutsarna
och inackorderingskostnaderna, och det
tidigare bidraget finns alltså med i själva
skatteutjämningssumman. För det
andra har utskottet gjort ett särskilt uttalande,
som inte finns med i propositionen,
om att extra skatteutjämningsbidrag
bär beviljas för att undanröja
obilliga verkningar i utsatta kommuner
av att nuvarande bidrag avlöses.

Slutligen har genom det föreslagna
nyinrättade skattekraftområdet för Gävleborgs,
Kopparbergs och Värmlands
län, om riksdagen bifaller utskottets förslag
i denna del, också särskild hänsyn
tagits till de kommuner som har en
stor ytvidd, är glest befolkade och därför
har stora skolskjuts- och inackorderingskostnader.
Vi har förmenat, att

allt detta sammantaget motiverar att vi
icke biträder reservationen när det gäller
skolskjutsar etc.

Inte heller när det gäller folkbiblioteken
innebär avlösningen att statsbidraget
indrages. Kommunerna får inte
någon allmän rätt att göra vad de vill
med utjämningspengarna, utan i den
mån dessa är avlösning av tidigare bidrag
har kommunerna självfallet skyldighet
att även fortsättningsvis sköta
folkbiblioteken och ge dessa deras
rättmätiga andel av pengarna. Det
finns väl knappast skäl att förutsätta
att kommunerna skulle bryta mot en sådan
i och för sig ganska självklar regel.

Denna andel som kommunerna skall
ha är inte heller beloppsmässigt fixerad
vid bidraget 1965, eftersom skatteutjämningsbidraget
är standardmässigt
följsamt och även folkbibliotekens standard
naturligtvis skall upprätthållas.
Man skulle faktiskt kunna säga att om
kommunen inte sköter folkbiblioteket
så är den, om inte formellt juridiskt,
så i varje fall moraliskt skyldig att återbetala
de pengar den uppbär för folkbibliotekets
räkning. Jag tycker det
finns tillräckligt starka skäl att förutsätta
att kommunerna inte kommer att
missbruka det förtroende som visas
dem.

Önskemålet om en utredning av frågan
om kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna är alltid aktuellt.
Vi har emellertid i vårt parti inte
velat biträda ett utredningskrav just nu,
eftersom skatteutjämningsutredningen i
själva verket har behandlat mycket av
den här problemställningen. I och med
det förslag som vi nu skall fatta beslut
om förs dock pengar över till kommunerna.
Jag anser att vi då med all rätt
kan avvakta ett litet tag och först se
hur det hela fungerar, vilket naturligtvis
inte betyder att jag principiellt har
någon avog inställning till tanken på
nya utredningar om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Just
nu har vi emellertid inte ansett någon
sådan motiverad.

108 Nr 23 Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

Jag ber att få återkomma beträffande
yrkandena.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag har den uppfattningen,
att någon vidlyftig oration inte
behövs om skatteutjämningsförslagets
betydelse för den kommunala ekonomien.
Det skapar visserligen inte förutsättning
för en likvärdig kommunal service
till samma skattekostnad — också
hädanefter får väl vissa kommungrupper
spela en askungeroll — men det
nettotillskott av 400 miljoner kronor
av kommunal skattekraft, som anges i
propositionen, har ändå sin betydelse.
Jag tror, som väl alla tror, att många
kommuners allt tyngre ekonomiska bördor
kommer att lättas och därmed förutsättningar
skapas för en bättre kommunal
service än den som många kommuner
nu kan erbjuda.

Trots detta vill jag inte underlåta att
tycka, att reformerandet har börjat i
fel ända. Den första frågan borde inte
ha varit, hur man skall fördela kostnaderna
kommunerna emellan, utan den
första frågan tycker jag borde ha varit,
hur man skall fördela kostnaderna mellan
staten och kommunerna. Det har
varit rätt mycket gny i den frågan genom
åren, ökande allteftersom kommunerna
pålagts nya uppgifter och
slatsbidragen samtidigt har minskat,
bl. a. genom att de varit anknutna till
någonting så fiktivt som en skatteunderlagshöjning
i inflationstider.

Det var därför i varje fall för mig
förvånande att den statliga kommitté,
som skulle utreda dessa frågor om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun,
efter fem års mödor fick tilläggsdirektiv
som överkorsade alla de ritningar
man måste förutsätta att den
hade gjort upp. Det kan utan vidare
sägas, att kommittén därmed gavs ett
bundet mandat, eftersom det dekreterades
att kommittéförslaget inte fick kosta
mer än en viss fixerad summa.

Efter den operationen säger man —
det sades alldeles nyss här —- att verk -

ningarna av skatteutjämningsförslaget
bör prövas innan frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
granskas närmare. Jag måste fortsätta
att tycka, att man först borde ha genomfört
en rättvis kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna och därefter
vidtagit åtgärder för att röja undan
de skatte- och serviceolikheter, som
en sådan kostnadsreform sannolikt inte
skulle ha förmått att helt och hållet
feja undan. Man måste ha utgått från
att åtskilligt ändå varit kvar, så att en
kommunal skatteutjämning likväl i viss
utsträckning hade varit motiverad.

Att regeringen har gått den motsatta
vägen och framlagt ett förslag, som vi
tycker i och för sig är ganska gott så
som saken nu ligger till, inaktualiserar
emellertid inte frågan om en annan och
rättvis kostnadsfördelning mellan staten
och kommunerna. Den är särskilt
viktig när det gäller skolkostnaderna,
som tar så mycket av kommunernas
pengar och som oavbrutet ökar. Därför
innehåller bl. a. våra motioner yrkande
om utredning i denna sak. Det kravet
återkommer, såsom bär påpekats, i reservation
9, och den kan jag alltså för
min del ansluta mig till.

Frågan har väl också i någon mån
samband med vårt motionsförslag om
konstruktionen av utdebitcringsgränsen
i det lagförslag som föreligger. Också
vi har hävdat att den gränsen bör
vara fixerad, och argumenten härför
finns redovisade i våra motioner. Jag
nämner bara ett argument — det som
herr Söderberg nyss ville bestrida —-nämligen att garantier skapas mot kostnadsförskjutningar
till nackdel för kommunerna,
d. v. s. garantier mot fortsatt
kostnadsövervältring på kommunerna
genom en felaktig bidragskonstruktion.

Detta vårt yrkande överensstämmer
i princip med vad som föreslås i reservationen
3 a, och det bereder i vart fall
inte mig någon samvetsnöd att ansluta
mig till den reservationen, trots att det
i klämmen har hängts på ett yrkande
om avslag på vår motion i denna del.

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

109

Ang. andrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

Får jag också, herr talman, säga några
ord om stimulansbidraget till folkbiblioteken,
trots att det redan har argumenterats
här i den saken.

Enligt min uppfattning och erfarenhet
bör man akta sig noga för att överdimensionera
eller dramatisera de negativa
verkningarna av ett avskaffande
av dessa stimulansbidrag. Jag tror inte
på någon katastrof om de avskaffas.
Att skatteutjämningen kan vidga möjligheterna
till en biblioteksupprustning
där standarden är låg ligger i öppen
dag, tycker jag, och likaså till att upprätthålla
folkbibliotek där sådana inte
finns — det finns sorgligt att säga ett
femtiotal kommuner som fortfarande
icke har ett offentligt bibliotek. Man
kanske till och med kan vara optimistisk
nog att tro, att åtskilliga kommuner
kommer att låta biblioteken få sin
del av det som dessa ökade kommunalekonomiska
möjligheter ger.

När herr Söderberg säger, att man
inte bör visa någon misstro mot kommunernas
omsorg om denna viktiga del
av den kulturella verksamheten, vill
jag emellertid erinra om att det finns
en otäck lag som säger, att när det på
allvar kniper med finansieringsmöjligheterna
för den alltmer vittomspännande
kommunala servicen och utbyggnaden,
så får de kulturella angelägenheterna
gärna komma i efterhand. Som
främsta exempel på det vill jag inte
åberopa det grovt genanta förhållandet
som jag nyss nämnde, att ett femtiotal
kommuner i landet inte har något offentligt
bibliotek, eftersom det kan vara
förorsakat mera av bristande förståelse
för denna kulturfråga än av bristande
penningtillgång. En säkrare bekräftelse
på att de kulturella angelägenheterna
i ett beträngt ekonomiskt läge
får stryka på foten anser jag ligga i att
en stor del av de existerande biblioteken
är svagt utrustade personellt, att
de har ringa öppethållandetid, så att
människor som är sysselsatta i förvärvsarbete
under dagen eller går i skiftgång
har svårt att uppsöka biblioteken, att

de har en påver bokuppsättning och i
många fall trista och orationella bibliotekslokaler.

På dessa och många andra skäl hävdar
vi, att stimulansbidragen tills vidare
bör fortsätta att utgå och att frågan
bör prövas på nytt först i samband
med förslag i allmänhet om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.
Jag har alltså inte velat hävda att dessa
stimulansbidrag borde vara en evig företeelse,
men att de tills vidare borde
vara kvar.

Bland annat vår motions yrkande på
denna punkt innefattas i reservation 7.
Jag kan alltså rösta med den. Jag vill
bara tillägga, att kravet om bidragens
bibehållande är mycket blygsamt. Maximibeloppet
är flera decennier gammalt
och borde självfallet, vilket riksdagen
begärde år 1963, ha höjts betydligt.

Jag trodde ett slag, herr talman, att
jag var offer för en villfarelse när jag
hade begärt ordet för att tala om de
kommunala bostadstilläggen vid behandlingen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 44 men observerade att en
mycket omfattande debatt om denna
fråga förekom redan i samband med
andra lagutskottets utlåtande nr 41. Att
yttra sig om den saken nu är som att
slänga jästen efter brödet — om det nu
till äventyrs kan bli någon jäst — men
jag tar mig ändå friheten att säga åtminstone
några ord.

I en centerpartistisk motion småfilosoferar
man över det önskvärda i att
för samma kostnad i skatt erhålla i
stort sett samma kommunala standard.
Att upprätta en millimeterrättvisa går
ju inte, men det är ett svalg befäst mellan
en sådan rättvisa och det förhållande
som nu råder. Detta uppenbaras
inte minst i fråga om de kommunala
bostadstilläggen.

Det bär sagts att man inte kan vara
nog försiktig vid val av föräldrar. Samma
noggranna övervägande bör tydligen
ske också vid valet av bostadsort,
eftersom man kan hamna antingen i en
kommun, där på sin höjd det elemen -

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

tära i fråga om kommunal service bjuds,
eller också i en kommun, som sträcker
sig en bra bit över det elementära.
Detta gäller en mängd frågor, och det
gäller också de kommunala bostadstilläggen.
Maximibeloppet för dem varierar
från 100 kronor per år till de
2 400 kronor per år bär i Stockholm,
som omnämndes under den tidigare debatten.
Den som så att säga har valt fel
bostadsort får alltså nöja sig med en
hundralapp, men den som har valt på
pricken rätt — exempelvis Stockholm
— får 2 400 kronor. Jag vet ju att en
skillnad i bostadskostnader existerar,
men den är numera inte så särdeles
betydande.

Herr Axel Svensson framhöll att man
kan utgå ifrån att kommunerna nu skall
höja bostadstilläggen. Ja, det får vi väl
hoppas att de åtminstone i åtskilliga
fall kommer att göra. Men tyvärr måste
man också befara att en hel del kommuner
inte gör det. Och inte minst med
hänsyn därtill tycker jag i alla fall att
det är riktigt, när vi i den kommunistiska
motionen II: 228 har talat om normerande
bestämmelser beträffande tillläggens
minimistorlek. Vi har också i
anslutning till propositionen om kommunal
skatteutjämning föreslagit bibehållande
av de statliga bidragen. Jag
inser fuller väl att det föreliggande förslaget
om skatteutjämning har så betydande
kommunalekonomiska verkningar,
att ökade möjligheter borde föreligga
för kommunerna att bättra på bostadstilläggen,
men hävdar likväl att
sådana normerande bestämmelser som
vi föreslagit borde finnas.

Med hänsyn därtill ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen
II: 228, ett yrkande som nu ställes i anknytning
till andra lagutskottets utlåtande
nr 44.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Adolfsson tycker
att riksdagen skulle besluta normerande
bestämmelser för bostadstilläggen,

men vi har ju alltid i riksdagen haft
den uppfattningen att kommunerna
själva bör bestämma tilläggens storleksordning.
När vi nu enligt de föreliggande
propositionerna ordnar det så,
att kommunerna slipper ifrån de stora
bidrag, som tidigare gått till pensionskostnaderna,
är det ju ännu mindre
anledning för oss att låsa kommunerna
till någon viss storlek på bostadstilläggen.
Detta är skälet till att andra lagutskottet
inte ansett sig kunna biträda
motionen från kommunistiskt håll.

Jag skall bara säga ett par ord till
vännen Thorsten Larsson som här polemiserat
mot mig när jag sagt, att det
tillskott som kommunerna nu får skall
föra med sig att de kommunala bostadstilläggen
justeras uppåt, som jag hoppas
ganska väsentligt. Herr Larsson anser
att ekonomiskt svaga kommuner
inte kan göra det. Den skatteutjämning
som nu skall beslutas får enligt hans
mening inte alls en sådan betydelse i
sammanhanget som jag förmenar att
den kan få.

Nu vet jag inte liur herr Thorsten
Larsson har läst sin egen reservation,
men jag vill erinra om att där står:
»Genom att staten fullständigt övertar
övriga folkpensionskostnader och genom
att ett allmänt skatteutjämnande
statsbidragssystem införes torde kommunerna
få ökade möjligheter att lämna
kommunala bostadstillägg.»

Jag kan inte tolka detta på annat sätt
än att herr Larsson borde vara överens
med mig i den uppfattning jag tidigare
gett uttryck åt. Jag vill även och framför
allt hänvisa till vad finansministern
säger i sin proposition nr 43, att även
de i ekonomiskt hänseende eljest sämst
ställda kommunerna, bl. a. glesbygdsoch
avfolkningskommunerna, genom
propositionens förslag torde få förbättrade
möjligheter att ge sina pensionärer
bostadstillägg. Jag tror att finansministern
är sakkunnigare i dessa stycken
än kommunalmän i allmänhet, som
företräder vad man kallar de sämst
ställda kommunerna.

Nr 23

111

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

Detta är ungefär vad jag skulle vilja
anföra, herr talman, och jag ber att få
yrka bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 44.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara fortsätta
att läsa högt där herr Axel Svensson
slutade att citera vår reservation:
»Kommuner med svagt skatteunderlag
och ett stort antal pensionärer kommer
emellertid även i fortsättningen
ha svårigheter att lämna bostadstillägg
i den omfattning som bör eftersträvas
för att ge de aktuella grupperna en tillfredsställande
standardhöjning.»

Jag betonade i mitt inlägg att procenten
pensionärer varierar i mycket
hög grad olika kommuner emellan, och
det är underlaget för mitt påstående.

Men vad jag närmast vände mig emot
var att herr Axel Svensson i sitt anförande
beträffande andra lagutskottets
utlåtande nr 41, sade, att ett grundbelopp
på bostadstillägget måhända skulle
kunna leda till att en del kommuner
sänkte nu utgående bostadstillägg. I
nästa andetag sade han: Jag önskar
dock att det utjämningstillägg, som kommunerna
nu får, skall i hög grad användas
till att förbättra just pensionärernas
bostadstillägg.

Det var då jag frågade: Om ett statligt
belopp utgår och herr Svensson
anser att det skulle fresta kommunerna
att sänka bostadstillägget, hur kan han
då i nästa andetag säga, att möjligheterna
skulle försämras när man till den
statliga utjämningen vill lägga ytterligare
ett grundbelopp? Jag tyckte att detta
stred så pass markant mot vartannat
att herr Axel Svensson kanske borde
förklara den där matematiken litet
grand. Vi menar ju i stället att ett
grundbidrag borde verka höjande för
folkpensionärerna, och det förvånar
mig om folkpensionärsföreningens ordförande
verkligen kan ha något emot
detta.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vet inte om herr
Thorsten Larsson hör illa i dag eller
om han missförstår mig; jag tycker att
han alltid fattat rätt bra vid tidigare
tillfällen.

Jag har sagt att centerpartiets motion,
som går ut på att staten skall betala
400 respektive 600 kronor, innebär
— därest full hyra utgår — att den
kommun som skulle få ett sådant bidrag
måste sänka nuvarande hyresbelopp, såvida
den inte vill ge ut ett hyresbelopp
som är större än den verkliga hyran. Vi
har från pensionärshåll inga anspråk på
att få mer än den fulla hyran täckt.

I de snåla kommuner som herr
Thorsten Larsson nu försvarar kommer
man att säga: Det var ju förnämt
av staten att ge oss 400 respektive 600
kronor — då slipper vi ju själva i kommunen
att öka bostadstilläggen, vilket
vi naturligtvis annars hade fått lov att
göra!

Någon ändring hade säkert inte skett
i dessa kommuner, om detta tillskott
hade givits av staten. Alla kommuner
får ju tillbaka ett belopp motsvarande
vad som tidigare erlagts i pensionskostnader.
Av vilken anledning skulle ingenting
av dessa pengar gå tillbaka till
pensionärerna, när man på många orter
har ett bostadstillägg av den storleksordningen
att det inte täcker vare sig
hälften eller en tredjedel av hyran?

Det råder alltså en differentiering
bland kommunerna, som man bör observera.

Det är ingen dualism i mitt resonemang.
Däremot ligger det en god portion
egoism i centerpartiets framställning
om att staten, utöver de stora kostnader
som den nu övertar, skulle ge ett
belopp, som skulle hjälpa vissa kommuner
att slippa ifrån en höjning av
bostadstilläggen.

Finansministern har svarat herr
Thorsten Larsson med det cilat som
jag nyss hänvisade till när det gäller
de sämst ställda kommunerna. Han an -

112

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

ser att tillskottet till kommunerna är
av den storleksordningen att även de
kan klara en höjning av sina bostads -

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är ju därom striden
står, huruvida det statliga utjämningsbidraget
kommer att motsvara de
verkliga utgifter som kommunerna i
fortsättningen får vidkännas. Här har
ju diskuterats hela området, från skolskjutsar
till folkpensionsutgifter.

Herr Axel Svensson påpekade i sitt
sista anförande att många kommuner
har ett mycket lågt bostadsbidrag. Men
det beror ju på, som jag tidigare påpekat,
att de aktivt arbetande blir så
hårt belastade därför att de skall betala
så mycket av sin skatt till kommunens
olika behov bl. a. bostadsbidrag.
Jag vill än en gång understryka, att det
måste bli på det sättet i kommuner med
en hög procent pensionärer.

