Tisdagen den 11 december Sid (Riksdagens protokoll 1956:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 33

7—13 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 december Sid.

Svar på frågor:

av herr Wahlund om upphävande under julhelgen av körförbu det

för motorfordon ...................................... 6

av herr Niklasson ang. de s. k. margarinresorna till Norge och

Danmark ................................................ 7

av herr Söderquist om utredning ang. sambeskattningen m. m. . . 8

Onsdagen den 12 december

Svar på fråga av herr Elofsson, Gustaf, ang. gottgörelse till fiskare

för stormskador å ålgarn .................................... 10

Utvidgning av marinverkstäderna i Karlskrona m. m............. 11

Utbyggande av skolkuratorsverksamheten m. m................... 13

Utredning ang. försäkringsväsendets förstatligande m. m........15

Anslag till lån till företagareföreningar m. m.................. 16

Torsdagen den 13 december

Förslag till skolstyrelselag ...................................... 25

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning .......... 76

1 Första kammarens protokoll 1956. Nr 33

Nr SB

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 12 december Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. godkännande av vissa
lämnade tullkoncessioner m. m............................... 10

Statsutskottets utlåtande nr 213, ang. ytterligare understöd till båttrafiken
i Stockholms skärgård .............................. 10

— nr 214, ang. utvidgning av marinverkstäderna i Karlskrona m. m. 11

— nr 215, ang. utredning rörande akademisk forskning och undervisning
i ämnet internationell politik ........................ 13

— nr 216, angående utbyggnad av juristutbildningen m. m....... 13

— nr 217, ang. ändring i folskolestadgan........................ 13

-— nr 218, ang. inrättande av skolpsykologbefattningar .......... 13

— nr 219, ang. skolkuratorsverksamheten m. m................. 13

-— nr 220, ang. anslag till utökning av nykterhetsvårdens anstalts organisation

.............................................. 15

— nr 221, ang. överskridande av viss anslagspost i avlöningsstaten

för kontrollstyrelsen........................................ 15

Bankoutskottets utlåtande nr 39, ang. utredning om försäkringsväsendets
förstatligande och rationalisering .................... 15

— nr 40, ang. pension åt registratorn hos första kammaren T. Vide 16

Andra lagutskottets utlåtande nr 59, ang. översyn rörande de sociala
förmånerna till invalider.................................... 16

— nr 60, ang. rätt till sjukkasseersättning för alkoholister ........ 16

Jordbruksutskottets utllåtande nr 43, ang. inrättande av en statens

vatten vårdsstyrelse ........................................ 16

Statsutskottets utlåtande nr 222, ang. ändring i avtalet rörande

transittrafiken över hamnar i Trondheimsfjorden ........... 16

—■ nr 223, ang. anslag till lån till företagareföreningar m. m.....16

■—■ nr 224, ang. ersättning till markägare inom fornminnesområdet

vid Böckersboda i Lyrestads socken ........................ 24

— nr 225, ang. inrättande av professurer i vattenrätt m. m....... 24

— nr 226, ang. ändringar i dyrortssystemet .................... 24

— memorial nr 227, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret

1956/57 .................................................... 24

Jordbruksutskottets utlåtande nr 44, ang. anslag till supplementär
jordbrukskredit .............................................. 24

Statsutskottets memorial nr 228, ang. tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1956/57 ....................................... 24

Torsdagen den 13 december

Sammansatta konstitutions- och statsutskottets utlåtande nr 1, ang.
förslag till skolstyrelselag m. m............................. 25

Fredagen den 7 december 1956

Nr 33

Fredagen den 7 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne
november.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll.

År 1956 den 6 december sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§
70 och 71 riksdagsordningen utse ordförande
i riksgäldskontoret efter herr Erik
Herman Kling, som från och med den 6
december 1956 erhållit entledigande från
sitt uppdrag att vara ordförande i riksgäldskontoret,
jämte en suppleant; och
befunnos efter valets slut hava blivit utsedda
till

ordförande

från och med den 6 december 1956 för
återstående delen av valperioden 1955—
1958:

herr Nordlander, Michael Inge
Uarl-Henrik, generaldirektör
............ med 43 röster;

suppleant för herr Nordlander:

herr Hedqvist, Anders
Sven, ledamot av andra
kammaren........med 43 röster.

Adolv Olsson K. G. Ewerlöf

O. Malmborg Gustaf Elofsson

På framställning av herr talmannen

beslöts att det upplästa protokollet skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade skulle genom
utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till
förordnanden för de valda, dels ock till
skrivelse till Konungen med anmälan
om det förrättade valet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ett extra bidrag
till den verksamhet, som bedrives av
Förenta Nationernas flyktingkommissarie; nr

393, i anledning av väckta motioner
om ökat statligt stöd för rationaliserings-
och forskningsverksamheten inom
hantverk och småindustri;

nr 394, i anledning av väckta motioner
om vissa socialpedagogiska anordningar
beträffande barn med beteenderubbningar; nr

395, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till skolhem för studerande
vid seminarier;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående ändrade riktlinjer
beträffande kontantunderstöd till arbetslösa;
och

nr 397, i anledning av väckta motioner
om en effektiv kommunal skatteutjämning.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 398, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.,
såvitt avser Kattarp östra 51 i Malmöhus
län, jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 400, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om erkända arbetslöshetskassor
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Nr 33

Fredagen den 7 december 1956

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmän ordningsstadga,
m. m.; och

nr 402, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om
skydd för vissa kartor, m. m.

Anmäldes och godkändejs utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 419, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsprotokoll nr 8 till
överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk
betalningsunion.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare understöd
till båttrafiken i Stockholms skärgård
jämte i ämnet väckt motion;

nr 214, i anledning av väckta motioner
om användande av marinens egna varv
vid utförande av planerade nybyggen för
marinens räkning samt om utvidgning av
marinverkstäderna i Karlskrona;

nr 215, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande organisationen av
akademisk forskning och undervisning
i ämnet internationell politik;

nr 216, i anledning av väckt motion
angående utbyggnad av juristutbildningen
m. m.;

nr 217, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i folkskolestadgan;

nr 218, i anledning av väckta motioner
om inrättande av skolpsykologbefattningar; -

nr 219, i anledning av väckta motioner
om skolkuratorsverksamheten m. m.;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1956/57 till utökning
av nykterhetsvårdens anstaltsorganisation;
samt

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957 m. m.,
i vad propositionen avser överskridande
av den i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen
upptagna anslagsposten till Avlöningar
till icke-ordinarie personal;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av väckt motion angående
utredning om försäkringsväsendets
förstatligande och rationalisering;
samt

nr 40, i anledning av väckt motion om
pension åt kanslisten, tillika registratorn,
hos första kammaren T. Vide;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av väckta motioner
om översyn rörande de sociala förmånerna
till invalider; samt

nr 60, i anledning av väckt motion angående
rätt till sjukkasseersättning för
alkoholister som genomgår av läkare ordinerad
behandling; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 43, i
anledning av väckta motioner om inrättande
av en statens vattenvårdsstyrelse.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
G. H. Berggren

Måndagen den 10 december 1956

Nr 33

Måndagen den 10 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 213—221, bankoutskottets
utlåtanden nr 39 och 40, andra
lagutskottets utlåtanden nr 59 och 60
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 43.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta konstitutions- och statsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till skolstyrelselag m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
viss ändring i avtalet mellan Sverige och
Norge rörande transittrafiken över hamnar
i Trondheimsfjorden;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1956/

57 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 224, i anledning av väckta motioner
om ersättning till vissa markägare för
skada och intrång genom avsättning såsom
fornminne av ett område vid Böckersboda
i Lyrestads socken;

nr 225, i anledning av väckta motioner
om inrättande av professurer i vattenrätt
m. m.;

nr 226, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i dyrortssystemet;

nr 227, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57; och

nr 228, angående tilläggsstat I till riks
staten för budgetåret 1956/57; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 44, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till supplementär jordbrukskredit.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.03.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Tisdagen den 11 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Om upphävande under julhelgen av körförbudet
för motorfordon

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Wahlund till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
framställt följande fråga: »Ämnar
herr statsrådet föranstalta om att körförbudet
för motorfordon icke skall gälla
under julhelgen?»

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Wahlunds
berörda fråga, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Wahlund har frågat
mig, om jag ämnar föranstalta om
att körförbudet för motorfordon icke
skall gälla under julhelgen.

Till svar härpå vill jag meddela följande.

Handels- och industrikommissionens
bränslenämnd, som är den myndighet
som i första hand har att ansvara för
den nuvarande regleringen av oljeförbrukningen,
har enligt vad jag inhämtat
haft överläggningar beträffande
helgtrafiken såväl med oljebolagen som
med en rad centrala organisationer för
motorismen och bilväsendet. Bränslenämnden
har vid sitt ställningstagande
i denna fråga givetvis haft att ta hänsyn
till inte bara angelägenheten av
olika trafikbehov under helgen utan
också vårt försörjningsläge i fråga om
bensin. Situationen på försörjningssidan
kan ännu icke med säkerhet bedö -

mas annat än för den allra närmaste tiden.
Så mycket kan emellertid fastslås,
att en betydande nedskärning av bensinförbrukningen
under december månad
är ofrånkomlig. Uppenbart är också
att möjligheterna att i fortsättningen
få gehör för våra önskemål om tillförsel
av olja utifrån blir beroende av att
vi underkastar oss en sträng sparsamhet
i förbrukningen. Bränslenämnden
har med hänsyn till dessa förhållanden
inte ansett sig kunna ta på sitt ansvar
att i större grad uppmjuka restriktionerna
under de instundande jul- och
nyårshelgerna utan har idag för sin del
beslutat att begränsa lättnaderna till att
avse trafiken under julafton och juldagsmorgon
till kl. 10. Oaktat man inom
regeringen har full förståelse för de
motiv som ligger bakom nämndens beslut,
är jag nu i tillfälle meddela, att —
om än med stor tvekan — regeringen
avser att något ytterligare lätta på
restriktionerna. Körning kommer sålunda
att tillåtas under julafton, juldagen
och annandagjul. Under söndagen
före jul och under nyårshelgen kommer
däremot gällande restriktioner att vidmakthållas.
Jag vill understryka att det
är ytterst angeläget att allmänheten,
oaktat de lättnader som komma att
medges, lojalt medverkar till att begränsa
körningarna under julhelgen till
vad som är oundgängligen nödvändigt
och särskilt att bensinkrävande långresor
med bil undvikes.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
framföra mitt tack för det positiva
svaret på min fråga. Det behöver
väl knappast sägas, att jag är mycket
tillfredsställd med svarets innehåll.

Jag vill göra kammarens ärade leda -

Tisdagen den 11 december 1956

Nr 33

möter uppmärksamma på att jag, just
med hänsyn till det osäkra läget på
oljemarknaden, ställde min fråga försiktigt;
jag talade inte om nyårshelgen
utan höll mig till julhelgen. Nu inhämtar
jag av svaret, som jag just fått i min
hand, att bränslenämnden för sin del
inte ansett sig kunna gå längre än till
att medge bilkörning under julafton
och juldagsmorgon till kl. 10, men att
handelsministern —- om än med stor
tvekan —■ har stannat för att tillåta körning
under julafton, juldagen och annandagjul.
Detta var just det materiella,
som jag för min del i sammanhanget
ville ha fram.

Nu låg det också en annan sak bakom
min fråga. Jag ansåg att här behövdes
ett snabbt besked om hur det kommer
att bli med bilkörningarna under julhelgen,
så att folk kan planera sina julresor
och sin verksamhet under julen.
I första hand gäller det naturligtvis
bilägarna, men också vissa kategorier
inom näringslivet. Även om SJ inte har
möjligheter att öka sin kapacitet så
mycket, kan det ju hända att man där
önskar besked, hotellägarna vet inte,
om deras julgäster kanske lämnar återbud,
o. s. v., o. s. v. Jag konstaterar av
detta ärendes snabba behandling att
herr statsrådet tydligen också på den
punkten haft samma inställning som
jag, nämligen att det är av vikt att folk
får besked så snabbt som det över huvud
taget är möjligt.

Jag är som sagt nöjd med svaret och
finner då inte anledning, herr talman,
att gå in på en ytterligare sakdebatt.
Jag skulle till sist endast vilja understryka
vad statsrådet yttrar i slutet av
sitt svar, när han vädjar till de svenska
bilisterna att lojalt medverka till att begränsa
körningarna under julhelgen till
vad som är oundgängligen nödvändigt
och särskilt att långresor med bil undvikes.
Jag vill varmt instämma i detta
och uttalar förhoppningen, att bilägarna
kommer att motsvara det förtroende
som handelsministern har visat dem.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. de s. k. margarinresorna till Norge
och Danmark

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Niklasson till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
framställt en så lydande fråga:
»Överväger herr statsrådet att vidtaga
åtgärder i syfte att i nuvarande läge med
brist på drivmedel förhindra de s. k.
margarinresorna i buss till Norge och
Danmark?»

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara jämväl
nämnda fråga, och nu anförde:

Herr talman! Herr Niklasson har frågat
mig, om jag tänker vidtaga åtgärder
i syfte att i nuvarande läge med brist
på drivmedel förhindra de s. k. margarinresorna
i buss till Norge och Danmark.

Med anledning härav får jag meddela,
att andra inskränkningar av denna
trafik icke kommer att ske än som
automatiskt följer av de allmänna ransoneringsbestämmelser
för drivmedel
som införts eller kan komma att införas
i de tre länderna.

Herr talmannen yttrade, att herr Näsgård
begärt ordet för att i herr Niklassons
frånvaro yttra sig i den föreliggande
frågan, samt hemställde, huruvida
kammaren ville besluta att beträffande
detta ärende uppliäva den i § 20 mom. 4
tredje stycket av kammarens ordningsstadga
föreskrivna inskränkningen i yttranderätten.

Denna hemställan bifölls.

Herr talmannen lämnade härefter ordet
till herr NÄSGÅRD (bf), som anförde: Herr

talman! I frågeställarens bortovaro
ber jag att få tacka statsrådet för
beskedet, vilket jag dock tror att frågeställaren
inte skulle ha blivit så värst
glad över, om han varit här.

Statsrådet säger att andra inskränkningar
av denna trafik —■ alltså de s. k.
margarinresorna i buss till Norge och

Nr 33

Tisdagen den 11 december 1956

Om utredning ang. sambeskattningen m.
Danmark —• inte kommer att ske än
som automatiskt följer av de allmänna
ransoneringsbestämmelser för drivmedel
som införts eller kan komma att införas
i de tre länderna.

Nu har det uppgivits i pressen — och
det kanske statsrådet kan bekräfta •—•
att de norska myndigheterna infört
förbud mot inköpsresor till Sverige
med bussar och turbilar. Om den uppgiften
är riktig, skulle det väl finnas
anledning för bränslenämnden här i
Sverige att också titta litet närmare på
bussresorna till Norge och även till
Danmark. Bränslenämnden är ju mycket
utförlig och grundlig när det gäller
att ställa frågor till de svenska privatbilisterna
för att utröna möjligheterna
av en ransonering. Jag tycker att nämnden
skulle kunna intressera sig också
för en sådan här sak.

Någon påpekade för mig att det fortfarande
förekommer annonser i ortspressen
om dylika resor. Jag tittade i
tidningsrummet på måfå bland tidningarna
och fann i sista numret av Trollhättans
Tidning, den 8 december, ett
par annonser, som jag skall be att få
läsa upp. En annons lyder: »Buss till
Norge, Enningdalen, tisdagen den 11/12
från Vänersborg kl. 8.00, Vargön 8.10,
Trollhättan 8.30. Pris 5: 50.» En annan
annons: »Inköpsresa till Danmark.
Tisdagen den 18/12 från Vänersborg
kl. 6.00. Vargön 6.10, Trollhättan 6.30.
Pris 15 kronor.» Det visar ju att trafiken
pågår för fullt och att den inte visar
tendens att avtaga.

Nu bortser jag i detta sammanhang
från det främsta syftet med dessa inköpsresor
från Sverige, nämligen att
komma över billigt margarin. Jag förmodar
att man köper även andra varor.
Men om det är riktigt, såsom uppgivits,
att norrmännen —- hur det är i Danmark,
vet jag inte — infört förbud mot
liknande resor till Sverige, kommer ju
handeln särskilt på landsbygden i
gränstrakterna på den svenska sidan
att lida ett betydande men av den utveckling
som ägt ruin. Förut var det
ganska många norrmän, som gjorde
bussresor till Sverige och köpte, visser -

ligen inte margarin men andra varor,
och då hlev ju lanthandlarna kompenserade
åtminstone i viss utsträckning,
därför att de miste sina egna kunder.

Jag skulle vilja vädja till statsrådet
att uppmanna bränslenämnden att hålla
ett öga på denna utveckling.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Frågan om de s. k.
margarinresorna till Norge är ju ett
alldeles speciellt spörsmål. Jag har inte
ansett att jag vill medverka till att
på en omväg införa en begränsning av
den trafiken; ur synpunkten av att spara
drivmedel saknar dessa resor, såsom
var och en förstår, all betydelse för
folkförsörjningen.

Det är riktigt att vissa inskränkningar
skett av den norska trafiken till Sverige,
såsom herr Näsgård här påpekade,
men det har uppgivits för mig att den
begränsningen står helt i överensstämmelse
med restriktioner, som vidtagits
inom Norge beträffande busstrafiken
där och helt ansluter sig till dessa begränsningar.
Inte heller från norsk sida
har således några särskilda åtgärder
vidtagits för att förhindra norska medborgare
att komma in i Sverige och där
verkställa inköp, utan begränsningen
har helt enkelt varit en följd av det
restriktionssystem, som man tillämpat
i Norge och som även omfattar busstrafiken.

Under sådana omständigheter är jag,
herr talman, inte beredd att rekommendera
bränslenämnden att taga denna
fråga under särskilt övervägande. Jag
är ledsen att jag inte på den punkten
kan tillgodose herr Näsgårds önskan.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om utredning ang. sambeskattningen
m. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Söderquist till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställt följande fråga: »Är

Tisdagen den 11 december 1956

Nr 33

Om utredning ang. sambeskattningen m. m.

herr statsrådet i tillfälle att upplysa om
när den i regeringsförklaringen av den
13 oktober 1956 utlovade utredningen
om sambeskattningen och dithörande
spörsmål kommer att tillsättas?»

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Söderquists berörda fråga, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Söderquist har
med första kammarens tillstånd frågat
mig, om jag är i tillfälle att upplysa om
när den i regeringsförklaringen den 13
oktober 1956 utlovade utredningen om
sambeskattningen och dithörande spörsmål
kommer att tillsättas.

Med anledning av herr Söderquists
fråga får jag till en början erinra om
de uttalanden rörande reformarbetet på
förevarande område som gjordes i anslutning
till den i våras beslutade skattesänkningen.
I propositionen framhöll
jag, att sambeskattningsfrågorna berörde
alltför vidsträckta problem för att
kunna behandlas i samband med skattesänkningen.
Det var emellertid min
avsikt att, sedan den då pågående översynen
av de kommunala ortsavdragen
slutförts, till omprövning uppta frågan
om den lämpliga utformningen av förvärvsavdraget
för gift kvinna. I samband
därmed fick undersökas i vad
mån en sådan reform aktualiserade andra
skatteavvägningsproblem för sambeskattade
äkta makar. Bevillningsutskottet,
som hade att behandla ett flertal
motioner i ämnet, intog samma ståndpunkt.

Ortsavdragskommittén har nyligen
slutfört sitt arbete och dess förslag är
ute på remiss.

Genom ortsavdragskommitténs arbete
har de nödvändiga förutsättningarna
skapats för en utredning i sambeskattningsfrågorna.
Några exakta uppgifter
angående tidpunkten för utredningens
igångsättande kan jag för dagen inte
lämna. Denna tidpunkt blir bl. a. beroende
av när lämpliga arbetskrafter
kan erhållas för de kvalificerade uppgifter
varom här är fråga.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.

Min tacksamhet skulle emellertid ha
varit större, om herr statsrådet hade ansett
sig kunna utlova en snar och snabb
utredning beträffande sainbeskattningsproblemet
— jag betonar här orden
»snar» och »snabb» —- eller åtminstone
väckt förhoppningar om en sådan och
om ett förslag till riksdagen i en nära
framtid.

Som det nu är -— herr statsrådet säger
sig inte kunna lämna något besked om
tidpunkten för utredningens igångsättande
■— kan jag endast beklaga, att frågan
om sambeskattningen tydligen kan
komma att få vänta på sin lösning åtskillig
tid ännu. Detta är särskilt beklagligt
därför att det här rör sig om
ett synnerligen betydelsefullt problem,
inte bara för många enskilda utan också
för det allmänna, och detta inte allenast
av skäl, som har direkt samband med
skatten. Arbetskraftsbristen — inte
minst i fråga om kvinnlig arbetskraft

— är ett sådant skäl. Det står för övrigt

— det vågar jag slutligen påstå — en
mycket stark kvinnoopinion inom alla
partier bakom ett krav på snar lösning
av sambeskattningsproblemet.

Jag ber emellertid, har talman, att få
upprepa mitt tack till finansministern
tör svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta
konstitutions- och statsutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets utlåtanden
nr 222—226 samt memorial nr
227 och 228 ävensom jordbruksutskottets
utlåtande nr 44.

På framställning av herr talmannen
beslöts alt statsutskottets utlåtande nr
228 skulle på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras
näst efter jordbruksutskottets utlåtande

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

nr 44 ävensom att sammansatta konstitutions-
och statsutskottets utlåtande nr 1
skulle uppföras på föredragningslistan
för kammarens sammanträde torsdagen
den 13 innevarande månad.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.20.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 12 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00

Ang. gottgörelse till fiskare för stormskador
å ålgarn

Med stöd av 20 § av kammarens ordningsstadga
hade herr Elofsson, Gustaf,
till herr statsrådet Hjalmar Nilson framställt
en så lydande fråga: »Har herr
statsrådet för avsikt att undersöka omfattningen
av stormskadorna å ålgarn utmed
vår sydkust samt därefter framlägga
de förslag till gottgörelse till fiskarna,
som kan anses påkallade?

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Gustaf Elofssons berörda fråga, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Gustaf Elofsson har
frågat mig, om jag har för avsikt att
undersöka omfattningen av stormskadorna
å ålgarn utmed vår sydkust samt
därefter framlägga de förslag till gottgörelse
till fiskarna, som kan anses påkallade.

Med anledning härav kan jag upplysa
följande. Så snart det kommit till min
kännedom att vissa ålfiskare lidit anmärkningsvärt
stora materiella skador
genom den svåra stormen i slutet av oktober
månad i år, lät jag genom vederbörande
hushållningssällskap företaga
en preliminär undersökning av förhållandena.
De uppgifter, jag därvid erhöll,
har föranlett mig att uppdraga åt
länsstyrelserna i de berörda områdena

att närmare utreda skadornas omfattning
och betydelse. Först när denna detaljerade
utredning kommer mig till handa,
är jag beredd att taga ställning till
frågan om åtgärder för att hjälpa de
skadelidande.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag skall be att till statsrådet
Nilson få framföra mitt tack för
det positiva svar som han har lämnat på
min fråga. Vi vet ju alla att den oerhörda
storm som drog fram i höstas, vållade
många fiskare skador vilka de har svårt
att kunna klara utan det allmännas
hjälp. Det svar, som har lämnats här i
dag, tyder på att de har möjlighet att
genom statsmakterna få den hjälp de behöver.
Jag ber att få tacka för detta på
fiskarnas vägnar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om
godkännande av vissa inom ramen för
det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner jämte
därav föranledda ändringar i gällande
tulltaxa, m. m., bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 213, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare understöd till båttrafiken i

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Om utvidgning

Stockholms skärgård jämte i ämnet
väckt motion, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om utvidgning av marinverkstäderna i
Karlskrona m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 214, i anledning av väckta motioner
om användande av marinens egna
varv vid utförande av planerade nybyggen
för marinens räkning samt om utvidgning
av marinverkstäderna i Karlskrona.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Gunnar
Berg m. fl. (1: 11) och den andra
inom andra kammaren av herr Andersson
i Ronneby m. fl. (Il: 17), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t framhålla nödvändigheten
av att marinens egna varv användes i
största möjliga utsträckning vid utförande
av planerade nybyggen för marinens
räkning.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Nyberg väckt motion (II:
10) hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
sådana åtgärder beträffande marinverkstäderna
i Karlskrona, att dessa bleve i
stånd att åtaga sig större fartygsbyggen
än vad för närvarande vore fallet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 11 och II: 17 samt II: 10, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr RERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Det utlåtande från statsutskottet
som här föreligger är i all sin
korthet ett mycket intressant aktstycke.
Utskottet verifierar äntligen det riktiga
och rimliga i att Karlskrona örlogsvarv
ges de produktionstekniska resurser som
bättre än nu korresponderar med denna
stora och på det hela taget goda anläggnings
allmänna förutsättningar. Många
och ihärdiga försök har gjorts under vad

iv marinverkstäderna i Karlskrona m. m.

som skulle kunna betecknas som det
gradvisa förfallets period att fästa uppmärksamheten
på det betänkliga i att så
som skett sätta denna statliga anläggning
på undantag. Hittills har dessa varningssignaler
varit förgäves. Utskottsbehandlingen
av motionerna i ämnet betecknar
därför en glädjande ändring till det bättre.
Kanske rent av en vändpunkt? Vederbörande
avdelning i utskottet har ju ägnat
ärendet grundliga studier och följdriktigt
kommit till det resultatet, att hithörande
spörsmål måste bedömas mycket
allvarligt. Det må tillåtas en av motionärerna
att uttala tillfredsställelse häröver.
Utskottets och motionärernas synpunkter
sammanfaller i allt väsentligt.

En upprustning av karlskronavarvet är
ofrånkomlig, därom synes enighet alltså
vara på väg. I fråga om möjligheterna
att gå från ord till handling har mycken
dyrbar tid gått förlorad, därför att örlogsvarvsutredningen
ännu inte blivit
färdig med sitt arbete. I avvaktan på
dess betänkande har åtskilliga utomordentligt
viktiga överväganden måst skjutas
åt sidan. Ett dylikt förfarande är ju
inte alltför ovanligt, men i detta speciella
fall har olägenheterna måhända blivit
större än annars. Som framgår av
dess utlåtande, nödgas även statsutskottet
avstå från att ingå på närmare prövning
av väsentliga ting, därför att utredningsmaterialet
inte föreligger. Uppskov
från 1955 till 1956 har nu följts av ett
förljudande — ty mera är det väl inte —
att utredningen beräknas vara färdig i
februari 1957. Det vore verkligen gott,
om ytterligare försening kunde undvikas.

Men alldeles bortsett från att den hittills
uteblivna redovisningen från varvsutredningen
formellt omöjliggör ställningstagande
i detta sammanhang til!
frågan om karlskronavarvets framtida
produktionsinriktning, kan jag inte underlåta
att påpeka att ett aktuellt förhållande
drar uppmärksamheten till sig. Jag
syftar på den just nu för vårt land synnerligen
gynnsamma konjunkturen på
skeppsbyggeriets område. Särskilt gäller
ju detta tanktonnaget. De svenska varven
har betydande beställningar och

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Om utvidgning av marinverkstäderna i Karlskrona m. m.

kunde enligt uppgift få ännu fler — om
de blott hann med dem. I denna utpräglade
högkonjunktur utnyttjas inte statens
eget varv i Karlskrona till full kapacitet,
ja, vad mera är: örlogsfartyg,
som efter vissa inte alltför kostsamma
arrangemang skulle kunnat byggas där,
belastar nu i stället civila varv och drar
ner dessas leveransförmåga vad gäller
handelstonnage. Civila varvsledare har
som bekant också erinrat om denna sin
»uppoffrande» inställning till de marina
beställningarna. I detta läge pockar den
frågan på svar, huruvida inte åtgärder
snabbt och effektivt borde vidtagas för
att lätta på civilvarvens bekymmer, så
långt detta nu låter sig göra med utnyttjande
av statens egna anläggningar. Detta
spörsmål har rests i vår motion. Jag begagnar
tillfället till att här understryka,
hurusom utvecklingen under den tid,
som förflutit mellan motionens tillkomst
och nu, ytterligare kommit att markera
den ställda frågans berättigande. Här
finns även med nationalekonomisk motivering
plats för djärva grepp.

Även om vi från motionärssynpunkt
helst skulle ha sett, att statsutskottet anlagt
liknande synpunkter, kan vi söka en
viss tröst i utskottets kategoriska rekommendation
till regeringen att utan dröjsmål
lägga fram för riksdagen de förslag,
till vilka örlogsvarvsutredningen kan
föranleda. Följes den rekommendationen,
bör här påtalade otillfredsställande
förhållande kunna hyfsas.

Inte minst med hänsyn till Karlskrona
stads och för övrigt hela östra Blekinges
sysselsättningsproblem är detta av nöden.
Framför allt staden tyngs nu i sin
kommunala verksamhet av det osäkerhetstillstånd
som sedan länge karakteriserat
med örlogsvarvet sammanhängande
förhållanden. Någon praktisk framtidsplanering
vågar de kommunala organen
sig knappast på, då man ju vet så föga om
morgondagens sysselsättningsmöjligheter
vid stadens största arbetsplats. Flottans
nedbantning och militärpersonalens
minskade bidrag till skatteunderlaget
spelar sin negativa roll i sammanhanget,
och varvet är med sina 2 500 å 3 000 an -

ställda alltjämt nyckelindustrien i staden.
Ryckighet därvidlag utlöser ofelbart och
omedelbart en kedjereaktion med verkningar
över hela fältet. Utvecklingen i
riktning mot civilindustriell verksamhet,
som staden har så goda förutsättningar
för, har hittills icke givit tillräckligt för
att suga upp den lediga arbetskraften i
staden med omnejd. På lediga armar är
tillgången rik i Blekinge — den enda rikedom
landskapet har. Klarhet om hur
det skall bli med örlogsvarvet är följaktligen
någonting som de kommunala myndigheterna
ser fram emot med en viss
otålighet.

Hur nödvändigt det är att organisatoriska
och andra förhållanden ordnas må
ytterligare kortfattat belysas av två episoder,
som bägge står i samband med de
riksdagsmotioner som i dag behandlas.

Yttranden över motionerna har avgetts
dels av örlogsvarvets militäre chef, dels
av verkstadsdirektören, av vilka den sistnämnde
väl får anses representera åtminstone
den större graden av sakkunskap.
Hans yttrande går i tillstyrkande
riktning. Men den militäre chefen avstyrker!
Detta är ett exempel på den dualism,
som väl är en av anledningarna till
att varvsutredningen har tillsatts.

Episod nummer två utspelades, när
statsutskottets första avdelning gjorde
sitt studiebesök i Karlskrona. Då begärde
företagsnämnden vid örlogsvarvet hos
den militäre chefen att tillfälle skulle beredas
personalrepresentanter att sammanträffa
med riksdagsmännen under
deras besök på varvet. Framställningen
avslogs. Endast tack vare att Karlskrona
stads myndigheter inbjöd vederbörande
talesmän att deltaga i en sammankomst,
arrangerad av staden, fick arbetare, arbetsledare
och tjänstemän en chans att
framföra sina synpunkter. Det får vä!
betraktas som förklarligt, att sådant väcker
uppmärksamhet och undran.

Ett betydelsefullt element i diskussionen
om varvet är till sist den oro för
försörjningen som hyses i berörda arbetar-
och tjänstemannakretsar. Det är en
känd sak, att arbetarstammen vid karlskronavarvet
är mycket yrkesskicklig och

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

att resultatet av personalens prestationer
genomgående står kvalitetsmässigt högt.
Utbildningen är gedigen, tack vare samarbete
mellan varvet och de väl utbyggda
kommunala yrkesskolorna. Man får
förstå, om särskilt de yngre arbetarna i
känslan av ovisshet om sina framtida
möjligheter på arbetsplatsen överväger
att söka sin utkomst på annan ort. Skulle
denna tendens slå helt igenom, löper
varvet risk att inte förfoga över den nödvändiga
yrkeskapaciteten, när så verkligen
behövs, t. ex. vid snabbreparationer
av örlogsfartyg.

Men även rent mänskligt får naturligtvis
osäkerhetstillståndet sina prövande
verkningar för den enskilde och för hans
familj — verkningar som på olika sätt
tränger ut i den samhälleliga gemenskapen.
Ju förr denna oro kan elimineras,
desto bättre.

Även om statsutskottet inte bokstavligen
tillmötesgått förslaget i herrar Rikard
Svenssons, Wolgasts och min motion,
så innebär utskottets prövning ett
så positivt ställningstagande, att vi icke
anser oss ha anledning att ställa något
annat yrkande än om bifall till utskottsutlåtandet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

215, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande organisationen av
akademisk forskning och undervisning i
ämnet internationell politik;

nr 216, i anledning av väckt motion
angående utbyggnad av juristutbildningen
m. m.;

nr 217, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i folkskolestadgan; och
nr 218, i anledning av väckta motioner
om inrättande av skolpsykologbefattningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utbyggande av skolkuratorsverksamheten
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 219, i anledning av väckta motioner
om skolkuratorsverlcsamheten
m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (1:421) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 513), hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att Kungl. Maj :t vid framläggandet
av åttonde huvudtiteln vid
1957 års riksdag måtte lämna en översiktlig
framställning av hittills vunna erfarenheter
av kuratorsverksamheten vid
de högre skolorna.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Gärde Widemar m. fl. (I: 101)
och den andra inom andra kammaren av
fru Andrén m. fl. (11:100), yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att en utbyggnad av
skoikuratorsverksamheten i huvudsaklig
överensstämmelse med av skolöverstyrelsen
den 7 februari 1953 framlagt förslag
i ämnet måtte föreläggas 1957 års
riksdag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 421 och II: 513, såvitt här
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

b) att motionerna 1:101 och 11:100
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anmälts av fröken
Elmén, fröken Vinge och herr Helén, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Vad utskottet här yttrar
om att Kungl. Maj :t måtte i lämpligt
sammanhang lämna riksdagen en redogörelse
för hittills vunna erfarenheter

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Om utbyggande av skolkuratorsverksamheten m. m.

av kuratorsverksamheten vid vissa högre
skolor bör naturligtvis antecknas med
tacksamhet.

