Tisdagen den 10 april Sid (Riksdagens protokoll 1962:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15

FÖRSTA KAMMAREN

1962

6-1.3 april

Debatter in. in.

Tisdagen den 10 april Sid.

Svar på interpellation av fru Svenson ang. återförande till hem ortskyrkor

av vissa på museer förvarade konstföremål ........ 9

Interpellation av herr Svanström ang. åtgärder i syfte att stimulera
näringslivet i Kalmar län och på Gotland, m. m........... 12

Onsdagen den 11 april

Kungörelseförfarandet vid kyrkostämma ...................... 15

Skadeersättning till kommunerna i anledning av 1961 års ortsav dragsreform

.............................................. 17

Kommuns, landstingskommuns och annan samfällighets utdebitering
av skatt ............................................ 21

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Bidrag till folkbibliotek .................................. 22

Bidrag till studieförbund ................................. 25

Bidrag till studiecirkelverksamhet .................. 26

Utbildning av ungdomsledare .............................. 28

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer 30

Bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda

hem ........................... 32

Bidrag till anordnande av skolskjutsar ...................... 35

Resor för blind- och dövskolelever jämte ledsagare............ 36

Elevantalet i realskolans högsta klass........................ 37

Om inrättande av ett korrespondensgymnasium i Sveg........ 39

Bidrag till vissa privatläroverk ............................ 46

Förläggningen av ett tekniskt läroverk i Kristianstads län ... . 47

Bidrag till kostnader för granskning av utförda gesällprov .... 57

Bidrag till driften av folkhögskolor ........................ 61

Om inrättande i södra Sverige av ett seminarium för huslig utbildning
................................................ 71

Bidrag till anordnande av skolmåltider ...................... 73

Inköp av obligationer i Förenta Nationernas obligationslån...... 79

l Första kammarens protokoll 1962. Nr 15

Nr 15

Innehåll

Sid.

Vissa anslag under femte huvudtiteln:

Ferieresor ................................................ 81

Bidrag till driften av semesterhem .......................... 83

Stipendier för underlättande av husmoderssemester .......... 84

Åtgärder till förebyggande av tandsjukdomar .................. 85

Organisationen av vården av gomdefekta barn.................. 86

Om överförande till stat och kommun av kostnaderna för valsedlar

vid allmänna val .......................................... 87

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen .............................. 88

Avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse .............. 94

Om avdrag vid beskattningen för lön till hemmavarande barn .. 103

Dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse .......... 106

Om jämställande i visst hänseende av fartygsinteckning med inteckning
i fast egendom .................................... 111

Tjänstebil för biskopen i Luleå stift, in. m..................... 113

Om arbetsvetenskaplig forskning ............................ 122

Om utredning för åstadkommande av en ny aktiebolagslag...... 126

Fredagen den 13 april

Svar på interpellation av herr Widén om förbättrade kommunikationer
mellan Jämtland och övriga Norrland .............. 129

Om avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse 132
Interpellation av fröken Nordström ang. utredningen rörande utbildningen
av sysselsättnings- och arbetsterapeuter .......... 140

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 april

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, ang. kungörelseförfarandet

vid kyrkostämma ....................................... 15

Statsutskottets memorial nr 59, ang. kamrarnas skiljatiga beslut i

fråga om kommunalt stöd för studentbostäder .............. 17

—- nr 60, ang. gemensam votering i fråga om anslag till Bokinköp
och bokbindning vid statens psykologisk-pedagogiska bibliotek 17

— utlåtande nr 61, ang. ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen med
särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965,

m. m..................................................... 17

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. ändrad lydelse av 2
och 3 §§ lagen med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av skatt för

åren 1958—1965, in. m..................................... 21

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde .......................... 22

— nr 48, ang. inköp av obligationer i Förenta Nationernas obligationslån
................................................ 79

Innehåll Sr 15 3

Sid

Statsutskottets utlåtande nr 49, ang. anslag till teckning av aktier i
Aktiebolaget Ceaverken m. m............................... 81

— nr 50, ang. avtal om fortsatt drift av Institutet för metallforskning
(Metallografiska institutet), m. m..................... 81

-— nr 51, ang. avtal om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m............................................. 81

— nr 52, ang. anslag till Ferieresor, m. m..................... 81

— nr 53, ang. åtgärder till förebyggande av tandsjukdomar .... 85

—- nr 54, ang. organisationen av vården av gomdefekta barn . . 86

—• nr 55, ang. anslag till Ersättning åt domare, vittnen och parter 87

—- nr 56, om visst anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund .. 87

— nr 57, om överförande till stat och kommun av kostnaderna

för valsedlar vid allmänna val ............................ 87

— nr 58, om anslag till S:t Lukasstiftelsen .................... 88

Bevillningsutskottets betänkande nr 25, om ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och
inventarier i rörelse ...................................... 94

— nr 31, om avdrag vid beskattningen för lön till hemmavarande

barn .................................................... 103

Bankoutskottets utlåtande nr 12, ang. ändrad lydelse av 3 § förordningen
om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m..................................... 106

— nr 13, ang. användande av riksbankens vinst för år 1961, m. m. 106
Första lagutskottets utlåtande nr 20, om jämställande i visst hänseende
av fartygsinteckning med inteckning i fast egendom 111

— nr 28, om processuell rättshjälp .......................... 112

—- nr 30, ang. straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration

m- m................................................... 112

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. bestämmelserna om transport
av animala livsmedel ................................ 112

— memorial nr 21, ang. överlämnande till statsutskottet av väckt

motion om viss vidgning av rätten till ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen .................................. 112

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, ang. bidrag till restaurering
av Uppsala domkyrka, m. m............................. 113

— nr 18, om upphävande av skyldigheten att utfärda särskilda

lagfartsbevis m. m....................................... 122

—■ nr 19, ang. lantbruksnämnds medverkan vid fastighetssammanläggning
............................................ 122

— nr 20, om ändring i förordningen angående byggnadsforsk ningsavgift,

m. m......................................... 122

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, ang. reglering av priserna på

fisk, m. m............................................... 122

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 23, om åtgärder till
skydd mot kräftpesten .................................... 122

— nr 24, om arbetsvetenskaplig forskning .................... 122

— nr 25, om utredning för åstadkommande av en ny aktiebolags la8

...................................................... 126

— nr 26, om inrättande av ett statligt förlag för skolböcker m. m. 128

— nr 27, om utredning rörande massör- och sjukgymnastutbildning
för blinda och synskadade ............................ 128

Nr 15

Innehåll

Fredagen den 18 april Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 23, ang. avdrag vid beskattningen
för avsättning till pensionsstiftelse .................. 132

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag till skogshögskolan 139
— memorial nr 12, ang. gemensam votering i fråga om anslag till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket .................... 139

Fredagen den 6 april 1962

Nr 15

Fredagen den G april

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne
mars.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Då jag som representant för Fria
Fackföreningsinternationalen kommer
att vistas i Kanada och Förenta staterna
under tiden från och med den 7 april
till och med den 19 april 1962, hemställer
jag om befrielse från riksdagsarbetet
under angivna tid.

Stockholm den 5 april 1962.

Arne Geijer

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 142, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående medelsbehovet under
anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 133, angående tillsyn över skogar
tillhörande allmänna inrättningar av
kyrklig natur m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 139, angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.; samt

nr 141, angående nya gränser för Stekenjokks
statsgruvefält m. m.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet inkommit framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket angående
ändring i reglementet för riksdagsbiblioteket,
hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 670—674.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner
:

nr 122, med förslag till sjukvårdslag;
nr 136, med förslag till skollag m. m.;
nr 145, angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet,
m. m.; samt

nr 147, med förslag till förordning om
befrielse för stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond från arvsskatt och
gåvoskatt, m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av väckt motion angående
kungörelseförfarandet vid kyrkostämma; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom ecklesiastikdepar -

Nr 15

Fredagen den 6 april 1962

tementets verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till teckning av aktier i
Aktiebolaget Ceaverken m. in.;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Institutet för
metallforskning (Metallografiska institutet),
m. m.;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Ferieresor, in. in., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till förebyggande
av tandsjukdomar;

nr 54, i anledning av väckta motioner
angående organisationen av vården av
gomdefekta barn;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Ersättning åt domare,
vittnen och parter;

nr 56, i anledning av väckta motioner
om visst anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund; nr

57, i anledning av väckta motioner
om överförande till stat och kommun av
kostnaderna för valsedlar vid allmänna
val;

nr 58, i anledning av väckta motioner
om anslag till S:t Lukasstiftelsen;

nr 59, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om kommunalt stöd
för studentbostäder;

nr 60, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1962/63 till Bokinköp och bokbindning
vid statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek; samt

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

ende ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen
den 16 maj 1957 (nr 202) med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
om ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning å maskiner
och inventarier i rörelse;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen
den 16 maj 1957 (nr 202) med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965,
m. in., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 31, i anledning av väckta motioner
om avdrag vid beskattningen för lön till
hemmavarande barn;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar, m. m.; samt
nr 13, angående användande av riksbankens
vinst för år 1961 samt utlåtande
i anledning av dels framställning av
fullmäktige i riksbanken angående dispositionen
av överskotten från riksbankens
rörelse, dels ock i ämnet väckta
motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 20'', i anledning av väckta motioner
om jämställande i visst hänseende av
fartygsinteckning med inteckning i fast
egendom;

nr 28, i anledning av väckta motioner
om processuell rättshjälp; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om straff i vissa
fall för oriktig ursprungsdeklaration
in. in.;

Fredagen den 6 april 1962

Nr 15

andra lagutskottets utlåtanden och memorial: nr

19, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelserna om transport
av animala livsmedel; samt

nr 21, angående överlämnande till
statsutskottet av väckt motion om viss
vidgning av rätten till ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående bidrag till
restaurering av Uppsala domkyrka
m. m. jämte i anledning av propositionen
väckta motioner, dels motioner om
inrättande av särskilda studentprästbefattningar
m. m., dels motioner om vidareutbildning
av präster vid sjukhusen,
dels ock motioner om tjänstebil för
biskopen i Luleå stift;

nr 18, i anledning av motioner om
upphävande av skyldigheten att utfärda
särskilda lagfartsbevis m. m.;

nr 19, i anledning av motion angående
lantbruksnämnds medverkan vid fastighetssammanläggning;
samt

nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
22 april 1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
in. m., dels ock i
ämnet väckt motion;

jordbruksutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1962/63, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

23, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till skydd mot kräftpesten;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om arbetsvetenskaplig forskning;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om utredning för åstadkommande av en
ny aktiebolagslag;

nr 26, i anledning av väckt motion om
inrättande av ett statligt förlag för skolböcker
m. in.; samt

nr 27, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande massör- och sjukgymnastutbildning
för blinda och synskadade.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Olsson, Ernst, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom
och herr Larsson, Nils Theodor, undertecknad
motion, nr 675, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 138, med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den
11 december 1959 (nr 575) med föreskrifter
om vissa betalningsvillkor vid
yrkesmässig försäljning av bilar, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.14.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 15

Tisdagen den 10 april 1962

Tisdagen den 10 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till riksdagens första kammare

Härmed intygas att riksdagsmannen,
doktor Jonas Nordenson på grund av
magsårssjukdom fortfarande är arbetsoförmögen
under tiden den 9/4—den
13/4 1962. (Föregående intyg utfärdat
den 28/3 1962.)

Saltsjöbaden den 7/4 1962.

C. G. Danielson
Överläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Nordenson för den i läkarintyget
angivna tiden.

Vidare upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid
fogade läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 9/4—
den 14/4 1962.

Björsäter den 9 april 1962.

Carl Eskilsson

Härmed intygas att 06 07 30 Eskilsson,
Carl, riksdagsman, Björsäter, på grund
av influensa är oförmögen att inställa
sig till sitt arbete förrän tidigast den
14/4 1962.

Åtvidaberg den 9/4 1962.

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av bifogade läkarintyg
får jag härmed vördsamt hemställa
om ledighet från riksdagsgöromålen
för tiden den 9—den 13 innevarande
månad.

Kalmar den 9 april 1962.

Lars Schött

Härmed intygas, att liäradsskrivare
Lars Schött på grund av influensa med
bronchit är i behov av ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden den 9—
den 13 april.

Kalmar den 9/4 1962.

Per-Erik Ståhl
Stadsdistriktsläkare

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 143, i anledning av väckt motion
angående rätt till reseersättning från den
allmänna sjukförsäkringen efter hänvisning
av barnmorska till sjukvårdsinrättning,
och

nr 144, i anledning av väckt motion
om rätt till ersättning från den allmänna
sjukkassan för resa i samband med
utbyte av ortopediskt hjälpmedel.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser:

nr 155, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m.,
och

nr 156, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av väckt motion om
täckande av riksdagsledamöters kostnader
i vissa mål.

O. de Val.

Tisdagen den 10 april 1962

Nr 15

Ang. återförande till hemortskyrkor av
vissa på museer förvarade konstföremål

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara fru
Svensons interpellation angående återförande
till hemortskyrkor av vissa på
museer förvarade konstföremål, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Fru Svenson har i en
interpellation frågat om jag är beredd
att medverka till att den sakrala konst
som förvaras i våra museer — med
vissa av interpellanten angivna förbehåll
— i större utsträckning än hittills
återställes till, alternativt deponeras i
hemortskyrkorna.

Kyrkliga konstföremål förvaras i flera
av landets större museer, men mera hetydande
samlingar av kyrklig konst —
huvudsakligen från medeltiden — finns
praktiskt taget endast i statens historiska
museum, Lunds universitets historiska
museum och Gotlands fornsal i
Visby. Insamlandet av kyrkliga konstföremål
har framför allt varit koncentrerat
till 1800-talets senare del och
1900-talets första årtionden. De föremål
som då kom till museerna hade i regel
karaktären av överflödsgods i kyrkorna;
det var saker som sedan länge upphört
att ha praktisk eller dekorativ
funktion och som förvarades i uthus
eller på vindar. Museernas ingripanden
var därför oftast rena räddningsaktioner,
förutan vilka mycket av det som nu finns
kvar skulle ha gått förlorat eller allvarligt
skadats.

Även om antalet kyrkliga konstföremål
i de nämnda tre museerna kan synas
i och för sig stort utgör det dock
procentuellt sett en mycket liten del av
det samlade kyrkliga konstbestånd, som
finns bevarat i vårt land. Accessionen
av dylik konst i våra museer kan numera
anses avslutad; om något föremål
undantagsvis alltjämt överförs från en
kyrka till ett museum, så sker det som
regel därför att det måste erhålla muscal
vård och i sådana former att för -

samlingen bibehåller äganderätten till
föremålet.

Formellt gäller att de föremål, som
ägs av ett statligt museum, inte kan avföras
ur museets inventarium annat än
efter beslut av Kungl. Maj:t. För länsmuseernas
del krävs motsvarande tillstånd
av riksantikvarien. Återställande
av i museum deponerat föremål beslutas
likaledes av riksantikvarieämbetet.
Deposition i kyrka kan i allmänhet beslutas
av museiledningen ensam.

Då fråga uppkommer om att återföra
ett föremål från ett museum till en kyrka
måste en rad synpunkter beaktas.
Från museets sida är man angelägen att
utröna, om föremålet kan återföras utan
fara för sitt bestånd, om det kan få en
lämplig och riskfri förvaringsplats i
kyrkan och om det kommer att få någon
verklig funktion -— praktisk eller
andaktsväckande — i den nuvarande
kyrkointeriören.

Spörsmålet måste givetvis också bedömas
mot bakgrunden av museernas
kulturella betydelse i dagens samhälle.
Museernas uppgift är att vårda de konstoch
kulturföremål de har i sitt förvar
och att söka göra samlingarna så fullständiga,
att de ger en någorlunda riktig
bild av vår kulturhistoria, och underhålla
kunskapen om och förståelsen för
denna. Museernas betydelse i detta avseende
såväl för folkbildningen som för
forskningen och den högre undervisningen
är obestridlig. Det bör rimligen
inte komma i fråga att i någon större
utsträckning avhända museer, som har
att belysa vår äldre kulturhistoria, ett så
viktigt föremålsbestånd som den kyrkliga
konsten, lika litet som detta skulle
kunna ifrågasättas beträffande någon
annan föremålsgrupp.

Sammanfattningsvis kan sägas, att
den ganska komplicerade frågan om
återförande till kyrkorna av deras i
museerna förvarade inventarier måste
bedömas såväl under beaktande av församlingarnas
och andra lokala intressens
berättigade och oftast mycket förståeliga
anspråk som med hänsyn till
allmänt kulturella samt museala och
därmed sammanhängande synpunkter.
Att anlägga något generellt betraktelse -

Nr 15

Tisdagen den 10 april 1962

Ang. återförande till hemortskyrkor av vissa på museer förvarade konstföremål

sätt på dessa frågor torde inte vara möjligt,
utan varje fall måste bedömas för
sig.

Som redan framhållits kommer det
numera mycket få konstföremål från
kyrkorna till museerna; i stället går rörelsen
i motsatt riktning. Det är min
uppfattning, att man från riksantikvarieämbetets
och museernas sida nu intar
en helt annan och positivare inställning
än tidigare till de framställningar, som
görs om att återfå äldre kyrkoinventarier,
och att det endast är sakligt vägande
skäl i det enskilda fallet, som anses
kunna motivera en avvisande hållning.

Jag finner det för egen del naturligt
att man söker så långt det går, utan att
vitala allmänt kulturella och museala
intressen trädes för nära, tillmötesgå de
lokala önskemålen. Den ökade benägenheten
härtill från museihåll har jag noterat
med tillfredsställelse. Att påverka
denna utveckling med några generella
föreskrifter synes mig varken behövligt
eller lämpligt.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
ber jag att få framföra mitt tack för det
positiva svaret på min interpellation
angående den sakrala konst som förvaras
i våra museer.

Jag är införstådd med att en noggrann
avvägning måste ske mellan å
ena sidan församlingarnas anspråk på
att få tillbaka av museerna omhändertagna
kyrkliga konstföremål och å andra
sidan de kulturella och museala intressena.
Jag förstår också att en generalisering
kan vara mindre lämplig.
Gentemot dessa synpunkter vill jag dock
invända att bl. a. den alltmer ökade förståelsen
för vändet av ifråga var andre
konstskatter och insikten om vikten av
att de vårdas på ett betryggande sätt
har gjort att sådana konstföremål som
återlämnas till den församling, där de
hör hemma, säkerligen kommer att vår -

das med all den pietet och omsorg som
fordras för att bevara dessa skatter till
kommande generationer.

Jag vill därför uttrycka förhoppningen
att den restriktivitet, som i många
fall tillämpats och som resulterat i avslag
på framställningar från församlingar
om att återfå sakrala föremål vilka
omhändertagits av museer, inte kommer
att tillämpas i fortsättningen, när
det gäller församlingar som kan lämna
betryggande garantier för konstföremålens
vård. Det skulle därvidlag vara av
stort värde om respektive museum vid
återlämnandet av sakral konst bifogade
skriftliga anvisningar om föremålens
rätta skötsel. Präster, kyrkvärdar och
kyrkvaktmästare, på vilka härvidlag ett
stort ansvar vilar, är i allmänhet synnerligen
ambitiösa och intresserade av
att bevara ifrågavarande kulturskatter.

Möjligheten till muntlig rådgivning
och instruktion av experter skall inte
heller föribises i detta sammanhang.

Slutligen, men inte minst viktigt, bör
undervisningen i hithörande ämnen utvidgas
vid utbildningen av blivande
präster och vid stifts- eller kontraktsdagar
för de äldre.

Jag konstaterar också med tillfredsställelse
vad herr statsrådet i interpellationssvaret
sagt, nämligen att om något
föremål i fortsättningen undantagsvis
överförs från en kyrka till ett museum
för museal vård, sker det under sådana
former att församlingen bibehåller äganderätten
till föremålet i fråga.

Till sist vill jag endast än en gång
tacka för det positiva svaret på min interpellation
och uttala min övertygelse
att återförandet av sakrala konstskatter
till kyrkorna kommer att skapa ökad
förståelse och kunskap om de traditioner
som byggt upp vår kultur på detta
område.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 122, med förslag till sjukvårdslag.

Tisdagen den 10 april 1962

Nr 15

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj ds proposition nr
136, med förslag till skollag m. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 145,
angående försäljning av en allmänna
arvsfonden tillfallen fastighet, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 147, med förslag till förordning om
befrielse för stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond från arvsskatt och
gåvoskatt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 675.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10,
statsutskottets utlåtanden nr 8 och 48—
58, memorial nr 59 och 60 samt utlåtande
nr 61, bevillningsutskottets betänkanden
nr 25, 30 och 31, bankoutskottets utlåtanden
nr 12 och 13, första lagutskottets
utlåtanden nr 20, 28 och 30, andra
lagutskottets utlåtande nr 19 samt memorial
nr 21, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 17—20, jordbruksutskottets
utlåtande nr 7 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 23—27.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

70, rörande ratifikation av Internationella
arbetsorganisationens konvention
(nr 100) angående lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika värde,
in. m.;

nr 143, med förslag till lag om räntereglering
och emissionskontroll (ränteregleringslag)
;

nr 146, angående viss garanti för
eventuella förluster på grund av över -

enskommelse om nordiska centralbankskrediter; nr

149, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar;

nr 152, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1961 och
1962 vid dess trettonde ordinarie möte
fattade beslut;

nr 154, angående godkännande av
samarbetsöverenskommelse mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige;
samt

nr 157, angående besiktningsveterinärernas
vid kontrollslakterier anställningsförhållanden
m. m.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkande nr
23, i anledning av väckta motioner rörande
avdrag vid beskattningen för avsättning
till pensionsstiftelse; samt

jordbruksutskottets utlåtande och memorial: nr

9, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till skogshögskolan
för budgetåret 1962/63 jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 12, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
konstitutionsutskottets utlåtande nr 10,
statsutskottets memorial nr 59 och 60
samt utlåtande nr 61, bevillningsutskottets
betänkande nr 30 ävensom statsutskottets
utlåtande nr 8 skulle i nu angiven
ordning uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden.

Nr 15

Tisdagen den 10 april 1962

Interpellation ang. åtgärder i syfte att stimulera
näringslivet i Kalmar län och på
Gotland, m. m.

Herr SVANSTRÖM (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Sysselsättningsmöjligheterna
och därmed befolkningsutvecklingen
i vissa delar av vårt land är
ägnade inge allvarliga farhågor. Detta
gäller i mycket hög grad vårt lands
bägge största öar, Gotland och Öland.
Under 50-talet bär Gotlands folkmängd
minskat med cirka 9 procent. Trots en
relativt gynnsam utveckling i Kalmar
läns fastlandsdel redovisas för samma
tid en total befolkningsminskning för
länet med ungefär en halv procent. I
jämförelse med motsvarande utveckling
för landsortsområdena i övrigt ter sig
siffrorna ännu mera skrämmande.

Utdebiteringen för kommunala behov
är naturligtvis till viss del beroende av
skatteunderlaget per invånare. År 1960
var antalet skattekronor för Gotlands
län cirka 31 och för Kalmar län cirka
33 i jämförelse med riksmedeltalet 42,
allt räknat per invånare.

Kommunikationerna inom de bägge
berörda länen och mellan öarna och
fastlandet måste självfallet ägnas uppmärksamhet
bl. a. från statsmakternas
sida i syfte att få till stånd förbättringar
och förbilligande i ännu högre grad än
vad hittills skett.

I det av ö-utredningen år 1958 avgivna
betänkandet om Gotland föreslås
olika åtgärder från statens sida för att
stimulera och stärka näringslivet på ön.

Liknande åtgärder har i olika sammanhang
efterlysts för Kalmar läns vidkommande.
Bland aktuella frågor ägnade
att inge oro för kommande sysselsättning
kan nämnas förhållandena vid
Oskarshamns varv. Det till mellersta
Kalmar län planerade atomkraftverket
dröjer fortfarande, men stora förhoppningar
knytes i länet till dess snara tillkomst.

Möjligheterna att till ostkusten, förslagsvis
Kalmar län, planera ännu en
större petrokemisk industri, motsvarande
den som håller på att uppföras vid

Stenungssund, borde allvarligt prövas.
Samma gäller snara åtgärder att stimulera
passande industriföretag till förläggning
på Gotland och Öland.

Med stöd av det sålunda anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande frågor: År

herr statsrådet beredd att lämna
kammaren en redogörelse för av statsmakterna
vidtagna och planerade åtgärder
i syfte att stimulera näringslivet i
Kalmar län och på Gotland?

Anser herr statsrådet att det från
bl. a. arbetsmarknads- och boendesynpunkt
kan vara berättigat att med statliga
medel ytterligare befrämja kommunikationerna
mellan fastlandet och Gotland
resp. Öland?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 676, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
62, angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till stöd åt konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet;

nr 677, av herr Geijer, Lennart, och
herr Larsson, Lars, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 62, angående
vissa anslag för budgetåret 1962/
63 till stöd åt konstnärlig, litterär och
musikalisk verksamhet;

nr 678, av herr Källqvist in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
62, angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till stöd åt konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet;

nr 679, av herr Edström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
104, angående ökad utbildning av läkare,
tandläkare, m. m.;

nr 680, av herr Lundström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
104, angående ökad utbildning av läkare,
tandläkare, m. m.;

nr 681, av herr Sundin m. fl., i an -

Tisdagen den 10 april 1962

Nr 15

ledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 105, angående ytterligare utgifter på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62;

nr 682, av herr Sundin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
105, angående ytterligare utgifter på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62;

nr 683, av herr Hilding och herr Jacobsson,
Gösta, i anledning av Kungl.
Maj.ds proposition nr 107, angående vidgad
vuxenutbildning;

nr 684, av herr Hilding och herr Jacobsson,
Gösta, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 107, angående vidgad
vuxenutbildning;

nr 685, av herrar Jonasson och Svanström,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 107, angående vidgad vuxenutbildning; nr

686, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 108, angående ny organisation
av totalförsvarets högsta ledning
m. in.;

nr 687, av herr Jacobsson, Gösta, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 124, angående inrättande av ett institut
för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag,
m. in.;

nr 688, av herr Jacobsson, Per, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
124, angående inrättande av ett institut
för långfristig kreditgivning till mindre
och medelstora näringsföretag, m. m.;

nr 689, av herr Mattsson och herr Andersson,
Torsten, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 124, angående inrättande
av ett institut för långfristig
kreditgivning till mindre och medelstora
näringsföretag, m. m.;

nr 690, av herr Virgin, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 124, angå -

ende inrättande av ett institut för långfristig
kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag, in. in.;

nr 691, av herrar Kronstrand och Stefanson,
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 114, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
30 november 1951 (nr 763) angående
beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst, m. m.;

nr 692, av herr Sundin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
114, med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,
m. m.;

nr 693, av herr Virgin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
114, med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,
m. in.;

nr 694, av herr Åkesson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
134, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker, m. m.; samt

nr 695, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 138, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och
4 §§ förordningen den 11 december 1959
(nr 575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning
av bilar, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.24.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Onsdagen den 11 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsledamoten
Per Erik Ringaby född den 16/2
1916, på grund av övre luftvägsinfektion
är sjukskriven i hemmet från och
med den 7/4 och på grund härav för
närvarande förhindrad att närvara i
riksdagen och uppskattningsvis minst
till och med den 14/4.

Frövi den 9/4 1962.

Bo Saldeen
Provinsialläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
för den tid, varunder herr
Ringaby på grund av den i läkarintyget
omförmälda sjukdomen vore oförmögen
till arbete.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 70, rörande ratifikation av Internationella
arbetsorganisationens konvention
(nr 100) angående lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika värde,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 143, med förslag till lag om räntereglering
och emissionskontroll (ränteregleringslag)
; samt

nr 146, angående viss garanti för
eventuella förluster på grund av överenskommelse
om nordiska centralbankskrediter.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 149, med förslag till lag angåen -

de ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Föredrogos och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: nr

152, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1961 och
1962 vid dess trettonde ordinarie möte
fattade beslut; samt

nr 154, angående godkännande av
samarbetsöverenskommelse mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 157, angående besiktningsveterinärernas
vid kontrollslakterier anställningsförhållanden
m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 676—686 till statsutskottet
samt

motionerna nr 687 och 688 till bankoutskottet.

Vid föredragning av motionerna nr
689 och 690 hänvisades desamma, såvitt
de avsåge anvisande av anslag, till statsutskottet
samt i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 691—693 till bevillningsutskottet
samt

motionerna nr 694 och 695 till bankoutskottet.

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. kungörelseförfarandet vid kyrkostämma

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 9 och
memorial nr 12.

Ang. kungörelseförfarandet vid kyrkostämma Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckt
motion angående kungörelseförfarandet
vid kyrkostämma.

I en inom andra kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 69, av herr Staxång, hade hemställts,
att riksdagen måtte för sin del besluta
sådan ändring i lagen den 2 juni 1961
om församlingsstyrelse, att det icke bleve
erforderligt att delgiva envar röstberättigad
kungörelse om sammanträde
med kyrkostämma.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarande
motion för sin del måtte antaga i utlåtandet
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 37 § lagen den 2 juni
1961 (nr 436) om församlingsstyrelse.

Reservation hade avgivits av herrar
Elmgren, Damström, Georg Pettersson,
Erik Olsson, Andersson i Linköping,
Adamsson, Bengtsson i Halmstad och
Andersson i Billingsfors, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att förevarande
motion ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Den fråga vi nu har till
behandling gäller ändrad lydelse av en
detalj i den nya församlingsstyrelselagen,
som träder i kraft den 1 januari
1963. Den berör kallelse till kyrkofullmäktige
och kyrkostämma. Den text som
lagstiftningen fått är i vissa fall kanske
lite oklar, och reservanterna anser i likhet
med motionären att den kan ge anledning
till missförstånd. Men vi har

också sagt att departementschefen i propositionen
angett att det aldrig kan bli
tal om att delgivningen skall ske personligen
när man kallar till kyrkostämma.
Kallelsen skall alltså inte utfärdas
personligen till kyrkostämmans medlemmar.

