Tisdagen den 10 mars Sid (Riksdagens protokoll 1959:7)

RIKSDAGENS

* PROTOKOLL

1959

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 7

6—11 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 10 mars Sid.

Interpellation av herr Hanson, Per-Olof, ang. uppförande av ersättningsanstalt
för fångvårdsanstalten Långholmen .......... 10

Onsdagen den 11 mars

Ang. Sveriges utrikespolitik .................................. 12

Anslag under tredje huvudtiteln:

Utrikesförvaltningen: omkostnader ........................ 48

Bidrag till internationell hjälpverksamhet .................. 49

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m. . . 56

Anslag under femte huvudtiteln:

Socialdepartementet: omkostnader ........................ 58

Personalförstärkning vid socialstyrelsens skolbyrå och nykter hetsvårdsbyrå

............................................ 59

Socialstyrelsen: omkostnader .............................. 62

Mödrahjälp m. m......................................... 63

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor.................... 66

Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och barna vårdslagarna

m. m....................................... 69

Bidrag till anordnande av ålderdomshem.................... 70

Ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott m. m. 72

Driftbidrag till anstalter för halvöppen barnavård .......... 74

Ferieresor för barn ...................................... 74

Ferieresor för husmödrar .................................. 76

Bidrag till driften av semesterhem ........................ 79

Stipendier för underlättande av husmoderssemester .......... 80

Bidrag till driften av barnkolonier m. m..................... 80

Bidrag till länkrörelsen .................................... 81

Arbetsmarknadsstyrelsen: omkostnader .................... 82

Den offentliga arbetsförmedlingen: omkostnader ............ 83

Riksförsäkringsanstalten: omkostnader ...................... 84

Arbetarskyddsstyrelsen: omkostnader ...................... 84

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Sid.

Yrkesinspektionen: omkostnader .......................... 85

Pensionsstyrelsen: omkostnader ............................ 85

Anslag under sjunde huvudtiteln:

Finansdepartementet: omkostnader ........................ 86

Kammarkollegiet: omkostnader ............................ 87

Statskontoret: omkostnader ................................ 87

Statistiska centralbyrån: omkostnader ...................... 88

Riksräkenskapsverket: omkostnader ........................ 89

Konjunkturinstitutet: omkostnader ........................ 89

Kostnader för Konjunkturjournalen ........................ 90

Statens sakrevision: omkostnader .......................... 91

Statens organisationsnämnd: omkostnader .................. 92

Tullverket: omkostnader .................................. 92

Utbyte av föråldrad båtmateriel m. m. vid tullverket.......... 93

Kontrollstyrelsen: omkostnader ............................ 94

Mynt- och justeringsverket: omkostnader .................... 95

Avlöningar till statens justerare ............................ 95

Statens justerare: omkostnader ............................ 96

Riksskattenämnden: omkostnader .......................... 97

Statens tobaksnämnd ...................................... 97

Interpellation av herr Edström ang. tillämpning av arbetarskyddslagen
i fråga om bilars värme- och ventilationssystem, m. m. . . 98

Investeringsanslag till kommunikationsverken:

Investeringsplanen ........................................ 100

Televerkets anslagsbehov .................................. 101

Statens vattenfallsverks anslagsbehov ...................... 105

Flygplats i Umeå, m. m................................... 109

Investeringsfonder för konjunkturutjämning .................... 116

Om införande försöksvis av allmän hastighetsbegränsning för motorfordon
................................................ 130

Om representation för kristna samfund i visst slag av utredningar 134

Om slopande av särskild licens för bilradio .................... 138

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 11 mars

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
.................................................. 12

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet) ............................. 48

— nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln (socialdepartementet)
............................................... 58

— nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet)
................................................ 86

Innehåll

Nr 7

Sid

Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten: kommunikationsdepartementet
................................ 100

— nr 35, om viss ersättning till jordbruksarbetaren H. K. B. Carlzén 116

— nr 36, ang. anslag å tiUäggsstat II till Statens lånefond för den

mindre skeppsfarten ...................................... 110

— nr 37, ang. täckande av vissa medelsbrister, redovisade såsom
propriebalanser i försvarets civilförvaltnings räkenskaper .... 116

— nr 38, om upptagande å riksstaten av underskottet för luftfarts fonden

.................................................. HO

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, ang. ändring i förordningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning ............ 116

— nr 12, ang. vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt 130

— nr 14, ang. viss ändring av förordningen om taxering för inkomst
av medel, som insatts å skogskonto .................. 130

— nr 16, om viss skattefrihet för allmänna samlingslokaler...... 130

Första lagutskottets utlåtande nr 9, om fortsatt giltighet av lagen
med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m..................................... 130

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. införande försöksvis av
allmän hastighetsbegränsning för motorfordon .............. 130

— nr 5, om skyldighet att vid försäljning av begagnad bil förete

testningsprotokoll ........................................ 134

— nr 6, om framläggande av förslag till lag angående skolplikt 134

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, ang. vissa anslag ur kyrkofonden
m. m............................................. 134

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2, om representation
för de kristna samfunden i visst slag av utredningar.......... 134

.— nr 3, om påskyndande av pågående inventering av hittills olösta
norrlandsfrågor .......................................... 137

— nr 4, ang. transportkostnaderna i Norrland ................ 137

— nr 5, ang. slopande av särskild licens för bilradio .......... 138

.— nr 6, om rätt för make till folkpensionär att företaga resor å

statens järnvägar till nedsatt pris .......................... 139

-— nr 7, ang. militär nedsättningsbiljetts giltighet på statens järnvägars
busslinjer .......................................... 139

v ?

Fredagen den 6 mars 1959

Nr 7

Fredagen den 6 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
februari.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med åberopande av närslutna läkarintyg
får jag vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under de
närmaste två veckorna.

Stockholm den 6 mars 1959

Bertil Mogård

Bertil Mogård, ledamot av riksdagens
första kammare, är på grund av trötthet
oförmögen deltaga i riksdagens arbete
från den 6 mars under 2 veckor.

Stockholm den 4 mars 1959

Kurt A. Befrits

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogat läkarintyg anhålles
om ledighet från riksdagens arbete
från och med den 3 mars 1959 och
tills vidare.

Örebro den 2 mars 1959

Fridolf Wirmark

Att riksdagsman Fridolf Wirmark, på
grund av sjukdom är oförmögen till deltagande
i riksdagens arbete fr. o. m. den
3 mars t. o. m. den 14 mars intygas.

Örebro den 27 februari 1959

Gunnar Kullendorff
leg. läkare

Å läkarintyget beträffande herr Wirmark
hade av leg. läkaren J. E. Gjöres
antecknats, att herr Wirmark till följd
av sjukdom vore oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet tills vidare.

De begärda ledigheterna beviljades,
i vad gällde herr Wirmark för den tid,
det i åberopade läkarintyget omförmälda
hindret varade.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

77*, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1958/59 till
Avsättning till fonden för idrottens främjande; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av vissa
haverikostnader; och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 80, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser om
indelning i valkretsar vid primärkommunala
val;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i den kommunala vallagen m, m.
ävensom i ämnet väckt motion; samt
nr 82, med förslag till utredning av
frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och
36 regeringsformen.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivel -

Nr 7

Fredagen den G mars 1959

se, nr 85, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27 maj 1955 (nr 255) om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

70, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma
bostad;

nr 71, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.;

nr 72, med förslag till lag om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island
och Norge m. in.;

nr 73, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 och 52 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);

nr 74, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.; och

nr 75, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 13 § förordningen den
31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring
m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/GO under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1959/60 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 35, i anledning av väckt motion
om ersättning till jordbruksarbetaren H.
K. B. Carlzén för skada, uppkommen under
militärtjänstgöring;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/
59 till Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret ,1959/60 av underskottet för
luftfartsfonden;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 12, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt;

nr 14, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av förordningen
om taxering för inkomst av medel, som
insatts å skogskonto; och

nr 16, i anledning av väckta motioner
om viss skattefrihet för allmänna
samlingslokaler;

första lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet

Fredagen den 6 mars 1959

Nr 7

av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin,
m. in.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående införande försöksvis av allmän
hastighetsbegränsning för motorfordon; nr

5, i anledning av väckta motioner
om skyldighet att vid försäljning av begagnad
bil förete protokoll över testning
rörande bilens beskaffenhet; och

nr 6, i anledning av väckt motion om
framläggande av förslag till lag angående
skolplikt;

tredje lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

2, i anledning av väckta motioner
om representation för de kristna samfunden
i visst slag av utredningar;

nr 3, i anledning av väckta motioner
om påskyndande av pågående inventering
av hittills olösta norrlandsfrågor;

nr 4, i anledning av väckt motion angående
transportkostnaderna i Norrland; nr

5, i anledning av väckt motion
angående slopande av särskild licens för
bilradio;

nr 6, i anledning av väckt motiton om
rätt för make till folkpensionär att företaga
resor å statens järnvägar till nedsatt
pris; och

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående militär nedsättningsbiljetts giltighet
på statens järnvägars busslinjer.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 7

Tisdagen den 10 mars 1959

Tisdagen den 10 mars

Kammaren sammanträdde kl 16.00.

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet intill den 8 nästkommande
april.

Stockholm den 9 mars 1959

Erik Boheman

Att ambassadör Erik Boheman på
grund av ulcus duodeni är arbetsoförmögen
tiden 9 mars—8 april 1959, intygas
härmed.

Röda Korsets sjukhus, Stockholm, den
9 mars 1959

B. Ihre
överläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 86, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om köttbesiktning
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 87, i anledning av motioner om
ändring i jordförvärvslagens bestämmelser
om skyldighet för kommun att
söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

70, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma
bostad;

nr 71, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.;

nr 72, med förslag till lag om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island
och Norge m. m.; samt

nr 73, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 och 52 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
74, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 75, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 31 maj 1957 (nr 343) om
oljelagring m. m., hänvisades propositionen,
i vad avsåg det under punkten 1
upptagna förordningsförslaget, till behandling
av lagutskott samt, såvitt gällde
det under punkten 2 införda förordningsförslaget,
till bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 3, 5, 7, 9 och 35
—38, bevillningsutskottets betänkanden
nr 6, 12, 14 och 16, första lagutskottets
utlåtande nr 9, andra lagutskottets
utlåtanden nr 4—6, tredje lagutskottets
utlåtande nr 6 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 2—7.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

63, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272);

Tisdagen den 10 mars 1959

Nr 7

nr 76, med förslag till förordning om
handel med preventivmedel;

nr 79, angående anordningar för
forskning och utbildning i psykiatri vid
vissa sinnessjukhus;

nr 80, angående prissättningen på
smör; och

nr 83, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse, nr 69, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj:t
prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till riksdagen
gjordes meddelande rörande Sveriges
utrikespolitik, ävensom förordnat,
att meddelandet skulle framföras i första
kammaren av statsministern och i
andra kammaren av ministern för utrikes
ärendena.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med hans excellens herr
statsministern det i skrivelsen avsedda
meddelandet komme att lämnas vid morgondagens
sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner angående domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen; statsutskottets

utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapital -

budgeten för budgetåret 1959/60, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60 i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
förordnanden om uttagande av särskild
tullavgift för vissa varuslag; samt

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
m. m., jämte i ämnet väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m.;
samt

nr 5, i anledning av väckta motioner
om utredning angående värdesäkring
av vissa former av långsiktigt sparande;
ävensom

första lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av en av justitieombudsmannen
till riksdagen gjord
framställning om ändring av bestämmelsen
i 24 § andra stycket instruktionen
för riksdagens ombudsmän; samt

nr 13, i anledning av väckt motion
angående ändrad lydelse av 42 § lagen
om prästval.

Nr 7

Tisdagen den 10 mars 1959

Interpellation ang. uppförande av ersättningsanstalt
för fångvårdsanstalten
Långholmen

Ordet lämnades på begäran till herr
HANSON, PER-OLOF, (fp), som anförde: Herr

talman! Fångvårdsanstalten på
Långholmen har länge betraktats som
otidsenlig och har icke kunnat fylla de
behov som måste ställas på ett centralfängelse.
Frågan om att ersätta Långholmsanstalten
med en eller flera andra
anstalter har därför sedan en tid varit
aktuell. Uppdraget att undersöka förutsättningarna
för uppförandet av dessa
anstalter anförtroddes på sin tid åt fångvårdens
byggnadskommitté. Denna framlade
i november 1955 ett förslag som gick
ut på att Långholmsanstalten skulle
läggas ned och ersättas med två anstalter.
Kommittén föreslog att den ena av
dessa anstalter skulle byggas inom österåkers
kommun i närheten av Stockholm
och den andra i närheten av Kumla i
Örebro län.

Sedan grundundersökningar företagits
på det område inom österåkers kommun
som avsågs för den ena anstalten inköpte
kronan den berörda egendomen
för 1 miljon kronor. Senare framkom
att ytterligare grundförstärkningar till
en kostnad av ca 1,25 miljon kronor
utöver de beräknade måste företagas.
Tillsammans med andra senare
tillkomna kostnader har det visat sig att
den tilltänkta anstalten vid Runö gård
i österåkers kommun skulle komma att
medföra kostnader på ca 4,5 miljoner
kronor utöver vad som ursprungligen
beräknats. Byggnadskommittén har nyligen
i en skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin åsikt framfört att det icke vore
försvarligt att uppföra den tilltänkta anstalten
på tidigare avsedd plats med
hänsyn till de stora merkostnader som
nu framräknats. Kommittén hemställer
därför att få göra en ny utredning i syfte
att framlägga förslag om annan förläggningsplats
för den aktuella anstalten.

Frågan om att uppföra en ny anstalt
i stället för det nuvarande centralfängelset
på Långholmen har den allra största
betydelse för situationen inom hela

fångvårdsväsendet. Det nuvarande centralfängelset
har nämligen en kapacitet
som är avsevärt större än övriga fångvårdsanstalter,
och anstalten kan mottaga
1/5 av hela fångvårdsklientelet.
Det är därför synnerligen angeläget att
de aktuella ersättningsbyggena snarast
kommer till stånd.

Genom vad som nu framkommit beträffande
möjligheterna att realisera den
projekterade anstalten vid Runö har läget
återigen blivit mycket oklart, och
det synes vara svårt att bedöma när
Långholmsanstalten kan ersättas med
nya anstalter.

Genom ett avtal mellan Stockholms
stad och kronan år 1948 överenskoms
att centralfängelset på Långholmen skulle
vara utrymt senast den 1/6 1955, såvida
icke särskilda skäl kunde hindra
detta. Från fångvårdsstyrelsens sida
upptogs förhandlingar med Stockholms
stad som ledde till ett preliminärt erbjudande
om två tomter vid Skrubba.
Men i april 1950 meddelade justitiedepartementet
fångvårdsstyrelsen att förhandlingarna
med Stockholms stad skulle
avbrytas, enär departementet önskade
överta ärendet självt. Efter allt att döma
skedde därefter ingenting i denna
fråga förrän i slutet av 1953, då Stockholms
stad frågade hur långt ärendet
hade fortskridit. Först 1956 var departementet
i stånd att föreslå riksdagen inköp
av tomtmark. Mot denna bakgrund
är det svårt att tro på regeringens vilja
att uppfylla sina avtalsenliga förpliktelser
gentemot Stockholms stad. Bortsett
från den ytterligare försening som
nu hotar skulle staten först med åtta års
försening kunna infria sina åtaganden
gentemot Stockholms stad. De särskilda
skäl som från statens sida åberopats
kan knappast försvara en så långvarig
tidsförskjutning.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet för avsikt att
fullfölja planerna på förlängning av
en ersättningsanstalt för fångvårdsanstalten
på Långholmen till österåker eller
ämnar herr statsrådet i enlighet

Tisdagen den 10 mars 1959 Nr 7

Interpellation ang. uppförande av ersättningsanstalt för fångvårdsanstalten Långholmen -

med byggnadskommitténs förslag uppdraga
åt vederbörande att inkomma med
annat förslag?

2. Hur bedömer herr statsrådet, för
den händelse annat alternativ skall sökas,
möjligheterna att undvika ytterligare
försening i fråga om uppfyllandet
av uppgörelsen med Stockholms stad beträffande
Långholmen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
;avlämnade motioner:

| nr 398, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angå -

ende fortsatt bemyndigande för Kungl.
Maj :t att medgiva viss utvidgning av gällande
rätt till varvsindustrirestitution,
m. m.; samt

nr 399, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1959/60.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Onsdagen den 11 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! För detta val ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken

godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Listan
upptar namn på så många personer som
det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med rubriken »Den gemensamma
listan»:

Elmgren, R. F.,

ledamot av första kammaren

Möller, Y. A.,

ledamot av första kammaren

Sundström, W.,

ledamot av andra kammaren

Hagnell, H.,

ledamot av andra kammaren

Heckscher, G.,

ledamot av andra kammaren

Regnéll, C. G.,

ledamot av andra kammaren

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling herrar Elmgren,
Sundström och Heckscher samt till suppleanter
för dem respektive herrar Möller,
Hagnell och Regnéll.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen med
anmälan om det förrättade valet.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll ordet för att framföra
det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 69
avsedda meddelandet och yttrade därvid: Herr

talman! De handelspolitiska och
ekonomiska problemen har fortsatt att

inta en väsentlig plats i den svenska utrikespolitiken.
De svenska strävandena
att över hela linjen undanröja hindren
för friare handelsförbindelser och vidga
handeln har berört såväl de delar av
världen som ännu är reglerade genom bilaterala
avtal som världen i övrigt i den
mån multilaterala överenskommelser och
samarbetsuppgifter sätter sin prägel på
utvecklingen. Här skall endast beröras
ett par huvudfrågor inom området för
de europeiska integrationssträvandena.

Förhandlingarna om ett västeuropeiskt
frihandelsområde intensifierades under
senare delen av fjolåret med hänsyn till
den begynnande diskriminering av staterna
utanför de sex som följer av Romavtalet.
Utvecklingen ledde emellertid
blott till en skärpning av de tidigare
motsättningarna, och överläggningarna
avbröts i mitten av november. En utförlig
redovisning för förhandlingarna har
lämnats i den av utrikesdepartementet i
februari publicerade vitboken »Förhandlingarna
1956—1958 om ett europeiskt
frihandelsområde». Vissa ekonomiska
aspekter av det europeiska samarbetsproblemet
har även belysts i en artikel

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

»Sverige och sexstatsmarknaden» i Kommersiella
meddelanden för februari i år.

De för svensk del vägledande övervägandena
i frihandelsförhandlingarna har
varit att inom den ram som här erbjudits
fullfölja de traditionella svenska
strävandena att nedbryta handelshindren
och därigenom främja handelns utveckling,
internationell arbetsfördelning,
ekonomisk expansion och allmän välståndsökning.
Den fullständiga avvecklingen
av handelshindren inom området
förutsätter ingen tullhöjning mot tredje
länder eller dämpning av handeln med
dem. Ett närmare ekonomiskt samarbete
mellan medlemsländerna kan visserligen
vara både önskvärt och, efter hand som
handelshindren avvecklas, ofrånkomligt.
Men det bör tillåtas växa fram som en
naturlig följd av samarbetets utveckling
och anpassa sig till de faktiska behoven
och ej på förhand låsas fast till form och
omfattning.

En bedömning av utsikterna att inom
en relativt nära framtid nå en för alla
berörda parter acceptabel uppgörelse i
frågan måste på grundval av det i vitboken
redovisade läget bli nedslående. Man
avvaktar för närvarande ett förslag från
de sex, vilka dock icke väntas benägna
att medverka till en generell lösning av
utestående frågor. Samtidigt inledes den
diskriminering av utomstående länder,
som blir en oundviklig följd av den inbördes
avvecklingen av handelshindren
och som efterhand måste bli alltmer besvärande.
Denna utveckling innebär ett
avsteg från den hittillsvarande politiken
inom OEEC att behandla alla medlemmar
lika och medför en påtaglig fara för
skadlig splittring i ekonomiskt hänseende
mellan OEEC:s medlemsstater.

En sådan utveckling är ur svensk
synpunkt otillfredsställande. Möjligheterna
att genom hittills i OEEC och
GATT tillämpade metoder uppnå en mera
avsevärd sänkning av handelshindren
synes för den närmaste tiden vara i stort
sett uttömda. På den vägen uppnår man
ej att undanröja eller ens i nämnvärd
grad minska diskriminationsriskerna i
förhållande till de sex. En utvidgad tilllämpning
av bilaterala avtalssystem er -

Ang. Sveriges utrikespolitik
bjuder ej heller någon tillfredsställande
utväg, utan innebär tvärtom en fara för
att länderna i betydande omfattning
återinför handelsrestriktioner i syfte att
förstärka sitt förhandlingsläge. Därmed
skulle äventyras den utveckling mot en
friare handel som varit en målsättning
för och ett resultat av tio års verksamhet
inom OEEC.

Läget i dag inbjuder ej till optimism.
Ett snart återupptagande av förhandlingarna
synes ej sannolikt. För att söka
undvika en för Europa olycklig utveckling
bör vi dock vidhålla våra ansträngningar
att uppnå en lösning på det europeiska
samarbetsproblemet. Den allmänna
målsättningen synes alltjämt böra
vara ett multilateralt avtal om ett frihandelsområde
eller en jämförlig föreningsform,
omfattande samtliga medlemsländer
i OEEC och tillförsäkrande
alla medlemsstater lika behandling sinsemellan.
Ett dylikt avtal synes vara angeläget
som ett medel att vidmakthålla
samarbetet inom OEEC:s ram även om
ett fast avtal för närvarande endast kan
träffas för en begynnelseperiod.

Regeringens uppfattning är alltså att
vi bör fortsätta att aktivt befrämja en utveckling
mot detta mål och icke endast
passivt avvakta eventuella förslag i frågan
som efterhand kan komma från de
sex. Vi måste själva bidraga till utvecklingen
genom egna initiativ och pröva
de olika alternativ som kan erbjuda sig.
Även tillkomsten av en nordisk marknad
inom en relativt kort tid skulle i
detta sammanhang vara av värde. Ett
gemensamt uppträdande av staterna
utanför de sex finge en än större betydelse
vare sig detta gällde ländernas inställning
till den omedelbara diskriminationen
eller till en mera långsiktig
uppgörelse.

Det nordiska ekonomiska samarbetsutskottet,
som sommaren 1957 framlagt
en huvudrapport avseende omkring 80
procent av den nordiska samhandeln,
fick i november samma år i uppdrag
att komplettera denna med en utredning
om återstående varuområden. Uppdraget
gavs mot bakgrunden av hur angeläget
det var att utreda förhållandet

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

mellan en gemensam nordisk marknad
och ett europeiskt frihandelsområde,
varom förhandlingar samtidigt pågick.
Den nordiska marknaden planerades ingå
i det europeiska frihandelsområdet.
Man ansåg det icke möjligt att taga ställning
till en gemensam nordisk marknad,
innan utgången av Parisförhandlingarna
kunde bedömas.

Samarbetsutskottets tilläggsrapport,
som publicerades hösten 1958, förelädes
Nordiska rådet vid dess sjätte session i
Oslo i november i fjol. Däri behandlades
efter samma riktlinjer som i den
tidigare rapporten jordbruksvaror, fisk
och fiskprodukter och de återstående
industrivarorna, till större delen konsumtionsvaror
och andra färdigvaror.
Dessa varugrupper representerar naturligt
nog de största problemen. Utskottet
hade ej på alla punkter kunnat enas om
förslag till hur produkterna i fråga bör
inordnas i en nordisk marknad.

Beträffande den nordiska marknadens
samordning med ett europeiskt frihandelsområde
framhöll utskottet att den
nordiska marknaden ej finge ses som en
isolerad företeelse utan som ett led i de
nordiska ländernas deltagande i det
mellanfolkliga ekonomiska samarbetet.
Den nordiska marknaden är en förutsättning
för att få ett mera omfattande
produktionssamarbete till stånd mellan
de nordiska länderna. Genom ett sådant
samarbete skulle erhållas ett viktigt medel
att främja den ekonomiska expansionen
och underlätta den specialisering
och koncentration inom industrien som
är nödvändig för att skapa en konkurrenskraftig
produktion inom en europeisk
marknad. Den nordiska marknaden
skulle därför ha sin självständiga betydelse
även om frihandelsområdet upprättas.

Vid Nordiska rådets möte i november
förekom ingen diskussion i detalj av det
föreliggande utredningsmaterialet. På
grundval av ett förslag av ekonomiska
kommittén enades rådet om en hemställan
till regeringarna att ta upp regeringsförhandlingar
i frågan i syfte att
efter samråd med rådet lägga fram förslag
till folkrepresentationerna. Ekono -

miska kommittén enades även om en
appell till förhandlarna i Paris att på
allt sätt påskynda förhandlingarna om
ett frihandelsområde.

Efter ett förberedande möte i anslutning
till rådssessionen sammanträdde
de nordiska regeringarna den 24 och 25
januari i år till regeringsförhandling
under ledning av statsministrarna. Man
gjorde på detta möte betydande framsteg
med utformningen av en samlad
plan för en nordisk marknad och enades
om att söka färdigbehandla samtliga
utestående frågor inom loppet av de
närmaste månaderna.

Man bör emellertid ej underskatta
svårigheterna beträffande dessa utestående
frågor, som i flera fall är av stor
inrikespolitisk vikt i de olika länderna
och som för sin lösning måste kräva
ömsesidiga uppoffringar. Inom industriområdet
koncentreras problemen kring
farhågor som hyses inom norskt och
finskt näringsliv att de inom vissa näringsgrenar
förutsedda övergångstiderna
ej skall vara tillräckliga för att medge
den nödvändiga anpassningen. Man utreder
för närvarande möjligheterna att
tillgodose önskemål om en förlängning
av övergångstiderna utan att därför ändra
den ursprungliga planens huvudprincip
om ett omedelbart ikraftträdande av
den inre tullfriheten.

De danska önskemålen anknyter givetvis
i första hand till frågan om jordbruksvarornas
behandling i en nordisk
marknad. Det föreligger här ett problem
av samma natur som i det europeiska
sammanhanget, nämligen att samordna
de danska önskemålen — att jordbruksvarorna
skall behandlas parallellt med
industrivarorna — med den jordbrukspolitik
som bedrives i de andra länderna.

Ett problemkomplex av likartad natur
erbjuder frågan om fisk och fiskprodukters
inordnande i den nordiska
marknaden. Även denna mycket komplicerade
fråga är för närvarande föremål
för förhandlingar på regeringsplanet.

I sammanhanget har också behandlats
vissa andra spörsmål bl. a. frågan om
kortsiktiga krediter mellan länderna i

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

syfte att underlätta en smidig tillämpning
av den nordiska marknaden.

Det har tidigare framhållits att utredningarna
för den nordiska marknaden
skett under antagandet att de nordiska
länderna även skulle ingå i ett europeiskt
frihandelsområde. För Finlands
del står dock denna fråga helt öppen.
Utredningarna har från finsk sida skett
med hänsynstagande endast till en nordisk
marknad.

Det är snart fjorton år sedan det andra
världskriget avslutades i Europa med
Hitlertysklands nederlag. De segrande
stormakterna kom överens om att upprätthålla
sitt samarbete från kriget även
under fredsperioden. Genom sina namn
under FN:s stadga förpliktade de sig
att följa vissa regler i sitt internationella
handlande och framför allt att genom
förmedling av den nya världsorganisationen
utjämna motsättningar och slita
tvister, som kunde sätta freden i fara.
Ingen stat skulle betrakta någon annan
stat eller grupp av stater såsom sannolika
fiender i krig. I den mån rustningar
förekom skulle de vara riktade mot en
fredsstörare vilken som helst och ställas
till FN:s disposition för de sanktioner,
varom enighet bland stormakterna kunde
vinnas. Blotta möjligheten till sanktioner
borde utgöra ett avsevärt skydd
för staternas säkerhet. Syftet med FN
var alltså att skapa grundvalen för en
kollektiv säkerhet. Till en internationell
ordning av detta slag knöts många förhoppningar
runt om i världen, och det
är med djupt beklagande man måste
konstatera, att de icke infriats. Härmed
är icke sagt, att FN sådant det blivit
icke skulle ha en roll att spela även när
det gäller säkerhetsfrågorna i världen.
Det hade sin stora betydelse, att den
försvarskamp, som kom till stånd i Korea,
fick formen av en FN-aktion och
att Suez-krisen hösten 1956 kunde avvecklas
genom förmedling av FN. Det
är också uppenbart, att FN:s insatser
starkt bidrog till att krisen i Främre
Orienten sommaren 1958 kunde bringas
ur världen utan allvarliga konsekvenser.
Icke minst genom generalsekreteraren
erbjuder FN en möjlighet till politiska

Ang. Sveriges utrikespolitik
kontakter, vilka i vissa lägen på ett värdefullt
sätt kan komplettera de direkta
förbindelserna. Vad avser just läget i
Främre Orienten har FN genom en råd
olika aktioner under en följd av år utövat
ett lugnande inflytande, som på
längre sikt kan tjäna att stabilisera freden
i området. Även om FN alltså ännu
icke är det organ för kollektiv säkerhet,
som man tänkte sig vid stadgans tillkomst,
utgör organisationen dock ett
värdefullt instrument för konstruktivt
internationellt samarbete. Detta omdöme
gäller icke endast FN:s allmänpolitiska
uppgifter utan även organisationens särskilda
ansvar och insatser för att främja
ekonomiskt och socialt framåtskridande
i mindre utvecklade länder. Sverige
kommer att fortsätta att efter måttet av
sina krafter aktivt medverka i detta arbete
med stöd av den positiva opinion,
som bland annat kom till uttryck i en
interpellationsdebatt i början av december
förra året.

I nuvarande läge har staterna sett sig
tvungna att söka sin säkerhet i maktoch
jämviktspolitik. Stormakterna och
en del mindre stater har förenat sig i
militära allianser, vilka klart tar sikte
på gemensamt försvar mot vissa bestämda
stater. Allianserna är ett uttryck för
det djupa misstroendet i världen, som
de samtidigt bidrar till att öka. Den nuvarande
balanspolitiken får sin särskilda
karaktär därigenom, att i vardera
vågskålen är lagda de fruktansvärda
kärnvapnen. Terror-balansen har blivit
atomålderns form för jämviktspolitik.
Man kan spekulera över sådana frågor
som den huruvida den ena eller andra
stormakten har övertaget i den pågående
kapprustningen eller huruvida s. k.
begränsade krig kan utkämpas utan att
utlösa den stora kärnvapenduellen. I
varje fall är stormakterna i stånd att på
mycket kort varsel förhärja stora delar
av varandras territorier och utplåna hela
folk ur historien. Ehuru stormakternas
ansvariga ledare helt säkert icke
önskar krig, förblir dock världens fred
instabil icke minst till följd av att den
militära beredskapen är inriktad på att
möjliggöra ögonblickliga motstötar och

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
ett världskrig alltså kan uppstå av rent
misstag eller av fruktan att motståndaren
skall få in det förödande slaget
först.

Mot den nu tecknade bakgrunden
måste man hoppas på och arbeta för
avspänning och nedrustning hur man
än sedan bedömer möjligheterna att inom
rimlig tid uppnå verkliga resultat.
Det gäller för FN liksom för de särskilda
nationerna att inte resignera inför
svårigheterna. Med särskilt intresse följer
vi diskussionen vid den i Geneve pågående
konferensen om inställande av
kärnvapenprov, överläggningarna i Geneve
syftar till att på grundval av den
enighet som föreligger angående de tekniska
möjligheterna att upptäcka kärnvapenprov
nå fram till en överenskommelse
om förbud mot proven under internationell
kontroll. Genom att förklara
sig ej längre vidhålla kravet på en tidsbegränsning
av provstoppet och ej heller
sina villkor för förlängning av förbudstiden
har västmakterna undanröjt
den motsättning, som stod i förgrunden
under den skarpa debatten i denna fråga
i FN i höstas. I stället har nu frågan
om kontrollsystemet givit anledning till
djupgående meningsskiljaktigheter. Kontrollproblemets
komplicerade natur skall
icke bestridas. Erfarenheterna av andra
internationella kontroll- och inspektionsuppdrag
talar här sitt tydliga
språk. I jämförelse med andra inom
nedrustningsområdet diskuterade kontrollåtgärder
är emellertid förutsättningarna
för kontroll av kärnvapenprovens
inställande betydligt gynnsammare.
Den enskilda tvistefråga, som nu
främst tycks hindra en uppgörelse, är
sättet för besluts fattande i kontrollorganet,
varvid Sovjetunionen kräver enighet
mellan stormakterna, under det att
man i väster vill att kontrollåtgärder
skall kunna vidtas med majoritetsbeslut.
Det vore beklämmande, om efter det
närmande av ståndpunkterna, som ägt
rum, denna fråga skulle få stjälpa en
överenskommelse. Det bör sannerligen
inte vara omöjligt att här nå en kompromiss.

Tysklandsfrågan står för närvarande i
förgrunden. Efter kriget övertog segrarmakterna
själva den högsta makten i
Tyskland och ockuperade var sin zon.
Landet öster om Oder-Neisse-linjen sattes
under polsk förvaltning. Det klart
kungjorda syftet med den allierade politiken
var att genom en rad åtgärder
på de politiska, ekonomiska och militära
områdena hindra uppkomsten av
de faror, som man ansåg ligga i en återuppstånden
tysk nationalism och militarisin.

I dag fjorton år senare har läget radikalt
förändrats. Av de tre västliga ockupationszonerna
har bildats en självständig
stat inlemmad i Atlantpakten
och utrustad med en militärmakt, som
inom kort beräknas bli den starkaste på
den västra delen av kontinenten. I östzonen
har en kommunistisk regering
bildats, och landet har anslutits till Warszawapakten.
Det tyska problemet sådant
det nu föreligger är en del av hela
det europeiska problemet. Vår kontinents
tragiska delning går rakt igenom
den tyska nationen.

Det görs stundom gällande, att ett
uppdelat Tyskland innebär vissa fördelar
för freden och säkerheten i Europa.
Tankegången är då, att ett enat Tyskland
skulle utgöra en oberäknelig maktfaktor
mitt i Europa, som genom förhandlingar
och avtal än med den ena
än med den andra sidan skulle öka oron
och osäkerheten. Denna rädsla för ett
enat starkt Tyskland tycks finnas i både
öst och väst och kan leda till en
underskattning av de risker, som är förbundna
med en fortsatt tysk delning.
Dessa risker är dock påtagliga och ökas
allteftersom upprustningen i såväl Västsom
Östtyskland fortskrider. Just genom
de stämningar, som framkallas och hålles
vid liv av delningen, får nationalismen
näring. Man kan befara, att den i
en krissituation skall bryta sig fram
med elementär kraft och söka genomföra
sina mål utan hänsyn till risken för
öppet krig. Berlinfrågan erbjuder just
för närvarande ett åskådningsexempel
på de faror, som den tyska delningen

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

innebär. Det kan för båda parter vara
värt att göra avsevärda medgivanden
för att avlägsna dessa faror.

De program, som från ömse håll uppställts
för återföreningen av Tyskland,
skiljer sig starkt från varandra. Enligt
uppläggningen i väster skall ett återförenat
Tyskland efter fria val självt få
bestämma sin utrikes- och försvarspolitik,
varvid man anser som självklart, att
landet skall välja att ansluta sig till
västerns paktsystem. För att om möjligt
göra en sådan uppläggning acceptabel
för Sovjetunionen har man tänkt sig
att erbjuda garantier av politisk och
militär art för Warszawapaktens medlemsstater.
Från rysk sida har man avvisat
denna lösning, vilken man tydligen
betraktar som en allvarlig rubbning
av maktbalansen och som oförenlig med
sina säkerhetsintressen. Ryssarna har för
sin del som den enda framkomliga vägen
till återförening hänvisat till samarbete
och förhandlingar, eventuellt utmynnande
i en konfederation, mellan
Öst- och Västtyskland. Beträffande det
återförenade Tysklands allmänna status
har de i sitt förslag till fredsfördrag
krävt alliansfrihet och vissa inskränkningar
i fråga om rustningarna, bl. a. i
vad avser kärnvapen. De har slutligen
med stor kraft hävdat, att nationaliseringen
av näringslivet i Östtyskland icke
får gå tillbaka.

Mellan dessa uppfattningar finns som
sagt icke mycket gemensamt. Olika uppslag
till lösningar av det tyska problemet
har framkommit i den allmänna debatten.
Det kan t. ex. vara värt uppmärksamma,
att den ryske regeringschefen
i sitt tal i Tula den 17 februari antydde
möjligheten av en uppgörelse på grundval
av förslag, som framlagts av den
amerikanske senatorn Mansfield. Dessa
förslag utgår ifrån uppfattningen att problemen
om den europeiska säkerheten
och den tyska återföreningen bör angripas
samtidigt och att sålunda Tysklands
allmänna status skulle vara föremål
för de planerade förhandlingarna.
Förslaget innebär i korthet följande.
Västmaktstrupperna skulle tills vidare
kvarstanna i Berlin, och kommunalför 2

Första kammarens protokoll 1959. Nr 7

Ang. Sveriges utrikespolitik
valtningarna i öst- och Västberlin skulle
sammanslås under medverkan av FN:s
generalsekreterare. Sedan sammanslagningen
skett skulle besättningstrupperna
ersättas med en FN-kontingent. De östoch
västtyska ledarna skulle inleda kontakter
om själva återföreningsproblemet,
stormakterna skulle garantera det återförenade
Tyskland, och man skulle söka
nå överenskommelser om säkerheten
i Europa och om begränsning av rustningarna
i Tyskland och det övriga
Europa enligt tankegången i Rapackioch
Edenplanerna eller andra motsvarande
uppslag. — Här må erinras om
att de brittiska och ryska premiärministrarna
i en gemensam kommuniké
den 3 mars särskilt underströk, att sådana
uppslag om regional begränsning
av väpnade styrkor och rustningar i
Europa med fördel kunde bli föremål
för ytterligare övervägande.

För att dylika förslag skall kunna bilda
förhandlingsgrundval fordras uppenbarligen,
att västmakterna godtar tanken
på överläggningar direkt mellan
Öst- och Västtyskland. Härvidlag bör
först uppmärksammas, att talrika tekniska
kontakter över zongränsen redan består
och att fråga alltså är huruvida dessa
kan utvidgas till det politiska planet.
I väster ställs man här inför ett besvärligt
avvägningsproblem. Å ena sidan önskar
man icke genom förhandlingar skänka
sitt erkännande åt den östtyska regeringen,
särskilt som den västtyska regeringen
kraftigt motsätter sig detta.
Samtidigt fruktar man att ställas inför
krav på en upplösning av Västtysklands
alliansförpliktelser västerut, vilket skulle
vålla den västeuropeiska pågående
integrationen allvarligt avbräck. A andra
sidan syns någon annan möjlighet
att få i gång en förhandling om återföreningen
icke finnas. Kanske skulle
man i väster också kunna resonera så,
att om väl den kommunistiska regimen
i Östtyskland på allvar engageras i politiska
överläggningar med Bonn, den
kommer att utsättas för den samlade tyska
opinionens tryck, vilket i längden
kan underlätta en uppgörelse om återföreningen.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Om det är av stor betydelse, att förhandlingar
i någon form om Tysklandsproblemet
inleds snarast möjligt, gäller
detta i kanske ännu högre grad om Berlinfrågan,
sedan sovjetregeringen nu
valt att i en så uppseendeväckande och
för västmakterna besvärande form aktualisera
denna fråga. Efter kriget delades
Berlin upp i ockupationszoner, vilka
dock i väsentliga avseenden skulle
administreras gemensamt av de fyra
allierade. På samma sätt som i det övriga
Tyskland har skiljelinjen mellan å
ena sidan den ryska och å andra sidan
de västallierade zonerna dragits allt
skarpare, och av den gemensamma förvaltningen
återstår praktiskt taget
ingenting. Förbindelserna mellan Västberlin
och Västtyskland sker över östtyskt
område, och kontrollen av den för
Västberlins näringsliv vitalt betydelsefulla
civila trafiken har sedan länge legat
i händerna på de östtyska myndigheterna.
Det är endast västmakternas militära
transporter av manskap och materiel,
som ännu kontrolleras av ryska
myndigheter.

Innebörden av den ryska ståndpunkten
sådan den redovisades i noten den
27 november förra året är, att ryssarna
avser överlämna sina kontrollbefogenheter
till östtyskarna den 27 maj eller vid
en något senare tidpunkt och att Västberlin
bör göras till en demilitariserad
fri stad, eventuellt under FN-kontroll.
Västmakternas rätt att kvarhålla sina besättningstrupper
i Berlin bestrides. Vad
som främst oroar västmakterna i denna
ståndpunkt är, att den förefaller innebära
ett hot att i sista hand med våld
förhindra de militära transporterna mellan
Västberlin och Västtyskland. De har
å sin sida gjort klart, att de icke kommer
att finna sig i en dylik blockad och
att de icke utan en allmän uppgörelse
kommer att tömma Berlin på sina trupper.
Skulle åtgärder verkligen övervägas
å rysk sida, som syftar till att tvinga
västmaktstrupperna ut ur Berlin, måste
läget alltså betraktas med stor oro. Dessbättre
ger ett närmare studium av gjorda
uttalanden även utrymme för en mindre
pessimistisk uppfattning. Den sov -

jetryske regeringschefen sade i sitt tal
i Kreml den 24 februari, att det vore en
oriktig tolkning av den ryska ståndpunkten,
om man antoge att »någon avser att
hindra fullgörandet av västmakternas
befogenheter avseende Berlin». Och i
en östtysk not till Sovjetunionen den 7
januari utsäges, att Östtyskland kommer
att handha sina kontrollbefogenheter »i
en anda av fredligt samförstånd».

Hur än dessa uttalanden må tolkas,
får man icke misstaga sig på den ryska
beslutsamheten att söka få vissa av
sina och östtyskarnas krav i detta sammanhang
genomförda. Ett av dessa önskemål
tycks vara att framtvinga förhandlingar
om den västtyska upprustningen.
Andra önskemål har varit att vinna ett
erkännande i någon form av den östtyska
regeringen, som kan bidra till att
befästa status quo. Slutligen vill man
tydligen begränsa flyktingströmmen via
Berlin åt väster och hindra insyn i förhållandena
i Östtyskland från Berlin.
Det är här fråga om politiska krav, vilka
kan tänkas vara utgångsbud i en
eventuell förhandling men icke behöver
betraktas som ultimativa. Uttalanden av
den östtyske regeringschefen pekar i
denna riktning. Västmakterna å sin sida
bär förklarat sig villiga att förhandla
om hela det tyska problemkomplexet inbegripet
Berlinfrågan. Det återstår att
se, om de därvid kommer att framlägga
några motkrav och om förhandlingarna
skall leda till en kompromiss,
som tillfredsställer Berlinbefolkningens
och övriga berörda parters intresse. Om
någon uppgörelse icke kommer till
stånd, kommer man å östtysk sida kanske
att försvåra eller avskära de ännu
livliga kontakterna mellan Öst- och
Västberlin, varjämte sannolikheten för
en separatfred med Östtyskland starkt
ökar. Skall en utveckling av denna allvarliga
innebörd kunna hindras, brådskar
det med förhandlingarna.

Här uppe i Norden har vi följt utvecklingen
av de finsk-ryska relationerna
med särskild uppmärksamhet. Under
senare delen av förra året visades
från rysk sida i olika former en viss
kylighet mot Finland. Efter en långva -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

rig inrikespolitisk kris med utrikespolitiska
inslag kom en ny regering till
stånd i slutet av januari, och ungefär
samtidigt hade presidenten Kekkonen
tillfälle till några klargörande samtal
med den ryske regeringschefen i Leningrad.
En normalisering har tydligen nu
inträtt. Att de finsk-ryska förbindelserna
förblir korrekta och vänskapliga är en
viktig förutsättning för stabiliteten i
Norden.

Som bekant har regeringen inbjudit
ministerpresidenten Chrustjev att komma
till Sverige till svar på det svenska
regeringsbesöket i Sovjet för snart tre
år sedan. Motsvarande inbjudningar har
utfärdats av de danska och norska regeringarna.
Något svar har ännu icke hunnit
lämnas. Vi tror att det skulle vara
värdefullt att få tillfälle att med den
ryske regeringschefen utbyta synpunkter
på frågor av gemensamt intresse och
att ge honom några direkta intryck av
våra ekonomiska, sociala och kulturella
förhållanden. Besöket i Sverige bör kunna
bidraga till att befästa det goda
grannskapsförhållande, som består mellan
oss och Sovjetunionen och som vi
har all anledning att vårda oss om.

I den här lämnade redogörelsen har
endast vissa problem och frågeställningar
berörts, vilka erbjuder särskilt intresse
ur svensk synpunkt. I övrigt må
hänvisas till två av utrikesdepartementet
i dagarna utsända, sedvanliga publikationer,
blåboken om FN:s generalförsamling
och den årliga översikten med
titeln »Utrikesfrågor». En blåbok om vår
medverkan i arbetet inom FN:s säkerhetsråd
under den tvåårsperiod, då Sverige
var medlem av rådet, kommer senare
att iordningställas.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Sverige bör på allt sätt
stödja de strävanden, som syftar till att
åstadkomma en friare handel mellan
länderna. Därvid är det två faktorer,
som särskilt måste beaktas. Den första
är att vårt land inte bör göra vilka eftergifter
som helst för att få till stånd
ett västeuropeiskt frihandelsområde el -

Ang. Sveriges utrikespolitik
ler en nordisk marknad. Den andra är
att en uppgörelse inte bör komma till
stånd enbart på det politiska planet utan
också under medverkan av näringslivet
i respektive länder.

Det kunde redan på ett tidigt stadium
förutsägas, att svårigheterna att liberalisera
handeln skulle bli mycket stora.
Inom de sjutton länder, som avsetts bilda
det västeuropeiska frihandelsområdet,
fanns ett otal olika restriktioner i
form av tullar och andra åtgärder, som
på ett heterogent sätt hindrade handeln.
Att åstadkomma en samordning på detta
område stötte, även om man räknar med
eu mycket lång övergångstid, på mycket
stora svårigheter.

De fördelar, som skulle kunna ernås
genom en friare europamarknad, ansågs
dock så väsentliga, att allt har gjorts
från svensk sida för att förverkliga denna
tanke. Jag vill gärna ge ett erkännande
åt handelsminister Lange för att
han inte lämnat någon möda ospard för
att få fram ett positivt resultat av förhandlingarna.
Jag skulle dock tro, att
optimismen om bildandet av ett frihandelsområde
varit något för stor hos regeringen.
Behandlingen av förslaget om
de mycket omfattande förändringarna
av den svenska tulltaxan, t. ex. forcerades
under förra året med motiveringen
att tulltaxan måste vara färdig att träda
i kraft den 1 januari 1959 för att kunna
accepteras, då ett eventuellt frihandelsområde
skulle börja sin verksamhet, vilket
väl var något överdrivet. I dag måste
man ju konstatera, dels att förhandlingarna
avbrutits, dels att det är osäkert,
när de kommer att tagas upp igen och
om de någonsin kommer att leda till ett
resultat. Jag har samma pessimistiska
syn på det hela som regeringen i viss
mån givit uttryck åt, att det är ovisst
vad som kommer att ske. Även om förhandlingarna
i Paris kommer att tas upp
igen, är det svårt att säga, om det blir
något resultat av dem. I varje fall tror
jag inte att vi från svensk sida enbart
skall knyta våra förhoppningar till bildandet
av ett västeuropeiskt frihandelsområde.
Med detta vill jag dock inte ha
sagt, att vi skall kasta yxan i sjön, utan

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
givetvis bör förhandlingarna återupptagas,
och Sverige bör deltaga i dessa
med en positiv inställning.

Vad sedan gäller de nordiska förhandlingarna
torde man kunna se med något
större optimism på att de skall leda
till resultat. Jag vill dock uttryckligen
betona att vi, även om vi är beredda att
göra eftergifter, inte i ivern att få till
stånd ett samarbete skall ge efter för
oberättigade anspråk på att Sverige skall
göra eftergifter som är så långtgående,
att de kan bli till skada för vårt land.
Detta gäller inte minst i fråga om jordbruket
och fisket. Livsmedelsförsörjningen
är ett område som ur beredskapssynpunkt
måste behandlas på ett
särskilt sätt. I det sammanhanget vill
jag också betona, att skogens produkter
är vårt lands viktigaste exportartikel,
och propåer, som t. ex. förekommit från
fransk sida om dessa produkters undantagande,
bör bestämt avvisas.

Fastän förhandlingarna föres på det
politiska planet och respektive länders
parlament givetvis måste besluta om
samarbetsformerna, är det av största betydelse
att dessa överenskommelser blir
sådana, att näringslivets representanter
i respektive länder kan godkänna dem
och är villiga att arbeta i överenskommelsens
anda. Det skulle vara beklagligt,
om man fattade ett rent politiskt beslut,
som inte gillades av näringslivets företrädare.
Jag kan endast uttala mig om
förhandlingarna från svensk synpunkt,
och därvid vill jag gärna betona, att de
svenska ståndpunkterna säkerligen fattats
i överensstämmelse med önskemålen
hos respektive intressenter på olika
områden. Jag hoppas också att det goda
samarbetet kommer att råda också under
de kommande förhandlingarna mellan
de politiska instanserna och dem
som företräder näringslivet.

Det är önskvärt att på allt sätt främja
en sådan handelsutveckling, som kan leda
till en bättre internationell arbetsfördelning
med ekonomiskt framåtskridande
och allmän välståndsökning. Det är
av ytterligt stor betydelse att näringslivet
kan planera sin produktion och att
det inte störes av ständiga ändringar på

det handelspolitiska området. Därför får
man hoppas att avtalen skall kunna träffas
så snart som möjligt och att de ges
i möjligaste mån bestående karaktär för
att därigenom ge näringslivet möjlighet
till långsiktsplanering och effektivitet.

Om de nu pågående förhandlingarna
inte leder till resultat, måste väl Sverige
— som också har antytts i vitboken —
vara berett att hålla alla vägar öppna
till överenskommelser av annat slag än
det nu omdiskuterade. Det är kanske för
tidigt att ta ställning till vad som i så
fall kan göras, men de förhandlingar
som pågår bör fullföljas. Det kanske där
finns utsikter att komma till något resultat.
Om vi inte når resultat genom
dessa förhandlingar, bör dock inte Sverige
stå utan alternativ. Det är uppenbart
att vi i det fallet inte skall sitta
med händerna i kors och bara acceptera
den diskrimination som blir en
följd av bildandet av sexstatsområdet,
utan bör kunna diskutera olika möjligheter.

I det fallet kan tänkas — vilket också
antytts såväl i de handlingar som ställts
till vårt förfogande som i den svenska
pressen —■ en eventuell anslutning till
sexstatsområdet. Jag kan för min del inte
anse att vårt land skulle vinna några
större fördelar av något sådant. Det kan
förutsättas att vi i så fall får acceptera
alla de bestämmelser som finns i avtalet,
utan att vi dock får säte och stämma
i rådet bland sexstatsmakterna. Därigenom
skulle vårt land komma i en
ogynnsam situation. Det kan däremot
tänkas att vi direkt skulle gå in i sexstatsområdet.
Då skulle vi visserligen få
acceptera alla de villkor som finns fastställda
men också ha möjligheter att
kunna påverka utvecklingen. Det måste
då beaktas, att Frankrike ställt sig avvisande
till att inbegripa skogen i avtalet.
Detta är ur svensk synpunkt inte
tilltalande med tanke på den stora del
som skogsprodukterna utgör av vår export.

En annan tänkbar möjlighet är att
träffa överenskommelse på annan basis,
jag tänker nu på bilaterala avtal. En utvidgad
tillämpning därav erbjuder —

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

som lians excellens statsministern redan
påpekat i sitt anförande —• inte heller
någon tillfredsställande utväg utan innebär
att vi går in på det gamla systemet,
där man söker vinna fördelar på olika
sätt åt länderna. Vi kommer då in i en
rätt besynnerlig situation. Vi har nu rätt
intensivt strävat efter att genom förhandlingar
skapa en friare handel. I
stället skulle vi då komma att ytterligare
bygga upp det gamla system vi har haft
tidigare och som vi nu helst vill komma
ifrån.

En av de utvägar som i någon mån
kan förbättra vår ställning vore att skapa
en nordisk marknad. På den punkten
har vi anledning att se mera optimistiskt
på situationen. En av huvudfrågorna
har varit att Danmark gärna vill
att jordbruket skall tas med i dessa förhandlingar.
Detta har inte från svensk
sida gärna kunnat accepteras. Vidare är
det vissa industriprodukter som från
Norges sida ställer till en del besvärligheter.
Man får dock hoppas att dessa
förhandlingar kan fortsättas, så att vi i
varje fall på det området kan nå något
resultat.

Vilka utvägar som än kommer att väljas,
viil jag understryka vad som tidigare
sagts, att vi från svensk sida inte
passivt bör vänta på förslag från sexstatsmakterna,
utan bör diskutera alla
de alternativ som kan tänkas. Även om
tillkomsten av en nordisk marknad inte
skulle eliminera diskrimineringen från
sexstatsmakterna, skulle den dock kunna
utgöra ett lämpligt motdrag. Vägen
bör vara öppen för förhandlingar på olika
områden med positiv inställning från
svensk sida. Skulle man märka en förhalningstaktik
från sexstatsmakternas sida
— vilket ibland synes ha förekommit
—• bör Sverige söka fortsätta att
driva på, och i det läget finns möjligheter
att på ett annat plan träffa överenskommelser.
De elva länder, som står
utanför sexstatsgruppen, borde nämligen
ha en viss benägenhet att samarbeta,
och ett sådant samarbete skulle kanske
gynnsamt påverka sexstatsmakternas
inställning till olika problem.