Vad utskottet däremot har att säga i
motiveringen för att föreslå riksdagen
att avslå det i en annan motion framställda
yrkandet på en utbyggnad av
skolkuratorsverksamheten är av den arten,
att jag anser mig böra säga ett par
ord därom.

Motionärerna har inte, som utskottet
påstår, yrkat på ett allmänt genomförande
av skolkuratorsverksamheten, utan
bara på en utbyggnad i överensstämmelse
med vad skolöverstyrelsen föreslagit.
I själva verket är det bara fråga
om en höjning av anslaget från de 65 000
kronor, som departementschefen föreslagit,
till 90 000 kronor. Det förra förslaget
har ju också redan accepterats av
riksdagen. Att detta inte innebär något
allmänt genomförande ligger ju i öppen
dag.

Själv kan jag yttra mig i denna fråga
med den erfarenhet jag fått som läkare
vid ett högre allmänt läroverk, där vi
inte har men gärna skulle vilja få en
skolkurator. Den personliga omvårdnaden
av elverna, som man enligt utskottets
uppfattning inte får beröva lärarna
och allra minst klassföreståndarna, vilka
enligt läroverksstadgan är skyldiga
att sätta sig in i elevernas enskilda förhållanden,
den har och kommer säkert
alltid att få en relativt begränsad betydelse.
Härför talar framför allt psykologiska
skäl. Elevernas svårigheter och
misslyckanden i skolarbetet kan ha
många orsaker, och ofta nog är det fråga
om en bristande förståelse från någon
lärares eller i undantagsfall kanske
från klassföreståndarens egen sida. För
eleven ter det sig som ett ovärdigt försök
att ursäkta sig eller att ställa sig in
eller som en risk för ytterligare försämring
av sina förhållanden, om han eller
hon i sådana ärenden skulle vända sig
till klassföreståndaren. Därtill kommer
att dessa läkare i regel har föga tid för
sådana frågor. Att en kvinnlig elev inte
gärna anförtror sig åt en manlig klassföreståndare,
torde ligga i öppen dag.

Nåväl, man skulle då under sådana

förhållanden kanske vilja tänka sig, att
eleven i stället vänder sig till skolläkaren
eller skolsköterskan. Här stöter man
emellertid på en annan svårighet, som
också har psykologiska orsaker. Det har
ännu inte ingått i elevernas uppfattning,
att skolläkaren eller skolhälsovårdsorganisationen
över huvud taget även har
till uppgift att arbeta med den mentala
vården. Eleverna känner sig inte sjuka,
när de i sådana här ärenden skulle önska
att få vända sig till någon, åt vilken
de kunde anförtro sig. Därför är det endast
i svårare fall, som skolläkaren eller
skolsköterskan får med dessa frågor
att göra. Det är i sådana fall, då en elevs
mentala tillstånd är så pass angripet, att
det står klart för alla, i varje fall för lärarna,
att det är fråga om en mental
sjukdom.

Jag här med dessa ord velat framhålla
att jag tycker, att utskottet kunde ha
uttalat sig litet välvilligare på den här
punkten, men då inte motionären själv
har framställt något yrkande, avstår
även jag från att göra det.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När herr Huss icke ställde
något yrkande, kan jag fatta mig
kort.

I avdelningen och utskottet har det
inte rått delade meningar om nyttan av
denna verksamhet. Vad vi diskuterat är
emellertid, om vi har möjligheter att utbygga
verksamheten efter de linjer, som
motionärerna tänkt sig. Det är på den
punkten vi är tveksamma. Det är så
mycket annat som skolan behöver och
som även av skolans folk anses vara av
förstarangsordning.

Vi har nog också velat stryka under
att vi inte gärna vill, att det skall bli
någon motsättning mellan klassföreståndarna
och dessa kuratorer när det gäller
omvårdnaden av eleverna. Detta tror vi
är en mycket viktig sak.

När vi nu får högstadier över hela
landet i de allra flesta kommunerna, är
det uppenbart, att om vi nu startade en
sådan här verksamhet i större skala, så
skulle alla dessa skolor begära att få

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Om utredning ang. försäkringsväsendets förstatligande m. m.

kuratorer. Då är frågan, om vi har någon
möjlighet att tillfredsställa dessa
önskemål.

Vi i utskottet har sett saken så, att det
vore lyckligt för såväl skolan som eleverna,
om vi kunde få till stånd ett gott
samarbete mellan klassen och klassföreståndaren.
Detta behöver inte betyda,
att man i vissa, framför allt större skolor
inte skulle vara betjänt av kuratorer.
Egentligen föreligger det ingen meningsskiljaktighet
mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna; frågan är bara i vilken
takt denna utbyggnad kan ske. Som
läget nu är, har vi inte ansett oss kunna
tillstyrka motionärernas framställning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1956/57 till utökning
av nykterhetsvårdens anstaltsorganisalion;
och

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utredning ang. försäkringsväsendets
förstatligande m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckt motion
angående utredning om försäkringsväsendets
förstatligande och rationalisering.

I eu inom andra kammaren väckt motion,
nr 14, som hänvisats till bankout -

skottet, hade herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning om
försäkringsväsendets förstatligande och
rationalisering i syfte att avkoppla det
privatkapitalistiska vinstintresset och
den privatkapitalistiska administrationen
av fondmedlen och att koncentrera,
avbyråkratisera och förbilliga administrationen
av de samordnade försäkringsformerna,
så att det önskade försäkringsskyddet
kunde erhållas till väsentligt lägre
premier.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 14 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I andra kammaren har i
motion nr 14 hemställts att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
om förstatligande och rationalisering
av försäkringsväsendet i syfte att
avkoppla detta från privatkapitalistiskt
inflytande. Utskottet hänvisar som motivering
för sitt avslagsyrkande till att
denna fråga redan handlagts av 1945 års
försäkringsutredning, vars utlåtande låg
som grund för riksdagsbeslut 1950. Utskottet
säger vidare att något nytt inte
inträffat, sedan riksdagen fattade beslut
i frågan.

Det nya som inträffat är väl det, att
det medinflytande, som man då ansåg
skulle ske genom representation i styrelserna,
var en illusion. Något verkligt
sådant inflytande har inte förmärkts.
Tjugo koncerner och fristående bolag
förvaltar 93 procent av samtliga försäkringsbolags
tillgångar. Härigenom tillskansar
sig dessa storbolags styrelser en
maktposition som kapitalförvaltare och
kreditgivare på det penningpolitiska
området samtidigt som ett intimt samarbete
sker emellan storbanker och storindustriens
ledningar. Den utvidgning
av socialförsäkringen som pågår i samhället
borde i och för sig själv vara orsak
nog för ett förstatligande av försäkringsväsendet.
Då det emellertid finns

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Anslag till lån till företagareföreningar m. m.

försäkringsföretag, som inte leds av storfinansen,
kunde en samordning ske mellan
dessa företag och staten.

Som en ytterligare motivering för en
förnyad utredning kan nämnas den penningvärdeförsämring
som pågår; folk
har inbetalat sina premier i en valuta
som varit betydligt högre än den som
fås ut, när försäkringen utbetalas. Vi hade
därför föreslagit att den föreslagna
utredningen även skulle undersöka möjligheten
att göra försäkringarna värdebeständiga.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till motionen.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag vill endast erinra
om att 1950 års beslut i dessa frågor
träffades efter nära 15 års utredningar
och att det bakom beslutet låg ett enhälligt
förslag av en kommitté, där även
det kommunistiska partiet var representerat.

Jag ber att med hänvisning till utskottets
motivering få hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Häri instämde herr Werner (bf).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
väckt motion om pension åt kanslisten,
tillika registratorn, hos första kammaren
T. Vide, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 59, i anledning av väckta motioner
om översyn rörande de sociala förmånerna
till invalider; och

nr 60, i anledning av väckt motion angående
rätt till sjukkasseersättning för
alkoholister som genomgår av läkare ordinerad
behandling.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 43, i anledning
av väckta motioner om inrättande
av en statens vattenvårdsstyrelse, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 222, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av viss ändring i avtalet
mellan Sverige och Norge rörande transittrafiken
över hamnar i Trondheimsfjorden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anslag till lån till företagareföreningar
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 223, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1956/57 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån
till företagareföreningar m. fl. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 197, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 2 november 1956, föreslagit riksdagen
att dels till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor, dels ock till
Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1956/57 under kapitalbudgeten:
Statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 30 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Anslag till lån till företagareföreningar m. m.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Franzoti m. fl. (I: 640) och den andra
inom andra kammaren av herr Eriksson
i Sandby m. fl. (11:837), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att a)
till fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1956/57 under kapitalbudgeten:
Statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av 27 000 000
kronor; b) till bidrag till företagareföreningar
m. fl. å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln anvisa dels ett reservationsanslag
om 250 000 kronor till ökat bidrag
för administrationskostnader och
dels 3 000 000 kronor som bidrag för täckande
av eventuella förluster på låneverksamheten,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Veländer och Magnusson (I:
641) och den andra inom andra kammaren
av herrar Edström och östlund (II:
838), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
197 måtte uttala, att en kreditpolitik,
grundad på effektiva åtgärder till främjande
av det enskilda frivilliga sparandet,
en rörlig ränta och erforderlig elasticitet
i kreditsystemet, borde genomföras.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:640 och 11:837,

a) till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1956/57 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
250 000 kronor;

b) till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1956/57 under
kapitalbudgeten: Statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
30 000 000 kronor;

2 Första kammarens protokoll 1956. Nr 33

II. att motionerna I: 641 och II: 838
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort haVa
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen---—• (lika med utskottet)
--- 30 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 641 och II: 838, uttala, att
en kreditpolitik, grundad på effektiva
åtgärder till främjande av det enskilda
frivilliga sparandet, en rörlig ränta och
erforderlig elasticitet i kreditsystemet,
borde genomföras;

2) av herr Pålsson, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Den reservation, som
finns fogad till detta utskottsutlåtande,
skiljer sig från utlåtandet inte i avseende
på yrkandet om bifall till propositionen
utan i avseende på motiveringen.
Reservanterna motsätter sig alltså inte
ett bifall till propositionen så till vida
att inte den här ifrågasatta krediten
skulle utgå, men vi har velat begagna tillfället
att framhålla, att den hjälp, som
man på detta sätt avser att ge företagarföreningarna
och via dem den mindre
företagsamheten, på sin höjd är en hjälp
för stunden.

Att ett sådant förslag som det propositionen
innehåller, över huvud taget kan
framläggas måste betraktas som ett
symptom på de svårigheter som nu råder
för företagarna att få krediter. Dessa
svårigheter beror i sin tur på att folk
sätter in för litet pengar i bankerna och
på att vi har de nuvarande starka kreditrestriktionerna.

Det är, såvitt jag förstår, väsentligt att
i detta sammanhang fastslå, att genom
att vissa krediter, på sätt som här faktiskt
sker, förbehålles vissa låntagargrupper,
så ökas ju därmed inte den to -

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Anslag till lån till företagareföreningar m. m.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservation 1).

tala tillgången på medel att låna ut, utan
vad man åstadkommer är endast en dirigering
av krediterna. Det belopp, som
det här är fråga om, är för övrigt inte
heller kvantitativt av den storleken att
det är så mycket att tala om. De här föreslagna
30 miljoner kronorna motsvarar
endast omkring tre procent av de sammanlagda
låneengagemang som normalt
förekommer i detta sammanhang. För
resterande 97 procent kvarstår svårigheterna
olösta. Bankerna måste dessutom,
av skäl som jag nyss antytt, alltjämt
sovra krediterna. Om det då kommer
en hantverkare till sin bank och vill
låna pengar, så kan banken resonera på
det sättet, att hantverkaren i fråga kan
utnyttja denna hjälpväg och således få
lån ur statens utlåningsfond. Därför behöver
han ju inte, säger banken, låna
hos oss, utan banken kan i stället låna
ut tillgängliga pengar till andra lånesökande.

Jag vill med detta ha sagt, att man inte
får överskatta betydelsen av den hjälp
som nu föreslås. Den är välkommen med
hänsyn till de svårigheter som inte
minst hantverket har att kämpa med,
men det är knappast ens en hjälp för
stunden. Om hantverkare och andra lånesökande
skall få en verklig hjälp i sina
kreditsvårigheter, är förutsättningen att
det här i landet kommer att finnas mer
pengar att låna ut. Förutsättningen härför
är i sin tur att folk sparar mer och
att lånemarknaden blir friare.

Det är, herr talman, av dessa skäl som
vi reservanter har ansett att ett uttalande
av den innebörden borde fogas till
det föreliggande utskottsutlåtandet. Utskottets
majoritet avfärdar vårt yrkande
med att »den i motionerna berörda
frågan är av sådan allmän räckvidd och
till sin natur så vittgående, att densamma
icke lämpligen bör prövas i nu förevarande
sammanhang». Jag har för
min del svårt att inse att inte sammanhanget
skulle vara det riktiga. Såsom jag
nyss sade, är den framlagda propositionen
över huvud taget ett symptom på
att det är något fel på kapitalmarknaden
i vårt land. Såvitt jag förstår kan botemedlet
endast sökas på de vägar som antytts
i vår reservation.

I detta anförande instämde herr Veländer
(h).

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Såsom den föregående
talaren framhållit, har inte utskottet gått
närmare in på den motion, som väckts
från högerhåll och som resulterat i en
reservation till utskottets betänkande vad
beträffar motiveringen. Orsaken är helt
enkelt den, att statsutskottet har ansett,
att motionen har ett sådant innehåll, att
den inte hör till statsutskottets behandlingsoEiråde.
Troligtvis borde den ha behandlats
av hankoutskottet, om det skulle
varit riktigt. Därför har vi också gjort
detta korta uttalande, som reservanten
herr Bergli har erinrat om.

I övrigt måste jag uttala min förvåning
över att herr Bergh är så negativ i denna
fråga och bara söker förringa betydelsen
av denna kredit till småföretagarna.
Han gör allt vad han kan för att
få kammaren och givetvis också allmänheten
att tro, att den inte kan ha någon
vidare betydelse.

Men småföretagarna själva har en helt
annan uppfattning. Jag läste för några
dagar sedan ett uttalande av en representant
för småföretagarna, återgivet på
Dagens Nyheters handelssida. Han säger
att de är ytterst hårt trängda för närvarande
och ofta måste låna pengar på
svarta marknaden mot åtta, nio procents
ränta. Han tillägger, att när nu dessa
statliga lån blir tillgängliga, så kan det
väl aldrig bli fråga om mer än högst sex
procents ränta på dem.

I det sammanhanget skall jag passa på
att säga några ord om den andra motionen,
nämligen av herr Franzon m. fl. i
denna kammare, om att man skulle avsätta
tre miljoner kronor till mötande av
förluster på dessa krediter. Nu är det
emellertid så, som departementschefen
har framhållit, att den ränta som hittills
tagits är 3,5 procent, och det finns ju
möjligheter att justera den uppåt för att
få ett tillräckligt kapital för att möta
framtida förluster. Jag vill därmed inte
säga att man skall taga 6 procent, men

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Anslag till lån till företagareföreningar m. m.

det är kanske inte så nödvändigt att hålla
så låg ränta som 3,5 procent, utan företagarföreningarna
bör ha möjligheter
att handla efter omständigheterna.

Det har sagts i motionen, att särskilt
de nya företagarna inte har hunnit samla
något kapital. Men vi får väl hoppas
att förluster inte inträffar omedelbart.
Jag kan också nämna, att under årens
lopp har till subventioner åt företagarföreningarna
anvisats sammanlagt 3,4
miljoner kronor. Därav har bara utnyttjats
cirka 600 000 kronor. För detta ändamål
finns alltså oanvända sammanlagt
2,8 miljoner kronor.

Därmed har jag yttrat mig om den motion,
som är tryckt här i första kammaren,
nr 640, och till vilken herr Pålssons
blanka reservation knutit sig.

Högerns reservation grundar sig på en
motion, som är tryckt i andra kammaren,
nr 838, av herrar Edström och östlund.
I första kammaren har väckts en likalydande
motion. Där förekommer en del
yttranden, som jag måste kommentera
med ett par ord.

I motionen heter det bland annat följande:
»Här må endast erinras om att
det säkerligen inte alltid är den mest
produktiva verksamheten som kommer
till stånd vid en centralt dirigerad kreditgivning.
Detta kan vara en betydande
nackdel med tanke på de framtida möjligheterna
till standardhöjningar.» Det
är väl ingen som påstått, att det skulle
vara någon fördel att vi måste lägga band
och restriktioner på kreditgivningen.
Men att inge allmänheten det intrycket,
att om man bara släpper restriktionerna
och inför rörlig ränta och ett s. k. sparvänligt
klimat — hur nu det skulle gå
till —, skulle man slippa alla restriktioner,
framför allt alla kreditrestriktioner.
Det tycker jag är ganska grundlöst.

Det sägcs vidare i motionen, att man
velat få »en sådan utformning av det
ekonomiska systemet att det av sig självt
automatiskt i största möjliga utsträckning
tenderar att motverka och rätta till
en icke önskvärd utveckling».

Det framgår av det föregående, att det
är den rörliga räntan, som där spelar
huvudrollen. Högerns gruppledare i

första kammaren herr Ewerlöf tryckte i
höstens remissdebatt mycket hårt på att
det var olyckligt att undantaga vissa sektioner
ifrån kreditrestriktionerna. Han
syftade då på de 50 miljoner kronorna
till jordbruks- och trädgårdsskötseln och
de 30 miljonerna till småföretagarna. Han
menade, att systemet borde få verka i all
sin hårdhet över hela landet. Vi å vår
sida har gjort gällande, att om det får
verka fritt, blir dessa grupper hårdast
beträngda, och det kommer man inte
ifrån.

Nu sägs det i motionen: »Inom ramen
för en ekonomi av denna typ har den
mindre företagsamheten goda möjligheter
att effektivt få sina kreditanspråk
tillgodosedda.» När jag läste den där högermotionen,
som väl är skriven på högerns
partikansli, tänkte jag: nu har högern
helt och hållet anslutit sig till den
gamla manchesterliberalismens program
om fri tävlan mellan alla dugliga. Det
är ett mycket vackert måtto. Adam
Smith’s »den osynliga handen», som spelat
så stor roll i 1700-talets England, har
tydligen nu accepterats av Sveriges höger
i en senkommen liberalisering av
dess politik. Jag kan i det sammanhanget
erinra om att just den politiken
hindrade alla moderna välfärdsanordningar
i England under långa tider, tills
man kom underfund med att det där inte
gick så bra. Man menade att en välfärdspolitik
endast bidrog till att trycka
ned arbetslönerna och hålla dem under
existensminimum — detta sagt endast i
förbigående i anledning av motionen,
som är så ohöljt manchesterliberal.

För övrigt vill jag som representant
för utskottet med glädje konstatera att
denna proposition har framlagts, och jag
vill uttala den förhoppningen, att låneverksamheten
snabbt skall komma i gång
och bli av stor betydelse för den mindre
företagsamheten.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Den påtagliga iver, som
den föregående ärade talaren inlade i

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Anslag till lån till företagareföreningar m. m.

sitt anförande, tyder på att detta är en
känslig punkt. Som bekant har ju bondeförbundet
vid förhandlingarna om
koalitionens fortsättande handlat enligt
lagen om köp och byte, och det här förslaget
ingick ju som ett led i villkoren.
Förmodligen är denna proposition avsedd
att vara en fjäder i hatten för bondeförbundet,
och det må vara det väl
unnat; det har inte så många glädjeämnen.
Men när herr Näsgård nu försöker
göra gällande, att detta i realiteten skulle
vara till någon väsentlig hjälp för
småföretagarna, återstår det för honom
att bevisa det. Det är lättare att bevisa,
att småföretagarnas svårigheter att få
låna pengar är en direkt följd av den
ekonomiska politik som bondeförbundet
i all sin följsamhet har hjälpt till att fora
här i landet. Det återstår vidare för honom
att bevisa, att ett enda öre ytterligare
tillföres lånemarknaden genom denna
anordning.

Jag röstar för bifall till förslaget därför
att det ju alltid är något, men det är
inte den hjälp som herrarna tycks vilja
inbilla sig själva och andra.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergh har alldeles
rätt, när han säger att detta är en känslig
fråga, men inte ur den synpunkten
att det skulle vara någon risk för att
den skulle förolyckas under riksdagsbehandlingen,
ty förslaget har ju inte avstyrkts
av någon riktning. Vi är fullkomligt
säkra på att vi får frågan igenom
i riksdagen, men den är känslig,
därför att den har så stor betydelse för
småföretagarna.

När herr Bergh nu upprepar, att om
den politik, som han företräder, hade
förts, skulle småföretagarna ha haft det
bättre, så kan jag hänvisa till det yttrande
som jag återgav från en tidning om
vilka räntor man nu får betala på den
svarta marknaden. De skulle säkert ha
fått betala ännu högre räntor, om herr
Berghs politik både genomförts.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att fortsätta debatten efter de linjer som

de sista talarna har följt, men jag har anfört
en blank reservation, och jag vill
med några ord redovisa, varför jag har
avgivit den.

Jag är i stort sett mycket belåten med
hela uppläggningen av denna fråga och
med den proposition och det utskottsutlåtande
som här föreligger. Det är bara
på en punkt jag har en något annan mening,
och det är i vad det rör subventionerna
för att ge föreningarna möjlighet
att möta eventuella förlustrisker. Vad
jag här kommer att säga är visserligen
redan tidigare, innan jag begärde ordet,
berört av min partikamrat herr Näsgård,
men det hindrar ju inte att jag vill framhålla
mina synpunkter på saken.

Det hänvisas här till den hittills gällande
utlåningsräntan hos företagarföreningarna,
som väl i allmänhet är 3,5
procent och som med hänsyn till det nuvarande
ränteläget skulle kunna höjas,
så att det skapades en marginal. Därigenom
skulle man så småningom få pengar
till att möta de eventuella förlustriskerna.

Ja, teoretiskt kan ju den möjligheten
tänkas. Emellertid förhåller det sig väl
så, att det skulle ta rätt lång tid, innan
man på det sättet fick ihop några pengar
att möta förlustriskerna med. I en motion
nr 640, tidigare nämnd här, som
väckts i denna kammare av herr Franzon
och som påtecknats bl. a. av mig,
har föreslagits att ett belopp av 3 miljoner
kronor av de 30 miljonerna skulle
avses för subvention. Det beloppet skulle
rätt väl svara emot de eventuella förlustriskerna.
Den beräkningen stöds i
varje fall av erfarenheterna från de
gångna åren, soin visar att risken uppgår
till ungefär 10 procent.

Utskottet har som sagt inte velat gå
med på den saken. Det har hänvisats till
vad jag nyss sade angående ränteskillnaden
och framhållits att föreningarna
bör sköta utlåningsverksamheten i affärsmässiga
former. Nu måste jag säga
att affärsmässighet på ränteområdet ju
är en rätt variabel sak, och jag hoppas
att utskottet inte förutsätter att man
inom företagarföreningarna skall pressa

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Anslag till lån till företagareföreningar m. m.

upp räntan till översta gränsen för den nu
praktiserade affärsmässigheten. Då skulle
det bli litet synd om småföretagarna.

Förhållandena är sådana, att jag tror
att det hade varit önskvärt att utskottet
haft en annan skrivning just i fråga om
det här avsnittet. Men som frågan nu
ligger till, har jag självfallet inte för avsikt
att framställa något yrkande. Jag
har bara velat framföra detta resonemang,
eftersom jag tror att det framdeles
blir nödvändigt att återkomma med
en begäran om ett anslag för avskrivningsändamål.
Herr Näsgård sade att det
ju inte är meningen att förlusterna skall
göras strax. Nej, inom föreningarna hoppas
vi mycket varmt att det inte skall
behöva ske, men sådana som tiderna nu
är, kan man ju inte ta den saken för given,
utan rätt vad det är kan förluster
inträffa.

Avslutningsvis vill jag bara säga att
den, som i likhet med mig under ett femtontal
år har suttit i styrelsen för en företagarförening,
inte kan vara till freds
med det resonemang som herr Bergh förde,
då han sade att det här anslaget inte
tillförde lånemarknaden några nya medel.
Ja, det beror på hur man ser saken.
Man kanske kan tillåta sig att säga på
det sättet, om man ser på lånemarknaden
i största allmänhet. Men dess värre
kommer ju småföretagarna inte i någon
större omfattning i åtnjutande av lånemedel
på den allmänna marknaden. Det
nu föreslagna anslaget är till beloppet
stort, men i och för sig innebär förslaget
ingen nyhet, ty företagarföreningarna
har ju i mån av tillgängliga resurser redan
tidigare sökt tillgodose småföretagarnas
lånebehov. Denna verksamhet har
för all del pågått under olika lång tid i
olika län. I det län, från vilket jag har
min erfarenhet, har detta pågått åtminstone
under de senaste fjorton å femton
åren, och det har visat sig att småföretagarna
därigenom fått en hel del
möjligheter som de inte skulle ha haft,
om de varit hänvisade uteslutande till
den vanliga lånemarknaden.

I herr Pålssons yttrande instämde herr
Franzon (s).

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast några korta ord!

När man lyssnade till herr Bergh, fick
man närmast den uppfattningen att han
ansåg att de föreslagna anordningarna
saknade all betydelse såsom hjälp åt de
mindre företagarna i deras kreditsvårigheter.
Jag tror att utskottets talesman
därvidlag bemötte herr Bergh tillräckligt,
men såsom ett ytterligare understrykande
av de synpunkter, som herr Näsgård
framförde i kammaren, skulle jag vilja
tillfoga att samma resonemang ju i så
fall kunde föras i fråga om den verksamhet
som bedrivs med hjälp av statlig
lånegaranti. Jag har sedan snart ett och
ett halvt år en viss erfarenhet av den
verksamheten, och det har sannerligen
kommit tillräckligt många ansökningar
om lån den vägen för att övertyga mig
om att de mindre företagarna inte i tillräcklig
utsträckning får sina kreditbehov
tillgodosedda på den allmänna lånemarknaden.

Jag kan tillägga att under den tid jag
burit ansvaret för den verksamheten
har inte mer än i ett enda fall uttagits
en ränta överstigande 5 procent. Jag
tror att de mindre företagen även i det
hänseendet har fått en något gynnsammare
behandling än de skulle ha kunnat
påräkna, om de upptagit sina lån
på den allmänna kreditmarknaden.

Det var rätt egendomligt att lyssna
till herr Bergh, som ju ändå representerar
ett län, där såväl låneverksamhet
med stöd av statsgaranti som företagarföreningarnas
låneverksamhet har den
största omfattningen i landet.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Såvitt

jag förstår, hyser handelsministern
och herr Näsgård samma ovilja
mot att erkänna vad som i detta sammanhang
är det väsentliga, nämligen
att den störa svårighet att få kredit, som
hantverkets utövare nu har att brottas
med, är en följd av den ekonomiska politik
som föres. De har inte heller motbevisat
mitt påstående, att den nu föreslagna
anordningen inte på något sätt

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

Anslag till lån till företagareföreningar m
ökar den totala utlåningsvolymen, utan
att vad som här ifrågasattes allenast innebär
en dirigering av vissa krediter.
Det viktiga just nu är att vi får ett större
sparande och en friare kapitalmarknad,
så att bankinstituten kan ha resurser
att låna ut pengar åt folk som behöver
låna. När man i detta sammanhang
åberopar sig på hantverksorganisationens
egen uppfattning, tillåter
jag mig erinra om att denna organisation
för ett par år sedan gjorde det uttalandet,
att den framför allt önskade
en kapitalmarknad av sådant slag, att
man kunde slippa ifrån sådana här
nödåtgärder.

Vad som här föreslås innebär en
symptomatisk behandling —■ det är
ingenting annat än vad en läkare gör,
när han skriver ut någon lugnande,
smärtstillande medicin åt en patient,
men inte försöker sig på att bota själva
åkomman.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Om jag lyssnade rätt
till herr Näsgård, så har inte han, liksom
inte heller jag, någonsin bestritt
att den nuvarande kreditbegränsningen
särskilt hårt drabbar de mindre företagarna.
Detta förhållande utgjorde
tvärtom ett av huvudmotiven till den
här föreslagna anordningen.

Men om herr Bergh hade varit konsekvent
i sitt ställningstagande, skulle
han naturligtvis ha yrkat avslag på det
här framlagda förslaget, liksom han
också kunde ha uppmärksammat det
förslag om statsgaranti för lån till småföretag,
som riksdagen i våras tog ställning
till. Är det riktigt att detta inte på
något sätt medför en lättnad för dessa
kategorier av företagare, då borde man
också dra konsekvenserna av den uppfattningen
och yrka avslag på de ifrågavarande
anordningarna.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga till vad herr Bergh redan anfört.

Vår uppfattning är den — jag kan inte
i detta sammanhang gå in på en mera

. m.

detaljerad framställning — att vi här
står inför följden av en felaktig kreditpolitik.
Det är ju så, att regleringar föder
regleringar utan att man därmed, åtminstone
såvitt vi kunnat finna, har lyckats
bota bristerna; och det kan väl inte
från något håll bestridas, att man genom
den nu ifrågavarande åtgärden inte skapar
några nya kreditmöjligheter, utan
att det endast rör sig om en viss omfördelning
av det som är tillgängligt.

Här har sagts att småindustrien över
huvud taget inte har möjligheter att få
några lån på annan väg. Detta strider
mot de siffror man kunnat lägga fram
om hur de tillgängliga lånemöjligheterna
blivit utnyttjade. Man kan inte med
dessa siffror belägga, att småindustrien
varit missgynnad i förhållande till andra
intressen.

Men nu säger handelsministern i sitt
anförande — tyvärr har han dragit sig
tillbaka; jag begärde närmast ordet för
att få rikta en fråga till honom i detta
sammanhang — att han vid behandlingen
av framställningarna om lånegaranti
hade kunnat konstatera, att småindustrien
inte i tillräcklig utsträckning får
lån på den allmänna lånemarknaden. Då
skulle man vilja fråga: Vilka intressen
över huvud taget i detta land får under
nuvarande förhållanden lån i tillräcklig
utsträckning på den allmänna lånemarknaden?
Vi vet ju att det är fråga
om en svältfödning av utomordentligt
allvarlig innebörd, som inte minst går
ut över den större företagsamheten. Handelsministerns
konstaterande bevisar
ingenting om förhållandena i stort.

Jag ser i detta förslag som sagt en reglering,
som fötts av tidigare regleringar
och måhända även av de födslovåndor,
som var förenade med koalitionens förnyande
i höstas.

Vad jag i detta sammanhang framför
allt skulle velat fråga handelsministern
om, det är vart totalbalanseringen har
tagit vägen. Genom detta förslag om 30
miljoner till småindustrien och, litet
längre fram på vår föredragningslista,
förslaget om 50 miljoner till jordbruket,
naggar man ju denna balansering i kanten
med ytterligare sammanlagt 80 miljoner.

Onsdagen den 12 december 1956

Nr 33

Anslag till lån till företagareföreningar m. m.

När man har sett, hur den statliga låneverksamheten
utvecklat sig under hösten,
frågar man vad det är som håller
på att ske med vår ekonomi. Vi erinrar
oss ju alla att den totalbalansering av
budgeten, som lanserades i början på
året, måhända var den väsentligaste åtgärd,
som finansministern replierade på,
när han lade fram programmet för sin
ekonomiska politik för det kommande
budgetåret. Med denna totalbalansering
var det så mycket som skulle vinnas.
Framför allt förklarade man ju att i och
med att budgeten var totalbalanserad
skulle det bli större utrymme för alla
andra intressen på lånemarknaden. Detta
har ju så långt ifrån blivit förhållandet,
att det blivit trängre än någonsin
på lånemarknaden; av alla tecken att
döma har totalbalanseringen helt enkelt
spruckit.

Det hade emellertid varit önskvärt att
vi, innan riksdagen skiljs åt, från regeringsbänken
hade fått en förklaring på
hur man ser på denna utveckling och
hur totalbalanseringen, som var den väsentligaste
punkten vid uppläggningen
av den ekonomiska politiken för det närmaste
året, utfallit.

Jag instämmer, herr talman, i yrkandet
om bifall till reservationen som ju
innebär att även vi medverkar till beslutet
om att dessa pengar skall ställas till
förfogande. Vi har emellertid inte kunnat
underlåta att i detta sammanhang ge
uttryck för vår skepsis beträffande den
nu förda ekonomiska politiken.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talmani Det var ju en lysande intelligent
anmärkning herr Bergh gjorde
alldeles nyss, när han sade ungefär så
här: Den största svårigheten för närvarande
för småföretagarna är att få krediter.
Men det är ju det vi har talat om
hela tiden, herr Bergh, och det är därför
vi har utverkat detta extra anslag på
30 miljoner kronor, som skulle hjälpa
småföretagarna att komma över de värsta
svårigheterna! Inte behöver herr
Bergli upplysa kammaren om den saken.

Herr Ewerlöf upprepade vad lian sagt

tidigare, senast i remissdebatten, att statistiken
visar att småindustrien inte är
missgynnad. Den frågan är inte mycket
att diskutera, ty det finns inte någon tillförlitlig
statistik på detta område. Jag
har sagt förut att det beror på vad man
menar med småföretagare. Räknar man
till småföretagare alla, som har högst
femtio arbetare, förstår man ju att det
blir någonting helt annat än om man
räknar med alla, som har högst tjugufem
arbetare, eller om man räknar sådana
som har högst fem eller tio arbetare.
Det är ju dessa mindre företagare,
som har de minsta resurserna, och vi
vet av praktiska erfarenheter att de blir
hårdare klämda än de större företagarna.

