Tisdagen den 11 maj. '■ (Riksdagens protokoll 1954:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 19

11—12 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 maj. ''■

Svar på fråga av herr Arrlién ang. viss militär tjänstgörings tillgodoräknande
i merithänseende för civiltjänst ..............

Svar på interpellation av herr Tjällgren ang. inrättande av liusdjurs instrnktönsbefattningar

....................................

Svar på fråga av herr Arrlién ang. ersättning för konfirmationsundervisning
vid vissa läroanstalter ........................

Interpellation av herr Franzén ang. vissa olägenheter i samband
med omläggning av huvudvägar ............................

Onsdagen den 12 maj.

Barns tillträde till biografföreställningar ......................

Inköp av Älvkarleby kommuns åldersdomshem m. m...........

Anslag till statens polisskola m. m.............................

Bestämmelserna om disponibilitetsstat vid försvarsväsendet ......

Lagförslag om moderskapshjälp m. m.........................

Undantagande av vissa arbetstagare från sjukpenningförsäkringen
Ändringar i militärersättningsförordningen ......................

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 11 maj.

Statsutskottets memorial nr 120, ang. gemensam votering rörande
vissa anslag under åttonde huvudtiteln ...................... 7

1 Första kammarens protokoll 195i. Nr 19.

Nr 19.

Innehåll.

Onsdagen den 12 maj. sid.

Statsutskottets utlåtande nr 112, ang. anslag till statens biografbyrå
in. m.......................................... g

— nr 113, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.................................... 25

— nr 114, ang. förstärkning av ordningsstatspolisen m. m......... 27

— nr 115, ang. anslag till statens polisskola m. m............... 27

— nr 116, ang. anslag till vissa ersättningar åt befattningshavare

vid polisväsendet m. m.................................. 31

- nr 117, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.....31

— nr 118, ang. bestämmelserna om disponibilitetsstat vid försvars väsendet

..................................... 31

— nr 119, ang. förbättrade pensionsförmåner för vissa sjömän .... 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. beskattningen av ersättningen
för riksdagsmannauppdragets fullgörande .......... 38

nr 51, ang. debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter

m..................................................... 38

— nr 52, om ändring i förordningen ang. stämpelavgiften, m. m. .. 38

Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändring i lagen om polisväsendet
i riket......................................... 38

— nr 24, om godkännande av en överenskommelse med Japan ang.

skydd av vissa rättigheter på den industriella äganderättens område
in. m......................................... 38

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, ang. förslag till lag om moderskapshjälp
m. in........................................... 38

- nr 33, ang. skyldighet för arbetgivare att lämna uppgift rörande

arbetsanställning ......................................... 49

— nr 34, ang. undantagande av vissa arbetstagare från den obligatoriska
sjukförsäkringen .................................... 49

— nr 35, ang. ändring i militärersättningsförordningen ........ 52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändrad lydelse av 18 § lagen
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag ........................ 54

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. försäljning av kronoegendomen
Kolstad i Mjölby stad .............................. 55

Tisdagen den 11 mai 1954.

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 5 och
den 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 239, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 18 april 1935 (nr 113) med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling.

Ang. viss militär tjänstgörings tillgodoräknande
i merithänseende för civiltjänst.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LINGMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Arrhéns
fråga rörande vidtagna åtgärder med anledning
av 1952 års riksdags skrivelse
angående viss militär tjänstgörings tillgodoräknande
i merithänseende för civiltjänst,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Arrhén har frågat
mig vilka åtgärder Kungl. Maj :t har vidtagit
med anledning av 1952 års riksdags
skrivelse, nr 162, angående tillgodoräknande
i merithänseende för civil
tjänst av tid, under vilken värnpliktig
har genomgått officers- eller underofficersutbildning
eller värnpliktstjänstgöring.

Härpå får jag svara, att några åtgärder
hittills icke har vidtagits i anledning
av skrivelsen. Skälet härtill är, att jag,

för att undvika dubbelarbete inom utredningsväsendet,
har velat avvakta resultaten
av de överväganden i principiella
frågor rörande kompetensfordringarna,
som den i mars 1952 tillsatta kompetensutredningen
enligt sina direktiv
har att upptaga. Utredningen torde inom
den närmaste tiden komma att framlägga
sina principiella synpunkter på formella
kompetenskrav inom statsförvaltningen.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min
enkla fråga.

Med hänsyn till hur detta ärende enligt
statsrådets svar nu ligger till saknas
det för mig anledning att ta upp en principiell
diskussion om de synpunkter, som
på sin tid var anledning till min motion.
Jag ber endast att få fästa herr statsrådets
uppmärksamhet vid det förhållandet,
att det under motionens behandling
i utskottet framgick att ett mycket
stort intresse för dessa frågor förelåg
inom våra ledande organisationer bland
tjänstemän och andra, främst Statstjänarnas
riksförbund, TCO och Landsorganisationen.
Jag hoppas att dessa organisationers
synpunkter blir föremål för beaktande,
när denna fråga nu tas upp till
behandling på regeringsplanet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. inrättande av husdjursinstruktörsbefattningar.

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet NORUP,
som meddelat, att han ämnade vid
detta sammanträde besvara herr Tjällgrens
interpellation angående inrättande

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj 1954.

Ang. inrättande av husdjursinstruktörsbefattningar.

av husdjursinstruktörsbefattningar, och
nu yttrade:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd väckt interpellation har
herr Tjällgren ställt följande frågor till
mig.

1. Vill statsrådet lämna kammaren en
redogörelse för regeringens syn på frågan
om en intensifierad upplysningsoch
i-ådgivningsverksamhet till nötboskapsskötselns
främjande?

2. Har statsrådet för avsikt att inom
snar framtid framlägga förslag om inrättande
av husdjursinstruktörsbefattningar
hos hushållningssällskapen?

Till svar härpå får jag anföra följande.

Rent allmänt vill jag till en början
framhålla, att de anslagsäskande myndigheterna
— såsom interpellanten har sig
väl bekant — varje år i sina petitaskrivelser
gör anspråk på högst avsevärda
anslagsökningar, sammanlagt uppgående
till belopp, som når långt över gränsen
för vad som är möjligt ur statsfinansiella
synpunkter. Det måste följaktligen bli en
avvägning mellan de olika intressen, som
anmäles.

Vad härefter angår den första frågan
får jag erinra om att i de senare årens
statsverkspropositioner under nionde huvudtitelns
förslagsanslag till Bidrag till
hushållningssällskapen: Avlöningar vid
flera tillfällen uttalats, att det i och för
sig finns skäl för att förstärka hushållningssällskapens
personaluppsättning
med ytterligare ett antal instruktörer.
Därvid har bland annat avsetts de av
interpellanten omnämnda befattningarna
som husdjursinstruktörer. Behovet av en
ökad rådgivnings- och upplysningsverksamhet
på detta område är således i och
för sig erkänt av regeringen. Jag är för
min del väl medveten om att det skulle
vara i hög grad önskvärt, att särskilt
de mindre jordbrukarna finge bättre
möjligheter att tillgodogöra sig forskningens
framsteg i fråga om t. ex. foderproduktionens
rationella utnyttjande. Det
är därför min avsikt att jämväl i fortsättningen
med uppmärksamhet följa utvecklingen
och se till vad som kan göras
för att förbättra förhållandena. Jag vill

emellertid i detta sammanhang framhålla,
att upplysningsverksamheten inom
jordbruket numera kan på ett ganska
effektivt sätt bedrivas också i andra former
än genom direkt personlig rådgivning.
Pressen, radion och hushållningssällskapens
kursverksamhet har med
statsmakternas stöd blivit nya medel för
ett upplysningsarbete, som särskilt syftar
till att nå de mindre jordbrukarna,
icke minst jordbrukarna i län med stora
avstånd såsom norrlandslänen.

Beträffande interpellantens andra fråga,
nämligen när förslag kan komma att
framläggas om inrättande av husdjursinstruktörsbefattningar
hos hushållningsskapen,
ligger svaret i vad jag redan anfört.
Tidpunkten för inrättandet av sådana
tjänster torde få bli beroende av
de finansiella möjligheterna att genomföra
en erforderlig anslagshöjning utan
att åsidosätta andra, mera trängande
behov.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Först skall jag be att
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt
vördsamma tack för att han velat besvara
min interpellation ävensom för
att jag i god tid före interpellationssvarets
lämnande fått tillfälle att taga del
av dess innehåll.

Även om jag i stort sett har anledning
känna mig nöjd med svaret, må det ändock
tillåtas mig att knyta några reflexioner
till statsrådets redogörelse.

Statsrådet säger bland annat: »Jag är
för min del väl medveten om att det
skulle vara i hög grad önskvärt, att särskilt
de mindre jordbrukarna finge bättre
möjligheter att tillgodogöra sig forskningens
framsteg i fråga om t. ex. foderproduktionens
rationella utnyttjande.
Det är därför min avsikt att jämväl i
fortsättningen med uppmärksamhet följa
utvecklingen och se till vad som kan
göras för att förbättra förhållandena.»
Jag är tacksam för detta herr statsrådets
uttalande och ber att få ta fasta på
detsamma. T anslutning till vad stats -

Tisdagen den 11 mai 1954.

Nr 19.

Ang. inrättande av husdjursinstruktörsbefattningar.

rådet framhållit vill jag vidare vitsorda
att pressen, radion och hushållningssällskapens
kursverksamhet utgör ett gott
hjälpmedel att sprida upplysning på
området även till avlägset boende jordbrukare.
Jag ifrågasätter emellertid om
dessa nya medel är tillräckligt effektiva
och i längden kan ersätta den personliga
rådgivning och upplysning, som
husdjursinstruktörer skulle kunna ge.

Frågan om inrättande av husdjursinstruktörsbefattningar
har nu — som jag
nämnde i min interpellation — diskuterats
sedan år 1950 och varje år aktualiserats
alltmer. Lantbruksstyrelsen har
i sina anslagsframställningar betecknat
inrättandet av dessa tjänster vara det
mest angelägna bland hushållningssällskapens
önskemål. Vidare kan jag erinra
om att jordbruksutskottet upprepade
gånger har uttalat sig i samma riktning.
Även enligt min mening föreligger ett
synnerligen trängande behov av att denna
fråga bringas till en snar lösning. Mot
denna bakgrund vågar jag uttrycka den
förhoppningen, att statsrådet redan till
nästa års riksdag framlägger förslag i
detta hänseende.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Det problem interpellanten
berört i den interpellation, som chefen
för jordbruksdepartementet lämnat
svar på, är ett mycket betydelsefullt
problem. Vi talar här ganska ofta om
att rationalisera jordbruket för att försöka
komma fram till största möjliga lönsamhet.
Detta är ett intresse både för
jordbruket och för konsumenterna, alltså
för folkhushållet över huvud taget.

Med den erfarenhet jag har, särskilt
från den landsända jag företräder, tror
jag att vi här har en betydelsefull uppgift
att söka på olika vägar nå jordbrukarna
med upplysning och framför allt
förmedling av de resultat som forskning
och försök bär kommit fram till, så att
jordbrukarna kan omsätta resultaten i
det praktiska jordbruksarbetet.

Jag har en känsla av att det inte
råder riktig proportion emellan å ena
sidan vad som läggs ned av intresse och
kostnader på försök och forskning på

växtodlingens område och å andra sidan
vad som läggs ut när det gäller den
animaliska produktionen. Det förhåller
sig väl på det viset, att de husdjur som
jordbrukarna håller är förädlingsmaskiner
av vilka man skall söka att av
råvaran få bästa möjliga produkter. Men
som vi vet är det här fråga om levande
varelser, och man måste härvidlag utgå
från vissa förutsättningar och betingelser.
Jag tror att det råder stor okunnighet
på detta område bland jordbrukarna.
Det kan ju vara så, att man av
tradition följer de gamla vanliga metoderna
vid utfodringen och skötseln av
husdjuren.

Jag är övertygad, herr talman, att om
jordbrukarna på ett bättre sätt kunde
använda de fodermedel de har, skulle
de komma fram till ett avsevärt bättre
resultat, och jag vill liksom interpellanten
tillägga, att detta gäller i största utsträckning
de mindre jordbrukarna. Det
är bara en fem, sex procent av de yrkesutövande
jordbrukarna på tio hektar och
därunder, som har någon som helst yrkesutbildning.
Det är klart att många
av dem inte har så stora förutsättningar
att tillgodogöra sig och tillämpa vad
forskningen och försöken har givit till
resultat.

Jag kommer sålunda fram till den
uppfattningen, att även om det skulle
ske med en viss minskning av något anslag,
såsom till växtodlingen, skulle det
innebära förtjänst att öka ut upplysningsverksamheten
när det gäller aniinalieproduktionen,
så att man kunde
komma till bästa möjliga resultat där.

Det är mycket riktigt, som statsrådet
här framhöll, att det på senare tid genom
radio, genom en mängd tidningsartiklar
och dylikt, sprids kännedom om
forskningens resultat, men jag tror ändå,
liksom inferpellanten, att det har större
betydelse och kanske leder hastigare
till praktiska resultat, om en konsulent
eller instruktör kommer hem till jordbrukaren,
sätter sig hos honom och börjar
diskutera igenom problemen, så att
jordbrukaren bättre fattar och kan tillgodogöra
sig de upplysningar han får
på den vägen.

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj 1954.

Ang. ersättningen för konfirmationsundervisning vid vissa läroanstalter.

Med mitt lilla inlägg här skulle jag sålunda
vilja hävda den uppfattningen, att
det är ett verkligt inte bara jordbruksutan
också folkhushållsintresse att man
ökar aktiviteten för att förbättra animalieproduktionen
och dess lönsamhet.

Sedan föreligger ju också det problemet,
att vi i största möjliga utsträckning
kan driva animalieproduktionen på hemmaproducerat
foder. Det gör att ökade
kunskaper behövs för att göra upp balanserade
foderstater och få fram det
bästa möjliga därvidlag.

Jag vill tillägga en annan omständighet,
som kanske inger vissa betänkligheter,
nämligen att intresset bos de studerande
vid lantbrukshögskolan för husdjursskötsel
och den sidan av jordbruksnäringen
är i dalande. Det är ytterst få
av studenterna vid lantbrukshögskolan
som går husdjurslinjen. Jag ser i detta i
varje fall en tendens till att intresset för
animalieproduktion och för husdjursskötsel
nu icke är så framträdande som
det borde vara. Det anser jag vara en
svaghet för framtiden.

Jag vill till sist säga, att jag har den
uppfattningen, att även om vi för närvarande
har överproduktion och svårigheter
att få avsättning för våra produkter,
behövs det ökade kunskaper för
att vi skall kunna ur animalieproduktionen
utvinna bästa möjliga resultat för
den enskilde jordbrukaren och för folkhushållet
som sådant, samtidigt som vi
kanske ändå måste genomföra en viss
begränsning av produktionen. Detta problem
behöver vi ha ökade kunskaper
om, och vi måste vara på det klara med
att det ytterst är den enskilde jordbrukaren
och hans kunskaper som härvidlag
fäller utslaget.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. ersättningen för konfirmationsundervisning
vid vissa läroanstalter.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Arrhén till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställt följande fråga: »Anser
icke statsrådet och chefen för eckle -

siastikdepartementet, att det nu kunde
vara lämpligt, att Kungl. Maj:t i överensstämmelse
med riksdagens uttalande
1952 med anledning av motionerna I:
271, II: 341 och statsutskottets utlåtande
nr 8, s. 76, läte utfärda föreskrift om
att ersättning för konfirmationsundervisning
såväl vid de allmänna läroverken
som vid de högre kommunala skolorna
framdeles får utgå ''enligt den vid
varje tillfälle gällande timlärarkungörelsen’?» Herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara nämnda fråga, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Arrhén har frågat
mig, om jag inte anser, att det nu kunde
vara lämpligt, att föreskrift utfärdades
om att ersättning för konfirmationsundervisning
såväl vid de allmänna läroverken
som vid de högre kommunala
skolorna framdeles får utgå »enligt den
vid varje tillfälle gällande timlärarkungörelsen».
På den frågan vill jag svara,
att en allmän översyn av timlärarkungörelsen
kan väntas bli igångsatt inom kort
och att den av herr Arrhén avsedda frågan
kommer att tas upp till övervägande
vid denna översyn.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet för svaret på
min fråga. Jag saknar också här anledning
att ge mig in på en sakdebatt med
hänsyn till innehållet i det svar, som
statsrådet nyss lämnade mig. Jag vill endast
uttrycka en förhoppning, att det
vid de kommande övervägandena skall
visa sig möjligt för dem, som då sysslar
med dessa spörsmål, att tillmötesgå det
önskemål, som statsutskottet uttalade för
två år sedan, då statsutskottet uttryckte
sympatier för en lösning av detta problem
i den riktning, som föreslogs i en
av mig vid det tillfället väckt motion.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Tisdagen den 11 maj 1954.

Nr 19.

Interpellation ang. vissa olägenheter i
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 112—119.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
120, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om vissa anslag för
budgetåret 1954/55 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsomområde.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter endast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
sålunda hemställt.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att memorialet skulle
företagas till avgörande punktvis.

Vid sedermera i enlighet härmed
skedd föredragning godkändes de i memorialet
föreslagna voteringspropositionerna.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning
att de nu godkända voteringspropositionerna
godkändes även av
andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensamma
omröstningar över dessa voteringspropositioner
komme att anställas
vid kamrarnas sammanträden lördagen
den 15 i denna månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 50—
52, första lagutskottets utlåtanden nr 20
och 24, andra lagutskottets utlåtanden
nr 32—35, tredje lagutskottets utlåtande
nr 26 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 30.

Interpellation ang. vissa olägenheter i
samband med omläggning av huvudvägar.

Herr FRANZÉN (bf) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Under de senaste åren
har i vårt land en betydande upprustning''
av vägväsendet påbörjats, vilket givetvis
måste hälsas med största tillfreds -

samband med omläggning av huvudvägar,
ställelse. Goda vägar är ju av utomordentlig
betydelse för befolkning och näringsliv,
och detta gäller i synnerhet för
landsbygdens vidkommande. Det är
emellertid anledning att understryka, att
vid denna vägbyggnadsverksamhet erforderlig
hänsyn måste tagas till de olika
bygdernas behov och förhållanden.

På Gotland har genom tjänliga terrängoch
markförhållanden sedan lång tid tillbaka
ett rikt förgrenat vägnät byggts ut,
men en hel del av dessa vägar fyller
givetvis icke längre de anspråk man ställer
på tillfredsställande vägbredd, lämplig
kurvutbyggnad och dosering etc. enligt
nutida trafiktekniska krav. Vissa huvudvägar
håller därför nu på att ombyggas
och förstärkas för att kunna ta
emot en allt intensivare motortrafik, och
nya sådana ombyggnader planeras. Härvid
rätas de gamla vägarna och förvandlas
till raka stråk.

För åtskilliga bygder uppstår emellertid
härigenom stora olägenheter, då vägen
med den nya sträckningen dragés
bort från bebyggelsen längs stora områden.
Det finns fall, då upp till ett 25-tal
gårdar och fastigheter, ja t. o. m. hela
socknars centrala bebyggelse, som tidigare
legat vid allmän väg, genom en sådan
vägomläggning kommer vid sidan
av huvudvägen. Vägmyndigheterna bortser
därvid i alltför hög grad från det förhållandet,
att den gamla vägen varit bygdens
förbindelseled, och de synes ha
mindre intresse för underhållet av den
gamla vägen. För bygdens befolkning
innebär därför en sådan vägombyggnad
oftast att kommunikationsmöjligheterna
försämras. Bussförbindelser, som tidigare
följt den gamla vägen, kring vilken
bebyggelsen är lokaliserad, dragés genom
vägomläggningen bort från denna och
kommer endast att gå fram på den nya
stråkvägen. Därtill kommer ju, att den
nya sträckningen skär sönder landskapet
på ett oestetiskt sätt, kommer på baksidan
av den nuvarande bebyggelsen och
spränger sönder åkerskiftena i svårbrukade
kilar.

Det må vara naturligt, att bygdesynpunkterna
får träda i bakgrunden, där
det gäller att genom raka huvudstråk för -

Nr 19.

Tisdagen den 11 maj 1954.

Interpellation ang. vissa olägenheter i samband med omläggning av huvudvägar.

binda städer och industriorter med varandra,
då ett sådant krympande av avstånden
är av allmänt intresse. Men på
Gotland, där bebyggelsen är jämnt utspridd
och inte några städer, industriorter
eller annan tätbebyggelse motiverar
en sammanknytning av orterna medelst
snörräta stråkvägar, är det i stället
angeläget, att vägen bibehåller den väsentliga
uppgiften att vara förbindelseled
för den bebyggelse som av ålder uppstått
vid vägarna. Det måste härvid understrykas,
att vägnätet bör utformas så,
att det även i fortsättningen på ett naturligt
sätt binder samman alla de många
gårdar och anläggningar, som utgör en
dominerande faktor i bygdens näringsliv,
och jämsides med sin uppgift som
genomfartsväg även tjänar som förbindelseväg
för den bygd det går igenom.
Detta är för övrigt icke speciellt enbart
för Gotland, utan torde i princip
vara tillämpligt även i andra delar av
vårt land, där bebyggelsen är någorlunda
jämnt utspridd och där vägnätets
främsta uppgift är att betjäna näringsliv
och bebyggelse inom ett vidsträcktare
område.

Det kan därför ifrågasättas, om inte
vägombyggnaderna på ett smidigare sätt
än som oftast nu är fallet skulle kunna
anpassas till bygdernas lokala behov och
förhållanden. När därför — som här
sagts — behovet av snörräta huvudstråk
mellan stora tätorter icke är aktuellt,
bör vägarna i stället omläggas på ett
varligt sätt och utformas så att de inpassas
och knytes till den gamla bebyggelsen.
Det är sålunda av väsentligt intresse
att vägomläggningarna inriktas på
breddning, förstärkning och lämplig
kurvutbyggnad av de nuvarande bygdevägarna.

Om bebyggelsen på grund av ändrad
vägsträckning i något fall ändock kommer
vid sidan av en ny huvudväg, bör
tillses, att de ursprungliga vägarna även
i fortsättningen blir intagna för allmänt
underhåll, så att icke befolkningen i de
bygder, som berörs av vägomläggningar,
får försämrade kommunikationsmöjligheter
med långa förbindelsevägar,
som de själva får underhålla.

Vägnämnderna, som skall representera
bygden och befolkningen, synes i dessa
avseenden ha en angelägen uppgift
att fylla. Det kan emellertid ifrågasättas,
om dessa vägnämnder i tillräcklig utsträckning
har möjligheter att påverka
utvecklingen i önskvärd riktning.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet Hjalmar Nilson få
ställa följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de
olägenheter, som i enlighet med vad jag
här påtalat kan åsamkas olika bygder
vid ombyggnad och omläggning av huvudväg,
och är statsrådet i så fall beredd
att vidtaga erforderliga åtgärder till förbättring
av dessa förhållanden genom
vidgade befogenheter för vägnämnderna
eller på annat sätt?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar vice
talmän i riksdagens första kammare
samt de kammarens ledamöter, som
blivit utsedda att jämte dem tillsätta
befattningshavare hos kammaren,
den 8 maj 195b.

Med anledning av att reservstenografen
hos riksdagen Bengt Gunnarson den
23 februari 1954 förordnats att tills vidare
uppehålla en stenografbefattning
hos första kammaren förordnades nu sekreteraren
hos Svenska maskinbefälsförbundet
Ingvar Olsson att tills vidare i
Gunnarsons ställe vara reservstenograf
hos riksdagen.