Det har aldrig tidigare förekommit
att man ändrat en lagstiftning som ännu
inte trätt i kraft. Därför menar reservanterna
att lagtexten bör förbli oförändrad
tills lagstiftningen trätt i kraft
den 1 januari 1963.

Vi tror nämligen att förtroendemännen
skall anse att det är orimligt att
kalla personligt till kyrkostämma. Därför
hänvisar jag till vad som här angivits
och yrkar bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Som herr Damström
framhöll gäller detta utlåtande från konstitutionsutskottet
en detalj i församlingsstyrelselagen.
När riksdagen förra
året antog den lag om församlingsstyrelse
som skall träda i kraft den 1 januari
1963, insmög sig, trots den granskning
som skedde vid lagens utformning, vid
granskning i konstitutionsutskottet och i
riksdagen, ett litet fel i 37 § som ingen
menat skulle varit med.

Vi måste erkänna att det vid behandlingen
av detta lagförslag inte var någon
som upptäckte att man enligt lagtexten
skall använda samma kungörelseförfarande
vid hållande av kyrkostämma som
vid kyrkofullmäktigesammanträde. Enligt
lagens bokstav skall personlig kallelse
skickas till varje röstberättigad i den
socken där man har kvar kyrkostämma
och inte infört kyrkofullmäktige.

Vi som utgör utskottets majoritet har
samma uppfattning som reservanterna,
att ett sådant förfarande aldrig varit avsett.
Det skulle säkert också vara omöjligt
att tillämpa. Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas
uppfattningar är att vi som biträtt motionen
anser att det enklaste sättet att
klarlägga hur det bör vara är att man
ändrar den paragraf det gäller, nämli -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. kungörelseförfarandet vid kyrkostämma

gen 37 § församlingsstyrelselagen. Då lagen
ännu inte trätt i kraft är detta enligt
vår mening lätt att göra.

Jag kan mycket väl hålla med om att
vad reservanterna anfört i reservationen
ger besvärsinstanserna det stöd som behövs
för att man skall veta hur lagparagrafen
bör tolkas. Lagen skall emellertid
tolkas av lekmän ute i socknarna. Oavsett
vilken författning det gäller bör denna
inte vara onödigt tillkrånglad. Säkert
är det ofta ute i kommunerna och socknarna
besvärligt för många att tolka lagar
och författningar, även om de är
skrivna på det sätt som man har menat.
Att medvetet ha kvar den lagparagraf det
nu gäller och i år gå omvägen att fatta
ett beslut, som skall utgöra en anvisning
om hur det beslut som fattades förra året
skall tolkas, kan inte vara riktigt. Det
måste vara både enklare och bättre att
göra som vi, som denna gång utgör utskottets
majoritet, föreslår, nämligen att
ändra den lagparagraf det gäller i riktning
mot vad alla har avsett.

Herr Damström framhöll att det är
ovanligt att göra en ändring i en lag som
ännu inte trätt i kraft. Det är kanske riktigt,
men om motiveringen för en ändring
är så självklar som här är fallet bör
den också komma till stånd. I motsats till
reservanterna menar vi att när det har
förekommit ett fel så föreligger det ett
faktiskt behov av en ändring redan nu,
även om lagen som sagt inte trätt i kraft.

■lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det kan ifrågasättas om
man nu skall börja företa någon ändring
av församlingsstyrelselagen. Förhållandet
är ju det att man, när man fattade
beslut om den nya lagen om församlingsstyrelse,
sammanförde flera lagar för
att på det sättet få det mera överskådligt
och lätthanterligt. Det är ju också på det
sättet att det förarbete och de uttalanden
som gjorts är vägledande för tolkningen
av lagen. I propositionen uttalade departementschefen
mycket starkt att det aldrig
skulle kunna tänkas ifrågakomma

personlig kallelse till kyrkostämma. Då
kan det ju tyckas att det i denna fråga
inte skall behöva uppkomma några missuppfattningar.
Det är väl att vara alltför
rädd när man inte tror att den, som har
att syssla med dessa saker, inte bara läser
lagtexten utan också tar del av förarbetena
till denna lagtext. Det gäller
bara de församlingar där det finns kyrkostämma.
Att nu företa en lagändring,
innan man vet om det finns någon som
kommer att missuppfatta det hela, är väl
att ingripa alltför tidigt.

Om det nu företas en lagändring, intas
den i Svensk författningssamling, och
alla vet hur besvärligt det kan vara när
man skall försöka leta i Svensk författningssamling
efter de lagändringar som
har genomförts under årens lopp.

Jag vill således, herr talman, yrka bifall
till reservationen, som innebär att
förevarande motion inte skall föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Damström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. skatteersättning till kommunerna i anledning av 1961 års ortsavdragsreform

omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja ■— 65;

Nej — 66.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 59,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om kommunalt stöd för studentbostäder.

Föredrogs ånyo statsutskottets memorial
nr 60, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1962/63 till Bokinköp och
bokbindning vid statens psykologiskpedagogiska
bibliotek.

På gjord proposition godkändes den
i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under
förutsättning att denna voteringsproposition
bleve godkänd även av andra
kammaren, enligt överenskommelse med
nämnda kammares talman gemensam
omröstning i ämnet komme att anställas
vid kamrarnas sammanträden den 25 innevarande
månad. Nämnda dag komme,
fortsatte herr talmannen, därest godkänd
voteringsproposition då förelåge,
gemensam omröstning att äga rum jämväl
rörande särskilt stöd åt det mindre
jordbruket.

Ang. skatteersättning till kommunerna i
anledning av 1961 års ortsavdragsreform

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå ll

Första kammarens protokoll 1962. Nr

I propositionen nr 69 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 16 februari 1962, föreslagit
riksdagen att dels antaga vid propositionen
fogade förslag till 1) lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen
den 16 maj 1957 (nr 202) med särskilda
bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965 samt 2) förordning angående
ändrad lydelse av 4 § 2 mom. och
anvisningarna till 12 § förordningen den
16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
dels, med godkännande av i statsrådsprotokollet
angivna allmänna grunder
för statsbidrag till kommunerna i anledning
av 1961 års ortsavdragsreform
beträffande vissa skatteunderlagsgraderade
statsbidrag för speciella ändamål
och vissa kommunala bidrag till statliga
utgifter, bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
härför erforderliga föreskrifter,
dels ock till Skatteersättning till kommunerna
i anledning av 1961 års ortsavdragsreform
för budgetåret 1962/63
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 420 000 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits full
kompensation åt kommunerna för det
bortfall av skatteunderlag som den vid
höstriksdagen 1961 genomförda ortsavdragsreformen
medförde. Full kompensation
skulle även givas för det skattebortfall
som föranleddes av det tidigare
beslutade slopandet av ortsgrupp II. Efter
mönster av skatteersättningen i anledning
av 1957 års ortsavdragsreform
hade kompensationen föreslagits utformad
som ett statsbidrag med tillskjutet
skatteunderlag. Det föreslagna bidragssystemet,
som avsåges skola tillämpas
för åren 1962—1965, beräknades med 15 -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. skatteersättning till kommunerna i
föra en årlig utgift för staten av för närvarande
280 miljoner kronor.

Propositionen hade hänvisats till bevillningsutskottet,
såvitt anginge de vid
propositionen fogade författningsförslagen,
och i övrigt till statsutskottet.

I anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr Hagberg
m. fl. (1:564) och den andra inom
andra kammaren av herr Heckscher
in. fl. (II: 690), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl.
Maj :t måtte, med beaktande av de i motionerna
anförda synpunkterna, efter
företagen utredning för 1963 års riksdag
framlägga förslag om en överflyttning
från och med ingången av år 1964 av
kostnader för landstingens respektive
icke-landstingsstädernas uppgifter motsvarande
minst de belopp som enligt proposition
nr 69 skulle tillfalla dessa kommuner,
dels ock avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 69.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit två vid
riksdagens början väckta likalydande
motioner, den ena inom första kammaren
av herr Hagberg in. fl. (I: 327) och
den andra inom andra kammaren av
herr Heckscher m. fl. (11:402), i vilka
motioner föreslagits, att riksdagen skulle
besluta, att kommuns skyldighet att
svara för kommunandel av lärarlön i det
obligatoriska skolväsendet skulle borttagas
från och med den 1 januari 1963
och att driftbidragen till kommunerna
i vad de avsåge Bidrag till driften av
folkskolor m. m. skulle beräknas på 100
procent av lärarlönerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 564 och II: 690,

a) med godkännande av i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
16 februari 1962 angivna allmänna grunder
för statsbidrag till kommunerna i

anledning av 1961 års ortsavdragsreform
anledning av 1961 års ortsavdragsreform
beträffande vissa skatteunderlagsgraderade
statsbidrag för speciella ändamål
och vissa kommunala bidrag till statliga
utgifter, bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
härför erforderliga föreskrifter,

b) till Skatteersättning till kommunerna
i anledning av 1961 års ortsavdragsreform
för budgetåret 1962/63 å
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 420 000 000
kronor;

2. att motionerna 1:327 och 11:402
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Bohman och Palm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1. med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:564
och 11:690 i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte, med
beaktande av de i motionerna anförda
synpunkterna, efter företagen utredning
för 1963 års riksdag framlägga förslag
om en överflyttning från och med ingången
av år 1964 av kostnader för landstingens
respektive icke-landstingsstädernas
uppgifter motsvarande minst de
belopp som enligt proposition nr 69
skulle tillfalla dessa kommuner;

2. med bifall till motionerna 1:327
och 11:402 besluta, att kommuns skyldighet
att svara för kommunandel av
lärarlön i det obligatoriska skolväsendet
skulle borttagas från och med den
1 januari 1963 och att driftbidragen till
kommunerna i vad de avsåge bidrag till
driften av folkskolor m. m. skulle beräknas
på 100 procent av lärarlönerna.

Herr talmannen anförde, att i samband
med överläggningen angående det
nu förevarande utlåtandet finge beröras
jämväl frågor, som behandlats i bevillningsutskottets
betänkande nr 30. Yrkanden
i anledning av sistnämnda betänkande
skulle dock, fortsatte herr talmannen,
framställas först efter det jämväl
detta betänkande föredragits.

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. skatteersättning till kommunerna i

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! I den reservation som är
fogad till detta utskottsutlåtande yrkas
dels avslag på proposition nr 69, dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa att efter företagen utredning
förslag framlägges för 1963 års
riksdag om en överflyttning av kostnaderna
för vissa av kommunernas uppgifter
till ett belopp som minst svarar mot
de belopp, som enligt propositionen skulle
tillfalla dessa kommuner.

Alla är ju eniga om att ortsavdragsreformen
inte får medföra några utdebiteringshöjningar.
Avslagsyrkandet går inte
heller ut på att undandra kommunerna
ersättning till någon del. Vi tror emellertid
inte att bidragsvägen är den riktiga
eller den lämpligaste att gå fram på. Vi
anser det i stället vara bättre att minska
kommunernas utgifter. Det finns grundad
anledning att utreda möjligheterna
att från kommunerna avlasta sådana utgifter
som beror på ålägganden från statens
sida. Utskottsmajoriteten anser att
ersättningen bör lämnas på samma sätt
som gäller enligt reglerna för 1957 års
ortsavdragshöjning och avvisar alltså
förslaget att minska utgifterna för kommunerna
i detta sammanhang. Utskottsmajoriteten
hänvisar också till att de förslag
som framföres i reservationen ligger,
som det heter, »inom ramen för
skatteutjämningskommitténs överväganden».
Ja, det är riktigt, men det gäller ju
också de facto om propositionens förslag
och de utvägar som där föreslås. Det
rör sig väl att märka endast om ett provisorium
och det borde därför kunna vara
motiverat att pröva nya medel ägnade
att skapa rättvisa beträffande bördornas
fördelning.

I reservationen finns exempel på uppgifter
för vilka kostnaderna lämpligen
kan och bör överflyttas på staten. Vi
nämner där bl. a. lärarlönerna inom det
obligatoriska skolväsendet. Kostnaderna
för dem är ju som bekant helt beroende
av statliga beslut. Kommunerna skulle på
den vägen kunna avlastas kostnader på
60—70 miljoner kronor. Avlastningen
skulle bli större efter hand som grund -

anledning av 1961 års ortsavdragsreform

skolan utbygges, det ligger i sakens natur.

Ett annat exempel som vi tar upp är
invalidpensionerna eller, som det nu
skall beta, förtidspensionerna. Även kostnaderna
för dem borde, menar vi, helt
vila på staten. Detta skulle leda till en
väsentlig lättnad för kommuner med hög
invaliditetsfrekvens och låg skattekraft,
t. ex. i Norrland. Det skulle på den vägen
bli en utgiftsminskning för kommunerna
med cirka 175 miljoner kronor.

I motionerna ges det ytterligare exempel
på uppgifter för vilka staten i
större eller mindre grad lämpligen kunde
övertaga kostnaderna. Vi nämner
som exempel arbetsvärden för partiellt
arbetsföra, yrkesundervisningen m. m.

De förslag som vi har lagt fram i motionerna
och reservationen skulle bli till
större fördel för kommunerna än propositionens
kompensationsförslag. Propositionens
förslag innebär ingen ändring
reellt sett för åren 1962 eller 1963. Vårt
förslag beträffande lärarlönernas överflyttning
går ut på att överflyttningen
skall ske redan från början av 1963. Under
1963 skulle alltså förskotten å lärarlönerna
bli högre, vilket innebär en motsvarande
förbättring för kommunerna.
Förtidspensioneringen skall träda i kraft
från ingången av år 1963. Kommunernas
bidrag skulle uttagas första gången i början
av år 1964, alltså samtidigt med
att propositionens kompensationsförslag
skulle börja verka.

Mot denna bakgrund kan man fråga
sig varför det är så orimligt bråttom med
att redan nu fatta beslut. Det vore fullt
tillräckligt att fatta beslut vid vårriksdagen
1963. Det finns alltså god tid för utredning
rörande verkningarna av de förslag
som innefattas i reservationen, vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Fröken Andersson har ju
utförligt redogjort för innebörden av den
reservation som vi nu bl. a. har att ta
ställning till. Jag kan därför inskränka

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. skatteersättning till kommunerna i anledning av 1961 års ortsavdragsreform

mig till att på ett par punkter helt kort
komplettera hennes framställning.

Jag vill då först understryka vad redan
påpekats, nämligen att det i den
grundläggande frågan icke föreligger
några meningsskiljaktigheter. Det grundläggande
är givetvis att denna fortsättning
på den tidigare ortsavdragsreformen,
om jag får uttrycka mig på det sättet,
icke får förorsaka några utdebiteringshöjningar
för kommunerna. Vi är
alla med andra ord ense därom att kommunerna
skall ha full ersättning för det
intäktsbortfall som förorsakas dem av
ortsavdragsreformen. Den saken är helt
klar. Däremot går meningarna isär om
den väg man bör gå, bidragsvägen eller
den andra vägen, som går ut på att från
kommunerna avlyfta vissa kostnadskrävande
uppgifter, vilka de icke har något
reellt inflytande över utan som bestäms
och utformas av statsmakterna utan
kommunernas hörande. Vi på vårt håll
har engagerat oss för den sistnämnda vägen,
som vi anser vara den mest rationella.
Jag vill dock icke bestrida, att det
kan finnas vissa argument som talar för
den i propositionen angivna linjen, efter
vilken detta problem kan lösas, nämligen
den direkta bidragsmetoden. Den innebär
ju att staten åtar sig att svara för
skatten på ett »tillskjutet skatteunderlag»,
som det heter, uträknat på grundval
av det skatteunderlag kommunerna förlorar
genom ortsavdragsreformen. En
fördel med ett sådant system, som alltså
rekommenderas av propositionen, är ju
att det på sitt sätt är enkelt. Det innebär
vidare en fortsatt tillämpning av den
ordning för utgivande av kompensation
till kommunerna som genomfördes i
samband med ortsavdragsreformen 1957.

Å andra sidan finns en ganska väsentlig
nackdel i detta system med direkta
bidrag, därigenom att denna kompensation
skall grundas på de aktuella utdebiteringssatserna.
Vi menar, att detta inte
är ägnat att stimulera sparsamhetsintresset
hos de kommunalt beslutande.

Mitt uttalande får givetvis inte tolkas så,
att jag skulle vilja i något som helst hänseende
ifrågasätta sparsamhetsintresset i
kommunerna. Tvärtom kan man nog säga,

att det runt om i landet finns föredömliga
exempel på ett sådant sparsamhetsintresse.
Dock skulle det vara oriktigt att förtiga
att också motsatsen kan förekomma, det
vet var och en som sitter i denna kammare.
Vi menar emellertid att ett bidragssystem
som bygger på den aktuella
skattesatsen inte är ägnat att stimulera
detta redan för handen varande, ofta betydande
sparsamhetsintresse. Därför finner
vi det vara riktigare att gå den andra
vägen, som innebär att man avlyfter från
kommunerna vissa av de utgifter, som
nu belastar dem och som är beroende av
ålägganden från statens sida.

Jag vill också understryka vad redan
påpekats, nämligen att denna sak inte
särskilt brådskar. Om kammarens ledamöter
möjligen hade för sig, att det av
någon anledning är nödvändigt att just i
dag fatta beslut, vill jag erinra om att
det inte förhåller sig på det viset. För såväl
1962 som 1963 utgår förskott till
kommunerna på kommunalskatten i förhållande
till ett skatteunderlag som är
grundat på de tidigare kommunala ortsavdragen.
Jag skall inte vidare utveckla
den sidan av saken, det har ju redan fröken
Andersson gjort.

Däremot skulle jag ur »säkerhetssynpunkt»,
eller hur jag skall uttrycka mig,
vilja göra ett annat påpekande. Det kan
möjligen under fortsättningen av denna
överläggning från utskottsmajoritetens
sida göras gällande att reservanternas
förslag ger ett likvidmässigt sämre resultat
för kommunerna 1964/65. Därest ett
sådant påstående skulle komma att framföras,
vill jag redan nu gentemot ett sådant
eventuellt påstående framhålla följande:
Vårt förslag är under provisorietiden
— det som föreslås i propositionen
är ju ett provisorium — och ännu mera
därefter, alltså totalt sett, gynnsammare
för kommuner och landsting än propositionen.
Jag tror, att det näppeligen går
att bestrida mitt påstående. Redan nästa
år, 1963, får kommunerna mindre kostnader
för lärarlönerna, ca 50 milj. kr.
mindre. 1964/65 blir förskottet något
mindre med vårt förslag. Det må vara
riktigt, men detta uppvägs mer än väl
i fortsättningen, den saken torde stå klar

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. kommuns, landstingskommuns och annan samfallighets utdebitering av skatt

för var och en som verkligen vill tränga
in i denna angelägenhet.

Herr talman! Med hänvisning till vad
fröken Andersson anfört och till innehållet
i min korta kommentar ber jag att få
förena mig med henne i yrkandet om bifall
till reservationen.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
skrivning ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 117;

Nej — 18.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av skatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§
lagen den 16 maj 1957 (nr 202) med
särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner.

I detta betänkande hade utskottet —
vilket förutsatte, att riksdagen i princip
godkände de i Kungl. Maj:ts proposition
nr 69 angivna, av statsutskottet i dess utlåtande
nr 61 behandlade, allmänna
grunderna för statsbidrag till kommunerna
i anledning av 1961 års ortsavdragsreform
—• hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts proposition nr 69, såvitt
densamma hänvisats till bevillningsutskottet,
antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 2
och 3 §§ lagen den 16 maj 1957 (nr 202)
med särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt för
åren 1958—1965; samt

2) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 2 mom. och anvisningarna till
12 § förordningen den 16 maj 1958 (nr
295) om sjömansskatt; ävensom

B) att de likalydande motionerna I:
564, av herr Hagberg m. fl., och II: 690,
av herr Heckscher m. fl., såvitt desamma
hänvisats till bevillningsutskottet, måtte
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I de likalydande motionerna 1:564
och II: 690 hade, såvitt nu vore i fråga,

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till folkbibliotek
hemställts att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Vid betänkandet hade reservation avgivits
av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Björkman, vilka,
under åberopande av innehållet i motionerna
1:564 och 11:690, ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna 1:564
och II: 690, avslå Kungl. Maj ds proposition
nr 69, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Genom det beslut som
kammaren nyss har fattat i anledning av
statsutskottets utlåtande nr 61 har underlaget
bortfallit för reservationen vid bevillningsutskottets
betänkande nr 30,
varför jag i det uppkomna läget avstår
från att yrka bifall till denna reservation.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Ang. bidrag till folkbibliotek

Kungl. Maj d hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till folkbibliotek för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 7 667 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av frö -

ken Andersson (1:39) och den andra
inom andra kammaren av fröken Olsson
(11:82),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gunnar Berg in. fl. (I: 40) och den andra
inom andra kammaren av herr Alemyr
m. fl. (II: 74),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Olsson m. fl. (I: 55) och den andra
inom andra kammaren av herr Alemyr
m. fl. (II: 70),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderberg m. fl. (1:123) och den andra
inom andra kammaren av herr Hammarberg
m. fl. (II: 136),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström m. fl. (I: 210) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås m. fl. (11:254).

I de likalydande motionerna I: 39 och
11:82 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att det årliga anslaget till
Sigtunastiftelsens bibliotek från och med
budgetåret 1962/63 skulle höjas från
6 500 kronor till 10 000 kronor, och sålunda
till Bidrag till folkbibliotek för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 7 670 500 kronor.

I de likalydande motionerna I: 40 och
II: 74 hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta, att anslaget till tidskriften
Biblioteksbladet skulle för budgetåret
1962/63 fastställas till 15 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:210
och II: 254 hade anhållits, att riksdagen
måtte för budgetåret 1962/63 höja det
anslag, som under åttonde huvudtiteln
utginge till Seriekommittén, med 5 000
kronor, så att bidraget till kommittén
från och med nästa budgetår utginge
med 10 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 55 och II: 7D, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att riksdagen måtte, med avslag å

Onsdagen den 11 april 19G2 fm.

Nr 15

motionerna 1:39 och 11:82, besluta att
icke för budgetåret 1962/63 höja bidraget
till Sigtunastiftelsens bibliotek;

III. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:40 och 11:74, besluta att
icke för budgetåret 1962/63 höja bidraget
till tidskriften Biblioteksbladet;

IV. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 123 och II: 136, besluta
att icke för budgetåret 1962/63 höja bidraget
till vandringsbiblioteksverksamhet
m. in. vid stifts- och landsbiblioteken; V.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 210 och II: 254, besluta att
för budgetåret 1962/63 höja bidraget till
Seriekommittén med 5 000 kronor;

VI. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:210 och 11:254 ävensom med avslag
å motionerna 1:39 och 11:82, till
Bidrag till folkbibliotek för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
7 672 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman och Bagnar Bergh, fröken Ljungberg,
herr Staxäng, fröken Elmén, herr
Nilsson i Göingegården samt fröken Olsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under II och VI hemställa,

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 39 och II: 82, besluta att
för budgetåret 1962/63 höja bidraget till
Sigtunastiftelsens bibliotek med 3 500
kronor;

VI. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:210 och 11:254 ävensom med
bifall till motionerna 1:39 och 11:82,
till Bidrag till folkbibliotek för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 7 675 500 kronor.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! I reservationen vid denna
punkt begäres att mom. II i utskottets
hemställan i stället skall få den lydelsen
att riksdagen bifaller motionerna I: 39
och II: 82, vilket innebär en höjning av
statsbidraget till Sigtunastiftelsens bib -

Ang. bidrag till folkbibliotek
liotek för nästkommande budgetår med
3 500 kronor och till följd därav också
en höjning av anslaget i dess helhet med
samma belopp.

Utskottet har otvivelaktigt skrivit positivt,
eftersom det förutsätter att Kungl.
Maj :t framdeles kommer att beakta behovet
av att höja detta bidrag. Utskottets
majoritet vill dock samtidigt göra gällande
att kommunen, d. v. s. Sigtuna stad,
kanske borde vara litet mera generös innan
staten höjer sitt bidrag. Nu höjdes
ju faktiskt bidraget från Sigtuna stad år
1957, medan statsbidraget har utgått med
samma belopp alltsedan år 1954.

Jag vill, herr talman, bara med några
ord understryka den särställning som
Sigtunastiftelsens bibliotek trots allt har.
Det talas i motionerna om de många
funktioner som biblioteket fyller. Det
tjänar, så enskilt bibliotek det är, en hel
del offentliga ändamål. Det utnyttjas av
lärare och elever vid skolorna i staden.
Det tjänar också som ett slags stadsbibliotek.
Biblioteket uppfyller dessutom
ännu en funktion. Där finns nämligen ett
utomordentligt värdefullt klipparkiv, till
vilket forskare av olika slag söker sig.
Det anses vara ett av de mest fullständiga
klipparkiv som finns i Norden.

Sigtunastiftelsens bibliotek med sina
många funktioner fyller otvivelaktigt en
viktig uppgift för det allmänna, medan
det allmänna i både statens och kommunens
gestalt har ganska små utgifter för
biblioteket.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag att få yrka bifall till den
vid punkten 5 av statsutskottets utlåtande
nr 8 fogade reservationen av herrar
Boman, Ragnar Bergh m. fl. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Sigtunastiftelsens bibliotek
intar onekligen en särställning i vårt
land. Bibliotekens verksamhet bedrives
ju annars i regel i kommunal regi med
hjälp av kommunala medel och bidrag
av staten. Fröken Ljungberg har redan
antytt att statsutskottet är positivt till en
eventuell höjning av statens bidrag. Då
utskottet ändå har velat ha ett uppskov

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till folkbibliotek

med ställningstagandet är motivet härför
att utskottet anser att det kan vara skäl
att undersöka huruvida det kommunala
bidraget är tillräckligt stort i proportion
till statens bidrag. Utskottet är därför
icke berett att nu tillstyrka bifall till motionerna
utan anser att saken bör b.li föremål
för en översyn.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till statsutskottets yrkande.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! En motion om en blygsam
anslagsförstärkning till tidskriften
Biblioteksbladet har statsutskottets majoritet,
trogen sin vana, inte ansett sig
kunna tillstyrka. Detta är ett förhållande
som jag såsom motionär givetvis beklagar.

Emellertid har utskottet skrivit mycket
välvilligt och uttalat en förhoppning om
att Kungl. Maj:t till nästa budgetår skall
anse sig ha möjlighet att ge den förstärkning
av bidraget till tidskriften Biblioteksbladet
som föreslås i motionen.

Jag har begärt ordet, herr talman, uteslutande
för att varmt understryka den
förhoppning som statsutskottet uttalat.
Jag tillägger — och jag tror att jag kan
tala också på mina medmotionärers vägnar
— att min förhoppning är så stark
att jag tror det skall vara möjligt för ecklesiastikministern
att förvandla förhoppningen
till en realitet.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Fröken ANDERSSON (li):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
på denna punkt skall jag tillåta mig
säga några ord. Fröken Ljungberg har
redan givit bakgrunden, och jag kan därför
fatta mig mycket kort.

Utskottets talesman sade att det här
biblioteket intar en särställning i vårt
land. Ja, det kan man säga. Det tjänstgör
som kommunalt bibliotek och har lägre
anslag än övriga folkbibliotek i samma
läge. Enligt vad som har beräknats — jag
minns inte om fröken Ljungberg sade
det —- skulle detta bibliotek efter vanli -

ga grunder ha ett anslag av 10 000 kronor
per år, men nu har det bara 6 500.
Kammarens ledamöter behöver alltså
inte vara förskräckta över någon svindlande
ökning på budgeten, eftersom det
rör sig om summa summarum 3 500 kronor.

Här nämndes det låga kommunala bidraget.
Det har under hand blivit mig
bekant att man har förhoppningar om
att det kommer att höjas, men även om
så sker kommer Sigtunastiftelsen ändå
att få stå för en årlig kostnad av cirka
50 000 kronor för detta bibliotek. Mot
den bakgrunden är det rätt egendomligt
att utskottet går emot en så här liten
böjning.

Inte minst vi i femte avdelningen drar
ju gärna fram principiella betänkligheter,
så jag förstår i dubbel måtto de betänkligheter
som utskottets talesman
anförde i det här sammanhanget. Jag vill
dock understryka vad fröken Ljungberg
nämnde om klipparkivet, som är bekant
och välkänt långt utanför landets gränser,
och jag är övertygad om att detta
bibliotek gör en sådan insats att det är
väl värt den lilla ökning om 3 500 kronor
som det rör sig om.

Nu har utskottet skrivit välvilligt. Jag
brukar säga att jag tycker det är bättre
med en hänsynslös skrivning och bifall
till motionen än med en välvillig skrivning
och avslag, men kanske finns det
ändå ett litet hopp för framtiden, om det
mot förmodan inte skulle gå att få igenom
reservationen i dag — utskottets
förslag innebär ju nästan en rekommendation
till höjningar i framtiden.

Jag instämmer i yrkandet om bifall
till reservationen.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I och III—V hemställt.

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

I fråga om mom. II och VI, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten 5
mom. II och VI, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 6—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Ang. bidrag till studieförbund

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt,

Ang. bidrag till studieförbund

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 100,
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl., och
II: 150, av herr Mattsson m. fl., i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till studieförbund för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av 2 945 000
kronor;

II. att motionerna 1:100 och 11:150,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I de likalydande motionerna 1:100
och II: 150 hade hemställts, att riksdagen
måtte a) till Bidrag till studieförbund
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
anslag av 3 745 000 kronor samt b) i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
behovet av ökade bidrag till studieförbund
särskilt måtte uppmärksammas vid
upprättande av förslag till stat för budgetåret
1963/64 i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Det är med anledning
av de vid denna punkt väckta motionerna
som jag ber att ett litet ögonblick
få ta kammarens tid i anspråk.

