Tisdagen den 11 april (Riksdagens protokoll 1961:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13

FÖRSTA KAMMAREN

1961

11—12 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 april

Svar på interpellation av herr Petersson, Bertil, om förbud för
person under 18 år att inköpa bil............................

Interpellationer:

av herr Åkesson ang. skjutövningar på Ravlunda skjutfält ......

av herr Hermansson ang. färdigställande av Tjärnöleden i Göteborgs
och Bohus län ....................................

Onsdagen den 12 april

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m
Utgiftsramen för det militära försvaret.....

Anslag under femte huvudtiteln:

Socialattachéer ...........................................

Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå ........................

Mödrahjälp ..............................................

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem
...................................................

Om ökad hjälp åt utvecklingsstörda barn ....................

Ferieresor för barn ........................................

Ferieresor för husmödrar ..................................

Bidrag till driften av semesterhem............................

Stipendier för underlättande av husmoderssemester ..........

Ungdomsvårdsskolorna ..................................

Personalutbildningen vid ungdomsvårdsskolorna..............

Arbetsmarknadsstyrelsen ..................................

Den offentliga arbetsförmedlingen och sjömanshusen ..........

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder ...............

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade ......

Byggnadsforskning ........................................

Vissa kostnader för statens bosättningslån ....................

Kyrkoskatten för den som ej tillhör svenska kyrkan ............

Värdering av varulager vid beskattningen ......................

Utredning rörande arvs- och gåvobeskattningen ................

Om avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska
föreningar ..........................................

48
50
54
57
59
61
63
65

Första hammarens protokoll 19G1. Nr 13

Nr 14

Innehåll

Sid.

Om befrielse i vissa fall från skyldighet att upprätta bouppteckning,
in. in................................................. 81

Skydd mot flyghavre...................................... 83

Om anslag ur kyrkofonden till avlöning av Evangeliska Foster lands-Stiftelsens

sjömanspräst i Hamburg .................... 85

Åtgärder för att stimulera till gåvor till religiösa m. fl. ändamål . . 86

Statlig rådgivningsverksamhet vid byggande av ungdomsgårdar .. 88

Utredning rörande den äldre arbetskraften .................... 89

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 12 april

Andra lagutskottets utlåtande nr 18, ang. provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga.............. 11

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) ............................ 34

nr 43, ang. anslag å kapitalbudgeten: försvarsdepartementet .. 36

— nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln (socialdepartementet)
........................................ 3g

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, ang. kyrkoskatten för den
som icke tillhör svenska kyrkan............................ 07

— nr 20, ang. värdering av varulager vid beskattningen ........ 69

''— nr 29» ang- viss reformering av avskrivningsreglerna i fråga om

byggnad, som ingår i rörelse, m. in......................... 74

— nr 31, om viss utvidgning av skattebefrielsen för invalidfordon 74

— nr 32, om utredning rörande arvs- och gåvobeskattningen .... 74

— nr 33, ang. vissa ändringar i förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt .............................................. 7g

— nr 38, om avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag ocli

ekonomiska föreningar .................................... 7g

Första lagutskottets utlåtande nr 21, om befrielse i vissa fall från
skyldighet att upprätta bouppteckning, m. m................. 81

— nr 23, om upphävande av licenstvånget för hagelbössor...... 83

— nr 24, om uppräkning av civilrättsliga underhållsbidrag...... 83

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, ang. vissa bestämmelser om

skydd mot flyghavre ...................................... 83

— nr 11, ang. vissa anslag ur kyrkofonden m. m............... 86

— nr 12, om ändring i bestämmelserna angående folkbokföring av

patienter i familjevård .................................... 86

— nr 13, om ändrade folkbokföringsregler vid inflyttning i pensionärshem
i kommunal regi ............................. 86

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om stimulerande
av gåvor till religiösa in. fl. ändamål....................... 86

— nr 14, om statlig rådgivningsverksamhet vid byggande av ungdomsgårdar
...................................... 88

— nr 15, om utredning rörande den äldre arbetskraften ........ 89

— nr 16, ang. fördelningen mellan i skoldistrikt ingående kommuner
av kostnader för högstadiets genomförande i enhetsskolan 90’

— nr 17, ang. det ekonomiska ansvaret för kommunal verksamhet

genom särskilda rättssubjekt .............................. 90

Tisdagen den 11 april 1961

Nr 13

Tisdagen den 11 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr Augustsson anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Branting för tiden från och
med den 12 till och med den 18 i denna
månad för deltagande i en interparlamentarisk
konferens i Rom samt herr
Aman under tiden den 21 april—den 13
mai för fullgörande av offentligt uppdrag
utomlands.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till övnings-
och yrkeslärarutbildning jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare medelsanvisning
till ombyggnad och reparation
av operahuset i Stockholm; samt
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret 1961/62.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 136, till Konungen i anledning av
väckt motion angående ändrad lydelse
av 23 § jaktlagen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 137, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av priserna på fisk under budgetåret
1961/62 jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
143, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 144, till Konungen i anledning
av väckta motioner om taxenedsättningar
för busstrafiken.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 145, till Konungen i anledning av
väckta motioner om viss ändring av
nöjesskatten för biografföreställningar,
m. in.

Om förbud för person under 18 år att
inköpa bil

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Bertil Pe -

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

Om förbud för person under 18 år att inköpa bil

terssons interpellation om förbud för
person under 18 år att inköpa bil, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Bertil Petersson frågat mig, om jag
vill medverka till en sådan lagändring,
att ungdomar under 18 år ej får rätt
att inköpa bil.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Den i interpellationen väckta frågan
behandlades av 1959 års riksdag med
anledning av en i denna kammare väckt
motion. Allmänna beredningsutskottet,
som inhämtade yttranden över motionen
från socialstyrelsen, överståthållarämbetet,
barnavårdsnämnderna i Stockholm
och Malmö samt Sveriges automobilhandlareförbund,
ansåg motionens
syfte behjärtansvärt men framhöll att
enligt vad som hade framkommit i yttrandena
betydande praktiska olägenheter
skulle vara förenade med en förbudsregel.
Sålunda skulle krav på ålderslegitimation
vid registrering av bilar
medföra ökad arbetsbelastning för
de redan hårt betungade registreringsavdelningarna,
och trots att antalet bilägare
under 18 år är mycket litet skulle
samtliga bilägare påläggas en ytterligare
börda. Ett förbud för underåriga att
förvärva bil skulle vidare kunna effektivt
upprätthållas endast genom en mycket
omfattande kontrollapparat. Under
alla omständigheter skulle likväl möjligheterna
att kringgå förbudet genom
exempelvis bulvanköp och genom inregistrering
av bilen på anhörig eller
kamrat som fyller åldersvillkoret vara
stora. Utskottet fann de skäl av praktisk
art som sålunda kunde anföras mot
det föreslagna förbudet så vägande att
utskottet avstyrkte förslaget. Utskottets
hemställan bifölls av kamrarna.

För egen del anser jag i likhet med
interpellanten, att det finns anledning
att uppmärksamma frågan om ungdomars
bilförvärv. Såsom har framgått vid
den tidigare riksdagsbehandlingen talar
emellertid praktiska skäl mot en förbudsregel,
och jag delar allmänna beredningsutskottets
uppfattning, att dessa

skäl är så vägande att en sådan regel
ej bör införas.

Jag vill tillägga, att det ligger i en
bilförsäljares eget intresse att vara försiktig
vid avyttring av bil till omyndig,
eftersom försäljningsavtalet kan bli
ogiltigt på grund av bristande samtycke
från förmyndarens sida. Enligt vad jag
har inhämtat har Motorbranschens riksförbund
i informationsmeddelande till
sina medlemmar påpekat vikten av att
försiktighet iakttages vid bilförsäljning
till underåriga, och förbundet har för
avsikt att i fortsättningen kontinuerligt
informera medlemmarna om de problem
och risker som är förbundna med sådan
försäljning.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation.

Jag uppfattade svaret så, att statsrådet
finner frågan vara sådan, att den
bör följas med uppmärksamhet, men att
statsrådet av praktiska skäl ej är beredd
att vidtaga några åtgärder i det
syfte som framfördes i interpellationen.

I svaret erinras om att frågan var
uppe till behandling i riksdagen 1959.
Att den ånyo har kommit att aktualiseras
beror givetvis på att frågan tyvärr
har utvecklats i negativ riktning. I min
interpellation framhöll jag: »I barnavårdsnämndernas
arbete med ungdomar
under 18 år, vilka gjort sig skyldiga till
förseelser av olika slag, har det i synnerhet
under de allra senaste åren ofta
varit fråga om ungdomar, som varit bilägare,
trots att de ej uppnått 18 års
ålder. Förseelserna kan i en del fall vara
rätt grova.»

För en lekman framstår en sådan sak
som att man har rätt att köpa och äga
en bil innan man har lagligen rätt att
köra den såsom något egendomlig. Man
tycker rent lekmannamässigt, att det
borde föreligga en bättre korrespondens
mellan ägande och rätt att få köra en
bil. Det nuvarande förhållandet resulterar
ju i att det blir lagöverträdelser.

Tisdagen den 11 april 1961

Nr 13

Om förbud för person under 18 år att inköpa bil

Även hyggliga ungdomar gör sig skyldiga
till lagöverträdelser, ty när dessa
ynglingar på 16—17 år får bilar, så är
det väl nästan att begära för mycket av
dem, att de inte skall sätta sig bakom
ratten. Det blir övermänskligt för dem
att stå emot.

Ett mycket vanligt sätt när det gäller
att skaffa sig bil i dessa åldersklasser
torde vara, att några ungdomar
i 15—16-årsåldern köper sig en bil och
att de sedan »anställer» en chaufför, i
18—19 årsåldern. Sedan åker man omkring
tills någon flygande besiktning
sätter stopp för äventyret. Det är mycket
stora risker dessa ungdomar tar. En
olyckshändelse i detta läge kan — om
svåra skador uppstår •— få de mest ödesdigra
följder för försäkringstagaren,
trots att han ej är »körkortsmyndig».
Han kan i ett sådant fall genom ansvarstalan
i regress från försäkringsbolaget
fä en skadeståndsdom, som helt
spolierar hans och kanske även anhörigas
framtid.

En mycket allvarlig sida av saken är
dessutom att de flesta ungdomar saknar
ekonomiska förutsättningar att äga
bil. Det blir i första hand föräldrarna
som får sitta emellan genom att de unga
ej betalar ordentligt för sig hemma. Men
trots detta visar det sig vid undersökningar,
att pengarna inte räcker till för
driften av bilen, och så har -— såsom
framhölls i interpellationen —- de
brottsliga gärningarna ej varit långt borta.
Framför allt torde det ha blivit mycket
vanligt med stölder av bensin.

I interpellationssvaret framhålles att
man från Motorbranschens riksförbund
i cirkulärskrivelser till sina medlemmar
påpekar vikten av att man är försiktig
med försäljning av bilar till underåriga.
Detta är givetvis värdefullt,
men jag iir tveksam om effekten, ty man
skall ha klart för sig att i takt med den
ökade bilparken ökar också lagren av
begagnade bilar hos bilhandlarna, och
för bilhandlarna iir det givetvis ett intresse
att hålla omsättningen i gång. Så
kommer affärer till stånd, även om de
ej ur mera allmän synpunkt iir önskvärda.

Till sist vill jag framhålla, att denna
ungdomsfråga till skillnad mot många
andra inte är något speciellt storstadsproblem,
utan den har myndigheterna
att brottas med även i småstäder och
på rena landsbygden. Det råder ingen
tvekan om att man med oro ser på utvecklingen,
och av den anledningen vill
jag uttala förhoppningen, att herr statsrådet
följer utvecklingen av denna fråga
med den allra största uppmärksamhet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att ännu en gång få tacka för interpellationssvaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 115, med förslag till lag om
statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror,
m. in., hänvisades propositionen,
såvitt anginge förordning om tobaksskatt,
till bevillningsutskottet samt i övrigt
till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 119, med förslag till förordning
om förfarandet i anmärkningsmål, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majits proposition nr 123,
angående förflyttning av Svea artilleriregemente
in. in.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

125, med förslag till lag om iindrad
lydelse av 2 § lagen den 18 september
1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;
och

nr 126, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 mars
1936 (nr 56) om socialregister.

Nr 13

Tisdagen den 11 april 1961

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
127, angående godkännande av konventionen
angående Organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD) m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 585—593 till statsutskottet,

motionerna nr 594—604 till bevillningsutskottet
och

motionerna nr 605—615 till jordbruksutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 616
hänvisades densamma, såvitt avsåge fråga
om jordbrukskonto, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till jordbruksutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 617.

Vid föredragning av motionen nr 618
hänvisades densamma, såvitt avsåge
punkten 1 i hemställan, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till jordbruksutskottet.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
motionerna nr 619—621.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottels
utlåtanden nr 4, 5 och 43, bevillningsutskottets
betänkanden nr 1, 13,
20, 29, 31—33 och 38, första lagutskottets
utlåtanden nr 21, 23 och 24, andra
lagutskottets utlåtande nr 18, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 10—13, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1, 6, 7, 11,
12 och 14—17 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 13—17.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde

uppföra dels andra lagutskottets utlåtande
nr 18 främst, bland två gånger bordlagda
ärenden, dels statsutskottets utlåtande
nr 43 näst efter samma utskotts
utlåtande nr 4, dels ock sist i härefter
angiven ordning jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, bevillningsutskottets betänkande
nr 1 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 6, 7, 11, 12 och 14—17.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaien överlämnade kungl. propositioner: nr

111, angående vissa avtal med Göteborgs
stad berörande Göteborgs universitet; nr

121, angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter
m. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 122, med förslag till förordning om
tillverkning av sprit och vin, m. in.;

nr 124, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1960 och 1961
vid dess tolfte ordinarie möte fattade
beslut;

nr 128, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.;

nr 129, med förslag om återföring av
vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel;

nr 130, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648) ;

nr 131, angående avgiftsfrihet vid inbetalning
till eget postgirokonto;

ur 132, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag vid 1961 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse;

nr 133, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj
1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon;
och

nr 138, angående Sveriges anslutning
till en konvention för upprättande av en
europeisk organisation för astronomisk
forskning rörande södra stjärnhimlen.

Tisdagen den 11 april 1961

Nr 13

Interpellation ang. skjutövningar på Ravlunda skjutfält — Interpellation ang.

färdigställande av Tjärnöledcn i Göteborgs och Bohus län

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 46. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
ans''ag för budgetåret 1961/62 till allmänna
kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål jämte i ämnet
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckt motion om
åtgärder för att säkerställa rätten till
skadestånd; samt

nr 26, i anledning av väckt motion om
åstadkommande av penningvärdesäkrade
trafiklivräntor;

andra lagutskottets utlåtande nr 36, i
anledning av väckta motioner om ökning
av högsta tillåtna bredd å motorfordon;
ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
ur 14, i anledning av motioner angående
upphävande av 31 § lagen om
allmänna vägar;

nr 15, i anledning av motioner angående
bildande av vägsamfällighet i vissa
fall:

nr 16, i anledning av motioner angående
byggande av anslutningsväg vid
omläggning av allmän väg, m. m.;

nr 17, i anledning av motion angående
placeringen av bensinstationer; samt
nr 18, i anledning av motioner om
nya ersättningsbestämmelser vid ändring
av kraftledning i samband med
■ vägomläggning.

Interpellation ang. skjutövningar på
Ravlunda skjutfält

Herr ÅKESSON (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Under senare tid har vid upprepade
tillfällen inträffat att fiskare svävat i
uppenbar livsfara, då de med sina bå -

tar passerat det område som berörs av
skjutövningar på Ravlunda skjutfält i
Skåne.

Ravlunda skjutfält ligger på Skånes
ostkust och skjutningen sker utemot havet.
Varningar för skjutningen utsändes
genom Sveriges radio och meddelas i
ortspressen.

Enligt gällande bestämmelser tillåts
fiskare trots pågående skjutning att passera
skjutområdet. Skjutledningen skall
dock tillse att övningarna avbryts sfi
snart fartyg finns inom området. Kontroll
härav sker genom speciell utkik.

De nu inträffade olyckstillbuden tyder
emellertid på att dessa försiktighetsåtgärder
antingen är otillräckliga
eller att de inte iakttagits på ett tillfredsställande
sätt.

Det är givetvis absolut nödvändigt att
hundraprocentiga garantier skapas mot
beskjutning av passerande fartyg, och
det torde också vara möjligt att åstadkomma
ett säkerhetssystem som tillgodoser
detta krav.

Med hänvisning härtill anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser herr statsrådet
att vidtaga för att de vid övningsskjutning
från Ravlundafältet inträffade
olyckstillbuden till sjöss inte skall upprepas? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. färdigställande av
Tjärnöleden i Göteborgs och Bohus län

Ordet lämnades på begäran till herr
HERMANSSON (ep), som anförde:

Herr talman! Den tekniska utvecklingen
har gett möjlighet att förse bygder,
som förut varit relativt isolerade, med
bättre kommunikationer. Självfallet har
detta medfört ett betydande uppsving i
olika avseenden för de områden som
berörts. Ännu återstår dock åtskilligt att

Nr 13

Tisdagen de» 11 april 1961

Interpellation ang. färdigställande av Tjärnöleden i Göteborgs och Bohus län

göra i dessa avseenden. Det är angeläget
att åtgärder, som bryter isolering
och ger berörd bygd bättre ekonomiska
betingelser, ges hög prioritet vid planeringen
av den fortsatta utbyggnaden på
kommunikationsområdet.

Dessvärre synes inte de statliga myndigheternas
handlande alltid följa en
sådan regel. Ett exempel härpå finns i
norra Bohuslän, som sedan länge haft
sysselsättnings- och avfolkningsproblem.
År 1946 påbörjades ett vägföretag som
skulle ge huvudparten av ökommunen
Tjärnö vägförbindelse med fastlandet.
Arbetet på vägleden har på grund av
allmänna arbetsmarknadspolitiska skäl
flera gånger avbrutits och legat nere i
flera år innan det ånyo upptagits. Härigenom
har självfallet färdigställandet
fördröjts. Det är nu 15 år sedan arbetena
påbörjades, men företaget är ännu
inte definitivt färdigställt. Arbetet har
nyligen ånyo avbrutits, trots att endast
en mindre del återstår.

Vägleden omfattar totalt ca 7 kilometer.
Tre broar, varav två större, ingår
i företaget. Leden löper från Dafter på
fastlandet över öarna Daftö och öddö
fram till Tjärnö, där kommunens centrum
är beläget. Den är färdigställd
fram till Tjärnö. Pa Tjärnö återstår
emellertid en vägsträcka om 1,5 kilometer
fram till kommunens centrum.
Denna vägsträcka är redan nu allmän
väg men är så illa underhållen och i så
dåligt skick, att vederbörande myndighet
av trafiksäkerhetsskäl sett sig nödsakad
att avstänga den för trafik med
motorfordon. Det beklagliga förhållandet
har därigenom inträffat, att befolkningen
på öarna Daftö och öddö har
broförbindelse fram till Tjärnö men kan
inte ta sig fram till kommunens centrum
på denna ö, emedan sista vägkilometern
ej är tillåten för fordonstrafik.
Tjärnöborna å sin sida har väg- och
broförbindelse till fastlandet, men kan
ej nyttja dessa för fordonstrafik på
grund av den nämnda vägsträckans dåliga
skick.

Det bör uppmärksammas att den aktuella
vägsträckan utgöres av allmän väg.
Det är ett högst rimligt krav att allmän

väg hålles i sådant skick att den ej behöver
avstängas för fordonstrafik.

Under sistlidna vinter har — liksom
tidigare — beredskapsarbete bedrivits
på vägföretaget. På grund av allmänna
arbetsmarknadspolitiska bedömningar
avbröts arbetet omedelbart före påsk,
trots att den aktuella vägsträckan son:
nämnts ännu inte var färdigställd eller
farbar. Det kan ifrågasättas om detta
överensstämmer med regeln att vid beredskapsarbetes
avbrytande skall nödvändiga
avslutnings- och färdigställningsarbeten
slutföras.

Arbetets senaste nedläggande har
skett under motivering av arbetsmarknadspolitiska
skäl. Förmodligen har avsikten
varit att den friställda arbetskraften
skulle kunna erhålla .sysselsättning
på annat håll, när sysselsättningsnivån
kan väntas stiga efter vintermånaderna.
Så bär emellertid inte blivit
fallet. Arbetsstyrkan, omfattande ett 15-tal man, är f. n. arbetslös, och arbetsmarknadsmyndigheterna
i länet har iute
kunnat ställa utsikt att bereda erforderlig
sysselsättning. Eu bidragande orsak
härtill är att medelåldern inom arbetsstyrkan
är hög. De flesta arbetarna
är hemmahörande i Vette kommun,
som redan före nedläggelsen hade ett
50-tal arbetslösa.

Kommunerna i norra Bohuslän har
haft avsevärda sysselsättnings- och näringspolitiska
problem. Det är angeläget
att alla möjligheter att reducera arbetslösheten
tillvaratages. Kommunerna hav
stora svårigheter, bl. a. beroende på den
belastning som arbetslösheten utgör, åt?
själva klara den upprustning som är
nödvändig. I detta sammanhang får det
nämnda vägföretaget tillmätas en viss
betydelse. Det skulle ge sysselsättning
under färdigställandet, och den färdigställda
vägen skulle ge bättre möjligheter,
inte minst med tanke på sommarturismen.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
frågor:

År statsrådet villig att snarast vidta -

Tisdagen den 11 april 1961

Nr 13

Interpellation ang. färdigställande av
ga åtgärder för att medel av anslag till
beredskapsarbeten ställes till förfogande
för skyndsamt färdigställande av Tjärnöleden? Om

detta inte är fallet, är statsrådet
i så fall villig att medverka till att den
i interpellationcn berörda vägsträckan
på bekostnad av medel för allmänt vägunderhåll
sättes i sådant skick att den
blir tillåten för motorfordonstrafik.

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 622, av herr Larsson, Lars, och herr
Gustavsson, Bengt, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 70, med förslag till
lag om församlingsstyrelse, m. m.;

nr 623, av herr Alexanderson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring, m. m.;

nr 624, av herr Alexanderson m. fl,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 45, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring, in. m.;

nr 625, av herrar Kaijser och Sveningsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. in.;

nr 626, av herrar Xord och Kronstrand,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, in. in.;

nr 627, av herr Pettersson, Harald,
m. fl, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.;

nr 628, av herr Virgin in. fl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 45,
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, in. in.;

nr 629, av herr Sandin, i anledning

Tjärnöleden i Göteborgs och Bohus län
av Kungl. Maj:ts proposition nr 45, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, in. m.;

nr 630, av herrar Gorthon och Schmidt,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 80, med förslag till lag om redareavgift
för sjöfolks pensionering, in. m.;

nr 631, av herr Jacobsson, Gösta, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
86, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och konkurrensområdet; nr

632, av herrar Sjönell och Virgin,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 86, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och konkurrensområdet; nr

633, av herr Hilding, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 98, angående
bidrag till viss busstrafik, in. m.;

nr 634, av herr Hilding, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 98, angående
bidrag till viss busstrafik, in. m.;

nr 635, av herrar Sveningsson och
Eskilsson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 98, angående bidrag till
viss busstrafik, in. in.;

nr 636, av herr Berg, Gunnar, och herr
Olsson, Ernst, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 109, angående ny
organisation av krigsmaktens högsta ledning; nr

637, av herr Nilsson, Ferdinand, och
herr Gustafsson, Nils-Eric, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 109, angående
ny organisation av krigsmaktens
högsta ledning;

nr 638, av herr Ollen, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 109, angående
ny organisation av krigsmaktens
högsta ledning;

nr 639, av herr Carlsson, Eric, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
76, angående vissa åtgärder i prisreglerandc
syfte på jordbrukets område,
in. in.;

nr 640, av herr Jonasson, i anledning
av Kungl. Maj.ts proposition nr 76, angående
vissa åtgärder i prisreglerandc
syfte på jordbrukets område, in. in.;

nr 641, av herr Jonasson och herr Pettersson,
Harald, i anledning av Kungl.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Maj:ts proposition nr 76, angående vissa
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m.;

nr 642, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 92, angående
statens stöd åt växtförädlingen,
in. m.; och

nr 643, av herr Schmidt m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

93, angående ombildning av statens reproduktionsanstalt
till aktiebolag, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.35.

In fidem

Fritz af Petersens

Onsdagen den 12 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Gezelius för tiden till och
med den 18 innevarande månad på
grund av ett från honom inkommet, nu
uppläst läkarintyg, utvisande att han till
följd av trigeminusneuralgi vore sjukskriven
för tiden till och med sistnämnda
dag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 111, angående vissa avtal med Göteborgs
stad berörande Göteborgs universitet;
och

nr 121. angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter
in. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 122, med förslag till förordning om
tillverkning av sprit och vin, m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ris proposition nr
124, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1960 och 1961
vid dess tolfte ordinarie möte fattade
beslut.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

128, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. in.;

nr 129. med förslag om återföring av
vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel; och
nr 130, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648).

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

131, angående avgiftsfrihet vid inbetalning
till eget postgirokonto; och
nr 132, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om rätt till
avdrag'' vid 1961 års taxering för avsättning
til! pensionsstiftelse.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 133, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 10
maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskotter
Kungl. Maj:ts proposition nr
138, angående Sveriges anslutning till

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

én konvention för upprättande av en europeisk
organisation för astronomisk
forskning rörande södra stjärnhimlen.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 622 till konstitutionsutskottet,

motionen nr 623 till behandling av lagutskott,

motionen nr 624 till statsutskottet och
motionerna nr 625—629 till behandling
av lagutskott.

Vid föredragning av motionen nr 630
hänvisades densamma, såvitt avsåge anslag
till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt,
till statsutskottet samt i övrigt till
behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 631 och 632 till statsutskottei,

motionen nr 633 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 634—638 till statsutskottet
och

motionerna nr 639—643 till jordbruksutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 46 och 47, första
lagutskottets utlåtanden nr 25 och 26,
andra lagutskottets utlåtande nr 36 samt
tredje lagutskottets utlåtanden nr 14—18.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för
vissa värnpliktiga, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 27 januari 1961 dagtecknad
proposition, nr 39, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

I propositionen hade föreslagits, att
tiden för repetitionsövningar vid armén
och kustartilleriet under budgetåret
1961/62 skulle avkortas från 30 till 25
dagar.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 558 i
första kammaren av herr Ewerlöf m. fl.
och nr 661 i andra kammaren av herr
Hjalmarson in. fl. samt

motionen nr 662 i andra kammaren
av herr Wedén.

I motionerna I: 558 och II: 661 hade
hemställts, att riksdagen icke måtte bifalla
propositionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:558 och 11:661, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 39;

B. att motionen II: 662, i den mån den
icke kunde anses besvarad genom vad
utskottet i utlåtandet anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation vid utskottets hemställan
under A hade avgivits av herr Virgin
och fröken Wetterström, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
hort under A hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna 1:558
och II: 661, måtte avslå förevarande proposition,
nr 39.

Herr TALMANNEN yttrade:
överläggningen i anledning av andra
lagutskottets nu föredragna utlåtande nr
18 må omfatta jämväl statsutskottets utlåtande
nr 4, punkten 1; eventuella yr -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. utbildningstiden för vissa värnplikt
kanden vid sistnämnda punkt skall dock
framställas först efter det punkten föredragits.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Man brukar ju i modern
verksamhet tala om det viktiga samspelet
mellan materiella och personella resurser.
Det kan man också lämpligen
göra när det gäller försvaret. Dess effekt
beror givetvis dels på den tekniska
utrustningen och dels på det sätt och
den skicklighet, med vilken denna utrustning
handhas. En självklar strävan
efter att för en given totalkostnad få ut
största möjliga valuta måste syfta till ett
rätt avvägt förhållande mellan de båda
faktorerna material och utbildning.
Förstklassig och dyrbar material ger endast
fullgod effekt om den betjänas av
personal, som är väl tränad för uppgiften,
medan å andra sidan en aldrig så
välövad personal inte kommer till sin
rätt, om den inte till sitt förfogande har
den bästa tekniska utrustningen.

Det måste därför vara en samhällsangelägenhet
av rang att se till, att denna
avvägning blir så riktig som möjligt,
sa att de väldiga belopp som försvarskostnaderna
utgör också ger största möjliga
försvarskraft.

Det är vidare säkerligen så, att den
rätta avvägningen mellan kostnaden för
material och kostnaden för utbildning
förskjutes allt eftersom den tekniska utvecklingen
går framåt. Hur denna förskjutning
sker är svårt att säga — troligen
sker den väl olika för olika typer
av förband och olika delar av försvarsmakten
— men all sannolikhet tyder på,
att teknikens utveckling i stort sett skärper
kraven på utbildning. Det var väl
troligen detta, som 1960 års försvarsutredning
hade i tankarna, när den i sitt
betänkande säger, att det är angeläget
att pröva om inte en övergång till flera
men kortare repetitionsövningar skulle
ge större försvarseffekt inom oförändrad
kostnadsram. Man menade, att åtskilliga
fördelar skulle vara att vinna om repetitionsövningarna
skulle komma tätare.
Dels skulle förbanden inte ha undergått

sra, m. m.

så stora förändringar — med nuvarande
sexårsintervall räknar man faktiskt
med en avgång av långt över hälften —
dels skulle den kortare tiden sedan föregående
övning medge snabbare repetition
av tidigare inlärda färdigheter ochdels
slutligen skulle den tekniska utvecklingen
inte ha hunnit att kräva så stora
förändringar i organisationen och metoderna.
Allt detta skulle medge att den
enskilda repetitionsövningen skulle kunna
göras kortare än nu.

Om man kan få större försvarseffekt
vid en viss omläggning av repetitionsövningarna,
så kan man naturligtvis alternativt
tänka sig, att man skulle kunna
göra en besparing genom samma omläggning
om man endast kräver bibehållen
försvarseffekt. 1959 års besparingsutredning
för försvaret — Älmebyutredningen
— har också från sina utgångspunkter
försökt finna en sådan form.
Utredningen har då tänkt sig, att repetitionsövningarna
skulle förläggas i uppehållet
mellan två årsklassers utbildning
och att utbildningsresultatet dii
skulle kunna förbättras genom den rikliga
tillgång på befäl och utbildningsanordningar,
som då är för handen. Just
bristen på kunnigt befiil är ju normalt
det som kanske mest begränsar övningseffekten,
och därför skulle härigenom,
menade man, en förkortning med 5 dagar
kunna ske.

Man kan ur skilda synpunkter vara
kritisk mot besparingsutredningens förslag
på denna punkt, men detta utgår i
varje fall från den förutsättningen, att
försvarseffekten inte skulle få minska.

När Kungl. Maj:t enligt proposition nr
39 nu vill ha eu förkortning med 5 dagar,
så föreslås emellertid inte åtgärder,
som helt kan kompensera bortfallet av
övningstid. Inte heller ges några övertygande
motiv för förkortningen. Man säger
att man vill pröva besparingsutredningens
förslag, men det är alltså ingalunda
besparingsutredningens förslag
man följer och inte heller försvarsutredningens
eller något annat förslag, som
tillkommit i samråd med de sakkunniga
och ansvariga militära myndigheterna
eller ens med deras kännedom. Det är

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

dessutom svårt att första vad för slags
resultat, som en försöksverksamhet skall
kunna lämna, när den inte ger några
möjligheter till jämförelser.

Hade man verkligen avsett att förutsättningslöst
pröva, vad en förkortning
av repetitionsövningarna skulle innehära
i utbildningseffekt och hade man samtidigt
varit angelägen om att åstadkomma
så små skadeverkningar som möjligt
genom denna undersökning, då hade
man väl ändå begränsat den till ett fåtal
typiska förband, som man alternativt givit
den kortare och den normala övningstiden.
Med stöd av en lämpligt utformad
försöksmetodik hade man då
kunnat —- och jag tror endast då kunnat
—- få möjlighet till en rent objektiv
bedömning.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu
■sagt och vad som därutöver är anfört i
den reservation, som är fogad till andra
lagutskottets utlåtande nr 18, ber jag att
få yrka bifall till denna reservation,
d. v. s. avslag på propositionen nr 39.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Då talmannen medgivit
att statsutskottets utlåtande nr 4, punkt
1, får behandlas samtidigt som andra
lagutskottets här föreliggande utlåtande,
skall jag be att få säga några ord i anslutning
till behandlingen av anslagsfrågan
i detta ärende i statsutskottet.

Under behandlingen av denna anslagsfråga
— som alltså sammanhänger med
repetitionsövningarna — har inom statsutskottet
yppats förvåning över att regeringens
beslut att föreslå förkortning
av repetitionsmötena under nästa budgetår
inte bringades till försvarskommitténs
känedom innan denna avlämnade
sitt betänkande. Den irritation som härigenom
uppkommit har föranlett ett särskilt
uttalande, som fogats till statsutskottets
utlåtande nr 4. Liksom övriga
folkpartister i statutskottet har jag skrivit
under detta uttalande, och det är
med anledning därav som jag ber att få
knyta några reflexioner till denna sak.

Den meningsgrupp, som jag företräder,
biträder regeringens förslag att ge -

nom en tillfällig förkortning av repetitionsmötena
ge praktiskt material för de
undersökningar, som den särskilde utredningsmannen
skall göra. Dessa undersökningar
avser ju möjligheten att
genom en rationalisering skapa förutsättningar
för en framtida, mer bestående
förkortning av repetitionsmötenas
längd, en tanke som framkastats av 1959
års besparingsutredning. Den besparing
på 5 miljoner kronor, som uppstår genom
den tillfälliga minskningen av repetitionsmötenas
längd, har vi givetvis
inte heller någon anledning att avvisa.
I sak har vi således i denna punkt ingen
anledning att motsätta oss regeringens
förslag.

Däremot finner vi det märkligt, att
— när beslutet om repetitionsmötenas
förkortning fattades av regeringen så tidigt
som under första hälften av oktober
i fjol — den då alltjämt arbetande
försvarskommittén icke underrättades.
Den granskade ju försvarets alla väsentligare
utgiftspunkter med förstoringsglas
i syfte att undersöka, om besparingsmöjligheter
eventuellt fanns utan
att försvarseffekten därför eftersattes.
Som ofta sådana gånger förelåg delade
meningar, men man var överens om en
sak, nämligen om önskvärdheten av att
nå ett enigt resultat, så att en försvarsstrid
av gammalt illa beryktat märke
skulle kunna undvikas. Här samlades
man alltså för att diskutera sig fram till
en kompromiss, men ingen visste att regeringen
hela tiden hade ytterligare en
åtgärd i bakfickan.

Den av regeringen föreslagna förkortningen
påverkar ju ostridigt kostnadsramen
med ett icke alldeles obetydligt
belopp. Som numera är känt är meningarna
också delade huruvida beslutet påverkar
landets försvarskraft eller ej.

Alla skäl borde alltså ha förelegat för
regeringen att meddela sitt beslut i stället
för att hålla detta hemligt till dess
kommittén kompromissat ihop sig och
avslutat sitt arbete.