År och dag isom ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ewerlöf under sammanträdet till herr

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang. barns tillträde till biografförestallnmgar.

talmannen avlämnad motion, nr 551, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1954/55, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.28.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 12 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00. III. till Statens biografbyrå: Avlöning -

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Ewerlöf
väckta motionen, nr 551, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1954/55, m. m.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till statens biografbyrå
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
i propositionen nr 116 framlagda förslag
samt med avslag å motionerna II:
592 av fru Andrén och II: 593 av herrar
Rimmerfors och Hamrin,

I. godkänna i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 12 februari
1954 förordade ändrade grunder för
filmgranskningsverksamhetens utövande,
att tillämpas från och med den 1 juli
1954;

II. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens biografbyrå, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1954/55;

ar för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
150100 kronor;

IV. till Statens biografbyrå: Omkostnader
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 kronor.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag innebar bland annat den ändringen
i fråga om bestämmelserna rörande
barns tillträde till biografförestälilningar,
att jämte den nuvarande åldersgränsen
vid 15 år skulle införas en ny
åldersgräns vid 11 år.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av, utom annan, herrar Karl Andersson,
Gustaf Karlsson, Näsgård, Näsström,
Birger Andersson, Elfving, Nils
Theodor Larsson, Johansson i Mysinge,
Birlce och Svensson i Stenkyrka, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna II: 592 och II: 593,

I. förklara, att riksdagen vid granskning
av de i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 12 februari
1954 förordade ändrade grunderna för
filmgranskningsverksamhetens utövande,
att tillämpas från och med den 1
juli 1954, icke funnit anledning till an -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

nan erinran än vad i reservationen angivits; II.

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens biografbyrå, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1954/55;

III. till Statens biografbyrå: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
134100 kronor;

IV. till Statens biografbyrå: Omkostnader
för budgetåret 1954/55 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 kronor.

Reservanternas förslag innebar ett avstyrkande
av förslaget om alternativa åldersgränser
för barn och en därav föranledd
minskning av anslaget till avlöningar
vid statens biografbyrå.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
innehåller bl. a. förslag
om att en viss differentiering i fortsättningen
skulle tillämpas när det gäller
barns tillträde till filmföreställningar.
För närvarande finns ju en åldersgräns
vid femton år; enligt förslaget skulle det
bli en gräns vid elva och en vid femton
år.

Fadder till detta förslag är som bekant
1949 års filmkommitté, där herr
Ohlon varit ordförande. Kommittén har
ansett att en sådan uppdelning av barnen
i två olika åldersgrupper skulle vara
värdefull. Enligt kommitténs och även
utskottets uppfattning borde man kunna
lämna barn i åldrarna över elva år
tillträde till filmer, som nu är förbjudna
för dem.

Enligt reservanternas förmenande
kommer en sådan uppdelning i två åldersgrupper
att innebära ett ökat och
onödigt krångel. Visserligen har man mobiliserat
en del barnpsykologer och gjort
gällande, att de mindre barnen genom
denna nya uppdelning skulle kunna
skyddas för olämpliga filmer. Psykologi
är dock som bekant en modesak. Éna dagen
säger psykologerna si, andra dagen
så, och uppfattningen om vad som är
lämpligt för vissa åldersklasser kan rätt

snart förskjutas; det är ständiga glidningar
på den punkten.

Åtskilliga instanser har fått yttra sig
i frågan. Flera har tillstyrkt förslaget,
det skall erkännas, en del har varit mycket
tveksamma och andra har avstyrkt.
Sveriges biografägareförbund har i sitt
yttrande pekat på vissa praktiska olägenheter
av en sådan mera differentierad
gruppindelning, som i sämsta fall
rent av skulle komma att motverka strävandena
att få fram filmer som är lämpade
för de mindre barnen.

För de små orterna skulle uppdelningen
självfallet få en hel del konsekvenser.
Antalet besökare är där redan nu ofta
ganska lågt, och åldersgruppen barn under
elva år är säkerligen inte tillräckligt
talrik för att det skulle löna sig att
visa filmer just för denna lägre åldersgrupp.
Vi får aldrig glömma, att filmen
i första hand är ett ekonomiskt företag,
och om de ekonomiska intressena bakom
filmbolagen märker att det inte längre
är lönande att spela in film för barn,
blir det nog inte heller några barnfilmer.
Redan nu är antalet inspelade barnfilmer
synnerligen lågt. För de små orternas
biografer skulle säkerligen uppdelningen
av barnen i två åldersgrupper
bli särskilt besvärande.

Härtill kommer det nya krångel som
uppdelningen skulle innebära. Redan nu
är det svårt för biografvaktmästarna att
avgöra vilka som är över och vilka som
är under den tillåtna åldern. Kåsörer
brukar ju skämta om att när man
skall gå på bio med sina barn är
de alltid över femton år, men skall man
åka tåg med dem är de betydligt yngre.
Jag vet inte om det skulle vara särskilt
lyckligt att införa en ny åldersgrupp och
lära barnen ytterligare knep. Vi reservanter
anser, att det är onödigt att införa
detta ytterligare krångel.

Herr Ohlon har ju i denna kammare
mer än en gång dundrat mot krånglet,
och om jag i detta fall upptar hans
mantel och för antikrånglets talan, hoppas
jag att herr Ohlon i sitt hjärtas allra
lönnligaste vrår instämmer med mig i
att det kan vara värdefullt att här i dag
finns någon försvarare för antikrånglet.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang. barns tillträde till biografforestallningar.

Det har sagts att denna uppdelningskulle
åstadkomma ett hinder mot att
olämpliga filmer visas för barn. Men redan
nu blir barnen på olika sätt mindre
lämpligt påverkade. I radio förekommer
åtskillig skräckdramatik som barnen får
höra; det kan man inte förhindra. Och
televisionsapparaterna står redan utanför
och väntar. När televisionen blir
mera allmän i landet, kommer den säkert
att föra in i hemmen åtskilliga filmer
som kan anses vara olämpliga för
barn.

Nu sägs det, att det är lättare att i
hemmen censurera det lämpliga eller det
olämpliga. Men det är det nog ändå
inte. Det är tämligen svårt att i våra
vanliga bostadslägenheter fösa undan
barnen, om det är något till synes olämpligt
som ges i radion eller i televisionen.
Barnen kan ju, om de är ensamma hemma,
sätta i gång dessa apparater. Om man
nu skulle börja med en differentiering
i fråga om biografbesöken, kanske man
därför finge ett värre elände, om man
skulle försöka att i hemmen censurera
både radioprogrammen och de blivande
televisionsprogrammen för att skydda
barnen.

Jag vill inte nu ingå på någon alltför
detaljrik utläggning av vad det här gäller.
Jag vill bara med detta ha sagt, att
kammaren, när den går till beslut, bör
besinna att om detta förslag genomföres
blir det svårigheter att åstadkomma värdefull
barnfilm, och det blir även svårigheter
för småorterna att kunna visa
film för barn. Dessutom får man ytterligare
en möjlighet att lära barnen att
kringgå lagar och bestämmelser, och det
får de Gudi klagat lära sig tids nog.
Vi får akta oss så att det inte blir som
den danske komediförfattaren Kjeld
Abell på trettiotalet skrev i sin bekanta
komedi om Larsson: »Det var vackert
tänkt men blev faktiskt bara skräp.»

Jag ber, lierr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Ilesselbom (s), Grönkvist (s), Einar
Persson (s), Pettersson (s) och Elfving
(s).

Herr OHLON (fp):

Herr talman! »Filmens suggestionskraft
och teknik fullkomnas ständigt Filmen
arbetar med både ljus och bild och
färg. Den ger intima ögonblicksbilder och
stora perspektiv, och den kan realistiskt
åskådliggöra blodiga och uppskakande
scener i detaljerade närbilder. Den kan
skildra praktiskt taget alla områden av
livet, och den upplevs ofta, särskilt av
den yngre publiken, inte som konst eller
underhållning utan som fotograferad
verklighet. Men filmens konstnärliga utveckling
har inte fortgått i samma takt
som dess erövring av publiken. Visserligen
har filmen utvecklat sina artistiska
resurser och försökt fylla en uppgift
som lättillgänglig förströelse. Den har
också försökt sig på allvarliga ämnen
och ambitiösa uppgifter. Men resultatet
har inte sällan blivit kompromissartat,
och en stor del av filmen står fortfarande
konstnärligt och intellektuellt på
en mycket låg nivå.»

Jag citerar detta därför att det under
diskussionen kring 1949 års filmkommittés
betänkande har gjorts gällande, att
nu var tiden inne för att upphäva all
filmcensur. Man kan säga att när denna
kommitté gick till sitt verk, var det nog
mer än en i kommittén som hade samma
uppfattning, nämligen att filmcensuren
borde kunna försvinna. Men efter
det att vi hade sett ett trettiotal förbjudna
filmer var det ingen tvekan längre
hos någon av kommitténs medlemmar.

Jag sade nyss att filmen fortfarande
ofta står på en både konstnärligt och intellektuellt
låg nivå. »Flacka och begränsade
underhållnings- och kriminalfilmer
med tvivelaktiga tendenser och idealbildningar
dominerar världsmarknaden,
medan högklassig underhållning och
verk med djupare innebörd och rikare
nyansering fortfarande hör till undantagen.
» Citaten är hämtade från filmkommitténs
betänkande. Vi skall komma
ihåg att filmen i våra dagar är en
internationell vara, som skickas världen
runt. Men vi skall inte bara kritisera
filmindustrien. Den måste kalkylera med
mycket stora publikmassor för att en

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

film skall bära sig, och detta ekonomiska
beroende av den stora massan har
lett till att produktionen ofta vädjar till
den sämre och ytliga smaken. Å andra
sidan kan det inte bestridas att denna
publiksmak i sin tur påverkas av de
ytligt glittrande och andligt torftiga filmerna.
Kvar står dock det faktum, att
publiken vill i filmen finna avkoppling
från den egna, ofta grå, vardagen och
från personliga besvikelser. De bättre,
konstnärliga filmerna med allvarligt innehåll
må få aldrig så god kritik; inte
sällan blir de det oaktat ekonomiskt förlustbringande.

Filmen når stora massor. En svensk
film torde i normala fall ses av 600 000
personer i detta land. Om vi gjorde det
tankeexperimentet, att samtliga teatrar
i Sverige under ett år hade utsålda hus,
skulle antalet sålda biljetter uppgå till
4,5 miljoner. Antalet sålda biobiljetter
per år utgör däremot 60 miljoner. Nöjesskatten
på film belöper sig till omkring
60 miljoner kronor, varav staten får 3/4
och kommunerna 1/4, därav Stockholms
stad ungefär 3 miljoner kronor.

Jag har velat framlägga dessa fakta
inte minst därför att det framställts
krav på att all filmcensur skulle upphöra.
Man liar hänvisat till att pressen
och radion ju inte är underkastade censur,
och då borde väl inte heller filmen
vara det. Jämförelsen haltar. Pressen är
ingen ensidig företeelse. I pressdebatten
bryter sig meningarna mot varandra,
och pressen har inte heller samma suggestiva
verkan som filmen har tack vare
den samverkan, som där råder mellan
bild, tal och suggererande musik. Alla
biobesökare har väl kunnat konstatera
denna filmens speciellt suggererande inverkan
särskilt på den yngre och mindre
omdömesgilla publiken. Radion når
också en stor publik, det är sant, men
den är redan statskontrollerad, ibland
kanske mer än man skulle önska. Det
har ju inte minst från politiskt håll framställts
klagomål emot radions utsändningar.

Filmen är i dag en långt större maktfaktor
än den var då den första gången
diskuterades i detta hus, vilket skedde

år 1909. I de målande skildringar, som
då gavs, bekymrade man sig mest för
sådana ting som uppskakande Nick-Carterhistorier,
bloddrypande melodramer
och plumpa skämtbilder av typen »En
seglivad svärmor».

Det är framför allt barnen som måste
skyddas mot otillbörligt inflytande, och
det är framför allt för deras skull, som
filmgranskningen sett dagen. Jag kan
nämna att enligt en statistik, verkställd
för ett av de senaste åren av statens biografbyrå,
antalet gangsterfilmer i olika
variationer utgjorde 33 procent av samtliga
långfilmer. De blev alla barnförbjudna.
Tas samtliga spelfilmer i betraktande,
godkändes 31 procent såsom
barntillåtna.

Den svenska filmgranskningen är den
äldsta i världen i sin nu existerande
form, och den har blivit ett mönster för
motsvarande verksamhet på andra håll,
framför allt i våra nordiska grannländer.
Jag kan nämna att statens filmgranskningsverksamhet
bär ett så stort
internationellt anseende, att biografbyråns
nuvarande direktör är knuten till
Förenta Nationerna såsom speciell expert
i berörda spörsmål.

De förslag som presenterats i Kungl.
Maj ds proposition har i viss mån emanerat
från statens biografbyrå. Felet med
den nuvarande kontrollen av vilken film
som skall anses vara lämplig för barn
är att den är alltför onyanserad. Barnfilmjuryns
psykolog Anne-Marie Odstedt
har uttryckt saken så, att »vi kan aldrig
i största allmänhet säga om en film
är lämplig för barn eller inte. Vi kan
däremot säga rätt mycket om en films
lämplighet för 7-åringar, 10-åringar eller
13-åringar». En starkt differentierad
åldersgruppering kan emellertid av
praktiska skäl inte genomföras, och då
är det mest angeläget att de yngsta barnen
skyddas för skrämmande och på annat
sätt olämplig film, och det är, såvitt
jag kunnat förstå, därför som de
båda barngränserna sett dagen i propositionen.
Men samtidigt är det önskvärt,
att antalet filmer ökas för den högre åldersgruppens
barn, så att inte dessa, såsom
nu är fallet med den enda ålders -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang.

gränsen vid 15 år, lockas att se barnförbjudna
filmer. Herr Birger Andersson
var ju inne på det temat, och det var
just för att förhindra tonåringarna att
slinka in på barnförbjudna filmer som
de båda gränserna kom till, så att man
skulle kunna öka antalet av de filmer
som barnen i åldern 11—15 år skulle
kunna få se. Genom de föreslagna två
åldersgränserna kan båda dessa önskemål
tillgodoses, nämligen att skydda de
små barnen och ge de större barnen tillfälle
att se film av mera olika slag än
vad som för närvarande är fallet. Genom
en sådan anordning skulle man t. ex.
för den högre åldersgruppen kunna släppa
lös en sådan film som »De tre musketörerna»,
som blev barnförbjuden på
grund av att den ansågs vara olämplig
och säkerligen också var olämplig iör
småbarnen. Särskilt i tidningarna förekom
ju en livlig diskussion om den saken.

Herr Birger Andersson sade att vad
som här föreslås är något pippi som
psykologerna har hittat på, och psykologer
är tydligen enligt herr Birger Andersson
ett särdeles suspekt släkte, som
kan komma med litet vad som helst, och
inte nog med det, utan de ändrar sig
från den ena tidpunkten till den andra.
Jag hoppas att herr Birger Andersson
inte har samma inställning i fråga om
psykologiens betydelse för utformningen
av vårt skolväsen. Men, herr Birger
Andersson, det förhåller sig på det sättet,
att det inte i främsta rummet är barnpsykologerna
som har hittat på detta,
utan det är på området kanske mycket
mer sakkunniga instanser. Av
den kungl. propositionen kan inhämtas,
att det betänkande, som ligger till grund
för propositionen, har varit ute på remiss
till en mängd olika institutioner,
styrelser och inrättningar. Remissyttranden
har avgivits av statens biografbyrå,
skolöverstyrelsen — som tillika överlämnat
yttranden från Sveriges folkskollärarförbund,
Sveriges folkskollärarinneförbund,
Sveriges småskollärarinneförbund,
Sveriges överlärarförbund, Svenska
facklärarförbundet, Teckningslärarnas
riksförbund, Svenska seminarie -

barns tillträde till biografföreställningar,
lärarföreningen, Svenska folkhögskolans
lärarförening, Läroverkslärarnas
riksförbund samt Flick- och samskolelärarnas
riksförbund, jämte samverkande
bildningsförbunden — medicinalstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision, chefen för försvarsstaben,
Föreningen Sveriges filmproducenter,
Sveriges biografägareförbund,
Sveriges filmuthyrareförening, Målsmännens
riksförbund, Kooperativa kvinnogillesförbundet
och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund.

Detta var ju en imponerande skara institutioner.
Vad heter det nu i propositionen
om detta? Jo, det heter följande:
»Förslaget om införande av åldersgränser
vid 11 och 16 år» — kommittén
föreslog nämligen 16 år i stället för 15,
som Kungl. Maj :t förordat — »har vunnit
instämmanden i samtliga berörda yttranden,
bortsett från det som avgivits
av Svenska facklärarförbundet, vilket i
denna del ej gjort något uttalande.»
Emot denna sakkunskap på skilda områden
står herr Birger Andersson. Jag
behöver inte säga mer på den punkten.

Herr Birger Andersson säger att det
är oförklarligt varför man har framlagt
detta förslag. Han säger vidare att detta
skulle medföra ett mindre antal barnfilmer
för de små barnen. Jag kan inte
alls förstå detta resonemang. Vi får komma
ihåg att dessa småbarnsfilmer i allmänhet,
ja så gott som genomgående, är
ekonomiskt förlustbringande företag, och
i genomsnitt produceras det ungefär eu
sådan film per år i detta land. Det finns
således mycket litet att välja på. Och
inte blir de större barnen förbjudna att
gå på småbarnsfilmerna därför att det
kommer att införas två åldersgränser.
Jag kan inte förstå det resonemang, som
här föres.

Herr Birger Andersson säger vidare,
att förslaget skulle medföra ytterligare
krångel. Så resonerar man inte på statens
biografbyrå, som dagligen sysslar
med dessa ting. Det stora och svåra
krånglet för biografbyrån är för närvarande
att avväga förbud eller inte
förbud beträffande vissa filmer för
barn då det gäller att tillgodose båda

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

barnkategorierna på en gång. Om man
finge två åldersgränser, kunde man nyansera
på ett helt annat sätt.

Vidare vill jag säga att detta system
genomförts i Finland, fastän i större utsträckning
än vad som föreslås för vårt
lands vidkommande; där har nämligen
den statliga filmbyrån rätt att utöver
den fastställda åldersgränsen välja vilka
lägre åldersgränser som helst, något som
också i viss utsträckning sker i Finland.
I Danmark är man i dagarna beredd att
följa det finska exemplet, och i Norge
föreligger en kungl. proposition av samma
innebörd som den som behandlas
här i dag, varför det inte minst med
hänsyn till det nordiska samarbetet på
det berörda området vore värdefullt med
de två åldersgränserna.

Vad Birger Andersson här sade om
televisionen skall jag lämna ur räkningen
— det var ett resonemang som knappast
hörde hit.

Herr talman! Personligen skulle jag ha
önskat att censurbestämmelsen med förbud
för filmer av utrikespolitiska hänsyn
skulle upphävas under fredstid. Det
föreslås ju i propositionen att detta förbud
skall bestå även i fortsättningen.
Det kan nämligen ifrågasättas — såsom
1949 års filmkommitté framhållit •— om
det är lämpligt och riktigt att tjänstemän
vid statens biografbyrå, vilkas huvudsakliga
arbete består i psykologiska
bedömningar, skall fatta politiska och
utrikespolitiska avgöranden och bestämma,
om en film är olämplig med hänsyn
till rikets förhållande till främmande
makt eller inte. Emellertid bör det föreslagna
granskningsrådet här ha en
uPP§ift att fylla, i all synnerhet som
det hänt att eljest förstklassiga filmer
förbjudits på grund av denna censurbestämmelse.
En av de mest strålande filmer
jag sett, visserligen en fars, var
en film av mycket oskyldigt slag, som
emellertid förbjöds här i Sverige på
grund av den utrikespolitiska censurbestämmelsen.

Då utskottet har kommit att hamna på
två linjer, har jag dock inte velat komma
med några speciella önskemål i detta

sammanhang, utan i syfte att inte krångla
till diskussionen i dag nöjer jag mig
med att tillstyrka utskottets förslag, som
på alla punkter överensstämmer med
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alltid angenämt
att lyssna, när en av oppositionsledarna
så hänfört talar för regeringen _

det får vi inte uppleva varje dag.

Här har herr Ohlon räknat upp en
lång katalog av olika instanser, som
liai den rätta tron. Mot detta, säger herr
Ohlon, står Birger Andersson. Jag är
emellertid inte riktigt så isolerad. Ungdomsvårdskommittén,
som väl har någon
sakkunskap, har gått emot detta
förslag, som herr Ohlon så varmt rekommenderade.
Vidare har bland de
samverkande bildningsförbunden ett
särskilt yttrande avgivits av Nationaltemplarordens
studieförbund, som gör
gällande att bestämmelser om alternativa
åldersgränser är psykologiskt omotiverade
och i praktiken nära nog omöjliga
att genomföra. Jag förmodar, att både
ungdomsvårdskommittén och Nationaltemplarordens
studieförbund är lika
sakkunniga som t. ex. överbefälhavaren,
som av herr Ohlon ansetts som särskilt
sakkunnig, när det gäller att pröva vilka
filmer barn skall se.

Vidare har herr Ohlon gjort gällande,
att uppslaget till denna bestämmelse har
kommit från biografbyrån, och sedan uttalar
han med stor glädje, att biografbyrån
har tillstyrkt förslaget. Ja, tacka
för det!

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Birger Andersson säger, att
ungdomsvårdskommittén hade den här

frågan uppe till behandling. Jag vet inte
vilka överväganden kommittén har gjort,
men i kommitténs betänkande behandlas
och avfärdas hela frågan om de två
åldersgränserna på mindre än en halv
sida. Ungdomsvårdskommittén motive -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

rar sitt avslag med att de två barngränserna
skulle medföra påtagliga svårigheter
bl. a. för den enskilda familjen, för
filmproducenterna och för biografindustrien.

Vad beträffar den enskilda familjen,
har husmodersföreningarna i landet tillstyrkt
detta förslag. Likaså har branschorganisationerna
gjort det, nämligen
filmproducenternas, filmuthyrarnas och
biografägarnas. Vid en undersökning,
som kommittén har gjort bland biografvaktmästarna,
förklarade dessa, att det
inte skulle bli svårare för dem att klara
situationen med två barngränser än det
redan är med en sådan.

Vad slutligen överbefälhavaren angår,
yttrade han sig ju närmast i frågan om
censurbestämmelserna rörande försvaret
och utrikespolitiken. Jag vet inte om det
framgick av mitt anförande, när jag räknade
upp vilka institutioner som hade
yttrat sig, att samtliga som yttrat sig på
berörda punkt antingen hade tillstyrkt
förslaget eller inte velat motsätta sig det.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Det var väl många som
lade märke till hur utskottets talesman,
ordföranden i 1949 års filmkommitté,
herr Ohlon, med särskilt stor tillfredsställelse,
nästan med njutning i rösten,
långsamt och tydligt läste upp den långa
råd av remissinstanser som mer eller
mindre hade givit sin anslutning till
filmkommitténs propåer. Mot alla dessa
ställde herr Ohlon herr Birger Andersson
som den ensamme mannen. Det var kanske
fler än jag som gjorde den reflexionen,
att utskottets talesman tydligen på
det sättet ville försöka förmå alla andra,
som skall sätta sig in i denna fråga, att inte
göra det utan att böja sig för det massiva
trycket av alla dessa sakkunnigas utlåtande.
Men det är väl ändå värdefullt
att det ännu finns mäniskor som vågar
tänka fritt och självständigt, utan att låta
sig påverkas av en stark opinion.

När man skall bilda sig en uppfattning
om det problem som här har rests,
så finner man att utgångspunkten för
de sakkunniga och för Kungl. Maj:t up -

penbarligen är förhållandena i de stora
centra. Och det är utan vidare givet, att
det är möjligt att genomföra tvågränssystemet
när det gäller barn och ungdom
i städerna. Men så snart vi kommer
ut i tätorterna ute i landsbygdskommunerna
med en eller två biografer — biografen
i Folkets hus, i Bygdegården eller
i Medborgarhuset eller den enskilde
biografägarens lokal — blir de besökandes
antal vid en uppspaltning av barn
och ungdom i två kategorier så litet, att
den för biografen ekonomiskt ansvarige
måste fråga sig: »Är det lönt för mig att
visa en barnfilm eller en ungdomsfilm
i denna bygd? Det kan omöjligen väntas
komma så många, att det ekonomiskt
går ihop.» Ett genomförande av det
framlagda förslaget skulle komma att
leda till att barn och ungdom i vidsträckta
områden av landet inte skulle
bli i tillfälle att se film över huvud taget.
I varje fall skulle det medföra en mycket
stark begränsning av deras möjligheter
i förhållande till vad de hittills har
varit vana vid. Jag tror att detta förhållande
har varit den för reservanterna
i statsutskottet avgörande punkten, när
de tog ställning till frågan.

