Tisdagen den 10 mars Sid (Riksdagens protokoll 1970:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10

FÖRSTA KAMMAREN

1970

10—12 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 10 mars Sid.

Meddelande ang. enkel fråga av fru Florén-Winther (m) om statsanslag
till cancerforskning ................................ 5

Onsdagen den 11 mars

Svar på interpellation av herr Palm (s) ang. rikskonsertverk samheten

för budgetåret 1970/71 .......................... 7

Reglering av förbrukningen av elektrisk kraft ................ 9

Säkerställande av städers rättigheter och traditioner .......... 21

Anslagen till försvaret ...................................... 25

Investeringsanslag till kommunikationsverken:

Investeringsplanen ........................................ 26

Om elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora, m. m..... 28

Om anskaffande av ytterligare en statsisbrytare.............. 31

Huvudmannaskapet för mellanskolan.......................... 36

Om tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning........ 41

Lokalhållningen för de allmänna underrätterna .............. 54

Traktorskatten ............................................ 56

Om 1970 års fastighetstaxering m. m........................... 59

Om rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildnings fonder

m. m............................................. 74

Beskattningen av företagsvinster.............................. 78

Om undantag från beskattning som naturaförmån av fritt bränsle

från egen fastighet........................................ 80

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp
m. m............................................... 84

Om medborgarvittnen vid polisförhör, in. m................... 88

Om lagstadgad rätt för svensk medborgare till utresa ur riket .... 90

Om ökad förläggning av semester till sommaren................ 91

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet .............. 93

Om en översyn av stavningsreglerna.......................... 106

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Ernulf (fp) ang. nedläggning av järnvägen Borås—Var berg

och Borås—Alvesta................................ 111

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. totalkostnadskalkyler vid lokalisering
av företag och institutioner till storstad eller till
annan ort ............................................ 111

Torsdagen den 12 mars

Svar på enkla frågor:

av herr Wallmark (m) ang. teckningslärarutbildning i Stockholm
.................................................. 112

av herr Nilsson, Nils, (ep) om statsbidrag till simanläggningar

vid skolor ............................................ 113

av herr Åkerlund (m) om ytterligare åtgärder mot politisk demonstration
som innefattar hot mot enskild person........ 116

av fröken Pehrsson (ep) om vägförstärkningar för virkestransporter
från stormhärjade områden under tjällossningen .... 119

Interpellation av herr Helén (fp) om utredning rörande det enskilda
sparandet .......................................... 121

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 11 mars

Andra lagutskottets utlåtande nr 11, ang. reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft.................................. 9

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, om val av nämndemän .. 21

— nr 17, om inskränkning i offentligheten vid lagsökning...... 21

— nr 18, ang. säkerställande av städers rättigheter och traditioner
.................................................. 21

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde ............................ 24

— nr 7, ang. utgifterna inom finansdepartementets verksamhetsområde
................................................ 25

— nr 9, ang. utgifterna på kapitalbudgeten: kommunikationsdepartementet
............................................ 26

— nr 11, ang. utgifterna inom inrikesdepartementets verksamhetsområde
............................................ 35

— nr 32, ang. huvudmannaskapet för mellanskolan ............ 36

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. huvudmannaskapet för
mellanskolan ............................................ 41

Innehål]

Nr 10

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 33, om tillsättande av en parlamentarisk
försvarsutredning.................................... 41

— nr 34, ang. lokalhållningen för de allmänna underrätterna .. 54

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, ang. traktorskatten...... 56

— nr 7, ang. restitution av arvsskatt för dödsbo med skogskontotillgång
................................................ 59

— nr 8, om 1970 års fastighetstaxering m. m................... 59

— nr 9, om rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och ut bildningsfonder

m. m..................................... 74

— nr 11, ang. beskattningen av företagsvinster................ 78

— nr 12, om beskattning av vissa naturaförmåner.............. 80

— nr 13, om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp
m. m....................................... 84

Första lagutskottets utlåtande nr 9, om medborgarvittnen vid polisförhör,
m. m........................................... 88

— nr 10, om lagstadgad rätt för svensk medborgare till utresa ur

riket .................................................... 90

— nr 11, om upphovsmannaskydd för audiovisuella verk...... 91

— nr 12, ang. befrielse för utländsk konsul från skyldighet att avlägga
vittnesmål m. m..................................... 91

— nr 13, ang. försäkringsskyddet för förare av statligt motorfordon
.................................................... 91

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, om ökat ekonomiskt stöd vid
havandeskap ............................................ 91

— nr 8, om ersättning från den allmänna försäkringen åt frånskild
kvinna i vissa fall .................................. 91

— nr 9, ang. stadga om enskilda vårdhem m. m............... 91

— nr 10, om grupplivförsäkring för hemmafruar .............. 91

— nr 12, om ökad förläggning av semester till sommaren...... 91

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, ang. riktlinjer för en reform
av inskrivningsväsendet .................................. 93

— nr 9, om lagstadgad säkerhetsdeklaration av motorfordon .... 105

— nr 11, om bättre djurskydd................................ 105

— nr 12, om vissa åtgärder för att skydda ålbeståndet.......... 105

— nr 13, om översyn av lagstiftningen om utländsk medborgares

rätt till fiske i svenskt vatten.............................. 105

— nr 14, ang. straffbarheten vid aga av djur.................. 105

— nr 15, om översyn av bestämmelserna om straff för djurplågeri 106

Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, ang. Falsterbokanalen ...... 106

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 4, om en ny översättning
av Gamla Testamentet och om en ny översättning av Bibeln
.................................................... 106

— nr 5, om en översyn av stavningsreglerna.................. 106

“Y

Tisdagen den 10 mars 1970

Nr 10

Tisdagen den 10 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 27
nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 85, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till allmän arbetstidslag, m. m.,
jämte motioner i ämnet.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, med förslag till ändring i
regeringsformen, m. m.

Föredrogs skrivelse från den svenska
parlamentariska delegationen hos Europarådets
rådgivande församling med
överlämnande av redogörelse för församlingssessionerna
under år 1969.

Redogörelsen hänvisades till utrikesutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 16—
18, statsutskottets utlåtanden nr 4, 7, 9,
11 och 32—34, bevillningsutskottets betänkanden
nr 6—9 och 11—13, första
lagutskottets utlåtanden nr 9—13, andra
lagutskottets utlåtanden nr 7—12, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 8, 9 och 11
—15, jordbruksutskottets utlåtanden nr
4 och 5 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 4 och 5.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde andra lag -

utskottets utlåtande nr 11 skulle sättas
främst bland två gånger bordlagda
ärenden samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 4 näst efter statsutskottets utlåtande
nr 32.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela, att extra arbetsplenum
kommer att anordnas torsdagen
den 19 mars kl. 13.00.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

47, med förslag till kungörelse om
förevisning av brandfarlig biograffilm;
och

nr 51, med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen (1957:297).

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1005, av herr Wikström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
28, med förslag till kungörelse om handel
med preventivmedel; samt

nr 1006, av herr Pettersson, Karl, och
fröken Stenberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 48, med förslag
till lag om tillfällig vattenreglering under
år 1970.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 6 mars framställts av fru Florén-Winther
(m) till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet:
”Är Herr Statsrådet beredd medverka
till att sådana cancerforskare som inte

Nr 10

Tisdagen den 10 mars 1970

Meddelande ang. enkel fråga
kommer i åtnjutande av icke-statliga
forskningsanslag i stället erhåller statliga
anslag om så befinnes skäligt, vilket
f. n. måste anses vara fallet vid Radiumhemmets
cancerforskningslaboratorium
i Stockholm?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelötv

/Solveig Gemert

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Onsdagen den 11 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN anförde:

Den tidigare till nästa onsdag, den 18
dennes, planerade utrikes- och handelspolitiska
debatten har inställts och hålles
i stället onsdagen den 29 april.

I går tillkännagav jag att ett extra arbetsplenum
hålles torsdag i nästa vecka,
den 19 mars, kl. 13.00. Detta extra
plenum kvarstår trots den inställda utrikesdebatten.
Jag erinrar också om att
ett arbetsplenum äger rum fredagen den
20 mars kl. 10.00.

Ang. rikskonsertverksamheten för budgetåret
1970/71

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Palms (s) interpellation angående rikskonsertverksamheten
för budgetåret
1970/71, erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Palm har frågat
mig hur mina uttalanden rörande rikskonsertverksamheten
i årets statsverksproposition
skall tolkas och vilka vägar
regeringen fortsättningsvis kommer
att anvisa för att ge allt fler en reell
möjlighet till kontakt med levande musik.

Före tillkomsten av rikskonsertverksamheten
var möjligheterna att lyssna
direkt till värdefull musik nästan helt
koncentrerad till några större orter
med yrkesorkestrar. Framträdanden av
solister och mindre ensembler var beroende
av förmedling av institutioner

med huvudsakligen ekonomiska intressen.
Rikskonsertorganisationen har skapats
som ett svar på de krav på åtgärder
som väcktes i kulturdebatten i början
av 1960-talet. Som närmare utvecklats
i 1968 års proposition angående
rikskonserter är syftet att bryta ner
geografiska och sociala hinder för kulturkontakter
på musikens område och
att ge en så bred allmänhet som möjligt
tillgång på musik av konstnärligt hög
kvalitet. Medlen för att främja detta
syfte måste självfallet bli av skiftande
karaktär. I första hand är det fråga om
att skapa institutionella och ekonomiska
förutsättningar för musikutbudet.
Genom 1968 års reform och en starkt
ökande anslagsgivning har statsmakterna
här svarat för mycket betydande insatser.

Givetvis avser man från statsmakternas
sida inte att i detalj reglera hur
rikskonsertverksamheten skall utformas
inom ramen för de beslutade riktlinjerna
och tillgängliga ekonomiska resurser.
De i 1970 års statsverksproposition
gjorda uttalandena är att se som en
erinran om de allmänna förutsättningar
som gäller för verksamheten. I ett läge
med begränsade resurser har institutionen
att noga pröva de ekonomiska
aspekterna på verksamheten, bl. a. genom
att ekonomisk medverkan från arrangörerna
eftersträvas.

De tillgängliga resurserna skall användas
för många olika behov. Skolkonserterna
tar i anspråk den övervägande
delen av resurserna, och det musikintresse
som finns bland vuxna skall
tillgodoses i olika former. Jag är ense
med dem som anser att det är viktigt att
genom olika former av uppsökande
verksamhet vid institutioner och inom
föreningslivet på ett effektivt sätt nå ut
till grupper som eljest inte får del av

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. rikskonsertverksamheten för budgetåret 1970/71

musikutbudet. Efter reformens genomförande
har denna form av verksamhet
väsentligt byggts ut. I takt med att nya
resurser ställs till rikskonserters förfofogande
bör också insatserna på detta
område utvecklas.

Det finns enligt min mening ingen
anledning att anse att insatserna i sistnämnda
avseende står i motsättning till
rikskonserters övriga verksamhet. Verksamheten
som helhet syftar till att vidga
och fördjupa musikintresset. För att
tillgodose detta ändamål måste ett brett
register av metoder prövas och förändringar
vidtas på grundval av vunna
erfarenheter.

Herr PALM (s):

Herr talman! Motivet för min interpellation
har varit att få ökad klarhet
beträffande utbildningsministerns syn
på den framtida konsertverksamheten.
Många aktiva tonkonstnärer har också
givit uttryck för stor oro över formuleringar
i årets statsverksproposition
som kunnat tolkas i negativ riktning
jämfört med vad som tidigare anförts
av samma departement. Det gäller uttalandena
beträffande de s. k. interna
konserterna. Utbildningsministern har
emellertid, enligt min mening, i sitt interpellationssvar
i dag skingrat den
tveksamhet som årets statsverksproposition
kan anses ge uttryck åt på
denna punkt.

Jag är övertygad om att en betydande
opinion sätter värde på den deklaration
som görs i interpellationssvaret
med följande formulering, där statsrådet
förklarar att han ”är ense med dem
som anser att det är viktigt att genom
olika former av uppsökande verksamhet
vid institutioner och inom föreningslivet
på ett effektivt sätt nå ut till grupper
som eljest inte får del av musikutbudet”.

Jag uppfattar det som ett löfte. Det är
vidare min förhoppning att statsrådet
— som visat sig besitta ett erkänt gott
handlag och som genom en mycket

uppskattad och framgångsrik satsning
på andra områden inom den kulturella
sektorn — också skall tillmötesgå de
förväntningar som finns på det område
som jag på detta sätt aktualiserat.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få framföra ett tack för det svar
som utbildningsministern har lämnat
på min interpellation.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag vill endast helt
kortfattat lägga fram två synpunkter.

De missförstånd som herr Palm åsyftar
gäller väl dels frågan om vad som
sägs om prioriteringar, dels frågan om
offentligheten.

På den första punkten har vi sett det
så att det är rimligt att begära att innan
man i alltför hög grad avviker från
principerna i 1968 års proposition angående
rikskonserter material först
läggs fram om vunna erfarenheter så
att man med utgångspunkt däri kan
besluta om de eventuella nya regler
och prioriteringar som bör gälla. Jag
vill därvid erinra om att av skrivningen
i nämnda proposition framgår att
man efter tre år, alltså inför 1971/72,
skulle aktualisera en omprövning av finansieringsreglerna.
Då finns förutsättningar
för den större omprövning man
eventuellt kan finna önskvärd.

Beträffande den andra punkten, den
om offentligheten, skall självfallet den
regeln gälla att om exempelvis ett föreningsmöte
är offentligt, så är det en
given sak att också kulturinslaget blir
offentligt. Skulle däremot den situationen
inträffa att man vill ha ett internt
föreningsmöte, ger skrivningen i propositionen
utrymme för att också kulturinslaget
blir internt. Det är kanske
framför allt på den sistnämnda punkten
som en del missförstånd har uppstått.
Formuleringen ”om möjligt” skall
alltså tydas så att om inte särskilda omständigheter
lägger något hinder i vägen
skall också kulturinslaget vara offentligt.
Jag tror också att varje för -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

eningsordförande i detta land kommer
att betrakta detta som något självklart
i sina strävanden att få god anslutning
till mötet i fråga.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 47, med förslag till kungörelse om
förevisning av brandfarlig biograffilm;
och

nr 51, med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen (1957:297).

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 1005 och 1006.

Ang. reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft, jämte motioner i ämnet.

Genom en den 20 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 33, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft.

I propositionen hade föreslagits en
lag, som möjliggjorde reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft, om tillgången
på sådan kunde förutses icke
förslå för att tillgodose behovet. Förslaget
var utformat i nära överensstämmelse
med de lagar i ämnet som gällde
under åren 1949—1954, 1956 och 1959
—1960.

Giltighetstiden för den nya lagen begränsades
till den 30 juni 1971.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 1003,
av herrar Skärman och Ernulf, samt II:
1163, av herr Magnusson i Borås m. fl.,
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle uttala,
att den planerade elransoneringen
borde utsträckas till flera och större
grupper av storkonsumenter än som i
dag förutsattes samt att förberedelsearbete
borde igångsättas för en utsträckning
av elransoneringen också till
den ordinära hushållskonsumtionen;
ävensom

2) de likalydande motionerna I:
1004, av herrar Stefanson och Annerås,
samt II: 1162, av herr Löfgren m. fl.,
i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa

1) om en utredning, som i syfte att
vinna erfarenhet för framtida planering
klarlade skälen till att åtgärder för
att motverka den förutsedda bristen på
elkraft sattes in först då bristen blivit
akut;

2) om en prognos över tillgången på
elkraft under det kommande året, särskilt
med hänsyn till riskerna för en
elransonering under vinterhalvåret
1970/71;

3) att en eventuell elransonering måtte
utformas så att den i så liten utsträckning
som möjligt påverkade näringslivets
produktion eller drabbade
hushållens förbrukning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen
nr 33;

B. att motionerna 1:1003 och II: 1163
samt 1:1004 och II: 1162 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, vid utskottets
hemställan under B, av fru Ham -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

rin-Thorell (fp) samt herrar Htibinette
(m), Axelson (fp), Jönsson i Ingemarsgården
(fp) och Ringaby (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 1003
och 11:1163 samt 1:1004 och 11:1162
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört angående
utredning av orsakerna till bristen
på elkraft, prognos över krafttillgången
det kommande året och utformningen
av ransoneringsbestämmelser.

Herr HtfBINETTE (m):

Herr talman! Den sedan någon tid
bebådade elransoneringen kommer i
och med dagens behandling av proposition
nr 33, som hänvisats till andra
lagutskottet, att bli ett faktum. Elransoneringsnämnden
har för några dagar
sedan fattat sitt beslut, och i dag i riksdagen
lär det inte vara någon som har
för avsikt att inte ge Kungl. Maj:t de
fullmakter som begärs i propositionen.

Men även om nu ransoneringen kommer
till stånd och regeringen får dessa
fullmakter finns anledning att något uppehålla
sig vid bakgrunden till det inträffade.

Man kan naturligtvis, som även vi reservanter
medger, konstatera att olyckliga
omständigheter varit inblandade
när denna situation har uppkommit.
Men samtidigt är det omöjligt att värja
sig för tanken att det varit en mycket
bristfällig och dålig planering från de
ansvariga myndigheternas sida. Det har
gjorts ödesdigra och radikala felbedömningar
av kraftsituationen. Dessa
felbedömningar får nu till följd den
ransonering som i första hand kommer
att drabba industrin. Jag tror att Sverige
i det hårt trängda valutaläget vi
nu befinner oss i inte har råd med sådana
felbedömningar som får till följd
driftsinskränkningar och produktionsbortfall.
Här bär onekligen Vattenfall
ett tungt ansvar.

Ansvaret blir inte mindre därför att
man förlett industriminister Wickman
att tro att det nog skall reda sig. Det
framgår av propositionen hur aningslöst
herr Wickman har ”gått på” detta.
Där skriver industriministern att den
extrema torrperiod, omfattande praktiskt
taget hela två år, som inleddes
sommaren 1968 och som alltjämt pågår,
successivt har ökat bekymren för kraftförsörjningen.
Men sedan kommer den
verkliga felbedömningen: ”Höstregnen
i oktober 1969 gav dock ett betydande
vattentillskott. Kraftbalanskalkylerna
för vinterperioden visade att produktionsresurserna
skulle vara tillräckliga.
”

Hur dåligt underbyggt detta är skall
jag be att få visa med några diagram
i kammarens interna TV-apparater.

Det första diagrammet, som ledamöterna
alltså nu ser i TV-apparaterna,
visar ackumulerad nederbördsavvikelse
från 1 juni 1967. (Diagram 1.)

För Norrland — den streckade linjen

— började nedgången redan år 1968.
Det är mycket riktigt när man säger
att det har varit en besvärlig situation.
Men vad bygger nu industriministern
sitt ställningstagande på, när han säger
att oktoberregnen var så tillfredsställande
att man skulle kunna göra dessa
bedömningar? Jo, det är den där lilla
”knorren” på kurvan som kom under
1969. På den nedåtgående kurvan finns
det — som kammarledamöterna ser —•
ett litet hack. Det är det hacket som
industriministern hakade upp sig på

— om jag så får uttrycka mig — när
han sade att nu behövdes det ingen elransonering.
Ja, i stället borde man naturligtvis
med kraft ha tagit itu med
förhållandet redan vid den tidpunkten.

Från maj 1969 till januari 1970 uppgår
avvikelserna till hela 160 millimeter
eller 30 procent av den normala nederbörden.
Tillrinningen till vattenkraftstationerna
har under ett och ett halvt
år legat i medeltal 30 procent under
normalvärdet och 15 procent under tidigare
observerade lägsta värde.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

Nästa diagram, som jag nu visar i
kammarens interna TV, avser fyllnadsgraden
i landets magasin. (Diagram 2.)

Den breda övre mörklagda kurvan är
de övre och nedre gränsvärdena. Det
aktuella värdet — den mörka linjen —
har inte under hela år 1969 kommit upp
till de lägsta gränsvärdena. Trots en
värmekraftsproduktion under vintern
1968/69 som var tre gånger större än
vad som förekommit något tidigare år
sänktes nivån i magasinen med vårfloden
1969 till lägre värden än vid något
tillfälle under den senaste 20-årsperioden.
Vårfloden 1969 var till och
med maj månad av normal omfattning,
men avtog mycket snabbt och räckte
därför inte till för att fylla magasinen
mer än till två tredjedelar.

Även för en lekman med tillgång till
denna statistik måste det redan i höstas
ha varit uppenbart att vinterns elkraftsförsörjning
skulle medföra problem.
Vad gör då Vattenfall, den största
producenten? Man talar om att det inte
finns någon risk för elransonering, man
propagerar för eluppvärmning etc. Man
hoppas förmodligen att vintern skall
medföra regn och värme i stället för
som normalt snö och kyla. Det framgår
ju av vad som skrivits på många
håll i till ärendet hörande handlingar
att det för Vattenfall har blivit kallt
helt plötsligt på vintern. Det är tydligen
något nytt för Vattenfall och industridepartementet
att vi har kyla i detta
land under vinterhalvåret.

Mot bakgrunden av alla fakta som
förelåg är det väl knappast efterklokt
att säga att en företagsledning med ansvar
i stället borde ha dragit i gång en
bred besparingskampanj. Med allra
största sannolikhet hade en sådan åtgärd
räckt för att klara situationen.
Initiativet till en sådan aktion skulle
naturligtvis ha tagits av Vattenfall. Läget
är i dag att på grund av detta bristande
förutseende från vattenfallsstyrelsen
och staten tvingas man nu avsevärt
minska kraftleveranserna till vårt

lands industriella produktionsapparat.
I många fall kommer industrin att drabbas
hårt. Industrier som har investerat
i egen kraftförsörjning — typ Bergslaget
och Sandviken m. fl. —■ kommer
också att drabbas. Trots att de har egen
kraftförsörjning får de vidkännas denna
inskränkning.

Hur brådstörtat det hela har kommit
över industridepartementet tycker jag
att själva riksdagsbehandlingen klarlägger.
Vi har fått lov att forcera detta
ärende i utskottet.

Helt plötsligt har det dykt upp en
svårartad situation. Detta har skett så
sent som den 20 februari — då är propositionen
dagtecknad. Mot bakgrunden
av det statistiska material som jag
här visat är det ganska märkligt att
man inte förrän den 20 februari kom
underfund med att något måste göras.
Resultatet blev att industrin nu tvingas
till driftsinskränkningar, kanske till
och med permitteringar.

Det går inte att bortförklara detta på
sätt som skett. Jag har hört att man
i dag på morgonen har sagt att det kommer
att bli kraftöverskott i Krångede
och att det kanske blir bättre med kraftförsörjningen.
Jag har också läst i någon
tidning i dag att försörjningsläget
kanske kommer att snabbt förbättras
på grund av tillrinningen.

Mitt material visar att läget inte förbättras
så snabbt. Gå nu inte en gång
till på en nit, såsom skedde i oktober,
och tro inte att det med den svaga ökningen
av tillrinningen snabbt blir bättre.
Snön uppe i fjällen som skall fylla
på vattenmagasinen är en torr snö. Snödjupet
är dessutom synnerligen blygsamt.
Den snö som fallit nu senast och
som vi har haft besvär av ligger huvudsakligen
längs kusterna, och den kommer
aldrig våra vattenkraftsmagasin till
godo. Det är den enkla sanningen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad vid utskottsutlåtandet.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

20''**

r/OiR/UAfW
W LÄ/V

(Diagram 1.)

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

1967

AKTUELLT VARDE
GRÄNS VÄRDSTf

iiH1

sots

(Diagram 2.)

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Med hänsyn till mina
kontakter med näringslivet kan jag inte
låta bli att säga några ord.

Ransoneringen av förbrukningen av
den elektriska kraften kommer att på
ett mycket ingripande sätt drabba ett
flertal industrier inte minst i södra Sverige.
Det gäller varvsindustrin, gödningsmedelsindustrin,
kemiska industrin,
cementindustrin, pappers- och
emballageindustrin, gummiindustrin,
livsmedelsindustrin och fodermedelsindustrin.
En nödtvungen minskning av
elförbrukningen med sju procent kanske
inte låter så mycket, men den medför
påtagliga olägenheter för industrin.
Många industrier arbetar med liten lagerhållning
och kan därigenom få svårigheter
att fullgöra sina leveranser.
Produktionsbortfall, driftsinskränkningar
och permitteringar kan i värsta
fall bli erforderliga. Olyckliga yttre omständigheter
som inte kunnat förutsättas
har förorsakat den uppkomna situationen.

Jag skall inte tala med stora bokstäver,
men på avnämarhåll anser man
nog att vattenfallsstyrelsen trots allt har
ett visst ansvar för läget genom att den
långsiktiga planeringen i någon mån
varit bristfällig. Samhällsplaneringen
är i detta centrala avsnitt verkligen väsentlig.
Prognoserna har kanske genomgående
varit optimistiska. Marginalen
mellan elproduktionen och elkonsumtionen
har blivit för knapp, och man har
kanske satsat alltför optimistiskt på
propagandan för eluppvärmning utan
att motsvarande resurser förelegat. Det
har sagts att Vattenfall svarar för 90
procent av bristen, medan den enskilda
kraftindustrin klarar sig bättre. Vattenfallsverket
är tydligen mera sårbart
genom att dess elproduktion främst är
lagd på vattenfallssidan, medan elproducenterna
i övrigt satsat mer på ångkraft.
På kort sikt borde också vattenfallsstyrelsen,
menar man, ha vidtagit
besparingsåtgärder redan på ett tidiga -

re stadium. Varför, har det sagts, kom
inte sparkampanjen långt tidigare?

Det har också gjorts gällande att Vattenfall
visat en sömngångaraktig övertro
på att det skulle komma ett onaturligt
töväder i norra och mellersta Sverige
under januari och februari.

Hur som helst, herr talman, är det
många inom riksdagen, inom näringslivet
och i hela vårt land som med rätta
ställer sig frågan hur den svenska
kraftförsörjningen plötsligt kunnat råka
i en så allvarlig bristsituation. Elproduktionen
har i dag en sådan central
betydelse för landets produktion att den
måste kunna fylla sin uppgift.

Det vore önskvärt om statsrådet
Wickman närmare kunde förklara situationen
på detta område.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! I propositionen redovisas
orsakerna till den situation som
nu är rådande på elkraftförsörjningens
område. För det första är det den ringa
nederbörden under 1969, för det andra
den stränga vinter som vi nu har upplevt
speciellt under januari—februari,
och för det tredje är det de haverier
som har ägt rum vid vissa värmekraftverk
av typ Stenungssund. Detta var
orsakerna till att centrala driftledningen
den 10 februari gjorde framställning
till Kungi. Maj:t om att få en beredskapslag
för eventuell reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft. Elransoneringen
beror alltså inte på någon
brist på aggregat i de olika kraftstationerna,
utan på den ringa vattentillgången.

Det kan också nämnas andra orsaker.
I Suorva vid Luleälven bygger man ett
nytt kraftverk, och i samband därmed
har man beslutat sig för att bygga om
hela dammen. Man har därför måst tappa
ur vattnet så att man kunnat lägga
en stendamm. Detta var planerat långt
tidigare. Man tar nu stenmassor från
bergsmagasinen och transporterar dem

Onsdagen den 11 mars 1070

Nr 10

Ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

till den damm som man håller på att
bygga. Suorvadammen är annars ett av
Europas största vattenmagasin. Hade
inte bristen på elkraft sammanfallit
med en ringa nederbörd är jag övertygad
om att det hade funnits åtskilligt
mer vatten i denna damm.

Den centrala driftledningen är det organ
som är ansvarigt både när det gäller
att bedöma förbrukningen av den
elektriska energin och att hos Kungl.
Maj:t påtala vilka utbyggnader som bör
göras. Nu gäller det emellertid inte bara
att försöka minska elförbrukningen.
Från den 12 mars till den 28 mars kommer
industrin att få skära ner sin elförbrukning
med sju procent under
förutsättning att elförbrukningen i hushållen
minskar med tio procent. Det
blir vidare ett förbud mot att med elström
värma upp sommarstugor. Inskränkningar
sker i ljusreklam, gatubelysning
och en del annat. Av ett
pressmeddelande har framgått att ungefär
1 500 företag drabbas av inskränkning
av elförbrukningen. Riksdagen
kommer också sedermera att få ta ställning
till en annan proposition, nr 48,
som går ut på att vattennivån i sjöar
och dammar tillfälligt skall kunna sänkas
under den gräns som domstolarna
har fastställt. Därigenom räknar man
med att få vissa reserver. Sedan får
domstolarna i efterhand fastställa eventuella
skadestånd.

Man kan träta om vad som har föranlett
denna bristsituation, men i dag
är det väl bara att göra det bästa möjliga
av situationen. Det glädjande är att
den stora allmänheten har fått upp
ögonen för att det finns stora möjligheter
till besparingar, ganska stora till
och med. Vi går också till mötes en ljusare
årstid med kortare nätter. Den varma
väderleken medför också med naturnödvändighet
att elförbrukningen
minskar under månaderna mars och
april.

Man kan också fråga sig vad som
kommer att hända under år 1971. Genom
att det framlagda lagförslaget skall

gälla till den 30 juni 1971 finns det
möjligheter för de ansvariga och för de
organ som skall handlägga dessa frågor
att i god tid förbereda sig för den
kommande säsongen. De har bl. a. att
med ökad uppmärksamhet följa nederbördsförhållandena.

Jag föreslog under diskussionen i
andra lagutskottet att en representant
från centrala driftledningen skulle närvara
i utskottet, men det avvisade utskottet.
Nu har vi genom herr Hiibinette
fått del av vissa sifferuppgifter, men
jag vet inte om dessa skulle ha påverkat
utskottets skrivning. Vi befinner
oss ändå i den situationen att Kungl.
Maj :t måste ges möjligheten att uppdra
åt ansvariga organ att företa en reglering.

En reglering av detta slag är givetvis
inte populär. Herr Hubinette menade
att man framför allt genom elsparande
hade kunnat nedbringa förbrukningen
och därigenom haft större reserver. Det
ligger kanske en del i detta. Allmänt
sett har det väl i vårt land förekommit
en viss överkonsumtion av elektrisk
energi. Men om var och en gör sitt
bästa tror jag att vi skall klara de inskränkningar
av elförbrukningen som
blir nödvändiga, så att industrin och
framför allt exportindustrin får en tilldelning
som gör att det inte uppstår
några skadeverkningar. Det är aldrig
populärt med ransoneringar och regleringar,
men i nuvarande läge är det
nödvändigt, och därom råder inga delade
meningar i denna kammare.

Jag vill, herr talman, med detta yrka
bifall till andra lagutskottets hemställan.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman: Man kan diskutera den
inträdda kraftförsörjningssituationen
ur flera olika synvinklar. Jag vet inte
om det är kammarens och talmannens
önskemål att vi skall ha en lång energipolitik
debatt här i kammaren i dag.
Jag tror egentligen inte att det är av
behovet påkallat, ty såvitt jag kan se

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

skiljer sig inte — och det är självklart
— regeringens och utskottsmajoritetens
bedömning från reservanternas i fråga
om vad man bör göra i den aktuella
situationen. Vad diskussionen i stor utsträckning
tenderar att handla om är
en värdering av i vilken mån denna situation
är resultatet av felbedömningar
eller icke felbedömningar, försvarbara
felbedömningar eller icke försvarbara
sådana.

Det är naturligt att det i det politiska
klimatet alltid blir Vattenfalls bedömningar
som tas upp till diskussion
och att dessa av någon anledning då
tillmäts helt avgörande betydelse, trots
att Vattenfall i centrala driftledningen
ju representerar bara 45 procent av
produktionen. Såvitt jag vet har vid
centrala driftledningens diskussioner
av situationen under hösten och vintern
det inte rått någon skillnad i uppfattningarna
mellan dem som företrätt
den statliga kraftproducenten och övriga
kraftproducenter.

Det är klart att man som herr Hiibinette
kan säga, och kanske då också bli
betraktad som en slagfärdig och kvick
person, att industridepartementet är
förvånat över att vintern är kall — underförstått
att vintern är kallare än
sommaren i detta land. Så kan man
resonera. Men herr Hiibinette vet naturligtvis
att hela diskussionen om vinterns
kyla inte har bestått i att konstatera
att det i och för sig är kallt om vintern,
utan frågan har gällt hur pass
onormal kylan är.

Jag har tidigare här i kammaren redovisat
— och de redovisas även i propositionen
— de successivt reviderade
bedömningar som legat bakom centrala
driftledningens beslut vid olika tillfällen.
Man kan naturligtvis bedöma situationen
på olika sätt; framför allt kan
man det i efterhand. Min inställning,
som finns redovisad i propositionen,
har varit, att då bedömningen av kraftsituationen
gjordes i höstas var sannolikheten
för att någon ransonering icke
skulle behöva tillgripas så hög att det

var försvarbart att vid den tidpunkten
inte begära någon lagstiftning eller starta
— som det då kunde ha varit fråga
om — besparingskampanjer. Man kan
naturligtvis ha olika uppfattningar om
detta. Jag kan i och för sig gärna återupprepa
argumenten, varför jag finner
bedömningen försvarbar — herr Hiibinette
gör det alltså inte.

Så mycket är klart, och det har jag
sagt vid tidigare debatter, att med den
så att säga bästa bedömning som kunde
göras i höstas hade genomslagskraften
i en sparkampanj, baserad på de
informationer och de bedömningar som
då kunde göras, sannolikt inte varit
särskilt effektiv. Dessutom skall vi veta
att en frivillig sparkampanj — och den
frivilliga sparkampanjen spelar en central
roll i den nuvarande besparingspolitiken
— har alltid en tidsbegränsad
effekt. Mot den bakgrunden är de resultat
som nu uppnåtts av sparkampanjen
betydande. Jag vill gärna understryka
att de resultat som nåtts genom
de svenska hushållens mycket starka
uppslutning kring sparkampanjen har
kommit vid den tidpunkt då de varit
mest angelägna, nämligen just nu och
under de veckor som ligger framför
oss. Jag tror uppriktigt sagt inte att
följden blivit densamma om man startat
kampanjen i låt oss säga november—december.

Vidare har det på ett helt oproportionerligt
sätt förekommit en diskussion
om eluppvärmning och inte minst
Vattenfalls aktiva försäljningspolitik
vad det gäller eluppvärmning. Man kan
bedöma eluppvärmningens förtjänster
på olika sätt, och jag delar i stort Vattenfalls
uppfattning att eluppvärmning
är en konkurrenskraftig och miljövänlig
uppvärmningsmetod. Men i detta
sammanhang, vid bedömningen av vår
aktuella kraftsituation och kraftkonsumtion,
spelar eluppvärmningen ingen
roll. Om Vattenfall avstått från sin aktiva
försäljningspolitik, hade det inte
haft någon som helst betydelse för den
nuvarande situationen.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

Det väsentliga är väl vilka slutsatser
vi kan dra av den situation vi befinner
oss i. Beträffande det aktuella läget tror
jag att vi är överens. Det är ofrånkomligt
att en begränsning av kraftförbrukningen
i landet kommer att gälla de industriella
förbrukarna av det mycket
enkla skälet att industrin svarar för
den helt dominerande delen av den
svenska elförbrukningen.

Som framgår av propositionen och
som också kommer att mycket klart
markeras i den kungörelse som Kungl.
Maj :t kommer att utfärda, om riksdagen
senare i dag ger oss den fullmakten,
skall begränsningen av elförbrukningen
så långt som möjligt inriktas på att
skydda som det heter väsentliga samhällsintressen.
Man kommer också att
ta speciell hänsyn så att de som jag
hoppas inte särskilt omfattande produktionsbegränsningarna
i så ringa mån
som möjligt drabbar den valutaintjänande
exportindustrin eller den med
importen konkurrerande hemmamarknadsindustrin.
I kungörelsen finns sålunda
den föreskriften att man vid ransoneringens
tillämpning skall ta särskild
hänsyn till företagens betydelse
för vår betalningsbalans. Detta kommer
att i praktiken gälla dispensfallen. Vidare
kommer man genom ransoneringstvång
att försöka minska icke angelägen
icke-industriell förbrukning. Perioden
av frivillig begränsning av elförbrukningen
hos de stora hushållskategorierna
blir dessa konsumenters bidrag
till att underlätta och minska störningarna
för industrin. En betydande
effekt har nåtts i det fallet, och det är
min förhoppning att den effekten skall
bli bestående under de kommande veckorna.

Det finns vissa uppgifter i tidningarna
i dag, som jag just för företagens
och konsumenternas planering finner
det angeläget att bemöta, nämligen att
det efter påsk inte skulle föreligga något
ransoneringsbeliov. Den uppgiften
är inte grundad på fakta. Vi måste förutse
att begränsningar i konsumtionen

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr in

erfordras även efter påsk. Jag bar också
fått uppgift om att man under ransoneringsperiod
2 kommer att undersöka
möjligheterna att utvidga ransoneringen
att gälla fler kategorier.

Vilken reservkapacitet vill vi ha i
vårt kraflproduktionssystem? Det är en
fråga som vi får tillfälle att återkomma
till. .lag är icke för dagen beredd
— och det har jag anmält också i propositionen
—- att ta ställning till huruvida
det som inträffat under perioden
1968—1970 skall föranleda en radikalare
ändring i vår syn på reservkapacitetsbehovet.
Denna fråga analyseras
nu ingående av Vattenfall och CDL.
När denna utredning är klar, kommer
regeringen att ta ställning och att redovisa
detta ställningstagande för riksdagen.

Den andra frågan gäller hur en begränsning
av konsumtionen skall utformas
om vi på nytt skulle komma i det
läget, vilket vi inte kan utesluta, att en
ny begränsning måste genomföras. Det
är självklart att de erfarenheter man
nu gör kommer att ligga till grund för
en bredare ransoneringsuppläggning
avseende en längre period än den nu
aktuella. Man förbereder sålunda nu en
undersökning om hur en ransonering
som drabbar samtliga konsumenter bör
utformas. Denna undersökning kommer
att ske så att vi i god tid kan ta ställning
inför nästa vinters eventuella påfrestningar.
Just med hänsyn till läget
när det gäller vattenmagasinen kommer
vi antagligen redan till sommaren
att rätt säkert kunna bedöma hur pass
stora riskerna kommer att bli för nästa
vinter. Vi kommer också att i god
tid kunna både förbereda och diskutera
uppläggningen av en eventuellt
kommande ransonering.

Såvitt jag kan se är det ingenting i
de slutsatser för framtiden som här kan
dras som är eller borde vara kontroversiellt.
Jag vill inte heller på något
sätt undandra mig mitt eller regeringens
ansvar för denna fråga, när jag ändå
i den aktuella situationen vädjar till

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

reservanterna och andra att låta oss behandla
detta som ett allvarligt problem
som drabbat oss framför allt genom en
för tillfället hårdhänt natur.

Såvitt jag kan bedöma — men det
får den fortsatta debatten utvisa — står
vi i verkligheten inte på olika grund
när det gäller de slutsatser vi kan dra
för framtiden i denna fråga.

Herr HtiBINETTE (m):

Herr talman! Jag är tacksam för de
reflexioner som industriministern har
framfört. Dessa överensstämmer mycket
väl med reservanternas synpunkter,
varför det väl inte är så mycket att
tillägga i denna fråga. Jag tar hans uttalande
som intäkt för vad jag nyss
sade, att en ransonering för kommande
vinter skall göras mera planmässig.
Industriministern menade naturligtvis
att den skall vara så planlagd och så
genomtänkt att så här ryckiga åtgärder
inte skall behöva vidtagas ännu en
gång.

Det är en sak som jag ändå skulle
vilja påpeka för kammaren. Jag tycker
nämligen att Krister Wickman gjorde
en något vilseledande manöver, då det
gäller centrala driftledningen kontra
Vattenfall. Krister Wickman säger, att
det ändå förhåller sig så att centrala
driftledningen har ansvaret i denna
fråga. A la bonheur, jag kan hålla med
om att centrala driftledningen har ett
visst ansvar, men vilka är det som ingår
i centrala driftledningen? Chefen
för centrala driftledningen är generaldirektören
och chefen för statens vattenfallsverk.
Ställföreträdande chefen
för centrala driftledningen utses av
statens vattenfallsverk. Som verkställande
organ åt CDL skall finnas en s. k.
riksdriftsbyrå. Chefen för riksdriftsbyrån
utses för ett år i sänder av statens
vattenfallsverk, som jämväl tillhandahåller
i övrigt erforderlig personal till
riksdriftsbyrån. Bl. a. utses för ett år i
taget erforderligt antal föredragande i
CDL. Det visar väl att här har staten

lagt det tyngsta ansvaret på vattenfallsverket.
Därför tycker jag det är felaktigt
att krypa bakom centrala driftledningen
och påstå att denna ändå till
stor del består av andra kraftproducenter
än Vattenfall. Centrala driftledningen
skall göra bedömningarna. Det
har då sagts mig att de som nu är tillsatta
av staten i dessa båda organ naturligtvis
har den största överblicken
och är helt vägledande och dominerande
i beslutsprocessen inom centrala
driftledningen. Jag vill åter betona att
de personer som statens vattenfallsverk
tillsätter i CDL är de som har ansvaret
och möjligheter att göra de största utblickarna
och bästa bedömandena.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Såvitt jag har förstått
har industriministern på det hela taget
tillgodosett vad reservanterna i detta
fall har önskat, nämligen en bättre planläggning
av en elransonering, som —
även om den beror på naturkrafter, som
vi inte kan behärska — ändå i viss mån
kan regleras av mänsklig förmåga. Vi
måste få slippa en upprepning av den
förvirring på elkraftsområdet som vi
nu har upplevt. Jag tycker att industriministern
bättre än vad utskottets majoritet
har gjort i detta fall har förstått
våra intentioner.

Jag ansluter mig till propositionen
i dess helhet. Det finns ingenting annat
att göra för att vi skall kunna klara
denna situation. Jag skulle dock vilja
peka på det läge som allmänheten befinner
sig i. Jag kan inte underlåta att
framhålla att man, om man vill ha allmänheten
på sin sida såsom en hjälp
i en situation som denna, som naturligtvis
kan upprepas om vädrets makter
är onådiga, måste försöka att vidtaga
åtgärder som gör allmänheten mer benägen
att helhjärtat hjälpa till. Man kan
inte förneka att förvirringen hos de
flesta människor är total. Först fick de
veta om denna elransonering bara genom
en eller annan uppgift i pressen.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

Sedan fick de ett tu tre veta att denna
elransonering är alldeles omöjlig att
undvika och att vi allesammans måste
hjälpa till för att nedbringa elkraftsutnyttjandet.
Vi har t. o. m. här i riksdagen
fått veta att ”Elspionen ser dig”.
Det är klart att en sådan uppmaning
skall man rätta sig efter. Sedan får
människorna i dag på morgonen genom
radion veta, att det inte är så förfärligt
farligt som man har sagt. Elransoneringen
kanske inte behöver pågå så
länge, vilket låter väldigt uppmuntrande.
Men inte gör detta allmänheten mera
benägen att rätta sig efter den propaganda
som bedrivs från Vattenfall eller
att över huvud taget hjälpa till med
en sådan här ransonering. Människorna
måste bli väldigt förvirrade över de olika
uppgifter som kommer från myndigheterna.

Det måste väl ändå medges att den
situation i vilken myndigheterna har
försatt oss beror på ett illa planlagt
utnyttjande av de resurser vi har. Jag
anser liksom herr Hiibinette att det är
nödvändigt att planläggningen blir
bättre i framtiden och att vi får en prognos
över krafttillgångarna under det
kommande året. Vidare kan ransoneringsbestämmelserna
utformas bättre än
vad som nu blivit fallet.

Jag ser inte det här som en politisk
fråga. Jag kan inte inse annat än att
alla, vilket politiskt parti de än tillhör,
tycker att den situation vi kommit i är
inte bara otrevlig utan farlig för industrin,
som först och främst drabbas av
elransoneringen. Därför förvånar det
mig att utskottsmajoriteten inte varit
mera benägen att begära åtgärder, som
för framtiden verkligen förhindrar att
vi kommer i den situation vi nu hamnat
i.

Jag ber i alla fall, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen, som är
fogad till andra lagutskottets utlåtande,
för att understryka riksdagens vilja att
för framtiden få en bättre ordning.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag kanske inte behöver
förlänga debatten så mycket. Låt mig
emellertid säga att när jag hänvisade
till centrala driftledningen, så var det
inte för att dölja alt en del av dess
ledamöter har anknytning till Vattenfall
och att en byrå i Vattenfall fungerar
som CDL:s kansli. Jag hänvisade
till CDL därför att CDL är ett samarbetsorgan
för hela den svenska kraftindustrin.

Det är alltid roligt, när statliga företag
tillmäts stor betydelse och auktoritet,
men när jag sade att Vattenfall hade
skjutits fram litet väl markerat så
var det därför att när centrala driftledningen
bedömde hur situationen
skulle hanteras och också bedömde frågan
om en ransonering skulle visa sig
nödvändig under höstmånaderna och
vid årsskiftet, så var, om mina uppgifter
är riktiga, samtliga kraftproducenter
överens. Det visar att dessa frågor
är av den karaktären att en sakkunnig
prövning normalt bör leda till ungefär
samma slutsatser, oberoende av var
den sakkunniga instansen befinner sig.

Vi kommer inte ifrån att det finns
ett inslag av efterklokhet i talet om att
man skulle ha handlat på ett annat sätt.
Kom ihåg att riskerna för en ransonering
— de risker som nu har materialiserats
— var så små vid den tidpunkt
då man hade att fatta beslutet att den
bedömning som då gjordes framstår
som fullt försvarbar. Därför anser jag
att man inte bör anklaga vare sig Vattenfall
eller CDL för dålig planläggning.
Men det är klart att den ransonering
vi nu går in i kommer att utgöra ett
erfarenhetsunderlag för utformningen
av eventuella framtida ransoneringar.
Vi har, gudskelov, inte haft någon elransonering
i det här landet sedan 1947
-—1948, och det finns därför skäl att
vänta att de erfarenheter vi nu gör skall
bli i den meningen konstruktiva att de
gör det möjligt att utforma kommande
ransoneringar på ett sådant sätt att de
blir så litet kännbara som möjligt. Det

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

är rätt självklart att vi är överens på
den punkten. Och det är väl just därför
att vi i denna grundläggande punkt är
ense som det för utskottsmajoriteten
har framstått såsom en smula onödigt
med särskilda reservationer.

Herr HUBINETTE (m):

Herr talman! Man blir något konfunderad
då statsrådet Wickman säger
att det är trevligt när statliga företag
tillmäts så stor betydelse. Industriministern
kanske inte skulle använda den
formuleringen just i denna situation,
när betydelsen är negativ. Ty vad vi
menar med Vattenfalls betydelse det är
att man har handlat oklokt och inte bedömt
saken riktigt.

Vidare säger statsrådet Wickman att
det här är ett utslag av efterklokhet och
att riskerna var små för en ransonering.
Jag tyckte att vi reservanter kunde
finna många beröringspunkter i
statsrådets första anförande, men nu separerar
statsrådet helt plötsligt igen.
Trots den statistik som jag har visat
upprepar statsrådet sitt uttalande att
riskerna var små. Hur kan man säga att
riskerna var små när man såg hur dålig
påfyllnaden i magasinen var och hur
nederbörden utvecklades?

Det här är inte ett utslag av efterklokhet,
herr statsråd, utan det är bara
så att man bygger på tillgänglig statistik
och ser hur förhållandena har utvecklat
sig.

Jag tycker faktiskt också att man
från Vattenfalls sida kunde ha varit
något försiktigare med de här utbuden
— det var detta statsrådet talade
om förut — då man framhöll att eluppvärmning
m. m. skulle vara en ekonomisk
och för vårt land bra uppvärmningsmetod.
Men när man befinner
sig i en så besvärlig situation som
den vi befunnit oss i under två år, borde
man ha begränsat utbuden och icke
trampat på i ullstrumporna och försökt
driva kampanjen för eluppvärmning
längre än vad man hade möjligheter
att i framtiden klara.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag har inte på något
som helst sätt intagit olika attityder i
mitt första och mitt andra anförande.