Jag kommer tillbaka till liögermotionen
i detta sammanhang med anledning
av att både herr Ewerlöf och herr Bergh
har sagt, att om högerns politik hade
följts, skulle vi ha varit i ett helt annat
läge; då skulle krediterna ha lämnats
till den mest produktiva verksamheten.
Vi skulle alltså ha haft en ränta, som
endast de mest produktiva företagen hade
kunnat betala. Inte tror väl herr
Bergh, att den stora massan småföretag
hör till de mest produktiva företagen
här i landet ur vinstsynpunkt? Det är
väl tvärtom så, att de tillhör de mindre
givande ur denna synpunkt, men de föder
ofta sin man, om de får litet stöd på
det område vi nu diskuterar.

Jag vill ännu en gång uttala min förvåning
över att högern anser sig böra
ge uttryck för ett sådant missnöje över
denna framstöt och vill hänföra den till
koalitionens födslovåndor och sådant.
Det är ett viktigt önskemål från vår sida
att stödja småföretagsamheten särskilt
på landsbygden, som naturligtvis
intresserar oss mest, och vi fick igenom
det vid förhandlingarna tack vare tillmötesgående
från det andra koalitionspartiet.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hem -

Nr 33

Onsdagen den 12 december 1956

ställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 224, i anledning av väckta motioner
om ersättning till vissa markägare
för skada och intrång genom avsättning
såsom fornminne av ett område vid Böckersboda
i Lyrestads socken;

nr 225, i anledning av väckta motioner
om inrättande av professurer i vattenrätt
m. m.;

nr 226, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i dyrortssystemet;
och

nr 227, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till supplementär jordbruks -

kredit, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 228, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1956/57, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 414, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om godkännande av vissa
inom ramen för det allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föanledda ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 60 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.17.

In fidem
G. H. Berggren

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

Torsdagen den 13 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 421, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till supplementär jordbrukskredit.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 422,
till Konungen angående val av ordförande
i riksgäldskontoret med suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 424, för herr Micliael Inge CarlHenrik
Nordlander att vara ordförande i
riksgäldskontoret; och

nr 425, för herr Anders Sven Hedqvist
att vara suppleant för ordföranden i
riksgäldskontoret.

Förslag till skolstyrelselag m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och statsutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till skolstyrelselag m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 182, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 7 juni 1956, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till

1) skolstyrelselag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild
skolstyrelse i vissa fall;

dels ock

1) i fråga om skolväsendets lokala
fackliga ledning

a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för denna lednings
organisation;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för fördelning mellan
stat och kommun av kostnaderna för
skolledarnas och de biträdande skolledarnas
avlönande;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i olika hänseenden anfört
utfärda de författningsföreskrifter
och övriga bestämmelser, som föranleddes
av besluten under a och b;

2) i fråga om skolväsendets regionala
ledning

a) besluta, att länsskolnämnder skulle
inrättas med i huvudsak de uppgifter
och den organisation, som departementschefen
förordat;

b) besluta, att länsskolnämnderna
skulle börja sin verksamhet den 1 juli
1958;

c) godkänna av departementschefen
förordade grunder för ledningen av skolväsendet
i Stockholm;

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att i anslutning
till vad departementschefen anfört
fatta de beslut och vidtaga de åtgärder i
övrigt, som erfordrades för upprättande
av en regional skolledning av i propositionen
angivet slag.

Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition
grundade sig på vissa av 1951 års
skolstyrelseutredning framlagda förslag.

Propositionen, vilken hänvisats såvitt
angick lagförslagen till konstitutionsutskottet
och i övrigt till statsutskottet, hade
enligt överenskommelse mellan konstitutionsutskottet
och statsutskottet hänskjutits
till sammansatt konstitutionsoch
statsutskott.

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, vilka hänskjutits
till det sammansatta utskottet, nämligen de

likalydande motionerna 1:612 av
herr Bergli, Ragnar, m. fl. och II: 810 av
herr Nilsson i Göingegården m. fl.;

motionen I: 613 av herr Ohlon;

de likalydande motionerna I: 614 av
herr Arrhén m. fl. och II: 813 av fröken
Wetterström;

de likalydande motionerna I: 615 av
herr Arrhén och II: 811 av fröken W etterström; de

likalydande motionerna I: 616 av
herr Arrhén m. fl. och II: 814 av fröken
Wetterström;

de likalydande motionerna 1:617 av
herr Arrhén m. fl. och II: 812 av fröken
Wetterström;

de likalydande motionerna 1:618 av
herrar Bergman och Åman samt II: 804
av fru Eriksson i Stockholm och herr
Gustafsson i Stockholm;

motionen 1:619 av fru SjöströmBengtsson
m. fl.;

motionen II: 803 av herrar Ahlsten
och Kristensson i Osby;

motionen 11:805 av fröken Löwenhielm
och herr Hamrin;

motionen 11:806 av fröken Höjer
m. fl.;

motionen II: 807 av herr Larsson i Hedenäset; motionen

11:808 av herr Rimås och
fröken Vinge; samt

motionen II: 809 av herrar Svensson
i Krokstorp och Johanson i Västervik.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att riksdagen måtte

A. i fråga om de lokala skolstyrelserna

1) — med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas i
Kungl. Maj :ts förslag till skolstyrelselag
— för sin del antaga under punkten infört
förslag till skolstyrelselag;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i förevarande del antaga under denna
punkt infört förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 6 juni
1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i
vissa fall;

3) beträffande frågan om överflyttande
av de allmänna läroverkens ekonomiska
förvaltning till skolstyrelserna i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna 1:613 samt 1:616 och II:
814 godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

4) beträffande fackrepresentationen i
skolstyrelserna finna motionerna 1:613,
I: 614 och II: 813 samt II: 808, den förstnämnda
och den sistnämnda såvitt här
vore i fråga — i den mån de ej blivit
besvarade genom vad utskottet anfört —
icke föranleda någon riksdagens åtgärd;

5) beträffande eforus- och inspektorsinstitutionerna
finna motionen II: 805
icke föranleda någon riksdagens åtgärd;

6) finna motionerna I: 612 och II:
810, 1:613, 11:803, 11:808 samt 1:618
och II: 804, de fem förstnämnda såvitt
här vore i fråga — i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet förut
hemställt — icke föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B. i fråga om skolväsendets lokala
fackliga ledning

1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen 11:808 samt med bifall
till motionen I: 619 och avslag å motionen
11:803, såvitt här vore i fråga,
godkänna av departementschefen förordade
riktlinjer för denna lednings organisation
med de ändringar och tillägg
som utskottet förordat;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna av departementschefen förordade
grunder för fördelning mellan stat
och kommun av kostnaderna för skolledarnas
och de biträdande skolledarnas
avlönande;

3) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i olika hänseenden an -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

fört och utskottet uttalat utfärda de författningsföreskrifter
och övriga bestämmelser,
som föranleddes av besluten under
B. 1 och 2;

4) finna motionen II: 806 icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. i fråga om skolväsendets regionala
ledning

1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
612 och II: 810, I: 613, II: 808,1: 615 och
11:811, 1:617 och 11:812, 11:807 samt
II: 809, de fyra förstnämnda såvitt här
vore i fråga, besluta, att med beaktande
av vad utskottet uttalat länsskolnämnder
skulle inrättas med i huvudsak de uppgifter
och den organisation, som departementschefen
förordat;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
besluta, att länsskolnämnderna skulle
börja sin verksamhet den 1 juli 1958;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna av departementschefen förordade
grunder för ledningen av skolväsendet
i Stockholm;

4) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
bemyndiga Kungl. Maj :t att i anslutning
till vad departementschefen anfört
och utskottet uttalat fatta de beslut
och vidtaga de åtgärder i övrigt, som
erfordrades för upprättande av en regional
skolledning av angivet slag.

I det av utskottet framställda förslaget
till skolstyrelselag voro 1 och 4—6 § § så
lydande:

i §

Varje kommun skall, efter vad i denna
lag och särskilda författningar närmare
bestämmes, sörja för undervisning
av skolpliktiga barn (obligatorisk undervisning)
och i övrigt vårda skolväsendet
i kommunen, såvitt icke handhavandet
därav tillkommer annan.

4 §

I varje kommun skall finnas en skolstyrelse.

5 §

1 mom. Skolstyrelsen skall vara styrelse
för det obligatoriska skolväsendet

Förslag till skolstyrelselag m. m.
i kommunen och därtill knuten verksamhet.

Finnes i kommunen högre kommunal
skola, kommunal yrkesskola, allmänt
läroverk, statligt eller kommunalt allmänt
gymnasium eller kommunalt handelsgymnasium,
skall skolstyrelsen vara
styrelse även för sådan läroanstalt.

2 mom. På framställning av kommunens
fullmäktige må Konungen besluta,
att skolstyrelsen skall vara styrelse jämväl
för annan läroanstalt än i 1 mom.
sägs.

6 §

På framställning av kommunens fullmäktige
må Konungen besluta, att för
läroanstalt, som i 5 § 1 mom. andra
stycket sägs, skall finnas särskild styrelse.

Beträffande sådan styrelse skola gälla
de bestämmelser, som meddelas av Konungen
eller den myndighet Konungen
förordnar.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Departementschefens förslag beträffande
eforus- och inspektorsinstitutionerna
föranleder ingen erinran från utskottets
sida. Ett i motionen II: 805
framfört yrkande, att eforusinstitutionen
skall bibehållas, i vad gäller de representativa
uppgifterna, anser utskottet
sig icke böra biträda.

I motionerna I: 613, I: 614 och II: 813
samt II: 808 framställes yrkanden av innebörd,
att ärende berörande viss skola
eller dess lärarkår icke må upptagas till
behandling med mindre skolans rektor
och/eller representant för dess lärarkår
beretts tillfälle deltaga i sammanträde
med skolstyrelsen eller dess avdelningar.
Jämväl i motionerna 1:612 och II:
810 beröres dessa förhållanden.

Vissa skäl talar för de av motionärerna
framförda synpunkterna. Fackrepresentationen
utgör elt värdefullt inslag i
styrelsearbetet och är, inte minst med
tanke på de förutsättningar för ett verkligt
samarbete som därigenom, skapas,
betydelsefullt för alla parter. Därtill
kommer att enligt 1952 års provisoriska

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
skolstyrelselagstiftning den ordningen
gäller, att vederbörande skolledare äger
närvara vid sammanträde. Emellertid
kan, som departementschefen framhållit,
fackmannadeltagandet, särskilt i större
kommuner, medföra en alltför vidlyftig
representation. Icke sällan torde det vara
till fyllest, att facksynpunkterna framföres
av skolchefen eller ordinarie representanter
för skolledare och lärare. Det
torde dock kunna förutsättas, att då viktigare
ärende berörande viss skola kommer
upp till behandling, vederbörande
skolchef ser till, att i den mån så påkallas
berörd rektor eller någon av lärarna
kallas. Det synes utskottet sålunda, som
om motionärerna överbetonat farhågorna
beträffande fackrepresentationens
möjligheter att göra sig gällande. Utskottet,
som finner de av motionärerna framförda
synpunkterna i och för sig beaktansvärda,
anser dock, att tillräckliga
skäl icke föreligger att på sätt motionärerna
yrkat binda skolstyrelserna med
fasta regler i förevarande hänseende. Ett
i motionen II: 808 framfört yrkande om
rätt för suppleant för lärarrepresentant
att deltaga i sammanträde samtidigt med
ordinarie representant kan utskottet tillstyrka
på så sätt, att härvidlag bör tilllämpas
samma regler som enligt kommunallagen
gäller i fråga om suppleants
rätt att närvara vid sammanträde med
kommunens styrelse. Utskottet utgår från
att den ordinarie fackrepresentationen
även avser skolstyrelsens avdelningar.

I fråga om behörighetskraven för skoldirektörstjänsterna
har departementschefen
bland annat gjort den avvikelsen
från utredningens förslag, att det skall
ankomma på Kungl. Maj :t att, då särskilda
skäl föreligger, dispensera från kravet
på lärarutbildning och lärarerfarenhet.
Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att lämpligheten för befattningen
måste tillmätas stor betydelse vid
besättandet av ifrågavarande tjänster,
varför dispensmöjlighet bör finnas. I anslutning
till i motion 11:808 framförda
synpunkter har utskottet emellertid ansett,
att dispenser bör ifrågakomma endast
då synnerliga skäl föreligger.

Handläggningen av disciplinärenden
rörande lärare och skolledare skall enligt
utredningen och departementschefen
ankomma på länsskolnämnden. De
disciplinära befogenheterna tillkommer
för närvarande beträffande folkskolan
och de högre kommunala skolorna vederbörande
skolstyrelse och beträffande
de allmänna läroverken skolöverstyrelsen.
På denna punkt har i motionerna I:
613, I: 617 och II: 812 och II: 808 framförts
yrkanden av innebörd, att respektive
överstyrelser i stället för länsskolnämnden
skulle fungera som disciplinmyndighet
i första instans. Motsvarande
uppfattning kommer till uttryck i motionerna
I: 612 och II: 810. Motionärerna
framhåller, att dessa ärenden är få och
att möjligheter till en enhetligare rättstillämpning
skulle erhållas hos de centrala
myndigheterna.

Utskottet har icke ansett sig kunna biträda
motionärernas mening i denna del.
Enligt utskottets uppfattning bedömes
dessa ärenden bättre i så nära anslutning
som möjligt till de lokala förhållanden,
ur vilka disciplinfallen ofta uppstår.
Muntligt förfarande torde i enlighet
med numera gällande allmänna rättegångsprinciper
dessutom få eftersträvas,
och det är att förmoda, att möjligheterna
till dylik handläggning ökar, om vederbörande
endast behöver inställa sig vid
vederbörande länsskolnämnd. Då därjämte
nämnden kommer att förfoga över
juridiskt utbildad ledamot och de centrala
tillsynsmyndigheterna kan förväntas
få utöva sitt inflytande på ärendena
remissvägen i samband med besvär, finner
utskottet avgörande skäl tala mot ett
bifall till motionerna. Utskottet vill i detsa
sammanhang uttala angelägenheten av
att disciplinbestämmelsernas materiella
innehåll utformas i nära anslutning till
allmänna verksstadgans regler i ämnet
(SFS 1955: 3).»

I fråga om sammansättningen av de
föreslagna länsskolnämnderna hade utskottet
anslutit sig till departementschefens
förslag, att ledamöterna i sådan
nämnd skulle vara sju till antalet. Landstinget
skulle i regel utse fyra lekmannaledamöter,
medan länsstyrelsen skulle ut -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

se en juridiskt utbildad ledamot. Skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
skulle utse vardera en ledamot
med pedagogisk utbildning och
erfarenhet.

Reservationer hade avgivits

I. beträffande utskottets utlåtande i
dess helhet av herrar Ragnar Bergh och
Nilsson i Göingegården, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i förevarande del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952
(nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa
fall;

B. — med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
i övriga delar ävensom å motionerna
I: 614 och II: 813, I: 615 och II: 811,
1:616 och 11:814, 1:617 och 11:812, I:
618 och 11:804, 1:619, 11:803, 11:805,
11:806, 11:807, 11:808 samt II: 809 —
i anledning av motionerna I: 612 och
II: 810 samt I: 613 i skrivelse till
Kungl. Maj :t dels i princip uttala,
att i kommun skulle inrättas skolstyrelse,
som förutom för det obligatoriska
skolväsendet vore styrelse även för
åtskilliga skolor inom kommunen, samt
att inom varje län skulle inrättas en s. k.
länsskolnämnd, som förutom för det obligatoriska
skolväsendet vore regional
mellaninstans även för åtskilliga andra
skolor inom länet, dels ock hemställa, att
Kungl. Maj:t efter ytterligare utredning i
ärendet, innefattande även förslag till
skolstadgor, reglementariska föreskrifter
och instruktioner samt förslag till ordning
för tillsättande av lärare och förslag
till lag om kommunalförbund, måtte
snarast möjligt förelägga riksdagen förslag
till lag om skolstyrelse samt förslag
till lag om länsskolnämnd;

II. beträffande särskilda delar av utskottets
utlåtande

A. i fråga om de lokala skolstyrelserna

1) beträffande förslaget till skolstyrelselag -

Förslag till skolstyrelselag m. m.

a) beträffande 5 § av herr Ragnar
Bergh, vilken — därest yrkandet under I
icke vunne bifall — ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits samt att ordet
»skall» i 1 mom. andra stycket av
nämnda paragraf bort utbytas mot
»må»;

b) beträffande 6 § av herr Ragnar
Bergh, vilken — därest yrkandet under
I icke vunne bifall — ansett att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade, samt
att paragrafens första stycke bort hava
följande lydelse: »Efter länsskolnämndens
hörande må kommunens fullmäktige
besluta, att för läroanstalt, som i 5 §

1 mom. andra stycket sägs, skall finnas
särskild styrelse.»;

2) beträffande fackrepresentationen i
skolstyrelserna av herrar Ragnar Bergh
och Nilsson i Göingegården, vilka —
därest yrkandet under I icke vunne bifall
— ansett, att det stycke i utskottets
utlåtande, som började med orden »Vissa
skäl» och slutade med »skolstyrelsens
avdelningar», bort hava följande lydelse: »Vissa

skäl---(lika med utskottet)
---vid sammanträde. Depar tementschefen

har för sin del ansett, att
fackmannadeltagandet särskilt i större
kommuner skulle medföra en alltför vidlyftig
representation. Detta skulle dock
enligt utskottets mening lätt kunna undvikas
genom att varje kategori vore närvarande
endast vid behandlingen av
ärende som för denna vore av intresse.
Det torde knappast vara till fyllest, att
facksynpunkterna framföres endast avskolchefen
eller ordinarie representanter
för lärarna. Utskottet finner sålunda
de av motionärerna framförda synpunkterna
beaktansvärda och anser sig höra
förorda, att bestämmelse utfärdas som
innebär, att ärende rörande visst slags
skola eller dess lärarkår icke må företagas
till behandling i sammanräde med
skolstyrelse eller någon dess avdelning
med mindre skolans rektor och/eller representant
för dess lärarkår beretts tillfälle
att närvara och giva sin mening till

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
känna. Såsom ovan framhållits, skulle
härigenom viss motsvarighet erhållas
till vad som nu gäller enligt 1952 års
provisoriska skolstyrelselagstiftning. Ett
i motionen 11:808 — — — (lika med
utskottet)---skolstyrelsens avdel ningar.

samt att utskottet bort under A 4 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
fackrepresentationen i skolstyrelserna i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionerna I: 613, I: 614
och II: 813 samt II: 808, den förstnämnda
och den sistnämnda såvitt här vore
i fråga, godkänna vad i reservationen
anförts;

3) beträffande eforus- och inspektorsinstitutionerna a)

herr Wahlund samt

b) herrar Nilsson i Göingegården och
Ragnar Bergh — därest yrkandet under
I icke vunne bifall —

vilka samtliga ansett, att det stycke i
utskottets utlåtande, som började med
orden »Departementschefens förslag»
och slutade med »böra biträda», bort
hava följande lydelse:

»Med anledning av motionen II: 805
vill utskottet — som i eforus- och inspektorsinstitutionerna
ser en värdefull
tradition inom vår bildningshistoria —
uttala att det bör vara skolstyrelse
obetaget att bibehålla eforusinstitutionen
ehuru blott för representativa uppgifter.
Vad utskottet här anfört om eforus
torde också vara tillämpligt på inspektorsinstitutionen.
»

samt att utskottet bort under A 5 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
eforus- och inspektorsinstitulionerna i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionen II: 805 godkänna
vad i reservationen anförts;

B. i fråga om skolväsendets lokala
fackliga ledning av herr Ragnar Bergh,
vilken ansett att — därest yrkandet under
I icke vunne bifall —■ det stycke i
utskottets utlåtande, som började med
orden »I fråga» och slutade med »skäl
föreligger», bort hava följande lydelse:

»I fråga om behörighetskraven för
skoldirektörstjänsterna har departementschefen
bland annat gjort den avvikelsen
från utredningens förslag, att
det skall ankomma på Kungl. Maj:t att,
då särskilda skäl föreligger, dispensera
från kravet på lärarutbildning och lärarerfarenhet.
Utskottet delar i denna
fråga skolstyrelseutredningens och skolöverstyrelsens
uppfattning, att man icke
bör frångå kravet på lärarutbildning
och lärarerfarenhet som grundläggande
förutsättning för utövande av fackligt
skolledarskap. Den i propositionen föreslagna
anordningen att det skulle kunna
ankomma på Kungl. Maj:t att i särskilda
fall medge dispens från detta krav anser
sig utskottet fördenskull icke kunna förorda
och biträder alltså skolstyrelseutredningens
förslag i denna del.»;

C. i fråga om skolväsendets regionala
ledning

1) beträffande handläggningen av disciplinärenden
och sammansättningen av
länsskolnämnderna av

a) herr Ragnar Bergh — därest yrkandet
under I icke vunne bifall ■—■ samt

b) herr Widén,

vilka ansett, att det stycke i utskottets
utlåtande, som började med orden »Utskottet
har» och slutade med »i ämnet
(SFS 1955:3)» bort hava följande lydelse: »Utskottet

finner övervägande skäl tala
för att disciplinärenden rörande lärare
handlägges av vederbörande centrala
skolmyndighet. Mot en sådan ordning
kan visserligen invändas, att länsskolnämndernas
kännedom om de lokala
förhållandena kunde utgöra motiv för
att dylika ärenden handlägges därstädes.
Avgörande vikt bör emellertid enligt
utskottets mening fästas vid angelägenheten
av en såvitt möjligt enhetlig
handläggning. En sådan förutsätter, att
ärendena icke uppdelas i första instans
på ett flertal myndigheter. Därtill kommer,
att de erfarenhetsmässigt är få till
antalet, varför länsskolnämnderna knappast
kan tänkas få tillräcklig erfarenhet
av sådana ärenden. Det ringa antalet

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

medför också, att den ökade arbetsbelastning,
som skulle uppkomma hos de
centrala skolmyndigheterna genom att
disciplinärendena förlädes dit, icke gärna
kan anses medföra en sådan olägenhet,
att denna icke mer än uppväges av
fördelen av en enhetlig handläggning.
Utskottet får alltså i förevarande punkt
förorda, att respektive centrala skolmyndigheter
skall vara disciplinära
myndigheter i första instans för lärare
vid läroanstalter som blir underställda
länsskolnämnd.»

alt utskottets yttrande rörande sammansättningen
av länsskolnämnderna
bort hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under C 1 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungi.
Maj:ts förslag och motionerna 1:613, I:
615 och 11:811, 1:617 och 11:812 samt
II: 808, såvitt dessa avsåge handlägginingen
av disciplinärenden och sammansättningen
av länsskolnämnderna, samt
med avslag å motionerna 1:612 och II:
810, såvitt här vore i fråga, I: 613 samt
II: 808 i övriga delar såvitt här vore i
fråga, samt 11:807 och 11:809 besluta,
att länsskolnämnder skulle inrättas med
i huvudsak de uppgifter och den organisation,
som i reservationen förordats;

2) beträffande sammansättningen av
länsskolnämnderna av

a) herrar Englund och Sunne samt

b) herr Nilsson i Göingegården — därest
yrkandet under I icke vunne bifall —

vilka samtliga anslutit sig till herrar
Ragnar Berghs och Widéns under C 1
gjorda uttalanden och hemställan såvitt
avsåge sammansättningen av länsskolnämnderna.

Det av herr llagnar Berc/h och herr
Widén föreslagna yttrandet rörande
länsskolnämndernas sammansättning innehöll
bland annat följande uttalanden:

»Utskottet finner i likhet med departementschefen,
att antalet ledamöter bör
hållas inom snäva gränser. Ett antal av
endast sju ledamöter finner utskottet
dock väl ringa med hänsyn till angelä -

Förslag till skolstyrelselag m. m.
genheten att erhålla en såvitt möjligt
lämplig avvägning av antalet ledamöter
i förhållande till länsskolnämndens arbetsuppgifter.
Utskottet vill därför föreslå,
att antalet bestämmes till åtta.

De pedagogiska facksynpunkterna
skall enligt departementschefens förslag
representeras endast av två bland ledamöterna,
den ene utsedd av skolöverstyrelsen
och den andre av överstyrelsen
för yrkesutbildning. Den förre skall enligt
förslaget ha erfarenhet av den allmänbildande
skolan och den senare ha
erfarenhet av yrkesutbildning.

Utskottet finner det angeläget, att de
pedagogiska facksynpunkterna blir väl
företrädda bland nämndens ledamöter
och att nämnden därigenom tillföres
facklig erfarenhet över hela fältet. Utskottet
kan fördenskull icke biträda departementschefens
förslag, att bland
nämndens ledamöter skall finnas endast
två skolman. Enligt detta förslag skulle
nämnden i realiteten komma att bestå av
fem lekmän, bland dem juristen, och två
fackmän på skolans område. För att erforderlig
erfarenhet från verksamheten
inom olika grenar av skolväsendet skall
kunna bli företrädd bland nämndens ledamöter
finner utskottet det vara nödvändigt,
att åtminstone tre av dem är
skolmän.

Av skäl som ovan anförts vill utskottet
alltså förorda den avvikelsen
från vad som i förevarande avseende
föreslagits i propositionen, att skolöverstyrelsen
utser två skolmän, avsedda
att tillsammans företräda den allmänbildande
skolans olika stadier. I övrigt biträder
utskottet departementschefens förslag,
att fyra ledamöter, samtliga lekmän,
utses av vederbörande landsting, och att
den femte lekmannen, en förvaltningsjurist
eller domare, utses av vederbörande
länsstyrelse.»

Angående sättet för utlåtandets föredragning
anförde

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av sammansatta konstitutions -

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.

och statsutskottets utlåtande nr 1 får jag

hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A 1 på det
sätt att först föredrages det av utskottet
framställda lagförslaget paragrafvis och,
där så erfordras, moment- eller styckevis
med ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan i punkten A 1
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1

Utskottets förslag till skolslyrelselag

l §

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När första kammaren nu
skall behandla Kungl. Maj:ts proposition
nr 182 och sammansatta konstitutionsoch
statsutskottets utlåtande i anledning
av denna proposition förutsätter jag att
flera av kammarens ärade ledamöter
inte har haft tillfälle att i detalj studera
Kungl. Maj:ts förslag och kanske ännu
mindre utredningsbetänkandet, som dock
i allt väsentligt ligger till grund för
Kungl. Maj:ts förslag. Med hänsyn till
detta ber jag, herr talman, om överseende
för att jag måste ta kammarens tid
i anspråk längre än vanligt.

Vi, som har tillhört denna besvärliga
och tidsödande utredning, är glada över
att de flesta remissinstanserna, samt
Kungl. Maj :t och nu även det sammansatta
utskottet i huvudsak har kunnat
biträda vårt förslag. Alla som är intresserade
av undervisningsfrågor vet att
just nu pågår en livlig reformverksamhet
på detta område över praktiskt taget
hela landet. I anledning härav har vi
i utredningen föreslagit att den nya
skolstyrelselagen skulle komma att träda
i kraft redan den 1 juli 1957, men olika
omständigheter har gjort att denna tidtabell
inte har kunnat hållas, och nu

föreslår Kungl. Maj:t och utskottet att
den nya lagen skall träda i kraft den 1
juli 1958.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse
att departementschefen på grundval av
utredningens betänkande nu förelagt
riksdagen förslag i frågan. De förordade
omläggningarna är av synnerligen genomgripande
natur med förgreningar å
praktiskt taget alla avsnitt av skolorganisationen.
Utskottet har vid sina principiella
överväganden funnit förslagen
väl avvägda och ägnade att läggas till
grund för en reform i ämnet. Utskottet
framhåller att förslagens förverkligande
bör kunna skapa avsevärt förbättrade
förutsättningar för en rationell utbyggnad
såväl på det teoretiska som på det
praktiska skolväsendets område. Utskottet
vill understryka att de framlagda reformförslagen
är av hög angelägenhetsgrad.

Man kan uppdela utskottets förslag i
tre huvudgrupper. Den första skulle i så
fall omfatta de lokala skolstyrelserna,
den andra gruppen utgörs av den lokala
fackliga skolledningen och den tredje
gruppen av skolväsendets regionala
ledning.

Vad gäller de lokala skolstyrelserna
föreslår Kungl. Maj:t och utskottet att
det i 4 § skall heta som följer: »I varje
kommun skall finnas en skolstyrelse».
Såväl utredningen och departementschefen
som utskottet har ansett detta vara
en mycket viktig punkt. Man har föreslagit
att styrelsen skulle bestå av minst
sju ledamöter. I olikhet med utredningen
och även i olikhet med Kungl. Maj:t
har utskottet ansett att man inte behöver
någon övre gräns för antalet ledamöter,
utan att man i likhet med gällande kommunallag
skulle ge rätt åt kommunerna
att själva bestämma, hur många ledamöter
de vill ha utöver sju.

I 5 § heter det: »1 mom. Skolstyrelsen
skall vara styrelse för det obligatoriska
skolväsendet i kommunen och därtill
knuten verksamhet. Finnes i kommunen
högre kommunal skola, kommunal
yrkesskola, allmänt läroverk, statligt eller
kommunalt gymnasium eller kommunalt
handelsgymnasium, skall skolsty -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

relsen vara styrelse även för sådan läroanstalt.
» I samma paragrafs 2 mom.
står: »På framställning av kommunens
fullmäktige må Konungen besluta, att
skolstyrelsen skall vara styrelse jämväl
för annan läroanstalt än i 1 mom. sägs».
Å andra sidan föreslår man i 6 §: »På
framställning av kommunens fullmäktige
må Konungen besluta att för läroanstalt,
som i 5 § 1 mom. andra stycket
sägs, skall finnas särskild styrelse.»
Kommunerna har alltså möjlighet att göra
framställning hos Konungen om att
få göra som de anser mest lämpligt. De
skall då förebära sådana skäl att Kungi.
Maj:t kan bifalla framställningen.

De likalydande motionerna I: 612 och
11:810 samt 1:613 berör de gemensamma
skolstyrelserna. I motionerna 1:612
och II: 810 yrkas att riksdagen endast i
princip skall uttala att i kommun skall
inrättas skolstyrelse som förutom för det
obligatoriska skolväsendet även är styrelse
för åtskilliga andra skolor inom
kommunen. Motionärerna anser att ställning
nu inte kan tagas till skolstyrelsens
organisation och yrkar därför på
ytterligare utredning. Utskottet kan inte
dela motionärernas uppfattning. Departementsförslaget
innebär att skolstyrelsen
skall övertaga de funktioner vilka
nu ankommer på de särskilda styrelser
som den gemensamma styrelsen skall ersätta.

Trots att förslag om lärartillsättningen
ännu inte lagts fram och trots att
riksdagen ännu inte behandlat förslaget
om ny kommunalförbundslag, finner utskottet
likväl de framförda argumenten
inte vara av den vikt att de, i beaktande
av angelägenheten av att skolstyrelsereformen
utan dröjsmål omsättes i praktiken,
bör utgöra hinder för ett ställningstagande
i sakfrågan redan nu.

Enligt motionen 1:613 bör de föreslagna
bestämmelserna, såvitt här är i
fråga, ges tillämplighet endast inom försöksdistrikt,
medan för övriga skoldistrikt
och skolformer särskilda planerings-
och samarbetsorgan bör tillskapas.
Utskottet kan inte ansluta sig till
denna motion. Erfarenheten visar att de
organ som hittills provisoriskt måst till 3

Första kammarens protokoll 1956. Nr 36

Förslag till skolstyrelselag m. m.

sättas, när planerings- och samarbetsfrågor
aktualiserats inom kommunerna,
på grund av den lösliga ställning dessa
organ intar i den kommunala organisationen
endast haft begränsade möjligheter
att bemästra sina uppgifter. I likhet
med departementschefen anser utskottet
att den gemensamma skolstyrelsen skall
omfatta samtliga de skolformer vilka avses
smälta samman med enhetsskolan
liksom med den parallella skolformen.
På denna punkt synes inga delade meningar
råda. Den gemensamma skolstyrelsen
bör omfatta skolor för den obligatoriska
undervisningen, högre folkskolor,
kommunala realskolor, flickskolor
samt statliga realskolor, praktiska realskolor
ävensom inbyggda sådana liksom
också skolhemsorganisationen. Lämpligheten
av att införa även andra skolformer
under skolstyrelsen kan självfallet
diskuteras. Utredningen och departementschefen
har stannat för lokal kommunal
yrkesskola, statligt allmänt gymnasium,
kommunalt allmänt gymnasium
samt kommunalt handelsgymnasium. På
denna punkt har dock meningarna gått
isär bland remissinstanserna. I motion
11:108 hemställes att även de tekniska
gymnasierna inordnas under den gemensamma
skolstyrelsen. Det framgår således
att det finns delade meningar i landet.
Några vill ha en mindre anslutning
än vad utredningen och departementschefen
har föreslagit. Andra anser att
flera skolor bör komma in under den gemensamma
skolstyrelsen.

I motionerna I: 618 och II: 804 hemställes
om förnyad utredning om yrkesskolväsendets
ledning i större kommuner,
och i motion II: 803 föreslås att yrkesskolor
och högre skolor, som administrativt
och ekonomiskt förvaltas av
flera kommuner, undantas från de föreslagna
bestämmelserna om gemensam
skolstyrelse.

På frågan om avgriinsningen av skolstyrelsens
kompetensområde får utskottet
anlägga följande principiella synpunkter.
Med nuvarande organisation
förfogar kommunen icke över någon styrelse
som har ett allmänt ansvar för att
skolväsendet i olika former och i sin

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.

helhet utvecklas på det sätt som kommunens
storlek och förhållandena i övrigt
kan motivera. Det kan därför vara
i viss grad beroende på tradition eller
på tillfälliga personliga insatser och intressen
om kommunens behov av skolor
av det ena eller det andra slaget blir i
vederbörlig ordning tillgodosedda. Utredningarna
har visat att på många håll
är yrkesskolorna svagt utvecklade, och
det finns en påfallande ojämnhet i olika
delar av landet. Jag vill bara erinra
om att här i Stockholm kan man säga att
även proportionellt har yrkesundervisningen
fått en god start, och man fortsätter
ju med detta arbete undan för undan.
Men även i glesbygderna, t. ex. i
Norrbotten, har man hunnit mycket
långt på detta område, längre än i de
flesta andra län, trots att ungdomarna
när de är utbildade i rätt stor utsträckning
beger sig till andra delar av landet.