I den andra delen av sitt anförande

Ang. Sveriges utrikespolitik
uppehöll sig hans excellens statsministern
vid en del internationella problem.
Han nämnde om Förenta Nationerna, att
syftet med FN var att skapa grundvalen
för en kollektiv säkerhet, och att till
en internationell ordning av detta slag
knutits många förhoppningar runt om i
världen, varför det är med djupt beklagande
man måste konstatera, att dessa
förhoppningar inte infriats. På den
punkten är det fråga om nyanser. Skulle
jag säga något på den punkten, vore
det att med erfarenheten av det arbete
jag haft tidigare ge en litet ljusare
nyans. Som redan påpekats har Förenta
Nationerna haft stor betydelse i många
avseenden. Det blev en FN-aktion i Korea,
då man satte upp en armé. Visserligen
kom denna till under något egendomliga
förutsättningar: när beslutet

fattades i säkerhetsrådet, skulle detta
knappast kunnat ske om allt gått helt
normalt till, men Sovjetunionen hade
lämnat säkerhetsrådet under några månader,
och det var under dess bortovaro
man beslutade att sätta upp FNarmén
i Korea.

Som också tidigare nämnts, hade FN:s
insatser under Suez-krisen sin stora betydelse.
På den punkten får man betona,
att den fasta hållningen hos en av
FN:s största medlemsstater, nämligen
Förenta staterna, givetvis var ett starkt
stöd, som möjliggjorde för Förenta Nationerna
att uppnå ett resultat i den
frågan.

FN har vidare gjort viktiga insatser
när det gällt att söka bilägga krisen
i Främre Orienten. Där bär man visserligen
inte lyckats uppnå en lösning,
utan vid flera tillfällen har det faktiskt
gått till direkta krigshandlingar mellan
arabländerna och Israel, men Förenta
Nationerna har i varje fall fått de båda
stridande parterna att upphöra med sina
våldshandlingar och söka genom förhandlingar
få till stånd en lösning.

När man skall bedöma Förenta Nationerna
måste man också beakta, hurudana
förutsättningarna var för att denna
organisation skulle kunna arbeta och
verkligen uppnå de stora resultat som
vi hoppades. För några år sedan publi -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
cerades en uppgift om att man under
de senaste 3 600 åren inte haft fred på
hela jorden under mer än sammanlagt
268 år. Den uppgiften ger väl en påminnelse
om svårigheten att åstadkomma
fred. Efter praktiskt taget varje stort
krig under senare tider har man sökt
bilda organisationer, som skulle förhindra
ett nytt krig. Först skedde detta mera
på frivilligt, enskilt initiativ och sedan
i mera organiserad form genom länderna,
men man har ändå inte lyckats.
Detta faktum utgör ytterligare en påminnelse
om de svårigheter som ligger framför
en internationell organisation, som
skall försöka att skapa vad vi helst av
allt önskar, nämligen fred.

Det kanske inte kan sägas att Förenta
Nationerna haft all äran av att vi under
15 år har haft fred, men i någon
utsträckning har Förenta Nationerna
dock kunnat medverka till att vi haft
om inte eu ordentlig fred, så åtminstone
i huvudsak ett undvikande av direkta
krigshandlingar.

I det fallet kan man också erinra
om den senaste händelsen, nämligen biläggandet
av ett av dessa stridsämnen
som förekommit, Cypern. Den lösning
man fått har visserligen inte direkt tillkommit
under FN:s medverkan, men
från Förenta Nationernas sida har dock
under åtskilliga år gjorts försök att bilägga
de svåra oroligheterna.

.Tåg vill dessutom ytterligare understryka
vad som sagts i anförandet från
hans excellens statsministerns sida, att
beträffande det konstruktiva internationella
samarbete, som sker i Förenta
Nationernas regi, bör Sverige givetvis
fortsätta att på allt sätt verka för att
Förenta Nationerna skall kunna fylla
sina uppgifter.

Som påpekats här är det självfallet,
att frågan om kärnvapenkontrollen träder
i förgrunden mycket starkt. Man
får givetvis hoppas, att Genévekonferensen
skall kunna leda till några resultat.
Frågan har dock diskuterats så ofta
tidigare, att man inte kan hysa någon
stor optimism på det området. Frågan
har varit det ständiga diskussionsämnet
i Förenta Nationerna, varvid från öst -

sidan har yrkats på förbud mot användande
av kärnvapen, medan västsidan
har instämt men tillagt att man då måste
åstadkomma ett effektivt kontrollsystem.
Detta senare har inte intresserat
den andra sidan så mycket, och förhandlingarna
har inte lämnat något resultat.
Det är som en fransk delegat sade
i Förenta Nationerna: Utan förbud ingen
kontroll, utan kontroll inget förbud. Dessa
båda saker är så nära förbundna med
varandra, att man måste tänka sig att
ett förbud måste följas av en effektiv
kontroll.

Jag skall inte gå in på någon ytterligare
fråga, herr talman. Jag vill till
slut bara understryka ytterligare vad
jag tycker bör höra till en svensk utrikesdebatt,
nämligen ett betonande från
oppositionens sida av den betydelse det
har, att Sverige står alliansfritt. Detta
har ytterligare framhållits vid generalförsamlingens
senaste möte i Förenta
Nationerna, när man försökte välja en
kommitté för rymdkontrollen. Sverige
nämndes där som medlem i alla de olika
kombinationer som föreslogs, vilket
visar att Sverige är ett av de länder, som
från olika håll betraktas som fullt neutralt.

Sverige har nu under 150 år lyckats
undgå att dras med i något krig. Under
de senare decennierna är det säkerligen
den alliansfria linje vi bestämt hållit
på, som har lett till att vi kunnat undvika
att dras in i stormaktskonflikterna.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Av de olika frågor, som
regeringsdeklarationen behandlar, vill
jag främst uppehålla mig vid marknadsfrågorna,
som har brännande aktualitet
för oss och kräver snara ställningstaganden.
Vi har råkat in i ett allvarligt
läge genom att förhandlingarna om det
västeuropeiska frihandelsområdet bröt
samman i slutet av föregående år.

Den svenska vitboken skildrar på ett
klargörande och uppriktigt sätt både
händelseförloppet och problemställningarna.
Jag vill också gärna betyga att det
sätt, varpå Sveriges talan förts vid för -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

handlingarna, röner både uppskattning
och stöd från det parti jag företräder.

Vi inser nog alla de växande svårigheter
som vårt näringsliv och vår ekonomi
kan komma att ställas inför genom
att frihandelsområdet i dess ursprungligen
tänkta form ej kunnat förverkligas.
Våra exportvaror möter redan
i dag högre tullar än vad våra konkurrenter
inom sexstatsgruppen behöver betala.
Vi får också mindre importkontingenter
än vad de sex medger varandra.

I dag vet inte våra näringsidkare, för
vilken sorts marknad de skall göra sina
investeringar i produktion och distribution.
Kommer de att få nöja sig med en
svensk marknad, eller blir det en nordisk
marknad? Finns det någon möjlighet
att inom rimlig tid få ett frihandelsområde
för hela Europa, eller kan man
tänka sig att de OEEC-länder som står
utanför sexstatsgruppen i sin tur skall
kunna sammansluta sig till ett handelsområde?
Denna ovisshet för de svenska
företagen kommer att menligt påverka
deras planeringar och investeringar, medan
företagarna inom sexstatsgruppen
för sin del redan i dag kan vidta sina
ekonomiska dispositioner för en marknad
på 170 miljoner konsumenter. Detta
utgör enbart på några få års sikt ett allvarligt
hot mot våra möjligheter att upprätthålla
investeringar och sysselsättningsnivå
i vårt land. Dagligen nämner
företagsledare att de kan tvingas flytta
ut en del av sin tillverkning och förlägga
den till något land innanför sexstatsgruppens
tullmur.

Vilka olika vägar kan då diskuteras i
detta läge? Först och främst är det angeläget
att vi gör allt vad vi kan för att
på ett tillfredsställande sätt upprätthålla
det samarbete i Europa som grundlagts
på ett så förtjänstfullt sätt inom OEEC.
Om inte den ursprungligen diskuterade
formen för ett frihandelsområde är möjlig
att förverkliga, får man väl försöka
på andra vägar. Vi måste dock därvid
hålla fast vid huvudlinjen i svensk handelspolitik,
att vi vill driva handel med
världen. Den ökade liberalism som vi
hoppas på inom Europa får inte köpas

Ang. Sveriges utrikespolitik
till priset av avspärrning från våra handelspartners
utanför Europa.

Utsikterna för att få till stånd förnyade
överläggningar om någon form av
europeisk ekonomisk association, omfattande
samtliga medlemmar i OEEC, kommer
att kunna bedömas lättare, när de
sex inom någon tid väntas framlägga
sitt förslag till lösning av de europeiska
samarbetsproblemen. Men det har försports
att nu föreliggande utkast från
sexstatsgruppen är ägnat att väcka betänkligheter.
Det slutliga förslaget kommer
att bli prövostenen på de sex’ vilja
att förverkliga Romavtalets ursprungliga
intentioner om ett samarbete på liberala
grunder mellan alla Västeuropas länder.

För att lindra verkningarna av olikheten
i tullar och importkontingenter,
som redan i dag skadar vår industri, har
det diskuterats olika kortfristiga åtgärder
eller överenskommelser. Dessa kan i
vissa fall vara som Döbelns medicin.
De lindrar för stunden men kan skapa
ännu större svårigheter om några år.
Lättnader måste göras permanenta, så
att de kan intagas som en faktor i näringslivets
marknadskalkylering. En förtröstan
på varaktigheten i sådana provisoriska
arrangemang kan framkalla felinvesteringar,
som vi inte har råd med.

Röster har också hörts som förordat,
att man förutsättningslöst skulle undersöka
verkningarna för Sveriges del av
en anslutning till eller ett inträde i sexstatsgruppen.
Hur en sådan utredning
skall ske är emellertid svårt att i dag
göra klart för sig. Romavtalet är inte
enbart ett ekonomiskt samarbetsavtal
om en gemensam marknad, utan har
även politiska aspekter. En fördomsfri
diskussion av konsekvenserna för Sveriges
del skulle kanske kunna klargöra läget
på ett sätt som vore nyttigt för den
följande debatten.

Under alla förhållanden gäller nämligen
den grundläggande regeln för sexstatsgruppens
handlande, att varje anslutning
till eller samarbete med sexstatsgruppen
såsom kollektiv måste medgivas
av de sex däri ingående nationerna
genom ett enhälligt beslut. Detta in -

24 Nr 7 Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

nebär med andra ord att vart och ett
av länderna har vetorätt. Om sexstatsgruppen,
som åtskilligt tyder på, vill
några år koncentrera sig på att internt
stärka sin grupps ekonomiska och politiska
ställning, måste man räkna med att
Sverige och andra utomstående länder
tvingas vänta till dess samtliga sexstatsmedlemmar
är beredda att uppta ett vidsträcktare
samarbete inom Europa. Tyvärr
måste man i sina kalkyler räkna
med att ett dylikt décalage, som termen
lyder, kan komma att bli ganska långvarigt.

Under en sådan mellanperiod skulle
vårt land och de andra utomstående länderna
i Europa stå kvar med nationellt
isolerade marknader såväl sinsemellan
som i förhållande till de sex, om inte
något annat marknadsarrangemang kommer
till stånd. Ett sådant handikapp innebär
flera års försenad start vid uppbyggnadsarbetet
av produktionsapparaten
för större marknader. Uppfattningen är
nog allmän, att näringslivet i de länder,
som står utanför sexstatsgruppen, med
hänsyn till sin sysselsättningspolitik och
sin betalningsbalans inte har råd att
vänta någon längre tid på slutliga besked
om den marknadsform, för vilken
de skall planera och förbereda sig.

Det är mot denna bakgrund som man
måste sc överläggningarna om ett samarbete
i en eller annan form mellan de
länder som står utanför sexstatsgruppen,
och särskilt mellan de s. k. yttre sex. De
innefattar som bekant de tre skandinaviska
länderna samt England, Schweiz
och Österrike. För vårt eget land skulle
en marknadsgruppering mellan dessa
industriländer visserligen inte till storleken
vara jämförbar med ett alleuropeiskt
frihandelsområde, men det skulle
likväl innebära en marknad av relativt
betryggande storlek. Fördelen av ett sådant
samarbete skulle vara att man beredde
näringslivet en säker kalkyleringsgrund
för en marknad som vore
tio gånger så stor som Sveriges nuvarande
hemmamarknad. Jag tror att ett sådant
marknadsarrangemang inte skulle
behöva försvåra ett framtida samarbete
med de sex vid den tidpunkt då dessa

anser sig mogna därför, utan snarare
underlätta möjligheten att då slå broar
mellan dem och oss. Ett svenskt initiativ
till ett sådant utrednings- och förhandlingsarbete
skulle säkerligen välkomnas
på många håll i vårt land och
kanske också ute i Europa.

Ett samarbete mellan de utomstående
staterna i Europa med de yttre sex såsom
en kärna skulle inte vara och finge
inte betraktas som en stridsåtgärd, riktad
mot de inre sex, utan endast som en
åtgärd för större ekonomisk trygghet i
den nu uppkomna situationen.

Mot denna bakgrund avtecknar sig
också diskussionerna om nordiskt ekonomiskt
samarbete med klarare konturer.
Vi som bor i de fyra nordiska länderna
ser kanske alltför mycket till det
smågnabb som i ena eller andra sammanhanget
lätt kommer till stånd mellan
grannar, men ute i Europa betraktas
möjligheten av Norden som en handelspolitisk
enhet på ett helt annat och
mera respektfullt sätt än många av oss
gör här hemma.

Låt oss först inse att vi inte är så
små i handelspolitiska sammanhang,
trots att vår folkmängd bara är en obetydlig
del av Europas. Enbart de tre
skandinaviska länderna Danmark, Norge
och Sverige är ett av de största och värdefullaste
importområdena i Västeuropa.
Vi köper mycket av manufakturerade
industrivaror såsom kemikalier, lialvoch
helfabrikat, maskiner och bilar ute
i Europa men levererar själva ganska
litet av samma produkter. Vi tre skandinaviska
stater köper så mycket av sådana
industrivaror från sexstatsgruppen,
att denna har ett sammanlagt exportöverskott
till oss tre enbart på sådana
varor av 5 miljarder kronor. Därav
svarar Tyskland för 3 500 miljoner,
Italien för 200 miljoner, Frankrike för
350 miljoner och Benelux för inte mindre
än 1 000 miljoner. Om vi ser det från
en annan synpunkt, kan vi konstatera
att Skandinavien med sina 15 miljoner
invånare är större kund i Tyskland för
industrivaror än vad Frankrike och Italien
tillsammans är med sina 90 miljoner
invånare. Från de holländska indu -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

strierna köper Skandinavien 60 procent
mer av industriprodukter än vad Frankrike
och Italien gör tillsammans och endast
15 procent mindre än vad hela
Västtyskland gör.

Detta är stora och kanske för många
överraskande tal, som visar att ett nordiskt
ekonomiskt samarbete i utrikeshandelsfrågor
skulle kunna få en avsevärd
betydelse för de framtida förhandlingarna
om Europas ekonomiska integration.
Men låt oss inte betrakta Norden
enbart som en eventuell förhandlingsgruppering
vid europeiska överläggningar.
Ute i Europa och i världen
i övrigt betraktas vi redan i viss mån
som en enhet. Man finner att vi talar
samma språk, man konstaterar att vi
redan har fri arbetsmarknad, och man
kan också finna att vi sedan lång tid
haft ett intimt samarbete i fråga om
lagstiftning och forskning. Det som förvånar
utomstående betraktare är snarast
att vi med våra enastående naturliga
betingelser för samverkan ännu inte
kunnat besluta oss för en ekonomisk integration.

Tiden nalkas för ett slutligt ställningstagande
till den nu sedan länge förberedda
frågan om en nordisk marknad.
För att ett sådant beslut skall få de önskade
konsekvenserna i form av ökat och
intimt samarbete mellan olika delar av
våra länders näringsliv fordras emellertid
att det vinner en någorlunda allmän
anslutning inom vart och ett av deltagarländerna.
Vj hoppas att det skall
vara möjligt att föra förhandlingarna
vidare på ett sådant sätt att förutsättningarna
för ett allmänt accepterande
skall skapas. För Sveriges del föreligger
det ju en rad av önskemål i den vägen.
Med hänsyn till de önskemål som i sista
upploppet har kommit fram från Norge
och Finland, skulle jag här särskilt vilja
betona, att vi, om det blev fråga om utsträckta
övergångstider för olika varuområden,
väl måste göra gällande att
dessa övergångstider måste bli reciproka
och se till att den gemensamma tullmuren
inte kommer att innefatta högtullar,
som särskilt från finsk och även i
viss mån från norsk sida har föreslagits
i fråga om vissa varuområden.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Upprättande av ett ekonomiskt nordiskt
samarbete torde inte skada utan
snarare främja möjligheterna för en
större ekonomisk integration i Europa,
vare sig denna redan från början kommer
att omfatta hela Västeuropa eller
under en övergångstid begränsar sig till
de länder som står utanför sexstatsgruppen.

Den nordiska marknaden är naturligtvis
inte att betrakta som ett substitut
för eller ett alternativ till det större ekonomiska
samarbetet utan endast som en
etapp i de större integrationssträvandena.

Herr talman! Vad jag vill ha sagt
är att vi i Sverige måste sätta in all vår
kraft på att skapa samarbete i Europa i
mindre och större grupperingar och
helst i en association som omfattar —
åtminstone på lång sikt — hela Västeuropa.
Vårt ekonomiska framåtskridande
kommer att bero på den grad av ekonomiskt
samarbete i integrationens tecken
som vi kan åstadkomma. Isolerade
i Sverige eller i Norden utanför ett mäktigt
preferensblock sådant som de sex’
ekonomiska gemenskap är vi dömda till
ekonomisk tillbakagång. Vår förädlingsindustri
kommer att trängas undan,
och vi kommer att i allt högre grad
få bli underleverantörer eller få lita på
råvaruexport med de större fluktuationer
i sysselsättningen och terms of trade
som karakteriserar råvaruexporterande
länder. Samma sak gäller de övriga
utomstående länderna i Europa. En sådan
utveckling kan endast hindras genom
ekonomiskt samarbete. Låt oss därför
förena våra ansträngningar med våra
nordiska brödrafolk och likatänkande
för att tillsammans värna och befrämja
det som vi hittills uppnått och lägga
grunden för en utveckling i samma anda
som hittills karakteriserat våra länders
politik.

Den exposé över utrikesläget, som i
övrigt lämnas i regeringsdeklarationen,
uppkallar inte mig till något särskilt yttrande.
Då inviten till Chrustjev berörs,
vill jag endast understryka att den tillkommit
mot vårt avrådande. En bred
folkopinion vägrar att acceptera en så
kort preskriptionstid på de händelser,

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
som tidigare ansetts ligga emot ett sådant
besök.

Herr talman! Vi fortsätter alltjämt,
med samförstånd i stort, vår alliansfria
politik. Väl förekommer delade meningar
i enskildheter liksom nyanseringen
av innehållet i denna politik kan vara
olika. I sistnämnda hänseende förefaller
det som om utsikter skulle finnas
att komma närmare varandra. Som ett
värdefullt bidrag i sådan riktning hälsar
jag den uppsats om svensk utrikespolitiks
mål och medel, som en aktad
medlem av denna kammare nyligen
publicerat i tidskriften Tiden. Författaren
gör säkerligen inte anspråk på
att ha uttömt ämnet, men i de delar
han berör, kan jag i allt väsentligt instämma
med honom.

Alltifrån början har enighet rått därom,
att såsom ett korollarium till alliansfriheten
gäller upprätthållandet av ett
starkt försvar. Vi har rätt att tro, att
denna förutsättning uppfylldes genom
försvarsuppgörelsen i fjol, dock med ett
väsentligt undantag — frågan om skapandet
av möjligheter för försvarets förseende
med taktiska atomvapen sköts
tillfälligt undan. Utvecklingen i världen
omkring oss pekar på fara i ytterligare
dröjsmål. Det gör också den defaitistiska,
på känslomässig pacifistisk
grund bedrivna propagandan inom landet.
Tills vidare gäller det endast att
skapa förutsättningar för att ett eventuellt
framtida beslut om atomvapen
skall kunna fattas utan ödesdiger tidsförlust.

Är regeringen beredd att nu ta ledningen
för en positiv lösning av denna
fråga, som står i nära samband med våra
möjligheter att med framgång fortsätta
vår alliansfria politik?

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Sammanbrottet av förhandlingarna
om ett frihandelsområde
torde få anses som en synnerligen svår
motgång för svensk utrikes- och handelspolitik
i en fråga, där våra nationella
intressen berörs i väsentligt högre
grad och mera direkt än vad vi har

varit vana vid. Det är samtidigt — låt
oss konstatera detta — en hård motgång
för det efter det andra världskriget inom
OEEC inledda västeuropeiska ekonomiska
samarbetet. Läget är allvarligt
och konsekvenserna för framtiden relativt
oöverskådliga.

Handelsminister Lange har nyligen
öppenhjärtigt karakteriserat situationen
som »ganska förtvivlad». Och i det anförande,
som statsministern nyss hållit,
sägs det: »En bedömning av utsikterna
att inom en relativt nära framtid nå en
för alla parter acceptabel uppgörelse i
frågan måste på grundval av det i vitboken
redovisade läget bli nedslående».

Det är alltså även här en pessimistisk
tongång. Man skulle kanske vilja
tillägga, att situationen dessutom förefaller
förvirrad när det gäller att finna
vägar ut ur det dilemma Sverige råkat
i.

I likhet med herr Ewerlöf finner jag
emellertid angeläget att vid detta tillfälle
på min partigrupps vägnar deklarera
vår beredvillighet att positivt medverka
i regeringens ansträngningar att
finna lämpliga lösningar på dessa besvärliga
problem.

Våra förhandlare har varit — som man
kan finna av den vita boken — mycket
aktiva under det förflutna året och tydligen
inte sparat någon möda, ej heller
lämnat några uppslag oprövade för att
inom frihandelsområdets ram komma till
rätta med dessa problem. Vad som möjligen
saknas i den vita boken är en mera
utförlig analys av de politiska tankegångar,
som utgjort bakgrunden till de
sex staternas samgående.

Herr Langes uttalande omedelbart efter
OEEC:s rådsmöte den 15 december,
då förhandlingarna strandade, var ett naturligt
uttryck för svikna förhoppningar.
Man kan även förstå irritationen över
fransmännens sätt att dra ut på förhandlingarna
och svika tidigare besked. Man
frågar sig dock: Var egentligen den utveckling,
som sakerna tog, så överraskande
med tanke på den rad av uttalanden,
som under de gångna åren gjorts av
framstående representanter för de sex
staterna med avseende på den politiska

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

innebörden av den mellan dem beslutade
integrationen? Man bör trots detta
inte nödvändigtvis förutsätta att det intresse,
som de sex deklarerat i fråga om
etableringen av ett frihandelsområde,
skulle ha varit enbart platoniskt. Det
förefaller i och för sig inte otroligt att
det hos dem föreligger en allvarlig önskan
att associera en frihandelszon omfattande
de återstående elva OEEC-länderna
med det egna integrerade området,
men inte så, att denna association
rubbar kungstanken i deras eget samarbete
och inte heller i för hög grad stör
deras eget organisationsarbete just nu.

Herr Ewerlöf har nyss i sitt anförande
berört sexmaktsunionens politiska
struktur. Jag vill något komplettera
detta med att erinra kammarens ledamöter
om att vid kol- och stålunionens ministerråds
första sammanträde den 8 september
1952 under förbundskansler
Adenauers ordförandeskap fick församlingen
i uppdrag att dra upp huvudlinjerna
till en politisk konstitution för de
sex staterna. År det inte troligt, att Adenauers
målsättning i det här avseendet
varit klar och öppen från ett mycket tidigt
stadium? Hans strävan torde i första
hand ha varit att — som Ollenhauer
uttryckte saken 1953 — »definitivt fylla
igen diket som skiljer det tyska folket
från det franska». Man kan fråga sig:
Sträcker sig icke Adenauers politiska
målsättning längre, mot ett enat Europa?
I så fall är den ett utflöde av de strömningar,
som efter det andra världskriget
gjort sig gällande inom det centrala,
kontinentala Europa.

Herr Spaak, den belgiske talesmannen
för federalismen i Europa, har för sin
del deklarerat: »Europa kan endast överleva
i enhet. De små marknadernas period
är slut och det är nödvändigt skapa
en allmän marknad i Europa. Inget europeiskt
land kan ensamt säkra sin frihet
och sin existens. Tillsammans kan vi
göra det.»

Måste man därför inte se de sex staternas
ekonomiska integration som en
etapp på vägen till en politisk sådan?

En bekräftelse på detta finner man i
Hallsteins uttalande så sent som i okto -

Ang. Sveriges utrikespolitik
ber förra året. Han säger: »Uniformeringen
av ekonomien är en politisk akt,
som leder till en politisk union.»

Det är i och för sig inte att undra på
att inom alla de berörda sex länderna
dessa vittgående planer rönt motstånd
från olika gruppers sida. Men de ledande
politikerna i dessa länder har, synes
det mig, envist och segt, trots motstånd
och motigheter, arbetat på att göra det
ekonomiska samarbetet till den degel, i
vilken den politiska sammansmältningen
så småningom skulle kunna ske.

Konceptionen av den federala union,
som nu avtecknar sig mot horisonten,
skulle i så fall kunna bestämmas till våren
1950, då den franske utrikesministern
Robert Schuman lade fram sin plan
till ett ekonomiskt samarbete inom de
västeuropeiska kol- och stålindustrierna
som betydde en internationalisering av
ruhrområdet och som enligt den dåvarande
franska regeringen skulle utgöra
ett första steg på vägen mot en europeisk
federation.

Den splittring, som i detta hänseende
framträtt mellan Storbritannien å ena
sidan och de sex å andra sidan och som
varit det genomgående draget under
dessa åtta år, skulle i så fall kunna dateras
till den dag, då England avstod
från att delta i dessa förhandlingar om
kol och stålunionen och därmed —
som det nu visat sig —• ställde sig utanför
det intima samarbetet mellan de
sex.

Som herr Ewerlöf nämnde har under
de senaste dagarna från olika håll i vårt
land uttryckts den uppfattningen, att
vi borde undersöka förutsättningarna
för Sveriges anslutning till sexmaktsgruppen.
I blickfånget måste då även
den politiska aspekten på sexmaktsunionen
tas med. Frågan blir: Kan man betrakta
de sex som en sluten klubb, i
vilken dessa medlemmar av klubben av
enbart ekonomiska skäl inte vill släppa
in några andra? Föreligger däremot i
väsentlig grad även politiska värderingar,
får frågan om anslutningen större
räckvidd, större än vad de flesta tycks
föreställa sig.

Herr talman! Man kan konstatera att

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

det grundläggande draget i de sex staternas
integration är en väsentlig inskränkning
av de enskilda staternas suveränitet,
ett ersättande på synnerligen
betydelsefulla områden av denna nationella
suveränitet med gemensamt skapade
övernationella myndigheter i syfte
att åstadkomma en fullständig ekonomisk
sammansmältning, som så småningom
kan leda till en fast politisk, federal
union.

Nu kan man vara skeptisk inför så
vittgående planers förverkligande, men
man kan inte bortse från den eventualiteten,
att det tyska undret inom tolv å
femton år kan utveckla sig till något
som vi då kan komma att kalla det västeuropeiska
undret.

Vid bedömningen av den tänkbara utvecklingen
och de faktorer, som kan påverka
den, urskiljes vissa saker som väger
tyngre och andra som har så att
säga subsidiär verkan. Till den förra kategorien
kan hänföras det ständiga ryska
trycket på Västeuropa och även de
kristna värderingarna, som hittills spelat
en betydelsefull roll i fråga om att
utveckla de anslutna medlemmarnas
känsla för samhörighet. Det förefaller
alltså som om dessa och många andra
liknande element ingår i mönstret för
sexmaktsunionens vävnad •— ett förvirrande
mönster tycker säkerligen många,
men som kanske just därför kan göra det
lättare att hålla ihop de sex inför alla de
prövningar som förestår dem.

En undersökning av förutsättningarna
för Sveriges anslutning till sexmaktsunionen
får väl därför även omfatta
denna allmänpolitiska aspekt. Men därjämte
bör en sådan undersökning avse
konsekvenserna för vår del av den ekonomiska
integrationen, som förutsätter
harmonisering av den ekonomiska och
sociala politiken, gemensam arbetsmarknad,
fri etableringsrätt, ensartade subsidie-
och konkurrensregler, ekonomiskt
stöd till unionens investeringsbank
m. m.

Sexstatsmarknaden representerar med
sina 160 miljoner människor och sin
höga industripotential en faktor av stora
mått i världshandeln. Dessa länder

svarar tillsammans för 20 procent av
världsexporten. Och till detta kan läggas
betydelsen av en association av de sex
staternas territorier utanför Europa,
vars ekonomiska och givetvis även politiska
vikt befinner sig i ständigt växande.
Här har de sex medgett varandra
samma ställning som moderlandet i samliandeln
med varje enskilt associerat
område.

Jag föreställer mig att regeringen, hur
man än på förhand enskilt tror sig kunna
bedöma slutresultatet, kommer att
finna det nödvändigt att företaga den av
mig och öven av herr Ewerlöf — såvitt
jag har fattat honom rätt — förordade
undersökningen och snarast lämna riksdagen
en preliminär redogörelse för den
verkställda inventeringen och utförda
sonderingar.

Vi har under de senaste åren haft en
stor boll i luften, frihandelsområdet,
samtidigt med en mindre, ett ekonomiskt
samarbete i Skandinavien. Jag
anser att det i dag torde bli nödvändigt
att arbeta med långt flera bollar samtidigt.
Vi måste med andra ord hålla
många vägar öppna för att komma fram
till en för vårt vidkommande någorlunda
tillfredsställande lösning av de besvärligheter
som nu tornar upp sig.

En av dessa vägar kan vara en associering,
multilateralt eller bilateralt,
till sexmaktsunionen. En sådan association
innebär, jämfört med total eller
partiell integration, en större autonomi
i fråga om staternas beslutanderätt,

Frihandelsområdets problematik är
välkänd vid det här laget. Ingen av de
inblandade torde vilja ta på sig ansvaret
för att planerna på ett europeiskt
frihandelsområde helt kapsejsar. Förhandlingarna
måste fortsätta och kommer
att fortsätta, men samtidigt måste
förhandlas om provisoriska lösningar
för att i någon mån motverka den diskrimination
i fråga om tullar och kvoter,
som blev ett faktum den 1 januari
i år.

Inom sexmaktsunionen förefaller stämningsläget
bland de ledande politikerna
vara positivt för att, som Erhard uttryckt
saken, »finna kompletterande

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

lösningar till Romfördraget för att lugna
de känslor som härskar utanför de
sex’ område». Han framhöll vid samma
tillfälle — det var nu i januari — »att
staterna utanför de sex är en realitet.
Det gäller i dag inte ett val mellan den
europeiska gemenskapen och ett frihandelsområde.
Det gäller», fortsatte han,
»att innanför ramen av friare handel
ordna förhållandena mellan de sex och
de utanför stående länderna.»

För egen del hyser jag den uppfattningen,
att det är av allra största betydelse
att på olika sätt snabbt utnyttja
och i gynnsam riktning påverka detta
stämningsläge. Det lönar sig föga att försöka
sätta de sex på de anklagades
bänk. Att åstadkomma en behagligare
förhandlingsatmosfär än den som rådde
på slutet av rådsmötet i Paris förefaller
önskvärt.

En annan viktig förhandlingslinje —
i dagens läge kanske den viktigaste -—
är det diskuterade samarbetet mellan de
s. k. yttre sex. Det kan vara av intresse
att notera att den tyske statssekreteraren
dr Sonneman, som besökte Stockholm
för några veckor sedan, inte ville
uttala sig om huruvida det var den
franska regeringens hänsyn till den egna
industriens skyddsbehov, eller den
brittiska regeringens hänsyn till samväldets
intressen, som bar skulden för att
planerna på ett europeiskt frihandelsområde
hittills misslyckats. Dr Sonneman
erkände att den uppkomna situationen
utgör en fara för Europa, men
han menade samtidigt, att läget inte kan
förbättras genom att man bildar ett motblock
av sex andra stater, som skulle
innebära att vi börjar bygga vallgravar
i stället för broar. Dr Sonneman sade
vidare att förbundsregeringen i Bonn
energiskt fortsätter arbetet på att åstadkomma
en syntes mellan den gemensamma
marknaden och en västeuropeisk
frihandelszon. — Man kan dock här inte
undgå att göra den stillsamma kommentaren,
att det är sexmaktsstaterna som
redan har grävt en vallgrav, som förefaller
svår att komma över, och att det
från deras sida vore angeläget att bygga
broar som gör det möjligt för oss att
träffas på andra sidan vallgraven.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Samväldet betyder ofantligt myckel
för Storbritannien — och därmed även
för Europa och hela världen.

Samväldets betydelse för brittisk politik
uttrycktes drastiskt av premiärminister
Macmillan för några år sedan på
det här sättet: »Om vi har att välja mellan
Europa och samväldet, så väljer vi
samväldet.» Man skall väl inte fästa så
stort avseende vid dylika retoriska uttalanden,
men att samväldesproblemet
var ett av de största hindren vid diskussionerna
om frihandelsområdet är
utan vidare klart. Från de inre sex’ sida
har gång efter annan framhållits, att
man inte kan godkänna att England vid
anslutning till ett frihandelsområde
skall få åtnjuta de förmåner som samväldespreferensen
ger, samtidigt som
man skulle få dra fördel av alla de
förmåner som ett fritt varuutbyte inom
frihandelsområdet skulle föra med
sig.

Det subventions- och prissystem som
det engelska jordbruket åtnjuter kan,
menar man från det hållet, inte heller
få förbli orubbat, såvida inte frihandelsområdet
begränsas till enbart industriella
produkter.

Det finns åtskilliga omdömesgilla personer
i England som anser att den engelska
taktiken under förhandlingarna
om frihandelsområdet varit felaktig, att
de engelska förhandlarna övervärderat
Englands position och att England —
som vanligt, menar man — väntat för
länge för att se hur utvecklingen skulle
gestalta sig.

Låt ess emellertid även pröva möjligheten
av att skapa ett bättre förhandlingsläge
gentemot sexmaktsunionen genom
ett gemensamt uppträdande tillsammans
med England, Norge, Danmark,
Schweiz och Österrike! Detta
samarbete kan ske i olika former. Jag
skulle dock —- och här närmar jag mig
i någon mån herr Bengtsons uppfattning
— i anslutning till vad jag tidigare
yttrat om Storbritanniens starka
förankring i och beroende av samväldet,
vilja göra den reflexionen, att denna
omständighet kan försvåra de förhandlingar
som nu skall inledas. Vårt eget
riktmärke måste naturligtvis vara att

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

vitala svenska intressen inte får åsidosättas.

Om en nordisk marknad skulle kunna
inrättas tämligen snabbt och de nordiska
länderna kunde uppträda i samlad
trupp, är det väl högst troligt att ett
bättre resultat skulle kunna uppnås vid
förhandlingar med sexmaktsunionen än
vid direkta bilaterala förhandlingar. Ingår
dock inte i en realistisk bedömning
av chanserna att få till stånd ett sådant
intimt nordiskt samarbete ett konstaterande,
att det norska näringslivets farhågor
inför en nordisk marknad inte
förefaller ha minskats trots stora koncessioner
framför allt från svensk sida
i både det ena och det andra avseendet?
På många håll i Sverige har man därför
på sistone sagt sig, att det torde
vara tveksamt huruvida dessa planer
kan förverkligas, om det inte mera allmänt
accepteras av den norska industrien
och den norska opinionen. Samtidigt
kan man ju skönja tendenser till
viss oro även inom svenskt näringsliv
med tanke på konsekvenserna av de förändringar
och de olika ingripanden,
som en nordisk marknad ulan tvivel
kommer att föra med sig. Jag är därför
överens med den föregående ärade
talaren om önskvärdheten av en allmän
förankring av den nordiska marknaden
i folkopinionen inom de skandinaviska
länderna. Härvidlag fordras kanske ännu
mer upplysning än som hittills har
presterats.

En faktor av särskilt intresse är det
förhållandet att Sovjetunionen har intagit
en välvillig hållning till Finlands
anslutning till en nordisk marknad. I
detta sammanhang Vill jag instämma
med statsministern i att det är en viktig
förutsättning för stabiliteten i Norden,
att de finsk-ryska förbindelserna
förblir korrekta och vänskapliga.

De regler man uppställt inom GATT
för tullunion och frihandelszon kan tydligen
inte hindra den diskriminering,
som staterna utanför de sex nu blir utsatta
för. En av våra förhandlingslinjer
måste väl ändå vara att dessa frågor
blir föremål för överläggningar i GATT
i ljuset av vad som nu skett och kommer
att ske i fortsättningen. Diskussio -

nen kommer väl att inom den närmaste
tiden delvis kretsa kring frågan om
mest-gynnad-nationsprincipen och preferenstullar.
Jag hoppas att den pessimism,
som kommer till uttryck i statsministerns
exposé på denna punkt, inte
skall vara alltför djupt grundad. Han
säger ju där att möjligheterna att genom
hittills i GATT »tillämpade metoder
uppnå en mera avsevärd sänkning av
handelshindren synes för den närmaste
tiden vara i stort sett uttömda». År det
så, att de nu tillämpade metoderna inte
är användbara, måste man väl verka
för att få fram andra, lämpliga sådana.

Läget manar till snabba åtgärder. Det
ligger fara i dröjsmål. Det sker i dag
en omorientering ute i Europa, som kan
bereda svensk handel stora svårigheter
i framtiden. I den förnämliga boken Ulrikesfrågor,
som vi har fått från utrikesdepartementet,
ser jag att handelsminister
Lange har hållit ett anförande
den 10 november i Nordiska rådet, där
han tog upp dessa frågor redan vid den
tidpunkten. Han påpekade att sexmaktsunionens
handelsregler »redan är en
psykologisk realitet, som påverkar företagen
och näringslivet i dessa sex länder.
Inom ledande branscher sitter säkerligen
redan nu tyska och franska industrimän
och diskuterar---—- frå gor

om priser, produktion, fördelning
av marknader o. s. v.». Jag ber att få
vitsorda med stöd av den erfarenhet jag
har från utlandet, att så nu är fallet.

En del av våra konkurrenter, som
kallt räknat med att det inte kommer att
bli något frihandelsområde, har redan
funnit det för gott att flytta innanför
sexmaktsunionens tullbarriärer antingen
i formen av egna företag eller genom
integrering med bestående företag i dessa
länder. Det sägs också — och jag tror
att det är riktigt — att det föreligger en
utbredd tendens hos amerikanerna att
förlägga sina investeringar i Europa till
sexmaktsunionens länder.

Hur det hela till slut än kommer att
ordna sig — ett torde vara säkert: konkurrensen
blir hårdare. Staterna både
innanför och utanför sexmaktsunionen
måste inrikta sin ekonomiska och finansiella
politik efter detta nya läge för att

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

inte göra det svårare för deras egen handel
och deras egen industri. Detta gäller,
herr talman, i hög grad även för vårt
eget land.

I fråga om den allmänpolitiska exposé,
som statsministern här framlade,
skall jag fatta mig kort. Efter alla tecken
att döma blir 1959 ett år fyllt av
världspolitiska spänningar. I detta internationellt
brydsamma läge har den
svenska regeringen ett stöd i den enighet
som råder mellan de demokratiska
partierna i fråga om grundlinjerna för
vår utrikespolitik. Denna enighet om den
alliansfria målsättningen förutsätter, jag
vill betona det, ett utbyte av informationer
mellan regering och opposition
och ett intimt samråd i vitalare frågor.
Det bör vara regeringen angeläget att
försöka undvika uppkomsten av motsättningar
i vad man närmast skulle
kunna kalla procedurfrågor och liknande
ting. Rent allmänt torde det väl vara
en riktig princip, att det i fall av kontroversiella
uppfattningar måste betraktas
som en större olägenhet att behöva
räkna med en bristande samstämmighet
än att bli tvungen att avstå från fördelen
av att få agera på ett visst sätt.

En av grundvalarna för vår alliansfria
utrikespolitik är ett så starkt försvar
som våra resurser rimligen kan
medge. Tillåt mig därför, herr talman,
till slut få framhålla, att jag anser att
regeringen även härvidlag har ett alldeles
särskilt ansvar, nämligen att verka
. för att enighet skapas mellan de demokratiska
partierna när det gäller viktiga
försvarsfrågor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! I den redogörelse som
regeringen har lämnat inför denna debatt
skjuts tre frågor i förgrunden:
handelspolitiken, kärnvapenfrågan och
Tysklands ställning. Alla är frågor av
den största betydelse för vårt land och
vårt folk.

I redogörelsen skildras vilka ansträngningar
man från svensk sida har gjort
för att åstadkomma en positiv lösning
när det gäller att skapa ett västeuro -

Ang. Sveriges utrikespolitik

peiskt frihandelsområde, men man måste
konstatera, att läget i dag inte inbjuder
till någon som helst optimism.

Låt mig stanna vid detta och göra
några reflexioner om denna frihandelstanke.
Tanken på frihandel är ju ingalunda
ny. Den har sysselsatt människor
i många generationer, och man har föreställt
sig att frihandel skulle innebära
ett naturligt och av konstlade tullgränser
obehindrat samarbete i internationell
måttstock och en arbetsfördelning
över nationsgränserna. En sådan ordning
skulle, föreställer man sig, innebära
att varje land kan koncentrera sig
på sina egna specialiteter, producera i
långa serier, hålla stabil sysselsättning
och naturligtvis inhämta största möjliga
vinster.

Som sagt, tanken är vacker! För ungefär
hundra år sedan praktiserades under
någon tid denna princip i en del av
Europa. Initiativet utgick då från England,
som i sin industriella utveckling
låg långt före den övriga världen. Frihandeln
tjänade då som ett viktigt medel
för att erövra världsmarknad åt den
engelska industriproduktionen. Emellertid
utvecklade sig andra stora industrinationer:
Tyskland, Frankrike, USA m.
fl. Kampen om marknaderna tog fart.
Varje land som hade tillräckliga kapitaltillgångar
och industriproduktion monopoliserade
delar av marknaden för egen
räkning. Frihandeln förlorade sin praktiska
betydelse. Den avvecklades och ersattes
av mer eller mindre fasta inflytelsesfärer
för olika länder och monopolsammanslutningar.
Man drog upp skarpa
gränser, omgärdade av tullmurar och
handelsrestriktioner som skydd mot konkurrens
utifrån.

Det var kapitalismens egen utveckling
som avlivade myten om frihandel och
broderskap i fråga om produktion och
handel länderna emellan. På den marknad,
som behärskas av det kapitalistiska
produktionssystemet, råder djungelns
lag: döda eller dödas. Där råder tilltagande
konkurrens och handelskrig. Det
är ett förfärligt misstag och en stor illusion
att tro, att man kan åstadkomma
verkligt samarbete mellan de stora kapi -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
talsammanslutningar som numera behärskar
produktion och avsättningsmarknader
i den del av världen där vi
bor.

Därom vittnar inte minst de långvariga
och resultatlösa förhandlingar som
förts om det s. k. europeiska frihandelsoinrådet.
Men om det nu mot all förmodan
skulle lyckas att få till stånd ett sådant,
vore det då till fördel för de breda
folklagren i Europa? Jag tror det
inte.

Ett västeuropiskt frihandelsområde
skulle ytterligare fördjupa Europas
splittring och koncentrera ännu större
ekonomisk och politisk makt hos de
mest kapitalstarka monopolen, kanske i
första hand hos de västtyska.

Jag har svårt att förstå varför regeringen
i vårt land, som ju vill föra en
alliansfri politik, har lagt ned så mycken
möda på att åstadkomma ett västeuropeiskt
frihandelsområde och dessutom
förklarar att den ämnar fortsätta ansträngningarna
i samma riktning.

Står det inte klart att det skulle bli
följande två konsekvenser, om det hela
skulle lyckas? För det första skulle ett
så litet land som Sverige komma i allt
fastare beroendeställning till de starkare
makter, som skulle ingå i detta frihandelsområde,
vilket skulle få skadliga
följder för vår socialpolitik, för vår lönepolitik
och för vår nationella suveränitet.
För det andra skulle utvecklandet
av svensk handel med den väldiga socialistiska
världsmarknaden ytterligare försvåras
till skada för näringslivet och för
alla som är beroende av att svenska
produkter får största möjliga avsättning
i andra länder.

Vi kommunister anser, att Sverige också
i fråga om handelspolitiken bör fullfölja
en alliansfri linje, d. v. s. göra allt
för att utveckla handeln både i öst och
i väst på gynnsammaste möjliga villkor
och inte deltaga i några handelspolitiska
block. Vissa kapitalgrupper här i landet
är naturligtvis motståndare till en
sådan politik, liksom de är motståndare
till en alliansfri utrikespolitik. Folkmajoriteten
har emellertid en annan mening,
och den måste vara bestämmande

också för handelspolitikens uppläggning
och inriktning.

b rågan om den nordiska marknaden
kan inte isoleras från dessa problemställningar,
även om den inte direkt kan jämföras
med frågan om det västeuropeiska
frihandelsområdet. För många kapitalistiska
företagare i Sverige erbjuder naturligtvis
en nordisk marknad åtskilliga fördelar,
fördelar som kanske också i någon
mån skulle kunna komma löntagarna
till del. Sverige är det kapitalstarkaste
och mest industrialiserade landet
i Norden, liksom Västtyskland är det
på kontinenten. Denna ställning medför
fördelar för den svenska produktionen.
Men det är de svagare länderna som
måste betala dessa fördelar, och den
oenighet som har kommit fram under
förhandlingarna och som omvittnats under
debatten bottnar helt säkert i dessa
omständigheter. Inte ens här uppe i den
fridfulla Norden kan kapitalisterna ena
sig, därför att jakten efter högsta möjliga
vinster är drivkraften för den produktion
som de dirigerar.

Jag vill i detta sammanhang sammanfattningsvis
understryka, att klassmotsättningen
inom vårt nuvarande samhälle
liksom rivaliteten mellan olika kapitalgrupper
inom landet och mellan olika
länder sätter sin prägel både på utrikespolitiken
och handelspolitiken. De som
deltagit i förhandlingarna om det västeuropeiska
frihandelsområdet och den
nordiska marknaden kan säkerligen —
om de vill — intyga att detta är ett faktiskt
förhållande. Därför kan man enligt
min mening inte åstadkomma en
planmässig samordning av produktion
och handel som det nu är. Förutsättningarna
härför är socialistiska produktionsocli
samhällsförhållanden, vilket tydligt
framgår av den intima samverkan på
dessa områden som förekommer mellan
de socialistiska länderna.

Ett annat och mycket viktigt avsnitt i
regeringens redogörelse gäller Tyskland.
Att frågan om Tysklands framtida status
löses på ett fredligt och demokratiskt
sätt är en livsfråga för bl. a. Sveriges
folk. De tyska militaristerna har under
vår livstid två gånger satt världen i

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

brand. Under andra världskriget upplevde
vi varje dag det hot mot vårt lands
fred och nationella frihet som den tyska
militarismen och nazismen utvecklade.
Praktiskt taget alla i det här landet
var då eniga om att allt skulle göras för
att avlägsna detta hot för all framtid.

När segermakterna träffade Potsdamöverenskommelsen
år 1945 och fastställde
en rad åtgärder av politisk, ekonomisk
och militär natur för att hindra
uppkomsten av en ny tysk militarism
och fascism, hälsades detta som en garanti
för att den tyska militarismen
aldrig mer skulle kunna bli ett hot mot
freden i världen. Det har nu snart gått
fjorton år efter kriget, och vi befinner
oss på ungefär samma tidsavstånd från
andra världskriget som vi var från det
första, när Hitler slog ned den tyska
demokratien och tog sikte på nästa krig.
Det är alltid vanskligt att göra historiska
jämförelser, och jag skall icke dra någon
mekanisk parallell, men jag tror jag kan
säga, att Västtyskland nu håller på att
överta Hitlertysklands gamla roll och
bli en farlig krigshärd i Europas mitt.

Det är ett faktum, att de forna härskarna
i mycket stor utsträckning har kommit
tillhaka i Västtyskland. Fängelseportarna
har öppnats för krigsförbrytarna.
Remilitariseringen är i full gång. Nazigeneralerna
bekläder än en gång de
högsta kommandoposterna, och utrustade
med atom- och vätevapen intar de
höga poster inom Atlantpakten. Folkets
demokratiska fri- och rättigheter avskaffas.
Krav om gränsrevision framföres allt
mer energiskt och mycket avancerade
planer på ett revanschkrig är utarbetade
och delvis offentliggjorda.

Östersjön har utsetts till en av de viktigaste
operationsbaserna. För några månader
sedan föreslog den västtyska militärledningen,
att man skulle ställa upp
ett »östersjökommando inom Atlantpakten»
som enligt uppgifter i västtyska
tidningar skulle »samordna de västtyska
och danska flottornas aktioner i händelse
av ett krig och genomföra forcerade
stridsförberedelser av dessa flottor under
fredstid».

Enligt den västtyska militära bulle 3

Första kammarens protokoll 1959. Nr 7

Ang. Sveriges utrikespolitik
tinen Wehr-Informationen är det meningen
att västtyska flottan, utrustad med
atom- och raketvapen, skall spela samma
roll i Östersjön som sjätte amerikanska
flottan spelar i Medelhavet och sjunde
amerikanska flottan i Stilla havet. Då
man vet, att amerikanska sjätte flottan
aktivt deltog i krigsoperationerna i
Främre Orienten förra året och att sjunde
flottan opererar i Formosasundet, är
det inte svårt att förstå vilken roll de
västtyska sjöstridskrafterna ämnar spela
i Östersjön.

Vi skall vara uppmärksamma på dessa
planer, ty den västtyska militariseringen
och planerna på ett A-paktskommando
i Östersjön innebär ett direkt hot
mot vårt lands fred och oberoende. Därför
måste det också ligga i vårt lands
intresse, att den tyska frågan får en
fredlig lösning och att krigsorganisatörerna
inte får tillfälle att sätta sina planer
i verket.

I fråga om Tyskland måste man ta
hänsyn till några grundläggande fakta
om de förändringar som inträtt efter
andra världskriget. Vi har nu två tyska
stater — Förbundsrepubliken Tyskland
och Tyska demokratiska republiken. Man
kan inte komma ifrån detta historiska
faktum, alldeles oavsett vad man personligen
tycker om det. I Tyska demokratiska
republiken har man genomfört Potsdamöverenskommelsen,
nämligen att inte
släppa fram nazister till ledande poster.
I Västtyskland har man gjort tvärtom.
Men nu inser väl alla, som sakligt vill
betrakta dessa förhållanden, att Tysklands
delning inte kan bestå hur länge
som helst. Tyskland är en nation, och
den nuvarande delningen måste ta slut.
Men endast den som vill krig och våld,
kan gå in för att återföreningen skall
ske på så sätt, att den ena nationshalvan
och dess sociala ordning skall uppslukas
av den andra. Man måste utgå ifrån att
de två tyska regeringarna själva sätter
sig vid förhandlingsbordet för att finna
en linje för samverkan och i lämplig
form göra slut på landets uppdelning.
Detta måste betraktas som en inre tysk
fråga, som utomstående makter inte bör
lägga sig i.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik

Men en sak kan vi väl som ett neutralt
och alliansfritt land göra. Vi kan erkänna
Tyska demokratiska republiken och
uppta normala förbindelser också med
denna del av Tyskland. Detta skulle gagna
Sveriges intressen: handeln, kulturutbytet,
turistutbytet, idrottsliga förbindelser
o. s. v. Och framför allt skulle
en sådan åtgärd från de svenska statsmakternas
sida vara ett led i strävandena
att åstadkomma avspänning och
normaliserade förhållanden i Europa.

Det förslag till fredsfördrag med de
båda tyska staterna, som nyligen lagts
fram av Sovjetunionens regering, är av
den art, att det bör, såvitt jag förstår,
kunna erhålla stöd från vårt land. Förslaget
är inte ställt i ultimativ form, utan
det är bara ett förslag som pekar på en
utväg att normalisera förhållandena och
avlägsna den kanske allvarligaste krisrisk,
som vi just nu har i världen. Förslaget
bygger på Potsdamöverenskommelsens
principer, om vilka vi alla var
eniga för fjorton år sedan, och innebär
att Tyskland återfår full suveränitet, att
alla främmande trupper successivt dras
bort från landet och att medlemskap av
och förpliktelser till såväl Atlantpakten
som Warszawafördraget kommer att upphöra.
Det innebär vidare att hela Tyskland
skulle bli ett demokratiskt och alliansfritt
land. Jag tycker att ett genomförande
av ett sådant fredsfördrag skulle
vara till gagn inte bara för Tysklands
folk utan för alla folk och för världsfreden.
Jag skulle därför vilja förorda,
att regeringen på sätt som är möjligt
stödjer en lösning av Tysklandsfrågan
enligt de linjer, som lagts fram i det här
nämnda förslaget.

Den tredje punkten, som jag vill fästa
uppmärksamheten på i regeringens redogörelse,
gäller faran för kärnvapenkrig.
Det påpekas i regeringsförklaringen, att
stormakterna är »i stånd att på mycket
kort varsel förhärja stora delar av varandras
territorier och utplåna hela folk
ur historien». Det påpekas vidare, att ett
världskrig i nuvarande läge »kan uppstå
av rent misstag eller av fruktan att
motståndaren kan få in det förödande
slaget först».

Ja, det är verkligen ett kusligt perspektiv.
Jag ansluter mig härvidlag helt till
regeringens förhoppning om att de pågående
förhandlingarna i Geneve angående
inställande av kärnvapenprov och
den internationella kontrollen skall leda
till positiva resultat. Det vore en förkrossande
dom gentemot ansvariga statsmän,
om de skulle motsätta sig eller hindra en
överenskommelse på denna punkt som
är en av livsfrågorna både för vår och
kommande generationer.

Herr talman! Jag tänker inte i detta
sammanhang gå närmare in på kärnvapenfrågans
läge i Sverige. Jag vill begränsa
mig till att notera några oroande
fakta. Det bedrivs en mycket försåtlig
men energisk propaganda för att den
svenska krigsmakten skall förses med
kärnvapen. Högern kräver anslag för
omedelbart forskningsarbete samtidigt
som den vidhåller, att Sverige skall förhandla
om inköp av atombomber från
USA. Inom regeringspartiet och folkpartiet
arbetar särskilda utredningskommissioner
med frågan, och centerpartiets
ledning har givit uttryck åt den uppfattningen,
att Sverige bör anskaffa kärnvapen.
Vid sidan om partierna har på
sistone skapats en särskild kommitté som
har som uppgift att verka för en svensk
atombomb. Ledande militära kretsar är
mycket aktiva på samma front.