Till att börja med skulle jag vilja säga
att det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
enligt min mening är en av de
säkraste garantierna för en fortsatt levande
demokrati i detta land. Jag tycker
att detta faktum är så pass betydelsefullt
att ett ordentligt stöd till denna
verksamhet måste anses fullt befogat.
Om det kulturella framåtskridandet i
vårt land skall fortsätta behöver det fria
och frivilliga folkbildningsarbetet sådana
betingelser för sin verksamhet att en
utveckling såväl numerärt som kvalitativt
blir möjlig. I ett samhälle där fritiden
ökar och påfrestningarna på människorna
stiger är det mycket viktigt att
man ger individerna de andliga resurser
som krävs för att på ett fruktbart
sätt utnyttja den ökade fritiden och de
nya möjligheter den ger till utvecklad
personlighet och mognad. Frivilligt studie-
och bildningsarbete spelar härvid -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till studiecirkelverksamhet
lag enligt min mening en mycket stor
roll.

Det är av dessa skäl som vi motionärer
här i kammaren och i medkammaren
begärt en uppräkning med en miljon
kronor av anslaget för bidrag till
studieförbund.

I statsverkspropositionen har ecklesiastikministern
föreslagit en uppräkning
av anslaget med 200 000 kronor, men i
själva verket innebär detta inte någon
reell ökning av statens bidrag, eftersom
höjda löner, ökade porto- och telefonkostnader,
högre omsättningsskatt etc.
förbrukar hela anslagshöjningen. Med
hänsyn till vad som kan förutses om de
ökade behoven i samband med förbundens
större insatser måste den föreslagna
höjningen betraktas som helt otillfredsställande.

Skall förbunden kunna klara de uppgifter,
som de är satta att lösa, och samtidigt
höja kvaliteten på sitt omfattande
arbete så måste bidraget till deras verksamhet
ökas avsevärt. Remissvaren från
olika instanser beträffande 1960 års folkbildningssakkunnigas
förslag och äskanden
visar tydligt att stora behov föreligger;
man är enig om att de av utredningen
förordade uppräkningarna, som
totalt rör sig om cirka tre miljoner kronor,
är tilltagna i underkant. Vi har tagit
dessa remissvar till intäkt för vår
uppfattning att staten här borde kunna
lämna något större bidrag.

Statsutskottet har, på förslag av andra
avdelningen, inte ansett sig kunna
förorda bifall till motionerna, men jag
skulle vilja beteckna utskottets skrivning
som positiv. Utskottet synes ha klart för
sig att det här gäller en viktig angelägenhet.
Trots detta vill man emellertid
vänta något.

Herr talman! Jag beklagar att det inte
varit möjligt att för nästa budgetår få
en större ökning av bidraget till studieförbund
än Kungl. Maj:ts förslag innebär,
men med hänsyn till utskottets
i viss mån positiva skrivning och efter
mitt understrykande nu av folkbildningsverksamhetens
värde och betydelse
har jag för dagen intet yrkande.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det skulle kanske varit
onödigt att från utskottets sida ta till orda,
eftersom det inte framställts något
yrkande. Jag vill emellertid begagna tillfället
att redovisa inte bara för hur utskottet
ser på denna fråga om bidrag till
studieförbund utan också för den synpunkt
utskottet har på studieverksamhet
och ungdomsverksamhet i övrigt.

Jag önskar framhålla att med anledning
av det utredningsresultat, som kom
1961 på hösten och i vissa avseenden
med anledning av remissinstansernas
ställningstagande har utskottet under såväl
denna punkt som under ett par följande
punkter, som berör bidrag till studieförbund,
studiecirkelverksamhet, ungdomsledarverksamhet
o. s. v., varit rätt
kritiskt och ansett att det bör ske en allmän
översyn i enlighet med vad departementschefen
har tänkt sig.

Utskottet är synnerligen positivt på
alla dessa punkter och hoppas, som redan
har understrukits av föregående talare,
att det skall kunna bli en snar lösning
av dessa problem till fromma för
studieverksamhet och ungdomsverksamhet.

Låt mig till sist bara, herr talman, få
tala om att under dessa punkter som nu
har berörts har dock departementschefen
gjort en uppskrivning av anslagen,
vilken inte understiger två miljoner kronor.
Det rör sig om närmare 2,3 miljoner,
om jag inte missminner mig.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 10

Ang. bidrag till studiecirkelverksamhet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till studiecirkelverksamhet
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 14 800 000 kronor, vilket
innebar en anslagshöjning med 1 300 000
kronor.

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Sveningssoti och
Holmberg (1:423) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Ccissel
och Björkman (11:489), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
punkt måtte a) besluta, att bidrag till
allmän studiecirkel skulle utgå med
högst 40 procent av kostnader för handledararvode
och studiemateriel, dock
med högst sex kronor för studietimme,
b) besluta, att antalet deltagare i allmän
studiecirkel samt ungdomscirkel
vid varje sammankomst skulle utgöra
minst sju, c) besluta, att bidrag skulle
utgå i mån av tillgång på medel, d) till
Bidrag till studiecirkelverksamhet för
budgetåret 1962/63 anvisa ett anslag av
12 000 000 kronor samt e) i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att utredning
snarast måtte verkställas om hur kontroll
skulle utövas över de statliga bidrag,
som ställdes till den fria folkbildningens
förfogande.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:423 och 11:489, i
vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna
för studiecirkelverksamheten,
icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 423 och II: 489, i vad de
avsåge medelsanvisningen under förevarande
anslag, till Bidrag till studiecirkelverksamhet
för budgetåret 1962/
63 anvisa ett förslagsanslag av 14 800 000
kronor;

III. att motionerna 1:423 och 11:489,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Ragnar Bergh, fröken Ljungberg samt
herrar Staxång och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

Ang. bidrag till studiecirkelverksamhet

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:423 och 11:489, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att bidrag till allmän
studiecirkel skulle utgå med högst
40 % av kostnaderna för handledararvode
och studiemateriel, dock med högst
sex kronor för studietimme, att antalet
deltagare i allmän studiecirkel och ungdomscirkel
vid varje sammankomst
skulle utgöra minst sju samt att bidrag
skulle utgå i mån av tillgång på medel;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:423 och 11:489, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till stucfiecirkelverksamhet
för budgetåret 1962/63
anvisa ett anslag av 12 000 000 kronor;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:423 och 11:489, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att utredning snarast måtte
verkställas om hur kontroll skulle utövas
över de statliga bidrag, som ställdes till
den fria folkbildningens förfogande.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till denna
punkt. Den innehåller bl. a. ett förslag
om att man något skall sänka bidragsprocenttalet.
Avsikten med detta förslag är
att animera vederbörande till en något
rationellare ekonomisk organisation av
den verksamhet det här är fråga om.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag kan hänvisa till utskottets
positiva skrivning i det tidigare
ärendet och kort och gott deklarera att
vi anser att det inte skulle vara lyckligt
att börja skära ner anslagen till studiecirklarna.
Dessa betyder ju ändå så oerhört
mycket i vårt samhälle, och statsmakterna
bör nog visa ett intresse även
när det gäller anslag. Herr talman! Jag
hemställer om bifall till utskottets framställning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifali till vad utskottet i före -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Anslag till utbildning av ungdomsledare
varande punkt hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 11 och 12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström in. fl. (I: 109) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
m. fl. (II: 159), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte för budgetåret 1962/63
under punkten Utbildning av ungdomsledare
anvisa 400 000 kronor till specialledarutbildning; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (I: 110) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
m. fl. (II: 160), i vilka anhållits, att riksdagen
måtte för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 1 250 000 kronor
för främjande av ungdomsorganisationernas
ungdomsupplysningsverksamhet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hilding och Per-Olof Hanson (I:
328) samt den andra inom andra kammaren
av herr Källstad m. fl. (II: 317);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
T hor sten Larsson och Torsten Andersson
(1:414) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Boo och
Mattsson (II: 488), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte
a) besluta, att bidrag till utbildning

av ungdomsledare från och med den 1
juli 1962 skulle utgå med 12 kronor per
deltagare och dag, b) för budgetåret
1962/63 till Utbildning av ungdomsledare
anvisa ett reservationsanslag av
1 875 000 kronor, c) i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att den i statsverkspropositionen
nämnda utredningen
rörande ungdomsfrågorna skyndsamt
måtte komma till stånd och härav föranledda
förslag föreläggas 1963 års riksdag; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sveningsson och Holmberg (I:
423) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Cassel och Björkman
(11:489), i vilka föreslagits, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt skulle a)
besluta, att statsbidrag icke skulle utgå
för utbildning av ungdomsledare för politiska
organisationer, b) till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret 1962/
63 anvisa ett reservationsanslag av
1 520 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:328 och 11:317,
i vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna
för ungdomsledarkurser,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:414 och 11:488,
i vad de avsåge ändring av statsbidrags’-bestämmelserna för ungdomsledarkurser,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:423 och 11:489,
i vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna
för ungdomsledarkurser,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 110 och II: 160
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:414 och 11:488,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

VI. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 109 och II: 159, I:
328 och 11:317, 1:414 och 11:488 samt
1:423 och 11:489, sistnämnda sex motioner
såvitt nu vore i fråga, till Utbild -

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

ning av ungdomsledare för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
1 700 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Ragnar Bergh, fröken Ljungberg
samt herrar Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottet
bort under III och VI hemställa,

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:423 och 11:489, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att statsbidrag icke
skulle utgå för utbildning av ungdomsledare
för politiska organisationer;

VI. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:423 och 11:489,
såvitt nu vore i fråga, ävensom med
avslag å motionerna 1:109 och 11:159,
I: 328 och II: 317 samt I: 414 och II: 488,
sistnämnda fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 1 520 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Den grupp jag tillhör anser
fortfarande att den partipolitiska
propagandan inte bara bör ombesörjas
utan också finansieras av partierna själva
och att fördenskull något anslag av
statsmedel inte bör ställas till förfogande.
Med den motiveringen ber jag få yrka
bifall till reservationen under punkt
13.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Under senare år har frågan
om det statliga stödet till det fria
och frivilliga bildnings- och ungdomsarbetet
varit under debatt och har också
aktualiserats genom motioner här i riksdagen.
Riksdagen har dock på rekommendation
av statsutskottet avslagit motionerna
med hänvisning till 1960 års
folkbildningsutredning. Motionärerna har
år efter år låtit sig nöja därmed, eftersom
de helt naturligt har förväntat en
snar lösning av frågan om utökad bidragsgivning.
Statsrådet Edenman kan
emellertid inte grunda någon ytterligare
anslagsgivning på folkbildningsutredningens
betänkande angående folkbild -

Anslag till utbildning av ungdomsledare

ningsarbetet och ungdomsverksamheten.
Betänkandet har ju mött alltför stark
kritik, vilket föranlett statsrådet Edenman
att uttala sig för en särskild utredning
för en allsidig översyn av det statliga
stödet till ungdomsverksamheten.
Statsutskottet har därför i år inte ansett
det vara lämpligt att föregripa det förväntade
utredningsresultatet och har inte
kunnat förorda några anslagsförändringar
med resultat, att motion nr 109
i denna kammare och motion nr 159 i
medkammaren avstyrkts. Motionerna avsåg
bidrag till utbildningen av ungdomsledare.
Så är också fallet, herr talman,
i punkten nr 14 beträffande bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet liksom
även i punkten nr 15 avseende bidrag
till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer,
vilka frågor ytterligare
har aktualiserats i motionerna nr
107, 108 och 110 i denna kammare och
nr 158, 160 och 161 i andra kammaren.

Man måste nog fastslå, herr talman, att
den statliga bidragsgivningen till ungdomsverksamheten
är nödvändig, och de
flesta torde nog också vara överens därom.
Allt bör göras för att åstadkomma
en statlig anslagsgivning, som motsvarar
behoven inom organisationslivet. Jag
förstår emellertid lika väl som herr Gustafsson
här, att det inte är så lätt att
utan ett allsidigt utredningsmaterial kunna
avgöra storleken av en ökning av den
nuvarande bidragsgivningen och i vilka
former det statliga stödet skall utgå i
fortsättningen.

Det är bara därför, herr talman, som
jag, med förhoppning om att den av
statsrådet Edenman förordade särskilda
utredningen skall kunna ge resultat budgetåret
1963/64, inte har något yrkande
i punkten nr 13 och ej heller då det gäller
punkterna nr 14 och 15, trots att man
i dag helt naturligt skulle ha velat föreslå
något som vore annorlunda.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har en gång haft
äran att tillhöra den utredning som kom
med förslag om dessa anslag till ungdomsverksamheten.
Jag får säga att vi

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer
val har blivit positivt överraskade av års utredning ju inte beloppsmässigt föden
anslutning som dessa grupper och reslog några höjningar av anslagen till
cirklar har fått. Denna anslutning har ungdomsverksamheten. Jag är fullt på
blivit så stor, att det är uppenbart att det klara med att det är önskvärt att
det har behövs ännu mera hjälp från åstadkomma en lösning snarast men det
statens sida för att verksamheten skall finns nog ändå anledning att låta Kungl.
kunna flyta vidare. Maj:t se över dessa problem. Utskottet

Alla som litet grand har sysslat med hyser också förhoppningen — det poungdomsverksamhet
vet att resultatet är ängteras i utskottets skrivning — att det
oerhort mycket beroende på huruvida skall ske en snar lösning,
man kan få ungdomar att åtaga sig ledar- Mot bakgrunden av det positiva intressysslor.
Kan man få det problemet löst, se som har deklarerats från alla andra
ar det inte så svårt att vinna intresse partier tror jag inte att jag behöver orda
bland sa gott som all ungdom. Det är all- så mycket i anledning av högermotionen
deles givet att de ungdomsledare som det som ju innebär att man skall skära ned*
har ar fråga om behöver uppmuntras. De anslaget för utbildning av ungdomsledaoffrar
tid och bekvämlighet, och vi skall re. Jag tror att det förslaget har ventileinte
vara för njugga, så att intresset för rats tillräckligt tidigare här i kammaren
denna verksamhet slappnar av. Man och jag nöjer mig, herr talman, med att
framjar inte heller den här verksamhe- yrka bifall till utskottets hemställan,
ten genom att hänvisa till en ny utredning.
Departementet anser att den utred- Överläggningen ansågs härmed slunmg
som gjorts inte varit till fyllest och tad, varefter lierr talmannen yttrade att
vill ha den här frågan utredd igen. med anledning av vad därunder yrkats
Jag ar av den uppfattningen att de siff- propositioner komme att framställas
ror som redovisas i de olika motionerna särskilt beträffande mom. I och II samt
talar för att departementschefen omgåen- IV och V av utskottets i förevarande
de borde ha kunnat göra en något krafti- punkt gjorda hemställan samt särskilt
gare ekonomisk upprustning. Det gäller rörande mom. III och VI.
att vi ser till att intresset för ungdoms- . .

arbetet inte svalnar. Jag tror att vi myc- , H .8J.°rd proposition bifölls vad utket
hellre ser att dessa ungdomsgrupper f ° ^...j mom‘ ^ ocd H samt IV och V
arbetar än att vi skall behöva ta hand om a

ungdomen på ett annat sätt, som kanske Sedermera gjordes enligt de angåenkostar
staten ännu mer. de mom. III och VI framkomna yrkan Ja,

herr talman, jag har bara helt en- rfena propositioner, först på bifall till
kelt velat göra några reflexioner kring vad utskottet hemställt samt vidare på
den här punkten utan att ställa något antagande av det förslag, som innefatsärskilt
yrkande. Jag har velat fästa upp- tades i den vid punkten avgivna resermärksamheten
på det njugga anslaget vationen; och förklarades den förra profrån
departementets sida, och samtidigt positionen, vilken förnyades, vara med
har jag menat mitt anförande som en övervägande ja besvarad,
replik till herr Bergh, vars intresse aldrig
tycks svalna för att vara motstånda- Punkten U
re till denna ungdomsverksamhet. Utskottets hemställan bifölls.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det är ju tidigare redovisat
att utskottet har ett positivt intresse
för att de här frågorna löses snarast
möjligt. Jag vill bara i anledning av herr
Thorsten Larssons yttrande säga att 1960

Punkten 15

Ang. bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

budgetåret 1962/63 anvisa ett oförändrat
anslag av 771 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström m. fl. (I: 108) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
m. fl. (11:161),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hilding och Per-Olof Hanson (I:
328) samt den andra inom andra kammaren
av herr Källstad m. fl. (11:317),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (I: 410) och den andra
inom andra kammaren av herr Björkman
(11:487),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson m. fl. (1:412) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lindkvist m. fl. (11:497),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Thorsten Larsson och Torsten Andersson
(1:414) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Boo och
Mattsson (11:488),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Holmberg (1:423)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Cassel och Björkman (II: 489),
dels ock en inom andra kammaren av
herr Rimmerfors m. fl. väckt motion
(II: 598).

I de likalydande motionerna 1:423
och 11:489 hade hemställts, såvitt här
vore i fråga, att riksdagen måtte a) besluta,
att statsbidrag icke skulle utgå till
instruktörsverksamhet vid politiska organisationer,
b) till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
anslag av 689 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna I: 328 och II: 317
samt 11:598, i vad de avsåge ändring

av bestämmelserna om statsbidrag till
avlöning av instruktör inom ungdomsorganisationer,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna 1:414 och 11:488,
i vad de avsåge ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till avlöning av instruktör
inom ungdomsorganisationer,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:412 och 11:497,
i vad de avsåge instruktörsbidraget till
Sveriges ungdomsorganisationers landsråd,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 328 och II: 317,
i vad de avsåge statsbidrag till instruktörs
rese- och traktamentskostnader,
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:423 och 11:489,
i vad de avsåge ändring av statsbidragsbestämmelserna,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

VI. att motionerna 1:410 och 11:487
icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att motionerna 1:412 och 11:497,
i vad de avsåge bidrag till administrationskostnader
för Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd, icke måtte av
riksdagen bifallas;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:108 och 11:161,
1:328 och 11:317, 1:414 och 11:488
samt 1:423 och 11:489, sistnämnda sex
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av 771 000
kronor.

Reservation hade anförts av herr Ragnar
Bergh, fröken Ljungberg samt herrar
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottet bort under V
och VIII hemställa,

V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:423 och 11:489, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att statsbidrag icke
skulle utgå till instruktörsverksamhet vid
politiska organisationer;

VIII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:423 och 11:489,
såvitt nu vore i fråga, ävensom med av -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda hem

slag å motionerna 1:108 och 11:161,
I: 328 och II: 317 samt I: 414 och II: 488,
sistnämnda fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för
budgetåret 1962/63 anvisa ett anslag av
689 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Under hänvisning till
den motivering som jag redan har förebragt
ber jag att få yrka bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets framställning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande mom. I—IV samt

VI och VII av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt därefter
särskilt angående mom. V och VIII.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. I—IV samt VI och

VII hemställt.

Härpå gjordes i enlighet med de rörande
mom. V och VIII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 16—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Ang. bidrag till inackordering av skolbarn
i elevhem eller enskilda hem

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till inackordering av skolbarn
i elevhem eller enskilda hem för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 1 900 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m.fl. (1:94) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m.fl. (11:137), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte a)
besluta, att bidrag till inackordering av
skolbarn i elevhem eller enskilda hem
skulle utgå med 4 kronor per elev och
dag vid inackordering i enskilt hem
samt med 3:70 kronor per elev och dag
vid inackordering i elevhem, samt b)
till Bidrag till inackordering av skolbarn

1 elevhem eller enskilda hem för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av

2 275 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sörlin m.fl. (1:125) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lnndmarkm.fi.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 125 och II: 149,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

II. att riksdagen mätte

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i anledning av motionerna
1:94 och 11:137 i punkten anfört; b)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 94 och
II: 137, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till inackordering av skolbarn i elevhem
eller enskilda hem för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
1 900 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Bengtson, Nils Theodor
Larsson, Larsson i Hedenäset och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna I: 94 och
II: 137, såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåret
1962/63 lämna bidrag till inackordering

Onsdagen den 11 april 19C2 fin.

Nr 15

Ang. bidrag till inackordering
av skolbarn i elevhem eller enskilda
hem enligt de grunder reservanterna
förordat;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 94
och 11:137, såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till inackordering av skolbarn i
elevhem eller enskilda hem för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
2 275 000 kronor.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
bl. a. också motionsparet I: 94
och II: 137. I dessa motioner har föreslagits
en höjning av bidraget till inackordering
av skolbarn från 3: 25 kronor per
elev och dag till 4 kronor vid inackordering
i enskilt hem och från 3 kronor till
3: 70 kronor vid inackordering i elevhem.
Motionärernas förslag sammanfaller
helt med skolöverstyrelsens äskande
och förslag.

1 propositionen uttalar departementschefen
att han medger, att statsbidraget
här i relation till kostnaderna uppenbarligen
undergått en värdeminskning som
kunde motivera en uppräkning, men han
önskar avvakta och eventuellt återkomma
i ett större sammanhang.

Yad utskottet sagt på denna punkt tycker
jag är ganska märkligt. Enligt utskottets
mening är det »ofrånkomligt, att en
uppräkning måste ske snarast möjligt, så
att statsbidragets realvärde återställes».
Vidare säger utskottet: »Enligt utskottets
mening kan det ifrågasättas om anledning
föreligger att uppskjuta denna uppräkning
i avvaktan på resultatet av 1958
års skatteutjämningskommittés arbete.»
Utskottet är likväl icke berett att biträda
yrkandena i motionerna. Utskottet
motiverar alltså mycket starkt ett bifall
till vad motionärerna och skolöverstyrelsen
föreslagit, men utan någon motivering
avstyrker man ändå deras förslag.
Jag tycker att det är en ganska märklig
prestation av statsutskottets majoritet.

Herr talman! Statsbidraget till inackorderingskostnaderna
har betydelse
också för den fråga som behandlas i nästa
punkt av utskottets utlåtande, punkt

2 Första kammarens protokoll 1962. Nr 15

av skolbarn i elevhem eller enskilda hem
nr 30 som gäller bidrag till skolskjutsarna.
Statsbidraget till inackorderingskostnaderna
är nämligen en tröskel på det
sättet att statsbidraget till skolskjutsarna
utgår med 80 procent, men det stipuleras
att statens kostnader icke får överstiga
vad det skulle ha kostat att inackordera
barnen i hemmen.

Herr talman! Jag tycker att statsutskottet
borde ha tagit konsekvenserna av
sin starka motivering för ett bifall till
motionärernas och skolöverstyrelsens
förslag. Jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen vid punkt 29.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Som var och en i denna
kammare förstår är detta utskottsutlåtande
i förevarande punkt en kompromisskrivning,
och då kan det kanske bli
som herr Larsson relaterat.

Detta är ju ingen ny fråga. Den återkommer
varje år genom motioner i riksdagen.
Men det är väl så att både statsutskottet
och reservanterna är ganska
eniga om att en uppräkning av dessa
statsbidrag bör komma till stånd, även
om statsutskottet inte är berett att nu
gå in för bifall till motionerna. Man kan
dock säga att statsutskottets skrivning
är synnerligen positiv, vilket också herr
Larsson medgav. Jag tror emellertid, att
framför allt om man skall lösa detta problem
för de skattetyngda kommunerna,
får man se till att lösa det på en annan
väg, där man tar hänsyn till samtliga
skatteutgifter för dessa särskilt skattetyngda
kommuner. .lag tror inte man kan
lösa detta problem genom att bara plocka
ur en fråga här och där, utan man
måste se förhållandena i ett större sammanhang.
Jag tror att man löser denna
fråga bäst i sammanhang med en allmän
skatteutjämning, och jag vill också
erinra om att vi inom en snar framtid
här i riksdagen kommer att få behandla
en proposition som just tar hänsyn
till detta. Det är propositionen nr 111
om provisorisk skatteutjämning. I denna
föreslår man ju en väsentligt högre
skatteutjämning än som tillämpats tidigare.
Det kan ju i vissa norrlandskom -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till inackordering av skolbarn i elevhem eller enskilda hem

muner bli på det sättet, att man genom
denna skatteutjämning faktiskt kan sänka
den kommunala utdebiteringen med
4—5 kronor, och under sådana förhållanden
tror jag att detta kommer att ge
mer än ett bifall till motionerna eller
reservationen i detta avseende.

Man har ju här från utskottets sida
förklarat att man borde invänta 1958
års skatteutjämningskommittés förslag.
Jag tror att det är klokt att i detta sammanhang
invänta vad denna kommitté
kommer att föreslå. Det framgår ju tydligt
och klart av statsverkspropositionen,
att kommittén även har att ta hänsyn
till kommunernas utgifter för skolväsendet,
och även om det kommer att dröja
några år, tror jag som sagt, att det
är klokt att invänta vad kommittén kommer
att säga.

Jag ber alltså att med dessa ord få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Herr LARSSON, NILS TIIEODOR,

(ep):

Herr talman! Det framgick av vad utskottets
talesman här sade, att man fortsätter
att argumentera i positiv riktning
och understryker hur bl. a. många norrlandskommuner
har det särskilt betungande,
sådana som förhållandena nu
är. Men herr Einar Persson underlåter
ändå att dra konsekvenserna av detta.
Han vill alltjämt uppskjuta frågan och
avvakta 1958 års skatteutjämningskommittés
arbete. Men det säger inte utskottet,
ty utskottet ifrågasätter starkt, om
man verkligen skall avvakta denna kommittés
betänkande. Det stämmer alltså
inte riktigt, herr Einar Persson! Jag har
velat fästa uppmärksamheten på detta
och vidhåller mitt yrkande.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Larssons senaste yttrande vill jag påpeka,
att det står att det »kan ifrågasättas».
Det står inte så där bestämt utan
endast att det »kan ifrågasättas». Jag
vidhåller mitt vrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
29 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 32.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Punkten 30

Ang. bidrag till anordnande av skolskjutsar Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande av skolskjutsar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 56 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m.fl. (1:94) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m.fl. (II: 137), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte a)
besluta, att bidrag till s. k. självskjutsar
skulle utgå med 95 öre per elev och dag,
om skolvägen vore längre än 7 km, och
med 75 öre per elev och dag i övriga
fall, samt b) till Bidrag till anordnande
av skolskjutsar för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 56 110 000
kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sörlin m.fl. (1:125) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lundmark m.fl. (11:149).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:125 och 11:149,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

II. att riksdagen måtte,

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i anledning av
motionerna I: 94 och II: 137 i punkten
anfört;

b) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 94 och
II: 137, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till anordnande av skolskjutsar för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 56 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils Theodor Larsson, Larsson
i Hedenäset och Andersson i Knäred,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna 1:94
och II: 137, såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåret
1962/63 lämna bidrag till s. k. självskjutsar
med 95 öre per elev och dag i fall,
då skolvägen vore längre än 7 km, samt
med 75 öre per elev och dag i övriga
fall;

b) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I: 94
och II: 137, såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till anordnande av skolskjutsar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 56 110 000 kronor.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Under punkten 30 behandlas
bidrag till anordnande av skolskjutsar.
Under punkten förekommer
samma motionspar, som jag omnämnde
i debatten under föregående punkt. Här
har man ställt förslag om att bidraget
för självskjutsar skulle höjas från nuvarande
högst 50 öre till högst 95 öre
per dag och elev, om skolvägen är längre
än 7 km och i annat fall från högst
40 öre till högst 75 öre. Detta förslag
finns också upptaget i sin helhet i skolöverstyrelsens
äskande. Kungl. Maj d har
emellertid icke biträtt överstyrelsens
förslag, och det har inte heller utskottet
gjort.

Herr talman! Jag skall inte framlägga
någon ytterligare motivering utan ber
att få hänvisa till vad jag anförde under
föregående punkt, vilket har relevans
även här. Jag inskränker mig alltså till
att nu yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det finns väl ingen anledning
att ta upp någon längre debatt
på denna punkt. Jag kan därför nöja
mig med att hänvisa till vad jag anförde
under föregående punkt och yrkar
bifall till statsutskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

beträffande vartdera momentet av utskottets
i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. I hemställt.

I fråga om mom. IT, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
30 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 31.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 31—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Ang. resor för blind- och dövskolelever
jämte ledsagare

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Resor för blind- och dövskolelever
jämte ledsagare för budgetåret 1962/
63 anvisa ett förslagsanslag av 213 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Nordström (I: 416) och
den andra inom andra kammaren av
herr Elmwall (11:491), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t begära, att de fria resorna för barnen
vid Manilla och Tomteboda samt
övriga institutioner för handikappade
barn, som berördes av i motionerna angivna
bestämmelser, måtte utsträckas
från tre till fyra gånger om året.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte

a) till Resor för blind- och dövskolelever
jämte ledsagare för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
213 000 kronor;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i anledning av
motionerna 1:416 och 11:491 i punkten
anfört.

I sitt yttrande över motionerna hade
utskottet bland annat anfört, att det
förutsatte, att Kungl. Maj :t komme att
överväga det i motionerna berörda
spörsmålet och för 1963 års riksdag
framlägga det förslag, vartill övervägandet
kunde föranleda.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall be att få uttrycka
min glädje över att utskottet hos
Kungl. Maj:t begär förslag till utökande
av antalet fria resor för barn vid Manilla
och Tomteboda samt övriga institutioner
för handikappade barn från sex till
åtta enkla resor per år. Antalet resor kan
kanske t. o. m. komma att bli ännu högre.
De fria resorna gäller inte bara barnen
utan också deras vårdare.

