Tisdagen den 11 april (Riksdagens protokoll 1967:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19

ANDRA KAMMAREN

1967

11—12 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 april

Sid.

Svar på interpellation av herr Petersson ang. avsättningsmöjligheterna

för lapplandsmalmen, m. m................................... 5

Meddelande om enkel fråga av herr Nordstrandh ang. statens avtalsverks
deltagande i överläggningar rörande en ny förhandlingsordning 9

Onsdagen den 12 april fm.

Svar på interpellationer av herr Hermansson ang. åtgärder mot arbetslösheten
och herr Lorentzon ang. åtgärder för att minska arbetslösheten
i norrlandslänen samt på fråga av herr Börjesson i Falköping

ang. åtgärder mot de ökade sysselsättningssvårigheterna.......... 12

Svar på interpellationer av:

herr Svenning ang. förhållandena på hyres- och bostadsmarknaden

för ensamstående bostadssökande............................ 38

herr Johansson i Trollhättan ang. glesbygdernas serviceproblem... 43

herr Antonsson ang. den pensionerade arbetskraftens möjligheter

till sysselsättning.......................................... 49

Ändrad lydelse av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt........ 53

Anslag till information om Sverige i utlandet..................... 59

Flyttning av Villingsbergs skjutfält i Kilsbergen................... 59

Kapitaltillskott till Uddevallavarver aktiebolag, tillika svar på interpellation
av herr Lorentzon ang. den ekonomiska situationen för

T Tddev allavarvet............................................ 62

Interpellationer av: j|

herr Johanson i Västervik ang. sjukpenning vid arbetslöshet...... 92

herr Eriksson i Bäckmora ang. koncession för eldistribution....... 92

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 12 april em.

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området............ 94

Minimibesättning å fartyg...................................... 100

Enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt lagen om kollektivavtal.
...................................................... 109

Uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan.......... 116

Barnpensionen inom den allmänna försäkringen................... 123

Utbyggnad av systemet med växtförädlingsavgifter, m. m.......... 124

Reserabatter m. m............................................ 127

Meddelande om enkla frågor av:

herr Werner ang. åtgärder för att garantera mötesfrihet och mötes deltagares

säkerhet........................................ 134

herr Gustavsson i Alvesta ang. verkan av arbetslöshet vid beräkning
av pension enligt lagen om allmän försäkring.................. 134

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 12 april fm.

Statsutskottets memorial nr 47, ang. anslag till Teologiska fakulteterna:

Avlöningar (gemensam omröstning)........................... 10

Jordbruksutskottets memorial nr 11, ang. anslag till Befrämjande i allmänhet
av fiskerinäringen (gemensam omröstning).............. 10

Val av valmän och suppleanter för utseende av fullmäktige i riksbanken

och riksgäldskontoret med suppleanter........................ 11

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. ändrad lydelse av 12 och 20

§§ förordningen om arvsskatt och gåvoskatt................... 53

Statsutskottets utlåtande nr 48, om anslag till information om Sverige i

utlandet................................................... 59

— nr 49, om flyttning av Villingsbergs skjutfält i Kilsbergen....... 59

— nr 50, om kapitaltillskott till Uddevallav arvet aktiebolag........ 62

g Onsdagen den 12 april em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, om höjt avdrag vid beskattningen

för försäkringsavgifter....................................... [94

— nr 23, ang. tidpunkten för kommuns besvär över taxering till kommunal
inkomstskatt........................................ 94

— nr 27, om beredande av viss tid för avveckling av skogskonto i dödsbo
med en delägare............................. 94

■— nr 29, om översyn av bestämmelserna angående kommuns skattskyldighet
................................................. 94

— nr 33, ang. försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området 94

Innehåll

Nr 19

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 17, ang. verkställd granskning av riksdagens
lönedelegations verksamhet........................... 99

— nr 24, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse

och förvaltning............................................. 99

-— memorial nr 25, ang. överlämnande till statsutskottet av vissa motioner
....................................................... 99

Första lagutskottets utlåtande nr 24, ang. minimibesättning å fartyg.. 100

Andra lagutskottets utlåtande nr 25, ang. enskild arbetstagares skade ståndsskyldighet

enligt lagen om kollektivavtal................. 109

— nr 26, ang. uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan
.................................................... 116

— nr 27, om barnpensionen inom den allmänna försäkringen....... 123

■—- nr 28, om socialförmåner till handikappade som ingår äktenskap 124

— nr 29, om förbättring av sjukpenningen för husmödrar m. m..... 124

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. exploateringen av grustäkter 124

— nr 23, om vissa problem för handikappade vid övergången till

högertrafik, m. in........................................... 124

— nr 24, om ändring i utsökningslagen m. m..................... 124

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. utbyggnad av systemet med

växtförädlingsavgifter, m. m................................. 124

— nr 9, ang. lån från räkfiskelånefonden......................... 127

— nr 10, ang. reglering av priserna på fisk,m. m.................. 127

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om reserabatter för

folkpensionärer, förtidspensionärer, studerande och värnpliktiga,
om reserabatter å busslinjer som ersatt nedlagda järnvägslinjer

samt om fria resor för värnpliktiga till hemorten................ 127

-— nr 14, om en allmän identitetshandling........................ 133

— nr 15, om utredning angående den personliga servicen i samhället 133

Tisdagen den 11 april 1967

Nr 19

Tisdagen den 11 april

KI. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§1

Justerades protokollet för den 31
nästlidne mars.

§2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Mundebo enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 30 nästlidne
mars—den 13 innevarande april.

Herr Mundebo beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 3

Svar på interpellation ang. avsättningsmöjligheterna
för lapplandsmalmen,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! I en interpellation ställd
till handelsministern, vilken överlämnats
till mig för besvarande, har lierr
Petersson frågat dels om min bedömning
av lapplandsmalmens avsättningsmöjligheter
för framtiden, dels om jag
anser att en medverkan från LKAB:s
sida i oljeletning i Östersjön kan anses
vara förenlig med företagets gällande
bolagsordning.

Jag vill svara följande.

De nuvarande avsättningssvårigheterna
för lapplandsmalmen har delvis sin
grund i konjunkturförhållanden, som
knappast kan väntas bestå. När stålpro -

duktionen kommer ur den vågdal, som
den nu befinner sig i, stiger också förbrukningen
av malm, och då kan man
vänta att den svenska malmexporten
ökar igen. I sammanhanget vill jag betona,
att andra leverantörer i allmänhet
har drabbats hårdare än LKAB och
att tillbakagången inte inger särskilda
betänkligheter beträffande lapplandsmalmen.
Jag är inte heller beredd att
hålla med herr Petersson om att en
kris har inträtt för malmexporten. Den
utomordentligt goda malmkonjunktur
som rådde under 1950-talet och i början
av 1960-talet kan närmast beskrivas
som en överkonjunktur, och det är
ganska naturligt att en viss tillbakagång
inträffat.

Jag är emellertid medveten om att
vissa farhågor kan råda för framtiden.
Det starkt ökade utbudet av malm på
världsmarknaden kan väntas leda till
skärpt konkurrens under åtskilliga år.
Det finns dock knappast någon anledning
alt tro att lapplandsgravorna inte
skulle klara sig i denna konkurrens.
Däremot kan man kanske förutse en
minskad avkastning.

Vad gäller herr Peterssons fråga om
LKAB:s bolagsordning vill jag framhålla,
att om det skulle bli aktuellt för
LKAB att medverka i oljeprospekteringsarbeten
kommer riksdagen att höras
dessförinnan. Skulle behov visa sig
föreligga av en prövning huruvida sådan
verksamhet kan anses förenlig med
bolagsordningen kan den ske i det
sammanhanget.

Vidare anförde:

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Jag vill först tacka

6 Nr 19 Tisdagen den 11 april 1907

Svar på interpellation ang. avsättningsmöjligheterna för lapplandsmalmen, m. m.

statsrådet Wickman för det positiva
svaret på min interpellation.

Svaret är ■— speciellt vad gäller
LKAB:s deltagande i oljeletning — välgörande
klart. LKAB kommer inte att
syssla med sådana ting förrän beslut
därom fattats i riksdagen. De återkommande
pressuppgifterna att LKAB förberett
oljeprospektering i Östersjön med
vissa namngivna medintressenter är således
helt grundlösa. Jag beklagar att de
uppgifterna inte tidigare har dementerats
av LKAB.

Sedan vill jag gärna ge bakgrunden
till min fråga hur handelsministern bedömer
avsättningsmöjligheterna för
lapplandsmalmen i framtiden. I oktober
1966 utgav handelsdepartementet redogörelsen
Statliga företag. I denna redogörelse
kan man på s. 20 läsa följande:
»LKAB exploaterar de stora järnmalmsförekomsterna
i nordligaste Sverige.
Gruvornas brytningskapaeitet ligger nu
vid drygt 21 milj. ton. Kapaciteten
byggs fram till 1970 ut till 27 milj. ton.»
Därefter följer en speoificering av hur
denna brytning fördelas på de tre gruvorna.

I november i fjol, alltså månaden efter,
uttalade LKAB:s direktör Arne
Lundberg att 1966 års bokslut blir relativt
hyggligt, men för 1967 måste
LKAB räkna med en stark försämring.
Låga priser och minskade leveranskvantiteter
måste sätta sina spår, sade han.
Exakt hur mycket leveranserna skulle
minska visste han inte, men han räknade
med en minskning på cirka 20
procent eller 4 miljoner ton. Direktör
Lundberg påvisade att världens produktionsresurser
nu är avsevärt större
än tidigare och att de relativt sänkta
fraktkostnaderna gjorde att det lönade
sig att frakta malm till Europa från fjärran
belägna länder. LKAB-chefen framhöll
också att den fosforrika malmen —
lapplandsmalmen är ju fosforrik -— genom
nya stålförädlingsprocesser blir
mindre begärlig och måste säljas billigare.
Han påvisade vidare att vi genom

inflationen fått ett starkt försämrat
konkurrensläge men hoppades att genom
anrikning av malmen och kommande
nya stålprocesser, gynnsammare för
lapplandsmalmen, LKAB:s leveransmöjligheter
med tiden åter skulle öka.

Dessa båda uppgifter av handelsministern
i oktober och LKAB-chefen i
november förefaller mig något motsägande.
Handelsministern talar om en
kapacitetsökning upp till 27 miljoner
årston och LKAB-chefen räknar med en
nedgång det närmaste året med 4 miljoner
ton till cirka 17 miljoner ton —•
en nedgång som senare möjligen kunde
bemästras genom satsning på ytterligare
anrikning och nya stålframställningsprocesser.
Jag vill hoppas att statsrådet
Wickmans glädjande positiva tro på
lapplandsmalmens konkurrenskraft innebär
att han räknar med att LKAB
skall kunna öka malmbrytningen i den
takt som handelsministern bedömde
möjlig så sent som i oktober förra året.

LKAB:s betydelse för näringslivet i
Norrbotten och särskilt dess inland
är utomordentligt stor. Det gäller inte
bara företagets egna anställda utan i
minst lika hög grad alla LKAB:s underleverantörer
och alla deras anställda.
Det är väl för övrigt dessa senare som
fått de största sysselsättningsbekymren
då LKAB:s leveranser minskat på grund
av den hårdare utlandskonkurrensen -—
genom att det blivit »kallare vatten»,
som statsrådet Wickman vid något tillfälle
uttryckt saken. LKAB har i det läget
för att kunna sysselsätta den egna
arbetskraften återfört till företaget arbeten
för vilka man i ett tidigare konjunkturläge
säkerligen av lönsamhetsskäl
använt entreprenörer.

Herr talman! Jag utgår från att den
hoppfulla ton som statsrådet Wickman
anslår när det gäller lapplandsmalmen
bygger på realistiska bedömningar.
Detta sammanfört med de uttalanden
som gjorts om behovet av fortsatta förädlingsinsatser
för att malmen skall få
en större marknad ger mig anledning

Tisdagen den 11 april 1967 Nr 19

Svar på interpellation ang. avsättningsmöjligheterna för lapplandsmalmen, in. m.

hoppas på fortsatt gynnsam utveckling
för malmbrytning och malmförädling i
Norrbotten.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror inte att det föreligger
någon motsättning mellan handelsministerns
uttalande i publikationen
Statliga företag och LKAB-chefens
uttalande. Handelsministern och LKABchefen
talar om olika saker.

Leveranskapaciteten 27 miljoner ton
är ju ett långsiktigt mål för utbyggnaden
av gruvbrytningen i LKAB. Under
vägen fram till denna kapacitetsökning
■—-och det gäller även den takt i
vilken man vill realisera ökningen —
kan man utsättas för påfrestningar av
den typ som vi för närvarande har upplevt.
Bedömningen att det år 1967 skulle
bli en nedgång med 4 miljoner ton tror
jag dess bättre kommer att visa sig vara
överdrivet pessimistisk. Men jag vill påpeka,
så att inte herr Petersson läser in
för mycket i mitt svar, att konkurrensförutsättningarna
för malmexporten har
förändrats, bl. a. av den rad orsaker
som företagets verkställande direktör
redovisat och som herr Petersson här
återgav. Självfallet är det just därför så
viktigt att företaget bedriver den väldiga
och framgångsrika rationaliseringsverksamhet
som sker. Ty vi skall
komma ihåg att lönekostnaden i LKAB
har stigit med 100 procent sedan 1956—•
1957 samtidigt som priserna har sjunkit
med, tror jag, mellan 10 och 20
procent. Ett upprätthållande av räntabiliteten
i det läget kräver stora insatser
på alla håll i företaget, men dess
bättre görs också de insatserna.

En sak till vill jag korrigera. I mitt
svar sade jag inte att uppgifterna om
förberedelser till ett deltagande från
LKAB:s sida i oljeprospekteringsföretag
i Östersjön är grundlösa. Vad jag
sade var att innan LKAB engagerar sig
i detta företag kommer riksdagen att
höras.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! I fråga om oljeletningen
i Östersjön vill även jag upprepa vad
statsrådet Wickman sade, nämligen att
»om det skulle bli aktuellt för LKAB att
medverka i oljeprospekteringsarbeten
kommer riksdagen att höras dessförinnan».

Beträffande framtidsutsikterna för
LKAB finns det alltså en bedömning av
handelsministern, gjord i oktober, och
en annan gjord av LKAB-chefen i november.
Handelsministerns bedömning
i oktober var inte, som jag uppfattade
den, särskilt långsiktig, ty den talade
om 27 miljoner årston 1970. Jag hoppades
att statsrådet Wickman hade den
meningen att man kunde räkna med att
denna målsättning skulle kunna hållas.

Jag skulle också kunna ur remissvaret
läsa upp en del meningar som enligt
min uppfattning tyder på eu positiv
tro på norrbottensmalmen, en tro
som jag delar.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 65,
angående överlåtelse av staten tillhörig
mark m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

89, angående rörelsemedel för domänverket,
och

nr 91, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Danmark rörande import av nötkött till
Sverige.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
921; och

Nr 19

Tisdagen den 11 april 1967

till statsutskottet motionerna nr 922—
924.

§6

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 48—50, bevillningsutskottets
betänkanden nr 5, 23, 27,
29 och 33, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 17, 24 och 25, första
lagutskottets utlåtande nr 24, andra lagutskottets
utlåtanden nr 25—29, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 22—24, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 8—10
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 13—15.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1967/68 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1967/68 till industri, energiförsörjning,
teknisk forskning m. in.; och
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till statens sjöhistoriska museum; från

bevillningsutskottet:
nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623); och

nr 131, i anledning av väckta motioner
angående familjebeskattningen;
från andra lagutskottet:
nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1920
(nr 245) om medling i arbetstvister
in. m.;

nr 124, i anledning av väckta motioner
om förhandlingsrätt för pensionärer;
och

nr 125, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
försäkringen för resekostnader vid sjukdom;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 126, i anledning av väckta motioner
om biologisk prövning av kemiska
bekämpningsmedel; och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående statligt stöd till
trädgårdsnäringens rationalisering m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 84, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 86, angående eftergift av arvsskatt
in. m.,

nr 92, med förslag till förordning angående
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.,

nr 94, angående godkännande av ett
fördrag innehållande principer för staternas
uppträdande vid utforskandet
och utnyttjandet av yttre rymden, däri
inbegripet månen och övriga himlakroppar,

nr 97, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och 7 mom.
lagen om val till riksdagen,

nr 101, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523)
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, in. m.,

nr 102, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
in. m., samt

nr 103, angående ändrad organisation
av televerket.

Dessa propositioner bordlädes.

Tisdagen den 11 april 1967

Nr 19

§ 9

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 43, angående ökad utbildning
av journalister m. in., motionerna:
nr 925, av herr Hamrin i Jönköping,
nr 926, av herrar Johansson i Skärstad
och Boo, och

nr 927, av herr Källstad m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 48, angående hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande,
motionerna:

nr 928, av herrar Elmstedt och
Mattsson,

nr 929, av herr Källstad m. fl.,
nr 930, av fru Sundberg,
nr 931, av herr Tobé m. fl., och
nr 932, av herr Wennerfors;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 52, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648), m. m., motionen
nr 933, av herrar Johansson i
Växjö och Josefson i Arrie;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 61, angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen,
m. m., motionen
nr 934, av herr Källstad m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 73, med förslag till lag angående

ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m., motionen
nr 935, av herr Ringaby; samt
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 77, angående sammanläggning
av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län till en länsstyrelse,
m. m., motionerna:

nr 936, av herr Bengtson i Solna,
nr 937, av herr Bengtson i Solna
m. fl.,

nr 938, av herr Björkman,
nr 939, av herr Tobé,
nr 940, av herr Tobé m. fl., och
nr 941, av herr Wennerfors m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§10

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Nordstrandh
till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet angående statens
avtalsverks deltagande i överläggningar
rörande en ny förhandlingsordning.

§11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.15.

In fidem

Sune K. Johansson

1* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Onsdagen den 12 april

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstningar över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 47
och av jordbruksutskottet i dess memorial
nr 11 föreslagna, av riksdagens
båda kamrar godkända voteringspropositioner: l:a

omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 47):

Den, som i likhet med första kammaren
vill,

I. att motionerna 1:266 och 11:344,
i vad de avser inrättande vid Uppsala
universitet fr. o. m. budgetåret 1967/68
av en för docenten Hjalmar Sundén
personlig professur i religionspsykologi,
icke må bifallas av riksdagen;

II. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 266 och II: 344, nämnda
motioner såvitt nu är i fråga, till
Teologiska fakulteterna: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 725 000 kr., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren

I. med bifall till motionerna 1:266
och II: 344, såvitt nu är i fråga, beslutat
att vid Uppsala universitet skall
fr. o. in. budgetåret 1967/68 finnas inrättad
en för docenten Hjalmar Sundén
personlig professur i religionspsykologi;

II. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 266 och II: 344, nämnda motioner
såvitt nu är i fråga, beslutat att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i fråga
om professurer ändra personalförteckningen
för de teologiska fakulteterna
m. m. enligt vad utskottet förordat;

b) till Teologiska fakulteterna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 807 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med
102 Ja och 117 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 74 Ja och 64 Nej,

Vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster eller
............ 102 Ja och 117 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 176 Ja och 181 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDBERG (ep), som yttrade:
Herr talman! Jag avsåg att rösta nej
men råkade trycka på ja-knappen.

2:a omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 11):

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må,

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

samt med avslag å motionerna 1:651
och II: 824, till Befrämjande i allmänhet
av fiskerinäringen för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
285 000 kr., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att riksdagen
må,

i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:651
och II: 824, till Befrämjande i allmänhet
av fiskerinäringen för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
315 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 80 Ja och 139 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 65 Ja och 73 Nej,

Vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster eller
............ 80 Ja och 139 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 145 Ja och 212 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

§ 2

I enlighet med kammarens därom den
5 innevarande april på eftermiddagen
fattade beslut företogs nu val av tjugufyra
valmän för utseende av dels fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för dessa
fullmäktige.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Hert talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Listan upptar namn å så många
personer, som det ifrågavarande valet
avser.

Den av herr förste vice talmannen
för valet av valmän avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Bengtsson i Varberg
Johansson i Torp
Nelander
Asp

Börjesson i Glömminge
Dickson

Karlsson i Olofström

Ödhe

Antby

Persson i Skänninge
Larsson i Luttra
Cassel

Renström-Ingenäs, fru

Gustafsson i Borås

Almgren

Forsberg

Svensson i Vä

Bengtsson i Landskrona

Magnusson i Tumhult

Enskog

Hagnell

Lundmark

Dockered

Bohman.

Herr talmannen uppläste nu denna
lista, vilken kammaren godkände; och
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till valmän.

§ 3

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf oniförmälda
valmännen. Herr förste vice talmannen
avlämnade en lista, vilken un -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

der partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:

Andersson i Billingsfors

Carlstein

Källstad

Berg

Larsson i Norderön
Magnusson i Borås
Haglund

Gustafsson i Uddevalla
Löfgren

Anderson i Lerum, fröken
Eriksson i Bäckmora
Hedin.

Sedan denna lista av herr talmannen
upplästs och av kammaren godkänts
förklarades de personer, vilkas namn
fanns upptagna å listan, utsedda till
suppleanter för här ifrågavarande valmän.

§ 4

Justerades protokollet för den 4 innevarande
april.

§ 5

Svar på interpellationer och fråga ang.
åtgärder mot arbetslösheten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat, om jag vill redovisa en samlad
plan över åtgärder i syfte att förebygga
en ytterligare tillväxt av arbetslösheten
och minska densamma samt om jag bedömer
föreliggande och begärda medel
för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder
vara tillräckliga med hänsyn till
arbetslöshetens tillväxt, däri inbegripet
arbetslösheten bland kvinnorna. Herr
Lorentzon har frågat, om jag vill ge en
översiktlig redovisning av de åtgärder
regeringen närmast planlägger för att
minska arbetslösheten i norrlandslänen,
såväl beträffande erforderliga beredskapsarbeten
som åtgärder i syfte att på

längre sikt förbättra sysselsättningssituationen
i dessa landsdelar. Slutligen
har herr Börjesson i Falköping frågat
vilka omedelbara åtgärder regeringen
avser att vidta för bemästrande av de
ökade, akuta sysselsättningssvårigheter,
som föranleds främst av företagsnedläggelser
och driftsinskränkningar inom industrin.

Den nedgång i efterfrågan på arbetskraft
som kunde konstateras under år
1966 gav först under sista kvartalet några
nämnvärda utslag i arbetslöshetstalen.
Från kvartalsskiftet september/oktober
1966 steg arbetslösheten något starkare
än vad som kan betecknas som normalt
för säsongen. Antalet arbetslösa uppgick
vid mitten av januari 1967 till 48 700
och steg ytterligare, med drygt 10 000,
till slutet av månaden. Denna uppgång,
som väsentligen berörde byggnadsfacken,
får dock sättas i samband med väderleksförhållandena
på räkningsdagen.
I mitten av februari hade arbetslösheten
gått tillbaka till ungefär samma nivå
som vid mitten av januari. Vid mitten
av mars hade arbetslösheten sjunkit med
ytterligare 7 000 men överskred dock
fjolårsnivån med drygt 6 000. Arbetsmarknadsstyrelsen
gjorde den 28 mars
en extra arbetslöshetsräkning, varav
framgick att antalet arbetslösa sjunkit
med ytterligare några hundra. Hela antalet
hos arbetsförmedlingen anmälda
arbetslösa var då 41 500.

Jämfört med föregående år har det
skett viktiga förskjutningar i sysselsättningsläget.
Den brist på arbetskraft som
tidigare präglade arbetsmarknadsläget i
södra och mellersta Sverige, och då särskilt
i storstadsområdena, har nu efterträtts
av bättre balans och i vissa fall av
ett visst överskott. Vidare kan det konstateras
att arbetslösheten inom industrin,
som under många år varit
utomordentligt låg, nu ökat något. Siffrorna
är dock fortfarande låga. Bland
metallarbetarna, där dock en ökning
skett, är t. ex. 1,4 procent av arbetslöshetskassans
medlemmar utan arbete. Till

Onsdagen den 12 april 19G7 fm.

Nr 19

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

en del sammanhänger den minskade sysselsättningen
inom industrin med nedgången
i byggnadsverksamheten. Den
ökning av framför allt bostadsbyggandet
som väntas under1 vårmånaderna medför
ökad efterfrågan på arbetskraft inom
byggnads- och anläggningssektorn och
även inom de branscher som levererar
byggnadsämnen och inredning till bostäder.

Vi kan alltså under de närmaste månaderna
räkna med stigande sysselsättning.
Den nivå som arbetslösheten har
nått under vintern har emellertid krävt
och kräver fortfarande ökade arbetsmarknadspolitiska
insatser.

Bland de åtgärder som har vidtagits
eller beräknas komma att vidtas kan
särskilt följande nämnas. Antalet sysselsatta
i beredskapsarbete har jämfört
med förra året ökat med 6 700. För denna
ökade insats har tagits i anspråk
vissa inte obetydliga besparingar på
anslagen för beredskapsarbeten. Vidare
har begärts anslag på tilläggsstat om
sammanlagt 50 miljoner kr. Detsamma
gäller omskolningsverksamheten, i vilken
just nu deltar cirka 26 500 personer
eller 6 000 fler än förra året. Kostnaden
för denna intensifiering av omskolningen
kan beräknas till 60 miljoner kr.

För att underlätta placering av de
arbetssökande bedriver arbetsförmedlingen
ackvisition av lediga platser i
näringslivet. Denna verksamhet har under
februari och mars utökats till en
riksomfattande kampanj för att få ett
bättre urval av platser att erbjuda de
arbetssökande hos förmedlingen. Speciell
uppmärksamhet ägnas åt den äldre
arbetskraften, vars sysselsättningsbetingelser
i särskilt hög grad påverkas av
omställningarna inom näringslivet. För
att minska de äldres tveksamhet om den
egna förmågan att tillgodogöra sig utbildning
har generösa möjligheter öppnats
till provutbildning inom omskolningens
ram. I proposition nr 105 angående
ytterligare anslag på tilläggsstat
för detta budgetår har riksdagen före -

lagts vissa förslag som bl. a. syftar till
att förbättra anställningsmöjligheterna
för de äldre. Förslagen avser att med
statsbidrag stimulera företag att utbilda
äldre arbetskraft för bestämda arbetsuppgifter
med sikte på fortsatt anställning
i vederbörande företag samt att inlösen
av egnahem i vissa fall skall kunna
ske även utanför det nuvarande försöksområdet
som utgörs av de fyra nordligaste
länen.

De åtgärder jag här har nämnt kommer
givetvis i hög grad Norrland till
godo. När det gäller åtgärder för att på
längre sikt förbättra arbetsmarknadsläget
i Norrland vill jag hänvisa till de
lokaliseringspolitiska insatserna inom
stödområdet, som till större delen innefattar
norrlandslänen. De hittills vidtagna
lokaliseringspolitiska stödåtgärderna
har tillfört området ett stort antal nya
arbetstillfällen, dels direkt vid de nyetablerade
och utökade företagen, dels
genom ökad efterfrågan på arbetskraft
hos servicenäringar m. m.

Med anledning av att en av interpellanterna
särskilt har nämnt arbetslösheten
bland kvinnorna vill jag understryka,
att alla de åtgärder jag här har
redogjort för syftar till att bekämpa
sysselsättningssvårigheter bland både
män och kvinnor.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Något svar på min begäran
att regeringen skulle redovisa en
samlad plan för åtgärder i syfte att förebygga
en ytterligare tillväxt av arbetslösheten
och minska densamma har
inte givits i vad inrikesministern nyss
har föredragit. Skälen härför är jag
inte riktigt klar över, men de kan vara
flera. De kan ha att göra med orsakerna
till de ökade sysselsättningsproblemen
för både arbetare och tjänstemän under
det senaste halvåret.

Vad är det som vållat företagsnedläggningar
och driftsinskränkningar

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

inom industrin och andra näringsgrenar?
Händelseförloppet är inte bestämt
bara av en kraft; flera har varit verksamma.
Ett hårdare marknadsläge vid
försäljningen av vissa av vårt lands produkter
kan iakttagas. Kampen om marknaderna
tillspetsas. En viss avmattning
i de kapitalistiska konjunkturerna har
också gjort sig märkbar. Vissa mera
långsiktiga, strukturella förändringar
har i detta läge framträtt på ett tydligare
sätt än tidigare. Koncentrationsprocessen
inom näringslivet fortsätter i snabb
takt. Vissa företag får inte ut den beräknade
profitkvoten.

Men det finns också andra orsaker
till sysselsättningssvårigheterna, orsaker
som ingår i en allmän politik. Konjunkturdämpningen
har ju delvis skett
mycket medvetet. En ledande affärstidning
satte för en tid sedan som rubrik:
»Farlig arbetslöshet — eller nyttig?»
Arbetsgivareföreningen har startat eu
stor kampanj mot den s. k. löneglidningen.
Vissa kretsar, som är mycket
bestämmande i de stora företagen, ser
vad de kallar en bättre balans på arbetsmarknaden,
d. v. s. ökad arbetslöshet,
som ett viktigt medel för att hålla tillbaka
lönestegringar. Regeringen har
också mycket medvetet vidtagit åtgärder
för att åstadkomma en planerad dämpning
av efterfrågan på arbetskraft. Detta
betyder i praktiken att man framkallar
en viss arbetslöshet. Man kan möjligen
mot denna bakgrund förstå att regeringen
inte kan redovisa någon plan för
att minska arbetslösheten. Här måste
hos regeringspartiet finnas ett dilemma
som är en följd av den politik man slagit
in på.

De fackliga organisationerna bär av
allt att döma icke accepterat denna politik,
i varje fall inte dess verkningar i
form av ökad arbetslöshet. Organisationerna
och fackförbundspressen har
mycket klart och bestämt sagt ifrån, att
de inte godkänner vad som bänt i år.
De bär ställt kravet på en mera målmedveten
näringspolitik. I en ledande

artikel i Metallarbetaren uttrycktes det
nyligen i dessa ord: »Det är gott och
väl att Arbetsmarknadsstyrelsens chef
i efterhand kan förklara varför den eller
den åtgärden fått de eller de följderna.
Bättre vore det dock om hela
näringslivet målinriktades och styrdes
— inte med sikte på vad som har hänt
utan på vad som skall hända.»

Ett skäl till att någon plan för att effektivt
bekämpa arbetslösheten icke
presenteras kan också vara underskattning
av problemets allvarliga karaktär.
Grundtonen i inrikesministerns
svar är att man egentligen kan nöja sig
med vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder
i begränsad mening. Vi kan under
de närmaste månaderna räkna med
stigande sysselsättning, framhålles det.

Jag hoppas att inrikesministern bär
rätt i denna bedömning. Även om den
stora arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
i vintras inte så mycket berodde
på köld och snö utan mera på
dålig kreditpolitik, betyder givetvis både
säsongen och förändringar på kreditmarknaden
en hel del inom denna
bransch. Men någon betydande förbättring
av sysselsättningen exempelvis
bland byggnadsarbetare i Stockholm
kan ännu inte iakttagas. Hittills i år
har det faktiskt inte hänt så mycket
som kunnat förbättra sysselsättningen
och minska den totala arbetslösheten.

Till de arbetslösa måste räknas inte
endast de hos arbetsförmedlingen anmälda
utan även de som deltar i beredskapsarbeten
och omskolningskurser.
Härtill kommer även ett antal som
gått arbetslösa så länge att de blivit utstämplade.
Om man räknar med samtliga
dessa kategorier finner man att totalsiffran
till och med är något högre i
mars än i februari — den ligger bägge
månaderna mellan 80 000 och 90 000.
Den minskning av antalet anmälda arbetslösa
hos arbetsförmedlingen, som
inrikesministern i sitt svar kallar att
arbetslösheten bär sjunkit, beror uteslutande
på samhällets egna åtgärder i

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

form av flera beredskapsarbeten och utökning
av omskolningen. Dessa åtgärder
är mycket betydelsefulla, framför
allt för de människor de gäller, men jag
tror att det är fel att ta deras verkan
som intäkt för att läget blivit bättre i
fråga om sysselsättningen.

Det kan också erinras om att vi de
tre senaste åren haft en för varje år
ökad siffra även enbart för de vid arbetförmedlingen
anmälda arbetslösa.
Marssiffran var 1965 27 000, nästa år
35 000 och i år 42 000.

Det totala antalet personer i vårt
land som av olika orsaker inte kan få
arbete eller inte kan få arbeta det antal
timmar de vill och som brukar anses
normalt är vida större än den siffra
på närmare 90 000 som framkommer ur
den vanliga arbetmarknadsstatistiken.
Den omfattande arbetskraftsundersökning
som statistiska centralbyrån gjorde
hösten 1966 visade att det fanns inte
mindre än 147 000 människor som kunde
betecknas som latent arbetssökande,
d. v. s. som skulle sökt arbete under
mätveckan om de ansett sig kunna få
lämpligt arbete på bostadsorten. Av dessa
var den övervägande majoriteten
kvinnor, i huvudsak gifta kvinnor. Härtill
kommer 84 000 personer, som har
deltidsarbete mindre än 35 timmar men
som under mätveckan velat och kunnat
ta mera arbete.

Sysselsättningsproblemet rör alltså
inte alls enbart de något över 40 000
hos arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa,
som inrikesministern anför i sitt
interpellationssvar. Det handlar i själva
verket om över 300 000 människor,
vilka nu inte har en sysselsättning som
de själva anser tillfredsställande. Jag är
förvånad över att inrikesministern i
sitt svar inte tar upp frågan i hela dess
vidd. Det är också anmärkningsvärt att
i svaret inte finns något som helst försök
till analys av orsakerna till det försämrade
sysselsättningsläget eller av de
olika grupper som inte har en tillfredsställande
sysselsättning.

Man bör inte förbise att det hos
stora grupper av löntagare uppstod oro
och fruktan för tryggheten i sysselsättningen
när uppgifterna kom slag i slag
om permitteringar och nedläggningar
av industrier. Många människor bär
lång tid befunnit sig i den situationen
att de efterfrågat arbete eller mera arbete.
Det är betydande förluster som
samhället gör genom att det icke kan
bereda alla medborgare sysselsättning.
Under den vecka i höstas när centralbyrån
gjorde sin undersökning förekom
ett arbetskraftsutbud av nära 7 miljoner
timmar som samhället icke tillgodogjorde
sig.

Att jag i min interpellation särskilt
nämnt sysselsättningsproblemen för
kvinnorna är förestavat av att dessa i
betydande utsträckning drabbas. Detta
förbises ofta i debatten men framgår
klart av centralbyråns arbetskraftsundersökning.
Av de arbetslösa var enligt
denna över hälften kvinnor, av de latent
arbetssökande var över 85 procent
kvinnor och av de heltidsarbetande
som ville ha mera arbete var 70 procent
kvinnor. Det verkar som om det
gjordes alltför litet för att bereda dessa
stora kvinnogrupper en tillfredsställande
sysselsättning.

Det förefaller också som om mycket
mer allmänt måste göras för att klara
sysselsättningsproblemen. Det är bra
att omskolningskurserna blir flera och
att speciell uppmärksamhet ägnas den
äldre arbetskraften, men det räcker inte.
Vad som bör göras? Det tiopunktsprogram
som i fjol antogs av LO-kongressen
innehåller en råd väsentliga
krav. Fullfölj dem, så har vi hunnit ett
gott stycke på vägen till den ökade
trygghet som löntagarna har rätt att
kräva!

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min interpellation.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag ber att till inrikesministern
få framföra mitt tack för sva -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

ret på min interpellation. Anledningen
till att denna framställdes var den försämring
av sysselsättningsläget, som
då inträffat i vårt land och som gjort
sig särskilt märkbar i Norrland. Rapporterna
från olika länsarbetsnämnder
i Norrland såväl som från arbetsmarknadsstyrelsen
var inte optimistiska,
snarare motsatsen. Arbetslöshetssiffrorna
i norrlandslänen var höga. Därför
läste man med förvåning årets finansplan,
där det bl. a. heter att »en reduktion
av de allmänna beredskapsarbetena
förutsättes komma till stånd. Det är möjligt
bl. a. med hänsyn till det förbättrade
sysselsättningsläget i Norrland.»
Givetvis tycker man att en ökad satsning
på beredskapsarbetena skulle vara
mer motiverad än en minskning av
dessa.

De senaste rapporterna från länsarbetsnämnderna
i Norrland är över lag
inte särskilt optimistiska. I exempelvis
rapporten från länsarbetsnämnden i
Västernorrlands län meddelas att antalet
lediga platesr nu är 35 procent
lägre än i fjol och att i mars månad
i år mängden arbetslösa var uppe i
3 289 personer, av vilka 873 hade beredskapsarbete.
Detta innebär en ytterligare
ökning från januari månad med
356 arbetslösa i enbart Västernorrlands
län.

De optimistiska tongångarna från regeringen
i årets finansplan har inte infriats.
Inrikesministern meddelade också
i sitt interpellationssvar att man har
begärt anslag på tilläggsstat på sammanlagt
50 miljoner kronor för ytterligare
beredskapsarbeten. Att Norrland kommer
i åtnjutande av en del av dessa
pengar tar man för givet.

Som framhålls i min interpellation
kan en lösning av sysselsättningsproblemen
i Norrland på längre sikt inte enbart
ligga i ordnandet av beredskapsarbeten;
här måste andra åtgärder till
och en verklig planering på sikt, som
kan innebära en reell förbättring av
sysselsättningsläget i Norrland. Att

företag lokaliseras till Norrland är givetvis
glädjande tilldragelser, men tyvärr
svarar de inte på långt när mot
det föreliggande behovet. Därtill saknar
vi den verkliga planeringen.

Tillåt mig i detta sammanhang ta
Ådalen som ett exempel på avsaknaden
av planering. Ådalen upplever nu sedan
en tid en sysselsättningskris som man
inte har haft i detta land sedan 1930-talet. Enligt de senaste folkbokföringssiffrorna,
hade endast 60 procent av
befolkningen i arbetsför ålder förvärvsarbete.
Nu är den siffran givetvis betydligt
lägre efter alla de företagsnedläggningar
som ägt rum i Ådalen under senare
tid.

Området hade och har fortfarande en
ensidig basindustri med skogen som
råvara. Vad man sedan länge behövt
ha är en utvecklad metallindustri, men
i stället för att göra en allvarlig satsning
på en annan industri än skogsindustrin
planerades och byggdes i början
på 1960-talet en sötvattenstunnel
som då beräknades dra en kostnad på
omkring 40 miljoner kronor. Den utfördes
som beredskapsarbete av norrlänningar
litet varstans ifrån som hade
arbete en tid med detta tunnelbygge.
Under den tid som tunnelbygget fortskred
meddelade vissa företag emellertid
att de inte alls tänkte utnyttja detta
sötvatten. Företaget lade ner driften.

Folket i Ådalen ställer sig nu frågan,
om de stora kostnader som staten den
gången åtog sig i och med bygget
varit den direkta orsaken till att staten
numera ser sig tvingad att bevilja stora
statliga lokaliseringslån, såsom exempelvis
är fallet beträffande Svenska
Cellulosa AB och även NCB. Utan dessa
lån påstås ifrågavarande fabriker inte
ha kunnat komma till stånd, och det
skulle då givetvis ha blivit en allvarlig
skandal, om den dyrbara sötvattenstunneln
inte skulle ha kommit att få
någon som helst uppgift att fylla. Nu
ifrågasätts dock huruvida dessa fabriker,
som skall nyetableras med hjälp av

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

pengar från staten, i sin kommande produktion
har särskilt starkt behov av det
sötvatten som leds genom tunneln.

En annan sak som i detta sammanhang
upprör befolkningen i Ådalen är
det faktum att, trots alla pengar från
staten till dessa storföretag som jag här
bär nämnt, SCA och NCA, samhället inte
erhåller någon som helst insyn i dessa
företags skötsel. Måste det ändå inte
vara på det sättet, att när samhället tillskjuter
kapital till det privata näringslivet
det också tar en direkt del av ansvaret
för hur detta kapital i framtiden
skall förvaltas? Skall samhället endast
vara ekonomiskt stödjande utan att äga
någon som helst insyn i företagen och
utan möjligheter att kunna påverka dessa
företags beslut och handlande? De
stora bankernas ägare är inte lika blygsamma
som regeringen när de tillskjuter
kapital till företagen: de kräver sin
rätt att vara med och bestämma.

Regeringen frånhänder sig däremot
denna rätt. Det gör man exempelvis när
det gäller företag som SCA, som har
uppträtt mycket brutalt tidigare och som
gör det fortfarande. Samtidigt — för att
ta ett exempel — som SCA erhöll dessa
80 miljoner kronor i lokaliseringslån
och kungjorde planerna på att bygga ett
pappersbruk i Kramfors, som skall bli
färdigt någon gång 1972, meddelade bolagets
direktör Eije Mossberg, att nu
skulle plattfabriken i Kramfors nedläggas
varigenom 90 arbetare skulle bli arbetslösa.
Dem kunde inte SCA ta hand
om. Bolaget håller på att rationalisera
bort en hel del av sina anställda, och
ansvaret för dessa, sade Eije Mossberg,
måste samhället ta på sin lott. Bolaget
kunde åtminstone ha visat den generositeten
att inte, såsom nu skett, lägga
ned plattfabriken och avskeda 90 man
i midsommar, när inte något arbete
finns i Kramfors och Ådalen, utan vänta
med avskedandet till dess spadarna
satts i jorden för byggande av den nya
fabriken, men det gjorde inte bolaget.
Ansvaret för de avskedade överlämna -

des helt till samhället — nu som tidigare.

När skall för övrigt företagsnedläggningarna
i Ådalen ta slut? Företagsnedläggningarna
där under omkring ett år
har resulterat i att omkring 1 200 fått
sluta sina anställningar, och andra företag
står i tur. Exempelvis Utansjö
med sin låga massaproduktion kan väl
knappast fortsätta någon längre tid.
Enligt uttalande av länets landshövding
Hjalmar Nilsson för en publikation får
Ådalen uppleva sin sågverkskris nr 2
om endast några år. Av de sex exportsågverk
som nu finns i Ådalen kommer
de flesta att försvinna om några få år.

För ett område som Ådalen borde det
givetvis ha funnits en plan för sysselsättnings-
och lokaliseringspolitiken sedan
länge. Det är exempelvis åtskilliga
år sedan man inom skogsindustrin var
på det klara med att en omfattande rationalisering
måste komma till stånd
med företagsnedläggningar som följd.
Ådalen var i detta fall synnerligen känsligt.

Någon planering från statsmakterna
har tidigare inte funnits. Hur är det i
dag och med sikte på framtiden? Av
inrikesministerns svar att döma föreligger
inte någon planering för Norrland
i de frågor det här gäller. Men hur är
det för vissa områden? Ådalen är i
stort behov av en utvecklad verkstadsindustri
med tanke på den slagsida en
ensidig skogsindustri ger Ådalen. Och
vidare, vilka planer föreligger för utveckling
av de statliga industrierna i
Norrbotten, vilket område även är i
starkt behov av en större verkstadsindustri? Lokaliseringspolitiken

i Norrbotten
liksom i övriga delar av landet har
givetvis lindrat sysselsättningssvårigheterna,
även om det är ett faktum att
10 000-tals norrbottningar har måst resa
söderut och att det fortfarande är en
arbetslöshet på omkring 20 000 personer,
om man här inräknar den dolda
arbetslösheten som i stor utsträckning

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

utgöres av kvinnor. Rationaliseringarna
i skogen och i gruvor har minskat arbetarantalet
med flera tusen man.

Då det gäller konkurrensen från andra
länder med den norrländska malmen
vill jag anföra vad LKAB-chefen säger:
»Varje ny järnmalmsgruva ute i världen
som öppnas är en konkurrent till
LKAB.» Från den synpunkten är
Grängesbergsbolagets verksamhet i Afrika
inte endast »Svarta veckor i Afrika»
för svältavlönade och förtryckta afrikaner
utan även ett hot mot gruvarbetarna
i Kiruna och i Malmberget. Regeringen
kan väl knappast göra något åt konkurrensen
från Amerika och andra kapitaliststater.
Däremot måste det väl ändå
anses vara en skyldighet för regeringen
att ingripa mera energiskt för att ordna
annan sysselsättning åt de norrbottningar
som trängts bort av denna anledning.

I dag meddelar tidningarna att Luleå
varv måste slå igen driften till följd av
en konkurs som väntas inom två dagar.
50 man har redan avskedats och nu
hotar samma öde ytterligare 100. Diskussionen
om denna nedläggning har
pågått länge, och jag förutsätter att regeringen
är förvarnad. Jag vill därför
uttala den förhoppningen att regeringen
kommer att ingripa, så att detta företag,
som är ett av de större inom Norrbotten,
kan fortsätta. Anledningen till nedläggningshotet
är nämligen enligt uppgifter
i pressen inte brist på arbete utan likviditetssvårigheter
och otidsenlig organisation.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min
fråga.

Det finns nog anledning att framhålla
att man måste förstå den oro som gör sig
gällande på arbetsmarknaden. Det ena
företaget efter det andra har varslat om
nedläggning eller driftsinskränkningar
vilket betyder hot om arbetslöshet, och
sysselsättningssituationen har under det

senaste året varit betydligt sämre än
tidigare. Antalet driftsinskränkningar
var 1965 189 men i fjol 563. De berörda
arbetstagarnas antal ökades från cirka
9 000 till över 20 000. Även i år kan
företagsnedläggningarna och driftsinskränkningarna
bli mycket omfattande,
att döma av de varsel som givits.

Vid näringslivets strukturomvandling
är det helt naturligt att en del företag,
som inte har tillräckliga förutsättningar
för sin produktion, ej kan bestå i konkurrensen
här hemma och på världsmarknaden
utan måste lägga ned driften.
Detta är ju en väg till ökad effektivitet
i näringslivet och därmed också
till ett högre välstånd. Men jag kan inte
komma ifrån att vissa nedläggningar
varit onödiga — en följd av den politik
som regeringen fört. Regeringens skattepolitik
och ekonomiska politik — och
däri innefattas inte minst de tafatta
tagen i kampen mot inflationen — har
inneburit att i åtskilliga fall även företag
med goda utvecklingsmöjligheter
måst lägga ned driften, vilket i många
fall kan innebära att arbetskraften får
flyttas om till mindre väsentliga och
produktiva sysselsättningar. Det är riktigt
att sysselsättningsläget säsongsmässigt
blivit något bättre under den allra
senaste tiden, men fortfarande har vi en
förhållandevis hög arbetslöshetssiffra,
och lämnade varsel om nedläggningar
och driftsinskränkningar inger oro för
framtiden. Det finns enligt min mening
anledning att försöka att effektivt upprusta
beredskapen mot arbetslöshetshotet
för att öka tryggheten och säkra
sysselsättningen.

Inrikesministern hänvisar i sitt svar
till den proposition, som regeringen nu
lagt fram med förslag om tilläggsanslag
till arbetsmarknadspolitiken, och erinrar
särskilt om att man nu är beredd
att vidta särskilda åtgärder för den
äldre arbetskraftens sysselsättning. Denna
fråga var ju aktuell redan i fjol när
riksdagen hade att fatta beslut om riktlinjer
för arbetsmarknadspolitiken. Det

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

är naturligtvis att hälsa med tillfredsställelse
att regeringen i år är beredd till
ett initiativ. Det sistnämnda får jag väl
uppfatta som det direkta svaret på min
fråga om mera omedelbara åtgärder,
men jag är inte övertygad om att det är
tillräckligt med tanke på det arbetsmarknadsläge
som vi nu har att motse,
ultan troligen finns det anledning att överväga
även andra åtgärder. Är regeringen
t. ex. beredd att pröva möjligheten att
i erforderlig utsträckning frisläppa investeringsfonderna?
Särskild vikt vill
jag fästa vid ytterligare insatser i form
av en aktiv lokaliseringspolitik och då
inte bara i fråga om det s. k. stödområdet
utan också då det gäller andra delar
av vårt land där människorna drabbas
av sysselsättningssvårigheter. Jag
tror att det är nödvändigt att med det
snaraste väsentligt öka möjligheterna att
få lokaliseringslån.

Chefen för inrikesdepartementet, lierr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Hermansson hade,
efter vad jag förstår, gärna sett att jag
lämnat en mer allmän översikt över och
samlad plan för vår bedömning av konjunkturläget
och de åtgärder vi avser
att vidta. Men en redovisning av den
ekonomiska politiken och konjunkturläget
samt av vår bedömning för den
närmaste framtiden kommer ju att lämnas
i den reviderade nationalbudget som
föreläggs riksdagen någon gång i maj.
Vi får då tillfälle till en allmän diskussion.
Jag bar bedömt det så att lierr
Hermansson framställt sin interpellation
därför att han ville ha ett besked
om vilka åtgärder regeringen ämnar
vidta för att komma till rätta med den
växande arbetslöshet som redovisas.
Tyvärr har det tagit litet lång tid innan
jag haft tillfälle att besvara dessa frågor,
men detta har också gett mig möjligheter
att redovisa en något mer samlad
bild av utvecklingen under de senaste
månaderna. Utvecklingen under
dessa månader har väl i stort sett varit

densamma som under föregående år,
även om arbetslösheten har varit något
mindre. Sysselsättningsstörningarna under
vintermånaderna efterträds nu, på
grund av uppgången i bostadsbyggandet
och byggnadsverksamheten över huvud
taget, av en sakta ökning av efterfrågan
på arbetskraft, och detta påverkar självfallet
arbetsmarknadsläget i år liksom
under tidigare år.

Vad som naturligtvis ger anledning
till alldeles speciell uppmärksamhet är
det faktiska förhållandet att vi t. ex.
inom verkstadsindustrin har en relativt
hög arbetslöshet. Arbetslöshetssiffran
är visserligen inte högre än 1,4 procent
av antalet medlemmar i arbetslöshetskassan,
men eftersom denna siffra ligger
ganska konstant sedan några månader
tillbaka, ger den anledning till alldeles
speciell uppmärksamhet.

Den senaste ekonomiska månadsöversikten
visar trots allt en viss ökning av
industriproduktionen. Ökningen i januari
1967 är en knapp procent i förhållande
till januari 1966. Det är inte
mycket, men det är ändå en ökning.
Däremot ligger siffran för sysselsättningen
inom industrin vid samma tillfälle
omkring 4,5 procent under motsvarande
siffra för ett år sedan. Vi har
alltså haft en fortsatt tillväxt av vår
produktion men en minskning av sysselsättningsgraden.
Det hänger naturligtvis
samman med att produktiviteten
på grund av rationaliseringen och effektiviseringen
inom industrin ökar, men
det beror också på att flyttningarna från
arbetsplats till arbetsplats har avtagit
väsentligt, något som jag tror beror på
att arbetskraften på grund av osäkerheten
på arbetsmarknaden drar sig för
att sluta ett arbete; man är osäker om
möjligheterna att få ett nytt arbete på
annan plats. Detta gör att läget på våra
arbetsplatser nu är stabilare än tidigare,
vilket i sin tur torde vara anledningen
dels till vår relativt höga och ökande
produktivitet, dels till det nuvarande
sysselsättningsläget. Jag vill klart fram -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

hålla att vi inte har underskattat de
problem som vi har framför oss. Men å
andra sidan får man inte heller överbetona
dem. Det är nödvändigt att man
verkligen kan göra en så noggrann bedömning
av konjunkturutsikterna som
möjligt. De senaste rapporterna från
arbetsmarknadsstyrelsen, inhämtade
från länsarbetsnämnderna, visade på en
optimism som naturligtvis inte får pressas
för mycket eller tolkas alltför vidlyftigt.
Men de närmaste månaderna —
d. v. s. våren och sommaren — kommer
av allt att döma att ge en väsentligt
större efterfrågan på arbetskraft, d. v. s.
väsentligt ökade möjligheter till sysselsättning.
Det är svårare att bedöma utvecklingen
för den tid som kommer därefter,
hösten och den kommande vintern.
Yi ser hela det problem vi står
inför såsom utomordentligt allvarligt.
Det är nödvändigt att vi noga följer
utvecklingen och gör de analyser som
kan göras.

Problemet är självfallet allvarligt, inte
minst för dem som drabbas av arbetslösheten.
Nedläggningar och permitteringar
skapar givetvis oro, både hos
dem som drabbas och hos dem som har
arbete. Ovissheten och känslan av att
något kan inträffa är ju i ett nötskal de
anställdas bekymmer. Även om vi skulle
grundlagfästa rätten till arbete, så kan
man av förklarliga skäl aldrig komma
dithän att man kan ge alla säkerhet för
att de skall få förbli vid sin arbetsplats.
Man kan alltså aldrig skapa rätten till
arbetsplatsen, om jag får uttrycka mig
så.

Samhällets bistånd till den enskilde
blir ständigt aktuellt när en friställning
sker. Det är ju den problematik som
vi möter nu, som vi har mött tidigare
och som vi kommer att möta också i
framtiden. Det är därför jag har velat
göra detta till en huvudfråga i den debatt
vi just nu för. Till att börja med
drabbas ju den som blir arbetslös av
inkomstbortfall. Det gäller då att kompensera
detta genom arbetslöshetsför -

säkring och kontantstöd. Det senare
kan utgå till grupper som inte är
anslutna till en arbetslöshetskassa. Frågan
om arbetslöshetsförsäkringen skall
göras obligatorisk utreds av en speciell
utredning, och vi får väl avvakta resultatet
av denna utredning innan vi går
längre i den bedömningen. Jag vill ändå
ta upp kontantstödet. I vissa lägen är
det nämligen omöjligt att ordna beredskapsarbeten.
Det kan bero på att det
gäller äldre arbetskraft, det kan bero
på väderleksförhållanden o. s. v. Man
kan inte ställa de människor som drabbas
utan möjlighet till kompensation för
inkomstbortfall. I vilka former man
skall ge bistånd skulle vi gärna vilja
undersöka, och vi kommer att ge den
arbetande utredningen om kontantunderstödsverksamheten
tilläggsdirektiv,
så att den även får utreda om man kan
bygga ut exempelvis arbetslöshetsförsäkringen
till att gälla ersättning åt
äldre människor under längre tid än
vad som är stadgat.

Det är mycket viktigt att dessa frågor
snabbt utredes, så att vi får ett sakligt
underlag för att bedöma dem. Det är
ett led i försöken att skapa ökad trygghet
och minska oron hos framför allt de
äldre.

För det andra är det våra myndigheters
— och då främst arbetsförmedlingarnas
—• uppgift att försöka anvisa
nytt arbete. Ofta är detta omöjligt på
annat sätt än att vederbörande byter
yrke, och där kommer omskolningen
och omflyttningen in i diskussionen. För
de verksamheterna bär samhället i dag
huvudparten av kostnaderna. Och det
är inte på något sätt märkligt, herr Hermansson,
att antalet deltagare i våra
omskolningskurser ökar. Vi förutser att
omskolningsverksamheten kommer att
öka även i ett normalt konjunkturläge
—• ja, även i ett högkonjunkturläge. Vi
räknar med att antalet deltagare i omskolningskurserna
kommer att ligga på
omkring 80 000 om året i början av
1970-talet. Och det tycker jag är ett

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar pa interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

glädjande fenomen. Människor skall ha
valmöjligheter. Man skall inte vara bunden
vid ett yrke, som man kanske av
en ren tillfällighet en gång i tiden valde.
Om förhållandena ändras eller önskemålen
går i annan riktning, skall det
vara möjligt att genom omskolning komma
in i en annan verksamhet.

Omskolningen kan också vara en mycket
effektiv åtgärd när vi vill angripa
låglöneproblemet. Då utbildas arbetskraft
som i dag sysselsättes inom låglöneyrken
så att de kan gå över till
bättre betalda arbeten, där vi även i
nuvarande läge har en viss brist på arbetskraft.

Herr Börjesson i Falköping sade att
eu del nedläggningar är onödiga och att
det förekommit omflyttning till mindre
tillfredsställande arbeten. Det är möjligen
riktigt. Men i huvudsak har omflyttningen
ändå gått från sämre till
bättre betalda arbeten. Det är också en
uppgift som vi skall ta itu med, att befrämja
och stimulera utvecklingen av
den industri och de områden som kan
erbjuda människorna en bättre arbetsinkomst.
Den fackliga rörelsen har också
accepterat strukturomvandlingen och
nedläggningen av vissa företag, under
den förutsättningen att samhället försöker
bereda arbete i bättre betalda
yrken.

Vi kan alltså räkna med höga siffror
för de människor som deltar i omskolningsverksamheten.
Klart är väl också
att de som nu är sysselsatta i beredskapsarbeten
är väsentligt fler än för ett
år sedan. Det hör samman med de nedläggningar
som förekommit. Men herr
Hermansson ville gå litet längre. Han
sade att utöver dem som är direkt registerförda
som arbetslösa eller ingår i
omskolningskurserna eller deltar i beredskapsarbeten
har vi ett betydande
antal undersysselsatta, alltså människor
som inte har någon möjlighet att få den
sysselsättning de efterfrågar. Antalet sådana
människor beräknas uppgå till omkring
300 000, sade herr Hermansson.