För övrigt framhöll herr Ohlon att
filmerna ännu står på en låg nivå, inte
endast de filmer som framställs här i
landet, utan över huvud taget all film
som inspelas i världen. Då kan man
emellertid fråga sig, om en förbättring i
det avseendet kan åstadkommas genom
att man på detta sätt gör produktionen
mindre lönande, ty det måste den bli
när resultatet av produktionen skall visas
för en mindre grupp av åskådare på
varje tidsenhet. Framställandet av barnoch
ungdomsfilm måste komma att bli
mindre lönsamt genom uppspaltningen av
den minderåriga publiken, och jag tror
därför inte att detta är den rätta vägen
att gå, om man vill höja nivån, vare sig
det gäller barn- och ungdomsfilm eller
film över huvud taget.

Dessutom vet alla vi som tillhör föräldragenerationen,
hur svårt det redan
nu är att få ungdom att respektera den
åldersgräns som stipuleras och hur svårt
vaktmästarna vid biograferna har att av -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

göra, om de bör släppa in eller avvisa
ungdom, om vars ålder de inte har någon
säker uppfattning. Dessa svårigheter
blir dubbelt så stora, om det införs
ännu en gräns. En sådan ordning skulle
faktiskt indirekt få till följd, att man
uppfostrade ungdomen till att söka
kringgå lagar och förordningar. Så sker
redan nu när vi bara bär eu åldersgräns,
men med den ordning, som här föreslås,
skulle barn och ungdom vid två gränser
ställas inför problemet, om de kan
lura biografvaktmästaren och komma in
på en film som de egentligen inte borde
få se.

Det talades för övrigt i statsutskottet
om att den situationen kan uppstå i biografvestibulen,
att en avvisad pojke ställer
den frågan: »Ja, men jag har ju läst
boken, som filmen är byggd på — varför
kan jag då inte få se filmen?» Förhåller
det sig inte så nu för tiden, att
de flesta föräldrar inte låser in den moderna
litteraturen, utan att barnen i
hemmet kan läsa praktiskt taget allting?
Är det rimligt att anse att det som barnen
ser på biografen är så mycket farligare
än vad de läser om eller upplever
i kamratlivet — jag tänker då närmast
på storstädernas barn och ungdom.

Jag tror, herr talman, att det finns
starka skäl att följa reservanterna i denna
fråga, framför allt då därför att majoritetsförslaget
inte tar tillräcklig hänsyn
till förhållandena i de mindre orterna
och på den rena landsbygden. Majoritetsförslaget
skulle medföra en försämring
av förhållandena där. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Häri instämde herr Eliasson (bf).

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nu har också herr Nils
Theodor Larsson sällat sig till deras skara
som står främmande och är skrämda
när det presenteras en kungl. proposition
som innebär något nytt. Herr Larsson
sade att han skulle försöka att tänka
fritt i dag. Ja, herr Larsson, fortsätt
med att försöka med det! Det skulle vara
intressant att se vad resultatet då skul -

le bli. Men när herr Larsson blandar in
landsbygden i detta sammanhang, förstår
jag sannerligen inte på vilka vägar
han är ute. Detta är ingen storstadsfråga
och ingen landsbygdsfråga; det är
en fråga som gäller alla våra barn, vare
sig de bor i stad eller på landet.

Beträffande småbarnen vill jag säga
herr Larsson, att det bara är bra om de
ser så litet film som möjligt, detta inte
endast med tanke på föräldrarnas ekonomi
utan också av mentalhygieniska
skäl med hänsyn till deras psyke. Ett
faktum är i varje fall att en massa film
i dag måste förbjudas för barn i åldern
11—15 år för småbarnens skull, trots
att denna förbjudna film är lämplig för
åldersgruppen 11—15 år. Det är detta
som är det väsentliga.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Filmen är en företeelse,
som har den allra största betydelse i dagens
samhälle. Den ringa inträdesavgiften
och lättillgängligheten till biografen
gör att varje människa kan gå på film
utan större kostnad eller besvär. Därför
är det, som här sagts, av stor betydelse
att man får god film. I det fallet skulle
jag bara i förbigående vilja erinra om
att det vid 1952 års riksdag väcktes motioner
om stöd åt konstnärlig svensk
filmproduktion. Utskottet skrev då mycket
välvilligt, och man skulle efter detta
kunna förvänta, att ecklesiastikministern
skulle ta ett initiativ för att premiera
produktionen av god svensk film. Att
påverka filmens kvalitet med censur är
väl varken lämpligt eller möjligt. Varje
form av censur är för övrigt mycket
svår att utöva, och jag måste i detta
sammanhang ge ett erkännande åt statens
biografbyrå för det sätt, på vilket
den skött denna rätt granniaga uppgift.

Frågan om åldersgränserna beröres
också därigenom att statens biografbyrå
har att bestämma, vilka filmer som skall
vara barntillåtna eller icke. Jag var närvarande
vid statsutskottets behandling
av denna fråga, och jag ansluter mig
helt till vad reservanterna anfört i detta
fall. Det är redan nu svårt att i prak -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

tiken bedöma åldersgränserna, och det
kan göras misstag på ett par år, men
hur mycket värre skall det inte bli, när
man får två åldersgränser i stället!

Låt oss också tänka litet på konsekvenserna.
Litteraturen låter vi vara tillgänglig,
och jag hoppas att det inte blir
någon sorts åldersgränser eller censur
för den. Det är på samma sätt med radion.
Det har påpekats att televisionen
kommer att bli ännu mer likartad med
filmen. Man har ibland velat skilja på
dessa två ting och sagt att television och
film inte är detsamma. Men då vill jag
framhålla, att en stor del av de televisionsprogram
som visas består av filmer.
Man kan inte gärna göra alla televisionsprogram
till s. k. life-program,
utan man måste filma dem i förväg, och
det är bara det tekniska förfarandet som
är litet annorlunda, när man framställer
denna film. Jag kan avslöja, att av de
program som skall visas nästa vecka en
stor del redan är färdigställda. Jag har
sett åtskilliga av dessa program.

Jag skulle vilja beträffande åldersgränserna
säga, att det finns en faktor
som är mycket viktigare än allt annat,
och det är föräldrarnas ansvar. Om inte
föräldrarna känner något ansvar för vilka
filmer barnen skall se, tror jag att
vi blir tämligen maktlösa, vilka bestämmelser
vi än fastställer här.

Herr Ohlon påvisade, att t. o. m.
branschorganisationerna hade sagt att
man skulle kunna införa dessa gränser.
Ja, jag tror säkert, att man i varje fall
på statens biografbyrå kan fastställa de
gränser som man nu föreslår, men då
befinner man sig på det teoretiska planet.
Sedan gäller det hur de praktiskt
skall tillämpas. Det är svårt att se, om
ett barn är 10 eller 12 år och skall tilllåtas
se en film eller inte. Jag är säker
på att biografbyrån inte får några svårigheter.
Det är på det praktiska planet
dessa kommer.

Man kan också förstå branschorganisationernas
mening, när de tillstyrker förslaget,
ty kan man nå en något större
krets med en film är detta bra ur deras
synpunkt. Kanske är de också medvetna
om att blir det två åldersgränser, har

2 Första kammarens protokoll 1954. Nr 19.

man därmed nästan suddat ut gränsen
och kan helt enkelt inte begära av biografvaktmästarna
att de skall upprätthålla
en effektiv kontroll.

Jag vill vidare säga herr Ohlon, att
vilken sak man än specialiserar, så blir
följden, att man behöver en större kundkrets
för vad man bjuder ut. Ju mera
folk det finns på en plats, desto lättare
blir det att specialisera, men det är värre
på landsbygden än i storstäderna,
och följden blir att i de senare kan man
ge ett rikare urval av filmer.

Jag finner att goda skäl talar för en
ändring av detta förslag, och jag ber,
herr talman, att få ansluta mig till yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Utskottets talesman herr
Ohlon sade några ord, som jag fäste rätt
stort avseende vid. Han sade att filmen
står på en konstnärligt och kulturellt
låg nivå. Detta är ett citat från
filmkommitténs betänkande, och eftersom
herr Ohlon var ordförande där, måste
det väl även bära hans signatur. Jag
kan inte tolka det yttrandet på annat
sätt att antingen har herr Ohlon icke
sett film de sista fem åren eller också
har den utveckling som skett på detta område
gått honom fullständigt förbi. Jag
kan utan vidare säga, att på filmens område
har under de sista åren skett en
utveckling i konstnärligt hänseende, som
är praktiskt taget storslagen. När jag
säger detta är jag i gott följe med departementschefen,
som i propositionen
uttalar att filmen i konstnärligt hänseende
har undergått en mycket stark
utveckling. Jag skulle inte ha någonting
emot, om jag rent personligt fick döma,
att slopa hela den nuvarande filmcensuren
efter den utveckling som har skett
på filmens område, men då förslag därom
för närvarande inte föreligger, har
jag inget sådant yrkande.

Jag vill beröra ett par andra frågor
som just nu diskuterats. Det gäller framför
allt åldersgränserna It och 15 år.
Kommittén, säger herr Ohlon, har gjort
en undersökning bland vaktmästarna och
funnit att det icke skulle möta några

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

svårigheter att införa dessa två åldersgränser.
Jag har den erfarenheten att
för närvarande är det svårt för vaktmästarna
att ens klara en åldersgräns.
Det är ibland besvärligt att bedöma om
en flicka eller en pojke är 14, 15, 16
eller 17 år. Det beror på vederbörandes
individuella utveckling och växt, och
varken kommittén eller Kungl. Maj:t har
varit inne på tanken på något slags kontroll
av åldern, utan detta skall bedömas
av vaktmästarna. Om man då för
in en åldersgrupp till en gräns vid 11
år, kommer man otvivelaktigt att öka
svårigheterna. Trots vad utskottets ordförande
sagt beträffande undersökningen
i kommittén bar jag av ett otal vaktmästare
på biografer här i landet fått
den uppgiften, att införandet av en andra
åldersgrupp kommer att öka deras
svårigheter, och de är förtvivlade vid
tanken på att detta förslag skulle komma
att genomföras, därför att ansvaret
ändå kommer att läggas på vaktmästarna
vid biograferna.

Frågan om ett ekonomiskt avbräck för
biograferna har också framförts, och
detta har viftats bort både av utskottet
och av Kungl. Maj:t. Det kommer, som
herr Bengtson sade, att bli ett avbräck
för de biografer som arbetar ute på
landsbygden. Herr Ohlson säger visserligen
att detta inte är någon landsbygdsfråga,
men det är det i viss mån, därför
att ute i landet körs det biografkedjor
i syfte att ge tillfälle åt alla byarna i
skogsbygderna och ute på landet i övrigt
att se riktig film. Det körs matinéer
med barnfilmer i dessa trakter.
Fastställer man två åldersgränser, betyder
det att det inte går att visa film
på en plats där det finns t. ex. 30 barn.
Tror någon att det går att dela upp dem,
tror någon att man kan köra en film
för 10 barn och få det att ekonomiskt
gå ihop? Därtill finns ingen chans i världen.
Det uppstår redan nu ekonomiskt
avbräck för dem som visar film på
landsbygden. De nya bestämmelserna
kommer helt enkelt att betyda att på
många orter på landsbygden blir det
inte någon filmförevisning för barn. Om
förlusten blir större än nu, kan inte vis -

ningarna i tätorterna bära upp den ytterligare
förlusten, och då måste barnfilmsvisningen
på dessa platser indras.
Detta är den krassa verkligheten, som
gör sig gällande beträffande filmföreställningar
ute i landet. Det kommer att bli
ett ekonomiskt avbräck, och detta komme
utan tvivel att bidra till den avfolkning
som sker på landsbygden. Här
försöker man att ge dem som inte bär
chans att åka till en stad möjlighet att
se film, men det är klart, att genomför
man dessa bestämmelser, kommer en
del av landsbygden att bli utan barntilllåtna
filmer.

Här anfördes även ett annat skäl —
televisionen. Jag bär haft tillfälle att under
ett par månaders tid se television i
flera familjer. Man ser där hur barnen
sätter sig på golvet runt televisionsapparaten,
sitter där timme efter timme
och tittar på vad där visas. De ser barnförbjuden
film, de ser allt som körs hela
eftermiddagarna och kvällarna. Televisionen
har utvecklats avsevärt, och jag
hoppas att vi inte skall bromsa den
utvecklingen här i Sverige. Vi kommer
en vacker dag beträffande televisionen
dit, att den finns i praktiskt taget alla
hem. Nu skall vi införa två åldersgränser
för barn som vill se på filmer, men
när de sitter i sina hem, får de se vilken
film som helst i televisionen. Det här förslaget
är rena löjligheten, när man tänker
på den utveckling av televisionen
som kommer och vad den kommer att
visa.

Beträffande barnen är det ju ändå
på det sättet att förbjuden frukt smakar
bäst. Det är ett gammalt ordspråk.

I det här fallet kommer det att bli en
sport för dem som är 10 år och 9 år
att komma in på en föreställning av en
film, som får visas för barn mellan 11
och 15 år. Detta förslag innebär helt
enkelt, att man uppmuntrar den sporten
att barnen försöker gå in på förbjuden
film. Jag vill för min del, herr
talman, inte vara med om att införa
bestämmelser, om vilka man på förhand
är medveten om att de uppmanar barnen
här i landet att begå brott mot dessa
bestämmelser.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

Med anledning därav ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

I herr Hjalmar Nilssons yttrande instämde
herr Näsström (s).

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag måste beklaga, att
jag på grund av ett interpellationssvar i
andra kammaren inte har haft möjligheter
att följa debatten i dess helhet här
i kammaren. Efter vad jag förstår och
kan läsa ut av reservationen har man
emellertid huvudsakligen kritiserat propositionen
efter tvenne linjer när det
gäller denna punkt om dubbla åldersgränser
för barn. Man menar dels att
det kommer att bli svårare att kontrollera
att bestämmelserna upprätthålles
och dels att det skulle vara ekonomiskt
sämre med en dubbel gräns.

Jag vill om det första säga, att det ju
är en känd sak, att det syndas när det
gäller att strängt upprätthålla sådana
gränser, var man nu än sätter dem. Men
även om svårigheterna nu skulle bli något
större, tycker jag inte att man bör
ta så stora ord i sin mun som här har
gjorts. Det måste väl ändå erkännas, att
det är inte bara barnen själva, som har
att avgöra om de vill springa på filmer.
Man har här sökt göra gällande, att detta
skulle vara en speciell landsbygdsfråga,
men jag tror så gott om våra föräldrar
åtminstone på landsbygden, att de håller
en avsevärd kontroll över sina barn
och inte låter dem springa på filmer hur
som helst, vilket också i många fall av
naturliga skäl förhindras av att avståndet
till filmlokalen är för stort. Jag kan
därför inte tillmäta denna invändning
annan betydelse än möjligen om man
vill tala om principen att man inte skall
öka krånglet här i landet. Jag menar
emellertid, att det finns starkare skäl
som talar i den andra riktningen.

När det gäller den ekonomiska sidan
av saken, är det nog riktigt, att man inte
får så rikligt sortiment av filmer ute i
de små orterna. Men när under remissbehandlingen
på denna punkt inte har
rests några invändningar från vederbörande,
kan jag inte förslå att de skulle

känna det som något hårt slag ekonomiskt
sett.

Som herr Ohlon mycket riktigt har
påpekat, har inte bara de psykologisakkunniga
utan även många remissinstanser
med mycken sakkunskap funnit, att
det för närvarande är mycket svårt för
filmcensuren att avväga, huruvida en
film skall bli barntillåten eller ej. Det
som skulle passa utomordentligt för
13—14-åringar kanske inte alls är lämpligt
för 8—9-åringar, vilket leder till stora
svårigheter både för censuren och för
dem som skall bestämma i vilka biografkedjor
olika filmer skall gå. Jag måste
tillmäta de uppgifter, som härvidlag har
lämnats, den allra största vikt.

Det har sagts, att det redan nu är dåligt
lönande att köra barnfilmer. Ja, men
det är väl därför att censuren nu måste
hålla sig så att säga mera till vad som
passar för de lägre åldersgrupperna, när
de skall fastställa hur en film får visas.
Jag är övertygad om att vi nu kommer
att få många filmer barntillåtna för den
äldre åldersgruppen, vilka filmer också
kommer att bli av stort värde på småplatserna.
Det kan ju tänkas, att de filmer
som blir barntillåtna för de lägsta
åldersgrupperna inte skulle väcka så
stort intresse på sådana platser, men
jag tror faktiskt att över huvud taget intresset
för film bland de lägsta åldersgrupperna
inte är så stort på dessa småplatser,
att man får skjuta fram dessa
åldersgrupper på ett sådant sätt som här
skett i debatten och säga, att barntillåten
film över huvud taget inte kommer att
gå på småplatserna. Det är enligt min
mening en mycket stor överdrift. Vi
kommer att få bättre filmer och fler filmer
för de högsta åldersgrupperna
ibland barnen, och jag anser att detta
faktum väl kommer att kompensera de
svårigheter som kan uppstå beträffande
en och annan film.

Precis som hittills får man väl lov att
räkna med ett visst medeltal, så att vissa
filmer kommer att visas, trots att vederbörande
säkerligen redan från början
vet, att de blir underskottsfilmer.
Underskottet får hjälpas upp av andra
filmer, som ger mera. Jag tror därför

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

inte att den senaste talaren har rätt, när
han säger, att man kommer att få lämna
vissa platser utanför när man bestämmer
var filmerna skall visas.

Jag har inte varit blind för att det
finns vissa nackdelar med det förslag
som jag här har framlagt, men jag har
ansett att nackdelarna inte var övervägande.
Även det som kommit fram tidigare
i debatten, nämligen att våra grannländer
i viss mån redan har försökt sig
på en differentiering och är mycket intresserade
av den, tycker jag talar för
att vi skall gå in för denna dubbla åldersgräns.
När jag sålunda anser, att
trots allt övervägande skäl talar för propositionen,
herr talman, vill jag uttala
den förhoppningen, att denna kommer
att bifallas av kammaren.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Chefen för ecklesiastikdepartementet
ville inte medge, att denna
fråga kunde vara en landsbygdsfråga,
ett landsbygdens problem. Till stöd härför
anförde han den uppfattningen, att
föräldrarna på landsbygden skulle besitta
förmåga att hålla sina barn borta
från olämpliga filmer.

Jag skulle vilja knyta den reflexionen
till vad statsrådet sade, att detta praktiskt
taget innebär, att Kungl. Maj:ts förslag
inte bara är olämpligt för landsbygden,
såsom vi från reservanthåll tidigare
har framhållit, utan att det också
är onödigt med uppsortering på detta
sätt i grupper på landsbygden, då föräldrarna
där besitter denna förmåga. Jag
vågar alltjämt hävda, att detta problem i
hög grad är ett landsbygdsproblem.

När jag har ordet, skulle jag också vilja
passa på att därtill knyta den reflexionen,
att inte endast barnen kan vara i
behov av sådana mentalhygieniska
skyddsåtgärder, som det har framförts
förslag om. Jag tror att det finns betydande
grupper även inom de vuxnas led,
som i så fall skulle behöva samma mentalhygieniska
skydd, men det är väl ingen
som på allvar reflekterar på att försöka
införa någon sådan uppsortering.

Jag vidhåller vad jag tidigare yttrat
och yrkar alltjämt bifall till reservationen.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! När herr Nils Theodor
Larsson vill dra ut konsekvensen av vissa
av mina argument på så sätt, att det
skulle vara både olämpligt och onödigt
att bifalla propositionen, så vill jag säga,
att jag inte har stuckit under stol med
att man kan framdra vissa nackdelar av
propositionen, men jag bär ingalunda
ansett att dessa argument var de övervägande.
Saken är ju den, att problemet
med de allra minsta barnen inte är så
stort på landsbygden som det är i tätorterna.
I tätorterna klarar man saken
i alla fall, ehuru biografvaktmästarna får
ha ögonen litet mera med sig, när det
gäller att söka bedöma barnens ålder.
På landsbygden klarar man också saken
för de minsta barnens vidkommande.
Vad jag fäster huvudsakligt avseende vid
är att det för de större barnen kommer
att stå till förfogande ett rikare sortiment
lämpliga filmer. Det kommer inte
att bli så stor skillnad på vad dessa
barn blir bjudna och vad de äldre blir
bjudna som det är nu. Detta, menar jag,
kommer att innebära en klar fördel när
det gäller att få ett så stort antal filmer
som möjligt godkända för visning för
stora grupper av barn och familjer inte
minst på landsbygden.

Jag kan följaktligen inte alls gå med
på herr Larssons slutsats, att det skulle
vara onödigt för landsbygden med denna
gradering. Jag anser tvärtom att propositionens
förslag med dubbla åldersgränser
innebär en obestridlig fördel
för tätorterna och en klart övervägande
fördel även för landsbygden.

Herr ARRHÉN (li):

Herr talman! Enligt vad jag kan förstå
är problemet inte så invecklat, som
många talare har velat göra gällande.
Utredningen ger enligt min mening klart
belägg för att man här har att röra sig
med tre olika grupper: upp till 7 år,

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

7—11 år och 11—15 år. Av utredningen
framgår, att läkarvetenskapen och den
psykologiska sakkunskapen närmast är
inställd på att det egentligen är skadligt
för den första gruppen att över huvud
taget se film. Även episoder, som för oss
kan te sig fullkomligt ofarliga, alstrar
hos barn vissa psykiska reaktioner, som
man inte skulle vänta sig. När alltså
filmförevisningen för denna kategori inskränkes,
är därmed ingen skada skedd,
ehuru man i utskottet och i propositionen
inte velat gå så långt som att för
denna kategori införa ett förbud att se
film, vilket dock inom utredningen även
var i fråga.

Sedan har vi gruppen 7—11 år. I den
åldern börjar filmintresset vakna, men
det är ännu mycket trevande och tar sig
inte några mer outrerade uttryck. Däremot
blir filmintresset aktiviserat ungefär
vid elvaårsåldern. Då, men först då,
blir den frågeställning aktuell, som herr
Larsson, Theodor, förde fram i sitt anförande,
nämligen att barnen säger: »Jag
har läst boken, varför får jag då inte se
filmen?» Orsaken är helt enkelt att vid
visning av s. k. barntillåtna filmer, som
nu får visas för barn under 15 år, måste
hänsyn tas till sexåringarna. Det blir alltså
sexåringarnas andliga nivå, som får
diktera vad som blir barntillåtet eller inte.
Detta bär sagts vara fel. Man har ansett,
att man måste vidga marginalen för
de filmer, som barnen i de första tonåren
får se. Det måste innebära en vinst, tv
då får de se filmer av typen »Flaggan i
topp», »De tre musketörerna», »Tsarens
kurir» in. fl., för att inte tala om hela
serien av indian- och pangpangfilmer av
olika märken, varav marknaden vimlar.
Detta är filmer, som även vi äldre kan
se med ett visst utbyte. Följaktligen håller
inte resonemanget streck, när vissa
talare har velat hävda, att landsbygdens
biografägare skulle bli handikappade genom
den nya gränsen. Efter vad jag kan
förstå, får de tvärtom ett större publikunderlag
för sin verksamhet än vad de
för närvarande har, ty de får med alla
åldersklasser ända ner till elva år för
filmer av den typ. som nu är särskilt populär.