Vi beklagar att denna situation uppstått.
De fördelar, som vårt försvar åtnjutit
under de senaste decennierna genom
att försvarsfrågan kunnat hållas

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

över partistriderna, finner vi vara alltför
värdefulla för att behöva riskeras
genom sådana här manipulationer.

Jag har ansett sig böra göra detta uttalande
för att understryka de synpunkter
som från min och mina partikamraters
sida motiverat anslutningen till det
särskilda uttalandet. Samtidigt vill jag
uttrycka förhoppningen att det passerade
får vara en engångsföreteelse, så
att försvarets problem i den oroliga
värld, vari vi lever inte minst just nu,
alltfort i vårt land skall kunna lösas utan
förödande partistrider.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är väl känt för oss
litet var att utvecklingen i fråga om tekniken
på försvarets och det militära området
över huvud taget går mycket
snabbt. Likaväl som vi i fråga om alla
andra samhällsfunktioner måste rätta
oss efter den utveckling, som äger rum
på respektive områden, måste vi naturligtvis
också göra det inom försvaret.

Vi kan följaktligen inte envist hålla
fast vid att om vi vid ett tillfälle har
bestämt oss för en viss utbildningstid
för de olika försvarsgrenarna, så skulle
vi därmed inte ens kunna undersöka,
vilka förändringar i utbildningstidens
längd som kunde vara tillrådliga i det
ena eller andra nya läget. En dylik
ståndpunkt är alltför steril. Jag kan inte
tänka mig att man skulle kunna träffa en
uppgörelse om försvarets kostnadsram
som skulle vara så snäv och behöva hållas
så till punkt och pricka, att vi inte
ens skulle kunna göra vissa undersökningar
och utredningar om möjligheterna
att förbilliga eller effektivisera vårt
försvar.

Andra lagutskottets uttalande innebär
ju ingenting annat än att man anser det
vara angeläget att undersöka, huruvida
det inte är möjligt att med en kortare
utbildningstid fä samma eller kanske till
och med bättre försvarseffekt än vad vi
uppnår med nuvarande utbildningstid.

Vi får heller inte vara främmande för
den tanken, att lika val som vi tidigare
haft olika lång utbildningstid för armén

och specialvapnen kan det tänkas, att
de nya vapen, som vi numera har, kan
kräva längre utbildningstid för somliga
värnpliktiga, medan vi kanske för andra
grupper kan nöja oss med kortare
utbildning. När det gäller dessa ting är
det självfallet försvarets effektivitet som
vi skall se till, och ingenting annat.

Det kan hända att eu sådan utredning
som det här är fråga om och andra liknande
utredningar i framtiden kommer
att leda till att vårt försvar blir dyrare.
Resultatet kan också bli att försvaret blir
billigare. Vi vet i dag faktiskt ingenting
om hur det i det avseendet kommer att
bli. Då utvecklingen på det militära området
går så fort som den nu faktiskt
gör, kommer vi dock helt säkert att gång.
efter annan tvingas vidta åtgärder av
detta slag. Jag finner för min del den
föreslagna åtgärden vara fullt försvarlig
och i högsta grad tillrådlig. Vi som.
utgör majoriteten inom andra lagutskottet
har därför inte kunnat finna någon
anledning att motsätta oss den proposition,
som regeringen har lagt fram, utan
vi tillstyrker densamma.

Jag ber därför, herr talman, att fä
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr Elowsson säger,
att man måste kunna undersöka vilka
möjligheter man har att effektivisera
försvaret, har vi självfallet inga delade
meningar. Det är angeläget att göra alla
sådana undersökningar. Men när lierr
Elowsson fortsätter och säger, att man
nu vill på föreslaget sätt undersöka, i
vilken mån en kortare utbildningstid
kan ge samma eller bättre effekt, förstår
jag inte riktigt vad herr Elowsson menar,
eftersom det inte är föreslaget några
anordningar som skulle kunna kompensera
den förkortade övningstiden.

Man kan naturligtvis diskutera betydelsen
av förkortningen och ha olika
åsikter om huruvida en förkortning med
cirka 10 procent är mycket eller litet när
det gäller en redan förut knappt tillmätt
övningstid. Vad jag dock inte kan fatta
är hur man kan säga, som herr Elowsson

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

gör och som det görs i propositionen, att
den föreslagna förkortningen inte skulle
betyda någonting alls. Det förefaller mig
vara en egendomlig argumentering. Den
är lika egendomlig som när man i propositionen
säger, att förkortningen i viss
mån kompenseras genom att en lördag
och en söndag kommer att ingå i de fem
dagar, som förkortningen avser, medan
man på ett annat ställe säger, att förkortningen
är värdefull genom att den
tillför folkhushållet 400 000 arbetsdagar.
Då tar man ingen hänsyn till att förkortningen
omfattar även en lördag och
en söndag.

Jag har inte kunnat underlåta att göra
den reflexionen när jag följt detta ärende,
att man här handskats alltför lättvindigt
med en angelägenhet som är av
vital betydelse för vårt försvar och därmed
för hela vårt folk.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Om man lever i den föreställningen,
att antalet dagar och utbildningens
effektvitet är synonyma begrepp,
då kan man resonera som herr
Virgin, men vi kan träffa gamla, förståndiga
människor som är varma försvarsvänner
och som när de kommer
hem från repetitionsövningar bedyrar,
att den utbildningstid som de har spillt
dessvärre icke har utnyttjats effektivt.
Jag har träffat sådana personer gång
efter annan och resonerat ingående med
dem, och jag har mer än en gång tagit
upp ett resonemang också med officerare
där hemma. De båda parterna resonerar
på var sitt sätt: officerarna säger
bestämt att utbildningstiden utnyttjas effektivt,
medan de värnpliktiga, som jag
inte har den minsta anledning att misstro,
i många fall säger motsatsen. Jag
vill emellertid understryka, att jag har
träffat åtskilliga värnpliktiga som har
sagt precis detsamma som officerarna.

Detta skapar en tvehågsenhet, som jag
antar att regeringen har ansett det angeläget
att om möjligt skingra; regeringen
vill undersöka på vilket sätt utbildningstiden
kan göras effektiv. Såsom

jag nämnde tidigare är det klart att det
kan bli fråga om en längre utbildningstid
för somliga och en kortare utbildningstid
för andra. I ett sådant sammanhang
måste naturligtvis kompensationskravet
vägas, och följaktligen kan inte
regeringen och inte heller riksdagen besluta
om s. k. kompensation förrän man
är på det klara med var denna i så fall
skall sättas in — på vilket område den
behövs och på vilket område den inte
behövs.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att det
förekommer spilltid och slöseri vid repetitionsövningarna
ibland ■— det vågar
jag inte yttra mig om — men i den
mån så kan vara fallet beror det säkerligen
på omständigheter, som på intel
sätt rättas till genom den nu föreslagna
anordningen. Det beror t. ex. på att ledarna
för utbildningen själva är värnpliktiga
som skall utbildas. Då ligger
det i sakens natur att de inte från början
kan vara förstklassiga instruktörer.

Hade hela försöksverksamheten avsett
att rätta till detta förhållande och ge
möjligheter till undersökningar i sådant
syfte, hade den självfallet inte mött någon
opposition från vårt håll.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Med herr talmannens
tillstånd skall iag i det här sammanhanget
anföra några synpunkter på fjärde
huvudtiteln.

Vi har i anslutning till denna huvudtitel
lämnat in ett par motioner, i vilka
vi utvecklar våra synpunkter på militärpolitiken
i stort. Den ena är en principmotion,
som handlar om militärmaktens
organisation och innehåller förslag
om dess utbyggnad till ett verkligt netitralitetsförsvar
på längre sikt. Den andra
motionen syftar till omedelbara besparingar
inom ramen för den nu gällande
militärorganisationen, besparingar
på sammanlagt omkring 800 miljoner
kronor, och som en konsekvens därav

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

4ng. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

en minskning i beställningsbemyndigandena
med 470 miljoner kronor.

Nu säger utskottet bara ja till regeringens
och militärledningens alla anspråk
och åberopar 1958 års försvarsuppgörelse,
som tycks ha blivit någonting
helt sakrosankt i detta sammanhang.
Jag vill emellertid säga, att man
nog väsentligt går vid sidan om verkligheten
när man försöker exploatera
1958 års försvarsuppgörelse som ett uttryck
för den försvarsvilja som finns här
i landet och som ett uttryck för hur
folket sluter upp kring de partier som
står bakom uppgörelsen. När denna uppgörelse
träffades 1958 fanns det en stark
opinion mot den i både regeringspartiet
och fackföreningsrörelsen och i en
rad andra organisationer av olika politisk
och ideell kulör.

Om man nu ändå påstår, att det inte
finns någon opinion för en minskning
av försvarskostnaderna och för en omläggning
av hela försvarsorganisationen,
så tycker jag att man bör erinra sig resultaten
av de senaste opinionsundersökningarna.
Vid den senaste undersökningen
ville endast 6 procent av de tillfrågade
öka militärutgifterna, 30 procent
ville minska dem och 27 procent
var tveksamma, under det att 37 procent
ansåg att militärutgifterna kunde
vara ungefär som de är nu. I den mån
man nu kan värdera en sådan opinionsundersökning
måste man väl dra den
slutsatsen, att det egentligen bara var
6 procent som understödde 1958 års
uPPgörelse, vilken till sina konsekvenser
inebär att vi år för år får ökade militära
utgifter.

De som vill minska försvarsutgifterna
är ingalunda människor som ställer sig
på en försvarsnihilistisk ståndpunkt; det
är folk som vill att vi skall ha ett verkligt
neutralitetsförsvar till skäliga kostnader,
vilket till sin utformning och sina
uppgifter innebär att vi får ett effektivare
försvar för vår neutralitet.

Jag vill också påpeka att den nuvarande
inriktningen av hela vår militärpolitik
passar mycket illa in i den utrikespolitiska
målsättning om alliansfrihet
och neutralitet, som regeringen knä -

sätter och som den i varje fall har fullt
stöd för från det parti som jag representerar.

Den militära ledningen tänker tydligen
i mycket föråldrade kategorier -—
det framgår ju också av propositionen
liksom av utskottsutlåtandet — när man
ger flyget en mycket klart prioriterad
ställning. Men har ändå inte i nuvarande
tid, i de interkontinentala robotvapnens
och kulbaneraketernas period, flyget förlorat
mycket av sin forna betydelse?
Man säger på utländskt militärt håll, att
stridsflyget nästan helt kommer att ersättas
av raketteknik och att man därför
måste lägga om sina militära dispositioner.

Jag vill också erinra om att flyget är
ett av de mest sårbara vapenslagen, en
sak som fick en mycket klar bekräftelse
under det andra världskriget, där flygvapnet
i flera länder blev demolerat
praktiskt taget innan det hade trätt i
funktion. Och i nuvarande tid — om det
skulle bli ett nytt storkrig — förstår
man att dess sårbarhet är ännu större.
Men trots alla dessa erfarenheter upprätthåller
den militära ledningen och
regeringen sina gamla synpunkter beträffande
flyget.

Vi har ansett att man utan att minska
försvarets effektivitet skulle kunna skära
ned anslaget till flygvapnet med över
350 miljoner kronor. Det är dåligt planerat
att satsa så mycket pengar som
nu görs på ett vapen, som den moderna
tekniken egentligen har gått förbi. Det
är en ståndpunkt som inte bara vi omfattar
utan som också delas av åtskilliga
andra här i landet, även av vissa ansedda
militärer.

Jag vill alltså understryka, herr talman,
att det inte föreligger någon enighet
inom folket om 1958 års försvarsuppgörelse
utan att en allt starkare olust
utbreder sig över de våldsamt stigande
militära kostnaderna. Enligt senaste
uPPgifter — lämnade av finansminister
Sträng — uppgår kostnaderna för totalförsvaret
till 3,6 miljarder kronor för
att upprätthålla en försvarsorganisation,
som enligt den högsta militära ledningens
målsättning har till uppgift att söka

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

hålla stånd i någon vecka eller ett par
veckor till dess, som man säger, vi kan
räkna med att få hjälp utifrån.

Det föreliggande utskottsutlåtandet
och över huvud taget försvarshuvudtiteln
visar, att man icke tar några som
helst hänsyn till de berättigade stämningar
mot den miljardrullning på militärväsendets
område, som under flera
år ägt rum och som man tar sikte på
skall fortsätta under överskådlig tid
framåt. Man går nu i stället in för att
militärutgifterna skall stiga med 70 miljoner
kronor till följd av teknisk utveckling
och 60 miljoner kronor på grund
av löne- och prisstegringar. Vidare skall
marinen få 20 miljoner kronor utöver
den tidigare ramen, och dessutom accepterar
man i princip att också kapifalbudgeten
skall uppräknas med omkring
2,5 procent för den s. k. tekniska
utvecklingen, vilket är ett steg ytterligare
på den väg som 1958 års försvarsuppgörelse
innebar.

Om inte riksdagen sätter stopp för
denna miljardrullning kan vi se fram
emot att vi inom kort tid är uppe i en
fotal militärutgift på omkring 4 miljarder
kronor. Då man vet att de direkta
statsskatterna, om vi borträknar sjukförsäkringsavgifter
och folkpensionsavgifter,
inte ens uppgår till 6 miljarder kronor,
framstår ju orimligheten i en sådan
utgiftspolitik så mycket klarare.

Jag vill till sist, herr talman, understryka
att när vi från vårt håll förfäktar
dessa synpunkter är det inte utifrån
några som helst försvarsnihilistiska aspekter.
Så länge staterna i världen ännu
inte har beträtt vägen till avrustning
kan Sverige naturligtvis inte isolerat avstå
från att anslå medel för att upprätthålla
ett neutralitetsförsvar. Vi anser
emellertid att man kan organisera
ett neutralitetsförsvar på annat sätt, ett
försvar som inte bygger på den mycket
dyrbara tekniska utrustning, som de nuvarande
stridskrafterna har, utan ett
neutralitetsförsvar som bygger på folkets
levande värnkraft. .lag tror att erfarenheterna
dels från det andra världskriget
och dels från vad som har inträffat
efter detta krig säger oss, att

•> Första kammarens protokoll 1061. Nr .

ett sådant försvar är väsentligt effektivare
när det gäller att upprätthålla landets
nationella frihet och oberoende än
vad den nuvarande militärorganisationen
kan bli. Jag erinrar om Algeriet,
där relativt fåtaliga och i fråga om vapenteknik
mycket klent utrustade styrkor
ändå i åratal har hållit stånd mot
stormakten Frankrike, som praktiskt taget
hela tiden har tvingats att där hålla
en militärkontingent på 400 000 till
500 000 man.

Vi anser alltså att en ny organisation
för försvarsmakten måste komma till
stånd, som i anda och sanning gör den
till ett neutralitetsförsvar. Det är en
sak som vi har förfäktat i våra motioner.

Herr DAHL (s):

Herr talman! I anslutning till andra
lagutskottets utlåtande nr 18, som gäller
repetitionsövningarna, vill jag som
en inledning till det jag här kommer
att säga uttala min tillfredsställelse över,
att försvarsministern sökt att på denna
väg minska försvarskostnaderna och tagit
ett ordentligt grepp. Säkerligen kan
jag även tala för dem, som berörs av
repetitionsövningarna, när jag säger, att
alla som varit med om dessa övningar,
nog har klart för sig, att den föreslagna
minskningen av antalet dagar inte kommer
att på något sätt minska försvarsmaktens
effektivitet. De värnpliktiga
kommer med tacksamhet att notera denna
minskning, i förhoppningen att de
återstående dagarna skall utnyttjas effektivt
och ändamålsenligt, så att tomgången
i repetitionsövningarna blir
mindre än hittills ofta varit fallet.

Utvecklingen går mycket snabbt, som
herr Elowsson sade, och man måste
räkna med en successiv ökning av utgifterna
på alla samhällslivets områden,
en ökning, som vi får vara beredda att
acceptera. Dessa utgiftsstegringar är
ofrånkomliga, men försvarsutgifterna får
enligt min uppfattning inte hålla jämna
steg med utgiftsstegringen på andra områden.
Vi kan helt enkelt inte med hänsyn
till våra inkomster och vår ekono -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1901

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

mi hålla den takten, utan vi får begränsa
försvarskostnaderna med hänsyn till
de inkomster och de möjligheter, vi har. I
det syftet har också en motion väckts,
där vi begär en snabbutredning med
uPPgift att fastställa en kostnadsram för
försvarsorganisationen, vilken står i
rimlig proportion till andra utgifter. Jag
anser, att ett litet land som Sverige inie
får öka försvarsutgifterna på ett sätt
som hämmar och försvårar andra delar
av nationens liv.

De nu i fjärde huvudtiteln framlagda
förslagen bygger på 1960 års snabbutredning.
Man skulle ju ha väntat sig
ett slut på kostnadsökningen ocli ett allvarligt
försök — utöver förkortningen
av repetitionsövningarna, som försvarsministern
har föreslagit — att spara på
försvarets olika områden. Men i stället
finner vi, att den föreliggande propositionen
innebär stegrade kostnader. Sedan
1958 synes visserligen en del rationaliseringar
ha företagits, vilka medfört
kostnadssänkningar, men det sägs ju i
propositionen: »Av rationaliseringsåt gärder

föranledda besparingar liar enligt
den ordning, som tillämpats sedan
1958, icke påverkat kostnadsramen.»
Trots besparingarna har man alltså inte
kunnat notera någon utgiftsminskning,
därför att de inbesparade medlen förbrukats
på andra områden — vi vet ju
att det inom militärväsendet finns möjligheter
att förbruka praktiskt taget hur
mycket pengar som helst.

Naturligtvis är detta en felaktig ordning.
Med hänsyn till samhällsekonomiska,
statsfinansiella och sociala förhållanden
bör försvarets sparsamhetsoch
rationaliseringsåtgärder sikta till en
sänkning av de militära kostnaderna.
Enligt min uppfattning har den synpunkten
i mycket stor utsträckning gehör
ute bland svenska folket. Vi känner
alla här i riksdagen till de eftersatta områdena
— skolorna, sjukvården, åldringsvården,
invaliditetsersättningen och
vården av de handikappade, liksom vattenvården,
vägbyggena o. s. v. överallt
finns det uppgifter, som pockar på medel,
för att vi skall kunna ordna förhållandena
ändamålsenligt, rationellt

och mänskligt. Från alla håll klagar man
också på skattetrycket. Allt detta gör det
önskvärt att minska försvarsutgifterna.
De far inte stå hindrande i vägen, när
det gäller att ordna angelägenheter, som
ligger folkets vardag nära. Jag tvekar
inte att säga, att de nuvarande försvarskostnaderna
överskrider rimlighetens
gränser.

Propositionen framhåller liksom för*
svarskommittén rustningarnas fredsbevarande
effekt. Det sägs bl. a. att den i
1958 års försvarsbeslut avsedda försvarseffekten
i allt väsentligt har kunnat upprätthållas.
Naturligtvis är detta riktigt i
det läge som kännetecknat den gångna
tiden, då vi inte hotats från något håll,
men jag är övertygad om, att samma effekt
kunde ha upprätthållits med eu annan
och billigare försvarsorganisation.

Försvarskommittén föreslår, att den
plan, som nu kommer att fastställas,
skall omfatta en tid av två år. Det förordas
också i propositionen. Vi har således
två år på oss, och under den tiden
bör en ordentlig utredning företas. Den
blivande försvarsutredningen, så som vi
föreslår den i vår motion, bör få en allsidig
sammansättning och direktiv, som
syftar till att få fram en billigare och
efter våra ekonomiska förhållanden bättre
avpassad försvarsorganisation. Vi närmar
oss helt säkert den tidpunkt, när vi
måste ta ställning till kostnadsramen.
Här har ju kärnvapenfrågan diskuterats,
och även om den ligger så att säga pa
is och något beslut inte kommer att vara
aktuellt inom den närmaste tiden, ståtvi
i alla fall inför ett avgörande, som
innebär, att vi får tänka oss å ena sidan
försvarskostnader av astronomisk omfattning
och å andra sidan försvarskostnader,
som håller sig inom rimlighetens
ram och som vi kan säga är försvarbara
ur synpunkten av andra utgifter, som är
nödvändiga.

Jag kommer att yrka bifall till motion
1:187, som är väckt i båda kamrarna
och som främst går ut på, att vi
skall få till stånd en parlamentarisk utredning
som efter de riktlinjer, som jag
här försökt antyda, fastställer en kostnadsram,
som står i rimlig proportion

Onsdagen den 12 april 1901

Nr 13

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

till de möjligheter, vi har att tillgodose
utgiftskraven även på andra områden,
sålunda jämsides med att vi håller en
försvarsorganisation, som vi tror kan
hä''Tda den neutralitet, som vi alla vill
skall hävdas.

Häri instämde herr Svedberg, Lage, (s).

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr Dahl säger att
vi måste begränsa våra försvarskostnader
så att de står i rimlig proportion
till andra allmänna kostnader och till
nationens övriga behov, kunde man kanske
få den uppfattningen att vi i Sverige
ligger särskilt illa till i fråga om försvarskostnaderna.
Så är emellertid inte
fallet. Om man ser på vad andra nationer
med intresse för en bibehållen självständighet
offrar för sitt försvar, finner
man att kostnadssiffrorna ligger vid
omkring 20 procent av statsutgifterna.
Våra försvarskostnader ligger snarare
något under än över detta medeltal.

När herr Dahl vidare säger att vi inte
kan få gehör hos svenska folket för det
försvar, som vi nu har, kan man inte
undertrycka den tanken att de, som har
förmånen av att på ett eller annat sätt
betraktas som föredömen, drar på sig
ett tungt ansvar om de inte använder
sitt inflytande till att försöka övertyga
dem, som behöver övertygas, om att försvaret
är nödvändigt och att uppoffringar
för försvaret är oundvikliga i en
ond tid och en ond värld.

Herr DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Virgin förklarade,
att jag skulle sagt, att vi inte hade gehör
hos svenska folket för det försvar,
vi nu har. Detta har jag aldrig sagt! Hos
99,99 % av svenska folket har vi säkerligen
förståelse för, att det behövs ett
försvar. Det finns inte någon i ansvarig
ställning, som reser ut och predikar
något annat i dag.

Men vad jag här har sagt — och som
ingen kan förta mig rätten att framföra
på en stor del av svenska folkets vägnar
-—• är, att försvarskostnaderna inte får

bli hur höga som helst och framför allt
inte så höga, att andra livsviktiga områden
blir eftersatta. Det är den linjen,
som jag driver och inte någon försvarsnihilistisk
linje för att hos det svenska
folket utså misstro mot försvaret. Enligt
min och mångas uppfattning är försvarskostnaderna
för höga.

Det är mycket riktigt, att det finns
andra länder, som offrar 20 och kanske
även 30 procent av sin nationalinkomst
på försvaret — jag kommer inte ihåg
statistiken exakt. Dessa länder kan vi
inte efterlikna, då Sverige är en liten
nation. Om Amerika och Ryssland eller
andra länder, som har imperialistiska
intressen, och anser sig ha helt andra
uppgifter för sin försvarspolitik än vi,
offrar gigantiska belopp, därför att det
ligger i linje med deras politik, så är
det deras ensak. Sverige, som är en liten
nation med neutralitetspolitik som
riktmärke, har inte samma intresse av
att trissa upp försvarskostnaderna till
motsvarande höjder.

Enligt min uppfattning bör vi med
hänsyn till de inkomster och möjligheter
vi har begränsa försvarskostnaderna
och söka skapa ett effektivt försvar
inom ramen för en budget, som det är
rimligt för oss att fastställa och som
jag anser, att den utredning vi föreslår
skulle försöka komma fram till genom
att finna möjlighet till besparingar på
olika områden.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Man kan beklaga den irritation,
som uppstått med anledning av
de delade meningar som föreligger om
den försöksverksamhet som har föreslagits
av Kungl. Maj:t i fråga om viirnpliktstidcn
under repetitionsövningarna.
Man kan också beklaga att inte försvarskommittén
hölls underrättad. Om så hade
skett kanske en hel del av vad vi nu
upplever kunnat vara ur världen.

Avsikten med Kungl. Maj:ts förslag,
nämligen att undersöka möjligheterna
att förbilliga försvaret utan alt försvarseffekten
minskar genom att minska re -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

\ng. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

pctitionsövningarna med fem dagar, är
helt i linje med det förslag som framlagts
av försvarets besparingsutredning
och som en särskild utredningsman
är tillkallad att undersöka. Vi kan ha
vilka åsikter vi vill om riskerna med
denna avkortning, men sannolikheten talar
vid för att riskerna inte är så stora
om avkortningen begränsas till att ske
under ett år, vilket ju är avsikten. För
egen del bedömer jag inte risken för en
sänkning av effektiviteten som överhängande.
Skulle det visa sig, när försökens
utfall studeras, att reservanternas
farhågor har besannats, får man väl
i konsekvensens namn rätta kommande
åtgärder på detta område därefter.

Frågan om förkortning av värnpliktstiden
är en lagfråga och har därför prövats
av andra lagutskottet. Riksdagen
har nu att ta ställning till det föreliggande
utskottsförslaget. Statsutskottet,
som har att pröva anslagsfrågan, har
utgått ifrån att Kungl. Majt:s förslag
kommer att godkännas. Det innebär att
försvarsanslaget minskar med beräknade
fem miljoner kronor, fördelade på de
punkter som avser anslag till de värnpliktigas
löne- och mathållning, till familjebidrag
och kanske något annat. Utskottet
har inte haft någonting att erinra
häremot, och jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan i detta
avseende.

Till utskottets utlåtande finns emellertid,
vilket herr Lundström påpekade,
ett särskilt yttrande, som jag har anslutit
mig till. Även om jag i sak ansluter
mig till Kungl. Maj:ts förslag i
fråga om en minskning av repetitionsövningarnas
längd, finner jag det nämligen
i likhet med herr Lundström anmärkningsvärt,
att statsrådet inte önskat
informera den då sittande utredningen
om vad som planerades. Jag tror
att det hade varit lyckligt, om utredningen
fått möjlighet att bedöma konsekvenserna
av detta förslag utifrån de
utgångspunkter som kommittén hade.

Jag är klart medveten om att statsrådet
inte hade någon skyldighet att
hålla kommittén underrättad om sina
planer, men jag tror att det hade varit

nyttigt med en sådan information. Jag
hoppas nu bara att inte denna händelse
kommer att påverka försvarsfrågan i
framtiden, utan att möjlighet alltjämt
skall ges för partierna att förtroendefullt
kunna diskutera försvarsspörsmålen och
om möjligt komma fram till samlande
lösningar. Jag tror att detta är synnerligen
viktigt just i försvarsfrågan.

Som vi har hört av herrar öhman och
Dahl har statsutskottet i anslutning till
fjärde huvudtiteln haft att behandla en
del motioner om minskning av anslagen
till försvaret, i en del fall högst avsevärda
minskningar. Jag vill därtill endast
framhålla, att denna fråga har prövats
synnerligen ingående av 1960 års
försvarskommitté. Kommitténs bedömningar
har skett mot bakgrunden av vårt
utrikespolitiska, militärpolitiska, militärtekniska,
samhällsekonomiska och
statsfinansiella läge. Resultatet av kommitténs
arbete har av Kungl. Maj :t ingående
redovisats i propositionen, och
utredningens förslag ligger dessutom till
grund för det förslag som nu förelagts
oss. Utskottet har också enhälligt godtagit
detta Kungl. Maj:ts förslag.

Man kan förstå önskemålen om lindring
i försvarskostnaderna, som otvivelaktigt
är höga, men frågan är om dessa
önskemål är realistiska. Försvarskommittén
har utgått ifrån den målsättning
som godtogs 1948, som godtogs 1958 och
som också har godtagits av 1960 års försvarskommitté.
Målsättningen innebär i
stort sett att försvaret utformas så, att
en angripare i det längsta hindras alt få
fast fot på svensk mark och att ingen
del av landet behöver uppges utan segt
motstånd i olika former.

Som sagt — denna sak har prövats
vid tre olika tillfällen, och målsättningen
har befunnits fortfarande kunna ligga
till grund för vår försvarsorganisation.

Jag är medveten om att detta i högsta
grad är en avvägningsfråga, som kan
diskuteras, men samtidigt kan från de
bedömningsgrunder, jag förut anfört,
det förslag som här föreligger knappast
anses för stort tilltaget. Snarare ligger
det nog mera i underkant än i överkant

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. ni.

och får vid betraktas som en kompromiss.
Jag beklagar också att försvaret
blir så dyrt, men så länge vi måste leva
i en värld som den nuvarande med alla
de lisker för förvecklingar, som det medför,
och så länge vi till följd av vår alliansfrihet
måste lita till oss själva, blir
kostnaderna även för ett måttligt tilltaget
försvar avsevärda. Vi får väl betrakta
försvaret som en riskförsäkringspremie,
och om det hjälper oss genom att
verka avskräckande på en eventuell angripare
är det värt sina pengar.

Därmed vill jag emellertid inte säga
annat än att kostnaderna för vårt försvar
ständigt bör hållas aktuella och på
alla sätt, såväl inom vår försvarsmakt
som inom regering och riksdag, noggrant
prövas och att alla goda krafter
därvid måste medverka till att öka och
vidmakthålla vårt försvars effektivitet
till minsta möjliga kostnad. Detta är ett
problem som väl än en gång får dryftas
av en ny kommitté, som man får
anta knappast är så långt avlägsen. Och
då får naturligtvis de synpunkter, som
här motionsledes har framförts och som
också uttalats här i kammaren, tas upp
till förnyad prövning.

Herr talman! Men vad jag nu bär sagt
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVÄKI) (h):

Herr talman! En statsutgift är självfallet
inte motiverad endast därför att
den är eu försvarsutgift. Vi bär samma
skyldigheter inom detta område som
inom alla andra att nå största möjliga
grad av ekonomi, och vi har också samma
anledning att inom försvarets verksamhetsområde
som inom andra områden
eftersträva -— och understödja dem
som eftersträvar — största möjliga sparsainhet.
Såvitt jag förstår finns del i
dessa avseenden inga delade meningar.
Försvai skostnaderna på varje enskild
punkt måste alltså kontinuerligt prövas
med utgångspunkt från den målsättning
om vilken vi är överens, med utgångspunkt
från de krav pa effektivitet som
vi ställer och från de möjligheter till
samspel som erbjuds.

Om jag tillämpar denna speciella
grundsyn och därtill lägger, att den
måste vara bestämmande för var och en,
som är försvarsvän i ordets verkliga bemärkelse,
är jag ledsen över att jag för
en gångs skull måste säga, att det förslag
till en begränsning av försvarsutgifterna,
som Kungl. Maj:t har utarbetat,
innebär dålig sparsamhet, illa underbyggd
och illa genomtänkt — om
den ens över huvud taget är genomtänkt.
För att erhålla en minskning av
kostnadsramen som inte uppgår till 0,2
procent tar man risker, vilka inte kan
anses stå i proportion till det uppnådda
besparingsresultatet.

Det är, herr talman, ingen som hävdar,
att de former för utbildningen vi
nu har skall bli bestående för all framtid
och att den metodik vi har för att
ge vårt försvar erforderlig personell
styrka och uthållighet är en gång för
alla given. För min del är jag inställd
på att diskutera radikala förslag i detta
som i alla andra avseenden, dock hela
tiden med tanke på effektiviteten. Jag
är t. ex. ingalunda främmande för tankegången
att utvecklingen — kanske
framför allt på det tekniska men även
på andra områden — snabbare än de
flesta i dag måhända tror kan tvinga
fram en differentierad utbildning. Man
skall emellertid inte föreställa sig att
man bara genom att nämna orden differentierad
utbildning har löst några
problem. Jag är inte heller främmande
för att man skulle kunna överväga eu
begränsning av de anspråk vi ställer
på medborgarnas tid, alltså en minskning
av utbildningstiden. Innan något
sådant sker måste man dock ha tänkt
igenom saken och sätta utbildningstiden
i relation till de krav man ställer på de
människor, som skall utbildas. Man måste
vara helt övertygad om att det inte
blir risk för att vi skickar ut otillräckligt
utbildade svenska soldater i ett katastrofläge
för att möta en ur svensk
synpunkt väl utbildad, kanske t. o. m.
överutbildad motståndare.

Om Kungl. Maj ds proposition med
förslag till denna förkortning av repetitionsövningarna
hade innehållit några

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

vng. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

positiva uppslag från de synpunkter,
■som jag nu har företrätt, skulle man, om
uttrycket tillätes, ha kunnat ta den på
något större allvar än man nu kan göra.
1 propositionen finns emellertid inte en
tillstymmelse till aktivitet i detta hänseende.
Där finns bara ett enkelt uttryck
för föreställningen, alt man kan
begränsa repetitionsövningarna med ett
förmodligen genom verbalinspiration
tillkommet antal dagar.

Det är inte på det sättet man bör
handskas med försvarsfrågor, och det
skapar inte heller något förtroende till
talet om att detta skulle vara ett prov
och ett experiment. Det innebär ju inte
på något sätt ett prov med differentierad
utbildning, eller ett prov med anlitande
av nya utbildningsmöjligheter eller
ny utbildningsteknik. Det är ingenting
annat än ett beslut, vars sakliga
motivering jag fortfarande är totalt
okunnig om.

Det sägs ofta — och det har sagts
även här — att de till repetitionsövningar
inkallade hävdar att deras tid inte
iiar använts så effektivt som önskvärt
vore. De flesta av oss har väl mött detta
resonemang, inte bara som uttryck
för en kverulantisk inställning eller som
uttryck för en ganska naturlig reaktion
hos människor, som haft oturen att råka
ut för olämpliga instruktörer. Vi har
mött det inte bara som ett uttryck för
de ganska många, som inte har riktigt
klart för sig, att repetitionsövningarna
ju är förbandsövningar, där förbandet
är en enhet och där uppgiften är att
svetsa samman ett förband och där det
följaktligen kan hända och måste hända,
att den enskilde kommer vid sidan
och inte är fullt sysselsatt hela tiden.

Men detta är ju ett problem — ett
stort problem — som det finns all anledning
att angripa från positiva utgångspunkter:
Vad behöver försvarsledningen
ha till sitt förfogande för att
kunna göra repetitionsövningsdagarna
effektiva? På vilket sätt skall man lösa
behovet av instruktörer, av folk som
kan bedriva utbildningen? På vilket sätt
skall man förse den överväldigande majoritet
av försvarets personal, som är

positivt inställd till sin uppgift, med
de hjälpmedel den behöver för att kunna
fylla denna uppgift?

Det har gjorts ett experiment med
differentierad utbildning med eu viss
förkortning av utbildningstiden för dem
som har begränsade uppgifter. Om erfarenheterna
därav vet jag ingenting med
säkerhet, men man ökar ju inte möjligheterna
att skaffa erfarenheter om man
bara skär ned utbildningstiden för alla
över en kam.