Ja, jag har sett den siffran tidigare, och
jag underkänner den inte. Men vad är
det för problem vi där möter, och vilka
människor gäller det? Det är en del
människor i våra glesbygder som inte
vill flytta och som befinner sig i en
sådan ålder att vi inte heller kan begära
att de skall flytta. Det är i huvudsak
gifta kvinnor, som av skilda omständigheter
är bundna till de orter där de nu
bor och där det inte erbjuds någon heltidssysselsättning
eller något deltidsarbete,
som de kanske skulle kunna efterfråga.
Där har vi alltså de stora reserverna
eller resurserna. Men vi hade dem
också för fem år sedan, när vår industri
samtidigt hade en efterfrågan, som vi
inte kunde täcka, på 25 000 å 35 000
människor. Vad är då det problemets
innersta kärna? Det är egentligen fråga
om att planera, att bryta ensidigheten
i näringslivet inom vissa områden av
vårt land. Det skall inte råda någon
tvekan om att det är den stora uppgiften
— att engagera den arbetskraft som utgör
en så betydande resurs. Det gäller
i stor utsträckning en aktiv näringspolitik
med utnyttjande av alla de medel
och resurser som kan stå till förfogande,
självfallet inkluderande lokaliseringspolitiken.

Men jag tror att vi då också måste
vara realister och säga oss att den lokaliseringen
måste göras till industriregioner.
Vi kan inte ta hand om denna
arbetskraft överallt där vi träffar på
den, utan vi får bygga upp industriregioner,
och det bör gå i Norrland lika
väl som i Mellansverige och södra Sverige.
Jag är inte ängslig för den möjligheten,
ty det visar sig att det går att
påverka företagen i deras lokaliseringsval.
Men det går inte att påverka dem
till vilken lokalisering som helst — det
visar resultatet av ansträngningarna att
få företag till det norrländska inlandet.

Men det bör som sagt vara möjligt i
de framväxande industriregionerna,
också i Norrland, att erbjuda ett större
urval av industrier och av sysselsätt -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

ningsmöjligheter. Först när vi kommit
dihän tror jag'' att vi kan engagera stora
delar av de 300 000, som herr Hermansson
talade om. Man kan nämligen inte
bara flytta dem dit där arbetstillfällen
finns. I lika hög grad giiller det att flytta
arbetet närmare de platser där människorna
finns. Det tillhör givetvis den
stora uppgiften.

Detta gäller också begränsade delar
av vårt land där vi nu har de största
sysselsättningssvårigheterna. Ådalen har
nämnts. Det gäller också Dalsland,
boråsregionen och uddevallaregionen.
Jag skulle vilja säga till herr Lorentzon
att vi självfallet ser som den väsentliga
uppgiften att åstadkomma en differentiering
av industrier i ådalsdistriktet. Vi
måste bryta den utveckling som pågått
där och som inneburit att industrin i
huvudsak har baserats på råvarutillgångarna,
dvs. skogsindustrierna. De är
värdefulla, och jag tror att om vi kan
lösa problemen för Cellulosabolaget och
Norrlands skogsägare, så har vi två
stora industriella enheter, lokaliserade
till Kramfors. Det är möjligt att det i
spåren av denna utveckling kan bli fråga
om ytterligare nedläggningar av äldre
industrier — därvidlag delar jag herr
Lorentzons uppfattning. Jag har sagt
tidigare och upprepar här att jag tror
att dessa två enheter som basindustrier
är utomordentligt värdefulla också för
framtiden. Men det räcker inte. Till
detta måste komma andra industrier,
inte minst verkstadsindustri.

Jag hoppas fortfarande att de seriösa
förhandlingar, som nu pågår med två
stora verkstadsindustrier, skall leda till
att sysselsättning kan beredas åt omkring
150 respektive 250 personer. Jag
hoppas att dessa lokaliseringar, i det
ena fallet en nylokalisering och i det
andra fallet en omlokalisering, verkligen
skall lyckas ■— förutom det arbete
som redan pågår beträffande smärre
industriella enheter.

Jag tror alltså på möjligheten att klara
ådalsproblemen inte bara i nuet utan

också i framtiden genom en mera differentierad
industri. Jag tror också på att
det skall bli möjligt att klara problemen
i Dalsland på detta sätt, men jag skall
inte nu gå närmare in på det ämnesområdet.
Jag har bara velat ange principen,
och jag har ingen annan mening
än herr Lorentzon: det gäller att åstadkomma
en differentiering för att få arbetskraften
engagerad och sysselsatt.

Genom den strukturrationalisering
som vi upplevt under lång tid — men
som är aktivare nu i samband med
marknadsproblemen och konkurrensproblemen
—• ställs vi naturligtvis inför
en rad nya frågor. Herr Hermansson
uppehöll sig vid den saken, och hans
resonemang är riktigt — jag har ingenting
att erinra mot det. Det är de problem
som uppstår för den äldre arbetskraften
där företag läggs ned — de
människor som vi inte kan flytta och
inte begär skall flytta, de som inte gärna
kan eller inte önskar omskolas och
där beredskapsarbeten kanske inte är
så lämpliga. Vi måste i sådana fall
bygga upp skyddad sysselsättning, att
anordnas om möjligt även i de lokaler
som blir tomma sedan ett företag läggs
ned. Det är alltså fråga om en samhällets
beredskapspolitik, som måste kompletteras
i vissa fall av avtalspolitiken.
Jag nämner därvidlag endast avgångsvederlaget.

I fråga om samhällets vilja och samhällets
förmåga att ingripa och ge den
enskilde som råkar i svårigheter den
erforderliga hjälpen får det inte råda
något tvivel. De ekonomiska resurser
som skall till måste vi skaffa fram. Och
jag har velat säga i min redovisning
att vi har följt utvecklingen och vidtagit
de nödvändiga åtgärderna — det
gäller arbetsmarknadsstyrelsen och det
gäller länsorganen ■— för att bistå enskilda
människor i deras svårigheter
och naturligtvis även bistå kommunerna.

Oron hos den enskilde föranleds inte
sällan av en otålighet inför vad som

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar pa interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

åtgöres. Man vill naturligtvis ha företag
lokaliserade så skyndsamt som möjligt,
och många bortser i det sammanhanget
från de svårigheter som naturligtvis
alltid föreligger då det gäller att omlokalisera
en verksamhet. Det krävs ofta
långa förhandlingar och utredningar
innan vi kan komma dithän att en omlokalisering
blir resultatet. — Vi har
med några av de aktuella företagen
haft många diskussioner, och det har
företagits utredningar om transportkostnaderna
och deras betydelse, varvid
vederbörande ställt sig tveksamma.
Ibland går det att med ett något ökat
lokaliseringsstöd eliminera denna faktor,
men det går inte alltid. Jag skulle
alltså vilja säga att då det gäller lokaliseringen
och de diskussioner som
äger rum måste vi ha tålamod.

Låt mig till sist, herr talman, upprepa
vad jag sagt många gånger tidigare,
nämligen att vi måste komma fram
till en ordning där varseltiderna blir
längre och där branschutredningar och
branschdiskussioner finns i bakgrunden,
så att vi kan göra en bedömning
av framtiden och planera med utgångspunkt
från denna bedömning. Det kan
inte föreligga oöverstigliga svårigheter
att få till stånd en bedömning av vad
som inträffat och kommer att inträffa
inom skogsindustrin. Jag kan inte heller
säga annat än att många företagare
har en överdriven ängslan för att varsla
tidigt. Man tror att arbetskraften
kommer att flytta och att man skall
tvingas lägga ned verksamheten tidigare
än vad som vore önskvärt.

Billerudskoncernen, som tre år i förväg
varslade om de nedläggningar som
skulle komma, kan nu redovisa mycket
goda erfarenheter därav. Detta har givit
myndigheterna tid till överläggningar
om omlokalisering av företag. Arbetskraften
har fått klart för sig att något
är på väg, och den har därför inte rusat
ifrån företaget utan avvaktat vad
som skulle komma att hända. På ett
par av de platser, som i detta ärende

är aktuella, har det varit möjligt att
genom omlokaliseringar lösa sysselsättningsproblemen.
Vi har för avsikt att
ta upp överläggningar med arbetsmarknadens
parter om detta, framför allt
för att få eu väsentligt längre varseltid,
så att nödvändiga åtgärder skall
kunna vidtagas för att möta de nedläggningar
som naturligtvis också i framtiden
kan komma att bli aktuella.

Jag tror att vi måste vara på det klara
med att med en aktiv näringspolitik,
med den föreslagna investeringsbanken
som ett av leden, kommer vi att påskynda
strukturrationaliseringen. Detta kan
vi inte se något ont i under förutsättning
att samhället är berett att gå in
med all det stöd som är erforderligt till
dem som kommer i kläm under en sådan
omställningsprocess.

Herr talman! Jag har framför allt velat
se som min uppgift i dag att i anslutning
till svaret på herrar Hermanssons,
Lorentzons och Börjessons frågor,
göra klart att vad gäller beredskapspolitiken,
beredskapen mot de verkningar
som följer av en strukturförändring,
ligger vi väl framme med de åtgärder
som är erforderliga, samtidigt som det
sker en aktivisering av vår näringspolitik
och en bättre planering för framtiden
med nya instrument som bör kunna
bidraga till att mildra dessa verkningar.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Även om jag inte har
frågat därom, så hade det varit värdefullt
om regeringen kunnat anvisa en
samlad plan för lösande av den uppkomna
arbetssituationen och för att
komma till rätta med eventuella permitteringar
och driftsnedläggelser. Nu är
det många som har den uppfattningen
att regeringen har blivit tagen på sängen.

Jag sade i mitt förra anförande, att
jag är medveten om att den strukturomvandling
som nu pågår kan vara moti -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

verad ur den synpunkten, att de företag,
som inte har möjligheter att betala sin
arbetskraft löner som ligger i paritet
med vad som gäller på arbetsmarknaden,
d. v. s. låglöneföretagen, måste lägga
om eller lägga ned driften. Det är
en väg till ökad effektivitet i näringslivet
och därmed också till ett ökat välstånd.

Nu är det tyvärr så att det finns företag,
som på grund av kostnadsläget och
kreditrestriktionerna har drabbats av
problemet att inte kunna fortsätta driften
utan tvingas lägga ned densamma.

Det är angeläget att betona att alla
erforderliga omställningar skall företagas
så smärtfritt som möjligt. Den
äldre arbetskraften, som inte har så lätt
för omskolning måste få hjälp till en
meningsfullare sysselsättning. Det gäller
att de som blir offer för en ny arbetsmarknadspolitik
får behålla tillfredsställelsen
av att få arbeta och tjäna
sin lön.

Herr talman! Jag bad i en fråga till
inrikesministern att få veta möjligheterna
till ett ökat lokaliseringsstöd till de
orter i vårt land, som ligger utanför
stödområdena. Jag bad också om att inrikesministern
skulle lämna besked om
möjligheterna att få använda investeringsfonderna
i vissa speciella fall. Jag
väntar om möjligt att få svar på dessa
frågor.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Av interpellationssvaret
och även av statsrådets ytterligare inlägg
får man en känsla av att regeringen
trots allt blivit överrumplad av
den situation som råder och av det allvarliga
varsel som störningarna på arbetsmarknaden
ger.

Statsrådet Johansson har såvitt jag
kan bedöma sett alltför optimistiskt på
arbetsmarknadsläget. Enligt interpellationssvaret
har arbetslösheten minskat
från 60 000 i slutet av januari till 40 500
i mars månad. Detta innebär dock en
ökning av 6 000 å 7 000 arbetslösa jäm -

fört med förra årets siffror. Härtill kommer
ökningen av antalet i beredskapsarbeten
sysselsatta med 6 700, liksom en
ökning med 6 000 av dem som genomgår
omskolning.

Om vi sålunda betraktar de direkt registrerade
arbetslösa, de i beredskapsarbeten
sysselsatta och dem som går
på omskolning, blir antalet direkt eller
indirekt arbetslösa betydligt högre än
vad som framgår av interpellationssvaret.
Därtill kommer säkerligen ett
icke oansenligt antal människor som
inte har registrerat sig. En sammantagen
ökning av cirka 20 000 personer är
för lågt i förhållande till föregående års
siffror, ökningen är enligt vad jag kan
förstå betydligt högre, och den nu uppgivna
siffran motsvarar inte verkligheten.

Jag tror att detta är ett allvarligt
observandum som regeringen noggrant
borde studera och beakta. Siffrorna är
emellertid utslagna över hela landet.
En del bygder har mindre känning av
arbetslösheten under det att läget är
betydligt allvarligare i andra bygder.
Jag vågar faktiskt säga att det finns bygder
där läget är nästan katastrofartat.

I sådana bygder där textil- och konfektionsindustrierna
dominerar är läget
särskilt allvarligt och bekymmersamt.
Detta utgör visserligen ingen anledning
att upprepa den debatt som vi hade i
denna kammare för några veckor sedan
med anledning av textilkrisen, men jag
vill ändå understryka nödvändigheten
av att regeringen omprövar sitt ställningstagande
till textilkrisen och textilfrågorna
för att finna en formel som
ger möjlighet för textilbygderna att leva
vidare.

I teoretiska spekulationer kan det förefalla
vara lätt att förflytta en hel
bygd, när en textilindustri läggs ned,
men i verkligheten går det inte. Jag har
färska exempel härpå från min hembygd.
De människor som där beröres är
i åldern 50—60 år. De har byggt sina
egnahem och så att säga rotat sig i

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

bygden. Omställningsstöd och förflyttningar
är naturligtvis ett led i kampen
mot arbetslösheten, men vi får inte behandla
människor som kollin och bara
förflytta dem.

En omprövning av regeringens ställningstagande
i dessa frågor bör sannolikt
aktualiseras. Det gäller skyddet mot
dumpingimporter och en ökning av lokaliseringsstödet.
En differentiering av
näringslivet, som blir en följd av ett
lokaliseringsstöd, bör givetvis också
komma med i bilden. Jag förutsätter att
regeringen med all kraft försöker rädda
de bygder som nu håller på att spolieras.

Statsrådet säger att dessa planeringar
tar lång tid. Det är riktigt och under
tiden kommer allvarliga förändringar
att inträffa inom näringslivet. Jag tror
att det går att i akuta situationer vidta
åtgärder som verkar snabbt, och jag
hemställer att statsrådet Johansson tillsammans
med de övriga regeringsledamöterna
prövar vilka ställningstaganden
som kan bli nödvändiga.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Ett par frågor som har
anknytning till den nu pågående debatten
har föranlett mig att begära ordet.
De har inte berörts i interpellationssvaret
men är högst aktuella i detta
sammanhang.

Inrikesministern påpekar i interpellationssvaret
att lokaliseringspolitiken
har haft stor betydelse för att öka sysselsättningen.
Detta gäller inte minst
Norrland. Personligen vill jag uttala
min glädje över att det nu måste anses
ådagalagt att lokaliseringspolitiken, som
vi från vårt håll länge har arbetat för,
verkligen har stor betydelse. Det är
då väsentligt att lokaliseringspolitiken
får de medel som erfordras för att den
skall kunna bli framgångsrik.

Speciellt har lokaliseringslånen efterfrågats.
Under det senaste året har dessa
lån begärts i mycket stor utsträckning
även från orter utanför stödområ -

det. Enligt en uppgift, som jag fick alldeles
nyss, har inte mindre än 73 800 000
kronor av lokaliseringslånen gått till
områden utanför stödområdet. Om jag
inte är fel underrättad har dessa dispositioner
huvudsakligen gjorts under
1966. Det beror förmodligen på företagsnedläggelserna
utanför stödområdet,
där lokaliseringspolitiken nu främst
skall användas som ett samhällspolitiskt
medel.

.lag vill alltså vid detta tillfälle konstatera
att lokaliseringsmedlen är disponerade
för detta år. Det har förekommit
tidningsuppgifter om att cellulosaindustrin
och sågverksindustrin
skall kunna påräkna lokaliseringslån
till mycket stora belopp, som inte ryms
inom de ramar som är fastlagda av riksdagen
för varje budgetår. I den propositionsförteckning
som är daterad den
23 mars finns ingen upplysning om huruvida
inrikesministern har tänkt lägga
fram tilläggsförslag, så att dessa
eventuella utfästelser kan infrias.

Det måste väl nu stå klart att de pengar
som har beslutats för femårsperioden
är otillräckliga — det har vi påpekat
tidigare.

Inrikesministern sade till mig i en
debatt i höstas att lokaliseringspolitiken
inte skulle hindras av brist på medel.
Om jag har läst statsverkspropositionen
rätt, förutsätter inte statsrådet
att den möjlighet som har funnits tidigare
till överdragning av lokaliseringsbeslut
utöver den ram som riksdagen
fastställt för det aktuella budgetåret
skall få gälla för budgetåret 1967/68.
Detta föranleder mig att vid detta tillfälle
ställa frågan till inrikesministern
hur han har tänkt sig att infria löftet
om att lokaliseringspolitiken inte skall
hindras av brist på medel, när nu medlen
ändå tycks vara i stort sett förbrukade.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag tror att det finns en
viss likhet mellan den bedömning av

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

dessa frågor som jag har gjort och dem
som inrikesministern har gjort i sitt
följande anförande. Vi anser tydligen
bägge att det privata näringslivet är
ansvarigt för en stor del av de sysselsättningsproblem
som har uppkommit
under det senaste året. Det finns anledning
att påpeka det med hänsyn till
den argumentation som föres i viss del
av pressen.

Inom det s. k. privata näringslivet —-de stora företagen — har man däremot
icke tagit det ansvar för sysselsättningen
som borde vara rimligt under nutida
förhållanden. Man vill inom företagen
gärna ha arbetskraft när det går
bra, d. v. s. när man kan utnyttja den
för att göra sig stor vinst, men sedan
vill man helst befria sig från varje ansvar
för hur det går med arbetarna. Det
är en förändring av detta läge som man
på lång sikt måste eftersträva.

Det är i längden ett orimligt förhållande
att löntagare — vare sig de är
arbetare eller tjänstemän — utan vidare
skall kunna avskedas, permitteras
eller friställas, vilket av dessa ord man
vill använda; ofta är det bättre att välja
det ord som täcker vad det handlar
om, nämligen ett avskedande, att man
ställer löntagarna utanför arbetsplatsen.
Den stora huvudfrågan är om det
är rimligt att vi längre accepterar en
sådan situation inom näringslivet.

Inrikesministern sade att efterfrågan
på arbetskraft sakta har gått upp under
våren i enlighet med det mönster som
varit vanligt under tidigare år. Jag
tror att man, i varje fall om man vill
bedöma utvecklingen hittills, i hög grad
måste lägga tonvikten på »sakta». Det
har verkligen varit en mycket långsam
uppgång, och man kan t. o. m. ifrågasätta
■— som jag gjorde i mitt första
anförande — om det över huvud taget
har varit någon reell uppgång från februari
till mars. Vissa siffror tyder på
att den egentliga sysselsättningen snarare
har minskat under dessa två månader.

Detta kan delvis vara en fråga om hur
man räknar, och det är inte väsentligt i
detta sammanhang. Väsentligt är det
reella förhållandet. Omskolningskurserna
är utomordentligt viktiga, speciellt
för den äldre arbetskraften, men frågan
är också om vederbörande kan få
sysselsättning när de väl har genomgått
dessa omskolningskurser. Många äldre
arbetare är tveksamma på den punkten.
Det behöver nog skapas en form
av garantier för att sysselsättning verkligen
kan erhållas.

Även de uppgifter som finns om arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna,
exempelvis här i Stockholm, tyder på
att det har gått mycket sakta med uppgången
i sysselsättningen. Från februari
till mars har praktiskt taget ingen reduktion
av arbetslösheten biand byggnadsarbetarna
ägt rum, om man går
efter statistiken från den erkända arbetslöshetskassan.
I mitten av februari
fick 1 599 personer arbetslöshetskasseersättning,
i mitten av mars 1 582 personer.
Det innebär egentligen ingen reduktion
alls, och ändå hade vi nått en
säsong under vilken det fanns skäl att
vänta en betydande uppgång.

Inrikesministern erinrade också i sitt
anförande om den offentliga statistik
som visat att vi har fått en viss ökning
av produktionen inom industrin men
en minskad sysselsättning om man jämför
med ett år tidigare. Jag tror detta
är ett utomordentligt viktig faktum, därför
att det visar att det inte räcker med
beredskapsarbeten och omskolningskurser,
hur viktiga dessa än kan vara i vissa
situationer för att hålla uppe och öka
sysselsättningen. Det behövs i stället en
mera aktiv näringslivspolitik med en
rad samhällsinitiativ på olika områden.
Vi behöver nya samhällsägda industrier,
vi behöver kontroll över investeringspolitiken
och vi behöver en vidgad lokaliseringspolitik.

Inrikesministern tog i sin replik inte
upp frågan om kvinnornas sysselsättning.
Jag tror emellertid att detta är en

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

viktig fråga som det är angeläget att
vi ägnar större uppmärksamhet. Han
gjorde däremot någon kommentar till
de uppgifter som finns om den s. k. latenta
arbetskraften, d.v.s. människor
som inte står upptagna i arbetsförmedlingarnas
register men som gärna skulle
vilja ta arbete. Det är riktigt att en betydande
del av dessa bör hemma exempelvis
i Norrland. Man kan säga att en
fjärdedel av dem som skulle vilja ha
sysselsättning men inte kan få det och
av dem som skulle vilja arbeta fler timmar
i veckan än de gör hör hemma i
norrlandslänen. Det är självfallet genom
en lokaliseringspolitik av riktigt slag
som man kan förbättra förhållandena
för dessa grupper. Jag vill emellertidpåpeka
att en betydande del av denna latenta
arbetskraft också finns i tätortsområdena;
exempelvis i Stockholms stad och
Stockholms län har vi sammanlagt
23 000 personer som räknas till de
latent arbetssökande som gärna skulle
ta ett arbete men som inte finns med i
arbetslöshetsstatistiken. Vi har vidare
12 000 i samma region som är deltidsarbetande
men som skulle viljahaarbete
under något fler timmar än för närvarande.
I Göteborg har vi 12 000 personer
som skulle vilja ha sysselsättningöver
huvud taget och över o 000 deltidsarbetande
som önskar arbeta fler timmar.
Även i tätorterna har vi alltså en
mängd människor som nu icke har den
sysselsättning som de önskar sig.

Jag skulle vilja fråga inrikesministern,
om det inte skulle vara lämpligt
att göra en mera ingående analys av
dessa uppgifter, dels om de latenta arbetssökande,
dels om de deltidsarbetande
som gärna skulle vilja ha en ökad
sysselsättning. Jag tror att i det viktiga
läge som på längre sikt präglas av att
vi har brist på arbetskraft i det här
landet — det är ju långtidsläget som
inte får överskuggas av de nu aktuella
svårigheterna — är det utomordentligt
viktigt om man kan aktivisera denna
stora arbetskraftsreserv. Det är möjligt

att det behövs en närmare analys av
materialet för att detta skall bli möjligt.

Längre varseltid möjliggör planering,
sade inrikesministern. Jag tycker att
detta är ett mycket viktigt påpekande.
Det måste vara fel när det som under
den gångna vintern har hänt att besked
om permitteringar och avskedanden i
många fall har givits genom tidningar,
radio och television. Ett rimligt krav
som måste ställas på företagen är att de
varslar om arbetsnedläggelser och lämnar
besked betydligt längre tid i förväg
än som är brukligt för närvarande.
Detta har också att göra med det samhällsansvar
som jag förut talade om.

Det är självfallet att det vi ibland
brukar kalla för strukturrationalisering
är en process som måste och kommer
att fortsätta, men jag tror att det också
är viktigt, om vi skall kunna lösa de
problem som här diskuteras, att hela
denna process får formen av planerade
förändringar inom samhällsekonomin.
Det kan inte vara rimligt att ha ett läge
där de stora privata företagen driver sin
politik och samhället i efterhand bara
skall vidta kompletterande åtgärder.

Vi måste få till stånd en förändring
av hela näringspolitiken så att vi får en
planerad ekonomi i vårt land och så
att samhällsintresset blir avgörande för
hela utvecklingen, icke de privata vinstintressena.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Det är klart att det är en
glädjande nyhet för folket i Ådalen, när
inrikesministern här meddelar att man
planerar att ordna med två verkstadsindustrier
i ådalsområdet, en som skall
sysselsätta 150 man och en annan med
250 man. Frågan är bara: När kommer
dessa verkstadsindustrier till Kramfors?
Man har väntat på nya sysselsättningsmöjligheter
och en differentierad industri
i över 30 år. Därför menar man
att det är på tiden att de kommer.

Om det nu är så svårt, herr inrikesminister,
att förmå privata företagare

Nr 19

Onsdagen den 12 april 19G7 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

att etablera sig i Norrland, i detta fall i
Ådalen, frågar jag: Finns det då inga
möjligheter för statsmakterna själva att
etablera sig som företagare inom verkstadsindustrin
med Kramfors som förläggningsort
och därmed få en betydligt
större industri än de som inrikesministern
talade om som skulle sysselsätta
400 anställda? För att tillgodose föreliggande
behov skulle faktiskt erfordras
industri för 1 000 anställda med tanke
på de många avskedandena tidigare under
de år som har gått och med tanke
på de avskedanden som kan väntas inom
den närmaste tiden. Det är klart att
man är glad över att det blir något, men
det är ändå mycket små smulor med
tanke på vad som egentligen behövs.

Sedan vill jag beröra en annan fråga
som jag ställde i mitt tidigare debattinlägg:
Den gällde regeringens ställningstagande
till Luleå Yarv. Inrikesministern
kanske glömde bort den saken i
sitt debattinlägg, men faktum är att varvet
redan inom två dagar kommer att
läggas ned. I detta fall liksom i alla
andra fall är det samhället som måste
träda till. Säkerligen skulle Norrbottens
befolkning och framför allt de i företaget
sysselsatta vara mycket intresserade
av det svar inrikesministern här
kan ge, särskilt om detta svar är positivt.

.lag är mycket tillfredsställd med inrikesministerns
uttalande att det måste
verkställas en planering och en mycket
grundlig sådan i fråga om sysselsättnings-
och lokaliseringspolitiken. Därvidlag
är vi helt överens.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om jag börjar med herr
Börjesson och herr Persson i Heden är
anledningen att de tycks ha så lätt att
glömma den tid som har gått.

Vi behöver bara gå tillbaka ett och
ett halvt år. Då stod vi i den situationen
att alla våra ansträngningar inriktades
på att söka dämpa ned det hårda tryc -

ket på arbetsmarknaden. Det är inte
längre tid sedan den situationen förelåg.
Vi hade fr.o.m. 1964 en allt hårdare
konkurrens om arbetskraften. Kulmen i
den utvecklingen kom under 1965. I
stockholmsområdet gick år 1965 inte
mindre än 11 lediga platser på en arbetsökande.
Och i mitten av året kunde
konjunkturinstitutet konstatera att det
hade skett en bottenskrapning av våra
arbetskraftsresurser.

Det var naturligtvis en utomordentlig
grogrund för att sätta i gång den klassiska
löne- och kostnadsspiralen, tills
stigande kostnader slog igenom i konsumentpriser,
exportpriser och bostadskostnader.
Därför var det nödvändigt
att den ekonomiska politiken inriktades
på att söka dämpa det väldiga övertrycket
genom hög ränta, kärv kreditpolitik
och skärpt byggreglering. I allmänhet
fick dessa åtgärder vidtagas under borgerligt
motstånd — byggregleringen om
jag bara nämner den såsom ett exempel.
Men att denna dämpning av priserna
och löneglidningen gav resultat visas av
att under 1966 löneglidningen inom
byggnadssektorn stannade vid 2 å 2,5
procent mot 7 procent under 1965.

Det är alltså hela tiden fråga om en
balansering av åtgärderna. Det gäller
att möta övertrycket med motåtgärder
men när dämpningen verkligen givit
effekt skall man snabbt kunna börja
lätta på de vidtagna åtgärderna, så att
det inte uppstår ett icke önskvärt resultat.
Jag tror att herr Börjesson i Falköping
och herr Persson i Heden bör
fundera litet grand över detta, innan de
så kaxigt går upp och talar om att den
politik som regeringen fört resulterat i
ett växande antal nedläggningar och
därmed också arbetslöshet.

Vi har sagt att det är konkurrensläget,
handelspolitiken och en rad andra
ting som ligger bakom de problem som
vi har att brottas med och som kräver
åtgärder. På herr Börjessons direkta
fråga, om det finns; möjligheter till stöd
utanför stödområdet, svarar jag ett obe -

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

tingat ja. Under den senaste tiden har
vi, vilket ju också framgick av herr
Nilssons i Tvärålund anförande, inriktat
ansträngningarna på att söka åstadkomma
lättnader på orter med besvärligheter.
Tag exempelvis Borås, som herr
Persson i Heden talade om! Där har
investeringsfonden stått till förfogande,
lokaliseringsstöd har utgått till omlokalisering
av industrier och praktiskt taget
alla möjliga åtgärder har vidtagits
för att klara de aktuella problemen liksom
också att genom omlokalisering
söka åstadkomma en mera differentierad
industri inom denna region.

Beträffande vidtagna åtgärder som berör
textilindustrin vill jag också erinra
om de lämnade beställningarna som
uppgår till 10 miljoner kronor.

Om herr Nilsson i Tvärålund läser
regeringens proposition nr 56 på sidan
25, närmare bestämt det andra stycket,
finner han att det där anges att, enligt
gällande planer, den samlade finansiella
insatsen för lokaliseringsstöd uppgår
till 800 miljoner kronor, fördelade över
en femårsperiod. Vidare står det: »Med
hänsyn till omfattningen av redan beviljade
lån och de stora behov av ytterligare
lokaliseringspolitiska insatser,
som nu kan förutses, torde totalramen
för lokaliseringslån behöva utvidgas.
Förslag härom kommer då att föreläggas
riksdagen.»

Detta är ju klara besked. När vi får
en klar bild av hur mycket mer vi behöver
höja lokaliseringslåneramen och
stödramen kommer vi att framlägga förslag
till riksdagen. Vidare arbetar regeringen
med den fullmakt som riksdagen
lämnat, som innebär att anslag kan beviljas
upp till 800 miljoner kronor. Enligt
vår bedömning saknas det alltså inte
medel för den lokaliseringspolitiska
verksamhet som vi ägnar oss åt.

Herr Hermansson sade att om vi har
en konjunkturuppgång går den sakta
och ville liksom understryka uttalandet
om en långsam uppgång. Jag stöder mig
härvid framför allt på det anförande

som generaldirektör Bertil Olsson höll
häromdagen i vilket han framhöll, att
flera länsarbetsnämnder antyder att det
arbetsmässiga bottenläget är passerat
och att uppgången redan har börjat.
Men jag vill som sagt gärna erkänna att
det går litet långsammare än vad vi
hoppats på. Detta har emellertid samband
med att det tar tid innan byggnadsverksamheten
i storstadsregionerna
lossnar. Jag skulle emellertid gissa att
den arbetslöshet som uppmättes den 28
mars är ungefär 10 procent högre än
den som uppmättes 14 dagar senare, i
mitten av april, vilket tyder på att det
håller på att lossna.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Det är mycket möjligt
att statsrådet tycker att det är »kaxigt»
att tala om denna arbetslöshet. Jag kan
emellertid inte inse det. De människor
som drabbas av arbetslösheten kommer
under inga förhållanden att betrakta det
som kaxigt att någon vill diskutera möjligheterna
att rädda situationen i den
allvarstid som vi nu befinner oss i.

Jag har, herr statsråd, inte nämnt
Borås, utan jag talade om boråsbygden.
Jag tog denna ganska stora region som
exempel — den omfattar över 100 000
människor — eftersom det i denna region
varit och är stora bekymmer inom
textilindustrin framför allt, som jag
nämnde, för den friställda arbetskraften
i 45—50-årsåldern. Denna arbetskraft
har inte så lätt att acceptera en
omskolning, vilken som följdverkan i
allmänhet får en förflyttning; dessa
människor har ofta egnahem och har
rotat sig i bygden.

Jag har sagt att regeringen här viss
del av skulden till denna utveckling på
grund av att den tillåtit denna ohämmade
import av konfektions- och textilvaror,
en import som ökat oerhört —-vi importerar nu praktiskt taget hälften
av vår konsumtion av textilvaror. Detta
måste få och har som följd fått ned -

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

30 Nr 19

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

läggningar av eller inskränkningar i
driften inom textilindustrin, vilket i sin
tur lett till friställningar.

Det är dessa förhållanden jag påtalat
och med mitt inlägg velat göra regeringen
uppmärksam på. Det har hänt
en del sedan jag hade min interpellationsdebatt
med handelsministern, och
de åtgärder som vidtagits är tacknämliga
men är tyvärr inte tillräckliga på
långt när.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om,
herr inrikesminister, att det måste göras
en avvägning mellan de åtgärder,
som regeringen i olika situationer kan
tänkas vidta. Nu har vi kommit in i en
sådan situation, att det krävs åtgärder
från regeringens sida för att den friställda
arbetskraften skall kunna placeras
i arbetslivet, så att vi kan utnyttja
även den arbetskraften i produktiv
tjänst.

Man kan diskutera orsakerna till den
uppkomna situationen. Jag vill i detta
sammanhang hänvisa till ett referat i
dagens tidningar av ett uttalande av
LO-ordföranden Arne Geijer. Som ett
av de verkligt stora problemen i Sverige
just nu betecknar han den bristande
ekonomiska balans, som tar sig
uttryck i kraftiga prisstegringar. »Hur
man skall råda bot på den ekonomiska
instabiliteten är dock inte lätt att säga»,
framhöll herr Geijer samtidigt som han
påpekade, att det inte endast är lönerna
som påverkar priserna. Det kan jag villigt
skriva under, ehuru lönekostnaderna
särskilt i de icke högrationaliserade
företagen tillhör de drygaste posterna
på företagens kostnadssida.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten
utan bara uttala ett tack till inrikesministern
för löftet om att lokaliseringsstöd
skall utgå även till orter
utanför stödområdet. Jag vet att den
principen är knäsatt. Statsrådet nämnde
i sammanhanget en ort som fått lokali -

seringsstöd. Jag har ett annat konkret
exempel, som jag mer privat skall tala
med inrikesministern om.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet sade i anledning
av min fråga om ytterligare medelsanvisning
till lokaliseringspolitiken,
att när man på departementet hade gjort
en bedömning av vilka medel som behövdes,
skulle förslag föreläggas riksdagen.
Statsrådet hänvisade i sammanhanget
till proposition nr 56. Jag ber
att få notera svaret med tillfredsställelse.
Det måste, såvitt jag förstår, innebära
att lokaliseringspolitiken bör få
fortsätta någorlunda ostörd utan att
hämmas av brist på medel.

Om inrikesministerns uttalande får
tolkas så, måste det då också betyda
att riksdagen behöver göra ett uttalande
i samband med behandlingen av arbetsmarknadsfrågorna
och lokaliseringspolitiken.
I statsverkspropositionen förutsätts
nämligen inte, såvitt jag förstår,
att de regler som för närvarande gäller
beträffande preliminära beslut om lokaliseringsstöd
utanför den angivna medelsramen
för budgetåret får fortsätta
att gälla för 1967/68.

Det är ändå litet märkligt att man
inom regeringen inte redan är på det
klara med att medlen är otillräckliga,
eftersom de är förbrukade för det innevarande
budgetåret enligt de upplysningar
jag har fått. Om de uppgifter
som stått att läsa i pressen är riktiga,
så är det mycket stora belopp som behöver
tillföras för att lokaliseringspolitiken
skall kunna fullföljas någorlunda
kontinuerligt.

Herr LORENTZON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste tyvärr konstatera
att den fråga jag vid två tillfällen
i dag ställt till inrikesministern
ännu inte besvarats, trots att inrikesministern
haft ordet tre gånger. Vill inte
inrikesministern svara på frågan står

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

det honom naturligtvis fritt; han handlar
som han själv anser lämpligt.

Regeringen känner sedan långa tider
till förhållandena vid Luleå Varv. Jag
kan lämna den upplysningen att jag
kort innan denna interpellationsdebatt
började fick ett personligt telefonsamtal
från Luleå, varvid man meddelade att
dagens tidningar har stort uppslagna
artiklar om nyheten, att Luleå Varv
kommer att slå igen inom två dagar,
därest regeringen icke ingriper. Då regeringen
sedan lång tid är informerad
om det ekonomiska läget vid varvet
måste inrikesministern vara på det klara
med hur regeringen tänker handla
i detta fall; det är ändå bara två dagar
det är fråga om, och i Luleå väntar
man på ett klart besked.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill gärna tillstå att
jag nu för tredje gången antecknat
Luleå Varv, och denna gång skall jag
börja mitt anförande med att svara herr
Lorentzon, så att jag inte missar det
ännu en gång.

Vi är informerade om läget. Det finns
en rekonstruktionsplan som vi håller
på att bedöma. Vi kommer att fortsätta
överläggningarna om Luleå Varv i eftermiddag.
Jag kan inte ge något ytterligare
besked.

Sedan skulle jag bara helt kort vilja
säga några ord till herr Persson i Heden
och herr Börjesson i Falköping. Herrarna
har tydligen sett mycket ishockey
i TV, där man kunnat lära sig ganska
mycket av undanglidningar för tacklingar.
Herr Persson i Heden vände på
hela frågeställningen och sade att jag
beskyllde dem för att tala kaxigt om
arbetslösheten. Nej, det gjorde jag inte.
Jag sade att ni talade litet kaxigt om
regeringens ansvar. Det är en annan
sak.

Min bedömning av arbetslösheten är
klar. Jag talade tidigare om medkänslan
med dem som drabbas och om sam -

hällets skyldigheter att bistå dem, jag
talade om att det inte skall saknas medel
och att alla ansträngningar skall
göras. Det är en sak. Men när herr Börjesson
och herr Persson resonerar så,
att regeringen i stor utsträckning bär
ansvaret för arbetslösheten, så är ni inne
på en annan sak. Jag tog upp utvecklingen
under 1960-talet fram till 1965,
kostnadsstegringarna, nödvändigheten
att gripa in med dämpningsåtgärder mot
de borgerliga, men det hade ni ingenting
att säga om. Det går inte att komma riktigt
så lätt undan.

Vi har i huvudsak ett privat näringsliv
som får ta sitt ansvar och som kanske
borde ta det i något större utsträckning
än vad som hittills skett. Vi hoppas
emellertid på ett samarbete med
näringslivet för att lösa en del av dessa
problem. Men det kräver också en långtgående
aktivitet från samhällets sida
när det gäller beredskapsåtgärder; det
innebär även att vi, i de fall då vi har
möjligheter och kan bedöma att det ur
företagsekonomisk synpunkt är rimligt
och riktigt, inte kommer att hesitera
inför att vidga den statliga företagsverksamheten.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag skall i denna debatt
bara göra ett par konstateranden av
mera teknisk natur.

Hur skall man bedöma arbetslöshetsstatistik,
och på vilket sätt skall man
definiera arbetslöshet? Herr Hermansson
ansåg att vi i arbetslöshetssiffrorna
lämpligen bör inräkna även personer
som genomgår utbildning och omskolning
samt sådana som är sysselsatta i
beredskapsarbeten av olika slag. Ja,
naturligtvis kan man till de arbetslösa
räkna alla som blir föremål för samhällets
åtgärder av arbetsmarknadspolitiskt
slag, men jag tycker inte att det är
helt korrekt. Man sätter ju aldrig i gång
ett beredskapsarbete, om det inte gäller
en nödvändig och nyttig arbetsuppgift
i samhället. Och kan man verk -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

ligen säga att personer som utför ett
nyttigt och nödvändigt arbete är att betrakta
som arbetslösa? Det finns ju beredskapsarbeten
av många slag: vägarbeten,
husbyggnadsarbeten, olika former
av skogsvårdsarbeten samt arbete
i skyddade verkstäder in. in.

Kan det vidare vara riktigt att som
arbetslösa räkna personer som genomgår
utbildning? Omskolning och vidareutbildning
syftar ju till att ge människorna
en chans att ta ett annat och
ofta mycket bättre arbete. Om vi i de
arbetslösas skara räknar in alla dem
som genomgår utbildning, så får vi minsann
många arbetslösa här i landet, ty
antalet personer som genomgår utbildning
av skilda slag ökar för varje år. De
människor som är intensivt engagerade
för att vidareutveckla sin kompetens,
sina anlag och sin ambition för att sedan
kunna ta ett bättre arbete kan väl
knappast betraktas som arbetslösa.

Jag tycker inte det är riktigt att som
arbetslösa räkna alla dem som är föremål
för aktiva arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Sedan har vi också en dold arbetslöshet.
Det är alla de tiotusentals och
hundratusentals människor som räknas
fram i statistiska centralbyråns labour
force-undersökningar varje kvartal. Dessa
undersökningar har tillkommit just
för att man skall kunna bedöma den
totala tillgången på arbetskraft, och i
dem ingår också frågan huruvida vederbörande
är beredd att ta ett arbete, om
det finns ett lämpligt arbete att tillgå.
Lägg märke till att det här gäller ett
lämpligt arbete. Det har visat sig att
det är ett stort avstånd mellan vad man
önskar och vad som kan uppfyllas i
verkligheten. Detta har visat sig när
man vid arbetsförmedlingarna kontaktat
de människor som anmält att de
önskar arbete. När man då kommit med
konkreta erbjudanden, har det inte förelegat
någon realiserbar önskan om att
få arbete. De siffror som föreligger får
därför läsas med litet urskiljning. Man

får inte utan vidare räkna in de människor
bland dem som är arbetslösa i
den kvalificerade meningen att de direkt
har anmält sig till arbetsförmedlingen
och arbetslöshetskassan. Naturligtvis
finns det en dold arbetslöshet,
men den kan inte vara av särskilt allvarlig
karaktär, om inte vederbörande är
beredd att vid arbetsförmedlingarna
efterfråga de arbeten som faktiskt finns
lediga.

Slutligen, herr talman, vill jag göra
ett påpekande av mera allmän art. Här
i Sverige har gjorts stora insatser för
att genomföra en arbetsmarknadspolitik
som med framgång skall kunna lösa
uppgifterna. Denna svenska arbetsmarknadspolitik
har man börjat ta upp både
i Förenta staterna och — på senare år
— i Storbritannien, ty man har funnit
att det inte bara gäller ett medel för att
bemästra arbetslöshetens problem utan
också ett medel att säkerställa den fulla
sysselsättningen. Man vet nämligen att
den fulla sysselsättningens allvarligaste
fiende är den okontrollerade inflationen.
För att man skall kunna behärska
inflationens problem måste man också
åstadkomma balans på arbetsmarknaden
— det är vi alla överens om över
hela världen.

Till de länder som börjat intressera
sig för den svenska arbetsmarknadspolitiken
hör i dag också öststaterna. I
Sovjetunionen har man under senare år
börjat införa en marknadshushållning
där tillgång och efterfrågan i högre
grad skall bestämma priserna, produktionskrafternas
insats och arbetskraftens
användning. Vad har man då fått
för resultat? Enligt de rapporter som
nu ingår börjar arbetslösheten bli framträdande
i Sovjetunionen. Man kastar
sina blickar på de små skandinaviska
länderna och frågar hur de bär sig åt
för att behärska arbetslöshetens problem.
I Sovjetunionen funderar man nu
på om man inte skall upprätta offentliga
arbetsförmedlingskontor, där arbetssökande
och arbetstillfällen skall kunna

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

mötas, så att man på det sättet bl. a. får
kunskap om hur arbetslösheten och arbetsmarknaden
ser ut och kan få till
stånd den utjämning på arbetsmarknaden
som man behöver för att åstadkomma
balans.

Detta gäller inte bara Sovjetunionen,
utan samma fenomen börjar uppträda
i Polen — det har uppträtt sedan länge
i Jugoslavien. I alla dessa länder känner
man sålunda ett behov av att inom
marknadshushållningens ram försöka
få instrument av den karaktär som vi
försöker skapa i vårt eget land för att
kunna vidmakthålla en stabil, full sysselsättning
utan att vi därför behöver
ha inflation.

Jag vill ha sagt detta, herr talman,
för att man skall ha klart för sig att
problemen är universella. Det gäller
inte bara vårt eget land. Utanför vårt
eget lands gränser möter vi samma
problem — i Storbritannien, Förenta
Staterna och även i öststaterna, där
man ofta föreställer sig att man hela
tiden skall ha ett samhällsskick, en ekonomi
som innebär att man är befriad
från arbetslöshetens problem. Det är
man långt ifrån i dessa länder, utan vi
får gemensamt försöka bemästra dessa
mycket svåra frågor.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror i motsats till
herr Kellgren att den dolda arbetslösheten
är större därför att det inte görs
kontinuerliga anmälningar till arbetslöshetsbyråerna,
då många vet att det
på deras område inte finns något arbete
att få. I all synnerhet gäller detta den
kvinnliga arbetskraften.

Herr statsråd! Det må kallas tackling,
kaxighet eller vad som helst i detta
resonemang, men jag kan inte komma
ifrån intrycket att det är regeringen
som i det fall jag har berört i hög grad
bär skulden till arbetslösheten.

Det är alldeles självklart att överhettningen
i konjunkturerna 1965 har måst

dämpas för att inte inflationen skulle
bli alltför påtaglig. Men jag vill fråga
om det är meningen att detta skall
drabba i huvudsak en enda grupp av
näringsutövare i vårt land, i detta fall
textil- och konfektionsindustrin, som vi
tidigare har berört. Det går alltså inte
att komma ifrån att regeringen bär en
stor del av ansvaret härvidlag på grund
av den ohämmade, under senare år kraftigt
ökade importen inte av textilråvaror
utan av färdiga kläder. Importen
representerar ju, som jag nämnde, bortåt
hälften av vår samlade konsumtion av
dessa varor. Regeringen är utan tvivel
skuld härtill och bär sålunda också ansvaret
för den arbetslöshet som råder
inom ifrågavarande sektor av vårt näringsliv.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kellgren har velat
diskutera vissa tekniska problem, nämligen
vilka grupper som skall räknas
som arbetslösa. Detta är självfallet delvis
en definitionsfråga. Att jag hänvisade
till att man också måste ta hänsyn
till hur många som var i beredskapsarbete
och hur många som gick på omskolningskurser
berodde på att jag ville
visa att det icke skett någon förbättring
av sysselsättningen under de senaste
månaderna. Ty räknar man samman de
personer som är anmälda hos arbetsförmedlingen,
de som finns på beredskapsarbete
och de som går på omskolningskurser,
finner man att antalet var
större i mars än i februari. Skillnaden
är inte så stor — antalet håller sig
mellan 80 000 och 90 000 — men det
föreligger i varje fall inte någon minskning.
Och jag tror det är väsentligt vid
en diskussion av sysselsättningsläget att
vi är på det klara med de faktiska förhållandena
på området. Hur man sedan
vill beteckna dessa grupper tycker jag
är en underordnad fråga i detta sammanhang.

Herr Kellgren hävdar vidare att

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

exempelvis de många kvinnor som säger
att de gärna skulle ta ett lämpligt arbete,
om sådant fanns, kanske inte vill ha
något arbete. Och han frågar: Varför
går de eljest inte till arbetsförmedlingen
och anmäler sig? Jag tycker, herr Kellgren,
att detta är en något övermaga
arbetsförmedlingssynpunkt. En mycket
liten del av arbetsanställningarna i vårt
land förmedlas ju av arbetsförmedlingarna.
Jag skulle gärna se att antalet
vore större, och jag tror att herr Kellgren
har samma uppfattning. Men vi
kan ju inte ta det förhållandet, att många
kvinnor inte bryr sig om att anmäla sig
till arbetsförmedlingen, till intäkt för
ett påstående att de i själva verket
kanske inte vill ha arbete. Vi har i alla
fall kommit ifrån detta att en människa
skall tvingas att ta anvisat arbete. Människor
måste ju ha rättighet att välja,
och att man då har formuleringen
»lämpligt arbete» i en undersökning
kan väl inte vara oriktigt. Det kan ju
inte vara fråga om att man skall ta vilket
arbete som helst.

Jag tror alltså inte vi skall underskatta
den sysselsättningsreserv som här
finns, och det är detta som är huvudsaken
i mitt påpekande.

Naturligtvis kan det finnas problem
på arbetsmarknaden i både Förenta staterna,
Sovjet, Polen och andra länder,
och dem kan vi naturligtvis diskutera.
Men jag har en känsla av att exempelvis
de äldre arbetare, som under många år
inte kunnat få hygglig sysselsättning,
och de många som känner oro i nuvarande
läge inte hjälps särskilt mycket
av att det finns problem också i t. ex.
Sovjet och Förenta staterna. Det är en
förändring av läget här hemma som de
framför allt kräver.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hermansson vill
använda den redovisade statistiken för
att påvisa att det inte skulle vara någon
förbättring i sysselsättningen. Jag tycker
inte att detta är en relevant fråge -

ställning — ty den viktiga frågeställningen
är huruvida det föreligger balans
på arbetsmarknaden eller ej.

Det är sålunda balansen på arbetsmarknaden
som är det intressanta ur
ekonomisk synpunkt. Föreligger det inte
balans på arbetsmarknaden och dess
olika delmarknader, då kommer också
det ekonomiska livet så småningom i
obalans med alla de olika sysselsättningsrubbningar
som detta medför och
som i sista hand blir ett hot mot den
fulla sysselsättningen och möjligheterna
att bereda sysselsättning åt alla dem
som i dag är arbetslösa och önskar
arbete.

Det är så frågan skall ställas. Kräver
balansen på arbetsmarknaden en ökning
av arbetstillfällena, då skall också dessa
ökas. Men det kan i andra lägen
hända att balansen på arbetsmarknaden
nödvändiggör ett minskat utbud av arbetstillfällen.

Vidare menade herr Hermansson att
det var övermaga från min sida att hävda
att de som har anmält sig som arbetssökande
i samband med dessa arbetskraftsundersökningar
skall vända
sig till den offentliga arbetsförmedlingen.
Det har jag inte alls sagt. Jag har
bara påpekat att när man från den
offentliga arbetsförmedlingens sida säger
att man är intresserad av vederbörandes
arbetsinsatser på grund av att
man har vissa arbetskraftsbehov att
fylla, då visar det sig att bara en liten
fraktion av dem som sålunda anmält
sig intresserade av lämplig sysselsättning
är beredd att begagna existerande
arbetstillfällen på arbetsmarknaden. För
att denna arbetskraft skall bli aktuell,
måste vi därför vidta olika åtgärder såsom
omskolning, vidareutbildning, sätta
i gång aktiviseringskurser m. m. Sådana
kurser har också satts i gång i den
utsträckning det funnits deltagare, och
skulle flera deltagare anmäla sig är
arbetsmarknadsmyndigheterna beredda
att starta ytterligare aktiveringskurser.
Det är riktigt att det finns en reserv

Onsdagen den 12 april 1907 fm.

Nr 19

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

på arbetsmarknaden, men denna reserv
måste man många gånger ta hand om
för att den skall kunna nyttiggöras i det
produktiva arbetet.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Inrikeministern kan nog
ta den kritik han här fått från vissa
ledamöter tämligen lugnt. Jag tror inte
det finns någon i vårt land, i varje fall
inte bland löntagarna, som betvivlar
hans ärliga vilja att skapa arbete och
sysselsättning ute i bygderna. Jag vill
också gärna understryka inrikesministerns
uttalande att vi från samhällets
sida skall göra allt för att åstadkomma
sysselsättning.

Jag begärde emellertid närmast ordet
med anledning av ett yttrande som herr
Börjesson i Falköping fällde, när han
sade att inrikesministern har nära nog
blivit tagen på sängen. Eftersom jag
föreställer mig att herr Börjesson då i
viss mån talade av erfarenhet från sitt
hemlän, Skaraborgs län, vilket är det
län vi båda representerar, så vill jag
framhålla att herr Börjesson säkert har
mycket små möjligheter att på saklig
grund hävda en sådan uppfattning. Jag
tycker att den ansvarsfördelning som
han gjort är mycket ensidig. Låt mig ta
ett exempel.

I början av detta årtionde planerade
en mycket stor koncern ett betydande
industriföretag i en av länets städer,
vilket i sin tur medförde att de kommunala
myndigheterna vidtog en hel del
åtgärder. Nya bostadsområden växte
upp och skatterna ökades för att underlätta
fullföljandet av den planering som
staden var nödsakad att göra med hänsyn
till sina påtagna förpliktelser gentemot
företaget. I denna stad och självfallet
i hela vårt län var vi mycket
glada för att ett privat företag på detta
sätt skulle medverka till att skapa sysselsättning
i bygder, där det — det vill jag
gärna erkänna — funnits och kommer
att finnas mycket stora sysselsättningssvårigheter,
inte minst beroende på att

länet till sin struktur är ett jordbrukarlän.

Efter fyra, fem år meddelade emellertid
företaget att det inte kunde fortsätta
sin verksamhet i staden. Jag är villig
att medge att det var förtjänstfullt av
företaget att varsla i så god tid, att länsarbetsnämnden
fick möjlighet att göra
de insatser som krävdes för att hjälpa
de anställda, vilka uppgår till cirka 450
personer. Men det finns andra företag
i vårt län som med ett mycket kort varsel
har ställt länsarbetsnämnd och arbetsmarknadsmyndigheter
inför mycket
stora svårigheter. Som det tidigare i debatten
har sagts, bl. a. av herr Hermansson,
kan man kräva en planering
även från företagens sida. Jag vill hänvisa
till de förhoppningar som det av
mig först nämnda företaget bidrog till
att inge just på den ort där det etablerade
sig. Det borde ha funnits förutsättningar
att klarlägga huruvida företaget
hade utvecklingsmöjligheter eller inte
på platsen. I detta fall skulle jag alltså,
herr Börjesson, vilja lägga ansvaret på
företaget.

Det är uppenbart att den fackliga
rörelsen kommer att ställa krav på
längre varseltid än för närvarande för
att skapa förutsättningar för en nödvändig
planering. Detta gäller inte
minst arbetsmarknadsmyndigheternas
insatser för att bereda sysselsättning åt
dem som blivit friställda. Herr Börjesson
skulle ha kunnat ta kontakt med vår
länsarbetsnämnd. Själv har jag nära nog
varje vecka kontakt med den, och jag
är informerad om de insatser som nämnden
gör. Jag skall inte här redogöra för
den omskolningsverksamhet som länsarbetsnämnden
bedriver, men jag tror
inte att det är okänt för herr Börjesson
att denna verksamhet under de senaste
åren har ökat mycket kraftigt, såsom en
följd av de friställningar som skett i
vårt län. Flera nya kurser planeras.
Dessutom har antalet beredskapsarbeten
ökat mycket kraftigt i länet. Jag är
medveten om att sådana arbetsuppgif -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

ter självfallet inte bör tas till annat än
vid de tillfällen då de är absolut nödvändiga,
men för närvarande är läget
sådant i vårt län.

Herr Börjesson skulle emellertid också
ha kunnat bli informerad om att länsarbetsnämnden
gör mycket stora insatser
för att få nya företag placerade i de
lokaler, som nu kommer att bli lediga,
och det finns anledning hoppas att länsarbetsnämnden
skall lyckas med detta.
Jag tror att både herr Börjesson och jag
skulle med glädje se att de ansträngningar
som arbetsmarknadens representanter
i vårt län sålunda gör skall leda
till resultat.

På vissa platser i länet finns det alltså
för närvarande lediga lokaler och det
kommer även att stå till förfogande nya
förnämliga industrilokaler för företagare
som vill starta en verksamhet i
länet. Länsarbetsnämnden lägger, som
jag sade tidigare, ned mycket stort arbete
på att få fram en industriell verksamhet
till Skaraborgs län.

När man tar upp förhållanden som
dessa och kritiserar regeringen, bör man
nog vara litet mer nyanserad i sina omdömen,
särskilt när det gäller ansvarsfördelningen.
Det är inte bara samhället
som bär ansvaret härvidlag •— jag
hävdar att även det svenska näringslivets
ansvar är stort.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att min
länskamrat herr Blomkvist tydligen
missuppfattade mig. Jag sade inte att
regeringen blivit tagen på sängen, utan
jag sade att många nu gör gällande detta.
Jag tänkte därvid inte minst på
pressens behandling av den uppkomna
arbetsmarknadssituationen.

Jag har inte i mina tidigare anföranden
velat ta upp situationen i Skaraborgs
län, eftersom jag har velat se problemet
i hela dess vidd. När detta län nu
ändå har förts på tal vill jag säga att
även jag har haft kontakt med länsar -

betsnämnden i Skövde och kan intyga
att man från det hållet gör allt som göras
kan. Jag har velat klargöra detta
eftersom herr Blomkvist antydde att
jag hade en annan uppfattning.

