Tisdagen den 10 december (Riksdagens protokoll 1968:43)

Nr 43

ANDRA KAMMAREN

1968

9—10 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 10 december

Svar på interpellation av herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. arbetsmarknadsutbildningen.
......................................

Lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen och utredning

om lokalflygplats för Stockholm...............................

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå arv som tillfallit
allmänna arvsfonden........................................

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 10 december

Statsutskottets utlåtande nr 181, ang. svenska bidrag till Internationella
utvecklingsfonden (IDA)................................

— nr 182, om begränsning av den nuvarande försvarsattachéorgani sationen.

..................................................

— nr 183, ang. lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen

och utredning om lokalflygplats för Stockholm.................

— nr 184, om samordning mellan statens järnvägars zontaxa samt

järnvägens och postverkets busstaxor.........................

— nr 185, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå

arv som tillfallit allmänna arvsfonden.........................

Bevillningsutskottets betänkande nr 68, om ändring i uppbördsförordningen.
...................................................

— nr 69, ang. godkännande av avtal med Singapore för undvikande

av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet, m. in.....................

— nr 71, om ändring i tulltaxan, m. m...........................

Första lagutskottets utlåtande nr 51, om fortsatt giltighet av lagen med

särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret
1 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 43

Nr 43

Innehåll

Sid.

— nr 52, om ändring i lagen med vissa bestämmelser om kungörande

i kyrka.................................................... 24

— nr 53, om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken......... 24

— nr 55, om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ skattestrafflagen, m. m. . . 24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 70, dels om ändring i vägtrafikförordningen
(dieselavgaser), dels om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i
nämnda förordning (bensinavgaser), dels ang. lagstiftning rörande
miljövård m. m............................................. 24

— nr 72, ang. ändring i lagen om djurskydd...................... 24

Första lagutskottets utlåtande nr 56, ang. ändrad lydelse av 2 § 4:o)

och 16:o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.................. 24

Måndagen den 9 december 1968

Nr 43

Måndagen den 9 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 29
nästlidne november.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 181—185, bevillningsutskottets
betänkanden nr 68,
69 och 71, första lagutskottets utlåtanden
nr 51—53, 55 och 56 samt tredje
lagutskottets utlåtanden nr 70 och 72.

§ 3

På hemställan av herr talmannen
beslöt kammaren, att första lagutskottets
utlåtande nr 56 skulle uppföras sist
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
39, i anledning av proposition med förslag
till lag om antalet statsdepartement
och statsråd utan departement;

statsutskottets utlåtanden:

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69, i vad avser kommunika -

tionsdepartementets verksamhetsområde,
jämte motioner,

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartemenlets
verksamhetsområde,

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 191, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för hudgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde,

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser staten för statens
allmänna fastighetsfond,

nr 194, i anledning av motioner om
viss ersättning till arrendatorer i anledning
av utvidgning av Prästtomta
skjutfält,

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för det
frivilliga skolväsendet jämte motioner,
nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för utlänningspolitiken
m. m. jämte motioner,
nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående domartjänster
vid vissa underrätter jämte motioner,
nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av

1* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 43

Nr 43

Måndagen den 9 december 1968

kostnader för ett nyinrättat statsdepartement
m. m. jämte motioner, och

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ett konsortialavtal mellan staten och
ASEA om samarbete på atomkraftområdet
m. m. jämte motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 66, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av föreslagna
ändringar i och tillägg till Internationella
valutafondens stadga, m. m., jämte
motion;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 49, rörande dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i giftermålsbalken m. m., dels i anledning
av propositionen väckta motioner,
dels motion angående vårdnaden om
barn i visst fall, dels ock motion om
ändring av reglerna för hemskillnad,
och

nr 54, över dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 22 juni 1950 (nr 382)
om svenskt medborgarskap, m. m., dels
i anledning av propositionen väckta
motioner, dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr
193), in. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, dels ock motioner
om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen; andra

lagutskottets utlåtande nr 73, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193),
in. in., såvitt propositionen behandlats
av andra lagutskottet, jämte motioner i
ämnet;

tredje lagutskottets utlåtande nr 71,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förskott vid
upplåtelse av bostadsrätt, in. m. jämte
motioner i ämnet; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 48, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1968/69, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 11
december klockan 14.00—14 december
för att deltaga i olika Europarådskommittéers
sammanträden i Paris.

Stockholm den 9 december 1968

Gösta Bohman

Kammaren biföll denna ansökan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 10 december 1968

Nr 43

Tisdagen den 10 december

Kl. 10.30

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Hamrin i Jönköping enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 11—den 13 innevarande
december.

Herr Hamrin i Jönköping beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 2

Svar på interpellation ang.
arbetsmarknadsutbildningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
bär ställt några frågor om arbetsmarknadsutbildningen.

Interpellanten vill först veta från vilka
geografiska områden deltagarna i arbetsmarknadsutbildningen
har rekryterats
under åren 1967 och 1968.

En geografisk fördelning av de cirka
120 000 personer som sedan den 1 januari
1967 har deltagit i arbetsmarknadsutbildning
visar att cirka 44 000 av
deltagarna kommer från skogslänen,
33 000 från storstadslänen och 43 000
från övriga delar av landet. Det förtjänar
noteras att inemot 37 procent av
deltagarna kommer från skogslänen, medan
dessa läns andel av hela landets befolkning
utgör cirka 22 procent.

Interpellanten har vidare frågat vilket
intresse för omskolning som har
kunnat avläsas i anslutning till arbetsmarknadsstyrelsens
uppsökande verksamhet
och om några slutsatser rörande

den framtida utvecklingen av arbetsmarknadsutbildningen
kan dras därav.

De tjänstemän inom arbetsmarknadsverket
— främst aktiverings- och omställningsinspektörer
— som bedriver
uppsökande verksamhet försöker i allmänhet
iatt i första hand placera de arbetslösa
eller undersysselsatta i lämpligt
arbete. Med dem som inte direkt kan få
arbete diskuteras olika utbildningsalternativ.
Eftersom utbildning ofta måste
följas av flyttning från orten är det i regel
en grannlaga uppgift att få lämplig
utbildning till stånd. Det har emellertid
visat sig att en från början negativ attityd
ofta blir positiv sedan allsidig information
bär lämnats. Det står alltså
klart att den uppsökande verksamheten
leder till ökning av arbetsmarknadsutbildningen,
men utvecklingen har ännu
inte kunnat statistiskt beläggas.

Slutligen har interpellanten frågat i
vilken omfattning de omskolades situation
efter utbildningen bär undersökts,
exempelvis läget för dem som slutade sin
utbildning under budgetåret 1967/68.

Hos arbetsmarknadsstyrelsen introduceras
för närvarande ett system att ta
fram utildningsstatistik på datamaskinell
väg. Denna statistik kommer så småningom
att ge besked bl. a. om placeringsresultaten
för de olika uthildningsyrkena.
Något definitivt resultat från
denna bearbetning finns ännu inte.

Vissa regionala undersökningar har
emellertid skett under den senaste tiden.
En undersökning i arbetsmarknadsverkets
regi från Älvsborgs län visar att
cirka 82 procent av de personer som under
år 1967 avslutade arbetsmarknadsutbildning
i länet — inräknat dom som
inte fullföljde utbildningen — hade fått
arbete före årets utgång. Av dem som

(i Nr 43 Tisdagen den 10 december 1968

Svar på interpellation ang. arbetsmarknadsutbildningen

fullföljde utbildningen hade cirka 85
procent fått anställning i utbildningsyrket,
medan cirka 8 procent ännu ej fått
någon anställning. Vidare har vissa resultat
rörande Västerbottens län nyligen
redovisats i ett vetenskapligt arbete. Av
detta framgår bl. a. att endast cirka 4
procent av den årgång elever som undersökningen
avsåg var arbetslösa ett år
efter genomgången utbildning och cirka
2 procent efter ytterligare ett år. Inemot
70 procent hade fått anställning i utbildningsyrket
eller närbesläktat yrke. Inkomstförhållandena
för de utbildade
hade förbättrats kraftigt. Det bär emellertid
nämnas att undersökningen avsåg
personer som avslutade utbildningen
under år 1965.

Till sist vill jag nämna att expertgruppen
för arbetsmarknadsfrågor för
närvarande låter utföra en omfattande
undersökning om arbetsmarknadsutbildningens
samhällsekonomiska effekter.
Detta arbete bör kunna ge underlag för
en mera allsidig belysning av utbildningsverksamhetens
effekter också för
den enskilde arbetstagaren.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Vi bär en i jämförelse
med andra länder mycket väl utbyggd
arbetsmarknadspolitik. Men detta faktum
får inte förleda oss att bara se de
positiva sidornia. Mycket återstår att
göra, och frågan är också hur verkligheten
ser ut bakom de i och för sig goda
resultat som återspeglas i statistiken
från arbetsmarknadsmyndigheterna.

Rudolf Meidner, som är chef för institutet
för arbetsmarknadsfrågor, har varit
inne på denna tankegång. Han framhåller
i nr 39 av tidskriften Arbetsmarknaden
att det under den polerade ytan
finns en rad »mycket oroande inslag».
Han skriver bl. a. följande: »Arbetslöshetssiffrorna
kan endast hållas låga genom
mycket omfattande samhällsåtgärder.
Antalet personer i beredskapsarbe -

te, i skyddade verkstäder och under arbetsmarknadsutbildning
stiger ständigt
och resurserna är ändå otillräckliga.
Arbetslösheten tenderar att koncentreras
till vissa grupper och till vissa av
landets regioner. Ett allt större antal
människor tvingas av tekniska förändringar
och strukturrationaliseringen att
byta arbetsplats och yrke, en skrämmande
stor del av de ''friställda’ blir utan
nytt arbete. Ganska många finner det
lönlöst att kvarstå soin arbetssökande
och lämnar arbetslivet.»