Låt mig här återkomma till herr Hubinettes
statistik.

Herr Hiibinette säger att det skulle
ha varit en alldeles självklar åtgärd att
besluta om elransonering redan i november—december.
Därigenom skulle
förberedelser ha kunnat göras tidigare
än som nu kunnat ske. Han ville göra
gällande att det bara är en enfaldig industriminister
som kan låta sig luras
att trots tillgången till den föreliggande
statistiken inte inse lägets allvar.

Låt mig till detta säga att det i så
fall inte bara är industridepartementet
som har blivit lurat av Vattenfall utan
också andra kraftproducenter.

Vad grundade man sin bedömning på
ungefär vid årsskiftet? Jag vill komma
tillbaka till den frågan för att inte diskussionen
skall avslutas utan att detta
klarläggs.

Om vi vid denna tidpunkt hade gjort
det pessimistiska antagandet att olyckan
skulle så att säga förfölja oss och
tillrinningen bli den lägsta som dittills
hade registrerats — skulle den ändå ha
varit tillräcklig för att undvika en ransonering.

Ett sådant risktagande är rätt rimligt
utan att man därför skall behöva bli
anklagad för uppenbar inkompetens
att bedöma statistik och bli beskyld för
dålig planläggning. Sedan blev tillrinningen
alltså ännu sämre än som motsvarade
det sämsta hittills kända året.

För bedömningen av hur de ansvariga
har skött sin planering —- det gäller
både Vattenfall och andra kraftproducenter
— har jag funnit det angeläget
att för kammarens ledamöter klargöra
detta om den uppkomna situationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. säkerställande av städers rättigheter och traditioner

av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr It
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 85;

Nej — 45.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 86, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft, jämte motioner i ämnet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 11 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades två protokollsutdrag.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av motioner om
val av nämndemän; och

nr 17, i anledning av motioner om
inskränkning i offentligheten vid lagsökning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. säkerställande av städers rättigheter
och traditioner

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av motioner
angående säkerställande av städers
rättigheter och traditioner.

I detta utlåtande hade behandlats de
likalydande motionerna 1: 446, av herr
Jacobsson, Gösta, m. fl., och II: 494, av
herr Magnusson i Borås m. fl., i vilka
motioner anhållits, att riksdagen måtte
göra framställning hos Kungl. Maj:t att
i samband med övergången till det beslutade
nya systemet med enhetliga
kommunbeteckningar överväga åtgärder
för att i förekommande fall säkerställa
den administrativa kontinuiteten
med det historiskt givna stadssamhället
och därvid, för så vitt vederbörande
stad så begärde eller det eljest befunnes
lämpligt, resolutionsvis föreskriva
i vilken ordning och av vilken kommun
eller kommundel stadens eventuella

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang säkerställande av städers rättigheter och traditioner

kvarstående äldre rättigheter och traditioner
fortsättningsvis skulle uppbäras.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:446 och 11:494.

Reservation hade anförts av herrar
Sveningsson, Hernelius och Björkman
(alla m), vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 446 och II: 494, hos Kungl. Maj:t anhålla
om åtgärder i syfte att vid övergången
till det beslutade nya systemet
med enhetliga kommunbeteckningar i
förekommande fall säkerställa den administrativa
kontinuiteten med det historiska
stadssamhället, däribland den
att Kungl. Maj :t, om vederbörande stad
begärde det eller det eljest funnes lämpligt,
resolutionsvis skulle föreskriva i
vilken ordning och av vilken kommun
eller kommundel stadens eventuella
kvarstående äldre rättigheter och traditioner
fortsättningsvis skulle uppbäras.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Det beslut som riksdagen
fattade den 10 december i fjol rörande
enhetlig kommunbeteckning m. in.
kommer, när beslutet en gång träder i
kraft, säkerligen att betecknas och uppfattas
som ett ganska olyckligt sådant.
Beslutet fattades utan att man dessförinnan
hade tagit vederbörlig hänsyn
till de många avrådanden och avstyrkanden
som hade inkommit från olika
håll, däribland t. ex. ett enhälligt stadskollegium
i Stockholm.

Beslutet innebar icke heller att man
på något sätt klargjorde hur situationen
skulle bli efter ikraftträdandet. Statsrådet
Lundkvist sade visserligen i ett yttrande
i kammaren, som väl på sitt sätt
är historiskt och som jag citerar direkt
ur protokollet: ”Vi får både tänka, tala
och skriva om städer även i fortsättningen.
” Men han tilläde inte, vilket

han hade bort göra, att detta inte gäller
i officiella sammanhang. Ordet stad
får icke användas som administrativ beteckning
i fortsättningen. Det får användas
i samband med att man utser
en stadsarkitekt, och det får användas
i fritt språkbruk, förklarades ytterligare,
men det får inte användas som officiell
beteckning.

Detta kommer att innebära en betydande
förvirring. Det kommer också att
göra slut på en del av de traditioner
som normalt förbindes med städerna
och stadsbegreppet. Det kommer att
väcka förvåning utomlands och i det
internationella umgänget.

I den motion som har behandlats av
konstitutionsutskottet görs ett försök
att legalisera en föreslagen möjlighet
att bibehålla stadsbegreppet i vissa
gammanhang. Utskottets majoritet har
icke velat vara med om bifall till motionen
och säger indirekt att man inte
anser att det är ett berättigat intresse
i samband med denna reform att ordet
stad kvarstår som officiellt begrepp.

Jag kan inte dela den meningen, och
det kan inte reservanterna över huvud
taget. Jag tillåter mig, herr talman, att
yrka bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Må det tillåtas mig som
motionär att säga några ord i denna
angelägenhet, som faktiskt har blivit något
av en hjärtesak för mig. Motionerna
utgick från fjolårets beslut om avskaffande
av ordet stad som officiell beteckning.
Vad som i realiteten skedde
var att de gamla stadsrättigheterna, i
den mån de fanns kvar, avskaffades.

Motionärerna menade att beslutet i
fråga fordrade att någon legal åtgärd
vidtas för bibehållande av sambandet
med det historiska stadssamhället och
bibehållande av den administrativa
kontinuiteten. Vi vill att Kungl. Maj:t
i samband med kommunsammanslagningar
eller eljest, då vederbörande
stad så begär, skall föreskriva att den

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. säkerställande av städers rättigheter och traditioner

nya kommunen eller dess äldre stadskärna
skall uppbära de traditioner och
rättigheter som tillkommit den äldre
staden.

Herr talman! Jag har klart för mig
att talet om traditioner och rättigheter
i dag i mångas öron låter otidsenligt.
Det hände i höstas att en kollega här i
kammaren kom till mig och sade ungefär
så här: ”Vi känner dig som en någorlunda
normalt funtad individ och i
allmänhet vettig person, men när du
snackar om städernas traditioner är
det rena rama botten.” Så kan det låta.
Vad är tradition, har den något värde?
kan man ju fråga.

Tradition är för mig när det gäller
samhället, och då givetvis ett sådant särpräglat
samhälle som stadssamhället, en
syntes mellan bortgångna, nuvarande
och kommande generationers insatser,
mest de dödas, för att citera fransmannen
Barres. Det är de senare som byggt
upp vårt samhälle av i dag och gett oss
den grund, den plattform på vilken vi
bygger vidare. Tradition är något som
sammanhänger med stadsmiljön, den
fysiska och psykiska, och med stadens
själ —- dess egenart sådan denna under
århundraden utformats fram till dagens
datum. Den ligger i byggnader, gator
och torg, i institutioner och människor
och tilldragelser. Det är detta som det
gäller att tillvarata och föra vidare.

I utlandet ser man med helt andra och
mer förstående ögon på dessa ting än
man gör i riksdagen, åtminstone i konstitutionsutskottet.
Man gör det också,
det vill jag stryka under, i de kommunala
församlingarna ute i landet. Om inte
annat är städernas traditioner — för
att föra över resonemanget på ett mera
lättförståeligt, substantiellt plan — en
mycket värdefull turistattraktion som
man på allt sätt bör slå vakt om.

Vad betyder traditioner? Låt mig ta
ett exempel från min egen hemstad
Malmö. När stadsfullmäktiges ordförande
som främste företrädare för staden
har mottagning i stadens ärevördiga
rådhus är det för alla som är med nå -

gonting av historiens vingslag som förnimmes.
Även den avlägsna danska tiden
kommer med i bilden och ger en
bakgrund för den aktuella kommunala
utvecklingen.

Herr talman! Sedan de individuella
stadsrättigheterna och rätten till stad
som officiell beteckning avskaffats, gäller
det att utfylla detta sålunda uppkomna
rättsliga vakuum genom någon
rättslig form som säkerställer sambandet
med det förflutna och tillvaratar
traditionerna. Det gäller att finna någon
rättslig spik eller x-krok att hänga
upp det hela på. Bara en sådan obetydlig
sak som stadsvapnet hänger eljest
mer eller mindre i luften.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Beslutet i denna fråga
fattades den 10 december föregående år,
alltså för tre månader sedan. Det förekom
ju en rätt livlig debatt innan ärendet
kom till kamrarna, och ärendet debatterades
även här i kammaren. Nu
har beslutet karakteriserats som olyckligt.
Jag vet inte om så pass lång tid har
förflutit att man kan fälla ett sådant
omdöme. Vi får väl avvakta och se om
det var ett olyckligt beslut eller inte.
Det är felaktigt, tycker jag, att klandra
dem som fattade beslutet för endast tre
månader sedan.

Vad beträffar själva sakfrågan vill
motionärerna ha en anordning som innebär
att Kungl. Maj:t skall kunna lämna
resolution till kommunerna för att
de med resolutionen som bakgrund
skall få möjlighet att bevara traditioner
och, som det sägs, vissa rättigheter. Jag
vet inte vilka rättigheter det kan vara.
Man talar om stadsvapen och sådant,
men det är en helt annan sak. Det skulle
egentligen vara ett egendomligt förfarande
om en kommun utsåg en del som
skulle vara litet förnämare än den
andra delen. I vare fall vore det egendomligt
om Kungl. Maj :t skulle fatta sådana
beslut.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang säkerställande av städers rättigheter och traditioner

När det gäller att i en kommun bevara
tradition och slå vakt om saker och
ting som minner om förfluten tid måste
det ankomma på kommunalmännen
själva att bestämma och ordna detta.
Vi skall inte göra några ingrepp i den
kommunala självstyrelsen. Min erfarenhet
av kommunalmännen är att man
på många håll har gjort verkligt allvarliga
ansträngningar för att i den moderna
miljön bevara sådant som minner
om gången tid. Jag kan nämna de
åtgärder som vidtagits i Örebro och Västerås,
och jag kan även nämna att i min
hemstad pågår en mycket livlig debatt
om hur man skall kunna bevara staden
innanför murarna. Jag tycker emellertid
att detta skall vara en uppgift för den
befolkning som finns i respektive område.
Det är en rättighet för denna befolkning
att slå vakt om sådana saker.
Skulle Kungl. Maj :t ge en resolution
vore det att nedvärdera kommunernas
intresse.

Det är ingen som har yrkat på att vi
skall riva upp beslutet från den 10 december
i fjol. Om det har varit olyckligt
eller inte får väl utvecklingen visa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande hänvisade till den kommunala
självstyrelsen och sade att dessa
frågor bör kunna lösas inom kommunerna.
Ja, i någon mån kan de väl det,
men den kommunala självstyrelsen är i
detta sammanhang avskaffad. När det
gäller den administrativa innebörden
för en stad och stadens möjligheter att
officiellt använda benämningen stad
finns det inte längre någon kommunal
självstyrelse, enligt det beslut som fattades
i riksdagen den 10 december 1969.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på an -

tagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hernelius begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hernelius begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 30.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Petersson, Hans, (fp) anmälde,
att han vid den nu företagna voteringen
avsett att rösta ja; å omröstningstavlan
hade dock angivits, att han avstode
från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

ställningar rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Anslagen till försvaret

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
propositionen nr 1, bilaga 6, framlagda
förslag — enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
2 januari 1970 -— hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
för budgetåret 1970/71 måtte anvisa

1. till Försvarsdepartementet ett förslagsanslag
av 7 170 000 kronor,

2. till Vissa nämnder m. in. ett förslagsanslag
av 2 220 000 kronor,

3. till Kommittéer m. m. ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor,

4. till Extra utgifter ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Låt mig vid behandlingen
av detta utlåtande göra följande
deklaration. Vänsterpartiet kommunisterna
har till såväl 1968 som 1969 års
riksdagar framlagt förslag om att en utredning
måtte pröva förutsättningarna
för en ny försvarsordning, ägnad att
tillmötesgå tre väsentliga önskemål:

att göra den arbetsduglig även inför
risken av svårare krigsvillkor än de av
militärledningen hittills förutsatta,

att eliminera dess karaktär av hinder
för nedrustning och

att avsevärt nedbringa dess kostnader.

I den internationella kapprustning
som har präglat tiden efter andra
världskriget deltar även vårt land. Enorma
resurser — arbetskraft, kapital, teknik
och forskning — används improduktivt
i en värld i vilken stora delar
av befolkningen svälter. Militarismen
frodas och militärernas makt förstärks.
Riskerna för förintelsekrig ökar.

De årliga miljardinvesteringarna i
militär materiel har tillfört rustnings -

Anslagen till försvaret

industrin väldiga vinster. Stora resurser
har bundits i stället för att utnyttjas för
en aktiv, internationell biståndspolitik
och sociala förbättringar i vårt land.
Som motivering har framförts en målsättning
som har varit och nu alltmer
erkänns vara orealistisk.

I vårt nämnda förslag har vi anvisat
en strukturskiss för en ny försvarsorganisation
grundad på folkförsvarets princip.

Våra motioner 1:565 och 11:653 vid
årets riksdag ger även förord för en
kraftig nedskärning av militärutgifterna.
Till dessa motioner, som inte nu föreligger
till behandling, får vi anledning
att närmare återkomma vid senare
tillfälle.

Herr talman! Med hänsyn till att förslagen
i förut nämnda motioner hittills
icke vunnit riksdagens bifall och föreliggande
förslag alltså bygger på ett militärt
system, som enligt vår mening
har en felaktig grundval, kommer vänsterpartiet
kommunisternas riksdagsgrupp
icke att delta i besluten vid behandlingen
av statsutskottets utlåtande
nr 4.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 2—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

26 Nr 10 Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken m. m.
Punkten 28

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1970/71
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkten 1

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
m. m.

I propositionen nr 1, bilaga 8, hade
Kungl. Maj :t, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 2 januari 1970, lämnat en
sammanfattande redogörelse för kommunikationsverkens
investeringar, avseende
postverkets, televerkets, statens
järnvägars och luftfartsverkets fonder
samt statens vägverks förrådsfond och
sjöfartsverkets fond.

Den totala medelsförbrukningen under
berörda fonder borde enligt departementschefen
för budgetåret 1970/71
begränsas till 1 124 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:735, av herr Sveningsson, samt II:
836, av herr Magnusson i Borås och herr
Lothigius, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att anslagsramen under
kommunikationshuvudtitelns del av kapitalbudgeten
skulle minskas med ett
belopp om 100 miljoner kronor i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med avslag å motionerna
I: 735 och II: 836 som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört beträffande investeringsplan
för kommunikationsverken in. m.

Reservation hade avgivits, beträffande
viss minskning av investeringsansla -

gen, av herrar Virgin (m), Strandberg
(m), Nordstrandh (m) och Cassel (m),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 735 och
11:836 som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
beträffande investeringsplan för
kommunikationsverken m. m.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! För investeringsverksamheten
inom kommunikationsverkens
fonder har nu på sedvanligt sätt anslagen
beräknats så att de, inklusive ingående
behållningar, skall motsvara själva
medelsförbrukningen och därutöver
ge en marginal om cirka tio procent.
Denna metodik har tillämpats i åtta års
tid, sedan riksdagen 1962 beslöt att
övergå till denna form av kollektiv anslagsprincip.
Vid det tillfället beslöt
riksdagen att man utöver nödvändig investeringsram
också skulle ha en viss
marginal för att möjliggöra, som det
sades i beslutet, ”en av konjunkturmässiga
eller eljest särskilda skäl påkallad
höjning av medelsförbrukningen under
löpande budgetår”.

Herr talman! Denna princip har vårt
parti under flera år angripit, inte så att
vi inte uppskattar den särskilda kollektivanslagsmetoden
— den ansluter vi
oss helt till, och vi har heller ingenting
att erinra mot ett särskilt tillägg utöver
ramen — men vi frågar oss om inte
denna anpassning skall göras med hänsyn
till hur man bedömer konjunkturutvecklingen
och arbetsmarknadssituationen.
Vi har därför under årens lopp
återkommit till just denna fråga. Något
år har vi bedömt konjunkturutvecklingen
och därmed också arbetsmarknadssituationen
så att vi har godtagit den
tioprocentiga marginalen. Ett annat år
har vi gjort en ljusare bedömning och
då bara förordat en femprocentig marginal.
Ibland har vi helt kunnat instämma
i finansministerns ljusa tongångar

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken in. m.

i finansplanen och bedömt konjunkturutvecklingen
och arbetsmarknadssituationen
så att det icke över huvud taget
skulle vara nödvändigt med denna tioprocentiga
ram.

Enligt vår uppfattning har onekligen
den princip som antogs år 1962 kommit
att anpassas alltför slentrianmässigt
i varje års budget. Vår bedömning, speciellt
med hänsyn till det sysselsättningsläge
vi nu har och kan bedömas
få för det närmaste budgetåret, är att
man kan skära ned denna marginal
med ungefär 100 miljoner kronor. Det
är denna bedömning som föranlett motionen
och den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Strandberg har
redan angett syftet med den anslagsredovisning
som nu har tillämpats under
några år. De olika investeringsanslagen
under varje kapitalfond har sammanslagits
till i huvudsak ett kollektivanslag.
Detta beslöts i princip år
1962 och har sedan dess tillämpats.
Man ansåg redan då och har senare
också funnit att formen är väl ägnad
att tjäna det angivna syftet, d. v. s. att
för de affärsdrivande verken och förrådsfonden
skapa frihet i investeringshänseende
inom de ramar som Kungl.
Maj:t har fastställt.

Systemet har fungerat tillfredsställande,
och därför har man inte ansett
sig behöva göra några ändringar. Motionerna
från moderata samlingspartiet
har föranlett korta debatter. Något nytt
har egentligen inte framkommit i sakfrågan
i år utan situationen är densamma
som tidigare.

Herr Strandberg betygade att han inte
har någon principiell invändning
mot ett sådant här anslag men han ansåg
att beloppets storlek skulle anpassas
till konjunkturläget. Om principen
tillämpats fullt ut hade man avstyrkt
hela den tioprocentiga marginalen. Det

skulle i så fall ha blivit 112 miljoner
kronor. Att man nu föreslår en sammanlagd
minskning med 100 miljoner
kronor kan ju vara en bedömningsfråga.
Men hade man sagt 112 miljoner
skulle ingen motion ha behövts; då hade
vi varit på samma linje.

Den enda skillnad man kan leta upp
vid årets behandling av detta anslag
gäller 12 miljoner kronor, annars är
vi således eniga. Det är därför, som
herr Strandberg också menade, inte värt
att debattera detta alltför mycket, när
skillnaden inte är större utan principen
i stort sett är godtagen från moderata
samlingspartiets sida.

Ja, herr talman, med dessa ord ville
jag bara framhålla att något nytt inte
har framkommit i frågan. Förhåller
det sig så, som herr Strandberg nämnde,
att det blir olika bedömningar olika
år, kan man bara hänvisa till det
faktum att anslaget i så fall inte utgår
med större belopp. Jag erkänner att
det råder olika uppfattningar om principerna
härvidlag, men det finns ingen
anledning för kammarens övriga ledamöter
att föreslå någon förändring.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
1, röstar

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —114;

Nej— 20.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Om elektrifiering av järnvägslinjen
Borlänge—Mora, m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels för budgetåret 1970/71 under
statens järnvägars fond anvisa i
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 2 januari 1970
angivet investeringsanslag av 367 600 000
kronor, dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
inrätta i statsrådsprotokollet förordade
tjänster på löneplan C vid statens järnvägar.

I de likalydande motionerna 1:83,
av herr Nilsson, Nils, och herr Stefanson,
samt II: 96, av herr Jonsson i Mora
och herr Boo, hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte vidtaga åtgärder för en elektrifiering
av järnvägslinjen Borlänge—Mora.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte till Järnvägar
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa ett
investeringsanslag av 367 600 000 kronor,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med vad departementschefen
förordat inrätta tjänster
på löneplan C vid statens järnvägar,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 83 och II: 96.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! I den regionalpolitiska
målsättningen ingår en strävan att förena
ett effektivare resursnyttjande och
ökad ekonomisk tillväxt med förbättrad
jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen
för att därmed ge människorna
i olika områden så långt möjligt
likvärdiga levnadsförhållanden. Inom
ramen för denna allmänna regionalpolitiska
målsättning kommer de lokaliseringspolitiska
strävandena in,
och där har det statliga lokaliseringsstödet
och användningen av investeringsfonderna
haft en påtaglig sysselsättningsfrämjande
effekt.

Det har på senare tid blivit alltmer
uppenbart att de lokaliseringspolitiska
stödåtgärderna kraftigt motverkas av
försämrade kommunikationer och stegrade
transportkostnader. Här har den
ena handen tagit tillbaka vad den andra
gett. I en aktiv lokaliseringspolitik ingår
därför även tillskapandet av goda
transportmöjligheter. Att det brustit i
samordningen i dessa avseenden är
uppenbart.

Som ett exempel kan nämnas att samtidigt
som man från arbetsmarknadshåll
genom olika stödåtgärder ville
bygga upp Moraområdet till en lokaiiseringsmässig
stödjepunkt för den övre
delen av Kopparbergs län kunde man i
en av SJ utgiven Da-order finna att
bandelen Rättvik—Mora fanns upptagen
bland de tilltänkta för nedläggning och
att underhållet på denna handel därför
skulle begränsas till vad som för trafiksäkerheten
var nödvändigt.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora, m. m.

När jag för ett par år sedan tog del
av denna Da-order, uppkom osökt den
tanken att nästa steg blir att betrakta
sträckan ända fram till Borlänge på
samma sätt. Mycket riktigt har man nu,
enligt vad jag erfarit av SJ-revisorernas
beräkning, också hänfört delen från
Borlänge och upp till Mora som en sträcka
där lönsamhet och fortbestånd ifrågasätts.

Det torde vara uppenbart att en företagare
som har för avsikt att etablera
sig i den övre länsdelen blir betänksam
inför utsikterna att det i en framtid
kanske inte finns möjlighet att transportera
produkterna med järnväg. Att
sådant motverkar de åtgärder som vidtas
i lokaliseringspolitiskt syfte är alldeles
klart, och det torde inte kunna
anses som en överdrift att beteckna en
sådan brist i samhällsekonomisk samordning
som förvånande. Jag vill därmed
inte klandra någon speciell part,
men här är det nödvändigt med en
bättre samordning av arbetsmarknadsmässiga
och trafikpolitiska insatser.

Kopparbergs län har under ett antal
år fått vidkännas en befolkningsminskning
som är jämförbar med Norrlandslänens,
även om detta inte uppmärksammats
på samma sätt i den allmänna
debatten. Länsstyrelsen och dess planeringsråd
har även vid olika tillfällen
— bl. a. vid departementsuppvaktningar
— kraftigt understrukit länets behov
av stöd i olika former. Länet behöver
en större sysselsättningsvolym och därtill
en mera differentierad sådan, som
möjliggör ett bättre och friare sysselsättningsval,
framför allt för ungdomen.

I sitt remissyttrande till 1968 års lokaliseringutrednings
delbetänkande
”Lokaliserings- och regionalpolitik”
föreslår länsstyrelsen och planeringsrådet,
att Mora köping skall utgöra en
av prioriteringsorterna.

Såsom framhålles i vår motion är
det för den övre länsdelens näringsliv
ett livsvillkor att det finns en järnvägsförbindelse,
som medger goda kommunikationer.
Här kommer då åter sam -

ordningen mellan lokaliseringspolitik
och trafikpolitik in i bilden. Den ena
åtgärden får inte motverka den andra.

Det synes vara naturligt och rationellt
att den järnvägstrafik som går från
Mora över Borlänge och vidare kunde
framdrivas med samma kraftkälla. Skall
de lokaliseringspolitiska besluten ha
reellt innehåll, bör även de trafikpolitiska
inordnas häri, och Moraorten därför
under överblickbar framtid ha tillgång
till järnväg. Det är därför obegripligt
att en så till synes naturlig rationaliseringsåtgärd
inte kan genomföras,
och man kan fråga sig om det har
gått prestige i ärendet, vilket i så fall
vore olyckligt.

Statsutskottet anför att motioner i
samma ämne har varit föremål för behandling
under 1968 och 1969 års riksdagar
och då avstyrkts av utskottet under
hänvisning till bl. a. av statens järnvägar
lämnade uppgifter angående inom
verket gjord elektrificeringskalkyl
för bandelen i fråga samt förhandlingar
med närmast berörda intressenter om
ökade virkestransporter m. m. Utskottet
anför vidare, att enligt vad som inhämtats
bedöms utvecklingen i olika
avseenden alltjämt inte bli sådan att
en elektrifiering av bandelen för närvarande
är tillräckligt motiverad, varför
utskottet avstyrker motionerna i
fråga.

Vi har i vår motion hävdat att en
tidigare utförd elektrifiering skulle ha
varit ekonomiskt förmånlig i flera avseenden,
och när det nu anförs att en
sådan fortfarande inte är motiverad, må
det vara tillåtet även för en icke fackman
på området att framföra några frågor.

Enligt ett av SJ avgivet yttrande över
motionerna I: 465, II: 584 och II: 159
till 1968 års riksdag har investeringskostnaderna
för en elektrifiering i vad
avser fasta anläggningar på sträckan
Borlänge—Mora beräknats till 14 miljoner
kronor. Man anger att kalkylen
i fråga om erforderlig omformareffekt
är att betrakta såsom ett minimialterna -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora, m. m.

tiv. Anskaffningskostnaderna för de två
motorvagnstågen Siljan har enligt uppgift
som jag har erhållit sammanlagt
varit 12 miljoner kronor. Den erfarenhet
som vi nu har fått av dessa tåg har
utvisat, att de inte är särskilt lämpade
för det klimat som råder i det område
de skall betjäna. Reparationer har varit
nödvändiga i betydande omfattning
och driftsstörningarna varit påtagliga
med avsevärda förseningar och även
nödtvungna byten av tåg. Vid kall väderlek
är värmen otillräcklig, särskilt
förefaller golvens värmeisolering inte
vara utförd för ett så hårt klimat som
är rådande inom vårt område. Det kan
därför finnas anledning att ställa frågan
hur lång tid motorvagnstågen Siljan
materialmässigt tål de hårda påfrestningarna
utan att deras standard
sjunker under vad passagerarna rimligen
kan ha rätt att begära. Då uppstår
på nytt en situation, där det blir fråga
om en ny investering, som rör sig om
belopp av samma storlek som vad en
elektrifiering nu kan kosta.

Det kan därför vara mera ekonomiskt
att inte pressa ned dessa tågs resurser
i ett klimat som de av allt att döma inte
är riktigt lämpade för utan sätta in dem
i områden med ett mera lämpligt klimat
och i stället överväga en utbyggnad av
eldriften från Borlänge fram till Mora.

Med det begränsade stöd som motionerna
erhållit i utskottet finns inte stor
möjlighet för att kammaren bifaller
dem, men företrädare för befolkningen
i länet återkommer säkert på olika sätt
i ärendet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna I: 83 och II: 96.

I detta anförande instämde herrar
Eric Carlsson (ep), Ivar Andersson (s),
Ove Karlsson (s) och Nyquist (s).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
från de utgångspunkter som han anlade
på frågan mycket klart motiverat

att en elektrifiering bör komma till
stånd av ifrågavarande järnvägslinje.

Utskottet har vid bedömningen av
denna fråga fäst huvudvikten vid vad
statens järnvägar anfört i en utförligt
motiverad skrivelse till utskottet där
man redogjort för förutsättningarna för
en eventuell elektrifiering. Därutöver
har vi fått ytterligare upplysningar som
ger vid handen att utvecklingen i olika
avseenden inte varit sådan att en elektrifiering
av bandelen för närvarande
är tillräckligt motiverad.

Jag förstår mycket väl de lokaliseringspolitiska
synpunkter som herr Nils
Nilsson lägger på frågan. Sådana synpunkter
har ju också Kungl. Maj :t möjlighet
att ta hänsyn till när det gäller
nedläggning av järnvägar. Såvitt jag vet
har inte riksdagen tidigare fattat beslut
om under vilka former statens järnvägar
skall bedriva trafiken — om en
järnväg skall vara elektrifierad eller
drivas på annat sätt. Om det skulle föreligga
hot om nedläggning av denna
linje har ju herr Nils Nilsson möjlighet
— eftersom kommunikationsministern
nu lyssnar på debatten — att få de enligt
hans mening tungt vägande lokaliseringspolitiska
synpunkterna beaktade.

Därmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. 1 och 2 samt därefter
särskilt rörande mom. 3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i mom. 1 och 2.

Därefter gjordes enligt de avseende
mom. 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om anskaffande av ytterligare en statsisbrytare

Punkterna 5—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Om anskaffande av ytterligare en
statsisbrytare

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels under sjöfartsverkets fond
för budgetåret 1970/71 anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 2 januari 1970 angivet
investeringsanslag av 22 900 000 kronor,
dels medgiva, att sjöfartsverket
finge lämnas i statsrådsprotokollet angivet
beställningsbemyndigande.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
710, av herr Eriksson, Olle, och II: 818,
av herr Dockered,

dels de likalydande motionerna I:
713, av herr Gustafsson, Nils-Eric, m. fl.,
och II: 829, av herr Hedlund m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
729, av herr Strandberg, och II: 841, av
herr Petersson i Gäddvik,

dels ock motionen II: 14, av herr
Westberg i Ljusdal.

I motionerna I: 713 och II: 829 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att ytterligare
en havsisbrytare borde beställas.

1 motionerna I: 729 och II: 841 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om utredning
genom vederbörlig myndighet om
fördjupning av farleden till Karlsborg.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte till Sjöfartsmateriel
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett investeringsanslag av 22 900 000
kronor,

2. att riksdagen måtte medgiva, att
sjöfartsverket finge lämnas det i statsrådsprotokollet
över kommunikations -

ärenden för den 2 januari 1970 förordade
beställningsbemyndigandet,

3. att riksdagen i anledning av motionerna
1:713 och 11:829 samt 11:14
som sin mening måtte giva Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört beträffande
behovet av en ny havsisbrytare,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 710 och II: 818,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 729 och II: 841.

Reservation hade anförts av herr
Strandberg (m), som dock ej antytt sin
mening.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Som framgår av utlåtandet
har jag antecknat en blank reservation
vid punkt 9, och det är också
angivet att den rör fördjupning av farleden
till Karlsborg. Men, herr talman,
eftersom kommunikationsministern befinner
sig i kammaren skall jag tilllåta
mig att också i korthet anföra något
om isbrytarfrågan. Jag gör det enär
vi så sent som i torsdags hade ett meningsutbyte
här i kammaren, då kommunikationsministern
besvarade en enkel
fråga rörande isbrytarberedskapen.
Jag uttalade då att kommunikationsministern
i sitt svar var en aning negativ.
Det verkade på mig om om kommunikationsministern
inte var riktigt på det
klara med sjöfartsstyrelsens planering
då det gällt att bedöma det framtida behovet
av isbrytare.

Det glädjande som har inträffat är att
ett enhälligt statsutskott nu understryker
vikten av en tillräcklig isbrytarberedskap.
Vi har lyckats att helt ena oss
i en skrivning som innebär att riksdagen
bör ge till känna för Kungl. Maj:t
att det är angeläget att vi får tillgång
till erforderliga isbrytare snabbare än
vad som förutsätts i sjöfartsverkets långtidsplan.
Detta framgår av utskottets
skrivning på s. 13 i utlåtandet. Jag vågar
nämligen utgå ifrån att detta blir
riksdagens ställningstagande. Jag tror
också att det, när kommunikationsmi -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om anskaffande av ytterligare en statsisbrytare

nistern nu ser vad utskottet här har
skrivit, kanske kan bli en mera positiv
effekt av det framtida arbetet inom
Kungl. Maj :ts kansli i förevarande avseende.
Nog sagt om den punkten.

Beträffande den fråga som vi har
tagit upp i motioner om farleden till
Karlsborg kanske jag först, till undvikande
av missförstånd, skall tala om att
det rör sig om det Karlsborg som ligger
i Kalix.

I fråga om sjöfarten till denna hamn,
som framför allt betjänar Statens skogsindustrier,
dras vi där med vissa generella
svårigheter. De är framför allt förorsakade
av landhöjningen men också
av vindförhållandena. Vid nordliga vindar
får vi en sänkning av medelvattennivån
med ända upp till sju, åtta decimeter.
Eftersom det normala djupet
är 6,3 meter, blir skeppningsmöjligheterna
då begränsade till ett djupgående
som ligger långt under 6 meter. Detta
är alldeles otillräckligt, särskilt som en
hel del av de fartyg som används —
framför allt de som går på Orientlinjerna
— har tonnage som kräver ett djup
på drygt 6 meter.

Dessa förhållanden medför ofta verkliga
besvärligheter. De orsakar också
extra kostnader. Det är av det skälet vi
anser att en fördjupning här borde komma
till stånd.

En tillräcklig fördjupning skulle också
innebära att man kunde sätta in effektivare
tonnage och därmed säkerligen
nedbringa själva transportkostnaderna.
En fördjupning skulle dessutom
ge en annan effekt, nämligen förlängd
skeppningssäsong genom att de större
och modernare statsisbrytarna då skulle
kunna gå in i farleden. Den nuvarande
farleden till Karlsborg medger bara insättandet
av en enda isbrytare, nämligen
Thule. Nu är jag fullt medveten om,
herr talman, att statsisbrytarna i princip
skall ha till uppgift att öppna farleder,
varom här är fråga, endast mot
skälig ersättning. Huvuduppgiften för
statsisbrytarna är havsisbrytning. Men i
praktisk tillämpning brukar statsisbry -

tarna öppna också hamninloppen i Bottenvikshamnarna
i samband med nödvändiga
besök i hamnarna för bunkring
och liknande. Jag tror att så säkerligen
också skulle kunna ske i Karlsborg.

En fördjupning av infartsleden till
Karlsborg kan enligt min uppfattning
ses som en lokaliseringspolitisk åtgärd.
Utskottet menar i sin skrivning att det
bör ankomma på närmast berörda intressenter
att ansöka om statsbidrag.
Herr talman, jag har funnit mig i denna
skrivning och är med på den. Jag tror
att Kalix kommun och närmast berörda
intressent i övrigt, Statens skogsindustrier,
med stöd av denna skrivning i utskottsutlåtandet
nu skall kunna inge en
ansökan till Kungl. Maj :t. Låt mig uttala
förhoppningen att så snarast sker och
att Kungl. Maj :t ställer sig positiv vid
detta ärendes behandling. Det synes
mig som om just i Karlsborg de mycket
speciella förutsättningarna skulle föreligga
för att man skulle kunna tänka
sig att statsbidrag kan utgå i minst lika
stor omfattning som för våra sedvanliga
handelshamnar.

Herr talman! Som jag redan anfört är
jag till freds både med utskottets skrivning
vad gäller isbrytarfrågan och då
det gäller den aspekt man fått fram på
vår motion rörande farleden till Karlsborg.
Jag har inget annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! I en debatt på en enkel
fråga här i kammaren, som ägde rum i
torsdags, kom den punkt vi nu behandlar
att bli föremål för vissa inlägg. Jag
blandade mig inte i debatten då, eftersom
jag anser att man helst skall vänta
med debatter till dess utskottsutlåtandena
föreligger på kammarens bord. Nu
har vi dock fått materialet, och jag vill
i egenskap av motionär säga några
ord i all korthet.

För att en effektiv regionalpolitik
skall kunna uppnås i de nordliga delarna
av vårt land måste alla åtgärder som

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om anskaffande av ytterligare en statsisbrytarc

kan förbättra kommunikationerna vidtas.
Detta faktum är inte minst framträdande
i fråga om sjöfarten. Norrland
bör ha tillfälle att konkurrera med
andra landsdelar på lika villkor. På
grund av avståndsmässiga förhållanden
är det inte så för närvarande.

Sjötransporterna är oundgängliga,
särskilt inom vissa delar av näringslivet,
t. ex. gruv- och skogsindustrin. De
klimatologiska förhållandena kräver en
god isbrytarberedskap, om man verkligen
vill ge Norrland med andra landsdelar
jämbördiga förutsättningar.

I ett motionspar av herr Hedlund i
Rådom och mig m. fl. har vi pekat på
att sjöfartsverkets argument för behovet
av en bättre isbrytarberedskap i Bottenviken
och Bottenhavet tyvärr inte har
följts upp av någon beställning, trots att
vi egentligen endast har tre isbrytare
som kan göra tjänst under svåra förhållanden.
Vi har i motionerna yrkat att
riksdagen måtte hemställa om att en ny
enhet beställs redan nu. Vi har inte
kunnat inse att det något kufiska cirkelbevis
sjöfartsverket åstadkommit, detta
att med införande av isbrytaravgifter
ett mindre behov av isbrytning uppnås,
kan tillmätas något värde vid en realistisk
bedömning. Enligt vår mening bär
isbrytaravgifter inte införas. Isbrytarverksamheten
skall vara en service som
tillhandahålls utan kostnad för det norrländska
näringslivet, vilket ändå har betydande
extra kostnader.

Statsutskottets fjärde avdelning har
biträtt vårt motionsyrkande, vilket jag
gärna vill notera som bevis för ökad
insikt om den norrländska sjöfartens
stora betydelse. Det har naturligtvis varit
helt otillfredsställande att behöva
stänga Norrlandshamnarna i vårt lilla
innanhav, medan samtidigt t. ex. Sovjetunionen
kunnat ha Ishavshamnarna
öppna för sjöfart.

Nu har som sagt statsutskottet gått oss
till mötes, och jag förutsätter att Kungl.
Maj:t — kommunikationsministern är
ju här närvarande — inte låter isvallarna
torna upp sig alltför länge innan ut 3

Första kammarens protokoll 1970. Nr 10

ökningen av isbrytarflottan kommer till
stånd. Lägg inte, herr Norling, denna
fråga på is!

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande i den förevarande
punkten 9.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Även jag vill begagna
tillfället att understryka vad statsutskottet
anför beträffande behovet av ytterligare
en isbrytare. Av skrivningen
framgår ju att utskottet delar motionärernas
uppfattning att ett sådant behov
föreligger. Utskottet erinrar om innevarande
vinters erfarenheter och kommer
fram till att nyanskaffning bör ske
tidigare än vad sjöfartsverket förutsatt.

Jag har gärna velat understryka detta
då kommunikationsministern, som
vi hört, i torsdags på en fråga av mig
angående isbrytarberedskapen lämnade
ett svar med vilket jag givetvis inte
kunde vara nöjd. Statsrådet nämnde
nämligen där att man inom sjöfartsverket
skulle överväga ”i vad mån ytterligare
kapitalkrävande åtgärder i form
av eventuell beställning av en ny statsisbrytare
kan motiveras”. Såvitt jag förstår
föreligger här klara motiv, varför
ett sådant övervägande inte borde vara
svårt.

Det säger sig självt att torsdagens
svar från statsrådet inte verkat lugnande.
Ett faktum är att vår isbrytarberedskap
inte är tillfredsställande. Vådan
härav drabbar i första hand Norrland
och Gotland men i stort sett hela vårt
land med hänsyn till den nationalekonomiska
betydelse som en större inskränkning
än nödvändigt i vår sjötrafik
innebär.

Herr talman! Jag är tacksam för statsutskottets
mycket klara skrivning, och
jag uttalar den förhoppningen att statsrådet
Norling nu kommer att följa denna
fråga med skärpt uppmärksamhet
samt att detta kommer att utmynna i
en nybeställning av en isbrytare snarast
möjligt.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om anskaffande av ytterligare en statsisbrytare

Med mitt inlägg i debatten har jag
velat understryka att isbrytarfrågan berör
inte bara Norrland utan hela vårt
land.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det finns anledning för
mig att mot bakgrunden av det som här
sägs om vad som förekom förra torsdagen
i samband med att jag besvarade
en fråga av herr Schött nu med några
ord klara ut det missförstånd som
eventuellt kan råda hos kammarens övriga
ledamöter om vad som då förekom.

Herr Schötts fråga rörde i första hand
möjligheterna för Gotland att upprätthålla
förbindelserna med fastlandet. Sedan
jag mot bakgrunden av frågeställningen
förklarat att vintrar av den typ
vi upplevt i år dessbättre är något sällsynta,
konstaterade jag att man inom
ramen för tillgängliga resurser ändå inte
under sådana stränga vintrar kan ge
en service som tillfredsställer hela landet.
Jag slog fast att det inte är ekonomiskt
möjligt att bygga upp en beredskap
som medger att även de strängaste
vintrar kan klaras helt störningsfritt.
Jag tilläde emellertid att erfarenheterna
från de senaste svåra vintrarna kommer
att sammanställas och värderas
inom sjöfartsverket. Dessa erfarenheter
skall sedan tjäna som underlag för verkets
överväganden om lämpliga åtgärder
för att säkra sjötrafik så långt det
är möjligt även under särskilt stränga
vintrar. Det uttalande som tydligen förorsakade
något missförstånd var vad
jag därefter sade, nämligen att därvid
kommer naturligtvis att övervägas i vad
mån ytterligare kapitalkrävande åtgärder
i form av en eventuell beställning
av en ny statsisbrytare kan motiveras.

Jag betraktar det som självklart att
sjöfartsverket, som till vardags skall
syssla med dessa frågor, skall få göra
den första utvärderingen. Därefter skall

sjöfartsverket till Kungl. Maj:t redovisa
hur man tänker sig att i framtiden lösa
detta stora problem. Självfallet kan sjöfartsverket
vid sådana överväganden
finna anledning föreslå byggande av
ytterligare en isbrytare. Man kan naturligtvis
också — vilket är mig obekant
men inte är helt otroligt — tänka
sig att för kommande tider föreslå ett
utbyggt samarbete med andra länder
när det gäller isbrytarverksamheten

o. s. v.

Jag hänvisar i detta ögonblick inte
till sjöfartsverket utan konstaterar endast
att bakgrunden är att man självklart
måste ha en utvärdering från sjöfartsverket
innan Kungl. Maj :t och riksdagen
kan fatta ett slutligt beslut. Det
är trots allt en dyr investering att skaffa
ytterligare en isbrytare, och därför
bör man ha alla papper på bordet.

Mitt uttalande förra torsdagen om att
man, som jag uttryckte det, bör överväga
bland allt annat en eventuell beställning
av en ny statsisbrytare, är inte
på något sätt att betrakta som speciellt
pessimistiskt. Anskaffandet av en ny
isbrytare skall naturligtvis vägas mot
alla andra faktorer som skall bedömas
innan man tar ställning i denna fråga.
Eftersom det var i dag vi skulle diskutera
detta och inte, som herr Strandberg
ville, förra torsdagen, kan jag dess
bättre konstatera att jag helt delar utskottets
uppfattning om behandlingen
av denna fråga. När jag jämför vad min
ringa person sade förra torsdagen med
vad statsutskottet konstaterar i sitt utlåtande,
finner jag dessutom en riktig
samstämmighet mellan mitt och utskottets
uttalande. Utskottet finner ju också
”det sålunda önskvärt att Kungl. Maj:t
snarast prövar frågan härom samt om
möjligt redan i nästkommande års statsverksproposition
beräknar medel för
ändamålet”. Även utskottet har således
med den skrivningen och orden ”om
möjligt” konstaterat att man hela tiden
skall ta med i bilden både de ekonomiska
realiteterna och självfallet också sakförhållandena
när sjöfartsverket, Kungl.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om anskaffande av ytterligare en statsisbrytare

Maj:t och i sinom tid riksdagen skall
fatta beslut i ärendet rörande isbrytarverksamheten.

Jag har velat säga detta för att inga
delade meningar skall råda om värdet
av att vi i sådana svåra situationer som
vi befunnit oss i denna vinter hela tiden
skall ha klart för oss att vi bör använda
sådana vintrars erfarenheter och
lägga dem till grund för hur vi i framtiden
skall behandla dessa frågor.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag vill ta fasta på att
statsrådet Norling helt instämmer i utskottets
uttalande. Jag har för min personliga
del inte förutsatt någonting annat
och gjorde det inte ens förra torsdagen,
men statsrådet Norlings uttalande
nu bör kanske ändå noteras med ytterligare
tillfredsställelse.

Jag har heller ingenting emot att man
prövar olika vägar för att tillsammans
med andra länder kunna klara de här
frågorna. Det är alldeles givet att centerpartiet
vill ha samförståndslösningar
på så många områden som det över
huvud taget är möjligt.

Sedan vill jag säga till statsrådet Norling
att denna vinter — jag vet inte om
jag skall säga att vi har genomlidit den
eller genomfrusit den — har inneburit
en viss form av exceptionella förhållanden.
Det är ändå alldeles uppenbart
— det är belagt och bevisat — att isbrytarberedskapen
även under s. k. normala
dr inte har varit vad den borde
ha varit. Det anser jag något reducerar
det försvar man använder för dålig beredskap
baserat på den speciella väderlekssituation
vi haft i vinter.

Herr talman! Jag konstaterar slutligen
med tillfredsställelse att vi förefaller
mycket ense i denna fråga.

Herr SCHÖTT (m) kort genmäle:

Herr talman! Även jag ber att få uttala
min glädje över det klara besked

vi nyss fick från statsrådet Norling att
han helt delar utskottets mening. För
min del är jag nu helt övertygad om
att statsrådet kommer att följa denna
fråga med största uppmärksamhet.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Det var jag som var
orsaken till resonemanget i denna fråga
i torsdags, herr statsråd.

Jag är tacksam för det förtydligande
vi nu har fått av kommunikationsministern.
Efter att ha åhört svaret på
den enkla fråga som framställdes i torsdags
och efter att ha deltagit i avdelningens
behandling av den och varit
med om att utforma statsutskottets
skrivning blev jag litet konfunderad
över statsrådets svar. Men med hans
klarläggande nu är jag nöjd, och då
statsrådet instämmer i utskottets skrivning
är jag glad för det. Samtidigt
konstaterar jag att det är ett typiskt
uttryckssätt för hur man i kompromissens
tecken försöker få ett enhälligt
utskottsutlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1970/71 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Lades till handlingarna.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. huvudmannaskapet för mellanskolan Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående huvudmannaskapet
för mellanskolan, såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner.

I propositionen nr 4 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 2 januari 1970, föreslagit
riksdagen att godkänna vad i
nämnda statsrådsprotokoll förordats angående
huvudmannaskapet för det frivilliga
skolväsendet.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle
mellanskolan — arbetsnamnet för den
nya skolform som den 1 juli 1971 skulle
ersätta fackskola, gymnasium och
yrkesskola — erhålla primärkommunalt
huvudmannaskap. Vårdyrkesutbildningen
skulle enligt förslaget handhavas
av huvudmannen för respektive
vårdverksamhet, d. v. s. främst landstingskommunerna
och de landstingsfria
städerna. I utbildningens inledande
skede kunde, då så visade sig lämpligt,
denna utbildning anordnas även av primärkommuner.
Omfördelningen av huvudmannaskapet
hade föreslagits komma
till stånd den 1 juli 1971, med en
övergångsperiod om tre år för reformens
slutförande.