Vi anser det vara väsentligt att dessa
kommuner kan få hjälp från det bredare
underlag som staten i sig själv utgör.
Det är helt enkelt mera rättvist att
så sker. Om man har fått en förbättring,
herr Axel Svensson, utesluter det
ju inte att man gör den förbättringen så
fullständig som möjligt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ämnar inte ingå
på propositionens detaljer och vad därmed
sammanhänger. Jag skall här ta
upp till behandling och en smula ventilera
en central fråga, som jag tycker
har stor betydelse, men som har kommit
rätt mycket på sidan vid statsutskottets
behandling av detta ärende.

I samband med kommunreformen år
1961 påyrkade ett 30-tal representanter
från landsbygden — i motion nr 14 i
första kammaren och motion nr 24 i
andra kammaren — en förutsättningslös
omprövning av uppgifter mellan

staten, landsting och primärkommuner
med särskilt beaktande av de uppgifter
som lämpligen bör överflyttas från primärkommunerna
till staten. Detta var
en väsentlig sak. Man gjorde emellertid
gällande att vi gjorde problemet alltför
stort. Man borde inte ta upp saken på
det sättet.

Vi kom igen ganska snart och vi tog
då upp ett enda betydelsefullt delproblem.
I den motion från år 1961, som
jag nyss nämnde, hade vi just tryckt
på de kostnader som kommunernas engagemang
i den obligatoriska skolan
medförde. Vi hänvisade till ett uttalande
i proposition nr 102 år 1957, som
godkänts av riksdagen och som i sin
tur understryker ett av riksdagen år
1950 godkänt uttalande av vederbörande
särskilda utskott om innebörden
av det stora skolbeslutet. Däri sades
att »den obligatoriska barna- och
ungdomsundervisningen sammanhålls i
ett sammangjutet, organiserat skolsystem,
där varje uppväxande individ,
oberoende av bostadsort och ekonomisk
ställning, i på bästa sätt tillrättalagd
studiegång och där så påkallas med allmänt
stöd, får den utbildning för vilken
hans begåvning och krafter gör
honom bäst lämpad».

Detta är en klar rikspolitisk målsättning,
och den ligger till grund för skolreformen.

Då frågar man sig: Var finns det
kommunala moment som gör att just
denna målsättnings realiserande skall
vara en kommunal uppgift? Den kommunala
självstyrelsen och vad därmed
sammanhänger åsyftar ju dels ett personligt
ekonomiskt och administrativt
ansvar hos lekmännen i kommunerna
och dels även en facettering av problemen
med hänsyn till lokala aspekter.
Det angelägna är att genomföra en likvärd
lösning av problemen, som ger
alla, oavsett bostadsort och social ställning,
samma möjlighet till en grundläggande
utbildning. Jag kan inte finna
att där finns plats för en kommunal
uppgift i annan mån än om kommu -

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

113

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

nerna anses lämpade att uträtta ärenden
och i viss mån tjänstgöra som
springpojkar åt staten i det ena ärendet
efter det andra.

Det är denna uppfattning som så att
säga ligger till grund för bedömningen,
att det inte är väl beställt med avvägningen
av kostnaderna beträffande
skolväsendet. Vi måste inse att det är
fråga om väldiga ekonomiska problem.

År 1963 upptog vi detta krav i eu
motion nr 484 i första kammaren och
nr 582 i andra kammaren. Vi påpekade
då att vi hade siffror från år 1961, som
vid det laget hade färdigbearbetats. De
visade att den primärkommunala sammanlagda
kostnaden för skolväsendets
förvaltning och undervisning utgjorde
853 miljoner kronor. Vidare påpekades,
att de anförda siffrorna gällde landskommuner
med en genomsnittlig skolkostnad
av 3 till 4 kronor per skattekrona
av en total utdebitering av 10:65
kronor per skattekrona. I många landskommuner
utgjorde skolkostnaderna år
1964 fortfarande ungefär 40 procent av
utdebiteringen. Jag känner till fall, där
man faktiskt bär tagit 4 kronor vid en
utdebitering av 10 kronor och 4:50 vid
en utdebitering av 11 kronor.

Jag anser att detta är en orimlig kostnadsövervältring
utan faktisk beslutanderätt
på kommunerna av en uppgift,
som dock väsentligen är statlig.

I en ny motion år 1964 angav vi
landskommunernas nettodriftkostnader
år 1962 för folk- och grundskolan
var 348,5 miljoner kronor vid ett totalt
skatteuttag i dessa kommuner av 1 116
miljoner kronor. Över huvud taget visar
dessa siffror klart och utan vidare,
att detta är ett problem som måste rättas
till. När vi hade tagit upp de stora
problemen och gick in på kostnadsfördelningen,
sköt man den emellertid åt
sidan. Man sade på den tiden, att vi
skulle avvakta när skattekommitténs
utredning var färdig och nu ser vi vad
resultatet blev.

Herr Åkerlund anförde ett skäl — jag
fäste mig särskilt vid det, därför att

jag blev ledsen över att han gjorde det
— för att man även sedan denna utredning
var klar fortfarande ingenting
skulle göra. Han tog betäckning bakom
skattekommittén och det resultat som
den har kommit till. Skatteutjämningskommittén
säger själv på sidan 296 i
sitt betänkande: »De av kommittén

framlagda förslagen innnebär inte från
kommitténs sida något ståndpunktstagande
till frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna.
Detta framgår därav att utformningen
av kommitténs förslag skett inom en
given kostnadsram.» Ett stycke längre
ned säger kommittén: »I olika sammanhang
påtalade problem som anknyter
till kostnadsfördelningsfrågan kvarstår
därför» — vilket herr Åkerlund
torde lägga märke till — »även efter
ett genomförande av kommitténs förslag.
Med det anförda avses bland annat
kostnaderna på skolväsendets samt
hälso- och sjukvårdens områden.»

Jag anser att detta är en klar problemställning.
När man försöker spela
ut skatteutjämningskommitténs resultat
i detta sammanhang, tycker jag dess
eget vittnesbörd borde ha kunnat
åstadkomma ett annat resultat även där
jordmånen är mindre god.

Jag konstaterar vidare att den s. k.
Västmanlands-utredningen — en undersökning
som verkställdes genom stickprov
inom sju kommuner i Västmanland
— har visat, att i genomsnitt 82
procent av kommunernas kostnader
förorsakades av generella ålägganden
av allmän natur. De har centralt pålagts
kommunerna och avsikten är att
de skall skötas i enlighet med centralt
utformade riktlinjer. Detta är någonting
som jag tycker bör beaktas, när
man diskuterar s. k. kommunal självstyrelse
och kostnadsfördelningen mellan
stat, kommun och landsting.

Jag vill också peka på den erfarenhet
som vi alla har, som har varit verksamma
inom landsting, av den stora
andel av kostnaderna som upptas av
just hälso- och sjukvården. Vi måste

114

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

säga oss, att vi i detta avseende står
inför uppgifter av sådana dimensioner
att man måste göra klart för sig, att
landstingen inte kan belastas på detta
sätt. Den utredning som här har föreslagits
gör inte särskilt mycket åt den
saken, och de olika landstingen har ju
också vittnat därom.

Skattekommitténs betänkande har
föranlett remissyttranden bl. a. från
landstingen. Dessa eller deras förvaltningsutskott
efterlyser så gott som över
lag en ny bedömning ur allmän skattepolitisk
synpunkt av de frågor utredningen
avser. Ett stort antal landsting
inskränkte sig till att påyrka förnyad
prövning i den mån landstingens förvaltningsområde
berörs, men många
landsting —■ dessa representanter för
det kommunala sambandet — upptar
hela frågan om relationerna mellan stat,
landsting och primärkommuner.

Stockholms läns landsting önskar utredning
om det ökade kommunala skattetrycket
och verkan av överförandet
av uppgifter från staten till kommunerna.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott
begär en utredning syftande till
en mera rationell fördelning av kostnaden
mellan stat, landsting och primärkommuner.

Östergötlands läns landsting konstaterar,
att frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommuner även sedan
kommitténs förslag framlagts framstår
olöst och beklagar att detta omöjliggjort
en effektiv utjämning mellan
stat och kommun, exempelvis på skolans
område.

Förvaltningsutskottet i Jönköpings
län vänder sig mot en utveckling, varigenom
kostnaderna överförts från den
progressiva statliga beskattningen till
den proportionella kommunala beskattningen.
Utskottet säger sig med skäpa
vilja framhålla att kostnadsfördelningen
mellan stat och olika slag av kommuner
bör bli föremål för en ny, allsidig
och förutsättningslös prövning

från allmänna skattepolitiska synpunkter.

Även Kronobergs läns landsting berör
kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun och anser i samband därmed
att skatteutjämningsfrågorna bör
bli föremål för allsidig och förutsättningslös
prövning från allmänna skattepolitiska
synpunkter.

Kalmar läns norra landsting finner
att frågan om fördelningen av uppgifter
och kostnader mellan stat, landsting
och kommuner snarast bör utredas.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott
förordar likaledes utredning
snarast möjligt av uppgifter och
kostnader mellan stat, landsting och
kommuner från allmänna skattepolitiska
synpunkter.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott
anser att frågan om en
gränsdragning beträffande uppgifter
och kostnadsfördelning mellan stat och
olika kommunformer bör bli föremål
för allsidig utredning.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott
påyrkar att en utredning
om en rationell fördelning av samhällskostnaderna
mellan stat, landsting och
primärkommuner snarast kommer till
stånd.

Med instämmande av Göteborgs och
Bohus läns landsting framlägger Örebro
läns landsting ett program för utredning
om en rationell fördelning av
kostnader mellan stat och landsting.

Samma krav reses således från de
mest skilda landsdelar och med en
tyngd som jag tycker att man inte kan
förbise. Vi får göra klart för oss att
den övervältring, som ideligen sker i
och med upprepade åtgärder, dock leder
till orimligheter som propositionen
knappast ens försöker klara upp.

På planeringens område vill jag först
beröra, att man ger åligganden åt landstingen
på sjukvårdens område och att
man ger ålägganden åt primärkommunerna
när det gäller skolväsendet. Sam -

Nr 23

115

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m

tidigt förhindras en effektiv planering
därigenom att de myndigheter som har
att stimulera de kommunala organen
verkar på ett sätt — de verkar fritt,
höll jag på att säga ■— medan däremot
deras kontakt tycks vara obefintlig med
de instanser som har att hushålla med
resurserna och möjliggöra att det verkligen
kan bli någonting av.

Jag ber att få hänvisa — jag har
gjort det i ett annat sammanhang, men
det kan kanske ha undgått vår arbetstyngde
finansministers uppmärksamhet

— till den skrivelse av den 22 februari
1963 till städer och många landskommuner,
i vilken beställdes uppgörande
och ingivande av s. k. rullande femårsplaner
till ledning för framtida åtgärder
avseende bostadsproduktionen. Planerna
skulle vara klara vid årsskiftet
1963—1964 på fyra blanketter och med
översiktskarta. De skulle avse dels behövlig,
dels möjlig bostadsproduktion.

Kommunernas experter arbetade —
givetvis inte gratis — för att få planerna
klara i föreskriven tid. Många har
frågat angående resultatet, och hör man
sig för på centralt håll blir svaret i regel
ett litet blygt leende.

Visst får man lov att bygga en del

— det är alldeles riktigt, och visst tror
jag att det finns en god vilja — men
det finns ingen överensstämmelse mellan
en planering som då åsyftades och
de resurser som sedan kunde ställas till
förfogande. Jag skall lämna ett par exempel
från min egen bygd. En kommun
i närheten av Uppsala hade fått del av
uppmaningen att skaffa sig mark. Kommunen
köpte mark för en miljon kronor.
Sedan fick den en tilldelning av
tre egnahem. Det tyckte kommunen var
en smula för litet, och det kan man förstå.
Detta var en kommun öster om
Uppsala Det andra exemplet är hämtat
från en kommun norr om Uppsala.
Även där hade man traskat i nitets fotsvett
på rättfärdighetens väg och lagt
upp planering för 640 egnahem. Man
fick bygga ett dussin eller ett och ett

halvt, vill jag minnas, när det sedan
blev klart.

Jag vill säga, att sådant verkar inte
uppmuntrande. Det går väl att ålägga
kommunerna ansvar för både det ena
och det andra. Det vore dock bra, om
man fick en samordning mellan de stimulerande
organens verksamhet och de
organs verksamhet, som har att fördela
resurserna.

Den brist på planering som nu är
borde staten själv klara upp. Vi har inom
Uppsala län särskilt fäst oss också
vid det jämmerliga tillstånd som har
uppstått vid skolplaneringen. Vi konstaterar
utan vidare att enbart i Uppsala
län uppgår antalet skolbyggen som
nu planeras till 24, med en byggnadskostnad
av mellan 100 och 150 miljoner
kronor. Samtliga dessa projekt har bestått
behovsprövningen, och av de 24
har hälften av länsskolnämnden bedömts
böra få högsta prioritet, vilket
innebär att de anses böra påbörjas före
den 1 juli 1966. För dessa högst prioriterade
har kostnaderna uppskattats
till cirka 80 miljoner kronor enligt följande
fördelning:

Högstadieprojekt i Uppsala (3 st.)
30 miljoner kronor, gymnasium i Uppsala
12 miljoner kronor, gymnasium i
Enköping 10 miljoner kronor, högstadium
i Tierp 10 miljoner kronor, högstadium
i Upplands-Bro 8 miljoner kronor,
högstadium i Karlholms bruk 5
miljoner kronor samt låg- och mellanstadium
lite varstans 4 miljoner kronor.

Detta var programmet, och så sade
man till kommunerna att nu, när det
är så svårt att få pengar, gäller det att
passa på. Forcera fram projekt och
ställ in er i kön så att ni får vara med
på våra resurser för att genomföra programmen!
Resultatet blev att man fick
två skolbyggen, båda i Uppsala. De
kommer att sättas i gång under 1965,
något eller några kommer kanske också
under 1966.

Det är inte något unikt, detta med
Uppsala län. I Stockholms län är det

116

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

inte mycket bättre. Där säger ordföranden
i skolnämnden i en skrivelse till
skolöverstyrelsen att den minskning av
byggnadskvot och statsbidrag för permanenta
skollokaler som drabbat området
medfört att ytterst angelägna
byggnadsföretag uppskjutits — för
verksamhetsåret 1964/65 blev det endast
42,6 miljoner kronor mot 64,4 miljoner
kronor 1963/64. Jag konstaterar
att vad som behöver göras under den
närmaste femårsperioden för Stockholms
län enbart för grundskolan uppgår
till: för Järfälla 61,9 miljoner kronor,
Solna 29,9 miljoner kronor, Huddinge
25,2 miljoner kronor, Tyresö 19
miljoner kronor, Lidingö 18,1 miljoner
kronor, österhaninge 17,1 miljoner kronor,
Upplands Väsby 15,4 miljoner kronor,
Nacka 13,5 miljoner kronor, Märsta
12,5 miljoner kronor, Bo 11,4 miljoner
kronor, Sundbyberg 9,5 miljoner kronor,
Täby 9,4 miljoner kronor, Danderyd
8,5 miljoner kronor, Sollentuna 6,5
miljoner kronor, Saltsjöbaden 4,8 miljoner
kronor, Botkyrka 4,7 miljoner
kronor och Djursholm 2 miljoner kronor.

Nu har statsmakterna beslutat att
denna reform skall genomföras under
1968—1969. Jag undrar för min del hur
det skall gå för kommuner som blir
ålagda sådana här statliga uppgifter
men som inte klarar dem. Statsmakternas
planering och målsättning fungerar
på ett sätt, men de resurser som vi
får oss tilldelade av staten fungerar på
ett annat. Här borde man väl ändå kunna
komma fram till en upprensning som
läte staten svara för oredan.

Jag vill beröra en liten sak till. Jag
tycker den är så pass viktig att den
nog bör komma med i detta sammanhang.
Jag konstaterar att vi kan räkna
med primärkommunala utdebiteringar
om 16—17 kronor. De som inte är där
redan kommer snart dit. Vad landstinget
beträffar räknar vi i vårt län med
att vi under den nuvarande perioden
kommer till en skatt på 8—9 kronor.
Lägg ihop detta! Det blir ungefär 25

kronor eller mer som man får räkna
med som genomsnittlig beskattning. Jag
tror att den bedömningen är realistisk,
och jag säger rent ut, och nu kommer
jag tillbaka till min gode vän herr Åkerlund:
Kan man verkligen tänka sig att
ha en beskattning av den storleken att
man kommunalt snart är uppe vid en
skatt av minst 25 kronor per bevillningskrona,
vartill man dessutom får
lägga tio procent i omsättningskatt och
en ganska rejält tilltagen statlig beskattning? Då

frågar någon: Hur kan man klara
detta? Det är ju inte bara att skjuta
över det på staten. Jag vill bara understryka
en sak, och det är där som jag
snuddar vid herr Åkerlund. Det är väl
inte statsfinansiellt omöjligare att på
den statliga beskattningen, som dock är
progressiv, ta ut beloppet, när det går
att ta ut samma belopp på den kommunala
beskattningen som är proportionell.

Jag undrar om det möjligen är det
som gör att vi inte kan räkna med våra
goda vänner på högerkanten i en framstöt
för att få en ordentlig omplanering
av kostnadsfördelningen mellan stat,
primärkommun och landsting. Det gäller
dock mycket väsentliga problem. Vi
får göra klart för oss att om dessa kommuner
skall kunna fungera som självstyrande
med avsevärt lekmannainflytande,
måste man tänka sig att kostnaderna
fördelas så att de på ett rimligt
sätt kan klaras av och kommunerna administreras
utan att alltihop hamnar
hos tjänstemän och liknande — lokalt
eller centralt.

I det sammanhanget vill jag i förbifarten
ägna en strof åt den senaste modeflugan
— rådsinstitutionen. Samtidigt
som man producerar tjänstemän
på löpande band, samtidigt som våra
universitet är överbelastade av människor
som utbildas teoretiskt o. s. v.,
skjuter man in en grupp till av tjänstemän,
nämligen de som inte är teoretiskt
utbildade utan bara praktiskt.

Jag undrar om det i längden är så

Nr 23

117

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m

förfärligt mycket vunnet med den formen
av lekmannainflytande. Är det inte
så att vi från början räknade med den
kommunala självförvaltningen som en
medborgarskola och som en grundval
för folkfriheten här i landet, där människor
fick lära sig att handlägga frågor
och ta ansvar i olika sammanhang
som de kunde behärska, inte bara komma
till sammanträden och äta färdigtuggad
mat, som mer eller mindre utbildade
tjänstemän och tekniker producerar
för dem? Jag tror att detta problem
är väsentligt för svenskt folkstyre,
och även ur den synpunkten och inte
bara ur kostnadssynpunkt är det rimligt
att problemet tas upp.