Det bär även anförts den sentimentala
synpunkten, att de föreslagna två åldersgränserna
skulle omöjliggöra för den
samlade familjen att takt tu marschera
till biografen för att gemensamt avnjuta
en film. Jag tror, att den förmånen är
ganska liten, ty familjen får i så fall inskränka
sig till att avnjuta filmer, som
står på sexåringens andliga nivå. Jag
kan inte tänka mig, att det skulle innebära
någon större förlust, om man finge
undvara den formen av familjesamling.

Herr Bengtson framhöll i sitt anförande,
att föräldraansvaret i detta sammanhang
måste understrykas, vilket jag ger
honom rätt i. Det talas så ofta om att vi
måste uppfostra ungdomen, men på sistone
har vi allt oftare fått höra, att det
är lika viktigt att uppfostra föräldrarna.

I denna senare uppgift ingår bl. a. att
bibringa föräldrarna elementa om filmens
inverkan på det uppväxande släktet.
Det är just insikten härom, som tagit
sig uttryck i utredningens resultat och
i vad som nu föreslagits i Kungl. Maj:ts
proposition.

Till sist vill jag, herr talman, beträffande
den första åldersgruppen, som det
här talats om — den upp till sju år -—
erinra om det stora intresse, som barnfilmverksamheten
i egentlig mening för
närvarande är föremål för ute i landet.
I stad efter stad och tätort efter tätort
bildas eller har under den närmast föregående
tiden bildats barnfilmklubbar.
Jag har följt en dylik klubbs tillblivelse
och verksamhet under något år och kan
omvittna, hur nyttig denna verksamhet
varit och hur den bidragit till att attackera
tråkigheten för barnen i dessa åldersgrupper
inte bara på landsbygden
utan även i tätorterna. Dessa barnfilmklubbar
har utövat ett mycket stimulerande
inflytande och är i sin verksamhet
också inne på, sett ur psykiska och
mentalhygieniska utgångspunkter, riktiga
vägar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Vi befinner oss i den mycket
egendomliga situationen, att då

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

Kungl. Maj:t här kommit med en relativt
förnuftig proposition, visar det sig,
att man reser borst inom koalitionspartierna.
Det tycks tydligen förhålla sig
så, att de ibland egendomliga kungl. propositioner,
som vi fått, beror på de djupa
ledens ofördelaktiga inverkan på
Kungl. Majits ställningstaganden — en
högst intressant nyhet.

Herr Bengtson påpekade, att censuren
inte kan skapa några nya värdefulla filmer.
Nej, vem bär påstått det! Filmcensuren
har en rent negativ uppgift, vilket
ligger i dess natur. Den får ju inte produkterna,
förrän de är färdigställda.

Herr Bengtson tillägger att vad det
kommer an på är föräldrarnas förnuft.
Vi får, säger lian, lita på föräldrarna,
som bör tillse att barnen inte går på
olämpliga filmer. Ja, men det är just för
att ge ledning åt de ofta mycket filmokunniga
föräldrarna som de två åldersgränserna
har tillkommit.

Herr Hjalmar Nilsson kom med en
högst överraskande upplysning, att filmen
skulle ha gått framåt under de sista
åren. Man talade för i världen om den
svenska filmens storhetstid. Men det talet
har tystnat. Detsamma gäller nog om
filmen litet varstans i världen. Jag tror
inte att man kan säga, att filmen har
gått så särskilt mycket framåt i konstnärligt
avseende under sista tiden.

Beträffande de två föreslagna åldersgränsernas
ofördelaktiga inverkan på
landsbygdens bioförhållanden har redan
ecklesiastikministern svarat. Jag har
inget att tillägga utan kan instämma i vad
han sade på den punkten. Men sedan
fortsatte herr Hjalmar Nilsson och menade,
att de två åldersgränserna skulle
få rent förfärande återverkningar och
bidraga till landsbygdens avfolkning. Litet
sinne för proportioner hör vi väl
ändå ha kvar även i en filmdebatt!

Herr Hjalmar Nilsson talade om televisionen
och dess ofördelaktiga inverkan
när det gäller landsbygden. Men televisionen
kommer väl i stället att konservera
folk att stanna kvar på landsbygden,
om den nu slår igenom. Att jämföra
televisionen med filmen är att göra
felaktiga analogier. Vi bör nämligen

komma ihåg, att när barn går på bio,
sitter de i en mörk biosalong oskyddade
och ofta utan föräldrarnas sällskap. När
de ser på television, sker däremot detta
i hemmet i föräldrarnas närvaro och
med möjlighet för föräldrarna att skydda
barnen och upplysa dem om vad som
sker.

Herr Hjalmar Nilsson hävdade vidare
att de två åldersgränserna för barn kommer
att i ännu högre grad bidraga till
överskridande av gällande bestämmelser.
Han uttryckte det med att säga, att
»förbjuden frukt smakar bäst.» Men det
beror ju helt och hållet på hemmiljön,
och den kan vi inte göra så mycket åt
bär i kammaren.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den ekonomiska sidan av saken. Jag
har icke heller någon uppfattning om
huruvida denna fråga främst är ett
landsbygdsproblem eller ett städernas
problem. Jag skulle bara vilja ge uttryck
åt några tankar, som osökt inställer
sig, när man ser hur det i dag förhåller
sig på barnfilmens område.

För min egen del i varje fall tror jag
att för barn under 11 år lämpar sig
bäst en film av sagokaraktär eller en
enklare berättelse. Jag menar inte då
sådana hemska ting som »Rödluvan»
och »Hans och Greta» och allt sådant,
som skapade skräck och fasa i min generation
och kanske också i generationen
efter mig, utan jag menar enkla
sagor och enkla berättelser av en helt
annan typ, som kan ge barnen en känsla
av både glädje, tillfredsställelse och
trygghet, som framför allt är så nödvändig
i ett barns utveckling.

Filmer av den typ, som jag här talar
om, tillfredsställer emellertid icke
barn i den andra ålderskategorien, som
här föreslås, d. v. s. barn mellan 11
och 15 år. De vill se en helt annan typ
av filmer. De vill ha äventyr och spänning,
och äventyr och spänning kan de
barnen smälta, vilket jag inte tror att
barn under 11 år kan göra. Snarare är
det så, att vad som för barn mellan 11

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang. barns tillträde till biografföreställnmgar.

och 15 år kan skapa tillfredsställelse
och som de kan se utan skräck och
förfäran, kan för ett barn under 11 år
bli till skada. Det är ju i alla fall barn
i åldersgruppen 11—15 år, som mest
frekventerar biograferna. Biografägarnas
ambition blir naturligtvis då att tillfredsställa
deras smak. Just de filmer
som kommer att visas och som nu är
tillgängliga för hur små barn som helst
kan nog många gånger hos barn i de
yngre åldrarna skapa en känsla av
otrygghet och skräck och ge upphov till
olika slag av psykiska rubbningar, icke
minst nattskräck och mörkrädsla. Jag
tror alltså att de nu föreslagna två åldersgränserna
är ett medel att skaffa
fram bättre och lämpligare filmer både
för barn i åldersgruppen under 11 år
och för barn i åldersgruppen 11—15 år.

Man har här talat om televisionen.
Jag kan hålla med om att den kanske
i framtiden kan bli en fara, men det
kommer nog att dröja många år, innan
en televisionsapparat blir var mans
egendom i detta land. Men bortsett från
att vi inte kan undgå att televisionen i
framtiden kommer att skapa komplex hos
barn och ungdomar, tror jag att vad vi
under mellantiden kan göra när det gäller
barnfilmen, det bör vi också göra.
Jag anser det då lämpligt att vi nu gör
denna uppdelning på ålderskategorier
för att åtminstone pröva och se, om
därigenom kan skapas bättre förhållanden
på detta område, tv det är inte
bra som det är.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

T detta anförande instämde fru Svenson
(bf).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Våra juridiska experter
här i kammaren brukar ofta framhålla,
att man inte bör stifta lagar som det
inte går att efterleva. Jag skulle tro att
kammarens ledamöter är ense med mig
om att det just nu gäller ett sådant typiskt
fall, där kammaren kanske är
beredd att stifta en lag om åldersgränser,
som vi redan på förhand vet att

man inte kommer att kunna genomföra
i praktiken.

Jag skall fatta mig kort; här ha sagts
ganska mycket. Dock vill jag särskilt
understryka en punkt i reservationen.
Syskon brukar ju ofta följas åt på bio,
och efter en lagändring i föreslagen
riktning skulle denna goda ordning
hindras, om syskonen är exempelvis tio
respektive tolv år. Den onödiga splittring,
som härigenom vållas, är enligt
min uppfattning en stor olägenhet.

Men det var egentligen, herr talman,
för att säga en annan sak som jag begärde
ordet. Inom statsutskottet och
inte minst dess andra avdelning har vi
såväl i år som tidigare under många
år nödgats avstyrka framställningar om
nya tjänster, även då vi ansett motioner
och andra framstötar väl grundade. Det
har gällt professurer och andra tjänster,
som vi gärna skulle ha sett att vi kunnat
få inrätta, men det s. k. statsfinansiella
läget har gjort att vi ofta nödgats
avstyrka. I det nu förevarande fallet
tycks det gå synnerligen lätt att utan
vidare inrätta en ny tjänst, som i varje
fall vi reservanter anser fullständigt
onödig. Här är man beredd att utan vidare
offra 16 000 kronor om året. Med
tanke på hur det brukar vara, herr talman,
måste jag säga att utskottets förslag
är litet lättvindigt. Man brukar här
i kammaren ofta tala om den nödvändiga
avvägningen, och jag anser utskottets
avvägning i detta fall olycklig. Vi skulle
kunna använda dessa pengar till betydligt
bättre och vettigare ändamål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Tjällgren (bf).

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Herr Ohlons bedömning
av Kungl. Maj:ts propositioner är nog
ganska subjektiv. Om han gillar en proposition,
säger han troligen att den är
förnuftig, men om han inte gör det, går
antagligen hans omdöme i annan riktning.

Herr Ohlon sade att det gäller att ge
föräldrarna ledning för vilka filmer bar -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. barns tillträde till biografföreställningar.

nen skall kunna ske. Jag är förvånad
över herr Ohlon — som tillhör ett parti,
där man anser sig i särskilt hög grad
företräda frihetens idéer — och hans
stora lust att på detta område reglera
och bestämma i detalj, så att vissa filmer
skall få ses av barn som är just
elva år, andra filmer av barn som är just
femton år. Jag väntade mig bara att
herr Ohlon skulle ha sagt, att varje barn
också borde förses med något slags registreringsplåt,
där det står när barnen
är födda, så att man kan avgöra om de
skall få gå på den och den filmen; dithän
kommer vi nog, om vi beslutar sådana
detaljregleringar som den föreslagna.

Jag anser, herr talman, att det är fullt
skäl för bifall till reservationen i detta
fall.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är väl ändå litet
överord när herr Näsström säger att vi
här stiftar en lag som det inte går att
efterleva. Skulle man dra ut konsekvenserna,
måste man ju säga sig att det
finns en ganska stor mängd lagbestämmelser,
vilkas efterlevnad det är svårt
att kontrollera. På just detta område
skulle konsekvensen kunna bli den uppfattningen,
att vi inte alls bör ha någon
filmcensur eller någon som helst åldersgräns.
Ty alla är väl ense om att
vilken gräns vi än fastställer, är det
omöjligt att helt kontrollera att den exakt
tillämpas.

Herr Näsström säger också, att det i
detta fall tycks gå lätt att få en ny tjänst.
Jag vill då erinra om att statens biografbyrå
bör vara självbärande. Taxorna
sättes så, att inkomsterna skall täcka utgifterna,
och man får på det viset in
även dessa 16 000 kronor.

Det förefaller mig, som om herr Bengtson
anser att det skulle vara ganska
betydelselöst om föräldrarna genom biografbyråns
uppdelning kan få vägledning
beträffande filmerna. Ja, det finns
nog föräldrar som i likhet med herr
Bengtson behärskar vår stora filmflora,
men jag hör inte till dem, och jag skulle
knappast tro att flertalet föräldrar gör
det. Jag tror att man bör vara tacksam

för den icke obetydliga ledning som här
kan erhållas.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med anledning av vad
departementschefen nyss yttrade ber
jag att få fråga: Om man nu har en
åldersgräns, som man vet är omöjlig att
efterleva, och sedan får en ny åldersgräns,
är det då troligt att den blir lättare
att efterleva? Rent matematiskt borde
ju svårigheterna öka med hundra procent.
Det torde väl ingen kunna bestrida.

Vad gäller denna tjänst måste jag säga
till departementschefen, att om staten
får en ny utgift på 16 000 kronor eller
om statens inkomster minskar med 16 000
kronor, har det väl ändå i det långa
loppet samma verkan.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag har inte påstått att
det skulle bli lättare ur kontrollmässig
synpunkt, om kammaren följer propositionen.
Redan nu är det vissa besvärligheter,
men även om besvärligheterna
kommer att öka något, kommer de att
uppvägas av de fördelar, som uppdelningen
medför.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Näsströms uttalande om den nya tjänsten
vill jag tillägga, att den är motiverad,
alldeles oberoende av om vi får två
åldersgränser eller ej. I principerna för
biografbyråns verksamhet ingår nämligen
att varje film skall granskas av en
barnpsykiatrisk eller barnpsykologisk
expert, som skall bedöma, om den är
lämplig för barn eller inte. Det hinner
inte den ende nu barnpsykiatriskt inriktade
tjänstemannen att göra.

Det har vid flera tillfällen i dag åberopats
att ungdomsvårdskommittén, som
behandlade denna fråga, inte ville ha
två åldersgränser. Jag vill emellertid i
detta sammanhang nämna, att ungdomsvårdskommittén
i alla möjliga sammanhang,
när den diskuterat filmproblem,
yrkat just på denna tjänst, oberoende av
de två åldersgränserna. Kommittén har

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang. inköp av Älvkarleby kommuns ålderdomshem m. m.

alltså ansett att denna tjänst är nödvändig.

Apropå de två åldersgränserna skulle
det vara en underlig ödets ironi, ifall
ungdomsvårdskommittén med alla sina
betänkanden, av vilka den inte bär fått
något enda genomfört, skulle bli en
spärr för den förnuftiga anordning, som
Kungl. Maj:t här föreslår.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Karl Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Birger, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 112, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Ang. inköp av Älvkarleby kommuns
ålderdomshem m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 113, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
vissa byggnadsarbeten vid statens sin -

nessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 127, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 26 februari 1954, föreslagit riksdagen
att fatta beslut rörande anslag till
vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. på sätt i propositionen
närmare angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i särskilda
med A—D, E I, E II och F I—
F VI betecknade punkter. I punkten F II
hade utskottet, med tillstyrkande av
Kungl. Maj ds i ämnet framlagda förslag,
hemställt, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att efter i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
26 februari 1954 omförmäld utredning
avveckla däri angivet mellanhavande
med Älvkarleby kommun om förvärv av
kommunens förutvarande ålderdomshem
samt, därest så skulle befinnas
lämpligt, försälja fastigheten.

I punkten B hade utskottet hemställt,
att motionerna I: 465 av herr Edvin
Thun och herr Eriksson samt II: 597 av
fru Wallin in. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I berörda motioner, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att på det
sättet avveckla mellanhavandet med Älvkarleby
kommun, att köpet av ålderdomshemmet
i fråga fullföljdes i enlighet
med tidigare gjorda utfästelser
på den föreliggande utredningen, samt
att riksdagen tillika ville bemyndiga
Kungl. Maj:t att sedan köpet sålunda
fullföljts försälja fastigheten, därest densamma
icke lämpligen kunde utnyttjas
för statligt ändamål.

Herr THUN, EDVIN, (s):

Herr talman! Tillsammans med några
kamrater från första och andra kammaren
har jag väckt en motion, som gäller
frågan om statens förvärv av Älvkarleby
ålderdomshem.

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. inköp av Älvkarleby kommuns ålderdomshem m. m.

Utskottet har i detta ärende, i vars behandling
jag deltagit, skrivit synnerligen
starkt. Utskottet uttalar den förhoppningen
att uppgörelsen med Älvkarleby
kommun skall klaras snabbt, så att hela
denna fråga kommer ur världen. Eftersom
jag deltagit i utskottsarbetet, skulle
jag vilja vända mig till inrikesministern
och säga, att detta ju är en fråga som i
och för sig är beklaglig. Den har tagit
en avsevärd tid. Behandlingen av frågan
började år 1943, då riksdagen bemyndigade
Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder,
så att Älvkarleby ålderdomshem skulle
kunna förvärvas och bli ett sekundärsjukhus
till Ulleråkers sjukhus. Den summa
för förvärvet, som därvid omnämndes,
var i runt tal 168 000 kronor. 1 verkligheten
är det fråga om 148 000 Kronor
för själva fastigheten och 13 300 kronor
för tomtförvärvet. Man kan konstatera,
att medicinalstyrelsen redan den 16 juni
1942 skriver följande till Älvkarleby
kommun: »Medicinalstyrelsen, som besiktigat
kommunens ålderdomshem och
verkställt utredning angående kostnaderna
för dess förändring till sekundäravdelning
till Ulleråkers sjukhus, hemställer
härmed att Ni tager ställning till frågan
om hemmets försäljning. Med hänsyn
till det värde, huset representerar
före eventuell ombyggnad, är medicinalstyrelsen
villig hos statsmakterna tillstyrka
ett inköpspris av 148 000 kronor,
vartill kommer värdet av den mark, som
kan komma att överlåtas.» Man koin alltså
fram till det belopp, jag tidigare
nämnde, och sedan fick, som jag också
nyss nämnde, Kungl. Maj:t riksdagens
bemyndigande att vidtaga åtgärder under
1943.

På grund av svårigheter, sorn kommunen
inte har kunnat råda över, har det
inte varit möjligt att fullfölja delta ärende,
och när statsmakterna sedan 1950
konstaterar att Älvkarleby kommuns
gamla ålderdomshem inte längre, på
grund av utvecklingen på sinnessjukvårdens
område, var lämpligt som sekundärsjukhus,
börjar förhalningen av denna
fråga. Älvkarleby kommuns kommunalmän
har varit angelägna om att fä
frågan klarad, men statsmakterna har

varit tveksamma över hur den skulle
lösas. Det togs kontakt med landstinget
i Uppsala län — jag bär själv fått deltaga
i diskussionerna där. Man erbjöd
landstinget att förvärva detta hem för
lättskötta sinnessjuka. Landstinget ansåg
att det pris, som då angavs — alltså
det som nämnts tidigare, 148 000 kronor
plus tomtkostnaderna — var alldeles
för högt, och landstinget ansåg sig
inte kunna gå med på detta.

Sedan har som följd av detta dragkampen
fortsatt, och Älvkarleby kommun
har så att säga blivit den som fått
sitta emellan. Kommunen har hittills
fått 75 000 kronor av det tidigare nämnda
beloppet på något över 168 000 kronor,
och den har givetvis räknat med
att ärendet skulle kunna fullföljas efter
tidigare angivna principer. Genom alla
dröjsmål, som har förekommit, har Älvkarleby
kommun förorsakats betydande
utgifter vid byggandet av sitt nya ålderdomshem.
Dessa merkostnader är angivna
till närmare 500 000 kronor. Det är
givetvis svårt att i detalj kontrollera beloppen,
men en sak är klar och det är,
att även om kostnaderna inte uppgår till
nämnda belopp, är det ändå betydande
merkostnader, som kommunen fått vidkännas
på grund av det dröjsmål som
här har uppkommit.

För att få detta ärende ur världen är
det nu överlämnat till en särskild utredningsman
— det är herr Torsten
Andrén, som har fått i uppdrag att klara
denna fråga. Jag vet inte vilket resultat
han kan komma till vid den utredning
han nu kommer att företaga. Men
bortsett härifrån vill jag hemställa till
inrikesministern, att han, när denna
fråga slutgiltigt kommer att prövas av
Kungl. Maj:t, tar hänsyn, så långt det
över huvud taget är möjligt, till de synpunkter
som på ett förberedande stadium
har anlagts på denna fråga, nämligen
att kommunen, oavsett för vilket
ändamål ålderdomshemmet slutgiltigt
kommer att användas, får sina pengar
— dels 148 000 kronor, dels 13 600 kronor
— ty den nu föreliggande situationen
har uppkommit fullständigt utan
kommunens egen förskyllan. I stort sett

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

får jag nog uttala ett beklagande över
att ett ärende kan förhalas så som i
detta fall har skett, och att oron är stor
i Älvkarleby, kan jag intyga. Jag har endast
velat göra denna enkla hemställan
till herr statsrådet.

{ ■

Herr statsråd&t HEDLUND:

Herr talman! I anledning av vad den
senaste talaren här nämnde vill jag informera
om att en särskild utredningsman
har tillkallats med uppgift att företa
de utredningar och förhandlingar,
som kan vara nödvändiga för att klara
av denna fråga med Älvkarleby kommun.
Jag har anledning tro, att han
inom en ganska snar framtid skall komma
till resultat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 114,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förstärkning av ordningsstatspolisen
m. m. jämte i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anslag till statens polisskola m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 115, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
statens polisskola för budgetåret 1954/55
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 175, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 12 mars 1954, föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för utbildning av polispersonal
m. m., dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning
för statens polisskola, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens polisskola, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budget -

Anslag till statens polisskola m. m.

året 1954/55, dels ock för budgetåret
1954/55 under elfte huvudtiteln anvisa
till Statens polisskola: Avlöningar och
Omkostnader två förslagsanslag av
684 000 resp. 292 000 kronor, därav 85 000
resp. 40 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen, samt till Statens
polisskola: Utbildningsarvoden m. m. ett
förslagsanslag av 405 000 kronor, därav
44 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat,
att nya filialskolor skulle inrättas
i Norrköping, Örebro och Gävle.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Falk (1:512) och den andra inom andra
kammaren av herr Andersson i Linköping
(11:660), i vilka hemställts att
riksdagen ville besluta, att en avdelning
av statens polisskola förlägges till Linköping,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Anderberg m. fl. (I: 513) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson i
Göingegården in. fl. (11:661),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Larsson i Stockholm väckt motion
(II: 665).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionen II: 665, i vad den avsåge
lokalfrågan vid polisskolorna, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

att riksdagen måtte

1) beträffande decentralisering av
viss del av undervisningen vid statens
polisskola i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:512 och II:
660 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört;

2) beträffande fördelningen mellan
staten och polisdistrikten av ersättningar
till elever vid statens polisskola i an -

Nr 19.

Onsdagen den 12 mai 1954.

Anslag till statens polisskola m. m.

ledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:513 och II:
661 godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

3) beträffande grunder för utbildning
av polispersonal m. m., såvitt de icke
berörts under 1 och 2, godkänna vad departementschefen
anfört i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 12
mars 1954;

4) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning
för statens polisskola;

5) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens polisskola, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1954/55;

6) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 665,
till den del den icke berörts under I,
för budgetåret 1954/55 under elfte huvudtiteln
anvisa

a) till Statens polisskola: Avlöningar
ett förslagsanslag av 684 000 kronor, därav
85 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

till Statens polisskola: Omkostnader
ett förslagsanslag av 292 000 kronor,
därav 40 000 kronor att avräknas mot
autoinobilskattemedlen;

c) till Statens polisskola: Utbildningsarvoden
m. m. ett förslagsanslag av
405 000 kronor, därav 44 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Tillåt mig att börja med
att såväl till departementschefen som
till statsutskottets tredje avdelning uttala
min synnerligen stora tillfredsställelse
över det sätt, varpå frågan om
polisutbildningen har behandlats i förevarande
utskottsbetänkande! Den, som
under många år har sysslat med dessa
spörsmål, kan ju inte ha undgått att
hysa bekymmer över polisutbildningsfrågornas
läge, och den anda, i vilken
propåerna har mottagits och behandlats,
är anledningen till att man gärna vill
uttala sin tillfredsställelse över och tacksamhet
för både departementschefens

och utskottsavdelningens behandling av
dessa spörsmål.