Nu säges det visserligen, att om detta
visar sig vara ett misstag, kan man rätta
till det nästa år. Ja, det kan man. Men
vad man då har kvar är långtidsföljderna
av den i år avkortade utbildningen,
som då har visat sig vara ett misstag,
och dessa långtidsföljder är inte så
lätta att rätta till. Dessa långtidsföljder
berör förbandens användbarhet för iång
tid framöver, och det lär, herr EIowsson,
inte vara någon som föreställer
sig att man skulle ha någon möjlighet
att kalla in de i så fall under detta budgetår
otillräckligt utbildade till någon
slags kompletterande utbildning senare.

Jag sammanfattar alltså och konstaterar,
att från mina utgångspunkter är
detta ett illa underbyggt och i själva
verket ganska onödigt experiment, men
jag understryker samtidigt, att mitt intresse
för väl planerade försök på detta
område är oförändrat.

Vi har alltså, herr talman, nu konstaterat
att vi på en punkt har olika
uppfattningar. Det finns inga skäl att
dölja det förhållandet: vi har olika uppfattningar
när det gäller utbildningstidens
längd. Men man skall ju inte göra
denna motsättning större än den är. Det
gäller en nyans. Vi har generellt och i
princip samma inställning till försvarsfrågorna
och till försvaret som ett stöd
för vår utrikespolitik och som vår sista
möjlighet i en förtvivlad situation.

Jag tycker nog det är angeläget att
säga detta också i detta sammanhang,
och jag gör det desto hellre som också
jag, herr talman, nödgas anmäla missnöje
med det sätt på vilket denna fråga
har handlagts. Det är inte riktigt lämpligt
att ha en parlamentarisk förhand -

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

lingsdelegation sittande med uppgift att
åstadkomma enighet kring försvarets
kostnadsram och då underlåta att underrätta
denna förhandlingsdelegation
om de planer avseende just kostnadsramen,
som man hyser i den allra mest interna
statsrådskretsen. Detta är lika litet
lämpligt som det är lämpligt att dölja
den sortens planer för de närmast
ansvariga myndigheterna.

Nu tycker jag emellertid inte heller,
att man skall göra den saken större än
den är. Man får väl skylla den på tankspriddhet,
som enligt uppgift också lär
förekomma i statsrådskretsen. Under alta
förhållanden vill jag inte tolka den
,som uttryck för ond vilja — kanske inte
ens som uttryck för vilja!

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Svärd började sitt
anförande med att säga, att det förslag
det här gäller var ett förslag som — om
diet kom att genomföras — vittnade om
dålig sparsamhet. Det är väl litet svart
att veta det på förhand. Det beror väl
på utfallet av de utredningar som görs,
huruvida förslaget kan leda till sparsamhet
eller inte, och vi kan väl därför lata
bli att nu diskutera den frågan. Men när
man talar om den dåliga försvarseffek(en
som följd av minskningen av tiden
för repetitionsövningarna med fem dagar
— eller kanhända det bara är fråga
om tre dagar — är det litet underligt att
man gör det nu, eftersom vissa stationära
förband under detta budgetår haft
en minskning av utbildningstiden till 20
dagar, och över denna minskning till 20
dagar har inte någon — såvitt jag vet —
anmält missnöje. Det är ganska underligt
att man tar dessa fem dagar — som anses
behövliga för att få fram ett bra utredningsresultat
— till intäkt för att
framställa saken som om denna minskning
med fem dagar skulle få svåra följder
för lång tid framåt. Jag kan inte bestrida
att det kanhända finns officerare
som skulle kunna anföra eu hel del antagliga
skäl för detta, men jag undrar om
vi i allmänhet så lätt kan övertygas om

den saken. I varje fall kan man inte
övertyga dem, som anser att utbildningstiden
i vissa fall användes dåligt.

När herr Svärd säger att man bortser
ifrån att repetitionsövningarna är förbandsövningar,
vill jag säga att det är
klart att de är förbandsövningar, kanske
till sin huvudsakliga del, men när riksdagen
beslöt om dessa repetitionsövningar,
var avsikten att vederbörande som
inkallades skulle stifta bekantskap med
och lära sig använda de nya vapen som
tillföres förbanden och som de ofta är
främmande för. Det är alltså en dubbel
uppgift som dessa repetitionsövningar
har, och det bör vi i detta samanhang
inte bortse ifrån.

Sedan hyste herr Svärd tydligen den
uppfattningen, att detta förslag inte visade
någon aktivitet från regeringens sida.
Men det får vi väl ändå anse att det
gör, ty utredningen siktar ju till någonting,
och eftersom detta förslag är en
del av denna utredning, får man väl
säga att det också är ett utslag av aktivitet
från regeringens sida.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det finns mig veterligt
inte redovisat några sammanfattande erfarenheter
av den begränsning av utbildningstiden
för vissa för speciella uppgifter
rustade förband som genomförts. Det
som emellertid är det väsentliga i detta
sammanhang är att skilja på dessa förband
och de som är avsedda att bilda
krigsförband — de som är avsedda att
så att säga fungera i de stora sammanhangen.
Där är det på det sättet, att om
det skulle visa sig att utbildningseffekten
är otillfredsställande på grund av
den begränsning i utbildningstiden, som
nu genomföres under ett budgetår, kvarstår
följderna av detta för lång tid framåt,
utan att man egentligen har några
större möjligheter att reparera den uppkomna
skadan. Det är diirfär, lierr
Klowsson, som detta experiment är så
diskutabelt. Det förtjänar dessutom att
erinras om att den utredningsman, på
vilkens tankegång förslaget bygger, hade
kompletterat denna sin tankegång med

Nr 13

Onsdagen den 12 april 19G1

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

en rad positiva förslag av olika art. Alla
dessa positiva förslag har försvunnit i
Kungl. Maj:ts proposition.

Till slut tror jag bara att man inte bör
göra en så generell sammanfattning av
reaktionen inför repetitionsövningarna
som herr Elowsson i sin sista korta replik
tillät sig. .lag tror inte att majoriteten
av dem, som inkallats till repetitionsövningar,
anser att verksamheten bedrivits
dåligt, och jag ser i själva verket ett
ganska glädjande tecken i de anmärkningar
som kommer fram. Jag ser i dessa
anmärkningar uttryck för en vilja
också hos de värnpliktiga att nå bästa
möjliga resultat, och jag tycker därför
att kritiken snarast bör betraktas som
ett hälsotecken. Jag är ganska säker på
att den också är det.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Svärd nämnde att
man ännu inte fått några sammanfattande
resultat av den förkortning av utbildningstiden
till 20 dagar vid de stationära
förbanden som pågått under detta
budgetår. Men några sådana sammanfattande
resultat hade man ju inte heller när
beslutet fattades och kunde självfallet
inte ha det, och det gjordes ändå inga
invändningar däremot. Nu gör ni invändningar
trots att ni inte gjorde invändningar
då, och då kan man fråga
sig: Varför kan ni inte ger er till tåls
även denna gång tills ni får resultaten
av den sammanfattande utredningen —
det lär ju inte dröja så värst länge, innan
resultatet av dessa utredningar redovisas.
Jag tycker som sagt att ni kunde
ge er till tåls.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Visst skulle jag mycket
gärna ge mig till tåls för att göra herr
Elowsson muntrare till sinnes, om det
vore sakligt berättigat, men om jag bedömer
de sakliga invändningarna mot
det experiment som nu skall göras som
så vägande, att de överväger t. o. in. min
vilja att hålla herr Elowsson på gott hu -

mör, vill jag nog förbehålla mig att få
framföra dessa invändningar.

Det föreligger en radikal skillnad mellan
de båda typer av förband, vilkas utbildning
herr Elowsson och jag nu diskuterar.
Det var denna radikala skillnad,
som föranledde även expertisen, till
vilken inte jag hör och jag förmodar
inte heller herr Elowsson, att ta förkortningarna
när det gäller de förband, som
vi kan kalla för fasta, ganska lugnt. Men
expertisen har sannerligen inte tagit nu
föreliggande förslag med det tålamod,
som herr Elowsson så ivrigt efterlyser.

Herr GILLSTRöM (s):

Herr talman! Får jag först konstatera,
att statsutskottets utlåtande rörande
fjärde huvudtiteln, som med herr talmannens
medgivande får beröras i nu
förevarande överläggning, är ovanligt
enhälligt. Det finns för all del ett antal
reservationer knutna till utlåtandet,
men det är reservationer som utgör konsekvenser
av det beslut som kammaren
närmast skall fatta i anledning av andra
lagutskottets utlåtande. Det är en enkel
matematisk operation att räkna ut
vad kostnaderna blir med så eller så
många övningsdagar, och jag tror att
när nämnda beslut med anledning av
andra lagutskottets utlåtande är fattat,
så kommer det inte att bli några delade
meningar kring fjärde huvudtiteln. Detta
kan enligt min mening vara värt att
konstatera, eftersom den nu pågående
överläggningen tyder på att det skulkfinnas
ganska djupgående meningsskiljaktigheter
i försvarsfrågan.

Själva sakfrågan — repetitionsövningarna
— har inte varit föremål för någon
prövning i statsutskottet, men det
oaktat kan man väl ha en mening om
det som nu diskuteras. För den som i
åtskilliga ar sysslat med dessa problem
är det inte obekant att det råder ett
mycket utbrett missnöje bland de repetitionsinkallade
över att övningstiden
inte är effektivt utnyttjad. Det är inte
något vanligt kvirr det är fråga om, utan
uttalandena kommer ofta från människor,
till vilka man har förtroende.
De visar att det måste vara något fel

Onsdagen den 12 april 19C1 Nr 13 25

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

på organisationen, när det råder denna
tämligen allmänna uppfattning om
övningstidens utnyttjande. Jag vet inte
var felet kan ligga, men jag tror det kan
vara värt även för herr Virgin att komma
ihåg, att sådant missnöje knappast
är hälsosamt för försvarsviljan, och jag
antar att det är minst lika värdefullt att
försvarsviljan upprätthålles som någonsin
den enighet mellan partierna som
man är angelägen att eftersträva.

Jag tror inte att det skulle bero på
bristande vilja hos militärbefälet att repetitionsövningarna
inte ordnas på ett
förnuftigt sätt. Det kan vara organisatoriska
svårigheter, som man inte kan
övervinna — problem som kanske är
alldeles olösliga. Men om detta vet vi
inte någonting säkert. Vi har skäl att
undersöka om det finns någon möjlighet
att komma till rätta härmed, och det
förslag som bär föreligger efter yrkande
från besparingsutredningen, bör kunna
ge ledning för framtiden. Det är ju bara
fråga om eu provisorisk åtgärd, en åtgärd
för ett år, som skall studeras, observeras
och sedan vägleda statsmakterna
vid ställningstagandena under de
närmaste åren.

Herr Svärd har för övrigt nyss berört
det faktum, att motsvarande försök
redan äger rum beträffande en stor del
av försvarskrafterna. När det gäller lokalförsvarsförbanden
har man i vissa
fall nedbringat repetitionstiden till 20
dagar, och man granskar nu resultaten
härav. I dag gäller det, som herr Svärd
framhöll, inte samma sak. Men det är
självfallet angeläget att man får besked
över hela linjen. För min del vågar jag
tro, att en sådan undersökning, som nu
rekommenderas, skall kunna genomföras
utan någon minskning av försvarseffekten.
Jag tror t. o. in., att det är
möjligt att räkna med en sådan minskning
för framtiden utan någon reell försvagning
av denna effekt. Men hurudant
resultatet blir får vi vid se framdeles.

Herr Virgin yttrade i eu replik till
herr Elowsson, att när man räknade
med vad produktionen skulle tjäna på
400 000 färre övningsdagar, så hade man

glömt att ta hänsyn till att i dessa övningsdagar
ingår lördagar och söndagar,
som produktionen inte skulle ha
något att tjäna på. Det är möjligt att det
inte skulle bli 400 000 intjänade arbetsdagar
i produktionen ens vid en myckel
omfattande kontinuerlig drift i de stora
industrierna, men vad man räknar med
i detta sammanhang är 400 000 dagar,
för vilka vi inte behöver betala ut viirnpliktslön,
familjebidrag o. s. v. Det är
där den summan kommer in, som man
beräknar kunna spara.

Jag observerade i dagens tidningar,
att en av Svärd ofta citerad gammal bekant,
Mr Parkinson, är i sta’n. Han har
gjort ett uttalande, som förefaller vara
beställt till denna lilla överläggning. Han
yttrar till en intervjuare följande: »Idén
till den första lag, som jag blygsamt gett
mitt eget namn, föddes under andra
världskriget. Jag såg då hur det som tog
flera månader i fredstid i krig kunde
utföras på en dag.» Jag tror att vi kan
lyssna till Mr Parkinson även i detta
sammanhang och i varje fall försöka att
öven under fredsförhållanden utnyttja
tiden förnuftigare.

Det bär till statsutskottets utlåtande
fogats ett särskilt yttrande, som har omnämnts
i debatten. Formellt borde det
väl ha fogats till andra lagutskottets utlåtande,
eftersom det är andra lagutskottet
som behandlar de frågor som
föranleder utgiftsminskningarna. Men
det må så vara. Det kanske inte är min
sak att säga något om den frågan, men
nog är det väl ändå tillåtet alt tycka att
det vore egendomligt, om ett statsråd,
vilket som helst för övrigt, skulle ha
skyldighet alt springa till de parlamentariska
utredningarna och tala om varje
gång som man i departementet sysslar
med ting och har aktuella planer som
berör saker, som det arbetas med i parlamentariska
utredningar. Det skulle
nog ställa till rätt mycket villervalla,
och här menar jag att utredningen inte
bara är partiernas kommitté för överenskommelser
om försvarskostnadernas
storlek, utan den är, som direktiven utpekar,
en riitt vanlig försvarskommitté
av sedvanligt parlamentariskt slag.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 19G1

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

Eftersom debatten har pågått tillräckligt
länge vill jag gärna för egen del i
detta sammanhang tillfoga, att tidsknapplicten
väl var särskilt stor förra
hösten för kommittén och när budgeten
under fjärde huvudtiteln skulle utarbetas,
men jag tycker detta borde lära oss
att vi skall starta litet tidigare. Det förslag
som nu föreligger avses fortsätta
under ytterligare ett budgetår — åren
1961—1963. De pctita som försvarsmyndigheterna
i vår arbetar med gäller faktiskt
det sista året av den period som
denna försvarsöverenskommelse avser.
.lag skulle vilja säga, att det kanske redan
nu är på tiden, att man snart tar
sig en fundcrare över vad som skall
följa när denna period är slut. Man bör
i varje fall inte dröja alltför länge, såsom
man gjorde förra året.

Beträffande fjärde huvudtitelns innehåll
i övrigt vill jag bara tillägga, att
statsutskottet har accepterat den överenskommelse
som har träffats i försvarskommittén.
Alla partierna var där ense
om kostnadsramen och det har därför
inte funnits anledning att närmare pröva
de förslag till ytterligare nedprutningar
som framförts i olika motioner. Utskottet
har därför avstyrkt dessa motioner.

Med detta, herr talman, har jag bara
velat säga, att jag ansluter mig till andra
lagutskottets utlåtande beträffande repetitionsövningarna,
och jag kommer
senare att yrka bifall till vederbörliga
punkter i fjärde huvudtiteln.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! 1960 års försvarskomraitté
hade till uppgift att undersöka vilka
möjligheter som förelåg att nå demokratisk
enighet kring en justerad kostnadsram
för försvaret. Det var det väsentliga
för kommittén. Mot den bakgrunden
borde det ha varit tämligen
självklart för statsrådet, som uppenbarligen
redan i oktober hade beslutat sig
för den förändring i kostnadsramen som
föranletts av de begränsade repetitionsövningarna,
att, som det heter, ta underhandskontakt
med kommittén. Detta är
inte att springa till alla möjliga utredningar,
utan det är helt enkelt att göra

klart, att man spelar med alldeles öppna
kort i sådana här sammanhang. Jag har
redan sagt, att jag utgår från att det
som inte inträffade men som borde
ha inträffat var uttryck för tankspriddhet
snarare än för något annat. Jag vill
säga detta ytterligare en gång, ty jag
utgår ifrån att de människor, som i
en kommande försvarsutredning ställs
inför samma avvägningsproblem som
man ställdes inför i 1960 års försvarskommitté,
skall kunna vara alldeles övertygade
om att regeringens planer i den
fråga de behandlar är bekanta för kommittén.

Det gläder mig att herr Gillström läser
Parkinson. Det är en nyttig läsning
ur mer än en synpunkt, och dessutom
iir den stimulerande. Naturligtvis har
herr Parkinson rätt i många avseenden
när han säger, att man i krig ofta kan
åstadkomma på en dag vad det tar månader
alt åstadkomma under fred, men
han har inte rätt när det gäller utbildningen.
Detta har inte minst herr Parkinsons
egen nation fått erfara, herr
Gillström, och fått betala oerhört dyrt
med ett pris som de många gånger har
ångrat.

Man skall nu inte alls i onödan dramatisera
dessa ting; man skall bara lära
sig att tillämpa sina älsklingsfilosofer på
ett sådant sätt, att man inte tar ifrån
dem alla egenskaper som såväl filosofer
som älsklingar.

Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det gläder mig att herr
Svärd har anledning att korrigera herr
Parkinson. Beträffande vad han sade om
statsrådets sätt att inte underrätta 1960
års försvarskommitté om sina planer vill
jag påpeka vad som kanske inte tidigare
berörts i debatten, nämligen att försvarskonnnitténs
uttalande inte utesluter
att sådana här förslag skall kunna komma
in efter och vid sidan av försvarskommittén.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Om vi nu skall syssla
med skrifterna, vill jag säga att det för -

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

haller sig på så sätt, att 1960 års" för•svarskommitté
mycket väl kunnat tänka
sig en förändring av utbildningstiden,
men, herr Gillström, hela tiden under
förutsättning att man genomförde just
de kompletterande åtgärder som saknas
i den kungl. propositionen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Vi har i vårt land valt
att föra en alliansfri neutralitetspolitik.
Vi har gjort det sedan mycket lång tid
tillbaka, och det har varit till gagn för
vår självständighet. Det har varit till
gagn också för våra grannländer i Norden
och är det säkerligen alltjämt. Förutsättningen
för att vi skall kunna hävda
denna vår alliansfria neutralitetspolitik
är att vi har ett starkt försvar. Vi
vet också att i en ömtålig situation kan
allt bero på vår egen styrka och våra
egna möjligheter. Mot den bakgrunden
år det angeläget att värna om den försvarsvilja
som finns. Den är oerhört betydelsefull.
Man har i dag här i kammaren
talat sig varm för en uppslutning
kring det yttre försvaret, kring det militära
försvaret. Jag förstår dessa tankegångar,
men jag skulle också vilja säga,
att man jämsides med uppslutningen
kring det yttre försvaret måste skapa ett
underlag för detta genom att ta hänsyn
till det inre försvaret. Man kan inte upprätthålla
en yttre försvarsvilja, om människorna
har en känsla av att de saknar
det nödvändiga skyddet för individen.
Tyvärr har vi fått uppleva i många sammanhang
att man från de håll där man
har talat sig varm för ett yttre försvar
''har lätt för att glömma det inre försvaret.
Jag vill, herr talman, understryka
att vi icke får glömma människan, tryggheten
för människorna. Jag skulle vilja
lägga detta varmt om hjärtat för dem
som talar om enighet kring det yttre försvaret.

I anslutning till den debatt som har
förts vill jag säga, att det finns en stark
mening ute i landet, att eu sänkning av
försvarskostnaderna bör ske. Det är en
uppfattning som jag helt delar. Vi har
dock i dag försvarskostnader som är

mer än tjugu gånger så höga som de var
för tjugufem år sedan. Man måste då
och med rätta fråga sig, om det kan vara
rimligt att kostnaderna skall vara av den
storleksordning som de är i dag.

Det har talats om utbildningen. Många
av de värnpliktiga som gör sin efterutbildning
åker in med en positiv inställning
till försvaret. De tänker att de skall
utnyttja tiden och lära sig det nya som
kommit, men när de åker hem, har de
en negativ inställning. Anledningen därtill
är att de har fått en känsla av att
tiden icke har utnyttjats effektivt under
den utbildningstid som har varit.

Det finns också många belägg för att
det inte minst inom civilförsvaret råder
en mycket stark byråkrati. Med hänvisning
till dessa båda områden bör det
finnas möjligheter alt med sänkta kostnader
vidmakthålla nuvarande effektivitet.
Jag skulle också tro att det finns
möjligheter att därjämte höja effektiviteten,
om hos de inkallade en positiv
försvarsvilja skapas.

Herr Dahl har här i kammaren ställt
ett yrkande om en parlamentarisk utredning
för en översyn av försvarskostnaderna
för att begränsa dessa. Jag skall
be. herr talman, att få ansluta mig till
detta herr Dahls yrkande.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av några yttranden i dagens
debatt.

Jag skulle först med ett par ord vilja
beröra vad herr Öhman nämnde i sitt
anförande. Han påstod att det skulle föreligga
en motsättning mellan vår utrikespolitiska
av alla demokratiska partier
omfattande målsättning och det nuvarande
försvarets storlek och uppbyggnad.
Som alla vet och som angavs av
herr Carlsson nyss har den överväldigande
majoriteten av det svenska folket
den målsättningen beträffande utrikespolitiken
och försvaret, att vi i fred skall
vara alliansfria, och vi hoppas att vi i
händelse av krig skall få stå utanför,
(I. v. s. att vi far vara neutrala. Vad menar
nu herr Öhman när han säger att

Nr 13

Onsdagen den 12 april 19(51

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

detta skulle stå i motsättning till det nuvarande
försvaret och i stället talar
varmt för ett neutralitetsförsvar, en tanke
som också herr Dahl var inne på?
Ordet neutralitetsförsvar har förekommit
mycket under de senaste årens debatt,
men det är ett gammalt ord och förekom
i försvarsdiskussioner redan på
1920- och 1930-talen. Då hade man tydligen
den uppfattningen, som någon medlem
av 1930 års försvarskommission gav
uttryck åt, nämligen att det inte är tänkbart
i vår upplysta tid att någon skulle
angripa ett land som inte har ett försvar;
däremot kunde ett försvar många
gånger uppmuntra till angrepp. Om utgångspunkten
är att vi inte löper några
militära risker, är det uppenbart att ett
neutralitetsförsvar innebär att man skall
ha ett litet försvar för att förhindra att
krigförande mer eller mindre av misstag
överskrider ens gränser. Då kanske
man kan få en försvarskostnad som rör
sig om miljoner i stället för hundratals
eller tusentals miljoner. Jag vet inte om
det är detta som låg bakom herr Dahls
uttalande, när han sade sig vara övertygad
om att vi skulle kunna få ett lika
effektivt försvar för mycket lägre kostnader.

Det kan också hända att man har för
sig att hela vår försvarsorganisation är
fel uppbyggd — herr öhman var inne
pa den tanken — och att vi kastar bort
åtskilliga miljoner på försvarsanstalter
som inte har något försvarsvärde. När
herr Dahl talade om ett annorlunda
uppbyggt försvar och ett partisanförsvar,
fick jag det intrycket att han menade,
att hela vår militära sakkunskap
far helt vill när den framför sina petita
och gör sina undersökningar.

Jag kan inte annat än avundas alla
dem som är så säkra på precis hur stort
vårt försvar skall vara, vare sig de säger
att det bör vara mindre eller större än
det nu är. I själva verket är det en oerhörd
mängd osäkra faktorer som man
har att ta ställning till. De faktorerna är
huvudsakligen av två typer. Den ena typen
gäller vilka krigsrisker vårt land
möter i händelse av krig, med andra ord
hur strategiskt intressant vårt land är.

År det troligt att en krigförande skulle
vilja angripa oss för att på ett effektivare
sätt kunna fullfölja sin krigföring?
Den andra typen av problem, som man
måste ta ställning till, är vilka styrkor
och vilken typ av styrkor vi kan tänkas
få emot oss och vilka styrkor som kommer
att kämpa på samma sida som vi, i
händelse vi blir angripna i samband
med ett storkrig.

Dessa frågor kan såvitt jag förstår ingen
människa ge något ordentligt svar
på. Man kan göra en mängd antaganden
— och det måste vi självfallet göra ivår
försvarsplanering — men något säkert
svar kan man inte lämna. Jag frågar
mig därför, vad som ligger bakom
förklaringarna av herr Dahl och andra,
att vi skulle kunna få ett lika effektivt
försvar som vi nu har men till en lägre
kostnad. Betyder det att våra försvarskrafter
är större än vi behöver, eller betyder
det att försvaret är fel uppbyggt?

Jag vill också sätta ett frågetecken för
de militära kalkyler som vi ibland får
oss serverade. Inte minst i samband
med öB-utredningen 1957 förklarades
det, att vi med ett försvar av Adams storlek
kunde ha eu målsättning och med ett
försvar av Bertils storlek tvingades till
en annan målsättning. Bakom dessa förslag
låg en hel del antaganden av mer
eller mindre osäker natur. Jag ställer
mig skeptisk till tanken att man över
huvud taget kan säga, att en viss målsättning
svarar mot just en viss försvarskostnad
i ett visst läge.

Detta är naturligtvis ett mycket svårt
problem. Man frågar sig, vilken måttstock
man skall använda för försvarets
om man inte med någon större säkerhet
kan ange sambandet mellan försvarskostnader
och försvarskraft. Här är det kanske
inte så tokigt att följa en enkel tumregel.
Man kan ha olika meningar om
vilket försvar vi kan ha råd med. Jag
måste ta herr Dahl ur den villfarelsen
eller der. optimistiska förhoppningen att
vi skulle kunna upprätthålla ett försvar
utan att det sker på bekostnad av något
annat. Varje miljon till försvaret lämnas
givetvis på bekostnad av något annat,
som också är värdefullt. Här blir det

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

alltid fråga om en avvägning. Som en
vettig utgångspunkt skulle jag vilja åberopa
vad herr andre vice talmannen sade,
att vi bör ha ett försvar som är ganska
stort i förhållande till andra länders.
Såvitt jag förstår måste vi ha detta
just på grund av att vi är alliansfria.
Man kan inte som i debatten i dag har
sagts föra det motsatta resonemanget,
nämligen att då vi inte tack vare vår
alliansfrihet har några imperialistiska
avsikter — kanske i motsats till Norge
och Danmark — skulle vi därför kunna
ha ett mindre försvar. Snarare förhåller
det sig tvärtom.

Jag tror emellertid det är svårt att
komma till någon annan slutsats än att
försvaret måste uppbyggas ungefär efter
vår ekonomiska förmåga i förhoppning
att detta skall ge ett försvar som fyller
sin funktion. Det centrala är ju heller
inte att vi skall kunna försvara oss några
veckor, såsom herr Öhman talade om,
utan det är fråga om att hålla ett försvar
av sådan storlek, att värdet för en angripare
att genom ett anfall mot Sverige
besätta landet inte skulle stå i proportion
till de kostnader det skulle medföra.

En central fråga, som har diskuterats
mer i detalj i dag i samband med repetionsövningarnas
längd, är om vissa utgifter
är motiverade. Den tanken förefaller
mig ha legat bakom propositionen,
att vi måste skaffa oss en uppfattning
om hur olika delar av försvaret skall vägas
mot varandra. När man en gång har
fastställt den totala ramen, måste den
centrala uppgiften bli att avgöra, om det
är rationellt att lägga ned eu viss kostnad
på ett område jämfört med att lägga
ned den på ett annat delområde. Såvitt
jag förstår har tanken varit, att de belopp
som har lagts ned på dessa militära
övningar inte har stått i proportion till
det värde man önskar få ut av varje miljon
till försvaret. Det är å andra sidan
självfallet, att fem dagars längre eller
kortare övningstid i och för sig innebär
en ökning respektive minskning av försvarets
effektivitet. Det är en helt annan
sak att säga, att vissa övningar är
illa utnyttjade — det råder man bot ge -

nom att med alla medel försöka få fram
en effektiv organisation. Som jag ser
det är detta ett experiment, och det är
rimligt att tro, att en förhållandevis tillfredsställande
utbildning kan åstadkommas
med en kortare, effektivt utnyttjad
tid. Framtiden får utvisa, om detta varit
en riktig bedömning. Försvaret är ju inte
starkare än sin svagaste länk, och det
gäller därför att se till att alla de många
delar som försvaret består av får förhållandevis
lika stor tilldelning. Det är
möjligt att man så småningom kan komma
fram till att den personella utbildningen
har en förhållandevis något
mindre betydelse och att man i varje fall
kan göra en ytterligare differentiering
i tjänstgöringstider mellan olika grupper
av värnpliktiga för att få fram en
lämplig avvägning av försvarskostnaderna.

Med den syn på frågan som jag här
redogjort för har jag ingen invändning
att göra mot att man på föreslaget sätt
tills vidare försöker få till stånd en
minskning av antalet övningsdagar. Jag
tror att det är mycket svårt att säga om
detta är god eller — som herr Svärd
sade — dålig ekonomi. Det är helt enkelt
inte möjligt att se den föreslagna åtgärden
som en isolerad företeelse, ulan
den måste ses i ljuset av försvarskostnaden
i sin helhet och medlens fördelning
på olika områden. På den frågan kan
svaret för oss bli både ja och nej. Det
blir ytterst fråga om ett subjektivt bedömande,
och jag tror att det är mycket
svårt att förebringa ett klart bevis för
att inte en övningstid av den längd som
vi från vår sida nu föreslår skulle räcka.

Herr DAHL (s):

llcrr talman! Gentemot de synpunkter,
som herr Siegbahn framförde på
vad jag tidigare sagt här i debatten, vill
jag bara framhålla, att vad jag velat understryka
är, att Sverige som en liten
nation i längden icke kan imitera stormakterna.
För en liten nation som Sverige
iir det, med de begränsade inkomster
som vi har och med det mål som
vi sätter upp för vårt försvar, nödvän -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

digt att inför den utveckling som nu
sker över hela fältet på kostnadsområdet
låta göra en utredning, som fastställer
hur stor del av våra medel som
skall gå till försvaret. Det blir då, som
herr Siegbahn sade, en avvägningsfråga.

Han behöver i det sammanhanget
självfallet inte ta mig ur någon villfarelse
i så måtto att jag inte skulle förstå,
att varje krona, som vi ger till försvaret,
tar bort en krona, som vi annars
skulle kunna ge till något annat område.
Jag har aldrig påstått, att vi fördenskull
borde avskaffa försvaret som sådant.
Vad jag har sagt är endast, att det
här måste bli en avvägning mellan utgifterna
åt olika håll, särskilt som vi
nu kommit i ett läge då försvarskostnaderna
är så svindlande höga. Då vi
inte kan få fram tillräckligt med pengar
till skolor, sjukhus och olika sociala
ändamål, måste vi helt enkelt sätta oss
ner och utreda hur stor del av våra
samlade ekonomiska resurser, som kan
anslås till försvaret. Vi måste undersöka
vilka försvarskostnader vi har råd
med. En efterlåtenhet att tillfredsställa
behoven på andra områden resulterar
nämligen lätt i en försvarsovilja, som på
sitt sätt kan undergräva effektiviteten i
vårt försvar.

Den parlamentariska utredning, som
jag har föreslagit skall tillsättas, skulle
få till uppgift att göra den avvägningen,
som också herr Siegbahn pekar på såsom
nödvändig. Avsikten är, att vi med
hänsyn till våra resurser skall ge försvaret
de pengar, som försvaret skall ha.
Samtidigt måste vi dock tänka på, att
anslagen till försvaret inte kan bli hur
stora som helst, utan att det även där
finns en viss gräns. Vi får inte bara
rusa i väg allteftersom den tekniska utvecklingen
tvingar oss fram till nya utgifter,
utan man måste ha mod att säga
stopp, när utgifterna för försvaret går
ut över andra livsviktiga områden.

Herr SIEGBAHN (s) kort genmäle:
Herr talman! De tekniska framstegen
gör ju att utrustningen för en viss personell
kader nu blir dyrare och dyrare

i en takt som stegras kanske snabbare
än i aritmetisk serie, och det är naturligtvis
ett svårt problem att avgöra hur
länge ett litet land skall kunna hänga
med i denna utveckling. Detta är dock
ett helt annat problem än det som jag
diskuterade i mitt förra anförande. Den
diskussionen rörde sig om huruvida vi
till försvaret skall anslå 4 eller 5 procent
av nationalinkomsten o. s. v. Där
sade jag att vi f. n. ligger ungefär i
mitten av de andra kulturländernas utgifter
för försvarsändamål.

Det är klart att man alltid kan diskutera
den rätta siffran. Det svåra med
en sådan här diskussion är, att vi vet
vad vi får för en miljon kronor till nya
skolor. För det beloppet får vi så och
så mycket i form av nya skolor och kan
undervisa så och så många flera barn.
Om det gäller en miljon till försvaret,
vet vi visserligen hur många kanoner
och annan materiel vi kan få för det beloppet,
men vi vet inte exakt hur mycket
en miljon kronor ytterligare i anslag
kommer att öka försvarets effektivitet
och därmed öka olusten hos eu.
potentiell angripare att inleda ett anfallsföretag
mot oss. Man får därför nöja
sig med relativt godtyckligt fastställda
regler för vad man anser att vi har
råd med till försvaret. Vad jag kritiserade
är att herr Dahl säger, att vi för
samma pengar kan få ett lika effektivt
försvar — så fattade jag åtminstone herr
Dahls yttrande. Mot bakgrunden av alla
de svåröverskådliga faktorer, som jag
pekade på i mitt anförande, måste jagundra
över hur man så bestämt kan,
yttra sig om denna sak. Det gäller ju
här en problemställning som är betydligt
svårare, och om vilken jag nog har
cn annan uppfattning än herr Dahl.

Herr DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Svaret på frågan, soms
jag också berörde i mitt förra anförande,
om det nuvarande försvarets effektivitet
kan vi inte få förrän i ett krig.
Man kan säga, att vårt försvar är tillfredsställande
med utgångspunkt från
de och de synpunkterna eller spekula -

Onsdagen den 12 april 19(51

Nr 13

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

tionerna om hur vi skulle kunna klara
oss i vissa tänkta lägen. Det är ju också
dylika bedömningar, som ligger till
grund för försvarsuppgörelsen. Ingen
kan dock med säkerhet säga, att det försvar,
som vi nu har, är absolut effektivt.
Inte heller kan man säga, att om vi
minskar anslagen till försvaret med 200
miljoner kronor, så får vi ett försvar
som sämre skulle motsvara våra förväntningar.
Det är inte säkert, att resultatet
av en minskning blir detta. Det
beror i stor utsträckning på var minskningen
sker. Man kan ju t. ex. tänka sig
att minska anslagen till flygvapnet för
att i stället ge mer pengar till civilförsvar,
partisanförsvar etc. Då kanske resultatet
blir, att vi får ett försvar, som
är effektivare än det, som vi nu har, och
ändå mindre kostnadskrävande.