Något yrkande ställer jag inte nu. Såsom
jag fattade herr Johan Olsson tror
jag mig kunna säga att även jag kan ansluta
mig till de yrkanden som han i sitt
anförande sade sig avse att ställa.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
började med att säga att han inte
skulle gå in på några detaljer. Men hade
inte den röda luvan och träskorna
fattats, hade jag i andanom sett herr
Ferdinand Nilsson som en ny Nils Holgersson
fara över landet och beskåda
olika detaljer.

Jag begärde egentligen ordet för att
säga att herr Ferdinand Nilsson kommer
fram till att kommunalråd, landstingsman
och andra inte har möjlighet
att få utbildning i den kommunala medborgarskola
som han har talat om. Men
samtidigt är han inne på att avskaffa
den kommunala självstyrelsen. Han vill
överföra skolundervisningen till staten.
Det finns andra som menar att socialvården
skall övergå till landstingen.
Då kan man fråga: Vad blir det kvar
av primärkommunerna? Skall stadsoch
kommunalfullmäktige, drätselkammare
och kommunalnämnder uteslutande
ägna sig åt att sköta renhållningen
och sophämtningen i respektive kommuner?
Fn sådan kommunal självstyrelse
skall vi akta oss för.

Vi kan inte komma ifrån att åtskilligt
skett på det offentliga förvaltningsområdet.
Uppgifter har överflyttats från
kommun till stat och tvärtom. Jag behöver
bara hänvisa till polisväsendets
omorganisation, som innebär en kraftig
avlastning av kommunernas kostnader.
Hälso- och sjukvården svarar för
ungefär 90 procent av landstingens kostnader.
Men där har också tillsatts en
utredning inom socialdepartementet om
kroppssjukvården och statsbidrag till
denna, och man får hoppas att den utredningen
skall så snart som möjligt
leda till ett gott resultat.

Det har också skett andra ting som
gör att man kan hoppas att vi, om inte
kommunerna gör alltför stort motstånd,
snart skall få en ny kommunindelning,
som bör kunna medverka till en förstärkning
av den kommunala självstyrelsen.
Och när man här talar om skillnaden
mellan proportionell och progressiv
skatt, kan man ändå inte komma
ifrån, herr Ferdinand Nilsson, att
en övergång i allt högre grad från direkta
till indirekta skatter medför att
inte heller det problemet kommer att
ha samma storleksordning som tidigare.

Herr ÅKERLUND (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
var litet ledsen för vad jag sagt i
fråga om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun. Då vill jag erinra om
att jag sade att denna fråga alltid är ett
aktuellt problem, även om nu ett steg
tages genom dagens förslag att göra någonting
åt saken i praktiken. Det utesluter
naturligtvis inte att mera kan
göras. Jag sade vidare att jag principiellt
inte har någonting emot en ny utredning
senare, men att vi i alla fall
bör studera resultatet av det nu föreliggande
skatteutjämningsförslaget. Jag
tycker därför inte att herr Ferdinand
Nilsson skall vara så ledsen över vad
jag sade. Det finns knappast skäl till
detta.

Som svar på herr Ferdinand Nilssons

118 Nr 23 Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m

fråga, om vi kan tänka oss en kommu -

nalskatt av 25 kronor plus 10 procent i
oms och statsskatt ovanpå detta, vill
jag säga, att man alltid kan tänka, men
att vi far gemensamt söka eftersträva
att det går ihop, så att pengarna räcker
åtminstone till fickpengar för oss
andra.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Min gode vän herr Åkerlund
är på glidflykt, och jag hoppas att
han snart, kanske redan i slutet av denna
debatt, kommer att befinna sig betydligt
närmare mig än när han yttrade
sig första gången. Det är min förhoppning
—■ det skulle vara så roligt och
trevligt — men förhoppningar skall man
inte bygga för mycket på.

Sedan några ord till min värderade
föregångsman på landstingsområdet,
herr Söderberg. Jag har ofta instämt
med honom. Dock måste jag säga, herr
Söderberg, att nog fattade alla — och
herr Söderberg hör till de klipskare
huvudena här i denna kammare — att
jag sade att jag inte skulle yttra mig
om propositionens detaljer. Om finansministern
senare kommer upp, är jag
säker på att han skall göra mig glädjen
att bekräfta att jag inte alls sysslade
med dem. I det fallet höll jag ord. Därför
var anklagelsen litet förfelad.

Jag vill dessutom säga herr Söderberg
i all korthet att när det gäller den
indirekta beskattningen och särskilt beskattningen
av livets nödtorft, har jag
befunnit mig på en linje och herr Söderberg
på en annan.

Herr ÅKERLUND (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
missförstod tydligen herr Söderberg.
Liknelsen med Nils Holgersson
gjorde herr Söderberg om herr Nilsson
och inte om mig — jag befinner mig
inte på någon glidflykt.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag skall försöka att
inte konkurrera med herr Ferdinand
Nilsson vare sig beträffande snabbhet
eller anförandets längd —- jag skall försöka
att bli någorlunda kortfattad.

Det borde kännas rätt bittert för en
motionär att bli avsågad på knappt tre
rader i utskottsutlåtandet — tre rader,
som betyder tre årliga miljoner för
hemstaden och 13 miljoner för de tre
städer det här rör sig om och från vilka
städer vi väckt en trepartimotion med
i denna kammare bland andra herr Lennart
Geijer, herr Lundström och herr
Dalilén tillsammans med några högermän
som undertecknare.

Men det känns nu inte bittert — åtminstone
inte ännu — då det är så
uppenbart att utskottet gjort ett litet
misstag, som jag skall försöka upplysa
om och som jag förmodar att utskottets
talesman — jag tror det åtminstone —
skall finna det angeläget att ränta till.
Jag kommer alltså inte att yrka bifall
till motionsparet I: 678 och II: 805 utan
avser faktiskt att ge utskottets talesman
möjlighet att ställa det yrkandet.

Dessa tre motiveringslösa rader mitt
på s. 15 i statsutskottets utlåtande —
jag är inte säker på att jag blivit mera
nöjd med t. ex. sex rader med motivering,
men det hade känts mera tillfredsställande
på det sättet — dekreterar att
utskottet icke funnit skäl att utsträcka
skatteunderlagsgarantien, som lämnas
landstingen, till de städer som inte tillhör
landsting, d. v. s. Stockholm, Göteborg
och Malmö. Garantien betyder att
inte något landsting skall bli utan pengar
i denna stora utdelning utan skall fa
minst det belopp som i dag utgår enligt
de gamla ersättningsbestämmelser
vilka infördes vid de två sista ortsavdragsreformerna.
Motiveringen till dessa
är de växande kostnaderna för hälso-
och sjukvård — en motivering som
utskottet helt godtar och finner väl avvägd.

Inom parentes kan bär sägas att utskottet
kanske inte riktigt haft tid att

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23 119

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

tränga in i ärendet, då det på s. 15

säger följande: »Utskottet, som finner
den bidragsgivning på grund av brist
på skattekraft som föreslagits i propositionen
vara lämpligt avvägd, tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag. De i motionerna
I: 677 och II: 803 här redovisade
yrkandena avstyrkes därför.» Detta äten
mycket märklig skrivning som ju
kan tyda på att utskottet icke alls fattat
vad det rör sig om. Den specielia
garantien åt landstingen som enligt propositionens
siffermaterial skulle ge
landstingen 41,7 miljoner eller ungefär
en sjättedel av totalsumman till landstingen
— herr Åkerlund har här tidigare
nämnt den siffran — är den del
av det hela som inte ges ut på grund
av brist på skattekraft utan som enligt
vad som nämnts blir en relikt från
ortsavdragsreformerna. Herr Söderbergs
första inlägg här styrker min
förmodan.

Det gällde emellertid här storstädernas
kostnader för hälso- och sjukvård.
De beräknas ta minst 30 procent av
kommunalskattekakan i anspråk. Göteborgs
stad anför i sitt remissyttrande
40 procent — i Malmö arbetar vi med
en siffra på drygt 30 procent vid de
förhandlingar rörande samgående med
landstinget som nu pågår.

Vi motionärer har nu begärt alt få
samma garanti som lämnas landstingen
med samma motivering som utskottet
godtagit, men självfallet inte för hela
kommunalskatteunderlaget utan för 30
procent motsvarande våra landstingsuppgifter
— och den siffran är alltså
icke tilltagen i överkant. Resonemanget
från vår sida är helt logiskt. Propositionen
och utskottets utlåtande saknar
helt logik i detta sammanhang. De 13
miljoner som det här rör sig om iir
ingenting som storstäderna ödmjukt
bör tigga om utan någonting som vi
skall ha och som bör ges med glatt mod
och med givmild hand av dem som godtagit
och pläderat för den speciella garantien
till landstingen.

Om detta icke godtages, ändrar man

bakvägen ett förhållande mellan stat
och stad och landsting — ett avvägt
balanserat förhållande som det tagit
långa förhandlingar att tillskapa. .lag
tänker då dels på att våra sjukhus med
sin karaktär av undervisningssjukhus
har ett detaljerat avtal med staten, dels
på de förhandlingar som nu pågår
mellan stat och landsting om samgående.
En exkludering av storstäderna
från den nu diskuterade speciella
landstingsgarantien försämrar vårt läge
ekonomiskt och förhandlingsmässigt i
hela detta intrikata kostnadskomplex

— det är alldeles uppenbart.

I.at mig uttrycka den något ofina
men stillsamma förmodan att utskottet
inte beaktat dessa synpunkter. Men än
finns ju tid, och det ges hopp om bättring.
Men — tänk om det i alla fall är
så att man har tänkt men skämts för
att tala om vad man tänkt. Det kan
nämligen finnas en förklaring till utskottets
handläggning, men det är en
osaklig och ful förklaring. Den skulle
kunna uttryckas så här: »Det drabbar
ingen faltig.» Tar utskottet ställning
med en sådan motivering, så säg ut det
i klartext. Låt oss då konkretisera den

— jag skulle nästan vilja säga — storstadsfientliga
atmosfär, som kanske
kunnat förmärkas i detta hus. Då skall
ni kanske en liten stund påminna er
vilka mycket stora ekonomiska stödåtgärder
till förmån för ekonomiskt
svagare utvecklade delar av vårt land
som är på gång och som i de stora dragen
utformats i enighetens namn. Jag
tänker på kostnaderna för lokaliseringspolitiken,
på den svällande AMS-budgeten
och på den kommunala skatteutjämning
som vi nu diskuterar. Det
iir en affär på totalt 930 miljoner kronor.
Storstäderna bidrar till denna
slussning av pengar från de rikare till
de fattigare delarna av landet med betydande
belopp, och de gör det i stort
sett med jämnmod. Skall man nu med
en sådan i mitt tycke omotiverad åsnespark
tacka storstäderna för gott uppförande? -

120

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

Jag ber er tänka efter ett slag — håll
med mig — yrka bifall till motionen,
så kan vi glömma saken.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! 1 motionerna II: 795
och 1:676 har herr Lundberg och jag
pekat på önskvärdheten av en utredning
om kostnadsfördelningen mellan
staten och landstingen i vad avser kostnaderna
för hälso- och sjukvård. Inför
den utveckling som skett och kommer
att ske på detta område är det inte utan
att man känner oro för den framtida
kostnadsstegringen.

Svenska landstingsförbundets styrelse
har också i skrivelse till Kungl. Maj :t
framhållit den synnerligen kraftiga stegring
som under 1950-talet ägt rum av
landstingens hälso- och sjukvårdsutgifter.
Landstingens utdebiteringar har
successivt ökat, och höjningar med en
krona eller mera har förekommit de
senaste åren. Detta beror till stor del
på utbyggnaden och förbättringen av
sjukvården. Om jag tar mitt eget län
som exempel, visar eu preliminär beräkning
att det enbart för Akademiska
sjukhuset krävs en investering av sammanlagt
140 miljoner kronor under sex
år. Därtill kommer en kraftig upprustning
av övriga sjukvårdsanstalter och
långtidssjukvården i länet.

Med en effektivisering av sjukvården
följer även väsentliga driftkostnadsökningar,
och det är nog det allvarligaste
i detta sammanhang. Nytillkomna inrättningar
och utökade avdelningar i
förening med eventuella arbetstidsförkortningar
och andra organisationsfrågor
kräver avsevärt ökade driftkostnader.
Under sådana förhållanden förefaller
en skattesats på uppåt tio kronor
för enbart landstingets behov inte alltför
avlägsen, vilket också herr Söderberg
ansåg troligt.

Ett skatteutjämningssystem av denna
föreslagna typ avser i första hand att
utjämna skatteskillnaderna mellan de
enskilda skattebetalarna men gör det

inte möjligt att åstadkomma en riktigare
och rättvisare kostnadsfördelning mellan
staten och landstingen. En sådan
måste därför lösas i annan ordning än
genom skatteutjämningsbidrag.

i likhet med skatteutjämningskommittén
och flera olika remissinstanser,
som herr Ferdinand Nilsson erinrade
om alldeles nyss, anser vi motionärer
att en prövning av kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun på landstingskommunernas
förvaltningsområde
utifrån allmänna skattepolitiska utgångspunkter
bör ske. Utskottet understryker
även att bl. a. sjukvården medfört
både stegrade kostnader och mycket
svårbemästrade ekonomiska problem
för övrigt. Någon utredning vill
man trots detta inte nu vara med om,
utan man vill först avvakta verkningarna
av det nya skatteutjämningssystemet.
Jag befarar dock att denna väntan kan
bli ganska lång.

På grund av de här anförda synpunkterna
anser jag mig böra biträda reservationen
nr 9 i statsutskottets utlåtande
nr 78. Denna reservation tillgodoser
nämligen de krav som vi uppställt i våra
motioner. I övrigt har jag ingen invändning
mot utskottsmajoritetens förslag
utom i fråga om indelningen av
skattekraftsområden, där jag har samma
uppfattning som reservanterna.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
några detaljer men får avge samma löfte
som herr Ferdinand Nilsson gav att
vara kortfattad, och skall å min sida
försöka hålla detta löfte.

Som framgår av det utskottsutlåtande
som nu behandlas här i kammaren
har jag jämte ett par andra socialdemokrater
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 43 väckt en motion, med
nr 669. En likalydande motion har också
väckts i andra kammaren, nr 791. I
dessa motioner hemställes att Kopparbergs
län skall hänföras till skattekraftsområde
nr 2.

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

121

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

När vi väckte denna motion hade vi
knappast några förhoppningar om att
den skulle tillstyrkas av statsutskottet
och bifallas av riksdagen. Dessa föraningar
har också besannats, då båda
motionerna avstyrkts av ett enhälligt
statsutskott. Avsikten med våra motioner
låg kanske mer på det principiella
planet. Vi ville nämligen påvisa att Kopparbergs
län i rent strukturellt avseende
var att hänföra till Norrland och därför
borde ha föreslagits tillhöra skattekraftsområde
nr 2. Vi anser att rikets
indelning i skattekraftsområden ej fått
den rätta avvägningen. Kopparbergs
län är ett typiskt Norrlandslän, även
om det tillhör Svealand. Detta framkommer
också i officiella sammanhang
där det ofta heter Norrland och Dalarna.
Rent geografiskt tillhör också länet
i stor utsträckning det s. k. norra stödområdet
ur lokaliseringssynpunkt.

Kopparbergs län har även under de
senaste åren haft att brottas med samma
problem som norrlandslänen ur befolkningssynpunkt
eftersom befolkningsutflvttningen
från länet skett i ungefär
samma utsträckning som från
norrlandslänen. Sålunda bär länet under
de senaste åren fått vidkännas ett
utflvttningsöverskott på i runt tal 7 200
personer. Det är ju självklart att ett så
pass kraftigt utflyttningsöverskott måste
få ekonomiska konsekvenser för kommunerna
i bland annat ett vikande skatteunderlag
och detta framför allt i de
s. k. glesbygdsområdena i länet, särskilt
som det är människorna i de produktiva
åldrarna som flyttar ur länet.
Detta har också gjort att länets medeluldebitering
är rätt hög och med största
sannolikhet kommer att öka kraftigt
under de närmaste åren.

Min uppfattning angående Kopparbergs
läns strukturella och ekonomiska
likhet med norrlandslänen delas också
av statsutskottet, som på sidorna 13 och
14 i sitt utlåtande framhåller följande:
»Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län bär i åtskilliga hänseenden
en struktur likartad med flertalet norr 5

Första kammarens protokoll 1965. Nr 2 ''S

landslän. Inom länen finns betydande
glesbygdsområden med stora avstånd.
Befolkningsutvecklingen är ogynnsam.
Detta har föranlett statsmakterna att i
flera fall ge dessa tre län eller delar av
dem en relativt gynnsammare behandling
i fråga om vissa statliga stödåtgärder
än sydligare belägna län. Mot denna
bakgrund framstår olikheterna i bidragsgivningen
som omotiverade.»

När statsutskottet konstaterat detta
hade man kanske väntat sig att det
skulle ha utmynnat i ett förslag i enlighet
med vår motion, nämligen att Kopparbergs
län skulle ha hänförts till skattekraftsområde
nr 2. Så sker emellertid
ej, utan utskottet frångår omedelbart
sin principiella inställning i detta avseende
och föreslår ett nytt skattekraftsområde
med en garanterad skattekraft
av 100 procent. I detta nya skattekraftsområde
som föreslås av utskottet skali
dock ej landstingskommunerna ingå,
utan de skall i det aktuella området ingå
i skattekraftsområde nr 1.

Det är alltså en principiell inställning
som vi från motionärernas håll finner
betydligt avvika från Kungl. Maj:ts förslag,
i det att utskottet här föreslår att
landstingskommunerna skall hänföras
till ett lägre skattekraftsområde än kommunerna
i övrigt. Jag för min del kan
ei godta ett sådant förslag med hänsyn
till den betydelse som statsutskottets
förslag kan få i negativ riktning i framtiden
ur rent principiell synpunkt.

Det är också av den anledningen som
vi motionärer vidhåller den rent principiella
inställning som jag tidigare
deklarerat, nämligen att Kopparbergs
län bör tillhöra skattekraftsområde nr
2 både när det gäller landstingskommunerna
och när det gäller primärkommunen.
Vi kommer därför att hålla
denna vår principiella inställning levande
med sikte på att Kopparbergs län
inom en nära framtid skall komma att
tillhöra skattekraftsområde nr 2.