Jag skulle, herr talman, vilja i detta
sammanhang beröra två frågor. Den
första rör avdelningsskolornas förläggning.
Det gäller inte så mycket den lilla
strid, som har uppstått i spörsmålet, huruvida
Norrköping eller Linköping skall
komma i fråga som förläggningsort för
en ny skola. Av utskottsutlåtandet utläser
jag i detta fall, att utskottet menat
att Kungl. Maj:t visserligen skall ta denna
fråga under förnyat övervägande men
att Kungl. Maj:t skall få fria händer att
med hänsyn till de ekonomiska förhållandena
och annat, som kan framkomma,
ta ställning till detta spörsmål.

Vad jag emellertid åsyftar, herr talman,
är främst det förhållandet, att jag
anser att man inte bör binda sig alltför
mycket vid avdelningsskolornas förläggning,
så att man tar för givet, att de
städer, som fått motta sådana avdelningsskolor,
alltid skall behålla dem. Jag
ber då, herr talman, att få hänvisa till
det förslag till stadga för statens polisskola,
som vi häromdagen ingav till departementet
och i vilket 1 § lyder så
här: »Under den gemensamma benämningen
statens polisskola omfattar polisskoleväsendet
hiwudskolan i Stockholm
och avdelningsskolor.» Jag anser
att det är klokt att inte binda sig för
någon viss lokalisering, tv det kan ju
hända att förhållandena kan bli sådana,
att ändringar måste vidtas, och jag skall
gärna ta frågan Norrköping-Linköping
som ett exempel i detta fall.

För närvarande ligger det så till, att
de distrikt, från vilka man tänkt förse
den föreslagna skolan med elever, skulle
bestå av Södermanlands län, Östergötlands
län, Norrköpings stad, Jönköpings
län och Kalmar län. Jag nämner här
några siffror, som jag valt med ledningav
de ansökningar, som hade inkommit,
när ansökningstiden den 25 februari
gick ut för ifrågavarande kurser — jag
förutskickar att det fattas 9 man, men
vakanserna kommer säkerligen att fyllas
under återstående tid. Det framgår att
från Södermanlands län kommer 12 elever,
från Östergötlands län 6, från Norr -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

köpings stad 9, från Jönköpings län 9
och från Kalmar län 5. Detta visar således
att mer än hälften av antalet sökande
kommer från Norrköpings stad
och Södermanlands län och de delar av
Östergötlands län, som ligger Norrköping
närmast. Men det är kanske en
detalj i detta sammanhang.

Jag skulle härvidlag vilja säga att det
är av stort värde, om vederbörande
landsfogdar och polismästare i de s. k.
landstingsfria städerna ägnade denna
fråga stor uppmärksamhet, och jag skulle
tro att det vore nyttigt, om särskilt
landsfogden i Östergötlands län, Jönköpings
län och Kalmar län samt polismästaren
i Norrköping följde denna sak och
ville besöka skolan — var den nu kommer
att förläggas — för att se på anordningarna,
och att landsfogden i Nyköping
har stort intresse framgår ju därav,
att han skickar det mesta folket till
denna skola.

Jag menar, herr talman, att det är två
anledningar till att vi över huvud taget
kommit in på decentraliseringstanken
i fråga om polisutbildningen. Först och
främst är det det förhållanet, att det rådde
synnerligen stor brist på lokaler vid
statens polisskola i Stockholm, och alltsedan
jag började syssla med denna fråga,
undrade jag, om man inte skulle kunna
decentralisera konstapelsutbildningen
och förlägga denna ute i landet för
att lätta på lokalbristen i Stockholm. Vidare
undrade jag, om det över huvud taget
var nödvändigt att förlägga utbildningen
av konstaplar centralt till Stockholm.
Jag ansåg att det var oriktigt att
ta folk från Norrbotten och från Skåne
till Stockholm för denna elementära utbildning.
Men när det gäller den högre
utbildningen är det ju självklart, att
den bör bedrivas centralt i Stockholm.

Vi har nu kommit därhän, att statens
polisskola i Stockholm handhar den
liögre polisutbildningen samt en ringa
del av konstapelsutbildningen. Det är
allenast Stockholms stad och angränsande
län, förnämligast Stockholms län,
som får släppa till folk till konstapelskursen
vid huvudskolan. Jag är inte säker
på att det alltid kommer att vara på

Anslag till statens polisskola m. m.
det sättet. Det beror alldeles på hur lokalfrågorna
löses i Stockholm. Det kan
hända att man kommer i det läget, att
man får utsträcka Stockholmsräjongen
något utöver den nuvarande och att det
då är möjligt att man får lägga Sörmlands
län till stockholmsdistriktet. I
detta fall kommer frågan NorrköpingLinköping
måhända i ett annat läge. Då
kommer t. ex. en sådan stad som Jönköping
också in i bilden — det kanske
i så fall inte kan anses lämpligt att hänvisa
folk från Kronobergs län ned till
malmöskolan, utan man får kanske göra
en ny distriktsindelning. Jag menar alltså
att man bör försöka att inte binda
sig alltför mycket utan hålla flera möjligheter
öppna.

Eftersom jag har drivit decentraliseringstanken,
vill jag i detta sammanhang
säga att jag är mycket tacksam för
departementschefens och utskottets
ställningstagande till den frågan. Nu
torde man få anse att decentraliseringsfrågan
är avgjord genom inrättandet av
de avdelningsskolor som kommit till på
olika platser.

Låt mig sedan övergå till en ännu
Väsentligare fråga, herr talman! Jag ber
därvid att få vända mig till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet.

När statens polisskola år 1938 förlädes
till sina nuvarande lokaler Sysslomansgatan
1, förhyrdes dessa lokaler av postverket.
Postverket har emellertid hela
tiden velat lägga beslag på lokalerna för
egen del, och postverkets behov av dem
blir starkare år från år. Då vi i polisutbildningskommittén
sysslade med denna
lokalfråga, menade vi att man inte
borde ta ställning till den färrän man
visste, om riksdagen skulle godkänna
decentraliseringsprincipen eller inte, tv
därpå beror ju också i någon mån frågan
om skolans storlek. När decentraliseringsprincipen,
nu så vitt jag förstår,
är godtagen och vi alltså har lättare att
bedöma vilken storlek stockholmsskolan
bör ha, skulle jag vilja säga några
ord i fråga om denna skolas lokaler.

De nuvarande lokalerna är synnerligen
otillfredsställande och bristfälliga.

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Anslag till statens polisskola m. m.

Jag kan som exempel bara nämna att de
sju heltidslärarna för sina tentamina
och annat arbete disponerar två lärarrum
om sammalagt 28 kvadratmeter, således
ett alldeles otillräckligt utrymme.
Elevernas utrymmen är också ganska
trånga. Under nästa budgetår skall skolan
omfatta 19 avdelningar, men det
finns bara 11 lärosalar. Åtta avdelningar
saknar alltså lärosalar. Inte heller finns
något bibliotek, och eleverna har inte
tillgång till några dagrum, utan man
ser dem på sin fritid ströva omkring på
gatorna eller hålla till på kaféer i närheten.
Det allvarligaste är emellertid enligt
min mening, herr talman, att utbildningen
i de nuvarande lokalerna
aldrig kan få den praktiska utformning
som man på alla håll önskar. Den som
sett den statliga polisskolan i Köpenhamn
och liknande utbildningsanstalter
t. ex. i England, vet vilket värde det
har för utbildningen att lokalerna möjliggör
arrangerandet av fingerade
brottsplatser o. s. v. En sådan praktisk
utformning av undervisningen är omöjlig
att åstadkomma i de nuvarande lokalerna.

Jag vill sluta mitt anförande dels med
att be herr ordföranden i avdelningen
bekräfta riktigheten i min uppfattning
att förläggningsfrågan har överlåtits till
Kungl. Majrts bedömande och att frågan
således står öppen, dels med att vädja
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
att nu, när decentraliseringsfrågan
väl är avgjord, ägna lokalfrågan
uppmärksamhet och överväga att
igångsätta den särskilda utredning angående
statens polisskolas lokaler, som
polisutbihlningskommittén föreslog.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Elmgren har bett
mig bekräfta riktigheten av hans antagande
att Kungl. Maj :t inte bör anse sig
vara bunden när det gäller att välja mellan
Norrköping och Linköping vid förläggningen
av en avdelningsskola i Östergötland.
Jag skall gärna tillmötesgå
herr Elmgrens önskemål därutinnan.

Det var ju så, att när avdelningen ha -

de att bedöma alla de detaljer, som detta
stora problemkomplex innehåller, fann
avdelningen så småningom, när det gällde
frågan om förläggning till Linköping
eller till Norrköping, att skälen för
att avdelningsskolan borde förläggas till
Linköping vägde över, men avdelningen
kunde inte erhålla tillräckliga informationer
om lokalernas beskaffenhet i de
båda städerna.

Avdelningen har nog också klart för
sig att, vilket herr Elmgren var inne på,
lokalen betyder ganska mycket för undervisningens
effektivitet. Utskottet ansåg
därför att Kungl. Maj: t, om det, trots
avdelningens bedömande, skulle visa sig
ur olika synpunkter vara väsentligt bättre
att ha skolan i Norrköping, skulle vara
obunden härvidlag.

Nu innebär utskottets uttalande att
skäl talar för att det är bättre att ha skolan
i Linköping än i Norrköping. Det
måste sålunda vara ganska starka skäl
för Norrköping för att detta bedömande
skall kunna vägas upp. Men Kungl. Maj:t
är, det vill jag bekräfta, med beaktande
av utskottets uttalande i detta avseende
obunden, då vi ansett detta vara det bästa
ur statens synpunkt. Utskottet syftar
bara till att åstadkomma den bästa lösningen
för statens och skolornas vidkommande.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag skulle kanske inte
ha lagt mig i denna debatt om förläggningen
av skolan i Östergötland, men efter
de två inlägg som här gjorts kan det
finnas en viss anledning att redogöra
för hur vi i inrikesdepartementet såg på
frågan vid propositionens avfattning.

Vi konstaterade att utredningen om
polisutbildningen hade föreslagit en skola
i Norrköping. Vi konstaterade vidare
att 1953 års trafiksäkerhetsutredning hade
föreslagit, att skolan skulle förläggas
till Linköping, och vi fick också under
hand veta, att anledningen härtill var, att
Norrköpings stad förklarat att lämpliga
lokaler inte stod att få där.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang. bestämmelserna om disponibilitetsstat vid försvarsväsendet.

Vid ärendets slutbehandling i departementet
upplystes det emellertid att det
hade yppat sig möjligheter att få lokaler
i Norrköping; småskoleseminariet
där skulle nämligen kunna användas för
detta ändamål. Efter att då ha tagit kontakt
med polisskolans rektor, som förklarade
att det ur utbildningssynpunkt
var likgiltigt om skolans förlädes till
Norrköping eller Linköping, sade vi oss
att situationen är den, att vi har att välja
mellan två ur utbildningssynpunkt
likvärdiga platser, nämligen Norrköping
och Linköping, men att Norrköping väger
över med hänsyn till att lämplig lokal
redan finns där. I Linköping skulle
man till en början inrymma skolan i en
provisorisk lokal för att därefter bygga
nya lokaler. Vi ansåg därför, att det
fanns fullgoda skäl för att förlägga skolan
till Norrköping.

Det är klart att vi, när nu utskottet
på visst sätt tagit ståndpunkt till förmån
för Linköping och riksdagen väl
kommer att godta den meningen, har att
acceptera ett annat utgångsläge för avvägningen
av för- och nackdelar än vi
själva ansett vara för handen.

Vad som nu kan inverka på ärendets
utgång är, såvitt jag förstår, främst frågan
om lokalerna, nämligen om dessa
blir billigare eller bättre i Norrköping.

Till slut skulle jag vilja säga ett par
ord till herr Elmgren i anledning av
hans allmänna reflexioner angående lokalbehovet
för polisskolorna. Vi känner
väl till att det finns ett ganska stort behov
av bättre lokaler för den bär undervisningen.
Och vi är naturligtvis beredda
att försöka göra något även på det
här området, men det är ju många behov
som anmäler sig, och det gäller att
väga det ena mot det andra. Jag kan
självfallet inte ge några löften i den här
saken. Vad jag kan säga är att vi även
i fortsättningen med uppmärksamhet
kommer att följa frågan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polisväsendet m. m.;
och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m, in. jämte i
ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. bestämmelserna om disponibilitetsstat
vid försvarsväsendet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 118, i anledning av väckt motion
om avskaffande av skyldigheten för vissa
högre militära och civilmilitära befattningshavare
att underkasta sig överförande
på disponibilitetsstat.

I en inom första kammaren av herr
Lundgren väckt motion (1:203) hade
hemställts, att den av riksdagen 1942
införda ändringen av militära avlöningsreglementet,
enligt vilket vissa högre militära
och civilmilitära befattningshavare
tvångsvis kunde överföras på disponibilitetsstat,
måtte upphävas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Av propositionen 1942: 74 framgår,
att den möjlighet att från aktiv stat avföra
beställningshavare av högre tjänstegrad,
som anordningen med disponibilitetsstat
innebär, varit avsedd att kunna
utnyttjas såväl under fredstid som i krig.
Å andra sidan har grundsatsen om ämbetsmännens
oavsättlighet ansetts bjuda,
att ett avskiljande tvångsvis från tjänsten
må ifrågakomma endast som ren undantagsåtgärd
och på skäl som betingas
av vid krigsmakten rådande särskilda
förhållanden. Utvägen att försätta beställningshavare
i disponibilitet har också
under de gångna åren tillgripits endast
i ett fåtal fall. Tillämpad med sträng ur -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. bestämmelserna om disponibilitetsstat vid försvarsväsendet.

skillning och med strikt beaktande av
kravet på rättsskydd för berörda bcställningshavare
synes ifrågavarande extra
ordinära utgallringsmöjlighet ha en uppgift
att fylla inte bara i krig utan också
i fredstid. Med utgångspunkt härifrån är
utskottet inte berett att tillstyrka ett
upphävande av bestämmelserna på förevarande
område, helst som både överbefälhavaren
och försvarets civilförvaltning
uttalat sig för ett bibehållande av
desamma även i fred. På de skäl, som
civilförvaltningen anfört, vill utskottet
emellertid förorda att bestämmelserna på
förevarande område modifieras därhän,
att — på sätt gäller vid polisväsendet —
vederbörande beställningshavare beredes
tillfälle att yttra sig innan ett överförande
till disponibilitetsstat må äga rum.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av
motionen I: 203, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet ovan
anfört.»

Reservation hade anförts av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Alfred
Nilsson, Snnne och Malmborg i Skövde,
fröken Elmén, herrar Kgling och Birke,
fröken Vinge samt fröken Ager, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionen 1:203, i
skrivelse till Kungl. Maj:t dels hemställa
om undersökning rörande möjligheterna
att inom ramen för anordningen med
s. k. disponibilitetsstat vid försvarsväsendet
stärka rättsskyddet för av denna anordning
berörda beställningshavare, dels
ock i övrigt giva till känna vad i reservationen
anförts.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Detta utlåtande gäller
den 1942 inrättade disponibilitetsstaten,
som innebär skyldighet för vissa högre
militära och civilmilitära befattningshavare
att avgå, när statens intresse anses
kräva detta. Det berör, som man förstår,
den mycket viktiga frågan om ämbetsmäns
oavsättlighet. I riksdagens skrivel -

se med anledning av propositionen 1942
framhölls det mycket starkt att bestämmelsen
bör tillämpas med försiktighet.
I skrivelsen sades bl. a., att grundsatsen
om ämbetsmännens oavsättlighet måste
anses vara av väsentlig betydelse för
upprätthållandet av deras självständighet
och oberoende.

I motionen 1942 betonades det likaledes
starkt, att avsättning av andra än
förtroendeämbetsmän strider mot regeringsformen
§ 36.

Det föreslogs då i dessa motioner ändringar
av §§ 35 och 36 i regeringsformen,
vilka ju bär samband med denna
fråga. Trots att bestämmelserna stred
emot dessa paragrafer i grundlagen, ansågs
emellertid läget på grund av det då
pågående andra världskriget vara så allvarligt,
att andra hänsyn fick vika just
i dåvarande för vårt land riskfyllda tid.
Tveksamheten var dock på sina håll
inom riksdagen rätt stor. Det finns nämligen
risk för att liknande bestämmelser
kan komma att införas också beträffande
andra grupper av tjänstemän — jag vet
att så redan skett för vissa grupper. Men
som förhållandena kan arta sig under
det totala kriget — vi skall hoppas att
det inte kommer, men vi får ju inrikta
oss als ob i detta sammanhang — finns
det, som sagt, risk för en utvidgning
av dessa bestämmelser till att gälla också
andra ämbetsmän. Detta framhölls
även i tredje särskilda utskottets utlåtande
nr 6 år 1942 och har berörts också
av de sakkunniga som hörts i femte
avdelningen.

När dessa disponibilitetsbestämmelser
infördes, fick av vissa skäl befattningshavarna
inte ens rätt att yttra sig beträffande
deras försättande i disponibilitet.
Nu föreslår ju både utskottsmajoriteten
och reservanterna, att en sådan rätt införes.
Det är på sitt sätt ett framsteg, ett
mycket viktigt sådant. Personligen kan
jag bekänna, att jag från början var rätt
tveksam, om jag skulle tillstyrka den av
herr Lundgren väckta motionen, som ju
ligger till grund för detta utlåtande. Det
är nämligen tveksamt, huruvida sådana
bestämmelser behövdes också i fredstid,

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang. bestämmelserna om
men sedan både överbefälhavaren och
försvarets civilförvaltning bär ansett att
så är förhållandet, har reservanterna
inte velat föreslå ändring i detta hänseende.

För den som eventuellt bär läst utlåtandet
verkar det nu kanske som om det
inte är så stor skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas inställning,
men skillnaden är på sitt sätt rätt
väsentlig. Reservanterna har nämligen
velat betona vikten av att rättsskyddet
för befattningshavarna blir så starkt som
någonsin är möjligt. Av utskottsutlåtandet
framgår att dessa bestämmelser bär
kommit till användning i endast ett fåtal
fall under de gångna åren, och det sägs,
att de skall tillämpas med sträng urskillning.
Utskottet tillägger »och med strikt
beaktande av kravet på rättsskydd för
berörda befattningshavare». Dessa av
mig citerade ord kom till, sedan reservationen
inlämnats. Där uttryckes alltså
innehållsmässigt samma önskemål som
reservanterna har. Men vi anser att det
är nödvändigt med en ingående prövning
av hur befattningshavarna skall få ett
verkligt tillfredsställande rättsskydd, och
det är därför som vi begär, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om utredning av dessa problem.

Såsom jag nämnde förut, står dessa
bestämmelser i nära samband med bestämmelserna
i regeringsformen §§ 35
och 36. Det kan då vara av intresse att
påminna om att riksdagen vid två tidigare
tillfällen, 1942 och 1946, har anhållit
om skyndsam utredning av frågan
om en revision av de i §§ 35 och 36 regeringsformen
meddelade bestämmelserna
om statstjänstemännens rättsliga ställning.
Trots dessa framställningar irån
riksdagen har, såvitt jag vet, någon dylik
utredning icke kommit till stånd. Jag
är medveten om att de citerade yrkandena
är av mera vittsyftande karaktär
och att de inte direkt hör hit, men jag
bär i detta sammanhang velat påminna
om dessa tidigare riksdagsbeslut.

Jag kan nu såvitt jag förstår, herr talman,
inte yrka något annat än bifall till
den vid detta utlåtande fogade reservationen.

3 Första kammarens protokoll 1954. Nr IS

disponibilitetsstat vid försvarsväsendet.
Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Efter fröken Anderssons
klarläggande anförande torde jag kunna
fatta mig ganska kort. Jag vill erinra om
att övergångs- och disponibilitetsstaten
infördes enligt beslut av 1942 års riksdag.
Till grund för propositionen till
riksdagen låg en skrivelse från dåvarande
överbefälhavaren av den 14 februari
1941. Skrivelsen föranledde Kungl.
Maj :t att igångsätta en utredning inom
försvarsdepartementet, vilken utfördes
av dåvarande presidenten i kammarrätten
Quensel och expeditionschefen i finansdepartementet
Westling. Utredningen
kom huvudsakligen att syssla med de
rent formella problemen, alltså den rättsliga
möjligheten att i annan ordning än
regeringsformen föreskriver entlediga
tjänstemän, som icke är förtroendeämbetsmän
och som alltså icke faller under
§ 35 i regeringsformen.

Utredningen kom till det resultatet, att
man hade tre vägar att välja på. Den
första möjligheten var att ändra regeringsformen
så, att antalet befattningshavare
som var förtroendeämbetsmän
utökades och att till dessa befattningshavare
hänfördes även regementsofficerare
och högre officerare, som föreslagits
kunna överföras på övergångs- eller disponibilitetsstat.
Jag vill inom parentes
säga, att det inte var fråga om kompaniofficerare.
Det ansågs emellertid ta alltför
lång tid att göra en sådan ändring.
Den andra möjligheten var att man införde
en övergångs- eller disponibilitetsstat.
Den tredje möjligheten var att man
införde ett särskilt förbehåll i fullmakterna
för dessa beställningshavare, enligt
vilket de skulle vara skyldiga att underkasta
sig entledigande, om Kungl.
Maj:t så påfordrade.

Av olika skäl kom man alt stanna för
den andra av dessa möjligheter — att
införa en särskild övergångs- och disponibilitetsstat.
Övergångsstaten var avsedd
för sådana befattningshavare, som vid
författningens utfärdande innehade fullmakt
på sin tjänst. Man kunde ju inte
utan något förbehåll i fullmakten beröva
dessa befattningshavare det rättsskydd
som de hade. övergångsstaten — som ju

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. bestämmelserna om disponibilitetsstat vid försvarsväsendet.

innebar, att vederbörande skulle få bibehålla
sin avlöning — är alltså icke
längre aktuell, utan nu har man disponibilitetsstat.

Vilka skäl är det då som gör att man
skall bibehålla denna speciella möjlighet
att entlediga officerare på administrativ
väg? överbefälhavaren framhöll
i sin skrivelse, att hur noggrant man än
prövar en person vid befordran, kan det
ändå inträffa, att han av psykiska eller
fysiska skäl befinns mindre lämplig att
uppehålla den tjänst, till vilken han blivit
befordrad, och att det alltså är ett
statsintresse att han kan entledigas.

Nu finns det emellertid inom den militära
organisationen mycket stora möjligheter
att placera om beställningshavare,
att flytta t. ex. en regementsofficer
från en beställning till en annan, och
därför torde det icke vara nödvändigt
att ha denna möjlighet att tvångsvis
överföra en beställningshavare på disponibilitetsstat.

Med hänsyn till bestämmelserna i § 90
regeringsformen skall jag inte gå in på
de fall, där tvångsvis omföring på disponibilitetsstat
skett. Jag vill bara erinra
om att det har hänt, att en person blivit
överförd på disponibilitetsstat och att
han icke vetat någonting om detta, förrän
han fått läsa det i tidningen morgonen
därpå. Detta kan ju knappast vara rimligt.

Såvitt jag förstår, finns det alltså, herr
talman, inte något skäl att bibehålla bestämmelserna
om disponibilitetsstat i
fredstid. Nu har emellertid utskottet, av
skäl som anföres av överbefälhavaren,
icke ansett sig kunna gå med på att dessa
bestämmelser upphävs. 1 praktiken bär
bestämmelserna om överförande tvångsvis
på disponibilitetsstat icke kommit
att spela någon större roll, men de har
en indirekt betydelse. De har nämligen
medfört, att en person har kunnat bli
tvingad att formellt frivilligt övergå på
disponibilitetsstat, under hot att han eljest
skulle bli tvångsvis överförd. Det är
nog en av anledningarna till att det inte
har förekommit så många överföringar
tvångsvis på disponibilitetsstat. Det finns
risk för att den ifrågavarande bestäm -

melsen kan användas mot befattningshavare,
som på grund av alltför självständig
ställning eller av andra skäl har blivit
obekväma för höga vederbörande,
och detta kan icke anses tillfredsställande.
Såsom riksdagen skrev 1942, är nämligen
grundsatsen om ämbetsmännens
oavsättlighet av väsentlig betydelse för
upprätthållandet av deras självständighet
och oberoende.

