Tisdagen den 11 april (Riksdagens protokoll 1961:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13

ANDRA KAMMAREN

1961

11—12 april

mai*.*/-

ÄTS fti>4

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 april

Svar på fråga av herr Ståhl ang. omständigheterna i frågan om uppehållstillstånd
för den spanske flyktingen Isaac Garcia Alvarez.....

Svar på interpellation av herr Grebäck ang. direktiven för vattenvårdskommittén.
. ...........................................

Interpellationer av:

herr Nilsson i Gävle ang. tillskapande av ytterligare sysselsättningsmöjligheter
i Hälsingland.......•................... • .......

herr Senander ang. skjutövningar från Ravlunda skjutfalt.........

herr Börjesson i Falköping ang. inspektionen av vissa vårdhem och
anstalter........................... • .............

Onsdagen den 12 april fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga............................

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel.......................

Utgifter under riksstatens femte huvudtitel:

Socialattachéer...............•••••............................

Socialstyrelsen: Avlöningar....................................

Mödrahjälp.................................................

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem

Allmänna barnbidrag.........................................

Bidrag till driften av barnstugor...............................

Bidrag till utbildning av förskollärare...........................

Ferieresor för barn...........................................

Ferieresor för husmödrar......................................

Bidrag till driften av semesterhem..............................

Stipendier för underlättande av husmoderssemester...............

1_Andra kammarens protokoll 1961. Nr 13

99
100

Nr 13

Innehåll

Onsdagen den 12 april em.

Sid.

Utgifter under riksstatens femte huvudtitel (Forts.):
Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar.

Ungdomsvårdsskolorna: Personalutbildning.............

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar..........

Den offentliga arbetsförmedlingen och sjömanshusen: Avlöningar

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder...........

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade...........

Bldrag till vissa omskolningskurser m. m„ tillika svar på interpellation
av fröken Elmén ang. yrkesutbildningen för vuxna.........

Byggnadsforskning.................

Statens bosättningslån: Ersättning åt riksbanken........’’’’’’’ [

Kyrkoskatten för den som icke tillhör svenska kyrkan..............

Värdering av varulager vid beskattningen..............

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår
i rörelse, m. m................

Utvidgning av skattebefrielsen för invalidfordon................

Utredning rörande arvs- och gåvobeskattningen..................

Ändringar i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt..............

Avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska
föreningar.................

Befrielse i vissa fall från skyldighet att upprätta'' bouppteckning,

101

105

112

114

115
121

124

130

131

132
135

154

156

158

162

Uppräkning av civilrättsliga underhållsbidrag, tillika svar på interpellation
av fröken Elmén ang. höjning av vissa underhållsbidrag 169
Anslag ur kyrkofonden m. m.......... .

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 12 april fm.

A vtrnpTt“fS Utlät3nde nr 18’ rörande utbildningstiden för vissa

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifter under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet)......................

nr 43, ang. anslag å kapitalbudgeten (försvarsdepartementet)____

- nr 5, ang. utgifter under femte huvudtiteln (socialdepartementet)

Innehåll

Nr 13

Sid.

Onsdagen den 12 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifter under femte huvudtiteln,

avseende socialdepartementet (Forts.).......................... 101

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, ang. kyrkoskatten for den som

icke tillhör svenska kyrkan................................... i™

— nr 20, ang. värdering av varulager vid beskattningen. ........... Idb

_ nr 29, ang. viss reformering av avskrivningsreglerna i fråga om

byggnad, som ingår i rörelse, m. ............................

— nr 31, om viss utvidgning av skattebefrielsen för invalidfordon.... 15b

_ nr 32, om utredning rörande arvs- och gåvobeskattningen........ 156

_ nr 33, rörande vissa ändringar i förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt................................................

— nr 38, om avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och

ekonomiska föreningar...................• •;........''. ’'''' ''''

Första lagutskottets utlåtande nr 21, om befrielse i vissa fall från skyldighet
att upprätta bouppteckning, m. m........• .............. J®®

_ nr 23, om upphävande av licenstvånget för hagelbössor.......... 169

_ nr 24, om uppräkning av civilrättsliga underhållsbidrag......... 169

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, om skydd mot flyghavre......... 170

— nr 11, ang. vissa anslag ur kyrkofonden m. m................... 170

_ nr 12, om ändring i bestämmelserna angående folkbokföring av

patienter i familjevård..................................... 172

— nr 13, om ändrade folkbokföringsregler vid inflyttning i pensionärs hem

i kommunal regi...................................... *72

f lfa

ro»

,m.

■

Di i

"(fl il.}. k *i''>

>!:■ •

i ■ ■ ■ ■ ........(.S)Vrl'': 1 fl

■''Afl'' i:-/* , ; ... .fl.;-, /j.

i '' i- i;i/ ''i r ..i. i<

fl'' ’ ■''

..... • • • ...... "i Afl ■ i i Afl i Afl;; fl, -i.i

■ ■ fl;‘ : ’ 1 - - A ■ fl. *1 Å ...fl. ! -A

..-I.''""’-

/{•VA ! !:A-fl- i ... . .

1 ■'' - - i; A1 fl VA. fl i. ‘i ■ > fl i ■ -

li! 1

0?{.

< . ''

!b/j fli. i ■* /i. ■r.ii.i:, <■, ,-;s ,a

........ - ■ ...........AJi; '' s ■; fl,,; .. . . . .

i .-!>''/!'' I.)■?.'': ...i -j,,» ,;;t. a, .? a ..

...................n< .K-.in-: •;; m. .

UVifl>il! tv-!! •( fl .-''fi ,

;;fl;fl,;/ifl!jv,:, ..... . . £ ,

''•>''-! ■■■ .it ''! • Aflilii'' Afl ; • ... a, ,

...... fi* il)/''!''/;1 ‘ '' i ; .j */ b.; • 4 y • -t.

‘ ’ '' ■ '' > n V^i v. jj '' ''.-fl''''!''-.*-; ;• ‘-i • *"

fl; '' > a '' . ■ -fl . .

•• *4-- j v.; : " ;

’>’i •»t >; * »«* >i i v f o h e/i i? »t *: :

..... . .

Tisdagen den 11 april 1961

Nr 13

Tisdagen den 11 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg.

Linköping den 8 april 1961

Härmed intygas på begäran, att riksdagsmannen
Sven Persson, född 1911,
adress Väderstad, på grund av ögonsjukdom
är fullständigt arbetsoförmögen
fr. o. m. den 10 april och tills vidare.

ögonkliniken som ovan.

Herbert Wolff
överläkare

Herr Persson i Appuna beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 10 innevarande april tills
vidare.

§ 3

Svar på fråga ang. omständigheterna i
frågan om uppehållstillstånd för den
spanske flyktingen Isaac Garcia Alvarez

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Ståhl, har frågat mig om
jag snarast vill »lämna kammaren en redogörelse
för omständigheterna i frågan
om uppehållstillstånd för den spanske
flyktingen Isaac Garcia Alvarez».
Till svar vill jag meddela följande.
Den 3 december 1960 förklarade utlänningsnämnden
att nämnden ej hade
någon erinran mot att Garcia Alvarez
förpassades ur landet. Samma dag fat -

tade utlänningskommissionen beslut om
förpassning.

Den 21 januari 1961 prövade utlänningsnämnden
ånyo ärendet och vidhöll
att Garcia Alvarez borde förpassas,
och den 31 i samma månad förklarade
utlänningskommissionen att förpassningsbeslutet
borde kvarstå.

Den 10 februari 1961 medgav Kungl.
Maj :t att med verkställandet av förpassningsbeslutet
finge anstå tills vidare intill
den 1 april 1961, och den 7 april
1961 beslöt Kungl. Maj:t att med verkställigheten
finge ytterligare anstå tills
vidare intill den 1 oktober 1961.

Att utöver vad jag sålunda anfört
lämna av herr Ståhl begärd redogörelse
för omständigheterna i förevarande
fall skulle möta betänkligheter såväl på
grund av stadgandet i § 90 regeringsformen
som med hänsyn till den sekretess
varmed flyktingärenden är omgärdade.

Vidare anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
det sedvanliga tacket till inrikesministern
för svaret på denna fråga. Jag
tackar också för att det verkligen har
kommit så snart som gärna var att begära.

Jag tror också att jag vågar tillägga
att jag ger uttryck för en ganska allmän
stämning här i landet om jag säger,
att den handläggning av ärendet,
som på inrikesministerns föredragning
skedde i senaste konselj, har väckt mycket
stor tillfredsställelse.

Men därutöver vill jag säga, herr talman,
att svaret naturligtvis är i knapphändigaste
laget för att ge underlag för

Nr 13

Svar på fråga ang. omständigheterna

flyktingen Isaac Garcia Alvarez

en bedömning, som allmänheten måste
anse det rimligt att man skall kunna
göra rörande principerna för vår asyloch
utlänningspolitik.

Inrikesministern gömmer sig som
man kunde förutse bakom den famösa
§ 90 regeringsformen, som ju är en
olycka i svensk författning och som
man får hoppas snarast möjligt skall
komma under revision. Med den kan
man ju stoppa varje uttalande i denna
kammare. Talmannen har rätt att praktiskt
taget klubba en talare vad han
än säger när han diskuterar tillämpningen
av t. ex. flyktingpolitiken och
asylrätten. Därför är det inte heller
möjligt för mig att här uttala någon
mening i det hänseendet.

Men så långt kan man väl gå att man
uttalar sin förvåning, när det kungöres
i tidningarna att utlänningskommissionen
och utlänningsnämnden — som det
står här i svaret, som jag fick för ett
ögonblick sedan — »ej hade någon erinran
mot att Garcia Alvarez förpassades
ur landet», utan att någonting av skäl
härför angavs eller preciserades. När
vidare vederbörande kvarhålles av polisen
utöver den tid han rimligen skall
kunna hållas i förvar, så ökas ens förvåning.
När det slutligen framkommer
sådana omständigheter som detta att vederbörande
varit under ett halvår anställd
ombord på svenskt fartyg — han
har, enligt uppgifter jag inhämtat från
Sjöfolksförbundet, t. o. m. vecka 21 betalat
sina avgifter till svensk fackförening
och betalat skatt till svenska staten
— ställer man sig ännu mera undrande
till att ingen motivering har angivits
för att han icke skulle få stanna
i landet.

Jag skall nöja mig med dessa påminnelser
och med att uttala min energiska
önskan att § 90 snarast ändras
dithän, att det blir möjligt att i Sveriges
riksdag diskutera tillämpningen
av asylrätten och den allmänna utlänningspolitik
som bedrives i landet.

om uppehållstillstånd för den spanske

Jag skall härtill foga, herr talman,
att sådana förhållandena nu är ute i
världen, är det absolut nödvändigt att
vi upprätthåller den stolta svenska traditionen
att liberalt och frikostigt tilllämpa
asylrätten här i landet, helst
med så stor offentlighet att man i de
fall, då man har en känsla av att bär
görs avsteg från den liberala tolkningen,
också får veta de motiv som
föranlett myndigheterna till sådana avsteg.

Härmed har jag fått freda mitt samvete
och samtidigt uttala ett tack till
inrikesministern för det raska svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har så långt som
det är möjligt svarat på den fråga som
herr Stahl har ställt. Om sedan herr
Ståhl är litet ledsen över dess knapphändighet,
har detta samband med att han
i så fall har frågat fel. Om detta behöver
vi dock i och för sig inte tvista.

Herr Ståhl ville resonera litet om de
allmänna principerna för vår utlänningspolitik,
våra bedömningar i fråga
om asylrätten och tillämpningen av den
gällande lagstiftningen. Med talmannens
tillstånd skall jag redovisa någon
av dessa principer och också gå in på
frågan om hur vi har tillämpat principerna
och till vilka resultat detta
har lett.

Jag vill redan från början säga att vi
enligt min bedömning för en i jämförelse
med de flesta andra länder mycket
liberal politik i detta avseende. De
grundläggande bestämmelserna om asyl
och politiskt flyktingskap återfinns i
utlänningslagens 2 §: »Politisk flykting
skall ej utan synnerliga skäl vägras fristad
i riket, då han är i behov därav.
Såsom politisk flykting anses i denna
lag utlänning som i sitt hemland löper
risk att bliva utsatt för politisk förföljelse.
Med politisk förföljelse förstås att
någon på grund av sin härstamning, till -

Tisdagen den 11 april 1961

i frågan

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

Svar på fråga ang. omständigheterna i frågan om uppehållstillstånd för den spanske

flyktingen Isaac Garcia Alvarez

hörighet till viss samhällsgrupp, religiösa
eller politiska uppfattning eller
eljest på grund av politiska förhållanden
utsattes för förföljelse, som riktar
sig mot hans liv eller frihet eller eljest
är av svår beskaffenhet,.. .» Dessa bestämmelser
är i och för sig inte märkliga.
De ansluter sig i stort sett till 1951
års Genévekonvention angående flyktingars
rättsställning och de ger som
synes ett väl utbyggt rättsskydd för politiska
flyktingar i vårt land.

Beträffande tillämpningen av dessa
asylregler stadgar lagen att varje utlänning,
som åberopar politiskt flyktingskap,
skall få sitt ärende prövat av
den centrala utlänningsmyndigheten.
Här har vi ett system som går längre
än i praktiskt taget alla andra länder.
Förutom denna utlänningsmyndighet,
utlänningskommissionen, har vi även
ett organ som kallas utlänningsnämnden.
Utlänningskommissionen är förresten
inte enbart sammansatt av tjänstemän,
utan där finns även företrädare
för riksdagen liksom för det offentliga
livet över huvud taget. Där sitter en
riksdagsman, en landshövding, vidare
professor Holmbäck, som ju är mycket
god kännare av dessa frågor, företrädare
för de polisiära och militära myndigheterna
liksom för utrikesdepartementet.

Utlänningsnämnden tillskapades 1937
som ett speciellt organ för att behandla
ärenden, vilka eventuellt skulle föras
fram till Kungl. Maj:t. Utlänningskommissionen
tillkom senare, men man
bestämde sig då för att behålla utlänningsnämnden
för att stärka rättsskyddet.
Utlänningsnämnden skall kopplas
in på alla ärenden, där förpassning av
någon utlänning, som inte har rätt att
vistas i vårt land, kan komma i fråga.
Om utlänningsnämnden är enig, står sig
dess beslut i ett sådant ärende. Skulle
någon i utlänningsnämnden reservera
sig, kan vederbörande utlänning under
åberopande av denna reservation be -

gära att få ärendet prövat av Kungl.
Maj :t. Det är denna funktion vi har gett
utlänningsnämnden att fylla.

Vi har då den uppfattningen — vilken
jag tycker är helt riktig — att om
ett ärende är prövat av både utlänningsnämnden
och utlänningskommissionen
och om båda dessa instanser är
eniga, måste det vara något alldeles
exceptionellt, som skall ha förevarit, för
att man här skulle gå i någon annan
riktning än vad vederbörande instanser
kommit till. Jag förmenar alltså att rättssäkerheten,
när dessa instanser har haft
ärendena under sin behandling är tillfredsställande
garanterad. Det finns
dock även en möjlighet för en utlänning,
vilkens ärende har behandlats av
utlänningskommissionen och utlänningsnämnden
och dessa har varit eniga,
att få en »nådeprövning» av sin fråga
genom att vända sig direkt till Kungl.
Maj :t.

Om jag sedan, utöver denna redogörelse
för behandlingen av dessa ärenden,
något går in på frågan om tillämpningen
av vår lagstiftning och prövningen
av de enskilda fallen, visar det
sig att det många gånger är mycket
svårt att fastställa dels den politiska
verksamhet, som vederbörande utlänning
påstått utgöra ett hot mot honom,
dels också arten och graden av den förföljelse
som kunnat hota honom i lians
hemland. Naturligtvis har man här att
ta hänsyn till vad vederbörande själv
åberopar. Det är hans egen subjektiva
bedömning och uppfattning om vad
det skulle innebära för honom, om han
skulle återvända. Å andra sidan blir
självfallet också här en bedömning med
utgångspunkt från vår kännedom om
den politiska situationen i flyktingens
hemland. I allmänhet har kommissionen
tvingats godtaga vederbörande flyktings
påståenden om politiskt flyktingskap,
vare sig den avgivna berättelsen
förefaller helt trovärdig eller inte. Där
man inte anser sig kunna utesluta möj -

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

SV*r,P* frågaTang'' omständigheterna i frågan om uppehållstillstånd för den spanske

flyktingen Isaac Garcia Alvarez

ligheten till repressalier eller till en
hårdför behandling, där friar man alltså
hellre än man fäller. Jag vågar påstå
att det har varit den allmänna regeln
vid tillämpningen från våra myndigheters
sida. I allmänhet uppställer kommissionen
vid sin tillämpning av asylregeln
betydligt mildare krav på förföljelsernas
intensitet än vad som förutsättes
i utlänningslagens 2 §. Detta
kan man också få en uppfattning om,
när man ser på vår utlänningspolitik
under åren efter kriget. Då kom till vårt
land ett stort antal flyktingar, och jag
skall nämna några siffror, som jag tycker
hör hemma i sammanhanget.

Under tiden 1945—1960 kom illegalt
till vårt land cirka 11 000 flyktingar
samt på legal väg 2 000 anhöriga till
dessa. Under åren 1950—1960 har det
kollektivt överförts 10 586 flyktingar till
Sverige, i huvudsak från läger i Tyskland,
Italien, Österrike, Jugoslavien och
Grekland.

Ser vi sedan på statistiken över antalet
gällande uppehållstillstånd för utlänningar,
så finner vi att vi i januari
1946 hade ungefär 45 000 utlänningar
med sådant tillstånd. Den 1 januari
1961 hade vi 48 000. Vi skall också ha
klart för oss att en stor del av de flyktingar
som kom hit vid mitten av 1940-talet och åren därefter nu har blivit
svenska medborgare.

Under 1950-talet :— eller i varje fall
från 1953 fram till 1960 — har mellan
8 000 och 11 000 utlänningar varje år
erhållit svenskt medborgarskap. Detta
bevisar väl att vi har fört en generös
politik på detta område. Vi vägrar ingen
att komma hit, vi godtar flyktingarna
såsom kvalificerad arbetskraft, vi ger
dem arbete och uppehållstillstånd och
de får även möjlighet att bli svenska
medborgare. Detta sammanhänger delvis
med att vi har en god arbetsmarknad
och därför utan svårighet kan inlemma
dem med vårt folk.

Denna politik medför dock att vi

med flyktingarna också får in en del
element, som inte kan komma in på
arbetsmarknaden och själva svara för
sitt uppehälle. Därför måste vi ta på
oss en belastning i fråga om socialvårdskostnader
för många av dessa utlänningar.
Jag har siffrorna härför från
1956, 1957 och 1958, och det kan vara
av värde att nämna dem här.

År 1956 låg våra kostnader för socialhjälp
för utlänningar vid 3,8 miljoner
kronor. Följande år var summan
uppe i 4,1 miljoner, och 1958 steg den
till 4,6 miljoner kronor. Under åren
därefter har kostnaderna stigit ytterligare
och låg för det senaste året i närheten
av 6 miljoner kronor. Detta är
de samhälleliga utgifterna, d. v. s. statens
och kommunernas kostnader. Men
dessutom satsar en hel rad frivilliga
hjälporgan mycket pengar för att hjälpa
flyktingarna till rätta.

Självklart har vi då och då anledning
att se över vår utlänningspolitik. Inte
minst kommer sådana frågor som viseringsangelägenheter,
passkontroll och
liknande upp i olika sammanhang, önskemål
har framställts om att vi skall
ansluta oss till Europakonventionens
mera moderata regler för visering m. m.
Den saken har också diskuterats i Nordiska
rådet ett par år. Vi hade också
frågan uppe under hand vid Nordiska
rådets sammankomst i februari i år och
var då ense om att ta upp den igen.

Men vi har en nordisk passunion, som
riksdagen fattade beslut om 1957, och
den utgör ett hinder för anslutning till
Europakonventionen. Enligt unionen
kräves nämligen pass som legitimationshandling.

Men nu har alltså fråga uppkommit
huruvida det är möjligt att ändra den
nordiska överenskommelsen så att anslutning
blir möjlig, och där kommer
vi in på det alldeles speciella problemet
att Finland icke tillhör Europarådet.
Vi har emellertid tagit upp detta spörsmål
vid ett nordiskt möte, som hölls

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

Svar på fråga ang. omständigheterna i frågan om uppehållstillstånd för den spanske

flyktingen Isaac Garcia Alvarez

här i Stockholm i går. Det var inte föranlett
av de senaste händelserna på
detta område, utan sammanträdesdag
fastställdes vid Nordiska rådets möte.

I går enades man om att föreslå regeringarna
att tillsätta en internordisk expertgrupp
för att undersöka hela detta
frågekomplex. Uppmärksamheten är
alltså riktad på problemet.

Vi är angelägna om att underlätta resor
mellan länderna, så långt detta över
huvud taget är möjligt, men vi kan inte
bortse från att brottslingar, spioner och
andra icke önskvärda element kan komma
in i vårt land, och det har vi självfallet
intresse av att förhindra. Frågan
är där hur långt bevakningen skall
sträcka sig och vilka organ som skall
ha dessa bevakningsuppgifter om hand.

Men vi bör visa så stor generositet
som möjligt. När herr Ståhl här uttrycker
önskemål om att vi skall föra en
liberal utlänningspolitik och tillämpa
asylrättens regler liberalt, så bär jag
med denna redovisning velat säga att vi
för en generös utlänningspolitik. Vi tilllämpar
asylrättens regler generöst och
liberalt.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag skulle tro att hela
kammaren håller inrikesministern räkning
för den här sista, utförligare redovisningen
för både principer och
praxis i den utlänningspolitik som
förts under de senaste åren. Det är nu
ganska många år sedan vi diskuterade
flyktingfrågor här i kammaren. Det hade
vi större anledning att göra under
kriget än efteråt.

Man säger sig vara överens om att
Sverige i varje fall fört en generös utlänningspolitik.
Jag vill inte på något
sätt antyda att inrikesministern gjort
någonting annat även om det är angeläget
att man inte bör hemfalla åt känslan
att vi har varit särskilt frikostiga
eller utövat någon speciell välgörenhet.
Det är ju uppenbart för oss alla

att de många tusen flyktingar, som var
här under kriget och som är kvar, har
betytt ofantligt mycket för vårt näringsliv
och vår hushållning. De siffror som
inrikesministern nämnde rörande socialhjälp,
som utgått till utlänningar,
torde väl ändå representera en ringa
bråkdel av den nytta, de produktiva
värden, som flyktingarna har tillfört
oss. Jag vill för att undvika missförstånd
betona att jag är tacksam för
att inrikesministern lämnat denna redogörelse.
Redan det var en behållning
av att frågan ställdes.

Men det aktuella fallet kom nu inte
på något sätt i ytterligare belysning.
Jag vill nog göra en liten ripost, när
inrikesministern liksom lugnande talar
om den utmärkta sammansättning som
utlänningskommissionen och även utlänningsnämnden
har. Jag har all respekt
för dessa högt förtjänta ledamöter.
Men i en demokrati, som är något
så när levande, skall man inte bara ha
förtroende för aldrig så högt uppsatta
män, utan där skall var och en bilda
sig en uppfattning om att allt sköts
riktigt, och det är det saken gäller i
detta fall.

Då måste man också med en nyans
av oro, herr talman, fråga sig hur det
hade gått om inte advokaten Arthur
Ekström i Vänersborg hade slagit larm
om den bär mannen. Denne hade av allt
att döma varit förpassad ur landet, ty
utlänningskommissionen och utlänningsnämnden
ville det. Därutöver var
han transporterad ut till flygfältet och
skulle sättas ombord på flygplanet, när
planets förare sade ifrån, att en så motspänstig
och motvillig passagerare vågade
han inte ta ombord. Det var då
advokaten i Vänersborg slog larm. Detta
visar, att ännu i denna stund behöver
de allra bästa myndigheter med de allra
bästa ledamöter ha eu liten advokat sittande
ute i landet, som ser efter hur de
sköter sitt fögderi. Det är detta som
varit bakgrunden när denna fråga förts

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

Svar på interpellation ang. direktiven för

fram här i kammaren, ty den angår i
allra högsta grad Sveriges riksdag.

Jag vill till sist beträffande den lilla
passus i herr inrikesministerns andra
anförande, där han sade att jag hade
frågat fel, svara att jag verkligen noga
studerat den här paragrafen och de
övriga formuleringarna. Jag hade jurister
till hjälp med att formulera frågan
för att över huvud taget kunna kryssa
mig fram till inrikesministern. Nu vill
jag säga till inrikesministerns och departementets
heder, att de ingalunda
var så formella som flera av de jurister
jag tillfrågade.

Men nog är det ändå dags att vi ser
till att denna § 90 får en ändring, så att
vi mera öppet kan komma till tals om
även sådana här frågor i kammaren.
Ämnet är inte känsligare än att man
här skulle kunna fråga om och få reda
på vilka motiv den och den myndigheten
hade för det och det handlingssättet.
Det innebär icke att man kritiserar
myndigheten i fråga. Det som
grundlagen en gång velat förhindra var
nämligen att riksdagsmän skulle kasta
sig över underordnade myndigheter,
som här inte hade möjlighet att komma
till tals. Nu existerar detta skydd, men
därtill lägger man denna tolkning, att
man inte får diskutera eller ens tala om
myndigheternas motiv. Det är detta som
på något sätt behöver bli ändrat, ty annars
hindras både insyn och öppen debatt
i mycket betydelsefulla delar av
svensk förvaltning, delar som avser —
liksom i detta fall — att värna om människovärde
och bistå människor, som
råkat i olycka och därför behöver
skydd.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skulle vilja göra ett
enda tillägg och säga, att utlänningsnämnden
inrättades just för att utgöra
ett språkrör för den allmänna uppfattningen
i svårbedömda och av den allmänna
opinionen uppmärksammade

vattenvårdskommittén

fall, som ofta förekommer. Om herr
Ståhl vill ha en ändring på det, får herr
Ståhl försöka få det i annan ordning.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Om herr inrikesministern
hade lyssnat till vad jag sade, hade
han inte kunnat få den uppfattning som
han nu gav uttryck åt. Jag har inte begärt
någon ändring därvidlag. Vad jag
begärde att vi så småningom skulle
överväga en ändring av — jag skall uttrycka
mig försiktigt — det var denna
§ 90, som hindrar riksdagen från en
legitim debatt i högst livsviktiga ämnen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. direktiven
för vattenvårdskommittén

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Grebäck frågat mig
om vattenvårdskommittén enligt sina direktiv
är oförhindrad att taga upp organisationsfrågor
och samordningsfrågor
på vattenvårdens område, så att
riksdagen snarast möjligt kan emotse
förslag till en rationell och planmässig
lösning av alla de problem, som sammanhänger
med vattenvården samt, i
annat fall, om jag ämnar vidga kommitténs
direktiv eller vidtaga andra åtgärder
för en effektiv lösning på dessa
viktiga problem.

Frågan om samordning av vattenvårdsproblemens
lösning berördes här
i kammaren senast den 10 maj 1960,
då jag i ett interpellationssvar var inne
på vattenfrågorna som riksproblem.
Bl. a. framhöll jag då att vattenvårdskommittén
i sitt första betänkande
(SOU 1955: 6) ingående undersökt möjligheterna
att få till stånd en enhetligare
organisation på vattenvårdens område.
Detta betänkande föranledde som

Tisdagen den 11 april 1961

Nr 13

Svar på interpellation ang. direktiven för vattenvårdskommittén

bekant tvenne propositioner. Den ena
avsåg sådana ändringar i vattenlagen,
att den pågående förstöringen av våra
vattendrag genom avfall och kloakutsläpp
skulle hejdas. Den andra syftade
till att motverka den administrativa
splittring, som då kunde sägas vidlåda
organisationen av vattentillsynen. Medan
den förra propositionen bifölls av
riksdagen och föranledde omedelbar
lagändring, som gäller fr. o. m. 1957,
erhöll på föranledande av statsutskottet
förslaget om samordning av vattentillsynen
icke riksdagens godkännande.
Utskottet förordade i stället att den bestående
organisationsformen tills vidare
i stort sett skulle bibehållas men förutsatte
att till 1958 års riksdag skulle
komma en proposition med förslag om
effektivering av denna organisation.

I januari 1958 fick vattenvårdskommittén
i vidgade direktiv uppdrag att
skyndsamt verkställa den översyn av
vissa frågor rörande vattenvårdens organisation
som riksdagens ställningstagande
gjorde nödvändig. Redan den 1
mars samma år framlade kommittén
sitt förslag i ett delbetänkande, och den
härpå grundade propositionen avläts
till riksdagen den 28 i samma månad
(nr 133). Efter hemställan av jordbruksutskottet
bifölls propositionen, och
den nuvarande vattenvårdsorganisationen
är utformad i enlighet härmed. Sålunda
har statens vatteninspektion fått
en självständigare ställning med en
egen administrativ styrelse, vattenvårdsnämnden.
Denna som innefattar representanter
för olika berörda centrala
myndigheter, nämligen medicinalstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och fiskeristyrelsen samt dessutom
representanter för kommunerna, industrien
och jordbruket, skall enligt sin
instruktion även vara ett samordnande
organ på vattenvårdens område.

Enligt 1958 års riksdagsbeslut förutsattes
att möjligheterna att på erfarenhetens
väg finna en lösning av den
svårbemästrade frågan om en ytterliga -

re samordning av vattenvårdsorganisationen
skulle prövas. I detta syfte har
under de senaste två åren försöksvis
prövats en handläggning och ärendegång
av vattenvårdsärendena, som bl. a.
tar sikte på att bättre än tidigare utnyttja
de administrativa resurserna och
sakkunskapen hos länsmyndigheterna.
Denna försöksverksamhet synes i stort
sett ha givit positiva resultat. Det är
sålunda välgrundat att antaga att nämnden,
på samma sätt som hittills skett
under dess korta verksamhetstid, även
i fortsättningen skall förmedla en ökad
och resultatgivande kontakt mellan de
olika, från varandra vitt skilda myndigheter
och organ som sysslar med
hithörande problem. Samtidigt är vattenvårdskommittén
i livlig verksamhet.
Dess tredje betänkande avgavs den 6
december förra året (SOU 1960:38)
och innefattar förslag till nytt skydd
för vattentäkt, rörande såväl grundvatten
som ytvatten. Även i detta förslag
har de organisatoriska spörsmålen beaktats.
Remissbehandlingen av betänkandet,
vidtagen genom justitiedepartementets
försorg, beräknas inom
kort vara avslutad. Enligt sin plan för
utredningsarbetets bedrivande avser
kommittén att senare framlägga förslag
angående möjligheterna att bilda
sammanslutningar för vården av särskilda
vattendrag eller vattenområden.
Även frågor om forskning inom vattenvården
och tillsyn över radioaktiv vattenförorening
kan väntas bli behandlade
i kommitténs nästa betänkande.

Herr Grebäck har i sin interpellation
berört ett flertal olika spörsmål inom
vattenvårdens och vattenförsörjningens
område. Samlade problem av denna art
är det den s. k. Emåutredningens uppgift
att på längre sikt närmare studera.
Rörande de frågor som sammanhänger
med beräkning av båtnadsvärdet vid
torrläggning har utredning begärts av
1957 års riksdag (rskr. 200). I sitt av
riksdagen godkända utlåtande förordade
emellertid tredje lagutskottet (1957:

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

Svar på interpellation ang. direktiven för

16) bl. a., att den nya utredningen skulle
antingen avvakta resultatet av 1954
års fastighetsbildningskommittés arbete
eller arbeta i nära samråd med denna
kommitté. Vilken av dessa vägar som
lämpligen bör väljas överväges för närvarande
inom regeringen.

Vad angår de speciella förhållandena
i Mälaren och Stockholmstrakten
kan sägas att det genom åtgärder som
är gemensamma för Mälaren och Stockholms
stad kan skapas erforderliga
kontrollmöjligheter. Stockholms stad
har för övrigt för sina vatten- och avloppsproblem
en 1 O-årsplan, som vattendomstolen
beräknas taga ställning
till under innevarande år. I avvaktan
på ytterligare erfarenheter av föreliggande
lagstiftning synes sålunda anledning
för Kungl. Maj :t inte föreligga att
nu överväga några nya initiativ beträffande
utvecklingen i denna del.

Jag vill betona att den organisation
vi har i dag på vattenvårdens område
icke är slutgiltig. Det är den heller
inte avsedd att vara. Tvärtom är det
meningen att erfarenheterna skall utvisa
om andra effektivitetshöjande ändringar
skall göras än de som sist antogs
av riksdagen 1958. Det förtjänar
också att upprepas vad som åtskilliga
gånger framhållits i dessa sammanhang:
frågan i vilken omfattning och
takt vattenvården kan förbättras är
en samhällsekonomisk avvägningsfråga
som helt enkelt inte kan på en gång få
sin slutliga lösning.

Sammanfattningsvis kan jag upprepa
ungefär vad jag sade i det förutnämnda
interpellationssvaret, nämligen att
åtgärder på lagstiftningens område redan
vidtagits eller är under förberedande,
att en tillfredsställande administrativ
organisation är under utveckling
på erfarenhetens väg, att de personella
och materiella resurser som
står till förfogande ökat väsentligt under
senare år samt att man noga följer
utvecklingen, inte minst när det gäller
de organisatoriska frågorna.

vattenvårdskommittén

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Grebäcks interpellation.

Vidare anförde:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.

Av statsrådets svar framgår att det
på sista tiden skett en hel del på vattenvårdens
område och då särskilt på
utredningsplanet, men verkningarna
härav har tyvärr ännu inte hunnit bli
särskilt märkbara ute på fältet. Kontentan
av statsrådets svar blir ändå, att
det fortfarande fattas en effektiv samordning,
om samhället inom överskådlig
tid skall kunna bemästra alla de svårlösta
problem, som sammanhänger med
en rationell lösning av vattenvårdsfrågorna
i vårt land.

Statsrådet säger vidare i sitt svar, att
frågan om i vilken takt och omfattning
vattenvården kan förbättras är en samhällsekonomisk
avvägningsfråga, som
helt enkelt inte på en gång kan få sin
slutliga lösning. Det är det väl heller
ingen som väntat sig. Men vi måste bestämma
oss för i vilken takt det skall
ske.

Vattenvårdskommittén har bedrivit
sitt arbete sedan 1953 och har helt säkert
presterat ett gott och uthålligt arbete.
Även efter organiserandet av statens
vatteninspektion med de vidgade
befogenheter som tilldelats vatteninspektionen
kan emellertid, som statsrådet
också påpekat, organisationen på
vattenvårdens område inte betraktas
som slutgiltigt löst.

Jag kan däremot inte riktigt dela
statsrådets uppfattning, att en tillfredsställande
administrativ organisation är
under utveckling på erfarenhetens väg.
Tvärtom är enligt min mening de erfarenheter,
som vi har att bygga på,
föråldrade och inte längre ändamåls -

Tisdagen den 11 april 1961

Nr 13

Svar på interpellation

enliga. Vi måste angripa vattenvårdsproblemet
från helt nya utgångspunkter
och tillägna oss en ny syn på hela
problemet. Så är t. ex. det sätt, på vilket
beräkningen av båtnadsvärdet vid
torrläggning sker, liksom också bestämmelserna
om hur underhållsskyldigheten
av våra vattendrag skall fördelas
helt otidsenliga och behöver skyndsamt
utredas. Den utredning, som 1957 års
riksdag begärde, behöver snarast möjligt
effektueras. Att det skall vara nödvändigt
att först avvakta det resultat,
som 1954 års fastighetsbildningskommitté
kan komma till, för att man skall
kunna ta itu med att utreda dessa brännande
och viktiga frågor, kan jag inte
förstå.

Statsrådet framhåller vidare, att de
personella resurser som står till förfogande
ökat väsentligt under senare år.
Är det verkligen så? Föreligger inte
snarare en markant brist på folk, som
har en tillfredsställande utbildning
inom hithörande områden? Utbildningen
av lantbruksingenjörer har så gott
som avstannat, de studenter som vid
lantbrukshögskolan studerar hydroteknik
är få till antalet, och erfarenheterna
i kommunerna är väl att de personer,
som projekterar vatten- och avloppsnäten
där, ofta är bristfälligt utbildade
härför. När det gäller att utbilda folk
för handläggning av frågor inom vattenvårdens
område tror jag att det tvärtom
är hög tid, att det tas verkliga krafttag,
ty annars kommer vi att stå utan
tillräckligt kvalificerat folk, även om vi
genomför en aldrig så fin organisation
på papperet.

Jag skulle vilja föreslå att man parallellt
med Emåutredningen valde ut ett
vattensystem i Mellansverige, gärna ett
vid vilket det ligger en hel del stora
industrier och tätorter men även bördig
jordbruksbygd, och läte ett forskarlag
av unga vetenskapare, ingenjörer
och agronomer studera alla de förhållanden,
som berör vattenvården inom
detta vattensystem. Men detta borde ske

ang. direktiven för vattenvårdskommittén

snarast möjligt och på kortast tänkbara
tid. Jag är övertygad om att en sådan
investering ur samhällets synpunkt
snart skulle betala sig.

Trots allt hyser jag en viss optimism,
att det skall gå att komma till rätta med
detta utomordentligt viktiga problem,
då jag vet med vilket stort intresse
statsrådet Netzén omfattar dessa frågor.
Krafttag behöver emellertid tas och det
snarast möjligt, om inte spillvattnet bokstavligt
talat skall stiga oss över huvudet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Grebäck och jag är överens på en väsentlig
punkt, nämligen att vi inte nått
fram till en slutgiltig, acceptabel lösning
av frågan om samordningsproblemen.
Jag har emellertid i interpellationssvaret
tillåtit mig framhålla, att jag
är ganska bestämt övertygad om att även
om vi hade de ekonomiska resurserna
så ligger inte någon fullt acceptabel lösning
av denna fråga färdig att ta på en
hylla. Jag tror också att vi är förpliktade
att fortsätta på den erfarenhetens
väg, på vilken vi hittills ändå, herr Grebäck,
har nått en del resultat, som
det vore orättvist att undervärdera.

Jag har understrukit att jag inte tror
att denna fråga kan lösas på en gång,
och herr Grebäck säger att det har heller
ingen begärt. Men herr Grebäck
vill inte att vi skall använda lika föråldrade
metoder som hittills. Om de metoderna
är föråldrade, rider tiden snabbare
än vad man mestadels föreställer
sig. Det var 1958 års riksdag som sist
tog ståndpunkt i denna fråga. På de
två år, som förflutit därefter, har naturligtvis
en hel del hänt även på detta
område, men att det skulle ha hänt så
mycket att man kan säga, att de metoder,
varom riksdagen enade sig 1958,
i (lag skulle vara föråldrade ställer jag
mig en aning tveksam till.

Herr Grebäck erinrar om vad vatten -

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

Svar på interpellation ang. direktiven för

vårdskommittén gjort och vill inte nedvärdera
dess arbete. Jag delar hans uppfattning
på den punkten. Vattenvårdskommittén
tillsattes 1953, men i klarhetens
intresse vill jag påpeka, att det
inte var fråga om ett uppdrag som
skulle vara avslutat, så snart ett betänkande
avlämnats. Det har tvärtom
befunnits nödvändigt att göra kommittén
mer eller mindre permanent på
grund av den serie problem som uppstått
på detta område. Kommittén har
redan avgivit tre betänkanden, som omfattar
såväl sakfrågorna som de organisatoriska
problemen. Därutöver har
den i takt med tidens krav nu även
frågan om förorening genom radioaktivt
avfall uppe till behandling.

Som gammal ledamot av kommittén
skulle jag ändå i rättvisans namn gärna
vilja redovisa några siffror. Om jag inte
minns fel fick vårt land först 1936 det
första reningsverket för kommunalt och
industriellt avloppsvatten, trots att åtskilliga
problem på detta område redan
tidigare uppstått. När vattenvårdskommittén
tillsattes — vilket delvis berodde
på en stark opinion i samband med den
bekanta paratyfusepidemien, som —
inte helt riktigt — antogs bero på vattenföroreningarna
— hade vi inom den
mest koncentrerade tätbebyggelsen här
i landet högst 25 reningsverk. Så pass
kort tid därefter som 1956—1960 hade
kommunerna hunnit engagera sig och
sina ekonomiska resurser i nära 350 reningsverk.

Med all respekt för de utan tvekan
stora och i många fall överväldigande
problem som finns på detta område —
här är jag överens med herr Grebäck

— bör man väl ändå inte nedvärdera
de resultat som dessa siffror tyder på.
Jag tror att varje ansvarsmedveten kommunalman
— både inom den egna kommunen
och i de större sammanhangen

— hänför just frågorna om reningsverk
och behandling av avloppsvatten till
dem som bör ha prioritet.

Jag skulle också vilja ta upp herr

vattenvårdskommittén

Grebäcks resonemang, huruvida vi, särskilt
när det gällde lantbruksingenjörsorganisationen,
har tillräckliga personella
resurser.

Jag har inte tänkt att i detta sammanhang
ta upp den utomordentligt vidlyftiga
frågan om lantbruksingenjörsorganisationens
roll, när det gäller torrläggning,
dikning och andra liknande
företag speciellt med tanke på jordbruksnäringens
behov. Jag fattade herr
Grebäcks resonemang på den punkten
som om han åsyftade att det skulle ha
skett en generell avmönstring. I verkligheten
har praktiskt taget varje kommun
i landet skaffat sig ökade personella
resurser på just detta område. På
länsplanet har distriktsingenjörsorganisationen
i betydande grad kunnat aktiveras
för dessa uppgifter, och även
vatteninspektionen har onekligen kunnat
tillföras ökade personella och materiella
resurser. Jag är överens med
herr Grebäck om att resurserna ännu
inte är tillräckliga, men med hänsyn
till de erfarenheter vi vunnit tror jag
att det varit välbetänkt att inte forcera
den sidan av utvecklingen.

Herr Grebäck tog också upp frågan
om vi skulle engagera oss för en parallellutredning
till den pågående Emåutredningen.
För denna parallellutredning
skulle man utse ett vattendrag någonstans
i Mellansverige, där man skulle
låta en grupp vetenskapsmän och andra
experter försöka få en överblick av dessa
problem. Men, herr Grebäck, det är
ju ändå så att Emåutredningen har tillsatts
för att arbeta med just den uppgiften.
Att just Emån valdes berodde dels
på opinionsyttringar här i riksdagen
och dels på att Emån i hela sin sträckning
är ett utomordentligt representativt
vattensystem, där kommunala och
industriella avloppstillflöden, industriella
anläggningar, vattenkraftsutnyttjande,
torrläggningsföretag, översvämningsproblein,
fiskeproblem o. s. v. tillsammans
ingår som beståndsdelar i
problematiken. Den utredningen är så

Tisdagen den 11 april 1961

Nr 13

Svar på interpellation ang. direktiven för vattenvårdskommittén

till vida utrustad med utomordentliga
fullmakter som den hittills inte hindrats
att till sig knyta experter just av den
kategori som herr Grebäck efterlyst.
Jag tror att det skulle vara en överloppsgärning
att tillsätta ytterligare en
utredning, när det redan finns en utredning,
vilken i allt väsentligt har just
de uppgifter, som herr Grebäck talat
om och som även jag och många med
mig anser vara utomordentligt viktiga
när det gäller att bemästra vattenvårdsproblemen
i stort.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Om man reser från
Stockholm åt Uppsala eller Norrtälje
grips man av förtvivlan, när man ser
hur avloppsvattnet från samhällena
släpps ut i närmaste avloppsdike. Vartenda
stationssamhälle vid järnvägen
upp till Uppsala är fyllt av kloakdiken.

Det verkar som om vi inte skulle ha
den samordnande kraft som behövs för
att vi snabbt skall kunna komma till
rätta med dessa problem. Genom t. ex.
Knivsta stationssamhälle går en bäck,
i vilken det mynnar kloakledningar. I
dessa släpps det ut kloakvatten, som
sedan går vidare ut över Upplandsslätten.

Hur det förhåller sig med underhållsskyldigheten
beträffande dessa diken
tycks ingen människa veta. Det sköts
på ett godtyckligt sätt. Markägarna längre
ner får klara underhållet av dessa
diken så gott de kan. På grund av dessa
utsläpp sker igenslamningen mycket
snabbare, och underhållskostnaderna
blir naturligtvis orimligt höga för dessa
markägare. Vi måste söka åstadkomma
en annan fördelning av skyldigheten
att underhålla våra vattendrag.

Jag skulle vidare vilja framhålla att
båtnadsberäkningarna i samband med
vattenregleringsföretagen tar orimligt
lång tid. I Olandsån tog det 30 år, innan
man blev klar med den förrättningen.
Det har tagit flera lantbruksingenjörers
hela verksamma tid att klara av ett enda

vattendrag. Detta är orimligt, och man
måste åstadkomma en enklare och snabbare
handläggning av dessa problem.
Vi kommer ingen vart med detta, förrän
vi lyckats samordna ansträngningarna
att lösa alla de problem som berör
dessa frågor.

Statsrådet Netzén säger vidare att det
inte är så illa ställt när det gäller de
personella frågorna och utbildningen.
Jag vill påstå att vi nästan helt saknar
en lämplig utbildning på vattenvårdens
område. Jag tror knappast heller att utbildningen
såsom lantbruksingenjör
längre är tidsenlig, utan menar att det
över huvud taget behövs en annan form
av utbildning för att tillgodose behovet
av personal som är hemmastadd med
vattenvårdens problem. Jag undrar om
man inte skulle kunna bättre utnyttja
den hydrotekniska institutionen vid
lantbrukshögskolan för att få till stånd
en utbildning som på ett bättre sätt är
avpassad efter förhållandena.

De tjänstemän som ute i landet handlägger
dessa frågor har ju ofta inte heller
någon speciell utbildning för att
handlägga avlopps- och vattenreningsfrågor.
Följden är att avloppsnäten ofta
inte är riktigt dimensionerade. Man
får vara glad om nätets avvägning är
sådan, att avloppsvattnet rinner åt rätt
håll — det finns exempel på att ledningarna
lagts i felaktig riktning. Vad
som sker med avloppsvattnet när det
från reningsverken släpps vidare ut i
sjöar och åar, det vet vi också mycket
litet om.

Jag tror att tiden hastar och att man
framför allt bör snarast söka åstadkomma
en lämplig organisationsform på vattenvårdens
område. Det behövs inte en
mängd grundliga utredningar härför,
utan det gäller att åstadkomma en sådan
organisation att vi kan komma till
rätta med förhållandena. Sedan får forskare
och vetenskapsmän undan för undan
följa u])]) problemen.

Det är inte något tvivel om att direktiven
för Emåutredningen är förträff -

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

Svar på interpellation ang. direktiven för vattenvårdskommittén

liga, men jag skulle gärna vilja ha ett
forskarlag i arbete här i Mellansverige.
Jag tror att närheten till lantbrukshögskolan,
tekniska högskolan o. s. v. skulle
innebära en stor fördel. Speciellt om
yngre forskare med frisk och ofördärvad
syn på problemen kunde engageras
för detta arbete, så skulle ett snabbare
resultat kunna uppnås.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag har naturligtvis inte
någon anledning att ifrågasätta herr
Grebäcks vittnesgillhet när han drar
fram skräckexempel från sin hemtrakt.
Men jag tycker att bilden bör kompletteras
genom att man erinrar om att det
under de senaste åren bär kunnat genomföras
ett stort antal lyckade företag
— det tror jag att många här kan omvittna
från sina hemkommuner.

För min del vågar jag inte utan vidare
påstå att teknikerutbildnigen på
vattenvårdens område skulle vara eftersatt
här i landet och att man vid tekniska
högskolan i Stockholm, Chalmers
i Göteborg eller vid lantbrukshögskolan
inte skulle på detta område följa med
utvecklingen inom forskning och undervisning
på samma sätt som sker inom
andra områden.

Det är ju här fråga om en mycket
kort erfarenhetsperiod. Den nuvarande
utvecklingen på vattenvårdens område
började vid industrialismens genombrott
för ungefär hundra år sedan och
har kulminerat så sent som i dessa dagar.
Vi har trott oss vara så väl utrustade
med vattendrag att vi utan vidare
skulle kunna använda dem som billiga
transportmedel för avfall och kloakutsläpp,
industriellt avlopp o. s. v. Samtidigt
har vattenförbrukningen ökat
enormt under bara en mansålder. Från
80 liter per person och dygn har den
stigit till 300, 400 och 500 liter. Det är
först då som man har kommit underfund
med att frågan om vattenvården
också rymmer problemet om att hålla

vattenförsörjningen intakt. För många
har detta varit en hastigt och nyligen
gjord upptäckt, för andra är det fråga
om en länge känd sanning.

Trots alla misslyckanden och allt vad
som hänt under hundra år av industrialisering
och bebyggelsekoncentration
i vårt land, så har det gjorts en hel del
på vattenvårdens område under den
tid som gått sedan Skara reningsverk
byggdes år 1936 och det år 1953 hade
tillkommit det blygsamma antalet av 25
reningsverk. Men herr Grebäck menar
att det viktigaste är vad som händer
i våra vattendrag. Jag har samma uppfattning,
men såvitt jag kan bedöma
finns det inte något annat vattenområde
än Emån i Kalmar län där problemen
är så renodlade och där man möter
alla problem på en gång.

När herr Grebäck vidare säger att
forskarlaget borde ha anknytning till
lantbrukshögskolan i Ultuna så vill jag
erinra om att ordföranden i Emåutredningen
visserligen numera är professor
emeritus vid denna högskola men ändå
borde kunna svara för att denna anknytning
är tillfredsställande. Chefen
för lantbruksingenjörsorganisationen
inom lantbruksstyrelsen är också en av
experterna inom utredningen. Jag skall
emellertid inte fortsätta med uppräkningen
av ledamöternas kvalifikationer.
Jag vågar påstå att man i varje fall är
i stånd att begripa att problemen är så
mångsidiga som herr Grebäck här ville
framställa dem.

Herr Grebäck förde i förbifarten på
tal frågan om kostnader och båtnad i
samband med torrläggningsföretag. Som
ett exempel tog han torrläggningen av
Olandsån, där det först efter 30 års utredning
hade hänt någonting. Men herr
Grebäck är säkerligen bättre än de
flesta underkunnig om att detta långa
dröjsmål också har berott på vederbörande
delägares absoluta motvilja mot
att ena sig om de åtgärder som i detta
fall behövdes. Jag skulle kunna åberopa
åtskilliga andra fall, där det har gått

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

Svar på interpellation

helt annorlunda till. Samtidigt kommer
in i bilden hela frågan om hur utgifterna
för dessa torrläggningsföretag
skall bestridas, alltså vilka delar som
det allmänna, respektive delägarna skall
svara för. Jag hoppas att Emåutredningen
skall kunna lämna besked även på
den punkten, så att man bättre kan bedöma
relationerna mellan kostnaderna
och båtnad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 115, med
förslag till lag om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåge förordningen
om tobaksskatt, till bevillningsutskottet
och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Härefter föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 119, med förslag till förordning
om förfarandet i anmärkningsmål,
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
123, angående förflyttning av Svea artilleriregemente
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

125, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 18 september
1943 (nr 691) om villkorlig frigivning,
och

nr 126, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 mars
1936 (nr 56) om socialregister; samt

till utrikesutskottet propositionen nr
127, angående godkännande av konventionen
angående Organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD) m. m.

2 — Andra kammarens protokoll

ang. direktiven för vattenvårdskommittén

§ 6

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna nr
695—704;

till konstitutionsutskottet motionen nr
705;

till jordbruksutskottet motionerna nr
706 och 707;

till statsutskottet motionerna nr 708
—716; samt

till bevillningsutskottet motionerna nr
717—720.

Vid härefter skedd föredragning av
en av herr Eliasson i Sundborn m. fl.
avgiven motion, nr 721, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 94, angående
ett system för permanent skördeskadeskydd,
m. m., hänvisades motionen,
såvitt avsåge fråga om jordbrukskonto,
till bevillningsutskottet och i övrigt
till jordbruksutskottet.

Vidare föredrogos var efter annan
följande å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
722; samt

till jordbruksutskottet motionerna nr
723—724.

Vid nu skedd föredragning av en av
herr Hseggblom m. fl. avgiven motion,
nr 725, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 94, angående ett system
för permanent skördeskadeskydd, m. m.,
hänvisades motionen, såvitt avsåge
punkten 1 i hemställan, till bevillningsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Slutligen föredrogos var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
726; samt

till bevillningsutskottet motionerna nr

727—736.
1961. Nr 13

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

Interpellation ang. tillskapande av ytterligare sysselsättningsmöjligheter i Hälsingland -

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 4, 5 och 43,
bevillningsutskottets betänkamden nr 1,
13, 20, 29, 31—33 och 38, första lagutskottets
utlåtanden nr 21, 23 och 24,
andra lagutskottets utlåtande nr 18,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 10—
13, jordbruksutskottets utlåtanden nr 1,
6, 7, 11, 12 och 14—17 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 13
—17.

§ 8

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels andra lagutskottets
utlåtande nr 18 uppföres främst,
dels statsutskottets utlåtande nr 43 uppföres
närmast efter statsutskottets utlåtande
nr 4, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 1 uppföres närmast efter
jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

Denna hemställan bifölls.

§ 9

Föredrogs den av herr Nordgren vid
kammarens nästföregående sammanträda
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående nyttiggörande av beslagtagna
tobaksvaror.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Palm vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående tull- och skattefriheten
på öresundsbåtarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Gustavsson i
Alvesta vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående skatteavdrag
för resor med egen bil till och
från arbetsplatsen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av herr Helén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående beslutat utsläpp
av avfallsslam i havet utanför Sandhamn.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Interpellation ang. tillskapande av ytterligare
sysselsättningsmöjligheter i
Hälsingland

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Gävle (k), som yttrade: Herr

talman! De senaste åren kännetecknas
av stora befolkningsomflyttningar
inom vårt land, och en tydlig
dragning av industrien till södra och
västra Sverige har kunnat iakttagas.
Detta har skapat många och svåra problem,
dels för de expanderande orterna
i fråga om arbetskraft och dels för
de områden från vilka folkströmmen
går.

Om hela Norrland kan betecknas som
ett område, där befolkningsavflyttningen
är särskilt stark, torde man emellertid
kunna säga att landskapet Hälsingland
på de senaste årtiondena drabbats
hårdast. Sålunda meddelar kapten Uno

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

Interpellation ang. skjutövningar från Ravlunda skjutfält

Hammarström i Norrländsk Tidskrift
att Hälsingland på två årtionden minskat
sin befolkningssiffra med ca 13 000
personer. En uppseendeväckande stark
avflyttning. Av de orter inom landskapet
som drabbats av denna avflyttning
kan nämnas Järvsö, som minskat sin
befolkningssiffra de senaste 10 åren
med inte mindre än 15 %. Under samma
tidrymd har Delsbo minskat med

13.8 %, Gnarp med 13,3 % och Los med

12.8 %. Sedan år 1949 har Ljusdalsområdet
ett utflyttningsöverskott på inte
mindre än 3 781 personer. Enbart under
1960 avflyttade ca 500 personer från
området.

Denna befolkningsavflyttning skapar
många svårlösta problem för kommunerna
och den kvarvarande befolkningen.
Vikande skatteunderlag samtidigt
med ökade kommunala utgifter medför
i sin tur ytterligare utflyttningar.

För min del betraktar jag denna befolkningsuttunning
i Hälsingland såväl
som i hela Norrland som helt onaturlig.
Den skapar inte bara lokala problem,
som enskilda kommuner inte själva
mäktar bära, utan bidrar också till
en snedvridning av hela det svenska
näringslivets lokalisering. Man kan enligt
min mening inte stillatigande tilllåta
ett stort landskap att avfolkas på
här nämnt sätt. Medborgarnas krav på
trivsel och trygghet må även gälla Hälsinglands
befolkning.

Det synes mig därför vara befogat
att regeringen tar upp dessa problem
till särskild granskning och genom statliga
initiativ griper in på de områden
där det privata näringslivet och bolagsintressena
inte vill eller kan ta nödig
hänsyn till ortsbefolkningens intressen
och utkomstmöjligheter.

Med det anförda får jag hemställa om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framställa följande fråga:

Har regeringen, på grundval av de
senaste siffrorna rörande befolkningsutflyttningcn
från Norrland och då spe -

ciellt den starka avflyttningen från
landskapet Hälsingland, för avsikt att
vidtaga några åtgärder i syfte att skapa
ökad sysselsättning, exempelvis genom
statliga industrier?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. skjutövningar från
Ravlunda skjutfält

Ordet lämnades på begäran till

Herr SENANDER (k), som yttrade:

Herr talman! Fredagen den 7 april i
år utsattes fyra fiskare från Kivik för
synnerligen allvarliga risker under
skjutövningar från Ravlunda skjutfält.
Enligt fiskarnas uppgifter slog en projektil
ned bara 2 meter framför stäven
på deras fiskebåt, Sin 28 Trion, en annan
passerade nära aktern och en tredje
hamnade 15 meter från midskepp.
Fiskarna vände omedelbart för att komma
ur det farliga grannskapet.

Det lär finnas en överenskommelse
att skjutningarna skall inställas när fiskebåtar
passerar. Att så inte skedde i
detta fall tyder på brister i övervakningen
vid skjutövningarna. God sikt
rådde vid tillfället. Fiskebåtens kapten
uppger att det är fjärde gången i år
som fiskebåtar och deras besättningar
varit i fara under skjutövningar från
Ravlunda. Han har vidare uppgivit att
fiskare tidigare vänt sig till försvarsministern
med en vädjan att ett mera
tillfredsställande avtal skall komma till
stånd, så att fiskarna kan passera genom
området utan risk. Av uttalanden
från militärt håll att döma finns inget
avtal, åtminstone inte i skriftlig form.

Riskerna för de yrkesutövande fiskarna
är uppenbarligen mycket stora.
Detta sakförhållande bekräftar riktigheten
av de invändningar som restes
bl. a. av det parti jag tillhör mot anläggande
av ett militärt skjutfält på
Ravlunda. Det måste därför vara en
angelägenhet av första ordningen att

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

Interpellation ang. inspektionen av vissa

skjutövningarna på Ravlunda bedrives
med allt möjligt hänsynstagande till
människoliv och materiel.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande interpellation
:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga
i syfte att förhindra ett återupprepande
av skjutövningar från Ravlunda
av sådant slag som uppenbart sätter
människoliv i fara?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. inspektionen av vissa
vårdhem och anstalter

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Under den senaste tiden
har förekommit uppgifter om att
patienter på vissa vårdhem och anstalter
skulle ha utsatts för en mindre
lämplig behandling. Vissa av uppgifterna
anger att det olämpliga förfarandet
skulle ha förekommit under avsevärd
tid. I vissa fall har sådana omständigheter
blottats att det ansetts tillrådligt
att påkalla ingripande av polismyndighet
för utredning.

Vad som förevarit har självfallet
väckt undran och oro hos allmänheten.
Speciellt gäller detta anhöriga till sådana
som undergår vård på institutioner
av ifrågavarande eller jämförbar
art. Det inträffade får givetvis inte
leda till slutsatsen att förhållandena är
likartade på alla anstalter för vård av
handikappade av de slag som är i fråga.
Men även om man får hoppas, att de
mindre goda företeelserna och behandlingsmetoderna
är av begränsad omfattning,
är det lika angeläget att vården
genomgående blir god och lämplig. Det -

vårdhem och anstalter

ta är angeläget främst ur patienternas
synpunkt men också för deras anhöriga
och närstående.

De närmare orsakerna till missförhållandena
är ännu inte helt klarlagda.
I några fall har det angetts att viss
personal inte har tillräcklig utbildning
för de uppgifter som anförtrotts dem.
I andra fall har framhållits att ifrågavarande
befattningshavare haft erforderlig
utbildning för de uppgifter som
anförtrotts dem. I vissa fall har angivits
att ifrågavarande befattningshavare
haft erforderlig utbildning men ändå
varit olämplig för sin uppgift. Dessa
omständigheter torde inte närmare kunna
klarläggas utan mera ingående utredning.
Det kan dock ifrågasättas om
inte inspektionsmyndigheten borde ha
sådana möjligheter i sin verksamhet att
den på lämpligt sätt kan ha uppsikt
över den anställda personalens kompetens
och lämplighet.

Mot bakgrunden av att det uppgivits,
att vissa av missförhållandena varit
rådande under avsevärd tid, får det
emellertid ifrågasättas om den inspektionsrätt
som tillsynsmyndigheten har
är tillräcklig och om inspektionsrätten
tillvaratagits på det sätt som i och för
sig är möjligt. Det förefaller som om
ett effektivare inspektionsförfarande
skulle ha medfört att missförhållandena
inte kunnat pågå en så lång tid.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
frågor:

Är statsrådet villig lämna en redogörelse
för hur och i vilken omfattning
inspektionsmyndigheten under senare
år genomfört inspektioner vid de vårdhem
och anstalter, där missförhållanden
nu ådagalagts?

Anser statsrådet att de nuvarande
möjligheterna att utöva inspektion vid
anstalter av ifrågavarande slag är tillräckliga? Om

det senare inte är fallet — avser

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961
Interpellation ang. inspektionen av vissa vårdhem och anstalter

statsrådet vidtaga åtgärder i syfte att
förbättra inspektionsverksamheten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till allmänna
kultur- och hildningsändamål
samt kyrkliga ändamål jämte i ämnet
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att säkerställa rätten
till skadestånd, och

nr 26, i anledning av väckt motion
om åstadkommande av penningvärdesäkrade
trafiklivräntor;

andra lagutskottets utlåtande nr 36,
i anledning av väckta motioner om ökning
av högsta tillåtna bredd å motorfordon;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av motioner angående
upphävande av 31 § lagen om
allmänna vägar,

nr 15, i anledning av motioner angående
bildande av vägsamfällighet i
vissa fall,

nr 16, i anledning av motioner angående
byggande av anslutningsväg vid
omläggning av allmän väg, m. m„

nr 17, i anledning av motion angående
placeringen av bensinstationer, och
nr 18, i anledning av motioner om
nya ersättningsbestämmelser vid ändring
av kraftledning i samband med
vägomläggning.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till övnings-
och yrkeslärarutbildning jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare medelsanvisning
till ombyggnad och reparation
av operahuset i Stockholm; och
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret 1961/62;
från tredje lagutskottet:
nr 136, i anledning av väckt motion
angående ändrad lydelse av 23 § jaktlagen; från

jordbruksutskottet:
nr 137, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1961/62
jämte i ämnet väckta motioner; samt
från allmänna beredningsutskottet:
nr 144, i anledning av väckta motioner
om taxenedsättningar för busstrafiken.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 145, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nöjesskatten för
biografföreställningar, m. m.; och
från bankoutskottet:
nr 143, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.

§ 18

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 111, angående vissa avtal med Göteborgs
stad berörande Göteborgs universitet,

nr 121, angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
m. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 122, med förslag till förordning
om tillverkning av sprit och vin, m. m.,
nr 124, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1960 och
1961 vid dess tolfte ordinarie möte fattade
beslut,

nr 128, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. in.,

nr 129, med förslag om återföring av
vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel,

nr 130, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
nr 131, angående avgiftsfrihet vid inbetalning
till eget postgirokonto,

nr 132, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1961 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse,
nr 133, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 10
maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon, och

nr 138, angående Sveriges anslutning
till en konvention för upprättande av
en europeisk organisation för astronomisk
forskning rörande södra stjärnhimlen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.,
motionerna:

nr 737, av herr Brandt i Sätila m. fl.,
nr 738, av herrar Antby och Jönsson
i Ingemarsgården,

nr 739, av fröken Wetterström m. fl.,
nr 740, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.,

nr 741, av herr Ståhl m. fl.,
nr 742, av herr Ståhl m. fl.,
nr 743, av herr Boo,
nr 744, av herr Andersson i Knäred
m. fl., samt

nr 745, av herr Andersson i Knäred
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 70, med förslag till lag om
församlingsstyrelse m. m., motionen nr
746, av herr Andersson i Linköping
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 76, angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m., motionerna:

nr 747, av herrar Elmwall och Svensson
i Vä,

nr 748, av herrar Wahrendorff och
Elmwall, samt

nr 749, av herrar Wahrendorff och
Elmwall;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 83, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa högskolor, motionen
nr 750, av herr von Friesen m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 86, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet, motionen nr 751,
av herr Bohman m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 93, angående ombildning av statens
reproduktionsanstalt till aktiebo -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

lag, m. m., motionen nr 752, av herr
Bohman m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 98, angående bidrag till viss
busstrafik m. m., motionerna:

nr 753, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl.,

nr 754, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl., och

nr 755, av herr Hedin m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 109, angående ny organisation
av krigsmaktens högsta ledning, motionerna: -

nr 756, av herr Wachtmeister,
nr 757, av herrar Wedén och Hedin,
nr 758, av herrar Jansson i Benestad
och Elmwall, samt

nr 759, av herr Hammar.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.09.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 12 april

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 111, angående vissa avtal med Göteborgs
stad berörande Göteborgs universitet,
och

nr 121, angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter
m. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 122, med förslag till förordning om
tillverkning av sprit och vin, m. m.;

till utrikesutskottet propositionen nr
124, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1960 och 1961
vid dess tolfte ordinarie möte fattade
beslut;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

128, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering

m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.,

nr 129, med förslag om återföring
av vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel, och

nr 130, med förslag till förordning.
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648);

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

131, angående avgiftsfrihet vid inbetalning
till eget postgirokonto, och

nr 132, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1961 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 133, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 11 § lagen
den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon; samt

till utrikesutskottet propositionen nr
138, angående Sveriges anslutning till
en konvention för upprättande av en
europeisk organisation för astronomisk
forskning rörande södra stjärnhimlen.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

§ 2

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 737—741;

till statsutskottet motionen nr 742;
samt

till behandling av lagutskott motionerna
nr 743 och 744.

Vid härefter skedd föredragning av
en av herr Andersson i Knäred m. fl.
avgiven motion, nr 745, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 45, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m., hänvisades
motionen, såvitt avsåge inrättande av
viss befattning hos riksförsäkringsverket,
till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogos var efter annan
följande å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
746;

till jordbruksutskottet motionerna nr
747—749;

till statsutskottet motionerna nr 750
och 751;

till jordbruksutskottet motionen nr
752;

till bevillningsutskottet motionen nr
753; samt

till statsutskottet motionerna nr 754
—759.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 46 och 47, första
lagutskottets utlåtanden nr 25 och 26,
andra lagutskottets utlåtande nr 36 samt
tredje lagutskottets utlåtanden nr 14—
18.

§ 4

Föredrogs den av herr Nilsson i Gävle
vid kammarens nästföregående sam -

manträde gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående tillskapande
av ytterligare sysselsättningsmöjligheter
i Hälsingland.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående skjutövningar
från Ravlunda skjutfält.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Börjesson i
Falköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående inspektionen
av vissa vårdhem och anstalter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 27 januari 1961 dagtecknad
proposition, nr 39, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
föreslagit riksdagen att antaga följande -

Onsdagen den 12

Förslag

till

Förordning med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga

Härigenom förordnas, att beträffande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga
skall gälla följande avvikelse från bestämmelserna
i 27 § 1 mom. värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967).

Repetitionsövning, som under tiden
den 1 juli 1961—den 30 juni 1962 påbörjas
av värnpliktig tilldelad armén
eller kustartilleriet, skall hava en längd
av tjugofem dagar. För sålunda tilldelad
värnpliktig, som fullgjort under angiven
tid påbörjad repetitionsövning,
skall den sammanlagda tjänstgöringstiden
minskas med fem dagar.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 558 i
första kammaren av herr Ewerlöf m. fl.
och nr 661 i andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl. samt

motionen nr 662 i andra kammaren
av herr Wedén.

I motionerna I: 558 och II: 661 hade
hemställts att riksdagen icke måtte bifalla
propositionen.

I motionen II: 662 hade hemställts
»att riksdagen, i syfte att stärka enigheten
om upprätthållandet av ett starkt
svenskt försvar och tilltron de demokratiska
partierna emellan i detta avseende
och med accepterande under betonande
av den provisoriska försökskaraktären
av Kungl. Maj:ts förslag beträffande
förkortningen av repetitionsövningarna
under budgetåret 1961/62,
som sin mening tillkännager, att något
avsteg från den inom 1960 års försvarsutredning
träffade uppgörelsen härigenom
icke åsyftas, varför Kungl. Maj:t
bör förelägga riksdagen de förslag som
erfordras för att den av försvarsutred -

april 1961 fm. Nr 13

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

ningen avsedda ramen för försvarsutgifterna
under budgetåren 1961/62 och
1962/63 skall komma att till fullo tillgodoses».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:558 och 11:661, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 39;

B. att motionen II: 662 i den mån den
icke kunde anses besvarad genom vad
utskottet anfört icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herr Virgin och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottet under
A bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till motionerna 1:558 och 11:661,
måtte avslå förevarande proposition, nr
39;

II. av herr Lundberg, vilken ansett
att utskottet under B bort hemställa, att
motionen II: 662 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
meddelade herr talmannen att överläggningen
i detta ärende finge omfatta
även punkten 1 i statsutskottets utlåtande
nr 4 men att eventuella yrkanden
beträffande den av statsutskottet
behandlade frågan dock skulle framställas
först sedan nämnda punkt av
utskottets utlåtande föredragits.