Jag vill emellertid, herr talman, icke
ingå på någon närmare diskussion av
detta problem, ty det är onödigt i frågans
nuvarande läge. Jag vill bara peka
på, att man inte bör vara rädd att diskutera
igenom försvarsfrågan även ur
den synpunkten, att man ska begränsa
kostnaderna. Försvarsutgifterna stiger
annars så snabbt i höjden, att vi inte
orkar följa med.

Herr SIEGBAHN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dahl säger nu, att
man vid ett eventuellt krig inte kan vara
säker på försvarseffekten, men inte
desto mindre har han i dag sagt att
han tror att vi kan få ett effektivare
försvar för lägre kostnad. Bakom detta
måste ligga den uppfattningen att vi har
ett felaktigt planerat försvar, och det
var detta jag ville försöka få klarhet
om.

Herr Dahl säger att vi med ett försvar
för 2,8 miljarder inte löper större
risker än med ett försvar för 3 miljarder.
Hiskcrna är lika små eller stora i
det ena fallet som i det andra, och varför
skall vi då kasta ut 200 miljoner extra,
menar herr Dahl. Jag avundas inte
herr Dahl, om han vill stå för den kalkylen.
Men det är en helt annan sak om
man säger att vårt försvar är felaktigt

planerat — det har ingenting med försvarskostnadernas
storlek att göra.

Det är självklart att försvaret i viss
utsträckning är felaktigt planerat på
samma sätt som akademisk undervisning
etc. Det är alltid möjligt att förbättra
organisationen. Den oerhört
snabba tekniska utvecklingen gör naturligtvis
att riskerna för felaktig planering
är jämförelsevis stora inom det
militära försvaret, men de problemen undersöks
ju oavlåtligt inom de militära
förvaltningarna, och jag hoppas att civila
representanter och inte minst riksdagen
skall i större utsträckning än hittills
kopplas in i det arbetet och framför
allt de bedömningar som undersökningsresultaten
föranleder.

Man kan säga att vi alltid är osäkra
beträffande krigsriskernas storlek, men
det är ju bra om vi för 3 miljarder kan
få ett försvar som är effektivare uppbyggt.
Fråga uppstår då om vi till en
lägre kostnad vill nöja oss med den tidigare
försvarseffekten eller om vi vill
bibehålla försvarskostnaden och få en
högre försvarseffekt. Härom kan man
ha delade meningar. Men här gäller det
två helt olika problem. Man kan komma
till herr Dahls ståndpunkt, det vill
jag inte bestrida, men jag tycker att vi
skall skilja på problemen, och jag tror
att det är ägnat att skapa en viss olust
och försvarsovilja, om man sprider uppfattningen
att vårt försvar är illa planerat
och vi kan få precis samma försvarseffekt
till billigare kostnad. Vi kan
inte säga att ett större belopp till försvaret
är bortkastade pengar, ty det bör
vara glädjande, om vi för samma kostnad
kan få ett ännu effektivare försvar.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Herr Siegbahn frågade
mig, om jag uppfattade honom rätt, vad
vi menade med vårt förslag om ett
neutralitetsförsvar.

Vi har i den motion, som jag åberopade
i mitt tidigare anförande, begärt
att 1900 års försvarsutredning skall inrikta
sitt arbete på en omorganisering
av vårt försvars uppgifter till ett neutra -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 19G1

Yng. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

litetsförsvar. Den nuvarande militärorganisationen
är enligt vår mening icke
effektiv ur synpunkten att den bör försvara
vår neutralitet. En effektivare försvarsorganisation
är enligt vår åsikt
möjlig. Den nuvarande väldiga prioriteringen
av flyget kan inte vara ett effektivt
sätt att skydda neutraliteten. Jag
vet inte på vad sätt flygstridskrafter i
den omfattning och med den utformning
vi nu har skulle kunna effektivt skydda
våra gränser.

Därvidlag åberopar vi även den uppfattningen
framträdande representanter
för militärväsendet själva givit uttryck
åt. Jag erinrar om vad general Bredberg
så sent som i november 1959 skrev i
några artiklar i tidningen Folket, en
tidning som ju står herr Siegbahn mycket
nära. Jag tillåter mig att citera: »För
en liten stat som vår är det omöjligt och
tillika är.damålslöst att i försvaret söka
infoga stridsmedel av alla de slag med
tillhörande organisationer, som en stormakt
anser sig behöva och ha råd att
införliva i sitt försvarssystem.»

Jag anser att det framför allt är denna
felaktiga planering som präglar den
svenska försvarsorganisationen. Med våra
små resurser och med hänsyn till vår
alliansfrihet och strävan efter neutralitet
i händelse av ett krigsfall kan vi icke
bygga upp en organisation som blir en
kopia av stormakternas krigsorganisationer.
Och det är därför vi har föreslagit
att man skall utreda hela frågan om försvarets
organisation. Yi anser att den
nuvarande organisationen icke motsvarar
sitt syfte.

Nu sade herr Siegbahn att han inte
kunde förstå, hur man kan säga att
målsättningen för vårt försvar strider
mot den officiella utrikespolitiska linjen.
Ja, därom kan man naturligtvis i
och för sig tvista, men när det från högsta
aukto-itativa militära håll sägs, att vi
skall ha ett försvar som kan verka effektivt
till dess vi får hjälp av en stormakt,
då måste väl bakom dessa funderingar
ligga tanken att den svenska
krigsmakten skall vara så uppbyggd, att
den på smidigast möjliga sätt kan så att
säga monteras in i den tänkta stor -

maktshjäip som man räknar med. Dessa
uttalanden innebär ju också att de stormakter,
som man väntar att få hjälp
av, tillhör Atlantpakten.

Till sist vill jag säga, herr talman,
att kostnadsfrågan ur vår synpunkt icke
är det avgörande, även om kostnaderna
naturligtvis måste avvägas —- därom är
jag ense med herr Dahl och andra som
har samma mening. Vi får icke värdera
försvaret av vårt lands nationella frihet
i kronor och ören. Det har aldrig för oss
varit huvudfrågan, även om vi vid upprepade
tillfällen och senast i dag har
pekat på hur orimligt det är med dessa
kostnader, som blir allt orimligare så
länge vi fullföljer 1958 års uppgörelse
och så länge vi fastliåller vid denna prioritering
för detta oerhört kostnadskrävande
tekniska stridsmedel, som i realiteten
icke kan få någon avgörande betydelse
som neutralitetsförsvar.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Herr öhman kritiserade,
om jag minns rätt, militärerna för att
tänka i gamla förlegade kategorier. Jag
skulle nästan vilja betrakta det uttalandet
som en bumerang. Nu säger herr
Öhman att flygplan väl inte kan tjäna
till att skydda de svenska gränserna.
Herr öhman har tydligen för sig att Sverige
omges av en gräns, där vi placerar
trupper som med gevär eller något annat
enklare medel har till uppgift att
skjuta på den fiende som kommer över
gränsen. Det förefaller mig vara en mycket
underlig uppfattning, som illa hänger
samman med hans tal till förmån för en
partisanarmé, som ju inte normalt finns
vid gränserna utan i motsats till ett
gränsförsvar inne i landet.

Jag skall emellertid inte här gå in
på några detaljer beträffande den frågan.
Det intressanta är, såsom jag redan
nämnde i mitt förra anförande, att
herr öhman tydligen är i den lyckliga
situationen, att han är säker på att vårt
försvar egentligen är ett neutralitetsförsvar
i den bemärkelsen att det bara gäller
att försvara vår neutralitet. Han utgår
från att det är otänkbart att någon

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga, m. m.

skulle vilje anaripa Sverige. Vi har sagt inte heller herr Siegbahn. Han anser

emellertid att vi måste vara beredda på
den saken och därför måste vi, såvitt

att vi vil] vara neutrala, och detta är ett
»fiat» till världen i övrigt; vi skall bara
försvara vårt land mot inkräktare,
som kommer mer eller mindre av misstag.
Men som jag och som den övervägande
majoriteten av svenska folket ser
det, ligger tyvärr inte problemet så enkelt
till. Det finns risker för att vi blir
angripna och indragna i ett krig, och
då kan man inte säga att flygplan inte
är lämpliga vapen. Det är alldeles givet
att här äger rum en kraftig uppbyggnad
av stormaktsarméerna och att vi
inte kan följa med i den utvecklingen,
men det är en helt annan sak. Försvaret
kan inte vara uppbyggt bara för gränskränkningar,
utan det måste vara uppbyggt
för att vi skall kunna försvara oss
över huvud taget.

När det gäller vad herr Öhman sade
om vår målsättning är det riktigt att
det i 1948 års försvarsutredning står ett
uttalande av överbefälhavaren, som är
godkänt av dåvarande och nuvarande utrikesministern
och därmed den svenska
regeringen, nämligen att det svenska försvaret
inte en längre tid kan stå emot
en stormakt. Men vi bedömer det som
en relativt liten risk att vi blir utsatta
för ett isolerat angrepp. Om det blir ett
angrepp på Sverige, är det troligt att
det sker i ett större krig. Detta innebär
rent logiskt, att det i en sådan situation
är en annan makt, troligen en stormakt,
som befinner sig på samma sida och
som har samma motståndare som vi.
Det är väl ganska naturligt att man då
säger, att vi inte ensamma kan stå emot
mer än en viss tid men att vi får se
till att vi åtminstone kan klara oss så
länge att vi kan få hjälp, om detta är
möjligt. I ett sådant uttalande kan det
inte ligga någonting underligt — eller
någonting som strider mot vår utrikespolitiska
målsättning.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! .lag delar inte herr Siegbahns
överdrivna farhågor för ett plötsligt
överfall på vårt land. Jag vet inte
vilken av stormakterna som skulle hysa
några angreppsplaner, och det vet väl

it Första kammarens protokoll 1961. Nr 13

jag förstår honom rätt, ha bland annat
ett mycket starkt flyg. Men, herr Siegbahn,
hur kan man — med den moderna
tekniken, med den interkontinentala
roboten och allt sådant som nu finns —
mot sådana angrepp skydda sig med det
svenska flyget? Måste vi inte i stället
se till att vi bygger upp en försvarsorganisation,
som just tar till vara det
som herr Siegbahn själv nämnde, nämligen
erfarenheterna från partisankrigen
under det andra världskriget och
i några länder också efter kriget? Dessa
partisantrupper har visat sig vara motståndskraftiga
och har kunnat hålla till
och med en stormakt stången. Jag erinrade
om Algeriet, vars partisantrupper
har kunnat hålla nära en halv miljon av
den franska krigsmakten bunden, och
det förefaller i dessa dagar som om
segern för dessa fria styrkor i Algeriet
ingalunda är så långt avlägsen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vardera punkten
av utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
godkänna den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18
punkten A, röstar

Ja;

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. utgiftsramen för det militära förs?

Den, det ej vin, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 115;

Nej — 16.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten B hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1961/62 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. utgiftsramen för det militära
försvaret

Kung], Maj:t hade i propositionen nr
1 under fjärde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att dels godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 3 januari 1961 föreslagits rörande
utgiftsram för det militära försvaret under
budgetåren 1961/63, dels ock för
budgetåret 1961/62 medgiva, att därest
av beredskapsskäl värnpliktiga inkallades
till repititionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning eller
ock av samma skäl andra särskilda åt -

gärder måste vidtagas, följande under
riksstatens fjärde huvudtitel uppförda,
av riksdagen maximerade anslag, nämligen
Armén: övningar m. m., Armén:
Underhåll av tygmateriel m. m., Armén:
Förhyrning av motorfordon m. m., Marinen:
övningar m. m. samt Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel m. m.,
finge enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
överskridas.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
öhman och Helmer Persson (I: 7)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Senander och Hagberg (II: 2),
i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala sig
för att 1960 års försvarsutredning borde
inrikta sitt arbete på en omorganisering
av våra försvarskrafter till ett neutralitetsförsvar
i huvudsaklig överensstämmelse
med de principer som angivits i
motionernas motivering,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahl och Lage Svedberg (I: 187)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Spångberg m. fl. (II; 274), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att försvarskostnaderna budgetåret
1961/62 skulle minskas från föreslagna
3 056 800 000 kronor till 2 856 800 000
kronor samt att en parlamentarisk utredning
snarast skulle tillsättas med uppgift
att utreda och framlägga förslag om
en ändamålsenligare försvarsorganisation
med successiv minskning av försvarskostnaderna,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:301) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:368), i vilka hemställts,
att riksdagen — under uttalande
av att krigsförbandsvisa repetitionsövningar
av i värnpliktslagen stadgad
längd skulle anordnas även under budgetåret
1961/62 — måtte besluta, att det
av Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln
äskade beloppet skulle under respek -

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret

tive anslagstitlar uppräknas med sammanlagt
5 miljoner kronor och alltså
upptagas till 3 061 800 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Hagberg m. fl. väckt motion (II:
362), vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
en nedbantning av de föreslagna försvarsutgifterna
kommande budgetår med
800 miljoner kronor och nedskära bemyndigandekraven
med 470 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 187 och II: 274 samt
I: 301 och II: 368, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1961 föreslagit rörande utgiftsram för
det militära försvaret under budgetåren
1961/63;

II. att motionerna 1:7 och 11:2 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; III.

att motionerna 1:187 och 11:274,
i vad de icke behandlats under I., icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; IV.

att motionen II: 362, såvitt nu
vore i fråga, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

V. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag för budgetåret
1961/62 medgiva, att därest av beredskapsskäl
värnpliktiga inkallades till repetitionsövning
av större omfattning eller
beredskapsövning eller ock av samma
skäl ändra särskilda åtgärder måste vidtagas,
följande under riksstatens fjärde
huvudtitel uppförda, av riksdagen maximerade
anslag, nämligen Armén: övningar
m. m., Armén: Underhåll av tygmateriel
in. in., Armén: Förhyrning av
motorfordon in. in., Marinen: övningar
m. in., Marinen: Underhåll av fartyg
m. in., Flygvapnet: övningar in. m. samt
Flygvapnet: Drift ocli underhåll av flyRmatcriel
in. in., finge enligt Kungl. Maj:ts
bestämmande överskridas.

Reservation hade anförts av herrar
Svärd, Kaijser, Staxäng och Heckscher,
vilka, under förutsättning av bifall till
den vid andra lagutskottets utlåtande nr
18 av herr Virgin och fröken Wetterström
fogade reservationen, ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, med bifall
till motionerna 1:301 och 11:368 samt
med avslag å motionerna 1:187 och II:
274, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1961 föreslagit rörande
utgiftsram för det militära försvaret
under budgetåren 1961/63, dock
med den ändringen, att denna ram fastställdes
från den utgångspunkten, att
repetitionsövningar skulle anordnas i
den omfattning, som angives i 27 § 1
mom. värnpliktslagen den 30 december
1941.

Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Boman, Ivar
Johansson, Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Svärd, Lundström, Kaijser,
Staxäng, Malmborg, Svensson i Stenkyrka,
Ståhl och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén samt herr Heckscher.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna nr 7 i denna kammare
och nr 2 i andra kammaren samt
till motion nr 362 i andra kammaren.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:187 och 11:274, i
vad de avser att en parlamentarisk utredning
snarast må tillsättas med uppgift
att utreda och framlägga förslag
om en ändamålsenligare försvarsorganisation
med successiv minskning av försvarskost
naderna.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Med hänsyn till utgången
av voteringen i det föregående ären -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. utgiftsramen för det militära försvaret

det och med hänsyn till voteringsapparatens
överansträngning skall jag avstå
från att yrka bifall till reservationen på
denna punkt och följande punkter.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje moment av utskottets i
den nu förevarande punkten gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionerna
1:7 och 11:2; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

I fråga om mom. III, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle bifalla motionerna
1:187 och 11:274 i förevarande
del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
1 mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I: 187
och II: 274 i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Härpå gjordes i enlighet med de angående
mom. IV förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionen 11:362, såvitt nu vore i
fråga; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom. V hemställt.

Punkterna 2—166

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 167

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för
budgetåret 1961/62, i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1961/62 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Punkten 3

Anslag till socialattacheer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Socialattachéer för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
245 000 kronor.

För tiden fr. o. in. den 1 februari 1960
tills vidare intill utgången av år 1962
hade Kungl. Maj:t förordnat två socialattachéer
för tjänstgöring vid beskickningarna
i Washington och London.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Birke och Sveningsson (I: 336) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (11:399), hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte avslå förslaget om ett anslag
för budgetåret 1961/62 till Socialattachéer
av 245 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majits förslag samt med avslag å
motionerna I: 336 och II: 399, såvitt nu
vore i fråga, till Socialattachéer för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 245 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Svärd, Kaijser, Staxäng och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1: 336 och II: 399, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Även i år har vi antingen
ensamma eller tillsammans med företrädare
för folkpartiet motionerat om
vissa besparingar inom den huvudtitel,
som nu är föremål för behandling. Skall
det verkligen vara nödvändigt eller ens
önskvärt att komma med förslag om besparingar
i år, då pengarna flödar rikligare
än någonsin och då man kunde
tyckas ha råd till nästan vad som helst?

Vi tycker i alla händelser att det ock -

Anslag till socialattacheer
så i år är riktigt att spara. Det är inte
meningen att här starta någon ekonomisk
debatt, men vi tror inte att man
kan räkna med att detta penningflöde
kommer att stå sig oförändrat i framtiden.
Vi hade redan tidigare, före de
senaste väsentliga lönehöjningarna, högre
lönekostnader än flertalet av våra
konkurrentländer, och trots att de bokslut
som hittills framlagts i år för flertalet
industrier visar att 1960 varit ett
synnerligen gott år, tror vi att vår industri,
med de nu ännu högre lönerna,
allteftersom tullskyddet försvinner kommer
att få svårt i konkurrensen, i all
synnerhet när de stigande avgifterna till
ATP slår igenom som en ytterligare belastning.
Vi tror också att det är angeläget
att kunna se fram mot en tid då
skatter och avgifter i samhället inte bara
stiger och stiger utan där man kan
skönja ett slut på stegringarna och hoppas
på möjligheten av en sänkning av
skattebördan. I år har ju inte några nya
skatter pålagts, men här har redan tidigare
framhållits att med den progressiva
karaktär som våra skatter har, betyder
oförändrade skatter detta år ändå
en procentuell stegring av de enskilda
medborgarnas avgifter till samhället. De
får lämna ifrån sig en större del av sina
inkomster till staten.

Vi tror att det är riktigt att spara när
det man får för de utgivna pengarna
inte förefaller att svara mot utgifternas
storlek. Vi tror också att det är riktigt
att spara när man genom rationalisering
och genom att ta bort onödiga och för
verksamhetens huvudändamål betydelselösa
arbetsuppgifter kan minska storleken
av den använda personalen utan att
minska verksamhetens effektivitet. Vi
tror vidare att det är riktigt att spara
när en verksamhet så att säga överlevt
sig själv och när dess nuvarande betydelse
inte längre på något sätt svarar
mot vad den från början var.

Detta var några allmänna synpunkter
på de reservationer som vi har lagt
fram till femte huvudtiteln. Just på
punkten nr 3 gäller reservationen socialattachéerna.

Såsom framhålles i den motion som

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Anslag till socialattacheer
ligger till grund för reservationen tror
vi att de arbetsuppgifter som dessa socialattachéer
skall utföra kan ombesörjas
av den ordinarie personalen inom
utrikesrtpresentationen, i vad de avser
de socialpolitiska undersökningarna,
och av arbetsmarknadens parter själva
i den mån dessa uppgifter avser arbetsmarknadsförhållandena.

Jag vet mycket väl att dessa attachéer
har tillkommit efter ett gemensamt förslag
av Arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen, men jag har tagit
hänsyn till vad statskontoret skrev i sitt
remissvar, som återgavs i den proposition
soni var grunden till att befattningarna
inrättades. Jag kan inte heller
underlåta att påpeka att det gäller en
mycket dyr apparat. Kostnaderna för de
två socialattachéerna, inklusive flyttningskostnader,
sjukvård, reseersättningar
och expenser, beräknas till
245 000 kronor. Det förefaller åtminstone
mig som om man kunde använda dessa
pengar på ett bättre sätt. Jag kan
inte ange de exakta lönekostnaderna enligt
det nuvarande förslaget med den
uppräkning som är gjord från 230 000
till 245 000 kronor, men enligt den tidigare
staten var lönen för attachéerna i
New York och London respektive 87 000
och 74 000 kronor. Flyttningskostnader,
expenser etc. — de utgifter som jag nyss
räknade upp — uppgick till 69 000 kronor.
Jag tycker det är en mycket hög
kostnad för denna organisation. Jag tror
inte att det som man vinner står i riktig
proportion till pengarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Denna debatt kom för
den föregående talaren litet olyckligt
inpå den som nyss hölls. Då ville inte
alls högern spara, men nu kommer plötsligt
sparsamhetslidelsen in. Jag skall
inte alls inlåta mig i debatt om den delen
av reservanternas talesmans resonemang
utan bara konstatera, att högern
ingenting lärt och ingenting glömt när
det gäller socialpolitiken utan kommer

med sina gamla förslag, som vi känner
igen från en del tidigare år.

Vad socialattachéerna beträffar har ju
även de diskuterats åtskilliga gånger.
Man har från reservanternas sida både
förut och nu förmenat att därest dessa
attachéer behövs, bör de partsorganisationer
som begärt dem få bekosta dem.
Om detta är för nationen billigare vet
jag inte. Det innebär kanske att herr
Kaijser och jag skulle slippa bidraga
alldenstund vi tillhör varken Arbetsgivareföreningen
eller Landsorganisationen.
Nu har det emellertid visat sig att
dessa socialattachéer fyllt en utomordentligt
värdefull uppgift. De har inte
bara att insamla material utan även att
i de länder där de är stationerade sprida
kunskap om de sociala förhållandena
i vårt land. Det har från olika håll berättats
hur oerhört värdefullt det är att
vi har dessa attachéer, som i Förenta
staterna och England kan förmedla kunskap
om svenska förhållanden. Jag tror
därför att man skulle göra en mycket
stor dumhet om man följde reservanterna
och drog in dessa attachéer. De bör
få fortsätta det arbete de börjat. De
pengar de kostar kommer säkerligen att
förränta sig i form av större goodwill i
de länder där de tjänstgör.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan i denna
punkt.

Herr KAIJSER (h) :

Herr talman! Jag vill inte helt bestrida
att dessa attachéer kan ha ganska
stor betydelse, men jag tycker att
kostnaderna för dem är större än den
nytta man får av dem.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Ang. socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå I

förevarande punkt hade utskottet av
angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1: 336, av
herrar Birke och Sveningsson, samt II:
399, av herr Edlund m. fl. såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1961 förordat;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 4 436 000 kronor;

II. att motionen II: 517, av herrar Rimmerfors
och Eskel, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget
innebar främst en förstärkning av socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå.

I motionerna I: 336 och II: 399 hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte

a) fastställa i motionerna införd avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1961/62;

b) till Socialstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 4 294 500 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Svärd, Kaijser, Staxäng
och Cassel, vilka ansett att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.

Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 336 och II: 399, såvitt nu vore
i fråga,

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1961
/ 62;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 4 294 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Också på denna punkt, herr talman,
har vi en reservation, till vilken jag vill
yrka bifall.

Statens organisationsnämnd har föreslagit
en omorganisation av socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå, vilken skulle
innebära den personalminskning som
reservationsyrkandet går ut på. Reservationsyrkandet
bygger alltså på ett förslag
som framlagts av organisationsnämnden.
Jag vill framhålla, att organisationsnämndens
förslag innebär dels
en omorganisation av byråns arbetssätt,
dels en ökning av tillgången på medicinsk
expertis, dels slutligen en minskning
av vissa arbetsuppgifter, bl. a. den
ekonomiska inspektionen av anstalterna,
vilken bör inriktas på större och mera
principiella frågor, medan en detaljmässig
verifikationsgranskning endast
mer sällan bör komma i fråga. Förslaget
innebär därjämte vissa förenklingar
av administrativa rutiner samt slopande
av byråns bearbetning och redovisning
av vissa statistiska uppgifter.
Mot bakgrunden av att byrån utser
minst en revisor vid varje erkänd anstalt
för alkoholmissbrukare förordar
nämnden även slopande av detaljgranskningen
beträffande de särskilda vårdkostnader
för vilka statsbidrag utgår.

Det är dessa förenklingar och rationaliseringar
i arbetssättet och dessa
minskningar i arbetsuppgifterna inom
områden av byråns verksamhet, som in -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå

te har med den direkta nykterhetsvården
att göra, vilka föranleder oss att
tro att man kan följa organisationsnämndens
förslag.

Jag vill framhålla att man i motionen
betonar det angelägna i att de myndigheter
som har en nykterhetsvårdande
uppgift får erforderliga resurser och att
man också påpekar att om en ökning
av arbetsuppgifterna för byrån skulle
uppstå, så är man beredd att överväga
de förstärkningar som då erfordras. Det
kan hända att detta blir fallet med hänsyn
till vad nykterhetsvårdsutredningen
kommer att föreslå i sitt betänkande,
som ju är att vänta inom en snar framtid.

Herr talman! Det är så vi sett saken.
Det är här fråga om rationaliseringar
som möjliggör att de föreslagna besparingarna
inte innebär någon inskränkning
eller försämring i effektiviteten
i socialstyrelsens nykterhetsvårdande
verksamhet. Jag kan därför biträda detta
yrkande i avvaktan på vad nykterhetsvårdsutredningens
betänkande kan
komma att innebära och de förslag remissbehandlingen
sedan kan föranleda.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vad som skiljer högerreservationen
från departementschefens
och även utskottsmajoritetens förslag är
att reservanterna vill i samband med en
omorganisation, som skulle ske på socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå, dra
in tre tjänster för byråsekreterare eller
amanuenser, en kanslisttjänst och fem
biträdestjänster. Detta överensstämmer
visserligen med vad statens organisationsnämnd
har föreslagit, men man får
beakta att socialstyrelsen å sin sida ansett
att en utökning av byrån med tre
tjänster erfordras. Vidare har ju organisationsnämnden
föreslagit vissa ändringar
i den administrativa rutinen, som
absolut inte ansetts möjliga att genomföra.

Nu skall ju denna nykterhetsvårdsby -

rå vara ett ledande och impulsgivande
organ för nykterhetsvården. Enbart de
statliga utgifterna för nykterhetsvården
uppgår för nästa budgetår till ca 50
miljoner kronor. Utom det att denna
byrå har att handlägga viktiga frågor
har den sålunda även att röra sig med
stora belopp. Det är viktigt att det för
den centrala ledningen av denna verksamhet
finns erforderliga personella resurser.
Personalbehovet bör därför bedömas
inte endast mot bakgrunden av de
uPPgHter som socialstyrelsen i dag har
att utföra utan även med tanke på de
intensifierade insatser som man vill ha
på detta område. Alla anser ju att man
bör sätta in allt fler och fler människor
på att rusta upp nykterhetsvården och
hyggliga och ordentliga förhållanden
i nykterhetshänseende till stånd.

Nu har departementschefen inte tagit
slutlig ställning till frågan om personalbehovet
utan ansett att en omprövning
bör ske i samband med ställningstagandet
till nykterhetsvårdsutredningens förslag
när det kommer. Jag tycker att
man kan vänta med ställningstagandet
till dess att man får den kartläggning
av ärendet som är nödvändig. Högerns
sparsamhetsnit är väl ingenting att göra
något åt, men vi andra som inte är
hemfallna åt detta anser att det är värdefullt
att socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå
får de resurser som behövs.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i den nu föredragna
punkten gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklara -

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

des den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 7—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Anslag till mödrahjälp

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Mödrahjälp för budgetåret 1961
/62 anvisa ett förslagsanslag av 6 000 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna 1: 336,
av herrar Birke och Sveningsson, samt
11:399, av herr Edlund m. fl., i vilka,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte avslå förslaget om ett anslag
för budgetåret 1961/62 till Mödrahjälp
av 6 000 000 kronor,

dels en inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Skellefteå väckt motion
(11:497), vari, såvitt nu var fråga, hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
mödrahjälpen fr. o. m. den 1 januari
1962 helt skulle överföras till kommunerna
och till Mödrahjälp anvisa ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Senander m. fl. väckt motion (II:
120), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition under förevarande
punkt bifalla vad socialstyrelsen föreslagit
och uppräkna anslaget till 11 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:336 och 11:399 samt 11:497,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom motionen II: 120 till Mödrahjälp
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 6 000 000 kronor.

Anslag till mödrahjälp

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Svärd, Kaijser, Staxäng
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:336 och 11:399 samt i
anledning av motionen 11:497, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionen 11:120 avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag;

b) av herrar Boman, Per Jacobsson,
Eldström och Malmborg, fröken Elmén
samt herr Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort lyda
så, som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:336 och
11:399 samt med bifall till motionen
11:497, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, och med avslag å motionen II: 120
till Mödrahjälp för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Samhällets stöd vid
barnsbörd utgår genom den allmänna
sjukförsäkringen i form av moderskapshjälp,
omfattande förlossningsutgifter
och moderskapspenning. Dessutom utgår
s. k. mödrahjälp som till skillnad
från ersättningarna från sjukförsäkringen
är en behovsprövad hjälpform. Mödrahjälpen
finansieras med statliga medel
och beviljas av de s. k. mödrahjälpsnämnderna,
som är knutna till länsstyrelsen.
De för behovsprövningen erforderliga
utredningarna göres av de
kommunala barnavårdsnämnderna.

Frågan om mödrahjälpens utformning
och administration har länge varit aktuell.
Senast föreslog 1958 års besparingsutredning
att mödrahjälpen fr. o. m.
år 1961 skulle överföras till kommunerna,
som skulle handha såväl finansiering
som administrering.

Goda skäl talar för att besparingsutredningens
förslag genomföres. Mödrahjälpen
medför i förhållande till sin relativt
blygsamma omfattning betydande
administrativa kostnader. Genom över -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Anslag till mödrahjälp

förande till kommunerna skulle dessa
administrationskostnader avsevärt kunna
nedbringas.

Behovet av mödrahjälpen har genom
moderskapsförsäkringens tillkomst blivit
allt mindre. Någon försämring av det
hjälpbehov mödrahjälpen avser att tillgodose
skulle inte uppstå, om vi omorganiserade
den på det sätt som föreslås
i reservationen.

Med den motiveringen yrkar jag bifall
till den med b betecknade reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande
vid denna punkt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Med samma motivering
som herr Edström anfört ber jag att få
yrka bifall till den med a betecknade
reservationen.

Skillnaden mellan reservationerna är
den att den indragning av den statliga
mödrahjälpen, som herr Edström redogjort
för, skulle enligt reservation a äga
rum redan vid nästa budgetårs ingång,
under det att den enligt reservation b
skulle börja den 1 januari 1962.

Jag yrkar bifall till den med a betecknade
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Under senare år har en
rad förslag lagts fram om ändrade former
för mödrahjälpen. Både högerns och
folkpartiets representanter har ju anslutit
sig till det förslag, som framlades av
1958 års besparingsutredning. Detta syftade
ju främst till en förenkling av administrationen,
och en sådan förenkling
är säkerligen befogad — det är ingen
som har förnekat det. Men riksdagen
har ett par år tidigare ansett att man
kan vänta med denna översyn tills den
socialpolitiska kommittén är färdig med
sitt förslag. Det har varslats om att socialpolitiska
kommittén om några månader
kommer att framlägga det betänkande
som vi länge har väntat på, och
när vi nu är så nära denna tidpunkt
bör vi i år med ännu starkare skäl än
tidigare kunna avslå dessa motioner och

avvakta resultatet av vad som kan framkomma.
När vi i fjol och året dessförinnan
med hänvisning till den socialpolitiska
kommittén avvisat motionerna,
är skälen för ett avslag nu betydligt
starkare än i fjol.

Herr talman'' Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Socialstyrelsen betonar
ju nödvändigheten av att reformera mödrahjälpen
men inte i den riktning som
högern föreslår, nämligen att slopa densamma,
och inte heller i den riktning
som folkpartiet föreslår genom att pruta
ned anslaget från sex till tre miljoner
kronor. Socialstyrelsen vill ha 11 miljoner
kronor, och det har vi föreslagit
i vår motion. Därför ber jag att få yrka
bifall til] vår motion nr 120 i andra
kammaren.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den reformering beträffande
mödrahjälpen, som den siste ärade
talaren nämnde kan lättare genomföras,
om det blir den förenkling av administrationen,
som föreslås i reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att i avseende på den nu
förevarande punkten förekommit följande
yrkanden: tro) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle godkänna den av herr Svärd m. fl.
vid piinkten avgivna reservationen; 3:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid
punkten anförda reservationen; samt
4:o) att kammaren skulle bifalla motionen
II: 120.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 16—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Punkten 20

Ang. bidrag till anordnande samt om och

tillbyggnad av ålderdomshem

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionen 11:401, av
herrar Senander och Holmberg, till Bidrag
till anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor.

I motionen IT: 401 hade hemställts, att
riksdagen måtte i anslutning till socialstyrelsens
förslag uppräkna förevarande
anslag till 14 000 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har föreslagit att anslaget
skall räknas upp med 4 miljoner
till 14 miljoner kronor. Utskottet säger
att detta inte är nödvändigt och att man
inte kan föregripa den pågående utredningen.
Vi anser emellertid att behoven
på detta område är så stora och att saken
ligger så till, att det inte innebär
att föregripa en utredning om anslaget
höjs i enlighet med socialstyrelsens äskande.

Jag hemställer till kammaren om bifall
till motionen i andra kammaren nr
401.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet har skrivit ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande punkt
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
11:401; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 21 och 22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Om ökad hjälp åt utvecklingsstörda barn

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,

I. att riksdagen måtte till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 798 000 000
kronor;

II. att motionen II: 394, av herr Christenson
i Malmö m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motionen II: 394 hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till ökade samhälleliga
hjälpåtgärder åt utvecklingsstörda
barn, förslagsvis i form av ett
extra barnbidrag eller genom liknande
åtgärder till familjer, som vårdade sina
barn i hemmen, samt att snabba åtgärder
måtte vidtagas för ökad utbildning
av personal på det berörda vårdområdet.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herrar Christenson i
Malmö, Hammar och Arvid Nilsson i
Lönsboda har i andra kammaren väckt
en motion, i vilken de hemställer att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till ökad hjälp
åt utvecklingsstörda barn. De föreslår
att den skulle utgå i form av ett extra
barnbidrag eller att andra liknande åtgärder
vidtages till förmån för familjer
som vårdar utvecklingsstörda barn i
hemmen. De begär vidare att snabba
åtgärder skall vidtagas för en ökad utbildning
av den personal som tjänstgör
eller kommer att tjänstgöra på detta
vårdområde.

Statsutskottet, som är tämligen välvilligt
i sitt utlåtande, erinrar om att
denna fråga behandlades 1956, varvid
utskottet konstaterade att det bland föräldrar
som har handikappade barn på
anstalt sannolikt funnes åtskilliga som
skulle föredraga att vårda barnen i hemmet,
om de hade ekonomiska resurser
härtill. Utskottet anförde då att detta
stod i överensstämmelse med den uppfattning
som man över huvud taget hade

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Om ökad hjälp åt utvecklingsstörda barn
tillägnat sig de senaste åren om kollektiv
vård, samt att frågan om statliga
stödåtgärder närmare borde utredas. Genom
beslut 1958 överlämnade Kungl.
Maj:t frågan till socialpolitiska kommittén.
Med hänvisning härtill avstyrkte
statsutskottet den av herr Christenson i
år framförda motionen.