Utskottet har således ställt sig positivt

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

till vad som avsetts i min motion I: 416.
Jag hade där begärt att antalet resor
omedelbart skulle ökas från sex till åtta,
men jag är lika nöjd med att utskottet nu
uttalar sig för en utredning, som kanske
i praktiken kan komma att utsträcka reserätten
ändå längre även om det dröjer
något.

Jag känner stor tillfredsställelse för att
utskottet så starkt understrukit, att varje
tillfälle för anstaltsbarnen till anpassning
till normalt familj e- och samhällsliv bör
tillvaratas. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan under
punkten 40.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten h 1

Ang. elevantalet i realskolans högsta
klass

1. besluta, att samrealskolorna i Hallsangivna
orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

1. besluta, att samrealskolorna i Hallsberg,
Spånga, Vetlanda och Ånge från
och med budgetåret 1962/63 eller den
senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämde,
skulle ombildas till högre allmänna
läroverk med den linjeorganisation
Kungl. Maj :t bestämde; och skulle ombildningen
tillgå sålunda, att första
ringen vid ombildningen omedelbart
upprättades och sedan ytterligare en
ring per år, till dess gymnasierna vore
i sin helhet färdigbildade;

2. besluta, att det kommunala gymnasiet
i Hultsfred från och med budgetåret
1962/63 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj :t bestämde, skulle successivt
ombildas till statligt allmänt gymnasium
med den linjeorganisation, Kungl. Maj :t
bestämde; allt under villkor att Hultsfreds
köping åtoge sig de skyldigheter,
som enligt läroverksstadgan ankomme
på läroverkskommun;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet
med vad departementschefen anfört,
besluta om avvikelser från gällande

Ang. elevantalet i realskolans högsta klass
linjeorganisation vid allmänna gymnasier; 4.

bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för de allmänna läroverken, som föranleddes
av vad departementschefen förordat
;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna
I: 409, av herrar Ragnar Bergh och Sveningsson,
och 11:501, av fröken Wetterström,

1. godkänna under punkten införd avlöningsstat
för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

2. till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 230 155 000 kronor;

III. att motionen II: 29, av herr Helén,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motionen 11:29 hade hemställts, att
riksdagen måtte genom återkallande av
särskild bestämmelse i regleringsbrev
nr 1961:143: VI låta läroverksstadgans
§ 44 mom. 3 angående delningstal för
realskoleklass gälla även realskolans
högsta klass.

Vid punkten hade reservation avgivits,
utom av annan, av herrar Boman,
Ragnar Bergh och Per Jacobsson, fröken
Ljungberg, herr Staxäng, fröken Elmén
samt herr Nilsson i Göingegården, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionen 11:29, besluta, att i
§ 44, mom. 3 läroverksstadgan angivna
bestämmelser om elevantalet i realskolans
högsta klass skulle äga tillämpning
från och med budgetåret 1962/63.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Vi får väl rätt allmänt
vara överens om att en av de mest angelägna
reformerna på skolans område är
att försöka få ner antalet elever i klasserna
så mycket som det över huvud ta -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. elevantalet i realskolans högsta klass
get är möjligt dels för att göra det möjligt
att få en vettig undervisning och dels
för att göra det lättare att upprätthålla
disciplinen i klasserna.

När det gäller realskolan är delningstalet
satt till 30. Detta är redan i och för
sig ett alldeles för högt tal, men när det
gäller realskolans högsta klass finns det
dessutom en undantagsbestämmelse som
säger att det just för denna klass fordras
36 elever för att delning skall kunna
ifrågakomma.

Från många håll har man gjort anmärkning
mot detta och krävt att denna
undantagsbestämmelse skulle slopas —
detta har framförts från realskoleutredningen,
från Läroverkslärarnas riksförbund
och inte minst från skolöverstyrelsen,
som också i sina petita för i år
framfört kravet på nytt att denna undantagsbestämmelse
skulle slopas. Kungl.
Maj:t har emellertid inte följt skolöverstyrelsen
utan ansett att undantagsbestämmelsen
bör stå kvar.

Utskottets majoritet har gått på Kungl.
Maj :ts förslag och motiverar sin ståndpunkt
med att realskolan befinner sig på
avskrivning och att det därför inte finns
någon anledning att slopa denna bestämmelse.
Jag tycker emellertid att det är
en mycket dålig motivering, som utskottets
majoritet anför, ty det betyder ju
ändå att de elever, som fortfarande finns
kvar i realskolan och som undan för undan
kommer upp i den högsta klassen,
kommer att få finna sig i att arbeta under
väsentligt sämre villkor än som gäller
för andra skolelever.

Med hänvisning till vad jag anfört,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den reservation, som avgivits vid
denna punkt.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Axel Johannes Andersson säger,
att vi bör sträva efter att minska
klasserna, och detta har vi också gjort
när det gäller den nya grundskolan, som
nu kommer. Men när det gäller realskolan
hade vi även vid förra årets riksdag
att ta ställning till en liknande motion

som den som behandlas i detta sammanhang,
och då avslog riksdagen yrkandet
i motionen med hänvisning till att realskolorna
skulle avvecklas. Det finns väl
då ingen anledning att i dag bifalla denna
reservation, eftersom datum för realskolans
avveckling har kommit ytterligare
ett år närmare jämfört med förra
året.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i mom. I och II hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. III förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes eu omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
41 mom. III, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Om inrättande av ett korrespondensgymnasium i Sveg

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 89;

Nej — 45.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 42—44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Om inrättande av ett korrespondensgymnasium
i Sveg

1 denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna 1:126, av herr Wikner m. fl.,
och 11:148, av herr Lindström m. fl.,
till Bidrag till vissa kommunala gymnasier
m. m. för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 1 208 000 kronor.

[ de likalydande motionerna 1:126
och 11:148 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att ett korrespondensgymnasium
skulle få inrättas i Svegs köping
från och med höstterminen 1962
samt att statsbidrag skulle beviljas enligt
för korrespondensgymnasium gällande
grunder.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Trots att jag i min motion,
vari jag hemställer att riksdagen
måtte besluta att ett korrespondensgymnasium
får inrättas i Svegs köping från
och med höstterminen 1962, ej blivit
bönhörd får jag ändå tacka utskottet
för den välvilliga skrivning som det har

presterat, lag hoppas att denna fråga
åter kommer upp vid nästa års riksdag.

Jag vill, när jag nu tagit till orda i
denna kammare, tala om hur besvärligt
vi har det i Härjedalen i fråga om gymnasiestudier.
Kostnaden för detta korrespondensgymnasium
uppgår endast
till 60 000 kronor. Man hade kanske
kunnat vänta att utskottet hade tagit
denna kostnad för detta för Härjedalen
så viktiga korrespondensgymnasium.

Härjedalen är, som kanske de flesta
känner till, en typisk glesbygd. Vi har
vid flera tillfällen uppvaktat och även
i övrigt försökt att få ett normalgymnasium
förlagt till Härjedalen, men vi har
fått avslag. Glesbygderna är missgynnade
då det gäller gymnasieutbildning,
detta kan ingen bestrida. Det gäller
framför allt de ungdomar som har slutat
realskolan eller grundskolan, och vi
hoppas att det så småningom kommer
att bli en lösning.

Under hösten 1961 gjorde vi en undersökning
bland Härjedalens målsmän,
om det fanns något intresse för ett korrespondensgymnasium
i Sveg och om
man ville få till stånd detta redan från
och med höstterminen 1962. Av de svar
som avlämnades visade det sig att intresset
var mycket stort. Enligt inkomna
uppgifter skulle man hösten 1962
kunna räkna med maximalt 41 sökande
och hösten 1963 med 45 sökande. Elevunderlaget
för ett korrespondensgymnasium
bedömde vi i och med detta svar
vara säkrat.

Jag vill här ytterligare kommentera
motionens innehåll och nämna vad som
föranlett mig att begära detta gymnasium.

Vi lever i en tid då utbildningsfrågan
bör få inta första platsen. Vi måste satsa
ännu mera på utbildningen och framför
allt även komma ihåg glesbygderna.
Den nuvarande situationen för gymnasieinriktad
ungdom i Jämtlands län är
tämligen dyster, även om en förbättring
inträtt sedan Strömsund fått gymnasium
och Östersund såväl tekniskt gymnasium
som handelsgymnasium. Enligt
inhämtade uppgifter uppgår för närvarande
antalet gymnasister i länet till

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Om inrättande av ett korrespondensgymnasium i Sveg

15 procent av en årskull, medan riksmedeltalet
ligger på 20 procent. Det rör
sig alltså fortfarande om en stor eftersläpning.
En undersökning skulle säkert
visa att eftersläpningen inom länet
är störst för Härjedalens vidkommande.

De gymnasiemöjligheter som nu står
till buds utanför länsgränsen för Härjedalens
ungdom är Mora, Ljusdal och
Ånge. Ånge kan praktiskt taget lämnas
ur räkningen, då förbindelserna Sveg—
Ånge är så dåliga, att hembesök över
söndagsdygnet blir alltför kortvariga.
Till Mora finns järnväg, 136 kilometer,
och till Ljusdal landsvägsbuss, 112 kilometer.
Hemresor över söndagsdygnet,
låt vara långa och dyra, är i dessa två
fall möjliga. Gymnasierna i Ljusdal och
Mora löser emellertid ingalunda gymnasiefrågan
för Härjedalens ungdom.
Från dessa orter kan nämligen i praktiken
endast studerande med hem i
Svegs köping resa hem över söndagsdygnet.
I detta sammanhang kan erinras
om att samrealskolan innevarande
läsår till knappt en tredjedel av elevantalet
rekryteras från köpingen. Det
övervägande antalet elever har sina hem
i andra kommuner i det vidsträckta
landskapet.

Av enkätsvaren framgår bl. a. att
många i köpingen bosatta målsmän av
ekonomiska skäl ej har möjlighet att
låta sina barn fortsätta i gymnasium
därest ej sådant finns i Sveg. Det finns
fler än man är böjd att tro, som inte
orkar med inackorderingskostnaden.
Det ställer sig betydligt dyrare att ha
sina barn inackorderade än att ha dem
hemma under skoltiden.

En annan intressant slutsats kan man
dra av denna undersökning. I sådana
klassavdelningar vid samrealskolan, där
flertalet elever är dagligt resande, önskar
nästan alla gymnasieinriktade elever
fortsätta på ett korrespondensgymnasium
i Sveg. De dagliga resorna, som
förvisso är ansträngande, avskräcker
sålunda icke.

Ett korrespondensgymnasium i Sveg
fyller ett verkligt behov och torde vara
enda lösningen på berörda svårigheter
för ungdomen i Härjedalens glesbygder.

Om statsmakterna omgående ville upprätta
ett sådant, skulle en stor ungdomsskara,
som säkert har möjlighet att genomföra
gymnasiestudier men som under
nuvarande förhållanden icke ens
anser sig kunna söka till något gymnasium,
få fortsatt utbildning efter realexamen
eller genomgång av högstadium.
Flertalet elever skulle vara antingen
hemmahörande i köpingen eller dagligt
resande, medan ett mindre antal måste
inackordera sig. Alla skulle dock ha
möjlighet att komma hem under söndagsdygnet
— en grundprincip för gymnasieplaneringen.
Jag anser därför att
alla i ett demokratiskt land bör få något
så när lika möjligheter till studieutbildning.

I avvaktan på pågående gymnasieutredning
har skolöverstyrelsen i årets
petita ej velat föreslå inrättandet av
nya korrespondensgymnasier i landet.
Man har svårt att undertrycka en viss
förvåning. Vi anser ju att ett korrespondensgymnasium
dock är mycket lätt att
starta när behov föreligger och lätt att
avveckla när behov inte längre finns.

Jag har velat säga detta inför denna
kammare, då jag hoppas att denna fråga
skall beaktas när nästa års statsverksproposition
göres upp, så att då också
dessa kostnader kommer med och korrespondensgymnasiet
kommer till stånd.
Även utskottet har ju föreslagit ett allvarligt
övervägande av frågan om att
inrätta ett korrespondensgymnasium i
Sveg med tanke just på de dåliga kommunikationerna,
avstånden m. in.

Herr talman! Jag ber således till sist
att få uttala den förhoppningen, att denna
för Härjedalen så viktiga fråga tages
upp till behandling och kommer med
i nästa års statsverksproposition, så att
vi får möjlighet att starta ett korrespondensgymnasium
i Sveg hösten 1963. Jag
har intet annat yrkande.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Eftersom herr Wikner
inte ställde något yrkande har jag ingen
anledning att dra upp en debatt. Jag vill
bara säga att vi i utskottet och avdel -

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

ningen liar förståelse för de synpunkter,
som framfördes av herr Wikner. Del
framgår också av utskottets skrivning,
och med hänvisning till denna ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt.

Punkten 46

Ang. bidrag till vissa privatläroverk

Ivungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att,
i enlighet med vad departementschefen
anfört, besluta om statsbidrag från detta
anslag till ett internatgymnasium vid
Osby samskola, dels ock till Privatläroverk:
Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 12 220 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Nordström m. fl. (1:53) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (11:77), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte a) bemyndiga Kungl.
Maj :t att besluta om statsbidrag från
nedannämnda anslag även till gymnasiet
vid Franska skolan; b) till Privatläroverk:
Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1962/63 anvisa avrundat
130 000 kronor utöver det i statsverkspropositionen
upptagna förslagsanslaget
om 12 220 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Dahl m. fl. (I: 97) och den andra
inom andra kammaren av herr Mattsson
m. fl. (II: 151), i vilka anhållits att
riksdagen till Bidrag till vissa privatläroverk
måtte anvisa en höjning av anslaget
med 30 000 kronor att användas
såsom bidrag till beredande av friplatser
åt stipendiater vid Restenässlrolan.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i en -

Ang. bidrag till vissa privatläroverk
lighet med vad departementschefen anfört,
besluta om statsbidrag från detta
anslag till ett internatgymnasium vid
Osby samskola;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 53 och II: 77 samt I: 97 och II: 151,
till Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 12 220 000 kronor.

Reservation hade anförts, utom av annan,
av herrar Boman, Ragnar Bergh
och Per Jacobsson samt fröken Elmén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under b hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med bifall till motionerna
1:53 och 11:77 samt med avslag å motionerna
1:97 och 11:151, till Privatläroverk:
Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 12 350 000 kronor.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! När jag i går underrättade
Franska skolan om att statsutskottet
hade avslagit vår motion om statsbidrag
till skolans gymnasium för läsåret
1962/1963, förstod jag att meddelandet
innebar en stor besvikelse för skolans
ledning. Jag vill här inskjuta, att
skolan har statsbidrag till sin elementarskola
och att frågan nu endast gäller
statsbidrag till gymnasiet, som inrättades
1954. För närvarande finns det
87 elever i detta gymnasium.

Vår motion i denna fråga är så fylligt
skriven, att det inte torde finnas något
bärande argument för vår uppfattning,
som inte kan återfinnas där.

Låt mig dock erinra om att man på
departementet enligt uppgift, som lämnats
mig från skolan och som det väl
inte finns någon anledning att betvivla,
under hand har meddelat skolan att
statsbidrag skulle kunna utgå från och
med läsåret 1958/59, alltså året efter det
att den första studentkullen lämnat gymnasiet.
I varje fall skulle skolan ha kun -

2f Första kammarens protokoll 1962. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till vissa privatläroverk
nät få bidrag från 1959/60. Här har tilllämpats
den praxis exempelvis för Höglandsskolan,
som kom i gång med sitt
gymnasium ett år före Franska skolan,
och för alla kommunala gymnasier, innan
de övertagits av staten, att de fått
statsbidrag året efter det att de släppt ut
sin första studentkull.

Utskottet hänvisar till den pågående
gymnasieutredningen, och det må vara
hänt. Man frågar sig dock osökt, varför
man inte i avvaktan på denna utredning
skulle kunna följa hittills tillämpade
regler i all synnerhet som utskottets
skrivning är så ytterst välvillig, att
den väl närmast har karaktären av en
beställning hos Kungl. Maj :t att redan
till nästa år framlägga ett förslag. Utskottet
skriver på s. 34: »Utskottet finner
emellertid, att i och för sig starka
skäl föreligger för att medge statsbidrag
till gymnasiet vid Franska skolan och
utgår från att Kungl Maj:t snart och
helst för nästa års riksdag skall finna
möjlighet att framlägga förslag om sådant
bidrag.» Fn mera positiv inställning
till sakfrågan kan väl utskottet över
huvud taget inte deklarera.

Det har berättats för mig långt innan
jag kom in i denna kammare att riksdagsman
Johansson i öckerö skulle ha
tröstats av några kammarkamrater, då
han fått en motion om byggande av en
ny fyr avstyrkt, med uppmaningen att
han skulle glädja sig över att han fått
en fin utskottsskrivning. Han skulle då
på sitt fyndiga och oförlikneliga sätt ha
förklarat, att han tyvärr inte kunde komma
hem och säga till fiskarena på Västkusten
att de »skulle segla efter en välvillig
skrivning». I samma situation befinner
jag mig nu i förhållande till
Franska skolan, som helt säkert kan hoppas
på statsbidrag till sin gymnasielinje
i en framtid. Jag kunde dock inte i går
och lär inte kunna göra det i dag heller
tala om för Franska skolan, var den
skall ta pengarna nästa år och hur den
skall kunna klara sig utan de 130 000
kronor, som det begärda statsbidraget
skulle innebära och som skolan har räknat
med.

Franska skolans situation är så myc -

ket mera märklig som den under åren
1954—1962 har sparat in åt staten mellan
300 000 och 350 000 kronor genom
att man då man inrättade gymnasiet tagit
bort två parallellavdelningar i elementarskolan
som, enligt vad jag nyss
sade, är statsbidragsberättigad.

Franska skolan har på ett påtagligt
sätt förbättrat undervisningen för en stor
grupp av sina ungdomar, vilket är helt
i linje med statsmakternas allmänna strävan.
Skolöverstyrelsen är mycket positivt
inställd till de examensresultat som
man vunnit vid skolan. Och så lönar man
skolan på detta sätt!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen under punkt 46 av
herr Boman m. fl.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att omedelbart få korrigera ett par påståenden
som är uppenbara misstag.

Något löfte till Franska skolan om
statsbidrag har mig veterligen aldrig givits.
Möjligen har man trott att privata
skolor — i detta fall ett privat gymnasium
— behandlas på samma sätt som
kommunala gymnasier när det gäller
statsbidrag. Då gäller regeln att man
först måste föra fram en studentkull till
studentexamen, varefter statsbidrag utgår
för första, därefter andra och så tredje
ring. Riksdagen har ju dessutom under
senare år haft en så snabb takt när
det gäller förstatligandet av kommunala
gymnasier, att man i praktiken kunnat
räkna med en femårsperiod. Men detta
gäller som sagt kommunala gymnasier
och icke privata gymnasier. I fråga om
de privata gymnasierna kan man väl
snarare säga att praxis har varit att
statsbidrag icke givits till några nya sådana.
Vi har en stor grupp gamla privatskolor,
väl intarbetade och med högt
anseende. Kammarens ärade ledamöter
har väl i färskt minne alla de många
debatter vi haft om nya statsbidrag till
privata skolor. Jag kan nämna Restenässkolan,
som har bidrag, Mariannelundsskolan
etc. År efter år har dessa frågor
varit uppe. Franska skolan intar inte nå -

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

gon särställning, såvida man inte anser
att det är en ovanligt exklusiv och
förnäm skola, ty då är den onekligen i
en klass för sig. Man kan dock inte jämföra
den med Kristofferskolan eller Höglandsskolan.
De bägge sistnämnda är pedagogiska
experimentskolor på hög nivå,
vilket man väl inte kan göra gällande
i fråga om Franska skolan.

Jag har, herr talman, velat säga detta
för att korrigera den sista ärade talarens
påstående att Franska skolan
skulle ha »räknat med statsbidrag»,
»hittills gällande praxis o. s. v.

Det avgörande för min ståndpunkt i
år har varit att särskilda utskottet skall
dra upp riktlinjerna för den framtida
politiken när det gäller privata skolor,
i första hand internatskolor men även
privatskolor av den typ som Franska
skolan representerar. Det finns inte heller
någon direkt anledning att behandla
Franska skolans begäran som någonting
aldeles särskilt i jämförelse med de
framställningar från andra skolor som
också ligger eller legat på riksdagens
bord.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har från Franska
skolan fått den upplysningen, att den
under hand skulle ha fått detta besked
från departementet, och jag har inte anledning
att tro att Franska skolan medvetet
har vilselett mig med denna upplysning.

Jag tycker liksom ecklesiastikministern
inte att Franska skolan bör ha någon
särställning, men i motsats till ecklesiastikministern
tycker jag inte att den
är så exklusiv. Det finns väl en och annan
förälder som faller för frestelsen
att skicka sitt barn till skolan därför
att man tror att det skulle vara fint, men
jag vet att de flesta föräldrar låter sina
barn gå just i den skolan enbart därför
att den är, som statsrådet också sade,
en förnämlig skola. Franska skolans
gymnasium innebär en avlastning av de
statliga och kommunala gymnasierna
här i Stockholm, på vilka det f. n. ställs
mycket stora kvantitativa anspråk.

Ang. bidrag till vissa privatläroverk
Herr PERSSON, EINAR, (s) :

Herr talman! Efter statsrådet Edenmans
klargörande inlägg på denna punkt
finns det ingen anledning för mig att
förlänga debatten ytterligare. Jag vill
bara helt kort redovisa, att anledningen
till att utskottet inte kunnat tillstyrka
den här framställningen är att dessa
skolor kommer att behandlas av det särskilda
utskott som skall ta ställning till
proposition nr 54. Det har varit anledningen
till att vi avstyrkt denna motion.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Här föreligger ett motionspar
beträffande anslag till stipendier
vid Restenässkolan.

Det har sagts här, att de privata gymnasiernas
ställning i utbildningsorganisationen
kommer att bli föremål för
prövning av gymnasieutredningen. Vi
vet alla att så blir fallet, och det är naturligtvis
riktigt med hänsyn till den omorganisation
av hela skolväsendet, som
vi är inne i. Men å andra sidan finns
det bland de 21 privata gymnasierna
och internatskolorna en del, som klart
visat sig bestå provet och på ett utomordentligt
sätt har fyllt sin uppgift. Inte
minst gäller detta Restenässkolan. Västkusten
med dess säregna förhållanden,
dess många Öar och dåliga kommunikationer
har faktiskt behov av ett gymnasium,
som är inrättat såsom en internatskola
av detta slag. Om inte ekonomiska
möjligheter ges åt alla bland skärgårdens
befolkning, som vill studera vidare,
att komma dit, utan det beror på vederbörandes
ekonomiska förutsättningar, så
utvecklas naturligtvis skolor av detta
slag till någon sorts public schools för
bättre situerade människor på samma
sätt som i England. Jag tycker, att det
borde vara ett gott grepp att hindra en
sådan utveckling och genom att ställa
stipendier till förfogande ge möjlighet åt
öarnas befolkning att skicka sina barn
till en skola av det här slaget.

Skolan har hos skolöverstyrelsen hemställt
om 30 000 kronor till stipendier,

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till vissa privatläroverk
och skolöverstyrelsen har biträtt förslaget.
Kungl. Maj:t har emellertid med
hänvisning till den utredning som pågår
inte velat gå med på denna framställning.
Vi som har erfarenhet av hur det
ligger till på detta område på Västkusten
tycker emellertid, att man, oberoende
av vilket resultat gymnasieutredningen
kan komma till, då det gäller de
här gymnasiernas inordning i skolsystemet,
bör kunna ge en så liten summa
som 30 000 kronor för att skapa möjlighet
för de mindre bemedlade i kustbandet
att komma till ett internatgymnasium
för att fullfölja sina studier.

Jag yrkar bifall till motionerna nr 97
i första kammaren och 151 i andra kammaren.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av vad herr Persson sade
nyss.

Herr Persson talade om att den här
frågan om Franska skolan kommer upp
också i sammanhang med särskilda utskottets
behandling av proposition nr
54. Jag har litet svårt att förstå vad herr
Persson åsyftar därvidlag, och jag vill
gärna ta upp denna sak nu, när departementschefen
är närvarande.

Vad departementschefen säger på sid.
369 i proposition nr 54 angår verkligen
i hög grad Franska skolan. Där talas
om att bland andra Enskilda läroverkens
förbund och Stockholms stad har hemställt
om en särskild utredning rörande
de befintliga privatskolornas organisation
och ekonomiska förhållanden m. in.,
men departementschefen säger bestämt
ifrån, att han inte har för avsikt att föranstalta
om någon särskild utredning i
frågorna. Han menar att de allmänna direktiv
som angivits i det föregående i
propositionen skall vara tillräckliga för
kommun och stat för att bedöma, på vad
sätt stödet från det allmänna skall ges.

Jag tycker nog, herr talman, att det
är litet beklagligt just i det här läget,
att departementschefen inte vill beakta
detta önskemål om en utredning eller åtminstone
hänskjuta frågan till den sit -

tande gymnasieutredningen. Utskottet
har i sin skrivning förmodat att så skall
ske. Det står där, att de privata gymnasiernas
ställning torde bli föremål för
prövning av gymnasieutredningen, men
jag har svårt att hoppas det med tanke
på vad departementschefen skriver här.

I den här speciella frågan, herr talman,
har jag inte biträtt reservationen,
av det skälet att det tycks råda stor
tveksamhet om hur det allmänna skall
bete sig i förhållande till privatskolorna.
Jag är övertygad om att dessa fyller
en stor funktion så länge gymnasieplatserna
är begränsade och trängseln i
gymnasierna fortfarande är mycket stor.
Jag tror, att det ifrån det allmännas sida
är en ganska god metod att i ett speciellt
kritiskt läge, när eleverna just i
gymnasieåldrarna är mycket mångtaliga,
stödja befintliga privatskolor för att
tillmötesgå den utbildningsdrift, som departementschefen
ofta med rätta talar
om och som är så enormt stor i vår tid
— mycket större än någon egentligen
har kunnat beräkna.

Jag har alltså inte, herr talman, anslutit
mig till reservationen, men vid omröstningen
i statsutskottet avstod jag
ifrån att rösta. I nuvarande läge kommer
jag också att göra det vid omröstningen
här. Men det är angeläget att få
besked om huruvida det som statsutskottet
här skriver är riktigt, nämligen att
man kan förmoda, att någon sorts prövning
av denna fråga mera allmänt kommer
att ske, eller om departementschefens
uttalande i propositionen innebär,
att statsutskottets skrivning faktiskt är
felaktig.

Jag har inget yrkande, herr talman.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Vad jag väntar på är att
särskilda utskottet och riksdagen skall
ge en principiell plattform att stå på
när det gäller ett fortsatt agerande på
detta område, som är mycket komplicerat.

I första hand gäller det hur privatskolorna
skall kunna bära upp ett fullständigt
högstadium. Det har varit

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

många kontakter mellan departementet
och representanter för privatskolor, och
jag är helt medveten om det dilemma de
befinner sig i, inte minst internatskolorna,
och det är hela den problematiken
jag har antytt. Men innan man tar
upp det till en konkret utredning, fråga
efter fråga, har vi ju kvar den stora debatten
om privatskolorna över huvud
taget. Skolberedningen hade en i princip
mycket välvillig inställning till privatskolor.
Jag har fört detta vidare till
särskilda utskottet, men det är fortfarande
många i princip dunkla frågor,
som måste få ett svar.

Skall vi låta den privata sektorn expandera?
I propositionen står det klart,
i skollagen likaså, att en svensk medborgare
har rätt •— och självfallet bör
ha rätt — att sätta sina barn i vilken
skola som helst. Ja, till och med enskild
undervisning i hemmen är tillåten.
Men, herr talman, den fråga vi diskuterar
är om skattebetalarna och det allmänna
skall bidra till den formen av
undervisning. Här menar jag, att en
naturlig och sund restriktivitet är på
sin plats. Vi har från många länder,
framför allt från katolska länder men
även från Amerika, mycket dystra erfarenheter
när det gäller kampen mellan
statliga och kommunala samhälleliga
skolor å ena sidan och privata
skolor å den andra. Vi har i vårt land
varit förskonade från detta. I samband
med en stor skolreform vet man emellertid
inte riktigt, herr talman, vad som
kan hända, och det är mot den bakgrunden
jag har velat få den principiella
debatten om privatskolorna först.
Den bör ju givetvis inte komma i dag
i samband med ett anslag till Franska
skolan, utan i samband med särskilda
utskottets utlåtande över propositionen
om grundskolan.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Vad beträffar den fråga
som departementschefen här berörde
om motsättningar som man har i andra
länder, motsättningar som ofta blivit
ytterst beklagliga, vill jag säga, att jag

Ang. bidrag till vissa privatläroverk
delar departementschefens uppfattning,
att vi inte gärna vill ha någonting sådant
här i landet. Men frågan är om
inte just det samarbete, som bär begärs
mellan de existerande privatskolorna
och det allmänna, i detta fall staten, är
ett av de hjälpmedel, som underlättar
möjligheterna att bibehålla privatskolor
av en sådan karaktär, som man också
ur statens synpunkt är belåten med.

Det är ju alltid så, att med statsbidragen
följer vissa villkor. Vad jag är
intresserad av att få veta i detta fall,
herr talman, är alltså om statsutskottets
skrivning på denna punkt verkligen är
riktig; att döma av det som departementschefen
nu har sagt drar jag den
saken i tvivelsmål. Jag syftar alltså på
tredje meningen upp till på s. 34, som
börjar med orden: »De privata gymnasiernas
ställning i utbildningsorganisationen
...» etc.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att replikera herr Dahl med anledning
av hans yrkande om bifall till
motionen beträffånde Restenässkolan.
Jag kan göra det mycket kort och behöver
endast hänvisa till vad utskottet
skriver i näst sista stycket av sitt utlåtande,
alltså att detta problem behandlas
i propositionen nr 54 och just
nu är föremål för särskilda utskottets
prövning.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan
även på den punkten.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
de synpunker utskottet lagt på denna
begäran om 30 000 kronor till stipendier,
och det finns väl inte så stora utsikter
att mot ett enhälligt statsutskott vinna
bifall till ett sådant yrkande.