Härefter anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Den kombination av
andra lagutskottets utlåtande nr 18 och
första punkten av statsutskottets utlåtande
nr 4, som herr talmannen just
herört, beror ju på att detta ärende är
av ganska ovanlig natur. Kungl. Maj :ts
förslag i propositionen nr 39 gäller en
tillfällig avvikelse från värnpliktslagen.
Kostnadsfrågan, som står i nära sammanhang
med detta spörsmål, behandlas
i statsutskottets utlåtande nr 4. Det
är därför glädjande att det liar varit
möjligt att få till stånd den praktiska

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

anordningen att de båda ärendena kan
behandlas i ett sammanhang.

Vad saken här gäller är en av Kungl.
Maj:t föreslagen avkortning av repetitionsövningarna
med fem dagar och en
därav föranledd minskning av ramen
för försvarets kostnader med 5 miljoner
kronor. Man bör i detta sammanhang
komma ihåg att repetitionsövningarna
i sin nuvarande form tillkom
på grundval av erfarenheterna under
andra världskriget. Deras syfte är bl. a.
att möjliggöra organisering av de militära
förband som i händelse av krig
skall komma att fungera, att ge befäl
och trupp i dessa förband tillfälle att
träda i kontakt med varandra och att
möjliggöra övningar även i krigsorganiserade
högre förband. Under andra
världskriget fick man en påtaglig erfarenhet
av att det var svårt för de
krigsorganiserade förbanden att arbeta,
när de inte hade fått sådana övningar.
Jag vill i detta sammanhang hänvisa
till de egendomliga erfarenheter som
man gjorde under fälttjänstövningen på
hösten 1940, då svenska armén för första
gången på utomordentligt länge fick
öva med tross. Man fann då att besvärligheterna
vid förflyttningar var betydligt
större än man i allmänhet hade
väntat sig.

Det är å andra sidan ovedersägligt
att dessa repetitionsövningar med övningar
i högre förband har medfört påtagliga
svårigheter och att de erfarenheter
som man hittills haft av repetitionsövningarna
inte i allo varit tillfredsställande.
Det har i många fall
blivit en tillämpning av den gamla militära
satsen: mer än halva sitt liv väntar
soldaten förgäves. Repetitionsövningarna
har inte ur den enskilde värnpliktiges
synpunkt kunnat utnyttjas
hundraprocentigt på det sätt man skulle
ha önskat. Det kan inte förnekas att en
omläggning i vissa avseenden av repetitionsövningarna
skulle vara motiverad
av den anledningen. Jag vill också gärna
understryka statskontorets uttalande

i ett remissyttrande som citeras i propositionen
nr 39, sid. 6. Där understryker
statskontoret vikten av att möjligheterna
att ur besparingssynpunkt begränsa
den värnpliktiges utbildningstid
blir väl tillvaratagna, utan att därför
kravet på god värnpliktsutbildning eftersätts.

Detta är icke en fråga om vilken de
militära myndigheterna är omedvetna.
Tvärtom har man från deras sida yrkat
att saken närmare skall undersökas. Det
alternativ som man från de militära
myndigheternas sida främst tänkt sig
är, att man visserligen skall ha kortare
repetitionsövningar men också tätare
sådana, så att man skall kunna få dels
kanske bättre sammanhållning i förbanden
genom att de träffas oftare, dels
också större möjligheter att utnyttja
nya militära erfarenheter.

Det är möjligt att man också skulle
kunna tänka sig en viss förkortning totalt
av den tid som används till repetionsövningar,
om i andra hänseenden
en motsvarande förstärkning av den
militära organisationen vidtages, t. ex.
genom att man får bättre tillgång på
väl utbildat befäl och över huvud taget
en starkare befälsorganisation än
den vi nu har. Men sådana åtgärder
— vare sig det är fråga om tätare repetionsövningar
i stället för kortare eller
en förbättring av exempelvis den militära
befälsorganisationen — kräver otvivelaktigt
förberedelser, och det är inte
möjligt med tanke på förhållandena att
redan nästa år få fram de förbättringar,
som i sådant sammanhang erfordras.
Av den anledningen finner jag det för
min del svårt att biträda det yrkande,
som ställts i motion nr 662 av herr
Wedén och som går ut på att man visserligen
skall godtaga förkortningen av
repetitionsövningarna men att man skall
begära, att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder
för att man skall kunna anslå motsvarande
belopp till förstärkningar av annat
slag. När vi frågade representanterna
för de militära myndigheterna,

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

om det var möjligt att på den vågen
genomföra förslaget utan någon sänkning
av försvarseffekten, svarade de att
det nu var för sent och att de erforderliga
förberedelserna för detta ändamål
inte skulle hinna vidtagas.

över huvud taget är yttrandena från
de militära myndigheterna i denna fråga
fullkomligt entydiga. Ingen militär
myndighet anser, att den av Kungl.
Maj-.t föreslagna förändringen kan genomföras
utan att försvarseffekten
minskas. I det sammanhanget vill jag
gärna hänvisa till och läsa in i protokollet
något av vad överbefälhavaren
sagt i ett yttrande av den 17 januari,
tillkommet sedan denna förkortning av
repetitionsövningarna bebådats i statsverkspropositionen
men innan proposition
nr 39 avlämnats. Detta överbefälhavarens
yttrande är nämnt i proposition
nr 39 på sid. 6, men det är inte
refererat. I propositionen får man inte
alls veta, vad överbefälhavaren har sagt.
Jag tror emellertid att det är angeläget,
att kammarens ledamöter får kännedom
härom, liksom också att det i
kammarens protokoll finns en erinran
om vad de militära myndigheterna sagt
i detta sammanhang. Jag ber att få citera
slutavsnitten i överbefälhavarens
uttalande den 14 januari.

»Förutsättningen för att en mindre
förkortning av den enskilda repetitionsövningen
skall kunna genomföras utan
effektsänkning, är bl. a. att krigsförbanden
inkallas oftare än förut. Detta
förhållande framhålls även i 1960 års
försvarskommittés betänkande (sid. 48).

1959 års besparingsutrednings förslag
rörande reducering av repetitionsövningarnas
längd är grundat på den förutsättningen,
att de avkortade övningarna
kan genomföras med högre effekt
än nu. Högre effekt skulle enligt utredningen
bl. a. erhållas genom en omläggning
av grundutbildningens inpassning,
så att repetitionsövningarna kan genomföras
i uppehållet mellan två ål -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

dersklassers utbildning. Härigenom blir
det möjligt tilldela krigsförbanden mera
instruktörer och utbildningsanordningar
än nu. Detta har förbisetts i
Kungl. Maj :ts förslag angående försök
med förkortade repetitionsövningar
budgetåret 1961/62. Under försöken
kommer utbildningsbetingelserna att bli
desamma som nu.

Det finns intet sammanhang mellan
de nu anförda uttalandena från chefen
för armén, 1959 års besparingsutredning,
1960 års försvarskommitté å ena
sidan och propositionens förslag å andra
sidan. En försöksverksamhet i form
av en reducering av repetitionsövningarnas
längd för samtliga personalkategorier
i krigsförbanden utan kompensation,
t. ex. genom förlängd utbildning
för befäl och övrig nyckelpersonal, förbättrade
utbildningsbetingelser eller
ökat antal repetitionsövningar fyller intet
ändamål. Det är därför oklart vad
försöksverksamheten i praktiken syftar
till.

Konsekvensen av den föreslagna avkortningen
av repetitionsövningarnas
längd kan endast bli en allvarlig sänkning
av arméstridskrafternas och kustartilleriets
operativa användbarhet. Mot
bakgrund av de tidigare inställda repetitionsövningarna
framstår denna
konsekvens än allvarligare. Förband,
som skulle inkallats till repetitionsövning
1956/57, har icke deltagit i någon
sådan övning sedan 1950''51, vilket innebär
att ungefär en sjättedel av arméns
och kustartilleriets krigsförband
f. n. icke kan användas för stridsuppgifter
omedelbart efter mobilisering.

Kungl. Maj :ts förslag har tillkommit
utan att de militära myndigheterna, som
har ansvaret för förbandens stridsvärde,
i tid blivit orienterade och haft tillfälle
att framlägga sina synpunkter. Om
en ytterligare nedskärning av krigsmaktens
totala kostnadsram — utöver av
1960 års försvarskommitté föreslagen
— av statsfinansiella skäl anses vara
nödvändig, anser jag det vara en upp -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

gift för överbefälhavaren att utreda och
föreslå var eventuella besparingar bör
göras, så att effektminskningen inom
hela krigsmakten blir så liten som möjligt.

Försvarsgrenseheferna har tagit del
av denna skrivelse och ansluter sig till
densamma.»

Detta är alltså de militära myndigheternas
ståndpunkt till det förslag Kung],
Maj :t lagt fram.

Man bör även komma ihåg, att vad
det här rör sig om i första hand är en
fråga om militär utbildning. Jag skulle
vilja ställa följande spörsmål: Tänker
sig någon att man t. ex. skall korta
av den civila skoltiden — antingen i
grundskolan eller i de högre skolorna

— därför att utbildningstiden inte hundraprocentigt
kan utnyttjas? Vi vet alla
att det finns ganska mycken dödtid också
i vanliga skolor, men ingen tänker
sig att för den skull skära ned den obligatoriska
skoltiden. Eller för att se
frågan ur en annan synvinkel: i propositionen
har åberopats tillstyrkande

— eller i varje fall icke negativa — yttranden
av skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning, de enda
hörda myndigheter som ställt sig positiva
till förslaget. Hur skulle Kungl.
Maj :t och statsutskottets majoritet väntas
reagera, om en avkortning av skoltiden
tillstyrktes av överbefälhavaren
men avstyrktes av skolöverstyrelsen?
Det är inte troligt att man i det sammanhanget
skulle vara lika villig att
följa en icke sakkunnig myndighet som
man har varit i detta fall.

Särskilt dråpligt är ett uttalande på
sid. 7 i propositionen: »Om det icke visar
sig möjligt att under den kortare
tiden hinna med det program som tilllämpas
under en 30-dagarsperiod bör
vidare de ur militär synpunkt minst
angelägna momenten komma i sista
hand.» Detta är självklarheter av ett
slag som det är förvånansvärt att över
huvud taget återfinna i en kungl. proposition.
Men samtidigt bör man kom -

ma ihåg att det inte alltid är så lätt
att ta bort vilka moment som helst och
vid en plötslig omorganisation bibehålla
vad som befunnits vara det viktigaste.
Ingen tvivlar väl på att de militära
myndigheterna kommer att försöka
göra det, men om de lyckas därmed
är en helt annan fråga.

Det säges också att det skall röra sig
om ett försök och inte om ett slutligt
ståndpunktstagande. Eftersom statsrådet
är här närvarande skulle jag vilja
fråga beträffande två saker. Först vill
jag fråga: Om de militära myndigheterna
skulle reagera negativt till försöksresultaten,
om de militära myndigheterna
lika enhälligt och entydigt som
de gjort beträffande det nu framställda
förslaget skulle säga att det hela
inte är bra, är statsrådet då beredd att
föreslå att man efter försökets genomförande
återgår till den tidigare ordningen,
oberoende av vad skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning
och andra civila myndigheter har
för uppfattning om saken? Min andra
fråga är: Om det nu bara gäller att
göra ett försök, varför skall detta behöva
omfatta en hel årskontingent?
Skulle inte försöket ha kunnat utföras
exempelvis endast inom ett militärområde,
medan verksamheten i övrigt finge
fortgå som hittills?

Det är emellertid, herr talman, inte
bara innehållet i propositionen som
inger bekymmer, utan också förfaringssättet.
Detta är kanske i och för sig
ännu besynnerligare.

Den utredning, för vilken försöket
skall tjäna till ledning, skall företas av
en ledamot av första kammaren, herr
Holmqvist. Han fick utredningsuppdraget
den 14 oktober 1960. Från en källa,
vars tillförlitlighet jag inte har anledning
ifrågasätta — men statsrådet får
naturligtvis korrigera mig om uppgiften
skulle vara felaktig — har med
absolut bestämdhet uppgivits att regeringen
i sak tog ställning till frågan
om en avkortning av repetitionsövning -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

arna den 13 oktober, alltså dagen innan
utredningen tillsattes. Detta är anmärkningsvärt
av två skäl. Först och
främst brukar man alltid, när det pågår
en utredning, säga att man skall
avvakta utredningens resultat innan
man vidtar några förändringar — hur
ofta har inte kammarens ledamöter fått
höra detta argument! Vidare borde man
väl när det gäller försök, som skall tjäna
till ledning för en utredning, ha
kunnat tänka sig att låta utredningen
själv taga initiativ till de försök som
utredningen anser vara nödvändiga. Så
har inte skett i detta fall. I direktiven
för utredningen säges över huvud taget
inte ett ord om att försök av detta slag
skall företas.

Den andra anmärkningsvärda omständigheten
är att vid den tidpunkt,
då regeringen skulle ha tagit ställning
till frågan, arbetade försvarskommittén,
som bl. a. hade att yttra sig om besparingsutredningens
förslag beträffande
nedskärning av repetitionsövningarna.
Försvarskommittén nådde först den
1 november, alltså mer än två veckor
senare, preliminär enighet i fråga om
grunderna för försvarskostnaderna, och
kommitténs betänkande avlämnades den
14 december. Kommittén fick ta del av
direktiven för herr Holinqvists utredning
och har i sitt betänkande yttrat
sig om dessa direktiv. Men kommittén
underrättades icke om att regeringen
hade för avsikt att företa s. k. försök
med nedskärning av repetitionsövningarna.

Konsekvensen är att försvarskommittén
i detta sammanhang förts bakom
ljuset. Jag skall inte komma med
några beskyllningar, och jag skall därför
inte yttra mig om, huruvida detta
liar skett med avsikt eller till följd av
ett olycksfall i arbetet, men ett faktum
är att kommittén blev förd bakom
ljuset. Kommittén hade inte en
aning om vad regeringen tänkte beträffande
denna sak, när kommittén
tog ställning till frågan om försvars -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

kostnaderna och därmed sammanhängande
spörsmål.

Jag måste säga att detta är någonting
relativt allvarligt. Naturligtvis
tycker jag alltid illa om att bli bli
lurad, men under normala omständigheter
skulle statsrådet kanske kunna
säga att jag fick skylla mig själv, om
jag var så enfaldig att jag lät lura mig.
Men vi har inte vant oss vid att räkna
med att man under överläggningar i
försvarsfrågan håller på att försöka
lura varandra eller gör sig skyldig till
förfaranden av den typ det här gäller.
Jag hoppas att det inte var fråga
om ett avsiktligt försök att lura försvarskommittén,
men förfaranden av
detta slag är i varje fall ägnade att
för framtiden rubba förtroendet och
därmed försvåra strävandena att bibehålla
enigheten i försvarsfrågan.

Kommitténs yttranden, till vilka
Kungl. Maj :t och statsutskottet har uttalat
sin principiella anslutning, berör
i icke ringa del denna fråga. Kommittén
har faktiskt tagit ställning på annat
sätt än statsrådet här gjort. När
försvarskommittén yttrade sig om de
Älmebyska besparingsförslagen sade
den på sid. 50 i sitt betänkande:

»I den mån det visar sig att besparingsförslagen
efter ytterligare prövning
kan genomföras utan menliga
återverkningar på försvarseffekten, är
de nettobesparingar som därvid kan
uppkomma dock av sådan natur att
de enligt vad försvarskommittén tidigare
anfört bör medföra motsvarande
nedskärning av gällande kostnadsram.
»

När kommittén tog ställning till herr
Holmqvists utredningsuppdrag anförde
den på sid. 48 i betänkandet: »Kommittén,
som tagit del av de för den sakkunnige
meddelade direktiven, finner
det angeläget, att utredningsarbetet påbörjas
snarast och fullföljes utan tidsutdräkt.
Kommittén utgår därvid från
att utredningsmannen även skall ha att
pröva huruvida inte — med hänsyn till

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

den snabba militärtekniska utvecklingen
— en övergång till fler men kortare
repetitionsövningar skulle, inom oförändrad
kostnadsram, ge en större försvarseffekt
än det nuvarande systemet.»

Kommittén gjorde också vissa uttalanden
angående besparingar av denna
typ och nämnde bl. a. på sid. 40 rationaliseringar
som skulle avse »förändringar
i stabs-, förvaltnings- eller utbildningsorganisationen,
innebärande
exempelvis sammanförande av enheter
eller uppdelning av en enhet». Att en
åtgärd som enligt de militära myndigheternas
uppfattning innebär en klar
minskning av försvarseffekten skulle
falla inom ramen för vad försvarskommittén
här ansett sig kunna tillstyrka
är för mig fullständigt omöjligt att förstå.
Jag kan därför inte annat än säga
att Kungl. Maj:t på denna punkt klart
har avvikit från försvarskommitténs
ståndpunkt. Självfallet har Kungl. Maj:t
rätt att göra det, men då skall det
också redovisas att det här är fråga
om en tydlig avvikelse. Kungl. Maj :t har
ju biträtt försvarskommitténs förslag
och den uppgörelse som därefter träffades
— med undantag för denna fråga.

Det förslag som Kungl. Maj:t framställer
i propositionen nr 39 framstår
därför som ett sakligt ogenomtänkt hastverk,
och det är tillkommet i en ytterst
säregen ordning. På denna grund vill
jag hemställa till kammaren att avvisa
Kungl. Maj :ts förslag. Jag yrkar därför
beträffande andra lagutskottets utlåtande
nr 18 bifall till reservationen nr I.
av herr Virgin och fröken Wetterström.
Under förutsättning att kammaren bifaller
detta yrkande kommer jag sedan att
yrka bifall till de reservationer som
herr Svärd m. fl. har framlagt under
punkterna 1, 29, 35, 61 och 136 i statsutskottets
utlåtande nr 4.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Redan i remissdebatten
hade jag tillfälle att uttala min person -

liga förvåning över det tillvägagångssätt
som regeringen har funnit lämpligt att
använda gentemot försvarskommittén
beträffande avkortningen av repetitionsövningarnas
längd. Jag påpekade då —
och det har sedan understrukits av samtliga
representanter för högern, centerpartiet
och folkpartiet i statsutskottet
— att regeringen hade haft två hela månader
på sig att underrätta försvarskommittén
om sina avsikter beträffande
avkortningen av repetitionsövningarna.
Jag ser detta mest som en fråga
om antingen en önskan till fortsatt samarbete
och demokratisk sammanhållning
kring försvaret eller en önskan att
genom underbud ena gången och kanske
överbud den andra ställa en träffad
försvarsuppgörelse mer eller mindre åt
sidan.

Emellertid har jag inte velat överdriva
denna sak. Jag har ansett det nödvändigt
med det särskilda yttrande i
betänkandet som påtalar det egendomliga
tillvägagångssättet, men jag har å
andra sidan inte velat betrakta detta
som ett grundskott mot de fortsatta försöken
till demokratisk samverkan i försvaret.

Jag vill emellertid i anslutning till
den kritik som herr Heckscher här
framfört — och som jag självfallet inte
delar i alla avseenden — framhålla, att
under de rätt många försvarsberedningar
som jag har haft tillfälle att delta i
har det icke någon gång förekommit
ett tillvägagångssätt av denna typ. Därför
är vad som här har skett onekligen
ganska anmärkningsvärt. Jag tror att
även försvarsministern nu är medveten
om att inleder vi ett system där regeringen
ena gången bjuder under med
5 miljoner kronor, och vi godtar detta
som ett led i den överenskommelse om
försvaret som brukar träffas, måste vi
rimligtvis nästa gång godta att ett annat
parti bjuder under med 10 miljoner
kronor och ett tredje en tredje gång
kanske med 50 miljoner kronor. Var
går gränsen? Jag vet att man inte får

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

vara alltför småaktig i detta fall; en viss
marginal skall naturligtvis finnas, i synnerhet
för enskilda motionärer. Men
det är skillnad på en regering som sitter
med initiativet och som har sina representanter
sittande i försvarsutredningen
under två hela månader, och
en enskild motionär, som omöjligen på
samma sätt kan vara ä jour med vad
som händer i en utredning.

Nu är det klart att man kan driva
den uppfattning om repövningarna som
herr Heckscher här ger till känna och
göra det med så mycket större skäl
som förslaget från regeringens sida icke
har varit utsänt på remiss och icke har
underställts de militära myndigheterna.

I den mån besparingsutredningens motsvarande
förslag remitterades måste
konstateras att det fick ett mycket dåligt
mottagande. Några tillstyrkanden
finns, som herr Heckscher konstaterat,
över huvud taget inte. Det kan då synas
halsbrytande att med den ståndpunkt
jag har intagit trots detta gå med på
ett försök med kortare övningstid under
ett år för att se vart detta kan leda.
Detta ställningstagande har olika förklaringsgrunder.

Den första är att vi nu har fått en
utredning som direkt har till uppgift att
syssla med utbildningsfrågorna och som
därför har möjlighet att anställa försök
under det år som ligger framför
oss. Vi kan då omöjligen negligera detta
tillfälle. Finns det möjlighet att spara
5 miljoner kronor, så skall detta belopp
sparas. Det ligger i allas vårt gemensamma
intresse, jag tar för givet även
i högerns. Vi måste hålla möjligheterna
öppna att dessa försök slår väl ut, men
vi kan inte nu, det vill jag här betona,
uttala — såsom andra lagutskottet gör
i sin motivering — att försvarseffckten
inte bär påverkas av en dylik försöksvis
genomförd förkortning av repetitionsövningarnas
längd. Vi vet i denna
stund inte hur försvarseffckten kommer
att påverkas genom denna förkortning
— det är ju just detta som skall klar -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

läggas under det år av försök som ligger
framför oss.

Den andra anledningen till att vi —
jag tror jag kan tala på folkpartiets
vägnar — har anslutit oss till detta förslag,
låt vara på flera håll efter betydande
tvekan, är att det ligger i linje med
våra mångåriga strävanden att trots påfrestningar
försöka upprätthålla enighet
kring försvaret. Vi godtar nu det
snedsteg, eller avsteg, från vad som
tidigare har tillämpats, som försvarsministern
och regeringen denna gång
har gjort, därför att vi anser att den
avvikelsen inte är av sådan räckvidd
att den bör få föranleda en stor batalj
mellan regeringspartiet och de övriga
partierna. Vi har velat ta hänsyn till de
vinster som hittills varit förenade och
torde komma att förbli förenade med
enigheten kring försvarsfrågan.

Detta är våra två huvudmotiv. Men
jag betonar, herr talman, att vårt ställningstagande
förutsätter att en prövning
under det kommande året genomföres
utan förutfattade meningar och
att man icke lånar sig till tanken att vi
härmed en gång för alla har beslutat
en förkortning av repetitionsövningarnas
längd. Vi måste få pröva oss fram.
Jag skulle tro att den metod för repetitionsövningarna,
som herr Heckscher
här har refererat och som de militära
myndigheterna nu vill införa, ger bättre
resultat än både den hittillsvarande metoden
och den som förekommer vid förkortade
repetitionsövningar av den typ
vi hittills har haft.

Jag ber med detta, herr talman, få
yrka bifall till klämmen i andra lagutskottets
utlåtande.

Därutöver skulle jag vilja säga några
ord om försvarsuppgörelsen som sådan,
eftersom den har blivit föremål för en
ganska livlig offentlig debatt.

Det märkliga med årets försvarsuppgörelsc
var, att den föranlett inte kritik
av att försvarskostnaderna är för höga
utan alt det riktats kritik mot att
vi i år under det mycket ovissa utrikes -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

politiska läget framlagt förslag om vissa
nedskärningar. De omfattar ju sammanlagt
85 miljoner kronor på en kostnadsram
för utgifterna under två år på 6
miljarder kronor. Man kan inte påstå
att beloppet i och för sig är hårresande
stort. Förslagen till nedskärningar avsåg
också en sänkning under motsvarande
tvåårsperiod av uppräkningsprocenten
för de tekniska utvecklingskostnaderna
från 2V* till 2.

De som har riktat kritik mot denna
relativt försiktiga prutning har anfört
det argumentet, att försvarsfrågan har
diskuterats enbart ur partipolitiskt insmickrande
synpunkter. Man har gjort
gällande att vi här i riksdagen inte törs
tala om hurudan situationen är, utan inskränker
oss till att säga vad som för
en folkopinion anses passande. Å andra
sidan har i första rummet vi som haft
att ta befattning med försvarsfrågorna
men även hela riksdagen som sådan anklagats
för att slentrianmässigt fasthålla
vid onödigt höga kostnader och vid
ett försvar, vars dyrhet inte kan motiveras.

Jag vågar säga, inte minst efter den
visserligen snabba men ändå relativt
grundliga genomgång som gjordes av
1960 års försvarskommitté, att båda
dessa huvudinvändningar saknar grund.
Försvarsorganisationen måste ju vara
avpassad efter den målsättning som det
svenska försvaret har och som det utgår
ifrån, icke genom försvarsministerns
nya formulering som på något sätt
har blivit ändrad. Jag anknyter därvidlag
till ett interpellationssvar som försvarsministern
tidigare i år har lämnat
på en fråga av herr Heckscher.

Frågan om det finns utrymme för
några besparingar är i och för sig inte
egendomlig, eftersom även försvaret
måste passas in i den budgetram som
står hela den statliga verksamheten till
buds. Ser man efter i detalj hurudan
kostnadsutvecklingen har varit, måste
man medge att fördyringen är avsevärd
och att det finns anledning att fråga om

det inte på några håll finns möjligheter
att göra beskärningar.

Jag vill även tillägga, att när man i
1958 års beslut fixerade tilläggsprocenten
till 2,5, då var det ingen som kunde
förutse om detta var ett matematiskt
absolut riktigt tal. Det var en approximativ
beräkning som man bestämde sig
för att tillämpa tills vidare. På militärt
håll är erfarenheterna av den tekniska
utvecklingen den, att siffran är för låg.
Den är lägre än vad som motsvaras av
den faktiska kostnadsfördyringen.

Hur kan då försvarsberedningen stanna
för en tvåårsperiod med denna sänkta
procentsiffra? Vi har resonerat så,
att man denna tid måste praktiskt pröva
vad man kan få in i ett tvåprocentigt
tillägg. När man anmärker på att
tiden för den nya uppgörelsen endast
är två år och att vi behöver snarast en
tioårig planering vill jag svara följande:
Det måste vara riktigt att begränsa tidsramen
när vi samtidigt gör en ändring
av tilläggsprocenten. De eventuella skadeverkningar
som kan komma att inställa
sig blir då begränsade till denna
tvååriga försöksperiod. Ingen som bär
ansvar för detta beslut har väl blundat
för att utrikesläget är allvarligare än på
mycket länge. Å andra sidan är det ju
inte enbart det utrikespolitiska läget
som är bestämmande för våra försvarskostnader.
Vår militärtekniska utveckling
spelar därvidlag en sådan roll, att
man inte kan bortse från den.

Försvarskommittén har uttryckligen
betonat, att vi när det gäller militärteknik
står vid ett vägskäl. Vi frågar oss
— kanske framför allt med tanke på
luftförsvaret — åt vilket håll utveckligen
i fortsättningen kommer att gå.
Ingen kan i denna stund ge ett säkert
svar, även om man naturligtvis kan göra
antaganden som är mer eller mindre
plausibla. För att dra säkra slutsatser
som kan läggas till grund för konkreta
förslag när det gäller frågan om materielanskaffning
och därav följande
kostnader behöver man ytterligare

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

forskning och närmare överväganden.
Det faktum att den militärtekniska utvecklingen
nu befinner sig vid ett vägskäl
gör, att vi ansett det möjligt att
föreslå denna tvååriga övergångstid.
Under den tiden måste vi försöka komma
till klarhet om i vilken riktning utvecklingen
i fortsättningen kommer att

gå- •

Det finns några grupper har i riksdagen
som under årens lopp motionerat
om och talat för ett försvar av helt
annan typ än det vi för närvarande har.
Vårt nuvarande försvar har ju till uppgift
att avhålla från angrepp mot vårt
land och, i varje fall under en första relativt
kort period, med egna krafter förmå
avvisa ett sådant angrepp, om det
trots allt skulle göras. De som velat göra
avsevärda besparingar inom försvaret
har som konsekvens av denna tankegång
_ mer eller mindre grundligt genomtänkt
— talat för någon typ av partisanförsvar.
I detta sammanhang vill jag då
säga till dessa förslagsställare: Detta
innebär att man inriktar försvaret pa
en helt annan målsättning än den vi
för närvarande har. Ett partisanförsvar
skulle aldrig kunna avskräcka från ett
angrepp mot oss, vilket däremot är neutralitetsförsvarets
uppgift.

Sveriges neutralitet i krig förutsätter
betydande resurser för att kunna hålla
angripare på avstånd, resurser för
att i första hand trygga freden och i
andra hand avvisa ett angrepp. Ett partisanförsvar,
som man här vid olika
tillfällen rekommenderat, innebär fortsatt
strid i av fientliga styrkor ockuperat
land. Ett sådant försvar innebär att
man helt enkelt räknar med fientlig invasion
och ockupation. Därefter skulle
man föra ett krig av annan typ — snarlikt
det som under andra världskriget
fördes i Norge, Danmark och andra ockuperade
länder.

Man måste göra klart för sig skillnaden
i typ av försvar för dessa olika uppgifter.
.lag har funnit det angeläget för
den fortsatta försvarsdiskussionen att i
3 — Andra kammarens protokoll

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

någon mån klargöra denna skillnad.
Partisanförsvaret har naturligtvis också
diskuterats inom försvarsutredningen.
Jag vill dock säga, herr talman, att med
den målsättning som det svenska försvaret
nu har — att i enlighet med vår
proklamerade alliansfrihet avvärja angrepp
under ett krig — är denna typ
av försvar inte möjlig. Den skulle icke
uppfylla de krav man måste ställa på
vårt försvar. Den komme nämligen icke
att uppfylla de krav man måste ställa
på ett neutralitetsförsvar.

Vi befinner oss alltså i en tid av ganska
avgörande betydelse för det svenska
försvarets kommande utveckling. Detta
förklarar varför försvarskommittén för
sin del har ansett sig böra ge något
större utrymme åt marinens utveckling
under de närmaste åren än som tidigare
var tänkt. Det är ett resultat av den
tekniska utvecklingen, och man måste
säga att särskilt robotförsvaret visar
tendenser till en sådan utveckling
att marinen och inte minst flottan skall
kunna bli av en annan betydelse i försvaret
än man kanske under de senaste
åren har räknat med.

Som en kommentar till försvarskommitténs
arbete skulle jag också vilja säga,
att samarbetet där i stort sett var
mycket bra. Jag vill använda detta tillfälle
för att konstatera att de många
rykten som gick på olika håll, att det
ena eller andra partiet skulle ha givit
klara underhud, var något överdrivna.
Särskilt uppgifterna om att centerpartiet
inom försvarskommittén skulle ha
drivit något slags underbudssport är
oriktiga. Rättvisan kräver att man även
från annat håll än centerpartiets konstaterar
detta. I den mån det lämnades
underhud — om man kan kalla det underhud
lämnar jag därhän — inom
kommittén så var det inte från det hållet.
Jag understryker att jag här berör
vad som hände inom kommittén.

Herr talman! Att försvarspropositionen
liksom försvarskommitténs betänkande
har fått den utformning, som fö -

1961. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

religger, beror på att vi, som jag här
betonat, står vid ett vägskäl beträffande
den militärtekniska utvecklingen.
Jag är angelägen att säga, att detta ingalunda
inebär att vi skulle kunna släppa
den långtidsplanering, som vi numera
har och som såvitt jag förstår är ett
livsvillkor för att de pengar vi satsar
på vårt försvar skall komma till effektiv
användning. Jag tar för givet att försvarsministern
på den punkten har samma
uppfattning, och jag hoppas att årets
avsteg från försvarskommitténs kostnadsram
icke skall betyda början till
att man ger efter beträffande den förutsättning
som långtidsplaneringen innebär.

Det vore också värdefullt att här från
försvarsministerns mun få en bekräftelse
på vad han säger i propositionen,
nämligen att avkortningen av repetitionsövningarna
är ett ettårigt försöksprovisorium
för att vi skall få tillfälle
att se hur det verkar. Jag skulle även
gärna vilja ha en förklaring från honom,
att han vill gå med på försöksverksamhet
med den typ av repetitionsövningar
som föreslagits från militärt
håll.

Jag vet inte i vad mån det inom partierna
finns intresse för den hittillsvarande
typen av försvarskommittéer,
som ju inte varit utredningar i egentlig
mening utan parlamentariska medlingskommissioner
eller hur man nu
skall uttrycka det. Men om man möjligen
på olika håll nu tappat intresset för
detta, skulle jag vilja ifrågasätta huruvida
man inte då borde ta upp den
tanke, som herr Hjalmarson och jag för
åtskilliga år sedan framförde i denna
kammare, nämligen att ersätta försvarskommittéerna
med ett parlamentariskt
försvarsråd, som mera permanent kunde
följa verksamheten inom försvaret.

Dessa frågor lämnar jag för dagen
öppna. Vad som är angeläget — och jag
tror att jag därvidlag talar för hela
folkpartiet — det är att vi skall kunna
behålla den enighet kring försvaret,

april 1961 fm.

som vi hittills har haft och som obestridligen
har betytt ofantligt mycket
inåt, för försvaret självt, och kanske
framför allt utåt, runt om i hela världen,
som medel för att inge respekt för
vår alliansfria utrikespolitik. Man kan
konstatera, att den svenska alliansfriheten
tillvunnit sig ökad respekt och
stärkt förtroende genom sammanhållningen
kring försvaret. Det framstår
för mig som tydligt och klart, att denna
sammanhållning därför är ett värde
som vi bör bevara, och jag vill uttala
den förhoppningen att försvarsministern
i sin mån vill medverka därtill.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Den enda punkt i det
problemkomplex vi nu diskuterar, där
delade meningar föreligger, är punkten
om repetitionsövningarna. Det är kanske
i och för sig inte någon särskilt
stor fråga, men när jag här ändå vill
säga några ord om den, så beror det
på att jag tyckt mig finna att det kring
den frågan råder en del stämningar
och finns en del tendenser, som kan
vara av allvarlig karaktär. Därför vill
jag säga några ord om den saken, även
om det betyder att perspektivet måste
vidgas något i ett par avseenden.

I själva sakfrågan ber jag att få göra
ett par påpekanden och rikta en fråga
till försvarsministern. Det är givetvis
av mycket stor vikt att repetitionsövningarna
bedrives med all önskvärd effektivitet.
Detta är viktigt för de medborgare
som personligen beröres av övningarna,
och det är också ett samhällsekonomiskt
intresse att den totala utbildningstiden
inte är för lång. Självklart
är det även för försvaret ett stort
intresse att dess funktionsduglighet blir
så god som möjligt. Och det är — vilket
jag starkt vill understryka — inte
minst viktigt för medborgarnas förtroende
för försvaret att tiden under repetitionsövningarna
tillvaratages väl.
Det är inte nyttigt för detta förtroende,
om många som varit med om dessa öv -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

ningar kan på sakliga grunder göra gällande
att de inte drives på ett för de
avsedda resultaten ändamålsenligt sätt.

Många av kammarens ledamöter känner
säkert min inställning i dessa frågor
så väl, att jag inte närmare behöver
utveckla att jag hyser mycket stor
förståelse för den militära ledningen,
när den fäster så stor vikt vid att repetitionsövningarna
får fortsätta i åtminstone
sin nuvarande totala omfattning,
även om de delas upp på flera
kortare perioder eller liknande. Jag vill
erinra om att när repetitionsövningarna
för några år sedan praktiskt taget
inställdes helt under ett år, så var det
en mycket allvarligare åtgärd med hänsyn
till försvarets effekt än den fråga
vi nu diskuterar. Jag betraktade den
åtgärden som förhastad och förestavad
av vad jag skulle vilja kalla politiska
skäl i sämre mening. Politiska skäl är i
allmänhet visst inte av sämre kvalitet.
Tvärtom. Men i det fallet tror jag det
är riktigt att kalla dem så.

När det gäller frågan om hur övningstiden
utnyttjas, så anser jag en
undersökning motiverad. De vittnesbörd
jag hört även från kunniga och omdömesgilla
och gentemot försvaret inte
alls negativt inställda talar för detta.

Jag vill emellertid tillägga — och det
är den andra synpunkten — att om det
visar sig att brister här föreligger, så
är det inte därför säkert att bristernas
orsak kan sökas inom den nuvarande
organisationens ram eller beror på att
tiden är för rundligt tillmätt. De kan
också bero på att tillgången på instruktörer
och befäl är för knapp. I
så fall kan bristerna rimligen inte botas
genom att tiden för repetitionsövningarna
skäres ned.

.lag koinmer nu till min fråga till
försvarsministern, och den är föranledd
av att försvarsministern framhållit
alt hans förslag om en nedskärning
till 25 dagar är att betrakta som ett
försök. Min fråga är då denna: Om det
nu skulle visa sig att rationaliserings -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

vinster är möjliga på detta område, så
att samma utbildningseffekt som den
nuvarande kan uppnås på något kortare
tid — vilket ingalunda är säkert

_ så återstår i alla fall spörsmålet

huruvida dessa rationaliseringsvinster
skall användas för en förkortning av
utbildningstiden eller för en förbättring
av det nuvarande utbildningsresultatet.

Jag bortser inte från frågan om en
differentiering av utbildningstiden, men
jag tycker att den principiella synpunkten
här bör vara alldeles klar, och det
kan inte vara svårt för försvarsministern
att uppfatta frågans karaktär. Jag
anser för min del att detta spörsmål
tills vidare skall stå öppet och jag
frågar i sammanhanget, om försvarsministern
delar denna min uppfattning.

För det andra frågar jag försvarsministern
om han är villig att hänskjuta
spörsmålet, huruvida rationaliseringen
skall tillvaratas för en förkortning av
utbildningstiden eller för en förbättring
av utbildningsresultatet — sedan
den nu pågående speciella utbildningsutredningen
slutförts — till en kommande
försvarsutredning, som säkerligen
blir nödvändig och som måste få
till uppgift att behandla försvarets uppbyggnad
i hela dess vidd.

Det synes mig nämligen absurt att
tänka sig att träffa avgöranden om utbildningstidens
längd för olika kategorier
av värnpliktiga utan att ha avvägt
och övervägt dessa problem tillsammans
med och samtidigt med hela
raden av andra i och för sig lika viktiga
försvarsfrågor. Det skulle med andra
ord vara skönt, om vi kunde få ett
klart besked om att en kommande försvarsutredning
inte skall bli lika illa
behandlad när det gäller väsentliga utbildningsfrågor
som den utredning, vilken
avslutade sitt arbete i december
förra året.

Jag hoppas att försvarsministern vill
lämna ett sådant besked.

Jag kommer sedan till det sätt rege -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

ringen använt för att förbereda och
framlägga förslaget. Detta bär redan så
pass utförligt karakteriserats av både
herr Heckscher och herr Ståhl, att jag
endast vill tillägga ett par synpunkter
av något annorlunda karaktär.

Det är svårt att föreställa sig att någon
omdömesgill bedömare skulle vilja
göra gällande att världsläget förbättrats
under de senaste 12—18 månaderna.
Tvärtom är det nog många som har en
känsla av att läget på sistone försämrats
ganska oroväckande. Men det kanske
mest oroväckande, herr talman, är
att både vi politiker och den allmänna
opinionen i många länder nu blivit
så vana vid ett konstant spänningsläge
i världspolitiken, så vana vid de existerande
motsättningarna, att själva denna
vana kommer oss att betrakta läget
eller en ytterligare försämring av
det — som mindre allvarliga ting än
de i själva verket är.

På annat sätt kan det knappast förklaras,
att det t. ex. här i Sverige endast
med stora svårigheter och många
krusiduller gått att nå en ny fyrpartiuppgörelse
om försvaret. Inte mindre
märkligt är, att när den uppgörelsen
kommit till stånd — vilket jag hälsar
med tillfredsställelse — och när den
nu inkluderat att målsättningen för försvaret
skall bibehållas och den långsiktiga
planeringen för att uppfylla denna
målsättning får fortgå, så betraktas
detta på sina håll — jag vill inte alls
säga från försvarsministerns sida —
snarast som en ädelmodig eftergift och
inte som den nödvändighet det ändå
är i ett världsläge av den karaktär som
är dagens. Samtidigt innebär anslagsbehandlingen
— det skall vi komma
ihåg — för de båda närmaste budgetåren
inte oväsentliga svårigheter att
verkligen upprätthålla försvarets målsättning.

Vi har anledning vara tillfredsställda
om inte det förlopp, som jag här antytt,
väcker en viss undran även hos
uppmärksamma iakttagare utomlands.

Men jag tror faktiskt att det gör det.
Låt mig erinra om att för 10—12 år
sedan fanns det tyvärr en utpräglad
tvekan inom stormaktslägren och inte
minst i Förenta staterna, huruvida Sverige
verkligen var berett till beslutsamt
och kraftfullt försvar i händelse av ett
anfall. Jag tror det är riktigt att säga,
att sedan dess har våra förhållandevis
stora försvarsansträngningar tjänstgjort
som det bästa medlet för att undanröja
sådana föreställningar. Därmed har dessa
ansträngningar också utgjort ett av
de allra bästa medlen att i så starkt
växande utsträckning som glädjande
nog varit fallet få den svenska utrikespolitiken
respekterad inom stormaktslägren
och omfattad med stigande
förståelse och förtroende.

Jag har nämnt detta och sätter det
i en måhända något långsökt relation
till den mindre fråga som vi nu diskuterar,
därför att jag tror att det förhållande
jag sist nämnde är en tillgång,
som vi sannerligen inte inom något
demokratiskt parti bör kasta bort
för förhoppningen att kunna nå en
eller annan liten taktisk fördel på det
inrikespolitiska planet. Det mest märkliga
i samband med den fråga som nu
diskuteras är emellertid att regeringen
uppenbarligen inte kunnat motstå en
sådan frestelse. Det kan inte vara lämpligt
att en ansvarig regering använder
en sådan metod som regeringen har
gjort — den har ju utförligt karakteriserats
i debatten — om man verkligen
vill bibehålla respekten för och tilltron
till allvaret i den svenska föresatsen
att upprätthålla en alliansfri politik för
att ta till vara möjligheterna till neutralitet
under krig. En sådan politik
kräver som ett väsentligt fundament ett
försvar av tillräcklig styrka.

Regeringens handlingssätt har både
inom landet och utom landet tolkats på
ett oförmånligt sätt. Jag vill inte överdriva
betydelsen därav. Jag tror visst,
att om man vill så kan verkningarna
av sådana intryck i det följande mot -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

verkas och neutraliseras. Men om nonchalansen
— för att nu använda det
ordet — i regeringens metod skulle
på något sätt kunna betraktas såsom
ett varsel om försvarsfrågornas behandling
i fortsättningen, då står det illa
till. Ty, herr talman, detta är mindre
än någonsin ett ögonblick då en svensk
regering, som känner ansvaret för sin
uppgift, kan fyra av startskottet för
någon slags tävlan i försvarsolust.

Det som för mig ter sig inte minst
oroande i försvarsfrågornas nuvarande
läge är den tydligt förnimbara otåligheten
över att dessa frågor fortfarande
existerar med det allvar och med
den ekonomiska storleksordning som är
fallet. Mot bakgrunden av den kraftiga
ökningen av försvarskostnaderna i kronor
räknat som inträffat kan det ju
sägas, att det i och för sig inte finns
någon anledning till förvåning häröver.
Men vi kan inte drömma oss bort från
världsläget. Det borde vara en uppgift
att på detta område förklara och motivera,
särskilt från regeringens sida, vad
läget kräver i stället för att tillämpa en
handläggning som jag är rädd för underblåser
otåligheten och olusten när
det gäller försvaret.

Jag har med tillfredsställelse konstaterat
att försvarsministern och hans
statssekreterare ibland är ute och håller
rätt bra tal om försvaret just för
att förklara och motivera. Men ord tjänar
inte så mycket till, om man samtidigt
handlar på ett sådant sätt att
man uppmuntrar både ärliga pacifister
med de mest respektabla motiv och
politiska spekulanter i försvarsolust
med de minst respektabla motiv till
ökad aktivitet. Förändringarna i stämningsläget
och den svajning i försvarsviljan,
som opinionsundersökningarna
tycks mig peka på, tecknar en så allvarlig
bild att regeringen sannerligen
har anledning att pröva sina metoder.

När jag nu sade några ord om försvarsministerns
tal i försvarsfrågor erinrade
jag mig — och jag skall sluta

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

med det — att försvarsministern för
någon tid sedan var nere i Sörmland
och talade mera allmänt om politik. Han
sade då, att om något stort skall ske här
i landet, så skall det vara socialdemokratien
som skall genomföra det. Det
tycker jag är ett stolt valspråk, en
maxim som varje parti säkerligen vill
göra till sin. Men om försvarsministern
prövar sig själv och frågar sig, hur han
på sitt eget ansvarsområde har levt upp
till det valspråket, så är jag rädd att
hans svar, om han gör en ärlig prövning,
inte kan bli tillfredsställande.
Den erfarenhet jag har fått — och jag
tvekar inte att säga det här, eftersom
det är ting som jag intresserar mig mycket
för och känner djupt för — är följande
när det gäller försvarsministerns
och regeringens handläggning av försvarsfrågorna
i ett speciellt avseende,
som är intressant och tyvärr talande.
Då man vill ha ett besvärligt beslut fattat
— t. ex. om en avsevärd höjning av
försvarsutgifterna, som man betraktar
såsom nödvändig men som man också
räknar med kan leda till impopulära
konsekvensbeslut, eller när man vill ha
igenom beslut om ett nytt skjutfält, som
kanske många medborgare anser helst
bör ligga på någon fjälltopp i nordligaste
Lappland, om det ens skall ligga
där — så vill försvarsministern och regeringen
ingalunda handla ensamma.
Då är försvarsministern och regeringen
mycket angelägna om att få allt stöd
de kan få — det kan t. o. in. hända att
det kommer en underhandsförfrågan,
om man inom oppositionspartierna kan
vara med om det eller det.

Men — och det är den saken vi nu
har ett exempel på — om det gäller
en liten ynka fördel i det partipolitiska
småkriget är regeringen och försvarsministern
tydligen inte lika angelägna
om något sällskap. Då handlar man i
ett slutet rum utan kommunikation med
en sittande försvarsutredning. Då går
man förbi riksdagsgrupperna och deras
förtroenderåd, som ändå blivit vana

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

vid en viss metodik i samband med försvarsuppgörelser.
Då vill regeringen
vara fullständigt ensam. I det ena fallet
— det första jag tecknade — kan
oppositionen ur regeringens synpunkt
vara värd sin vikt i guld, i det andra
är den uppenbarligen inte mycket värd.

Jag är rädd för, herr talman, att det
som här inträffat kan vara inledningen
till en förtroendekris i förhållandet mellan
partierna i försvarsfrågorna. Jag
har därför velat göra ett, låt vara bristfälligt
försök att finna en utväg att återställa
förtroendet för vanlig renhårighet
partierna emellan i dessa frågor.
Det har skett genom motionen nr
11:662. Den innebär att regeringen får
sin vilja fram när det gäller detta försök
i fråga om repetitionsövningarna.
Men den innebär också att man "honorerar
försvarsutredningens resultat och
den därinom träffade uppgörelsen fullt
ut och inte begagnar den ena eller andra
reservutgången för att komma ifrån
det, samtidigt som medel ges för att
mildra den effekt i reducerande riktning
som även ett sådant här försök
får på försvarets funktionsduglighet.
Jag yrkar, herr talman, bifall till motionen
nr II: 662.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Den för mig alldeles
obegripliga beskrivning som här givits
av vad som skett i denna fråga skall jag
ta upp till ett klarläggande.

Som kammarens ledamöter hört genom
dessa anföranden, har frågan om
repetitionsövningarnas anordnande,
längd och innehåll varit under diskussion
ganska länge. Dessa frågor har aktualiserats
på olika sätt. Bland annat
har det inom arméledningen — armén
har de flesta värnpliktiga för utbildning
— pågått utredningar i flera år.
Arméledningen har tänkt sig den omläggning,
som herr Heckscher här talade
om, d. v. s. fler, möjligen kortare
övningar. Vidare har man tänkt sig en

bättre och även längre utbildning för
befäl. Man har också räknat med att
de värnpliktiga, som handhar tekniskt
komplicerad materiel inom nya vapensystem,
behöver en längre utbildning
än andra. Denna arméledningens utredning
har vi naturligtvis studerat mycket
noga inom försvarsdepartementet.

Vidare har vi haft en besparingsutredning
i arbete, och den arbetar fortfarande.
Den tillkom delvis på riksdagens
beställning. Försvarets besparingsutredning
kom i somras med sitt första
betänkande, som sysslade bland annat
med utbildningstidens längd. Utredningen
föreslog i sak att första tjänstgöringen
för värnpliktiga skulle nedgå med
en hel månad. Man föreslog vidare att
repetitionsövningstidens längd, som nu
är 30 dagar, skulle nedgå med 5 dagar.
Eventuellt skulle den sista repetitionsövningen
minskas med 15 dagar.

Detta är de förslag som framkommit.
Vidare har vi under innevarande år
haft en försöksverksamhet med förkortning
av repetitionsövningarna. För
värnpliktiga, som tillhör vissa stationära
förband inom armén och kustartilleriet,
har man i denna försöksverksamhet
minskat repetitionsövningstidens längd
från 30 dagar till 20 dagar.

Denna försöksverksamhet, som pågått
under hela budgetåret, avbryts nu,
sedan utredningsmannen, riksdagsman
Holmqvist, under vårövningarna fått
tillfälle att studera resultatet.

Vi har vidare upphört att till tjänstgöring
inkalla sådana värnpliktiga, som
skall göra handräckningstjänst och som
är fyllda 35 år. Endast de av dessa
värnpliktiga som är krigsplacerade i
handräckningstjänst blir inkallade.

I juni månad i fjol sade jag offentligt
i ett tal, att det var min avsikt att låta
utreda hela detta problemkomplex. Jag
meddelade samtidigt, att utredningen
inte kunde tillsättas förrän den Älmebyska
utredningen hade framlagt sitt
förslag, eftersom denna utredning hade
meddelat att den avsåg att komma med

Onsdagen den 12

förslag i fråga om repetitionsövningarnas
anordnande. Förslaget kom på sommaren,
och först efter valet i fjol togs
dessa frågor upp i regeringen.

Vad regeringen kom fram till vid sin
behandling av dessa frågor i oktober
månad har blivit känt genom denna diskussion.
Vi beslöt att tillsätta den utredning,
som jag hade aviserat, och vi
beslöt dessutom att föreslå riksdagen,
att besparingsutredningcns förslag om
en förkortning av övningstiden med 5
dagar under nästa år skulle få prövas
över hela fältet.

Jag vet inte om kammarens ledamöter
läst besparingsutredningens förslag.
Det är ingen parlamentarisk utredning.
Vi tog inte med några riksdagsmän
denna gång, utan vi tog tre av landets
allra främsta experter på organisationsoch
förvaltningsområdet, både det privata
och det statliga: överdirektör Älmeby,
bankdirektör Engfors och LOkassören
Gösta Eriksson. Det är svårt
att hitta mera framstående experter på
det civila förvaltnings- och organisationsområdet.
Däremot var de inte särskilt
insatta i den militära verksamheten,
och det var därför vi tog dem. Vi
ville ha tre experter på det civila förvaltningsområdet
för att se, vad sådana
experter kunde ha för uppfattning
om den verksamhet som bedrivs
inom försvaret.

När denna utredning kom fram till
ståndpunkter, som naturligtvis de militära
myndigheterna alldeles enhälligt
bestred, så var det ändå omöjligt för
mig att nonchalera hela det förslag
som besparingsutredningen framlade.
Jag fick regeringen med på att begränsa
förslaget om att repetitionsövningarna
skulle minskas med fem dagar till
att gälla endast en försöksverksamhet
under ett år.

När regeringen fattade detta beslut
arbetade 1960 års försvarskommitté.
Det är där kritiken sätts in: vi talade
inte om detta för försvarskommittén.
När beslutet om denna försöksverk -

april 1961 fm. Nr 13

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

samhet fattades i oktober hade i varje
fall inte jag eller någon annan i regeringen
klart för oss att konsekvensen
skulle bli en besparing. Att det skulle
bli en omfördelning inom den kostnadsram
som enligt de budgetprinciper som
gäller för detta budgetår är fastspikad
visste jag, men att det skulle bli en besparing
på 5 miljoner kronor av försvarskostnaderna
kunde vi inte veta i
början av oktober.

Jag kände väl till att det inom försvarskommittén
fanns planer på en sådan
uppmjukning av dessa budgetbestämmelser
att vissa rationaliseringar,
som tillkom på statsmakternas initiativ,
skulle kunna medföra besparingar i
den totala kostnadsramen. Detta hade
vi ju diskuterat länge inom den socialdemokratiska
gruppen. Det var ett gammalt
önskemål. Men de som satt med
i försvarskommittén vet ju hur osäkert
det ända till de sista minuterna var
om det skulle kunna gå att nå enighet
på denna punkt.

Därför går framför allt herr Wedéns
anförande helt vid sidan om verkligheten.
Detta var icke något försök att
bjuda under de andra partierna eller
att politiskt-taktiskt utnyttja denna
fråga. Skulle vi ha velat utnyttja frågan
politiskt så skulle vi ju ha kunnat
aktualisera den en månad tidigare, når
vi befann oss i en valrörelse. Det gjorde
vi inte. Det var först när kommitténs
betänkande, som kom i november, var
klart, som vi insåg att denna s. k. rationalisering
av utbildningsverksamheten,
även om den bara bedrevs på försök,
kunde möjliggöra en besparing, vilken
ingen förnekar i dag. Då är hela detta
bråk, som uppstått om huruvida regeringen
verkligen hade politiska avsikter
när den på detta sätt i en detaljfråga
gav stöd åt de Älmebyska utredningsförslagen,
onödigt.

Jag tycker nog att man överdriver
saken högst väsentligt när man talar
om våra försök att gå vid sidan om
försvarskommittén. Ansvaret för att

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

försvarskommittén inte blev underrättad
faller helt på mig. Jag kan inte
tänka mig att kommitténs ärade ledamöter,
med herr talmannen i spetsen
för medlemmarna från det socialdemokratiska
partiet, kände till hela innehållet
i regeringsbeslutet. Jag medger
att jag aldrig hade någon tanke på att
meddela försvarskommittén detta. Jag
betraktade det som en fortsättning på
den försöksverksamhet som hade påbörjats
samt ett fullföljande av de utredningar
som jag hade planerat sedan
år tillbaka. Frågan har för mig varit
aktuell mycket länge. Hade jag varit
medveten om att ledamöterna skulle
ta så illa vid sig, vilket jag aldrig föreställde
mig, så hade jag mycket väl kunnat
meddela kommittén vad som förestod.
Det gjorde jag inte. Försvarskommittén
hade ju till sin huvuduppgift
— tyvärr med mycket kort tid till
sitt förfogande — att bestämma en kostnadsram
och dra upp riktlinjer i stort
för försvaret. Jag betraktade inte denna
fråga som något som på något avgörande
sätt berörde vare sig kostnadsramen
eller riktlinjerna för försvarsverksamheten.

När det sedan gäller själva sakfrågan
vill jag bara säga att om riksdagen
i dag fattar beslut om försöksverksamheten
så är det ju meningen
att den tillsatta utredningen och de militära
myndigheterna skall följa verksamheten.

Jag har betonat att det är en fråga om
en tidsbegränsad försöksverksamhet.
Man har ställt frågan: Om försöksverksamheten
nu slår ut på det sättet att
de militära myndigheterna kommer att
behålla samma inställning, d. v. s. liksom
tidigare bestämt avstyrker — jag
är medveten om att jag inte har de militära
myndigheterna med mig — hur
kommer det då att bli?

På det kan jag svara att denna försöksverksamhet
kommer att följas av
de militära myndigheterna och av utredningsmannen
med de experter som

han har till sitt förfogande. Sedan vi
har fått höra båda dessa sidors bedömning
får vi ta ställning, och för mig personligen
är saken alldeles given. Skulle
det visa sig att man denna väg icke
kan uppehålla en effektiv utbildning, så
är min ställning fullständigt klar. Ingen
behöver upplysa eller påminna mig
om vad repetitionsövningarna betyder
för det svenska försvaret. Men, lägg
märke till att denna försöksverksamhet
kommer att få betydelse — och det är
avsikten med den — för bedömning av
möjligheterna att gå den väg som arméledningen
har aktualiserat, nämligen
att införa kortare och i varje fall flera
repetitionsövningar. Det får betydelse
vid bedömningen av arméledningens
tankar i detta fall. Enligt min mening
kan man också få fram en bedömning
— jag tror eller i varje fall hoppas
att det också är utredningsmannens
mening — när det gäller frågan om differentieringen
av utbildningstiden för
olika grupper värnpliktiga inom försvaret.
Herr Wedén frågade om jag
vore inställd på att man skulle använda
en eventuell vinst genom effektiviserad
utbildning till att förkorta repetitionsövningarna
eller om man skulle använda
denna fördel till att förbättra utbildningen.
Jag vill hänvisa herr Wedén
till att den pågående utredningen också
behandlar dessa frågor, och jag vill
faktiskt här inte binda mig för någon
bestämd ståndpunkt.

Vad däremot gäller herr Wedéns
andra fråga om huruvida detta problemkomplex
skall hänskjutas till den
kommande försvarsutredningen kan jag
svara ja. Detta är ju avsikten med våra
försök. Vi hoppas att den Holmqvistska
utredningen i sina huvuddrag skall
bli så klar att den i sitt stora sammanhang
kan underställas den försvarskoinmitté
jag tidigare här i år
har sagt bör tillsättas någon gång i
slutet av året.

Ja, hur allvarlig den oenighet, som
kommit till uttryck här, verkligen är

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

vet jag inte. Det verkar på mig som
om intensiteten i vissa angrepp och
uttalanden närmast tyder på att man
ifrån den borgerliga oppositionens sida
har tröttnat på det samarbete vi har
i försvarsfrågan. Så har jag i varje
fall fattat herr Wedéns anförande. Om
man inte hade gjort det, skulle man
åtminstone något ordentligare ha satt
sig in i de åtgärder jag vidtagit under
det senaste året. Men den oenighet som
kommit till uttryck i denna fråga får
inte gärna fördunkla det faktum att vi
just nu samtidigt med behandlingen
av andra lagutskottets utlåtande behandlar
ett i övrigt enhälligt statsutskottsutlåtande
i försvarsfrågan, där
man för två budgetår tillstyrker väldiga
anslag för det svenska försvaret.

Liksom fallet var 1958 är det ju nu
fråga om en kompromiss mellan de
fyra demokratiska partierna. Då gällde
kompromissen riktlinjer för försvaret
under tre budgetår. Vi befinner oss nu
i det sista av dessa budgetår. Nu gäller
överenskommelsen de närmaste två
budgetåren. Här vill jag gärna uttrycka
min uppskattning av det arbete som
utfördes av 1960 års försvarsutredning
och som jag hoppas nu resulterar i
ett pratiskt taget enhälligt riksdagsbeslut.
Det innebär nämligen att de riktlinjer
för vår försvarsorganisations utformning,
som uppdrogs och fastställdes
1958, under ytterligare två år kan
fullföljas. Det är en anpassning till den
nya krigstekniken som pågår, och den
pågår i minst den takt som förutsattes
vid 1958 års riksdag. Det betyder att
vi efter hand får ett försvar som kvantitativt
sett visserligen är mindre än
det nuvarande men absolut bättre och
modernare kvalitativt sett. Denna modernisering
går för närvarande mycket
snabbt. Vi i Sverige har ju valt att gå
alliansfrihetens och neutralitetens väg.
Den uppgiften är svår, eftersom vi därmed
också har valt att helt av egen
kraft vidmakthålla ett försvar, tjänligt
för uppgiften att trygga denna kurs,

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

ett försvar som kan ge oss ökade möjligheter
att stå utanför eventuella krig
i vår omvärld. Utan fasthet och kontinuitet
i våra försvarsförberedelser skulle
vi alldeles i onödan göra denna uppgift
väsentligt svårare för att inte säga
omöjlig.

Det beslut som nu förestår tillgodoser
så långt jag kan se detta behov av
fasthet och kontinuitet inom vårt försvar
till gagn för vår fredsbevarande
neutralitetspolitik. Jag hoppas, att enigheten
i försvarsfrågan, som är en nationell
tillgång av mycket stor betydelse,
skall leva vidare trots vad som förekommit
här.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas också, i likhet
med statsrådet, att det skall vara
möjligt att »trots vad som har förekommit»
åter komma tillbaka till enighet i
försvarsfrågan.

Jag vill gärna göra klart för kammarens
ledamöter, och även för statsrådet,
att den s. k. uppgörelse som vi träffade
i försvarskommittén och den enighet
som vi där skapat, i varje fall för
mig och andra ledamöter som tillhör
samma riktning som jag, innebär en
mycket stor uppoffring. Vi gav efter
på mycket av det, som vi egentligen ansåg
vara nödvändigt, för att få enighet
om försvaret.

Efter att ha gjort denna sorts eftergift
för att uppnå enighet är det onekligen
litet säreget, att det vunna resultatet
naggas i kanten, utan att man ens
blir underrättad om vad som skall förekomma.
Att man då blir litet indignerad,
herr talman, är inte något tecken
på att man tröttnat på samarbetet, utan
en undran om den andra parten kanske
har tröttnat på detta samarbete. Man
undrar om den andra parten inte vill
ha något samarbete längre. Jag hoppas
att så inte är förhållandet. Men förfaringssättet
i detta sammanhang är ägnat
att inge vissa bekymmer, fastän jag

Nr 13

Onsdagen den
Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

gärna skall erkänna, att jag inte har
använt så världshistoriska perspektiv
härvidlag som herrar Ståhl och Wedén.
Jag har å andra sidan dragit de praktiska
konsekvenserna av min argumentation
i fråga om det föreliggande förslaget.
Det är kanske så, att argumentationens
häftighet får uppväga frånvaron
av praktiska konsekvenser.

För att återkomma till vad statsrådet
här har sagt så är jag inte alls på det
klara med att försvarskommitténs uttalande
ger regeringen stöd för att betrakta
det här som ett besparingsförslag.
I försvarskommitténs betänkande står,
och jag har citerat det förut: »I den
mån det visar sig att besparingsförslagen
efter ytterligare prövning kan genomföras
utan menliga återverkningar
på försvarseffekten, är de nettobesparingar
som därvid kan uppkomma dock
av sådan natur att de enligt vad försvarskommittén
tidigare anfört bör medföra
motsvarande nedskärning av gällande
kostnadsram.» Jag kan nämna,
att citatet återfinns på sid. 50 i betänkandet,
om statsrådet har svårt att finna
det.

Förutsättningen för att man skall
kunna få begagna det här är alltså, att
det efter vidare prövning visar sig att
det kan ske utan menliga återverkningar
på försvarseffekten. De militära
myndigheterna har bestämt sagt ifrån
att denna åtgärd enligt deras mening
har menliga verkningar på försvarseffekten.

Statsrådets uttalande om den Älmebyska
utredningen var sensationellt.
Han sade att han valt dessa utredningsmän,
därför att de inte var några experter
på det militära området; därför
skulle man i en rent militär utbildningsfråga
tro mer på dem än på den samlade
militära expertisen. Jag återkommer
till min liknelse i fråga om skolöverstyrelsen
och hoppas, att överbefälhavaren
och arméchefen i framtiden
skall bli de avgörande remissmyndigheterna
i fråga om avkortning av skol -

12 april 1961 fm.

tiden. Vi får se vad som kommer att
hända i det sammanhanget.

Varför underrättades inte försvarskommittén?
Ja, statsrådet har med stor
aplomb tagit ansvaret för detta. Det gläder
mig att statsrådet har tagit det ansvaret,
tv det är otvivelaktigt ett ansvar.
Jag hoppas i det längsta, att det
var fråga om något oavsiktligt, men nog
är det ändå märkligt att man inte tog
in denna sak i direktiven för den Holmqvistska
utredningen. Man hade bestämt
att den utredningen skulle grunda sig
på dessa försök. Men i de direktiv för
utredningen, som var tillgängliga för
försvarskommittén, nämndes inte ett
ord om att man hade för avsikt att
föreslå riksdagen en försöksverksamhet
av denna typ. Statsrådet tänkte inte
på att försvarskommittén kunde vara
intresserad av denna sak. Statsrådet
kunde inte tänka sig att kommittén, när
den skulle uttala sig om konsekvenserna
på budgetområdet av en eventuell
nedskärning, skulle kunna vara intresserad
av vad regeringen ämnade
göra i det avseendet. Det är onekligen
litet märkligt.

Med stor skicklighet undvek statsrådet
min fråga om vad han skulle göra,
därest det fortfarande fanns en enhällig
militär opinion mot detta. Låt mig ställa
ytterligare en fråga, eftersom statsrådet
inte är bunden av tidsbegränsning
när det gäller att svara. Om den Holmqvistska
utredningen inte är klar nästa
år, hur blir det då? Återgår man då till
den gamla ordningen? Försöket är ju
gjort, så ur den synpunkten behövs det
inte något nytt försök.

Herr statsrådet sade i förbigående, att
det var omöjligt för honom att helt och
hållet nonchalera den Älmebyska utredningen.
Han måste kasta ett fläskben
åt den besparingsopinion som den enligt
statsrådets egen mening sakkunniga
besparingsutredningen gav uttryck
åt. Denna opinion kunde statsrådet inte
nonchalera. Det vore bättre, om statsrådet
sade rent ut, att det var av dessa

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

skäl, icke av några andra, som detta
förslag blivit framlagt.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministerns försök
till förklaring här påminner mig
om den klassiska repliken till Charles
Lindley: Inga förklaringar, Charlie, för
det blir bara sämre. Vad vi nu har fått
klarlagt är nämligen, att de som hölls
utanför underrättelse om regeringens i
början av oktober fattade beslut var
inte bara försvarskommittén som sådan
och de militära myndigheterna utan
även de socialdemokratiska ledamöterna
i försvarskommittén. Att innesluta ett
ställningstagande så vattentätt som här
har skett ter sig rätt märkligt. Därtill
kommer att försvarsministern säger, att
han absolut inte hade några politiska
biavsikter, vilket här har tillvitats honom,
dock icke av mig. Jag godtar naturligtvis
den förklaringen, när statsrådet
ger den, men jag konstaterar, att
det är verkligen roligt att höra, att det
finns ett socialdemokratiskt statsråd,
som är till den grad politiskt oskyldigt,
som tydligen försvarsministern.

Försvarsministern sade vidare, att vi
skulle ha tröttnat på denna typ av uppgörelser.
Jag hänvisar till vad jag sade
i mitt förra anförande. Jag sade där,
att anledningen till att vi avstod från
att ställa några yrkanden var vår månhet
om att samarbetet kring försvaret
skall kunna fortsätta. Jag tror att vi kan
räkna oss till dem som mindre än de
flesta utsatt detta samarbete för påfrestningar.
Det har nämligen för oss
varit en hjärtesak att det skall kunna
fortsätta. Jag anser att detta samarbete
både utåt och inåt är så viktigt alt inte
några politiska partier får tröttna på
det, utan att man får uppbjuda alla ansträngningar,
inte minst från statsrådets
sida, för att upprätthålla det.

Jag skulle vara mycket tillfredsställd,
om den starka kritik som framförts både
i det särskilda yttrandet och från

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

en allvarlig tankeställare om att man,
ifall man är mån om detta samarbete,
inte får handskas med det hur som helst
utan måste tänka sig för. Jag kan inte
underlåta att uttala min förvåning över
att statsrådet säger, att han, när detta
förslag framfördes, icke förutsåg, att
det skulle medföra några nämnvärda
kostnadsbesparingar, i varje fall inte en
så stor besparing som 5 miljoner kronor.
Detta hade varit ytterligare ett
skäl för att låta myndigheter och försvarskommitté
se på saken. Då skulle
nog experterna kunnat ge upplysning
om vad det skulle betyda i kostnadshänseende.
Jag vet för mycket om departementet
för att tro att inte departementschefen
med hjälp av sina skickliga
tjänstemän ganska lätt skulle ha kunnat
skaffa sig kännedom om den saken.

Jag vill inte fortsätta denna process,
därför att det fortsatta samarbetet förts
in i sammanhanget och kanske kan sättas
på spel, om man driver saken för
långt. Min och hela folkpartiets månhet
om fortsatt samarbete är så stor, att
vi inte vill driva denna relativt underordnade
sak till en stor process. Men
jag har velat bidra till att ge försvarsministern
en tankeställare att så här
gör man inte. I stället bör man hålla
olika parter underrättade om sina avsikter
precis som man gör inom en försvarskommitté,
där man är angelägen
om att få alla förslag ställda under diskussion.
Jag hoppas att detta är ett enastående
fall som inte skall upprepas.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara först i förbigående
säga till herr Heckscher, att
jag i varje fall inte känner mig träffad
av hans lilla elakhet om bristande samband
mellan häftighet i ord och beredskap
att ta konsekvenser och dra slutsatser
av orden.