Det finns anledning anta att förhållandena
skulle ha tett sig annorlunda
med ett ansvarigt organ med uppgift att
överblicka kommunens hela skolbehov
och med möjlighet och skyldighet att taga
initiativ och planera för skolutvecklingen
i stort. Inte minst i nuvarande läge
måste understrykas vikten av att tillgängliga
resurser, såväl personellt som
materiellt, maximalt utnyttjas.

Man kan slutligen fråga sig varför just
på skolans område den ansvariga ledningen
skall vara splittrad. Så är icke
fallet på andra kommunala områden.
Det skulle t. ex. aldrig falla en kommun
in att ha tre, fyra olika byggnadsnämnder
o. s. v., men på skolans område har
man på de större orterna ännu flera
olika styrelser än vad jag nyss nämnde.

Ett av de väsentligaste inslagen i skolreformen
är önskemålet om en lämpligare
avvägning av teoretiska och praktiska
utbildningsvägar.

Enligt utskottets bestämda mening
måste skolan betraktas som en organisk
enhet, och det torde knappast vara
möjligt att på avsett vis effektuera skolreformens
intentioner, om icke ledningen
på det lokala planet i princip
också omfattar de skolväsendets på -

byggnader, som har kommunal anknytning.
Utskottet delar därför departementschefens
mening, att kommunala
yrkesskolor, allmänt statligt och kommunalt
gymnasium samt handelsgymnasium
bör ingå i styrelsens kompetensområde.

Vad särskilt gäller yrkesskolornas
förhållanden biträder utskottet den utförliga
argumentering som departementschefen
fört i denna fråga. Utskottet
anser att samtliga yrkesskolor
för vilka kommunen är huvudman, regelmässigt
bör inordnas under skolstyrelsen,
oavsett om de har karaktär av
lokal eller central yrkesskola enligt yrkesskolestadgan.

Utskottet finner vissa skäl tala för
det i motionen II: 808 framförda yrkandet,
att även de tekniska gymnasierna
skall ingå under skolstyrelserna.
Som motiv för att dessa skolor skulle
lämnas utanför har anförts, att de icke
har en så lokalt betonad elevrekrytering
som vissa andra skolor. Utskottet
finner denna motivering bärande och
kan således icke tillstyrka motionen.
Utskottet utgår emellertid från att
Kungl. Maj:t följer utvecklingen på detta
område och vid lämplig tidpunkt
framlägger förslag i ärendet. Tills vidare
bör Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall efter framställning från skolstyrelsen
fatta beslut i dessa ärenden.

I anslutning till motionerna I: 612
och II: 810 vill utskottet framhålla att
förskole-, småskole- och folkskoleseminarier
icke får anses vara skolformer
av den typ, som bör ligga inom folkskolestyrelsens
kompetensområde. Beträffande
övningsskolorna vid seminarierna
gäller, att de externa övningsskolorna
är en del av kommunens skolväsen.
Utskottet anser att möjlighet bör
finnas för Kungl. Maj:t att efter framställning
från skolstyrelsen förordna
att även andra än här nämnda skolor
inordnas under skolstyrelsen. Som exempel
på sådana skolor vill utskottet
nämna högre tekniska läroverk, av
kommuner ägda privatläroverk, lantbruksundervisningsanstalter,
centrala
verkstadsskolor och folkhögskolor. Allt -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

eftersom denna fråga diskuterats har
det framkommit förslag att t. ex. den
högre lantbruksundervisningen även
borde kunna samverka på detta område.

I motionerna I: 618 och II: 804
hemställes, att frågan om den gemensamma
skolstyrelsens utformning i alla
större orter med mera sammansatt
skolväsen blir föremål för fortsatt utredning.
Utskottet kan icke dela motionärernas
mening i denna fråga.
Tvärtom finner utskottet det vara av
avgörande betydelse, att yrkesskolväsendet
reguljärt inordnas under skolstyrelsen.
Utskottet vill erinra om att
Kungl. Maj:t får rätt att meddela undantag
från denna regel.

I motionen 11:803 har uttalats, att
yrkesskolor och vissa andra skolor,
som administrativt och ekonomiskt
förvaltas av flera kommuner, ej bör inordnas
i den gemensamma skolstyrelsen.
Såväl departementschefen som utskottet
anser att kommunalförbund i sådana
fall bör bildas. Utredningen, departementschefen
och utskottet har
också velat framhålla att det på denna
punkt finns två möjligheter. Man kan
träffa en vanlig överenskommelse kommunerna
emellan, att en av kommunerna
ställer sig som huvudman och att de
andra kommunerna får skicka sina elever
till ifrågavarande skola. Om detta
system inte passar, kan man bilda kommunalförbund
för dessa uppgifter, och
då får ju organisationen en mera fast
anknytning och ett bättre underlag för
framtiden.

Beträffande frågan om de arbetsuppgifter,
som skall ankomma på skolstyrelsen,
råder delade meningar i huvudsak
endast betriiffande utredningens
förslag att från rektor till skolstyrelsen
överflytta läroverkens ekonomiska förvaltning.
Samtidigt som man erkänner
att det är på hög tid att rektorerna får
ägna sig åt sin egentliga uppgift, så
menar man att det är mindre lämpligt
att till kommunerna överlämna s. k. redogöraransvar.
Utskottet föreslår att
Kungl. Maj:t måtte efter utredning förelägga
riksdagen förslag i ärendet. Ut -

Förslag till skolstyrelselag m. ni.
skottet vill emellertid betona nödvändigheten
av att rektorerna om möjligt
befrias från medelsförvaltande uppgifter.

Departementschefens förslag beträffande
eforus- och inspektorsinstitutionerna
föranleder ingen erinran från utskottets
sida. Ett i motion II: 805
framställt yrkande, att eforusinstitutionen
skall bibehållas i vad det gäller de
representativa uppgifterna, anser sig
utskottet icke böra biträda. Detta blir
aktuellt genom förslaget att domkapitlen
inte längre skall ha med skolfrågor
att göra, utan att dessa frågor skall
överlämnas till länsskolnämnden.

Ett i motion II: 808 framfört yrkande
om suppleants rätt att närvara vid
skolstyrelsens sammanträden, även när
ordinarie lärarrepresentanten är närvarande,
tillstyrkes av utskottet efter samma
grunder som tillämpas för suppleant
i kommunens styrelse enligt den
nya kommunallagen. Vad departementschefen
anfört angående skolråd och yrkesråd
samt handläggningen av terminsavgifter
har icke föranlett erinran
från utskottet, som dock anser att skolråd
bör inrättas endast i de större
kommunerna.

Vad det gäller skolväsendets lokala
fackliga ledning, anser utskottet den
föreslagna förstärkningen av den lokala
skolledarorganisationen vara ett nödvändigt
komplement till skolstyrelsereformen.

Principerna för inrättande av skoldirektörs-
och biträdande skoldirektörstjänster
kan utskottet biträda. I
motsats till utredningen har departementschefen
ansett att de nuvarande
kommunala inspektörerna icke automatiskt
skall förordnas som skoldirektörer.
Utredningen ansåg att det skulle
bli ganska svårt för en kommun att
utan vidare entlediga en skolinspektör,
som i allra bästa fall skött sin uppgift
på ett utomordentligt bra sätt, och välja
en annan skoldirektör.

Utskottet finner att skäl talar för utredningens
förslag, och därför anser man
att detta departementschefens förslag
bör tillömpas med försiktighet, men då

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
departementschefen ämnar återkomma
med förslag i ärendet, kan utskottet tills
vidare nöja sig med saken.

Departementschefen har ansett att för
skoldirektörstjänst skall det kunna ges
dispens från kravet på lärarutbildning
och lärarerfarenhet. Utskottet anser
dock att dispens bör ges endast när synnerliga
skäl talar därför. I utredningen
ansåg vi att detta var en ganska farlig
väg. Vi ansåg att den, som skall vara
skoldirektör, bör ha såväl lärarutbildning
som lärarerfarenhet. Kan man begränsa
denna dispensgivning till ytterst
få fall, torde dock faran inte vara så
stor, ty det kan ju finnas på sina håll en
person som är utomordentligt lämplig
som skoldirektör, trots att han inte har
lärarutbildning och lärarvana.

Vad departementschefen anfört om
förste rektorsinstitutionen anser sig utskottet
kunna godkänna.

Enligt departementschefens förslag
skall antalet skolledare vid den obligatoriska
skolan göras beroende av detta
skolväsens omfattning enligt viss poängberäkning.
I motion I: 619 framhålles att
i större skoldistrikt kan det bli nödvändigt
att tillämpa ett högre poängtal än
50 som beräknats för ett rektorsområde.
Utskottet delar denna uppfattning och
föreslår att det må ankomma på Kungl.
Maj:t att meddela undantag från regeln.

Utredningen hade föreslagit att det vid
varje skolenhet om minst två läraravdelningar
skulle tillsättas tillsynslärare,
men Kungl. Maj:t har ansett att tillsynslärare
skall tillsättas när läraravdelningarna
uppgår till tre. Utskottet tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag, men det skall vara
Kungl. Maj:t obetaget att medge statsbidrag,
även om antalet läraravdelningar
understiger tre.

Vad det gäller skolledarnas löner avser
Kungl. Maj:t att senare komma med
förslag.

I statsbidragsfrågan uttalade departementschefen,
att i avvaktan på ställningstagandet
till allmänna statsbidragsutredningens
betänkande några särskilda
förslag om statsbidrag till skolledare icke
nu bör framläggas.

Beträffande skolväsendets regionala

ledning anser utskottet att tyngdpunkten
i skolstyrelseutredningen har lagts på
att skapa en regional skolledning. Inom
de lokala skolledningarna har det också
efter hand framträtt behov av en regional,
aktivt verksam myndighet med förutsättningar
att stödja och främja skolans
utveckling. Av särskild vikt finner
utskottet det vara, att detta organ utformas
så, att det i möjligaste mån kan bidraga
till att skapa förståelse och vinna
gehör för skolan och dess utvecklingsbehov.

Utskottet finner det vara riktigt att,
såsom departementschefen förordar,
mellaninstanserna för skolväsendet inrättas
som helt fristående specialorgan
med utpräglat lekmannainslag. Jag vill
också erinra om att i förslaget ingår, som
jag nämnt, att domkapitlen inte längre
skall ha med skolfrågor att göra, utan
dessa frågor överflyttas då på denna
länsinstans.

I likhet med utredningen och departementschefen
anser utskottet att länen bör
vara naturliga geografiska områden för
de nya länsskolnämnderna, inte minst
beroende på att man bör ha samverkan
med andra länsorgan, och utskottet kan
således ej bifalla motionen II: 809, vari
yrkas att två länsskolnämnder skall inrättas
i Kalmar län. Utskottet anser att
det även där bör vara tillräckligt med en
länsskolnämnd.

Angående länsskolnämndens kompetensområde
finner utskottet det naturligt
att under länsskolnämnden i första
hand inordnas de skolformer som på
det lokala planet sorterar under den gemensamma
skolstyrelsen. Av andra skolformer
av mer speciell karaktär förordar
utskottet att även de tekniska läroverken
och centrala verkstadsskolorna
samt skolhemsorganisationen redan nu
inordnas under länsskolnämnderna.

En av länsskolnämndens främsta uppgifter
blir att medverka till interkommunal
samverkan. Icke minst med hänsyn
till den betydande expansion, som väntas,
finner utskottet nödvändigt att garantier
skapas för att felinvesteringar
undvikes. Man kan ju på många håll använda
gemensamma lokaler, kanske ge -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

mensamma lärare och gemensam materiel
o. s. v.

Befogenheten av samverkan tvångsvis
bör användas återhållsamt. Man har från
såväl utredningens som Kungl. Maj:ts
sida föreslagit att där skoldistrikten inte
kan ena sig, skall länsskolnämnden ha
makt och myndighet förordna att det
skall ske en samverkan.

Ett väsentligt spörsmål är självfallet
fördelningen av kostnaderna mellan
samverkande kommuner. Departementschefen
förordar, att den mottagande
kommunen skall uppbära ersättning för
de verkliga merkostnader, som den
åsamkas genom elever från andra kommuner.
Utskottet har intet att invända
emot detta men tillägger att Kungl. Maj :t
skall äga rätt att tillämpa t. ex. medeltalsberäkningar,
om det skulle visa sig
lämpligare. Detta är en ganska viktig detalj
i förslaget. Om det träffas en vanlig
överenskommelse att en viss kommun
skall vara huvudman över skolväsendet
och andra kommuner skall sända sina
elever dit, kan det tänkas att de andra, i
regel mindre kommunerna, kan misstänka
att den stora kommunen kanske
lägger på kostnader som inte är riktigt
rättvisa. I de fall då man inte kan komma
överens kommunerna emellan, bör då
länsskolnämnderna ha makt och myndighet
att fastställa kostnaderna.

Handläggningen av disciplinärenden
rörande lärare och skolledare skall enligt
utredningen och departementschefen
ankomma på länsskolnämnden. De disciplinära
befogenheterna tillkommer för
närvarande beträffande folkskolan och
de högre kommunala skolorna vederbörande
skolstyrelse och beträffande de
högre läroverken skolöverstyrelsen. I
flera motioner har framförts yrkanden
om att respektive överstyrelser i stället
för länsskolnämnden skulle fungera som
disciplinmyndighet i första instans. Utskottet
har icke ansett sig kunna biträda
motionärernas mening i denna del. Enligt
utskottets mening bedömes dessa
ärenden bättre i så nära anslutning som
möjligt till de lokala förhållanden, ur vilka
disciplinfallen uppstår. Muntligt förfarande
torde i enlighet med numera

Förslag till skolstyrelselag m. m.
gällande rättegångsprinciper dessutom få
eftersträvas. Samtidigt torde det vara en
stor fördel att de rent lokala styrelserna
slipper att behandla dessa ofta besvärliga
fall.

Vad departementschefen anfört angående
handläggningen av besvärsärenden
har icke föranlett någon utskottets erinran.

Den föreslagna sammanslutningen av
länsskolnämnden med lekmannamajoritet
har givit anledning till den uppfattningen,
att länsskolnämnden icke skulle
vara ett statligt organ. Att länsskolnämnden
måste uppfattas som ett statligt organ
finner utskottet uppenbart, då staten
uppträder som hvudman för befattningshavarna,
och verksamheten skall finansieras
med statsmedel direkt från anslag
på riksstaten. Därav torde följa att skolinspektörerna
liksom nämndens andra
befattningshavare är att uppfatta som
tjänstemän hos nämnden.

I fråga om antalet ledamöter i nämnden
har utredningen och departementschefen
föreslagit antalet till sju. Till
skillnad från utredningen har departementschefen
ansett, att länsskolinspektören
icke skall vara ledamot av nämnden.
Utredningen motiverade sin inställning
med att den trodde, att förste inspektören
skulle vara ledamot av nämnden och
därigenom få en starkare ansvarsställning.
Kungl. Maj :t hade en annan uppfattning,
och den delas av utskottet, som
dock anser att länsskolinspektören, som
alltså är föredragande i nämnden, dock
skall äga rätt att få sina synpunkter antecknade
till protokollet och även rätt att
avge reservation. Det anses att hans
ställning blir friare, om han inte behöver
deltaga i de direkta besluten.

Enligt förslaget skall landstinget utse
fyra ledamöter i nämnden, medan länsstyrelsen
skall utse den juridiskt utbildade
ledamoten. De båda överstyrelserna,
skolöverstyrelsen respektive överstyrelsen
för yrkesutbildning, skall vardera
utse en ledamot med pedagogisk utbildning
och erfarenhet.

1 motion 11:807 hemställes, att antalet
ledamöter i länsskolnämnden i Norrbottens
län skall vara nio. Detta med hän -

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
syn till dels samerna och dels den finsktalande
befolkningen i Norrbotten. Utskottet
anser sig icke kunna bifalla denna
motion, enär samernas skolfråga skall
behandlas av skolöverstyrelsen, och hänsyn
till den finsktalande befolkningen
kan tas vid landstingets val av ledamöter.

I reservation C. 1) b) föreslås att länsskolnämndens
ledamöter skall vara åtta,
varav skolöverstyrelsen skulle utse två
skolmän. Utskottet anser att trots att
länsskolinspektören ej är ledamot av
nämnden men är föredragande, så är det
rent pedagogiska intresset ändock väl tillgodosett
i nämnden. Detta gäller då naturligtvis
framför allt i de fall, då flera
inspektörer samtidigt är närvarande.

Utskottet vill framhålla att den av
av skolöverstyrelsen utsedda ledamoten
hör ha sakkunskap och erfarenhet av den
obligatoriska undervisningen respektive
läroverken, medan skolinspektören närmast
företräder det andra området. Detta
vill utskottet alldeles särskilt betona.
På det sättet får man garantier för att
det finns företrädare för de olika skolgrupperna.
Det är en ganska viktig sak
i detta sammanhang.

Beträffande länsskolnämndens förläggning
förordar departementschefen att
nämnden i samtliga fall placeras i vederbörande
residensstad. Tanken med detta
är att man så småningom skall få en differentierad
inspektion, så att man får en
man för det egentliga folkskolestadiet, en
för högre teoretiska stadier och en för
yrkesundervisningen.

I fråga om länsskolnämndens organisation
i län med flera inspektörer delar utskottet
uppfattningen, att efter en övergångstid
av tre år samtliga inspektörer
stationeras på kansliorten, just med hänsyn
till vad jag nyss nämnde om önskvärdheten
av en differentierad inspektion.
Åt överstyrelsen bör uppdras att undersöka,
i vilka fall tjänstebyten och därmed
följande byten av inspektionsområden
är lämpliga och möjliga.

Utskottet tillstyrker fyra nya inspektörstjänster.
De är avsedda för våra
största städer, där befolkningstillväxten

gjort det nödvändigt med flera inspektörstjänster
än utredningen räknade med.

I fråga om nomadskoleväsendet har såväl
utredningen som departementschefen
föreslagit att detsamma under en viss
övergångstid skall ligga under överstyrelsen
och att i första hand konsulenter
därifrån skall ha överinseendet över detta
skolväsen. Såväl utredningen som utskottet
har dock ifrågasatt lämpligheten
av att den nuvarande inspektören för
normalskoleväsendet har Uppsala som
stationeringsort.

I fråga om Stockholm har såväl utredningen
som departementschefen och utskottet
förordat, att skolväsendet skall
sortera direkt under skolöverstyrelsen
och att alltså de uppgifter som mellaninstansen
har i andra län i Stockholm
skall övertas av skolöverstyrelsen.

Herr talman! Då jag i likhet med utskottet
är övertygad om att denna nya
skolstyrelselag kommer att få den allra
största betydelse för vårt undervisningsväsendes
utveckling, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag på samtliga
punkter.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Fastän herr Näsström
inte är reservant, finner jag det både
förklarligt och försvarligt att han inledde
denna debatt. Herr Näsström har
varit ordförande i den utredningskommitté,
som har frambragt det arbetsmaterial
som ligger till grund för den
proposition vi nu diskuterar, och det
kan vara tillräcklig anledning för den
föredragning som han hållit. Jag kan
däremot inte gärna dela hans motivering,
att hans föredragning skulle vara
erforderlig med hänsyn till att kammarens
ledamöter inte själva skulle ha
läst utskottets utlåtande i en så viktig
fråga.

Som vi hörde av herr Näsström, har
kommittéresultatet inte i alla punkter
biträtts av departementschefen eller utskottet.
Inte desto mindre yrkade herr
Näsström bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter. Därav måste

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

man givetvis dra den slutsatsen, att i
de fall, då propositionen eller utskottet
liaft en annan mening än utredningen,
delar herr Näsström inte utredningens
mening utan utskottets. Av detta
kan man i sin tur dra den slutsatsen,
att herr Näsström tillhör de kommittéledamöter
som inte är belåtna med utredningens
förslag. I det avseendet har
jag för övrigt gjort en rätt egendomlig
iakttagelse. Jag har resonerat med
en och annan av kommittéledamöterna,
och samtliga som jag pratat med har
sagt: »Jag tycker inte om det här.»
»Men,» tilläde någon, »du skulle ha sett
hur utlåtandet såg ut, innan det jämkades
ihop på vissa punkter; då var det
mycket värre än det nu är.» Vad jag
nu sagt kan anföras som en illustration
till den relativa enhälligheten inom utredningen.
Utredningsresultatet har
också mött en ganska hård kritik från
en hel del remissinstanser.

När jag nu, herr talman, skall be att
få ägna en stund åt en kritisk betraktelse
över den framlagda propositionen,
skall jag försöka att hålla i minnet en
regel för kritiker som Thomas Thorild
på sin tid präglade, nämligen att ett
verk skall bedömas efter sina förtjänster
och icke efter sina fel. Jag tror inte
att det blir särskilt svårt att följa den
regeln, om jag pressar uttrycken en
smula och säger, att noga taget är inte
ens frånvaron av förtjänster att betraktas
såsom ett fel. Jag skulle dock
vilja sträcka mig så långt att jag säger,
att propositionen ingalunda saknar
förtjänster, även om man tar det
ordet i mera vedertagen bemärkelse,
men enligt min uppfattning ligger den
förnämsta förtjänsten hos propositionen
däri, att den är ett exempel på hur en
proposition icke bör vara. Min huvudtes
i det sammanhanget är att propositionen
är ovanligt illa förberedd. Det
anmärkningsvärda är dock mer vad
som saknas i propositionen än vad som
finns där.

Den tidpunkt, som man har valt för
propositionens framläggande, ter sig
för mig som ganska symtomatisk. Denna
tidpunkt utgör enligt min uppfatt -

Förslag till skolstyrelselag m. m.
ning ett symtom på att vi här har att
göra med ett ofullgånget foster. Ecklesiastikministern
utverkade tillstånd att
framlägga propositionen några få dagar
efter det att vårriksdagen hade avslutats,
och samtidigt fick han också
tillstånd till dess publicering. Det beslöts
alltså i regeringen några få dagar
efter det att vårriksdagen hade slutat,
att denna proposition skulle framläggas
för höstriksdagen. Låt oss göra ett
tankeexperiment! Antag att höstens
andrakammarval, som ju ecklesiastikministern
hade anledning att motse
med en viss oro, hade fått en ännu mera
katastrofal utgång för bondeförbundet.
Antag vidare att resultatet hade blivit
något ännu mera nedslående för regeringspartnern.
Antag till slut, att
som en följd härav före höstriksdagens
början kanslihusets dörr stängts bakom
herr Ivar Persson i Skabersjö och
höstriksdagen hade mött en annan ecklesiastikminister.
Då hade man likväl
sörjt för två ting: det ena, att denna
proposition skulle komma att behandlas
av höstriksdagen, och det andra, att
den skulle komma att behandlas och
avgöras i riksdagen av partier som hade
fått sin ställning i valet starkt försvagad.

Den förklaring, som svenska folket
fick till en så ovanlig åtgärd som detta
handlingssätt från regeringens sida,
gjorde nog inte situationen bättre. Förklaringen
var att man lade fram och
publicerade propositionen så tidigt,
därför att man önskade att kommunerna
skulle få tillfälle att i god tid förbereda
de omorganisationsåtgärder som
föreslås i propositionen. En sådan förklaring
förutsätter, att riksdagen kommer
att bifalla vad Kungl. Maj:t föreslår.

I det fallet blir regeringen väl i huvudsak
sannspådd, men tycker inte ecklesiastikministern,
att det är att visa en
rätt stor nonchalans mot riksdagen att
på det sättet betrakta riksdagens medverkan
som en formalitet? Jag undratvad
Ivar Perssons föregångare inom det
gamla lantmannapartiet skulle ha sagt,
om någon av dess medlemmar hade pla -

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
cerats i regeringen och uppträtt på det
sättet mot riksdagen. Det gamla lantmannapartiets
representanter visste minsann
att hävda riksdagens ställning som den
andra statsmakten i vår konstitution.

När jag sedan skall gå att söka bevisa
mitt omdöme att denna proposition är
ett exempel på hurudan en proposition
inte bör vara, skall jag med mycket lätt
hand beröra ett uppgivet väsentligt motiv
för det förslag den innehåller. Det är
en skolpolitisk motivering, som för mig
ter sig ganska säregen. Det säges, att ett
bifall till det här organisationsförslaget
skulle främja en skolorganisation av enhetsskoletyp.
Jag måste erkänna min
oförmåga att begripa detta resonemang.
Vi är praktiskt taget allesammans överens
om att vi, så snart vi kan, skall förlänga
skolplikten till att omfatta nio år.
Denna nioåriga skola kallar vi enlietsskola.
Men hur den nioåriga skolan skall
organiseras, därom är ingenting beslutat.
Det har i det sammanhanget endast uttalats
avsikter, vilkas förverkligande försöksverksamheten
skall ange möjligheterna
för, och även den formulering, som
årets vårriksdag tog beträffande försöksverksamhetens
mål, rubbar ju ingenting
i det förhållandet. Men ecklesiastikministern
presumerar utan att ha något
stöd i något riksdagsbeslut, att den nuvarande
realskolan skall ersättas av enlietsskolans
högstadium. Det kan hända
att det blir på det sättet, men det är
ingenting beslutat därom ännu. Sedan
kommer vi till slutsatsen av detta antagande
om den framtida utvecklingen.
Slutsatsen blir inte bara att en gemensam
skolstyrelse skall administrera denna
enhetsskola utan även skolstadier,
som ligger där ovanför. Man kan naturligtvis
med andra motiveringar komma
till den senare slutsatsen, men icke med
den motivering som propositionen innehåller
i det här avsnittet.

När jag, som sagt, skall motivera det
omdöme jag fällde, har jag alltså den utgångspunkten,
att jag frågar mig vad
riksdagen har rätt att begära i form av
utredningsmaterial, när den inbjudes att
ta ställning till ett organisationsförslag.
I mina ögon är det en rimlig begäran att

man får så mycket utredningsmaterial
presenterat, att man kan bedöma, huruvida
de föreslagna grunderna är möjliga
och lämpliga att tillämpa. Det är på denna
punkt som jag har en väsentlig anmärkning
mot denna proposition.

Här diskuterar man i denna proposition
sammansättningen av vissa administrationsorgan
utan att man i diskussionen
tar med frågan om vilket eller
vilka organ som skall tillsätta lärare. Jag
betraktar detta som en mycket väsentlig
brist. Att rätt välja lärare är en av de
viktigare uppgifterna inom skolvärlden,
och liandhavandet av denna uppgift
ställer vissa anspråk på tillsättningsorganet.
Handhavandet av den uppgiften
påverkar naturligtvis frågan om hur dessa
tillsättningsorgan skall konstrueras.
Jag har svårt att inse det förnuftiga i en
skolpolitik, som utelämnar ett så vitalt
avsnitt, då man diskuterar skolorganisationen.
Jag tillhör dem, som har skoldebatten
från 1927 i ganska friskt minne,
och jag erinrar mig med ledsnad den
starka motsättning, som vid den tiden
fanns mellan folkskolans och läroverkens
lärare. Jag har glatt mig åt den
fortskridande pacificering som ägt rum
under åren efter 1927, ända tills denna
pacificering avbröts av skolstyrelseutredningens
förslag.

Jag har tänkt mig att man i tillsättningsfrågan
skulle kunna nå fram till en
rimlig kompromiss och kunna stilla den
ingalunda oförklarliga oron på läroverkslärarhåll
genom att dels omarbeta
meritfördelningsgrunderna och dels konstruera
ett tillsättningsorgan, som för berörda
lärarkategorier anses ge tillräcklig
garanti för ett objektivt bedömande.
Nu vet man ingenting om den saken, men
man diskuterar likväl hur dessa organ,
inte minst länsskolnämnderna, skall
sammansättas. Det förefaller mig angeläget
att i detta sammanhang påminna sig
två ting: att läraryrket med hänsyn till
utbildningskostnaderna inte är något
lukrativt yrke och att ingen kan tvinga
folk att bli lärare. Därav följer, att man
får fara litet varligt fram i det sammanhanget,
och jag betraktar det som en allvarlig
brist alt ecklesiastikministern in -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

te i denna proposition lagt papperen på
bordet och även fört in tillsättningsfrågan
i bilden, så att man haft fältet täckt.

Det är ett — och ett väsentligt — exempel
på vad jag saknar i denna proposition.
Att jag påtalar det beror därpå, att
frågan om tillsättningsförfarandet har ett
sådant sammanhang med styrelseorganens
sammansättning, att de frågorna inte
kan hållas isär.

Det andra jag saknar i propositionen
är det detaljmaterial, som är nödvändigt
för att man skall kunna bedöma administrationsorganens
kompetensområde.
En skolstyrelselag måste ju av naturliga
skäl vara hållen i ganska allmänna ordalag.
Det är naturligt att den sysslar med
frågan om tillsättning av styrelsen, antalet
styrelsemedlemmar, arbetsformerna,
besvärsregler och sådant. Frågan om själva
arbetsuppgifterna kan däremot en
skolstyrelselag inte ge tillräckliga besked
om, utan det är de tillhörande författningarna
som ger det konkreta innehållet
åt skolstyrelselagen. Det är i dem man
får ta reda på vad skolstyrelsen har att
göra.

I det avseendet befinner vi oss i ett
nytt läge. När vi fick 1930 års lag öm
skolstyrelse i vissa kommuner förelåg
inga problem av det här slaget, ty då hade
vi detaljförfattningarna, och ingen hade
ifrågasatt någon ändring i dem. Nu är
så däremot fallet. Det är inte bara så, att
den gemensamma styrelsen skall administrera
flera skolor än förut, utan det
är också så, att man förutsätter att stadgarna
skall omarbetas. Man kan inte, såsom
herr Näsström sade i sin föredragning,
nöja sig med det konstaterandet att
denna nya skolstyrelse skulle överta de
uppgifter som de olika skolstyrelserna nu
har. Det är riktigt. Men det är riktigt bara
till en del, eftersom stadgarna ju måste
få ett nytt materiellt innehåll.

Låt mig som ett exempel på hur litet
den ena handen vet vad den andra gör
ta ordningen när det gäller yrkesskolväsendets
administration. Förra året fick vi
ju en ny yrkesskolstadga. Den yrkcsskolstadgan
innehåller inte något som helst
angående arbetsuppgifter för en regional
mellaninstans, och av den stadgan kan vi

Förslag till skolstyrelselag m. m.
inte sluta oss till att några ändrade uppgifter
är anförtrodda åt lokalstyrelsen.
Men enligt det allmänna resonemanget
skall detta bli fallet. Det nya läget är
alltså, som jag redan sagt, att stadgarna
kommer att få ett nytt materiellt innehåll.

I brist på detta material saknar vi möjligheter
att över huvud taget tillräckligt
detaljerat bedöma vad dessa administrationsorgan
skall göra, och följaktligen
kan vi inte heller — i brist på det materialet
— med någon säkerhet uttala oss
om de föreslagna grunderna. Mot det
resonemanget kan ju invändas att
vad riksdagen har att göra är bara att
uttala sig om grunderna, medan det däremot
ankommer på Kungl. Maj :t att utfärda
stadgarna. Det är sant, men för att
riksdagen skall kunna uttala sig om
grunderna, måste den ha haft tillgång till
vad jag nu efterlyst, såsom ett beledsagande
material. Nu har arbetet med omarbetandet
av skolstadgarna på en del av
fältet satts i gång först i samband med
att propositionen framlagts.

Den tredje bristen hänger samman med
detta. Problemet har komplicerats en
smula därigenom att enligt förslaget den
gemensamma skolstyrelsen skall administrera
inte bara kommunala läroanstalter,
utan också statliga sådana. Vi får här
ett gränsfält mellan den kommunala och
statliga sektorn i fråga om huvudmannaskapet,
som otvivelaktigt måste medföra
vissa komplikationer. Nu sägs det att
kommunen skall bli huvudman även för
statliga läroanstalter. Vad det huvudmannaskap
innebär, är icke på något sätt
klarlagt. Vad har huvudmannaskapet,
herr ecklesiastikminister, för innebörd
när det t. ex. gäller kommunens förhållande
till lektorerna vid ett statligt gymnasium?
De tillsätts av Kungl. Maj :t, och
någon ändring i det fallet är inte avsedd,
såvitt det är känt. De avlönas helt med
statsmedel, utan att dessa statsmedel har
karaktären av statsbidrag. Det uppstår
ett i det närmaste analogt problem då det
gäller de statliga realskolornas lärare
även i det fall, då de väljs av kommunal
skolstyrelse: är de kommunala tjänstemän
eller statliga tjänstemän? Den frå -

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
gan har inte bara teoretiskt intresse, utan
också en omedelbart praktisk konsekvens
vid handhavandet av uppgiften. Det problemet
är över huvud taget inte berört i
skolstyrelseutredningen och inte heller
klarlagt i propositionen.

Som en tämligen uppseendeväckande
brist — inte i propositionen men i det
därmed sammanhängande lagstiftningsarbetet
—- vill jag dessutom beteckna att
denna nya skolstyrelselag förutsätter
existensen av en lag som ännu icke existerar.
Den mellankommunala samverkan,
som det talas om i 2 § i förslag till skolstyrelselag,
förutsätter en lag om kommunalförbund,
inte den lag, som vi nu
har om kommunalförbund, utan en ny
lag — förslaget är ännu ute på remiss. I
bästa fall kan en proposition om en ny
kommunalförbundslag föreläggas nästa
års riksdag, och det kan sålunda tänkas
att den redan nu saknade förutsättningen
för tillämpningen av skolstyrelselagen
kan tillskapas, innan skolstyrelselagen
skall träda i kraft. Men nog är det väl en
bakvänd ordning att man inte först börjar
med förutsättningarna för ett lagstiftningsarbete,
utan på detta sätt avser att
kasta jästen efter brödet; det. tillhör i
varje fall inte god ordning.

Det kan tills vidare räcka med dessa
påpekanden för att motivera, att jag skulle
känna det genant som yrkesman och
inte lämpligt som riksdagsman att med
min röst dela ansvaret för ett beslut, om
vars innebörd och verkningar man på
detta sätt har lämnats i så ofullständig
kännedom.