Herr talman! Jag har, såsom ärendet
nu ligger till, inte något annat yrkande
än om bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Ohlon m. fl.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Enligt motionärens mening
föreligger — åtminstone under
fredstid — inte några skäl att bibehålla
dessa särbestämmelser som grundläggande
för disponibilitetsförfarandet. Han
ger inte något besked om huruvida han
anser det böra finnas möjlighet att under
krig ersätta en olämplig högre officer.
Herr Lundgren säger i sitt anförande,
att det finns stora möjligheter till
omplacering på dessa högre befälsposter.
Efter den uppfattning vi har fått av
de yttranden, som vi har tagit del av
från överbefälhavaren och försvarets civilförvaltning,
tycks det inte föreligga
så stora möjligheter därvidlag, då kadrerna
av denna personal är tämligen begränsade.
Under ett krigstillstånd blir
ju möjligheterna till omplacering inom
krigsmakten ännu mera begränsade än
under fred.

Motionären åberopar regeringsformens
bestämmelse, enligt vilken ämbetsmännen
inte utan laga dom och rannsakan
kan avsättas. Ja, denna regeringsformens
bestämmelse innebär väl i realiteten att
en ämbetsman inte kan avsättas utan efter
dom för brottslig handling. Han kan
ha rätt att kvarstå i sin tjänst till uppnådd
pensionsålder även om minskad
arbetsförmåga gör honom oförmögen att
tillfredsställande sköta sin befattning.

Att en civil ämbetsman som är olämplig
inte kan avsättas kan helt naturligt
i vissa fall medföra olägenheter och men
för både staten och enskilda medborgare.
Det har också från Kung]. Maj:ts sida

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang. bestämmelserna om disponibilitetsstat vid förlsvarsvasendet.

och även från annat håll framhållits,
att frågan om försättande i disponibilitet
i viss mån kan äga aktualitet även beträffande
beställningshavare på andra
områden än det militära. Under något
olika former finns ju redan nu såväl
inom utrikesförvaltningen som inom polis-
och åklagarväsendet ett disponibililetsförfarande
tämligen likt det som råder
för militära befattningshavare. Att
dessa båda yrkesgrupper, polis och militärer,
är likställda härvidlag är kanske
naturligt, då de har att svara för arbete
som har avseende på rikets såväl yttre
som inre försvar.

En civil ämbetsmans olämpliga handläggning
av ett ärende kan kanske i vissa
fall rättas till, men en olämplig eller
kanske illojal militär befälhavares oförmåga
eller uraktlåtenhet att i kritiska siiuationer
vidta erforderliga åtgärder kan
däremot medföra skada och förlust både
av material och människoliv och försvaga
statsmaktens strategiska möjligheter
gentemot en fiende på ett för rikets
försvar kanske avgörande sätt. Det gäller
här rikets försvar, säkerhet och frihet.

Över motionen har såväl överbefälhavaren
som försvarets civilförvaltning
och även Svenska officersförbundet haft
tillfälle att yttra sig. Det har framhållits
och starkt understrukits, att för försvarsväsendet
gäller alldeles speciella förhållanden,
som gör det nödvändigt att kunna
förtidsavskeda befattningshavare, vilka
icke ansetts vara i stånd att på ett
tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

När denna fråga 1941 seglade upp påpekade
dåvarande överbefälhavaren
»särskilt betydelsen av att den vid krigsmakten
på aktiv stat anställda personalen
måste fylla högt ställda krav på
äjänsteduglighet. Personalen måste på ett
fullt tillfredsställande sätt kunna fullgöra
med innehavande beställning i fred
förenade tjänsteåligganden.» Redan vid
tillkomsten av dessa bestämmelser påpekades,
att det på det militära området
kanske oftare än inom utrikesförvaltningen
förekommer att en person som
befordrats till högre beställning med
hänsyn till för den högre beställningen erforderliga
fysiska och psykiska egenska -

per efter en tid icke befinns vara i stånd
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina åligganden. Att så är fallet måste
tillskrivas de särskilda tjänstgörings- och
arbetsförhållanden som råder inom försvarsväsendet.

Nu skall vi naturligtvis komma ihåg,
att när beslut fattades i denna fråga pågick
världskriget och följaktligen rådde
särskilt skärpta förhållanden även för
vårt land. Jag vill emellertid påpeka att
statens lönenämnd i sitt remissvar i frågan
anförde, att det enligt lönenämndens
mening förelåge starka skäl för att åtgärder
vidtoges i det syfte som överbefälhavaren
med sin framställning i ämnet
velat vinna. Försvarets civilförvaltning
påminner om att riksdagen uttalade i
skrivelse den 20 juni 1942, nr 408, i anledning
av förenämnda proposition
bl. a., att det självfallet vore ett försvarsintresse
av vikt, att krigsmaktens personal
på aktiv stat besutte en sådan tjänstdugligliet
att den på ett fullt tillfredsställande
sätt kunde fullgöra sina uppgifter
i krig såväl som i fred. Behov förelåge
i vissa fall av att från aktiv stat
avskilja beställningshavare, oaktat bestämmelserna
om avgångsskyldighet i
vederbörligt tjänstepensionsreglemente
icke vore tillämpliga. Riksdagen ville
härvid främst erinra om sådana fall, då
vederbörande visserligen utan formella
anmärkningar fullgjorde sin tjänst i
fredstid men dock icke kunde anses fylla
de krav som med hänsyn till vederbörande
beställnings betydelse måste
uppställas. Av departementschefens och
riksdagens ovannämda uttalanden torde
få anses framgå, att statsmakterna funnit
behov föreligga av en disponibilitetsstat
för försvarets personal under fredstid.
Något stöd för den av motionären hävdade
uppfattningen att ifrågavarande bestämmelser
därigenom att de tillkommit
under beredskapstiden skulle sakna berättigande
under fredstid torde följaktligen
icke finnas. Närmast lärer det väl
förhålla sig så att erfarenheter från det
andra världskriget ådagalagt behovet av
att redan i fredstid kunna avskilja
olämpliga beställningshavare vid försvarsväsendet
medelst ett disponibilitets -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. bestämmelserna om disponibilitetsstat vid försvarsväsendet.

institut. I anslutning till det anförda kan
civilförvaltningen för sin del icke finna
i motionen anförda omständigheter motivera
ett ändrat ställningstagande beträffande
behovet av bestämmelser om
tvångsvis överförande till disponibilitetsstat.
Ej heller i övrigt synes några sådana
förhållanden ha inträffat som skulle
kunna giva anledning till bestämmelsernas
upphävande.

Jag skulle vilja tillägga rent personligen,
att under krig löser sig denna fråga
utan särskilda bestämmelser, ty kriget
tvingar fram lösningar på ett eller annat
sätt. Och det skulle naturligtvis vara absurt
att under krig av pur vördnad för
principen om tjänstemäns oavsättlighet
tillåta en olämplig befälhavare att stå
kvar på sin post.

Det har varit helt naturligt att utskottet
följt såväl överbefälhavaren som försvarets
civilförvaltning och med vidhållande
av 1942 års riksdagsbeslut yrkat
avslag på motionen om avskaffande av
disponibilitetsinstitutet för försvarsmakten.
I ett skärpt läge, även under fredstid,
kan det vara nödvändigt att som ett
led i skärpt beredskap tillgripa denna
åtgärd.

Utskottet har dock ansett sig böra förorda
att, på sätt som gäller vid polisväsendet,
vederbörande beställningshavare
bereds tillfälle yttra sig innan han överföres
till disponibilitetsstaten. Detta var,
som jag påpekat även Kungl. Maj:ts mening
1942, fastän riksdagen sedermera
gjorde ändring med den motiveringen,
sade man, att det kunde vara ganska
obehagligt för vederbörande att få sina
förhållanden offentligen penetrerade.

Det har konstaterats, såväl av utskottets
majoritet som av reservanterna, att
utvägen att försätta befattningshavare i
disponibilitet under de gångna åren tillgripits
i ett fåtal fall. Det har heller inte
gjorts gällande, att den möjlighet som institutet
ger har missbrukats. Även officersförbundet,
som av principiella skäl
helt naturligt nu intar samma ståndpunkt
som 1942 och alltså yrkar bifall
till motionen, medger att intill senaste
tid institutet använts med synnerlig försiktighet.
I det särskilda fall, som man

påtalar och som synes ha föranlett aktionen
för disponibilitetsstatens avskaffande,
låg saken till på så sätt, att vederbörande
själv begärt få bli överförd
men blev entledigad en månad tidigare
utan att han haft tillfälle enligt bestämmelserna
att yttra sig härom.

Med den bärande motivering för ett
bibehållande av disponibilitetsförfarandet
och det bestämda avstyrkande av ett
bifall till motionen, som har framförts
av såväl överbefälhavaren som försvarets
civilförvaltning, har utskottsmajoriteten
ansett det självklart att avstyrka
motionen. Reservanterna har inte heller
ansett sig kunna tillstyrka densamma. I
likhet med utskottsmajoriteten konstaterar
reservanterna, att utvägen att försätta
beställningshavare i disponibilitet
har tillgripits endast i ett fåtal fall och
att denna bestämmelse tillämpats med
mycket stor försiktighet. De instämmer
också i utskottsmajoritetens uttalande:
»Tillämpad med sträng urskillning och
med strikt beaktande av kravet på rättsskydd
för berörda beställningshavare synes
ifrågavarande extraordinära utgallringsmöjlighet
ha en uppgift att fylla.»
Reservanterna kommer därför till samma
resultat som utskottsmajoriteten,
nämligen att disponibilitetsstaten fortfarande
bör äga bestånd.

Fröken Andersson yttrade något om
att utskottets uttalande »tillämpad med
sträng urskillning och med strikt beaktande
av kravet på rättsskydd» tillkommit
efter det att reservationen var skriven.
Men det måste väl vara ett misstag, ty
jag vill minnas att det tillägget gjordes
vid justerigen av utskottets uttalande.

Då utskottet yrkar avslag på motionen,
stöder vi inom utskottsmajoriteten
oss på de uttalanden som gjorts av överbefälhavaren
och försvarets civilförvaltning.
Vi anser också att en utredning
skulle vara tämligen lönlös, ty inte ens
efter en utredning om större garantier
skulle man kunna komma längre än vad
utskottet här skrivit om att bestämmelsen
skall tillämpas »med sträng urskillning
och med strikt beaktande av kravet
på rättsskydd för berörda beställningshavare».

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Ang. bestämmelserna om disponibilitetsstat vid föijsvarsvasendet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Leander säger att
en utredning skulle vara lönlös. Jag vill
då än en gång påminna om att konstitutionsutskottet
vid två olika tillfällen
liar begärt en utredning och att riksdagen
också på grund av dessa propåer vid
två olika tillfällen begärt en utredning
rörande paragraferna 35 och 36 i regeringsformen.

Jag begärde emellertid, herr talman,
ordet närmast för att inte stå här såsom
en som har lämnat en felaktig upplysning.
Herr Leander förklarade att en
viss sats i utskottets utlåtande, som debatten
delvis rört sig om, tillkommit i
samband med avdelningens justering av
utlåtandet. Jag ber då att få påminna om
att på onsdagen för fjorton dagar sedan
blev vi uppmanade att lämna upp vår
reservation på kvällen, vilket vi gjorde.
På fredagen närmast efter, om jag nu
minns rätt, var utlåtandet uppe i avdelningen.
Vår reservation skrevs på grundval
av det förslag som vi tidigare hade
behandlat i avdelningen.

Jag vill, herr talman, bara lämna den
upplysningen.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Utskottets talesman herr
Leander riktade en fråga till mig, som
jag i korthet skall söka besvara.

Herr Leander frågade, om jag inte ansåg
att man i krigstid bör ha möjlighet
att entlediga olämpliga tjänstemän. Han
menade tydligen att om en militär befälhavare
visar sig olämplig på sin post,
skulle det i krig kunna medföra utomordentligt
allvarliga konsekvenser. Nu
måste man här skilja på två saker,
nämligen dels avsättning från tjänsten,
dels placering i annan befattning. Vad
som här är av intresse är ju vederbörandes
placering på en viss post. All krigserfarenhet
har ju visat, att man i kanske
ofta ganska stor utsträckning är nödsakad
att omplacera ej minst högre befäl,
då de inte besitter den fysiska och psykiska
styrka, som är nödvändig i krig.

Men härför är det ju inte nödvändigt
att avsätta vederbörande, utan han placeras
bara på en annan tjänst.

Det är därför som jag: anser att man
visserligen mycket väl kan ha kvar denna
bestämmelse om tvångsvis överflyttning
i krigstid men å andra sidan menar
att den inte spelar någon roll just
med hänsyn till omplaceringsmöjligheten.

Sedan menade utskottets talesman att
det var så utomordentligt mycket viktigare
att ha i allo tjänstdugliga personer
på det militära området än på det
civila; han menade att mindre tjänstdugliga
militärer kunde göra så mycket mer
skada i sin tjänst än en civil befattningshavare
kunde göra på sin post. Jag skall
inte gå in på ett bedömande därvidlag.
Herr Leanders uttalande visar ju en mycket
hög uppskattning av de militära
tjänstemännen, vilket jag måste vara
tacksam för. Men om den är riktig eller
ej vill jag inte uttala mig om.

Herr talman! Jag har i anledning av
herr Leanders yttrande icke något ytterligare
att tillägga utan vidhåller mitt
yrkande om bifall till herr Ohlons m. fl.
reservation.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag har egentligen bara
begärt ordet för att i allo bestyrka vad
fröken Andersson här sagt beträffande
tidpunkten när vi inlämnade reservationen
och att först därefter en ändring
gjordes i det utskottsutlåtande, som vi
hade byggt vår reservation på. Det är
nog rätt ovanligt att någonting sådant
sker. Jag anser dock att reservationen är
berättigad, eftersom den har ett direkt
yrkande om en undersökning rörande
möjligheterna att stärka rättsskyddet just
för dessa befattningshavare.

Det har i denna debatt icke sagts någonting
om officersförbundets yttrande.
Det är ju egentligen officerarna som
frågan närmast berör. Det har nämnts,
jag tror att det var av herr Lundgren,
att det fall, som inträffade år 1951 är
det, som i detta sammanhang har väckt
det största uppseendet. Därom säger också
officersförbundet: »Omständigheterna

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lagförslag om moderskapshjälp m. m.
kring en överföring till disponibilitetsstat
år 1951 har emellertid stärkt förbundet
i dess uppfattning, att — åtminstone
i fredstid — en dylik undantagslagstiftning
kan medföra risk för
åtgärder, som är ägnade att minska det
anseende för oväld inom den högsta ledningen,
som är en av de viktigaste förutsättningarna
för lojalitet mot denna.»

Vi reservanter har icke ansett oss
kunna gå så långt som motionären och
officersförbundet, men vi har varit
mycket angelägna om att framhålla, att
rättsskyddet för dessa befattningshavare
icke får vara sämre än för andra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 118, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 119, i anledning av
väckt motion om förbättrade pensionsförmåner
för vissa sjömän, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 50, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i kommunalskattelagen
med anledning av de vidtagna
ändringarna i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande; nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet; samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
in. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr
170) om polisväsendet i riket; samt
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av en
den 31 mars 1954 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Japan angående
skydd av rättigheter på den industriella
äganderättens område, vilka berörts
av det andra världskriget, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Lagförslag om moderskapshjälp in. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om moderskapshjälp in. in., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Genom en den 12 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 144, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen,
antaga vid propositionen fogade förslag
till lag om moderskapshjälp och lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

dels ock antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 18 § förordningen den 15
juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.

I propositionen hade föreslagits, att
kvinna, som vore försäkrad jämlikt lagen
om allmän sjukförsäkring, vid havandeskap
och barnsbörd skulle äga erhålla
moderskapshjälp i form av ersättning
för förlossningsutgifter och moderskapspenning.
Ersättning för förlossningsutgifter
skulle utgå enligt samma
grunder som jämlikt sjukförsäkringslagen
skulle tillämpas i fråga om ersättning
för sjukvårdsutgifter. Moderskapspenning
skulle utgå i form av s. k. grundpenning
— 270 kronor vid enkelbörd och
405 kronor vid flerbörd — till varje sjukförsäkrad
kvinna som födde barn. Under
vissa förutsättningar skulle utöver
grundpenningen utgivas barntillägg med
2 kronor för dag under högst 45 dagar.
Kvinna, som vore obligatoriskt försäkrad
för tilläggssjukpenning, d. v. s. anställd
kvinna, vilkens årsinkomst av förvärvsarbete
uppginge till minst 1 800 kronor,
skulle därjämte äga erhålla moderskapspenning
i form av s. k. tilläggspenning
för de dagar — högst 90 — under
vilka hon i samband med barnsbörden
avhölle sig från förvärvsarbete. Tillläggspenningen
skulle utgå med samma
belopp, som kvinnan ägde uppbära i
tilläggssjukpenning för de första 90 dagarna
av en sjukperiod, d. v. s. med
lägst 1 och högst 17 kronor för dag.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat elva i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

Lagförslag om moderskapshjälp m. m.
inom första kammaren:
nr 468 av herr Mogård,
nr 469 av fru Carlqvist m. fl.,
nr 481 av herr Johansson, Anders,
in. fl.,

nr 482 av fru Svenson och herr Andersson,
Alvar, samt

nr 492 av herrar Ewerlöf och Svärd
ävensom

inom andra kammaren:
nr 601 av herr Gustafsson i Bogla,
nr 602 av fru Eriksson i Stockholm
in. fl.,

nr 622 av herrar Ericsson i Näs och
Larsson i Hedenäset,

nr 623 av fru Sjöstrand m. fl.,
nr 633 av herrar Hjatmarson och
Birke samt

nr 634 av herr Hagård m. fl.

I de likaly dande motionerna 1:492
och II: 633 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå det i propositionen
framlagda förslaget om moderskapshjälp
m. m. Därjämte hade hemställts, att den
förbättring av den direkta ekonomiska
hjälpen vid havandeskap och barnsbörd,
som förordats i propositionen, i stället
skulle ske genom en förstärkning av de
nuvarande hjälpformerna. Avslagsyrkandet
grundade sig på under årets riksdag
i motionerna I: 384 och II: 490 framfört
yrkande om uppskov med den obligatoriska
sjukförsäkringens genomförande.

I motionen II: 634 hade hemställts, att,
därest de vid årets riksdag väckta likalydande
motionerna 1:384 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 490 av herr Hjalmarson
m. fl. icke skulle vinna riksdagens
bifall, riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 144, i enlighet med
de riktlinjer som angivits i denna motion,
måtte besluta

A) ersätta den nuvarande mödrahjälpen
med en förhöjning av den grundpenning,
som vore avsedd att utgå enligt
Kungl. Maj:ts förslag till lag om
moderskapshjälp, med åttio kronor, varigenom
grundpenningen skulle sammanlagt
utgå med trehundrafemtio kronor,

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lagförslag om moderskapshjälp in. m.

B) föreskriva det villkoret, att tilläggspenning
icke skulle utgå förrän det visat
sig, att i övrigt tilläggspenningberättigad
kvinna inom tolv månader efter förlossningen
under åtminstone tre månader
stått till arbetsmarknadens förfogande,

C) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förnyad utredning angående
möjligheterna för en komplettering av
lagen om moderskapsförsäkring med en
tilläggspenning även för i hemmet arbetande
kvinnor.

I de likalydande motionerna 1:468
och 11:601 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av de
i propositionen nr 144 framlagda förslagen
till lag om moderskapshjälp liksom
också i fråga om de härav betingade
anslagsäskandena för budgetåret
1954/55, att grundpenningen höjdes från
270 kronor till 400 kronor och att mödrahjälpen
slopades.

I de likalydande motionerna I: 481
och II: 623 hade yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att utredning måtte komma till
stånd angående möjliga former för frivillig
tilläggsförsäkring för moderskapspenning
för hemarbetande kvinnor eller
annan lämplig stödform, t. ex., enligt
ett förslag av socialstyrelsen, att barntillägget
för mödrar, som icke ägde rätt
till tilläggspenning, skulle höjas till sex
kronor om dagen.

I de likalydande motionerna I: 482
och II: 622 hade hemställts, att riksdagen
vid behandling av propositionen
nr 144 måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om moderskapspenning
i form av s. k. tillläggspenning
för hemarbetande hustrur
snarast möjligt måtte upptagas till omprövning.

Slutligen hade i de likalydande motionerna
1:469 och 11:602'' hemställts,
att riksdagen måtte vid behandlingen
av proposition nr 144 i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att mödrahjälpcn
huvudsakligen borde utgå som en kontanthjälp
och att en uppmjukning av nu -

varande former borde ske, så att hjälpen
kunde ges efter generösare grunder.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:468 och 11:601, 1:492 och II:
633 ävensom motionen 11:634, såvitt
denna avsåge ändringar i det genom
propositionen framlagda förslaget till lag
om moderskapshjälp samt avskaffande
av mödrahjälpen, måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna

1) 1:481 och 11:623,

2) I: 482 och II: 622 samt

3) II: 634, såvitt denna avsåge skrivelse
till Kungl. Maj:t angående tilläggspenning
för i hemmet arbetande kvinnor,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna I: 469 och II: 602
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herr Lundgren och fröken
Wetterström, vilka i anslutning till motionerna
1:492 och 11:633 anfört bland
annat:

»Vi ansluter oss till den av motionärerna
framförda åsikten, att de ekonomiska
och organisatoriska förutsättningarna
för närvarande icke föreligger
för ett ikraftträdande av sjukförsäkringslagen
den 1 januari 1955. Ett bifall till
uppskovsyrkandet hade enligt vår mening
ej heller omöjliggjort att en väsentlig
förbättring av den ekonomiska hjälpen
åt mödrarna kunnat genomföras redan
den 1 januari 1955. Riksdagen bär
emellertid i annat sammanhang avslagit
det framställda uppskovsyrkandet, varigenom
det i motionerna I: 492 och II:
633 framlagda förslaget till förstärkning
av de nuvarande hjälpformerna vid
havandeskap och barnsbörd numera
kommit att sakna aktualitet.»

Dessuom hade reservationer avgivits

I. vid utskottets hemställan under B
av fru Svenson, herr Kronstrand. herr

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer och
fru Sjöstrand, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 481 och II: 623, I: 482 och
II: 622 samt II: 634 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att utredning angående
utökning av moderskapshjälpen
för hemarbetande mödrar samt mödrar,
som deltoge i mannens förvärvsarbete
eller som eljest icke hade rätt till tillläggspenning,
snarast måtte komma till
stånd;

II. vid utskottets hemställan under C
av herr Grönkvist, fru Johansson i Norrköping
samt herrar Lundberg och Johansson
i Södertälje, som ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen måtte
— med bifall till motionerna 1:469 och
11:602 — besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala, att mödrahjälpen
huvudsakligen borde utgå som en kontanthjälp
och att en uppmjukning av
nuvarande normer borde ske, så att hjälpen
kunde ges efter generösare grunder.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! I lika lydande motioner,
1:492 och 11:633, hemställes att riksdagen
måtte avslå det i propositionen
framlagda förslaget om moderskapshjälp.
Därjämte anser motionärerna, att den i
propositionen föreslagna förbättringen
av den direkta ekonomiska hjälpen vid
havandeskap och barnsbörd i stället
skall lämnas genom förstärkning av den
nuvarande hjälpformen.

Såsom kammarens ledamöter torde
förstå, grundar sig avslagsyrkandet på
av högern tidigare ställt förslag om uppskov
med den obligatoriska sjukförsäkringen.
Nu har den frågan avgjorts av
riksdagen på sådant sätt, att högermo -

Lagförslag om moderskapshjälp m. m.
tionen blivit avslagen. Därför saknar de
nu ifrågavarande motionerna aktualitet.