Till försvarsministern vill jag säga
att jag inte alls anser att han skall nonchalera
de civila experternas omdö -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

me. Jag tror det kan vara riktigt att låta
nya friska ögon se på sådana här
frågor. Men vad jag ville framhålla var,
att försvarsministern hade nonchalerat
försvarsutredningen. Han hade nonchalerat
den metodik för förhandlingar i
försvarsfrågan som tidigare tillämpats
när det gällt riksdagsgrupperna. Utan
tvivel hade han också nonchalerat den
militära sakkunskapens uppfattning till
den grad att han, såvitt jag förstår, inte
ens i tid underrättat denna om det
beslut han ämnade fatta.

Vidare tycker jag nog att försvarsministern
drev bevisningen för vad herr
Ståhl kallade hans politiska oskyldighet
väl långt. Jag skulle i det sammanhanget
kunna litet travestera en replik
som en gång fälldes i underhuset. Jag
har inte gjort gällande att detta var något
stort taktiskt trumfess, utan jag talade
om »en liten ynka fördel». Men en
gång sades följande i underhuset, vilket
också kan sägas till försvarsministern
i detta sammanhang: »Vad jag är
irriterad över är inte, att han haft en
trumfhacka i rockärmen, utan att han
påstår att det är en högre försyn som
stuckit dit den och inte hans egen uppfinningsrikedom.
»

Jag frågade försvarsministern dels om
frågan stod öppen om huruvida rationaliseringsmöjligheter
skulle användas
för en förkortning av utbildningen eller
för en förbättring av utbildningens
resultat och dels om utbildningsfrågorna
skulle övervägas i samband med övriga
försvarsfrågor. På båda de frågorna
svarade försvarsministern ja, och
jag tackar honom för det.

När det gäller samarbetet i försvarsfrågan
tror jag ingen kan misstaga sig
på min varma önskan att upprätthålla
ett samarbete mellan de demokratiska
partierna. Men vad jag — låt vara på
ett litet häftigt sätt, det medger jag gärna,
ehuru jag anser det motiverat av
omständigheterna — velat säga till försvarsministern
är, att ett samarbete måste
byggas på en fullständig uppriktig -

het från båda sidor, om det skall vara
hållbart.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag är rädd för att mycket
av denna diskussion bottnar i det
faktum, att man inom vissa delar av oppositionen
tror, att allt som regeringen
sysslar med — även i fackdepartementen
— är politisk taktik och att vi, när
vi behandlar fackfrågor, endast har politiska,
taktiska problemställningar i
tankarna. Därvid tar emellertid herr
Wedén och andra fullkomligt miste.

När vi fullföljde påbörjad försöksverksamhet
— som pågår även detta
budgetår och som är tidsbegränsad till
ett budgetår — och planerade fortsättningen,
såg den kanske något annorlunda
ut än den sedan blev. Detta berodde
emellertid på att besparingsutredningen
under tiden kom med sina förslag, som
vi var tvungna att pröva. Jag tror att
herr Heckscher skall akta sig för att
rida för mycket på att jag sagt, att dess
medlemmar i första hand är experter
på det civila livets områden och inte
känner till så mycket om försvaret. Det
kan ibland vara en fördel att få sådana
framstående experter att granska olika
sidor av försvarsverksamheten. Vi har
ju ändå möjligheten, herr Heckscher,
att sedan få del av de militära myndigheternas
synpunkter.

När jag inte till alla delar kunnat
följa de militära myndigheternas syn
på denna fråga, är det därför att jag,
ehuru jag inte alls är någon militär,
dock som civilist har ganska stor erfarenhet
av repetitionsövningarna.
Dessutom har jag kontakt med praktiskt
taget hela den del av svenska folket
som är inkallad. Vad som något förskräcker
mig är, att under den försöksverksamhet
vi haft — detta visar för
övrigt hur farligt det är att röra i dessa
frågor — har jag från alla håll i landet
och från alla kategorier av medbor -

Onsdagen den 12

gare som är inkallade fått påpekanden
och upplysningar om hur man lätt skulle
vinna tid genom olika slags åtgärder.
Herr Heckscher och jag vet hur
svårt det är att lägga upp repetitionsövningarna
så, att de får ett riktigt innehåll.
Där har den militära ledningen
— inte minst arméledningen — för varje
år lyckats allt bättre. Bristen på befäl
gör emellertid att övningarna inte
är fullödiga. Detta är man också fullständigt
på det klara med. Fortfarande
är dock kritiken mot dessa repetitionsövningar
från olika håll sådan, att det
enligt min mening vore fullständigt ansvarslöst
av departementschefen, om
han inte inför besparingsutredningens
betänkande hade låtit i praktiken —
inte vid skrivbordet — pröva uppslaget,
om man kan spara fem dagar.

Jag har inte haft några som helst politiska
biavsikter. Jag måste förbehålla
mig att få taga upp sådana här frågor
även om det sitter försvarsutredningar.
Departementschefen måste ha initiativrätt
i sådana sammanhang. Det är omöjligt
att ta ansvaret för och leda utvecklingen
inom det väldiga område som
försvaret utgör, om man inte som departementschef
får göra sådana här ingrepp,
när man anser det lämpligt. Jag
får naturligtvis lägga fram mina förslag
för riksdagen, men jag har då inplacerat
dem i rätt sammanhang i förhållande
till övriga pågående utredningar,
försöksverksamhet och omläggningar.

Den ekonomiska sidan av saken aktualiserades
gnom det utredningsresultat
som herrar Heckscher och Ståhl
m. fl. medverkat till. Herr Heckscher läste
upp sid. 50 i detta betänkande. Jag
ber honom också att läsa sid. 40. Där
talas om utbildningsverksamheten. Detta
ord trodde jag aldrig skulle komma
med i den överenskommelse som träffades.
Det gjorde att vi plötsligt fick
klart för oss i budgetarbetet, att här
kunde en besparing på 5 miljoner kronor
göras. Annars hade meningen varit, att

april 1961 fm. Nr 13

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

den besparing på 5 å 6 miljoner kronor,
som försöksverksamheten i och för
sig innebär, skulle skjutits över till någon
annan del av försvarets verksamhet.
Genom detta betänkandes utformning
blev det klart, att det skulle gå att
minska ramen med 5 miljoner, och jag
är glad över att det inte på den punkten,
trots vad herr Heckscher sade, råder
någon större oenighet. Om vi under det
kommande budgetåret genom annan rationaliseringsverksamhet
kan göra besparingar
— inte av betydelse, ty det
tror jag inte är möjligt, men dock besparingar
— så är det väl ändå meningen
att försvarskostnaderna enligt
de principer, som står uttryckta på sid.
40 och 50, skall minskas. Det har ju
samtliga partiers representanter inom
kommittén blivit eniga om. På den socialdemokratiska
sidan har man betraktat
detta som en stor vinst.

Herr Heckscher fortsätter att fråga
om vad som sker efter denna ettårsperiod.
Jag har sagt att det rör sig om en
ettårig försöksverksamhet. Skulle resultatet
av denna visa sig vara mycket fördelaktigt,
så att det kan påverka repetitionsövningarnas
längd i framtiden,
skall vi självfallet komma tillbaka med
förslag till reformer. Praktiskt sett hoppas
jag för min del, att utredningsmannen
skall bli klar med sin bedömning
i så god tid, att försvarskommittén, som
skall tillsättas i slutet av året, skall ha
möjligheter att pröva den praktiska
uppläggningen av frågan. Mer vågar
jag inte säga på den punkten.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Den sista tidtabellen
skall jag inte gå in på. Regeringen måste
väl ändå göra sin proposition utan
att ta hänsyn till vad den nya försvarskommittén
säger i sammanhanget, så
prövningen blir kanske litet säregen.

Det är riktigt, herr talman, att om
vi kan göra besparingar skall de få slå
igenom; därom var försvarskommittén
enig, och det är ju alldeles klart. Men

Nr 13

Onsdagen den
Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

förutsättningen är då, att det blir en
besparing som innebär att man genom
bättre metod får ut samma försvarseffekt.
Statsrådet hänvisar till s. 40 i utredningsbetänkandet.
Jag har bara av
hänsyn till kammarens protokoll inte
förut läst upp vad där står, men jag
skall gärna göra det: »Försvarslcommittén
anser, att i princip bör gälla
dels att kostnadsramen skall minskas
om krigsmakten åvilande fredsuppgifter
bortfaller eller till följd av rationaliseringar
som genomförts på statsmakternas
initiativ kan lösas på billigare

sätt---. »Motsvarande ökning av

kostnadsramen skall ske, om krigsmaktens
uppgifter ökar, sägs det vidare.
Sedan står det: »I fråga om rationaliseringsåtgärder
avser försvarskommittén
främst förändringar i stabs-, förvaltnings-
eller utbildningsorganisationen,
innebärande exempelvis sammanförande
av enheter eller uppdelning av en
enhet.»

Det är alldeles klart att det också
här är fråga om sådant, som innebär
en förändring med bibehållen effekt,
och det är det som saken gäller. I frågan
om huruvida man når bibehållen
effekt om man gör denna förändring
har de militära myndigheterna en mycket
bestämd uppfattning. När statsrådet
här åberopar 1959 års besparingsutredning
vilt jag påminna honom om
vad överbefälhavaren påpekar i sitt yttrande
av den 14 januari, nämligen att
de förutsättningar som utredningen räknade
med inte är uppfyllda vid tilllämpning
av regeringens nuvarande förslag.

Beträffande frågan om civila och militära
experter är det visst bra att civila
också får se på detta spörsmål,
men experter är de bara om de vet
mer om saken än vad andra gör. När
det gäller själva utbildningseffekten,
herr talman, är den militära expertisens
ord trots allt av rätt väsentlig betydelse.

Till slut vill jag påpeka, att både den

12 april 1961 fm.

militära expertisen och i all blygsamhet
jag själv i det anförande jag började
debatten med har sagt ifrån, att
vi tror att man bör genomföra förändringar
av repetitionsövningarnas organisation.
Vi tror inte att de är bra
som de är, men vi tror inte heller att
det är rimligt och riktigt att plötsligt,
utan någon annan ändring, genomföra
en nedskärning med fem dagar. Då får
man en minskning av effekten, som
skulle ha kunnat undvikas, om man hade
avvaktat den planläggning som den
Holmqvistska utredningen möjligen kan
tänkas föra fram till.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Herr Heckscher yrkade
bifall till den av högerrepresentanterna
i andra lagutskottet avgivna reservationen,
vilket alltså innebär att han
yrkade avslag på utskottets hemställan.
Detta ger mig anledning att med några
ord beröra, hur andra lagutskottet
har sett på detta ärende. Jag kan inskränka
mig till att hålla ett mycket
kort anförande efter den debatt som
förekommit.

Andra lagutskottet har haft att granska
förslaget till »förordning med provisoriska
bestämmelser angående utbildningstiden
för vissa värnpliktiga»,
vilket förslag är knutet till Kungl.
Maj :ts proposition om en nedprutning
av tiden för repetitionsövningarna med
fem dagar. Det är emellertid klart att
andra lagutskottet, innan det tagit
ståndpunkt till lagtextens utformning,
också har bildat sig en uppfattning om
förslagets sakliga innehåll. Utskottet
har beaktat, att Kungl. Maj:t har tillkallat
en särskild sakkunnig, som skall
söka åstadkomma vissa rationaliseringar
och eventuella besparingar inom försvaret
och bl. a. pröva frågan om differentierad
utbildning. Vid sina överväganden
skall utredningsmannen undersöka
om inte tiden för repetitionsövningarna
kan förkortas. För att —
som det heter — ge utredningsman -

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Nr 13

nen underlag för hans bedömanden har
det ansetts nödvändigt, att han och hans
medarbetare får tillfälle att så att säga
på fältet studera vad som kan uppnås
i fråga om utbildning under en kortare
övningstid. De fem dagarna kan
— det framgår av propositionen —
komma att inskränkas till tre effektiva
övningsdagar, om de fem dagarna, som
prutas bort, förlägges så att i dem kommer
att ingå en lördag och en söndag.

Genom andra rationaliseringar torde
utbildningen kunna effektiviseras, och
man kan enligt utskottets uppfattning
troligen komma fram till en i stort sett
lika effektiv utbildning som tidigare.
Det kan hända att utskottet på denna
punkt är något kategoriskt i sitt uttalande,
eftersom det just är effektiviteten,
som själva försöket skall utröna.

Det framgår tydligt av förslaget —
och det har framhållits här inte minst
av försvarsministern men även av andra
talare — att detta är ett försök, som
inskränker sig till ett budgetår. Jag
tycker för min del att frågans karaktär
av försök inte kan understrykas på bättre
sätt än vad som skett därigenom att
man inte föreslår en ändring i värnpliktslagen
utan lägger fram ett förslag
till en provisorisk lag, som skall gälla
under ett enda budgetår.

Inom andra lagutskottet bär vi ansett
det angeläget att man gör ett försök
av det slag det här gäller, eftersom
det även inom försvaret behöver
göras rationaliseringar i besparande
syfte, låt vara att det nu rör sig om en
mycket begränsad åtgärd. Den besparing
som kan uppnås är enligt vår mening
mycket obetydlig. Det är fråga om
5 miljoner kronor i en försvarsbudget
som omfattar drygt 3 000 miljoner. Detta
utgör, såsom framhålles i högerreservationen
inom statsutskottet, mindre än
två tiondels procent av hela kostnadsramen
eller uttryckt på annat sätt: det
gäller inte fullt två promille av de sammanlagda
försvarskostnaderna.

Jag kan inte heller finna annat än att

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

det är riktigt vad försvarsministern
nyss sade om att det ligger inom Kungl.
Maj :ts befogenheter och uppgifter att
sätta i gång rationaliseringsundersökningar
av detta slag. Riksdagen har ju
också i olika sammanhang gjort det uttalandet,
att de möjligheter till rationaliseringar
och besparingar, som kan
finnas inom försvaret, bör tillvaratas.
Jag vill tillägga, att vi inom andra lagutskottet
inte har känt oss stötta i kanten
av det förhållandet, att försvarsministern
gått förbi försvarskommittén.
Jag kan förstå att de som inom
statsutskottets första avdelning sysslar
med försvarets angelägenheter, ser annorlunda
på saken, kanske inte minst
på grund av det förflutna och de överenskommelser
som har skett. Vi i andra
lagutskottet som inte bär något dylikt
förflutet — jag tror inte att någon av
utskottets ledamöter är ledamot av försvarskommittén
— har inte kunnat inse
att det här rör sig om någon särskilt
stor sak. Givetvis hade det varit
lämpligt att försvarsministern tagit
kontakt med försvarskommittén, innan
förslaget lades fram, men å andra sidan
är det som sagt fråga om en åtgärd
som ligger inom Kungl. Maj:ts
befogenheter.

Det hela har alltså för oss inom andra
lagutskottet tett sig som en åtgärd
av begränsad räckvidd, såsom ett försök
i studiesyfte för att bereda utredningsmannen
underlag för vissa bedömningar.
Enligt vår mening understrykes
klart anordningens provisoriska
karaktär därigenom, att det inte
framlägges något förslag till ändring av
värnpliktslagens bestämmelser beträffande
tjänstgöringstiden utan endast ett
förslag till en särskild författning, som
är avsedd att gälla enbart budgetåret
den 1 juli 1961—den 30 juni 1962.

Det har anmärkts på att andra lagutskottet
sagt, att enligt utskottets mening
bör inte försvarseffekten försämras
genom den föreslagna förkortningen
av repetitionsövningarna. Det är

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

möjligt att denna formulering, såsom
jag tidigare framhöll, är något kategorisk.
När det framställes anmärkningar
mot formuleringen, kan jag emellertid
inte underlåta att erinra om den lika
kategoriska formulering, som återfinnes
i reservationen och några av motionerna
och som innebär ett klart konstaterande
av att försvarseffekten skulle
bli sämre genom en sådan förkortning.
Man vet väl ingenting om den saken
heller, förrän försöket har gjorts. På
grund av att förslaget har försökskaraktär
och på grund av att det syftar
till att åstadkomma rationaliseringar
och besparingar har vi inom andra lagutskottet
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag
sådant det framläggs i proposition nr
39.

Jag ber herr talman med detta att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Inför det läge vi nu
har ute i världen talar man ibland på
internationellt forum, inom Förenta
Nationerna, om nedrustning som den
enda vägen fram till freden och fredens
bevarande för människorna i framtiden.
Man ställer sålunda denna möjlighet i
perspektivet i internationella sammanhang.
De som har yttrat sig här i dag
har däremot talat som om ständigt ökade
rustningar vore ett evighetsperspektiv.
Det är därför angeläget att det sägs
någonting om vad som rör sig i tiden
och de problem som människorna brottas
med i det tillstånd som mänskligheten
av i dag bär manövrerat sig in i.

Jag kan instämma med vad herr
Heckscher menar, då han erinrar om
en gammal vits som är byggd på lång
erfarenhet om väntetiderna för de
värnpliktiga under tjänstgöringstiden.
Den saken var aktuell när jag under
första världskriget gjorde min värnpliktstjänstgöring
och den är aktuell
i dag — efter vad värnpliktiga som legat
ute på repetitionsövningar de senaste
åren har berättat för mig. Det

händer att de måste ligga vid en mosskant
hela dygn och stirra ut över en
mosse för att möta någonting som de
vet inte existerar annat än i de obefintliga
spökenas värld. Att de värnpliktiga
i frost och kyla, som tränger
igenom kläderna och som ibland förfryser
händerna, skall kunna inbilla sig
att de befinner sig i en annan sorts
värld än de verkligen gör, är alldeles
otänkbart.

De värnpliktiga får många gånger
ligga och vänta på sådant som de vet
ingenting är under längre tid än de
använder för att sätta sig in i bruket
av de nya vapnen som har utvecklats
sedan de senast var i militärtjänst. Jag
har exempel även på detta.

Det är därför en liten ljuspunkt i de
förslag som här framlägges, att det föreslås
en nedskärning av repetitionsövningarna
med 5 dagar. Egentligen är
det, som den senaste talaren här erinrar
om, inte fråga om mer än två eller
tre effektiva dagar.

Det är intressant att se vad man
kan spara på att avstå från dessa övningsdagar.
Att man kan komma till
samma effektivitet genom övningar under
den kortare tiden om man i stället
har mindre väntetider, är jag nu alldeles
övertygad om, och det skall jag
inte närmare gå in på att motivera.
Genom att dessa två eller tre dagar slopas
sparas inte bara de 5 miljoner kronor
som det är fråga om under denna
punkt utan avsevärda belopp också under
andra punkter. Om ni läser punkterna
nr 1, 29, 35, 61 och 136, så kan
vi räkna samman en total besparing
på 10 600 000 kronor. Härtill får man
lägga värdet av den produktionsökning
som blir följden av att människorna får
vara kvar några dagar mera i produktivt
arbete. Även detta betyder åtskilliga
miljoner kronor, som bör beaktas i
detta sammanhang, även om den besparingen
inte kommer till synes på fjärde
huvudtiteln.

Tyvärr måste man trots detta kon -

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Nr 13

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

statera en mycket stor ökning av försvarskostnaderna
jämfört med föregående
år. Lägger man samman kostnaderna
för försvarsväsendet, om man räknar
med kostnaderna för civilförsvaret, för
vissa pensioner och andra utgifter som
faktiskt är förorsakade av försvarsväsendet,
så kommer man säkert upp i ett
belopp som går upp till 3,5 miljarder
kronor. Man kan ju då tycka att det är
ett mycket blygsamt förslag vi kommit
med i vår motion där vi föreslagit, att
man nu till en början borde skära ned
kostnaderna med 200 miljoner kronor.

3 500 miljoner kronor, det är mer än
halva inkomstskatten. När man talar om
skatterna i detta sammanhang borde
man sannerligen inte glömma bort hur
stor del av skatten som försvarskostnaderna
tar. Är det ändå inte märkvärdigt
tyst på den borgerliga fronten när
det blir tal om militärkostnaderna och
skatterna? När det gäller socialfrågor är
man annars mycket mån om att framhålla
hur dyrt allting är, hur nödvändigt
det är att spara och hur viktigt det
är att just nu få till stånd en sänkning
av skatterna. Man skall då inte glömma
bort skatterna när det blir tal om militärutgifterna.
Det är därför vi har väckt
motionen om en prutning med 200 miljoner
kronor.

Som vi vet byggde 1958 års försvarsbeslut
på en partiledaröverenskommelse
med en giltighet av tre år. Om inte riksdagen
skall sättas ur spel är det ju nödvändigt
att riksdagen behandlar denna
fråga nu när treårsperioden är utgången.
De anföranden, som hållits av herr
Hecksclier, herr Ståhl och herr Wedén,
vittnar sannerligen om hur utvecklingen
skulle te sig om herr Ståhls tänkta
försvarsråd skulle bli verklighet ett
försvarsråd sammansatt av representanter
från de olika partierna och influerat
av militärt tänkande. Vad skulle
detta betyda i framtiden för riksdagen
och för människorna utanför riksdagen? Jag

är helt övertygad om att den upp -

fattning som kommit till synes i statsutskottets
utlåtande nr 4 och hos försvarsutredningen
ingalunda delas av
majoriteten av Sveriges folk. Majoriteten
av Sveriges folk anser att vi skall
spara på försvarsutgifterna. Det finns
hundratusentals ynglingar i värnpiiktsåldern
som kan vittna om det slöseri
som pågår inom det militära den dag
som i dag är — även om det möjligtvis
blivit något bättre. Det är dock som
om man inte skulle kunna komma bort
från det militära slöseriet. Man kan se
på förhållandena under det senaste
världskriget och de upprörande saker
som då ägde rum på olika områden.
Man skulle kunna peka på saker som
står som monument över missförhållanden
under en mycket svår tid, missförhållanden
åstadkomna av militär sakkunskap.

När nu tiden är inne för att pröva
denna sak på nytt är det inte bara försvarsutredningen
och utskottet som bör
vara bestämmande. Man bör även ta
hänsyn till de synpunkter man kan ha
ute i landet. Det är därför vi har begärt
en ny utredning, som skall försöka komma
fram till lägre kostnader och föreslå
en för vårt land lämpligare försvarsorganisation.

De 200 miljoner kronorna, som vi anser
att man skulle kunna pruta ned försvarsutgifterna
med, skulle inte betyda
så mycket i det militära sammanhanget.
Denna siffra utgör en så liten procent
av det stora beloppet på över 3 miljarder
kronor. Det skulle dock betyda åtskilligt
att ha dessa 200 miljoner till
hands på andra områden, där mycket
stora behov föreligger. Många gånger
måste vi säga nej till viktiga förslag
som kommer på riksdagens bord, därför
att — som man säger — det ekonomiska
läget inte tillåter att man genomför den
eller den reformen. Jag förvånar mig
över att de, som har ögonen öppna för
hur många människor har det i vårt
land, inte inser det slöseri som återspeglas
i reservationerna till statsutskot -

4 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

tets utlåtande från bl. a. högerhåll. Vi
vet, att vi den dag som i dag är har
många i vårt land som lider nöd. I varje
stad och i varje tättbebyggt samhälle i
vårt land finns handikappade människor,
som har det svårt, sjuka som
inte kan få vård eller arbete. Det finns
de som har invalidiserats och blivit
sjuka i militärtjänst och inte har en inkomst
eller ersättning på vilken de kan
leva människovärdigt. Det är bl. a. dem
man bör tänka på när man beslutar hur
mycket som skall offras i det ena eller
andra fallet.

Egentligen vill jag påstå att det inte
är vapen som människorna i vår tid
behöver, det är livsmedel och medicin
som de behöver. Vi har visserligen en
viss överproduktion av livsmedel i vårt
land, men det finns sjuka som behöver
medicin och som inte får den hjälp de
skall ha. Jag tänker emellertid framför
allt på förhållandena ute i världen. Vi
är alla medvetna om att hälften av människorna
aldrig får äta sig mätta. Ingen
bestrider väl att det är rustningar och
krig som gör världen så här fattig. Det
sägs att man inte skall ge stenar i stället
för bröd — det accepteras som en
kristlig sats. Jag vill påstå att vapen
i stället för bröd är värre än stenar.

Jag såg för någon dag sedan en beräkning
från Amerika, enligt vilken länderna
sammanlagt ger omkring IV* miljard
kronor per dag till militära rustningar.
Med dessa medel skulle vi kunna
lösa alla de elementära problem som
orsakar det materiella nödtillståndet i
världen av i dag. Alla människor skulle
få en god bostad — alla människor. Alla
människor skulle få äta sig mätta, alla
svåra epidemiska sjukdomar i de underutvecklade
länderna skulle botas,
och därtill skulle det ges möjligheter att
snabbt bygga upp en modern industri
och produktionsorganisation i alla länder.
Det är rustningarna som hindrar
detta.

Jag vet för all del alltför väl, att
det finns människor som tycker att det

är mycket obehagligt att lyssna till detta.
Jag vet att det finns de som känner
till dessa fakta men blundar för dem.
Vi som sitter här i riksdagen känner väl
till allt detta. Det är inga nyheter som
jag kommer med; det är bara ett konstaterande
av verkligheten sådan den är i
dagens värld.

Jag har ibland mötts av talet om en
ropandes röst i öknen. Visst har jag lärt
mig inse, att man ofta ej möter förståelse
hos regeringar, militärer och militära
utredningar, så det ligger naturligtvis
åtskilligt i den gamla satsen. Men
vad jag sagt svarar mot mänsklighetens
önskningar och behov; den saken lär
ingen kunna bestrida.

Och mänsklighetens önskningar och
behov består inte i att vi skall slå ihjäl
varandra, att vi skall göra det svårt för
varandra, utan det problem vi har att
lösa är hur vi skall kunna leva tillsammans.
Det visar sig att hjälp åt behövande,
vare sig det gäller eftersatta
grupper eller underutvecklade länder,
betalar sig även för dem som har det
bättre ställt.

Vi kanske hade anledning att se litet
på den process som pågår i Jerusalem
i dag. Den gamle bödeln där nere, som
har bidragit till att många miljoner
människor mördats, kan ju betraktas
såsom en symbol för det gamla Tyskland.
Men det finns de — jag skall inte
fresta talmannen att göra bruk av klubban
— som ägnar andra länder en tacksamhetens
tanke, därför att de har fått
hjälp under gångna tider. Världen är ju
på frammarsch, Sovjetunionen står
främst tekniskt i dag. Kina började sin
marsch in i modern tid för tio år sedan,
Afrika håller på att vakna, och Indiens
folk börjar röra på sig. Ur denna födslovånda
skapas det en värld med människovärde
i framtiden. Jag kom särskilt
att tänka på det då jag häromdagen besökte
en kinesisk arkitektutställning i
Folkets hus, där man i en liten skrift
redogjorde för vad man under stora
svårigheter har byggt upp i Kina under

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

en tioårsperiod och där man riktade
ett tack till de folk ute i världen som
lämnat stöd och hjälp under denna tid.

Min vän Dickson brukar ofta tala om
moralisk upprustning, och jag tror att
vad vi behöver är en verklig moralisk
upprustning, där alla de som för upprustningstalet
på sina läppar verkligen
får klart för sig vad moral, människovärde
och broderskap i kristlig anda
betyder.

Vi skulle kunna göra mer för de underutvecklade
länderna än vad vi för
närvarande gör. Och den hjälpen borde
tas av försvarskostnaderna, ty den
betyder ett försvar för oss i framtiden.

Häromdagen — jag tror det var i måndags
—■ var jordbruksministern nere i
Skåne och talade på en RLF-konferens
i Eslöv. Han nämnde därvid om den
väntade produktionsökningen inom
EEC-staterna och sade enligt tidningarnas
referat, »att denna produktionsökning
kommer inte blott att försämra
våra exportmöjligheter dit utan att en
annan fara är lika hotande. EEC-länderna
kan i långt högre grad bli våra
konkurrenter på den krympta världsmarknad
som står till buds för jordbruksprodukterna».
Detta säkert alldeles
riktiga konstaterande är nästan makabert,
eftersom ju världen lider stor
brist på just det, som vi har svårigheter
att få avsättning för.

Jag skall inte utveckla denna fråga
vidare nu, men nog kan den tjäna som
en tankeställare när det gäller en ändrad
inställning till vår hjälp åt de underutvecklade
länderna och vad vi anslår
till försvaret samt våra möjligheter till
en klok användning av de medel vi har
att inom budgetens ram skapa trygghet
för jordbruket.

.lag är väl medveten om att det inte
går att få resonans för detta resonemang,
men frågorna bör ändå föras på tal.

.lag undrar om inte våra statsråd vid
nyårstiden fick en liten tankeställare.
I)å skickade några organisationer här
i landet ut en bok betitlad Djävulsdan -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

sen. Jag fick den också, och det meddelades
i sammanhanget, att samtliga statsråd
hade fått den. Boken ger verkligen
anledning till reflexioner. När jag läste
den kom jag att tänka på förre försvarsministern
Torsten Nilsson, som i något
sammanhang här målade upp vad som
kunde bli följden av ett atomkrig och
då talade om en ödeläggelse, vars make
inget mänskligt öga hittills skådat. I
boken Djävulsdansen påtalas just den
ideologi, som människorna är fångade
av och som även genomandas statsutskottets
föreliggande utlåtande nr 4
samt försvarsdepartementet och militären,
en ideologi som gör att man inte
ser det onda man åstadkommer. Man
är helt bunden av sina egna åtgärder.
Det är det som kallas djävulen i sammanhanget.
Det finns enligt författaren
ingen annan djävul än den vi själva
åstadkommer genom våra egna åtgärder.
— Författaren låter framkalla en
vision genom en explosion, vid vilken
nästan allt mänskligt på jorden går
under. Det är denna möjlighet vi skall
ta med i perspektivet, när det gäller
de rustningar som nu pågår ute i värlren.
Frågan är bara om vi vill göra det.

I boken Djävulsdansen förekommer
bl. a. två personer, en läkare och en
journalist, som ropar ut: »Vi tror inte
på det. Vid Gud, vi tror inte att världen
skall gå under.» Sedan inträffar explosionen
och de två räddas. Författarens
uppgift är att stimulera tankeverksamheten,
och det har han gjort på ett
utomordentligt sätt.

När det talats om en nedskärning av
försvaret, så har det ibland framhållits,
att om vi krymper vårt försvar så kommer
stormakterna att rusa in i vårt
land och vi får ockupation och krig.
Men finns det någonting som tyder på
att så skulle bli fallet? Se på frigörelsen
i Afrika! Där blev 16 eller 17 stater
självständiga i fjol, och i de flesta fall
skedde det smidigt — trots dålig beväpning.
De blev självständiga efter att
tidigare ha dirigerats av stormakterna.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

Talar det för att stormakterna skulle
rusa in i landet så som vatten tar sig
in i ett gistet såll, om vi skulle skära
ner försvarsorganisationen, så att den
inte längre krävde hälften av våra skatter?
Ingen kan väl inbilla sig att vi i
ett krig med en stormakt skulle kunna
klara oss med vårt försvar. Vi klarade
oss under det sista kriget och vi har
klarat oss i 150 år trots alla de spöken
som frammanats för oss. Men hur mycket
medel har vi inte gjort av med
under den tiden och ändå var det inte
försvaret, som räddade oss från kriget.
Tvärtom vet jag, att situationen vid något
tillfälle var sådan, att om vi hade
haft ett starkare försvar hade det varit
svårt att hålla militären stången och
kunde vi på ett mycket tidigt stadium
ha kastats in i kriget. Jag behöver i
detta sammanhang bara erinra om vad
Andersson i Rasjön i sin bok skrivit
om militära uppvaktningar inför regeringen
under hans statsrådstid.

Det är inte försvaret utan diplomatien
som vi måste lita till. Jag skall
inte ta upp tiden med att referera olika
lägen som kan uppstå. Vi kan emellertid
tänka på hur det var under det
sista kriget, då alla stater erkände den
klokhet som visades — inte bara vad
militärorganisationen beträffar utan i
fråga om polisövervakningen av vad
som försiggick — och den diplomati
vi utvecklade, givetvis i förlitan på vår
neutralitet som erkändes av alla.

Det sägs på s. 4 i statsutskottets utlåtande
nr 4 följande: »För det militära
försvaret bör målsättningen alltjämt vara,
att det skall vara så sammansatt —
inom given kostnadsram — samt kunna
tillämpa en sådan strategi och taktik
att vi pressar upp en angripares beräknade
minsta insats för att besätta
svenskt territorium till att bli så stor
som möjligt.» Jo, jag tackar, jag. Vi
skall pressa upp motståndarens militära
kraftinsats mot vårt land att bli så stor
som möjligt, och så tror man att vi på
den vägen skall kunna undvika krig.

Nog kan vi komma fram till hur höga
rustningar som helst och nog kan vi
göra av med ännu mera pengar under
denna målsättning — det erkänner jag
gärna. Men vi bör sannerligen inte uppmana
stormakterna att ta till sina
värsta resurser mot oss.

Det värsta de skulle kunna ta till
vore väl kärnvapenhotet. Det torde
dröja något år, innan vi i Sverige har
möjlighet att själva framställa en atombomb,
men tidpunkten närmar sig. I
vår motion har vi därför påpekat, hur
viktigt det är att riksdagen så snart
som möjligt beslutar, att några atombombsprov
eller någon framställning av
atomvapen inte skall ske i vårt land i
motsats till vad militärerna flera gånger
uttalat önskemål om.

Vi framhåller också i motionen, att
det vore lämpligt med en försvarsutredning.
En sådan har ju utlovats, men
jag måste säga att det är önskvärt att
den får en sammansättning, som mera
motsvarar de uppfattningar som råder
ute i vårt land än de som militärerna
har och som de, om man skall tro Svenska
Dagbladet, under lång tid fått inpränta
i försvarsutredningens ledamöter
för att dessa riktigt skulle förstå
de militära synpunkterna. Det är ett
slags hjärntvätt som ledamöterna säkerligen
helst skulle vilja bli befriade ifrån,
och i varje fall borde det sättas in folk
i en kommande utredning som har
andra uppfattningar än militärerna. Utredningen
kunde då skapa en billigare
försvarsram, som blir mera lämpad för
våra förhållanden. Utredningen borde
givetvis arbeta under den förutsättningen
och framlägga ett förslag som går
ut på att tanken på atomvapen inom det
svenska försvaret äntligen förs bort ur
perspektivet.

Herr talman! Med detta her jag att få
yrka bifall till reservationen av herr
Lundberg vid andra lagutskottets hemställan
under B i utskottets utlåtande
nr 18.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr SEN AN DER (k):

Herr talman! Jag kan till stora delar
instämma i det resonemang som den
föregående talaren har fört. I ett avseende
måste jag emellertid reagera,
nämligen när han ger uttryck för sin
pessimism rörande mänsklighetens
framtid och betecknar sig själv som
en ropandes röst i öknen. För vår del
anser vi inte att vi är några ropande
röster i öknen, ty de krafter ute i världen
som strävar efter fred är så starka,
att den tid inte är långt avlägsen,
då massorna själva kommer att vrida
de dödsbringande vapnen ur militärens
händer och skapa ett annat tillstånd
än det som nu karakteriseras av den
våldsamma militära upprustningen.

Vi har till fjärde huvudtiteln avgivit
två motioner, vari vi utvecklar vår syn
på militärfrågan. Den ena är en principmotion
om militärmaktens organisation
och uppbyggnad som ett verkligt
neutralitetsförsvar på längre sikt. Den
andra syftar till omedelbara besparingar
inom ramen för den nuvarande militärorganisationen
på sammanlagt omkring
800 miljoner kronor och, som en
konsekvens av denna nedskärning, till
en minskning av beställningsbemyndigandena
med 470 miljoner kronor.

Statsutskottet säger emellertid ja och
amen till regeringens och militärledningens
anspråk. 1958 års försvarsuppgörelse,
som bär den kufiska signaturen
»de fyra demokratiska partierna»,
heligförklaras av utskottet, och enigheten
mellan bemälda partier värderas
som »en tillgång, icke minst därigenom
att den utåt ådagalägger vårt folks
orubbliga föresats att värna sin frihet
och sitt oberoende».

Detta försök att exploatera svenska
folkets försvarsvilja som en underpant
på 1958 års försvarsuppgörelse har inte
något verklighetsunderlag. Det kan
endast betecknas som ett ansträngt till -

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

tag i syfte att maskera det faktiska förhållandet,
att uppgörelsen träffades bakom
riksdagens rygg och åstadkom den
starkaste olust hos det svenska folket.
Behöver jag erinra om att massor av
fackföreningar jämte socialdemokratiska
och kommunistiska partiorganisationer
protesterade mot uppgörelsen och
de nya finansiella bördor som den pålade
folkets bredare lager? Opinionen
var landsomfattande och korsade partilinjerna
inom arbetarrörelsen.

Om utskottets ärade ledamöter glömt
folkets olust över 1958 års försvarsuppgörelse
eller betraktar den som en tillfällighet
bör väl ändå resultaten av den
senaste gallupundersökningen i frågan
vara ägnade att stämma till eftertanke.
Endast 6 procent av de tillfrågade ville
öka militärutgifterna medan 30 procent
ville minska dem, 27 procent var tveksamma
och 37 procent ville att militärutgifterna
skall vara som de är,
d. v. s. varken höjas eller sänkas. Endast
6 procent understödde således 1958
års militäruppgörelse, vilken som bekant
förutser ständigt fortgående utgiftsstegringar.
Det är inte svårt att
räkna ut att huvuddelen av de 6 procent
som ville öka militärutgifterna står herr
Hjalmarson och hans utmärkt »demokratiska»
parti mycket nära.

Svenska Dagbladet grät krokodiltårar
över gallupresultatet och menade att
»försvarsviljan stupar brant nedåt». Ingenting
kan vara mera oriktigt än ett
sådant påstående. Det är inget fel på
folkets försvarsvilja, men det är fel på
dem som har avgörandet i militärfrågan.
Fortsätts försöken att leka stormakt,
får det militära slöseriet fortgå
och t. o. m. riksdagen vägras insyn i
handhavandet av miljardbeloppen och
skall övningstiden för de värnpliktiga
upptagas av meningslösheter, kan detta
inte undgå att öka misstron till ledningen
för vårt försvar. Detta kan i
längden helt bryta ned försvarsviljan.

Utskottet misstar sig kapitalt om det
tror, att svenska folket står enigt bak -

54 Nr 13 Onsdagen den

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

om den nuvarande militärpolitiken. Det
svenska folket är traditionellt fredsoch
neutralitetsvänligt. Men just därför
är flertalet svenskar motståndare till att
vårt land med sina begränsade ekonomiska
resurser söker ta upp en tävlan
med stormakterna på det militärtekniska
området. Den nuvarande militärorganisationen
är inte ett neutralitetsförsvar
och ännu mindre ett folkförsvar.
Den motsvarar inte vår utrikespolitiska
målsättning och har inte dragit
lärdomar av andra världskrigets erfarenheter.
Den bygger på illusionen, att
vårt lands resurser medger att vi följer
med i den allt snabbare militärtekniska
utvecklingen på alla områden.

Dagens debatt får sin särskilda relief
av meddelandet om att Sovjetunionen
skickat ut en människa i rymden på en
färd runt jorden och tagit ned henne
välbehallen till marken. Det borde vara
en tankeställare för alla dem som ropar
efter ny teknisk utrustning till vårt
försvar, och det borde väl framför allt
ge dem den inställningen, att det vore
bättre att Sverige deltog i en fredlig
tävlan på det tekniska området än sökte
hänga med i den allt snabbare militärtekniska
utvecklingen, något som vi
inte har möjlighet att klara i längden.
Om vi i vårt land med våra små resurser
utgår ifrån att vi — som man
tydligen tänker sig — skall kunna följa
med i den militärtekniska utvecklingen
hänger man sig åt en illusion.

Militärledningens föråldrade uppfattning
om vårt försvars uppbyggnad och
organisation är kanske främst markerad
i fråga om flygvapnet. I de interkontinentala
robotvapnens och kulbaneraketernas
tid har flyget utan tvivel
förlorat sin tidigare betydelse. Utländska
militärexperter har förklarat, att
stridsflyget nästan helt kommer att ersättas
av raketteknik. Flyget är för övrigt
det mest sårbara av vapenslagen.
Redan under andra världskrigets inledande
skede uppenbarades dess oerhörda
sårbarhet. I många länder blev det

12 april 1961 fm.

demolerat innan det ens trätt i funktion.
Med raket- och robotteknikens utveckling
är dess sårbarhet ännu större.

Trots dessa erfarenheter upprätthålles
i vårt land ett flygvapen av ansenlig
omfattning. Vi anser det vara uppenbar
misshushållning att satsa på ett
vapenslag, som den militärtekniska utvecklingen
ridit förbi. Jättebelopp kan
här inbesparas och ges en förnuftigare
användning. Vi har därför i en motion
ansett att anslaget till flyget kan minskas
med 355 miljoner kronor. I övrigt
menar vi att den ytterst kostbara tekniska
utrustningen måste inskränkas
och i vissa fall slopas. Den blir snabbt
omodern och är dessutom ytterligt sårbar.
Däremot är ett tekniskt välutrustat
infanteri och lätta snabbgående marina
enheter av stor vikt i ett neutralitetsförsvar.

Denna uppfattning delas av allt flera
kretsar i vårt land. Även högtstående
militärer tar avstånd från militärledningens
verklighetsfrämmande uppfattning
att Sverige med framgång skall
kunna tävla med stormakterna på det
militärtekniska området. Vi har i vår
motion citerat general Bredbergs bekanta
uttalande i tidningen Folket, vilket
utgjorde en förkrossande dom över
högsta militärledningens inriktning
i fråga om försvarets organisation och
utrustning. General Bredberg ansåg, att
det för en liten stat som vår är omöjligt
och dessutom ändamålslöst att i
försvaret infoga stridsmedel av alla de
slag som en stormakt anser sig behöva
och har råd att införliva med sitt försvarssystem.
General Bredberg gjorde
ävenledes ett klart uttalande för folkförsvarets
idé och förklarade att »risken
för att möta ett så organiserat försvar
— i ett inledande skede och till
sist i uthållande partisanstrider — måste
verka mera avskräckande än något
annat för dem som till äventyrs kan
hysa aggressiva avsikter mot vårt land».

Tvivlen på militärledningens allvishet
i militära frågor breder ut sig. Tid -

Onsdagen den 12

ningen Göteborgs-Posten serverade för
kort tid sedan en kritisk granskning
på ledande plats av 1958 års försvarsuppgörelse
under rubriken »Konstlad
försvarsenighet» och uttalade därvid
bland annat: »Försvaret måste ju, hur
mycket eller hur litet det än kostar,
ha en för Sverige klar tyngdpunkt i
avvägningen. Det kan inte byggas upp
som ett stormaktsförsvar i miniatyr, ej
heller så att man av stridsmedel håller
sig med ''litet av varje’ i vissa proportioner,
eller delar ''rättvist'' mellan vapnen.
»

Någon enighet om 1958 års försvarsuppgörelse
existerar inte ens inom och
mellan de partier som signerat uppgörelsen,
och ännu mindre uppskattas försvarsuppgörelsen
av arbetarrörelsens
massor. Olusten över de våldsamt stigande
militärutgifterna är omfattande.
Allt fler människor ställer sig frågan,
om inte 3,5 miljarder är en överdrivet
tilltagen utgift för en försvarsorganisation,
som enligt högsta militära ledningen
endast kan hålla stånd i veckoi
och därefter måste lita till »hjälp utifrån».
Försvarshuvudtiteln tar ingen
hänsyn till dessa stämningar. Tvärtom
stiger militärutgifterna med cirka 70
miljoner för teknisk utveckling, 60 miljoner
för löne- och prisstegringar, varjämte
marinen erhåller ytterligare 20
miljoner utöver ramen. Dessutom accepteras
i princip att även kapitalbudgeten
skall uppräknas med 2,5 procent
för teknisk utveckling.

Årets samlade utgifter för militära
ändamål kan beräknas till 3,5 miljarder.
Inom några år kommer, om inte
den vanvettiga miljardrullningen hejdas,
utgifterna att överskrida 4 miljarder
om året. Och ingen vet var det
hela slutar! De herrar som gjorde upp
om 1958 års försvarsorganisation lyckades
ju som bekant hastigt och lustigt
få till stånd indexreglerade militärutgifter.
Detta förhållande bör ses mot
bakgrunden av att de ställt sig mycket
kallsinniga till de av oss framförda

april 1961 fm. Nr 13

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

förslagen om indexreglering av de sociala
förmånerna, som snabbt undergår
värdeminskning genom penningvärdeförsämring.

En given följd av frikostigheten i fråga
om militärväsendet måste bli att militärledningen
oupphörligt stegrar sina
anspråk. Ett markant uttryck för denna
strävan är dess krav på atombombsutrustning.
Motiveringen är den vanliga:
att sådana vapen verkar avskräckande
på en angripare. Men det är en
farlig illusion att tro, att ett svenskt
innehav av atombomber verkar avskräckande
på en angripare med än större
resurser. I stället måste en svensk atombombsutrustning
verka provocerande
och väcka misstanken hos de krigförande
att vårt försvar är avsett för andra
ändamål än att skydda neutraliteten,
en misstanke som för övrigt inte sällan
underblåses av allt annat än neutrala
uttalanden av höga militärer.

Militärledningens ansatser i detta fall
till hasardspel med landets och folkets
öden borde mötas av ett bestämt nej
från regeringens och riksdagens sida.

I stället för att öka anslagen till försvarets
forskningsanstalt, för att denna
under uppskovstiden till 1963 skall kunna
förbereda framställningen av en
svensk atombomb, borde regering och
riksdag satsa mera på att få till stånd
ett internationellt förbud mot atombomber.

Ju fler länder som skaffar sig atombomber
desto mer ökar riskerna för
att de kommer till användning.

Den svenska försvarsmaktens eventuella
utrustning med atombomber kan
leda till nationellt självmord. Regeringen,
som hittills visat vacklan och tvekan
i denna det svenska folkets ödesfråga,
bör inse sitt ansvar och utnyttja
sin auktoritet i sådan omfattning att
1963 års riksdag avvisar militärledningens
anspråk på att få det falliga
och dyrbara vapnet i sina händer. En
sådan hållning från statsmakternas sida
är den enda som svarar mot landets

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

utrikespolitiska målsättning — alliansfrihet
och neutralitet.

Vi kommunister är inga försvarsnihilister.
Så länge staterna i världen inte
beträtt vägen till avrustning kan Sverige
inte avstå från vissa militära maktmedel
till stöd för neutralitetspolitiken
och till värn för den nationella självständigheten.
Men en på detta sätt begränsad
målsättning möjliggör en
minskning av de alltmer betungande militärutgifterna.
För att uppnå besparingar
måste man göra slut på utbyggandet
av och experimenterandet med de
sårbara tekniska vapnen, upphöra med
slöseriet med pengar, material och människoliv
inom krigsmakten och vidare
väsentligt förkorta övningstiden för flertalet
värnpliktiga.

En omorganisation av försvarsmakten
som leder till lägre militärutgifter
måste ske med beaktande av andra
världskrigets och senare krigs erfarenheter
och ta sikte på en demokratisering
av försvarsmakten samt förbereda
en nationell försvarskamp mot en
eventuell ockupationsmakt enligt folkförsvarets
och partisankrigets principer.
Våra båda motioner följer dessa
riktlinjer. I principmotionen nr II: 2
och nr 1:7 yrkar vi att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar sig
för att 1960 års försvarsutredning inriktar
sitt arbete på en omorganisation
av våra försvarskrafter till ett neutralitetsförsvar
i huvudsaklig överensstämmelse
med de principer som angivits
i motiveringen och som jag här
sökt att vidare utveckla. I motion nr
11:362 yrkas att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär en nedbantning
av de föreslagna försvarsutgifterna kommande
budgetår med 800 miljoner kronor
och nedskär bemyndigandekraven
med 470 miljoner kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till båda dessa motioner.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Efter denna ganska ut -

förliga debatt i försvarsfrågan skall
jag försöka fatta mig kort. Jag vill inledningsvis
uttala min tillfredsställelse
över att det förslag som 1960 års försvarskommitté
framlade, ett förslag som
kommittén var enig om och som naturligtvis
får betraktas som ett kompromissresultat,
i allt väsentligt har följts
av försvarsministern när han lagt fram
försvarshuvudtiteln.

Det beslut som riksdagen nu går att
fatta innebär ett provisorium för ett
par år i avvaktan på en närmare penetrering
av de viktiga avvägningsfrågorna
när det gäller försvaret. Det är ju
alldeles uppenbart att den vapentekniska
utvecklingen nödvändiggör att man
på allvar griper sig an med studierna
och prövningen av avvägningsfrågorna.
Den vapentekniska utvecklingen går
fort. Det föreligger inte minst på luftförsvarets
område anledning att pröva
om inte linjerna måste anpassas till
den utveckling man skymtar framöver.

Jag har, herr talman, tidigare här
i kammaren haft tillfälle att framföra
mina synpunkter på hur detta utredningsarbete
bör bedrivas. Därför förbigår
jag det nu.

Jag vill som sagt uttrycka min tillfredsställelse
över att försvarskommitténs
förslag i allt väsentligt har följts
och också att det varit möjligt att såsom
kommittén förutsatte ge marinen
större anslag än som var meningen på
ett tidigare stadium. Vad som föranlett
mig att begära ordet är närmast det
särskilda yttrande som är fogat till
statsutskottets utlåtande och självfallet
också de omständigheter som framkommit
kring regeringens handläggning
av frågan om repetitionsövningarnas
längd. Jag vill betona att jag naturligtvis
ingalunda har något emot
att försök görs på detta område för
att finna möjligheter till effektivisering
och till besparingar. Jag vill i
det sammanhanget gärna framhålla, att
jag inte är alldeles övertygad om att
den metod, som regeringen har använt

Onsdagen den 12

sig av, i alla avseenden är den bästa.
Man har som bekant från militärt håll
ifrågasatt, om man inte borde gå in
för att ersätta nuvarande repetitionsövningar
med ett större antal sådana,
omfattande en kortare tid. Det är ett
system, som utan tvivel skulle medföra
vissa fördelar, inte minst om man tar
hänsyn till näringslivets och även de
enskildas intressen.

Jag skulle här vilja framhålla, att
man speciellt borde undersöka möjligheterna
att genomföra en förkortning
när det gäller den sista repetitionsövningen.
Den är, som alla vet,
den mest betungande både för de enskilda
och för produktionen.

Nu har regeringen velat göra ett försök
med förkortning av repetitionsövningarna
från 30 till 25 dagar. Även om
det är möjligt att man med framgång
skulle kunna ha valt andra och enligt
min mening bättre metoder, skall jag
inte nu fördjupa mig i den frågan. Detta
är en försöksverksamhet, såsom det
understrukits, och en förnuftig sådan
är mycket angelägen. Jag är inte beredd
— det vill jag klart säga ifrån —
att instämma med dem, som utan vidare
fördömer tanken på någon förkortning
av repetitionsövningarna och som menar
att varje sådan förkortning ovillkorligen
måste medföra en försämring
av försvarets styrka jämfört med det
nuvarande läget. De som är inkallade
har nog inte alltid den uppfattningen,
att tiden för repetitionsövningarna utnyttjas
effektivt, och även om man tar
hänsyn till att kritiken i många fall
kan bero på bristande information om
repetitionsövningarnas syfte, tror jag
att man inte kan avfärda denna kritik
utan vidare som helt ogrundad. Det
finns här möjligheter till effektivisering
och besparingar och det iir angeläget
att dessa möjligheter tillvaratas.
Självklart är ändå, att man inte kan genomföra
hur stora förkortningar som
helst utan att försvarseffekten kommer
att påverkas; det ligger i sakens natur.

april 1961 fm. Nr 13

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

Nå, detta är en sak. En annan sak
är försvarsministerns förfaringssätt när
denna fråga har tagits upp. För det
första är enligt min mening redan det
förhållandet anmärkningsvärt, att regeringen
tillsätter en särskild utredning
om värnpliktstiden, när man några
månader tidigare har tillsatt en parlamentarisk
utredning för prövning av
försvarsfrågan i hela dess vidd. Jag finner
det anmärkningsvärt helt enkelt
därför att frågan om värnpliktstiden, repetitionsövningarnas
antal och längd,
inte är någon oviktig detalj i försvarskomplexet.

För det andra anser jag det ännu mer
anmärkningsvärt, att regeringen beslutat
om en förkortning av repetitionsövningarna
dagen innan man tillsätter
en särskild utredningsman. Vad som är
ännu mera märkligt, är att regeringen
fattat detta beslut utan att underrätta
försvarskommittén och dess ledamöter
om detsamma. Försvarsministern har
här framhållit att det inte var klart,
huruvida en förkortning av repetitionsövningarna
på den väg som regeringen
här har föreslagit skulle få några konsekvenser
för försvarets kostnadsram.
Man visste inte i början av oktober,
sade försvarsministern, att det skulle
bli en besparing på ungefär 5 miljoner
kronor.

Detta tycker jag knappast är något
försvar för försvarsministerns handlande.
Därtill vill jag säga, att frågan för
mig inte enbart gäller problemet om
kostnadsramen. Man skall kanske inte
överdriva betydelsen av besparingen
på 5 miljoner kronor i ett sammanhang,
där man ändå diskuterar belopp
över 3 miljarder kronor. Det finns
också en psykologisk-politisk sida av
detla problem, som kanske är värd ännu
större uppmärksamhet.

Försvarsministern sade också i sitt
anförande, att det var osäkert ända in
i sista minuten, om kommittén skulle
kunna bli enig. Till det vill jag säga,
att försvarsministern visste väl inte

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

den 13 oktober, huruvida försvarskommittén
skulle bli enig eller inte eller
bur stor osäkerheten var, tv de reella
diskussionerna om kostnadsramen inleddes
inte på detta stadium utan kom
till stånd efter den 14 oktober. Jag är
ledsen, att försvarsministern inte —
av någon för mig outgrundlig anledning
— har tillfälle att närvara här
i kammaren, när man diskuterar denna
fråga, men jag vill ändå framföra denna
synpunkt.

För det tredje säger försvarsministern,
att det inte har förelegat några
politiska avsikter bakom regeringens
handlande. Ja, jag vill inte ingå på den
sidan av saken i vidare mån än att jag
vill konstatera, att om regeringen handlat
på detta sätt, får regeringen också
vara beredd på att den kan misstänkas
för att vara mycket angelägen om
att söka få andra partier att dela ansvaret
för försvarets kostnader — i varje
fall föds lätt den misstanken — medan
regeringen själv vill ha ensamrätt på
mera populära refornler. En sådan misstanke
kan uppstå och den hade inte
behövt uppstå i detta sammanhang,
om regeringen hade underrättat försvarskommittén
om vad den hade beslutat.

Sedan sade också försvarsministern i
ett annat sammanhang någonting om att
försvarskommittén tyvärr haft alltför
kort tid till sitt förfogande. Ja, inte heller
detta visste regeringen den 14 eller
den 13 oktober, eftersom det definitiva
beslutet om huruvida arbetet skulle fortsätta
eller inte i försvarskommittén fattades
den 1 november — i varje fall enligt
mina anteckningar. Om regeringen
hade andra informationer från vissa ledamöter,
får väl detta stå för deras räkning.

I en replik säger försvarsministern
också att han förbehåller sig initiativrätt.
Ingen vill väl på något sätt bestrida
att försvarsministern har en sådan
rätt. Vad jag har understrukit — och
det är därför jag också har skrivit un -

der det särskilda yttrandet från statsutskottet
— grundar sig på att denna
initiativrätt inte bör begagnas på sådant
sätt att den kanske allvarligt kan
minska möjligheterna att i fortsättningen
bibehålla enigheten om försvarsfrågan.

Låt mig till sist, herr talman, säga några
ord i anslutning till vad herr Ståhl
framförde i debatten rörande ett permanent
försvarsråd eller något liknande.

Jag har tillsammans med några andra
centerpartister väckt en motion i
denna fråga till årets riksdag. Redan
på detta stadium vill jag säga att jag
inte känner mig bunden vid förslagets
detaljer så till vida att de skulle utgöra
den enda formen för lösande av
denna fråga. Huvudsaken är att man
med hänsyn till den vapentekniska utvecklingen,
som går mycket snabbt, och
med hänsyn också till de speciella förhållanden
som gäller på försvarsområdet
och där en viss sekretess måste iakttagas
försöker komma fram till ett system,
som ger riksdagsmännen möjligheter
till en mer fortlöpande och grundlig
insyn i försvarets förhållanden än
dem vi i allmänhet har i dag.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Herr Spångberg har för
någon timme sedan i ett brett upplagt
anförande tecknat en bild av hur situationen
borde vara men inte sagt så
mycket om hur den kusligt nog är i den
underliga värld som vi allesammans lever
i.

Självfallet är det ingen större konst
att peka på alla brister som finns på en
mängd olika områden och den beredvillighet
som vi allesamman trots allt
också känner inför tanken att hjälpa
där hjälpen är som nödvändigast.

Vi lever i en värld där händelserna
utvecklas med oerhörd snabbhet, där
situationerna förändras och där oros -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

moln kan uppstå på praktiskt taget vilken
punkt som helst. Inte minst mot
den bakgrunden måste även ett litet
land som vårt se om sitt hus och vara
berett att göra de insatser som vi mäktar
för att kunna möta ett eventuellt
hot mot vår frihet och självständighet.

I sitt anförande sade herr Spångberg
bland annat att han krävde en ny utredning
om den kommande inriktningen
av vårt försvar. Det är ganska märkligt
att han redan nu är intresserad av
detta, eftersom man kan säga att bläcket
knappast ens hunnit torka på den
utredning som presenterades någon
gång i slutet av december förra året.
Han kräver vidare en ganska betydande
reduktion av de försvarskostnader
som ett praktiskt taget enhälligt utskott
i dag presenterar riksdagen och som i
sin tur utgör resultatet av överläggningar
på det parlamentariska planet, vid
vilka man nådde fram till enighet. Jag
tror inte att de där 200 miljonerna i
och för sig är utslagsgivande för huruvida
det svenska folket är mer eller
mindre positivt inställt till vara för -svarssträvanden eller ej. Herr Spångberg
försökte här göra gällande att det
kanske var dessa pengar som var utslagsgivande
för den allmänna inställningen.
över huvud taget tror jag inte
att herr Spångberg har någon direkt
erfarenhet av den stämning som är rådande.

Jag vet att herr Spångberg under ockupationen
av Norge utförde ett mycket
uppskattat arbete, som resulterade i
att han, om jag inte är alldeles fel underrättad,
av den norska staten erhöll
S:t Olavsorden som erkänsla för sina
insatser. Detta föll mig i minnet när
jag i dag i tidningarna läste om att det
norska arbejderpartiet på sin kongress
beslutat att gå in för en väsentlig ökning
av det konventionella försvaret
med hänsyn till de osäkra förhållanden
som råder i vår omvärld. Norrmännen
är alltså inne på samma strävan som vi,
trots att de tillhör ett försvarsförbund

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

och vi står utanför ett dylikt. Under
trycket av de förhållanden som för närvarande
är rådande ute i världen har
norrmännen omprövat sin inställning
och kommit fram till den slutsatsen att
även de stärker försvaret för sin frihet
och sitt oberoende, vilket vi är lika
angelägna om. Jag skall inte närmare
orda om de förhållanden som är rådande
ute i världen och den infekterade
stämningen mellan stormakterna. Vi ser
hur Förenta Nationerna gör vissa försök
att i en inflammerad situation hävda
just denna internationella organisations
uppgift. Det är det största försök som
någonsin har gjorts i sådant syfte. Man
får hoppas att Förenta Nationerna efter
hand skall kunna bli den kraft som
mäktar skapa sådana förhållanden i
världen, att vi så småningom skall kunna
avsevärt reducera de försvarsstyrkor
som vi nu av skäl som jag här har
anfört måste hålla oss med.

Under dryga två timmar har man här
diskuterat statsutskottets utlåtande nr
4. Som jag redan sagt är man praktiskt
taget överens, men man har hängt upp
hela kritiken på reservationen till första
punkten i utlåtandet. Här går de borgerliga
in för en som jag vågar påstå
överdriven och ganska våldsam kritik
mot regeringen, framför allt departementschefen,
för handläggningen av
förslaget om den försöksvis införda begränsningen
av repetitionsövningarna
för nästa budgetår. Försöket bygger,
som redan bär framhållits här, helt och
hållet på 1959 års besparingsutredning,
som ju också var enhällig. Nu önskar
alltså försvarsministern effektuera besparingsutredningens
förslag på så sätt
att han vill genomföra detta försök under
nästa budgetår. Det är också inte
minst önskvärt med hänsyn till att den
särskilt tillkallade utredningsmannen
också skall få möjlighet att följa tillämpningen
av detta i större förband. Denna
tänkta åtgärd innebär ju en reducering
av antalet repetitionsövningsdagar.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

Reservanterna anser — det sade senast
herr Eliasson — att regeringen
borde ha samrått med 1960 års försvarskommitté,
innan regeringen bestämde
sig för att framlägga förslaget om denna
begränsning inför riksdagen. Emellertid
var det riksdagen själv som i fjol
begärde att en försvarskommitté skulle
tillsättas. Regeringen efterkom riksdagens
hemställan och kommittén arbetade
med förslag, som närmast var baserade
på att någon överenskommelse
mellan de fyra demokratiska partierna
för de närmaste två budgetåren skulle
träffas. Såvitt jag kan förstå bör emellertid
detta arbete inte inverka hindrande
på regeringens initiativ och förberedande
av arbetet för den kommande
propositionsskrivningen. Det förefaller
mig i alla fall som om reservanterna
drar en alltför långtgående slutsats, då
de anför, att regeringens handläggning
av denna speciella punkt i propositionen
inte är ägnad att främja den demokratiska
sammanhållningen kring
försvaret. Jag frågar mig: önskar verkligen
reservanterna äventyra vår hittillsvarande
uppslutning kring försvaret,
därför att regeringen har framlagt
ett förslag om en försöksvis begränsning
av repetitionsövningarna, vilket
också i och för sig biträtts av såväl
folkpartiet som centerpartiet i utskottet? Jag

tror inte att avsikten är att över
huvud taget torpedera en kommande
samförståndslösning av en av landets
väsentligaste uppgifter, utan anledningen
till kritiken är väl, att man tycker
att det är litet försmädligt, att man först
i efterhand har fått besked om regeringens
planer, under det att man själv
varit sysselsatt med budgetarbetet. Jag
kan emellertid inte finna att det ena
utesluter det andra, utan regeringen bör
självfallet ha full handlingsfrihet att
framlägga det förslag som just nu ligger
på riksdagens bord.

Det väsentliga måste väl i alla fall
bli, att vi även i fortsättningen trots

detta, som någon sagt, missöde i arbetet
kan samarbeta och därmed också
manifestera utåt en uppslutning kring
den linje som vi gjort till vår. Jag tror
inte att någon vid närmare eftertanke
skall komma på den idén att försöka
komma bort från denna samling, som
varit en så bärande tanke under de år
som varit. Vad som är absolut framträdande
och önskvärt, när vi diskuterar
fjärde huvudtiteln, är väl framför
allt att nå en effektivisering av försvaret
och om möjligt även besparingar
för såväl staten som sådan som inte
minst för den enskilde individen. Om
riksdagen antar, som man väl vågar utgå
ifrån, andra lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 18 och därmed den
ändring av värnpliktslagen som i propositionen
föreslås, innebär detta en
reducering försöksvis under kommande
budgetår med fem dagar från 30 till 25.
Det innebär också en kostnadsbesparing
på fjärde huvudtiteln med fem
miljoner kronor och för de direkt berörda,
alltså för de värnpliktiga, beräknas
antalet tjänstgöringsdagar komma
att reduceras med omkring 400 000. Vad
det betyder för de inkallade och för
samhället kan vi väl allesammans lätt
göra oss en föreställning om.

I det sammanhanget vill jag understryka
vad försvarsministern redan har
sagt, nämligen att vi allesammans har
en uppfattning, byggd på egen och andras
erfarenheter, som säger oss att det
inte alltid varit så väl beställt med tillvaratagandet
av den tid, under vilken
vederbörande är inkallad till beredskapstjänst.
Inte minst mot den bakgrunden
är det så ofantligt viktigt, att
vi nu kan få fram ett material, som kan
tjäna som underlag för fortsatt bedömning
och fortsatt diskussion om efter
vilka vägar och på vilket sätt vi skall
kunna genomföra kommande repetitionsövningar.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
i dess utlåtande nr 4.

Onsdagen den 12

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill instämma i
vad herr Mellqvist sade, att denna fråga
måste bedömas mot bakgrunden av den
värld vi lever i. Jag hade emellertid en
känsla av att när herr Mellqvist använde
det uttrycket, menade han att
den som ville rationalisera och effektivisera
inte beaktade dagens situation.
Med det utrikespolitiska läge som nu
råder tror jag inte vi kan fortsätta att
diskutera försvarsfilosofi. Vi måste försöka
att genom rationaliseringar skapa
ett effektivt försvar. Om inte nödvändiga
rationaliseringar vidtages som friställer
arbetskraft och andra resurser,
kan den svenska industrien inte klara
uppgiften att skapa de ekonomiska och
materiella förutsättningar, av vilka vår
försvarskraft ytterst beror. När det blivit
besvärligt för industri, handel och
jordbruk har de tvingats rationalisera.
Här förefaller det som om oppositionen
skulle anse, att vi skall gå till väga
på ungefär samma sätt som skedde i
Norrland under första världskriget, där
man hade en trätugg som producerade
så mycket träavfall som gick åt till den
lokomobil som skulle driva trätuggen.
En sådan inställning till försvarsfrågan
är allvarlig och olycklig.

1958 och förra året gav jag uttryck
åt min uppfattning att vi borde tvinga
fram en rationalisering, effektivisering
och besparing av största möjliga omfattning.
Jag konstaterar nu att vad jag
1958 sade i fråga om den s. k. försvarsöverenskommelsen
visat sig vara riktigt.
Det var ett olyckligt beslut för försvaret
och för vår försvarsvilja. När jag
i detta sammanhang yrkar bifall till
min reservation till andra lagutskottets
hemställan beror det på att jag inte vill
skriva under på vad herr Wedén anfört
både i sin motion och i diskussionen
här i dag. Herr Wedén har därvid givit
uttryck åt åsikten, att försvarsfrågan
skall flyttas över från svenska folket
och från riksdagen till några få människor
som tror, att de förstår dessa

april 1961 fm. Nr 13

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

frågor bättre, och att man bör kompromissa
i stället för att försöka komma till
rätta med de problem som föreligger.

Jag begärde närmast ordet på grund
av herr Heckschers anförande, som jag
betraktar som ett sabotage mot den försvarsvilja
som kommit till uttryck i försöken
att få fram ett effektivt försvar.
Vi måste komma ihåg — och det är
dumheter att påstå något annat — att
det föreligger ett svalg mellan riksdagens
och svenska folkets uppfattning i
försvarsfrågan. Det är lika gott att konstatera
detta, annars handlar vi som
man gjorde i sagan om kejsarens nya
kläder.

Det är underligt att när det gäller att
försöka bevara försvarsviljan och skapa
förståelse för varför vi har ett försvar,
är det regeringen som får försöka klara
den uppgiften. Men vad gör oppositionen,
som gärna vill framstå som mera
försvarsvänlig? Jo, den saboterar hela
frågan genom sin underliga metod att
vilja kasta bort de 5 miljoner kronor
som kan sparas på fjärde huvudtiteln.
Hur ser det ut på nästa huvudtitel, herr
Heckscher? Där har oppositionen en
annan ekonomisk uppfattning. Det vore
angeläget att oppositionen såg sig för
litet bättre i dessa avseenden.

Det vore väl ändå lyckligt, om riksdagen
kunde ena sig om att för försvarets
del ta intryck av vad som har hänt
i fråga om rationalisering och effektiviscring
inom industri och företagsamhet
i övrigt. När jag 1958 och förra året
talade för ett försvarsstopp, var orsaken
den att jag ville att vi inom en
krympt ekonomisk ram skulle försöka
få fram ett försvar, som ur effektivitetssynpunkt
var vida starkare än det
vi nu har. Samtidigt kunde vi bereda
plats för sociala och kulturella reformer,
som knöt land och folk samman
på ett annat sätt än som sker när herr
Heckscher här resonerar som om svenska
folket vore luft. Jag tycker att den
försvarsfilosofi i stället för försvars -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

vilja, som därigenom kommer till uttryck,
är rätt avskräckande.

Herr talman! Med hänsyn till att läget
ute i världen är så allvarligt och
att vårt land i en viss situation kan behöva
ett effektivt försvar, är det nog på
tiden att vi tänker om i försvarsfrågan
och icke överlåter åt några partiledare
att lösa denna fråga. Om vi i stället
kopplade in svensk industri och svensk
arbetsmarknad, med den tekniska och
organisatoriska kunnighet som där
finns, på dessa problem, skulle det vara
möjligt att få fram en vettig försvarsordning
och försvarskostnader som passar
vårt land.