Det är således mycket allvarliga saker
som håller på att utveckla sig. Fredsvännerna
i landet bör därför vara ytterst
vaksamma för att förhindra att atombombsaktivisterna
får sina planer genomförda,
tv, om detta lyckas, vad gäller
det egentligen? Jo, det gäller ytterst
vår fred. De, som verkar för atombomben,
är också i verkligheten motståndare
till grundlinjen i vår utrikespolitik. De
är emot alliansfriheten, och de är emot
neutraliteten, om ett storkrig skulle bryta
ut. De är beredda att sälja vår nationella
frihet och föra vårt land in i
Atlantpakten. Ja, de är beredda att offra
demokratien, tv i demokratisk ordning
kan icke ett beslut om atombeväpning
genomföras. Därom vittnar en stigande
folkopinion mot atomvapnen i hela vårt
land. Om ett sådant beslut skulle genom -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

föras, skulle det strida mot folkviljan
och emot andemeningen i den demokratiska
ordning vi har här i landet.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande
med en appell till alla fredsvänner
i landet att hålla krutet torrt och
inte för en enda minut slappna av i opinionsrörelsen
mot atomvapnen — vår generations
och kommande släktens stora
förbannelse.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Statsministerns exposé
över frihandelsförhandlingarna och frågan
om den nordiska marknaden har
gett mig anledning att ta till orda för
att vitsorda, att man från löntagarnas
sida här i landet med utomordentligt intresse
följer inte bara regeringens utan
också företagsamhetens alla åtgöranden
i syfte att säkerställa vår sysselsättning
nu och framdeles.

Herr Ewerlöf nämnde i sitt anförande,
att det borde -— om jag fattade honom
rätt — vara en naturlig och självklar
sak att den nordiska gemenskapen
blommade ut också i en viss gemenskap
industriellt och företagsmässigt. Man
kan väl säga att vår moraliska brist,
om någon sådan skall anföras i detta
hänseende i förhållande till Frankrike
och Romfördragets övriga fem makter,
väl närmast är den, att den lilla grupp
av stater här uppe i Norden, som internationellt
sett har de allra starkaste förutsättningar
för gemenskap, hittills har
gjort så litet för att föregå med ett exempel
på hur man förvandlar en kulturell
och språklig gemenskap till någonting
mera — ett exempel, som skulle
kunna göra så gott i övriga delar av
världen.

Därifrån är emellertid steget långt till
att utan vidare säga, att den nordiska
gemensamma marknaden är det bästa
och det naturligaste i nuvarande läge.
De allra flesta har väl den uppfattningen,
att det endast skulle vara ett palliativ
i brist på den större gemenskap som
ett ekonomiskt förenat Europa skulle utgöra.
Det är ju alldeles naturligt, att
ett land med den ekonomiska struktur

Ang. Sveriges utrikespolitik
som vårt land har med mycket stor iver
måste verka för den större gemenskapen,
dock utan att utesluta den mindre. Den
mindre gemenskapen får emellertid inte
bli till hinders för strävandena att åstadkomma
den större eller skapa svårigheter
på vägen till åstadkommande av den
europeiska gemenskapen.

Jag vill gärna liksom de övriga talarna
i denna debatt säga, att man från löntagarnas
sida mycket kraftigt kan understryka
den känsla av respekt för de
verkliga ansträngningar, som regeringen
— jag hoppas i förening med vår företagsamhet
— har gjort för att nå resultat
i detta avseende. Vi har skickliga företagsledningar,
som i förening med erfarna
och aktiva handelspolitiska förhandlare
under regeringens ledning i
det långa loppet borde på ett eller annat
sätt kunna åstadkomma resultat.
Jag tillhör dem, som tycker att man inte
skall vara alltför pessimistisk vare sig
när det gäller de svårigheter, som kan
uppstå, eller möjligheterna att slutgiltigt
komma fram på den ena eller andra vägen
till ett resultat. Vad man kan säga
är väl, att vi i Sverige med vår mycket
stora utrikeshandel i hög grad är beroende
av denna större gemenskap och
att en anpassning på lång sikt till större
företagsenheter för vår del skulle bli
mycket lättare att genomföra om vi inte
tillhörde en utestängd grupp.

För min del tycker jag, vilket även
de föregående ärade talarna här anfört,
att regeringen bör pröva alla alternativ,
både det nordiska och möjligheterna för
de utanför Romfördraget stående europeiska
länderna att sluta sig samman.
Naturligtvis bör man inte heller förtröttas
i ansträngningarna att övertyga sexmaktsgruppen
om värdet ur olika synpunkter
av att också få de nordiska
länderna med i samarbetet, då ju detta
i stor utsträckning måste befrämja utvecklingen
på stora fält, inte bara på
det ekonomiska.

Det vore kanske också skäl att i detta
sammanhang undersöka vad vi kan
göra i nuvarande läge, då man riskerar
att utländskt kapital med hopp om fördelar
söker sig till sexmaktsgruppens

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
område, för att åstadkomma en liberalisering
av möjligheterna att placera utländskt
kapital här i landet.

Statsministern var också inne på ett
par andra frågor, som inte direkt har
att göra med våra frihandelsbekymmer.
Han nämnde något om regeringens synpunkter
på det allmänpolitiska läget.
Bl. a. kan man väl här beklaga, att vi
inte kommit längre när det gällt utvecklandet
av stödet till de icke industrialiserade
länderna. Det är ju fortfarande
på det sättet att vi rör oss med en internationell
bild, där vi har en dold eller
stillaliggande produktionskapacitet, som
inte har tagits i anspråk på det sätt som
skulle kunna ske. Enligt min mening
står vi ständigt i dessa diskussioner —
och i ökad grad för varje gång — inför
nödvändigheten att tänka i nya dimensioner.
Tekniken i fråga om samfärdsel
och produktion förbättras och leder oss
till möjligheter att utnyttja dessa outnyttjade
resurser på ett helt annat sätt
än tidigare. Avstånden minskas, relationerna
blir mer påtagliga rent mänskligt
mellan de olika nationaliteterna.

Man har rätt att ställa frågan: Är det
möjligt för oss att gemensamt med andra
medverka till ett snabbare utnyttjande
av världens alla resurser, inte minst den
mänskliga arbetskraften, på ett rationellt
sätt, så att man relativt snabbt kan öppna
också de oanade välståndsmöjligheter
som en sådan utveckling rymmer?

Många betraktar hjälpen till industriellt
mindre utvecklade länder som något
slags filantropisk verksamhet — vi bör
låta vårt goda hjärta tala. Jag skulle vilja
vända på det hela och säga, att om
man ser frågan på lång sikt, så är det
ekonomiskt vanvett att inte samla sig
kring en upprustning av de delar av
världen, där möjligheter att utnyttja den
slumrande kraften föreligger. För de industriellt
utvecklade länderna är det på
lång sikt visst inte någon dålig affär —
om man skall använda ett merkantilt uttryck
— att göra insatser på det området.

Jag är medveten om att vårt lilla land
här, liksom i många andra sammanhang,
internationellt endast förmår spela en

jämförelsevis liten roll, men jag tycker
ändå att Sverige med — om jag får använda
det uttryckssättet — sin inre sociala
moral i förening med en vitt utblickande
företagsamhet bör tillhöra de länder,
som går i spetsen när det gäller att medverka
till en utveckling av detta slag.
Ur den synpunkten kan man med glädje
konstatera att de svenska insatserna har
ökat, även om man får säga att dimensionerna
är blygsamt små. Jag är också
medveten om att dessa dimensioner inte
kan ökas av Sverige ensamt, utan att det
måste ske i samspel med andra och mera
storvuxna nationer än vår. Att en sådan
utveckling är påkallad och att den är
nyttig för de s. k. hjälpande staterna är
emellertid obestridligt. Att den innebär
ett steg på vägen till förintande av meningsmotsättningar,
som tyvärr hela tiden
håller oss fångna och som i sina
värsta former leder till krig, är också
obestridligt.

Fn samverkan och beredvillighet till
ömsesidighet är inte betydelselösa ting
när det gäller att erövra den svårerövrade
freden. Svårigheten att åstadkomma
denna fred hänger samman med gemenskapstankens
utbredning, och denna
beror i sin tur på ekonomisk och kulturell
gemenskap.

Jag vill emellertid gärna betona, att
vi bör akta oss för att sätta likhetstecken
mellan gemenskap och likriktning
och att vi inte skall förutsätta, att vi
kan nå betryggande resultat på denna
väg endast om vi har fått ett internationellt
gemensamt och ensartat kulturellt
och ekonomiskt mönster. Jag tror att
man gör klokt i att från början beväpna
sig med en tolerans, som medger att gemensamheten
inte skall leda till tvång
utan till ökad frihet, så att vi kan finna
oss i vissa variationer i fråga om dessa
mönster när vi går till verket att skapa
denna gemenskap.

Man frågar sig vad vi kan göra i detta
hänseende. Jag tror liksom en del kolleger,
som varit verksamma i FN, att man
kan konstatera att Sveriges insatser alltid
har varit uppskattade, att allt vad
som görs härifrån har följts med intresse
och att vi inte skall känna oss bety -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

delselösa i sammanhanget, eftersom våra
insatser ju av naturliga skäl vittnar om
god vilja. Det kan också bidraga till att
stärka de krafter, som företräder denna
goda vilja i andra och starkare länder.

I en detalj, som i dag har varit föremål
för mycket liten dispyt men som tidigare
kanske mera har varit på tapeten,
nämligen frågan om inbjudan till
den ryske regeringschefen, skulle jag till
dem som är beskäftiga i detta spörsmål
vilja ställa den frågan, om det är så att
något parti kan ha monopol på den folkmening
som råder i detta avseende. Jag
har en känsla av att det gått partipolitisk
beskäftighet i denna fråga. När en
annan herre från Sovjetryssland var
över i Amerika förelåg det faktiska förhållandet,
att kända industrimän och
stora finansiärer liksom naturligtvis politikerna
tog emot honom hövligt och
vänligt, medan den amerikanska fackföreningsrörelsens
ledande man vägrade
att träffa honom. Det skulle därför inte
falla mig in att säga, att fackföreningsmännen
i Amerika är mera frihetssträvande
än övriga amerikanska medborgare.
Jag tror att det är ett lika stort fel
när man i partipolitiskt syfte, såvitt jag
kan se, vill antyda att de, som välkomnar
en gäst från ett grannland på det
artiga sätt, som vi bör och skall göra,
inte skulle var lika angelägna om att bevara
det demokratiska styrelseskick som
vi har.

Abraham Lincoln sade en gång någonting
som är tänkvärt i olika sammanhang,
nämligen att »när man handlar
skall man handla av styrka och inte av
svaghet». Jag vill i anslutning till detta
uttalande säga, att vi är starka nog att
ta emot företrädare för vilken ideologisk
uppfattning som helst utan att vederbörande
kan rubba oss från våra egna
meningar om hur vi vill ha förhållandena
i vårt land gestaltade med hänsyn
till vår historia, våra traditioner och
våra förutsättningar i alla avseenden.

I ett så irriterat läge som det vi nu har
och har haft har vi egentligen intet annat
att göra än att genom vår utrikespolitik
försäkra våra grannar om vår fredsvilja
och vår vilja till vänskapliga relatio -

Ang. Sveriges utrikespolitik
ner. I förening med en utrikespolitik,
som är så beskaffad, har vi att föra en
försvarspolitik, som säkerställer vår neutralitet
och som också ger våra grannar
rimliga garantier för att svenskt territorium
inte militärt kan användas emot
dem.

Utöver dessa två insatser kan vi väl
knappast göra något när det gäller att
skapa hyggliga relationer till vår närmaste
omvärld. Jag tror inte att det är
till nytta att i ovist nit tillgripa demonstrativa
åtgärder. En del av oss har väl
haft någon granne, som vi kanske inte
alldeles har kunnat gilla i alla hans förehavanden,
och det kan väl också hända
att vi sagt honom detta, om hans förehavanden
någon gång har varit alltför
anmärkningsvärda ur umgängessynpunkt.
Vi bär sagt Sovjetryssland det svenska
folkets mening om Ungern så eftertryckligt
som den kan sägas. Men sedan vi
talat ut med grannen, är det väl ingen
som gillar om småpojkarna springer och
spottar på hans fönster. Det löser inga
problem. Det leder bara till att vi själva
får anseende för att inte ha disciplin i
umgänget med vår omvärld. Jag vill i
detta sammanhang påpeka, att det inte
var herr Ewerlöfs anförande, som uppkallade
mig till denna deklaration. Hade
han fått uttrycka de meningar, som i
detta sammanhang framförts från hans
parti, hade det kanske skett under andra
former. Det är andra jag tänkte på, när
jag nyss talade om den fönsterspottande
pojken.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Lyckligtvis förhåller det
sig så, att vad som förekommit i den hittills
förda delen av den utrikespolitiska
debatten inte föranleder mycken polemik
från regeringsbänkens sida. Jag skall
emellertid till debatten göra ett par anmärkningar
utan varje spår av polemisk
karaktär.

Redan med vad jag nu sagt har jag givit
ett uttryck åt att det är en stor källa
till tillfredsställelse för regeringen, att
enheten omkring utrikespolitiken har

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
bevarats och snarast förstärkts i den nuvarande
brydsamma tiden. Inför de besvärligheter,
som vi just nu möter på
grund av europaförhandlingarnas sammanbrott
och svårigheterna att åstadkomma
en nordisk marknad, tror jag det
är — precis som herr Ewerlöf uttryckte
det — av mycket stort värde att vi i
vårt land står så samlade som vi gör. Det
är självfallet, att vi skall göra vad på regeringen
ankommer för att bibehålla
denna samling. När det gäller de ekonomiska
frågorna är det därför självklart
att vi, som herr Aastrup ville, kominer
att fortsätta att ha en så nära kontakt
som möjligt både med dem som i
vanliga fall är vår opposition och med
representanter för näringslivet. Jag tror
jag vågar säga, att i det förflutna inget
ställningstagande från regeringens sida
skett utan sådana kontakter och inte
heller kommer att ske i framtiden.

Herr Aastrup efterlyste en mera ingående
redogörelse för vad som skulle
bli följden, om sexmaktsunionen får fortsätta
att arbeta utan att vi har möjligheter
att få någon kompensation eller vinna
inträde. Jag förstår, att man kan behöva
en sådan redogörelse. Jag vet inte
om herr Aastrup observerat, att regeringen
under år 1957 tillkallade en utredningsman,
som just fick till uppgift att
penetrera det problemet. Det var generaldirektör
Malmfors. I februarinumret
av Kommersiella meddelanden finns en
redogörelse för de problem herr Aastrup
med all rätt var intresserad av. Denna
uppsats är tryckt och såvitt jag vet utdelad
till kammarens ledamöter i form av
häftet »Sverige och sexstatsmarknaden».

Jag delar alltså herr Aastrups mening
att det är angeläget att vi skaffar fram
allt informationsmaterial vi kan få. För
närvarande har vi dock inte mycket mer
än det material vi har ställt till kammarens,
riksdagens och den offentliga opinionens
förfogande.

Ur detta material kan man, om man
anstränger sig, utläsa en del mycket intressanta
iakttagelser. Det är klart att regeringen,
precis som oppositionens talesmän,
är oroad av en eventuell splittring
i Europa och allt sådant som skapar

risker för att svenskt näringsliv skall
möta en besvärlig konkurrens. Jag tror
herr Ewerlöf har tryckt på någonting
mycket väsentligt när han framhöll, att
ovissheten skapar en speciellt besvärlig
situation för näringslivet, därför att man
inte för närvarande med säkerhet vet för
vilken marknad man skall bygga ut sin
industri, planera och investera. Jag tror
det är riktigt att vi där har en av det
nuvarande lägets mest bekymmersamma
sidor.

Vi vill alltså inte på något sätt lugna
ner oron och säga, att allt detta är ofarligt.
Å andra sidan kan det vara nyttigt
att man i riksdagen och framför allt
utanför vårt lands gränser liar klart för
sig vad också talesmännen för folkpartiet
och högern underströk i sina anföranden,
att vi ändå inte är en fullständigt betydelselös
förhandlingspartner, framför
allt inte om vi kan uppträda tillsammans
med de övriga nordiska länderna. Jag
iir mycket glad över att den arbetshypotes,
som varit min ända sedan dessa besvärligheter
uppsteg, nämligen att den
nordiska marknaden får en ökad betydelse
i det besvärliga förliandlingsläge
som vi för närvarande har, delas av andra.
Mycket skulle vara vunnet om vi
kunde få klargjort för en växande opinion
i de nordiska länderna, att den nordiska
marknaden icke är en konkurrent
till den europeiska, utan tvärtom ett stöd
för dem som i Paris skall försöka att
hävda de nordiska ländernas näringslivs
intressen. Jag gläder mig mycket åt de
uttalanden som på den punkten har
gjorts här i kammaren och som visar att
vederbörande talare står helt främmande
för tankegången, att den nordiska
marknaden på något sätt skulle sakna betydelse
eller att vi måste koncentrera
våra ansträngningar till ett hela Europa
omfattande samarbete på det handelspolitiska
området. Dessa strävanden går
hand i hand med varandra.

Sedan jag har sagt detta vill jag hänvisa
till några siffersammanställningar,
som man kan läsa ut ur den lämnade
redogörelsen. Jag gör detta inte för att
minska oron utan för att visa riktigheten
dels av att Norden inte är alldeles

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

betydelselös i de internationella handelssammanliangen,
vilket somliga kanske
föreställer sig, dels av att den nordiska
marknaden inte heller är betydelselös
för oss.

Man talar så mycket om att för närvarande
ungefär en tredjedel av vår export
går till Romfördragets sex makter,
och det låter ju skrämmande. Av vår export
på omkring 10 miljarder kronor
går ungefär 3,5 miljarder till de sex.
Men läget ter sig mycket fördelaktigare
från vår förliandlingssynpunkt när vi
konstaterar att huvudparten av denna export
till Tyskland, Frankrike, Italien och
de tre Beneluxländerna består av råvaror.
Det finns inte någon särskilt stor anledning
att förmoda att de sex, hur de än
försöker svetsa sig samman, skulle stänga
ute den svenska malmen, av vilken de
alla har behov, eller den svenska pappersmassan.
Om vi rensar bort de varor
för vilka det inte finns anledning att förmoda
att sexmaktsunionen vill bygga
liandelsmurar, så sjunker siffran från 35
procent till 12. Av den svenska exporten
består alltså 12 procent av maskiner, helfabrikat
och halvfabrikat till dessa länder,
och trots att även detta är en mycket
betydande siffra ter den sig icke lika
skrämmande som den uppgift man ofta
möter i den offentliga diskussionen, att
vår export till sexmaktsunionens stater
uppgår till tre och en halv miljarder.

Den stora vikten av att man har klart
för sig hur det förhåller sig med dessa
siffror kan framgå av en annan uppgift,
som med litet större besvär kan läsas ut
ur de offentliggjorda dokumenten. Ett
diagram i vitboken — vilken kammarens
ledamöter också har fått — visar att av
Sveriges export av maskiner, helfabrikat
och halvfabrikat 22 procent går till de
sex, medan Norge och Danmark tar emot
24 procent. Vi har alltså för närvarande,
trots att vi inte har en gemensam nordisk
marknad, ett större beroende av vår
export till Norge och Danmark än av
hela exporten till Tyskland, Frankrike,
Italien och Beneluxländerna när det
gäller dessa varuslag. När man hör —
dock inte i denna kammare -— representanter
för vårt s. k. näringsliv tala som

Ang. Sveriges utrikespolitik
om den nordiska marknaden icke skulle
vara värd att man offrar någonting för
att bygga ut densamma, så tror jag det är
nödvändigt att erinra om de siffror jag
nu har återgivit.

Det är självklart att det framför allt
år den svenska verkstadsindustrien som
har skaffat sig en så betydande position
på den nordiska marknaden. Jag hoppas
att inte vare sig herr Ewerlöf eller
herr Aastrup missuppfattar mig därhän
att de tror att jag genom att åberopa
dessa siffror bär velat bagatellisera de
risker som sexmaktsunionen och diskrimineringen
mot oss innebär, men jag
tror att det är värdefullt att inte låta
någon panikstämning gripa den svenska
opinionen. Man är inte i någon god förhandlingsposition
om man tror att man
från början är slagen till slant. Det är
nu inte fallet med svenskt näringsliv.
Den nordiska marknaden är för oss en
högst betydelsefull och reell faktor.

Även om vi på detta sätt begagnar
siffrorna till att styrka vår tillförsikt så
tror jag samtidigt att det är nyttigt att
vi ser allvaret i situationen, tv även med
hänsynstagande till de av mig redovisade
siffrorna är det obestridligt att redan
den andel på 12 procent av vår export
kommande från verkstadsindustrien
och produktionen av halvfabrikat, som
hotas, är högst betydelsefull för vårt
välstånd.

Som sagt, jag hoppas att ingen missförstår
mig genom att tro att jag bär
velat reducera farhågorna. Jag har bara
velat påpeka att vi bör ta saken som den
är och inte hamna i någon paniksituation
inför de besvärligheter som för
närvarande håller på att uppstå. Och jag
kan ännu en gång försäkra att den svenska
regeringen kommer att göra sitt yttersta
för att mot bakgrunden av den
enligt vår mening ganska hyggliga förhandlingspositionen
förhindra den splittring
av Europa som vi tror av många
skäl skulle vara olycklig och som naturligtvis
drabbar i varje fall de där 12
procenten av vår export.

Samma glädjande enighet som har rått
i bedömningen av de handelspolitiska
frågorna gäller ju också utrikespolitiken

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
i stort. Jag kan konstatera att såväl herr
Ewerlöf som herrar Aastrup, Åman och
Bengtson — den sistnämnde i mycket
expressiva ordalag — har deklarerat sin
anslutning till vår alliansfria politik. Jag
tror det är mycket värdefullt att vi i en
kritisk situation, med de bekymmer som
finns på det internationella området,
kan konstatera att en sådan samling föreligger.

Det är klart att denna enighet inte utesluter
nyanser i bedömandet. Sådana
nyanser kan inte rubba helhetsintrycket.
I samma andedrag som herr Ewerlöf gav
sin anslutning till de utrikespolitiska huvudlinjerna
meddelade han att hans parti
hade avrått från inbjudandet av den
ryske statschefen till ett besök.

Jag fattar det så att han betraktar vår
olika uppfattning om lämpligheten av
detta statschefsbesök som en sådan nyans,
alltså som en fråga i vilken delade
meningar kan råda, utan att detta får
blåsas upp till den storleksordningen att
samlingen kring vår utrikespolitik hotas.
Jag kunde heller inte finna något i
herr Ewerlöfs yttrande som innebar annat
än att sedan inbjudan nu är utfärdad,
kommer vi alla att försöka uppföra
oss så att besöket försiggår värdigt och
på ett sätt som inte strider mot gästfrihetens
lagar.

Både högerns och folkpartiets representant
kom sedan i sina anföranden in
på frågan om försvaret. Jag vill begagna
detta tillfälle till att konstatera, att man
väl inte kan beskylla regeringen för att
ha dragit sig undan ansvaret för att skapa
ett så starkt försvar som vi har möjlighet
till. Vi satt ju i fjol tillsammans
och undersökte vilka ekonomiska resurser
vi har för att bygga upp vårt försvar
och kom därvid lyckligtvis fram till en
enhetlig bedömning. Det var inget särskilt
populärt beslut i många kretsar eftersom
det förde med sig skattehöjningar,
men vi tog det ansvaret och bär
också utåt motiverat varför vi gjorde det.
Det kanske är onödigt att upprepa denna
motivering, men jag vill gärna — inte
på grund av något som förekommit i debatten
här utan på grund av att det be- .
hövs med anledning av vad som sagts ij

flera av våra tidningar — än en gång
slå fast, att jag betraktar ett så starkt
försvar som Sverige har råd att upprätthålla
som ett nödvändigt komplement
till den freds- och neutralitetspolitik
som vi för. Regeringen och det parti
som jag företräder har som sagt tagit
konsekvensen av denna hållning.

Ett annat problem är frågan om det
svenska försvarets utrustning med atomvapen.
Där tycker jag att diskussionen
inte är särskilt rättvisande när man, såsom
det ideligen förekommer i en del av
pressen, påstår att det skulle vara några
partitaktiska skäl som motiverar regeringens
tveksamhet på denna punkt. Om
vi skulle lägga partitaktiska synpunkter
på försvarsfrågan, skulle vi väl inte ha
lyft den ovanför partilinjerna såsom vi
gjorde förra året. Fjolårsbeslutet är väl
en klar dementi på påståendena att vi
inte skulle våga ta ansvaret för den erforderliga
uppbyggnaden av vårt försvar.
Jag säger inte detta som någon polemik
mot herr Ewerlöf och inte heller
mot herr Aastrup, vilken ju inte berörde
denna sak, men jag vill gärna begagna
detta tillfälle att göra denna deklaration,
eftersom det är så många utanför denna
kammare som driver denna teori. Det
finns sakliga skäl som gör att det enligt
regeringens mening kan vara klokt att
vi funderar en smula innan vi tar position,
och detta har mycket litet att göra
med partitaktiska spekulationer om var
den ena eller andra väljargruppen står.

Jag kan kanske få styrka mitt påstående
med ett citat ur vad den kanadensiske
premiärministern i ett tal för några
dagar sedan sade om Kanada och atomvapnen.
Jag kan väl förstå att herr Ewerlöf
reflekterar: Ja, Kanada, som är i förbund
med Amerika, har inte något behov
av att tillverka atomvapen, o. s. v. Naturligtvis
ligger det mycket i den repliken,
men det ligger väl också något av
sakskäl, giltiga även för Sverige, i den
motivering varför Kanada inte tillverkar
atomvapen som den kanadensiske premiärministern
framlade när han för några
dagar sedan yttrade: »Beträffande frågan
om förvärv av och kontroll över
''atomvapen vägledes kanadensiska rege -

Unsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

ringen av två grundläggande synpunkter,
nämligen dels vikten av att dylika vapen
ej kom i händerna på mer än ett begränsat
antal länder, dels ock den bestämda
föresatsen att icke lämna någon väg
oprövad för att med Sovjetunionen uppnå
en acceptabel nedrustningsöverenskommelse.
»

Är det alldeles omöjligt att förstå att
synpunkter av denna karaktär är avgörande
även för den svenska regeringens
ställningstagande så länge som man ändå
har ett visst hopp om att förhandlingarna
i Geneve skall leda fram till en överenskommelse?
Det vore värdefullt om
man från alla håll ville beakta att lika litet
som vi hittills har lagt partitaktiska
synpunkter på försvarsfrågan, lika litet
är uppskovet i regeringens ställningstagande
till frågan om atomvapen motiverat
av några partitaktiska synpunkter.
Partitaktiska synpunkter talar för övrigt
alls inte för ett fortsatt uppskov. Folk
vill gärna ha besked. Ett besked skulle
klara upp luften på ett helt annat sätt
och kanske vara värdefullare ur partitaktiska
synpunkter. Men, mina herrar,
skulle vi inte kunna hjälpas åt att göra
klart för allmänheten utanför detta hus,
att vilka olika meningar vi än har om
atomvapnen, så är det icke inrikespolitiska
bekymmer som föranleder det ena
eller andra ställningstagandet, utan det
är hänsyn till de skäl som vi offentligen
redovisar, nämligen de internationella
aspekter som jag här antytt.

Som sagt, herr talman, det här sista
var icke avsett som en polemik mot dem
som tidigare uppträtt i denna talarstol
i dag, men när atomvapnen och försvarspolitiken
nämndes av herrar Aastrup
och Ewerlöf ville jag inte underlåta att
något beröra dessa frågor. På det sättet
fick jag ju ändå något att polemisera
emot.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag förstår väl och finner
det naturligt, att statsministern är
angelägen om att beträffande marknadsfrågorna
ge uttryck för en uppfattning,

Ang. Sveriges utrikespolitik
som skall motverka panik på detta område.
Någon anledning till panik är det
inte fråga om. Men jag tror å andra sidan
att det är av mycket stor betydelse
att understryka allvaret i läget, som jag
har ett intryck av att allmänheten i detta
land inte har klart för sig. Det är i
själva verket första gången som tillfälle
heretts oss att på ett ingående sätt och
på ett av regeringen givet underlag diskutera
dessa frågor. Jag anser det vara
betydelsefullt att vi på det sättet fått
tillfälle att verkligen understryka hur
allvarlig situationen är för vårt land i
det läge som för närvarande råder. Men
naturligtvis är jag lika angelägen som
statsministern att inte detta skall gå över
i panik.

Statsministern underströk när det
gällde att förklara att läget ändå inte var
så allvarligt, att vår export till sexmaktsstaterna
ju i väsentlig mån rörde sig om
råvaror och att vi därvidlag inte hade att
räkna med några verkliga tullmurar att
klättra över. Jag vill i detta sammanhang
ändock framhålla att vi ju gärna velat
ställa upp som ett mål för det svenska
näringslivet en övergång i allt större utsträckning
från export av råvaror
till export av inom landet förädlade
produkter. Inte minst inom det stora
område som skogsindustrierna representerar
har vi ju allt mer och mer byggt ut
möjligheterna för att själva ta hand om
vår pappersmassa och få möjlighet att exportera
papper. Det är risk att denna utveckling
kommer att stäckas i väsentlig
grad, och det är icke önskvärt att vi i
fortsättningen skall så att säga få repliera
på att skicka råvaror till sexmaktsstaterna.

Statsministern tolkade mig alldeles
riktigt när han konstaterade min återhållsamhet
beträffande vad jag sade om
Krustjevs besök. Jag nöjde mig med att
konstatera att beslutet tillkommit mot
vår avrådan. Jag har ingen anledning
att nu gå in på alla de skäl som förestavade
detta vårt avrådande, därför att jag
utgår från att när beslutet nu väl är fattat
är det i landets intresse att detta besök
—- när det ändå skall bli av — får komma
till stånd under korrekta former.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
När det gällde försvaret talade statsministern
hela tiden om den meningsskiljaktighet
som uppenbarligen består
emellan oss, som om det vore fråga om
det avgörande beslutet om atomvapen eller
icke. Om det vore så, skulle jag förstå
resonemanget, men vad striden för närvarande
gäller är ju frågan om att tillskapa
möjligheter för ett framtida beslut,
på grundval av omständigheter som vi
nu inte känner, att införliva atomvapen
med det svenska försvaret. Det är detta
jag tycker att vi ändå skulle kunna komma
överens om; att vi inte skall ta på oss
den allvarliga tidsförlust — därest vi
framdeles skulle bedöma att detta är för
oss nödvändigt att göra — som skulle
inträda om vi inte redan nu för en ringa
summa får tillfälle att göra förberedelser
härför. Jag kan inte se att det på något
sätt vore ägnat att störa förhandlingarna
i Geneve. Jag vill säga att jag är mycket
pessimistisk i fråga om att dessa skall
leda till något verkligt resultat, men om
de mot förmodan skulle göra det, är
inte på något sätt någon skada skedd
genom det nu ifrågasatta förberedelsebeslutet.
Om ingenting sker på det internationella
planet är jag övertygad om att vi
med nödvändighet nödgas konstatera
att vi icke kan upprätthålla ett starkt försvar
med mindre än att vi får tillgång
till taktiska atomvapen.

Jag vill också understryka att jag med
oro ser på den frisläppta agitation som
nu går över landet och som inte bara
gäller denna fråga om atomvapen eller
inte atomvapen utan som till sin innebörd
är dcfaitistisk och till stor skada.
På den punkten tycker jag att regeringen
skulle känna sitt ansvar och verkligen ta
en position, som gör att opinionen får en
annan ledning än vad den för närvarande
har. Allt detta skulle klaras upp, om
vi utan meningsskiljaktigheter skulle
kunna få genomföra det förslag som
framlagts om att få offra 2,8 miljoner
kronor, eller vad det är, för att på både
den militära och den civila sidan lägga
upp ett forskningsarbete så att möjligheter
skapas för ett framtida beslut om anskaffande
av atomvapen.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Av statsministerns sista
anförande framgår att han vill säga, att
debatten saknar spänning. Vi skulle inte
ha kommit in på några särskilt brännande
problem. Men jag vill då peka på
att den exposé, som lämnats från statsministerns
sida, mera är ett referat och
alltså inte innebär någon egen bedömning
av t. ex. Tysklandsfrågan. Det har
därför inte funnits anledning att nu ta
upp t. ex. de konsekvenser som utvecklingen
av situationen i Mellaneuropa
under de senaste månaderna kan komma
att få.

Jag vill liksom herr Ewerlöf understryka,
med anledning av den senare delen
av statsministerns anförande om
enigheten i försvarsfrågorna att vad
ställningstagandet gäller inte är om vi
skall ha atomvapen eller inte, utan beviljandet
av ett anslag till forskning.
Emellertid noterar jag med särskild tillfredsställelse
statsministerns deklaration,
att han även i fortsättningen ämnar arbeta
för största möjliga enighet och se
till att denna sak inte utnyttjas partipolitiskt.

Det häfte från Kommersiella Meddelanden
— »Sverige och sexstatsmakterna»
— som statsministern talade om, har
jag först i dag haft tillfälle att se. Jag har
alltså inte läst igenom meddelandet. Jag
syftade med min uttalade önskan om inventering
och sondering i fråga om sexmaktsunionens
status inte bara på de
ekonomiska konsekvenserna av vår eventuella
anslutning till unionen, eller de
konsekvenser som kan uppkomma, om
vi inte kan ansluta oss till unionen, utan
i lika hög grad på denna unions politiska
innebörd, dess filosofiska idévärld,
om jag så får säga. När man under de
senaste dagarna från vissa håll i Sverige
har begärt att vi eventuellt skulle söka
inträde i sexmaktsunionen, så förefaller
det mig som om man trodde att vi skulle
kunna få vara med och plocka russinen
i kakan, d. v. s. fördelarna av en större
marknad utan diskriminering, utan att
behöva ikläda oss de förpliktelser som
de deltagande staterna har fått gå med

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

på. Och det är detta missförstånd som
jag tror att vi måste undanröja genom
att göra undersökningar, inventeringar
och sonderingar för att kunna ge allmänheten
upplysningar härom.

Jag är fullständigt överens med statsministern
om att man bör undvika skapa
någon panikstämning, men jag tillät
mig, herr statsminister, citera ett uttalande
av handelsminister Lange där han
sade att situationen är förtvivlad. Jag
tror att det är angeläget, att man även
på regeringshåll visar en aning större
optimism än man har gjort vid vissa tillfällen
i dessa sammanhang.

Det har frapperat mig under mina resor,
att man här i Sverige tycks vara
mindre väl orienterad om alla dessa problem
— sexmaktsunion, frihandelsområde,
nordisk marknad o. s. v. — än
man är i Danmark och Norge liksom
även i Tyskland, Frankrike och Storbritannien.
Där finns för övrigt mycket
mer litteratur på området än i Sverige.
Jag tror för min del att regeringen
har en mycket stor uppgift att fylla när
det gäller att informera allmänheten om
vad som är i gång; den uppgiften vilar
naturligtvis även på oppositionen, som
bör hjälpa till med detta. Det är intressant
att konstatera hur litet en del människor
känner till om händelser som är
viktiga för deras eget och deras lands
vidkommande. 1955 gjordes i Frankrike
en opinionsundersökning rörande koloch
stålunionen, och denna samplingsundersökning
visade att 26 procent av
de tillfrågade fransmännen inte alls kände
till unionen. 70 procent av de tillfrågade
fransmännen hade aldrig hört
talas om unionens höga myndighet, och
av de tillfrågade industrimännen kunde
endast 21 procent säga namnet på unionens
president, som dock var fransman.
Detta visar att man måste se till att den
stora allmänheten får goda informationer,
när man är i gång med en utveckling
av detta slag.

Jag skall sluta, herr talman, med en
liten reflexion i anledning av herr Åmans
anförande. Han kom in på de underutvecklade
ländernas problem och Sveriges
insatser på det området, och jag

Ang. Sveriges utrikespolitik
tyckte att hans uppfattning präglades
av realism. Tillåt mig dock göra det påpekandet,
att Sveriges kommersiella krediter
till dessa områden inte är oväsentliga
utan rätt avsevärda. Jag skall villigt
erkänna, att det behövs betydligt större
insatser från vår sida i denna form, men
det finns en viss gräns, och den bestäms
av vår valutareserv.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Den siste ärade talaren
hade fattat mig så, att jag klagade över
en brist på dramatisk spänning i debatten
som skulle bero på att de här diskuterade
problemen saknade spänning. Jag
tror att det var en missuppfattning. De
problem vi diskuterar rymmer mycket
av ödesdigra motsättningar. Men vad jag
tillät mig konstatera var att vi, trots att
diskussionen gäller frågor som är så
fyllda av dynamisk spänning, kan diskutera
dem från praktiskt taget enhetliga
utgångspunkter, något som gör att
själva den dialektiska debatten i första
kammaren i dag med naturnödvändighet
blir mindre fängslande. Detta betraktar
jag som en fördel, herr Aastrup, tv
det är väl inte alltid säkert att det hem
är bäst där man grälar mest; i varje fall
kan man inte ha en sådan arbetshypotes.
I stället är situationen den, att det finns
rader av stora och viktiga problem som
i varje fall riksdagens första kammare
kan resonera om i lugn och ro, trots att
vi alla är livligt medvetna om att det
gäller ting som kanske berör oss mer än
mångahanda saker, som vi brukar ta till
starka ord för att uttrycka vår mening
om.

Jag har ingenting att invända mot vad
herrar Ewerlöf och Aastrup har anfört
beträffande det offentliga framläggandet
av fakta i samband med våra förhandlingar,
men det finns ju vissa hänsyn
som kan göra det besvärligt att i varje
läge redovisa allting. I den grå boken
»Förhandlingarna 1956—1958 om ett
europeiskt frihandelsområde» finns en
bilaga nr 4, i vilken räknas upp en rad
undersökningar berörande ungefär de

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
områden, på vilka herr Aastrup nu efterlyser
åtgärder. Jag tror jag kan försäkra
att vad som i detta avseende kunnat
publiceras utan att det minskat våra
delegaters förhandlingsmöjligheter, det
är publicerat och det kommer att göras
så också framdeles. Om herr Aastrup såsom
ledamot av utrikesnämnden anser
att det skulle vara värdefullt för honom
eller andra ledamöter av utrikesnämnden
att mera ingående ta del av dessa
frågor än de offentliga referaten medger,
så skall det materialet ställas till
förfogande för utrikesnämndens ledamöter
och deras suppleanter. Men längre
kan man inte gå, lika litet som man under
en förhandling i fråga om mindre
väsentliga ting publicerar alla förhandlingspositioner
som man själv arbetar
med.

Herr Lange har råkat ut för en liten
kalamitet med sin »förtvivlan». I det
manuskript till hans tal, som inlämnades
till TT, stod det att läget var förvirrat.
Ett förvirrat läge kan vara förtvivlat,
det kan i varje fall vara början till
att det uppstår ett förtvivlat läge. Men
handelsministern har säkert inte avsett
att karakterisera den nuvarande situationen
som förtvivlad. Han har precis
samma önskan som jag att söka förhindra
panik och har säkert ingen anledning
att öka förvirringen eller förtvivlan, vilketdera
ordet man nu vill använda. Som
herr Aastrup vet undviker man ju själv
i det längsta att läsa TT-referatet i tidningarna
av sina egna anföranden, och
handelsministern upptäckte därför inte
missuppfattningen förrän Svenska Dagbladet
hade vänligheten att framföra en
kritik av hans uttalande. Då skrev handelsministern
en insändare till Svenska
Dagbladet, och saken är alltså uppklarad.
Jag märker emellertid nu att Svenska
Dagbladet icke tillhör de organ, som herr
Aastrup läser, och jag har ju inga som
helst fordringar på att det skall göra det.

Oturen kan vara framme, det vet vi
ju alla. Jag har själv råkat ut för ett
missöde, icke genom TT:s förvållande,
utan på grund av stockholmstidningarnas
inställning. För ungefär fjorton dagar
sedan gav jag mig in i en diskussion

av den svenska försvarsfrågan. Jag tyckte
att jag i mitt anförande hade redovisat
de skäl som gör att den pacifistiska
propagandan måste betraktas såsom
verklighetsfrämmande och i varje fall
alls icke överensstämmande med den politik
som regeringspartiet företräder.
Det blev inget missöde med själva TTreferatet,
men däremot råkade ingen
stockholmstidning ha plats för hela mitt
inlägg, utan det återgavs av dem alla i
starkt stympat skick. Det är klart att det
kan vara betydelselöst vad regeringschefen
har för mening om den pacifistiska
propagandan, men eftersom en talare nu
har efterlyst min uppfattning, kanske
jag kan läsa upp något av vad jag sade,
jag hade hoppats att det skulle bli föremål
för åtminstone någon uppmärksamhet
i pressen, som nu inte hade utrymme
för ett fullständigt referat — det var
en måndag, och då är det ju så mycket
annat som skall tryckas.

Jag sade ungefär följande. Stormakternas
ökade försvarsutgifter lägger tunga
bördor på folken, och det är därför ett
intresse att stödja de krafter som arbetar
för en internationell nedrustning. Det
är endast på nedrustningens väg som vi
steg för steg kan nå fram till en förnuftigare
världsordning. Så fortsatte jag:
»Detta är framtidsvisionen, som vi efter
måttet av vår förmåga arbetar för. Men
en liten nation tvingas att se fakta i ögonen
och rätta sitt handlande inte efter
den verklighet, som vi hoppas en gång
skall komma, utan efter den verklighet,
som vi möter i dagens splittrade värld.
Då säger oss erfarenheten att för vår
fred och för vårt oberoende bör vår
alliansfria politik stödjas av ett försvar
av sådan styrka, att det skapar respekt
för vår vilja att värna vårt oberoende.
Jag tror det är befogat att säga, att det
svenska försvaret i dag har en styrka,
som är rimlig i förhållande till de uppgifter,
som det fått sig förelagda, och till
våra ekonomiska möjligheter. Det är ett
försvar utrustat med konventionella vapen.
» Sedan kommer en passus som
verkligen har blivit föremål för mycken
diskussion men som jag föreställer mig
att vi i denna kammare alla är överens

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

om: »Oberoende av vilka beslut vi fattar
om atomvapnet kommer de konventionella
vapnen ända fram till slutet av
60-talet att vara grundvalen för vårt försvar.
Det finns all anledning att med
skärpa reagera mot dem som antingen
av iver att tillföra försvaret atomvapen
eller av iver att frammana en isolerad
svensk nedrustning söker nedvärdera
vårt nuvarande försvar.»

Jag hade åtskilligt mer att säga om
pacifismen tidigare i mitt anförande,
men detta var själva slutorden, och jag
föreställer mig att de inte tyder på någon
vilja att försöka smita undan det
ansvar i en brydsam tid, som jag är lielt
överens med herr Ewerlöf om att regeringen
måste ta på sig.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Det var ett uttryck i
herr Ewerlöfs yttrande här senast, som
gav mig anledning att begära ordet. Jag
tyckte, att yttrandet var av den beskaffenheten
att det gav tanken rätt skrämmande
perspektiv. Han använde uttrycket
»den frisläppta agitationen» och sade
att »regeringen skall känna sitt ansvar»
i förhållande till denna agitation.
Jag vet nu inte riktigt vad herr Ewerlöf
menar, men om han syftar till att beskära
yttrandefriheten i vårt land, då
tycker jag att han är inne på farliga vägar.

Det är alldeles klart, att den agitation
som förekommer i vårt land från det
håll som vi nu närmast tänker på — och
stundom även från kommunistiskt håll
— inte väcker anklang hos alla personer
och hos de ledande i vår nuvarande
politik, men det skulle aldrig falla oss
in att införa sådana metoder, som att
förbjuda pacifisterna att anföra sina
synpunkter! Jag tror att det vore den
olyckligaste väg vi skulle kunna slå in
på, om vi genom tvång skulle försöka
undertrycka den yttrandefrihet, som vi
hittills har varit berömda för att kunna
ha i vårt land. Det gäller nu atomvapenfrågan.
Jag vill säga att det inte bara är
i Sverige som man diskuterar den frågan
ganska vittomfattande och att det

Ang. Sveriges utrikespolitik
inte bara är i Sverige som man har delade
meningar om atomvapnens värde i
framtiden. Sådana diskussioner förekommer
i alla länder, inte minst bland
vetenskapsmännen.

Nu kan man ju fråga sig, när man talar
om den propaganda som utövas, som
det tycks fästas stort avseende vid och
som skulle vara till så stor skada: Är det
inte nödvändigt att också allmänheten
får upplysningar i denna fråga? Jo, det
svarar man kanske ja på, men man säger
att den upplysning som serveras inte
är vederhäftig. Nåväl, bevisa motsatsen
då! Man kan inte bara säga att propagandan
är ovederhäftig utan att samtidigt
bevisa på vilket sätt den är ovederhäftig.
Jag har inte lyckats få fram klara
belägg för att pacifismens motståndare
har företett någon sådan bevisning. Det
är rätt betecknande att å ena sidan
skrias det i högan sky över att agitatorerna
får stå ensamma utan att det
görs någon motpropaganda, men å andra
sidan, när pacifisterna ordnar möten
och inbjuder representanter för försvaret
och representanter för politiska meningsriktningar
att närvara och lämna
upplysningar, så säger man nej — då
vill man inte vara med.

Det enda jag lyckats få reda på i fråga
om motaktioner är att några ungdomar
från en klubb nere i Jönköping ställde
till ett skränmöte genom att ställa sig
och bara ropa: Nej, nej, nej! Det är väl
inte att lämna upplysningar. Vissa tidningar
gjorde stort nummer av saken
och menade att detta var ett exempel på
sundheten hos det svenska folket. Jag
kallar inte detta för sundhet, utan jag
kallar det för nazistiska fasoner. Jag anser
att atomvapnens förespråkare själva
inte har ådagalagt den objektivitet som
de begär av andra. Man begär objektivitet
av andra, men när man blir i tillfälle
att lämna objektiva upplysningar,
så avstår man från detta och vägrar att
över huvud taget delta i diskussionen.

Jag tror inte att det resonemang som
förs om en ovederhäftig agitation skall
behöva medföra att vi grips av panik.
Vi får ta det lugnt, liksom vi har tagit
många andra saker tidigare, och jag tror

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. Sveriges utrikespolitik
inte att vårt folk skall behöva ta sådan
förskräcklig skada av att lyssna till de
anföranden som hålls från pacifisternas
sida och som i de allra flesta fall är
grundade på uttalanden av vetenskapsmän
som arbetar på atomfysikens område.
Jag tilltror mig inte att själv kunna
bedöma denna sak, men när 900 vetenskapsmän
gemensamt gör ett uttalande
i denna fråga och därvid ger uttryck
åt sin fruktan för världens framtid, om
vi slår in på denna linje, måste jag säga,
att jag påverkas mycket starkt härav.
Uttalandet göres dock av fackmän, som
känner till denna fråga bättre än några
andra.

Med detta har jag velat säga att jag
tror att vi skall ta denna sak lugnt och
inte göra så stort nummer av den. Om
vi verkligen menar, att någonting skall
göras, skall vi själva också delta och bidra
till den objektiva upplysning som vi
begär att andra skall ge.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag måtte ha uttryckt
mig ännu sämre än vanligt, när jag har
kunnat bli så fullständigt missförstådd
av herr Lindblom, som trodde att jag
skulle ha yrkat på något förbud mot yttrandefriheten
här i landet. Det är mig
självfallet fullkomligt främmande. Min
utgångspunkt var att här har länge pågått
en agitation utan den motvikt som
krävs. Att motvikten inte har blivit vad
den borde ha blivit tillskriver jag i väsentlig
mån den anonymitet som regeringen
har bevarat, när det gällt frågan
om atomvapen och vad därmed sammanhänger.
Så länge regeringen inte har tagit
någon som helst ställning, står man
avvaktande på den andra sidan, den sida
varifrån den motvägande agitationen
skulle komma. Det är därför som jag velat
att regeringen måtte träda fram och
säga sin mening.

Jag anser inte att det utdrag som statsministern
gjorde ur ett hans anförande
var den motvikt som jag efterlyste. Vad
jag skulle vilja veta, men inte har fått
veta i dag, är följande: Vad är anledningen
till att regeringen inte kan till -

mötesgå de önskemål som innebär att
man för undvikande av framtida ödesdiger
tidsförlust i fråga om ett beslut
angående atomvapen skulle kunna på
detta stadium medge, att det på den civila
och militära sidan får bedrivas det
forskningsarbete, för vilket man nu till
en början skulle offra ett mindre anslag?
Därmed skulle vi stå fria att en
gång träffa det avgörande om atomvapnet
som vi alla är på det klara med att
vi måste träffa förr eller senare.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Herr Ewerlöf gör sig här
skyldig till samma låt oss säga förenkling
av problematiken som vi brukar
beskylla de pacifister för, vilka döljer
sig bakom kampen mot atomvapen. Det
ligger någonting av samma grova gränsdragning
i herr Ewerlöfs resonemang.
Han efterlyser ett besked om hur regeringen
ser på vår försvarsfråga. Han får
det beskedet, att vi betraktar försvaret
som en väsentlig förutsättning för att vi
skall kunna föra den alliansfria politik
som vi har fört. Men då säger herr Ewerlöf:
»Det saknas ju besked i atomvapenfrågan,
och det är det som jag har efterlyst.
» Det är att göra precis som våra
pacifister. De säger, att var och en som
är anhängare av atomvapen är en krigshetsare,
han vill inte att vi skall leva ett
liv i fred. Det vare mig fjärran att i
övrigt vilja jämställa herr Ewerlöfs uttalanden
med denna propaganda. Men
något av samma behov av att dra skarpa
linjer mellan olika uppfattningar om
atomvapen har nog spritt sig även till
herr Ewerlöf.

Herr Ewerlöf frågar nu inte om försvaret,
utan han frågar, varför regeringen
inte kan gå med på de nämnda 2,8
miljonerna. Det får vi diskutera senare,
herr Ewerlöf. Regeringen har redovisat
sina skäl i statsverkspropositionen.

Det kan inte vara farligt att anslå detta
belopp, säger herr Ewerlöf vidare,
det kan inte bli några missuppfattningar.
Det kan man inte påstå. Det schweiziska
s. k. beslutet att skaffa atomvapen

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

har åstadkommit en mängd missuppfattningar,
som man beklagar i Schweiz.
Där har fattats ett principbeslut, som
många tolkat som ett klart och definitivt
beslut om att det skall bli atomvapen
i det schweiziska försvaret. Schweizarna
står i dag lika långt ifrån ett sådant
beslut som de stod tidigare, men i
den allmänna opinionen runt om i världen
uppfattas det schweiziska beslutet
som ett stöd åt dem som anser det naturligt
att småstaterna skall ha atomvapen.
Det kan lätt uppstå missuppfattningar
om innebörden av en liten stats
ställningstagande. Vi tror att det är lika
så gott att vänta, tills vi fått möjlighet
att se vad som kommer att hända i Geneve.

Huruvida herr Ewerlöfs pessimism är
berättigad eller inte vågar jag inte hysa
någon mening om. I varje fall och oberoende
av ett beslut nu eller nästa år
eller kanske året därpå är det väl ändå
riktigt när jag säger, att vårt försvar under
1960-talet kommer att bäras upp av
de konventionella vapnen och att det
därför kan vara riskabelt med denna
förenkling av debatten, som både våra
pacister och herr Ewerlöf gör sig skyldiga
till när, försvarsvänlighet och vilja
att skaffa atomvapen identifieras med
varandra, eller då man på andra hållet
säger att ovilja att skaffa atomvapen och
något slags krigshysteri är samma sak.
Vare därmed hur som helst. Vi tror att
man kan vara försvarsvänlig och likväl
känna, att det internationella läget kräver
stor försiktighet, när det gäller för
de små staterna att ta ställning till atomvapnen.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Det finns, herr Ewerlöf,
ett ord som säger att »den som inte
felar i ord, han är en fullkomlig man».
Det kan väl hända att vem som helst kan
fela i ord, men uttryck som »den frisläppta
agitationen» och »regeringens
ansvar inför den frisläppta agitationen»
ger ju ändå ett visst intryck av att det
är fråga om att söka införa något tvång.
Jag vill inte säga att jag i det här styc -

Ang. Sveriges utrikespolitik
ket anser att regeringen är absolut skyldig
att träda fram och lämna sina upplysningar
eller motbevisningar. Jag frågar
mig dock varför man på försvarsvänligt
håll, varför överbefälhavaren och
ansvariga personer inom försvarsväsendet
över huvud taget inte vill framföra
sina synpunkter när man får ett så gynnsamt
tillfälle att göra det i ett större sammanhang
som i detta fall.

Nu skall jag inte gå in på det här spörsmålet
djupare i dag, ty jag antar att det
kommer tillbaka om någon tid. Vi har
material till fortsatt debatt i föreliggande
motioner, och det finns därför anledning
att återkomma. Vid det tillfället kan
vi kanske lämna ytterligare informationer
om hur denna fråga ligger till.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord närmast med anledning av statsministerns
senaste yttrande. Jag känner mig
inte träffad av den analogi, som statsministern
i en hastig vändning vill göra
mellan mig och pacifisterna. Jag skulle
möjligen ha förstått hans resonemang om
jag hade hävdat att vi här nu skulle träffa
ett avgörande om atomvapnen. Men
det är inte det saken gäller. Det gäller endast
att inte sätta oss ur stånd att inom
rimlig framtid skaffa oss dessa vapen,
därest vi då skulle anse att vi behöver
dem. Statsministern förklarade att vi under
den närmaste tioårsperioden under
alla förhållanden blir hänvisade till våra
konventionella vapen. Ja, det är ju just
den långa tidsutdräkt, som kräves för
att skaffa kärnvapen, vilken gör att man
är orolig för varje år, med vilket anskaffningen
skulle ytterligare försinkas
när dessa vapen en gång befunnits nödvändiga.