Jag har därför, herr talman, inte något
yrkande på denna punkt utan har
endast velat lämna denna förklaring till
de ifrågavarande motionerna.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! lag har tagit mig friheten
att väcka en motion i anslutning
till det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget.
Motionen gäller mödrahjälpens
vara eller icke vara och dess ersättande
genom en förhöjd moderskapspenning.

Utskottet har inte känt sig föranlåtet
att yttra något nämnvärt om motionen,
mer än att utskottet hoppas, att också
frågan om mödrahjälpen skall prövas
vid en blivande allmän översyn av socialvårdslagstiftningen.
Jag förstår mycket
väl att frågan just nu väsentligen är
en statsfinansiell angelägenhet och att
man fäster vikt vid att en förändring av
själva grundprinciperna för mödrahjälpen
skulle leda till mycket avsevärda
merutgifter för staten. Också jag för min
del beaktar denna sida av saken, och jag
tror att finansministern i lugn och ro
kan avlägsna sig från denna kammare,
då jag ingalunda ämnar yrka på någon
sådan förändring av utskottets förslag
som skulle föranleda merutgifter i förhållande
till vad regeringen begärt.

Men jag vill i alla fall understryka,
på samma sätt som man i denna kammare
gjorde då reformen genomfördes år
1937, att mödrahjälpen i sin nuvarande
konstruktion icke överensstämmer med
vad de, som arbetade för reformen, innerst
inne syftade till. Den som läser
protokollen från debatten 1937, då moderskapshjälpen
om inte infördes så i
alla fall tog ett mycket långt steg framåt,
kan konstatera hurusom meningarna
bland utskottets ledamöter var delade i
frågan, om man verkligen skulle bibehålla
mödrahjälpen i den föreslagna formen.
Det statsråd som framlade propositionen,
kammarens högt aktade och
ärade ledamot herr Möller, sade då för
sin del, att han principiellt var övertygad
om att mödrahjälpen såsom en be -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lagförslag om moderskapshjälp m. m.

hovsprövad hjälpform egentligen inte
passade in i systemet. Herr Möller angav
såsom skäl för att han inte ville ansluta
sig till vad reservanterna anförde
— de leddes av utskottets dåvarande
ordförande Sigfrid Hansson, och även
utskottets ärade nuvarande ordförande,
herr Norman, befann sig dä bland reservanterna
— att om man gick med på
en icke behovsprövad mödrahjälp av 75
kronor om året kunde det tänkas att den
fåkunniga allmänheten i detta land skulle
anse att vi på något sätt infört ett
slags nativitetspremium; därmed skulle
man kunna stöta opinionen för huvudet,
så att det kunde bli svårt att i fortsättningen
vinna gehör för det vidlyftiga socialreformprogram,
som den dåvarande
socialministern ville genomföra.

Jag vill för min del säga, att den uppfattningen
nog numera alls inte har något
fotfäste i den allmänna opinionen.
Jag skulle tro att knappast någon människa
betraktar mödrahjälpen och raoderskapshjälpen
i alla deras former annat
än som högeligen naturliga och
önskvärda.

Jag är också övertygad om att man
inte behöver hysa några betänkligheter
inför att en barnaföderska, som är gift
med en person i relativt goda ekonomiska
omständigheter, får en fixerad
moderskapspenning, inte på 270 kronor,
såsom Kung], Maj:t och utskottet föreslår,
utan på 400 kronor, såsom jag föreslår
i min motion, då jag samtidigt yrkar
på att mödrahjälpen icke skall vara
behovsprövad. Det är ju nämligen i regel
unga människor, som är fäder och
mödrar och som vid barnets födelse
ofta kan komma i mycket besvärliga ekonomiska
omständigheter.

Såsom mödrahjälpen nu har utformats
under alla dessa sexton år, då den fungerat
på prov, såsom det hette år 1937 —
den skulle ju bedrivas som den bedrives
nu, nämligen med behovsprövning hos
en särskilt upprättad länsnämnd — har
den visat sig få en underligt klassuppdelande
verkan. Den har delat upp mödrarna
i två kategorier: å ena sidan sådana
som får den behovsprövade mödrahjälpen
och som är villiga att under -

kasta sig de undersökningar, som naturligtvis
krävs och som ingen plikttrogen
mödrahjälpsnämndsledamot kan underlåta,
och å andra sidan de många som
inte vil! och inte får begära mödrahjälp.
Man trodde år 1937, att den taxerade
inkomsten för rätt till mödrahjälp
hade satts så högt, att praktiskt taget alla
skulle få mödrahjälp. Endast 8 procent
trodde man skulle bli uteslutna. Nu har
det genom det förändrade penningvärdet
visat sig, att det är en relativt liten
grupp, som är berättigad att söka mödrahjälp,
och det tror jag ytterligare har
skärpt den stora skillnaden.

Vi kan ju förstå det också ur psykologisk
synpunkt. Det är inte, gissar jag,
så särskilt roligt för en blivande moder
att anmäla sin fattigdom hos myndigheterna
och redogöra för hur hon har det
ställt i ekonomiskt avseende. I verkligheten
är det kanske inte så farligt, men
det känns repulsivt för en människa i
en sådan ömtålig situation, vari en havande
kvinna befinner sig, att relatera
hur hon har det och att liksom befinna
sig på tiggarstråt. De flesta av dem som
söker och får mödrahjälp är ju för övrigt
föremål för samhällets hjälpverksamhet
i dess normala socialvårdsformer.
Det är därför egentligen varken
behövligt eller humant att ha denna
mellaninstans, när det gäller mödrahjälpen,
som nämnden utgör.

Det har gjorts mycket här i landet för
vår socialreform, inte minst på detta område,
mycket som är berömvärt och som
säkerligen de därav berörda känner
tacksamhet och tillfredsställelse inför.
Den princip, som från början vägledde
upphovsmännen till denna socialreform,
var emellertid att man såvitt möjligt
skulle slippa den behovsprövning, som
man var van vid från den gamla fattigvården.
Nu återstår praktiskt taget inte
mer än mödrahjälpen som är behovsprövad
utöver fattigvården själv. Och
då må man fråga sig: Skall det verkligen
vara nödvändigt att alltjämt bibehålla
den? Människor föder inte barn av
okynne, utan det är ju en funktion, som
i sig själv hör till det mycket normala,
det för samhället nödvändigt normala.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Jag föreställer mig därför, att man
egentligen aldrig kan tänka sig något
missbruk, utan det är väl då den gamla
invändningen, som dåvarande socialministern
gjorde 1937, som alltjämt finns
kvar, att folk kan tycka att det är stötande
att de, som har goda inkomster,
skall få en moderskapspenning på —
som jag föreslår — 400 kronor, trots att
de egentligen inte tycks behöva det.

Jag vet ju att man inte kan göra mycket
såsom enskild motionär utan något
stöd från utskottet, varför det kanske är
obilligt av mig att här förhindra kammarens
ledamöter att få en fri eftermiddag
genom att fortsätta diskussionen. Men
jag vill lova att jag, om jag får leva och
ha hälsan, inte skall glömma att komma
tillbaka med denna sak. Jag hoppas att
våra ungdomsorganisationer, som detta
ju rör allra närmast, här skall finna ett
utlopp för sin aktivitet. Detta är en ungdomsfråga.
Och det är cn fråga som också
gäller det aktuella abortproblemet, tv
när människor vet att de får en hederlig
summa, då de skall föda barn, och att de
inte behöver vänta på att mödrahjälpsnämnden
skall fälla sitt avgörande i fråga
om graderingen av mödrahjälpen, behöver
de inte längre frukta ekonomisk
misär vid barnsbörd.

Detta är en ungdomsfråga även .ur den
synpunkten, att det här mest gäller de
unga, nya äktenskapen — de som redan
har barn får ju högre moderskapspenning.
Det är alltså i fråga om förstfödslarna
som de större beloppen i själva
verket bäst behövs. En kamrat här i
kammaren kom till mig och frågade, om
jag tyckte att det var riktigt att exempelvis
en byråchef skulle få 400 kronor,
när hans fru skulle få barn, och
alltså lika mycket som en banvakt. Nu
vet jag inte i vad mån byråcheferna är
särskilt reproduktiva i fysiologisk bemärkelse.
Ofta har de väl kommit till
den ålder, då de upphört med att sätta
barn till världen. Men det gör detsamma
— även om det skulle gälla dem eller
en kanslisekreterare eller en amanuens
eller en välbetald arbetare, måste man
väl ändå säga att det för den unga familjen,
som har att dras med skulder för

Lagförslag om moderskapshjälp m. m.
sin bosättning och där familjeförsörjaren
kanske t. o. m. har studieskulder
bakom sig, blir en ekonomisk påfrestning,
när barnet födes. Familjen kan inte
få mödrahjälp, men den kan få moderskapspenning,
och för vederbörande betyder
det då mycket, om moderskapspenningen
är 400 kronor eller 270 kronor.

Ur alla dessa synpunkter vill jag understryka
den lama skrivningen i utskottsutlåtandet,
att detta problem bör
tas upp i samband med utformningen
av den framtida socialhjälpen och därför
prövas vid revisionen av socialvårdslagstiftningen.
Jag anser att detta är en reform
som ur samhällets egen synpunkt
måste bringas på väg, och jag hoppas
att våra ungdomsorganisationer tar upp
detta problem, då det är en djupt betydelsefull
fråga för ungdomen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten B.

Fru SVENSON (bf):

Herr talman! Med anledning av proposition
nr 144 med förslag till lag om moderskapshjälp
m. m. har jag tillsammans
med herr Alvar Andersson i denna kammare
väckt en motion, likalydande med
en av herrar Ericsson i Näs och Larsson
i Hedenäset i andra kammaren väckt
motion.

Enligt propositionen skall moderskapshjälp
i princip utgå till alla barnaföderskor,
som omfattas av sjukförsäkringen.
Detta innebär att praktiskt taget
alla barnaföderskor erhåller rätt till denna
hjälp. Helt uppenbart innebär en
barnsbörd ett ekonomiskt avbräck för de
flesta familjer. Av den anledningen föreslås
också i propositionen, att moderskapshjälpen
skall utgöra ersättning för
förlossningsutgifter och andra utgifter i
samband med barnsbörd. Dessa utgifter
kan vara av olika slag. Vill man härvidlag
ett ögonblick ägna uppmärksamheten
åt de barnaföderskor, som huvudsakligen
har sitt arbetsområde inom hemmet
eller i mannens förvärvsarbete, är det

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lagförslag om moderskapshjälp m. m.
lätt att förstå, att det avbräck i arbetet,
som uppstår i samband med ett barns
födelse, kan medföra ganska stora ekonomiska
uppoffringar för familjen. Detta
gäller särskilt i ett lantbrukarhem, där
hustrun många gånger måste, förutom
att hon ensam har att sköta huset med
matlagning, slakt och bak, städning och
tvätt, även skall hinna med att sköta eller
åtminstone hjälpa till att sköta djuren
och ladugårdsarbetet i övrigt. Till
detta kommer, att hon under sommaren
många gånger måste hjälpa till ute på
åker och äng.

Allt som här uppräknats är arbete,
som inte låter vänta på sig, till dess att
moderns krafter blir så pass återställda,
att hon åter kan delta i produktionsarbetet.
Samma är förhållandet, om det är
fråga om en affärsman, vars hustru hjälper
till i affären. Ja, vi har många,
många andra områden, där hustrun hjälper
till i mannens förvärvsarbete. Jag
skall emellertid inte räkna upp fler —
de är alltför väl kända av de flesta kammarledamöterna.

För att erhålla ersättning för förlorad
arbetsinkomst under den tid kvinnan i
samband med förlossningen avhåller sig
från arbete skall hon enligt vad som föreslagits
i propositionen erhålla en tillläggspenning
under 90 dagar. Rätten till
en sådan tilläggspenning är enligt departementschefen
och även enligt utskottsmajoriteten
förbehållen s. k. förvärvsarbetande
kvinnor, vilket innebär
att de kvinnor, vilkas arbetsområde jag
nyligen refererade, helt utestänges från
denna förmån.

I en del remissyttranden och även i
motioner från högern har framförts den
uppfattningen, att rätten till tilläggspenning
bör förknippas med villkoret, att
kvinnan återupptager eller söker erhålla
förvärvsarbete inom viss tid efter nedkomsten.
Utskottet anser emellertid, att
ett sådant villkor skulle medföra den
olägenheten, att tilläggspenningen skulle
kunna utbetalas först efter den tid,
som kvinnan i anledning av barnsbörden
har varit borta från förvärvsarbete
och då hon regelmässigt främst är i behov
av ekonomiskt stöd. Detta innebär,

att utskottsmajoriteten är villig att bereda
ekonomiskt bistånd i form av tillläggspenning
till de förvärvsarbetande
kvinnorna, även om de inte återgår till
förvärvsarbete.

Jag har ingenting emot detta, men jag
tycker att det är underligt, att man så
starkt trycker på att det endast skall
gälla de förvärvsarbetande, samtidigt
som man utestänger en annan kategori
av mödrar, som med största säkerhet
återgår till förvärvsarbete. Jag syftar
på de grupper som jag tidigare talat om,
nämligen de hemarbetande och dem som
deltager i mannens förvärvsarbete. När
det gäller dessa mödrar vet man, att i
de allra flesta fall har annan arbetskraft
måst anskaffas, som har kostat familjen
dryga pengar.

I de av oss från bondeförbundet framförda
motionerna i denna fråga har vi
framhållit den orättvisa, som vi anser
begås mot dessa kvinnor genom att man
utestänger dem från förmånen av en tillläggspenning.
Vi har därför ansett, att
frågan borde komma under omprövning.
Utskottet har emellertid inte velat
tillstyrka vare sig våra motioner eller
de motioner i samma fråga som väckts
från annat håll.

Jag har därför, herr talman, tillsammans
med herr Kronstrand i denna
kammare och herr Carlsson i Bakeröd,
fröken Höjer och fru Sjöstrand i andra
kammaren till utskottsutlåtandet vid utskottets
hemställan under B fogat en
reservation, som betecknats med nr I.
Jag ber att få yrka bifall till den reservationen.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Det förslag, som bär föreligger,
innebär, såsom fru Svenson
mycket riktigt har påpekat, att vissa
orättvisor uppstår. Det är här liksom på
många andra områden inom den sjukförsäkring,
som snart skall träda i kraft,
på det sättet att tillräckliga utredningar
inte har föregått förslagens framläggande.

Jag sympatiserar med tanken, att de
hemarbetande kvinnorna skall få inöj -

Onsdagen den 12 mai 1954.

Nr 19.

lighet till tilläggspenning lika väl som de
kvinnor som arbetar utanför liemmet.
Det kan många gånger vara så, att de
förra har betydligt större besvärligheter
att brottas med än de kvinnor som
finns ute i förvärvsarbetet. I motionen
II: 634 har det under punkten C i motionen
yrkats, att en utredning i denna
riktning skall verkställas.

Jag ber därför, herr talman, att med
hänvisning till denna motion få yrka,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Ma:t hemställa om en
förutsättningslös utredning angående
möjligheterna för en komplettering av
lagen om moderskapsförsäkring med en
tilläggspenning även för i hemmet arbetande
kvinnor.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Det är så många reservanter
i detta ärende, att det i realiteten
bara är en minoritet i utskottet, som
står bakom utskottets förslag. Genom att
reservanterna har spaltat upp sig på olika
linjer har det blivit så, att denna
minoritet inom utskottet har ansvaret
för utskottsutlåtandet.

Beträffande första punkten råder det
fullständig enighet, sedan herr Lundgren
avstått från att framställa något
särskilt yrkande, och nu gäller diskussionen
vid sidan om utskottets förslag
de båda skrivelseförslag, som reservanterna
har framställt yrkande om.

Utskottet har ansett, att vi bör vänta
och se, hur den här saken utvecklar sig.
Vi har helt avvisat tanken på att man
nu skulle anordna en frivillig försäkring
för hemmakvinnor, som blir mödrar, i
analogi med den frivilliga försäkringen
för hemmakvinnorna enligt sjukförsäkringslagen.
När det gäller frågan om att
tillskapa en ordning, som möjliggör för
oss att hjälpa de hemmakvinnor, som är
i behov av en extra hjälp, i stil med den
hjälp som de yrkesarbetande kvinnorna
får genom förordningen i form av tillläggspenning,
anser vi att vi får följa
den linje, som vi alltid brukar gå när vi
genomför en ny socialreform. Man får
ta det litet försiktigt till att börja med

Lagförslag om moderskapshjälp m. m.

och se, hur det utvecklar sig, och sedan
får man i den mån särskilda behov
framträder bygga ut den reform, som
man tidigare lagt grunden till.

Jag tror, att det är litet för tidigt att
beställa någonting hos Kungl. Maj:t nu,
utan vi bör, när det gäller de önskemål
som framföres i den reservation som
vi nu diskuterar, avvakta och se hur
verkningarna av den reform som vi nu
skall besluta blir.

När det gäller den andra reservationen
kommer jag att säga ungefär detsamma,
d. v. s. att vi bör vänta och se, så att
vi bättre kan bedöma var vi skall sätta
in ytterligare åtgärder, om det visar
sig nödvändigt att bygga på den nu
förordade försäkringen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag i den föredragna punkten.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, yttrade, att i
avseende på den nu föredragna punkten
yrkats

l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fru Svenson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
samt

3:o) av herr Magnusson, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
att kammaren, i anslutning till motionen
II: 634 punkten C, beslöte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en
förutsättningslös utredning angående
möjligheterna för en komplettering av
lagen om moderskapsförsäkring med en
tilläggspenning även för ii hemmet arbetande
kvinnor.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Svenson begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talman -

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lagförslag om moderskapshjälp m. m.
nen upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
förste vice talmannen sig anse de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga godkännande
av det förslag, som innefattades
i fru Svensons m. fl. reservation.

Herr Magnusson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 32 punkten B antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av fru Svenson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Magnussons under överläggningen
gjorda yrkande.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Svenson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning.

Då herr förste vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 64.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten C.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! I motionen nr 469 i denna
kammare har framförts några önskemål
i anledning av proposition 144 angående
moderskapsförsäkring och mödrahjälp.

Den nya moderskapsförsäkringen kommer
att betyda en avsevärd förbättring
för många mödrar. Vad beträffar mödrahjälpen,
har ju denna form av hjälp
funnits till sedan 1938, och genom förordningen
därom ha mödrarna i allmänhet
kunnat undvika att anlita fattigvården
vid havandeskap, vilket också
var avsikten med mödrahjälpsreformen.

Under de år som gått har skett en del
förbättringar genom att maximibeloppen
höjts, och sedan 1949 utbetalas bidrag
till kostförbättring i regel med ett kontant
belopp för vecka eller månad. Genom
den nu föreslagna moderskapshjälpen
kommer samtliga mödrar att få ett
större kontantbelopp till sitt förfogande.
De mödrar, som inte kan komma i åtnjutande
av tilläggsförsäkringen men
som är i behov av ytterligare hjälp, kan
då söka mödrahjälp, vilken skall utgå
in natura.

Mot bakgrunden av de ganska stora
kontantbelopp, som genom den föreslagna
försäkringen kan ges de tilläggsförsäkrade,
verkar naturagränsen inte helt
rättvis. Vår önskan är därför, att mödrahjälpen
huvudsakligen bör utgå som
en kontanthjälp och att en uppmjukning
av nuvarande normer borde ske, så att

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

hjälpen kan ges efter generösare grunder.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den under punkten C avgivna reservationen.

I detta anförande instämde fru Sjöström-Bengtsson
(s).

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Som jag nämnde i mitt
föregående anförande var det den bestämmande
delens av utskottet mening,
att man borde vänta och se. Jag tror att
det är ännu angelägnare att vi gör det
i fråga om det nu behandlade önskemålet
än beträffande den förra frågan,
ty vi vet inte hur det kommer att bli
med mödrahjälpen i framtiden. Den skall
visserligen nu fortfarande utgå, men
jag skulle tro att vi ganska snart kan
få ta upp frågan huruvida den bör finnas
kvar eller om vi i stället skall följa
de tankegångar som herr Mogård här
utvecklade i sitt anförande beträffande
punkten A, nämligen att göra denna försäkring
så pass värdefull att det knappast
föreligger något behov av en särskild
mödrahjälp, i all synnerhet om vi
får en ny socialvårdslag som ersätter
den nuvarande fattigvårdslagen. Jag lutar
närmast däråt att utvecklingen går
i den riktningen att de särskilda behov,
som här kan uppstå och som inte tillgodoses
av försäkringen, kommer att föreligga
i sådana fall där det blir fråga
om en ren socialhjälp. Får vi nu en
human socialvårdslag, som vi ju väntar
på, så antar jag att de fallen bör
erhålla hjälp enligt denna lag.

Att här förorda ändrade tillämpningsgrunder,
när man alltså inte vet vad
som komma skall och hur det kan bli
med mödrahjälpen framdeles, har vi inte
ansett lämpligt. Vi vet inte vad som
kommer att sägas i den nya socialvårdslagen
om kontanthjälp och efter vilka
mer eller mindre generösa grunder
hjälpbehovet skall tillgodoses. Riksdagen
synes oss inte böra uttala någonting,
som kan föregripa de bedömningar som
här kommer att ske. Det är det enda,
men för oss ganska tungt vägande skä -

Lagförslag om moderskapshjälp m. m.
let till att vi inte har velat förorda en
skrivelse i detta fall. Kungl. Maj :t får
ändå veta vad utskottet har sagt, ty det
blir i varje fall en riksdagsskrivelse, och
utskottet har ju uttryckt sina rätt starka
sympatier för de önskemål som fru Carlqvist
har gjort sig till tolk för. Vi anser
att man tills vidare kan nöja sig
med den lilla aning till direktiv, om
jag så får uttrycka mig, som ligger i själva
utskottsutlåtandet, och kan vänta och
se hur det kommer att bli med mödrahjälpen
i framtiden.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Fru WALLENTHEIM (s):

Det är med stor tillfredsställelse vi
har sett denna proposition om effektivare
moderskapsförsäkring. Lika tillfredsställd
är i varje fall jag för att departementschefen
har bibehållit mödrahjälpen.
Jag är av den uppfattningen, att
även med det avsevärt högre belopp som
nu utgår finns det många hjälpbehov,
som inte kan tillgodoses utan denna möjlighet.

Jag har varit med om den motion som
går ut på att vi här skulle överge naturaprincipen
och övergå till kontant
utbetalning av mödrahjälpen. Det är sant
att utskottets skrivning här är mycket
välvillig, och departementschefen har
sagt saker som ger oss anledning tro,
att även han är intresserad av att övergå
till kontantbetalning senare, om vi
skall behålla mödrahjälpen i en eller
annan form. Men jag kan för min del
inte riktigt förstå, vad det skall vara
för mening i att vänta och se, som utskottets
ärade ordförande uttryckte sig.
Departementschefen har aviserat, att
det kommer en utredning som skall uppta
frågan om huruvida mödrahjälpen
skall behållas eller om den på något annat
sätt skall komma in under socialhjälpen.
Med det tar ju åtskillig tid
innan vi kan komma fram till någon
ändring härvidlag, och jag kan inte förstå,
hur man skulle föregripa en sådan
utredning, om man nu beslutar att dessa
belopp skall utbetalas kontant i stället

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Lagförslag om moderskapshjälp m. m.
för att utgå in natura. Det är precis så
som herr Mogård liar sagt i sin motion,
att den prövning som här äger rum inom
mödrahjälpen är verkligt rigorös i
många avseenden, och det finns många
hjälpbehov som dessa mödrar i samband
med barnsbörd skulle behöva få
täckta och vilka det inte går att täcka
enligt de grunder som har blivit fastslagna
genom praxis. Jag har många
gånger tyckt att det är mycket underligt,
att man t. ex. skall ta upp vissa
bidrag till barnens utrustning, sängar
o. s. v. Det kan flera gånger gälla familjer
som har flera småbarn, och där utgår
man ifrån att dessa familjer redan
har en hel del av dessa saker, men för
att över huvud taget kunna ge dessa
människor någon hjälp måste man nödvändigt
ta upp belopp för dessa ändamål.