Utifrån denna synpunkt vill jag också
kraftigt understryka vad departementschefen
här säger angående ett re -

122

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

missvar som är avgivet av länsstyrelsen
i Kopparbergs län i denna fråga.
Det anfördes i propositionen följande:
»Jag vill i anledning härav påpeka att
områdesindelningen givetvis inte är en
gång för alla given utan att ändringar
tid efter annan kan vara påkallade.
Kommittén har också beaktat detta förhållande
och i sitt författningsförslag
intagit en bestämmelse som ger Kung].
Maj:t möjlighet att, när särskilda skäl
föreligger, förordna om avsteg från den
föreskrivna områdesindelningen. Därigenom
erhålles, som kommittén framhåller,
möjlighet att på ett smidigt sätt
ändra enstaka kommuners eller andra
länsdelarS'' områdestillhörighet.»

Majr.tycker kanske att jag skulle vara
nöjd med denna skrivning i propositionen,
men jag vill dock ytterligare understryka
vår principiella inställning
till denna aktuella fråga med att yrka
bifall till motionerna 669 i första kam-maren
och 791 i andra kammaren.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle:
''

Herr talman! Jag skall inte komma
med något genmäle gentemot herr Perssons
motiv för att Kopparbergs län borde
hänföras till skattekraftsområde 2
enligt propositionens beskrivning. Han
förklarade, att han av principiella skäl
inte kan godta det förslag som utskottet
har. Jag har heller intet att genmäla
mot att. även landstingen, såsom herr
Persson önskade, skulle tillhöra en
högre gruppering härvidlag. Jag har
även skrivit under en motion i den riktningen.
Men det är väl så, herr Persson,
att. vi har försökt att komma till en
kompromiss. Vi har tagit ett steg av de
två som vi kanske velat ta, och med
hänsyn till kostnadsläget anser vi att det
var en lämplig avvägning att gå halva
vägen genom att acceptera en skattekraftsgräns
på 100 procent med ett fjärde
skattekraftsområde. Även om man
vill att landstingen skall få det bättre
tycker jag att man kan gå med på det

som föreslås, som ändå medger att
kommunerna får en rättvisare fördelning
av skattekraftstillskottet.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara säga till
herr Johan Olsson att jag finner det
mycket betänkligt ur rent principiell
synpunkt, vilket jag också underströk
i mitt första anförande, att man här
skiljer mellan landstingskommuner och
primärkommuner. Man vet inte vad det
kan bli av ett sådant förslag i framtiden.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har med avsikt suttit
mycket tyst här i bänken under denna
långa debatt, närmast därför att i
denna eminent kommunalsakkunniga
församling hade jag en känsla av att
jag inte skulle kunna berika diskussionen
med nämnvärt många nya argument.
Jag har väl i stort sett blivit sannspådd
i det avseendet. Men eftersom
jag bl. a. blev direkt uppfordrad av
herr Ferdinand Nilsson i hans inlägg
att verifiera att han höll ord, så vill jag
gärna göra det. Han lyckades på ett
sällsynt elegant sätt undvika att tala om
propositionen i sitt i övrigt mycket intressanta
anförande. Jag hade också en
känsla av att det var den reflexionen
herr Söderberg gjorde, fastän den möjligen
missuppfattades från herr Ferdinand
Nilssons sida.

I en lätt beröring med propositionens
innehåll citerade herr Ferdinand Nilsson
en lång rad landstingsutlåtanden,
där man uttalat sitt allmänna missnöje
med resultatet av denna skatteutjämning.
Jag vill bara komplettera herr
Ferdinand Nilsson på den punkten
med att erinra om att dessa landstingsremissyttranden
avgavs emot bakgrunden
av vad kommittén redovisat i sitt
betänkande. Detta gjordes sedermera
om i propositionen med en betydligi

Nr 23

123

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

vänligare behandling av landstingen.
Remissyttrandena ger följaktligen inte
något alldeles adekvat uttryck för hur
landstingen ser på frågan nu, föreställer
jag mig.

Eftersom det kom tillbaka vid ett par
tillfällen i herr Ferdinand Nilssons inlägg
skulle jag också vilja understryka
vad herr Söderberg svarade i sin replik.
Hela den tidigare så mycket omhuldade
diskussionen om att man borde
ha möjligheter till och att det vore
rimligt och rättvist att ersätta en kommunal
proportionell skattetunga med
en progressiv skattetunga — eller skattebörda
om man nu vill kalla det så —
kan ha varit riktig tidigare, men den
är inte riktig i dag. I dag är det faktiskt
sä att man bara har två ting att
balansera mellan. Det är den proportionella
kommunalskatten och det är den
indirekta, omsättningsskatten, såsom
den är.utformad i det nuvarande systemet.
oUnder sådana förhållanden är
det väl ytterst dubiöst att säga att det
dna är. an er fördelaktigt än det andra för
de smärre inkomsttagarna. Jag tror att
man Jiär har ungefär likvärdiga storheter
att röra sig med.

, Emellertid må det, herr talman, ändå
vanstl mig tillåtet att säga någonting
mer, eftersom det tvivelsutan är en
utomordentligt vittsyftande och stor reföittn
som kammaren nu snarligen går
att besluta om. Det är en skatteutjämningsreform,
taxerad till en summa
söm rör sig mellan 900 och 1 000 miljoner
kronor. I detta ligger en nettoöverföring
ifrån staten till kommuner
-4- bl. a. via omläggning av folkpeneionsfinansieringen
— på icke mindre
än 400 miljoner. Om jag till detta lägger
den reform som för närvarande
också realiseras genom polisens förstatligande
och rådsturätternas förstatligande,
blir det ytterligare 100 miljoner
som här tas över på den statliga finansicringssidan.

Niir jag suttit och avlyssnat debatten
''— både då den inriktat sig på krav om
utredning beträffande kostnadsfördel -

ningen emellan stat och kommun, och
då argumenten har byggts upp ut ifrån
de mera kommunalt betonade utgångspunkterna,
där vi fått beskrivningar på
kommande kumulativa kostnadsstegringar
för kommunernas räkning — har
jag gjort den reflexionen att det väl ändå
är litet orättvist att beskylla den här
kammaren och medkammaren för att
så att säga ha misshandlat kommunerna
i de beslut som riksdagen står ansvarig
för. Jag vill minnas att i den
statsverksproposition som lades på riksdagens
bord den 11 januari i år tas detta
upp till ett resonemang i finansplanen
med en redovisning av att kommunernas
totala utgifter för tio år sedan
täcktes med statsbidrag till 17 procent,
medan de numera täcks med
statsbidrag till 22 procent. Det har på
den tioårsperioden skett en relativ förskjutning
på 2 600 miljoner till kommunernas
favör och till statens nackdel.

Men det avgörande är ändå att det
som här utvecklat sig — det må vara
övertagande av provinsialläkarorganisationen
eller mentalsjukvården eller
ambitionen att bygga ut kroppssjukvård,
sjukvårdsundervisning och andra
ting — inte är resultatet av ensidiga
beslut i isolerade rum utan har föregåtts
av noggranna överläggningar och
prövningar i detta hus. I detta hus sitter
det ju folk som inte bara är riksdagsmän
— dagens debatt har klart verifierat
att det kommunala inslaget är
starkt i den här församlingen.

Jag har velat säga detta, eftersom jag
nog tycker att diskussionen har givit en
kanske litet oriktig touche åt hela begreppsställningen.

Vidare skulle jag kunna säga att i
den mån reformerna har förts ut har
det bakom dem i allmänhet legat förhandlingar
mellan kommunerna och
staten. Förhandlingsuppgörelserna har
sedan godkänts av riksdagen såsom en
fair överenskommelse och ett riktigt uttryck
för vad förhandlarna har kommit
fram till med avseende på kostnadsfördelningen.

124

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

Många gånger har staten också mötts
av kommuner som är angelägna om att
få ta på sig kostnader för en viss verksamhet.
Kostnaderna är inte den enda
komponenten, utan där ingår också
möjligheterna till en lokalisering eller
utbyggnad av statliga institutioner, exempelvis
undervisningsanstalter, som
tillför vederbörande kommun skattekraft.
Det är inte ovanligt att en kommun
efter att ha avvägt sina egna kostnader
och sina egna möjligheter till
vinst strävar ganska energiskt efter att
få en anläggning till sig, även om den
på kort sikt medför en del kostnader.
Jag tycker att detta bör sägas för att
man skall få en något mer nyanserad
bild.

Den reform som nu har debatterats
under några timmar kan inte värderas
bara i de summor som jag tillät mig
referera. Ett alldeles speciellt värde ur
kommunernas synpunkt har de åtaganden
för framtiden som ligger i förslaget
om värdebeständighet och följsamhet
till standardutvecklingen. Om jag
diskonterar både skatteunderlagets tillväxt
och utdebiteringens tillväxt, kan
jag säga att detta åtagande från statens
sida kan uppskattas till ett hundratal
miljoner varje år, såsom också framgår
av utskottets utlåtande. En sådan garanti
har kommunerna hitintills saknat
i det mera primitiva och provisoriska
system för kommunal skattelindring
som vi har arbetat med.

Den tvivelsutan största diskussionsfrågan
i dagens debatt har varit utskottets
propå om införande av en ny skattekraftsgräns.
Jag måste bekänna att
jag är mycket orolig för den nya idé
som förs fram såsom utskottets mening.
Två sakkunnigkommittéer med ett
starkt kommunalt inslag, nämligen dels
den som lade fram förslaget om skattelindring
och dels den som har apostroferats
här i dag och som kom fram med
förslaget om en radikal skatteutjämning,
vilket har kostat mycket möda och
mvcket arbete, har sökt åstadkomma
en riktig fördelning av skattekraftsgrän -

serna. Naturligtvis har man varit medveten
när propositionen skrivits om att
den gränsdragning som kommittén föreslagit
och regeringen sedermera har
följt inte till alla delar är ett uttryck
för exakt rättvisa. Följaktligen har det
också angivits att det bör ligga i Kungl.
Maj:ts hand att göra de modifikationer
av gränsdragningen som kan vara påkallade.

Det är emellertid inte bara en sinkadusmässig
höftning när det föreslås att
Norrbottens och Västerbottens lappmarker
skall tillhöra ett område, norrlandslänen
i övrigt ett annat område
ocli resten av landet ett tredje område.
Det ligger vissa avvägningar bakom
detta förslag. Vill man att skatteutjämningen
skall vara rättvis med hänsyn
till kommunernas skattekraft och utdebitering,
så är kommitténs och regeringens
förslag riktigare avvägt än det
improviserade förslag om ett nytt skattekraftsområde
som med lottens hjälp
har vunnit utskottets bifall.

Anledningen till att jag gärna vill
tillkännage min oro är att det, om man
fingrar på gränsen och tar in hela län
som traditionellt och konventionellt räknas
till Svealand och mellersta Sverige,
såsom Västmanland, Kopparbergs
län och Gävleborgs län, på detta sätt är
svårare att finna en naturlig gränslinje
än enligt den princip som kommittén
och regeringen följer.

Naturligtvis kan det, som jag nyss
sade, aldrig bli tal om millimeterrättvisa,
men bakom den här schablonlösningen
ligger ändå ganska utförliga beräkningar,
på vilka indelningen i skattekraftsområden
bygger. Om man nu
ogenerat tar med hela nya län, som
traditionellt räknas till Svealand, exempelvis
Värmland, har jag svårt att förstå
att man skall kunna anföra något
principiellt argument mot att ta med
Bohuslän och Dalsland. Har man tagit
med Värmland ända ned till gränsen
mot Skaraborgs län, alltså ett industribetonat
område, varför skall man då
utelämna den mera jordbruksbetonade

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

125

Ang. andrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

del av Skaraborgs län som gränsar mot
Värmland? Man kan göra samma jämförelser
om man tar med södra Dalarna,
norra Örebro län och Västmanland, och
man kan få samma gränskollisioner om
man låter den nya gränsen följa Dalälven
mellan Gävleborgs län och Uppland.
Jag tycker det är riktigare att hålla
sig till vad som enligt alla traditionella
och vedertagna begrepp är Norrland.
Gränserna är inte tillkomna av
en sinkadus, utan bakom indelningen
ligger ett mycket utförligt material med
bedömningar och beräkningar.

Jag nämnde att två utredningar har
kommit fram till denna gränsdragning.
Jag kan erinra om att gränsdragningen
inte har mött några nämnvärda protester
vid remissbehandlingen, utan alt remissinstanserna
på det hela taget varit
förstående på den punkten. Dessutom
har vi bakom oss tre års tillämpning enligt
de gamla skattelindringsbestämmelserna
av den gränsdragning som föreslås
i propositionen.

Fastställer man, såsom jag befarar,
en sådan här snabbt improviserad ny
gränslinje, kan det uppstå kontroverser.
Det kan vara lugnt i år, men det blir
förmodligen inte lugnt nästa år. Slutligen
har man flyttat gränserna -— jag
ser här bort från kostnadsökningarna
vid varje tillfälle — och kommit fram
till en gränsdragning som är illa anpassad
till kommunernas skiljaktigheter
i skattekraft.

En annan fråga som varit eu stor fråga
i utredningen och föranlett reservationer
även i statsutskottet gäller utdebiteringsgränsen.
Jag skall inskränka
mig till det korta konstaterandet att
tanken på fast bidragsgräns icke harmoniserar
med grundtanken i proposition
och utlåtande, nämligen en skatteutjämning
i förhållande till medelskattekraften.
Eu fast bidragsgräns leder,
även om man såsom det heter i propositionen
justerar den med vissa ars mellanrum,
till ett renodlat statsbidrag, frikopplat
från utjämningstanken. En rörlig
griins medför ett statsbidrag som

står i direkt relation till medelutdebiteringen
och följaktligen logiskt och
konsekvent ansluter sig till de grundtankar
för vilka propositionen är ett uttryck.
Det har också i denna debatt,
herr talman, vid ett par tillfällen anförts
en del synpunkter som väl närmast
skulle kunna tas såsom en kritik mot
finansministern för de kompletteringsdirektiv
som den sittande utredningen
fick. Jag har kanske ett behov av att
motivera varför dessa direktiv över huvud
taget kom till.

Det är faktiskt inte på det sättet, ärade
kammarledamöter, att man i och
med att man lägger ett utredningsuppdrag
i händerna på en sakkunnig församling
säger: »Sätt nu i gång och utred!
Kom fram med vad ni själva önskar,
bortsett ifrån vad det kostar!» Utredningen
har tillsatts för ett speciellt
område, rekryterats med hänsyn till det
specialområde som skall utredas. Man
kan inte begära att utredningens i och
för sig förtjänta män och kvinnor i sitt
utredningsarbete skall ledas utav något
slags, skall vi säga, statsfinansiell uppfattning,
huruvida förslagen passar in i
vad som anses vara en riktig finanspolitisk
bedömning och är rätt avvägda i
konkurrens med andra önskemål. Det
går inte till på det sättet. Jag kan försäkra
att om regeringen, den föredragande
departementschefen och i sista
hand finansministern skulle addera
ihop alla önskemål från fria ocli obundna
utredningar, vore dessa utredningar
tämligen värdelösa, eftersom det icke
finns fysiska och praktiska möjligheter
att placera in resultaten inom de ramar
som ekonomiska och reella resurser
i övrigt innebär. Jag har oändligt
många exempel på detta. Om man studerar
Kungl. Maj:ts utredningsdirektiv
sedan ett par år är det en medveten
linje att ange ekonomiska ramar för
utredningarna. I den vägutredning som
för närvarande arbetar är detta klart
angivet, i den stora skatteutredningen
var det klart angivet, och i praktiskt
taget alla utredningar som tenderar att

126

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

spela en roll i ekonomiskt avseende är
detta klart angivet. Det blev nödvändigt
att lämna ett tilläggsdirektiv så som det
rent statsfinansiella perspektivet såg ut
att utveckla sig. Jag är medveten om att
kommittén ogillade detta tilläggsdirektiv,
men kommittén fortsatte lojalt sitt
arbete, och vi fick ett förslag inom den
angivna ramen. Att propositionen sedermera
har gått något därutöver beror
väl på att det, om vi vill acceptera kommitténs
principiella uppläggning som vi
tyckte var riktig, blev ofrånkomligt att
så att säga svälja även en större kostnadsfördyring
än vad kommittén hade
stannat för. Det var logik och sammanhang
i detta. Regeringen tog konsekvenserna,
naturligtvis också av den anledningen
att vi var helt medvetna om situationen
för kommunerna, både för
primärkommunerna och för landstingskommunerna.
Vi ansåg att det förelåg
ett behov att ge dem ett ordentligt handtag,
vilket jag anser att propositionen
är ett uttryck för. Å andra sidan innebar
detta att den statsfinansiella situationen
pressades till gränsen av vad
i i varje fall regeringens finansminster
hågade göra. Jag har ju fått uppbära
inycken smälek efter den 11 januari
för en skral och dålig finanspolitik,
en alltför svag finanspolitik som har
lagt orimliga bördor på penningspolitiska
instrument i form av höga räntor
och hårda kreditåtstramningar. De som
har kritiserat mig härför har emellertid
inte dragit sig för att på gammalt
känt manér bjuda över i den fråga vi
i dag diskuterar. Visserligen stannar
överbudet vid 20 miljoner kronor, men
det är ändå ingen liten summa. Och
det finns, såsom tidigare har sagts här
i debatten, ingen anvisning på någon
motsvarande inkomstförstärkning.

Jag bär med detta, herr talman, velat
poängtera den dubbeltungade argumentation
som faktiskt i detta sammanhang
har demonstrerats. Jag har känt
ett behov av att säga detta, vad det nu
kan leda till. Jag hade nämligen hoppats
att utskottet, eftersom man är överens

om att statsfinanserna knappast bör försvagas,
ändå skulle ha gjort ett försök
att anvisa den kompenserande inkomstförstärkningen.

En annan fråga, herr talman, som
också har varit föremål för diskussion
i denna rätt långa debatt, har varit frågan
om skolskjutsbidraget. Redan i propositionen
har det ganska klart och
bestämt skrivits ut att det extra bidrag
på 10 miljoner kronor, som det ligger i
Kungl. Maj:ts hand att fördela, i allt väsentligt
skall användas för att mildra
de konsekvenser som bortfallet av skolskjutsbidraget
kan föra med sig för vissa
kommuner, framför allt längst upp
i norr. I skatteutjämningsprincipens
egen natur ligger det ju att om en kommun
på grund av höga utgifter på ett
eller annat område, är skattesvag och
har en hög utdebitering, blir det automatiskt
en större kompensation. Så fungerar
bidraget. Regeringen gjorde ju
också den förändringen att bidraget
skall stiga i den män utdebiteringen för
den enskilda kommunen avlägsnar sig
uppåt i förhållande till utdebiteringen
för landet i övrigt.