Frågan om de handikappade barnen
och handikappade människor över huvud
taget har ju de senaste dagarna fått
en ökad aktualitet. Det finns ingen anledning
att betvivla att inrikesministern,
enligt uppgift i en socialdemokratisk
aftontidning i går, är mycket oroad
och att han även kommer att göra en
hel del för att förbättra förhållandena
på våra sjukvårdsanstalter. Att en bättre
tillsyn och en bättre insyn i institutionsväsendet
är i hög grad påkallade
står klarare än någonsin och det bör
ihågkommas även i andra sammanhang.
Att vi också behöver få till stånd en utbildning
av all vårdande personal är ju
tydligt.

Men hur bra en institution än blir
kan den ju aldrig motsvara ett gott hem.
Ingen kan känna för ett barn och ingen
kan förstå ett friskt eller ett sjukt barn
som en riktig mor eller far eller rättare
sagt som en mor eller far av den riktiga
sorten, om de får stöd från medicinsk
och social expertis i den mån de
behöver det. I ingen annan miljö kan
ett barn efter sina resurser utvecklas
till ett vuxenliv som i ett vanligt hem.

När motionärerna bl. a. föreslog ökade
barnbidrag till hem med utvecklingsstörda
barn tills dessa blivit 16 år gamla
och kan få folkpension, hade de säkerligen
ingen förhoppning om att bidragen
skulle bli av den storlek att mödrarna
blev ersatta för den orimliga arbetsbörda
som många av dem dras med.
Kunde ökade barnbidrag täcka bara en
del av de stora merkostnader som ett
sådant barn drar med sig, skulle mycket
vara vunnet. Jag behöver bara peka
på vad läkare, sjukresor, förbandsartiklar,
tvätt, medicin och eventuellt specialsydda
kläder kostar.

Det är, som motionärerna anför, givet
att landsting och städer utom landsting

har ett stort ansvar för handikappade
barns vård, men inte heller kommunerna
är fria från ansvar. Jag tänker närmast
på hur man genom kommunalt anställda
hemvårdarinnor och hemsamariter
kan lätta mödrarnas arbetsbörda,
tillföra barnen andra kontakter än bara
familjemedlemmarna och hjälpa till
med sjukvård och varför inte med sådan
vård som efterlystes i den Munktellska
motionen om sjukgymnastisk behandling,
som vi diskuterade i kammaren
för några veckor sedan. Men även
om hemhjälpen är subventionerad kostar
den i regel pengar för hemmen.

När vi genom de sporadiska undersökningarna
de senaste åren har fått en
antydan om förhållandena — vi har tyvärr
inte en hel bild ens av hur många
handikappade barn som vårdas i hemmen
— vågar man inte tänka på vilken
belastning det skulle bli på anstaltsväsendet,
om stora grupper av föräldrar
som nu själva sköter sina sjuka
barn bara gåve upp och läte samhället
övertaga vården.

Jag anser, herr talman, att frågan om
de handikappade barnen har en så speciell
karaktär och är så påträngande att
man inte skulle behöva invänta socialpolitiska
kommitténs utredning.

Det bästa får ju inte bli det godas
fiende.

Jag tror att vi skulle kunna nå en
provisorisk lösning — nej herr talman,
det är för mycket sagt, ty en lösning
kan vi aldrig prestera — men vi borde
kunna ge en provisorisk ekonomisk
hjälp intill dess den socialpolitiska kommittén
blir färdig med sitt stora arbete
genom den föreslagna höjningen av
barnbidragen.

Jag skall inte ställa något yrkande,
herr talman. Jag vet att det är lönlöst
mot ett enigt utskott, men jag har varit
angelägen om att ändå få framföra dessa
synpunkter.

Motionärernas förslag om snabba åtgärder
för ökad utbildning av personal
har utskottet inte berört. Jag förmodar
att denna fråga kommer att tas upp i
huvudtiteln om inrikesdepartementets
verksamhetsområde. Skulle så inte va -

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

ra fallet är jag övertygad om att om
utskottsutlåtandet hade skrivits i dag
och inte varit daterat den 21 mars, så
hade man inte helt förbigått denna viktiga
passus.

Jag skall inte göra ytterligare kommentarer.
Vi behöver bara slå upp en
daglig tidning för att oroas och bli förtvivlade
över vad ofullständig utbildning
och okunnighet kan ställa till för rättslösa
människor.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 24—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Anslag till ferieresor för barn

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ferieresor för barn för budgetåret
19G1/62 anvisa ett förslagsanslag av
1 600 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna 1:336,
av herrar Birke och Sveningsson, samt
11:399, av herr Edlund m. fl., i vilka,
såvitt avsåge förevarande anslag, hemställts,
att riksdagen måtte till Ferieresor
för barn för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 1 100 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Per-Olof Hanson (1:431) och
den andra inom andra kammaren av herr
Löfroth (11:512), i vilka, såvitt avsåge
förevarande anslag, likaledes hemställts,
att riksdagen måtte till Ferieresor för
barn anvisa ett förslagsanslag av
1 100 000 kronor.

U‘skottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.

Anslag till ferieresor för barn
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 336 och II: 399 samt 1:431 och
11:512, i-amtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Ferieresor för barn för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslaganslag
av 1 600 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Per Jacobsson, Edström, Kaijser,
Virgin, Staxäng och Malmborg, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:336 och 11:399
samt 1:431 och 11:512, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av reservanterna förordade
ändringar av bestämmelserna om
ferieresor för barn;

b) till Ferieresor för barn för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
1 100 000 kronor.

Reservanterna hade ansett, att en höjning
nu borde kunna genomföras av
egenavgiften för ferieresor för barn.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Antalet ferieresor har
under senare år successivt minskat. Orsaken
härtill torde såsom 1958 års besparingsutredning
framhållit sammanhänga
med bl. a. inkomstutvecklingen i
förening med behovsprövningen av reseförmånerna
liksom även med förändringar
i semestervanorna för berörda
befolkningsgrupper. För åtskilliga grupper
som tidigare varit beroende av detta
stöd för sin ferievistelse torde detta
behov numera ha bortfallit. För andra
grupper åter kan de ifrågavarande förmånerna
dock alltjämt innebära en förutsättning
för en ferievistelse.

Man kan i stort sett instämma med
vad besparingsutredningen här anfört i
fråga om behovet av dessa subventioner,
önskvärdheten av att de blir föremål
för en förutsättningslös omprövning
liksom beträffande antagandet att allt
färre grupper numera är beroende av

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

dessa förmåner för att kunna ordna sin
semestervistelse.

Redan nu bör en höjning av egenavgiften
för dessa resor kunna genomföras.
Med hänsyn till den allmänna standardutveckling
som skett, varigenom
även behovet av detta stöd minskats,
torde en höjning av de enskildas avgifter
för ferieresor med 10 kronor per
resa inte behöva bli särskilt kännbar.
Prisrabatteringen för dessa resor skulle
fortfarande bli betydande. En dylik höjning
av egenavgiften skulle medföra ett
minskat anslagsbehov med 500 000 kronor
till ferieresor till barn.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Denna fråga är ju också
en gammal bekant, som vi har diskuterat
under flera år.

Riksdagen har tidigare ansett att man
bör vänta med sitt ställningstagande till
dess att socialpolitiska kommittén kommit
med sitt förslag. Departementschefen
anser detsamma. Det finns inget skäl
att nu ändra uppfattning när, som jag
tidigare sagt här i dag, socialpolitiska
kommittén kommer med sitt betänkande
inom den närmaste tiden. Vi bör då
kunna avvakta det betänkandet. Mer
brådskande är inte denna fråga. Ingen
kan väl förneka att dessa ferieresor har
ett värde i och för sig. Det finns då absolut
ingen anledning att nu genomföra
en förändring innan socialpolitiska kommittén
framlagt sin utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 33

Anslag till ferieresor för husmödrar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 900 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
t ill behandling förehaft

dels de likalydande motionerna I: 336,
av herrar Birke och Sveningsson, samt
11:399, av herr Edlund in. fl., i vilka,
såvitt avsåge förevarande anslag, hemställts,
att riksdagen måtte till Ferieresor
för husmödrar för budgetåret 1961/62
anvisa ett förslagsanslag av 700 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna
1:431, av herr Per-Olof Hanson, och
11:512, av herr Löfroth, i vilka, såvitt
avsåge förevarande anslag, likaledes
hemställts, att riksdagen måtte till Ferieresor
för husmödrar anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:336 och 11:399 samt
I: 431 och 11:512, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Ferieresor för
husmödrar för budgetåret 1961/62 anvisi
ett förslagsanslag av 900 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Per Jacobsson, Edström,
Kaijser, Virgin, Staxång och
Malmborg, fröken Elmén samt herrar
Cassel och Guslafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:336 och 11:399 samt
1:431 och 11:512, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna av reservanterna förordade
ändringar av bestämmelserna om
ferieresor för husmödrar;

b) tit] Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 kronor.

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. bidrag till driften av semesterhem

De av reservanterna föreslagna ändringarna
av bestämmelserna om ferieresor
för husmödrar avsågo, att en höjning
skidle genomföras av egenavgiften
för resorna.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Med en motivering som
är parallell med den som jag anförde
under föregående punkt ber jag att få
yrka bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag tidigare anfört när det gällde ferieresor
för barn ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkter, hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 34

Ang. bidrag till driften av semesterhem

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag å motionerna
1:33P, av herrar Birke och
Sveningsson, samt II: 399, av herr Edlund
m. fl., ävensom I: 431, av herr PerOlof
Hanson, och II: 512, av herr Löfroth,
samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, ti''! Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslags.-nslag av 480 000 kronor.

I motionerna 1:336 och 11:399 samt
I: 431 och II: 512 hade hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Per Jacobsson, Edström, Kaijscr,

Nr 13

— Ang. stipendier för underlättande av
husmoderssemester

Virgin, Staxäng och Malmborg, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1: 336 och II: 399
samt I: 431 och II: 512, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Även här ber jag att med
en motivering, parallell till den som jag
anförde under punkt 32, få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Även jag får hänvisa till
tidigare motivering och yrkar bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 35

Ang. stipendier för underlättande av
husmoderssemester

I förevarande punkt hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts
i ämnet framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 336, av herrar Birke
och Sveningsson, samt 11:399, av
herr Edlund m. fl., såvitt nu vore i
fråga, till Stipendier för underlättande
av husmoderssemeter för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

I motionerna 1:336 och 11:399 hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte avslå förslaget om ett

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1901

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
anslag för budgetåret 1961/62 till Stipendier
för underlättande av husmoderssemester
av 1 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser, Virgin, Staxäng och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 336 och II: 399, såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Under hänvisning till
den motivering som finns anförd i reservationen
ber jag att få yrka bifall till
den vid punkten fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 36

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 37

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordat, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62, dels ock till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för sam -

ma budgetår anvisa ett förslagsanslag av
10 687 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 451) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:515), vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla, att utredning måtte tillsättas
med uppgift att snarast framlägga förslag
om inrättande av en särskild ungdomsvårdsskola
eller särskilda specialavdelningar
vid någon eller några ungdomsvårdsskolor
för alkoholskadade
ungdomar,

dels ock en inom andra kammaren av
fru Eriksson i Stockholm och fröken Elmén
väckt motion (11:341), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
vid envar av ungdomsvårdsskolorna
Lövsta och Rvagården inrätta en rektorstjänst
i Ae 26 i enlighet med det under
förevarande punkt redovisade förslaget.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionen II: 341

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
ungdomsvårdsskolorna, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3
januari 1961 förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för ungdomsvårdsskolorna, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 10 687 000 kronor;

II. att motionerna 1:451 och 11:515
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Per Jacobsson, Edström
och Malmborg, fröken Elmén samt
herr Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionen 11:341

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1961/62;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 10 750 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 451 och II: 515 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört.

Reservanterna hade bland annat funnit,
att en utredning av de i motionerna
1:451 och 11:515 upptagna frågorna vore
synnerligen angelägen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vid ungdomsvårdsskolorna
i Lövsta och Ryagården har man
haft stora svårigheter att rekrytera
chefsläkartjänsterna. Under många år
har man över huvud taget inte kunnat
besätta dessa tjänster. De är synnerligen
arbetskrävande, framför allt därför
att läkaruppgifter och administrativa
uppgifter hopförts till desamma.

Lövsta för flickor och Ryagården för
pojkar är de enda anstalterna i sitt slag
här i landet, varför dit hänvisas ett psykiskt
höggradigt skadat klientel, som
kräver eu intensiv medicinsk-psykiatrisk
behandling. Att utbildad ungdomspsykiater,
villig att fungera även som
administrativ chef, icke stått till förfogande
har lett till påtagliga svårigheter
och brister i verksamheten.

Socialstyrelsen har gjort en framställning
om att chefsfrågan skall lösas ge -

Anslag till ungdomsvårdsskolorna
nom att rektorsbefattningar inrättas för
de administrativa och pedagogiska uppgifterna.
Därigenom skulle chefsläkarna
kunna ägna sig uteslutande åt de medicinska
uppgifterna, och man skulle äntligen
få en chans att anställa sådana läkare.
Förfarandet har tillstyrkts av medicinalstyrelsen,
statskontoret och statens
organisationsnämnd. Motionärerna
har upptagit detta förslag, och i reservationen
till denna punkt hemställer vi att
frågan skall lösas på detta sätt.

Dessutom har en annan fråga här tagits
upp. De alkoholskadade eleverna
och de sniffande ungdomarna har blivit
ett allt större problem i våra ungdomsvårdsskolor.
Det gäller att åstadkomma
specialavdelningar för dessa
grupper. Man har därför i motionerna
föreslagit en utredning i syfte att denna
fråga rent praktiskt skall få en lösning.
Också detta förslag har upptagits
i reservationen.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är givetvis ingen
som har någon annan uppfattning än att
det är en mycket allvarlig sak, som vi
bör se på med viss oro, att de här tjänsterna
inte kan besättas.

Vid Lövsta finns för närvarande två
läkartjänster, en tjänst som chefsläkare
i Bo 1 och en tjänst som läkare i Ae 24,
och vid Ryagården finns en chefsläkartjänst
i Bo 1. Samtliga dessa tjänster är
för närvarande obesatta, men för de
medel som finns disponibla genom att
läkartjänsterna är vakanta har anställts
en rektor vid vardera skolan. Läkarfrågan
vid skolorna har man hittills klarat
genom att anlita rådgivande psykiatrer.
Medelsanvisningen för detta ändamål
har ökat betydligt, från 74 700 kronor
budgetåret 1959/60 till 319 000 kronor
budgetåret 1961/62, alltså mer än
fyra gångers ökning under två år. Då
har visserligen en ny anstalt kommit
till, men ändå är ökningen avsevärd.
Rekryteringen av rådgivande psykiatrer

4 Första kammarens protokoll 1961. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961
Ang. personalutbildningen vid ungdomsvårdsskolorna

har gått tillfredsställande; svårigheterna
har gällt att anställa läkare.

Frågan om läkartjänsterna får bedömas
med hänsyn till de faktiska möjligheterna
att besätta tjänsterna. I den mån
man kan tillgå heltidsanställda läkare
bör tjänster inrättas, men eljest torde
det mest praktiska vara att liksom hittills
utnyttja rådgivande psykiatrer. Det
kan här anmärkas att man räknar med
att vid den skola som nu skall skapas
vid Bärby och där psykiatriskt abnorma
elever skall tas om hand erhålla tillgång
till psykiatrisk expertis från institutioner
i Uppsala.

Orsaken till att man inte har anställt
läkare är alltså helt enkelt bristen på
läkare.

Vad sedan gäller den sniffande ungdomen
vill jag påminna om att man vid
Långanäs yrkesskola har skapat en specialavdelning
för alkoholskadade ungdomar.
Det är klart att ytterligare avdelningar
kan behövas, men en utbyggnad
sker undan för undan allteftersom
man får personella resurser. Skillnaden
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
är inte så stor — den gäller väl
närmast att reservanterna vill ha läkare
på tjänster som finns men där tillgängliga
läkare saknas.

Herr talman! .lag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Anderssons anförande
har stärkt mig i uppfattningen
att jag har rätt. Det är nämligen just
därför att de nuvarande chefsbefattningarna
är sammankopplade befattningar,
så att vederbörande både skall vara läkare
och handha de administrativa
funktionerna, som man inte får några
sökande. Jag anser att reservationen bör
bifallas, eftersom då möjligheten att få
läkare ökas. Om vi skall ha det som vi
nu har det, får vi inga läkare som sökande
till befattningarna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner

komme att framställas särskilt angående
vartdera momentet av utskottets i den
nu föredragna punkten gjorda hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de rörande
mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen i
förevarande del; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
mom. II framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innehölles i den vid
punkten anförda reservationen, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 38—JO

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4f

Ang. personalutbildningen vid ungdomsvårdsskolorna Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ungdomsvårdsskolorna:
Personalutbildning för budgetåret 1961
/62 anvisa ett reservationsanslag av
55 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fru Wallentheim
m. fl. (1:443) och den andra
inom andra kammaren av fru RenströmIngenäs
m. fl. (11:516) hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam utredning angående
utbildningsförhållandena för
personal inom den statliga ungdomsvården,
nykterhetsvården, fångvården samt
övriga vårdområden med besläktade arbetsuppgifter.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. personalutbildningen vid ungdomsvårdsskolorna

I. att riksdagen måtte till Ungdomsvårdsskolorna:
Personalutbildning för

budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 55 000 kronor;

II. att motionerna 1:443 och 11:516
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Elmén, som ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 443 och II:
516 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanten anfört angående
utbildningsförhållandena för personal
inom fångvården, ungdomsvården
och nykterhetsvården samt övriga vårdområden
med likartade uppgifter.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Massor av människor,
barn som vuxna, är av olika anledningar
intagna på anstalter av skilda slag. Att
de omhändertagna skall ha en adekvat
vård och hyggliga förhållanden, det hör
till våra ambitioner.

Man satsar tämligen villigt pengar till
lokaler och utrustning — fastän mycket
är oändamålsenligt och trist, gunås såvisst,
och släpar efter alltför länge på
den statliga sidan. När fråga blir om
det innehållsmässiga, själva vården —
om man på A ska säga B — blir man
ibland paralyserad inför driftkostnadsberäkningarna.
I åratal får man i verksamheten
ofta sega sig fram för att komma
i närheten av vad man tänkte sig då
anstalten planerades. Personalstaterna
bestäms ofta efter praktiska arbetsstudier,
och man håller sig mestadels en liten
aning i underkant. Att de anstaltsintagna
har emotionella behov, ställer
mänskliga krav på sin omgivning, liksom
alla vi andra, det glömmer man bort, eller
också är fantasien bristfällig. Måste
vi inte snart medge att rimlig tid bör avsättas
också för den sidan av vårdarbetet,
när man beräknar driftkostnaderna,
och i konsekvens därmed se till att vi får
hyggliga rekryterings- och utbildnings -

förhållanden för all personal på anstalterna? Rekryteringen

till de lägre tjänsterna
_vårdare och vårdarinnor, skötare, tillsy
ningsmän etc. — får nu ske slumpvis,
ofta direkt från gatan. Några kompetenskrav
kan inte ställas, därför att ingen
speciell utbildningsväg finns ordnad för
de människor som är intresserade av
detta slags arbete. Vid de diskussioner
som de parlamentariskt utsedda inom
kommittén för ungdomsbrottslighetens
bekämpande hade med representanter
för fångvårdsstyrelse, socialstyrelse, läkare,
rektorer och företrädare för organisationer
framförde man samstämmigt
lika dystra erfarenheter om rekryteringssvårigheterna
och bekymren inför personalsituationen.
Vid Roxtuna gjordes
exempelvis 1957 37 nyanställningar på
27 vårdartjänster. Av 18 ansökningar
som inkommit efter riksannonsering ansågs
två acceptabla, men de sökande reflekterade
sedan i bägge fallen inte på
anställningen.

Jag tror knappast att förhållandena
därefter blivit bättre. Tvärtom torde konkurrensen
om arbetskraften vara mycket
hård, och anstaltsområdet befinner
sig tyvärr i underläge. Det synes mig
fullt klart att hela vårdsituationen påkallar
snabba åtgärder för att förbättra
rekryteringsförhållandena, och till
den ändan krävs enligt min tro en översyn
av både löne- och trivselfrågor liksom
av utbildningsfrågorna för dessa
grupper av befattningshavare.

Vårt anstaltsväsen kostar samhället
väldiga belopp. Det finns då allt skäl i
världen att se till att man når det åsyftade
vårdresultatet, så långt nu detta
är möjligt. En institutions standard sammanhänger
med personalens kvalifikationer
och ingalunda endast med anstaltsledningens
eller toppfunktionärernas.
Sociala insikter, elementära kunskaper
beträffande vårdområdet och
först och främst naturligtvis personlig
lämplighet fordras i hög grad av vårdare,
tillsvningsmän och andra som skall
utföra sina svåra arbetsuppgifter mitt
ibland de vårdbehövande, internerna,
som i vardagens många triviala samman -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1901

Äng. personalutbildningen vid ungdomsvårdsskolorna

liang upplever anstaltslivets påfrestningar
och krav på sin person.

Dessa utbildningsfrågor har i flera
sammanhang förts fram av ämbetsverken,
men statsmakterna har hittills inte
tagit något radikalt grepp. För mig, och
jag tror många andra, är detta någonting
ganska obegripligt. De utbildningskostnader
som här skulle komma i fråga
kan knappast vara annat än bagatellartade
om man ser dem i relation till allt
det övriga som finns under de här berörda
huvudtitlarna.

Sedan några år liar ämbetsverken tagit
egna initiativ för en intern grundutbildning
av dessa grupper, och det är
något som man har anledning att vara
både glad och tacksam för. Men resurserna
för ändamålet är knappa och ofta
nedprutade. De användes till två- å
treveckorskurser i anknytning till varierande
praktiktid.

Jag och mina medmotionärer har begärt
en skyndsam utredning för att få
till stånd en ändamålsenlig och rationellt
ordnad grundutbildning för den
lägre vårdpersonalen, gemensam för olika
vårdområden. Enligt vår mening kan
det inte vara särskilt rationellt att förfara
som nu, då varje verk som en belastande
sidouppgift sysslar med intern
grundutbildning. Det kunskapsstoff som
bör ingå i utbildningen är gemensamt
för vård av människor på anstalter inom
olika områden, och de arbetsuppgifter
och problem som möter vid anstalterna
är i många fall identiska. Förfarandet
kan näppeligen heller vara rationellt
ur ekonomisk synpunkt, när man
tänker på tillgången av föreläsare och
lärare, administration o. s. v.

Jag tror för min del att en gemensam
grundutbildning skulle ha en värdefull
stimulanseffekt på personalen. Den skulle
kunna förhindra uppkomsten av de
tråkiga norisontella personalnivåer som
finns på en hel del anstalter, till förfång
för arbetet och trivseln. Den skulle
vidare kunna bidra till en vidgad kunskap
och förståelse för andra, närliggande
vårdområden med åtföljande större
rörlighet mellan dessa vårdområden

och mellan öppen och sluten vård. Den
skulle med andra ord kunna leda till
en smidigare och vettigare personalpolitik.
Jag tror också att en sådan gemensam
utbildning, riktigt upplagd, ytterst
skulle vara mycket välgörande för dem
den närmast berör, de anstaltsintagna,
eftersom ju många av dem passerar olika
anstaltsformer.

Till en del har de synpunkter, som
jag här framfört, rönt instämmande från
utskottets sida genom en välvillig skrivning,
och det tackar jag för. Utskottet
anser emellertid inte att man skall ändra
på nuvarande ordning. Dessa kortare
kurser skall enligt utskottet vara koncentrerade
till de egna verksamhetsområdena.
Jag skulle då till utskottets ärade
talesman vilja säga att enligt vad
som angivits i betänkandet 1959 har exempelvis
fångvårdsstyrelsen inemot 200
tillsynsmän som inte har och som inte
heller kan få någon grundläggande utbildning
sedan man år 1956 har genomfört
en aspirantlinje. Denna linje tar
30 befattiiingshavare om året, vilka skall
fördelas på fångvårdsstyrelsens många
olika anstalter. För ungdomsvårdsskolornas
del har den ansvarige skolbyråchefen
sagt att en godkänd genomgång
av treveckorskursen framdeles, när förhållandena
så medgav, skulle bli ett
kompetensvillkor för en fast anställning
som vårdare. På nykterlietsvårdens område
har man fått pengar till en försöksverksamhet
med ett par tre veckors utbildning.
Det förefaller mig inte sannolikt
att man på denna väg, åtminstone
inte på åtskillig tid, kan räkna med att
inom olika vårdfunktioner få folk som
har en elementär utbildning för sina
arbetsuppgifter.

Jag måste sedan fråga: Är det alldeles
säkert att det är tillräckligt med så
korta kurser som dessa treveckorskurser?
Från fångvårdsmannaförbundets sida
har anförts att en utbildning på tre
månader får anses vara minimum. Då
jag vet att man kräver tre månaders utbildning
för en ladugårdsskötare och en
månads utbildning för den som skall
bil svinskötare, kan jag inte tycka annat

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. personalutbildningen vid ungdomsvårdsskolorna

än att det är rätt och i hög grad befogat
med en vidgad utbildning.

Vad motionärerna önskar är att några
personer skulle få sätta sig ned och
fundera över hur lång utbildningen för
vårdpersonalen skall vara och vad den
kunskapsmässigt skall innehålla, men vi
anser också att frågan om fortbildning
och vidareutbildning skall tagas upp. Vi
menar också att erforderliga påbyggnader
för att tillgodose de olika vårdområdena,
liksom också kompletteringar
med studiecirklar, konferenser, föreläsningsserier
och praktiskt arbete på området
ävensom självstudiernas roll bör
belysas. Det är dessa frågor som enligt
vår mening kan påkalla en utredning.

Vid de sakkunnigas kontakt under den
konferens som jag förut har berört var
samtliga representanter för ämbetsverken
ense om att vilja ha en gemensam
grundutbildning, och man ville t. o. m.
ha den mycket snart. Jag tycker därför
att det är litet tråkigt att motionen inte
bär varit föremål för remiss; kanske
hade då reservanterna i vart fall varit
flera.

Jag blev under arbetet med ungdomsbrottslighetsfrågorna
helt övertygad om
att frågan om den lägre vårdpersonalens
utbildning är en central fråga i hela
detta problemkomplex, och jag har blivit
ytterligare stärkt i den uppfattningen
under arbetet inom barnanstaltsutredningen.
Av en tillfällighet och helt mot
vanligheten har jag nu blivit bönhörd
redan före denna debatt. Barnanstaltsutredningen
har i dagarna fått ett tillläggsuppdrag,
nämligen att utreda utbildningsfrågorna
för personal inom
barnanstalterna. Jag är glad åt att kunna
säga, att direktiven uttrycker uppfattningar
som helt sammanfaller med dem
som jag har försökt göra mig till tolk
för. l)etta uppdrag gäller således barnanstalterna.
Jag är för min del mycket
angelägen om att det skall hända
någonting även när det gäller de andra
anstaltsområdena. Jag tror att det är en
stor illusion att tro att inte också vuxna
människor på anstalt understundom
kan vara lika hjälplösa som barn och

att de många gånger kan bli hunsade
och illa behandlade, mestadels därför
att människor helt enkelt saknar tillräckliga
kunskaper.

Vi har inte råd med sådana dystra avslöjanden
som vi har fått de senaste
dagarna. Även om någon skulle tycka
att hela det långa anförande, som jag
har vågat besvära kammaren med, kan
vara en överloppsgärning, vill jag ändå
yrka bifall till de föreliggande motionerna
i den tron att en sådan meningsyttring
i varje fall inte kan skada saken.

I detta anförande instämde fröken
Nordström (fp) och fru Carlqvist (s).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter det långa inlägg vi
har lyssnat till av en av motionärerna
skall jag fatta mig mycket kort. Jag
skall inte alls ge mig in på själva utbildningsväsendet,
utan jag vill endast säga
att vi inom utskottet inte har samma tro
som fru Wallentheim på att en utredning
skulle gagna saken i det aktuella
läget. Vi vet att utredningar i regel tar
mycket lång tid, och därför har vi ansett
det vara mycket bättre att, som vi
har gjort, hänvisa till Kungl. Maj:t, och
jag hoppas att man inom Kungl. Maj:ts
kansli tar en titt på vad som kan göras
för att effektivisera utbildningen av personal.

Vi tror inte heller på möjligheterna att
så där utan vidare skapa en grundutbildning
som är lämplig för olika vårdformer.
Jag har själv talat med personer
som arbetar inom detta anstaltsväsende,
och de anser inte att grundutbildningen
är det väsentliga, utan en
utbildning speciellt för den anstaltsgrupp
där personal behövs.

Jag tror att om vi följer utskottets
förslag och om en undersökning angående
möjligheterna till effektivisering av
utbildningen kommer till stånd inom
Kungl. Maj:ts kansli, så kommer motionärerna
att få sina önskemål förverkligade
långt tidigare än de skulle få, om
en utredning hade tillsatts.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas särskilt angående
vartdera momentet av utskottets i den
nu förevarande punkten gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

I fråga om mom. II, anförde vidare
herr föiste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle bifalla
de i ämnet väckta motionerna.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Wallentheim begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
41 mom II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid fru Wallentheim begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 21.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
åt’ de avstode från att rösta.

Fru Wallentheim anmälde, att hon vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej men av misstag nedtryckt båda
voteringsknapparna. Å omröstningstavlan
hade följaktligen angivits att hon avstode
från att rösta.

Punkterna 42—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen

Kungl Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
iör arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordat, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1961/62, dels ock till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
8 808 000 kronor.

I två likalydende motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Sveningsson
(1:313) och den andra inom
andra kammaren av herr Edlund m. fl.
(11:397), hade såvitt nu var i fråga,
föreslagets viss reducering av personalen
och hemställts, att riksdagen måtte besluta
alt

a) godkänna i motionerna införd avlöningsstat
för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62:

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 8 400 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:343 och 11:397, såvitt nu
vore i iråga,

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

al be.nvndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordat;

bl godkänna under punkten införd avlöningssiat
för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förs''agsanslag av 8 808 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser, Virgin, Staxäng och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt a»t utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts iörslag samt med bifall till motionerna
1:343 och 11:397, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 3 januari 1961 förordat; b)

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1961/62;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 8 400 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Till den här punkten
liksom till punkterna 65 och 68 har representanter
för den grupp jag tillhör
inom riksdagen fogat reservationer. Med
herr talmannens tillstånd skall jag motivera
dem samtidigt, därför att motiveringen
i långa stycken är gemensam.

Den nu föredragna punkten avser avlöningar
inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Anslaget är i år uppfört med drygt 7,5
miljoner kronor. Det föreslås att anslaget
skall höjas till 8,8 miljoner, medan
reservanterna nöjer sig med 8,4.

I nästa punkt, som avser avlöningar
inom den offentliga arbetsförmedlingen

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
m. m., har i år givits ett anslag på drygt
28,5 miljoner kronor. Kungl. Maj:t föreslår
nu nära 35 miljoner, medan reservanterna
nöjer sig med inte fullt 32 miljoner.
I bägge fallen avser prutningen
anslaget till tillfällig personal. Det finns
ju upptaget löner till icke-ordinarie
personal.

Beträffande reservationen under punkt
68, som avser anslag till beredskapsarbeten,
föreslår reservanterna att reservationsanslaget
uppföres med 230 miljoner
kronor i stället för av utskottet nu
föreslagna 280 miljoner kronor. Den gemensamma
bakgrunden är situationen på
arbetsmarknaden.

Enligt de siffror som finns redovisade
i propositionen uppgick antalet anmälda
arbetslösa i augusti 1959 till
25 000, medan antalet för motsvarande
månad 1960 var 16 500. Situationen avspeglas
även på det sättet, att medan
det i augusti 1959 fanns 3 500 människor
sysselsatta i beredskapsarbeten, var antalet
för motsvarande månad 1960 inte
mer än 2 000. Antalet hade sjunkit från
13 000 i tebruari samma år.

Den gemensamma bakgrunden är alltså
att det förbättrade läget på arbetsmarknaden
rimligtvis bör avspegla sig
såväl 1 fråga om avlöningarna till arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsförmedlingsorganen
för övrigt som när det
gäller framför allt beredskapsarbeten.

Ur den sammanställning som arbetsmarknadsstyrelsen
har gjort och som
finns intagen i propositionen på s. 155
kan utläsas, att man på senare år har
lagt ökad vikt vid vad man kallar för
rörlighetsstimulerande åtgärder. Jag
skulle tro att det är en klok ordning. Då
vi har en sådan ojämn fördelning av arbetskraften,
att vi har överskott på arbetskraft
i vissa delar av landet och
underskott i andra delar, måste det vara
riktigt att främja arbetskraftens rörlighet
så mycket som låter sig göra. Dit
hör även den s. k. omskolningsverksamheten
— jag använder ordet i dess egentliga
betydelse: omskolning från ett yrke
till ett annat. I den sammanställning
som jag nämnde upptogs för budgetåret
1959/60 för rörlighetsstimulerande åt -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1901

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
gärder ca 25 miljoner kronor. För budgetåret
1960/61 hade arbetsmarknadsstyrelsen
beräknat ca 35 miljoner kronor
och beloppet föreslås nu till 53 miljoner
kronor.

Då det emellertid nu främst behövs
sådana åtgärder som syftar till större
rörlighet av arbetskraften och då konjunkturläget
är sådant det nu är, förefaller
det rätt förvånansvärt att det anses
nödvändigt att anslå så pass mycket
pengar till sysselsättningsskapande åtgärder
som Kungl. Maj:t föreslagit. Det
ter sig även rätt förvånansvärt att löneanslaget
skall stiga så pass myoket som
det har gjort. Det är väl ganska rimligt
att anta, att när konjunkturläget är så
radikalt förändrat, så måste ändå verksamhetens
volym minskas.

När det gäller de sysselsättningsskapande
åtgärderna kan man ur sammanställningen
finna, att medan det 1959/60
för detta ändamål gick åt ungefär 145
miljoner kronor, räknade arbetsmarknadsstyrelsen
för 1960/61 med ca 83
miljoner kronor och begär för 1961/62
drygt 150 miljoner kronor.

Om man lägger tillsammans dessa senare
poster — de som avser rörligheten
och de som avser egentliga arbeten —
kommer man fram till att medan vi
budgetåret 1959/60 gav ut ungefär 171,5
miljoner och för innevarande budgetår
räknar med ca 119 miljoner, så beräknas
anslaget för 1961/62 nu till ca 205
miljoner. Tar vi sedan med diverse andra
poster, kommer vi till de 280 miljoner
som Kungl. Maj:t har begärt och
som utskottet har tillstyrkt.