Meidner redovisar därefter att inte
mindre än 150 000 personer under förra
året slutade sin anställning på grund av
nedläggning av ett arbetsställe eller på
grund av personalinskränkning. Uppseendeväckande
i detta sammanhang är att
var tredje av de kvinnor som förlorade
sill anställning under 1967 lämnade arbetslivet.
Motsvarande relation för männen
var en på tio. Samtidigt vet man
från andra undersökningar att åtskilliga
som lyckats få nytt arbete erhållit försämrade
arbetsvillkor.

Jag vill tacka inrikesministern för
svaret på min interpellation, vilket kom
mycket snabbt. Svaret är betydligt mera
optimistiskt hållet än de tidigare nämnda
citaten av Rudolf Meidner. Det är naturligtvis
min förhoppning att statsrådet
Johansson bär rätt och herr Meidner fel,
men tyvärr kan motsatsen inte helt uteslutas.
De regionala skillnader som herr
Meidner talar om bekräftas — förutom
av statistiken över de registrerade arbetslösa
— i liög grad av den fördelning
på regioner av dem som genomgått arbetsmarknadsutbildning
under de senaste
två åren, vilken redovisas i interpellationssvaret.

Hela 37 procent av dem som deltagit
i arbetsmarknadsutbildning fr. o. m. den
1 januari 1967 kommer således från de
s. k. skogslänen. Motsvarande siffra för
storstadslänen är drygt 27 procent. Befolkningen
i dessa båda regioner utgör
av befolkningen i landet som helhet för
skogslänen 22 procent och för storstads -

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968
Svar på interpellation ang. arbetsmarknadsutbildningen

länen drygt 35 procent. Det är en talande
jämförelse som visar de stora regionala
skillnaderna. Dessa skillnader framgår
också av statistiken över registrerade
arbetslösa men de framstår ännu
klarare genom denna fördelning också
av dem som undergår arbetsmarknadsutbildning.

Vi har från centerpartiet många gånger
påtalat att man i långt större utsträckning
måste satsa på att få ett mera differentierat
näringsliv i de olika länen,
inte minst i skogslänen, om åt befolkningen
där skall kunna ges levnadsvillkor
som är något så när likvärdiga dem
som gäller i övriga delar av landet. Det
är därför nödvändigt att lokaliseringspolitiken
får en annan utformning och
förstärks.

I den uppsökande verksamheten är
strävan att i första hand placera de arbetslösa
i ett nytt arbete. Det skulle vara
intressant att veta om statsrådet kan
göra någon ungefärlig uppskattning av
hur stor andel som måste flytta i samband
med sådan anvisning. — Av interpellationssvaret
framgår också att de
som deltar i arbetsmarknadsutbildning
ofta måste flytta från hemorten efter utbildningens
avslutning. Hur stor del är
det fråga om?

Inrikesministern säger vidare att det
ännu inte är möjligt att statistiskt belägga
hur stor ökning av arbetsmarknadsutbildningen
som blir följden av en
konsekvent genomförd uppsökande
verksamhet. Jag vill bara uttrycka den
förhoppningen att man så snart som
möjligt får förutsättningar att skapa
klarhet härvidlag.

I interpellationssvaret redovisas ett
par delundersökningar angående placeringsresultaten
efter arbetsmarknadsutbildningen.
Det är beklagligt att utfallet
av omskoIningsverksamheten under den
expansionsperiod som vi har haft på
detta område inte kan bedömas säkrare.
Även om de siffror som statsrådet redovisar
är ganska positiva kan det vara
befogat med reservationer. För det förs2*
— Andra kammarens protokoll 1968. Nr

ta ror det sig om silfror från 1965, d. v. s.
från tiden före den konjunkturdämpning
som motiverade särskilt kraftiga
arbetsmarknadsinsatser. För det andra
måste man naturligtvis reservera sig
för hur representativt Älvsborgs län är
för landet som helhet i detta sammanhang.

Till slut vill jag fråga om inrikesministern
kan ge en något utförligare beskrivning
av den undersökning som expertgruppen
för arbetsmarknadsfrågor
igångsatt beträffande arbetsmarknadsutbildningens
verkningar ur samhällsekonomisk
synpunkt. Tar man i denna
undersökning in kapitalförstöring och
kvarstående servicekrav i kalkylerna?
Omflyttningen har utan tvivel också en
mängd dolda kostnader i släptåg.

Med detta ber jag, herr talman, att än
eu gång få tacka för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! På den fråga som herr
Gustavsson i Alvesta ställde sist i sitt anförande
vill jag svara att problemet kapitalförstöring
ingår i våra diskussioner
om regionalplaneringen. Det görs också
försök till värderingar av hur stor kapitalförstöringen
blir vid en flyttning av
den och den omfattningen. Jag tror att
man från dessa utgångspunkter kan
komma fram till att det är nödvändigt
att begränsa utflyttningen från vissa delar
av vårt land, framför allt då skogslänen,
för att inte få en alltför stor kapitalförstöring.
— Det sker alltså utredningar
på olika plan och i olika sammanhang
som tillsammans får ge svar
på de frågor herr Gustavsson i Alvesta
ställde.

Låt mig helt kort säga att vi inte underskattar
svårigheterna när det gäller
omskolning och de problem som följer
därav för den enskilde. Men herr Gustavsson
i Alvesta måste vara medveten
om att de önskemål som vi har gemensamt,
nämligen att i skogslänen söka
43

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Svar på interpellation ang. arbetsmarknadsutbildningen

åstadkomma en mera differentierad industri,
förutsätter en viss koncentration
av verksamheterna även inom skogslänen.
Det betyder omflyttning inom länen
ocli kanske inte utflyttning från
länen — exempelvis omflyttning från
inlandet till det norrländska kustbandets
industriexpansiva regioner. Det
förutsätter också — och det är kanske
det väsentligaste i sammanhanget — en
omskolning till de nya uppgifter som de
som flyttar måste gå till. Om skogsarbetaren
utbildar sig till verkstadsarbetare
i Västerås, Göteborg, Malmö, Örnsköldsvik
eller Luleå måste han omskola sig
för den nya uppgiften.

Det är därför omskolningen är ett av
de viktigaste instrument som vi har i
den moderna arbetsmarknadspolitiken.
Omskolningen är ju egentligen det första
mera avgörande steget i en vuxenutbildning
som vi har tagit. Jag upprepar att
svårigheter kan uppstå, inte minst när
vederbörande inte finner den nya uppgiften
i hembygden eller i det län där
han befinner sig utan måste flytta. Jag
kan inte ange hur många procent av de
omskolade som flyttar efter en omskolning,
men så mycket är alldeles klart
som att det är ett tämligen stort antal.
Jag tycker emellertid att de erfarenheter
vi hittills gjort är ganska goda, även
om vi inte skall bortse från att denna
nya verksamhet också medför svårigheter.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Inrikesministern var
tvungen att gå in i första kammaren.
.lag vill dock, utan att direkt polemisera
mot inrikesministern, framföra några
synpunkter.

Jag tyckte att den första delen av hans
anförande, som gällde den nuvarande
situationen, visade att han ser mycket
positivt på läget. Han sade att man i de
aktuella direktiven även måste ta upp
frågan om kapitalförstöring och det

måste, såvitt jag kan förstå av hans anförande,
leda till en ny form av lokaliseringsverksamhet
och en ökad utflyttning.
Under de senaste åren har vi kunnat
konstatera att inte minst stora sociala
problem uppstår i takt med de
stora orternas snabba tillväxt. Jag vill
också klart deklarera att omskolning är
en av de nödvändiga förutsättningarna
för omflyttning. Jag har inte på något
sätt opponerat mig mot den, utan frågan
är i första hand var de som omskolats
till ett nytt yrke skall få sina nya arbetsuppgifter.

Jag hoppas att vi kan få en något annan
utveckling här i landet, eftersom jag
tycker att man kan läsa ut en positiv
syn på dessa problem av inrikesministerns
senaste anförande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39,
statsutskottets utlåtanden nr 186—199,
bankoutskottets utlåtande nr 66, första
lagutskottets utlåtanden nr 49 och 54,
andra lagutskottets utlåtande nr 73,
tredje lagutskottets utlåtande nr 71 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 48.

§ 4

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenska bidrag
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA), och

nr 182, i anledning av motion om begränsning
av den nuvarande försvarsattachéorganisationen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Tisdagen den 10 december 1968

Nr 43

Lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen
och utredning om lokalflygplats
för Stockholm

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
183, i anledning av motioner angående
lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen
och utredning om lokalflygplats
för Stockholm.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Lägger man kvantitativa
aspekter på frågan om lokalflygplats för
Stockholms vidkommande visar det sig
att behovet av utrymme både för primär-
och allmänflyg kraftigt växer. Man
skall i det sammanhanget för resten inte
heller glömma vad utvecklingen av
godsflygtrafiken kan betyda på litet
längre sikt.