Det är det som sker -— och så vitt jag
förstår fullständigt i onödan -— genom
att man fördröjer det beslut om möjlighet
att forska vidare, som det nu är frågan
om. De tio år, om vilka statsministern
talar, kommer att bli så många fler som
det dröjer år innan vi sätter oss i tillfälle
att fortsätta forskningen på området.
Jag har härmed på intet vis tagit

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till utrikesförvaltningen: omkostnader

slutlig ställning till frågan om kärnvapentillverkning.
Den frågan kan bedömas
först sedan förhandlingarna i Geneve
avslutats. Vi vågar måhända i dag
räkna med att det under ett antal år
framåt i skydd av terrorbalansen inte
kommer att bli något allmänt krig. Dessa
år skulle vi då kunna med våra konventionella
vapen emotse med ett visst lugn.
Men utvecklingen kan bli sådan att vi
måste konstatera att vårt försvar inte är
mycket värt, om vi inte har möjlighet att
försvara oss med taktiska atomvapen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 63, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272).

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, med förslag till förordning
om handel med preventivmedel.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
79, angående anordningar för forskning
och utbildning i psykiatri vid vissa sinnessjukhus.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 80, angående prissättningen på smör.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Majrts proposition
nr 83, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 398, av herr
Spetz in. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 399, av herr
Nilsson, Yngve, och herr Arvidson.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 39—42, bevillningsutskottets
betänkanden nr 19 och 20, bankoutskottets
utlåtanden nr 4 och 5 samt
första lagutskottets utlåtanden nr 8 och
13.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Majtts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1959/60 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till utrikesförvaltningen: omkostnader Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Utrikesförvaltningen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 6 390 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundelin (It 192) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ståhl m. fl. (11:250), hemställts,
att riksdagen måtte till Utrikesförvaltningen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av

5 751 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Majrts förslag samt med avslag å motionerna
1:192 och 11:250, till Utrikesförvaltningen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av

6 390 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Ståhl och Nilsson i Göinge -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

gården, fröken Elmén, samt herrar Nihlfors
och Heckscher, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:192 och 11:250, till Utrikesförvaltningen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
5 751 000 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Vid förevarande punkt
föreligger en reservation av herr Boman
m. fl., som hänför sig till motioner
från folkpartiet, vilka vi tidigare diskuterat.
Det gäller en 10-procentig nedskärning
av omkostnadsanslaget. Då frågan
alltså har diskuterats ingående här i
kammaren tidigare, skall jag inte nu
uppta tiden med att ytterligare utveckla
den. Det kan emellertid kanske förefalla,
som om det just på denna punkt vore
mindre befogat än eljest att yrka på en
nedprutning av anslaget, då det i det
förslag som nu föreligger har skett en
betydande nedskärning jämfört med det
anslag som utgår för innevarande budgetår.
För sistnämnda budgetår är utrikesförvaltningens
omkostnadsanslag upptaget
med 7 179 000 kronor. Nu föreslagna
belopp är 6 390 000 kronor. Det är
således en minskning med 789 000 kronor,
vilket väl får sägas vara en betydande
nedskärning. Men minskningen är i
hög grad skenbar. Prutningen av anslaget
har huvudsakligen möjliggjorts av att
man överfört under omkostnadsanslaget
tidigare upptagna delposter till inköp
och underhåll av möbler m. fl. inventarier
samt inköp av inventarier för tjänstebostäder
till anslaget till Inventarier
för beskickningar, delegationer och konsulat,
i vilket anslag den överförda delposten
beräknas uppgå till 600 000 kronor.
Det föreligger alltså inte den stora
minskning av anslaget, som skulle kunna
framstå vid ett ytligt betraktande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

4 Första kammarens protokoll 1959. Nr 7

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Av samma skäl som anförts
av herr Sundelin, nämligen att
principfrågan om besparingar på omkostnadsanslagen
redan är debatterad i
kammaren, kan jag begränsa mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 3—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till internationell hjälpverksamhet
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 20 875 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Källqvist och Söderquist (1:24) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Rydén och Anderson i Sundsvall
(II: 37), i vilka hemställts,

1) att för budgetåret 1959/60 det i
tredje huvudtiteln föreslagna ökade anslaget
till FN:s utvidgade verksamhet för
tekniskt bistånd och till FN:s särskilda
fond måtte fastställas till 12 550 000 kronor
och att samtidigt 3 000 000 kronor
måtte överföras till vissa under anslagsposten
»Övrig internationell hjälpverksamhet»
föreslagna åtgärder, samt

2) att Kungl. Maj:t måtte erhålla bemyndigande
att ange fördelningen mellan -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Bidrag till internationell hjälpverksamhet

a) Svenska institutets avdelning för
svenskt tekniskt bistånd,

b) Centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd och

c) annan direkt svensk hjälpverksamhet,
främst Sveriges förenade studentkårer
och Sveriges allmänna exportförening,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Branting m. fl. (I: 193) och den andra
inom andra kammaren av fröken Sandell
m. fl. (11:251), i vilka hemställts,
att riksdagen under anslagsrubriken Internationell
hjälpverksamhet måtte för
hjälpverksamhet bland algeriska flyktingbarn
i Marocko anslå ett belopp av
minst 100 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson m. fl. (I: 194) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lothigius m. fl. (11:252), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte bevilja Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd
ett förslagsanslag av 50 000 kronor som
bidrag till internationellt upplysningsarbete,
administrationskostnader och resestipendier
för budgetåret 1959/60,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Svensson i Kungälv m. fl. väckt motion
(11:249).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 193 och II: 251, till Bidrag
till internationell hjälpverksamhet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 20 875 000 kronor;

b) att motionerna I: 24 och II: 37 icke
måtte av riksdagen bifallas;

c) att motionerna I: 194 och II: 252
icke måtte av riksdagen bifallas;

d) att motionen II: 249 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! I anledning av en motion
i anslutning till Kungl. Maj:ts framställ -

ning om anslag till bidrag till internationell
hjälpverksamhet önskar jag här
göra några reflexioner.

Motionens avsikt är ju att vårt lands
direkta verksamhet för tekniskt bistånd
skall kunna bedrivas mer intensivt samt
medge ett större antal bidrag, t. ex. i
form av stipendier, och att vid sidan
härav också ökade bidrag kunna ges till
personer, som utses av underutvecklade
länder för att i vårt land studera eller
praktiskt följa arbete vid svenska företag
och yrkesskolor.

Det är med verklig glädje man kan
konstatera intresset för den internationella
hjälpverksamheten och att det har
tagits positiva initiativ. Det har alltså
inte bara stannat vid allmänna uttalanden,
utan vi har också varit beredda att
offra någonting för att komma dessa länders
befolkning till hjälp. Den ökning av
anslaget till denna hjälpverksamhet, som
regeringen har framlagt under tredje huvudtiteln,
är betydande. Det är också
med tillfredsställelse jag konstaterar, att
en ökning har skett, trots att vi befinner
oss i ett svårt ekonomiskt läge. Jag tror
också, att detta förslag omfattas med tillfredsställelse
av samtliga partier.

Den fråga, som jag här skall ta upp
till diskussion, gäller alltså inte storleken
av anslaget utan fördelningen därav. Föredragande
statsrådet konstaterar, att
det i vårt land råder en allmän uppfattning
att hela det belopp, som det här är
fråga om, bör fördelas av FN och dess
olika organ. Vi, som motionerat i denna
fråga, har i den delen en avvikande mening.
Vi är övertygade om att denna mening
också delas av många, som företräder
sakkunskap då det gäller FN:s verksamhet.
Vi tror också att intresse finnes
inom landet bland företagarna att få till
stånd en annan form för denna utdelning
av medlen. Det kan naturligtvis mycket
väl diskuteras, huruvida inte huvudvikten
bör läggas på teknisk hjälp i form
av utbyte av teknisk och ekonomisk expertis.
Vi anser att denna hjälp huvudsakligen
bör utgå genom direkta förbindelser
mellan vårt land och de länders
befolkning, som hjälpen avser att
nå. Det är alltså ett fördelningsproblem.

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Inom den givna ramen bör naturligtvis
en viss kombination vara möjlig. Man
kan tänka sig en bilateral och en multilateral
verksamhet, varav den senare ju
ombesörjes av FN. Det är klart att det
är det mest verksamma att kombinera
hjälpformerna. Den av oss väckta motionen
avser att vårt lands direkta verksamhet
för bistånd skall intensifieras, så
att man får till stånd ett direkt samarbete
mellan oss och ett speciellt land.

När utskottet behandlat frågan, har det
avstyrkt motionen med motiveringen, att
nya projekt i detta syfte icke nu föreligger
i sådan form, att de kan igångsättas.
Vi är ändå inte riktigt övertygade
om att det ligger till på det sättet, utan vi
tror att det utan tvekan finns möjligheter
att redan nu, innan projekten utarbetats
i detalj, ordna saken. Det finns säkert
många organisationer som kan ställa
sig till förfogande. Härtill kommer en
annan motivering för avslagsyrkandet,
och det är, att utredning pågår. Jag måste
deklarera — jag är tämligen ny i detta
hus — att denna motivering återkommer
så ofta, att man ställer sig litet skeptisk
till den. Jag skulle vilja säga att
det vore bättre att utreda mindre och uträtta
mera. Det är en reflexion som jag
gjort i detta sammanhang, och när jag
träffat på dessa motiveringar.

På s. 19 i statsutskottets föreliggande
utlåtande förekommer bl. a. ett uttalande,
som jag ställer mig litet frågande
inför. Det står där: »Utskottet förutsätter,
att någon ändring i Sveriges nuvarande
åtaganden på detta område icke
kommer till stånd, innan riksdagen fått
tillfälle att taga ställning till frågan med
utgångspunkt för utredningen». Det talas
alltså om att någon ändring i Sveriges
nuvarande åtaganden icke kommer
till stånd. Då är frågan: Vad har vi nu
gjort för åtaganden? De gamla har man
redan klarat av och det förslag, som nu
föreligger, är ju inte beslutat utan finns
endast på riksdagens bord. Då undrar
jag vilka det är som lovat dessa nya åtaganden.

Vad vi motionärer räknar med — förutom
den direkta hjälp vi bör lämna —
är ju att skapa en goodwill i de länder,

Bidrag till internationell hjälpverksamhet
som hjälpen lämnas till. Denna goodwill
kan vi enligt vår mening skapa bättre
genom dessa direkta förmedlingar mellan
vårt land och de underutvecklade länderna
utan att därför åsidosätta den kollektiva
hjälpen genom FN. Och just nu
i den situation, i vilken vi befinner oss,
då vi ökar hjälpen med omkring 12 miljoner
kronor, skulle vi kunna ta tillfället
i akt att tillgodose de synpunkter, som
kommer till uttryck i motionen.

Jag måste säga — något som framhållits
här av bl. a. herr Åman — att kvantiteten
på hjälpen är ganska ringa, särskilt
när det gäller kapitalhjälpen. Under
dessa förhållanden bör vi kanske rikta in
oss på kvaliteten och genom det direkta
utbytet differentiera hjälpen betydligt
mera och bereda olika intressen möjligheter
till kontakter — intressen som representeras
av vårt land och intressen
som representeras av de länder vi tänkt
att hjälpa. Jag tror också att vi genom
vårt politiska system kanske har bättre
förutsättningar än många andra länder
att skapa en sådan goodwill i de flesta
länderna. Vi kan naturligtvis sända ut
representanter för vårt näringslivs olika
parter, från föreningar och från arbetstagare.
Vi kan skicka ut fackföreningsmän,
vi kan också skicka ut representanter
för den kooperativa rörelsen, som har
stora resurser. Det är även möjligt att ge
vissa ungdomsorganisationer medel, så
att dessa kan förmedla utbyten mellan
de båda länderna.

Den i utskottsutlåtandet omnämnda
centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd har nu koncentrerat hjälpen till
ett fåtal länder. Vad vi avser med vår
motion är att man skulle utöka antalet
länder så att det kunde bli en allsidigare
hjälp, Den utredning, som centralkommittén
sysslar med är —■ som det säges
i utlåtandet — av intern art och berör
endast kommitténs verksamhet. Vi motionärer
önskar en bredare bas och en
vidare spridning av kontaktorganen i
vårt land. Näringslivet har sin särskilda
syn på saken, och jag tror också att man
kan få den verifierad.

Herr talman! Jag har kanske tagit kammarens
tid i anspråk i besvärande grad,

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Bidrag till internationell hjälpverksamhet
men jag har velat motivera denna motion,
och jag har gjort det därför att intresset
för denna fråga är stort — det
är inte bara stort här i kammaren utan
det är säkert stort inom hela landet, och
olika kretsar intresserar sig för den.
Jag tror att det alltså skulle vara nyttigt
för oss att skapa personliga kontakter
med de folk vi ämnar hjälpa.

Jag vill, herr talman, inte ställa något
yrkande av den anledningen, att jag tror
att det inte finns några utsikter att få
igenom ett sådant gentemot ett enhälligt
utskott, men jag har i alla fall velat redovisa
dessa synpunkter.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr förste vice talman! Tillåt mig
bara säga några få ord på denna punkt
med anledning av att jag är med bland
de många motionärer som hemställt om
ett anslag av 50 000 kronor till Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd.

Som framgår av utskottsutlåtandet är
man inte beredd att tillstyrka motionen,
och jag borde väl för ordningens skull
vara ledsen över det. Naturligtvis hade
jag helst sett ett bifall direkt, men det
föreligger en välvillig skrivning. Välvilliga
skrivningar är ju en tröst för tigerhjärtan
eller, uttryckt på ett annat sätt,
ett skalkeskjul för en avvisande hållning,
men denna gång verkar det som om den
välvilliga skrivningen skulle innehålla
en smula substans, så till vida som man
utan att direkt säga det förutsätter att
det ändå skall kunna bli en del pengar
till landsrådet. Utskottet fastslår att
landsrådets verksamhet ligger inom ramen
för de syften som kan tillgodoses
av förevarande anslag. Jag vill därför,
herr förste vice talman, uttrycka den förhoppningen,
att landsrådet skall få ett
inte alltför ringa anslag, när dessa
pengar genom Kungl. Maj:ts försorg
slutligen skall fördelas. Jag anser nämligen,
att det är ytterligt väl använda
pengar i det här sammanhanget, och det
är knappast rimligt att landsrådet längre
skall behöva lägga ned så stor del av
sin energi på att genom medlemsavgifter,
lotterier, kursavgifter och allt vad det är
skrapa ihop pengar till sin verksamhet.

Jag har, herr talman, inget särskilt yrkande.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! De föregående talarna
har här berört olika avsnitt av det internationella
hjälpanslaget, och som den
närmast ansvariga för anslagets fördelning
och nyttjande skall jag be att få
säga några ord.

Det svenska bidraget till FN:s tekniska
biståndsprogram blir ju från och med
nästa budgetår mer än tre gånger så
stort som för närvarande, om riksdagen
i dag följer Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag. Det har dock sagts, att
beloppet är ganska ringa. Herr Källqvist
betonade det nyss, herr Åraan tidigare i
utrikesdebatten, och från annat håll
utanför denna kammare har det med
större skärpa sagts, att anslaget är alldeles
otillräckligt. Och jag kan hålla med
om alt det är otillräckligt i förhållande
till de väldiga och otillfredsställda behov,
som de underutvecklade länderna
representerar, men jämför vi med vad
övriga småstater ger, är beloppet ganska
hyggligt. Sverige ligger sålunda för närvarande
på fjärde platsen uppifrån på
bidragsskalan, om man ser bidraget i relation
till befolkningstalet. Då bortser vi
ändå helt från den lånehjälp, som vi är
med om att ge genom internationella
banken och internationella valutafonden.
Via dem har vi nu cirka 225 miljoner
kronor utestående i räntefria lån.
Det är ungefär 10 miljoner kronor i
räntor årligen, som vi därmed avstår
ifrån. Därjämte har vi givit internationella
banken en utfästelse om statlig kreditgaranti
för bankens utlåningar upp till
400 miljoner kronor. En avsevärd ökning
av dessa kreditbelopp är nära förestående,
och förslag därom kommer att
framläggas av finansministern för årets
riksdag. Handelsministern i sin tur kommer,
som riksdagen redan vet, att föreslå
en liberalisering av de statliga kreditgarantierna
till fromma bland annat för
vårt handelsutbyte med de underutvecklade
länderna. Sammantaget blir detta
inte något dåligt svenskt bistånd till

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

länder som ekonomiskt befinner sig på
efterkälken. När insatsen ändå betecknas
som otillräcklig av många, måste
man ha klart för sig, att ytterligare ökningar
måste komma att tas över skattsedeln.
Rekommendationer från olika
håll att i stället spara in på något annat
är politiskt verklighetsfrämmande.

Herr Källqvist har här talat till förmån
för en viss förskjutning av det
svenska tekniska biståndet från vederbörande
FN-organ till direkt svensk verksamhet
på liberal basis. Han tänker sig,
att Sverige skall skicka fler experter,
forskare och yrkesmän direkt till underutvecklade
länder och inbjuda stipendiater
från dessa länder att komma och studera
här i Sverige. Om dessa tankegångar
vill jag först säga, att Sverige redan är ett
av de länder, som utnyttjas mest vid
FN:s expertrekrytering. Medan det
svenska kontantbidraget till FN:s utvidgade
tekniska hjälpprogram år 1957 utgjorde
2,0 procent av det totala belopp,
som programmet omsatte, var 3,1 procent
av samtliga dess experter av svensk
nationalitet, och 3 procent av alla dess
stipendiater studerade i Sverige. Det betyder
alltså, att svenska experter utomlands
och utländska stipendiater här
hemma kostar åtskilligt större belopp än
vad Sverige självt bidrar med genom FN.

Det åttiotal svenska experter, som för
närvarande är spridda över jordklotet,
kan förefalla vara ett litet antal. Men
det ligger mycket och omsorgsfullt arbete
bakom rekryteringen av dem, och jag
vill betona, att det visst inte skulle bli så
lätt utan tvärtom svårt att som motionärerna
föreställer sig skaffa fram ett stort
antal svenska experter och yrkesmän, utöver
dem som arbetar åt FN, för »direkt
export» till underutvecklade länder.
För närvarande kungörs alla genom FN
vakanta expertuppdrag genom Svenska
institutets försorg, men cirka en tredjedel
av alla årligen anmälda uppdrag hinner
vi inte ens göra några sonderingar
för att hitta kandidater till. Det är i
själva verket en mycket mödosam talangscouting
att leta fram personer, som är
skickliga tekniska specialister med något
att lära ut och som vederbörandes arbets -

Bidrag till internationell hjälpverksamhet
givare samtidigt är villig att släppa ifrån
sig. Vi har som bekant teknikerbrist även
här hemma. Det är inte så gott om personer,
som är så förtrogna med engelska,
franska eller spanska språken, att de kan
hålla föreläsningar, utforma förslag till
lagtexter eller ge invecklade tekniska anvisningar
och dylikt på det främmande
språket. Det är inte heller lätt att få tag
på personer, som kan lösgöra sig för att
vara hemifrån ett helt år i stöten, d. v. s.
den vanliga tiden för FN:s expertuppdrag.
över huvud taget är efterfrågan på
erfarna yrkesmän och tekniker alltjämt
så stor här hemma, att ökningen av deras
antal i internationella arbetsuppgifter
knappast kan gå fort. Äldre specialister
är också mindre benägna att släppa till
ett år av sitt liv i obekväma förhållanden
och ofta klimatiska obehag. De unga specialisterna
i sin tur, som kan vara villiga
härtill, kan de underutvecklade länderna
ofta tacka »nej» till, därför att de inte
anses ha tillräcklig erfarenhet och auktoritet.

Hela problemet om expertrekryteringen
är verkligen så komplicerat, att man
inte utan vidare kan överföra tre miljoner
kronor från FN-hjälpen för placering
i svenska experter, som vi själva
rekryterar — förutsatt förstås att vi vill
hålla nivån på sådana experter i den
nuvarande höga FN-klassen.

Det internationella intresset är ju i stadigt
tillväxande. Det är naturligt, att särskilt
ungdomen engageras i detta intresse,
och jag vet att Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd är ivrigt intresserat
härvidlag. Det är emellertid även
andra organisationer, såsom Svenska
FN-förbundet, Internationella kvinnoförbundet
för fred och frihet, Svenska
kvinnors nationalråd in. fl., och frågan
om hur mycket staten skall lämna i understöd
för internationell upplysningsverksamhet
och hur sådant understöd
skall fördelas mellan organisationerna
hör ju hemma under en annan punkt i
denna huvudtitel, nämligen nr 17, som
rör upplysningsverksamheten.

Anslaget under denna punkt till internationell
hjälpverksamhet är däremot
inte avsett att nyttjas för administra -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Bidrag till internationell hjälpverksamhet
tionskostnader och resestipendier inom
svenska organisationer såsom det föreslås
i motionen, där man nämner detta
beträffande landsrådet. Det vore ju inte
att stödja internationell hjälpverksamhet;
snarare vore det ett slags inhemsk
hjälpverksamhet. Om ungdomsorganisationernas
landsråd däremot skulle bli
huvudman för någon konkret bilateral
hjälpinsats — i motionen har nämnts
ungdomsledarutbildning för underutvecklade
länder, för vilket ändamål
landsrådet just har inlett en insamlingskampanj
— och om denna insats skulle
ta form och visa sig vara ett livsdugligt
projekt, så har det givetvis samma möjligheter
som andra biståndsprojekt, som
presenteras för centralkommittén för
tekniskt bistånd, att via kommitténs tillstyrkan
konkurrera om statsbidragspengar.

Centralkommittén har för närvarande
en utredning i gång för att pröva olika
hjälpprojekt, den utredning, som herr
Källqvist yttrade sig en smula skeptiskt
om. Ett hundratal idéer och uppslag har
kommit in till kommittén genom förmedling
av våra beskickningar runt om i
världen. Det är givet, att det måste ta sin
tid att penetrera dessa uppslag och undersöka
deras möjligheter till förverkligande.
Ändå tror jag mig kunna säga,
att centralkommittén i år, kanske redan
tidigt i år kommer att ha ett förslag att
lägga fram till allmän diskussion.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Efter statsrådet Lindströms
anförande finns det inte något
skäl för mig att närmare motivera utskottets
hemställan. Det skulle bara bli
en dålig upprepning av en god tolkning
av vad Kungl. Maj:t föreslagit och utskottet
tillstyrkt.

Jag vill endast understryka att vi vid
detta tillfälle står inför en väsentlig utökning
av den verksamhet det gäller och
att vi allmänt är glada över att kunna
konstatera, att vi trots trängseln i budgeten
dock har möjlighet till denna ökning.

Det skall också påpekas att utskot -

tets förslag är enhälligt: att ingen reservation
föreligger i fråga om de motioner
som har haft företrädare före mig
här i kammaren.

På en punkt, som de har berört, skulle
jag emellertid vilja förtydliga utskottets
uttalande. Det var herr Hanson som sade
att utskottet har ställt sig välvilligt, och
det har utskottet gjort. Utskottet har ansett
att landsrådets verksamhet faller inom
ramen för detta anslag, menade herr
Hanson. Det kanske den gör, men som
jag läser utskottets uttalande, och som
jag tror att utskottet menar har utskottet
endast sagt att utbildningen av organisationsledare
i de underutvecklade
länderna bör anses falla inom ramen för
det anslag det är fråga om men att detta
inte behöver innebära att allt vad landsrådet
kan hitta på och behöver pengar
till faller inom ramen för anslaget.

Med detta, herr talman, skall jag be
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag skulle vilja med några
ord ta upp en delfråga i detta sammanhang.
Det gäller flyktingfrågan och
Sveriges flyktingpolitik. Man kan väl
tycka att denna stund, när vi har en
kärv konjunktur i vårt land och en viss
arbetslöshet har uppstått, inte skulle vara
den bästa för att förorda en mera aktiv
insats för flyktingar. Det finns emellertid
ett särskilt skäl att fästa uppmärksamheten
på detta problem just nu. Förenta
Nationernas generalförsamling beslöt
förra hösten att ett så kallat världsflyktingsår
skall ordnas med början efter
juni månad denna sommar och pågå
ett år. Syftet med detta år är att stimulera
intresset, att mana regeringar, parlament,
frivilliga organisationer och andra
villiga krafter till en aktivare insats
för flyktingar, till ökade ekonomiska anslag
och till medgivande av immigration,
som ger bestående lösningar av flyktingars
problem.

Denna fråga kommer också upp i Europarådets
rådgivande församling i
Strasbourg i slutet av april, och man

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

kan då vänta att behovet av en sådan
ökad insats ytterligare kommer att understrykas.
Förhoppningarna går alltså
ut på att detta världsflyktingsår skall
medföra en extra kraftansträngning.

Hur många flyktingar finns det? Ja,
det är svårt att säga, ty delvis finns endast
grova uppskattningar. Det beror
dessutom på hur man tolkar begreppet
flykting. Vad man vet är emellertid följande.
Under FN-kommissariens mandat
i Europa finns enbart i läger 38 000 människor.
Dessutom finns under samma
mandat 150 000 människor utanför lägren.
Vidare finns 700 000 människor som
visserligen är placerade i skilda länder
men som ändå står under FN:s mandat.
Det gör cirka en miljon människor enbart
i Europa.

Den siffran ger emellertid en alltför
ljus bild av det verkliga läget. Den inrymmer
inte den flyktingström, som
varje dag forsar från Östtyskland till
Västtyskland, inte heller de flyktingar
som finns i andra delar av Europa. Vidare
finns flyktingkoncentrationer i Tunisien
och Marocko. Det finns i Mellanöstern
en mängd araber som sedan
många år lever i flyktingens beklagliga
status. Det finns flyktingar i Pakistan, i
Indien, i Sydkorea. Uppräkningen kunde
fortsätta.

Det är här fråga om miljoner människor,
sannolikt tiotals miljoner, som på
detta sätt rivits upp med rötterna, som
flyktat undan krigshärjningar och åsiktsförföljelse.
Det behövs ingen starkare
fantasi för att föreställa sig under vilka
betingelser deras tillvaro förflyter.

Vi har här att göra med en av de mest
deprimerande företeelserna i vår tid, lika
beklämmande som svår att komma till
rätta med. Problemet är svårlöst av
många skäl, politiska, ekonomiska, sociala,
raspolitiska, religiösa o. s. v. Det
är svårlöst inte minst därför att de länder
som har de bästa resurserna att
hjälpa ofta visar otillräckligt intresse.

Inför det världsflyktingsår som snart
startar skulle det vara värdigt vårt land
att öka insatsen. Det skulle stå i god
samklang med den politik vi för visavi
flyktingar och utlänningar, i första hand

Bidrag till internationell hjälpverksamhet
om vi kunde medverka till att rensa de
europeiska flyktinglägren. Visserligen är
det svårare i dag med arbetslöshet och
sämre konjunkturer. Det är ingen glädje
med och föga nytta i att ta hit människor
från andra länder och inte kunna
ge dem arbete på samma villkor som landets
egna medborgare har. Men man borde
pröva alla förutsättningar för att förstärka
insatserna från vår sida på detta
område.

Sedan år 1950 har cirka 11 000 flyktingar
kommit till Sverige, antingen enskilt
eller med kollektiva resor. Siffran
är inte så överväldigande att det inte
finns utrymme för aktiv fortsättning.
Och en linje som man i dag, trots det
försämrade arbetsmarknadsläget med
fördel kan driva, är att hjälpa de handikappade
flyktingarna, de som är sjuka
i tbc eller på annat sätt. Denna grupp
har ofta svårast att bli placerad enär
många länder vägrar att ta hand om
dem. Ofta är det människor som, när de
kommer under medicinsk vård och får
gynnsammare betingelser, repar sig
ganska snart och kan återanpassas till
normal levnadsform. Sverige har på detta
område gjort en insats, som vid skilda
tillfällen fått erkännande av FN:s flyktingkommissarie.
Det är här fråga om en
insats, som kostar ganska litet men som
är en av de vackraste och mest humana
på flyktingpolitikens område.

Jag vill till sist påpeka en företeelse
som gör sig gällande även i vårt land.
Det finns onekligen en latent främlingsfientlighet
eller åtminstone ovilja mot
främlingar, som särskilt framträder när
det blir kärvare på arbetsmarknaden.
Man betraktar på sina håll utlänningar
som kommer hit såsom en belastning,
som konkurrenter om arbetstillfällena.
Man kan måhända till nöds och i någon
mån förstå att en dylik uppfattning kan
uppstå på sina håll, men den är inte
desto mindre kortsynt och omotiverad.
Den är dessutom trångt nationalistisk
och bör bekämpas överallt där den
visar sig. De utlänningar som kommer
till oss är ingen belastning. Vår produktionsutveckling
skulle varit långsammare
och vårt välstånd några grader lägre om

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

vi inte hade fått hjälp genom den immigration
som efter kriget skett till vårt
land.

Hjälpen till flyktingarna skall emellertid
först och sist icke ses ur ekonomisk
utan ur mänsklig synvinkel. Vi har i vårt
land en moralisk plikt att hjälpa människor
i nöd, oavsett på vilken sida av nationsgränserna
de vistas. Jag vill därför
låta mitt anförande mynna ut i en vädjan
till regeringen, inom vilken statsrådet
fru Lindström länge visat varmt intresse
för dessa frågor, att på allt sätt
försöka öka insatsen för flyktingarna,
ekonomiskt och genom att bereda fler
immigrationstillfällen. En generös flyktingpolitik
är ett vackert och värdigt
komplement till vår utrikespolitik.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara några ord i anledning
av vad herr Möller här sagt.

Herr Möller vädjade till regeringen att
öka insatsen för de europeiska flyktinglägrens
avveckling under det världsflyktingsår
som nu förestår. Jag behöver
inte försäkra herr Möller, som har
talat så uppskattande om regeringen
i detta fall, att vi i regeringen har ett
varmt intresse för flyktingfrågorna och
en bestämd vilja att driva positiv flyktingpolitik
efter måttet av våra resurser.
Vi delar härvidlag helt herr Möllers allmänna
uppfattning.

När jag säger »efter måttet av våra resurser»
tänker jag dels på våra sjukvårdsresurser
för omhändertagande av
sjuka flyktingar, dels på våra sysselsättningsresurser,
d. v. s. möjligheten att ge
flyktingarna, när de kommer hit, arbete
och det normalliv som de längtat efter
under sin lägertillvaro. Som herr
Möller själv påpekade har vi nu en stramare
arbetsmarknadssituation, som utgör
en svårighet för närvarande vid
överflyttning av fler lägerflyktingar till
vårt land. Att byta ut en lång, gammal
lägervistelse i ett främmande land mot
en ny lång lägervistelse i ett annat främmande
land är meningslöst ur flyktingarnas
egen synpunkt. Vi vill i stället så
snart som möjligt få in flyktingarna i
en svensk normaltillvaro när de kommit

hit. Därför måste vi i viss mån anpassa
tidpunkterna för flyktingintagningarna
i Sverige efter de aktuella sysselsättningsmöjligheterna.
Och det är oklart,
hur dessa kommer att ställa sig under det
år, som har dubbats till »världsflyktingsåret»
och som börjar den 1 juli, vilket betyder
att det sammanfaller med vårt nästa
budgetår, för vilket vi ju är så osäkra
om hur konjunkturbilden kommer att
bli. Men det framgår av både tredje och
femte huvudtitlarna, som kammaren har
att behandla i dag, att regeringen har
räknat med en fortsatt flyktingintagning
och att vi har avsett att riksdagen skall
bevilja medel för ändamålet. Under tredje
huvudtiteln finns ett anslag på 700 000
kronor till FN:s flyktingkommissarie,
under femte huvudtiteln har upptagits
ett förslagsanslag av 4 miljoner kronor
för mottagande av flyktingar i Sverige.
På inrikesdepartementets huvudtitel har
vi vidare ett anslag för vård av sjuka
flyktingar. Vi kommer nu främst i dagens
läge att inrikta oss på att ta emot
tbc-sjuka flyktingar och andra sjuka
flyktingar med familjer, och vi hoppas
att medan dessa sjuka flyktingar tillfrisknar
på våra sjukhus vi skall få bevittna
en ljusning i vårt arbetsmarknadsläge,
som underlättar deras arbetsplacering
senare. Jag har också anledning tro,
att när världsflyktingsåret inledes den
1 juli vi just skall ha mottagit en ny stor
kontigent sjuka flyktingar på svensk
jord.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 11—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Anslag till upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1959/60 anvisa
ett anslag av 100 000 kronor.

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Segerstedt-Wiberg och
herr Åman (I: 103) och den andra inom
andra kammaren av herr von Friesen
m. fl. (11:147), hemställts, att riksdagen
måtte till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1959/60
anvisa ett anslag av 133 750 kronor samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte föreslå, att Kungl. Maj:t skulle
verkställa utredning om det lämpligaste
sättet att understödja upplysningsverksamheten
om internationellt arbete och
utrikespolitiska frågor och för nästkommande
budgetår till riksdagen framlägga
förslag som bättre motsvarade de
krav, som måste ställas på denna verksamhet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 103 och II: 147, såvitt
nu vore i fråga, till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete och
utrikespolitiska frågor för budgetåret
1959/60 anvisa ett anslag av 100 000
kronor;

b) alt motionerna 1:103 och II: 147,
såvitt de icke behandlats under a), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
utskottet för den förståelse som visats
för syftet i motion nr 103 i denna kammare.
Jag ber emellertid att få påpeka,
att den utredning som omnämnes och
som verkställts av Centralkommittén
för svenskt tekniskt bistånd uteslutande
gäller den svenska hjälpverksamheten i
de tekniskt underutvecklade länderna.
Den berör alltså inte hela det upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt samarbete
och utrikespolitiska frågor som
avses i motionen.

Det finns alltså inte något avgörande
skäl för att avvakta utredningens resul -

tat. Innan det arbete, som utredningen
avser, kan komma till stånd beträffande
de tekniskt underutvecklade länderna
krävs dessutom att den svenska opinionen
informeras om förhållandena överallt
—- i öst, i väst och inom det s. k.
tredje blocket — och då särskilt med
tanke på FN:s verksamhet.

Sverige har genom våra delegater i
FN vid två tillfällen under senaste generalförsamling
medverkat till beslut om
ökad information om FN:s arbete. Det
senare gäller exempelvis flyktingarna,
vilka här nämnts, och det arbete för
flyktingarna som bedrivs på olika områden.
Herr Möller har talat om den
föredömliga svenska flyktingpolitiken,
och jag hoppas att statsrådet Lindström
i fortsättningen vill bedriva denna politik
efter samma linjer som hittills och
att då inte det aktuella läget på arbetsmarknaden
alltför mycket understrvkes,
ty, såsom statsrådet framhöll, det är
sjuka och barn som vi hjälpt med stor
framgång, och jag tror inte att de svenska
lägren är riktigt att jämföra med
de mellaneuropeiska. Enbart en förflyttning
hit kan hjälpa många att bli friska
till dess det kan bli aktuellt att sätta
dem i arbete i Sverige.

Beträffande själva informationen om
det mellanfolkliga läget märker man i
vårt land ett stigande intresse inom alla
samhällslager, och framför allt bland
ungdomen märker man — såsom statsrådet
Lindström nyss sade — ett påtagligt
intresse för internationella frågor.
De i motionen nämnda organisationerna
har svårt att på ett tillfredsställande
sätt motsvara detta intresse på grund av
att de saknar resurser. Det vore emellertid,
herr talman, beklagligt, om den
nuvarande opinionen skulle förflyktigas
på grund av bristande saklig upplysning
om världsliiget. På alla områden behövs
en upplysningsverksamhet, vilket bl. a.
framgår av vad herr Aastrup tidigare i
dag nämnde.

Jag vågar därför, herr talman, hoppas
på en framtida förståelse för dessa
frågor, då det ekonomiska läget är ett
annat, och vill därför ta fasta på den antydan
som utskottet ger, att man skall

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till socialdepartementet: omkostnader

visa förståelse för de i motionen framförda
synpunkterna.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 18 och 19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till socialdepartementet: omkostnader Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Socialdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 65 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Sundelin
(I: 206) och den andra inom andra
kammaren av herr Ståhl m. fl. (II:
261), hade yrkats en generell nedskärning
med tio procent av vissa av Kungl.
Maj:t föreslagna omkostnadsanslag under
femte huvudtiteln. Såvitt gällde förevarande
punkt hade i motionerna hemställts,
att riksdagen måtte till Socialdepartementet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 58 900 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 206 och II: 261, såvitt nu vore
i fråga, till Socialdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 65 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:206 och 11:261, såvitt nu
vore i fråga, till Socialdepartementet:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 58 900 kronor.

Vid utlåtandet hade därjämte fogats
ett särskilt yttrande av herrar Ivar Johansson,
Pålsson, Hansson i Skegrie och
Gustafsson i Kårby.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
i fråga om förevarande punkt tilllika
finge omfatta punkterna 5, 59, 62,
86, 90, 92 och 96, i vilka ovannämnda
motioner 1:206 och 11:261 jämväl behandlats.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Under denna punkt och
de övriga punkter, som gäller omkostnadsanslagen
i femte huvudtiteln, har
det från folkpartihåll väckts motioner
om en 10-procentig nedprutning av anslagen.
Jag tycker inte att det tjänar
mycket till att här ta upp någon längre
debatt i denna fråga, då förslaget om en
generell nedskärning av alla omkostnadsanslag
tidigare diskuterats här i
kammaren.

Jag inskränker mig därför till att på
denna punkt yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Detta ärende har ju något
av följetongskaraktär över sig —
det har diskuterats onsdag efter onsdag
— och det finns ingen anledning att
upprepa vad som tidigare sagts.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Ang. personalförstärkning vid socialstyrelsens skolbyrå och nykterhetsvårdsbyrå

de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandlingen varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 3

Ang. personalförstärkning vid socialstyrelsens
skolbyrå och nykterhetsvårdsbyrå Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
3 januari 1959 förordat, dels fastställa
av departementschefen förordad avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60, dels ock till Socialstyrelsen:
Avlöningar till personal för verksamheten
i allmänhet för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 3 784 600 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Birke och Sveningsson (I: 114) och
den andra inom andra kammaren av
herr Björkman m. fl. (II: 156) hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte

a) fastställa i motionerna införd avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

b) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 751 700 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:114 och II: 156, såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3
januari 1959 förordat;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 784 600 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:114 och 11:156,
såvitt nu vore i fråga.

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1959/60;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 751 700 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Inte minst den handelspolitiska
delen av den utrikesdebatt, som
vi har lyssnat till i dag, utgör egentligen
en ganska god bakgrund till den diskussion
om meningsskiljaktigheterna i fråga
om utgiftspolitiken över huvud taget, som
gång på gång förs här i kammaren, och
även till de meningsskiljaktigheter som
yppat sig inom statsutskottet beträffande
de delar av femte huvudtiteln, som vi nu
skall besluta om.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. personalförstärkning vid socialstyrelsens skolbyrå och nykterhetsvårdsbyrå

Som en allmän sammanfattning av
förmiddagens diskussion kan man väl
säga, att även om vi skall försöka liålla
huvudet kallt och inte gripas av någon
panikstämning då det gäller våra handelsförbindelser,
så kan situationen befaras
vara sådan, att den kommer att
medföra allvarliga verkningar för våra
möjligheter att över huvud taget vidmakthålla
den utgiftspolitik, som årets
statsverksproposition gått in för. I det
sammanhanget kunde man nog ha anledning
att beklaga, att inte regeringens
egen syn på våra handelspolitiska möjligheter
har satt mera påfallande spår i
årets statsverksproposition, så att man
kommit till ett mer önskvärt sammanhang
mellan våra utgifter och inkomster
och följaktligen inte i så hög grad tilllåtit
utgifterna att stiga, när folkhushållets
inkomster hotar att sjunka.

Men även om inte de handelspolitiska
molnen hade tett sig så pass mörka som
de gör, skulle likväl problemet om hur
vi skall få balans mellan utgifter och inkomster
ha gjort sig påmint. Under förra
riksdagen framhöll vi från vårt håll, under
protester från andra meningsriktningar,
att driftbudgeten för innevarande
budgetår var underbalanserad. Egentligen
är det väl en ganska klen tröst, att
vad som sedan hänt har gett oss rätt —
eu klen tröst därför att man tydligen
inte har lärt av erfarenheten utan fortfarande
låter utgifterna stiga. I år har ju
situationen bragts därhän, att vi i detta
nu inte vet om eller hur vi skall kunna
skaffa täckning för de utgifter som majoriteten
förordar. Och samtidigt som
man klandrar den grupp jag tillhör för
att vi vill pruta, inte minst när vi föreslår
prutningar under femte huvud _Aeln,
står man möjligen i begrepp att förrslå
riksdagen anta en omsättningsskatt, vilken
utan tvivel kommer att drabba även
de ekonomiskt svagt ställda ganska hårt.
I fråga om de direkta skatterna råder ju,
eller har i varje fall rått, enighet om att
skattetrycket redan är så hårt att någon
skärpning inte är att tänka på. Och vad
lånemöjligheterna angår, står det klart
att statens anspråk på lånemedel alla -

redan är så stora att det återstår ett
mindre utrymme för kommuner, företag
och enskilda än som är hälsosamt för
den ekonomiska standard, som vi är angelägna
att försöka upprätthålla.

När vi nu skall diskutera meningsskiljaktigheterna
beträffande femte huvudtiteln,
är den stora frågan på praktiskt taget
varje punkt: Var tänker herrarna och
damerna i majoriteten skaffa pengar till
de utgifter som ni föreslår? I vår grupp
har vi ansett det nödvändigt att hålla
utgifterna nere i högre grad än regeringen
föreslagit, och att vi i denna strävan
har gett oss in också på femte huvudtiteln
beror till väsentlig del på de skäl
som jag nyss försökt antyda. Vi har därför
prutat på femte huvudtiteln, även där
vi gärna skulle ha varit med om utgifterna,
bara vi visste hur vi skulle lämpligen
sörja för inkomsterna. Men i fråga om
femte huvudtiteln kommer ett skäl till,
nämligen det att enligt vår mening är
denna huvudtitel utformad efter förutsättningar
som numera inte längre föreligger.
Under femte huvudtiteln tillkom
en hel del utgifter på en tid då den
ekonomiska situationen för många medborgare
i landet var en helt annan än
vad den är nu. Att den nuvarande socialpolitikens
utformning inte motsvarar de
förutsättningar vi har nu, är det väl inte
någon anledning att befara delade meningar
om. Även regeringen måste anses
ha intagit den ståndpunkt som jag företräder,
annars skulle den ju inte för några
månader sedan ha tillsatt en stor
kommitté, som fick till uppgift att ägna
sig åt en undersökning av socialpolitikens
konstruktion. Jag vill inte gärna
umgås med den tanken att regeringen
satt igång denna mycket vidlyftiga och
följaktligen sannolikt mångåriga utredning
för att i skyddet av dess existens
få en förevändning att slippa föreslå ändringar.
Jag stöder min uppfattning hland
annat på att regeringen själv har ansett
sig oförhindrad att under pågående utredning
på vissa punkter föreslå andra
grunder för anslagsdispositionen. Vi har
inom vår grupp ansett att vi har samma
rätt och att vi därför, när utredningen

Onsdagen den 11 mars 1959 fm. Nr 7 61

Ang. personalförstärkning vid socialstyrelsens skolbyrå och nykterhetsvårdsbyrå
av allt att döma blir mycket långvarig, den sortens användning av kommittéfår
handla som situationen föranleder anslag, och fördenskull fick också avjust
nu. löningsstaten en annan uppställning.

Det vägledande för oss har därvid- Man förde in en ny post, »Tillfällig arlag
varit, att inkomstutjämningen nume- betskraft och experter». Meningen var
ra har fortskridit så långt att det är fär- att man icke skulle för mera varaktigt
re människor än förr som behöver hjälp, behov eller för behov som bedömdes
Flera människor kan klara sig själva såsom mera varaktigt använda kommittéutan
andras ekonomiska bistånd, och anslag utan i stället egentliga avlöningsdärav
har följt att fler och fler männi- anslag. Så har uppenbarligen inte gjorts
skor föredrar att få behålla mer av sin i det här fallet. Jag hoppas att det är

arbetsförtjänst, i all synnerhet som erfarenheten
har lärt dem att vägen över
samhället som clearingorgan är en både
krånglig och dyrbar väg. Det är, som
jag sagt vid flera tillfällen, som att växla
pengar och få för litet tillbaka. De
flesta betalar för allt vad de får och
mycket mera därtill.

Detta, herr talman, har jag velat anföra
i portalen till den långa rad av
reservationer som den grupp jag tillhör
har fogat till det förevarande utlåtandet.
Jag har därmed också velat vinna,
att detaljmotiveringen kan göras desto
mera kortfattad.

Den viktiga frågan är här: Var skall
vi ta pengarna? Faktum är att folk inte
behöver hjälp på samma sätt som förut.
Tyvärr har emellertid en del kategorier,
som bättre skulle behöva hjälp
från det allmännas sida, blivit lämnade
utanför.

Efter dessa allmänna synpunkter, herr
talman, skulle jag bara med ett par ord
vilja i detalj motivera den reservation
som vi har fogat till punkten 3. Det gäller
ett mycket litet anslag, knappt 33 000
kronor. Anslaget skulle användas till ett
par tjänster inom socialstyrelsen. Den
ena tjänsten, den dyrare, avser en byråsekreterartjänst,
som har motiverats med
att befattningshavaren i fråga skulle
hjälpa till att åstadkomma ett effektivare
utnyttjande av våra ungsdomsvårdsskolor.

Innan jag ger mig in på den motiveringen
vill jag säga en sak mera parentetiskt.
Det redovisas i propositionen att
motsvarande utgifter under innevarande
budgetår till en del har täckts genom
kommittéanslag. Riksdagen var för ett
par år sedan enig om att göra slut på

sista gången.

Vad sedan beträffar den föreslagna
nya byråsekreterartjänsten vill jag till
en början säga, att det är ytterst angeläget
att beläggningen på ungdomsvårdsskolorna
blir så fullständig som möjligt.
Jag har emellertid svårt att tro att
det behövs en så högt kvalificerad kraft
som en byråsekreterare för att sköta
den saken. Uppgifter om beläggning kan
ju erhållas dagligen. Innan en pojke eller
flicka definitivt placeras, sker en
viss prövning av vederbörande för att
man skall kunna utröna vilken skola
som är den lämpligaste. Jag kan för
min del inte finna att en så dyrbar
kraft skall behöva användas i detta fall.
Jag tror att saken skall kunna ordnas
på ett billigare sätt, och jag tror också
att om man inom det ifrågavarande verket
ägnade litet mera omsorg åt arbetsrutinen,
kunde man klara sig med den
arbetskraft som finns där.

Med den motiveringen ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation,
som jag och ett par andra ledamöter
av utskottet har avgivit vid
punkt 3.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Trots vad herr Bergh
yttrade i början av sitt anförande känner
jag mig inte särskilt frestad att ge
mig in i en allmän debatt om utrikeshandeln,
det ekonomiska läget och statens
möjligheter att skaffa sig inkomster
för att kunna täcka sina utgifter. Det
är kanske herr Bergh inte alldeles obekant
att det har träffats en överenskommelse
mellan partiledningarna om att
uppskjuta avgörandet i fråga om de

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till socialstyrelsen: omkostnader
stora utgiftsposterna i avvaktan på en
annan diskussion.

Det gäller här ett sammanlagt belopp
av cirka 32 000 kronor, och det gäller
två tjänster. Man bör självfallet vara
vaksam när det blir fråga om inrättande
av nya tjänster. Å andra sidan kan en
sådan åtgärd som den reservanterna
föreslår, fastän den rent bokföringstekniskt
medför en klar besparing med
det angivna beloppet, ändå leda till
ökade kostnader för samhället. Såsom
herr Bergh antydde avser förslaget att
man effektivt skall kunna utnyttja platserna
på ungdomsvårdsskolorna. Det är
den saken ifrågavarande befattningshavare
skall syssla med.

Sedan vill jag fästa herr Berghs uppmärksamhet
på en annan liten detalj.
Herr Bergh kritiserade att man i detta
fall avlönar en befattningshavare med
medel från kommittéanslag. Just detta
är en av orsakerna till Kungl. Maj:ts
förslag, enligt vilket befattningshavaren
nu skall uppföras på allmän stat i vanlig
ordning.

Socialstyrelsen hade hemställt om inte
mindre än 14 nya tjänster, 5 på skolbyrån
och 9 på nykterhetsvårdsbyrån.
Styrelsen får en tjänst på vardera byrån.
Detta kan ju karakteriseras såsom
en ganska rå sparsamhet, och jag tror
att den sparsamheten får vara tillräcklig
i nuvarande läge.

Med dessa ord har jag velat antyda
något av vad den här frågan innebär,
och därmed ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Anslag till socialstyrelsen: omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 206 och
11:261, såvitt nu vore i fråga, till Socialstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
626 700 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
1:206, av herr Sundelin, och
II: 261, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Socialstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 564 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården,

NHdfors och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motio -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

nerna 1:206 och 11:261, såvitt nu vore
i fråga, till Socialstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 564 000 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 6—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nu föredrogs

Punkten 14 och i sammanhang därmed
punkten 15

Anslag till mödrahjälp m. m.

I dessa punkter hade utskottet på åberopade
grunder hemställt,

i punkten 14 att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 114 och II: 156, såvitt nu vore
i fråga, till Mödrahjälp för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
5 500 000 kronor; samt

i punkten 15 att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
I: 114 och II: 156, såvitt nu vore i
fråga, till Mödrahjälpsnämnderna för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 175 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 114,
av herrar Birke och Sveningsson, samt

Anslag till mödrahjälp m. m.

II: 156, av herr Björkman m. fl., hade,
såvitt nu var i fråga, under vardera
punkten hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts föreliggande förslag.

Vid vardera av förevarande punkter
hade reservation avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården, vilka,

beträffande punkten 14, ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 114 och
II: 156, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag; samt

beträffande punkten 15 — under förutsättning
av bifall till reservationen
vid punkten 14 — ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 114 och II: 156,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Detta anslag uppfördes
på riksstaten, innan vi hade fått moderskapspenningen
i sjukförsäkringen. Det
har — med skiftande motiveringar —
kvarstått sedan den huvudsakliga delen
av mödrahjälpen kommit att utbetalas i
form av moderskapspenning. Den hjälpform
det här är fråga om är behovsprövad.
Man har för denna hjälpform bibehållit
den stora apparat som tidigare
fanns med särskilda mödrahjälpsnämnder
för länen och med all den korrespondens
som blir nödvändig mellan socialvårdsorganet
i kommunerna och
nämnden, som har att göra med ärendena
för hela länet. Liksom tidigare anser
vi reservanter, att när mödrahjälp
behöver utgå är det större garantier för
en noggrann behovsprövning och större
garantier för rimliga administrationskostnader,
om man lägger prövningen
hos primärkommunen. Detta skäl förefaller
oss fortfarande vara bärande. ...

Nu anför utskottsmajoriteten som hu-fV
vudsaklig motivering, att det pågår en
utredning om de sociala vårdformerna
och att man inte bör göra några ändringar
under den tiden. Men när man

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till mödrahjälp m. m.

vet, att utredningen av direktiven att
döma har alla utsikter att bli en mammututredning
och följaktligen kommer
att pågå många år, innebär utskottets
motivering, att utskottet vill bibehålla
nuvarande form så länge utredningen
pågår. När det inte är meningen att
minska hjälpen åt dem som behöver
hjälp, utan avsikten är att åstadkomma
en bättre behovsprövning och bringa
ned administrationskostnaderna, kan
jag för min del omöjligen finna att utskottsmajoritetens
ståndpunkt och motivering
är hållbara.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till de reservationer som finnes
fogade till punkterna 14 och 15.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Sedan år 1955, då lagen
om mödrahjälp antogs, har högern varje
år yrkat avslag på detta anslag och
hemställt, att hjälpverksamheten skulle
överflyttas till kommunernas socialhjälpsorgan.
Detta skulle alltså innebära,
att de människor, som nu får mödrahjälp,
skulle anses vara i behov av socialhjälp,
alltså vara socialfall, och att
kommunerna skulle få överta de kostnader
som nu åvilar staten. Utskottsmajoriteten
har inte ansett det vara rimligt
att lägga över dessa kostnader på kommunerna.
Det blir möjligen billigare för
staten, men inte för kommunerna. Det
kan också med rätt eller orätt anses
vara vanhedrande, om de människor,
som hittills fått mödrahjälp och haft
rätt därtill, skulle — såsom högern föreslår
— gå till socialnämnden och begära
hjälp. Man har av tradition kommit
att anse, att den hjälp som socialhjälpsnämnderna
lämnar är mindre värd än
den mödrahjälp som ges via de statliga
organen.

Herr Bergli har förmenat, att det inte
skulle vara riktigt att hänvisa till att en
utredning pågår. Men då utredningen
skall kartlägga hur man skall ordna socialhjälpen
i fortsättningen och man vet
att utredningen inte skall arbeta så
länge som tydligen föresvävat herr
Bergh, bör man väl kunna ge sig till

tåls och vänta, särskilt som mödrahjälpen,
sådan den nu fungerar, av de flesta
anses tillfredsställande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) :

Herr talman! Det var en synpunkt som
min ärade vän herr Birger Andersson tog
upp i sitt inlägg som jag tycker är bra
att få ventilera en smula. Han sade, att
vårt förslag innebär, att man flyttar över
kostnaderna på kommunerna.