Jag är medveten om att inte bara regeringen
här bär ansvaret, utan även
näringslivet. Men man kan inte komma
ifrån att huvudansvaret vilar på regeringen.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag tycker inte att denna
debatt bör avslutas utan att det från
högerpartihåll säges några ord med anledning
av herr Hermanssons påståenden
alldeles nyss.

Herr Hermansson ansåg att det är de
privata företagen som bär skulden till
dagens sysselsättningssvårigheter. Ja,
herr Hermansson, att kasta ut ett sådant
löst påstående är verkligen att göra
problemet lätt för sig. Är LKAB, som
i dag brottas med mycket stora sysselsättningssvårigheter,
ett privat företag?
Var Törefors, som förorsakade sin kommun
mycket stora svårigheter med arbetslöshet,
ett privat företag? Om herr
Hermansson sitter kvar här i kammaren
en stund till får han vara med när riksdagen
beslutar att lämna Uddevallavarvet
—• som i varje fall inte är ett helt
privat företag — ett kapitaltillskott på
75 miljoner kronor, som vi måste ge
varvet för att det inte skall braka samman.

Vad beror allt detta på, herr Hermansson?
Jo, helt enkelt på att exportpriserna
ligger stilla — eller i vissa fall
t. o. m. sjunker, som när det gäller
LKAB — medan kostnaderna här hemma
oavbrutet stiger. Jag är övertygad
om att inte ens herr Hermansson som
företagsledare skulle klara en sådan situation.
Utan tvivel, herr talman, är
den förda politiken orsak till sysselsättningsproblemen
och till våra konkurrenssvårigheter
gentemot utlandet.

Eftersom vår myndige finansminister
nu har kommit in i kammaren vill jag

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar på interpellationer och fråga ang. åtgärder mot arbetslösheten

erinra om att herr Hermansson för några
år sedan angrep finansministern bara
för att denne inte ville öka företagsbeskattningen.
Då svarade finansministern
att vi måste se till att företagen
tjänar pengar, om det skall bli någonting
i arbetarnas plånböcker. Det var
kloka ord som finansministern då yttrade,
men tyvärr har han efter valet år
1964 på grund av en liten framgång för
herr Hermansson glömt bort denna politik.
Efter detta år har det bara blivit
hårdare tag mot företagarna och därmed
också en hårdare politik mot löntagarna.

Jag kan erinra om att konkurserna
har ökat med 65 procent under fjolåret
— i södra Sverige med 115 procent
—■ och att 12 000 företagare inte
har kunnat betala ATP-avgiften. Det är
alltså en lönsamhetskris vi är inne i
och inte bara en strukturrationaliseringsprocess.
Strukturrationalisering
har alltid försiggått här i landet, och
den har vi kunnat klara ganska friktionsfritt.
Nu befinner vi oss även i en
lönsamhetskris. Yi måste se till att
svenska företag får tjäna pengar, så blir
det också trygghet i arbetet och goda
löner för de anställda. En regering måste
arbeta efter den linjen.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Herr Ringaby har tydligen
hlivit mycket upprörd över att
jag i ett tidigare inlägg påpekade att
det privata näringslivet är ansvarigt
för en stor del av arbetslösheten. Jag
anser inte att det finns någonting att ta
tillbaka i detta uttalande. De exempel
som herr Ringaby anförde på att vissa
statliga företag har problem förändrar
inte på något sätt vad de privata företagen
gör. Jag känner inte till att LKAB
skulle ha avskedat arbetskraft och på
det viset bidragit till arbetslösheten.
Man har stora problem med avsättningen
av järnmalm från LKAB, men detta
statliga företag har tagit ett ansvar för
att garantera sysselsättning åt sina an -

ställda. Man har icke gjort som en rad
privata företag, som vid minskad lönsamhet
eller av andra orsaker inte längre
velat ta ansvaret för dem som kanske
under många år har givit hela sin
arbetsinsats åt företaget i fråga. Exemplet
var alltså mycket olyckligt valt.

Törefors är ett litet gammalt exempel
att ta upp i detta sammanhang. Uddevallavarvet
startades inte ursprungligen
av staten, såvitt mig är bekant; ingen
har väl hört någonting sådant. Det
startades av en privat företagare, och
staten har sedan ingripit för att hålla
uppe sysselsättningen vid detta varv
och i Uddevalla när de privata intressena
sviktade. Intet av dessa exempel som
herr Ringaby anförde bevisar alltså någonting
i detta sammanhang.

Herr Ringaby anser att det är den
förda regeringspolitiken som i stället
bär ansvaret för sysselsättningssvårigheterna.
Den saken får väl regeringen ta
upp med honom. Herr Sträng kan nog
också svara för den våldsamma förändring
av politiken som han genomfört
efter valet år 1964. Det är emellertid
typiskt för högerpartiets inställning att
i en allvarlig diskussion om arbetslöshetsfrågorna
helt och hållet vilja frita
de privata företagen från något som
helst ansvar. Det finns numera en hel
del företagare som resonerar på ett mera
samhällssocialt sätt än herr Ringaby
och högerpartiet tydligen gör.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Hermansson om att LKAB stod stilla tre
veckor under julhelgen. Men det privata
intresset sviktar sannerligen inte. De
privata företagarna är utomordentligt
angelägna att hålla i gång rörelsen, om
det över huvud taget finns möjlighet
därtill!

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Bara några ord till herr Ringaby!
Jag skall inte ta upp en mer allmän de -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellation ang. förhållandena på hyres- och bostadsmarknaden för

ensamstående bostadssökande

batt med honom i dag om vad han har
sagt — det blir ju tillfälle till det senare
— utan jag vill bara framhålla en
sak.

Herr Ringaby liksom herr Börjesson
i Falköping och herr Persson i Heden
talar om regeringens och myndigheternas
ansvar och för samtidigt in i debatten
problemet om en lönsamhetskris.
Men detta med lönsamhetskris och kostnadsutveckling
är ju ingenting nytt. Exportpriserna
har enligt företagens redovisning
legat praktiskt taget stilla sedan
tio, tolv år tillbaka, men företagen har
trots detta klarat sig. Hur har det gått
till? Jo, genom rationalisering och effektivisering
av de olika verksamheterna.
Och investeringar är lika nödvändiga
i dag som tidigare. Det gäller emellertid
att få fram kapital till de nödvändiga
investeringarna, och regeringen
har inbjudit också högern att samlas
kring ett förslag som regeringen framlagt
i sådant syfte. Det skall bli verkligt
intressant att se hur högern slutgiltigt
ställer sig till frågan om investeringsbanken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. förhållandena
på hyres- och bostadsmarknaden för
ensamstående bostadssökande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Svenning har frågat
mig, om jag vill låta utreda förhållandena
på hyres- och bostadsmarknaden
för ensamstående bostadssökande
och om åtgärder snabbt kan vidtas
för att anpassa nyproduktionen av bostäder
till dessa bostadssökandes önskemål
i fråga om lägenhetstyper.

En jämförelse mellan bostadsräkningarna
åren 1945 och 1960 visar att antalet
enpersonshushåll under den mellan -

liggande perioden ökade med 224 000,
vilket motsvarar ca 45 procent av hela
hushållstillväxten. Andelen enpersonshushåll
uppgick år 1960 till 20 procent
av samtliga hushåll.

I sitt betänkande Höjd bostadsstandard
redovisade bostadsbyggnadsutredningen
beräkningar av antalet bostadshushåll
och deras fördelning på olika
antal boende år 1975. Enligt det beräkningsalternativ,
på vilket utredningen
grundade sina rekommendationer rörande
bostadsbyggandets inriktning,
skulle andelen enpersonshushåll år 1975
komma att motsvara 27 procent av hushållen,
vilket innebär en avsevärd ökning
jämfört med år 1960. Trots denna
ökning räknade utredningen med att
bostadsproduktionen fram till år 1975
till endast 10 procent behövde omfatta
lägenheter med högst ett rum och kök.
Då ingick ändå i utredningens förutsättningar
att alla omoderna lägenheter
kommer att avgå ur beståndet under
samma tid. Utfallet av beräkningen på
denna punkt är en följd av att vi har
ett förhållandevis stort antal smålägenheter
i bostadsbeståndet.

Under senare år har bostadsbyggandet
i allt högre grad inriktats på lägenheter
med minst tre rum och kök. I
1966 års produktion ingick sådana lägenheter
till cirka två tredjedelar. Denna
ökning av de större lägenheternas
andel har motsvarats av relativt sett
minskad produktion av tvårumslägenheter
medan andelen lägenheter med
högst ett rum och kök hållit sig i stort
sett oförändrad eller omkring 20 procent.

Vid min anmälan i förra årets statsverksproposition
av bostadsbyggnadsutredningens
förslag framhöll jag bl. a. att
den fördelning mellan små och stora
lägenheter, som hade utvecklat sig under
senare år, syntes relativt tillfredsställande.
Dessa proportioner borde
därför i allt väsentligt bibehållas under
de närmaste åren.

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar på interpellation ang. förhållandena på hyres- och bostadsmarknaden for

ensamstående bostadssökande

I proposition nr 100 till årets riksdag
har jag bl. a. behandlat frågan om riktlinjer
för den framtida hyrespolitiken.
De åtgärder som därvid förordas kan
väntas leda till att rörligheten på bostadsmarknaden
ökar. I förening med
en fortsatt hög andel större lägenheter
i nyproduktionen bör detta förbättra
möjligheterna för de hushåll som vill
höja sin utrymmesstandard att få sina
önskemål tillgodosedda. Utbudet av lägenheter
i det befintliga beståndet, som
är lämpliga för ensamstående, kan därigenom
komma att öka.

Jag vill också erinra om de förslag
som lagts fram i propositionen med syfte
att åstadkomma bättre tillgång till
bostäder för de kommunala bostadsförmedlingarna
och att garantera en tilllämpning
i förmedlingsverksamheten av
sådana anvisningsnormer som är förenliga
med allmänna bostadsförsörjningssynpunkter.

Vad jag här anfört avser bostadsmarknaden
i dess helhet. På det lokala
planet måste givetvis besluten om bostadsproduktionens
inriktning m. m.
fattas mot bakgrund av förhållandena
i det egna bostadsförsörjningsområdet,
bostadsbeståndets sammansättning, hushållsstrukturen
och efterfrågans inriktning.
Bostadsförsörjningen är en kommunal
angelägenhet och det ankommer
således i första hand på kommunerna
att göra de avvägningar beträffande bostadsbyggandets
fördelning på lägenhetstyper
som behövs för att bostadsbeståndet
skall få en sammansättning som
svarar mot efterfrågan. De kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen är väsentligen
avsedda att vara kommunerna till
hjälp vid dessa bedömningar. Det ankommer
på bostadsstyrelsen att utfärda
de närmare anvisningar som behövs
för programverksamheten.

Åtgärder som syftar till att i samband
med nyproduktionen beakta de ensamståendes
bostadsbehov är således
främst en uppgift för kommunerna i

samband med planeringen av bostadsbyggandet.
Någon särskild utredning
av det slag interpellanten nämnt anser
jag därför inte behövlig. Jag vill erinra
om att resultaten av 1965 års bostadsräkning
snart kommer att föreligga och
att man då kommer att få ett aktuellt
material som belyser utvecklingen i fråga
om enpersonshushållen under de senaste
åren.

Vidare anförde:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett hjärtligt tack för det
synnerligen fylliga och, som jag utan
vidare vill medge, på vissa punkter
mycket positiva svaret.

Anledningen till interpellationen är
besvärligheterna på hyresmarknaden
för de ensamstående. Tillgången på lägenheter
för dessa bostadssökande minskas
ständigt. Den starkt ökade saneringen
går först och främst ut över smålägenheterna,
som i allmänhet är belägna
i saneringshusen. Barnfamiljerna och
familjerna över huvud vill numera själva
disponera över sina lägenheter och
hyr inte gärna ut något rum. Tjänstebostäderna
minskar också i antal genom
att institutionerna, exempelvis sjukhus,
ålderdomshem m. fl., använder sina
byggnader för verksamheten som sådan
och tillåter personalen att bo ute i samhället.
De starkt ökade skilsmässorna
skapar problem genom behovet för ena
parten att snabbt söka skaffa sig egen
bostad.

De möblerade lägenheterna är inte
uppskattade som bostadsform, men nöden
har ingen lag, och vi får ständigt
bevis på hur möblerade rum används
för massutliyrningar till bostadsbehövande
under förhållanden som trotsar
all anständighet och till hyrespriser som
är orimliga. Hyresnämnderna kan mer
än andra vittna om detta.

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellation ang'', förhållandena på hyres- och bostadsmarknaden för

ensamstående bostadssökande

Väntetiderna för de ensamstående
ökar och är väl nästan dubbelt så
långa som för familjerna, därest inte
förtursskäl kan åberopas. Det finns nämligen
även för ensamstående vissa sådana
skäl.

Det är dessa problem som bostadsförmedlingarna
bl. a. sysslar med på sina
konferenser. Vid storstadskonferensen
i Malmö förra året var frågan om de
ensamståendes problem föremål för en
mycket lång debatt och den hann inte
avslutas, utan i år kommer frågan på
nytt upp vid konferensen i Stockholm.
Vi har under tiden fört resonemang och
vidtagit åtgärder, både tekniska och
andra, för att kunna åstadkomma uppläggningar
och dispositioner i denna vitala
fråga. Bostadsförmedlingarna vill
söka finna gemensamma arbetslinjer
och anvisningar för att på bästa sätt
komma till rätta med problemet.

Vid en konferens i Västerås förra året
kunde samtliga deltagande bostadsförmedlingar
peka på att de ensamståendes
bostadsproblem inte bara var en storstadsfråga
utan att problemet också var
aktuellt för många andra städer och
orter med arbetskraftsproblem.

Byggandet av baracker och kategoribostäder
är ingen lycklig lösning; bättre
är att spränga in dessa småbostäder
i det allmänna bostadsbeståndet, och jag
förmodar att det också är inrikesministerns
uppfattning.

Min interpellation rörde även lägenhetstyperna,
och jag tycker att det är
en så vital fråga att jag i korthet vill
redogöra litet för den.

I nybyggnationen har det inte funnits
tillräckligt av de typer av ersättningslägenheter
som av många skäl är
de mest efterfrågade av de ensamstående,
exempelvis ett rum och kokvrå, två
rum och kokvrå och mindre tvårumslägenheter
och kök m. fl. Även den för
en tid sedan lanserade »elastiska» lägenheten,
med avskilt rum, tvättutrymme,
w.c. och egen ingång för en ensam -

stående medhyresgäst har nästan försvunnit
ur nyproduktionen. Följden har
blivit förlängda väntetider för ensamstående
bostadssökande och stigande
efterfrågan på välplanerade mindre lägenheter
eller »elastiska» lägenheter.

På en del platser har bostadsförmedlingarna
gjort förmedlingsorganen, fastighetsnämnderna,
etc., byggmästarna
och byggnadsföretagen uppmärksamma
på nödvändigheten att på ett bättre sätt
följa upp de ensamståendes lägenhetsbehov
och efterfrågan, och man har
även rönt förståelse för denna hemställan.

Men även om det finns en sådan positiv
inställning till problemet, så måste
kommunerna själva få vara med och ge
anvisningar och besked. De bostadsförmedlingar
som har förmånen att vara
direkt inkopplade på fastighetskontoret
eller drätselkammaren kan lättare få till
stånd en riktig utformning av hela uppläggningen.
Det finns i bostadspropositionen
nr 100 betydelsefulla och goda
förslag som säkert kommer att vara till
hjälp i denna verksamhet. Den lagstadgade
bytesrätten kan bli av stor betydelse
liksom bestämmelsen om skyldigheten
att i statsbelånade fastigheter lämna
alla lägenheter till bostadsförmedlingarna.

Jag tror att dessa därigenom får möjlighet,
såsom också framhållits i svaret,
att göra en mer positiv insats än tidigare.

I svaret sägs att det här är en uppgift
för kommunerna. Ja, men man kan inte
komma ifrån att det också måste ske
en väsentlig samverkan med de statliga
myndigheterna inte bara i fråga om
bostadsprogrammet som sådant, utan
även då det gäller lägenhetstyperna och
utformningen. Det är klart att det i
kommunerna borde finnas litet fantasi
och djärvhet vid anpassningen till de
nuvarande förhållandena och omläggningen
av produktionen därefter, men
jag tror att det även är nödvändigt med

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Svar på interpellation ang. förhållandena på hyres- och bostadsmarknaden för

ensamstående bostadssökande

en statlig samverkan. Jag har stort förtroende
för bostadsstyrelsen och dess
ställningstaganden i betydelsefulla framtidsfrågor.
En rekommendation från bostadsstyrelsen
exempelvis när det gäller
lösandet av de ensamståendes bostadsproblem
vore av största betydelse för
de planerande kommunerna. Denna rekommendation
kunde bl. a. ske genom
en skrift med förslag till positiva lösningar
och det kunde också ordnas
konferenser.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om skriften »Bra bostad» som utgivits
av bostadsstyrelsen och som egentligen
är en rekommendation till kommunerna
om övervakning och ledning av bostadsbyggandet
i syfte att åstadkomma en
bättre bostadsstandard, riktigare typutformningar
m. m., med andra ord att
skapa bästa möjliga bostadsutnyttjande
och en tidsenlig och riktig standard.
Denna skrift har blivit något av en
bibel för kommunerna och byggnadsföretagarna.
Man försöker på allt sätt
anpassa sig till skriftens uppläggning.
Kan det inte utformas en liknande
skrift till kommunerna då det gäller
förslag till lägenhetstyper för ensamstående,
avsedda att insprängas i det
allmänna bostadsbeståndet —■ enligt
min mening den vettigaste lösningen —
för att snabbare och effektivare tillgodose
dessa gruppers stora behov av
egna lägenheter?

Inrikesministern säger att man väntar
på resultatet av 1965 års bostadsräkning.
Ja, det gör jag också och det
med största intresse. Vi har för närvarande
inte tillgång till annat material
än en översikt från 1960 och det
har ändå hänt mycket under de sju år
som gått. Jag skulle vara mycket glad,
om man med ledning av 1965 års bostadsräkning
så snabbt som möjligt kunde
göra en överblick, och skapa instrument
för att på ett bättre sätt lösa bostadsfrågan
för de ensamstående. Var
övertygad om att vi på kommunalt håll

gör vad vi kan, men jag tror att en
samverkan mellan staten och kommunerna
skulle bidra till lösningen av
denna fråga, som enligt min mening är
ytterst betydelsefull i dagens läge.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det finns i inrikesministerns
svar en passus som naturligtvis
äger sin riktighet då det gäller den
praktiska utformningen av vårt bostadsbyggande
men som är beklaglig
med tanke på bostadssökande med lägre
inkomster. Vi har nämligen en så
hög målsättning att det förutsättes inkomster
på 25 000—30 000 kronor för
att över huvud taget kunna konkurrera
om de nya bostäder på tre å fyra rum
som nu anses vara ett minimum. Jag''
tror att det är riktigt som statsrådet
sade att tvårumslägenheterna minskat
i antal, och i dagens situation tvingas
ungdomarna, flickor på kanske 17—18
år och pojkar på 20 år, att låna pengar
om de över huvud taget vill ha en bostad.
Hyressättningen för denna nyproduktion
av lägenheter på tre ä fyra rum
och kök står inte i rimlig proportion
till de ungas inkomster.

När dessutom de äldre familjerna,
som ju också vill ha möjligheter att
hyra bostäder i nyproducerade fastigheter,
konkurrerar om dessa, blir utvecklingen
den att de unga inte kan
få bostäder annat än i rivningsfastigheter.

Jag skulle vilja vädja till statsrådet
att allvarligt överväga, om inte dagens
bostadsläge är sådant att vi bör koncentrera
byggenskapen i främsta rummet
till lägenheter om ett och två rum
och vänta med att fullfölja vår nuvarande
höga målsättning till dess att
svenska folket får sådana inkomster,
att de har möjligheter att efterfråga de
stora lägenheter som ingår i denna målsättning.

Jag tycker att rätten till bostad är

2* — Andra kammarens protokoll 1.967. Xr 19

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellation ang. förhållandena på hyres- och bostadsmarknaden för

ensamstående bostadssökande

en medborgerlig rättighet. Utbyggnaden
av sjukvården har skett med sikte på
att samhället skall bära ansvaret. Med
tanke på den ojämna inkomstnivån i
vårt land vore det rimligt att samhället
också sökte finna former för att garantera
en minimibostad åt varje medborgare.
I dag befinner vi oss i den
situationen, att de som bäst behöver
bostäder inte har sådana inkomster att
de kan vara med i konkurrensen om
de nyproducerade lägenheterna utan att
ta på sig bördor som är orimliga i förhållande
till deras inkomster.

Jag vill också begagna detta tillfälle
att säga till inrikesministern, att jag
hoppas att förslaget om hyresregleringens
avskaffande, som nu är ute på
remiss, inte skall föranleda någon proposition
till riksdagen, utan att det hela
skall stanna vid remissen till lagrådet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är klart att vi från
regeringens sida noggrant studerat betänkandet
Höjd bostadsstandard och remissinstansernas
reaktioner på detta
förslag, men vi ansåg det inte möjligt
att helt följa utredningens förslag.

Jag tror att det finns ett behov av
mindre lägenheter även i nyproduktion.
Fjolårets riksdag förelädes ju en proposition,
som innehöll ett uttalande om
att man borde kunna stanna vid nuvarande
utrymmes- och kvalitetsstandard
och alltså inom den genomsnittliga
ytan för bostadslägenheterna producera
fler rumsenheter, något som
skulle förbättra situationen för åtskilliga
bostadssökande. Men det är, som
jag redan framhållit, kommunernas uppgift
att planera bostadsbyggandet. Av
de planer, som vi under hand sett, framgår
att antalet trerummare och tvårummare
ökas något på bekostnad av
de något större lägenheterna. Detta har
självfallet samband med det problem

som herr Lundberg tog upp, nämligen
kostnadsutvecklingen. Vi kan aldrig sätta
vår ambition beträffande kvalitet och
utrymme så högt, att vi bygger ett stort
antal standardmässigt goda lägenheter
som människor i allmänhet inte har
råd att hyra. Då uppstår en i längden
ohållbar situation.

Å andra sidan kan man inte bara
säga: All right, då får vi bygga mindre
lägenheter. Det gäller också att angripa
problemet genom att ställa kostnadsfrågan
i förgrunden: Vad kan vi göra
för att pressa ned kostnaderna? Detta
problem har tagits upp i den bostadsproposition
som nyligen förelagts riksdagen.

Det är emellertid klart att i avvaktan
på utredningar om vad som kan göras
bör kommunerna söka bygga så att det
svarar mot möjligheterna för människor
i allmänhet att skaffa sig bostäder. Jag
tror inte att det är någon risk med att
följa riksdagens uttalande i fjol och tills
vidare låta utrymmes- och kvalitetsstandarden
ligga stilla i syfte att få fram ett
större antal lägenheter. Men därifrån
till att uteslutande bygga en- och tvårumslägenheter
är steget långt, och man
får nog ta det hela litet varsamt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det skulle naturligtvis
vara önskvärt om hela svenska folket
hade fyrarumslägenheter. Men när man
vet att det för närvarande inte är möjligt
att tillgodose dem som önskar en bostad
på ett eller två rum och kök, måste
man ändå fråga sig: Är det inte viktigare
att vi försöker se till att alla människor
har någonstans att krypa in?

I går morse ringde mig en far och sade:
Jag har två söner som skall gifta sig.
Den ene har blivit erbjuden tre rum
och kök med en insats och en hyra som
är mycket höga. Jag kan inte hjälpa
honom med dessa pengar. Varför får
inte de unga möjlighet att hyra två rum

Onsdagen den 12 april 1967 fm. Nr 19

Svar på interpellation ang. glesbygdernas serviceproblem

och kök; det kanske de kunde klara
även om kostnaderna för en tvårumslägenhet
också är mycket höga?

Nog borde man väl kunna konstruera
en- och tvårumslägenheter av en typ
som gör det möjligt att då bostadsmarknaden
blivit mättad sammanföra dem
till större lägenheter. Det skulle lösa en
del problem för närvarande, om man
gjorde ett uttalande om att den kommunala
byggenskapen — som vi lyckligtvis
har — skall tillmötesgå kraven på
en- och tvårumslägenheter. Men det är
lika viktigt att de privata byggmästarna
inte bara bygger för dem, som har stora
inkomster och tillgång till förmögenhet.
Även denna grupp av byggmästare måste
ha ett socialt ansvar gentemot samhället.

Det är för att lätta dagens börda för
de bostadslösa som jag har velat påpeka
detta. Jag har en känsla av att statsrådet
bör ta ett initiativ för att påverka
utvecklingen inom byggenskapen i den
riktning jag här angivit.

Med detta anförande, under vilket
herr förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. glesbygdernas
serviceproblem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
har frågat mig, om jag vill lämna
kammaren en redogörelse för de
hittills utförda undersökningarna angående
glesbygdens serviceproblem och
om de planerade ytterligare forskningarna
och utredningarna på detta område.

Jag vill först erinra om att man vid
de ställningstaganden som gjordes i
samband med lokaliseringspolitikens ut -

formning (prop. 1964:185) förutsåg, att
stödåtgärder till ny eller ökad industriell
verksamhet skulle bli möjliga endast
på ett begränsat antal orter. För
stora delar av glesbygderna och åtskilliga
små tätorter inom stödområdet
måste man realistiskt räkna med en
fortsatt successiv utflyttning och därmed
ytterligare försämrade förutsättningar
att tillhandahålla den kvarvarande
befolkningen en samhällelig service
som motsvarar tidens krav. I propositionen
framhölls emellertid att samhället
måste bära ansvaret för att befolkningen
tillförsäkras eu rimlig servicestandard
även i de områden, där
lokaliseringspolitiska insatser inte blir
möjliga. Därvid fick åtgärder av annan
art övervägas. Den hittillsvarande erfarenheten
av den lokaliseringspolitiska
verksamheten måste anses ha bekräftat
att denna bedömning var riktig.

Glesbygdens servicefrågor har tidigare
i olika sammanhang varit föremål
för uppmärksamhet och åtgärder av
skilda slag. Särskilt vill jag i det sammanhanget
nämna den pågående kommunindelningsreformen
och den nyligen
genomförda skatteutjämningsreformen
som båda syftar till att skapa förutsättningar
för en i möjligaste mån
likvärdig kommunal service inom olika
delar av vårt land. Speciella stödåtgärder
inom t. ex. kommunikations- och
vårdområdena har också varit föremål
för statsmakternas beslut.

Vad som nu behövs är enligt min
uppfattning ett samlat grepp över glesbygdsfrågorna
i det praktiska arbetet i
kommunerna, hos olika länsorgan och
på riksplanet. Det är för att underlätta
detta som regeringen vidtagit de åtgärder
som jag nämnt i statsverkspropositionen
och nu på interpellantens önskan
vill ytterligare redogöra för.

Det forskningsprojekt rörande glesbygdsfrågor,
som på rekommendation
av lokaliseringsberedningen startats under
ledning av professor Erik Bylund
i Umeå, har i ett inledande skede, som

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellation ang. glesbygdernas serviceproblem

nu är i huvudsak avslutat, ägnats åt
identifiering och avgränsning av utpräglade
glesbygdsområden i Norrland.
Som underlag härför har bl. a. gjorts
karteringar över befolkningens fördelning
och över vägtätheten in. m.

För närvarande pågår bl. a. arbetet
med att bedöma tillgången på service
av olika slag inom de glesbygdsområden
som berörs av projektet.

Bland de uppgifter som påbörjats eller
planeras inom det geografiska utredningsarbetet
kan nämnas, att försök
skall göras att bedöma glesbygdsområdenas
framtida befolkningsutveckling
både totalt och vad gäller ålders- och
könsfördelning. Vidare skall man försöka
besvara frågor om vilka områden,
som ligger i riskzonen för att mista service
och vilka som kan beräknas ha
ett på lång sikt stabilt underlag hur servicen
kan beräknas bli lokaliserad i
framtiden o. s. v. En särskild undersökning
planeras för att studera lanthandelns
nedläggningsmekanism.

Stor vikt har lagts vid planeringen
av den sociologiska delen av utredningsarbetet.
Här avses en intervjuundersökning
bli utförd under försommaren
1967 med sikte på att belysa individernas
inställning och anpassning
till förändringar i miljön t. ex. minskade
kontaktmöjligheter, försämrad service
o. s. v. Man skall också studera önskemål
och reaktioner hos glesbygdsbefolkningen
beträffande samhällets insatser.

En annan åtgärd som vidtagits i detta
sammanhang är att inom Kungl.
Maj:ts kansli inrättats en arbetsgrupp
för glesbygdsfrågor. I arbetsgruppen ingår
tjänstemän från social-, kommunikations-,
finans-, ecklesiastik-, jordbruks-
och inrikesdepartementen samt
statsrådsberedningen. Arbetsgruppen
har till sig knutit kontaktmän från
Svenska kommunförbundet, Svenska
landstingsförbundet, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen och socialstyrelsen.
Kretsen av kontaktmän kom -

mer att utökas i den mån det fortsatta
arbetet så kräver.

Arbetsgruppen har till en början inventerat
möjligheterna att förbättra servicen
till de gamla i glesbygderna. På
gruppens förslag har Kungl. Maj:t, som
jag redovisat i proposition nr 100 till
denna riksdag, bemyndigat bostadsstyrelsen
att i år ta i anspråk lånemedel
för att bygga 300 pensionärslägenlieter
i glesbygdskommuner.

Arbetsgruppen har bedömt att den
snabbaste vägen att förbättra åldringsvården
i glesbygderna är att effektivt
utnyttja de medel som redan nu står till
förfogande för detta ändamål. För att
sprida upplysning om dessa medel och
för att aktivera de kommunala förtroendemännen
till initiativ för vårdservicen
har arbetsgruppen i samarbete
med socialdepartementet, socialstyrelsen
och bostadsstyrelsen och i samråd
med bl. a. Svenska kommunförbundet
utarbetat en broschyr, »Gammal i glesbygd»,
som nu skall distribueras till
fullmäktigeledamöterna i berörda kommuner.

I förra veckan genomförde arbetsgruppen
i samarbete med Västerbottens
länsavdelning av Svenska kommunförbundet
en serie konferenser om åldringsvårds-
och kommunikationsproblem.
I konferenserna deltog kommunala
förtroendemän och tjänstemän från
tolv av Västerbottens inlandskommuner.
Arbetsgruppen kommer att även i fortsättningen
försöka hålla nära kontakt
med berörda lokala myndigheter genom
konferenser eller på annat sätt. Syftet
är självfallet inte bara att sprida information
utan i lika hög grad att få uppslag
för det fortsatta arbetet från dem
som direkt har kontakt med glesbygdsproblemen.

Arbetsgruppen kommer att gå igenom
område efter område för att undersöka
möjligheterna att effektivisera samhällets
nuvarande stöd till service åt glesbygdsbefolkningen
och för att eventuellt
finna nya vägar att lösa de problem

Onsdagen den 12 april 1967 fm. Nr 19

Svar på interpellation ang. glesbygdernas serviceproblem

som uppstått och uppstår genom den
fortsatta utflyttningen.

Tillsättande av arbetsgruppen innebär
samtidigt att i de berörda departementen
finns tjänstemän med särskild
uppgift att följa de problem som gäller
glesbygden och att goda förutsättningar
skapas för samordning av insatserna.
Det visar också att regeringen anser att
glesbygdsproblemen är synnerligen angelägna
och att deras lösande har hög
prioritet.

En väsentlig del av detta arbete måste
givetvis utföras på regional och lokal
nivå. Länsstyrelserna och planeringsråden
har därför uppmärksammats på att
de bör beakta glesbygdens speciella situation
och lägga fram härav betingade
förslag. Jag vill i det sammanhanget
särskilt erinra om att länsarbetsnämnden
i Norrbottens län presenterat en utredning
rörande speciella åtgärder
inom detta läns glesbygd. Frågan i vad
mån denna utredning lämpligen kan
tjäna som förebild för arbetet även på
andra håll är nu under övervägande.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag vill först tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret. Bakgrunden till min
interpellation är de växande svårigheterna
att få behovet av tjänster tillgodosett
i glesbygder och en del mindre tätorter.
Tjänstesektorn viker, och det uppstår
besvärligheter för många medborgare,
framför allt för dem som inte är
bilägare. Möjligheterna att utnyttja tåg
och bussar minskar, och även möjligheterna
att utnyttja taxis tjänster reduceras.
Handelsbodar läggs ned. Det verkar
som om medelåldern hos lanthandlarna
är mycket hög. När en lanthandlare
lägger ner sin rörelse, försvinner
vanligen handelsboden. Lanthandlarnas
höga medelålder avspeglar den allmänna
ålderssituationen. Man vågar här
knappast ens tala om en befolknings -

pyramid. Snarast vill man karakterisera
befolkningsfiguren som en enbuske. Man
behöver inte bo i Norrland för att uppleva
denna situation; den gäller även
för vissa övriga delar av Sverige. För
min del har jag framför allt kommit i
kontakt med situationen genom de undersökningar
som gjorts av förhållandena
i Dalsland.

Det är mot denna bakgrund tacknämligt
att regeringen intresserar sig för
glesbygdernas problem på det sätt som
interpellationssvaret visar. Jag delar inrikesministerns
uppfattning att det behövs
ett samlat grepp i den praktiska
politiken i primärkommunerna, inom
länsorganen och även på det statliga
planet, men att det också behövs ett
samspel mellan dessa olika organ.

Enligt min mening är det även riktigt
att man till grund lägger undersökningar
av olika typer. Lösningarna på
dessa svåra serviceproblem är nämligen
inte enkla och givna. Man vet exempelvis
inte i vilken utsträckning man skall
satsa på åtgärder, som för ut tjänster
till gamla, som bor isolerat, i förhållande
till åtgärder, som underlättar de
gamlas flyttning till orter med god service.
Att man måste satsa på bägge typerna
av åtgärder är väl alla medvetna
om. I vilka fall den ena eller andra är
mest lämplig och hur dessa åtgärder förhåller
sig till varandra ekonomiskt vet
vi dock mycket litet om för närvarande.

Statsrådet och jag är tydligen överens
om att ett samlat grepp här skall
tas. Det förutsätts då en samlad bedömning,
och enligt min mening ger oss
dessa utredningar möjligheter till en sådan
samlad bedömning.

I detta sammanhang är det naturligt
att hoppas på att utredningarna skall gå
snabbt. Men jag vill gärna tillfoga ytterligare
två önskemål.

Det ena är att inrikesdepartementet
skall publicera resultaten i den ordning
de kommer och inte invänta en samlad
framställning. Nog är det bra med en
samlad framställning, men jag tror det

46 Nr 19 Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellation ang. glesbygdernas serviceproblem

är bättre, inte minst för länsorgan och
kommuner, att få del av de delresultat
som man här når fram till. Det hör finnas
möjlighet att bryta ut en del av de
resultat man nått och publicera dem
så snabbt som möjligt. Det gäller också
de utredningar som planeras. Jag tänker
exempelvis på den utredning som inrikesministern
själv nämnde — om mekanismen
vid nedläggande av lanthandel.

Det andra önskemålet är att man utsträcker
området för undersökningarna.
Det var ett naturligt grepp att lokalisera
dem på det sätt som skedde, inte
minst med hänsyn till utredarna. Men
professor Erik Bylund och hans medarbetare
har såvitt jag kan bedöma funnit
en metodik som kan och bör sättas
in även på andra områden. Det finns
utanför det område som nu undersöks
bygder, där man bör kunna applicera
de Bylundska metoderna och på det
sättet nå resultat och få en komplettering
till de undersökningar som nu
har gjorts. Jag uppfattar faktiskt inrikesministerns
svar på det sättet, att om
man inom dessa områden önskar sådana
utredningar, så finns den möjligheten.

Jag skall, herr talman, av tidsskäl
inte gå in på enskildheter i det stora
problemkomplex som här behandlas.
Men innan jag slutar vill jag gärna markera,
att det är en väsentlig uppgift i
det nuvarande svenska samhället att så
långt möjligt skapa en likvärdig service
mellan olika delar av landet. Skatteutjämningsreformen
och de pågående
kommunsammanslagningarna, som statsrådet
Johansson nyss fäste uppmärksamheten
på, underlättar strävandena i
denna riktning. Men jag tror att det för
vissa kommuner och för vissa landsändar
därutöver behövs speciella åtgärder,
om inte dessa områden i fråga om
tillgången till tjänster skall komma att
ligga på en mycket lägre nivå än övriga
delar av landet.

Med detta, herr talman, tackar jag än
en gång för svaret på min interpellation.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag vill börja med att
foga in denna interpellation i ett större
sammanhang.

På de flesta vårdområden upplever vi
nu något som kan beskrivas som en
allvarlig kris. Denna kris beror på att
våra vårdresurser inte är tillräckligt
stora för att motsvara det aktuella vårdbehovet.
Att öka vårdresurserna så att
de blir tillräckliga har hittills förefallit
oss som den enda möjliga utvägen. Den
andra möjliga utvägen, nämligen att
hindra tillväxten av vårdbehoven, ägnas
inte samma intresse. Och ändå är
denna senare utväg betydligt mer hoppingivande
än den ojämna kamp som vi
nu tvingas föra för att stegra vårdresurserna
i samma eller snabbare takt än
vårdbehoven tillväxer. Inför den lavinartade
ökning av vårdbehoven som sker
bar vi all anledning att överväga, om
vi verkligen gjort vad som kan göras
för att stoppa upp en sådan utveckling.

Samma betraktelsesätt måste enligt
min mening anläggas på bostadskrisen.

Krisen på arbetsmarknaden för äldre
arbetskraft kan också ses ur samma synpunkt.
Har vi verkligen gjort vad som
göras kan för att hjälpa denna arbetskraft
till sysselsättning inom arbetsområden
där den skulle fylla ett verkligt
behov?

Som jag framhållit i en motion, vilken
kommer att behandlas under en senare
punkt på föredragningslistan, går utvecklingen
inom detaljhandeln och inom
det privata tjänsteområdet mer och
mer i riktning mot att det av individen
fordras en allt större personlig insats
för att vederbörande skall komma i åtnjutande
av den service som bjuds. Vi
har inte rätt att blunda för att denna
»gör det själv»-service i praktiken medför
att betydande befolkningsgrupper får
en mycket dålig service eller ingen service
alls. Den på många håll dåliga eller
helt obefintliga servicen leder oundvikligen
till att de missgynnade befolkningsgrupperna
i en ständigt stigande

Onsdagen den 12 april 1967 fm. Nr 19

Svar på interpellation ang. glesbygdernas serviceproblem

omfattning blir hänvisade till att utnyttja
samhällets resurser.

Det är verkligen skrämmande siffror
som redovisas i dagens tidningar. Det
står att tre konsumaffärer av fyra kommer
att vara nedlagda före år 1975. Av
konsums 3 450 försäljningsställen i vårt
land kommer det år 1975 att finnas kvar
endast 920. En gång använde ju Konsum
en slogan som gick ut på att »ej tjäna
på andra men tjäna varandra». Nu säger
man i dagens tidningar, att en butik
som inte bär sig är en belastning för
kooperationen och alltså även för konsumenten.
Jag frågar mig, för vem är
det en belastning? Är det inte en belastning
för konsumenten att affär efter
affär läggs ned?

Konsum har ju som sitt nya märke
använt oändlighetstecknet. Innebär detta
att man vill framhäva hur långt det
i framtiden kommer att bli mellan affärerna? Nu

kommer visserligen en del affärer
att ersättas med butiksbussen, men alla
vet att det är en föga lönande rörelse.
När den slutar får det allmänna träda
till, därför att billösa pensionärer och
alla andra som kanske skulle vilja bo
kvar i sin bygd inte kan klara sig
längre. Finns det inte längre några affärer
kvar, så flyttar man, och köerna
i de större tätorterna blir längre och
längre. Pensionärerna, som oftast förut
kunde reda sig själva och hade sin bostadsfråga
ordnad, får nu ställa sig i de
väldiga köerna. Sett ur rent mänsklig
synpunkt ligger det en djup tragik över
ett sådant skeende, som på detta sätt
kommer att drabba så många människor,
som verkligen har gjort och vill
göra rätt för sig och som är de som
egentligen skulle ha det bra.

Sett ur rent ekonomisk synpunkt innebär
det rimligtvis ett förlopp med
starka inslag av Ebberöds bank. Ser
man till förloppet i stort innebär det
nämligen en ren nettoförlust av bostäder
som människor tvingas att lämna,
och att man förlorar det arbete, som

kanske pensionärer kunde sysselsatts
med i den bygd där de förut varit.

På kreditsidan har man ingenting annat
än den besparing av arbetskraft som
de nya distributionsformerna inom detaljhandeln
i praktiken innebär. Denna
enda kreditpost framstår emellertid som
en ytterst tveksam vinst. Närbutiker,
lanthandel och butiksbussar utgör serviceformer
som bör lämpa sig väl för
den litet äldre arbetskraften. I ett läge
där denna äldre arbetskraft i starkt stigande
omfattning friställes från produktionen,
är det särdeles tvivelaktigt
om sådana åtgärder som för närvarande
används kan anses vara lyckosamma.

Det är inte bara pensionärer i glesbygder
som drabbas* Alla vet vi, var
vi än bor, hur svårt det börjar bli att få
service. Många stackars gamla människor
sitter nu i stora hyreshus. De har
kanske en burk sparrissoppa eller något
liknande i sitt kylskåp. Den lilla butiken
på gatan har försvunnit.

Själv är jag detaljhandlare inom fotobranschen.
Jag frågar mig hur jag i
framtiden skall kunna ta emot yrkesutbildad
personal som staten kostar på
massor av pengar för att de skall ge
service till människor som vill ha en
sådan. Jag och många med mig har helt
enkelt inte råd med det och allmänheten
får alltmer vända sig till snabbköpsaffärer
utan service.

Utvecklingen på serviceområdet har
alltför länge fått sköta sig själv. Den
har helt bestämts av överväganden från
de tongivande grupper av konsumenter
som befinner sig i sådana åldrar och
har sådana inkomstförhållanden, att de
kan tillhandahålla det mått av »gör det
själv» som de moderna serviceformerna
kräver. Dessa konsumenter grundar
sina överväganden på omedelbara prisfördelar
och utan att ägna någon egentlig
uppmärksamhet åt konsekvenserna
på längre sikt. Denna inställning är
mycket naturlig. Det är säkerligen för
mycket begärt att den som går över
till att handla i shoppingcenter skulle

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellation ang. glesbygdernas serviceproblem

kunna inse att han med denna till synes
oskuldsfulla gärning skulle ge dödsstöten
åt de närbutiker som finns och som
han då och då kanske har behov av.
Han kanske också bidrar till att en hel
bygd kommer att avfolkas. Han kanske
till och med, som jag förut sade, äventyrar
sysselsättningsmöjligheterna för
bygdens befolkning i framtiden och
bidrar till att själv en gång bli pn hjälpsökande,
när han inte längre förmår
fylla de moderna serviceformernas alltmer
långtgående krav på »gör det själv».
Äldre människor rår inte med att gå
och bära och »göra allting själv».

Det behövs service, och då är frågan
vem som i framtiden skall betala den.
Spar man egentligen pengar åt samhället
genom att så helt stirra sig blind
på priserna? Måste man inte på lång
sikt säga att det är en besparing för
samhället, om den enskilda detaljhandeln
och lanthandeln skulle kunna gynnas
mera? Den tongivande konsumenten
har all anledning att utgå ifrån att
detta inte är hans sak, men det är givetvis
vår sak att se till att samhället planerar
mera långsiktigt i denna för oss
alla så viktiga fråga.

Herr talman! Jag tycker att det absolut
är nödvändigt att vi i framtiden
mera än vi hittills har gjort går in för
att se till att människorna i vårt land
får ha kvar den service som vi alla
vill ha.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag tycker att interpellanten
var i överkant nöjd med det svar
han fick. Därför kan det inte skada
med en kort kommentar från någon,
vars belåtenhet är av det mera dämpade
slaget.

Det är nu tre år sedan statsrådet Johansson
i en proposition om lokaliseringspolitiken
skrev att samhället måste
bära ansvaret för att befolkningen tillförsäkras
en rimlig servicestandard
även i de områden där lokaliserings -

politiska insatser inte blir möjliga. Där
fick man därför överväga andra åtgärder.

Om man vid den tidpunkten verkligen
betraktat detta som en angelägen sak,
skulle nog statsrådet Johansson i dag
när han besvarade denna interpellation
ha haft flera konkreta åtgärder att hänvisa
till. Nu hänvisade han till skatteutjämningsreformen,
som för all del
var bra, och till kommunindelningsreformen,
som väl också för en del glesbygdsområden
betyder en del. Jag tänker
emellertid närmast på glesbygden i
Norrlands inland, och där tror jag inte
att kommunsammanslagningsref ormen
får någon särskilt stor verkan, eftersom
man ändå inte får fram något centrum
med verklig dragningskraft.

Jag vill gärna understryka att jag
tycker det är bra att professor Bylunds
undersökningar har kommit till. De
bygger delvis på intervjuundersökningar,
och dessa kommer att ge en hel del
intressant material som hjälper oss att
bedöma dessa problem. Men det kommer
väl också i vissa fall att innebära att
vi liksom får en vetenskaplig grund för
vad vi tidigare har vetat beträffande
förhållandena där uppe. Jag tycker
emellertid inte att det är nödvändigt
att invänta professor Bylunds slutförande
av sin undersökning innan vissa
konkreta åtgärder vidtages på områden,
där vi vet att service för närvarande
successivt försämras. Interpellanten gav
en rad exempel på sådana områden där
en försämrad service faktiskt skett undan
för undan. Om man vidtar åtgärder
där föregriper man på intet sätt professor
Bylunds undersökningar.

Det är ett bra grepp som gruppen i
departementet har tagit genom att ordna
ett sammanträde med kommunalmän
och tjänstemän i 12 kommuner för att
diskutera dessa förhållanden. Vid sådana
sammanträffanden kommer säkerligen
uppslag som kan genomföras utan
att man inväntar några undersökningar.
Jag hoppas att dessa sammankomster

Onsdagen den 12 april 1967 fm. Nr 19

Svar på interpellation ang. den pensionerade arbetskraftens möjligheter till syssel
sättning

fortsätter och att de leder till förslag
om konkreta åtgärder.

Jag uppehåller mig kanske särskilt
mycket vid förhållandena i Norrlands
inland — det finns även på andra håll
glesbygdsområden där problemen är
stora, det medger jag. För Norrlands inland
gäller emellertid att inte heller
tätorterna har haft någon dragningskraft,
och lokaliseringspolitiken har visat
sig otillräcklig. Jag vill för min del
inte medge att det skulle vara omöjligt
att få ökad företagslokalisering till tätorterna
i Norrlands inland. För en del
verkstadsindustrier med låga fraktkostnader
borde dessa tätorter vara möjliga
som lokaliseringsorter. Om sådana industrier
flyttade dit skulle man i dessa
områden få lättare att själva lösa de
serviceproblem som nu finns. Vi är väl
eniga om att dessa tätorter bör bevaras
för att befolkningen skall ha ett centrum
för tätortsservice. När vi nu har märkt
att de nuvarande lokaliseringsåtgärderna
inte är tillräckliga borde vi därför
kunna tänka oss att ge extra lokaliseringsstöd
till just dessa tätorter.

Jag vill sluta med att fråga statsrådet
Johansson: Kan vi inte snart påräkna
konkreta förslag till åtgärder i dessa
områden? Och skulle vi inte kunna
tänka oss ytterligare lokaliseringsstöd
för dessa tätorter? Jag kan också formulera
frågan på följande sätt: Skulle
det inte vara bra för statsrådet Johansson
att särskilt nästa år kunna redovisa
en rad sådana konkreta åtgärder?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Oberoende av vilket år
det gäller tycker jag att det vore nöjsamt
att få redovisa lokaliseringar till
Norrlands inland. Men så länge vi inte
är beredda att tvinga företagen i deras
lokaliseringsval måste vi med dem diskutera
förutsättningarna. Vi har riksdagens
medgivande att ge i vissa fall
upp till 50 procent i lokaliseringsstöd.

Det använder vi oss av, men det har
ändå visat sig utomordentligt svårt att
locka industrier till orter i inlandet. Jag
förmodar att herr Gustafsson i Skellefteå
delar min uppfattning att vi inte
skall vidta tvångsåtgärder, och då får
vi finna oss i att det inte blir möjligt
att lokalisera industrier till alla områden.
I sådana fall måste andra åtgärder
vidtagas så skyndsamt som möjligt. Anordningen
med en arbetsgrupp, som är
sysselsatt med de konkreta åtgärderna,
visar just den väg som vi bör följa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. den pensionerade
arbetskraftens möjligheter till
sysselsättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Antonsson har
frågat, om jag är beredd att under medverkan
av parlamentariker, representanter
för arbetsmarknadens parter och
representanter för pensionärerna låta
utreda frågan om den pensionerade arbetskraftens
möjligheter till meningsfylld
sysselsättning, bl. a. genom ökade
möjligheter till deltidsarbeten inom arbetslivets
olika områden.

Den äldre arbetskraftens sysselsättningsfrågor
har uppmärksammats i
många olika sammanhang. Arbetsmarknadsstyrelsen
har antagit särskilda aktivitetsprogram,
bl. a. för den äldre arbetskraften.
I Landsorganisationens
skrift om fackföreningsrörelsen och
den tekniska utvecklingen intar de äldres
problem en framskjuten plats. Svenska
arbetsgivareföreningen har sedan
länge bedrivit studier av de äldres situation
ute på arbetsplatserna. 1965 års
långtidsutredning gav i sitt betänkande
den statistiska bakgrunden till befolk -

50 Nr 19 Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellation ang. den pensionerade arbetskraftens möjligheter till sysselsättning -

ningssituationen med särskild hänsyn
till tillgången på arbetskraft i olika åldersgrupper.
Arbetsmarknadsutredningen
å sin sida lade vid behandlingen av
den äldre arbetskraftens problem huvudvikten
vid konkreta förslag och rekommendationer
för att underlätta sysselsättning
av äldre personer. Dessa
frågor behandlades utförligt av 1966
års riksdag på grundval av förslag i
proposition nr 52.

För att pensionärernas behov av sysselsättning
skall kunna fyllas behövs
olika åtgärder. Arten av dessa åtgärder
kan emellertid inte anges i en generell
formel helt enkelt därför att handlingsmönstret
måste anpassas dels efter den
enskilda människans önskemål och förutsättningar,
dels efter den miljö hon
lever i. Åtgärderna måste vidtas i samspel
mellan kommunala och statliga organ
samt arbetsmarknadens parter. Ett
sådant samspel inriktat på att nå praktiska
och omedelbara resultat i varje
enskilt fall pågår dagligen. Därvid spelar
arbetsförmedlingarna en aktiv roll.
Jag vill emellertid stryka under att arbetsförmedlingen
inte har och inte bör
ha någon snäv kategoriindelning av
de arbetssökande. Det finns t. ex. flera
olika grupper som söker deltidsarbete.
Det vore enligt min mening inte lyckligt,
om den sortens arbetstillfällen förbehölls
den ena eller den andra gruppen.

Jag vill understryka att jag delar interpellantens
uppfattning om att pensionärerna
så långt möjligt bör beredas
tillfälle till yrkesverksamhet. Detta är
ett gemensamt intresse för oss alla.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten
på att den fråga som berörs i interpellationen
även behandlas i vissa
vid årets riksdag väckta motioner. I dessa
motioner yrkas bl. a. att frågan om
åtgärder för lösning av den äldre arbetskraftens
problem skall utredas. Med
hänsyn till att spörsmålet om sådan utredning
alltså kommer att prövas av

riksdagen anser jag mig inte nu böra ta
ställning till frågan om en utredning.

Vidare anförde

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för interpellationssvaret.
Kammaren bar nyss haft en stor debatt
om den arbetslöshetsproblematik som,
även om den inte skall överskattas, för
närvarande är en realitet. Det kan kanske
därför synas som en motsägelse att
vi nu går att diskutera en interpellation
som syftar till att tillföra arbetsmarknaden
ytterligare arbetskraft. Jag tror
emellertid att vi, när vi efter den konjunktursvacka
som vi nu upplever och
som vi hoppas inte skall bli alltför långvarig,
når en normalisering av arbetsmarknadsläget,
måste ta hänsyn till
långtidsutredningens konstaterande, att
vi på sikt har att emotse en brist i arbetskraftsbalansen.

Långtidsutredningen anförde att vi
behövde ett ytterligare tillskott av arbetskraft
om 165 000 människor fram
till 1970. Detta antal skulle stiga till
265 000, om vi förkortar arbetstiden till
42,5 timmar. Med hänsyn till det beräknade
tillskottet av arbetskraft under
dessa år blev långtidsutredningens konklusion,
att vi har att räkna med ett
underskott om mellan 55 000 och 155 000
personer, beroende på bur vi vill ha det
med arbetstiden. I det långsiktiga perspektivet
bör vi enligt min mening föra
in dessa siffror för att skapa balans i
debatten. Det innebär givetvis inte att
jag på något sätt underskattar den aktuella
arbetslösheten och de bekymmer
som den för med sig.

Personligen betraktar jag det som en
av våra viktigaste sociala framtidsfrågor
att skapa meningsfyllda arbetsuppgifter
åt den äldre arbetskraften inom vårt
folk, den pensionerade. Jag nödgas därför
konstatera att statsrådets svar visserligen
i princip är välvilligt men ändå,

Onsdagen den 12 april 1967 fm. Nr 19

Svar på interpellation ang. den pensionerade arbetskraftens möjligheter till sysselsättning -

med tanke på problemets storlek, skäligen
magert.

Frågan är personligt angelägen för alla
de människor som upplever verkligheten
bakom den. De flesta upplever avgången
ur arbetslivet som en mycket
smärtsam omställningsprocess. Det innebär
en radikal omläggning av livsföringen
och utgör en personlig påfrestning
när man måste dra sig tillbaka från
arbetslivet omedelbart sedan man gått
i pension. Men de pensionerades sysselsättning
är också en angelägenhet av
inte ringa storleksordning för samhället
på grund av att vi har, och än mer får,
en ålderssammansättning med ökande
antal pensionärer under de närmaste
årtiondena, som gör att vi samhällsekonomiskt
inte har råd att avvara det tillskott
till produktionen som den äldre
delen av befolkningen kan tillföra den,
om de får möjlighet att göra det.

Detta spörsmål är inte enbart lokaliserat
till vårt land; det är ingen isolerad
företeelse. Redan 1963 anordnade
OECD här i Stockholm ett internationellt
seminarium, där dessa frågor togs
upp. Man konstaterade där, att frågan
om sysselsättandet av den äldre arbetskraften
utgjorde ett växande problem
i alla stater. Man fann att pensionärerna
var i stånd att utföra ett ur samhällssynpunkt
ytterst värdefullt arbete,
även om de regelmässigt inte hade generella
möjligheter att fortsätta med heltidsarbete.
Man konstaterade att pensionärsåldern
på grund av den stigande
medellivslängden omfattade relativt
många år, oftast år helt utan arbete, och
man noterade att den mindre kvalificerade
arbetskraften här hade större problem
än den utbildade och mer kvalificerade.

Statsrådet Johansson apostroferade
arbetsmarknadsutredningen. Utredningen
kom fram till att vi hade i runt
tal 3,2 miljoner förvärvsarbetande men
att det endast fanns 133 000 personer
■över 65 års ålder som hade arbete. Om

jag minns rätt har vi i dag cirka 1,1
miljon människor över 65 år i vårt land.
Dessa siffror klargör alltså att vi har
en mycket låg yrkesverksamhet bland
den äldre arbetskraften. Till detta får
vi lägga statistiska centralbyråns beräkningar,
som visar att antalet personer
över 65 år kommer att öka med
400 000 under en 15-årsperiod framåt,
ett konstaterande som förstorar problematiken.
Centralbyrån räknar med
att vi också får ha i blickfånget en
ytterligare sjunkande yrkesverksamhet
bland pensionärerna.

Statsrådet räknar i svaret upp en rad
åtgärder som vidtas på detta område.
Jag vill inte negligera dem, men i proposition
52 angående arbetsmarknadspolitiken
till förra årets riksdag, som
statsrådet apostroferade, har statsrådet
själv uttalat att det inte är realistiskt
att räkna med någon markant förändring
av yrkesverksamheten bland
pensionärerna. Statsrådet säger i sitt
svar, att arbetsmarknadsutredningen
vid sin behandling av detta spörsmål
lagt huvudvikten vid konkreta förslag
och rekommendationer för att underlätta
sysselsättning av äldre personer.
Jag vill emellertid påpeka, att arbetsmarknadsutredningen
lade huvudvikten
vid sysselsättningsproblemen för personer
mellan 45 och 65 år. I propositionen
ägnade statsrådet ett par sidor
åt den äldre arbetskraftens problematik,
närmast av beskrivande karaktär,
men det innehöll inga mera omfattande
förslag för att underlätta sysselsättningen
för de äldre.