Men jag har med mitt anförande velat
fästa uppmärksamheten — gärna
också skolutskottets uppmärksamhet ■—
på den verksamhet som bedrives vid
Restenässkolan och som är unik på det

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till vissa privatläroverk
sättet att den tillgodoser öarnas och
skärgårdens behov av ett internatgymnasium.
Kommunikationerna är ju sådana
att de elever, som bor ute på
öarna, helt enkelt inte kan fara dagligen
mellan hemmet och skolan. Vi
motionärer har därför ansett det vara
helt enkelt nödvändigt att man gör någonting
på detta område. Som förhållandena
nu är, blir det de mer eller
mindre besuttna som kan låta sina barn
studera vid Restenässkolan, medan andra
ungdomar, som kanske äger goda
förutsättningar för vidare studier, inte
har möjlighet att utnyttja skolan därför
att de saknar ekonomiska resurser. Skolan
själv har också varit medveten om
detta och begärt 30 000 kronor till stipendier.

Jag vill även peka på en annan omständighet.
Barnen kan ofta när hemmen
är splittrade, eller av andra orsaker,
behöva komma bort från hemmet
och vistas vid en internatskola.
Vid Restenässkolan har man exempelvis
placerat barn som varit i behov av annan
miljö och som i internatet funnit
den ro och den tillfredsställelse som
möjliggjort deras vidare studier och utveckling
under normala förhållanden.

Jag har alltså med dessa ord velat
framhålla vikten av att man vid behandlingen
av detta ärende tänker på de av
mig nämnda omständigheterna och gör
vad man kan för att tillgodose det behov
av utbildning vid sådana här skolor
som finns ute i skärgårdsamhällena.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

I fråga om mom. b, fortsatte herr talmannen,
komme propositioner att framställas
först särskilt i vad gällde utskottets
hemställan rörande motionerna I: 97
och 11:151 samt därefter särskilt rörande
mom. b i övrigt.

Därefter gjordes enligt de beträffande
utskottets hemställan i mom. b i vad avsåge
motionerna I: 97 och II: 151 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på bifall till nämnda motioner;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande utskottets hemställan i
mom. b i vad detta moment ej förut behandlats,
anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Boman m. fl. vid punkten
avgivna reservationen i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Nordström begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
46 mom. b, i vad detta moment ej förut
behandlats, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman in. fl. vid
punkten avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Nordström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. förläggningen av ett tekniskt läroverk i Kristianstads län

Ja — 87;

Nej — 49.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 47—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Ang. förläggningen av ett tekniskt läroverk
i Kristianstads län

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels besluta, att i Hässleholm, Kiruna
och Stockholm skulle från och med
budgetåret 1962/63 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj :t bestämde, successivt
upprättas högre tekniska läroverk under
villkor, att städerna åtoge sig tillhandahålla
för läroverken erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning,
dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för de högre tekniska
läroverken, som föranleddes av vad departementschefen
förordat, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat
för de högre tekniska läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63, dels ock till
Högre tekniska läroverk: Avlöningar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 26 920 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åke Larsson in. fl. (I: 51) och den andra
inom andra kammaren av herr Petterson
i Degerfors m.fl. (II: 84),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Olsson m. fl. (1:113) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindström
m. fl. (II: 147),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nils Elowsson m.fl. (1:130)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Jönsson i Gärds Köpinge och
Nelander (11:257).

I de likalydande motionerna 1:130 och
11:257 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att det i propositionen
föreslagna högre tekniska läroverket i
Kristianstads län skulle förläggas till
Kristianstad från och med höstterminen
1962.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 51 och II: 84, i vad
de avsåge inrättande av ett högre tekniskt
läroverk i Karlskoga, icke måtte
av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:113 och 11:147
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 130 och II: 257,
i vad de avsåge förläggning av högre
tekniskt läroverk till Kristianstad, icke
måtte av riksdagen bifallas;

IY. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 51 och II: 84 samt
I: 130 och II: 257,

a) besluta, att i Hässleholm, Kiruna
och Stockholm skulle från och med budgetåret
1962/63 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj :t bestämde, successivt
upprättas högre tekniska läroverk under
villkor, att städerna åtoge sig tillhandahålla
för läroverken erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning; b)

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
de högre tekniska läroverken, som föranleddes
av vad departementschefen förordat; c)

godkänna under punkten införd avlöningsstat
för de högre tekniska läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63;

d) till Högre tekniska läroverk: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 26 920 000 kronor.

Reservation hade avgivits, utom av annan,
av herr Karlsson i Olofström, som
ansett, att utskottet — under erinran om
att länsstyrelsen i Kristianstads län,
överstyrelsen för yrkesutbildning och
Sveriges industriförbund förordat Kristianstad
som förläggningsort för det nya

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. förläggningen av ett tekniskt läroverk i Kristianstads län

tekniska läroverket — bort under III och
IV a hemställa,

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:130 och 11:257, besluta,
att det föreslagna nya högre tekniska
läroverket i Kristianstads län skulle förläggas
till Kristianstad;

IV. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:130 och 11:257 ävensom
med avslag å motionerna I: 51 och II: 84,

a) besluta, att i Kristianstad, Kiruna
och Stockholm skulle från och med budgetåret
1962/63 eller den senare tidpunkt
Kungl. Maj:t bestämde, successivt upprättas
högre tekniska läroverk under
villkor, att städerna åtoge sig tillhandahålla
för läroverken erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det gäller här frågan
om placerandet av ett tekniskt gymnasium
i Kristianstads län.

När beslutet fattades om att ett sådant
läroverk skulle inrättas i länet,
hälsades det givetvis med stor tillfredsställelse
där nere. Det hade redan
av Kristianstads stad gjorts en utredning,
som tog sikte på att staden skulle
försöka få ett tekniskt gymnasium. När
man slutligen kom underfund med då
propositionen avlämnades vid detta års
riksdag, att läroverket enligt departementschefens
mening i stället borde placeras
i Hässleholm, väckte detta en viss
besvikelse och kanhända en ännu större
undran.

När man närmare undersöker anledningen
till att departementschefen har
stannat för Hässleholm, trots den tvekan
som uppenbarligen har rått när det
gällt att ta ståndpunkt i saken, finner
man, att departementschefen har stött
sig på den utredning som en tjänsteman
inom skolöverstyrelsen har gjort. Denne
utredningsman tjänstgjorde en tid
som folkskoleinspektör på länsskolnämnden
i Kristianstads län, och det
var under den tiden han gjorde denna
utredning.

Jag är inte närmare insatt i hur man

i allmänhet går till väga inom skolöverstyrelsen
när man gör sådana här utredningar.
I detta fall gick man till
väga på det sättet, att man frågade sig,
hur lång tid man kan räkna med att en
elev vid ett tekniskt läroverk skall kunna
använda för att resa mellan sitt hem
odh skolan varje dag. Utredningsmannen
gick ut ifrån att man i allmänhet
inte kan resa längre tid än 60 minuter
på morgonen, d. v. s. en timme, och lika
lång tid på eftermiddagen. Han utgick
även ifrån att man, om man räknade
med detta såsom riktigt, skulle kunna
arrondera de bägge regionerna kring
Hässleholm och kring Kristianstad med
utgångspunkt från detta och därmed
komma till det enligt hans mening riktigaste
resultatet.

Gör man en utredning enligt dessa
linjer kommer man till det resultatet
att den tätast befolkade delen av länet,
den omkring Kristianstad, kommer att
få skicka sina elever till den glesast
befolkade delen, d. v. s. till Hässleholm.
Att man över huvud har kommit upp
till så högt befolkningstal för Hässleholmsregionens
vidkommande beror ju
på att man med denna metod har kunnat
utsträcka den regionen ned i Malmöhus
län ända till Höör. Man har vidare
gått ända bort till Klippan och därmed
tagit bort en del av det uppsamlingsområde,
som Hälsingborgs tekniska
gymnasium har. Man har gått upp till
Örkelljunga, som också replierar till
Hälsingborg. Man har vidare gått upp
i Kronobergs län till Markaryd och Älmhult
samt slutligen till Olofström och
Sölvesborg i Blekinge län.

Det är givet att tar man ett så väldigt
svep och till denna region också
lägger den tätbefolkade delen omkring
Kristianstads stad, blir det inte svårt
att komma upp till ett högt befolkningstal
för Hässleholmsregionen. När
vi tänkte oss ett tekniskt gymnasium i
nordöstra Skåne gick vi dock inte ut
ifrån att det också skulle tillgodose behoven
i andra län, såsom Blekinge, Kronobergs
och Malmöhus län, utan vi gick
givetvis ut ifrån att det i första hand
skulle tillgodose de behov som fanns i

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. förläggningen a’
vårt hörn av Skåne och därför inriktade
vi oss självfallet också på det.

Vidare har otvivelaktigt arronderingen
av de bägge regionerna blivit gjord
efter något underliga linjer. Man har
fört Olofström i Blekinge till Hässleholmsregionen,
trots att det är 89 kilometers
järnvägsresa mellan Olofström
och Hässleholm. Man har även fört Sölvesborg
dit, trots att det är 6 mil mellan
Sölvesborg och Hässleholm. Däremot
har man inte till Kristianstadsregionen
lagt hela Perstorp, som ligger
väster om Hässleholm, trots att det inte
är mer än 5 mil mellan Kristianstad och
Perstorp. Man har heller inte tagit med
hela södra delen av Kristianstads län,
den del som brukar kallas Österlen.
Man har bara tagit med halva Simrishamn,
trots att det inte är mer än 7 mil
mellan Simrishamn och Kristianstad,
men 9,5 mil mellan Simrishamn och
Malmö. Man har ändock räknat med
att ungdomen i Simrishamn eller trakten
däromkring hellre skulle resa till
Malmö än Kristianstad.

Vi för vår del utgår emellertid ifrån
att den del av Kristianstads län, som
ligger i sydöstra delen av Skåne, rimligen
borde räknas till Kristianstadsdelen.
Tar vi med dessa förändringar
skulle naturligtvis befolkningsantalet,
även med den regionsdragning man
gjort upp för Hässleholmsregionen,
komma att få ett helt annat utseende.

Nu är det omellertid inte anledning
att fästa så stort avseende vid det förhållandet,
huruvida en elev kan resa
så och så långt inom en timmes tid.
Gjorda undersökningar har nämligen
visat att eleverna vid de tekniska gymnasierna
överallt i vårt land — med
undantag av Stockholm — inte reser så
mycket, utan antingen bor de på skolorten
eller också är de inackorderade
där. Det är en mycket liten procent som
reser till och från skolan, och man kan
utgå ifrån att de som reser har förhållandevis
kort resväg. Följden blir att
antalet elever, som kan tänkas resa så
lång tid varje dag som 60 minuter i vardera
riktningen, blir ytterligt ringa. När
man finner att det förhåller sig på det

ett tekniskt läroverk i Kristianstads län
sättet, måste man ovillkorligen fråga
sig: Finns det då någon anledning att
göra en regionsgränsdragning till förfång
för den tätast befolkade delen av
det område där läroverket skall förläggas? Ja,

detta är det ena som utredningsmannen
särskilt har tagit fasta på, och
genom att han har gjort denna gränsdragning
mellan å ena sidan Hässleholmsregionen
och å den andra Kristianstadsregionen
har över huvud taget
allt, som det sedan kan komma i fråga
att diskutera i sammanhanget, kommit
att bli bedömt därefter. Det gäller bl. a.
en slutsats, som utredningsmannen kommit
till, nämligen att Kristianstadsregionen
är ett område, där man har att
räkna med en fortsatt uttunning av befolkningen,
under det att tendensen beträffande
Hässleholmsregionen i det avseendet
är positiv.

När man skall utreda den här saken,
är det nog nödvändigt att man inte bara
är tjänsteman i Stockholm och kommer
ner och gör en utredning därnere, utan
man bör litet grand känna till förhållandena
i den trakt utredningen gäller
— jag menar de aktuella förhållandena.

Om man gör det, så vet man att den
befolkningsuttunning som har skett i
nordöstra Skåne i stort sett hänger samman
med minskningen av antalet småbruksdelar,
en minskning som har pågått
och alltjämt pågår i hela vårt land.
Den har naturligtvis varit den viktigaste
orsaken, men för Kristianstadsområdets
vidkommande har också bidragit att
brännerirörelsen har rationaliserats, så
att en mängd brännerier har lagts ner.
Samma är förhållandet med stärkelseindustrien.
Under den tid som denna
procedur pågått har det skett en befolkningsuttunning
i bägge regionerna,
men den har varit starkast i Kristianstadsregionen.
Eftersom den proceduren
åtminstone i vissa avseenden nu
är slutförd, är de siffror som länsstyrelsens
utredningsexpert räknat fram
av intresse. Han har fortsatt att undersöka
siffrorna efter 1959, alltså efter
den tid där materialet till den prognos
som gjorts av skolöverstyrelsens ut -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. förläggningen av ett tekniskt läroverk
redningsman slutar; denne har nämligen
räknat med siffrorna under hela
50-talet. Han kan påvisa exempelvis att
inom Kristianstadsområdet har minskningen
gått ner från 400 å 500 år 1959
till 250 år 1961, medan minskningen
för Hässleholmsområdets vidkommande
har hålit sig ungefär konstant men ändå
gått upp till 326. Utflyttningen är alltså
för närvarande större från Hässleholmsområdet
än från Kristianstadsområdet.

Skolöverstyrelsens utredningsman har
med utgångspunkt från 1950-talets siffror
gjort sin prognos för befolkningsutvecklingen
under tiden från 1959 till
1974. Han har alltså utgått ifrån att
nedgången i befolkningssiffrorna skulle
fortsätta i samma takt som under 1950-talet, men det visar sig ju redan nu att
så inte är fallet. Vid sina beräkningar
av antalet elever till gymnasier i denna
del av Skåne kommer han fram till,
eftersom han utgår från 1950-talets siffror,
att det skulle bli något mindre antal
gymnasister i Kristianstadsområdet
än det skulle bli i Hässleholmsområdet,
men enligt de siffror som nu framräknats
av länsstyrelsens expert kommer
den prognosen inte att hålla.

Följden har naturligtvis blivit att vi
ser inte saken på samma sätt som skolöverstyrelsens
utredningsman i fråga
om befolkningsutvecklingen. Länsstyrelsens
utredningsexpert säger också att
det kan antagas att under en tioårsperiod
kommer båda städerna att öka med
i runt tal 4 000 personer vardera, men
han framhåller också samtidigt att prognosen
är gynnsammare för Kristianstad
än vad den är för Hässleholm.

Det är emellertid inte bara de lokala
myndigheterna •— och till dem räknar
jag i detta sammanhang givetvis också
länsstyrelsen -— som har kommit fram
till att Kristianstadsområdet är ett tätare
bebyggt och tätare bebott område
än Hässleholmsområdet. Statistiska centralbyrån
har gjort upp en beräkning
över någonting som man kallar för tidningsspridningsområdena,
d. v. s. de
områden till vilka tidningar kan spridas
med det kommunikationsnät som
finns i landet, och då har man för Kris -

i Kristianstads län
tianstadsområdets vidkommande kommit
fram till att det finns ett invånarantal
inom det området på 91 842, under
det att det i Hässleholmsområdet
finns 50 181. Samma ämbetsverk har
också gjort en utredning rörande antalet
ungdomar i åldern 15—20 år,
d. v. s. de åldrar när man normalt studerar
vid gymnasium, och bär då kommit
fram till siffran 7 637 för Kristianstadsområdet,
under det att den för
Hässleholmsområdet stannar vid 4 059.

Vad som därutöver visar behovet av
ett tekniskt gymnasium i just Kristianstad
är att man i högre allmänna läroverket
i Kristianstad tar in flera elever
än i Hässleholm. Man tar också i
handelsgymnasiet in så många man kan,
men det blir ändå så att man på bägge
ställena måste avvisa godkända elever.
Vid Kristianstads läroverk togs 1961 496
elever in vid 18 avdelningar med en
minimipoäng om 18 på allmänna linjen
och 19,5 på reallinjen. Då fick man avvisa
41 elever. Vid Hässleholms gymnasium
togs alla in vid de 14 avdelningar
som finns där, eller 399 elever,
d. v. s. nära 100 färre än i Kristianstad,
och utan några som helst poängkrav. I
handelsgymnasiet i Kristianstad togs det
in 64 elever, och ändå måste man avvisa
43 godkända.

Man kan då fråga sig: Vad är det som
gör att allting för närvarande pekar på
att det är gynnsammare att nu förlägga
ett tekniskt gymnasium till Kristianstad
än till Hässleholm? Jo, en sak som man
uppenbarligen inte fäster tillräckligt
avseende vid, nämligen att kommunikationerna
är betydligt bättre i Kristianstads-
än i Hässleholmsområdet. Till
Hässleholm går det fem järnvägar med
personförande trafik, och till Kristianstad
sex järnvägar med personförande
trafik. Järnvägarna spelar emellertid
inte så stor roll. Vad som spelar en avgörande
roll är att det i Hässleholmsområdet
finns 8 omnibuslinjer, medan
det finns inte mindre än 21 omnibuslinjer
som går till Kristianstad. Det är
uppenbart att detta i synnerligt hög
grad underlättar för befolkningen att
komma in till denna stad.

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. förläggningen a
Jag vill inte på något sätt klandra utredningsmannen
för de prognoser han
kommit fram till på grundval av de siffror,
som han hade tillgängliga, ty det
låg nära till hands att tro, att utvecklingen
skulle leda dit han ansåg med
utgångspunkt från de siffror han hade
till sitt förfogande. Med de siffror som
nu föreligger och med hänsyn till de
nuvarande förhållandena i övrigt där
nere ligger det emellertid inte längre till
på samma sätt som när utredningen
gjordes. Ett helt nytt läge har inträtt.

Detta framgår inte minst om man tar
hänsyn till förhållandena på näringslivets
område. I fråga om det har gjorts
gällande — och det görs också gällande
i utredningen •— att utvecklingen skulle
vara gynnsammare för Hässleholm än
för Kristianstad. När man skall bedöma
denna fråga är det emellertid en sak,
som man måste komma ihåg, och den
hör samman med de regionala förhållandena.
Man bär en yllefabrik i Kristianstad,
Skånska yllefabriken, vilken
i början av 1950-talet sysselsatte 700
personer. Under hela 1950-talet minskade
den emellertid sin drift för att slutligen
gå i vad man kan kalla för likvidation,
i varje fall en avveckling. Vid det
laget var den nere i 300 anställda. Det
är klart att om man ur näringslivet i
ett område pumpar ut så mycket som
400 anställda, betyder det en avtappning,
som ger en ogynnsam procentsats
för det område det gäller. Sedan dess
bär emellertid Skånska yllefabriken tagits
om hand av annan företagare, och
nu har man kommit upp till ett antal
anställda av i det närmaste 500. Fabriken
har utökats också på det sättet, att
man till den har knutit en tillverkning
av textilmaskiner, och eftersom man
säljer på export har man behov av ytterligare
utrymme samt är i färd med
att bygga ut fabriken. Man håller alltså
på att reparera den skada, som i detta
avseende vållades under 1950-talet. Under
de senaste fem åren har i runt tal
500 personer anställts inom industrien
i Kristianstad.

Om man skall jämföra förhållandena
på de båda orterna, bör man lämpligen

ett tekniskt läroverk i Kristianstads län
göra det genom att undersöka hur
många företag som nyetablerats och
hur många som lagts ner inom de bägge
områdena under senare år. Då finner
man att det under åren 1954—59 var 19
företag med i genomsnitt 216 anställda
som nyetablerades i Kristianstadsområdet,
under det att 12 företag med i
genomsnitt 77 anställda nedlades. Det
innebär en nettoökning med 139. I
Hässleholm har under samma tid nyetablerats
14 företag med i genomsnitt
295 anställda, medan 10 nedlagts med i
genomsnitt 188 anställda. Nettoökningen
var 107. Det är inga stora siffror, men
de är anmärkningsvärda som en fendens.
De säger också något om hur pass
man kan lita på prognoser.

Länsstyrelsens utredningsman har
kommit "till detta resultat inte bara på
grundval av egna uträkningar. Han har
också tillfrågat vederbörande företagare
i de bägge områdena för att få reda
på vilken syn de har på den framtida
utvecklingen av de båda regionerna. Företagarna
har då för Kristianstadsområdets
vidkommande svarat i sådan utsträckning,
att svaren omfattar 70 procent
av de anställda inom industrien
där. Utredningsmannen kommer fram
till att det under tre år kommer att bli
en nyanställning av 500 personer. Man
har gjort en liknande undersökning i
Hässleholmsområdet, och där svarade
företagare med 75 procent av de anställda
— alltså 5 procent mera än i
Kristianstad — att de räknade med en
ökning med 300 anställda under tre år,
d. v. s. 100 per år, alltså sammanlagt 200
mindre än i Kristianstadsområdet.

Till detta får man lägga att Kristianstad
är en stad med 26 000 invånare,
under det att Hässleholm har något över
11 000 invånare färre, att man inom Kristianstadsområdet
har det största antalet
industrier med mer än 25 arbetare, att
man inom detta område har 7 företag
med över 200 anställda med sammanlagt
4 354 personer, och att tre av dessa företag
ligger i själva staden. Hässleholm
har inte något företag med minst 200
anställda. Det finns två sådana företag
som ligger inom regionen, men de har

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. förläggningen av ett tekniskt lärove:
sammanlagt inte mer än 1 665 personer
anställda.

När man tar del av detta och finner,
att företagarna själva inom dessa bägge
områden bedömer det på ett annat sätt
än utredningsmannen gjorde med utgångspunkt
från de siffror han hade till
sitt förfogande, kan man inte säga annat
än att Kristianstad erbjuder de största
möjligheterna för att ett tekniskt läroverk
skall kunna utnyttja de industrier,
som kan vara användbara i undervisningen,
och de personer som finns där
när det gäller att skaffa timlärare till
läroverket.

Emellertid säger departementschefen i
propositionen, att vad som också talar
för Hässleholm är att man där redan
har en teknisk skola. Han säger därvid
bl. a.: »Upprättandet av ett tekniskt
läroverk i anslutning till Hässleholms
tekniska skola bör emellertid icke få till
konsekvens, att den hittillsvarande verksamhetsformen
vid denna skola utan vidare
upphör eller i mera avsevärd mån
minskar.»

Utredningsmannen liksom departementschefen
har fäst stort avseende vid
att man i Hässleholm redan har en teknisk
skola, en erfaren lärarkår, utrustning
etc. och menar att man därigenom
skulle få en billigare start än om man
anlade ett nytt läroverk på en annan
plats. Det skulle naturligtvis kunna vara
sant, men i detta fall blir det en sanning
med modifikation, om man inte skall
utnyttja vare sig lokalerna eller lärarkrafterna
så att den tekniska skolans
verksamhet i Hässleholm icke i avsevärd
mån minskar. Då kan man inte heller i
någon större utsträckning ställa vare sig
lokaler eller lärare till förfogande i tekniska
skolan och därför kan inte heller
detta skäl väga särskilt tungt.

Nu har emellertid departementschefen
tänkt sig att man skulle kunna lösa detta
problem på det sättet, att man anordnar
parallellkurser vid läroverket i Kristianstad
jämsides med att man inrättar ett
tekniskt läroverk i Hässleholm. Då skulle
man få det enligt vår mening i viss
mån underliga arrangemanget, att den
tekniska skolan i Hässleholm, som en -

k i Kristianstads län

ligt alla uppgifter är inte bara väl utrustad
utan också väl skött, skulle få sin
verksamhet begränsad, trots att den enligt
vad som nu från sakkunnigt håll med
bestämdhet påstås behövs i allra högsta
grad. Skulle man samordna den tekniska
skolan med ett tekniskt läroverk i
Hässleholm, skulle man i Hässleholm
inte få tillräckligt utrymme för de elever,
som skulle vilja komma dit, och då
skulle dessa elever hänvisas till Kristianstad
i stället.

Vi i Kristianstad har sagt oss, att det
nog ur undervisningssynpunkt vore förståndigare
att man bibehöll den tekniska
skolan i Hässleholm, gav den ökat statsbidrag
— såsom f. ö. begärts i motioner
vid denna riksdag — och lät den fortsätta
sin verksamhet som den gjort hittills
och ograverad fylla sin uppgift. I
stället skulle man förlägga ett tekniskt
gymnasium i Kristianstad, där man ju
har ett överskott på gymnasister — eller
i varje fall sådana som skulle kunna tänkas
bli gymnasister — och där gymnasiet
alltså skulle ligga närmare till för
den större delen av de elever som kan
tänkas söka sig dit.

När jag kommit så långt i detta resonemang
är jag väl medveten om att
man säger, att det är alldeles givet att
man talar för den plats där man bor.
Jag är, herr talman, på det klara med
att jag talar mot vinden när jag här talar
för Kristianstad. Men det finns faktiskt
andra ting än rent lokala, som talar för
att man skall förlägga det tekniska gymnasiet
dit. Lantmäteristyrelsen, som har
behov av mätningstekniker, håller på att
dela upp landet i tre distrikt, det norra,
det mellersta och det södra, för att
i dessa distrikt utbilda mätningstekniker.
Lantmäteristyrelsen har ansett lämpligt
att förlägga dessa kurser till Kristianstads
län, beroende på att detta län
ur skilda synpunkter erbjuder så många
fördelar i lantmäteritekniskt avseende.
Om man upprättade ett tekniskt gymnasium
i Kristianstad, skulle man i detta
gymnasium kunna infoga denna linje för
mätningstekniker, och det skulle med all
säkerhet bli förmånligare för statsverket
än om lantmäteristyrelsen skulle behöva

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. förläggningen a
ordna sådana kurser själv. Detta talar
enligt vår mening också för att det blir
förmånligare att förlägga läroverket till
Kristianstad än till Hässleholm.

Det resonemang, som förs i utredningsmannens
redogörelse om förhållandena
i Kristianstadsområdet och enligt vilket
detta område kan beräknas bli mer och
mer uttunnat såväl i befolknings- som i
näringshänseende etc., är utredningsmannen
såvitt jag kan finna egentligen
ensam om. Det visar sig nämligen, att
varken statens verk eller den privata och
kooperativa företagsamheten företräder
samma mening. Statens järnvägar utreder
för närvarande något som kallas
för godscentraler, och den utredning,
som haft att klargöra var man bör förlägga
en godscentral för nordöstra Skåne,
har stannat för att föreslå Kristianstad.
Televerket avser att upprätta ett
nytt distrikt, som skulle sträcka sig från
Brösarp och Perstorp i Skåne, upp till
Växjö samt bortåt Bräkne-Hoby i Blekinge.
Centralen för detta distrikt förlägges
i Kristianstad, vilket betyder att
ett åttiotal befattningshavare kommer att
nyanställas där.

När det gäller handeln finner man, att
Epa sedan länge haft ett jämförelsevis
stort varuhus i Kristianstad. Detta har
i dagarna fördubblats. Tempo skall i
början av maj börja bygga ett nytt varuhus,
som kommer att omfatta ett helt
kvarter. Domus, d. v. s. kooperativa förbundets
varuhus, har köpt saluhallen i
Kristianstad för att bygga om den för
5 miljoner kronor till ett varuhus. I en
HSB-fastighet — också omfattande ett
helt kvarter —■ som skall uppföras i
staden, kommer ytterligare ett varuhus
att inrymmas i hela bottenvåningen.

Vad sedan gäller industrien finner vi,
att Scania-Vabis exempelvis byggt en
serviceanläggning i Hässleholm. Företaget
har senare emellertid byggt en dubbelt
så stor anläggning i Kristianstad och
har dessutom förlagt kontoret för båda
anläggningarna till denna stad.

Kooperativa förbundet, som tidigare
haft lagercentraler förlagda till Karlskrona,
Kristianstad och Ystad, har dragit
in lagercentralerna i Karlskrona och

r ett tekniskt läroverk i Kristianstads län
Ystad och utbytt dem mot lagerhallar
samt koncentrerat hela lagringsverksamheten
till Kristianstad. Förbundet skall
vidare bygga ett bageri och en paketeringsfabrik
i Kristianstad samt dessutom
förlägga sin grönsakscentral till staden.

Man måste således finna, att de olika
företagen bedömer Kristianstads framtida
möjligheter på annat sätt än vad
utredningsmannen har gjort. Man kan
fråga sig, varför företagsamheten på sätt
som skett räknar med Kristianstad som
en central ort. Utan tvivel hör detta samman
med den allmänna dragning söderut,
som för närvarande karakteriserar näringslivet
i vårt land och som har medfört
att isynnerhet den västra delen av
Skåne har fått en uppsjö på företag,
som har velat förlägga sin verksamhet
dit i förväntan på att det skall bli förmånligare
att bedriva verksamheten där.

Kristianstad äger hamnen i Åhus. Att
staden har en hamn till sitt förfogande,
är naturligtvis ett betydande plus när
det gäller att erbjuda möjligheter att
utveckla näringslivet. Kristianstads stad
har under de senaste tre åren byggt ut
hamnen för 3 miljoner kronor. Man har
fördjupat en ny inseglingsränna till 8,5
meter. Man har anskaffat över 200 000
kvadratmeter nytt kajutrymme. Det har
betytt att lantbrukarnas lagerhusförening
skall bygga en ny spannmålssilo,
att en privat importör gör detsamma och
att AB Cementa kommer att bygga ny
cementsilo.