Propositionen hade, i vad den avsåge
huvudmannaskapet för jordbrukets,
trädgårdsnäringens och skogsbrukets
yrkesskolor, hänvisats till jordbruksutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
610, av fröken Pehr sson m. fl., och II:
714, av fru Nilsson, vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte uttala sig för att beteckningen
på den integrerade del av undervisningsväsendet,
för vilken använts ar -

betsnamnet mellanskolan, borde vara
ungdomsskolan,

dels de likalydande motionerna I:
996, av herr Lidgard, samt II: 1153, av
herr Nordstrandh och fru Sundberg,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att vad riksdagen genom skrivelse
till Kungl. Maj:t 1968:404 anfört angående
namnet på den integrerade skolan
på gymnasiestadiet nu måtte resultera
i att det genom skrivelsen förordade
namnet ”gymnasium” infördes som
officiell beteckning på ifrågavarande
skolform.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 2 januari 1970 förordats
angående huvudmannaskapet för
den del av det frivilliga skolväsendet
som behandlats i detta utlåtande,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:610 och 11:714 samt I:
996 och 11:1153 som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! När riksdagen nu skall
ta ställning till huvudmannaskapet för
mellanskolan finner jag det vara på sin
plats att till kammarens protokoll helt
kort redovisa den inställning jag intagit
som reservant i den utredning som
föregått denna proposition. Utredningen
i fråga — den kallades som bekant
huvudmannautredningen — var enig i
långa stycken särskilt när det gällde de
för dagen praktiskt genomförbara frågorna.
Det avlämnades emellertid en reservation
med ett principiellt resonemang
om och ställningstagande för att
landstingen borde vara lämpliga som
huvudmän för gymnasieskolan. Bakom
reservationen stod utredningens ordförande,
f. d. ledamoten av denna kammare
Emil Näsström och förbundsdirektör
Bengt Olsson jämte jag själv.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

De främsta motiven för den syn som
angavs i reservationen var bl. a. att den
nya gymnasieskolan kommer att lia ett
upptagningsområde som är större än
den enskilda kommunen. Åtskilliga utbildningslinjer
kommer t. ex. att kunna
anordnas på endast en eller ett par platser
i varje län. Det kommer alltså redan
från början att erfordras ett livligt
samarbete mellan olika kommuner,
även sedan den nu pågående kommunsammanslagningen
är genomförd. Det
blir samarbete om planering, kostnader,
elever, elevavgifter in. m. Ett landstingskommunalt
huvudmannaskap skulle
kunna klara dessa problem och ge erforderlig
överblick över utbildningssituationen.
Denna skulle lättare kunna
anpassas till aktuella behov. Planeringsverksamheten
och verkställigheten skulle
kunna förenas i samma organ, och de
ekonomiska konsekvenserna skulle få
tas av samma instans som beslutar om
planering och uppläggning.

Från demokratisk synpunkt skulle ett
landstingskommunalt huvudmannaskap
ha fördelar. Omkring 25 procent av
vårt lands befolkning kommer att bo
utanför gymnasiekommunerna, och för
så vitt man inte vidtar särskilda arrangemang
kommer dessa 25 procent att
sakna direkt inflytande över skolornas
planering och drift. Bakom reservanternas
tankegång fanns också farhågor
för att om de nuvarande kommunerna
inte klarar planläggningen för gymnasieskolan,
skulle man kanske frestas till
ännu en genomgripande kommunsammanslagning,
vilket reservanterna ansåg
skulle vara olyckligt.

Reservanterna ansåg det dock inte
möjligt att i dagens läge genomföra ett
landstingskommunalt huvudmannaskap.
Dels torde landstingen f. n. av ekonomiska
och organisatoriska skäl inte
vara beredda att åta sig denna stora
uppgift, dels har riksdagen redan i
viss mån en låst position genom ställningstagandet
till utredningarna om
gymnasie- och fackskolereformerna. Reservanterna
menade dock att skälen för

Ang. huvudmannaskapet för mellanskolan
att landstingen skulle vara lämpliga
som huvudmän kommer att öka i takt
med utvecklingen. Vi erinrade också
om de stora och genomgripande utredningar
som föreligger på länsplanet,
inte minst länsdemokratiutredningen.
Riksdagens ställningstagande till dessa
kommer att kunna inverka även på frågan
om huvudmannaskapet. Reservanterna
stannade därför vid att uttala sig
för att inga genomgripande förändringar
bör ske, förrän dessa övergripande
utredningar är klara. Vi föreslog att
inga förändringar borde vidtas i de tre
län, nämligen Örebro, Västernorrlands
och Gävleborgs län, vilka för närvarande
är huvudmän för större delen av yrkesutbildningen.

Utredningen har på vanligt sätt remissbehandlats,
och många instanser
har också instämt i reservanternas synpunkter.
Flertalet har dock anslutit sig
till utredningsmajoritetens förslag. Så
har varit fallet även i de tre län jag nyss
nämnde, där yrkesutbildningen står under
landstingets huvudmannaskap. Jag
har för min del därför nu inte funnit
det möjligt att föreslå någon ändring
av propositionens förslag. Detta vill jag
gärna ha fört till protokollet.

Det återstår nu att se hur framtiden
kommer att gestalta sig. Med den takt
förändringarna på skolans område haft
under senare tid kan det mycket väl
tänkas att de synpunkter som reservanterna
framfört i utredningen på nytt
kommer att aktualiseras inom inte alltför
avlägsen tid.

För dagen har jag, herr talman, inget
annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Den här dagen började
med att utbildningsministerns partivän
herr Palm överlämnade en stor
bukett blommor — åtminstone andligen
— till utbildningsministern för det
goda handlag som han visat sig ha trots

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. huvudmannaskapet för mellanskolan
den korta tid han ansvarat för utbildningsdepartementet.
Jag måste be att få
sätta några törnen i den buketten. Jag
kan inte finna att handlaget är särskilt
gott, i varje fall inte i detta ärende.

År 1968 behandlade vi namnfrågan
för de skolformer som ligger ovanför
grundskolan, och riksdagen var förhållandevis
tydlig i sin uppfattning om
vilket namn som var att föredra. Man
hade en omfattande provkarta till sitt
förfogande, och man beslöt att beteckningen
”gymnasium” var att föredra.
Detta skulle man genom en skrivelse
ge Kungl. Maj :t till känna. Jag undrar
om man i utbildningsdepartementet har
läst detta tillkännagivande. I varje fall
tycks det inte ha trängt igenom något
vidare. I årets proposition brydde man
sig inte om det utan använde arbetsnamnet
”mellanskola” och låtsades inte
om det andra. Jag tycker inte att det
vittnar om särskilt gott handlag.

Men handlaget är ännu sämre när utbildningsministern,
redan dagen efter
det statsutskottets utlåtande är daterat,
i Borås sade att namnet på den nya
skolan skall bli gymnasieskolan. I statsutskottets
utlåtande i år åberopas det
tidigare utlåtandet, d. v. s. ”gymnasium”
är den bästa beteckningen, och
man önskar ett beslut i namnfrågan
snarast. Det visar inte särskilt gott
handlag att föregripa riksdagsöverläggningen
— och jag förmodar även andra
kommande riksdagsbeslut — genom att
på detta sätt dekretera att ”gymnasiskola”
skall det bli.

I det utlåtande vi behandlar står det
att det är önskvärt att namnproblemet
snarast bringas till en lösning. Eftersom
utbildningsministern nu är här vill jag
ställa den direkta frågan: När kan vi i
riksdagen räkna med att få hjälpa till
med att få denna i och för sig inte särskilt
betydelsefulla diskussion ur världen?
Det är angeläget att påminna om
att riksdagen en gång har tagit ställning
och nu gör det igen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vad som föranleder
mig att begära ordet i denna fråga är
att vårdyrkesutbildningen här berörs.

Inom det landsting jag tillhör blev
det endast med en teknisk majoritet —
vårt förvaltningsutskott var delat i två
hälfter — tillstyrkt att man skulle överlämna
till landstingen att sköta vårdyrkesutbildningen,
med hänvisning till att
de hade hand om sjukvården. Vi, från
olika partier, som var i minoritet, hade
en annan uppfattning, och den vill jag
här deklarera. Det kan aldrig vara rimligt
och riktigt med delat huvudmannaskap.
Det var något som ansågs förkastligt
när det gällde mental- och
kroppssjukvård, och delat huvudmannaskap
kan därför inte heller anses berättigat
vid läkarutbildning och utbildning
av övrig vårdpersonal. Därigenom
är det risk att man kommer i otakt —
och det har väl varit snudd på att så
redan skett — vid samspelet mellan
produktionen av läkare och produktionen
av övrig vårdpersonal.

I det landstingsområde som jag kommer
ifrån har landstingets huvudort för
sin del gått in för en något mer nyanserad
linje. I Uppsala stad vill man att
primärkommunen skall ha hand om
även vårdyrkesutbildningen. Man menar
att man visserligen har goda erfarenheter
av det som varit men att det
hör råda en viss likhet i utbildningen
i detta fall. Denna uppfattning är att
föredra framför den som lägger i arbetsgivarens
hand att sköta utbildningen.
Det är bättre att ungdomen får
samma start vilket yrke den sedan vill
försöka sig på. Det har dock förekommit
en viss friktion mellan vårdyrkesutbildarna
och eleverna och även mellan
de olika landstingsområdena i detta
fall. Inom Uppsala län har t. ex. producerats
ett stort antal sköterskor, mycket
större än vad som behövts i länet.
Sedan blir det svårigheter vid placeringen,
och då uppstår lätt den arbetsgivarmentaliteten
att man vill binda

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

dem man utbildar för tjänstgöring i
första hand inom det område där de
blivit utbildade.

För min del är jag inte särskilt glad
över det föreliggande förslaget. Det är
dock en tröst när det påpekas att man
skall betrakta denna fråga som tills vidare
icke avgjord. Herr Johan Olsson
har från en annan synpunkt påpekat att
man nog får tänka om en smula i detta
fall. Jag har inte samma uppfattning
som han i detalj, men jag är liksom han
övertygad om att det beslut som nu fattas
knappast kan medföra någon lösning
på längre sikt.

Herr talman! När det gäller den del
av propositionen som innebär att vårdutbildningen
tills vidare skall kunna
anordnas även av primärkommuner —
och som utskottet anslutit sig till med
sitt uttalande att det inte har funnits
anledning till invändning mot det undantag
från huvudprincipen som förelåg
beträffande vårdyrkena — så ber
jag att herr statsrådet skall ta hänsyn
till att det dock gäller ansvaret för att
utbildningen för läkare och övrig vårdyrkespersonal
klaffar någorlunda. Ännu
har ingen kommit på den idén att lägga
den medicinska fakulteten under
landstingets huvudmannaskap ehuru
sjukhusen medverkar vid läkarutbildningen.
Under sådana förhållanden får
man väl, om man vill ha ett enhetligt
huvudmannaskap, säga att det bör ordnas
på annat sätt, närmare bestämt genom
att den som har ansvaret för läkarutbildningen
också tar ansvaret för den
personal som behövs för att vården
skall kunna fungera effektivt.

Jag ber att få ansluta mig till de förhoppningar
som här har uttalats om
att en viss övergångstid skall tillämpas
i detta fall. Jag har också den uppfattningen
att det beslut som vi nu fattar
inte är det sista som vi kommer att
fatta i denna sak. Inom ganska kort tid
lär man bli tvungen att ta upp denna
fråga igen, ty detta förslag ger ingen
lösning.

Ang. huvudmannaskapet för mellanskolan

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Johan Olsson manade
fram herr Emil Näsströms ande
här i kammaren och pekade på att denne
var med bland reservanterna när
det gällde huvudmannaskapet i detta
sammanhang. Jag har suttit i samma
båt som herr Emil Näsström på det sättet
att vårt landsting var ett av de tre
landsting som beslöt att överföra huvudmannaskapet
för yrkesskolan till
landstinget. Men jag har även varit med
om att nu godkänna detta utlåtande,
som föreslår att huvudmannaskapet åter
skall överföras till primärkommunerna.
Jag vill emellertid framhålla att jag
inte ett ögonblick ångrar att jag en
gång i tiden var med om att besluta att
Västernorrlands läns landsting skulle
överta yrkesskolan, ty om landstinget
inte hade gjort det, skulle det ha medfört
en hel rad mycket märkliga investeringar
i kommunerna i länet. Vi
skulle ha fått till stånd en hel rad yrkesskolor
med mycket små förutsättningar
att ge ungdomarna någon riktig
utbildning. Vi hade väl redan sett en del
exempel på hur man löste detta problem
genom att starta kontorsutbildning.
Det var ju så lätt att skaffa fram
lokaler för en sådan utbildning och
köpa skriv- och räknemaskiner. Men
alla ungdomar i Västernorrlands län
kunde ändå inte bli kontorister och
handelsbiträden eller vad det kunde
vara fråga om, utan de skulle naturligtvis
ha samma möjligheter som ungdo
mar på andra håll att göra ett riktigl
yrkesval. Därför fanns det enligt min
mening ingen annan möjlighet än atf
landstinget övertog ansvaret och såg till
att det blev ett rikt urval av yrkeslinjer
och över huvud taget en vettig satsning.

Nu är den saken avklarad, och nu
tror jag att man kan återgå till det
gamla systemet. Herr Johan Olsson,
som har varit med vid landstingsbehandlingen
av detta ärende, vet så väl
att skolöverstyrelsen aldrig har gillat
vad vi gjorde i dessa tre landsting. Man

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. huvudmannaskapet för mellanskolan
kan över huvud taget inte godkänna att
olika huvudmän förekommer. Jag betraktar
det alltså inte såsom någon
olycka att vi i mitt eget län är tvungna
att tänka om i detta avseende.

Jag håller med herr Lidgard om att
det har dröjt väldigt länge innan riksdagens
beslut 1968 lett till något resultat,
men vi får väl utgå ifrån att det
uttalande som gjorts här ändå innebär
att man är inne på vad riksdagen har
beslutat. Det har varit trist att handskas
med handlingar där man ständigt
mött uttrycket mellanskolan, följt av —
inom en parentes — ”arbetsnamn”. Det
har inte funnits någon annan möjlighet
än att använda det uttrycket. Annars
skulle det ha blivit en fullständig
förvirring, eftersom det också varit fråga
om andra namn — ungdomsskola
och vad man har hittat på. Därför har
man hållit sig till mellanskolan men försiktigtvis
— åtminstone i början — på
pekat att det varit ett arbetsnamn. Det
är också därför som utskottet har skrivit
att namnproblemet med det snaraste
måste bringas till sin lösning.

Herr talman! Jag har inte anledning
till annat än att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag hade inte tänkt säga
någonting i denna fråga, men herr Lidgards
oerhört engagerade inlägg om
namnet gör att jag måste säga några
ord.

Genom mitt uttalande i Borås har jag
inte föregripit något beslut, ty på denna
punkt har riksdagen möjlighet att uttala
sin mening, varefter Kungl. Maj :t fattar
beslut, och i det här fallet förelåg redan
offentligt ett uttalande från utskottet
om att problemet snarast borde
bringas till en lösning. Det var vad som
skedde. Ett uttalande kom så snart det
över huvud taget var möjligt.

Beslutet blev att namnet skall vara
gymnasieskolan. Utskottet hade tidigare
uttalat sig för namnet gymnasiet, vilket

ju ligger oerhört nära. Därför är det
närmast fantastiskt att herr Lidgard
gör detta till nära nog en fråga om skolans
liv eller död.

Herr talman! Om det utmärkande för
vår skolsituation skulle vara att sådana
bagateller behöver göras till stora
saker i denna kammare, då är vi i ett
oerhört lyckligt läge.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Utbildningsministerns
anförande vittnar om att han inte hörde
på vad jag sade i slutet av mitt anförande.
Jag framhöll nämligen att detta
inte är en så förfärligt betydelsefull
sak men att jag hoppas att vi skall
få den avgjord. Vad som däremot är betydelsefullt
är om riksdagens ställningstagande
i frågan skall respekteras i departementet
eller inte.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Eftersom det ändå har
blivit diskussion kring statsutskottets
utlåtande nr 32, skall jag be att få stryka
under ett par saker som utskottet anför.

I fråga om kontakterna mellan de
kommuner som är anslutna till gymnasieområdena
har utskottet ansett det angeläget
att understryka att det sker en
samverkan mellan samtliga berörda
kommuner och att dessa också får inflytande
och känner att de är medagerande
i skolväsendet.

En annan punkt som jag tycker är
angelägen är nödvändigheten av att man
i samband med omfördelningen av huvudmannaskapet
också beaktar de förändringar
på personalsidan som blir
en nödvändig följd av omläggningen.
Utbildningsministern har tagit upp detta
i propositionen, och utskottet har ytterligare
betonat vikten härav. Därvidlag
är det angeläget — vilket utskottet
också understryker — att största möjliga
hänsyn tas till personalens trygghetsfrågor.

Jag är medveten om att dessa frågor

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om tillsättande

har vållat oro bland berörda personalgrupper.
Därför finns det anledning att
vid detta tillfälle, då vi står redo att
fatta beslut om föreliggande proposition,
också understryka angelägenheten
av hänsynstagande till personalens
trygglietsfrågor.

Jag har, herr talman, särskilt velat
peka på dessa två frågor och her i likhet
med tidigare talare att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
huvudmannaskapet för mellanskolan,
såvitt propositionen hänvisats
till jordbruksutskottet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om tillsättande av en parlamentarisk
försvarsutredning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av motioner
om tillsättande av en parlamentarisk
försvarsutredning.

I de likalydande motionerna 1:331,
av herr Bohman m. fl., och II: 367,
av herr Holmberg m. fl., samt de likalydande
motionerna I: M9, av herr
Dahlén och herr andre vice talmannen
Ivar Johansson, samt 11:649, av herr
Eliasson i Sundborn och herr Enskog,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om tillsättande
av en parlamentarisk försvarsutredning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 331 och II: 367 samt I: 449 och
II: 649.

av en parlamentarisk försvarsutredning

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (in), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Nyman (fp), Kaijser (m),
Lindblad (fp), Olle Eriksson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Gustafson
i Göteborg (fp), Nordstrandh (in), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep),
Antonsson (ep) och Petersson i Gäddvik
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 331
och II: 367 samt I: 449 och II: 649 hos
Kungl. Maj :t anhålla om att en parlamentarisk
försvarsutredning måtte tillsättas
snarast.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Det var inte minst tack
vare de parlamentariska försvarsutredningarna
under 1950-talet och början
av 1960-talet som vi kunde åstadkomma
den enighet i försvarsfrågan som ger
styrka och trovärdighet åt vår alliansfria
utrikespolitik. Utredningarna och
enigheten var också ett uttryck för inställningen
inom de politiska demokratiska
partierna i Sverige att verkligt
stora, för landet vitala problem bör lösas
i samförstånd mellan partierna.

Den socialdemokratiska synen på den
försvarsutredning som innevarande år
skall börja sin verksamhet ger emellertid
anledning till vissa farhågor för att
den tidigare samförstånaspolitiken inte
anses lika önskvärd numera. Redan den
omständigheten att oppositionspartierna
har uttryckt starka önskemål om att
en parlamentarisk utredning bör tillsättas
nu, före valet, borde — om socialdemokraterna
är intresserade av enighet
— ha lett till en tillmötesgående attityd.
Den har uteblivit, och fältet är
naturligtvis öppet för gissningar om
orsakerna härtill.

Det är inte bara samförståndsintresset
som motiverar oppositionspartiernas
krav. Även sakligt och tekniskt talar
allt för att en utredning bör börja sitt
arbete redan nu.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

1968 års försvarsbeslut löper som bekant
ut den 30 juni 1972. Planeringsinriktningen
för tiden därefter måste
fastställas i så god tid att ett personaloch
penningslösande tomrum inte skall
behöva uppstå. Redan hösten 1971 måste
försvarets myndigheter redovisa sina
behov med hänsyn till planeringen efter
försvarsbeslutets utgång så att regeringen
kan framlägga proposition i frågan
till riksdagen under vårens lopp. överbefälhavaren
borde alltså redan i början
av hösten 1971 ha fått i varje fall
sådana alternativa direktiv med ledning
av ett beslut i en försvarsutredning
att han har ett underlag för sina
äskanden. Annars uppkommer risk för
ett interimsår av det slag som 1965 års
försvarsutredning ledde till, med därav
föranledd slösande ryckighet i planeringen.

Detta leder i sin tur till att försvarsutredningen
i allt väsentligt bör ha slutfört
sitt arbete tidigt hösten 1971. Om
man räknar tillbaka från den tidpunkten,
finner man att de månader som står
till utredningens förfogande för att inhämta
kunskapsunderlag, göra erforderliga
analyser och driva förhandlingar
blir alltför begränsade, om inte utredningen
tillsätts tidigare än regeringen
nu har tänkt sig.

I sina petita för nästa budgetår har
överbefälhavaren konstaterat att en successiv
urholkning av krigsorganisationen
är en ofrånkomlig följd av den horisontella
planeringsnivån från och med
budgetåret 1971/72. Han har vidare understrukit
att den nivån leder till att
handlingsfrihet skapas bara ”i begränsad
utsträckning”. I själva verket kommer,
menar ÖB, intentionerna i 1968 års
försvarsbeslut inte att kunna uppfyllas.
ÖB har alltså kommit till den uppfattningen
att planeringen redan från och
med den 1 juli 1972 måste utgå från en
ekonomisk ram som motsvarar den s. k.
fortsättningsnivån, d.v. s. det av de tre
alternativen som skulle innebära en årlig
ökning av utgiftsramen med 50 miljoner
kronor. ÖB menar dessutom att

reell handlingsfrihet inte kan nås med
mindre än att planeringen redan från
och med den 1 juli 1970 — d. v. s. den 1
juli i år — får anpassas efter denna
högre nivå.

Dessa krav har försvarsministern avvisat
med den motiveringen att ett tillmötesgående
skulle innebära ett föregripande
av nästa försvarsutrednings arbete.
Detta understryker ytterligare
angelägenheten av att en ny utredning
tillsätts så tidigt som möjligt. I själva
verket utgör ju försvarsministerns egna
argument mot ÖB:s krav ett utomordentligt
starkt argument för att oppositionspartiernas
önskemål skall beaktas.

Det bör också uppmärksammas att
tidigare försvarsutredningar haft ett
helt annat utgångsläge för sitt handlande
än vad den nu aktuella kommer
att få. Tidigare utgick man ifrån att en
fastställd planering och inriktning av
försvaret skulle fortsätta ända fram till
dess att ett nytt försvarsbeslut eventuellt
ändrade inriktningen. Om utredningsarbetet
då påbörjades för sent eller fördröjdes
av andra skäl, behövde det inte
medföra några allvarliga konsekvenser
för planeringen och försvarseffekten.

Det nuvarande planeringsarbetet utgår
däremot från en konstant kostnadsnivå
med vissa öppna alternativ och
från att nya beslut skall gälla från en
viss bestämd tidpunkt, nämligen den
1 juli 1972. Den fasta nivån leder till
— på den punkten är vi väl alla ense —
en fortgående urholkning av försvarseffekten
och en successiv nedtrappning
både kvalitativt och kvantitativt av våra
möjligheter att vid ett framtida krigshot
hävda vår oberoende utrikespolitik. Detta
utgör ytterligare ett avgörande motiv
för en snabbt tillsatt och en snabbt arbetande
utredning.

En ny försvarsutredning skall ha att
studera och följa upp den säkerhetspolitiska
utvecklingen efter 1965 års försvarsutrednings
arbete. De tre stora miljöutredningarna,
den för krigsmakten,
den för det ekonomiska försvaret och
den för befolkningsskyddet, måste stu -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om tillsättande

deras liksom också olika betydelsefulla
delutredningar, inte minst luftförsvarsutredningen.
Ett genomgripande nytt
planeringssystem för försvaret måste
analyseras. Även beträffande de värnpliktigas
utbildning och tjänstgöring
har nya förslag redovisats, som det bör
ankomma på en försvarsutredning att
beakta.

Även om de militära myndigheternas
experter för närvarande är mycket hårt
arbetsbelastade av utredningsarbete och
studier fram till hösten, kommer en försvarsutredning
som tillsätts redan nu
att ha ett omfattande underlag för sitt
arbete och för de krav på speciella utredningar
och särskilda militära föredragningar
som utredningen kan finna
välbehövliga och vilka bör kunna redovisas
under höstens lopp.

Den omständigheten att ÖB först i
mars nästa år skall ha redovisat perspektivplaner
för det militära försvaret
och att sådana planer först vid denna
tidpunkt kommer att föreligga utgör
alltså, såvitt jag kan förstå, inget motiv
för en senareläggning av försvarsutredningen
utan tvärtom ett starkt argument
för att den skall tillsättas så tidigt,
att allt nödvändigt förberedelsearbete
skall ha slutförts vid den tidpunkt då
perspektivplaneringen skall behandlas.

Herr talman! Om det förhåller sig på
det sättet att det inom regeringspartiet
finns krafter som har särskilda, inte
redovisade motiv för att fördröja arbetet
i en försvarsutredning, borde dessa
motiv öppet redovisas. Önskar man begränsa
rörelsefriheten i den nya försvarsutredningen?
Vill man att utredningen
och dess ledamöter inte som tidigare
skall ha möjlighet att inhämta
kompletterande uppgifter direkt från de
militära myndigheterna? Är tanken att
utredningen skall vara hänvisad bara
till det material som ställs till förfogande
från försvarsdepartementet? Kommer
dess direktiv i dessa och andra
hänseenden att vara begränsade i förhållande
till den fria prövningsrätt som
tidigare försvarsutredningar haft? Om

av en parlamentarisk försvarsutredning
sådana eller liknande motiv ligger bakom
majoritetspartiets inställning till den
fråga vi nu debatterar, bör de redovisas
öppet. Och man bör inte med svepskäl
avvisa de befogade önskemål som oppositionspartierna
framställt och som
har framför allt två väsentliga syften,
nämligen dels att möjliggöra en noggrann
allsidig parlamentarisk bedömning
av det svenska försvarets uppgifter
och behov inför 1970-talet, dels att
skapa förutsättningar för att nå den
enighet om vårt försvar som — jag upprepar
detta — är av väsentlig betydelse
för den svenska utrikespolitikens styrka
och trovärdighet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Virgin
m. fl.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Detta ärende gäller om
en utlovad ny försvarsutredning skall
tillsättas nu i vår eller först i höst. Jag
tänker tala litet om det nya planeringssystemet.
Man har lovat att vi skall få en
proposition om detta. Jag skall inte tala
om vad det innebär för försvaret men
vill säga något om den specifika aspekten
hur riksdagen och parlamentariker
kommer in i detta system.

Det har talats mycket om planeringssystemet
från departementets sida. Vi
har den s. k. röda boken, gjord helt inom
departementet, där man utgår ifrån
att detta system skall bli normgivande.
Det finns också en tidigare bok, som
kallas vita boken — av herrar Grape
och Ysander — och som inte är helt
officiell. Ett par av de ledande bakom
arbetet inom departementet har i den
senare redovisat samma sak som det officiella
trycket men dessutom delvis
beskrivit den politiska filosofin bakom
systemet. Dessa två böcker ger en
hyfsad bild, hoppas jag, av vad man
har tänkt sig. Det har sagts många
gånger att det är en svår materia. Vi får
reda på miljöstudier, perspektivplaner,
programplaner, systemplaner och pro -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

grambudget, över huvud taget tycks
detta vara en tummelplats för dataålderns
modeord.

Det nya planeringssystemet har tillkommit
på grund av erfarenheterna under
de senaste åren, kanske särskilt från
det socialdemokratiska utspelet 1966.
I den vita boken sägs att ”plötsliga och
inoptimala planförändringar” måste
undvikas. Försvarsministern säger för
sin del i årets statsverksproposition att
”vissa gjorda investeringar i tidigare
skede kunde inte fullföljas”, och att det
är för att undvika sådant som ett nytt
system behövs. Detta nya ekonomiska
system skall — och det är inget skämt
— vara en långtidsplan där ”man skall
tänka långsiktigt men handla kortsiktigt”.

Jag tror att argumenten bakom förslaget
är starka, och det finns säkert
stora vinster att göra om systemet fungerar
såsom upphovsmännen har tänkt
sig. En av de stora fördelarna med det
nya planerings- och budgeteringssystemet
sägs vara att det möjliggör för
”riksdag och allmänhet att koncentrera
sitt intresse och sin försvarspolitiska
bedömning på de relevanta avvägningarna
i programtermer”. Samtidigt innebär
systemet att ”riksdagen i motsvarande
grad avlastas från ansvaret för
administrativa avvägningar och att
onödig detaljinformation filtreras bort
genom det decentraliserade budgetförfarandet”.

Men frågan hur riksdagen och hur
parlamentarikerna kommer in i systemet
tycks inte klargjord. Jag sade att
utredningen har gjorts inom departementet
och att man hela tiden har intrycket
av att frågorna är sedda med
departementets ögon. I den vita boken
sägs det rent av att det hittillsvarande
systemet har inneburit att ”regeringen
och departementet spelat delvis rollen
som passiva åskådare”. Jag vet inte om
försvarsministern för egen del känner
sig som en passiv åskådare till försvarspolitiken,
men alldeles uppenbart har
man uppfattat kruxet som så att för -

svarsdepartementet inte har fått bestämma
så mycket som det skulle vilja. Det
måste vara mer av departementsinflytande
och mindre av inflytande från
andra instanser, anses det tydligen.

I den vita boken sägs det rätt klart
ut att det i det nya systemet knappast
finns plats för parlamentariska försvarskommittéer.

Det är alltså ett långsiktigt tänkande,
men ett mer kortsiktigt handlande man
syftar till. Tänkandet är i full gång och
har hållit på flera år genom de tre s. k.
miljöutredningarna. Tyvärr tycks det
nu vara så att den tredje av dem, den
ekonomiska miljöutredningen, inte kommer
att bli klar så att den kan tas med
i bilden — den tillsattes på ett sent
stadium. Det kommande försvarsbeslutet
kommer av allt att döma inte att omfatta
frågan om ekonomisk försvarsberedskap
trots att bl. a. den senaste
Folk och försvarskonferensen i Storlien
tydde på att mycket allvarliga brister
finns på detta område, större brister
än man kanske hade trott tidigare.

Men detta är den första fasen i arbetet.
Det långsiktiga tänkandet, miljöstudierna,
har delvis avklarats, och resultatet
har den 1 mars avlämnats till
försvarsdepartementet. Sedan kommer
den andra fasen, den s. k. perspektivplaneringen.
Den går till på det sättet
att departementet, efter att ha tagit del
av miljöstudierna och fått en provkarta
på tekniskt, politiskt etc. tänkbara angreppsfall
mot Sverige, av dessa väljer
ett antal som skall ligga till grund för
perspektivplaneringen. Dessa kallas
”dimensionerande angreppsfall”. Det
arbetet har delvis påbörjats, och de
slutliga direktiven kan vara klara den 1
april i år. Detta har alltså skett utan att
någon utanför departementet eller miljöutredningarna
fått ta del av en enda
bokstav. Det som bestäms nu är på sitt
sätt fundamentalt, det är den grund på
vilken all försvarsplanering skall vila.

Miljöstudierna är en mycket viktig
del. I den röda boken säger man att
”det är miljöstudierna och då främst

Onsdagen den 11 inars 1970

Nr 10

Om tillsättande

de dimensionerande angreppsfallen som
ger utgångsvärden för alternativstudierna”.
Detta arbete skall alltså helt
ligga inom departementet. Det skall inte
föras till riksdagen. Det skall inte
någon försvarsutredning ha att göra
med. Nu finns det i och för sig argument
för detta, säger departementet,
bl. a. därför att miljöstudierna tydligen
måste vara hemligstämplade. Det argumentet
bör kunna accepteras till en
del. Men är de så hemligstämplade att
inte ens utskott eller en försvarsutredning
skall få möjlighet att ta del av dem
innan de reella besluten är fattade? Det
har vi svårt att föreställa oss.

Nu upplyser utskottet att perspektivplaneringen
inriktats på en studieram
med en övre gräns på 150 miljoner kronor
årlig ökning och en nedre gräns
på 100 miljoner kronor årlig minskning.
Man kan väl då vara lite hädisk
och säga sig att det där var kanske
bestämt alldeles oavsett vad miljöutredningarna
skulle komma till. Vad
perspektivplanerarna fått syssla med i
belopp räknat hade kanske inte med
angreppsfall att göra? Däremot kan naturligtvis
avvägningen av vilka olika typer
av försvarsansträngningar man
skall satsa på vara betydelsefull inom
dessa ramar, som i och för sig tycks ha
tillkommit tidigare oavsett vad miljöutredningen
skulle innebära. Vi kan väl
också notera att visserligen är miljöutredning
ett alldeles nytt ord i sammanhanget,
men i sak är det kanske
inte mycket annorlunda än vad 1965
års försvarsutredning ambitiöst redovisade
som studier på ett tidigt stadium,
vilka dock tyvärr i den häftiga
brådskan på slutet delvis kom bort.

Vill man travestera den vita boken
kan man kanske säga att parlamentarikerna
får inte ens bli åskådare till den
första och andra fasen i arbetet. De
kommer in först när perspektivplanerna
redovisas, och detta sker som sagt
våren 1971.

Jag nämnde den vita boken. Dess
författare säger att det i och för sig inte

av en parlamentarisk försvarsutredning
finns plats för parlamentariska utredningar,
men man kan tänka sig sådana
någon gång då och då, nämligen för
den periodiska översynen av försvarets
perspektivplaner och dessas alternativa
inriktning. Men det är just den stora avvägningen
om vilken alternativ planering
som skall göras som denna gång
undantas från den tilltänkta utredningen.
Utredningen får inte vara med om
de fall i vilka teoretikerna tänkt sig ha
användning för utredningen.

Den vita boken skisserar två typer
av parlamentarisk inblandning i systemet.
Den ena är en försvarsutredning,
som skulle kunna användas periodiskt
när man skall se över alternativ inriktning.
Den andra är något slags förstärkt
utskottsbehandling som skulle kunna
överta en del av de funktioner som försvarsutredningarna
tidigare haft. Vi
har inte den utvidgade utskottsbehandlingen
i dag, och vi får alltså inte heller
en sådan försvarsutredning som
dessa herrar kunnat tänka sig. Följaktligen
tycks det som om det nya systemet
införs med ett ingångsskede där
parlamentariker över huvud taget icke
kommer in i bilden. Nu kan det naturligtvis
sägas bero på att det hela måste
ske mycket snabbt, att det är tidsnöd
och att när systemet en gång fungerar
parlamentariker skall kunna få insyn i
det som de denna gång icke fick insyn i.

I detta hus måste vi självfallet reagera
mot att man gör ett nytt system på
ett så viktigt område som detta, utan att
den parlamentariska kontrollen över
huvud taget finns nämnd i det officiösa
trycket. Det är hela tiden sett
med utgångspunkt från hur det skall
fungera om man är budgetmakare i
departementet, och det alltid är departementstjänstemän
som har uttalat sig
i detta sammanhang.

En tidigare statssekreterare, Olle
Karleby, uttrycker farhågor så här:
Dels är utredningen redan från början i
stark tidspress, dels får utredningen ett
”färdiglagat paket” från departementet.
”Vilka blir då utredningens och riksda -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

gen reella möjligheter till ett självständigt
arbete?” Saken är den att om försvarsutredarna
skulle önska ett alternativ
till vad regeringen väljer i det val
som skall träffas före den 1 april, blir
naturligtvis svaret att det inte finns tekniska
möjligheter härtill. Det är ett
mycket omfattande arbete, och det finns
inte möjligheter att under de få månader
utredningen skall arbeta gå tillbaka
och komplettera någonting.

Departementet har sagt att det inte är
någon risk därför att man har naturligtvis
förutsatt allt. Alla rimliga angreppsfall
som kan tänkas är redan utredda,
så det är ingen risk att någon
skall kunna hitta på något annat angreppsfall
med rimlighet. Mot detta är
att säga att perspektivarbetet anges vara
mycket krävande och att man därför
måste göra ett mycket starkt urval.
Det arbetet är så omfattande att man
inte kan tänka sig det kontinuerligt,
utan man måste med jämna mellanrum
ompröva det.

Däremot blir det kontinuerligt arbete
med miljöstudierna. Jag ber om överseende
med att jag använder dessa termer,
men de är de begrepp som begrips
i departementet. De kortsiktiga
programplanerna skall också göras kontinuerligt,
för en årlig framrullning
med ett år. Perspektivplanerna är så
omfattande att de endast kan omarbetas
då och då.

Men det behöver i och för sig inte
vara fråga om de stora avgörande sakerna
i vårt försvar, utan det kan t. ex.
gälla vad som kallas tilläggskrav. Det
kan vara frågor som rör kanske en viss
del av neutralitetsskyddet, en viss del
av beredskapen eller uthålligheten i något
avseende. Det är i och för sig möjligt
att gå till senare års försvarsbeslut
och peka ut faktorer, om vilka många
frågar sig: borde vi inte ha prövat ett
alternativ, t. ex. ökad satsning på
ubåtsjaktssidan? Inte ens ett sådant tillläggskrav
tycks det nu finnas utrymme
för på ett sent stadium. Tiden är för
pressad.

Debatten idag gäller frågan om tidpunkten
för tillsättandet av en försvarsutredning
som av allt att döma får mycket
begränsade funktioner, eftersom att
de verkligt långsiktiga och avgörande
frågorna redan är avgjorda av regeringen.

Dessutom kapar man också i den
andra ändan. Jag tänker på det som
så vackert kallats ”bortfiltrering av detaljer”,
d. v. s. att riksdagen inte skall
syssla så mycket med småsaker. Samtidigt
skall riksdagen inte heller befatta
sig med de långsiktiga frågorna, utan
tydligen endast agera på något slags
mellanskikt, där utredningen kommer
in på ett tämligen sent stadium.

Vad jag nu sagt kan tolkas som om
jag skulle vara synnerligen negativt inställd
till planeringssystemet. Det är
dock möjligt att intentionerna bakom
detta är riktiga och att det är rimligt
att riksdagen koncentrerar sitt arbete
på försvarets inriktning på lång sikt.
Men jag anser att systemet är oacceptabelt
om man inte för in ett parlamentariskt
moment, utskottsmässigt eller utredningsmässigt
av ett helt annat slag
än vad det tydligen blir fråga om nu
under introduktionsskedet.

När riksdagen senare får en proposition
om planeringssystemet hoppas
jag att den också tar upp problematiken
om var parlamentarikerna kommer
in i bilden. Ännu har riksdagen officiellt
aldrig funnits med i sammanhanget.

I fjol diskuterade vi frågan om en
ny försvarsutredning. Utskottsmajoriteten
och riksdagsmajoriteten ville då inte
vara med om att begära en sådan. Efter
en tid fick vi försvarsministerns besked
att han kunde tänka sig tillsättandet
av en utredning, och så småningom
band han sig för det. Frågan blev när
försvarsutredningen skulle tillsättas.
Försvarsministerns tvekan kunde ha två
motiveringar: antingen det politiska
skälet att regeringspartiet ville behålla
försvaret som ett eget fält, eller också
det byråkratiska tekniska skälet att de -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om tillsättande av en parlamentarisk fiirsvarsutredning

partementsfunktionärerna vill ha fältet
för sig själva.

Nu har vi alltså fått ett besked om
att en utredning skall tillsättas. Debatten
i dag gäller formellt tidpunkten för
utredningens tillsättande.

Vi har ett starkt intryck av att tidspressen
blir mycket stor. Det kan i och
för sig bero på att tanken på ett planeringssystem
dykt upp så sent att det
inte funnits tekniska möjligheter att få
i gång förberedelserna tidigare än som
skett. Det ligger ändå nära till hands
att misstänka att man så att säga räknar
bakifrån. Beslutet måste fattas av
vårriksdagen 1972. Regeringen måste
då ha förslagen någon gång under petitaskrivningen
på hösten 1971. ÖB:s
förslag måste då framläggas någon gång
på våren, och han har som sista dag
fått den 1 mars nästa år. Ett oerhört
pressat tidsschema alltså. Om det spricker
på en enda punkt kan det medföra
risk för att det hela inte kan genomföras,
och vi får då ett års interregnum
igen.

En mycket väsentlig aspekt i denna
planering är att det tydligen — baklänges
så att säga — inte lämnas utrymme
för en allmän försvarsdebatt. Om utredningen,
som det har sagts, skall kunna
börja arbeta först när perspektivplanerna
föreligger, den 1 mars nästa
år, så har försvarsutredningen åtta till
nio månader på sig inklusive sommaruppehåll
och tryckning av betänkandet.
Då är det inte inkalkylerat något utrymme
för att resultatet av utredningen
skall kunna behandlas i den allmänna
debatten innan de politiska instanserna
formellt binder sig. Det är beklagligt
därför att en stor del av kritiken
mot tidigare system på detta område
just gick ut på att man i den allmänna
debatten inte fick en teknisk
möjlighet att diskutera igenom materialet,
helt enkelt inte fick erforderlig
tid på sig.

Det är således angeläget att försvarsutredningen,
trots att den jämfört med
tidigare försvarsutredningar får mycket

kort tid på sig, verkligen försöker bli
fiirdig med sitt arbete relativt tidigt
under hösten nästa år —• låt oss säga
att den har ett halvår på sig med det
reella arbetet jämfört med ungefär tre
år för de tidigare försvarsutredningarna.
Nu skall det naturligtvis medges att
mycket redan är gjort, och försvarsutredningen
har denna gång — det var
det som jag försökte säga tidigare —•
mycket begränsade uppgifter. Trots det
har utredningen kort tid på sig för reellt
arbete.

Här kommer jag in på vad frågan i
dag formellt gäller: när skall utredningen
tillsättas? Förutsättningen är att den
inte skall kunna uträtta någonting förrän
den 1 mars nästa år. Tiden dessförinnan
skall vara upplärningstid. Man
frågar sig om det verkligen behöver vara
på det sättet. Det är visserligen sant
att perspektivplanerna inte föreligger
och att försvarsmaktens inriktning inte
kan avgöras förrän vid den tidpunkten.
Men tidigare försvarsutredningar har
ju sysslat med saker som inte direkt
haft med försvarets utformning att göra
men som ändå gällt försvarets pengar,
t. ex. sociala förmåner för de värnpliktiga.
Man kan föreställa sig att lokaliseringsaspekter
och annat kan komma
in i detta ekonomiska sammanhang därför
att de i och för sig kräver resurser
på försvarssidan. Man borde kunna
”jobba av” en del ståndpunkter där redan
innan perspektivplanerna föreligger.

Så återstår skolningstiden. Utskottsmajoriteten
menar att fem månader,
d. v. s. den tid man har på sig om utredningen
tillsättes efter valet, bör kunna
räcka. Ett argument vi fått höra i
detta sammanhang är att det är mycket
svårt för myndigheterna att agera som
lärare. Myndigheterna är hårt upptagna
med att klara av främst perspektivplanerna
till den 1 mars, så de har
mycket svårt att vara lärare. Med bara
vanligt bondförstånd slår det en att det
väl skulle vara lättare om man fick
sprida ut sina lektioner under ett helt

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

år än att pressa in dem under bara
fem månader. Vidare är det väl en allmän
iakttagelse att allt utredningsarbete
är jobbigare mot slutet. De stackars
militärerna, som har jobbigast mot slutet
för att hinna bli klara till den 1 mars,
får därför rimligen svårare att agera lärare
då än om de fick börja redan nu.

Som herr Gösta Bohman också var
inne på föreligger redan mycket arbete
klart; luftförsvarsutredningen t. ex. Någon
svårighet att fylla vettig studietid
före sommaren torde alltså inte föreligga.

Herr talman! Man får intrycket att
departementet den här gången allena
avgjort de allmänna förutsättningarna
och att det för framtiden också vill ta
hand om detaljerna. Det är angeläget
att vi relativt snart får definierat vilken
roll riksdagen och parlamentarikerna
skall ha i det kommande försvarsarbetet.
Riksdagens roll här är ännu ett
stort frågetecken.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON, OLLE, (ep):

Herr talman! Herrar Bohman och
Lindblad har redan talat för reservationen,
men jag vill ändå ytterligare betona
några saker, bl. a. tidpunkten för
tillsättandet av den nya parlamentariska
försvarsutredningen.

Vi kan på säkra grunder anta att den
nya försvarsutredningen kommer att få
större och därmed även mer tidsödande
uppgifter än tidigare. Det vore olyckligt
att ge denna nya försvarsutredning ett
handikapp redan från starten genom
att inte snarast tillsätta den. Erfarenheterna
visar ofta, att om en utredning
börjar i tidsnöd så finns det mycket
små möjligheter att reparera den saken
under utredningens gång. Snarare
visar erfarenheten att icke förutsedda
faktorer inverkar, men då inverkar de
i fel riktning. Av detta följer att tidtabellen
blir ytterst pressad, och detta
innebär vidare svårigheter att fatta be -

slut i tid. Det är inte önskvärt att från
början bädda för en arbetsmetodik som,
när den tiden kommer, får sådana
följdverkningar att vår riksdag, att sakkunniga
och allmänhet får alltför små
möjligheter att ta del av och sätta sig
in i aktuella frågeställningar för att göra
de bedömningar som är viktiga och
nödvändiga.

När de 15-åriga s. k. perspektivplanerna
för det militära försvaret och för
civilförsvaret kommer att presenteras
den 1 mars 1971, måste i huvudsak alla
förberedande arbeten — besök vid olika
förband och andra frågor, även de
perifera —- vara utförda. Att klara detta
när man samtidigt är fullt upptagen
av övrigt riksdagsarbete kommer att bli
svårt, i synnerhet om nya ledamöter,
som inte tidigare deltagit i försvarsutredningar,
kommer att väljas.

När frågan har behandlats i avdelning
och utskott har från utskottsmajoritetens
sida inte tillräckliga praktiska
skäl framkommit som motiverar att tidpunkten
för tillsättandet av den nya
försvarsutredningen flyttas onödigt
långt fram i tiden. Jag bedömer frågan
om tidpunkten för tillsättande av en
parlamentarisk försvarsutredning vara
av den karaktären att den inte borde
komma i kläm för eventuellt partipolitiskt
tänkande.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen av herr
Virgin m. fl.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! De övergripande försvarsutredningarna,
som ibland har hetat
försvarskommitté, ibland försvarsberedning
och någon gång försvarsrevision,
har representerat en rätt särpräglad
form av utredningsarbete. De
har, åtminstone i modern tid, haft att
grunda sitt arbete på genomgång av ett
par grundböcker, en från ÖB och en
från civilförsvarsstyrelsen. Man kan
kanske säga att det har rört sig om en
blandning av revisionsarbete och förhandlingsarbete.

Onsdagen den li mars 1970

Nr 10

Om tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

Nästa försvarsutredning väntas få
möjlighet att mer än tidigare försvarsutredningar
koncentrera sitt arbete på
försvarets inriktning på lång sikt. Detta
kan ske på grundval av ett material
som framtas av myndigheterna efter mera
preciserade uppdrag av regeringen.

Det nya planeringssystem för försvaret,
som har redovisats för riksdagen
vid flera tillfällen, är ånyo kortfattat
refererat i statsutskottets utlåtande. Utgångspunkten
är granskning av vårt läge
i den internationella miljön och dess
utveckling. Olika tänkbara angreppsfall
mot vårt land skall analyseras och
utvärderas för att bli styrande för försvarsplaneringen.
15-åriga perspektivplaner
skall utarbetas. Utvecklingen på
kortare sikt skall anges med femåriga
programplaner. För att få underlag görs
en hel del utredningar på myndighetsnivå.
Planerna skall i sin helhet vara utarbetade
till den 1 mars 1971.