Det sades många gånger, när vi hade
dåliga tider, att husmödrarna visade sig
vara finansministrar i smått, som kunde
handskas med sina pengar på ett sätt
som väckte allmän respekt. Jag kan
inte inse, varför vi beträffande de grupper
som nu skall få mödrahjälpen och
som väl i synnerhet återfinns bland låglönegrupperna
skall hålla fast vid en utformning
av denna hjälp, som går ut på
att de skall få hjälpen in natura. Jag
tycker, precis som det säges i motionen,
att det är plottrigt och på något
sätt kränkande mot dessa grupper.

Jag hemställer, herr talman, att riksdagen
måtte bifalla motion nr 602 i andra
kammaren.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig bara göra en
kort reflexion! När jag har lyssnat på
debatten här, har jag tyckt att det stora
och väsentliga har skymts hort av en
liten detalj, som egentligen inte bär varit
uppe till närmare övervägande vare sig
i utredningen eller vid propositionsskrivningen.
Här har det varit fråga om att
åstadkomma en moderskapsförsäkring,
anknuten till vår obligatoriska sjukförsäkring.
Jag tror att detta har lyckats
på ett hyggligt sätt; jag vågar säga detta

mot bakgrunden av första kammarens
reaktion, när man nu har tillfälle att se
på detta. Det är ju klart att man har kunnat
säga sig: Skall man till allvarligt
övervägande i samband med att det läggs
fram ett förslag om moderskapsförsäkring
även ta upp frågan om mödrahjälpen,
dess utformning och dess karaktär
framdeles? Vi hade inte tänkt att dagens
fråga skulle vara en sekundär mödrahjälpsfråga
utan en primär moderskapsförsäkringsfråga,
och enligt den
tanken är förslaget utarbetat. Som utskottets
ärade ordförande bär sagt har
vi tänkt oss att helst nästa år kunna
presentera riksdagen ett förslag till ny
socialvårdslag. Jag kan gott säga att vi
har behandlat den frågan under ett par
år inom departementet men inte fått
riktigt grepp om det hela. Vi hoppas
dock som sagt att ärendet relativt snart
skall kunna läggas fram för riksdagen.
Då aktualiseras en rad problem som ingriper
i mödrahjälpen. Det är fråga om
man över huvud taget skall ha mödrahjälpsnämnderna
kvar i den kommunala
organisation som skall handlägga en ny
socialvårdslag. Hela organisationsfrågan
kommer här att aktualiseras, och då är
det också rätt naturligt, att man i det
sammanhanget undersöker, om den på
1930-talet införda mödrahjälpsformen,
som bygger på naturahjälp, är ett passerat
skede och skall efterträdas av en
mera modern hjälpform. Jag har för
dagen ingen bestämd uppfattning på den
punkten. Jag vet att man inte ens från
det håll, där det göres gällande att vi
nu skulle vara färdiga med naturalinjen
och gå över på kontantlinjen, har vågat
helt och fullt ta konsekvenserna av denna
uppfattning. Reservanterna hemställer
ju också, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att
mödrahjälpen huvudsakligen bör utgå
som en kontanthjälp. Jag tror att även
de som står bakom reservationen är litet
tveksamma, om man frågar dem:
Skall vi ersätta tandvården, som nu utgör
en naturaförmån, med att man sänder
den blivande modern en summa
pengar och uppmanar henne att själv se
till att hon får sina tänder upprustade?

Onsdageii den 12 maj 1954.

Nr 19.

Om undantagande av vissa arbetstagare från sjukpenningförsäkringen.

Jag tror, att man utan att behöva betraktas
som gammalmodig i uppfattningen
kan säga sig, att allt inte är klart
därför att man sänt pengar och att i
fråga om vissa slag av hjälp till en blivande
moder naturalinjen kan ha minst
lika goda skäl för sig som den rena
kontantlinjen. Mot bakgrunden härav är
det nog ändå klokast att man såsom utskottet
här har tänkt sig •— utskottet har
ju också deklarerat en uppfattning —
låter Kungl. Maj:t närmare utreda denna
fråga. Jag'' är inte alls främmande för
att det kan behövas någon specialundersökning,
men jag tror inte att man redan
nu bör binda sig för vissa riktlinjer,
innan man har något material att bygga
på. Jag vill understryka, att den utredning
som har arbetat med dessa frågor
icke har ägnat någon nämnvärd tid åt
att penetrera just de problem som reservanterna
tagit upp i detta sista avsnitt
av debatten. Yi har haft linjen med behovsprövade
naturaförmåner sedan 1930-talct, och jag tror inte att det sker någon
större olycka, om man behåller den
något år till, medan det utredes, om det
kan vara riktigt att gå över till en annan
linje. Jag anser det vara riktigt att härvidlag
följa utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Grönkvist m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Carlqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
G, röstar

Ja,

4 Första kammarens protokoll 195b. Nr 19

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Grönkvist m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om skyldighet för
arbetsgivare att lämna uppgift rörande
arbetsanställning, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om undantagande av vissa arbetstagare
från sjukpenningförsäkringen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om undantagande av vissa arbetstagare
från den obligatoriska sjukförsäkringen.

Andra lagutskottet hade behandlat fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 239 av herr Lundqvist m. fl. och

nr 359 av herr Ohlon m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 310 av herr Kyling m. fl. och

nr 450 av herr Ohlin m. fl.

I de likalydande motionerna 1:239
och 11:310 hade hemställts, att riksdagen,
därest i motionerna I: 384 och II:
490 framställt yrkande om uppskov med
sj ukförsäkringsreformens ikraftträdande
avsloges, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa dels om sådana ändringar
i lagen om allmän sjukförsäkring att
— därest en för tjänstemännen i allmän
och enskild tjänst tillfredsställande och
rättvis samordning ej kunde åstadkommas
— grupper av tjänstemän, som på

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Om undantagande av vissa arbetstagare från
grund av anställningsförhållandena redan
innehade likvärdigt eller bättre
skydd vid sjukdom än sjukförsäkringslagen
lämnade, ej komme att omfattas av
den obligatoriska försäkringen, dels att
förslag till sådana ändringar måtte föreläggas
riksdagen senast vid 1954 års
höstsession.

I de likalydande motionerna I: 359 och
II: 450 hade hemställts, att riksdagen för
sin del måtte besluta, att 28 § första
stycket lagen om allmän sjukförsäkring
skulle erhålla följande lydelse: »Konungen
äger från sjukpenningförsäkringen i
dess helhet eller viss del därav undantaga
arbetstagare, som på grund av lag
eller författning, utfärdad av Konungen,
eller bestämmelse, som beslutats av kommun,
äger uppbära lön vid sjukdom, så
ock annan arbetstagare, vars rätt till lön
vid sjukdom finnes i liknande mån tryggad.
»

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att motionerna 1:239 och 11:310
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna 1:359 och 11:450
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Sunne, Lundgren och Kronstrand. fröken
Höjer, fru Eiverlöf samt herr Rimmerfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med eu hemställan,

A. alt riksdagen med bifall till motionerna
I: 359 och II: 450 och med anledning
av motionerna 1:239 och II:

510 måtte för sin del antaga följande

Förslag
till
Lag

om ändring av 2S § lagen den 3 januari
lbri-7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas att 28 § lagen
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
skall erhålla följande lydelse:

sjukpenningförsäkringen.

28 §.

Konungen äger från sjukpenningförsäkringen
i dess helhet eller viss del
därav undantaga arbetstagare, som på
grund av lag eller författning, utfärdad
av Konungen, eller bestämmelse, som
beslutats av kommun, äger uppbära lön
vid sjukdom, så ock annan arbetstagare,
vars rätt till lön vid sjukdom finnes i
liknande mån tryggad.

Har arbetstagare---utbetalda

lönen.

Överenskommelse att---- avtalet

gäller.

Utgöres lön —- — — kommunal inkomstskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

B. att motionerna I: 239 och II: 310, i
den mån de icke vore besvarade med
vad reservanterna förut anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Frågan om undantagande
av vissa arbetstagare från den obligatoriska
sjukförsäkringen var redan föregående
år föremål för riksdagens behandling.
I den sjukförsäkringslag, som
antogs vid fjolårets riksdag, finns i 28 §
en bestämmelse om sådant undantagande.
Det heter där, att Kungl. Maj:t från
sjukpenningförsäkringen i dess helhet
eller viss del därav har rätt att undantaga
arbetstagare, som på grund av lag
eller författning, utfärdad av Kungl.
Maj:t, eller bestämmelse, som beslutats
av kommun, äger uppbära lön vid sjukdom.
Därigenom bär ju öppnats möjlighet
att undantaga i offentlig tjänst anställda
från sjukpenningförsäkrinigen.
Men det finns inte motsvarande undantagsmöjligheter
för sådana privatainställda,
som redan har sina sjuklöneförmåner
tillfredsställande ordnade. Folkpartiet
och högern väckte under fjolåret ett
par motioner i detta ärende, och dessa
framställningar har upprepats i år.
Från folkpartihåll föreligger sålunda två
motioner: I: 359 och II: 450. Där har yrkats
sådan ändring i sjukförsäkringsla -

Onsdagen den 12 maj 1954.

Nr 19.

Om undantagande av vissa arbetstagare från sjukpenningförsakringen.

gen, att undantagsmöjlighet öppnas även
för privatanställda arbetstagare.

I motionerna har också framhållits, att
sjukförsäkringens ikraftträdande inte
hör tas till förevändning för en försämring
av redan utgående sjukersättningsförmåner.
Det har ju visat sig vid den
debatt, som har varit inledningen till de
nödvändiga förhandlingarna med arbetsgivarna,
att lagstiftningens utformning
på denna punkt inte är tillfredsställande.
De anpassningssvårigheter som uppstått
hade ju i väsentlig mån kunnat undvikas,
om man hade haft en möjlighet
att undantaga även dem som är anställda
i privat tjänst. Vi anser, att det åtminstone
inte föreligger oöverstigliga
svårigheter att låta undantagsbestämmelsen
gälla för vissa klart avgränsade
grupper av anställda, som avtalsvägen
bär tillförsäkrat sig lämpligt avvägda
sjuklöneförmåner. I fjolårets motioner
framhöll vi också, att för så klart slutna
avtalsområden som t. ex. när det gäller
bank- och försäkringstjänstemän kan sådana
hinder inte möta. För dessa kan
man införa undantagsbestämmelser på
samma sätt som för i offentlig tjänst anställda.
Vi har alltså velat ha ett tillägg
till § 28 i sjukförsäkringslagen, som
medgiver undantag för de i kommunaloch
statstjänst anställda, så lydande: »så
ock annan arbetstagare, vars rätt till lön
vid sjukdom finnes i liknande män tryggad.
»

Utskottet bär i sitt utlåtande inte velat
gå med på några nya undantagsbestämmelser
under framhållande av att sådana
skulle orsaka betydande olägenheter.
Vi tror emellertid att dessa farhågor är
betydligt överdrivna, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Jag kan till alla delar instämma
i det anförande som herr Sunne
nyss höll. Jag vill endast tillägga, att enligt
min uppfattning finns det ingen anledning
att göra någon skillnad på statsoch
kommunaltjänstemän å ena sidan
samt tjänstemän i enskild tjänst å andra

sidan. Vissa enskilda tjänster intager i
fråga om lön, pension och sociala förmåner
ur trygghetssynpunkt ingen annan
ställning än den som stats- och kommunaltjänster
intager. Därför bör det ju
vara rimligt, att Kungl. Maj:t skall få
rätt att ge dispens från den obligatoriska
anslutningen till sjukförsäkringen när
det gäller sådana tjänster, för vilka sjuklönen
vid sjukdom är tillfredsställande
ordnad genom vederbörande företag.

På denna grund skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till den reservation,
som finns angiven vid detta utskottsutlåtande
av herr Sunne m. fl.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Lundgren i att det bör inte vara
någon skillnad emellan stats- och kommunalanställda
å ena sidan och privatanställda
å den andra i den mån de befinner
sig i samma situation. När utskottet
i fjol behandlade frågan om denna
fullmakt till Kungl. Maj :t, hade vi
en mycket bestämd uppfattning om att
sjukförsäkringen borde vara allmängiltig.
Det skall helst inte förekomma några
privilegierade grupper. Att vi i alla
fall tillstyrkte denna fullmakt i 28 §
sammanhängde med att tiden var knapp
och att vi inte var säkra på att man
skulle hinna förbereda detta spörssnål
så att frågan när det gällde statstjänstemannen
var klar efter förhandlingar och
dylikt till dess sjukförsäkringslagen skulle
träda i kraft. Det var enda skälet
för oss inom majoriteten i utskottet att
förorda bestämmelsen om att Konungen
skulle ha denna möjlighet att ge dispens.

Nu är val läget det, att den fullmakt,
som finns i 28 §, inte kommer att användas.
Vi har alldeles säkert att vänta
en proposition till hösten, i vilken riksdagen
förelägges godkännande av en
överenskommelse som uppnåtts förhandlingsvägen
för statstjänstemännen, och
när den frågan då blir avgjord, så att
det inte förefinnes något behov för Konungen
att begagna sig av denna fullmakt
när det gäller statstjänstemännen,

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. vissa ändringar i militärersättningsförordningen.

är det väl alldeles tydligt, alt undanlag
inte heller skall göras för de kommunalt
anställda. Under sådana förhållanden
är det helt naturligt, att det inte
finns någon som helst anledning att utvidga
fullmakten såsom reservanterna
har föreslagit. Det kommer att bli en
bestämmelse på papperet, i varje fall så
länge vi har den regeringsmajoritet som
vi nu har. Jag tror därför inte att herr
Sunne skulle kunna glädja de privatanställda
på något sätt, även om han skulle
få sitt yrkande igenom. Han måste
nog vänta till dess han själv tillhör ett
regeringsparti, och när det har inträffat,
kan det vara tids nog att ändra lagen.
Vi i majoriteten har den bestämda
uppfattningen, att man bär skall ha en
obligatorisk sjukförsäkring, som skall
gälla samtliga medborgare, såsom den är
utformad. Sedan blir det en förhandlingsfråga,
hur de grupper, som nu har
genom förhandlingar och överenskommelser
ordnat det bättre för sig, skall
passa in sina förmåner med de nya bestämmelser
som här kommer att gälla
dem. Vi har tyckt det vara självklart,
att det inte skall bli någon försämring
i deras förmåner, men den frågan får
vederbörande enligt vår mening lösa på
avtalsvägen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. vissa ändringar i militärersättningsförordningen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950
(nr 261), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 130, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261).

Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
innebar, att gällande bestämmelser
om ersättning vid sjukdom och skada
till följd av olycksfall under militärtjänstgöring
å tid, då riket icke befunne

Onsdagen den 12 maj 1951.

Nr 19.

Ang. vissa ändringar i militärersättningsförordnmgen -

sig i krig, skulle i huvudsak anpassas
till den av riksdagen nyligen antagna
lagen om yrkesskadeförsäkring.

I samband med propositionen hade
väckts två motioner, nämligen nr 4G7 i
första kammaren av herr Weiland m. fl.
och nr 600 i andra kammaren av fröken
Höjer m. fl.

I motionerna, som voro likaiydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte giva
Kungl. Maj:t befogenhet att besluta om
efterlevandelivränta enligt militärersättningsförordningen
i sådana äldre fall,
där vederbörande nu vore utestängd
från livränterätt i följd av inskränkning,
som bortfölle i de nya bestämmelserna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 467 och II: 600,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t scin
sin mening giva till känna vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herr
Lundgren och fröken Wetterström. som
under åberopande av de vid utskottets
utlåtande nr 22 under 6, 7, 16, 20 och
28 §§ i förslaget till lag om yrkesskadeförsäkring
fogade reservationerna av
herr Lundgren eller av denne jämte annan
ansett, att utskottet bort hemställa,
dels att Kungl. Maj:ts proposition nr
130 måtte avslås i vad den avsåge ändring
i 2 och 3 §§ i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261)
samt att förty ingressen till den föreslagna
förordningen om ändring i militärersättningsförordningen
måtte erhålla
den ändrade lyalelse, reservationen
visade,

dels ock att 6 § 3 inom., 7 S 2 mom.
och 12 § i förslaget till förordning om
ändring i militärersättningsförordningen
måtte erhålla den avfattning, som i
reservationen angivits.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
finns en reservation av fröken
Wetterström och mig'', och jag tillåter

mig, herr talman, att i allra största korthet
motivera reservanternas inställning.

Jag vill till en början erinra om att
ändringen i militärersättningsförordningen
betingas av den ändring i yrkesskadelagen,
som riksdagen för kort
tid sedan antog. Egentligen skulle ju
dessa båda lagförslag ha behandlats samtidigt,
då de ju delvis berör samma områden,
men så blev av tekniska skäl inte
fallet. Min inställning till dessa problem
sammanhänger med den ställning som
jag intog vid behandlingen av yrkesskadelagen,
och jag kan därför vad beträffar
motiveringen fatta mig kort.

När det gäller 2 §, som innehåller bestämmelser
om ersättning för olycksfall
som inträffar vid färd till eller från arbetsplats,
har jag reserverat mig och ansett
att de nuvarande bestämmelserna
bör gälla. Enligt paragrafens nuvarande
lydelse får en militär ersättning, då han
färdas till eller från tjänstgöring samt
färden föranletts av och stått i omedelbart
samband antingen med tjänstgöringen
eller med permission eller annan
ledighet. Nu föreslås den ändringen, att
i stället för »omedelbart» samband skall
det vara »nära» samband med tjänstgöringen
eller med permission otc. Jag
anser för min del, att det icke finns anledning
att göra någon ändring på denna
punkt.

I 3 § 1 mom. har införts en ny bestämmelse,
varigenom även i inilitärersättningsförordningen
har införts omvänd
bevisregel, när det gäller olycksfall.
Det heter: »Har någon i 1 § avsedd
person, som ådragit sig skada, varit utsatt
för olycksfall varom här är fråga,
skall orsakssamband anses föreligga
mellan olycksfallet och skadan, såvida
icke övervägande skäl tala däremot.» Av
samma skäl som jag anfört när vi behandlade
yrkesskadelagen anser jag en
sådan bestämmesle onödig och även
olämplig. Vi har den omvända bevisbördan
i militärersättningsordningen
när det gäller sjukdom. Det kan anföras
goda skäl att den finns, när det gäller
sjukdom, på grund av de speciella förhållanden
som råder i militärtjänsten
och de svårigheter som föreligger, när
det gäller att bevisa ett samband mellan

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

Ang. vissa ändringar i militärersättningsförordningen.

militärtjänstgöringen och en sjukdoms
uppkomst. Regeln innebär i praktiken,
att alla som sjuknar under militärtjänstgöring
också får ersättning. Någon anledning
att införa en sådan bestämmelse
i fråga om olycksfall finns däremot
enligt min uppfattning icke.

I 6 § behandlas bland annat möjligheterna
att få utbetalad livräntas kapitaliserade
värde i vissa fall. Det lieter
i utskottets förslag: »På ansökan av den
skadade må försäkringsrådet, när skäl
därtill prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta för
viss tid skall utbytas mot ett belopp fölen
gång, motsvarande högst de utbytta
livräntebeloppens kapitalvärde enligt beräkningsgrunder
som fastställes av Konungen.
»

Jag anser i likhet med vad jag gjorde
i fråga om yrkesskadelagen, att försäkringsrådet
skall äga rätt att betala ut en
sådan engångsersättning inte bara på
ansökan av den försäkrade utan även
utan ansökan, dock att sådant utbyte må
ske allenast om detsamma finnes vara
till synnerligt gagn för den försäkrade.

Jag övergår sedan till 7 §. Den gäller
efterlevandes livränta. Vårt yrkande i
fråga om denna paragraf överensstämmer
också med vad som yrkades av
herr Hagård i fråga om yrkesskadelagen.

Enligt 12 § i dess hittillsvarande lydelse
kan, om den skadade ej ställt sig till
efterrättelse gällande anordning eller föreskrifter
och därigenom visat grov
vårdslöshet eller om olycksfallet föranletts
därav att den skadade varit av
starka drycker berusad, ersättningen
skäligen nedsättas. Denna bestämmelse
anser vi vara riktig. Utskottsmajoriteten
och Kung], Maj:ts förslag innebär en
mildare linje.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
med någon ytterligare argumentering.
Vi har diskuterat dessa problem tidigare
i annat sammanhang, och det
kanske inte är lämpligt att nu ta upp
dom till förnyat dryftande.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av mig och
fröken Wetterström avgivna reservationen.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen
korresponderar med
varandra i många stycken, framför allt
när det gäller ersättningarnas storlek,
men även i en hel del andra avseenden.
Den hittillsvarande olycksfallsförsäkringslagen
kommer nu att ersättas med
den yrkesskadelag som riksdagen redan
har beslutat. Det nu framlagda förslaget
till ändringar i militärersättningsförordningen
har tillkommit för att man skall
bibehålla likformigheten i fråga om dessa
båda lagar. Man kan naturligtvis ha
olika bestämmelser i de båda lagarna,
och det är därför inte alldeles omöjligt
att riksdagen skulle fatta ett annat beslut
än vad utskottet föreslår och alltså följa
reservationen. Då skulle man emellertid
upphäva den likformighet som bär funnits
under åtskilliga år. Jag tror att det
är både praktiskt och lämpligt ur flera
synpunkter att i den män det passar i
fråga om ersättningarnas storlek och dylikt
ha likartade bestämmelser. Det är
alltså en naturlig konsekvens av det beslut,
som riksdagen tidigare fattat i fråga
om yrkesskadelagen, att nu bifalla
Kungl. Maj:ts proposition i vad gäller
militärersättningsförordningen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller ak -

Onsdagen den 12 mai 1954.

Nr 19.

tier i vissa bolag, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m., såvitt avser kronoegendomen
Kolstad l1, 21 och 3l i Mjölby
stad, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 229, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 tnr
170) om polisväsendet i riket.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 20 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 230, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.; samt

nr 231, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 och 6 § § rättegångsbalken
in. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 241, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. in.;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid blind- och
dövskolorna;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; -

nr 244, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

245, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

246, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till det
svenska sjukhuset i Korea;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till driften
av anstalter för kirurgisk tuberkulos
in. in.;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utbildning av viss
sinnessjukvårdspersonal;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1954/55
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

250, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser -kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

252, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 253, i anledning av riksdagens år
1953 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
in. in.;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för budgetåret
1954/55 till ersättning åt författare
för utlåning av deras verk genom
bibliotek m. in.;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
överlärarorganisationen;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr 19.

Onsdagen den 12 maj 1954.

proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till statens bakteriologiska
laboratorium in. in.;

nr 257, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag till vattendomstolarna
in. in.;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51, in. in.;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/
54 till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten in. in.; och
nr 2G0, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1954/55.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 201, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i kommunalskattelagen
med anledning av de vidtagna
ändringarna i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande; nr

262, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
in. ni., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet; samt
nr 263, i anledning av Kungl. Mai ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
in. in.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial nr 15,
angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:
nr 121, i anledning av Kungi. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1954/55

till statens priskontrollnämnd jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt borgensåtagande
för viss skuldförbindelse av
Svenska skifferoljealctiebolaget;

nr 123, i anledning av Kungl Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

124, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1954/55 till driftkostnadsersättning för
psykiatriska klinikerna i Lund och Uppsala;
samt

nr 125, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar; bevillningsutskottets

betänkande nr
45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydeles av 5 och 6 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, in. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 23, angående regleringen för budgetåret
1954/55 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk in. m.
jämte i ämnet väckt motion; samt

nr 24, i anledning av väckt motion angående
en publikation över riksdagens
ledamöter; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 31,
med anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan
om anslag till Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.27.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

54142Ö