Det är frestande att också säga några
ord om tanken att via staten garantera
ett grundbidrag i form av bostadsbidrag
till folkpensionärerna. En glädjande
sak när man läser utskottets utlåtande
är att centerpartiet har blivit
ensamt på den här punkten. Det är
glädjande därför att utskottets utlåtande
är ett uttryck för en konsekvent linje;
där beslutanderätten ligger, där skall
också de ekonomiska konsekvenserna
tas. Det är detta som ligger bakom hela
omläggningen inom ramen för finansiering
av folkpensionerna. Staten tar till
sista öret alla kostnader för de beslut
som denna kammare och medkammaren
fattar, men vi begär att kommunerna
skall ta kostnaderna för de beslut
som respektive kommunala fullmäktigeförsamlingar
suveränt fattar.
Det är en riktig och konsekvent linje,
om man ser utvecklingen i det långa
loppet. När det gäller kostnadsfördel -

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

127

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

ningen mellan stat och kommun tror jag
att det är synnerligen önskvärt att man
försöker bibehålla denna princip så
långt som det är praktiskt möjligt.

Jag har varit med och studerat en del
länsvis och regionsvis gjorda undersökningar
på den svenska landsbygden,
som gällt omfattningen av de kommunala
bostadsbidragen. Sådana undersökningar
ger ju ett mera direkt betyg
på hemmabefolkningens intresse, i den
mån den representeras av sina kommunalmän,
just för folkpensionärerna.
Det har varit ett ganska intressant material
att närmare studera. Därvid har
framkommit att det inte alls har varit
ovanligt attt kommuner med hygglig
skattekraft och låg utdebitering har
hållit sig med mycket låga bostadsbidrag,
och det har även varit vanligt
att kommuner med hög utdebitering
har hållit sig med höga bostadsbidrag
till pensionärerna. Det finns således
inte någon direkt korrespondens mellan
skattekraft och utdebitering och
bostadsbidragets storlek. Därvidlag får
man leta sig fram till hur stort det lokala
engagemanget är när det gäller
den egna kommunens folkpensionärer.
Åtskilliga av dessa utredningar ger rätt
dystra resultat, som visar att det i en
del fall finns ekonomiska motiv för
att ge ett hyggligt bostadsbidrag men
där man ändå inte anser sig kunna göra
det. .lag viill minnas att det var herr
Axel Svensson som här från talarstolen
talade om snåla kommuner. Det uttrycket
är väl i vissa fall alldeles riktigt —
snålheten är en faktor som verkar alldeles
fristående från kommunens ekonomiska
möjligheter; vi har säkert alltför
många exempel på detta. Och då är
det klart att om staten går in med ett
garanterat grundbidrag i bostadstillägget
— jag vill minnas att förslaget gällde
400 kronor för ensamstående och 600
kronor för äkta makar — så finns väl i
de här kommunerna samma uppfattning
kvar som de hitintills liar demonstrerat,
och de kommer då att ta chansen
att slippa ifrån att betala någonting.

Staten klarar det, men de sitter själva
med beslutanderätten. — Detta är galet,
det är fel.

Den linje som utskottet nu har valt
ger oss möjligheter att ställa ut till offentligt
beskådande de kommuner som
i fortsättningen snålar för hårt med bidragen
till folkpensionärerna. Ger kommunerna
ordentliga bostadsbidrag till
folkpensionärerna, så tvingas de kanske
att höja sin utdebitering, och då utlöser
det automatiskt bidrag enligt det skatteutjämningssvstem
som här presenteras.
År en kommun fattig och inte har
skattekraft nog för att lämna hyggliga
bidrag till pensionärerna, så ger detta
system tillskott till det felande skatteunderlaget,
så att den möjligheten
finns. Kvar blir de kommuner som av
snålhet inte vill ge bidrag till pensionärerna,
och dem har man, menar jag,
ett intresse av att ställa ut och inte
gömma bakom en statlig bidragsgivning.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte begärt ordet
för att gå i polemik mot finansministern,
utan det är så att jag tyvärr
måste återkalla det yrkande jag ställde
beträffande motionerna 1:669 och II:
791; detta av rent formella skäl eftersom
man inte har möjlighet att yrka
bifall till motioner som inte är åtföljda
av lagtext.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Först en liten rent personlig
reflexion. När finansministern
talade så mycket om »snåla kommunalmän»
o. s. v. må det väl vara förlåtligt
att de som är verksamma inom kommuner
och landsting vill säga något. Jag
liar stor respekt för finansministerns
ekonomiska omsikt och den sparsamhet
han så många gånger visar även när

128

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

det gäller ganska små belopp, men då
han talar om de snåla kommunalmännen
skulle jag vilja säga, herr talman,
att det också finns andra läsarter vid
bedömningen av ett och annat inom finansdepartementet.
Det finns kanske
folk som säger, enligt en gammal historia,
att min hm-hrn och herrns katten
är precis samma person.

Sedan förstår jag finansministern på
cn väsentlig punkt: Han tycker att när
han lägger fram ett förslag som i alla
fall ger så pass mycket för kommunerna
borde det så att säga vara rimligt
att vi i kommuner och landsting skulle
kunna förstå att det som han gjort är
det centrala, och då skall man inte alltför
mycket diskutera andra aspekter,
som i finansministerns anförande inte
spelade så stor roll. Men vi från vårt
håll har sedan 1961 tagit upp dessa
problem i motioner riksdag efter riksdag,
och då har man hänvisat till skatteutjämningsutredningen.
Sedan kommer
den här propositionen, och då behandlas
motionerna i samband med den. Mot
denna bakgrund hade jag hoppats på
litet förståelse när vi samtidigt diskuterar
motionerna och propositionen, så
mycket mera som vi i det fallet har stöd
av den utredning finansministern tillsatte,
som ju pekade på hur önskvärt
och bra det är med en riktig lösning
efter stora linjer.

Finansministern säger att propositionens
förslag är bättre än kommitténs.
Ja, jag skall gärna gå med på att i vissa
punkter är kommitténs förslag sämre.
Men som helhetsintryck kvarstår att det
som man hänvisade till för att komma
ifrån behandlingen av uppgiftsfördelningen
och kostnadsfördelningen mellan
primärkommuner, landsting och
stat inte löstes med detta. Det har kommittén
vittnat om.

Finansministern säger att utvecklingen
under senare tid har inneburit att
staten tagit på sig en hel del och att
det här har blivit bättre och bättre. Jag
vill komplettera den skönmålningen
med att säga att även i kommunerna

och landstingen bär skatten stigit, och
det inte så litet. När jag blev landstingsman
1942 hade vi i vårt län en skatt på
2:45. Med den kunde man inte uträtta
mycket. Vi ville uträtta mer, och vi
måste höja skatten för att göra det. Nu
sitter vi med en skatt som är ungefär
tre gånger så hög. Det är inte bara vinst
med detta, utan det är väsentliga kostnader.
Man kan nog säga att kommuner
och landsting tar på sig en ganska väsentlig
del av kostnaderna.

»Det borde vara frestande att säga»,
sade finansministern. Jag tycker att det
kunde vara frestande även för honom
att säga någonting om favoritmetoderna
att staten bestämmer och anger riktlinjer
och sedan får landsting och kommuner
utdebitera. Detta är ett förhållande
som inte är särdeles demokratiskt.
Enligt västmanlandsutredningen
är kommunernas utgifter till 82 procent
bundna genom statliga direktiv. Siffran
är väl ungefär densamma i landet över
huvud taget. Det blir väldigt litet av demokrati
och folkstyre på det planet, och
likadant är det med landstingen.

Det har påtalats att jag tagit upp detaljer,
och det är riktigt. Jag har velat
exemplifiera hur bundna och upphängda
kommuner och landsting har blivit
i sin planering då de nu är beroende av
både de statliga målsättningarna och
de statliga resurserna. Jag har tagit upp
problemet om att få en överensstämmelse
på det ena området och det andra.
En lösning av problemet kan nås om
man verkligen går in för en omprövning
av kostnadsfördelningen mellan staten,
primärkommunerna och landstingen.
Detta är det centrala och skulle skapa
mera klarhet i stället för den nuvarande
oredan.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet Sträng var
inte glad åt att utskottet så här i all
hast, som han uttryckte sig, hade funnit
på ett nytt skattekraftsområde. Han me -

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

129

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

nade att man inte kunde ge det nya
området en »riktig» gräns, och han hade
också en del övriga invändningar
att göra. Jag tror mig kunna hävda, att
gränserna för det nya skattekraftsområdet
är väl så motiverbara som de tidigare
uppdragna gränserna.

Vad har man i propositionen för motiv
att föra Gävleborgs län, som alltid
har hört till Norrland, till Svealand?
Vad finns det för motiv för att föra
inlandsområden i Dalarna och Värmland
till samma område som Götaland?
Jag tror att det finns starka skäl för att
geografiskt sett motivera det område
som utskottet föreslagit. Jag kan hänvisa
till den detaljerade motivering som
herr Einar Persson föredrog. Tyvärr
ansåg han sig ändå av principiella skäl
inte kunna ansluta sig till utskottets förslag,
genom att landsting och kommuner
kommer i olika skattekraftsgriinser.
Men landstingen och kommunerna är
ju även i propositionen uppdelade på
olika skattekraftsgränser.

Jag tror att utskottets förslag är bättre
än propositionens också därför att
man får en tioprocentig avtrappning
mellan områdena i stället för en tjugoprocentig.
Därmed mildrar man tröskeleffekterna
mellan områdena.

Vad beträffar utdebiteringsgränsen
talar finansministern om att en fast utdebiteringsgräns
inte harmonierar med
ett sunt och riktigt skatteutjämningssystem.
Jag tror att man väl kan hävda att
en fast utdebiteringsgräns harmonierar
med ett sunt och riktigt skatteutjämningssystem,
dels därför att det ger
kommunerna bättre möjlighet att planera
för sina utgifter och inkomster,
dels därför att man förhindrar att kommunerna
måste spekulera i en utdebiteringshöjning
för att motverka väntade
förluster på grund av att medelutdebiteringen
höjs. Om den bristande
harmonien skulle bestå däri att kommunerna
möjligen skulle tillföras mera
pengar i fall de kommunala utgifterna
ökades, är detta inte något fel.

Jag tycker att utskottets förslag väl

5f Första kammarens protokoll 1!)G5. Nr 23

harmonierar med den anda som visats
i kammaren i dag. Om kommunerna får
ökade utgifter framöver, måste staten
täcka in en del av dessa utgifter. Det
skulle ju ske automatiskt med en fast
utdebiteringsgräns, som givetvis inte
skulle bestå oförändrad hur många år
som helst.

Vad slutligen angår skolskjutsarna är
det ju riktigt att det system som föreslås
täcker en del av merkostnaden men
bara kanske 10 procent i vissa fall, 20
till 30 procent i en del andra fall och
i bästa fall 60 procent. Har man fått
ett system som ger kommunerna en inkomstnivå
som kan motiveras ur olika
synpunkter, är det väl fel att ta bort
en del av effekten för de svagaste kommunerna.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Beskyllningen för att
föra en dubbeltungad finanspolitik tar
jag, som finansministern förstår, inte åt
mig. Våra reservationer är kostnadsmässigt
klart redovisade.

Emellertid är jag medansvarig till utskottets
förslag om ett nytt skattekraftsområde.
vilket väckt finansministerns
oro. Finansministern säger att det är
ingen sinkadus när gränsen dras söder
om Härjedalen och norr om Hälsingland
och att om denna linje skulle frångås
vore fältet öppet att resonera som
så att det är inte så stor skillnad mellan
södra Dalarna och norra Västmanland
etc. Men gränsdragningen som går
genom södra Härjedalen och norra Hälsingland
är en gränsdragning i öst—
västlig riktning efter den 62 :a breddgraden.
Den gränsdragningen svarar
emellertid egentligen inte mot de naturliga
ekonomiska förutsättningarna i
vårt land. Gränsdragningen borde gå
mera i sydvästlig—nordöstlig riktning.
Norrlands kustland kan exempelvis inte
sägas vara ett av naturen missgynnat
område, medan däremot Dalarnas, Hälsinglands
och Värmlands inland är
ganska strävt behandlade. Den lokalise -

130

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

ringspolitiska stödområdesgränsen svarar
i varje fall bättre mot de näringsgeografiska
och ekonomiska förutsättningarna.

Vid behandlingen i utskottet ställdes
yrkanden beträffande just dessa tre
län. Även om jag mycket väl kan erkänna
att den lokaliseringspolitiska
gränsdragningen är bättre än den gränsdragning
som utskottet har förordat, så
fanns det bara en praktiskt möjlig utväg,
om man ville komma med ett alternativ
till förslaget att följa den 62 :a
breddgraden, vilket nog trots allt varit
något av en sinkadus.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
jag inte har någon anledning att på
något sätt försvara de snåla kommuner
som det har talats om. Jag konstaterar
bara att finansministern sade, att låg
utdebitering är lika med lågt bostadstillägg
och att hög utdebitering är lika
med högt bostadstillägg.

Många gånger anses vi representera
landsbygdskommunerna. Kanhända kan
man dra en parallell mellan hög utdebitering
och högt bostadstillägg. Hög
utdebitering kännetecknar allt för ofta
landsbygdskommunerna. Jag tror dock
att det ligger en tvåfaldig rättvisa i att
kunna ordna med ett grundbelopp åt
folkpensionärerna. Efter det resonemang
finansministern här fört och indirekt
givit kommunerna sina direktiv
om mindre »snålhet», förväntar han sig
uppenbarligen, att de får klara problemen
om sin skattebelastning så gott det
nu går.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 78 angående skatteutjämning
finns två stycken hängpropositioner,
nämligen nr 49 och nr 50. Den ena
gäller skolskjutsarna och den andra

biblioteken. Jag skall, herr talman, uteslutande
hålla mig till de kommunala
folkbiblioteken och avlösningen av deras
statsbidrag.

Jag får då kanske först säga, att det
som finansministern yttrade om att frågan
varit föremål för utredning, remissyttranden
och överläggningar väl såvitt
jag kan förstå inte gäller folkbiblioteken.
Tvärtom har det varit så att skolöverstyrelsen
så sent som när den gav
in sina petita för nästa budgetår utgick
ifrån en departementspromemoria, som
avsåg en väsentligt högre bidragsgivning.

Frågan har blivit något illa behandlad
rent tekniskt sett, eftersom femte
avdelningen redan medan andra avdelningen
höll på med att fundera över
de två speciella propositioner som ecklesiastikministern
framlagt tog ställning
till principfrågan. Därmed blev
det kanske i realiteten inte någon sakbehandling
av de två frågorna.

Inom högerpartiet har vi inte haft något
att erinra, när vi har sett frågan i
dess helhet, alltså både när det gäller
skolskjutsarna och de kommunala folkbiblioteken.

Beträffande skolskjutsarna skulle jag
vilja ställa den frågan till reservanterna:
Varifrån tar herrarna pengarna?
Det rör sig ju om drygt 70 miljoner kronor
till skolskjutsar och inackordering.
Är avsikten att man skall räkna ned
utjämningshidraget med motsvarande
summa eller har man för avsikt att öka
budgeten med motsvarande belopp?
Samma fråga kan också ställas i fråga
om de kommunala folkbiblioteken. Högern
har emellertid angivit ett alternativ
när det gäller de kommunala folkbiblioteken.
Vi är fullt på det klara med
att detta inte bara är en ekonomisk
fråga. Den ligger även i hög grad på den
kulturella aktivitetens område. Det gäller
möjligheten att samordna folkbibliotek
och skolbibliotek för att åstadkomma
både en effektivisering av verksamheten
och en stimulans. Såvitt jag
kan förstå kommer utskottet eller av -

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

131

Ang. andrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

delningen att i princip stalla sig positiv
till detta. Vi tror att man den vägen
kanske stimulerar biblioteksverksamheten
ute i kommunerna väsentligt
mycket bättre än genom ett bibehållande
i första hand av de nuvarande biblioteksbidragen,
vilka svarar mot ungefär
90 öre per invånare, eller totalt
10 000 kronor per kommun. Det räcker
inte med en tillfällig stimulans för att
åstadkomma ett resultat i detta sammanhang.

Jag har, herr talman, velat redovisa
detta, eftersom den frågan kommer att
bli behandlad litet längre fram under
vårsessionen. Den kommer inte att tas
upp i detta sammanhang. Vi har alltså
velat biträda avlösningen med hänvisning
till vår motion, som vi har anledning
förvänta får ett positivt mottagande -

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Man frågar var reservanterna
skulle ta pengarna ifrån om
skolskjutsarna skulle vara kvar. I propositionen
nr 49 äskar Kungl. Maj:t anslag
med 77 miljoner kronor. Pengar i
denna omfattning finns alltså anvisade.
Skulle man låta systemet med statsbidrag
till skolskjutsar gå vidare i samma
stil som nu så skulle det för nästa budgetår,
om jag har fattat saken rätt, inte
erfordras några nya pengar.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det torde inte vara felaktigt
att tro att de kommunalt intresserade
i landet är ganska nöjda med
huvudprinciperna i de förslag till nytt
skatteutjämningssystem som finansministern
här presenterat. Genom detta
försvinner en hel del bidrag som nu
utgår till kommunerna, dels för ortsavdragsreformen
och dels en hel del andra
ting, som ju även berörts här tidigare.
Staten övertar helt kostnaderna
för folkpensionerna. Det är ett gammalt

önskemål som nu blir tillgodosett. I gengäld
får kommunerna helt bekosta de
kommunala bostadstilläggen. Men det
kan vara motiverat då det ju ändå är
kommunerna som bestämmer beloppet
av detta bostadsstöd.

I stället får nu kommunerna ett rejält
bidrag genom skatteutjämningen,
vilket gott och väl täcker det bortfall
som uppstår. Härigenom försvinner en
hel del krångel, dels för kommunerna
och dels för de statliga verk som har
att utbetala de olika bidragen. Det måste
även medföra att kommunerna får större
självbestämmanderätt att förfoga
över de medel de har. Man kan därför
säga att förslaget kommer att befrämja
den kommunala demokratien.

Detta gäller som sagt principerna.
Det hindrar inte att det i olika avsnitt
och detaljer kan finnas utrymme för
olika meningar.

Jag kan i detta sammanhang erinra
om att ledamöter från Gävleborgs län
redan under fjolårets riksdag hade en
motion som berörde just skattelindringsbidraget
till kommunerna. Där poängterade
vi att landskapet Hälsingland
inte bara i geografisk mening utan även
mer påvisbart har de kännetecken som
sammanför landskapet med Norrland
i övrigt.