Denna löslighet och suddighet i konturerna,
denna vaghet i omdömena och
denna brist på erforderligt bedömningsmaterial
gör att man inte kan — om
man vill veta vad man gör — bedöma
det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord. Därmed vill jag inte ha riktat
något klander mot de tjänstemän
inom departementet, som skrivit denna
proposition — i brist på arbetsmaterial
har de satts på en olöslig uppgift
— utan ansvaret vilar på dem inom
departementet, främst departementschefen,
som har att koordinera härmed
sammanhängande utredningsfrågor.

Den slutsats, jag drar av detta resonemang,
är att man för tillfället inte
kan bifalla propositionen. Nu säger
man — och det upprepades senast av
herr Näsström — att här skulle vara
fara i dröjsmål. Jag liar svårt att förstå
denna brådska. Man motiverar talet
om brådskan med att vi behöver
skyndsamligen planera, hur vi skall ha
det. Det är sant; men kan man planera
hur vi skall ha det, förrän vi har fått
ett material, som visar vad dessa nya
administrationsorgan skall göra? Och
för det andra: ifall det bakomliggande
motivet är att man skall, som det
heter, främja en skolorganisation av
enhetsskoletyp, förtjänar det att uppmärksammas
att en förlängning av skolplikten
till nio år förutsätter två ting,
som ännu inte existerar; det ena är
tillräckligt med lokaler, och det andra
är tillräckligt med lärare. Innan dessa
förutsättningar är klara, kan vi inte
tänka på att förlänga skolplikten. Och
den eftersläpning, som nu råder, speciellt
på lokalsidan, talar i en helt annan
riktning än att här skulle vara fråga
om någon särskild brådska. Även om
det vore bråttom, har man att väga mot
varandra olägenheterna av ett dröjsmål
och angelägenheten av att riksdagen
verkligen får veta vad den föreslås att
besluta om.

Vad man kan göra i detta läge är enligt
min uppfattning att vi accepterar
tanken på en koncentration av administrationsorganen
på lokalplanet. Hur
långt en sådan koncentration skall
sträckas, kan jag av anförda skäl inte
nu bedöma. Vi kan också ansluta oss
till tanken att det behövs en regional
mellaninstans, men hur långt dess arbetsområde
skall sträcka sig, kan vi inte
heller nu bedöma.

Det är den motiveringen, som ligger
bakom reservationen nr I, till vilken
mitt namn är knutet. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation.

För den händelse yrkandet inte skulle
bifallas, har jag — antingen ensam
eller tillsammans med en del andra utskottsledamöter
— gjort alternativa yr -

Torsdagen den 13 december 195G

Nr 33

kanden. En reservation avser den lokala
representationen i styrelserna. Den
allmänna motiveringen för detta förslag
är att man bör tilltaga ett generöst
utrymme för representation av lärare.
Syftet är just att åstadkomma en pacificering
av skolväsendet. Det måste ha
en psykologiskt gynnsam inverkan att
personalen i varje berörd skola genom
att närvara vid sammanträdena får för
sin del bevaka att dess skolas speciella
intressen tillgodoses.

En annan reservation avser behörighetskravet
för skoldirektör. På denna
punkt delar jag skolstyrelseutredningens
och skolöverstyrelsens mening. Jag
anser det uteslutet att en person, som
inte är fackman, skulle kunna utöva
den fackliga ledningen över skolväsendet.
Hur skall han med yrkesmannens
erfarenhet kunna uttala sig om rena yrkesfrågor,
och hur skall han kunna
jämka samman stridiga uppfattningar
i dessa ting, ifall han inte själv är yrkesman?
Jag måste för min del säga
att kravet på lärarutbildning och lärarerfarenhet
är ett ofrånkomligt krav för
denna befattning.

Sedan har vi en reservation som innebär,
att avgörande skäl talar för att
disciplinärenden rörande lärare handlägges
av vederbörande centrala skolmyndighet.
Motiveringen är i korthet
den, att man endast därigenom vinner
den erforderliga enhetligheten. Inte
minst med hänsyn till oron på läroverkslärarhåll
inför vad som nu förehaves
tror jag att det skulle vara ganska
klokt att förfaringssättet just vad den
kategorien beträffar inte försämras.

Vidare finns det en reservation av
mig och representanter för folkpartiet,
där vi talar om länsskolnämndens sammansättning.
En senare talare kommer
att utveckla motiveringen för den reservationen,
och därför skall jag förbigå
den med endast två randanmärkningar.

Den ena är att eftersom det här gäller
ett organ med statliga uppgifter, så
måste det rent förvaltningsorganisatoriskt
te sig mycket egendomligt att majoriteten
i denna nämnd icke tillsät -

Förslag till skolstyrelselag m. m.
tes av statlig myndighet. Det finns ingen
motsvarighet på det regionala planet
till den anordning som föreslås.
Man har gjort den invändningen, att
skogsvårdsstyrelserna skulle vara något
liknande, men de kan inte användas
som exempel i detta fall, eftersom de
inte förvaltar statsmedel annat än indirekt;
det är skogsägarnas egna pengar
som förvaltas där.

Den andra randanmärkningen rör
frågan om länsskolinspektören och förslaget
att han skall ha eget inspektionsområde.
Jag vill redan här ha sagt, för
att gardera mig för framtiden, att jag
finner en sådan anordning olämplig.
Skall de visserligen ofullständigt angivna
men dock påtagligen viktiga uppgifter,
som man tillämnar länsskolnämnderna,
kunna fyllas, då har chefstjänstemannen
hos en sådan nämnd tillräckligt
arbete utan att han har eget inspektionsområde.
Jag fruktar att vi här står
inför ett nytt exempel på den icke
ovanliga metoden att ta till i underkant,
då man föreslår någonting nytt, i förhoppning
att kunna återkomma med
nya krav, sedan organisationen väl har
beslutats. Redan nu vill jag som sagt
framhålla, att det enligt min mening
hade varit klokare att man inrättat
chefstjänster utan att dessas innehavare
får eget inspektionsområde. Visserligen
hade detta betytt att man fått ytterligare
en del tjänster, men såvitt jag förstår
hade man samtidigt kunnat dra in
åtskilliga av våra nuvarande inspektörstjänster.
Det var andra kommunikationsförhållanden
och ett helt annat läge
beträffande den fackliga ledningen,
när nuvarande områdesindelning fastställdes.
I övrigt lämnar jag den reservationen.

Slutligen har jag föreslagit en uppmjukning
i 5 och C §§ av förslaget till
skolstyrelselag. Den bakomliggande motiveringen
är att man enligt min mening
gör alldeles för stort våld på den kommunala
självbestämningsrätten genom
de bestämmelser som föreslås. Det är
dock fråga om icke obligatoriska anstalter,
och jag finner det vara att gå
för långt att stadga, att Kungl. Maj:t

Nr 33

Torsdagen den 13 december 195G

Förslag till skolstyrelselag m. m.
skall bestämma, om en kommun skall
ha särskild styrelse för en viss skola
eller inte. Reservationen på dessa bägge
punkter innebär som sagt en uppmjukning
på så sätt, att avgörandet i
sådana fall lägges hos kommunen och
icke hos Kungl. Maj:t.

Detta är, herr talman, det väsentliga
av de motiveringar som ligger till
grund för de reservationer jag nu senast
har talat om. Jag får väl senare
återkomma och alternativt yrka bifall
till dem i olika sammanhang.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl ytterst få ledamöter
av denna kammare som hade
tänkt sig, att herr Bergh skulle vara nöjd
med detta förslag. Hans anförande kommer
därför inte som någon överraskning.

Men herr Bergh nämnde att jag skulle
ha förutsatt, att kammarens ledamöter
inte hade läst utskottsutlåtandet. Detta
var inte riktigt; jag satte i fråga att flera
av kammarens ledamöter kanske inte
haft tid att läsa propositionen och utredningen,
och det är ju en annan sak.

Att utskottet i viss mån har kunnat
stödja sig på en kommande lag angående
kommunalförbund, beror i hög grad på
att, om jag är riktigt underrättad, herr
Bergh i egenskap av en av utredningsmännen
på detta område varit överens
med de andra om förslaget till en sådan
lag; då har vi väl all rätt att förvänta,
att denna lag kommer att antagas till och
med utan opposition från herr Berghs
sida.

Sedan fällde herr Bergh ett yttrande
av ungefär den innebörden, att han icke
skulle anse sig lämplig som riksdagsman,
om han biträdde detta förslag. Ja, det är
ett av herr Berghs kända blygsamma
framträdanden. Det betyder ju att riksdagens
majoritet —• som troligtvis nu
godkänner denna lag •— av herr Bergh
anses vara icke lämplig att bekläda riksdagsmannauppdrag.
Jag undrar, om det
är lämpligt att vi för diskussionen på ett
sådant plan.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med den utformning som
detta utskottsutlåtande har fått har jag
inte behov av att hålla något mera detaljerat
anförande. I och med att utskottet
i det stora hela tillstyrkt propositionen,
har jag ju anledning att vara tillfreds.
Jag vill gärna här helt kort understryka
min tacksamhet för det sätt, på
vilket utskottet har behandlat denna
onekligen betydelsefulla skolfråga. Redan
av de två anföranden, som hållits i
kammaren, framgår emellertid, att meningarna
är så pass delade att det kanske
kan vara på sin plats, att jag också säger
några ord rent principiellt främst om de
saker, som herr Bergh huvudsakligen
uppehållit sig vid.

Det är inte första gången det i kammaren
omnämnes det faktum, att propositionen
såsom ett i ecklesiastikdepartementet
föreliggande förslag offentliggjordes
vid en tidpunkt, då riksdagen
inte var samlad. Det är heller inte så
vanligt att så sker. Jag menar emellertid
för min del, att detta ingalunda, som
den ärade reservanten ville göra gällande,
tyder på nonchalans mot riksdagen.
Tvärtom har jag gjort detta för att riksdagens
ledamöter skulle få god tid på
sig att diskutera denna sak och för att,
som både jag och herr Bergh visste, de
skolplanerare, som 1 många kommuner
redan i våras brottades med problemen
på sina respektive orter, skulle få något
reda på vad regeringen ansåg i dessa
frågor. Men därmed är inte sagt, att något
härvidlag skulle anses såsom redan
beslutat. Det är en fullständig missuppfattning
från herr Berghs sida, när han
vill göra gällande, att något sådant föresvävat
mig eller regeringen i övrigt.

Såsom säkerligen flertalet av kammarens
ledamöter ganska väl känner till,
hade man inom ecklesiastikdepartementet
arbetat intensivt med utformningen
av denna proposition, så att den skulle
ha kunnat framläggas för riksdagen på
vårsidan vid en tidpunkt inte så långt
efter den ordinarie propositionstidens
utgång. Efter resonemang, som fördes
inom regeringen och med ledande riksdagsmän,
fick jag emellertid klart för

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

mig, att det inte ansågs lämpligt att ett
så stort förslag komme på riksdagens
bord i samband med slutrushen under
vårriksdagen, även om det vore alldeles
klart att det inte skulle kunna behandlas
förrän under höstriksdagen. Riksdagens
ledamöter ansågs då så upptagna, att de
inte skulle ägna denna sak tillbörlig
uppmärksamhet, varför den automatiska
inskränkningen av motionstiden till en
enda dag under höstriksdagen skulle
reellt sett vara synnerligen olämplig. Jag
skulle för min del tro, att flertalet av
riksdagens ledamöter delar denna min
uppfattning och att de främsta opponenterna
mot detta förslag inte hade ansett
sig ha fått tillräcklig tid för att skriva
motioner, såsom de nu har fått, om förhållandet
blivit det som nu antytts.

Nå, herr Bergh hade kanske tyckt det
vara bättre i alla fall. Det må vara osagt.

När herr Bergh nu kritiserar propositionen
ur formell synpunkt på många
enligt hans mening betydelsefulla punkter,
vill jag beträffande hans önskemål
att ett betydligt större arbetsmaterial
skulle ha lagts fram för riksdagen, innan
riksdagen hade att taga ställning till
denna fråga, häremot framhålla, att jag
i den saken har en motsatt uppfattning,
även om jag medger, att man på den
punkten kan ha delade meningar. Jag
har emellertid ansett, att vi inte skall ytterligare
anstränga vare sig den utredningsapparat
som vi har och som är
mycket upptagen, eller den arbetskraft
som finnes inom departementet med en
hel del saker, som sedan kanske kommer
att få göras om. Om de riktlinjer, som
här uppdragits, kommer att godtagas av
riksdagen, så vet man ju onekligen vad
det kommande utredningsarbetet skall
inriktas på. Såvitt jag förstår gjorde herr
Bergh inte någon anmärkning mot att vi
redan påbörjat vissa av dessa utredningsarbeten.
Men givetvis har man därvid
icke intagit några bestämda ståndpunkter,
då vi givetvis ansett att det beslut,
som skall fattas här i dag, absolut
måste avvaktas för undvikande av en
mängd dubbelarbete, som sedan krävt
ytterligare tid och överväganden.

Det är främst tre eller kanske fyra

Förslag till skolstyrelselag m. m.
områden, som enligt herr Berglis mening
inte blivit tillräckligt belysta.

Först och främst bör jag kanske säga,
att jag inte kan förstå, att herr Bergh
fortfarande vill insinuera att vi inte beslutat
om enhetsskolan i den svenska
riksdagen efter det på denna punkt enhälliga
statsutskottsutlåtande, som godtogs
av vårriksdagen i år. I utlåtandet
fastslås, att man skall ha en nioårig •—
och det är herr Bergh helt med om —
organisatoriskt sammanhållen skola. Detta
om något säger väl, att vi behöver utforma
styrelseapparaten därefter på både
lokala och andra plan. Herr Bergh
vet också mycket väl, att vi har en provisorisk
lagstiftning beträffande försöksdistrikten,
som numera inte är så få. Det
har sålunda klart ådagalagts, att det behövs
något gemensamt för att klara upp
det hela beträffande olika skolor.

Sedan frågar herr Bergh: »Vilka skall
tillsätta lärare?» Herr Berghs funderingar
om att det skulle vara möjligt att komma
fram till en rimlig kompromiss för
att dämpa oron från läroverkslärarhåll
tyder väl i alla fall på att han anser
att vi inte kan undgå att ha en länsskolnämnd
och att denna länsskolnämnd
skall få en hel del att göra med
tillsättningsfrågor. Jag förstår inte vad
lierr Bergh har för idéer om att denna
länsskolnämnd skulle vara sammansatt
på annat sätt än som här föreslagits,
beroende på i vilken utsträckning den
skulle ha att syssla med frågor om lärartillsättningen.
Anser herr Bergh, att
pedagogerna bör ha majoritet i det organ,
som skall tillsätta lärare, eller någonting
annat lika underligt eller diffust?
Jag kan inte förstå, att den sammansättning,
som här är föreslagen beträffande
länsskolnämnderna, på något
sätt skulle behöva ändras, vare sig vi
lägger huvudvikten vid lärartillsättning
något mer på det lokala eller det centrala
planet. Proposition om lärartillsättningen
håller vi nu på att utarbeta
i departementet, och jag hoppas en sådan
skall kunna framläggas till nästa
års riksdag.

Herr Bergh har också riktat andra
anmärkningar mot omfattningen av ar -

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
betsmaterialet. Han har sagt att de stadgor
inte finns till, som skulle komplettera
den lag, som jag hoppas i dag kommer
att antas. Ja men, det är väl så, att
herr Bergli också erkänner, att Kungl.
Maj:t har en viss rätt att utfärda dylika
stadgor. Jag kan även erinra herr
Bergli om att jag vet, att vissa delar av
sådana stadgor normalt brukar underställas
riksdagen. Ja, vissa delar måste
ovillkorligen underställas riksdagen.
Jag tänker inte på något sätt gå så till
väga, att så litet som möjligt skall underställas
riksdagen av dessa stadgor.

Herr Bergh försökte göra sig lustig
och undrade hur det skulle gått om jag
inte fått tillfälle att definitivt underskriva
den föreliggande propositionen.
Om herr Bergh i dag hade varit i mina
kläder, undrar jag, om han hade varit
beredd att lova riksdagen att få ta
ställning till de stadgor, som skall utfärdas
i deras helhet. Jag är övertygad
om att herr Bergh såsom ecklesiastikminister
skulle ha tillämpat hittills
gängse principer i fråga om hur lagstiftningsarbetet
skall bedrivas.

När herr Bergh menar att vi skulle
ha förklarat, att kommunerna skulle vara
huvudmän för vissa statliga skolor,
är detta ett misstag. Man har tänkt beträffande
vissa typer av skolor, som
herr Bergh här berört, att dessa under
en övergångstid skulle vara statliga men
sedan bli kommunala, vilket inte betyder
att kommunerna under denna övergångstid
kommer att vara huvudmän
för dessa skolor. Det innebär bara att
vi får lägga om det hela på det sättet,
att en viss del av förvaltningen av en
statlig skola kommer att få utövas av
den lokala skolstyrelsen -— att styrelsen
alltså kan få vissa statliga uppgifter
och därmed i viss mån bli ett organ för
statlig förvaltning.

Detta är endast en praktisk sak, herr
Bergh. Jag har för mig att herr Bergh
hörde till dem, som ständigt och jämt
talade om hur stor arbetsbörda vi lagt
på våra rektorer vid realskolor och
gymnasier och hur svårt det var för
dem att fylla dessa arbetsuppgifter vid
sidan av de viktiga pedagogiska upp -

gifter, som de också har. Jag anser att
här inte sker någonting otillbörligt på
något sätt. Men det förhåller sig väl på
det sättet, att herr Bergh sett det hela
ur fackmässig synpunkt och främst ur
lärarsynpunkt. Han frågade hur det
skulle gå för de stackars lektorerna,
som enligt vad han menade inte skulle
komma att tillsättas av annan myndighet
än Kungl. Maj:t, men som säkerligen
skulle få sina arbetsförhållanden
så betydligt försämrade, att de skulle
känna sig mycket illa till freds med
denna nya sakernas ordning. Jag kan
lugna herr Bergh och säga, att det säkert
inte kommer att uppstå några svårigheter
av så påtaglig grad, att de kommer
att märkas. Däremot är det meningen,
att det skall märkas för rektorerna
i form av minskad arbetsbörda,
och det tycker jag att herr Bergh skulle
vara med om.

Herr Bergh finner det uppseendeväckande
— vad han sade därvidlag har
redan herr Näsström delvis bemött,
mycket slående skulle jag vilja säga

— att vi inte har en av förutsättningarna
för att genomföra skolstyrelselagen
klar, nämligen kommunalförbundslagen.
Men det är väl i alla fall så, herr
Bergh, att man måste ha en viss tid
på sig dels för att göra det efterarbete
i form av stadgor och dylikt, som vi
alla är överens om skall göras, dels för
att skolplanerare och kommunalmän
skall ställa in sig på det nya som skall
komma. För allt detta arbete har vi ett
och ett halvt år på oss före lagens
ikraftträdande. Då kan det väl inte betraktas
som något orimligt gentemot
riksdagen, att vi räknar med att kommunalförbundslagen
kan komma att antas
under den tiden. Såvitt jag har mig
bekant finns det ingenting som motsäger
att vi har att vänta en proposition
till nästa års riksdag i denna fråga. Det
är klart, att man där kan diskutera om
vissa detaljer, även om herr Bergh nu

— såsom har framkommit här i debatten
-—- skulle vara ense med kommunalförbundskommittén
i övrigt. Men
jag anser det alldeles klart, att vi får
en lag till stånd som kommer att göra

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

det möjligt för oss att tillämpa skolstyrelselagen
så som den här föreslås.

Herr Berghs slutrepliker på det principiella
området om att det inte skulle
finnas någon fara i dröjsmål bär jag
ingen anledning att mera ingående bemöta,
ty där har vi att göra med herr
Berghs gamla mening, att man skall
bara uppskjuta och uppskjuta när det
gäller enhetsskolereformen. Ju längre
det kan dröja, innan den skall genomföras,
dess bättre tycker herr Bergh att
det är. Jag har en annan mening på
denna punkt, såsom kammarens ledamöter
vet. Det är ju för övrigt också
så, herr Bergh — där var visserligen
inte herr Bergh med heller, och han
har därför rätt att även där för sin personliga
del falla tillbaka på gamla meningar
— att efter den realskolereform
som beslöts av vårriksdagen pågår det
ett intensivt planeringsarbete ute i bygderna.
Det är desto större anledning
att påskynda detta planeringsarbete som
det ju gäller att ta hand om de stora
årskullar, som vi får i realskolor och
gymnasier inom de allra närmaste åren.
Även för att ge en viss större stadga åt
detta arbete har jag ansett det vara
önskvärt, att den lagstiftning, som nu
föreligger för beslut i dag, inte kommer
senare än vad som är absolut nödvändigt.
De av kammarens ledamöter,
som erinrar sig hur diskussionerna i
dessa frågor har gått tidigare, vet ju
mycket väl att vi i själva verket har
väntat länge på de regionala organ som
här föreslås och bör kunna bli verklighet
om ungefär ett och ett halvt år.

Av herr Berghs våldsamma kritik
emot propositionen kan jag inte få någon
annan uppfattning än att han strävar
efter en viss perfektionism och formalism
för att hävda riksdagens rättigheter.
Jag vågar ännu en gång påstå,
att det ingalunda är min mening att
ställa riksdagen på något sätt inför ett
fullbordat faktum eller att visa den
minsta nonchalans mot riksdagen och
dess ledamöter. Jag har bedömt denna
fråga helt ur praktiska synpunkter: vad
som är behövligt för vårt skolväsende
och i vilken ordning man skall besluta

Förslag till skolstyrelselag m. m.
för att inte någonting skall eftersättas
när det gäller att få det hela i funktion
så snabbt som möjligt.

Herr talman! De detaljfrågor, som har
berörts av herr Bergh, här, anser jag
mig inte ha anledning att ta upp till
behandling, åtminstone inte vid detta
skede i debatten.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Jag

hoppas, herr talman, att jag inte
behöver utnyttja alla de sex minuter jag
har till mitt förfogande. Det är bara några
korta repliker till ecklesiastikministern
— de kan göras mycket korta, tv de
invändningar han har gjort är faktiskt
bemötta i förväg.

När jag påtalar bristen på ett detaljmaterial,
som gör det möjligt för riksdagen
att bedöma arbetsuppgifterna för de föreslagna
administrationsorganen, har
ecklesiastikministern två argument att
försvara sig med. Det ena är att han inte
vill överanstränga utredningsapparaten.
Låt mig till detta endast säga, att om en
utredning är nödvändig för att riksdagen
skall kunna bedöma denna fråga, kan
man inte använda den argumentationen.
Den är omöjlig att använda också av ett
annat skäl, eftersom ecklesiastikministern
redan har satt i gång utredningsapparaten,
men han har satt i gång den för
sent.

Vidare har han ett annat resonemang
i samma kapitel. Han talar om att stadgor
ligger under Kungl. Maj:ts kompetens
i huvudsak och att, i de fall där det
inte är så, riksdagen också skall höras.
Det är likaså ett argument utan varje
som helst bärighet. Ty vad som är väsentliga
i denna diskussion är ju, att detta
utredningsarbete skulle ha varit slutfört
vid denna tidpunkt för att riksdagen
skall kunna bedöma vad den gör.

Sedan var ecklesiastikministern inne
på huvudmannaskapet. Han ville göra
gällande, att det inte var ifrågasatt någon
ändring av huvudmannaskapet. Det resonemanget
strider direkt emot skolstyrelseutredningens
uttalande, diir det säges
att kommunen skall vara huvudman

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
och för dessa lärarkategorier, inklusive
gymnasielärarna, vara ansvarig såsom
arbetsgivare. Detta är icke motsagt i propositionen.
Till yttermera visso har utskottet
skrivit i ett sammanhang, att
kommunen skall vara huvudman och
därvid inkluderat även statliga läroanstalter.
Jag måste fråga mig, hur ecklesiastikministern
kan driva en argumentation,
som inte har stöd vare sig i propositionen
eller i det underliggande sakkunnigutlåtandet.

Så går ecklesiastikministern, såsom ofta
eljest, förbi kärnpunkten då det är
fråga om den nödvändiga pacificeringen
inom skolväsendet. Ecklesiastikministern
tror tydligen att man lämpligen kan
lägga tillsättandet av statligt avlönade lärare
hos en inellaninstans av den konstruktion
som han liar föreslagit. Det
tror jag inte man kan! Vi får nog ställa
den frågan på framtiden, herr ecklesiastikminister.

Vidare får jag väl ta upp, närmast som
en lustighet, ecklesiastikministerns och
herr Näsströms resonemang då det gällde
en ny lag om kommunalförbund som
förutsättning för tillämpning av den föreslagna
skolstyrelselagen. Herr Näsström
menade, att man säkerligen inte
kommer att bråka om detta lagförslag,
som jag ju varit mot om, och trodde att
det nog går igenom i riksdagen. Ecklesiastikministern
var inne på besläktade
tankegångar och sade, att lagen nog kommer
att antas. Det är mycket möjligt att
så blir fallet! Men vad jag har vänt mig
mot är hela ordningen i lagstiftningsarbetet,
att man över huvud taget inom
kanslihuset kan arbeta så bakvänt, att
man föreslår en lag, vars tillämpning
förutsätter existensen av en annan lag,
som ännu inte är antagen. Det är det som
problemet gäller och jag kan inte finna
att det överensstämmer med god ordning.

Jag har, lierr talman, för ögonblicket
ingenting att tillägga.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag vet egentligen inte
hur herr Bergh vill ha det i den här frå -

gan, om han inte vill ha ett uppskov på
flera år. Det är mycket möjligt att han
vill det, men då skall han säga ut det
klart. Det var i själva verket mycket
glädjande för mig att herr Bergh inte nu
— vilket jag tyckte att han borde ha
gjort enligt sitt första anförande — kritiserade
mig för att jag redan har en utredning
om skolstadgorna i gång. Han
sade tvärtom, att jag hade tillsatt utredningen
för sent.

Nej, herr Bergh, det kan inte hjälpas
att jag fortfarande håller på det praktiska
före det formella i denna sak. Det kan
inte vara rimligt att genomföra ett stort
stadgearbete, när man inte beslutat om
riktlinjerna för vilka ändringar som
skall göras. Herr Bergh kommer säkert
ihåg hur vi har gjort i åtskilliga andra
stora frågor, där vi först har fattat ett
principbeslut och sedan gått vidare och
beslutat om detaljerna. Detta fall är inte
så enastående som herr Bergh nu vill göra
gällande.

Jag frågade herr Bergh hur han vill
tillsätta lärare för att få den där pacificeringen
som han talar så mycket om.
Det kunde vara roligt både för mig och
kammarens övriga ledamöter att få ett
råd av herr Bergh ■— propositionen är
inte färdig ännu — om hur man skulle
manövrera, för att en länsskolnämnd inte
skulle behöva inkopplas på detta område
och om länsskolnämnden i motsatt
fall skulle behöva ha en helt annan sammansättning.

Sedan återkommer jag till vad herr
Bergh sade om det s. k. huvudmannaskapet
för skolor. Men, herr Bergh, jag har
i alla fall gjort vissa invändningar på s.
59 i propositionen. Där säger jag bl. a.:
»Tendensen i vissa av skolstyrelseutredningens
förslag är obestridligen sådan,
att den aktualiserar spörsmålet om de
statliga realskolornas kommunalisering.»
Så långt är vi alltså överens, herr Bergh!
Så tillägger jag: »Men jag kan icke dela
den vid remissbehandlingen framförda
uppfattningen, att ett förverkligande av
dem ens i full utsträckning skulle innebära
en kommunalisering av dessa skolor.
»

Jag säger sålunda här, att det råder

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

delade meningar om hur man kan tolka
skolstyrelseutredningens förslag, om
man drar mycket hårt åt det ena hållet.
Men jag säger också, att det enligt min
mening inte under några förhållanden
skulle bli en kommunalisering. Jag tilllägger:
»I varje fall avser jag icke att i
detta sammanhang ta upp frågan om de
statliga realskolornas kommunalisering,
vilken, i avvaktan på det slutliga beslutet
om enhetsskolans genomförande, icke
kan föras längre än till de ståndpunktstaganden
som ägde rum vid 1950 års
riksdag.» Det förhåller sig således inte
så som herr Bergh vill göra gällande,
även om vissa uttalanden kan tolkas på
något olika sätt.

Herr BERGH, RAGNAR, (li) kort genmäle: Herr

talman! Det jag sade beträffande
huvudmannaskapet var, att det uppenbarligen
måste få en ny innebörd såsom
man nu tänkt sig saken. I själva verket
bekräftar ecklesiastikministern den iakttagelsen,
även om han kanske inte anser
det riktigt just nu.

Ecklesiastikministern säger att han inte
nu vill ha en kommunalisering av
statliga läroverk, men han säger ändå
liksom utskottet, att det skall bli något
slags kommunalt huvudmannaskap. Det
är den nya innebörden av huvudmannaskapet
och dess rättsverkningar, som jag
anser bör klarläggas.

Sedan en sak till. Ecklesiastikministern
antydde återigen, att min begäran
om uppskov skulle vara betingad av att
,jag inte ville medverka till ett genomförande
av den nioåriga skolplikten så
snart sig göra låter. Det är fullständigt
felaktigt! Min önskan om uppskov är av
så praktisk natur som att vi måste veta
vad vi gör.

På ecklesiastikministerns fråga, om jag
ville råda honom i en viss angelägenhet,
kan jag utan vidare svara, att i den mån
jag kan, så skall jag ytterst gärna stå
till tjänst — i all synnerhet som jag sedan
länge haft det intrycket, att den nuvarande
ecklesiastikministern inte alltid
med tillräckligt gott omdöme söker sina
rådgivare!

4 Förslå kammarens protokoll 1956. Nr 33

Förslag till skolstyrelselag m. m.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det sista löftet kan jag
inte vara tillräckligt tacksam för! Men
jag ansåg nog, att herr Bergh borde offentliggöra
sin mening nu omedelbart inte
bara för mig, utan även för kammarens
ledamöter. Det hade varit av stort
värde.

Herr Bergh säger nu, att vi inte vet
vad vi gör. Det är väl ändå med förlov
sagt en våldsam överdrift. Herr Bergh
har inte lyckats få mer än summa en
medreservant på denna springande
punkt i utskottets förslag. Vill herr Bergh
verkligen insinuera, att utskottet i övrigt
och i dag även kammaren inte vet vad
de gör? Jag tycker att detta är att ta väl
stora ord i sin mun.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Efter denna duell mellan
herr statsrådet och herr Bergh är
det kanske inte så lätt att utvinna några
nya synpunkter på denna fråga.

Det måste villigt medges att vissa brister
förefinns i det förslag till skolstyrelselag,
som nu ligger på kamrarnas
bord. Dit hör, som här redan omnämnts,
bl. a. frågan om lärartillsättningen som
icke medtagits i detta sammanhang. Vidare
borde för den mellankommunala
samverkan på skolans område en lag om
kommunalförbund redan vara antagen.

Beträffande lärartillsättningen har i
propositionen framhållits att skolstyrelseutredningen
framlagt ett enhälligt förslag
om tillsättningsförfarandet. Detta
förslag har emellertid blivit föremål för
mycket skiljaktiga meningar vid remissbehandlingen
och har kritiserats från
såväl allmänna som rent tekniska synpunkter.
Det har därför ansetts angeläget
att ställning inte tages till reglerna
för lärartillsättningen förrän full klarhet
skapats om möjligheterna att praktiskt
tillämpa dem i detalj. Statsrådet säger
i propositionen, och han har upprepat
det här i dag, att han har funnit det
nödvändigt att skolstyrelseutredningens
förslag i denna del ytterligare överväges
och genomarbetas innan riksdagen fattar
ståndpunkt i frågan. Det torde ske

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.

vid nästa års riksdag. Under tiden skulle
också nya skolförfattningar hinna utarbetas,
och det nu föreliggande skolstyrelselagförslaget
skulle träda i kraft i
full utsträckning den 1 juli 1958.

Med hänsyn till behovet av en enhetlig
lokal skolplanering föreslås, att skolstyrelse
enligt den nya lagens bestämmelser
skall kunna väljas så fort lagen
utfärdats och i avvaktan på lagens fulla
ikraftträdande erhålla befogenhet att
dels fullgöra sådana uppgifter rörande
skolväsendets planering, som kommunens
fullmäktige överlämnar åt skolstyrelsen,
dels ock handlägga ärenden rörande
sådana åtgärder som kan erfordras
i anledning av skolstyrelsereformens
ikraftträdande.

Man skulle kanske i likhet med herr
Bergh kunna anse, att de brister som påtalats
är av den art att de skulle motivera
ett ytterligare uppskov med antagande
av det nu föreliggande lagförslaget.
Ett sådant uppskov skulle emellertid
säkerligen också medföra uppenbara
olägenheter.

Sålunda är skolstyrelsefrågan i försöksdistrikten
endast provisoriskt ordnad,
och beträffande den regionala ledningen
har inte ens några provisoriska
anordningar vidtagits. Man går i väntan
på att få veta hur det skall bli i fortsättningen.
I många skoldistrikt har man redan
tillsatt kommittéer med representanter
från de olika skolformerna med
uppgift att samråda och planera för
samtliga skolformer inom distriktet. Dessa
skolkommittéer bildar ju redan ett
slags gemensam skolstyrelse för samtliga
skolor inom kommunen, men några
lagliga befogenheter har de icke.

Som det nu är — vilket även skolstyrelseutredningen
betonar —■ har kommunerna
inte någon styrelse eller nämnd
som har ett allmänt ansvar för att skolväsendet
i olika former och som en helhet
utvecklas på ett sätt, som kommunens
storlek och förhållanden kan motivera.
När nu målsättningen på skolväsendets
område är klar, och jag delar
statsrådets uppfattning på den punkten:
å ena sidan skapandet av en nioårig enhetsskola,
i sig inneslutande det nuva -

rande realskolestadiet, och å andra sidan
en utbyggnad av yrkesskolväsendet,
synes det vara en naturlig organisatorisk
åtgärd att som ett betydande steg
mot dessa mål upprätta en lokal skolmyndighet,
som är i stånd att enhetligt
planera kommunens skolutveckling genom
alla stadier. Denna myndighet får
ansvara för att såväl det teoretiska som
det praktiska skolväsendet i olika former
får den utbyggnad och organisation
som fordras för att kommunen skall
kunna ge sin ungdom den med hänsyn
till kommunens resurser och andra förhållanden
önskvärda utbildningen.