År 1965 räknade man med att antalet
passagerare vid Arlanda tio år senare,
alltså 1975, skulle vara 2 miljoner. Den
senaste prognosen ligger på närmare 3
miljoner. Luftfartsverket anser att inom
några decennier behov kommer att finnas
av minst två lokala trafikflygplatser
för Stockholms vidkommande. För egen
del anser jag att Bromma flygplats, i
varje fall i längden, inte kan fungera
som en av dessa flygplatser, eftersom
den numera är så gott som helt kringbyggd
— främst av bostäder, men också
av vissa industrier. Den kan därför inte
anses ha en ur bl. a. bullersynpunkt
lämplig placering. Under alla förhållanden
finns alltså behov av ytterligare en
flygplats för Stockholm.

När flygbullret berörs är jag inne på
de mera kvalitativa synpunkterna. Det
är klart att man på en flygplats måste
ställa kravet inte bara att den erbjuder
passagerarna bekväma och snabba förbindelser
med stadens centrala delar
utan även att bullerproblemet och luftnedsmutsningen
beaktas — båda allt
allvarligare problem vid de större flygplatserna
med jettrafik invid tätbebyg -

gelse — och framför allt att verkliga
motåtgärder vidtas med anläggande av
miljövårdssynpunkter. Man måste därvid
snarast fastställa fixerade högsta
värden för tillåtet buller och för godtagbar
luftförorening. Detta gäller inte
bara Bromma utan självfallet även Arlanda.

Man kan, herr talman, tackla dessa
problem med konventionella metoder,
d. v. s. restriktioner, men de är inte
sällan otillräckliga och också ofta nog
svåra att tillämpa. Regeringens beslut
den 5 september att upphäva luftfartsverkets
beslut att medge trafik på Bromma
med jetflygplan av typ DC 9 — ett
ställningstagande som bekräftades i ett
interpellationssvar i första kammaren
den 7 november — är begränsat till reguljär
trafik med just denna flygplanstyp.
Det bär visat sig att beslutet ingalunda
minskat jettrafiken på Bromma.
Denna har till och med liaft en tendens
att öka, och i takt med ökningen av
trafik av denna typ ökar också klagomålen
från befolkningen. Dessa bullerstörningar,
som givetvis inte är en
följd av regeringens nämnda beslut,
förekommer visserligen mest på dagtid,
men de är ändå allvarliga för de omkringboende
och så stora, att de inte,
om man verkligen vill tillgodose växande
och berättigade krav på en god miljövård,
kan negligeras. Antalet starter
med olika typer av jetplan från Bromma
var i januari 18, i februari 29, i mars 29,
i april 37, i juni 32, i juli 24, i augusti
32, i september 46 och i oktober i varje
fält mer än 45. I år kan man sålunda
säga att i genomsnitt ett jetplan startar
per dag, och detta är kanske inte precis
en sifferserie en stor allmänhet väntade
sig, sedan den delgavs regeringens beslut,
som dock kom först den 5 september
och alltså inte förrän efter detta datum
kan ha haft någon inverkan på förhållandena
i fråga om jettrafiken.

Att denna fråga om restriktioner mot
jettrafik både på Bromma och på Arlanda
kommer att ge ett visst genljud även
i fortsättningen är nog, att döma av rätt

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen och utredning om lokalflyg plats

för Stockholm

många brev och hänvändelser som jag
fått, tämligen säkert. Men, herr talman,
det är å andra sidan klart att vi måste
finna metoder att förena de flygtekniska
framsteg, som de nya motorerna erbjuder
i form av förkortade restider, med
rimliga hänsyn till befolkningen i flygplatsernas
närhet och med kraven på åtminstone
relativt tillfredsställande
skydd mot de miljöhot, som buller och
avgaser utgör. Lösningen av detta problem
på längre sikt ligger inte i restriktioner
i fråga om flygrörelser, t. ex. förbud
mot jetflyg nattetid eller mot vissa
nutida jetplanstyper, utan i nya konstruktioner
av flygmotorer, vilkas högsta
tillåtna buller- och nedsmutsningseffekt
fastställs genom överenskommelser
mellan de olika länderna såsom ingående
i internationellt giltiga flygvärdighetsvillkor
i form av certifikat för olika
flygplanstyper. Detta problem lär redan
vara löst rent tekniskt, åtminstone så
till vida att man, enligt vad den engelske
transportministern meddelade i
underhuset i våras, fått fram ekonomiskt
acceptabla och tekniskt fullgoda
jetmotorer, som kan reducera bullret
med cirka 50 procent. Man är därför
också på väg med lagstiftning till begränsning
av motorbullret från jetflygplan
både i England och i Västtyskland.
Det blir nog efter hand så, att det inte
blir mera orimligt med ljuddämpare
och avgasrenande anordningar på flygplan
än på bilar.

Att jag, herr talman, uppehåller mig
här vid dessa problem sammanhänger
med att jettrafikproblemet berör Bromma
flygfält genom regeringens beslut om
viss begränsning av denna trafik, ett beslut
berörande också de lokala långdistanslinjerna.
Konsekvensen av detta beslut
måste bli ett påskyndande av dels
utbyggnaden av Arlanda, dels behandlingen
av frågan om snabbare förbindelser
mellan Arlanda och Stockholm.
Visserligen visar det sig, enligt en nyligen
lämnad uppgift av SAS, att redan

utan förbättrade busskommunikationer
från Arlanda en tidsvinst på sträckan
Kiruna—Stockholm av 50 minuter är
möjlig.

Jag vill, herr talman, parentetiskt passa
på att tillägga att tidsvinster av den
storleksordningen som bekant ofta äts
upp av att trafiken utsätts för störningar,
som inte oväsentligt rubbar tidtabellerna.
Detta kan bero på väderleksförhållandena,
särskilt vintertid, på tekniska
fel av en, som den enkle flygpassageraren
i varje fall tycker, väl hög frekvens,
och det kan även ha andra orsaker.
Förbättringar därvidlag samt förkortning
av inbokningstider och tider
för biljettförsäljningen, där man ju fortfarande
ägnar sig åt manuell utskrivning
av biljetterna, reduktion av de relativt
långa tider före ett plans avgång
som man måste infinna sig på flygplatsen
etc. skulle säkert kunna medföra
betydande tidsvinster, som det förefaller
mig att man ofta har förbisett. Man
skulle också, såsom handlingarna i ärendet
utvisar, kunna arrangera både snabbare
och bekvämare förbindelser mellan
Arlanda och Stockholm. En råd uppslag
nämns och borde övervägas i en
utredning av hela denna flygplatsfråga
alltifrån kollektivfil för snabbgående
bussar — en sådan är delvis under konstruktion
nu — något slag av modern
spårbunden kommunikation, verkligt
centralt belägen terminal i Stockholm
o. s. v. Man kunde också nämna prov
med helikoptertransport mellan Arlanda
och Stockholm eller med nykonstruerade
varianter, som eventuellt kan komma,
av vad som kallas Sharp take-off
and landing plane eller de s. k. STOLplanen,
som ju stiger upp respektive landar
nästan lodrätt. — Det finns sålunda
säkert många möjligheter att förbättra
förbindelserna mellan Arlanda och
Stockholm.

Statsutskottet anser det med rätta
mycket viktigt att snabbt komma till
rätta med denna flygplatsfråga och för -

Tisdagen den 10 december 1968 Nr 43

Lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen och utredning om lokalflyg -

plats för Stockholm

utsätter, att erforderlig utredning i frågan,
som måste avse både trafikflyget
och allmänflyget, ingår i den utredning,
som enligt Kommunalförbundet för
Stockholms stads och läns regionala frågor
pågår inom regionplanekontoret angående
markanvändningsplaneringen
inom stockholmsregionen. Kontorets arbete
avses komma att övertas av KSL
och senare av det blivande storlandstinget.
Det sägs med allt fog att utredningsarbetet
bör bedrivas snabbt och i
nära samarbete med vederbörande departement
och myndigheter liksom med
trafikutövarna.

Men, herr talman, KSL förklarar nu
— och partierna inom förbundet är fullständigt
eniga i sin uppfattning — att
man endast är beredd att på olika sätt
delta i de långsiktiga utredningar som
flygplatslokaliseringen inom regionen
erfordrar. Man anser att dessa utredningar
liksom flygplatsernas anordnande
främst är ett statligt intresse och att
en statlig utredning är nödvändig. Här
föreligger, herr talman, enligt vad jag
kan förstå ståndpunkter från KSL respektive
statsutskottet, som i varje fall
synes svåra att förena och tycks erfordra
ett klarläggande.

Jag skall inte ytterligare ingå på kostnadsfrågorna,
eftersom dessa också är
ett kontroversiellt inslag i bilden med
Arlanda som en på internationell trafik
inriktad riksflygplats. I varje fall är frågan
om dess utbyggnad ett intresse inte
bara för storlandstinget i Stockholm
utan för en hel del andra landsting:
Uppsala, Södermanlands, Örebro, Västmanlands,
Gävleborgs län och landet i
stort. Arlanda har ju av sådana skäl hittills
helt bekostats och utbyggts av staten.

De nu aktuella investeringarna där är
enligt KSL och såvitt jag kan förstå även
enligt berörda landsting att anse som ett
färdigställande av denna .statliga flygplats.
Jag skall som sagt inte närmare
ingå på kostnadsfrågan, eftersom min

motion går ut på en förutsättningslös utredning.
Men jag förutsätter att utredningen
upptar även denna sida av saken.