Det kan konstateras starka folkminskningar
genom utflyttning från
landskapet. Det finns stora glesbygder,
och kommunerna har det inte så väl
beställt ekonomiskt. De har i många
fall ett skralt skatteunderlag, och därav
följer ofullständig kommunal service. I
vår motion föreslog vi att Hälsingland
skulle föras till det andra griinsunderlagsområdet,
som det för närvarande
heter och som omfattar Västernorrland,
Jämtland och kustområdet i Västerbottens
län. Den motionen vann inte gehör
vare sig i utskottet eller i kamrarna.
Det hänvisades till att det satt en kommitté
som hade att utreda detta och att
den snart skulle komma med förslag.
Sedan dess har nu detta förslag kommit,
och denna proposition har även

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

132 Nr 23

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

lämnats. Den berör de grunder som nu
skall tillämpas fr. o. m. nästa år när
det gäller den kommunala skatteutjämningen.
Områdena föreslås heta skattekraftsoinråden,
medan den nuvarande
gränsindelningen föreslås bli oförändrad.
Vi har därför från Gävleborgs län
väckt en motion även i år. I den yrkar
vi att i första hand hela länet och i
andra hand Hälsingland tillföres det
andra skattekraftsområdet, alltså i det
hänseendet samma yrkande som i fjol.

Det kan konstateras att den utflyttning
från Hälsingland som påvisades i
fjolårets motion ytterligare accentuerats.
Under fjolåret blev det ett utflvttningsunderskott
med inte mindre än
1 730 personer i norra länsdelen. Denna
utflyttning har ytterligare skärpt villkoren
för dem som måste stanna kvar.
om bygderna inte skall läggas helt öde.

Vid utskottsbehandlingen har utskottet
haft att ta ställning även till andra
motioner som ju berörts här. Det har
föreslagits att det nu skulle inrättas ytterligare
ett skattekraftsområde, bestående
av Värmlands, Kopparbergs och
Gävleborgs län. Detta område skulle garanteras
ett skatteunderlag med 100 procent
av medelskattekraften bland rikets
kommuner.

Vi hade nog från början trott att detta
skulle vara en realistisk lösning av
detta problem, men vid närmare granskning
— och det har även framgått av
anföranden, bl. a. av herr Söderberg —
skulle det dock bli ogynnsamma jämförelsemöjligheter
mellan detta föreslagna
område och andra närgränsande
kommuner och områden i Mellansverige.
Mera realistiskt skulle det kanske
därför te sig att stanna vid tre områden
men att då de områden av dessa
län som har norrlandskaraktär — det
finns ju sådana områden i samtliga
dessa tre län — tillfördes det mellersta
området. Det skulle även vara motiverat
ur den synpunkten att dessa när det
gäller lokalisering tillhör just det norra
stödområdet.

Det var herr Johan Olsson som i sitt

första anförande gjorde en jämförelse
mellan Gnarps och Njurunda kommuner,
den förra i Gävleborgs län och
den senare i Västernorrlands län. De
ligger alltså på ömse sidor om länsgränsen.
Han påvisade att Njurunda
kommun, som är en industrikommun
med stor folkmängd, får ett mycket
stort skatteutjämningsbidrag enligt detta
förslag, medan däremot Gnarp, som
är en småindustriell och jordbruksbetonad
kommun med betydligt mindre
folkmängd, får ett mycket lägre proportionellt
bidrag. Detta har observerats
även tidigare, och vi har nog sett det
så, att om nu Hälsingland av Gävleborgs
län skulle tillföras det av utskottet föreslagna
nya skattekraftsområdet, vore det
inte tillräckligt för att utjämna dessa
saker, utan det riktiga vore i det fallet
att Hälsingland tillfördes det mellersta
området. Då eliminerades de påvisbara
olägenheter som nu är för handen.

Med stöd av detta skulle jag, herr
talman, vilja föreslå att landskapet Hälsingland
när det gäller skatteutjämningen
tillföres det mellersta området
och att därför § 7 i förordningen angående
skatteutjämningsbidrag får följande
utformning i fråga om skattekraftsområden: »skattekraftsområde

i, omfattande
hela riket med undantag av landskapet
Hälsingland av Gävleborgs län, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län,

skattekraftsområde 2, omfattande
landskapet Hälsingland av Gävleborgs
län, Västernorrlands och Jämtlands län
samt av Västerbottens län landskapet
Västerbotten ävensom Nordmalings,
Hörnefors och Bjurholms kommuner,
samt

skattekraftsområde 3, omfattande
återstående del av Västerbottens län
och Norrbottens län».

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det har sagts mycket
i denna diskussion som vore värt att

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

133

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

kommentera. Jag skall avstå från det
mesta, men det är några saker som jag
skulle vilja ägna viss uppmärksamhet.
Det är bl. a. vad finansministern här
anförde om de direktiv som 1958 års
skatteutjämningskommitté hade att arbeta
efter.

Först var det de ursprungliga direktiven
som han pekade på: beskattningsföremålens
fördelning, beskattning för
gemensamt kommunal ändamål, det allmänna
skatteutjämningsbidraget och de
speciella statsbidragen. Som finansministern
sade fick utredningen i april
månad 1963 tilläggsdirektiv. Det företogs
dessutom då vissa ändringar i utredningens
sammansättning.

Tilläggsdirektiven kan det vara värt
att erinra om mot bakgrunden av den
diskussion som förts. De var baserade
på att landstingen gjort sig påminta —
de hade fått stegrade kostnader för
hälso- och sjukvård och ville ha förbättring
av sin ekonomi. Vidare angav
finansministern en bestämd medelsram
för utredningens arbete. Dessutom lämnade
han detaljerade anvisningar i viss
omfattning om hur medlen skulle fördelas
— det skulle vara för ett allmänt
skatteutjämningsbidrag. Det gavs också
anvisning om pensionskostnadernas fördelning.
Vidare skulle utredningen föreslå
lämpliga förändringar i fråga om
de speciella statsbidragen.

Resultatet av finansministerns tillläggsdirektiv
blev att det inte fanns
pengar över för de speciella bidragen.
Den frågan har finansministern senare
löst i sin proposition genom att avskaffa
de speciella statsbidragen för
skolskjutsar, skolmåltider, folkbibliotek
och en del andra saker.

Det vore intressant att ta upp en diskussion
om finansministerns statsfinansiella
synpunkter på dessa frågor, men
jag skall avstå från det med hänsyn
till den sena timmen. Jag vill emellertid
peka på att när man diskuterar frågan
om de kommunala kostnaderna, om
samhällets kostnader över huvud taget,
skall man sträva efter att för samma

förmåner skall betalas samma belopp,
med andra ord att man räknar in inte
bara kommunalskattens storlek och ortens
samhälleliga standard, utan också
det totala skattetrycket. Vi får då komma
ihåg att det blir stora variationer
med hänsyn till skillnaden i kommunalskatt.

Det har också skett en kraftig stegring
av kommunalskatten under 1950-talet och 1960-talet. Tidigare har i denna
diskussion redovisats en stegring
med drygt 70 procent under den tiden,
från genomsnittligt drygt 10 kronor till
17:25 kronor, som utdebiteringen är i
dag. Man kan fråga sig: Vad beror detta
på? Jag tror att man kan ange tre skäl.
För det första ökade kommunala utgifter,
inte minst på grund av riksdagsbeslut,
för det andra statsbidragens
urholkning som medverkat till att försämra
kommunernas ekonomi, och för
det tredje medborgarnas krav på ökad
kommunal service och ökade insatser
från kommunerna av olika slag.

Finansministern har i sin proposition
gjort vissa förändringar i skatteutjämningskommitténs
förslag. Finansministern
har inte som vi i kommittén varit
bunden av den medelsram som anvisats
för oss. Med hänsyn till det beräknade
ekonomiska utfallet av budgeten ansåg
sig finansministern ha större möjlighet
att kunna ge mera pengar till skatteutjämning
än vi hade. Vi har självfallet
hälsat det med tillfredsställelse, även
om en del frågetecken finns i marginalen.

Två områden har framför allt diskuterats
här, vilka jag också skulle vilja
beröra. Det ena är utdebiteringsgränsen.
Det är frågan om vi skall ha en fast utdebiteringsgräns
eller om vi skall ha
eu utdebiteringsgräns, som är genomsnittet
av skatteuttaget i riket. Finansministern
har stannat för eu utdebiteringsgräns
som är flytande och som
också är i paritet med den genomsnittliga
utdebiteringsgränsen i riket. Motiven
för detta är bl. a. att kommittén
stannat för den lösningen.

134

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

Får jag bara på den punkten erinra
om, att av kommitténs tolv medlemmar
var det departementets representanter,
herr ordföranden — landshövding Nilsson
i Värmlands län —- och bevillningsutskottets
representant, som tillsammans
med högermannen Lothigius blev kommitténs
majoritet och som önskade en
flytande utdebiteringsgräns. Kommitténs
minoritet — sex av ledamöterna —
bestod av kommunrepresentanterna, representanterna
från Landskommunernas
förbund — numera Svenska kommunförbundet
— Stadsförbundets representant,
Landstingsförbundets representant.
som är en aktad ledamot av
denna kammare och tillhör samma parti
som finansministern, samt Svenska
kommunförbundets ordförande, f. d. socialdemokratisk
riksdagsman, folkpartiets
representant och centerns representant
i skatteutjämningskommittén.
De utgjorde alltså minoriteten, som ville
ha en fast utdebiteringsgräns.

Jag måste bekänna att jag är en
aning förvånad över att inte finansministern
mera grundligt övervägt de synpunkter
som kommunerna anfört på
denna fråga. Det hade funnits skäl att
lägga in en skattepolitisk målsättning
även i fråga om utdebiteringsgränsen.
Propositionens och utskottets förslag är
en lösning, som blir en skatteutjämning
på vilken nivå som helst och utan direkt
skattepolitisk målsättning.

Den andra frågan som har diskuterats
är om vi skall ha ett nytt skatteområde.
Skatteutjämningskommittén,
där jag var ledamot, stannade för tre
skatteområden. Det var samma indelning
som man hade för det särskilda
skattelindringsbidraget, och det blev
också vår lösning. Man förråder väl
inga hemligheter här, om man säger
att det var en ganska omfattande diskussion
i kommittén om gränsområdena,
främst om de norra delarna av det
område som man vill hänföra till ett
nytt skatteområde från utskottets sida.

Det har här vittnats om de bekymmer
som finns i de norra delarna av Gävle -

borgs län. Det är självklart att också de
motioner som väckts i riksdagen från
detta län påverkade diskussionerna i
skatteutjämningskommittén. Vi kom
emellertid fram till att vi skulle följa
länsgränserna och stannade därför för
den tidigare föreslagna indelningen. Vi
fick också en skrivning till stånd, att
när särskilda förhållanden förelåg,
Kungl. Maj:t skulle göra förändringar i
dessa skatteområdesgränser.

Utvecklingen har emellertid gått fort,
vilket också har omvittnats här i dag.
Visserligen har finansministern förklarat
sig vara orolig med tanke på vad
som här sker. Jag vet inte om den oron
bara baseras på att vi skulle få ytterligare
ett skattekraftsområde. Jag undrar
om inte finansministerns oro också
bottnar i att finansministern liksom
kommunalmännen frågar sig: Var kommer
våra kommunala skatter att sluta,
hur höga kommer de egentligen att bli
och hur blir utvecklingen på kommunalekonomiens
område, om vi skall förverkliga
alla de uppgifter som inte
minst riksdagen har lagt på kommunerna
i dag? Jag tror att finansministern
tillsammans med kommunalmännen
på den punkten torde hysa ganska
stor oro.

När det gäller det nya skattekraftsområdet,
omfattande Värmlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län, har det
omvittnats från Gävleborgs län hur bekymmersamt
läget där är. Också den
problematik som finns i Kopparbergs
län har beskrivits av herr Einar Persson.
Får jag bara till detta lägga, att
under den första tiden av skatteutjämningskommitténs
arbete hade endast
två kommuner i Kopparbergs län fått
bidrag därför att de var särskilt skattetyngda.
Hur många det är i dag kan
jag inte svara på, men vi har endast
sex kommuner av länets 47, som ligger
under inedelutdebiteringen i riket. Vi
har blivit ett utflyttningsliin i allra
högsta grad. Under de senaste åren har
inget län haft en så omfattande utflyttning
som Kopparbergs län. Den ten -

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

135

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

densen märker man också i Gävleborgs
län genom om flytt ningen från inlandet
till kustlandet. Eftersom Kopparbergs
län är ett inland sker det en flyttning
söderut, och många människor flyttar
också från den södra delen. Förhållandena
är enahanda i Värmlands län. Utskottet
har här ansett att det finns anledning
att göra en mjukare övergång
med hänsyn till den utveckling vi fått
på detta område. Detta har också beaktats
av statsmakterna, när delar av dessa
tre län ansetts böra tillhöra det norra
stödområdet ur lokaliseringssynpunkt.

Jag vill i detta sammanhang bara säga
att jag är förvånad över att herr
Einar Persson och herr Erik Svedberg
här ställt yrkanden, som de på förhand
vet inte kan vinna bifall här i riksdagen.
Jag har en känsla av att de yrkanden
som de ställt snarast kan få samma
resultat som det gamla talesättet:
»Den som gapar över mycket mister
ofta hela stycket». Jag tror att risk föreligger
för att vi inte ens får den förbättring
som utskottet här har gått in
för, om vi inte kan samsas om detta.

Finansministern tog sedan upp en sak
som är intressant ur många synpunkter,
och det gäller här en princip som
är betydelsefull. Finansministern menar,
att staten inte bör betala utgifter
som staten inte bestämmer över — beslutar
kommunerna utgifter, skall också
kommunerna betala. Jag delar den
uppfattningen, herr finansminister, men
jag vill säga att om finansministern
med detta som utgångspunkt tar upp en
diskussion angående bostadstilläggen
för pensionärerna, är detta inte helt
överensstämmande med denna princip,
eftersom det inte bara är kommunerna
som här bestämmer. Det är ändock på
det sättet, att det i dag finns kommuner
där det är en folkpensionär på tjugo
aktiva invånare, och det finns andra
kommuner där det är en folkpensionär
på tre å fyra aktiva invånare, alltså
ett mycket stort antal folkpensionärer.
I en kommun, där det finns mångdubbelt
flera folkpensionärer än i andra,

är det inte bara kommunen som bestämmer
bostadstilläggets storlek, utan det
är också antalet pensionärer som gör
detta. Denna sak bör vara med i bilden
när frågan om pensionernas storlek och
bostadstilläggen diskuteras.

När finansministern sedan klandrar
det ställningstagande jag såsom centerns
representant i skatteutjämningskommittén
gjort, vill jag säga att min
uppfattning också delas av en rad remissinstanser
och olika myndigheter på
detta område. Jag kan säga att jag på
den punkten inte är ensam om min
uppfattning utan har fått stöd på många
håll.

Det finns vidare ingen anledning för
mig att slå vakt om »snåla kommuner».
Ur den synpunkten har jag inte kunnat
följa högerns resonemang vare sig
i utredningen eller här i kammaren.
Högerns resonemang går ut på att man
vill vifta bort den reduceringsregel som
skatteutjämningskommittén kom fram
till. Det har pekats på att vi har minskat
spännvidden mellan lågskattekommuner
och högskattekommuner. Om
man skulle tillgodose högerns önskemål
om att slopa reduceringsregeln, innebär
det att spännvidden skulle öka mellan
lågskatte- och högskattekommunerna.
Det kan inte vara rimligt att vi skall ge
bidrag för skatteutjämning till kommuner,
som har låg utdebitering och låg
kommunal standard, som t. ex. saknar
skolmåltider och har låga kommunala
bostadstillägg. I detta fall kan reduceringsregeln
medverka till åtgärder för
en rimlig kommunal standard åt invånarna.

Jag vill slutligen säga att det här
finns en problematik, som finansministern
alldeles för lätt har glidit förbi
i sin proposition och i sitt inlägg här i
kammaren, nämligen att i de kommuner,
där skolan utgör en stor kostnadsfaktor,
där det finns skolskjutsar

o. s. v. och där det finns många åldringar,
är kostnadsutvecklingen besvärlig.
Det är med hänsyn härtill som
centern framlagt sina förslag om spe -

136

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. ändrad fördelning mellan stat och kommun av folkpensionskostnaderna, m. m.

cjella bidrag för bostadstillägg samt
skolskjutsar m. m.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till detta och säga att det finns all anledning
att vi får den utredning om
uppgifts- och kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun som man,
fjamför allt från kommunförbundens
sida har begärt. Om vi skall kunna förverkliga
alla de intentioner som är angelägna
i dagens samhälle och för vilka
ansvaret i stor utsträckning ligger på
kommunerna, är det också angeläget
att statsmakterna ser till att kommunerna
får ekonomiska möjligheter. Skatteutjämningskommitténs
förslag, som
utgör grunden för finansministerns förslag
liksom utskottets förslag löser dessa
frågor delvis, men de löser dem inte
helt. Av den anledningen behöver vi en
översyn av frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun i fortsättningen.
Vi behöver den för att ge
kommunerna bättre möjlighet att medverka
till en tryggare framtid i vårt
land.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Det finns val inte så
många argument kvar att framföra efter
denna långa diskussion, men jag
vill ändå anföra några synpunkter.

Frågan om skolskjutsarna blir givetvis
för glesbygdskommunerna ett tämligen
stort problem kommunalekonomiskt
sett, om skolskjutsbidragen avvecklas.
Detta gäller givetvis också de
statliga inackorderingsbidragen.

Det är att hoppas att de möjligheter
till bidragsgivning, som föreligger enligt
16 § förslaget till förordning om
skatteutjämningsbidrag, i syfte att undvika
obilliga verkningar för glesbygdskommunerna,
inte skall medföra något
administrativt krångel vid tillämpningen
av bestämmelsen, om riksdagens beslut
fattas i enlighet med utskottsförslaget
på denna punkt. Jag hoppas att
det inte skall bli något administrativt
krångel vare sig när det gäller ansök -

ningarna om skolskjutsbidrag och inackorderingsbidrag
eller när det gäller
redovisningen av dessa bidrag. När man
skall söka det slutliga bidraget bör väl
kunna tillämpas en enklare regel för
den blivande bidragsgivningen enligt
16 § än som tidigare varit fallet. Jag
anser att den sökande kommunen till
sin ansökan om extra bidrag endast bör
behöva foga föregående års budgetredovisning
samt ansökningsårets kommunala
inkomst- och utgiftsstat.