Herr talman! Vad gäller skolans lokala
ledning har jag som ledamot av utskottet
— även om jag önskat smärre ändringar
på vissa punkter — godkänt utskottsförslaget.

Beträffande skolväsendets regionala
ledning har jag en från utskottsmajoriteten
avvikande mening när det gäller
sammansättningen av länsskolnämnderna.

Skolstyrelseutredningen har föreslagit
alt den pedagogiska fackkunskapen skall
representeras av en ledamot utsedd av
yrkesskolöverstyrelsen, en utsedd av
skolöverstyrelsen samt att länsskolinspektören
skulle vara självskriven ledamot.
Dessutom skulle landstingen utse
fyra ledamöter av vilka en skulle vara
högre förvaltningsjurist eller domare.
Proportionen innebär enligt detta förslag
alltså tre pedagogiska fackmän och fyra
lekmän.

I det föreliggande utskottsförslaget har
den ändringen vidtagits, att yrkesskolöverstyrelsen
och skolöverstyrelsen skulle
utse vardera en representant, länsstyrelsen
skulle utse juristen och landstingen
fyra ledamöter. Proportionen blir
alltså enligt detta förslag två pedagogiska
fackmän och fem lekmän.

Tillsammans med herr Bergh m. fl.
har jag i en reservation framhållit det
angelägna i att de pedagogiska facksynpunkterna
blir väl företrädda bland
nämndens ledamöter och att nämnden
därigenom tillföres facklig erfarenhet
över hela fältet. Vi kan därför icke biträda
departementschefens förslag att

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

bland nämndens ledamöter skall finnas
endast två skolman. För att erforderlig
erfarenhet från verksamheten inom olika
grenar av skolväsendet skall kunna
bli företrädd bland nämndens ledamöter
finner vi det nödvändigt att åtminstone
tre av dem är skolman. Då det emellertid
av praktiska eller kanske rentav politiska
skäl ansetts lämpligt att landstinget
utser fyra ledamöter och att länsstyrelsen
utser juristen, föreslår vi att
antalet ledamöter i länsskolnämnden
ökas från sju till åtta. Att antalet ledamöter
utgör ett jämnt tal kan icke anses
utgöra någon olägenhet, då exempelvis
samtliga riksdagsutskott har ett jämnt
antal ledamöter, och någon ändring i
detta avseende har ju icke påyrkats. Någon
olägenhet har icke heller påvisats.

I fråga om länsskolnämndernas sammansättning
är vi överens med departementschefen
så till vida att i nämnden
lekmannainflytandet bör erhålla ett gott
utrymme och att i densamma bör finnas
sådana ledamöter som är förtrogna med
kommunalt arbete och verksamhetsområdets
särskilda förhållanden.

Herr Näsström nämnde nyss att länsskolnämnden
är ett statligt organ och
därav borde följa att flertalet ledamöter
borde utses av en statlig myndighet.
Även herr Bergli omnämnde detta i sitt
anförande. När vi anslutit oss till propositionens
förslag att länsskolinspektören
icke borde vara självskriven ledamot
följer därav att i hans ställe en annan
fackrepresentant borde ingå i nämnden.
Att länsskolinspektören är föredragande
vid nämndens sammanträden har ju inte
alls samma betydelse för hans möjlighet
att påverka nämndens beslut som om
han vore ledamot av nämnden. Vi finner
det därför naturligt att skolöverstyrelsen
får utse två ledamöter. Man kan väl
knappast tänka sig alt eu av skolöverstyrelsen
utsedd ledamot skall behärska
skolans problem från småskolan upp til!
gymnasiet.

När det gäller de av skolöverstyrelsen
utsedda vill vi påpeka vikten av att överstyrelsen
vid silt förordnande av dem
beaktar angelägenheten av att länsskolnämnden
tillföres sakkunskap och erfa -

Förslag till skolstyrelselag m. ni.

renhet från olika grenar av skolväsendet
och att de tillsammans företräder den
allmänbildande skolans olika stadier.

Vi har emellertid velat påpeka att de
av skolöverstyrelsen utsedda ledamöterna
icke får uppfattas som någon partsrepresentation
i den meningen, att alla
under länsskolnämnden sorterande lärarkategorier
skall ha företrädare i
nämnden. Tillsättningen bör ske med utgångspunkt
från att bland nämndens ledamöter
bör finnas pedagogisk sakkunskap
inom såvitt möjligt hela det område
av vårt skolväsen som sorterar under
nämnden.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av Ragnar
Bergh m. fl. under G 1) avgivna reservationen,
det avsnitt som avser sammansättningen
av länsskolnämnderna.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Debatten i dag har inletts
med en ny praxis. Ordföranden i
den utredning, som ligger bakom den
framlagda propositionen, har öppnat debatten
med att föredra ett urval ur utskottsutlåtandet.
Detta är ett uppslag för
författningsutredningen att närmare begrunda.
Faran är bara att det vill synas,
som om den förste ärade talaren hade
förutsatt, att kammarens ledamöter inte
var läskunniga. I samma mån som den
nya skolan tränger igenom och bildningen
stiger kanske inte denna procedur
behöver upprepas en annan gång.

Vi har, herr talman, brist på tekniker
av olika slag och olika grader i landet.
Vad gör man då för att häva bristen? Jo,
man sätter till alla klutar för att vidga
det tekniska undervisningsväsendet —
det må nu gälla högskolor, tekniska gymnasier,
fackskolor och allt vad som finns
på detta område. Gränsen för vidtagna
åtgärder sättes egentligen av tillgången
på liirarkrafter i naturvetenskapliga och
tekniska ämnen.

Vi har brist på lärare vid våra skolor,
särskilt de högre, vilka åtgärder föreslås
då? Jo, Kungl. Maj:t föreslår inrättande
av skoldirektörstjänster i 40 kommuner,
biträdande skoldirektörstjänster till etl

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.

elastiskt antal, förste rektorer, nya rektorstjänster,
rektorer vid s. k. enheter,
biträdande rektorstjänster, studierektorstjänster
samt tillsyningsUirartjänster
i tusental. Det är självklart att särskilt
de högre befattningshavarna i detta mandarinsystem
inte själva kan sitta och avfatta
remisser eller skriva rent. De måste
också så småningom få sekreterare och
skrivbiträden till sitt förfogande. Men
det blir väl kommunernas sak att ordna
den biffen. Räkningen uteblir säkerligen
inte. De ekonomiska konsekvenserna för
kommunerna är inte utredda. Inte heller
har någon hänsyn tagits till bristen på
intellektuell arbetskraft, som kommer att
förvärras genom detta nya bidrag till
samhällets byråkratiska apparat, då en
mängd folk kommer att tas i anspråk för
onödiga uppgifter. I detta sammanhang
kanske man också skall omnämna de
nya länsskolnämnderna med deras personalkadrar.

I utredningsbetänkandet, som ligger
till grund för propositionen, uttalas, »att
det på skolans område lika väl som på
andra samhällsområden gäller för demokratien
att lösgöra sig ur byråkratismens
fjättrar. I fråga om skolan synes vägen
vara ökat lekmannainflytande och decentralisering».

Utredningen liksom departementschefen
synes anse, att man bäst lösgör sig
ur fjättrarna genom att göra dem fler
och effektivare. Ett något egendomligt
resonemang för att vara framsprunget
väster om järnridån.

I en stad som Göteborg finns det för
närvarande sammanlagt något över 100
styrelseledamöter i de olika skolstyrelserna.
Enligt propositionen skall alla
dessa styrelser sammanslås till en enda
med maximalt 21 ledamöter. Så mycket
större torde den gemensamma styrelsen,
trots utskottet som vill öka antalet, inte
kunna bli, om den inte skall urarta till
en för medlemmarnas fysiska och psykiska
hälsa riskabel pratkvarn. Finns det
någon i denna kammare som inbillar sig,
att de 21 ledamöterna skall vara kompetenta
att bedöma alla de ofta intrikata
spörsmål, som angår skiftande skolformer?
Nej, det gör nog ingen. I alltför

stor utsträckning kommer ledamöternas
roll att bli att nicka bifall till tjänstemännens
skrivelser och promemorior. Reformens
facit i de större kommunerna
blir att det nuvarande lekmannainflytandet
förvandlas till makt bos tjänstemännen,
men inte hos de tjänstemän, som
har att bära dagens tunga i skolarbetet,
utan hos dem som sitter och skriver i
centrala kanslier.

Under remissbehandlingen har det
hänvisats till erfarenheterna från Stockholm.
En delegation, bestående främst
av tjänstemän, men även av ledamöter
från Stockholms folkskoledirektion, lär
inför utredningen ha gjort gällande, att
det skulle gå mycket väl för sig att inordna
alla skolor i huvudstaden under
en och samma styrelse. Ja, tacka för det,
med den byråkrati och den mentalitet
som här råder. När jag för ett kvartssekel
sedan i min egenskap av kommunalman
i Göteborgs stad första gången kom
i kontakt med Stockholms kommunala
liv, var det en sak som mer än något annat
slog mig, nämligen hur svårt det för
en kommunalman här i staden ofta var
att ge besked om stadens angelägenheter.
Frågade man om detaljer, som det var
självklart för oss i Göteborg att vi skulle
hålla reda på, hänvisades man till någon
tjänsteman.

Systemet med tjänstemän som sköter
kommunens angelägenheter fungerar givetvis
bra, förutsatt att de är tillräckligt
många och kvalificerade, såsom fallet är
här i Stockholm. Tag t. ex. skoldirektionen
i Stockholm med sin skoldirektör,
förnämligare än t. o. m. en generaldirektör,
och med nio skolinspektörer och ett
helt garnityr av andra chefstjänstemän,
för att nu inte tala om de djupa tjänstemannaleden.
Det vore väl konstigt om inte
denna byråkratiska överbyggnad skulle
fungera och fungera väl. Men var spårar
man lekmännen i bilden? Det verkar,
som om de förtonade i dimman. Nej, låt
oss tala tyst om det ökade lekmannainflytandet.
Vill man förverkliga lekmännens
inflytande på de kommunala angelägenheternas
behandling, är det nog
bättre att hålla sig till den ordning, som
vi haft i Göteborg med ett otal små sty -

Torsdagen den 13 december 195C

Nr 33

relser, där varje styrelses kompetensområde
ej är större än att ledamöterna utan
alltför strama ledband från tjänstemännens
sida kan följa ärendena. Nu dekreteras
det i propositionen — och jag vill
minnas även i utskottsutlåtandet — att
antalet tjänstemän på skolexpeditionen i
Göteborg och på andra orter, ja t. o. m.
i Stockholm, är alltför ringa.

Eftersom jag är tveksam om hela den
attiralj, som här håller på att byggas
upp, skall jag inte gå in på många detaljer.
Jag vill endast betona, att utformningen
av skolstyrelseförslaget — vilket
borde ha framgått av vad jag nyss sagt
-— lider av inre motsägelser, som med logisk
konsekvens måste utlösa komplikationer
i fortsättningen. Dessa inre motsägelser
har helt naturligt sin upprinnelse
i vissa egenheter hos männen bakom
verket. Jag vill anföra endast ett exempel.

Vi vet att kritiken mot den gemensamma
skolstyrelsen och vad därmed
hörer samman på det regionala planet
varit starkast från yrkesskolekåren. Man
har där hänvisat till den allmänna erfarenheten,
att om man vill främja en viss
verksamhet, särskilt när den befinner
sig under utbyggnad, bör man ge den
en egen ledning. En verksamhet som är
i vardande bör inte underställas myndigheter,
som redan förut är överhopade
med andra uppgifter. Detta gäller just
om yrkesskolorna i de större städerna —
de har behov av egna styrelser, vilkas
främsta uppgift är att befrämja deras
utveckling. Betecknande är också att
Stockholms stadsfullmäktige, trots att
de principiellt gav sin anslutning till
tanken på en gemensam skolstyrelse, ändå
förklarade sig inte fatta konsekvenserna
av förslaget för Stockholms vidkommande.
Antagligen var det väl yrkesskolväsendet
som spökade. Göteborgs
stadsfullmäktige gick bestämt emot
att yrkesskolorna där skulle inordnas i
den gemensamma styrelsen. Så lär ha
varit fallet även på andra håll. Men det
var den personliga egenheten som jag
ville belysa.

I betänkandet om yrkesutbildningen
år 1954 framhölls fördelarna med ge -

Förslag till skolstyrelselag m. m.
mensam styrelse för yrkesskola och enlietsskola
i små kommuner, där yrkesskolan
är liten, kanske bara sysslar med
deltidsundervisning eller någon enstaka
heltidskurs. Men, fortsätter de yrkesutbildningssakkunniga,
systemet med gemensam
styrelse får givetvis inte tillämpas
i kommuner, där man skulle få laborera
med en så stor styrelse, alt den
nästan aldrig kunde samlas in pleno.
Betänkandet var underskrivet av ordföranden
Emil Näsström.

I skolstyrelseutredningens betänkande
år 1955 finner man följande uttalande:
»Utredningen har vid sina överväganden
kommit till den bestämda uppfattningen,
att det ej endast är möjligt att lägga här
ifrågavarande skolformer, alltså även
yrkesskolorna, under en skolstyrelse i
Stockholm, utan att det finns starka pedagogiska
och organisatoriska skäl, som
tala för att en gemensam skolstyrelse är
den enda försvarliga lösningen av den
lokala ledningens organisation även i
denna kommun.» Betänkandet var underskrivet
av ordföranden Emil Näsström.

Enligt underrättelser som kommit mig
till handa, lär nämnda två herrar Emil
Näsström vara en och samma person.
Mera torde inte behöva ordas om den saken.

För den som något sysslat med kommunal
verksamhet är det närmast skrämmande
att möta den hybris, som kännetecknar
de sakkunnigas betänkande,
deras tilltro till utvalda ledamöters förmåga
att bemästra de mest skilda problemställningar
och ämnesområden. Visserligen
har departementschefen tagit
avstånd från de värsta utsvävningarna
och uttalat, att styrelsens ledamöter ej
har rätt att blanda sig i skolans inre
liv och den objektiva undervisning, som
där bedrivs. Inte heller tycks han hysa
någon större tilltro till styrelsens förmåga
att främja pedagogisk försöksverksamhet
inom språkundervisningen eller
inom matematikens, fysikens eller kemiens
domäner på gymnasialstadiet.

Men i ett avseende har han icke bekant
kort. Det gäller frågan om vem som
skall svara för lärares tjänstgöringsbe -

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1950

Förslag till skolstyrelselag m. m.
tyg. För de högre skolornas vidkommande
är detta en fundamental fråga. Tjänstgöringsbetyg
utfärdas där av rektor enligt
en graderad skala, även om graderingen
ej numera tillämpas i fullt önskvärd
utsträckning annat än i fråga om
yngre lärare. Med hänsyn till gällande befordringsföreskrifter
vore det önskvärt
med mera differentierade tjänstgöringsbetyg
än vad nu är fallet.

Inom folkskolväsendet är det vederbörande
skolstyrelse, som står för betygen.
Detta har haft till följd, att knappast
någon gradering här förekommer.
Jag kan vid detta tillfälle erinra mig åtminstone
två fall, där lärare kommit
från folkskola eller dess överbyggnader
med högsta tjänstgöringsbetyg men där
vederbörande av olika skäl visat sig vara
fullständigt odugliga för läraryrket och
också fått sluta detta. Detta är ju rena,
skära humbugen. Denna olyckliga ordning
vill nu de sakkunniga mer eller
mindre överföra även till det högre skolväsendet.
Vilken kompetens har en lekmannamässigt
sammansatt styrelse att
bedöma exempelvis en gymnasielärares
undervisningsskicklighet? Svar: ingen!
De sakkunniga har sett hela denna fråga
i ett skevt perspektiv. Det verkar, som
om de hade i tankarna en byskola i
Skabersjö socken i Malmöhus län och
inte hela det svenska undervisningsväsendet.
Ja, herr talman, jag nämnde bara
Skabersjö som ett exempel. Ecklesiastikministern
är väl relativt oskyldig.
Han har ju i huvudsak underskrivit de
sakkunnigas betänkande — och det erkännandet
måste jag ge honom — justerat
deras proposer till det bättre på
vissa punkter.

Skada bara, att han intet orkat följa
sina bättre tankegångar till slutet utan
på ett egendomligt sätt gång på gång
motsagt sig själv. Enligt referatet på s.
19 i utskottsutlåtandet får man veta att
»departementschefen delar utredningens
uppfattning, att tyngdpunkten i en skolstyrelsereform
icke ligger däri att den
nya styrelsen erhåller ett större antal
administrativa uppgifter utan i det vidgade
kompetensområde styrelsen får
med åtföljande möjligheter att överblic -

ka, samordna och utveckla skolväsendet
i kommunen».

Det låter ju förnuftigt, även om det
kanske inte är riktigt att departementschefens
uppfattning där helt och hållet
överensstämmer med utredningens. Men
plötsligt ändrar han mening, såsom framgår
av s. 22 i utskottsutlåtandet: »En
så fullständig frihet för skolstyrelsen att
själv bestämma om sin organisation och
sina arbetsformer, som utredningen
tänkt sig, finner departementschefen å
andra sidan inte heller helt lämplig.
Framför allt kan det allvarligt ifrågasättas,
om skolstyrelsen själv skall äga bestämma
omfattningen av ärendenas delegering
från styrelsen till avdelning eller
tjänsteman. Vid tillkomsten av den
nya lagen om socialhjälp ansågs det icke
böra överlämnas åt socialnämnden att
efter gottfinnande delegera sin beslutanderätt.
Departementschefen anser, att
samma principer som därvid vunnit tilllämpning
bör gälla för skolstyrelsens
del, och förordar i överensstämmelse
härmed, att det skall ankomma på fullmäktige
att -—- efter förslag av skolstyrelsen
— besluta huruvida skolstyrelse
skall äga uppdraga åt avdelning eller
tjänsteman att fatta beslut i vissa ärendegrupper.
Beskaffenheten av dessa
ärendegrupper skall angivas i fullmäktiges
beslut.»

Inför denna passus måste man fråga
sig, vad lagen om socialhjälp har att
göra med skolstyrelselagen. Vad som
stadgats i socialhjälpslagen — fullkomligt
riktigt där -— kan väl inte rimligen
överföras att gälla beträffande skolstyrelsernas
verksamhet. Sällan har jag,
herr talman, mött ett så typiskt exempel
på vad man inom logiken benämner
falsk analogi.

Vad har för övrigt fullmäktigförsamlingarna
för möjlighet att bedöma vilka
ärenden som bör ankomma på skolstyrelsen,
dess avdelning eller vederbörande
rektor att besluta om? Här stöter man
på intrikata pedagogiska problem, som
endast den i skollivet direkt engagerade
skolledaren och hans kolleger behärskar.
En förnuftig skolledare ser alltid till att
han har sitt kollegium bakom sig och

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

föräldraopinionen för sig. Vilka möjligheter
till förvecklingar blir inte följden
av denna oklara och inkonsekventa hållning!
Och hur kommer framtidens skolledare
att se ut?

Problemet kan givetvis hyfsas genom
av Kungl. Maj:t utfärdade skolstadgor
och andra författningar, men härom vet
vi i dag ingenting. Efter resonemang
fram och åter säger departementschefen,
att det så långt möjligt bör undvikas, att
skolstyrelserna belastas med arbetsuppgifter
av rutinkaraktär eller med detaljspörsmål.
Beslutanderätten i ärenden,
som bäst prövas och avgöres av rektor,
bör icke av formella skäl handläggas av
styrelsen, tillägger han. Ja, det skulle
viil fattas annat!

I övrigt är att annotera, att såväl de
sakkunniga som departementschefen varit
märkvärdigt förtegna om det andliga
innehållet i de beramade skolstyrelsernas
verksamhet — vad det nu kan bero
på, vet jag inte. Kanske kan de utlovade
stadgorna och instruktionerna även här
ge en viss vägledning. Det skall bli intressant
att se, hur de kommer att se ut.
I frånvaro av stadgor och instruktioner
samt utredning av de ekonomiska konsekvenserna
för kommunerna av detta
förslag går riksdagen i dag att fatta sitt
beslut med förbundna ögon.

Samma brist på information kännetecknar
också förslaget om de 24 nya
länsskolnämnderna. Inte heller beträffande
dem lämnas någon redogörelse för
hur de bör angripa sina uppgifter. Men
om de sakkunniga är återhållsamma beträffande
nämndernas pedagogiska verksamhet,
är de så mycket mera omtänksamma
— rent av förbluffande omtänksamma
— när det gäller mera materiella
ting. Sålunda får man i detalj reda på
vilka lokalutrymmen som nämnderna bör
ha. Inte ens tambur och toalett glöms
bort i sammanhanget. Huruvida sistnämnda
utrymmen skall ställas till skolnämndens
förfogande även på Gotland
är dock något ovisst.

Enligt propositionen skulle var och en
av de 24 länsskolnämnderna förses med
en förste byråsekreterare i 29 lönegraden
och nämnden i Malmö därutöver

Förslag till skolstyrelselag m. m.
med eu sekreterare, förslagsvis i 25 lönegraden.
Vidare föreslås 24 kanslibiträden
i 11 lönegraden och 15 kontorsbiträden
i s. k. reglerad befordringsgång
— inom parentes sagt ett förfärligt fult
uttryck — samt dessutom extra biträdespersonal
i icke angivet omfång. Skolöverstyrelsen
håller före att denna personal
är långt ifrån tillräcklig. Enligt
dess mening bör vid länsskolnämnderna
finnas inte mindre än 50 jurister och lika
många kansli- och kontorsbiträdesbefattningar.
Även alla andra sakkunniga
myndigheter, som yttrat sig i frågan,
anser att nämndernas sekretariat är underdimensionerade.
Vilken återverkan
de nya kommunala och regionala ämbetsverken
kommer att få i form av ökad
arbetsbelastning på de enskilda skolorna
är ej utrett och torde svårligen kunna
utredas så länge som de nya verkens
kompetensområde ej är klarlagt. I utredningen
och propositionen framskymtar
emellertid att biträdespersonalen på
rektorsexpeditionerna sannolikt måste
utökas i samband med den nya skolstyrelsereformen.

Reformens huvudsyfte skulle ju vara
att decentralisera skolärendenas behandling
från skolöverstyrelsen och yrkesskolöverstyrelsen
till det regionala och
kommunala planet, och härom är ju
ingenting att säga. Många har därför frågat
sig, vilken reduktion som skulle kunna
vidtagas i fråga om dessa statliga
överstyrelsers personaluppsättningar. De
centrala skolöverstyrelserna har, såsom
kammarens ledamöter väl känner till,
expanderat på ett förr aldrig skådat sätt
under efterkrigstiden.

Skolöverstyrelsen har behandlat spörsmålet
men till sist betonat att det är
vanskligt eller ogörligt att utan erfarenhet
av mellaninstansernas verksamhet
förutse reformens inverkan på överstyrelsens
arbetsbelastning. Även skolöverstyrelsen
anser alltså att det hela är
ovisst. Av ämbetsverkets yttrande framgår
emellertid, att någon egentlig minskning
av dess personalbehov ej kan påräknas.
Inte heller har man att emotse
någon minskning av domkapitlens personal
såsom en följd av denna reform.

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.

Innan jag slutar, skulle jag vilja ge
herr ecklesiastikministern, som jag ser
har kommit in i kammaren, en replik.
Han försökte avleda uppmärksamheten
från det berörda ämnet genom att börja
tala om enhetsskolan. Herr statsrådet
har en faslig benägenhet att, vilken materia
som än behandlas här, hoppa in
på frågan om enhetsskolan. Han försökte
göra gällande att kritiken mot skolstyrelseförslaget
skulle bero på en viss
ljumhet gentemot enhetsskolan. Jag hoppas
att herr statsrådets uttalande på den
punkten i dag berodde på en tillfällig
indisposition.

Summa summarum: allt flyter, och
ingen vet egentligen någonting om hur
den här reformen kommer att te sig i
verkligheten. Då sålunda frågan om skolstyrelsernas
och länsskolnämndernas inre
verksamhet fortfarande är öppen,
måste den, som större delen av sitt liv
sysslat med dessa ting, i dag uttala en
önskan och en förhoppning, och det är
att de nya organen måtte inskränka sin
gärning till sådana uppgifter, för vilka
de behövs och som de har kompetens att
bedöma. Det behövs en bättre överblick
över och samordning av våra olika skolformer.
Det behövs lagligen auktoriserade
nämnder inom kommunerna, som
planerar för och organiserar skolväsendet
där. Det behövs likaledes nämnder
inom länen för samordningen och planeringen
på skolans område inom större
regioner. Jag tror också att det är
lyckligt med en enhetlig ledning av skolornas
byggnadsverksamhet och deras
sociala uppgifter.

Departementschefen har visserligen
understrukit att dessa problems lösning
är huvudsyftet med den beramade reformen.
Men han har varit omgiven av såvitt
jag förstår oerfarna rådgivare, som
fört honom in på villovägar, in i en
otuktad urskog av dimmiga projekt, vilkas
innebörd synbarligen varken han
eller hans rådgivare kunnat närmare urskilja.

Då så är förhållandet, herr talman,
nödgas jag yrka bifall till herr Berghs
och herr Nilssons i Göingegården reservation
I, vars innebörd herr Bergh nyss

har utvecklat. Vidare yrkar jag bifall till
reservation II A 2), II B och II C, de senare
reservationerna för så vitt inte yrkandet
om bifall till reservation I vinner
flertalet.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag betraktar det som ett
sundhetstecken, när min vän herr Ohlon
underströk, att han nödgades yrka bifall
till herr Berghs reservation — det var
tydligen med mycket stor motvilja han
gjorde det i detta sammanhang.

Herr Ohlon började med att klandra
mig för att jag hade begärt ordet först i
denna debatt. Är det ett brott mot någon
för mig okänd förordning, så ber jag
herr Ohlon om ursäkt för den förbrytelsen.

Sedan kom herr Ohlon in på förhållandena
i Göteborg; det skulle ju ha varit
egendomligt om han inte gjort det. Han
talade om hur utomordentligt bra man
där har det ordnat; man har ett otal små
styrelser som sköter skolväsendet, och
det tycks vara idealtillståndet för herr
Ohlon. Men jag tycker inte att det var
riktigt snällt av min vän herr Ohlon att
angripa Stockholm på det sätt han gjorde.
Skall vi inte kunna vara överens om
att Stockholm bör få sköta sina skolangelägenlieter
ungefär som man i denna
stad anser lämpligt? Det har föreslagits
såväl av utredningen som av Kungl.
Maj:t och utskottet. Om Stockholm önskar
ha flera styrelser, så äger staden rätt
att göra framställning om den saken.
Dessutom tror jag att man här bedömer
Stockholm i högsta grad oriktigt. Stockholm
har ett gott skolväsen, och det kan
sättas i fråga, om inte denna stad ligger
nummer ett även i proportion till befolkningstalet.
Det tycker jag att vi skall
högakta Stockholm för.

Vidare kom herr Ohlon in på yrkesskolorna
och var vänlig nog att i ett par
sammanhang citera milt enkla namn som
underskrift till betänkanden på området.
Då vill jag erinra herr Ohlon om en
mycket viktig sak, nämligen att vi inte
bara har Göteborg och Stockholm i detta
land, utan också omkring 1 000 andra

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

kommuner, som vi måst ta hänsyn till
vid utredningarna. Detta har vi gjort,
och vad såväl Göteborg som Stockholm
beträffar, så har de möjlighet att utnyttja
undantagsbestämmelsen, något
som inte gäller andra kommuner som
inte är tillräckligt stora.

Herr Ohlon citerade ett cirkulär, som
gått över hela landet för att samla en
opinion mot att yrkesskolorna skulle
komma in under dessa bestämmelser.
Dess bättre har detta cirkulär inte vunnit
den anklang, som författarna åsyftade.
Jag tror att om vi skall kunna få en
fullgod yrkesutbildning, jämställd med
vår utbildning på det teoretiska området,
då måste vi ha en gemensamt ansvarig
skolstyrelse, där man av andra skäl kan
vara med på en sådan ordning.

Herr Ohlon kom också in på folkskolans
nuvarande betygssättning. Den frågan
hör inte på något sätt hit; folkskolans
betygssättning sker ju efter vissa
schematiska grunder, ett ämne som inte
sammanhänger med vad vi nu behandlar.
Jag tycker för min del, att herr
Ohlon varken var snäll eller kvick, när
han talade om den lilla byskolan i Skabersjö.
Jag måste säga, att de små byskolorna
också har sitt berättigande, kanske
i lika hög grad som några andra skolor
i olika delar av landet. Jag tror inte att
det är rätta ämnet att göra sig lustig
över.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Näsström behöver
inte alls be mig om ursäkt för att han
tog till orda först. Vad jag ville ha fram
var, att han använde tillfället att föredra
vissa delar av utskottsutlåtandet •— jag
hade väntat att det vid detta tillfälle
kunde falla herr Näsström in att tala om
någonting nytt, utöver det som står i utlåtandet.

Herr Näsström menade att jag hade på
ett otillbörligt sätt kritiserat den kommunala
organisation som råder här i
Stockholm, en organisation med stark
tjänslemannabetoning. Jag har endast
påpekat faktum, herr talman, och velat
understryka att denna organisation inte

Förslag till skolstyrelselag m. m.
bör vara ett föredöme för oss andra i
landet. Men genom en tvångslagsstiftning
av den innebörd, som nu håller på att
förverkligas, tvingas även andra kommuner
att införa en motsvarande ordning,
där tyngdpunkten i styrelsearbetet
av helt naturliga skäl kommer att åvila
tjänstemän.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlon berörde vidare
frågan om våra respektive överstyrelsers
personal. Det är väl inte obekant
för någon i detta hus, att en våldsam ansvällning
har skett på skolans område
och att de stora årskullar, som skolan
just nu får ta emot, har föranlett ett mycket
omfattande merarbete för samtliga
organ som har med skolväsendet att göra,
inte minst då för skolöverstyrelsen.
Jag skulle för min del vara glad, om
denna anordning kunde leda till att vi
inte behöver utökad personal hos skolöverstyrelsen.
Förhållandet är naturligtvis
detsamma vad gäller överstyrelsen
för yrkesutbildning.

Det är enligt min mening inte alls
egendomligt att man inför delegationsrätt
för skolstyrelserna, så att de slutgiltiga
avgörandena träffas av de beslutande
organen på förslag av skolstyrelserna.
På det sättet får man en stadga
för framtiden. Skolstyrelserna vet vad de
har att hålla sig till inom de olika organ
som det här är fråga om. Och det är väl
ändå inte felaktigt att det beslutande organet
i en kommun — vilken kommun
det än må gälla — är underkunnig! om
vad som sker på detta område. Jag tror
inte att man skall kalla en sådan ordning
för byråkrati — som jag ser saken är det
i stället närmare demokrati, och så bör
det vara.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är det allra sista herr
Näsström anförde som jag skulle vilja ta
upp, nämligen att fullmäktigeförsamlingarna
var och en på sin ort skall sitta och
besluta om vilka ärenden som skall delegeras
till avdelning eller till vederböran -

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
de skola eller dess ledare. Det är ju just
sådana anordningar som medför att vi
får en så tung byråkratisk organisation
i samhället. Det vore väl då bättre att
man i en allmän stadga finge formulerat
vilka ärenden som bör delegeras till vilka.

Jag har inte klandrat överstyrelserna,
utan jag har endast konstaterat att det,
trots den oerhörda ökning av tjänstemannastaberna
som kommer att äga rum
i periferien inom vårt undervisningsväsende
med delegation av ärenden det
icke kunnat åvägabringas en motsvarande
reduktion i de centrala styrelserna.

Jag fruktar, herr talman, att kammaren
i dag kommer att fatta ett beslut liknande
det som gjordes i början av 30-talet i fråga om domkapitelreformen.
Det skulle bli så enkelt och rationellt
och billigt. Vad blev följden. Jo, domkapitlens
expeditioner är i dag tre gånger
så stora som de var innan reformen genomfördes,
men vid reformens genomförande
sades ingenting om den ökade
arbetsbelastning, som skulle bli följden
av beslutet.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Det här börjar ju att bli
ganska intressant. Nu har herr Bergh
vunnit en ny proselyt i herr Ohlon. Jag
skall inte gå in på någon polemik med
herr Ohlon; det behöver jag inte. Kanske
det till och med blir så att någon av folkpartiets
representanter — herr Sunne eller
någon annan — försvarar utskottsmajoriteten
mot herr Ohlon. I varje fall
kan jag lika gärna vända mig mot herr
Bergh, som är huvudreservant, ty då når
jag precis vad jag vill.