De planerade investeringarna och de
därav föranledda markkostnaderna vid
Arlanda rör sig om ganska stora belopp.
Det lär vara fråga om någonting sådant
som 80 miljoner kronor. Med 1967 års
principer för nyanläggning av flygplatser
— kommunen skall enligt dessa bära
37,5 procent av anläggningskostnaderna
och markkostnaderna till 100 procent —-skulle det bli en kommunal kostnadsbelastning
för stockholmsregionen på
cirka 50 miljoner kronor.

Jag vill, herr talman, till sist bara erinra
om att vi från vårt håll hade en annan
uppfattning om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun vid tillkomsten
av flygplatser, då kammaren
1967 behandlade frågan om riktlinjer
för luftfartsverkets verksamhet och organisation.

Såsom ärendet ligger till i utskottet
har jag, herr talman, inte för avsikt att
ställa något yrkande i fråga om den motion
jag'' här har talat för.

I detta anförande instämde herr Rinimerfors
(fp).

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I statsutskottets föreliggande
utlåtande nr 183 behandlas också
motionsparet I: 169 och II: 222.

1 motionerna hemställs om en utredning
om behovet av flygplatser i stockholmsregionen
och att luftfartsverket
får i uppdrag att företa en sådan utredning.

Behovet av en sådan utredning är
klart dokumenterat. När nu jetflyg kommer
att förbjudas på Bromma är, såsom
luftfartsverket anför, en sådan utredning
som motionärerna föreslagit oundgängligen
nödvändig. Därpå tillägges
det att verket kommer att ta initiativ till
en sådan utredning.

12 Nr 43 Tisdagen den 10 december 1968

Lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen och utredning om lokalflygplats
för Stockholm

Utskottet finner det för sin del angeläget
att de av motionärerna upptagna
frågorna får en tillfredsställande lösning.
Så långt är allt gott och väl.

Sedan övergår utskottet emellertid till
att redovisa sin syn på under vilka former
denna utredning skall ske. Detta är
eu fråga som också herr Wiklund i
Stockholm var inne på. Jag anser att
detta är den springande punkten i det
föreliggande utlåtandet.

Utskottet konstaterar att det är angeläget
att markreservationer görs för
ytterligare flygplatser i regionen —-jag har med intresse observerat att det
i utskottets skrivning står »flygplatser»
och inte »eu flygplats». Sedan hänvisar
man till att regionplanekontoret för
närvarande arbetar med frågorna om
var nya flygplatser skall läggas. Och
förvisso är kontoret kompetent att lägga
fram förslag till markreservationer,
även om det är en nog så känslig fråga
med tanke på bullerstörningarna.

Det är för övrigt glädjande att utskottet
så kraftigt understryker att del
är de kommunala myndigheterna som
har ansvaret för regionplaneringen.
Från och med den 1 januari 1969 blir
det KSL, d. v. s. det gemensamma regionala
organet för hela Stockholms
län, som tar över markplaneringen.

KSL har förklarat sig berett att på
olika sätt delta i långsiktiga utredningar
rörande flygplatsernas förläggning
i regionen men konstaterar att vilka
utredningar som behövs främst är i
statens intresse att avgöra. Detta bl. a.
med hänsyn till militärflyget men också
med tanke på att staten har det helt
övervägande ekonomiska ansvaret för
utbyggnaden av det civila flyget. KSL:s
slutsats blir sålunda att en statlig utredning
av flygplatsfrågorna är nödvändig.

Utskottet tycks å sin sida anse att
det är KSL som skall ansvara för utredningen.
Man skall inte endast framföra
sina synpunkter på markreserva -

tioner utan även framlägga förslag till
nya flygplatser. Utskottet anser förvisso
att detta skall ske i nära samarbete
med både departement och myndigheter
samt med representanter för trafikutövarna.
Med reservation för att
jag tolkat utskottet rätt är dess mening
tydligen att de statliga myndigheterna
skall överta utredningen först när ställning
skall tas till anläggningar och
byggnader.

Är det inte så, herr talman, att vi här
i landet har en myndighet som har det
högsta ansvaret för luftfarten? Som
luftfartsverket redan med skärpa framhållit
i sitt yttrande över motionerna
kommer verket att ta initiativ till en
utredning. Det finns då all anledning
att ställa två frågor till utskottet: Anser
utskottet att luftfartsverket har befogenhet
att ta initiativ till en sådan
utredning? Anser utskottet att det skall
bli en statlig utredning eller skall de
kommunala myndigheterna, d. v. s. KSL,
ta hela ansvaret för utredningsarbetet?
Det är möjligt att utskottet inte har betraktat
dessa frågor som väsentliga, men
för de berörda myndigheterna är det
vitalt att få ett besked. Luftfartsverket
anser sig ha befogenhet att företa utredningar
medan det torde stå klart
att KSL åtminstone för närvarande inte
har en sådan befogenhet enligt gällande
förbundsordning.

För dagen ser det alltså ut som om
ingen vill ta ansvaret för detta ärende.
Kan det möjligen bero på, som herr
Wiklund i Stockholm flyktigt antydde,
att man har svårt att komma överens
om finansieringen av den aktuella utbyggnaden
av Arlanda? Denna fråga
är emellertid så angelägen att den inte
får förhalas av rena prestigeskäl. Det
ankommer nu på kommunikationsministern
att se till att vi får en så rationell
och auktoritativ utredning som
möjligt, och det är en maktpåliggande
uppgift för honom.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1908

Lokalisering: av flygplatser inom stockholmsregionen och utredning om lokalflyg plats

för Stockholm

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! De båda föregående talarna
har med rätta tillspetsat problematiken
i frågeställningen: Är det staten
eller de kommunala instanserna som
skall vara huvudmän för den föreslagna
utredningen? Herr Bengtson i Solna
tycktes snudda vid tanken att utskottet
inte hade haft denna frågeställning riktigt
klar för sig utan att denna på något
sätt hade förbigåtts av utskottet. Jag vill
till detta säga, att om inte denna fråga,
som det är relativt svårt att besvara, sa
att säga hade legat i vägen hade utskottet
kanske kunnat ge ett mer direkt
svar på de motioner som föreligger. Nu
har utskottet i stället, för att frågan inte
på något sätt skulle förhalas, skrivit ett
utlåtande som syftar till att man snarast
möjligt skall åstadkomma en utredning
som ger klarhet i problemet hur
flygplatsfrågan i Storstockholm skall
ordnas. Detta är — det vill jag understryka
— det viktigaste. Vem som sedan
bör ta initiativet kan diskuteras, och
jag skall beröra den saken med ett par
ord.

Herr Bengtson i Solna uttryckte sig
onekligen en smula motsägelsefullt. Han
uttalade först sin glädje över utskottets
passus, att det är de regionala myndigheterna
som har ansvaret för alla de
markfrågor som i detta sammanhang
blir aktuella. Sedan sade han å ena sidan,
att det är tveksamt huruvida luftfartsverket
har bemyndigande att på
egen hand sätta i gång med något samarbete,
men ansåg å andra sidan att
det är de statliga instanserna som har
skyldighet att ta initiativ och även ikläda
sig kostnader.

.lag vill framhålla, att kostnadsfrågan
måste sägas vara i princip löst i och
med riksdagens uttalande år 1967. Detta
har också klart angivits i utlåtandet.
Sedan kan man naturligtvis som herr
Wiklund i Stockholm säga, att han och
hans meningsfränder hade eu annan
uppfattning i fråga om kostnadsfördel -

ningen mellan stat och kommun. Vi har
emellertid på den punkten ett entydigt
och mycket klart riksdagsuttalande att
hålla oss till, och det innebär att kommunen
skall svara för tillhandahållande
av erforderlig mark och för 37,5 procent
av kostnaderna för byggnader och anläggningar.
Utskottet bär utgått från
detta som ett faktum.

När det gäller markfrågorna förhåller
det sig ju så, att vi har ett kommunalt
planeringsmonopol här i landet.
Det är kommunerna som bestämmer om
utnyttjandet av sin mark, vare sig den
skall användas för bostadsändamål,
parkområden, gator, parkeringsplatser
eller flygfält. Under sådana förhållanden
vill jag ifrågasätta huruvida andra
kammaren skulle ha godtagit en utskottshemställan
som inneburit, att en
av regeringen tillsatt utredning skulle
bestämma vart flygfälten i Storstockholm
skall lokaliseras. Jag tror inte heller
att kommunen skulle ha godtagit ett
sådant uttalande från riksdagens sida,
tv det hade inneburit att statsmakterna
gjort ett mycket allvarligt övertramp in
på den kommunala självbestämmanderättens
område och övertagit beslutanderätten
i frågor som ligger inom kommunernas
domvärjo.

Å andra sidan är det alldeles självklart
att det inte bara är ett storstockholmsintresse
som vi nu diskuterar. Var
man planerar att lägga stockholmsområdets
flygfält är ju i högsta grad en angelägenhet
för hela landet. Kommer de
att ligga så att det över huvud taget är
någon mening med att flyga till Stockholm?
Vi som lever och bor i karlstadsområdet
— resan hit tar mellan en halvtimme
och tre kvart — kommer naturligtvis
inte så ofta att flyga om vi med
ett snabbare flyg, som minskar flygtiden
till en halvtimme, tvingas färdas
mellan Arlanda och Stockholms stadskärna,
så lång tid som det nu tar. Det
finns därför ett starkt intresse av att
man vid planeringen tar hänsyn till

14 Nr 43 Tisdagen den 10 december 1968

Lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen och utredning om lokalflygplats
för Stockholm

rikssynpunkter och till synpunkter som
framförs från de olika orter som flygtrafikerar
Stockholm. Här krävs ett samspel
mellan å ena sidan Storstockholms
intressen — kommunen har naturligtvis
makt och myndighet att själv bestämma
över markdispositionen -— och å andra
sidan önskemålen även från övriga delar
av landet som vill få så bekväma
och snabba flygförbindelser som möjligt
med Stockholm.