Det nya systemet avser att bli tilllämpat
från det att nuvarande period
går ut vid halvårsskiftet 1972. Försvarsministern
har meddelat att han räknar
med att tillsätta försvarsutredningen
inemot ett halvår före det att det samlade
grundmaterialet och främst perspektivplanerna
för det militära försvaret
och det civila försvaret föreligger.
Detta verkar så riktigt och rimligt,
när regeringen nu mot bakgrunden
av utmarscher ur förra försvarsutredningen
bestämt sig för att tillsätta en
ny utredning, att jag undrar om jag inte
vågar förmoda att divergenser i uppfattningar
mer beror på att socialdemokraterna
med positiv förväntan ser
fram mot resultatet av ett arbete grundat
på den nya typen av material, under
det att de tre borgerliga partierna
hyser en viss misstro mot detta. Jag
fick denna förmodan något bekräftad
av de anföranden som här har hållits i
kammardebatten.

Herr Bohman säger att tidigare försvarsutredningar
skapat enighet. Jag
undrade vad det var i den nya metodiken
som skulle förhindra att man

4 Första kammarens protokoll 1970. IVrJlO

kunde komma fram till samstämmighet.
Jag förstod det bättre när jag hörde
fortsättningen av herr Bohmans anförande
och fick reda på att han bara
kunde tänka sig den övre planeringsnivån.
Men här är det inte en fråga om
tiden utan en fråga om låsta värderingar
redan vid utredningsarbetets påbörjande.

Herr Lindblad hade ett mycket intressant
anförande. Han diskuterade
frågan hur parlamentariker kunde komma
in i bilden med det nya systemet
och ställde en del frågor i detta sammanhang.
Jag tyckte, som sagt, att hans
sätt att diskutera var intressant -—
kanske något främmande i denna debatt
— men jag kan inte direkt ange
vilken typ av debatt vi känner till just
nu som hans sätt att resonera hade passat
bättre in i. Jag skulle tro att det
nya system som håller på att växa fram
kommer att ge ett mera naturligt utrymme
för det sätt att resonera som herr
Lindblad visade prov på. Herr Lindblad
diskuterade ju ett par böcker — en vit
och en blå bok. Ja, förvisso var herr
Grapes och herr Ysanders bok mycket
intressant, men jag ser det inte som
min uppgift att här diskutera den utan
jag diskuterar statsutskottets utlåtande
nr 33.

Jag har svårt att tänka mig hur man
kan komma fram till ett minskat parlamentariskt
inflytande på försvarspolitiken
som helhet med det system som
vi nu väntar att få tillämpa. Det är parlamentarikerna
som har ansett att de
fått sitt inflytande reducerat med den
tidigare typen av försvarsutredande,
och de har ansett att denna typ av utredande
har verkat hämmande på den
allmänna debatten.

Herr Lindblad ställde frågan, om tiden
hösten 1970—mars 1971 bara behövde
vara en upplärningstid. Naturligtvis
är så inte fallet. Är det bara en
upplärningstid man är ute efter, tycker
jag nog att herrarna riktar sig till fel
adress, när man reser kravet på att få
sätta i gång tidigare. Då borde man i

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

stället vända sig till något av de studieförbund
som kan stå vederbörande närmast
med begäran om studiecirklar.

Herr Eriksson var liksom företrädarna
i debatten inne på svårigheterna
att klara de många uppgifterna under
den begränsade tid som kommer att stå
till förfogande. Det slog mig en sak när
jag hörde herr Eriksson, nämligen att
försvarsutredandet och försvarsarbetet
i många avseenden har varit föregångare
när det gällt att bryta väg för ny
metodik. Jag undrar om inte det försvarsutredande
som jag räknar med
skall börja under hösten kan bli i någon
mån vägledande för utredningsarbete
i andra sammanhang, även vad
beträffar tidsmarginaler.

Herr Eriksson kan ju inte veta det
och inte herr Lindblad heller, men herr
Bohman som var med i förra försvarsutredningen
vet att uppskattningsvis en
tiondel av sammanträdestiden togs i anspråk
av diskussioner omkring de här
små böckerna — fickalmanackorna. En
hade det ena uppdraget som måste gå
före, och en annan hade ett annat. Jag
undrar om det inte kan vara på tiden
att parlamentariker som får viktiga
uppgifter koncentrerar sig litet grand
och säger att det är en angelägen uppgift
som föreligger och därför måste
den prioriteras. Detta är en självkritik
lika mycket som en kritik mot någon
annan. Ibland är det nödvändigt att arbeta
raskare och mera koncentrerat
med en uppgift och ge sig i kast med
de övriga sedan. Jag är övertygad om
att de föredragande som en utredning
kan begära från myndigheter och departement
kan hålla takten. Erfarenheten
visar att det är utredningsmännen
själva som haft vissa koncentrationssvårigheter.

Frågan om tidpunkten för utredningens
tillsättande kan väl inte, med det
synsätt som de borgerliga anmäler, vara
av så stor betydelse. Materialet kommer
helt enkelt inte tidigare än att
hösten är lämpligaste tidpunkten för
påbörjande av meningsfullt utrednings -

arbete. I höst är det också val. Det ger
de partier som markerar frändskap i
försvarsfrågan genom en gemensam reservation
i den fråga som nu behandlas
möjlighet att samlas i flera frågor för
att erbjuda ett regeringsalternativ.
Skulle detta vinna väljarnas gillande,
blev det ju de krafter som reservanterna
representerar som fick tillsätta försvarsutredning.
Egentligen skulle det
från den utgångspunkten inte vara
orimligt med omvända roller. Jag misstycker
naturligtvis inte beträffande de
borgerliga partiernas realism i regeringsfrågan,
jag bara påpekar den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Herr Bengt Gustavssons
inlägg gav delvis näring åt de farhågor
som förts fram från oppositionens sida,
nämligen att tvisten egentligen inte gäller
den formella frågan om när försvarsutredningen
skall börja sitt arbete
utan frågan om hur arbetet över huvud
taget skall bedrivas i den kommande
försvarsutredningen.

Det var en utomordentligt förenklad
beskrivning herr Bengt Gustavsson
gjorde av tidigare försvarsutredningars
arbetsinsatser, när han ville göra gällande
att det i stor utsträckning var
fråga om ett revisions- och förhandlingsarbete.
Såvitt jag vet har herr Gustavsson
varit med i en utredning, men
den kan väl i alla fall inte ha givit herr
Gustavsson intrycket att det går till på
det sättet.

Jag vill apostrofera herr Lindblad,
därför att de principiella synpunkter
som han särskilt uppehöll sig vid är
synnerligen betydelsefulla. Han underströk
att riksdagen och parlamentarikerna
måste ha möjlighet att påverka
de utomordentligt komplicerade problem
som det här är fråga om, problem
som i dataåldern har blivit ännu mera
komplicerade än tidigare. Departementet
har, som herr Lindblad sade, blivit

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

”en tummelplats” för dataspecialister.
Det fordras ingående studier och kunskaper
för att få ett grepp om den nya
planeringsfilosofi som man för närvarande
sysslar med. Detta understryker,
menar jag, ytterligare behovet av att
parlamentarikerna får vara med på ett
så tidigt stadium som möjligt och att
de får ta del av bakgrundsmaterialet
och påverka det löpande arbetet. Börjar
en utredning arbeta först i höst,
blir möjligheterna att utöva sådana aktiva
insatser starkt begränsade.

Sedan ironiserade herr Bengt Gustavsson
litet väl kraftigt, tycker jag,
över behovet av att skaffa sig de kunskaper
om dessa komplicerade problem
som varje parlamentariker i en
blivande försvarsutredning måste ha.
Att uppmana de blivande ledamöterna
att gå till studieförbund för att skaffa
sig kunskaper, var väl en litet för förenklad
uppmaning.

Herr Bengt Gustavsson gjorde gällande
att jag var bunden vid den ”övre
nivån” och att mina värderingar var
låsta därför att jag apostroferade ÖB.
Jag vänder mig mot detta betraktelsesätt.
Anledningen till att jag citerade
ÖB:s uttalande i petita i årets statsverksproposition
var att ÖB påvisat, att
den reella handlingsfrihet efter utgången
av 1968 års försvarsbeslut som det
beslutet avsåg att upprätthålla inte kommer
att föreligga med mindre än att
man fattar ett beslut vid en tidigare
tidpunkt om en ny ändrad planering.
Om man anser att 1968 års försvarsbeslut
skall vara en realitet — och det
borde väl herr Bengt Gustavsson ändå
anse, eftersom herr Bengt Gustavsson
mer än de flesta andra medverkade vid
detta beslut — finns det alltså anledning
att hänvisa till ÖB:s uttalande och
att åberopa detta såsom ett argument
för att en ny utredning bör tillsättas i
så god tid att det verkligen blir handlingsfrihet
efter det att det nuvarande
försvarsbeslutet har löpt ut.

Beträffande spekulationerna över vad
som kan hända om det blir ett rege -

ringsskifte i höst, vill jag slutligen säga,
att man naturligtvis kan ha delade meningar,
farhågor och förhoppningar.
Men om utgångspunkten för våra krav
på en blivande försvarsutredning är
förhoppningen om att det skall bli möjligt
för oss alla att bli ense, borde det
inte spela någon roll vilken regering
som sitter den dag då försvarsutredningen
tillsätts.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Herr Bengt Gustavsson
trodde att det nya planeringssystemet
skulle ge möjligheter till bättre parlamentariskt
inflytande, och det är möjligt
att det är riktigt. Det har i några
sammanhang sagts att det skulle vara
på det sättet. Bakgrunden skulle vara
att systemet renodlar problematiken
och tränger djupare in. Det skulle därigenom
bli bättre översikt jämfört med
de tidigare systemen. Detta ger möjligheter
för dem som sysslar med försvarspolitik
att veta mera om vad det egentligen
är som man beslutar och att nå
större handlingsfrihet etc.

Jag tror att hela tanken bakom systemet
är att det skall bli bättre möjligheter
för beslutsfattarna att veta vad
man gör. Men problemet är vem som
blir ”man” i det sammanhanget. Herrarna
bakom den vita skriften hade
som ett av sina argument, att de parlamentariska
försvarsöverenskommelserna
var ett kraftigt avsteg från normal
förvaltningspraxis. Här hade en
utredning realiter beslutat saker och
ting, och departementet fick då stå som
åskådare. Departementet vill dock inte
vara åskådare utan vill besluta. Det
skall inte andra göra. ”Andra” blir då
antingen försvarsutredare eller riksdag.
Om det nya planeringssystemet skall
utgå från departementet och departementet
skall fatta besluten på den större
mängd av information som kommer,
blir naturligtvis möjligheterna för andra,
närmast parlamentariker, att påverka
besluten mindre.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

Även om de tidigare försvarsutredningarna
hade trubbigare instrument
till sitt förfogande var det ändå de som
förfogade över instrumenten. Det fanns
ett slags motsvarighet till miljöplanerna
i de strategiska studier som gjordes
på uppdrag av 1965 års försvarsutredning
— det var väl den gången en
röd och en halvgrön bok — och man
gjorde ett försök att utifrån dessa studier
ge direktiv till ÖB. Det var alltså
samma form av direktiv som nu ges
helt departementalt. Jag hoppas och
tror att det nya systemet skall ge bättre
utrymme för vettiga beslut, men det
torde inte ge något sådant utrymme alls
för parlamentariker om dessa icke får
vara med vid besluten.

Då kan man fråga: Går inte detta att
reparera i efterhand? Riksdagen kan
väl i efterhand säga ifrån att den inte
vill gå på regeringens linje. Ja, men då
finns kruxet att man bygger på planer
som kräver mycket arbete och att det
inte finns någon möjlighet att koppla
tillbaka i systemet. Den som väljer ut
vad som kallas de dimensionerande angreppen
kan realiter säga att ett visst
angreppsfall inte är relevant längre.
Teoretiskt kan det råka vara just det
angreppsfall som främst låg bakom den
målsättning för försvaret som riksdagen
beslutat om.

Vill man vara stygg kan man säga att
vad regeringen beslöt när den fick miljöstudierna
var precis som herrn som
undrade om han skulle bygga ett hus
eller tälta eller hyra en lägenhet och
som bestämde sig för lägenheten men
sedan gick till så att säga familjen —
till försvarsutredarna — och frågade
om det skulle vara korkmatta eller någonting
annat på golvet.

Nu tror jag inte att det blir så, därför
att det i och för sig inte helt oväntade
är ju att när vi får reda på vilka
ekonomiska direktiv som Kungl. Maj :t
har gett så ligger de helt inom ramarna
som man talat om förut. Som ofta i politiska
sammanhang är realiteterna i
kanslihuset av den arten att de påver -

kar bedömningen av världssituationen
så att den blir sådan att den passar in
i de ekonomiska ramar som man har
bestämt för framtiden. Men systemet —
som det teoretiskt är tänkt — innebär
stora risker om de reella besluten icke
fattas i detta hus utan i kanslihuset.

Jag tror att herr Bengt Gustavsson
har rätt när han säger att systemet ger
möjligheter till bättre parlamentariskt
inflytande och att när systemet en gång
i framtiden fungerar så kan parlamentarikerna
— genom försvarsutredningar
eller genom en ny utskottsorganisation
— få vara med och ta del också av miljöstudierna
för att välja ut de s. k. dimensionerande
angreppen, alltså ge direktiv
för perspektivplanearbetet och
inte bara på ett sent stadium ha att välja
mellan några av kanslihuset uppställda
alternativ.

Beträffande frågan om studieförbunden
är väl bara att säga att alldeles oavsett
studieförbund eller inte så finns
inte mycket tillgängligt för en vanlig
medborgare. Allt detta som det har beslutats
om och som enligt utredarna
är avgörande på lång sikt har inte en
enda människa utanför kanslihus och
försvarsstab fått ta del av. Därför kan
jag inte kritisera det arbete som har
utförts; det är ju hemligt. Och det är
mycket svårt att hysa full tilltro till
ett system där avgörande val helt skett
bakom stängda dörrar.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Herr Bohman började
med att säga att mitt anförande gav näring
åt misstanken att andra omständigheter
än tidpunkten var avgörande i
denna fråga. Ja, jag uttalade ju en misstanke
av samma slag när det gäller
oppositionens talesmän och tankegångarna
bakom reservationen. Det är väl
inte mera att säga på den punkten än
att man får hoppas att herr Bohman
och jag inte hamnar i försvarsutredningen,
eftersom vi här tydligen uttalar
ömsesidiga misstankar.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning

Det iir klart att hänvisningen till studieförbund
var en förenkling. Det var
egentligen bara ett lättsamt försök att
använda bildspråk. Skall man se mer
seriöst på studiefrågan är jag helt övertygad
om att alla riksdagsmän som är
intresserade av försvarsfrågan har samma
möjligheter som det socialdemokratiska
partiet, vilket har en studiegrupp
i gång, att få tillgång till allt öppet material.
Något annat har inte vi tillgång
till heller. Jag är övertygad om att departementet
lika väl som staber och
andra delar av samhällsapparaten står
till förfogande med det material som
den intresserade kan behöva.

Visst har ÖB uttalat sig om att planeringsnivån,
som den nu är utdragen,
kan innebära en urholkning av försvarseffekten.
Men om jag uppfattat det
hela rätt har också ÖB i egen hög person
uttalat att han biträder tanken på
den arbetsrytm som föreslagits av regeringen
när det gäller försvarsutredande.

I sitt senaste inlägg var herr Lindblad
mycket hoppfull beträffande det
nya planeringssystemet. Han sade att
han visst tror att det ger utrymme för
vettiga beslut. Det får man verkligen
hoppas eftersom detta är syftet med
det hela. Då är rättvisa skipad i ganska
hög grad.

Herr Lindblad sade också att de reella
besluten skall fattas i detta hus. Ja,
de som har säte och stämma i detta
hus har ansett att de inte genom den
tidigare formen av försvarsutredande
liaft tillräckliga möjligheter därvidlag.
Det har väl bidragit till att vägleda förberedelserna
i den riktning som nu anvisats.

Jag vill avsluta mitt inlägg med att
säga att jag ingalunda tror att det är
de slutliga och evigt bestående orden
som har yttrats genom att man kommit
in på denna planeringsgång. Men det är
ett försök till seriösa försvarsförberedelser
och ett försök att möjliggöra en
bred försvarsdebatt, vilket inte uteslu -

ter att den kan utmynna i enighet. Vi
får väl vänta och se.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra en
mycket kort kommentar till debatten.
Herr Lindblad har på ett utmärkt sätt
skildrat vår uppfattning i denna fråga,
men jag vill något kommentera främst
herr Bengt Gustavssons inlägg.

Den avgörande frågan för oss måste
vara: Hur skall man ordna nästa försvarsutredning
och när skall den tillsättas
så att politikerna, folkets representanter,
får de bästa möjligheterna
att göra ett effektivt arbete? Detta, herr
Gustavsson, måste ju på den punkt vi
här diskuterar vara det helt avgörande.

Jag fick verkligen av herr Gustavssons
första inlägg precis samma intryck
som herr Bohman, nämligen att man
inte kan befria sig från misstanken att
socialdemokraterna ändå nu tänker sig
att litet halvhjärtat gå med i en kommitté
där de politiska partierna är representerade.
Ingen kan ju bestrida att
man med det stora material som står
till förfogande hade anledning att verkligen
tillsätta kommittén nu. Herr Gustavsson
har inte bestritt — och det
skulle han inte heller kunna — att det
redan finns material. Han har bara det
försvaret att om man tillsätter utredningen
i höst och kräver att den skall
arbeta snabbt, så går det nog bra ändå.
Herr Gustavsson har alltså lovat — tydligen
på sitt partis vägnar — att den
eller de som sätts in i nästa försvarsutredning
från hans parti egentligen inte
skall göra någonting annat utan skall
stå till förfogande oavbrutet under dessa
månader.

Ingen tror väl ändå riktigt att det
kommer att bli så. Då återstår den fråga
som vi nog fått åtskilliga anledningar
att fundera över: Är det inte så att
socialdemokraterna känner ett uppenbart
minskat behov av att komma över -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. lokalhållningen för de allmänna underrätterna

ens om det svenska försvarets utformning
för framtiden? Det är mycket allvarligt
om denna misstro skulle finnas,
ty det leder till att försvarsfrågan finns
där som ett latent orosmoment. Yi har
verkligen inte haft någon glädje av de
perioder då det rått delade meningar.
Däremot har det varit värdefullt när vi
inför utlandet kunnat visa på att vi varit
överens om både utrikespolitik och
försvarspolitik.

När vi nu från tre partier har framfört
dessa önskemål vore det naturligt
att man tillsatte denna utredning, om socialdemokraterna
verkligen ville motverka
intrycket att de inte är så intresserade.
Jag kan inte föreställa mig, herr
Gustavsson, att detta har blivit en så
stor prestigefråga för den nuvarande
försvarsministern, för herr Gustavsson
eller för andra av era vänner att det
skulle hindra tillsättandet. Vill ni verkligen
ha en god utgångspunkt för att
komma överens, vore det rimliga att
vi fick utredningen nu. Skall vi alltså
fatta herr Gustavssons besked så att den
socialdemokratiska regering som nu sitter
inte vill det? Man vill inte göra denna
gest till oppositionspartierna, utan
de får finna sig i att vad man tycker är
den lämpliga tidpunkten inom ett parti
skall vara det avgörande. I så fall, herr
talman, är det en dålig utgångspunkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bohman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en

omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bohman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 63.

Ang. lokalhållningen för de allmänna
underrätterna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående lokalhållningen
för de allmänna underrätterna jämte
motioner.

I propositionen nr 1, bilaga 4, punkten
D 5, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att besluta, att staten skulle
övertaga lokalhållningen för de allmänna
underrätterna den 1 januari 1971.

I de likalydande motionerna I: 643,
av herr Alexanderson m. fl., och II: 747,
av herr Eriksson i Arvika m. fl., hade
anhållits, att riksdagen måtte uttala, att
nuvarande ordning för tillhandahållande
av lokaler för underrätterna borde
bibehållas.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. lokalhållningen för de allmänna underrätterna

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 643 och II: 747 besluta, att
staten skulle övertaga lokalhållningen
för de allmänna underrätterna den 1
januari 1971.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Virgin (m), Per
Jacobsson (fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp), Kaijser (m), Lindblad (fp), Olle
Eriksson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp) och
Nordstrandh (m), fröken Ljungberg
(m) samt herrar Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep) och
Mundebo (fp).

Herr ALEX ANDERSON (fp):

Herr talman! Det beslut som riksdagen
här föreslås fatta om att statsverket
skall överta tingshusbyggnadsskyldigheten
från de nuvarande kommunala
huvudmännen är av betydande ekonomisk
räckvidd för statsverket. Några
ekonomiska kalkyler har dock inte redovisats
för riksdagen och inte heller
de former och villkor som avses bli
tillämpade. Jag har därför i en motion
framhållit angelägenheten av att hela
frågan prövas i ett sammanhang. I motionen
yrkades med den motiveringen
avslag på förslaget. Men frågan har nu
tidsmässigt kommit i ett annat läge, eftersom
propositionen om villkor och
anslag för det föreslagna övertagandet
är att vänta om ett par veckor. Lagrådet
kommer att granska lagförslaget redan
nästa vecka, och lagrådsremissen
är sålunda då offentlig. Ett mer adekvat
yrkande är i detta läge återremiss
till utskottet, vilket skulle få till följd
att hela komplexet kommer att behandlas
i ett sammanhang.

I sakfrågan vill jag här bara framföra
att om jag inte är fel underrättad, skulle
bedömningen i finansdepartementet
ha varit den att man varit beredd att
framlägga förslaget endast under den

förutsättningen att staten utan ersättning
övertar de befintliga kommunala
tillgångarna. Det är sådana tillgångar
som är uppbyggda med allmän kommunalskatt.
På en del platser finns stora
behållningar, och på andra håll finns
i varje fall reala tillgångar. Det är den
förutsättningen som ett stort antal ledamöter
i statsutskottet inte velat binda
sig för, och det är därför desto angelägnare
att frågan inte delas upp på
beslut etappvis.

Något skäl för snabbt principbeslut
har inte anförts. Jag kan inte förstå
annat än att skälet ligger i att man helst
inte vill ha alla argument till hands
samtidigt vid avgörande av denna fråga.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka att kammaren återremitterar ärendet
till statsutskottet för prövning i
samband med den väntade propositionen.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Här är statsutskottet
enigt. Det föreligger endast ett särskilt
yttrande. Jag kan inte se att det finns
någon anledning att remittera detta
ärende tillbaka till utskottet när enigheten
har varit så stor.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Enigheten har dock inte
sträckt sig så långt som till den principfråga
jag här nämnde. Där har det
tydligen varit rakt motsatta synpunkter
från de båda halvorna i utskottet, och
det finns nu möjlighet att inom mycket
kort tid pröva frågorna i ett sammanhang.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare därpå att ärendet skulle

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. traktorskatten

visas åter till utskottet; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. traktorskatten

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 6, med anledning av motioner
beträffande traktorskatten.

Till behandling hade bevillningsutskottet
förehaft

1) de likalydande motionerna 1:309,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 415, av
herr Eliasson i Moholm m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att
traktorer som användes enbart inom
jord- och skogsbruk samt fiske och
trädgårdsnäring ej skulle beskattas utan
kunna hänföras till en speciell skattefri
klass III; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 775,
av herr Carlsson, Eric, och herr Svanström,
samt II: 909, av herr Jonasson
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en kartläggning av
i vilken omfattning skattebelagda traktorer
icke utnyttjades för transporter
på allmän väg, en kartläggning som senare
kunde ligga till grund för en allmän
översyn av traktorbeskattningen
i enlighet med vad som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:309 och 11:415;
samt

2) motionerna I: 775 och II: 909.

Vid betänkandet fanns avgivet ett
särskilt yttrande av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Gösta Jacobsson (m),
Karl Pettersson (m), Magnusson i Borås
(m), Vigelsbo (ep), Larsson i Umeå
(fp) och Sundkvist (ep).

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Den 16 december i fjol
fattade vi här i kammaren beslut om
den traktorbeskattning som gäller från
årsskiftet. Omständigheterna var säregna
och beslutet fattades efter en kort
debatt utan votering. Jag tillåter mig att
i korthet erinra om omständigheterna.

Förra våren lade regeringen fram en
proposition om traktorbeskattningen.
Oppositionspartierna krävde ändringar
i förslaget, och dessa ändringar gick
bl. a. ut på skattefrihet för traktorer
som inte alls eller i endast ringa omfattning
används på allmän väg. Riksdagen
biföll propositionen på våren.
På hösten framlade regeringen, efter
framställningen från RLF, en ny proposition
med förslag till en väsentlig nedsättning
av den beskattning som riksdagen
beslutat på våren. Oppositionspartierna
föreslog inga ändringar i detta
förslag, eftersom det, som herr Gösta
Jacobsson uttryckte saken i kammardebatten,
var ett steg i rätt riktning
även om det inte helt uppfyllde de önskemål
oppositionen hade. Den nya propositionen
godtogs också av riksdagen
genom beslut den 16 december i fjol.

Vi hyser inom oppositionspartierna
fortfarande den åsikten att traktorer,
som inte alls eller endast i obetydlig
omfattning användes på allmän väg,
inte skall belastas med något vägkostnadsansvar
och därför inte heller skall
vara skattepliktiga. Med hänsyn till att
vi biträdde det beslut om traktorskatten
som fattades i kamrarna för knappt
tre månader sedan har vi inte velat
påyrka någon ändring av beskattningen
redan nu. Vi har emellertid genom ett
särskilt yttrande velat markera att vi
inte har övergivit vår ursprungliga
ståndpunkt och att vi anser oss vara
oförhindrade att återkomma i frågan
sedan vi fått närmare erfarenhet av hur
de beskattningsregler, som nyss har
trätt i kraft, tillämpas och verkar i
praktiken.

Herr talman! Jag har inget annat yr -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

kande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! I anslutning till det särskilda
yttrande som herr Tistad nu redogjort
för och som är fogat till utskottsutlåtandet,
vilket i sin tur bygger
på redovisade motioner, vill jag som en
av motionärerna understryka de synpunkter
som anförs i detta särskilda
yttrande.

Till innehållet har yttrandet påfallande
drag av reservation. Motionerna
1:309 och 11:415 upptar yrkande om
befrielse från fordonsskatt för traktorer
som användes enbart inom jord- och
skogsbruk samt fiske och trädgårdsnäring.
Nedsättningen av skattebeloppen,
som beslöts av fjolårets riksdag,
var naturligtvis en riktig åtgärd. Men
det är inte traktorskattens storlek som
är det avgörande i detta fall, utan
själva principen. Den är, menar vi,
fortfarande inte hållbar. Vi har en
vägtrafikbeskattning som inrymmer
principen om kostnadsansvarighet. Nu
har det tillkommit en schablonmässig
beskattning av vissa traktorer som i
ytterst ringa omfattning, ofta inte alls,
utnyttjar allmänna vägar. Schabloner
kan ju vara bra att ta till, men de får
inte ha rent horribla verkningar.

Att en till vägväsendet specialdestinerad
skatt skall utgå för en traktor som
inte i något fall används på allmän väg
är horribelt. Man kunde lika gärna ha
fordonsskatt på vilken stationär maskin
som helst. Den organisation, RLF, som
i en pressad formulering åberopas i
utskottsutlåtandet, hörde helt naturligt
till de remissinstanser som ställde sig
helt avvisande till traktorskattens införande,
d. v. s. skatt på rena jordbrukstraktorer.

Herr talman! Utan att framställa något
yrkande har jag i enlighet med de
väckta motionerna velat plädera för
införandet av en skattefri klass för
vissa traktorer, ett krav som kommer
att upprepas.

Ang. traktorskatten

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga om traktorskatten skall jag göra
ett par kommentarer till bevillningsutskottets
betänkande nr 6.

I motionerna 1:775 och 11:909 hemställes
om en kartläggning av i vilken
omfattning skattebelagda traktorer inte
utnyttjas för transporter på allmän väg,
en kartläggning som senare kan ligga
till grund för en allmän översyn av
den traktorbeskattning som 1969 års
riksdag fattade beslut om i två omgångar.

Enligt principerna för fordonsbeskattningen
skall skatt erläggas för motorfordon
som används vid transport
på allmänna vägar och gator. Därom
torde också allmän enighet råda. Vad
som emellertid ter sig stötande är att
skatt uttas för fordon som aldrig används
på allmän väg. Till den kategorin
måste räknas bl. a. jordbrukstraktorer
som används enbart för jordbrukets och
skogens räkning. Att sådana finns och
att även bevillningsutskottet är medvetet
om detta framgår av att man i utlåtandet
talar om traktorskatten som
en schablonavgift för alla traktorer, vilken
solidariskt skall erläggas. Det vore
värdefullt att få veta i vilken omfattning
dylika traktorer används och skatt
erlägges, detta för att få ett underlag
för större rättvisa i fråga om traktorskatten.

Inom jordbruket är det inte ovanligt
att man har flera traktorer på gårdarna.
Den av traktorerna som används
för körning på allmän väg har man utrustad
enligt vägtrafikförordningens bestämmelser,
under det att man använder
den andra traktorn för interna
transporter och arbeten, vid harvning
och plöjning etc. Den senare traktorn
är oftast av äldre modell. Det är därför
naturligt att man betraktar det som
märkligt att behöva betala skatt för en
traktor som inte används på allmän
väg.

Traktorskatten beslöts vid fjolårets
riksdag. De traktorägare som haft att

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. traktorskatten

erlägga skatt under februari månad i år
frågar sig naturligtvis om detta kan vara
rimligt och riktigt. Även med den
reducering som skedde i höstas har
man bland jordbrukarna upplevt det
som en orättfärdighet att man skall betala
skatt för en traktor, som aldrig använts
till det ändamål för vilket man
har att erlägga skatt.

I en tid då de fiskala skattemyndigheterna
talar om att ingen skall undandra
sig sina skyldigheter är det lika angeläget
att tillse att den enskilde ej heller
drabbas av obefogade, orättvisa skatter.
Vill man värna om respekten för lagar
och förordningar och förståelsen av
nödvändigheten att erlägga skatter, är
det angeläget att tillse att också traktorskatten
göres rättvis. Vi motionärer har
hemställt om en kartläggning av i vilken
omfattning skatt erlägges för traktorer,
som enligt en rimlig och rättvis
bedömning bör vara undantagna från
skatt. Det skall också sägas ut att den
kartläggning som vi syftar till i motionerna
kan utgöra underlag för en mera
ändamålsenlig och rättvis traktorbeskattning
än den vi nu har.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till motionerna I: 775
och II: 909.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr STADLING (s):

Herr talman! Sedan överläggningar
förts mellan jordbrukets organisationer
och finansministern i denna fråga, hade
man väl trott — åtminstone gjorde
jag det — att den skulle vara utagerad.
Vid dessa överläggningar var man överens,
och finansministern fick försäkringar
från jordbrukets representanter
att de ansåg traktorskatteförslaget acceptabelt.
Jag trodde också att oppositionen,
sedan frågan omprövats och
riksdagen fattat ett enhälligt beslut,
skulle respektera den träffade överenskommelsen
i sin helhet. Så tycks nu
inte bli fallet; vi får väl förvänta en
följetong de närmaste åren.

En kartläggning över användningsgraden,
som herr Eric Carlsson är inne
på, torde såvitt jag kan bedöma vara
mycket svår att få fram. Vi har ju, herr
Carlsson, dispensbestämmelser, som förtydligats
avseende traktorer som används
i områden med dåliga vägförbindelser,
alltså sådana traktorer som
motionärerna avser.

Utskottet har därför inte funnit skäl
att frångå sitt ställningstagande vid
höstriksdagen. Jag yrkar, herr talman,
bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Får jag bara till herr
Stadling uttrycka mig så, att jag hoppas
att kampen för rättvisa icke skall
vara utagerad. Denna beskattning —
även om riksdagen fattat ett enhälligt
beslut i andra omgången — är icke
rättvis.

Herr STADLING (s):

Herr talman! Ja, herr Eric Carlsson,
traktorbeskattningen sker ju schablonmässigt,
och utskottet har ansett att det
är bättre att kollektivt betala en relativt
låg skatt och därmed ge alla jordbrukstraktorer
tillträde till allmän väg än att
ha en differentierad skatt, som medger
undantag för vissa traktorer, med de
kontrollsvårigheter som detta skulle innebära.
Detta är anledningen till att utskottet
gått på denna linje.

Efter härmed slutad överläggning
yttrade herr förste vice talmannen, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 775 och II: 909; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 7, med
anledning av motioner angående restitution
av arvsskatt för dödsbo med
skogskontotillgång, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om 1970 års fastighetstaxering m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 8, med anledning av motioner
om 1970 års fastighetstaxering
in. m.

Till behandling hade bevillningsutskottet
förehaft

1) de likalydande motionerna I: 150,
av herr Larsson, Thorsten, samt II: 172,
av herr Hansson i Skegrie och herr Josef
son i Arrie, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning och förslag till ändrade
bestämmelser beträffande taxering
av fastighet så att egentliga jordbruksfastigheter
kunde åsättas taxeringsvärde
med hänsyn enbart till fastighetens
värde från jordbrukssynpunkt i enlighet
med vad som anförts i motionerna;

2) de likalydande motionerna I: 310,
av herr Nilsson, Yngve, m. fl., och II:
335, av herr Hedin m. fl., varit yrkats,

dels att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skulle anhålla om utredning och förslag
till ändrade bestämmelser i kommunalskattelagen
beträffande taxeringen
av jordbruksfastighet, innebärande
att sådana fastigheter åsattes taxeringsvärde
hänförligt till fastighetens avkastningsvärde
som jordbruksfastighet,

dels att riksdagen skulle besluta att
för 1970 års taxering skulle införas en
supplementärregel av innebörd, att, i det

Om 1970 åra fastighetstaxering m. m.
fall det åsatta taxeringsvärdet stode i
uppenbart missförhållande till avkastningsvärdet,
ägaren kunde påkalla därav
betingad justering av taxeringsvärdet,

dels ock att sistnämnda yrkande med
hänsyn till 1970 års allmänna fastighetstaxering
av riksdagen skulle behandlas
skyndsamt;

3) de likalydande motionerna I: 769,
av herr Andersson, Ingvar, och herr
Svenungsson, samt 11:923, av herr Oskarson
och herr Nilsson i Bästekille,
vari föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att de vid 1970 års fastighetstaxering
framkomna taxeringsvärdena å
jordbruksfastighet icke skulle träda i
kraft förrän vid taxeringen för inkomståret
1971;

4) de likalydande motionerna I: 780,
av herr Jacobsson, Gösta, in. fl., och
11:916, av herr Magnusson i Borås
m. fl., vari hemställts, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte anhålla

dels om översyn av schablonreglerna
för inkomstberäkningen vid taxering av
villafastigheter,

dels ock om utredning av frågan om
ändrade bestämmelser för den allmänna
fastighetstaxeringen i fråga om dylika
fastigheter; ävensom

5) motionen I: 783, av herr Kristiansson,
Axel, vari yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära
ändring av principerna för värdering
av jordbruksfastighet, när fråga vore
om beskattning, i enlighet med i motionen
angivna riktlinjer.

Motionerna I: 780 och II: 916 hade i
detta betänkande behandlats endast såvitt
avsåge ändrade bestämmelser för
fastighetstaxeringen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:150 och 11:172;

2) motionerna 1:310 och 11:335;

3) motionerna 1:769 och 11:923;

4) motionerna 1:780 och 11:916, i

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om 1970 års fastighetstaxering m. m.
vad de behandlats i detta betänkande;
samt

5) motionen 1:783.

Reservationer hade anförts

A) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Levin (fp), Gösta
Jacobsson (m), Magnusson i Borås
(m), Vigelsbo (ep), Ahlmark (fp) och
Josefson i Arrie (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet

I) under punkterna 1, 2 och 5 bort
hemställa, att riksdagen med anledning
av motionerna I: 150 och II: 172, I: 310
och II: 335 samt motionen I: 783 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära utredning
angående de bestämmelser som
reglerade fastighetstaxering av jordbruksfastigheter; II)

under punkten 2 bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 310 och II: 335, i vad de innefattade
yrkande om en särskild supplementärregel
att gälla vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering, måtte antaga i reservationen
infört förslag till lag med
särskilda bestämmelser om nedsättning
av värdet på jordbruksfastighet vid
1970 års allmänna fastighetstaxering;

B) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Levin (fp), Gösta
Jacobsson (m), Magnusson i Borås
(m), Vigelsbo (ep), Ahlmark (fp) och
Josefson i Arrie (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 4 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:780 och 11:916, i vad de behandlats
i detta betänkande, i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en översyn av
de fastighetstaxeringsregler som gällde
för en- och tvåfamiljsfastigheter.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Bakgrunden till de i
bevillningsutskottets betänkande nr 8
behandlade motionerna är 1970 års all -

männa fastighetstaxering, som har vållat
ganska mycken oro ute i landet.

Taxeringen har lett till väsentligt höjda
taxeringsvärden i fråga om såväl
jordbruks- som villafastigheter. Värderingen
har varierat mellan olika delar
av landet. I Malmöhus län har höjningarna
av taxeringsvärdena på jordbruksfastigheter
varit 50—70 procent; det
gäller för den delen jordbruk där ägaren
har fyra å fem fot mylla under fotsulorna
när han står på den skånska
jorden.

Men värdena står inte i proportion
till avkastningen. Systemet har visat en
samhällstillvänd — för att använda modern
vokabulär — generositet när det
gäller att fastställa höga taxeringsvärden,
men den har inte motsvarats av
liknande generositet beträffande jordbrukets
förmåner i jordbruksavtalet.
Därför har taxeringsvärdena ofta kommit
att ekonomiskt hänga i luften. Hela
ekonomin har blivit haltande och oron
har vuxit, inte minst med tanke på arvsoch
förmögenhetsbeskattningen.

Reglerna för fastighetstaxeringen
återfinns i 9 § kommunalskattelagen,
där det föreskrives att taxeringsvärdet
i allmänhet skall åsättas till det belopp
som utgör taxeringsenhetens värde efter
ortens pris. Detta kallas det allmänna
saluvärdet. Därmed förstås det belopp,
som en förståndig köpare kan antas
vilja betala. Det är det normala
värdet i handel och vandel som avses.
Vid sidan av faktiskt betalda köpeskillingar,
vilkas betydelse såsom uppskattningsgrund
inte får underskattas, måste
enligt anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen
vid taxeringen också beaktas
andra förhållanden som kan tjäna
till ledning vid bedömande av det
allmänna saluvärdet, såsom fastighetens
avkastning in. m. Så låter det, men detta
senare står på en ganska undanskymd
plats i anvisningarna, medan
reglerna om det allmänna saluvärdet
står på en central plats i själva lagtexten.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Till yttermera visso stryks det emellertid
under i anvisningarna: ”Vid värdesättningen
måste alltid fasthållas att
oavsett vilken metod som använts för
denna det alltid är det allmänna saluvärdet,
som skall vara avgörande för
taxeringen.”

1970 års allmänna fastighetstaxering
liar ägt rum efter mycket omfattande
förberedelser och efter noggranna anvisningar
från riksskattenämnden som
för att utröna det allmänna saluvärdet
kunnat åberopa ett mycket omfattande
statistiskt material över faktiskt betalade
köpeskillingar i olika delar av landet
— praktiskt taget varje försäljning
har kommit med i statistiken. Jag tror
att vi aldrig tidigare haft någon så effektiv
fastighetstaxering. En påtaglig
centraldirigering har ägt rum i syfte
att säkerställa likformigheten vid taxeringen.
Utrymmet för individuell taxering
har varit begränsat. Rekommendationer
har bl. a. utfärdats av innebörd
att taxeringsvärdena i genomsnitt
skall sättas till 75 procent av det allmänna
saluvärdet. Men trots aktiviteten
uppifrån har 1970 års allmänna fastighetstaxering
vållat mera rabalder och
kommer att vålla ännu mera rabalder
i fortsättningen än någon annan liknande
taxering. Att så är fallet är beroende
på att densamma för jordbruksfastighet
ägt rum under de exceptionella
förhållanden som rådde år 1968.
Det var ett toppår när det gällde egendomspriserna.
Det var en kedjereaktion
som följde på de omfattande markköp
som städer och andra tätorter gjorde
för bebyggelseändamål. Stora pengar
blev därvid lösa och flöt in, och de
investerades i andra jordbruk och användes
för sekundära köp. Därmed
drevs priserna i höjden. Det hela verkade
alltså som ringar på vattnet. Påtagliga
överpriser betalades inte sällan.

Dessa priser avspeglar sig sedan över
hela linjen uti höjda taxeringsvärden
för alla andra fastigheter, och då givetvis
också för fastigheter som över huvud
taget inte varit i marknaden och

Om 1970 års fastighetstaxerinR m. m.
vilkas ägare ingenting hellre önskade
än att sitta kvar och att bruka sin jord
i lugn och ro. Denna statistik över köpeskillingar
har kommit att spela en
alltför dominerande roll.

Reservanterna har ansett att inte endast
saluvärdet utan likvärdigt med
detta även avkastningen borde vid kommande
fastighetstaxering tjäna som
norm vid taxeringsvärdets fastställande.
Vi begär utredning härom. Men vi
har också funnit att det är nödvändigt
att omedelbart tillföra lagstiftningen något
remedium, något korrektiv till justering
av de nu åsatta synnerligen höga
taxeringsvärdena vid årets taxering. I
detta syfte har vi föreslagit en ny lagbestämmelse
av innebörd att om jordägaren
visar att det åsatta taxeringsvärdet
står i uppenbart missförhållande till
avkastningsvärdet skall han äga påkalla
justering. Vi har en liten bottenregel
för detta, men jag skall inte gå
närmare in därpå. Vi reservanter tycker
nog att den föreslagna bestämmelsen
verkar vettig och förnuftig. Detta
gäller alltså jordbruksfastigheterna.

Även i fråga om en- och tvåfamiljsfastigheterna,
villafastigheterna, har taxeringen
slagit mycket illa ut. Också för
dessa fastigheter var 1968 ett exceptionellt
år med stor efterfrågan på villafastigheter
och höga priser. Hyresregleringen
beträffande flerfamiljshus och
den allmänna bostadsbristen ledde till
ett tillfälligt högt prisläge, särskilt i
storstadsregionerna. Högst har det tydligen
blivit i Göteborgstrakten. Efterfrågan
på bostäder bubblade upp på
villaområdet, och där drevs köpeskillingarna
i höjden på ett sätt som inte
stod i överensstämmelse med en mera
långsiktig marknadsutveckling. Det har
även visat sig att priserna har gått något
tillbaka efteråt under 1969 och
kanske även under detta år. Trots detta
har 1968 års priser av praktiska skäl
fått bli avgörande för taxeringsvärdena.
Verkningarna av höjningarna framträder
genom den s. k. villaschablonen direkt
i inkomstberäkningen, men det är

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om 1970 års fastighetstaxering m. m.
merendels rent fiktiva inkomsthöjningar
— höjningar på papperet — som beskattas.
Finansministern har inte kunnat
undgå att ta intryck härav och har
därför föreslagit vissa modifikationer.
Men dessa modifikationer räcker enligt
vår mening inte, och vi kommer att motionsvägen
föreslå kompletteringar.

Även när det gäller villorna menar
reservanterna, att det allmänna saluvärdet
inte borde få vara ensamt avgörande
för taxeringsvärdet. Också en
sådan faktor som boendevärdet borde
tillåtas få betydelse. Boendevärdet spelade
sin praktiska roll före 1952, då
schablonen infördes. I syfte att hänsyn
skall jämväl tagas till detta värde har
vi påyrkat en översyn av reglerna för
fastighetstaxeringen av villor. -—■ Det
är något fel i systemet eftersom varje
gång en allmän fastighetstaxering ägt
rum nya skatteregler måste beslutas för
att inte taxeringen skall leda till skattemässigt
oskäliga verkningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna A och B av herr
Tistad m. fl.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Den nu avslutade fastighetstaxeringen
har väckt en betydlig
irritation runt om i vårt land. Att fastställa
taxeringsvärdena på fastigheter
har kanske alltid utgjort ett bekymmer
och haft sina problem. Men i år har det
blivit ganska uppenbart att vissa tidigare
tillämpade regler är förlegade och
otidsenliga.

Ett taxeringsvärde måste vara ett någorlunda
riktigt uttryck för värdet av
fastigheten inom dess användningsområde,
för det ändamål vartill fastigheten
alltså skall tjäna. Därom kan vi väl
vara rätt överens. Den lag som nu tilllämpas
härstammar från 1928, och både
då och under tiden fram till 1960-talet har det väl funnits en viss stabilitet
i prissättningen av exempelvis jordbruksfastigheter.
När ett jordbruk under
denna tid köptes var ändamålet

nästan alltid att driva det såsom jordbruk.
Dess saluvärde berodde av dess
avkastningsvärde. Under senare år och
efter förändringen av jordförvärvslagen
i riktning mot att den gav en större
frihet till förvärv -— något som numera
i viss mån kan karaktäriseras såsom
förvärv i kapitalplaceringssyfte — har
bilden förändrats på så sätt att många
köper en jordbruksfastighet utan att ha
för avsikt att försörja sig av jordbrukets
avkastning i produkthänseende.
Bilden har alltså förändrats, vilket inflationen
givetvis bidragit till. Penningvärdeförsämringen
har verkat i
starkt pådrivande riktning.

Av det pris som i våra dagar betalas
för ett jordbruk utgörs en stor del av ett
inflationistiskt förväntningsvärde. I
områden med starkt expanderande tätorter
tillkommer ett annat moment. Som
jag tidigare har betonat, betalar köparna
— t. ex. kommuner — många
gånger ett för högt pris. Härigenom
förfogar sedan säljaren över en mycket
stor köpkraft, när han skall förvärva
ett nytt jordbruk. Herr Jacobsson tecknade
den bilden att prisstegringen sprider
sig som ringar på vattnet, och jag
tycker att den beskrivningen är alldeles
riktig, så som förhållandena har utvecklat
sig på fastighetsmarknaden under
senare år.

Fastighetspriserna är här alltså inte
utslag av en förståndig bedömning av
avkastningen och en beräkning av fastighetens
jordbruksproduktion, och detta
ställer till mycket bekymmer i dagens
läge. Jag har ingenting emot —
och det har inte heller motionen som jag
närmast gör mig till talesman för — att
man vid fastighetstaxeringarna tar
eventuellt tomtmarksvärde med i beräkningen
för de fastigheter som av någon
anledning kan antagas ha ett sådant,
men har fastigheten för den överskådliga
perioden inget sådant värde
och skall fastigheten användas som jordbruksfastighet
så skall den också taxeras
som sådan.

På grund av de här nämnda motiven

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

liar det i mitt län skett en jordvärdestegring
som inte alls motsvarar en förståndig
bedömning av produktionsvärdet.
Detta bär till följd av förlegade
principer givit utslag i en taxeringsvärdestegring
som närmar sig tomtprissättning
även för sådana jordbruk
vilka under överskådlig tid inte kommer
att användas för annat än jordbruksdrift.
Skall man nu ta konsekvenserna
av denna jordprisförhöjning även
i produktionshänseende? Jag tycker att
det är en fråga som vi bör ställa oss.
Vad säger livsmedelskonsumenterna om
detta? Det tycks som om de offentliga
organens ena hand inte vet vad den
andra gör.

Höga taxeringsvärden har stor betydelse
även för en annan kategori jordbrukare
än de ägande. Tyvärr har särskilt
den publika arrendesättningen
haft till vana — eller ovana, vilket man
vill — att snegla på en arrendeschablon
av exempelvis 5 å 6 procent på
taxeringsvärdet. En del arrendatorer
skulle alltså plötsligen få vidkännas en
konsekvensstegring, om man följer taxeringsvärdena,
vilka ju har ökat med
50 å 60 procent, i vissa fall ännu mer.
Den arrendeavgäld som man får fram
på det sättet faller på sin egen orimlighet.

Jag har velat påvisa, herr talman, att
det finns olika aspekter på den här frågeställningen.
Höjda taxeringsvärden
får inte bara konsekvenser för beskattningen.
Men naturligtvis kan även skattekonsekvenserna
vara besvärande för
dem som drabbas, och jag kan inte inse
att det är så särskilt befrämjande att
bli högt uppskattad över en enda natt,
som somliga uttrycker det. Man får ju
inte en krona mer för de produkter som
fastigheten avkastar.