Det är alldeles riktigt att om vårt förslag
skulle bifallas, får kommunmedlemmarna
betala kostnaderna i egenskap av
kommunalskattebetalare i stället för att
de nu får betala dem i egenskap av kronoskattebetalare.
Men är det inte på tiden
att vi tänker om en smula och inte,
såsom det ofta sker bland kommunalmän,
konstruerar ett slags partsförhållande
mellan kommunerna och staten?
Om det nu skall vara ett partsförhållande,
vore det väl riktigare att man konstruerar
det så som det bör vara, nämligen
mellan skattebetalarna å ena sidan
och kommuner, landsting och staten å
den andra. Det här är inga pengar som
kommer från himlen, utan de måste
skaffas fram på något sätt. Följaktligen
måste det vara ett gemensamt skattebetalarintresse,
att inte minst administrationen
av denna hjälp göres så förnuftig
som möjligt. Vid ett par tidigare tillfällen
har i debatter om denna fråga
nämnts vad omkostnaderna faktiskt går
på för utbetalning av mödrahjälp, och
det var förfärande administrationskostnader.
Kostnaderna var utslagna på de
ansökningar som bifallits, alltså inte de
vägrade fallen medräknade. På det sättet
blev kostnaderna ofantligt höga. Av
en utredning som då åberopades framgick,
att medan genomsnittet per fall av
utbetalad mödrahjälp var 290 kronor, låg
administrationskostnaderna över 125.
Bilden är en aning missvisande, om man
tror att kostnaderna bara gällde de bifallna
ansökningarna, men den ger ändå
en uppfattning om vad administrationen
innebär. När det ändå är samma skatte -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

betalare som får betala, även om fördelningen
blir något olika, skulle det ju,
om man betraktar skattebetalarna å ena
sidan och samhällets organ å den andra
som parter, vara ett gemensamt intresse
att man organiserar denna verksamhet
på ett sådant sätt att man inte spiller
bort fullt så mycket pengar.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp en
skattedebatt med herr Bergh, men jag
förmodar att det som högermannen Bergh
nu anser vara riktigt kan norrbottningen
Bergh anse vara fel. Det är ju på det
sättet att nu, då staten betalar ut mödrahjälpen,
blir det, som herr Bergh sagt,
skattebetalarna som betalar. Men det är
skattebetalarna samfällt som gör det.
Statsskatten utgår efter progressiva grunder.
Det kan ju tänkas att skattebetalare
i Stockholm är med och betalar mödrahjälp
till en fattig kommun t. ex. i Norrbotten.
Den kommunala skatten är proportionell,
och det innebär att om man
vältrar över dessa utgifter från staten till
kommunerna, så kommer en större del av
utgifterna att falla på de mindre inkomsttagarna.
Herr Bergh eftersträvar
tydligen större rättvisa, men man får
sämre rättvisa om man följer den linje
han är förespråkare för.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! När jag blandar mig i
denna debatt, gör jag det enbart av den
anledningen att jag har förtroendet att
vara ordförande i en mödrahjälpsnämnd.
Med hänsyn till vad statsutskottet säger
i sitt utlåtande skulle jag kanske kunna
nöja mig med att yrka bifall till utskottets
utlåtande, men när man här i
år liksom tidigare talar om den dyra administrationen,
har jag icke kunnat underlåta
att säga några ord.

Jag tror inte någon har gjort fullt
klart för sig vad dessa administrationskostnader
utgör. I min mödrahjälpsnämnd
har vi för åren 1957 och 1958
låtit utarbeta en statistik över detta, och
den ser ut på följande sätt: År 1957 hade

5 Första kammarens protokoll 1959. Nr 7

Anslag till mödrahjälp m. m.
vi att behandla 1 388 ansökningar, och
av dessa bifölls 911. Totalkostnaderna
för mödrahjälpsnämndens verksamhet
uppgick till 8 511 kronor och 50 öre. Om
man slår ut dessa kostnader på antalet
ansökningar, kommer man följaktligen
fram till en kostnad av 6 kronor och 10
öre per ansökan, och slår man ut dem på
de bifallna ansökningarna, blir det 9
kronor och 40 öre. För 1958 säger statistiken
att antalet av såväl ansökningar
som bifallna ansökningar stigit. Vi hade
för 1958 1 442 ansökningar, av vilka
1 031 bifölls. Alla kostnader detta år
uppgick till 10 124 kronor. Om man slår
ut dem på samtliga ansökningar, blir det

7 kronor och 3 öre på varje; om man slår
ut på de bifallna ansökningarna, blir det

8 kronor 80 öre.

Detta säger oss att de verkliga siffrorna
inte är fullt så avskräckande som man
har velat göra gällande. Därför, herr
talman, anser jag att vi nog kan nöja oss
med vad vi hittills liar föreslagit och beslutat,
intill dess att utredningen är klar
och kan tala om för oss, vilka nya vägar
vi skall slå in på.

Jag yrkar sålunda bifall till utskottets
utlåtande.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag vill bara redovisa
källan för mitt påstående om administrationskostnaderna.
Jag har hämtat uppgifterna
i en offentlig utredning som
publicerades för ett par år sedan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes till en början
enligt de beträffande punkten 14 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på godkännande
av den vid denna punkt avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 15 hemställt.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Punkten 16

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att för första halvåret
1960 statsbidrag finge utgå till avlönande
av högst 3 500 heltidsanställda
eller däremot svarande antal deltidsanställda
hemvårdarinnor, dels ock till
Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 4 640 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: 114, av herrar Birke och
Sveningsson, och II: 156, av herr Björkman
m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1959/60 till Bidrag till avlönande
av hemvårdarinnor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:114 och 11:156, såvitt nu
vore i fråga,

a) medgiva, att för första halvåret
1960 statsbidrag finge utgå till avlönande
av högst 3 500 heltidsanställda eller
däremot svarande antal deltidsanställda
hemvårdarinnor;

b) till Bidrag för avlönande av hemvårdarinnor
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 4 640 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Bagnar Bergh, Skoglund i
Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:114 och 11:156, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Även på denna punkt,
herr talman, finns ju anledning att
framställa den stora frågan: Hur tänker
man sig från Kungl. Maj:ts sida att betala
detta? Var fins pengarna till dessa

utgifter? Är det omsättningsskatten, som
skall betala detta också?

Sedan vill jag beträffande utskottsmajoritetens
motivering göra en kommentar.
Det talas här om att vi redan i
fjol skulle ha bundit oss för denna utgift
och att dessa pengar skulle utgå så
att säga i efterskott. Jag har läst igenom
kungörelsen om statsbidrag till social
hemhjälpsverksamhet. Enligt 19 § i denna
kungörelse skall hemhjälpsstyrelsen
skicka över samtliga inkomna ansökningar
— till en början om landstingsbidrag
— före den 1 augusti det år som
ansökningarna har inkommit. Sedan
skall landstinget på hösten för sin del
fatta beslut. Därefter skall hemhjälpsstyrelsen
före den 15 oktober samma år
skicka över ansökan om statsbidrag till
socialstyrelsen, och sedan skall socialstyrelsen
före årets slut fatta beslut om
med vilket belopp statsbidrag skall utgå.

Därav följer, att om riksdagen i dag
fattar ett beslut om att vi inte skall föra
upp ett sådant här anslag på riksstaten
för budgetåret 1959/60, så är saken fullständigt
klar. Jag kan alltså inte finna
att den motivering, som utskottsmajoriteten
anfört, är hållbar.

Som jag sade i början av mitt anförande
är emellertid här den stora frågan:
Tycker ni att man hjälper kommunmedlemmarna
så värst mycket genom
att även låta detta anslag finansieras
med en ny skatt eller en höjd gammal
skatt? Var skall pengarna över huvud
taget tas?

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det kan ibland vara
trivsamt att diskutera med herr Bergh
men så trevligt är det ju inte då han
gör gällande, att utskottsmajoriteten här
kommit med uppgifter som inte är riktiga.
Om herr Bergh går tillbaka och
tittar i riksdagstrycket för förra året
skall han finna, att riksdagen då beslöt
att för år 1959 ställa statsbidrag till förfogande
för så och så många hemvårdarinnor.
Riksdagen har alltså lovat

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

detta, och det är någonting som man
inte så där utan vidare kan komma
ifrån. Nu vill emellertid herr Bergli att
man skall rygga detta löfte.

Han ville på den punkt vi tidigare
diskuterade, att man skulle flytta över
vissa kostnader på kommunerna, och
följer riksdagen i den fråga vi nu behandlar
högerns förslag, kommer man
att förvägra kommunerna utlovade statsbidrag
med en ytterligare belastning på
kommunerna som följd. Det är detta vi
inte har velat vara med om. Vi anser att
löften, som är givna och som kommunerna
räknat med, också bör infrias.
Då bör man inte i samband med detta
söka provocera fram en debatt om varifrån
pengarna skall tas. Herr Bergman
har här redan sagt, att vi senare får ta
upp den debatten. Partiledarna har ju
efter talmännens ingripande fått riksdagen
att uppskjuta vissa stora saker till
längre fram under vårriksdagen. Då
skall den stora debatten tas upp, och
den kan vi väl, herr Bergh, vänta på till
dess.

I väntan härpå, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Utöver vad utskottets
ärade talesman yttrade skulle jag vilja
säga ett par ord.

Herr Bergh började sitt anförande med
en emfatisk fråga: Hur tänker man sig
från Kungl. Maj:ts sida att betala utgifterna
på denna punkt? Jag vill svara
herr Bergh, att anslaget till denna verksamhet
är gammalt och har betalats utan
omsättningsskatt tidigare. Det finns ingen
anledning att plocka ut just detta och
andra äldre anslag ur femte huvudtiteln
och ställa upp dem som avskräckande
alternativ till eventuellt kommande skatter.

Statens bidrag — sedan länge — till
hemvårdarinneverksamheten har varit
avsett att stimulera till fortsatt utbyggnad
av hemvårdarinnekåren. Det har
alltså varit ett stimulansbidrag. Det närmaste
ansvaret för att hemhjälpen får
den önskvärda omfattningen åvilar ju

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor
kommunerna. Under senare år har det
alltid funnits kommuner, som varit så
intresserade av denna verksamhet, att de
inrättat fler hemvårdarinnetjänster än
vad de kunnat få statsbidrag till. Antalet
statsbidragsrum fastställes, såsom herr
Birger Andersson nyss sade, av Kungl.
Maj:t och riksdagen varje år, och ansökningarna
prövas av socialstyrelsen. För
nyss nämnda kommuner — i regel välsituerade
stadskommuner — gäller kanske
högerreservanternas förmodan, att statsbidragets
blygsamma belopp inte längre
har någon nämnvärd betydelse för kommunernas
intresse för verksamheten och
rekrytering av hemvårdarinnor. För
andra, ekonomiskt mindre välställda
kommuner, särskilt landsbygdskommuner,
förhåller det sig veterligen tvärtom.
Det vitsordas av socialstyrelsens konsulent
på detta område, att just förekomsten
av statsbidrag ofta har gett impulsen
att inrätta en verksamhet, som hittills
har varit oprövad i en kommun men
som man, när den väl blivit introducerad,
finner vara sådan, att man inte vidare
skulle vilja avstå från den.

Nu är ju meningen, att detta anslag
skall avlösas den 1 juli 1960 för att ingå
i ett klumpanslag till kommunerna, men
under det sista året fram till 1960, bör
■— enligt min mening —- stimulanseffekten
tillvaratas. Högerreservanternas förslag
att indra hela statsbidraget inte bara
motverkar den effekten och en utbyggnad
av hemhjälpsverksamheten utan
utgör också ett försök till övervältring på
kommunerna av utgifter för den redan
existerande hemvårdarinneverksamheten,
en övervältring, som dels måste skapa
ett frostigt klimat för hela denna
verksamhet — om något sådant komme
att äga rum — dels inte skulle undgå att
sätta sina spår i kommunalskatten.

Herr Bergh drar hela tiden fram frågan:
Varifrån skall pengarna tas? Kommunalskatt
och statsskatt kan väl här
som så ofta eljest liknas vid en gungbräda.
Om man lättar på tyngden i ena ändan
av brädan, så blir bördan så mycket
märkbarare i den andra. Det finns därför
ingen som helst mening i att här följa
reservanternas förslag.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag skall först be att få
säga ett par ord till statsrådet Lindström
om det här statsbidragets karaktär av stimulansbidrag.
Enligt min alldeles bestämda
mening är detta statsbidrag —
jag tror att det uppgår till 1 900 kronor
per hemvårdarinna — praktiskt taget
utan varje betydelse även för ganska små
kommuner. Däremot förhåller det sig
på det sättet, att en hel del kommunala
kostnader kan undvikas genom att kommunerna
anställer hemvårdarinnor. Det
är för en kommunalman, som räknar
med pengar, en ganska god affär att anställa
en hemvårdarinna, därför att man
således på det sättet kan spara en hel del
andra kostnader.

Men så gäller det den stora frågan
varifrån pengarna skulle tas. Varken
statsrådet Lindström eller herr Birger
Andersson var särskilt intresserade av
att diskutera den. Men fru Lindström
kom med en speciell motivering — hon
sade att det är fråga om ett gammalt anslag,
och när det gäller sådana behöver
vi inte särskilt diskutera varifrån pengarna
skall tas.

Låt mig då bringa i statsrådet Lindströms
hågkomst vad som hände i fjol
med ett anslag, som är ofantligt mycket
äldre än anslaget till hemvårdarinnor,
nämligen anslaget till vårt försvar. I fjol
lade man i januari fram en proposition,
vari man inte hade tagit upp de kostnader
för försvaret, som man redan då
visste måste tas ut för det budgetår man
då var inne i. Samtidigt förelåg ett förslag
om förstärkning av försvaret. Den
gången hette det från regeringens sida,
att eftersom det här är fråga om en ansvällning
av utgifterna, måste särskilda
skatter tillgripas. Man hade då stoppat
in alla de övriga utgifterna i sitt bås,
men försvaret hade förts till ett särskilt
bås och så fick vi de olika punktskatterna
för dess finansiering. I år resonerar
fru Lindström tydligen på ett annat sätt
än regeringen gjorde i fjol. Vi tyckte nog
på vår sida, att det var egendomligt att
vi skulle behöva en inkomstförstärkning
— som den moderna termen lyder —
med just den motiveringen, men partier -

na anslöt sig till tanken, om också med
större eller mindre knorr.

I år vet vi ju att pengarna totalt sett
inte räcker till, utan man umgås med
planer på nya skatter, eventuellt nya
punktskatter eller en allmän omsättningsskatt.
För oss, som tycker att detta
resonemang ter sig något egendomligt,
är det självklart — och min invändning
här gäller alltså inte bara fru Lindström
utan också herr Birger Andersson -— att
när vi vet, ty det har vi ju regeringens
egna ord på, att det kommer att fattas
enligt finansministerns uppgift mellan
en halv och en miljard kronor, så bör
man i fråga om sådana utgifter, som inte
är nödvändiga, fråga sig, varför vi inte
samtidigt får reda på hur vi skall finansiera
dessa utgifter. Härom säger herr
Birger Andersson bara, att det får vi ta
upp i ett senare sammanhang. Vad man
kommit överens om i kompromissens
form är emellertid att skjuta på en hel
del större utgiftsbeslut. Men denna kompromiss
kan ju aldrig innebära, att vi
skulle vara förhindrade i riksdagen att
vid varje utgiftsbeslut fråga oss: År denna
utgift så nödvändig, att vi bör riskera
att behöva höja skatten för att betala
den?

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skall inte heller denna
gång inlåta mig på någon sakdiskussion
om varifrån pengarna skall tas utan
bara erinra herr Bergh om att den kompromiss,
som han talade om, faktiskt har
träffats. Det var ett önskemål från högern,
som de övriga partierna slutligen
accepterade, nämligen att skjuta på vissa
stora anslagsposter. Det har man gjort,
och jag förmodar att om vi andra respekterar
uppgörelsen bör även förslagsställaren
kunna göra det.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna m. m.

hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Siindin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 124;

Nej -— 15.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 17

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Punkten IS

Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna m. m.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna
1:205 och 11:260, såvitt nu vore i frå -

ga, till Ersättningar till kommunerna
enligt socialhjälps- och baranavårdslagarna
m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 5 900 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:205,
av herr Sundelin, och 11:260, av herr
Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte till Ersättningar
till kommunerna enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 5 150 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ståhl, Nihlfors och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 205 och
II: 260, såvitt nu vore i fråga, till Ersättningar
till kommunerna enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna m. m. för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 5 150 000 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Den reservation, som av
herr Boman m. fl. fogats till utskottets
utlåtande på denna punkt, ansluter sig
till en motion från folkpartihåll, och den
motionen i sin tur anknyter i fråga om
medelsanvisningen till socialstyrelsens
eget förslag.

På denna punkt har under många år
anvisats ett anslag som inte har behövt
helt tas i anspråk; förra året togs t. ex.
inte mycket mera än hälften i bruk av
de sex miljoner, som då liksom de senaste
åren har anvisats för detta ändamål.
Socialstyrelsen säger, att det nog var
fråga om en tillfällig nedgång i anslagsbehovet
förra året och att man måste
räkna med att behovet kommer att stiga.
Styrelsen har därför inte ansett sig kunna
föreslå en nedsättning, som motsvarar
det behov som framkommit under det
senaste året, utan den har föreslagit ett
anslag baserat på medeltalet av de anslagsbehov
som uppstått under de senas -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Bidrag till anordnande av ålderdomshem

te fyra budgetåren. Det är detta socialstyrelsens
förslag, som motionärerna och
reservanterna här gjort till sitt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Några säkra beräkningsgrunder
för hur stort anslag som krävs
har man inte. Från regeringens sida har
föreslagits, att anslaget skulle utgå med
oförändrat belopp, medan socialstyrelsen
trott sig kunna bedöma saken så, att
det skulle räcka med mindre. Detta beror
närmast på att anslaget tillfälligtvis
varit rätt litet belastat. Hur det kommer
att bli i fortsättningen, vet man ju inte.

Emellertid gäller det här ett förslagsanslag,
och därför kommer den besparing,
som reservanterna här vill göra,
strängt taget att vara fiktiv. Det går åt
vad det går åt, och åt den saken kan man
ingenting göra. Det gäller att bedöma
hur stort anslag man måste ha för att
täcka behovet, och för att vara på den
säkra sidan har regeringen och utskottsmajoriteten
ansett att man bör ha oförändrat
belopp.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 19

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20

Bidrag till anordnande av ålderdomshem

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande samt omoch
tillbyggnad av ålderdomshem för

budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de förberörda likalydande motionerna
1:114, av herrar Birke och Sveningsson,
och II: 156, av herr Björkman
m. fl., i vilka, såvitt nu var i fråga, hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1959/60 till Bidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Nilsson i Gävle m. fl. väckt motion
(II: 70), vari hade hemställts, att
förevarande anslag i enlighet med socialstyrelsens
förslag måtte uppföras
med oförändrat belopp eller 10 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:114 och II: 156
samt II: 70, förstnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem för budgetåret 1959/
60 anvisa ett reservationsanslag av
7 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh och Skoglund i Doverstorp,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 114 och
II: 156, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag ävensom
motionen II: 70.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Den punkt det nu är
fråga om avser bidrag till uppförande av
ålderdomshem. Den till denna punkt
fogade reservationen innefattar ett yrkande
om avslag på Kungl. Maj:ts förslag
att anvisa ett anslag av sju miljoner
kronor.

För att rätt bedöma denna fråga är det

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

angeläget att lägga märke till att det
hette när anslaget kom till för några år
sedan — och att det heter så alltjämt •—
att bidrag ur detta anslag skall utgå »i
mån av tillgång på medel». I kungörelsen
anges vissa grunder för bidragsgivningen,
men förutsättningen för att anslaget
skall utgå är att medel finns tillgängliga.
Det är alltså inget löfte givet
till kommunerna om bidrag för all framtid.

Vi befinner oss nu — jag beklagar att
jag måste påminna om det igen — i den
situationen, att vi inte vet varifrån vi
skall få pengar till detta ändamål, och
därav är det inte alldeles orimligt att dra
den slutsatsen, att det nu saknas tillgång
på medel.

Även i denna fråga har det sagts, att
ett bifall till reservationen skulle innebära
en övervältring på kommunerna av
vissa kostnader. Till detta vill jag för det
första säga, att ålderdomshemsbyggandet
och vad därmed sammanhänger är en
primär-kommunal uppgift och att anslaget
från staten endast har några få års
hävd. Med tanke på att tillgång på medel
saknas kan man för det andra fråga sig,
om det är fördelaktigare för kommunmedlemmarna
att vi skall få högre eller
nya skatter än att avstå från detta bidrag.

Det har sagts att de 7 miljoner kronor,
som man räknar med, beräknas bli använda
till 70 ålderdomshem. Om man
slår ut beloppet på vederbörande kommuner
blir det tydligen inte fråga om något
större belopp per kommun. Därtill
kommer också den omständigheten, att
kommunerna tidigare har fått vänta i flera
år på att få dessa bidrag. Det är först
i fjol som eftersläpningen har upphört.
Om det därför skulle bli tillgång på medel
i statskassan igen, så att vi återigen
kan föra upp detta anslag på vår utgiftssida,
kommer vi bara återigen i det läge
som har rått tidigare — praktiskt taget
alla, som har fått anslag, har nämligen
inte fått ut det med detsamma utan först
efter något dröjsmål. Då vi nu inte vet
varifrån vi skall ta pengarna, anser vi
reservanter att vi för nästa budgetår bör
stryka detta anslag.

Med denna motivering, herr talman, ber

Bidrag till anordnande av ålderdomshem
jag att få yrka bifall till reservationen
vid punkt nr 20.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi bar i motion yrkat att
statsbidraget till om- och tillbyggnad av
ålderdomshem måtte uppföras med 10
miljoner kronor i linje med socialstyrelsens
förslag. Utskottet yrkar på 7 miljoner
kronor, och högern bar i sin reservation
yrkat att inget anslag alls skall
beviljas för detta ändamål. Högern säger
i sin reservation, att man är medveten
om att ett bifall till densamma kommer
att medföra finanssvårigheter för
kommunerna. Det betyder att man erkänner
att det bli svårare för dem att på ett
något så när tillfredsställande sätt tillgodose
åldringsvårdens behov.

Denna fråga är brännande framför allt
för de fattiga kommunerna. När herr
Bergb här pläderar för att detta bidrag
skall dras in riktar lian därmed udden
främst mot de många fattiga kommuner,
som vi har i Norrbotten. Varje gång han
talar för sina reservationer frågar han,
var vi skall ta pengarna ifrån. Men han
far inte upp till Tornedalen och till fattiga
kommuner på andra håll i Norrbotten
och frågar var dessa skall ta pengar
ifrån, så att de kan få en åldringsvård
som inte ligger så långt efter de s. k. rika
kommunernas.

Över huvud taget när det gäller femte
huvudtiteln söker högern lansera, mycket
klart, men cyniskt, ett s. k. besparingsprogram,
men i själva verket —
det framgår ju av vad som sägs här i dag
— syftar attacken till att rasera praktiskt
taget alla efterkrigstidens sociala
reformer. Det är möjligt att man med
den politiken kan lura vissa människor
att gå med på att försämra levnadsvillkoren
för åldringarna, för barnen och
för mödrarna, men det överväldigande
folkflertalet godkänner inte högerns reaktionära
giv på socialpolitikens område.

Högern söker med alla medel framställa
sig som det enda parti som vill
spara på statsutgifterna. Man jag vill i
anslutning till behandlingen av denna
punkt fastställa, att högern i verkligheten
är det parti som bär det största an -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ersättning till barnavårdsnämnderna för
svaret för att statsutgifterna ökar så fantastiskt
som de gör och som dessutom
bär det största ansvaret för att statsinkomsterna
minskar. Jag behöver bara peka
på alla de framstötar partiet gör för
att de rika och bolagen skall få lägre
skatter.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till motionen II: 70.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Till stöd för sitt förslag
om slopande av bidragsgivningen på
denna punkt har motionärerna åberopat,
att efterfrågan på vård på ålderdomshem
stadigt har sjunkit. Detta påstående
har utskottsmajoriteten funnit
ogrundat. Det har inget stöd i socialstyrelsens
framställningar, och motionärerna
har också, när de har förvandlat
sig till reservanter, klokt nog avstått
från att åberopa just den sypunkten.

De åberopar i stället besparingssynpunkten
såsom motiv för att bidraget
till om- och tillbyggnad av ålderdomshem
skall slopas. Ett slopande skulle
komma att innebära att hela den ifrågavarande
kostnaden komme att läggas på
kommunerna. Även i detta fall är det
alltså fråga om ett försök av högern att
flytta över kostnader från staten till
kommunerna, i regel till de minst bärkraftiga.

Det kan för övrigt erinras om att alltsedan
statsbidrag till ålderdomshemmen
infördes den 1 juli 1953, efter det
att riksdagen redan år 1947 i princip
hade beslutat om sådana bidrag, har
enighet rått om att det skall vara en
dylik bidragsgivning. Av statsfinansiella
skäl har det emellertid uppstått en viss
eftersläpning med utbetalandet av dessa
anslag. Många kommuner har fått
vänta flera år på statsbidrag. Först nu
har, såsom herr Bergh erinrade om, eftersläpningen
upphört. Men nu när eftersläpningen
således är ur världen och
kommunerna står i tur att få det utlovade
statsbidraget, som för många kommuner
betyder oändligt mycket, vill högern
att bidraget skall slopas. Det vore,
anser jag, icke honnett handlat mot
kommunerna.

bidragsförskott m. m.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle godkänna den vid punkten anförda
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle bifalla den av herr Nilsson
i Gävle m. fl. i ämnet väckta motionen,
II: 70.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 21 och 22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Ersättning till barnavårdsnämnderna för
bidragsförskott m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 205
och II: 200, såvitt nu vore i fråga, till
Ersättning till barnavårdsnämnderna för
bidragsförskott och utfyllnadsbidrag
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 16 000 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
1:205, av herr Sundelin, och II:
260, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Ersättning till barnavårdsnämnderna
för bidragsförskott och utfyllnadsbidrag
för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 15 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ståhl, Nihlfors och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
hort hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott m. m.

med bifall till motionerna 1:205 och II:
260, såvitt nu vore i fråga, till Ersättning
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott
och utfyllnadsbidrag för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 15 000 000 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Även i detta fall hal
motionärerna och de reservanter, som
följt folkpartiets motion, gått på socialstyrelsens
förslag, vilket innebär att anslaget
skulle upptas med ett belopp som
är 1 miljon kronor lägre än vad socialministern
föreslagit.

Liksom under föregående punkt anföres
naturligtvis även nu att det här gäller
ett förslagsanslag, varför det inte
skulle spela någon roll med vilket belopp
anslaget upptas. Om man upptar
ett för högt belopp och det sedan uppstår
vissa besparingar, får vi ju bara
nytta av det senare, förklarar man. Jag
är fullt medveten härom, men man kan
väl ändå inte helt bortse från till vilka
belopp dessa förslagsanslag upptas. När
vi vid slutet av riksdagssessionen skall
fastställa budgeten är ju också de olika
förslagsanslagen inräknade i hopsummeringen.
Det kan väl inte vara alldeles betydelselöst
den dag, då vi skall besluta
om var vi skall ta pengar för att täcka
bristen i budgeten, att dessa förslagsanslag
inte upptagits till för höga belopp.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det finns inte heller här
någon anledning för mig att ta upp någon
längre debatt.

Det gäller, som herr Sundelin påpekade,
ett förslagsanslag. Kungl. Maj:t
hemställer om ett anslag på 16 miljoner
kronor, medan folkpartiet vill minska
beloppet till 15 miljoner i tro att en reell
besparing därigenom skulle kunna uppnås.
Det är emellertid att befara, att belastningen
på anslaget blir större än 15
miljoner kronor, och den prutning som
herr Sundelin så optimistiskt tror på

kommer säkerligen inte att kunna ske.
Alla sådana här bidrag utgår efter vissa
fasta regler. Man vet ungefär vad var och
en har att utfå, men man kan inte på
förhand exakt säga hur mycket pengar
som kommer att gå åt då man inte känner
till hur många anslagskrav som
kommer. Under alla omständigheter
kommer det inte att utbetalas mer om
riksdagen upptar anslaget med 16 miljoner
än med 15 miljoner. Risken är att
det om anslaget sättes till det lägre beloppet
kommer att uppstå ett underskott,
som så småningom måste täckas.

Om man bedömer läget realistiskt bjuder
klokheten att man följer Kungl.
Maj:t, vilket utskottet också gjort.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill foga en kort
upplysning till vad utskottets talesman
redan har sagt.

Antalet barn med bidragsförskott har
— av anledningar som vi inte känner —
vuxit mycket kraftigt de senaste åren.
År 1954 var antalet barn med bidragsförskott
48 000 och 1957 hade siffran stigit
till närmare 62 000, och ingenting
tyder på att den tendensen kommer att
ändra sig.

Den socialstyrelsens bedömning av
anslagsbelastningen, som reservanterna
stödjer sig på, har finansdepartementet
vid en senare undersökning av belastningen
funnit vara tilltagen i underkant.
Enligt de senare beräkningarna tror
man att belastningen kommer att stanna
vid närmare 17 miljoner kronor än vid
16 miljoner.

I vilket fall som helst är det inte fråga
om någon reell besparingsmöjlighet,
som reservanterna här erbjuder. Som
herr Birger Andersson riktigt framhöll
är det fråga om ett förslagsanslag. Anslagsbelastningen
blir vad den blir med
hänsyn till de statsbidragsbestämmelser,
som riksdagen själv har fastställt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propo -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Driftbidrag till anstalter för halvöppen barnavård — Anslag till ferieresor för barn

sitioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 29.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 24—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Driftbidrag till anstalter för halvöppen
barnavård

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall

till Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionen
II: 43 till Bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 4 200 000 kronor.

I motionen II: 43, av herrar Senander
och Nilsson i Gävle, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att förevarande
anslag i enlighet med socialstyrelsens
förslag skulle uppräknas till
4 622 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 43 i andra kammaren.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 28 och 29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Anslag till ferieresor för barn

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ferieresor för barn för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de förberörda likalydande motionerna
I: 114, av herrar Birke och Sveningsson,
och II: 156, av herr Björkman
m. fl., i vilka, såvitt nu var i fråga, hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag om anslag till
Ferieresor för barn,

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

dels de tidigare nämnda likalydande
motionerna I: 205, av herr Sundelin, och
II: 260, av herr Ståhl m. fl., i vilka, såvitt
nu var i fråga, hade hemställts, att
riksdagen måtte dels besluta, att bestämmelserna
angående ferieresor för barn
skulle ändras så, att 1) ferieresa till enskilt
ordnad ferievistelse, som helt eller
delvis företoges med järnväg, skulle bekostas
av statsmedel till den del resekostnaderna
för barn och vårdare fram
och åter överstege tio kronor vardera,
samt 2) ferieresa till barnkoloni, som
helt eller delvis företoges med järnväg,
skulle bekostas med statsmedel till den
del resekostnaderna för barn och vårdare
fram och åter överstege fem kronor,
dels ock till Ferieresor för barn anvisa
ett förslagsanslag av 1 500 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Senander väckt motion (II: 162),
vari hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta höja inkomstgränsen för erhållande
av förmånen med fria resor för
barn från nuvarande 5 700 kronor beskattningsbar
inkomst till 8 000 kronor,
att den särskilda avgift av 5 kronor,
som med vissa undantag uttoges vid resorna,
skulle slopas samt att i anledning
därav anslaget till Ferieresor för barn
skulle uppräknas till 5 700 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 114 och II: 156,
1:205 och 11:260 samt 11:162, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, till Ferieresor för barn för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservationer anförts a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å motionerna
II: 162, I: 205 och II: 260 samt
med bifall till motionerna I: 114 och
II: 156, sistnämnda fyra motioner såvitt

Anslag till ferieresor för barn
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag;

b) av herrar Boman, Sundelin, Axel
Johannes Andersson, Ståhl, Nihlfors och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna II: 162,
I: 114 och II: 156 ävensom med bifall
till motionerna 1:205 och 11:260, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i
fråga,

a) godkänna av reservanterna förordade
ändringar av grunderna för ifrågavarande
bidragsverksamhet;

b) till Ferieresor för barn för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 500 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Detta anslag är inte så
värst gammalt på riksstaten. Det började
egentligen med att man under kriget
ville göra ett försök att evakuera barn
från vissa städer, som man trodde skulle
bli särskilt utsatta vid krigsfall. Det var
alltså på sätt och vis ett slags försöksevakuering
man ville ägna sig åt. Sedan
fick anslaget den titel som det har nu.
Från början avsåg således anslaget endast
bidrag till barn i städer, men gränsen
mellan städer och landsbygd har
sedermera slopats och anslaget upptages
nu under rubriken »Ferieresor för
barn».

Det kan för all del ha sitt värde att
barn får resa omkring på detta sätt, till
och med i åtskilliga fall på det allmännas
bekostnad, men ingen kan väl påstå
att detta anslag är nödvändigt. När vi
dessutom har ett hål i budgeten på mellan
1/2 och 1 miljard kronor — att döma
av finansministerns uttalanden —
förefaller det oss reservanter önskvärt
att i den situationen försöka spara också
de 2 miljoner kronor, som det här är
fråga om.

Med den motiveringen ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till ferieresor för husmödrar
Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt få yrka bifall till reservationen
b), vilken innebär att staten genom att
något höja de enskildas avgifter för
resorna skulle vinna en besparing på
500 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! I motionen nr 162 i andra
kammaren yrkas, att gränsen för erhållande
av fria resor för barn höjes
från nuvarande 5 700 kronor beskattningsbar
inkomst till 8 000 kronor.

Jag ber att få yrka bifall till denna
motion.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Som kammaren redan
hört föreligger här tre bud utöver det
förslag, som utskottet har accepterat.

Högern önskar att anslaget helt och
hållet skall upphöra. Folkpartiet föreslår
en höjning av de enskildas nuvarande
avgifter för att på så sätt åstadkomma
en viss besparing för staten, och
kommunisterna yrkar i enlighet med socialstyrelsens
hemställan att den nuvarande
inkomstgränsen skall höjas och att
viss avgiftsbefrielse skall ske, allt i syfte
att öka omfattningen av verksamheten.

Det enda nya i detta läge är egentligen,
att skilsmässa nu har uppstått mellan
högern och folkpartiet. Partierna var
på samma linje förra året. Högern stödde
då folkpartiet men har nu brutit sig
ut och gått sin egen väg.

Splittringen är följaktligen så stor
som den kan vara, och majoriteten har
då tyckt att det i detta fall var en förnuftig
kompromiss att följa regeringsförslaget.

Jag yrkar bifall till regeringens och
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle godkänna den av herr Ragnar

Bergh m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
3:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Boman m. fl. vid punkten anförda reservationen;
samt 4:o) att kammaren skulle
bifalla den av herr Senander i ämnet
väckta motionen, II: 162.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 31

Anslag till ferieresor för husmödrar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de förut nämnda likalydande motionerna
I: 114, av herrar Birke och Sveningsson,
och II: 156, av herr Björkman
m. fl., i vilka, såvitt nu var i fråga, hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag till Ferieresor
för husmödrar,

dels de förberörda likalydande motionerna
1:205, av herr Sundelin, och II:
260, av herr Ståhl m. fl., i vilka, såvitt
nu var i fråga, hade hemställts, att riksdagen
måtte dels besluta att bestämmelserna
angående ferieresor för husmödrar
skulle ändras så, att 1) ferieresor för
husmödrar till enskilt ordnad semestervistelse
som helt eller delvis företoges
med järnväg skulle bekostas av statsmedel
till den del resekostnaderna fram
och åter överstege 20 kronor, samt 2)
sådan ferieresa som företoges till något
av de av socialstyrelsen godkända
semesterhemmen skulle bekostas av
statsmedel till den del resekostnaderna
fram och åter överstege tio kronor, dels
ock till Ferieresor för husmödrar anvisa
ett förslagsanslag av 700 000 kronor,

dels en inom andra kammaren av herrar
Holmberg och Nilsson i Gävle väckt

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

motion (11:161), vari hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta höja inkomstgränsen
för erhållande av fria
ferieresor för husmödrar från nuvarande
5 700 kronor beskattningsbar inkomst
till 8 000 kronor, att den särskilda avgift
av 10 kronor, som uttoges av husmoder
som reste till semestervistelse i
enskilt hem och färdades helt eller delvis
med järnväg skulle slopas, samt att

1 anledning därav anslaget till Ferieresor
för husmödrar skulle uppräknas till

2 690 000 kronor.

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nyström m. fl. (I: 26) och den
andra inom andra kammaren av fru
Jåderberg m. fl. (11:40), i vilka hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att de pågående
utredningarna vad avsåge nya
former för barns vistelse under ferier
och angående statliga åtgärder på husmoderssemesterns
område måtte få till
uppdrag att förutsättningslöst utreda
möjligheterna att åstadkomma familjesemester
samt formerna för statligt ekonomiskt
bistånd härtill med beaktande
av vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:114 och II: 156, I:
205 och 11:260 samt II: 161, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga,
till Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor;

II. att motionerna I: 26 och II: 40 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna II:

Anslag till ferieresor för husmödrar

161 samt 1:205 och 11:260 ävensom
med bifall till motionerna I: 114 och
11:156, sistnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag;

b) av herrar Boman, Sundelin, Axel
Johannes Andersson, Ståhl, Nihlfors och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 11:161, 1:114 och
II: 156 ävensom med bifall till motionerna
1:205 och 11:260, sistnämnda fyra
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av reservanterna förordade
ändringar av grunderna för ifrågavarande
bidragsverksamhet;

b) till Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! När man känner till
hur besvärligt åtminstone en del husmödrar
har det, är det inte riktigt roligt
att yrka avslag på propositionen
när det gäller denna punkt. Som jag
sade i mitt förra anförande har vi emellertid
ett hål i budgeten på mellan 500
och 1 000 miljoner kronor, och inte heller
detta anslag kan väl sägas vara nödvändigt.
Under sådana förhållanden
måste man förhärda sitt hjärta.

Jag tror för övrigt inte att husmödrar,
som är slitna och behöver komma
hemifrån, blir så värst glada om de
skall få sina levnadskostnader höjda genom
en omsättningsskatt på 2,5 eller 3
procent. Skulle man genom att skrapa
ihop alla möjligheter till besparingar
kunna undvika denna skattehöjning,
så tror jag att man gjorde husmödrarna
en god tjänst.

Jag ber att få yrka bifall till den med
a) betecknade reservationen och kommer
sedan, herr talman, att under åberopande
av samma motivering också yrka
bifall till reservationerna under punkterna
32 och 33.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till ferieresor för husmödrar

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation b). Vårt yrkande i
denna reservation är jämförligt med vårt
yrkande under den nyss behandlade
punkten och avser att de enskilda skall
betala en något högre avgift, d. v. s. att
husmödrarna själva skall stå för en avgift
av upp till 10 kronor.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Utan att beröra herrar
Berghs och Sundelins m. fl. reservationer
till punkterna 30 och 31 vill jag
erinra om vad man kan återfinna i motionerna
nr 26 i denna kammare och
nr 40 i andra kammaren.

Däri framhålles bl. a. det år efter
år stegrade intresset för åstadkommande
av familjesemestrar. I vårt land finns
t. o. m. barnkolonianordnare, som genom
omdisposition av fastigheter delvis
har löst frågan om semesterhem för familjer.
Kommuner, industrier och organisationer
i övrigt har under senare år
skapat möjligheter för familjer att tillbringa
semestern gemensamt i semesterhem
och semesterstugor, på pensionat
o. s. v. Man måste nog utgå från att
det för barnen bästa vore, ifall familjen
kan hållas samlad även under semestertid,
och man kan alltså tryggt
säga, att det bör vara en synnerligen
angelägen uppgift att i den mån det
går på lämpligt sätt ordna gemensamt
semesterfirande för föräldrar och barn.

Vad jag här mycket kort framhållit
är motivet till de nämnda motionerna.
Vi har kommit underfund med att de
nuvarande betingelserna i fråga om ekonomiskt
bistånd genom direkta bidrag
till kostnader för barn och dag liksom
i övrigt till resekostnader är mycket
små och knappast gör det möjligt för en
familj att ordna semestern på det sätt
motionärerna åsyftat. Vi har därför ansett
att bidragsreglerna borde ändras på
lämpligt sätt för att även kunna tillgodose
familjen såsom hel feriegrupp.

Med denna bakgrund har vi hemställt,
herr talman, att de nu pågående utredningarna
angående nya former för barns

vistelse under ferier och angående statliga
åtgärder på husmoderssemesterns
område måtte få i uppdrag att förutsättningslöst
utreda möjligheterna att
åstadkomma familjesemester samt formerna
för statligt ekonomiskt bistånd
med beaktande av vad i motionerna anförts.

Utskottet hänvisar emellertid till familjeberedningens
förslag av år 1956
om en utbyggnad av anordningarna för
familjesemestern samt till föredragande
statsrådets uttalande 1957, att dessa förslag
kommer att upptagas senare. Under
sådana förhållanden, herr talman,
kan jag inte i dag yrka bifall till motionerna.
Det är bara att hoppas, att
statsrådet snarast möjligt skapar ett tillfälle
för riksdagen att behandla dessa
frågor.

Jag har alltså intet yrkande, herr
talman.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
nr 161 i andra kammaren.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skall inte alls förlänga
debatten. När man lyssnade till
herr Bergh och märkte, hur hjärtnupen
han var och med vilken självövervinnelse
han yrkade bifall till högerns förslag,
så misstänker jag att även han önskar,
att vi skall följa majoriteten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det skall jag gärna, om
herr Birger Andersson ger mig ett acceptabelt
förslag till hur vi skall betala kostnaderna.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag vill inte alls vara
elak mot herr Bergh, men det har gång
på gång påpekats att den debatten på
högerns förslag har uppskjutits till se -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

nare delen av denna vårriksdag. Jag har
lärt mig respektera ingångna uppgörelser,
och jag hoppas att även herr Bergh
vill lära sig att göra det.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas särskilt
angående vartdera av de båda momenten
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Beträffande mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle godkänna den av herr
Ragnar Bergh m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; 3:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Boman m. fl. vid punkten anförda
reservationen; samt 4:o) att kammaren
skulle bifalla den av herrar Holmberg
och Nilsson i Gävle i ämnet väckta
mationen, II: 161.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkten 32

Bidrag till driften av semesterhem

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 540 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de förut nämnda likalydande motionerna
1:114, av herrar Birke och
Sveningsson, och II: 156, av herr Björkman
m. fl., i vilka, såvitt nu var i fråga,
hade hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag till
Bidrag till driften av semesterhem,

dels ock de förberörda likalydande
motionerna I: 205, av herr Sundelin, och

Bidrag till driften av semesterhem
II: 260, av herr Ståhl m. fl., i vilka, såvitt
nu var i fråga, hade hemställts, att
riksdagen måtte till Bidrag till driften
av semesterhem anvisa ett förslagsanslag
av 340 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 114 och II: 156 samt
I: 205 och II: 260, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till driften
av semesterhem för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 540 000
kronor.

Vid punkten hade reservationer avgivits a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:114 och 11:156 samt med
avslag å motionerna 1:205 och 11:260,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag; b)

av herrar Boman, Sundelin, Axel
Johannes Andersson, Ståhl, Nihlfors och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:114 och 11:156 ävensom med bifall
till motionerna 1:205 och 11:260, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag för driften av semesterhem för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 340 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med a) betecknade reservationen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med b) betecknade reservationen.

80 Nr 7 Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till stipendier för underlättande av husmoderssemester — Bidrag till driften
av barnkolonier m. m.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle godkänna den av herr Ragnar
Bergh m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Boman m. fl. vid denna punkt anförda
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 33

Anslag till stipendier för underlättande
av husmoderssemester

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
114 och II: 156, såvitt nu vore i fråga,
till Stipendier för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1959/60
anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: 114, av herrar Birke och Sveningsson,
samt II: 156, av herr Björkman
m. fl., hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I:
114 och II: 156, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
punkten anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 34

Bidrag till driften av barnkolonier m. m.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
1:25 och 11:39 till Bidrag till
driften av barnkolonier m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 25, av
herr Nyström m. fl, och 11:39, av fru
Jäderberg och fru Thunvall, hade hemställts,
att riksdagen måtte dels besluta
höja det statliga bidraget till vanliga
kolonier och feriebarnsorganisationer
från en krona till en krona 50 öre per
barn och dag, bidraget till specialkolonier
från två kronor till tre kronor för
barn och dag samt bidraget till driften
av vinterkolonier för sjuka, klena eller
sjukdomsskadade skolbarn från tre kronor
till fem kronor för barn och dag,
dels ock uppräkna förevarande anslag
från 1 700 000 kronor till 2 100 000 kronor.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill bara göra kammaren
uppmärksam på att av socialstyrelsen
och i motionerna nr 25 här i kammaren
och nr 39 i andra kammaren har
framförts många starka skäl för en höjning
av det statliga bidraget till driften
av barnkolonier. Feriebarnsorganisationerna
har under de senare åren haft stora
svårigheter att brottas med, helt na -

Onsdagen den 11 mars 1959 fin.

Nr 7

turligt inte alla, men dock flertalet av
dem. Frågan om en höjning av det statliga
bidraget har varit aktuellt ända sedan
år 1952, men man har inte kommit
fram till något resultat i det avseendet,
och läget torde bli sämre och sämre ju
längre man dröjer med att göra något.
Motiveringen för att avslå de framförda
förslagen har hittills varit att man bör
invänta resultatet av den pågående försöksverksamheten
på det här området.
Denna pågående försöksverksamhet bör
väl emellertid inte lägga hinder i vägen
för den nuvarande verksamheten som
faktiskt behöver ett ökat stöd.

Med dessa ord och under hänvisning
till de motiv, som återfinns i motion nr
25 i denna kammare, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen, vilket
innebär att anslaget skulle uppräknas
från 1 700 000 kronor till 2 100 000 kronor,
d. v. s. utgå med 400 000 kronor mer
än utskottet äskat.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Utskottet har tyvärr inte
ansett sig kunna tillstyrka bifall till
ifrågavarande motioner utan har av skäl,
som alla förstår, yrkat avslag på desamma
och tillstyrkt det förslag som föreligger
i propositionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande punkt hemställt
samt vidare på bifall till den i
ämnet väckta motionen 1:25; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 35—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Bidrag till länkrörelsen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till länkrörelsen för
budgetåret 1959/60 anvisa ett anslag av
100 000 kronor.

6 Första kammarens protokoll 1959. Nr 7

Bidrag till länkrörelsen

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyström (1:27) och den andra inom
andra kammaren av fru Jäderberg
m. fl. (11:41), i vilka hade hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag till länkrörelsen
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett anslag av 175 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Senancler m. fl. väckt motion (II:
42).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:27 och 11:41 samt
11:42 till Bidrag till länkrörelsen för
budgetåret 1959/60 anvisa ett anslag av
100 000 kronor.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Vi torde nog ha kommit
underfund med att det måste vara
en gemensam angelägenhet för oss alla
att finna utvägar för att på lämpligt
sätt komma till rätta med alkoholproblemet.
Nykterhetsrörelsen arbetar som
bekant mycket intensivt, men den torde
inte i dagens läge vara mäktig att ens
tillnärmelsevis kunna förmå alkoholmissbrukare
till avhållsamhet. Vårt lands
rika organisationsliv i övrigt har också
på olika sätt visat sin goda vilja att
komma till rätta med det onda som ger
upphov till alkoholmissbrukarens många
gånger svåra belägenhet. Det har gjorts
mycket för att lösa alkoholproblemet,
men inte tillräckligt. Vi har i vårt land
också möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder
av olika slag, men det är nog
inte alla gånger tvångsåtgärder är den
bästa medicinen för alkoholskadade.

Länkrörelsen har hittills gjort en betydelsefull
insats inom det här aktuella
området. Länkrörelsens erfarenhetsmässiga
arbetssätt bland alkoholskadade förefaller
vara en utmärkt komplettering
till nykterhetsrörelsens propaganda mot
alkoholbruket över huvud taget. Vi måste
ta som en angelägen uppgift, tycker

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen: omkostnader

jag, att se till att länkrörelsen kommer
i åtnjutande av bättre ekonomiskt stöd
från statens sida än vad som hittills har
utgått. Därför har i motionerna nr 27 i
denna kammare och nr 41 i andra kammaren
föreslagits att till Bidrag till
länkrörelsen för budgetåret 1959/60 anvisa
ett anslag av 175 000 kronor, alltså
endast 75 000 kronor mer än vad utskottet
rekommenderar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
nr 27 i denna kammare.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Statsutskottets inställning
i denna fråga kan inte sägas tyda
på bristande förståelse för länkrörelsens
viktiga funktion och värdefulla insatser
i det nykterhetsvårdande arbetet. Jag
tror inte att någon kan tolka utskottets
ställningstagande på det sättet, och jag
har därför ingen anledning att gå in
på en debatt om länkrörelsen som sådan.
Utskottet har i denna fråga säkerligen
samma uppfattning som herr
Nyström.

Utskottet är enhälligt på denna punkt.
Anslaget är höjt med 100 procent,
d. v. s. från 50 000 kronor för innevarande
budgetår till 100 000 kronor för
nästkommande budgetår. Dessutom har
utskottet ifrågasatt om inte riksdagen
snart skall få ta ställning till huruvida
bidrag till länkrörelsen skall kunna hänföras
till statsbidragberättigad verksamhet
som kommunerna erhåller bidrag
för. Frågan togs upp av nykterhetsvårdsutredningen
och det finns förslag
utarbetat. Utskottet säger, att flera skäl
talar för en lösning av bidragsfrågan
efter de linjer som utredningen föreslagit Utskottet

gör alltså både i skrivningen
och i yrkandet beträffande beloppets
storlek ett mycket positivt ställningstagande
i fråga om bidragsgivningen till
länkrörelsen, och därför, herr talman,
är det lätt för mig att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de därunder framkomna yrkandena

gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till
den av herr Nyström i ämnet väckta
motionen, I: 27; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Nyström
i ämnet väckta motionen, I: 27.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nyström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 17.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 58

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 59

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen: omkostnader I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 206
och II: 261, såvitt nu vore i fråga, till
Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen: omkostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 022 500 kronor.

I de förberörda likalydande motionerna
I: 206, av herr Sundelin, och II: 261,
av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 920 300 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården, Nihlfors
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 206 och II: 261, såvitt nu
vore i fråga, till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 920 300
kronor.

Herr SUNDELIN (fp) :

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 60 och 61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen:
omkostnader

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt att riksdagen måtte med bifall

till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna
1:206 och 11:261, såvitt nu vore i fråga,
till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
6 335 500 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: 206, av herr Sundelin, och
II: 261, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
5 702 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 206 och II: 261, såvitt
nu vore i fråga, till Den offentliga
arbetsförmedlingen: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 5 702 000 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid detta utlåtande under
denna punkt fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 63—85

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag

Punkten 80

Anslag till riksförsäkringsanstalten: omkostnader I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:206
och 11:261, såvitt nu vore i fråga, till
Riksförsäkringsanstalten: Omkostnader

för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 747 000 kronor.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
1:206, av herr Sundelin, och
11:261, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Riksförsäkringsanstalten:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 672 300
kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Boman, Sundelin, Axel Johannes
Andersson, Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:206 och 11:261,
såvitt nu vore i fråga, till Riksförsäkringsanstalten:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 672 300 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

till arbetarskyddsstyrelsen: omkostnader

Punkterna S7—89

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen: omkostnader I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
1:206 och 11:261, såvitt nu
vore i fråga, till Arbetarskyddsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 216 500 kronor.

I de förberörda likalydande motionerna
1:206, av herr Sundelin, och II:
261, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 194 900 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:206 och II: 261, såvitt nu
vore i fråga, till Arbetarskyddsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 194 900 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som avgetts under
denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 11 mars 1959 fm. Nr 7

omkostnader — Anslag till pensionsstyrelsen: om -

Anslag till yrkesinspektionen:

kostnader

fattades i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 91

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 92

Anslag till yrkesinspektionen: omkostnader Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Yrkesinspektionen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 944 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: 206, av herr Sundelin, och II:
261, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Yrkesinspektionen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 849 600 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:206 och 11:261, såvitt nu
vore i fråga, till Yrkesinspektionen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 944 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:206 och 11:261, såvitt nu
vore i fråga, till Yrkesinspektionen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 849 600 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen under denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 93—95

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 96

Anslag till pensionsstyrelsen: omkost nader I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1: 206
och II: 261, såvitt nu vore i fråga, till
Pensionsstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 305 000 kronor.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
1:206, av herr Sundelin, och
11:261, av herr Ståhl in. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Pensionsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 174 500 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Sundelin, Axel
Johannes Andersson, Ragnar Bergh,
Skoglund i Doverstorp, Ståhl, Nilsson i
Göingegården, Nihlfors och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 206 och II:
261, såvitt nu vore i fråga, till Pensionsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
1 174 500 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att slutligen få
yrka bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till finansdepartementet: omkostnader

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Även jag vill slutligen
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder
framkomna yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 97—111

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 112

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till finansdepartementet: omkostnader Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Finansdepartementet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 1 104 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Sundelin (I: 234) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
(II: 295), hade yrkats en generell minskning
med tio procent av vissa av Kungl.
Maj:t föreslagna omkostnadsanslag under
sjunde huvudtiteln. Såvitt gällde förevarande
punkt hade i motionerna

hemställts, att riksdagen måtte till Finansdepartementet:
Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 993 600 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 234 och II: 295, såvitt
nu vore i fråga, till Finansdepartementet:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
1 104 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt herr
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 234 och
11:295, såvitt nu vore i fråga, till Finansdepartementet:
Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 993 600 kronor.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
i fråga om förevarande punkt
tillika finge omfatta punkterna 4, 6, 11,
19, 21, 25, 27, 31, 34, 37, 40 och 42,
i vilka ovannämnda motioner 1:234 och
II: 295 jämväl behandlats.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Det är som sagt ett antal
reservationer fogade till detta utskottsutlåtande.
Jag skall inte räkna upp
dem. De flesta gäller nedskrivning av
begärda omkostnadsanslag med 10 procent.
Principdiskussion är redan förd i
denna kammare, och jag har ingen anledning
att ta upp den igen.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen vid denna punkt.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Inte heller jag skall göra
mig skyldig till någon lång utläggning
om dessa punkter. Det skulle annars vara

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Anslag till kammarkollegiet: omkostnader
en hel del att säga. Vi har t. ex. omkostnadsanslaget
till statskontoret. Jag tror
att vi alla här i kammaren känner till,
att statskontoret är en institution som
försöker iaktta sparsamhet, och denna
sparsamhet gäller också verkets egen
verksamhet. Man kan ha anledning se
tillbaka på senaste budgetår. Då var
omkostnaderna vid statskontoret 358 000
kronor. Nu menar reservanterna att
dessa kostnader, som man faktiskt har
konstaterat redan föregående budgetår,
skulle för kommande budgetår kunna
sänkas med cirka 20 000 kronor. Det visar
hur orimlig denna besparingsaktion
är.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på förevarande
punkt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Anslag till kammarkollegiet: omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:234 och 11:295, såvitt nu vore i fråga,
till Kammarkollegiet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor.