Hur har man då att gå till väga för
att lösa detta problem? Vi bär inom utskottet
sagt oss att man, om man vill
åstadkomma ett sådant samspel, inte
gärna först kan tillsätta en kommunal
utredning och sedan en statlig utredning
som fattar sina beslut sedan kommunen
tagit ställning. Vi bär i stället sagt oss
att man inom en och samma utredning
måste ta hänsyn till alla dessa synpunkter.
Vi har utgått ifrån ett faktum som
är välbekant, nämligen att det sedan
många år förekommer ett intimt samarbete
mellan å ena sidan de statliga instanserna,
d. v. s. i första hand luftfartsverket
och kommunikationsdepartementet,
och å andra sidan de kommunala
instanserna, i främsta rummet KSL och
regionplanekontoret. Det bör därför inte
vara någon svårighet att använda de
kontaktvägar som sedan ganska länge
finns för att träffa en överenskommelse
om hur denna utredning på rimligt
sätt skall göras. Det har förefallit många
inom utskottet riktigast att KSL håller
i den men att de statliga instanserna på
ett tillfredsställande sätt, som det står
i utlåtandet, blir företrädda så att riksintressena
blir tillgodosedda.

Det har från annat håll — det är väl
närmast detta som föresvävat högermotionärerna
eftersom de yrkat att luftfartsstyrelsen
skulle få utredningsuppdraget
— framförts önskemål om att de
statliga instanserna skulle hålla i utredningen.
Men som jag nyss visat är detta
knappast möjligt med hänsyn till den
nivå, på vilken beslutanderätten i pla -

neringsfrågorna ligger. För oss i utskottet
har detta framstått som en andrahandsfråga.
Genom utskottets skrivning
— utskottet har ju klart understrukit
angelägenheten av att en lösning skyndsamt
åstadkommes och av att riksintressena
beaktas — tycker vi att riksdagen
tillräckligt klart har uttalat sina önskemål,
nämligen att ett resultat åvägabringas,
utan att blanda sig i vad som
enligt lag och förordning tillkommer de
kommunala myndigheterna att bestämma.
Man undviker genom utskottets förslag
också att kommunen blandar sig i
vad luftfartsverket och övriga statliga
instanser har att ta ställning till. Jag
tror inte att en sådan önskan om ett
vettigt och effektivt samarbete i en fråga
som är så betydelsefull för hela landet
är överdriven. Man har nog rätt att
förutsätta att man både på statligt och
kommunalt håll tar på allvar vad riksdagen
kommer att besluta.

Till vad jag nu sagt skulle jag bara
vilja knyta ett par reflexioner. Vi har
bl. a. i samband med beslut beträffande
Bromma fått en bullerdebatt, en debatt
om bullerstörningarna, som i och för
sig är motiverad men som naturligtvis
skulle kunna leda till litet riskabla konsekvenser,
om man därigenom forcerar
ett beslut, som en vacker dag visar sig
inte alls stämma med de tekniska förändringar
som man nu är på väg att
vinna beträffande inte minst minskning
av bullerstörningarna.

Först och främst är det ganska oklart
hur man skall mäta bullerstörningar
och vad som verkligen är för hälsa och
allmänt miljövälmående allvarliga bullerstörningar.
I utskottet har det av sakkunnig
sagts att de bullerstörningar som
uppstår i städer, där järnvägen susar
förbi i full fart rakt igenom bostadskvarter,
är allvarligare än mera avlägset
hörda bullerstörningar ifrån flygfält.
Här har talats om skilda typer av
buller som vållar olika effekter på den
mänskliga organismen. Det är klart att

Tisdagen den 10 december 1968 Nr 43

stockholmsregionen och utredning om lokalflyg -

Lokalisering av flygplatser inom

plats för Stockholm

det ligger utanför den politiska instansens
möjlighet att bedöma vad som härvidlag
är riktigt. Jag tror inte ens att
experterna ännu är helt på det klara
med detta. Men vad som står klart är
att det ännu är för tidigt att konstatera
vilken typ av buller som är tolerabel.
Skall jetplanen redan nu bannlysas, innan
vi vet vare sig någonting faktiskt
exakt om dessa bullerskador just för dagen
eller ännu mindre om den utveckling
som här pågår och som herr Wiklund
var inne på?

Jag vill gärna här i kammaren säga
att i fråga om jetmotorutvecklingen är
konstruktörerna nu inne på att göra
tystgående jetmotorer. Det är också riktigt
att, som herr Wiklund nämnde, det
i det brittiska parlamentet bar lämnats
vissa upplysningar som därvidlag tyder
på att man kommit en bra bit på väg.
.Tåg tror man vågar säga att man på tekniskt
håll har den uppfattningen att
man skall komma längre än enligt det
besked som lämnades i det brittiska un-*
derliuset. Det är alldeles klart att om
man kan åstadkomma jetmotorer, som
kanske ger mindre bullerstörningar än
vad de konventionella propellermotorerna
gör och har gjort, så kommer hela
bullerfrågan in i ett annat läge. Jag tror
därför att man skall vara försiktig, innan
man redan nu bestämmer sig för
både vilken grad av buller och vilken
typ av buller som är tolerabel och vilka
motorer och andra maskiner som
kommer att vålla det eller det bullret.
Därom vet vi ännu för litet för att kunna
ha några bestämda meningar.

Däremot är det, herr talman, alldeles
klart att vi i detta fall inte kan låta bli
att i stort sett försöka hålla takten med
den internationella utvecklingen. Vi
måste räkna med att ta in flygplan som
går i internationell trafik, och först när
det fastställts vilka bullereffekter och
hullerskador dessa förorsakar är tiden
inne att bestämma på vilka flygfält planen
skall få landa.

1 den ena av motionerna har inte, såsom
herr Wiklund sade, begärts en
förutsättningslös utredning, utan en utredning
med den klara förutsättningen
att Bromma flygfält inte skall få användas
i framtiden. Med tanke på de synpunkter
jag nyss anfört måste därtill
invändas, att vi ännu så länge inte alls
vet om vare sig jetflyget eller ett inrikesflyg
av nuvarande typ medför de
bullerskador som utmålas i fantasin.
Endast den tekniska utvecklingen kan
visa detta och jag tror att man vågar
säga att det är möjligt att inom en ganska
nära framtid få fram de rön som
är nödvändiga för att kunna ta ställning
till användningen av Bromma flygplats.

Luftfartsverket har framhållit att det
behövs minst två flygfält i stockholmsområdet.
Jag skulle vilja fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att
stockholmsområdet —- om vi räknar
med flygfälten i Bromma och Arlanda,
både det reguljära, charterflyget och
framför allt allmänflyget — är ett av
Europas allra största flygcentra. Beträffande
antalet flygrörelser ligger det
på andra eller tredje plats i Europa,
och detta gör att vi måste räkna med
en mycket kraftig fortsatt expansion
på hela området. Men skall människorna
använda flyget och flyget tjäna sitt
syfte måste det vara tidsbesparande och
komfortabelt. Det är givet att de nuvarande
förbindelserna mellan Stockholms
centrum och Arlanda från inga
synpunkter är godtagbara med tanke på
effektivitet och komfort. Här tarvas därför
en ingående omprövning både när
det gäller själva flyget och transporterna
till och från flygplatsen, liksom
inte minst tullvisitationen på Arlanda,
som tar alldeles orimligt lång tid, behöver
rationaliseras.

Dessutom tror jag att man måste räkna
med att närflyget har rätt att kräva
att avståndet mellan flygplatsen och
stadskärnan är relativt litet. Vill man

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen och utredning om lokalflyg plats

för Stockholm

förlägga flygplatsen till Arlanda eller på
annan plats fyra, fem eller sex mil från
Stockholm, måste det ordnas snabbförbindelser
till stadskärnan av helt annat
slag än nu. Jag tror att det kommer att
resas krav på att det uppförs ett par
flygplatser som beträffande restid ligger
relativt nära stadskärnan. Det är väl
ingen hemlighet att man inom Stockholms
stad och även regionplanekontoret
har uppmärksamheten riktad på vissa
områden härvidlag.

Herr talman! Jag skulle vilja yrka bifall
till utskottets hemställan med den
förhoppningen, att inte säga förvissningen,
att de båda berörda myndigheterna
— på den statliga sidan luftfartsverket
och på den kommunala KSL —
griper sig an med denna sak och sätter
i gång med de tidskrävande utredningarna,
som måste bli klara inom
rimlig tid om inte Stockholm skall komma
på efterkälken när det gäller flygutvecklingen
i förhållande till andra
jämförliga europeiska städer.