Statsrådet redogör för hur man på
skilda håll har uppmärksamheten riktad
på frågan. Så är fallet inom fackföreningsrörelsen,
inom företagarvärlden
etc. Att vissa aktiviteter förekommer
är jag, som jag tidigare sade, medveten
om och noterar med glädje.
Men, herr talman, jag vill betona vad
arbetsmarknadsutredningen konstaterade,
nämligen att »några systematiska

52 Nr 19 Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Svar på interpellation ang. den pensionerade arbetskraftens möjligheter till sysselsättning -

ansträngningar för att utröna behovet
av deltidsarbete och i görligaste mån
tillgodose detta behov inte har gjorts».
Det är den frågan som jag har tagit fasta
på i interpellationer Jag tycker att vi
utreder så mycket i detta land, att jag
bestämt anser att denna fråga är av en
storleksordning som absolut motiverar
en seriös genomgång och kartläggning.

Jag satt och lyssnade på debatten i
dag och fann, att när man talade om
arbetskraftsreserver, så lade man huvudvikten
vid den reserv som de gifta
kvinnorna utgör. Man talar mera sällan
om den äldre arbetskraften.

Jag tror att vi behöver en omfattande
upplysning och opinionsbildning om
de positiva kvalifikationerna hos den
pensionerade arbetskraften. Genom nya
medicinska rön och forskning på detta
område har konstaterats, att de organiska
förändringarna i samband med
åldrandet inte behöver leda till en allmän
sänkning av yrkesskickligheten. En
minskning av arbetstakten hos äldre
personer som kan vara naturlig kompenseras
ofta av bättre kvalitet och
bättre precision i det arbete dessa personer
utför. Modern arbetsforskning har
också klarlagt värdefulla egenskaper
som ofta är utmärkande för den äldre
arbetskraften, sådana egenskaper som
regelbundenhet, koncentration, metodiskt
arbete och noggrannhet. Yi såg
senast i går just dessa ting apostroferade
i tidningarna. Vår förbättrade folkhälsa
har lett till bättre fysisk och psykisk
kondition hos denna del av befolkningen
och jag tror, att möjligheten
till arbete i sig själv skulle bidra till
att bevara denna kondition upp till högre
åldrar. Arbetsrutinerna i det moderna
arbetslivet är ju också sådana, att
det numera på många områden inte
ställs så hårda krav på fysiska prestationer
som tidigare.

Herr talman! Jag konstaterar att vissa
försök har gjorts och att försök
ständigt pågår för att skapa sysselsätt -

ning för de äldre. Jag vill inte underskatta
detta arbete men menar att åtgärderna
inte står i rimlig proportion
till behovet. Det finns ingen samordning
och inget samlande grepp när det
gäller dessa frågor. Enligt min mening
behövs det en kartläggning av det existerande
behovet av främst deltidsarbete,
och det är nödvändigt med åtgärder
för att möjliggöra sådant arbete, det
behövs vidare en opinionsbildning inom
näringslivet rörande den äldre arbetskraftens
kvalifikationer och det erfordras
en allmän samverkan mellan näringsliv
och samhälle i dessa frågor. Den
offentliga sektorn har genom sin tillväxt
också kommit att bli en mycket
betydande arbetsgivare och kan bär göra
en direkt insats.

Det föreligger som delproblem ett reformbehov
i fråga om beskattningen av
pensionärernas sidoinkomster. Härom
har riksdagen begärt en utredning, som
jag hoppas kan leda till ett positivt
resultat. Man behöver måhända också
överväga införandet av ännu mer variabla
pensionsåldrar än de nuvarande Denna

exemplifiering motiverar enligt
min mening mer än väl den utredning
som jag efterlyst i interpellationen.
Målet bör vara att ingen pensionär
som vill arbeta skall behöva gå sysslolös.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner*
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

84, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 86, angående eftergift av arvsskatt
in. m., och

nr 92, med förslag till förordning an -

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Ändrad lydelse avgående
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.;

till utrikesutskottet propositionen nr
94, angående godkännande av ett fördrag
innehållande principer för staternas
uppträdande vid utforskandet och
utnyttjandet av yttre rymden, däri inbegripet
månen och övriga himlakroppar; till

konstitutionsutskottet propositionen
nr 97, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och 7 mom.
lagen om val till riksdagen;

till lagutskott propositionen nr 101,
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, in. m.;

till bankoutskottet propositionen nr

102, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse, m. in.;
samt

till statsutskottet propositionen nr

103, angående ändrad organisation av
televerket.

§ 10

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 925—
927;

till lagutskott motionen nr 928;
till statsutskottet motionerna nr 929—
932;

till lagutskott motionen nr 933;
till statsutskottet motionen nr 934;
till lagutskott motionen nr 935; och
till statsutskottet motionerna nr 936—
941.

§11

Ändrad lydelse av förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt

Föredrogs bevillningsutskottets belänkande
nr 30, i anledning av Kungl.

förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 12
och 20 §§ förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 februari 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 40, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 12 och 20 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 96 av
herr Dahlén m. fl. och II: 131 av fru Johansson
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning och förslag angående
ändring av 3 § i förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt i syfte att från
arvsskatt befria sådana stiftelser och
sammanslutningar som nu är befriade
från att erlägga gåvoskatt»;

2) de likalydande motionerna 1:154
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
II: 194 av herr Nordgren m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:220
av herr Hubinette samt 11:281 av herrar
Fridolfsson i Stockholm och Bengtson
i Solna.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 40
måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 12 och 20 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt; samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 96 av

herr Dahlén m. fl. och II: 131 av fru Jo -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Ändrad lydelse av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

hansson m. fl. om befrielse jämväl från
arvsskatt för stiftelser och sammanslutningar
som vore befriade från gåvoskatt,

2) de likalydande motionerna 1:154
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
11:194 av herr Nordgren in. fl. om en
allmän översyn av arvsbeskattningen,
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:220
av herr Hiibinette samt II: 281 av herrar
Fridolfsson i Stockholm och Bengtson
i Solna om höjning av det skattefria
beloppet till förmånstagare vid arvsbeskattningen,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas ulan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Enarsson, Erik Filip Petersson, Ottosson,
Tistad, Mattsson, Magnusson i Borås,
Eriksson i Bäckmora, Sterne, Dahlgren
och Öhvall, vilka ansett, att utskottet
under punkt B 1) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 96 av herr Dahlén
m. fl. och II: 131 av fru Johansson m. fl.
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag
till riksdagen angående ändring av
förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
i syfte att från arvsskatt befria sådana
stiftelser och sammanslutningar
som nu vore befriade från att erlägga
gåvoskatt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Reservationen till detta
betänkande från bevillningsutskottet avser
bifall till en motion med krav på
ändring av arvsskatteförordningens bestämmelser
beträffande testamentariska
förordnanden till välgörande ändamål.
Man avser att åstadkomma likställighet
mellan bestämmelserna om gåvoskatt
och bestämmelserna om arvsskatt på
ifrågavarande område.

För närvarande föreligger ju möjlighet
till skattefrihet vid gåvor i större
utsträckning än vid dispositioner genom
testamente. Medan gåvor till allmännyttiga
ändamål över lag blir skattefria,
krävs för skattefrihet vid testamente
en särskilt höggradig allmännytta.
I fråga om gåvoskatt gäller skattebefrielsen
alla slag av stiftelser och
sammanslutningar som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål.

Mot bakgrunden av detta har man
svårt att förstå det år efter år så hårda
motståndet från utskottsmajoritetens sida
mot detta krav. Kravet måste stå i
överensstämmelse med det nuvarande
betraktelsesättet, nämligen att medge
skattefrihet vid testamentariska förordnanden
till stiftelser och sammanslutningar
som främjar ytterligt angelägna
ändamål, lika väl som när det gäller
gåvor till samma ändamål. Det är naturligt
att allmänheten finner det egendomligt
att en gåva, som givits under livstiden,
icke blir föremål för gåvoskatt,
medan däremot, om samma gåva lämnas
efter det att vederbörande avlidit,
d. v. s. genom ett testamentariskt förordnande,
så blir den föremål för arvsbeskattning.

Utskottsmajoriteten hänvisar nu till
en utredning beträffande arvsskatteförhållandena,
som riksdagen begärde redan
år 1958 men som ännu inte kommit
till stånd. Jag tycker det är ett
svagt argument. De ändringar som här
beställs är tekniskt så enkla att det inte
borde vara några större svårigheter att
åstadkomma ett förslag direkt.

Med dessa ord ber jag herr talman, få
yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Med hänsyn till att vi
inte hunnit så värst långt på dagens fö -

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Ändrad lydelse av

redragningslista skall jag i stort sett nöja
mig med att instämma i de synpunkter
som herr Magnusson i Borås framfört i
detta ärende.

Låt mig därutöver i korthet endast
få understryka att en stor del av de
svenska hjälpinsatserna på humanitära,
kulturella och religiösa områden kan
fullgöras endast tack vare frivilliga bidrag
och gåvor. Denna offervilja från
enskilda människor är därför en viktig
samhällsangelägenhet, och det är helt
oförståeligt att riksdagen i flera år i
rad sagt nej till en så enkel åtgärd som
att i skattehänseende jämställa frivilliga
gåvor i livet och testamentariska förordnanden.
Denna gränsdragning motverkar
arv och gåvor, som vederbörande föredrar
att lämna först efter sin död. Om
vederbörande donator har klart för sig,
att ett testamentariskt förordnande måste
beskattas, är det förståeligt om han
drar sig för att lämna sådana gåvor.

Jag ber därför, herr talman, att med
det anförda få yrka bifall till reservationen
av herr Enarsson m. fl.

Herr HAMMARSTEN (s):

Herr talman! I detta utlåtande från
bevillningsutskottet behandlas i huvudsak
proposition nr 40 till årets riksdag,
i vilken föreslås ändringar av 12 och
20 §§ i förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt. De föreslagna ändringarna
berör främst det skatterättsliga fastighetsbegreppet
som skall behållas oförändrat
i arvsskatteförordningen och således
inte påverkas av den lag om vad
som är fast egendom som träder i kraft
den 1 juli i år.

I propositionen föreslås vidare att
det skattefria beloppet för förmånstagarförvärv
enligt vissa liv- samt olycksfalls-
och sjukförsäkringar höjs frän
nuvarande 25 000 till 32 000 kronor. Det
innebär bl. a. att sådana förmåner som
utfaller från AFA-försäkringen eller
motsvarande tjänstegrupplivförsäkringar
inte skall träffas av beskattning.
Förmånerna från dessa försäkringsin -

förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

rättningar är ju som bekant höjda från
24 000 till 31 500 kronor. Vi hälsar alla
den föreslagna ändringen med tillfredsställelse;
det råder inte heller inom
bevillningsutskottet några delade meningar
på denna punkt.

I anslutning till behandlingen av propositionen
har också de under många
år återkommande motionerna om arvsoch
gåvobeskattning behandlats. I fyrpartimotionen
I: 96 och II: 131 har man
gjort en katalog över utskottets behandling
av dessa frågor. Vi kan av den
citatsamling ur utskottsutlåtanden frän
1963 till 1966 som finns återgiven i
motionen få klart för oss att det i salt
inte finns några delade meningar om
nödvändigheten av en översyn av hela
arvsbeskattningen.

I den föreliggande propositionen
meddelar nu också departementschefen
att han har för avsikt att snarast tillsätta
en utredning som får i uppdrag att
överväga alla de spörsmål som har aktualiserats
på detta område. Vi har tidigare
vid behandlingen av dessa motioner
också haft klart för oss att Kungl.
Maj :t haft denna fråga aktuell. Man
har väntat på utredningarna på det
familjerättsliga området, och nu kommer
beskedet att vi skall få en utredning
— ett besked som också starkt
har understrukits i utskottets skrivning.

Jag tycker att utskottets och departementschefens
meddelande, att en utredning
snart skall tillsättas, borde ha
kunnat tillfredsställa motionärerna.
Trots det klara beskedet har de borgerliga
reservanterna hängt upp sin
reservation på motionerna och vill att
riksdagen skall skriva till Kungl. Maj :t
och begära en utredning. De har gjort
den ändringen i motionens kläm att de
yrkar på en skyndsam utredning. Nu
vet jag att man inom finansdepartementet
arbetar med att utforma direktiven
för den utredning som skall tillsättas
och att vi därför kan räkna med
att denna snarast kommer till stånd.

Om jag fattade herr Magnusson i

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Ändrad lydelse av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

Borås rätt, så menade han att detta är
en fråga som är så tekniskt enkel att
lösa, att man skulle kunna bryta ut den
ur hela detta problemkomplex. Utskottet
har inte sett det så. Yi tror inte att
det är tekniskt lätt att lösa denna fråga,
och vi har svårt att se att frågan också
har så stor prioritet framför alla andra
hithörande problem, att den inte borde
kunna lösas i samband med eu allsidig
utredning på området.

Med den motiveringen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Det är, som här redan
har sagts, inte första gången vi har
lagt fram en motion med i stort sett
samma innehåll som den vid årets
riksdag. Varje gång motionen har behandlats
i utskottet har den vänligt
men bestämt avvisats under hänvisning
till att riksdagen år 1958 förordade tillsättandet
av en utredning rörande arvsbeskattningen
i dess helhet. Samma
motivering har använts även i år.

Att motionärerna nu börjar tvivla på
löftet om den aviserade utredningen må
väl utskottet ha förståelse för. Det är
annars de flesta motioners öde att inte
vinna riksdagens bifall på grund av
pågående utredningar. Detta har jag
full förståelse för och anser det vara
ett fullgott skäl för ett avslagsyrkande.
Men att år efter år hänvisa till en kommande
utredning verkar faktiskt inte
riktigt övertygande.

Herr Magnusson i Borås har här gjort
en uppräkning av vilka allmännyttiga
ändamål som kommer i fråga för skattebefrielse
när det gäller olika fonder och
stiftelser. Jag skulle vilja göra en uppräkning
av de fall där befrielse från
arvsskatt förekommer när en person
genom testamente har förordnat om
sin kvarlåtenskap.

Frihet från arvsskatt medges, förutom
när det gäller staten, sådana stiftelser
och sammanslutningar som huvudsak -

ligen avser att främja allmännyttiga ändamål
av fyra slag: rikets försvar, barns
eller ungdoms vård och fostran eller
utbildning, vård av sådana ålderstigna,
sjuka och lytta, som kan betecknas som
behövande, samt vetenskaplig undervisning
och forskning. Enligt motionärernas
uppfattning synes det av dessa
restriktiva bestämmelser klart framgå
att tiden nu är inne att omarbeta förordningen
så att den bättre svarar mot
nutida betraktelsesätt och bringas i
överensstämmelse med föreskrifterna
om befrielse från gåvoskatt för stiftelser
och sammanslutningar.

Som framhållits i motionen har domstolarna
haft stora gränsdragningsproblem
vid tillämpningen av bestämmelserna.
Genom lagtextens restriktiva utformning
har de haft svårt att medge
skattebefrielse även för sådana ändamål
för vilka skattebefrielse eljest framstår
som naturlig.

I förarbetena till lagstiftningen har
framhållits att benägenheten att genom
gåvor under livstiden understödja allmännyttiga
ändamål kunde befaras
minska, om en del av gåvan toges i anspråk
för skatt till staten, medan däremot
det återhållande momentet inte
skulle göra sig gällande med samma
styrka när det gäller testamentariska
förordnanden.

Vi motionärer kan inte finna att det
skulle vara någon större anledning till
denna skillnad i betraktelsesätt i fråga
om dessa två olika alternativ.

Genom att vi införde skattebefrielse
i de fall som motionärerna föreslår
skulle med säkerhet flera testamentariska
förordnanden komma till stånd.
Det är inte bara innehavare av stora
förmögenheter som har intresse av att
stödja verksamhet av det slag som det
här är fråga om. Det kan vara många
personer som gärna i sin livstid ville
donera eu summa pengar till något av
dessa ändamål men som avhåller sig
från att göra det då de inte vet hur
mycket de själva kan behöva av sitt

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Ändrad lydelse av

kapital innan de dör. Däremot kan de
ha en bestämd önskan att deras kvarlåtenskap
skall tillfalla någon sammanslutning
eller stiftelse som de under sin
livstid varit starkt knutna till.

Herr talman! Jag anser'' inte att det
är motiverat att ytterligare vänta på
en allmän översyn av arvsbeskattningen.
På grund av ämnets omfattning
-—- det känner vi väl till från alla utredningar
•— kommer det förmodligen
att ta ganska lång tid innan förslag kan
föreläggas riksdagen. Jag yrkar därför
bifall till den reservation som har fogats
till bevillningsutskottets betänkande
nr 30.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill såsom mångårig
motionär och nu såsom medmotionär
i denna fråga bara säga några
ord. Jag lovar, herr talman, att jag skall
bli lika föredömligt kortfattad som herr
Eriksson i Bäckmora.

Ingen kan ju neka till att det är väldigt
dåligt beställt med överensstämmelsen
mellan reglerna om frihet från
arvsskatt och motsvarande regler för
gåvoskatt. Vi behöver alltså inte lufta
sakskälen. De finns och de är väl redovisade
vid de tre senaste riksdagarna.

Utskottet har föregående år klart sagt
ifrån, att de redovisade skälen för en
ändring i den riktning som i motionerna
föreslås är värda allt beaktande. Principiellt
synes man alltså vara överens
om att samma regler som gäller för
gåvor, givna under livstiden, också
skall gälla för testamentariska förordnanden.
Är man nu ense i princip och
i fråga om sakskälen, tycker vi att man
borde kunna kosta på sig en utredning
i ärendet. Då denna utredning till övervägande
del är av teknisk art, behöver
den varken bli invecklad, långsam eller
dyrbar. Det har sagts förut här i kammaren,
att den mycket väl kan verkställas
på kort tid i Kungl. Maj :ts kansli.
Ingen har ■— i varje fall tidigare — haft

förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

några skäl att bemöta ett sådant resonemang.

Att en stor utredning, som kommer
att syssla med både omfattande och tidsödande
problem, nu skall tillsättas enligt
proposition nr 40 är gott och väl.
Riksdagen begärde, som tidigare har
nämnts, för snart tio år sedan en utredning.
Denna utredning behöver dock
inte hindra riksdagen från att i dag
bifalla den reservation som är fogad till
utskottets betänkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAMMARSTEN (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är inte mycket att
säga i sakfrågan, men eftersom fru Johansson
vill göra gällande, att årets
situation och behandling av detta ärende
är likartad med vad som varit tidigare,
kan det ju finnas skäl till att vi
läser i hennes egen motion, där hon
citerar ur bevillningsutskottets betänkande
nr 11 år 1966. Bevillningsutskottet
sade nämligen i fjol i denna fråga:
»Även om de i motionerna framförda
synpunkterna i och för sig kan anses
värda beaktande, är frågan inte av sådan
angelägenhetsgrad att en utredning
omedelbart bör igångsättas. Som utskottet
ovan framhållit planeras en allsidig
översyn rörande arvsbeskattningen, varvid
även den i motionerna behandlade
frågan torde komma att uppmärksammas,
varför utskottet avstyrker bifall
jämväl till motionerna.»

I årets skrivning understryker bevillningsutskottet
starkt att departementschefen
i propositionen har lämnat ett
klart besked om att en utredning på det
här området nu skall tillsättas. Därför
tycker jag att det är en överloppsgärning
att riksdagen i skrivelse skall kräva
en utredning som är signalerad och
för vilken man redan håller på att utarbeta
direktiven.

•58

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Ändrad lydelse av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

Fru JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottet hänvisar till
att frågan kommer att tas upp av den
utredning som har signalerats. Emellertid
har vi sagt oss att det sedan komjner
att ta lång tid — med tanke på den
omfattning som utredningen får — innan
frågan kan komma upp till behandling.

Eftersom det inte kan vara fråga om
några större tekniska svårigheter att
göra en ändring i det här avseendet,
anser vi att man i denna fråga, som
har varit föremål för riksdagens behandling
så många gånger, inte behöver
invänta utredningen, utan att riksdagen
borde kunna besluta om en sådan förändring
att bestämmelserna rörande
arvsskatt kommer i paritet med dem
som gäller i fråga om gåvoskatt.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I detta bevillningsutskottets
betänkande behandlas också ett
par andra motioner, nämligen 1:154 av
herr Gösta Jacobsson in. fl. och 11:194
av undertecknad m. fl. Dessa motioner
tar upp frågan om den svenska arvsbeskattningen
sedd ur vissa näringspolitiska
synpunkter. Vi påvisar i motionen
de svårigheter som den nuvarande
lagstiftningen medför för mindre och
medelstora företag, för familjeföretag,
jordbruk m. fl. Det är enligt vår uppfattning
inte rimligt att arbeta med nuvarande
skattesatser, som maximalt
uppgår till bortåt 60—65 procent. Jag
vet, herr talman, av egen erfarenhet
vilka problem som kan uppstå när det
eller de efterlevande barnen skall försöka
att överta sin faders rörelse. Jag
skall inte upprepa dessa problem här
och trötta kammaren därmed.

Frågan har varit aktuell länge nog.
Den var uppe redan under den första
riksdag jag hade nöjet att vara med
om, nämligen B-riksdagen 1958. Då beslöt
riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att en översyn skulle

företagas. Självfallet såg vi detta med
tillfredsställelse från näringslivets sida,
speciellt inom de mindre och medelstora
företagen.

Frågan har sedan beklagligt nog av
olika anledningar skjutits på framtiden
av regeringen. I det betänkande från
bevillningsutskottet som nu — nästan
tio år senare — föreligger heter det:
»Utskottet förutsätter därför att samtliga
de i ifrågavarande motioner berörda
frågorna kommer att uppmärksammas.
Syftet med motionerna 1:154
och 11:194 torde härigenom vara tillgodosett.
» Vi tackar självfallet för denna
välvilliga skrivning. Men jag vill
gärna, inte minst med tanke på de nuvarande
problemen på arbetsmarknaden,
uttala den bestämda förhoppningen
att utredningen inte bara tillsätts snabbt
utan att herr finansministern också ger
den i uppdrag att arbeta snabbt, så att
inte ännu fler mindre och medelstora
företag tvingas upphöra på grund av
gällande omoderna bestämmelser rörande
arvsbeskattningen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Johansson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring

Onsdagen den 12 april 1967 fm. Nr 19

Anslag till information om Sverige i utlandet — Flyttning av Yillingsbergs skjutfält
i Kilsbergen

däri, som föreslagits i reservationen av
lierr Enarsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 104 ja
•och 110 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i reservationen av herr
Enarsson m. fl.

§ 12

Anslag till information om Sverige i
utlandet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
48, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1967/68
till information om Sverige i utlandet
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att helt kort uttrycka motionärernas
synnerliga tacksamhet för den odelat
förståelsefulla attityd, som utskottet
denna gång har visat vår framstöt till
förmån för det även av många utlandsresenärer
välkända Bernadottemuseet
i Pau och den verksamhet det bedriver.

Det är fråga om en PR-verksamhet
för vårt land av förnämligt slag, en upplysnings-
och informationsverksamhet
av allra bästa märke, fantastiskt nog
bekostad uteslutande med franska medel.

Det har synts oss riktigt och självklart
att Sverige åtminstone i någon utsträckning
borde ge ett bidrag till budgeten
i detta sammanhang. De 10 000 kronor
som det gäller och som utskottet nu
glädjande nog givit klartecken för, utgör
bara en bråkdel av de ekonomiska
åtaganden det här är fråga om. Men
något är bättre än ingenting.

Herr talman! Jag har självfallet med
hänsyn till vad jag framhållit, inget annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Larsson
i Luttra (ep).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Flyttning av Villingsbergs skjutfält i
Kilsbergen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
49, i anledning av väckta motioner om
flyttning av Villingsbergs skjutfält i
Kilsbergen.

I två likalydande vid 1966 års riksdag
väckta motioner, den ena inom första
kammaren av herr Wirmark m. fl.
(1:378) och den andra inom andra
kammaren av herr Allard in. fl. (11:443),
hade hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning och förslag om att Villingsbergs
skjutfält i Kilsbergen ersattes av
motsvarande anläggning på annan plats.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 378 och II: 443, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte uppdraga åt försvarets fastighetsnämnd
att verkställa utredning
rörande möjligheterna till ändrad dragning
av Villingsbergs skjutfälts östra
gräns till förmån för det utanförliggande
fritidsområdet.

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Flyttning av Villingsbergs skjutfält i Kilsbergen

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Statsutskottet har i sitt
utlåtande nr 49 tagit upp det förslag
till utredning om flyttning av Villingsbergs
skjutfält, som framfördes i motioner
till 1966 års riksdag. Även om
motionärerna inte fått sina önskningar
tillgodosedda, så är ändock statsutskottet
välvilligt i sitt utlåtande till
vad som anförts i motionerna. Jag vill
ändå helt kort framföra några synpunkter
och erinra om bakgrunden till
motionerna.

När riksdagen år 1943 beslutade om
att förlägga ett skjutfält till Villingsbergsområdet
i Kilsbergen, var meningarna
om detta områdes lämplighet
starkt delade. Artilleriets skjutskola, som
då var förlagd till Skillingaryd, var i
behov av ett nytt skjutfält på grund
av att en flyttning av skjutskolan skulle
ske. Samtidigt behövde A 9, som riksdagen
beslutat förlägga till Kristinehamn,
också ett skjutfält. Mot förläggning
av ett skjutfält till Kilsbergen anfördes
att det ansågs vara felaktigt att
ta i anspråk ett av Mellansveriges bästa
friluftsområden just för detta ändamål.

Efter en mycket omfattande debatt i
riksdagen, där frågan först kunde avgöras
efter gemensam votering, blev det
ändå knapp majoritet för beslut om ett
skjutfält i Kilsbergen. Med den syn som
man i dag har beträffande angelägenheten
av att tillgodose allmänhetens behov
av områden för friluftsliv skulle
knappast årets riksdag ha fattat ett sådant
beslut.

Under de år som har gått sedan 1943
har det visat sig att skjutfältet, som
man befarade, blivit till mycket stort
hinder för allmänheten. Konflikter mellan
militärens rätt till skjutfältsområdet
och allmänhetens önskemål om och behov
av att utnyttja detta område för
friluftsliv har ofta förekommit. I särskilt
hög grad har det gällt under skol -

lovsveckorna vintertid, som alltid kommit
att kollidera med de militära vinterfälttjänstövningarna.
Man har försökt
att träffa överenskommelser för att
undvika dessa kollisioner, men man
har tyvärr misslyckats.

Med den ökade fritiden och det starkt
ökade intresset för friluftsliv har också
behovet av centralt belägna områden
för friluftsliv blivit större under de
senare åren och kommer säkerligen att
öka ytterligare. Motionärerna ansåg
fördenskull att frågan om en flyttning
av Villingsbergs skjutfält borde prövas.

Utskottet har efter en såvitt jag förstår
mycket grundlig behandling, varvid
det varit i kontakt med såväl militära
som civila instanser, ändå kommit
till slutsatsen att det inte helt kunnat
tillstyrka motionsyrkandet. Det huvudsakliga
skälet till utskottets ställningstagande
är väl att man anser det
svårt att finna ett annat område i Mellansverige,
lämpligt för ett skjutfält.
Dessutom skulle en flyttning av skjutfältet
medföra betydande kostnader.
Detta är ett bevis på att det inte är lätt
att rätta till ett misstag som ett felaktigt
riksdagsbeslut innebär. Utskottet
föreslår emellertid nu en utredning om
möjligheterna till justering av skjutfältets
östra gräns. Utskottets ställningstagande
sammanfaller med det alternativa
förslag som framförts dels av länsstyrelsen
i Örebro län, dels av drätselkammaren
i Örebro stad. Detta alternativ
innebär påtagliga fördelar jämfört
med vad som nu gäller. Men jag utgår
då ifrån att det sjösystem som ligger
inom skjutfältsområdets östra del skall
komma att i framtiden ligga helt utanför
skjutfältsgränsen.

Med anledning av den föreslagna riksdagsskrivelsen
om utredning vill jag
uttrycka förhoppningen att utredningen
skall komma att bedrivas skyndsamt,
att de planer som nu finns på en utbyggnad
av fasta lägeranläggningar för
I 3 inom skjutfältets östra område slopas
och att utredningen kommer att

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Flyttning av Villingsbergs skjutfalt i Rilsbergen

söka kontakt med de civila myndigheter
inom Örebro-, Kumla- och Hallsbergsregionerna,
som nu bedriver en planeringsverksamhet
just för dessa områden.

Jag är, herr talman, inte missnöjd
med statsutskottets utlåtande. Jag anser
det som en inte obetydlig framgång för
de synpunkter som motionärerna framfört.
Men när jag ändå ber att få yrka
bifall till 1966 års motioner, 443 i andra
kammaren och 378 i första kammaren,
är det därför att jag anser att ett sådant
beslut skulle ännu bättre tillgodose de
önskemål, som allmänheten har beträffande
områden för friluftsliv, än det
förslag som utskottet framfört.

I detta anförande instämde fru Renström-Ingenäs
och herr Lundberg (båda
s).

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Under höstriksdagen
framställde jag en interpellation där jag
frågade försvarsministern om han var
villig att medverka till att en arrondering
av gränsen mellan Villingsbergs
skjutfält och fritidsområdet kom till
stånd för att Kilsbergsområdet i högre
grad än vad nu är fallet skulle bli tillgängligt
för fritidsändamål. Försvarsministern
sade då i svaret att försvarets
fastighetsnämnd i sitt remissvar
över motionerna I: 378 och II: 443 hade
för avsikt att även ta upp den av mig
i interpellationen väckta frågan, varför
svaret skulle få anstå för att tas upp i
samband med behandlandet av motionerna.

I statsutskottets föreliggande utlåtande
redovisar försvarets fastighetsnämnd
i sitt remissvar de synpunkter som jag
framförde i min interpellation om en
arrondering av den östra skjutfältsgränsen.
Från fastighetsnämndens sida var
man beredd att, därest sådan utredning
befinnes vara påkallad, verkställa densamma.
Statsutskottet framhåller med
hänsyn till fastighetsnämndens remisssvar
att det finns anledning att närmare
pröva frågan om möjligheterna

till ändrad gränsdragning av skjutfältets
östra del.

Utskottet föreslår att försvarets fastighetsnämnd
får i uppdrag att verkställa
denna utredning. Även om det, såvitt
jag vet, är unikt att få ett slutligt
svar på en interpellation i samband med
ett utskottsutlåtande, är jag självfallet
nöjd med svaret, men kanske inte helt
nöjd. Jag har samma uppfattning om
detta problem som herr Allard tidigare
framfört. Det är ett önskemål från alla
som bor i Örebro län, att hela Kilsbergsområdet
blir fritt från militär, så att
man i högre grad än vad som nu är fallet
kan utnyttja den underbara natur
som vi har där uppe. Jag vill liksom
herr Allard starkt understryka önskvärdheten
av att det blir stopp för ytterligare
utbyggnad av de anläggningar
som ligger vid den östra gränsen mot
fritidsområdet.

Om man tar del av de civila remisssvaren,
de som kommer från Örebro
stads drätselkammare, länsstyrelsen och
länsarkitekten, så ser man att samtliga
är överens om att skjutfältet uppe i Kilsbergen
är till men för den befolkning
som bor i länet, och inte bara i länet,
ty vi har ju ett upptagningsområde där
för omkring 200 000 personer som besöker
Kilsbergsområdet.

Jag har inget yrkande, herr talman,
men jag hoppas att man i hela detta
sammanhang beaktar de synpunkter
som framförts dels i motionerna och
dels i interpellationen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag vill försäkra såväl
motionärerna som kammaren i övrigt
att utskottet inte har tagit lätt på denna
uppgift. Vi har på ort och ställe
försökt att bilda oss en uppfattning om
vad som kan anses rationellt och lämpligt
sett från friitidssynpunkt men självfallet
också från militär synpunkt när
det gäller detta övningsfält i Villingsberg.

Inom avdelningen har vi dragit den

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

slutsatsen att en justering av de nuvarande
gränserna kanske är den lämpligaste
åtgärden för att tillmötesgå det
stora intresse för fritids- och friluftsliv
som föreligger i Örebroregionen. Vi har
vid utskottsbehandlingen stannat för att
vi inte kan hålla med motionärerna i
vad gäller en flyttning av Villingsbergs
skjutfält. Däremot har vi tillmötesgått
dem i den andra frågan, en hemställan
till Kungl. Maj :t om en utredning.

Denna utredning anser vi att i första
hand försvarets fastighetsnämnd skall
utföra. Vi förutsätter också att den snart
kommer till stånd och att ett utredningsresultat
skall presenteras som i någon
mån kan tillgodose de önskemål som
motionärerna fört fram men framför
allt erbjuda de förutsättningar som
krävs för att militären på ett effektivt
sätt skall kunna utnyttja fältet för de
övningar som det har tillkommit för.

Jag yrkar med dessa ord, herr talman,
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 378 och II: 443; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag,
tillika svar på interpellation
ang. den ekonomiska situationen för
Uddevallavarvet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om kapitaltillskott
till Uddevallavarvet aktiebolag jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 30 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 februari 1967, föreslagit
riksdagen att för Tillskott till Uddevallavarvet
aktiebolag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1966/67

under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 75 000 000
kr.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Brundin m. fl. (I: 708) och den andra
inom andra kammaren av herr Söderström
in. fl. (11:886), i vilka motioner
bl. a. hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla a)
att en utförlig och snabb företagsekonomisk
utredning verkställdes rörande
Uddevallavarvets framtidsutsikter och

c) att initiativ toges för att på det internationella
planet söka få avtal om begränsning
av subventioner till varvsindustrin; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson m. fl. (I: 709) och den andra
inom andra kammaren av herr Antby
in. fl. (II: 883), i vilka motioner bl. a.
hemställts att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 30 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
1. att Kungl. Maj:t senast till våren
nästa år måtte förelägga riksdagen resultatet
av en företagsekonomisk och
allmänekonomisk undersökning som belyste
förutsättningarna för driften vid
Uddevallavarvet under de närmaste
åren och skyndsamt vidta lokaliseringspolitiska
åtgärder, som kunde öka arbetsmöjligheterna
inom Uddevalla och
angränsande områden, samt 2. att Sveriges
regering tillsammans med regeringarna
i andra intresserade länder
toge initiativ till en internationell överenskommelse
i syfte att avveckla subventionspolitiken
på varvsindustrins
område och därigenom normalisera konkurrensförhållandena
för skeppsvarven;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin m. fl. (I: 710) och den andra
inom andra kammaren av herr Persson
i Heden m. fl. (II: 885), i vilka motioner
hemställts att riksdagen vid behand -

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag, tillika svar på interpellation ang.

den ekonomiska situationen för Uddevallavarvet

lingen av proposition nr 30 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla 1) att
Kungl. Maj:t inför den till senast 1969
års riksdag aviserade propositionen om
Uddevallavarvets framtid måtte låta
företa en företagsekonomisk undersökning
av Uddevallavarvets möjligheter
att upprätthålla produktion och sysselsättning
samt förelägga riksdagen resultatet
av undersökningen i samband
med sagda proposition, samt 2) att
Kungl. Maj :t i det i den föreliggande
propositionen angivna syftet att genom
lokaliseringspolitiska insatser tillföra
uddevallaorten nya arbetsmöjligheter
måtte inordna Uddevalla kommunblock
samt närmast angränsande block i norra
stödområdet i enlighet med vad i motionerna
anförts;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Lorentzon in. fl. väckt motion
(11:884), i vilken hemställts att riksdagen
— med bifall i övrigt till förslaget
i propositionen nr 30 om anvisande
av ett belopp på 75 000 000 kronor som
investeringsanslag till Uddevallavarvet
aktiebolag — i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhölle om utredning av frågan
om ett statligt övertagande i sin helhet
av Uddevallavarvet aktiebolag och en
utbyggnad av detta enligt i motionen
anförda synpunkter.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte för Tillskott till
Uddevallavarvet aktiebolag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67 på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 75 000 000 kr.;

2. att motionerna I: 708 och II: 886,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl
Maj:t med anhållan om förslag om Uddevallavarvets
fortsatta drift, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

3. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 708 och II: 886, I: 709
och 11:883 samt 1:710 och 11:885, i
skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna

vad utskottet anfört rörande företagsekonomisk
utredning beträffande Uddevallavarvet; 4.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 710 och II: 885, i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad
utskottet anfört rörande lokaliseringspolitiska
insatser inom uddevallaorten;

5. att motionen II: 884 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

6. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 708 och II: 886 samt I: 709
och II: 883, i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna vad utskottet anfört rörande
avveckling av subventionspolitiken
på varvsindustrins område;

7. att motionerna I: 709 och II: 883,
såvitt de avsåge statlig upplåning i utlandet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
herr Lorentzons interpellation
angående den ekonomiska situationen
för Uddevallavarvet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Lorentzon har i
en interpellation frågat mig, om jag anser
omständigheterna i anslutning till
den ekonomiska situationen för Uddevallavarvet
aktiebolag vara sådana, att
de motiverar en närmare undersökning
av varvets skötsel och hur samarbetet
med Eriksbergs varv fungerat, varvid
även den lokala fackliga organisationen
anlitas för inhämtande av erforderliga
upplysningar.

I propositionen angående Uddevallavarvet
har förutsatts att förslag om företagets
framtida verksamhet skall föreläggas
1969 års riksdag. Detta förslag
måste föregås av en allsidig utredning

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag, tillika svar på interpellation ang.

den ekonomiska situationen för Uddevallavarvet

om företagets möjligheter och hur företaget
i framtiden bör drivas. Någon speciell
undersökning av det slag interpellanten
ifrågasätter anser jag inte motiverad.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
Sträng för svaret på min interpellation.

Herr Sträng finner det onödigt med
en undersökning av omständigheterna
i anslutning till den ekonomiska situationen
för Uddevallavarvet. Att en utredning
om varvets framtid skali företagas
framgår ju klart av proposition
nr 30.

I min interpellation erinrade jag om
betydelsen av allmänhetens förtroende
för statliga ekonomiska engagemang av
detta slag. Det var utgångspunkten för
frågan i interpellationen. Enligt min
mening talar alla fakta om varvsutvecklingen
de senaste åren för behovet av
en undersökning om varvets skötsel,
speciellt hur samarbetet med Eriksbergs
varv har fungerat. I sammanhanget gav
jag i min interpellation också uttryck
åt uppfattningen att inhämtandet av
arbetarnas, den lokala fackliga organisationens,
synpunkter hade varit värdefullt.

Statsrådet Sträng finner tydligen detta
vara helt intresselöst. Men låt mig
säga att om det är i några sammanhang
företagsdemokratin kan vara av betydelse
är det i ett läge som det Uddevallavarvet
befunnit sig och fortfarande
befinner sig i. För min del anser jag
det enbart beklagligt att finansminister
Sträng uppenbarligen ser annorlunda
på denna sak. Låt mig fråga statsrådet,
om han anser den lokala fackliga organisationens
medverkan också vara betydelselös
i den allsidiga utredning,
som kommer att verkställas om företagets
möjligheter och hur det i framtiden
bör drivas.

Herr talman! Låt mig få utveckla synpunkterna
i vidsträcktare mening också

med anknytning till motionen nr 884 i
denna kammare, där jag står som första
namn.

Jag vill då knyta an till vad jag nyss
anförde om betydelsen av den lokala
fackliga organisationens syn på varvets
skötsel m. m. Utskottet säger att det sökt
att få en allsidig belysning av frågan
från olika utgångspunkter och räknar
upp att det tagit kontakt med företrädare
för varvsindustrin, Uddevalla stad
och arbetsmarknadsstyrelsen -— men
alls icke tagit någon som helst kontakt
med den fackliga organisationen vid
Uddevallavarvet. Är denna omständighet
märklig på något sätt? Ja, herr talman.
Jag tror att så är fallet. Vill man
ha frågan belyst från olika utgångspunkter,
borde man ha kommit fram till att
varvets skötsel måhända inte varit den
bästa, att samgåendet med Eriksbergs
varv ur denna synpunkt inte varit alltigenom
lyckligt. Det är dock fråga om
samma varv som på sin tid var trea av
alla varv i världen då det gäller sjösatt
tonnage men som råkat i nuvarande
besvärliga situation.

Jag har observerat ett tidningsreferat
från det socialdemokratiska partidistriktets
årskonferens för några dagar
sedan där det heter: »Det är viktigt att
varvets framtid blir föremål för en opartisk
utredning.» Varför skriver man
»opartisk» utredning? Av intresse för
frågan har jag besökt staden Uddevalla
och samtalat med både varvsarbetare
och andra, varvid jag fått det bestämda
intrycket att det hade varit välbetänkt
om en utredning av det efterlysta slaget
kommit till stånd, tv en sådan skulle
kanske i någon mån ha kunnat bringa
klarhet i åtskilliga frågor.

Så till vad jag och mina medmotionärer
anser vara en huvudfråga! Vi anser
det vara fel att staten satsar pengar
och ikläder sig alla risker, medan i
detta fall Eriksbergsvarvets insatser
görs fullständigt riskfritt, detta utan att
staten i motsvarande grad försäkrar sig

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag, tillika svar pa interpellation ang.

den ekonomiska situationen för Uddevallavarvet

om ett reellt inflytande i företaget —•
jag upprepar reellt inflytande. Allt talar
för att detta innehafts och innehas av
Eriksbergsvarvet. Från denna utgångspunkt
önskar vi en utredning av frågan
om ett fullständigt statligt övertagande
av Uddevallavarvet, då varvets framtid
ändå skall utredas.

Varför vill då inte ens utskottets socialdemokratiska
ledamöter vara med
om åtminstone en utredning av det av
oss angivna alternativet? Måste inte
detta anses ligga i linje med en aktiv
näringspolitik från samhällets sida? För
vår del anser vi att så är fallet. Utskottet
räknar för sin del upp alla de fördelar
som är förknippade med Uddevallavarvet,
vilket även gjorts i vår motion
nr II: 884. •*

Ett statligt varv utgörande en del av
en svensk varvsindustri, som man tycks
vara ense om att ge statligt stöd, ter sig
för oss mera tilltalande än tanken på
staten som kapitalgivare i nödläge —
särskilt när detta äger rum allt medan
privatkapitalet får behålla avgörandet
över produktionens inriktning.

Herr talman! Yi har i vår motion icke
vänt oss mot anvisandet av det begärda
beloppet 75 miljoner kronor till Uddevallavarvet.
I vår motion understrykes
att sysselsättningen måste tryggas för de
anställda vid varvet. De av oss angivna
metoderna anser vi vara de mest ändamålsenliga
och svara mot vad som på
längre sikt måste bli vägledande för
samhällets näringspolitik.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motion 884 i
denna kammare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Endast en kort kommentar
till interpellantens inlägg.

Förhållandet mellan Eriksbergs varv
och Uddevallavarvet är fixerat i ett avtal,
som har godkänts av riksdagen. Enligt
mitt förmenande följs det avtalet.

3 — Andra kammarens protokoll 1967. N

Det finns ingen anmärkning i det avseendet
mot någondera parten. Följaktligen
är förhållandena ordnade, så länge
detta avtal gäller.

Om vidare interpellanten med sin interpellation
avsåg att det skulle vara
önskvärt att ställa till med något slag
av räfst och rättarting eller en ansvarsprocess
för den gångna perioden mot
någon av parterna, därför att resultatet
har varit dåligt, så tror jag det är
meningslöst. Jag har avvisat det och
anser att det inte har någon som helst
funktion att fylla.

I det avtal jag nyss åberopade har
staten hälften av styrelsens ledamöter
— staten besätter ordförandeposten och
vice ordförandeposten — och framför
allt ordföranden är intimt informerad
om allt som händer vid varvet. När det
emellertid har befunnits vara lämpligt
■—- och det är ju utsagt i Kungl. Maj :ts
proposition och har dessutom understrukits
i utskottets utlåtande — att man
bör se över varvets framtid i en mera
allsidig utredning, så har även det sina
skäl. Det är helt enkelt därför att man
efter en sådan utredning måste bestämma
sig för hur det skall bli med varvet
på lång sikt. Det är möjligt att man om
några år har litet större möjligheter att
avslöja framtiden i denna bransch, som
är så pressad som den är på olika håll.
Det är också av den anledningen som
man behöver en översyn och litet tidsutrymme.

Nu vill jag minnas att interpellanten
ställde frågan till mig, om jag ansåg arbetarnas
synpunkter oviktiga, då det
gällde deras egna arbetsförhållanden.
Det var väl mera avsett som en insinuant
fråga. Det är alldeles uppenbart att
arbetarnas synpunkter inte är oviktiga,
utan tvärtom. Jag avslöjar inga hemligheter
om jag säger, att arbetarnas organisationer,
både Metalls avdelning och
tjänstemannaorganisationerna på Uddevallavarvet,
har enbart under de senaste
åren vid ett par tillfällen haft möjlighe19 -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till UddevallavarVet aktiebolag, tillika svar på interpellation ang.

den ekonomiska situationen för Uddevallavarvet

ter att till mig personligen framföra sina
synpunkter på Uddevallavarvet, på
dess skötsel och på dess framtid.

I den allsidiga utredning som nu beställs
med riksdagens sanktion är det
min uppfattning att organisationernas
synpunkter också har sin betydelse och
att även de kommer att kontaktas.

Herr LORENTZON (k) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern drog
slutsatsen att min fråga skulle vara insinuant.
Den är inte alls insinuant. Den
bygger bara på det svar som finansministern
gett mig, och den bygger kanske
framför allt på utskottets skrivning.

Vid ett företag som Uddevallavarvet,
för vilket statsmakterna iklätt sig ett
stort ekonomiskt ansvar och som i verkligeten
ägs av staten, borde — tycker
man — kontakten mellan ledningen och
de anställdas organisationer vara betydligt
intimare än den hittills varit. Enligt
uppgifter har initiativ till de kontakter
som förekommit fått tas av verkstadsklubben
vid Uddevallavarvet. Endast
vid något tillfälle bar företagsnämnden
inkallats, och då har det främst gällt
frågor om avskedande av arbetare.
Verkstadsklubben har i olika frågor
framfört synpunkter till varvsledningen
om hur varvet bör skötas, men varvsledningen
tycks inte ha tagit någon hänsyn
till verkstadsklubbens uppfattning.
Tyvärr är det på det sättet att statsutskottet
har samma mening i denna fråga
som varvsledningen, nämligen att
verkstadsklubben bör ställas vid sidan
om. På annat sätt kan man nämligen
inte tolka följande uttalande i utskottsutlåtandet:
»Utskottets vederbörande avdelning
har —• liksom vid tidigare tillfällen
då ifrågavarande spörsmål varit
under behandling ■—- tagit kontakt med
företrädare för varvsindustrin, varvsledningen,
Uddevalla stad och arbetsmarknadsstyrelsen
i syfte att få en någorlunda
allsidig belysning av frågan
från olika utgångspunkter.»

Man frågar sig, hur frågan kan få en
allsidig belysning om arbetarnas organisation
helt ställs utanför. Utskottet
framhärdar i denna sin uppfattning.
Även då det gäller en kommande utredning
angående Uddevallavarvets framtid
heter det i utlåtandet: »En dylik skyndsamt
bedriven utredning bör bl. a. bidra
till att skingra nuvarande ovisshet rörande
varvets framtid, en omständighet
som är av betydelse inte minst ur de
anställdas synpunkt. Det får anses självfallet
att en blivande utredning bedrivs
i nära samarbete med olika av frågan
berörda intressenter, i främsta rummet
varvsledningen, arbetsmarknadsverket
och berörda kommuner.»

Enligt utskottet är alltså en dylik
utredning av största betydelse för de
anställda. Men de anställda skall enligt
utskottets uppfattning inte ens få vara
med och samarbeta. Utskottet säger
även att utredningen skall bedrivas i
nära samarbete med berörda intressenter.
De största intressenterna i frågan
måste vara de anställda vid varvet; det
gäller ju deras fortsatta försörjning och
deras arbete.

På mig gör utskottets skrivning i de
refererade styckena närmast ett beklämmande
intryck. Det förvånar mig
storligen att de socialdemokratiska ledamöterna
av statsutskottet reservationslöst
kunnat vara med om dessa uttalanden.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lorentzon har
givit uttryck åt sitt missnöje med statsutskottets
skrivning på denna punkt beträffande
de grupper som skulle ha intresse
av den kommande utredningen.
Det är alldeles uppenbart att om man läser
utlåtandet på det sätt som herr Lorentzon
gör, så kan man komma till
det resultat som han har uppnått. Men,
herr Lorentzon, förutsättningen för en
dylik tolkning är att man mycket bestämt
utgår ifrån att de i företaget an -

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

ställda icke tillhör de intressenter som
berörs av den utredning som skall verkställas.
Enligt utskottets mening tillhör
de anställda i företaget de personer som
har intresse i denna utredning och liksom
i företagets framtid — det brukar
man ju normalt räkna med, om man inte
vill klassa de anställda som en grupp
som står helt vid sidan av vad som
händer och sker inom företaget. Följaktligen
finns det i utskottets skrivning
full täckning för de önskemål som herr
Lorentzon här framställt.

Herr talman! Medan jag ändå har ordet
vill jag bara erinra om att vi i denna
betydelsefulla fråga har samlat oss
till ett enhälligt utlåtande, och det är
ett uttryck för statsutskottets stora intresse
av att det blir en lösning på den
problematik, som man härvidlag haft
att brottas med under många år. Vi är
medvetna om att företaget har haft växtvärk
— det har vuxit mycket snabbare
än andra företag — och att detta i sin
tur fört med sig problem, där andra
företag haft årtionden, för att inte säga
ett århundrade, bakom sig för konsolidering.

Iferr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr LORENTZON (k) kort genmäle:

Herr talman! Hem Lindholm menar
att det i utskottets utlåtande finns full
täckning för det önskemål som jag fört
fram. Jag kan inte finna det. Det verkar
som om utskottet i detta fall skulle
vara rädd för ordet fackförening. Men
att dessa arbetare i högsta grad är intressenter
kommer man ju inte ifrån.

Beträffande företagsdemokratin i ett
företag som staten i stort sett äger kunde
man ju ha den bestämda uppfattningen
att staten skulle gå före med gott
exempel. Men i detta fall får man säga
att företagsdemokratin har verkat mycket
undermålig. Jag skulle vilja rekommendera
herr Lindholm att själv åka
ner och tala med arbetarna på varvet

i Uddevalla. Jag är säker på att han
då skulle ändra sin uppfattning på denna
punkt.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inget som helst
behov av att resa till Uddevalla för att
undersöka, huruvida de i ett företag anställda
kan anses vara intressenter i
ting som berör företaget. Att så skall
vara fallet är för mig helt naturligt, under
det att herr Lorentzon alltjämt tycks
bygga sin konstruktion på att de i företaget
anställda är en grupp för sig vid
sidan av det hela. Enligt min mening
innebär riktig demokrati att de anställda
inräknas i gruppen intressenter,
och det har statsutskottet gjort.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! När riksdagen år 1958
beslöt om statliga kreditgarantier åt
Uddevallavarvet uttalades det samtidigt
att dessa 30 miljoner kronor skulle
vara att betrakta som en engångsåtgärd.
År 1963 var det åter nödvändigt
att vidta åtgärder, och Uddevallavarvet
tillfördes ytterligare 130 miljoner kronor.
Nu skulle detta stöd åstadkomma
en mera bestående lösning. År 1965 tillfördes
ändock ett särskilt kapitaltillskott
från staten på 40 miljoner kronor
för att täcka vissa förluster som drabbat
varvet.

I den nu framlagda propositionen
gäller det ett statligt tillskott till Uddevallavarvet
med ytterligare 75 miljoner
kronor. Staten har sålunda från år 1958
till dagens datum satsat eller kommer
att satsa 275 miljoner kronor. Jag anser
att åtgärden är nödvändig för att rädda
sysselsättningen i Uddevallaregionen.
Det är troligt att inte heller de begärda
anslagen täcker det framtida behovet.
Departementschefen har för övrigt i
den nu föreliggande propositionen uttalat,
att det skulle krävas investeringar
på ytterligare 150 miljoner kronor för
att göra varvet konkurrenskraftigt.

För att inte riksdagen skall ställas in -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

för en liknande situation, då nytt ställningstagande
senast år 1969 skall fattas
om Uddevallavarvets framtid, är det
nödvändigt att en företagsekonomisk
undersökning vidtas, en undersökning
som tar sikte på varvets framtida produktionsmöjligheter.

Vidare måste lokaliseringspolitiska
undersökningar göras för att tillförsäkra
uddevallaregionen sysselsättningsmöjligheter,
för den händelse en nedläggning
eller inskränkning av driften
skulle bli nödvändig. Bygden får inte
ställas i samma situation som ett flertal
andra orter i vårt land, nämligen
att en industri lägges ned och den bofasta
befolkningen ställes inför fullbordat
faktum utan sysselsättningsmöjligheter.

I vår motion 11:885 har några medmotionärer
och jag framhållit dessa
synpunkter. Jag vill understryka att jag
är tillfredsställd med vad utskottet har
skrivit om motionen, och jag förväntar
nu att Kungl. Maj:t vidtar de mått och
steg som är nödvändiga för att säkerställa
sysselsättningen i uddevallaregionen
i framtiden.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! I anledning av proposition
nr 30 har fyra högerledamöter i
denna kammare, bland dem jag, väckt
motion nr 886, som jag ber att få säga
några ord i anslutning till.

Vi konstaterar inledningsvis i motionen
att Uddevallavarvet alltsedan starten
1945 har byggts upp utan erforderliga
långfristiga lån. I stället har stora
delar av förskottsmedel för kommande
leveranser utnyttjats för att finansiera
aktuella fartygsbyggen. Det torde stå
klart för varje affärsman att sådana metoder
endast kan tillämpas så länge orderstocken
tillväxer successivt, i annat
fall inträffar automatiskt en likviditetskris.
Detta varvets tillvägavångssätt kri -

tiserades också på ett mycket tidigt
stadium av bolagets revisorer.

I den PM statsutskottet bifogade sitt
utlåtande 1958 framhöll utskottet också
att det ägarkapital som då fanns, 18
miljoner kronor brutto, var starkt underdimensionerat
med hänsyn till verksamhetens
omfattning. Vidare sades att
tillståndet hade försämrats genom den
omfattande och till resurserna i intet
hänseende avpassade kreditgivning som
ägt rum — krediterna uppgick i februari
1958 till 35 miljoner kronor. Till
detta kan man lägga en hastig och omfattande
utbyggnad, som igångsattes
utan att varvet tillförts erforderligt eget
kapital. Dessutom påpekas att varningar
från bankhåll framförts under
en följd av år, såväl muntligt som skriftligt,
för en kommande katastrof.

Lägger man ihop allt detta, herr talman,
måste man tyvärr konstatera att
utvecklingen till största delen varit
självförvållad.

År 1958 var krisen så akut att man
stod inför omedelbar betalningsinställelse.
Man hade inte ens medel för att
utbetala arbetarnas löner. För att några
av landets största affärsbanker skulle
kunna åta sig att svara för erforderlig
finansieringshjälp krävdes statens medverkan
i form av garantier upp till 30
miljoner kronor, varjämte Uddevalla
stad skulle lämna borgen på 10 miljoner
kronor. Bankerna kunde inte, utan
att komma i konflikt med banklagen,
gå utanför de säkerhetsbestämmelser
som gällde.

Det kom en proposition 1958, nr 118.
Då väcktes en partimotion från högerpartiet
med yrkande att riksdagen, för
det fall att propositionen bifölls, skulle
uttala för det första att de statliga åtgärderna
vore att betrakta som en engångsåtgärd
som ej skulle upprepas, för
det andra att staten inte i andra fall —
och särskilt inte som ägare -—• skulle
låta sig bindas vid företaget, för det
tredje att förutsättningarna för det
ifrågasatta stödet vore att varvet skulle

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

ställa in sin verksamhet på full affärsmässighet
och fri konkurrens på lika
villkor med övriga företag i branschen
och för det fjärde att styrelseledamötena
i varvet skulle utses bland personer
med praktisk erfarenhet av industriell
verksamhet.

Det utskott som behandlade ärendet
ansåg sig böra tillstyrka propositionen,
men det framhöll också att engagemanget
för statens vidkommande skulle
uppfattas som en engångsåtgärd. Beträffande
sakkunskapen i styrelsen ville
utskottet inte föregripa Kungl. Maj :t,
men beträffande de övriga i motionen
framförda synpunkterna sades att man
hade grundad anledning anta att motionärernas
syften skulle bli tillgodosedda
även utan särskilt uttalande från
riksdagens sida.