Herr Näsström sade efter herr Berghs
första anförande, att han inte alls var
förvånad över herr Berghs anförande.
Min reaktion, herr Näsström, var den
rakt motsatta: jag blev förvånad — jag
försäkrar det — men förvåningen varade
inte så länge, ty herr Bergh själv gav
mig nyckeln till problemet. Han framställde
sig själv som en dubbelnatur; dels
var han fackman och dels var han riksdagsman.
I utskottet —- och det var mot

den bakgrunden som jag först placerade
herr Bergh i dag ■— uppträdde herr
Bergh som fackman, med fackmannens
stora förtjänster men också med fackmannens
brister. För att inte herr Bergh
skall få tillfälle att säga det i en replik
kanske det är bäst alt jag själv säger, att
man ju brukar karakterisera en professor
som en person, som har en annan
mening. Ja, det där gäller om professorer
— det skall gärna erkännas — men
det gäller nog om fackmän i allmänhet.
Så betraktade jag herr Bergh i utskottet,
men också — det vill jag ärligt säga —
som den verkligt kunnige fackmannen.
Och så betraktar jag herr Berghs reservationer
på detaljpunkterna men faktiskt
också reservation I, som ju gäller
utskottsutlåtandet i sin helhet. Herr
Bergh säger i denna reservation att han
naturligtvis i princip går med på att man
inrättar dessa lokala skolstyrelser, gemensamma
inte bara för det obligatoriska
skolväsendet utan även för andra läroanstalter.
Herr Bergh säger vidare att
han självfallet är med på att det inrättas
länsskolnämnder, alltså dessa mellaninstanser.
Men så kommer förhindren.
Och vilka är de? Ja, herr Bergh gjorde
själv en katalog över dem i sitt anförande.
Han talade om lärartillsättningarna
och om att det inte nu föreligger någon
proposition i det ämnet men att vi kunde
vänta den nästa år. Han ville framför
allt veta vilken instans som skulle syssla
med dessa lärartillsättningar, och på den
punkten svarade ju herr statsrådet. Herr
Bergh talade vidare om de reviderade
skolstadgorna och sade, att han gärna
ville ha sådana stadgor till hands, när
han skulle göra ett ståndpunktstagande
i de frågor vi har att bedöma i dag. Nu
brukar vi ju inte vara bortskämda med
att få stadgor tillsammans med en proposition,
men jag vill gärna säga att jag
mycket väl kan förstå herr Berghs inställning.
Frågan om huvudmannaskapet
berördes här av ecklesiastikministern.

Sedan framhöll herr Bergh, att kommunalförbundslagen
ännu inte antagits
av riksdagen. Nej, men vi känner ju till
hur den lagen kommer alt se ut, och
herr Bergh känner säkert bättre till den

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

än många andra. Men herr Bergh är en
försiktig general. Han vill ha beslut i saken,
innan han kan vara säker.

Ja, jag kan gå herr Bergh till mötes genom
att medgiva, att det naturligtvis
kunde ha varit fördelaktigt att ha alla
dessa ting på hordet, när vi i dag har
att fatta beslut, men å andra sidan är det
sällsynt att man här i riksdagen kan genomföra
en sådan synkronisering. Jag
medger alltså, att det hade varit fördelaktigt,
men jag vill också rikta en direkt
fråga till herr Bergh: Vad är det egentligen
som herr Bergh är bekymrad över?
Jag har ärligt tittat över det hela och
försökt föreställa mig vad som skulle
kunna hända, vad vi ännu inte kan överblicka,
som skulle kunna påverka vårt
ståndpunklstagande i dag. Jag kan inte
rimligen finna, att det är förenat med
några risker att omedelbart gå till beslut.

Men jag vill också säga, för att precisera
den skiljaktighet, som föreligger
mellan herr Bergh och oss andra, att vad
det här gäller är en procedurfråga, inte
en substansfråga. Skall vi besluta i dag
eller skall vi vänta till nästa år eller senare?
Jag kan inte finna att några skäl
talar för att man skall följa reservationen.

Låt mig så gå över till detaljreservationerna.
Jag har själv reserverat mig på en
punkt. Den reservationen skall jag inte
offra många ord på — jag kommer till
den strax. Jag skall i stället tala om andra
ting, som spelat en mer central roll i
den hittills förda debatten. Då är det naturligtvis
frågorna om skolväsendets regionala
ledning som kommer i förgrunden.

Man har berört handläggningen av
disciplinärendena, vilken en reservation
vill hänvisa till den centrala skolmyndigheten.
Majoriteten inom utskottet föreslår,
att dessa ärenden skall gå till
länsskolnämnderna. Det har inte varit
någon hårdare diskussion på denna
punkt. Före riksdagsbehandlingen tycktes
dock dessa frågor i viss mån uppröra
sinnena av någon orsak. Det var nästan
så, att vederbörande ibland syntes tycka
att det vore särskilt fint att få upp disci -

Förslag till skolstyrelselag m. m.
plinärendena så högt som möjligt. Jag
kom att tänka på hur adelsmännen i äldre
tider slog vakt om sin urgamla rätt
att bli avrättade med svärd. Rättvisligen
hör dock sägas, att åtminstone reservanternas
ståndpunkt är motiverad och
saklig; de vill nämligen, att man skall
flytta upp disciplinärendena centralt för
att få till stånd en enhetlig behandling.
Ja visst, då får man en omedelbar garanti
för den saken. Men även om man lägger
disciplinärendena på länsskolnämnderna,
får man enligt min mening en medelbar
effekt i samma riktning till följd
av möjligheterna till överklagande. För
mig är detta inte någon stor fråga. Men
med tanke på vikten av att dessa disciplinärenden
handhaves i kontakt med lokalkännedom,
kanske med utnyttjande
av muntlig handläggning, har jag för
min del stannat för den ståndpunkt som
utskottsmajoriteten intagit.

Den andra frågan i detta sammanhang
gäller ju hur stora länsskolnämnderna
hör vara. Det är för mig en rent
praktisk fråga. Här har ju statsrådet i
likhet med utredningen föreslagit sju ledamöter,
medan reservanterna föreslagit
åtta. Man har underligt nog inte gått upp
till nio. Jag lyssnade uppmärksamt på
herr Sunnes argumentering. Som den
framlades, förde den direkt till nio ledamöter,
nämligen fem från landstinget,
juristen från länsstyrelsen och tre från
de centrala överstyrelserna. Herr Sunne
skakar nu på huvudet, men jag sade:
som det framsades. Jag gissar, att herr
Sunne anser att det skulle bli en för stor
nämnd med nio ledamöter. I varje fall
föreställer jag mig, att vi kan vara överens
om att vi inte vill göra denna nämnd
för stor.

Vi har stannat för sju ledamöter. Vi
har kanske mer än herr Sunne och andra
tänkt på vikten av att lekmännen blir
i majoritet. Nu räknar reservanterna
länsstyrelsejuristen som lekman. Det har
jag i detta sammanhang litet svårt att göra.
Vi liar kommit till det resultatet, att
det hör vara fyra ledamöter från landstinget,
en från länsstyrelsen och två från
de centrala skolmyndigheterna. Då invänder
herr Sunne — och den inställ -

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
ningen förstår jag helt — att lian vill ha
skolmannen mer fylligt representerade.
Jag menar nu, att det tillgodoses genom
att länsskolinspektören får vara närvarande
vid sammanträdena. Häremot genmäler
herr Sunne, att inspektören inte
har rösträtt, han får bara vara närvarande
som föredragande, och att det är
det som gör skillnaden så stor. Jag tror
inte så mycket på den saken utan har
efter alla dessa överväganden stannat
för utskottets förslag. Jag menar dock
inte, att det skulle vara någon större
olycka om till äventyrs denna reservation
skulle vinna majoritet.

Om jag så till slut med några ord övergår
till den reservation, som jag själv har
undertecknat, vill jag framhålla att det
råder en mycket liten skillnad mellan
departementschefens förslag och reservationen.
Reservationen går ut på att en
skolstyrelse skall kunna bibehålla eforusinstitutionen,
om den så vill. Departementschefen
anför att han inte vill motsätta
sig eforusinstitutionens avskaffande,
men han anser, att »den solennitet
som behöver förlänas skilda tillfällen i
skolans liv icke nödvändigtvis borde
fordra, att en viss person förordnas för
denna uppgift». Han menar med andra
ord att representativa personer såsom
biskopen skall kunna vid lämpliga tillfällen
tillkallas, om man så önskar.

Den skillnad som råder mellan departementschefen-utskottsmajoriteten
och
mig fotas på min sida — jag skall gärna
erkänna det -— på sentimentalitetsskäl.
Man måste ändå anse att den institution
det här gäller representerar en
mycket värdefull tradition inom svenskt
skolväsen, och skulle den lokala skolstyrelsen
önska bibehålla traditionen, bör
den ha rättighet till det. Varför kan man
inte någon gång införa något irrationellt
i vårt annars ofta så gråa samhälle?

Jag kan alltså sammanfattningsvis,
herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter med undantag
av punkten A. 5), där jag yrkar
bifall till den av mig avgivna reservationen,
som samtidigt subsidiärt avgivits av
herr Nilsson i Göingegården och herr
Ragnar Bergh.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Wahlund vill göra
gällande att huvudvikten i denna diskussion
ligger på procedurfrågan. Så är nog
inte förhållandet från mina utgångspunkter.
När herr Wahlund frågar mig, vad
jag egentligen är bekymrad för när det
gäller det föreliggande förslaget, kan jag
svara med att hänvisa till vad jag redan
sagt, nämligen att det enligt min som
jag tror ganska välmotiverade mening
inte förebragts ett material som gör det
möjligt, i varje fall inte för mig, att
överblicka innebörden av verkningarna
av det beslut, som riksdagen inbjudes att
fatta. Herr Wahlund förklarade i detta
sammanhang, att han inte såg några risker.
Jag gratulerar herr Wahlund till
hans förmåga att blicka in i ett dimhöljt
fjärran.

Den förklaring, som herr Wahlund
lämnade till att inte tillräckligt material
presterats — han ansåg själv att det
skulle vart fördelaktigt, om så hade skett
—■ nämligen att vi var vana vid ett sådant
handlingssätt, föranleder emellertid
till den reflexionen, att det skulle
vara av intresse för riksdagen av rent
sakliga skäl men även med hänsyn till
riksdagens konstitutionella ställning att
vi hjälps åt att vänja kanslihuset vid att
få fram det material, som vi behöver.

Herr SUNNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett litet missförstånd, som jag tror att
herr Wahlund gjort sig skyldig till när
det gäller mitt förslag beträffande sammansättningen
av länsskolnämnden.

Enligt mitt förslag skulle fyra ledamöter
av nämnden väljas av landstinget och
juristen utses av länsstyrelsen, medan
överstyrelsen för yrkesutbildning skulle
utse en och skolöverstyrelsen två ledamöter.
Det blir således endast åtta ledamöter.
Man får väl räkna juristen till
lekmännen, och i så fall skulle det bli
tre pedagoger och fem lekmän i nämnden.

Jag kan i detta sammanhang säga, att
om herr Näsström vidhållit sin uppfattning
från utredningen att det borde va -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

ra sju ledamöter, bland vilka länsskolinspektören
ingick såsom självskriven
ledamot, hade det också blivit tre pedagoger,
och då hade proportionen blivit
tre pedagoger och fyra lekmän. Enligt
förslaget om åtta ledamöter blir det tre
pedagoger och fem lekmän, och därmed
anser jag att lekmannarepresentationen
är väl tillgodosedd.

Herr WAHLUND (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas verkligen att
det framgick av mitt anförande, att jag
inte påstod att herr Sunne hade reserverat
sig till förmån för nio ledamöter i
länsskolnämnden. Jag ansåg, att hela det
resonemang, som herr Sunne förde i
sitt inlägg, ledde till detta resultat. Men
jag är fullt medveten om att herr Sunne
stannade vid åtta ledamöter. Jag menade
vidare, att då herr Sunnes resonemang
ledde till det resultatet att det skulle
vara nio ledamöter och herr Sunne
stannade för ett mindre antal, måste det
finnas någon annan anledning till detta,
och jag gissade att anledningen var, att
herr Sunne tyckte att nio ledamöter var
för många.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra herr Sunne
om att utskottet först tog ställning
till huruvida förste inspektören skulle
vara ledamot av nämnden eller inte. Jag
hade den uppfattning, som utredningen
givit uttryck åt, men sedan utskottet
praktiskt taget enhälligt ansåg att förste
inspektören inte borde vara självskriven
ledamot av nämnden, fann jag att det
förslag, som utskottet framlagt, var det
riktiga.

Till herr Wahlund skall jag bara säga,
att det enligt det nya förslaget förhåller
sig på det sättet, att en skolstyrelse kan
vid en högtidlig avslutning inbjuda vilken
prominent person som helst, och anser
då en skolstyrelse att man bör inbjuda
en biskop, må det gärna ske, och
vill man inbjuda någon annan, har man
ju möjlighet till det också.

Sedan nämnde herr Ohlon någonting

Förslag till skolstyrelselag m. ni.
om domkapitlen —• man hade blivit förespeglad
att dessa skulle få ett så litet
antal tjänstemän som möjligt, och nu
är de ju rätt stora ämbetsverk. Jag har
ingen anledning att försvara domkapitlen,
det finns kanske personer som kan
göra det bättre än jag, men jag går ut
från att även på det området har arbetsbördan
ökat i sådan takt att man har ansett
sig tvungen att anställa mera arbetskraft.

Vidare nämnde herr Ohlon att departementschefen
hade haft dåliga rådgivare.
Jag vet inte vem han därvid åsyftar.
Jag kan aldrig tänka mig att han menar
utredningen, ty där hade vi två förnämliga
rektorer som numera tjänstgör
och kan se skolan i nuläget. De har gjort
en mycket utmärkt insats i utredningen.
Jag tror därför inte att det kan vara utredningen
som han ansåg såsom en dålig
rådgivare.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Herr Ohlon sade nyss
här i debatten, att han kunde vitsorda,
att det förelåg ett behov på detta område
av en i åtskilliga avseenden ny organisation.
Detta är något, som man givetvis
måste ge honom rätt i.

Redan då direktiven för 1940 års skolutredning
formulerades, uttalade den dåvarande
ecklesiastikministern, Gösta
Bagge, bl. a., att »icke minst ur synpunkten
av det allmännas kostnader för
undervisningsväsendet är frågan om ett
mera planmässigt och enhetligt ordnande
av de skilda läroanstalternas ledning
på orter med ett mera omfattande och
förgrenat skolväsen av stor betydelse».
Som det nu är, menade herr Bagge, är
det dålig kontakt mellan olika skolformer
på samma ort. »Större enhetlighet
i skolornas lokala ledning skulle också
göra det lättare att organisera övergången
mellan skilda skolformer», menade
han.

Det där känner vi igen. Det har ju varit
ledmotivet i den fortsatta diskussionen
under hela 1940-talet. Skolkommissionen,
som avgav sitt betänkande 1948,
delade i stort sett de meningar, för vilka

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
skolutredningen i dessa avseenden har
givit uttryck. Man accepterade tanken på
en gemensam skolstyrelse i kommunerna.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 133 vid
1950 års riksdag kom denna fråga självfallet
åter på tal. Departementschefen,
som den gången var herr Weijne, förordade
också han i princip en gemensam
skolstyrelse i varje kommun. Man
kan måhända likväl iaktta, att departementschefen
hade ett mera generöst sinnelag
och en större fördomsfrihet än
vad man kanske tycker sig då och då
spåra i dagens officiella publikationer
på området. Departementschefen lämnade
sålunda exempelvis »öppet, i vilken
utsträckning särskild styrelse kan befinnas
påkallad för yrkesutbildande läroanstalter»,
men han framhöll också,
att i de flesta kommuner vore säkerligen
en gemensam styrelse för alla distriktets
skolor genomförbar. »Endast i de allra
största kommunerna», framhöll han,
»kan det måhända visa sig nödvändigt
med en uppdelning på flera styrelser.»

Departementschefen hade vid den tidpunkten
emellertid inte heller något
emot, att man sökte sig fram på andra
vägar. Det hette bl. a. på följande sätt:
»I några remissyttranden har som alternativ
till den gemensamma skolstyrelsen
ifrågasatts en anordning, som skulle
innebära, att skilda styrelser bibehållas
för de olika skolorna men att något slags
gemensamt organ skapas, som skulle
handlägga för alla skolor gemensamma
angelägenheter såsom lov, skoltider, sociala
åtgärder m. m.» »Jag har för min
del», sade departementschefen, »intet att
erinra emot att ett dylikt arrangemang
försöksvis prövas i ett eller annat skoldistrikt,
om så befinnes möjligt.» Denna
synpunkt överensstämmer, inom parentes
sagt, med det remissyttrande
över skolstyrelseutredningens betänkande,
som förra året avlämnades av rektorernas
förening, eller vad den kallar sig.
Det utgör i varje fall ett vittnesbörd om
att statsrådet Weijne vid denna tidpunkt
hade blicken öppen för att man skulle
kunna tänka sig att ge kommunerna ett
visst svängrum.

Statsrådet Weijne var likaledes i proposition
nr 133 vid 1950 års riksdag fullt
på det klara med att man inte borde
överdimensionera riskerna av att skolstyrelserna
inte fick tillräckligt god representation
för fackfolket. Han hänvisade
till erfarenheter från folkskolestyrelserna
och skrev på följande sätt: »I dessa
folkskolestyrelser har överläraren
jämte en representant för lärarkåren rätt
att närvara vid sammanträdena och deltaga
i överläggningarna men ej i besluten,
dock med rätt att få sina meningar
antecknade till protokollet.» »Den pedagogiska
och fackliga sakkunskapen synes»,
hette det, »på ett liknande sätt böra
få göra sig gällande i de nya gemensamma
skolstyrelserna. Rektor och lärare
få härigenom tillfälle att föra fram
sina synpunkter på de föreliggande frågorna.
Detta är det väsentligaste; om de
sedan äro ledamöter eller ej torde spela
en underordnad roll.» Han fortsatte:
»Det synes lämpligt att, om skolväsendet
i distriktet omfattar en enda skolenhet,
dennas rektor är närvarande vid
sammanträdena. Finnas flera skolenheter,
böra rektorerna närvara vid behandlingen
av frågor, som beröra deras resp.
skolor.»

Jag vill här, herr talman, även erinra
om att riksdagen vid antagandet av 1952
års lag angående provisorisk skolstyrelse
godtog denna departementschefens år
1950 formulerade tankegång.

Efter dessa preliminära rekognosceringar
i kulisserna vill jag nu gå över till
att studera det aktstycke, som framlagts
till beskådande och kanske också till bedömande
på vår parlamentariska scen
här i dag.

Jag kan då i första hand yrka bifall
till reservation I av herrar Bergh och
Nilsson i Göingegården. Det hade utan
tvivel varit till fördel, om förslag till
skolstadgor, reglementariska föreskrifter
och instruktioner samt förslag till
ordning för tillsättande av lärare och
förslag till lag om kommunalförbund hade
förelegat, innan Kungl. Maj :t låtit utarbeta
förslag till lag om skolstyrelse
samt förslag till lag om länsskolnämnd.
Dessa synpunkter är så uppenbart rik -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

tiga -— ingen i debatten här i dag har
kunnat jäva det ■— att de till och med
föranlett utskottets majoritet att erkänna
detta. Särskilt hade det, står det i utskottstryeket,
enligt utskottets mening
»varit av värde vid bedömning av frågan
om skolstyrelsens organisation och
sammansättning, liksom det hade varit
önskvärt, att förslaget om ny kommunalförbundslag
dessförinnan varit föremål
för ställningstagande från riksdagens sida».

Nu förelåg det emellertid ett tvångsläge,
eftersom ecklesiastikdepartementet
— för vilken gång i ordningen vill jag
låta vara osagt — åter givit ett prov på
sin upp- och nedvända administrativa logik
genom att placera, som det har sagts
här tidigare, brödet i ugnen först med
förklarad avsikt att kasta in jästen efteråt.
Var och en må ha sin metod, men
det må vara reservanterna tillgivet att de
på denna punkt velat anmäla, att de har
en annan åsikt om själva brödbakningsoch
gräddningsprocessen.

Jag har för min del också den egendomliga
åstundan, att jag vill veta, vad
det blir för följder av vad jag är med om
att besluta. När jag lämnar detta hus
kommer jag i den obehagliga situationen,
att folk frågar mig, vad vi har beslutat.
Då kan jag i mitt svar inte ge mer
än en antydan, en löst skissad yttre ram,
som folk inte tycker att det är så stort
nyhetsvärde i.

Det har alltså, herr talman, här gällt,
såsom det har sagts, inte bara att bedöma
en procedurfråga utan även att efterlysa
visst materiellt innehåll i lagstiftningen
om vilket man inte fått någon
upplysning.

Men vad skall en stackars fattig koalitionsmajoritet
i ett utskott göra? Den
hade ju bara att acceptera läget, och sedan
tick man linda spolen vidare. Herr
statsrådet var i sitt anförande härförleden
— det kan ha ett visst intresse i detta
sammanhang — inne på problemet rörande
publiceringen i juni. Denna sak
har jag redan påtalat här i kammaren,
när propositionen remitterades till utskott
den 17 oktober. Jag påpekade då,
alt det förfaringssätt som hade använts

Förslag till skolstyrclselag m. m.
i juni detta år, då propositionen, utrustad
med ett annat omslag, distribuerades
ut i rikets olika bygder — för all del också
till oss riksdagsmän — inledde en ny
praxis, som verkligen öppnade oanade
perspektiv. Såsom jag yttrade här i kammaren
den 17 oktober skulle vi riskera
att få dels en propositionsavlämning i
riksdagen på hittills vanligt och i våra
grundlagar förutsett sätt, dels en propositionsavlämning
i förskott, adresserad
till enskilda riksdagsmän och ledamöter
av kommunala församlingar. Denna modell
skulle verkligen skapa inte bara en
helt ny situation i vårt land utan även
någonting, som inte förekommer i de oss
omgivande civiliserade länderna. Metoden
är knappast att förorda. Man har fått
höra omdömen om vissa tjänstemän i ett
annat departement. De har kallats för
»tuffa killar». Jag tror, att det skulle vara
ganska farligt, om man kunde åsätta
ecklesiastikdepartementets tjänstemän
och chef epitetet »originella killar», när
det gäller att handla och vandla på det
administrativa och det konstitutionella
planet. Departementet bör inte bara av
de skäl, som vi i dag haft anledning att
påtala, utan även av andra skäl, som ligger
längre tillbaka i tiden, ta sig till vara
för dylika extraturer. Jag tror att man
därmed inte lägger en tum till sin växt.

Vi kommer sedan till den situationen,
som inträder, då yrkandet under I icke
bifalles, och som den förtänksamme
man, som jag, herr talman, tror mig vara,
skall jag tillåta mig att även i ty föreliggande
läge göra några reflexioner.

I proposition nr 133 vid 1950 års riksdag,
som jag tidigare här talat om, förutsatte
departementschefen att så stor frihet
som möjligt borde lämnas kommunerna
för att på så sätt få dem positivt
intresserade för skolan och dess funktion.
Det var den princip, efter vilken
man arbetade omkring år 1950. Klimatet
var kommunvänligt, kan man säga. I logisk
linje med en dylik syn på de stora
dragen vid uppläggandet av denna reform
har en reservant i dagens utskottsutlåtande
under II A 1) yrkat, att kommunerna
själva och icke Kungl. Maj:t
skulle få rätt att avgöra, huruvida de

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
med hänsyn bl. a. till strukturen av sitt
skolväsen vill ha särskilda styrelser för
en icke obligatorisk skola. Beslutanderätten
bör i detta fall, hävdar reservanten,
ligga hos kommunens fullmäktige,
sedan länsskolnämnden hörts. Vad reservanten
vill undvika är den själlösa likriktning,
som här kan hota, utan hänsyn
till »lokala avvikelser från normalmönstret».
.lag tror för min del, att denna tanke
är både modest och riktig och att det
hela skulle vinna på den föreslagna ändringen.
Jag yrkar alltså, herr talman, på
denna punkt bifall till reservationen II
A 1).

Vad angår reservanternas ståndpunktstagande
under II A 2) kan jag givetvis
instämma i de synpunkter, som där anläggs,
eftersom det här gäller en av mig
själv väckt motion. Skolstyrelseutredningen
och proposition nr 182 har här
tänkt sig, att endast tre rektorer och tre
lärarrepresentanter skulle få deltaga i
skolstyrelsens möten. Man har sagt sig
frukta, att man i annat fall finge en alltför
vidlyftig representation. Jag har här
tidigare erinrat om statsrådet Weijnes
åsikter om dessa ting, tankegångar, som
riksdagen också godtog genom 1952 års
lag om provisorisk skolstyrelse. Statsrådet
Weijne ansåg tydligen, med sitt dominerande
intresse för att få ett fruktbärande
samarbete till stånd, att det vore
självfallet, att rektor vid skola skulle vara
närvarande vid skolstyrelsens sammanträde,
då ärenden, berörande hans
skola, behandlades. Jag delar denna herr
Weijnes mening. Reservanterna har tydligen
också ansett denna ståndpunkt riktig,
då de förordat, att lagens formulering
otvetydigt bör ge denna rätt. Jag
ber därför att få yrka bifall till reservation
II A 2).

Nu kan läget emellertid också vara så,
att utskottet på just denna punkt ej eftersträvat
att gräva ned sig i någon av
doktrinernas löpgravar. Utskottet skriver
på s. 113: »Icke sällan torde det vara till
fyllest, att facksynpunkterna framföres
av skolchefen eller ordinarie representanter
för skolledare och lärare. Det torde
dock kunna förutsättas, att då viktigare
ärende berörande viss skola kom -

mer upp till behandling, vederbörande
skolchef ser till, att i den mån så påkallas
berörd rektor eller någon av lärarna
kallas.» Det heter vidare, att utskottet
visserligen finner »de av motionärerna
framförda synpunkterna i och för sig
beaktansvärda» — det är, som vi vet, en
väldigt fin formulering i ett utskottstryck
— men vill inte ge de fasta regler
som motionärerna kräver. Detta är enligt
min mening skada. Vem avgör vad
som är »viktiga» frågor och vad garanterar,
att skolledaren blir efterlyst »i den
mån så påkallas»? Jo, det är den byråkrathövding,
som herr Ohlon nyss frammanade
för våra blickar. Det är det byråkratiska
elementet i den nya organisationen,
som här skall ha rätt att avgöra.
Här skapar man friktionsanledningar,
som kunnat undvikas med enkla medel.

Jag noterar givetvis med tillfredsställelse
utskottets behandling av motionen
I: 616, vari begärdes att förslag om överförande
av läroverkens ekonomiska förvaltning
till skolstyrelsen skall efter utredning
underställas riksdagen. Utskottet
har anslutit sig härtill, och därom är
alltså intet att säga.

Herr Wahlund förde eforusinstitutionen
på tal. Den är det kanske inte så
mycket alt säga om i detta sammanhang.
Utskottet har anslutit sig till vad departementschefen
anfört i propositionen på
s. 60, där det säges att skäl synes »icke
föreligga att bibehålla eforusinstitutionen,
som efter de nya skolstyrelsernas
och mellaninstansernas etablerande icke
kommer att ha några praktiska funktioner
att fylla. Den solennitet som behöver
förlänas skilda tillfällen i skolans liv
torde icke nödvändigtvis fordra, att en
viss person förordnas för denna uppgift.
Olika representativa företrädare för
det samhälle skolan tillhör torde utan
särskilda förordnanden kunna förväntas
åtaga sig att åt avslutningar och andra
tillfällen ge den högtidliga prägel som
kan vara önskvärd». Som nyss sades kan
givetvis till denna kategori hänföras eforusämbetets
tidigare innehavare. Man
har alltså möjlighet att i behövliga fall
tillkalla dem. Skillnaden är liten. Man

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

skulle emellertid också bär ha kunnat
ge kommunerna förtroendet att efter
eget bedömande behålla sin gamla eforusinstitution
eller inte. Jag finner därför,
att jag skulle vilja rösta för den
synpunkt, som framförts i reservationen
på denna punkt.

Jag anser också, att skoldirektör bör
ha lärarutbildning. Jag ansluter mig till
denna tanke, vilket innebär, att jag yrkar
bifall till reservation II B), ehuru jag
noterar, att utskottets formulering på
denna punkt har blivit förnuftig, då utskottet
säger, att man endast, när synnerliga
skäl föreligger — utskottet använder
alltså den hårdaste form vårt parlamentariska
språk känner — bör bryta
mot principen, att skoldirektören bör
ha lärarutbildning och lärarerfarenhet.

Det förefaller mig också av praktiska
skäl lämpligt, att disciplinärenden liksom
hittills får avgöras av de centrala
instanserna, dock inte av det skäl, som
herr Wahlund antydde, nämligen att det
härvidlag skulle föreligga samma åstundan
som hos de gamla adelsmännen att
vid eventuellt iråkade tråkiga situationer
få avrättas med svärd. Den synpunkten
är nog ovidkommande i sammanhanget.
Här föreligger emellertid ett material,
som visar, att det under 22 år,
d. v. s. under tiden 1928—1950, endast
förekommit 110 fall. Det betyder fem
fall om året eller två fall per skolinspektionsområde.
Då måste man säga
sig, att detta icke på något sätt kan belasta
de centrala myndigheterna. Vad
man vinner med denna anordning är
det enhetliga bedömandet. Nu är det
meningen, att länsskolenämnderna i A,
B och C skall ta ställning till dylika disciplinärenden
och tvingas hålla kontakt
sinsemellan och säkerligen också behöva
gå till den centrala instansen i Stockholm
för att fråga, vilka principer som
här skall tillämpas. Då kunde man lika
gärna ha låtit denna detalj handhas av
skolöverstyrelserna. Jag yrkar därför på
denna punkt bifall till reservationen II.
C. 1) första stycket.

Utskottet har vidare föreslagit, att antalet
ledamöter i länsskolnämnden skall
vara sju. Jag inskränker mig här, för att

5 Förslå kammarens protokoll 1956. Nr 33

Förslag till skolstyrelselag m. m.
avkorta detta anförande så mycket som
möjligt, till att ansluta mig till de synpunkter,
som i debatten framförts av
herr Sunne, och yrkar bifall till reservationen
II. C. 1) i vad reservationen berör
denna angelägenhet. Jag skulle vilja
använda den tidsvinst, som jag personligen
gör i det sammanhanget, till att
göra den reflexionen, att många, som
sitter här och lyssnar till denna debatt,
måste tänka, att då det här inrättas 24
eller kanske något fler nya ämbetsverk
—- jag har inte gjort ens en approximativ
uppskattning av vad det innebär i
form av nya tjänstemän — detta säkerligen
måste innebära en väsentlig avlastning
för de centrala instanserna. Det
meddelades i utredningen, att det gäller
sextio ämnesområdesgrupper, som
lösgörs från exempelvis skolöverstyrelsen
och förs ut på fältet. Då tror man,
att det måste bli möjlighet till organisatoriska
besparingar i de statliga verken.
Jag ställde frågan under utskottets behandling
av denna sak, hur stor denna
besparing kunde beräknas bli. Föredraganden
hade tydligen tänkt igenom
spörsmålet och svarade — fastän märkbart
skakad — att det möjligen, såvitt
han kunde förstå, kunde innebära indragande
av två byråsekreterartjänster. Jag
bara meddelar detta som en rent saklig
upplysning, eftersom jag tycker att reflexionerna
kan göra sig själva, även om
jag tar i betraktande vad herr Näsström
nyss från denna plats sade om det förhållandet.

Jag har, herr talman, tidigare sagt, att
det skulle ha varit lyckligare, om vi fått
behandla detta ärende på det sätt, som
förordas i reservation I. Under föreliggande
omständigheter får vi emellertid
försöka göra det bästa av det förslag
från Kungl. Maj:t som här föreligger.
Det är efter min mening behäftat med
åtskilliga skönhetsfläckar, som dock, om
kammaren beslutar sig för att följa reservanterna,
låter sig avlägsnas. Det viktigaste
är emellertid att den lag om skolstyrelse,
som riksdagen i dag antar, blir
föremål för förtroende från de berörda
parternas sida. Förutsättningar för ett
dylikt förtroende finns, inte minst på

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
grund av utskottets i olika avseenden
förnuftiga och resonabla skrivning. Här
vill jag omvittna, att särskilt utskottets
värderade ordförande gjort goda insatser.
Jag har i ett par avseenden exemplifierat
utskottets sätt att finna modifierande
skrivningar och vill i detta sammanhang
anföra ytterligare ett exempel
eftersom det gäller en sak, som mycket
diskuterats ute bland allmänheten.

Propositionen har mycket bestämt uttalat
sig för att länsskolnämnderna skall
förläggas till residensstäderna. Utredningen
ställde sig mera öppen att diskutera
skäl och motskäl för en dylik ståndpunkt.
Utskottet säger sig visserligen i
princip dela propositionens uppfattning
men fortsätter: »Icke minst samarbetet
med övriga länsorgan torde påkalla, att
nämnden erhåller en dylik placering.
Emellertid kan andra synpunkter —
främst kommunikations- och näringsgeografiska
förhållanden — i vissa fall anföras
för en annan förläggning inom länet.
Utskottet vill i detta sammanhang
endast framhålla, att Kungl. Maj:t bör
äga rätt att då det i visst faP kan vara
lämpligt besluta annan placering av
nämnden än i residensstaden.» Jag tror,
att det faktum, att denna formulering
kommit in i utskottsutlåtandet, i kända
fall kan bli till båtnad.

Avslutningsvis vill jag, herr talman,
endast säga, att man nu får hoppas, att
Kungl. Maj :t under denna lags tillämpning
mödar sig om att ta hänsyn till
och visa prov på förståelse för föreliggande
behov av lokala avvikelser. Kommunerna
är inte i första hand trakterade
av att bli påminta om, vad klockan
i lagens mening är slagen, ulan de önskar
framför allt, att klockan skall gå rätt
i de enklare lokala sammanhangen. Om
departementschefen och tjänstemännen
i de centrala verken vinnlägger sig om
en dylik inställning till de problem, som
här kommer att möta, kan väl allt rucka
till sig och gå väl. Vi har som vanligt
att fästa vårt hopp vid det gamla ordet,
att visserligen allt inte blir så bra som
man hoppas, men allt inte heller så dåligt
som vi fruktar.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är bara i två korta
avsnitt som jag ämnar beröra herr
Arrhéns inlägg.

Herr Arrhén nämnde något om den
nya metod som tillämpats vad gäller
denna proposition, nämligen att allmänheten
fick kännedom om den några månader
före höstriksdagens början. Vi liar
diskuterat den sidan av saken här i kammaren
så utförligt, så att det inte är mycket
att tillägga. Jag vill bara säga att jag
skulle önska att vi kunde få den metoden
tillämpad även när det gäller andra
propositioner, så att vi i god tid finge
kännedom om de propositioner som
Kungl. Maj:t ämnar förelägga riksdagen
för behandling. Det måste väl ändå, såvitt
jag förstår, vara en demokratisk åtgärd.