.lag uttalar också den förhoppningen
att denna mycket viktiga fråga inte blir
kvarliggande som en av många detaljer
i regionplanekontoret, utan att det även
i denna del tillsättes en för ändamålet
särskilt komponerad utredning eller
kommitté, där de olika intressena blir
företrädda. Jag tror att det finns möjligheter
att med stöd av föreliggande
utskottsutlåtande ta ett sådant initiativ.
Det är också min förhoppning att
denna skisserade utredning skall nå ett
snabbt och för alla parter gynnsamt resultat.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag delar givetvis herr
Ståhls förhoppning att utredningen av
dessa frågor skall gå snabbt. Den huvudsakliga
anledningen till min motion
var just att påskynda hela förfarandet.
Utan denna motion hade vi kanske inte
nu haft ett sådant uttalande som
statsutskottet här gjort och som må -

hända kan i sin mån bidra till att
ärendets behandling påskyndas.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på en överraskande skillnad
mellan å ena sidan statsutskottets enhälliga
utlåtande och å andra sidan
partiernas ställningstagande inom KSL.
Där har man nämligen enhälligt tagit
ställning för inte en utredning som
statsutskottet förordar utan en statlig
utredning. Man säger klart ut att man
anser just en sådan utredning av flygfältsfrågorna
i regionen vara nödvändig.
Man hade ju väntat sig överensstämmelse
i det fallet mellan å ena sidan
ställningstagandet inom KSL och å
andra sidan i statsutskottet, men så
har det alltså inte blivit. Jag har velat
fästa uppmärksamheten på det förhållandet.

Sedan kan man ju dela på frågan
och säga att Arlanda och Bromma är
flygplatser, som redan finns, medan
1967 års beslut om kostnadsfördelningen
gäller nyetablerade flygplatser, om
jag uppfattat saken rätt. Bromma och
Arlanda är egentligen specialfall. Vad
Bromma angår finns t. o. in. ett särskilt
avtal mellan Stockholms stad och staten.
Dessa båda flygplatser skall man
därför egentligen hålla utanför resonemanget
om tillkomsten av nya lokala
flygplatser.

Vad slutligen angår builerfrågan har
jag ju samma uppfattning som herr
Ståhl i vad gäller de långsiktiga åtgärderna.
Jag har sålunda i mitt första
anförande bestämt förordat att gå den
konstruktiva vägen, inte den restriktiva,
för att komma till rätta med bullerfrågan
på längre sikt. Restriktionerna
är nog bara i huvudsak en övergångshistoria.
I ett långtidsperspektiv
måste man kräva nykonstruktioner av
flygplansmotorerna för att få dem mera
tystgående.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag delar i stort de

Tisdagen den 10 december 1968 Nr 43

Lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen och utredning om lokalflygplats
för Stockholm

synpunkter som avdelningens ordförande
herr Slålil anlade på utskottets
skrivning. Här har också poängterats
att vi måste företa en utredning och
att det brådskar med den saken. De
myndigheter, lokala och regionala, som
utskottet syftar på har tydligen också
haft detta helt klart för sig.

I en artikel i en stockholmstidning
lördagen den 7 december meddelas
bl. a. att regionplanekontoret skall göra
vissa undersökningar i detta sammanhang.
Avslutningsvis görs följande
uttalande, som jag gärna vill få med
till kammarens protokoll:

»— Vi gör en fullständig inventering
av flygplatsmöjligheterna i hela området,
säger ingenjör Olle Eklund. Att
bestämma var det fältet skall ligga blir
politikernas sak.

På regionplanekontoret räknar man
med att ha underlagsmaterialet klart
under första hälften av 1969.»

Tydligen är man helt på det klara
med att de regionala myndigheterna
först skall få ta ställning i denna fråga.
De underhandlingar som skall föras
med de statliga myndigheterna kommer
på ett senare stadium. Riksdagen har
inte på något sätt undantagit stockholmsregionen
i det beslut, som fattades
1967 om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun i detta avseende.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(b):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
lägga mig i denna debatt. Jag vet egentligen
inte heller riktigt varför den
kom till, eftersom vi i utskottet inte
utan möda och reflexioner och efter
ganska långa överväganden kommit
fram till en enhällig skrivning. Jag vill
bara anlägga den synpunkten på detta
ärende att det hur man bär sig åt kommer
att bli mycket svårt att finna den
lämpliga platsen för ett nytt flygfält
i stockholmsområdet. Vi märkte detta
när vi hade att ta ställning till place -

ringen av storflygfältet, vilket vi tyvärr
måste lägga så långt från Stockholm
som blev fallet med Arlanda.

Om man måste flytta flygtrafiken
från Bromma blir det mycket svårt att
finna ett läge, som är väsentligt närmare
huvudstadens centrum än Arlanda.
Så måste emellertid bli fallet om
flygfältet skall passa för inrikesflyget,
särskilt, såsom herr Ståhl påpekade,
på de korta och medellånga distanserna.
Annars blir det meningslöst att använda
flyg till Stockholm.

Man måste också finna ett fält som
är så beläget, att avståndet mellan inrikesfältet
och utrikesfältet inte blir
för långt. De förhållanden som nu råder
för exempelvis eu utlänning, som
kommer till Stockholm och skall vidare
med flyg till Karlstad eller övre
Norrland, är orimliga. Han skall nu på
något sätt ta sig från Arlanda till Bromma,
eventuellt i taxi, till högst betydande
kostnader. Man måste på något
vis få en vettig relation mellan dessa
flygfält.

Det finns mycket små möjligheter
att finna ett markområde som passar
för alla våra ändamål, som kan tillgodose
önskemålen om närhet till storflvgfältet
på Arlanda, dock utan att
komma för nära, och om närhet till
Stockholms centrala delar men ändå
samtidigt är så beläget att inte bullerfrågan
blir olidlig för de närboende.

Det är alltså, såsom flera talare framhållit,
angeläget att man angriper detta
problem med största möjliga snabbhet.
För varje dag som går läggs det
ut nya trafikleder och bebyggelseområden,
som gör att mark som man möjligen
tänkt sig använda för detta ändamål
blir upptagen. Svårigheterna växer
således mycket snabbt.

Det hör vidare till bilden att det inte
bara gäller att lägga ut ett ersättningsflygfält
för Bromma, om detta måste
flyttas. En så stor region som stockholmsregionen
behöver självfallet åt -

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Lokalisering av flygplatser inom stockholmsregionen och utredning om lokalflyg plats

för Stockholm

minstone två — eller kanske t. o. in.
fler — allmänflygfält vid sidan om för
lraktflyg, privatflyg o. s. v. som växer
fram i oerhört snabb takt. Vi kommer
att få mycket mer härav bara inom ett
fåtal år än vad vi vid det här laget kan
drömma om. Förmodligen behöver vi
ett sådant flygfält på nordsidan av
Stockholm och kanske också ett annat
liknande allmänflygfält på sydsidan av
Stockholm.

I den tidsnöd som vi befinner oss i
får det inte förekomma att olika myndigheter
väntar på varandra, utan det
är viktigt att de så snart som möjligt
samlas till ett praktiskt konstruktivt
samarbete där luftfartsstyrelsen, som
har huvudansvaret för flygkommunikationerna
på de allmänna flygfälten,
och även utövarna av flygverksamheten,
d. v. s. SAS, Linjeflyg o. s. v., samt
de regionala myndigheterna omedelbart
kommer i kontakt med varandra
och gemensamt kan komma fram till
de bästa, ekonomiskt möjliga och från
allmänhetens synpunkt mest önskvärda
lösningarna. Det är angeläget att detta
samarbete kommer i gång, och det
är på detta sätt jag anser att utskottets
enhälliga utlåtande skall läsas.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Herr andre vice talmannen
frågade varför denna debatt
kommit till stånd. Jag vill för min del
svara att orsaken är den förvirring och
osäkerhet — jag tillåter mig använda
dessa ord — som ändå skapats genom
olikheten i inställning hos å ena sidan
KSL och å andra sidan statsutskottet
i fråga om hur utredningen skall gå till.
Det kan inte vara en riktigt bra förutsättning,
om KSL, som enligt statsutskottets
utlåtande förutsättes verkställa
utredningen, har uppfattningen att
det skall vara en statlig utredning, medan
statsutskottet säger: Nej, låt oss
förutsätta och hoppas att KSL gör utredningen.

Jag vill gärna instämma med herr
andre vice talmannen i hans förhoppning
— ja, jag skulle tro att det t. o. in.
är hans övertygelse — att myndigheterna
i denna fråga likväl kommer att
gå varandra till mötes och verkligen
söker snabbt lösa problemet. Men om
man lägger föreliggande dokument bredvid
varandra och närmare studerar
dem blir man en aning tveksam.

Jag delar också herr andre vice talmannens
uppfattning att det under alla
förhållanden kommer att bli svårt att
finna en lämplig placering för ett nytt
flygfält för stockholmsregionen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
återkommer till frågan om huvudmannaskapet
för denna utredning,
och utan att han vill säga det rakt ut
är det tydligen hans mening att utskottet
borde ha skrivit att regeringen
skulle ta initiativet till en statlig utredning
eller i varje fall att utredningen
skulle genomföras under statligt dirigentskap.
Jag vill då fråga: Vart tror
herr Wiklund i Stockholm att det skulle
leda, om man ute i landet ordnade
flygplatsfrågorna på det viset? Det är
ju inte bara i Stockholm som vi har
flygplatser •— vi har det i Göteborg
och Malmö och på ett stort antal andra
håll. Och inte har det där varit statsverket
som sagt att det där och där
skall ordnas en flygplats med den och
den utrustningen, de och de dimensionerna
o. s. v. Nej, det har varit ett samspel
mellan kommunala och statliga
organ som har lett till den situation
som vi nu har och som är relativt tillfredsställande.
Och jag tror att när
staten har ett samarbetsorgan på området
— luftfartsverket — så bör det
kunna gå ganska smärtfritt att åstadkomma
samarbetet även i Storstockholm.