Det blev tyvärr ingen engångsåtgärd.
1963 kom frågan upp på nytt och i ett
större sammanhang. I proposition nr 28
framlades förslag såväl om vissa åtgärder
i syfte att trygga sysselsättningen
vid Uddevallavarvet som beträffande en
statlig kreditgaranti åt svensk varvsindustri.
Det framhölls att varvsindustrin
i världen stod inför stora svårigheter.
Det rådde dels överkapacitet, dels
en pressad fraktmarknad som försenade
nybeställningar, och de beställningar
som erhölls vid den tidpunkten
torde regelmässigt inte ge täckning för
varvens kostnader. Därtill kom att beställaren
krävde allt längre och längre
krediter. Konkurrensen i fråga om kreditgivningen
hade ökat, och sålunda
var krediter på 80 procent över åtta
år inte ovanliga. Kraven på krediter
tenderade dessutom att stiga ytterligare.

I den propositionen gavs exempel på
länder som vidtagit åtgärder i syfte att
stödja den egna varvsindustrin. Västtyskland,
Frankrike, Italien, USA och
Japan omnämndes, och dessa är ju de
stora skeppsbyggarnationerna. Den
svenska varvsindustrin kunde samtidigt
och med sanning beskrivas som den
mest effektiva i världen och åtnjöt ett

gott internationellt anseende, men dess
möjligheter att i den dagens läge erhålla
beställningar som skulle ge vinst
betecknades som närmast obefintliga.
De kontrakt som man fick teckna sades
vara direkt förlustbringande för varven.
Till detta kom att betalningsvillkoren
icke inom någon annan industri
torde vara så hårda som inom varvsindustrin.

Därför ansågs det motiverat att lämna
det svenska varvet finansieringshjälp
i form av statliga kreditgarantier till
ett totalt belopp av 550 miljoner kronor,
varav Uddevallavarvet skulle erhålla
130 miljoner kronor. Samtidigt
tog man kontakt med Eriksbergsvarvet
för att få till stånd ett samarbete med
Uddevallavarvet. Vidare köpte staten
samtliga aktier i varvet för nominellt
8 miljoner kronor, varjämte aktiekapitalet
utökades genom nyteckning av staten
med 12 miljoner kronor och med
20 miljoner kronor av Eriksbergsvarvet.

År 1965 var det dags för nästa engångsåtgärd.
I proposition nr 46 kunde
finansministern konstatera, att det läge
inom varvsindustrin som framgick av
redogörelsen år 1963 fortfarande gällde
i allt väsentligt även för dagens situation.
Han kunde även notera den hastiga
utbyggnad av varvsindustrin som
pågick världen runt. Slutsatsen blev att
finansieringshjälpen måste fortsätta om
varvsindustrin skulle kunna hävda sig
i den internationella konkurrensen. I
propositionen framlades förslag om kreditgarantier
på 500 miljoner kronor.
Det framgår av den propositionen även
att det är staten som står för förlustriskerna
i Uddevallavarvet och att det
kapitaltillskott som man ansåg borde
tillföras varvet år 1965 var 40 miljoner
kronor.

I den högermotion som då väcktes av
herr Magnusson i Borås m. fl. hemställdes
att riksdagen måtte för det första
dels bifalla dessa kreditgarantier på
500 miljoner kronor, dels även avslå
förslaget om 40 miljoner kronor i nu -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

varande läge; för det andra i skrivelse
till Kung!. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning för att klargöra dels varvets
framtida förutsättningar att bestå
såsom produktionsenhet inom branschen,
dels även huruvida en breddning
av varvets produktionsprogram erfordrades
för att åstadkomma lönsamhet
och säkra sysselsättningen; för det tredje
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att utredningens resultat snarast förelädes
riksdagen jämte därav föranledda
förslag till åtgärder.

För att få ytterligare informationer
hade statsutskottet tagit kontakt med
representanter för företagsledningen.
Det framgick då bl. a. att en omställning
av produktionen finge betecknas
som en synnerligen invecklad och kapitalkrävande
procedur. Vidare framhölls
att det kapitaltillskott, som företaget
skulle få, av företagsledningen bedömdes
som absolut nödvändigt, om
inte varvet mycket snart skulle nödgas
träda i likvidation. Med andra ord:
man var tillbaka i 1958 års läge.

Utskottet hade övertygats om det nödvändiga
i att den förordade finansieringsåtgärden
vidtogs — den sågs då
väsentligen som en sysselsättningsfråga.
Främst av den anledningen, förmodar
jag, blev det inte någon reservation
mot beslutet. Men i ett särskilt yttrande
av högerledamöterna framhölls bl. a.
att om varvet på sikt skall kunna bestå,
är konkurrenskraft enda bärande förutsättningen.

I dag, herr talman, är vi framme vid
nästa fas i engångsåtgärdernas långa
rad genom den proposition, nr 30, som
nu behandlas. Det konstateras inledningsvis
i propositionen att varvets svårigheter
är desamma som tidigare, och
det framgår att det sedan år 1963 har
gjorts försök att tillföra varvet annan
sysselsättning, exempelvis brobyggen,
men att denna verksamhet inte blivit
mer lönande än fartygsproduktionen.
Yi får också veta att under år 1965 var

förlusten enbart på denna del av rörelsen
10 miljoner kronor.

Vidare har man försökt sig på att
bygga färjor. Två sådana har byggts
och medfört en förlust på inte mindre
än 30 miljoner kronor. Jag trodde faktiskt
att den sammanlagda kostnaden
för en färja låg ungefär på detta belopp,
men det är möjligt att jag har fel. Hur
som helst finner jag förlusten ovanligt
stor. I nr 3 av tidskriften Nordisk kontakt
för i år har verkställande direktören
för Uddevallavarvet i en intervju
förklarat att det inte var beräknat att
förlusten på SJ-färjorna skulle bli så
stor, även om varvet visste att anbudssumman
inte skulle täcka produktionskostnaderna.

Man var med andra ord från början
inställd på förlust. I detta sammanhang
kan man fråga sig, om ett företag som
har dålig ekonomi under sådana förhållanden
skall åta sig ett arbete som
man vet inte kommer att löna sig. Det
kanske är mindre svårt att bestämma
sig om man anar att staten skall träda
emellan och betala fiolerna. Ett annat
företag vilket som helst får stå risken
självt, och det är därför unikt att en
felspekulation av detta slag skall användas
som motivering för en subventionerad
kapitalförstärkning.

Herr Sträng har nu förordat ett anslag
på 75 miljoner kronor och att frågan
om varvets framtid på nytt underställes
riksdagens prövning år 1969.
Som villkor för tillskottet skall också
gälla att staten skall få 6 procents ränta
ur uppkommande utdelningsbar vinst
innan annan utdelning ges. Jag har en
känsla av att ingen av oss här tror att
staten skall få något avsevärt kapitaltillskott
av denna klausul.

Självfallet är det lätt att vara efterklok,
men jag tror att om frågan om
Udde vallavarvets framtid hade fått en
annan, mera affärsmässig behandling
redan från början, hade läget säkerligen
i dag varit bättre. År 1958 rådde

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

helt andra konjunkturer på marknaden.
Då var det lättare än i dag att skaffa
ersättningsindustri och andra objekt till
Uddevalla, så att dess känslighet vid
konjunkturavmattning hade varit mindre.
Som vi framhållit i vår motion tillskjuter
man nu kapital utan att veta något
om bolagets framtida öde. För befolkningen
i Bohuslän och främst i Uddevalla
innebär dessa åtgärder inte annat
än fortsatt ängslan för hur ett besked
om framtiden skall komma att
gestalta sig. Här berörs både en hel
region och ett par tusen anställda med
familjer. Därför tycker jag att det är
ytterst beklagligt att statsutskottet inte
velat bifalla vårt yrkande om en snabb
utredning.

Jag bär tagit del av det referat som
har lämnats från statsministerns besök
i Uddevalla under veckoskiftet. Av det
referatet framgick att statsministern lovat
att man där nere inte skulle behöva
vara orolig för att staten inte skulle
hjälpa till. Jag kan inte — i likhet med
tidigare talare — hålla med om att detta
också skulle vara finansministerns
linje. Statsutskottet, som på den punkten
åberopar finansministerns inställning,
skriver bl. a. att en koncentration
av verksamheten inom varvet kan medföra
en reduktion av antalet anställda.
Detta uttalande bidrar enligt min mening
inte till att stilla oron hos befolkningen
i Uddevalla.

Med hänvisning till vad jag nu har
anfört måste jag än en gång beklaga
att vår begäran om en utredning inte
har vunnit bifall inom utskottet så att
vi nu hade haft den på riksdagens bord.

I övrigt har jag, herr talman, inget
yrkande.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Jag skulle kunna avstå
från att säga någonting i denna fråga
och helt instämma i det anförande som
hållits av min medmotionär herr Söderström.
Jag vill dock helt kort något
kommentera utskottets utlåtande.

Situationen för svensk varvsindustri
och för Uddevallavarvet är betecknande
för denna industrigrens arbetsbetingelser.
Den framtida utvecklingen
inom skeppsbyggnadsindustrin är svår
att förutse, och någon lättnad i situationen
är icke att vänta under de närmaste
åren. För den svenska varvsindustrins
vidkommande kan konstateras
att beställningar måste antagas till priser
som ligger klart under lönsamhetsgränsen.
För Uddevallavarvet har detta
icke varit möjligt, eftersom varvet i
motsats till övriga storvarv saknar och
har saknat erforderliga reservfonder.
Det är således avsaknaden av reservkapital
som i första hand skapat Uddevallavarvets
finansiella situation.

Uddevallavarvets uppkomst och framväxt
har varit av en speciell karaktär
och har inte tillgått enligt för vårt näringsliv
gängse former. Ärendets tidigare
behandling här i riksdagen har
klart framgått av herr Söderströms anförande.
Från högerhåll har kritiska
synpunkter mot regeringsförslagen
framförts och ingenting har ännu företagits
för att utreda likviditetskrisens
framväxt.

Det är förvånansvärt att regeringen
trots upprepade påstötningar från bl. a.
högerhåll inte utfört några företagsekonomiska
analyser beträffande Uddevallavarvets
ekonomiska framtidsutsikter.
Den förda politiken har i själva verket
inneburit ett ekonomiskt understödstagande
och en subvention av beställarna
och i sista hand befraktarna. Beställarna
och befraktarna är dessutom huvudsakligen
utlänningar, vilket gör den förda
politiken än vanskligare och mindre
befogad ur svensk synvinkel.

Vi delar således finansministerns i
den senaste propositionen framförda
uppfattning, att Uddevallavarvet inte
fortsättningsvis kan upprätthållas i nuvarande
omfattning, om verksamheten
inom överskådlig framtid måste drivas
med stora förluster som kräver ständiga
kapitaltillskott. Med nuvarande arbets -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

styrka på 3 000 personer motsvarar det
nu föreslagna kapitaltillskottet ett årsbidrag
av 12 500 kronor per anställd
under två års tid.

Den svenska varvsindustrin berörs i
propositionen som om den hade varit
en homogen enhet, där betingelserna
vore lika och svårigheterna desamma.
Uddevallavarvets nuvarande och tidigare
ytterst svåra ekonomiska läge ställs
således i missvisande relation till de
övriga varvens arbetsbetingelser. Uddevallavarvets
situation tas om intäkt
för att en omfattande strukturrationalisering
och ett produktionssamarbete
mellan de olika varven borde komma
till stånd.

Staten har icke stött de svenska varven
i den omfattning detta varit påkallat.
I stället för att tillföra ett konkursmässigt
företag stora kapitalbelopp utan
utsikt till att erhålla återbetalning borde
man stödja befintliga ekonomiskt
sunda företag med kreditgarantier. Är
det då ägnat att förvåna, att övriga varv
räds ett samarbete med ett varv som
trots upprepade kapitalinjektioner inte
kan klara sig självt? Vi vet också att
Uddevallavarvets inriktning på icke-fartygsproduktion
gav ett mycket ofördelaktigt
ekonomiskt resultat.

Herr talman! För mig är det självklart
att ett effektivt och ett ineffektivt
företag inte kan ge samma offert på en
och samma vara. Det måste ställa sig
betydligt kostsammare för det mindre
effektiva företaget att framställa en motsvarande
produkt.

Jag bär inget särskilt yrkande i detta
ärende, utan jag ber, herr talman, att få
ansluta mig till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Befolkningen i Uddevalla
stad och bygden där omkring är
tacksam mot regeringen och finansministern
för att den proposition som nu
behandlas har lagts fram och för att
utskottet har ställt sig positivt till den -

samma. Tacksamheten gäller också det
intresse som från statsmakternas sida
lagts i dagen.

Herr Söderströms redogörelse alldeles
nyss ger ytterligare en illustration
till det positiva intresse, som visats från
regeringen och statsutskottet. Herr Söderström
nämnde att de förhållanden
varvet råkat in i är »självförvållade».
Han pekade även på likviditetskrisen
1958, då de anställdas löner var i fara.
Men staten kan väl ändå inte lastas för
vad som inträffade vid den tidpunkt
då krisen blev akut? En privat företagare
hade arbetat upp detta företag —
mycket framgångsrikt i början — som
därefter råkat in i en svår situation.
Liksom vid så många andra tillfällen
ropade man då på staten och kommunen;
samhället måste träda emellan.

Herr Söderström hänvisade också till
de högermotioner som tidigare har
väckts i denna fråga, dels vid 1958 års
riksdag om att det lån som riksdagen
då beviljade skulle betraktas som en engångsåtgärd,
dels en motion vid ett senare
tillfälle om avslag på ytterligare
stöd. Om riksdagen hade bifallit högermotionerna
vid dessa tillfällen, vilken
hade situationen då varit för Uddevalla
stad och bygden där omkring och framför
allt för de anställda? Givetvis hade
varvet inte funnits, och det hade blivit
en arbetslöshet som gränsat till katastrof.

Herr Söderström sade vidare, att ett
beslut i enlighet med förslaget kommer
att innebära fortsatt ängslan för de
anställda. Nej, det gör det inte! Men
det skulle ha gjort det om vi övriga här
i riksdagen hade haft samma njugga inställning
till denna fråga som högerpartiet
tidigare har lagt i dagen.

Här är det inte fråga om att — som
herr Thylén sade — »subventionera ett
konkursmässigt företag». Vad det gäller
är att ge stöd åt ett företag så att
man tryggar sysselsättningen för dels
de tusentals anställda och deras familjer,
som direkt beröres, dels alla de un -

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

derleverantörer och andra företagare,
som indirekt beröres.

Det är väl inte många företag som
varit föremål för så mycken diskussion
och uppmärksamhet som Uddevallavarvet.
Starten i slutet av 1940-talet, då
Gustaf Thordén etablerade detta företag
i sin hembygd, som då sedan många år
hade drabbats av en omfattande arbetslöshet,
hälsades givetvis med stor glädje.
Entusiasmen blev inte mindre, när
företaget till följd av de gynnsamma
konjunkturerna för skeppsvarven visade
sig ha framgång och utvecklades
mycket kraftigt.

Vid denna tidpunkt stod Uddevallavarvet
på toppen i tekniskt hänseende.
Felet var väl att utvecklingen då gick
för snabbt. Tekniken förändrades, och
storleken på de fartyg som efterfrågades
ökades i en takt som man tidigare
inte anat. Det ledde till att företaget
måste investera mycket kraftigt, och
den nödvändiga konsolideringen av företaget
blev inte tillräcklig.

Den situation som skeppsbyggeriet befinner
sig i för närvarande är givetvis
ingenting unikt för Uddevallavarvet. Om
man t. ex. noga analyserar bokslutet för
det mycket välskötta Eriksbergs mekaniska
verkstad och därvid bortser från
finansrörelsen och enbart tar hänsyn
till relevanta faktorer beträffande nybyggnadsverksamheten,
så skall man
finna att lönsamheten inte är stort bättre
på Eriksberg än vid Uddevallavarvet.

Herr Söderström frågade sig nyss om
ett företag med dålig ekonomi skall åta
sig projekt som inte bär sig. Ja, det är
just vad man tvingas till! Inte enbart
Uddevallavarvet utan alla skeppsvarv är
tvingade till att ta på sig beställningar
som inte går ihop; detta helt enkelt för
att kunna klara sysselsättningen.

Krisen rör alla skeppsvarv i Europa.
Det är givetvis detta som är förklaringen
till att många stater funnit sig föranlåtna
att subventionera verksamheten
med betydande belopp för att möta den

japanska konkurrensen, som ju också
vidmakthålles med statliga subventioner.

Om man begränsar sig till den svenska
varvsindustrin, så drabbas Uddevallavarvet
hårdast, ty det är -— jag kan
hålla med herr Thylén på denna punkt
■—- det yngsta företaget, som i motsats
till de äldre svenska företagen inte kunnat
konsolidera sig och bygga upp de
reserver som man skulle behöva för att
stå emot de hårda påfrestningar som
alla större varv för närvarande är utsatta
för.

Hur framtiden kommer att te sig vet
man givetvis ingenting om i dag, men
att man inte tänker ge upp kampen
omvittnas bl. a. av det förhållandet, att
man på olika håll har mycket gigantiska
planer som kräver kraftiga investeringar.
Kockums i Malmö bygger t. ex.
en docka som beräknas kosta ett hundra
miljoner kronor och där man skall
kunna bygga fartyg på 500 000 ton.
Eriksberg har också presenterat planer
på något liknande.

Jag vill inte kritisera detta. Tvärtom

— det är glädjande att man har en så
optimistisk syn på de framtida möjligheterna.
Hade man inte detta så lade
man givetvis inte ner så stora kapital
som det här rör sig om. För att på
motsvarande sätt tekniskt rusta upp
Uddevallavarvet skulle behövas 150 miljoner
kronor. Jag anser det tveksamt om
vi i dagens situation skulle binda oss
för så stora investeringar, när framtiden
ter sig så pass osäker.

När man läser utskottets utlåtande,
där det mycket riktigt anföres en rad
positiva faktorer som talar till varvets
förmån —■ bl. a. produktionsförmågan,
tillgången till betydande markreserver,
den gynnsamma belägenheten och möjligheten
att få yrkeskunnig arbetskraft

— har man svårt att tänka sig det
rimliga i att varvet borde läggas ned.
Om det anses att varvskapaciteten är
för hög och borde begränsas, som man
ofta hör, har man anledning att ställa sig

3* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

två frågor —- för det första varför företag
på sina håll är i färd med stora investeringar,
som snarare kommer att
öka kapaciteten än att minska den; för
det andra om det inte finns företag,
inom vilka produktionsfaktorerna är
betydligt sämre än i Uddevalla och som
i så fall borde gå före om det gäller att
begränsa kapaciteten.

Enligt min mening är utskottet därför
inne på en riktig väg när det förordar
att en utredning göres rörande Uddevallavarvets
framtida förutsättningar
från företagsekonomiska, lokaliseringspolitiska
och andra aktuella utgångspunkter.

Herr Lorentzon berörde ett uttalande
som Bohusläns socialdemokratiska
partidistrikt gjorde vid sin kongress i
söndags och i vilken det uttalades ett
önskemål om en opartisk utredning;
han undrade varför man skall ha en sådan.

För min del tycker jag att det är
ganska självklart, att den utredning
som skall komma till stånd skall vara
fullständigt obunden av alla främmande
varvsintressen; det bör vara en
verkligt opartisk och objektiv utredning,
som har möjlighet och förmåga
att på ett objektivt sätt bedöma alla de
faktorer som hör samman med hela detta
problemkomplex.

Vidare är det uppenbart att den bör
— vilket också utskottet anser — bedrivas
i nära samarbete med de parter
som berörs. Eftersom det i utskottets
utlåtande står angivet »berörda intressenter»,
tar jag detta uttryck till intäkt
för att även personalorganisationerna
självfallet skall beredas tillfälle att
framför sina synpunkter samt få dem
beaktade i samband med att denna
utredning arbetar. Vi har nu också finansministerns
och utskottets talesmans
ord på att denna tolkning bör läggas
in i utskottets formulering.

Herr Lorentzon säger att man borde
resa till Uddevalla och tala med arbetarna
vid varvet där. Jag kan hålla med

om att detta är värdefullt, men fackföreningens
ansvariga ledning har hela tiden
haft möjlighet — och även utnyttjat
denna möjlighet — att komma till
tals med varvsledningen, med ledamöter
som är knutna till styrelsen och
med finansministern, vilket, som han
har bekräftat, förekommit ett par gånger.
Under den tid då dessa diskussioner
har förts har fackföreningens ordförande
varit informerad om läget, och
han har meddelat sina synpunkter till
de i detta hänseende berörda.

Jag är också väl medveten om att
staten inte kan göra så mycket åt de
enskilda företagen och deras investeringar.
Det betraktar jag som en svaghet,
även om jag inte är beredd att gå
så långt som till att förorda att staten
helt övertar driften. Jag tror för övrigt
att det inte skulle vara så svårt att få
resonans för eu sådan linje bland de
nuvarande ägarna, så länge företaget
redovisar stora förluster. Då är det, som
jag sagt tidigare, som bekant ganska bekvämt
att be staten träda emellan.

Jag är emellertid övertygad om att en
fusion mellan flera varv, såsom finansministern
har förordat i propositionen,
skulle vara av stort värde. Åtskilliga
driftsekonomiska fördelar skulle stå att
vinna med en sådan samordning. Men
jag vill bestämt framhålla som min och
många andras uppfattning, att en sådan
medverkan från statens sida bör vara
förenad med ett villkor om skäligt statligt
inflytande. Jag är också glad över
statsministerns uttalande i Uddevalla
för ett par dagar sedan, att regeringen
som en förutsättning för statens medverkan
ställer det villkoret, att Uddevallavarvet
ingår i ett sådant samarbete.

Det är alldeles uppenbart att varvet
måste anpassa sin produktion till marknadsläget,
och den minskning av arbetsstyrkan
som detta innebär måste givetvis
accepteras. Jag vill emellertid
understryka vad regeringen och utskottet
i detta sammanhang anfört, nämligen
att denna reducering av arbetsstyr -

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

kan måste ske i takt med att andra
sysselsättningsobjekt kan tillföras uddevallaområdet.
Det är alldeles uppenbart
att alla lokaliseringspolitiska medel
måste sättas in för att klara situationen,
och det har man ju redan gått in
för.

Herr talman! Jag har i övrigt ingen
annan mening än utskottets och ansluter
mig givetvis till vad utskottet har
anfört i denna fråga.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr SÖDERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gustafsson i Uddevalla
framhöll, och jag tyckte det
var med litet förtrytelse i rösten, att
staten inte kan lastas för vad som hänt
fram till 1958. Jag trodde att det, eftersom
jag angav att det gällde en självförvållad
kris, måste framgå att jag inte
lastade staten, utan självfallet bolagsledningen.

Herr Gustafsson frågade sedan hur
det skulle ha sett ut i Uddevalla om
högern hade fått sina förslag genomförda.

Herr talman! Det kan väl knappast
försämra resultatet, om man får till
stånd en utredning som klart visar läget.
Jag kan erinra om att jag kommer
från Norrköping, där vi på 1950-talet
upplevde en textilkris som medförde att
det nedlades över 40 företag. Denna
kris klarades kanske främst beroende
på de då rådande goda konjunkturerna,
som medgav en lokalisering av företag
till vår stad i sådan utsträckning
att vi nästan kunde kompensera oss för
det bortfall som ägt rum. Hade vi råkat
ut för den krisen i dag hade läget varit
mycket värre. Det kan tänkas att näringslivet
också i Uddevalla hade blivit
litet mera differentierat än vad det är
nu, om man 1958 hade kunnat börja
skaffa ersättningsindustrier.

Herr talman! Jag vågar tro att inte

bara herr Gustafsson och jag utan även
de övriga ledamöterna i denna kammare
skulle varit mycket mera nöjda med
utvecklingen i Uddevalla, om vi inte
hade haft företagskris där utan i stället
en kraftig, blomstrande och vinstgivande
industri. Jag tror att detta hade varit
mycket trevligare för oss allesammans
— på den punkten kan vi väl vara
överens.

Herr LORENTZON (k) kort genmäle:

Herr talman! Om arbetarna vid Uddevallavarvet
kommer att bli representerade
i en fortsatt utredning eller i den
utredning, som det här talas om, är jag
mycket tacksam för detta. Det framgår
däremot inte av utskottets skrivning,
utan det är den tolkning, som man nu
lägger in i skrivningen efter det att jag
i diskussionen tog upp detta problem
till behandling. Jag uttalar därför givetvis
min tillfredsställelse över att arbetarna
och personalorganisationerna
vid Uddevallavarvet får möjligheter att
bli representerade i en kommande utredning.

Herr Lindholms uttalande om »intressenter»
i detta sammanhang gör på
mig närmast ett intryck av att man vill
komma ifrån hela frågeställningen, ty
hade utskottet menat allvar med tanken
att fackföreningsfolk och personalorganisationer
skulle bli representerade,
hade det naturligtvis samtidigt som det
talas om varvsledningen, berörda kommuner
och arbetsmarknadsverket också
tagit med de anställdas organisationer.
Detta är alltså inte gjort i utskottets
skrivning, men jag uttalar min tacksamhet
för att det tydligen kommer att bli
fallet när den utredning, som det talas
om i utskottsutlåtandet, kommer att
igångsättas.

Den utredning som jag pekar på i min
interpellation går ut på att det skall vidtas
vissa undersökningar hur varvet har
skötts under Eriksbergsvarvets ledning.
Det finns ju en hel del saker och ting,
som arbetarna vid varvet har pekat på

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

och som det är möjligt att få bekräftat i
och för sig. En sådan utredning skulle
varken varvsledningen, staten eller
Eriksbergsvarvet kunna ha någonting
som helst emot, utan den skulle snarast
komma att rensa luften.

Herr Gustafsson i Uddevalla har förklarat
att när vi nu har fått den tolkningen
av finansministern och också av
herr Lindholm, att i ordet »intressenter»
inbegripes även fackföreningsfolk,
så är han också nöjd. För min del skulle
jag återigen vilja med anledning av uttalandet
på socialdemokratiska partidistriktets
möte i Bohuslän anföra, att
om man i utskottets uttalande kunde ha
lagt in den tolkningen, att arbetarna vid
varvet och deras personalorganisationer
skulle representeras i ledningen, hade
man givetvis inte gjort det uttalande
som man gjorde när statsministern var
närvarande och vari man krävde en
opartisk utredning.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det var ju bra att herr
Söderström klart sade ifrån, att inte staten
kunde lastas för den situation, som
rådde vid Uddevallavarvet fram till
1958, utan enbart den privata företagsledningen.
Han menade, som en förklaring
till högermotionerna på sin tid, att
man därmed knappast kunde försämra
resultatet. Men, herr Söderström, alternativet
till statens insatser vid dessa
tillfällen har varit en direkt avveckling
av varvsrörelsen. Då skulle givetvis följden
ha blivit en akut kris och en katastrofsituation.

Herr Söderström anför, att det måste
vara mest tillfredsställande om företaget
fungerar utan statliga subventioner, och
det är väl alldeles självfallet. Men det
som här föreslås är en nödvändig åtgärd
för att kunna rädda sysselsättningen
åt tusentals anställda.

Herr Lorentzon slutligen ansåg sig vara
nöjd om arbetarna blir represente -

rade i den utredning som här aktualiseras.
Jag vet givetvis inte hur man tänkt
sig att den skall bedrivas, men jag föreställer
mig att det inte blir i form av
en kommitté med många ledamöter,
utan att det blir någon eller några opartiska
experter som företar dessa utredningar
och givetvis inhämtar olika intressenters
synpunkter i frågan. Om så
sker, tycker jag man har all anledning
att vara tillfredsställd.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lorentzon kom åter
tillbaka till utskottets skrivning och berörde
dessutom ånyo ett uttalande som
gjordes vid det socialdemokratiska partidistriktets
kongress i Uddevalla. Jag
har inte läst hela detta uttalande, men
för mig är det rätt naturligt att man säger
att en utredning skall vara opartisk.
Vill man inte ha en opartisk utredning,
så begär man väl en partisk — på vilket
sätt den i så fall skulle vara partisk undandrar
sig mitt bedömande.

För mig är det alltså rätt naturligt att
en utredning bör vara opartisk, och därför
förvånar det mig i högsta grad att
herr Lorentzon hängt upp sig på det uttrycket
i resolutionen.

När det sedan gäller utskottets skrivning
om »berörda intressenter», så diskuterade
vi i utskottets femte avdelning
mycket ingående på vilket sätt vi skulle
inkludera alla grupper. Därvid diskuterade
vi alldeles speciellt hur de i företaget
anställda skulle beredas möjligheter
härtill. Vi var nämligen medvetna
om att det inte kunde sättas till en mycket
stor utredningskommitté, utan att
det måste bli en grupp experter på detta
område, som hade en fri ställning och
som på ett objektivt sätt kunde klargöra
Uddevallav arvets möjligheter. Vi var
emellertid mycket angelägna om att de
som berörs av varvets verksamhet skulle
få tillfälle att framföra sina synpunkter,
och därför formulerade vi också
vårt uttalande på detta sätt: »Det får an -

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

ses självfallet att en blivande utredning
bedrivs i nära samarbete med olika i
frågan berörda intressenter.»

Nu har herr Lorentzon tydligen begränsat
tolkningen av begreppet »intressenter»
på sådant sätt, att han ställer
den i ett företag anställde utanför
den gruppen. Det är, herr talman, en
reaktionär tolkning, som jag under inga
förhållanden kan godta, ty jag anser att
den som är anställd vid ett företag också
har intresse i det företagets utveckling.

Herr LORENTZON (1c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholms uttalande
att jag skulle ha en »reaktionär»
uppfattning returnerar jag. Jag har inte
gjort utskottets utlåtande. Det har däremot
herr Lindholm varit med om att
skriva under. Jag förvånar mig fortfarande
över att 15 socialdemokratiska
ledamöter kan godta en sådan skrivning.

När det gäller talet om en opartisk utredning
är polemiken inte riktad mot
mig — jag tar den i varje fall inte så —•
utan mot det socialdemokratiska partidistriktets
årskonferens i Uddevalla,
som har formulerat kravet på en opartisk
utredning. Om man där hade ansett
att det inte behövdes en opartisk utredning,
så hade man givetvis inte gjort
detta uttalande. Alltså tar jag det inte
som en polemik mot mig.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! För oss socialdemokraer
är det traditionellt att säga, att en
utredning av denna art skall vara opartisk.
Jag kan uppriktigt sagt inte förstå
herr Lorentzons ängslan för socialdemokratin
på den punkten. Jag tycker
att han skall ta det rätt lugnt.

Däremot finns det nog anledning till
betydande ängslan för herr Lorentzons
sätt att bedöma statsutskottets utlåtande,
ty det förutsätter att de anställda inte
har något som helst intresse av hur det
går med det företag där de är anställda.

Endast under förutsättning att man gör
den tolkningen kan man förstå herr Lorentzon,
och det är det betraktelsesättet
som jag för min del anser vara reaktionärt
— det har gått åtskilliga decennier
i svenskt näringsliv sedan den uppfattningen
var rådande!

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Uddevallavarvet var redan
vid sin tillkomst ovälkommet. Det
betraktades såsom ovälkommet av de
gamla varvsintressen som fanns i göteborgsområdet
och som självfallet inte
var tilltalade av att få en ny konkurrent.

Det är mycket som är intressant i den
debatt som vi haft här i dag. Bland annat
är det intressant att konstatera det
intresse som från kommunistiskt håll
här visas för Uddevallavarvet och dess
fortsatta existens. Det kommunistiska
intresset för Uddevallavarvet är märkligt
sett mot bakgrunden av den verksamhet
på en annan linje som kommunisterna
driver i Göteborg. Den linjen
är någonting helt annat än den som
presenteras i riksdagen i dag. I Göteborg
säger man att redan då varvet kom
till, 1946, var det överproduktion inom
varvsindustrin i världen. Uddevallavarvet
borde därför, säger man, inte ha tillkommit,
utan man borde i stället ha satsat
på helt andra industrier. Denna
kommunisternas uppfattning stämmer
helt överens med den som varvsägarna
i Göteborg har. Det är bara synd att vi
här i kammaren nu får höra en annan
version, men det beror väl på att ämnet
här i någon mån är avvikande. Det kunde
vara trevligt om kommunisterna i
fortsättningen inte förde fram två linjer
i samma fråga, eftersom man då lätt kan
ta dem för folkpartister.

I 1963 års proposition uttalades att
de varv som kan bygga de stora fartygen
har de största möjligheterna att
överleva. I årets proposition säger man
att det för att göra varvet konkurrensdugligt
i en mera normal varvskonjunktur
krävs investeringar på omkring 150

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

miljoner kronor, vilka man dock för
närvarande är tveksam om att tillstyrka.
Alltjämt gäller dock det omdöme som
fälldes i propositionen år 1963 att förutsättningen
för att ett varv skall överleva
är att varvet kan bygga den stora
typen av fartyg.

Tyvärr har utvecklingen i Uddevalla i
det hänseendet inte följt med den internationella
utvecklingen. Varvet är modernt
i och för sig trots vad som här
har sagts från högerhåll, men det är inte
längre modernt när det gäller att bygga
de allra största fartygen. De investeringar
och de utbyggnader som har
gjorts under senare år i Uddevallavarvet
har inte varit av den storlek att varvet
har kunnat hänga med i den internationella
utvecklingen. Därmed har
också enligt de bedömningsgrunder som
finansdepartementet självt använder varvets
möjligheter att överleva tyvärr
minskat.

Att vänta ytterligare år med att göra
sådana investeringar som skulle föra
fram varvet i största internationella
klass är detsamma som att ytterligare
minska varvets möjligheter att överleva.
Eftersläpningen i förhållande till de
bästa internationella konkurrenterna
fortsätter då att öka enligt den bedömningsgrund
som finansdepartementet
anknöt till 1963. För att överleva är det
nödvändigt att nu kunna bygga även
fartyg av den allra största storleksklassen.
Vid den tidpunkt då Uddevallavarvet
råkade i svårigheter, i slutet av
1950-talet, var varvet också med den tidens
teknik utrustat för att bygga de
största fartyg. År 1959 låg varvet på
tredje plats i världen vad storleken beträffar.
Året därpå låg det på fjärde
plats, och 1965 och 1966 hade det halkat
ned till tjugonde respektive tjugosjätte
platsen bland varven i världen.

Det är vanskligt att bedöma utsikterna
i denna industrigren. I en tidigare
proposition framhölls att varvens kapacitet
hade byggts ut så mycket att
man hade överkapacitet. De uppgifterna

byggde på 1962 års produktion. Sedan
dess har fartygsproduktionen i världen
ökat till nästan det dubbla, nämligen
från 8 miljoner till 14 miljoner ton. Den
utbyggnadstakt som hållits inom varvsindustrin
under 1960-talet har inneburit
att produktionen vid världens varvsindustrier
år för år har vuxit med 11
procent.

Det är svårt att säga hurudan framtiden
kommer att bli. De bedömningar
som efter mycket sorgfälliga och omfattande
utredningar har gjorts på det internationella
planet visar olika resultat.
Den välbekanta Geddeskommissionen i
England har antagit att världens varvsproduktion
1975 skall ha nått upp till
ungefär 19 miljoner ton, medan den holländska
regeringens varsindustriutredning
inte har vågat anta mer än 13 miljoner
ton. Italienska staten, som har stora
engagemang inom varvsindustrin
och är den största varvsägaren i Italien,
har även haft anledning att se över sin
varvssituation och göra en mycket omfattande
reorganisering av sina varv
för att specialisera dem på olika sätt. I
Italien är man ännu mera försiktig när
det gäller att bedöma varvskonjunkturen.
Italienska statens varvsutredning
räknar med att vi 1970 skall ha kommit
fram till en varvsproduktion på mellan
10 och 12 miljoner ton. Det betyder
en tillbakagång i jämförelse med dagens
situation eftersom vi är uppe i 14 miljoner
ton senaste år.

Bedömningarna av den internationella
konjunkturen varierar alltså kraftigt
från land till land. Jag tror att detta är
ett bra exempel, som visar att vi bör
vara ganska försiktiga med att tro att
vi genom någon form av parlamentarisk
utredning här i landet skulle kunna nå
den rätta siffran, som vi sedan skulle
kunna bygga upp vår varvspolitik på.
Världen är icke sådan. En utredning,
hur allsidigt och väl sammansatt den än
är och vilka intressenter som än är med
i den, kan icke redovisa en exakt siffra
som vi kan lita på.

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

Det är inte något fel att finansdepartementet
gjorde bedömningen så försiktigt
1963. Man vågade inte tro annat än
att det var en överdimensionering då
trots att varvskapaciteten sedan dess nästan
fördubblats. Liknande svårigheter
kommer denna allsidigt sammansatta utredning
att råka ut för. Jag tror därför
att lösningarna på denna sorts problem
inte ligger i utredningar, även om sådana
behöver göras på vissa tekniska
och ekonomiska punkter och kanske för
att få fram vissa för hela den svenska
varvsindustrin gällande lösningar.

När det gäller ett varv såsom Uddevallavarvet
är uppgiften i stället att vi
skall bestämma oss för om varvet skall
överleva och utvecklas. I så fall måste
vi göra investeringarna utan att veta
vad framtiden kan bjuda. Sådan är situationen
på varvsindustrins område.
Vill vi vara med, måste vi göra en insats
utan att veta om vi får tillbaka
pengarna eller inte — och det är mycket
stor risk för att man inte får tillbaka
pengarna. Trots att villkoren är
så hårda i den internationella varvskonkurrensen,
är regeringarna och parlamenten
i andra länder inriktade på
att engagera staten i utbyggnad och
modernisering av sina varv.

Den engelska Geddesrapporten rekommenderar,
att den engelska varvsindustrin
skall koncentreras till fyra
produktionsgrupper och att den engelska
motor industrin skall koncentreras
till fyra produktionsenheter. Förslaget
är inte grundat på ekonomiska kalkyler
att man skall få tillbaka sina pengar,
utan det är grundat på nödvändigheten
av att inom landet skapa sysselsättning,
åt varvsarbetarna, tjänstemännen, underleverantörerna
till varvsindustrin
o. s. v.

Man kan mycket väl förstå finansdepartementets
tvekan inför att låta
Uddevallavarvet hänga med i den tekniska
utvecklingen, beroende på de
stora kostnader som det här rör sig om,
kostnader dels för att bygga ut varvet

och dels för att kunna sälja fartyg på
långa krediter och då ta dessa kontrakt
till sådana priser att varvet inte ens
får de löpande kostnaderna täckta, ännu
mindre täckning för de kapitalkostnader
varvet har lagt ned. Lika fullt står
vi i dag inför två frågor.

Den ena är: Har vi råd att följa med
i denna utveckling inom varvsindustrin?
Den andra frågan är: Har vi råd
att inte följa med?

Om vi inte skall följa med i utvecklingen,
måste vi i stället göra de ekonomiska
insatser som behövs för att
finna alternativa sysselsättningar. Vilka
sådana alternativa sysselsättningar
finns? Vad kommer de att kosta? Hur
kommer de att lyckas?

Våra erfarenheter från den omställning
av det privata varvet i Oskarshamn,
som behövde genomföras för några
år sedan, visar hur svår omställningen
är att göra och hur vanskligt det är
att finna alternativa produktionsuppgifter
av lönsam karaktär. För någon vecka
sedan fick regeringen bevilja avskrivning
på ett lån till ett privatföretag som
hade blivit lokaliserat till Oskarshamn.
Så ännu är inte bekymmerna avklarade
därnere.

Det är svårt att ersätta ett varv. Ett
varv är inriktat för en speciell produktion
och har sin tekniska, ekonomiska
och personella organisation uppbyggd
sedan många år för att klara en viss
arbetsuppgift. Det är inte bara i vårt
land som det är svårt att ställa om från
varvsproduktion till annan produktion.
Också utländska erfarenheter visar på
mycket stora vanskligheter att åstadkomma
tillfredsställande omläggningar.
Sedan flera år tillbaka har man stora
svårigheter i Frankrike i S:t Nazaireområdet,
i Italien i Trieste-området, i
Englands stora varvsdistrikt, och tyskarnas
bekymmer i Hamburg-Kielområdena
känner vi också väl till.

I åtskilliga fall har det nog visat sig
vara enklare att söka helt nya lösningar,
avskilt från den gamla verksamheten, än

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

att försöka bygga på den gamla verksamheten
och göra den till något annat.

I propositionen till 1963 års riksdag
framhölls att orsaken till det statliga
engagemanget i Uddevallavarvet var att
varvet sysselsätter så många människor
och är av indirekt betydelse för ytterligare
stora delar av näringslivet i den
trakt där det är verksamt. De samhälleliga
ingripandena år 1963 motiverades
också med att den svenska varvsindustrins
goodwill fordrade att samhället
inte undandrog sig att medverka till,
som det hette, en bestående lösning av
problemen. Det talades också om Uddevallavarvets
fortbestånd som varv.

Alltjämt betyder varvet och dess dotterbolag
mycket för sysselsättningen
inom området. Närmare 4 000 människor
ges direkt sysselsättning vid varvet och
dess dotterföretag. I den nu föreliggande
propositionen yppas emellertid, som
jag sade, viss tveksamhet. Det hänvisas
till ett utlåtande från varvsstyrelsen om
att produktionen skall bringas ned och
antalet anställda minskas. Det har angivits
att antalet anställda skall minskas
med omkring 900. Det är en ytterligare
minskning utöver den som har skett de
senaste åren.

Naturligtvis uppstår inom alla industrier
svårigheter då produktionen skall
ställas om från en verksamhet till en
annan, men vanskligheterna är kanske
större när det gäller så stora enheter
som ett varv representerar. Det blir
svårigheter att ställa om själva företaget,
det blir svårigheter att finna nya arbetsmöjligheter,
nya produktionsgrenar som
kan ta hand om både arbetare och tjänstemän,
rekryterade för varvsarbete. På
vissa punkter går det kanske bra, och
det hänger samman, som man säger i
propositionen, med den takt i vilken
avvecklingen sker så att sysselsättningssvårigheter
kan undvikas. Även om vi
alltså tar för givet att denna nedgång
med 900 kommer att ske, är vi på den
punkten allmänt intresserade av att just
de villkor som nämns i propositionen

om takten och alternativa arbetsmöjligheter
kan uppfyllas. Å andra sidan kvarstår
varvsindustriproblemet i Uddevalla
ändock för de återstående drygt 3 000
direkt och indirekt engagerade.

Det har kanske i en del av inläggen i
dag låtit som om Uddevallavarvet inte
var ett modernt varv utan att det har
dåliga anläggningar som dessutom var
dåligt avbetalda, dåligt nedskrivna. Faktum
är att varvet i de flesta avseenden
är ganska modernt i sin storleksklass
och har sina anläggningar, fastigheter
och övrig utrustning, bra nedskrivna.
Den modernaste anläggningen inom
varvet, Sörviks-delen, har maskiner,
dockor och inventarier helt avskrivna,
medan byggnaderna har avskrivits enligt
tillåtna taxeringsregler. Varvet kan
bygga båtar till uppemot ca 135 000 ton
på sin största bädd. Hittills har man
bara byggt fartyg på 90 000 ä 95 000
bruttoton som störst.

I de internationella översikterna över
varvsindustrin har man kommit fram
till den bedömningen att de största
vanskligheterna inom varvsindustrin
kommer att visa sig just inom varv
av den här storleksklassen. De varv
som kan bygga fartyg på mellan 75 000
och 100 000 ton kommer att få de största
svårigheterna. Däremot kommer sysselsättningen
att öka för varv som kan
bygga fartyg på över 100 000 ton. När
det gäller mindre fartyg kanske svårigheterna
kan övervinnas genom specialkonstruktioner,
och det får bli specialvarvens
sak att inrikta sig på dessa typer
av fartyg.

Hur vi än beter oss måste vi för den
del av Uddevallavarvet som vi vill ha
kvar se till att anläggningar utbyggs så
att de kan producera fartyg av den storleksklass
som redarna efterfrågar. Vi
kan inte av kostnadsskäl hålla fast vid
att bygga fartyg av alltför liten storleksklass,
när vi vet att marknaden enligt
bästa internationella bedömningar håller
på att vika beträffande fartyg av
detta slag. Därför är det nödvändigt att

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

tämligen omgående göra investeringar
i Uddevallavarvet.

Det har sagts att vi kan avvakta beslut
av 1969 års riksdag och därefter
tillåta en viss utveckling av Uddevallavarvet.
Enligt mitt förmenande är det
inte möjligt utan att varvets framtid
allvarligt sättes på spel. Redan nu måste
ett varv, även om det genomför vissa
produktionsnedskärningar och viss
minskning av personalen, rekrytera ny
personal bland arbetare och tjänstemän.
Det är naturligtvis svårt för ett varv,
vars ägare säger att han först om några
år kan bestämma hur det skall bli med
varvet, att få den personal som behövs
för att upprätthålla produktionen inom
den ram som styrelsen har föreslagit
och att göra det med bibehållande av
den kvalitetsmässiga nivå som man finner
angeläget att hålla. Det kan bli väl
så dyrt att fatta ett beslut som att icke
fatta ett beslut, vilket kanske till en
början ser djärvt ut. Också fegheten
kan kosta pengar. Det är inga pengar
att vinna på dröjsmål i denna utveckling,
när varvstekniken i världen går så
raskt framåt.

Ett varv av denna storlek ligger ute
med stora pengar inte bara i sina egna
anläggningar utan också i krediter som
det måste uppbringa och ställa till rederiernas
förfogande för att kunna sälja
fartygen. Kredittiden har genom konkurrensen
förlängts. Det har talats om
att japanerna lämnat krediter med åtta
års löptid och 5,5 procents ränta. Jag
tror att det är realistiskt att man inte
bara i vårt land utan även på andra håll
i världen bör räkna med en långivning
till 5,5 procents ränta och tio års löptid
på de 80 procent av fartygspriset som
redaren får kredit på.

Detta betyder att varven får in kontant
betalning på 20 procent av sin
tillverkning. Resten måste de ligga ute
med i lång tid. För ett varv som Uddevallavarvet
måste man räkna med att
detta innebär 600 miljoner kronor i krediter
för en löpande produktion av nuvarande
storlek.

Det är intressant att göra en jämförelse
mellan Uddevallavarvet och ett
av de mera etablerade göteborgsvarven.
Därvid finner man att Uddevallavarvets
eget kapital uppgår till mellan 40 och
50 miljoner kronor, medan det sammanlagda
egna kapitalet, dolt eller synligt,
i det andra företagets räkenskaper är
cirka 650 miljoner kronor, d. v. s. 600
miljoner kronor större. Med 7 procent
ränta på pengarna betyder detta 42 miljoner
kronor högre »driftkostnader»
per år för Uddevallavarvet på grund av
att det icke är så välkonsoliderat som
det gamla och mera etablerade varvet.
En skillnad i driftresultatet på 42 miljoner
kronor om året kunde förklara
ganska mycket av olikheter i de offentliga
boksluten meiian Uddevallavarvet
och en del andra litet äldre varv, utan
att det fördenskull finns någon anledning
att dra slutsatsen att det ena varvet
skulle vara tekniskt efter i förhållande
till något annat varv eller gör oförmånligare
kontrakt generellt sett än ett annat
varv normalt gör. Jag tror att det
finns anledning att understryka att
Uddevallavarvets brister icke ligger i
företaget, i dess nuvarande ledning eller
hos dess nuvarande arbetare och tjänstemän
i övrigt, utan de ligger i de omständigheter,
vilka kommit att bli rådande
för varvet och under vilka varvskonjunkturen
i världen har utvecklats
och som har ställt kravet att varvet icke
bara skall vara en byggnadsindustri för
fartyg utan också fungera som bank
åt redare världen över och ge krediter
på mycket stora belopp.

Den utbyggnad som nu sker vid Uddevallavarvet
uppgår per år till omkring
7 miljoner kronor. Det är ett för
litet belopp för att varvet skall kunna
hänga med i utvecklingen. Det behövs
mera pengar in i detta varv, om man
skall modernisera det på en del punkter,
där det redan från början, när Sörviks-delen
planerades, var beräknat för
en bättre utrustning än man i dag har.

Det har beräknats att man på det
sättet skulle behöva förbättra varvet yt -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

terligare med mellan 35 och 40 miljoner
kronor i 1965 års priser, inte för
att bygga ut det utan för att göra det
fullt modernt i den storlek som varvet
enligt styrelsens planer skulle ligga i för
den närmaste tiden. En total utbyggnad
skulle enligt vad finansministern anger
i propositionen kosta 150 miljoner kronor.
Jag antar att det också är enligt
1965 års priser; låt oss säga 200 miljoner
kronor i dagens priser. Om en sådan
investering av 200 miljoner kronor
göres skulle det betyda att varvet skaffar
sig en docka av den storlek som
är nämnd för de nya anläggningar som
pågår eller är projekterade i Malmö
och Göteborg. En sådan docka skulle då
byggas i Uddevalla inom investeringsramen
200 miljoner kronor. Det skulle
i sin tur betyda att varvet måste öka
sin produktion genom den stora dockan,
samt upprätthålla sin stora bädd, modernisera
en del av sina äldre anläggningar
men lägga ned någon av de
mindre bäddarna.

En sådan investering skulle naturligtvis
medföra att varvet blev effektivare
och gav en viss ökad »vinst». Det är
vanskligt att säga om den vinsten skulle
bli tillräckligt stor för att förränta sitt
kapital — jag tror inte att man vågar
vara så optimistisk. Men den skulle
räcka för att minska den driftsförlust
som varvet normalt annars skulle göra
vid en ökad produktionsvolym. Driftsförlusten
för de tre år som är aktuella
för riksdagen visar att vi kan räkna med
att en normal driftsförlust per år vid
varvet med nuvarande kontraktspriser i
världen uppgår till omkring 20 miljoner
kronor. Vid en utbyggnad av varvet
genom en modern docka — låt oss
säga en produktionsökning på 50 procent
för fartygssidan — måste vi räkna
med att med gällande världspriser på
fartygsleveranser från varvet driftsförlusten
skulle öka med ungefär lika mycket
som produktionsutbyggnaden. Den
kanske skulle öka med upp emot 30 miljoner
kronor.

Om man då räknar med att Uddevallavarvet
genom kapitalinvesteringen blir
effektivare och kan göra vissa vinster
och om man sedan vågar räkna med att
räntan på grund av den internationella
konjunkturnedgången kommer att sjunka
ytterligare och nalkas gränsen 5,5
procent — så att varven inte behöver
låna upp pengar för 7 eller 7,5 procent
eller 8 procent som de fick göra i höstas,
utan kan låna pengar för 5,5 procent
och låna ut dem för 5,5 procent och
alltså slipper fungera som subventionsgivare
åt världens rederier — skulle det
betyda att varvets förluster skulle minska
ytterligare. Det kan tänkas att ränteförlusterna
på de subventioner som
måste lämnas redarna — låt oss säga
skillnaden mellan 7 procent och 5,5 procent
på de upplånade pengarna — skulle
kunna minskas antingen genom en
lägre internationell räntenivå eller genom
statliga engagemang också i Sverige
på samma sätt som när andra stater går
in på kreditområdet, inte bara som garant
utan som direkt kreditgivare. Det
skulle för Uddevallavarvet kunna betyda
en ytterligare förbättring av driftsresultatet
med kanske cirka 14 miljoner kronor
vid ökad produktionsvolym. Om
därtill kommer en rimlig kostnadsförbättring
genom bättre varvsanläggningar,
uppskattad till 1 miljon kronor per
fartyg så skulle vid cirka 8 fartyg per
år årsförlusten 30 miljoner kronor kunna
nedbringas med 8 plus 14, d. v. s. 22
miljoner kronor, och alltså stanna vid
8 å 9 miljoner kronor per år — under
de två förutsättningar som är nämnda.

Om vi istället begränsar moderniseringen
av Uddevallavarvet och inte bygger
de nya anläggningarna och den nya
dockan, utan gör den investering som
bar uppskattats i 1965 års priser till
mellan 35 och 40 miljoner kronor, kanske
i dagens priser 50 miljoner kronor,
och sedan låter varvet befrias från skyldigheten
att förränta och avskriva denna
kapitalinvestering, skulle det förbättra
varvets situation med ett par mil -

Onsdagen den 12 april 19G7 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

joner kronor. Skulle därutöver den räntedifferens
på mellan 7 och 5,5 procent
som jag nyss har talat om försvinna, så
skulle av den driftsförlust som nu uppskattas
till 20 miljoner kronor kvarstå
en årlig driftsförlust vid varvet på 8 å
8,5 miljoner kronor, vid den nuvarande
internationella prisnivån för fartyg.

Om vi således uppskattar förlusten till
8 å 8,5 miljoner kronor för en verksamhet,
som nu omfattar 200 miljoner kronor,
varav större delen är fartygsproduktion,
kommer vi fram till att produktionstekniken
— om vi skall få en
räntabel varvsindustri — även under de
mest gynnsamma förutsättningar måste
förbättras så mycket ytterligare att kostnadsnivån
kan sänkas med 4 å 5 procent.
Då först kan vi hoppas att våra
kapitalinvesteringar visserligen icke
återbetalas men icke behöver leda till
ytterligare årligen återkommande förluster
för varvsindustrin, antingen den
ligger i Uddevalla eller på annat håll.
För att få ett sådant grepp över utvecklingen,
att man kan få ner kostnadsnivån,
har regeringarna i andra länder,
stödda av parlamenten, ansett sig vara
tvungna att från samhällets sida ekonomiskt
hjälpa varvsindustrin att reorganisera
sig.

Det är detta som vi på olika håll tror
är nödvändigt att göra inom varvsindustrin
också i vårt land. Yi har ingen
anledning att räkna med någon plötslig
omvandling av varvskonjunkturen till
det bättre. Det är därför klokare att bestämma
sig för en viss utveckling vid
Uddevallavarvet och under denna förutsättning
ta upp diskussionen med den
övriga varvsindustrin om en reorganisering
av den svenska varvsindustrin och
en kostnadstäckning från samhället motsvarande
den som andra stater åstadkommer.

Man måste planera för ett par år
framåt vid ett varv. Mycket snart måste
för Uddevallavarvet göras upp planer
beträffande produktion, personal och
investeringar av olika slag som går ut -

över år 1969. Därvid måste man veta
vad som skall hända efter detta år. Redan
år 1967 och framför allt år 1968 är
det alltså, för att kunna driva varvet i
Uddevalla förnuftigt, nödvändigt att
veta vilka planer ägaren har efter år
1969. Vi kan inte på den punkten sitta
och vänta på en utredning tills år 1969
är inne.

Finansministern har i sin proposition
handlagt frågan på det sättet att de tre
årens driftsförlust, som nu är aktuell,
skall betalas. Dessutom skall en allsidig
utredning göras och redovisas senast år
1969. Därutöver finns det i propositionen
ett uttalande som är värt beaktande:
De investeringar som är nödvändiga för
att varvet skall vara funktionsdugligt
skall man vara beredd att göra. Här får
vi alltså gå in med den sortens investeringar
— kanske inom den ram som jag
nyss har talat om, 35 å 40 miljoner kronor
i 1965 års priser — vilka icke betyder
en utbyggnad av varvet, som ramen
150 å 200 miljoner kronor skulle innebära.

Om vi bestämmer oss för en sådan
35—40 miljonersinvestering tar vi risker.
Om vi icke bestämmer oss för den,
kommer vi också att ta risker.

Vi vet ingenting om alternativa arbetsplatser,
men erfarenheterna från
Oskarshamn visar att det kan föreligga
stora svårigheter. Vi vet att alternativa
arbetsplatser inom metallindustrin kostar
150 000 ä 200 000 kronor per man
och att en investering för att skaffa sysselsättning
åt enbart 1 000 man skulle
kräva 150 miljoner å 200 miljoner kronor,
men vi vet inte om den investeringen
är mera räntabel än varvsinvesteringen.
Vi känner inte till hurdan den
internationella konjunkturen kommer
att vara på vissa punkter. Vi vet av erfarenhet
från Oskarshamn att kostnaderna
för en omställning är betydande.
Dessutom har vi behov av lokalisering
av företag till många andra orter.

Om vi nu utan att avvakta en större
utredning gör denna mera begränsade

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

modernisering av Uddevallavarvet, kan
vi sedan inom ramen för en större utredning
ta upp frågan om en insats för
varvsindustrin som sådan. Det gäller
krediterna till denna industri, räntevillkoren,
de internationella kontakter vi
behöver för att bedöma framtidsutsikterna.
Eftersom vår varvsindustris beställare
till stor del finns i Norge, bör
vi ju inte göra upp dessa affärer helt på
egen hand. Då gäller det en allsidig utredning
av hela den svenska varvsindustrin
och dess problem, och där är Uddevallavarvet
bara en detalj.

En utredning som omfattar tiden fram
till 1969 kan gälla denna större fråga,
men en utredning fram till 1969 får inte
innebära uppskjutande av de nödvändiga
moderniseringar, utbyggnader och
investeringar som behövs för att en tekniskt
modern produktion skall kunna
upprätthållas vid Uddevallavarvet och
hindra att varvet blir mera efter i utvecklingen
än det redan har blivit sedan
1950-talets slut.