Om man lägger samman alla dessa
ting, kommer man onekligen till slutsatsen
att Kristianstads möjligheter att
hävda sig i fortsättningen ter sig annorlunda
än vad utredningsmannen gjort
gällande. Självklart har detta inneburit
att vi från Kristianstads sida menar, att
det vore föga förmånligt att förlägga det
tekniska läroverket till Hässleholm på
grundval av den prognos, som utredningsmannen
har framlagt.

Med hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation, som har fogats till denna
punkt av statsutskottets utlåtande, i
förhoppning att kammaren kommer att
följa reservationen.

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. förläggningen av ett tekniskt läroverk
I detta yttrande instämde herr Elofsson,
Gustaf, (ep) och herr Nilsson, Yngve,
(h).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan lova kammaren
att jag inte skall hålla en lika lång näringsgeografisk
föreläsning som herr Nils
Elowsson här gjort, men när vi no här
av herr Elowsson har fått höra hur mycket
det finns i Kristianstad av olika näringar,
tycker jag att vi kan dra den slutsatsen,
att man där nere borde kunna
dela med sig i någon mån även till någon
annan ort.

Jag vill inledningsvis säga, att avdelningen
i statsutskottet har ägnat denna
fråga en mycket grundlig behandling.
Det är sällan vi har gått så grundligt
till väga som just när det gällt förslaget
om ett tekniskt läroverk i Skåne. Vi har
inom avdelningen haft uppvaktningar
från olika håll från alla de berörda orterna,
både från Kristianstad och från
Hässleholm — vi har f. ö. haft precis
samma problem också när det gäller
tekniska läroverk i Norrland.

Det kan emellertid sägas att vi inte
tagit någon större hänsyn till dessa uppvaktningar.
Vad vi i avdelningen och
utskottet framför allt har stött oss på är
den utredning, som länsskolnämnden i
Kristianstads län gjort i denna fråga.
Såvitt vi kunnat bedöma det inom avdelningen,
är denna utredning fullt objektiv.
Även om länsskolnämnden inte
sagt någon bestämd mening i sitt slutliga
ställningstagande, framgår det av utredningens
andemening, att det är lämpligt
att förlägga detta tekniska läroverk
till Hässleholm.

Anledningen till att de flesta remissmyndigheterna
har stannat för Hässleholm
— jag skall inte säga de flesta, ty
det finns några remissmyndigheter som
förordat Kristianstad — är framför allt
den positivare befolkningsutvecklingen i
Hässleholm, och detta är en av orsakerna
till att även avdelningen stannat
just för denna ort när det gäller förläggningen
av det tekniska läroverket. Läns -

i Kristianstads län
styrelsen i Kristianstads län framhåller
ju också denna positivare befolkningsutveckling,
trots att myndigheten föreslagit
att Kristianstad skulle bli förläggningsort.
Det är synnerligen svårt att
bär förstå länsstyrelsens slutsatser av
sitt resonemang, när man i utlåtandet
säger att till förmån för Hässleholm talar
en mer positiv befolkningsutveckling
i staden och regionen och en något mer
positiv utveckling inom industrien. Jag
tycker att detta resonemang bör väga
tungt i detta sammanhang, eftersom det
här gäller en skola som inte inrättas för
dagen — det är ju framför allt för morgondagen
som det nya tekniska läroverket
i Skåne kommer till. Då måste man,
som jag nyss sade, ta synnerligen stor
hänsyn till befolkningsutvecklingen inom
berörda orter.

Jag kan här citera något av vad länsskolnämnden
i Kristianstads län har
sagt. Länsskolnämnden har framhållit
att antalet invånare inom rekryteringsområdet
kring ett tekniskt gymnasium
i Hässleholm är större än kring ett tekniskt
gymnasium i Kristianstad samt att
befolkningsutvecklingen inom Hässleholmsområdet
under 1950-talet är mera
positiv än inom Kristianstadsområdet,
särskilt inom de regioner, där eleverna
ej behöver vara inackorderade.

Herr Elowsson sade att man inte behövde
ta alltför stor hänsyn till de elever,
som måste vara inackorderade på
skolorten. Men det är väl ändå på det
sättet, att man måste ta en viss hänsyn
till hur många elever det är som kan
företa resor mellan hemmet och skolan
dagligen och därför inte behöver inackorderas
på läroverksorten. I detta
fall ligger Hässleholm en god hästlängd
före. Vi måste väl också i någon mån
ta hänsyn till de kommunikationer, som
redan finns. När det gäller restiden säger
länskolnämnden bl. a. följande: »Till
Hässleholm ankommer tåg och bussar
vid sådan tid att skolan kan börja kl.
8.10 och läsdagen avslutas omkring kl.
15.00. Till Kristianstad ankommer flertalet
tåg och bussar vid sådan tid att
skolan kan börja först kl. 9.10 och läsdagen
avslutas omkring kl. 16.00.»

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. förläggningen av ett tekniskt läroverk i Kristianstads lan

.Tåg tror att det är sådana omständigheter,
som inte utan vidare kan förbises.
En mycket stor hänsyn måste tas
till lästiden, och kan det ordnas så för
eleverna, att de flesta kan bo i hemorten,
tycker jag att man skall göra det.

Jag nämnde nyss befolkningsutvecklingen
i Hässleholm i jämförelse med i
Kristianstad. Om vi ser på denna utveckling
finner vi att Hässleholm år
1950 hade en befolkning på 10 748 personer
och år 1959 på 13 198 personer.
Det blir alltså ett index på 123, om man
som indextal tar siffran 100. I Kristianstad
uppgick befolkningen år 1950 till
24 016 och år 1959 till 25 482, alltså ett
index på 106. Av dessa siffror framgår
alltså klart och tydligt, att Hässleholm i
detta avseende ligger bättre till än Kristianstad.

Tar vi hela Hässleholmsregionen, skall
vi finna att totalbefolkningen där under
en tioårsperiod ökat med i runt tal 5 000
personer, under det att befolkningen
inom Kristianstadsregionen minskat med
1 000 personer under samma tid. Även
detta talar för att det tekniska läroverket
bör förläggas till Hässleholm.

När det sedan gäller investeringsbehovet,
som också herr Elowsson var inne
på, är det otvivelaktigt på det sättet att
man måste räkna med betydligt lägre
investeringskostnader för ett läroverk i
Hässleholm än för ett läroverk i Kristianstad
på grund av att det för närvarande
finns en teknisk skola i Hässleholm.
Det har i avdelningen från visst
håll sagts, att investeringsbehovet för
läroverket i Hässleholm skulle bli ungefär
2 miljoner kronor mindre än om det
tekniska läroverket skulle byggas i Kristianstad.
Man kan nog inte heller helt
förbigå dessa synpunkter när man skall
starta ett nytt tekniskt läroverk. Även
om man inte kan använda alla lokaler
gemensamt, finns det dock vissa lokaler
som kan användas gemensamt av den
tekniska skolan och ett kommande tekniskt
läroverk. Jag tror därför man får
lov att ta en rätt stor hänsyn till att
man kan nedbringa kostaderna när det
gäller investeringarna med tanke på vilka
väldiga investeringar som väntar på

oss i framtiden, när vi skall bygga upp
det nya skolväsendet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har
visserligen tillstyrkt Kristianstad, men
om man läser styrelsens remissyttrande
finner man att den gjort detta med ganska
stor tveksamhet. När den i sina petita
för budgetåret 1961/62 behandlade
denna fråga, tillstyrkte den Hässleholm,
men vid det slutliga ställningstagandet
tillstyrkte den Kristianstad, dock utan
att ange några skäl.

Jag tror inte det finns anledning ta
upp allt som här har sagts av herr Elowsson.
Jag tror att det för närvarande räcker
med vad jag nu anfört, och jag ber
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan,
som praktiskt taget är enhällig
— på denna punkt finns ju bara en enda
reservant.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten. Då jag genom omständigheternas
makt under senare år har
kommit i nära beröring med näringslivet
i Kristianstads län, skulle jag i anslutning
till vad herr Elowsson framfört
endast vilja intyga, att såvitt jag kan bedöma
är det ett övervägande företagarintresse
i länet att det tekniska läroverket
förlägges till Kristianstad.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Man brukar ju säga att
av två onda ting väljer man vanligen
det minst onda. Här i riksdagen är det
ofta så, att av två tveksamma ting väljer
man det som departementschefen företräder.
Detta bär utskottet gjort också
i det här fallet. Utskottet har troget följt
utredningen, men som jag tidigare
nämnt bygger utredningen på ett gammalt
siffermaterial, och det tycker jag
utskottet borde tagit hänsyn till. Hade
man gjort det, hade man naturligtvis
kommit underfund med att den prognos
beträffande befolkningsutvecklingen
som utredningsmannen framlagt inte

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. förläggningen av ett tekniskt läroverk
är hållbar. Och är den inte det, förrycks
ju alltsammans, då föreligger faktiskt
ett nytt läge.

Jag är alldeles överens med utredningsmannen
när han säger, att om man
skall vidta en sådan serviceanordning,
som ett gymnasium är, skall man inte
förlägga det till ett område där befolkningstalet
kan tänkas bli vikande. Men
bär kan man inte säga att befolkningstalet
i Hässleholm är ständigt ökande
och i Kristianstad ständigt vikande, när
allt talar för motsatsen.

När det ligger till på det sättet, borde
naturligtvis utskottet ha tagit hänsyn
till detta nya läge och inte känt sig så
bundet av utredningsmannens resultat,
som kommit till på grundval av det siffermaterial
han hade till sitt förfogande
och som kommit fram under 1950-talet.

Herr Persson hänvisade till vad länsstyrelsen
sagt. Men länsstyrelsen måste
ju helt naturligt komma till samma resultat
som utredningsmannen beträffande
utvecklingen under 1950-talet — det
var ju samma siffror man arbetade med,
så därom är ingenting att säga. Men det
förhållandet, att det har uppstått ett
nytt läge, som jag sagt tidigare, menar
jag att statsutskottet borde tagit större
hänsyn till än det gjort.

Man säger sig ha velat ta hänsyn till
dem som vill resa, och det är alldeles
riktigt; det gör man ju alltid när man
kan. Men det gjordes under läsåret 1959
—1960 en undersökning av i vilken utsträckning
eleverna vid de tekniska läroverken
reste. Om vi bortser från
Stockholm, Göteborg och Malmö och
går över till landsortsstäderna, finner
vi följande resultat av den undersökningen:
Av 144 elever i Norrköping var
det bara 12 som reste, och det kan antagas
att det inte var så värst många av
dem som reste ens tillnärmelsevis så
länge som en timme. Av 114 elever i
Hälsingborg var det bara 17 som reste.

Av 50 elever i Uppsala var det inte
mera än 10 som reste. Av 50 elever i
Västerås reste 6. Sådana är siffrorna
genomgående för hela landsorten. När
man ser dessa siffror förstår man ju, att
resorna inte har någon betydelse i det

i Kristianstads län

här sammanhanget, eftersom man kan
gå ut ifrån att de som reser färdas relativt
korta sträckor. Att därför utsträcka
regionen på det sätt som skett här och
därigenom helt och hållet förrycka hela
utredningsresultatet är ett grundläggande
fel, och jag menar att kammaren borde
försöka rätta till det.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket mera, men när herr
Elowsson säger, att vi bara tagit hänsyn
till vad Kungl. Maj:t sagt i denna fråga,
måste jag påpeka att vi inte bara gjort
det. Vi har också haft tillgång till ganska
färskt utredningsmaterial —■ det
har man skött om att vi fått både från
Kristianstad och Hässleholm. När vi tagit
del av detta färska utredningsmaterial
har vi kommit till den ståndpunkten,
att allting har talat för att förlägga
detta tekniska läroverk till Hässleholm.

När sedan herr Elowsson fortfarande
envist håller fast vid att inte resorna
har någon större betydelse för närvarande,
så kan jag dela denna uppfattning.
Jag tror det har en mycket stor
betydelse om man kan komma till ett
tekniskt läroverk inom en restid av en
timme. När vi nu får en ny trafikstadga,
som tillåter hastigheter på bussarna upp
till 70 km i timmen, blir restiden ännu
kortare för många elever. Det gör också
att fler elever kan resa fram och tillbaka
på dagen till detta tekniska läroverk
om det förläggs till Hässleholm.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom.
III och IV a av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan och därefter
särskilt rörande utskottets hemställan i
övrigt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de angående utskottets
hemställan i mom. III och IV a

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Karlsson i Olofström vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
53 mom. III och IV a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karlsson i Olofström
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 18.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i övrigt i denna
punkt.

Punkterna 54—69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Ang. bidrag till kostnader för granskning
av utförda gesällprov

I förevarande punkt hade utskottet på
anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag
å motionerna 1:420, av herr Stefanson,
och II: 499, av herr Nordgren, till Bidrag
till kostnader för granskning av utförda
gesällprov för budgetåret 1962/63 anvisa
ett anslag av 25 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:420
och II: 499 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för Bidrag till kostnader
för granskning av utförda gesällprov
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
anslag av 40 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Ragnar Bergh, Per Jacobsson,
Bengtson, Nils Theodor Larsson och Edström,
fröken Ljungberg, herr Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Nilsson i
Göingegården, Larsson i Hedenäset och
Andersson i Knäred, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:420 och 11:499, till Bidrag
till kostnaderna för granskning av utförda
gesällprov för budgetåret 1962/63
anvisa ett anslag av 40 000 kronor.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I den punkt som vi nu
går att behandla tillstyrker utskottet departementschefens
förslag om en förenkling
av bidragsgivningen för granskning
av utföra gesällprov. Den har tidigare
handhafts av kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning, som fördelat
bidragen till distrikt av Sveriges hantverks-
och industriorganisationer och
de yrkesförbund som omhänderhaft
granskningen. Nu föreslås en sådan förenkling
av bidragsgivningen att detaljkontrollen
och utbetalningen av bidragsbeloppen
skall överflyttas från
kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
till Sveriges hantverks- och indu -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till kostnader för granskning av utförda gesällprov

striorganisation. Ett schablonmässigt
beräknat belopp skall ställas till Sveriges
hantverks- och industriorganisations
förfogande. Jag vill som ordförande
i denna organisation uttrycka min
tacksamhet för det förtroende som därmed
visats organisationen. Samtidigt
vill jag passa på tillfället att mycket
koncentrerat säga några ord om gesällprovens
betydelse.

Gesällprovet är en yrkesexamen som
avläggs efter en flerårig kvalificerad utbildning
i ett hantverksyrke. Denna yrkesexamen
avläggs av elever som fått
en fullständig utbildning inom näringslivet,
således hos en företagare i något
av hantverksyrkena. Gesällprovet avläggs
dessutom av många yrkesskoleelever
vilka genomgått en fullständig utbildning
i en yrkesskola. Denna avgångsexamen
utgör vidare ett kompetensbevis,
en kvalifikation, för yrlteslärarutbildningen.
Många yrkesmän som
önskar utbilda sig till yrkesliirare avlägger
gesällprov för att lättare få tillträde
till de utbildningsbanor som finns för
denna lärarkategori.

Jag vill betona att gesällprovet är en
examen anpassad till tidens krav. En
elev som avlägger denna yrkesexamen
bär fått sin utbildning i modern arbetsteknik.
Utbildningen är tidsenligt
utformad och upplagd efter de tekniska
rön som gjorts inom de olika yrkena.
Det är dessutom en väl planlagd utbildning.
Inom de allra flesta yrken förekommer
läroplaner och arbetsinstruktioner
till stöd för mästarna och eleverna.
Dessa läroplaner kompletteras
inom många yrken med årsprov för att
kontrollera att mästarna verkligen fullgjort
sin uppgift som utbildare och att
eleverna fått de kunskaper som krävs
enligt läroplanen. Ovanpå denna utbildning
kommer så avslutningsprovet,
yrkesexamen, som vi kallar för gesällprov.
Det är här alltså endast namnet
som är en kvarleva från gammal tradition.
Jag vill betona detta eftersom
många fortfarande tycks tro att gesällprovet
uteslutande bär med gammal
hantverkstradition att göra, vilket alls
inte är fallet. Hantverksyrkena har för -

ändrats både vad gäller arbetsuppgifter
och arbetsmetoder. Yrkesutövningen
har anpassats till modern teknik och vår
tids krav. Även utbildningen har följt
med i denna utveckling. Vi anser att
den yrkesexamen som vi kallar för gesällprov
är lika berättigad för de praktiska
yrkena som slutexamen är inom
de teoretiska utbildningsområdena.

I samband med den utredning som
företagits inom kungl. överstyrelsen för
yrkesutbildning om detta anslags bibehållande
har man frågat LO och Sveriges
hantverks- och industriorganisation
om deras uppfattning om gesällprovens
betydelse. Vad Sveriges hantverks-
och industriorganisation skulle
svara är väl alldeles klart. Vi gläder oss
emellertid åt att kunna konstatera att
också Landsorganisationen har givit
denna examen, detta slutprov på en
kvalificerad yrkesutbildning, sitt stöd.
Kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
skriver med anledning av den utredning
som den företagit följande: Det
kan enligt överstyrelsen icke nog kraftigt
understrykas hur angeläget det är
att den praktiska utbildningen inte
bara såvitt möjligt blir likställd med
den teoretiska utan även blir betraktad
som sådan. Lärlingsutbildningen bör
liksom teoretisk utbildning avslutas med
en examen, på vilken vederbörande erhåller
ett skriftligt bevis. Vid de vanliga
skolorna bäres de kostnader, som
är förenade med en examen, av det allmänna.
Det finns ingen anledning att
införa eu annan ordning inom den
praktiska utbildningen.

Jag har, herr talman, uttryckt Sveriges
hantverks- och industriorganisations
liksom min personliga tacksamhet
och glädje över det förtroende vi fått.
Men denna glädje grumlas något av det
faktum att när vi övertar denna uppgift
är våra medel för verksamheten i fråga
synnerligen begränsade. Vi övertar redan
vid starten, när budgetåret utlöper
i och med instundande juni, en brist på
cirka 15 000 kronor. Bristen är redan nu
uppe i 13 480 kronor. Det föreslagna
anslaget uppgår till 25 000 kronor. Det
betyder att vi vid nästa budgetårs in -

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. bidrag till kostnader för granskning av utförda gesallprov

gång tvingas börja verksamheten med
en behållning på endast 10 000 kronor.

KÖY beräknar i sin petitaframställning
anslagsbehovet för nästa budgetår
till 30 000 kronor. Om man följer KÖY:s
beräkning betyder det alltså att anslaget
skulle vara slut under första tredjedelen
av året. Sedan skulle vi återigen ha en
bristsituation och vara nödsakade säga
till våra förtroendemän, som handhar
granskningen av gesällprov och som
nedlägger ett omfattande arbete, baserat
på en ideell inställning till yrkesutbildningen,
att de måste vänta till nästa
budgetårs inträde innan de kan få sin
ersättning, såvida vi inte själva förskotterar
pengarna.

När Hantverks- och industriorganisationen
på ett tidigt stadium gjorde departementschefen
uppmärksam på den
bristsituation som bär skulle uppstå och
när KÖY i sin petitaframställning har
framfört samma synpunkter och när vi
dessutom i motioner — jag i denna kammare
och herr Nordgren i andra kammaren
— framställt ett förslag om att
denna brist i budgeten skulle täckas
med en ökning av anslaget med 15 000
kronor från 25 000 till 40 000, så anser
jag att det är mycket rimliga anspråk
vi ställer, och jag yrkar bifall,
herr talman, till reservationen vid denna
punkt.

I detta anförande instämde herr Larsson,
Nils Theodor, (ep) och herr Svanström
(ep).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Granskningen av utförda
gesällprov är en betydelsefull sak,
vilket i princip har fått sitt erkännande
därigenom att kungl. överstyrelsen för
yrkesutbildning tidigare har haft hand
om den och därigenom att det också
har givits ett anslag till granskningen.
Herr Stefanson har här omvittnat den
betydelse gesällproven har, och jag
kan instämma i allt vad han sagt i sitt
anförande. Jag vill bara understryka de
synpunkter som förts fram.

Jag menar att har man givit ett sådant
erkännande åt betydelsen av ge -

sällproven, borde man också ta nästa
steg och betala de kostnader som är
förenade med granskningen. Det är
egendomligt om man just inom detta
område skall vägra att betala de relativt
ringa kostnaderna i samband med
en examen. Det är ingen större summa
det gäller — det föreslås en höjning
från 25 000 till 40 000 kronor — och
det vore rimligt att anslå dessa ytterligare
15 000 kronor för att verkligen ge
täckning för kostnaderna för granskning
av examensproven. Jag är förvånad över
att man inte har kunnat gå med på en
sådan sak. När man i princip bar erkänt
betydelsen av proven borde man
också kunna ge anslaget.

Jag har ingenting emot den förändring
som har skett och som innebär ytterligare
ett erkännande till Sveriges
hantverks- och industriorganisation,
vilken fått förtroendet att ombesörja
granskningen, men har man visat ett
sådant förtroende måste man också se
till att organisationen har de nödvändiga
resurserna för den betydelsefulla
sak som granskningen av utförda gesällprov
innebär.

Med instämmande i vad herr Stefanson
sade ber jag att få yrka bifall till den
vid denna punkt i utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Stefanson i mycket av vad han sade här
när han talade för reservationen. Det
är också min uppfattning att gesällproven
har stor betydelse, men när det
gäller beloppet kan jag inte följa med
längre. Kungl. Maj :t bar föreslagit en
uppräkning med 5 000 kronor till 25 000,
vilket belopp Kungl. Maj:t menar skall
räcka.

.Tåg vill betona att detta är och i alla
tider har varit ett bidrag. Det är inte
sagt någonstans att staten skall betala
hela kostnaden för gesällproven, och
anslaget har hela tiden utgått som bidrag.
Under budgetåret 1960/61 utgjorde
detta bidrag 5 000 kronor, och nu två
år senare har det höjts till 25 000 kro -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till kostnader för granskning av utförda gesällprov
nor. Det innebär alltså en stegring med Herr talman! Jag tycker det är all
400 procent under två år. Under såda- anledning att man rättar den felkalkyl
na förhållanden kan jag inte finna skäl som på ett tidigare stadium givit anledför
ett bifall till reservationen, och jag ning till den bristsituation som nu uppber
att få yrka bifall till utskottets hem- stått, och jag ber att få vidhålla mitt
ställan. yrkande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Utskottets värderade
talesman sade att bidraget för några år
sedan var 5 000 kronor. Herr Persson
känner väl till att petitaframställningen
det året från KÖY på 5 000 tillkom på
grund av en felbedömning av det erforderliga
beloppets storlek. Herr Persson
och utskottet vet också mycket väl
att det är på grund av denna felkalkyl
som den bristsituation som nu råder har
uppstått — det har KÖY framhållit, och
det har, om jag inte missminner mig,
sagts i årets eller fjolårets statsverksproposition.
Man räknade det året med
ett överskott av medel så att anslaget på
5 000 kronor skulle räcka. I stället uppstod
det då en brist på 15 000 kronor,
och det är den felräkningen som vi vill
ha rättad. Det känner utskottet och herr
Persson väl till.

Sedan anser jag det är fel att framställa
detta såsom ett bidragsbelopp som
inte skall täcka hela kostnaderna.

Gången har i alla år varit att våra
distriktsorganisationer och en del yrkesförbund,
som centralt handhar denna
gesällprovsgranskning, skickat in reseräkningar
och räkningar på dagtraktamenten
till SHIO. Inom parentes sagt
rör det sig om 20 kronor per dag därest
provet utföres på annan ort än hemorten,
jämte andra klass resa; det är
alltså fråga om synnerligen blygsamma
belopp. SHIO har förgranskat räkningarna,
som sedan skickats in till
kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
för slutgranskning. Därefter har beloppet
utbetalats till hantverksorganisationen
för fördelning eller direkt till de
organisationer som handhar gesällprovsgranskningen.
Man kan således
inte tala om att detta tidigare har varit
ett bidrag som endast delvis täckt kostnaderna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu voteringmedelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Onsdagen den 11 april 1902 fm.

Nr 15

Punkten 71

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 72

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Folkhögskolor: Bidrag till driften
av folkhögskolor för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 19 590 000
kronor.

Av berörda anslag hade 152 000 kronor
beräknats för statsbidrag till ytterligare
en folkhögskola.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist in. fl. (1:102) och den andra
inom andra kammaren av herr Hammar
in. fl. (11:135), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att under budgetåret
1962/63 statsbidrag skulle utgå
till ytterligare två folkhögskolor utöver
de av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
föreslagna samt att riksdagen till
Folkhögskolor: Bidrag till driften av
folkhögskolor skulle anvisa ett förslagsanslag
av 19 894 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson in. fl. (1:104) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl. (11:163), i
vilka anhållits, att riksdagen, i syfte att
ytterligare tre folkhögskolor skulle erhålla
driftbidrag verksamhetsåret 1962/
63, måtte besluta att till Bidrag till driften
vid folkhögskolor för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av 19 894 000
kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderberg m. fl. (1:121) och den andra
inom andra kammaren av herr Jacobsson
i Sala m. fl. (II: 140), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att
under budgetåret 1962/63 statsbidrag
skulle utgå till ytterligare tre folkhögskolor
och att till Folkhögskolor: Bidrag
till driften av folkhögskolor för sagda

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

budgetår anvisa ett förslagsanslag å
19 894 400 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (1:202) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Svalöv m. fl. (II: 261), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till Folkhögskolor:
Bidrag till driften av folkhögskolor
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 19 742 000 kronor,
innebärande att statsbidrag från och
med nästa budgetår skulle utgå för ytterligare
två folkhögskolor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist (1:205) och den andra inom
andra kammaren av herr Hammar m. fl.
(II: 255);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström (I: 209) och den andra
inom andra kammaren av herr Johnsson
i Skoglösa m. fl. (11:315), i vilka
anhållits, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa om utfärdande av sådana
föreskrifter, att folkhögskola ägde
rätt att giva elev betyg i det eller de
ämnen, där sådana erfordrades för inträde
i fortbildningsanstalter av olika slag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:209 och 11:315
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 205 och II: 255, besluta att
icke anslå medel till kvalificerad ungdomsledarutbildning; III.

att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:102 och II: 135, 1:104 och
11:163 samt 1:121 och 11:140, besluta
att icke för budgetåret 1962/63 medgiva
statsbidrag till ytterligare två folkhögskolor
utöver Kungl. Maj:ts förslag;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:202 och 11:261, besluta
att för budgetåret 1962/63 medgiva
statsbidrag till ytterligare en folkhögskola
utöver Kungl. Maj:ts förslag;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I:

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor
102 och 11:135, 1:104 och 11:163 samt
1:121 och 11:140 ävensom med bifall
till motionerna 1:202 och 11:261, samtliga
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Folkhögskolor: Bidrag
till driften av folkhögskolor för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
19 742 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Gillström, Einar Persson,
Bergman, Fritz Persson, Bengt Gustavsson,
Herbert Larsson, Petterson i Degerfors,
Gustafsson i Stockholm och Mellqvist,
fru Lewén-Eliasson samt herr Johansson
i Norrköping, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under IV
och V hemställa,

IV. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 202 och II: 261, besluta
att icke för budgetåret 1962/63 medgiva
statsbidrag till ytterligare en »folkskola»
utöver Kungl. Maj:ts förslag;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:102 och 11:135, I:
104 och 11:163, 1:121 och 11:140 samt
1:202 och 11:261, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Folkhögskolor: Bidrag till driften av
folkhögskolor för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 19 590 000 kronor.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! lag skulle vilja börja
med att föreslå en ändring på s. 73, i
den reservation som jag kommer att
tala för. Där står nämligen i hemställan
under IV: »statsbidrag till ytterligare
en folkskola». Som var och en
förstår skall det i stället stå: »statsbidrag
till ytterligare en folkhögskola».

Såsom kammarens ledamöter finner
har till denna punkt i statsutskottets utlåtande
fogats en reservation av herr
Gillström m. fl. angående statsbidrag
till folkhögskolor, och det är med anledning
av denna reservation jag vill
framhålla några synpunkter.

Enligt min mening finns det ingen
anledning att nu dra upp en längre de -

batt om folkhögskolans framtid ■— alla
är väl fullt överens om den stora betydelse
folkhögskolan haft i det svenska
samhället. Den gärning folkhögskolan
under årens lopp utfört framför allt för
ungdomen i vårt land har rönt stor och
allmän uppskattning. Jag tror också att
folkhögskolan i det framtida utbildningssamhället
kommer att få minst lika
stor betydelse som den har i dag. Frågan
om folkhögskolans framtida ställning
får vi tillfälle att diskutera när
särskilda utskottets utlåtande ligger på
kammarens bord.

Den fråga kammaren nu har att ta
ståndpunkt till är hur många folkhögskolor
som skall erhålla statligt s. k.
driftsbidrag utöver det antal folkhögskolor
som nu åtnjuter sådant bidrag.

Kungl. Maj :ts förslag innebär, som vi
säkert alla vet, att detta driftsbidrag
skall utgå till ytterligare en folkhögskola
från och med budgetåret 1962/63. I
den väckta motionen i denna kammare
och i medkammaren föreslås att sådant
statsbidrag skall utgå till ytterligare
två eller tre folkhögskolor utöver
vad Kungl. Maj :t har föreslagit i statsverkspropositionen.
Statsutskottets majoritet
föreslår att statsbidrag skall beviljas
till ytterligare två folkhögskolor.
Vi reservanter önskar att statsbidraget,
i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag,
skall utgå till ytterligare en folkhögskola,
då vi menar att detta under nuvarande
förhållanden är det mest realistiska.

När denna fråga behandlades vid
1961 års riksdag anförde statsutskottet
bl. a., vilket också blev riksdagens beslut,
om vad som tidigare sagts i denna
fråga, att statsbidrag i fortsättningen
må kunna medgivas i något större utsträckning
än vad som varit fallet de
senaste åren, detta i syfte att förhjälpa
de folkhögskolor, som påbörjade sin
verksamhet arbetsåret 1958/59, till statsbidrag,
i förlitande på ett uttalande,
som gjordes 1957.