Från de borgerligas sida talar man
så stort om att alla måste göra uppoffringar
för försvaret och man har tydligen
inte någonting emot att lägga bördor
på ungdomen. Vi som sitter här har
kanske bland våra barn pojkar som vi
har fått lov att hjälpa under militärtiden.
När jag förra året ville att riksdagen
skulle ge de inkallade 20—25 kronor
om dagen, då ansåg man sig inte
ha råd med detta. Men om vi vill engagera
ungdomarna inom försvaret, bör
vi inte lägga på dem eller deras hem
ytterligare bördor, utan då måste staten
själv betala kostnaderna.

I framtiden kommer säkerligen allt
färre människor att vara engagerade inom
försvaret. Det är emellertid nödvändigt
att det svenska försvaret ger sina
anställda en ordentlig lön, så att man
kan få den mest lämpliga och kunniga
personalen. Om industrien betalar
20 000—30 000 kronor för att få en duktig
karl på en viktig post, så måste samhället
och försvaret kunna betala liknande
löner, därest man skall kunna
skaffa sig lämplig arbetskraft. Jag tror
därför inte att lönekostnaderna kommer
att sjunka så väsentligt, även om antalet
anställda kanske minskas till en tredjedel
av det nuvarande. Men den friställda
arbetskraften kan både inom industrien,
jordbruket och på andra håll bidra till

att skapa värden av betydelse för både
försvaret och näringslivet.

Herr talman! Med det anförda har
jag velat ge uttryck åt den uppfattningen
att om försvarsministern nu vill
pröva en ny metod, som innebär en
rationalisering och besparing, så är det
otillständigt av de borgerliga partierna,
som i andra sammanhang alltid talar
om slöseriet med statens medel, miljonrullningen,
skatternas tyngd o. s. v., att
inta den ståndpunkt som herrar Ilecksclier
och Wedén här givit uttryck åt.

Jag ber att få yrka bifall till min reservation
som är fogad till andra lagutskottets
utlåtande.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet att herr Lundberg
tycker mycket illa om partiledaruppgörelser.
Men i detta fall har man
ju varit inställd på att tillgodose herr
Lundbergs önskemål. I den niomannakommitté,
som behandlat detta ärende,
fanns mig veterligt — och jag tror att
herr talmannen kan tyst bestyrka mitt
påstående — inte en enda partiledare,
och det är alltså inte fråga om någon
partiledaruppgörelse. Men herr Lundberg
kanske i grund och botten inte
godtar andra representanter för svenska
folket än sig själv; jag har ibland det
intrycket att ingen annan riktigt duger
enligt hans uppfattning.

Det var emellertid inte beträffande
detta som jag främst ville svara herr
Lundberg. Han sade att jag resonerar
som om svenska folket vore luft. Nej,
om svenska folket vore luft behövdes
det ju inte något försvar. Men just därför
att svenska folket utgöres av människor
— människor som i ett modernt
krig kan bli utsatta för ganska våldsamma
lidanden — är det nödvändigt
med ett effektivt försvar. Det är därför
som vi tycker att varken uppoffringar
i tid eller pengar får lägga hinder i

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

vägen för att skapa ett effektivt försvar.
Att göra så som herr Lundberg tycktes

vilja föreslå och undergräva försvarets
effektivitet för att kunna bevara försvarsviljan,
kan knappast vara en tillfredsställande
metod.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag brukar inte i onödan
replikera herr Lundberg och jag
skulle inte ha gjort det nu heller, om
inte herr Lundberg brännmärkt — han
använde ett ännu starkare ord — de
borgerliga partierna för att de när det
gäller fjärde huvudtiteln vill göra fördyringar.
Därför vill jag säga till honom,
att han borde ha skyldighet att något
ta reda på vad han talar om. Jag vill
kort konstatera, herr talman, att i den
föreliggande fjärde huvudtiteln föreslår
folkpartiet inte ett öres fördyring utöver
vad regeringen har föreslagit.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Heckscher säger
att partiledarna inte var närvarande.
Jag har i varje fall ett intryck av att han
företräder en partiledare i dag. Här är
det emellertid inte fråga om det.

Herr Heckscher tilläde att jag skulle
ha påstått att vi skulle bevara försvarsviljan
genom att undergräva försvarets
effektivitet. Jag vet inte vad herr Heckschers
förmåga att uppfatta vad jag säger
ligger på för plan. Jag har sagt
ifrån att jag vill ha effektivitet, men
detta är inte detsamma som pengar utan
betyder möjligheter att utnyttja de redskap
man har inom ett effektivt försvar.

Vad det gäller de 5 miljonerna vill
jag påpeka att denna debatt ju har dragits
upp i anledning av denna prutning.
Även om herr Ståhl var mycket försiktig
i sina uttalanden — det skall jag erkänna
— var knappast herr Wedén det,
och det är ju han som i sin motion,
som behandlats av andra lagutskottet,
bär gett uttryck åt synpunkter som i
varje fall inte jag kan dela.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):
Herr talman! Herr Spångberg och
herr Lundberg har yrkat bifall till den
av herr Lundberg avgivna reservationen
till andra lagutskottets utlåtande. Det
är med anledning därav jag på nytt ber
att få ta till orda.

Som framgår av reservationen gäller
den en formuleringsfråga. Tydligen menar
såväl herr Spångberg som herr
Lundberg att utskottet med en alltför
välvillig formulering har avfärdat motionen
nr 662 i denna kammare. Herr
Lundberg tolkar dessutom i andra lagutskottets
formulering in något som
inte går att tolka in i vad utskottet har
sagt. När en motion till någon del har
blivit besvarad, användes ju ofta den
formulering, som utskottet här nyttjar,
alltså att motionen »i den mån den icke
kan anses besvarad genom vad utskottet
anfört icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd». Vad är det då som utskottet
anser sig ha besvarat av det som
anförts i motionen 11:662 av herr Wedén?
En stor del av argumenteringen
i den Wedénska motionen uppehåller
sig vid att det förslag som vi diskuterar
och som motionen anknyter till
skall uppfattas såsom syftande till ett
försök av tillfällig beskaffenhet. Jag
har redan i mitt tidigare anförande
kraftigt understrukit att det också enligt
utskottets uppfattning är fråga om ett
försök, begränsat till ett enda år och
alltså av tillfällig beskaffenhet. Det är
i detta avseende som utskottet anser,
att det har besvarat motionen men också
endast i detta avseende, ty utskottet
slutar sin argumentering med att understryka
att det »finner icke skäl att
i anledning av motionen göra annat uttalande
än vad som ovan anförts».

Av detta framgår — tycker jag —
tydligt, att herr Lundberg i utskottets
utlåtande vill tolka in något som utskottet
inte har avsett. Vad herr Lundberg
påtalar i detta sammanhang finns
visserligen i motionen, men det har
inte upptagits av utskottet.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att jämväl på denna punkt få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
menar att detta försök skulle vara
begränsat till endast ett år. Jag har den
uppfattningen att varje försök som är
erforderligt för att skapa möjligheter
till rationalisering och besparing skall
bestämmas och prövas av Kungl. Maj:t.
Jag har fattat att utskottets skrivning
inte är så stark som utskottets talesman
anser.

I övrigt är jag tacksam för att utskottets
talesman praktiskt taget har
erkänt att den korta motivering och det
korta förslag jag gav är vad utskottet
ytterst menar.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det framgår ju av själva
det förslag till lagtext som Kungl. Maj:t
har framlagt att giltighetstiden inskränks
till ett enda budgetår. Något
annat förslag har utskottet inte haft
anledning att vid detta tillfälle ta ståndpunkt
till.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Lagtexten är en sak,
men om riksdagen säger att den inte
förutsätter att Kungl. Maj:t kan komma
med samma lagförslag nästa år, blir det
någonting annat. Därför förutsätter jag
att denna begränsning inte skall innebära
att Kungl. Maj:t skulle vara förhindrad
att komma med ett förslag
nästa ar om ett förfarande som är precis
detsamma eller kanske gå ännu
längre.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Under denna ganska förvirrade
diskussion har det kommit fram
ett par nyheter. Värdet av dessa nyheter
får väl framtiden utvisa. Jag vill
i alla fall säga ett par ord om dem.

Försvarsministerns förklaring att
han är beredd att tillsätta en ny försvarsutredning
redan i år verkade tydligen
som en chock på statsutskottets talesman,
när han polemiserade mot herr
Spångberg, som påyrkade en ny försvarsutredning
och tydligen inte hade
en aning om detta besked från regeringsbänken.
Jag förstår herr Mellqvists
bryderi. Försvarsutredningarna börjar
komma på löpande band. De kommer
nu med allt tätare mellanrum. Ingen av
de tidigare utredningarna har förmått
prestera någonting som skapat en allmän
tillfredsställelse. Även om disciplinen
hållit här i riksdagen har det
dock knorrat åtskilligt i samtliga partier
— med viss tvekan kanske jag får
undanta högern — över de resultat man
kommit fram till.

Om nu en ny utredning skall tillsättas
skulle jag vilja att regeringen vid
utformningen av direktiven undersökte,
om man inte kunde komma ur de gamla
hjulspåren, om det inte skulle vara till
nytta för försvaret att försöka åstadkomma
en mera reell enighet än den
ganska frampiskade enighet som tidigare
präglat avgörandena.

Allt vad som gjorts hittills har lett
till ökade kostnader. Den preliminära
tvåårsplan som nu skall antas leder
också till ökade kostnader. Även om
man inte vill lägga enbart kostnadssynpunkter
på frågan om försvarsordningens
utformning, spelar dock dessa en
mycket stor roll.

Det gjordes ett försök från herr Ståhls
sida att för en gångs skull ta upp en
tanke som har spökat i diskussionen
om försvarsordningen, frågan om man
skulle inrikta sig på en utbildning och
en organisation även för partisankriget.
Herr Ståhls polemik är ohållbar. Han
polemiserar ungefär som om det skulle
gälla antingen ett neutralitetsförsvar
eller en organisation för partisankrig.
Det är ju inte det det gäller.

Alla som yttrat sig i denna fråga —
från general Bredberg via socialdemo -

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

kratiska opponenter i frågan till oss
kommunister — har haft en gemensam
nämnare: vi skall ha ett neutralitetsförsvar.
Där hänger alltså herr Ståhls
polemik fullständigt i luften. Om ett
sådant försvar kan man säga att det
inte endast har neutraliteten som riktpunkt.
Den allmänna riktpunkten är ju
att neutralitetsförsvaret är otillräckligt
och att man måste ha någonting högre.

Låt oss nu byta ut detta »någonting
högre», som står skrivet i de officiella
målsättningarna, mot en försvarsorganisation
uppbyggd även för partisankriget.
Då tror jag att man skulle kunna
nå ett bättre resultat.

Detta med partisankrig är ju ingen nyhet.
Det prövades inte bara under andra
världskriget utan har även prövats efteråt.
När Frankrike nu efter sju år
tydligen tvingats att sluta fred med
det algeriska folket, så är väl detta ett
resultat av den partisankamp som algerierna
fört i sju år med mycket primitiva
vapen i jämförelse med den franska
stormaktens. Det har verkligen visat
sig vara en framgångsrik kamp. Ett annat
exempel är kampen för störtandet
av Battistaregimen på Cuba, som ledde
till en fullständig succé för de demokratiska
krafterna på Cuba. Det var ju
en typisk partisankamp som under åtskilliga
år genomfördes och ledde till
att den välutrustade och av amerikanska
krafter på olika sätt understödda Battista-regimen
krossades.

Ytterligare ett exempel är Frankrikes
sjuåriga krig i Indo-Kina mot ett folk
med mycket primitiv utrustning och
mycket primitiva redskap. Trots sin
överlägsenhet härvidlag tvingades den
franska stormakten efter många år av
hård kamp att kapitulera. Man kan även
nämna engelsmännen på Malakka och
för resten hur många exempel som helst
som visar, att partisankriget är en prövad
realitet, som under vissa bestämda
förhållanden betyder oerhört mycket
och kan bli ett avgörande medel för ett
5 — Andra kammarens protokoll 19C>1. Nr

Nr 13

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

kämpande folk och ett medel att försvara
ett folks nationella frihet.

Har vi dragit några sådana slutsatser
av alla dessa stora och omvälvande erfarenheter?
Det tycker jag inte. Vårt
hemvärn t. ex. skulle kunna vara ett
embryo till en partisanorganisation.
Men hela dess utbildning, dess organisation
som en del av den ordinarie försvarsmakten
gör att den icke är uppbyggd
för partisankriget.

Om en ny försvarsutredning kommer
till stånd menar vi alltså att den skulle
ta hänsyn till dessa erfarenheter. Man
skulle börja tänka om en smula, börja
bli litet modern. Det är för mycket konservatism
i den nuvarande ordningen.

Också vi önskar ett neutralitetsförsvar.
Vi anser som min kamrat Senander
tidigare har framhållit, att så länge
världen ser ut som den gör så kan man
inte avstå från ett nationellt försvar.
Därom står inte diskussionen.

Vi anser däremot inte att Sverige
skall ha atomvapen. Att regeringen har
haft som riktpunkt vid framläggandet
av de senaste årens försvarsförslag,
1958 års förslag och årets, att införande
av atomvapen skulle bli konsekvensen,
det vill jag inte påstå, men jag tror
inte jag ljuger om jag säger att den
militära ledningen menat att denna organisation
av försvaret förutsätter atomvapen.
Den är egentligen konstruerad
med tanke på att få full effekt med
atomvapen. Vi tror inte att Sverige
kan föra ett atomvapenkrig.

Vi tycker också att man skulle kunna
begränsa flygets uppgifter något, .lag
vet inte på vilken plats de svenska
flygstyrkorna nu kommer om man jämför
dem med andra länders. Den tiden
är förbi då vi stod på fjärde plats.
Men så mycket vet vi: flyget är det
dyraste vapenslaget och tenderar att
bli dyrare och dyrare. Det är kanske
symboliskt att man nu för de svenska
stridskrafterna har en flygofficer, låt
vara att han även har viss utbildning

bb Nr 13 Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

ifrån marinen. De huvudsakliga stridskrafter
som Sverige i ett krigsläge skulle
kunna förfoga över är ändå arméstyrkor,
men man väljer inte överbefälhavare
från armén. Det är ett uttryck
för ett flygtänkande, som man skulle
kunna skruva ned ganska avsevärt. I
jämförelse med markstridskrafternas
blir i alla fall flygets insatser sekundära,
och det gäller i så mycket högre
grad nu i raketåldern.

Vi vill också göra slut på den nuvarande
försvarsgrensindelningen. Jag utläser
i varje fall någonting positivt ur
propositionen: förslaget om att öka
överbefälhavarens befogenheter visar
att man är beredd att ta ett litet steg
i rätt riktning, men jag tror att man
skulle behöva ta mycket stora steg för
att snabbt komma fram till en ny och
ändamalsenligare ordning.

Jag nämnde en gång i en militärdebatt
Parkinsons berömda lag, enligt vilken
femton man kan utföra en mans
arbete, som exempel på vad som försiggår
i den svenska försvarsmakten.
Denne professor Parkinson befinner sig
just nu i Stockholm, och jag såg i en
intervju som han hade gett att de erfarenheter,
på vilka han grundar sin
berömda lag, som enligt hans mening
bär något av en naturlags obevekliga
giltighet i de nuvarande samhällena,
hade han fått i sin militärtjänst. Naturligtvis
begränsas inte tillämpligheten av
hans lag enbart till det militära området,
men det är typiskt att han där
har funnit de mest slående exemplen
på denna lag som man nu tycks ge
sin högaktning åt både från kommunistiskt
håll och från högerhåll, liksom
från regeringspartiet och övriga
partier.

Den andra omständighet som bär
kommit fram, en omständighet som
det kanske är svårare att värdera, är
att den tidigare enigheten mellan regeringspartiet
och de borgerliga partierna
har om inte spruckit så i varje fall
skamfilats. Det gäller ett belopp på 5

miljoner kronor, alltså ett belopp som
motsvarar en sjuhundratjugondedel av
den försvarsutgift som vi räknar med
under detta år. För denna sjuhundratjugondedel,
i realiteten tre dagar av
en repetitionsmånad, har man nu öppnat
kättarprocess mot regeringen. Om
denna process vill jag bara säga det
att jag är mindre överraskad av de
borgerliga partiernas opposition och
missnöje i detta fall — när den militära
ledningen kommenderar brukar de
ju springa med, och det har ofta visat
sig att de inte tänker annorlunda än
man gör i det grå huset på Östermalm
än jag är av regeringens hållning.
Regeringens talesman uttrycker sin förvåning
över att det ifrågasättes en besparing.
Det hade han aldrig kunnat
räkna med. Det är alldeles som om
denna ram som man har fastställt i
borgfredens namn vore något sakrosankt.
Regeringen själv blir alldeles förskräckt
inför tanken att denna ram
skulle kunna krympa med en sjuhundratjugondedel.
Det är tycker jag ganska
upplysande för hur det ligger till.

I ett tal i Los Angeles häromdagen
formulerade statsminister Erlander två
villkor för fred i världen: 1) kärnvapenproven
förhindras, 2) avrustning
genomföres. Jag . vill helt instämma i
statsministerns uttalande härvidlag. Jag
viH karakterisera en lösning av båda
dessa frågor som lösningen av vår tids
dominerande problem.

När jag suttit här och lyssnat på herr
Heckscher, som argumenterat för den
trygghet vi kan få genom 3 600 miljoner
i utgifter för försvaret, måste jag
fråga: Men professor Heckscher, Ni som
är en klok karl — det vill jag inte
bestrida — hur vågar Ni säga så? Amerikanarna
har ju jätteresurser, och får
man tro deras officiella uttalande är
just oron det karakteristiska för deras
inställning. Vilken makt får trvgghet genom
militära rustningar? Är det inte
alldeles tvärtom? Är det inte så att själva
grunden för den nuvarande oron

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

och otryggheten är dessa oerhörda militära
rustningar? Det är uppenbart att
det förhåller sig så. Antingen måste
man gå den väg som statsministern anvisade
i Los Angeles eller också måste
man fortsätta på den nuvarande vägen,
som leder till katastrof. Hur stor den
katastrofen kan bli skall jag inte här
spekulera över, men vi är alla medvetna
om att det vore något av det mest
fasaväckande som kunde tänkas.

Men de som är eniga med statsministern
— och det bör vara hans parti
bl. a. — borde känna sig förpliktade att
göra någonting för att uppnå ett så lysande
och människovärdigt mål som han
formulerade i Los Angeles. Naturligtvis
kan man säga att motståndet är
starkt. Att detta motstånd finns här i
vårt land visar den borgerliga uppmarsch
för en sjuhundratjugondedel av
de militära utgifterna, som ägt rum här
i dag. Det är tyvärr så att vårt land
hävdar sig verkligt väl i den internationella
tävlan om militaristiskt kunnande,
militaristiskt tänkande, militaristisk
inrikespolitik och militaristiska
resurser. Här är det ju högsta mod att
yvas över den militära styrkan liksom
över offren för att ständigt öka denna
militära styrka.

Naturligtvis går detta parallellt med
försäkringar att Sverige inte hotar någon
— och det vill vi inte heller påstå
att Sverige skulle göra — att Sverige
vill vara neutralt — det tror jag
svenska folket utan tvekan liksom regeringen
vill — och att ingen känner
sig hotad av vår militära beredskap.
Det finns ju undantag, nämligen de som
förordar en svensk anslutning till
NATO. I deras argumentation blir det
svenska styrketillskottet något av en garanti
för NATO:s förmenta militära
överlägsenhet. Men dessa sentida karoliner
vädjar förgäves om allmänhetens
förståelse för sina — förlåt att jag säger
det — förryckta ståndpunkter.

Däremot är fredsargumentet officiellt
godtaget för de militära rustningarna.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

Vi rustar bara för att bevara freden,
för att skrämma en potentiell fiende,
för att göra, som försvarsministern säger
i fjärde huvudtiteln, ett planerat
anfall så dyrbart för den anfallande
att han vänder sig mot mera lättvunna
objekt. Denna argumentation är inte en
svensk uppfinning; den har brukats och
missbrukats i alla tider och i särskilt
hög grad av de statsledningar, som förberett
angreppskrig och igångsatt sådana.

Men Sverige är en småstat, säger man,
och det ger oss särskilda privilegier,
ja kanske dispens att följa vår egen
militaristiska linje. För några veckor
sedan vände sig den amerikanske utrikesministern
Dean Rusk mot detta
resonemang och rekommenderade småstaterna
att söka en egen väg och ta
initiativ till nedrustning och överenskommelser
om nedrustning. Jag tycker
det finns vissa skäl för oss att pröva
detta den amerikanske utrikesministerns
förslag.

Vi har i två motioner tagit upp till
behandling dels den principiella frågan
hur ett neutralitetsförslag borde
utformas, dels också vissa organisatoriska
och ekonomiska frågor. Vi vill,
som redan sagts, en nedbantning av
försvarsutgifterna med 800 miljoner
kronor, och vi vill minska bemyndigandekraven
med närmare en halv miljard.
Vi har anvisat var pengarna bäst
kunde tas under avvaktan på en utredning,
nämligen främst på materiel- och
övningsanslagen.

Vår utgångspunkt är att freden kommer
att bevaras. Det är, tycker vi, svårt
att nu utpeka ett verkligt hot mot vårt
lands fred och nationella frihet. Vi
kan alltså både spara och ta tid på
oss för en sådan omorganisation av
försvarsmakten som på ett bättre sätt
svarar mot dess möjliga framtida uppgifter.

Just nu flyter skattepengarna i en
strid ström in till statskassan. Men priset
därför är fortgående prisstegringar

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

och en allt mindre andel för den vanlige
skattebetalaren av hans inkomster.
När bortåt tredjedelen av en vanlig
löntagares inkomst äts upp av direkta
och indirekta skatter, bl. a. som en
följd av militärutgifterna, som tar över
hälften av statens direkta skatteinkomster,
finns det skäl att åstadkomma reella
besparingar.

Det vore lätt att formulera ett antal
frågor för att visa hur godtyckligt, planlöst
och slentrianmässigt den militära
beredskapen har utformats. Finns det
egentligen någon som kan bevisa att
årets militärutgifter — 3,6 miljarder
kronor — ger större nationell säkerhet
än en militärberedskap som kostar
tredjedelen? Varför, herr försvarsminister,
kan militärutgifterna bara stiga?
Varför kan de aldrig sjunka?

Det skulle för övrigt vara intressant
att få ett besked på följande frågor:
Varför får vi aldrig veta något om bakgrunden
till de militära kraven? Varför
just den nuvarande organisationen?
Är den världspolitiska siutationen numera
bättre eller sämre?

Jag har inga förhoppningar om att
regeringen skall försöka åstadkomma ett
genomtänkt svar på sådana frågor. Den
har inte tänkt igenom dem. Regeringen
låter de militära ledarna tänka för sig
och betvivlar väl knappast att de nu
liksom tidigare tänker konservativt, är
efter i utvecklingen. Det är bekvämare
att diskutera uppsåtet hos kritikerna.

Allting får därför basa på ungefär som
förut. Eventuella reformer går inte utanför
systemets ram. Den militära ledningen
tycks i dag ha en enda fast
riktpunkt: 5 procent av bruttonationalprodukten
till det militära. Det är visserligen
mer än under kriget, men den
nuvarande regeringen — för att inte
tala om riksdagsmajoriteten — har funnit
detta bekvämt. Det viktiga är pengarna,
en viss kvantitet pengar. Hur man
sedan använder dem är mera sekundärt.

Att detta uppammar slöseri med skat -

temedel är självklart. Utan att jag här
vill diskutera de militära ledarnas ansvarskänsla
— ty det gör jag inte _

måste det nuvarande systemet nästan
tvinga dem att till varje pris »sätta
sprätt på» varje anvisad miljon. Nästan
varje annan tänkbar militär organisation
skulle bli billigare än den nuvarande,
men på grund av det rådande
systemet skulle varje försök av militärledningen
att verkligen modernisera
åstadkomma en sådan rubbning i den
militära personalens liv, tänkande och
arbetsvillkor att den militära ledningen
måste resignera.

De huvudansvariga för den militära
oordningen har överenskommit om att
hålla tyst om förberedelserna för svensk
atombeväpning. I detta måste väl ligga
tanken att den nu valda riksdagen 1963
eller 1964 skall avgöra frågan om Sverige
skall ha atomvapen. Men det bör
sägas ifrån och upprepas gång på gång
att den nuvarande riksdagen icke har
fått en sådan fullmakt. Det är känt att
det svenska folkflertalet är emot en
svensk atombeväpning. En del av regeringspartiet
— ja, det sägs även en
liten del av regeringen — delar denna
folkflertalets mening. Detta är ett starkt
skäl för atomvapnens vänner att sätta
munkorg på debatten och mörklägga
hela frågan för att sedan vid tänkt
tillfälle överrumpla både folket och
riksdagen. Men vi kan inte respektera
några mörkläggningsbeslut eller mörkläggningsöverenskommelser
i denna fråga.
Den är för livsavgörande för folket!

I föreliggande utskottsutlåtande anslås
54 miljoner kronor till försvarets
forskningsanstalt. Det är en utbredd
mening att dessa pengar liksom tidigare
och kommande anslag huvudsakligen
användes för att målforska och
utexperimentera en svensk atombomb.
Jag vet inte hur långt vederbörande
har hunnit därmed, men så mycket
vet jag att forskningsanstalten för detta
syfte har fått de pengar som den anser
sig kunna förbruka.

Onsdagen den 12

Jag vet vidare, att om statsmakterna
1963—1964 beslutar att atombomber
skall införlivas med den svenska försvarsmakten,
så skall sådana kunna
framställas utan försening. Och under
tiden reser den svenske statsministern
kors och tvärs i USA och förklarar att
ett villkor för fred är att alla experiment
med kärnvapen kriminaliseras.

De svenska kärnvapenanhängarna har
försökt trösta sig själva och andra med
att de bara syftar till taktiska kärnvapen.
En Hiroshimabomb är enligt denna
mening en taktisk atombomb. Man tillverkar
nu uranbomber med 20 gånger
Hiroshimabombens kapacitet, och de
skall alltså hänföras till de taktiska
vapnen.

Men kärnvapenmakterna vill inte veta
av sådana distinktioner. Ett uttryck
för denna åsikt var den brittiske utrikesministern
Homes’ förklaring i underhuset
den 25 januari i år, då han
enligt London Times hävdade att »utvecklingen
av kärnvapnen under de
senaste åren varit så revolutionerande
att det inte längre var möjligt att på
ett snyggt sätt placera dem i kategorier
som etiketterats ''strategiska’ eller
''taktiska''. Ett vapen var strategiskt eller
taktiskt beroende på var det var
placerat och beroende på vilka mål det
hade anvisats i den militära planen.»

Så långt den brittiske utrikesministern.

Det hävdades i samma debatt av en
medlem i regeringspartiet att även medeldistansraketer
var strategiska vapen.

Nobelpristagaren Linus Pauling gör
gällande att en Bikinibomb över New
York skulle döda 6,5 miljoner människor,
att USA:s kärnvapenförråd räcker
till för att vid »lämplig» spridning
döda 15 miljarder människor — alltså
fem gånger jordens befolkning — att
redan existerande lager motsvarar flera
tusen tons sprängkraft per levande individ
samt att redan en och en kvarts
miljon barn fötts med fysiska och psy -

april 1961

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

kiska defekter på grund av hittills genomförda
experiment.

Kanske menar försvarsministern att
Sveriges möjliga bidrag till all denna
förstörelse inte blir så stora, och det
vill jag inte diskutera. Men det avgörande
härvidlag är att endast Sverige
och det svenska folket kan skadas av
svenska kärnvapen. Det militära argumentet
för svenska atomvapen, nämligen
att de skulle tvinga en potientiell
fiende att sprida sina stridskrafter, utgår
ifrån att krigföringen inte skulle
förändras vid ett kärnvapenkrig, att
det alltså inte skett en kvalitativ förändring.
Och ändå tvingades stormakten
Japan att kapitulera utan att en enda
fientlig soldat behövde landstiga på dess
territorium. Borde man inte lära härav?

Det diskuteras huruvida USA har
1 000 eller 20 000 vätebomber. Men det
är tydligt att en vätebomb över Stockholm
inte bara skulle förgöra dess befolkning
utan också beröva Sverige
både vilja och förmåga att deltaga
i ett kärnvapenkrig. En vätebomb över
Stockholm vore alltså inte en stor eller
på något materiellt sätt kännbar insats
för en kärnvapenmakt. Hur kan försvarsministern
under dessa förhållanden
föra en militär argumentation på
linjen att det skall bli så dyrt som
möjligt för den potentielle fienden att
besegra Sverige?

Vi är alltså av den meningen, att
svenska atomvapen skulle öka farorna
för Sverige genom att legalisera ett
kärnvapenkrig mot Sverige, ja, göra
det till en militär nödvändighet. Vi anser
följaktligen att de stora anslagen
till atomvapenforskningen är lindrigt
sagt bortkastade pengar. Detsamma har
nobelpristagaren Bertrand Russell antytt
för England i en ganska tvetydig vits:
Hellre leva som röd än en för tidig
död!

Sverige kan alltså inte föra ett kärnvapenkrig
beroende på vårt lands ringa
utsträckning och otillräckliga resurser.
Men detta är inte liktydigt med att Sve -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel

rige måste uppge idén om ett nationellt
försvar. Det svenska folket kan
försvara sitt nationella oberoende, lika
självklart som att en råd folk under efterkrigstiden
med vapen i hand tillkämpat
sig nationellt oberoende. Men då
är det nödvändigt att göra slut på illusioner,
att tänka om och lära av vad
som skett.

Herr talman! Jag vill liksom min partikamrat
herr Senander yrka bifall till
motionerna 2 och 362 i denna kammare.

Härmed var överläggningen slutad.

3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till 1 :o) utskottets hemställan;
2:o) den vid utlåtandet fogade reservationen
II) av herr Lundberg; samt
3:o) motionen 11:662 av herr Wedén;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen I); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Heckscher begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
I) av herr Virgin och fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Heckscher begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 165 ja och 36 nej, varjämte

§ 8

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Inledning

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln (punkt 1,
s. 1—36 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 3 januari 1961) föreslagit riksdagen
att dels godkänna vad i berörda
statsrådsprotokoll föreslagits rörande
utgiftsram för det militära försvaret under
budgetåren 1961/63, dels ock för
budgetåret 1961/62 medgiva, att därest
av beredskapsskäl värnpliktiga inkallas
till repetitionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning eller ock
av samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda, av
riksdagen maximerade anslag, nämligen
Armén: övningar m. m., Armén: Underhåll
av tygmateriel m. m., Armén:
Förhyrning av motorfordon m. m., Ma -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel

rinen: Övningar m. m. samt Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel
m. m., finge enligt Kungl. Maj :ts
bestämmande överskridas.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
öhman och Helmer Persson (1:7)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Senander och Hagberg (II: 2),

1 vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala sig
för att 1960 års försvarsutredning inriktade
sitt arbete på en omorganisering
av våra försvarskrafter till ett neutralitetsförsvar
i huvudsaklig överensstämmelse
med de principer som angivits
i motiveringen,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahl och Lage Svedberg (I: 187)
och den andra inom andra kammaren
av herr Spångberg m. fl. (II: 274), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att försvarskostnaderna budgetåret
1961/62 skulle minskas från föreslagna
3 056 800 000 kronor till

2 856 800 000 kronor samt att en parlamentarisk
utredning snarast måtte tillsättas
med uppgift att utreda och framlägga
förslag om en ändamålsenligare
försvarsorganisation med successiv
minskning av försvarskostnaderna,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:301) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalrnarson
m. fl. (II: 368), i vilka hemställts,
att riksdagen — under uttalande
av att krigsförbandsvisa repetitionsövningar
av i värnpliktslagen stadgad
längd skulle anordnas även under budgetåret
1961/62 — måtte besluta, att det
av Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln
äskade beloppet skulle under respektive
anslagstitlar uppräknas med
sammanlagt 5 miljoner kronor och alltså
upptagas till 3 061 800 000 kronor,
dels ock en inom andra kammaren

av herr Hagberg m. fl. väckt motion
(11:362), vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
en nedbantning av de föreslagna
försvarsutgifterna kommande budgetår
med 800 miljoner kronor och nedskära
bemyndigandekraven med 470 miljoner
kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 187 och II: 274 samt
1:301 och 11:368, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3
januari 1961 föreslagit rörande utgiftsram
för det militära försvaret under
budgetåren 1961/63;

II. att motionerna I: 7 och II: 2 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; III.

att motionerna I: 187 och II: 274,
i vad de icke behandlats under I., icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; IV.

att motionen 11:362, såvitt nu
vore i fråga, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

V. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag för budgetåret
1961/62 medgiva, att därest av beredskapsskäl
värnpliktiga inkallades till
repetitionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning eller ock av
samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda, av riksdagen
maximerade anslag, nämligen
Armén: Övningar in. m., Armén: Underhåll
av tygmateriel m. m„ Armén:
Förhyrning av motorfordon in. m., Marinen:
övningar m. m., Marinen: Underhåll
av fartyg m. m., Flygvapnet:
Övningar m. m. samt Flygvapnet: Drift
och underhåll av flygmateriel m. in.,
finge enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
överskridas.

Reservation hade avgivits av herrar

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel

Svärd, Kaijser, Staxäng och Heckscher,
vilka under förutsättning av bifall
till den reservation, som herr Virgin
och fröken Wetterström fogat till andra
lagutskottets under nästföregående paragraf
behandlade utlåtande nr 18, ansett
att utskottet under I) bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, med bifall till
motionerna I: 301 och II: 368 samt med
avslag å motionerna 1:187 och 11:274,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1961 föreslagit
rörande utgiftsram för det militära
försvaret under budgetåren 1961/63,
dock med den ändringen att denna ram
fastställdes från den utgångspunkten
att repetitionsövningar skulle anordnas
i den omfattning, som angåves i 27 §

1 mom. värnpliktslagen den 30 december
1941.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! De reservationer, som
vid punkterna 1, 29, 35, 61 och 136 i
statsutskottets utlåtande nr 4 har anmälts
av herr Svärd m. fl., är gjorda
under förutsättning av bifall till reservation
nr 1 i andra lagutskottets utlåtande
nr 18. Sedan kammaren numera
bifallit andra lagutskottets hemställan
är jag förhindrad att yrka bifall till de
nämnda reservationerna i statsutskottets
utlåtande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Med hänvisning till det
anförande jag höll i anslutning till behandlingen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 18 ber jag att under punkt 1
i statsutskottets utlåtande nr 4 få yrka
bifall till motionen nr II: 274.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna II: 2 och II: 362.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionerna
I: 187 och II: 274 i förevarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Spångberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionerna I: 187 och II: 274 i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna 1:7 och 11:2; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Nr 13

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna 1:187 och 11:274 i förevarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen II: 362 i förevarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. V

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—166

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 167

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Lades till handlingarna.

§ 10

Utgifter under riksstatens femte huvudtitel,
tillika svar på interpellation
ang. yrkesutbildningen för vuxna

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i

Socialattachéer

statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet Nilsson, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
fröken Elméns interpellation angående
yrkesutbildningen för vuxna.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Socialattachéer

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under femte huvudtiteln (punkt 3, s. 3
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1961) föreslagit riksdagen att till Socialattachéer
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 245 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Birke och
Sveningsson (1:336) och den andra
inom andra kammaren av herr Edlund
m. fl. (11:399).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 336 och II: 399, såvitt nu vore i fråga,
till Socialattachéer för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
245 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Kaijser, Staxäng och Cassel, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 336 och II: 399, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förevarande
förslag.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Socialattachéer

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Om jag inte minns fel
är det i David Copperfield som Charles
Dickens slår fast, att den elake kompanjonen
är en omistlig följeslagare till
varje framgångsrik affärsman: »Hur
gärna, min gode man, skulle jag inte ha
velat villfara Eder blygsamma begäran,
men Mr X Ni vet, min kompanjon, vill
dess värre inte vara med om det.»

Men om nu en vanlig enkel medborgare
starkt känner behovet av en elak
kompanjon för att klara sig genom livets
skiften, hur mycket starkare måste
då inte detta behov förnimmas av en
socialminister, till på köpet en socialminister
i en socialdemokratisk ministär?
Av honom fordras det i sanning
mycket. Från arla morgon till
särla kväll måste han andas hänförelse
för de små och betryckta i landet. Han
tvingas ständigt att inför allt folket
vandra omkring med en skinande social
gloria kring pannan. Sådant kostar
pengar, oändligt mycket pengar.

Vill socialministern lysa i Radionvitt
utan att det blir alltför dyrt för finansministern,
då måste socialministern avteckna
sig mot en mörk bakgrund. Ju
svartare bakgrund, ju vitare socialminister.
Det är här högerpartiet kommer in
i bilden som den elake kompanjonen,
som den kontrastskänkande mörka bakgrund
vilken skall göra herr Torsten
Nilsson till en social ljusgestalt.

Socialministern jubileumstalade för
litet sedan uppe i Jämtland och lämnade
därvid ingen möda spard för
att verkligen få ett effektfullt mörker
att vila över högerpartiets sociala politik.
Det fanns inga mått, ingen gräns
för vår uselhet. För att riktigt ordentligt
komma oss till livs tog statsrådet
rehabiliteringsverksamheten för de handikappade
som exempel och gjorde det
på ett sådant sätt att alla som lyssnade
till honom skulle få den föreställningen,
att högerpartiet inte ville vara med om
att stödja denna verksamhet. Detta är,
herr talman, definitivt oriktigt. Tvärtom

är denna rehabiliteringsverksamhet just
typen för det sociala arbete som vi inom
högerpartiet helst av allt vill bedriva.

Den femte huvudtiteln som vi i dag
har att behandla är större än någonsin,
dyrbarare än någonsin, detta trots att
vi befinner oss mitt uppe i en högkonjunktur
med överfull sysselsättning. Jag
skall ge några siffror beträffande huvudtitelns
utveckling, som möjligen kan
erbjuda något av intresse.

För elva år sedan, budgetåret 1950/51,
omslöt huvudtiteln 1 446 miljoner kronor.
1955/56 hade vi kommit upp till
2 538 miljoner kronor. 1958/59 stannade
summan vid 3 641 miljoner kronor, och
förra året, 1960/61, omslöt huvudtiteln
4 502 miljoner kronor. Den har tredubblats
sedan 1950. Den huvudtitel som vi
skall fatta beslut om i dag går på inte
mindre än 4 722 miljoner kronor.

Nu kan man visst säga sig att denna
utveckling till stor del hänger ihop med
sjunkande penningvärde. Och visst kan
det vara naturligt att också de som inte
har möjligheter att själva delta i produktionen
får någon del av den allmänna
standardhöjningen. Men nog vore
det väl också naturligt att med stigande
välstånd och med höjda realinkomster
den krets av människor, som
för sin försörjning är helt eller delvis
beroende av hjälp från det allmänna,
undan för undan skulle krympa till antalet.

Den sociala huvudtiteln utgör en så
stor del av de samlade statsutgifterna
och en så kraftigt expanderande del, att
den som i likhet med oss inom högerpartiet
är ute och letar med ljus och
lykta efter besparingsmöjligheter för att
kunna åstadkomma en sänkning av det
skattetryck som vi alla känner allt hårdare
inte kan gå huvudtiteln förbi.

Men, herr talman, nu kommer jag till
en bekännelse. Ärligt sagt är det inte
så förfärligt mycket vi har kunnat hitta
att spara. Om man för ögonblicket bortser
från bostadspolitiken — den lär vi

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Nr 13

få diskutera nästa onsdag, ocli där finns
ett och annat att tala om — är alla partier
frånsett centerpartiet, vars välvilja
understundom saknar gräns, och naturligtvis
kommunisterna rätt överens om
de stora posterna, de som väger tyngst
och betyder mest.

Den del av huvudtiteln, som vi har att
ta ställning till i dag, omsluter 3 954 miljoner.
Därav har högerpartiet prutat
62 361 500 kronor, d. v. s. prutningarna
på detta stora partage av huvudtiteln
uppgår till en mycket blygsam andel,
nämligen 1,6 procent. Värre har vi socialpolitiska
stenåldersmänniskor — för
att citera en klyscha som användes mot
oss i den senaste valrörelsen — i själva
verket inte burit oss åt. Den totala socialbudget
modell 1961/62, som vi är beredda
att ta ansvar för, är större än den
som statsrådet Nilsson själv lade fram
för riksdagen för budgetåret 1958/59.
Längre bort, ärade kammarledamöter,
ligger inte stenåldern i detta fall.

Låt mig, herr talman, efter dessa mera
allmänna funderingar med några ytterligt
få ord punkt för punkt motivera de
besparingar vi föreslagit. De flesta av
dem är gamla bekanta.

Jag börjar då med socialattachéerna,
reservation nr 1 vid punkt 3. Detta borde
vara ett ämne, där det skulle kunna
vara möjligt att hävda en från regeringen
avvikande uppfattning, utan att
man därför skulle behöva stämplas som
en nedbrytare av det svenska välfärdssamhället.
Socialattachéerna är en rätt
ny blomma på det gamla, redan förut
sä rikt förgrenade socialträdet, men
denna blomma är både exklusiv och dyrbar.
Den kostar redan nu en kvarts miljon,
och likväl har vi bara två socialattachéer,
en i Washington och en i
London. I alla de andra huvudstäderna
skall den .sociala utvecklingen och förhållandena
på arbetsmarknaden bevakas
och följas av vår ordinarie utrikesrepresentation.

Kammarens ärade ledamöter måste
väl inse eller åtminstone ana, att vi här

. Socialattachéer

står inför en stor och dyrbar organisation
i vardande och att det därlör
gäller för oss att vara ute med den tuktande
saxen i tid. Vi reservanter är fullständigt
övertygade om att de skickliga
och ambitiösa ämbets- och tjänstemän
som finns runt om i världen på våra
ambassader och legationer kan klara av
de här saken utan atl ha några speciella
attachéer till sin hjälp.

Vi är lika övertygade om att arbetsmarknadens
parter genom sina goda
förbindelser med systerorganisationer
runt om i världen kan göra sig underkunniga
om vad som sker pa deras speciella
område.

Nästa reservation gäller också en organisationsfråga,
nämligen utformningen
av socialstyrelsens nykterhetsbyrå.
Det är reservation nr 2 vid punkten nr
6. Vi har där velat följa statens organisationsnämnds
förslag, vilket innebär
en minskning med tre tjänster för byråsekreterare
eller amanuenser, en kanslisttjänst
och fem biträdestjänster. En
sådan nedskärning skulle medföra en
besparing på 142 000 kronor. Nu säger
departementschefen och med honom —
höll jag på att säga — givetvis utskottsmajoriteten,
att man inte kan gå med
på en sådan beskärning, därför att man
tror att nykterhetsvårdsutredningens
väntade förslag kan komma att påverka
byråns arbetsuppgifter. Därom vet man
emellertid ingenting i dag. Förslaget föreligger
inte ännu, och det är såvitt jag
kunnat inhämta inte sannolikt, att förslaget
kommer att föreligga vid sådan
tidpunkt att det kan påverka organisationen
på nykterhetsbyrån under nästa
budgetår. Att då ligga så att säga i
beredskap med nio befattningshavare,
som man måhända kan behöva i en
framtid, är väl inte förenat med den goda
hushållning, som vi i allmänhet söker
att beflita oss om.

Vid punkten 15, mödrahjälp, finner
vi nästa avvikande mening från vårt
håll. Det gäller här reservationen nr 3 a.
Besparingen för statsverket vid bifall

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Socialattachéer

till den reservationen är av en viss storleksordning,
nämligen inte mindre än
sex miljoner kronor. Våra skäl för att
mödrahjälpen nu äntligen bör sluta att
utgå som understödsform är exakt desamma
som dem man inom besparingsutredningen
lyckades nå enighet om.
Besparingsutredningen sade, och vi säger,
att mödrahjälpen, sedan den obligatoriska
moderskapspenningen infördes
år 1955, har fått en minskad betydelse
och att det inte är rationellt att
behovsprövade bidrag skall utbetalas
vid sidan av den allmänna socialhjälpen.
För en vårdbehövande moder uppstår
inte någon försämring, om nu mödrahjälpen
skulle slopas. Hon får sitt
stöd ändå via den kommunala socialhjälpen.
Men man undviker dubbelarbete
och en administrativ apparat, som
knappast står i proportion till den hjälp
som utgår.

Nu är det visserligen sant, att någon
egentlig totalbesparing inte uppkommer
genom denna åtgärd, ty kommunen
får bära de kostnader, som staten
slipper ifrån. Men denna merbelastning
är av helt underordnad betydelse i det
stora sammanhanget vid avvägningen
av kostnaderna mellan stat och kommun.

Vid samma punkt finns också en reservation
från folkpartihåll, och den lär
representanterna från folkpartiet komma
att tala om själva. Jag vill bara
nämna, att i huvudsak är alla vi reservanter
överens; det är bara i fråga om
tidpunkten, som vi skiljer oss åt. Vi
inom högerpartiet har velat ha bort
mödrahjälpen redan från den 1 juli
1961, medan folkpartiets reservanter anser
att man bör ge sig till tåls till den
1 januari 1962. Därmed är det besparingsbelopp,
som de anser sig vilja yrka
på, inte mer än hälften så stort som
det vi föreslagit.

Utan mödrahjälp inga mödrahjälpsnämnder.
Om riksdagen alltså skulle bifalla
vår reservation nr 3 a, måste därmed
också följa ett bifall till reserva -

tion nr 4 a, som innebär att mödrahjälpsnämnderna
skulle avskaffas och
som medför en besparing på 160 000
kronor.

Vi kommer så över till den grupp av
punkter, som alla berör semesterresor
och semesteruppehåll för barn och husmödrar.
Det är punkterna 32, 33 och 34
samt punkt 35. Beträffande de tre förstnämnda
råder enighet mellan representanterna
för folkpartiet och högerpartiet,
men beträffande den sistnämnda
punkten har högerpartiet blivit ensamt.

I fråga om punkten 32, ferieresor för
barn, har 1958 års besparingsutredning
påpekat — med allt skäl — att antalet
ferieresor successivt har minskat. Behovet
av denna hjälpform är, säger man,
med nuvarande inkomstläge och fulla
sysselsättning inte så stort som det en
gång var. Allt flera människor har nu
möjligheter att färdas kanske inte med
egen bil men med bekantas och vänners
bilar. Vi reservanter har tyckt det vara
möjligt att föreslå en höjning av egenavgiften
för resor enligt följande system.
För barn, som skall till barnkoloni,
bör huvudmannen betala tio kronor.
Sker resan till enskilt hem bör egenavgiften
vara 15 kronor. En husmor, som
skall till semesterhem för husmödrar,
bör själv betala 10 kronor, och om hon
reser till enskilt hem bör avgiften vara
20 kronor.

De särbestämmelser som nu finns för
flerbarnsfamiljer och för barn till ensamma
mödrar och som innebär, att de
i själva verket inte skall betala någon
egenavgift alls, vill vi inte rubba på.

För barnresornas del skulle ett bifall
till vår reservation medföra en besparing
på 500 000 kronor.

Punkten 33 gäller husmödrarnas resor.
Jag har redan angivit vad den reservationen
går ut på i fråga om höjningen
av egenavgiften. Jag skall nu inskränka
mig till att ange, att kostnadsminskningen
vid ett bifall till reservationen
blir 200 000 kronor.

Punkten 34 gäller bidrag med 480 000

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Nr 13

kronor till driften av semesterhem för
husmödrar. Det är ett i och för sig behjärtansvärt
ändamål, som dock knappast
hör hemma på statsbudgeten. Anslaget
har knappast någon betydelse för
att lösa de problem som det här är fråga
om.

Den miljon som departementschefen
har föreslagit under punkten 35 hör
också till den typ av anslag som egentligen
inte har sin plats på statsbudgeten.
Den står väl där egentligen mera
som prydnad än som realitet. I de
många fall där hjälp kan behövas för
att en tröttkörd husmor skall få den vila
som krävs blir det i alla fall kommunerna
som til syvende og sidst får
ingripa och hjälpa till.

Jag skall, herr talman, hoppa över
de anslag som berör arbetsmarknadsstyrelsen
med dithörande verksamhet.
Här kommer statsutskottets ärade ordförande
att själv framföra de synpunkter
som anlagts från vårt håll.

För egen del vill jag bara säga några
ord om punkten 84, som gäller ersättning
åt riksbanken för dess bestyr med
handhavandet av statens bosättningslån.

Reservanterna från höger- och folkpartierna
har enats om att på samma
sätt som gäller för hypotekslånen låntagarna
bör betala omkostnaderna genom
en förvaltningsavgift. Verksamheten
blir härigenom självbärande utan
att kostnaden för låntagaren på något
sätt kommer att kännas betungande.
Den avgift som nu tillfaller riksbanken
från statsverket är sex kronor
för varje lån och år.

Ja, herr talman, det här var allt jag
hade att komma med, och det kanske
inte var så imponerande. Låt mig emellertid
summera räkningen över besparingarna.

Där finns socialattachéerna med
245 000 kronor, nykterhetsvårdsbyrån
i socialstyrelsen 142 000, mödrahjälpen
C 000 000, mödrahjälpsnämnderna
160 000, ferieresor för barn 500 000,

Socialattachéer

ferieresor för husmödrar 200 000,
driften av semesterhem 480 000, stipendier
för husmorssemester 1 000 000 och
bosättningslånens förvaltning 260 000
kronor. Om vi summerar detta, får vi
8 987 000 kronor.

Beträffande de stora posterna, mödralijälpen
och dess administration samt
ferieresorna för barn och husmödrar
med sammanlagt 6 860 000 kronor, känner
jag mycket starkt den trygghet som
ligger i att ha 1958 års enhälliga besparingsutredning
bakom mig, en utredning
som inrymde framstående och
tongivande socialdemokrater med den
förutvarande socialministern i spetsen.

Hur ledsamt det än är att lämna statsrådet
Torsten Nilsson i sticket kan jag
inte hjälpa att högerpartiets roll som
den elake kompanjonen och som den
mörka bakgrunden blir en liten smula
blek. Jag vet inte om det är att gå för
långt, men jag gissar att toleransen
inom det socialdemokratiska partiet är
så generös, att även en sann israelit
skulle tillåtas hysa och ge uttryck åt de
kätterska meningar jag i min blygsamhet
har vågat framföra utan att fördenskull
behöva vandra ut i öknen såsom
utstött ur den stora gemenskapen.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Herr Cassel har valt att
redan vid behandlingen av ifrågavarande
punkt ta upp nästan samtliga punkter
som gäller sociala ändamål under
femte huvudtiteln. Jag vill inte gärna
ge mig in på en diskussion som gäller
hela fältet, eftersom såväl motionärer
som reservanter och andra vill ha ordet
när respektive punkter behandlas.
I mitt första inlägg föredrar jag alltså
att begränsa mig till den fråga som vi
behandlar under punkt 3, nämligen socialattachéerna.

Befattningarna som socialattachéer
tillkom efter beslut av 1959 års riksdag.
Det är val för tidigt att redan nu
efter så kort tid avgöra hur stor betydelse
dessa kan ha. Men personligen

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Socialstyrelsen: Avlöningar

tror jag att socialattachéerna kommer
att bli av stort värde. Vi skall heller
inte glömma, att det var arbetsmarknadens
parter som tog initiativet till
dessa, och av de nu besatta posterna
i Washington och London kommer en
från Landsorganisationen och en från
Arbetsgivareföreningen.

Ursprungligen begärde dessa organisationer
att det skulle inrättas fyra stycken
socialattachéer, men i avvaktan på
erfarenhet från verksamheten har hitintills
riksdagen begränsat antalet till
två.

Socialattachéernas uppgift är inte enbart
att införskaffa information från
de länder där de är stationerade, utan
de skall också sprida kännedom om
förhållandena i vårt land på socialpolitikens
och arbetsmarknadens område.
Denna uppgift är inte den minst viktiga.
Det måste anses värdefullt att
man i utlandet kan ge information på
dessa områden om Sverige, inte minst
i sådana för vår handel viktiga länder
som USA och Storbritannien.

Motionärerna anser, när de nu föreslår
slopande av dessa båda attachéer,
att den ordinarie utrikesrepresentationen
skall sköta uppgifterna när det gäller
socialpolitiken och att arbetsmarknadsparterna
bör göra detta själva när
det gäller förhållandena på arbetsmarknaden.
Detta skulle, om inte uppgifterna
minskas, innebära att ytterligare behov
av personal skulle uppstå inom utrikesförvaltningen.
Någon större besparing
skulle således inte bli följden av
ett bifall till motionen.

Herr talman! Jag ber att med det nu
anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Svärd m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
160 ja och 40 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Socialstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 6, s. 5—13)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för socialstyrelsen,
som föranleddes av vad departementschefen
förordat, dels fastställa
av departementschefen förordad avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62, dels ock till Socialstyrelsen:
Avlöningar för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 4 436 000 kronor.

Nr 13

Onsdagen den 12

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen dels de under punkten
3 nämnda likalydande motionerna
1:336 och 11:399, dels ock en inom
andra kammaren av herrar Rimmerfors
och Eskel väckt motion (II: 517).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:336 och 11:399, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
3 januari 1961 förordat;

b) fastställa av utskottet framlagd
avlöningsstat för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret
1961/62;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 4 436 000 kronor;

II. att motionen II: 517 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Kaijser, Staxäng och Cassel, vilka
ansett att utskottet under I) bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 336 och II: 399,
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
3 januari 1961 och reservanterna förordat; b)

fastställa i reservationen intagen
avlöningsstat för socialstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 4 294 000 kronor.

april 1961 fm.

Socialstyrelsen: Avlöningar

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2 vid punkten
6 av herr Svärd m. fl.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Cassels inlägg under punkten 3 ser
jag mig föranledd att säga några ord
på den nu föreliggande punkten. Det
förslag som här föreligger från departementschefen
innebär i första hand
en förstärkning av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.
Utskottsmajoriteten
hälsar detta med tillfredsställelse, då
det är mycket angeläget, att en effektiv
ledning av nykterhetsvården kommer
till stånd. Särskilt betydelsefullt anser
utskottet det vara att socialstyrelsen
kan erhålla ökad tillgång till medicinsk
och psykologisk sakkunskap.

Högerreservanterna yrkar på att anslaget
till avlöningar minskas med
142 000 kronor. Detta skulle kunna ske
genom en minskning av personalorganisationen,
och reservanterna stöder sig
därvid på organisationsnämndens förslag.

Socialstyrelsen har för sin del ansett
att en viss ökning av personalen i stället
vore befogad. När meningarna går
så isär, har departementschefen ansett,
att man, innan han tar slutlig ställning
till personalorganisationen för byrån,
bör ha fått viss erfarenhet av den nya
organisationen. Då nykterhetsvårdsutredningen
väntas avlämna sitt betänkande
under innevarande år och då
ställningstagandet till dess förslag kan
påverka byråns arbetsuppgifter, anser
departementschefen, att någon ytterligare
ändring inte nu göres.

Utskottsmajoriteten ansluter sig för
sin del till departementschefens syn på
frågan.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Mödrahjälp

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund i Stockholm (fp) och Rimmerfors
(fp).

Härmed var överläggningen slutad.

Mom I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
6:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Svärd m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
167 ja och 34 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 7—J4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Mödrahjälp

Kungl. Maj:t hade (punkt 15, s. 20
och 21) föreslagit riksdagen att till Mödrahjälp
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 6 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de under punkten 3 nämnda
likalydande motionerna 1:336 och
II: 399, i vilka — såvitt nu vore i fråga

— hemställts, att riksdagen måtte avslå
förslaget om ett anslag för budgetåret
1961/62 till Mödrahjälp av 6 000 000
kronor,

dels en inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Skellefteå väckt motion
(II: 497), vari — såvitt nu vore i fråga

— hemställts, att riksdagen måtte besluta
att mödrahjälpen fr. o. m. den 1 januari
1962 helt överfördes till kommunerna
och till Mödrahjälp anvisa ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor, vilket
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
innebure en besparing med 3 000 000
kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Senander in. fl. väckt motion
(II: 120), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition under förevarande
punkt bifalla vad socialstyrelsen föreslagit
och uppräkna anslaget till
11 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 336 och II: 399 samt II: 497, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, ävensom
motionen 11:120 till Mödrahjälp
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 6 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Svärd, Kaijser, Staxäng

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Nr 13

och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 336 och II: 399
samt i anledning av motionen 11:497,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionen II: 120
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

b) av herrar Boman, Per Jacobsson,
Edström och Malmborg, fröken Elmén
samt herr Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:336 och 11:399 samt med bifall till
motionen II: 497, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, och med avslag
å motionen II: 120 till Mödrahjälp för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 3 a vid denna
punkt av herr Svärd m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Som herr Cassel sade
i sitt första anförande, har vi även från
folkpartiet anfört en reservation i fråga
om mödrahjälpen, vilken skiljer sig
från högerns endast beträffande tidpunkten.
Vi anser att det hela skall
fortgå som det nu är till den 1 januari
1962, för att de kommunala nämnderna,
som sedan skall sköta detta skall
kunna få de pengar de behöver för att
klara av det.

Jag ämnar inte såsom herr Cassel
föra ett resonemang om hela kostnaden
för socialhuvudtiteln. Jag tycker
att de reservationer, som anförts i fråga
om denna huvudtitel, över huvud
taget inte ger underlag för en diskussion
om kostnaderna för socialpolitiken.
Vad högern beträffar gäller ju dess
stora

bctslöshetens
<i — Andra kammarens

Mödrahjälp

spara 50 miljoner kronor. Bortser man
från det förslaget, som ju inte direkt
berör socialpolitiken, är även högerns
besparingsförslag av mycket blygsam
omfattning. Man kan därför säga att
de reservationer som är knutna till
femte huvudtiteln snarare ger vittnesbörd
om enighet i socialpolitiken än
om oenighet.

Man bör dessutom vara på det klara
med att vi kommande år förmodligen
i all enighet kommer att besluta om ytterligare
utgifter på socialhuvudtiteln,
t. ex. när frågan om invalidpensionerna
kommer upp till behandling.

Denna besparing på mödrahjälpens
område, som helt ansluter sig till besparingsutredningens
förslag, har egentligen
som motivering att vi vill minska
på det administrativa besvär, som detta
bidrag kommit att medföra. Vi tror
att en hel del barnaföderskor fortfarande
behöver ett behovsprövat bidrag men
att detta bidragsgivande mycket väl
kan anförtros åt kommunerna. Det är
mycket troligt att detta inte gick, när
mödrahjälpen en gång genomfördes,
men nu kan man säkerligen lita på att
kommunerna på ett helt annat sätt tar
hänsyn till behovet.

Den prövning som sker är ganska besvärlig.
Jag kanske helt kort får erinra
om hur den går till.

Först skall ansökan inges till barnavårdsnämnden
i den kommun där kvinnan
vistas. Barnavårdsnämnden skall då
göra en ingående utredning som skall
ge upplysning om sökandens och mannens
personalia — arbete, arbetsgivare,
familjeförhållanden, bostadsförhållanden,
inkomstförhållanden o. s. v. Innefattar
ansökan om mödrahjälp även
tandvård skall kostnadsförslag av tandläkare
bifogas. Över ansökan skall utredaren
yttra sig. Sedan skall den behandlas
av barnavårdsnämnden och
med barnavårdsnämndens yttrande sändas
till mödrahjälpsnämnden. Mödrahjälpsnämnden
har sedan att fatta bc -

ssparingsförslag punkten om ar bekämpande,

där man vill slut. Varje beslut skall protokollforas.
protokoll Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Mödrahjälp

Bifalles ansökan skall i protokollet antecknas
vilka behov hjälpen avser. Mödrahjälpsnämndens
beslut skall sedan
delges länsstyrelsen, som från förskottskonto
utanordnar mödrahjälpsbeloppet
till vederbörande mödrahjälpsnämnd
med undantag för beloppet till tandvård,
vilket utbetalas först sedan behandlingen
utförts. Vidare översändes
två exemplar av mödrahjälpsnämndens
beslut till barnavårdsnämnden, som
skall verkställa beslutet och vaka över
att hjälpen kommer till användning enligt
givna föreskrifter. Före april månads
utgång insänder barnavårdsnämnden
till länsstyrelsen en redovisning för
sådana ärenden som avslutats under föregående
år. Sedan länsstyrelsen granskat
redovisningen påföres anslaget till
mödrahjälp de mot redovisningen svarande
förskottsbeloppen. Det är såsom
man hör ett ganska krångligt system,
och besparingsutredningen räknade ut,
att om kommunerna skulle betala mödrahjälpen
själva, skulle den inte kosta
mer i genomsnitt per år än 4 300 kronor
för landskommunerna och 16 300
kronor för städerna. Jag tycker att vi
kan vara eniga om att det är en ganska
omständlig metod att dela ut dessa statsbidrag
över landet.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till reservationen
3 b på denna punkt av herr
Boman m. fl.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 5 finns inte mindre än 17 reservationer.
Om jag inte räknat fel svarar
högerpartiet för 10 av dessa. Samtliga
reservationer från högerpartiet yrkar
på en ned- eller avrustning av nu
gällande sociala reformer. Högerpartiet
tycks således inte ha lärt något av det
senaste valutslaget. Herr Cassel och
hans parti fortsätter med friskt mod sin
reaktionära politik under herr Hjalmarsons
ledning. Detta är inte att förvåna
sig över. Högerpartiet är ju de ri -

kas parti, storfinansens parti, och de
mindre bemedlades fiende.

Det gläder mig mycket att vi har den
sammansättningen av kammaren att
dessa reaktionära attacker kan effektivt
bemötas. Osökt inställer sig emellertid
en fråga: Vad är allvar och vad
är politisk taktik i högerpartiets anstorm
mot socialpolitiken? Det förefaller
mig som om högerpartiet inte självt
räknar med att få igenom sina förslag,
utan att dessa främst ställs i avsikt att
påverka regeringen och riksdagens majoritetsparti
på så sätt att regeringen
skall avstå från eller på lämpligt sätt
uppskjuta alla förslag om en förbättrad
socialpolitik. Det sägs ibland: »Vill
man nå trädtopparna måste man sikta
på stjärnorna». Om detta är högerpartiets
riktpunkt beträffande socialpolitiken,
d. v. s. att det kallt beräknar att
dess långsyftande reaktionära förslag
åtminstone skall leda till ett reformstopp
inom berörda område, då har faktiskt
högerpartiet, trots avslag på samtliga
dess attacker, vunnit vissa delsegrar.

Jag kommer till denna slutledning av
följande skäl. I femte huvudtitelns
punkt 15 angående mödrahjälp framgår
att socialstyrelsen för sin del anser att
normerna för mödrahjälpen bör justeras
och därmed hjälpen göras effektivare.
Den hemställer därför att anslaget
måtte uppräknas med 5 miljoner till
11 miljoner kronor. Högerpartiet yrkar
helt avslag på anslagen till mödrahjälpen,
och regeringen stannar vid 6 miljoner
kronor. I förhållande till högerpartiets
rena avslagsyrkanden och socialstyrelsens
11 miljoner kronor stannar
således regeringen på ett slags mellanplan
med 6 miljoner kronor.

Jag finner detta milt sagt upprörande.
Visserligen gömmer sig regeringen
bakom socialpolitiska kommittén och
avvaktar dess utredningsresultat, men
här har jag samma uppfattning som
herr Svensson i Kungälv. I sin motion
nr 598 anför herr Svensson: »I fem år

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Nr 13

har man i statsverkspropositionen hänvisat
till pågående utredningar». Man
kan, säger herr Svensson, befara att socialpolitiska
kommittén kommer att arbeta
relativt lång tid. Det är alldeles
uppenbart att när man i fem år har
kunnat hänvisa till utredningar och
fortsätter med det också nu, kan man
med ett sådant uppträdande och sådana
motiveringar egentligen komma från
huvudfrågan hur länge som helst.

I en motion nr 120 har den kommunistiska
gruppen genom herr Senander
hemställt, att anslaget till mödrahjälpen
skall uppräknas till 11 miljoner kronor.
Motivet till detta vårt förslag är att vi
helt solidariserar oss med socialstyrelsen.
Vi finner att de nuvarande normerna
— som inte ändrats sedan år 1952 —
numera utgör ett hinder för erhållande
av mödrahjälp, t. o. m. för de allra
fattigaste i vårt samhälle. Tillgängliga
siffror bevisar detta mitt påstående —
siffror som måste vara mycket besvärande
för regeringen och inte minst för
socialministern.

Antalet beviljade ansökningar om
mödrahjälp var i Stockholm år 1952
1 402. År 1959 hade det gått ned till
590. I Göteborg var antalet beviljade
ansökningar år 1952 cirka 900. År 1959
beviljades endast 557 ansökningar.
Minskningen berodde inte på att hjälpbehovet
minskat utan på att normerna
varit fastlåsta sedan år 1952 och att av
denna anledning allt flera barnaföderskor
helt enkelt utestängts från en berättigad
hjälp.

Att tillåta att nuvarande ordning skall
gälla en enda dag till är ingenting annat
än ett slag i ansiktet på barnaföderskorna,
ett utlämnande av de allra fattigaste
av de fattiga i en för dem mycket
svår situation. Tillåt mig, herr talman,
att ta ett citat från andra lagutskottets
utlåtande nr 25, vari utskottet
yttrade sig om herr Svenssons i Kungälv
motion. Där sägs följande: »Till ledning
för den behovsprövning som företages
av mödrahjälpsnämnderna har so -

Mödrahjälp

cialstyrelsen utfärdat vissa rådgivande
normer. Av dessa framgår, att hjälp bör
utgå endast i fall, då sökandens inkomst
är mycket begränsad. Sålunda bör, då
det gäller förstföderskor bosatta i dyrortsgrupp
3, maximibeloppet 600 kronor
utgå endast under förutsättning att
årsinkomsten icke uppgår till 2 000 kronor.
Vidare förordas att i sådana fall
hjälp över huvud taget icke skall utgå
vid en årsinkomst av 5 100 kronor
eller mera. Även om mödrahjälpsnämnderna
har att pröva ansökningar om
mödrahjälp med beaktande av det behov
som föreligger i det särskilda fallet,
blir prövningen med hänsyn till socialstyrelsens
normer mycket restriktiv.»
Det heter vidare: »Utskottet finner det
för sin del angeläget att barnaföderskor,
som är i uppenbart behov av ekonomiskt
stöd, skall kunna beredas effektivt
stöd och hjälp. Därest mödrahjälpen
skall bibehållas som självständig
hjälpform, är det därför nödvändigt att
resurser tillskapas för en uppmjukning
av den nuvarande behovsprövningen.»

Jag tror att detta citat säger det mesta.
Jag har tillåtit mig använda uttrycket
»de fattigaste bland de fattiga». Detta
har kanske skorrat i öronen på alla
som älskar att tala om högkonjunktur,
hög standard, full sysselsättning, det
stora bil- och TV-innehavet etc. Citatet
bekräftar dock att uttrycket i detta sammanhang
är berättigat. Vid en årsinkomst
av 5 100 kronor skall hjälp icke
utgå. Detta motsvarar knappt 100 kronor
per vecka i bruttoinkomst. Vilken
standard har människor som skall leva
på en sådan inkomst?

Om nu denna hjälpform skall bibehållas
— regeringen tycks anse detta
och i varje fall har vi kommunister den
uppfattningen — då måste såvitt vi
förstår normerna mjukas upp för att
de hjälpbehövande skall få den hjälp,
som från början varit avsikten med reformen,
och i konsekvens härmed anslaget
räknas upp till av socialstyrelsen
begärda 11 miljoner kronor. Det

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Mödrahjälp

finns således inte någon anledning att
avvakta resultatet av vidare utredningar Ett

avslag på denna vår framställning
får i praktiken det resultatet att
regeringen går herr Hjalmarson till
hälften till mötes. Därmed har högerpartiets
politiska taktik de facto lett till
en sådan delseger som jag i början av
mitt anförande talade om.

I detta sammanhang tillåter jag mig
att säga några ord även om punkt 20.

Om regeringen har visat stor njugghet
beträffande mödrahjälpen, så gäller
denna karakteristik i hög grad även
anslaget till om- och tillbyggnad av ålderdomshem.
Socialstyrelsen har upplyst,
att medelsbehovet för bidrag avseende
återstående ålderdomshem, som
färdigställts före utgången av år 1959,
samt ålderdomshem, som färdigställts
eller kommer att färdigställas under år
1960 eller första kvartalet 1961, uppgår
till 14 171 300 kronor. Under budgetåret
1961/62 väntas 85 ålderdomshem med
2 913 vårdplatser bli färdigställda. Styrelsen
föreslår därför att anslaget uppföres
med 14 miljoner kronor. Departementschefen
har emellertid endast gått
med på ett anslag av 10 miljoner kronor.

Vårdbehovet härvidlag kan inte ifrågasättas.
Antalet åldringar stiger snabbt,
och det är orimligt lång väntetid för
dem som är i behov av placering på ålderdomshem.
Jag anser det därför ofattbart
att socialstyrelsens anslagskrav icke
vunnit regeringens gillande. Det är
ett känt faktum att vårdbehovet är
många gånger större än det som kan
tillgodoses med det äskade beloppet.