Det är självfallet ett gemensamt intresse
att ingen går sysslolös och att
folk bereds tillfälle till produktivt arbete
i den utsträckning som är möjlig,
men det går inte ihop, att man mitt i en
högkonjunktur, samtidigt med att man
— som jag anser fullt riktigt -— ökar insatserna
för att skapa rörlighet på arbetsmarknaden,
anser sig behöva anslå
så mycket till beredskapsarbeten som
Kungl. Maj:t föreslagit. Om detta resonemang
skulle slå fel beträffande framtidsutsikterna,
har vi ju beredskapsstaten
att ta till.

Jag tycker alltså, att reservanternas
förslag att minska anslaget till sysselsättningsskapande
åtgärder med 50 miljoner
kronor — från 280 till 230 miljoner — är
väl underbyggt.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation, som
är fogad vid punkten 63.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skall liksom herr
Bergh behandla alla tre reservationerna
på en gång. Då blir det en lämplig fortsättning
på den rationalisering av behandlingen
av den femte huvudtiteln
som i dag förekommit.

När det gäller arbetsmarknadsstyrelsens
avlöningar har högerreservanterna
framför allt ansett, att slopandet av det
särskilda anslaget till arbetsmarknadsstyrelsens
krisorganisation även skulle
kunna gora det möjligt att minska anslaget
till tillfällig personal.

Nu var det ju på statsutskottets förslag
som beteckningen »krisorganisation»
slopades, men det skulle dock inte innebära
att man skulle nedrusta organisationen.
Man skulle bara ta bort en
beteckning, som man inte längre tycker
är den rätta. Däremot ansågs från statsutskottets
och riksdagens sida, att arbetsmarknadsstyrelsen
bör — trots att
det inte finns en krisorganisation — vara
funktionsduglig i alla lägen. Det gäller
här bara en teknisk omläggning, och
personalbehovet har inte påverkats av
att man dragit in krisorganisationen —
till namnet så att säga.

Det är självfallet viktigt att organisationen
kan fullfölja sina uppgifter. Samhällets
utgifter för sysselsättningspolitiken
är betydande, och det vore i hög
grad oklokt att inte kunna göra den
förstärkning av centraladministrationen
som kan behövas för de uppgifter som
åligger arbetsmarknadsstyrelsen.

Därmed kan jag nöja mig med att yrka
bifall till utskottets hemställan under
punkten 63, alltså den punkt som
gäller arbetsmarknadsstyrelsen och dess
avlöningar.

I fråga om den offentliga arbetsförmedlingens
och sjömanshusens avlöning -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 19bl
Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen och sjömanshusen

ar gäller även där samma motivering.
Att minska arbetsförmedlingarna och
sjömanshusen i en tid, då omsättningen
på arbetskraft är så stor som nu, skulle
vara till stor nackdel för arbetsmarknaden,
och jag förmodar att ingen vill vara
med om en sådan nedrustning.

Beträffande de sysselsättningspolitiska
åtgärderna är det klart att man kan
ha olika uppfattningar. Man kan givetvis
avsevärt minska anslagen i en högkonjunktur,
om man nämligen vill bedriva
en sysselsättningspolitik av det
gamla slaget, ungefär som på 1930-talet,
så att man bara sitter och väntar på att
arbetslösheten bryter ut men inte förbereder
någonting.

Vi vet att det här är nödvändigt att
omskola människor och att flytta dem
mellan olika delar av landet. För att
detta skall kunna ske och arbetsmarknaden
därmed få arbetskraft, där det
behövs, är det angeläget att man har
arbetsmarknadsstyrelsen och dess organ
i ordentlig trim.

Det hela är alltså beroende på vilka
ambitioner man har i fråga om sysselsättningspolitiken.
När det gäller omskolningen,
är det viktigt att man över
huvud taget kan bedriva den; det är
ju bättre att omskola människor som
blir sysslolösa här i landet på grund av
att det ena eller andra företaget klappar
ihop än att exempelvis importera
arbetskraft från olika delar av världen.
Det blir mycket billigare att på det viset
använda de människor som finns
tillgängliga.

Det är många sådana synpunkter som
man kan lägga på detta problem, men
det väsentliga är att man i en brytningstid
som den vi nu lever i, då man
inte vet vad som kommer att ske på
grund av stormarknader och annat, har
en så stark och funktionsduglig organisation
som möjligt för att kunna gripa
in vid arbetslöshet och dylikt. Arbetsmarknadsstyrelsen
får ju tjänstgöra som
ett slags brandkår, som rycker ut när
kriser uppstår -— i Valdemarsvik eller
annorstädes.

Att högern inte har samma uppfattning
som de andra partierna i riksda -

gen må vara hänt. Det är dock så, att
om man verkligen vill förhindra arbetslöshet
och kriser och hålla hela arbetsmarknaden
så vital som möjligt, så behöver
man ha arbetsmarknadsstyrelsen
i ett sådant skick som den f. n. har
och inte rusta ned den.

När arbetsmarknadsstyrelsens chef
nyligen kom hem från Amerika berättade
han i radio och i intervjuer i tidningarna,
att den arbetslöshet som man har
i Förenta staterna bl. a. är en följd av
att man inte har möjlighet till omskolning
eller till omflyttning av arbetskraft.
Den som börjar vid 14 års ålder
som textilarbetare och blir arbetslös
som textilarbetare vid 18 års ålder, har
stämpeln textilarbetare på sig livet ut
och kan inte flytta över någon annanstans.

Här försöker man i varje fall att skapa
alla tänkbara underlättande möjligheter
för att få människor i arbete. Det
är det som gjort, herr talman, att vi
utan att tveka kunnat gå med på de i
propositionen föreslagna åtgärderna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
a\ det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 64

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 65

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen och sjömanshusen

socialärenden för den 3 januari 1961 förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för den
offentliga arbetsförmedlingen och sjömanshusen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m budgetåret 1961/62, dels ock
till Der offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen: Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
34 725 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
i ill behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna 1:343
av herr Sveningsson, och II: 397, av herr
Edlund m. fl., i vilka, såvitt avsåge förevarande
anslag, hemställts, att riksdagen
måtte

a) godkänna i motionerna införd avlöningsstat
för den offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62,

b'' till Den offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 31 758 500 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 428) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl (11:500).

Ulskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:343 och 11:397, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingen,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för den offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen: Avlöningar för

budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 34 725 000 kronor;

II. att motionerna 1:428 och 11:500
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits,
utom av annan, av herrar Kaijser, Virgin,
Stavång och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:343 och 11:397,
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
den offentliga arbetsförmedlingen, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordat;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen
och sjömanshusen: Avlöningar för
budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 31 758 500 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till min tidigare motivering få yrka
bifall till den vid denna punkt av
herr Kaijser m. fl. avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande mom. I framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad ut -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Anslag till vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

skottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 66 och 67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68

Anslag till vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
reservationsanslag av 280 000 000 kronor,
därav förslagsvis 110 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämiigen

dels de likalydande motionerna I: 343,
av herr Sveningsson, och II: 397, av herr
Edlund m. fl., i vilka såvitt nu var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte till
Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
för budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 230 000 000 kronor, därav
förslagsvis 80 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin (1:442) och den andra inom
andra kammaren av herr Hansson i önnarp
m. fl. (11:499), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
göra framställning om slopande av kommuns
aiidel av utbildningsbidrag till arbetslösa.

dels cck en inom andra kammaren av
herr Rask väckt motion (11:345).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:343 och 11:397, såvitt

nu vore i fråga, till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder för budgetåret 1961/
62 anvisa ett reservationsanslag av
280 000 000 kronor, därav förslagsvis
110 000 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen
;

II. att motionen II: 345 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna 1:442 och 11:499
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits,

a) av herrar Kaijser, Virgin, Staxäng
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:343 och 11:397, såvitt nu
vore i fråga, till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder för budgetåret 1961/
62 anvisa ett reservationsanslag av
230 000 000 kronor, därav förslagsvis
80 000 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:442 och 11:499 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört angående slopande av
kommunernas andel i kostnaderna för
utbildni.igsbidragen till arbetslösa m. fl.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med a betecknade reservationen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! När jag för några minuter
sedan satt i min bänk och lyssnade
till herr Birger Anderssons anförande
om samhällets åtaganden för att bekämpa
arbetslösheten och på samma sätt
som han besjälades av en anda av solidaritet,
när det gäller dessa frågor, väntade
jag faktiskt att herr Birger Anders -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Anslag till vissa sysselsättningspolitiska
son skulle sluta sitt anförande med att
frångå sin vana att yrka bifall till utskottets
utlåtande och i en delfråga under
denna punkt yrka bifall till den reservation,
som är betecknad med b.

Tyvärr sträckte sig inte solidaritetsandan
så långt att herr Andersson gjorde
det yrkandet.

Reservation b går ju ut på att staten
i större utsträckning än vad som nu
ar fallet skall bidra till de kostnader,
som uppstår för omskolning av den arbetskraft,
som på grund av den rörlighet
som nu karakteriserar arbetsmarknaden
måste flyttas till andra orter. För
närvarande är det ju så att staten bidrar
med 75 procent av kostnaderna och att
kommunerna svarar för de återstående
25 procenten.

I statsverkspropositionen säges givetvis,
att det här skall finnas möjligheter
till dispens som skulle innebära att staten
svarar för hela kostnaden. Den motion,
som har väckts i denna fråga, och
det yrkande, som där finns, baseras på
arbetsmarknadsstyrelsens förslag, där
den anser att staten skall svara för hela
denna kostnad.

Utskottet säger bl. a. att det finner
att det med den rörlighet på arbetsmarknaden,
som jag tidigare talat om,
är nödvändigt att staten svarar för en
större anpart. Men sedan kommer man
märkligt nog, även om man hänvisar till
denna dispensmöjlighet, avslutningsvis
fram till att man med hänsyn till de
kostnader detta skulle föra med sig för
statsverket inte kan tillstyrka denna
motion.

-lag har, herr talman, den uppfattningen
att solidariteten bör sträcka sig
även till betalningsskyldigheten. I det
sammanhanget är det min bestämda
uppfattning att staten bör ha större skyldighet
att betala dessa kostnader än de
många gånger fattiga kommuner, som
inte ens får behålla den arbetskraft som
omskolas för att sedan flytta.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den under denna punkt
med b betecknade reservationen.

åtgärder

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag har alltid varit lyhörd
för ordet solidaritet — det har så
att säga ingått i min politiska fostran.
Men fastän herr Sundin försöker att beveka
mig med det ordet, så skall jag
inte på något sätt frångå vad utskottet
här skrivit.

Vad vi här har velat, det är just att
hjälpa de fattiga kommunerna. Det är
nämligen inte så, att det bara är de fattiga
kommunerna som då och då får
några arbetslösa som behöver omskolningskurser
— även rika kommuner kan
komma i samma läge. Jag anser att den
rika kommunen skall fortsätta att betala
de kostnader det här gäller, men
att den fattiga kommunen skall få hjälp
och stöd av staten, och genom de dispensmöjligheter
som finns kan de fattiga
kommunerna få denna hjälp. På det
sättet kan både herr Sundin och jag bli
tillfredsställda.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i anledning
av därunder framkomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje moment av
utskottets i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. I framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Kaijser in. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i mom. II hemställt.

Sedermera gjordes enligt de i fråga om
mom. Ill förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemstäht samt vidare på antagande av
det förslag, som innehölles i den av herr
Ivar Johansson m. fl. vid punkten anförda
reservationen; och förklarades den

Onsdagen den 12 april 19C1

Nr 13

Ang. bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 69 och 70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Ang. bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 231,
av herr Äke Larsson m. fl., och II: 343,
av herr Johanson i Västervik m. fl., såvitt
nu var i fråga, samt motionerna
11:336, av herrar Jonsson i Strömsund
och Bengtsson i Varberg,

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1961 förordad ändring
av grunderna för statsbidrag till anordnande
av verkstäder inom arbetsvärden;

b) till Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor.

I motionerna 1:231 och 11:343 hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att statsbidraget
för anskaffande av en första uppsättning
av verktyg och maskiner skulle
utgå med hälften eller i undantagsfall
med 2/3 av kostnaderna samt att
det av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget
under förevarande punkt skulle uppräknas
med erforderligt belopp.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Då jag och några medmotionärer
beträffande bidraget till
skyddade verkstäder i en motion anfört
en något avvikande mening från statsutskottets,
skall jag be att få anföra några
synpunkter. Jag gör det därför att
jag tror att de svårigheter, som möter
den handikappade vid dennes återinförande
i arbetslivet, inte torde stå klara
för alla.

För den oinvigde kan det kanske te
sig, som om problemen inte vore så sto -

ra, ty man får lätt en känsla av att alla
människor är mycket positivt inställda
till att hjälpa dessa mindre väl lottade
människor och att de får den hjälp och
det stöd som de så väl behöver. Men
man kan fråga sig: År det på det sättet?
År folk i allmänhet så positivt inställda
och välvilliga när det gäller att hjälpa
den handikappade som man kan tro?
Man kan på detta svara både ja och
nej. Men om många goda krafter bidrar
till att skapa sådana betingelser för den
handikappade, att hans återinpassning
i normalt arbetsliv underlättas, finns det
ändå tillräckligt många trösklar som ter
sig oöverstigliga för många handikappade.
Här kommer allmänhetens roll in
i bilden och allmänhetens inställning
till de handikappade är inte alltid så
positiv som man ytligt sett tror att den
är.

En sociologisk undersökning, som sociologiska
institutionen i Uppsala slutförde
1960 och som också nyligen har
varit införd i en dagstidning, gav till
vissa delar ett mycket skrämmande resultat.
Institutionen hade tillgång för
vidare bearbetning till primärmaterialet
i en undersökning av Sifo, som utfördes
i samarbete med Svenska diakonsällskapets
epileptikerklinik, Stora Sköndal.
Den undersökningen gällde tbc, sinnessjukdom,
försöksutskrivna från sinnessjukhus,
könssjukdom i ej smittsamt stadium,
epilepsi, cancer och polio.

En fråga löd: Skulle ni ha något emot
att vara arbetskamrat — eller klasskamrat
— med en person som har någon av
följande sjukdomar?

Svaren gav det dystraste resultatet för
den försöksntskrivne från sinnessjukhus.
Av de 933 tillfrågade förklarade sig
18 procent ha »mycket emot» detta, 24
procent »något emot» och mindre än
hälften, eller 46 procent, »inget emot».
»Det beror på», svarade 10 procent.

För könssjukdom i ej smittsamt stadium
var siffrorna 12 procent »mycket
emot», 16 procent »något emot» och 64
procent »inget emot».

För den fallandesjuke var utslaget 11
procent »mycket emot», 20 procent »något
emot» och 61 procent »inget emot».

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

För cancersjuka var 3 procent »mycket
emot», 14 procent »något emot» och
73 procent »inget emot».

En person, som haft tbc, gav siffrorna
5 procent »mycket emot», 13 procent
»något emot» och 77 procent »inget
emot».

Gynnsammast var det för poliosjuka:
1 procent »mycket emot», 6 procent »något
emot» och 88 procent »inget emot».

Ännu värre var det inför följande fråga:
»Skulle Ni ha något emot att Ert
barn som går i skolan blev klasskamrat
med en pojke eller flicka, som har
respektive haft någon av följande sjukdomar?» För

försöksutskriven i samband med
sinnessjukdom blev svaret i nästan en
tredjedel av fallen — 31 procent —
»mycket emot», 25 procent »något emot»
och endast 34 procent »inget emot».

En liknande fråga ställdes till egna
företagare, arbetsgivare och lantbrukare:
»Skulle Ni ha något emot att hos Er
anställa eller ha anställd en person, som
har respektive haft någon av följande
sjukdomar, även om sjukdomen nu inte
märks hos honom eller henne?»

För försöksutskrivna från sinnessjukhus
sade man »mycket emot» bland 37
procent av de tillfrågade, »något emot»
19 procent och endast 22 procent hade
»inget emot». Könssjukdom i ej smittsamt
stadium: 24 procent »mycket

emot», 17 procent »något emot», 40 proceni
»inget emot». Epilepsi: 31 procent
»mycket emot», 18 procent »något emot»
och 30 procent »inget emot». Cancer: 18
procent »mycket emot», 14 procent »något
emot» och 48 procent »inget emot».

Jag skulle kunna fortsätta att räkna
upp siffror men jag skall inte trötta
med det.

Sociologiska institutionen gick vidare
med en undersökning i Uppsala. Här frågades
bl. a.: »Tror Ni att arbetsgivare
ofta undviker att anställa invalider, även
om dessa kan klara av arbetet trots sin
invaliditet?» Icke mindre än 76 procent
av de tillfrågade ansåg, att det fanns ett
avståndstagande från arbetsgivarhåll.
Endast 2 procent trodde absolut inte,

att arbetsgivare undviker att anställa invalider.

»Tror Ni att många människor ofta
tycker, att det är besvärligt att arbeta
tillsammans med invalider?» löd en annan
fråga. 34 procent trodde att det
existerar ett sådant avståndstagande.

Slutligen frågades: »Tror Ni folk i
allmänhet ofta försöker undvika personer,
som är svårt invalidiserade, som
t. ex. sitter i rullstol eller går på kryckor?»
Hela 40 procent trodde det.

Jag har velat peka på dessa svårigheter.
Jag har inte anfört alla utan bara
eu del av dem, som möter en person
som genom medfödda eller förvärvade
psykiska eller fysiska skador eller lyten
blivit handikappad. De handikappade
möter motstånd till följd av bristande
kunskap och fördomar. Dessa trösklar
måste den handikappade hjälpas över,
om han inte skall brytas ned.

Det har därvid visat sig, att de skyddade
verkstäderna är ett utmärkt komplement
till den övriga verksamhet, som
bedrives för återinpassning och för rehabilitering.
Det har också visat sig, att
den skyddade verksamheten, som från
början avsåg att den handikappade skulle
kvarstanna där så länge han eller hon
kunde uiföra något arbete, gett till resultat
att många efter kortare tid kunnat
återföras till den allmänna arbetsmarknaden.
Det är således en verksamhet,
som i allra högsta grad bör uppmuntras,
och det är detta som vi avsett
med motionerna 1:231 och 11:343, i
vilka vi yrkat att riksdagen måtte besluta
att statsbidraget för anskaffande av
en första uppsättning av verktyg och
maskiner må utgå med hälften eller i
undantagsfall med 2/3 av kostnaderna.
Vi tror att intresset för krafttag på detta
område skulle stimuleras av detta
ävensom av ett förhöjt anslag till arbetsledares
och föreståndares löner, vilket
vi yrkar under nästa punkt.

För speciellt skattetyngda kommuner
—- inte minst i Norrland där behovet av
skyddad verksamhet är mycket stort
men även inom andra kommuner där
skyddade verkstäder är behövliga -—-skulle ett tillstyrkande av vår motion

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

ha blivit den impuls, som är nödvändig,
om plats skall kunna beredas alla
dem, som behöver sysselsättning i skyddad
verksamhet. 1 500 platser står nu
till förfogande, men cirka 15 000 platser
skulle behövas. 30 000 handikappade
personer nyinskrevs i fjol vid arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsvårdsbyråer.

Det är siffror, som talar för behovet
av större krafttag när det gäller inrättande
av skyddade verkstäder. Det är
nu 00—70 kommuner, som bedriver sådan
verksamhet. Jag känner vidare till
att vissa landsting f. n. diskuterar att
ställa till förfogande ökade möjligheter
för sysselsättning åt handikappad ungdom
genom att här och var inrätta
skyddade verkstäder. Det betyder ju
inte, att primärkommunerna i princip
kommer ifrån sitt ansvar att svara för
den skyddade verksamheten inom sitt
område.

Herr talman! Utskottet anser emellertid
att »icke tillräckliga skäl föreligga
att nu förorda utvidgning av bidragsgivningen
utöver vad departementschefen
föreslagit. Såsom utskottet föregående år
uttalat, förutsätter utskottet att Kungl.
Maj:t med uppmärksamhet följer bidragsgivningen
och föreslår de eventuella
ändringar av bidragsreglerna som
en närmare erfarenhet av reglernas tilllämpning
kan komma att påkalla».

Detta är gott och väl, och visst tror
jag att Kungl. Maj:t kommer att följa
denna fråga med uppmärksamhet. Men
det betyder ju att man skall vänta och
se, och under tiden ökar behovet.

Herr talman! Under de två år som jag
har haft äran att tillhöra denna förnämliga
kammare har jag lärt mig, att det
inte går att med framgång mot ett enhälligt
utskott ställa något yrkande, och
därför skall jag avstå från detta, även
om jag inte är tillfreds med utskottets
utlåtande. Jag hoppas ändå, att de kommuner
och städer bär i landet, som haft
eller har planer på att inrätta skyddade
verkstäder, ändå skall göra det, ty det
är ju inte pengarna som är det viktigaste
— även om de är nödvändiga — utan
det väsentliga i detta sammanhang är
att skänka arbetsvilja, d. v. s. att återge

Anslag till byggnadsforskning
arbetsförmåga och arbetsglädje åt människor.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag har visserligen inte
begärt ordet, men då jag nu ändå har
fått det ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 72—77

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78

Anslag till byggnadsforskning

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,

I. att riksdagen måtte till Byggnadsforskning
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett anslag av 530 000 kronor;

II. att motionerna 1:433, av herrar
Gustaf Henry Hansson och Stefanson,
samt 11:508, av herr Källenius m. fl.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motionerna I: 433 och II: 508 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
framhålla, att styrelsen för statens institut
för byggnadsforskning borde utökas
med en ledamot med särskild insikt
i praktiska byggnadsfrågor sett ur
företagarsynpunkt.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herrar Kaijser, Staxäng och
Cassel, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! I en i denna kammare
väckt motion bär jag och herr Stefanson
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening
framhålla, att styrelsen för statens institut
för byggnadsforskning bör utökas

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Anslag till byggnadsforskning
med en ledamot med särskild insikt i
praktiska byggnadsfrågor sett ur företagaresynpunkt.

Statsutskottet har i sitt utlåtande nr 5
under punkt 78 för sin del hemställt,
att motionen icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd, och detta motiverar
utskottet därmed, att det bör ankomma
på Kungl. Maj:t att bestämma antalet ledamöter
och att utse desamma, samt att
utskottet icke anser det lämpligt att binda
Kungl. Maj:ts ställningstagande.

Jag kan inte finna annat än att denna
utskottets motivering måste betecknas
som rätt egendomlig. Ty så långt jag
kan finna, föreligger det icke något hinder
för att här i riksdagen motionera
även om ändringar i av Kungl. Maj:t
utfärdade förordningar.

Genom att på detta sätt avslå motionen
har utskottet undvikit att pröva densamma
ur saklig synpunkt. Det måste
väl ändå få betecknas som ganska anmärkningsvärt
att det icke i institutets
styrelse insatts någon representant för
byggnadsföretagarna. Ty det är väl inte
så, att det är enbart på planläggningsoch
konstruktionssidan som forskning
skall ske. Det torde väl vara ytterligare
en hel del att hämta även inom området
för själva byggandet. Den som ser
hur byggnadsarbeten i dag kan bedrivas
t. ex. vid Hötorgscity och kommer ihåg
hur byggnadsverksamheten bedrevs bara
för 10—15 år tillbaka i tiden måste ju
kunna konstatera, att skillnaden är mycket
stor. Dock finns det ingenting som
hindrar att utvecklingen kan gå vidare
genom forskning, och i denna får man
väl ändå anse, att byggnadsföretagarna
kan ha en hel del att göra.

Då det inte torde få betraktas såsom
helt uteslutet att Kungl. Maj:t, nu när
uppmärksamheten riktas på denna sak,
kommer att utöka institutets styrelse
med en ledamot och på denna placera en
byggnadsföretagare, så skall jag, herr
talman, avstå från att göra något yrkande.

Herr BERGMAN (s) :

Herr talman! Det är inte alldeles korrekt
när herr Hansson påstår att utskot -

tet inte har prövat frågan ur sakliga
synpunkter och att därför hans enda
förhoppning är att Kungl. Maj:t kommer
att rätta till detta, när uppmärksamheten
ändock har riktats på saken.

Utskottets skrivning är kanhända ordknapp
men har dock ett innehåll, som
den med sådana ordknappa formuleringar
vane läsaren upptäcker. Bakom döljer
sig nämligen åtskilligt mycket mer
än vad som framgår av de få orden.

Jag vill endast härtill säga, att när
vi förra året beslöt en omorganisation
av byggnadsforskningen skapades det
två organ, nämligen rådet, som har hand
om fördelningen av pengarna, och institutet,
som har hand om en del praktisk
forskning, som inte andra organ i samhället
kan utföra, såsom tekniska högskolan,
enskilda forskningar o. s. v.

När det gäller rådets sammansättning
sade Kungl. Maj :t — och riksdagen godtog
detta —- att det skulle vara sammansatt
av »representanter från skilda parter».
Om institutet sades det att det skulle
bestå av fem ledamöter, men det sades
ingenting om att det skulle vara
sammansatt på något speciellt sätt.

Emellertid får man liksom utgå ifrån,
att styrelser för statliga institutioner bör
vara tillfredsställande sammansatta så
att där finns personer med erfarenheter
från skilda områden. Om så verkligen
alltid har blivit fallet, kan man naturligtvis
ha delade meningar om.

Utskottet anser dock inte, att det bör
åligga riksdagen att precisera vilka
grupper man skall hämta representanter
ur när det gäller att välja ledamöter
till styrelsen för institutet, eftersom
vi förra året tog ställning till denna
fråga. Om det emellertid kan finnas sakliga
skäl för alt vidga urvalsmöjligheterna,
så har Kungl. Maj:t med utskottets
nu föreliggande skrivning också fått
möjlighet att välja fler ledamöter än fem.
Det antalet är Kungl. Maj:t, som det nu
är, bundet vid genom sitt förslag och
genom riksdagens beslut förra året. Det
hindret har vi nu undanröjt, och man
får förutsätta att Kungl. Maj:t kommer
att utöka antalet styrelsemedlemmar, då
sakliga skäl kan redovisas härför.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Att så kommer att ske har väl sådana
personer, som så att säga är initierade
i frågan, all anledning att förmoda.
Kungl. Maj:t brukar inte annonsera i
förväg vad det har för avsikt att göra,
men det torde inte vara obekant för dessa
initierade, till vilka herr Gustaf Henry
Hansson får räknas, att Kungl. Maj:t
kommer att utnyttja den möjlighet som
riksdagen här kommer att ge.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Den uppdelning av arbetsuppgifterna
som herr Bergman talade
om är alldeles riktig. Rådet skall
kartlägga forskningsbehovet och fördela
de medel som står till förfogande. Det
är en viktig sak. Institutet skall se till
att forskningsuppgifterna blir genomförda,
och det är ju också en viktig del
av uppgiften. Är det nu på det sättet,
att man bör ha representanter för företagarvärlden
med i rådet, så kan jag
inte finna något hinder för att de inte
också skall få vara med i institutets styrelse.

Herr Bergman lämnade vidare en förklaring
hur utskottets utlåtande skall
tolkas. Jag har visserligen inte varit här
i riksdagen mer än i tre år, men jag
har inte kunnat finna att utskottsutlåtandena
som regel varit förenade med
någon blygsamhet.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Då representationen enligt
förra årets beslut skall bestå av vissa
experter, och bland dem utsetts en representant
från arbetstagarsidan, kan det
kanske vara angeläget att också få en
representant från företagarnas sida.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 7.9—83

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8£

Ang. vissa kostnader för statens
bosättningslån

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens bosättningslån: Ersättning
åt riksbanken för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
260 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kållqvist (1:230) och den andra inom
andra kammaren av herr Rydén (II:
338), hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att bevilja riksbanken rätt att
påföra bosättningslåntagare en så avpassad
förvaltningsavgift per år, att riksbankens
självkostnader för administreringen
av bosättningslånen bleve täckta
samt att det under förevarande punkt
uppförda anslaget av 260 000 kronor
skulle utgå.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:230 och 11:338 till Statens bosättningslån:
Ersättning åt riksbanken
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 260 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Per Jacobsson, Edström, Kaijser,
Virgin, Staxäng och Malmborg, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:230 och
II: 338

a) medgiva riksbanken rätt att påföra
bosättningslåntagare förvaltningsavgift
enligt av reservanterna förordade grunder; b)

avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talmani I vanliga fall är det så,
att när en låntagare går till en bank
och får ett lån, så får han betala vad
det kostar, och i kostnaderna ingår även

i Första kammarens protokoll 1961. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Äng. vissa kostnader för statens bosättningslån

bankens självkostnader för administration.
Då det gäller statens bosättningslån
är det emellertid inte så, utan riksbankens
självkostnader för administrationen
betalas genom ett särskilt statsbidrag.

Ersättning åt riksbanken för dess bestyr
med dessa statliga bosättningslån
utgår med ett belopp av sex kronor för
varje lån. Det är inte något stort belopp,
och då det här inte gäller några behövande
borde det vara enkelt för vederbörande
låntagare att betala de sex kronorna.

Nu kan man säga, att det här statsbidraget
på 260 000 kronor inte är så
stort och att den här saken inte är mycket
att diskutera. Lånen drar dock inte
bara med sig den kostnaden utan också
i samband med bokföring, kontroll och
redovisning andra kostnader på andra
konton. Det är säkert tillsammans inte
ett så litet belopp det rör sig om. Då det
för den enskilde saknar betydelse finns
det ingen motivering för att bibehålla
systemet.

Med denna motivering yrkar jag bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag råkade säga i mitt
förra anförande, att man inte hade uppfattat
utskottets utlåtande riktigt. Det
kan förefalla ofint att komma med sådana
påståenden, men jag måste ändock
till herr Edström säga att han nog har
missuppfattat det här med bosättningslånen,
när han kan säga att de inte utgår
till behövande.

Det här är ju en social låneform.
Skulle låntagarna gå till en bank och
betala vad det kostar, skulle många av
dem inte kunna låna några pengar. Deras
säkerhet är så dålig, att de, om de
över huvud taget fick låna, skulle få betala
en avsevärd ränta. Nu är räntan lägre
än på den vanliga marknaden. Den
svarar mot statens upplåningsränta, men
den är uträknad på gamla räntesatser
och svarar inte mot det aktuella läget.
Detta innebär en subvention, och det är

därför inte rätt att bedöma kostnaderna
för dessa lån som om det vore en vanlig
affärsverksamhet med handel med
pengar. Herr Edström må ha den åsikten
att det borde vara så som han beskrivit,
men nu är det inte så och därför
är hans beskrivning av lånen i grunden
felaktig.

Det här har vi diskuterat förut år efter
år. Folkpartisterna har krävt en ökning
av kostnaderna för låntagarna,
men vi har gått emot det. Nu är frågan
om bosättningslånen dessutom uppmärksammad
i annat sammanhang genom
att det har krävts en översyn av
dessa, vilken dock inte skall avse den
här kostnaden, utan systemet i dess helhet.
Vi kanske därigenom får en bättre
bakgrund för bedömningen av lånens
funktion och en bättre belysning av vad
lånen betyder.

Med detta resonemang som utgångspunkt
ber jag att få yrka bifall till vad
utskottet har hemställt.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Här är det inte fråga om
någon ändring av räntan, utan här är
det fråga om en exakt utgift, som icke
är högre än 6 kronor för någon per år.
Det är mindre än vad två paket cigarretter
kostar.

En nygift person bör kunna betala lika
mycket för bosättningslånet som för
två paket cigarretter! Det är inget stort
ekonomiskt problem för den enskilde.

Med den motiveringen vidhåller jag
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. kyrkoskatten för den som ej tillhör svenska kyrkan

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
84 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 45.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 85—101

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102

Lades till handlingarna.

Ang. kyrkoskatten för den som ej tillhör
svenska kyrkan

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 13, i anledning av väckta
motioner angående kyrkoskatten för den
som icke tillhör svenska kyrkan.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:43, av herrar Wirmark
och Hellebladh, samt II: 51, av herr
Zetterberg m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

5t Första kammarens protokoll 1961. Nr

Maj:t anhålla, dels om en utredning avseende
principerna för uträkning av den
skaltelindring å avgifter till kyrkan
m. m., som skulle tillkomma dem som utträtt
ur svenska kyrkan, dels att, sedan
principerna prövats och fastställts, en
rutinmässig omräkning måtte företagas
förslagsvis vart tionde år av den procentsats,
enligt vilken skattelindringen
skulle ske.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 43, av
herrar Wirmark och Hellebladh, samt
11:51, av herr Zetterberg m. fl., angående
kyrkoskatten för den som ej tillhörde
svenska kyrkan, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
inte funnit tillräckliga skäl föreligga för
att tillstyrka den utredning som föreslås
i motionerna 1:43 och 11:51. Som
motionär vill jag dock säga några ord i
den fråga som vi nu behandlar.

I samband med 1951 års religionsfrihetslagstiftning
antogs även en särskild
lag om viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör svenska kyrkan.
Det beslutades således att fysisk
person, som utträder ur svenska kyrkan,
skall få sin kyrkokommunala utdebitering
nedsatt med 40 procent. Förslaget
om denna nedsättnings storlek kom från
1950 års dissenterskatteutredning, som
grundade sitt förslag på uppgifter i 1949
års inkomst- och utgiftsstater från ett
antal stads- och landsförsamlingar. Dessa
anslagsposter uppdelades i dels en
grupp för kyrkliga ändamål och dels en
grupp för borgerliga ändamål. Från olika
håll riktades invändningar mot de
principer som använts vid fördelningen
av dessa utgiftsposter. Sålunda fördelades
t. ex. utgiften för prästlöner lika på
kyrkliga och borgerliga ändamål. Även
uppdelningen av kyrkomusikernas arbetstid
är behäftad med mycket stor osäkerhet.
Men även om man bortser från
denna osäkerhet beträffande principerna
för uppdelning mellan kyrkliga och

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. kyrkoskatten för den som ej tillhör svenska kyrkan

borgerliga ändamål har vi motionärer
den uppfattningen, att det kan framstå
såsom mycket sannolikt att en förskjutning
mellan de olika posterna har skett
under de något mer än tio år som gått
sedan nedsättningen av den kyrkokommunala
utdebiteringen fastställdes.

År 1949 hade vi här i landet stränga
restriktioner för byggnadsverksamheten.
Dessa restriktioner inverkade helt naturligt
även på byggandet för kyrkliga
ändamål. I dag är bilden en belt annan.
Vi har nu, utan överdrift sagt, ett omfattande
byggande av kyrkor, kapell
och församlingshus. Den kyrkliga verksamheten
präglas av stor aktivitet. Det
är inte alls ovanligt att församlingar anställer
ungdomsledare för sin ungdomsverksamhet.
Man har därför all anledning
att förmoda att det har skett en
förändring i storleken mellan de nyss
nämnda anslagsposterna för kyrkliga
och borgerliga ändamål. Har en sådan
förskjutning ägt rum, finns det all anledning
att ompröva det skatteavdrag i
fråga om kyrkokommunal utdebitering
som tillkommer person som utträtt ur
svenska kyrkan.