I de under punkten 2 omnämnda motionerna
1:234, av herr Sundelin, och
11:295, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, yrkats, att riksdagen
under förevarande punkt för budgetåret
1959/60 skulle anvisa ett förslagsanslag
av 90 000 kronor.

— Anslag till statskontoret: omkostnader

Reservation hade anförts av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt
herr Nihlfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:234 och 11:295,
såvitt nu vore i fråga, till Kammarkollegiet:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
90 000 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Anslag till statskontoret: omkostnader

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu
vore i fråga, till Statskontoret: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 376 000 kronor.

I de förut omnämnda motionerna I:
234, av herr Sundelin, och II: 295, av

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till statistiska centralbyrån: omkostnader

herr Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i
fråga, yrkats, att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/60
skulle anvisa ett förslagsanslag av
338 900 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herr Boman, fröken Andersson, herrar
Axel Johannes Andersson, Nestrup,
Skoglund i Dovertorp, Staxäng, Ståhl
och Nilsson i Göingegården, fröken Elmén
samt herr Nihlfors, vilka ansett att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,
till Statskontoret: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 338 900 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 7—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Anslag till statistiska centralbyrån: omkostnader Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Statistiska centralbyrån: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 176 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
förehaft de förberörda motionerna I:
234, av herr Sundelin, och 11:295, av
herr Ståhl m. fl., i vad däri yrkats, att
riksdagen under förevarande punkt för
budgetåret 1959/60 skulle anvisa ett förslagsanslag
av 1 058 400 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore
i fråga, till Statistiska centralbyrån:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 1 176 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt herr
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 234 och II: 295,
såvitt nu vore i fråga, till Statistiska
centralbyrån: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 058 400 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt anförda reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Anslag till riksräkenskapsverket: omkostnader — Anslag till konjunkturinstitutet:

omkostnader

Punkterna 12—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Anslag till riksräkenskapsverket: omkostnader I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,
till Riksräkenskapsverket: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 490 000 kronor.

I de tidigare omnämnda motionerna
I: 234, av herr Sundelin, och II: 295, av
herr Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i
fråga, yrkats, att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/60
skulle anvisa ett förslagsanslag av
441 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt herr
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:234 och
II: 295, såvitt nu vore i fråga, till Riksräkenskapsverket:
Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 441 000 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomma yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vida -

re på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21

Anslag till konjunkturinstitutet: omkostnader I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore
i fråga, till Konjunkturinstitutet: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 103 000 kronor.

I de förut omnämnda motionerna
I: 234, av herr Sundelin, och II: 295, av
herr Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i
fråga, yrkats, att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/60
skulle anvisa ett förslagsanslag av
92 700 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt herr
Nihlfors, vilka ansett att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:234 och 11:295,
såvitt nu vore i fråga, till Konjunkturinstitutet:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
92 700 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den vid denna punkt avgivna
reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till kostnader för Konjunkturjournalen

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 22

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23

Anslag till kostnader för Konjunkturjournalen Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Konjunkturinstitutet: Kostnader
för Konjunkturjournalen för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
38 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundelin (1:233) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ståhl m. fl. (11:294), vari, såvitt
nu var i fråga, yrkats, att riksdagen måtte
besluta, att förevarande anslag skulle utgå
ur riksstaten fr. o. m. budgetåret
1959/60.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 233 och II: 294, såvitt
nu vore i fråga, till Konjunkturinstitutet:
Kostnader för Konjunkturjournalen
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 38 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman och Ivar Johansson,
fröken Andersson, herrar Pålsson,
Axel Johannes Andersson, Nestrup,
Skoglund i Doverstorp, Rubbestad, Staxäng,
Ståhl, Svensson i Stenkyrka och
Nilsson i Göingegården, fröken Elmén
samt herr Nihlfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att

utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:233
och II: 294, såvitt nu vore i fråga, besluta
att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
anslag för budgetåret 1959/60 till Konjunkturinstitutet:
Kostnader för Kon junkturjournalen.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Denna punkt handlar om
Konjunkturjournalen, som utkommer
med 10 nummer om året och lämnar
fortlöpande konjunkturrapporter i landet.
I och för sig är detta ett mycket värdefullt
material för den, som vill följa
med i den ekonomiska utvecklingen här
i landet, men de siffror och de diagram,
som journalen ger, kan man få genom
andra redovisningar, som inte belastar
statskassan. Konjunkturinstitutet utger
ju också Meddelanden från konjunkturinstitutet,
och där bör det vara möjligt
att få med åtminstone det viktigaste av
det material, som ingår i Konjunkturjournalen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid punkten
avgivna reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Konjunkturjournalens utgivning
har ju tidigare varit föremål för
debatt här i riksdagen, och det har framförts
samma argument, som redovisas i
dag, främst att de uppgifter, som finns i
journalen, skulle med lätthet gå att hämta
från andra håll. Hur förhåller det sig
egentligen med den saken? Ja, de uppgifter,
som lämnas i Konjunkturjournalen,
är hämtade ur inte mindre än över
200 uppgiftsserier, vilka redovisas i olika
former. En del av dem finns publicerade
i tryck. Vissa av serierna stencileras
och står till förfogande för ett fåtal.
I några fall gäller det rent interna uppgifter,
som man använder inom olika
verksamhetsgrenar för att tillgodose sitt
eget behov av statistiska uppgifter. Konjunkturinstitutet
samlar således ihop
detta material från många håll, bearbetar
det och sammanställer det i Konjunkturjournalen.
Jag skulle vara mycket

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Anslag till statens sakrevision: omkostnader

tacksam, om herr Nestrup kunde ge anvisning
på en publikation, som presenterar
konjunkturläget i den mycket allsidiga
belysning som här sker. Jag tror
således att det finns all anledning att
noggrannare överväga, om man verkligen
skall avstå från denna publikation.

Det kan också tilläggas, att i journalen
inflyter redovisningar av de undersökningar
som konjunkturinstitutet självt
gör. Den s. k. »Konjunkturbilden», en
sammanställning, som inleder varje nummer
av publikationen, är således ett fristående
arbete, som man inte finner på
annat håll, och även andra undersökningar
skulle kunna nämnas. Om man
skulle lägga ned journalen, finge man väl
i annan form publicera detta material,
och det skulle också dra kostnader.

Jag vill ytterligare tillägga, att de
38 000 kronor det här gäller inte bara
avser själva journalen, utan däri inneslutes
också kostnaderna för den service,
som konjunkturinstitutet ger pressen via
statens upplysningsbyrå. Man skickar till
175 tidningar ut diagram i matrisform,
som pressen kan använda. Det är också
en utgiftspost, som belastar detta anslag.

Det ligger alltså inte så enkelt till, att
man utan vidare kan lägga ner journalen.
Man går då förlustig åtskilligt, som ur
olika synpunkter är synnerligen värdefullt.
Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nestrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nestrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 56.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 24

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 25

Anslag till statens sakrevision: omkostnader I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 234
och II: 295, såvitt nu vore i fråga, till
Statens sakrevision: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 55 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Jo -

92 Nr 7 Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Ang. statens organisationsnämnd: omkostnader — Anslag till tullverket: omkostnader

hannes Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Slaxäng, Stålil och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt herr
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Majtts förslag samt med bifall
till motionerna 1:234 och 11:295,
såvitt nu vore i fråga, till Statens sakrevision:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
49 500 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen, och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 26

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27

Ang. statens organisationsnämnd:
omkostnader

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu
vore i fråga, till Statens organisationsnämnd:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
266 000 kronor.

I de tidigare omnämnda motionerna
1:234, av herr Sundelin, och 11:295,

av herr Ståhl in. fl., hade, såvitt nu var
i fråga, yrkats, att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/
60 skulle anvisa ett förslagsanslag av
239 400 kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt herr
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:234 ocli 11:295,
såvitt nu vore i fråga, till Statens organisationsnämnd:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 239 400 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 28—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Anslag till tullverket: omkostnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad omkostnadsstat för tullverket,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1959/60, dels ock till Tullverket:
Omkostnader för budgetåret

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Ang. utbyte av föråldrad båtmateriel m. m. vid tullverket

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
7 573 000 kronor.

I detta sammanhang liade utskottet
förehaft de förut nämnda motionerna
1:234, av lierr Sundelin, och 11:295, av
herr Ståhl m. fl., i vad däri yrkats, att
riksdagen under förevarande punkt för
budgetåret 1959/60 skulle anvisa ett förslagsanslag
av 6 815 700 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna under punkten införd
omkostnadsstat för tullverket, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

b) till Tullverket: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 7 573 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herr Boman, fröken Andersson, herrar
Axel Johannes Andersson, Nestrup,
Skoglund i Doverstorp, Staxäng, Ståhl
och Nilsson i Göingegården, fröken Elmén
samt herr Nihlfors, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:234
och II: 295, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
omkostnadsstat för tullverket för
budgetåret 1959/60;

b) till Tullverket: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 6 815 700 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekom -

na yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 32

Ang. utbyte av föråldrad båtmateriel m. m.
vid tullverket

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 233 och
11:294, såvitt nu vore i fråga, till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 233, av
herr Sundelin, och II: 294, av herr Ståhl
m. fl., hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte för här ifrågavarande
ändamål anvisa 150 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Bubbestad och Ståhl, fröken
Elmén samt herr Nihlfors, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 233 och II: 294, såvitt nu vore i fråga,
till Tullverket: Anskaffning av viss materiel
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
reservationsanslag av 150 000 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Det gäller här anskaffning
av viss materiel till tullverket, närmare
bestämt två motorbåtar. Departementschefen
har biträtt tullverkets önskan
härom. Från vår sida anser vi, att
man i nuvarande situation kan utan
några större risker uppskjuta anskaffandet
av dessa motorbåtar.

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Anslag till kontrollstyrelsen: omkostnader
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det är omvittnat, att tullverkets
båtbestånd i viss utsträckning är
föråldrat och att man inte har tillräckligt
snabbgående båtar. Om vi över huvud
taget skall kunna räkna med att
tullen skall kunna fylla sin uppgift, är
det naturligtvis mycket viktigt att den
har resurser för att kunna hävda sig i
det avseendet.

Tullverket har faktiskt haft mer långtgående
anspråk men har tagit hänsyn
just till den nuvarande situationen och
begränsat sig till att påyrka anskaffning
av endast två av dessa båtar.

Jag vill också erinra om att staten i
annan ordning har lagt ut åtskilliga beställningar
på båtmateriel. Det har gällt
båtar till sjömätningen och sjöräddningen,
och man har beställt dessa båtar till
stor del därför att man ville hålla sysselsättningen
i gång vid varven. I en
dylik situation kan det starkt ifrågasättas
om det är motiverat att skära ned de
ordinarie anslagen avsedda för sådan anskaffning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 33

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 34

Anslag till kontrollstyrelsen: omkostnader I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bi -

fall till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionera
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore i
fråga, till Kontrollstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 239 800 kronor.

I de förberörda likalydande motionerna
1:234, av herr Sundelin, och II:
295, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
under denna punkt för budgetåret 1959/
60 måtte anvisa ett förslagsanslag av
215 800 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxång, Ståhl och Nilsson i
Göingegården, fröken Elmén samt herr
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:234 och II:
295, såvitt nu vore i fråga, till Kontrollstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
215 800 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 35 och 36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Punkten 37

Anslag till mynt- och justeringsverket:
omkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:234
och II: 295, såvitt nu vore i fråga, till
Mynt- och justeringsverket: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 186 400 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
1:234, av herr Sundelin, och II:
295, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
under förevarande punkt för budgetåret
1959/60 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 167 800 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herr Boman, fröken Andersson, herrar
Axel Johannes Andersson, Nestrup,
Skoglund i Doverstorp, Staxäng, Ståhl
och Nitsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herr Nihlfors, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
234 och 11:295, såvitt nu vore i fråga,
till Mynt- och justeringsverket: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 167 800 kronor

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Anslag till avlöningar till statens justerare
Punkten 38

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 39

Anslag till avlöningar till statens justerare Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
justerare, att tillämpas tills vidare fr. o.
m. budgetåret 1959/60, dels ock till
Statens justerare: Avlöningar för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 768 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet förehaft
de tidigare omnämnda motionerna
1:233 av herr Sundelin, och 11:294
av herr Ståhl m. fl., i vad däri yrkats,
att riksdagen under förevarande punkt
skulle anvisa ett förslagsanslag av
747 500 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:233 och 11:294, såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens justerare, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

b) till Statens justerare: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 768 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson i
Göingegården samt fröken Elmén, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 233 och II: 294, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens justerare, att

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

b) till Statens justerare: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 747 500 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Verket har här begärt
inrättande av tre nya justerartjänster i
Ae 19. Departementschefen har prutat
bort två, och vi vill pruta bort den tredje
också, eftersom vi anser att det bör
anstå med inrättandet av denna tjänst.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag måste säga att herr
Nestrup och de övriga reservanterna
nog inte gör särskilt klokt i att yrka
avslag på denna punkt om man skall se
på konsekvenserna. Denna justeringsverksamhet
är inte bara självbärande
utan ger till och med ett överskott till
staten. Det är omvittnat att man ligger
efter med uppdragen. Jag kan nämna,
att för det gångna budgetåret utgjorde
kostnaden för justeringsverksamheten
om man inräknar den del av verksamheten
som ligger direkt hos myntverket
1 152 000 kronor, och man fick in
1 340 000 kronor. Sedan dess har dessutom
taxan höjts, så man räknar med
att under ett kommande budgetår få ytterligare
inkomster till staten. Avstår vi
från att anställa denne nye justerare
kan vi självfallet inte påräkna det här
nämnda utbytet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 40

Anslag till statens justerare: omkostnader I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,
till Statens justerare: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 114 000 kronor.

I de förut omnämnda motionerna I:
234, av herr Sundelin, och 11:295, av
herr Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i
fråga, yrkats, att riksdagen under förevarande
punkt för budgetåret 1959/60
skulle anvisa ett förslagsanslag av 102 600
kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson i
Göingegården, fröken Elmén samt herr
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 234 och II: 295,
såvitt nu vore i fråga, till Statens justerare:
Omkostnader för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 102 600
kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Anslag till riksskattenämnden: omkostnader — Anslag till statens tobaksnämnd
Punkten il

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 43

Anslag till riksskattenämnden: omkostnader I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna
I: 234 och II: 295, såvitt nu vore i fråga,
till Riksskattenämnden: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 62 300 kronor.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
I: 234, av herr Sundelin, och
II: 295, av herr Ståhl m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
under denna punkt för budgetåret
1959/60 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 56 100 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herr Boman, fröken Andersson, herrar
Axel Johannes Andersson, Nestrup, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Ståhl och
Nilsson i Göingegården, fröken Elmén
samt herr Nihlfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 234
och II: 295, såvitt nu vore i fråga, till
Riksskattenämnden: Omkostnader för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 56 100 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som

7 Första kammarens protokoll 1959. Sr 7

innefattades i den vid punkten anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 43—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59

Anslag till statens tobaksnämnd

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens tobaksnämnd för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 32 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet förehaft
de förberörda motionerna 1:233,
av herr Sundelin, och II: 294, av herr
Ståhl m. fl., i vad däri yrkats, att riksdagen
måtte besluta, att tobaksnämnden
skulle avskaffas fr. o. in. den 1 januari
1960 och för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 16 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:233 och 11:294, såvitt nu vore
i fråga, till Statens tobaksnämnd för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 32 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Nestrup, Skoglund i
Doverstorp, Staxäng, Ståhl och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt herr
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:233 och 11:294, såvitt
nu vore i fråga, till Statens tobaksnämnd
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 16 000 kronor.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Denna punkt gäller statens
tobaksnämnd. Det har av departementschefen
framhållits om tobaksnämnden
att dess huvudsakliga uppgif -

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Interpellation ang. tillämpning av arbetarskyddslagen i fråga om bilars värme- och
ventilationssystem, m. m.

ter kommer att försvinna i och med
ikraftträdandet av den nya lagstiftningen
rörande tobaksliandeln den 1 januari
1960. Av detta har vi dragit den slutsatsen,
att tobaksnämnden kan avskaffas
från detta datum. Då behövs anslag endast
för första delen av budgetåret, med
16 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Utskottets majoritet menar
att det kan finnas anledning att gå
fram försiktigt på den här punkten. Vi
har inte den meningen att denna verksamhet
skall hållas kvar om utvecklingen
skulle visa att den blir överflödig.
Det har emellertid vitsordats att det kan
föreligga behov av viss kontaktverksamhet
också sedan den nya lagstiftningen
trätt i kraft. Av denna anledning har
utskottet menat att man bör uppföra
detta anslag oförändrat för kommande
budgetår.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 60—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Lades till handlingarna.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1958 vid dess fyrtioandra
sammanträde fattade beslut; och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

78, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens konferens år
1958 vid dess fyrtioförsta sammanträde
(sjunde sjöfartskonferensen) fattade beslut;
och

nr 82, angående anslag för budgetåret
1959/60 till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. inom skolväsendet.

Interpellation ang. tillämpning av arbetarskyddslagen
i fråga om bilars värmeoch
ventilationssystem, m. m.

Herr EDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Tiotusentals svenskar
har i dag sin arbetsplats i bilen, stundom
hela arbetsdagen. Då det gäller yrkeschaufförerna
på våra långtradare
och vissa andra grupper synes arbetarskyddslagen
vara tillämplig när det gäller
kontrollen av bilens värme- och ventilationssystem
samt siktförhållanden
under körning vintertid vid lägre yttertemperaturer,
då dessa ogynnsamma yttre
faktorer särskilt inverkar försämrande.
Det synes dock tveksamt, i vilken
utsträckning denna skyddslag kan åberopas
för förarna. Enligt min uppfattning
kan så ej ske i flertalet fall.

I vägtrafikförordningen finnes intet
nämnt om värme och ventilation i bi -

Onsdagen den 11 mars 1959 fm.

Nr 7

Interpellation ang. tillämpning av arbetarskyddslagen i fråga om bilars värme- och

ventilationssystem, m. m.

larna. Vattenånga och fukt kan man ej
undgå i en bil. De farandes andedräkt
späder ständigt på luftfuktigheten, om
ej ventilationen är särskilt god. Ytterst
få bilar är så konstruerade att man vid
låg yttertemperatur kan vädra genom tillräckligt
öppnade fönsterrutor, enär de
kylningseffekter som därigenom uppkommer
är besvärande för välbefinnandet.
Enligt lagen om kalla väggen kondenseras
då vattenångan i bilen till imma
på de väggytor som är kallast, d. v. s.
till insidan av bilfönstren. Imman kan
visserligen avlägsnas med en imspruta,
och sådana imsprutor finns väl på
flertalet bilar av i dag. Såvitt jag vet
finnes dock ingen föreskrift i vägtrafikförordningen
om detta, och flertalet av
dessa imsprutor hindrar blott ofullkomligt
imma och frostbeläggningar på vindrutan,
ännu mindre på övriga rutor med
resultat att förarens sikt höggradigt nedsättes
och trafiksäkerheten äventyras.
Mig synes som om vägtrafikförordningen
borde innehålla en bestämmelse om
att fri förarsikt ej fick eftersättas.

Vid sidan av denna trafiksäkerhetsfråga
finnes även en hälsovårdsfråga.
Bilrutorna är oftast dåligt värmeisolerade
och måste på grund av den ovan
berörda höga fukten i bilen mer eller
mindre hållas något öppna för hindrandet
av alltför mycket imbeläggning.
Därigenom uppstår drag, ej blott på
grund av uppkommen kall luftström utan
även genom kall strålning från rutorna.
Detta drag framkallar ensidig avkylning
av kroppen, något som vi människor är
dåligt rustade att kunna kompensera ge -

nom ändrade blodcirkulationsförhållanden
inom organismen. Resultatet blir
därför ofta sjukliga förändringar, något
som våra bilförare nogsamt kan omvittvittna.
Bilarna är ur denna synpunkt
ofta mer eller mindre hälsovådliga. Nuvarande
bilteknik är så högtstående att
förbättrade förhållanden härvidlag lätt
bör kunna åstadkommas. Det synes mig
som om högre standard beträffande värme
och ventilation i våra bilar med hänsyn
till klimatförhållandena i vårt land
vintertid borde kunna krävas.

I anslutning till vad jag sålunda anfört
vill jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet rikta följande
frågor:

Vill herr statsrådet inför riksdagen
klarlägga i vilken utsträckning arbetarskyddslagen
i ovanskrivna avseenden
kan vara tillämplig?

Vill herr statsrådet medverka till att
en utredning tillsättes beträffande värme-
och ventilationsproblemen i våra bilar
med hänsyn till trafiksäkerhetskrav
och hälsovårdskrav särskilt under svenska
klimatförhållanden under vintern?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

100

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Onsdagen den 11 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken I

innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t under kapitalbudgeten
lämnat en översikt över kommunikationsverkens
investeringar, avseende
postverkets, televerkets, statens
järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden samt väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfond.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet under
punkten anfört.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! När jag nu har begärt
ordet vid kammarens behandling av den
första punkten i statsutskottets föreliggande
utlåtande, är det inte för att framföra
några från utskottet avvikande meningar
i de frågor, som föranlett speciella
uttalanden från utskottets sida. Jag
kan i stället ge till känna min tillfredsställelse
över det sätt, varpå utskottet
och framför allt fjärde avdelningen har
behandlat kapitalbudgeten.

Vid ett bifall till utskottets hemställan,
som ju helt överensstämmer med Kungl.

Maj:ts förslag, kommer investeringarna
inom kommunikationsverken att för nästa
budgetår få en inte oväsentligt ökad
omfattning, vilket är ytterst önskvärt
med hänsyn till de kapacitetsbrister och
de behov i övrigt som föreligger. Även
ur arbetsmarknadssynpunkt är de vidgade
investeringsramarna en positiv
faktor.

När jag nu ändå har ordet kanske jag,
herr talman, också kan få framföra några
synpunkter i en speciell fråga. Det
gäller vattenfallsstyrelsens kontorsbyggnad
i Råcksta. När jag i höstas fick mottaga
vattenfallsstyrelsens petita och där
läste, att de beräknade byggnadskostnaderna
för kontorskomplexet hade stigit
till 69 miljoner kronor, blev jag i allra
högsta grad överraskad. Jag lät därför
från vattenfallsstyrelsen infordra kompletterande
utredningar angående orsakerna
till den stora skillnaden i kostnadsberäkningarna.
Det fördes också
mycket ingående diskussioner mellan
departementet och vattenfallsstyrelsen i
denna fråga. Mina bedömanden på
grundval av de fakta, som vi fick fram,
ledde till de uttalanden som jag har
gjort i statsverkspropositionen och som
bland annat innebär förslag om att byggnadsföretaget
skall fullföljas i den nu
planerade omfattningen. Till den uppfattningen
har ju också ett enhälligt
statsutskott kommit.

Jag hade från början varit inriktad på
att i dag besvara en interpellation av
herr Sundin rörande dessa frågor och
hur man i framtiden skall undvika att
en sådan här sak upprepas. När det gällde
orsakerna till de avsevärda kostnadsstegringarna
fanns ju ett underlag redan
i det utredningsmaterial som vi, enligt
vad jag nyss antydde, införskaffade i
höstas i samband med budgetbehandlingen.
Beträffande ärendets gång inom vattenfallsstyrelsen
har emellertid utredningen
ännu inte i alla delar hunnit bli

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

101

klar, varför jag måste få återkomma till
interpellationen vid ett senare tillfälle.
Jag anser emellertid, att vad som fortfarande
är föremål för kompletterande
utredningar inte är av den art, att det
kan påverka statsmakternas ställningstagande
till det nu aktuella byggnadsprojektet,
vilket — såsom jag nyss påpekade
— fått statsutskottets enhälliga förord.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Ang. televerkets anslagsbehov

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1959/60 under televerkets
fond anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
3 januari 1959 angivna investeringsanslag
å tillhopa 315 900 000 kronor.

Bland de av Kungl. Maj:t äskade investeringsanslagen
hade upptagits ett belopp
av 10,5 miljoner kronor till ljudradioanläggningar.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft dels två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Mannerskantz (I:
228) och den andra inom andra kammaren
av herr Parlin (II: 288), i vilka
hemställts, att riksdagen för nästa budgetår
under televerkets fond måtte anvisa
ett investeringsanslag till Ljudradioanläggningar
av 7 600 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lindahl väckt motion (II: 33).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1959/60 under televerkets fond anvisa
åtta under momentet angivna, med 1—8
betecknade investeringsanslag å tillhopa
305 400 000 kronor;

Ang. televerkets anslagsbehov

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 228 och II: 288, för budgetåret
1959/60 under televerkets fond
till Ljudradioanläggningar anvisa ett investeringsanslag
av 10 500 000 kronor;

III. att motionen II: 33 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:
228 och II: 288, för budgetåret 1959/60
under televerkets fond till Ljudradioanläggningar
anvisa ett investeringsanslag
av 7 600 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag har motionerat beträffande
en delpost under den nu föredragna
punkten i statsutskottets utlåtande.
Denna delpost, som gäller trådradioanläggningar,
ingår i en av Kungl.
Maj:t föreslagen post på 10,5 miljoner
kronor till ljudradioanläggningar.

Motionen utgör fortsättningen på en
framstöt, som jag och några andra gjorde
redan i fjol. Då påtalades, och det
kan sägas även i år, att det under flera
år har förelegat ett bristande förutseende
när det gäller denna fråga. I och
med att man fick klart för sig att FMstationerna
kunde ersätta trådradion borde
man — inte bara i fjol utan flera
år tidigare — ha försökt att undvika det
slöseri och den felinvestering -— om
herr statsrådet vill ursäkta denna formulering
— som faktiskt har skett och
som riksdagen nu uppmanas att fortsätta
med. Numera tillverkas ju endast
radioapparater med FM-band, som kan
ta in FM-stationerna när dessa blir inrättade.
Därför behöver man inte vara
så rädd för att underlåta utbyggande av
trådradion. Radioapparaterna förnyas
ju alltid i viss utsträckning, och alla
apparater som sålts både i år och jag

102

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. televerkets anslagsbehov
tror även i fjol liar varit försedda
med möjligheter att utnyttja FM-stationer.

Nu liör det till varje affärsdrivande
företags uppgift att se framåt. Om man
då har kunnat bedöma att den stora planerade
investeringen för trådradion,
som förra året angavs till 23 miljoner
kronor, kan onödiggöras, så att man kunnat
spara in huvuddelen av dessa investeringar
och inskränka sig till att
anordna trådradio endast i de glesbygder,
där det inte kan beräknas att FMnätet
verkligen når fram, så hade man
väl bort ta det lilla obehag som består
j att mottagningsförhållandena varit litet
sämre ett eller annat år och att kanske
mottagningen av program 2 försvårats
under någon tid, i synnerhet som
man då kunnat spara dessa pengar eller
använda dem till en snabbare utbyggnad
av FM-nätet. Då hade man förfarit
på ett anmärkningsfritt sätt.

Nu har telestyrelsen och radiotjänst
modifierat programmet något mot i fjol,
och man har i varje fall försökt tänka
om i saken. Jag är ganska förvissad,
herr talman, att flertalet tekniker inom
televerket är inne på den linjen att här
har gjorts felinvesteringar; och det beror
väl snarast på att denna teknikernas
uppfattning inte trängt upp till
toppen, att dessa felinvesteringar har
kommit till stånd.

Nu ingår i det föreslagna anslaget till
ljudradion på 10,5 miljoner ett belopp
av 2,9 miljoner för att alltjämt fortsätta
utbyggandet av trådradionätet, och
det är detta jag i min motion har opponerat
mot. Jag menar att detta är ett
oriktigt sätt att använda statens medel.

Telestyrelsen har gjort upp ett förslag
med olika alternativ. Det av regeringen
godtagna alternativet innebär att
man skall göra en successiv utbyggnad
inom redan etablerade trådradioområden
och dessutom bygga ut etapp 1,
d. v. s. ordna trådradio för abonnenter,
som bor i hus med telefon inom trådradioområden,
och i nya områden, som
enligt den hittillsvarande planeringen
står närmast i tur. Jag har föreslagit

att man skulle tillämpa alternativ 2,
d. v. s. stoppa all utbyggnad av trådradio
men fortsätta att uppehålla driften
ännu någon tid i de redan upprättade
trådradioområdena. Då finns det
vissa bygder, dit FM-nätet inte når fram.
Vore det inte klokt, herr statsråd, att
kasta om de arbeten som bedrives under
detta budgetår och applicera dem på
de områden, där man räknar med att
FM-stationerna inte har tillräcklig effekt?
Man får väl handla efter omständigheterna
också. På det sättet bleve
dessa bygders behov tämligen väl tillgodosedda,
och det skulle nästa budgetår
inte behövas några som helst anslag
för en onödig utbyggnad av trådradionätet.

Utskottet har sagt att delade meningar
givetvis kan råda om lämpligheten av
fortsatta investeringar i trådradion. På
det sättet konstaterar ju utskottet endast
att det finns en mening som kommit till
uttryck motionsvägen, men dessutom
fattar jag saken så, att utskottet inte
anser det alldeles säkert att televerkets
och radiostyrelsens förslag är det riktiga.

Det främsta motivet, när statsutskottet
förklarar sig vilja tillstyrka förslaget,
är emellertid, att telestyrelsen och
Sveriges Radio har enats om den här
utbyggnaden. Det är att göra det litet
för bekvämt för sig, att bara koppla
av sin egen hjärna. Man kan väl forska
på egen hand också, och jag tycker, herr
talman, att det motivet måste underkännas.

Jag skulle tro att om man bifaller den
motion som jag har väckt, som innehåller
detsamma som den reservation
som är fogad till denna punkt, och förutsätter
att telestyrelsen försöker att
med medel som finns anslagna för detta
budgetår tillgodose de eftersatta områdena
i Härjedalen, kring Arjeplog och
på några andra ställen, så händer inte
något annat än att en och annan bygd
kanske får vänta ett halvår eller trekvarts
år på att få FM-nätet utbyggt.

Detta, herr talman, anser jag vara
en för kammaren, som jag tycker, klarläggande
motivering, varför jag vill yrka

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

103

bifall till motionen, vars innebörd alltså
sammanfaller med den vid punkten fogade
reservationens.

Herr THUN (s):

Herr talman! Motionären är tydligen
av den uppfattningen, att 4:e avdelningen
vid behandlingen av detta ärende
inte skulle ha undersökt detaljerna närmare
utan bara utan vidare svalt vad
vederbörande verk har lagt fram. Så är
inte förhållandet. Avdelningen har faktiskt
gjort allt för att få en så klar bild
av situationen som möjligt. Yi har inkallat
olika berörda experter för att på
så sätt få en uppfattning om hurudan
situationen verkligen är. Vi har därvid
kommit fram till att man i dagens
läge inte kan ta bort anslaget på 2,9
miljoner kronor för utbyggnad av trådradionätet.
Herr Mannerskantz har i viss
utsträckning själv kommit med förklaringen
till vårt handlingssätt, då han
nämnde att det finns vissa bristområden,
som ju naturligtvis först måste
upprustas. Det är detta som varit utslagsgivande
för utskottet. Även om vi
är på det klara med att en utbyggnad
av FM-nätet på längre sikt ger förutsättningar
att minska ner utbyggnaden av
trådradionätet, kan man i dagens situation
inte komma ifrån att man måste se
till, att speciellt hammarstrands- och
arjeplogsområdena får en någorlunda
tillfredsställande försörjning i fråga om
mottagningsförhållanden, och vi har
även måst ta hänsyn till de löften man
tidigare givit att bygga ut trådradionätet
inom bl. a. stockholmsområdet.

Det är givet att vi i utskottet inte på
något sätt är blinda för tanken att man
bör fara försiktigt fram, och utskottet
har också mycket klart understrukit vad
departementschefen har sagt på den
punkten, nämligen att man, innan man
vidtar ytterligare utbyggnadsåtgärder,
måste vara på det klara med den fortsatta
utvecklingen. Jag tror inte att man
har möjlighet att göra en sådan besparing
som herr Mannerskantz eftersträvar,
även om den i och för sig skulle
vara önskvärd. En omdisposition av de

Ang. televerkets anslagsbehov
tillgängliga medlen på så sätt att man
skulle bygga ut FM-nätet i snabbare
takt och därigenom undvika vidare utbyggnad
av trådradionätet tror vi efter
vad vi har inhämtat inte är möjlig i
dagens läge.

Jag tror inte att jag behöver fördjupa
mig i denna sak vidare, såvida inte
herr Mannerskantz ger mig ytterligare
anledning till det. Med det sagda ber
jag att i korthet få yrka bifall till Kungl.
Majt:s förslag, som utskottet har biträtt.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag har tidigare här i
kammaren deklarerat, att jag principiellt
har samma uppfattning i denna
fråga som herr Mannerskantz. Jag vill
emellertid lämna en förklaring till att
jag nu biträtt utskottets förslag. Anledningen
är, att jag ansett den enighet som
nu föreligger mellan telestyrelsen och
Radiotjänst i denna sak vara en mycket
stor vinning, och jag har med hänsyn
härtill sett mig oförhindrad att stödja
utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag tycker inte att utskottets
ärade talesman befattade sig
med möjligheten att ge direktiv till myndigheterna
— vi är ändå bara i början
av mars — att disponera om de medel
som finns för innevarande budgetår till
att anordna trådradio i just de områden
som är de enda där den verkligen
behövs. Jag kan inte nu säga, var i
landet man disponerar under fjolåret
beviljade medel — det har jag inte, jag
höll på att säga, gittat ta reda på. Jag
tycker inte att jag behöver ta reda på
det heller, eftersom det är tydligt att
de inte används just i Jämtland eller
kring Arjeplog och i de andra områdena
där de verkligen behövs, tv om så varit
fallet skulle man inte ha behövt begära
medel för nästa budgetår. Detta är den
slutsats man kan deducera fram. Inom
de områden, där F''M-stationerna kommer
till stånd mycket snabbt, tycker jag
att man skulle kunna avbryta utbyggna -

104

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. televerkets anslagsbehov
den av trådradionätet. Jag tror inte att
man har gått omkring och lovat några
människor att de skulle få trådradio.
När man för två år sedan kom hem till
mig och satte in trådradio, hade vi varken
bett om det eller blivit tillfrågade
om saken, utan en vacker dag kom det
en man dit och talade om, att han skulle
ordna med någonting i huset. Det
befanns att han skulle sätta in trådradio.
Jag anser mig emellertid som sagt
inte ha fått något löfte om det, och jag
förmodar att det går till på samma sätt
överallt i det fallet. Jag undrar därför,
om utskottets tal om löften har någon
realitet.

Vi bör väl nu ta hänsyn till utvecklingen.
Det har blivit möjligt att utbygga
FM-nätet i snabbare takt än tidigare,
och det systemet blir ju ofantligt mycket
billigare än trådradio, särskilt vad
beträffar etapp 2, där även telefonledning
skall dragas in. Detta måste man
ta hänsyn till, och det bör alltså övervägas,
om inte planerna kan ändras.

Då jag nu fortfarande yrkar bifall till
reservationen, gör jag det under den
förutsättningen att det skall vara möjligt
för kommunikationsdepartementet
och telestyrelsen att disponera om anslagen
för innevarande budgetår, så att de
ifrågavarande glesbygderna inte blir åsidosatta.
Jag tror faktiskt att antalet
abonnenter där uppe är så pass litet,
att de pengar som finns kvar av årets
anslag, skulle räcka till för att klara
den saken. Det är det jag för min del
har baserat motionen på.

Herr THUN (s):

Herr talman! Jag förstår att ingen liar
frågat herr Mannerskantz om huruvida
han ville ha trådradio eller ej. Nu förhåller
det sig ju på det sättet, att man
ansett det vara riktigt att fullfölja anläggningsarbetena
inom de områden, där
man redan hunnit utföra ett rätt omfattande
arbete. Där väntar ju dock människorna
att trådradion skall införas,
och dessutom måste man ju tänka på
att mottagningsförhållandena i övrigt
där inte är de bästa. Detta är väl an -

ledningen till att telestyrelsen vill ha det
begärda anslaget.

Vad beträffar antalet abonnenter uppe
i Norrland, som det här rör sig om, kan
jag upplysa om att det är omkring 5 000.

Herr Mannerskantz talade tidigare om
att myndigheterna borde ha förutsett att
FM-sändarna skulle komma fram i snabbare
takt och som följd härav ha inställt
utbyggnaden av trådradiosystemet.
Härvidlag förhåller det sig emellertid
på det sättet, att det är utvecklingen
som i viss mån blivit bestämmande.
Efteråt är det lätt att säga att man
borde ha gjort så och så, men vid den
tidpunkt, då arbetet med trådradion
påbörjades, kunde man inte förutse hur
utvecklingen skulle komma att gestaltas.
Nu är vi nog på det klara med att om
vi hade vetat lika mycket för några år
sedan som vi vet nu, skulle vi ha handlat
på ett annat sätt. Men den skadan
■—• om jag får uttrycka mig så — är väl
redan skedd, och det har klart sagts
ifrån, att man nu måste se till att inga
sådana åtgärder i fortsättningen vidtas,
att ytterligare felinvesteringar behöver
förekomma på det här området.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Det sista uttalandet tycker jag är någonting
som man bör vara tacksam för.

Jag är medveten om att man inte bör
kälta för länge i en sådan här fråga.
Jag vill därför nu bara nämna, att jag
känner till att det fanns många goda
tekniker inom telestyrelsen som för tre,
jag skulle tro redan för fyra år sedan
hade den kommande utvecklingen klar
för sig och som därför ogillade det som
nu har skett både i fjol och i år.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framstiillas särskilt angående varje moment
av utskottets i den nu förevarande
punkten gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i mom. I hemställt.

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

105

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de i fråga om mom. II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda moment
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten 3
mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. III hemställt.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Ang. statens vattenfallsverks anslagsbehov Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1959/60 under statens
vattenfallsverks fond anvisa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag
å tillhopa 467 602 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

Ang. statens vattenfallsverks anslagsbehov
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av lierr
Elmgren m. fl. (1:224) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Kårby m. fl. (11:283),

dels ock en inom första kammaren av
herrar Osvald och Ollén väckt motion
(I: 73).

I motionen I: 73 hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå yrkandet om anslag
till Kraftverksbyggnader m. in. i vad
det avsåge 1 miljon kronor för uppförande
av ett kraftverk vid Letsi i Lilla
Lule älv.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1959/60 under statens vattenfallsverks
fond anvisa under momentet angivna investeringsanslag; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen I: 73, för budgetåret 1959/
60 under statens vattenfallsverks fond
till Kraftverksbyggnader m. m. anvisa
ett investeringsanslag av 314 000 000 kronor; III.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:224 och 11:283,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
för budgetåret 1959/60 under statens vattenfallsverks
fond till Atomenergianläggningar
anvisa ett investeringsanslag av
15 000 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att för
beredande av ytterligare rörelsekapital
åt statens vattenfallsverk tillhandahålla
en från 75 000 000 till 100 000 000 kronor
ökad rörlig kredit;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:224 och 11:283, såvitt de
icke behandlats under III., i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
under punkten anfört i fråga om
förläggningen av atomkraftverket Eva
m. in.

106

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. statens vattenfallsverks anslagsbehov

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
på denna punkt för att föra någon
polemik i den här frågan, utan orsaken
är att en siffermässig redovisning såvitt
jag kan bedöma inte stämmer. Utskottet
skriver på s. 44 vid behandlingen
av kostnadsfrågorna för Råcksta
följande: »Vid sidan av de ramreglerade
investeringarna bör såsom Kungl.
Maj:t föreslagit ett anslag om 5 milj. kr.
beräknas för fortsatta arbeten på förvaltningsbyggnaden
i Råcksta, som numera
exklusive markinköp, beräknas
draga en kostnad av ca 09 milj. kr. mot
tidigare angivna 35 milj. kr.»

Det är just det sista avsnittet som jag
inte kan finna helt riktigt. När riksdagen
år 1956 fattade sitt beslut, angavs
kostnaden för markinköp till 5 miljoner
kronor. Därutöver beräknades — eller
man kanske sade: uppskattades — byggnads-
och anläggningskostnaden till 30
miljoner kronor. Vid redovisning av
dessa kostnader bör det enligt min mening
vara på det sättet, att om man utgår
från 35 miljoner kronor, skall motsvarande
siffra nu inte vara 09 utan 74
miljoner kronor. Då inkluderar redovisningen
markinköpen i båda fallen.
Om man håller på siffran 09 miljoner,
skall som sagt också siffran 30 anges.

Det är, herr talman, detta som jag
har funnit angeläget att påpeka här. Jag
har känt mig litet generad över att behöva
göra det, ty jag tillhör dem som
deltog i behandlingen av ärendet då det
gick i statsutskottets plenum, men jag
upptäckte inte förhållandet förrän vid
en noggrannare läsning av utskottstrycket
i går kväll, och det enda sättet, i det
skede frågan nu befinner sig är väl, att
genom detta anförande få saken antecknad
till kammarens protokoll. Att jag
har velat få den tillrättalagd är kanske
begripligt, eftersom jag såsom överrevisor
i verket gärna vill ha korrekta
jämförelsesiffror. Sedan saken blivit bekant
har det påpekats för mig, att de
fem miljonerna skulle ha tillkommit i
ett mellanläge, men då skulle man inte
ha redovisat dem såsom skett här, tv
bär görs en direkt jämförelse mellan

tidigare beräknad kostnad och nu beräknad
kostnad.

Därutöver har jag, herr talman, inte
anledning att framföra några önskemål.
Även om jag år 1956 arbetade för en
annan linje än som blev beslutad av
riksdagen, är det ganska klart att jag i
frågans nuvarande läge inte kan framställa
något annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr förste
vice talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I en av herr Ollén och
mig väckt motion har yrkats avslag på
Kungl. Maj :ts förslag om ett investeringsanslag
på en miljon kronor för uppförande
av ett kraftverk vid Letsi i Lilla Lule
älv. Denna älv har en av våra ur många
synpunkter märkligaste floddalar. Älven
är ett enastående naturminnesmärke.
Den spelar också en mycket stor roll för
laxfisket, och i dalgången finns mycket
värdefulla renbetesmarker. Nu förhåller
det sig så, att sedan någon tid tillbaka
arbetar en s. k. naturvårdsdelegation på
en utredning för att klargöra vilka älvar
som skulle undantas från kraftverksbyggnad
i vårt land. Den utredningen kan beräknas
vara färdig inom en nära framtid,
och vi har menat att det vore riktigt att
man avvaktade resultatet av det arbetet,
innan några beslut fattas om anslag till
kraftverksbyggen och innan man vet om
några sådana byggen över huvud taget
skall tillåtas i Lilla Lule älv. I den här
frågan har också fyra ämbetsverk hemställt
om ett dröjsmål. Det är kammarkollegiet,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och fiskeristyrelsen, som gemensamt
har yrkat att statsmakterna icke
måtte besluta om genomförande av kraftstationsbygge
eller sjöregleringsföretag
inom Lilla Lule älvs vattenområde, innan
ställning tagits till den allmänna frågan
om vilka sjöar och vattendrag som skall
undantagas från exploatering.

Det är ju här endast fråga om ett relativt
litet belopp av det stora investerings -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

107

Ang. statens vattenfallsverks anslagsbehov

anslaget till vattenfallsverket. Jag noterar
med stor tillfredsställelse, att utskottet
i sitt utlåtande säger, att man vid
planerande av vattenkraftsutbyggnader
bör ta all riinlig hänsyn till naturskyddssynpunkterna.
Här är det som jag sade
inte bara naturskyddssynpunkter, som
ligger bakom, utan man bör också ta häni
syn till laxfisket och renskötseln. Jag
tycker att konsekvensen av uttalandet
borde ha varit den, att utskottet föreslagit
att anslaget tills vidare inte skulle
utgå.

Det är här emellertid inte i första hand
en fråga om naturskydd, laxfiske och
renskötsel i förhållande till värdet av
kraftverksbygget, utan det är i främsta
rummet en rättsordningsfråga. Som säkert
är bekant för kammarens ärade ledamöter
har det vid flera tillfällen förekommit,
att våra kraftverksbyggare satt
i gång företag, innan tillstånd givits av
vattendomstol. Det har flera gånger investerats
många miljoner kronor — visserligen
icke för bygge i vatten men för
anläggningar på land, vilka har haft direkt
anknytning till ett kommande bygge
i vatten efter det att tillstånd lämnats.
Det har från flera håll riktats kritik
mot detta tillvägagångssätt, och man har
också föreslagit en ändring av vattenlagen
i sådan riktning, att byggen av detta
slag icke skulle vara tillåtna förrän tillstånd
till utbyggnad i vatten lämnats.

Departementschefen liar uppenbarligen
varit medveten om den inverkan som
igångsättandet av dylika byggnadsföretag
kan ha på behandlingen av ett ärende.
Även om man inte förutsätter, att
domstolarna skulle låta sig påverkas av
byggenskap som satts i gång innan tillstånd
givits, får man ju räkna med att
sådana här ärenden i regel kommer upp
till Kungl. Maj:t. Är då redan många miljoner
investerade i ett företag, så lär i
varje fall Kungl. Maj:t få svårt att ta
ställning emot en sådan byggenskap, som
det här är fråga om. Därför har också
departementschefen i propositionen mycket
bestämt uttalat, att inga som helst förberedande
arbeten på anläggningen vare
sig i vatten eller på land får igångsättas,
innan verkställbart tillstånd till detsam -

ma föreligger från vattendomstolen. Detta
är mycket tacknämligt, och man får
hoppas att den principen kommer att
tillämpas även i framtiden, så att inga
byggen skall få sättas i gång förrän tillstånd
har lämnats.

Jag skulle dock vilja göra gällande, att
i och med att departementschefen föreslår
och riksdagen beslutar om ett anslag,
så har man i själva verket vidtagit
en åtgärd, som kan påverka det slutliga
ställningstagandet i minst lika hög grad
som byggenskap på land. Det är därför
jag menar, att det vore skäl att vänta
med beviljande av anslag till dess att
vattendomstolen eller de olika instanser
som kommer att kopplas in på ärendet
har sagt sitt ord och ärendet har blivit
slutgiltigt avgjort.

Nu antar jag, att departementschefen
menar att det är viktigt, att detta företag
skall kunna sättas i gång så snart tillstånd
har lämnats. Jag menar dock, att
det knappast skulle bli fråga om något
längre dröjsmål i detta fall, även om
riksdagen skulle vilja vänta med att lämna
anslaget. Det kan inte bli någon svårighet
med att få fram en proposition
mycket snart efter det att tillstånd har
lämnats, så att kraftverksbygget kan
komma i gång i kanske lika god tid, som
det skulle göra om anslaget redan funnes
tillgängligt.

Frågan komplicerades också därigenom,
att i och med att det nedersta
kraftverksbygget, som det här kan bli
fråga om, sättes i gång, kan man sedan
göra gällande att vattenregleringar i den
ovanför liggande dalgången kan göra
företaget betydligt mera ekonomiskt lönande,
och då kan detta också komma
att inverka på det framtida ställningstagandet.

Nu förutsätter visserligen utskottet —
vilket jag också noterar med tacksamhet
— att den undersökning, som planerats
rörande möjligheterna att från vidare
utbyggnad undanta delar av Lilla Lule
älv, bör påskyndas och utföras i samarbete
med företrädare för naturskyddet,
och jag förutsätter också i samarbete
med företrädare för fisket och renskötseln.

108

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. statens vattenfallsverks anslagsbehov
Jag menar alltså, att det inte skulle
betyda något nämnvärt dröjsmål, om
detta anslag tills vidare icke anvisades.
Då man därigenom skulle tillskapa en
sådan situation, att det definitiva ställningstagandet
inte skulle påverkas av
något riksdagens beslut, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motion nr
73 i denna kammare, vilket innebär avslag
på Kungl. Maj:ts proposition och på
utskottets förslag i detta fall.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON: Herr

talman! De synpunkter som herr
Osvald här anlagt på dessa problem och
särskilt på naturskyddssträvandena i vidare
mening har inte avdelningen varit
okänslig för — något som också herr
Osvald själv påpekade. Men här är det
ju som alltid så, att här står vattenkraftsexploatörernas
och naturvännernas önskemål
och synpunkter mot varandra, och
lyvärr är de ytterst svåra att förena,
om de över huvud taget går att förena.
Man vågar nog säga, att båda riktningarna
var och en på sitt sätt har rätt, och
detta är också tragiskt. Men vi kan inte
komma ifrån att vi i fråga om elkraftsproduktionen
ännu inte hunnit i fatt efterfrågan,
utan en fortsatt utbyggnad är
nödvändig. Det är ju särskilt under
ogynnsamma omständigheter — under
torka och dylikt — som det kan bli risk
för att vi får underskott av elkraft.

Nu är det också tyvärr på det sättet,
att atomkraften väl knappast kan komma
till någon nämnvärd användning under
de närmaste 10—20 åren, och vi vet
också att om vi skall bygga ångkraftverk,
blir det en så orimligt dyr elektrisk
ström, att väl alla kan vara överens
om att detta är en oekonomisk investering.

Den nu aktuella utbyggnaden vid Letsi
är också en av de mest ekonomiska och
fördelaktiga kraftverksbyggnader som
vattenfallsstyrelsen gärna kan göra. Av
de upplysningar som vi erhållit på avdelningen
framgår, att den faktiskt är
den billigaste anläggningen i hela landet,
det vill säga den skulle kosta unge -

fär 15 öre per kilowatt mot kanske det
dubbla i en hel del andra kraftverk.
Det är ju således mycket förståeligt, om
vattenfallsstyrelsen här vill göra ett ingrepp
som siktar emot en utbyggnad
vid Letsi. Men vi är ju inte där riktigt
ännu. Till dess att vattendomstolens dom
har fallit är det angeläget att inga förberedelser
eller dylikt vidtas — något
som vi också påpekat i vårt utlåtande
och som vi också är helt ense om med
både Kungl. Maj:t och den ärade motionären.
Vi vill således kraftigt understryka,
att all rimlig hänsyn vid planerade
vattenkraftsutbyggnader skall tas till naturskyddspunkter,
och vi är lika angelägna
som Kungl. Maj :t och motionären
om att ingenting får göras, innan
vattendomstolen har fällt sitt utslag.

Vad vi från avdelningens sida har
gjort är således enbart att vi tillstyrkt
anslaget. Men härmed är ju många villkor
förbundna. Det förutsättes för det
första, att vattendomstolens dom har
fallit, och för det andra, att några ytterligare
beslut i naturskyddshänseende
under tiden inte fattas, ty då faller ju
hela anslagsfrågan. Under förutsättning
att alla de intressen som här föreligger
får komma till uttryck och alla de krafter
som här agerar får fälla sina utslag,
så anser vi emellertid knappast att vi
skall hindra ett verkställande. Det är så
vi i huvudsak har sett på denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
framhöll bland annat att vi har behov
av ytterligare vattenkraft, och det
kan jag ju ge honom fullständigt rätt i.
Jag tror att vi i många punkter är fullt
överens. Jag har också med tacksamhet
erkänt de uttalanden, som har gjorts av
utskottet i denna fråga. Men det som i
detta fall är det väsentliga är, att några
byggnader icke skall få företagas på
land, innan vattendomstolens utslag har
fallit, därför att en sådan byggenskap
kan, i varje fall då ärendet kommer upp

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

109

till Kungl. Maj :t, påverka det slutliga
ställningstagandet. Jag tror nog, att det
är den synpunkten, som har varit vägledande
för departementschefen, då han
så starkt har uttalat i denna fråga, att
några byggnadsarbeten icke får företagas.
Jag menar emellertid, att om man
gör ett sådant förbehåll just för att förhindra
eu byggenskap, innan tillstånd
har meddelats, så upphäves värdet härav
till mycket väsentlig del, jag skulle
kunna säga helt och hållet, om riksdagen,
innan domen har fallit, fattar beslut
om anslag för ändamålet. Jag menar
således, att ett positivt beslut från
riksdagens sida har precis samma verkan
psykologiskt, då ärendet kommer
upp i högsta instans, som en investering
av flera miljoner på landbacken.

Då det här inte kan bli fråga om ett
dröjsmål mer än kanske några månader
eller på sin höjd ett halvår, bör det
enligt min mening vara riktigare att låta
domstolsbehandlingen komma först
och att riksdagen, sedan det slutliga avgörandet
fallit, fattar sitt beslut.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, anförde herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt angående varje
moment av utskottets i den under behandling
varande punkten gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt de beträffande mom. II
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
moment hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionen I: 73; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Ang. flygplats i Umeå, m. m.
ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
5 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till motionen I: 73.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hemförste
vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 18.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. III—V hemställt.

Punkten 6

Ang. flygplats i Umeå, m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1959/60 under luftfartsfonden
anvisa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag å tillhopa
49 800 000 kronor.

Departementschefen hade bland annat
redovisat ett efter utredningen av
särskilda sakkunniga framlagt förslag
till ny flygplats i Västerbotten. Den nya
flygplatsen hade föreslagits bliva förlagd
till Umeå.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. flygplats i Umeå, m. m.

Siindin (I: 49) och den andra inom andra
kammaren av herr Sundelin m. fl.
(11:76), vari hemställts, att riksdagen
vid behandling av förevarande fråga
måtte beakta vissa av motionärerna anförda
synpunkter angående flygplats i
Örnsköldsvik m. m.,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Johannes Andersson (I: 112) och
den andra inom andra kammaren av
herr Anderson i Sundsvall (II: 290), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte,
med avslag på Kungl. Maj:ts förslag om
byggande av flygfält i Umeå och nedläggande
av flygfältet i Nordmaling, besluta
att hos Kungl. Maj:t begära en utredning
om det aktuella behovet av flygplatser
i Norrland.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1959/60 under luftfartsfonden anvisa under
momentet angivna investeringsanslag; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:112 och 11:290, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1959/60 under luftfartsfonden
till Flygplatser m. m. anvisa ett investeringsanslag
av 9 600 000 kronor;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:49 och 11:76 samt I:
112 och 11:290, sistnämnda båda motioner
såvitt de icke behandlats under II.,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet under punkten anfört
rörande utbyggande av flygplats i
Umeå m. m.