Med dessa motiveringar ber jag, herr
talman, att vid punkt 15 i statsutskottets
utlåtande nr 5 få hemställa om bifall
till motion nr 120.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill säga några ord
bl. a. med anledning av den principdeklaration
som herr Cassel här tidigare

gjort. Jag finner det rätt märkligt att
både högerns och folkpartiets representanter
är så otåliga när det gäller att
avskaffa mödrahjälpen, att de inte kan
bärga sig tills det i slutet av detta åtkommer
ett förslag i ämnet. Riksdagen
godkände ju så sent som i fredags
ett utlåtande från andra lagutskottet, där
det hänvisas till att socialpolitiska kommittén
kan förväntas framlägga ett sådant
förslag redan i år.

Den brådska, som herr Cassel uttryckte
med sitt lilla »äntligen» när han
talade om mödrahjälpens avskaffande,
kan väl ändå inte vara samhällsekonomiskt
motiverad. När jag hörde herr
Cassel, kom jag att tänka på att under
punkt 87 i detta utlåtande föreslås ett
anslag på ca 2,5 miljarder kronor till
folkpensioner, utan att högern med ett
ord protesterar mot detta belopp. Men
eu utgift på 6 miljoner kronor — »inte
mindre än 6 miljoner kronor» såsom
herr Cassel uttryckte sig — i mödrahjälp,
vilket berör 16 000 å 17 000 av de
sämst ställda mödrarna i vårt land och
som kommer 160 av 1 000 nyfödda barn
till godo, attackeras av både högern
och folkpartiet, trots att det här bara
gäller några promille av anslaget till
folkpensioner. För högerns del sker
det av samhällsekonomiska skäl, enligt
ett uttalande som herr Cassel gjorde
men som han en stund senare tog tillbaka.
Det bjuder mig emot att behöva
tro, att det är miljonen väljare bland
folkpensionärerna, som vägs mot de
16 000 å 17 000 mödrarna. Jag utgår
dock ifrån att jag kan lita på herr Cassel
och herr Gustafsson i Skellefteå, när de
säger eller i varje fall låter förstå att de
inte vill ta bort ifrån de mest obemedlade
mödrarna det ekonomiska stöd, som
mödrahjälpen innebär; de bara önskar
att någon annan än staten skall betala
denna utgift. Det kan dock inte ur samhällsekonomisk
synpunkt bli någon
större skillnad, om vi som skattedragare
betalar detta direkt över statsbudgeten
såsom nu sker eller indirekt över stats -

Onsdagen den 12 april 1961 fn).

Nr 13

budgeten till sjukförsäkringen eller via
våra kommunalskattesedlar. Visserligen
kommer en del högre inkomsttagare litet
billigare undan, om det tredje alternativet
anlitas. Men jag hoppas verkligen,
att högerns förslag att lägga mödralijälpen
på kommunernas socialvårdsorgan
och arbeta in den i den allmänna
socialhjälpen icke dikteras av omsorgen
om sådana skattedragare, för vilka den
icke-progressiva kommunalskatten är
att föredra.

I den folkpartistiska reservationen
trycker man särskilt på de betydande
administrativa kostnaderna, fast herr
Gustafsson i Skellefteå i talarstolen mest
uppehöll sig vid besvären i mödrahjälpens
administration. Uppgifterna om
dessa kostnader och »besvär», som så
flitigt har åberopats här i debatten under
flera år, har hämtats ur en stickprovsundersökning,
som på sin tid gjordes
av den s. k. familjeberedningen men
som socialstyrelsen sedermera försett
med rätt stora frågetecken i kanten.
Även en administration i helt kommunal
regi — ty en behovsprövning är
nödvändig, menade herr Gustafsson i
Skellefteå — skulle naturligtvis dra vissa
kostnader. Spareffekten av en omläggning
bleve väl knappast så stor, att
man inte skulle kunna kosta på sig det
funderande, som åtgår för att få fram
en bra lösning, som duger att nyttja
på lång sikt.

Herr Nilsson i Gävle talade för en
stund sedan bittert om hur regeringen
»gömmer sig bakom» socialpolitiska
kommittén, fast — som jag sade nyss —
dess förslag är att vänta redan inom
detta år. Han talade om ett femårigt
utredningsarbete som det inte blivit någonting
av. Ja, under den tiden är det
två utredningar som presenterats på detta
område och skickats ut på remissbehandling
men därvid blivit hårt kritiserade
och därför inte kunnat läggas
till grund för en reform. Bl. a. var det
ett utredningsförslag som gick ut på att
placera ut mödrahjälpen på barnavårds -

Mödrahjälp

nämnderna — alltså hos kommunerna.
En majoritet av remissinstanserna var
dock emot detta. Lärdomarna av dessa
tidigare förslag har man nu vaskat guldet
ur och bevarat inom den socialpolitiska
kommittén, som nu försöker
komma fram till ett förslag som kan
»stå sig». Vi har anledning att tro, att
kommittén kommer att föreslå att mödrahjälpen
på något sätt samordnas med
den moderskapsförsäkring, som är så
näraliggande, och att moderskapsförsäkringen
därvid byggs ut generösare
för att trygga moderskapet mot ekonomiska
påfrestningar.

Jag tror alltså, att vi gott har råd att
invänta detta förslag senare i år.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade det intrycket
när jag talade, att statsrådet fru Lindström
hörde på vad jag sade, och jag
var glad för det. Nu finner jag att så
inte var förhållandet. Statsrådet fru
Lindström gör gällande, att jag här var
ute efter några allmänekonomiska sparsamhetsprinciper.
Jag sade dock uttryckligen
att detta inte innebär en besparing,
totalt sett, för det allmänna. Jag
sade att det innebär att man flyttar över
en utgift från statens budget till kommunerna.

Mina anmärkningar mot organisationen
som den nu är upplagd med mödrahjälpen
som särskild hjälpform ligger i
linje med kritiken från 1958 års besparingsutredning:
man har här två parallella
vårdformer som båda är behovsprövade
och där de kommunala
organen måste vara verksamma. I ena
fallet är det emellertid statliga medel,
i det andra fallet kommunala medel
som sätts in. Detta har jag fullständigt
klart för mig. Med den långa erfarenhet
jag har inom kommunal verksamhet vet
jag, att det är en oerhörd mängd mödrar
som är i behov av en hjälp utöver
den de kan få på sjukförsäkringen. Vi
anser det dock inte vara klokt att bi -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Mödrahjälp

behålla den speciella vårdform som
mödrahjälpen innebär.

Att statsrådet leker med funderingar
över att högern inte skulle våga sig på
folkpensionärerna för att dessa är så
många eller att vi i högern skulle vilja
flytta över de sex miljoner kronorna till
kommunernas budget för att det inte
skulle kännas så starkt för de stora inkomsttagarna
som annars drabbas av
progressiviteten, det lämnar jag åt sitt
värde; det har intet intresse i detta sammanhang.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag är mycket glad över
statsrådet fru Lindströms upplysning
om att vi kan förvänta att socialpolitiska
kommittén skall kunna framlägga sitt resultat
i år. Jag har läst om detta även
i andra lagutskottets utlåtande. Det är
nödvändigt att detta understryks flera
gånger.

Även om förslaget skulle komma i år
innebär det inte att vi kan vänta någon
förändring till det bättre under de närmaste
åren. Genom penningvärdeförsämringen
etc. har dessa normer faktiskt
blivit ett hinder när det gäller att
hjälpa dessa barnaföderskor. Jag är
dock, som sagt, tacksam för upplysningen
och jag hoppas att vi får se ett resultat
i år.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet fru Lindström
tycker att vi i folkpartiet är otåliga
som inte kan invänta socialpolitiska
kommitténs förslag på denna punkt.
Om kommittén ämnar föreslå att mödrahjälpsnämnderna
avskaffas men riksdagen
redan dessförinnan har avskaffat
dem, kan väl egentligen ingen skada
vara skedd. Blir sedan moderskapsförsäkringen
förbättrad, innebär det väl
bara att kommunerna slipper ifrån den
kostnad de eljest får ta på sig under
mellantiden.

Men jag skall gärna medge att om inte
förslag från kommittén vore att vänta
så skulle jag ta i hårdare i fråga om
denna sak. Det är nämligen en rätt väsentlig
sak. Statsrådet vet mycket väl
att vi har brist på utbildad socialvårdspersonal.
Socialvårdarnas mycket angelägna
uppgifter måste många gånger sättas
i efterhand därför att de måste syssla
med administrativa bestyr. Det är
alldeles självklart att om mödrahjälpens
funktioner överfördes till det kommunala
planet, så skulle man inte bara kunna
avvara mödrahjälpsnämnden, utan man
skulle också få ett väsentligt enklare
förfarande i kommunerna, där man då
kunde fatta beslut efter muntlig föredragning
och slippa det ganska omständliga
arbete man nu har med dessa
ärenden. Om statsrådet talar med dem
som praktiskt har skött dessa ärenden
i kommunerna kommer hon att få intygat
att de är besvärliga.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! I mina repliker skall
jag börja med herr Gustafsson i Skellefteå
och gå bakifrån i talarnas rad.
Det ar ingen skada skedd, menar herr
Gustafsson, om vi redan nu beslutar att
avskaffa mödrahjälpsnämnderna och —
jag antar att han underförstår detta
— flytta över uppgifterna på kommunerna,
om socialpolitiska kommittén
kommer med sitt förslag senare. Men
om kommittén kommer med ett förslag
i den riktning som jag nyss har antytt,
d. v. s. om samordning med moderskapsförsäkringen,
är det inte kommunerna,
som kommer att få hand om
mödrahjälpen, och i så fall kommer
man att få en besvärlig skarv den t
januari 1962, då han vill att mödrahjälpen
skall klippas bort. Det finns ingen
anledning för herr Gustafsson att
springa före sin partivän herr Rimmerfors
i socialpolitiska kommittén och
inte invänta ett klokare förslag som
denne kan vara med att utforma.

Vad beträffar de normer, som herr

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Nr 13

Nilsson i Gävle talar om och som han
betecknar som otillräckliga, så tillämpas
de ju med en viss frihet av mödrahjälpsnämnderna.
Vissa nämnder har
t. o. in. tillämpat dem mycket fritt och
på grund av det utpräglade behovet inom
sina räjonger gått åtskilligt utöver
vad socialstyrelsen rekommenderat.
Dess anvisningar är inte ovillkorligt
tvingande utan är rekommendationer
som skall tillämpas med omdöme. Men
som jag sade nyss räknar vi med att få
förslag om en ny form för denna verksamhet
inom relativt kort tid. Någon
anledning att peta på vare sig den nuvarande
mödrahj alpens organisation eller
bidragsnormer finns därför inte.

Herr Cassel slutligen klagade över att
jag inte lyssnade på hans anförande.
Det har jag visst gjort, jag har t. o. m.
antecknat något av vad han sade. Ordagrant
sade han i sitt stort upplagda inledningsanförande,
att »högerpartiet är
ute och söker med ljus och lykta efter
besparingsmöjligheter och kan då inte
gå femte huvudtiteln förbi», och han
räknade därvid som den näst största
hesparingsposten — den största gällde
arbetsmarknaden — av alla högerns
besparingsrekommendationer just dessa
sex miljoner kronor till mödralijälpen.
Litet senare sade han, att detta
inte var någon egentlig besparing utan
innebar en överflyttning till kommunerna
av vissa utgifter. Det är denna
motsägelsefullhet som jag nyss påtalade.
Kanske var den bara uttryck för
bristande logik. Annars kunde den gott
betecknas som spegelfäkteri.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle
:

Herr talman! Det var med ännu större
tillfredsställelse jag noterade det sista
uttalandet av statsrådet, att normerna
och socialstyrelsens bestämmelser skall
tolkas med omdöme. Men som jag tolkat
socialstyrelsens skrivsätt saknar socialstyrelsen
pengar för att tillämpa dessa
normer mera generöst. Detvarjudär -

Mödrahjälp

för socialstyrelsen ville ha en uppskrivning
av beloppen. Jag låter denna statsrådets
tolkning gå vidare till de tjänstemän
som handlägger dessa ärenden, och
det är min förhoppning att de inte hindras
att vara generösa på grund av att
det saknas pengar.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag har inte större anledning
att lägga mig i debatten vid detta
tillfälle, ty den motion jag har väckt
i detta ämne besvarades av andra lagutskottet
och riksdagen fattade beslut
i den frågan i fredags. Jag nöjde mig
med att socialpolitiska kommittén hade
lovat att komma med ett betänkande
i år och lägga fram ett förslag till en
lösning, vilket jag anser vara alldeles
nödvändigt. Vi kan inte hålla på längre
på det här sättet.

Anledningen till att jag begärde ordet
här var att man tydligen hade tänkt sig
lösa hela frågan genom att höja moderskapspenningen.
Jag är litet tveksam,
inte mot att moderskapspenningen höjs
— det tycker jag är bra — men jag
tror knappast att man kan höja den
upp till de belopp som i vissa fall kan
behövas. Nu utgår bidrag med maximalt
600 kronor för ensamfödsel och 800 kronor
vid flerfödsel. Det sägs av dem som
har hand om dessa ärenden att det i
vissa fall borde vara väsentligt högre
belopp. Det finns verkligt svåra fall.
Jag vill alltså bara med detta lilla anförande
skicka med en erinran om att
man måste försöka finna en väg att lösa
problemen utan att gå över socialvården,
som jag är mycket misstänksam
mot i detta fall.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det återstår för mig
egentligen endast att yrka bifall till utskottets
förslag. Jag vill bara säga, att
eftersom vi under föregående år hade
en ganska ingående debatt kring mödrahjälpen
och då beslutade att ingen änd -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Mödrahjälp

ring skulle göras i avvaktan på resultatet
av den socialpolitiska kommitténs
arbete, så är det ännu mindre anledning
att göra någon ändring nu, när man
varslat om att det kommer ett förslag
därifrån snarast. Det kan hända att vi
redan nästa år kan få ta ställning till
ett konkret förslag beträffande denna
mycket omdiskuterade fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid punkten fogade
reservationen 3 a) av herr Svärd m. fl.;
3:o) bifall till den vid punkten fogade
reservationen 3 b) av herr Boman m. fl.;
samt 4:o) motionen 11:120; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Cassel begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Gustafsson i Skellefteå votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen utsetts
den med 3:o) betecknade propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 15:o) i statsutskottets utlåtande
nr 5 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Svärd m. fl. avgivna,
med 3 a) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 3 b) av herr Boman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 45 ja och
38 nej, varjämte 123 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15:o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 3 a)
av herr Svärd m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 136 ja och 37 nej, varjämte
33 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

och tillbyggnad av ålderdomshem — Allmänna

Bidrag till anordnande samt ombarnbidrag Punkterna

16—19
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem

Kungl. Maj :t hade (punkt 20, s. 24 och
25) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herrar
Senander och Holmberg väckt motion
(11:401) hade hemställts, att riksdagen
måtte i anslutning till socialstyrelsens
förslag uppräkna förevarande anslag till
14 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 401
till Bidrag till anordnande samt om- och
tillbyggnad av ålderdomshem för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 11:401 av herrar
Senander och Holmberg.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 21 och 22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Allmänna barnbidrag
Sedan punkten föredragits yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga några
få ord med anledning av den blanka
reservation jag avgivit till utskottets
utlåtande vid denna punkt.

Utskottet har här avvisat ett motionsledes
framfört och mycket behjärtansvärt
krav. Motionärerna har nämligen
begärt, att extra bidrag skall utgå till
föräldrar med handikappade — framför
allt utvecklingsstörda — barn som vårdas
i hemmen. Jag skulle för min del
vilja utsträcka denna begäran till att
omfatta alla föräldrar, som vårdar sina
handikappade barn. Sådana föräldrar
är ständigt bundna av barnen och har
en mycket tung och svar uppgift. Jag
tycker därför att de bör åtnjuta samhällets
stöd.

Denna fråga var uppe år 1956, och
riksdagen beslöt då att låta utreda spörsmålet
och se vad som kunde göras för
att hjälpa familjer med handikappade
barn. År 1958 överlämnades sedan detta
utredningsuppdrag till socialpolitiska
kommittén. Det har alltså nu gått fem
år sedan riksdagen beslöt om en utredning,
och det tycker jag är en ganska
lång tid. Man tror ju att något skall
hända i och med att riksdagen begär
en utredning beträffande en fråga, som
man anser vara behjärtansvärd.

Nu talas det om att socialpolitiska
kommittén kommer att lägga fram sitt
förslag under innevarande år, och då
hoppas jag att kommittén också tar upp
denna fråga att bereda familjer som har
vårdnaden om sina handikappade barn
ekonomisk hjälp. Motionärerna framhåller
att många föräldrar säkerligen
skulle vilja ha sitt barn i hemmet, om
de bara fick ekonomisk hjälp härmed.
Detta är nog alldeles riktigt. Jag undrar
också vad som skulle hända, om de

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Allmänna barnbidrag

föräldrar, som för närvarande vårdar
sitt barn i hemmet, sade: Vi orkar inte
längre. Vi måste överlämna denna vård
pa samhället. Det skulle betyda oerhörda
kostnader och fordra en organisation,
som samhället inte kan klara av.

Dessutom talar motionärerna om behovet
av vårdpersonal vid anstalter för
framför allt utvecklingsstörda barn, en
fråga som jag dock kommer att ta upp
i ett senare sammanhang, när det gäller
utbildningen av vårdpersonal.

Herr talman! Jag har velat anföra
detta i anledning av min blanka reservation
men har icke något yrkande utöver
utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Jag kan helt instämma
i fröken Elméns yttrande, men jag vill
ändå framföra några synpunkter i samband
med riksdagens behandling av
motionen.

I motionen föreslås, att snabba insatser
göres för ökat samhälleligt stöd
åt utvecklingsstörda barn eller liknande
åtgärder för familjer som vårdar sina
barn i hemmen. Ett extra barnbidrag vore
en gärning, som samhället borde kosta
på sig till dessa olyckliga människor,
när den slutna vården har bristande resurser.

Det andra problemet som berörs i
motionen är en ökad utbildning av personal
i olika grader, som skall ta hand
om dessa utvecklingsstörda barn. Här
behövs sannerligen verkliga krafttag
från statsmakternas sida.

Utskottet hänvisar till pågående utredning,
vilket är en vanlig företeelse
här i riksdagen när ett aktuellt problem
framföres. Det har ju förresten
fröken Elmén mycket kraftigt understrukit
i sitt anförande. Man får räkna
med att om man skall vänta på den arbetande
socialpolitiska kommitténs förslag,
blir det först någon gång i mitten

av 1960-talet, om ens då, som denna
fråga kommer till riksdagens avgörande.

Jag läste för ett par veckor sedan en
artikel om klanen Kennedy med Förenta
staternas president i spetsen, som
gjort betydande frivilliga insatser på
detta område. Familjen Kennedy har
stiftat en fond, som varje år utdelar
cirka 5 miljoner svenska kronor till
mentalt efterblivna barn, bl. a. till en
skola där nunnor tar hand om psykiskt
utvecklingsstörda barn av olika trosbekännelser.
En av familjen Kennedys
medlemmar undervisar i en skola för
efterblivna barn. Med tanke på denna
amerikanska humanitära inställning kan
man inte finna annat än att utskottets
skrivning är synnerligen kallsinnig. De
i motionen berörda problemkomplexen
i utbildnings- och undervisningsfrågorna
förbigås helt av utskottet. I utlandet
har man ordnat förberedande specialundervisning
för defekta barn eller barn
som på ett eller annat sätt har svårigheter
med skolarbetet. Det gäller att få
en sådan utbyggnad av vår folkskola, att
hjälpklasser inrättas och att specialundervisning
allmänt kommer i gång. Det
är en mycket svår uppgift för både lärare
och vårdpersonal att på ett förtroligt
sätt umgås med barnen, att känna
deras problem och förstå deras tankegångar.
Här måste kanske etableras
en kuratorsinstitution för hjälp åt eleverna,
och en kurator bör även kunna
hjälpa de utvecklingsstörda barnen efter
särundervisningens slut och vara
talesman och rådgivare inför myndigheter
och de enskilda hemmen.

Jag vill slutligen framhålla, att vad
som nyligen inträffat inom svenskt
barnhemsväsende ger den föreliggande
motionen en särskild aktualitet. Inrikesministern
uttalade för några dagar
sedan, att de förhållanden, som i rapporter
till medicinalstyrelsen redovisats
rörande vården på vissa barnhem
hade sin grund i otillräckliga möjligheter
att utbilda vårdpersonal. Uttalandet
innehöll emellertid inga som helst

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Nr 13

konkreta förslag från inrikesministern
om vad som skall göras i dagens läge.
Efter de avslöjanden om vanvård som
nu gjorts förstår man att frågan bör på
ett eller annat sätt tas upp av statsmakterna.

Det är, herr talman, enligt min åsikt
en fundamental uppgift för staten att
dra försorg om specialvården, d. v. s.
uppfostran, vård och behandling av
mentalt sjuka, vanföra, svårt olycksfallsskadade,
talhämmade, blinda och hörselsvaga.
Från ansvarigt vårdhåll och
från personalens sida har gång efter
annan yrkats på ökade resurser och bättre
utbildningsmöjligheter för befattningshavare
i olika grader. Man löser
inte problemen med enbart kontroll eller
inspektion från statens sida.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Vad fröken Elmén och
herr Christenson i Malmö sagt om de
utvecklingsstörda barnen, om vårdkostnader
och om behovet av extra ekonomiskt
stöd till deras vårdnadshavare
uttrycker ju inga främmande tankegångar.
De cirka 10 000 barn, som i dag kan
räknas in i denna kategori, är en handikappad
minoritet som välfärdssamhället
bör ha råd att sörja för. På senaste
årsmötet i Föräldraföreningen för utvecklingsstörda
barn i Stockholm tillät
jag mig också att säga, att jag anser
att frågan om hur man skall underlätta
för hemmen att vårda de utvecklingsstörda
barnen är ett spörsmål, som kommer
att pressa sig fram bland de blivande
sociala reformerna, när vi skall lösa
problemen med de eftersatta minoriteternas
andel av nationens gemensamma
försörjningskaka.

Den kroniska uppgiften att vårda ett
underutvecklat barn, ett u-barn, tar ju
ofta föräldrarnas — i varje fall moderns
— hela tid och alla krafter i anspråk
och det medför vanligen extrakostnader
och en bundenhet vid passning
och tillsyn av barnet, som gör
att modern blir fysiskt och psykiskt ut -

Allmänna barnbidrag

mattad och behöver avlösning i vårdnadsuppgiften
då och då. Men avlösning
med annan arbetskraft kostar pengar,
som inte alla familjer förfogar över,
och det är säkerligen rimligt att överväga
bidrag från samhället till en sådan
avlastning av föräldrarnas arbetsbörda,
när — som riktigt har anmärkts
— institutionsvården kostar det allmänna
så mycket, att det samhällsekonomiskt
är en tacknämlig sak att barnen
omhändertas i hemmen, där detta låter
sig göra.

Denna fråga utredes för närvarande
av socialpolitiska kommittén som det
har konstaterats här, och herr Christenson
i Malmö uttryckte bekymmer för
att det kunde ta tid att få frågan löst
där. Ja, det är inte någon så lätt fråga,
som det kanske kan verka vid första
påseendet, att bestämma sig för om extra
barnbidrag eller inte kan utgå för
u-barnen. Om motivet är att själva
hemvården skall premieras, därför att
det är en sådan hjälp för samhället
att hemmen bistår med vårdnaden,
kommer man in på områden, där avgränsningen
är mycket svår att göra.
Det finns ju även andra kategorier —
kroniskt sjuka åldringar och vuxna invalider
— för vilkas vård i hemmen
man med lika stor rätt kan göra anspråk
på statliga vårdbidrag. En annan
svårighet är att fastställa vid vilken
ålder, från spädbarnstiden och uppåt,
som barnets handikapp blir uppenbarat
och ett extra barnbidrag skulle utgå.
Kanske man kan bestämma tidpunkten
till den då allmän skolplikt inträder
— sjuårsåldern alltså — då barnen
sovras ut ur gemenskapen med de normala
barnen. Kanske kan man också
ge extra barnbidrag till u-barn i skolåldern
med motiv att de ska vara ett
slags kompensation till föräldrarna för
arbetet med barnens utveckling, med
den undervisning och fostran som föräldrarna
är i stånd att ge och barnen
är mäktiga att tillgodogöra sig. Här finns
olika uppslag och problemställningar,

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Allmänna barnbidrag

som måste prövas, innan man tar ställning.

I detta sammanhang bär motionären
herr Christenson i Malmö också berört
vården på barnanstalter. Det är tråkiga
och upprörande avslöjanden av brister
inom denna vård, som då och då sker
och som vi fått några exempel på den
senaste veckan. Gemensamt för de aktuella
fallen är bristen på kvalificerad
vårdpersonal. Statsmakterna, vilka genom
sina olika organ — socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen
— har tillsynen över barnanstalterna,
och huvudmännen, som ofta lägger
ned stor möda och stora kostnader
på att inrätta goda anstalter men som
kanske plötsligt får schavottera vid avslöjanden
om olämpliga behandlingsmetoder,
som de inte har känt till, är
säkert överens om det nödvändiga och
nyttiga i en förbättrad utbildning av
vårdpersonal för barnanstalter av olika
slag. Av denna anledning har också
den s. k. barnanstaltsutredningen med
ledamöter från både denna kammare
och medkammaren nyligen fått tilläggsdirektiv
om att utreda hur en särskild
utbildning respektive fortbildning bör
läggas upp för att göra vårdpersonalen
bättre skickad att förstå klientelet och
mera insiktsfull vid dess behandling.

Våra ansträngningar för de handikappade
barnen får aldrig slappas utan
de måste i stället utvidgas ordentligt.
De handikappade harnen är ju egentligen
allas våra barn, som slumpvis har
utskiftats på olika familjer med olika
psykisk och ekonomisk bärkraft för den
svåra föräldrabördan. I gengäld bör vi
alla ge dessa familjer vårt solidariska
bistånd med samhället som instrument
och förmedlare.

Herr HAMMAR (fp);

Herr talman! I anslutning till de yttranden,
som nu gjorts i denna fråga,
vill jag komma med några randanmärkningar.

Det är en utomordentligt betydelse -

full fråga, som tagits upp inte bara av
statsutskottet utan också i den motion,
i vilken herr Christenson i Malmö m. fl.
ställt sig som undertecknare. I denna
hemställes nämligen, att »riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag till ökade samhälleliga hjälpåtgärder
åt utvecklingsstörda barn, förslagsvis
i form av extra barnbidrag eller
genom liknande åtgärder till familjer,
som vårdar sina barn i hemmen».
Dessutom — och det är inte en
mindre viktig fråga — framhålles i
motionen nödvändigheten av »snabba
åtgärder för ökad utbildning av personal
inom det berörda vårdområdet».

Mycket har gjorts och göres i detta
nu för det klientel, som det här är
fråga om. Landstingen Sverige runt är
i färd med en mycket omfattande och
desslikes kostnadskrävande upprustning
av vården av psykiskt handikappade
barn. Den enklaste gärd av rättvisa
måste vara att medge detta faktum.
I vården av psykiskt utvecklingsstörda
barn arbetar en hel del kvalificerade,
hängivna och ansvarsmedvetna
män och kvinnor. Kraven på denna

personal är emellertid mycket stora _

man har ju att ta hand om människor,
som är helt beroende av andras hjälp.
Alltjämt föreligger det dessutom ett icke
obetydligt behov av för ändamålet inredda
skolor och vårdanstalter.

Samtidigt som jag gör detta medgivande
— och jag tycker nog att vi kan
vara en smula generösa i bedömningen
av våra redan existerande anstalters insatser
för de psykiskt efterblivna —
måste det dock erkännas, att fog finns
för vissa anmärkningar på detta område.

Medicinalstyrelsens inspektionsrapporter
om missförhållanden vid ett par
vårdanstalter för psykiskt handikappade
kom som en verklig chock. Oroliga
föräldrar och anhöriga till på anstalterna
intagna frågar sig, hur det egentligen
är fatt. Svaret är mycket lätt att
ge. I dagens läge är svårigheterna av

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Nr 13

den art, att varken enskilda i personalen
eller anstaltsledningarna kan bemästra
dem. Det råder nämligen stor
brist på kvalificerad personal för att
ta hand om de sjuka. Tillgången på
psykiatriker, lärare, yrkesutbildade
vårdare, sysselsättningsterapeuter och
kuratorer är inte på långt när tillräcklig.
Bristen på sådan personal är, som
jag förut sade, ett mycket viktigt problem,
ty det rör sig ju om en grupp
människor, som inte själva kan reagera
och begära sin rätt.

I korthet är situationen för personalen
denna. Den fåtaliga kvalificerade
personalen håller på att slitas ned av
för stor arbetsbörda. De mindre gott
utbildade eller t. o. m. outbildade löper
påtagliga risker att göra misstag och
felbedömningar i kritiska situationer.
Orsaken härtill är visst inte den, att
de är likgiltiga för de sjukas människovärde
och rättigheter, de saknar helt
enkelt lämplig utbildning.

Det är mot denna bakgrund, vi har
att se herr Christensons i Malmö m. fl.
motion om ekonomisk kompensation
till de familjer som själva vårdar sina
sjuka barn i hemmen, samt hemställan
om snabba åtgärder för utbildning av
personal på de berörda vårdområdena.
Det gäller att skapa möjligheter för
familjerna att själva vårda sina barn
så länge och i den mån de har uthållighet
nog att göra det.

Utskottet hänvisar — det har sagts
vid upprepade tillfällen under denna
debatt — till den socialpolitiska kommittén,
inom vars utredningsområde
hithörande frågor faller. De hjälpbehövande
barnen och deras föräldrar får
dock inte glömmas bort, medan utredningen
pågår. Ett extra barnbidrag efter
behovsprövning och läkarintyg synes
därför oss motionärer vara en positiv
åtgärd.

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med att det är lönlöst att rida spärr
mot ett enhälligt statsutskott. .lag är
desslikes övertygad om att del bakom

Allmänna barnbidrag

utskottets, som herr Christenson påpekade,
något kärva skrivning ändå ligger
en positiv vilja att hjälpa. Det är
detta, som gör, att jag i likhet med de
andra talarna inte har något från utskottets
hemställan avvikande yrkande
att ställa.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
statsrådet Ulla Lindströms
positiva uttalande om de öppna vårdformerna.
Jag vill emellertid ta fasta
på ett annat uttalande av statsrådet
Ulla Lindström: »Alltför många föräldrar
tror att barnen mår bäst av att leva
gömda i familjens sköte, och i panisk
rädsla för anstalter avböjer man att
lämna barnen ifrån sig ens för halvdagsvistelse
vid en institution».

Av vad som har avslöjats under de
senaste dagarna förstår man föräldrarnas
kritiska inställning till vårdhemmen.
Det borde enligt min mening skapas
en bättre kontakt mellan myndigheterna
och hemmen.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Särskilt i anledning av
herr Christensons i Malmö första anförande
bör några ord sägas från utskottets
sida. Det är litet överraskande
att få höra, att utskottet har uppträtt
kallsinnigt och använt kärva ord. När
jag läser utskottets utlåtande frågar jag
mig hur man kunnat finna anledning
till ett sådant uttalande.

Redan 1956 var denna fråga uppe till
behandling i riksdagen. Om utskottet
hade varit kallsinnigt nu, så skulle det
bara ha kunnat hänvisa till den riksdagens
beslut och till att en utredning
pågår. Men det är just vad utskottet
inte velat göra. Utskottet har mycket
stor förståelse för det förslag som motionärerna
kommit med, och av den
anledningen har vi tagit med det uttalande
som 1956 års riksdags statsutskott
gjorde. Där konstateras bl. a. »att

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Bidrag till driften av barnstugor

det bland föräldrar som nu hade handikappade
barn på anstalt sannolikt
funnes åtskilliga vilka skulle föredra
att vårda dessa barn i hemmen, om
icke ekonomiska skäl hindrat därifrån».

Utskottet anför vidare: »Att skapa
gynnsammare betingelser för en sådan
utveckling syntes utskottet stå väl i
överensstämmelse med den under senare
år alltmer utbredda uppfattningen
att kollektiv vård i möjlig mån borde
undvikas där sådan icke vore påkallad
av medicinska eller andra hänsyn.
Utskottet ansåg därför, att frågan om
statliga stödåtgärder för att underlätta
vård i hemmen av invalidiserade barn
borde närmare utredas.» Utskottet skriver
nu till Kungl. Maj:t om detta. Jag
frågar kammarens ledamöter: År detta
att tala kallsinnigt?

Vi hänvisar också till den pågående
utredningen och förväntar förslag till
åtgärder därifrån till Kungl. Maj:t. Saken
är ju heller inte så enkel. Det
framgick av statsrådet fru Lindströms
uttalande, att det kan finnas anledning
att diskutera vad som skall göras.

Under alla förhållanden ligger frågan
i goda händer. Den kommer att
prövas av den pågående utredningen.
Med anledning därav ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 24—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Bidrag till driften av barnstugor
Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Vid denna punkt har
undertecknad tillsammans med några
kammarkamrater väckt en motion, i vilken
vi yrkar att medel ur allmänna arvs -

fonden i större utsträckning än vad som
för närvarande är fallet skulle ställas
till förfogande för lokaler för ungdomens
fritidssysselsättning.

Det är inte små belopp, som varje
år delas ut. Förra budgetåret utdelades
ungefär 5 miljoner kronor, och av detta
belopp gick 2,8 miljoner till ungdomens
fritidssysselsättning. Scoutrörelsen fick
288 700 kronor, svenska kyrkan 488 500,
frikyrkosamfunden 877 000, kommunala
ungdomsgårdar m. m. 547 500, nvkterhetsorganisationerna
227 600 och annan
huvudman 422 600. Ungefär 1,3 miljon
kronor gick till den halvöppna barnavården,
och därutöver utdelades några
smärre belopp.

Allmänna arvsfonden fyller ett mycket
stort behov och är till mycket stor
välsignelse för alla som får bidrag. Allmänna
arvsfonden har fått hjälpa till
många gånger, när det har varit svårt
för organisationer att få pengarna att
räcka till.

Vid byggande av ungdomsgårdar erhålles
bidrag med 25 å 30 procent av
byggnadskostnaderna, men resten får
organisationerna själva stå för. Att bygga
en ungdomsgård kostar ganska mycket
pengar — jag skulle tro att 100 000
kronor inte är något ovanligt belopp. Då
får organisationen bidrag med 30 000
kronor och får själv skaffa 70 000 kronor.
Det är kanske inte så lätt att få
fram dessa pengar, även om kommunerna
ibland lämnar bidrag och hjälper
upp det hela.

I motionen yrkas, att man skulle omdisponera
bidraget till den halvöppna
barnavården. Det kan diskuteras, om
man bör bygga förskolor och daghem
med bidrag från allmänna arvsfonden.
Det har i varje fall synts oss motionärer,
som om det här i stället borde utgå
statsbidrag. På det sättet skulle vi kunna
använda mera pengar ur fonden till
ungdomens fritidssysselsättning och
ungdomslokaler.

Utskottsutlåtandet kan vid första anblicken
verka ganska kallsinnigt mot

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Nr 13

vårt förslag, som vi tycker är alldeles
utmärkt. Men om man går vidare i utlåtandet,
finner man att utskottet i punkt
31, som gäller bidrag till utbildning av
förskollärare, framhållit, att departementschefen
vid sin behandling av anslaget
till Bidrag till driften av barnstugor
upplyst, att även frågan om storleken
av statsbidragen till förskolorna
skall prövas. Man kanske då kan hoppas,
att det framöver kommer att hli en sådan
lösning av denna fråga som vi föreslagit.

För min del tror jag inte att man bör
binda allmänna arvsfonden alltför mycket
utan att den bör vara ganska fri.
Men om man på denna väg skulle kunna
ge ungdomsorganisationerna ett bättre
stöd skulle det vara utmärkt.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Fru EKEN DAHL (s):

Herr talman! Jag vill ta detta tillfälle
i akt att säga några ord om utbyggnaden
av barnstugeverksamheten. Det gäller
här två frågor. Det gäller dels utbyggnaden
av barnstugorna och dels utbildningsmöjligheterna.
Båda dessa frågor
är viktiga för kvinnorna på arbetsmarknaden
och även för näringslivet
och arbetsgivarna. Det ligger nära till
hands att tro, att när så stora anslag
beviljas gäller det ganska stora områden
och är behovet nästan täckt. Det
kan därför vara anledning att erinra
om att barntillsynen har ordnats på ett
något så när tillfredsställande sätt endast
på 200 orter. Av våra 1 000 kommuner
är det säkerligen ytterligare 300
å 400 som har behov av barninstitutioner.
Allra störst är behovet av daghem.

Jag blev litet rädd, när herr Svensson
i Kungälv gjorde detta angrepp — från
mina synpunkter framstod det i varje
fall som ett sådant — mot kommunernas
möjligheter att få hjälp ur allmänna
arvsfonden för barnstugebyggande.
Man får inte ta bort ett enda öre av
detta anslag, ty det är redan nu stora
svårigheter för kvinnorna i förvärvs -

Bidrag till driften av barnstugor

arbete att få barntillsynen ordnad. Man
får inte minska detta anslag, med
mindre man ger barnstugebyggandet ett
drygt tilltaget statsbidrag.

Hela denna fråga är naturligtvis i
stor utsträckning en fråga om utbildning.
Av propositionen och utlåtandet
finner man, att det endast är sju förskoleseminarier
som har denna utbildning
och att bara 250 förskollärare utbildas
per år. Det saknas inte, herr talman,
ungdomar som vill lära sig detta
yrke. Föregående år var det över 500
välkvalificerade som sökte att komma
in på förskoleseminarierna, men bara
200 som kunde tas emot. Redan nu föreligger
brist på förskollärare på de befintliga
institutionerna, varför vi inte
får låta frågan vila alltför länge. Av
handlingarna kan man se, att till 1958
års förskollärarutredning behöver göras
vissa kompletterande utredningar innan
departementschefen kan ta ställning till
utredningens förslag, och det är ingenting
att säga om det. Jag vill bara med
detta, herr talman, säga att det är viktigt
att de kompletterande utredningarna
påskyndas och att de förslag framlägges
som leder till en lösning av dessa
problem, d. v. s. en utbyggnad av daghemmen
och en utbyggnad av utbildningen
för förskollärare.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! För klarhetens skull vill
jag säga, att det naturligtvis inte föreligger
någon disharmoni i fråga om våra
åsikter om dessa ting. Vi har i vår motion
yrkat, att möjligheterna att i annan
ordning än som nu sker finansiera anläggningar
för den halvöppna barnavården
särskilt skulle utredas. Rent allmänt
tycker jag nog att både daghemmen
och förskolorna är en så pass viktig
sak för samhället, att man inte skall
överlåta bidragsgivningen åt allmänna
arvsfonden. Den bör tas i anspråk för
andra ändamål.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Bidrag till utbildning av förskollärare

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Inom utskottet har vi
haft mycket stor respekt för motionärens
önskan att få till stånd en ökad
bidragsgivning till det ändamål som han
i sin motion anger. Vi har dock konstaterat,
att vid den fördelning som gjorts
under senare år övervägande delen av
det statsunderstöd, som under de båda
sistförflutna bugdetåren utgått ur arvsfonden,
har avsett bidrag till ungdomslokaler.
När det har gällt att tillgodose
denna sak har statsrådet alltså i hög
grad gått denna väg.

Jag tror att det skulle vara mycket
olyckligt, om vi i alltför hög grad skulle
enkelrikta dessa bidrag för vissa ändamål.
Jag håller med fru Ekendahl om
att det är lämpligt att det finns möjligheter
att t. ex. bevilja bidrag ur arvsfonden
även åt den halvöppna barnavården.

Det är detta som varit bestämmande
för utskottet. Utskottet har alltså å ena
sidan velat peka på att de önskemål som
motionärerna fört fram i hög grad är
tillgodosedda och å andra sidan att
möjligheterna att ge bidrag inte alltför
mycket får beskäras.

Med dessa tankegångar ber jag här
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 30

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 31

Bidrag till utbildning av förskollärare

Kungl. Maj:t hade (punkt 31, s. 38—
40) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till utbildning av förskollärare för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 825 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herrar
Holmberg och Nilsson i Gävle väckt
motion (11:388) hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till rege -

ringen hemställa om förslag till åtgärder
som kunde säkra en fördubbling
av utbyggnadstakten för förskolor samt
nödvändig vidgning av utbildningskapaciteten
för förskolepedagoger.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
utbildning av förskollärare för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 825 000 kronor;

II. att motionen II: 388 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! Denna punkt handlar
om en av de avgörande förutsättningarna
för undervisning och vård på förskolestadiet,
frågor som ju diskuterats
också i andra sammanhang i dag.

Fru Ekendahl har nyss understrukit
hur viktigt det är, att man just i detta
avseende skapar de förutsättningar som
behövs. Det har efter hand uppstått en
ökad förståelse för den roll som förskoleverksamheten
bör få. Regeringsförslaget
ger också på sitt sätt ett uttryck
för detta. Anslagsbeloppet ökas
nu med drygt 300 000 kronor. Det mesta
av ökningen behövs visserligen för
att verksamheten skall kunna bedrivas
i nuvarande omfattning men dessutom
blir det ju också litet pengar över för
att bereda personalen vissa ekonomiska
förbättringar och för en viss ytterligare
utbildning.

Förslag har också framlagts av utredningen
om att förskoleseminarierna
skall förstatligas. Allt detta är alltså bra,
men det är mycket som är otillräckligt.
Det hela rör sig emellertid nu i rätt
riktning, och i den kommunistiska motionen
i denna fråga har vi inte heller
påyrkat några förändringar i år. Vi anser
nämligen, att man måste sikta till
en så pass genomgripande reform i
fråga om förskoleverksamheten, att den
saken bör förberedas mycket grundligt

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Nr 13

men självfallet också mycket snabbt.
Motionen går därför ut på en hemställan
till regeringen i det hänseendet. Det
gäller egentligen att få förskoleverksamheten
erkänd som en integrerande del
av undervisningen. Faktum är att vårt
land i det hänseendet tyvärr ligger långt
efter andra länder. Att behovet här i
landet av mycket mera energiska åtgärder
för att förbättra förutsättningarna
för en vidgad förskoleverksamhet
är stort har också framgått av officiella
utredningar. Enligt siffror ur sådana
utredningar är det bara Vio av alla
barn i 3-, 4-, 5- och 6-årsåldrarna, som
nu har förmånen att få komma in i förskolor.
Att behovet är oändligt mycket
större framgår redan av det faktum,
att förskolorna i regel bara tar emot
6-åringar och endast då det finns speciella
skäl härför en del andra barn.

Läget i Stockholm kan nog anses som
ganska typiskt för hur situationen är på
detta område. 1954 års familjeutredning
räknade med att det finns köer på
17 000 barn till förskolorna. Dessa köer
har säkerligen inte minskats sedan dess.

I Stockholm, där förhållandena på detta
område i alla fall är ganska föredömliga,
har man överskridit den målsättning
som var angiven av 1946 års kommitté
men där står ändå 9 000 barn i
ko, och väntelistornas längd ökar mycket
snabbare än antalet intagna barn.
På liknande sätt är det säkert överallt
i landet.

Även om det finns vissa positiva tendenser
att peka på, är bristerna så oerhört
stora, att riksdagen nu bör driva
på i den form som vi har föreslagit.
Utskottet har emellertid velat avvakta
den bedömning, som regeringen småningom
skall göra av förskoleutredningens
förslag.

Det finns emellertid för det första
skäl — det har vi mycken erfarenhet
av — för riksdagen att understryka behovet
av snabb behandling av denna

Ferieresor för barn

sammanhang understrukits att det
brådskar.

För det andra är det tyvärr tydligt
att förskoleutredningens förslag blir så
präglat av anspråkslöshet, att man måste
uttala förhoppningen, att regering
och riksdag skall sträcka sig betydligt
längre än utredningen. Det är det som är
avsikten med vår motion, vari, som förut
nämnts, inte föreslås några förändringar
beträffande regeringens förslag i år
men vari påkallas åtgärder för att snabbt
få till stånd en betydande utbyggnad
av förskoleverksamheten.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till motionen nr 388 i denna
kammare.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Motionären har redan
redovisat vad utskottet har skrivit. Det
är riktigt, att vi har hänvisat till den
utredning som pågår. Vi har vidare
meddelat vad departementschefen har
upplyst, att vid behandlingen av anslag
till driften av barnstugor kan även frågan
om storleken av statsbidraget till
förskolorna komma att prövas.

Jag tror att vi kan förvänta, när en
så pass viktig fråga är på väg att lösas,
att det inte skall dröja alltför länge innan
förslag föreligger på denna punkt.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till den i ämnet väckta motionen; och
biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Punkten 32

Ferieresor för barn

Kungl. Maj :t hade (punkt 32, s. 40—
42) föreslagit riksdagen att till Ferie -

fråga. Här har också tidigare i flera
7 — Andra kammarens protokoll 1901. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Ferieresor för husmödrar

resor för barn för budgetåret 1961/62
anvisa ett förslagsanslag av 1 600 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen dels de under punkten
3 nämnda likalydande motionerna
I: 336 och II: 399, dels ock två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Per-Olof Hanson
(I: 431) och den andra inom andra
kammaren av herr Löfroth (11:512).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
sam med avslag å motionerna I: 336
och II: 399 samt I: 431 och II: 512, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Ferieresor för barn för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
1 600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Per Jacobsson, Edström, Kaijser,
Virgin, Staxäng och Malmborg, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 336 och
II: 399 samt I: 431 och II: 512, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet förordade
ändringar av bestämmelserna om ferieresor
för barn;

b) till Ferieresor för barn för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 1 100 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Vid punkterna 32, 33
och 34 har högern och folkpartiet gemensamma
reservationer. Herr Cassel
har förut motiverat dessa reservationer,
och jag ber att få instämma i hans
motiveringar.

Jag ber till att börja med att få yrka
bifall till den reservation, som är knuten
till punkten 32.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i fråga om punkten
32.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
32 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
6) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 131 ja och 68 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 33

Ferieresor för husmödrar

Kungl. Maj :t hade (punkt 33, s. 42
och 43) föreslagit riksdagen att till Ferieresor
för husmödrar för budgetåret

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
900 000 kronor.

I förevarande sammanhang liade utskottet
till behandling förehaft dels de
under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna I: 336 och II: 399, dels ock
de under nästföregående punkt nämnda
likalydande motionerna 1:431 och
II: 512.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 336 och II: 399 samt I: 431 och 11:512,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Ferieresor för husmödrar för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 900 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Per Jacobsson, Edström, Kaijser,
Virgin, Staxäng och Malmborg, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 336 och II: 399 samt I: 431 och 11:512,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet förordade
ändringar av bestämmelserna om ferieresor
för husmödrar;

b) till Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Boman in. fl.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den

Bidrag till driften av semesterhem

vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 34

Bidrag till driften av semesterhem

Kungl. Maj:t hade (punkt 34, s. 43)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
driften av semesterhem för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
480 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft dels de
under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna I: 336 och II: 399, dels ock
de under punkten 32 nämnda likalydande
motionerna I: 431 och II: 512.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 336 och II: 399 samt I: 431 och II: 512,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 480 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Per Jacobsson, Edström, Kaijser,
Virgin, Staxäng och Malmborg, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 336
och 11:399 samt 1:431 och 11:512,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj :ts förevarande förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 8 av herr Boman
in. fl.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav pro -

100

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 fm.

Stipendier för underlättande av husmoderssemester

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 36

Punkten 35

Stipendier för underlättande av husmoderssemester Kungl.

Maj:t hade (punkt 35, s. 44)
föreslagit riksdagen att till Stipendier
för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de under
punkten 3 nämnda likalydande motionerna
I: 336 och II: 399.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 336 och II: 399, såvitt nu vore i fråga,
till Stipendier för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1961/62
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Virgin, S taxäng och C assel, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:336 och 11:399, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förevarande
förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Kaijser m. fl.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående punkter av
förevarande utlåtande samt övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 11

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: -

Protokoll, hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 12 april 1961.

Till justitiedepartementet hade denna
dag från länsstyrelsen i Kalmar län inkommit
fullmakt för landstingsmannen
Anders Dahlgren, Bäckaskog, Valdemarsvik,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens andra kammare i stället för
avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den
däri avsedda fullmakten för landstingsmannen
Anders Dahlgren att inträda
såsom ledamot av kammaren för tiden

Nr 13 101

Onsdagen den 12 april 1961 em.

till den 1 januari 1965 efter herr Johansson
i Granö.

Herr talmannen meddelade, att herr
Dahlgren intagit sin plats i kammaren.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 12 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utgifter under riksstatens femte huvudtitel,
tillika svar på interpellation ang.
yrkesutbildningen för vuxna (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen
inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas.

Punkten 37

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt 37, s. 45—
61) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för ungdomsvårdsskolorna,
som föranleddes av
vad departementschefen förordat, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62, dels ock till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 10 687 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen dels två lilcalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Lundström m. fl.
(I: 451) och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (11:515),
vari föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla att utredning
tillsättes med uppgift att snarast
framlägga förslag om inrättande av
en särskild ungdomsvårdsskola eller
särskilda specialavdelningar vid någon
eller några ungdomsvårdsskolor för alkoholskadade
ungdomar, dels ock en
inom andra kammaren av fru Eriksson
i Stockholm och fröken Elmén väckt
motion (11:341), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att vid envar av
ungdomsvårdsskolarna Lövsta och Ryagårdcn
inrätta en rektorstjänst i Ae 26
i enlighet med det under förevarande
punkt under femte huvudtiteln redovisade
förslaget.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 341

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordat;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolor -

102 Nr 13

Onsdagen den 12 april 19G1 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

na, att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 10 687 000 kronor;

II. att motionerna 1:451 och 11:515
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Per Jacobsson, Edström och
Malmborg, fröken Elmén samt herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kung], Maj :ts förslag samt med bifall
till motionen II: 341

b) godkänna av reservanterna framlagd
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 10 750 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:451 och 11:515 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Till denna punkt har fogats
en reservation, där vi reservanter
har tagit upp två olika spörsmål. Delvis
bygger reservationen på en motion, som
har fru Nancy Eriksson som huvudmotionär
och som rör Lövsta och Ryagårdens
ungdomsvårdsskolor. På dessa skolor,
av vilka Lövsta är avsedd för pojkar
och Ryagården för flickor, tar man
hand om det allra besvärligaste klientelet.
Det har under senare år varit myc -

ket svårt att besätta rektorstjänsten vid
skolorna på grund av den bestämmelse
som säger att rektorn skall vara läkare
och psykiatriker. Ingen läkare vill söka
dessa tjänster som är förenade med stora
administrativa uppgifter.

I motionen har föreslagits att det skulle
för det rent administrativa arbetet
inrättas två rektorstjänster, en vid vardera
Lövsta och Ryagården, medan de
läkare som knytes till skolorna endast
skulle ombesörja läkaruppgifterna. Man
anser att det därigenom skulle bli lättare
att besätta rektorstjänsterna. Under
nuvarande förhållanden har det varit så
gott som omöjligt att få någon som stannar
längre tid och man har varit tvungen
att förordna rektorer på sex månader
i taget. För att arbetet vid skolorna
skall kunna löpa är det nödvändigt att
det blir en ändring härvidlag.

Både statskontoret och statens organisationsnämnd
har också tillstyrkt förslaget
om dessa rektorsbefattningar, vilket
socialstyrelsen redan ett par gånger
har framfört i sina petita.

Utskottet anser emellertid att man
bör avvakta omorganisationen av Bärby
yrkesskola, innan man tar ställning till
förslaget om dessa rektorsbefattningar.
Bärby yrkesskola, som ligger utanför
Uppsala, skall utbyggas för att kunna
ta emot psykopatklientelet, och därigenom
beräknas de andra ungdomsvårdsskolorna
kunna bli avlastade från sådant
klientel. Men för det första skall
Bärby yrkesskola endast ta emot pojkar
och för det andra måste både Lövsta
och Ryagårdens skolor under alla
förhållanden omhänderta de mycket besvärliga
ungdomar av den kategori det
här gäller. Vid dessa skolor kommer
det därför alltid att finnas behov av heltidsanställda
läkare.

Det är nödvändigt att denna sak blir
ordnad, och därför har reservanterna
tagit upp förslaget om att det skall vid
vardera av de nämnda skolorna inrättas
en rektorstjänst för de administrativa
uppgifterna.

Onsdagen den 12

Vidare bygger reservationen på en
motion, där det yrkas att vid ungdomsvårdsskolorna
skall inrättas specialavdelningar
för det alkoholskadade klientelet.
Den växande skaran av alkoholskadade
ungdomar har ju kommit att
utgöra ett mycket stort problem för
ungdomsvårdsskolorna. Det har i pressen
förekommit reportage framför allt
om förhållandena vid Rvagårdens skola
för flickor, där skolledningen inte vet
hur man skall kunna bemästra situationen.

Även ur vårdsynpunkt bör inte de
alkoholskadade ungdomarna blandas
med det övriga klientelet. Dels finns det
inte på vanliga ungdomsvårdsskolor resurser
för att ge de alkoholskadade medicinsk
behandling, dels är denna sammanblandning
skadlig för de andra ungdomarna,
som inte förstår de alkoholskadades
situation och den särskilda
vård som dessa måste ha. Det bästa
vore givetvis att det inrättades speciella
ungdomsvårdsskolor för alkoholskadade
ungdomar, men det måste i så fall
bli fråga om minst två skolor eftersom
det gäller både kvinnlig och manlig
ungdom. Man får därför nog tills vidare
tänka sig att inrätta mindre specialavdelningar
vid de nuvarande ungdomsvårdsskolorna.

Situationen är mycket besvärlig ur
den synpunkten att det inte bara är
fråga om alkoholskadade utan också om
narkomaner och sniffare. De bildar i
allmänhet gäng där de samlar alla kring
sig, och det blir ett allmänt alkoholsnack
på skolorna, som man har svårt
att komma till rätta med. Därför måste
man ha dessa ungdomar för sig själva
och ge dem särskild behandling, och
därtill krävs speciell personal.

Utskottet framhåller att det år 1957
inrättades en särskild avdelning för
unga alkoholister vid Långanäs, men den
förslår inte. Ute på de vanliga skolorna
får man fler och fler alkoholskadade
ungdomar, och man har svårt att bemästra
problemen. Därför begär motio -

april 1961 em. Nr 13 103

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

närerna — och det går också reser\ationen
ut på — att denna fråga snabbt
ordnas, så att ungdomsvårdsskoleorganisationen
blir försedd med dessa avdelningar,
som är absolut nödvändiga
om man lättare skall komma till rätta
med både dessa ungdomar och de andra
inom skolorna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation som är
knuten till punkten 37).

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag ber att till att börja
med få lämna en mycket kortfattad
orientering i denna fråga. Vid Lövsta
finns nu två läkartjänster, en som chefsläkare
i lönegrad Bo 1 och en annan i
lönegrad Ae 24. Vid Ryagården finns
en chefsläkartjänst i Bo 1. Samtliga
dessa är tyvärr obesatta för närvarande.

För de medel som är disponibla på
grund av att läkartjänsterna är vakanta
har anställts en rektor vid vardera skolan.
Läkarfrågan vid skolorna har hittills
fått klaras genom rådgivande psykiatrer.
Medelsanvisningen för detta ändamål
har ökat betydligt från 74 700
kronor budgetåret 1959/60 till 319 000
kronor budgetåret 1961/62 — alltså mer
än fyra gångers ökning under två ar.

I denna ökning ligger även en arvodeshöjning.
Rekryteringen av läkare som
rådgivande psykiatrer har gått tillfredsställande.

Utskottet anför i denna sak att det
»är väl medvetet om betydelsen av den
medicinsk-psykiatriska behandlingen
vid skolorna. Frågan om läkartjänsterna
vid skolorna synes emellertid lämpligen
böra prövas i samband med att
ställning tas till personalorganisation
för Bärby yrkesskola, vilken avsetts
skola utbyggas för att kunna omhänderta
psykiskt abnorma elever. Utskottet
anser att Kungl. Maj ds ställningstagande
bör avvaktas och kan därför inte nu
tillstyrka det framförda motionsyrkandet.
»

Vi står alltså inte främmande för att

104 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

det sannolikt finns starka skäl för motionärernas
och reservanternas yrkanden,
men vi anser att man bör avvakta
frågans utveckling och inte nu göra
denna ändring.

I de andra motionerna har man föreslagit
inrättandet av en ungdomsvårdsskola
eller specialavdelningar för alkoholskadade.
Utskottet erinrar om att
»i enlighet med beslut av 1957 års
riksdag en särskild avdelning, främst
avsedd för alkoholskadade elever, inrättats
vid Långanäs yrkesskola». Utskottet
yttrar här: »Utskottet förutsätter
att vid planeringen av skolorganisationen
behovet av särskilda vårdplatser
för nu ifrågavarande elever fortlöpande
beaktas.» Man bör alltså följa
utvecklingen. Därför anser utskottet att
någon åtgärd från riksdagens sida i anledning
av motionsyrkandena för närvarande
inte är påkallad.

Med dessa synpunkter, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Beträffande den första
punkten skulle jag vilja framhålla för
avdelningens vice ordförande att situationen
under flera år har varit den, att
man bara har fått förordna rektorerna
på Ryagården och Lövsta på ett halvt
år. Detta är ganska ohållbart, och man
kan inte tänka sig att det skall fortgå
i längden. Det är därför man anser att
de här föreslagna tjänsterna snarast bör
inrättas, så att personal kan fast anställas.

Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1

Fröken Elmén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
37 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
10) av herr Boman m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 140 ja och 41
nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen i motsvarande
del; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
37 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Nr 13

105

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Personalutbildning

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
10) av herr Boman m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 138 ja och 44
nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 38—40

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41

Ungdomsvårdsskolorna: Personalutbildning Kungl.

Maj :t hade (punkt 41, s. 69)
föreslagit riksdagen att till Ungdomsvårdsskolorna:
Personalutbildning för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 55 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Wallentheim m. fl. (1:443) och den
andra inom andra kammaren av fru
Henström-Ingcnäs m. fl. (11:516), hade
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam
utredning angående utbildningsförhållandena
för personal inom den statliga
ungdomsvården, nykterhetsvården, fångvården
samt övriga vårdområden med
besläktade arbetsuppgifter.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Ungdomsvårdsskolorna:
Personalutbildning för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 55 000 kronor;

II. att motionerna I: 443 och II: 516
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Elmén, som ansett att utskottet under
II) bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 443 och
II: 516 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört angående
utbildningsförliållandena för personal
inom fångvården, ungdomsvården och
nykterhetsvården samt övriga vårdområden
med likartade uppgifter.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag står som ensam reservant
på denna punkt. Jag tycker det
är fel att förevarande motion har tagits
upp i samband med ungdomsvårdsskolornas
personalfrågor, ty den rör inte
bara ungdomsvårdsskolornas personalutbildning
utan också utbildningen av
vårdpersonal inom många andra olika
vårdområden i samhället.

Denna fråga har varit uppe till debatt
i dag förut, och fru Ulla Lindström
talade då om utbildningen på vissa områden.
Frågorna har blivit särskilt aktuella
genom vad som på senaste tiden
framkommit vid inspektioner på olika
institutioner.

Det finns vad dessa institutioner beträffar
ett skriande behov av mera inspektioner.
Under de år jag varit med
i riksdagen har man vid flera tillfällen
tillsatt utredningar för att få effektivare
inspektioner till stånd och för att
göra anstaltsstyrelserna mera intresserade
av arbetet ute på de olika institutionerna.
Man har i interpellationer
och i motioner också gång på gång påtalat
bristen på inspektioner, men det

106 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Personalutbildning

måste naturligtvis bli brister i inspektionsverksamheten
när det inte finns
tillräcklig personal hos de övervakande
myndigheterna. Det behövs naturligtvis
mycket personal för de omfattande inspektioner
och utredningar som ofta
krävs för att upptäcka problemen.

I den ena institutionen efter den
andra uppenbaras allvarliga missförhållanden,
men när man går till botten
med problemen visar sig missförhållandena
i många fall — och så var
förhållandet också i det fall som senast
har uppdagats — bero på brist på
personal och på att den personal som
finns inte är lämpad och skolad just
för de vårduppgifter som det är fråga
om.

Detta anser jag vara en av de viktigaste
frågorna vad beträffar de samhälleliga
institutionerna, detta att få den
rätta personalen som skall utföra arbetet.
En enda olämplig bland personalen
kan ju förstöra förhållandena för
klienterna, och det har också visat sig
i de aktuella fallen att det har kunnat
gå så.

Jag blev utomordentligt glad när en
motion i frågan väcktes av fru Wallentheim
och fru Renström-Ingenäs och jag
var tacksam att få skriva på motionen
som gick ut på att få till stånd en
grundutbildning för vårdpersonalen
över hela fältet och att utreda huruvida
inte för vissa grupper av denna personal
kan utformas en gemensam grundutbildning.

Detta verkar mycket rationellt när
man ser förhållandena sådana de för
närvarande är. Inom sjukvården har
man börjat utbilda vårdpersonal, men
på övriga vårdområden, vad beträffar
institutioner t. ex. för utvecklingsstörda
barn, ungdomsvårdsskolor, fångvårdsanstalter,
nykterhetsvårdsanstalter
o. s. v., ställer man vissa krav på
den högre personalen, som väntas ha
genomgått viss utbildning som samhället
också kan ge denna personal men
saknar bestämda krav för vårdpersona -

len. Man bara annonserar efter personal
och sedan plockar man ut de personer
som verkar lämpliga men som
kanske inte har den ringaste utbildning
eller erfarenhet av arbetet i fråga eller
alls vet vad detta rör sig om. Jag talade
en gång med en man som var arbetslös.
Han berättade att han när han
saknade arbete hade sökt sig till fångvården.
Det var kusligt att höra att han
utan några instruktioner och utan att
ha någon erfarenhet av fångvårdsarbete
fick en mössa på huvudet och en
nyckelknippa i handen, och så skulle
han börja utan vidare.

Nu kanske det har blivit något bättre.
Vi vet att man inom fångvården har
ordnat interna kurser av olika slag för
vårdpersonal, och man försöker också
på andra områden, t. ex. ungdomsvårdsskolorna,
att ordna utbildning som den
personal som man har fått skall komma
i åtnjutande av.

Men som motionärerna framhåller vore
det utomordentligt bra om man här
kunde skapa en gemensam grundutbildning.
Man kunde då på ett tidigt stadium
fastställa för vilket område den
ena eller andra personen var lämpad
bland dem som ville ägna sig åt vårduppgifter,
och vederbörande själva kunde
också se vad den ena eller andra
uppgiften i själva verket innebar och
vad som i längden var mest passande
och tillfredsställande för dem själva.

Man kan också tänka sig att det är
lättare att förflytta en person från ett
vårdområde till ett annat, när han fått
en grundutbildning. Man talar vidare
om att det naturligtvis också skulle
byggas ut en vidareutbildning för personalen
i mellantjänsterna. Även fortsättningsutbildning
behövs på grund av
de förändringar och de nya rön man
kommer fram till på de olika områdena.
För att hålla personalen å jour är det
viktigt, att man har en fortgående utbildning
av den. I motionen sägs, att
vi har byggt ut de olika vårdområdena
i mycket stor utsträckning. Vi har gi -

Nr 13

107

Onsdagen den 12 april 1961 em.

vit anslag till nya byggnader, men vi
har icke byggt ut personalutbildningen
i samma omfattning som vi har byggt
byggnader m. m. Jag återkommer till
vad jag tidigare sagt, nämligen att vi
tänker på hus och lokaler i lörsta
hand och på personalen i andra hand.
Ofta skjuter vi på personalplanerna, då
vi i stället, när husen står färdiga och
man skall börja arbetet där, skulle ha
den utbildade personalen färdig. Det
är dock personalen som skall utföra arbetet
och det är alltså på den allt
hänger. Jag har för min del reserverat
mig vad beträffar denna motion.

Statsrådet Ulla Lindström sade i dag,
att hon har lämnat tilläggsdirektiv till
barnanstaltsutredningen att den skulle
ta upp utbildningsfrågan. Såvitt jag
kan förstå, kommer den inte att kunna
ta upp utbildningen över hela fältet
utan måste begränsa sig till vissa barnanstalter.
Denna fråga gäller just alla
andra områden, kriminalvården, nykterhetsvården
och fångvården. För att
ett arbete skall kunna bedrivas med
framgång måste man se till, att man får
en bra personal. Vad som har hänt i
dagarna och vad som har uppenbarats
vid inspektioner visar, att vi måste ta
krafttag för att få i gång en ordentlig
utbildning av just vårdpersonalen som
har den dagliga och nära kontakten i
alla personliga bestyr med klienterna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag instämmer i allt vad
fröken Elmén här har sagt, och jag
skall därför inskränka mig till några
få ord. Alla här i kammaren har säkerligen
personlig erfarenhet av att
det är verkligt svårt att få fram utbildad
vårdpersonal. Det gäller samtliga vårdområden.
Personligen har jag fått sådana
erfarenheter från nykterhetsvårdens
område. Jag vill dessutom understryka
— och det måste vara uppenbart
för oss alla — att när vårdnadsplatser -

Ungdomsvårdsskolorna: Personalutbildning

nas antal växer i takt med den utbyggnad
som är föreslagen, då måste också
utbildningen av vårdpersonalen intensifieras.

Den logiska följden av fröken Elinéns
anförande och vad som har anförts i
motionen borde vara, att man vidtog
alla åtgärder som är möjliga för att så
snabbt och så rationellt som möjligt
öka utbildningsmöjligheterna för vårdpersonal
av alla kategorier. Man borde
också undersöka, om det inte vore lämpligt
med en gemensam grundutbildning.
Nu utbildar varje vårdområde sin egen
personal, vilket gör, att personalen bara
får en speciell utbildning för det
vårdområde där den först kommer in.
En människa som kommer in i mentalsjukvården
men så småningom kommer
underfund med att hon hellre vill
ställa sina krafter till förfogande på
barnavårdens område, skulle vid en gemensam
grundutbildning och efter en
kortare kurs på det nya området kunna
ägna sig åt densamma i fortsättningen.
Det var endast en utredning om dessa
förhållanden som motionen begärde.

Utskottet säger, att det skulle kunna
innebära vissa fördelar om utbildningen
ordnades på det sätt motionen föreslår
och att erfarenheter från skilda områden
därigenom skulle kunna utnyttjas
bättre. Men man är inte riktigt insatt i
hur det skulle verka och är därför inte
beredd att tillstyrka motionen utan
förutsätter att Kungl. Maj:t ägnar frågan
fortsatt uppmärksamhet och redovisar
de åtgärder som är nödvändiga.
Utskottet avslår motionens begäran om
en utredning och uppmanar riksdagen,
bildligt talat, att inte skynda så fort;
det som göras skall blir ändå gjort.

Det är att hoppas att så sker. Men jag
tror att det skulle påskynda utvecklingen
om riksdagen uttalade som sin mening,
att detta är en betydelsefull fråga,
vilken kräver snabba och kraftiga
åtgärder.

Jag yrkar därför bifall till motionen.
I detta anförande instämde herr Ale -

108 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Personalutbildning

mUr (s), fru Löfqvist (s), herrar Svensson
i Kungälv (s), Börjesson i Falköping
(ep) och Brandt i Siitila (ep) samt
fru Svensson (s), fru Lindskog (s), fru
Jiiderberg (s) och fru Torbrink (s).

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det finns ju en gemensamhetsutbildning
redan för viss socialvårdspersonal;
jag tänker på den
högre personalen. De flesta vårdområden
fordrar för högre befattningar utbildning
vid socialinstitut, och den är
ju en gemensamhetsutbildning. Kungl.
Maj:t har funnit anledning att beträffande
den utbildningen tillsätta en särskild
utredning för att se över dess innehåll
och också öka kapaciteten på
socialinstituten. Jag tycker man kunde
dra en parallell här och säga, att den
vård- och tillsynspersonal, som bär den
nära kontakten med klientelet, inte ens
har möjligheten att få en grundutbildning
motsvarande den som socialarbetare
med inriktning på ledande befattningar
har. Det är än mindre någon
utredning i gång i syfte att tillgodose
detta behov.

Jag tycker att man nu skulle lösa
detta grundutbildningsproblem på ett
sätt som liknar det man redan använt
för de på högre tjänster inriktade socialarbetarna,
alltså genom en ordnad
gemensamhetsutbildning; här närmast
för kriminalvård, nykterhetsvård och
ungdomsvård. Detta vore rationellt, och
jag tror att det också skulle vara kostnadsbesparande.
Jag är för min del därför
av den uppfattningen, att utredningsyrkandet
i den motion, som väckts
av fru Renström-Ingenäs och fru Wallentheim,
bör bifallas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag skall be att mycket
kort få stryka under de synpunkter, som
här har anförts av reservanter och motionärer.

På de vårdområden det här gäller —
ungdomsvård, nykterhetsvård och fångvård
— bevittnar vi en utveckling under
senare år, där man alltmer försöker
tillämpa de moderna rön, som vetenskap
och forskning, inte minst den psykologiska
forskningen, kommer fram
till. Vi ser hur experter, anstaltsledningar
och läkare gör mycket stora ansträngningar
för att omsätta dessa rön i praktiken.