Bevillningsutskottet har i sitt betänkande
påpekat, att en ändring i skattelindringsprocenten
har mycket liten
ekonomisk betydelse för den enskilde
skattebetalaren. Det torde vara riktigt.
Men denna fråga har också en annan
sida, som kanhända är lika viktig som
den ekonomiska, nämligen den principiella
sidan av saken. En person som
en gång utträtt ur svenska kyrkan skall
heller inte ekonomiskt behöva medverka
till den av kyrkan bedrivna religiösa
verksamheten eller till byggande och
underhåll av de lokaler i vilka kyrkligreligiös
verksamhet bedrives. Detta är
ett rättvisekrav. Det torde vara lika riktigt
att den som står kvar i svenska kyrkan
skall bära dess utgifter.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till motionerna 1:43
och 11:51 vari hemställs, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
dels om en utredning avseende principerna
för uträkning av den skattelindring
å avgifter till kyrkan m. m. som

skall tillkomma dem som utträtt ur
svenska kyrkan, dels att sedan principerna
prövats och fastställts, en rutinmässig
omräkning måtte företagas förslagsvis
vart tionde år av den procentsats
enligt vilken skattelindringen skall
ske.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Motionären herr Wirmark
ville liksom antyda, att bevillningsutskottet
inte tagit så allvarligt på
denna fråga. Bevillningsutskottets ambitioner
är emellertid att ta allvarligt
på samtliga frågor, och behandlingen av
denna motion har inte utgjort något
undantag. Men utskottet har ansett att
man på sin tid tvingades göra den här
fördelningen efter en tämligen grov
schablon. Det är inte möjligt att uppnå
något slags millimeterrättvisa, långt
därifrån. Det förefaller sannolikt att en
förskjutning ägt rum i fråga om kostnaderna
mellan den profana och den
rent kyrkliga verksamheten, men vi tror
inte att förskjutningen — som kanske
framför allt förekommit i en del stadsförsamlingar
-— är så betydande att man
nu skulle behöva påfordra en undersökning
och revision av den kostnadsfördelning,
som fick ligga till grund när
denna som sagt tämligen grova schablon
infördes.

Självfallet anser utskottet att denna
fråga har principiell betydelse, och jag
ansluter mig helt till herr Wirmarks
uppfattning, när han säger att det är ur
den synpunkten man skall försöka se
till att de som har begagnat sig av rätten
att utträda ur svenska kyrkan inte
belastas med kostnader för den rent
kyrkliga verksamheten. Denna principiella
ståndpunkt är riktig, men jag tror
ingalunda att vi våldför oss på principen
genom att nu följa vad utskottet har
hemställt och avslå motionerna.

Jag yrkar alltså bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu före -

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

dragna betänkandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerat;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. värdering av varulager vid
beskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av väckta
motioner angående värdering av varulager
vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:40,
av herr Stefanson in. fl., och II: 45, av
herr Kollberg m. fl, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
av gällande beskattningsregler, att den
s. k. 30-procenlregeln vid värdering av
varulager vid beskattningen åter skulle
tillämpas från och med 1962 års taxering,
samt

2) de likalydande motionerna 1:353,
av herr Eiverlöf m. fl., och II: 412, av
herr Hjulmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

Det i motionerna 1:353 och 11:412
framlagda lagförslaget avsåg, att nedskrivning
av varulager vid beskattningen
skulle få ske till lägst 30 procent av lagrets
värde.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 40,
av herr Stefanson m. fl., och 11:45, av
herr Kollberg m. fl., angående värderingen
av varulager vid beskattningen, samt

2) de likalydande motionerna I: 353,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 412, av
herr Hjalmarson in. fl., angående värderingen
av varulager vid beskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg Spetz, Söderquist, Yngve Nilsson,
Kollberg, Magnusson i Borås, Stenberg
och von Sydow, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av de likalydande motionerna
I: 40, av herr Stefanson m. fl., och II: 45,
av herr Kollberg m. fl., samt de likalydande
motionerna I: 353, av herr Ewerlöf
m. fl., och 11:412, av herr Hjalmarson
m. fl., måtte för sin del antaga det
vid sistnämnda motioner fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Varulagervärderingen
tillhör den råd av ärenden som år efter
år återkommer från bevillningsutskottet,
och denna fråga är en följetong
som har pågått sedan 1957. I fjol förelåg
en gemensam reservation från oppositionen,
som gick ut på ett uppskov tills
vidare med den s. k. 40-procentregelns
ikraftträdande. Den varulagervärderingsmetod
som motionärerna förordat
är den s. k. 30-procentregeln, som tidigare
tillämpades. I år har emellertid utskottsledamöterna
från centerpartiet
gått på utskottets linje. Från vårt håll
hade med all säkerhet inte något hinder
rests mot en gemensam reservation
även i år efter ungefär samma linjer
som i fjol, men en sådan reservation har
alltså inte nu visat sig möjlig.

I det läget har vi från folkpartiet och
högern reserverat oss efter rent principiella
linjer. Vår ståndpunkt grundar
sig på att den s. k. 30-procentregeln varit
gällande i praxis ända sedan slutet
på 1940-talet såsom en tillämpning av
den principiellt fria värdering som dessförinnan
fanns i lagstiftningen. Det är
inte riktigt, när utskottet vill göra gällande
att varulagervärderingen avser
ett skydd mot prisfall, utan den ursprungliga
motiveringen är en helt annan,
och reservanterna håller i princip
fast vid denna ursprungliga motivering.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. värdering av varulager vid beskatt

Ändringen i denna praxis och den
princip som tidigare gällt trädde första
gången i kraft vid 1961 års taxering,
och man kan ju ha rätt att undra varför
det varit sådan brådska just i denna
sak, när så många andra beskattningsfrågor
blivit lagda på is med hänvisning
till den stora skatteutredningen.
Då det gäller varulagervärderingen har
man alltså inte velat avvakta utredningsresultatet,
utan ändringen har genomförts
genast.

Jag skall inte, herr talman, upprepa
alla de skäl som tidigare anförts utan
vill bara peka på en sak. Utskottet säger
på sid. 8 i tredje stycket: »Emellertid
måste en avvägning ske mellan, å
ena sidan, önskemålen att beskattningsreglerna
utformas så att de i största utsträckning
bidrar till företagens konsolidering,
och, å andra sidan, det allmännas
befogade anspråk på att även
skattskyldiga, som driver rörelse, skall
bidra till skatteintäkterna alltefter sin
bärkraft.» Nu är det ju mycket olika inom
olika företag. Möjligheterna till konsolidering
är beroende på så många
skilda faktorer. För de större företagen
finns i allmänhet många vägar att uppnå
en konsolidering. De har ofta maskiner,
inventarier och byggnader, och när
det gäller maskiner och inventarier vill
jag påpeka att de har möjlighet att helt
avskriva dessa under en tidsrymd av
fem år. De större företagen har i allmänhet
också stora möjligheter till
fondavsättningar av olika slag. Varulagervärderingen
utgör emellertid för
många småföretag, kanske alldeles särskilt
för småföretag inom detaljhandeln,
såsom vi har framhållit i reservationen,
det enda sätt varpå de har möjlighet att
konsolidera sin ställning, och ingen vågar
väl ändå påstå, att det just inom
denna grupp av företag skulle föreligga
en särskilt stor bärkraft.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Hwjberq (h), Stefanson (fp), Schött (h)
och Gösla Jacobsson (h).

ungen

Herr SUNDIN (ep) :

Herr talman! Om jag till att börja
med skulle försöka att i likhet med
herr Spetz göra en tillbakablick över
vad som hänt på detta område, kan vi
väl först se på vad som timade förra
året. Herr Spetz nämnde — och det är
riktigt — att det då fanns en gemensam
reservation från centerpartiet, folkpartiet
och högern. Denna reservation kom
till på det sättet, att centerpartiet i en
motion krävde ett fullföljande av linjen
om uppskov. Vi ställde alltså inte samma
krav som motionärerna i år från högern
och folkpartiet. Vårt förslag förra
året var, herr Spetz, inte någon nyhet
för bevillningsutskottet.

Frågan varför vi i år inte har kunnat
vara med om den reservation, som bär
förts fram av högern och folkpartiet, har
jag väl delvis inledningsvis redan besvarat.
Jag tror emellertid, herr talman, att
det är riktigt att vi för att kunna lösa
principen när det gäller dessa frågor
under några minuter går tillbaka i tiden.

När principbeslutet om 40-procentregeln
togs av riksdagen, hade detta beslut
föregåtts av en utredning, och jag tar
mig friheten att med utgångspunkt från
det utredningsmaterialet anföra några
synpunkter. Majoriteten inom utredningen
hade förordat en 50-procentregel. När
propositionen kom på riksdagens bord
innefattade den ett förslag om en 40-procentregel. Hur det gick till vill jag,
herr talman, i all min blygsamhet inte
relatera, men verklighetenär sådan. Om
vi ser på de tabeller, som denna utredning
presenterade, skall vi finna att vid
det tillfället endast ett fåtal av de företag,
som kan betecknas som små, drabbades
av den 50-procentregel, som majoriteten
i utredningen förordat.

När reservanterna här talar om att
speciellt småföretagsamheten — och de
skiljer inte, såsom herr Spetz gjorde för
en stund sedan, mellan olika företagsamhet
utan talar bara om småföretagsamheten
över huvud taget — skulle
drabbas särskilt hårt av de föreslagna
åtgärderna, vill jag med bestämdhet hävda
att så inte är fallet. Då vi nu behandlar
bevillningsutskottets betänkande nr

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

20, ger det mig inte anledning att gå in
på frågan vilka åtgärder jag anser bör
vidtagas beträffande denna del av näringslivet.
Den saken torde vi få möjligheter
att återkomma till vid ett senare
tillfälle.

Till detta kan läggas att inga företagare
eller finansmän påstår att de avskrivningsregler
vi för närvarande har
är för hårda. Jag vill också framföra en
synpunkt som jag har hämtat ur en tidning
som Skattebetalarnas förening ger
ut. Den föreningen står mig inte nära
på något sätt, men i ett sådant här sammanhang
kan man ju ha en viss nytta
av den genom att åberopa dess tidning.
Man finner nämligen där att i det land
som kommer närmast oss på det här området,
vilket är Schweiz, har man möjlighet
att skriva av 33 procent. I Sverige
har vi enligt 40-procentregeln möjlighet
till en 60-procentig avskrivning. Närmast
efter Schweiz kommer Västtyskland
med möjlighet till avskrivning med
10 procent. I England t. ex. finns det
ingen som helst möjlighet att göra avskrivningar
på det här området. Detta
och det övriga jag har anfört gör att vi
från centerpartiet inte anser det vara
reell politik att på det sätt som skett
demonstrera i den här frågan.

Låt mig till sist bara säga att om man
från ett visst håll ville sluta tjata om en
ändring på ett område, där det redan nu
tillämpas mycket liberala regler, så tror
jag att man bättre än vad som nu sker
skulle tjäna företagsamheten i vårt land.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att när centerpartiet i fjol var med om
att skriva »uppskov tills vidare», betydde
det alltså uppskov ett år.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av den
sista repliken från herr Spetz vill jag

bara än en gång påpeka att pricipbeslutet
i den här frågan hade fattats tidigare.
Härtill vill jag sedan bara tillägga: Tror
herr Spetz att vi med den nuvarande
maktställningen i riksdagen har möjlighet
att föra fram ett mycket lovvärt förslag
från centerpartiets sida, i likhet
med vad som skedde i fjol, om ett uppskov
i den här frågan?

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det har sitt intresse att
lyssna på den här debatten, och det är
intressant att läsa den reservation som
är fogad till bevillningsutskottets betänkande.

Reservanterna säger numera att man
skall lägga huvudvikten när det gäller
lagervärderingen vid företagens möjlighet
till konsolidering, vid företagssparandet
och vid ett stärkande av konkurrenskraften.
Lagervärderingsreglerna
har ju från början kommit till för att
klara prisfallsrisker, men det motivet
har alldeles fallit bort hos reservanterna,
och jag kan förstå att reservanterna
har utformat sin reservation på det sätt
som skett.

När reservanterna säger att företagssparandets
villkor har försämrats genom
diverse åtgärder, så har jag uppfattat
deras skrivning så, att det är ATPförsäkringen
de syftar på. Det är riktigt
att den på sitt sätt har försämrat
företagssparandets villkor — det är det
väl ingen som förnekar — men det borde
väl också erinras om att företagsbeskattningen
ur företagens synpunkt har
förbättrats. Den extra bolagsskatten har
förvunnil, och dessutom bör man heller
inte bortse från de förändringar beträffande
reglerna för investeringsfonder
som har förekommit. Det sistnämnda är
den största skattelättnad som företagen
bär i landet har fått på många år. Kammarens
ledamöter kan på olika sätt avläsa
hur många hundratals miljoner kronor
som förs utanför beskattningsreglerna
genom avsättning till investeringsfonderna.
Detta är i och för sig ingenting
att säga om, ty avsikten var att
möjliggöra detta, men jag vill påpeka

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

det därfcr att det så ensidigt sägs att
vi bara försämrar företagens möjligheter
till sparande.

Herr Spetz hänvisar till vad utskottet
säger på sidan 8 i utlåtandet, där det
erinras om de befogade krav som samhället
kan ha på bolagen när det gäller
att bidraga till att täcka samhällets utgifter.
Det finns ingen skrivning som jag
är mera beredd att försvara än just den.
Herr Spetz, som kan allting om taxering
och skatteregler, har säkerligen klart
för sig att Kungl. Maj:t i sin proposition
nr 1 till årets riksdag i bilaga 1,
som behandlar inkomsterna, har en statistik
som är utomordentligt upplysande,
men herr Spetz är för klok för att anvisa
den statistiska källan, tv det skulle
inte gagna reservanternas syften. Det är
nämligen på det sättet, ärade kammarledamöter,
att den taxerade inkomsten
för fysiska personer under 1950-talet har
stigit från 17 miljarder till 34 miljarder

— den senare siffran avser 1959 års inkomster
och alltså 1960 års taxering.
Den taxerade inkomsten för svenska aktiebolag
uppgick år 1950 till 1,8 miljarder
kronor och för 1951 till 2,5 miljarder.
1960 hade emellertid svenska aktiebolag
en taxerad inkomst på 2 200 000
kronor, alltså en faktisk sänkning jämfört
med 1951 men en höjning med 20
procent jämfört med det »låga» året 1950.
För övriga skattskyldiga, alltså ekonomiska
föreningar, sparbanker och en del
andra företag, har stegringen hållit samma
takt som för fysiska personer, för
vilka indextalet är 200 i förhållande till
1950. För aktiebolag m. fl. är siffran
121 och för övriga skattebetalare 200.
Enklare uttryckt: aktiebolagen har ökat
sitt skatteunderlag med 20 procent, medan
fysiska personer har ökat sitt med
100 procent. Även övriga skattskyldiga

— ekonomiska föreningar, sparbanker
m. fl. — har ökat sitt skatteunderlag
med 100 procent.

Ärade kammarledamöter! I en sådan
här situation finns all anledning för bevillningsutskottet
att framhålla, att företagen
i skälig omfattning skall bidraga
till att täcka statens utgifter. Det finns
inte några starka skäl för påståendet

att de svenska företagen just nu är särskilt
hårt beskattade, och att det i första
hand är företagen som skall ha skattelättnad.
lag hyser nog närmast den uppfattningen,
att den skattelättnad som det
här argumenteras för inte främst skall
komma företagen till godo, utan den
skall komma fysiska personer till godo
i den mån vi kan lätta på skattetrycket.
.lag finner i varje fall inga skäl att ändra
på varulagervärderingen, när en
skatteutredning pågår. Men även om
denna skatteutredning inte hade varit
tillsatt, hade jag haft precis samma uppfattning
som kommit till uttryck i bevillningsutskottets
betänkande, att det
inte är företagen som i första hand skall
ha skattelättnad.

Herr Spetz hänvisade till att de stora
företagen alltid har bättre möjligheter
att utnyttja avskrivningsreglerna än de
mindre. Ja, det är klart, och den statistik
jag har läst tyder på det. Det är dock
framför allt så, att det är de nya skattereglerna
som riksdagen har beslutat —
jag syftar på investeringsfonderna och
annat — som har lett fram till denna
mycket måttliga beskattning av företagen.
Att de övriga skattskyldiga har fått
en relativt större skatteinbetalning, kan
ju inte hänga samman med varulagervärderingsreglerna.
Det är en del andra
faktorer som spelar in där, och nu gäller
det ju, såvitt jag vet, ett mycket litet
antal företag som har använt alla möjligheter,
dvs. att skriva ned sitt varulager
med 70 procent.

Herr Spetz framhåller detaljhandeln
såsom en bransch som behöver ha speciellt
liberala avskrivningsregler. Jag
har hört detaljhandlare säga, att de har
besvärliga tider nu. Det vill alltså herr
Spetz förneka, och herr Spetz säger att
vinsterna är så pass hyggliga att man
bör använda möjligheterna att skriva
ned varulagren med 70 procent. Det är
väl som herr Sundin sade, att småföretagarnas
bekymmer inte är att komma
undan med vinsterna, utan småföretagarnas
besvär är väl att åstadkomma
hyggliga resultat. I den mån de kan
skaffa sig maskiner och inventarier och
annat med kort avskrivningstid är väl

Nr 13

Onsdagen den 12 april 19C1

Ang. värdering av varulager vid beskattningen

problemet, hur de skall kunna få vinster
som räcker till då det gäller att utnyttja
dessa avskrivningsmöjligheter.
Jag tror inte småföretagarna är mycket
berörda av reglerna om 30 eller 40 procent.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! De siffror och den statistik
som bevillningsutskottets ärade ordförande
anförde förefaller mig inte på
något sätt jäva de påståenden som jag
tillät mig göra i mitt anförande. Det är
nu på det sättet, att vi inom gruppen
fysiska personer bär en mycket stor del
av just de människor som är beroende
av varulagervärderingsreglerna, alltså
företagarna. Alla företag är ju inte bolag.
Jag tycker tvärtom att den argumentering
som herr John Ericsson anförde
bestyrker vad jag sade, nämligen
att de större företagen, som ju i regel
är i bolagsform, har alla dessa olika
möjligheter. Fysiska personer har inte
möjligheterna till investeringsfonder och
dylikt.

Jag skall inte gå in på frågan om huruvida
under senare år beskattningen har
inneburit en lättnad för företagen. Bevillningsutskottets
ordförande sätter likhetstecken
mellan aktiebolag och företagsamhet
— näringsliv — och jag vill
understryka att detta är felaktigt. Att
vi har haft en period då det i huvudsak
har gällt att införa lättnader för bolagen
är något som ligger vid sidan av det
ärende som vi nu behandlar, nämligen
frågan om varulagervärderingen, som
berör helt andra människor.

Herr Ericsson har ju redan tidigare
här berört statistiken om ökningen av
inkomstbeskattningen för fysiska personer
samt den uteblivna ökningen för aktiebolag
och säger att företagen skall
betala eu skälig andel av bördan. Men
när det nu gäller bolagen, vem är det
som betaiar skatten i sista hand? I sista
hand är det ju fysiska personer som får
betala det hela. Dot blir alltså i mycket
stor utsträckning en avvägningsfråga,

var skatten skall läggas. Att vi fått den
stora förskjutningen på fysiska personer
och en mycket liten förskjutning när
det gäller aktiebolagen är alltså något
som inte har med denna sak att göra.
Herr Ericssons siffror är på intet sätt
relevanta, som jag ser på denna fråga.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Av den allmänna debatten
har jag fått den uppfattningen att
frågan gäller de stora företagen. Nu säger
herr Spetz att det inte gäller så
mycket de stora som de små företagen.
Det är en alldeles ny syn på saken.

Reservationen är, som jag sade, uppbyggd
på dessa moment: behovet av konsolidering
av företagen, företagssparande,
ökad konkurrenskraft. Man talar om
den stora marknaden o. s. v. Detta är ju
reservanternas uppläggning av saken.
Även om det inte, jag erkänner det, föreligger
en mera detaljerad statistik på
området kan man nog få den uppfattningen
verifierad, att genom det svenska
näringslivets hyggliga konjunktur
under efterkrigstiden har man kunnat
konsolidera företagen och skaffa sig
dolda reserver i så stor utsträckning, att
alla de investeringar som skett inom
svenskt näringsliv under efterkrigstiden
i stort sett eller i varje fall upp till 80—
90 procent har finansierats genom framtagna
dolda reserver.

Jag tror inte, herr Spetz, vi kommer
så långt genom att diskutera detaljer
kring uppdelningen av skatteunderlag
och taxerad inkomst. Jag vill i stället
säga: tyder inte detta på att vi i detta
land, då det gäller företagsverksamhet,
har en skattelagstiftning som är så utformad
att de önskemål som reservanterna
säger sig sträva efter redan kunnat
tillmötesgås genom skattelagstiftning?

Detta är för mig det avgörande i sakfrågan.
Jag vidhåller sålunda, att vad utskottet
skrivit i sitt betänkande är mycket
väl grundat och välmotiverat.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Om utredning rörande arvs- och gåvobeskattningen

i det nu förevarande betänkandet hemställt,
samt vidare på antagande av det
förslag, som iunefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 20,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 80;

Nej — 44.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
alt de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående viss reformering av avskrivningsreglerna
i fråga om byggnad, som
ingår i rörelse, m. m.; och

nr 31, i anledning av väckt motion om
viss utvidgning av skattebefrielsen för
invalidfordon.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om utredning rörande arvs- och gåvobeskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande arvsoch
gåvobeskattningen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:42, av herr Sveningsson
m. fl., och II: 52, av herr Hamilton m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t snarast måtte igångsätta en
utredning rörande arvs- och gåvobeskattningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de lika''ydande motionerna
1:42, av herr Sveningsson m. fl., och
II: 52, av herr Hamilton m. fl., om utredning
rörande arvs- och gåvobeskattningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd

Reservation hade anförts av herrar
Hagberg, Söderquist, Yngve Nilsson, Sundin,
Magnusson i Borås, Stenberg, Nilsson
i Tvärålund och von Sydow samt
fru Nettelbrandt, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: 42, av herr
Sveningsson m. fl., och 11:52, av herr
Hamilton m. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj:t g:va till känna vad reservanterna
anfört; samt

2) att de likalydande motionerna I: 42,
av herr Sveningsson m. fl., och 11:52,
av herr Hamilton m. fl., måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! De motioner som behandlas
i detta betänkande från bevill -

Onsdagen den 12 april 19G1

Nr 13

Om utredn

ningsutskottet gäller, såsom kammarens
ledamöter finner, utredning rörande
arvs- och gåvobeskattningen. Utskottet
avstyrker motionerna. Detsamma gör reservanterna,
men med en betydelsefull
modifikation, nämligen så till vida att de
önskar att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t »ge till känna vad utskottet
ovan anfört», som det heter på riksdagsspråket.

Reservanterna skriver starkare än majoriteten
anser sig böra göra beträffande
allmänna skatteberedningens roll i
detta sammanhang. Enligt direktiven för
allmänna skatteberedningen bör frågan
om arvsskattens höjd och huvudsakliga
fördelning lämnas utanför utredningen, i
den mån annat inte föranledes av det resultat
som framkommer på andra områden
av beskattningen. Beredningen är sålunda,
konstaterar reservanterna till
skillnad från utskottsmajoriteten, uppenbarligen
oförhindrad att ingå på en prövning
av arvsskattens höjd, därest den så
finner ändamålsenligt vid den allmänna
avvägning av skattesystemet som beredningen
har att göra. I det sammanhanget
är det enligt reservanternas mening
önskvärt, att de i motionerna liärutinnan
framförda synpunkterna blir upptagna
till prövning. Reservanterna skriver alltså
mera utförligt och kategoriskt om
skatteberedningens uppgift i detta sammanhang
än majoriteten velat skriva.

Sedan har vi frågan om en teknisk
översyn av skattereglerna. Enligt reservanternas
uppfattning har detta spörsmål
icke något sådant samband med allmänna
skatteberedningens arbete som
frågan om arvsskattens höjd. Reservanterna
anser därför, att en utredning härom
bör företagas i särskild ordning. I
anslutning till detta uttalande erinrar de
om att riksdagen redan år 1958, alltså
för tre år sedan, begärt en allsidig översyn
av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen.
Detta riksdagens önskemål,
uttalat för tre år sedan bar emellertid
regeringen icke beaktat. Reservanterna
förväntar, att Kungl. Maj:t inom kort låter
igångsätta den sålunda av riksdagen
begärda utredningen. Jag skulle alldeles
särskilt vilja understryka denna reser -

ing rörande arvs- och gåvobeskattningen
vanternas hemställan. Det är ju en anmärkningsvärt
lång tid som nu har förflutit
sedan riksdagens båda kamrar på
ett otvetydigt sätt gav sin mening till
känna.

Herr talman! Med dessa få ord yrkar
jag bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Såsom framgår av utskottets
betänkande prövades dödsbobeskattningens
höjd i samband med kvarlåtenskapsskattens
avskaffande vid 1958
års B-riksdag. Det i propositionen år
1958 framlagda förslaget till omläggning
av dödsbobeskattningen innebar, att
arvsbeskattningen skulle höjas med ett
belopp, i stort sett medförande återvinning
av skattebortfallet till följd av kvarlåtenskapsskattens
avskaffande.

I sitt betänkande B 10 år 1958 sade sig
bevillningsutskottet bestämt vilja taga
avstånd från skattesänkningar av den
omfattning som förordats i då framlagda
motioner, och utskottet gav uttryck för
den uppfattningen, att dödsbobeskattningen
inte syntes tillhöra de områden
som i första hand borde få åtnjuta skattelättnad,
om möjlighet till sådan skulle
uppkomma. I motion II: 140 vid 1900 års
riksdag hemställdes om utredning och
förslag angående arvsbeskattningen i
syfte att åstadkomma en väsentlig lindring
i skattebördan. I sitt betänkande nr
46/1960, som godkändes av riksdagen,
anförde bevillningsutskottet bl. a. att i
motionen inte framförts några andra
synpunkter på frågan än dem riksdagen
hade att beakta vid omläggningen av beskattningssystemet.
Det fanns således
ingen anledning, uttalade utskottet, att
frångå den år 1958 intagna ståndpunkten.
Man torde väl inte heller nu kunna
påstå, att något särskilt nytt inträffat,
som skulle kunna föranleda riksdagen
att intaga någon annan ståndpunkt till
de nu föreliggande motionerna.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Om avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

och gåvoskatt, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Om avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska föreningar

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, i anledning av väckta
motioner om avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 54.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 33, i anledning
av väckta motioner rörande vissa
ändringar i förordningen om arvsskatt

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:27, av herr Gösta Jacobsson,
och II: 50, av hem Regnéll m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte
1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t genom vidgade direktiv
till allmänna skatteberedningen måtte
giva denna i uppdrag att utreda frågan
om en långsiktig avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska
föreningar, samt
2,i antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring av förordningen
den 9 december 1960 (nr 658)
med provisoriska bestämmelser om beskaltningen
av aktiebolags och ekonomisk
förenings inkomst i vissa fall.

Sistnämnda förslag avsåg, att den år
1960 återinförda s. k. kedjebeskattningen
skulle avskaffas. Denna beskattning innebar,
att aktiebolag och ekonomiska
föreningar bleve skattskyldiga för utdelning
å aktier och andelar, som anskaffats
i kapitalplaceringssyfte.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 27, av
herr Gösta Jacobsson, och II: 50, av herr
Regnéll m. fl., om avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
I) av herrar Hagberg, Gustaf Elof sson,
Söderquist, Yngve Nilsson, Nilsson i
Svalöv, Gustafson i Göteborg, Magnus -

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Om avveckling av dubbelbeskattningen ai
son i Borås och Rydén, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 27, av herr Gösta
Jacobsson, och 11:50, av herr Regnéll
m. fl., ansett, att utskottet vad gällde
det under punkten 2 i motionernas hemställan
framställda yrkandet bort hemställa,
att riksdagen måtte antaga det i
motionerna intagna förslaget till förordning
angående ändring av förordningen
den 9 december 1960 (nr 658) med provisoriska
bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomisk förenings
inkomst i vissa fall;

II) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka, under åberopande av innehållet i
de likalydande motionerna I: 27, av herr
Gösta Jacobsson, och II: 50, av herr
Regnéll m. fl., ansett, att utskottet vad
gällde det under punkten 1 i motionernas
hemställan framställda yrkandet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville giva allmänna skatteberedningen
i uppdrag att utreda frågan
om en långsiktig avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska
föreningar; samt

III) av herr Spetz, utan angiven mening.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I anslutning till reservationerna
nr I och II, som är fogade till
detta bevillningsutskottets betänkande,
skall jag be att få säga ett par ord.

Det är alldeles riktigt, som det uttalas
från majoritetens sida, att kamrarna i
höstas behandlade dessa frågor och att
vi då onekligen ganska grundligt ventilerade
både spörsmålet om dubbelbeskattningen
a\ bolagens och de ekonomiska
föreningarnas utdelade vinster och
den s. k. kedjebeskattningen av företagens
placeringsaktier. Att vi på vårt håll
icke desto mindre redan nu -— trots den
omfattande diskussion, som då ägt rum
— kommer tillbaka, beror på den vikt vi
tillmäter dessa skattefrågor och deras
betydelse för den fortsatta investeringsverksamheten
och produktionsutvecklingen
i vårt land.

<! Första kammarens protokoll 1961. Nr j

r aktiebolag och ekonomiska föreningar
Vi fick ju, som kammarens ledamöter
kommer ihåg, i höstas en modifiering
av bolagens och de ekonomiska föreningarnas
dubbelbeskattning i form av
en provisorisk lagstiftning. Vi hälsade
på vårt håll detta beslut med tillfredsställelse
såsom ett steg i rätt riktning.
Det innebar ju i alla fall från finansministerns
sida ett godtagande av den kritik,
som sedan många år tillbaka riktats
mot systemet med dubbelbeskattning.
Tyvärr förbands det beslut, som
fattades i höstas, med en annan ändring
av företagsbeskattningen, som drog
åt alldeles motsatt håll mot det beslut
jag nyss nämnde. Jag syftar på återinförandet
av den en gång avskaffade beskattningen
av företagens inkomster av
s. k. placeringsaktier eller med andra
ord kedjebeskattningen.

Från majoritetens sida har hävdats
.— i höstas liksom i det utlåtande vi nu
har framför oss — att den provisoriska
lagstiftningen måste betraktas som en
enhet. Det är en linje, som man kommer
tillbaka till flera gånger från majoritetens
sida. Vi har av principiella skäl
inte kunnat godtaga detta betraktelsesätt
utan hävdar, att båda frågorna —
dubbelbeskattningen och kedjebeskattningen
— är oavhängiga av varandra
och måste behandlas var för sig.

Nu vill jag medge att vi inte avser att
man skall avskaffa dubbelbeskattningen
på en gång. Vi tror helt enkelt inte att
detta är möjligt. Men det vi alldeles bestämt
föreställer oss skulle vara möjligt
är en planmässigt genomförd successiv
minskning av skatten på den utdelade
vinsten. Vi tycker att detta skulle vara
den lämpliga vägen att gå för att nå
målet, och vi anser med rätt eller orätt
att vi i finansministerns ståndpunktstagande
i höstas har fått en vink om att
man kanske på det hållet inte är alldeles
främmande för ett sådant resonemang.

På olika håll i utlandet, bl. a. i
Västtyskland, har man ju — som påpekats
från denna talarstol vid flera tillfällen
— en väsentligt lägre skattesats i
fråga om utdelad vinst än då det gäller
fonderad vinst. En sådan differentiering

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Om avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar

är betingad inte bara av önskemålen att
öka tillflödet särskilt av långsiktigt spaarnde
till kapitalmarknaden utan också
av angelägenheten att erhålla en spridning
av aktieägandet.

Samtidigt med en sådan reform bör
en justering ske, varigenom skattesatsen
på företagens vinster blir densamma för
aktiebolag och ekonomiska föreningar
— ett gammalt och här i kammaren ofta
ventilerat önskemål, som alla väl känner
till.

Vi föreslår alltså att riksdagen måtte
skriva till Kungl. Maj:t och anhålla, att
Kungl. Maj:t ville ge allmänna skatteberedningen
i uppdrag att utreda frågan
om en långsiktig avveckling av dubbelbeskattningen
på aktiebolag och ekonomiska
föreningar — med andra ord: här
är det fråga om att vi på denna punkt
önskar vidgade direktiv åt allmänna
skatteberedningen. Det är innebörden av
vårt ståndpunktstagande i detta hänseende.

Av vad jag i övrigt här i största korthet
antytt om vår principiella syn på
denna sektor av den allmänna företagsbeskattningen
framgår kanske att vi inte
kan acceptera den nu återinförda kedjebeskattningen.
Jag skall inte upprepa
alla de argument, som framfördes i höstas,
utan jag kan hänvisa till dem. Enligt
vår mening bör kedjebeskattningen
avskaffas från och med ingången av år
1962. Den är enligt vår mening både
principiellt och praktiskt en ganska
orimlig beskattningsform.

Över huvud har vi inom den meningsriktning
som jag tillhör den åsikten, att
vår svenska företagsbeskattning inte synes
vara utformad med tillbörlig hänsyn
till de förutsättningar, under vilka
ett näringsliv numera fungerar. Vi har
tidigare i dag, mina damer och herrar,
haft en överläggning om arbetsmarknadsstyrelsen
och dess funktioner i ett
rörligt näringsliv i ett ekonomiskt mycket
skiftande klimat. En aktad talare
här på skaraborgslänsbänken, herr Birger
Andersson, utvecklade nödvändigheten
av att arbetsmarknadsstyrelsen hölls
— som han sade — i högsta möjliga

trim för att kunna möta de mycket skiftande
situationer som kan uppstå under
de förhållanden under vilka vi nu lever.
Jag lyssnade till det anförandet med
mycket stort intresse — jag beklagar att
herr Birger Andersson synbarligen inte
är här närvarande — ty det var mycket
som fanns att ta fasta på i detta. Men
samtidigt vill jag understryka att när
man nu talar om möjligheterna att möta
dessa starka skiftningar, dessa plötsligt
och oväntat uppkommande omställningsproblem
och allt vad därmed sammanhänger,
har naturligtvis arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsmarknadspolitiken
sin roll att spela, men, ärade kammarledamöter,
vi får inte glömma, att
den första försvarslinjen mot arbetslösheten
dock går genom företagen själva.
Sedan må arbetsmarknadsstyrelsen ha
högsta möjliga trim. Det är en sak för
sig, men i den mån själva företagen inte
är tillräckligt konsoliderade, försvåras
naturligtvis arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet högst väsentligt. Jag har inte,
herr talman, ansett det ligga alldeles
vid sidan om ämnet att erinra om vad
som för ett par timmar sedan förekom
i kammaren i detta hänseende.