De folkhögskolor som det nu i första
hand gäller och som alltså är aktuella är
Oskarshamns folkhögskola med Växjö
stift som huvudman, Skara stifts folk -

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

högskola och Storumans folkhögskola
med Västerbottens landsting som huvudman.
Det är alltså dessa folkhögskolor,
som har startat sin verksamhet under
året 1958/59.

Statsutskottet uttalade emellertid vid
1961 års riksdag att detta ej skulle kunna
tas som en uppmuntran att starta
nya folkhögskolor, men därest folkhögskolornas
kapacitet befanns påkalla
detta syntes, enligt •statsutskottets uttalande,
detta lämpligen kunna komma
till stånd genom dubblering av kurser
och inrättande av filialklasser. Statsutskottet
menar med detta uttalande att
man här så småningom skulle komma
fram till en begränsning av startandet
av nya folkhögskolor. Trots detta uttalande
av statsutskottet har dock en ny
folkhögskola startats under budgetåret
1961/62. Enligt tidningspressen planerar
man att starta ytterligare en ny folkhögskola,
nämligen Svenska scoutförbundets
folkhögskola, som skulle börja
sin verksamhet 1964. Den folkhögskola
som startades under 1961/62 var Jämshögs
folkhögskola med Lunds stifts ungdomsförbund
som huvudman.

Detta statsutskottets uttalande hade
emellertid föga eller ingen effekt, och
man kan ju se att det trots detta har
beslutats om inrättande av flera nya
folkhögskolor. I nu föreliggande utlåtande
från statsutskottet upprepar utskottet
sitt uttalande från 1961. Utskottet
säger nämligen, att det vill inskärpa,
att det icke frångått sin uppfattning
att upprättandet av nya folkhögskolor
icke bör uppmuntras. Om
detta uttalande är statsutskottet fullständigt
enigt.

Mot bakgrunden av detta uttalande
hade det varit fullt logiskt, tycker åtminstone
jag, att statsutskottet hade biträtt
Kungl. Maj:ts förslag, som innebar
statsbidrag till ytterligare en folkhögskola.
Jag har nämligen den uppfattningen
att ett bifall till statsutskottets
förslag kan uppfattas som en uppmuntran
att starta nya folkhögskolor, då
statsutskottets förslag innebär ett frångående
av Kungl. Maj :ts förslag.

En annan anledning till att vi reser -

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor
vanter ej kan biträda statsutskottets
hemställan utan här måste handla med
försiktighet för närvarande är den proposition
med nr 54 angående en reformering
av den obligatoriska skolan
in. m., som nu som bäst behandlas av
riksdagens särskilda utskott och som
bl. a. tar ställning till folkhögskolans
framtida uppgift. Jag tror det är mycket
viktigt att invänta särskilda utskottets
utlåtande vad gäller folkhögskolans
framtida uppgifter innan riksdagen nu
sträcker sig längre än vad Kungl. Maj :t
har föreslagit angående statsbidrag till
folkhögskolorna.

Herr talman! Med hänsyn till vad jag
nu har anfört är det min bestämda uppfattning
att det vore klokt och logiskt
med tanke på såväl statsutskottets utlåtande
vid 1961 års riksdag beträffande
startandet av nya folkhögskolor som
det uttalande som nu föreligger från utskottet
att följa reservanternas förslag
som har följande lydelse:

»Utskottet finner i och för sig starka
skäl tala för att statsbidrag till folkhögskolor
borde utgå i snabbare takt än
vad nu är fallet. Med hänsyn till att
frågan om folkhögskolans framtida ställning
kommer att behandlas i samband
med den till årets riksdag avlåtna propositionen
nr 54 angående reformering
av den obligatoriska skolan m. m., anser
sig utskottet icke böra biträda de i
nyssnämnda motioner framförda yrkandena.
Utskottet förväntar emellertid, att
Kungl. Maj :t, sedan större säkerhet vunnits
om folkhögskolans framtid, om så
befinnes lämpligt för nästa års riksdag
framlägger förslag innebärande att statsbidrag
i fortsättningen medges i större
omfattning än vad som varit fallet de
senare åren.»

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
under denna punkt fogade reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Det är som bekant på
det sättet — vilket herr Persson också
mycket riktigt redogjort för — att ut -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor
skottsmajoriteten bär stannat för att
lämna bidrag till två nya folkhögskolor
i stället för en. Utskottet har därvidlag
egentligen stött sig på det förslag som
skolöverstyrelsen har gjort i ärendet.

Skolöverstyrelsen har konstaterat att
det har startats tre folkhögskolor arbetsåret
1958/59 samt ytterligare två arbetsåret
1960/61. Dessa folkhögskolor har
givetvis tagit fasta på just det som herr
Persson här nämnde om, nämligen det
departementsuttalande som gjordes 1957
— det godkändes även av riksdagen —
i vilket ställdes i utsikt en vidgad bidragsram
till detta ändamål. Det är alldeles
givet att när departementschefen
och även reservanterna nu anser att det
borde vara tillräckligt med bidrag till
en ny folkhögskola, blir faktiskt de folkhögskolor
bedragna som startade 1958/
59 på detta löfte. Utskottsmajoriteten har
ju ansett att löftet borde infrias men har
dock nöjt sig med att sträcka sig till ett
bidrag till två nya folkhögskolor.

I reservationen sägs: »Utskottet förväntar
emellertid, att Kungl. Maj:t, sedan
större säkerhet vunnits om folkhögskolans
framtid, om så befinnes lämpligt
för nästa års riksdag framlägger förslag
innebärande att statsbidrag i fortsättningen
medges i större omfattning»,
etc. Där stöder man sig just på det som
herr Persson var inne på när han talade
om proposition nr 54, som nu behandlas
av det särskilda utskottet, nämligen att
här skulle ske någonting vid behandlingen
av denna proposition som redan
skulle effektuera bidragen till de folkhögskolor
som startade 1958/59. Nu tilllåter
vi oss att betvivla detta, ty även
om det råder ett stort intresse inom
riksdagen för en utredning av folkhögskolornas
framtida organisation kan man
nog inte förutsätta att denna utredning
sker så snabbt att det är motiverat att
hålla inne driftsbidragen till dessa för
så många år sedan startade folkhögskolor.

Sedan vill jag också säga att det inte
heller är säkert hur folkhögskolan kommer
att se ut i fortsättningen, ty även
fackskolorna kommer här in i bilden,
och på många håll anser man att det

finns en viss parallellitet mellan dem och
folkhögskolorna när det gäller ett par av
kurserna. Nu anser vi att riksdagen bör
visa sig litet mera välvillig och ge driftsbidrag
till dessa folkhögskolor som har
hållit på med sin verksamhet så länge.
Jag tyckte att jag kunde utläsa av herr
Einar Perssons yttrande att han var lite
fundersam över att det trots detta startas
nya folkhögskolor; han nämnde Jämshög.
Det är alldeles givet att innan vi rekommenderar
startande av nya folkhögskolor
vill vi veta hur folkhögskolans
möjligheter ser ut i framtiden — det kan
jag gärna hålla med om — men jag vill
ändå understryka betydelsen av att vi
slår vakt om folkhögskolorna. Jag tror
också att den folkhögskola som startats
i Jämshög har sitt berättigande. Folkhögskolorna
har ju haft och har alltjämt ■—
därom behöver vi kanske inte diskutera
— en mycket stor bildningsuppgift i det
svenska samhället och för den svenska
ungdomen.

Med detta, herr talman, vill jag mycket
kraftigt understryka behovet av att vi
höjer detta driftsbidrag med de 152 000
kronor som utskottet har föreslagit. Jag
tror att vi orkar med detta; det är säkert
det minimum som behövs.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

I herr Thorsten Larssons yttrande instämde
herr Larsson, Nils Theodor, (ep)
och herr Pettersson, Harald, (ep).

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Under punkt 72 i statsutskottets
utlåtande nr 8, som avser bidrag
till driften av folkhögskolor, har utskottet
också tagit upp till behandling ett
motionspar, nr 209 i denna kammare och
315 i andra kammaren, som innehåller
förslag angående en riksdagsskrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om utfärdande
av sådana föreskrifter att folkshögskola
må äga rätt att ge elev betyg i det eller
de ämnen där sådana erfordras för inträde
i fortbildningsanstalter av olika
slag. Samtidigt som jag ber att få på
det livligaste instämma i de synpunkter
som herr Thorsten Larsson anförde be -

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

träffande möjligheterna att på det sätt
som utskottet föreslagit ytterligare stödja
den svenska folkhögskolan i ett aktuellt
läge ber jag att få ägna några ord
åt det motionspar som jag nyss nämnde.

Frågan om betyg eller icke betyg i
folkhögskola är ingalunda ny. Senast diskuterades
den i denna kammare under
höstriksdagen i fjol. Det var 1957 års
folkhögskolestadga som uttryckligen förbjöd
utfärdande av vitsord i annan utsträckning
än vad som i samma stadga
föreskrevs, nämligen i form av s. k. omdömen.
Det är ingalunda på det sättet
att man före 1957 hade en i princip betygsfri
svensk folkhögskola. Det var
tvärtom så att ungefär hälften av folkhögskolorna
utfärdade vitsord i de ämnen
där sådana begärdes av eleverna.
Som en kuriositet kan jag nämna att enligt
uppgifter som jag har fått under
hand tycks man för mycket länge sedan
ha diskuterat frågan om betyg eller inte
betyg i den svenska folkhögskolan. Från
Högalids folkhögskola har jag en uppgift
om att man 1875 allvarligt övervägde att
dra in landstingsanslaget till skolan därför
att rektorn vägrade att utfärda betyg.
Det slutade också med att man tillsatte
en ny rektor som var mera villig på den
punkten.

De »omdömen» som i enlighet med
1957 års stadga har utfärdats vid folkhögskolorna
har i många sammanhang blivit
kritiserade, och det råder för närvarande
olika meningar inom den svenska folkhögskolan
om hur man lämpligen skall
kunna övervinna de svårigheter som det
onekligen har medfört för eleverna vid
folkhögskolor, när de söker sig vidare
till fortbildningsanstalter av olika slag.
När de då inte har tillgång till mera konventionella
betyg möts de många gånger
hos de mottagande skolorna av ett frågande
ansikte och orden: Vad är dessa
omdömen för någonting?

Vetskapen om dessa svårigheter har
gjort sig mycket märkbart gällande, och
kungl. skolöverstyrelsen har därför under
fjolåret hemställt att Kungl. Maj:t
måtte förordna om en utredning beträf 3

Första kammarens protokoll 1962. Nr 15

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor
fande dessa svårigheter. Enligt vad som
framgår av utskottets skrivning har Kungl.
Maj:t den 2 november 1961 anbefallt
skolöverstyrelsen att själv utreda den
här frågan. I avvaktan på denna utredning
anser utskottet att det inte finns någon
anledning att vidta några åtgärder.
Jag har stor förståelse för dessa synpunkter,
men jag hoppas att det skall bli
möjligt att sedan dessa utredningar verkställts
på ett eller annat sätt överbrygga
de här svårigheterna, ty enligt min mening
får det inte vara på det sättet att
folkhögskoleelever skall hindras i sin vidareutbildning
på grund av en ■—• som
jag betraktar det — olycklig bestämmelse
om förbud mot utfärdande av betyg i
folkhögskola.

Det är egentligen detta förbud som vi
motionärer vill komma åt. Det är inte så
att vi generellt vill göra en betygsskola av
folkhögskolan. Jag har den största respekt
för den fria ställning som folkhögskolan
haft och enligt min mening även
i fortsättningen bör ha.

Jag skall som herr Fritz Persson antydde
inte gå in på folkhögskolans kommande
uppgifter och inte på dess framtid.
Men det är uppenbart att folkhögskolan
under rätt många övergångsår
fortfarande kommer att ta emot elever i
varierande åldrar — från vanlig folkskola,
sådan den tillämpats i vårt land upp
till sju år, från enhetsskola, sådan den
försöksmässigt tillämpas och från och
med nästa år från grundskola o. s. v.

Vi har i denna motion tänkt oss vissa
begränsningar av betygsgivningen. Första
årskursen skulle inte alls få några betyg.
För den andra skulle betygen endast
ges till elever som så önskar och där det
fordras vid inträde i kommande utbildningsanstalter.
Dessutom skulle varje
folkhögskola ha frihet att själv avgöra om
den vill utfärda betyg eller inte. Med dessa
begränsningar tror jag, herr talman,
att man mycket väl skulle ha kunnat tillstyrka
den motion som nu föreligger,
varigenom man kommit fram till snabbare
och positivare åtgärder i enlighet
med motionens syfte.

Med anknytning till vad jag sålunda

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

anfört i denna fråga, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna
I: 209 och II: 315.

Häri instämde fru Svenson (ep).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Till herr Svanström vill
jag säga att vi, som han själv också påpekade
i höstas, hade en stor debatt om
folkhögskolan och betygen därifrån, och
det finns därför nu ingen anledning att
ta upp en längre debatt i detta ämne.
Jag förmodar också att vi kan återkomma
till denna fråga när utlåtandet från
särskilda utskottet ligger på kammarens
bord någon gång fram i maj.

När det gäller svårigheterna för folkhögskoleeleverna
att komma in i andra
skolor — som herr Svanström påstår
— därför att de inte har några betyg,
så har ju Kungl. Maj:t anbefallt skolöverstyrelsen
att utreda dessa svårigheter.
Jag tycker att vi inte behöver
ha så kolossalt bråttom i denna angelägenhet
som herr Svanström vill, utan
vi kan åtminstone invänta denna utredning
och se vilket ställningstagande
man där kommer fram till. Jag har för
min del en känsla av att det inom den
svenska folkhögskolan inte finns något
allmänt önskemål om att införa betyg.
Jag tror att om man delar upp landet
i norr och söder, så kanske det framgår
att man framför allt i Skåne och kanske
i ytterligare några sydligare landskap
vill att betyg skall införas vid folkhögskolorna.
Men om man kommer upp till
Norrland hör man aldrig något i den
vägen. Som sagt, det skall bli en utredning
på denna punkt, och därför tycker
jag att man skall invänta vad den kommer
fram till. På denna punkt ber jag
alltså att få yrka bifall till reservationen.

Till herr Larsson, som svarade på mitt
första inlägg, vill jag säga att statsrådet
Edenman i dag har svarat på en
interpellation och därvid förklarat att
det inte skulle bli alltför långt dröjsmål,
innan de nuvarande folkhögskolorna
skall få statsbidrag. Därtill kommer
att frågan om nedläggande av en

folkhögskola är aktuell. Nedläggandet
skall ske ganska snart, och på så sätt
kan man till en ny folkhögskola överföra
det statsbidrag som utgått till den
nedlagda folkhögskolan. Det kommer
alltså att bli ytterligare två folkhögskolor
som får statsbidrag under den närmaste
tiden.

Herr SÖDERBERG, (s):

Herr talman! Jag delar den uppfattning
som har framförts här att det
finns all anledning att vara försiktig
när det gäller att ge anslag till nya folkhögskolor,
innan man fått klarhet om
folkhögskolans framtida ställning i vårt
skolväsen, men det innebär ju inte att
det finns anledning frångå det beslut
som riksdagen fattade förra året med
anledning av statsutskottets utlåtande.
Statsutskottet begärde då hos Kungl.
Maj:t att statsbidrag till redan startade
folkhögskolor skulle utbetalas i
snabbare takt än vad dittills varit fallet.

Om jag inte helt tar fel biträdde väl
också herr Einar Persson såväl i statsutskottet
som i riksdagens första kammare
denna uppfattning och menade
att man hos Kungl. Maj :t borde begära
att statsbidrag till folkhögskolorna skall
utbetalas snabbare än vad som dittills
varit fallet.

Nu bär herr Persson ändrat uppfattning,
och har, då Kungl. Maj :t inte funnit
sig böra komma med förslag till
några fler statsbidragsrum, här ansett
att man skall frånträda det uttalande
som statsutskottet och riksdagen gjorde
i fjol.

Här säger emellertid reservanterna
även i år att de »finner i och för sig
starka skäl tala för att statsbidrag till
folkhögskolor borde utgå i snabbare
takt än vad nu är fallet».

Så kommer man in på frågan om folkhögskolans
framtida ställning. Då vill
jag fråga: Vad har det att göra med de
skolor som tillkommit med anledning
av 1957 års riksdags positiva inställning
till folkhögskolorna? Kungl. Maj :t
och riksdagen bär faktiskt ställt sig

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

synnerligen välvilliga till folkhögskolorna,
och det har fått till följd att det
tillkommit nya sådana. Nu får dessa
inte statsbidrag.

Jag har begärt ordet, herr talman,
för att säga att det besvärliga är inte
bara att de inte får statsbidrag utan
också att de elever som nu går i dessa
folkhögskolor är utestängda från de
statliga stipendierna. Det blir alltså en
extra belastning för eleverna i de folkhögskolor
som riksdagen varit med om
att stimulera och sedan inte vill ge statsbidrag
och vilkas elever inte heller får
stipendium. Det är en sak som inte kan
vara riktigt rättvis och rättfärdig. Därför
har jag, herr talman, i statsutskottet
anslutit mig till dem som anser att
man nästa budgetår i varje fall bör utöka
med ytterligare ett statsbidragsrum.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag skulle kunna helt instämma
i vad herr Söderberg nyss sade.

Herr Persson, som talade för reservanterna,
sammanfattade deras motivering
i två punkter. Den första punkten
var att han fruktade, att ett bifall till
utskottets förslag skulle innebära en
uppmuntran att starta nya folkhögskolor.
Inför detta hot var det säkrast, menade
han, att följa reservanterna och
alltså i år bara ge bidrag till ytterligare
en folkhögskola. Nu säger emellertid
också utskottet klart och tydligt
ifrån att det inte alls är fråga om att
uppmuntra till skapande av nya folkhögskolor:
»Utskottet vill dock inskärpa,
att utskottet därmed icke frångått
sin uppfattning, att upprättandet av nya
folkhögskolor icke bör uppmuntras ...»

Såsom herr Söderberg framhållit är det
emellertid inte fråga om detta, utan det
gäller de folkhögskolor som redan är
i gång. Det är alltså helt enkelt en rättvisefråga:
Hur länge skall dessa folkhögskolor
behöva vänta? Har de inte
haft rätt att lita på det uttalande som
statsutskottet och riksdagen har gjort,

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

utan skall de få bära sin svåra ekonomiska
börda ytterligare ett år utöver
vad riksdagen egentligen tänkt sig?
Det är detta som är kärnpunkten. Denna
fråga har ingenting att göra med
folkhögskolans framtida uppgift, utan
det är som jag sade helt enkelt en rättvisefråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Till herr Söderberg och
i någon mån till herr Axel Johannes
Andersson skulle jag vilja säga att jag
alls inte ändrat uppfattning sedan förra
årets riksdag. Jag har precis samma
uppfattning nu som då, och det
måste väl också statsutskottet ha, eftersom
utskottet skärper det uttalande
som utskottet gjorde 1961. När statsutskottet
då gjorde sitt uttalande var det
väl menat som en åtgärd mot skapandet
av nya folkhögskolor här i landet.
Men det har faktiskt startats en ny
folkhögskola sedan dess, och det planeras
ytterligare en. Därför menar jag
att man måste ta litet mera allvarligt på
detta uttalande. Det gör vi reservanter
i år. Genom att man följer reservationen
säger man ifrån att man verkligen menar
allvar med att det inte skall startas
nya folkhögskolor.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Denna diskussion gäller
de skolor som startades 1958/59.
De startades på den rekommendation
som departementet och riksdagen gav.
Jag vill livligt hoppas att det inte skett
någon sinnesändring i departementet sedan
dess när det gäller folkhögskolan.
Det tycker jag skulle vara beklagligt.

Herr Persson var förgrymmad över
de folkhögskolor som startats på senare
tid. Hur vi skall göra med dem får vi
ta ställning till när deras ansökningar
i tur och ordning skall behandlas. I dag
gäller det faktiskt de folkhögskolor som
startat innan riksdagen gjorde det av
herr Persson åberopade uttalandet.

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

68 Nr 15

kng. bidrag till driften av folkhögskolor

Herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag har tidigare någon
gång i denna kammare bett om ursäkt
för att jag deltar i en debatt som jag
inte kunnat följa, men jag utgår ifrån
att den i stort sett gått efter samma linjer
som i andra kammaren, och jag vet
därför ungefär efter vilka linjer kammaren
har debatterat.

När det gäller folkhögskolan kommer
vi ju att få tillfälle att i samband med
särskilda utskottets förslag behandla
denna skolform. Men eftersom det har
uppstått en del missförstånd på denna
punkt tar jag mig friheten att i någon
mån gå händelserna i förväg genom att
göra ett par deklarationer. Man har ofta
förbisett att folkhögskolan var den skolform
som först av alla blev föremål för
en grundlig och definitiv — höll jag på
att säga — översyn. Redan 1957 års
riksdag fastställde ju riktlinjerna för den
framtida verksamheten, och vi fick då
en ny folkhögskolestadga. Det var en av
anledningarna till att skolberedningen
tog ganska lätt på problemet folkhögskolan.
Man ansåg att det var en skolform
som var säkrad, som hade en given
framtid och som inte behövde utredas
och diskuteras annat än möjligen
rent kvantitativt sett — jag skall återkomma
till detta.

Efter det missförstånd som onekligen
uppstod i den offentliga debatten om
skolberedningens förslag, ansåg jag mig
skyldig att i skolpropositionen vara betydligt
utförligare, och jag vill hänvisa
alla ärade opponenter att läsa de sidor
där som berör regeringens inställning
till folkhögskolans framtid. Jag tror att
ingen skall kunna påstå annat än att vi
räknar med denna skolform såsom en
levande skolform, och detta av tre skäl.
Folkhögskolans ursprungliga uppgift att
ge medborgarbildning kan ingen annan
skolform ersätta. Folkhögskolan måste
emellertid höja sig upp till en högre
nivå av det enkla skälet att vi får en
helt annan grundskola; man får elever
med minst nioårig skolgång bakom sig,
under det att man nu i många fall endast
haft sjuårig folkskola att falla tillbaka
på. Uppgiften att ge verklig med -

borgarbildning i vid bemärkelse är och
förblir folkhögskolans.

En annan stor uppgift, som vi säkerligen
kan vänta mycket av, är att försöka
i fortsättningen göra folkhögskolorna
till verkliga replipunkter för det
folkliga bildningsarbetet ute i bygderna.
Det är många inom folkhögskolans
värld som till och med anser att detta
är en av de stora uppgifterna för denna
skolform i framtiden.

Slutligen är och förblir folkhögskolan
den enda skolform som ger bildning och
utbildning åt — jag får väl använda det
uttrycket — vuxen ungdom. Vi skall inte
inbilla oss att fackskolorna kommer att
ha alltför stor dragningskraft på elever
alltför högt uppe i dessa åldrar. Fackskoleutbildningen
kommer omedelbart
eller ett år efter grundskolan och kommer
förmodligen att betraktas som en
mycket bunden skolform i jämförelse
med folkhögskolan.

Det är därför all anledning att hela
den värld som slår vakt om folkhögskolan
inte nu ängsligt söker anpassa denna
skolform till allt det nya och att man
inte lever i den föreställningen att det
är genom en anpassning till någonting
nytt som folkhögskolan skall kunna
överleva. Blir den anpassningen total
och hundraprocentig, försvinner folkhögskolan
som skolform.

Herr talman! Det är emellertid på en
punkt som vi är oense, och det gäller
kvantiteten, alltså själva omfattningen av
skolformen. Många har sagt att det vid
en del folkhögskolor — och det finns
även folkhögskolor av olika kvaliteter
och på olika nivåer — som har relativt
unga elever, finns elever som är helt
inställda på att folkhögskolan skall ge
dem något slags yrkesutbildning och
som nu kommer att föredra fackskolorna.
Detta vet vi ingenting om, men det
är möjligt att rekryteringsunderlaget på
vissa håll kommer att svikta eller i varje
fall minska. Men därmed är inte folkhögskolan
som skolform hotad. Vi vet
emellertid inte hur stor folkhögskolesektorn
kommer att bli.

Det är mot den bakgrunden som jag
anser att det är angeläget att gå försik -

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

tigt fram när det gäller att bevilja nya
statsbidrag. Det är att observera att det
här är fråga om fem skolor, d. v. s. tre
plus två som tillkommit under de allra
senaste åren. I stort sett har man vetat
vad det hela har gällt, och man har
friskt och frejdigt satsat på denna skolform.
Det finns ingenting som säger att
det inte — som jag nyligen anförde i
ett interpellationssvar till herr Wachtmeister
i medkammaren — skulle bli
möjligt att utan alltför långt dröjsmål
tillgodose dessa folkhögskolor i statsbidragshänseende.
För nästa år kommer
enligt mitt förslag en ny folkhögskola
jämte ytterligare en folkhögskola att få
bidrag, den senare med hänsyn till att
ett huvudmannaskap kommer att byta
plats. Det står nämligen i bestämmelserna
att i den mån huvudman för en folkhögskola
upphör att driva denna, bör
huvudman för annan folkhögskola kunna
tilldelas motsvarande bidrag. Ett sådant
fall är i dag aktuellt, och det är
därför i praktiken två nya statsbidragsrum
som står till förfogande.

Jag vill till sist bara understryka att
här är det inte fråga om god eller mindre
god vilja utan om en naturlig försiktighet
när det gäller att bevilja nya
bidrag. Om en folkhögskolas underlag
skulle bli för litet finns det möjligheter
att lägga ned verksamheten. Men detta
är alltid besvärligt för huvudmännen.
Det finns emellertid en annan möjlighet,
och det är att använda internatet och
lokalerna till en fackskola. Vi kommer
säkerligen att behöva även fackskolor
i internatform, men då, ärade kammarledamöter,
är det inte fråga om en folkhögskola
utan om en fackskola, som
drives i en gammal folkhögskolas byggnader
— och det är någonting helt annat.

Vi bör inte fästa alltför stor vikt vid
talet fem folkhögskolor. Det vore mig
fjärran att vilja påstå att man nu med
någon säkerhet kan säga att det är just
ytterligare fem folkhögskolor som bör
få bidrag. Det blir kanske bara två eller
tre, men det kan lika gärna bli sju eller
tio. En skolforms egen inneboende kraft
kan endast mätas i ökad elevtillström -

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor
ning. Det är elevtillströmningen till
skolformen som är avgörande. Mitt i
den pågående omställningsprocessen är
det, än en gång sagt, herr talman, viktigt
att skynda litet långsamt. Två nya statsbidragsrum
för folkhögskolan är dock
en ganska god takt. Utskottet har i praktiken
föreslagit tre nya statsbidragsrum,
men redan departementets förslag
innebär ju att två nya bidragsrum tillkommer.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det skulle givetvis vara
intressant att liksom statsrådet här ta
upp en debatt om folkhögskolans uppgift
i framtiden. Om jag tolkar statsrådets
anförande rätt så är han mycket
intresserad av att folkhögskolan i framtiden
kan bibehållas vid sin uppgift att
utgöra en speciell bildningsform för en
del av våra ungdomar. Nu har faktiskt
folkhögskolorna bedrivit vissa andra
kurser vid sidan av den nu åsyftade
bildningsverksamheten. Det må väl förlåtas
mig om jag utgår från en folkhögskola
vars förhållanden jag känner ganska
väl till. Där har man just denna kombination
av fackskole- och folkhögskolekurser.
Vi befinner oss mitt i ett enhetsskoldistrikt.
Vi har redan fått lägga
ner en kurs, därför att ungdomen får
god utbildning inom enhetsskolan. Det
siar enligt mitt förmenande om att folkhögskolorna
i varje fall kvantitativt i
framtiden kommer att bli klämda av
fackskolorna. Nu erkänner ju statsrådet
detta genom att säga att vi i sådant fall
kan ombilda folkhögskolor till fackskolor.
Det är klart att vi kan göra detta.
Jag förstår emellertid å andra sidan inte
varför man på den grunden sätter
sig emot en ökning av statsanslaget, ty
det gäller ju i dag — vilket jag tidigare
pekat på för reservanternas talesman —
bidrag till skolor som startat under året
1958/59. Det är inte fråga om skolor
som startas sedan idén om fackskolor
lanserades av skolberedningen. Debatten
gäller alltså i dag de skolor som
startat efter det löfte som gavs år 1957,
vilket statsrådet för övrigt själv berör -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor
de. Från den utgångspunkten kan jag
inte förstå statsrådets motivering för att
skära ned anslaget till de redan tidigare
startade skolorna.

Vi får senare i särskilda utskottet och
givetvis här i riksdagen ta ställning till
det resonemang som statsrådet nu förde
in i debatten. Just i dag har vi emellertid
inte anledning att ta ställning till
annat än de driftbidrag det här är fråga
om. Därför kan jag, herr talman, inte
inse att statsrådets anförande gjort någon
ändring i de förhållanden, vilka vi
nu har att besluta om.

Herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
logiken i det senaste anförandet. Om utskottsinajoriteten
vill ge statsbidrag till
de fem skolor som har startats efter riksdagsbeslutet
1957, bör man väl föreslå
bidrag till hela gruppen på en gång. Därmed
blir vi ju av med denna grupp, och
sedan blir det inte fler folkhögskolor,
som enligt denna tolkning skulle komma
i fråga för bidrag. Jag är däremot på
längre sikt mycket positivare till folkhögskolan.
Jag vill inte i dag binda mig
för just denna grupp av fem skolor och
har följaktligen nöjt mig med att nu begära
bidrag för ytterligare en folkhögskola
samt att av riksdagen få bemyndigande
att flytta över bidrag från huvudman
som upphör att driva folkhögskola
till annan huvudman för folkhögskola.
Därefter blir det endast tre tidigare folkhögskolor
kvar utan bidrag.