Herr talman! Med det anförda har jag
försökt belysa några förhållanden inom
varvsindustrin som också berör Uddevallavarvet.
Uddevallavarvet är ett av
de problem som ingår i ett betydligt
större sammanhang. Det finns 29 000
arbetare och tjänstemän anställda inom
varvsindustrin i vårt land. Den svenska
varvsindustrins produktion är mycket
hög. I fråga om produktionsresultat befinner
sig Sverige bland de allra främsta
länderna i världen. Tillsammans med
Tyskland och England ligger Sverige
med en varvsproduktion av något över
1 miljon ton närmast efter Japan som
har nästan hälften av världens varvsproduktion,
och tillsammans svarar
dessa fyra länder för nära tre fjärdedelar
av världens varvsproduktion.

Vi får hoppas — även om jag inte är
lika optimistisk som utskottet vågar
vara, när det talar om OECD och dess
kommitté på detta område — att det
skall bli möjligt, om inte genom OECD
så dock på andra vägar, att få till stånd

den kontakt de stora skeppsbyggnadsländerna
emellan, som skall kunna leda
till en rimligare subventioneringspolitik
från staternas sida. Faktum är att skattebetalare
i olika länder för närvarande
bidrar till att hålla nere fartygspriserna
till förmån för de stora internationella
oljerederierna. Ibland talar vi om att
konsumenterna bör betala sitt pris. Jag
anser att det också bör gälla rederierna.
Svårigheten i den värld, vari vi lever,
är emellertid att få till stånd ett samspel
mellan olika länder. Var och en
sitter och ser till sina intressen. Vi skall
emellertid inte tro att de andra snällt
kommer att följa efter bara vi avstår
från att bevaka våra intressen på varvsindustrins
område. Det behövs betydligt
hårdare förhandlingar mellan de större
skeppsbyggnadsländerna om en avveckling
eller i varje fall en viss nedrustning
av varvssubventionerna över
hela världen. Det finns kanske anledning
att återkomma till den frågan framdeles.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter herr Hagnells utförliga,
jag skall gärna erkänna sakkunniga,
och bitvis ganska lidelsefulla inlägg
är det väl egentligen bara ytterligare
en synpunkt som behöver tas upp
i denna diskussion, en synpunkt som
herr Hagnell avslutningsvis tangerade
men som jag vill gå in på litet mera.

Bakom herr Hagnells inlägg, i varje
fall större delen av det, låg frågan:
Varför bestämmer man sig inte i dag?
Man sköt på frågan 1963 och 1965 och
nu skjuter man på den igen. Herr Hagnell
försökte väl också delvis beskriva
varför man inte bestämmer sig i dag.
Han sade att det kan ligga feghet i att
vänta men att det är förståeligt att man
gör det med hänsyn till den nuvarande
situationen. Det är också sådana avvägningar
som legat bakom regeringens
ståndpunktstagande. Man rör sig ju på
ett plan där egentligen bara efterklok -

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

heten kan redovisa vilket som var det
riktiga.

Nu löser man väl inte problemen enbart
med att se till att Uddevallavarvet
får en stor docka där det kan byggas
400 000- eller 500 000-tonnare. Trots att
rederinäringen i framtiden kommer att
efterfråga större flytande enheter tror
jag flottan kommer att vara dimensionerad
på olika sätt. Hamnförhållanden
och mycket annat är faktorer som gör
att det finns en gräns för det flytande
tonnaget i dessa enormt stora tonklasser.

Nu har det försiggått en stark utslagning
av det mindre tonnaget hos redarna
under de senaste 5—10 åren. Det är
helt enkelt fraktkonkurrensen som är
anledningen till detta. Men man kommer
ändå inte att kunna göra sig av
med de mindre båtarna, frånsett alla
specialfartyg, kylfartyg och många andra
båtar av olika slag, som rederinäringen
ständigt behöver.

Jag tror emellertid att denna relativt
snabba omvandling till ett större tonnage
inte kommer att vara lika pregnant
i framtiden, som den har varit de
senaste tio åren. Den starka utslagningsprocessen,
betingad av den hårda fraktkonkurrensen,
har i viss mån varit förklaringen
till det kraftigt ökade nybyggnadstonnaget,
om jag ser byggandet ur
världssynpunkt och i fråga om varvskapaciteten.
Det ger mig anledning att
tro att ett försök att bedöma det hela
för framtiden skulle ge till resultat en
något mera dämpad utvecklingstakt än
den vi har haft hittills. Detta är nog ett
mer realistiskt antagande vid det svåra
försöket att förutsäga vad framtiden bär
i sitt sköte.

Vad jag egentligen har velat framhålla
är, att man inte kan bedöma Uddevallavarvet
såsom ett isolerat varv, fristående
från svensk varvsindustri i övrigt.
Den utredning vi talar om skulle missa
den väsentliga poängen i sitt arbete, om
man sätter sig ner och bara funderar
över Uddevallavarvet. Jag tror att man

får se Uddevallavarvet som ett led i
problemet svensk varvsindustri och så
småningom försöka komma fram till vilken
plats varvet skall ha i svensk varvsindustri,
betraktad mera som en enhet.

Vad är det som präglar utvecklingen i
världen nu — jag tror att herr Hagnell
tangerade det? Jo det är alldeles påtagligt
den fusioneringsverksamhet, det
produktionssamarbete eller den produktionsuppdelningsverksamhet
— man
kan använda vilket uttryck man vill —
som pågår. Den internationellt pressade
situationen för varvsindustrin har ju
föranlett att företagarna anmält sig hos
vederbörande regering och parlament
och krävt ekonomiskt stöd. Vi har lämnat
det stödet till svensk varvsindustri
hitintills i form av kreditgarantier. Jag
hoppas att detta inte skall behöva föranleda
någon inlösen av några utfästelser
som varven åtagit sig, utan att vi i
ekonomiskt avseende inte skall behöva
bli särdeles betungade av denna kreditgaranti.
Men på den allra senaste tiden
har aktualiserats längre gående stöd av
statsmakterna i form av direkta subventioner
eller i form av räntesubventioner
utöver den refinansiering som varven
måste ge sig in på med hänsyn till den
långa kreditgivningen till skeppsredarna
och de låga räntor som konkurrensen
på området har tvingat fram.

En sådan fusioneringsverksamhet har
ju utomordentliga fördelar. Den ger
möjlighet till ett produktionssamarbete
eller en produktionsuppdelning, en specialisering
som onekligen gör varje enhet
slagkraftigare inom ramen för det
hela. Ett sådant samarbete borde också
kunna inledas på forsknings- och utvecklingsområdet;
jag har personligen
haft en obehaglig känsla av att svensk
varvsindustri under de senaste, skall vi
säga fem eller sex åren har kommit en
smula på efterkälken i detta avseende.

Detta längre gående statsstöd, som av
och till har aktualiserats från varvsindustrins
sida på senare tid, bör enligt min
mening behandlas på samma sätt som

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

skett med motsvarande framställningar
i andra länder. Vi vet att man i Holland
engagerat sig för ett långt gående statsstöd
till den holländska varvsindustrin.
Men man har satt upp villkor. Endast
sådana varv skall komma i fråga för
detta stöd, som skriftligen förklarar sig
beredda att underkasta sig specialisering
och erforderligt samarbete med
andra varv och som är villiga att verka
i den riktningen. Något liknande gäller
för de tyska varven, och alla vi som är
intresserade av detta område har sett
vilka villkor den engelska regeringen
satt upp för den engelska varvsindustrin.
En göteborgstidning, som är rätt
välinformerad i denna fråga, säger att
den engelska varvsindustrin inte får
någonting gratis av labourregeringen
och att regeringen enligt propositionen
om varvsindustristyrelsen, en proposition
som nu börjat sin marsch genom
parlamentet, ämnar framtvinga strukturrationaliseringar
och att regeringen
förutom statliga bidrag på upp till 5
miljoner pund som täckning för oundvikliga
extrakostnader i samband härmed
plus andra mindre bidrag föreslår
att så och så många miljoner pund ställs
till förfogande för lån till varven att
användas för att underlätta fusioner
och moderniseringar i största allmänhet.
Man sätter dessutom upp som direkt
villkor för sitt engagemang ett samägande
i den varvsgruppering i större
och mer rationellt format som här håller
på att utbilda sig.

Nu är det ingen hemlighet -— och jag
har redovisat det i propositionen —- att
jag sedan ett par år tillbaka haft diskussioner
med den svenska varvsindustrin
för att nå, som jag hoppats, ungefär samma
resultat. När man inom svensk
varvsindustri i dag kräver ett väsentligt
utökat stöd av statsmakterna och
därvid hänvisar till att ett sådant utökat
stöd har lämnats i konkurrentländerna,
så bör i fullständighetens namn
också nämnas, att stödet icke har lämnats
reservationslöst utan på vissa vill -

kor. Jag betraktar det såsom nödvändigt
att samma synpunkter anammas inom
svensk varvsindustri i större sammanhang,
och det är i det sammanhanget
jag menar att man bör placera in Uddevallavarvet.

Jag tror inte att det är så klokt att
planeringen för svensk varvsindustri
sker strikt ur det egna företagets synpunkt.
Vi vet att Kockums har byggt en
docka som klarar en 300 000 tons båt.
Vi vet att även Eriksberg har haft ungefär
samma planer. Vi vet också att den
rätta platsen för en sådan docka i Göteborg
knappast är Eriksberg utan ett annat
varv som ligger en bit utanför staden
och som har litet större möjligheter
att klara en sådan anläggning. Det är
farofyllt att man på varje varv sitter och
planerar oberoende av de andra och
på så sätt skaffar sig en överkapacitet
för fartyg av sådant här format, med
de stora investeringar det innebär, och
därmed gör den ena villan värre än den
andra.

Det har tyvärr visat sig att man inom
den svenska varvsindustrin efter en
ganska lovande upptakt för dagen tycks
ha tappat lusten för att se problemen i ett
större sammanhang. Jag är kanske litet
för pessimistisk om jag gör gällande att
lusten inte finns där; den finns nog
kvar även om den kanhända var mer
accentuerad för ett år sedan. Utspelet
ligger nu hos den svenska varvsindustrin.
Kommer man att göra anspråk
på att denna kammare och medkammaren
skall engagera sig för längre gående
stöd till industrin, anser jag det vara
helt naturligt att man också bör erbjuda
vissa motprestationer.

Detta är läget just för dagen beträffande
de bordlagda förhandlingarna.
Jag menar att bollen ligger hos varvsindustrin.
Regeringen är nu som tidigare
öppen för förhandlingar och beredd
att ta positivt på ett närmande från
varvsindustrins sida. Men vi vill göra
det i ett större format, och det är i ett
sådant större format som jag menar att

Onsdagen den 12 april 1907 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

Uddevallavarvets problem rätteligen
också bör sättas in. Naturligtvis skall
vi då försöka komma fram till vad jag
hoppas vara en godtagbar uppgörelse —•
godtagbar även ur Uddevallavarvets
synpunkt.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Det är underligt att den
stridbare herr Hagnell, som när han talar
om statliga industrier m. m. enligt
mitt förmenande har mycket förnuftiga
synpunkter, vilka väl i stort sett delas
av kommunister, ibland måste slå åt
vänster. Och i dag slår han faktiskt under
bältet, när han säger att kommunisterna
i Göteborg är helt överens med
varvsägarna i Göteborg om att Uddevallavarvet
bör försvinna därför att det
utgör en konkurrent till varven i Göteborg
och att kommunisterna sålunda
driver en linje i Göteborg och en annan
linje i riksdagen, vilket enligt herr Hagnell
skulle innebära att vi är »lika opålitliga
i politiken som landets folkpartister».

Jag skulle vilja fråga herr Hagnell:
När har kommunisterna i Göteborg gjort
något uttalande, som herr Hagnell i
detta fall kan stödja sig på, att vi är
helt överens med varvsägarna i Göteborg
om att få bort Uddevallavarvet?
Jag kan upplysa herr Hagnell om att vi
kommunister varken i Göteborg eller
någon annanstans i landet har några
barn tillsammans med storfinansen inom
varvsindustrin, lika litet som vi hade
barn tillsammans med Gustaf Thordén.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Från kommunistiskt håll
uppskattar man tydligen de initiativ
som vi socialdemokrater har tagit när
det gäller den statliga företagsgruppen,
den allmänna näringspolitiken, ATPpengarna
till näringslivet och dylikt
— jag antar att det är sådant ni syftar
på.

Jag förstår att ni är ledsna, om jag
jämför er med folkpartisterna, men ni

får ursäkta att jag gärna vill kritisera
att ni driver två linjer. Här i riksdagen
har ni talat för Uddevallavarvet och dess
fortbestånd, men när ni går till val på
Götaverken i Göteborg delar ni från
kommunistiskt håll ut en valbroschyr,
där ni talar om, att Uddevallavarvet redan
från starten var onödigt därför att
denna industrigren redan var överdimensionerad.
Men Uddevallavarvet
startade 1946 och då var varvsindustrin
bara en tredjedel av vad den är i dag.
Om varvsindustrin redan vid den tidpunkten
var överdimensionerad, måste
den väl vara tre gånger mer överdimensionerad
i dag. Ni för med andra ord
samma resonemang som varvsägarna
gjorde i Göteborg, när de 1946 motsatte
sig att det startades en konkurrensindustri.
De tyckte att det räckte med
deras egna företag.

Man borde i stället ha satsat på andra
industrier, heter det. Ni ville ha andra
industrier, inte Uddevallavarvet. Det är
den linjen kommunisterna driver i Göteborg.
Här driver ni en annan linje.
Jag har sammanställt de båda linjerna
och funnit att de går isär — det är
annars något som folkpartiet är känt
för i många sammanhang — och jag beklagar
bara att jag varit tvungen att
konstatera att det gäller er också.

Herr LORENTZON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill hänvisa till
kommunistiska partiets handlande under
alla år som frågan om Uddevallavarvet
har behandlats här i riksdagen.
Vi har varje år väckt motioner — undertecknade
även av representanter från
Göteborg — med begäran att staten skall
ta hand om Uddevallavarvet. Det har vi
gjort inte bara i år utan även vid tidigare
tillfällen.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen invändning
att göra när ni säger att ni här i
riksdagen har drivit den och den linjen.
Jag säger att ni på arbetsplatserna,

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

bland de anställda vid varven i Göteborg,
driver en annan linje än den ni
för fram här i riksdagen.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Det mesta som kan sägas
om Uddevallavarvet är väl nu sagt. Jag
vill bara vitsorda vad herr Gustafsson
i Uddevalla sade, nämligen att det i
Bohuslän råder tillfredsställelse över
den skrivning som utskottet gjort om
Uddevallavarvet. Varvets framtid berör
ju stora delar av den bohuslänska befolkningen,
och många människor, inte
bara från själva staden utan också från
angränsande kommuner, har sin utkomst
vid varvet. Omfattande inskränkningar
i dess produktion får därför svåra
återverkningar, om inte andra arbetstillfällen
kan skapas i stället.

Här har framhållits att den socialdemokratiska
partikongressen i Bohuslän,
i varje fall av referaten att döma,
har uttalat sin tillfredsställelse. Nu var
det inte bara socialdemokraterna som
hade partikongress i söndags, utan det
hade också centerpartiet i Bohuslän.
Efter ett referat av utskottets skrivning
i denna fråga uttalades — det kan jag
försäkra — också från detta parti tillfredsställelse
över den förståelse som
har visats gentemot Bohuslän.

Den företagsekonomiska undersökningen
rörande förutsättningarna för
driften i Uddevallavarvet hoppas jag
verkligen skall leda till att vi kan få
fortsatt varvsdrift i Uddevalla.

Efter att ha lyssnat till herr Thylén
vill jag inte påstå att han sade direkt att
vi bör använda pengar på företag i
Göteborg i stället för i Uddevalla, men
man får lätt rivaliteten de två städerna
emellan i tankarna i anledning av herr
Thyléns anförande. Jag vill emellertid
hoppas att det inte skall gå på det
sättet att man bygger ut i Göteborg för
att där bereda tillfälle för dem som kan
bli friställda i Uddevalla att få sin utkomst.

Enligt min uppfattning är det ett

värdefullt uttalande som görs av utskottet
när det säger: I anledning av
vad i motionerna anförts vill utskottet
emellertid framhålla, att effektiva insatser
bör ske i syfte att bereda annan sysselsättning
åt anställda som kan bli friställda
i samband med inskränkning av
verksamheten vid Uddevallavarvet. Härvid
bör förutsättas att de lokaliseringspolitiska
medlen med kraft sätts in i
Uddevalla och angränsande kommuner
för att lösa sysselsättningsfrågorna i
detta område.» Inte minst uppskattar jag
att utskottet varit vidsynt nog att föreslå
att de lokaliseringspolitiska medlen
skall sättas in inte bara i själva staden
utan också i angränsande kommuner.
Därmed ges de möjligheter att verka
inom ett större område, vilket ur flera
synpunkter kan vara av värde. Företagarna
får mer att välja på, miljöfrågorna
kan bättre beaktas, resvägarna kan
i förekommande fall också förkortas
och de av kommunerna gjorda investeringarna
kan bättre utnyttjas, för att
nu nämna en del av de fördelar som
följer av att uppmärksamma denna utskottets
skrivning.

Jag vill gärna tro, att ett fullföljande
av denna tankegång kan leda till de
kraftfulla insatser som behövs för att
klara av uppkommande situationer och
som skulle kunna innebära en ljusning
för de människor som nu har sysselsättning
men som kan bli friställda vid
en viss driftinskränkning. En aktiv lokaliseringspolitik
bör kunna ge resultat
också inom detta område. Det geografiska
läget betraktas allmänt såsom utmärkt,
och jag vill påstå, att det verkligen
finns eu både kunnig och ansvarsmedveten
arbetarstam vid Uddevaliavarvet,
alltså två viktiga förutsättningar
för att ett företag, som etablerar sig
inom detta område, skall kunna lyckas.

Om riksdagen nu, såsom jag hoppas,
godkänner vad utskottet har anfört ■—-och ingen har direkt yrkat avslag på
utskottets hemställan — gör riksdagen
vad den enligt min mening i förhanden -

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

varande läge kan göra. Därefter ankommer
det på andra att med stöd av riksdagens
ställningstagande vidtaga kraftfulla
åtgärder.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Det kan synas egendomligt
att vi fått en så här lång och livlig
debatt kring ett enhälligt utskottsutlåtande.
Till en del är det kanske ett
symtom på att vi rör oss med en fråga
som i vissa stycken kanske går litet
utanför andra likartade frågor som vi
har att handlägga i riksdagen. Jag är
inte på något sätt förvånad över det
starka engagemang som t. ex. herr Gustafsson
i Uddevalla röjde för en stund
sedan, när han stod i talarstolen. Han
är från Uddevalla. Så är även jag.

Alla vi som sett vad som hänt i denna
bygd mitt i Bohuslän har lätt att bli
engagerade på det sättet. Diskussionen
gäller ju en bygd som för 30 å 35 år
sedan var en av de allra svårast drabbade
arbetslöshetsbygderna. Vi talar
om en stad som förr har upplevt att
stora, för staden dominerande industrier
har kommit på obestånd och fått läggas
ned. Till den naturliga ängslan för
en upprepning som detta skapar hos
folket i bygden kommer den känsla av
stor besvikelse som blir följden, när
mycket högt spända förväntningar på
det sätt som här har skett upplöses i
intet eller något näst intill.

Förväntningarna var mycket högt
spända. Det var en lust att leva i Uddevalla
i början och mitten på 1950-talet. Man var allmänt tämligen säker
på att de svåra tiderna var förbi och
att man fått någonting att ty sig till.
Det är självklart att det blir ett känslobetonat
engagemang, när en sådan förväntan
helt eller delvis svikes. Jag kan
däremot inte riktigt förstå, att man
av sitt engagemang i frågan skall förledas
till så svepande omdömen. Det
finns ingen meningsskiljaktighet mel -

lan mig och herr Gustafsson och ej heller,
såvitt jag förstår, mellan mig och
andra talare som varit uppe om det nödvändiga
i att vidta den föreslagna åtgärden
att tillföra Uddevallavarvet de
pengar som behövs. Som jag ser det,
är det en ganska självklar åtgärd på
kort sikt. Det kostar 75 miljoner i denna
omgång. Jag är helt övertygad om
att de konvulsioner, inte bara i Uddevalla
utan i mellersta Bohuslän över
huvud taget, som skulle bli följden av
ett snabbt nedläggande av varvet, skulle
komma att kosta samhället långt mer
än 75 miljoner.

Men om vi på det sättet är eniga förstår
jag inte varför vi skall låtsas oenighet
där ingen oenighet finns. Hur skulle
det ha sett ut i Uddevalla, sade herr
Gustafsson i Uddevalla, om högerpartiet
hade fått sin vilja igenom? Jag vill inte
förlänga debatten genom någon uppmaning
till herr Gustafsson att gå i svaromål,
om han nu är här, men nog skulle
man velat få något mera preciserat vad
han åsyftar.

Vad är det som har varit kärnpunkten
i högerpartiets yrkanden i denna fråga
år efter år? Jo, det är att vi långt tidigare
skulle ha fått den grundliga utredning
som nu äntligen alla tycks vara
överens om att vi skall ha. Om vi hade
fått den för två eller fyra år sedan eller
ännu tidigare, så skulle väl därmed
ingenting ha försämrats.

Jag ber att få erinra om vad som står
i den nu aktuella högermotionen. Där
finns tre yrkanden — jag citerar efter
referatet i utskottsutlåtandet: »a) att
en utförlig och snabb företagsekonomisk
utredning verkställs rörande Uddevallavarvets
framtidsutsikter, b) att
förslag om Uddevallavarvets fortsatta
drift snarast föreläggs riksdagen» —
observera: om varvets fortsatta drift,
inte om dess snara nedläggande —
»och c) att initiativ tas för att på det
internationella planet söka få avtal om
begränsning av subventioner till varvsindustrien.
» Detta är vad som sägs och

Nr 19

Onsdagen den 12 apiril 1967 fm.

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

ingenting annat. Det är inte högermotionärer
som manar fram bilden av kommande
sysselsättningssvåriglieter. Det
gjorde vi kanske för två år sedan, när
vi fick uppbära mycken smälek för att
vi i en motion antydde önskvärdheten
av en sysselsättningspolitisk beredskap
i Uddevalla. Nu är det andra som framför
detta yrkande —- för två år sedan
var det alltså högerpartiet.

Jag tror det är fel att se en motsättning
på denna punkt. Vi har alla intresse
av att klara denna sak och klara
den på bästa möjliga sätt. Men vi gör
inte det genom att än i denna stund
kanske inge överdrivet ljusa förhoppningar
eller att även på andra sätt än
det nyss nämnda komma med alltför
svepande omdömen.

Jag är den förste att understryka att
det vore fel att se Uddevallavarvet och
allt vad det har varit och alltjämt är
uteslutande som någonting negativt,
som ett bekymmer. Det är en felaktig
bild. Uddevallavarvet har varit någonting
annat och mycket mer. Även om
företaget i sig självt i dag och sedan
lång tid ger anledning till bekymmer
så finns där också någonting positivt
som i detta sammanhang bör nämnas.
Inte bara de som nu arbetar vid varvet,
inte bara Uddevalla stad utan hela mellersta
Bohuslän, som var en bygd i
nedgång och stagnation, fick en betydande
ekonomisk och industriell uppryckning
åren närmast efter andra
världskriget just i anslutning till att
Uddevallavarvet etablerades och mycket
snabbt, enligt mångas kanske nu bekräftade
mening alltför snabbt, expanderade
till vad det ganska snart blev.
Även det bör sägas, att Uddevallavarvet
har varit ett starkt positivt element i
mellersta för att inte säga hela Bohusläns
näringsliv.

Men det finns bekymmer och jag tror
inte att vi kommer till rätta med dem
genom att — som jag fattade herr Gustafsson
— antyda att de huvudsakligen
är grundade på två omständigheter.

Dels att varvet är så ungt, företaget så
nytt, att det inte blivit konsoliderat på
samma sätt som dess konkurrentföretag
och dels att problemet i huvudsak är av
allmän natur, något som har drabbat
hela varvsindustrin. Jag tror inte det
är riktigt så. Det är sant att varvet är
ungt, men tyvärr har under en lång
följd av år, den större delen av dess
historia, driftresultatet varit sådant att
någon konsolidering inte kunnat ske.
Ett företag som går med förlust konsolideras
inte för att det blir äldre.
Tvärtom blir ställningen mer undergrävd
för varje år som går. Tio, tjugo
eller trettio år till av liknande resultat
som vi nu har sett skulle förvisso inte
ha konsoliderat varvet utan tvärtom
ytterligare undergrävt dess situation.

Det är alldeles säkert så, att bortsett
från de allmänna bekymmer som gäller
hela varvsindustrin och varvets karaktär
av ett ungt företag, finns det alldeles
speciella svårigheter kvar just beträffande
Uddevallavarvet. Även om det
genom en konjunkturförändring eller
genom förtänksamma framsynta åtgärder
från statens och andras sida skulle
gå att få rätsida på hela varvskonjunkturen,
har vi därmed icke fått rätsida
på Uddevallavarvet, därför att det har
vissa alldeles speciella problem att brottas
med som hänger samman med dess
tillkomsthistoria, dess första utveckling,
bristen på eget kapital och på konsolidering.
Den saken kommer vi ändå
inte förbi.

Jag vill inte säga att Uddevallavarvet
är omodernt eller dåligt, men varvet
har svårigheter inte bara att konkurrera
med japanska varv utan skulle ha
svårigheter att konkurrera också med
andra svenska varv, därför att det som
herr Hagnell säger har hamnat i en
storleksklass som inte är alldeles aktuell;
det finns även en del andra skäl.
Vi skall alltså inte dölja svårigheterna.

För att inte förlänga debatten i det
oändliga vill jag bara säga, att jag naturligtvis
i likhet med statsrådet Sträng

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Kapitaltillskott till Uddevallavarvet aktiebolag

är imponerad av den åtminstone kvantitativt
mycket betydande föreläsning,
i vilken herr Hagnell för en stund sedan
lärde kammaren hur man skall sköta
skeppsvarv i allmänhet och statliga varv
i synnerhet. Nu hann jag inte riktigt
hänga med — vilket väl inte beror på
svagheter i framställningen utan på att
jag inte fattade tillräckligt snabbt hela
vägen — men på de punkter där jag
hann hänga med blev jag inte helt övertygad.
Och dess värre är det ju så, att
om man på de punkter där man har
möjlighet att följa med och snabbt kontrollera
blir sviken rörande vederhäftigheten
blir man misstänksam också
beträffande resten.

Jag vill bara ta ett enda exempel på
herr Hagnells sätt att resonera. Han
säger att Uddevallavarvet har ett eget
kapital av storleksordningen 50 miljoner
kronor, medan de etablerade varven,
för att använda hans eget uttryckssätt,
kanske har ett kapital som rör sig
om 650 miljoner kronor. Det skulle innebära
att Uddevallavarvet efter 7 procents
ränta får räkna med 40 å 50 miljoner
kronor i räntekostnader som de
andra varven slipper. Detta skulle, herr
Hagnell, vara riktigt under förutsättning
att skillnaden på 600 miljoner i det
etablerade varvet inte kräver någon
förräntning. Det är möjligt att herr
Hagnell under sitt myckna sysslande
med statliga företag fått den uppfattningen
att kapital, som är insatt i ett
företag, inte skall förräntas, men i företagslivet
i övrigt förhåller det sig faktiskt
inte på detta sätt, utan där kräver
det egna kapitalet en förräntning. Det
går åt lika mycket pengar till detta som
att förränta främmande kapital. Om
man har 000 miljoner kronor i eget kapital,
måste man alltså belasta driften
även med förräntning av detta.

Jag ville bara korrigera den egendomliga
ekonomiska teori som låg bakom
herr Hagnells yttrande på denna punkt.
Jag skulle vara glad om jag vågade lita
på att övriga delar av hans delvis hopp -

ingivande och av optimism präglade
framställning vore att ta mera på allvar.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att ge en replik till herr Carlshamre.
Jag försäkrar att jag inte skall
bli mångordig.

En del av vad herr Carlsliamre yttrade
kan jag helt instämma i. Emellertid
frågade han varför jag ville skapa en
motsättning mellan honom och mig.
Detta har inte varit min avsikt. Däremot
gick jag i svaromål mot herr Söderström,
som redovisade och gjorde sig
till talesman för en del högermotioner.

Jag måste om igen konstatera att man
givetvis hade måst reagera, därest kamrarna
vid tidigare tillfällen hade följt
högerns motioner dels 1958 med hemställan
om en engångsåtgärd och med i
övrigt ganska restriktiva yrkanden, dels
1963 med yrkande om fullständigt avslag
på det kapitaltillskott som då begärdes,
varvid alternativet hade varit
eu nedläggning. Vid dessa tillfällen
måste man notera, att det förelåg en
ganska väsentlig meningsmotsättning
mellan riksdagsmajoritetens uppfattning
och den inställning som högermotionärerna
gjorde sig till förespråkare för.

Mot slutet av herr Carlshamres anförande
blev jag en aning konfunderad.
Han menade att det är andra svårigheter
än konsolideringsbekymmer och det
allmänna marknadsläget som är orsaken
till de likviditetsproblem vilka för
närvarande föreligger. Jag skulle i så
fall vilja fråga vilka dessa är.

För en stund sedan påstod jag att det
går att bygga fartyg i Uddevalla till ungefär
samma kostnad som vad fallet är
vid Eriksberg. Men detta förutsätter att
man enbart tar hänsyn till själva nybyggnadsverksamheten,
vilket också är
vad problemet gäller.

Herr Carlshamre påstår också att
driftresultatet hela tiden varit negativt.
Det är inte riktigt. Tvärtom har företaget
givit ganska stora vinster under en

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Interpellation ang. sjukpenning vid arbetslöshet
för eldistribution

del år, senaste gång under 1964, då man
kunde göra betydande avskrivningar
och dessutom skapa betydande reserver.
Det har emellertid visat sig att dessa reserver
inte är tillräckliga för att kunna
möta den konkurrenssituation man för
närvarande befinner sig i.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Middagspausen borde
vara inne, och det finns verkligen ingen
anledning att förlänga resonemanget genom
att på herr Gustafssons i Uddevalla
begäran räkna upp de särskilda svårigheter
som gäller just Uddevallavarvet
utöver vad som gäller varvsnäringen i
dess helhet. På den punkten har herr
Hagnell inte lämnat något ogjort. Om
herr Gustafsson inte hade tillfälle att
höra herr Hagnell rekommenderar jag
honom att läsa protokollet, ty där finns
ganska grundligt upptecknat vilka särskilda
bekymmer av karaktären »en numera
olämplig storleksklass» och annat
som gäller just Uddevallavarvet.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 884;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 15

Interpellation ang. sjukpenning vid arbetslöshet Ordet

lämnades på begäran till

Interpellation ang. koncession

Herr JOHANSON i Västervik (s), som
yttrade:

Herr talman! Sjukförsäkringen är en
av de värdefullaste delarna av det sociala
skyddssystem som byggts upp för
att ge medborgarna ekonomisk trygghet
inför sådana situationer, då de kan
drabbas av inkomstbortfall. I takt med
att våra resurser ökat har försäkringsformen
stegvis utvecklats och förbättrats.
Så skedde exempelvis genom beslut
vid 1966 års riksdag, då lagstiftningen
på det aktuella området var föremål
för en omfattande revidering.
Denna innebär bl. a. att sjukpenningen
numera inte minskar efter en viss tids
sjukdom. Inte heller blir någon på
grund av långvarig sjukdom utförsäkrad,
utan vederbörande uppbär sjukpenning
till dagen för tillfrisknandet eller till
den tidpunkt då förtidspension avlöser
sjukpenningen.

I sjukförsäkringen kvarstår emellertid
alltjämt vissa brister. Ett exempel
härpå är att den som varit arbetslös under
sex månader blir »nollställd», vilket
innebär att vederbörande, om han
blir sjuk, inte får någon sjukpenning.

Med hänsyn till vad ovan anförts
liemställes om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande fråga:

Är statsrådet beredd att medverka till
att arbetslöshet, oavsett varaktigheten,
inte medför ändring i sjukpenningklassplacering? Denna

anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. koncession för eldistribution Ordet

lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! Som en följd av den rationalisering
av eldistributionen, som
riksdagen beslöt år 1957, har länsstyrelserna
på uppdrag av kommerskollegium

Onsdagen den 12 april 1967 fm.

Nr 19

Interpellation ang. koncession för eldistribution

verkställt utredningar angående hur länen
lämpligen bör uppdelas på distributionsområden
och tilldelas företag av
olika karaktär. Det har därvid förutsatts
att någon viss företagsform icke
skall ges företräde utan att eldistributionen
liksom hittills skall ombesörjas
av statliga och kommunala företag, enskilda
bolag, ekonomiska föreningar etc.
Det huvudsakliga syftet skulle vara att
skapa distributionsföretag som bär möjligheter
att vart och ett inom sitt område
ombesörja distribution av elektrisk
kraft av fullgod kvalitet i erforderlig
mängd och på skäliga, inom områdena
utjämnade villkor.

I nu gällande lag (SFS 1957: 383) har
sålunda angivits, att koncession ej må
meddelas ett företag med mindre dess
anläggning är behövlig och förenlig med
en planmässig elektrifiering och området
utgör en lämplig enhet.

Ehuru givetvis en rationalisering på
detta område icke kan tänkas genomförd
med mindre än att en stor del av
landets för närvarande ca 1 300 eldistributionsföretag
sammanslås eller
uppgår i större enheter, har varken koncessionsbestämmelserna
eller bestämmelserna
för statligt upprustningsstöd
förutsatt någon viss storlek på företagen.

Intill helt nyligen har också områdeskoncessioner
tilldelats företag av växlande
storlek. Det finns sålunda exempel
på såväl enskilda bolag som elektriska
föreningar med 450—900 abonnenter
som beviljats sådan koncession
av kommerskollegium. När det varit fråga
om elektriska föreningar har dock
antalet anslutna förbrukare i regel uppgått
till omkring 2 000. Det är sålunda
företag av relativt måttlig storlek, som
nu kan planera sin fortsatta verksamhet
med stöd av områdeskoncessioner med
en giltighet av 10—40 år. Den tillståndsgivande
myndigheten, kommerskollegium,
kunde sålunda antagas ha accepterat
bl. a. 1957 års elupprustningskommittés
uppfattning, att företagsenheter

av mera begränsad storlek så långt det
är möjligt bör eftersträvas med hänsyn
till önskvärdheten av lokal medverkan,
ansvarstagande och självbestämmanderätt
jämväl i detaljfrågor.

För närvarande synes emellertid i regel
alla ansökningar om områdeskoncessioner
avslås av kommerskollegium.
Åtminstone tycks så vara fallet när det
gäller ansökningar från elektriska föreningar.
Däremot har storföretag fått
områdeskoncessioner beviljade, även
om det gäller isolerade områden med
endast några tusental abonnenter, vilka
knappast kan anses vara mer rationella
enheter än elektriska föreningar av motsvarande
storlek. Föreningar, som får
sina ansökningar avslagna, får nöja sig
med en förlängning av hittills gällande
linjekoncessioner på ett eller annat år.

Nu rådande förhållanden när det gäller
tillståndsgivningen kan knappast antagas
sammanhänga med den pågående
s. k. eldistributionsutredningen och med
att det saknas fasta regler för överlåtelse
av linjenät från äldre till ny koncessionsinnehavare.
I så fall borde även de
större företagen få nöja sig med tillfälliga
förlängningar, så att inte sådana
rationaliseringsåtgiirder, som den pågående
utredningen finner lämpliga och
önskvärda, omöjliggöres inom de områden
— ofta av föga rationell storlek —
där storföretagen bedriver eldistribution.

En stor del av de mindre företag, företrädesvis
elföreningar, som nu vägras
områdeskoncession, har haft en stor
uppgift att fylla när landsbygdens elektrifiering
genomfördes. De har också
kunnat fullfölja sin uppgift genom att
förse förbrukarna med fullgod elkraft
till priser, som ofta varit lägre än de
som storföretagen ansett nödvändiga.
Genom företagens begränsade omfattning
har de också kunat lämna en lokal
service, som ofta icke kan åstadkommas
inom ett storföretag. Det måste därför
vara ett samhällsintresse att dessa företag,
som bedriver sin verksamhet i en -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 era.

lighet med tidens krav på en ändamålsenlig
eldistribution, icke får sin verksamhet
försvårad genom att de vägras
områdeskoncession och tvingas finna
sig i en kortfristig förlängning av hittillsvarande
linjekoncessioner. De korta
koncessionstiderna tvingar utan tvivel
företagen till återhållsamhet när det gäller
underhåll av och investeringar i ledningsnät
som fordras för att upprätthålla
en tillfredsställande elförsörjning.
Koncession bör därför icke utan särskilda
skäl ges på mindre tid än fem år.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet Wickman få
framställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att, i avvaktan
på resultatet av den pågående eldistributionsutredningen,
medverka till att
elföreningar och andra mindre företag,
som bedriver en tillfredsställande eldistribution,
oberoende av sin storlek
antingen erhåller områdeskoncession
under en tid av minst fem år eller en
förnyelse av hittillsvarande linjekoncession
under minst samma tid?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.10.

In fidem
Sune K. Johansson

Onsdagen den 12 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Föredrogs vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner
om höjt avdrag vid beskattningen för
försäkringsavgifter,

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående tidpunkten för kommuns besvär
över taxering till kommunal inkomstskatt,

nr 27, i anledning av väckt motion om
beredande av viss tid för avveckling av
skogskonto i dödsbo med en delägare,
och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om översyn av bestämmelserna angående
kommuns skattskyldighet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 2

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska
området

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 33, i anledning av KungL
Maj:ts proposition angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska
området jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 februari 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 42, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t
att under åren 1967 och 1968, utan hinder
av rusdrycksförsäljningsförordningen,
medge den försöksverksamhet på det
nykterhetspolitiska området som förordats
i propositionen samt att meddela
de närmare föreskrifter som fordrades
för försöksverksamhetens genomförande.

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillfälligt medge
undantag från vissa bestämmelser i rusdrycksförsäljningsförordningen,
så att
olika former av försöksverksamhet på
rusdrycksförsäljningsområdet, som föreslagits
av alkoholpolitiska utredningen,
kan genomföras.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 716
av herr Bengtson m.fl. och 11:894 av
herr Rimmerfors m. fl.; ävensom

2) motionen II: 893 av herrar Hamrin
i Jönköping och Nyberg, vari hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 42 vad avser förslaget
om friare regler för försäljning av starköl».

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta
till bevillningsutskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:579
av herrar Schött och Brundin samt
11:705 av herr Carlshamre m.fl.;

2) motionen II: 24 av herr Gustafsson
i Borås; samt

3) motionen II: 192 av fru Kristensson.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 42 och med avslag på motionen
II: 893 av herrar Hamrin i Jönköping
och Nyberg, måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t att under åren 1967 och 1968, utan
hinder av rusdrycksförsäljningsförordningen,
medge den försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska området, som
förordats i propositionen;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:579

av herrar Schött och Brundin samt
II: 705 av herr Carlshamre m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 716
av herr Bengtson m.fl. och 11:894 av
herr Rimmerfors m. fl.,

3) motionen II: 24 av herr Gustafsson
i Borås, ävensom

4) motionen II: 192 av fru Kristensson,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wärnberg och Erik Filip Petersson, vilka
ansett, att utskottet under punkt A)
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen
II: 893 av herrar Hamrin i Jönköping
och Nyberg måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 42 i vad densamma avsåge
försöksverksamhet med friare regler
för försäljning av starköl men bemyndiga
Kungl. Maj :t att under åren
1967 och 1968, utan hinder av rusdrycksförsäljningsförordningen,
medge
den försöksverksamhet i övrigt på det
nykterhetspolitiska området, som förordats
i propositionen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag hav inte för avsikt
— det vill jag genast framhålla — att
med utgångspunkt från det här föreliggande
utskottsbetänkandet väcka till liv
en mera allmän nykterhetspolitisk debatt,
vilket i och för sig onekligen annars
skulle kunna ha sitt intresse. Eftersom
det finns en reservation fogad
till betänkandet av ett par ledamöter
av medkammaren och denna reservation
i sin tur går tillbaka på en av herr
Nyberg och mig själv väckt motion,
skall jag ändå säga några ord.

Innebörden av vårt ståndpunktstagande
är kort och gott att vi bestämt
vill avråda från tanken att i den av alkoholpolitiska
kommittén proponerade
och av regeringen biträdda försöksverksamheten
inrymma också en undersök -

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

ning av hur det skulle komma att utfalla
med fri försäljning även av starköl,
alldeles som fri försäljning medges
beträffande det s. k. mellanölet. Även
om vi av olika skäl hyser mycket måttliga
förhoppningar om att kunna övertyga
kammarens majoritet, så kan det
ju ändå från andra utgångspunkter
upplevas som någonting både mycket
lockande och personligt nödvändigt att
i en fråga av detta slag anmäla skiljaktig
mening, och det är detta vi har velat
göra.

I och för sig har vi naturligtvis ingenting
principiellt att invända mot att
man går fram empiriskt och söker få
ett så hållfast underlag som möjligt för
det fortsatta nykterhetspolitiska reformarbetet.
Det är klart att det härvidlag
alltid är fråga om svåra avvägningar —
det måste bli svåra avvägningar. Annars
är det väl inget tvivel om att samhället
inom räckhåll har ett instrument
som, effektivt utnyttjat, skulle kunna på
ett avgörande sätt hålla det skadliga
bruket tillbaka: en spärrmekanism med
utomordentlig effekt, nämligen skatteinstrumentet.
Det är verkligen, i förbigående
sagt, i högsta grad intressant att
konstatera — det har ju nyligen skett
genom en omfattande SIFO-undersökning
— att svenska folket inte alls står
så främmande inför tanken att på ett
hårdare sätt än som nu sker använda
prisskruven. Men jag är fullt medveten
om hur politiskt omöjligt och orealistiskt
det nu en gång är att aktualisera
sådana önskemål, krav med den innebörden,
att åtgärderna skulle verksamt
och påtagligt dämpa konsumtionen och
därmed också minska de sociala skadeverkningarna.
Stort mer är kanske inte
att säga i det stycket.

Vad vi motionärer och reservanter i
det aktuella ärendet vänder oss emot
är, att man inom ramen för en försöksverksamhet,
som i andra avseenden
kanske är riktig och välbetänkt — jag
tänker då främst på vissa försök med
registrering utan ransonering av inkö -

pen i systembutikerna — inkludera också
regler om fri försäljning av starköl.
Vi har den uppfattningen att en sådan
test är alldeles överflödig. Om den skulle
komma till stånd, tror jag inte att
den skulle kunna ge mycken vägledning;
men inte bara det, utan den kan
också dra med sig skadeverkningar i
stort och även i de enskilda fallen, vilket
det bör finnas all anledning att förebygga
och förhindra.

Att det skulle vara nödvändigt med
en experimentverksamhet av detta slag,
förefaller ganska märkligt med hänsyn
bl. a. till de erfarenheter, samlade eller
inte samlade, bokförda eller inte bokförda,
men i alla fall befintliga, som vi
haft efter det att det s. k. mellanölet
kommit ut i den allmänna handeln. Jag
tycker att det räcker med de larmrapporter
som med jämna mellanrum varit
synliga i pressen inte bara i samband
med hysterien i början utan också sedan.

Jag kan i detta sammanhang erinra
om länsåklagarens i Falun uppseendeväckande
rapport, publicerad i bl. a.
Dala-Demokraten för den 22 november
i fjol, där länsnykterhetsnämnden i
kraftiga ordalag görs uppmärksam på
den oroväckande ökningen av förseelser
som ägt rum bland tonåringarna
under indicier som klart pekar på ett
direkt samband med mellanölet. Länsåklagaren
i fråga nämner särskilt stegringen
av mopedfylleriet bland 15—18-åringar och han betecknar hela läget på
det här området som ytterst allvarligt.
Hur skall man komma förbi sådana vittnesmål?
Liknande tecken har försports
även från andra håll. Många menar, jag
tror med all rätt, att mellanölet i dag är
alltför lättåtkomligt.

Herr talman! Att i detta läge börja
laborera med nya experiment och vidga
den fria sektorn till att omfatta också
starköl kan enligt min mening omöjligen
vara socialt välbetänkt. Nej, skall
man nödvändigtvis ge sig på en försöksverksamhet
på detta område, skulle

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

jag med varm hand vilja överräcka ett
uppslag till den alkoholpolitiska kommittén.
Gör hela landet med en gång
till ett försöksområde, ingå till Kungl.
Maj :t med en hemställan om en prishöjning
på spriten av sådan skärpa att det
med fog skulle kunna talas om en chockhöjning,
samla sedan upp och registrera
alla tänkbara iakttagelser efter ett
sådant experiment! Inget tvivel lär råda
därom, att om det verkligen gäller att
få till stånd en förbättring av det totala
nykterhetstillståndet, de goda verkningarna
av ett sådant experiment inte skall
utebli — det är min bestämda mening.
Man kommer då, tror jag, över huvud
taget inte att vilja återgå till en tidigare
ordning.

Men jag är, som sagt, fullkomligt
medveten om att propåer av det slaget
är politiskt omöjliga och orealistiska.
Jag har heller inte ställt något sådant
yrkande och kommer inte att göra det;
kammaren kan vara alldeles lugn. Däremot
önskar jag, herr talman, yrka bifall
till den reservation som är fogad
till utlåtandet av herrar Wärnberg och
Erik Filip Petersson. Den går ut på att
Kungl. Maj:ts proposition skulle avslås
i den del som avser försöksverksamhet
med friare regler för försäljning av
starköl.

I detta anförande instämde herrar
Gomér (ep) och Gustafsson i Borås
(fp).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Det är här fråga om ett
av de största och allvarligaste sociala
problem som vi har att brottas med i
vårt land. Jag tycker att det är naturligt
att herr Hamrin i Jönköping på
detta stadium inte drar upp någon nykterhetspolitisk
debatt, ty alkoholpolitiska
kommittén har ju i någon mån
velat med sin utredning lägga grunden
till en sådan. Att alkoholpolitiska kommittén
— inom vilken alla ledamöter
utom en varit eniga på denna punkt —
begärt en sådan försöksverksamhet som
4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

det här gäller, beror på att man har så
många olika värderingar i denna fråga

— det är så mycket tyckande hit och
dit. Jag förstår att kommittén vill söka
sig fram till ett mera konkret vetande
i denna fråga. Det är möjligt att man
icke kan åstadkomma detta med denna
undersökning, men jag tror att det är
oriktigt att göra sådana tvärsäkra värderingar
i förväg som att undersökningen
inte skulle tjäna något syfte.

När herr Hamrin säger, att han fruktar
att denna undersökning kommer att
medföra skadeverkningar, är detta
tvärtemot vad huvudreservanten i första
kammaren i eftermiddag framhöll.
Han sade nämligen att han inte alls
fruktade några sociala skadeverkningar
av denna undersökning; han trodde
tvärtom att den skulle bli så oskyldig

— det skall ju inte förekomma någon
reklam under denna tid o. s. v. -— att
den ur den synpunkten inte skulle ge
ett riktigt utslag.

När kommittén har begärt denna försöksverksamhet,
anser jag att det är
riktigt att den får denna möjlighet. Det
är ett intressant område på vilket man
gör undersökningen, och det är väl också
intressant i och för sig att man på
detta sätt praktiskt söker få fram något
resultat så att man inte behöver, som
jag tidigare sade, bara tycka. Många
har fruktat att riksdagen, när den accepterar
denna undersökning, därmed
också tar ställning till utformningen av
den framtida nykterhetspolitiken, men
bevillningsutskottet har ju starkt understrukit
att det inte alls är fråga om
detta, och det har inte heller kommitténs
ledamöter förutsatt.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Det utskottsbetänkande
vi just behandlar avser en proposition
angående försöksverksamhet på det
nykterhetspolitiska området jämte i ämnet
väckta motioner.

Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

Bland de motioner som bevillningsutskottet
i detta sammanhang har tagit
upp till behandling, finns emellertid en,
som inte alls passar in under den rubriken.
Den är över huvud taget inte inriktad
på försöksverksamhet, utan den
har rakt på sak yrkat på eu beslutsam
åtgärd, varmed riksdagen utan vare sig
utredning eller försök skulle avlägsna
en — låt vara liten men dock enligt min
och åtskilliga medmotionärers av skilda
partier mening — orimlighet.

Det gäller det förhållandet, att drycker
som framställts genom destillering
men som inte är starkare än starkvin,
ändå beskattas som sprit, något som i
sin mån motverkar den av de flesta av
oss önskade styrningen över till svagare
drycker i den svenska alkoholkonsumtionen.

Nu har utskottet en sorts motivering
för att inte våga sig på den beslutsamma
åtgärd vi föreslagit. Utskottet ser uppenbarligen
framför sig risken, att det i
Sverige skulle komma att tillhandahållas
något som man kanske skulle kunna
kalla färdigblandad grogg, vilken skulle
komma att beskattas som vin. Och det
vill utskottet inte vara med om. Uppriktigt
sagt tror jag inte mycket på denna
risk.

Såvitt jag förstått är bestämmelsen om
beskattning av alkoholsvaga drycker,
framställda genom destillering en kvarleva
från motbokssystemets tid, då det
verkligen fanns någon sorts anledning
att undvika att spritdrycker, låt vara
svaga, kunde komma in i den kategori
av drycker^som inte bara beskattades
som vin utan*'' även, till skillnad från
andra starka drycker, vid den tiden fick
försäljas i princip i obegränsade kvantiteter
vid sidan av ransonen på motboken.
Jag tror att den bestämmelsen har
överlevt sig själv och vore värd att avlägsnas.

Något schematiskt och förenklat uttryckt,
förhåller det sig så, såvida jag
tolkat bestämmelserna rätt, att om man
i dag tager ett låt oss säga tioprocentigt

vin och blandar det med sprit, hur stark
som helst, tills blandningen nått högst
styrkan 22 procent, så är blandningen i
skatteteknisk mening fortfarande vin.
Men om man kastar om ordningsföljden
och tar 40- eller 50-procentig sprit
och blandar ut den med vin till samma
styrka, så är det sprit. Det är det jag
inte riktigt kan förstå, att själva procedurordningen
i stället för alkoholstyrkan
skall vara det avgörande. Utskottet
säger emellertid också någonting som
möjligen är klokt, nämligen att man inte
bör ta en sådan här detaljfråga av sekundärt
intresse — det håller jag gärna
med om att det är — och bryta ut den
ur det stora sammanhanget, som den
alkoholpolitiska utredningen har att utreda.
Det vore då, herr talman, frestande
att ställa ett yrkande att vi i stället
för att avslå motionen skulle med en
rekommendation om beaktande sända
över den till denna utredning. Men jag
skall inte göra det. Jag tror nämligen att
denna utrednings ledamöter är så vakna
och intresserade av de ärenden de har
att behandla, att de har fått en alldeles
tillräcklig påminnelse om det lilla problemets
existens genom vad som nu förevarit.
I förhoppningen att utredningen
alltså skall ta itu med problemet
mera beslutsamt än utskottet har gjort,
avstår jag, herr talman, från att ställa
något yrkande.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har några ord att
säga som replik till utskottets talesman,
herr Brandt, som uttryckte sin förvåning
över att någon kunde stå här i talarstolen
och i förväg göra någon värdering
av det resultat som skulle kunna
uppnås genom den föreslagna försöksverksamheten.
Jag vill säga att det är
just vad utskottsmajoriteten gör i sitt utlåtande.
Man säger där att under vissa
förutsättningar har man ingen anledning
»befara att den föreslagna försöksverksamheten
skulle medföra några so -

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19

Försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området

ciala skadeverkningar av nämnvärd betydelse».
Det är således en värdering i
förväg av hur försöket skulle komma
att utfalla.

Jag tycker för övrigt att denna formulering
är mycket anmärkningsvärd. Man
räknar alltså med skadeverkningar, men
säger att de inte behöver befaras bli »av
nämnvärd betydelse». Det är då att
märka att dessa skadeverkningar, som
man nu alltså medvetet vill acceptera,
skall läggas till alla de andra påvisbara
skadeverkningar som denna verksamhet
förorsakar.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Enligt vad jag kan erinra
mig sade jag inte att jag var förvånad,
men jag sade att man inte bör göra
för tvärsäkra värderingar. Herr Hamrin
i Jönköping citerar utskottet, men vad
utskottet undvek var just att göra tvärsäkra
uttalanden. Utskottet kunde möjligen
tänka sig att vara med om en försöksverksamhet,
om en sådan kunde genomföras,
men ville inte uttala sig så
där tvärsäkert. Jag vill inte förmena
herr Hamrin att ge uttryck åt omdömen
och att hysa farhågor om hur det
skall bli, men jag understryker ytterligare
att man inte skall göra tvärsäkra
påståenden och värderingar om de konsekvenser
den här försöksverksamheten
kan få.

Till slut, herr talman, vill jag erinra
om att Kungl. Maj :t ju har möjlighet att
avbryta verksamheten, om det nu skulle
gå så illa som herr Hamrin befarar.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag har åtskilliga gånger
under det senast förflutna kvartsseklet
försökt hävda att man i fråga om det
mänskliga handlandet aldrig vid skrivbordet
kan göra några bestämda uttalanden,
utan för det krävs en försöksverksamhet.
Nu ser jag att man har gått
på den linjen. Man vill göra ett praktiskt
försök och se vad som händer. Det gör

att jag känner att man är inne på rätt
väg i denna fråga.

Herr Brandt framhöll alldeles nyss
att regeringen kan avbryta ett försök,
om det skulle uppstå olägenheter. Det
är just så jag vill ha det. Därför kommer
jag att rösta med utskottet den här
gången och inte för reservationen. Jag
förstår visserligen reservanterna, och på
sätt och vis tror jag att de har rätt, men
deras förslag strider mot principen att
man alltid skall våga sig på ett försök
om man vid behov kan avbryta detta.
Jag hoppas att riksdagen hålls underrättad
om hur försöket utfaller.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herrar Wärnberg och Erik
Filip Petersson; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets utlåtande nr 17, angående
verkställd granskning av riksdagens
lönedelegations verksamhet under
år 1966.

§ 4

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtande och memorial:

nr 24, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning, och

nr 25, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa motioner, såvitt
de hänvisats till bankoutskottet.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

100 Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

§ 5

Minimibesättning å fartyg

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående minimibesättning å fartyg Första

lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 345 i första kammaren
av fröken Mattson m. fl. samt nr
431 i andra kammaren av herr Carlsson
i Göteborg m. fl. I motionerna, vilka var
likalydande, hemställdes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening uttala att vid fastställande
av minimibesättning å fartyg överensstämmelse
i praxis eftersträvades till
vad riksdagen och föredragande departementschefen
uttalat såsom grundläggande
synpunkter vid säkerhetslagens
tillkomst, samt att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t begära en skyndsam utredning
rörande principerna för lagstiftningens
tillämpning vid bestämmande
av minimibesättning å fartyg.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:345 och 11:431, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att det inte är populärt att här i
kammaren hålla några längre anföranden
till försvar för en av ett utskott avstyrkt
motion. För att något missförstånd
inte skall uppstå anser jag det
emellertid vara nödvändigt att i anslutning
till motion II: 431 beröra bakgrunden
till densamma.

Den 10 november 1965 beslöt riksdagen
att bifalla en proposition med förslag
till lag om säkerheten på fartyg. I
denna lag är införd en bestämmelse om
minimibemanning, och i lagens 2 § har
sjöfartsstyrelsen uttryckligen ålagts att
i samråd med berörda organisationer
inom sjöfartsnäringen utarbeta och fast -

ställa såväl kvantitativa som kvalitativa
föreskrifter om minimibemanning för
fartyg sysselsatta inom olika verksamhetsområden.

De av sjöfartsstyrelsen för i första
hand 40 fartyg av olika storleksordning
och sysselsatta inom olika fartområden
fastställda minimibemanningarna överklagades
emellertid hos Kungl. Maj :t av
samtliga berörda parter. Efter beredning
inom kommunikationsdepartementet
fastställde regeringen den 30 december
1966 definitiva bestämmelser rörande
minimibesättning ombord på dessa
40 fartyg.

De fastställda bestämmelserna om minimibemanning
blev något av en chock
för de ombordanställda. Här hade man
väntat sig att den nya lagen om säkerhet
på fartyg skulle komma att innebära
bättre trygghet för de ombordanställda
än tidigare. Men konsekvenserna av det
fastställda beslutet rörande minimibemanning
å dessa 40 fartyg innebär en utveckling
i rakt motsatt riktning. De syn
punkter som framförts från sjöfartssty
relsen och de ombordanställdas orga
nisationer rörande minimibemanningen
har man inte i något avseende tagit hänsyn
till, utan med en cynism som gränsar
till det otroliga har man ställt sig
bakom den av Sveriges redareförening
hävdade uppfattningen om minimibemanningen.