Vi menar alltså — jag återknyter nu
till ämnet — att direktiv bör ges åt allmänna
skatteberedningen att utreda frågan
om en långsiktig avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar.

Jag har, redan innan jag gjorde denna
lilla utvikning från ämnet, talat om
kedjebeskattningen. Vår företagsbeskattning
i dess helhet är som sagt inte utformad
med tillräcklig hänsyn till de
förutsättningar, under vilka ett näringsliv
nu fungerar. Tiden rider snabba hästar,
som det brukar heta. Det är sant och
inte minst på detta område. En modernisering
och en rationalisering av vår
företagsbeskattning synes oss på viktiga
punkter vara nödvändig med hänsyn till
de svåra problem som den svenska kapitalmarknadens
otillräcklighet ställer det
ekonomiska livet och den ekonomiska
politiken inför.

Med vad jag här anfört, herr talman,

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Om avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar

yrkar jag bifall till de vid utskottets betänkande
fogade reservationerna I
och II.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets vice
ordförande har redogjort för ärendets
behandling tidigare då det gäller
dubbelbeskattningen, och det finns ingen
anledning att uppehålla sig vid denna
historik mera. Jag vill bara hänvisa till
vad majoriteten i utskottet anför i sitt
betänkande och säga att de syften som
man strävade efter, när vi förra året fattade
beslut om att underlätta nyemissioner,
väl i stor utsträckning har uppfyllts.
Det är då bara att tillägga ifrån majoritetens
sida att vi betraktar denna omläggning
som en helhet. Om man ville
underlätta för de expanderande och kapitalfattigi
företagen och ge dem en
lättnad, så fick man ta en skärpning på
ett annat håll. Vi tycker att utvecklingen
har varit gynnsam. Jag vill gärna ha
detta konstaterat.

När det gäller det andra önskemålet
från reservanternas sida om att allmänna
skatteberedningen skulle få mera vidgade
direktiv, så att de av motionärerna
framförda spörsmålen kunde angripas,
vill jag säga att det väl knappast går att
uppfylla det önskemålet. De direktiv
som gäller för allmänna skatteberedningen
när det gäller företagsbeskattningen
är väl så vida som de över huvud
taget kan skrivas. I den del av allmänna
skatteberedningen som sysslar med
företagsbeskattningen finns inga politiker,
inga riksdagsmän. Riksdagen kommer
i sinom tid att få ta ställning till
utredningens arbete, och jag är övertygad
om att det då kommer att finnas
material, där det redovisas vilka undersökningar
som har genomförts.

Jag har ingen känsla av att man för
närvarande från näringslivets sida skulle
vara särskilt angelägen om att radikalt
omforma vårt skattesystem. Snarare
har jag fått det intrycket, att man är
mycket försiktig ifrån näringslivets sida
när man talar om lämpliga skattereformer,
och jag förstår det. Jag förstår fö -

retagarrepresentanterna när de uttrycker
sig försiktigt, ty det finns många
möjligheter när det gäller omläggningar
av beskattningen. Det finns många intressanta
uppslag, men i avgörande skeden
måste man i dessa ting se på ett
längre perspektiv och vad som gagnar
det stora hela. I långa stycken är vi
överens om vad man syftar till, men jag
vill gärna säga till dem som har den
uppfattningen att det finns enhetliga
ståndpunkter och synpunkter på företagsbeskattningen,
att de kan fundera ett
tag, tv jag tror inte vi är ense i alla
avseenden. På en punkt är vi naturligtvis
ense, nämligen att vi vill ha lägsta
möjliga skatt. Det är ingen svårighet
att enas om en sådan sak, men att enas
om ett system när det gäller företagsbeskattningen
tarvar åtskilligt med funderingar,
och jag hoppas att företagsbeskattningsavdelningen
inom allmänna
skatteberedningen kommer att lösa sin
uppgift, men några vidgade direktiv behöver
den inte, ty den har, såvitt jag
kan se, alla tänkbara fullmakter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag har till detta betänkande
fogat en blank reservation, och
jag skulle vilja säga ett par ord som
förklaring till detta. Det är ju så, att utskottet
särskilt i år liksom i någon mån
tidigare har lyckats finna en sådan
skrivning, att det har gått att få enighet
inom utskottet för skrivningen. Jag hade
för min del, innan ärendet kom upp
i utskottet, hoppats att även detta i denna
fråga skulle kunna lyckas. Jag förstod
emellertid omedelbart av diskussionen,
att det inte ens var lönt att försöka att
framställa ett yrkande på den punkten.

Jag är i sak ense med herr Hagberg
när det gäller denna skattefråga och denna
lagstiftning. Men det är en provisorisk
lagstiftning, och vi har ännu ingen
erfarenhet av hur den har verkat eller
kommer att verka. Jag hade därför kanske
varit benägen att avvakta något för

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Om avveckling av'' dubbelbeskattningen av aktiebolag och ekonomiska föreningar

att se, vad denna provisoriska lagstiftning
skulle leda till.

Nu är det emellertid inte möjligt att
göra någonting, utan jag vill, herr talman,
bara meddela, att jag kommer att
stödja reservationen nr I i omröstningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas,
först särskilt angående utskottets i
förevarande betänkande gjorda hemställan
såvitt gällde ändring av förordningen
den 9 december 1960 med provisoriska
bestämmelser om beskattningen av aktiebolags
och ekonomisk förenings inkomst
i vissa fall samt därefter särskilt
beträffande utskottets hemställan i vad
gällde utredning av frågan om en långsiktig
avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska föreningar.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
anginge ändring av ifrågavarande förordning
den 9 december 1960, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan i denna del
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
38, såvitt angår ändring av ifrågavarande
förordning den 9 december 1960, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.

vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannnen
förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 48.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets hemställan i
vad gällde utredning av frågan om en
långsiktig avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska föreningar,
fortsatte herr talmannen, hade
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
38, såvitt angår viss utredning, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Om befrielse i vissa fall från skyldighet att upprätta bouppteckning, m. m,

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —99;

Nej —19.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om befrielse i vissa fall från skyldighet

att upprätta bouppteckning, m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av väckta
motioner om befrielse i vissa fall från
skyldighet att upprätta bouppteckning,
m. in.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 497 i första
kammaren av herr Sundin och nr
577 i andra kammaren av herr Börjesson
i Falköping m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning i
syfte att a) undersöka möjligheterna för
införande av befogenhet för domstol
att i vissa fall medgiva befrielse från
skyldigheten att upprätta och ingiva
fullständig bouppteckning efter avliden
samt b) undersöka huruvida skyldighet
borde åläggas kommun att i vissa fall
föranstalta om utredning av dödsbo och
därmed sammanhängande åtgärder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:497 och II:
577, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herr Nilsson, Ferdinand, och
herr Svensson i Vä, vilka ansett, att ut -

skottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner,
1:497 och 11:577, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning i
syfte att undersöka möjligheten att införa
befogenhet för domstol att i vissa
fall medgiva befrielse från skyldigheten
att upprätta och ingiva fullständig bouppteckning
efter avliden.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Motionerna åsyftar tvenne
saker, dels att man skall undersöka
möjligheterna för införande av befogenhet
för domstol att i vissa fall medge befrielse
från skyldigheten att upprätta och
ingiva fullständig bouppteckning efter
avliden, dels att man skall undersöka
huruvida skyldighet bör åläggas kommun
att i vissa fall föranstalta om utredning
av dödsbo och därmed sammanhängande
åtgärder.

Vi brukar ju här i riksdagen vid behandlingen
av olika ärenden ta hänsyn
till vad remissinstanserna säger. Vägande
skäl har därvid såvitt jag förstår av
remissinstanserna anförts mot att den
andra delen av motionen skall föranleda
någon åtgärd.

Med den förra delen ligger det däremot
till på ett helt annat sätt. Vi som
har reserverat oss i utskottet har funnit
att en hel rad av remissinstanser mer
eller mindre starkt uttalar att det är motiverat
att verkligen göra en undersökning.
Stockholms stads rättshjälpsanstalt
har med sin rika erfarenhet funnit att
starka skäl talar för en ändring enligt
motionärernas förslag av gällande bestämmelser.
Stadsförbundet menar också
att det finns skäl för en ändring och
anser sig kunna biträda motionärernas
hemställan i ifrågavarande avseende.
Svenska landskommunernas förbund går
på samma linje. Det förefaller förbundet
angeläget att dessa förhållanden utreds
och att sådan från lagens bestämmelser
avvikande praxis som av lagstiftarna
kan befinnas godtagbar blir i vederbörlig
ordning lagfäst. Advokatsamfundet

Nr 13

Onsdagen den 12 april 19G1

Om befrielse i vissa fall från skyldighet att upprätta bouppteckning, m. m

anser att utredning i detta avseende bör
komma till stånd.

På sålunda anförda, enligt min uppfattning
ganska vägande, skäl hemställer
jag om bifall till den till utskottets
förslag fogade reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det är riktigt som den
föregående ärade talaren sade, att flertalet
remissinstanser har tillstyrkt motionerna
i det avseende som han talade
om, men jag kan nämna att den här frågan
har ur mera principiella synpunkter
diskuterats av ett par särskilt högt
kvalificerade juridiska instanser, nämligen
lagberedningen, när boutredningsförslagen
kom till, och ärvdabalkssakkunniga,
som på 1950-talet hade just den
här frågeställningen uppe. Man fann att
det ur praktisk synpunkt i en hel del fall
kan te sig som om det läggs ned onödigt
mycket arbete utan stor anledning, men
man ansåg att de principiella synpunkterna
vägde så tungt att man inte borde
gå ifrån kravet på formell bouppteckning
även när mycket litet tillgångar
fanns. Det är framför allt de synpunkterna
som har legat bakom utskottets avstyrkande
av motionerna.

Jag vill tillägga att av de fall som motionärerna
särskilt talar om är det första
det då ett litet barn avlider utan att efterlämna
särskilda tillgångar och bara
föräldrarna är arvtagare. I det fallet är
nog skillnaden i besvär mycket liten
mellan att upprätta en formell bouppteckning
och att göra en sådan styrkt
anmälan som motionärerna har tänkt
sig. För det andra tänker man sig det
fallet att en person i högre ålder avlider
utan särskilt stora tillgångar; det kan då
vid ett eller annat tillfälle innebära en
del besvär att efterforska arvingarna. Å
andra sidan är det just i sådana fall farligt
att eftersätta kravet på att arvingarna
skall bli underrättade — detta är ju
den enda egentliga kontroll man har på
att inte pengar som tillhört en sådan
person på ett eller annat sätt kommer
undan och i obehöriga händer. Det är
arvingarnas intresse som skall tillgodo -

ses. Om de inte ens blir underrättade
om att det har inträffat ett dödsfall, vet
man inte hur det går.

Jag tror att man kan tänka sig att vidta
vissa åtgärder för att underlätta upprättande
av bouppteckning i de bär fallen
utan att gå den väg som motionärerna
har föreslagit, och det föreligger en
framställning i justitiedepartementet som
eventuellt kan föranleda att man prövar
andra vägar. Ärvdabalkssakkunniga
uttalar också att man borde pröva några
praktiska vägar som skulle underlätta
arbetet i de fall när okända arvingar
finns.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill inte på något vis
ingå på det högre rättsprincipiella plan,
på vilket den senaste ärade talaren rör
sig med en avundsvärd säkerhet. För
vanliga enkla människor som har hand
om praktiska uppgifter är denna sak betydligt
lättare att komma till rätta med.
Då en avliden person efterlämnar inga
eller mycket ringa tillgångar anser vi
det onödigt med en sådan apparat för
bouppteckning som nu krävs. Det förefaller
oss rimligt att man här försöker
komma till en praktisk lösning. Sveriges
advokatsamfund, som består av praktisk
folk, anser ju att man skulle kunna tänka
på den av oss anvisade utvägen.
Stockholms stads rättshjälpsanstalt, som
också sysslar med praktiska ting, har
samma uppfattning. Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas
förbund, som även representerar enkla,
praktiska människor, har likaledes den
uppfattningen att man här på något vis
bör söka få till stånd en förenkling av
förfarandet. Utskottets ärade talesman
erinrade själv om att det kanske kan
komma till stånd vissa överväganden
som resulterar i förenklingar på detta
område. Under sådana förhållanden finner
jag att det blott är en hårsmån som
skiljer mellan reservanternas krav på
utredning och den av utskottets talesman
uttalade förhoppningen, att denna sak

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

ändå skall bli undersökt och rättad. Jag
undrar om det inte då är rimligare att
nu ta steget fullt ut och försöka att få
laga täckning för den praxis som på
många håll, obesvärad av den högre juridikens
finesser, kommit till rätta med
denna sak.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ändra mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion
om upphävande av licenstvånget för
hagelbössor; och

nr 24, i anledning av väckt motion
om uppräkning av civilrättsliga underhållsbidrag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. skydd mot flyghavre

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser om
skydd mot flyghavre.

Genom en den 17 februari 1961 dagtecknad
proposition, nr 51, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
infört förslag till förordning
med vissa bestämmelser om skydd mot
flyghavre.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av

Ang. skydd mot flyghavre
propositionen väckta motioner, nämligen
i första kammaren nr 571, av herr
Larsson, Anton, och i andra kammaren
nr 670, av herr Johansson i Dockered.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 51 måtte
för sin del besluta, att importör som till
riket infört produkt av spannmål skulle
vara skyldig att låta analysera varan
med avseende på halt av flyghavre, därest
säljaren icke skriftligt intygat, att
frön av flyghavre icke förekommo i varan
i större antal än som vore tillåtet
enligt lantbruksstyrelsens föreskrifter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 571 och II: 670, måtte bifalla
förevarande proposition.

Herr LARSSON, ANTON, (ep):

Herr talman! Jag måste beklaga att
utskottet inte kunnat tillmötesgå de i
vår motion anförda synpunkterna beträffande
flyghavrens bekämpande, ehuru
jag finner utskottets skrivning välvillig.

Flyghavre är som bekant ett synnerligen
svårt ogräs, och jordbrukarna i
områden som drabbas av detta ogräs är
mycket bekymrade över utvecklingen.
Flyghavren förorsakar mycket stora inkomstbortfall.
De av oss jordbrukare
som har sina gårdar inom områden vilka
ännu inte är besmittade av detta svåra
ogräs är självfallet mycket oroliga för
läget. Vi skulle givetvis gärna se att allt
göres för att komma till rätta med denna
hemsökelse.

För att ytterligare klargöra situationens
allvar skall jag tillåta mig att för
kammaren citera en artikel som nyligen
stod att läsa i dagspressen och som skrivits
av en lantmästare: »Flyghavren har
under senare år fått en ökad spridning
inom vissa delar av vårt land. Sin största
utbredning har den i sydvästra Skåne,
på Gotland, i Östergötland, Närke och
Enköpingsområdet. Har ogräset en gång
fått fäste i större omfattning, kan det
bli mycket besvärligt att bekämpa. Det

Nr 13

Onsdagen den 12 april 19C1

Ang. skydd mot flyghavre
orsakar odlarna stora förluster och svenska
försök har visat förluster på mer än
40 % av kärnskörden i vårsäd.

Flyghavren är nära släkt med den odlade
havren, men är ofta längre. Vippan
är mycket stor och gles med långa, slaka
vippgrenar. Kornen är oftast svarta,
starkt håriga och försedda med långa,
spiralvridna, vinkelböjda borst. Flyghavren
mognar tidigt, vilket medför att
kärnan faller till marken innan den odlade
havren har skördats. Fröna kan behålla
sin grobarhet i många år, vilket
förklarar flyghavrens uppdykande på
åkrarna efter några års frånvaro. Flyghavren
har en oerhörd förmåga att föröka
sig. En planta kan producera 800—
1 000 frön.»

Vi tycker nog att utskottet i alltför hög
grad hesiterat inför uppgiften att tillgodose
kontrollen av de importerade fodermedlen,
då främst vetekli och foderblandningar.
Utskottet har inhämtat
uPPgifter från lantbruksstyrelsen, som
framhållit att man endast kunnat finna
enstaka fall av skada. Dessvärre ligger
det inte så till, utan man har nog på
sistone i prov kunnat konstatera förekomsten
av ett mycket stort antal flyghavrekärnor.

Detta är alltså ett mycket besvärligt
ogräs, och vi skulle ha varit glada om
man kunnat komma till rätta med det
genom vad vi här föreslår. Inför ett enhälligt
utskott har jag dock intet yrkande,
herr talman.

Herr OSVALD (fp) :

Herr talman! Eftersom den föregående
ärade talaren inte ställde något yrkande,
kan jag fatta mig mycket kort.

Jag vill bara säga, att den institution vid
Kungl. lantbrukshögskolan, som jag haft
äran att förestå, kanske mer än någon
annan i Skandinavien har ägnat sig åt
studiet av flyghavren. Jag är alltså väl
förtrogen med de skadeverkningar, som
kan följa av flyghavreförekomster, och
jag har även själv varit med om att utforma
mycket av den verksamhet, som
f. n. bedrives mot flyghavren.

Enligt de upplysningar, vi kunnat inhämta
inte bara från lantbruksstyrelsen
utan även från andra håll, förekommer
emellertid flyghavre mycket sällan i de
importvaror som nämns av motionärerna.
Det ena exemplet i motionen är gröpad
fodersäd eller gröpat vete, och om
flyghavre förekommer däri torde det
bero på inblandning av avrens. Motionärernas
andra exempel är oljekraftfoder.
Det upphettas till 100° C och då förstörs
sannolikt alla grobara frön av vad
slag de vara må.

Inom utskottet bär vi emellertid ansett,
att man bör följa dessa frågor och
genom forskning söka få klarhet om i
vilken utsträckning flyghavre kan förekomma
i de av motionärerna nämnda
varupartierna, t. ex. genom att undersöka
stickprov eller sådana importpartier, som
kan misstänkas innehålla flyghavre.
Skulle det då visa sig, att halten av grobara
flyghavrekärnor är så stor, att det
kan medföra risk för ytterligare spridning
av flyghavren, så bör givetvis åtgärder
vidtagas.

Herr LARSSON, ANTON, (ep):

Herr talman! Jag har här ett meddelande
från chefen för frökontrollanstalten
i Skara som efter telefonsamtal svarar: »Med

anledning av Edert telefonsamtal
i dag ha vi gått igenom våra journaler
avseende verksamhetsåret 1960/61.
Under detta år ha vi endast verkställt
analys beträffande förekomst av flyghavrekärnor
i vetekli hos tvenne prov
och i det ena provet funno vi 22 st
kärnor per kg, i det andra 31 st kärnor.

Under föregående säsong — 1959/60
— analyserades ett 20-tal prov av importerat
vetekli. Förekomsten av flyghavrekärnor
varierade starkt i de olika
partierna. I regel förekom dock flyghavrekärnor
mellan 0—drygt 100 st pr
kg räknat.»

Därför är det nog inte bara i enstaka
fall som flyghavre förekommer, utan tyvärr
i alltför många.

Onsdagen den 12 april 1961

Om anslag ur kyrkofonden till avlöning av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens

sjömanspräst i Hamburg

Herr OSVALD (fp): över de av departementschefen föreslag Herr

talman! Jag bär också efteråt na anslagen till svenska kyrkans sjöfått
kännedom om dessa fall från Skara, mansvårdsstyrelse — till avlöning av
och det förefaller mig egendomligt, att Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens sjoen
sådan förekomst av flyghavre inte har manspräst i Hamburg anvisa 18 500 krorapporterats
till lantbruksstyrelsen, så nor att utgå ur kyrkofonden efter föratt
styrelsen hade kunnat lämna utskot- medling av Svenska kyrkans sjömanstet
upplysning om detta. Jag tror nog, vårdsstyrelse och enligt de närmare matt
man har all anledning att räkna med struktioner, som Kungl. Maj :t kunde
att det i vissa fall kan förekomma flyg- komma att meddela.

havre importerat i vetekli, men den undersökning,
som utskottet har föreslagit,
bör kunna ge bestämt besked om frekvensen
av flyghavrebemängda vetekliprov.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Om anslag ur kyrkofonden till avlöning
av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens
sjömanspräst i Hamburg

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden m. in., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 februari 1961 dagtecknad
proposition, nr 47, vilken såvitt
avsåge vissa anslag ur kyrkofonden behandlats
av tredje lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t, såvitt nu vore i fråga, föreslagit
riksdagen medgiva, att vissa i
propositionen närmare angivna anslag
måtte utgå ur kyrkofonden.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat dels de till lagutskott
hänvisade likalydande motionerna
nr 561 i första kammaren, av herr Eskilsson
in. fl., och nr 668 i andra kammaren,
av herr Larsson i Norderön
in. fl., dels ock de likalydande motionerna
nr 562 i första kammaren, av herr
Eskilsson m. fl., och nr 667 i andra kammaren,
av herr Nelander m. fl., i vad
dessa motioner hänvisats till lagutskott.

I motionerna 1:561 och 11:668 hade
hemställts, att riksdagen måtte ■— ut -

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition i den del densamma
behandlats av tredje lagutskottet;

B. att motionerna 1:561 och 11:668,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 562 och II: 667, i
vad desamma behandlats av tredje lagutskottet,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas bl. a. ett par motioner om
anslag ur kyrkofonden till Evangeliska
Fosterlands-Stiftelsens sjömanspräst i
Hamburg. Det väcktes liknande motioner
vid fjolårets riksdag. Då påpekades att
Fosterlands-Stiftelsen har sjömanspräster
på fyra olika platser i utlandet. Den
mest omlattande verksamheten bedrives
i Hamburg, där man hållit på med arbetet
sedan år 1883 och där man haft
egen sjömanskyrka sedan år 1907. I fjolårets
motioner påpekades också att
Svenska kyrkan och Fostcrlands-Stiftelsen
har ett mycket gott samarbete med
varandra på detta område och att de
aldrig bedriver verksamhet på samma
plats i främmande land. Man kan följaktligen
med fog göra gällande att Fosterlands-Stiftelsen
utför en verksamhet
som, om den inte omhänderhades av
stiftelsen, skulle få lov att övertagas av
kyrkans sjömansvård.

Tredje lagutskottet var mycket positivt
till fjolårets motioner och förvän -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Om åtgärder för att stimulera till gåvor
tade att Kungl. Maj:t skulle överväga det
i motionerna framställda yrkandet i
samband med anslagsäskandena för budgetåret
1961/62. Även i år är tredje lagutskottet
mycket välvilligt inställt till
motionerna. Utskottet beklagar bl. a. att
departementschefen inte bär funnit möjlighet
att åtminstone i någon mån tillgodose
de av utskottet år 1960 framförda
önskemålen.

Jag har, herr talman, inte begärt ordet
för att yrka bifall till motionerna,
utan jag har närmast med mitt anförande
velat uttrycka den tacksamhet som jag
såsom motionär hyser gentemot utskottet
för den välvilliga behandlingen av
motionerna.

Utskottet framhåller bl. a. att om Fosterlands-Stiftelsens
verksamhet på detta
område inte kan fortsättas på grund av
ekonomiska omständigheter, kan det
komma i fråga att verksamheten får
överflyttas på sjömansvårdsstyrelsen,
och då får man via kyrkofonden bevilja
de anslag som vi har begärt i motionen.
Jag vill därför liksom utskottet
understryka förhoppningen att Kungl.
Maj:t nästa år skall finna möjlighet att
beakta de synpunkter som framhållits
både i motionerna och i utskottets utlåtande.

Jag har, herr talman, inget särskilt yrkande.

Häri instämde herr Gustafsson, NilsEric,
(ep) och herr Wirmark (s).

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skall endast be att
få säga att vi i utskottet, såsom här framhållits
av herr Eskilsson, har varit intresserade
av att få denna fråga löst på
ett sätt, som skulle tillfredsställa alla
parter. I anslutning till herr Eskilssons
anförande vill jag bara uttala den förhoppningen,
att det skall bli möjligt att
till ett kommande år åstadkomma en
lösning i överensstämmelse med något
av de alternativ, som tredje lagutskottet
har framlagt dels förra året och dels
i år.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

till religiösa m. fl. ändamål

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av motioner om
ändring i bestämmelserna angående
folkbokföring av patienter i familjevård;
och

nr 13, i anledning av motioner om
ändrade folkbokföringsregler vid inflyttning
i pensionärshem i kommunal
regi.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder för att stimulera till gåvor
till religiösa m. fl. ändamål

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av väckta motioner om stimulerande av
gåvor till religiösa m. fl. ändamål.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
25, av herr Bengtson m. fl., och 11:57,
av herr Hedlund m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning av
behovet och möjligheterna att stimulera
enskilda personer att genom donationer
och penninggåvor stödja religiösa, humanitära
och vetenskapliga ändamål
samt undervisning och kulturminnesvård
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 25 och
II: 57 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Nils-Eric Gustafsson, Johnsson i Skoglösa,
Björkänge och Ernst Olsson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Om åtgärder för att stimulera till gåvor till religiösa in. fl. ändamal

att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:25 och 11:57 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av behovet och möjligheterna att
stimulera enskilda personer att genom
donationer och penninggåvor stödja religiösa,
humanitära och vetenskapliga
ändamål samt undervisning och kulturminnesvård
m. m.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Då jag har medverkat
till en reservation till föreliggande utskottsutlåtande
vill jag med några få ord
motivera densamma.

Centerpartiet har i en partimotion anhållit
att riksdagen måtte beställa en utredning
av behovet och av möjligheterna
att från samhällets sida stimulera enskilda
personer att genom donationer
och penninggåvor stödja religiösa, humanitära
och andra ändamål. Enligt vårt
partis uppfattning finns det starka skäl
för riksdagen att gå med på ett dylikt
yrkande. Utskottets majoritet har emellertid
ansett svårigheterna vara så övermäktiga
att man inte velat gå motionärerna
till mötes.

Vi reservanter har menat att här verkligen
föreligger en fråga som borde lösas,
och då vi anser att man genom avdrag
vid beskattningen på det sätt som
folkpartiet under många år har föreslagit
inte får en rättvis form för en önskvärd
stimulans, har vi i reservationen
föreslagit riksdagen att genom bifall till
de föreliggande motionerna åstadkomma
en prövning av andra vägar för en
lösning av problemet.

Under betonande av att det här gäller
ett utredningskrav ber jag, herr talman,
få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Föregående talare har i
någon mån redogjort för innehållet i motionen
11:57 och även något för reservationen.
Utskottet har emellertid kommit
till annan uppfattning än vad re -

servanterna har gjort. Utskottet har ansett
att betänkligheter gör sig gällande
gentemot det av motionärerna förordade
systemet att staten skulle tillskjuta
belopp motsvarande dem som av enskilda
personer skänks till religiösa, humanitära
och vetenskapliga ändamål eller
till undervisning och till kulturminnesvård.

Även om, såsom motionärerna förutsatt,
statens insats skulle maximeras till
visst belopp för varje donation eller
penninggåva, kan det knappast vara
möjligt att överblicka omfattningen av
de förpliktelser som staten härigenom
skulle pålaga sig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I övrigt vill jag personligen ansluta
mig till den uppfattning i denna sak
som framförts i motion II: 173, vilken
kommer att behandlas i bevillningsutskottet.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman: Jag skulle för utskottets
ärade talesman bara vilja upprepa att
det gäller ett utredningskrav. Vad som
i motionen och reservationen har sagts
om tänkbara vägar för att åstadkomma
den önskvärda stimulansen skulle ju på
intet sätt hindra en blivande utredning
från att pröva även andra möjligheter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Ang. statlig rådgivningsverksamhet vid

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Ang. statlig rådgivningsverksamhet vid
byggande av ungdomsgårdar

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner om statlig rådgivningsverksamhet
vid byggande av ungdomsgårdar.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
65, av herrar Palm och Georg Pettersson,
samt II: 111, av herrar Kellgren och Allard,
hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att frågan om statlig rådgivningsverksamhet
vid byggande av ungdomsgårdar
måtte bliva föremål för positiva åtgärder,
lämpligen genom att statens institut
för byggnadsforskning finge i uppdrag
att tillhandahålla skisser och typritningar
för sådant byggande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
I: 65 och II: 111 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Beträffande värdet av
rådgivning vid byggandet av ungdomslokaler
och ungdomsgårdar förefaller det
ju som om allmänna beredningsutskottet
är överens med motionärerna. Däremot

byggande av ungdomsgårdar
skiljer sig uppfattningen om hur den
rådgivningen bör sättas in. Allmänna beredningsutskottet
åberopar socialstyrelsens
yttrande, i vilket det sägs att det
sker en granskning i samband med ansökningar
av anslag ur allmänna arvsfonden.

Motionärerna har för sin del funnit
att vad man borde åstadkomma är en
möjlighet till att få goda råd när man
försöker anordna ungdomslokaler. Vi vet
allesammans att det finns en rik flora av
lokaler. En mycket stor del av dessa får
användas för ungdomsverksamhet, men
de har inte byggts för det ändamålet och
inte heller inretts för det. Det medför
att verksamheten kanske inte blir vad
den borde vara. Motionärerna har därför
ansett att man hörde samla goda erfarenheter
och med dem som grund komma
fram till en rådgivningsverksamhet till
hjälp för kommuner och föreningar som
planerar att skapa ungdomsgårdar eller
ungdomslokaler.

Motionärerna har fått stöd för sin uppfattning
i det yttrande som statens institut
för byggnadsforskning har avgivit.
Institutet finner det vara rimligt att man
söker samla hittills vunna erfarenheter,
så att rekommendationer för fortsatt inredning
och byggande kan utfärdas. Institutet
har också förklarat att det är
villigt att verkställa en sådan utredning
om erforderliga anslag beviljas. Då motionärerna
hyser den uppfattningen att
det skulle vara av värde att åstadkomma
en dylik, hade de naturligtvis helst sett
att motionerna tillstyrkts. Så har emellertid
inte skett. Vi tröstar oss med att
utskottet har sagt ifrån på det sätt det
har gjort. Vi hoppas att det skall kunna
leda till något resultat. Gör det inte det,
får väl motionärerna återkomma med
dessa yrkanden, ty vi har den uppfattningen
att det är något av en nödvändighet
med rådgivning vid byggandet av
ungdomslokaler och ungdomsgårdar.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr MÖLLER (s) :

Herr talman! Motionären herr Georg
Pettersson har riktigt uppfattat utskot -

Onsdagen den 12 april 1961

Nr 13

Om utredning rörande den äldre arbetskraften

tets ståndpunkt, att utskottet inte har underskattat
vikten av motionens syfte.
Däremot har utskottet inte trott på lämpligheten
av den metod motionärerna rekommenderar.
I den uppfattningen har
vi stöd av remissinstanserna som antingen
ställt sig tveksamma till motionärernas
förslag eller också avstyrkt detsamma.
Därmed kan man väl säga att
själva huvudfrågan har besvarats.

Beträffande den centrala rådgivningen
har såväl statens institut för byggnadsforskning
som socialstyrelsen bekräftat
behovet därav och även anvisat vägar
som kan anses framkomliga. Att vi på
denna grundval inte har velat tillstyrka
motionen är väl inte oförklarligt. Det
har i alla fall anvisats vägar, och både
statens institut för byggnadsforskning
och socialstyrelsen har ju förklarat sig
beredda att medverka vid en sådan rådgivning
i framtiden, vilken bör kunna
närmare utformas under den fortsatta
verksamheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om utredning rörande den äldre
arbetskraften

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner om utredning rörande
den äldre arbetskraften.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
298, av herr Edström och fröken Nordström,
samt II: 266, av herr Rydén
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att den äldre arbetskraftens problem
måtte utredas med beaktande av i
motionerna anförda synpunkter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

att de likalydande motionerna I: 298
och 11:266 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det viktigaste i detta fall
är ju att den äldre arbetskraftens problem
blir tillräckligt observerade och beaktade.
Utskottets skrivning är så positiv
som den kan vara. Att motionerna
formellt avstyrkts saknar därför all betydelse.
Jag har intet annat yrkande än
bifall till utskottets hemställan.

Jag vill emellertid understryka en sak.
Socialstyrelsen meddelar att den tagit
initiativ till ett kontaktorgan för centrala
ämbetsverk för samråd, ömsesidiga
upplysningar och samverkan i lämpliga
former i frågor som inbegripes i samhällets
åldringsvård. Detta initiativ hälsas
med största glädje. Det gäller emellertid
även att få organet att fungera.
Såvitt jag är rätt underrättad beslutades
kontaktorganet i maj 1960, men något
arbetssammanträde kom till stånd först
för någon vecka sedan. Har motionerna
haft den verkan att något praktiskt äntligen
åtgjorts, får man ju vara glad. Då
har de i alla fall inte väckts förgäves.
Vad som behövs är handling och inte
ord.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har inte funnit motiverat att tillstyrka
motionärernas förslag om tillsättande
av ny utredning, eftersom en del
utredningar redan sysslar med denna
fråga. Riksdagen underkastade denna
fråga en ingående behandling senast förra
året. I utlåtandet uppräknas ett antal
pågående utredningar som sysslar helt
eller delvis med dessa problem, nämligen
allmänna skatteberedningen, socialpolitiska
kommittén, arbetsmarknadsutredningen
och 1960 års arbetslöshetsförsäkringutredning.
Ytterligare utredningar
pågår genom det kontinuerliga samarbete
på området som nyligen inletts
mellan en rad styrelser som nämns i utlåtandet.

Nr 13

Onsdagen den 12 april 1961

Om utredning rörande den äldre arbetskraften

Motionärerna kan väl alltså med ut- Anmäldes och godkändes bankoutskotskottet
säga att denna fråga är föremål tets förslag till riksdagens skrivelse nr
för stor uppmärksamhet. Utskottet har 147, till fullmäktige i riksgäldskontöret
därför inte ansett det nödvändigt att till- med uppdrag att utreda riksdagsledamöstyrka
ytterligare utredning. ternas bostadsfråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Anmäldes och godkändes konstitu Sedan

överläggningen ansetts härmed tionsutskottets förslag till riksdagens
slutad, bifölls vad utskottet i det nu fö- skrivelse, nr 148, till Konungen angåenredragna
utlåtandet hemställt. de ändrad lydelse av 51 § riksdagsord _

ningen.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion angående
fördelningen mellan i skoldistrikt
ingående kommuner av kostnader
för högstadiets genomförande i enhetsskolan;
och

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående det ekonomiska ansvaret
för kommunal verksamhet genom särskilda
rättssubjekt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till kammarens sammanträde
nästkommande fredag samt att de
anslag, som utfärdats till det pågående
sammanträdets fortsättande på aftonen,
skulle nedtagas.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 141, i anledning av väckta motioner
om skyndsamt förslag rörande mödrahjälpen;
och

nr 142, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av vissa livräntor,
m, m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

116, angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.;

nr 135, med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521);

nr 137, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 41 § sjömanslagen; och
nr 139, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni
1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 644, av herr Kronstrand m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70, med förslag till lag om församlingsstyrelse
m. m.; samt

nr 645, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 123, angående förflyttning
av Svea artilleriregemente
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.06.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

610537