Sedan nämnde herr Arrhén något om
indragningen av tjänster i skolöverstyrelsen.
Jag vill då än en gång erinra om
att vi för några år sedan hade en stor
utredning om skolöverstyrelsens organisation.
Utredningsmännen, bland vilka
ingick nuvarande ecklesiastikministern,
framlade ett omfattande förslag om en
stor utökning av antalet tjänster i skolöverstyrelsen.
Herr Arrhén vet mycket
väl, att vi i statsutskottets andra avdelning
varje år haft att behandla framställningar
härom och att skolöverstyrelsen
inte på långt när har fått de tjänster som
den begärt. En del ärenden kommer visserligen
nu att överföras från skolöverstyrelsen,
men om man tar hänsyn till
den knapphet på personal, som skolöverstyrelsen
har, så är det väl ganska
mänskligt om styrelsen inte vill skicka
ifrån sig en del av de tjänstemän som
den i många år har fått strida för att få.
Det vore helt enkelt inte riktigt att göra
det.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast än en
gång vända mig mot herr Näsström, då
han sade, att det skulle vara av värde att
få den praxis, som har inletts genom utsändandet
av Kungl. Maj:ts proposition

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

nr 182 redan i juni, fixerad såsom något
normalt i vårt konstitutionella liv. Jag
upprepar, vad jag sagt redan tidigare:
det skulle öppna oanade perspektiv. Det
bleve en konstitutionell ordning, som endast
kan utgöra inledningen till oordning,
ja, till kaos. Det har ingenting att
göra med en organiserad och förnuftigt
arbetande demokrati.

Vad sedan gäller tjänstemännen i skolöverstyrelsen
och länsskolnämnderna,
var avsikten med mitt uttalande på den
punkten endast att meddela en saklig
upplysning. Resultatet av det hela blir,
att vi får en ny härskara tjänstemän,
som kommer att öka de hundratusentals
tjänstemän, som vi redan har. Jag kan,
herr talman, inte underlåta att i detta
sammanhang erinra om Frans G. Bengtssons
reflexion, att det är väldigt underligt,
att vi, som är ett så snällt och laglydigt
folk, skall behöva 700 000 tjänstemän
för att styra oss och hålla reda på
oss. Nu blir det en ytterligare påspädning,
och många kanske kommer att med
en suck tycka, att det blir litet för mycket
av det goda!

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har om möjligt ännu
mindre anledning än herr Arrhén att
försvara tjänstemännen, men jag tycker
inte att det är riktigt att göra en sådan
framställning som han gjorde. Han säger
att vi har 700 000 tjänstemän, som skall
hålla reda på oss. En sådan klyscha kan
man ju slänga ur sig. Jag tycker emellertid
inte att man bör göra det, om man
inte samtidigt vill ge exempel på i vilka
ämbetsverk vi har för många ämbetsmän
och peka på det, så att riksdagen kan ta
ställning därtill. Annars måste jag betrakta
det som ett allmänt talesätt utan
värde.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan bara svara, att
det parti, som licrr Näsström representerar,
har allmänna sympatier för ett styrelseskick,
som arbetar med det byråkratiska
inslaget som en integrerande

Förslag till skolstyrelselag m. m.
del. Detta styrelsesystem har genom att
tjänst lagts till tjänst utvecklat sig på ett
mekaniskt sätt mot allt större fulländning,
enligt herrarnas sätt att se. Och
det styrelseskicket kallar ni demokratiskt.
Det är under denna utvecklings
gång, som vi å vår sida försöker att rädda
det demokratiska innehållet i vårt
samhällsliv. Denna motsättning har speglats
också i dagens debatt.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Den skoldebatt, som pågått
här sedan klockan tio i morse och
som ännu fortgår med oförminskad styrka,
har en sak gemensam med de flesta
övriga skoldebatter i denna kammare,
nämligen att intet argument riskerar att
bli överhoppat, inget tillfälle till kort
genmäle att bli försummat. Vid det stadium
av debatten, som vi nu hunnit till,
hoppas jag att kammarens ledamöter
överser med att jag endast gör en ganska
kort deklaration beträffande det väsentligaste
som sagts i denna debatt.

Det väsentliga är enligt min mening,
att här har riktats mycket kraftiga angrepp
mot propositionen, utskottsbetänkande!
och delvis även mot utredningen
från herrar Berghs och Ohlons sida. Vi
är ju vana vid att se herr Ohlon agera
som en mycket framgångsrik general för
folkpartiet i denna kammare och med
en skicklighet, som gör att jag för min
del skulle tillstyrka hur många generalsstjärnor,
som sakkunskapen i statsutskottets
första avdelning är villig att tilldela
honom. Men när jag hört debatten i kammaren
och dessförinnan deltagit i voteringen
i utskottet, måste jag säga att herr
Ohlon i denna fråga inte uppträder som
general, utan mera som en partisankrigare.
Det intrycket förstärkes, när jag
hörde herr Ohlon säga att han kände sig
stå inför en otuktad urskog av dimmiga
projekt.

Herr Bergli har mycket riktigt sagt,
att vad som här kräves är en avvägning
mellan de nackdelar det kan ha
med sig att inte ha lärartillsättningsfrågan
klar, att inte ha stadgorna i ordning,
och de nackdelar som det kan ha med

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
sig att inte nu ta denna skolreform. Jag
vill i detta sammanhang säga, att det är
inte alls så som herr Arrhén tror, att
majoriteten i utskottet känt sig förpliktad
att ta någonting, som den är kommenderad
att ta. För min egen del känner
jag det på det sättet att de argument,
som talar för att nu göra reformen, är så
starka, att jag har funnit dem överväga
de av herr Bergh anförda skälen. Det behövs
en gemensam skolstyrelse i de
svenska kommunerna. Det har länge
inom kommunerna funnits trängande
behov av samordning i fråga om skolbyggnader,
samt skolsociala och pedagogiska
anordningar. Jag vill erinra kammarens
ledamöter om att de behoven i
de större kommunerna varit så starka, att
där har arbetat sig fram provisoriska organ,
skolberedningar och annat, vilka på
grund av det sätt, på vilket de tillkommit,
icke kan fylla sina uppgifter med
samma effektivitet som en gemensam
skolstyrelse kan göra.

Jag vill därför bestämt hävda, att det
behövs gemensamma skolstyrelser i kommunerna
och att de bör tillsättas nu.
Jag tror också att den regionala ledning,
som nu föreslås för skolväsendet i länen,
är så beskaffad att den fyller en mycket
stor uppgift och kommer att kunna effektivt
lösa sina uppgifter.

Jag är därför för min del beredd att
ta det ansvar, som är förenat med att votera
för detta förslag. Jag vill till yttermera
visso säga, att jag är glad över att
kunna göra det och glad över att kunna
säga, att herr Näsström och hans utredning
har heder av det förslag som är
framlagt, tvärtemot vad som av en del
talare tidigare sagts här i dag.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det må ursäktas att en
lekman uppträder i denna debatt, men
även en lekman kan ju ha vissa funderingar
rörande en reform sådan som
denna.

Den reform, som riksdagen nu står i
begrepp att genomföra, har länge varit
väntad av skoldistrikten, kanske framför
allt av skoldistrikten på de mindre

orterna. Man har där många gånger frågat
sig, om det är nödvändigt med den
hittillsvarande uppspaltningen med en
styrelse för varje skolform i kommunen,
alltså en styrelse för den obligatoriska
skolan, en styrelse för realskolan, en styrelse
för yrkesskolan o. s. v. och detta
även i en relativt liten landsortskommun.
Man kan därför med mycket stor
tillfredsställelse hälsa förslaget till ny
skolstyrelselag välkommet. Jag tror också
att denna tillfredsställelse är ganska
allmän ute i skoldistrikten. Det måste
väl ändå vara på det sättet att en enda,
enhetlig skolstyrelse inom varje skoldistrikt,
som är ansvarig för skoldistriktets
hela skolväsen, på ett betydligt bättre
sätt kan planera utnyttjandet av de
resurser som finns inom varje kommun.
Dit hör bl. a. ett mera ändamålsenligt
sätt att utnyttja både lokaler och
de personella resurserna. Jag vågar gå
så långt att jag påstår, att detta kommer
att få en viss ekonomisk betydelse för
skoldistrikten, framför allt för de små
distrikten, och att dessa således kan
komma att göra en ekonomisk besparing.

Det har från visst håll sagts att yrkesutbildningen
i kommunerna skulle komma
i ett sämre läge genom det nu föreliggande
förslaget till ny skolstyrelselag.
Jag är emellertid fullt och fast övertygad
om att så ej blir fallet, tvärtom.
Denna min uppfattning grundar jag på
det kända förhållandet, att i de flesta
skoldistrikten sitter de för skolfrågorna
mest intresserade och ivriga personerna
inom kommunerna i styrelsen för den
obligatoriska skolan, alltså folkskolestyrelsen.
När nu dessa personer får ett
mera direkt ansvar även för den rena
yrkesutbildningen, måste ju detta ändå
föra med sig att den praktiska utbildningen
får en knuff framåt. Det är min
bestämda uppfattning. Jag tror att detta
kommer att få en ganska stor betydelse
framför allt på landsbygden och i de
mindre skoldistrikten, där yrkesutbildningen
på många håll förut har varit
eftersatt.

En fråga, som också vållat en viss irritation
ute i skoldistrikten, är den s. k.

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

tillsynslärarfrågan. Enligt propositionen
och utskottets förslag blir ju denna institution
nu obligatorisk. Det har rått
en viss tveksamhet om begreppet »skolenhet»,
men med den skrivning, som
utskottet här har använt, tror jag inte
det skall behöva vålla någon större tveksamhet
ute i skoldistrikten vad som menas
med skolenhet. Herr Ohlon talade
i sitt anförande om att vi genom denna
reform skulle få en hel stab av tillsynslärare.
Detta med tillsynslärare är emellertid
ingenting nytt, sådana har funnits
i alla tider ute i skoldistrikten. Jag
tror i motsats till herr Ohlon att deras
antal efter genomförandet av den nya
skolstyrelselagen kommer att bli mindre,
eftersom tillsynslärare blir obligatoriska
endast där det finns tre läraravdelningar.

Den största betydelsen tror jag emellertid
att den nya skolstyrelselagen får
på det regionala planet. Såsom ni alla
känner till, har vi ju förut haft två sidoordnade
instanser, nämligen länsstyrelsen
och domkapitlet. Det har många
gånger varit på det sättet att en skolstyrelse
inte har vetat till vilken av dessa
instanser den skulle vända sig exempelvis
vid ett överklagande. Sådana frågor
har väl retts upp av länsstyrelsen,
men jag tror ändå att det är mycket
värdefullt att det inrättas sådana länsskolnämnder
som här föreslagits. Det
kan nämligen, såsom jag nyss sade, inte
ha varit rationellt att man haft med både
länsstyrelse och domkapitel att göra,
när en viktig fråga skulle avgöras. Länsskolnämndernas
tillkomst måste därför
hälsas med stor tillfredsställelse, och jag
tror också att alla skolstyrelser kommer
att göra detta. Att domkapitlen nu avkopplas
från skolstyrelserna måste också
hälsas med tillfredsställelse. Det är
bara det felet att denna reform borde
ha kommit samtidigt med att den borgerliga
kommunen övertog skolfrågorna
från församlingarna.

Till utskottets utlåtande har fogats en
reservation när det gäller sammansättningen
av länsskolnämnderna. Man har
här från reservanternas sida velat få en
länsskolniimnd, som skulle bestå av åtta

Förslag till skolstyrelselag m. m.
ledamöter. Därmed menar man, att de
rent pedagogiska facksynpunkterna skulle
kunna tillgodoses på ett bättre sätt.
Men jag har mycket svårt att förstå denna
reservation, som går ut på att skolöverstyrelsen
skulle utse två ledamöter
i länsskolnämnden. Jag tror inte, att det
har förelegat några särdeles starka skäl
för att avge denna reservation, eftersom
reservanterna faktiskt här är inne på
samma linje som utskottet. På s. 122 säger
nämligen utskottet följande: »Den av
skolöverstyrelsen utsedde ledamoten bör
således ha sakkunskap om och erfarenhet
av den obligatoriska undervisningen
respektive läroverken, allteftersom
skolinspektören närmast företräder det
andra området. Utskottet vill i detta
sammanhang understryka, att de av de
båda överstyrelserna utsedda ledamöterna
icke får uppfattas som någon partsrepresentation
i den meningen, att de
under länsskolnämnden sorterande lärarkategorierna
skall ha företräde i denna.
» Här säger reservanterna ungefär ordagrant
detsamma: »Utskottet anser det
dessutom betydelsefullt, att de av skolöverstyrelsen
utsedda ledamöterna icke
uppfattas som någon partsrepresentation
i den meningen, att alla under länsskolnämnden
sorterande lärarkategorier
skall ha företräde i nämnden. Tillsättningen
bör ske med utgångspunkt från
att bland nämndens ledamöter bör finnas
pedagogisk kunskap inom såvitt möjligt
hela det område av vårt skolväsen,
som sorterar under nämnden, oavsett
vilken lärarkategori vederbörande ledamot
fackligt representerar.»

Jag kan inte finna, att det är någon
väsentlig skillnad på detta utskottsutlåtande
och reservanternas förslag. Dessa
bägge uppfattningar står ju så pass
nära varandra, att man tycker, att en
reservation på den punkten är onödig.

Herr talman! Jag ber alltså att få instämma
i yrkandet om bifall till utskottets
förslag i samtliga punkter.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Efter ett mångårigt samarbete
med herr Ohlon, också i 1950 års

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
skolutskott, är jag benägen att fästa mycket
stort avseende vid hans synpunkter
på de pedagogiska problemen, och jag
har i allmänhet kunnat ansluta mig till
hans tankegångar. Det var därför naturligt,
att jag på förhand var benägen att
ansluta mig till hans kritik av den föreliggande
propositionen. Under arbetet i
utskottet har jag emellertid blivit övertygad
om att den avböjande hållning
han i detta fall intar knappast är ur samhällets
synpunkt ändamålsenlig. Det har
varit intressant att här höra ett uttryckligt
medgivande från både herr Bergh
och herr Olilon, som går på avslagslinjen,
att det är önskvärt med en samordning
både på det lokala och på det regionala
planet. Det finns sålunda ingen
principiell skillnad mellan huvudreservanterna
och utskottet i detta hänseende.
Huvudreservanterna har emellertid
avböjt ett beslut nu, därför att detaljerna
i propositionen och i utskottets utlåtande
enligt deras mening icke är tillräckligt
klarlagda.

Jag skulle vilja säga att detta är riktigt,
men eftersom den skolstyrelselag,
som vi här är beredda att godta, egentligen
icke är någonting mera än ett i
lag formulerat principuttalande och eftersom
statsrådet här förklarat, att de
detaljerade stadgor, som är erforderliga
på detta område, kommer att underställas
nästa års riksdag, så innebär ett beslut
i dag icke att vi binder oss i något
annat hänseende än att vi principiellt
ansluter oss till tankegången på en samordning
av styrelsen av skolorna på det
lokala och det regionala planet. Debatten
mellan oss om hur detta arbete på
det lokala planet skall utformas kommer
lämpligen vid den tidpunkt, då ecklesiastikministern
framlägger förslag om detaljerade
stadgor, och då blir det nog
tillfälle för oss att ge uttryck åt våra
meningar om denna skolstyrelseverksamhet
både på det lokala och det regionala
planet.

Genom den allmänna formuleringen
av skolstyrelselagen och genom att lagen
i 5 och 6 §§ ger oss möjlighet både att ur
den gemensamma styrelsen plocka ut
vilken skolform vi vill och att i denna

lokala skolstyrelse också plocka in en
skola, som inte i lagen förutsattes ligga
inom denna, har vi ju en så fullständig
rörelsefrihet, att jag inte vet på vilken
punkt vi skulle kunna råka ut för malören
att här träffa ett beslut som skulle
otillbörligt binda oss för framtiden

Det är, herr talman, de allmänna utgångspunkter,
från vilka jag kan ansluta
mig till att vi redan nu fattar ett beslut
om denna skolstyrelselag. Herr Elmgren
bar i sitt anförande angivit de fördelar
ur organisatorisk synpunkt, som är
förknippade med att kommunerna landet
över nu får meddelande om att detta
är riksdagens mening, och det är detta
plus, som ger oss anledning att fatta ett
beslut nu.

Jag har emellertid, herr talman, begärt
ordet mindre för att säga detta än för
att något beröra den reservation, som
jag har anslutit mig till och som gäller
länsskolnämndens sammansättning.

Utredningen föreslog för sin del, att
det i nämnden skulle finnas två ledamöter
för den del av skolväsendet, som skolöverstyrelsen
företräder. Enligt utskottets
förslag, som på denna punkt samlat
en övervägande majoritet, skall skolinspektören
flyttas ut ur nämnden. Inom
nämnden blir således hela det breda
skolväsende, som börjar med småskolan
och slutar med gymnasiet, företrätt av
en enda person, som skall möta inte
mindre än fem lekmannarepresentanter,
tv jag måste ju säga att även juristen är
lekman i skolfrågor och därför inte i
detta hänseende kan räknas till experterna.
Det blir således en mycket krävande
uppgift för en enda man att vid beslut
inom nämnden företräda hela detta skolväsende.

Nu säger utskottet att skolinspektören,
som inte tillhör nämnden, i själva verket
vikarierar när det gäller en del av
dess skolväsende och att skolöverstyrelsen
skall se till att den, som blir ledamot
i nämnden, skall företräda den andra
delen av det allmänna skolväsendet.
Men då frågar jag mig: Är det alldeles
riktigt tänkt? Det ligger ju i skolinspektörens
väsen — eftersom han skall ge
förslag över hela fältet — att han inte

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

såsom specialrepresentant kan företräda
en del av detta skolväsende. Han måste
beflita sig om att vara företrädare för
skolväsendet i sin helhet. Om han vid
sin sida i nämnden skall få specialister
med kunskaper om den obligatoriska
skolan och den högre frivilliga skolan,
är det önskvärt att det inom nämnden
finns speciella företrädare för dessa
skolformer.

Utöver denna rent sakliga synpunkt är
det ett annat mycket starkt skäl som talar
för att vi skall försöka få två representanter
för den allmänbildande skolan,
som termen lyder, inom nämnden.
Vi vet ju — jag skall inte här försöka gå
in på orsakssammanhanget — att det inom
svenskt skolväsende har skapats en
ur skolans synpunkt beklaglig motsättning
mellan företrädarna för den obligatoriska
skolan och de högre läroanstalterna.
I någon mån har dessa motsättningar
utjämnats. De har utjämnats inom
herr Näsströms kommitté, vilket i och
för sig är ett belägg för det ändamålsenliga
med samverkan. Men det återstår
mycket att göra, innan denna genomgående
samverkan har skapats inom den
svenska skolan. Och kan man tänkta sig
en gynnsammare psykologisk utgångspunkt
för en sådan fortsatt samverkan
än om skolöverstyrelsen får tillfälle att
i denna länsskolnämnd utse en representant,
som uttryckligen företräder den
lägre skolan, och en annan representant
som företräder den högre? Med den allmänna
tro jag har på samverkan och
min erfarenhet om möjligheten att sammansvetsa
element som har helt olika
utgångspunkter, när de väl får komma
till tals med varandra, hyser jag mycket
goda förhoppningar om att en sådan organisatorisk
detalj, som föreslås i reservationen,
skall innebära ett verkligt plus
i det kommande skolarbetet. Det är därför
i hög grad önskvärt att man får en
anordning, som möjliggör val från skolöverstyrelsens
sida av två representanter.
Detta kräver i sin ordning en utvidgning
av antalet ledamöter i nämnden till
åtta. Såsom här redan framhållits, är det
ju ingen nackdel att en nämnd någon
gång får ett jämnt antal ledamöter; ingen

Förslag till skolstyrelselag m. m.
av oss har dock funnit någon nackdel i
att våra riksdagsutskott utan undantag
har ett jämnt antal ledamöter.

Nu har herr Näsström sagt, när vi resonerat
om denna anordning i utskottet,
att den är ogynnsam, därför att den —
det är, såvitt jag förstår, inte något starkt
argument — kommer att vid jämförelse
med skolstyrelseutredningens förslag
medföra att vid länsskolnämndens sammanträden
ytterligare en pedagogisk expert
blir närvarande, visserligen utan
rösträtt. Men jag frågar kammaren: Är
verkligen den nackdelen — om det nu är
en sådan — så stor att man för att förebygga
den bör avstå från den betydande
fördel, som ligger i att den högre och
den lägre skolans män på länsplanet får
mötas i enig samverkan vid utformningen
av skolväsendet?

Herr talman! Då jag vid mitt övervägande
av fördelar och nackdelar på denna
punkt kommit till att mycket bestämda
skäl talar för den anordning, som är
föreslagen i utskottsreservationen, ber
jag att i likhet med herr Sunne få tillstyrka
denna reservation

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det är visserligen riktigt
vad herr Englund säger om denna
problemställning, men han har inte redovisat
den helt. Vill man få bilden fullständig,
skall man erinra sig att vi kommer
att i de flesta länsskolnämnderna få
inte bara en inspektör, utan upp till fyra.
Länsskolinspektören blir inte ständigt
föredragande, utan de övriga inspektörerna
kan delta och skall vara föredragande
när det gäller deras avsnitt.
Med juristen blir det fem lekmän i nämnden,
men i de stora länen kan det tänkas
att sex lärare blir med. Därför ligger
det inte fullt så illa till som herr Englund
liär liar talat om.

Nu tror jag för min del, herr talman,
att detta inte kommer att ha någon
nämnvärd betydelse. Jag är övertygad
om att framför allt nämndens ordförande,
blir tvungen att iakttaga en opartisk
inställning till de olika problemen och
alt just han kommer att bli den som får

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.
söka utjämna de eventuella motsättningar
som kan uppstå.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Det argument, som herr
Näsström anförde i utskottet, var, att vid
sammanträdena skulle komma att närvara
ytterligare en pedagog utöver det
antal pedagoger som majoritetens förslag
innefattar. Att dessa pedagoger finns
med ■— de flesta av dem utan rösträtt —
besvärar herr Näsström. Redan det förhållandet,
att de finns och har möjligheten
att framföra argument, som till
äventyrs kan påverka dem som deltar i
omröstningen, är för herr Näsström en
tillräcklig anledning att icke förvärva de
fördelar, som är förknippade med att
den högre och den lägre skolans representanter
får mötas på länsplanet och
där samverka till gemensamt bästa för
hela skolväsendet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av den nu
föredragna paragrafen samt vidare därpå
att nämnda paragraf skulle avslås;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i det av sammansatta
konstitutions- och statsutskottet
i utlåtande nr 1 framställda förslaget
till skolstyrelselag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 21.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

2—4 §§ samt 5 § 1 mom. första stycket

Godkändes.

5 § 1 mom. andra stycket

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med II. A. 1) a) betecknade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överlägningen förklarats härmed
slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av det nu ifrågavarande
stycket samt vidare därpå att
nämnda stycke skulle godkännas med
den ändring, som förordats i den av herr
Ragnar Bergh därom anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

5 § 2 mom.

Godkändes.

6 § första stycket

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med II. A. 1) b) betecknade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på godkännande av det under
behandling varande stycket samt vidare
på styckets godkännande med den
lydelse, som förordats i herr Ragnar
Berghs därom anförda reservation; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Återstående deler av ifrågavarande
lagförslag

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut beträffande lagförslaget.

Punkterna A 2 och A 3

Godkändes.

Punkten A b

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med II. A. 2) betecknade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herrar Ragnar
Bergh och Nilsson i Göingegården beträffande
nämnda punkt anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten A 5

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
den med II. A. 3) betecknade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Förslag till skolstyrelselag m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Wahlund
m. fl. beträffande nämnda punkt anförda
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad sammansatta
konstitutions- och statsutskottet hemställt
i utlåtande nr 1 punkten A 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Wahlund m. fl.
beträffande nämnda punkt anförda reservationen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 26.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten A 6

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

Förslag till skolstyrelselag m. m.

Punkten B 1

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med II. B betecknade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, som
förordats i den av herr Ragnar Bergh
vid utlåtandet avgivna, med II B betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna B 2—B 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C 1

Herr BERGH, RAGNAR, (h);

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den under II. C 1) avgivna reservationen.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under II. C 2).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats särskilda propositioner
komme att framställas dels
rörande utskottets i motiveringen gjorda
uttalanden angående handläggningen
av disciplinärenden, dels rörande utskottets
uttalanden i fråga om sammansättningen
av länsskolnämnderna, dels
ock rörande utskottets i den under behandling
varande punkten gjorda hem -

ställan, i vad den ej blivit besvarad genom
kammarens beslut i fråga om nyssnämnda
delar av motiveringen.

Beträffande utskottets uttalanden angående
handläggningen av disciplinärenden,
fortsatte herr talmannen, hade
yrkats dels att desamma skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den ändrade avfattning av nämnda
uttalanden, som förordats i den av
herrar Ragnar Bergh och Widén därom
anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i
sammansatta konstitutions- och statsutskottets
utlåtande nr 1 godkänner utskottets
å s. 120 i det tryckta utlåtandet
gjorda uttalanden rörande handläggningen
av disciplinärenden, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den ändrade
avfattning av nämnda uttalanden, som
förordats i den av herrar Ragnar Bergh
och Widén därom anförda reservationen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 31.

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av utskottets
uttalanden rörande sammansättningen
av länsskolnämnderna samt vidare
på godkännande av den ändrade
avfattning av nämnda uttalanden, som
förordats i de av herrar Ragnar Bergh
och Widén samt herr Englund m. fl.
därom avgivna reservationerna; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på godkännande
av utskottets uttalanden i förevarande
del, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
givsen varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som beträffande motiveringen i
sammansatta konstitutions- och statsutskottets
utlåtande nr 1 godkänner utskottets
å s. 121—123 i det tryckta utlåtandet
gjorda uttalanden rörande sammansättningen
av länsskolnämnderna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den ändrade
avfattning av nämnda uttalanden, som
förordats i de av herrar Ragnar Bergh
och Widén samt herr Englund m. fl.
därom avgivna reservationerna.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 44.

Förslag till skolstyrelselag m. m.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten C 1 gjorda hemställan,
i vad den ej besvarats genom kammarens
nu fattade beslut i fråga om motiveringen.

Punkterna C 2—C 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare understöd
till båttrafiken i Stockholms skärgård; nr

404, i anledning av väckta motioner
om användande av marinens egna varv
vid utförande av planerade nybyggen
för marinens räkning samt om utvidgning
av marinverkstäderna i Karlskrona;

nr 405, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande organisationen
av akademisk forskning och undervisning
i ämnet internationell politik;

nr 406, i anledning av väckta motioner
om skolkuratorsverksamheten m. m.;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1956/57 till utökning
av nykterhetsvårdens anstaltsorganisation; nr

408, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957 m. m.,
i vad propositionen avser överskridande
av den i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen
upptagna anslagsposten till Avlöningar
till icke-ordinarie personal;

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
viss ändring i avtalet mellan Sverige och
Norge rörande transittrafiken över hamnar
i Trondheimsfjorden;

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
1 till riksstaten för budgetåret 1956/
57 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl.;

Nr 33

Torsdagen den 13 december 1956

nr 411, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i dyrortssystemet;

nr 412, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57; och

nr 413, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1956/57.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 415, i anledning av väckta motioner
angående viss ändrad tillämpning av 18
§ lagen om allmän sjukförsäkring;

nr 416, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 18 § sjukförsäkringslagen; nr

417, i anledning av väckta motioner
angående översyn av lagstiftningen om
allmän sjukförsäkring;

nr 418, i anledning av väckta motioner
om införande av en obligatorisk dödsfallsförsäkring;
och

nr 423, i anledning av väckt motion
angående rätt till sjukkasseersättning åt
alkoholister som genomgår av läkare ordinerad
behandling.

Anmäldes sammansatta konstitutionsoch
statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 420, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till skolstyrelselag m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 1 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under riksdagens
vår- och höstsessioner år 1956.

Förslaget godkändes under förutsättning
att utskottets hemställan i sammansatta
konstitutions- och statsutskottets
utlåtande nr 1 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN yttrade:

När vi nu står inför avslutningen av
årets höstsession, tror jag vi kan konstatera,
att året varit ganska arbetsamt ur
riksdagssynpunkt. Särskilt under våren
var ju ärendenas antal stort. Måhända
inverkade septembervalet på denna
massproduktion av olika ärenden. En
sak minns vi emellertid från vårriksdagen,
och det är den osedvanliga anhopningen
av ärenden mot sessionens slut,
som var besvärande och betungande för
oss som har vårt arbete här i riksdagen
och som också föranledde mycken kritik
utifrån mot riksdagens arbetsformer.
Personligen är jag övertygad om att vi
utan några ändringar i regler och gällande
författningar kan åstadkomma en
bättre ordning i detta avseende. Det ankommer
på talmanskonferens och utskottspresidier
i första hand och på utskottsledamöterna
i övrigt att åstadkomma
ändringen. Detta kan ske utan någon
ändring av regler och föreskrifter under
förutsättning att vi, såsom i regel varit
fallet under de sista åren, får vårt arbetsmaterial
från regeringen inom rimlig
tid.

Vi har i vissa frågor kunnat fatta -—
det gäller även stora frågor — eniga beslut.
I andra frågor har meningarna brutit
sig. Hårda hugg har skiftats i debatterna,
men jag tror mig kunna konstatera
att dessa hårda hugg och dessa meningsbrytningar
icke stört det goda förhållandet
kammarens ledamöter emellan.
Kamratskapet har varit gott, och det betyder
i det långa loppet mycket för trevnaden.

Vi kan nu bara hoppas — framtiden
får där visa vad som är rätt — att de
beslut, som riksdagen fattat, skall lända
till båtnad för vårt land och vårt folk.

Vänder vi blicken utåt från vårt arbete
här inom Sverige, fångas vår blick
av den ungerska jättetragedien. Det
ungerska folkets över alla gränser modiga
frihetskamp, som kvävts i blod, har
varit en sådan upplevelse, att den inristats
i våra minnen för evigt. En liten
stat som vår kan inte göra mycket för
att forma utvecklingen ute i världen. Vi
har gjort vår röst hord inom Förenta
Nationerna i denna fråga, och vi kom -

Torsdagen den 13 december 1956

Nr 33

mer säkert att göra det i fortsättningen.
Vi har lämnat hjälp, och jag är övertygad
om alt alla i denna sal är eniga med mig
om att vi i fortsättningen bör lämna all
den hjälp vi mäktar till det ungerska folket.

Även i övrigt råder ute i världen en
oro, vars konsekvenser gjort sig märkbara
i vårt land, ännu allenast på bränsleförsörjningens
område. Jag skall inte
kommentera detta. Jag skall endast
konstatera att vad som skett ger oss en
maning att vara på vår vakt och att väl
se om vårt hus.

Vänder jag blicken från dessa stora
problem åter till arbetet i denna sal, har
jag en plikt som jag gärna fullgör, och
jag tror att kammarens ledamöter kommer
att instämma med mig i vad jag säger.
Jag vill rikta ett avskedstack till
dem som lämnar kammaren vid utgången
av innevarande år. Ni har under
längre eller kortare tid, i mer eller
mindre framskjuten position, gjort en insats
i riksdagens arbete. Jag skall ingen
nämna och ingen glömma. Jag skall inte
försöka värdesätta dessa riksdagsmäns
gärning, men jag tror att vi samtliga är
övertygade om att de arbetat efter bästa
förstånd och samvete och endast har
haft en sak i ögonsikte: att motsvara det
förtroende väljarna lämnat dem och att
rösta för beslut som de tror leder till
svenska folkets båtnad.

Jag tackar er till sist för det här året,
för den välvilja ni har visat mig och för
det överseende ni har haft med mitt sätt
att leda förhandlingarna. Jag önskar er
en god jul och ett gott nytt år.

Detta tal besvarades av herr SANDLER
i följande ordalag.

Herr talman! Vad herr talmannen nyss
uttalat beträffande det grymma övervåldet
mot Ungerns folk motsvarar säkert
de känslor som allmänt omfattas i denna
kammare.

Herr talmannen liar också gett oss en
tankeställare beträffande våra egna arbetsförhållanden
här i riksdagen. Det
gällde ett problem som för oss alla är

väl bekant och nu som alltid värt vår
begrundan. Jag vill liksom herr talmannen
hoppas att det skall vara möjligt att
komma till någon ordning på detta område
utan författningsutredningens medverkan.

I de avskedsord, som har ägnats avgående
kamrater, instämmer säkerligen
kammaren i sin helhet.

Kammaren och dess ärade talman har
nu haft en riksdags gemensamma erfarenheter,
men en riksdag med vår- och
höstsession, därtill den första i raden,
kan ju kännas prövande lång för en nyvald
talman. I det stycket har sannerligen
ingenting förmärkts under riksdagens
förlopp. Tidrymden är också tillräckligt
lång för att kunna stadga ett
omdöme i kammaren. Med den erfarenhet
av varandra — herr talmannen och
kammaren — som vi nu har vunnit, tror
jag mig kunna säga att kammaren är
med den erfarenheten väl till freds. Jag
hoppas att kammaren har sig så förhållit,
att den förblir uti herr talmannens
välvilliga bevågenhet. Kammaren har
fått en ledning av sina förhandlingar,
som har varit — om jag får uttrycka det
så — vänlig, intresserad, klar och säker.

Jag betygar därför kammarens respekt
för det sätt, på vilket talmannen har lett
dess förhandlingar. Den välgångsönskan
för helgen, som herr talmannen gav oss,
vill jag besvara med kammarens önskan
om en god jul och ett gott nytt år för
herr talmannen under den korta viloperiod
som förestår.

Herr talmannen förklarade härefter
1956 års riksdags höstsession avslutad,
under förutsättning att andra kammaren
beträffande det på föredragningslistan
uppförda ärendet fattade samma beslut
som första kammaren.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
14.50.

In fidcm

G. H. Berggren