Det vore beklagligt om man skulle
hänga upp sig på formalia och på så

Tisdagen den 10 december 1968 Nr 43

Bemyndigande för Kungl. Maj .t att i visst fall avstå arv som tillfallit allmänna

arvsfonden

sätt finna en förevändning att förhala
en utredning, när det verkligen tarvas
en snabb lösning. På den punkten
har vi också varit ense. Det är just
för att förhindra att man skulle sjunka
ned i formella principdiskussioner som
vi skrivit utlåtandet på sätt som skett
och uttryckligen betonat att det redan
finns ett mångårigt och så intimt samarbete
mellan Storstockholms myndigheter
och luftfartsverket att det inte
bör föreligga några svårigheter att avgöra
huvudmannaskapet för den utredning
det gäller. Det viktiga är att utredningen
kommer till stånd, får en
allsidig sammansättning och arbetar
snabbt, så att dessa frågor får den erforderliga
lösningen.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill bara tillägga,
för att inga missförstånd skall uppstå,
att mitt yrkande i motionen avser en
förutsättningslös utredning. Kan man
egentligen uttrycka sig mer försiktigt?
Det är vid studium av dokumenten som
jag finner att vissa skillnader föreligger,
men jag hoppas att dessa inte kommer
att spela någon roll, utan att det
verkligen blir både eu snabb utredningsstart
och ett intimt samarbete
mellan berörda myndigheter. Såsom
redan anförts pågår i viss mån en utredning
i saken inom regionplanekontoret,
men det är angeläget att företrädare
för alla övriga intressen även får
delta i detta utredningsarbete.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag vill att slutvinjetten
på denna debatt skall bli ett instämmande
i vad herr Ståhl säger, nämligen
att det väsentliga är att en utredning
kommer till stånd med det snaraste.
Det är också väsentligt att det
samarbete som funnits kommer att
fortsätta.

Det är väl på det sättet att man har
en känsla av att det kommit grums i

samarbetet och detta har gjort att man
velat ha klara linjer angående huvudmannaskapet
för utredningen. Enligt
min mening talar övervägande skäl för
att staten skulle ha huvudansvaret för
en sådan utredning. Men även om KSL
skulle få detta ansvar kommer säkerligen
en effektiv utredning snabbt att
komma till stånd.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
184, i anledning av motioner om samordning
mellan statens järnvägars zontaxa
samt järnvägens och postverkets
busstaxor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att i

visst fall avstå arv som tillfallit
allmänna arvsfonden

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i visst fall avstå arv
som tillfallit allmänna arvsfonden, jämte
motion.

I propositionen nr 162 hade Kungl.
Majd under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 18 oktober 1968 föreslagit riksdagen
medge att 250 000 kr. av det arv
som tillfallit allmänna arvsfonden efter
Sten Bäckström avstodes till Bo
Älgekrans och att dennes skuld till
Bäckströms dödsbo på 5 149 kr. 44 öre
efterskänktes.

I motionen 11:1296 av fru Eriksson
i Stockholm m. fl. hade hemställts att
750 000 kr. av det arv som tillfallit allmänna
arvsfonden efter Sten Bäckström
avstodes till Bo Älgekrans och att den -

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå arv som tillfallit allmänna
arvsfonder.

nes skuld till Bäckströms dödsbo på
5 149 kr. 44 öre efterskänktes.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

1. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen 11:1290 medge att
300 000 kr. av det arv som tillfallit allmänna
arvsfonden efter Sten Bäckström
avstodes till Bo Älgekrans,

2. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och motionen 11:1296 såvitt nu var i
fråga medge att Bo Älgekrans’ skuld
till Sten Bäckströms dödsbo på 5 149 kr.
44 öre efterskänktes.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Ilerr talman! Det ärende vi nu behandlar
är unikt ur flera synpunkter.
Det har också hittills fått eu unik behandling.
Det rör sig om miljonkvarlåtenskap,
som tillfallit arvsfonden. I
propositionen föreslår Kungl. Maj :t att
kvarlåtenskapen till en viss mindre del
skall återgå till en bröstarvinge. Det är
också märkligt att utskottets ledamöter
har markerat sin inställning att detta
är en rättvis åtgärd genom att höja
beloppet från 250 000 till 300 000 kronor.

Det är intressant att få uppspelat
framför sig —- som man får när man
följer detta ärende — hur en köttslig
son kunnat bortmanövreras dels genom
mer avlägsna släktingar, dels genom
den uppfattning som förelegat om
mindervärdigheten hos ett utomäktenskapligt
barn. Man får klart för sig hur
människor sett ned på en icke äktenskaplig
förbindelse även när den varit
varaktig och av allvarligt slag.

Man kan ha invändningar mot arv
ur principiell synpunkt; det finns nog
de som menar att en socialist helt skall
förneka rättigheten att ge arv. Mot bakgrunden
av vissa jämlikhetssträvanden
kan det sägas att ett arv kan sätta som -

liga barn i en annan position än andra
så att de får helt olika start. Men det
är en debatt för sig. Det är en annan
jämlikhetssträvan som kan hävdas i
sådana här fall, nämligen att utomäktenskapliga
barn och i äktenskap födda
bör vara jämställda när det gäller
mors och fars omsorger och mors och
fars förpliktelser och även när det gäller
arv efter båda föräldrarna. Under
alla förhållanden bör man inte, därför
att man möjligen siktar mot en framtid
då det inte förekommer arv från
föräldrar till barn, i dag med likgiltighet
se på ett mycket gammalt krav —-som från socialdemokratiskt håll betonats
mycket starkt — på att barn skall
vara jämställda i förhållande till sina
föräldrar, vare sig dessa var gifta eller
ogifta.

Dagens ärende speglar attityder till
utomäktenskapliga förbindelser och
utomäktenskapligt födda barn från decennier
tillbaka, och det speglar också
förändringen i attityden. Tyvärr har
emellertid lagstiftningen icke ändrats
så som den allmänna meningen. Vi är
i dag inne i en diskussion, där vi talar
om att om en kvinna och en man bor
tillsammans bör de ha precis samma
ställning som om de hade varit gifta
med varandra; detta hävdas mycket
starkt om de har barn tillsammans. Det
är då egendomligt att en enligt mina
begrepp så upprörande fördelning avett
stort arv som i fallet Älgekrans
fortfarande kan äga rum.

Älgekrans är barn av en man av
börd, eller rättare sagt grosshandlaresocietet,
och en flicka av folket. Deras
förbindelse fördömdes starkt av den
moraliska släkten och av det moraliska
samhället, som tyckte att det var skam
att man erkände ett barn utom äktenskap
och framför allt ansåg det fullkomligt
upprörande att två individer
från så olika .sociala grupper skulle
gifta sig. Det var många som hade uäbarn
och många som hade haft förbin -

Tisdagen den 10 december 1968 Nr 43

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå arv som tillfallit allmänna
arvsfonden

delser som de hade brutit, men det
skamliga och upprörande var om parterna
gifte sig. Detta fall illustrerar hur
man har sett på sådant.

Detta var dock inte en förbindelse
vilken som helst. Flickan var 17 år när
hon först träffade denne man, som
hade miljoner bakom sig. Hon fick
barn, han försvann, han kom tillbaka
och förbindelsen varade livet ut. Trots
motståndet från släkten, från allmänheten
och från hela samhället mot en
sådan förbindelse varade den verkligen.
Denne miljonär var mycket flott
och skickade av sina stora tillgångar
eu hundralapp ganska regelbundet
både till mor och till barn under långa
tider. Det förekom också en brevväxling
mellan dessa två som sträckte sig
över 20 år. Detta visar tydligare än något
annat att denna förbindelse även
tydde på ett ömsesidigt allvarligare
tycke.

Trots detta har Älgekrans inte blivit
förklarad för trolovningsbarn. Alla krav
som kan ställas vid åberopandet av att
ett barn skall förklaras vara trolovningsbarn
borde kunna anses vara uppfyllda
i detta fall, men man har inte i tid hävdat
detta. Hade man gjort det, hade det
emellertid varit självklart att Älgekrans
hade fått ärva sin far precis som om
han hade varit barn inom äktenskapet.

Det är detta som gör fallet unikt. Det
är alltså riktigt att hävda inte bara att
Älgekrans är en äkta son till den avlidne
Bäckström, utan att han också är
en son som denne har känts vid och
som han tydligen har skänkt sitt intresse
under mycket lång tid, och framför
allt: vars mor han har haft förbindelse
med under mycket lång tid.

Jag menar att med »en gången tids
syn på en ogift mor och utomäktenskapliga
barn och med klassamhällets
hela fördömande tyngd över giftermål
mellan en son ur grosshandlaresocieteten
och en arbetarflicka måste det framstå
som helt övertygande, att en sådan

livslång förbindelse grundats inte bara
på en tillfällig kärlek utan även på en
allvarlig gemenskap». — Jag tog detta
ur min motion.

Man hade velat se en annan utgång
av ärendet. 1 motionen har jag framfört
synpunkten att det vore riktigt att Älgekrans
fick laglotten, d. v. s. att han fick
750 000 kronor av det som nu finns
kvar av arvet. Såvitt man kunnat ta reda
på har tillgångarna tydligen varit
bra mycket större än de som nu finns
kvar. Här har det alltså varit möjligt
att under ganska lång tid fördela ägodelarna
på annat sätt, och av det som
ursprungligen har varit ungefär 7 miljoner
kronor har 1,6 eller något liknande
gått till allmänna arvsfonden.