Jag vill vidare erinra att det belopp,
som utskottet stannat för, nämligen cirka
10 miljoner kronor, knappast räcker
till för de båda ändamål det här
gäller, nämligen dels för bidrag om det
uppstår obilliga verkningar i samband
med skattekraftsområdesgränserna, dels
för bidrag till skolskjutsar och inackordering.
Det föreslagna beloppet är dock
alldeles för lågt tilltaget. Jag hoppas
att finansministern vid utarbetande av
nästa års statsverksproposition beaktar
detta och äskar nödiga medel för att
glesbygdskommunerna skall kunna erhålla
tillräckliga extra skatteutjämningsbidrag
för att eliminera verkningarna
av de avvecklade statsbidragen
till skolskjutskostnader och inackordering.

Vi har ju erfarenheter från de tidigare
s. k. skattelindringsbidragen. Under
senare år har finansministern i sina
förslag till avvägning av dessa skattelindringsbidrag
ökat beloppen undan
för undan, så att de kommuner, som
verkligen haft ekonomiska besvärligheter,
också har fått en ganska bra hjälp.
Jag hoppas att denna finansministerns
tidigare inställning till skattelindringsbidragen
till de verkligt behövande
kommunerna även skall göra sig gällande
vid den blivande tillämpningen av
g 16 i förordningen om skatteutjämning.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

137

först särskilt beträffande punkterna A
och B av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter
särskilt i fråga om punkten C.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de rörande punkterna A och B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44
punkterna A och B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
i förevarande del med den ändring,
som innefattas i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 17.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.

Sedermera gjordes enligt de angående
punkten C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionen II: 228, i förevarande del;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 78, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående kommunal
skatteutjämning, in. m., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till statsutskottet.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1965/66 beräkna till Bidrag
till skattetyngda kommuner, m. m. ett
förslagsanslag av 100 000 000 kronor, till
Skatteersättning till kommunerna i anledning
av 1957 års ortsavdragsreform,
m. m. ett förslagsanslag av 400 000 000
kronor och till Skatteersättning till
kommunerna i anledning av 1961 års
ortsavdragsreform ett förslagsanslag av
345 000 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 43 föreslagit riksdagen att 1.
antaga vid propositionen fogade, inom
finansdepartementet upprättade förslag
till a) lag med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering
av skatt och b) förordning
om skatteutjämningsbidrag, 2. anvisa
för budgetåret 1965/66 under sjunde huvudtiteln
till a) Bidrag till skattetyngda
kommuner, m. m., ett förslagsanslag
av 50 000 000 kronor, b) Skatteersättning
till kommunerna i anledning av
1957 års ortsavdragsreform, m. m., ett
förslagsanslag av 166 000 000 kronor, c)
Skatteersättning till kommunerna i anledning
av 1961 års ortsavdragsreform,
elt förslagsanslag av 162 000 000 kronor

138

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.
och d) Skatteutjämningsbidrag till kommunerna,
in. m., ett förslagsanslag av
465 000 000 kronor.

Propositionen hade hänvisats till bevillningsutskottet,
såvitt den gällde förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt, till lagutskott, såvitt
den avsåge frågan om kostnaderna
för folkpensioneringen, samt i övrigt
till statsutskottet.

I propositionen hade bland annat föreslagits,
att en bidragsgivning i allmänt
skatteutjämnande syfte till kommunerna
skulle införas från och med
år 1966. I samband därmed skulle de
nuvarande skatteersättningarna till
kommunerna i anledning av 1957 och
1961 års ortsavdragsreformer samt skattelindringsbidraget
till synnerligt skattetyngda
kommuner slopas. Bidrag hade
föreslagits skola utgå dels till landskommuner,
köpingar, städer, landstingskommuner
och kyrkliga kommunenheter,
när skattekraften, d. v. s. skatteunderlaget
per invånare, i kommunen
understege en viss nivå (skatteutjämningsbidrag
vid brist på skattekraft),
dels till landskommuner, köpingar och
städer, när den sammanlagda utdebiteringen
för allmän kommunalskatt i
kommunen överstege medelutdebiteringen
i riket (skatteutjämningsbidrag
vid hög utdebitering). Utöver dessa bidrag
kunde efter ansökan ett extra skatteutjämningsbidrag
utgå, om synnerliga
skäl förelåge.

Skatteutjämningsbidraget vid brist på
skattekraft skulle bygga på ett tillskott
av skatteunderlag. Tillskottet varierade
med hänsyn till kommunens belägenhet.
Riket skulle sålunda indelas i tre
skattekraftsområden med olika gränser
för tillskottens storlek.

Skatteutjämningsbidraget vid hög utdebitering
skulle beräknas på kommunens
totala skatteunderlag och utgå efter
en viss procent av den del av den
sammanlagda utdebiteringen för året

före bidragsåret, som överstege medelutdebiteringen
i riket.

Vidare hade föreslagits, att vissa speciella
bidrag till kommunerna skulle avlösas,
nämligen bidragen till skolmåltider,
till anskaffande av inventarier för
.skolmåltider, till skolskjutsar och inackordering,
till pedagogisk utrustning,
till de kommunala folkbiblioteken, til!
anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem ävensom till uppförande
eller inrättande av barnhem och
till driften av barnhem. De genom avlösningen
disponibla medlen hade föreslagits
skola överföras till det allmänt
skatteutjämnande bidragssystemet.

En reform enligt de angivna riktlinjerna
kunde för budgetåret 1965/66 beräknas
tillföra kommunerna ett nettotillskott
av drygt 400 miljoner kronor.

Förslaget till förordning om skatteutjämningsbidrag
var i nedan angivna
delar så lydande:

2 § första stycket
I denna förordning förstås med
kommun: landskommun, köping,

stad, landstingskommun, församling,
pastorat och annan kyrklig samfällighet
som äger beskattningsrätt,

bidragsår: det kalenderår under vilket
skatteutjämningsbidrag utgår,
beräkningsår: det kalenderår som föregår
bidragsåret,

skattekraft: antalet skattekronor och
skatteören per invånare i kommunen,
beräknat efter taxeringsnämnds beslut
rörande beräkningsårets taxering till
kommunal inkomstskatt och antalet
kvrkobokförda invånare i kommunen
vid beräkningsårets ingång,
medelskattekraft: antalet skattekronor
och skatteören per invånare i hela riket,
beräknat efter taxeringsnämnds beslut
rörande beräkningsårets taxering
till kommunal inkomstskatt och antalet
kvrkobokförda invånare i hela riket vid
beräkningsårets ingång,
sammanlagd utdebitering: summan

inom landskommun, köping eller stad
av utdebiteringssatserna för beräknings -

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

139

året för skatt till kommun, municipalsamhälle
och tingslag samt

utdebiteringsgräns: medeltalet av de
sammanlagda utdebiteringarna i hela
riket, bestämt genom att summan av
de tal, som erhållas om inom varje
landskommun, köping eller stad sammanlagda
utdebiteringen multipliceras
med antalet skattekronor och skatteören
enligt taxeringsnämnds beslut rörande
taxering till kommunal inkomstskatt
året före beräkningsåret, delas
med sammanlagda antalet skattekronor
och skatteören i hela riket.

7 §

För beräkning av tillskott av skatteunderlag
enligt 8 § indelas riket i följande
skattekraftsområden, nämligen
skattekraftsområde 1, omfattande hela
riket med undantag av Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län,

skattekraftsområde 2, omfattande
Västernorrlands och Jämtlands län samt
av Västerbottens län landskapet Västerbotten
ävensom Nordmalings, Hörnefors
och Bjurholms kommuner, samt
skattekraftsområde 3, omfattande återstående
del av Västerbottens län och
Norrbottens län.

När särskilda skäl föreligga, äger
Konungen förordna om avvikelse från
den i första stycket angivna indelningen
i skattekraftsområden.

8 §

Tillskott av skatteunderlag utgöres av
det antal skattekronor och skatteören,
som kommunen måste tillföras för att
skattekraften skall motsvara följande
andel av medelskattekraften, nämligen
för

landstingskommun i skattekraftsområde
1 95 procent,

»innan kommun i skattekraftsområde
1 90 procent,

kommun i skattekraftsområde
2 110 procent

och

kommun i skattekraftsområde
3 ...........

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.

För landstingskommun må dock tillskottet
av skatteunderlag icke understiga
summan av de tillskjutna skatteunderlag
som för år 1965 utgick till
landstingskommunen enligt kungörelserna
den 16 maj 1957 (nr 205) angående
skatteersättning i anledning av 1957
års ortsavdragsreform och den 27 april
1962 (nr 140) angående skatteersättning
i anledning av 1961 års ortsavdragsreform.

Ingå två eller---tillskott till

församlingarna.

För landskommun, köping eller stad
där den sammanlagda utdebiteringen
understiger utdebiteringsgränsen, skall
det enligt första stycket gällande procenttalet
minskas med en procentenhet
för varje fullt tjugotal ören, varvid den
sammanlagda utdebiteringen understiger
utdebiteringsgränsen.

Tillhöra delar av---varje så dan

del.

17 §

Statistiska centralbyrån fastställer
varje år senast den 1 juli utdebiteringsgränsen
och senast den 25 augusti medelskattekraften.

Övergångsbestämmelser

Denna förordning träder — — —
tillämpning efter ikraftträdandet.

Genom denna förordning — — —
synnerligt skattetyngda kommuner.

I samband med ikraftträdandet gäller
följande.

1. Skatteutjämningsbidrag vid brist
på skattekraft för bidragsåret 1966 beräknas
med tillämpning av 6 §. Därvid
förstås vid tillämpning av 8 §
sista stycket med sammanlagd utdebitering
den enligt tredje stycket denna
punkt omräknade utdebiteringen. Om
den så omräknade utdebiteringen understiger
utdebiteringsgränsen, skall
den höjas med 40 procent av skillnaden.

Skatteutjämningsbidrag vid hög---

— skatteören per invånare.

Vid beräkning av — — — andra
stycket iakttagas.

125 procent.

140

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.

Med medelsbehov för---drif ten

av barnhem.

Utdebiteringsgränsen för beräkningsåret
1965 skall utgöra 16 kronor 60 öre
för skattekrona.

2. Fordras eljest särskilda — — —
meddela sådana bestämmelser.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft nedan
nämnda i anledning av propositionen
nr 43 väckta motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Erik Svedberg m. fl. (I: 648) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ekström i Iggesund m. fl. (II: 768),
i vilka hemställts, i första hand, att
riksdagen vid behandling av proposition
nr 43 måtte besluta sådan ändring
av 7 § förordningen om skatteutjämningsbidrag,
att Gävleborgs län överflyttades
från skattekraftsområde 1 till
skattekraftsområde 2, och, i andra hand,
att det i länet ingående landskapet Hälsingland
måtte överflyttas på dylikt
sätt;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Hilding och Johan Olsson
(1:655) samt den andra inom andra
kammaren av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl. (II: 772), i vilka föreslagits,
att riksdagen vid sin behandling av
proposition nr 43 skulle besluta, att
Gävleborgs län skulle hänföras till skattekraftsområde
2;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Einar Persson m. fl (1:669) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Fredriksson och Mellqvist
(II: 791), i vilka yrkats att riksdagen
skulle besluta, att Kopparbergs län skulle
hänföras till skattekraftsområde 2;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Lager (I: 673)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. (11:801), i
vilka, såvitt nu vore i fråga, anhållits,

att riksdagen måtte besluta att dels i
skrivelse till regeringen begära en
skyndsam och förutsättningslös utredning
av frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun beträffande
samhällsuppgifter, som genom statliga
beslut obligatoriskt ålades kommunerna;
dels ock i avvaktan på resultaten
av denna utredning fastställa en
fast utdebiteringsgräns i skatteutjämningssystemet
i enlighet med den inom
kommittén avgivna reservationen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:674) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund in. fl. (11:799), i vilka hemställts,
I. att riksdagen måtte fastställa
som utdebiteringsgräns för skatteutjämningsbidrag
vid hög utdebitering samt
för reducering av skatteunderlagstillskott
en utdebitering till allmän kommunalskatt
av 17 kronor per skattekrona;
och II. att riksdagen i skrivelse till
Kung]. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning av frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Eric Carlsson och Wikberg
(1:675) samt den andra inom andra
kammaren av herr Larsson i öskeviksby
m. fl. (II: 802), i vilka — med utgångspunkt
från att från och med kalenderåret
1966 statligt grundbelopp
skulle ingå i det kommunala bostadstillägget
med 400 kronor för ensamstående
pensionär och 600 kronor för två
pensionsberättigade makar tillsammans,
i vilken del motionerna hänvisats till
lagutskott, — yrkats, att riksdagen skulle
för budgetåret 1965/66 anvisa till
Bidrag i form av statliga grundbelopp i
kommunala bostadstillägg ett förslagsanslag
av 75 miljoner kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hjorth (I: 676) och den andra inom
andra kammaren av herr Lundberg

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

141

(11:795), i vilka föreslagits, att riksdagen
vid behandling av proposition nr
43 skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
utredning avseende kostnadsfördelningen
mellan staten och landstingen i vad
avsåge kostnaderna för hälso- och sjukvården
och senare förelägga riksdagen
de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (1:677) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lothigius in. fl. (11:803), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte I. besluta,

1) att de bidrag, som skulle utgå enligt
den för landstingen föreslagna särskilda
garantin jämlikt 8 § 2 stycket
i förslaget till förordning om skatteutjämningsbidrag,
skulle, efter att hava
utgått med fullt belopp under ett år, avtrappas
med en femtedel varje år under
en femårsperiod; 2) att utdebiteringsgränsen
skulle fastställas till det
belopp, uttryckt i jämn krona eller 50-öring, som med 1 till 50 öre överstege
den framräknade medelutdebiteringen;
3) att i övergångsbestämmelserna föreskriva,
att utdebiteringsgränsen för beräkningsåret
1965 skulle utgöra 17 kronor
för skattekrona; 1) att fjärde stycket
8 S samt sista meningen i första
stycket av punkten 1 i övergångsbestämmelserna
skulle utgå; 5) att anvisa för
budgetåret 1965/66 under sjunde huvudtiteln
till Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna in. in. ett förslagsanslag
av 465 000 000 kronor; samt II. uttala,
1) att kostnadsökningar i vissa
fall på grund av indragningen av statsbidraget
för skolskjutsar och inackordering
borde anses såsom synnerligt skäl
för beviljande av extra skatteutjämningsbidrag
jämlikt 16 § i föreslagen
förordning om skatteutjämningsbidrag;

2) att en bindning för framtiden av
skatteunderlagstillskotten till dels den
aktuella genomsnittliga skattekraften,
dels skattekraftsgränserna så som dessa
nu bleve fastställda icke borde ske utan

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.

möjligheter lämnades öppna att vid
lämplig tidpunkt påbörja en successiv
anpassning av tillskotten efter vad som
kunde anses skäligt med hänsyn till
framtida omständigheter;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundberg m. fl. (1:678) och den
andra inom andra kammaren av herr
ron Sydow m. fl. (11:805), i vilka anhållits
att riksdagen med ändring av
§ 8 i förslaget till förordning om skatteutjämningsbidrag
måtte besluta att i
denna paragraf efter andra stycket införa
följande tillägg: »Enahanda bestämmelser
skall gälla för 30 % av det
skatteunderlag som för år 1965 utgick
till de landstingsfria städerna enligt
kungörelsen av den 27 april 1962 (nr
140)»;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Filip Petersson m. fl. (I: 679) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nelander in. fl. (11:804), i vilka
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 43 skulle a) uttala,
att reglerna för den s. k. utdebiteringsgränsens
bestämmande borde överses,
därest grunderna för skatteutjämningsbidragens
fastställande skulle komma
att väsentligt ändras, b) i övrigt understryka
vad i motionerna anförts rörande
de övergångsproblem, som kunde
uppkomma i vissa glesbygdskommuner
i samband med indragningen av statsbidraget
till skolskjutsar och c) besluta,
att statsbidraget till de kommunala
folkbiblioteken icke skulle avlösas utan
anvisas under särskilt för ändamålet
upptaget anslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sörlin m. fl. (I: 680) och den andra
inom andra kammaren av herr Ekström
i Iggesund in. fl. (11:797) i vilka
föreslagits, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 43 skulle besluta
1) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att riksdagen senast år 1970
måtte beredas tillfälle ompröva regler -

142

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.
na för samband mellan utdebiteringsgräns
och medelutdebitering enligt 2 §
i förslaget till förordning om skatteutjämningsbidrag;
samt 2) att extra skatteutjämningsbidrag
jämväl skulle kunna
utgå för att mildra obilliga verkningar
av att statsbidraget till skolskjutsar
avvecklades och att 16 § i förordningen
om skatteutjämningsbidrag därför
skulle erhålla i motionerna angiven lydelse; dels

ock en inom andra kammaren av
herr Eliasson i Sundborn m. fl. väckt
motion (II: 798), vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 43 måtte besluta dels sådan
ändring av områdesindelningen, att
fyra skattekraftsområden bildades, varvid
Kopparbergs län, Värmlands län
och Gävleborgs län skulle utbrytas från
område 1 och bilda område 2, i vilket
såväl landstingskommun som annan
kommun skulle garanteras en skattekraft
av 100 % av medelskattekraften i
riket, dels att i propositionen såsom
område 2 och 3 angivna områden skulle
betecknas som område 3 respektive 4.

Vidare hade utskottet till behandling
i detta sammanhang upptagit följande
i anledning av propositionerna nr 49
och nr 50 väckta motioner, såvitt de berörde
frågan om avlösning av vissa speciella
statsbidrag och om överföring till
det allmänna skatteutjämningssystemet
av belopp, som motsvarade vad för ändamålen
i fråga skulle hava anslagits
för budgetåret 1965/66 om bidragen då
alltjämt skulle utgått, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:681) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:800), i vilka, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
vid sin behandling av propositionen nr
49 måtte avslå förslaget att bidrag till
anordnande av skolskjutsar och bidrag
till inackordering av skolbarn skulle
avlösas av kommunalskatteutjämningsbidrag; -

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:682) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg m. fl. (11:808), i vilka,
såvitt nu vore i fråga, föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att särskilt
statsbidrag även i fortsättningen skulle
utgå till de kommunala folkbiblioteken;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av hem
Källqvist m. fl. (1:684) och den andra
inom andra kammaren av herr Westberg
m. fl. (11:811), i vilka, såvitt nu
vore i fråga, yrkats, att riksdagen skulle
besluta att avslå propositionen nr 50,
såvitt avsåge förslaget om avlösning av
det statliga bidraget till folkbibliotek;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Svanström och Nils-Eric
Gustafsson (1:685) samt den andra inom
andra kammaren av herr Larsson
i Luttra m. fl. (11:810), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte besluta att bibehålla de nuvarande
bidragen till folkbiblioteken i avvaktan
på resultatet av i motionerna begärd
utredning om folkbibliotekens
framtida organisation och avslå propositionen
nr 50 såvitt gällde förslaget om
avlösning av det statliga bidraget till
folkbibliotek.