Inte heller har man ansett det nödvändigt
att inom minimibesärttningens
antal fastställa några egentliga kvalifikationskrav,
utan man har helt nonchalant
nöjt sig med att fastställa en minimibemanning
av så eller så många matroser,
motormän och övriga, alltså
icke kvalificerade, besättningsmän.

Detta tillvägagångssätt är så mycket
allvarligare som i lagen om säkerheten
på fartyg fastslås att, om man till ett
fartyg inte kan få fram en ersättare för
en kvalificerad sjöman, exempelvis en
matros, är det tillräckligt att inom ramen
för minimibesättningen påmönstra
ytterligare en icke kvalificerad besättningsman.

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19 101

Enligt sjölagens §§ 5 a och 26 är befälhavaren
ansvarig för att ett fartyg är
betryggande bemannat innan det går
till sjöss. Den bedömningen och det ansvaret
tycks nu ha flyttats över på departements-
eller regeringsnivå.

Under det senaste världskriget omkom
genom olika krigshandlingar 1 368
sjömän, anställda ombord i den svenska
handelsflottan. Ingen av dessa sjömän
tvingades ut på den resa som skulle
bli deras sista. Sjömanslagen innehåller
en bestämmelse som ger en sjöman
rätt att mönstra av sitt fartyg, om
detta är destinerat till en plats där det
råder farsot, krig eller krigsfara och det
alltså föreligger en risksituation för fartyget
eller de ombordanställda. Någon
motsvarande bestämmelse finns inte
när det gäller den risk som kan uppstå
genom att ett fartyg går till sjöss utan
betryggande bemanning. Här har de
ombordanställda ingen möjlighet att ta
ställning till den uppkomna situationen,
utan de befinner sig i ett uppenbart
tvångsläge.

Det kan uppstå en situation där befälhavaren
bedömer den fastställda minimibemanningen
som icke betryggande
för fartygets eller besättningens säkerhet
och vägrar att gå till sjöss med
fartyget. Här uppstår en konflikt mellan
befälhavarens ansvar och skyldighet
enligt sjölagens §§ 5 a och 26 och
skyldigheten att respektera den för vederbörande
fartyg fastställda minimibemanningen.
Här är det alltså fråga
om en tvångssituation, där vanliga, normala
säkerhetsbegrepp helt satts ur
spel. För den händelse en sådan situation
skulle uppstå har Sveriges fartygsbefälsförening
förklarat sig helt ställa
sig bakom den befälhavare som av sitt
rederi blir utsatt för ansvarstalan eller
repressalier för att han icke anser sig
kunna ta hänsyn till den bestämmelse
om minimibemanning som fastställts
för fartyget i fråga utan, i kraft av en
kanske mångårig erfarenhet som befälhavare,
betraktar fartyget som icke be4*
— Andra kammarens protokoll 1967.

Minimibesättning- å fartyg

tryggande bemannat och vägrar gå till
sjöss innan besättningen i kvantitativt
eller kvalitativt avseende kompletterats.

När det gäller fartyg tillhörande mera
ansvarskännande rederier — och
dessa rederier är utan tvivel det stora
flertalet — kommer med all säkerhet
inte en sådan här situation att uppstå.
Dessa rederier kommer inte vare sig av
prestigeskäl eller ekonomiska skäl att
visa en sådan omdömeslöshet som att
tvinga en befälhavare att oavsett konsekvenserna
för fartygets och besättningens
säkerhet blint följa upp en fastställd
minimibemanning, en bestämmelse
som i sin praktiska tillämpning är
fullständigt orimlig. Konsekvenserna
av beslutet kan bli att mindre ansvarskännande
redare, vilkas omsorg om de
ombordaniställdas trygghet och säkerhet
ej överensstämmer med vad som
fordras av en redare i dag, med åberopande
av att fartyget är bemannat i enlighet
med Kungl. Maj:ts beslut kräver
att befälhavaren skall gå till sjöss. Kravet
kanske strider mot befälhavarens
genom mångårig praktisk erfarenhet
välgrundade uppfattning.

Det råder inga tvivel om att fastställandet
av bestämmelser rörande fartygens
minimibemanning är en svår och
komplicerad fråga. Den saken är även
första lagutskottet på det klara med.
Det finns anledning för mig och mina
medmotionärer att uttala vår uppskattning
av det arbete som utskottet har
lagt ned för att få klarhet i, inte bara
hur departementet utan även de berörda
parterna ser på den situation som
bär uppstått i samband med de bestämmelser
rörande minimibemanning som
fastställdes den 30 december 1966.

En helt enkelt ohållbar situation har
uppstått genom att säkerhetsbegreppet
i anslutning till minimibestämmelserna
helt ställts åt sidan. Uppfattningarna
om minimibesättningens storlek för att
ett fartyg skall anses betryggande bemannat
är synnerligen delade. De omNr
19

102 Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Minimibesättning å fartyg

bordanställdas organisationer har en
mening. Sjöfartsstyrelsen har en annan,
och slutligen har Sveriges redareförening
och kommunikationsdepartementet
en tredje uppfattning. Det råder en
fullkomligt omöjlig situation, och det är
mot den bakgrunden man måste se den
fråga som vi nu behandlar.

För att emellertid inte trassla till den
här frågan ytterligare skall jag inte yrka
bifall till motionsyrkandena i deras
helhet utan nöja mig med att yrka bifall
till den sista att-satsen. Jag yrkar
sålunda, herr talman, »att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t begära en
skyndsam utredning rörande principerna
för lagstiftningens tillämpning vid
bestämmande av minimibesättning å
fartyg».

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! I här föreliggande utlåtande,
nr 24, från första lagutskottet
behandlas, som herr Carlsson i Göteborg
nyss redogjorde för, ett par motioner
som rör tillämpningen av reglerna
om minimibesättningen på fartyg.
1965 biföll riksdagen en propositionimed
förslag till lag om säkerheten på fartyg-
Departementschefen anförde i sitt
yttrande till propositionen att han fann
att förslaget innebar en högst väsentlig
och högst välbehövlig förbättring av de
gällande bemanningsreglerna och att
det skulle utgöra ett betydelsefullt led
i strävandena att skapa en ökad säkerhet
till sjöss. Han uttalade också som
sin förhoppning att det föreslagna systemet
skulle erbjuda möjlighet, utan att
säkerhetskravet åsidosattes, till en fortlöpande
och smidig anpassning av fartygsbemanningen
efter den snabba tekniska
utveckling som präglat moderna
sjöfartsförhållanden. Han ansåg vidare
att en närmare reglering av hur minimibesättning
för olika fartyg skall bestämmas
knappast går att genomföra.
Utskottet underströk detta uttalande
och gör så även i det utlåtande som nu

föreligger och som inom parentes sagt
är enhälligt.

Motionsyrkandena motiveras av farhågor
för att föreskrifterna om minimibesättningar
för vissa fartyg i praktiken
skall påverka fartygens normalbesättningar
så att bemanningen minskas
och kvalifikationerna försämras.
Frågan är av ganska komplicerad natur,
vilket inte minst framgår av det
uttalande från år 1965 av dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet
som jag nyss refererade, att någon
närmare reglering av hur minimibesättningen
för olika fartyg skall bestämmas
icke lämpligen torde böra göras i lag.

Utskottet är medvetet om frågans stora
vikt och bär ägnat de föreliggande
motionerna en ingående behandling.
Bl. a. har utskottet hört representanter
för flera av de organisationer som berörs.
Sålunda har hos utskottet representanter
för Svenska maskinbefälsföreningen,
Svenska stewardsföreningen,
Sveriges redareförening och Sveriges
fartygsbefälsförening haft företräde hos
utskottet och därvid lämnat vissa uppgifter.
Även Svenska sjöfolksförbundet
var inbjudet att i utskottet framföra sinia
synpunkter, men hade av någon anledning
inte möjlighet att skicka en representant
utan sände i stället en skrivelse.

Efter att ha tagit del av dessa redogörelser
kom jag liksom fröken Mattson
i första kammaren, som också undertecknat
motionen och även tillhör
första lagutskottet, till den uppfattningen
att frågan är mycket betydelsefull,
och enligt vad utskottet erfarit har
myndigheterna sin uppfattning riktad
på den.

Utskottet framhåller också att om det
skulle visa sig att de farhågor som uttalas
i motionen på ett eller annat sätt
besannas, så bör erforderliga åtgärder
vidtagas. Visar det sig längre fram att
denna lag inte är i alla delar tillämplig,
anser utskottet att den bör bli föremål
för en utredning då. Utskottet kom

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19 103

emellertid till den uppfattningen att
den tid som har förflutit — föga mer
än ett år — är för kort för att dra den
bestämda slutsatsen att kravet på en utredning
borde tillstyrkas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det är väl egentligen
inget fel på utskottets utlåtande, om
man inte med »fel» menar att utskottet
har skrivit ett utlåtande om någonting
helt annat än vad motionärerna
talar om och söker att klarlägga.

Utskottet säger att motionärerna har
uttalat farhågor för att redarna skulle
kunna använda föreskrifterna om minimibemanning
som förevändning för
att minska den ordinarie driftsbemanningen.
Det finns i motionerna inte
en rad som på något sätt kan tydas
i den riktningen. Motionärerna har
konsekvent hållit sig till sådana synpunkter
som har en omedelbar anslutning
till följdverkningarna av de
bestämmelser om minimibesättningar
som fastställdes den 30 december 1966.

I propositionen rörande lagen om
säkerhet på fartyg uttalade dåvarande
departementschefen i sina kommentarer
uttryckligen att minimibesättning
skall fastställas med utgångspunkt allenast
från säkerhetskravet och att därvid
självfallet hänsyn måste tas till den
reglering av sjömännens arbetstid som
bestämts i sjöarbetstidslagen. Hänsyn''
härtill togs också av sjöfartsstyrelsen
när den utarbetade sitt förslag till bemanningsbestämmelser.

Genom kommunikationsdepartementets
ingripande har den nya lagen om
säkerheten på fartyg i sin praktiska
tillämpning i stället för att bli ett säkerhetsskydd
för de anställda ombord
blivit ett skydd för redarnas vinstintressen,
och detta var knappast vad
vare sig utskottet eller riksdagen hade
tänkt sig när denna lag behandlades i
november 1965.

Minimibesättning å fartyg

Departementets experter -—■ vilka de
nu kan vara — borde när det gäller
hänsynstagandet till sjöarbetslagens
bestämmelser ha upplyst om att personalen
på ett fartygs däcksavdelning
inte endast består av matroser och
jungmän utan äyen av båtsmän och
timmermän samt när det gäller tankfartyg
även pumpmän. Inom maskinavdelningen
finns det vidare inte bara
eldare utan även svarvare och elektriker.

I samband med fastställandet av
minimibemanningen borde man väl vidare
inom departementet ha haft ett
visst intresse av att ta reda på under
vilka arbetsförhållanden sjöfolket arbetar
redan i dag med de s. k. fulla
driftsbesättningarna. Ett omfattande
övertidsarbete tillhör regeln och inte
undantagen. Ofta räcker den ordinarie
övertiden på 18 timmar i veckan inte
till, utan det förekommer i betydande
utsträckning överträdelser av bestämmelserna
om 18 timmar i veckan.

I ett fall som i dagarna kommer upp,
vilket vi för övrigt överlämnat till sjöfartsstyrelsen,
har man använt upp till
30 timmar i veckan i stället för de stipulerade
18, alltså ett rent olagligt förfarande.
Man kan fråga sig hur departementet
tänkt sig att kravet på hänsynstagande
till bestämmelserna i sjöarbetstidslagen
skulle kunna tillgodoses när
det så avsevärt skurit ned den bemanning
som sjöfartsstyrelsen föreslagit.

Det är ingen skam att göra ett misstag.
Sådant händer i de bästa familjer,
men det är en dumhet att av prestigeeller
andra skäl inte rätta till eventuella
felaktigheter eller felbedömningar.
Befälsorganisationerna har på ett
sätt som inte kan missförstås uttryckt
sin uppfattning om kommunikationsdepartementets
bedömning av vad som
menas med säkerhet ombord i fartyg.

Jag skall bara citera några rader av
vad Svenska maskinbefälsförbundet säger:
»Med häpnad, förvåning och indignation
har maskinbefälet i den svenska

104 Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Minimibesättning å fartyg

handelsflottan tagit del av regeringens
beslut i frågan om minimibemanning på
svenska fartyg och anser kommunikationsministerns
drastiska åtgärd att med
frångående av sjöfartsstyrelsens och de
ombordanställdas organisationers uppfattning
fastställa en, minimibemanning
som utgör ett klart hot mot säkerheten
till sjöss och omöjliggör för det svenska
maskinbefälet att i fortsättningen på
ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra
sin tjänst ombord.»

Sveriges fartygsbefälsförening säger:
»Sveriges fartygsbefälsförenings centralstyrelse
har vid sammanträde i
Göteborg den 15 mars 1967 beslutat att
solidariskt ställa sig bakom befälhavare
som med stöd av sjölagen 2 § 5 a och 26
vägrar att gå till sjöss med ett fartyg
som ej är betryggande bemannat, även
om det uppfyller det av Kungl. Maj:t
fastställda beslutet om minimibesättning.
»

Det är mot denna bakgrund som motionärernas
hemställan måste ses. Det
borde väl närmast vara en renlighetssak
att genom den utredning som motionärerna
här har begärt rätta till vad
som kan vara galet, innan sjöfartsstyrelsen
fullföljer det uppdrag den har
fått att genomföra dessa minst sagt underliga
minimibemanningar i ytterligare
450 fartyg.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Här föreligger ett enhälligt
utskottsutlåtande, som jag också
personligen helt kan ansluta mig till.
Det finns kanske därför inte anledning
att nu mera utförligt uppehålla sig vid
denna fråga.

Det är naturligtvis många gånger
svårt att i praktiken tolka den lag som
riksdagen fastställde för några år sedan.
Man hade hoppats att det samrådsförfarande
som hade förevarit skulle
leda till att parterna kom överens i frågan,
men det gjorde de inte. Det blev
ett överklagningsärende hos Kungl.

Maj :t vilket prövades utomordentligt
ingående. Vägledande vid den prövningen,
där man naturligtvis hörde alla
parters argument och synpunkter, var
inte partsintresse utan det gällde att
tillämpa lagen.

Det finns en grundläggande distinktion
som man då måste göra. Man måste
skilja mellan å ena sidan den minimibesättning
som ur säkerhetssynpunkt
måste finnas på ett fartyg och å andra
sidan den besättning som normalt skall
finnas på fartyg för att det skall fungera
riktigt. Det är endast den förstnämnda
frågan som har varit uppe till avgörande.

Ett brott mot föreskrifterna om minimibesättning
är en ganska allvarlig
historia. Det innebär nämligen att ett
sådant fartyg automatiskt förbjudes att
gå till sjöss. Det gör att man får iaktta
försiktighet med att inom ramen för
denna rena säkerhetslag införa andra
bestämmelser, som i och för sig kan
vara behjärtansvärda eller nödvändiga
för att få folk till fartyget men som parterna
normalt brukar komma överens
om. Denna fråga har varit föremål för
en ingående prövning i departementet.
Vi har tillämpat lagen, och vi skall se
till att dess föreskrifter efterlevs, d. v. s.
att ett fartyg som inte uppfyller kravet
på minimibesättning inte får gå till
sjöss.

Naturligtvis är frågan av den vikt att
den kommer att noga följas av berörda
myndigheter och självfallet också från
departementets sida. Därför är jag således
helt överens med det enhälliga utskottsutlåtandet.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Statsrådet Palme säger
att han är helt överens med det utlåtande
som utskottet har avgivit, och det
må stå honom fritt att vara det. Jag har
försökt att påpeka att detta utlåtande
inte har någonting alls att skaffa med
vad motionärerna har resonerat om.
Det är detta som är det primära. Motio -

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19 105

närerna har inte resonerat om någonting
annat än om minimibemanning
med hänsyn till säkerhetsföreskrifter
och i anslutning till vad departementschefen
sade i propositionen, att man
självklart skall ta hänsyn till sjöarbetstidslagens
bestämmelser.

Nu säger statsrådet att man inte skall
se på annat än säkerheten och bara gå
ut ifrån den. Skall man glömma bort
sjöarbetstidslagen? Skulle jag kunna få
en förklaring hur man tänker lösa denna
fråga med samstämmigheten och
hänsynstagandet till sjöfolkets arbetstid
enligt lagbestämmelserna med en
bemanning som över huvud taget inte
täcker — det har konstaterats i en råd
fall — ens den vanliga vakttjänsten?
Och när man har normal besättning
som är dubbelt så stor som minimibemanningen
och väl det i vissa fall och
inte ens då kan hålla sig inom lagens
råmärken, bur tänker man klara detta?

Nu säger man i utskottet också att
man skall vänta och se. Denna lag har
existerat så kort tid. Men skall man
vänta och se om redarna kommer att
använda dessa minimibestämmelser för
att minska den normala besättningen?
Det kan man roa sig med, men det är
inte det motionärerna är ute efter.

Vidare vore det av en viss betydelse
att herr statsrådet redovisade vilka skäl
som låg till grund för att man desavouerade
sjöfartsstyrelsen, som hade
bantat ner normalbemanningen ganska
ordentligt men som med hänsyn till
bestämmelserna i sjöarbetstidslagen i
alla fall hade tänkt sig att den besättningen
skulle kunna klara en sådan
speciell situation som det kunde vara
fråga om. Säkerhetslagen skall vara till
för att ett fartyg inte skall gå till sjöss
när det inte är betryggande bemannat.
Den saken är klar. Och det kan inte
hjälpas om det skulle komma att kosta
ett rederi litet pengar, såvida man inte
menar att det inte har någon betydelse
om fartyget på grund av underbemanning
råkar in i en krissituation och

Minimibesättning å fartyg

kanske går »by west» och en hel del av
besättningen också följer med.

Det primära är väl att man måste
känna en trygghet med minimibemanningen
och säkerhetsbemanningen så
att man har klart för sig att här är det
fråga om säkerhetsbemanning och inte
fråga om något veritabelt skoj med en
hel yrkesgrupp som betraktar detta resultat
som ett sådant. Det skall vi väl
ändå vara överens om. Är det en orimlig
begäran från sjöfolkets sida? Det är inte
en rent personlig begäran, utan det är
sjöfolket som vill ha klarhet i detta. Är
det en orimlig begäran att man analyserar
vad man menar, så att man inte
framfört alla dessa olika uppfattningar
om vad minimibemanning ur säkerhetssynpunkt
egentligen skall innebära? När

uppfattningarna är så ofantligt
delade borde det vara ett renlighetskrav
att man klarade upp denna byk
och sökte att få fast grund att stå på.
Denna grund bör naturligtvis vara litet
säkrare än den som sjöfolket för närvarande
bär — med tillämpning av lagen.

Det är inte något fel på lagen i och
för sig. Jag tog mig friheten att uttrycka
sjöfolkets uppskattning av att nu ha
fått en säkerhetslag, som man trodde
skulle bli någonting att verkligen bygga
på. När det sedan upptäcktes att
denna lag i praktiken tillämpas på ett
sådant sätt att förhållandena blir ännu
orimligare än de varit tidigare måste
det emellertid vara fel någonstans.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill säga två ting.
För det första skall givetvis sjöarbetstidslagens
bestämmelser beaktas. Om de
inte kan följas, måste mer folk anställas.
Arbetstidsuttaget är beroende av
sådana faktorer som resans längd, farten,
liggetider, hamn m. m.

För det andra får redarna visst vara
beredda att betala en hel del pengar

106 Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Minimibesättning å fartyg

för att över liuvud taget få folk. De
måste kunna tillgodose de anspråk som
en modern besättning ställer, ge hyfsade
löner o. s. v. Det är enklast att
illustrera problemet med behovet av
ekonomipersonal på ett fartyg. Om man
över huvud taget skall få någon besättning
måste man se till att besättningen
blir väl försörjd med ordentlig förplägnad.
En sak är vad arbetskraften i
dag kräver — och med rätta kräver —
av sina arbetsgivare till sjöss, och en
annan sak är de krav som måste ställas
för att båten över huvud taget skall
kunna tillåtas lämna hamnen.

Den ena saken rör förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, där
arbetstagarna sannerligen har möjlighet
att göra sina anspråk gällande; den
andra saken gäller att med lagens hjälp
ingripa för att hindra ett fartyg att gå
till sjöss. Det är givet att kraven i dessa
båda fall måste vara olika och att vi
inte kan med säkerhetslagens hjälp upprätthålla
någon normalbesättning.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det är meningslöst att
fortsätta denna debatt. Vad bär det anförande
statsrådet hållit med den här
saken att skaffa? Vi är på det klara med
att driftsbemanningen skall göras upp
mellan arbetsmarknadsparterna. Vi har
emellertid fått en säkerhetslag och
måste vara medvetna om att dess tillkomst
ger människor ett intryck av att
de har fått säkerhet och trygghet. Men
det är det de inte har fått!

Jag bad att få en förklaring till varför
sjöfartsstyrelsens förslag till bernanningsregler
desavouerats. Vad finns det
för skäl till att i denna situation exempelvis
minska besättningsantalet på maskinsidan,
som sjöf artsstyrelsen föreslagit,
med 44 procent? Sammanlagt har
detta i dessa 40 fartyg minskats med ett
par hundra man jämfört med sjöfartsstyrelsens
förslag. Man måste förstå att
det kommer att sätta spår efter sig i
fråga om arbetstiden ombord, om man

med en så hårt nedskuren besättning
skall försöka klara av problemen precis
som om förhållandena vore normala.

Att det kostar pengar att iaktta säkerhetsbestämmelser
är ingen nyhet. Däremot
är det en nyhet för mig att statsrådet
Palme inte tycks uppskatta eller förstå
att det är nödvändigt att det skall
finnas bestämmelser, även om deras tilllämpning
i ett eller annat avseende skulle
kosta pengar.

För att statsrådet Palme riktigt skall
förstå detta skall jag här relatera en liten
historia som hände för inte så länge
sedan. Den 20 mars i år förekom ett
mål vid Göteborgs rådhusrätt mot en befälhavare,
som var anklagad för vårdslös
navigering. Det hade genom misstag
mellan honom och vakthavande styrmannen
på bryggan inträffat, att man
inte passade upp på en boj, när man
skulle ändra kurs någonstans utanför
Köpenhamn. Fartyget gick på grund,
och det uppstod skador för ungefär en
halv miljon kronor.

Vid rättegången framkom att fartyget
med malmlast hade haft en mycket svår
resa till Uddevalla. Uppehållet i Uddevalla
var mycket kort, och sedan skulle
fartyget fortsätta från Uddevalla in i
Östersjön. Det var snötjocka från och
till, och det blev en ganska besvärlig navigering.

Det framkom även att befälhavaren
inte hade sovit mer än fyra timmar på
tre dygn. Han fick helt enkelt en black
out och under de korta ögonblick den
varade hände olyckan med grundstötningen.
Sjöfiskalen frågade om befälhavaren
fortfarande var anställd i rederiet
och fick svaret att han var det med
tillägget, att om han hade gjort det
som man som efterklok måste säga
att han borde ha gjort, nämligen ankrat
upp på Hakefjorden och unnat sig själv
och sin besättning några timmars vila
innan resan forsatte, så hade olyckan
aldrig inträffat.

Detta tog också rådhusrätten hänsyn
till. Befälhavaren dömdes till tio dags -

Onsdagen den 12 april 1967 om.

Nr 19 107

böter för dessa förseelser i samband
med navigeringen, alltså praktiskt taget
bara ett symboliskt straff.

Detta ger väl en bild av vilka förhållanden
som kan råda till sjöss. Nu gällde
det en normalbemanning, men hur skulle
situationen ha varit om det rört sig
om en minimibemanning? Det är detta
man försöker få klarhet i, ty det är inte
oväsentligt om vederbörande på ett fartyg
är något så när utvilade före resan.
I regel skall ju en mängd arbeten göras
innan resan påbörjas. Det kan ha vård
lastning eller lossning under dagen varefter
resan börjar på natten, och redan
detta innebär ju en minskning av den
tid för vila som varje människa behöver,
ty sjömän är inte några robotar lika
litet som andra människor.

Man har velat påpeka just detta i
motionen och har begärt en utredning
för att klara upp begreppen. Då skulle
ju herr Palme och jag kunna sluta diskussionen
om detaljerna. Hur skall vi
kunna uppfylla kravet på säkerhet, samtidigt
som hänsyn också tas till besättningens
arbetstid? När detta är klart kan
vi kanske lösa denna fråga så småningom.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är naturligt att det
inte är lätt att klara ut begreppen eftersom
det här gäller en komplicerad
fråga, vilket kanske bäst framgår av det
långa exempel som herr Carlsson i Göteborg
anförde om en fartygsbefälhavares
olycka.

Den sak som vi nu diskuterar gäller
emellertid över huvud taget inte fartygsbefälhavare,
ty det är den s. k. sjöbefälskungörelsen
som reglerar befälsförhållandena
på fartyg. Det exempel
som vi nyss hörde berörde alltså inte
den problematik som nu diskuteras. Att
besättningen skall vara utvilad när den
börjar sitt arbete kan jag helt hålla
med om, men detta uppnås ju inte med
bestämmelser om hur många sjömän

Minimibesättning å fartyg

det skall vara på ett fartyg, d. v. s. med
en sifferangivelse.

.lag vill slutligen säga att vi inte i alla
delar har följt sjöfartsstyrelsens förslag,
det är alldeles riktigt. Man har en överklagningsrätt
hos Kungl. Maj :t för att
Kungl. Maj :t skall ha tillfälle att pröva
de självständiga ämbetsverkens ståndpunkter.
På denna punkt har vi alltså
inte till alla delar kunnat följa sjöfartsstyrelsen,
utan gjort en del förändringar.
Men det måste ju vara Kungl.
Maj :ts uppgift att företa en sådan prövning.

Sedan framställer Gunnar Carlsson
det hela så som att här skulle det komma
att bli normalt att fartyg åker omkring
med denna minimibesättning.
Det har aldrig varit tänkt så. Det är
sammanblandningen mellan normalbesättningen
och den minimibesättning,
som man av säkerhetsskäl måste ha,
som förvirrar begreppen i denna debatt.

I och med det beslut som riksdagen
tog om en lag häromåret, vilken väl alla
är överens om, och i och med de praktiska
tillämpningsbeslut, som nu har fattats,
så har ju sjöfolket tillförts ett väsentligt
säkerhets- och trygghetsmoment,
som tidigare inte har funnits,
nämligen att det från och med nu icke
får gå ut en båt ur hamn, som icke har
den föreskrivna minimibesättningen.
Det har vi väl alla uppfattat som ett tillskott
till tryggheten.

Så har jag också tolkat utskottets enhälliga
utlåtande.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det är praktiskt taget
omöjligt att diskutera med herr statsrådet
Palme, när han inte vill fatta vad
det rör sig om.

Jag har här hela tiden försökt förklara
att det gäller minimibemanning,
alltså säkerhetsbemanning och ingenting
annat. Driftbemanningen är en sak
som vederbörande parter åtminstone
för närvarande kan göra upp själva.

108 Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Minimibesättning å fartyg

Herr statsrådet säger: »Nu har vi
fått en säkerhetslag.» Men det är ju det
vi inte har fått! Vi trodde att vi fick
det, men den praktiska tillämpningen
av säkerhetslagens paragrafer innebär
motsatsen till säkerhet -—■ och jag trodde
att statsrådet i någon mån skulle
kunna förstå detta. Det är meningslöst
att diskutera, när man inte vill förstå.

Det tycks också vara hopplöst att få
ett svar av herr statsrådet.

Vad är det för sakkunskap som har utarbetat
dessa förnämliga bestämmelser
om minimibemanning för kommunikationsdepartementets
del? Vad är motiveringen
till att man där inte ansåg sig
kunna godkänna det förslag om minimibemanning,
som framlagts av sjöfartsstyrelsen,
där sakkunskapen fanns —
statens egen sakkunskap? Det borde ges
ett svar på detta. Vad är det för sakkunskap
som departementet har begagnat
sig av och som har tagit på
sitt ansvar att säga: Sjöfartsstyrelsens
förslag är värdelöst — det kan vi utan
vidare sätta oss på, varefter man i vissa
avseenden skär bort närmare hälften
av vad sjöfartsstyrelsen betraktar
som en minimibemanning, alltså en säkerhetsbemanning.
Vi skall nog inte alls
tala om säkerhetsbemanning i samband
med de föreskrifter om bemanning som
har kommit från departementet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Allra sist vill jag för att
klara ut denna fråga säga, att vi här
haft ett förslag, att vi har hört alla parter
och att vi ingående prövat det. All
den expertis som har funnits inom de
olika organisationer, det här gäller, inom
sjöfartsstyrelsen och inom departementet
har kommit till användning.
Men ansvaret för beslutet är mitt.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det är riktigt att man

har hört alla parter. Det är bara det,
att man har lyssnat endast på en part,
nämligen på Sveriges redareförening.
Exakt vad Sveriges redareförening begär,
baserat enbart på ekonomiska synpunkter,
har departementet snällt och
vänligt serverat.

Och inte nog med det! I vissa fall
har man gått längre än vad redarna
begärt, och det är ändå en ganska underlig
metod. Man brukar ju när man
talar om att ha samråd ta hänsyn till
alla parter och inte bara höra dem.

Det är däri anmärkningen ligger, att
man så konsekvent — till hundra procent
och kanske litet till —■ har gått redarnas
ärenden. Den bestämmelse om
minimibemanning, som man snickrat till
i departementet, betraktar inte svenskt
sjöfolk som någon trygghetsfaktor i kritiska
situationer. Jag har aldrig påstått
att sådana skulle vara någonting som
förekommer titt och tätt. Det ligger i sakens
natur att det inte händer ofta att
ett fartyg stoppas. Det sker inte av någon
annan anledning än att det går ut med
en besättning, som är för liten för att
över huvud taget navigera fartyget eller
sköta dess maskineri och därmed sammanhängande
funktioner. Minimibesättningen
bör då vara så tilltagen att man
inte redan från början får det bestämda
intrycket att det hela inte går att
klara upp, detta bl. a. för att undvika
sådana situationer som jag förut antydde.

En befälhavare är i kraft av vad sjölagen
säger ansvarig för att fartyget är
betryggande bemannat. Han anser inte
att fartyget är betryggande bemannat
med den minimibesättning, som kungl.
kommunikationsdepartementet har ålagt
fartyget i fråga att ha, utan han säger:
Jag måste ha ett par man till! Då kan
han åtalas av rederiet därför att han
gjort sig skyldig till en förseelse mot
det, varigenom han blir ekonomiskt ansvarig
eller på annat sätt råkar illa
ut, eller också får han påtalat för att
han inte följt det dekret som snickrats

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19 109

till i kommunikationsdepartementet beträffande
minimibemanningen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det av
herr Carlsson i Göteborg under överläggningen
framställda yrkandet om bifall
till den i motionerna I: 345 och
II: 431 gjorda hemställan, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t begära en skyndsam
utredning rörande principerna för
ifrågavarande lagstiftnings tillämpning
vid bestämmande av minimibesättning å
fartyg; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Carlsson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Carlsson i Göteborg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Carlsson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 96 ja
och 87 nej, varjämte 21 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet
enligt lagen om kollektivavtal

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet
enligt lagen om kollektivavtal.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
I: 67 av herr Brundin och nr II: 91 av
herr Fridolfsson i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen ville besluta
sådan ändring av § 8 i lagen om
kollektivavtal, att ''enskild arbetare’ vid
åsidosättande av sina förpliktelser enligt
kollektivavtal eller sagda lag ej må
i något fall ådömas skadestånd till högre
belopp än 600 kronor», vilket förslag
innebure en höjning av gränsen med
400 kronor.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:67 och 11:91, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Hubinette
och fröken Wetterström, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 67 och II: 91, måtte för
sin del antaga i reservationen intaget
förslag till lag om ändrad lydelse av 8 §
lagen den 22 juni 1928 (nr 253) om
kollektivavtal.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Enligt lagen om kollektivavtal
kan arbetsgivare eller arbetstagare
som bryter mot kollektivavtal
eller kollektivavtalslagen åläggas att betala
skadestånd till motparten. När det
gäller enskild arbetstagare föreskrives
särskilt, att skadeståndet inte får bestämmas
till högre belopp än 200 kronor.
Detta belopp är oförändrat sedan

Ilo Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt lagen om kollektivavtal

lagens tillkomst år 1928, alltså för nära
40 år sedan.

Andra lagutskottet bar i sitt utlåtande
nr 25 haft att behandla motioner väckta
av herr Fridolfsson i Stockholm i denna
kammare och av herr Brundin i första
kammaren. I dessa motioner framhålles
att en skadeståndsregel med en maximipåföljd
av 200 kronor i dagens läge inte
kan tillmätas någon betydelse med hänsyn
till den förändring av penningvärdet,
som har skett, och motionärerna
finner vid en jämförelse mellan den
köpkraft som 200 kronor hade 1928
med vad den har i dag att skadeståndsbeloppet
hör höjas till maximalt 600
kronor.

Då principen om skadeståndsskyldighet
i det fall det här gäller är allmänt
accepterad, är avsikten med ett fastställt
skadeståndsbelopp att det skall
verka förebyggande. Enligt motionärernas
och reservanternas uppfattning
bör beloppet höjas så att det någorlunda
motsvarar dagens penningvärde, och då
har vi ansett att 600 kronor är ett rimligt
belopp.

År 1965 avstyrkte andra lagutskottet
en motion med samma syfte. Beloppet
hade i den motion som då lades fram
inte fixerats. Utskottet ansåg då att inga
nackdelar av det lägre åsatta beloppet
kunnat påvisas och framhöll liksom nu,
att kollektivavtalslagens regler om skadestånd
inte är tvingande. Parterna har
alltså möjlighet att genom avtal göra
avsteg från föreskrifterna i lagen och
höja maximibeloppet. Partföreningen
har alltså skyldighet att inskrida, och i
och med detta kan beloppet vara obegränsat.

Utskottet anser att 200 eller 600 kronor
saknar betydelse som påtryckningsmedel.
Vi erinrar emellertid i vår reservation
om »att statsmakterna, då det gäller
krontalsregler i annan civillag än
just kollektivavtalslagen, medverkat till
lagstiftning som tar vederbörlig hänsyn
till penningvärde- och inkomstförändringar».
Visst är det riktigt att situatio -

nen på arbetsmarknaden nu är helt annorlunda
än vad den var på 1920-talet
och att olovliga strejker är förhållandevis
sällsynta i våra dagar, men de förekommer
ändå. Arbetsdomstolen har just
i dagarna haft att utdöma skadestånd
inom ramen för dessa 200 kronor. Vi
erinrar också om att maximigränsen
200 kronor gäller för alla kollektivanslutna
arbetstagare, alltså även för
de stora grupper, delvis i höga inkomstlägen,
som genom statsmakternas beslut
för två år sedan om de offentliga tjänstemännens
anställningsförhållanden tillförts
kollektivavtalssystemet.

Beservanterna hemtäller alltså om en
ändring i lydelsen av 8 § lagen den 22
juni 1928 om kollektivavtal, så att maximigränsen
för skadeståndsbeloppet gällande
enskild arbetstagare höjes från
200 till 600 kronor.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Under den tid då kollektivavtal
gäller får som bekant inte
parterna vidta stridsåtgärder för att
lösa tvister rörande frågor som regleras
i avtalet. I lagen om kollektivavtal av år
1928 infördes också en bestämmelse
om skadestånd vid avtalsbrott. Enskild
arbetstagare som åsidosätter förpliktelser
enligt kollektivavtalet kan åläggas
att betala skadestånd till arbetsgivaren
upp till 200 kronor.

Lagförslaget om införande av en skadeståndsregel
väckte vid frågans behandling
för snart 40 år sedan en viss
opposition från arbetarsidan. Man hyste
farhågor för att arbetsdomstolen skulle
utdöma kännbara skadestånd, som skulle
bli för betungande för arbetare som
gjort sig skyldiga till avtalsbrott. För
att tillmötesgå arbetarnas krav på en
ändring i bl. a. denna punkt vidtogs
den modifikationen, att en lämplig
maximigräns skulle stadgas för det skadestånd
som skulle kunna ådömas en -

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19 111

Enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt lagen om kollektivavtal

skild arbetstagare. Värdegränsen sattes
till 200 kronor. Detta skadeståndstak
bär alltsedan 1928 fått stå oförändrat.

Det är väl ingen som på allvar vill
hävda att denna år 1928 införda och
alltfort oförändrade skadeståndsregel
i dag har samma betydelse. Ingen kan
heller påstå att ifrågavarande lagbestämmelse
krävs som säkerhet mot att arbetsdomstolen
skulle utdöma för höga
skadestånd. Situationen är i dag en helt
annan än vid lagens tillkomst. Penningvärdets
fall har varit mycket stort,
och reallönerna har stegrats. Den för
snart 40 år sedan stipulerade bestämmelsen
har i dag mist sin reella effekt.
En olaglig strejk 1928 kunde i den då
hantverksmässigt drivna industrin inte
alls få sådana konsekvenser som en
strejk kan få i vår tids processindustri.
Några få arbetare på en enda avdelning
inom en industri som, för att använda
utskottets egna ord, vidtager olovliga
stridsåtgärder »i upprördhetens tecken»,
åstadkommer störningar i företagets
hela tillverkningsprocess. Dessa
störningar kostar mycket pengar och
förorsakar leveransförseningar med
skadeståndskrav från kunder som följd,
etc.

Naturligtvis hör vi känna tillfredsställelse
över den arbetsfred som under
många år har rått på arbetsmarknaden,
men ibland inträffar konflikter. Så sent
som i förra veckan dömde arbetsdomstolen
i ett fall som gällde olaglig arbetsnedläggelse.

Jag har den uppfattningen, vilken
förvisso delas av både arbetare och
arbetsgivare, att man vid långfristiga
ekonomiska avtal bör beakta inflationens
urholkning av penningvärdet och
justera avtalen allt emellanåt. I januari
månad i år motionerade jag för övrigt
tillsammans med några andra högerledamöter
om höjning av det skattefria
beloppet till förmånstagare vad beträffar
arvsbeskattningen, detta bland annat
på grund av penningvärdeförstöringen.
Efter sex å sju veckor kom rege -

ringen med en, efter vad jag vet, icke
annonserad proposition, som i stort sett
följde vårt motionsyrkande. Min blygsamhet
förbjuder mig att sätta något
samband mellan vår motion och propositionens
avlämning.

Jag trodde att utskottet i dess helhet
skulle förstå, att den nära 40 år gamla
preventivregeln mot olovliga strejker
borde återställas i sin ursprungliga
kraft. Inte minst måste det ligga i arbetstagarorganisationernas
intresse att
kunna hänvisa den enskilde medlemmen
till dennes skadeståndsanslag vid
avtalsbrott. Ur facklig synpunkt borde
det alltså, enligt mitt sätt att se, vara
angeläget att det sker en justering av
skadeståndet.

Jag trodde i min oskuld att jag i motionen
pekat på en detalj i samhällssystemet,
som krävde en anpassning till
ändrade förhållanden, men jag bedrog
mig. Det verkar för en enskild motionär
vara helt omöjligt att övertyga ett utskott
om det berättigade i hans krav.
Jag är dock glad för att ett par utskottsledamöter
stöder min tanke, och jag
yrkar bifall till reservationen.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! De föregående talarna
har redogjort för innehållet i det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar.
Herr Fridolfsson har ju också undervisat
kammaren beträffande de historiska
sammanhangen i denna fråga. Jag
behöver därför inte befatta mig med den
saken.

Motionärerna och reservanterna anser
att gränsen vid 200 kronor när det
gäller enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet
enligt lagen om kollektivavtal
numera inte är tillräckligt effektiv
på grund av penningvärdeförsämringen
för att förhindra vad man brukar kalla
olagliga strejker. Om man betraktar 200-kronorsregeln från enbart den utgångspunkten,
vilket reservanterna och motionärerna
tycks göra, att regeln har
stått oförändrad sedan den infördes år

112 Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt lagen om kollektivavtal

1928, kan det naturligtvis göras gällande,
att den bör revideras.

Jag tycker emellertid — och det anser
också utskottet —• att detta betraktelsesätt
är en smula ensidigt och inte
något särskilt starkt argument för att
höja gränsen.

Det är väl ändå inte alldeles säkert,
herr Fridolfsson, att man träffade precis
på pricken rätt, när man införde denna
200-kronorsregel. Gränsen kanske
rent av var för hög. Det kanske inte var
nödvändigt att den över huvud taget
fanns, ty om en vild strejk uppstår,
kommer fackföreningarna — såsom tidigare
har erinrats om — in i bilden.
De är först och främst skyldiga att försöka
förhindra att s. k. vilda strejker
uppstår. Om en sådan strejk ändå uppstår,
är de skyldiga att se till att den häves.
Om de inte uppfyller sina förpliktelser
i det sammanhanget kan de bli
ådömda skadestånd. I enstaka fall har
också rätt betydande belopp utdömts.
Här finns ju inte något maximibelopp.
Det vore tillräckligt att fackföreningarna
och fackförbunden har lagenlig skyldighet
att hålla ordning på detta område.
Vi har väl inga bevis för att vare sig 200-kronorsregeln eller de skadeståndsregler
som gäller för fackföreningarna är
den enda anledningen till att vi har ett
mycket litet antal vilda strejker här i
landet. Jag tror också att det är av stor
betydelse att vi har en mycket väl disciplinerad
fackföreningsrörelse som
har en fast princip, nämligen att ingångna
avtal skall hållas och respekteras.
Beklagligtvis kan vi dock konstatera
att ett fåtal vilda strejker ändå har
förekommit. Det skulle naturligtvis vara
att hänge sig åt önsketänkande om man
tror att sådana strejker inte kan förekomma
även i fortsättningen. Det är
väl inte så underligt att det på grund av
de snabba rationaliseringar och förändringar
som pågår på våra tusentals arbetsplatser
kan uppstå vissa irritationsmoment,
som kan få en enskild arbetstagare
att vidta en sådan åtgärd. Detta

sker i regel i upprördhetens tecken,
och utskottet — vilket tidigare har refererats
här •—- är av den uppfattningen
att det då inte spelar någon större roll
om vi har en skadeståndsregel på 200
kronor eller — som motionärerna föreslagit
— 600 kronor. Just i ett sådant
läge, när en enskild arbetstagare vidtar
en sådan åtgärd, är han kanske inte i
den rätta sinnesstämningen att noggrant
pröva följderna av sitt handlingssätt.

Jag vill också, herr talman, erinra om
att vi behandlade likartade motioner år
1965 och därvid infordrade remissyttranden
från Arbetsgivareföreningen, arbetsdomstolens
ordförande och de fackliga
organisationerna. Nu säger hem Fridolfsson
att det borde vara ett intresse
även ur facklig synpunkt att denna regel
ändras. Ja, om herr Fridolfsson inte
observerat det kan jag upplysa om att
samtliga personalorganisationer år 1965
avstyrkte den då i motioner föreslagna
utredningen. Utskottet anser inte att det
finns någon som helst anledning att nu
vidtaga en ändring.

Jag kan förstå att herr Fridolfsson
känner sig litet besviken över att inte
ha fått hela utskottet med sig. Men jag
tycker inte att han skall känna besvikelsen
alltför hårt. Jag tror inte att herr
Fridolfsson behöver hysa så stor oro
för att antalet s. k. olagliga strejker skall
öka avsevärt, om inte den aktuella paragrafen
i kollektivavtalslagen ändras.
Och om det uppkommer ett irritationsmoment
på en arbetsplats och en sådan
här vild strejk utbryter, är det ju
alltid två parter. Råder det ett gott och
förtroendefullt förhållande parterna
emellan, så att samarbetet är bra, behöver
sådana här skadeståndsfall inte uppkomma.
Som företagare har herr Fridolfsson
möjlighet att medverka på denna
punkt.

I reservationen framhålles — och fröken
Wetterström underströk det nyss
—• att det kommit in nya grupper arbetstagare
för vilka kollektivavtalslagen
äger giltighet. Det har också sagts att

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19 113

Enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt lagen om kollektivavtal

vissa av dessa grupper har mycket höga
inkomster och att skadeståndsbeloppet
inte spelar någon större roll. Det är
klart att detta skadestånd inte är någon
form av dagsbot, och det kan inte varieras
med hänsyn till vederbörande arbetstagares
inkomst. Därför måste det
finnas en enhetlig regel. Men den synpunkten,
att nya grupper kommit in i
bilden, anser utskottet inte heller vara
något motiv för att biträda motionen.
Det finns ingenting som säger att just
dessa grupper kommer att sätta i gång
med olagliga strejker i någon större utsträckning.
I varje fall har vi inte ännu
någon erfarenhet på detta område. Vi
kan gott vänta. Herr Fridolfsson kan
säkerligen också vänta till dess vi får
se hur utvecklingen ter sig beträffande
denna fråga.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
detta och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Fredriksson som
jag känner sedan lång tid tillbaka är ju
en rutinerad fackföreningsmän, och det
var inte för honom som jag drog historiken;
han kan den bättre än jag. Men
är det inte så, herr Fredriksson, att när
ombuden för arbetsgivarparten och arbetstagarparten
efter långa och segslitna
förhandlingar har träffat en överenskommelse
så önskar de att den skall
gälla och respekteras under avtalsperioden?
Under sådana förhållanden måste
det vara rätt pinsamt för en ombudsman
i en fackorganisation om några
sätter sig på tvären och åstadkommer
en olaglig strejk. Det blir ju en knäpp
på näsan för ombudsmannen.

Utskottet försvarar sig med orden att
»strejkerna oftast åstadkommes på
grund av upprördhet». Jag tror nog att
en arbetare som av någon anledning

blir upprörd tar sitt förnuft till fånga,
om han vet att det kan kosta honom
600 kronor att lägga ned arbetet. Han är
säkerligen också medveten om att han
ställer till med stort omak för en hel
fabrik och att hans arbetskamrater blir
minst lika irriterade över hans handlingssätt
som arbetsgivaren.

Det finns ju också, herr Fredriksson,
många högavlönade tjänstemän som är
inne i bilden, och för dem är 200 kronor
en spottstyver.

Fröken WETTERSTRöM (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Fredriksson har
inte i så stor utsträckning vänt sig till
mig, men herr Fredriksson kritiserade
oss motionärer och reservanter för att
vi skulle föra ett ensidigt resonemang,
när vi framhåller det enligt vår mening
orimliga i att ha kvar ett skadestånd på
200 kronor. Inom parentes sagt tycker
jag nog att det inte finns någon anledning
att blåsa upp denna fråga till orimliga
proportioner. Men för mig är det
stötande, att vi när vi i andra fall har
reviderat beloppen med hänsyn till penningvärdets
utveckling i det avseende
vi nu diskuterar nöjer oss med att behålla
de föråldrade bestämmelserna i
en 40 år gammal lag. Enbart detta tycker
jag är skäl nog för att justera upp skadeståndssumman.

Herr FREDRIKSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Fridolfsson menar
att det bör kännas stötande för en facklig
tjänsteman, som har träffat ett avtal,
om detta inte respekteras av alla dem
som berörs härav. Det är så riktigt som
det är sagt — jag har själv varit facklig
ombudsman och har haft att handlägga
sådana ärenden. Men jag och även utskottet
tror att ett höjande av skadeståndssumman
200 kronor till 600 kronor
inte skulle verka avskräckande.

Det ligger säkerligen en stark irritation
bakom vidtagandet av en sådan

114 Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt lagen om kollektivavtal

strejkåtgärd som det här gäller. Jag vill
framhålla för herr Fridolfsson, att det
inte är säkert att arbetarna i en sådan
situation tänker i samma strikt ekonomiska
termer som vad en företagare,
såsom t. ex. herr Fridolfsson, kan göra.

Fröken Wetterström hänvisar till att
man i andra sammanhang vidtagit revideringar
med hänsyn till penningvärdeförsämringen.
Hon finner det stötande
att sådana inte genomförts i detta
sammanhang. Jag tycker inte att dessa
fall är riktigt jämförbara. Det kan vara
lämpligt att man reviderar vissa belopp
med hänsyn till de förändringar som
penningvärdet undergår, men jag tycker
inte att man skall driva denna strävan
in absurdum.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna sak, eftersom jag väl känner igen
mig. Det var nämligen jag som stod som
motionär i denna kammare år 1965. Jag
var då inte med om att precisera en
summa, utan vi begärde eu utredning
angående 200-kronorsr''egelns tillämpning
i fortsättningen.

Jag tror att det är möjligt att motionärerna
nu tagit ett för litet steg när de
föreslagit 600 kronor. Den som varit
med i näringslivet under så lång tid som
denna lag har gällt vet att avlöningarna
stigit med minst det tiodubbla under tiden.
Därför är det möjligt att det belopp,
som skulle ha stått till förfogande för att
utgöra en ram inom vilken man skulle
kunna utdöma skadestånd, kanske snarare
borde ha varit 2 000 kronor.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid
att det nog inte är riktigt som herr
Fredriksson säger. Han framhåller att
man inte kan införa en dagsbot, utan
att man måste stanna för ett belopp. Det
är inom ramen för detta belopp man
skall utdöma skadestånd med hänsyn
tagen till hur stor skadan har varit. Det
måste väl anses ganska egendomligt att
man år 1967 skall utdöma skadestånd
inom ramen för ett belopp av 200 kro -

nor, om det uppträder sådana vilda
strejker och man inte kan handskas med
de medlemamr som man helst av allt
skulle önska att man kunde behärska.

Av den anledningen hade det säkert
varit riktigare att gå väsentligt högre
än vad motionärerna här har gått, ty
man kan inom ramen för det angivna
skadeståndsbeloppet utdöma det skadestånd
som kan anses vara skäligt. Det
kan bli 100 kronor, det kan bli 200 kronor.
Enligt förslaget skulle det kunna
uppgå till 600 kronor, men det är möjligt
att man borde ha gått väsentligt
längre för att beloppet skulle bli så avskräckande
att vederbörande arbetare
borde tänka sig för. När man nu vet att
det i varje fall inte kan bli mer än 200
kronor är bestämmelsen säkerligen inte
så preventiv som den borde ha varit.

Jag har de allra bästa erfarenheter av
samarbete med fackliga organisationer,
och jag vet att organisationerna själva
vill att det skall råda ordning och reda
på arbetsplatserna. Därför anser jag det
så mycket mera egendomligt att de fackliga
organisationerna inte vill ha hjälp
med att kunna upprätthålla denna ordning
genom att det skadeståndsbelopp
som kan utdömas står i någorlunda rimlig
proportion till den skada som varje
enskild arbetstagare kan förorsaka.

Herr talman! Jag tycker att det hade
varit bättre att frågan hade utretts för
att man skulle kunna komma fram till
ett högre belopp. Men eftersom jag ansluter
mig till principen att beloppet bör
ändras kommer jag givetvis att rösta för
reservationen.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (li):

Herr talman! Jag tackar herr Löfgren
för hans bistånd. Han var optimistisk
nog att tro — om jag inte missuppfattade
honom — att vårt förslag skulle
rönt ett bättre öde om vi hade begärt
att skadeståndsbeloppet skulle höjas till
2 000 kronor. Vi var blygsamma nog att
begära en höjning till 600 kronor, men
inte ens det vill utskottet tillstyrka. Ett

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19 115

Enskild arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt lagen om kollektivavtal

så rejält »avstamp» som herr Löfgren
föreslår tror jag därför inte att det hade
varit någon mening med att göra.

Får jag till sist deklarera att även jag
har det största förtroende för fackföreningsrörelsen.
Som småföretagare har
jag själv ett utmärkt samarbete med en
viss arbetarorganisation. Det är nödvändigt
i ett industriellt samhälle att det
finns sådana organisationer. Jag har
som sagt haft ett gott samarbete med
fackligt folk, även med herr Fredriksson.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Det var ju ett gott betyg
som fackföreningsrörelsen nu senast
fick av herr Fridolfsson. Desto mera
egendomligt tycker jag det förefaller att
han kommer med en sådan här motion.

Herr Löfgrens anförande föranleder
mig inte till några långa kommentarer.
När han säger att han finner det egendomligt
att fackföreningarna inte vill ha
hjälp på denna punkt genom att man
höjer beloppet åtskilligt över 600 kronor,
vilket han vill göra, vill jag bara
framhålla för honom att jag tycker att
man skall låta fackföreningarna även
här tala för sig själva. De har ju blivit
hörda och har avstyrkt. Det är inte mer
än två år sedan, och jag tror inte att de
har ändrat uppfattning.

Sedan vill jag bara tillägga att det råder
helt andra förhållanden på arbetsmarknaden
i dag än år 1928 när denna
lag och dessa regler infördes. Det finns
inte samma behov nu att ha en sådan
här skadeståndsskyldighet som det kanske
fanns då.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h);

Herr talman! Herr Fredriksson sägei
att man skall lämna denna fråga till fackföreningarna
och att de skall få klara
av den. Men de har ju inte alltid makt
över den mycket begränsade grupp som
tyvärr ibland strejkar på ett olaglig!
sätt. Frågan gäller dessa fåtal arbetare
och inte fackföreningarna och den stora

grupp arbetare som sköter sig på ett
utomordentligt sätt. Herr Fredriksson
har missuppfattat mig.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Fackföreningarna menar
att denna grupp är så begränsad att
de anser sig kunna behärska den situation
som uppstår.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Hiibinette och fröken
Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Norrköping begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 169 ja och 27 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Växjö (ep), som
yttrade:

116 Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag avsåg att rösta med utskottet men
av misstag råkade rösta för reservationen.

§ V

Uttagningen till specialundervisning av
elev i grundskolan

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
angående uttagningen till specialundervisning
av elev i grundskolan.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,

nr 1:442 av herr Eric Carlsson m.fl.
och nr II: 561 av herrar Johansson i
Skärstad och Dockered.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, att riksdagen för sin
del måtte besluta om ändrad lydelse av
25 § skollagen enligt i motionerna framlagt
förslag.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 442 och II: 561, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herr Eric Carlsson, vilken ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner,
I: 442 och II: 561, måtte för sin del
antaga följande

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 25 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

Härigenom förordnas att 25 § skollagen den 6 juni 1962 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 §

Studieväg för---------

Uttagning till specialundervisning av
elev i grundskolan sker genom skolans
försorg, sedan föräldrarna fått tillfälle
att yttra sig.

av skolan.

Uttagning till specialundervisning av
elev i grundskolan sker på förslag av
skolan efter samråd med föräldrarna
och deras medgivande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

II. av herr Gustavsson i Alvesta, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Liksom herr Carlsson
i Göteborg vet jag att det inte är populärt
att vid en så sen timme ta kammarens
tid i anspråk. Jag vill emellertid
i någon mån motivera den motion
nr 561 i denna kammare, i vilken herr
Johansson i Skärstad och jag yrkat på
ändring i skollagen.

Vi vill ha en sådan skrivning i lagtexten
att ett verkligt samråd mellan
skola och hem framtvingas innan det
för eleven ödesdigra steget in i specialklassen
tages. Skolans specialklasser avser
ju att anpassa undervisningen till
elevens egna förutsättningar. Denna anpassning
borde uppfattas som en förmån.
Vi vet dock av erfarenhet att skolsvårigheter
för en elev kan ha olika
orsaker; det kan vara omständigheter
i hemmet som inte ger barnet någon ro,
det kan vara svårigheter i anpassningen
till kamrater, det kan vara obegåv -

Onsdagen den 12 april 1967 em. Nr 19 117

Uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

ning, men det kan även vara bristande
förmåga hos lärarna i skolan att locka
fram den studievilja och studiebegåvning
som eventuellt finns hos eleven.
Det kan också lätt skapas en känsla av
att barnet saknar det stöd hos läraren
och hemmet, den kontakt med skolan
som verkligen skulle vara utomordentligt
viktig i detta sammanhang och
kunna verka till barnets bästa.

Nu gäller följande lydelse av lagen:
»Uttagning till specialundervisning av
elev i grundskolan sker genom skolans
försorg, sedan föräldrarna fått tillfälle
att yttra sig.»

Utskottet har varit i kontakt med
skolöverstyrelsen och fått den uppfattningen
styrkt, att ett verkligt samråd
mellan skola och föräldrar förekommer
innan eleven överförs till specialundervisning.
Om utskottets uppfattning
är riktig, har ju vår motion varit
onödig. Det har emellertid berättats
mig — och jag visste det f. ö. ändå -—
att det händer att föräldrar i detta
skede bara får ett brev från skolan,
vari det står att eleven överförs till
specialundervisning och att man kan
göra erinringar mot detta. Det är inte
alla hem som vare sig förstår vad det
betyder att söka kontakt med skolan i
ett sådant läge eller har känsla för att
de har möjlighet att söka samråd i en
fråga som för eleven kan ha utomordentlig
betydelse. Trots att man i den
nya grundskolan har gått in för principen
att överföring till speciaklass inte
skall innebära något handikapp för eleven,
så är det ju, ännu tyvärr, ett faktum
att det räknas såsom ett handikapp,
och eleven påminns under hela livet
om att han har gått i speciaklass när
han skall begagna sig av sitt skolbetyg.