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! I förevarande betänkande
upptas till behandling några motioner
som kritiserar de principer som
ligger till grund för fastighetstaxeringen.
När resultaten av taxeringen av

Om 1970 års fastighetstaxering m. m.
jordbruk nu föreligger preliminärt visar
det sig också att höjningarna för
de olika värdegrupperna är betydande
i de olika länen. Jag skall endast anföra
några exempel.

Den genomsnittliga höjningen ligger
för de olika värdegrupperna inom Kristianstads
län vid ungefär 40 procent,
i Malmöhus län vid cirka 58 procent,
i Skaraborgs län vid 53 procent och
i Västmanlands län vid 43 procent.

Det må, herr talman, räcka med dessa
exempel. De är ganska belysande för
i varje fall Sveriges södra delar.

Varför skall taxeringsvärdena behöva
trissas upp på detta sätt? Det kan i
varje fall inte vara avkastningen som
har legat till grund. Den har under de
senare åren försämrats dels på grund
av sjunkande produktpriser, dels på
grund av de ökade kostnader som har
inträffat, all rationalisering till trots.

Nej, till grund för taxeringen ligger
— som herr Gösta Jacobsson tidigare
nämnde — 9 § kommunalskattelagen
där huvudregeln säger att det är det
allmänna saluvärdet som skall ligga till
grund för fastighetstaxeringen. Härtill
kommer också de centrala anvisningar
och rekommendationer som utfärdas av
riksskattenämnden. Avkastningsvärdet,
som bl. a. åberopats av bevillningsutskottets
majoritet, har icke vad jag vet
diskuterats vid riksskattenämndens
Stockholmsmöte år 1969. Där beslöt man
endast att utgå från de försäljningsvärden
som rådde under år 1968 och bestämde
att dessa vid taxeringen skulle
slå igenom med mellan 75 och 80 procent
av värdet för att sedan genom
tabeller och anvisningar slå igenom i
jordbrukets fastighetstaxering i sin helhet.

Detta kan naturligtvis inte vara rimligt,
åtminstone som jag ser det, och
har också lett till mycket höga värden
i stora delar av vårt land och till ökad
skattebelastning för jordbruket, både
då det gäller den årliga förmögenhetsskatten
och sedermera arvsbeskattningen.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om 1970 års fastighetstaxering m. m.

Med ledning av statistiska centralbyråns
deklarationsunderlag har gjorts en
del beräkningar över nu utgående kapitalskatter,
bl. a. på gårdar i Götalands
södra delar. Vidare har samma skatter
framräknats efter en höjning av taxeringsvärdet
med 55 procent och med
oförändrade skatteskalor. Det visar sig
då att gruppen 20—30 hektar, som inte
är några stora egendomar, får vidkännas
en kraftig skattehöjning på grund
av höjda taxeringsvärden. Dessa små
enheter får en tredubbling av förmögenhetsskatten
och en fördubbling av
arvsskatten. På gårdar i gruppen 50—
100 hektar blir det en fördubbling av
förmögenhetsskatten och en tredubbling
av arvsskatten. Rent katastrofalt
skulle jag vilja säga att det kommer att
bli för gårdar som är över 100 hektar.
Här stiger den årliga förmögenhetsskatten
med 15 000 kronor, och den latenta
skatteskulden kommer att ligga vid omkring
300 000 kronor. Här har då räknats
med familjer som har två barn
och där det finns giftorättsgods.

Hur det kommer att gå om de aviserade
nya kapitalskatterna skall genomföras
återstår att se. Jag vill ändå konstatera
det ohållbara i situationen och
understryka att jordbrukets tillgångar i
stort sett inte ligger i pengar utan i
åker, skog och inventarier av olika slag.

Kapitalskatten skall alltså betalas av
den avkastning som dessa tillgångar
kan ge. Skatten skall således utgå årligen
och betalas delvis — eller mestadels
— av redan beskattade pengar. Hela
jordbrukets ekonomi kommer på detta
sätt menligt att påverkas av de nya
taxeringsvärdena. Därför är det hög tid
att vi får en ändring till stånd när det
gäller grunderna för fastighetstaxeringen.
Vi har i reservation A anhållit om
att få en prövning till stånd i god tid
före nästa fastighetstaxering.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
som är fogade till betänkandet.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Egentligen skulle det ha
varit mycket intressant om vi hade fått
föra denna debatt i nästa vecka i stället
för nu. Då hade vi haft besked från
finansministern om hur han tänkt sig
ordningen beträffande kapitalskatten. I
de informationer som han gett oss
droppvis under de senaste två månaderna
har han sagt att hans stora huvudvärk
varit hur han skulle klara just
denna fråga. Han har sagt att han förstår
att det kapital som så att säga är
ett arbetsredskap borde beskattas på ett
annat sätt än kapital i egentlig mening.
Jag tror att i varje fall jordbrukarna
väntar med mycket stor spänning
på hur han skall klara den problematiken.

Jag har gått upp i denna debatt med
anledning av att jag har väckt en motion,
i vilken jag försökt anvisa en väg
att lösa dessa problem. Det har sagts av
de föregående talarna att de motioner
som behandlats sammantagna angriper
principerna för fastighetstaxeringen.
Det är inte helt riktigt beträffande min
motion. Jag har nämligen inte angripit
principerna. Jag ifrågasätter faktiskt
om man inte måste ha enhetliga, genomgående
och lika principer beträffande
all fastighetstaxering — alltså såväl
annan fastighet som jordbruksfastighet
— och om man inte får försöka
finna andra lösningar för att klara taxeringsvärdenas
återverkan vad gäller
jordbrukets beskattning. Jag har anvisat
en lösning, som skulle innebära att
man, just för att nå det mål som finansminister
Sträng har satt upp, skulle ge
de verkliga jordbrukarna rätt till en
nedskrivning av fastighetsvärdena när
det gäller deklaration till förmögenhetsskatt.
Det väsentliga är inte huruvida
taxeringsvärdena är låga eller inte, utan
det väsentliga är deras inverkan på beskattningen
av de aktiva jordbrukarna.
Det skulle kunna vara en framkomlig
väg — dock under en förutsättning,
nämligen att man starkt avgränsar denna
rätt till de verkligt aktiva jordbru -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

liarna, de som driver jordbruket i egen
regi och liar det som huvudsaklig näring.
Ett annat krav borde vara att vederbörande
skulle vara mantalsskriven
på fastigheten.

Herr talman! Jag vill starkt betona
att jag tror att jordbruket har en speciell
situation. Vi är inte ute efter några
förmånsställningar, men det är en
annorlunda situation som konstituerar
jordbruksfastigheternas saluvärde än
beträffande övriga fastigheter. Såsom
tidigare talare anfört är det nämligen
ingalunda jordbrukets avkastning eller
bärighet enbart som ger utslag när det
gäller försäljningssummorna över landet
utan ofta tomtvärde och dess influens
liksom andra utanför jordbruket
liggande användningsområden som spelar
in i dessa sammanhang.

Den som vill köpa jordbruk måste ju
också så att säga konkurrera inom en
given och allt trängre marknad. Då det
gäller andra fastigheter finns ju alternativet
att bygga nytt. Det finns inte
något sådant alternativ då det gäller
jordbruk.

Jag skulle också tro att det framöver
blir nödvändigt att göra någonting av
den anledningen att vi för några år sedan
släppte alla de spärrar som fanns
och som reglerade rätten att köpa jord.
Jag tänker på jordförvärvslagen, som
riksdagen tog bort för några år sedan.
Den var dock i någon mån en hämmande
faktor mot jordvärdestegring. Självfallet
kan man inte efter den korta tid
som gått sedan vi tog bort jordförvärvslagen
konstatera hur mycket dess borttagande
har inverkat. Men jag skulle
inte hålla för uteslutet att det har haft
en prishöjande verkan. Jag är rätt övertygad
om att det kommer att få en sådan
verkan i ännu högre grad framöver.

Herr talman! Jag vill med dessa motiveringar
yrka bifall till den vid
utskottsbetänkande! fogade reservationen
A.

Om 1970 års fastighetstaxering m. m.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Låt mig börja med att
instämma i ett av herr Axel Kristianssons
uttalanden, nämligen att det nog
är ganska besvärligt att ha olika grunder
för fastställande av värden på jordbruksfastigheter
och andra fastigheter
och att man måste ha enhetlighet för att
verkligen få fram värdena.

På vilket sätt åsätter man då värden
på olika slag av fastigheter? Vi har fått
höra här i dag av tidigare talare att det
värde som skall åsättas en fastighet är
i princip vad en förståndig köpare är
villig att ge för fastigheten. Herr Thorsten
Larssons nya begrepp om en förståndig
köpare finns mig veterligt inte
inskrivet någonstans. Han talar om en
förståndig avkastningsbedömning, ett
helt nytt begrepp som torde bli svårt
att tillämpa.

Vad en förståndig köpare är villig
att ge är alltså grundprincipen. Här
finns undantag i dag för t. ex. växande
skog och skogsmark, eftersom man betraktar
det så att där är det mer fråga
om lagerhållning. Den växande skogen
beskattas ju på ett helt annat sätt när
den avverkas än vanliga fastigheter när
de avyttras. Det används en annan
grund när det gäller hyreshus, även om
så inte skall ske, därför att det är omöjligt
att få fram en försäljningsstatistik
över hyreshusen. Även för hyreshus rättar
man sig i någon mån efter avkastningsvärdet.
Men annars använder man
som måttstock vad en förståndig köpare
är villig att ge. Man måste sätta
ett pris på en fastighet, och vilket pris
skall man sätta om inte det saluvärde
som egentligen gäller?

Har man då gjort som man gör numera
och tagit till en så pass hygglig
marginal att man bara sätter värdet till
75 procent av ett genomsnittsvärde de
senare åren — den här gången 1968 års
värde -— har man ändå fått en garanti
för att värdena inte skall bli för höga.
Men inte heller denna grundprincip om
75 procent följs slaviskt. Man gör upp

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om 1970 års fastighetstaxering m. m.
en serie hjiilptabeller som man sedan
använder. Man tar hänsyn till olika
arealpriser alltefter jordarnas beskaffenhet,
husens beskaffenhet och mycket
annat, och så småningom kommer
man fram till det värde som skall åsättas
fastigheten. Jag vågar nog påstå att
man inte kommit till 75 procent, även
om det finns talare här som vill påstå
att man har kommit högre. Jag tror att
fastighetstaxeringen i år kommer att ha
en viss marginal neråt.

I detta sammanhang har flera talare
åberopat 1968 års exceptionellt höga
priser. Man säger att det var en nedgång
i priserna 1969. Jag förmodar att
man menar att den fortsatt även 1970.
Jag vet inte varifrån man har fått dessa
uppgifter, men jag skulle vara mycket
tacksam om de som har använt dem
i dag vill tala om för mig varifrån man
hämtat statistik som visar att priserna
på fastigheter under 1969 och 1970 har
sjunkit under 1968 års nivå. Jag har
nämligen inte lyckats få bekräftat att
så har skett.

När man i reservationerna och i motionerna
förutspår att vi framöver kommer
att få en vikande trend för fastighetspriserna
tror jag att man är i
hög grad ute på hal is. Jag tror att
det förhåller sig precis tvärtom: trenden
pekar åt andra hållet. Vi går mot
en penningvärdeförsämring som blir
större i år än tidigare år, och detta för
med naturnödvändighet med sig att
priset på fast egendom ytterligare stiger.

Vad blir följden om man tar ett annat
värde än vad en förståndig köpare
är villig att betala? Följden blir att fast
egendom kommer att bli ett kapitalplaceringsobjekt
som bara genom den
förmånliga beskattningen kommer att
vara synnerligen lockande för dem som
har kapital att placera. Det är ju inte
meningen att just fastigheter —- vare
sig det är jordbruksfastigheter eller enoch
tvåfamiljsfastigheter eller andra
fastigheter — skall vara ett mera
lockande sparmål, ett mera lockande

spekulationsmål än andra när det gäller
kapital som kan användas för spekulation.
Vad jag än sparar i, vad jag än
spekulerar i när jag placerar kapital
måste målen vara neutrala i förhållande
till varandra, annars får vi
omedelbart en snedvridning. Skulle förhållandena
bli sådana att det skulle
löna sig utomordentligt bra ur skatteteknisk
synpunkt att placera sina pengar
just i fastigheter, kommer detta att
direkt medföra att fastigheterna blir
mera begärliga, utbudet blir mindre
och priserna går upp ännu mer. Det
blir följden om man inte åsätter fastigheten
det skattetekniska värde som den
har i den allmänna handeln, utan ger
skattepreferenser.

Då kan man naturligtvis, som herr
Kristiansson föreslår, göra en uppdelning
mellan å ena sidan dem som är
jordbrukare och å andra sidan den.
som är kapitalplacerare. En sådan uppdelning
är enligt min mening mycket
besvärlig att göra. Det går nämligen
inte att när man skall åsätta ett värde
skilja mellan arrendatorer och ägare,
mellan den som brukar fastigheten och
den som inte brukar den. För det första
blir det ofta byten, för det andra
finns det massvis med gränsfall, och
för det tredje skulle jag vilja säga att
jorden i dag mer och mer ägs av andra
än dem som brukar den. Det sista
kan bero på arvfall, eller också på att
man inte säljer sina gårdar. Skulle man
då ge skattepreferens blir det ännu
färre som säljer.

Jag har fått den uppgiften — jag
har inte kunnat kontrollera om den
är riktig — att i ett sådant jordbruksdistrikt
som Östergötland skulle i dag
bara 50 procent av dem som äger jorden
bruka den. Det betyder alltså att
50 procent av jordägarna inte är brukare.
Om denna uppgift är riktig skulle
det bli besvärligt att göra en uppdelning.

Om man skulle gå på avkastningsvärdet
på jordbruket i dag skulle jag tro
att värdena blev mycket mindre än

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

de blir enligt nuvarande taxeringsmetod.
Så skulle bli fallet inte bara med
jordbruken, utan även med egnahemmen.
Skulle man gå på avkastningsvärdena
när det gäller jordbruken, skulle
man behöva differentiera värdena från
gård till gård, därför att gårdarna sköts
olika. Jag tror inte att någon av reservanterna
menar det, utan man skulle
också här ta genomsnitt. I varje fall
kanske man fick ned taxeringsvärdena,
kanske till hälften i jämförelse med de
nuvarande. Det skulle vara en utomordentlig
lockelse för folk som i dag
har förmögenhetsskattebelagt kapital
att förvärva stora egendomar för att på
så sätt få ned sin förmögenhetsskatt till
hälften. Mot bakgrunden av detta principiella
resonemang om sparandet och
kapitalströmmarna tror jag att det är
livsfarligt att sätta andra värden på
egendomar än på andra slag av förmögenhetstillgångar.

En- och tvåfamiljsfastigheterna nämnde
jag nyss. Där är i dag avkastningen,
som beskattas, beräknad till 2 procent.
Om jag lägger till något på grund av
att reparationer etc. inte är avdragsgilla,
skulle ändå en kapitalisering av
avkastningen — nu 2 eller 3 procent
på dessa fastigheter — bringa ned taxeringsvärdena
för egnahemsfastigheterna
till hälften eller en tredjedel av nuvarande.
Det är väl inte meningen att
man skall göra på det sättet. Då kan
man säga att man får konstruera avkastningar
på annat sätt för en- och
tvåfamiljsfastigheter. Men med dagens
avkastning är det ändå 2 procent som
beskattas.

Hur verkar då den skatt som uppstår
på grund av taxeringsvärdena för fastigheterna?
Villafastigheterna har en
lindrig skatt på avkastningen, 2 procent,
och därför blir skatten på garantibeloppet
effektiv. Man har alltså ingen
inkomst på fastigheten, och den skatt
som beräknas på garantibeloppet är
följaktligen en fastighetsskatt som man
verkligen får erlägga. Detsamma gäller
allmännyttiga bostadsföretag som

Om 1970 års fastifrhetstaxerinj; m. m.
inte heller har några nämnvärda inkomster
på sina fastigheter. Även för
dessa blir fastighetsskatten effektiv.
Men fastighetsskatten på hyreshus för
övrigt, på rörelsefastigheter och på
jordbruksfastigheter är inte effektiv
med mindre än att man får en fastighetsavkastning
vid den kommunala beskattningen
som är mindre än garantibeloppet
och knappast ens då, genom
alt man har förlustavdragsmöjligheter.
Exempelvis en jordbruksfastighet med
ett taxeringsvärde på en halv miljon
kronor måste avkasta mindre än 10 000
kronor för att garantibeloppet på fastigheten
skall bli effektivt. Jag tror att
alla håller med mig om att en sådan
jordbruksfastighet avkastar mer än
10 000 kronor, och därför är inte fastighetsskatten
effektiv i det fallet.

Vad man i dag resonerar om är inte
inkomstbeskattningen, utan man resonerar
om förmögenhets- och arvsbeskattningen.
Även i det fallet tycker jag
det är något överdrivet när man talar
om att det blir så väsentliga höjningar
genom denna fastighetstaxering. Bottenbeloppet
i förmögenhetsskatten kommer
att bli större. Det har aviserats, så det
vet vi. Vi vet också att kapitalskatteberedningen
har föreslagit att skärningspunkten
för höjningar kommer att bli
vid 450 000 kronor. Om det vill sig illa
kan det alltså på en fastighet med en
halv miljon kronor i taxeringsvärde bli
en skattehöjning på ett par tusen kronor,
men om man skall kalla det för en
väsentlig höjning eller inte är jag inte
säker på.

Man bör heller inte överdriva detta
med kapitalskatterna. Det är inte många
som har en fastighet skuldfri. Det är
inte många som betalar de stora fastigheterna
till sista öret. De små fastigheterna
med taxeringsvärde under 150 000
kronor får över huvud taget ingen förmögenhetsskatt,
utan det är de stora
fastigheterna det gäller, och det är
knappast någon som har en sådan fastighet
skuldfri. Man köper fastigheten
och har en skuld på den till ett ganska

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om 1970 års fastighetstaxering m. m.
betydande belopp. Detta skuldbelopp
får räknas av från taxeringsvärdet —
inte från inköpsvärdet eller något annat
värde. Det gör att man ganska väsentligt
bringar ned det belopp man
har att betala i förmögenhetsskatt och
arvsskatt. Man bör alltså enligt min
uppfattning inte helt överdriva detta.

Min principiella inställning är den
att en köpare av en jordbruksfastighet
vid ett fritt köp utan något som helst
tvång kan finna fastigheten vara värd
sitt pris inte därför att den lämnar en
avkastning som förräntar detta pris
utan därför att man förväntar antingen
en inflation som gör att det är bra att
ha pengarna placerade i fast egendom
eller att fastigheten så småningom på
annat sätt kommer att stiga i pris. Ingen
i denna kammare vill väl döma ut
alla de människor, vilka i dag har betalt
dessa priser för fastigheterna, såsom
varande icke förståndiga. Skulle
dessa människor komma i ett gynnsammare
läge när det gäller förmögenhetsbeskattningen
än de som icke har köpt
någon fastighet utan i stället har placerat
sina pengar i en bank? Det är
inte rättvist, om man inte har ungefär
samma värde åsatt, antingen förmögenheten
är placerad i aktier, i bank
eller i en fastighet.

Det är klart man kan anföra synpunkten
—• finansministern har gjort
det ett par gånger — att det är besvärligt
att höja förmögenhets- eller kapitalskatterna
på de rena produktionsmedlen.
Det kan kanske vara rimligt att
inte alltför mycket höja värdena på maskiner
o. d., produktionsmedel som en
jordbrukare måste ha. Det kanske också
är rimligt att inte höja den lilla gårdens
värde så mycket i den nya förmögenhetsbeskattningen.
Det kan således
finnas sociala skäl för detta. Men
att använda dessa för att sätta ett annat
värde på fastigheten anser jag felaktigt.
Fastigheten kan ju inköpas för något
annat ändamål, av någon som inte använder
dessa arbetsredskap. Då skulle
det alltför låga värdet på fastigheten

stå kvar när den nye ägaren övertar
den.

Enligt min mening har reservanterna
anfört något märkliga synpunkter i
den ena av sina två reservationer. De
menar att det nu gäller att få en rättvis
beskattning av jordbruksfastigheterna
i förhållande till en- och tvåfamiljsfastigheterna
och att finansministern
därvidlag har utlovat vissa åtgärder.
I den andra reservationen föreslår man
ytterligare förmåner beträffande villataxeringen.
I den första reservationen
åberopar man alltså taxeringen på villafastigheterna
som ett skäl för lindringar
i taxeringen av jordbruksfastigheterna,
medan man i den andra reservationen
föreslår lindringar i villataxeringen.
Man kan fråga sig hur långt denna saxning
skall få drivas.

Det är ytterligare en sak som är föga
belyst i denna fråga. När herr Yngve
Nilsson redogjorde för hur de olika
kapitalskatterna höjdes talade han om en
fördubbling och fyrdubbling av vissa
värden. Han nämnde inte beloppen då
de var mycket små, utan först när det
gällde de stora gårdarna nämnde han
beloppen. Om man fyrdubblar 400
kronor så blir det ju ändå inte en så
stor summa, men fyrdubblar man 15 000
kronor blir det en avsevärd summa
pengar.

En sak är bortglömd, nämligen fastighetens
nya värde efter taxeringen
när det gäller inkomstbeskattningen. I
dag får man nämligen kalla två tredjedelar
av fastighetens taxeringsvärde för
byggnadsvärde, och detta får skrivas
ned. Automatiskt får man härigenom en
ökad nedskrivningsmöjlighet vid inkomstbeskattningen,
som i vissa fall
kan betyda en hel del. Det har det aldrig
talats om. Medan man således får
en skattehöjning för fastigheten får
man en skattelindring i inkomstbeskattningen,
även om den blir något mindre.

Det finns enligt min mening skäl att
inte utforma några speciella regler för
jordbruksfastigheter, utan värdet på
fastigheterna, med vissa säkerhetsmar -

Onsdagen den 11 mars 1971)

Nr 10

ginaler som finns upptagna i fastighetstaxeringen,
bör ändå stå i rimlig proportion
till det värde man sätter på
andra tillgångar när det gäller alla former
av kapitalbeskattning. Inkomstbeskattningen
har jag redan redogjort för,
och den påverkas mycket litet.

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande
nr 8.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Herr Wärnberg är en
framstående ormtjusare. Han har en så
förtroendeingivande röst att man nästan
tror allt han säger. Det mesta men
kanske ändå inte allt verkar också
klokt och förståndigt.

Enligt min mening har han dock
bundit sig alltför hårt vid den nebulösa
som utgöres av allmänna saluvärdet och
betraktar detta saluvärde som en helig
princip. Detta saluvärde är något ganska
egendomligt. Det är en statistisk belysning
av utvecklingen. Men det innefattar
inte en köpeskilling för alla berörda
individuella fastigheter, utan det
blir faktiskt så att den enes försäljningspris
är avgörande för den andres
taxeringsvärde. Det är det som emellanåt
gör att det hela blir så snedvridet.

Herr Wärnberg frågade om det fanns
något belägg för det påstående som jag
och kanske flera andra framkom med,
att år 1968 var ett toppar när det gällde
marknadspriset på fastigheter och att
priserna sedan skulle ha gått ned. Jag
har inte belägg för detta inom jordbruksområdet,
men jag har det ganska
noga inom villaområdet. Bl. a. sitter jag
med i styrelsen för en av landets största
sparbanker, och där har vi haft anledning
att observera hur priserna varit
i sjunkande. Jag har också konsulterat
fastighetsmäklare. För dagen står
på inånga håll såvitt jag kan förstå, en
mångfald salubjudna fastigheter osålda;
det finns ingen efterfrågan på

6<)

Om 1970 års fastighetstaxering m. m.
dem. Nu medger jag giirna att det inte
bara är taxeringsförhållandena som är
avgörande, utan kreditrestriktionerna
hjälper väl också till att skapa detta
förhållande.

Herr Wärnberg trodde på inflation.
Han sitter ju i riksbankens styrelse och
vet väl därför hur det går till att ställa
till med inflation. Kanske det ligger något
i att vi har en inflation att frukta,
när herr Wärnberg och herr Åsbrink
sitter tillsammans i riksbanken och skapar
förutsättningar för en sådan. Men
skämt åsido. En inflation kommer naturligtvis
förr eller senare att avspegla
sig i en tendens till höjda priser på
fastigheter. För dagen tror jag emellertid
inte att inflationshotet uppfattas
som så överhängande att man till följd
därav söker omsätta pengar i sakvärden.
Denna strävan till sakvärden är
inte särskilt pregnant, kanske beroende
på kreditrestriktionerna. Utvecklingen
på börsen de senaste månaderna visar
på att tendensen snarast går i motsatt
riktning.

Sedan anser jag i motsats till herr
Wärnberg, att avkastningsvärdet borde
kunna användas som en sekundär norm,
en norm vid sidan om det allmänna
saluvärdet. Nu har man, enligt vad jag
erfarit, genom sambandet med den allmänna
skördeskadeförsäkringen fått
fram ganska goda normer för jordbrukets
avkastning. Detta lär även vara vetenskapligt
behandlat, så jag tror inte
att denna metod är helt ur vägen. Även
när det gäller villor finns det möjligheter
att ha ett sekundär värde. Man
bör i varje fall i någon mån ta hänsyn
till boendevärdet. Boendevärdet var
normerande för taxeringen för 20—30
år sedan; jag kommer inte ihåg vid
vilken tidpunkt man lade om dessa
normer. Jag anser att det finns anledning
att frångå det allmänna saluvärdet
som en helig, uteslutande princip
för fastighetstaxeringen. Det finns andra
möjligheter.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om 1970 års fastighetstaxering m. m.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Låt mig försöka klara
upp begreppet om avkastningsbedömningen.

Herr Wärnberg sade att det inte står
inskrivet i någon lag att man skall ha
en förståndig avkastningsbedömning.
Nej, det gör det inte, men detta anser
jag vara fel. Om man går litet tillbaka
i tiden finner man att köparna själva
gjorde just denna bedömning. Lagstiftarna
fick alltså avkastningsbedömningen
med på köpet så att säga. Nu
råder en annan situation. Man kan inte
av en jordbruksfastighets saluvärde i
dag bedöma dess avkastningsvärde.
Med den utbyggnad som nu sker av de
allmänna institutionerna på jordbrukets
område, exempelvis lantbruksnämnderna,
kan det inte vara något större besvär
att göra en bedömning, t. ex. i enlighet
med skördeuppskattningen, alltså
en schablon.

Herr Axel Kristiansson sade också,
och herr Wärnberg instämde i detta,
att det var svårt att åstadkomma en sådan
värdesättning. Jag tror inte det är
så besvärligt. Jag fann nämligen att
herr Axel Kristiansson är på samma
linje. Han hänvisar till herr Strängs uttalande
om det arbetande kapitalet såsom
ett annat alternativ. Jag förstod att
herr Wärnberg ville komma förbi detta
när han sade att även den situationen
är besvärlig. För den som inte vill anstränga
sig och sätta in lagen i nya
situationer är tydligen varje annan utveckling
än den konservativa lagstiftningen
besvärlig.

Men, herr talman, jag blev något förvånad
när herr Wärnberg sade att de
förväntningsvärden som kapitalplacerarna
lägger in i sina fastigheter också
skulle anses som ”förståndiga”. Ja, så
länge den nuvarande regeringen sitter
och inte kan bemästra inflationen så
måste en inflationistisk kapitalplacering
i fastigheter sägas vara en förståndig
placering. Det har sakkunskapen
nu uttalat.

Förr eller senare måste dessa förhål -

landen ändras. Jag är på det klara med
att alltför många kommer i kläm om vi
fortsätter med en sådan här konservativ
lagstiftning. Jag har nämnt ett par
kategorier och skulle kunna räkna upp
flera, men det sagda får räcka för dagens
debatt. Vi skall nog återkomma till
detta ärende.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill för herr Wärnberg
betyga — för den händelse han
inte vet det tidigare — att jag inte är
någon djupt engagerad advokat för de
stora kapitalägarna. Det är inte heller
kapitalskatten i och för sig som vi diskuterar.

Som herr Larsson avslutningsvis sade
är det ett faktum att taxeringsvärdena,
uppskrivna som de är och skall bli —
och den principen har jag inget att invända
mot — genom sin påverkan på
skatten blir en belastning för jordbruken,
vilket i sin tur måste belasta konsumenterna.
Det är inga oväsentligheter,
även om det skulle röra sig om endast
2 000 kronor. Dessa pengar skall
betalas av beskattade medel, och då får
man faktiskt fördubbla eller tredubbla
summan. Och ändå var det en relativt
låg summa som herr Wärnberg nämnde.

I övrigt håller jag med herr Wärnberg
om att man måste ha lika regler
för taxeringen, man måste ha aktuella
taxeringsvärden. Har man inte detta
blir jordbruket i ännu högre grad en
spekulationsvara. Sedan vi tagit bort
jordförvärvslagen är det mycket farligt
att släppa dem som vill placera, d. v. s.
gömma pengar, fritt in på detta område.
Särskilt farligt är det om nu herr
Wärnberg står upp och garanterar att
inflationen skall bli ännu värre än den
varit tidigare. Får man garantier för
detta är det alldeles speciellt farligt att
släppa sådana intressenter lösa, de skall
i varje fall inte ha någon preferens.

Herr Wärnberg säger att det är svårt
att följa den linje jag angav därför att

Onsdagen (lön 11 inars 1970

Nr 10

man inte kan hålla reda på vilka som
skall ha preferens och vilka som inte
skall ha det. Jag tror inte att det iir
svårt. Man kan gå efter mantalsskrivningsorten,
och man kan förutsätta att
vederbörande skall vara brukare av fastigheten
och ha den som sin huvudsakliga
inkomst. Självklart bör den
som arrenderar ut jord inte ha denna
förmån —- arrendatorerna betalar ju
ingen kapitalskatt — och det är i huvudsak
på kapitalbeskattningens område
som taxeringsvärdena har någon betydelse.

Om det infördes ett system enligt de
riktlinjer som i motionen föreslås, skulle
detta sannolikt medföra att många
skulle sälja sina fastigheter när de icke
längre själva brukar dem, eftersom de
då får betala en så att säga effektiv förmögenhetsskatt.
Det skulle då bli lättare
för unga jordbrukare att träda till
och lättare att komplettera jordbruksfastigheter
o. s. v. Jag tror vidare att
de praktiska svårigheterna kan övervinnas.

Låt mig slutligen säga att det inte är
alldeles säkert att de värden som skall
beskattas ur förmögenhetssynpunkt
verkligen är de värden som kan tas ut
vid försäljningen sedan realisationsvinstskatten
betalts. Jag anser att även
detta förhållande bör beaktas.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I denna debatt har frågan
om förmögenhetsbeskattningen spelat
en huvudroll. Det finns emellertid
en annan synpunkt som bör anföras
och den gäller garantiskatten. Jag anser
att frågan om garantiskatten inte
bör alldeles förbigås med tystnad.

Det är väl inte vettigt att det skall
läggas en särskild objektsbeskattning
t. ex. på en hyresfastighet som kan vara
taxerad till en miljon kronor och statligt
belånad till 90 procent. Den skatten
inverkar endast på hyrorna då räntor
och underhåll tar intäkterna i anspråk.
Det kan inte heller vara vettigt att man

Om 1970 års fastighetstaxering m. m.

på samma sätt skall lägga en garantibeskattning
på jordbruksfastigheter
och över huvud taget på fast egendom.
Det är fullkomligt orimligt och det är
därutöver heller inte på något sätt tidsenligt.
En gång i tiden då det var ett
någorlunda jämnt avkastningsvärde
t. ex. på jordbruksfastigheter och då
hyresfastigheterna inte spelade den roll
de nu gör var det naturligt med en garantiskatt.
Man tyckte visserligen inte
att systemet klaffade riktigt bra, men
man ville garantera kommunerna ett
skatteunderlag genom garantibeskattningen.
I de storkommuner som nu skapas
är det inte fastigheterna utan inkomsterna
som bildar det väsentliga
skatteunderlaget. Jag tycker att denna
debatt inte bör avslutas utan att det
säges ifrån att det är en fullkomligt meningslös
och otidsenlig beskattningsnorm
att lägga en garantibeskattning på
ett mer eller mindre fiktivt taxeringsvärde.

Jag måste därutöver säga att det är
mycket svårt att avgöra vilka grunder
som skall tillämpas för fastställande av
fastighetsvärdet. Det blir ofta fråga om
rena godtycket. En av mina vänner
köpte en fastighet och betalade 44 000
kronor för den. Taxeringsvärdet var
fastställt till 17 000 kronor. Då gick han
till en som hade med fastighetstaxeringen
att göra i hans län och sade:
”Nu taxerar du väl inte upp mig till det
priset.” ”Nej, var fullkomligt obekymrad,
vi taxerar aldrig mer än en förståndig
köpare betalar”, fick han till
svar.

Jag menar att det är ytterligt svårt
att bedöma värdet men att det däremot
är lätt att få fram avkastningen med
hjälp av deklarationen, och avkastningen
går ju att beskatta. Avkastningen
är någonting helt annat, som det
verkligen går att bedöma. Vid bedömning
av vad en fastighet är värd, kan
man komma in på sådana resonemang
som att en fastighet i en köpares hand
kan vara värd så och så mycket men
i en annan — i en tandläkares eller i

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om 1970 års fastighetstaxering m. m.

en trävaruhandlares — hand värd så
och så mycket mera. Det går inte att
resonera på detta sätt, utan det blir
fråga om rena godtycket. Det blir en
bedömning som åtminstone inte jag
kan dela. Försök att göra rent hus med
gamla förlegade skattenormer och försök
att få fram en rättvis beskattning.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag är i den unika situationen
att kunna instämma med herr
Ferdinand Nilsson på ett par punkter.

Jag anser liksom herr Nilsson att en
gård inte skall vara mera värd i händerna
på en trävaruhandlare eller en
tandläkare än den är i händerna på en
lantbrukare, även om den senare endast
formellt är lantbrukare.

Vidare har jag inte heller någon särskilt
stor sympati för det slags objektskatt
som tas ut genom det s. k. garantibeloppet.
Den skatten utgår endast på
fastigheter som inte ger någon avkastning,
och jag sväljer den därför att avkastningen
beräknas på ett så konstigt
sätt. Det är inte den verkliga avkastningen
som beskattas. Dessa fastigheter
borde ge mera i skatt.

Att jag begärde ordet beror egentligen
på att herr Gösta Jacobsson gjorde
något av en insinuation mot mig. Han
sade att jag i egenskap av bankofullmäktig
hade pratat om en viss inflation.
Jag hoppas att det var ett skämt.
Jag lägger mycket stor vikt vid att inte
tala om vad jag kan få veta i det jobbet
som andra människor inte vet. Alla har
inte den inställningen, men jag hävdar
den med stor bestämdhet. Jag hoppas,
som sagt, att herr Jacobsson skämtade.

För övrigt har jag inte garanterat någon
inflation, vilket någon annan talare
påstod. Jag har sagt att vi hade en
inflationsutveckling i fjol och att vi kan
vänta en något större i år. Jag ber var
och en att läsa statsverkspropositionen.
Där talas om att vi hade mellan 3 och 4
procents prisstegring i fjol och att vi
beräknas få 3,5 procent under det kom -

mande året. Finansministern har dessutom
sagt i föredrag att vi får räkna
med ytterligare någon procent. Det är
på det jag stöder mig när jag säger att
inflationen kommer att uppgå till 3 å 4
procent.

Inflationsutvecklingen kommer med
naturnödvändighet att innebära att priserna
på fast egendom går upp. Redan
när taxeringsvärdena så småningom
blivit fastställda har alltså priserna på
fastigheter stigit med ytterligare 6 eller
7 procent, och då är det inte så farligt.

Det är klart att man kan kalla mig
konservativ därför att jag håller på ett
skattesystem som säger att förmögenheterna
skall beskattas likadant, oavsett
om pengarna ligger placerade i en gård,
en villafastighet eller i aktier eller om
de står på banken. Är det en konservativ
inställning att resonera på det sättet,
så är jag naturligtvis konservativ.
Jag hävdar dessutom att det är besvärligt
att försöka genomföra någon form
av särbeskattning av fastigheter, enligt
vilken exempelvis tandläkares fastigheter
skall vara högre taxerade än fastigheter
som ägs av dem som brukar jorden.
Så snart en jordbrukare säljer gården
skall alltså taxeringsnämnden träda
till och sätta ett nytt värde på den. Hur
går det till exempel när jordbrukaren
säljer gården eller arrenderar ut den
till sin son? Jag har bara nämnt ett par
fall som kommer att bli otroligt besvärliga
att klara upp.

Herr Axel Kristiansson förklarar att
han inte är någon vän av förmögenhetsägarna.
Han har ingenting att tala
om när det gäller själva förmögenhetsskatten,
den bryr han sig inte om, utan
det är jordbrukarnas inkomstbeskattning
han talar om. Jag har försökt att
förklara — och jag tror att jag har lyckats
att förklara det för de flesta här —
att det nu inte gäller inkomstbeskattningen.
Det problemet är redan löst genom
att den s. k. fastighetsskatten är
avdragsgill. Det blir alltså inte någon
ökad beskattning. Däremot blir det en
minskad inkomstbeskattning därigenom

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

att man får ett högre fastighetsvärde att
beräkna värdeminskningsavdraget på.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Wärnberg
säga att jag har förstått herr
Wärnberg. Men det är möjligt att han
har missförstått mig. Det är här fråga
om kapitalskatten. Låt mig ändå få säga
-—• det passar väl in med vad jag sade
tidigare om att jag inte är advokat för
de stora förmögenhetsägarna — att denna
skatt faktiskt drabbar även relativt
små jordbrukare.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Såsom motionär i
detta ärende ber jag att få säga några
ord.

Jag uppmärksammade att flera av talarna
uttryckte sig som om fastighetstaxeringen
vore avslutad. Så är, som vi
finner vid närmare eftertanke, inte fallet.
Vad vi har tagit del av är preliminära
taxeringsvärden, mot vilka helt
naturligt många erinringar har gjorts.
Ett faktum är emellertid att dessa preliminära
värden har varit sådana att de
har ingivit stor oro. Ett faktum är också
att många människor hastigt har blivit
förmögna men egendomligt nog samtidigt
fått ekonomiska bekymmer! Det
gäller både jordbrukare och villaägare.

Såvitt jag förstår finns det mycket
som talar för en allmän översyn av bestämmelserna
för fastighetstaxering, och
jag ber för min del, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett litet missförstånd mellan herr Wärnberg
och mig. Han trodde tydligen att
jag hade kallat honom för konservativ.
Även om jag är medveten om att herr
Wärnberg inte precis tillhör vänsterradikalerna,
avsåg jag inte honom utan

Om 1970 års fastighetstaxering in. m.
lagstiftningen. Jag anser att det här är
fråga om en otidsenlig lagstiftning, som
inte följer med den nuvarande tidsutvecklingen.
Därmed har jag också tillåtit
mig att kalla den konservativ.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag menar faktiskt att
lagstiftningen är tidsenlig.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkterna 1, 2 och 5
samt därefter särskilt rörande vardera
punkten 3 och 4.

I fråga om punkterna 1, 2 och 5,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Tistad in. fl. vid betänkandet avgivna,
med A betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 8
punkterna 1, 2 och 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad in. fl.
vid betänkandet avgivna, med A betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 61.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten 3.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 4 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med B betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
8 punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med B betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 61.

Om rätt till skattefri avsättning till omskolnings-
och utbildningsfonder m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 9, med anledning av motioner
om rätt till skattefri avsättning
till omskolnings- och utbildningsfonder
m. in.

I detta betänkande hade behandlats

1) de likalydande motionerna 1:57,
av herr Nyman m. fl., och II: 65, av herr
Ericsson i Åtvidaberg, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära sådana ändringar
i skatteförfattningarna, att företag erhölle
rätt att skattefritt avsätta medel
till särskilda omskolnings- och utbildningsfonder; 2)

de likalydande motionerna I: 151,
av herr Lidgard, och II: 171, av herr
Fridolfsson i Stockholm in. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära utredning
och förslag beträffande skattefri avsättning
till vidareutbildningsfond; samt

3) de likalydande motionerna I: 307,
av herr Bohman m. fl., och II: 336, av
herr Holmberg m. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle begära, att Kungl. Maj :t snarast
måtte förelägga riksdagen förslag om
skattefri avsättning till utbildnings- och
omställningsfond.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:57 och 11:65;

2) motionerna 1:151 och 11:171;
samt

3) motionerna I: 307 och II: 336.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om rätt till skattefri avsättning till

Reservation hade anförts av herrar
Tistad (fp), Siindin (ep), Gösta Jacobsson
(in), Karl Pettersson (in), Österdahl
(fp), Vigelsbo (ep), Larsson i
Umeå (fp), Enarsson (m) och Sundkvist
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande hort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 1 och 3 hemställa, att
riksdagen med anledning av motionerna
1:57 och 11:65 samt 1:307 och II:
336 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära utredning och förslag snarast
om rätt för företag att skattefritt avsätta
medel till omskolnings- och utbildningsfonder.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! I en av de motioner
som vi nu behandlar, väckt av herr Nyman
in. fl. i denna kammare och av
herr Ericsson i Åtvidaberg i andra kammaren,
lämnas en mycket initierad beskrivning
av den situation som många
äldre anställda i dag befinner sig i på
många håll inom näringslivet.

Kraven på utbildning och kunskaper
ökar, och de äldre, vilkas skolning ligger
långt tillbaka i tiden, kan inte riktigt
följa med i utvecklingen. När det
blir fråga om befordran eller omplacering
till nya arbeten blir de äldre
ofta distanserade av yngre kamrater
med färskare och bättre utbildning.

Detta är en olycklig utveckling, och
vi är säkerligen alla överens om att de
äldre måste få en chans att bättra på
sina kunskaper och sin utbildning så
att de inte skall riskera att bli ställda
åt sidan. Samhällets satsning på vuxenutbildningen
är ett uttryck för vår enighet
och beslutsamhet att förbättra de
äldres ställning i arbetslivet.

Om företagen inom näringslivet själva
försöker komma till rätta med dessa
problem genom intern utbildning, bör
de kunna räkna på statsmakternas stöd.
Det får de också på olika sätt. Vad vi
nu intresserar oss för — eftersom det
är ett betänkande från bevillningsutskottet
som vi behandlar — är hur fö -

omskolnings- och utbildningsfonder m. m.
retagens kostnader för intern utbildning
skall behandlas skattemässigt.

Ett företags kostnader för omskolning
och utbildning av företagets egen
personal under ett visst beskattningsår
är att anse som en kostnad i företagets
rörelse som får dras av vid beskattningen
för samma beskattningsår. Men
om ett företag ett år vill avsätta pengar
till utbildningskostnader under kommande
år blir inte den avsättningen
skattefri. Tyvärr är det inte så att
företagens omskolnings- och utbildningsverksamhet
kan fördelas jämnt
över åren, utan behovet växlar betydligt
från år till år. Det sammanhänger
med rationaliseringar och omstruktureringar
inom företagen, som kommer
med vissa mellanrum, men är också i
hög grad beroende på yttre förhållanden,
inte minst arbetsmarknadsläget.

Det skulle därför vara värdefullt för
företagen om de kunde skattefritt fondera
medel för att ha dem tillgängliga
när omskolnings- och utbildningsverksamheten
behöver intensifieras. Vad vi
syftar till är en parallell till investeringsfonderna,
som alla tycker är bra.
Skillnaden är att det här gäller investeringar
i yrkeskunskaper och yrkesskicklighet
och inte i maskiner och
byggnader.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag skulle i egenskap
av motionär gärna vilja komplettera
vad herr Tistad har framhållit beträffande
betänkandet och den reservation
som fogats till detta.

Det talas i våra dagar mycket om
samverkan mellan företag och samhälle,
vilket också sker i viss utsträckning.
Ett mycket viktigt område för sådan
samverkan är utbildningen. När det
gäller praktisk utbildning, eller yrkesutbildning
som vi ofta säger, är en sådan
samverkan synnerligen väsentlig
inte minst genom den uppdelning av

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

ansvaret som skett i fråga om yrkesutbildningen,
där samhället i dag mer
och mer tar över den hreda, allmänna
yrkesutbildningen, medan företagen får
åtaga sig den specifika, mer företagsinriktade,
s. k. färdigutbildningen. Det
är fråga om en ansvarsfördelning mellan
samhälle och företag. De ekonomiska
frågorna har inte lösts ännu, men
det finns en utredning som sysslar med
detta.

Företagen har ansvar för sina anställdas
utveckling. Vi ställer i dag från
samhällets sida stora krav på företagen
när det gäller deras ansvar för de
anställdas utveckling, fortbildning och
vidareutbildning, vilket allt numera hör
till god personalpolitik. Vi kräver också
att företagen skall ta ansvar för personalens
.sysselsättning, och det skall,
anser vi, vara mycket speciella skäl om
ett företag skall få friställa personal.

På en resa som statsutskottets femte
avdelning gjorde förliden vecka besöktes
Borås, där avdelningens ledamöter
blev informerade om TEKO-utredningen.
Frågan ställdes vad som var alternativet
om textilindustrin inte skulle
kunna klara konkurrensen. Var det
etablering i utlandet? Svaret från en
ansvarig arbetsgivare blev: ”Vi måste
i första hand ta ansvar för sysselsättningen.
” Jag tyckte att det var roligt
att höra detta. För att stödja TEKOindustrin
föreslås nu också en satsning
på utbildning.

Företagens ansvar för att omskola
personal till nya uppgifter blir allt
större och kommer ingalunda att minskas
i framtiden, även om vi får goda
tider, utan det kommer enbart att öka.
Det hör ihop med strukturrationalisering
och utveckling. Det behövs därför
en stark beredskap, åtminstone en bättre
beredskap än vad man många gånger
har i dag inom företagen för en sådan
omställning av personalen. Personalen
måste också få klart för sig att den kan
komma i den situationen att den måste
byta arbete inom företaget och att detta
kräver omskolning.

Näringslivet har i samband med friställningar
kritiserats för att inte tillräckligt
ha planerat sådana omställningar
i tid. Det är helt enkelt, som jag
och många andra ser det, en trygghetsfråga
som vi nu talar om — trygghet i
arbetet. Men omskolning kostar pengar.
Vi kan bara tänka på vad som omtalas i
bevillningsutskottets betänkande, nämligen
att arbetsmarknadsstyrelsens omskolningsverksamhet
kostar mer än en
halv miljard för omskolning av cirka
100 000 personer om året. Det betyder
cirka 5 000 kronor per person.

Det förslag som vi framfört om möjligheter
att skattefritt avsätta medel till
särskilda omskolnings- och utbildningsfonder
för företagen är, tycker vi, både
framsynt och praktiskt. Det är ju företagens
egna medel det här rör sig om
och som aliså skulle användas för att
betala kostnaderna för denna utbildning.
Utskottets skrivning att det skulle
öppna möjlighet till skatteutjämning
mellan olika beskattningsår kan i och
för sig vara riktig, men det är ett alltför
enkelt argument för att avslå ett
förslag om en sådan här möjlighet för
företagen att avsätta medel till utbildningsfonder.
Jag tycker att man då liksom
inte har tillräckligt erkänt vår
tanke bakom förslaget —- att skapa
trygghet för de anställda med hjälp
av omskolning och utbildning av personal,
vilket samtidigt skulle kunna
minska samhällets stora kostnader för
omskolningen. Dessutom vet vi att den
personal som omskolas inom ett företag
har större möjligheter att få en sysselsättning
som är adekvat i förhållande
till den utbildning som denna personal
erhåller. Detta sker inte alltid när det
gäller arbetsmarknadsstyrelsens utbildningsverksamhet.
Därför behövs dylika
fonder, och de kommer att fylla en stor
uppgift som både samhället och näringslivet
kan ha glädje av.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om rätt till skattefri avsättning till o

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Den senaste ärade talaren
ville göra gällande att vi inom majoriteten
inte har förstått vad motionerna
går ut på. Han antydde till och
med att vi inte hade sinne för betydelsen
av att de anställda känner trygghet
i anställningen. Det är inte så! I vårt
betänkande redovisar vi vad samhället
har gjort för utbildningen. Det är avsevärda
belopp som det allmänna nu lägger
ut i olika former för att få till stånd
omskolning och andra arbetsmarknadsåtgärder.