Jag tror, herr talman, att vi har en
viss benägenhet att underskatta den insats,
som den lägre vårdpersonalen gör
i detta sammanhang. Det är väl ändå så,
som fröken Elmén underströk, att det är
denna personal som har den dagliga
kontakten med vårdklientelet och som
har direkt vägledande uppgifter visavi
detta klientel. Och det är självklart att
om vi här konstaterar, som reservanterna
och motionärerna gjort, att vi har
en bristande samordning i utbildningen,
minskas härigenom vårdarbetets effektivitet.
Jag tror att vi skall vara på det
klara med att om de moderna rönen och
anstaltsledningarnas intentioner skall
kunna omsättas i praktiken, måste man
ha en grundutbildning för vårdpersonalen
som gör att denna personal rätt
kan fullgöra sina uppgifter och de intentioner
anstaltsledningarna har.

Vi har en parlamentarisk utredning
från 1959, som har avgivit ett betänkande
betitlat Ungdomsbrottslighet.
Denna utredning har kommit fram till
exakt samma synpunkter som motionärerna
har gjort, och man säger bl. a.:
»Betydande delar av det kunskapsstoff,
som eu grundläggande utbildning bör
omfatta, torde vara gemensamt för alla
tre vårdområdena, och många av de problem
som möter vårdpersonalen i dess
dagliga arbete är identiska, oavsett var
den har sin verksamhet förlagd.» Man
pekar också på att det ur rent ekonomiska
synpunkter måste vara rationellt
att försöka samordna grundutbildningen.

Herr talman! Jag ber att med dessa

Nr 13 109

Onsdagen den 12 april 1961 em.

korta synpunkter få instämma i den reservation,
som avgivits av fröken Elrnén.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Här bär nu en rad talare
instämt i de synpunkter som motionärerna
och reservanterna framfört,
och jag vill nu helt kort redogöra för
utskottets inställning.

Meningarna har här varit delade, och
vi har därför ganska grundligt diskuterat
denna fråga. Det bör emellertid
bemärkas att det inte har rått några
meningsskiljaktigheter om önskemålet
att få till stånd en ökad utbildning,
utan vad motionärer och reservanter här
framhållit är behovet av samordning
beträffande grundutbildningen för den
lägre vårdpersonalen.

Herr Wiklund i Stockholm talade om
den högre utbildningen vid socialinstituten,
men det går inte att där göra
några paralleller med den fråga vi här
diskuterar, ty eleverna vid socialinstituten
har en helt annan grundutbildning
än den vårdpersonal som skulle
genomgå de kurser som i detta fall kan
bli aktuella. Vi har emellertid i utskottet
inte varit främmande för motionärernas
begäran, och en gemensam
grundutbildning för den personal det
här gäller kan givetvis innebära vissa
fördelar. Detta har vi också sagt ifrån.
Likaså har vi medgivit att erfarenheterna
från de skilda områdena måhända
kan utnyttjas bättre och att en vidare
rekryteringsbas till olika befattningar
skulle kunna erhållas. Det ligger säkerligen
starka skäl bakom motionärernas
och reservanternas synpunkter i det
fallet.

Men å andra sidan har vi framhållit
att det vid de ofta relativt korta kurser
det här gäller kan vara erforderligt att
utbildningen koncentreras till de frågor
som har närmast samband med det egna
vårdområdet.

.lag vill i sammanhanget också framhålla
att vi har otillräcklig erfarenhet
av denna verksamhet. Måhända hören ut -

Ungdoinsvårdsskolorna: Personalutbildning

byggnad av kurserna kunna ske. De kan
t. ex. göras längre. Men där bör vi enligt
min mening avvakta utvecklingen.
Vi har inte varit beredda att inta någon
bestämd ståndpunkt i det fallet, och det
har vi också sagt ifrån i utskottet.

Frågan har varit om vi skulle tillmötesgå
motionärernas krav om en utredning,
eller om vi skulle lita på Kungl.
Maj :t. Vi har valt det sistnämnda, och
utskottet har också sagt: »Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj:t ägnar
frågan fortsatt uppmärksamhet och
att de åtgärder, som må befinnas erforderliga
för en effektivisering av personalutbildningen,
redovisas i samband
med de årliga förslagen till medelsanvisning
för ändamålet.»

Utskottet har sålunda begärt redovisning
av de successiva förbättringar som
sker undan för undan. Och när vi har
utgått från detta, så liar vi ansett att
riksdagen inte skall behöva göra någon
direkt framställning i denna sak på annat
sätt än vad utskottet föreslagit.

Man kan fråga sig, om vi kommer
fortare till målet om vi tillsätter en särskild
utredning, än om vi skriver så
bestämt att Kungl. Maj :t skall uppmärksamma
frågan. Går det inte rent av
snabbare, om Kungl. Maj :t får ett uttalande
från riksdagen av denna innebörd?
Jag för min del tror att den vägen
leder till ett snabbare resultat.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
ta till orda här, och jag hade så mycket
mindre anledning att göra det efter det
inlägg som statsutskottets ärade ordförande
gjorde nyss, i vilket han gav uttryck
för sin tro på att Kungl. Maj:t
verkligen kommer alt uträtta praktiska
ting när det gäller den utbildning det
här är fråga om. Men eftersom flera av
kammarens ärade ledamöter instämde i

no Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Personalutbildning

de farhågor som fru Renström-Ingenäs
hade om att det inte skulle bli någonting
gjort och i önskemålen om att komma
till ett snabbt praktiskt resultat, så
anser jag att jag bör lämna upplysningar
om vad som pågår i kanslihuset.

.lag kan då nämna att civilministern
förbereder en beredning, som skall ta
upp frågan om utbildningen på en rad
områden inom statsförvaltningen, dels
grundutbildningen och dels vidareutbildningen.
Civilministern ämnar med
andra ord ta ett krafttag för att snabbt
komma fram till praktiska resultat.

När det gäller utbildningens utformning
och frågan om en eventuell gemensam
grundutbildning, eller om man
som utskottet föreslår skall inskränka
sig till att med utgångspunkt från praktiska
erfarenheter och uppkomna önskemål
ge impulser och förslag till Kungl.
Maj:t, så tror jag mig utan vidare kunna
försäkra att utskottets ärade ordförande
har rätt i sin förmodan. Yill ni komma
fram till praktiska resultat på en
omväg, så bör ni i kväll besluta att tillsätta
en utredning. Men vill ni komma
fram till praktiska resultat på snabbare
sätt, så tror jag det är bäst att ansluta
er till utskottets förslag. Jag kan försäkra
att vi i kanslihuset utan några särskilda
påstötningar kommer att vidta åtgärder,
som står i överensstämmelse
med de önskemål som framställts av
motionärerna.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det var utomordentligt
intressant att höra socialministern i sitt
anförande nyss säga, att frågan tagits
upp. Men att så skett har ju riksdagen
inte en aning om, och på olika håll ute
i landet står vi och ser vad som händer
och märker vad som fattas.

Jag kan inte förstå, att om riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär en
utredning i denna fråga, så skulle det
vara en omväg. Det styrker väl tvärtom
behovet av den utredning som redan arbetar.
Jag vill verkligen inte alls att frå -

gans lösning skall motverkas eller försenas
av utredningen. Jag anser endast
att vi bör ge till känna vad vi önskar.

Herr Staxäng säger att vi skall avvakta
utvecklingen, men jag tycker att
vi avvaktat för länge. Utvecklingen har
sprungit förbi oss när det gäller utbyggnader
m. in., och vi är utan den skolade
och kunniga personal vi behöver.
Jag tycker inte det finns någonting att
vänta på.

När yrkandena ställts har det blivit
vissa nyansskillnader, i det att det yrkats
bifall dels till motionen, dels till
reservationen. Själv har jag yrkat bifall
till reservationen. I sak är skillnaden
inte stor, men för att det inte skall bli
någon splittring vid omröstningen ber
jag att få ändra mitt yrkande till att
avse bifall till motionen.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att helt kort
få notera, att socialministern de facto
anslöt sig till motionärernas synpunkter.
Jag skall inte närmare kommentera
detta glädjande faktum utan har bara
begärt ordet för att få tillfälle att ansluta
mig till den rent tekniska ändring
av yrkandet som fröken Elmén gjorde.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Med anledning av fröken
Elméns senaste yttrande vill jag peka på
skillnaden mellan en berednings verksamhet
och en utrednings verksamhet.
En utredning går, sedan den tillsatts,
igenom det ifrågavarande spörsmålet
och kommer så småningom med vissa
förslag till Kungl. Maj:t. En beredning
däremot lämnar förslag på ett verksamhetsområde
till Kungl. Maj :t, varefter
Kungl. Maj:t omsätter förslaget i praktisk
handling och beredningen går över
till nästa verksamhetsområde samt kommer
med nya förslag till Kungl. Maj:t,
som ånyo kan handla. Det är i det avseendet
jag menar att beredningen har
ett försteg framför utredningen; allt -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

eftersom förslagen läggs fram har Kungl.
Maj :t möjlighet att omsätta dem i praktisk
handling. En utredning arbetar som
sagt inte så, utan utredningen skall vara
helt klar, innan Kungl. Maj:t så småningom
får ett förslag. Därför anser jag
att utvägen med en beredning leder till
snabbare resultat än en utredning som
fröken Elmén önskar.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Vi avser inte nödvändigtvis
en parlamentariskt sammansatt
utredning, utan utredningen kan också
ske inom departementet. Huvudsaken
är att det kommer en utredning till
stånd, och jag tycker att det skulle vara
en styrka för både civilministern och
socialministern att ha riksdagens uttalande
bakom sig i detta fall.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag blandar mig i denna diskussion.
Jag tror att det är skäl i att man här i
någon mån utreder begreppen. Jag har
redan haft en utredning, som har undersökt
behovet av vidareutbildning och
diskuterat vissa linjer, som skulle kunna
följas när man skall angripa denna problematik.
I den undersökning, som då
gjordes, konstaterades att det förelåg
ett betydande behov av grundutbildning
och av vidareutbildning på åtskilliga
områden inom statsförvaltningen.
Mellan statens avtalsnämnd och statstjänarkartellen
har en uppgörelse träffats
om yrkesutbildning på samma sätt
som sker i moderna storföretag, och
man har konstaterat att det där kommer
in sådana problem, som kommer att beröra
den statliga utbildningen i övrigt.
Vi har alltså på åtskilliga områden
konstaterat ett behov av utbildning i
olika former, vilken kan göra de anställda
bättre skickade för sina respektive
uppgifter inom statsförvaltningen.

När det gäller att angripa denna problematik
har jag menat, att man inte

Ungdomsvårdsskolorna: Personalutbildning

skall gå den gamla, tunga vägen att tillsätta
en utredning, vilkens betänkande
skall sändas runt i den vanliga remisskvarnen,
utan ha en utredning som undan
för undan angriper problemen på
vissa områden och därigenom snabbt
kan föra fram det avsnitt, som det för
tillfället är mest aktuellt att utreda. För
min del tror jag diirför att vägen med
en beredning snabbare leder fram till
det mål, som motionären här nämnde
och om vars syfte det inte heller råder
några som helst delade meningar mellan
oss och motionärerna.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):
Herr talman! Jag fäste mig vid en
passus i herr Staxängs anförande nyss.
Han sade att man inte kan dra en parallell
mellan den högre socialvårdspersonalens
utbildning och den lägres,
emedan den lägre personalen inte har
samma förutbildning, som den personal
har, som gått igenom socialinstitutet.
Jag vill då bara fråga: Menar herr Staxäng
att det inte går att vidareutbilda
den lägre personalen? Det vore i så fall
en verkligt pessimistisk upppfattning.
Det kan väl inte vara så omöjligt att
lägga upp en grundutbildning, som är
avpassad med hänsyn till den lägre personalens
förutsättningar, innan utbildningen
påbörjas. Det måste gå att ordna
en tillfredsställande grundutbildning
också för vårdpersonalen i lägre ställningar,
och då helst, som jag tidigare
sagt, en utbildning som är gemensam för
besläktade vårdområden.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag kan yttra mig
mycket kort. Jag påvisade bara skillnaden
när det gäller grundutbildningen
mellan dessa kategorier. Mer sade jag
inte i det fallet.

Huvudsaken för mig är att vi här skall
komma fram till ett positivt resultat.
Då är frågan på vilket sätt vi snabbast
kommer till detta positiva resultat. Min
mening var därvid, att om vi överläm -

112

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

nar denna fråga till Kungl. Maj:t med
en tillräckligt bestämd skrivning från
utskottets sida, skulle vi snabbare komma
fram till det mål vi tydligen här är
eniga om.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
41 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna I: 443 och
II: 516.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 78
nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 42—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 63, s. 118
—128) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1961/62,
dels ock till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Avlöningar för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 8 808 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (I: 343) och den andra
inom andra kammaren av herr Edlund
m. fl. (11:397), hade såvitt nu vore i
fråga föreslagits viss reducering av personalen
och hemställts, att riksdagen
måtte besluta att

a) godkänna i motionerna angiven
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62;

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 8 400 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 343 och II: 397, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordat;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Av -

Nr 13 113

Onsdagen den 12 april 1961 em.

löningar för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 8 808 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Virgin, Staxäng och Cassel, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:343 och 11:397, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1961 förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 8 400 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag kanske för en stund
får ikläda mig motionärens och reservantens
roll. När det gäller denna punkt
har socialministern i årets statsverksproposition
föreslagit att beteckningen
»krisorganisation» skall avskaffas och
anslagen med denna beteckning utgå ur
riksstaten. Avlöningar och omkostnader
för hela organisationen skall i stället
bestridas av arbetsmarknadsstyrelsen
respektive arbetsförmedlingarnas avlönings-
och omkostnadsanslag.

Vi liar inget att invända mot denna
omläggning i och för sig, men vi anser
att en reducering av personalen bör ske
i samband därmed. Givetvis kan vi inte
exakt ange var besparingarna skall sättas
in och det är väl knappast heller
erforderligt. Vi vill blott betona att behovet
av tillfällig personal i nuvarande
konjunkturläge med dess ringa arbetslöshet
väl torde vara litet. Därför föreslår
motionärerna och reservanterna

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

som anslutit sig till motionen att anslaget
till tillfällig personal helt skall slopas.
Härför talar också den omständigheten
att anslaget är ett förslagsanslag.
Ett godkännande av denna beteckning
skulle kanske innebära att riksdagen
frånhänder sig sin rätt att bestämma om
personalens storlek.

Jag skall inte längre orda om denna
sak utan ber att få yrka bifall till reservation
nr 12 av herr Kaijser m. fl. Jag
kommer sedan att på punkt 65 göra ytterligare
ett yrkande med samma motivering.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Departementschefen
föreslår att beteckningen »krisorganisation»
skall slopas. Förslaget ansluter sig
till vad utskottet föregående år uttalade
och riksdagen då beslöt. Denna rent
tekniska omläggning har motionärerna
tagit som intäkt för ett förslag om
minskning av anslaget till tillfällig personal.
Personalbehovet påverkas emellertid
inte av denna omläggning. Detta
är viktigt. Det är också mycket betydelsefullt
att arbetsmarknadsorganen får
möjlighet att anpassa sin personalorganisation
till det aktuellla behovet. Samhällets
utgifter för sysselsättningspolitiken
är betydande, varför det vore
oklokt, anser utskottet, att inte vid behov
kunna göra den förstärkning av den
centrala ledningen som behövs föl
ifrågavarande uppgifter.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 64

Utskottets hemställan bifölls.

8 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 19

114 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Punkten 65

Den offentliga arbetsförmedlingen och
sjömanshusen: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt 65, s. 131—
148) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
den offentliga arbetsförmedlingen, som
föranleddes av vad departementschefen
förordat, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
den offentliga arbetsförmedlingen och
sjömanshusen, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1961/62, dels ock
till Den offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen: Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 34 725 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen dels de under punkten
63 nämnda likalydande motionerna
1:343 och II: 397, dels ock två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Bengtson
ni. fl. (I; 428) och den andra inom andra
kammaren av herr Hedlund m. fl
(11:500).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 343 och II: 397, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordat; b)

godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för den offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 34 725 000 kronor;

II. att motionerna 1:428 och 11:500

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits
A) av herrar Kaijser, Virgin, Staxäng
och C assel, vilka ansett att utskottet
under I) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:343 och 11:397, såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
de ändringar i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordat; b)

godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 31 758 500 kronor;

B) av herr Staxäng, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 13 A).

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag ber att med den
motivering som utskottet anfört få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 13 A)
av herr Kaijser m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 13 115

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Punkterna 66 och 67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Kungl. Maj :t hade (punkt 68, s. 154—
169) föreslagit riksdagen att till Vissa
sysselsättningspolitiska åtgärder för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 280 000 000 kronor, därav
förslagsvis 110 000 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de under punkten 63 nämnda
likalydande motionerna 1:343 och
11: 397,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sundin (1:442) och den andra
inom andra kammaren av herr Hansson
i Önnarp m. fl. (11:499), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t göra framställning om slopande
av kommuns andel av utbildningsbidrag
till arbetslösa,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rask väckt motion (11:345), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att kommunerna befriades från skyldigheten
att bidra till kostnaderna för utbildningen
av partiellt arbetsföra och
andra arbetslösa.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:343 och 11:397, såvitt
nu vore i fråga, till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 280 000 000 kronor, därav förslagsvis
1 10 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen;

II. alt motionen II: 345 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna 1:442 och 11:499

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Virgin, Staxäng
och Cassel, vilka ansett att utskottet
under I) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 343 och II: 397, såvitt nu vore i fråga,
till Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
reservationsanslag av 230 000 000 kronor,
därav förslagsvis 80 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett att utskottet
under III) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1: 442 och II: 499 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört angående slopande av kommunernas
andel i kostnaderna för utbildningsbidragen
till arbetslösa m. fl.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STAXÄNG (h):

Herr talman! På denna punkt är
klämmen uppdelad i flera moment.
Jag måste där uppträda i två olika skepnader,
nämligen i det ena fallet tala för
en reservation och i det andra fallet
tala å utskottets vägnar.

Moment I i denna kläm berör anslaget
till vissa sysselsättningspolitiska åtgärder.
För innevarande år har dessa beräknats
till 255 miljoner kronor. För
budgetåret 1961/62 föreslår departementschefen
att 210 miljoner kronor
skall anvisas för ändamålet. Förslaget
innebär alltså en minskning med 45
miljoner kronor i förhållande till de
beräknade utgifterna för innevarande
år. Då är dock att märka att i den sistnämnda
summan ingår vissa från innevarande
år eftersläpande åtgärder.
Reservanterna har ansett att man här

116 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

kan stanna vid en lägre siffra. Vi har
på denna punkt anfört följande: »Med
hänsyn till konjunkturläget bör en
minskning av anslagsbehovet för beredskapsarbetena
kunna ske. Härför talar
även den omständigheten att yrkesutbildningen
av arbetslösa fått större omfattning.
» Vi hänvisar till de motioner
som väckts i denna sak från högerhåll.
Beloppet borde kunna minskas med 50
miljoner kronor.

Vi har också pekat på möjligheten att
använda objekt där dagsverkskostnaden
är låg. När det gäller väg- och gatuarbeten
blir ju kostnaden per dag hög,
300—350 kronor. Om man däremot går
in för andra åtgärder kan man komma
ned till 100 kronor, och beträffande
vissa åtgärder till vilka arbetsmarknadsstyrelsen
under det sista året visat
en mycket positiv inställning — röjningsarbeten
i skog — är kostnaden per
dag så låg som omkring 40 kronor. Jag
vill uttala min tillfredsställelse över det
mycket stora intresse som arbetsmarknadsstyrelsen
visar just för dessa arbeten,
och jag hoppas att de kan komma
till användning mera i framtiden.

Nu kan man visserligen resonera så
att det är svårt att säkert bedöma
storleken av erforderligt anslag. Men
den synnerligen höga sysselsättningen
bör dock bättre återspegla anslagsäskandena
än den nu gör. Det är därför vi
anser att man skulle kunna göra en
minskning.

Beträffande moment I i utskottets förslag
ber jag därför att få yrka bifall till
reservation nr 14 a). I fråga om moment
II och III förmodar jag att jag
ånyo får uppträda för utskottets räkning
mot energiska motionärer.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det kan förefalla egendomligt
att två utskottstalesmän här
talar emot varandra, men det är kanske
inte så underligt, eftersom herr Staxäng
är högerman och jag socialdemokrat.

På denna punkt har utskottet tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag att ett anslag
på 280 miljoner skall anvisas för
nästa budgetår, medan högerreservanterna
föreslår en nedprutning till 230
miljoner. Det är självfallet svårt att beräkna
kostnaderna för sysselsättningspolitiken
under nästa budgetår. Men om
man vill driva en aktiv sysselsättningspolitik
är det mycket viktigt att man
har tillräckliga resurser. Motionärerna
anser att det förbättrade konjunkturläget
skulle medföra ett minskat medelsbehov.
All erfarenhet talar dock för att
man inte bör beräkna medelsbehovet
alltför snävt, då konjunkturläget snabbt
kan förändras.

Detta är också en fråga om den ambition
man vill utveckla när det gäller
sysselsättningspolitiken. Vi nöjer oss i
dag inte med en arbetslöshetspolitik
i hävdvunnen bemärkelse. Vi vill ha en
aktiv sysselsättningspolitik, som kan
bidra till att ge den enskilde det arbete
som svarar mot hans önskemål och förmåga.
Dessutom — och det är det inte
minst viktiga — vill vi driva en sysselsättningspolitik
som gör det möjligt att
tillvarata tillgängliga arbetskraftsresurser.

Arbetsmarknadspolitiken av i dag har
ett betydligt bredare register än tidigare.
Arbetsmarknadsstyrelsen anordnar inte
bara beredskapsarbeten utan bedriver
också en mycket omfattande omskolningsverksamhet
och vidtar andra rörlighetsstimulerande
åtgärder. Sådan
verksamhet behövs inte bara i en lågkonjunktur
utan i lika hög grad för att
tillfredsställa den efterfrågan på arbetskraft
som råder i ett bättre konjunkturläge.
Inte minst viktigt är det att ge de
handikappade möjligheter till försörjning
genom eget arbete.

Att här göra en nedprutning med inte
mindre än 50 000 000 kronor anser utskottet
inte vara försvarligt, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan i förevarande del.

Onsdagen den 12

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Almgren och jag
har inte någon ivrig önskan att gå in
på en längre replikväxling. Jag vill här
bara påpeka, att det nu inte är fråga
om principerna när det gäller sysselsättningspolitiken.

Herr Almgren framhåller, att det gäller
att ha tillräckliga anslag till reds.
Jag sade i mitt förra anförande, att en
mycket hög sysselsättning bör kunna
starkare återspeglas i anslagsäskandet
från Kungl. Maj:t än vad som här varit
fallet. Därtill kommer att om det är något
ställe där en tilläggsstat är befogad,
så är det just på detta område. Om konjunkturen
och sysselsättningsläget skulle
förändras, är det naturligt att en tillläggsstat
här kommer till användning.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Ifrån centerpartiets sida
har vi inte haft någon större anledning
att delta i debatterna här i dag om statsutskottets
utlåtande nr 5; vi har anslutit
oss till utskottets ställningstagande
på alla punkter utom punkten 68, där vi
i ett avsnitt anmäler en avvikande mening.

Jag vill därför i detta sammanhang
konstatera, att jag har en smula svårt
att förstå herr Cassel, som då han inledde
debatten om detta utlåtande ironiserade
över centerpartiets »utsvävningar»
på det socialpolitiska fältet.
Jag vet inte vad det här skulle röra sig
om, såvida det inte skulle gälla detta
avsnitt, ty det är det enda, där vi har
en avvikande mening. Jag skall gärna
medge, att vår uppfattning skiljer sig rätt
mycket från högerns, ty högern gör här
sin stora besparing, en besparing som i
mycket är rent fiktiv. Är man nämligen
överens om metoderna när det gäller de
sysselsättningspolitiska åtgärderna, blir
fixeringen av hur stort förslagsanslaget
skall vara mycket av ett spegelfäkteri.
Jag tror därför att besparingen på 50
miljoner kronor är ytterst illusorisk. Vi

april 1961 em. Nr 13 117

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

har i detta avsnitt alltså ingen avvikande
mening mot utskottsmajoriteten.

Det har vi däremot i ett senare avsnitt,
som gäller fördelningen av kostnaderna
för omskolningen av arbetslösa.
För närvarande gäller den bestämmelsen,
att kommunerna skall bidra till
täckandet av 25 procent av kostnaderna.
Dock kan arbetsmarknadsmyndigheterna
med utnyttjande av den dispensmöjlighet
de har befria en kommun
ifrån denna bidragsandel. Arbetsmarknadsstyrelsen
hade i sina anslagsäskanden
föreslagit, att denna regel skulle
upphävas och att staten alltså skulle
svara för hela kostnaden. Det har visat
sig allt besvärligare med kommunernas
bidrag, då denna verksamhet med omskolningen
av arbetslösa nu i stor utsträckning
innebär att man flyttar över
folk från en kommun till en annan. Det
kan då kännas hårt för den kommun,
som skall skicka iväg arbetskraft, att
först behöva bidra till kostnaderna för
omskolningen. Arbetsmarknadsmyndigheterna
har betydande besvär att få ut
kommunernas andel och försöker olika
åtgärder. Jag kan nämna att i mitt eget
län har arbetsmarknadsmyndigheterna
begärt, att landstinget skulle klara kommunernas
andel. Den begäran har landstinget
ställt sig tämligen kallsinnigt till.
Det är helt naturligt, att inte landstinget
vill ge sig in på helt nya områden för
sin verksamhet och lämna bidrag, där
man författningsenligt inte har någon
skyldighet att göra detta.

Statsrådet har nu hänvisat till att dispensregeln
skulle kunna utnyttjas på ett
generösare sätt, och det är givetvis i
och för sig tacknämligt. I praktiken blir
det väl sa, att det blir en helt frivillig
sak ifrån kommunernas sida, om de vill
bidra till omskolningen eller inte. Då
kan jag inte förstå annat än att det bara
blir en hel del onödigt trassel för arbetsmarknadsmyndigheterna
när det
gäller att försöka få ut det 25-procentiga
bidraget från kommunerna. Får
man det inte, får hela kostnaden bestri -

118 Nr 13

Onsdagen den
Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

das med statsmedel. Vi menar därför
att det är riktigast att direkt hemställa
om att hela omskolningsverksamheten
bestrides med statsmedel. Det är också
det, som vi bär framhållit i reservationen
under denna punkt av herr Ivar
Johansson m. fl.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr RASK (s):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
under denna punkt vill jag säga
några ord med anledning av min motion
nr 345.

Utskottets skrivning är ganska välvillig
när utskottet framhåller att en ökad
geografisk rörlighet bland arbetskraften
kan göra motiven svagare än tidigare
för bidrag från kommunerna till
den inom ramen för arbetsmarknadspolitiken
bedrivna omskolningen och
yrkesutbildningen. Vidare säger utskottet
att det inte är berett att för närvarande
tillstyrka längre gående åtgärder
än vad departementschefen har förordat.

Det kan väl möjligen anses, att jag
som motionär borde nöja mig med detta,
men eftersom jag anser att denna
fråga är mycket angelägen, framför allt
ur arbetsmarknadssynpunkt, vill jag utveckla
ytterligare några synpunkter.
Ingen kan väl bestrida att en effektiv
yrkesutbildning av arbetslösa och partiellt
arbetsföra ger rika möjligheter att
tillvarataga de arbetskraftsreserver som
här finns. Med hänsyn just till arbetskraftens
geografiska rörlighet, som på
sitt sätt gagnar näringslivet, kan man
säga att det här är ett intresse över
kommungränserna att friställd arbetskraft
beredes alla möjligheter till omskolning
för anpassning till förändringar
på arbetsmarknaden.

De 25 procent av utbildningsbidraget
och timpenningen under utbildningstiden,
som nu skall betalas av kommunerna,
kan det därför vara berättigat
att överföra på staten. Man får nog för -

12 april 1961 em.

stå att en hel del kommuner vägrar att
svara för en kostnad som kanske direkt
syftar till en utflyttning från hemorten.
Det gäller då i första hand landsbygdens
kommuner. Men jag vill i detta
sammanhang framhålla — åtminstone
så långt som jag känner till det hela —
att när det gällt de partiellt arbetsföra,
arbetsvårdsfallen alltså, har ingen vägran
gjorts från kommunernas sida. Här
är det nog så, att man lägger humanitära
synpunkter till sitt ställningstagande
och beslut.

Det är alltså när det gäller att använda
omskolning och yrkesutbildning som
rent arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som kommunerna är tveksamma. Denna
tveksamhet har på senare tid markerats
på det sättet, att tidigare lämnade s. k.
generella åtaganden om kommunandel
har återkallats. I mycket fler fall än tidigare
vill man nu föredra ärendena i
beslutande organ. Så är det i varje fall
i mitt hemlän. Helt naturligt blir det då
en viss försening som fördröjer angelägna
åtgärder. Det blir också administrativt
betydligt mera tungarbetat för
länsarbetsnämnderna, som har till uppgift
att ytterligare bredda och utöka
omskolningsverksamheten.

Ett annat förhållande är, att det nu
för den arbetslöse i viss mån blir beroende
av mantalsskrivningsorten om han
skall få full hjälp till omskolning eller
inte. Det blir också en mycket ojämn
fördelning kommunerna emellan. Yissa
kommuner far höga kostnader, andra
lägre, och det blir naturligt nog kommuner
med vikande befolkningsunderlag
och låg industrialiseringsgrad som
får betala det mesta. Det kan inte vara
riktigt att en viss ordning ger utslag
på det sättet att önskemålet att så effektivt
som möjligt utnyttja våra arbetskraftsreserver
blir begränsade till hur
inställningen är i den eller den kommunen.

Redan nu har arbetsmarknadsstyrelsen
möjlighet att medge dispens för bidrag
från kommunen, och departe -

Nr 13

119

Onsdagen den 12 april 1961 em.

mentschefen har föreslagit att denna
dispensgivning försöksvis utvidgas, vilket
statsutskottet tillstyrker. Men några
regler för i vilka fall dispens skall lämnas
har inte angivits. Hittills har man
från arbetsmarknadsstyrelsen, åtminstone
så långt jag känner, varit ganska
restriktiv i sin bedömning. Man har
från det hållet menat ungefär som sä,
att endast kommuner med höga arbetslöshetssiffror
borde befrias. Sedan har
man också från arbetsmarknadsstyrelsen
krävt dels att ärendet fullföljts i
kommunen ända upp i kommunalfullmäktige,
dels har det fordrats en ganska
utförlig utredning för bedömning
av ärendena. Beklagligt nog har det då
ibland inträffat att man i länsarbetsnämnderna
måst avstå från ärendet av
den enkla anledningen att man inte haft
personalresurser till en så detaljerad
uppföljning. Det är således angeläget
att förfarandet i handläggningen av
ärendena förenklas vid en generösare
dispensgivning. I annat fall blir det säkert
nödvändigt med en förstärkning
av de personella resurserna om det hela
skall kunna klaras på ett för en aktiv
arbetsmarknadspolitik tillfredsställande
sätt. Omskolningen och yrkesutbildningen
av de arbetskraftsreserver, som
representeras av de arbetslösa och partiellt
arbetsföra, är så viktig för vårt
näringsliv att detta inte bör hindras av
att en del kommuner inte kan och andra
kommuner inte vill bidraga till dessa
kostnader. Då bör i stället staten ta hela
kostnaden för såväl utbildningsbidrag
som timpenningen under utbildningstiden
i likhet med vad jag hemställt i
min motion nr 345.

Det finns till denna punkt i statsutskottets
utlåtande under B fogat en centerpartireservation,
men eftersom ett
bifall till denna endast blir en halvmesyr,
kan jag inte acceptera denna lösning.
I reservationen hemställes nämligen
endast om slopande av kommunernas
andel i kostnaderna för utbildningsbidragen.
Som jag bar framhållit

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

i min motion är även kommunerna
skyldiga att bidraga med 25 procent till
kostnaderna för timpenningen under
utbildningstiden, som utbetalas över
kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
och hänföres till anslaget Bidrag
till vissa omskolningskurser m. m. Ett
bifall till reservationen innebär således
att man slopar kommunandelen för utbildningsbidragen
men har kvar kommunandelen
när det gäller timpenningen
med fortsatt administrativ belastning
för de organ som handlägger ärendena.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till motion nr 345 i denna
kammare.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag vill inte gå in i någon
polemik emot de synpunkter som
den senaste ärade talaren framförde.
Det är delvis samma synpunkter som
kom fram i arbetsmarknadsstyrelsens
skrivelse till Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t
har också i propositionen framhållit,
att vad angår förslaget att upphäva
kommunernas bidragsskyldighet vill departementschefen
erinra om att arbetsmarknadsstyrelsen
i detta avseende har
viss dispensrätt.

Men departementschefen tillägger:
»Jag är villig tillstyrka att styrelsen försöksvis
utvidgar sin dispensgivning, då
så erfordras för att en av arbetsmarknadspolitiska
skäl önskvärd omskolning
skall komma till stånd.» Det är just
detta utskottet stannat vid. När utskottet
säger, att det inte är berett att för
närvarande tillstyrka längre gående åtgärder
än vad departementschefen föreslagit
är det just på grund av att departementschefen
vill att denna dispensrätt
försöksvis skall utvidgas.

1 första kammaren kom fram ett argument,
som jag här måste beröra —
det är möjligt att det nämnts även i
denna kammare, ehuru det undgått mig

_nämligen att man här orättvist skulle

vältra över kostnader på de svaga kommunerna.
Jag vill i det avseendet näm -

120 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

na, att i sådana fall kommer dispensrätt
givetvis att beviljas. Den saken
tycks vara alldeles klar. Då blir det en
kostnadsökning endast för de ekonomiskt
starkare kommunerna. Det väsentliga
är emellertid att Kungl. Maj:t
vill att dispensrätten försöksvis skall
utvidgas. Det är möjligt att kommunbidragen
sedan kan avvecklas, men innan
så sker bör erfarenheterna av den av
departementschefen föreslagna utvidgade
dispensrätten avvaktas.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag beträffande punkterna
II och III i utskottets kläm.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 14 a);
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
68 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
14 a) av herr Kaijser m. fl.

emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 161 ja och 35 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen 11:345; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. III

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 14 b);
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
68 :o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
14 b) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Andersson i
Knäred begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröst -

Nr 13

121

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

ningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
157 ja och 34 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 69 och 70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Bidrag till anordnande av verkstäder för
handikappade

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Trots den goda sysselsättningen
och bristen på arbetskraft i
vårt land under den högkonjunktur som
vi har haft och för närvarande har finns
det människor som inte har kunnat beredas
arbete. Det gäller människor som
inte önskar något högre än att få arbete
men som industrien inte tar emot
och för vilka det inte heller finns skyddade
verkstäder i tillräcklig utsträckning.
Det är de handikappade, de partiellt
arbetsföra, av vilka det enligt senaste
uppgifter fanns 31 000 anmälda på
våra arbetsförmedlingar.

Jag kan, innan jag går vidare, ge socialministern
ett erkännande för den
förbättring som har skett i fråga om
att hjälpa de skyddade verkstäderna att
bereda dessa handikappade sysselsättning.
Den hjälp som har givits är emellertid
inte tillräcklig. Det ger antalet
som inte har kunnat beredas sysselsättning
belägg för.

Det är ju icke staten, som ordnar dessa
skyddade verkstäder, utan det är
landsting och primärkommuner som är
huvudmän för dessa. Man kanske inte
skall förvåna sig över att såväl landstingen
som primärkommunerna drar sig
för att anordna skyddade verkstäder på
grund av de stora kostnader de för med

sig. Det beror också på att det statsbidrag
till föreståndare och arbetsledare
som riksdagen beslöt 1950 och som man
då fastställde till 50 procent senare har
sänkts, så att det för närvarande utgör
40 procent men i vissa fall kan uppgå
till 45 procent.

När dessa människor gått sysslolösa
under en längre tid, mister de ofta
självförtroendet och tror själva, att de
inte kan utföra något arbete, vilket även
leder till psykiska skador, även om skadan
från början varit rent fysisk.

Vi har på den plats, som jag är ifrån,
under 1958 skrivit ut tre stycken från
den skyddade verkstaden där. Dessa
har kommit ut i produktionen och skött
sig utmärkt och klarat sina uppgifter.
Bland dessa finns det en som råkat ut
för en massa motorcykelolyckor och
dylikt. Den personen hade under en
längre tid gått sysslolös. Han hade gjort
det så länge att han över huvud taget
inte önskade få något arbete. Vi fick
emellertid hand om honom på den skyddade
verkstaden, och sedan han gått
där ett eller annat år, skrevs han ut
och fick arbete i den öppna marknaden.
Han har nu gift sig och sköter sig
utmärkt. Jag har velat nämna detta
exempel för att visa, vilken oerhörd
nytta man kan ha av dessa skyddade
verkstäder med den möjlighet de har att
återföra människor till ett arbetsdugligt
liv.

I de två olika motioner, som avlämnats
i denna fråga, motionerna nr 336
och 343, påyrkas alt statsbidrag skall
utgå med 50 procent av kostnaderna för
anskaffande av den första uppsättningen
av maskiner och verktyg och i vissa
fall även med Va av dessa kostnader. En
stor del av de skyddade verkstäder som
finns har omoderna maskiner och det
ekonomiska resultatet av verksamheten
blir därför sämre än om man hade tillgång
till en modern maskinpark. Detta
beror inte på någon ovilja från huvudmännens
sida mot verksamheten, men
liksom staten anser huvudmännen —

122 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.
Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

vare sig dessa utgöres av primärkommuner
eller landstingskommuner — att
man av ekonomiska skäl inte kan lämna
större anslag. De som står i ledningen
för dessa skyddade verkstäder kommer
alltså i en mellanställning mellan å
ena sidan staten som bidragsgivare och
å andra sidan huvudmännen.

Det är gott och väl att man på en del
platser har fått skyddade verkstäder,
men på de flesta orter finns det inte sådana
verkstäder, och det gör att de partiellt
arbetsföra inte kan se särskilt
ljust på framtiden.

I motion nr 343 har vi motionärer
också hemställt om att statsbidrag måtte
utgå med 50 procent av lönerna till
föreståndare och arbetsledare vid dessa
skyddade verkstäder. Vi har gjort detta
för att stimulera huvudmännen att ta de
initiativ som är erforderliga för att
skapa möjlighet för de många gånger
olyckliga människor det här gäller att
genom en arbetsinsats återvinna självförtroendet
och bidraga till sin egen
försörjning.

När denna fråga var uppe vid föregående
riksdag hoppades jag att socialpolitiska
kommittén snart skulle komma
med en lösning, men det tycks dröja.
Jag anser det nu meningslöst att gentemot
ett enhälligt utskott ställa ett yrkande
om bifall till motionerna, men jag
vill hemställa till socialministern att
han tar det befriande grepp om frågan
som behövs för att komma till rätta med
problemen. Det går inte att göra en
uppdelning i olika kategorier och säga,
att en viss person skall placeras på träningsverkstad
och en annan på en skyddad
verkstad. Det är möjligt att den
som arbetar på en skyddad verkstad så
småningom kan skrivas ut och att hans
arbetskraft kan komma produktionen
utanför den skyddade verkstaden till
godo. Jag åberopar det exempel som jag
tidigare nämnde om, att i min hemstad
vi år 1958 kunde skriva ut tre av dem
som arbetade på den skyddade verkstaden.
Föregående år var det en som ef -

ter kortare tid på denna verkstad kunde
erhålla arbete på annan plats.

Det behövs som sagt ordentliga krafttag
på det här området, och detta kommer
givetvis att medföra ökade utgifter,
men i det långa loppet kommer det att
vara till fördel både för samhället och
de handikappade själva.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Jonsson i
Strömsund.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Statsbidraget till anordnande
av skyddade verkstäder och till
driften av sådana verkstäder har i år
rätt avsevärt uppräknats i förhållande
till föregående års anslag. Jag vill uttala
min stora tillfredsställelse över att så
har skett.

De undersökningar som gjorts visar
emellertid att de ökade resurser som sålunda
ställts till förfogande från statligt
håll inte kommer att vara tillräckliga.
Vid årsskiftet 1959/1960 fanns det sammanlagt
ungefär 2 600 arbetsplatser vid
skyddade verkstäder och träningsverkstäder.
Under 1960 beräknas ha tillkommit
cirka 700 nya platser och för 1961
har arbetsmarknadsstyrelsen uppskattat
tillskottet till 1 300 platser. Håller dessa
beräkningar, skulle det vid årsskiftet
1961/62 stå till förfogande i runt tal
4 600 platser.

Denna utveckling skulle kanske kunna
anses tillfredsställande, om man inte
visste att antalet ansökningar ständigt
ökar i avsevärt raskare takt. För ett år
sedan var det ungefär 15 000 sökande
till platser av detta slag. I dag ligger
siffran vid över 31 000, och det har alltså
på ett enda år skett en fördubbling
av antalet sökande. Samtidigt stod under
fjolåret i runt tal 3 300 arbetsplatser
till förfogande. Detta visar tydligt det
stora behovet av ytterligare verkstäder.
Arbetsmarknadsstyrelsen säger visserligen
att nytillskottet av arbetsplatser under
detta år troligen kommer att uppgå

Nr 13

123

Onsdagen den 12 april 19G1 em.

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

till 1 300, men mot bakgrunden av de
förut anförda siffrorna är detta i högsta
grad otillräckligt, även om tillskottet
som sådant givetvis är mycket välkommet.

Man frågar sig varför vi inte kan skaka
fram ett tillräckligt stort antal platser
för dessa handikappade människor,
som ingenting högre önskar än att genom
eget arbete kunna bidra till sitt och
de sinas uppehälle. Det råder väl ingen
som helst tvekan om att det är kostnaderna
för igångsättningen och driften
av dessa verkstäder som avskräcker
kommuner och andra. En första uppsättning
av maskiner och verktyg för en
verkstad är ingen särskilt billig sak.
Därtill kommer lönekostnader för arbetsledare,
läkare och kurator. Sedan
tillkommer — det vet man på förhand
— ett regelmässigt driftunderskott som
måste täckas av huvudmannen. Många
kommuner som kanske skulle ha intresse
av att få i gång en sådan verksamhet
för att hjälpa sina handikappade anser
att kostnaderna är av sådan storleksordning
att de inte kan starta någon.

För att belysa hur en sådan verksamhet
kan te sig ekonomiskt kan jag nämna
några siffror från en verkstad som
jag väl känner till och som jag själv sitter
med i styrelsen för. Verkstaden har
85 platser, såväl skyddade som träningsplatser.
Kommunen som är huvudman
fick under fjolåret satsa i runt lal
380 000 kronor. Statsbidraget uppgick
samma år till 35 000 kronor, och landstinget
bidrog med 50 000 kronor. I avlöning
till intagna klienter utbetalades
cirka 340 000 kronor. Varje arbetsplats
kostar alltså huvudmannen ganska betydande
belopp. För min del anser jag
dock att dessa pengar är mycket väl använda.
Jag skulle också kunna peka på
att i skatt till stat och kommun inbetalades
för klienternas avlöningar sammanlagt
85 500 kronor under fjolåret.
Hur skattebeloppet fördelar sig mellan
stat och kommun kan jag givetvis inte
exakt ange, men jag har anledning att

räkna med att staten får tillbaka ungefär
så mycket som den lämnar i bidrag
till arbetsledare och föreståndare.

Vad man innerst inne önskar är ju
att ett avsevärt antal nya arbetsplatser
skulle kunna ställas till de partiellt arbetsföras
förfogande. Skall vi här komma
fram till ett tillfredsställande resultat
är det enligt min uppfattning alldeles
nödvändigt att vi över budgeten satsar
betydligt mer än vad vi i dag gör. Jag
tror att hjälp till en första uppsättning
av maskiner och verktyg skulle vara
ett verksamt bidrag. Det är inte särskilt
billigt att starta en mekanisk verkstad.
Man beräknar att en någorlunda modern
maskinpark drar en kostnad för huvudmannen
av omkring 5 000 kronor för
varje arbetsplats inom verkstaden.

Vi har i motion nr 343 yrkat på ett
sådant bidrag i överensstämmelse med
vad arbetsmarknadsstyrelsen har begärt
i sin petitaskrivelse. Samtidigt har vi
yrkat på högre bidrag till föreståndares
och arbetsledares löner.

Jag är, liksom min kollega herr Johanson
i Västervik fullständigt på det
klara med att det med hänsyn till att
ett enhälligt utskott avslår motionsyrkandena
är meningslöst att yrka bifall
till dessa. Jag bär ändå velat redovisa
dessa synpunkter, givetvis i hopp om
att socialministern skall ta en smula
hänsyn till dem och att vi till nästa år
skall kunna få större belopp över budgeten
till förfogande för detta ändamål.

Herr STAXÄNG (li):

Herr talman! Här har inte framställts
något annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag, .lag vill dock i anledning
av den förste ärade talarens skildring
beträffande detta klientel framhålla
min personliga uppfattning i denna sak.
Jag delar helt hans åsikt när det gäller
att göra något för dessa människor, som
säkert har mycket stora svårigheter att
komma in i näringslivet och där få utkomstmöjligheter.
Jag kan nämna för
kammarledamöterna att jag hade äran

124 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Bidrag till vissa omskolningskurser m. in., tillika svar på interpellation ang. yrkesutbildningen
för vuxna

att leda en kommitté i mitt hemläns
landsting som i ett enhälligt utlåtande
begärde avsevärda åtgärder på detta
område.

De ärade talarna — såväl den förste
som den efterföljande — erkänner också
att Kungl. Maj:t redan har vidtagit
betydande åtgärder. Utskottet uttalar
även när ytterligare utbyggnad signaleras
sin tillfredsställelse över att en
sådan kommer till stånd.

När liknande framställningar gjordes
förra året, då skrev utskottet att det
förutsatte, att Kungl. Maj:t skulle följa
denna fråga. Jag vill även nämna att
Kungl. Maj:t redan har gjort en viss
insats detta år. Det redovisas i Kungl.
Maj :ts förslag att statsbidrag till verkstäder
för särskilt utrymmeskrävande
verksamhet må utgå för högst 30 in-’ per
arbetsplats i stället för, enligt gällande
bestämmelser, högst 15 mä.

Kungl. Maj :t har alltså redan gjort
en viss utvidgning. Utskottet har även
i år framhållit, att vi förutsätter att
Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer
bidragsgivningen och föreslår de eventuella
ändringar av bidragsreglernas
tillämpning som kan vara av behovet
påkallade.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 72

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 73

Bidrag till vissa omskolningskurser m.m.,
tillika svar på interpellation ang. yrkesutbildningen
för vuxna

Sedan punkten föredragits yttrade:

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Fröken Elmén har frågat
statsministern, om denne vill redo -

göra för de åtgärder man från regeringens
sida ämnar vidtaga i syfte att efterkomma
det beslut angående yrkesutbildningen
som i enlighet med statsutskottets
utlåtande nr 192 fattades av riksdagen
i december 1960.

Då den av interpellanten avsedda frågan
handlagts inom socialdepartementet
har statsministern överlämnat interpellationen
till mig för besvarande.

Jag har under femte huvudtiteln i
årets statsverksproposition redogjort för
den möjlighet att decentralisera vissa
uppgifter till länsarbetsnämnderna, som
beretts överstyrelsen för yrkesutbildning,
samt anledningen härtill. Jag har
därvid framhållit, att anordningen är
att betrakta som ett provisorium i avbidan
på att pågående utredningsarbete
rörande vissa organisationsfrågor inom
yrkesutbildningen slutföres.

Jag kan vidare nämna, att arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
nu har beslutat att vissa
uppgifter skall decentraliseras till av
länsarbetsnämnderna utsedda kursstyrelser.
Av de tre ledamöterna i dylik
styrelse skall en vara sådan sakkunnig
i yrkesutbildningsfrågor, som på förslag
av överstyrelsen för yrkesutbildning
förordnats att biträda länsarbetsnämnden
vid handläggning av frågor rörande
yrkesutbildning för arbetslösa.

Kursstyrelsen skall bestämma när
kurser skall igångsättas och nedläggas,
anskaffa och iordningställa lokaler, se
till att lokaler och utrustning blir väl
vårdade, avge förslag till kursföreståndare,
anställa skrivbiträden, vakt- och
administrativ personal, anställa vikarier
för kursföreståndare och lärare vid förfall
för dessa under högst fyra veckor,
antaga och skilja elever från kurserna
samt tillse den allmänna ordningen vid
kurserna.

Såsom framgår av denna uppräkning
är avsikten inte att decentralisera uppgifter
som har med den pedagogiska
ledningen av kurserna att göra. Dessa

125

Onsdagen den 12

Bidrag till vissa omskolningskurser m. m.,
utbildningen för vuxna

ligger alltjämt hos yrkesöverstyrelsen.
Endast administrativa uppgifter decentraliseras.
Tydligen har de berörda ämbetsverken
ansett, att detta arbete kan
skötas smidigare och enklare av ett lokalt
organ än av ett centralt verk i
Stockholm. Jag är av samma mening.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation. Jag ställde interpellationen
till statsministern, ty frågan
berör egentligen två departement,
och det kanske även hade varit av ett
visst intresse att få höra ecklesiastikministerns
synpunkter i denna fråga.

Interpellationen går tillbaka till ett
riksdagsbeslut som vi fattade under hösten
1960, och när det nu framskymtade,
att man ämnade vidtaga vissa åtgärder,
fann jag att dessa inte tycktes överensstämma
med det beslut som riksdagen
då fattade. Förra året väcktes en motion,
där herr Kellgren begärde att länsarbetsnämnderna
skulle fungera som
kursstyrelser för denna omskolning av
vuxna. Riksdagen avvisade denna motion,
och jag ber att få citera en del av
det som utskottet då uttalade:

»Utskottet får erinra om att de sakkunniga
för yrkesutbildningens centrala
ledning m. m. framhållit, att i dessa
sakkunnigas uppgift ingår att undersöka
möjligheterna för en koncentration av
den centrala ledningen av yrkesutbildningen.
De sakkunniga har betonat, att
ifrågavarande förslag strider mot direktiven
för nämnda utredning, då dess förverkligande
skulle medföra en ytterligare
splittring av ledningen för yrkesutbildningen.
Utskottet vill med hänsyn
härtill och jämväl i betraktande av att
ifrågavarande organ icke förfogar över
erforderlig pedagogisk sakkunskap avstyrka
att åtgärder skulle vidtagas i enlighet
med vad i motionerna på denna
punkt förordats.»

april 1961 em. Nr 13

tillika svar på interpellation ang. yrkes Nu

har man beslutat, att länsarbetsnämnderna
skall tillsätta kursstyrelser,
och jag kan inte fatta att detta står i
överensstämmelse med utskottets uttalande
och riksdagens beslut. Man säger,
att länsarbetsnämnderna visserligen inte
skall vara kursstyrelser, men man ger
länsarbetsnämnderna uppdraget att tillsätta
kursstyrelser.

Utredningen för yrkesutbildningens
centrala ledning säger att en av dess
uppgifter är att koncentrera den centrala
ledningen, men man måste ju ifrågasätta,
om man inte med den nu beslutade
åtgärden i stället splittrar ledningen.
Även om det här rör sig om vissa rutinarbeten,
som socialministern räknar
upp i svaret, så blir det dock så, att
kursledningen kommer att sortera under
två myndigheter, nämligen dels under
överstyrelsen för yrkesutbildning
och dels i realiteten under länsarbetsnämnden.

Socialministern säger nu, att detta
endast är ett provisorium i avvaktan på
utredningen om organisationen av den
centrala ledningen för yrkesutbildningen.
Det förefaller mig då egendomligt,
att man vidtager en sådan åtgärd samtidigt
som utredningen är i gång. Jag
antar att man väntar att det snart skall
komma förslag från den utredningen.
Den har ju arbetat ganska länge. Jag
fick i dag en uppgift om — om den är
riktig — att den arbetat sedan 1955.
Man måste väl då förvänta, att den
ganska snart kommer med ett förslag.
Enligt det uttalande som förut har
gjorts, att man bör komma fram till en
koncentration och att man därför ställer
sig avvisande mot att länsarbetsnämnderna
skall fungera som kursstyrelser,
eftersom detta medför en splittring av
ledningen, är det ju tänkbart, att utredningen
kommer med ett förslag, som
alltså inte går i linje med vad som nu
har framlagts. Man kan därför tänka sig
att det sedan kommer att bli ändringar
just i fråga om administrationen.

Onsdagen den 12 april 1961 em.

126 Nr 13

Bidrag till vissa omskolningskurser m.

utbildningen för vuxna

Man förstår att det är behövligt att
decentralisera vissa arbetsuppgifter. Det
ärt beklagligt, att överstyrelsen för yrkesutbildning
inte har några lokala organ
eller till sina utbildningscentra har
några anställda knutna, som kan utföra
uppdrag för överstyrelsen för yrkesutbildning
ute på fältet. Det är som
sagt angeläget att centralisera hela yrkesutbildningen.

Denna verksamhet växer ut, och det
har den gjort alldeles oerhört under de
senaste åren. Vi kan se fram emot att
omskolningskurserna blir en permanent
institution. Vid föredragning i statsutskottets
tredje avdelning från arbetsmarknadsstyrelsen
framkom det, att
man där ansåg att man måste förvänta,
att med de omkastningar som blir allt
vanligare på arbetsmarknaden en människa
under sin yrkesverksamma tid behöver
omskolas inte bara en gång utan
två eller tre gånger. Detta gör att dessa
omskolningskurser kommer att behövas
ständigt.

Detta är naturligtvis ett svårbemästrat
verksamhetsfält, alldenstund man
arrangerar en kurs på ett håll och sedan
måste lägga ner den medan i stället en
ny kurs börjar på annat håll o. s. v. hela
tiden. Arbetet kan inte organiseras som
den fortlöpande yrkesutbildningen i yrkesskolorna,
där olika kurser avlöser
varandra undan för undan, utan man
måste lägga upp verksamheten på nytt
gång på gång i nya geografiska områden.

Trots att verksamheten har vuxit ut
så att den på kort tid har tiodubblats,
har personalresurserna inte ökats i
större utsträckning. Från 50-talet kurser
tidigare har omskolningsarbetet nu
svällt ut till 580 kurser under det år
som har gått, och enligt en uppgift jag
nyligen sett, jag tror den härrörde från
generaldirektör Bertil Olsson, har man
satt som målsättning att under 1961/62
komma upp till 1 500 kurser. Trots detta
har emellertid den avdelning, som har

m., tillika svar på interpellation ang. yrkes hand

om planläggningen av kurserna på
den pedagogiska sidan, inte fått nya ordinarie
tjänster. Den arvodesanställda
personalen har visserligen i viss utsträckning
utökats, men det blir tillfällig
personal som omsättes undan för
undan. Ledningen har alltså ständigt
ny personal att arbeta med, vilket ju
måste vara mycket tungrott och arbetsamt.
På den sidan måste resurserna
förstärkas med de framtidsutsikter vi
nu har på detta område, i det att vi kan
räkna med att kurserna kommer att
växa ut i antal och betydelse och tydligen
även kommer att bestå i framtiden.

Det finns en hel del administrativa
uppgifter, som inte har nämnts i detta
sammanhang men som i realiteten är
tidskrävande rutinarbete, arbete med
den ekonomiska förvaltningen och alla
de detaljer som det innebär. Vem som
skall sköta det ena och det andra är
ännu inte klarlagt. Det vore av utomordentligt
värde att få riktlinjer uppdragna
för detta arbete, som vi alla anser
vara av särdeles stor betydelse för
arbetsmarknaden.

I och med att man får dessa riktlinjer,
kommer det också att bli lättare att
avgöra vilka som skall omfattas av den
reguljära yrkesutbildningen och vilka
som skall genomgå kurser för omskolning.
Den frågan har varit uppe till
debatt förut, bl. a. här i fjol. Man har
nu fått vissa riktlinjer i det avseendet,
men det händer alltjämt åtskilligt som
många står undrande för ute på fältet.

Jag ber än en gång att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Med anledning av att
fröken Elmén åberopade den motion
jag vid föregående års riksdag väckte
angående yrkesutbildning och denna
motions behandling av höstriksdagen
vill jag utveckla några synpunkter.

Nr 13

127

Onsdagen den 12

Bidrag till vissa omskolningskurser m. m.,

utbildningen för vuxna

Jag var egentligen väldigt belåten
med vad statsutskottet skrev med anledning
av min motion. Utskottet och sedermera
riksdagen underströk starkt behovet
av samlade insatser på yrkesutbildningens
område. Utskottet förklarade,
att man därvidlag borde avvakta resultatet
av två utredningar: skolberedningen
och den kommitté som 1955 tillsattes
för att utreda yrkesutbildningens centrala
administration. När dessa två utredningar
var färdiga, menade utskottet
och sedermera riksdagen, skulle
man ta upp yrkesutbildningens problem
i hela dess vidd.

I anslutning härtill fanns det i motionerna
också förslag, som syftade till
en effektivare vuxenutbildning. Därvidlag
hade utskottet en från motionärerna
något avvikande mening i en
punkt.

Den var, att länsarbetsnämnderna inte
lämpligen borde fungera som styrelser
för utbildningen, därför att man där
saknade pedagogisk erfarenhet och sakkunskap.
Men det får givetvis tolkas på
det sättet, att om sakkunskap ställdes
till förfogande, så var hindret därmed
undanröjt, och om andra skäl sedan
talade för en sådan ordning, så kunde
länsarbetsnämnderna med stor fördel
fungera som skolstyrelser. Detta har
nu skett på det sättet, att ämbetsverken
ställer sakkunskap till förfogande, och
därmed är det hinder riksdagen pekade
på undanröjt och goda möjligheter
bör finnas att tillgodose de synpunkter
och önskemål statsutskottet och riksdagen
uttryckte i fjol höstas.

En annan punkt var mera väsentlig.
Motionärerna hade framhållit det värdefulla
i att det sades ifrån, att verk
samheten bör omfatta utbildning även
av andra än arbetslösa enligt gällande
kungörelser. Där sade utskottet också
klart och tydligt ifrån att arbetsmarknadsmyndigheterna
har rätt och
plikt att beställa de utbildningskurser
som behövs med hänsyn till lörelig -

april 1961 em.
tillika svar på interpellation ang. yrkes gande

behov av arbetskraft och att det
därför inte bara var fråga om utbildning
av arbetslösa utan även om ett tillgodoseende
av behovet av yrkeskunnig
arbetskraft på skilda områden. På den
punkten var riksdagens uttalande utomordentligt
värdefullt och nödvändigt
för att utbildningen skulle kunna få
en inriktning, som innebär den största
nyttan för näringslivet och för den ekonomiska
utvecklingen över huvud taget.

Fröken Elmén har alltid varit intresserad
av en sak, som även jag tycker
är värd all uppmärksamhet, nämligen
utbildningen av hjälpklassklientelet,
d. v. s. barn med begränsade resurser
i begåvningshänseende. Det är mycket
svårt att placera ut sådana ungdomar
i arbetsför ålder på arbetsmarknaden.
De utgör ett stort arbetsmarknadspolitiskt
problem, och där har arbetsmarknadsmyndigheterna
gjort väsentliga insatser.
Det tror jag att fröken Elmén
är den första att understryka. Vad som
gjorts i det avseendet är också bara en
liten början på det som behöver göras.

Överstyrelsen för yrkesutbildning accepterar
att länsarbetsnämnderna och
arbetsmarknadsmyndigheterna sysslar
med dessa frågor, och man är glad och
tacksam för de insatser som där göres.
Denna utbildningsverksamhet fordrar
mycket stor pedagogisk sakkunskap och
erfarenhet, om man skall nå goda resultat,
och enligt de rapporter och informationer
jag erhållit har man lyckats
mycket bra med denna utbildning.
Det tycker jag är det bästa beviset på
att utbildningsverksamheten har den
riktiga pedagogiska inriktningen, eftersom
den leder till det åsyftade resultatel.

När man därför från folkpartihåll
klankar på denna utbildningsverksamhet
för att den sker i andra administrativa
former, så gör man därmed
omskolningsverksamheten, nybörjarutbildningen
och hela yrkesutbildningen
en stor oljiinst. .lag tror att folkpartiet

128 Nr 13 Onsdagen den 12 april 1961 em.

Bidrag till vissa omskolningskurser m. m., tillika svar på interpellation ang. yrkesutbildningen
för vuxna

och fröken Elmén bör ompröva sitt
ställningstagande, ty i det fallet har
man intagit en oriktig ståndpunkt.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det som herr Kellgren
nu sist sade tycker jag var egendomligt,
eftersom jag ju framhöll att hela omskolningsverksamheten
är av utomordentligt
stor betydelse just med hänsyn
till de omkastningar som sker på
arbetsmarknaden.

När herr Kellgren sedan talar om de
utvecklingsstörda barnen, så vill jag
fråga var de skall få sin utbildning.
Det är mycket tacknämligt att arbetsmarknadsmyndigheterna
har tagit upp
den frågan, men rent principiellt skall
väl deras utbildning ligga inom den reguljära
yrkesutbildningen. De utvecklingsstörda
barnen utgör ju inte något
tillfälligt klientel, utan det är ungdomar
som kommer årskull efter årskull.
De skall givetvis också få utbildning,
och den skall som sagt ligga på den
rekuljära yrkesutbildningens plan, inte
på vad jag uppfattar som omskolningskurser
och utbildning för handikappade
och arbetslösa. Flera yrkesskolor
har också lagt upp utbildningskurser
för hjälpklassungdomar och sådana,
som inte kan tillgodogöra sig den vanliga
yrkesutbildningen.

Vad sedan de vidtagna åtgärderna
angår kan man inte säga, att de står
helt i överensstämmelse med riksdagens
beslut i höstas, ty även om man får tillgång
till den omtalade expertisen blir
det ändå en viss splittring om kursledningen
skall sortera under två olika
myndigheter. Socialministern säger
emellertid att detta bara är ett provisorium
till dess hela organisationen blir
ordnad. Med det uttalande som de sakkunniga
gjort kan man dock befara,
att de kommer att ta en annan ställning
till den frågan.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Kellgren, att det är inte enbart
på folkpartihåll som man är betänksam
inför utformningen av det omskolningsarbete,
som för närvarande pågår.
I likhet med fröken Elmén vill jag gärna
säga, att detta arbete är av utomordentligt
stor betydelse. Men herr
Kellgren vet mycket väl, att då utskottet
diskuterade just hans motion var
man oerhört betänksam inför den utveckling
som skedde på detta område.

Det gäller inte bara bristen på pedagogisk
sakkunskap, det är också detta
huvudmannaskap som är delat på ett
sådant sätt, att verksamheten inte får
den rätta utformningen organisatoriskt
sett. Det är ingen tvekan om att det
hade varit betydligt bättre om ett samarbete
mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
hade skett från början. Då hade det alldeles
säkert blivit bättre resultat och
en bättre utformning av denna undervisning
än vad som för närvarande är
fallet.

Det kommer också in en tredje part
i sammanhanget som huvudman, nämligen
landstingen i respektive län, som
kopplas in då det gäller ekonomiskt
bidrag för att fullfölja verksamheten.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Till fröken Elmén skulle
jag bara vilja säga, att det är alldeles
riktigt att man gjort vissa insatser för
de utvecklingsstörda barnen vid en del
yrkesskolor, men man har långt ifrån
gjort tillräckligt. När det nu visar sig,
att någonting ytterligare måste göras av
arbetsmarknadspolitiska skäl, därför
att det helt enkelt inte går att placera
dessa ungdomar i arbetslivet, ja, då
måste man handla och ta till olika provisoriska
åtgärder för att lösa problemet.
Man kan inte stå till svars med
att inte göra någonting, och då måste

Nr 13 129

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Bidrag till vissa omskolningskurser m. m.,
utbildningen för vuxna

man utnyttja de möjligheter som står
till buds.

Det är riktigt, vill jag säga till herr
Nilsson i Göingegården, att på vrkesutbildningsområdet
i dag råder en mycket
stor splittring. Det är mycket beklagligt
att denna kommitté, som leds
av ordföranden i statsutskottets andra
avdelning, inte är färdig ännu. Den
kommittén blev ändå tillsatt 1955 och
har haft en del år på sig att arbeta. Frågan
är svår och ömtålig, men det är
givetvis hög tid att man får se ett resultat
av utredningsarbetet, så att man
kan dra upp riktlinjerna för hur yrkesutbildningen
för framtiden skall vara
organiserad.

Detta är ett stort och viktigt problem,
där det inte bara är fråga om landstingen,
staten och kommunerna, utan där
det också gäller alla de insatser som
skall göras från företagarhåll. Att på
lämpligt sätt samordna dessa olika insatser,
så att man uppnår fullgott resultat
på yrkesutbildningens område,
det är ingen lätt uppgift. Jag hoppas
att man i fortsättningen kan påräkna
ett mera positivt stöd från både folkpartiet
och högern när det gäller att
även finansiellt lösa dessa ganska svåra
problem.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag skall gärna instämma
i vad herr Nilsson i Göingegården
sade, att det hade varit önskvärt att
man redan från början haft ett intimt
samarbete mellan överstyrelsen för yrkesutbildning
och arbetsmarknadsstyrelsen.
Men nu har man så småningom
kommit fram till ett sådant samarbete,
och jag tycker att det i och för sig är
föredömligt, när man håller på med en
praktisk verksamhet av denna oerhört
viktiga karaktär, att man inom två
olika statsinstitutioner kan samarbeta
för att praktiskt lösa problemet.

Fröken Elmén säger att detta kanske

i9 — Andra kammarens

tillika svar på interpellation ang. yrkes inte

står i överensstämmelse med vad
riksdagen hade tänkt sig. Ja, jag vet
inte det. Jag tolkar utskottet på det
sättet, att det har eu annan mening i
detta avseende än fröken Elmén, eftersom
fröken Elmén här är ensam reservant.

För mig är det väsentligt att någonting
blir gjort. Här ser vi, fröken Elmén,
ett bevis för hur det kan gå när man
har utredningar. Vi har här en utredning
som hållit på i åtskilliga år, och
utredningen kommer inte med några
förslag. Vad gör vi då? Vi kan inte låta
de arbetslösa gå utan sysselsättning. Vi
måste ju se till att företagarna, som behöver
arbetskraft, kan få omskolad sådan.
Om vi då har ett statligt verk centralt
i Stockholm utan några regionala
organ för att klara av alla de praktiska
detaljer som behövs för att man skall
få igång denna verksamhet, och vi har
ett annat verk som är oerhört intresserat
av att någonting sker, måste vi väl
anse det vara tacknämligt att man gemensamt
använde det andra verkets
regionala organ för att få någonting
gjort. Vi kan inte i avvaktan på vad
utredningen en gång kommer att föreslå
sitta med armarna i kors. Det är därför
jag säger att det är ett provisorium
till dess vi får någonting annat.

Sedan är det riktigt, som fröken Elmén
säger, att vissa riktlinjer för verksamheten
så småningom kommer att
utkristalliseras i praktiken. Det skall
jag medge. Men detta är också resultatet
av de erfarenheter som man har
gjort, och jag tror att både fröken Elmén
och jag kan vara överens om att
ett centralt ämbetsverk i Stockholm
inte på ett tillfredsställande sätt kan
dirigera alla de praktiska detaljer, som
jag nämnt i mitt interpellationssvar.
Det är av praktiska skäl helt enkelt
nödvändigt, att man handlägger dessa
angelägenheter ute i landsorten på de
platser, där man har större lokalkännedom.
Det är därför som jag, herr tal -

prolnkoll 1961. Nr VA

130 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 era.

man, har fattat fröken Elmén på det sättet,
att även hon inser att någonting
måste göras i avvaktan på att utredningen
kommer med sina förslag.

Jag kan vidare — eftersom fröken Elmén
önskade veta ecklesiastikministerns
mening på denna punkt — försäkra
fröken Elmén att jag, innan jag
lämnar ett interpellationssvar i riksdagen,
har kommit fullt överens med
ecklesiastikministern i de frågor, som
har intresse för honom.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Herr Kellgren tog upp
frågan om de utvecklingsstörda barnen.
Jag tycker att det är mycket sorgligt,
att dessa skall behöva vara hänvisade
till provisoriska åtgärder när det gäller
utbildningen. Jag anser att överstyrelsen
för yrkesutbildning skall ha sådana
resurser, att den kan lägga upp utbildningen
för dessa barn lika väl som för
andra. Vi har och kommer kontinuerligt
alltid att ha ungdomar som behöver
sådan utbildning. Dessa kan inte slumpmässigt
vara hänvisade till provisorier,
utan de skall ha möjlighet till en reguljär
yrkesutbildning. Vi ger det ena verket
resurser så att det kan sätta i gång
när inte det andra verket har möjligheter.
Där skulle jag vilja höra ecklesiastikministerns
mening om resurserna,
så att verksamheten kunde byggas ut på
yrkesskolesidan.