Jag tar detta som ett tecken på att
man helt allmänt har en annan inställning
till utomäktenskapliga barns arvsrätt
nu, när först Kungl. Maj :t och därefter
utskottet har velat markera, att
en stor del av detta arv skall gå till
Älgekrans. Tyvärr är det ändå bara 15
procent som tillfaller honom. Det hade
varit riktigare — fastän jag inte hade
vågat hoppats på detta, det måste jag
erkänna — om man i utskottet hade
velat rätta till Kungl. Maj:ts kvardröjande
i mera reaktionära tänkesätt och
hade tillstyrkt min motion, vari jag
begär att till Älgekrans skall avstås
750 000 kronor.

Vi har många gånger försökt ändra
på ärvdabalken till förmån för utomäktenskapliga
barn, men detta har ännu
inte lyckats; det har fördröjts av olika
anledningar och även på grund av uppfattningen,
att andra ting först borde
förändras. Men när en ny arvslag föreslås
— vilket vi har fått löfte om till
nästa år — kommer den också att gälla
endast de barn som föds efter det att
lagen har införts. Vi kommer uppenbarligen
att i fortsättningen få många sådana
fall, där man i strid med den allmänna
meningen låter ett utomäktenskapligt
barn bli utan arv, medan för -

22 Nr 43 Tisdagen den 10 december 1968

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå arv som tillfallit allmänna
arvsfonden

åldrarna lämnar efter sig ganska mycket
pengar, kanske till andra barn och
till annan släkt och i vissa fall till allmänna
arvsfonden. När då ett arv gått
till allmänna arvsfonden kan det finnas
möjligheter att göra det man gjort
i dag, ja, kanske att vara ännu radikalare.
Annars kommer vi i fortsättningen
att få se uppenbara orättvisor, och det
kommer att bli ännu mer markerat då
en ny lag antagits.

Jag beklagar efterblivenheten men jag
uppskattar ändå utskottets inställning.
Jag tar den som en demonstration mot
Kungl. Maj :t och mot de nuvarande lagarna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: 1296, som innebär att
750 000 kronor av det arv som tillfallit
allmänna arvsfonden efter Sten Bäckström
avstås till Bo Älgekrans och att
dennes skuld till Bäckströms dödsbo på
5 149 kronor 44 öre efterskänkes.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag kan dela fru Erikssons
i Stockholm uppfattning att den
fråga som nu behandlas ur många synpunkter
sett är unik, men jag måste bekänna
att jag i fortsättningen icke kan
följa hennes sätt att argumentera.

När det gäller motiven bakom utskottets
ställningstagande undrade fru
Eriksson, om vi hade sikten riktad mot
en framtid utan arv. Vi har över huvud
taget inte haft sikten mot en framtid
på det sättet, utan vid behandlingen av
detta ärende har vi i utskottet försökt
att komma så nära gällande praxis på
området som det över huvud taget var
möjligt.

Av propositionen framgår med all
önskvärd tydlighet att det varit fråga
om olika bud. Testamentsexekutörerna
och boutredningsmannen ansåg att i detta
fall ett belopp borde tillerkännas sonen
och att beloppet inte borde understiga
100 000 kronor. Länsstyrelsen i
Gotlands län har för sin del kommit

fram till ett belopp av 179 000 kronor,
under det att kammaradvokatfiskalsämbetet,
som handlägger ärenden av
denna typ, bär stannat för ett belopp av
300 000 kronor. Sedan kommer nu fru
Eriksson med ett fjärde bud på 750 000
kronor.

Samtliga dessa fyra bud har emellertid
ett gemensamt, nämligen att inget
av dem tar konsekvensen av den direkta
arvslotten. Skulle man ha gått direkt
på arvslotten, skulle även fru Erikssons
bud ha varit betydligt högre än det hon
förordar i motionen. Det är alltså även
från hennes sida fråga om en avvägning
och en skälighetsprövning av vilket belopp
som kan anses vara det lämpliga
och riktiga.

Inom utskottet har vi då vi diskuterade
detta spörsmål sagt oss att kammaradvokatfiskalsämbetet
har den största
erfarenheten av gällande praxis, och
när detta ämbete förordade 300 000 kronor,
tyckte vi att vi kunde ansluta oss
till denna bedömning. Detta är motivet
bakom utskottets förslag om en höjning
av Kungl. Maj :ts 250 000 kronor till
300 000 kronor.

Det är alldeles uppenbart att man i
denna fråga liksom i många andra frågor
som berör rent personliga angelägenheter
av känslig natur kan mobilisera
många olika skäl, men vi bör komma
ihåg att därest det upprättade testamentet
hade blivit godkänt, skulle icke ett
enda öre ha stått till förfogande, ty
testamentet innehöll bestämmelser om
att hela förmögenheten skulle gå till
andra ändamål.

Vidare vill jag bara notera, herr talman,
att det riktigaste vid handläggningen
av ärenden av denna natur är
att man har en någorlunda stadgad
praxis. Vi kan i riksdagen genom en
motion behandla enstaka fall, men alla
de anonyma fallen får vi ingen kännedom
om. Då är det enligt min mening
lämpligt att vi har en stadgad praxis
och handlar i enlighet med den. Sedan

Tisdagen den 10 december 1968 Nr 43

Bemyndigande för Kungi. Maj:t att i visst fall avstå arv som tillfallit allmänna
arvsfonden

får man väl göra de förändringar i lagstiftningen
som kan anses erforderliga
med hänsyn till en ny bedömning av
frågor av denna natur.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag misstänkte inte ett
ögonblick att utskottet hade haft en diskussion
om arvs berättigande eller inte,
utan jag sade närmast som ett försvar
för mitt eget agerande att jag mycket
väl kunde tänka mig en sådan diskussion
— den har förts ofta i socialistiska
kretsar. Men även om en sådan diskussion
kunde vara berättigad bör den i
detta speciella fall inte spela någon
roll, och det tror jag inte heller att den
har gjort för utskottet.

Herr Lindholm sade att utskottet velat
hålla sig till gällande praxis. Men
det är väl ingenting som hindrar att
man ändrar praxis, och jag undrar om
inte utskottet i viss mån har gjort det.

Vidare framhöll herr Lindholm att
alla de anonyma fallen inte kommer upp
till prövning i riksdagen. Det förhåller
sig ju emellertid så, att om arven är
mindre och om en viss summa, som
tillfallit arvsfonden, skall lämnas tillbaka
kan — efter vad jag har blivit upplyst
om — finansdepartementet göra
detta utan att hänskjuta frågan till
riksdagen. Vi kan alltså genom behandlingen
av detta ärende ge finansdepartementet
en liten anvisning om att man
mycket väl kan vara betydligt generösare.
Det har sagts mig att i fråga om
återbetalningar av belopp som överstiger
25 000—30 000 kronor skall inte
riksdagen behöva uttala sig.

Det är alltså inget fel om man ger
praxis en liten puff åt det ena eller
det andra hållet. Praxis är inte mer bestämd
än att den kan iindras; den är
helt beroende av vad man gör och är
ingen lag. Utskottet har säkert också
varit påverkat av en ny syn på utoin -

äktenskapliga barns rätt till arv efter
sin far. Jag tycker inte att herr Lindholm
skall förneka att ni inom utskottet
är moderna i det avseendet och att detta
återspeglar sig i ert förslag.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är riktigt att praxis
kan ändras; den är ingen orubblig företeelse.
Å andra sidan bär vi att vänta
en ny lagstiftning på detta område, och
att då ändra gällande praxis har vi ansett
olämpligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1296
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Eriksson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 185, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 1296 i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Eriksson i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 62 nej,

Nr 43

Tisdagen den 10 december 1968

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå
arvsfonden

varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) jämte motioner,

nr 69, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och
Singapore för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet, m. m., och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 13 mars 1942 (nr 117)
med vissa bestämmelser om kungörande
i kyrka,

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,
och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 och 4 §§ skattestraffIagen
den 11 juni 1943 (nr 313), m. m.;

arv som tillfallit allmänna

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 70, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)
(dieselavgaser), dels proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 3 § 1 mom. i nämnda förordning
(bensinavgaser), dels motioner angående
lagstiftning rörande miljövård
in. m. i viss del, och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr
219) om djurskydd; samt

första lagutskottets utlåtande nr 56, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § 4:o) och 16 :o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtanden
hemställt.

§ 9

Herr TALMANNEN yttrade:

•lag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
konstitutionsutskottets utlåtande nr 39
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 198, dels statsutskottets utlåtande nr
196 närmast före första lagutskottets utlåtande
nr 54, dels ock bankoutskottets
utlåtande nr 66 sist.

Denna hemställan bifölls.

§ 10

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
40, i anledning av framställning från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående rätt till visstidspension
för riksdagens ledamöter i vissa
fall m. m. jämte motioner;

Tisdagen den 10 december 1968

Nr 13

statsutskottets memorial:
nr 200, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1968/69, och
nr 201, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om ökat utrymme
för ämnet hemkunskap inom
grundskolan;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 70, med anledning av motioner
rörande beskattningen som miljöpolitiskt
instrument, in. m., och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner;
samt

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

67, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
om bemyndigande för styrelsen
att bevilja pensioner och gratifikationer
i vissa fall,

nr 68, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
visst bemyndigande i anslutning
till uppdraget att anskaffa bostäder åt
riksdagsledamöter,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantifonden
för svenska skeppshypotekskassan,

nr 70, med förslag till bestämmelser
om revision av riksdagsförvaltningen,
och

nr 71, angående engångsunderstöd åt
Margaretha Frantz.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.18.

In fidem

Sune K. Johansson