Men vad motionärerna måste vara ute
efler är nya former för förlustutjämning
i företagen. Den utbildning som företagen
nu kostar på är ju avdragsgill vid
beskattningen. Inga företag hindras att
lägga ut pengar för att utbilda sin personal.
Då säger talesmän för reservanterna
att företagen skall ha möjlighet
att gardera sig för framtiden. Ja, om
den saken är vi väl inte oense. I den
mån företagen går bra finns det många
avdragsmöjligheter, som omsider leder
fram till en stark konsolidering av företagen.
Jag behöver bara nämna lagervärderingarna
och nedskrivningarna på
maskiner. De procentsatser vi där tillåter
för nedskrivningar är rätt kraftiga.
Dessa dolda reserver kan givetvis användas.
Visserligen kan inte investeringsfonderna
användas för att ordna
utbildning. Men om det skulle vara så
illa att ett företag inte har råd att betala
utbildning av sin personal —- d. v. s.
om överskottet inte skulle räcka till för
det ändamålet — är det ingenting som
hindrar att företaget upplöser någon
del av lagerreserven, att man tar fram
en del av de dolda reserverna. Företaget
kan också, även om det inte blir lika
förmånligt som under andra omständigheter,
få tillbaka pengar som man
har i investeringsfonden. Då får man
emellertid betala skatt.

Jag kan inte se att det här är fråga
om någonting annat än att kräva ytterligare
möjligheter för resultatutjämning.

mskolnings- och utbildningsfonder m. m.

Men jag tror mig veta att för de företag
som har så pass lönsam drift att de kan
använda fondavsättningen uppkommer
inga svårigheter av det här slaget.

Sedan är det heller inte alldeles säkert
att det är rätt att enskilda företag
får skatteförmåner därför att de kostar
på sina anställda speciell utbildning utöver
den utbildning som redan finns
och för vilken det allmänna får satsa så
avsevärda belopp.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Min avsikt var inte att
säga att utskottets ärade ledamöter inte
skulle ha förstått värdet av att de anställda
känner trygghet. Vad jag avsåg
med mitt anförande var att möjligheter
för ett företag att ge de anställda omskolning
och utbildning skapar trygghet.
Jag begriper att det måste också ni
förstå.

Däremot tycker jag att ni lägger alldeles
för stor vikt vid att framhålla att
det här är fråga om en resultatutjämning.
Låt vara att det är en resultatutjämning,
men den kommer ju de anställda
till godo genom att företaget får
ökad beredskap, ökad villighet att företa
den omskolning som många kanske
tidigare försummat. Man har ju också
kritiserat från samhällets sida att företagen
inte planerat tillräckligt för sin
personal i samband med friställningar.
Bevillningsutskottets ärade ordförande
måste väl känna till den diskussion som
fördes för några år sedan när alla dessa
friställningar förekom.

Företagen bör därför i tid se till att
de planerar för sin personal och omskolar
den. Det skulle då vara en mycket
stor stimulans om man hade dessa
fonder. Det finns naturligtvis företag
som gör för litet här, men om de fick
denna möjlighet skulle det stimulera
dem. Här kunde samhällets, företagens
och de anställdas intressen förenas.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. beskattningen av företagsvinster

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det är klart att företag
som går bra har många möjligheter att
ta fram pengar när man behöver dem
för personalutbildning och därmed få
skattemässiga fördelar. Men om företagen
nu har förmånen att kunna anordna
intern företagsutbildning för obeskattade
medel under ett och samma beskattningsår,
kan jag inte se att vi skulle
göra något orätt, om vi gav företagen
möjligheter att fondera pengar för framtida
sådana ändamål. Det är klart att
detta innebär en skatteutjämning, liksom
all fondering av medel. Men om
man har en positiv inställning till företagens
utbildningsverksamhet, tycker
jag att man kan bidra till att dessa möjligheter
skapas.

Jag vill inte påstå att det händer någon
katastrof om förslaget inte går igenom,
och jag vill heller inte göra gällande
att detta är en mycket angelägen
fråga. Man kan ordna skattefrihet på
andra vägar, men jag tror att det är
bättre att kalla saker och ting vid deras
rätta namn. Om man skapar möjligheter
för företagen att skattefritt avsätta
pengar till utbildning, stimulerar man
företagen att delta i detta arbete. Det är
dithän vi reservanter vill komma.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående punkterna 1 och
3 av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande punkten 2.

Därefter gjorde herr talmannen avseende
punkterna 1 och 3 propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 9
punkterna 1 och 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 2.

Ang. beskattningen av företagsvinster

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr It, med anledning av
motioner angående beskattningen av företagsvinster.

Till behandling hade utskottet förehaft 1)

de likalydande motionerna 1:308,
av herr Brundin m. fl., och IT. 265, av
herr Magnusson i Borås m. fl.; ävensom 2)

de likalydande motionerna I: 773,
av herrar Brundin och Åkerlund, samt
II: 921, av herr Nordstrandh.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

7!)

I motionerna 1:308 och 11:265 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära utredning
och förslag om avveckling av dubbelbeskattningen
av svenska aktiebolags och
svenska ekonomiska föreningars vinster
enligt de riktlinjer som framförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:308 och 11:265;
samt

2) motionerna 1:773 och 11:921.

Reservation hade avgivits av herrar
Gösta Jacobsson (in), Karl Pettersson
(m) och Enarsson (in), vilka ansett, att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 308 och II: 265 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära utredning och förslag
om avveckling av dubbelbeskattningen
av svenska aktiebolags och
svenska ekonomiska föreningars vinster
enligt de riktlinjer som framförts i
motionerna.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Gösta
Jacobsson (m), Kort Pettersson (m)
och Enarsson (m).

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Då detta ärende hänför
sig till den ordinarie ”följetongen” av
ärenden och jag dessutom har tagit kammarens
tid i anspråk tillräckligt för i
dag, inskränker jag mig till att yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig lika
kort som herr Gösta Jacobsson.

Med hänvisning till den mycket korta
men starka motivering som utskottet
anför yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,

Ang. beskattningen av företagsvinster
alt med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 1
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
11 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 21.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 2.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om undantag från beskattning som na turaförmån

av fritt bränsle från egen

fastighet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 12, med anledning av
motioner om beskattning av vissa naturaförmåner.

I förevarande betänkande hade utskottet
behandlat

1) de likalydande motionerna 1: 788,
av herrar Skagerlund och Axelson,
samt II: 903, av herr Eriksson i Arvika
och herr Jönsson i Ingemarsgården, i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
sådan revidering av riksskattenämndens
anvisningar, att förmån av
bränsle från egen skog ej beskattades
och att översyn skedde av anvisningarna
beträffande övriga naturaförmåner;

2) de likalydande motionerna 1: 801,
av herr Åkerlund och herr Carlsson,
Eric, samt 11:936, av herr Åkerlind,
vari anhållits, att riksdagen måtte uttala,
att innehavare av jordbruksfastighet,
som själv avverkade sin ved, icke
borde beskattas för värde av s. k. hushållsbränsle
och att, om detta yrkande
icke kunde bifallas, nu gällande normvärde
för hushållsbränsle för sådan
ägare av jordbruksfastighet borde nedsättas
till hälften; ävensom

3) motionen II: 21, av herr Johansson
i Skärstad m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:788 och 11:903;

2) motionerna 1:801 och 11:936;
samt

3) motionen 11:21.

Vid betänkandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m) och
Enarsson (m).

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag skall till detta bevillningsutskottets
betänkande nr 12

foga ett par synpunkter i anledning av
motionerna 1:801 och 11:936. Det gäller
frågan om vissa naturaförmåner och
hur dessa skall värderas.

Får jag, herr talman, börja med att
påminna om att vi innan vi den 15
februari varje år har att avlämna våra
självdeklarationer studerar de anvisningar
som finns. Dessa är ofta många
och invecklade men också intressanta.
Man kan inte låta bli att knyta vissa
reflexioner till dessa anvisningar. Hur är
det med rättvisan inför skattelagarna?
Somliga människor har förmåner som
inte behöver beskattas. Dessa kallas förmåner
av ringa värde. Det kan vara
eftermiddagskaffe i arbetet, det kan vara
gåvor till jul från företaget, och det
kan vara rätten att få inköpa varor till
nedsatt pris vid det företag där man
är anställd. Det betraktas som förmåner
av ringa värde om beloppet inte överstiger
400 kronor.

För den jordbrukare eller småbrukare
som hugger upp skatar och toppar
till vedbränsle, håller rent kring åkerkanter
och diken och tar reda på den
skräpved som blir — där gäller emellertid
inga sådana förmåner. Han skall
i stället beskattas för förmånen av fritt
bränsle.

Om denne jordbrukare eller småbrukare
får anställning som ”kommunal
buskhuggare” för att ur naturvårdssynpunkt
röja upp så att det blir litet bättre
sikt mot t. ex. en sjö ställer det sig
annorlunda. Tar han reda på det skräpvirke
som blir vid dessa upprensningar
och använder det för egen del så utgör
det en förmån av ringa värde och därmed
icke skattepliktig inkomst.

Är han skogsarbetare eller arrendator
och får vedbränsle på detta sätt föreligger
icke heller skatteplikt.

Det är från dessa utgångspunkter man
måste fråga sig hur det är med rättvisan
och likställigheten inför lagen.
Finns det inte skäl för riksskattenämnden
att se över dessa regler och försöka
få dem litet mer i takt med tiden?

Vi har tidigare i dag haft en debatt
om skatter, och jag nämnde även då

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om undantag från beskattning som naturaförmån av fritt bränsle från egen fastighet

de. Jag vill verkligen på det kraftigaste

att det finns anledning att försöka skapa
skatterättvisa. Det innebär ökad respekt
för skattelagarna. Det kan inte
vara rättvist att en del förmåner till ett
värde av upp till 400 kronor skall betraktas
som förmån av ringa värde,
under det att för andra grupper skall
gälla andra värderingar och sådana
smärre saker tas upp. Är inte detta
med naturaförmåner, som vi här har
pekat på, någonting av gammal kvarleva''?
Finns det inte anledning att anpassa
reglerna till dagens verklighet?

Låt oss hålla oss till småbrukarna. De
gör detta arbete själva; de lejer inte
för huggningsarbetet för att framskapa
det egna bränslet. För deras vidkommande
borde det finnas möjlighet för
riksskattenämnden att pröva värdet av
naturaförmån. Alternativet till att använda
detta skräpvirke som bränsle är
olja eller elkraft, alltså sådant som på
ett eller annat sätt tär på våra naturtillgångar.
Det måste väl vara samhällsekonomiskt
riktigt att stimulera
användandet av det egna överskottsbränslet
i stället för olja eller elkraft,
som vi inte minst i dagens läge med
hänsyn till torka och oförutsedda väderleksförhållanden
bör spara på.

Herr talman! Jag skall inte ställa något
yrkande i denna fråga utan bara
säga, att vi motionärer betraktar dessa
naturaförmåner i form av eget bränsle
och där man själv gör arbetsinsatsen
som en förmån av ringa värde. Det
finns anledning för riksskattenämnden
att ompröva sin inställning till detta, så
att vi får en bättre tingens ordning än
vi har i dag.

Jag har, herr talman, inget ytterligare
yrkande.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag är tillsammans med
herr Eric Carlsson motionär i denna
fråga, och jag måste säga att det enligt
min mening är få frågor, där så
utomordentligt starka skäl talar för att
någonting bör göras som i detta ären 6

Första kammarens protokoll 1970. AV 10

instämma i vad herr Carlsson just nu
sagt.

Jag vill tillägga ytterligare en liten
synpunkt, nämligen att yrkandet går
ut på att normvärdet på detta bränsle
skall nedsättas i första hand till noll
och att man, om detta inte godtages,
åtminstone skall sätta ned det till hälften
av det nuvarande värdet. Utskottet
sade i fjol —- och det är den punkten
jag särskilt vill peka på — att utskottet
visserligen inte var berett att föreslå
en lagändring — en synpunkt som
jag kan förstå — men att viss försiktighet
borde iakttagas vid fastställandet
av normerna. Utskottet tilläde att
normerna varit oförändrade under hela
1960-talet men att de ändå kunde anses
vara moderata. Vad som emellertid
inte kan bestridas är just det som herr
Eric Carlsson så starkt understrukit,
nämligen att 1960-talets utveckling på
detta område innebär en radikal förändring
beträffande vedens faktiska
värde. Till detta kommer också att vi
ju allmänt uttalar klara önskemål om
att vi skall vårda vår landsbygd, hålla
efter slyskog, ta reda på toppar och annat
sådant som blir kvar vid avverkning
av skog. Den som i likhet med mig
åtminstone en del av året vistas ute på
landet ser ofta hur markerna efter en
avverkning blir nedskräpade på ett sätt
som är ytterligt olyckligt och som kommer
att innebära försämringar även
när det gäller återväxten på nyavverkad
skogsmark.

Här finns verkligen starka skäl, skäl
av skatteteknisk natur, rättviseskäl •—
som herr Carlsson nämnde — och miljövårdsskäl
för att man skall göra något
för att uppmuntra och hjälpa till
att hålla efter slyskog, förbuskning och
annat sådant. Enligt mitt förmenande
är det viktigt att en opinion kommer
till uttryck från riksdagens sida, en
opinion som är så pass stark att riksskattenämnden
verkligen omprövar dessa
normvärden i reducerande riktning.

Frågan för oss motionärer har gällt

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om undantag från beskattning som naturaförmån av fritt bränsle från egen fastighet

huruvida vi skulle begära en omröstning
eller bara hänvisa till det särskilda
yttrande som är fogat till betänkandet.
Jag vill ansluta mig till herr Carlssons
uppfattning att vi närmast bör rikta
en vädjan till riksskattenämnden att
ompröva sin inställning sedan dock
riksdagen och bevillningsutskottet har
sagt att det ligger i riksskattenämndens
skön att få göra detta.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag tycker att en opinionsyttring
bör komma till stånd.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Sedan motionerna så
skickligt motiverats av de föregående
talarna ber jag för min del att få hemställa,
att utskottets utlåtande får följande
lydelse: Utskottet tillstyrker i anledning
av motionerna 1:788 och II:
903, 1:801 och 11:936 samt 11:21 att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
begär utredning och förslag till sådan
ändring i skattelagstiftningen att fritt
bränsle från egen fastighet icke blir beskattat.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! En gång lär en ledamot
i andra kammaren ha stått upp och sagt
att detta inte är någon stor eller liten
fråga, följaktligen är frågan varken
stor eller liten. Man kanske kan karakterisera
det nu föreliggande ärendet på
det sättet.

Bevillningsutskottet hade i fjol att
behandla motsvarande motionsyrkanden
som nu är aktuella och har inte
velat ändra sin inställning på denna
punkt. Men utskottet har också, som
här har påpekats tidigare, uttalat sig
positivt i dessa frågor även i år. Utskottet
vill inte bestrida att normerna
ibland kan leda till otillfredsställande
resultat i vissa sammanhang och att
man bör gå fram med en viss försiktighet
när det gäller att värdera naturaförmåner.

Vi tror i bevillningsutskottet att man
skall kunna lösa dessa frågor utan speciell
lagändring genom att myndigheterna
håller sin uppmärksamhet riktad
på detta.

De som använder anställd personal
till vedhuggning och vedkörning har
rätt att dra av kostnaderna för detta
vid taxeringen.

Jag skall inte polemisera mot det särskilda
yttrandet, men man har tydligen
inte kunna mobilisera mer energi bland
bevillningsutskottets borgerliga ledamöter
än till ett särskilt yttrande, där det
sägs: ”Bränsle från egendomen för uppvärmning
av den egna bostaden utgörs
ofta av röjningsvirke, toppar och grenar,
vilka ej är säljbara. I de flesta fall
är klenveden den sämsta tänkbara från
bränslesynpunkt.” Handen på hjärtat:
Jag skulle vilja se den jordbrukare som
i dag hackar grenar i skogen, kör dem
till sin lantgård, hugger upp dem och
eldar med dem i sin vedpanna. Jag tycker
att det särskilda yttrandet är något
mossbelupet, om jag får uttrycka det så.
Jag tror inte att det går till på det sättet
nu för tiden. Man går i stället i allt
större utsträckning, som här nämnts,
över till oljeeldning och eluppvärmning,
och det gör man av bekvämlighetsskäl,
såvitt jag förstår. Om bestämmelserna
på denna punkt skulle ändras,
skulle detta inte innebära någon förbättrad
miljövård. Vad som händer vid
avverkningstillfällena i skogen är väl
att man, om man vill röja på ett hygge,
eldar för kråkorna, som det sägs, d. v. s.
man bränner resterna som är kvar efter
hygget på platsen. Det är i stort sett
vad som sker och som kommer att ske
även i fortsättningen, även om det skulle
bli en lagändring på denna punkt.

Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har icke pläderat
för det särskilda yttrande som avgivits,
utan den motion som väckts i detta
ärende.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om undantag från beskattning som naturaförmån av fritt bränsle från egen fastighet

Vad jag här med den erfarenhet jag
har från den tid jag sysslade med taxeringsfrågor
engagerat mig för är att
riksskattenämnden skall göra en bedömning
av olika förmåners värde.
Riksskattenämnden har fastställt principen,
att en förmån av ringa värde är
en sådan förmån som ligger under en
summa av 400 kronor. Och så gör man
en katalogisering över vad detta kan
innefatta. De äldre jordbrukare och
småbrukare som det här rör sig om bedriver
skogsvård och ägnar sig åt att
hålla snyggt omkring sig genom att
gallra bort buskar o. d. De tar sedan
vara på virket som bränsle eftersom
detta ligger i deras ekonomiska sinne.
De utnyttjar alltså som bränsle klenvirke
av sådana dimensioner som icke
kan avsättas som gagnvirke.

Jag vet inte om jag måste ger herr
Paul Jansson en lektion i skogsvård,
men det förhåller sig på det sättet att
man på de små lotter det här gäller
inte gör kalhyggen som man bränner,
man gallrar och håller rent i skogen —
detta tillhör god skogsvård, överskottsvirket
som inte kan avsättas använder
man för egen del. Vi menar att riksskattenämnden
bör uppmärksamma det
förhållandet att småbrukarna själva gör
arbetet, en egen insats i detta fall —
man lejer inte folk för denna gallring.
Riksskattenämnden har möjlighet att
uppmärksamma denna fråga utan beslut
här i riksdagen. Men den debatt vi
här har fört — och jag tolkar även herr
Paul Janssons yttrande på det sättet —
innebär att riksskattenämnden bör ägna
denna fråga betydligt mer positiv
uppmärksamhet än den hittills gjort.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill endast till vad
som här sagts foga att jag också skulle
vara mycket belåten ifall det hade
hjälpt med att man förra gången uttalade
att riksskattenämnden borde förfara
på det och det sättet. Men den har
ingenting gjort åt saken. Därför delar

jag den uppfattning som herr Åkerlund
givit uttryck åt, nämligen att om det
här gäller att åstadkomma en manifestation,
måste man väl tala ur skägget.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Det råder ingen tvekan
om att herr Eric Carlsson är mer bevandrad
i skogsvård än jag — mitt
skogsinnehav inskränker sig till ett
tunnland i anslutning till min bostad,
varför vi naturligtvis i delta avseende
inte är jämspelta. Men när man drar in
miljövårdsaspekten i detta sammanhang
vill jag, liksom utskottet, säga att
det finns skäl att se varligt på dessa
frågor och göra en så låg värdering
som möjligt. Vi får väl hoppas att riksskattenämnden
läser bevillningsutskottets
betänkande noggrannare denna
gång än tidigare. Men om man tror att
miljövårdsaspekten skulle ha så stor
betydelse beträffande röjning av sly,
toppar och grenar o. d. tillåter jag mig
att tvivla på den punkten.

Herr Eric Carlsson anförde att han
inte talat för det särskilda yttrande
som avgivits utan för en motion som
väckts i ärendet. Men jag hörde också
tydligt att herr Carlsson talade om toppar
och grenar i sitt första inlägg, och
jag tror inte att man håller på och gallrar
ut grenar och toppar för att elda
dem i vedpannor nu för tiden, alldeles
oavsett om en lagändring kommer till
stånd eller ej.

Efter härmed slutad överläggning
yttrade herr talmannen att därunder
yrkats

dels att utskottets hemställan skulle
bifallas,

dels ock, av herr Nilsson, Ferdinand,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 788 och II: 903, I: 801 och II:
936 samt 11:21 skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
till sådan ändring i skattelagstiftningen,
att fritt bränsle från egen fastighet
icke bleve beskattat.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 13, med anledning av
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till utvecklingshjälp
m. m.

Till behandling hade bevillningsutskottet
förehaft

1) de likalydande motionerna 1:155,
av herr Svenungsson, och II: 170, av
herr Fridolfsson i Stockholm m. fl., vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära utredning
om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor som den skattskyldige
skänkt till religiösa, humanitära, kulturella,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål; samt

2) de likalydande motionerna 1:227,
av herr Wikström in. fl., och II: 267, av
herr Kelander m. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle begära utredning rörande införande
av rätt för fysiska personer till
avdrag vid den statliga taxeringen för
gåvor — med visst maximibelopp —
till u-hjälp och andra humanitära ändamål
samt kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 155 och II: 170;
samt

2) motionerna 1:227 och 11:267.

Reservation hade anförts av herrar
Tistad (fp), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m), Österdahl
(fp), Larsson i Umeå (fp),

Enarsson (m), Sundkvist (ep) och Josef
son i Arrie (ep), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med anledning av motionerna I: 155
och 11:170 samt 1:227 och 11:267 i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
utredning om införande av rätt för fysiska
personer till avdrag vid inkomsttaxeringen
för gåvor till u-hjälp och till
kulturella, humanitära, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Den fråga som vi nu
behandlar är inte ny för kammarens
ledamöter, och jag skall därför söka
fatta mig kort, även om jag inte kan
lova att bli lika kortfattad som herr
Gösta Jacobsson var för en stund sedan.

Jag tror att de allra flesta uppskattar
värdet av det arbete som utförs av de
kristna samfunden och av olika sammanslutningar
och institutioner för humanitära,
vetenskapliga och kulturella
ändamål. Jag tror också att de allra
flesta ser enskilda gåvor till u-hjälpsverksamhet
som ett värdefullt inslag i
den biståndsverksamhet till förmån för
u-länderna som vi i i-länderna och inte
minst i Sverige bör känna som eu förpliktelse.

Många människor visar stor offervilja
när det gäller dessa ändamål. Det
är inte alltid de som har det bäst som
ger mest, utan ofta är det tvärtom. I
mycket hög grad är det människor med
små och medelstora inkomster som bär
upp den verksamhet som det här gäller.
De som på detta sätt lämnar bidrag till
allmännyttig verksamhet ger genom
sina gåvor ett lika värdefullt stöd till
samhällets arbete som vi alla gör genom
våra skatter. Detta är ett skäl som
talar för att vi inte skall ta ut inkomstskatt
på sådana gåvor. Givetvis åsyftar
jag inte med detta en obegränsad avdragsrätt,
utan det måste finnas vissa
maximibelopp för avdrag.

Utskottsmajoriteten vidhåller sin
uppfattning som den redovisat tidigare,

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp in. m.

att staten bör stödja allmännyttiga ändamål
genom direkta bidrag i stället
för genom skattenedsättningar. Tyvärr
brukar det finnas litet utrymme i statens
budget för bidrag av detta slag.
Naturligtvis kan man säga att skattenedsättningar
inte ökar det utrymmet.
När man här räknar plus- och minusposter,
bör man emellertid inte glömma
bort att en person som skänker
pengar till allmännyttiga ändamål, även
om han får dra av gåvobeloppet vid
beskattningen, dock bidrar mera till
samhällsverksamheten i vid bemärkelse
än vad han skulle göra om han lämnade
bidrag till denna endast genom sina
skatter. Det är också värt att lägga märke
till ytterligare en sak. Reservanterna
syftar inte till att de som ger bort
pengar skall få en lindring genom
skatteavdraget, utan avsikten är att de
genom avdraget skall få möjlighet att
ge ännu mer.

Låt mig till sist också erinra om att
skattelagstiftningen i en rad länder
medger avdrag för gåvor av det slag
det här är fråga om. Jag nämner Danmark,
Finland, Västtyskland, Frankrike,
Belgien, Holland och Italien.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Jag börjar som herr
Tistad. Den här frågan är verkligen
inte ny. Under en lång följd av år har
riksdagen haft att ta ställning till motionsyrkanden
om utredning angående
rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor som den skattskyldige
skänkt till religiösa, humanitära, kulturella
eller uppenbart allmännyttiga
ändamål.

På varje avslag har följt nya motioner,
och det är väl svårt att utvinna
något nytt ur ämnet. Debattens längd
här i kammaren är nog inte heller avgörande
för frågans vidare öde. Argumenten
för eller emot är ungefär de -

samma år efter år, men droppen kanske
så småningom kan urholka stenen.
Den faller tyngre nu än när frågan
först fördes på tal. Tanken har i varje
fall vunnit ökad anslutning.

Vi motionärer vill inte se den tidigare
riksdagsbehandlingen, de upprepade
avslagen, som en slutgiltig och
godtagbar avveckling av detta problem.
Från statlig synpunkt måste det framstå
såsom en väsentlig förmån att enskilda
organisationer på det religiösa
och sociala fältet åtar sig angelägna
samhällsfunktioner. Starka skäl talar
enligt vår mening för att samhället bör
underlätta dessa organisationers frivilliga
arbete och visa sin uppskattning
när det gäller de frivilliga krafter som
här verkar.

Utskottet har nästan stående invändningar
mot denna avdragsrätt. Utskottet
upprepar i år dels sina bekymmer
när det gäller avvikelser från grundläggande
principer i vår skattelagstiftning,
dels de praktiska svårigheter som
skulle uppstå i samband med beviljad
avdragsrätt. De praktiska svårigheterna
kan tydligen bemästras i våra grannländer
och i ett flertal andra länder,
och principerna brukar inte vara oföränderliga
i vår allmänna lagstiftning.
Skattelagsakkunniga har i varje fall
inte avvisat möjligheten till denna avdragsrätt.
De har t. o. in. anvisat vissa
vägar för avdrag. Det var alltså inte av
den anledningen som de sakkunniga i
sista omgången hyste betänkligheter
mot avdragsrättens införande. Vi begär
ju också bara en utredning. Vi vill inte
öppna vägar för avhändande av stora
skatteobjekt. Därför föreslår vi ett
maximerat avdrag.

Riksdagens hittills visade motvilja
mot att bifalla detta utredningskrav
framstår för många människor som helt
oförklarlig. Man har under många år
med otålighet sett fram mot den utredning
som vi nu återigen hemställer om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om rätt till avdrag vid beskattningen för

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! De båda föregående
talarna har påpekat att motionerna inte
är nya. Nej, men även en av riksdagens
eviga följeslagare kan kräva en viss
uppmärksamhet.

Om man går igenom argumenten för
avstyrkande, finner man att de i huvudsak
grupperas kring tre linjer. Det
första argumentet är att statsbidrag är
bättre än avdragsrätt. Vi befinner oss
i den situationen att vi från socialdemokratiskt
håll varken har fått ett förslag
om statsbidrag eller ett medgivande
om avdragsrätt. Jag tycker då att
den diskussionen är skäligen teoretisk.

Vi har utgått från det önskemål som
organisationerna och trossamfunden
själva har fört fram, men vi har även
utgått från att socialdemokratin i andra
länder har accepterat detta mönster
och i vissa fall rent av själv har infört
det. Det är ganska underligt att det
skall vara så svårt från principiell synpunkt
i vårt land. Vad som är sanning
i Heidelberg, o. s. v.

Det andra huvudargumentet brukar
vara att avdragsrätten skulle gynna de
högre inkomsttagarna och innebära att
de egentligen inte skulle behöva offra
så mycket av de medel som de gav till
dessa ideella och humanitära organisationer.
Det tycker jag knappast är ett
avgörande argument, om beloppet
maximeras. Jag kan för min del vara
med om en maximering som ligger någonstans
kring 3 000, 4 000, 5 000 kronor
—- det rör sig inte om så särskilt
stora belopp.

Det tredje argumentet är att det skulle
vara svårt — som utskottet skriver
— att åstadkomma en för det praktiska
taxeringsarbetet lämplig avgränsning
av de ändamål som motiverar en avdragsrätt
vid taxeringen.

I Danmark och i många andra länder
har gjorts förteckningar över organisationer,
samfund och rörelser som tilllåts
att göra avdrag av den här arten.
Det torde knappast vara svårare att
göra detta i vårt land. Det finns inte

gåvor till utvecklingshjälp m. m.
någon anledning att i förväg underkänna
våra taxeringsexperters möjligheter
att komma till rätta med problemet.
Detta argument borde i sig självt utgöra
en stark motivering för den utredning
som vi begär i reservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Hem JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Inte heller jag torde
kunna tillföra den här debatten någonting
nytt. Det känns nästan motbjudande
att upprepa alla synpunkter och argument
som förts fram vid föregående
års debatter, och jag skulle kunna nöja
mig med att kort och gott yrka bifall
till utskottets betänkande.

När vi inom majoriteten yrkar avslag
på motionerna gör vi det, tycker vi, på
mycket goda grunder. Vi har en utredning
bakom oss, och vi har som nämnts
flera riksdagsdebatter och beslut att
hänvisa till.

Självfallet — detta bör kanske upprepas
— förnekar vi inte att det finns
många organisationer och många ändamål
som är värda att stödja genom
bl. a. personliga gåvor, men uppriktigt
sagt tycker jag att man mycket väl kan
göra det utan att snegla på egna skatteförmåner.
Om vi beslutar att medge den
ifrågasatta rätten till avdrag, innebär
detta att staten och kommunerna indirekt
ger pengar till ändamål vars syften
de beslutande församlingarna inte
har någon möjlighet att pröva värdet
av.

Här har nämnts svårigheten att göra
en rimlig avgränsning av det område
som skulle vara avdragsberättigat, och
den svårigheten är jag väl medveten
om. Vad som är humanitärt och vad
som är allmännyttigt kan bli föremål
för högst personliga och subjektiva värderingar.

Vi kan inte heller bortse från att både
stat och kommuner skulle, om motionerna
bifölls och avdragsrätt sålunda
infördes, drabbas av ett inkomst -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp m. m.

bortfall. På tlen punkten är vi väl överens.
Eftersom både staten och kommunerna
ändå bedriver en allmännyttig
verksamhet är det kanske inte orimligt
att vi beaktar att det också behövs pengar
till den verksamheten. Ett bifall till
motionerna skulle som sagt minska inkomsterna
för både stat och kommun.

Jag nöjer mig, herr talman, med denna
korta motivering och yrkar alltså bifall
till bevillningsutskottets betänkande.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! En mycket kort replik
till herr Tage Johansson.

Den här avgränsningen tror jag inte
är något stort problem. Har socialdemokraterna
i Danmark klarat den saken,
hyser jag för min del vissa förhoppningar
om att även den svenska socialdemokratin
skall kunna göra det.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Det är inte meningen
att åstadkomma skattelättnader för folk
som ger bidrag inom vissa gränser. Vad
vi vill åstadkomma är möjligheter för
folk att ge bidrag i ökad utsträckning.
Redan nu skänks miljontals kronor utan
några som helst skattelättnader. Men vi
anser att ett flertal av dessa organisationer
är i behov av ökade bidrag. Det
skulle vara mycket värdefullt om allt
fler människor inom vissa gränser kunde
få ökade möjligheter att ge bidrag.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Såvitt jag förstår har alla
personer helt obegränsade möjligheter
att ge bidrag till organisationer, till
u-hjälp och precis till vad de anser behjärtansvärt
och allmännyttigt. Det
finns inga som helst hinder för att ge
sådana gåvor.

Sedan handlar det om avdragsrätten.
Även om den, som herr Wikström sade,

skulle begränsas till 3 000 å 5 000 kronor,
är de summorna inte alls ointressanta
för dem som har en hög inkomst,
medan de spelar en mycket liten roll för
folk med små inkomster.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Med vårt hårda skattetryck
är möjligheterna mycket begränsade.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om medborgarvittnen vid polisförhör, m.
funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —66;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
alt de avstode från att rösta.

Om medborgarvittnen vid polisförhör,
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av motioner
om medborgarvittnen vid polisförhör,
m. in.

I de likalydande motionerna 1: 846,
av herr Wikström, och 11:990, av herr
Romanus, hade anhållits, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte begära förslag
om medborgarvittnen samt förslag om
åtgärder för ökad offentlig insyn i
verksamheten på polisstationerna i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att motionerna 1:846 och 11:990,
såvitt avsåge frågan om medborgarvittnen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att motionerna I:
846 och II: 990, såvitt avsåge frågan om
ökad offentlig insyn i verksamheten på
polisstationerna, måtte överlämnas till
1967 års polisutredning.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson och Sörenson samt fru
Ariér (samtliga fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
ilen lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 846 och II: 990, såvitt avsåge
frågan om medborgarvittnen, i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till
känna vad reservanterna anfört.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I detta ärende gäller det
två relativt nära sammanhängande frågor,
som avser polisens verksamhetsområde.
Den ena, som kanske är av den
största principiella räckvidden, gäller
ökad offentlig insyn i vad som förekommer
på polisstationerna, detta i såväl
allmänhetens som polispersonalens intresse.
Den frågan, som väcktes av ett
par motionärer från folkpartiet, skall
enligt utskottets enhälliga förslag överlämnas
till den sittande polisutredningen.

Den andra frågan avser åtgärder för
att, i enlighet med vad som gäller enligt
rättegångsbalken, opartiska vittnen skall
finnas tillgängliga för att, då det är påkallat,
närvara vid polisförhör. Under
den tid polisväsendet var kommunalt
infördes i Göteborg på kommunalt initiativ
ett system som innebär att ett antal
kommunalt valda förtroendemän fyller
denna funktion och härför uppbär
någon ersättning av kommunala medel.
Systemet fungerar fortfarande trots att
polisväsendet förstatligats, och det har,
inte minst av polismästaren i staden,
ansetts fylla en viktig funktion.

I motionerna föreslås nu att systemet
vidareutvecklas i statlig regi. Samma yrkande
framfördes i motioner år 1967,
och riksdagen uttalade då, efter förslag
av första lagutskottet, att Kungl. Maj:t i
lämpligt sammanhang borde uppta
spörsmålet till prövning. Detta ståndpunktstagande
gavs till känna för Kungl.
Maj:t i en riksdagsskrivelse. Emellertid
har på departementsplanet sedan 1967
ingen åtgärd vidtagits i denna fråga.
Yrkandet har därför i år upprepats,
och utskottet har enhälligt vidhållit den
ståndpunkt som intogs förra gången.

Att det ändå föreligger en reservation
hänför sig närmast till den formella sidan.
Majoriteten nöjer sig med att ingen
åtgärd vidtagits i departementet och föreslår
därför avslag på motionerna. Tre
reservanter anser det däremot i detta
läge motiverat att ge mera eftertryck åt

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om medborgarvittnen vid polisförhör, m. m.

riksdagens ställningstagande genom att
förnya riksdagsskrivelsen. Det synes
mig väl motiverat att på detta sätt understryka
att frågan inte bara bör läggas
på hyllan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Som första lagutskottets
ordförande säger har utskottet varit
enigt om att — dock utan eget ställningstagande
— till 1967 års polisutredning
överlämna den del av denna
motion där det förordas ökad offentlig
insyn i verksamheten på polisstationerna.
Den nämnda utredningen sysslar
ju med vissa organisatoriska frågor

— med polisnämnderna i blickfältet -—
i syfte att förbättra relationerna mellan
polisen och allmänheten.

Det andra motionsavsnittet gäller av
staten bekostade s. k. medborgarvittnen
vid förundersökning i brottmål. Såsom
anförts behandlades en motion i detta
ärende vid 1967 års riksdag. Denna
motion blev utsänd på remiss och avstyrktes
av samtliga hörda myndigheter
utom av polismästaren i Göteborg,
som var positiv. Där har man som herr
Alexandersson anförde sedan flera år
tillbaka ett antal lekmän knutna till
denna uppgift, och kostnaderna betalas
av staden.

Remissmyndigheternas redovisade
negativa meningar 1967 borde kanske
i ätteligen ha lett till att motionen blivit
avstyrkt i utskottet, men utskottet
fäste sig vid att man i Göteborg fortsatte
med detta system även efter polisens
förstatligande och att polismästaren
där som sagt ansåg att lekmännen
var nyttiga i denna funktion. I andra
större städer — däribland Stockholm

— där frågan om att tillsätta lekmän
med denna uppgift varit uppe, har tanken
dock inte vunnit gehör. Att beställa
en utredning när det gäller förslag
som tydligen fått mycket ringa medhåll
ville utskottet inte gå med på, men

utskottet skrev att Kungl. Maj:t i lämpligt
sammanhang borde ta upp denna
fråga till prövning. Därmed hade utskottet
givetvis inte tagit ställning i
sakfrågan.

När motionen i detta ärende nu återkommer
har utskottets majoritet inte
ansett att det är motiverat med någon
skärpt attityd, utan hänvisar bara till
vad utskottet skrev i sitt tidigare utlåtande.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om lagstadgad rätt för svensk medborgare till utresa ur riket

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 27.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten B.

Om lagstadgad rätt för svensk medborgare
till utresa ur riket

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av motioner
om lagstadgad rätt för svensk medborgare
till utresa ur riket.

I de likalydande motionerna I: 162,
av herr Björk och fröken Mattson, samt
II: 184, av fröken Sandell m. fl., hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag
till lag, avseende svensk medborgares
rätt till utresa ur riket.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 162 och II: 184 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte giva till känna vad utskottet
anfört om samfälld lagstiftning rörande
rätten för svensk medborgare att
resa ur riket.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Första lagutskottet behandlar
i detta utlåtande ett enligt min
mening mycket viktigt krav, nämligen
om lagstadgad rätt för svensk medborgare
att utresa ur riket. Det är ett socialdemokratiskt
motionspar som har
aktualiserat frågan, och det är glädjan -

de att ett enhälligt utskott gör detta
uttalande. Jag har begärt ordet endast
för att göra ett påpekande i anslutning
härtill.

Innebörden i utskottets utlåtande är
att svensk lagstiftning bör anpassas till
exempelvis Förenta nationernas konvention
i dess artikel 12, där det står:
”att envar äger frihet att lämna vilket
land som helst däribland sitt eget”, och
vidare ”att de nämnda rättigheterna
icke får underkastas andra inskränkningar
än sådana, som stadgas i lag
och är nödvändiga för att skydda den
nationella säkerheten, den allmänna
ordningen, den allmänna hälsovården
eller sedligheten eller andra personers
fri- och rättigheter samt är förenliga
med övriga i konventionen inskrivna
rättigheter”. Här finns alltså inte nämnt
att man får hindra eller försvåra för
människor att lämna sitt land genom
att förbjuda dem att medföra sin egendom
och på så sätt i praktiken kringgå
konventionen och inte handla i dess
anda. Det är en mycket viktig fråga
för den som önskar lämna sitt land
om han kan försörja sig utanför landets
gränser och om han kan klara
sig utan att få ta pengar med sig. Inte
desto mindre förekommer det i vårt
land liksom i många andra länder att
man i praktiken sätter in begränsningar
mot själva denna tanke. Vi har i vårt
land en valutareglering som inskränker
emigranters rätt att medföra sin
egendom genom att begränsa valutatilldelning
för desamma.

Även om valutastyrelsen inte i princip
brutit mot Förenta nationernas
konvention, och valutatilldelningen ännu
så länge är någorlunda liberal, kvarstår
att ytterligare begränsningar därav
bit för bit kan göra hela denna princip
illusorisk. Det är därför angeläget
att se upp och understryka att för det
första principen om fri emigration måste
upprätthållas och konsekvenserna
därav accepteras i fråga om vederbörandes
egendom, och för det andra att
valutaregleringen får en sådan tillämp -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Om ökad förläggning av semester till sommaren

ning att den inte på ett otillbörligt sätt
försvårar människors rätt att utresa.

Detta har jag velat foga till första
lagutskottets utlåtande, som jag hälsar
med stor tillfredsställelse. Jag har inget
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr It, i anledning av motioner om
upphovsmannaskydd för audiovisuella
verk;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om befrielse
för utländsk konsul från skyldighet
att avlägga vittnesmål m. in.; och

nr 13, i anledning av motioner angående
försäkringsskyddet för förare av
statligt motorfordon.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av motioner om
ökat ekonomiskt stöd vid havandeskap;

nr 8, i anledning av motioner om ersättning
från den allmänna försäkringen
åt frånskild kvinna i vissa fall;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stadga om
enskilda vårdhem in. m., jämte motioner
i ämnet; och

nr 10 i anledning av motion angående
grupplivförsäkring för hemmafruar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ökad förläggning av semester till
sommaren

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av motioner
om ökad förläggning av semester
till sommaren.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:237, av herr Larsson, Herbert, samt
II: 276, av herr Andersson i Billingsfors
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majd skulle anhålla
om en utredning angående en förändring
av 10 § semesterlagen i överensstämmelse
med i motionerna framfört
önskemål. Av motionsmotiveringen
framginge, att den av motionärerna
åsyftade lagändringen borde medföra,
att arbetsgivarens rätt att bestämma
tidpunkten för semesterns förläggning
begränsades till tiden den 1 maj—den
30 september.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:237 och 11:270 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Om arbetstagarna fritt
fick välja tidpunkt för semester skulle
den övervägande delen obetingat föredra
någon av månaderna juni, juli eller
augusti. Skälen till att valet skulle utfalla
så är enkla. Man vill njuta av
sommaren och få sin semester förlagd
till en tidpunkt då familjen har möjlighet
att samlas, d. v. s. under den tid
skolorna har uppehåll.

Självfallet är jag medveten om att
det kan förekomma önskemål om andra
semestertider och att man inom vissa
industrier liksom inom våra servicenäringar
icke har möjlighet att förlägga
semestertiden så att den helt sammanfaller
med arbetstagarens önskemål.
Jag vill dock bestämt hävda att
arbetsgivarna redan tidigare bort medverka
genom en betydligt större generositet
vid bedömningen av möjligheterna
att medge av arbetstagaren önskad
semestertid.

När jag tagit till orda är det därför
att jag som motionär har önskat aktua -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om ökad förläggning av semester till sommaren

lisera frågan om en ändring av bestämmelserna
för när arbetstagarna skall
få semester. I motionsparet 1:237 och
11:276 begärs en ändring av 10 § semesterlagen.
Ändringen innebär att en
förläggning av semestern till annan tidpunkt
än den i lagen angivna perioden
maj—september icke skulle kunna göras
utan att särskild överenskommelse
därom träffats. Utredningsyrkandet innebär
sålunda att arbetsgivarnas självständiga
bestämmanderätt skulle upphöra.

I andra lagutskottets utlåtande fastslås
arbetstagarens ovillkorliga rätt till
fyra veckors semester i ett sammanhang.
Man fastslår vidare att då parterna
inte kan komma överens om tidpunkten
för semestern äger arbetsgivaren
bestämma. Jag är medveten om,
liksom utskottet, att inplaceringen av
semestertiden i flertalet fall löses på
ett tillfredsställande sätt efter förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter.
Men det finns fall, såväl inom industrin
som på förvaltningssidan, där
man hårdrar rätten att själva bestämma.
Jag kan inte dela utskottets motiv när
det framhålles att utskottet avstyrker utl
edningsyrkandet, därför att flertalet
arbetstagare har sina semestrar förlagda
till tider som anges i lagen.

Vår motion har tillkommit för att få
en lösning av frågan för de grupper
som icke genom förhandlingar eller
på annat sätt får möjlighet att diskutera
förläggningen av semestertiden
med sin arbetsgivare. Vi hade hoppats
att en sådan förändring efter en utredning
skulle vara möjlig att genomföra
och att arbetsgivaren skulle vara skyldig
att ingå i förhandlingar med motparten.
En sådan skyldighet synes oss
vara självklar, inte minst i dessa dagar
då man talar så mycket om ökat
medinflytande i företagen. Det borde
därför enligt min mening ha varit möjligt
för utskottet att tillmötesgå denna
framställning om en utredning.

Herr talman! Jag har med det anförda
kort velat ange några av de motiv

som varit bärande för denna motion,
och jag ber att få yrka bifall till densamma.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det är inte svårt att
förstå de skäl som motionärerna lagt
fram. Det är fullt naturligt att de flesta
arbetstagare skulle vilja ha sin semester
förlagd till en tid, då de kan få
vara tillsammans med familjen och också
njuta av den korta sommar vi har.

Det kan förefalla som om utskottet
varit ovanligt kallsinnigt till denna motion.
Vi har emellertid resonerat som
så, att semesterlagen innehåller en rekommendation
att semestern om möjligt
skall förläggas till sommaren, om inte
arbetstagaren begär något annat. Det
är inte första gången som riksdagen diskuterar
denna fråga. Såväl 1938 som
1945, när vi tog semesterlagstiflning,
diskuterades om man skulle fastställa
en viss obligatorisk semestertid. Man
ansåg emellertid att ett lagfästande av
semesterns förläggning till sommaren,
särskilt om fyra veckor skulle tas ut i
ett sammanhang, fordrade så pass
många undantag att det skulle vara
mycket svårt att genomföra. Det är väl
ett skäl som fortfarande gäller, och som
vi sagt i motiveringen i utskottsutlåtandet
gäller detta såväl jordbruk som sjöfart
och andra säsongbetonade sysselsättningar
och företag. Utskottet anser
fortfarande att det skulle vara mycket
svårt att få en sådan regel att fungera
tillfredsställande. Enligt utskottets mening
skulle det uppstå en hel del komplicerade
gränsdragningsproblem.

Givetvis förutsättes att arbetsgivare,
när de diskuterar med arbetstagare om
semesterns förläggning, så långt som
möjligt försöker tillmötesgå arbetstagarens
önskemål. En bättre företagsdemokrati
och bättre kontakter över huvud
taget mellan arbetsgivare och arbetstagare
förutsätter sådana resonemang,
tycker jag, att arbetstagarnas synpunkter
beaktas i detta fall. Jag skulle tro

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. riktlinjer

att man i flera fall än vad den föregående
talaren ansåg tillgodoser arbetstagarnas
önskan om att få semester
sommartid.

Dessutom finns rörelser i annan riktning
här i landet, och det gäller åtskilliga
företag. Vi har haft en kommitté
som arbetat med att om möjligt få semestern
utspridd över hela året och
inte koncentrerad till enbart sommaren.
Det finns många bärande skäl för detta:
semestern kan utnyttjas på ett bekvämare
sätt om inte kommunikationerna
blir för hårt ansträngda under
sommarmånaderna, och de semesteranordningar
som finns blir bättre utnyttjade
om semestrarna sprids.

Vidare finns det företag som ger en
viss ersättning eller förlängd semester
om den tas ut under annan tid än sommaren.
Tiden kan i viss mån vara
olämplig för arbetstagaren, men denne
kan ändå vinna på det genom vissa
överenskommelser. Jag såg nyligen ett
sådant förslag, och det är kanske inte
så ovanligt som det kan låta.

Detta är de skäl som utskottet har
anfört för sitt ståndspunktstagande i
den här frågan, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Jag vill framhålla att
det sista avsnittet av utskottsförsvaret
från fru Hamrin-Thorell låg något vid
sidan av vad jag diskuterade som det
bärande i motionen.