Vid punkten hade avgivits ett särskilt
yttrande av herrar Näsström, Axel
Johannes Andersson och Gustafsson i
Skellefteå.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Det förslag som vi nu
skall behandla har en ganska egendomlig
historia. Det är väl därför fullt i sin
ordning, att den inte bara hade en säll -

sam prolog utan också får en sällsam
epilog. När jag talar om en sällsam prolog,
menar jag att när flygtrafiken på
Nordmaling på sin tid kommit i gång,
uppvaktade kommuner och industrier
i norra Ångermanland kommunikationsministern
med begäran om en utredning
angående flygfältsbehovet i Norrland,
främst då utefter norrlandskusten. Man
blev också bönhörd när det gällde en
utredning, däremot inte när det gällde
omfattningen av den utredningen. Den
kom inte att gälla norrlandskusten mer
än i den mån som norrlandskusten berörs
av Nordmaling och Örnsköldsvik.
Utredningen fick nämligen i uppdrag att
undersöka, om flygfältet i Nordmaling
skulle byggas ut ytterligare eller om
man skulle bygga ett nytt flygfält i
Umeå. I det sammanhanget fick också
Örnsköldsvik ett litet besök, som avsatte
ett visst spår.

Den utredning, som Kungl. Maj:ts förslag
nu vilar på, blev rätt skyndsamt
färdig. Jag vet inte om detta är orsaken
till att den råkat komma att innehålla
en del egendomligheter och, vågar
jag påstå, också en del felaktigheter.
När det gällde siffrorna för flygunderlaget
i umeå- och örnsköldsviksområdena,
redovisades umeåområdets siffror
mycket prydligt till 3 650 anställda vid
industrier och hantverk, medan för örnsköldsviksområdet
redovisades mer än
det dubbla, nämligen 7 670. Ändå hade
man av någon olycklig omständighet
tappat bort inte mindre än 2 700 anställda
i det senare området, alltså nästan
lika många som finns totalt i umeåområdet.
Den verkliga siffran för örnsköldsviksoinrådet
uppgår till 10 370.
Det fanns även en del andra felaktigheter,
som påverkade avvägningen. Man
fick det intrycket att nordmalingfältet
belastades med kostnader, som i verkligheten
inte alls hörde dit, t. ex. när det
gäller den väg, som nu går över flygfältet.
Långt innan fältet började användas
för civil flygtrafik hade beslut
fattats om att den vägens sträckning
skulle ändras, och den kommer att ändras
även om nordmalingsfältet i sinom
tid läggs ned.

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

111

Jag nämnde, att vi i Örnsköldsvik fick
ett besök. Utredningen tänkte sig som
ett lämpligt område för ett blivande
flygfält i Örnsköldsvik ett område vid
Nötbolandet. Jag kan nämna att luftfartsstyrelsens
chef var med i denna
utredning. Men bara för ett par månader
sedan utdömde samma luftfartsstyrelse
detta område som fullkomligt omöjligt
inte minst ur kostnadssynpunkt, så nu
står vi där utan någon som helst behållning
av den utredningen.

Jag anser, att flygunderlaget spelar en
mycket stor roll, när man skall bedöma
en fråga som denna. Jag tror inte man
begår någon ofinhet mot umeåområdet
om man säger, att under den tid som
flyget har varit i gång på Nordmaling,
har umeåområdet bidragit med en tredjedel,
örnsköldsviksområdet med en
tredjedel och andra områden med en
tredjedel av trafikanterna. Den siffran
är nog rätt välvilligt hållen. Erfarenheten
visar nu en gång, att residensstäderna
råkar vara mycket dåliga som flygunderlag,
och beklagligtvis är residensstaden
i mitt nuvarande hemlän bland
de allra sämsta i det avseendet. De som
flyger är framför allt industrimän och
affärsfolk, och det råkar vara så att
vi i örnsköldsviksområdet har verkligt
stora industrier, som bland annat svarar
för en export på inte mindre än 350
miljoner kronor. För dessa industrier
är det av utomordentligt stor betydelse
att flygtrafiken upprätthålles. Jag tror
att man i fjärde avdelningen vid behandlingen
av denna fråga också fick en rätt
god uppfattning om vilken vikt just industrierna
fäste vid flygtrafiken. Från
visst håll påpekades, att man gjort ansträngningar
för att flytta huvudkontoret
från Stockholm upp till Norrland, och
jag tror inte det var något skrämskott
när man sade, att om kommunikationerna
skulle försämras kanske man tvingas
flytta från Norrland tillhaka till Stockholm.
Det vore en utveckling som speciellt
kunde glädja stadsfullmäktiges ordförande
i Stockholm och en del andra,
men vi i Norrland är givetvis inte särskilt
glada åt den saken.

Jag sade, att det blev en något säll -

Ang. flygplats i Umeå, m. m.
sam epilog: nu, inte långt efter den förra
utredningen och medan avdelningen
hållit på att arbeta med denna fråga,
har det beslutats om en ny utredning.
I denna kommer både Örnsköldsvik och
Skellefteå mera på allvar in i bilden
än vad som skedde förra gången —
Skellefteå fanns ju över huvud taget
inte med i den förra utredningen. Naturligtvis
hoppas vi nu, att den nya utredningen
skall arbeta mycket skyndsamt
och att den också skall nå ett
gott resultat. Personligen vågar jag dock
hysa den meningen, att det hade varit
bättre om utredningen hade fått gå före
beslutet om byggande av ett flygfält
i Umeå. När allt kommer omkring kanske
både vi i Örnsköldsvik och de i
Umeå förlorar på att vi får var sitt
flygfält.

För inte så länge sedan presenterade
ett stort företag en slogan, som man såg
på många affischer och i många skyltfönster.
Den löd, om jag inte minns fel:
»Ej tjäna på andra men tjäna varandra.
» Denna slogan skulle kunna tillämpas
här, och man skulle t. o. in. kunnat
ta ännu mera av den och säga: genom
att tjäna varandra tjänar man på varandra.
Med ett flygunderlag, där både
umeåområdet och örnsköldsviksområdet
ingår, finns det betydligt större
chanser att få täta flygförbindelser och
direkta flygförbindelser mellan Norrland
och Stockholm. Man slipper då dessa
mellanlandningar. Om vi däremot
splittrar oss och får var sitt flygfält, så
förlorar vi på gungan det vi tjänar in
på karusellen. Den tid som vi tjänar in
på landsvägen förlorar vi under färden
genom luften eller rättare sagt när vi
måste gå ned för en mellanlandning, som
brukar ta 30 å 40 minuter.

Jag bar tillsammans med två andra
ledamöter fogat ett särskilt yttrande till
denna punkt. Min avsikt har endast varit
att understryka nödvändigheten av
att det mycket snabbt måste ske någonting
på detta område. Det måste vara
fullständigt orimligt att nu, sedan vi bär
haft de goda möjligheter som flyget erbjuder
och kan erbjuda, berövas denna
möjlighet. Framförallt kännbart är det

112

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. flygplats i Umeå, m. m.
för de stora industrierna som, det vill
jag mycket allvarligt och kraftigt understryka,
inte längre kan undvara flyget.
Därför hoppas jag att denna sak sköts
på ett sådant sätt, att det inte uppstår
någon lucka.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I fjol gjorde statsutskottet
ett besök uppe i Stornorrfors. Vi
åkte från Stockholm upp till Nordmaling,
och sedan besökte vi Umeå för att
se på de olika platserna. Om man då talade
med olika ledamöter av statsutskottet,
kom man snart underfund med att
det var en svår fråga vi hade att lösa.
När den nu ändå synes vara på väg att
lösas, skall jag för min del be att få
framföra ett tack till kommunikationsministern
för att han så resolut har angripit
detta stora problem. Jag förstår
att även kommunikationsdepartementet
möter stora svårigheter, när det skall
försöka knäcka sådana här nötter. Såvitt
vi nu kan förstå ligger det en allvarlig
tanke bakom att verkligen söka
lösa flygplatsfrågorna efter norrlandskusten,
och vi som bygger och bor där
uppe har då all anledning att känna
tacksamhet.

När vi kan få ett färdigt flygfält i
Umeå är svårt att säga, när vi kan få ett
färdigt flygfält i Örnsköldsvik är kanske
ännu svårare att säga. Umeå har ett
gammalt 12-årigt avtal med staten om
sitt flygfält, och det är väl mycket svårt
att ändra på det. Statsrådet har heller
inte ansett att man bör göra det. Jag
tror alt båda dessa platser och även
Skellefteå är berättigade till ordnade
flygförbindelser. Vad vi naturligtvis då
närmast är intresserade av är hur
snabbt dessa flygfält kan komma till
stånd, och med anledning därav skall
jag be att få rikta en fråga till utskottets
talesman. Det är ju fjärde avdelningen
som har sysslat med detta spörsmål.

Långt ned på sidan 50 skriver avdelningen
i utskottet: »Utskottet vill för
sin del understryka angelägenheten av
att den beslutade utredningen genomföres
med största skyndsamhet och att den

erforderliga planeringen m. m. bedrives
i sådan takt, att ifrågavarande anläggningsobjekt
kan stå till förfogande som
beredskapsföretag, därest sysselsättningssvårigheterna
inom berörda landsdelar
skulle kvardröja. Utskottet förutsätter
att de förslag vartill utredningen
kan föranleda utan dröjsmål underställes
riksdagen.»

Jag vill bara till utskottets talesman
rikta den frågan, om jag har fattat saken
rätt när jag tolkar det så, att frågan
om byggandet av ifrågavarande flygfält
inte skall vara enbart beroende på sysselsättningssvårigheterna.
Jag har för
min del velat tolka det så, att flygfältet
skall komma till stånd i vilket läge
vi än befinner oss.

Till det senare vill jag göra den kommentaren,
att landet har bättre ekonomiska
möjligheter att bygga ifrågavarande
flygfält om vi lyckligen skulle
undgå en större arbetslöshet än om vi
skulle råka in i en svår sysselsättningskris
eller om den nuvarande krisen
skulle bli långvarig.

Herr talman! Jag har endast att yrka
bifall till utskottets förslag, nlen jag
vore tacksam om jag från utskottets talesman
kunde få svar på min fråga.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Har talman! Jag skall inte ingå i någon
som helst polemik i fråga om vad
som har rört sig på detta område tidigare
och nu på senare tid. Jag vill bara
klart säga, att denna fråga har varit besvärlig
att knäcka och att avdelningen
har haft åtskilliga bekymmer för att komma
till rätta med den. Vi har också företagit
en synnerligen ingående och noggrann
prövning av frågan. I denna prövning
har ingått att vi hört representanter
för Norrlands näringsliv och industri,
och vi har därvid fått klart belägg
för att man på dessa håll är mycket bekymrad
över den serviceförsämring, som
skulle bli följden om nordmalingsfältet i
samband med en utbyggnad av umeåfältet
möjligen skulle dras in.

Men vi har också klart kommit under -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

113

* iLffi

fund med att man från intet håll har
ifrågasatt utbyggnaden av umeåfältet.
Vad man möjligen ifrågasatte från vissa
håll var om det med tanke på näringslivets
behov var umeåfältet, som skulle
utbyggas först. I synnerhet näringslivets
representanter bedömde behovet vara
större för örnsköldsviksområdet och
skellefteåområdet.

Med tanke på vad som tidigare förevarit
kan väl statsutskottet och riksdagen
dock inte komma ifrån sitt ansvar för
Kungl. Maj:ts förslag i fråga om utbyggnaden
av umeåfältet. Redan år 1946 fattade
riksdagen beslut om detta flygfält,
ett beslut som dock aldrig sattes i verket,
och i anledning av en motion som
avgavs i andra kammaren år 1955 uttalade
sig riksdagen ännu en gång om
denna flygfältsfråga. Då sade man att
en förbättring av de norrländska kommunikationsförhållandena
var synnerligen
angelägen och att utskottet var av
den uppfattningen, att färdigställandet
av flygfältet vid Umeå skulle innebära
en sådan väsentlig förbättring.

Man kan alltså säga att det både juridiskt
och moraliskt är önskvärt att statens
åtagande gentemot Umeå infrias.
Men samtidigt kommer man inte ifrån,
som herr Axel Johannes Andersson här
tidigare har sagt, att det är ett krux för
ett affärsföretag, som flyget ju är, att så
avsevärt nödgas försämra en nu befintlig
.service som man skulle behöva göra om
nordmalingsfältet skulle nedläggas samtidigt
med att umeåfältet blev färdigt
och om någon annan ersättning inte
samtidigt lämnades. Därför hälsar vi nog
litet var med tillfredsställelse det av departementschefen
i dagarna givna uppdraget
till luftfartsstyrelsen att utreda
möjligheterna att även förlägga flygplatser
till Örnsköldsvik och Skellefteå.

Angelägenheten av att detta sker har
utskottet till yttermera visso synnerligen
kraftigt understrukit, och det finns väl
ingen anledning för mig att ytterligare
apostrofera vad herr Näsström för en
stund sedan läste upp ur utskottets utlåtande.
Det räcker med att säga, att vi menar
att denna utredning bör genomföras
med största skyndsamhet och att den er S

Första kammarens protokoll 1959. AV 7

Ang. flygplats i Umeå, m. m.
forderliga planeringen m. in. bör bedrivas
i sådan takt att ifrågavarande anläggningsobjekt
kan stå till förfogande som
beredskapsföretag om det skulle visa sig
att arbetsmarknadsläget är sådant att
åtgärder behövs för att möta arbetslöshet.
I ett sådant läge skulle dessa flygfältsbyggen
framstå såsom synnerligen
förnuftiga och ekonomiska investeringar,
och då bör man naturligtvis ingenting
försumma på detta område.

I detta sammanhang undrade herr Näsström,
om utskottet enbart har lagt arbetsmarknadssynpunkter
på denna fråga.
Nej, icke enbart, utan man vågar väl
säga att det är både—och. När regeringen
nu har givit luftfartsstyrelsen i uppdrag
att skyndsamt utreda möjligheterna
till förläggning av flygplatser inom
de ifrågavarande områdena har vi utgått
ifrån att regeringen också själv avser
att det skall bli någonting av. Alltså
har väl utskottet och, som jag förmodar,
även Kungl. Maj:t, avsett att se till att
flygförbindelserna i norr blir så ändamålsenliga
som möjligt. Åtminstone inom
avdelningen har vi nog fått den uppfattningen,
att näringslivets krav på denna
punkt är synnerligen berättigade och
att man måste göra vad som göras kan
för att söka tillfredsställa dem och få en
så god ordning på det här området som
det över huvud taget är möjligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att här ge mig in på en närmare redovisning
av det sakliga material, som ligger
bakom statsverkspropositionen och
dess innehåll i fråga om flygfältsfrågorna.

Frågan om umeåfältet har ju varit föremål
för inte mindre än tre utredningar,
den tredje ledd av generaldirektör
Gustav Vahlberg. över denna utredning
har sedan avgivits sedvanliga remissyttranden.
Samtliga remissinstanser
har antingen inte haft några erinringar
att göra eller tillstyrkt det resultat,
vartill Gustav Valilbergs utredning

114

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. flygplats i Umeå, m. m.

kommit — med ett enda undantag, nämligen
länsstyrelsen i Västernorrlands
län. Allt detta material liar redovisats i
statsverkspropositionen, och jag har
därför som sagt ingen anledning att nu
gå närmare in på det. Jag vill bara med
dessa ord antyda den omfattning, vidd
och djup som utredningarna i fråga om
umeåfältet har haft och det ingående
material som statsverkspropositionen
ocli därmed också utskoltsutlåtandet i
detta avseende bygger på.

Jag har dessutom varit djupt medveten
om att det också i högsta grad vore
önskvärt att kunna lösa flygfältsfrågan
dels för Örnsköldsvik och dels för
Skellefteå. Det är en stor tillfredsställelse
för mig att jag fått regeringens
medgivande att tillsätta en utredning,
som skall undersöka, inte om dessa flygfält
skall komma till stånd, utan var de
skall ligga, och att jag dessutom kunnat
ställa pengar till förfogande för att utföra
erforderliga projekteringar. Detta
senare om något understryker ju allvaret
i departementschefens av regeringen
sanktionerade beslut.

Detta är alltså, herr talman, den sakliga
innebörden i fråga om den utredning
som nu har beslutats. Jag är lika
angelägen som utskottet om att utredningen
och projekteringen skall bedrivas
med största skyndsamhet så att materialet
skall föreligga i så god tid som
det över huvud taget är möjligt.

Tillåt mig sedan, herr talman, att ändra
stil ett ögonblick. Herr Axel Andersson
är kåsör och roar sig ibland med
att skriva vers, ofta på hexameter. På
vers talade han också vid remissdebatten
i år, då han avslutade sitt skaldestycke
med följande rad: »Go’ vänner
hjälp mig ur min vånda».

Jag har förstått att han befunnit sig i
en sådan vånda nu när jag lyssnat till
hans ord i dag. Han har säkerligen haft
en besvärlig vandring att göra från sin
ståndpunkt om avslag på statsverkspropositionens
och departementschefens
förslag över till att öppna vida famnen
för departementschefens förslag. Tv det
är vad han gör i dag! Herr Axel Andersson
har som sagt haft en lång väg att gå.

Han är hemma nu, och han är välkommen.
Men, ärade kammarledamöter, att
denna utredning och projektering har
kunnat komma till stånd det är inte
tack vare, utan trots herr 4xel Andersson
!

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Då jag har avlämnat en
motion i denna fråga, nämligen motionen
I: 49, ber jag att få säga några ord.
Det är emellertid inte ärendets prolog
utan dess epilog som ger mig anledning
att ta till orda.

Jag är ense med herr Axel Andersson i
en hel del av lians synpunkter. Särskilt
vill jag understryka vad han här sagt
om nödvändigheten att industrien, framför
allt den i örnsköldsviksområdet, får
möjlighet till flygförbindelser. Industrien
där uppe är nämligen i stort behov av
dessa snahba kommunikationer. Det ligger
säkerligen en hel del i vad herr Axel
Andersson sade om att det är att befara,
att en del av industrierna i Norrland
kan flytta till andra platser därest
de inte får tillgång till flygförbindelser.
Det är att hoppas att den utveckling som
nu skett i denna fråga, och inte minst
vad herr kommunikationsministern här
nyss framhållit, skall resultera i att detta
hot nu i viss mån avlägsnats.

Jag är, herr talman, fullt medveten
om att det kanske inte riktigt hör till
ämnet, men jag vill ändå erinra om att
det inte bara är frågan om goda flygförbindelser
som är avgörande för om
vi kan få behålla våra industrier i Norrland.
Herr Axel Andersson förstår säkert
vad jag menar mot bakgrunden av
vissa erfarenheter från örnsköldsviksområdet,
som nog visat att det här kan
finnas även andra problem, som måste
lösas i samförstånd mellan olika befolkningsgrupper.

Jag vill sedan, herr talman, understryka
vad herr Näsström yttrade om att
frågan om byggande av dessa flygfält
måste lösas så snabbt som möjligt. Det
får heller inte enbart vara arbetsmarknadssynpunkter,
som blir avgörande för
om dessa arbeten igångsätts eller inte.

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

115

Vi hoppas faktiskt att detta utredningsoch
projekteringsarbete skall fullföljas
snarast möjligt, även om vi får en bättre
arbetsmarknadssituation, och vi utgår
ifrån att dessa flygfält skall färdigställas
så snart som möjligt.

Det är med tillfredsställelse jag noterar,
att det sedan motionen I: 49 avlämnades
har timat en hel del saker,
som hland annat gjort att avslagsyrkandet
i herr Axel Anderssons motion inte
har förts fram inom utskottet. När vi
nu behandlar denna fråga finns det
alltså ingen reservation, utan vi kan i
endräkt besluta i frågan.

Det är väl inte så ofta som ett statsråd
får ett tack för vad han gjort, allra
minst från dem som politiskt sett —
(le som alltså tillhör ett annat parti —
inte kan räknas till de allra intimaste
vännerna, även om jag är medveten
om att det parti, som jag tillhör, har
haft en viss samverkan med kommunikationsministerns
parti. Icke förty finner
jag det lämpligt att ta detta tillfälle i
akt och uttala ett tack till kommunikationsministern
för det sätt, varpå han
löst denna fråga. Jag hoppas att kommunikationsministern
inte på något sätt
missförstår mig om jag tillägger att det
ju ibland — jag hoppas av elaka tungor
— har sagts att kommunikationsministern
tidigare — i egenskap av herr
Skoglund — i större eller mindre utsträckning
velat göra Umeå till huvudstad
i Norrland. Nu tror jag inte
att detta är riktigt med sanningen överensstämmande,
och jag må säga att kommunikationsministern
med vad han hittills
gjort i denna fråga, och om han
fullföljer de planer han här har redovisat,
har rehabiliterat sig avsevärt.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag skall inte tvista med
kommunikationsministern om det var
tack vare mig eller trots mig, som den
nya utredningen kom till stånd, men
nog har vi ändå haft en viss anledning

Ang. flygplats i Umeå, m. m.
att tvivla på att någonting nämnvärt
skvdle hända i denna fråga för örnsköldsviks
del. Jag har här i min hand
en avskrift av ett brev från kungl. luftfartsstyrelsen
till regionplanearkitekten
i örnsköldsviksregionen, som är daterad
den 23 december 1958, alltså för
bara ett par månader sedan. Däri meddelar
luftfartsstyrelsen att den flygplats,
som den av herr Skoglund nyss så varmt
lovordade utredningen anvisat, inte var
lämplig och inte kunde komma i fråga.
Styrelsen skriver också: »År 1956 upprättade
luftfartsstyrelsen en 1 O-årsplan
för sina investeringar i flygplatsanläggningar,
vari för norrlandslinjens del redovisades
en utbyggnad av Sundsvall/
Härnösands flygplats samt nyanläggning
av flygplatser i Kiruna och Umeå. — -—
Styrelsen har icke uppgjort någon plan
för anläggningar utöver dem som upptagits
i 10-årsplanen.»

I denna plan, som sträckte sig fram
till 1966, fanns varken Örnsköldsvik eller
Skellefteå med i december 1958,
alltså för ett par månader sedan.

Därefter säger luftfartsstyrelsen välvilligt
så här: »Styrelsen anser i princip
att en trafikflygplats bör tillkomma på
längre sikt i örnsköldsviksområdet.»
Man syftar alltså på en tidpunkt bortom
1 O-årsgränsen. »Mot bakgrunden av den
statsfinansiella situationen och vad ovan
anförts torde framgå svårigheten att söka
fastställa när detta skulle kunna ske.
Utbyggnaden torde dessutom bli beroende
av eventuella kommunala initiativ
och ekonomiska engagemang i frågan.
»

Nog måste man väl ändå medge att
när den styrelse, som skall övervaka detta
område, inte tog oss med i en 10-årsplan och dessutom talade om en
»längre sikt» bortom den, så hade vi inte
anledning att hysa särskilt stora förhoppningar.

Och det är väl inte utan att man
gjorde den reflexionen, då fjärde avdelningens
ordförande här redovisade alla
de bekymmer som avdelningen haft för
att komma till rätta med detta problem,
att de bekymren i varje fall lättades
när mitt under avdelningens arbete ett

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

meddelande plötsligt damp ned, att just
nu har kommunikationsministern ordnat
det så behändigt, att det finns en
utredning som avdelningen kan hänga
upp sitt ställningstagande på.

Till sist skulle jag, trots kommunikationsministerns
förflutna, vilja upplysa
om Htt jag aldrig talat på hexameter
här i kammaren och att det, som herr
Skoglund nyss läste upp för kammaren,
icke var hexameter!

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! 1 den lilla frågan kan
jag ju säga, att jag inte påstod att hans
inlägg i remissdebatten var på hexameter
— men jag kan gärna hålla med
herr Andersson om att det var försök
till vers!

Herr Andersson läste upp en plan för
flygfältsorganisationen, daterad 1956.
Det kan ju ändå inte vara honom alldeles
obekant, att Linjeflyg vid den tidpunkten
ännu inte hade börjat sin flygtrafik
på Norrland. Hela civilflygets expansion
på Norrland har tydligen gått herr Andersson
förbi. Planen är som sagt uppgjord
1956, och det är till den luftfartsstyrelsen
hänvisar.

Men det är nu en sak för sig. Den i
utskottsutlålandet åberopade utredningen
är inte tillsatt av luftfartsstyrelsen
utan av kommunikationsdepartementet.
Den var aviserad redan i statsverkspropositionen
som en antydan om att vi
inom departementet sysslade med frågan
och var beredda att pröva alla möjligheter
att få en utredning till stånd.
Den utredningen har alltså kommit nu,
förenad med en projektering.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag hyser inte några
alltför ömma känslor för kungl. luftfartsstyrelsen
— det har jag ingen anledning
till -— men nog är det väl ändå
rätt underligt om en kunglig styrelse
den 23 december 1958 relaterar någonting,
som kommunikationsministern anser
vara absolut förlegat. Vad är det då

för mening i att styrelsen skriver till
en regionplanearkitekt, som sysslar med
detta arbete, och refererar denna plan,
då han har frågat: »Hur ser ni på denna
sak?» Man tror naturligtvis att luftfartsstyrelsen
vet vad den skriver till en
person, som skall syssla med det arbetet
för örnsköldsviksregionens del.

När det sedan gäller herr kommunikationsministerns
betygsättning av vad
som är vers och inte vers, så behöver jag
väl inte ta den mera högtidligt än hans
funderingar kring vad hexameter är för
någonting.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 7—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 35, i anledning av väckt motion
om ersättning till jordbruksarbetaren H.
K. B. Carlzén för skada, uppkommen
under militärtjänstgöring;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/
59 till Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1959/60 av underskottet för
luftfartsfonden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 6, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till för -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

117

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

ordning angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 5 december 1958 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 6, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:279,
av herr Danmans, och 11:351, av herr
Setterberg i Vilske-Kleva;

2) de likalydande motionerna I: 380, av
herrar Ebbe Ohlsson och Per-Olof Hanson,
samt 11:455, av herr Gustafson i
Göteborg m. fl.

I motionerna 1:279 och 11:351 hade
föreslagits en höjning av den del av till
investeringsfond avsatt belopp, som företaget
fritt finge disponera efter fem år,
från 30 till 50 procent av avsättningen,
i syfte att stimulera till ökade avsättningar.
Motionärerna hade hemställt, att
riksdagen måtte antaga det av Kungl.
Maj :t framlagda förordningsförslaget
med vissa i motionerna närmare angivna
ändringar.

I motionerna I: 380 och II: 455 hade
hemställts, att riksdagen, i syfte att stärka
den sysselsättningsfrämjande effekten
av investeringsfonderna för konjunkturutjämning,
måtte med ändring
av vad Kungl. Maj :t föreslagit i propotionen
nr 6 besluta, att medel som avsatts
till investeringsfond skulle få tagas
i anspråk för långsiktiga investeringar
utan den av departementschefen föreslagna
begränsningen — högst 75 procent
av avsatt belopp — och med bibehållande
av rätten till investeringsavdrag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 6 antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 27 maj 1955
(nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:279,
av herr Danmans, och 11:351, av herr
Setterberg i Vilske-Kleva, samt

2) de likalydande motionerna 1:380,
av herrar Ebbe Ohlsson och Per-Olof
Hanson, samt 11:455, av herr Gustafson
i Göteborg in. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hagberg, Spelz, Söderquist, Kollberg,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg
och de Jounge, vilka ansett,

dels att utskottet bort tillstyrka det i
de likalydande motionerna I: 380 och II:
455 framförda förslaget, samt det i de
likalydande motionerna I: 279 och II:
351 framförda förslaget,

dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 6 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt med bifall till de
likalydande motionerna 1:279 och II:
351 samt de likalydande motionerna I:
380 och II: 455, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning med de
ändringar av 5 §, 9 § 3 mom. och 15 §
samt ikraftträdandebestämmelserna, som
i reservationen närmare angivits.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Den fråga, som vi nu
har framför oss, om skattefri avsättning
till konjunkturutjämningsfonder
företer många beröringspunkter med en
annan betydelsefull angelägenhet på
samma fält som vi behandlade i denna
kammare i dag för en vecka sedan, nämligen
frågan om företagens lagervärderingsregler.
I båda fallen gäller det ju

118

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

beskattningen av företagen. I båda fallen
gäller det förslag från regeringens
sida om antingen ett uppskov med en
viss skärpning av beskattningen — detta
var förhållandet med lagervärderingsreglerna
— eller en modifikation av redan
i kraft varande beskattning, såsom
fallet är i denna angelägenhet.

Men det finns ytterligare en ganska
märklig överensstämmelse mellan dessa
båda frågor. De bar kommit på riksdagens
bord i form av propositioner från
finansministern. I båda frågorna har finansministern
emellertid inte helt fullföljt
sina ursprungliga tankar. Han har
varit medveten om att läget är sådant
att näringslivet inte tål den beskattning,
som riksdagen har beslutat, och att därför
modifikationer är erforderliga. Detta
är riktigt, ocli det är tacknämligt att
han gjort dessa konstateranden. Men
lian har på ett något märkligt sätt inte
fullföljt sina tankar. Han har stannat på
halva vägen.

I fråga om lagervärderingsreglerna
blev det ju på det sättet att riksdagen i
enlighet med finansministerns förslag
endast beslöt ett uppskov på ett År med
ikraftträdandet av de skärpta reglerna.
När det gäller modifikationerna i den
nu aktuella lagstiftningen föreslås också
ett sådant stopp på halva vägen såtillvida
som departementschefen för en
utvidgning av nu gällande bestämmelser
uppställer en rad restriktioner som
såvitt jag förstår i ganska väsentlig mån
kommer att förringa värdet av hans annars
erkännansvärda uppslag.

Såsom kammarens ledamöter måhända
kommer ihåg, har vi haft en lagstiftning
om konjunkturinvesteringsfonder
i över 20 År. Den har givetvis förändrats
tid efter annan på grund av olika omständigheter.
Den lagstiftning, som nu
gäller, fick vi år 1955. Avsikten med
den har varit densamma hela tiden,
nämligen att man medelst skattefri avsättning
till konjunkturinvesteringsfonder
vill stimulera till åtgärder som bidrar
till en utjämning i fråga om produktion
och sysselsättning. Enligt de
bestämmelser, som för närvarande gäller,
får avsättning ske till investerings -

fond för skogsbruk med högst 10 procent
av den för beskattningsåret redovisade
bruttointäkten av skogsbruk och
til! investeringsfond för rörelse med
högst 40 procent av årsvinsten före
skatt. Man har emellertid gjort ytterligare
medgivanden just i stimulerande
syfte. Sålunda har det bestämts att 30
procent av fondavsättningen får utan
tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen
och efter företagets eget bedömande
fritt tagas i anspråk efter fem år. Vidare
har statsmakterna markerat sin
positiva inställning genom att föreskriva
att om investeringsfond i enlighet
med arbetsmarknadsstyrelsens beslut tagils
i anspråk för sitt ändamål, medges
ett extra avdrag, ett s. k. investeringsavdrag,
vid inkomsttaxeringen. Investeringsavdraget
utgör 10 procent av ianspråktagna
fondmedel, såsom det heter.
Detta År alltså de bestämmelser som
nu har varit i kraft under tre år.

Finansministern har emellertid kommit
till den uppfattningen att konjunkturavmattningen
och de sysselsättningsstörningar,
som vi alla kiinner till, är
av sådan beskaffenhet att de motiverar
en viss ytterligare liberalisering, om
jag så får säga, av dessa regler. Bestämmelserna
har hittills i praxis tolkats på
det sättet, att ianspråktagande av fonderna
får avse endast vad vi brukar
kalla mera kortsiktiga investeringar, investeringar
soin kan klaras inom loppet
av två år. Nu föreslår emellertid finansministern
att dessa möjligheter skall få
utsträckas till att avse även mera långfristiga
investeringar. Han är givetvis
medveten om att de investeringar, det
här är fråga om, i många fall inte kan
klaras av på två år, allra minst när det
gäller den vikliga del av vår industri
som arbetar på export. I nuvarande läge,
där exporten är hårt pressad, vill man
därför söka sig fram på något mera liberala
vägar än tillförene, och detta är
jo, som jag tidigare sagt, tacknämligt
och förtjänar understrykas.

Tyvärr har finansministern emellertid
ställt upp vissa spärrar när det gäller
för företagen att komma i åtnjutande
av dessa utsträckta möjligheter, och

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

119

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

vi anser inte att dessa spärrar är riktigt
väl motiverade. Det föreslås nämligen
i propositionen att ianspråkstagande
av investeringsfond för mera omfattande
investeringar endast får ske
med liögst 75 procent av avsatta medel
och atl det tioprocentiga investeringsavdraget,
som jag talade om för en stund
sedan, inte skall få utnyttjas för dessa
investeringar. Tillståndsgivningen handhas
i dessa fall av Kungi. Maj:t och icke
av arbetsmarknadsstyrelsen, som har
haft förtroendet att ha hand om tillståndsgivningen
när det gällt beslut rörande
medel som inte varit avsedda för
mera långfristiga investeringar än som
kunnat klaras inom loppet av två år.

Som jag sade, har vi på vårt håll en
smula svårt att förstå dessa restriktioner.
De förtar till betydande del effekten
av den liberalisering, som finansministern
här har föreslagit. Följden av
restriktionerna kan enligt vår mening
inte bli annan än att användningen av
investeringsfonderna för konjunkturutjämning
hämmas för dessa såväl ur produktions-
som konjunktursynpunkt värdefulla
investeringar. Detta har väl inte
varit avsikten från finansministerns sida,
men effekten torde nog bli denna,
trots allt. Det finns därför — som vi ser
på den här saken — inte tillräcklig anledning
att behandla dessa dispositioner
så påtagligt ogynnsammare än de mera
kortfristiga dispositionerna, vilket skulle
bli fallet därest den av finansministern
föreslagna 75-procentsspärren skulle
genomföras och — vilket likaledes
har föreslagits — investeringsavdraget
skulle slopas.

1 den reservation, som finns bifogad
detta bevillningsutskottets betänkande,
har även yrkats bifall till ett par motionsvis
framställda förslag om att den
s. k. fria sektorn, alltså den del av avsättningen
som företaget fritt får disponera
efter fem år — denna bestämmelse
finns redan i lagstiftningen och
någon ändring föreslås inte av utskottet
— rimligen borde kunna ökas från 30
till 50 procent. Motiveringen här är
densamma som när det gäller restriktionerna
jag talade om för ett ögon -

blick sedan. Vi anser nämligen, att det
sysselsättningsfrämjande syfte, som är
avsikten med denna lagstiftning, skulle
i hög grad främjas av en dylik liberalisering
även i fråga om den fria sektorn.
Jag skulle också vilja tillägga, att
erfarenheterna visar — såvitt man kan
förstå, och motsatsen har inte kunnat
ådagaläggas — att den fria sektorn icke
i nämnvärd eller ens någon mån kan
antagas minska de belopp, som kommer
att stå till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande.
Det förefaller nämligen troligt
att de nuvarande fonderna till huvudsaklig
del kommer att få tas i anspråk
före femårsperiodens utgång.

Nu kanske någon, som får ordet efter
mig, kommer att framhålla, att det väl
dock hittills inte varit så farligt med
den restriktiva utformning som bestämmelserna
fått. Man kommer förmodligen
också att säga, att det inte kommer att
bli så farligt i fortsättningen heller. För
att stödja ett sådant uttalande kommer
man, antar jag, att erinra om att de avsättningar
som gjorts sedan tillkomsten
av 1955 års lagstiftning uppgår till drygt
500 miljoner kronor på tre år. Härtill
kommer de cirka 250 miljoner som avsatts
enligt de tidigare reglerna — alltså
de regler som gällde före 1955.

Jag vill, herr talman, ingalunda bestrida
att beloppet — jag syftar på den
halva miljarden — är avsevärt, men
man får nog akta sig för att stirra sig
hlind på summans storlek. Förhållandet
har säkerligen sin alldeles särskilda förklaring.
Saken ligger nog till på det sättet
att avsättningarna till inte ringa del
föranletts av de speciella förhållanden,
som förelegat i samband med övergången
till en strängare varulagervärdering i
beskattningshänseende. Jag har observerat
att utskottet självt tydligen har
sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande
och inte har ansett sig kunna
helt bortse från detsamma.

Jag menar kort och gott, att när det
gäller att stimulera till avsättningar —
vilket ju är avsikten med propositionen
— torde näppeligen några åtgärder
medföra bättre effekt på företagens benägenhet
att begagna sig av lagstift -

120

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

ningen på det här området än en ökning
av den fria sektorn.

Till slut, herr talman, föreställer jag
mig, att kammarens ledamöter med intresse
lyssnade till den allmänna exposé,
varmed statsministern inledde den utrikespolitiska
debatten i förmiddags. Inte
minst den del av framställningen,
som gällde den handelspolitiska situationen,
syntes mig värd uppmärksamhet.
Statsministern talade därvid om Europamarknadens
sammanbrott, om svårigheterna
för den gemensamma nordiska
marknaden och om sexstatsgruppens
»diskriminering av oss», som han sade.
Statsministern formulerade de konklusioner,
som han kommit fram till efter
sina utförligt motiverade konstateranden,
på följande sätt: »Läget i dag
inbjuder ej till optimism.»

Jag delar denna uppfattning. Jag kan
inte finna, att den brister i realism. Det
handelspolitiska läget, de konkurrensförhållanden
vi har att blicka fram
emot, situationen på hela detta fält ute
i världen talar onekligen för ögonblicket
— och sannolikt för avsevärd tid
framöver — att statsministerns karakteristik
är riktig: »Läget i dag inbjuder
ej till optimism.»

Men det förefaller mig överraskande
— förmodligen har ytterligare några av
kammarens ledamöter gjort samma observation
— att regeringen inte applicerar
denna realistiska bedömning på
exempelvis näringslivets skatteförhållanden.
Inför den högeligen ovissa framtid
som väntar oss — att detta uttryck
är riktigt framgår väl av den deklaration
som statsministern läste upp här
i dag och utrikesministern framförde i
andra kammaren — skulle jag vilja fråga,
om det inte vore skäl att bättre än
nu sker se om näringslivet och skänka
det betingelser, som i görligaste mån
underlättar dess strävanden i fråga om
produktion och sysselsättning. Jag vill
ännu en gång, herr talman, understryka
att finansministerns initiativ i denna
fråga liksom i den fråga som vi behandlade
förra onsdagen, nämligen frågan
om lagervärderingsreglerna, är värt erkännande.
Men finansministern har stan -

nat på halva vägen, han har inte tänkt
sina tankar till slut.

Att vidhålla den restriktiva mentalitet,
som varit så betecknande för
1950-talets skattepolitik — icke minst
vad det gäller företagsamheten ■— är
enligt min mening föga på sin plats
under nuvarande förhållanden och korresponderar
på intet sätt med innehållet
i den deklaration, som tidigare i dag
har lämnats av regeringens två främsta
talesmän.

Herr talman! Med vad jag här i korthet
anfört ber jag att få hemställa om
bifall till den reservation av mig med
flera, som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag instämmer i vad
herr Hagberg här har sagt och vill tillfoga
ett par ord.

Ställningstagandet till det föreliggande
utskottsbetänkande! och till den av
barr Hagberg m. fl. avgivna reservationen
är givetvis beroende på vilka önskemål
man vill tillgodose genom lagstiftningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
önskar man förmå företagen
till en mera avsevärd avsättning,
måste ju denna stimuleras genom
vissa förmåner. Utskottet konstaterar att
sedan tillkomsten av 1955 års lagstiftning
drygt 500 miljoner kronor har avsatts.
Utskottsmajoriteten anser detta
belopp vara betydande. Ja, det heror ju
på hur man bedömer de konjunkturutjämnande
verkningar som ett belopp av
denna storleksordning kan ha. För min
del har jag svårt att tro på någon större
effekt — härför hade säkerligen krävts
ett betydligt högre belopp. Summan
utgör ju icke ens två procent av exempelvis
utgående löner.

Resultatet har ju också blivit, att arbetsmarknadsstyrelsen
icke har vågat
eller velat gå den väg som företagsbeskattningskommittén
ansåg skulle vara
regel, när man skulle frisläppa medel
från dessa investeringsfonder, nämligen
den att generellt medge uttag ur fonderna.
Trots att arbetsmarknadsstyrelsen

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

121

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

sålunda har använt sig av individuella
medgivanden, vilket av företagsbeskattningskommittén
sattes i tredje och sista
rummet, har mer än 280 miljoner kronor
av fondavsättningarna disponerats.
Skulle vi råka in i en verkligt allvarlig
lågkonjunktur är det väl uppenbart, att
återstående fondmedel — även om man
tar ut dem till sista öret — endast skulle
vara som en droppe i havet ur konjunkturutjämnande
synpunkt.

Det är mot bakgrunden av dessa fakta
som reservationen får ses. Finner man
det önskvärt med en fondavsättning,
som verkligen skulle kunna betyda någonting
för en konjunkturutjämning,
måste avsättningen stimuleras på ett helt
annat sätt än hittills. Företagsbeskattningskommittén
synes inte ha varit
främmande för den eventualiteten. Den
skriver nämligen i sitt betänkande:
»Kommittén får tillägga, att under hand
vunna erfarenheter möjligen kan komma
att utvisa, att man för att än ytterligare
stimulera till fondavsättningar bör överväga
en höjning av den kvotdel av fondavsättningen,
som utan tillstånd må tagas
i anspråk.» Bevillningsutskottet använde
samma formulering i sitt betänkande
nr 45 vid 1955 års riksdag.

Enligt 9 § 1 mom. i förordningen om
investeringsfond äger Kungl. Maj:t eller
efter Kungl. Maj ds förordnande arbetsmarknadsstyrelsen
besluta, att investeringsfond
under visst eller vissa beskattningsår
skall eller må tagas i anspråk.
Det finns i företagsbeskattningskommitténs
betänkande inte ens en antydan -—
och jag har inte heller kunnat finna
någon sådan någon annanstans i förarbetena
till lagstiftningen — att uttrycket
»vissa beskattningsår» skulle betyda
»högst två år». Det är en av arbetsmarknadsstyrelsen
självtagen tolkning av lagstiftningen
— en tolkning som enligt
min mening direkt motverkar lagstiftningens
syfte — det var ju herr Hagberg
också inne på — därigenom att
endast sådana investeringar som kan
fullbordas på kort tid kan komma till
stånd.

I en lågkonjunktur måste väl stora investeringar,
även de som sträcker sig

över mer än två beskattningsår, vara
önskvärda. Att skärpa villkoren för
medgivande att taga investeringsfond i
anspråk för dylika investeringar kan
därför inte vara vare sig klokt eller påkallat.

Med hänsyn till vad jag nyss sade
om förarbetena är det i varje fall tveksamt
om förordningen har avsett den
begränsning med avseende på redan
gjorda avsättningai;, som arbetsmarknadsstyrelsen
har tillämpat. Att villkoren
får gälla för framtida avsättningar
är ju en helt annan sak, som jag för
min del inte har något att erinra mot.

Med stöd av vad jag här anfört ber
jag få instämma i herr Hagbergs yrkande.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Utskottets värderade ordförande
har på ett fullt korrekt sätt
refererat det sakliga innehållet i den föreliggande
propositionen, och följaktligen
behöver jag inte göra detta. Enligt
det referat, som herr Hagberg gjorde, utmynnar
förslaget i att företagen skall beredas
möjlighet att dels kunna ta i anspråk
tidigare avsatta fondmedel att användas
för långsiktiga investeringar och
dels att för samma ändamål också få disponera
framtida avsättningar. I båda
fallen mister emellertid företagen de förmåner,
som nu gäller när man tar investeringsmedel
i anspråk för mera kortsiktiga
investeringar.

Trots de begränsningar som finansministern
nu föreslår beträffande med
lens användning för långsiktiga investeringar
är förslaget enligt min mening
synnerligen tilltalande. Jag skulle vilja
använda värdeomdömet generöst, men
eftersom jag vet att herr Hagberg är
motståndare till sådana värdeomdömen
när det gäller kungliga propositioner i
allmänhet och regeringsförslag beträffande
företagsbeskattningen i synnerhet,
så skall jag avstå ifrån det. Jag nöjer
mig med att beteckna det föreliggande
förslaget som i varje fall ett stort tillmötesgående
mot företagen.

Men det tycker inte några av motionä -

122

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

rerna och inte heller reservanterna. Först
och främst anser reservanterna — och
detta var särskilt herr Spetz inne på i
sitt anförande — att det inte finns något
stöd för uppfattningen, att fondmedlen
inte skulle få användas för långsiktiga
investeringar, och följaktligen betraktar
då reservanterna de föreslagna begränsningarna
som en försämring av de villkor,
som för närvarande gäller för fonderna.
Svaret på den frågan finnes i departementschefens
yttrande till propositionen
och det finns också anfört i utskottsbetänkandet,
som herr Spetz var
vänlig nog att citera, varvid han befriade
mig även från den uppläsningen. Av detta
framgår, såvitt utskottet och jag själv
kan bedöma, att det är tydligt att man
har avsett att använda dessa investeringsmedel
för sådana typer av investeringar,
som varit kortsiktiga och på kortast
möjliga tid kunnat ge den bästa effekten
ur sysselsättningssynpunkt. Jag är
alldeles övertygad om, herr talman, att
när kammaren hade att år 1955 ta ställning
till föreliggande förslag, så utgick
vi — jag skulle tro allesamman — ifrån
att detta egentligen var avsikten.

Att arbetsmarknadsstyrelsen i dagens
mycket labila och framför allt splittrade
konjunktur inte har ansett sig kunna
lämna generella tillstånd till medlens användning
och även begränsat tillstånden
i fråga om tiden till ett eller två år, har
berott på att man under den korta tid
som man kan överblicka ändå skulle få
i gång investeringar, som mycket snabbt
skulle kunna förstärka sysselsättningsgraden.

Jag kan därför inte finna att vare sig
motionärerna eller reservanterna har något
stöd i sin uppfattning om att tillämpningen
har blivit för snäv, och jag stärks
ytterligare i denna min förmodan av det
enkla skälet, att därest inte finansministern
hade lagt fram denna proposition
och föreslagit den utvidgning och komplettering
av investeringsfonderna, som
han här gör, skulle vi inte ha haft några
motioner att behandla.

När nu finansministern föreslår denna
utvidgning och komplettering, väcker han

tydligen björnar som sover och utlöser
i samma ögonblick en kritik, som vi eljest
skulle, i varje fall inotionsledes, ha
varit befriade ifrån. Jag tycker nog att
det gamla ordspråket som säger att om
man ger en viss potentat ett finger, tar
han ganska snart hela handen, i detta
sammanhang äger sin giltighet.

Herr Hagberg påminde om statsministerns
i dag gjorda deklaration om de
svårigheter, som vårt land nu befinner
sig i när det gäller de handelspolitiska
relationerna till Europa. Jag fattar det
så, herr Hagberg, att det är ett av de motiv,
som bär legat bakom finansministerns
föreliggande förslag, att man skall
sträva efter att söka få fondmedlen att
användas även för sådana långsiktiga
investeringar, som skall göras med hänsyn
till de hårdnade konkurrensvillkoren
när det gäller att möta Europamarknaden.
Det är väl heller inte uteslutet att
vi längre fram, när vi verkligen får se
hur dessa förhållanden kommer att utveckla
sig, i vissa avseenden får ta oss
en funderare på hur företagsbeskattningen
skall kunna liberaliseras eller i varje
fall anpassas efter de villkor, som kan
komma att bli gällande i en sådan marknad.

I ett par motioner föreslås också, att
den s. k. fria sektorn för fondmedlens
användning skall ökas från nuvarande
30 till 50 procent. Syftet skulle enligt motionärerna
vara, att avsättningarna till
fonden skulle göras mera lustbetonade
än vad de är för dagen. Jag är övertygad
och kan säkert medge, att om den fria
sektorn ökas från 30 till 50 procent, så
kan detta verka så pass stimulerande, att
företagen ökar sina avsättningar. Men jag
ställer omedelbart två frågor i detta sammanhang
till dem, som är företrädare för
den uppfattningen. Först frågar jag, om
de gjorda avsättningarna kan anses vara
alldeles för låga med hänsyn till de ändamål
man ville uppnå och de önskemål
man hyste när vi en gång beslutade om
dessa fonder. Vidare frågar jag — och
det är det viktigaste —• om företagen
verkligen orkar med att avsätta mera
till fonderna. Det finns någonting i före -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

123

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

tagens verksamhet som kallas för bruttovinster,
och utöver den gränsen kan man
ju inte gå. Hur man disponerar bruttovinsterna
blir ju då en fråga om vad som
kan anses vara det fördelaktigaste.

Jag skulle för min del tro, att man
för närvarande när det gäller att inom
ett förelag ta ställning till en disposition
av bruttovinsten går på den linje som
för företaget måste vara den mest ekonomiska,
d. v. s. man utnyttjar i första
hand den avskrivningsrätt, som man har,
och sedan gör man avsättningar till pensionsstiftelse
och investeringsfond. Jag
hade tillfälle att förra onsdagen, när vi
diskuterade varulagervärderingen, apostrofera
en balansräkning, som jag hade
hittat i en av dagstidningarna. Jag lar
fram det klippet — det är av bekvämlighet,
herr talman, som jag inte letat upp
någonting nytt utan använder samma
klipp — eller låt mig säga, personlig rationalisering.
Av klippet framgår att den
bruttovinst, som det företaget hade, utgjorde
30 miljoner på en omsättning av
250 miljoner. Jag skulle förmoda, att det
kan vara ganska representativt. Av bruttovinsten
har man gjort avskrivningar
till ungefär halva beloppet, eller med 15
miljoner. Sedan har man till utdelningar
avsatt 5 miljoner, till skatter 5 miljoner,
till pensionsfond 2 miljoner och till investeringsfond
3 miljoner. Hur lustbetonad
man än funnit möjligheten att göra
avsättning till investeringsfonden, så förmodar
jag, att det företag, som här
apostroferats, inte hade kunnat avsätta
mer än vad det nu har gjort.

Slutligen har finansministern i sitt föreliggande
förslag tillmötesgått ett önskemål,
som jag stödde när vi behandlade
frågan om investeringsfonder år 1955,
nämligen att fondmedel även skulle få
användas vid klassning av fartyg. Detta
förslag fullständigar för min del bilden
av att förordningen bör vara synnerligen
tilltalande för företagen. Den låter
sig i sin nya utformning väl anpassas i
det ganska rörliga och smidiga system
för företagsbeskattning som vi har.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När jag här har lyssnat
till oppositionstalarna, har jag inte kunnat
uraktlåta att göra den reflexionen,
att det ju ändå har hänt någonting under
de år, som vi haft investeringsfonder
för konjunkturutjämning. När de på sin
tid infördes, togs de emot med en ganska
utpräglad skepsis inom företagarvärlden.
Jag har läst många artiklar i facktidskrifter,
som sannerligen inte har haft
att ge några nämnvärda rekommendationer
beträffande dessa fonder. Det får väl
förklaras av att man på företagarhåll i
ännu större utsträckning än på regeringssidan
räknade med att högkonjunkturen
skulle bli ganska permanent.

Emellertid har man så småningom, när
man fick begrepp om vad dessa fonder
innebar, förstått att det gällde en utomordentligt
värdefull reform. Man har
börjat att intressera sig för dess möjligheter,
och som framgår av utskottsutlåtandet
har ju icke oväsentliga belopp av
tidigare insatta medel kunnat utnyttjas
under den konjunkturdämpning som inträtt.

Jag iir således, herr talman, tillfredsställd
över att man från oppositionssidan
liksom på företagarhåll i princip är
intresserad av denna form för avsättningar
till konjunkturutjämning. Men om
man håller klart för sig, att grundtanken
i det hela är en fond för konjunkturutjämning,
så tycker jag nog, att propositionen
bör vara förståelig även för oppositionens
representanter. Är det däremot
så, att man uteslutande vill se denna
fond som en liberalisering av företagsbeskattningen,
då har herrar Hagbergs
och Spetz’ inlägg skäl för sig. Men
det är inte så denna fondering bör ses.
Det är inte en speciellt ny aspekt på företagsbeskattningen,
utan det är en fond
för konjunkturutjämning.

Det är från den utgångspunkten, som
arbetsmarknadsstyrelsens tillämpningsnormer
bör ses. Herr Spetz gjorde gällande,
att arbetsmarknadsstyrelsen givit
sig på eu tolkning, som han inte trodde
vara i överensstämmelse med själva
grunderna för fonderingen. Tvärtom!

124

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

Arbetsmarknadsstyrelsen bär tvingats till
denna tolkning utifrån det uppenbara
faktum att det här gäller en konjunkturutjämningsfond.
Man har således inte vågat
dra växlar på konjunkturen längre
fram i tiden än ett eller två år.

Vem vågar dra växlar på konjunkturen
för längre tidsperioder än maximalt två
år? Vi har under efterkrigstiden haft två
ganska klara konjunkturdämpningar och
är nu inne i den tredje, nämligen 1948—
1949, 1953—1954 och 1958—1959. Vid de
två tillfällen som är passerade varade
konjunktursvackan 1—1 1/2 är. Det är
möjligt att den nuvarande konjunktursvackan
kommer att pågå under något
längre tid, men ingen vågar väl spå något
om det.

Jag måste säga att jag helt ställer mig
bakom arbetsmarknadsstyrelsens tolkning,
när styrelsen ger företagen rätt att
disponera dessa medel för investeringar,
som styrelsen beräknar kunna slutföras
inom maximalt två år. Det är ju ingen finess
med att släppa loss pengar, som kan
accentuera eu högkonjunktur eller en
uppåtgående konjunktur. Då är ju hela
ändamålet med investeringsfonderna
förfelat och inte längre vad man från
början hade räknat med.