Det är likadant med avdelningen för
omskolning. Den har inte fått fler ordinarie
tjänster, trots att verksamheten
växer ut, så att man räknar med att det
skall bli 1 500 kurser i stället för 50.
Får inte verket vidgade möjligheter att
följa med i utvecklingen går det inte att
dra upp riktlinjerna för vad det ena och
det andra verket skall bedriva för utbildning.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 74—77
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78

Byggnadsforskning

Kungl. Maj :t hade (punkt 88, s. 219
och 220) föreslagit riksdagen att till
Byggnadsforskning för budgetåret
1961/62 anvisa ett anslag av 530 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Gustaf Henry Hansson och Stefanson
(I: 433) och den andra inom andra
kammaren av herr Källenius m. fl.
(II: 508), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening framhålla, att styrelsen för
statens institut för byggnadsforskning
borde utökas med en ledamot med särskild
insikt i praktiska byggnadsfrågor
sett ur företagarsynpunkt.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Byggnadsforskning
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett anslag av 530 000 kronor;

II. att motionerna 1:433 och 11:508
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Kaijser, Staxäng
och Cassel.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! 1960 års riksdag biföll
ett förslag om inrättandet av ett statens
institut för byggnadsforskning och
bestämde att dess .styrelse skulle bestå
av fem personer, vilka skulle representera
sakkunskapen på alla de områden,
som har samband med byggnadsverksamhet.
Den styrelse som tillsatts har
en sådan anknytning på alla områden
utom vad gäller själva byggnadsutförandet
och därmed sammanhängande problem.
Detta har visat sig vara en brist,
och det är för att Kungl. Maj:t skall få’
möjlighet att komplettera denna styrelse,
som motionen nr II: 508 har kommit
till.

Nr 13 131

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Statens bosättningslån: Ersättning åt riksbanken

Utskottet har nu under punkten 78
skrivit, att det enligt utskottets mening
bör »få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma
antalet ledamöter i institutets
styrelse samt att utse desamma». Jag
vet inte riktigt hur detta skall tolkas.
Klart är emellertid att det fordras en
komplettering av expertisen inom institutets
styrelse.

Eftersom jag är litet oviss om vad utskottets
skrivning innebär, anser jag
mig böra yrka bifall till motionen.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! När riksdagen förra året
fastställde ny organisation för byggnadsforskningen
innebar detta bl. a., att två
organ bildades, dels statens råd för
byggnadsforskning och dels statens institut
för byggnadsforskning. Rådet, som
har hand om de stora pengarna, skall ha
representanter för skilda intressegrupper.
Institutet, som har hand om vissa
praktiska forskningsuppgifter, vilka rådet
lämnar anslag till, skall enligt beslut
förra året ha en styrelse på fem
personer. Dessa skall dock enligt riksdagens
beslut inte representera några
bestämda intressegrupper.

När det nu uppkommit ett önskemål
om en mera allsidigt sammansatt styrelse
för institutet än vad som varit
möjligt med fem ledamöter, har utskottet
genom att skriva att det överlåter till
Kungl. Maj:t att bedöma antalet ledamöter
för styrelsen av institutet tagit bort
spärren beträffande ledamöternas antal.
Vi anser dock att riksdagen inte direkt
bör utpeka vilka grupper som skall
vara representerade i styrelsen. Det
bör ankomma på Kungl. Maj :t att tillsätta
dessa. Vi har dock anledning förmoda
att motionärerna — och då också
herr Källenius — kan vara tillfredsställda
med vad utskottet här har skrivit,
då Kungl. Maj :t nu har möjlighet
att komplettera styrelsen med folk, som
har speciella erfarenheter då sakliga
skäl därför kan anföras.

Herr talman! Jag ber att med det an -

förda få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Sedan utskottets talesman
nu klarlagt, att utskottets formulering
avser att ge Kungl. Maj:t det i
motionen avsedda bemyndigandet, nämligen
att vid behov utöka antalet styrelseledamöter,
har jag fått den upplysning
jag önskade. Jag har emellertid
svårt att förstå det logiska i att utskottet
tillstyrker vad motionen går ut på
men samtidigt avstyrker motionen. Jag
hoppas dock att Kungl. Maj :t fått sin
uppmärksamhet riktad på frågan och
även kommer att vidtaga åtgärder enligt
vad som begärts i motionen. Under
dessa omständigheter har jag, herr talman,
intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 79—83

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 84

Statens bosättningslån: Ersättning åt
riksbanken

Kungl. Maj :t hade (punkt 93, s. 222)
föreslagit riksdagen att till Statens bosättningslån:
Ersättning åt riksbanken
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 260 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist (1:230) och den andra inom
andra kammaren av herr Rydén
(11:338), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att bevilja riksbanken
rätt att påföra bosättningslåntagare
en så avpassad förvaltningsavgift per
år, att riksbankens självkostnader för
administreringen av bosättningslånen
bleve täckta samt att det under förevarande
punkt uppförda anslaget av
260 000 kronor skulle utgå.

132 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.
Kyrkoskatten för den som icke tillhör svenska kyrkan

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 230 och II: 338 till Statens bosättningslån:
Ersättning åt riksbanken för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 260 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Per Jacobsson, Edström, Katjser,
Virgin, Staxäng och Malmborg, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:230 och
II: 338

a) medge riksbanken rätt att påföra
bosättningslåntagare förvaltningsavgift
enligt av reservanterna förordade grunder; b)

avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
vid denna punkt. Vi anser att de som
erhåller bosättningslån också skall betala
administrationskostnaderna för låneverksamheten.
När det gäller vanliga
lån får ju låntagarna stå för dessa kostnader.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber endast att få instämma
i fröken Elméns yrkande om
bifall till reservationen.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Vid föregående års riksdag
framfördes motions- och reservationsyrkanden
motsvarande dem som nu
föreligger, men de avvisades. Några skäl
som föranleder ett ändrat ställningstagande
har inte framkommit. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att riksdagen
tidigare i år, vid behandlingen
av anslagen till socialdepartementets

kapitalbudget, uttalat sig för en utredning
om den statliga bosättningslånegivningen.
Det kan då inte vara lämpligt,
anser utskottet, att nu besluta om ändrade
villkor för dessa lån.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen 17) av herr Boman
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 85—101

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102

Lades till handlingarna.

§ 2

Kyrkoskatten för den som icke tillhör
svenska kyrkan

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 13, i anledning av väckta
motioner angående kyrkoskatten för
den som icke tillhör svenska kyrkan.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 43 av herrar Wirmark
och Hellebladh samt II: 51 av herr Zetterberg
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla dels om en utredning avseende
principerna för uträkning av den skattelindring
å avgifter till kyrkan m. m.,
som skall tillkomma dem som uträtt ur
svenska kyrkan, dels att, sedan principerna
prövats och fastställts, en rutinmässig
omräkning måtte företagas förslagsvis
vart tionde år av den procentsats
enligt vilken skattelindringen skall
ske».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:43 av herrar Wirmark
och Hellebladh samt 11:51 av

Nr 13

133

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Kyrkoskatten för den som icke tillhör svenska kyikan

herr Zetterberg m. fl. angående kyrkoskatten
för den som ej tillhörde svenska
kyrkan icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Kärrlander och
Gustafson i Göteborg.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Vid genomförandet av
1951 års religionsfrihetslagstiftning gällde
det även att bestämma det riktiga avdraget
på kyrkoskatten för dem som
utträtt ur den svenska kyrkan. Det ansågs
självklart, att avdraget skulle komma
att gälla sådana utgifter som avsåg
kyrkans rent religiösa verksamhet. Dissenterlagkommittén
hade kommit till
uppfattningen, att man borde stanna för
ett kyrkoskatteavdrag av 50 procent
för dem som utträtt. Man kunde därvid
anknyta till att det sedan 1908 gällt ett
dylikt procentavdrag för medlemmar av
främmande religionssamfund.

Den nya religionsfrihetslagen var
emellertid ett omfattande komplex, och
den i vår motion nu aktualiserade frågan
kom att framstå som en detalj. Men
samtidigt visade det sig att en råd remissinstanser
hade ställt sig kritiska
till den föreslagna procentsatsen 50.
Skattefrågan bedömdes vara av den vikt
att siirskilda sakkunniga borde tillsättas,
och den s. k. dissenterskatteutredningen
fick uppdraget att bl. a. pröva vilket
avdrag som var det riktiga. Den tid
som stod till förfogande för utredningen
var mycket kort — endast några månader
— och utredningen hade även
andra frågor att överväga.

.lag skall inte gå in på någon närmare
krfitik av de grunder, varpå dessa sakkunniga
fotade sitt förslag, att avdraget
skulle uppgå till 40 procent. Men
det torde vara sällan en utredning uttalar
sig med så många reservationer och
ger så många uttryck för tveksamhet.

Tekniken i utredningen hade varit den,
att man från ett antal församlingar infordrade
utgiftsstater och därefter å ena
sidan placerade utgifter som bedömdes
vara av kyrkligt religiös art och å andra
sidan utgifter som bedömdes vara av
borgerlig art. Till den senare typen hänfördes
självfallet utgifter som avsåg
begravningsväsendet och kyrkobokföringen.

Även om man nu skulle godtaga de
principer, på vilka kommittén grundade
sin slutsats att kyrkoskatteavdraget
borde vara 40 procent, vilket jag inom
parentes sagt anser vara tveksamt, så
måste man betänka att det skett stora
förändringar i församlingarnas ekonomi
under den tid som förflutit. Dissenterskatteutredningen
arbetade med 1949
års siffror för ett antal församlingars
utgifter. Vad vi motionärer frågat oss är
hur länge dessa siffror fortfarande skall
anses vara riktiga för bedömandet av
de avdrag på kyrkoskatten som bör medges
dem som trätt ur kyrkan. Vore det
inte skäl, har vi frågat, att med vissa
mellanrum ånyo beräkna dessa utgifter?

Det kan hävdas att det gäller obetydliga
belopp, och den iakttagelsen är riktig.
Men när religionsfrihetssynpunkterna
framtvungit, att av samvetsskäl ett
avdrag dock skall göras, så är det samvetsmässigt
lika riktigt att man söker
göra korrekta beräkningar. Gång efter
annan har uppmärksamheten riktats på
att församlingarna under de senare aren
har utvecklat en större aktivitet än tidigare
inte minst på byggnadsområdet.
Jag vill erinra om att de som utträtt ur
kyrkan inte längre får delta i val av organ
som har att fatta beslut om dylika
ekonomiska ting. Även på områden som
kallas borgerliga, t. ex. begravningsväsendet,
har nedlagts stora kostnader
under efterkrigstiden. Det är alltså en
öppen fråga hur procenttalen i dag bör
se ut.

Det förefaller emellertid vara rimligt,
att de som utträtt ur kyrkan skall kunna
vara övertygade om att ändringar i

134 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.
Kyrkoskatten för den som icke tillhör svenska kyrkan

församlingarnas ekonomiska verksamhet
beaktas på det sättet, att man tid
efter annan omprövar det skatteavdrag
som tillkommer dem. Annars kan ju den
rättvisa, som man år 1951 lade ned så
stor omsorg på att skapa, bli ytterst
illusorisk. Jag utgår från att vi aldrig
kan uppnå någon millimeterrättvisa. Det
är ibland mycket svårt att fördela dessa
utgifter. Men nog bär man en känsla
av att bevillningsutskottets majoritet har
haft ett förvånansvärt ringa intresse
för att närmare pejla denna fråga. Det
kan väl knappast ankomma på motionärerna
att presentera det siffermaterial,
som vore erforderligt för att bedöma i
vilken riktning utvecklingen går. Jag
tror mig emellertid veta att eu förändring
har skett på vissa områden.

Vi kan vara övertygade om att de
problem som aktualiserats i denna motion
inte kommer att försvinna i och
med att motionen avslås, utan de kommer
säkerligen åter till riksdagen, ty
detta är en rättevisefråga som faktiskt
inte bara berör dem som utträtt ur kyrkan.
Även de som kvarstår kan när de
beslutar utgifter till den religiöst-kyrkliga
verksamheten ha en känsla av att
dessa utgifter i sin helhet bör falla på
dem som är kyrkomedlemmar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de två likalydande motionerna
nr I: 43 och II: 51.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! När den nuvarande procentsatsen
40 procent beslöts låg en
undersökning till grund härför. Den utredning
som kom med förslaget hade
kommit fram till att utgifterna för rent
kyrkliga ändamål i landsförsamlingar
uppgick till cirka 54 procent och i
stadsförsamlingar till cirka 40 procent.
Men utredningen ville inte föreslå mer
än högst 40 procent, enär i annat fall
församlingar med procentuellt sett höga
kostnader för borgerliga ändamål
— det skulle då främst gälla stadsför -

samlingarna — genom skattelindringen
skulle få avstå från en för deras vidkommande
alltför stor del av skattemedlen.
De som utträtt ur kyrkan skulle
i dylika församlingar fä en inte berättigad
vinst.

Detta beslut baserades inte på något
oangripligt statistiskt material. Det var
en skälighetsprövning som låg till grund
för det. Skattelindringen bygger alltså
på en ren schablonregel. Jag tror inte
heller att det går att få någon exakt bedömning
av utgifternas fördelning. Även
om det vore möjligt att göra en fullt
objektiv fördelning av den kyrkokommunala
utdebiteringen mellan kostnaderna
för borgerliga och rent kyrkliga
ändamål, vilket utskottet inte tror, så
har naturligtvis inte schablonregeln av
praktiska skäl kunnat utformas så, att
den tar hänsyn till variationer olika
kommuner emellan och mellan skattesatserna
olika är.

Jag vill för min del inte bestrida att
regeln har svagheter, och det gör inte
utskottet heller. Procentsatsen har gällt
* drygt tio är. Givetvis kan det under
denna period ha skett vissa förskjutningar
av betydelse för skatteprocentens
storlek, vilket utskottet också understryker.
Men frågan är ju ändå, om
någon mera väsentlig anmärkning kan
riktas mot den gjorda avvägningen
mellan borgerliga och kyrkliga ändamål.

Det är inte riktigt att utskottet, som
herr Zetterberg säger, när det övervägt
frågan har haft endast ett ringa intresse
för den. Den har övervägts och diskuterats
som alla andra frågor, men utskottet
har ändå kommit till det resultatet,
att det åtminstone inte ännu finns tillräckliga
skäl att förorda en skrivelse
till Kungl. Maj:t. Man bör avvakta vidare
erfarenheter och också ta hänsyn
till att utredningsmaskineriet just nu är
ganska ansträngt. Möjligen kan frågan
bli mera aktuell i framtiden, och då får
vi väl se hur det går.

Med dessa ord ber jag, herr talman,

Nr 13 135

Onsdagen den 12 april 1961 em.

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Den som utträder ur
svenska kyrkan förlorar därigenom sin
rösträtt vid val av kyrkofullmäktige.
Kyrkofullmäktige bestämmer storleken
av utdebiteringen till kyrkan. Den som
utträder ur kyrkan kan alltså inte genom
sin röst påverka t. ex. beslut om
kyrkoskattens storlek, men han får vara
med oek betala de höjningar av skatten
som kyrkofullmäktige kan besluta. Det
är uppenbart att en sådan tingens ordning
inte överensstämmer med principerna
för ett demokratiskt styrelseskick.
Men systemet ter sig ännu mera odemokratiskt,
om det är fråga om höjning av
utgifterna för rent kyrkliga ändamål. I
och med en sådan höjning kommer också
den som utträtt ur statskyrkan att få
en högre skatt. Härvid hjälper det inte
med en regelbundet återkommande avvägning
av förhållandet mellan den del
som går till rent kyrkliga ändamål och
den del som går till de borgerliga ändamålen.

00 procent kan vara mycket, men det
kan också vara litet. Det beror pa hur
pass stor själva skatten är. Herr Zetterberg
förklarade, att det skulle vara skönt
för kyrkofolket att ensamt få bestämma
utgifterna för rent religiösa ändamål,
och det tror jag är riktigt. Man önskar
ha en sådan ordning från kyrkans egen
sida.

Man löser inte problemet genom en
schablonavvägning som träffar alla kommuner
lika. Sker det en höjning av utgifterna
för rent kyrkliga ändamål i en
kommun, påverkar det inte fördelningen
av skattebördan inom kommunen.
Det blir ändå den schablonmässiga fördelningen.

Tydligen måste vi här avvakta en annan
tingens ordning. Så småningom skall
vi väl ändå komma därhän, att de borgerliga
uppgifter, som kyrkans organ
nu har, överflyttas till den borgerliga

Värdering av varulager vid beskattningen

kommunen. Det är ett mycket stort problemkomplex,
och det är inte det vi
behandlar i detta sammanhang.

Den fråga vi i dag behandlar är alltså
bara en detalj, och kanske en relativt
obetydlig detalj. Men om vi för dagen
inte kan ordna den större frågan, bör
vi väl ändå kunna lösa den mindre.
Det förslag om en saklig avvägning som
framförts, tycker jag är berättigat, och
jag tror att herr Zetterberg givit skäl
för att proportionen 60—40 inte är riktig.
Han har, förefaller det mig, gissat
på att 60 procent av kyrkoskatten är
för mycket att betala för den som utträtt
ur kyrkan. Ur rent principiella
synpunkter, ur religionsfrihetssynpunkter
och — som herr Zetterberg uttryckte
det — ur samvetssynpunkt är det berättigat
att man här gör en undersökning
och att sådana undersökningar
återkommer regelbundet, tills vi lyckats
ordna förhållandena på ett mer demokratiskt
sätt.

Under sådana förhållanden ber jag att
få yrka bifall till motionerna.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 3

Värdering av varulager vid beskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av väckta
motioner angående värdering av varulager
vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:40
av herr Stefanson in. fl. och 11:45 av
herr Kollberfi m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av gällande beskattningsregler, att

136 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

den s. k. 30-procentregeln vid värdering
av varulager vid beskattningen
åter skall tillämpas från och med 1962
års taxering, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till erforderlig
författningstext»; samt

2) de likalydande motionerna I: 353
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:412 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av
anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla
följande ändrade lydelse.

Anvisningar
till 41 §.

1. Inkomst av ----särskilt stad gas.

För skattskyldig---av följande.

Därest vinstresultatet---stad gade

grunder.

Hen i---nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång
må icke upptagas till lägre belopp än
trettio procent av lagrets anskaffningsvärde
eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda
värde, i förekommande fall efter avdrag
för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till
anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall efter
avdrag för inkurans, uppgår till lägre
belopp än som motsvarar medeltalet av
värdena å lagren vid utgången av de två
närmast föregående beskattningsåren
(jämförelseåren), må lagret vid beskattningsårets
utgång i stället upptagas till
lägst ett belopp motsvarande förstnämnda
värde å detta lager efter avdrag med
sjuttio procent av sagda medeltalsvärde.
Därvid skola såsom värden å lagren
vid jämförelseårens utgång hava
upptagits anskaffningsvärdena eller,

därest återanskaffningsvärdena å balansdagarna
i fråga varit lägre, sistnämnda
värden, i förekommande fall
efter avdrag för inkurans. Föreligger
sådant fall att sjuttio procent av nyssnämnda
medeltalsvärde överstiger värdet
av lagret vid beskattningsårets utgång,
må avdrag åtnjutas jämväl för det
överskjutande beloppet, därest en häremot
svarande avsättning i räkenskaperna
gjorts till lagerregleringskonto.
Då avdrag för sådan avsättning medgivits,
skall avsättningen återföras till beskattning
nästföljande beskattningsår,
därvid frågan om avdrag för förnyad
avsättning till dylikt konto får prövas
enligt bestämmelserna ovan. Ingå i lagret
råvaror eller stapelvaror, må lagret
av sådana varor eller del därav upptagas
till lägst sjuttio procent av värdet
å tillgångarna i fråga beräknat efter
lägsta marknadspris under beskattningsåret
eller under något av de närmast
föregående nio beskattningsåren.
Därest sist angivna grund för värdering
av varulagret eller del därav tillämpats,
skall vad ovan sägs om värdering med
hänsyn tagen till medeltalet av värdena
å lagren vid utgången av de två närmast
föregående beskattningsåren icke
gälla.

Utan avseende---vara påkallat.

Vad i---såsom skäligt.

Avdrag för---skattskyldiga an givit.

Vid bestämmande---eget ka pital.

När fråga---skulle ifrågakom mit.

Nedskrivning av---september

beskattningsåret.

Vad här---årets inkomst.

Har avverkningsrätt---influtna

likviden.

Om beskattningsmyndighet,___

till beskattning.

Motsvarande gäller---års in komstberäkning.

Nr 13 137

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
I: 40 av herr Stefanson m. fl. och II: 45
av herr Kollberg m. fl. angående värderingen
av varulager vid beskattningen,
samt

2) de likalydande motionerna 1:353
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 412 av
herr Hjalmarson m. fl. angående värderingen
av varulager vid beskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Yngve Nilsson,
Kollberg, Magnusson i Borås, Stenberg
och von Sydow, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen,
i anledning av de likalydande motionerna
1: 40 av herr Stefanson in. fl. och
11:45 av herr Kollberg m. fl. samt de
likalydande motionerna I: 353 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 412 av herr Hjalmarson
in. fl., måtte för sin del antaga
det vid sistnämnda motioner fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Den här föreliggande
frågan om värdering av varulager vid
beskattningen är ju mycket gammal, ocli
kammarens ledamöter har handskats
med den vid åtskilliga tillfällen förut.
Jag hoppas emellertid att kammarens
ärade ledamöter vill tillgiva mig, att en
jungfrulig stämma nu ett ögonblick vill
sälla sig till den kör av röster, som haft
denna företagsbeskattningsfråga jämte
många andra liknande till sitt teina under
de gångna åren.

Bakgrunden till den högermotion, på
vilken vår reservation i bevillningsut -

Värdering av varulager vid beskattningen

skottet baserar sig — och jag förmodar
att samma bakgrund har gällt vid utarbetandet
av folkpartiets motion i ärendet
— är en bedömning av vad som väntar
oss under detta mycket omdiskuterade
60-tal, där vi redan nu hunnit ett
stycke på väg. Det har, som alla torde
veta, i alla prognoser, i alla bedömningar
av 60-talet, uttalats en mycket stor
optimism särskilt för vår industri men
även för vårt näringsliv över huvud taget.
Under förutsättning att inga utrikespolitiska
störningar kommer att gå
brandhärjande över världen, delar jag
den optimismen. Men det har också uttalats
— och därom har alla såvitt jag
vet på det hela taget också varit ense —
att det kommer att ställas mycket stora
krav på vårt näringsliv i personellt och
tekniskt avseende och krav på att det
skall vara så väl rustat som möjligt i
ekonomiskt avseende.

Det är just kraven i detta sistnämnda
avseende, som har föranlett motionen.
Där kommer genast näringslivets kapitalförsörjning
in i bilden. Jag vet inte
om det är så allmänt bekant, som det
kanske borde vara, att den del av kapitalförsörjningen,
som industrien hittills
haft till sitt förfogande och kunnat utnyttja,
har baserat sig på företagssparande
eller med andra ord har utgjort
den s. k. självfinansieringen. Det har
mig veterligt inte förekommit några alltför
ingående undersökningar om i hur
stor utsträckning självfinansieringen
har varit en kapitalkälla för industrien.
Men så mycket vet jag, att man i varje
fall har uppskattat att ungefär tre fjärdedelar
av industriens investeringar
under de senaste femton åren torde ha
finansierats av företagen själva genom
deras eget sparande, således genom
självfinansieringen. Ser vi ännu längre
tillbaka i tiden, tror jag att man skulle
kunna våga säga att alltsedan den tidpunkt,
då vi ansåg oss kunna räkna
med en modern industri här i landet,
har självfinansieringen varit den helt
dominerande kapitalkällan för indu -

138 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

striens utveckling — och detta i en så
hög grad, att jag faktiskt inte vet hur
den svenska industrien skulle ha sett ut
i dag, om vi inte haft denna mycket
omfattande självfinansiering. Den har
kanske också i till och med ännu högre
grad varit en tillgång för småindustrien,
för hantverket och handeln. Denna
självfinansiering är nu hotad av två
orsaker. Den är i detta nu starkt hotad
av den konjunkturutveckling, som vi
befinner oss i. Den konjunkturutvecklingen
har med fog betecknats såsom en
mängdkonjunktur. Vi har gott om order,
vi har stor efterfrågan, men vi har
inte möjligheter att höja våra priser;
vi har alltså inte möjligheter att vältra
över våra ökande omkostnader på våra
kunder. Det leder till en minskad vinstmarginal,
vilket i sin tur med nödvändighet
måste minska möjligheterna till
företagssparande. Den utvecklingen kan
vi redan med mycket stor tydlighet avläsa
i vad som har hänt och händer under
innevarande år, och vi är beredda
på den.

En annan orsak till att självfinansieringen
har blivit försämrad är just den,
som dessa motioner har tagit sikte på,
nämligen en enligt näringslivets förmenande
felaktig metod att inte medgiva
att varulager värderas till ett lägre värde
än 40 procent av anskaffningskostnaden.
Jag skall inte uppta tiden med
att lämna någon historik över detta
ärende och hur denna 40-procentsiffra
kommit fram; det torde vara synnerligen
väl känt för kammarens ledamöter.
Men kvar står det faktum, att den vinst,
som nu framkommer genom en uppskrivning
av lagervärdena från 30 till 40
procent, är en helt fiktiv vinst. Det är
alltså en vinst, som nu kommer att beskattas,
och det blir en beskattning, som
inte sker på avkastningen utan på kapitalet.
Det är det som vi nu önskar tillrättalagt
genom dessa motioner, som
återigen har kommit tillbaka.

Varför är det då så oerhört viktigt att
vi verkligen skall ha den där självfinan -

sieringen? Kan vi inte klara oss i alla
fall? Herrarna inom industrien, säger
man, kan få låna; det skall man se till
att de kommer att få. Ja, det är klart att
vi måste ha utomstående källor, ur vilka
vi kan få våra lån. Men självfinansieringsmöjligheterna
måste vi ha kvar
på grund därav att när vi skall skaffa
en ny maskin i stället för en gammal,
som blivit uttjänt eller helt omodern,
blir det, enligt den tekniska utvecklingens
lag för närvarande så att den nya
maskinen blir oändligt mycket dyrare
än den gamla som skall ersättas. Av
företagsekonomiska skäl blir den också
ofta avsevärt mycket större, och man
kan komma att behöva en större byggnad
än den som den gamla maskinen
stod i. Man får ju inte skriva av maskinparken
annat än till dess anskaffningsvärde,
men när ersättningen för
denna maskinpark tar mycket mer
pengar i anspråk, måste man alltså ha
pengar till hands för att göra denna
nyanskaffning. Det är också nödvändigt
att repliera på självfinansiering när det
gäller den för modern industri så oerhört
viktiga försöks- och utvecklingsverksamheten.
I det ögonblick då man
måste förtäta den verksamheten kan
man inte alltid basera den på att man
kan få lån. Man måste vara likvid och
ha medel att finansiera en sådan verksamhet
med.

Vad som väntar oss i framtiden och
som sammanhänger med den europeiska
utvecklingen och en mycket kraftigare
konkurrens kommer också att kräva en
mycket snabb anpassningsprocess, varvid
vi många gånger måste tänka oss
mycket snabba åtgärder, och även därvidlag
anmäler sig ett starkt behov av
självfinansiering. Slutligen är det så att
om man måste ut på kreditmarknaden
och låna pengar för att driva ett företag,
måste man ha ett någorlunda rimligt
förhållande mellan skulderna och
det egna kapitalet. Detta är också en av
orsakerna till att vi tillmäter denna
självfinansiering så oerhört stor betv -

Onsdagen den 12 april 19G1 em.

Nr 13 139

delse. Enligt motionärernas mening
måste det därför vara en primär uppgift
för samhällets näringspolitik att
man så tillrättalägger förutsättningarna
för näringslivet, att all den dynamik
och all den utvecklingsvilja som finns
inom detta svenska näringsliv i dag, på
bästa sätt blir skyddade och tillvaratagna.
Vi vet att vi i dag inte hade kunnat
ha den industri och det näringsliv
som vi har, om dessa inte så mycket
som fallet har varit hade präglats av
något som jag skulle vilja kalla »knoppsättning».
Det måste ständigt finnas en
vilja till knoppsättning, och det måste
också finnas egna resurser till en sådan.

Vad vi på industrihåll samt på liögeroch
folkpartihåll har påtalat så många
gånger i motioner liknande den nu avgivna
är att man ur samhällsnyttans
egen synpunkt bör inse vikten av att
företagen är så väl konsoliderade som
möjligt. Jag måste säga att jag inte kan
förstå att ett socialdemokratiskt styrt
samhälle inte gör detta. De anställda
trivs bäst i de mest konsoliderade företagen.
Det är inte jag som har sagt detta
utan en ärad ledamot av denna kammare
från en tidigare innehavd statsrådstaburett.

Jag har med dessa ord, herr talman,
velat sammanfatta vad som har legat
bakom de motioner som bevillningsutskottets
majoritet inte velat tillstyrka,
och jag ber med detta att få yrka bifall
till den reservation som fogats till bevillningsutskottets
betänkande nr 20.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! I sitt anförande har
herr von Sydow med sakkunskap ingående
belyst verkningarna för näringslivet
av den skärpning av varulagervärderingsreglerna
vid beskattning som på
grund av 19C0 års riksdagsbeslut genomföres
vid årets taxering. Jag ansluter
mig helt till herr von Sydows synpunkter
och vill endast göra några korta
erinringar.

Värdering av varulager vid beskattningen

I bevillningsutskottets utlåtande nr 20
har utskottets majoritet framhållit att
det icke endast för företagen utan även
för det allmänna är av utomordentligt
värde att företagen har goda möjligheter
till konsolidering och god likviditet.
Det måste framstå som anmärkningsvärt
att bevillningsutskottets majoritet
— socialdemokratiska partiet och
centerpartiet — icke ansett sig böra
dra konsekvenserna av detta riktiga
ställningstagande. En skärpning av varulagervärderingsreglerna
innebär ju,
som herr von Sydow framhållit, en
minskning av möjligheterna till företagssparande
och därmed av företagens
möjligheter till konsolidering och god
likviditet.

I riksdagen borde väl just i dagens
situation råda enighet därom att skattereglerna
inte skall utgöra ett hinder för
näringslivets utveckling och konkurrenskraft.
Med hänsyn till den utomordentliga
vikten av att tillfredsställande
finansieringsmöjligheter skapas för
handelns och produktionsapparatens
rationalisering och utbyggnad är det ju
av avgörande betydelse att riksdagen
inte i fråga om skattereglernas utformning
vidtager åtgärder som direkt försvårar
företagssparandet. Den åtgärd
som föregående års riksdag genomförde
med skärpning av varulagervärderingsreglerna
är en utav de faktorer
som på de senaste åren genomförts och
som försvårat det interna företagssparandet.

Redan under 40-talet — alltså innan
denna fråga om varulagervärderingen
reglerades i kommunalskattelagen —
har den beskattningsmyndighet som här
i landet har den största erfarenheten av
företagsbeskattningens verkningar, nämligen
mellankommunala prövningsnämnden,
medgivit en nedskrivning till
lägst 30 procent av företagens varulager
och ansett detta vara ett uttryck för
en skälig avvägning vid taxeringen. Reservanterna
ansluter sig till denna synpunkt
och påyrkar eu återgång till

140

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

nämnda procentregel. Vid föregående
års riksdag upphävdes, som jag förut
sagt, 30-procentregeln och förändrades
så till vida att varulager i beskattningshänseende
i princip inte får upptagas
till lägre belopp än 40 procent av lagrets
anskaffnings- eller återanskaffningsvärde.

Vid bedömandet av denna fråga bör
man ha klart för sig att bestämmelserna
om varulagervärdering inte medför
någon skattebefrielse för företagen utan
endast innebär att beskattningen av inneliggande
varulager uppskjutes under
viss tid och kommer härigenom att närmare
ansluta sig till tidpunkten för försäljningen
av varan.

Då man i riksdagen och i den allmänna
debatten ofta brukar diskutera
beskattningsreglers inverkan på olika
slag av företagsamhet och gärna skiljer
på mindre och större företag vill jag
här uttryckligen framhålla, att denna
fråga är minst lika betydelsefull för de
mindre företagen som för de större. En
mindre företagare, som exempelvis bedriver
en handelsrörelse, har i många
fall hela sitt kapital nedlagt i varulager,
och för honom kan en skärpning av
reglerna bli mycket kännbar.

Bevillningsutskottets majoritet anser,
att de synpunkter, som från skilda utgångspunkter
kan anläggas på det här
spörsmålet om reglerna för varulagervärdering,
i sinom tid bör ytterligare
belysas av den allmänna skatteberedningen.
Det är givetvis ofrånkomligt att
den här frågan tas upp i den allmänna
skatteberedningen, men det är anmärkningsvärt
att utskottets majoritet inte
ansett att man, intill dess skatteberedningens
utlåtande föreligger — vilket
ju kommer att dröja rätt många år —
borde behålla de regler som varit gällande
under årtionden.

Den skärpning av beskattningsreglerna,
som föregående års riksdag genomförde,
bör alltså frångås och tidigare
gällande bestämmelser återinföras fr. o.
m. 1962 års taxering. Framdeles bör

frågan upptagas till förnyad prövning,
sedan allmänna skatteberedningen slutfört
sitt utredningsuppdrag på företagsbeskattningens
område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid bevillningsutskottets betänkande
nr 20 fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr
Carlsson i Stockholm (fp).

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Det finns ett avgörande
skäl, som man kanske kunde nöja sig
med att anföra, mot ett bifall till motionerna,
nämligen att hela företagsbeskattningens
framtida utformning är föremål
för utredning inom den allmänna skatteberedningen.

Jag skall tillåta mig att bara i korthet
erinra om vad direktiven innehåller. Enligt
direktiven är utredningen oförhindrad
att uppta hela nettovinstbeskattningssystemet
till omprövning. Kommitténs
huvuduppgift, heter det, skall vara
att »förutsättningslöst analysera och
diskutera de fördelar och nackdelar,
som kan vara förbundna med nettovinstbeskattning
och olika former av bruttobeskattning
respektive olika kombinationer
av nettovinst- och bruttobeskattning».
Utredningen är oförhindrad att
pröva alla de förslag som framförts i
den allmänna diskussionen och som
eventuellt kan framkomma under arbetet
i kommittén. Det skall även utredas
vilka verkningar beskattningssystemet
kan väntas få bl. a. i fråga om prisutvecklingen,
konkurrensförhållandena
olika företag och branscher emellan och
i förhållande till utlandet samt i fråga
om tänkbara strukturförändringar inom
näringslivet. Utredningen skall undersöka
och analysera företagsbeskattningens
verkningar med hänsyn till skattetekniska,
handelspolitiska, statsfinansiella
och andra ekonomiska synpunkter och
inte minst den roll beskattningen kan
spela i konjunkturpolitiken.

Som vi tidigare har upplysts om i

Nr 13

141

Onsdagen den 12 april 1961 em.

debatten om förlustutjämning, skall ju
även beskattningen av enskilda rörelseidkare,
fria yrkesutövare och lantbrukare
särskilt beaktas, varvid skall undersökas,
om de kan beskattas enligt
reglerna för aktiebolag och alltsa inte
progressivt. Jag vill erinra om just detta
sista med anledning av vad herr Kollberg
säger om de små företagarna.

Vid årets taxering får lagret i princip
inte upptagas till lägre värde än 40 procent
av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
på balansdagen. Det innebär
en skärpning av tidigare bestämmelser,
enligt vilka lagret fick upptagas
till lägst 30 procent. Det bör dock
observeras att avdrag först får göras
för inkuranta varor. På återstoden får
sedan nedskrivning ske till 40 procent.
Därtill kommer två supplementregler,
enligt vilka man får beräkna nedskrivningen
på medeltalet de tva närmast
föregående åren. För att möta prisfall
eller prisstegringar på råvaror och stapelvaror
får man också räkna med det
lägsta priset under de senaste tio åren.
På det sättet skyddas de ömtåligaste
grupperna för prisfallsrisken. Detta torde
väl räcka för de flesta företagen. Man
bör nämligen komma ihåg att främsta
syftet med avskrivningsrätten är att
eliminera prisfallsrisker på ett betryggande
sätt. Syftet har inte varit att
möjliggöra vinstutjämning eller förlustutjämning
eller att konsolidera företagen,
vilket både herr von Sydow och
motionärerna avser. Det är ganska anmärkningsvärt
att varken herr von Sydow
eller motionärerna nämner någonting
om att syftet med lagervärderingen
var att gardera sig mot prisfallsrisker.
Aptiten växer ju medan man äter, och
nu vill man ha en lagervärdering för
att konsolidera företagen och skapa
möjligheter till självfinansiering och
ökad likviditet.

Företagsbeskattningskommittén sade

uttryckligen ifrån att den inte kunde
finna några bärande skäl för en resultatutjämning
genom eu godtycklig viir -

Värdering av varulager vid beskattningen

dering av varulagren. Flera av de erkända
värderingsprinciperna ansåg
kommittén emellertid medföra en viss
resultatutjämning mellan goda och dåliga
år. Härigenom förhindras en redovisning
av fiktiva prisstegringsvinster
och prisfallsförluster, ansåg kommittén.
Fn allmän konsolidering av företagen
ansåg kommittémajoriteten däremot böra
åstadkommas med andra medel än
lagervärderingen. Många skäl ansåg kommittémajoriteten
tala för att konsolidering
i högre grad än hittills borde ske
öppet och inte genom att dolda reserver
bildas. Men den främsta motiveringen
för en skärpning av värderingsreglerna
vore ur samhällets synpunkt att få företagsbeskattningen
så utformad, att den
bättre kunde anpassas till en konjunkturstabiliserande
ekonomisk politik. Ur
den synpunkten, ansåg kommittén, skulle
det önskemålet kunna uppställas att
minsta möjliga avskrivning medges,
d. v. s. man skulle medge endast vad som
med konsekvent tillämpning av en erkänd
värderingsprincip kan motiveras
av inkurans och prisfallsrisk. I så fall
finns det knappast anledning för ett
företag att ur konsolideringssynpunkt
göra en lagerinvestering — i varje fall
inte för att därigenom vinna några
skatteförmåner, underströk kommittémajoriteten
vidare och erinrade om att
lagervärderingsreglerna genom den effekt
de har på företagens skattebetalning
och likviditet — det vill jag att
herr von Sydow skall uppmärksamma

___:ir av betydelse för investeringarna

inte endast i lager utan även i t. ex.
maskiner och byggnader. Jag tror det
är nödvändigt, att man har dessa företagsbeskattningskommitténs
synpunkter
klara för sig, när man diskuterar denna
fråga.

Men företagen har dock inte saknat
möjligheter till konsolidering och gör
det inte heller nu. Det är ganska intressant
att lyssna på herr von Sydows
mycket sympatiska jungfrutal. Han iir ju
eu framstående företagare och respek -

142 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

terad företagsrepresentant. Han säger
själv, om jag förstod honom rätt, att tidigare
har avskrivningsreglerna varit
bra men i framtiden blir förhållandena
värre. Det bär vi hört i alla tider. 1948
bedrevs en fantastisk propaganda i vårt
land om det vanstyre som rådde, och
det fick vi höra många valrörelser framåt.
Men vi fick aldrig se det spöket. När
vi nådde den tidpunkt då det skulle
komma sade man: »Vi kan inte förneka
att det har varit hra hittills, men nu,
nästa år och kommande år, står vi inför
de verkliga svårigheterna.»

Vi har, herr talman, här i vårt land
haft en företagsbeskattning som i hög
grad och mera än i något annat land
har främjat konsolidering och självfinansiering.
I detta socialdemokratiska
samhälle — som herr von Sydow sade
har vi haft tämligen liberala avskrivningsregler,
generösa lagervärderingsregler,
möjligheter till skattefria avsättningar
till pensionsfonder och investeringsfonder
— allt i syfte att möjliggöra
och främja konsolidering, ökad likviditet
och självfinansiering inom företagen.
Även om dessa regler har skärpts under
senare år finns dock fortfarande rika
möjligheter för företagen att plöja ned
kapital i rörelsen. Vi har skapat gynnsammare
möjligheter till avsättning till
investeringsfonder. Det är kanske den
mest långtgående skattelättnad för företagen
som vi någonsin har genomfört
i vårt land. Vi har nyligen beslutat skattelättnad
för nyemissioner, och vi har
tagit bort den extra bolagsskatten.

Vid årsskiftet 1959—1960 fanns enligt
de gamla reglerna för insättning på
investeringskonto 1 364 000 000 kronor
innestående. Under fjolåret, mina damer
och herrar, insattes 770 miljoner
kronor efter de gynnsammare investeringsfondsreglerna.
över 2 miljarder
kronor har man alltså lyckats spara och
sätta in på dessa konton.

Det är inte lätt att säga hur mycket
40 procent skulle innebära. Beträffande
år 1955 har man försökt göra en ut -

redning, och detta är kanske det enda
år för vilket vi har exakta siffror. Det
beräknades att tillgångar på 300 miljoner
kronor var nedskrivna till 30 procent.
40 procent skulle då ha inneburit
760 miljoner kronor. Man skulle alltså
ha fått ta fram 460 miljoner kronor,
om dessa siffror skulle gälla i dag. Även
detta belopp är ju väsentligt lägre än
det som företagen genom dessa gynnsammare
investeringsfondsregler har
haft möjlighet att pumpa in i rörelsen.

Vi har den gynnsammaste företagsbeskattningen
i världen, säger man i
utlandet. Det anser även representanter
för våra svenska företagare, när de inte
är ute i politiska ärenden.

Jag har här ett klipp ur Svenska Dagbladet
för den 12 april, enligt vilket
amerikanska värdepappersexperter var
synnerligen imponerade av svensk industri,
och det är ju roligt. De säger:
»De fem svenska aktier, som nu finns
på Londonbörsen, skulle vi gärna se på
börsen i New York. Vi har besökt några
svenska företag och om deras aktier
vore tillgängliga skulle vi utan tvekan
rekommendera dem inför amerikanska
köpare. — USA har kapital, som vi är
villiga att satsa i svenska företag, men
varför tillåter ni inte utländska investeringar?»
De är alltså inte alls så ängsliga
som herr von Sydow för den framtida
utvecklingen i det socialdemokratiska
samhället.

En svensk ekonom, Tore Browaldh,
skrev en artikel i Ekonomisk Revy om
»Kapitalmarknaden inför 60-talet». Där
säger han bl. a.: »Trots att det under
större delen av efterkrigstiden har talats
om kapitalbrist visar statistiken att investeringarna
ständigt kunnat ökas och
nu ligger på en både historiskt och internationellt
sett hög nivå. Bruttoinvesteringarnas
andel av bruttonationalprodukten
har sålunda ökat från 24 procent
år 1938/1939 till 26 procent år 1949 och
31,5 procent år 1959.» Nu kan vi läsa
i statsverkspropositionen att den förra
året var uppe i 32,7 procent. Herr Bro -

Nr 13

143

Onsdagen den 12 april 1961 em.

waldh fortsätter sedan: »Både sedan
förkrigstiden och under 1950-talet har
således investeringarna ökat i snabbare
takt än konsumtionen. Eftersom bruttonationalprodukten
volymmässigt nu är
omkring två tredjedelar större än före
kriget, innebär detta att bruttoinvesteringarnas
volym ungefär fördubblats
sedan förkrigstiden. Den svenska produktionsapparaten
har således vuxit
mycket snabbt och borde som helliet
betraktad vara relativt modern.»

Herr Browaldh pekar på att den
svenska industriens kapitalutrustning
— exklusive kraftverkens — i det närmaste
har trefaldigats sedan förkrigstiden.
Kraftverkens produktionskapacitet
har stigit från 9 miljarder kWh före
kriget till 32 miljarder kWh för närvarande.
Handelsflottan, som år 1939
omfattande 1,6 miljon bruttoton men
starkt reducerades under kriget, hade
i slutet av år 1959 uppnått 3,6 miljoner
bruttoton. Bostadsbeståndet beräknas
nu till cirka 9 miljoner rumsenheter, av
vilka en tredjedel byggts efter kriget.
Bilbeståndet är mer än fem gånger
större än år 1938, o. s. v. Herr Browaldh
understryker liksom herr von Sydow
att det ändå har rått kapitalbrist och
att man har att vänta ett växande kapitalbehov.
Det är vi alla på det klara
med.

Det kan dock inte vara någon alltför
svår bolagsskatt som gett sådana resultat.
Därom vittnar också några företagsledare,
som intervjuats i samma förnämliga
tidskrifts nummer fyra för i fjol.
Direktören Göran Lindblom i Korsnäs
AB — han är en företagare som verkar
inom träindustrien och som herr von
Sydow väl känner — säger: »Konstruktionen
av det svenska bolagsskattesystemet
är väl iindå världens förnämsta och
hittills har den fungerat alldeles utmärkt».
I samma intervju gör direktör
Arne Hulthén i Electrolux följande uttalande:
».lag vill understryka vad direktör
Lindblom sagt om den svenska
företagsbeskattningen och dess avskriv -

Värdering av varulager vid beskattningen

ningsregler. Den möjliggör en konjunkturanpassning
som kommer att bli ännu
viktigare, om vi under 60-talet går
in i en alltmer vidgad marknad.» Det
säger sig emellertid självt att dessa företagare
vill ha ännu flera uppmjukningar
av beskattningen.

Direktör Lindblom gör vidare ett uttalande
som jag tycker är intressant:
»Vad kapitalanskaffningen angår har
den inte hittills vållat oss några bekymmer.
Vi har kunnat bygga ut vår industri
i den takt som övriga omständigheter
tillåtit.» Det är visst inte alltid
kapitalförsörjningen som utgör den
trånga sektorn, utan snarare de tekniska
resurserna. Det är på konstruktionssidan
man ofta sitter fast — det
understryker direktör Lindblom.

Direktör Wirström i Gullhögens
Bruk AB säger att han i princip håller
med om att vi har ett bra skattesystem,
men han anser att skatteprocenten är
för hög. Ja, om den saken tycks det
råda enighet på företagarliåll.

Hur har nu dessa företag klarat kapitalförsörjningen?
Direktör Lindblom
säger att inom Korsnäs AB har självfinansieringen
under 50-talet legat vid
100 procent och då har man under denna
period byggt för 200 miljoner kronor.
Direktör Wirström meddelar att
för Gullhögens Bruk AB har självfinansieringen
under 50-talet uppgått till
75 procent — herr von Sydow talade
här just om en självfinansiering till tre
fjärdedelar — och kreditfinansieringen
till 25 procent, och direktör Wirström
anser att detta är en rätt tillfredsställande
relation. Direktör Kaldcrén i NK säger:
»Frånsett en nyemission på 15 miljoner
kronor är finansieringsplanen
byggd på egna sparmedel».

Alla dessa företagare garderar sig
emellertid, i likhet med herr von Sydow,
beträffande möjligheterna att under
60-talet tillgodose investeringsbehovet.

I Skandinaviska Bankens kvartalstidskrift
— jag tillåter mig att fortsätta ci -

144

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

tera auktoritativa uttalanden, eftersom
jag själv inte är någon expert på detta
område — för januari månad detta år läser
vi att riskfaktorn i våra börsnoterade
bolag minskat i betydelse genom den
starka konsolidering som dessa bolag
har genomgått, särskilt under efterkrigstiden
med dess höga företagssparande.
Tack vare den ökade konsolideringen
inom bolagen har möjligheter skapats
att hålla utdelningen på aktier uppe
även under år med sjunkande vinster.

I Industriförbundets meddelande för
december 1960 framhålles att av ett totalt
bruttosparande under åren 1958—
1959 om cirka 18 och 20 miljarder kronor
svarade de privata och offentliga
företagen för inte mindre än cirka 10,6
och 12,5 miljarder kronor respektive
år. Därutöver svarade enskilda företagare
och jordbrukare för en betydande
del av det sparande på drygt 2 miljarder
kronor som hushållen redovisade
under dessa år.

I samband med diskussionen om skattelättnader
för nyemissioner framkom
som bekant även från företagarhåll kritik
mot den långt drivna självfinansieringen
inom företagen — herr von
Sydow erinrar sig nog den saken. Man
framhöll att de på detta sätt växande
förmögenheterna inom företagen skapade
en stelhet i företagsstrukturen som
inte befrämjade ekonomiska framsteg.
Detta var också som bekant ett av skälen
till att vi tillgrep skattelättnader
för utdelningen på nyemissioner.

Jag vill, herr talman, starkt betona att
jag med det sagda inte har på något vis
önskat förringa värdet av företagens
konsolidering. En sådan konsolidering
måste eftersträvas även för framtiden.
Jag tror att jag med desto större rätt
kan understryka detta som vi på socialdemokratiskt
håll kanske har varit
den drivande kraften när det gällt att
utbygga produktionsapparaten och
åstadkomma full sysselsättning i samhället.
För min del har jag gärna medverkat
till att herr von Sydow skulle

kunna dölja vinster, så att dessa inte
delades ut till aktieägarna utan kunde
plöjas in i företaget för att möjliggöra
en rationell drift och en sysselsättningsgrad
som innebär att alla armar har
arbete och alla hjul kan hållas i full
gång. Herr von Sydow säger att man
i ett socialdemokratiskt samhälle inte
har riktig förståelse för — jag minns
inte exakt hur orden föll — att det
måste finnas ett starkt och konsoliderat
näringsliv. Tvärtom är man fullt på det
klara med detta, men det kan naturligtvis
finnas olika meningar om vilka avvägningar
som bör göras. Såsom utskottet
säger måste det ändå ske en avvägning
mellan å ena sidan de önskemål
om konsolidering av företagen som
herr von Sydow och andra företagare
har, och å andra sidan de anställdas intresse
av och befogade anspråk på att
även skattskyldig som driver rörelse
skall bidra till skatteintäkterna alltefter
sin bärkraft, samt samhällets intresse
av att uppnå en ekonomisk stabilitet.

Allt detta tror jag kommer att övervägas
i skatteutredningen.

Om man, herr von Sydow, ser på företagens
omsättningar, respektive skattebetalningar
finner man, att företagens
omsättningar stiger oerhört, vilket jag
vill understryka är glädjande. Vinsterna
däremot minskar. De har plöjts ner,
man plöjer ned dem och jag tror, att
man kommer att göra det även i fortsättningen.

1954 hade bolagen en total beskattningsbar
inkomst på 2 646 miljoner kronor,
1959 var den 2 202 miljoner kronor.
Den hade då sjunkit, och på denna
minskade beskattningsbara inkomst
betalade företagen också en lägre bolagsskatt
procentuellt sett.

Vad slutligen gäller konkurrensen
med utlandet säger man, att den innebär
risker för kostnadsstegringar. Man
får en fri Europa-marknad. Detta ställer
givetvis större krav på den svenska
industrien. Men en förnämlig konsoli -

Nr 13 145

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

dering har ägt rum; vi har en gynnsam
företagsbeskattning och tack vare bl. a.
den en topprustad industri, vilket jag
här har försökt bevisa med citat från
företagens egna representanter. Den
kan arbeta rationellt och effektivt, och
inte minst har vi i detta land vant oss
vid att ha arbetsfred vilket vi hoppas
blir fallet även i framtiden. Allt detta
tror jag uppväger åtminstone en stor
del, för att inte säga all den möjliga
kostnadsstegring som vi kan ha jämfört
med andra länder.

Herr talman! Utskottet tar emellertid
inte ställning till dessa problem för
framtiden. Som jag sade i början av
mitt anförande ligger de under utredning,
vilken förutsättningslöst gäller
hela fältet med praktiskt taget alla problem.
Till detta kommer riskerna för
att det kan bli ett överslag i inflationistisk
riktning. Vi har ju ändå en ansträngd
ekonomi, och vi vet att företagen
har stora investeringsprojekt, att
landstingen har stora projekt i gång
liksom kommunerna, privata människor
m. fl. Detta är också en synpunkt som
man måste ta hänsyn till.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! När de nu gällande bestämmelserna
om lagernedskrivning
1955 antogs i riksdagen var centerpartiet
som bekant representerat i regeringen.
Jag tycker därför att jag har anledning
att något motivera vårt ställningstagande
vid detta tillfälle liksom
även vårt ställningstagande här i dag,
eftersom vi håller fast vid 1955 ars beslut.

Vad är nedskrivning av lager för något?
År det bara en bokföringstransaktion
på så sätt, att ett lager, inköpt och
värderat till 10 miljoner kronor, får sättas
till 4 miljoner kronor i böckerna genom
att det nedskrives med 60 procent?
Det är inte detta det är fråga om,
utan saken gäller huruvida man får så
10 — Andra kammarens protokoll

att säga lägga undan 6 miljoner kronor
av vinsten och få beloppet fritt från beskattning.
Det är alltså inte en bokföringsfråga
utan en skattefråga. Det är
klart att ett sådant förfarande inte betyder
så litet för företagsamheten. Jag är
den förste att instämma med herr von
Sydow, då han säger, att det är lyckligt
för vårt land om företagsamheten
har en god ekonomi och är väl konsoliderad.

Nyttan av nedskrivningsbestämmelserna
på varulagret får väl betraktas
som tvåfaldig. Dels är de ett skydd mot
prisfall och dels kan man lägga undan
belopp från beskattningen, vilket är ett
sätt att konsolidera företagen. Man har,
som man ibland brukar säga, en dold
lagerreserv, när man lagt undan en
vinst i lagret.

Vad strider man om i dag? Jo, man
strider om, huruvida den som har ett
varulager på dessa 10 miljoner kronor,
som jag tog som exempel, skall så att
säga i detta lager få lägga undan 6 miljoner
eller 7 miljoner kronor av vinsten.
Detta är den konkreta frågan här i
dag. Det är klart att en företagare vill
lägga undan mesta möjliga från beskattning.
Det är inget att förvåna sig över.
Den som driver ett företag vill ha det
så väl konsoliderat som möjligt. Han
vill av vinsten lägga undan så mycket
som över huvud taget är tänkbart i form
av dold lagerreserv.

Till grund för ställningstagandet 1955
lag ett kommittéutlåtande. Den s. k. företagsbeskattningskommittén
hade avgivit
ett betänkande där det hade föreslagits
att man skulle ha rätt att skriva
av upp till 50 procent.

Inom regeringen kom man efter behandling
av frågan fram till att 60 procent
borde medges i stället för föreslagna
50, och regeringen föreslog därjämte
andra för näringslivet mera gynnsamma
regler än vad företagsbeskattningskommittén
hade rekommenderat. Avvikelsen
till näringslivets förmån gjorde
man bl. a. i fråga om avskrivningsbe Nr

146 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

stämmelserna för företag som bedrives
under enskild firma, alltså inte i form
av bolag eller ekonomisk förening. I
dessa fall gavs vissa nya avskrivningsmöjligheter
beträffande maskiner och
inventarier. Regeringens förslag vid det
tillfället innehöll, tyckte vi från vårt
håll, väsentliga förbättringar i förhållande
till kommitténs förslag och det
innebar också på en viktig punkt förbättringar
i förhållande till vad som
gällde förut.

Herr Kollberg talade nyss om nedskrivningsbestämmelsernas
betydelse
för den mindre företagsamheten, som i
särskilt hög grad behövde tillgodoses
i fråga om krediter. Detta är nog alla
överens om. Men frågan är: kommer
dessa avskrivningsbestämmelser att vara
till men för de mindre företagen?
Jag tror inte det.

Jag har i min hand ett betänkande
från år 1954, alltså det som låg till
grund för 1955 års lagstiftning i ämnet.
Därur kan man för detaljhandelns
del — det är ju den herr Kollberg representerar
— läsa ut följande. Det
finns en statistik som visar nedskrivningen
branschvis. Man har skilt på
små företag och stora företag; gränsen
är dragen vid ett lagervärde på en miljon
kronor. Hotell och konditorier har
skrivit ned sina lager med 35 procent
i både de större och de mindre företag
som tillhör branschen. I bil-, cykel- och
maskinhandeln har de större företagen
skrivit ned med 54 procent och de
mindre med 50. I ur- och optikhandeln
har de större skrivit ned med 44 och
de mindre med 40 procent. Samma tendens
återfinnes i hela raden av branscher.
De mindre företagen har skrivit
ned procentuellt mindre än de större.
Detta sagt om de mindre företagens särställning
i detta avseende. Den finns,
men skillnaden går i motsatt riktning
mot vad herr Kollberg vill göra gällande.

Det kan vara av intresse för kammarens
ärade ledamöter att veta hur

denna lagervärdering är behandlad i
andra länders lagstiftning. Tyvärr är de
uppgifter jag har tillgängliga begränsade
till Europa, men de räcker ändå
en bra bit. I ett land i Europa tycks man
vara ganska generös när det gäller lagervärderingen.
Det är i det som företagsvänligt
mångomtalade Schweiz, där
man får skriva ned med hela 33 procent
— medan vi har 60 procent här. Det
är ju mellan 70 och 60 procent som
striden står! I Västtyskland tillåter man
företagen att skriva ned med 10 procent,
och i ett land där högern har styrt ganska
länge nu, Storbritannien, får man
icke skriva ned någonting alls på varulagren.

Detta är fakta i fråga om förhållandena
i andra länder. Jag bär träffat företagare
och affärsmän ifrån utlandet
och velat testa dem för att se deras reaktion.
När jag har talat om våra lagernedskrivningsbestämmelser
och nämnt
siffran 60, har de knappt velat tro mig.
»Det kan inte vara möjligt», har de sagt,
»det måste vara ett missförstånd». När
jag äntligen har lyckats göra klart för
dem att vi verkligen har sådana regler,
har de tyckt att våra regler är fantastiskt
gynnsamma.

Jag vet att man här kommer upp med
invändningen att man skall bedöma företagsbeskattningen
i dess helhet och
inte rycka ut en detalj ur dess sammanhang.
Man skall inte bara plocka ut
lagervärderingsbestämmelserna, menar
man. Nej, vi skall inte plocka ut lagervärderingsbestämmelserna,
de bestämmelser
där vi kanske är mest gynnsamt
ställda i hela världen, och kräva att vi
på den punkten skall få det ännu bättre.
Är man missnöjd med företagsbeskattningen
skall man sätta fingret på de
ömma punkterna, dem där vi är förhållandevis
ogynnsamt ställda, och där
skall man begära ändringar. Det är den
rätta vägen. — »Varför det?» undrar
någon här. Jo, därför att man väcker
kanske inte direkt löje men något som
inte är långt därifrån, om man kommer

Nr 13 147

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

och beklagar sig över att vi har 60 procent
som gräns för den tillåtna nedskrivningen,
när andra har 33 procent,
10 procent och 0 procent, och säger att
om vi inte får mer än 60 procent så går
våra företag ikull. Man löper fara att
betraktas som orimlig.

Jag tror inte man kommer någon vart
om man handlar på det sättet. När man
sätter in stötarna på en punkt där vi
faktiskt befinner oss i ett mycket gynnsammare
läge än andra skulle företagarna
nästan kunna säga, som någon
har sagt: Gud bevare oss för våra vänner
— fienderna klarar vi själva.

Kommer man med förslag på områden
där man kan visa att något är orättvist,
som t. ex. i fråga om dubbelbeskattningen
av bolagen, då skall jag
gärna vara med. Jag var bland de första
som här i riksdagen uttalade tillfredsställelse
över det Annellska förslaget,
där man till en del lättade på dubbelbeskattningen
för bolagen. Men det är en
helt annan sak.

Jag anser att vi från centerpartiet har
varit mycket lyhörda när det gällt den
fulla och öppna resultatutjämningen.
En sådan anordning arbetar vi för.

Med detta kanske jag har lyckats klargöra
— jag har i varje fall försökt —
varför vi 1955 intog den ståndpunkten

— och varför vi i dag står fast vid den

— nämligen att det får anses vara en
skälig avvägning när man får skriva
ned 60 procent av varulagret genom
användande av vinster.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har full förståelse
för att herr Hedlund anser sig böra försvara
den negativa inställning som partiet
— ur den mindre företagsamhetens
synpunkt — intagit vid denna frågas behandling.
Det är obestridligt, som jag
sagt, att just för mindre företag, handelsföretag
och vissa industriföretag,
är lagervärderingsfrågan betydelsefull.

Man kan icke bedöma denna fråga

efter de av herr Hedlund upplästa
genomsnittsberäkningarna. Om herr
Hedlund gör direkta förfrågningar hos
organisationer, som speciellt betjänar
den mindre företagsamheten, torde denna
sak dock bli bäst belyst och mina
uppgifter verifierade. Detta gäller
många företag, men naturligtvis inte
alla företag — så gott ställt har ej den
mindre företagsamheten.

Får jag ta upp ett exempel, som herr
Hedlund drog fram. Om jag inte missförstod
herr Hedlund sade han, att om
ett företag köper varor för 10 miljoner
kronor, så får företaget för beskattning
upptaga 4 miljoner. Det är riktigt under
förutsättning att företaget har hela partiet
osålt vid beskattningsårets utgång.

Jag framhöll förut, att när man bedömer
denna fråga måste man ha klart
för sig att bestämmelserna om varulagervärdering
inte medför någon
skattebefrielse för företagen. De innebär
endast att beskattningen på inneliggande
varulager uppskjutes under en
viss tid och kommer härigenom att närmare
ansluta sig till försäljningen av
varorna. Samtidigt som varulagret
minskar äger ju beskattningen rum.

Jag skall inte gå in på internationella
jämförelser. Jag tror nog att herr Hedlund
vet lika bra som jag, att det fordras
både att den som besöker vårt land har
en ganska god kännedom om våra förhållanden
och att vi känner till förhållandena
utomlands för att man skall
kunna bedöma hur beskattningssystemet
verkar i dess helhet.

Herr von SYDOW (li):

Herr talman! Det vore ganska frestande
att förvandla denna kammare till
någon sorts företagsekonomiskt seminarium,
när vi har så många professorer
här närvarande med och utan akademisk
lager. Men föredragningslistan är
ju ännu inte på långt när genomgången,
och vi får väl avstå från det nöjet. Jag
skulle emellertid bara vilja på några

148 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

punkter säga litet med anledning av vad
herr Brandt anförde.

Jag vill då börja med att hoppas att
denna kammare inte tror att jag och
mina kolleger inom industrien inbillar
oss alt vi ensamma i alla skiften på
något sätt skulle besitta de vises sten.
Det tror vi visst inte, och vi är också
mycket väl medvetna om att man i ett
demokratiskt samhälle som vårt måste
tänka sig in i att även problem, som
vi tycker berör näringslivet alldeles
speciellt, blir behandlade under trycket
av synpunkter som vi inte kan dela och
att lösningar kan komma fram, som vi
tycker till och med är skadliga för näringslivet
och också för samhället som
sådant. Vi är väl medvetna om detta.
Men vi tycker ändå ibland att man borde
kunna beakta näringslivets synpunkter
något mer än som skett hittills, inte
minst med tanke på den stora del av
vår nation som är direkt mantalsskriven
i näringslivet och med hänsyn till
att hela vår samhällsekonomi ändå har
sin förankring i näringslivet.

Jag vill sedan komplimentera herr
Brandt i Aspabruk för hans utomordentligt
stora beläsenhet i vad som
förekommit på detta gebit under de
senaste åren, och jag såg med glädje att
han t. o. m. läste Svenska Dagbladet. Det
var väl för att tidningen är tryckt på
papper från Holmens bruk, förstår jag.

Jag har också med blyertspenna i
hand läst företagsbeskattningskommitténs
direktiv. I nu föreliggande ärende
möter man samma invändning som ofta
annars, nämligen att denna sak är under
utredning, och då kan vi inte göra
någonting åt den. När man hänvisar till
det, hoppas man uppenbarligen att en
så vidlyftig sak som ett nytt företagsbeskattningssystem
skall värka ut inom
någorlunda rimlig tid. Jag har läst
någonstans, jag vet inte var, i den stora
lunta vi fått under de sista dagarna, i en
departementschefs yttrande — jag
minns inte vems — att skatteberedningens
arbete naturligtvis kommer att

ta avsevärd tid i anspråk. Jag har därför
svårt att föreställa mig att det finns
någon chans att vi skall få denna sak
färdigbehandlad inom fyra å fem år.
Men det är just under de närmaste
åren som ligger framför oss som så
många problem och krav uppställer sig,
föranledda av det europeiska integrationsarbete
som vi alla hoppas skall
intensifieras ännu mer än i dag. Vi hoppas
att sexstats- ocli sjustatsmakterna
skall gå tillsammans, och om det finns
någon möjlighet härför, så kommer det
att ske under de närmaste åren, vilket
jag uttrycker eu livlig förhoppning om.
Men detta materialiserar då ögonblickligen
en hel mängd problem, för vilka
vi måste vara rustade. Och vi möter
de problemställningarna innan skatteberedningen
rimligtvis kan ha hunnit
komma med något förslag.

En av de detaljer som herr Brandt i
Aspabruk berörde var supplementärreglerna,
vilka vi har som komplement
till bestämmelsen om 40 procents nedskrivning
på lagervärdet. Jag vill emellertid
säga att det bara är i mycket
extrema fall som de reglerna kan bli till
någon egentlig nytta. Den första supplementärregeln
innebär att man får räkna
medeltalet av två års lagerhållning.
Detta kan vara till nytta, men bara under
den förutsättningen att det sista av
dessa två år har medfört en extrem lagernedgång
för företaget.

Den andra supplementärregeln innebär
att man får ta det lägsta priset under
en tioårsperiod, men då får man
bara sätta ned lagervärdet till 70 i stället
för 40 procent. Den regeln kan man
möjligen också ha nytta av, men bara
under förutsättning att det förekommit
en enastående prishöjning på råvaror
eller stapelvaror under hela den tiden.

Till yttermera visso har jag blivit
upplyst om att man inte ens på riksskattenämnden
ännu i denna dag kan
förklara vad som egentligen menas med
råvaror och stapelvaror. Dessa supplementärregler
betraktar vi därför inte

Nr 13

149

Onsdagen den 12 april 1961 cm.

såsom varande av något stort värde.
Möjligen kan de innebära någon lättnad
i mycket extrema fall.

Men ingen vill säkerligen förneka att
vi i en hel del avseenden har haft och
har för företagsamheten gynnsamma
skatteformer. Vi har också med glädje
och tillfredsställelse hälsat institutet
med avsättning till investeringsfonder.
Jag ber emellertid kammarens ärade
ledamöter hålla i minnet att sådana investeringar
inte sker alldeles gratis. En
mycket betydande del av avsättningen
till investeringsfond för rörelse — nämligen
46 procent — måste i dag steriliseras
hos riksbanken, där pengarna
skall stå inne utan ränta. Sedan kan
man inte få ut dem igen annat än under
vissa angivna förutsättningar och efter
höga vederbörandes medgivande.

Pengarna skall sålunda innestå en
avsevärd tid utan ränta och utbetalas
kanske sedan vid en tidpunkt då penningvärdet
är helt annorlunda. För
ungefär tio år sedan betalade vi sålunda
in s. k. kua-medel (konjunkturutjämningsavgifter),
och de pengarna har vi
nu sedan ett par år tillbaka börjat få ut
igen. Men vilket värde har de pengarna
nu, jämfört med det penningvärde vi
hade när vi betalade in dem 1951 och
1952? Jag skulle tro, att vad som var
en krona 1951 är i dag cirka sextio öre

__det får väl herrar nationalekonomer

kollationera.

Vad som anfördes i det yttrande från
en rad industri- och bankmän, som herr
Brandt i Aspabruk läste upp, förnekar
jag inte riktigheten av. Liknande uttalande
har gjorts åtskilliga gånger, och
det företag jag har äran representera
har hittills kunna självfinansiera mycket
stora investeringar. Jag fäste mig
också vid vad som var den röda tråden
i alla dessa uttalanden — just ordet
»hittills». Varför har det hittills gått så
pass hyggligt? Jo, bakom ligger en
världskonjunktur, vars ihållande kontinuitet
vi aldrig har sett maken till. Det
har visserligen varit svajningar i kon -

Värdering av varulager vid beskattningen

junkturkurvan —en del branscher, t. ex.
textil, har varit hårt drabbade — men i
allt väsentligt har det varit en världskonjunktur
som vi kunnat inhösta fördelarna
av på ett sätt som ingen vågade
drömma om, när världskriget slutade
1945. Det är denna konjunktur, vilken
vi i vårt lilla land inte kunnat påverka
ett enda dugg, som vi har att tacka för
att vi hittills lyckats så bra som vi
glädjande nog har gjort.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att jag inte
skall behöva gå upp i någon replik med
anledning av vad jag nu kommer att
säga.

Herr von Sydow var glad över att jag
läste Svenska Dagbladet därför att han
säljer tidningspapper dit. Jag kan glädja
herr von Sydow med att säga, att jag
tycker Svenska Dagbladet är en mycket
bra tidning, utan att jag därmed sagt
något om innehållet. Men nu har jag här
Dagens Nyheter i stället för Svenska
Dagbladet, och om den kan man åtminstone
säga att den är en stor tidning.
Där finner jag att Holmens bruk
ökat sin vinst, men jag skall inte läsa
upp hur mycket vinsten ökat, om det
nu kan bero på att Svenska Dagbladet
köper papperet och på den stödannonsering
som man ju måste ge Svenska
Dagbladet.

Men det var inte om detta jag skulle
yttra mig, utan jag ville poängtera att
jag förstår att företagarna ser på problemen
med utgångspunkt från sina intressen.
Det är ju riktigt — de har ju
ansvar för företagen och skall driva
dom, se till att de byggs ut o. s. v. Men
i riksdagen finns inte enbart detta intresse.
Jag vill ta ett typiskt exempel.
Vi behandlar här i riksdagen då och då
tullfrågor. Det kan finnas en riksdagsman
som sysslar med import av skodon
och vill ha så låg tull som möjligt på

150 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

sådana, medan en partikamrat till honom
producerar skodon och följaktligen
vill ha så hög tull som möjligt. Hur
skall vi göra då? Skall vi ha en diktator
som bestämmer tullen? Nej, det blir
en politisk avvägning — märkvärdigare
är det inte.