Jag är helt på det klara med att man
kan förlägga semestern till olika tider
av året och att vissa företag dessutom
lämnar dels längre semester, dels en
ökad ekonomisk ersättning, om semestern
förläggs till annan tid än som anges
i lagen. Det är egentligen inte därom
motionen handlar, utan vi vill komma
till rätta med de problem som råder
och som är besvärande på vissa
arbetsplatser, nämligen där arbetsgivaren
icke vill träda i förhandling utan

för en reform av inskrivningsväsendet
hårdrar lagbestämmelsen om sin suveränitet
att bestämma tidpunkten för semesterns
förläggning.

Vad fru Hamrin-Thorell här talar om
strider inte på något sätt mot de intentioner
vi motionärer har haft när det
gäller att komma till rätta med lagfrågan
för att ge ökad möjlighet åt parterna
att sammanträffa och diskutera
möjligheterna till en för både företaget
och den anställde lämplig tidpunkt.
Jag hade förväntat mig att utskottet
skulle ha kunnat tillmötesgå kravet på
en sådan utredning.

Det räcker inte med rekommendationen.
Den har funnits länge och problemen
kvarstår. Anledningen till att
motionen nu har väckts är att man på
nära håll sett typexempel på att en ändring
av 10 § semesterlagen är erforderlig.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående riktlinjer för en
reform av inskrivningsväsendet jämte
motioner i ämnet.

Genom propositionen nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1970/71, bilaga 4, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av utdrag
ur statsrådsprotokollet över justitieärenden
för den 2 januari 1970, föreslagit
riksdagen att godkänna de riktlinjer
för en reform av inskrivningsväsendet
som förordats i propositionen.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

Propositionen hade i denna del hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet.

I propositionen hade föreslagits, att
ADB skulle införas på inskrivningsväsendets
område och att inskrivningsregistret
skulle förläggas till en central
dataanläggning, som via telenätanslutna
terminaler betjänade lokala inskrivningsmyndigheter.
För underhåll och
utveckling av system och program samt
för administration av driften vid dataanläggningen
skulle finnas en central
registreringsmyndighet. Handläggning
av inskrivningsärenden skulle ske hos
de lokala inskrivningsmyndigheterna.
Dessa behölle sin anknytning till underrättsorganisationen.
Antalet myndigheter
begränsades dock till i princip en
i varje län. Varje arbetsdag skulle utgöra
inskrivningsdag. Av handläggningen
föranledda förändringar i inskrivningsregistret
skulle göras via bildskärm.
Beslut i ärende skulle återgivas i en
dagbok. Bevisutskrifter och registerutdrag,
som ersatte gravations- och äganderättsbevis,
skulle framställas genom
den centrala datamaskinen och expedieras
direkt till beställarna. Möjlighet
öppnades för t. ex. kreditinrättningar
och kommuner att ansluta egna presentationsterminaler
till dataanläggningen
och på det sättet få snabb och omedelbar
tillgång till uppgifter från hela landet.
I propositionen hade anförts, att
det icke nu vore möjligt att fastställa
någon tidsplan för systemomläggningen.
Innan en omläggning till ADB kunde
påbörjas måste dock det tänkta systemet
testas i detalj under realistiska förhållanden.
För att det fortsatta utredningsarbetet
skulle kunna drivas rationellt
föresloges, att beslut nu skulle fattas
också om de viktigaste principerna
för inskrivningsväsendets organisation
efter systemomläggningen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen -

A. de likalydande motionerna I: 883,
av herrar Alexanderson och Ernulf,
samt II: 1042, av herr Eriksson i Arvika,
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
för närvarande skulle avslå förslaget
om övergång till automatisk databehandling
inom inskrivningsväsendet;

B. de likalydande motionerna I:88G,
av herr Bengtson m. fl., och II: 1050,
av herr Hedlund m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts förslag till införande
av ADB inom inskrivningsväsendet
måtte besluta,

1. att samtliga allmänna underrätter
skulle utgöra lokala inskrivningsmyndigheter,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning och förslag till
regler, som gåve staten ett strikt skadeståndsansvar
vid felaktigheter vid databehandlingen,
i enlighet med vad som
anförts i motionerna;

C. motionen 1:514, av herr Jacobsson,
Gösta, och herr Sveningsson, vari
anhållits, att riksdagen beträffande de
av departementschefen uppdragna riktlinjerna
för en reform av inskrivningsväsendet
måtte uttala som villkor för
reformens genomförande

att reformen icke medförde en minskning
i fråga om tillförlitlighet och rättssäkerhet,

att staten ålades strikt skadeståndsansvar
för felaktigheter vid databehandlingen
av registreringsuppgifterna
och för oriktig information om registrets
innehåll,

att allmänhetens kontakt med inskrivningsmyndigheten
ej onödigtvis
försvårades,

samt att den inom inskrivningsväsendet
sysselsatta icke rättsbildade personalens
erfarenhet och kunnande tillvaratoges;
samt

D. motionen II: 1047, av herrar Fälldin
och Äsling.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. riktlinjer

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:883 och 11:1042 bifalla
propositionen nr 1, bilaga 4, punkten
Dac, i vad däri förordats att ADB
skulle införas inom inskrivningsväsendet; B.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:886 och 11:1050, såvitt
avsåge yrkandet att samtliga underrätter
skulle utgöra inskrivningsmyndigheter,
godkänna de i propositionen i
denna del framlagda riktlinjerna;

C. att riksdagen, såvitt avsåge frågan
om intervallen mellan inskrivningsdagarna,
måtte godkänna de i propositionen
i denna del framlagda riktlinjerna;

D. att riksdagen måtte godkänna de
övriga riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet
som förordats i propositionen; E.

att motionerna I: 886 och II: 1050
samt 1:514, såvitt avsåge strikt skadeståndsansvar
för staten, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionerna I: 514 och II: 1047,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid A i utskottets hemställan

I, beträffande frågan om lämpligheten
av att genomföra den förordade reformen
av inskrivningsväsendet, av
herr Ernulf (fp), vilken ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A
hemställa,

dels att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 883 och II: 1042 besluta,
att den i propositionen nr 1, bilaga
4, punkten D 5 c, förordade reformen
av inskrivningsväsendet tills vidare
icke skulle genomföras; samt

dels att motionerna 1:886 och II:
1050, 1:514 samt 11:1047 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

för en reform av inskrivningsväsendet

vid B i utskottets hemställan

II, beträffande frågan om lokal inskrivningsmyndighet,
av herrar Grebäck
(ep), Lidgard (in), Nils Nilsson
(ep), Hedin (in) och Elmstedt (ep)
samt — i andra hand — av herr Ernulf
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under B hemställa,

dels att riksdagen måtte — med förklaring
att propositionen icke kunnat
oförändrad bifallas — i anledning av
motionerna 1:886 och 11:1050 för sin
del besluta, att — med de undantag som
kunde föranledas av särskilt ringa arbetsmängd
eller andra speciella förhållanden
— samtliga allmänna underrätter
skulle vara lokala inskrivningsmyndigheter; dels

att motionerna i övrigt, såvitt nu
vore i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

vid C i utskottets hemställan

III, beträffande frågan om intervallen
mellan inskrivningsdagarna, av herrar
Ernulf (fp) — i andra hand — samt
Lidgard (m) och Hedin (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C
hemställa, att riksdagen måtte — med
förklaring att de i propositionen angivna
riktlinjerna för intervallen mellan
inskrivningsdagarna icke kunnat godtagas
— som sin mening i frågan giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

vid E i utskottets hemställan

IV, beträffande frågan om strikt skadeståndsansvar
för staten, av herrar
Grebäck (ep), Lidgard (m), Nils Nilsson
(ep), Hedin (m) och Elmstedt
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den
avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under E hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 886 och II: 1050 i den -

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

na del samt i anledning av motionen
1:514 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att riksdagen måtte föreläggas
förslag till regler, som ålade staten
strikt skadeståndsansvar vid skada till
följd av felaktigheter vid databehandlingen
av registreringsuppgifterna eller
oriktig information om registrets innehåll.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande, i anledning avfrågan
om intervallen mellan inskrivningsdagarna,
av herrar Tobé (fp) och
Nils Nilsson (ep).

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Inskrivningsväsendet
har av ålder varit knutet till domstolarna
där det vid varje underrätt funnits
möjlighet att bereda publicitet och
rättsligt skydd åt rättsförvärv som avser
fast egendom. Ett sådant system
är erforderligt för tryggheten på fastighetsområdet.
Som även utskottet anför
har det svenska inskrivningsväsendet i
allmänhet fyllt högt ställda anspråk på
noggrannhet och rättssäkerhet, och
rättsförluster på grund av felaktighet
är säkert mycket sällsynta.

När förslag nu framförs om ändring
i rådande system, beror detta på svårigheten
att i systemet åstadkomma
önskvärd snabbhet i ärendenas behandling,
vilket då främst gällt de större
enheterna. En möjlighet att åstadkomma
en snabbare behandling av inskrivningsärendena
erbjuds genom databehandling,
och i propositionen föreslås
en övergång till ADB-systemet. Vid en
reform på detta område träder dock
frågan om systemets tillförlitlighet i
förgrunden. Ett givet krav är att en
övergång inte får medföra minskad tillförlitlighet
och minskad rättssäkerhet.
Erfarenheten från andra områden är
nämligen inte helt övertygande. Departementschefen
anför härvid att han
godtar kommitténs uppgift att säkerhetsfrågorna
kan ges en tillfredsställande
lösning men tillägger att därest be -

slut fattas om systemomläggningen bör
frågan givetvis ägnas stor uppmärksamhet.

För den enskilde, som i mycket ringa
grad har möjlighet att påverka sitt ärendes
behandling utan har att lita till
att det system som införs är tillförlitligt,
måste det vara ett oavvisligt krav
att starka garantier ges för systemets
säkerhet och att han blir skyddad för
rättsförluster. Staten bör därför åläggas
strikt skadeståndsansvar för felaktigheter
som kan uppstå, vare sig dessa
beror på felaktig behandling av materialet
eller på tekniska fel.

Enligt förslaget skall i princip endast
en domstol i varje län vara inskrivningsmyndighet.
Departementschefen
anför dock att det bör vara möjligt att
göra icke oväsentliga undantag från
denna princip. Som skäl för denna centralisering
anförs att det nya systemet
för att fungera väl kräver en hög grad
av specialisering hos den personal som
sysslar med inskrivningsärendena. Detta
förhållande är ju redan nu gällande,
men man anser att det blir ännu mera
betydelsefullt i det föreslagna systemet
och att det därför är angeläget att ärendemängden
blir av sådan omfattning
att det finns arbete för en särskild inskrivningsdomare.

Den minskning av antalet underrätter
som successivt kommer att äga rum
som en följd av fjolårets riksdagsbeslut
om nya riktlinjer för domkretsindelningen
kommer i sig att medföra en avsevärt
försämrad samhällelig service i
stora områden av vårt land. En ytterligare
koncentration av vissa funktioner
inom domstolsväsendet till enstaka
eller i vissa fall ett par domstolar i
varje län skulle ytterligare accentuera
dessa förhållanden.

I motioner bl. a. från centerpartiet har
nämnda förhållanden påtalats. Enligt vår
mening uppvägs inte de nackdelar i
form av försämrad service, som skulle
uppkomma vid en så stark centralisering
som har föreslagits, av kostnadsbesparingar
eller andra fördelar.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

Allmänhetens behov av service uppmärksammas
även av departementschefen,
som bl. a. anför: ”Emellertid måste
i ett sammanhang som detta servicesynpunkter
tillmätas största betydelse.”
Fortsättningsvis framhåller departementschefen
att olägenheterna dock
inte bör överdrivas och att kontakten
till alldeles övervägande del sker genom
anlitande av post eller telefon.

Samma synpunkter anföres av utskottet,
som framhåller att en av inskrivningskommittén
företagen stickprovsundersökning
utvisar att cirka 90 procent
av antalet ärenden ingavs med
post eller av myndighet eller kreditinrättning
genom bud. Här föreligger
dock säkerligen stora variationer mellan
såväl tidpunkter som olika områden.
Dessutom tillkommer att allmänhetens
behov av service i stor utsträckning
gäller att ta del av lagfartsböcker,
lagfartsprotokoll och andra akter samt
att i dessa sammanhang erhålla råd och
hjälp av inskrivningspersonalen. Att
minska sådana hjälpmöjligheter skulle
innebära avsevärt försämrad service för
allmänheten.

I propositionen anför departementschefen
att det fortsatta utredningsarbetet
skall bedrivas med utgångspunkt
från att inskrivningsdag skall hållas
varje arbetsdag. En sådan ordning har
— om den kan fungera tillfredsställande
— betydande fördelar. Den medför
dock vissa konsekvenser för sambandet
mellan fastighetsregistret och inskrivningsregistret.
Så kan exempelvis lagfart
för en fastighet beviljas samma dag
som en ändring sker beträffande fastigheten
i fastighetsregistret. För närvarande
undviks en sådan situation genom
att fastställelse av fastighetsbildningsåtgärd
äger rum på andra arbetsdagar
än när inskrivning äger rum.

I ett särskilt yttrande har herr Tobé
och jag tagit upp dessa synpunkter. Vi
tror att en ny rutin kan konstrueras
på ett eller annat sätt. Enligt vår mening
borde dock detta ha uppmärksammats
i utskottets utlåtande såsom ett

7 Första kammarens protokoll 1970. Nr 10

problem, som måste lösas i samband
med det fortsatta utredningsarbetet.

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till alla de reservationer i tredje
lagutskottets utlåtande nr 8 där mitt
namn förekommer.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I reservation nr I till
utskottets utlåtande har jag yrkat att
riksdagen skall besluta att den reform
av inskrivningsväsendet, som föreslås
i den proposition som behandlas i utlåtandet,
tills vidare inte skall genomföras.
Detta avslagsyrkande innebär
emellertid inte att jag är negativt inställd
till reformen. Såsom framgår av
min reservation instämmer jag i utskottsmajoritetens
uttalande om det
önskvärda i att automatisk databehandling,
ADB, införs inom inskrivningsväsendet.

Orsaken till mitt avslagsyrkande, som
alltså innebär att man skall vänta med
att ta principståndpunkt, är att de tekniska
förutsättningarna för ADB ännu
inte har utprovats så mycket att man
med säkerhet kan säga att systemet
kommer att fungera med den tillförlitlighet
som är nödvändig. För närvarande
håller man på att starta en försöksverksamhet.
Jag tycker för min del
att den naturliga gången vore att avvakta
resultatet av försöksverksamheten,
innan man binder sig för ett principbeslut
om ADB.

Med den motiveringen yrkar jag i
första hand bifall till reservation nr I.
För den händelse reservation I inte
skulle bifallas, har jag i andra hand
anslutit mig till reservationerna nr II
och III.

Den föregående talaren, herr Nils
Nilsson, har i sitt anförande utvecklat

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

synpunkter som jag i allt väsentligt kan
instämma i. Jag skall därför begränsa
mig till att komplettera vad han har
sagt.

Jag vill understryka vad herr Nilsson
nämnde om den försämring av servicen
till allmänheten som redan den
beslutade domkretsändringen innebär.
Den minskar antalet domstolar högst
väsentligt och därigenom möjligheterna
att besöka domstolarnas kanslier.
Propositionen innebär att man ytterligare
försämrar servicen genom att i
princip bara ha en domstol i varje län
med inskrivningsavdelning.

Som herr Nilsson antydde, har siffrorna
från den stickprovsundersökning
som kommittén företog ett ganska litet
intresse. Det väsentliga är inte hur
många som lämnar in handlingarna
per post eller personligen, även om
detta naturligtvis har en viss betydelse,
utan det väsentliga är ju att flertalet
domstolar praktiskt taget dagligen har
besök av allmänhet som behöver granska
fastighetsböckerna, ta reda på uppgifter
i dem, hänvända sig till domstolspersonalen
för att få råd och anvisningar
om hur ärendena skall handläggas
för att lagfarten eller inteckningen
eller vad det kan vara skall beviljas,
etc. Det är en kostnadsfri service
som domstolarna tillhandahåller,
i allmänhetens intresse och kanske också
i sitt eget, ty på det sättet minskas
ju besväret vid handläggningen.

På sina håll är det mycket vanligt att
en nämndeman tar med sig ärenden
från sin ort, och någon timme innan
tinget börjar går han in på inskrivningsavdelningen
och klarar upp ärendena.
Om man nu tar bort inskrivningsavdelningen
vid flertalet underrätter
och i stället hänvisar nämndemannen
eller allmänheten att resa in
till residensstaden eller den domstol
som i övrigt kan ha inskrivningsavdelning,
så innebär det sannerligen ingen
liten försämring av servicen. När vi i
riksdagen strävar att begränsa inflyttningen
till de stora städerna, borde vi

inte genomföra en reform som i onödan
verkar i motsatt riktning och försämrar
servicen på mindre orter.

Det är enligt min mening inte heller
nödvändigt för ADB-systemet att göra
denna försämring. Med de större domstolar
vi nu får kommer alla underrätter
eller i varje fall flertalet enligt min
bedömning att kunna utrustas med inskrivningsavdelning
enligt ADB-systemet.
Skulle någon inskrivningsavdelning
vara så liten att detta inte går —
och det är möjligt, eftersom domkretsindelningen
i vissa fall lämnar även
små domstolar kvar — har reservanterna
godtagit att man i sådana undantagsfall,
som jag tror blir mycket sällsynta,
skall kunna ta inskrivningsavdelningen
från domstolen.

Det finns en annan aspekt än servicen
som jag också vill säga några ord
om. När en ung jurist tagit sin examen
ingår det i hans utbildning att fullgöra
praktisk tjänstgöring, s. k. tingsmeritering,
några år vid en allmän underrätt,
där han kompletterar sina teoretiska
studier genom att praktiskt syssla med
domstolsgöromål. Det är inte bara blivande
domare, åklagare och advokater
som gör detta, utan på praktiskt taget
alla samhällsområden där jurister arbetar
anses denna tingsmeritering
högst värdefull. I den ingår som ett
grundläggande element just handläggning
och förberedande av inskrivningsärenden.

Departementschefen säger att utbildningsfrågan
inte kan vara avgörande
för ställningstagandet i organisationsfrågan.

Så till vida kan jag hålla med honom
att hur viktig utbildningsfrågan än är
kan den naturligtvis inte vara ensamt
avgörande. Men nog tycker jag att departementschefen
borde ha vägt in utbildningsfrågan
tillsammans med de
andra faktorer som bestämt hans ställningstagande.

Jag har därför anslutit mig i andra
hand till reservation II.

Beservation III behandlar frågan om

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

Ang. riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

(lag oftare än en dag i veckan skall för -

blir ofta inskrivningsdag skall hållas.
För närvarande kan man varje arbetsdag
lämna in ärenden till domstolen
som under veckan löpande behandlar
dem, men varje onsdag anknyts rättsverkningarna
till ingivande; då håller
man inskrivningsdag.

I propositionen sägs att man i arbetet
på den närmare utformningen av
inskrivningsreformen skall försöka utgå
från att ha inskrivningsdag varje
dag. Det skulle väl i och för sig
vara eu förbättring — ärendena skulle
då bli handlagda snabbare — men de
praktiska svårigheterna är mycket stora.
Antalet ärenden som kommer in
per dag är högst varierande. Och inte
tror jag väl att någon departementschef
lägger fram ett förslag som håller
en personalorganisation avpassad för
de dagar då de flesta ärendena kommer
in. Det kommer att innebära en
utomordentligt hård stress för biträdespersonalen
och för inskrivningsdomaren
om han skall försöka att hinna med
ärendena före dagens slut, och det är
väsentligt därför att om man skall ha
en central dataanläggning som skall
kunna spotta ut bevis till hela landet
om det aktuella läget på alla fastigheter,
då är det viktigt att återge den för
dagen aktuella situationen. Det kommer
helt enkelt inte att bli möjligt med
ett system där man varje dag klarar av
inkomna ärenden —- en del är för resten
så pass komplicerade att inskrivningsdomaren
behöver grundliga studier
för att klara av dem — utan det
kommer att bli nödvändigt, och det
hoppas jag att man även inom departementet
tänker sig, att ärenden som
kommer in en dag kan få anstå en eller
flera dagar i fråga om avgörandet. Men
då faller ju vinsten med inskrivningsdag
varje dag till stor del bort.

Jag tycker i varje fall att uttalandet
i propositionen om att man skall utgå
från inskrivningsdag varje arbetsdag
är alltför hårt hållet. Enligt min mening
borde man i propositionen ha sagt
att möjligheterna att ha inskrivnings 1\

Första kammarens protokoll 1970. Nr 10

utsättningslöst prövas.

Reservation III går ut på att man i
denna fråga skall arbeta helt förutsättningslöst
och låta de praktiska förhållandena
bli avgörande för ställningstagandet
utan att nu i förväg mer eller
mindre hårt binda sig för ett önskemål
som kanske kommer att visa sig vara
utomordentligt svårt att realisera.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
alt få i första hand yrka bifall till reservation
I. Om den inte blir antagen
yrkar jag i andra hand bifall till reservationerna
II och III.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Vi har nu blivit vana
vid övergång till automatisk databehandling,
ADB, i många olika sammanhang.
Här gäller det inskrivningsväsendet,
d. v. s. handläggning och registrering
av lagfarts- och inteckningsförhållandena
beträffande fastigheterna i landet.

Man kan ha anledning att poängtera
att det här området är både ekonomiskt
oerhört betydelsefullt för enskilda och
för det allmänna och samtidigt i många
avseenden mycket komplicerat, beroende
bl. a. på den fortgående utvecklingen
i samhället med därav följande exploatering
och rörlighet på fastighetsområdet.

Innan jag går in på det nu aktuella
området vill jag bara allmänt erinra om
att övergången till ADB många gånger
varit förenad med svårigheter och
olyckshändelser. Ett litet exempel som
vi själva här har fått vara med om: Vi
har detta år fått övergång till ADB för
våra löneutbetalningar. Det har för min
del resulterat i att jag varje månad får
ett litet brev från banken, där det står
att banken inte kan göra de överföringar
jag har begärt därför att pengarna
inte räcker. Men när jag undersöker det
hela har datamaskinen ljugit och överföringarna
är gjorda, men brevet kommer
ordentligt undertecknat av ett par
tjänstemän.

100

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

Beträffande det nu aktuella området
skall först sägas att ingen har väntat sig
någon kostnadsbesparing genom denna
övergång. Då erfarenheten säger att en
sådan omläggning regelmässigt blir dyrare
än förutsett kan man snarare räkna
med att det kommer att bli kostnadsökningar
— bur stora lär det vara svårt
att förutse. Vad man avser att vinna är
i stället snabbare handläggning och kortare
väntetid. Dessutom blir väl den redovisning
som skall lämnas på vad som
motsvarar nuvarande gravationsbevis
mer överskådlig och mer innehållsrik.
Dessa vinster är säkerligen värdefulla,
men de fås inte utan nackdelar, även
bortsett från eventuell kostnadsökning.

Först och främst må framhållas att
man i varje fall i första hand utgått
från att dataredovisningen endast skall
avse nuläget — inte den utveckling som
lett fram dit. Man får sålunda bara reda
på vem som senast har lagfart och de
nu gällande inteckningarna. Så är det
också med ADB inom bankväsendet. Datamaskinen
har bara den aktuella behållningen
på ett konto. Däremot har
banken över huvud taget ingen sammanställning
som motsvarar kontohavarens
motbok med insättningar och uttag i
kronologisk ordning.

Likadant blir det troligen på inskrivningsväsendets
område med den skillnaden
att den enskilde vanligen inte heller
har en sammanställning som motsvarar
den som nu finns i fastighetsboken.
För att göra en sådan historisk återblick
blir man hänvisad till att plocka
ihop material från de olika tillfällen då
fastigheten eller inteckningen varit föremål
för en åtgärd. Nu är det i och för
sig möjligt att bevara även vissa dylika
historiska data i maskinens minne, men
det medför att kostnaderna springer ytterligare
i höjden.

Fn annan väsentlig olägenhet av de
förslag som framlagts i propositionen är
att behandlingen koncentreras till ett
fåtal domstolar, i princip en för varje
län. Det bär de föregående talarna redan
uppehållit sig vid, och jag vill en -

dast ytterligare poängtera att det medför
att allmänheten får mycket svårare
att hålla kontakt med inskrivningsmyndigheterna.
Jag vill särskilt trycka på
vad herr Ernulf sade, nämligen att det
inte är själva ingivandet av handlingarna
som ger anledning till de viktigaste
kontakterna, utan de undersökningar,
råd och upplysningar som vederbörande
är i behov av för att kunna upprätta
sina handlingar på ett riktigt sätt. Denna
olägenhet kan också undvikas om
man, såsom föreslås i reservation II,
bibehåller inskrivningsmyndighet vid
varje eller så gott som varje domstol.
Den pågående omstruktureringen av
domkretsarna medför att det ändå inte
blir så många olika myndigheter. Men
även en sådan jämkning av förslaget
kostar givetvis en del pengar.

Det anförda är exempel på sådana
olägenheter som skall vägas mot vinsterna
och kostnaderna. Det finns andra
av mer allmänt slag, nämnda delvis av
herr Ernulf, såsom exempelvis undervisningssynpunkter.
Dessutom är domstolarnas
hela personaluppsättning i
mycket hög grad uppgjord med tanke
på den nuvarande organisationen. Detta
förslag kommer att förrycka den organisationen
på ett sätt som man inte
närmare har undersökt.

Det är ju också en så stor affär, inte
bara kostnadsmässigt — den är även revolutionerande
för allmänhet, bankinrättningar
m. m. — att den inte bör genomföras
utan en mycket ingående
prövning. Det pågår omfattande experiment
som skall visa hur detta kan fungera
i verkligheten. Vi har då ansett att
det inte kan vara riktigt att fatta beslut
om en principiell övergång och ännu
mindre beslut i en hel del detaljfrågor
förrän man har sett resultatet av dessa
experiment. Det är också att nämna att
man har gjort en viss utredning — som
redovisats i en departementspromemoria
och remissbehandlats — av hur det
nu föreslagna systemet skall fungera.
Men man har inte gjort någon utredning
om några alternativa förslag. Såvitt jag

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

101

Ang. riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet
reformen att ett nytt enhetligt fastighetsregister
skulle läggas upp med an -

förstår skulle det finnas stora möjligheter,
om man använde tillräckligt med
resurser, att göra en avsevärd rationalisering
inom det nuvarande systemets
ram. När det har varit vissa svårigheter
att få det nuvarande systemet att
fungera, har det praktiskt taget helt och
hållet berott på att man inte haft tillräckligt
mycket personal, tillräckligt
stora resurser, för att bemästra det från
år till år ökande antalet ärenden.

Jag tror att här skulle finnas mycket
att göra och att det vore rimligt, innan
man binder sig för en dylik övergång,
att verkligen undersöka vad man kan
vinna, så att man på ett mer realistiskt
sätt kan väga vinster och olägenheter
mot varandra.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna I och II.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Propositionens förslag
grundar sig på det hittillsvarande förhållandet
inom inskrivningsväsendet.
Ärendemängden har ökat i en sådan omfattning
att det trots avsevärd personalökning
förekommer en betydande eftersläpning
beträffande expedieringen av
inskrivningsärenden. I slutet av 1968
kunde en tredjedel av domstolarna inte
ens hålla lagenlig expeditionstid.

Med hänsyn till betydelsen av ett välordnat
inskrivningsväsende för tryggheten
på fastighetsområdet är den föreslagna
reformen av stor vikt. För att
varaktigt uppnå ett godtagbart förhållande
till rimliga kostnader krävs enligt
inskrivningskommitténs betänkande
omfattande organisatoriska förändringar.
Enligt departementschefens uttalande
och i överensstämmelse med inskrivningskommitténs
betänkande bör frågan
lösas genom övergång till ADB, icke
minst med hänsyn till en förväntad
ökad mängd av inskrivningsärenden.

Men frågan om införandet av ADB på
inskrivningsväsendets område får bedömas
även från andra utgångspunkter.

Vid 1968 års riksdag godkändes den

knytning till ADB-teknik och med förläggning
till en central dataanläggning.

Med anledning av dels bristerna i det
nuvarande inskrivningssystemet, dels
vinsten av en integrering mellan inskrivningsregistret
och det nya fastighetsregistret
genom ett enhetligt informationssystem
förordas övergång till
ADB på inskrivningsväsendets område.
En nära nog enhällig remissopinion har
tillstyrkt att man övergår till ADBsystem
med motiveringen alt fastighetsoch
inskrivningsregister bör samordnas
i tekniskt avseende. Den enda kritik
som anförts häremot har kommit från
domstolshåll.

Avsikten är att införandet av ADB
skall föregås av en omfattande utrednings-
och försöksverksamhet. För att
denna skall kunna bedrivas rationellt
fordras redan nu beslut om huvudprinciperna
för inskrivningsväsendets organisation
efter systemomläggningen.

Tredje lagutskottet tillstyrker för sin
del reformen enligt propositionens förslag.

Så var det reservationerna. I reservation
I yrkas att resultaten av försöksverksamheten
skall vara tillgängliga inna
beslut fattas om övergång till ADB,
detta med hänsyn till kravet på tillförlitlighet
och säkerhet inom inskrivningsväsendet.

Låt mig då erinra om att innan det
egentliga omläggningsarbetet börjar
kommer det tänkta systemet att testas i
detalj under realistiska förhållanden.
Medan försöken pågår skall inkommande
ärenden behandlas både enligt gällande
rätt med manuell införing och
enligt det nya systemet. Utskottet anser
i likhet med kommittén och departementschefen
att detta bör skapa garanti
för systemets tillförlitlighet.

De personliga besöken hos inskrivningsmyndighet
torde inte vara av den
betydelse som framhålles i reservation
II. Såsom redan har nämnts visar en av
inskrivningskommittén företagen stick -

102

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

provsundersökning att 90 procent av antalet
inskrivningsärenden ingavs med
post eller genom ombud. Det är sålunda
mera sällan sökandena inställer sig personligen
hos inskrivningsmyndighet.
Kontakten sker i stället till övervägande
del genom post eller telefon. Vilka är
för övrigt de som kan offra sin arbetstid
och besöka domstol i inskrivningsärenden?
Det lär väl inte vara så många
som offrar sin arbetstid. Vidare är det
ju så att domstolarna inte är belägna
på hemorten för alla människor, vilket
i många fall nödvändiggör resor.

Genom det nya systemet vinnes betydande
fördelar ur servicesynpunkt.
Ärendena kommer sålunda att avgöras
snabbt, och registerutdragen, som blir
betydligt utförligare, kan expedieras
utan dröjsmål. Möjligheter öppnas även
för kommuner och kreditinrättningar
att ansluta egna presentationsterminaler
till den centrala dataanläggningen. Detta
förhållande har mycket stor betydelse
för allmänheten. Vidare kanske bör
erinras om att den speciellt utbildade
personal som skall svara för databehandlingen
inte kan vara tillgänglig vid
samtliga underrätter.

Vidare föreslås i syfte att förbättra
servicen för allmänheten att samtliga
underrätter ålägges att lämna allmänheten
upplysningar om inskrivningsreglerna
och att tillhandahålla blanketter
för ansökningar i inskrivningsärenden.
Det bör även framhållas att
den personal som friställs efter systemomläggningen
bör få hand om uppgiften
att lämna allmänheten råd och anvisningar
i inskrivningsärenden. Härigenom
kan under en övergångstid tillgodoses
önskemålet att ifrågavarande
personals erfarenheter tillvaratas.

Departementschefen har även uttalat
att det i vissa fall är möjligt att
göra icke oväsentliga undantag från
principen om en inskrivningsmyndighet
i varje län, och utskottet understryker
att detta undantag bör tillvaratas i
största möjliga utsträckning.

I reservation III vänder sig reser -

vanterna mot propositionens förslag att
inskrivning ändras från en dag i veckan
till varje arbetsdag. Förslaget har
godtagits av flertalet remissinstanser.
Det är endast från domstolshåll som
kritik riktats mot förslaget. Enligt utskottets
mening innebär ett system med
inskrivning varje arbetsdag uppenbara
fördelar för allmänheten. Skulle det visa
sig att det föreslagna systemet under
utredningen inte är praktiskt genomförbart,
torde en modifiering kunna
ske till två eller tre arbetsdagar i
veckan.

Beträffande skadeståndsansvaret, som
åberopas i reservation IY, i händelse
av att felaktigheter skulle uppstå
vid databehandlingen har departementschefen
uttalat att frågan skall
övervägas ytterligare under det fortsatta
utredningsarbetet. Utskottet anser
för sin del att det är lämpligast att avvakta
resultatet av vad som framkommer
härav.

Utöver den fråga som berörs i det
särskilda yttrandet kan man förutsätta
att åtskilliga detaljer blir föremål för
övervägande i utredningsarbetet.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan, vilket också
innebär avslag på samtliga reservationer.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Vad som föranledde
mig att begära ordet var några uttalanden
i det föregående anförandet,
vilka också återfinns i utskottsutlåtandet.
Det var den formulering där man
säger att ”av stickprovsundersökningen
framgår emellertid att cirka 90 procent
av antalet ärenden ingivits med posten
eller av myndighet eller av kreditinrättning
genom bud”. Sökandena själva
har alltså inte varit där i så stor utsträckning.
Jag vet inte om det görs
så förfärligt stor skillnad mellan de
fall då sökanden själv kommer dit eller
om kreditinrättningen eller myndigheten
representeras av exempelvis en

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

103

Ang. riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

kamrer. Jag har en gång arbetat i en
myndighet som ofta inger lagfartsansökningar
och inteckningshandlingar.
Jag kan som ”ett lillfinger” i den myndigheten
förvisso vitsorda att man hade
ett utomordentligt stort behov av att
rådgöra med den personal som fanns
i domstolen för att komma till rätta
med de problem som uppstod.

Man skall inte inbilla sig att en myndighet
eller en kreditinrättning besitter
all den visdom som behövs för att klara
inskrivningsärendena. Det behövs
råd och anvisningar för att ärendena
skall kunna behandlas förhållandevis
smidigt. Jag tror inte alls på det som
står där. Hur många nämndemän och
pappersdragare har man inte hjälpt till
rätta när man en gång i tiden tjänstgjorde
som inskrivningsdomare? Jag
tror inte att man skall bortse från den
service som lämnas till de sökande
och till myndigheterna från inskrivningsdomare
och andra.

I det senaste anförandet återkom frågan
om att man borde balansera detta
problem med att underrätterna skulle
åläggas att lämna allmänheten upplysningar
om inskrivningsreglerna. Ja, det
löser inte problemet i sig att tala om
att det står i den eller den lagen. Med
det löser man inte det problem som
den sökande eller hans ombud har när
han kommer med sina papper. På dessa
punkter behövs förvisso en diskussion.
För mig framstår den nu föreslagna
reformen som en klar försämring
av samhällets service på detta
område.

När det gäller intervallen mellan inskrivningsdagarna
anförs det i utskottsutlåtandet
att det endast är från domstolshåll
som kritik riktats mot förslaget.
Det är verkligen inte endast! Domstolen
är ju den sakkunniga myndigheten,
den som sysslar med dessa saker,
och det är den som har kritiserat dem
och uttalat sin tveksamhet. Om andra
som inte har att syssla med sådana
saker i sin dagliga gärning tror att det
skall fungera väl om förslaget genom -

förs så må det vara eu sak för sig. De
som konfronteras med problemen, som
har att på sitt ämbetsansvar knäcka
frågorna, anser jag vara människor
som man skall ta stor hänsyn till.

Jag skall inte precis måla någon
skräckbild på väggen, men nog förefaller
det mig som om inskrivningsdomaren
många gånger skulle komma i
kläm om han tvingas att på dagen avgöra
ett svårt, viktigt och för den rättssökande
allmänheten betydelsefullt
ärende. Jag vill inte påstå att rättssäkerheten
kommer i fara, det är att överdriva
situtionen. Men nog kan det göra
utrymmet för misstag större om man
forcerar arbetet på det sättet som här
förutsättes jämfört med den något
lugnare takt det skulle bli med en eller
två inskrivningsdagar i veckan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Herr Svante Kristiansson
säger att servicefrågan inte torde
ha den betydelse som vi angivit i reservationen,
och han hänvisar på nytt
till den stickprovsundersökning som
skett. Man kan då fråga sig: Hur har
stickprovsundersökningen skett? Vilka
dagar har det varit, och vilka platser
har det gällt? Man torde knappast ha
undersökt någon av de domsagor som
jag känner till, för där är besöksfrekvensen
mycket stor. Som vi reservanter
också framhållit är det ingalunda
inlämnandet av lagfartsansökan som är
det väsentligaste, utan det är sökandens
behov av att ta del av bakgrundsmaterial
och få råd av domsagans personal
i samband därmed som enligt
mitt förmenande är det väsentligaste.
Det hade därför varit av betydelse att
göra undersökningar även på det planet,
men man har tydligen begränsat
sig till enbart inlämnandet av lagfarter.

Sedan säger herr Svante Kristiansson
att det inte kan finnas en inskrivnings -

104

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Ang. riktlinjer för en reform av inskrivningsväsendet

myndighet på varje ort — en del människor
måste få resa. Det är naturligtvis
riktigt, men resandeströmmen måste
bli mycket större om man begränsar
sig till att ha inskrivningsmyndighet
endast på en plats i varje län. Det är
riktigt som herr Kristiansson säger att
det poängterats att undantag skall få
finnas. Jag noterar även med tillfredsställelse
att dessa undantag skall få utnyttjas
så långt det går, men därom
vet vi inte mycket i dag. Det finns
dock län i vårt land som har mycket
stora avstånd, och resorna blir naturligtvis
mycket mer påkostande ju längre
avstånden är.

Beträffande skadeståndsansvaret så
sägs det att detta skall övervägas, men
det är ju i dag vi fattar beslut. Det vore
rimligt att man, samtidigt som man beslutar
om att databehandling skall införas
och risker för fel kan uppstå,
också beslutade om skadeståndsansvaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ernulf vid punkten avgivna, med

I betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Grebäck
m. fl. vid punkten avgivna, med

II betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Grebäck m. fl.
vid punkten avgivna, med II betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 44.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten C framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ernulf m. fl. vid punkten avgivna,
med III betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemstäl -

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

105

Ang. riktlinjer

lan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ernulf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlätande nr 8
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ernulf in. fl.
vid punkten avgivna, med III betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 32.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå utskottets
hemställan i punkten D.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen enligt de rörande punkten
E förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottet hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Grebäck m. fl. vid punkten avgivna,
med IV betecknade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

för en reform av inskrivningsväsendet

Herr Nilsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
punkten E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Grebäck in. fl.
vid punkten avgivna, med IV betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 33.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten F.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av motion om lagstadgad
säkerhetsdeklaration av motorfordon; nr

11, i anledning av motioner om
bättre djurskydd;

nr 12, i anledning av motioner om
vissa åtgärder för att skydda ålbeståndet; nr

13, i anledning av motioner om
översyn av lagstiftningen om utländsk
medborgares rätt till fiske i svenskt vatten; nr

14, i anledning av motioner angåend
straffbarheten vid aga av djur; och

106

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om en översyn av stavningsreglerna
nr 15, i anledning av motioner om
översyn av bestämmelserna om straff
för djurplågeri.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av motioner angående Falsterbokanalen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av motioner om en ny översättning
av Gamla Testamentet och om
en ny översättning av Bibeln, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om en översyn av stavningsreglerna

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av motioner om en översyn av stavningsreglerna.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 973, av herr Olsson, Erik, m. fl.,
och 11:1112, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., hade anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära en översyn av de nuvarande
stavningsreglerna enligt i motionerna
anförda riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1:973 och
11:1112 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru
Eriksson i Stockholm (s) samt herrar
Eric Peterson (fp), Kilsmo (fp), Hansson
(s), Larsson i Borrby (ep) och
Rimås (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort

hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:973 och 11:1112
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad reservanterna
anfört.

Reservanterna hade bland annat funnit
övervägande skäl tala för att en reform
nu borde komma till stånd genom
en sådan samlad översyn av stavningsreglerna
som motionärerna föreslagit.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! I enlighet med gammal
praxis i denna kammare behandlas utskottets
utlåtanden i viss ordning. Detta
innebär att vissa utskotts ärenden
ofta kommer att behandlas, när kammarens
ledamöter är tyngda av en lång
arbetsdags vedermödor och har en livlig
åstundan att snabbt få skilja sig
från de sista ärendena på föredragningslistan.
Jag skall försöka fatta mig
kort med hänsyn till den sista synpunkten,
men jag kan inte ha den inställningen
att denna ordning för ärendenas
behandling på något sätt har att
göra med den vikt de ärenden har som
de olika utskotten behandlat.

Denna fråga berör svenska medborgare,
jag höll på att säga från vaggan
till graven, men i varje fall dagligdags
kanske i större utsträckning än något
annat ärende de har att syssla med.
Det gäller alltså här stavningsreglerna.
Frågan var uppe till diskussion under
förra årets riksdag, och det har både
då och nu framförts som grundval för
att frågan tas upp till diskussion att de
nuvarande reglerna i stort sett inte
ändrats på 65 år. Detta är i och för sig
inte något skäl — det är mycket här
i samhället som inte har ändrats på 65
år men som ändå fungerar väl. Det kan
sägas att det måste ha varit synnerligen
framsynta människor som genomförde
1906 års stavningsreform. De har
kunnat förutse en av de snabbaste utvecklingar
i svenska språket som har
förekommit, och de har också åstadkommit
en reform som enligt några företrädare
för status quo-tänkandet på

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

107

detta område är väl ägnad att möta
även den snabba utvecklingen under
den närmaste framtiden.

Jag skall bara kort beröra vad som
anfördes av ett par remissinstanser vid
behandlingen av förra årets motion i
ämnet. Det var skolöverstyrelsen och
Sveriges lärarförbund som ju är de som
närmast har att handskas med de
otympligheter som kan finnas i ett system
som skall läras in av hela svenska
folket. Där var ganska klart utsagt att
man från det hållet önskade sig en förändring,
men riksdagen gick inte på
den linjen i fjol.

Nu har motionerna återkommit i något
förändrat skick. Kravet på ljudenlighet
har inte drivits lika långt i årets
motioner som i förra årets, men trots
allt kvarstår kravet på en anpassning
till en modern tid och framför allt en
anpassning till en tid när läsandet och
skrivandet är en betydligt mera integrerad
del i tillvaron än vid sekelskiftet.

Till utskottsutlåtandet, i vilket majoriteten
hänvisar till remissyttranden
och även stöder sig på en muntlig föredragning
som förekommit i utskottet,
har fogats en reservation undertecknad
av sex ledamöter. Majoriteten i utskottet
anser att man bör skynda långsamt
och låta stavningen utveckla sig under
ledning av ett samarbetsorgan som i
viss mån redan existerar och som skulle
kunna tänkas utbyggt, varigenom en
kontinuerlig utveckling skulle kunna
ske på stavningens område. Utskottsmajoriteten
pekar ändå på att det finns
vissa trögheter i systemet och exemplifierar
det med Svenska akademiens
ordlista, som ju är normerande för
språkets stavning. Trots den snabba utveckling
som språket nu genomgår har
ordlistan inte kommit ut i någon ny
upplaga sedan 1950. Nästa upplaga beräknas
föreligga 1971 eller 1972.

Reservanterna accepterar motionärernas
ståndpunkt och anknyter till
frågan om Svenska akademiens ordlista.
De påtalar att om denna skall vara

Om en översyn av stavningsreslerna
normerande bör den rimligen utkomma
oftare, men framför allt bör den
utgöra ett rättesnöre för stavningssystemet
som sådant och inte bara föreskriva
enstaka ords rätta stavning.

När remissorganen och andra som
har givit utskottets ledamöter upplysningar
i den här frågan talar om det
kontinuerliga arbetet, anser reservanterna
att detta kanske är gott och väl
men att det för närvarande inte finns
några tecken på intresse för att driva
detta kontinuerliga arbete med den
skyndsamhet och den genomgripande
aktivitet som reservanterna anser påfordras.
Motionärerna och reservanterna
är alltså inte ute efter en kontinuerlig
nyutgivning av Svenska akademiens
ordlista, utan de eftersträvar att i anslutning
till föregående års remissyttranden
från skolöverstyrelsen och Sveriges
lärarförbund verkligen få till
stånd en reform i ordets rätta mening.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Jag skulle kunna börja
med att instämma i vad herr Hansson
sade i första delen av sitt inlägg, då
han talade om bekymren för oss som
kommer till tals i ett sent skede under
riksdagens arbetsdag. Det är alltid
pressande att stå här och veta att alla
längtar hem.

Emellertid vill jag också påpeka att
det är andra gången på knappt fem
månader som riksdagen har att ta ställning
till motioner med önskemål om en
stavningsreform. Riksdagen avslog i
november motionsyrkanden med ungefär
samma innehåll, och jag tycker inte
att argumentationen har förstärkts under
den tid som man nu har samlat sig
för nya angrepp på våra stavningsregler.
Vi kanske kan förmärka en viss
glidning i yrkandena. I fjolårets motioner
hade man helt inriktat sig på att
få en ljudenlig stavning. Redan i debatten
då tog man avstånd från den

108

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om en översyn av stavningsreglerna
uppläggningen. Man återkommer i år,
och visserligen talar man om ljudenlighet,
men det stora kravet nu är en
reform med mera allmänt innehåll men
ändå, menar man, en ganska omfattande
stavningsreform.

Jag tror att man ser ganska ensidigt
på denna fråga och ser den bara från
skrivarnas synpunkt såsom skrivandets
problem. Det är mycket viktigt att man
också beaktar läsbarheten när det gäller
stavningsreglerna. Om vi nu går
över till en ny stavning, kommer stora
grupper i samhället att få svårigheter
att tillägna sig den nya litteratur som
skrivs enligt det nya stavningssättet.
Det blir en generationsklyfta, och man
kan befara att många människor helt
enkelt på grund av svårigheterna att
läsa ett språk, som har en helt annan
stavning än de har lärt sig och är vana
vid, kommer att avstå från att tränga in
i litteraturen.

Inom utskottsmajoriteten tycker vi
att motionärerna och reservanterna har
en felaktig grundsyn. De bygger på tanken
att skriftspråket skall rätta sig efter
talspråket. Jag skall inte utveckla
detta närmare men vill ändå ställa frågan:
Varför skall det vara på det sättet?
Varför är inte den motsatta tanken
lika bärande? Är inte skriftspråket lika
värdefullt som talspråket? Är det inte
tack vare skriftspråket som vi över huvud
taget har ett svenskt språk i stället
för en samling dialekter? Behöver inte
det fria talspråket en fast norm, som
hjälper det att hålla sig på mattan, för
att använda ett populärt uttryck? Man
måste väl ändå betrakta skriftspråket
och talspråket såsom två relativt självständiga
enheter, vilka var för sig utvecklar
sig parallellt.

Jag skall, herr talman, även om tiden
är långt framskriden, be att få citera
några rader av en mycket känd författare,
nämligen Frans G. Bengtsson, som
på ett utomordentligt sätt har behandlat
frågan om att stava. Han säger bl. a.:

”1 själva verket ha i alla högre kulturer
talspråk och skriftspråk föga med

varandra att göra; de existera som divergerande
grenar från samma rot; i
varje fall som två självständiga storheter,
där skriftspråket minst av allt
är ett talspråkets lydiga epifenomen.
Talspråket är en samling skäligen godtyckliga
läten, och dess öden äro av
underordnad betydelse; skriftspråket
däremot är ett idealt konstverk, motståndskraftigt
mot tid och förvandling
tills barbarer och utvecklingsmakare
få hand om det, och dess förvittring
och sönderfall är ett med kulturens.
Att skriftspråket till sin form skiljer
sig från talspråket är som det bör vara,
alldenstund det så radikalt skiljer sig
från detta redan till sitt innehåll: talspråket
är en sluddrig bärare av vårt
dagliga livs mekaniska och andetomma
pladder; i skriftspråket däremot ligga
våra andliga värden bevarade, och våra
bättre tankar — om vi ha några — ta
dess form.”