Slutligen hade utskottet till behandling
i förevarande sammanhang upptagit
följande vid riksdagens början väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr Ferdinand
Nilsson in. fl. (1:196) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Vä in. fl. (11:247), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag avseende en rationell
fördelning av uppgifter och kostnader
för samhällsuppgifter mellan staten,
landstingen och primärkommunerna
samt att därvid måtte beaktas den demokratiska
principen, att den instans,

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

143

som beslutade en utgift, även skulle betala
den;

dels ock två likalydande motioner,
den ena inom första kammaren av herrar
Tage Johansson och Hedström (I:
274) samt den andra inom andra kammaren
av herr Lassinantti m. fl. (II:
332), i vilka, såvitt nu vore i fråga, föreslagits,
att i avvaktan på särskild utredning
rörande införande av lag om
obligatoriska kommunala folkbibliotek
frågan om en avlösning av det särskilda
statsbidraget till folkbiblioteken skulle
uppskjutas tills vidare.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
11:798, 1:648 och 11:768, 1:655
och 11:772 samt 1:669 och 11:791, antaga
det vid propositionen nr 43 fogade
förslaget till lydelse av 7 § och 8 § första
stycket förordningen om skatteutjämningsbidrag
med de ändringar, som
framginge av det följande:

7 §

För beräkning av — ---följande

skattekraftsområden, nämligen

skatlekraftsområde 1, omfattande hela
riket med undantag av Värmlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, VästernorrIands,
Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län,

skattekraftsområde 2, omfattande

Värmlands, Kopparbergs och Gävle borgs

län,

skattekraftsområde 3, omfattande

Viisternorrlands och Jämtlands län samt
av Västerbottens län landskapet Västerbotten
ävensom Nordmalings, Hörnefors
och Bjurholms kommuner, samt

skattekraftsområde 4, omfattande

återstående del av Västerbottens län
och Norrbottens län.

När särskilda skäl —■ ■—■ —- indelningen
i skattekraftsområden.

8 §

Tillskott av skatteunderlag — — —
medelskattekraften, nämligen för

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.

landstingskommun i skattekraftsområde

1 och 2.......... 95 procent,

annan kommun i skattekraftsområde

1 90 procent,

annan kommun i skattekraftsområde

2 100 procent,

kommun i skattekraftsområde

3 110 procent och

kommun i skattekraftsområde

4 125 procent.

2. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:677 och 11:803, såvitt
nu vore i fråga, antaga det vid propositionen
nr 43 fogade förslaget till lydelse
av 8 § andra stycket förordningen
om skatteutjämningsbidrag;

3. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:674 och 11:799, 1:673
och 11:801 samt 1:677 och 11:803,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
antaga det vid propositionen nr 43
fogade förslaget till lydelse av 2 § första
stycket och 17 § förordningen om
skatteutjämningsbidrag samt punkt 1
sista stycket av övergångsbestämmelserna
till denna förordning;

4. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:677 och 11:803, såvitt
nu vore i fråga, antaga det vid propositionen
nr 43 fogade förslaget till lydelse
av 8 § fjärde stycket förordningen
om skatteutjämningsbidrag och
punkt 1 första stycket av övergångsbestämmelserna
till denna förordning;

5. att riksdagen måtte i övrigt antaga
det vid propositionen nr 43 fogade förslaget
till förordning om skatteutjämningsbidrag; 6.

att motionerna 1:677 och 11:803,
i vad de avsåge yrkande om uttalande
rörande skatteunderlagstillskottens
framtida bindning vid den aktuella genomsnittliga
skattekraften, icke måtte
av riksdagen bifallas;

7. atl motionerna 1:678 och 11:805
icke måtte av riksdagen bifallas;

8. att riksdagen måtte, med bifall till

144

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.

motionerna I: 680 och II: 797 samt i anledning
av motionerna 1:679 och II:
804, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört
beträffande omprövning senast år
1970 av sambandet mellan utdebiteringsgränsen
och medelutdebiteringen
i riket;

9. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:681 och 11:800, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att bidragen
till anordnande av skolskjutsar och till
inackordering av skolbarn i elevhem
eller enskilda hem skulle avlösas av det
i propositionen nr 43 föreslagna bidraget
i skatteutjämnande syfte;

10. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:274 och 11:332,
1:682 och 11:808, 1:684 och 11:811,
1: 685 och 11:810 samt 1:679 och II:
804, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att bidraget till
kommunala folkbibliotek skulle avlösas
av det i propositionen nr 43 föreslagna
bidraget i skatteutjämnande syfte;

11. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, besluta, att
bidragen till skolmåltider, till anskaffande
av inventarier för skolmåltider,
till pedagogisk utrustning in. m., till anordnande
samt om- och tillbyggnad av
ålderdomshem ävensom till uppförande
eller inrättande av barnhem och
till driften av barnhem skulle avlösas
av det i propositionen nr 43 föreslagna
bidraget i skatteutjämnande syfte;

12. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 677 och II: 803, I: 679
och 11:804 samt 1:680 och 11:797, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört beträffande
beviljande av extra skatteutjämningsbidrag
i syfte att undanröja de
obilliga verkningar i ekonomiskt hänseende
för kommunerna, som kunde orsakas
av avlösning av statsbidragen till
skolskjutsar och inackordering;

13. att motionerna 1:673 och 11:801

samt 1:674 och 11:799, i vad nämnda
motioner innefattade yrkande om utredning
rörande fördelningen mellan
stat och kommun av samhällsutgifterna
och kostnaderna för desamma, ävensom
motionerna I: 196 och 11:247 samt
I: 676 och II: 795, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

14. att motionerna 1:675 och 11:802,
i vad de innefattade yrkande om att
riksdagen måtte anvisa för budgetåret
1965/66 till bidrag i form av statliga
grundbelopp i kommunala bostadstilllägg
ett förslagsanslag av 75 miljoner
kronor, icke måtte av riksdagen bifallas; 15.

att riksdagen måtte för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under sjunde
huvudtiteln anvisa till

a) Bidrag till skattetyngda kommuner,
m. m., ett förslagsanslag av
50 000 000 kronor,

b) Skatteersättning till kommunerna
i anledning av 1957 års ortsavdragsreform,
m. m., ett förslagsanslag av
166 000 000 kronor,

c) Skatteersättning till kommunerna
i anledning av 1961 års ortsavdragsreform,
ett förslagsanslag av 162 000 000
kronor och

d) Skatteutjämningsbidrag till kommunerna,
m. m., ett förslagsanslag av
465 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande indelningen i skattekraftsområden,
av herrar Näsström,
Gillström, Rikard Svensson, Söderberg,
Mårtensson, Herbert Larsson, Hjorth,
Wååg, Gustafsson i Stockholm, Blidfors
och Almgren, fröken Olsson samt
herrar Blomkvist, Jönsson i Arlöv och
Nilsson i Kristianstad, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:648 och 11:768,
1:655 och 11:772, 1:669 och 11:791
samt 11:798, antaga det vid propositio -

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

145

nen nr 43 fogade förslaget till lydelse
av 7 § och 8 § första stycket förordningen
om skatteutjämningsbidrag;

2) beträffande bidragsgivningen till
landstingskommunerna, av herrar Virgin,
Åkerlund, Bohman och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, som

1 reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:677 och 11:803, såvitt nu
vore i fråga, besluta,

a) att andra stycket av 8 § i det vid
propositionen nr 43 fogade förslaget
till förordning om skatteutjämningsbidrag
skulle utgå;

b) att i övergångsbestämmelserna i
nämnda förslag till förordning skulle
införas en punkt 2 av den lydelse, reservationen
visade;

c) att den i förslaget till förordning
om skatteutjämningsbidrag som punkt

2 angivna övergångsbestämmelsen skulle
betecknas som punkt 3;

3) beträffande utdebiteringsgränsen

a) av herrar Per Jacobsson, Nils-Eric

Gustafsson, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn och Larsson i Hedenäset, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna I: 674
och II: 799 ävensom med avslag å motionerna
1:673 och 11:801 samt 1:677
och II: 803, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta

a) att antaga det vid propositionen
nr 43 fogade förslaget till lydelse av 2 §
första stycket och 17 § förordningen
om skatteutjämningsbidrag med de ändringar,
som framginge av det följande:

2 §

1 denna förordning — — — och
tingslag samt

ntdebiteringsgräns: en utdebitering
av 16 kronor 60 öre för skattekrona.

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.

17 §

Statistiska centralbyrån fastställer
varje år senast den 25 augusti medelskattekraften.

b) att sista stycket av punkt 1 övergångsbestämmelserna
i nämnda förslag
till förordning skulle utgå;

b) av herrar Virgin, Åkerlund, Bohman
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionerna
I: 677 och II: 803 ävensom
med avslag å motionerna I: 673 och II:
801 samt I: 674 och II: 799, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta

a) att antaga det vid propositionen
nr 43 fogade förslaget till lydelse av 2 §
första stycket och 17 § förordningen
om skatteutjämningsbidrag med de
ändringar, som framginge av det följande: 2

I denna förordning — — — och
tingslag samt

ntdebiteringsgräns: medeltalet av de
sammanlagda utdebiteringarna i hela
riket, avrundat uppåt till närmast högre
50-tal öre eller jämn krona. Medeltalet
av de sammanlagda utdebiteringarna
bestämmes genom att summan av de
tal, som erhålles om inom varje landskommun,
köping eller stad sammanlagda
utdebiteringen multipliceras med
antalet skattekronor och skatteören enligt
taxeringsnämnds beslut rörande
taxering till kommunal inkomstskatt
året före beräkningsåret, delas med
sammanlagda antalet skattekronor och
skatteören i hela riket.

b) att punkt 1 sista stycket av övergångsbestämmelserna
i nämnda förslag
till förordning skulle hava följande lydelse: »Utdebiteringsgränsen

för beräkningsåret
1965 skall utgöra 17 kronor
för skattekrona.»;

146

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.

Å) beträffande reduceringsregeln, avherrar
Virgin, Åkerlund, Bohman och
Turesson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla i reservationen
angiven lydelse, samt att utskottet
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 677 och II: 803, såvitt nu
vore i fråga, besluta,

a) att fjärde stycket av 8 § av det
vid propositionen nr 43 fogade förslaget
till förordning om skatteutjämningsbidrag
skulle utgå;

b) att sista meningen av första stycket
i punkt 1 av övergångsbestämmelserna
i nämnda förslag till förordning
skulle utgå;

5) beträffande omprövning av sambandet
mellan utdebiteringsgränsen
och medelutdebiteringen i riket, av herrar
Per Jacobsson, Nils-Eric Gustafsson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn
och Larsson i Hedenäset, vilka, under
förutsättning av bifall till reservationen
3 a), ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 8 hemställa, att motionerna
I: 679 och II: 804 samt I: 680
och 11:797 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

6) beträffande bidragen till skolskjutsar
och inackordering av skolbarn
i elevhem eller enskilda hem, av herrar
Per Jacobsson, Nils-Eric Gustafsson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn och
Larsson i Hedenäset, vilka ansett, att
utskottets yttrande i angiven del bort
lyda så, som reservationen visade, samt
att utskottet bort under 9 hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 681 och II: 800, såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag, att
bidragen till skolskjutsar och till inackordering
av skolbarn i elevhem eller
enskilda hem skulle avlösas av bidraget
i skatteutjämnande syfte;

7) beträffande bidraget till kommunala
folkbibliotek, av herrar Boman.

Per Jacobsson, Nils-Eric Gustafsson,
Harry Carlsson, Ståhl, Nihlfors och Nelander,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort lyda på sätt i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 10 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:679 och 11:804, såvitt nu vore i
fråga, ävensom motionerna I: 274 och
11:332, 1:682 och 11:808, 1:684 och
11:811 samt 1:685 och 11:810, avslå
Kungl. Maj ds förslag att bidraget till
de kommunala folkbiblioteken skulle
avlösas av skatteutjämningsbidraget;

8) beträffande extra skatteutjämningsbidrag
för att motverka obilliga
verkningar av avlösningen av bidragen
till skolskjutsar och till inackordering
av skolbarn i elevhem eller enskilda
hem, av herrar Per Jacobsson, NilsEric
Gustafsson, Johan Olsson, Eliasson
i Sundborn och Larsson i Hedenäset,
vilka, under förutsättning av bifall
till reservationen 6, ansett, att utskottet
bort under 12 hemställa, att motionerna
1: 677 och 11:803, 1:679 och
II: 804 samt I: 680 och II: 797, samtliga
motioner i vad de avsåge extra skatteutjämningsbidrag
för att motverka obilliga
verkningar av avlösningen av bidragen
till skolskjutsar och till inackordering,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

9) beträffande kostnadsfördelningsfrågan,
av herrar Boman, Per Jacobsson,
Hjorth, Nils-Eric Gustafsson, Harry
Carlsson, Johan Olsson, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors och Neländer, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 13 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 674 och
II: 799 samt I: 673 och II: 801, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, ävensom
motionerna I: 196 och II: 247 samt
I: 676 och II: 795, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande angelägenheten av

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

147

en utredning av frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Nils-Eric
Gustafsson, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn och Larsson i Hedenäset.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan på alla punkter med
undantag för punkten angående indelningen
i skattekraftsområden, där jag
yrkar bifall till den med 1 betecknade
reservationen av herr Näsström m. fl.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 2, 3 b och 4.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i punkt 1 samt
bifall till reservationerna 3 a, 6 och 9.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 7.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! I anknytning till motionerna
648 i denna kammare och 768 i
andra kammaren beträffande skattekraftsoinrådena
ber jag att få föreslå
att landskapet Hälsingland tillföres det
andra skattekraftsområdet. Paragraf 7
i förordningen om skatteutjämningsbidrag,
får därmed följande lydelse vad
avser skattekraftsområdena:

»skattekraftsområde 1, omfattande hela
riket med undantag av landskapet
Hälsingland av Gävleborgs län, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län,

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.
skattekraftsområde 3, omfattande återstående
del av Västerbottens län och
Norrbottens län».

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:678 och 11:805.

I avseende å punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Söderberg, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Näsström m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Svedberg,
Erik, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i
nämnda reservation med den ändring,
som föranleddes av bifall till det av honom
under överläggningen ställda yrkandet.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i anledning
varav, och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av herr Söderberg framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en oinröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 78 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

148

Nr 23

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näsström in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 70.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 78 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej — 20.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 vad anginge punkten 3, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Olsson, Johan, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 a betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr Åkerlund,
att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av
herr Virgin m. fl. avgivna reservationen
3 b.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Johan
Olssons yrkande.

Herr Åkerlund äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Nr 23

149

Den, som till kontrapropositionen i
huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 78 punkten 3 antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 a
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
3 b av herr Virgin m fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 38;

Nej — 25.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande 78 punkten 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 a
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 29.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 4 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Virgin
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 78 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av hem Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 12 maj 1965 em.

150 Nr 23

Ang. kommunal skatteutjämning, m. m.

Ja — 105;

Nej — 21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten 7 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:678 och 11:805; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten 8 gjorda hemställan.

Med avseende å punkten 9, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den av herr Per Jacobsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 78 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu vote -

ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 21.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 10, yttrade
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
kammaren skulle godkänna den av herr
Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 78 punkten
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

151

Onsdagen den 12 maj 1965 em. Nr 23

Interpellation ang. åtgärder med anledning av vissa avslöjanden om nazistisk verksamhet Sedermera

bifölls på gjord proposi- Föredrogs ånyo bevillningsutskottion
utskottets hemställan i punkten 12. tets betänkande nr 29, i anledning av

I vad gällde punkten 13, yttrade nu ,Kun8L Mai=ts Proposition angående

herr talmannen, hade yrkats dels bifall kommunal skatteutjämning, m. m„ såtill
utskottets hemställan, dels ock att vltt Propositionen hänvisats till bevilldet
förslag skulle antagas, som innefat- ningsutskottet.

tades i den av herr Boman m. fl. vid ut- Vad utskottet i detta betänkande hemlåtandet
avgivna, med 9 betecknade re- ställt bifölls,
servationen. __

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 78 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Interpellation ang. åtgärder med anledning
av vissa avslöjanden om nazistisk
verksamhet

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Den 9 april besvarade
i denna kammare inrikesministern en
interpellation av herr Palm angående
svenska nynazistiska gruppers propaganda.
Herr Palm hade frågat om inrikesministern
ansåg, att den propaganda
som skett här i Sverige och från Sverige
till andra länder borde föranleda
längre gående åtgärder från statsmakternas
sida än de som redan vidtagits.

I sitt svar redogjorde inrikesministern
för en del av verksamheten. Han
fann att den nynazistiska rörelsen bedriver
offentlig propaganda endast sporadiskt.
Den antisemitiska propagandan
tycktes honom inte heller ge anledning
till oro och den politiska aktiviteten
syntes vara ringa. Den propaganda som
skett från Sverige till utlandet hade såvitt
känt var huvudsakligen ombesörjts
av en enda person.

Efter de avslöjanden som gjorts under
gårdagen och med hänsyn till de riksomfattande
undersökningar som göres
i fråga om den avslöjade verksamheten
kan läget i dag framstå som något
annorlunda än det som skildrades av

152 Nr 23 Onsdagen den 12 maj 1965 em.

Interpellation ang. åtgärder med anledning av vissa avslöjanden om nazistisk verk -

samhet

inrikesministern. Framför allt märker
man att i hans svar nämndes alls inte
den Carlbergska stiftelsen. Detta förefaller
vara anmärkningsvärt, eftersom
huvudpersonerna i denna och i dess illegala
verksamhet ofta synes vara identiska
med de ledande inom de organisationer,
som inrikesministern nämnde.

Man fick av svaret närmast intrycket
att den nynazistiska eller kanske korrektare
uttryckt den nazistiska verksamheten
var så obetydlig att den knappast
ingav några bekymmer. Svaret hade
till följd att många som tidigare känt
oro eller obehag inför företeelsen kände
sig lugnade och lättade. Många känner
nu åter oro och det skulle inte
minst för dem vara av betydelse att få
veta hur man inom regeringen nu bedömer
den nazistiska rörelsen.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill inrikesministern redogöra för om
han anser att några ytterligare åtgärder
bör vidtagas med anledning av de
nya avslöjandena om nazistisk verksamhet? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående suppleanter för fullmäktige
i primärkommunerna; samt

nr 29, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna;

bevillningutskottets betänkande nr 30,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om särskild
skatteberäkning i vissa fall för
makar jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

bankoutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr
573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; samt

nr 35, i anledning om Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256),
in. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 00.34.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM l%5