Vi har menat att man genom en lagändring
skulle klart i lagtexten skriva
in, att samråd med föräldrarna måste
ske, innan överföring till specialklass
äger rum. Det är ett allt överskuggande
intresse att samarbetet mellan skola och
hem utvidgas och uppmuntras till bar -

nets bästa. Det har understrukits i läroplanen
och det framhålles också i utskottets
utlåtande. Ett sådant samarbete
är ännu mera angeläget än eljest när
fråga är om att ett barn skall överföras
till specialklass därför att det för familjen
och barnet är utomordentligt
ömtåligt. Vi tror att det är viktigt att
man har uppmärksamheten riktad på
detta problem.

Jag är inte så optimistisk att jag tror
att vi med den reservation till utskottets
utlåtande som nu föreligger kommer
att få en lagändring — jag vet att
frågan har fallit i första kammaren —
men jag är alldeles övertygad om att
här har riksdagen en angelägen uppgift
att bevaka. Det behövs enligt min mening
påtryckningar ifrån riksdagens sida,
så att det verkligen sker ett positivt
samarbete mellan skola och hem i
den ömtåliga fråga som vi har aktualiserat.

Utskottet har ju tagit intryck av skolöverstyrelsens
yttrande, men detta avser
naturligtvis idealtillståndet. Vore det
verkligen bra överallt hade vår motion
varit onödig. Vi vet emellertid att ett
brev med uppgift om att en elev fr. o. m.
ett visst datum skall överföras till specialklass
för vederbörande kan te sig
utomordentligt brutalt och skapa ett
motstånd och en klyfta mellan skola
och hem, något som kan få mycket allvarliga
följder för eleven och hemmet
samt för elevens vidareutveckling och
inställning till samhället.

Vi kan inte nöja oss med det som
påbörjats vid denna riksdag och med
denna motion, utan vi måste återkomma
och på nytt rikta uppmärksamheten
på det problem som här tagits upp, ty
för den enskilda människan har frågan
utomordentligt stor betydelse.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen nr I.

I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Kalmar (fp) och Johansson
i Skärstad (ep).

118 Nr 19 Onsdagen den 12 april 1967 em.

Uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det skulle vara åtskilligt
att säga i detta ämne, men jag skall
också försöka att fatta mig kort.

Låt mig erinra om att den fråga, som
här har aktualiserats, prövades av riksdagen
1962, då riksdagen antog nu gällande
skollag. Vid det tillfället behandlades
också en motion med exakt samma
yrkande som i den föreliggande motionen.
Särskilda utskottet avstyrkte
motionen och riksdagen följde utskottet.
Särskilda utskottet var enhälligt i sitt
beslut, då det på denna punkt beträffande
grundskolans specialundervisning
anslöt sig till vad departementschefen
hade anfört, som i sin tur grundade sitt
ständpunktstagande på vad 1957 års
skolberedning hade anfört i samma ämne.
Någon reservation i detta avseende
avgavs inte.

Det kan finnas skäl att citera några
rader av vad särskilda utskottet anförde.
Enligt referatet i det utlåtande, som nu
behandlas, yttrade särskilda utskottet:
»De skäl departementschefen med anslutning
till skolberedningen anfört för
sitt ställningstagande i denna känsligi
fråga finner utskottet övertygande
överförandet av elev till specialklasi
på det sätt som beredningen föreslagit
synes vidare innebära så goda garantier
som över huvud taget kan åstadkommas
för en ingående och omsorgsfull
prövning i den anda som ligger till
grund för förslaget om föräldrarnas
och elevernas fria val av studieväg.»

Det finns i vår nuvarande skolorganisation
flera olika former av specialundervisning
på vilka den omdiskuterade
25 § i skollagen har sin tillämpning. Det
är inte bara fråga om hjälpklasser, utan
också om hörselklasser, synklasser, klasser
för rörelsehindrade, observationsklasser,
särskilda läsklasser för elevei
med läsvårigheter, friluftsklasser, hälsoklasser
och skolmognadsklasser. Det
finns således flera former av specialundervisning,
där eleverna sammanföres
i klasser och undervisas under hela
skolåret eller hela skoltiden. Vidare

finns det specialundervisning, där elever
med något handikapp erhåller undervisning
under endast några timmar
per vecka, varefter de återgår till sin
normalklass. Så är fallet beträffande
t. ex. de ordblinda barnen. En ändring
av 25 § skulle få tillämpning även på
dessa former av specialundervisning.

Av motionen framgår inte riktigt, om
motionärerna avser specialundervisningen
i dess helhet eller endast någon
del därav. Av herr Dockereds anförande
fick jag emellertid bestyrkt vad jag
misstänkt, att motionärerna framför
allt har haft hjälpklasser na i blickfånget,
när motionen skrevs.

överföring av elever med t. ex. läsoch
skrivsvårigheter till särskild läsklass
eller överföring av hörselsvaga till hörselklass
vållar i allmänhet ingen opposition
från föräldrarnas sida. Men vid
överföring av elever till undervisning
i hjälpklass — det är då fråga om elever
med utpräglade svårigheter att följa
undervisningen i en normalklass -—
uppstår det ibland meningsskiljaktigheter
mellan skola och hem. Detta kan
också inträffa vid överföring av elever
till särskild observationsklass.

Nu bör inte en överföring till specialklass
göras så bryskt som motionärerna
och herr Dockered skildrat, och den
sker i allmänhet inte heller så bryskt.
Skollagen säger tydligt ifrån att föräldrarna
skall ha tillfälle att yttra sig. Herr
Dockered framhöll att motionärerna syftade
till att åstadkomma ett samråd
mellan skola och hem före en elevs
överföring till specialundervisning. På
den punkten kan jag helhjärtat instämma
med honom. Hela den nuvarande
skolorganisationen bygger ju på en intim
samverkan mellan skola och hem,
inte bara i sådana fall som vi nu diskuterar,
utan över huvud taget beträffande
arbetet i skolan i sin helhet.

Varför skulle då inte detta intima
samarbete och samråd förekomma även
när det gäller specialundervisningen?
Det är ju meningen att så skall ske.

Uppkommer fråga om att överföra en

Onsdagen den 12 april 1967 em. Nr 19 119

Uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

elev till specialklass, så verkställs en
mycket ingående undersökning, i vilken
bl. a. ingår intelligenstest, läkarundersökning
och ibland undersökning av
psykiatriker innan överflyttningen sker.
Innan denna undersökning göres eller
innan frågan över huvud taget aktualiseras,
har eleven gått en tid i normalklass,
ofta en termin eller mer. Klassläraren
har fått tillfälle att bilda sig
en uppfattning om eleven. Det gäller
här lågstadiets första klasser; det kommer
sällan i fråga att överföra elever
på mellanstadiet och högstadiet till specialklass.
— I de flesta fall har föräldrarna
förståelse för den åtgärd skolan
rekommenderar. Detta framgår också
av de upplysningar som utskottet har
inhämtat från skolöverstyrelsen.

Inträffar det någon gång att föräldrarna
inte går med på att eleven överförs
till specialklass, brukar problemet
i allmänhet lösas på det sättet att eleven
ytterligare någon tid får fortsätta
att gå i normalklassen. Så småningom
upptäcker föräldrarna själva att barnet
inte orkar följa med, och då tar man
från skolans sida på nytt upp frågan
om en överflyttning till hjälpklass.

Det är en helt naturlig form för att
upprätthålla förtroendet och samarbetet
mellan skola och hem.

Jag vill här inskjuta att förr i tiden,
innan det fanns hjälpklasser och specialklasser,
löstes problemet på det sättet,
att den elev som inte orkade följa med
i den normala undervisningen fick gå
om klassen. Under sin skoltid kom han
kanske att gå om flera klasser till dess
han av åldersskäl måste få sluta skolan.
Det var en betydligt mer otillfredsställande
ordning än att hänvisa eleven
till en specialklass, där han tas om hand
av för uppgiften särskilt utbildad lärare
och får en undervisning som är avpassad
efter elevens förmåga och möjligheter.
Endast på det sättet tror jag att eleven
kan få den hjälp han behöver för
att kunna anpassa sig ute i livet.

Det är riktigt som det sades 1962 att

detta inte skall uppfattas såsom en diskriminering
av eleverna, utan att det är
fråga om en förmån. Specialundervisningen
är ett särskilt instrument som
skolan har fått till sitt förfogande för
att kunna hjälpa de elever som råkar ha
ett eller annat handikapp.

Jag vill understryka att i de fall skolan
inte tar kontakt med föräldrarna,
utan överflyttar en elev till en specialklass
utan att ha samrått med dessa, så
handlar skolan och skolans ledning inte
i överensstämmelse med lagens anda.
Visserligen är det uttryckt så, att föräldrarna
skall ha tillfälle att yttra sig
över åtgärden; men genom hela vår nuvarande
skollagstiftning går ju en strävan
att åstadkomma en samverkan mellan
skola och hem. I alldeles särskilt hög
grad gäller det i de fall som nu diskuteras.
De allra flesta skolor tar på ett tidigt
stadium kontakt med föräldrarna
för samråd. Men det kan inträffa ett och
annat fall där föräldrarna så att säga
sätter sig på tvären och menar att deras
barn inte är annorlunda än andras
eller utrustade med något handikapp.
Då låter man, som jag nyss sade, barnet
till en tid följa med i normalklassen, i
hopp om att föräldrarna skall komma
till insikt om att specialundervisningen
är till större nytta för barnet. I annat
fall har skolstyrelsen för barnets egen
skull möjlighet att flytta över barnet till
specialklass. Det behöver inte vara en
definitiv överflyttning. Skulle det inom
specialklassen visa sig att eleven gör
sådana framsteg att han kan återgå till
normalklassen, så bör detta ske.

Till sist, herr talman, vill jag tillägga
att specialundervisningen i dess nuvarande
former naturligtvis inte är'' något
fulländat verk. Även här, liksom på
skolans område i övrigt, pågår ett utvecklingsarbete
som man gärna hoppas
så småningom skall ge ett allt bättre
resultat. Inte minst i den praktiska verksamheten
inom skolan utvecklas nu alltmer
ett intimt samarbete mellan skola
och hem. Detta är av mycket stor bety -

120 Nr 19 Onsdagen den 12 april 1967 em.

Uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

delse, och jag hoppas att det samarbetet
fortsätter att utvecklas och förbättras.

Jag tycker inte det finns skäl att bifalla
motionen och reservationen. Av
vissa formuleringar i motionen får man
den föreställningen att motionärerna
har den uppfattningen att de elever som
överföres till specialklass — och då
närmast hjälpklass — blir på något sätt
diskriminerade. Så är ingalunda fallet.
Här är det — som jag redan framhållit
— helt enkelt fråga om att bereda eleverna
en efter deras fattningsförmåga
och utveckling avpassad och riktig undervisning.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Anderson i Sundsvall
räknade här upp de olika specialklasser
som finns, men vad han sade
inverkar inte på behovet av en lagändring
och gör inte heller att en sådan
ändring skulle kunna bli till skada.
Tvärtom är det alla skäl för att ta bort
den nuvarande tvingande bestämmelsen
och i stället införa skyldighet för skolan
att samråda med föräldrarna och
hemmen.

Jag vill erinra om att socialstyrelsen
i sitt remissyttrande 1962 ansåg att det
inte förelåg behov av någon tvångsbestämmelse
i detta sammanhang.

Innan herr Anderson i Sundsvall
skildrar idealförfarandet säger han att
det i allmänhet inte förekommer övergrepp
eller sådana missförhållanden som
vi motionärer talar om. Nej, det är möjligt,
men i det enskilda fall där sådant
händer är det nog så allvarligt. Vi menar
att en lagändring skulle eliminera
den nuvarande risken för en tragedi i
det enskilda fallet. Och om riksdagen
fattat ett beslut 1962 och vi nu med
stöd av erfarenheten ser att det finns
skäl att ändra det, så tycker jag inte

att det skulle vara felaktigt att göra en
sådan ändring.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Dockered säger
att motionärerna vill ha till stånd ett
samråd mellan skola och föräldrar. I
mitt tidigare anförande har jag poängterat
att jag inte har någonting att invända
mot den saken. Men i den föreslagna
lagtexten i motionsyrkandet står
klart angivet att motionärerna vill att
elev inte skall kunna överföras till specialklass
utan föräldrarnas medgivande.
Motionärerna föreslår följande lydelse:
»Uttagning till specialundervisning
av elev i grundskolan sker på förslag
av skolan efter samråd med föräldrarna
och deras medgivande.»

Det är detta sista som i det speciella
fallet kan vara vanskligt, ty det kan
naturligtvis inträffa att föräldrar sätter
sig på tvären även när det är högst
nödvändigt att eleven kommer under
specialbehandling. Enligt min uppfattning
— och jag har en smula erfarenhet
från 30 år som lärare — får eleven
då lida mera än om han sammanföres
med kamrater som står på samma utvecklingsstadium.
Det är för att ha
denna säkerhetsventil som paragrafen
har utformats så, att man skall samråda
och ge föräldrarna tillfälle att yttra
sig, men att skolstyrelsen har befogenhet
att besluta.

Jag tror att nuvarande utformning av
§ 25 är tillfyllest. Såvitt jag vet och
efter de uppgifter vi erhållit dels från
skolöverstyrelsen och dels från ett par
länsskolnämnder, är det hittills ingenting
som tyder på behovet av en ändring
av paragrafen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag har lämnat en blank
reservation till utskottsutlåtandet, och
jag vill säga några ord i anslutning till
de anföranden som hållits.

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19 121

Uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

Herr Dockered poängterade nödvändigheten
av att samråd sker mellan skola
och föräldrar, och det är ju, som
herr Anderson i Sundsvall tidigare
framhållit, även utskottets uppfattning
att ett sådant samråd är angeläget. I de
fall samråd inte har förekommit, har
vederbörande skola inte iakttagit de
regler som den har att följa.

Skolöverstyrelsen har sagt att när en
sådan här fråga aktualiseras, diskuteras
den grundligt med föräldrarna, innan
beslut fattas, och det är så det skall
vara. Emellertid har jag också fått belägg
för att det inte alltid går till på
det sättet, och därför vill jag, även om
jag står bakom utskottsutlåtandet, klart
deklarera att jag tror att det finns anledning
att följa frågan mycket noga.
Den är mycket känslig; det är en
grannlaga uppgift att överföra en elev
från en vanlig klass till en sådan specialklass
som det här gäller.

Jag tror att det finns anledning för
skolan att litet mera ta upp detta problem
på skoldagar och liknande sammankomster
för att klargöra för föräldrarna
vad avsikten egentligen är med
denna specialundervisning. Skall man
verkligen klara dessa uppgifter, förutsätter
det helt naturligt att här skett
ett ordentligt samråd mellan skola och
föräldrar. Detta måste i stor utsträckning
beaktas på det lokala planet. Även
om skolöverstyrelsen har yttrat sig så
som det är refererat här i utskottsutlåtandet,
tror jag att det finns anledning
att man på högsta instans litet mera
följer denna fråga och ägnar den uppmärksamhet;
det kan hända att motionen
leder till det resultatet. Men jag
vill än en gång framhålla, att den skrivning
som finns i den nuvarande lagtexten
egentligen tillgodoser vad motionärerna
är ute efter och vad vi alla
hör vara överens om.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! När man av tidsskäl
eller av annan anledning nöjer sig med
5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

att instämma med föregående talare,
händer det ibland att man blir gruvligt
missförstådd i den fortsatta debatten
och därför tvingas ta till orda. Jag skall
emellertid försöka att fatta mig kort.

Det är ingalunda så som utskottets
talesman herr Anderson i Sundsvall
gjorde gällande, att reservationen utgår
från att det är fråga om diskriminering,
när barn flyttas över till en specialklass.
I varje fall har jag inte fattat reservationen
på det sättet. Jag har den uppfattningen
att det är en mycket stor
fördel för barn att flyttas över till specialklass
då så erfordras. Jag behöver
väl inte närmare utveckla anledningen.
I ena fallet tvingas barnen gå i skolklasser
på 30—35 elever, i andra fallet
får de gå i en klass på 10—15 elever.
I det förstnämnda fallet blir det föga
individuell undervisning, i det sistnämnda
fallet blir det individuell undervisning
av utomordentlig kvalitet.

Det innebär alltså en stor fördel för
dessa barn att få gå i specialklass. Den
fördelen bör föräldrarna inse. Utskottets
talesman har också konstaterat att
de allra flesta föräldrar inser den mycket
stora fördelen av att barnen erhåller
denna undervisning. Jag tycker
att i de få fall, då föräldrarna inte inser
fördelarna, bör skolan lägga ned all
energi på att förklara för föräldrarna
hur det förhåller sig.

.Tåg tror att den möda som skolan
lägger ned därvidlag är väl använd och
har stor betydelse när det gäller att få
föräldrarna med på en förflyttning. Och
är föräldrarna inte med på saken tror
jag man gör ont värre för barnen genom
en förflyttning till specialklass.
Principen bör enligt min mening vara
att det är föräldrarna som avgör vilken
skolgång deras barn skall följa, vare
sig det gäller specialklasser, fackskola,
gymnasium eller något annat. Skolan
skall övertyga föräldrarna om att det
enda riktiga med hänsyn till barnen i
sådana här fall är överflyttning till specialklass.

122 Nr 19 Onsdagen den 12 april 1967 era.

Uttagningen till specialundervisning av elev i grundskolan

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
kan väl ändå inte mena, att om en lärare
upptäcker att en elev är ordblind,

— vanligtvis sker detta i första klassen,
på lågstadiet — så skall eleven förvägras
den specialistvård som skolan vill
och kan ge eleven, därför att föräldrarna
kanske inte bär förståelse för saken.
Det vore ganska bedrövligt om vi skulle
få en lagbestämmelse som öppnar sådana
möjligheter. § 25 tillämpas ju inte
bara på hjälp klasser, utan gäller även
beträffande hörselklasser, synklasser,
läsklasser, ordblinda och elever som
liar andra handikapp. Såsom jag understrukit
kommer skolan och föräldrarna
visserligen överens i de flesta fall, men
det finns tyvärr alltjämt exempel på föräldrar
som envisas med att inte utnyttja
t. o. m. den obligatoriska skolans undervisning
för sina barn utan önskar
något annat vid sidan om. Jag tror att
det förekommit ett sådant fall i herr
Hamrins hemtrakter, ett fall som för något
år sedan gick genom pressen. En
del föräldrar förstår inte innebörden
av specialundervisningens syfte och
målsättning.

Jag nämnde ordet diskriminering i
mitt förra anförande, därför att jag reagerar
mot att motionärerna använt formuleringar,
som tyder på att det enligt
deras uppfattning är fråga om en diskriminering.
I motionen anföres t. ex.:
»Tyvärr finns det exempel på att underlaget
för den objektiva bedömning
till grund för en överflyttning, som man
måste ha rätt att kräva inte alltid finns.»

— Jag vill endast framhålla, att om sådant
underlag i form av utredning inte
finns, har vederbörande skolmyndighet
inte fullgjort den uppgift som lagen föreskriver.

På ett annat ställe i motionerna heter
det: »Specialklasserna får inte vara,
får inte bii en plats för de elever, som
från lärarens synpunkt är obekväma på
något sätt.» — Det vore otillständigt om
så skulle vara fallet. Det är inte heller

klassläraren som har rätt att bestämma,
om en elev skall överflyttas till specialklass.
Ett sådant beslut skall fattas av
rektor eller skolstyrelsen. Prövningen
görs av läkare och testningen av därtill
speciellt utbildade lärare, således inte
av klassläraren.

Jag upprepar än en gång att jag inte
kan förstå att det skall finnas möjlighet
att vägra exempelvis en ordblind elev
den hjälp han behöver. Han kommer i
så fall att ha besvär av sitt handikapp
kanske hela sitt liv.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Nej, herr Anderson i
Sundsvall, jag har inte försvarat de ovilliga
föräldrarnas inställning till skolfrågorna.
Jag vill endast att skolan skall
förklara för föräldrarna hur det ligger
till. Jag tror för min del att det är en
barnsjukdom, om föräldrarna inte inser
den stora nytta man gör barnen genom
att låta dem gå i den skolform som
passar dem. Men jag tror också att om
föräldrarna icke förstår den saken, så
kan det vara besvärligt för barnen att
gå i en specialklass.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Efter herr Andersons i
Sundsvall senaste anförande vill jag
understryka, att vi har ansett att den
aktuella lagen borde utformas så, att
den gällde inte bara för det s. k. hjälp -klassklientelet utan även för specialklasserna.
Det skulle väl vara rätt underligt,
om man i sådana fall där, såsom
jag underströk i mitt första anförande,
en specialundervisning är en verklig
förmån inte skutte få föräldrarna att gå
med på en överflyttning.

Men vad vi velat understryka är att
det i denna lagtext inte är något som
säger annat än att föräldrarna bör underrättas
och lämnas möjligheter att
yttra sig. Det är inte säkert att föräldrarna
förstår, att de har möjlighet att
ta kontakt med skolan, vilket i så fall är
beklagligt.

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19

123

Barnpensionen inom den allmänna försäkringen

Vi får väl emellertid som sagt återkomma
om detta i ett annat sammanhang.
Beträffande principen torde vi i
alla händelser vara överens.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag vill med anledning
av herrar Hamrins i Kalmar och Dockereds
senaste anföranden bara framhålla,
att det ligger i skollagstiftningens anda,
vilket understrukits vid åtskilliga diskussioner
i denna kammare, att det är
en av skolans primära uppgifter att
samarbeta med hemmen och att samråda
med föräldrarna. Det är möjligt att
det brister i detta avseende på sina håll.
Den verksamheten inom skolan bör i så
fall förbättras. För att åstadkomma detta
behöver inte lagstiftningen ändras.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I)
av herr Eric Carlsson; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8

Barnpensionen inom den allmänna försäkringen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om barnpensionen inom den allmänna
försäkringen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Det kanske kan synas
onödigt att ta till orda sedan utskottet
vid sin behandling av föreliggande motioner
lämnat bevis på välvilja, men det
är inte bara för att ge uttryck för motionärernas
tillfredsställelse med utskottets
skrivning som jag önskar göra en
kommentar. Anledningen är också att
jag tycker att det borde vara av intresse
för kammarens ledamöter att sedan

vi behandlat detta ärende i andra lagutskottet
har jag genom kontakter med
centralkassan i mitt eget hemlän kommit
underfund med att man inom denna
kassa sedan hösten 1965 på eget initiativ
funnit former för den uppsökande
verksamhet, som vi motionärer har efterlyst
i fråga om sådana barnpensioner,
som skall utgå till änka eller änkling.

När centralkassan från folkbokföringen
får in besked om att en medlem har
avlidit, skickas en stencil ut till lokalkassan
på den ort där den avlidne har
bott. Man ber samtidigt lokalkassan att
hos pastorsämbetet undersöka om den
avlidne efterlämnar barn under 16 år.
Om så är fallet, tillställer man änkan
eller änklingen ett formulär för ansökan
om barnpension. Detta har fungerat
alldeles utmärkt, och jag tycker att initiativet
är efterföljansvärt. Det ligger
helt i linje med vad utskottet uttalat
om betydelsen av individuell information
i dessa frågor.

Det i utskottsutlåtandet omnämnda
beskedet från riksförsäkringsverket om
att man överväger en utökning av servicen
på detta område hälsar vi naturligtvis
med tillfredsställelse liksom utskottets
understrykande av vikten av
att denna utökade underrättelseverksamhet
snabbt kommer i gång. I avvaktan
på resultatet av dessa ansträngningar
från verkets sida nöjer vi motionärer
oss med utskottets skrivning. Vi anser
också att frågan om en lagändring
beträffande retroaktivtiden kan få anstå
tills vi sett hur dessa ökade möjligheter
till en bättre service kommer att
verka.

När jag nu, herr talman, yrkar bifall
till andra lagutskottets hemställan är det
i vetskapen att en förbättring kommer
att inträffa på detta område. Att det
är möjligt att genomföra en sådan visar
det värmlandsinitiativ som jag har omnämnt.
Om förbättringen inte ger önskat
resultat förbehåller motionärerna
sig naturligtvis rätten att återkomma.

124 Nr 19 Onsdagen den 12 april 1967 em.

Utbyggnad av systemet med växtförädlingsavgifter, m. m.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av väckta motioner
om socialförmåner till handikappade
som ingår äktenskap, och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om förbättring av sjukpenningen för
husmödrar m. m.; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
angående exploateringen av grustäkter,

nr 23, i anledning av väckta motioner
om vissa problem för handikappade
vid övergången till högertrafik, in. m.,
och

nr 24, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 10

Utbyggnad av systemet med växtförädlingsavgifter,
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungi. Maj :ts
proposition angående utbyggnad av
systemet med växtförädlingsavgifter,
in. in., jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
(p. F 13) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 610 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en den
17 februari 1967 dagtecknad proposition,
nr 37, angående utbyggnad av
systemet med växtförädlingsavgifter,
m. in., vilken hänvisats till jordbruksutskottet,
under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådspro -

tokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att

dels anta därvid fogade förslag till

1) förordning om obligatorisk statsplombering
av utsädesvara och om växtförädlingsavgift,

2) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 12 maj
1961 (nr 145) om växtförädlingsavgift,

dels ock bifalla det förslag i övrigt
om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

A. i samband med statsverkspropositionen: 1:459

av herr Svanström m. fl. och
II: 829 av fröken Wetterström in. fl., i
vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen måtte under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
640 000 kr. till Bidrag till viss praktiskt
vetenskaplig växtförädling för budgetåret
1967/68, varav 60 000 kr. anvisades
som bidrag till växtförädlingsarbetet
vid Algot Holmberg och Söner AB;

B. i anledning av proposition
nr 37:

1) I: 713 av herrar Arvidson och
Thorsten Larsson, likalydande med
II: 892 av fröken Wetterström m. fl.;

2) I: 714 av herr Isacson m. fl. och
II: 889 av herr Larsson i Borrby m. fl.;

3) I: 715 av herrar Lundberg och Yngve
Nilsson, likalydande med II: 890 av
herr Nilsson i Bästekille och fru Sundberg; 4)

II: 891 av herrar Nilsson i Lönsboda
och Antby.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. lämna utan åtgärd motionen II: 891,
såvitt däri avsåges tillämpning av det
utvidgade systemet med växtförädlingsavgifter
och obligatorisk statsplombering
under en viss försöksperiod, ävensom
i vad motionen berörde bestämmelserna
rörande isärvägning;

Onsdagen den 12 april 1967 em. Nr 19 125

Utbyggnad av systemet med växtförädlingsavgifter, m. m.

2. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 714 och II: 889, I: 715 och II:
890 samt, såvitt nu var i fråga, motionen
II: 891

a) anta i proposition nr 37 nämnda
förslag till förordning om obligatorisk
statsplombering av utsädesvara och om
växtförädlingsavgift samt till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 12 maj 1961 (nr 145) om
växtförädlingsavgift,

b) godkänna de av utskottet i utlåtandet
föreslagna grunderna beträffande
dispositionen av växtförädlingsavgifterna; 3.

lämna motionerna I: 713 och II: 892
utan åtgärd;

4. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
I: 450 och II: 829 på riksstaten för budgetåret
1967/68 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling anvisa ett förslagsanslag
av 610 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Carl Eskilsson, Hermansson,
Isacson och Persson i Heden samt
fru Sundberg, vilka ansett att utskottet
under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds framställning samt med
bifall till motionerna I: 459 och II: 829
på riksstaten för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln till Bidrag till
viss praktiskt vetenskaplig växtförädling
anvisa ett förslagsanslag av 640 000
kr.;

2) av herr Hansson i Skegrie, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 8 finns fogad en reservation,
i vilken vi reservanter begär en
förhöjning av anslaget till praktisk
växtförädling med 30 000 kronor. Dessa

medel är avsedda att öka det av departementschefen
föreslagna statsbidraget
till växtförädlingsbolaget Algot Holmberg
& Söner från 30 000 kronor till
60 000 kronor.

Yi har med vårt förslag velat understödja
de synpunkter som representanter
från forskningsrådet efter besök hos
Algot Holmberg & Söner anförde i remisskrivelse
till Kungl. Maj :t i oktober
1965, i vilken skrivelse rådet också föreslog
att statsbidraget till Algot Holmberg
skulle höjas med 50 000 kronor till
70 000 kronor för budgetåret 1966/67.
Departementschefen har emellertid i
propositionen föreslagit en höjning på
endast 10 000 kronor.

Numera har Weibulls AB övertagit
samtliga aktier i bolaget i fråga. Verksamheterna
vid de bägge växtförädlingsanstalterna
kommer emellertid att
drivas fristående från varandra, och det
förändrade äganderättsförhållandet
minskar på intet sätt behovet av anslag
till Algot Holmberg & Söner, vars
förädlingsverksamhet är helt inriktad
på att öka odlingssäkerheten på mellansvensk
jord. Det är i detta fall utomordentligt
betydelsefullt, att de grundläggande
förädlingsarbetena liksom de första
årens avgörande urval utförs i mellansvensk
odlingsmiljö med hänsyn till
att växtbetingelserna där är andra än
i Skåne.

Weibullsliohns växtförädlingsanstalt
kommer givetvis att på alla sätt verka
för att de frambragta föriidlingsresultaten
skall bli så ingående prövade som
möjligt och ställer såväl sina laboratorier
som sin omfattande försöksorganisation
till förfogande. Materialet bör
emellertid bearbetas efter hittillsvarande
riktlinjer som en självständig verksamhet
så att selektionskravet på bästa
sätt tillgodoses.

Algot Holmberg & Söner är i behov
av ett för verksamheten tillräckligt stöd
ända tills verksamheten avsatt egna
sorter, varefter bidrag kan påräknas av
växtförädlingsavgifterna, detta för att

126 Nr 19 Onsdagen den 12 april 1967 em.

Utbyggnad av systemet med växtförädlingsavgifter, m. m.

inte bli en för hård belastning för Weibulls
AB. Weibulls driver ju självt en
kostnadskrävande växtförädlingsanstalt
men har vid övertagandet beaktat värdet
av det växtförädlingsmaterial som
Algot Holmberg har under prövning och
som på lång sikt i första hand kommer
det allmänna till godo.

Herr talman! Jag ber att på yrka bifall
till reservation nr 1 till jordbruksutskottets
utlåtande nr 8.

I detta anförande instämde fröken
Wetterström (h) och licrr Persson i
Heden (ep).

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till detta utlåtande, närmast
för att få tillfälle att stryka under en
viss sak. När vi en gång beslöt att införa
växtförädlingsavgifterna beslöt vi
också att de icke fick påverka budgetanslagen
i negativ riktning. I stället
skulle de vara en förstärkning av dessa.
Så bär också blivit fallet. Naturligtvis
kan man hävda att penningvärdeförsämringen
har urholkat sådana anslag
som bär stått stilla i flera år, och
det är möjligt att man med denna motivering
skulle kunna finna skäl att bifalla
motionen.

Jag vill emellertid framhålla att det
anslag, som Algot Holmberg & Söner
AB har fått, tidigare har varit bundet
till det förädlingsarbete med sojabönor
som där har bedrivits. Numera har man
emellertid tagit bort denna bindning på
samma gång som man ökat anslaget. Det
betyder alltså att det anslag som nu
utgår får användas även för den övriga
förädlingsverksamheten.

Enligt de uppgifter jag har fått har
det arbete som har bedrivits med stråsäd
etc. vid Holmberg & Söner ännu
inte lett så långt att det har gett resultat
som kommit i marknaden. Enligt
den utredning som har gjorts beträffande
växtförädlingsavgifterna har
visserligen Algot Holmberg & Söner AB
därifrån fått ett anslag på cirka 5 000

kronor, men detta har firman erhållit
i egenskap av förädlare av utländska
fröer. Det förädlingsarbete som nu bedrivs
kommer sannolikt att ge till resultat
att man om ca tre år kan föra ut
nya sorter i marknaden.

Fru Sundberg har försvarat den i reservationen
föreslagna anslagsökningen
på 30 000 kronor med att summan behövs
för att säkerställa det fortsatta förädlingsarbetet
i Norrköping. Såvitt jag
förstår torde emellertid detta förädlingsarbete
vara säkrat på ett väsentligt
bättre sätt än vad som kan åstadkommas
med denna ökade summa just genom
att Weibullsholm vid övertagandet
av firman försäkrat att det bedrivna
förädlingsarbetet vid Algot Holmberg
& Söner skall fortsätta och vidareutvecklas.
Genom detta torde tillräckliga
garantier föreligga för att det skall finnas
goda resurser att trygga och vidareutveckla
det växtmaterial med vilket
försök pågår. De stora växtförädlingsanstalter
vi har i vårt land — Weibullsholm
och Svalöv —■ kommer genom utvidgningen
av systemet med växtförädlingsavgifter
sannolikt att tillföras
miljonbelopp. Gentemot dessa betydande
ökningar till anstalterna, tycker jag
att förslaget om 30 000 kronor verkar
något malplacerat. När Holmberg & Söners
material om låt mig säga 3 å 4
år kommer ut på marknaden, kommer
det också att medföra att företaget utöver
övriga medel får en förstärkning
i form av växtförädlingsavgifter.

Jag har alltså den bestämda uppfattningen,
att den fusion som har skett genom
Weibullsholms övertagande av
Holmberg & Söner innebär, att man
utan tvekan kan säga, att det aldrig
förut funnits en sådan trygghet för att
dess förädlingsarbete kommer att fortsättas
som det finns nu.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag kan hålla med herr

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19 127

Hansson i Skegrie om att visserligen
har tryggheten ökat för Algot Holmberg
& Söner, men trygghetsökningen
beror ju på att Weibullsholm har åtagit
sig att svara för den fortsatta förädlingsverksamheten.
Konsekvenserna
blir, om statsbidraget bibehålls vid det
av departementschefen föreslagna beloppet,
att Weibullsholm måste ta dessa
medel från annan förädlingsverksamhet.
Även om Weibullsholm kommer
att stå fast vid sitt åtagande, så kommer
det uteblivna statsbidraget att få
negativa konsekvenser för den totala
växtförädlingsverksamheten här i landet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag tycker nog att fru
Sundberg överdriver litet när hon säger
att det kommer att bli till skada för
växtförädlingsarbetet om inte Weibullsholm
får 30 000 kronor utöver de belopp
av växtförädlingsavgifter som det
sannolikt, som jag nämnde, blir fråga
om. Jag har den uppfattningen om firman
Weibullsholm, att man kan lita på
den när den vid övertagandet i ett avtal
förklarat, att den tänker fortsätta och
vidareutveckla förädlingsarbetet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall til! utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Sundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
4) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Reserabatter m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 56 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ U

Föredrogs vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående lån från räkfiskelånefonden,
och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1967/68,
in. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Reserabatter m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
motioner om reserabatter för folkpensionärer,
förtidspensionärer, studerande
och värnpliktiga, om reserabatter å
busslinjer som ersatt nedlagda järnvägslinjer
samt om fria resor för värnpliktiga
till hemorten.

128 Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Reserabatter m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Inom statens järnvägar
pågår en ingående översyn av SJ :s taxesystem
för både järnvägsresor och bussresor.
Denna översyn väntas bli klar under
hösten 1967. Som en viktig del av
denna översyn ingår en omprövning
av sådana rabattformer som finns omnämnda
i de motioner, som ligger till
grund för allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13 som nu behandlas.
SJ kommer i detta sammanhang att pröva
de möjligheter som föreligger för att
skapa bättre tekniska och prismässiga
lösningar för kombinerade resor järnväg—buss.

Järnvägsstyrelsen har meddelat att
översynen omfattar alla rabattformer
som SJ har befogenhet att medge, d.v.s.
sådana rabattresor som kan anses vara
förenliga med företagets ekonomiska politik.

Från folkpartiet har vi bär i riksdagen
under många år väckt motioner med
förslag om utredningar i frågor som
gäller reserabatter för folkpensionärer
och med dem likställda grupper. Motionsförslagen
har omfattats med ett
mycket stort intresse, och utskottet bar
utan att tillstyrka dem, behandlat dem i
en positiv anda.

De nu pågående utredningarna gör
att vi i år i ett särskilt yttrande velat
framhålla, att vi med intresse inväntar
resultatet av SJ :s utredning. Givetvis
hoppas vi, att SJ skall ha befogenheter
att tillgodose de önskemål som framförs
i årets motioner. Blir så inte fallet,
får vi givetvis återkomma och över budgeten
begära de anslag som behövs för
att förbättra resemöjligheterna för dessa
grupper.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Den fråga vi nu diskuterar
har tidigare vid flera tillfällen va -

rit föremål för riksdagens bahandling.
En klar tendens vid avgörandena här i
riksdagen har varit, att allt fler av riksdagens
ledamöter har biträtt de önskemål
som framställts i motionerna, vilkas
innehåll varit tämligen lika år från år.

Vid behandlingen av detta ärende vid
förra årets riksdag beslöt denna kammare
att bifalla ett förslag om att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära en utredning om möjligheterna
att utvidga tillämpningen av rabattsystemet
i fråga om giltighetstiden och
till att gälla även SJ :s och postverkets
busslinjer. Första kammaren avslog detta
förslag, och därmed blev det inte någon
framställning till Kungl. Maj:t från
riksdagen. Med utgångspunkt från andra
kammarens ställningstagande förra
året skulle man även i år gärna ha velat
pröva möjligheterna att få ett direkt bifall
till de krav som framförts i motionerna.
Som redan framhållits har oppositionspartierna
likväl i år låtit sig nöja
med att till utskottsutlåtandet foga ett
särskilt yttrande. Vi har gjort det —
som herr Andersson i Örebro framhöll
— därför att det i dag inom SJ pågår en
utredning som skall företa en översyn
av rabattsystemet och överväga om det
är lämpligt att tillämpa samma rabatter
för bussresor som för järnvägsresor.
Men att vi inte har reserverat oss beror
också på att det av andra kammarens
ställningstagande förra året — och
delvis också av det nu föreliggande utlåtandet
från allmänna beredningsutskottet
— tydligt framgår att riksdagen
förväntar att man inom SJ med fasthållande
vid de av riksdagen tidigare fastställda
riktlinjerna verkligen prövar
möjligheterna till en utvidgning av nu
gällande rabatter. Det är då speciellt
på två punkter som vi ställer krav. Det
är dels att rabatter liknande dem, som
i dag tillämpas på järnvägen, skall tilllämpas
på busslinjerna, dels att 67-kortets
giltighet skall utsträckas till att omfatta
en större del av våren och även
någon tid på sommaren, och även att

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19 129

67-kortets förmåner skall tillerkännas
förtidspensionerade och handikappade.

Vi har som sagt, enats om ett utlåtande
i utskottet, i vilket man på vissa
punkter starkt understrukit de synpunkter
jag här anfört och på andra sagt att
man avvaktar utredningens resultat, som
förväntas föreligga i höst. I det särskilda
yttrande som fogats till utlåtandet
har klart sagts ifrån att vi, därest utredningen
inte bereder möjligheter till
förverkligande av de krav som framställs
i föreliggande motioner, kommer
tilbaka, även om inga andra möjligheter
finns än att begära direkta bidrag, detta
för att i någon mån skapa rättvisa mellan
medborgare boende på olika orter i
vårt land. Den just nu signalerade ytterligare
och snabbare nedläggningen av
järnvägarna på landsbygden utgör ett
allvarligt hot mot vissa delar av landsbygden,
framför allt mot åldringar och
skolungdomar, inte bara därigenom att
kommunikationerna väsentligt försämras
utan också därigenom att omläggningen
från järnväg till buss, bl. a. med
hänsyn till nuvarande rabattsystem,
medför en väsentlig fördyring av resekostnaderna.

Till sist, herr talman, vill jag starkt
understryka att vi inom centern anser
att det nu är mycket angeläget att dessa
frågor snarast löses i positiv riktning.
Vi förutsätter att SJ :s utredning snarast
skall redovisa sitt resultat, och vi
förväntar att man utan hinder av gällande
direktiv skall kunna bringa frågorna
till en positiv lösning, så att större rättvisa
uppnås.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 13 har ju återkommit under
en följd av år. Just det förhållandet
att den har gjort det tyder på att
det finns ett stort intresse för att man
skall få till stånd de förbättrade rabattförmåner
för pensionärer som omnämns
i en del av de motioner som

Reserabatter m. m.

är väckta och som allmänna beredningsutskottet
har avgivit sitt utlåtande
över.

Som den föregående talaren sade, biföll
andra kammaren vid 1966 års riksdag
ett yrkande om utredning av denna
fråga, men när första kammaren avslog
det yrkandet föll ju hela frågan. Vi återkommer
därför bl. a. i motionsparet
1:36 och 11:49 med hemställan »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära skyndsam prövning av folkpensionärsrabatterna
på av staten ägda
trafikmedel så att rabatterna utvidgas
fr.o.m. den 1 juli 1967 i enlighet med i
motionerna framförda riktlinjer».

Dessa önskemål om förbättrade rabattförmåner
är ju klart dokumenterade
genom påstötningar från skilda håll —
från enskilda pensionärer, från pensionärssammanslutningar
m.m. Det gäller,
som här nämnts förut, en utvidgning av
67-kortets giltighet, så att det kan få utnyttjas
även under viss del av sommarmånaderna
och under längre tid vid helgerna.
Det framstår som ett högst angeläget
önskemål.

Det är inte minst nödvändigt att få
till stånd en vidgad användning så att
det också kan få tillämpas och utnyttjas
på av SJ ägda busslinjer och postverkets
diligenslinjer.

Det innebär, som nyss framförts här,
en väsentlig fördyring när en pensionär
får lov att byta fortskaffningsmedel
genom att gå över från en järnvägslinje
till en busslinje. Han åsamkas en
fördyrad resekostnad genom att rabattförmånerna
inte gäller på busslinjen.
Det är en orättvisa som i allra högsta
grad drabbar glesbygdens befolkning.
Det är en orättvisa som man har all
anledning att rätta till.

Nu säger utskottet här i sin skrivning,
något som man också har anfört vid
tidigare tillfällen, att grundläggande
för utskottets ställningstagande vid bedömningen
av dessa frågor, liksom för
riksdagens ställningstaganden har varit
de riktlinjer för trafikpolitiken som

130 Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 enl.

Reserabatter ni. m.

riksdagen antog 1963. Dessa riktlinjer
innebär att SJ skall drivas helt efter
affärsekonomiska principer och att SJ
självt skall avgöra frågan om rabattförmåner,
när och hur de skall ges och
hur stora de skall vara. Nu är det ju
så att SJ redan har ett rabattsystem
som gäller också andra områden. Det
finns s. k. familjerabatter, det finns rabatter
på resor vissa dagar, det finns
rabatter för vissa grupper av resande
och rabatter för studerande. Intet säger
att dessa rabatter inte är grundade
på affärsmässiga bedömningar. Varför
skulle då inte också folkpensionärsrabatterna
grunda sig på affärsekonomiskt
bedömande?

SJ driver reklam för 67-kortet och
vill stimulera pensionärerna till resor.
Tack vare att 67-kortet har lyckats i
viss utsträckning tror jag att SJ har
tillförts ökade inkomster.

Inom all företagsamhet är det ju så
att om man vill stimulera till inköp
av en vara eller en tjänst ger man särskilda
förmåner. Det kan man ju säga
att SJ har givit i detta sammanhang.
Det kan också behöves en extra förmån
för att stimulera till ökad användning
av de tjänster som SJ erbjuder.

Som redan framhållits pågår det för
närvarande inom SJ en utredning rörande
en omfattande översyn av SJ :s
taxesystem och en omprövning av alla
rabattformer. Det kan då i sammanhanget
nämnas att det inom statens järnvägar
pågår en ännu större översyn av
SJ :s trafikpolitik, gällande bl. a. vilka
järnvägslinjer vi skall få behålla och
vilka transportmöjligheter som framdeles
skall finnas. Det vore värdefullt om
man vid den prövningen kunde komma
fram till att det är möjligt att bygga
ut rabattförmånerna och att de kan rymmas
inom ramen för de allmänna trafikekonomiska
riktlinjerna, alltså att
vidga rabattförmånerna i enlighet med
vad vi bl. a. anfört i vår motion, II: 49.
På det sättet skulle man kunna lösa de
rättviseproblem som vi har pekat på

när det gäller befolkningen i tätort och
glesbygd, så att människorna i glesbygden
blir jämställda med människorna
i tätorten.

Vi har för övrigt ett problem med att
över huvud taget kunna uppehålla de
kollektiva trafikmedlen inom vissa områden
av vårt land. De på vissa tider
tomma tågen och bussarna skulle helt
säkert vara i behov av en starkare resandefrekvens,
och de vidgade rabattförmånerna
för inte minst folkpensionärerna
tror jag skulle i viss mån kunna
bidra till ett ökat antal resande och
därmed leda till större inkomster för
SJ.

Som tidigare framhållits har vid denna
frågas behandling inte fogats någon
reservation till utskottets utlåtande
utan endast avgivits ett särskilt yttrande.
Man har avstått från reservationer
med hänsyn till den pågående utredningen.
I det särskilda yttrandet uttrycker
man förhoppningen att översynen
skall medföra de ökade rabattförmåner
som bedömts som önskvärda.

Om man har en förmån för en grupp
människor bör den vara tillgänglig på
likartade villkor för så många som möjligt.
Därför måste man försöka lösa frågan
om vidgat tillämpningsområde, så
att rättvisa skapas och även de orter,
som inte har järnvägslinjer utan bara
har busslinjer, kan komma med i bilden.

Jag har, herr talman, inte nu något
yrkande i denna fråga. Jag hoppas att
den utredning som görs över dessa
frågor skall medföra att man kan nå
dels vidgade förmåner och dels ökad
rättvisa på detta område.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås och Jönsson i Ingemarsgården
(båda fp).

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Också jag har tillsammans
med några partikamrater bidragit
till att aktualisera dessa frågor. Lik -

Nr 19 131

Onsdagen den 12 april 19G7 em.

som många år tidigare anser vi det angeläget
att 67-kortets förmåner utsträckes
att omfatta även förtidspensionerade
och att förmånen bör gälla också
vid SJ:s bussar.

Som framgår av vår motion bär vi noga
beaktat vad riksdagen beslutade 1963,
då riktlinjerna för trafikpolitiken antogs,
nämligen att SJ skall drivas helt
enligt affärsekonomiska principer. Eftersom
67-kortet visat sig vara lönsamt
för SJ, har vi utgått från att ett utvidgande
av dessa förmåner på sätt som
jag nyss nämnt förmodligen skulle, efter
den utredning inom SJ, som vi begärt,
bli en god affär. Nu visar det sig
att en sådan utredning arbetar och
väntas bli färdig redan under hösten.
Utskottet har framhållit att vid denna
översyn »torde frågor om rabattförmånernas
utformning, om vilka trafikantkategorier,
som bör få del av dessa
förmåner, samt villkoren i övrigt komma
att behandlas». Utskottet förutsätter
att särskild uppmärksamhet kommer att
ägnas frågan om utsträckning av rabatteringen
till att gälla bussar i de
fall då järnvägslinjer läggs ned.

För dagen kan man som motionär
endast hoppas att översynen skall lända
till att det skall visa sig förmånligt
för företaget att utvidga rabattsystemet
och därmed att utvidga förmånerna
för den enskilde på det sätt som vi
föreslagit. Vad det skulle betyda för de
människor det här gäller behöver jag
ju inte orda om.

Jag har naturligtvis full förståelse
för att allmänna beredningsutskottet i
nuvarande läge inte kunnat förfara på
annat sätt än att avstyrka motionerna.
Samtidigt är jag glad över det särskilda
yttrande som avgivits av tolv av utskottets
ledamöter, där de framhåller
att de, om det skulle visa sig att SJ:s
utredning kommer fram till att man
på företagsekonomiska grunder inte kan
utvidga förmånerna, anser det vara synnerligen
önskvärt att åt pensionärerna
på annan väg ges denna förmån. Det

Reserabatter m. m.

kan då ske genom att åt SJ anvisas särskild
ersättning över stadsbudgeten.

Det särskilda yttrandet slutar med att,
om anledning kommer att föreligga, undertecknarna
lovar att återkomma med
förslag. Detsamma lovar jag. Herr talman!
Jag har inget yrkande.

Herr WIENER (s):

Herr talman! En del av de motioner
som vi nu behandlar är till sitt innehåll
lika motioner som avgivits vid tidigare
riksdagar. Skillnaden är endast att
de har fått andra nummer. Emellertid
kan man inte komma ifrån att de gäller
frågor som är högst angelägna och aktuella.
Järnvägsindragningar och långa
avstånd är företeelser som jag känner
till från min hembygd, och jag har själv
fått besök av pensionärer som framfört
önskemål om högre rabatter, utökad
giltighetstid för G7-kortet m. m. I regel
går det att lämna dessa pensionärer en
godtagbar förklaring till att detta inte
har skett. När en omfattande översyn
av SJ:s taxesystem för järnvägsresor
och bussresor nu pågår, får vi ge oss
till tåls och se vad den kommer att leda
till. Detta respekterar nog även pensionärerna.

När man lyssnar till de borgerliga
talarna, kan man inte undgå att få det
intrycket, att det bara är de som värnar
om folkpensionärerna. Jag tror dock,
att pensionärerna inte är blinda för vad
det socialdemokratiska arbetarepartiet
har uträttat för dem. De torde ha förtroende
för det partiet även i fortsättningen.
De vet att socialdemokraterna
kommer att ägna sig åt pensionärernas
problem.

Jag tog till orda framför allt för att
behandla en fråga, som har tagits upp
i motion II: 469 och som har anknytning
till denna debatt, nämligen frågan om
studierabatter på SJ:s busslinjer. Jag
är faktiskt litet oroad för att rabattsystemet,
trots denna taxeutredning och
taxerevidering, kan komma att bli oför -

132 Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Reserabatter m. m.

delaktigt för de studerande som är hänvisade
till SJ :s bussar jämfört med förhållandena
för dem som kan nyttja
SJ :s tåg eller postverkets bussar. Enligt
uppgifter har postverket, men inte SJ,
studeranderabatter på sina bussar, så
att färder som skulle betinga högre pris
än 11 kronor får företagas tur och retur
till priset för en enkel biljett. Postverket
har ju busslinjer norr om en linje
ungefär Kramfors—Sollefteå—Öster sund,

förmodligen för att området är
glest försett med järnvägslinjer.

Genom den indragning, som varit
aktuell i Härjedalen, framför allt av
Sveg—Hedebanan, har de som är bosatta
inom detta område blivit hänvisade
till bussar, och eftersom det är SJbussar
har de kommit i en viss strykklass.
SJ har sagt att anledningen till
att studeranderabatt medgives vid järnvägsresor
är den att järnvägen har bättre
möjligheter att ta hand om extra
resenärer under lågsäsong beroende på
en viss överkapacitet.

För busstrafiken kan generellt sägas
att denna motsvarighet saknas. Bussarna
kan på ett helt annat sätt anpassa
sig till trafikens storlek och har därför
ingen stor överkapacitet, varför dessa
rabatter som regel inte förekommer vid
busstrafik.

Trots att jag är litet oroad tror jag
att denna fråga skall kunna lösas, och
jag hoppas att så blir fallet vid kommande
taxeöversyn.

Jag har inget yrkande.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har i sitt utlåtande bland en
del andra motioner, som berör reserabatter
på buss- och järnvägslinjer, även
behandlat motion II: 469, undertecknad
av mig själv och herr Trana. Vi har i
denna motion tagit upp en fråga, som
för Roslagens del och även för övriga
delar av landet, som drabbats av järnvägsnedläggelser,
är synnerligen aktuell.
Det är kanske i och för sig ofrån -

komligt att en järnvägsnedläggelse
många gånger på ett mycket otillfredsställande
sätt drabbar den enskilde.

Studerande ungdom och folkpensionärer
har ju tidigare haft nedsatta
resekostnader på tågen men erhåller
inte samma förmån vid färd med de
bussar som ersätter personbefordran
med tåg. Detta medför givetvis stora
olägenheter av bl. a. ekonomisk art. Vi
har i vår motion anfört ett exempel på
de ökade kostnaderna för studerande
ungdom. En tur och retur-biljett för
tågresa Norrtälje—Uppsala kostade tidigare
12 kronor, men sedan bussar satts
in som ersättning för tågtrafiken kostar
samma resa 20 kronor. Resekostnaderna
för den aktuella kategorin resenärer
—• alltså bl. a. den studerande
ungdomen —- har ökat med inte mindre
än bortåt 70 procent. Detta kan inte
anses rimligt, då ju busslinjerna skall
ersätta den tidigare tågtrafiken.

Låt mig också framhålla att det i
samband med överläggningar som förs
med bl. a. primärkommunerna vid trafiknedläggelser
på järnvägarna ständigt
framhålles att det varken i fråga om
servicen eller kostnaderna får bli några
försämringar som drabbar den enskilde
resenären. En nog så stor försämring
har emellertid redan skett när det gäller
rabattsystemet.

För att råda bot på dessa enligt vår
mening orimliga förhållanden har vi
motionärer begärt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att det rabattsystem, som på de nedlagda
järnvägslinjerna tillämpats för de
i motionen berörda grupperna, överföres
att gälla även vid resa med de nu
upprättade busslinjerna. Järnvägsstyrelsen
har i sitt yttrande över motionerna
bl. a. anfört att det sedan våren 1966
pågår en ingående översyn av SJ :s taxesystem
för buss- och järnvägsresor och
att denna beräknas bli färdig under
hösten 1967. Motionen har rönt en positiv
behandling av utskottet, och jag
är givetvis tacksam för att utskottet i

Onsdagen den 12 april 1967 em.

Nr 19 133

sin skrivning framhåller, att utskottet
anser1 sig kunna förutsätta att särskild
uppmärksamhet kommer att ägnas dessa
frågor. Därför har jag för dagen inget
särskilt yrkande utan uttalar endast
förhoppningen att den översyn som SJ
nu gör måtte ta hänsyn till de problem
rörande reserabatterna som uppstått i
samband med järnvägsnedläggelser.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tycker att det är
heroiskt att sex talare går upp och talar
i ett ärende i vilket för första gången
alla partier varit ense om att avstyrka
åtta motioner i samma ämne. Jag är
mycket tacksam för enigheten i utskottet.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets
utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av motioner om en
allmän identitetshandling, och

nr 15, i anledning av motion om utredning
angående den personliga servicen
i samhället.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående reformerad
lärarutbildning samt anslag för budgetåret
1967/68 till lärarhögskolor och
folkskoleseminarier m. m. jämte i dessa
ämnen väckta motioner, och

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till allmänna kultur och bild -

Reserabatter m. m.

ningsändamål samt internationellt kulturellt
samarbete jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnader,

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av aktier,

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående avveckling av vissa punktskatter,
och

nr 32, i anledning av väckt motion
om åtgärder mot missbruk av teknisk
sprit;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av motioner angående
placeringen av lån med statlig
kreditgaranti,

nr 21, i anledning av motioner angående
riksdagstrycket,

nr 22, i anledning av motioner om
utredning rörande befattningar som
riksdagens pressombudsman och som
tryckeriteknisk expert vid riksdagens
förvaltningskontor, och

nr 23, i anledning av motion om ökade
insatser för riksdagens utåtriktade verksamhet;
samt

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 16, angående överlämnande
till statsutskottet av vissa till allmänna
beredningsutskottet remitterade motioner.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 96, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i visst fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv,

nr 98, angående ökning av maximibeloppet
för statens betalningsansvar i
form av statsgaranti för exportkredit,
nr 99, angående bemyndigande att
sälja viss staten tillhörig fast egendom,
m. in.,

134 Nr 19

Onsdagen den 12 april 1967 em.

nr 107, med förslag till lag om flyttning
av fordon i vissa fall,

nr 112, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 14 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj :ts regeringsrätt,

nr 113, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 81 § konkurslagen,

nr 114, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 28 § 1 och 2 mom. kommunallagen
den 18 december 1953 (nr
753), m. m.,

nr 116, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske,
nr 122, angående samordning av de
nordiska ländernas statliga personalpensionering,

nr 123, angående försäljning av viss
staten tillhörig mark, samt

nr 124, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 942, av herr Wikner m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 59, angående naturvårdens organisation,
m. m.,

nr 943, av herr Svenning m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
100, angående riktlinjer för bostadspolitiken,
in. in., och

nr 944, av herr Bohman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr

110, angående vissa anslagsfrågor rörande
försvaret för budgetåret 1967/68.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet den 13 och 14 april för
deltagande i sammanträde i Paris med
Europarådets ekonomiska kommitté.

Stockholm den 12 april 1967

Sven Gustafson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Werner, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
åtgärder för att garantera mötesfrihet
och mötesdeltagares säkerhet, och

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående verkan av arbetslöshet
vid beräkning av pension enligt lagen
om allmän försäkring.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.58.

In fidem
Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 67
714752