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag är medveten om att
det inte är populärt att gå upp i debatten
vid den här tidpunkten. Jag skall
nöja mig med att ta upp en enda punkt
i herr Hedlunds argumentering, eftersom
argumenteringen i övrigt inte skiljer
sig vare sig från vad som anfördes i
fjolårets debatt eller vid debatten kring
stavningsreformen år 1947.

Det har sagts att skriftspråket och talspråket
skulle vara två vitt skilda ting.
Jag tror inte man kan hävda det med
någon större skärpa i detta hus där ofta
talspråket har fått rätta sig efter skriftspråket
i mycket stor utsträckning. Det
är en överdrift att påstå att en stavningsreform
skulle öppna fältet för alla
möjliga dialekter. Vad vi är ute efter är
ett rationellt sätt att beskriva vad som
skall vara vårt normala svenska språk.
Rationellt är inte det system som vi i
dag använder.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

109

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Hedlund skulle
egentligen ha talat som en bok, men det
gjorde han inte. Han tillämpar alltså
inte sina goda råd när han talar själv,
och det tycker jag i och för sig är tråkigt.
Jag kan dock inte underlåta att bemöta
honom på en punkt.

Herr Hedlund tog inte upp den passus
i allmänna beredningsutskottets utlåtande
där utskottet gör gällande att
motionärerna i den nya motionen har
tagit intryck av utskottets klokhet på
området. Det är fullkomligt felaktigt. I
den nya motionen har erinrats om det
yttrande som skolöverstyrelsen hade avgett
över den gamla motionen. Skolöverstyrelsen
i detta sammanhang och allmänna
beredningsutskottet är inte riktigt
samma sak. Jag vill understryka
detta.

När det gäller skillnaden mellan talspråk
och skriftspråk finns det väl ingen
som ser bara på skillnaden i fråga
om själva stavningen. Vi har alltför
många — det vet jag på grund av en
lång erfarenhet som lärare — med bristande
visuellt minne, som har mycket
svårt för att lära sig den mycket tillkrånglade
stavning vi har i det svenska
språket. Vid förra debatten i denna fråga
nämnde jag någonting om detta, och
jag skall inte dra det en gång till. Jag
vill bara nämna att j-ljudet stavas på 18
olika sätt, och det är ändå inte det
värsta. Det värsta är konsonanternas
dubbelteckning där det finns regler och
undantag i det oändliga. Just detta vållar
mycket stora svårigheter för jag vågar
påstå minst 20 procent av våra skolungdomar,
kanske flera, när det gäller
att skriva.

Jag vill därtill säga att detta är en
jämlikhetsfråga. Försök att läsa vad som
skrivs av folk i allmänhet och jämför
stavningen, herr Hedlund. Det förekommer
till och med att ungdomar, som bär
fått vår nya utmärkta utbildning, gör
rätt betänkliga stavfel, och jag är inte
förvånad över det. Man har annat att
göra i skolorna nu för tiden än att bara

8 Första kammarens protokoll 1970. Nr 10

Om en översyn av stavningsreglerna
traggla med stavningsrcgler och rättskrivning.
Sådant tar alltför lång tid.
Det var värre förr när det sattes större
vikt vid stavningen. Många drar sig i
dag för att över huvud taget använda
skriftspråket just av den anledning som
jag nu har angett.

Det var ju vackert att höra en framstående
författares syn på denna fråga,
och jag kan förstå att en författare har
sin speciella syn på skriftspråket. För
honom har skriftspråket blivit någonting
av vad färgerna är för målaren. Ju
vackrare och mera tillkrusat språket är,
desto bättre gör det sig enligt hans uppfattning,
men för den stackars stora allmänheten,
som någon gång då och då
också är i behov av att skriva något,
ställer det sig kanske annorlunda.

Jag vill vädja till kammaren att i detta
fall tänka rationellt och företa en
ganska viktig rationalisering genom att
nu föreslå en ordentlig översyn av vår
stavning.

Hur har man för övrigt inom utskottet
tänkt sig att kunna få till stånd en
ändring i fråga om stavningen på det
sätt man rekommenderar genom att
Svenska akademiens ordlista skulle ges
ut litet oftare, med tillägg av något ord
då och då? På det sättet kan man över
huvud taget inte tänka sig att få den
samordning som är nödvändig för att
klara övriga viktiga synpunkter i detta
sammanhang, bl. a. läsbarheten — som
utskottet är synnerligen angeläget om —
och likaså anslutning till nordiska språk
och övriga främmande språk. För att
klara allt detta är det nödvändigt med
en genomgripande och sammanfattande
översyn.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Jag skall bara säga några
ord.

Vi har väl inte behandlat denna fråga
så mycket annorlunda än i fjol, och då
fanns skolöverstyrelsens remissvar med.

Nr 10

Onsdagen den 11 mars 1970

Om en översyn av stavningsreglerna
Vi bygger även i år vårt utlåtande på
skolöverstyrelsens remissvar från i fjol.
I utlåtandet har vi klart och tydligt sagt
att vi räknar med att de initiativ som
behöver tas på detta område kommer
att tas av skolöverstyrelsen. Vi är av
den uppfattningen att de förändringar
av stavningsreglerna som bör ske bör
göras av pedagogiska skäl. Skolöverstyrelsen
är således rätt instans att ta initiativ
i denna fråga.

När det sedan gäller herr Erik Olssons
inlägg vill jag betona att det faktiskt
stöder utskottsmajoritetens tankegångar.
Problemet för skolungdomen är
nämligen inte i och för sig stavningsreglerna.
Man kan över huvud taget inte
genomföra en stavningsreform utan att
därefter göra om stavningsreglerna.
Problemet härvidlag är att det visuella
minnet är betydligt sämre hos vissa
människor än hos andra. Det är genom
att man läser mycket och därigenom
skapar sig en bild av ordets vanligaste
stavningssätt som man egentligen lär sig
stava. Därför tror vi inte att en stavningsreform
skulle avskaffa detta problem
beträffande inlärningsprocessen.
Man bygger i dag till allra största delen
på det visuella minnet i stället för på
gällande stavningsregler när man lär sig
stavning.

Jag hoppas att kammarens ledamöter
är lika kloka som i fjol och avslår yrkandet
i reservationen.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag väntade mig det där
sista; det var verkligen intressant att
höra. Det vittnar om att herr Hedlund
inte har någon aning om vad han pratar
om. Den som saknar möjligheter att
skaffa sig ordbilder på grund av brister
i det visuella minnet kan klara rättskrivningen
om han kan lära sig reglerna.
Men är reglerna så svåra som de
är nu kan han inte lära sig dem, och
följaktligen kan han inte heller lära sig
rättstavning. Får han enkla, klara reg -

ler kan han klara dem. Jag vet vad jag
talar om, eftersom jag själv i någon mån
har lidit av detta fel och varit tvungen
att lära mig rättstavningsreglerna. Det
tog lång tid och var ganska besvärligt,
men jag fick lov att göra det i min ungdom
för att klara rättskrivningen.

Skolöverstyrelsen yrkade bifall till
den förra motionen och till en översyn,
och det framgår tydligt av dess yttrande
att skolöverstyrelsen inte har för avsikt
att göra denna översyn.

Det förvånar mig att allmänna beredningsutskottet,
efter att ha uttalat än det
ena och än det andra, slutar med att bara
yrka avslag på motionen i stället för
att säga någonting om Svenska akademiens
ordlista eller om att pedagogiska
och språkliga organ skulle göra någonting.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, gjorde propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hansson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Onsdagen den 11 mars 1970

Nr 10

111

Då emellertid herr Hansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 34.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr ERNULF (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende som avses i Kungl.
Maj :ts proposition nr 40 med förslag till
ändring i regeringsformen, m. m., hemställer
jag att kammaren måtte medgiva,
att tiden för avgivande av motioner i
anledning av nämnda proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från den
dag propositionen kom kammaren till
handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 90, till Konungen
i anledning av motioner angående
Falsterbokanalen.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 5 bifölles även av andra
kammaren.

Meddelande ang. enkla frågor
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

18, angående ökat statligt stöd till
de frivilliga försvarsorganisationerna
och hemvärnet; samt

nr 50, med förslag till lag om ändring
i lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
m. in.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Jacobsson, Gösta, m. fl. undertecknad
motion, nr 1007, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 49, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Ernulf (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
”Anser Statsrådet att en
nedläggning av järnvägen på sträckorna
Borås—Varberg och Borås—Alvesta
skulle vara förenlig med kravet på god
samhällelig service?”; samt

av herr Olsson, Johan, (ep) till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet:
”Avser Statsrådet vidtaga åtgärder
för erhållande av totalkostnadskalkyler
vid lokalisering av företag och
institutioner till dels storstäder, dels
orter ute i landet?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.31.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

112

Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Torsdagen den 12 mars

Kammaren sammanträdde kl. 15.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 91, till Konungen i
anledning av motioner om slopande av
excellenstiteln för stats- och utrikesministrarna.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
94, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående lokalhållningen
för de allmänna underrätterna jämte
motioner.

Ang. teckningslärarutbildning i Stockholm Herr

statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON erhöll
ordet för att besvara herr Wallmarks
(m) fråga angående teckningslärarutbildning
i Stockholm, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
17 februari, och anförde:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
mig om jag överväger att vidta åtgärder
för att möjliggöra teckningslärarutbildning
i Stockholm.

Utbildning av teckningslärare har
funnits i Stockholm sedan 1870-talet
och bedrivs sedan 1946 i dess nuvarande
yttre form, nämligen vid teckningslärarinstitutet
inom konstfackskolan.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
för svaret på min enkla
fråga.

Problemet är nu vilken bakgrund
statsrådet har, när han påstår att teckningslärarutbildning
fortfarande bedrivs
vid teckningslärarinstitutet. Det
vore intressant att få veta vilka undersökningar
statsrådet har låtit göra för
att övertyga sig om att han kunnat
lämna det oreserverade svar som jag
nu har fått. Det kan inom parentes påpekas
att statsrådet haft en i samband
med en enkel fråga ovanligt lång tid
på sig att svara, nämligen tre hela veckor.
Svaret borde alltså kunna vara
tämligen väl förberett.

Det torde inte vara obekant för statsrådet
och inte heller för kammarens ledamöter
att i den allmänna debatten
har förts fram saker och ting, som kan
ge anledning att med visst allvar fråga
sig hur det egentligen står till med teckningslärarutbildningen
här i Stockholm.
Det har t. ex. påståtts att teckningslärarinstitutet
används inte för att utbilda
teckningslärare, d. v. s. folk som skall
undervisa i teckning, utan för att utbilda
något som närmast vore att beteckna
såsom maoistiska stormtrupper.
Det har påståtts att den som söker till
institutet i intagningsintervjun får finna
sig i att redovisa sina politiska attityder.
Det har även påståtts att politiska
åsikter fått vara avgörande för
tillsättningen av lärartjänster vid institutet.
Det har påståtts att elever som
inte är med på de socialistiska tongångarna
utsätts för trakasserier från sina
kamrater, ja, t. o. m. från vissa lärare.
Det har också påståtts att föreståndaren
för institutet har uttalat, att de elever
som inte vill ha en genompolitiserad

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

113

Om statsbidrag till simanläggningar vid skolor

undervisning inte borde bli teekningslärare;
de borde lämpligen söka sig till
någon annan utbildning.

Dessa påståenden om förhållandena
vid institutet, herr talman, är ju ytterligt
allvarliga anklagelser. Skulle de vara
riktiga, vill jag hävda att ordet teckningslärarutbildning
åtminstone måste
sättas inom citationstecken, om det skall
användas såsom beteckning för det dagliga
arbetet vid institutet.

Frågan är nu om statsrådets svar
skall tolkas såsom en dementi på dessa
påståenden. Har statsrådet gjort en sådan
noggrann undersökning att han
kan avfärda påståendena såsom ogrundade
anklagelser? Skulle inte en sådan
noggrann undersökning ha gjorts, undrar
jag om statsrådet är villig att se till
att en dylik undersökning kommer till
stånd. Eller förhåller det sig så, herr
.statsråd, att även om påståendena är
sanna skulle de inte behöva föranleda
några åtgärder?

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman: Författningsenligt är
jag förhindrad att ta upp och besvara
de frågor som herr Wallmark har ställt
här. Jag vill bara uttrycka min förvåning
över att han på detta sätt velat ta
upp en diskussion som det är omöjligt
att föra.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag kan inte finna något
författningsenligt hinder för statsrådet
att gå i svaromål.

Vi har alltid hävdat att undervisningen
vid alla undervisningsanstalter
skall präglas av objektivitet.

I det mycket stora antal tidningsartiklar
som skrivits i det aktuella ämnet
av våra måhända ledande skolpolitiska
journalister, välkända och aktade,
har sådana synpunkter framförts
som rimligen borde ha trängt upp till
departementet. Anmälan har gjorts till
JO och skrivelser med begäran om un -

dersökningar har ingivits till skolöverstyrelsen.

Jag står inte här, herr talman, och
påstår att undervisningen bedrivs på
ett felaktigt sätt. Personligen saknar
jag underlag för att göra ett sådant
påstående. Men de anmärkningar som
framförts är av så utomordentligt allvarlig
karaktär att statsrådet rimligen
genom departementet eller genom
skolöverstyrelsen borde föranstalta om
en inspektion för att konstatera huruvida
missförhållanden råder i påstådd
omfattning eller över huvud taget förekommer.

Det kan rimligtvis, herr talman, inte
finnas något hinder för statsrådet att
lämna en upplysning huruvida han
har företagit någon undersökning eller
är beredd att låta göra en sådan för
att få dessa utomordentligt skarpa anklagelser
bekräftade eller dementerade.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:

Jag är medveten om att debatten
ligger på gränsen av vad § 90 regeringsformen
medger men anser att en vid
tolkning av stadgandet numera är lämplig överläggningen

ansågs härmed slutad.

Om statsbidrag till simanläggningar
vid skolor

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON erhöll
ordet för att besvara herr Nils Nilssons
(ep) fråga om statsbidrag till simanläggningar
vid skolor, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
26 februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat mig, om förslag kommer att föreläggas
riksdagen angående statsbidrag
till simanläggningar vid skolor, i
enlighet med idrottsutredningens förslag,
och i så fall när.

114

Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Om statsbidrag till simanläggningar vid skolor

Beredningen av idrottsutredningens
betänkande Idrott åt alla pågår för
närvarande. Avsikten är att i en proposition
till vårriksdagen lägga fram
förslag på grundval av detta betänkande.
Jag vill vidare erinra om att inom
utbildningsdepartementet utreds för
närvarande frågan om hur bl. a. bidrag
till skolbyggnader skall utformas.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret på min fråga.

Det är ingen ny fråga. Redan i januari
1962 framlades motioner om att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj :t begära en utredning med syfte
att möjliggöra för kommunerna att erhålla
statsbidrag för simanläggningar
som används för skolornas simundervisning.
I sitt yttrande över motionerna
ansåg skolöverstyrelsen det angeläget
att statsbidrag kunde erhållas för
simanläggningar som betjänar simundervisning.
Statsutskottet framhöll i sitt
utlåtande att det är synnerligen viktigt
att barn och ungdom under skoltiden
har tillgång till såväl gymnastiklokaler
som simanläggningar.

I januari 1965 uppdrog Kungl. Maj:t
åt skolöverstyrelsen att verkställa en
utredning i frågan, och i september
samma år avlämnade skolöverstyrelsen
resultatet av sin utredning till Kungl.
Maj:t.

I ett svar på en enkel fråga i denna
kammare av herr Schött i november
1967 meddelade statsrådet Moberg att
den utredning som verkställts i anledning
av riksdagens beslut överlämnats
till idrottsutredningen för beaktande.
Idrottsutredningen avlämnade sitt betänkande
i juli förra året.

Av den promemoria som skolöverstyrelsen
på Kungl. Maj :ts uppdrag upprättat
framgår att på orter, där lokaler
fanns och simundervisning var obligatorisk,
uppgick simkunnigheten bland

skolungdomar till mellan 90 och 100
procent. Bristen på bidrag till simanläggningar
har verkat återhållande på
byggandet av sådana anläggningar, vilket
i sin tur lett till minskad simkunnighet.

Värdet av simanläggningar i anslutning
till skolor är synnerligen stort.
Förutom att simanläggningar bidrar till
höjandet av simkunnigheten, vilket undersökningen
har visat, ger de också
möjlighet till utövandet av en god idrott
— en fin avkoppling för ungdomar i
deras studieverksamhet.

Idrottsutredningen anförde i sitt betänkande
att den i allt väsentligt delade
skolöverstyrelsens uppfattning i fråga
om statsbidrag till simanläggningar
vid skolor. Utredningen ansåg att simanläggning
bör jämställas med gymnastiksal
och att samma bidragsprocent
som i fråga om sådan bör tillämpas.
Statsbidrag bör enligt utredningen kunna
utgå från den 1 juli i år.

I svaret på min fråga säger statsrådet
att avsikten är att i en proposition
till vårriksdagen lägga fram förslag på
grundval av idrottsutredningens betänkande.
Jag tackar för detta positiva
meddelande; vi vet nu att förslag kommer
till vårriksdagen. Idrottsutredningens
betänkande är dock mycket vittomfattande.
Jag vore tacksam om statsrådet
närmare kunde svara på frågan,
huruvida vi kan räkna med att statsbidrag
kommer att lämnas för simanläggningar.
Jag tror att ett svar vore
värdefullt för de kommuner som väntar
på besked i detta avseende.

Herr andre vice talmannen anförde
nu, att herr Schött begärt ordet för att
deltaga i den pågående överläggningen,
och tillsporde kammaren, huruvida den
ville besluta att för tillfället upphäva
den i § 20 mom. 4 tredje stycket i ordningsstadgan
för kammaren stadgade
inskränkningen i yttranderätten.

Härtill svarades ja.

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

115

Om statsbidrag till simanläggningar vid skolor

Herr andre vice talmannen lämnade
härefter ordet till herr SCI1ÖTT (in),
som yttrade:

Herr talman! Först her jag att få tacka
kammaren för dess vänlighet att bevilja
mig yttranderätt i denna fråga.
Jag känner verkligen behov av att få
yttra mig i den, då jag sedan ungdomen
varit mycket intresserad av simundervisning.
Låt mig endast erinra
om att vi redan på 1930-talet i simorganisationerna
arbetade under mottot:
simkunnighet — en medborgerlig skyldighet,
simkunnighet — en medborgerlig
rättighet.

Det har framhållits, med rätta, att det
har den allra största betydelse att vi
får fram fler simanläggningar inomhus
för att kunna bedriva en effektiv simundervisning.
Bl. a. mot denna bakgrund
framstår det närmast som oförklarligt
att vi alltjämt saknar bestämmelser
som jämställer en simundervisningslokal
med en gymnastiklokal i
statsbidragsavseende.

Som herr Nils Nilsson nämnde, väcktes
en motion — som jag tog initiativet
till —- redan 1962 i denna fråga.
Med hänsyn till den tågordning som råder
i detta hus yrkades i motionen en
utredning i syfte att möjliggöra statsbidrag.
Gamla riksdagsmän kontaktade
mig då och undrade om jag inte hade
fått den här frågan om bakfoten. De
hade svårt att tro att det verkligen var
på det sättet att det inte utgick statsbidrag
till en simundervisningslokal.

Det har gått lång tid sedan 1962. Här
har gjorts upprepade påstötningar i
riksdagen. Jag vill här i dag bara ha
nämnt att vi, som intresserat oss för
denna fråga, har sett oss nödsakade
att i år ånyo motionera i den. Det är
ju närmast obegripligt att det i statsverkspropositionen
inte förekommer ett
klart förslag från departementschefen.
Jag vill erinra om att skolöverstyrelsen
i sitt yttrande 1965 räknade med att
statsbidraget skulle komma att utgå
från och med budgetåret 1966/67. Den
budget vi nu skall behandla gäller som

vi vet 1970/71. Idrottsutredningen har
också klart tagit en positiv ställning.
Vi upplever alltså här att såväl skolöverstyrelsen
som idrottsutredningen
har klart uttalat sig i frågan.

Jag fick ett svar av statsrådet Moberg
1967, som var ytterligt otillfredsställande.
Han nämnde där att ärendet
skjutits över till idrottsutredningen. Jag
tyckte att där hade inte detta ärende
att göra. Här gällde det helt enkelt att
fylla eu lucka i nuvarande bestämmelser.
Remissen till idrottsutredningen
har ytterligare fördröjt ärendet, men
när nu idrottsutredningen har yttrat sig
och givit uttryck för samma positiva
inställning som skolöverstyrelsen och
statsutskottet hade redan 1962, så är
det, som vi framhåller i vår motion i
år, synnerligen anmärkningsvärt att
statsverkspropositionen saknar förslag
i ärendet.

Jag vill till utbildningsministern säga
att den motion som väckts i år är en
fyrpartimotion. Samtidigt nödgas jag
konstatera att tidigare chefer för utbildningsdepartementet,
som det nu heter,
inte ägnat denna mycket viktiga
fråga tillräckligt intresse. Det svar som
jag fick 1967 var otillfredsställande.
Det svar som givits här i dag är ganska
oklart. Vi får inget bestämt besked i
frågan huruvida statsbidrag skall kunna
utgå från och med nästa budgetår. Jag
vill vädja till statsrådet Carlsson att
se till att vi nu äntligen får den här
detaljfrågan löst, men när vi nu har utbildningsministern
hos oss vill jag inte
inskränka mig till detta utan vädjar till
statsrådet Carlsson att intressera sig
för simundervisningsfrågan i dess helhet,
så att den ägnas den uppmärksamhet
som den förtjänar med hänsyn till
sina olika aspekter —- kampen mot
drunkningsolyckor och främjande av
folkhälsan.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag hade nyligen möjlighet
att i ett svar till herr Wenner -

116 Nr 10 Torsdagen den 12 mars 1970

Om ytterligare åtgärder mot politisk demonstration som innefattar hot mot enskild
person

fors i andra kammaren utförligt redovisa
min syn på senare delen av den
fråga som herr Schött tog upp. Vad beträffar
simundervisningen och drunkningsolyckorna
har utvecklingen varit
mycket positiv; men det är en annan
fråga som jag inte skall gå närmare in
på här i dag.

Det är litet svårt att ytterligare kommentera
herr Nilssons och herr Schötts
inlägg, eftersom propositionen som bekant
ännu inte framlagts. Jag vill emellertid
tillägga att det pågår arbete inom
utbildningsdepartementet i vilket deltar
företrädare för Kommunförbundet och
som syftar till nya regler för statsbidragsgivningen.
Här kommer alltså denna
fråga in i ett mycket större och vidare
perspektiv. Med hänsyn till propositionsarbetet
ämnar jag, som sagt,
inte nu gå närmare in på frågan.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för detta tillägg till svaret på min fråga.
Jag har fått statsrådets förklaring
att han i dagens läge inte anser sig
kunna lämna ytterligare besked. Jag
vill i alla fall, när vi nu har statsrådet
här, vädja till statsrådet att se till att
denna viktiga fråga får den behandling
som den är värd.

Simundervisningen är av stor betydelse.
Vi vet att vi har kalla somrar
här uppe, och det finns somrar, då
man praktiskt taget inte kan idka simundervisning
utomhus i öppet vatten.
En simanläggning inomhus medger ju
simundervisning året runt och möjliggör
för ungdomarna att året runt få den
härliga rekreation som simning innebär.

Jag tackar åter statsrådet för svaret
och hoppas att propositionen blir positiv
när den en gång kommer.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Personligen har jag
den uppfattningen att man inte hade
behövt avvakta denna större utredning

om statsbidrag till skolbyggnader. Den
detaljfråga som vi nu diskuterar är så
klar och så välmotiverad från olika
håll, att den borde ha kunnat avgöras
separat.

När det gäller den stora frågan om
simundervisningen vill jag framhålla,
att jag har tagit del av statsrådet Carlssons
svar till min partikamrat, herr
Wennerfors. Jag vill säga att det svaret
har den karaktären att det finns
anledning att se något mer positivt på
framtiden.

Jag vill än en gång vädja till statsrådet
att ägna simundervisningsfrågan
stor uppmärksamhet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om ytterligare åtgärder mot politisk demonstration
som innefattar hot mot enskild
person

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Åkerlunds (m) fråga
om ytterligare åtgärder mot politisk
demonstration som innefattar hot mot
enskild person, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 4 mars,
och anförde:

Herr talman! Herr Åkerlund har frågat
mig vilka metoder utöver de hittills
använda som jag vill tillgripa för
att komma till rätta med politiska demonstrationer,
vilka med stegrade
våldsåtgärder såsom stenkastning,
slungande av kemiska medel m. m. är
ett hot mot enskilda personers säkerhet
och egendom.

Jag avser inte att vidta några åtgärder
för att skapa nya metoder för
övervakning av politiska demonstrationer.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret.

117

Torsdagen den 12 mars 1970 Nr It)

Om ytterligare åtgärder mot politisk demonstration som innefattar hot mot enskild

person

■lag hade inte trott att jag skulle få
anledning att återkomma så snart efter
min tidigare fråga till justitieministern
den 12 februari och vårt meningsutbyte
den 19 februari, där jag framhöll
risken för demonstrationer mot USA:s
ambassadör och där justitieministern
lämnade det positiva svaret att han
ställde i utsikt ökat polisskydd, för
vilket jag också framförde mitt tack.

Det svar som nu föreligger lyder,
att justitieministern inte ämnar vidtaga
några åtgärder för att skapa nya
metoder för övervakning av politiska
demonstrationer. Det är inte svar på
min fråga, eftersom denna gällde vilka
metoder utöver hittills använda som
justitieministern skulle vilja tillgripa
för att komma till rätta med politiska
demonstrationer. Det gäller alltså inte
övervakning, utan frågan är att komma
till rätta med politiska demonstrationer.
Svaret är alltså vid sidan av
min fråga och ofullständigt.

Förra måndagen, den 2 mars, förekom
en demonstration mot Sydvietnams
nyöppnade informationskontor,
och där kom stenkastning till användning.
Tjära, sot och färg slängdes också
mot kontoret, och det var en uppenbar
fara att föreståndaren skulle
komma till skada i det att en tegelsten
kom susande alldeles strax bakom
hans huvud.

Även Nordvietnams legationsbyggnad
lär enligt tidningsuppgifter ha blivit utsatt
för våld. Men i det fallet har i varje
fall mig veterligt inte påståtts att någon
människa varit direkt utsatt för
fara.

För min del vill jag säga att jag ser
allvarligt på tendenserna i dessa demonstrationer.
Där föreligger en stegring
i riktning mot våld. Jag finner det
otrevligt om man i demonstrationer
för fram plakat med texter som exempelvis
att Palme och Geijer är Nixons
lakejer, även om man nu inte speciellt
åsyftar justitieministern utan förmodligen
i stället Landsorganisationens ord -

förande. Om man på plakaten skriver
”Johnson-mördare” så är detta skymfande
mot vederbörande. Går demonstranterna
sedan över till äggkastning och
använder ruttna tomater in. m. för att
demonstrera sin ovilja mot dem man
inte tycker om, så är detta förkastligt.
När man tillgriper tegelstenar, tjära, sot
och färg så är situationen farlig. Går demonstranterna
ytterligare ett steg längre
och kastar s. k. Molotov-cocktails och
sprutar bensin i takbjälklag i byggnader
blir situationen mycket allvarlig. En naturlig
fråga tycks mig vara om nästa
steg i denna upptrappning kommer att
utgöras av sprängämnen och skjutvapen.

De här företeelserna utgör som jag
ser det en utmaning mot det svenska
samhället. Herr Geijers företrädare,
herr Kling, uttalade med anledning av
en enkel fråga jag ställde den 4 april
1968 om demonstrationer på Lidingö
vid restaurang Foresta, där ett möte
hölls i valutafrågan med representanter
för en lång rad främmande länder, sin
avsky för dessa metoder, men han tilllade
också en viktig sak. Han trodde
inte, sade han, att detta var sista gången
som något sådant inträffade, vilket
han fann beklämmande.

Genom att herr Geijer i sitt svar underlåter
att ta upp det jag anfört som
det väsentliga i min enkla fråga i dag,
— nämligen den typ av politiska demonstrationer
som tillämpar stegrade
våldsåtgärder och därigenom blir ett
hot mot enskilda personers liv och
egendom — så kvarstår frågan om herr
Geijer accepterar våld i politiska demonstrationer.
Hans svar lämnar oss
ingen upplysning om detta.

Enligt mitt sätt att se har samhället
rätt att skydda sig. Ansvaret för detta
har regeringen i egenskap av innehavare
av den styrande makten. Regeringen
skall garantera att människors liv och
säkerhet inte hotas.

I detta sammanhang vill jag också
konstatera att när den sydvietnamesis -

Nr 10

118

Torsdagen den 12 mars 1970

Om ytterligare åtgärder mot politisk demonstration som innefattar hot mot enskild

person

ka fredsdelegationen i Paris besökte
vårt land gjordes ett stort polispådrag
för att skydda delegationens medlemmar.
Jag uttalar mitt erkännande för
det sätt på vilket polisen genomförde
sina uppgifter. Men för dem av kammarens
ledamöter som inte var med vid
den mottagning som gavs för dessa herrar
måndag eftermiddag samt ett antal
andra framstående utländska representanter
vill jag berätta att polisstyrkan
rörde sig om sannolikt ett hundratal
man. När jag ger mitt erkännande till
polisens arbete är jag angelägen framhålla
att jag i detta också inbegriper
polisens högste chef, alltså justitieministern.
Vid tillfället i fråga hände inte
något speciellt i demonstrationsväg,
men det var naturligtvis litet genant att
de närvarande ändå kunde konstatera
att vi i detta land måste dra samman
utomordentligt stora polisstyrkor för
att inga obehagligheter skall inträffa.

Jag har också pekat på förhållandet
med den rättspsykiatriska kliniken i
Lund. Det har sagts — fast jag är ingen
expert i denna fråga — att det också
finns inslag av politik i de påtalade
våldsåtgärderna i detta sammanhang,
vilka jag finner tragiska.

Jag vill upprepa. Detta är dock en
allvarlig fråga. Det är inte bara, herr
justitieminister, fråga om att åstadkomma
polisskydd, vilket vi har rätt
till; en rätt som justitieministern alldeles
klart har erkänt. Det är också,
kanske rent av i betydande mån, en
moralisk fråga, och jag kan inte förstå
annat än att regeringen här måste ta
ledningen på något sätt, så att vi får
hyfs i den politiska debatten. Det måste
göras klart från högsta håll — alltså
från regeringshåll — att man inte kan
acceptera våldsåtgärder vid politiska
demonstrationer. Jag har naturligtvis
funderat på vad man skulle kunna göra,
och det vore rimligt om justitieministern
frågade mig vad jag kan tänka mig
för åtgärder. Jag vill bara löst utkasta
frågan: Skulle inte justitieministern

kunna överväga att rikta en uppmaning
till folket via våra nyhetsmedia, TV,
press m. m., som ju är effektiva och når
mycket långt, och vädja om sans och
måtta. Enligt min mening vore det icke
någon propaganda i nyhetsmedia, ty vi
är alla överens om att vi icke får gå så
långt som till att tillgripa våldsåtgärder.
En sådan regeringsdeklaration, framförd
av justitieministern, borde kunna
få stöd av alla partiledarna, så att vi
därigenom visade för folket att demokratins
spelregler måste följas och att vi
absolut måste avstå från våld i politiken.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Åkerlund har i sitt
anförande gått betydligt utöver den frågeställning
som fanns i hans enkla fråga.

Beträffande det som den enkla frågan
också rör, nämligen våld i samband
med politiska demonstrationer, är det
en självklarhet som knappast behöver
nämnas i ett svar på frågan att man
från regeringens sida vill vidta alla
tänkbara åtgärder för att förhindra
våld i samband med politiska demonstrationer.

Men herr Åkerlund efterlyste nya metoder,
och mitt svar är att de resurser
som polisen har i dag enligt min uppfattning
kan anses betryggande för att
man skall kunna komma till rätta med
våldsåtgärder.

Den vidare fråga som ställdes här
får tas upp i ett annat sammanhang.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Justitieministern säger
att vi har tillräckliga resurser, och det
känns ju betryggande i så fall. Vi får
dock inte blunda för att de resurser
som justitieministern pekar på avser
antalet poliser; om vi har tillräckligt
många poliser och om vi kan upprätthålla
en tillräckligt effektiv bevakning.

111)

Torsdagen den 12 mars 1970 Nr 10

Om vägförstärkningar för virkestransporter från stormhärjade områden under tjällossningen -

I fallet med det sydvietnamesiska informationskontoret
är det känt att där
fanns polisbevakning, en högst betydande
sådan. .lag var där själv och konstaterade
att där på eftermiddagen fanns
uppskattningsvis 25 å 30 poliser. Sedan
kom det något larm hos polisen, som
medförde att man fick dra bort polisstyrkan
från platsen. Så fort som polisen
försvunnit —• det fanns naturligtvis
en viss tidsintervall, hur lång känner
jag inte till — inträffade attacken.
Detta visar kanske att polisstyrkan i det
fallet inte var tillräckligt stor.

Sedan kommer ytterligare en fråga,
som jag anser väsentlig: Vi kan väl inte
leva i ett samhälle, i vilket vi kontinuerligt
måste ha polisbevakning på ett
antal platser? Vi kan väl inte ha poliser
i stort antal permanent runt omkring
ömtåliga platser i vårt land.

Det är därför jag säger att det är en
fråga om moral och om insikt hos människorna
att förstå att det är en sak
att gå i en demonstration och bära plakat
med vissa önskemål och en annan
sak att tillgripa våldsåtgärder, kasta
sten o. d. som gör att det erfordras polis.
Däremot behövs det väl ingen polis
därför att det går några i och för sig
snälla och hyggliga människor och bär
plakat i vilka de framför önskemål om
ändringar i det svenska samhället.

Jag kan inte finna att justitieministern
riktigt vill gripa tag i problemet.
Justitieministern flyr undan det i stället
för att ta i det. Detta är, som jag
ser det, ett allvarligt problem.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag kan inte gå in på
några enskilda fall, på det sätt som
herr Åkerlund har gjort.

Jag har sagt att vi har resurser för
att ingripa och förhindra politiska demonstrationer
som medför våldsåtgärder,
men det är klart att olycksfall kan
förekomma vid något enstaka tillfälle.
Man kan dock inte ta detta till intäkt

för påståendet att vi inte skulle ha resurser
för att komma till rätta med sådana
företeelser.

Jag vill fortfarande hävda att frågan
om moraliska och opinionsmässiga insatser
mot allmänna tendenser i samhället
vad beträffar brottslighet och
våldsåtgärder ligger utanför ramen av
den fråga som har ställts.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Låt mig då bara avslutningsvis
säga att jag hoppas att det som
inträffat är ett olycksfall i arbetet och
att vi inte behöver uppleva det någon
mer gång. Men jag hoppas också att
justitieministern är vänlig och överser
med mig om jag återkommer därest det
sker en upprepning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om vägförstärkningar för virkestransporter
från stormhärjade områden under
tjällossningen

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara fröken Pehrssons
(ep) fråga om vägförstärkningar
för virkestransporter från stormhärjade
områden under tjällossningen, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 4 mars, och yttrade:

Herr talman! Fröken Maj Pehrsson
har frågat mig om jag är beredd att
medverka till att medel ställs till förfogande
för underhåll och förstärkning
av vägnätet så att virkestransporterna
från de stormhärjade områdena kan
fortgå så ostört som möjligt, även under
tjällossningsperioden.

Stormfällningarna i höstas drabbade
hårt fjorton län i norra Götaland och
västra Svealand. Skogsstyrelsen begärde
därför hos vägverket i december att
så stora delar som möjligt av det all -

120 Nr 10 Torsdagen den 12 mars 1970

Om vägförstärkningar för virkestransporter från stormhärjade områden under tjällossningen -

manna vagnätet i det stormhärjade området
skulle upplåtas för 10/16 tons
axel- och boggitryck under vinterns
tjälperiod och sommarens torrperiod.
Med anledning av skogsstyrelsens begäran
uppmanade vägverket samma
månad berörda vägförvaltningar att såvitt
möjligt tillgodose önskemålen.

Trafik på vägarna med tunga fordon
under tjällossning eller eljest när vägarna
är starkt uppblötta kan medföra
betydande skador. Att underhålla tjälskadade
grusvägar så att tunga virkestransporter
kan fortgå under tjällossningsperioden
skulle också dra orimliga
kostnader och i många fall inte
ens vara möjligt. Transporterna måste
därför omedelbart avbrytas om sådana
väderleksförändringar inträffar som
starkt minskar vägarnas bärighet. Det
är naturligtvis helt omöjligt både tekniskt
och praktiskt att under några vintermånader
förstärka ett så omfattande
vägnät som det här gäller.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min fråga. Det var visserligen
inte särskilt positivt.

Jag har frågat därför att jag anser
det vara av stor vikt att en förstärkning
av vägnätet snabbt sker för att överbrygga
transportsvårigheterna till följd
av stormskadorna, speciellt under en
tjällossningsperiod. Enbart i Älvsborgs
län beräknar man att 4,5 å 5 miljoner
kubikmeter mest grovt virke stormfälldes
i september. En stor del av virket
bar redan upparbetats. Med hänsyn till
insektskador är det väsentligt att virket
kommer fram ur skogarna så snabbt
som möjligt och kan transporteras till
industrierna. Kunde vägförvaltningen i
de av stormkatastrofen drabbade länen
få medel till speciella underhållsarbeten
på från transportsynpunkt särskilt hårt
utsatta vägar, skulle transporten av virke
kunna fortgå i betydligt större omfattning
även under tjällossningsperioden.

Det stormfällda virket värderas i dag
till mellan 200 och 250 miljoner kronor,
om det kan säljas såsom timmer. Blir
transporten till industri fördröjd och
virket måste omarbetas till massaved,
beräknas förlusten till 20—30 procent.

Vi har på våra bord fått en vägplan
för 1970. Där visar man i tabeller att
länsvägarna indelas i tre klasser: fullgoda,
godtagbara och icke godtagbara.
I Älvsborgs län är 25 procent av länsvägarna
klassade såsom fullgoda, 25
procent såsom godtagbara och 50 procent
såsom icke godtagbara. Med andra
ord, vi har i länet vägar som till 50
procent är betecknade såsom icke godtagbara.
Vi har genom stormen drabbats
av en katastrof, och för att minska
följderna av den katastrofen behövs
en extra förstärkning av vägnätet inför
tjällossningsperioden; en förstärkning
som är än mer nödvändig på grund
av vägnätets redan tidigare dåliga kvalitet.

Statsrådet säger i sitt svar, att en
förstärkning skulle medföra orimliga
kostnader. Vidare säger statsrådet: ”Det
är naturligtvis helt omöjligt både tekniskt
och prakitskt att under några vintermånader
förstärka ett så omfattande
vägnät som det här gäller.”

Från Älvsborgs läns sida har man
sagt att man vid vägförvaltningarna har
material och tillräckligt med arbetskraft
— det är pengarna som fattas.
Man har beräknat att en upprustning
för det här tillfället skulle kosta två
miljoner kronor. De två miljonerna får
då ses i förhållande till vad det kostar
om virket försämras och hur många
miljoner man då förlorar.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Fröken Pehrsson tar
upp speciellt Älvsborgs län. Jag kan naturligtvis,
av förklarliga skäl, inte gå in
i någon diskussion om förhållandena
just i det länet.

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

121

Interpellation om utredning rörande det enskilda sparandet

.lag vidhåller, trots vad fröken Pehrsson
här säger, att det är håde tekniskt
och praktiskt omöjligt att under några
vintermånader förstärka ett så omfattande
vägnät som det här gäller — alltså
14 län med tusentals och åter tusentals
kilometer väg soin man under en
mycket begränsad tidsperiod skulle förstärka.
Detta går inte, vilket det är lika
bra att konstatera i stället för att på
något vis försöka göra gällande att enstaka
punktinsatser — som i andra sammanhang
kan diskuteras — i det här
fallet skulle kunna åstadkomma några
underverk.

Huruvida man från Älvsborgs län —
som ju fröken Pehrsson här talar speciellt
om — har gjort någon särskild
framställning har inte kommit till min
kännedom. Även om detta län är stort
när man räknar efter kilometerlängden
på vägarna finns det endast två län som
fått mera pengar till länsvägar än Älvsborgs
län. Jag säger nu inte detta för att
söka undanskymma det förhållandet att
vägarna behöver en ännu bättre upprustning
såväl i Älvsborgs län som på
andra håll.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Jag har uppmärksammat
att kommunikationsdepartementet
gett ut en flerårsplan och en fördelningsplan
för åren 1970—1974, där man
nämner att hänsyn skall tas till näringslivet
och särskild uppmärksamhet ägnas
åt bärighetsupprustning av vägarna.

Jag har också med tillfredsställelse
konstaterat att samma vägplan i en särskild
punkt talar om fortsatt samarbete
mellan vägverk, näringsliv och andra
företrädare för vägkonsumtionen.

Båda dessa skrivningar finner jag
mycket tillfredsställande.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det är riktigt vad som
sagts i planen, och jag tycker att vi
skall hålla fast vid det. Men frågan här

gällde ju om vi under två eller högst
tre vintermånader kan rusta upp ett
vägnät i 14 län.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 18,
angående ökat statligt stöd till de frivilliga
försvarsorganisationerna och
hemvärnet.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
med förslag till lag om ändring i lagen
(1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 1007.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 44, angående anslag för
budgetåret 1970/71 till utrikesförvaltningen,
m. m.

Interpellation om utredning rörande det
enskilda sparandet

Herr HELÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den aktuella bilden av
sparandets utveckling är oroande. Föreliggande
uppgifter tyder på en nedgång
av sparkvoten för hushållens sparande,
d. v. s. förhållandet mellan sparande
och inkomst, med mer än hälften under
en femårsperiod. Också i absoluta tal är
det fråga om en nedgång. Skillnaden
mellan hushållens disponibla inkomst
och konsumtion, d. v. s. det gängse sättet
att definiera sparande, var 1964 5
miljarder men 1969 endast 2,8 miljarder.
Även med beaktande av statistiska
ofullkomligheter är det således fråga
om en mycket kraftig minskning. Det
framgår av finansplanen att en viss

122

Nr 10

Torsdagen den 12 mars 1970

Interpellation om utredning rörande det enskilda sparandet

forisatt nedgång av sparkvoten kan
emotses också under kommande budgetår.

I olika motioner till årets riksdag har
dessa förhållanden uppmärksammats
och förslag till sparstimulerande insatser
framförts, t. ex. genom åtgärder
inom beskattningen och med anknytning
till bostadssparandet. Det är emellertid
samtidigt ett grundläggande förhållande
i detta sammanhang som särskilt
förtjänar uppmärksamhet. Det hänför
sig till den mycket bristfälliga bild
som alltjämt föreligger beträffande det
enskilda sparandets faktiska aktuella
omfattning, dess fördelning och den
tillgängliga kunskapen om de mål och
motiv som påverkar och avgör individens
och hushållets sparvilja och sparbeteende.
Detta aktualiserar behovet av
väsentligt större satsningar både på
mera kortsiktiga ekonomisk-statistiska
undersökningar och på en beteendevetenskaplig
forskning av samma art på
sparandets område som hittills mera
har uppmärksammats på komsumtionsområdet.
Sådan beteendeforskning har
delvis påbörjats inom Ekonomiska
forskningsinstitutet vid Handelshögskolan
i Stockholm. Den har anvisat utvecklingsmöjligheter
i metodologiskt
hänseende som ter sig mycket betydelsefulla
på det onekligen komplicerade
forskningsområde som här föreligger.
Arbetet har hittills genomförts med bidrag
från enskilda sparinstitutioner,
framför allt genom Sparbankernas
forskningsstiftelse. För att förverkliga
konkreta forskningsprogram på en rad
centrala punkter förutsätts emellertid
väsentligt vidgade resurser.

I betydande omfattning måste insatser
för sådan undersöknings- och forskningsverksamhet
komma att åvila samhället
med hänsyn till sparandets samhällsekonomiska
betydelse — som är
obestridlig — och möjligheterna att effektivt
inrikta den ekonomiska politiken.
Jag citerar i detta sammanhang ur
statistiska centralbyråns senaste petita:
”För ett flertal ändamål inom ekono -

misk politik och analys erforderas en
aktuell bild av hushållssparandets omfattning,
fördelning på grupper av hushåll
och sammansättning med avseende
på slag av tillgångar och skulder.”

Offentliga sparundersökningar har
tidigare skett i viss omfattning, främst
genom konjunkturinstitutets sparundersökningar
i slutet av 1950-talet och i
viss mån genom begränsade studier av
Lönsparkommittén. Det förstnämnda
och i sammanhanget mest betydelsefulla
materialet är emellertid starkt föråldrat.
Detta framgår redan av att undersökningarna
nu ligger mer än tio år
tillbaka i tiden. Det understryks ytterligare
av den delvis radikalt förändrade
utveckling som skett därefter på olika
samhällsområden med i detta sammanhang
speciell betydelse. Det är tilli
äckligt att härvid peka på tillkomsten
av ATP-reformen med dess snabbt växande
tillskott av kollektivt sparande och
en fortsatt utbyggnad även i övrigt av
det sociala trygghetssystemet.

När härtill kommer dagens oroande
bild av en successivt sjunkande sparkvot
och ett starkt minskat enskilt sparande
även i absoluta tal framstår behovet
av en förnyad stor offentlig sparundersökning
som utomordentligt angeläget.
Statistiska centralbyrån — som
nu skulle vara instans att leda ett sådant
undersökningsprojekt — har också
i sin anslagsframställning för kommande
budgetår tagit fasta på detta behov.
I centralbyråns mera långsiktiga
planering har inlagts en förnyad stor
sparundersökning för genomförande
under 1973, med möjligheter att alternativt
genomföra den 1972. För att kunna
påbörja förberedelsearbetet begärde
centralbyrån 100 000 kr. för budgetåret
1970/71. Detta har emellertid inte tagits
upp i årets budgetförslag, och risken
synes därför uppenbar att den planerade
undersökningen inte kommer till
stånd eller att den blir ytterligare skjuten
på framtiden.

Från en rad synpunkter ter sig dessa
risker som oroande. Jag har tidigare

Torsdagen den 12 mars 1970

Nr 10

123

Interpellation om utredning rörande det enskilda sparandet

berört flera skäl som nu gör det angeläget
att få till stånd en aktuell kartläggning
av hushållssparandets omfattning
och fördelning och självfallet också av
dess sannolika framtidsutveckling. Till
de samhällsekonomiska och enskilt
trygghetsskapande motiven för ett enskilt
sparande kommer därtill också ett
jämlikhetsfrämjande syfte, en bedömning
som särskilt Landsorganisationen
nyligen på ett intressant sätt har givit
uttryck för i sitt remissvar över kapitalskatteberedningens
betänkande. LO
framhåller där bl. a.: ”Beträffande utjämningsargumenten
vill LO påpeka att
en utjämning i viss mening också främjas
genom goda tillväxtmöjligheter för
små kapital. Sådana kan skapas t. ex.
via sparandets behandling, via inkomstbeskattningen
och mildare beskattning
för mindre kapital.”

Mot bakgrund av det framförda ber
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Biträder herr statsrådet uppfattningen
att en förstärkt utrednings- och
forskningsverksamhet med samhällets

stöd rörande det enskilda sparandets
omfattning och fördelning samt de faktorer
som påverkar individens och hushållens
sparförmåga och sparbeteende
är angelägen att genomföra?

2. Vill herr statsrådet medverka till
att sådana resurser ställs till statistiska
centralbyråns förfogande att en planerad
undersökning beträffande hushållens
sparande med centralbyrån som
projektledare kan komma till stånd senast
under det år som upptagits i centralbyråns
långtidsplaner för intermittenta
undersökningar, d. v. s. senast
1973?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.51.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970