De gamla konjunkturutjämningsfonderna
innebär skattepolitiskt en utomordentligt
förnämlig behandling av de
svenska företagen. Låt oss ta ett enkelt
exempel. Ett företag, som står i begrepp
att göra investeringar för låt mig säga i
runt tal 10 miljoner kronor, bestämmer
sig för att i stället för att ta fram detta
belopp till beskattning, som företaget i
annat fall skulle vara skyldigt att göra,
avsätta beloppet till en fond för detta
speciella ändamål. Det betyder, att man
använder sex miljoner i den egna rörelsen
utan någon som helst beskattning.
Vidare placerar man fyra miljoner kronor
på ett konto i riksbanken, och dessa
pengar står där till dess en eventuell lågkonjunktur
kommer. Då får man ut pengarna
och skall i princip ta upp till beskattning
både de sex miljoner man fick
disponera i rörelsen och de fyra miljoner
man tar ut från riksbankskontot.
Men i de gamla fondernas konstruktion

finns den bestämmelsen, att man har
rättighet att avskriva den nya investering,
för vilken man använder medlen i
en lågkonjunktur, upp till 100 procent
av investeringskostnaden. Gör företaget
i det läget en investering för de 10 miljonerna,
har det därmed faktiskt också
undgått beskattning på hela beloppet.
Detta är en alldeles ovanligt generös behandling
av företagsamheten, som i dess
yttersta konsekvenser kan få sådana
verkningar. Vi har varit så generösa, och
riksdagen har velat ställa sig bakom vårt
förslag av den enlda anledningen, att vi
sätter ett sådant stort pris på att företagen
investerar just i en lågkonjunktur
och inte i den högkonjunktur som tyvärr
är den naturliga atmosfären för företagen
att investera i, vilket gör att de lätt
överanstränger en redan ganska inflammerad
samhällsekonomi.

Nu har emellertid ett nytt problem
uppstått, och jag skall gärna anknyta till
vad oppositionens talare omnämnde. Vi
har kanhända framför oss ett större handelsområde
än vad vi har varit vana vid.
I vart fall har vi väl att riikna med en
fränare internationell konkurrens än vad
efterkrigsåren med deras tämligen goda
konjunkturer medfört, där vårt land relativt
sett varit gynnsamt ställt. Vi har
alltså att räkna med en hårdare konkurrens
och bör inrätta oss därefter. Vad är
det för investeringar och vad är det för
slag av företagsamhet som vårt land i
det läget behöver? Jo, det är naturligtvis
stora investeringar, investeringar på speciella
avsnitt, som har det omfånget och
den omfattningen att de fullödigt kan utnyttja
teknik och rationalisering, så att
produktionen kan hävda sig ute på
världsmarknaden. Det är inte säkert att
man gör en sådan investering på ett eller
två år, på den tid man kan överblicka
och under vilken man med någon grad
av säkerhet kan spå att konjunkturen är
dämpad. Det kan vara fråga om investeringar
på 100, 150, eller 200 miljoner
kronor, som av naturliga skäl tar både
fyra och fem år att fullborda. Ingen vågar
väl säga, att vi står inför en period,
som under de närmaste fyra till fem
åren kommer att präglas av en lågkon -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

125

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjamning

junktur. Enligt de nuvarande reglerna
för konjunkturutjämningsfonderna skall
följaktligen en sådan företagare avvisas,
när han kommer och vill göra en investering
under fyra eller fem år, trots att
det är en investering som vi anser vara
samhällsnyttig, valutaskapande och angelägen
ur många olika synpunkter. Vill
han göra den investeringen, får han göra
den i vanlig ordning inom de ramar och
de resurser, som vår nuvarande företagsbeskattning
ger honom, men utan några
speciella preferenser.

Jag skall villigt erkänna, att när jag
och senare regeringen stod inför det problemet,
sade vi oss att det torde vara erforderligt
att försöka göra någon komplettering
till de gällande investeringsfonderna
för konjunkturutjämning för
att kunna tillgodose ändamål som dessa.
Själva basen för en sådan komplettering
måste fortsättningsvis vara, att investeringen
startar i en lågkonjunktur och
följaktligen får den sysselsättningsfrämjande
effekt, som vi är ute efter. Men om
sedan investeringen fortsätter i en högkonjunktur,
har vi ju icke nått ändamålet
med fonderingen, nämligen att den
skulle vara konjunkturutjämnande. Den
har då varit konjunkturutjämnande i inledningsskedet
men blir balansbrytande
i avslutningsskedet, därför att den fortsätter
även när konjunkturen går upp
och när vi kanske är tvingade att med
olika regleringar och medel i stället
stävja en investeringsverksamhet, som
vill bli litet för hetlevrad. Vi har som bekant
många exempel på den situationen
under efterkrigstiden. Det gällde följaktligen
att åstadkomma en kompromiss
mellan dessa till synes ganska diametralt
motsatta utgångspunkter, och den kompromissen
är presterad i en alldeles ny
form av investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Jag erkänner villigt att regeringen var
mycket tveksam innan denna proposition
lades fram, helt enkelt därför att
det ligger snubblande nära att man skall
komma in på de tankegångar, som herr
Hagberg och herr Spetz gjort sig till
tolk för, nämligen att betrakta detta
som en förändring av de av riksdagen

vedertagna grunderna för företagsbeskattningen
och glömma bort att det
egentligen är fråga om en fondering för
konjunkturutjämning. Kompromissen
fick den utformningen, att det skapades
en ny form för investeringsfonder, som
i stort sett bygger på de gamla reglerna
men som ändå är skärpt i tillämpningen
eftersom det rör sig om investeringar
som inte kan avslutas när lågkonjunkturen
är över utan som vi tillåter
att fortsätta även i en uppåtgående konjunktur
och en högkonjunktur. Till den
ändan får uttaget av pengar som sätts
in på riksbanken inte vara 100 procent
av de insatta medlen utan endast 75
procent därav. Vidare får avskrivningarna
på den gjorda investeringen inte
vara 100 procent av investeringskostnaden
utan endast 75 procent därav.
Slutligen skulle det se rätt underligt
ut om man på en sådan här lång investering,
som avslutas i en högkonjunktur,
skulle som en extra uppmuntran
och preferens lägga ett investeringsavdrag
av tio procent i skattelättnad.
Detta investeringsavdrag är ju motiverat
med att man skall göra investeringen
i en lågkonjunktur och har inget berättigande
för en investering som i praktiken
kan flyta in i högkonjunkturen.

Om man således har konjunkturperspektivet
klart för sig är det väl, som
jag ser det, rätt svårt att argumentera
för ett bibehållande av den här speciella
skattepreferensen med ett tioprocentigt
investeringsavdrag, när kanske investeringen
sker till inte bara 50 procent
utan kanske 60 procent under eu
högkonjunktur och ett mindre procenttal
under lågkonjunkturen.

Nu vill jag understryka att det här
inte är fråga om någon som helst försämring
för de nu gällande investeringsfonderna
för konjunkturutjämning. Man
har i inläggen ibland fått det intrycket,
att talarna har argumenterat på ett sådant
sätt att det inte har stått klart
för kammaren. Det är inte fråga om
några attacker mot de nu gällande investeringsfonderna,
och det är helt korrekt
av arbetsmarknadsstyrelsen att begränsa
uttaget till sådana investerings -

126

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

objekt, som man med någon så när
säkerhet kan bedöma kommer att slutföras
under lågkonjunkturen.

Till dessa gamla fonder kommer nu
denna nya möjlighet att avsätta till investeringar
som får starta i en lågkonjunktur
men kan fortsätta även i en
högkonjunktur. För att man då inte
skall bryta sönder hela företagsbeskattningsväsendet
måste det ju dras upp
andra och mera skärpta regler för den
senare formen av investeringar och investeringsfonder.
Det är väl alldeles uppenbart.

Jag förstår därför inte reservationen.
Men det är möjligt att jag inte har läst
den alldeles rätt. Jag gör en reservation
för detta. Jag har emellertid tolkat
reservationen så, att man helt enkelt
skulle vilja ha en hybrid av de båda fonderna,
som till sin natur är skilda och
har skilda bevekelsegrunder. Man säger
att man kan vara med på de stramare
bestämmelserna om 75-procentigt uttag
och 75 procent i avskrivning, men för
redan insatta medel bör det finnas rättighet
att få de mera förmånliga beräkningsgrunderna.
För redan insatta
medel har företagarna emellertid rätt att
tillämpa de förmånligare beräkningsgrunderna
om de bestämmer sig för en
investering som en klar lågkonjunkturinvestering.
Om de däremot bestämmer
sig för en investering av längre karaktär,
som kanske t. o. m. är en högkonjunkturinvestering,
då får de ta de
sämre grunderna. Man kan t. o. m. tänka
sig ett sådant aktuellt fall, att ett
stort företag planerar att göra en investering
för, låt mig säga, 100 miljoner
kronor och beslutar sig för att 1959
avsätta 25 miljoner kronor. Företaget
skaffar sig enligt grunderna för den nya
formen av fonder ett preliminärt beslut
från Kungl. Maj:t att för denna långa
investering få disponera även framtida
avsättningar under, låt mig säga, ytterligare
tre års tid. Det betyder då att företaget
har 25 miljoner insatta 1959. Sedan
sätter det in 25 miljoner under 1960,
25 miljoner under 1901 och 25 miljoner
under 1962. Investeringen är kanske
färdig 1962 eller 1963. Företaget

har tagit ut pengar samtidigt som det
har satt in för den här långa investeringen.
Man kan väl ändå inte ha två
beräkningsgrunder för samma investeringsobjekt.
Det vore för mig ett rätt
orimligt förhållande.

Av denna anledning är det i propositionen
skrivet klart och bestämt att
man när man beslutar sig för att göra
en fondavsättning får man bestämma sig
ifall denna skall gälla en kort investering
— och då har man de mera förmånliga
grunderna för investeringsfonden
— eller om det skall vara en lång
investering. År det en lång investering
blir det något mera skärpta regler men
ändå en avgörande fördel mot om man
bara skall göra investeringen på vinstmedel
enligt gällande företagsbeskattningsregler.

Vi bar skrivit att vi måste skilja mellan
dessa båda ting om det skall bli
någon ordning och att man måste hålla
ett grepp över de långa investeringarna,
vilka kan sträcka sig över både låg°ch
högkonjunktur, även om de startar
i en lågkonjunktur, detta för att inte
på den vägen bryta sönder hela metoden
för företagsbeskattningen. Det är
detta som har varit motiveringen för att
besluten skall fattas av Kungl. Maj:t,
som ju har överblicken över de skattepolitiska
konsekvenserna.

Herr talman! Jag vet inte om jag
med detta lilla anförande kanske ändå
har kunnat bidra litet grand till att klara
ut begreppen. I varje fall har det
varit ett försök till redogörelse för de
bedömningar som har väglett regeringen
vid dess beslut att föreslå nya kompletteringsfonder.
Jag vill emellertid
också understryka att jag personligen
sällan har varit så tveksam när jag
bär signerat en proposition som jag var
i detta fall. Propositionen innebär nämligen
ett väsentligt avsteg från de grundlinjer
som gäller för företagsbeskattningen.
Jag har tolererat detta avsteg
därför att det även har en konjunkturpolitisk,
en sysselsättningspolitisk effekt,
betingad av att dessa långa investeringar
ändå startar under en lågkonjunktur.

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

127

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

Herr HAGBERG (h):

Iierr talman! Herr statsrådet tyckte sig
ha märkt, att man i vissa av de anföranden,
som här tidigare hållits, på sätt och
vis syntes vilja antyda att det här vore
fråga om en attack mot de tidigare gällande
bestämmelserna i fråga om konjunkturinvesteringsfonderna.
Jag har
svårt att inse hur statsrådet bär kunnat
få en sådan uppfattning. För min del
lade jag mig i varje fall vinn om att understryka
att vad den för kammaren presenterade
propositionen innebär är en
utveckling och en liberalisering av de
regler, som nu är gällande. Jag underströk
detta vid åtminstone två tillfällen i
mitt anförande samtidigt som jag med
beklagande framhöll att statsrådet, som
jag sade, dock icke tänkt sina tankar till
slut utan stannat på halva vägen.

Vidare har jag inte kunnat undgå att
konstatera att enligt min uppfattning
herr statsrådet gjort sig skyldig till viss
självmotsägelse, i varje fall när det gäller
terminologien. I början av sitt anförande
underströk herr statsrådet bestämt,
att detta inte vore ett spörsmål om
företagsbeskattningen, utan först och
främst ett spörsmål om konjunkturinvesteringsfonder,
om fonderingsmöjligheter
och vad därmed sammanhänger.
I slutet av anförandet kom herr statsrådet
tillbaka till denna fråga och talade
om att det gällde »fondering för konjunkturutjämning».
Men icke desto mindre
ansåg sig herr statsrådet kunna i andra
avsnitt av detta anförande, som jag med
stort intresse lyssnade till, framhålla att
de bestämmelser, som är inkluderade i
denna lagstiftning, »skattemässigt» innebär
utomordentliga möjligheter för företagarna,
som han sade, och allra sist använde
också herr statsrådet termen företagsbeskattning
i detta sammanhang. Jag
skall inte tvista om vilken term som här
är den riktiga. För min del har jag emellertid
för mig att detta spörsmål endast
utgör en annan sida av företagsbeskattningen,
och uppriktigt sagt fick jag nog
den uppfattningen, att herr statsrådet i
grund och botten är av samma mening.

Därmed må emellertid förbålla sig hur
som helst! Herr statsrådet förmenade, att

dessa regler var generösa. Jag skail inte
tvista på den punkten heller, men, herr
statsråd, vi måste ju dock hålla i minne
under vilka förhållanden reglerna kom
till stånd och mot vilken bakgrund lagstiftningen
skapades. I sin nuvarande
gestaltning kom reglerna till stånd år
1955 i samband med den då genomförda
stora reformen av företagsbeskattningen,
en »reform» som ju i andra hänseenden
innebar högst avsevärda skärpningar.
Exempelvis beträffande lagervärderingsreglerna
var dessa skärpningar så väsentliga
att herr statsrådet ju själv har sett
sig föranlåten att framlägga en proposition
till denna riksdag — den avgjordes
för övrigt i onsdags — om ett uppskov
— betingat av konjunkturläget —
med ikraftträdandet av lagstiftningen i
denna del. I annat hänseende ledde lagstiftningen
till det förhållandet, att bolagsskatten,
som dock så pass sent som
år 1939 uppgick till cirka 21 procent,
över ett par intervaller åkte upp till
ungefär 57 procent. Det är, såvitt jag
förstår, mot bakgrunden av dessa ting
man har att skåda bestämmelserna om
de möligheter till skattefri avsättning till
konjunkturinvesteringsfonder, som då
tillskapades. Man kan ju inte se lagstiftningen
om konjunkturinvesteringsfonder
såsom en isolerad företeelse. Den måste
självfallet sättas in i sitt organiska sammanhang
med reformen av företagsbeskattningen
för några år sedan.

Utskottets ärade talesman menade, att
jag skulle vara »allergisk» mot ordet generös
såsom utmärkande för regeringens
skattepropositioner. Jag skall inte polemisera
om detta uttryck, men då och då
förekommer det nog, att jag anser mig
ha saklig anledning att komplimentera
finansministern. Det har skett mer än en
gång, herr Eriksson i Uppsala, och jag
skall faktiskt begagna tillfället att göra
det nu i kväll, därtill föranledd av ett påpekande
som herr Eriksson gjorde, nämligen
att man i den här propositionen
har tagit in en bestämmelse som möjliggör
för rederinäringen att för klassningar
och reparationer begagna sig av dessa
fonder, vilket inte bär varit medgivet tidigare.
Denna bestämmelse är välmotive -

128

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

rad. Jag anser det inte ogrannlaga att
i detta sammanhang erinra om att vi på
vår kant har arbetat och slitit i flera år
för att få med just rederinäringen under
bestämmelserna, dock tidigare med
ganska klent resultat. I bevillningsutskottet
vann jag faktiskt bara en enda
proselyt inom det största partiet och det
var just herr Eriksson i Uppsala, och
det är jag glad för. Nu har även finansministern
anslutit sig till vår skara, med
det kända resultatet att den ifrågavarande
bestämmelsen torde komma att antas
enhälligt om en stund. Jag är tillfredsställd
med detta och ber att få tacka finansministern.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Avsikten med lagstiftningen
om dessa fonder har självfallet
varit att söka få till stånd en viss konjunkturutjämning.
Att fonderna sedan av
en del företag kan begagnas för att utjämna
beskattningen är ju en annan sak.

Finansministern tyckte sig ha spårat
en viss skepsis hos företagen mot att utnyttja
dessa fonder då avsättningen till
desamma inte blivit större än vad fallet
är. Herr Eriksson å sin sida menade att
företagen satt in så mycket pengar som
de över huvud taget haft disponibla, vilket
säkerligen är felaktigt. Den skepsis
som både finansministern och jag är
överens om faktiskt funnits hos företagen
på denna punkt bottnar med säkerhet
i att när denna nya avsättningsform
infördes 1955 hade inte något enda medgivande
lämnats att ta i anspråk medel
på de fonder som avsatts tidigare, utan
dessa pengar var fortfarande låsta.

Finansministern gjorde vidare gällande
att möjligheten att göra en hundraprocentig
avskrivning av investeringarna
i samband med tillåtelsen att ta ut
medel ur fonden vore en särskilt hög
grad av generositet. Jag vill inte bestrida
att det på visst sätt kan vara så. Men vi
måste ha i minnet att dessa fonder får
tas i anspråk först under en lågkonjunktur.
Jag tycker inte att det kan vara någon
särskilt hög grad av generositet att
bevilja avskrivning med 100 procent

omedelbart då ju dessa investeringar under
alla omständigheter får avskrivas
hundraprocentigt under en viss kortare
tidsrymd. Att man skriver ned investeringarna
med 100 procent redan första
året betyder bara att vinst kommer fram
så mycket snabbare följande år. Det är
ju samma diskussion som vi över huvud
taget har fört när det gäller frågan om
fri avskrivning.

Finansministern utbredde sig sedan
över att företagen här skulle kunna planera
stora investeringar för fyra, fem, sex
år framåt i tiden. Det skulle då kunna
hända att dessa investeringar råkade
komma in under en utpräglad högkonjunktur.
Men det är ju så att här skall
Kungl. Maj:t pröva varje särskilt fall. Det
finns ingen rättighet för företagen att
utan vidare förfara på detta sätt, utan utskottet
har tvärtom understrukit att
Kungl. Maj:t skall göra en mycket noggrann
undersökning innan sådana här
tillstånd lämnas. Vi förutsätter givetvis
att Kungl. Maj:t inte skall ge tillstånd om
Kungl. Maj:t förutser att man kommer att
få en högkonjunktur om ett eller annat
år. Tillstånd kommer således, utgår vi
ifrån, blott att lämnas om regeringen
räknar med att det blir kanske inte en
lågkonjunktur men i varje fall en kärv
konjunktur. Men, måste vi fråga, vad
finns det då för anledning att i en sådan
situation föreskriva andra villkor för sådana
här investeringar än för investeringar
som kan fullföljas på två år och
som alltså får en generösare behandling?
Vi kan inte förstå varför dessa andra
investeringar, som Kungl. Maj:t skall
pröva, skall behöva straffas, om jag så
får säga, eller i varje fall behandlas efter
strängare regler än de investeringar som
sker för ett eller två år.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag måste bara med ett
par ord reagera mot herr Spetz’ sista
inlägg, där han frågade varför dessa
längre investeringar skall straffas. Nej,
herr Spetz, de straffas icke utan premieras.
Hittills har det blott varit korta
investeringar som kunnat premieras. Nu

Onsdagen den 11 mars 1959 cm.

Nr 7

129

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

ger vi en chans även för långa investeringar
att bli premierade. Det kan väl
inte rubriceras som en bestraffning av
dem. Man kan för all del göra en jämförelse
med de korta investeringarna
och säga, att vi inte har gått lika långt i
fråga om premiering och välvillig behandling
av långa investeringar som när
det gäller korta. Men det är fullkomligt
orimligt att försöka vända upp och ned
på hela kakan och påstå att vi straffar
de långa investeringarna.

Jag vill sedan säga till herr Spetz —
jag presumerar då utvecklingen litet och
utgår ifrån att riksdagen antar denna
proposition — att om det kommer ett
storföretag, som vill ha ett preliminärt
beslut om en investering som omfattar
fyra eller fem år framåt i tiden, kommer
Kungl. Maj:t att svara: Om ni startar
investeringen nu får ni göra denna
fondavsättning i framtiden och disponera
beloppet under samma år som ni gör
avsättningarna, eller kanhända ett år i
efterhand. Regeringen skulle helt säkert
svara företaget på detta sätt, men regeringen
skulle absolut inte säga till företaget
att dess framställning bifalles därför
att regeringen betraktar lågkonjunkturen
som så permanent att den kommer
att vara fyra eller fem år. .lag tror inte
alls att denna lågkonjunktur kommer
att bestå i fyra, fem år framåt, men jag
skulle ändå vilja ge min tillstyrkan till
en sådan här framställning, därför alt
det är så värdefullt att få verksamheten
att starta i dag. Därmed tar vi ju konsekvenserna
av att den även pågår i en
högkonjunktur. Det är förklaringen till
att vi fått lov att gå fram med försiktigare
regler än när det gäller de kortare
investeringarna.

Man kan naturligtvis säga som herr
Hagberg, att finansministern för ett
motsägande tal, då han argumenterar
både utifrån konjunkturutjämningssynpunkten
och utifrån företagsbeskattningssynpunkten.
Jag kan ge herr Hagberg
rätt i att båda dessa synpunkter
kommit med i bilden då det har gällt
att finna en kompromiss mellan de båda
vägarna, och den kompromissen ligger
på riksdagens bord i form av Kungl.

9 Första kammarens protokoll 1959. Nr 7

Maj :ts proposition. Det skulle vara överraskande
för mig —• även med all respekt
för herr Hagberg — om herr Hagberg
skulle kunna göra en bättre kompromiss,
om han accepterar de båda utgångspunkter
som jag har redovisat i
propositionen. Därför är det väl möjligt
att mitt tal inte har varit så där oreserverat
ja eller nej, ty här föreligger en
kompromiss utifrån två relativt skilda
utgångspunkter. Denna kompromiss kan
emellertid inte väga så starkt över på
företagsbeskattningssidan, att konjunkturperspektivet
kommer bort ur det hela.
Herr Hagberg vill ha det dithän, men
jag vill ha konjunkturperspektivet kvar
när fondens statuter skall utformas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr C,
röstar

Ja;

Den, det ei vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

130

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Om införande försöksvis av allmän hastighetsbegränsning för motorfordon

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 89;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr förste vice talmannen uppstod
nu och avlägsnade sig, varvid ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs
av herr andre vice talmannen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 12, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt;

nr 14, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av förordningen
om taxering för inkomst av medel, som
insatts å skogskonto; och

nr lö, i anledning av väckta motioner
om viss skattefrihet för allmänna
samlingslokaler.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin,
m. in., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om införande försöksvis av allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående införande försöksvis av
allmän hastighetsbegränsning för motorfordon.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väck -

ta, till lagutskott hänvisade motioner, nr
1G9 i första kammaren av herr Hermansson
samt nr 219 i andra kammaren av
herr Björkänge m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
förslag av innebörd, att en hastighetsgräns
för motorfordon på 90 km/tim.
skulle införas på försök under viss tid.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 169
och 11:219, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Elowsson, Nilsson i Göteborg och
Carlsson i Bakeröd, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:169 och 11:219
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag av innebörd, att en hastighetsgräns
för motorfordon på 90 km/tim.
skulle införas på försök under viss tid.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är i allmänhet inte
någon tacksam uppgift att tala för hastighetsbegränsning
för motorfordon, och
det är det inte heller här i riksdagen.
Om jag ändå säger några ord i anledning
av den reservation som jag tillsammans
med ett par andra ledamöter
i utskottet har fogat vid detta utskottsutlåtande
är det därför att jag anser,
att om man skall minska trafikolyckorna
får man ingripa beträffande alla de moment,
som kan ha samband med sådana
olyckor. Nu har som vi vet den förbättringen
företagits, att hastigheten begränsats
i tätorter. Denna hastighetsbegränsning
har nu prövats i ett par år, och erfarenheterna
visar att antalet trafikolyckor
har gått ned i tätorterna. Om de nu
gjort det, och vi samtidigt konstaterar
att skyldigheten att stanna vid utfart på
huvudväg i sin tur också bidragit till
att minska olycksfallsrisken, talar detta
onekligen för att ett nedbringande av

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

131

Om införande försöksvis av allmän hastighetsbegränsning för motorfordon

farten för motorfordon åtminstone i någon
mån bidrar till att minska antalet
olyckor.

Tidigare har det sagts i diskussionerna
angående denna fråga, att om man
bringar ned farten så ökar man svårigheterna
vid omkörning; man får längre
omkörningssträckor, och det skulle leda
till att antalet olyckor i samband
med omkörningar stegrades. Det framgår
nu av en statistik, som rätt nyligen
gjorts av trafiksäkerhetsrådet, att antalet
omkörningsolyckor inte är så stort,
men att antalet offer i regel blir avsevärt
då sådana olyckor inträffar. Det
är detta som har gjort att man fäst så
väldigt stort avseende vid omkörningsproblemet.
Emellertid är det ganska tydligt,
att om man har en hastighetsbegränsning
till 90 kilometer i timmen
och tillåter fri fart vid omkörning, så
måste omkörningssträckan bli kortare
vid 90 kilometers hastighet för det omkörda
fordonet än om detta håller en
hastighet av 100, 110 eller 120, kanske
ibland upp till 140 kilometer.

Om man kunde vidta en sådan åtgärd,
skulle den otvivelaktigt bidra till
att minska olyckornas antal, och det
är detta som har gjort att jag, denna
gång liksom vid andra tillfällen, när saken
varit på tal, har förordat en sådan
hastighetsbegränsning. Vid två tillfällen
har ju också den trafikutredning, som
varit i arbete, förordat en hastighetsbegränsning.
Och om det faktiskt visar
sig att de åtgärder, som vi hittills vidtagit
när det gällt att begränsa hastigheten,
har lett till ett minskat antal olyckor,
så talar onekligen åtskilligt för att
vi begränsar hastigheten också ute på
landsvägarna. Det är dock där de flesta
olyckorna inträffar, och vi borde kunna
nå motsvarande resultat genom en hastighetsbegränsning
där.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till den reservation som
jag har avlämnat.

1 detta anförande instämde herrar
Osvald (fp), Hermansson (ep) och Ferdinand
Nilsson (ep).

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Man kan väl ställa i tvivelsmål
huruvida reservanterna i dag
har mera rätt än de haft tidigare i frågan
om hastighetsbegränsning. I varje
fall har ju inte riksdagen velat lyssna
till de argument som reservanterna
framfört vare sig nu eller vid tidigare
tillfällen.

Det är ju inte bara hastigheten som
avgör om olyckor skall ske på våra
vägar eller inte, utan många andra faktorer
spelar in i de sammanhang då
olyckor inträffar. Det är nog en övertro
hos reservanterna att hastigheten
varit den avgörande faktorn när en
olycka inträffat. Jag skall inte fördjupa
mig i statistiken på området, men jag
vill erinra om att flertalet dödsolyckor
i trafiken ute på landsbygden har med
mopederna och fotgängarna att göra. Bilisterna
kan ju inte rå för att en person,
som kanske inte har cyklat under senare
hälften av sitt liv, går och köper
en moped och kör med den. Det finns
ingen möjlighet att en bilist alltid skall
kunna klara upp en situation som han
råkar in i därför att den andra parten
inte behärskar sitt fordon.

Nu framgår det ju av utskottets utlåtande
att förslag om hastighetsbegränsning
även utanför de tättbebyggda samhällena
har legat på riksdagens bord flera
gånger tidigare och att de alltid blivit
avslagna. Utskottet har inte funnit
att några nya skäl har framförts som
talar för att utskottet borde frångå den
mening i frågan som riksdagen tidigare
givit uttryck åt, varför utskottet har yrkat
avslag på den väckta motionen om
hastighetsbegränsning.

Jag ber, herr talman, att kort och
gott få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Trafiksäkerheten i vårt
land är långt ifrån tillfredsställande, det
kan vi nog alla vara ense om. Men när
man analyserar trafikolyckorna och
försöker få ett grepp om deras orsaker

132

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Om införande försöksvis av allmän hastighetsbegränsning för motorfordon

kommer man näppeligen till det resultatet
att det skulle vara den alltför höga
hastigheten som varit den dominerande
faktorn, tvärtom. Jag vill här bl. a.
hänvisa till den senaste skånska undersökningen,
som publicerades för ett par
månader sedan. Den visade att det långsammaste
motorfordonet, alltså mopeden,
var det mest riskabla. Man fann vid
denna undersökning, att under år 1958
hade i skånetrafiken inträffat mellan
5 000 och G 000 trafikolyckor, varvid i
ungefär 2 000 fall uppstått personskador.
Därvid visade siffrorna det skrämmande
faktum att antalet dödsfall till
följd av trafikolycka med moped år
1958 var mellan tre och fyra gånger
större än under de närmast föregående
åren.

Herr Nils Elowsson talade om omkörningsolyckorna
och sade att de nog inte
var så många. Jag vill då upplysa om,
att det förra året i landet inträffade inte
mindre än 12G dödsfall på grund av omkörningsolyckor.
En hastighetsbegränsning
skulle utan tvekan medföra att
omkörningarna blev svårare och farligare
genom att de skulle ta längre tid
och fordra längre sträckor.

En annan sak som vi också bör lägga
märke till är att det skulle draga med
sig betydande kostnader att ordna den
avsevärt ökade trafikövervakning som
en hastighetsbegränsning skulle nödvändiggöra.
Även detta kan i dagens statsfinansiella
läge anföras som ett skäl för
att vi inte bör vara med på den saken.

Jag tycker att utskottet på ett övertygande
sätt har motiverat sitt avslagsyrkande
på motionerna, och jag yrkar därför
i likhet med herr Svensson bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag tycker att herr Edström
använde en något underlig motivering
för sitt avslagsyrkande när han
sade att därför att mopederna vållar
så många olyckor, skall vi inte bry oss
om bilarna. Lika väl kunde han säga
att därför att tuberkulosen vållar en hel
del dödsfall, behöver vi inte bry oss

om kräftsjukdomarna. Så kan man ju
inte resonera. Är det illa ställt på mopedfronten
måste vi naturligtvis göra
någonting där också. Jag skulle tro att
vi behöver det. Och om det nu är så,
att det verkligen sker en hel del olyckor
därigenom att folk kör för fort med sina
bilar, skall vi försöka göra någonting
på det avsnittet också. Jag utgår inte
ifrån att vi skall kunna göra slut på
alla trafikolyckor genom att minska
hastigheten till 90 kilometer i timmen,
men jag utgår ifrån att vi skall kunna
minska olycksantalet något. Om vi skall
kunna bringa ned antalet trafikolyckor
över huvud taget, måste vi naturligtvis,
såsom jag sade förut, inrikta oss på varje
avsnitt, där det inträffar olyckor,
självfallet också det som sammanhänger
med mopederna.

Herr Edström vidhåller det där gamla
resonemanget att om man sänker farten
t. ex. till 90 kilometer i timmen så ökar
man omkörningsrisken. Det förhåller
sig absolut tvärtom. Sunda förnuftet säger
ju att om ett fordon kör mycket fort
— 110 eller 120 kilometer, som jag sade
— måste det ta längre tid att köra
om det och man måste hålla en högre
fart än om vederbörande kör bara med
90 kilometers hastighet. Det är så solklart
att jag inte förstår att man över
huvud taget kan göra några invändningar
mot det resonemanget.

Om det ligger till på det sättet att
man kan konstatera att den höga farten
i en mängd fall leder till olyckor,
då finns det väl anledning att åtminstone
försöksvis undersöka, om det inte
går att minska det antalet olyckor genom
att bringa ned farten.

Herr SVENINGSSON (li):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att blanda mig i den här debatten, men
jag tycker att det på ett par punkter är
litet oklart hur man menar att en allmän
hastighetsbegränsning skulle tilllämpas.
Vi vet alla att vägarna här i
landet är i mycket olika skick. Vi har
många smala, krokiga och backiga vägar.
Menar man att samma hastighetsbe -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

133

Om införande försöksvis av allmän hastighetsbegränsning för motorfordon

gränsning skall gälla på alla vägar? Då
blir det ju i verkligheten fri hastighet
på de sämre vägarna och begränsad
hastighet på de bättre. En annan fråga
är denna: Menar man att bilarna på något
sätt skall graderas efter olika maximihastigheter?
Det finns ju så många
små bilar, som inte är avsedda för högre
hastighet. Skall det kanske bli på
det sättet att hastigheten blir fri för
vissa typer av bilar som inte är avsedda
för mer än 90 kilometers hastighet,
medan det för större och mera trafiksäkra
bilar skulle bli begränsad hastighet?
Jag för min del har inga sympatier
för en hastighetsbegränsning. Jag
anser att det skulle vara olyckligt att
genomföra en sådan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! När jag hörde herr Nils
Elowsson kom jag att tänka på en upplevelse
jag hade som skolpojke. Vi hade
i skolan en rektor som ansåg cykeln
vara den ledes mer eller mindre djävulska
påfund och förbjöd oss pojkar att
använda ett sådant för människoanden
så onaturligt redskap. »Gud har givit
Er ben att gå på», sade han. »Använd
dem.» Man har nog ibland det intrycket
när man hör en del ledamöter här i
riksdagen propagera för hastighetsbegränsning
för våra motorfordon, att de
egentligen skulle vilja förbjuda motorfordonen
och anbefalla oss allesammans
att använda den åtminstone enligt deras
mening mindre riskabla metoden att
gå på egna fortkomstledamöter. Man har
en känsla av att de inte så ofta suttit
bakom en ratt —• eller hur, herr Nils
Elowsson?

Jag anser att vi får bedöma den här
saken mer praktiskt. Man kör inte gärna
om en bil som färdas med 120 kilometers
hastighet, herr Nils Elowsson,
utan det är de långsamma fordonen som
man kör om, och då är bäst accelerera
ordentligt. Jag tror inte att vi
behöver diskutera den här saken mera,
utan jag yrkar ännu en gång bifall till
utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Till herr Sveningsson
skulle jag vilja säga att jag inte förstår
hans resonemang om att en bestämmelse
om hastighetsbegränsning
skulle verka olika för olika vägar. Man
skall ju alltid anpassa hastigheten efter
vägens beskaffenhet. I vägtrafikförordningen
— jag vill minnas att det är i
1 § — heter det att man skall lämpa
sina åtgärder efter omständigheterna,
således både med hänsyn till bilen, med
hänsyn till vägen, med hänsyn till trafiken
och med hänsyn till sig själv —
om man inte är någon skicklig förare,
får man köra saktare. Vad sedan beträffar
vad herr Edström antydde beträffande
mig och bilkörning genom att
berätta om läraren, som ville förbjuda
pojkarna att åka cykel, vill jag bara
säga, att jag inte vet om jag fick mitt
körkort innan herr Edström fick sitt,
men jag har i varje fall kört bil i åtskilliga
år — rätt mycket för resten —
så jag är ingen bilhatare, tro för all
del inte det. Man jag vill säga det att
om man kan vara med om, vilket herr
Edström också varit, att skruva ned farten
i tättbebyggda samhällen till 50 kilometer
i timmen — i vissa fall till 60
— då frågar man sig ovillkorligen: Varför
är man mera fiende till biltrafiken
över huvud taget därför att man ute på
landsvägarna vill hålla hastigheten nere
vid 90 kilometer i timmen? Det ena
kan vara lika väl motiverat som det andra.
Jag menar att man skall föra ett allvarligt
resonemang i en allvarlig fråga.
Man kan inte nonchalera några av
de olika faromomenten i trafiken, om
man vill komma till rätta med trafikolycksfallen.
Det är emellertid dessvärre
på det sättet att nästan alla människor
vill åka fort, och de räknar inte
med någon risk. De tänker allesammans:
Jag råkar inte ut för någon olycka.
Det är andra som råkar ut för
olyckor. Och så tänker de ända tills
de ligger på lasarettet.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag måste säga att jag
inte fick något annat svar från herr

134

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Om representation för kristna samfund i
Elowsson än att det med en hastighetsbegränsning
i praktiken blir fri hastighet
på de sämre vägarna och för de små
bilarna.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till herr Elowsson vill
jag bara säga att det är givet att fordonets
hastighet måste anpassas efter trafiken.
Har man en mycket liten frekvens
av mötande fordon och rak väg
så kan man köra fortare än i ett tättbebyggt
samhälle, där riskerna är så mycket
större. Man bör begagna sig av möjligheterna
att färdas snabbare, när riskerna
är mindre.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Elowsson, Kils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

visst slag av utredningar

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner
om skyldighet att vid försäljning av begagnad
bil förete protokoll över testning
rörande bilens beskaffenhet; och

nr 6, i anledning av väckt motion om
framläggande av förslag till lag angående
skolplikt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om representation för kristna samfund
i visst slag av utredningar

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
väckta motioner om representation för
de kristna samfunden i visst slag av utredningar.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
184, av herr Ewerlöf m. fl., och II: 235,
av herr Hjalmarson in. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att i sådana
Utredningar genom sakkunniga, där etiska
och moraliska värderingar av naturliga
skäl borde komma till uttryck, skälig
representation måtte beredas de
kristna samfunden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 184 och
11:235 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Gustaf Henry Hansson,
Carlsson i Huskvarna och Svensson i
Krokstorp, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i an -

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

135

Om representation för
ledning av motionerna I: 184 och II:
235 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att i sådana utredningar, där
etiska och moraliska värderingar av naturliga
skäl borde komma till uttryck,
skälig representation måtte beredas de
kristna samfunden.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! I reservantens frånvaro
tillåter jag mig att framföra några synpunkter
i denna fråga. Såsom framhållits
av motionärerna har vårt samhälle
vuxit fram under avgörande inflytande
av kristna värderingar och under aktiv
medverkan av människor, för vilka dessa
varit livsbestämmande. Detta samhälle,
uppbyggt på kristen grund, har
blivit oss oersättligt. Vi har erkänt det
och vi har godtagit vissa moraliska normer,
som också är kristna. Kan vi inte
då vara överens om att med alla till
buds stående medel försöka slå vakt om
dessa värden? Det gäller ingenting
mindre än att slå vakt om våra allra
största tillgångar, vår ungdom och våra
hem.

Vad erfordras mer än annorstädes i
denna verksamhet den klart kristna aktiviteten?
Hur skall den komma till uttryck
och i vilka yttre former skall ökade
möjligheter ges för kristna insatser?
.lag nämnde vår ungdom och våra hem.
Hur många ungdomar har inte kommit
på glid här i livet, kanske mången gång
av en ren tillfällighet? Hur många förtvivlade
föräldrar har inte fått uppleva,
att en älskad son berövats friheten för
att sona ett brott?

En gång under min tid som nämndeman
bevittnade jag just en sådan scen,
som gjorde ett mycket djupt intryck på
mig. Enda barnet i en familj — en pojke
— stod inför rätta. Längst ned i
rättssalen satt dennes föräldrar, som offrat
allt för sin son. Sammanbitna och
tårögda satt de där och lyssnade till
åklagarens berättelse. Otåligt väntade de
på domen. Medlemmar av den s. k. ligan
satt längre fram och småfnissade
och såg modiga ut. Så föll domen. Föräldrarna
slöt gripna upp vid sonens sida,
när de vandrade ut ur rättssalen,

kristna samfund i visst slag av utredningar

kanske i känsla av att ha misslyckats
med sin fostrargärning men kanske också
i bitterhet mot samhället, som säkert
i detta speciella fall hade sin skuld. Det
var nämligen en film som hade inspirerat
denne unge man till det brott, som
han nu dömdes för.

En annan gång — det var efter ett
föräldramöte i den kommun i vilken jag
bor, vilket vi i skolstyrelsen hade ordnat

— kom en kvinna fram till mig. Det var
en mor. .lag skall inte här redogöra för
vårt samtal, men jag kan sammanfatta
det till den fråga, som hon ställde till
mig. Hon sade så här: Vem bär skulder,
till alla dessa gangsterfilmer, som bevisligen
i många fall inspirerar till
våldsbrott? Vem tillåter att de får visas?
Vem ger sin tillåtelse till att all den
moralupplösande och om råhet och oanständighet
vittnande litteraturen får
tryckas och utgivas, dessa alster som
utkommer i fickformat och vandrar från
den ene till den andre i gänget enbart
till skada för ungdomen? Vem avgör
detta och vem bär skulden?

Ja, det kunde jag inte svara på. Men
kvinnan och jag var överens om eu sak

— och det är vi allesammans — att så
länge vi har ungdomen kvar i hemmen,
är allt gott och väl. Det är först när
den kommer ut på egen hand som den
så lätt tappar fotfästet och faller för
de många frestelser, som man rent ut
sagt bjuder ungdomen på.

Det är därför ett samhälleligt intresse
att hemmet blir ett samlande och fostrande
centrum, där ungdomen trivs och
känner trygghet. Det gäller att se till
att allt det onda, som utanför hemmet
lockar ungdomen på villovägar, rensas
bort. Samhället måste markera sin vilja
härtill. Men sådana åtgärder måste noga
förberedas, och att vid förberedelserna
samverkan äger rum med de kristna
samfunden måste väl endast vara till
&aSn''

Denna samverkan måste komma till
stånd i tid. Ett inflytande som verkligen
skall kunna göra sig gällande måste
vara med redan på ett förberedande
stadium.

Jag hävdar, herr talman, liksom

136

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Om representation för kristna samfund i visst slag av utredningar

reservanterna att i olika sammanhang,
där etiska och moraliska värderingar är
av särskild betydelse, företrädare för
svenska kyrkan och andra kristna samfund
bör beredas plats i både pågående
och kommande utredningar. Några svårigheter
att finna väl kvalificerade företrädare
för kristen livssyn, vilka just i
denna egenskap kan tillföra det förberedande
samhällsarbetet väsentliga värden,
föreligger inte.

Herr talman! Jag her att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Häri instämde herr Mannerskantz (h).

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! När jag lyssnade till herr
Arvidsons anförande föreföll det mig,
som om vi återigen tog upp debatten om
ungdomsbrottsligheten. Men det är inte
alls detta det är fråga om, herr Arvidson.
Motionen har inte med den saken
att göra. T motionen har nämligen krävts,
att så fort det gäller ett utredningsarbete,
där etiska och moraliska värderingar
av naturliga skäl skall komma till uttryck,
bör det finnas representanter för
de kristna samfunden. Vidare har man
sagt i detta sammanhang, att så är fallet
i större utsträckning än som ofta uppmärksammas.
I mycket stor utsträckning
förekommer det alltså etiska och moraliska
värderingar. Beträffande varje utredningsarbete
skall nu riksdagen bestämma
över Kungl. Maj:t och säga att
Kungl. Maj:t skall utse en representant
för de kristna samfunden. Jag har emellertid
alltid haft för mig, att regeringen
själv väljer sina utredningsmän. Bland
alla dessa utredare befinner sig för övrigt
åtskilliga av damerna och herrarna
i denna kammare. Då skulle riksdagen
alltså säga så här: »Ni är icke de sanna
representanterna för de etiska och moraliska
värdena. För att vi skall få någon
som verkligen är en representant för
dessa värden skall vi inte ha fru Wallentheim,
utan då måste vi ha en representant
för de kristna samfunden.» Det är
innehållet i motionen. Det är väl inte

möjligt, herr Arvidson, att riksdagen
skall besluta på detta sätt?

Utskottet har all veneration för de
kristna värdena. Vi erkänner villigt deras
betydelse för allt samfundsliv och
för människornas eget liv, men vi säger
så här: »Om det med nödvändighet skall
vara representanter för de kristna kyrkorna
och samfunden, då skall det vara
fråga om utredningar som direkt berör
dessa kristna organisationer.» Där är det
på sin plats, men när det gäller övriga
utredningar må väl Kungl. Maj:t ha sin
frihet att utse de ledamöter som Kungl.
Maj:t anser vara lämpliga. Jag tror också
att dessa ledamöter har en riktig uppskattning
av de etiska och moraliska värdena.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr MANNERSKANTZ (li):

Herr talman! Jag fäste mig vid att min
granne till vänster som ett argument anförde,
alt riksdagen inte skall ge regeringen
några direktiv. Varför skall vi
avstå från att göra det bara i denna fråga,
när varje riksdag, så länge jag har
varit med, har åtminstone 30 gånger om
året givit direktiv till regeringen om vad
den skall göra i den ena eller den andra
frågan. Om vi skall gå på elimineringsmetoden,
borde detta argument tas bort
med detsamma.

Viktigare är frågan, om man kan säga
att det har varit för dålig representation
för de värden som de kristna samfunden
företräder. Att stå och göra en uppräkning
här är inte bara opraktiskt. Det är
ju också alltid någon som då blir trampad
på tårna. Men nog vill jag säga att
det varit för dålig representation i sådana
sammanhang, där faktiskt huvudvikten
borde läggas vid att man inte bara
i allmänhet tillhör den rena evangeliska
läran o. s. v. utan också har en
närmare kontakt med allt slags kyrklig
verksamhet. Det är alltså skillnad på att
organisatoriskt och praktiskt ha ständig
kontakt med dessa kyrkliga samfund
och att bara i allra största allmänhet vara
en bra människa, som är döpt eller

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

137

Om representation för kristna samfund i visst slag av utredningar

konfirmerad eller någonting sådant. Vad
som åsyftas i motionen är att man skall
ha denna kontakt med det kyrkliga samfundet
och lättare kunna få reda på samfundets
synpunkter. Därutinnan tror jag
att utskottet har förbisett själva huvudtanken
i motionen. Jag undrar därför om
inte utskottets argumentering är en smula
för lätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Jag skulle bara vilja fråga,
på vilken sida den lätta argumenteringen
finns. Jag tycker att jag sällan
läst en motion, som haft en så ringa underbyggnad
som den det här gäller. Den
är väl byggd på det påståendet, som herr
Mannerskantz nu gjorde, att Kungl. Maj:t
vid utseendet av representaner i dessa
utredningar icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta på detta område utan utsett
representanter, som inte haft begrepp
om de etiska och moraliska värdena.
Kan man utan vidare stå här och
utslunga ett sådant påstående och säga
att detta påstående är fullt underbyggt
men att vad utskottet sagt inte är underbyggt
och inte riktigt? I utskottsutlåtandet
säges ju, att om utredningen gäller
frågor, som direkt berör dessa kristna
samfund av olika slag, skall dessa få sina
röster hörda när det gäller deras angelägenheter.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag har vid behandlingen
av denna motion i utskottet särskilt
fäst mig vid den uppdelning som här påtalats
och som innebär att man absolut
skulle tillhöra ett kristet samfund för att
kunna anlägga etiska och moraliska synpunkter.
En sådan uppdelning av riksdagens
ledamöter anser jag vara absolut
felaktig; vi anlägger ju alla här de
etiska och moraliska synpunkter, som vi
tillkämpat oss i skolan, som vi fått genom
vår uppfostran i hemmet och som
vi över huvud taget kunnat hämta ur
litteratur och annat, även om vi inte

10 Första kammarens protokoll 1959. Nr i

officiellt är anslutna till den eller den
föreningen. Jag tycker att det är ett
övermaga uttryck av självförhävelse att
på detta sätt spalta upp riksdagens ledamöter.

När det i motionerna begäres, att de
kristna samfunden skall bli representerade
i utredningarna, kan man fråga sig:
Vilket kristet samfund skall vara med i
utredningarna? Är det schartauanerna i
Bohuslän, är det de lågkyrkliga, eller är
det de sista dagarnas heliga? Är det Johovas
vittnen eller metodisterna, Frälsningsarméns
soldater, baptisterna eller
sjundedagsadventisterna — vilka är det
som skall vara etikens och moralens väktare
i dessa Kungl. Maj:ts utredningar?
Jag tycker nästan att denna motion
skjuter över målet, och jag vill i likhet
med herr Wolgast inskränka mig till att
understryka vad utskottet anfört i sitt
utlåtande och sin kläm. Utskottet ger där
sitt godkännande åt den tanken —- som
jag tycker är riktig — att samfunden i
den mån utredningen rör deras egna
angelägenheter skall få tillfälle till representation.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner
om påskyndande av pågående inventering
av hittills olösta norrlandsfrågor;
och

nr 4, i anledning av väckt motion angående
transportkostnaderna i Norrland.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

138

Nr 7

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Om slopande av särskild licens för
bilradio

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckt motion angående slopande av särskild
licens för bilradio.

I en inom första kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion I: 68, av herrar Eric Carlsson
och Jonasson, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring
i kungörelsen om innehav av radiomottagningsapparat,
att när radiolicens funnes
inom hushåll, särskild licens ej skulle
erfordras för innehav av bilradiomottagningsapparat.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 68 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga har jag att konstatera, att utskottes
förslag om att »motionen icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd»
grundar sig på att frågan är under utredning.
Det är inte första gången, som detta
öde drabbar eu motionär. Utredningskvarnarna
är ju många i detta land, och
de mal säkert. Jag skall av den anledningen
inte ställa något yrkande. Däremot
vill jag vid denna sena timme något motivera
motionen.

De nuvarande reglerna för innehav av
radioapparat innebär, att man måste ha
licens för att ha radioapparat. Detta tillstånd
berättigar till att man i sin bostad
får ha fler än en radioniottagningsapparat,
om den skall brukas av innehavaren
själv, hans familj eller övriga till hans
hushåll hörande medlemmar. Såsom hushållsmedlem
skall därvid jämväl räknas
inneboende, som helt är i hushållets kost.
Från den regeln finns, som framhålles i
motionen, ett undantag, nämligen om
man har bilradio. Då fordras särskild
licens. Ur flera synpunkter kan detta
inte vara riktigt. Jag har två skäl för
denna min uppfattning. Det är dels att
det avviker från principen om ett hus -

håll — en licens, dels alla de gränsfall
som uppkommer. Den som exempelvis
använder en reseradio i sin bil behöver
nämligen inte särskild licens, såvida inte
reseradion huvudsakligen användes i
bilen eller är kopplad till bilens antenn.
Föreligger något av dessa förhållanden,
behövs särskild licens, eljest inte.

Lagar och författningar bör så utformas,
att de inte ger utrymme för tveksamhet
vid tolkning och praktisk tilllämpning.
Här, synes det mig, föreligger
ett sådant område, där gränsdragningarna
vid tolkningen blir alltför hårfina,
vilket ju också motororganisationerna
framhållit i sina yttranden över motionen.
En bilradio kan ju bara utnyttjas
tillfälligt, nämligen i samband med att
man använder bilen. Man bor ju inte i
bilen. Denna bestämmelse ter sig därför
för många som en extra beskattning av
bilen, en beskattning beroende av vilken
utrustning man bär till sin bil.

Televerket har gjort det hela till en
ekonomisk affär. Inkomstbortfallet rör
sig om 8 miljoner kronor, om motionen
skulle bifallas. Inom få år, säger televerket,
får man räkna med underskott av
ljudradiorörelsen. Dessa synpunkter bör
inte nonchaleras, men de får heller intebli
det väsentliga i fråga om principen
ett hushåll — en licens. Det bör väl inte
vara på det sättet, att bilradiolicenserna
skall vara avgörande för om licensavgifterna
är tillräckliga eller ej för televerkets
radioverksamhet.

När det gäller denna princip skulle
jag till slut bara vilja göra en jämförelse
med vad som sägs om tillstånd, som utfärdats
för hotell, pensionat och liknande
företag. Där skall tillstånd anses omfatta
samtliga radiomottagningsapparater
inom företaget i för tillfälliga gäster avsedda
lokaler. När ett hotell alltså får ha
en radio på varje rum för sina gästers
trevnad och underhållning, har möjligheter
till detta mot endast en licens —
och det anser jag vara fullt riktigt, men
då kan det inte vara motiverat heller, att
den som har en radio i sin bil, skall ha
en särskild licens.

Herr talman! Jag har intet särskilt yrkande
med hänsyn till att Kungl. Maj:t
gett telestyrelsen i uppdrag att utreda

Onsdagen den 11 mars 1959 em.

Nr 7

139

Om slopande av särskild licens för bilradio

dessa frågor, men jag har velat anföra
dessa synpunkter för att telestyrelsen
måtte beakta dem vid uppdragets fullgörande.

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Motionären bär inte
ställt något yrkande, och jag skall därför
fatta mig mycket kort.

Utskottet har tagit reda på att det
finns 270 000 radioapparater i bilarna.
Då licens erlägges för var och en av dessa
apparater med 30 kronor, innebär det
en inkomst av över 8 miljoner kronor.
Motionären bör förstå, att allmänna beredningsutskottet
inte kunde föreslå att
dessa 8 miljoner kronor skulle falla bort.
Det är inte så enkelt det hela. Eftersom
televerket säger sig ha ont om pengar,
skulle andra komma att få att betala
mera. Det tarvar därför ett noggrant
övervägande, innan man här går till
handling.

I december månad i fjol fick ju också
telestyrelsen i uppdrag av Kungl. Maj:t
att utreda frågan. Utskottet menar, att
man då också får avvakta denna utredning,
men nog tycker vi litet var, att det
är något underligt att man i sitt hem
kan ha en radioapparat i varje rum och
bara behöver ha en licens, men om man
placerar en apparat i sin bil, skall man
ha särskild licens. Jag vet inte om det
är riktigt, men jag har fått den upplysningen,
att om någon bor utanför Stockholm
och där liar en radioapparat och
sedan skaffar sig en radioapparat, som
han använder i Stockholm, då behövs

icke heller någon särskild licens för denna
nya apparat. Jag tycker att det är
mycket egendomligt, om så skulle vara
förhållandet. Vi har nog inom utskottet
funnit, att motionären kunnat anföra vissa
synpunkter på saken, som vi kan
gilla, men när nu utredning är begärd
av Kungl. Maj:t, så finns det naturligtvis
ingen anledning att inte invänta vad
denna utredning kommer till, särskilt
som det här gäller så mycket pengar som
8 miljoner kronor. Det sistnämnda blir
väl också ett problem, som får klaras ut.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion om
rätt för make till folkpensionär att företaga
resor å statens järnvägar till nedsatt
pris; och

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående militär nedsättningsbiljetts giltighet
på statens järnvägars busslinjer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.31.

In fidem
K.-G. Lindelöw