Jag tror det viktigaste är att man bygger
ut industrien, säger herr von Sydow.
Andra säger att vi måste bygga mera
vägar. Men jag har lärt mig att en industri
näppeligen kan hållas i gång,
om det inte också finns arbetarbostäder.
Det kan vara lika viktigt att man bygger
arbetarbostäder som att man anlägger
ett nytt transportband i en fabrik.
Eller hur, herr von Sydow? Det kan
också vara viktigt att man bygger t. ex.
ett sjukhus, och sådant kan inte en industriföretagare
ensam avgöra.

Den moderna attityden från företagens
sida är att man säger, att vi har
inga andra intressen och inga andra
skyldigheter än dem som finns innanför
stängslet kring företaget — det andra
får samhället sköta. Jag skall inte ge
mig in på om detta är rätt eller fel,
men det är här den politiska avvägningen
får sättas in. Det betyder, att herr
von Sydow bör förstå dem som nu inte
anser att företagen skall få driva sin
rörelse utan att betala ett öre i skatt.
Jag har med siffror visat, att medan
omsättningen stiger och industrien, som
herr von Sydow omvittnade, har en god
konjunktur, minskar skatterna för varje
år, så att de nu är % miljard kronor
lägre än år 1954. Jag tror inte det är
möjligt att låta den utvecklingen fortsätta,
men vi får se vad företagsbeskattningen
kan göra.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Herr Kollberg var missbelåten
med centerpartiets ställningstagande
till företagsbeskattningsfrågorna.
Men finns det verkligen fog för det, herr
Kollberg? Jag talade om att 1955 förbättrades
avskrivningsreglerna för
mindre företag — sådana som inte drivs

i bolagsform — så att de fick samma
avskrivningsmöjligheter på maskiner
som bolagen hade haft. Och kan man
verkligen med gott samvete säga att 60
procents nedskrivning för varulager är
en dålig nedskrivningsmöjlighet, när
men vet hur det ligger till i andra länder?
Jag råkade hämta de siffror jag
nyss läste upp om Schweiz, Västtyskland
och England ur en skattebetalarnas
skrift. Jag vet inte om dessa skrifter
är herr Kollbergs liv- och husorgan,
men jag skulle tro att herr Kollberg i
varje fall litar på dess uppgifter.

Till detta skulle jag vilja lägga ett citat
ur Financial Times, hämtat från en
artikel året efter det att nedskrivningsbestämmelserna
hade antagits år 1955.
Där säger man att dessa lagervärderingsbestämmelser
även efter fjolårsreformen
var hart när otroligt generösa. Så bedömer
alltså en ledande engelsk finanstidning
situationen i vårt land. Att
då säga att centerpartiet har haft en
mindre välvillig inställning'' till näringslivet,
det tycker jag är väl hårt, herr
Kollberg. Finns det verkligen fog för
det påståendet?

Så en detaljanmärkning! Herr Kollberg
säger, att småföretagen inte har
det så gott ställt. Det har han rätt i.
Men förutsättningen för att de skall
kunna skriva ner är just att de har gott
ställt, att de har några vinster att plöja
ner. Det är endast då de har detta behov
av stora nedskrivningsmöjligheter.
Jag tror minsann inte att de i någon
större utsträckning har några vinster
att använda för detta ändamål.

Flerr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Eftersom jag var ledamot
i den företagsbeskattningskommitté,
som både herr Brandt och herr Hedlund
utförligt uppehållit sig vid, skall jag
säga ett par ord i denna debatt.

Herr Hedlund gjorde några internationella
jämförelser, som gällde lagervärderingsregler
och annat. Jag kanske
får nämna att det första vi försökte göra

Nr 13 151

Onsdagen den 12 april 1961 em.

i denna företagsbeskattningskommitté
var att ta reda på företagsbeskattningens
höjd i olika länder. Vi fann ganska snart
att detta var en rätt hopplös uppgift. Det
är nämligen inte så enkelt som herr
Hedlund säger. Man kan inte bara resonera
så, att ett land har den eller den
värderingsregeln medan ett annat land
tillämpar en annan värderingsregel. Det
visar sig nämligen att i ett land, där
man inte har några som helst nedskrivningsregler
för varulager och där man
använder den s. k. LIFO-metoden, som
går ut på systemet sist in — först ut,
detta i tider av fallande penningvärde
kan vara fördelaktigare än en stor procentuell
nedskrivning. Man får alltså
vara mycket försiktig när det gäller att
jämföra företagsbeskattningens höjd i
olika länder.

Sedan tog herr Hedlund exempel från
vår utredning om hur mycket en del
olika företag hade skrivit ned sina varulager
i början av 50-talet. Herr Hedlund
nämnde inte vad som står i betänkandet,
nämligen att vi försett dessa siffror med
alla möjliga reservationer, inte minst
därför att undersökningen gjordes under
en period av mycket kraftig prisstegring
— engångsinflationen under
Korea-krisen — och med anledning därav
inte kan göras tillälnplig på förhållanden
i allmänhet.

Herr Hedlund har tidigare velat göra
gällande att en sådan bär sänkning av
gränser för lagervärdering inte skulle
ha någon som helst betydelse för den
mindre företagsamheten, eftersom denna
inte skulle kunna ha någon möjlighet
att utnyttja nedskrivningen. Herr
Hedlund säger, att förutsättningen för
att man skall kunna göra nedskrivningar
är att man har vinster. Vi får verkligen
hoppas, att i varje fall inte hela
småföretagsamheten i vårt land går med
förlust, ty då tror jag iute vi kan se så
värst ljust på framtiden. Herr Hedlund
säger att dessa nedskrivningsregler inte
skulle vara till någon nytta för småföretagsamheten.
Mot detta påstående står

Värdering av varulager vid beskattningen

det faktum, att samtliga organisationer,
som företräder den mindre företagsamheten,
har begärt denna sänkning, eftersom
de förmenar att den skulle vara till
nytta för småföretagen.

Sedan förenklar herr Hedlund oerhört
när han talar om ett företag, som har
ett lager värderat till 10 miljoner och
att det här skulle vara fråga om att bara
placera 6 eller 7 miljoner av vinsten.
Varför inte hålla sig till litet blygsammare
förhållanden, t. ex. varulager på
100 000?

Ett företag måste för att kunna bedriva
sin rörelse ha ett visst normallager.
Vinst på detta lager uppstår först i den
mån som lagret säljs ut. Därför har det
varit så, att när man haft tider av prisstegringar
och man därigenom bokföringsmässigt
fått en vinst också på normallagret
d. v. s. det lager, som man alltid
måste ha i rörelsen, har därmed en
fiktiv vinst uppstått, som man inte bör
beskatta i ett system, där man har nettovinstbeskattning.

Sedan vill jag beträffande herr
Brandts yttrande säga, att herr Brandt
har läst mycket och han läste också upp
för kammaren allt han hade inhämtat.
När han slutade med detta, tyckte jag
dock att herr Brandt genast blev intressantare.
Då sade han, att han inte på något
sätt ville underskatta betydelsen av
företagens konsolidering. Jag tycker
att herr Brandt därför i linje med bevillningsutskottets
betänkande i detta
ärende borde yrka bifall till motionerna
i stället för avslag.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag har inte som herr
Gustafson i Göteborg här tycktes vilja
göra gällande yttrat mig om företagsbeskattningen
som sådan. Jag har talat om
lagervärderingen. Jag vet mycket väl
att om man börjar jämföra företagsbeskattningens
hårdhet i olika länder, är
det ganska svårt att komma fram till
ett entydigt resultat. Jag har dock inte
talat om detta, och det är inte detta som

152 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Värdering av varulager vid beskattningen

det är fråga om här i dag. Vad frågan
i dag gäller är hur mycket man skall
få skriva ned varulagren med hjälp av
vinstmedel. Där ligger vi otroligt gynnsamt
till i vårt land. Det är mycket möjligt
att jag skulle kunna instämma med
herr Gustafson om han tar upp andra
punkter i företagsbeskattningen och säger
att den svenska lagstiftningen där
är hård. Det är mycket möjligt att jag
skulle kunna säga att den är så hård att
vi måste hjälpas åt att få en ändring
till stånd.

Jag pekade i mitt tidigare anförande
på två förhållanden där vi i ep vill ha
en ändring. Dubbelbeskattningen av aktiebolaget
tycker vi är hård. Därför hälsade
vi med stor tillfredsställelse det
förslag som Anneli utarbetade och som
riksdagen hade att ta ställning till för
en tid sedan. Jag vill bara hoppas att
det blir en permanent anordning och att
den inte består allenast en tioårsperiod.
Vi har också så som jag framhöll nyss
varit angelägna om att införa en fullständigt
öppen resultatutjämning för
företag.

Men det är inte detta det är fråga om.
Att jag nu tar upp dessa saker igen
beror bara på att herr Gustafson genom
att tala om något annat, nämligen företagsbeskattningen
i dess helhet, nödgar
mig att komma in på dessa ämnen.

Jag tog mig också friheten att nämna
några siffror rörande beskattningens
storlek inom skilda branscher. Herr
Gustafson säger att jag underlät att tala
om att utredningsmännen hade omnämnt
denna tabell med alla möjliga reservationer
och sagt att siffrorna var
osäkra. Men för det ändamål jag använder
dem, nämligen till att motbevisa
herr Kollbergs påstående att de mindre
företagen drabbades hårdare, trodde jag
att den var fullt tillförlitlig och tillräcklig.
Det var uteslutande för det ändamålet
jag tog fram denna tabell här i afton.
Jag visade att de mindre företagen,
dit jag räknade dem med en omsättning
av en miljon och därunder, ingalunda

hade en större nedskrivning än övriga
företag. Det var precis tvärtom.

Jag är fullt på det klara med att om
ett företag skall kunna drivas så behövs
det pengar. Det är det väl knappast
någon som vill förneka. Jag tror att
den självfinansiering som vi haft i betydande
utsträckning har varit till mycket
stor nytta för det svenska näringslivet.
Jag vill att vi skall fortsätta med
en ordning som ger möjligheter till
självfinansiering.

Men låt oss resonera om vad det i dag
är fråga om. Det är, om vi tar detta tiomiljonersfall,
konkret fråga om huruvida
man skall få skriva ned varulagret
med 6 eller 7 miljoner kronor av vinsten.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När jag talade om svårigheterna
att göra internationella jämförelser
så menade jag just jämförelser
när det gäller varulagervärderingsreglerna.
»Sist in — först ut-metoden» gäller
just varulagervärderingsreglerna.
Herr Hedlund säger fortfarande att det
är fråga om huruvida man skall få
använda så och så mycket av vinsten
till att skriva ned ett varulager. Därför
vill jag bara upprepa vad jag sade förut.
En varulagerreserv kan uppstå på två
sätt, dels genom att använda vinstmedel
för att skriva ned varulager, dels därigenom
att man underlåter att vid prisstegringar
skriva upp varulagret i takt
med prisstegringen. Om man tvingas
till en sådan uppskrivning uppstår en
fiktiv vinst. Denna vinst bör inte lämpligen
beskattas i ett system där man
beskattar endast nettovinster.

Herr Hedlund ansåg att tabellen ur
vårt betänkande skulle vara ett lämpligt
bevismaterial gentemot herr Kollberg.
Den skulle visa att nedskrivningsbehovet
inte är så stort i de mindre företagen.
Men en av de reservationer vi gjorde
var just att materialet kommit fram
under så speciella förhållanden och un -

Nr 13 153

Onsdagen den 12 april 1961 em.

der tider med så stora prisstegringar att
det inte kunde ge ett rättvisande intryck
när det gäller normala förhållanden.

Varulagervärderingsreglerna betyder
oerhört mycket mer för de mindre företagen
än det avskaffande av dubbelbeskattningen
som herr Hedlund talade
om, eftersom de mindre företagen i den
mån de drivs i aktiebolagsform inte ger
så stora vinster att det blir något överskott
utöver det som går till deras lön
som sköter dem. I dessa företag uppstår
för det mesta inget dubbelbeskattningsproblem.
Däremot har från de organisationer
som företräder dessa företag
upprepade gånger framhållits att
för dem skulle en förändring av varulagervärderingsreglerna
— och det är
ju dem vi skall tala om nu — vara av
verklig betydelse.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall inte nämnvärt
förlänga denna debatt.

Jag är litet förvånad över att man
skjuter de små företagen så i förgrunden
när man diskuterar detta problem.
Jag gör inte anspråk på att vara någon
expert på företagsbeskattning, men jag
kan inte underlåta att anföra en synpunkt.

Man kan väl ändå vara överens om
att de regler vi har här i landet är generösa
och t. o. m. mycket generösa vid
en jämförelse med de regler som gäller
i andra länder.

Centerpartiets inställning till frågan
om varulagren skall få skrivas ned med
60 eller 70 procent bör väl inte ge någon
anledning att göra gällande — det
har kanske inte gjorts här i kammaren,
men det har sagts på andra håll — att
centerpartiet inte hyser något större intresse
för företagens konsolideringsbehov,
skatteproblem och kapitalförsörjning
för framtiden, problem som man
menar har samband med EFTA, den
större marknaden, o. s. v.

Värdering av varulager vid beskattningen

Jag anser visst att kapitalfrågorna är
mycket viktiga; ett av de svåraste problemen
i framtiden kommer kanske att
bli att trygga kapitalförsörjningen för
de nödvändiga investeringarna inom näringslivet.
Men jag måste fråga mig om
det är riktigt att i den diskussion som
nu är aktuell framhålla denna frågas
stora betydelse för de små företagen.
Ett påstående blir ju inte sannare därför
att det upprepas, och det blir heller
inte sannare därför att det upprepas av
olika organisationer med olika struktur,
där kanske den politiska sammansättningen
är avgörande för den ställning
man intar.

Om man ömmar för de små företagen,
skall man väl inte bortse från det
obestridliga faktum, att de små företagen
generellt sett har en mindre självfinansieringsgrad
än de större. Låt mig
fråga, om de partier, som vill göra gällande
att centerpartiet inte hyser tillräckligt
intresse för den här frågan och
inser dess betydelse för de små företagen,
anser att vår ekonomiska politik
i hög grad skall begagna sig av generella
medel, där kreditpolitiken skjuts
i förgrunden. Betyder inte varje ökning
av möjligheterna till ökad avskrivning,
att man gör en ännu större del av främst
de stora företagen mer eller mindre
oberoende av kreditpolitikens verkningar.
Om man då anser att kreditpolitiken
skall användas som ett viktigt instrument
i den ekonomiska politiken, får ju
i praktiken de företag, som är hänvisade
till krediter från banker och andra
håll, bära en så mycket större börda på
grund av den ekonomiska politik som
måste föras i det läget.

Jag drar härav inte den slutsatsen, att
vi väsentligt skall beskära företagens
konsolideringsmöjligheter när det gäller
lagervärderingsreglerna. Man kan emellertid
inte helt bortse från det samband
som föreligger mellan hårdheten i kreditpolitiken
i ett visst läge och den
självfinansieringsgrad som näringslivet
i detta läge har.

154 Nr 13 Onsdagen den 12 april 1961 em.

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse, m. m.

Jag anser att den synpunkten bör
finnas med i denna debatt.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Tillåt mig säga bara ett
par ord. I denna debatt har man rört
sig med exempel på mycket stora siffror,
vilket kan ge intrycket att det här
skulle vara fråga om att gömma mycket
stora vinster. Det är här i första
hand inte fråga om att gömma vinster,
utan det är framför allt fråga om att
försöka bevara den konsolidering, som
skapats i alla stora och små företag i
det svenska näringslivet. Vi skall ha
fullt klart för oss att den uppskrivning
med 33Vs procent, som företagen fått
göra i årets deklaration om de utnyttjat
de tidigare avskrivningsreglerna fullt
ut, inneburit att det till beskattning tagits
fram mycket stora belopp rent fiktiga
vinster, och på det sättet har man
förändrat konsolideringsläget. Det är
det väsentliga i det yrkande vi ställt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgå vos 128 ja och 71 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Reformering av avskrivningsreglerna i
fråga om byggnad, som ingår i rörelse,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 29, i anledning av väckta motioner
angående viss reformering av
avskrivningsreglerna i fråga om byggnad,
som ingår i rörelse, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Herr Antonsson och jag
har i en motion behandlat en fråga, som
jag anser är utomordentligt viktig och
värd denna kammares uppmärksamhet.
Den gäller nämligen behandlingen av en
av våra allra viktigaste och största naturtillgångar:
rent, friskt vatten. Som
alla vet misshushållas det i dag ganska
ordentligt med våra vattenresurser på
det sättet, att vattenföroreningarna breder
ut sig mer och mer. Det minsta man
kan begära av vår generation är väl att
den ser till att överlämna denna naturtillgång
till nästa generation i ett så
hyggligt skick som möjligt.

De som mest smutsar ned våra vattendrag
är industrierna. Jag behöver bara
peka på t. ex. våra massaindustrier
och pappersindustrier, våra kemiska industrier
och framför allt vår livsmedelsindustri.
Det finns mejerier och
slakterier på småorter på landsbygden
och framför allt i slättbygderna, vilka i

Nr 13

155

Onsdagen den 12 april 1901 em.

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse, m. m.

mycket hög grad fördärvar åarnas och
småbäckarnas vatten. Detta i kombination
med en ofta otillfredsställande
kommunal hygien leder till att vi helt
enkelt slösar bort denna vår naturtillgång.

Vi motionärer har därför tänkt oss,
att man genom lämpliga anordningar
och stöd skulle främja investeringarna
på detta område. Tiden hastar. Det gäller
att så fort ske kan se till, att vattenföroreningarna
blir de minsta möjliga.
Det gäller här miljardinvesteringar, och
dessa investeringar i vattenvårdande
syfte måste därför kunna konkurrera
med andra investeringar. Vi har i motionen
föreslagit att om näringslivet
vidtar anordningar för tillfredsställande
vattenvård, skall dessa åtgärder i
avskrivningshänsende behandlas på
samma sätt som maskiner och andra
lösa inventarier. Man skulle kunna få
avskriva anskaffningskostnaderna med
30 procent första året och därefter årligen
med 30 procent av återstoden. I
praktiken skulle hela kostnaden vara
helt avskriven inom loppet av fem år.

Till min och min medmotionärs stora
glädje har utskottet varit mycket hänsynsfullt
vid behandlingen av motionen.
Men utskottet har också satt fingret på
vissa punkter, som man bör observera.
Det gäller bl. a. det förhållandet, att det
i dag inte finns fasta regler när det gäller
att skattemässigt behandla kostnader
av detta slag. Man vet i dag inte
om anläggningar för vattenvård skall
behandlas som maskiner eller byggnader
eller om de också kan betraktas som
förbättring av marken. Beroende på om
de betraktas som maskiner, byggnader
eller förbättring av marken blir det
helt olika behandling i skattehänseende.
Det råder en mycket vacklande
praxis på detta område. Det kan leda
till att den ena myndigheten kan behandla
och betrakta investeringarna på
detla område på ett sätt och att en annan
myndighet kan behandla och betrakta
dem på ett helt annat sätt. Det

kan till och med gå så långt, att man i
vissa fall kan betrakta utgifter av detta
slag som en ren kostnad och i vissa
andra fall kan man anse att det här
inte alls gäller något som är avskrivningsbart.
Man vet i själva verket inte
hur anläggningar av detta slag skall behandlas
skattemässigt. Därför måste det
snarast möjligt klargöras, hur skattemyndigheter
skall se på anläggningar
av detta slag. Ur den synpunkten är
det tacknämligt, att bevillningsutskottet
här har riktat uppmärksamheten på
denna sak.

Jag är däremot mindre tillfredsställd,
när bevillningsutskottet ger en anvisning
om att företagen skall kunna använda
sig av investeringsfonderna för
att få en väsentlig hjälp till genomförandet
av investeringar på detta område.
Man skall nämligen vara klar över att
investeringsfonderna är till för att kunna
utjämna konjunkturerna. Dessa fonder
skall kunna tas i anspråk speciellt
under dåliga konjunkturer för att främja
sysselsättningen och den ekonomiska
aktiviteten. Men investeringar för att
rätt kunna sköta vår naturtillgång vattnet
är investeringar av hög angelägenhetsgrad
i alla tider — goda som dåliga
— och kan helt enkelt inte skjutas upp,
om vi med någorlunda heder skall kunna
säga, att vi har gjort våra insatser
för att skydda denna tillgång. Vidare
är det så, att investeringsfonderna bara
utnyttjas av ett tusental företag, medan
vi har tiotusentals företag i vårt land
som är berörda av vattenföroreningsproblemet
och av vilka man kan fordra
insatser i vattenvårdande syfte.

Utskottet är positivt och pekar på att
den allmänna skatteberedningen bör ta
upp dessa frågor och pröva dem med
hänsyn till värdeminskningsproblemet
när det gäller byggnader och anläggningar
av olika slag. Jag fattar denna
adress från bevillningsutskottet på det
sättet, att det är fråga om ett positivt
ställningstagande. Jag hoppas därför att
många med mig i denna kammare i fort -

156 Nr 13 Onsdagen den 12 april 1961 em.

Utvidgning av skattebefrielsen för invalidfordon — Utredning rörande arvs- och
gåvobeskattningen

sättningen aktivt skall intressera sig för
dessa frågor och verkligen tillse att man
från den allmänna skatteberedningen
kommer att få förslag som innebär, att
man erhåller en väsentlig uppmuntran
till företagsamheten att vidta effektiva
åtgärder för att skydda och bevara denna
vår oumbärliga naturtillgång, det
friska vattnet, utan vilket vi icke kan
existera.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Med hänvisning till att
det är fråga om ett enigt utskotts betänkande
och till att tiden är så långt framskriden
skall jag, herr talman, tillåta
mig att utan att motivera varför bevillningsutskottet
kommit fram till sin enighet
inskränka mig till att bara yrka bifall
till utskottets betänkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Utvidgning av skattebefrielsen för
invalidfordon

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckt motion
om viss utvidgning av skattebefrielsen
för invalidfordon.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det finns i denna sena
timme inte någon anledning för mig att
ta upp någon debatt om denna fråga,
så mycket mindre som jag av formella
skäl inte kan yrka bifall till motionen.
Jag vill bara deklarera att jag inte känner
mig övertygad om riktigheten i bevillningsutskottets
argumentering på
denna punkt men under de omständigheter
jag pekat på har jag inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Utredning rörande arvs- och gåvobeskattningen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande arvsoch
gåvobeskattningen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:42 av herr Sveningsson
m.fl. och 11:52 av herr Hamilton
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t snarast måtte
igångsätta en utredning rörande arvsoch
gåvobeskattningen».

Utskottet hemställde att de likalydande
motionerna I: 42 av herr Sveningsson
m. fl. och II: 52 av herr Hamilton
m. fl. om utredning rörande arvs- och
gåvobeskattningen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Yngve Nilsson,
Sandin, Magnusson i Borås, Stenberg,
Nilsson i Tvärålund och von Sydow
samt fru Nettelbrandt, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna 1:42 av
herr Sveningsson m. fl. och 11:52 av
herr Hamilton m. fl. i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört; samt

2) att de likalydande motionerna
1:42 av herr Sveningsson m.fl. och
II: 52 av herr Hamilton m. fl. måtte, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna anfört och
hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Detta betänkande behandlar
en i kammaren väckt motion

Nr 13 157

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Utredning rörande arvs- och gåvobeskattningen

om att vi bör få en utredning om arvsoch
gåvobeskattningen. År 1958 behandlade
vi ett förslag om borttagande av
kvarlåtenskapsskatten. Det blev också
riksdagens beslut, men det innebar i
verkligheten mera en teknisk förändring
av arvsbeskattningen, då den tidigare
utgående kvarlåtenskapsskatten inbakades
i arvsskatten.

Vi reservanter har den uppfattningen
att det skulle föreligga behov av en
översyn av storleken av den skatt som
numera utgår på arv och gåvor. Det
har sedan 1958 hänt en hel del. En inflationistisk
utveckling har medfört att
skatten på arv och gåvor drabbat hårdare
och hårdare. Den skatteutredning
som tillsatts bör enligt vårt förmenande
ta upp detta problem. I direktiven för
denna skatteutredning har man sagt,
att arvsskattens höjd skall prövas endast
i den mån som icke i annat fall föranledes
genom beslut som kan komma att
fattas av utredningen. Det är därför vi
finner det något egendomligt att när
hela detta stora skattekomplex skall behandlas
man då inte i någon mån också
tar upp det problem det här är fråga
om. Det föreligger också all anledning
att få till stånd en mera teknisk utredning
om arvsbeskattningen. Riksdagen
har tidigare uttalat sig för att så borde
ske. Det skedde 1958, då riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begärde att
en sådan utredning skulle tillsättas. Denna
utredning har ännu inte kommit till
stånd och därför har vi i vår reservation
yrkat att denna tekniska utredning
snarast måtte tillsättas.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservation.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag instämmer i vad
herr Magnusson i Borås sagt och understryker,
att vi anslutit oss till reservationen
av den anledningen att vi är
synnerligen angelägna om att den utredning,
som riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t 1958 hemställde om, verkligen
kommer till stånd.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Utskottet erinrar i sitt
utlåtande om att riksdagen 1958 begärde
en allsidig utredning om arvs- och
gåvobeskattningen. Samtidigt framhåller
utskottet emellertid att frågan om lämplig
tidpunkt för tillsättande av den utredning
av arvs- och gåvobeskattningen,
som begärdes 1958, är beroende av
de resultat som familjerättskommittén
kommer till vid fullgörande av sitt uppdrag.
En ändring av nu gällande familjerättsliga
regel kan medföra, att mindre
tillfredsställande konsekvenser i skattehänseende
därigenom försvinner.
Dessutom kan även fideikomissutredningens
förslag komma att påverka beskattningen
i vissa led. Därtill kommer
att frågan om arvs- och gåvobeskattningen
delvis kommit i ett annat läge genom
allmänna skatteberedningens tillkomst.
Allmänna skatteberedningen har
nämligen till upgift att göra en översyn
av hela skattesystemet, och enligt utskottets
uppfattning är beredningen
oförhindrad att pröva de frågor som
behandlas i motionerna, om utredningens
överväganden på andra beskattningsområden
ger anledning därtill.

Det är framför allt dessa skäl som
gjort, att utskottet inte nu anser, att
anledning finnes att begära den utredning
som motionärerna hemställt om.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

158 Nr 13

Ändringar i förordningen om arvsskatt och

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 101 ja och 93 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Ändringar i förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 33, i anledning av väckta
motioner rörande vissa ändringar i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:356
av herr Lundström m. fl. och II: 551 av
herr Ohlin m. fl.,

2) motionen II: 176 av herr Ekström
i Iggesund.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

de likalydande motionerna 1:356
av herr Lundström m. fl. och II: 551 av
herr Ohlin m. fl. om befrielse från arvsskatt
beträffande legat till internationell
hjälpverksamhet, ävensom

2) motionen II: 176 av herr Ekström
i Iggesund angående värderingen av
premieobligationer vid arvsbeskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Söderquist och Gustafson i Göteborg
samt fru Nettelbrandt, vilka ansett
att utskottet under punkten 1) bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna I: 356 av herr
Lundström m. fl. och 11:551 av herr
Ohlin in. fl., måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt den
6 juni 1941 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

3 §.

Från skattskyldighet enligt denna förordning
äro befriade
staten;

stiftelse--- — försvar;

stiftelse eller sammanslutning, som
bär till huvudsakligt ändamål att främja
barns eller ungdoms vård och fostran
eller utbildning eller att främja
vård av behövande ålderstigna, sjuka
eller lytta, dock icke där ändamålet är
att sålunda tillgodose medlemmar av
viss eller vissa släkter;

stiftelse---forskning.

Skattebefrielse---sammanslut ning.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1962.

Onsdagen den 12 april 1961 em.

gåvoskatt
1)

Nr 13 159

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Ändringar i

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Enligt gällande lagstiftning
är svensk stiftelse eller sammanslutning
som har till huvudsakligt
ändamål att främja barns eller ungdoms
vård och fostran eller utbildning
eller att främja vård av behövande ålderstigna,
sjuka eller lytta vid arvsbeskattningen
icke befriad från skattskyldighet,
om ändamålet är att tillgodose
utom riket bosatta utlänningar. I fråga
om gåvor till förmån för sådana utlänningar
gäller emellertid skattefrihet. I
den till utskottets utlåtande fogade reservationen
av herr Spetz m. fl. yrkas
att i enlighet med vad som närmare
motiveras i motionerna 1:356 och
11:551 arvsskattebestämmelserna måtte
ändras på ett sådant sätt, att legat erhåller
samma behandling i skattefrihetshänseende
som gåvor.

I förarbetena till den lagstiftning som
nu gäller har åberopats som skäl för
befrielse från gåvoskatt, att benägenheten
att genom gåvor under livstiden understödja
allmänna ändamål kunde befaras
minska, om någon del av gåvan
skulle tas i anspråk för skatt till staten.
Enligt utskottsmajoriteten kan detta skäl
icke göras gällande med samma styrka,
då det gäller testamentariska förordnanden.
Jag vill gärna vitsorda, att en
skillnad föreligger så till vida att arvlåtaren
måste vara medveten om att vid
arvsfallet kvarlåtenskapen med några
få undantag alltid blir föremål för en
arvsbeskattning, medan däremot i fråga
om gåva givaren alltid har en möjlighet
att undvika gåvobeskattning genom att
över huvud taget icke lämna någon gåva.
För den avlidne kan ju ingen valmöjlighet
av detta slag föreligga. Men även för
en blivande arvlåtare föreligger dock en
valmöjlighet. Med användande av exakt
den ordalydelse i förarbetena som utskottet
hänvisat till beträffande gåva
kan anföras, att benägenheten att ge -

förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

nom testamentariska förordnanden understödja
internationell hjälpverksamhet
kan befaras minska, därest testamentariska
förordnanden om legat i
sådana fall skattebelägges, medan testamentariska
förordnanden till allmännyttig
verksamhet inom landet befrias
från skatt. Och då kommer man till
kärnpunkten i den här frågan. Är det
detta man vill åstadkomma i en tid då
allmän enighet råder om att landet skall
engagera sig och engagera sig kraftigt i
det internationella hjälparbetet?

Förvisso har väl ingen åsyftat en sådan
utveckling. Det framgår också av
utskottets skrivning om att allmän enighet
nu torde råda i vårt land om att vi
i största möjliga utsträckning bör bidra
till den internationella hjälpverksamheten
och att utskottet därför helt kan
instämma i motionens syfte. Jag känner
tacksamhet inför den skrivningen, men
man frågar sig: Vad är då orsaken till
att utskottet icke velat ta konsekvenserna
av denna sin i sakfrågan positiva inställning? Det

finns därvid två skäl anförda. Det
ena är gränsdragningsproblem, som anses
vara förenade med en utvidgning av
skattefriheten; den andra är nödvändigheten
av att det skapas tillräckliga garantier
för att förvärvet kommer att användas
för det avsedda ändamålet. Jag
hade väl förstått båda dessa skäl, om
frågan hade gällt en utvidgning av skattefriheten
för såväl gåvor som legat.
Då hade man kunnat säga, att vi vid en
sådan utvidgning dels hamnar ute i yttre
marker, där gränser svårligen låter
sig dras, och dels måhända förlorar
garantierna för att det blev de avsedda
ändamålen som blev tillgodosedda.

Men, herr talman, jag hemställer att
man här verkligen observerar, att det
frågan gäller inte är en sådan generell
utökning av skattefriheten, utan att det
endast är fråga om en ökning av skattefriheten
för legat, så att samma skattefrihet
för dem skall gälla som för gåvor.
Och jag frågar: Är det svårare att

160 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Ändringar i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

dra gränserna när det gäller medel som
kommer från en avliden än när det gäller
medel från någon som är i livet?
Och är det svårare att skapa garantier
för att förvärvet kommer att användas
för det avsedda ändamålet, när det gäller
pengar från en arvlåtare än när det
gäller pengar från en givare? Den omständigheten
att den som skänker pengarna
har avlidit kan väl i sig själv rimligen
varken skapa gränsdragningsproblem
eller kontrollproblem.

Om någon skillnad skulle föreligga,
måste den väl närmast gå i motsatt
riktning. Därest man nämligen befarar,
att det här skulle bli fråga om ekonomiska
transaktioner som skulle frias
från skatt utan att medlen komme det
avsedda ändamålet till godo, måste ju
både intresset för och möjligheterna till
manipulationer av det slaget vara mindre
vid arvsfallen än när det gäller de
ännu levande. Om utskottet tagit den
logiska konsekvensen av sitt resonemang
beträffande gränsdragnings- och
kontrollproblem, borde snarast ett uttalande
ha gjorts om att den skattefrihet
som redan föreligger för gåvor borde
borttas. Men där bar man redan godtagit
både gränsdragning och kontroll i
det skick det föreligger. Att så kunnat
ske är heller inte anmärkningsvärt, eftersom
det gäller svenska organisationer,
som t. ex. Rädda barnen, vilka är
ställda under den kontroll som utövas
av de svenska tillsynsmyndigheterna
och skattemyndigheterna.

När 1938 års arvsskattekommitté tog
ställning till den här berörda frågan,
anfördes inget skäl till att legat i skattefrihetshänseende
icke erhöll samma
ställning som gåvor. Jag citerar ur utredningen:
»Det torde icke vara erforderligt
att här angiva skälen för den
för det föreslagna stadgandet uppställda
begränsningen, att skattefrihet icke
medgives» o. s. v. Detta var allt som
anfördes av utredningen på denna
punkt. Departementschefens motivering
var inte fylligare.

För den tid, när dessa skrivningar
gjordes och nuvarande lagstiftning utformades,
tedde sig säkerligen resultatet
naturligt. Det behövdes då inte särskilda
skäl för en diskriminering av
hjälpverksamheten till utlandet. Den
isolationistiska inställning som präglade
vårt folk var anledning nog. Men
under de 20 år som gått sedan dess har
en väsentlig förändring inträtt. I dag
har vi en annan syn på de här frågorna.
I dag anser vi att det är lika behjärtansvärt
att hjälpa nödlidande utanför
vårt lands gränser som inom dess
gränser.

Det finns ett par rättsfall som klart
visar, hur nu gällande lagstiftning verkar.
I ett fall hade Röda korset, som
självt är befriat från arvsskatt, erhållit
en särskild donation för hjälp till Europas
behövande barn. Skattefrihet medgavs
icke, då ändamålet med fonden
var att lämna hjälp till utlänningar. I
ett annat fall hade testamenterats ett
belopp till Rädda barnen. Högsta domstolen
anförde därvid att denna organisation
visserligen hade till ändamål
att främja barns och ungdoms vård och
fostran eller utbildning, men att stadgarna
gav vid handen att man bedrev
verksamhet såväl inom som utom Sverige.
Det saknades också stöd för antagandet,
att verksamheten inom Sveriges
gränser var den huvudsakliga. Kan det
verkligen år 1961 vara rimligt att ha en
lagstiftning, som måste leda till sådana
ställningstaganden ?

Vår nuvarande skattelagstiftning på
här ifrågavarande punkt har i pressen
betecknats som skattechauvinism. Det
är inte något berömmande ord, men det
innebär inte heller någon överdrift. Fanatisk
nationalism i detta sammanhang
rimmar emellertid mycket dåligt med
den vilja till helhjärtade hjälpinsatser
långt utanför våra gränser som väl även
finns hos riksdagens ledamöter.

Det vore av stort värde, om riksdagen
i linje med de positiva ställningstaganden
till det internationella hjälparbetet

Nr 13 161

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Ändringar i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

som i skilda sammanhang har gjorts
och såsom en konsekvens av de bestämmelser,
som redan gäller i fråga om gåvor,
ville undanröja den inadvertens i
lagstiftningen som jag här berört.

Med dessa ord hemställer jag, herr
talman, om bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Eliasson i Sundborn (ep), Rimmerfors
(fp) och Keijer (fp).

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Fri! Nettelbrandt har
haft den otacksamma uppgiften att debutera
i kammarens talarstol när klockan
närmar sig ett på natten. Trots detta
har fru Nettelbrandt mycket skickligt
argumenterat för ett bifall till motionen
och reservationen. Fru Nettelbrandt har
emellertid samtidigt haft den tacksamma
uppgiften att tala för en mycket behjärtansvärd
sak. Även utskottet har
oreserverat instämt i motionens syfte
med hänsyn till att vi i vårt land bör i
största möjliga utstäckning bidra till
den internationella hjälpverksamheten.

När utskottet trots denna välvilliga
inställning till motionsyrkandet inte har
kunnat tillstyrka en utökad skattefrihet,
har det dels berott på de gränsdragningsproblem
som kan uppstå vid en
utvidgning av skattefriheten, dels på de
svårigheter som kan möta när det gäller
att skapa garantier för att skattefria
testamentslegat användes för de ändamål
vartill de varit avsedda. Att kontrollen
i det avseendet skulle bli betydligt
mer komplicerad för den verksamhet
som är förlagd utanför landets
gränser, är väl också uppenbart, även
om den ökade skattefriheten endast
skulle avse testamentslegat till svenska
organisationer.

Utskottet framhåller vidare att om en
ändring av reglerna bör ske, är det
lämpligt att denna ändring företas i
samband med den allmänna översyn av

arvs- och gåvobeskattningen som riksdagen
redan tidigare begärt.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Fru Nettelbrandt har
här mycket tydligt klargjort att lagstiftningen
för närvarande är sådan att om
någon testamenterar till en svensk organisation
som ger hjälp till svenska
barn blir gåvan fri från arvsskatt, men
om man testamenterar till en svensk organisation
som hjälper utländska barn
drabbas gåvan av arvsskatt. Ger jag en
gåva under livstiden blir det inte skatt
i någondera fallet. Det är detta som jag
finner litet underligt.

Utskottsmajoriteten har sagt att den
helt instämmer i motionens syfte, men
den menar att det kan uppstå vissa svårigheter.
Svårigheterna är dock precis
lika stora när det gäller gåvor som när
det gäller testamenten. Man har inte ansett
kontrollen svår i fråga om en gåva
under livstiden, men kontrollsvårigheterna
är exakt lika små i fråga om testamenten.

Utskottet framhåller — och herr Allard
var mycket sympatiskt inställd till
motionen — att det inte är berett att
tillstyrka några omedelbara lagstiftningsåtgärder.
Man får det intrycket,
åt vi kanske i alla fall kan få en sådan
lagstiftning till nästa riksdag. Läser man
vidare i betänkandet, ser man emellertid
att där står: »Frågan om en ändring
av lagstiftningen i förevarande hänseende
bör därför lämpligen övervägas i
samband med den av riksdagen tidigare
begärda allsidiga översynen av arvsbeskattningen.
»

När kommer denna allsidiga översyn?
Det har vi fått reda på i betänkandet
nr 32, som vi nyss behandlade. Den
skall sättas i gång när man fått klarhet
i vissa frågor som ingår i familjerättskommitténs
utredningsuppdrag. Dessutom
skall man ta hänsyn till vad fideikommissutredningens
förslag kan leda

11 —Andra kammarens protokoll 1961. Nr 13

162 Nr 13 Onsdagen den 12 april 1961 em.

Avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar

till, och slutligen kan man inte bortse
från att frågan om arvs- och gåvobeskattningen
kommer i ett nytt läge genom
den allmänna skatteberedningen.
Allt detta ger en förställning om att
denna förutsättningslösa utredning kanske
kan sätta i gång om 5—7 år, och
hur många år skall den ta?

Man ser genast att det intryck man
först fick av betänkandet — att åtgärderna
inte kunde komma omedelbart
men kanske dock ganska snart — blir
helt annorlunda. Därför, herr talman,
vill jag till alla delar instämma i vad
fru Nettelbrandt har anfört. Här finns
en lagtext som direkt ansluter sig till
den lagtext som gäller för gåvor och
som varit i kraft länge och är väl prövad.
Jag tror att kammaren med hänsyn
till det intresse som visats för den internationella
hjälpverksamheten och biståndet
till utvecklingsländerna nu skulle
kunna fatta ett beslut som innebär att
en testamentarisk gåva som t. ex. går
till de spetälska barnen i Etiopien icke
drabbas av en arvsskatt som en gåva till
svenska barn slipper undan.

Därför, herr talman, vädjar jag till
kammaren att rösta för reservationen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) :

Herr talman! Jag har begärt ordet
därför att det av någon anledning spreds
en viss munterhet när jag instämde med
fru Nettelbrandt. För den skull skall jag
kanske motivera mitt ställningstagande.

Jag har i flera år tillhört Rädda barnens
centralstyrelse och arbetsutskott.
Inkonsekvensen i den lagstiftning vi nu
har, om man jämför reglerna för gåvooch
arvsskatt och som man åberopar i
reservationen, känner jag därför väl till.
När vi nu upplever en opinion till förman
för ökad hjälp till utvecklingsländerna
och dem som lider nöd i utlandet,
kan jag inte finna det annat än motiverat
att vi fattar ett beslut nu och inte
inväntar utredningar, som kanske inte
blir färdiga förrän om åtskilliga år.

Jag ber, herr talman, för säkerhets
skull att få yrka bifall till reservationen,
så att det klart framgår vad jag menar.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Nettelbrandt
begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
1) i utskottets betänkande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 122 ja och 58 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 13 163

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar

§ 8

Avveckling av dubbelbeskattningen av
aktiebolag och ekonomiska föreningar

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, i anledning av väckta
motioner om avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 27 av herr Gösta Jacobsson
och 11:50 av herr Regnéll
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t genom vidgade
direktiv till allmänna skatteberedningen
måtte ge denna i uppdrag att utreda
frågan om en långsiktig avveckling av
dubbelbeskattningen å aktiebolag och
ekonomiska föreningar, samt

2) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändring av förordningen
den 9 december 1960 (nr
658) med provisoriska bestämmelser
om beskattningen av aktiebolags och
ekonomisk förenings inkomst i vissa
fält

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen
den 9 december 1960 med
provisoriska bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall skall erhålla
nedanstående ändrade lydelse
samt att 9—12 §§ samma förordning
skola upphöra att gälla.

7 §.

Avdrag enligt — — — ekonomiska
föreningar.

Vid bedömning huruvida hinder mot
avdrag föreligger enligt första stycket
skall hänsyn icke tagas till aktier, vilka
innehades av svenska aktiebolag och
svenska ekonomiska föreningar, därest
bolagen eller föreningarna äro skattskyldiga
för utdelning å aktierna.

11*.— Andra kammarens protokoll 1961.

Vid tillämpning — — — eller föreningen.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:27 av herr Gösta
Jacobsson och II: 50 av herr Regnéll
m. fl. om avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Gustaf Elofsson,
Söderquist, Yngve Nilsson, Nilsson
i Svalöv, Gustafson i Göteborg, Magnusson
i Borås och Rydén, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:27 av herr Gösta
Jacobsson och 11:50 av herr Regnéll
m. fl. — ansett att utskottet vad gäller
det under punkten 2) i motionernas
hemställan framställda yrkandet bort
hemställa, att riksdagen måtte antaga
det i motionerna intagna förslaget till
förordning angående ändring av förordningen
den 9 december 1960 (nr
658) med provisoriska bestämmelser om
beskattningen av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall;

II) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 27 av
herr Gösta Jacobsson och II: 50 av herr
Regnéll m. fl. — ansett att utskottet vad
gäller det under punkten 1) i motionernas
hemställan framställda yrkandet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville gc allmänna skatteberedningen
i uppdrag att utreda frågan
om en långsiktig avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska
föreningar;

HD av herr Spctz, utan angivet yrkande.

Nr 13

164 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Många av dagens ärenden
har varit sådana som redan varit
uppe till mönstring vid tidigare riksdagar.
Efter högt föredöme kan man
kanske förkorta repetitionsövningarna
nugot, och det bör väl särskilt uppskattas
då de som nu har formen av nattövningar.

Bevillningsutskottets betänkande nr 38
behandlar två frågor, som båda var
uppe till diskussion så sent som i höstas.

Den första av dessa frågor rör aktiebolags
och ekonomiska föreningars
skattskyldighet för utdelning på av dem
ägda svenska aktier och andelar, en
skattskyldighet som infördes i höstas
såsom en nyhet. Finansministerns motivering
var då att man genom denna
skatteskärpning skulle kompensera det
skattebortfall, som det AnnelLska förslaget
om viss temporär avdragsrätt för
utdelning på nyemitterat aktiekapital
beräknades innebära. Redan i fjol protesterade
vi från högerhåll mot en sådan
sammankoppling. I belysning av
vad man nu vet om inkomstutvecklingen
för staten, ter sig finansministerns
uppläggning ännu mera orimlig. Jag viil
också hävda, att fakta har visat felaktigheten
i finansministerns resonemang_

som förresten nu upprepas av utskottsmajoriteten
— att nyordningen skulle
medföra en önskvärd omflyttning av
skattebördan från »nystartade, expanderande
företag» till gamla, kapitalstarka
företag.

Den andra frågan, herr talman, rör
direktiven för allmänna skatteberedningen.
På den punkten för motion nr
50 i denna kammare fram önskemålet,
att allmänna skatteberedningen skall få
uttryckliga tilläggsdirektiv att utreda
fragan om en långsiktig avveckling av
aktiebolags och ekonomiska föreningars
dubbelbeskattning. Det är gott och väl
att skatteberedningen inte genom sina

direktiv är förhindrad att ta upp problemet.
Men vad vi önskar är en garanti
för att frågan verkligen tas upp till behandling,
och den garantien anser vi
oss kunna få bara genom uttryckliga
tilläggsdirektiv av positiv innebörd.

Med denna korta motivering ber jag
att få yrka bifall till reservationerna I)
och II) av herr Hagberg i Malmö m. fl.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag tidigare sagt beträffande företagsbeskattningskommitténs
direktiv, vilka
är sådana att kommittén kommer att
syssla även med dubbelbeskattningens
problem, och med hänsyn till att riksdagen
så sent som den 30 november
förra året antog den provisoriska lag
som det är fråga om, ber jag att få yrka
bifall till bevillningsutskottets betänkande.

Hem VIGELSBO (ep) :

Herr talman! Det har i denna diskussion
om dubbelbeskattning påståtts, att
den innebär en stor orättvisa för bolagen,
och det är möjligt att det förhåller
sig på det sättet. Men det förefaller mig
å andra sidan egendomligt att bolagsbildningen
under sådana förhållanden
fatt den omfattning, som fallet har varit
på den senaste tiden. Under det senaste
året har det bildats 6 000 bolag. Det
måste väl finnas något skäl härför. Det
vore underligt, om företagarvärlden vore
så blind för de ekonomiska olägenheterna
att trots dessa en sådan omfattande
bolagsbildning äger rum.

Den andra delen av motionen innefattar
förslag om att ekonomiska föreningar
och bolag skall jämställas ur
beskattningssynpunkt. Det föreligger
inga som helst skäl att ändra beskattningsnormerna
i det hänseendet och
avskaffa skillnaden i skattelagstiftningen
mellan ekonomiska föreningar och
bolag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 13

165

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Avveckling av dubbelbeskattningen

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Anledningen till att mitt
och mina partikamraters namn saknas
under reservation nr II) är helt enkelt
den, att ifrågavarande uppdrag enligt
vår uppfattning redan faller inom den
allmänna skatteberedningens kompetensområde,
varför någon särskild skrivelse
inte är nödvändig för att beredningen
skall ta upp frågan om dubbelbeskattning.

Jag yrkar därför bifall till reservation
nr I).

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Den ökning i bolagsbildningen,
som herr Vigelsbo talade
om och som enligt hans mening tyder
på att det inte förelåg någon besvärande
tyngd i dubbelbeskattningen för
aktiebolag, sammanhänger med konstruktionen
av ATP — det är en känd
sak, herr Vigelsbo. Vi har tidigare i dag
hört herr Hedlund tala om att just dubbelbeskattningen
av bolagens vinster är,
som han uttryckte det, en om punkt på
vilken man mycket väl skulle kunna
sätta fingret.

Härmed var överläggningen slutad.

Ändring av förordningen med provisoriska
bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomisk förenings
inkomst i vissa fall

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på hifall till den vid betänkandet
fogade reservationen I); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplöstes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 38, såvitt avser
ändring av förordningen med provisoriska
bestämmelser om beskattningen

av aktiebolag och ekonomiska föreningar

av aktiebolags och ekonomisk förenings
inkomst i vissa fall, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 119 ja och 74 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skrivelse till Kungl. Maj:t ang. uppdrag
för allmänna skatteberedningen
att utreda frågan om eu långsiktig avveckling
av dubbelbeskattningen å aktiebolag
och ekonomiska föreningar

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen II); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Rorås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 38, såvitt avser
skrivelse till Kungl. Maj:t angående
uppdrag för allmänna skatteberedningen
att utreda frågan om en långsiktig
avveckling av dubbelbeskattningen å
aktiebolag och ekonomiska föreningar,
röstar

166 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Befrielse i vissa fall från skyldighet att

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 141 ja och 39 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Befrielse i vissa fall från skyldighet att
upprätta bouppteckning, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om befrielse i vissa fall från skyldighet
att upprätta bouppteckning,
m. m.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 497 i första
kammaren av herr Sundin och nr 577
i andra kammaren av herr Börjesson i
Falköping m. fl. I motionerna, vilka voro
likalydande, hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning »i syfte att a) undersöka
möjligheterna för införande av befogenhet
för domstol att i vissa fall medge
befrielse från skyldigheten att upprätta
och ingiva fullständig bouppteckning
efter avliden samt b) undersöka
huruvida skyldighet bör åläggas kommun
att i vissa fall föranstalta om ut -

upprätta bouppteckning, m. m.

redning av dödsbo och därmed sammanhängande
åtgärder».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 497 och II: 577, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ferdinand Nilsson och Svensson i Vä,
vilka ansett att utskottet hort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 497 och II: 577, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning i syfte att undersöka möjligheten
att införa befogenhet för domstol
att i vissa fall medgiva befrielse från
skyldigheten att upprätta och ingiva
fullständig bouppteckning efter avliden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
år byggt på en motion, i vilken man har
framställt önskemål om ändring i ärvdabalken
i två avseenden. Dels önskar
man befogenhet för domstol att i vissa
fall medge befrielse från skyldighet att
upprätta och ingiva fullständig bouppteckning
efter en avliden person. Fn
sådan skulle enligt motionärerna kunna
medges då en avliden saknar arvingar
eller då ett barn avlidit utan att efterlämna
några tillgångar. Dels har man
begärt utredning om, huruvida skyldighet
bör åläggas kommun att i vissa fall
föranstalta om utredning av dödsbo och
därmed sammanhängande åtgärder.

Vad gäller senare delen av yrkandet
i motionen kan jag instämma med utskottet
när det säger att beträffande
frågan om skyldighet för kommun att
föranstalta om bouppteckning i vissa
fall, anser utskottet i likhet med flertalet
remissinstanser att dessa problem
bör lösas inom ramen för den utomprocessuella
rättshjälpen och att ålägga
kommun skyldighet i dylika fall inte
kan anses lämpligt. På den punkten är
jag helt ense med utskottet, och jag yr -

Nr 13 167

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Befrielse i vissa fall från skyldighet att upprätta bouppteckning, m. m.

kar bifall till utskottets hemställan i den
delen.

När det gäller den andra delen är
emellertid förhållandet annorlunda.
Där har det stora flertalet remissinstanser
tillstyrkt motionärernas yrkande
om en uppmjukning av bouppteckningsplikten.

Dessa remissinstanser är Stockholms
stads rättshjälpsanstalt, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas
förbund, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund och
Stockholms rådhusrätt. Stockholms rådhusrätt
säger att de skäl, som lagberedningen
åberopade som stöd för den
allmänna bouppteckningsplikten, icke
längre torde äga samma bärkraft som
tidigare. Den 9 december 1958 ifrågasätter
rådhusrätten i skrivelse till
Kungl. Maj:t, om inte en viss begränsning
av bouppteckningsplikten skulle
kunna ske i fall då den avlidnes tillgångar
är så ringa, att de inte förslår
till annat än gäldande av begravningskostnaderna
och andra utgifter i anledning
av dödsfallet.

Stockholms stads rättshjälpsanstalt
vitsordar att bouppteckningsskyldigheten
i dödsbon av ringa omfattning i
många fall kan bereda dödsbodelägarna
svårigheter och besvär, som inte
står i proportion till nyttan och värdet
av bouppteckningen, och man anser
därför att starka skäl talar för en ändring
enligt motionärernas förslag.

Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund erinrar om
att frågan nyligen varit föremål för
övervägande, men framhåller att det
förhållandet att den ånyo har väckts
visar att nuvarande föreskrifter i praktiken
vållar eu del svårigheter och att
det därför föreligger anledning att undersöka
möjligheterna att åstadkomma
en uppmjukning av bestämmelserna.
Enligt stadsförbundet talar vissa skäl
för att man bl. a. i sådana speciella
fall, där den avlidne icke efterlämnar
några tillgångar eller endast obetydliga

tillgångar eller skulder, efter prövning
av domstol bör kunna ersätta det fullständiga
bouppteckningsförfarandet
med åtgärder av enklare slag.

Jag tycker nog att utskottet borde ha
tagit litet mera hänsyn till vad dessa instanser
har sagt, och jag ber därför,
herr talman, att i denna del få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag skall lova att fatta
mig kort.

Det synes ganska orimligt att någon
ålägges skyldighet att verkställa bouppteckning,
när dödsboets tillgångar icke
förslår till täckande av begravningskostnader
och andra kostnader i samband
med dödsfallet. Bouppteckningsmännen
skall kallas till förrättningen oavsett om
boet har några tillgångar eller icke.
Detta medför givetvis kostnader för
förrättningen. Sedan skall bouppteckningen
inges till rätten för granskning.
Jag är absolut övertygad om att hur enkel
bouppteckningen än må vara, kommer
kostnaderna, lågt beräknat, att ligga
vid 200 ä 300 kronor. Bouppteckningsmännen
skall ju ha ersättning för
sitt arbete och för sina resor, och vidare
tillkommer rättens kostnader för
granskning och inregistrering av bouppteckningen.

Det är därför motiverat att i dylika
fall använda ett enklare förfaringssätt.
Man kan tänka sig att vederbörande
uppgiftslämnare inlämnar till rätten en
av någon betrodd man bestyrkt försäkran
om att boet saknar tillgångar. Ett
dylikt förfarande skulle inbespara onödiga
kostnader för den enskilde och för
rätten. Jag hänvisar till Stockholms
rådhusrätts remissyttrande i denna del.

Jag anser att starka skäl talar för en
förenkling av bouppteckningsförfarandet,
och jag kan inte underlåta att påpeka
att de allra flesta av de hörda remissinstanserna
ställer sig positiva till
eu viss förenkling av boupptecknings -

168 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 om.

Befrielse i vissa fall från skyldighet att

förfarandet i de fall då boet saknar
egentliga tillgångar. När det gäller sådana
fall då det ankommer på någon
annan att förrätta bouppteckning, exempelvis
husvärd, polisman etc., synes
det vara lämpligare att ålägga något
kommunalt organ i den kommun, där
den avlidne varit mantalsskriven, att
förrätta bouppteckningen. Det är enligt
min mening icke riktigt att betunga en
enskild person med förrättandet av bouppteckning,
när han icke har något
som helst släktskap med den avlidne.
I sådana fall skall det vara kommunens
skyldighet att ombesörja bouppteckningen.
Sedan står det givetvis kommunen
fritt att anlita någon eller några
personer, som icke nödvändigtvis behöver
vara jurister, för att handha upprättandet
av bouppteckningar.

Herr talman! Det sagda må vara nog.
Jag skulle givetvis ha velat yrka bifall
till motionen, men då jag befarar att
jag därmed inte vinner vad jag åsyftar,
inskränker jag mig till att yrka bifall
till den av herrar Nilsson och Svensson
till utlåtandet fogade reservationen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag är ense med motionärerna
och reservanterna om att man
skall göra vad som är möjligt för att
undvika onödigt arbete och onödiga
kostnader i samband med boutredningar.
Men det är inte så enkelt och så utan
konsekvenser att upphäva bouppteckningsplikten
i de fall motionärerna
åsyftar.

Såväl lagberedningen som ärvdabalksakkunniga
avvisade på sin tid ur principiell
synpunkt tanken på en uppmjukning
av kravet på upprättande av
bouppteckning. Även i de fall, där den
döde varken efterlämnade tillgångar
eller skulder, ansågs det vara av värde
att genom bouppteckning fastslå vilka
som var dödsbodelägare. Det kunde
lång tid efter dödsfallet upptäckas nva
omständigheter, som man inte förut
känt till, t. ex. förekomsten av tidigare

ipprätta bouppteckning, m. m.

okända tillgångar och skulder, och då
skulle utredningen i hög grad kunna
försvaras, om inte förhållandena vid
dödsfallet blivit fastslagna i en bouppteckning.

Remissmyndigheterna har i stort sett
tillstyrkt motionärernas krav, men om
vi ser närmare på utlåtandena, finner
vi att tillstyrkandet har skett med vissa
reservationer. Detta har också redovisats
i utskottsutlåtandet.

Stockholms rådhusrätt — vars yttrande
åberopades av den siste ärade talaren
— anser sålunda att bouppteckningen
i vissa fall skulle kunna ersättas med
en annan handling, men det skulle i så
fall vara en under edlig förpliktelse undertecknad
uppgift rörande den avlidnes
arvingar, och dessutom skulle den
åtföljas av en försäkran att boet var
ringa. Eu sådan försäkran skulle sedan
bestyrkas av lämplig person, t. ex. en
socialvårdstjänsteman. Rådhusrätten föreslår
med andra ord ett förenklat bouppteckningsförfarande
för dessa fall,
och man kan alltså inte säga att det är
fråga om hel befrielse från bouppteckningsplikten.

Jag kan då inte förstå att ett sådant
förfarande som rådhusrätten här föreslagit
och som närmast motsvarar vad
motionärerna har tänkt sig, skulle innebära
någon väsentlig lättnad i förhållande
till vad som för närvarande gäller.
Flertalet av dessa bouppteckningar,
där tillgångar saknas, upprättas enligt
blankettformulär, som är synnerligen
enkla att ifylla. Advokatsamfundet säger
också att det i flertalet fall är lika
enkelt att upprätta en bouppteckning
som uppfyller de nuvarande kraven som
att upprätta övriga handlingar. Något
minskat arbete med boutredningarna
kan därför knappast förväntas genom
att följa motionärernas krav.

Kostnadsfrågan har utskottet inte närmare
diskuterat, men jag ifrågasätter
starkt att kostnaderna för en enkel bouppteckning
skulle uppgå till de belopp
som nämndes av den siste ärade talaren.

Nr 13 1C9

Onsdagen den 12 april 19G1 em.

Uppräkning av civilrättsliga underhållsbidrag, tillika svar på interpellation ang.

höjning av vissa underhållsbidrag

Utskottet har inte funnit något skäl
att frångå den principiella ståndpunkt
som tidigare intagits av både lagberedningen
och ärvdabalksakkunniga och
som i remissvaren har närmare utvecklats
av Föreningen Sveriges häradshövdingar,
och utskottet har därför föreslagit
att motionerna inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Men om det skall göras
en bouppteckning i ett dödsbo utan tillgångar,
måste man ändå kalla både bouppteckningsförrättare
och två gode
män. Man måste också upprätta en förteckning
över tillgångar och skulder i
boet och kalla dödsbodelägarna. Detta
kan förorsaka lika mycket arbete som
om boet hade stora tillgångar.

Jag kan inte förstå annat än att en
förenkling av förfarandet i sådana fall
skulle vara ytterligt värdefull. Uppgiftslämnarna
och en förtroendeman
kan t. ex. till rätten inkomma med en bestyrkt
försäkran om att boet saknar tillgångar.
Jag tror att den vägen skulle
kunna bli bra mycket enklare och smidigare
och ge gott resultat.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det kan väl inte vara
så arbetsamt att göra upp en förteckning,
om det inte finns några tillgångar
och skulder i boet.

Jag vill påpeka att vi i utskottsutlåtandet
har hänvisat till att man i enklare
fall inte skall behöva kalla dödsbodelägarna,
utan kan tillämpa ett enklare
och mera summariskt förfarande. Det
sker redan här i Stockholm och kanske
även på flera andra håll ute i landet.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag uppfattade inte allt
vad fru Gärde Widemar sade, men jag

vill framhålla att om det i ett dödsbo
finns 10 000 kronor i skulder och 5 000
kronor i tillgångar, måste det i alla fall
upprättas en bouppteckning.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
om upphävande av licenstvånget
för hagelbössor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Uppräkning av civilrättsliga underhållsbidrag,
tillika svar på interpellation ang.

höjning av vissa underhållsbidrag

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckt motion
om uppräkning av civilrättsliga
underhållsbidrag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet Kling, hade tillkännagivit, att
han hade för avsikt att i samband med
behandlingen av detta ärende besvara
fröken Elméns interpellation angående
höjning av vissa underhållsbidrag.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
fröken Elmén frågat mig, om jag avser
att till följd av penningvärdeförsämringen
framlägga förslag till årets riksdag
om höjning av arvodessatserna i lagen
den (i juni 1952 om höjning av vissa
underhållsbidrag.

170 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Genom 1952 års lag erhåller de, som
är berättigade till familjerättsliga underhållsbidrag,
kompensation för inträffad
penningvärdeförsämring, genom att
underhållsbidragen utgår med en procentuell
förhöjning, som är olika beroende
på den dom eller det avtal vari
bidraget fastställts. Med hänsyn till den
fortsatta försämring av penningvärdet,
som ägt rum efter år 1952, genomfördes
år 1957 en ytterligare generell
höjning av de familjerättsliga underhållsbidragen.
Första lagutskottet har
nu med hänvisning till levnadskostnadsstegringen
efter år 1957 hemställt,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om en förnyad översyn av 1952
års lag. Under förutsättning att riksdagen
bifaller utskottets hemställan, är
jag beredd låta verkställa den begärda
översynen.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
interpellationen.

Sedan interpellationen framställdes
har fru Holmqvist i denna kammare
väckt en motion i samma fråga och begärt
en översyn av 1952 års lag. Motionen
har nu tillstyrkts av utskottet,
och jag antar att riksdagen kommer att
besluta i enlighet med utskottets förslag.
Jag har därför inte mycket att
säga. Det vore emellertid intressant att
få veta när en proposition kan förväntas.
Det är naturligtvis angeläget att
den kommer så snart som möjligt, och
det vore värdefullt att veta, om det tekniskt
går att framlägga propositionen
under 1961 eller om den måste komma
senare.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser om
skydd mot flyghavre jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Anslag ur kyrkofonden m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I samband med behandlingen
av proposition nr 47 om anslag
ur kyrkofonden har också behandlats
motioner i två speciella spörsmål.

Den ena motionen rör ett begärt anslag
från kyrkofonden till avlöning av
Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanspräst
i Hamburg. Samma yrkande
framställdes i fjol, och utskottet skrev
då som nu välvilligt. I år beklagar utskottet
t. o. m., att departementschefen
inte lagt fram förslag i den riktning
som antyddes i fjolårets motion och utskottsutlåtande.
Jag hoppas att ecklesiastikministern
finner möjlighet att till
nästa år presentera ett förslag i enlighet
med utskottets och riksdagens klart
uttalade önskan.

Det andra spörsmålet har berörts i
några motioner med ett stort antal undertecknare
från alla de fyra demokratiska
partierna. Det gäller för det första
en undersökning om möjligheterna att
lämna statsbidrag till lärarlönerna vid
Sköndalsinstitutet. Detta avsnitt behandlas
av statsutskottet och kommer
upp senare, varför jag nu inte bär någon
anledning att gå in på frågan. Men
den andra delen av motionsyrkandet har

Nr 13 171

Onsdagen den 12 april 1961 em.

handlagts av tredje lagutskottet. Det gäller
här förslaget om bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av Sköndalsinstitutets
föreståndare och direktor. Jag tycker
att motiveringen för utskottets avslagsyrkande
är något haltande. För det
första har föreståndaren redan 2 000
kronor ur fonden som bidrag till sin
lön. För det andra är han — och skall
enligt stadgarna vara — prästvigd och
har i stor utsträckning (liksom de båda
andra prästerna) en omfattande pastoralvård
med enskild själavård, gudstjänster
i Sköndals kyrka, andaktsstunder,
församlingsaftnar och konfirmationsundervisning
— allt uppgifter som
ligger i linje med en kyrklig församlingsvård.
Utskottet invänder att direktorn
har att öva tillsyn över hela Sköndalsinstitutets
vittutgrenade verksamhet.
Detta är riktigt. Men i gengäld
upptages de båda andra prästmännens
tid i avsevärd utsträckning just av samma
pastoralvårdande verksamhet.

Yttrandet i remissvaret från kammarkollegium,
att det här skulle röra sig
om »för fondens hittillsvarande verksamhet
i stort sett främmande uppgifter»
kan därför knappast anses riktigt.
För övrigt förtjänar antecknas, att kammarkollegium
1955, när det gällde en
begäran om anslag till löner för föreståndarna
vid diakonanstalterna, yttrade
att det ur principiell synpunkt inte
fanns något att erinra. Då avstyrktes
emellertid förslaget av statsfinansiella
skäl.

Herr talman! Jag skall för dagen inte
ställa något yrkande, men jag uttalar
förhoppningen att departementschefen
till ett annat år skall finna möjlighet
att framlägga förslag i ärendet.

Herr LARSSON i Norderön (ep) :

Herr talman! Bara några ord beträffande
det avsnitt i föreliggande utskottsutlåtande,
som gäller frågan om
anslag ur kyrkofonden till avlöning av
Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanspräst
i Hamburg.

Anslag ur kyrkofonden m. m.

Även förra året förelåg i riksdagen
motioner i denna fråga, då avseende
tjänsterna i såväl Hamburg som i Liibeck
och Liverpool. Jag hade redan då
tillfälle att här i kammaren uttrycka
motionärernas uppskattning av tredje
lagutskottets positiva ståndpunkt, som
kom till uttryck i dess utlåtande nr 19
år 1960. Jag vill även i år såsom motionär
instämma i utskottets utlåtande och
dess beklagande av att departementschefen
icke funnit möjligt att åtminstone
i någon mån tillgodose de av utskottet
år 1960 framförda önskemålen.

Utskottet har framhållit att ändamålet
i fråga, främjande av sjömansvården,
utan tvekan faller inom ramen för
de ändamål kyrkofonden anses kunna
tillgodose, och det anvisade redan förra
året vissa möjligheter att lösa de principiella
förutsättningarna för att anslag
skulle kunna utgå.

I årets motioner har anspråk ställts
endast om anslag till tjänsten i Hamburg.
Detta är en av de mest betydelsefulla
hamnstäderna för svenskt sjöfolk,
och besökssiffran för den där bedrivna
verksamheten var år 1960 29 352 personer.

Angelägenhetsgraden bestyrkes dessutom
i Svenska sjöfolksförbundets till
utskottet avgivna yttrande 1960.

Det kan vidare påpekas, att Svenska
sjömansvårdsstyrelsen och Evangeliska
fosterlandsstiftelsen icke på något sätt
konkurrerar i denna sin verksamhet
bland sjömän utan att samarbete upprättats
beträffande förläggande av verksamheten.
Däremot kan det förhållandet
uppstå, att Evangeliska fosterlandsstiftelsen
av ekonomiska skäl tvingas
nedlägga denna sin verksamhet, som pågått
sedan år 1869.

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande
nr 11 i år ytterligare framhållit angelägenheten
av en positiv lösning av
denna fråga och ger samtidigt vissa anvisningar.
Tidigare i dag underströk
utskottets ordförande i ett anförande i

172 Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961 em.

Anslag ur kyrkofonden m. m.

första kammaren att ett positivt resultat
är angeläget.

Herr talman! Jag vill uttrycka min
tillfredsställelse över utskottets redovisade
ståndpunkt, och med förhoppning
om att ett anslag skall åstadkommas senast
i samband med anslagsfrågor under
nästa budgetår ber jag att få yrka
bifall till utskottets utlåtande i denna
del.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogos vart för sig tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av motioner om
ändring i bestämmelserna angående
folkbokföring av patienter i familjevård,
och

nr 13, i anledning av motioner om
ändrade folkbokföringsregler vid inflyttning
i pensionärshem i kommunal
regi.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 148, angående ändrad lydelse av
51 § riksdagsordningen;
från bankoutskottet:
nr 147, till fullmäktige i riksgäldskontoret
med uppdrag att utreda riksdagsledamöternas
bostadsfråga; samt
från andra lagutskottet:
nr 141, i anledning av väckta motio -

ner om skyndsamt förslag rörande mödrahjälpen;
och

nr 142, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av vissa livräntor,
m. m.

§ 16

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 116, angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.,

nr 135, med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521),
nr 137, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 41 § sjömanslagen, och
nr 139, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni
1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 760, av herr Svenungsson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70, med förslag till lag om församlingsstyrelse
m. m.,

nr 761, av herr Hedin m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.43 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61
104089