Enligt min mening bör man inte betrakta
talet fem som heligt. Det blir kanske
flera folkhögskolor som får bidrag.
Den försiktighet som även utskottsmajoriteten
lägger i dagen måste väl tyda på
att man i praktiken resonerar på samma
sätt som jag. Då är det, herr talman, inte
fråga om annat än att man så att säga
bjuder över. Någon annan principiell
grund att stå på än propositionen och
reservationen har man inte. Den enda
principiellt avvikande grunden skulle
nämligen vara att nu utan prut ge bidrag
till hela gruppen och sedan säga nej i
fortsättningen. Det gör man emellertid
inte.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr statsrådet att vi nog har gjort den
erfarenheten att principen att ta allt på
en gång aldrig är gångbar här i riksdagen.
Kan vi möjligen någon gång anvisa
100 000 kronor utöver vad ett statsråd
har föreslagit, har vi faktiskt anledning
att vara tacksamma.

Jag skall inte polemisera ytterligare, då
ju herr statsrådet måste lämna kammaren.
Jag vill emellertid påpeka för kammaren,
att enligt huvudtitelns och reservationens
förslag skulle anvisas 19 590 000
kronor. Utskottsmajoritetens förslag, som
innebär att driftbidrag kan utgå till ytterligare
en folkhögskola, är 19 742 000
kronor. Om jag har räknat rätt, skulle
detta endast betyda en ökning av medelsanvisningen
med 152 000 kronor.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
deklarera min glädje över det uttalande
som departementschefen gjorde beträffande
folkhögskolans idé. Det står helt i
överensstämmelse med den hållning som
utskottet intagit och är mycket mera positivt.
Däremot står väl utskottets sätt
att handla mera i överensstämmelse med
vad deparementschefen talar om bl. a.
just i proposition nr 54, där han säger
att i varje fall under hela 1960-talet och
en betydande del av 1970-talet kommer
det att finnas människor i för folkhögskolan
aktuella åldrar med enbart folkskoleutbildning,
vilka för fortsatt yrkesutbildning
behöver bättra på sina kunskaper
i grundläggande ämnen. För dem
är folkhögskolan sålunda en utomordentlig
form.

Det är alldeles tydligt att statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
har en positiv vilja att låta folkhögskolan
i sin riktiga och fria idé leva kvar
och anser att den kommer att behövas.
Jag tycker emellertid att utskottets avvägning
härvidlag är riktigare än den
som Kungl. Maj:t har gjort. Skall dessa
folkhögskolor kunna kämpa vidare så
behöver de nog det driftbidrag som de

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Om inrättande i södra Sverige av ett seminarium för huslig utbildning

kan få. Det är ju inte alltid som det levande
i en skola tar sig sådana uttryck
som departementschefen ville göra gällande,
nämligen att skolan drar till sig
ett stort antal elever. Det behövs också
förutsättningar i fråga om timliga möjligheter
att bygga under med.

.lag vill, herr talman, yrka bifall till
skottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, och det av herr Persson, Einar,
anmärkta tryckfelet rättats, yttrade herr
talmannen, att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt angående
mom. I av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan, därefter
särskilt rörande mom. II och III samt
vidare särskilt beträffande mom. IV
och V.

Härefter gjordes enligt de rörande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionerna
1:209 och 11:315; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå vad
utskottet i mom. II och III hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande mom. IV och
V framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
72 mom. IV och V, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Einar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —■ 66;

Nej — 64.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 73—82

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83

Om inrättande i södra Sverige av ett
seminarium för huslig utbildning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen,
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för seminarierna för huslig
utbildning, som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat
för seminarierna för huslig utbildning
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1962/63, dels ock
till Seminarier för huslig utbildning: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 4 637 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Svenson och herr Thorsten
Larsson (1:260) samt den andra inom
andra kammaren av herr Johnsson i
Skoglösa in. fl. (11:314), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Om inrättande i södra Sverige av ett seminarium för huslig utbildning

Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsamt
framläggande av förslag till inrättande
av ytterligare ett seminarium för
huslig utbildning, förlagt till södra Sverige.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för seminarierna för huslig utbildning,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för seminarierna för huslig
utbildning, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1962/63;

c) till Seminarier för huslig utbildning:
Avlöningar för budgetåret 1962/
63 anvisa ett förslagsanslag av 4 637 000
kronor;

II. att motionerna 1:260 och 11:314
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Under punkt 83 i statsutskottets
utlåtande nr 8 finns en motion
i denna kammare, undertecknad av
herr Thorsten Larsson och mig, och i
andra kammaren en motion av herr Harald
Johnsson in. fl. I motionerna framliålles
den svåra brist på hushållslärare,
som redan 1957 påtalades i lärarinneutbildningskommitténs
betänkande. Den
ringa ökning av utbildningskapaciteten
som åstadkoms genom beslutet om fyra
statliga seminarier på det husliga området
har inte kunnat minska bristen. Bristen
ter sig i dag minst lika svår. Den omnämnda
kommittén hade föreslagit att
fem seminarier skulle inrättas, och enligt
riksdagens beslut lämnades frågan
om det femte seminariet öppen. I beslutet
sägs att om behovet bevisas vara större
än vad som framgick av kommittébetänkandet,
skulle ett femte seminarium
inrättas och förläggas till södra Sverige.

Redan när propositionen till 1960 års
riksdag behandlades uttalade statsutskottet
som sin mening att det syntes allvarligt
kunna övervägas, om icke semi -

narieorganisationen borde omfatta fem
permanenta seminarier. När motionen i
fråga behandlades av 1961 års riksdag
bifölls statsutskottets utlåtande, vari bl. a.
framhölls önskvärdheten av nya prognoser
rörande utbildningsbehovet och att
ställning till lärarutbildningens volym
vid olika seminarier tas senast i samband
med behandlingen av de utbyggnadsprojekt,
som finns för de redan inrättade
seminarierna.

En utbyggnad av befintliga seminarier
skulle enligt min mening inte fylla samma
funktion som ett seminarium lokaliserat
exempelvis till Skåne, eftersom rekryteringen
har visat sig påverkas i
ogynnsam riktning där rekryteringsområdet
är alltför stort. Man kan redan nu
konstatera vilken betydelse seminariet i
Umeå har haft för rekryteringen från de
nordligaste länen. Med det stora befolkningsunderlag
som sydligaste Sverige har
och med den betydelse landsdelen har
som livsmedelsproducent och som centrum
för Sveriges livsmedelsindustri skulle
ett husligt seminarium fylla ett mycket
stort behov. När det gäller industrien är
att märka att lärarinneutbildningskommittén
vid sitt förslag om fem seminarier
ej tagit hänsyn till dess ökande behov.

Den ökade efterfrågan på kvalificerade
hushållslärare inom grundskolan och
yrkesskolan gör sig redan gällande, och
det är av vikt att tjänsterna kan tillsättas
och tillsättas med examinerade hushållslärare.
Man har avvaktat 1957 års
skolberednings förslag i fråga om omfattningen
av undervisningen i olika övningsämnen
i den nioåriga skolan. Betänkandet
är nu avlämnat, och i det
finns intet som motsäger önskemålet om
ytterligare utbyggnad av utbildningsvolymen
på detta område. Även för hushållningssällskapens
kurser behövs ett ökat
antal lärare på det husliga området, och
inom livsmedelsindustrien finns, som redan
nämnts, ett stort behov av hushållstekniskt
och även pedagogiskt skolad
personal för produktionsutveckling, konsulent-
och demonstrationsverksamhet
samt för utbildning av anställda inom
olika led av livsmedelsframställning och
livsmedelshantering. Med det ökade an -

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

talet förvärvsarbetande husmödrar kommer
säkerligen utvecklingen av hel- och
halvfabrikat av livsmedel liksom färdig
barnmat att bli alltmer betydelsefull ur
såväl familj eekonomisk som nationalekonomisk
synvinkel. Det är därför av vikt
att livsmedelsindustriens behov icke åsidosattes,
så att risken för sänkt standard
och bristande konsumentundervisning
kan elimineras.

Jag har med tacksamhet noterat statsutskottets
positiva inställning och vill i
likhet med utskottet kraftigt understryka
vikten av att prognosarbetet bedrivs
med skyndsamhet, så att underlag erhålles
för beslut i frågan om inrättande av
ett husligt seminarium i södra Sverige
med det snaraste.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Från folkpartihåll föreligger
inte i år någon motion om inrättande
av ett femte seminarium. Vi nöjde
oss fastän med viss tvekan med departementschefens
förklaring till dröjsmålet
med utredningen. Jag vill dock
oreserverat ansluta mig till de synpunkter
som här har framförts av fru Svenson,
och jag kan till yttermera visso hänvisa
till mitt inlägg i denna fråga i remissdebatten
i år. Jag redovisade då en
del siffror, som jag fått från länsarbetsnämnderna
i tre av de fyra sydligaste
länen, och jag kan inte underlåta att
återigen föredraga dem.

I Kronobergs län redovisade man förra
året 41 lediga platser för hushållslärarinnor,
varav 31 tillsattes, 12 med
examinerade lärarinnor och 19 med outbildad
personal. Kristianstads läns länsarbetsnämnd
hade 42 lediga platser, varav
26 tillsattes. Av dessa lärarinnor hade
bara 8 fått någon utbildning. I Halland
tillsattes 21 platser, varav 11 med
examinerade lärarinnor och nästan lika
många, 10, med oexaminerade.

Alla vi som har praktiska och bittra
erfarenheter av läget i fråga om tillgången
på hushållslärarinnor — jag
tänker närmast på mina kolleger i arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrel 8-j-

Första kammarens protokoll 1962. Nr

sen, överstyrelsen för yrkesutbildning
och lantbruksstyrelsen, som liksom jag
på riksplanet sysslar med huslig utbildning
— anar utan vare sig utredningar
eller prognoser att tillkomsten av ett
femte seminarium inte innebär att vi
förbygger oss.

Jag har liksom fru Svenson inget yrkande
— då det inte tjänar något till
att framställa ett sådant på detta stadium
— men jag vill uttala den förhoppningen
att vi snarast måtte få utredningen
färdig så att åtminstone det femte seminariet
kommer till stånd utan alltför
långt dröjsmål. Om det sedan behövs ytterligare
seminarier, får väl vi, som har
verkligt intresse av en god undervisning
i hemkunskap, återkomma med nya
krav.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Då föregående talare inte
framställt något yrkande kan jag nöja
mig med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Punkterna 84—102

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande av
skolmåltider för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 20 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (I: 94) och den andra in 15 -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

om andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (II: 137), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte a)
besluta, att bidrag för anordnande av
skolmåltider skulle utgå i enlighet med
vad i motionerna anförts, samt b) till
Bidrag för anordnande av skolmåltider
anvisa ett förslagsanslag av 60 000 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Widén in. fl. (1:424) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Skellefteå in. fl. (11:492),
i vilka föreslagits, a) att riksdagen skulle
besluta, att statens bidrag till kommunernas
kostnader för skolmåltider
från och med budgetåret 1962/63 skulle
utgå i enlighet med vad de sakkunniga
för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets
område föreslagit med 20 som
normalbidragsprocent, samt b) att anslaget
för budgetåret 1962/63 under rubriken
Bidrag till anordnande av skolmåltider
skulle höjas från av Kungl.
Maj:t föreslagna 20 000 000 kronor till
43 130 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 94 och II: 137 samt I: 424
och II: 492, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i punkten
anfört rörande statsbidragsgivningen till
skolmåltider;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 94 och II: 137 samt
1:424 och 11:492, samtliga motioner såvitt
de avsåge medelstilldelningen, till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 000 kronor.

I sitt yttrande över motionerna hade
utskottet bland annat understrukit, att
det vore av synnerlig vikt, att frågan
om kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna beträffande skolmåltiderna
utan dröjsmål bringades till en
lösning.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Per Jacobsson, Bengtson, Nils
Theodor Larsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset
och Andersson i Knäred, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:94 och 11:137 samt i anledning
av motionerna 1:424 och II:
492, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1962/63 lämna statsbidrag
till skolmåltider enligt de grunder reservanterna
förordat;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 94 och II: 137 samt I: 424 och II:
492, samtliga motioner såvitt de avsåge
medelstilldelningen, till Bidrag till anordnande
av skolmåltider för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
40 000 000 kronor.

Reservanterna hade, i enlighet med
vad som förordats i motionerna 1:94
och II: 137, tillstyrkt, att statsbidraget
till skolmåltider från och med nästkommande
budgetår skulle utgå efter en normalbidragsprocent
av 40.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! I denna krets, där alla
är intresserade av och säkert också ofta
verksamma i det kommunala arbetet,
känner man så väl till utvecklingen när
det gäller statsbidragen till skolmåltiderna
att det inte kan vara nödvändigt
med någon längre utläggning. Alla vet
att det ursprungliga förhållandet mellan
statens och kommunernas bidrag har
ställts fullständigt på huvudet. Medan
statens bidrag till kostnaderna för skolmåltiderna
år 1948, då detta anslag tillkom,
uppgick till 70 procent och kommunernas
andel utgjorde 30 procent, var
man redan fyra, fem år senare inne i
det rakt motsatta förhållandet. Kommunerna
fick lämna 70 procent, medan statens
bidrag inskränkte sig till 30 procent.
Utvecklingen har sedan fortsatt på

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

samma sätt. Enligt 1961 års siffror är
statens bidrag nere i 13 procent, medan
kommunernas bidrag har vuxit till 87
procent. Det måste stå klart för alla att
vi inte kan fortsätta på detta sätt, utan
vi måste göra någonting för att ställa
det hela till rätta.

Utskottets majoritet har inte velat göra
detta utan vidare, utan nöjer sig med
en from skrivning. Det innebär att det
är tredje gången som man protesterar
och bönfaller. Vid 1960 års riksdag förklarade
statsutskottet, att man ville understryka
önskvärdheten av att i detta
avseende förbättra kostnadsrelationerna
mellan staten och kommunerna. Man ville
att Kungl. Maj:t snarast möjligt skulle
lägga fram ett förslag i anslutning till
det förslag som en utredning hade framlagt.
Det hände emellertid ingenting. Vid
1961 års riksdag förklarade utskottet,
att utskottet fann det med hänsyn till
önskvärdheten av att i detta avseende
förbättra kostnadsrelationerna mellan
staten och kommunerna angeläget, att
Kungl. Maj :t så snart ske kunde för riksdagen
framlade förslag i anslutning till
vad de sakkunniga för översyn av vissa
statsbidrag på skolväsendets område hade
föreslagit rörande statsbidrag till
skolmåltider. Utskottet förutsatte, att
Kungl. Maj:t till nästa års riksdag skulle
finna möjlighet förelägga riksdagen förslag
i ämnet i anslutning till ovannämnda
betänkande. Det hände fortfarande
ingenting trots vad utskottet hade skrivit.

Nu menar utskottet i år, att man denna
gång kan klara av det hela genom att
utskottet skriver, att det vill »ytterligare
understryka, att det är av synnerlig vikt
att frågan om kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna beträffande
skolmåltiderna utan dröjsmål bringas
till en lösning».

Jag är övertygad om att om vi kommer
till nästa års riksdag och Kungl.
Maj :t då inte heller har gjort någonting
åt saken, så kommer statsutskottets majoritet
att för fjärde gången nöja sig
med en sådan här skrivning. .lag vet faktiskt
inte vilka kraftuttryck utskottet
skall hitta på när det inte räcker med

. bidrag till anordnande av skolmåltider
»ytterligare understryka» och »utan
dröjsmål» för att man skall kunna få till
stånd den effekt som dock tycks utebli.

Vi reservanter anser att efter allt vad
som hänt i denna fråga och då alla påstötningar
från utskottets och riksdagens
sida inte tycks leda till något resultat i
form av ett förslag från Kungl. Maj:t
finns det ingen anledning för riksdagen
att vänta längre, utan riksdagen bör enligt
vår mening nu själv kunna ordna
denna sak. Därför föreslår vi också i
reservationen att man nu skall försöka
göra något för att få till stånd en något
så när vettig relation mellan statens bidrag
och det belopp som kommunerna
själva skall betala.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till reservationen
vid punkten 103.

Häri instämde herr Edström (fp).

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det har ju under flera
år hävdats från kommunhåll, att statsbidragsandelen
till kommunerna under
senare år kraftigt försämrats, och ett av
de värst drabbade områdena är faktiskt
skolmåltiderna. Statens andel har sedan
1948 sjunkit från 70 till 13 procent. Samtidigt
har kommunernas kostnader stigit
från 6,7 till 150 miljoner kronor. Skolmåltidsverksamheten
har i praktiken
blivit en helt kommunal uppgift, och
många kommuner har börjat diskutera,
huruvida de inte måste hålla upp med
denna verksamhet. Kommer nu detta att
ske, då kommer främst de familjer att
drabbas där båda föräldrarna är förvärvssysselsatta.
De dubbelarbetande
husmödrarna får ännu större arbetsbörda.
Lika illa blir förhållandet för de
flesta landsbygdshem, och där tillkommer
som ytterligare argument de långa
resvägarna. Det är ingenting ovanligt
på landsbygden att skoleleverna åker
hemifrån klockan 7 på morgonen och
kommer hem vid 5-tiden. De eleverna
har säkerligen behov av ett mål lagad
mat under dagen.

Skolöverstyrelsen har föreslagit en
uppräkning av bidragsprocenten, men

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

på grund av anbefalld sparsamhet har
den inte velat gå lika långt som de sakkunniga.
Det har inneburit att de sakkunnigas
förslag prutas med ungefär
hälften, eller till en höjning med 23 miljoner.

Det förslaget är ju ingenting nytt, och
såsom herr Axel Andersson framhöll här
för en stund sedan har riksdagen nu i
tre år begärt en höjning av bidraget.
Det har man gjort genom en välvillig
utskottsskrivning, och jag tror att vi har
varit rätt ensamma om reservationer,
men jag förstår av herr Axel Anderssons
medverkan i reservationen och hans yttrande
här, att även folkpartiet nu har
tröttnat på att jämt och ständigt tro på
välvilliga utskottsskrivningar. Jag hoppas
att också kammaren i övrigt gör det
och att den följer detta exempel.

Departementet har här faktiskt hänvisat
till en viss adressat, som jag vågar
påstå kostar kommunerna oerhört mycket
pengar, nämligen 1958 års skatteutjämningskommitté.
Det vore intresseant
att räkna efter, vad den adressaten nu
har kostat på grund av hänvisningar
från departementet och välvilliga utskottsuttalanden,
som riksdagsmajoriteten
många gånger har biträtt.

Jag vill gärna tro att 1958 års skatteutjämningskommitté
har en kommunvänlig
inställning, men får regeringen tilllämpa
sina hittillsvarande metoder några
år till, och följer riksdagsmajoriteten
med den i dess principuttalanden, vill
det ganska radikala krafttag till för att
i någon mån återställa de miljoner som
kommunerna har förlorat.

Herr talman! Här föreligger redan ett
utredningsförslag. Det vore på tiden att
riksdagen sade klart ifrån, att kommunerna
bör ha kompensation för eftersläpningen
av statsbidraget. Jag yrkar
bifall till föreliggande reservation.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan inte nu lämna
några uppgifter om vad utskottet kommer
att säga nästa år — det får vi göra
när vi kommer fram till den tidpunkten.

Det har väckts åtskilliga motioner i

den här frågan vilka inte har följts upp
med reservationer. Centerpartiet har en
motion som går ut på 60 miljoner, och
folkpartiet har en som gäller drygt 43
miljoner, men i den reservation som är
fogad till utskottets utlåtande nöjer man
sig med betydligt mindre belopp. Man
har talat litet ringaktande om utskottets
positiva skrivningar, men det förekommer
många gånger att även centerpartiet
och folkpartiet är med om dessa positiva
skrivningar år efter år.

Utskottet har väl knappast tidigare
åstadkommit en skrivning som varit lika
bestämd som den här gången. Departementschefen
framhåller dock att den
här frågan måste lösas i ett större sammanhang.
Samma sak sade jag tidigare
i dag när vi behandlade punkt 29, och
jag tror fortfarande med bestämdhet att
den enda riktiga metoden att få denna
fråga ur världen är att lösa den i ett
betydligt större sammanhang än så här
punktvis.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag tänkte inte i dag ta
till orda i denna fråga. Den har ju diskuterats
i många sammanhang tidigare. Utskottets
ärade talesman föranledde mig
emellertid att begära ordet när han sade,
att utskottets skrivning i år innebär den
skarpast formulerade beställning som någonsin
gjorts av utskottet, men sedan inte
fullföljde sitt resonemang utan avslutningsvis
förklarade att denna fråga är av
sådan storleksordning, att den får lov
att lösas i ett större sammanhang. Det
innebär alltså — om jag tolkar utskottets
ärade talesman rätt •— att oavsett vad
utskottet kommer att skriva nästa år skall
vi vänta med lösningen till ett större
sammanhang, när nu det skall komma.
Jag förmodar att det skall ske i sammanhang
med att 1958 års skatteutjämningskommitté
lämnar sitt betänkande. Visst
kan man göra sådana beställningar, men
för varje gång som man urholkar statsbidragsbestämmelserna
och försämrar kommunernas
ställning försvårar man också

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

möjligheterna för 1958 års skatteutjämningskommitté
att den dagen få tillräckligt
med medel till sitt förfogande för att
kunna rätta till den urholkning som
skett. Jag tror att det finns anledning att
göra detta påpekande — liksom herr
Larsson gjorde — och jag tror också att
det finns fog för detta resonemang inte
minst med hänsyn till hur vi handlar här
i riksdagen.

Jag vill erinra utskottets ärade talesman
herr Persson om att det förslag, som
nu ligger på riksdagens bord också
grundar sig på en statlig utredning, nämligen
ett betänkande som lämnades år
1958, i vilket hemställdes om en uppjustering
av statsbidragen till skolmåltiderna
för att återställa kostnadsrelationerna.

Jag kan instämma i vad herrar Andersson
och Larsson har anfört, men jag
skulle vilja framhålla att statsutskottet
har gjort beställningar i denna fråga både
år 1959, 1960 och 1961. Det är alltså
nu fjärde gången som utskottet hemställer
om en skrivelse till Kungl. Maj :t med
begäran om ett förslag. Det är glädjande
att man på en del håll bär tröttnat på
dessa hemställningar och sagt, att nu
måste någonting ske. Man hade väl också
trott att sedan fjolårets riksdag i så
bestämda ordalag hade anmodat Kungl.
Maj:t att framlägga ett förslag till justering
av statsbidragen till skolmåltider,
någonting skulle ske. Det var många
som med besvikelse tog del av departementschefens
förslag, som innebär att
det inte finns några möjligheter att nu
justera upp bidragen och att vi bör avvakta
förslag av 1958 års skatteutjämningskommitté.

Får jag också erinra om att hans excellens
statsministern i årets remissdebatt
gjorde ett gästspel här i kammaren, där
han förklarade med vilken välvilja
Kungl. Maj:t såg på kommunerna och att
åtgärder borde vidtagas för att förbättra
deras ekonomiska möjligheter. Jag
hade i remissdebatten tillfälle att säga,
att kontakterna kanske borde vara bättre
inom regeringen, eftersom statsministerns
lovsång i fråga om åtgärder för
att förbättra kommunernas ekonomi tvd -

ligen inte hade föranlett någon handling
inom ecklesiastikdepartementet när
det gällde statsbidrag till kommunerna
för skolmåltidsverksamheten. Man hade
väl ändå hoppats att när riksdagen i fjol
i så bestämda ordalag sade ifrån att någonting
måste göras när det gäller ifrågavarande
statsbidrag till kommunerna,
det mäktiga statsutskottet och dess andra
avdelning, vars talesman herr Persson
är i dag, ändock skulle framlägga ett förslag
i frågan. Vi ser emellertid att så inte
har blivit fallet. Utskottets majoritet nöjer
sig med motiveringen att det är av
synnerlig vikt att frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna
beträffande skolmåltiderna utan
dröjsmål bringas till en lösning. Nog
måste det väl ändå börja kännas lite
trist för utskottet, när Kungl. Maj:t varje
gång bara vinkar med kalla handen
och förklarar, att det inte finns utrymme
för utgiftshöjningar av denna storleksordning.
Nåja, ett gammalt ordspråk säger
ju att trägen vinner, och det är kanske
en sådan uppfattning som har gjort
att utskottet tydligen med mod och tillförsikt
ser kommande dagar an.

Som framhållits i debatten har dock
problemet även en annan sida, och den
gäller kommunernas ekonomi, som stadigt
har försämrats. Får jag i det sammanhanget
erinra inte bara om hur man
övervältrar kostnader från staten till
kommunerna — statens 70 procent av
de verkliga kostnaderna för skolmåltiderna
år 1948 har ju förvandlats till 13
procent år 1960 — utan även därom åt!
de kommunala skatterna under samma
tid stegrats med drygt 50 procent, från
knappa 10 kronor till drygt 15 kronor.
Detta ger också en bild av den utveckling
som försiggått på det här området.

Ecklesiastikministern nämner att den
förbättrade bidragsgivningen skulle medföra
en kostnadsökning av cirka 23 miljoner
för staten. En sådan reform innebär
ju inte några ändringar i skatteuttaget
som sådant. Skillnaden blir bara att
pengarna tas ut av staten och att man
slipper ta ut dem på kommunernas ojämna
skatteunderlag. Det måste vara riktigt
att man landet över får solidariskt

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

bära dessa kostnader efter skattekraft;
på det sättet uppnås en i viss mån skatteutjämnande
effekt. Men några nya kostnader
blir det alltså inte fråga om, vilket
bör sägas ut i klarhetens intresse.

Får jag sedan, herr talman, tillägga att
det gladde mig att ta del av utskottsutlåtandet
i år och finna, att högern äntligen
kommit fram till uppfattningen att
det är samhällets sak att klara kostnaderna
för skolmåltiderna. Denna omsvängning
är så pass glädjande att jag inte tycker
att vi skall låta den passera helt i
tysthet. Vi skall ge högern ett erkännande
för den och vara tacksamma för den.
Nästa gång frågan kommer upp, hoppas
jag också att vi skall bli ännu flera som
söker se till att kommunerna nära nog
ensamma slipper stå för dessa kostnader.

Riksdagen har, herr talman, skrivit till
Kungl. Maj:t tre år i följd, utan att regeringen
gjort något annat än vinkat
med kalla handen åt kommunerna. Att då
skriva ännu en gång lär inte tjäna mycket
till — det enda man har att göra är
att, som både herr Andersson och herr
Larsson sagt, besluta en ändring av nu
utgående statsbidrag i enlighet med den
reservation som avgivits av centerpartiet
och folkpartiet.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig
till reservationsyrkandet.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Ferdinand, (ep).

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Herr Einar Persson påstod
nyss att här hade talats ringaktande
om s. k. välvilliga skrivningar, och samtidigt
konstaterade han att folkpartiet vid
åtskilliga tillfällen hade anslutit sig till
sådana skrivningar. I varje fall jag vet
mig inte tidigare ha talat ringaktande om
det sättet att skriva. Vad jag sade var
att Kungl. Maj:t ibland ringaktade dessa
välvilliga skrivningar i så hög grad, att
de inte ledde till några som helst resultat.

Det var, om jag inte minns fel, Leo
Tolstoy som yttrade att en vanlig hygglig

människa egentligen bara har tre möjligheter
att försöka göra sig hörd här i världen,
och det är att protestera, protestera
och protestera. Nu har vi faktiskt följt
hans exempel och protesterat tre gånger,
men man kan inte fortsätta hur länge
som helst med protesterandet; det blir
litet långrandigt. Efter tre protester förefaller
det mig tydligt, herr talman, att
man inte längre bör vara intresserad av
välvilliga skrivningar utan i stället av
att handla.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröst -

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. inköp av obligationer i Förenta Nationernas obligationslån

ningens slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 82;

Nej — 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 10b—107

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 10S och 109
Lades till handlingarna.

Ang. inköp av obligationer i Förenta
Nationernas obligationslån

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån.

I propositionen nr 81 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de åtgärder
som erfordrades för inköp av obligationer
intill ett värde av 30 000 000
kronor i Förenta Nationernas obligationslån,
dels ock till Inköp av FN-obligationer
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 30 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de åtgärder som erfordrades för inköp
av obligationer intill ett värde av
30 000 000 kronor i Förenta Nationernas
obligationslån;

b) till Inköp av FN-obligationer å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62 å kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 30 000 000 kronor.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! När jag begär ordet i
denna fråga är det inte på något sätt för

att anmäla en avvikande mening i den
tillstyrkan som statsutskottet har gjort
till Kungl. Maj:ts proposition i detta avseende.
Det har dock förefallit mig att
denna fråga är av den betydelsen och
har sådana konsekvenser och att den
över huvud taget har den vikten, att det
synts mig vara stötande om hela denna
fråga inte med ett ord skulle beröras vid
riksdagens behandling av densamma.

Den proposition som här har avgivits
och det statsutskottsutlåtande som nu ligger
på kammarens bord utmärker sig ju
ingalunda för den yvighet som i allmänhet
brukar karakterisera riksdagstrycket.
Denna fråga berör i mycket hög
grad, såvitt jag kan förstå, hela Förenta
Nationernas framtid. I själva verket torde
man väl kunna säga, att om inte Förenta
Nationernas ekonomiska svårigheter
löses på ett sätt som ger vissa garantier
för framtiden, kan hela verksamheten
mycket snart komma i mycket stor
fara. Den ordinära budgeten för Förenta
Nationerna går någorlunda ihop, även
om där finns vissa luckor som åstadkommits
genom att en del stater inte har
kunnat fullgöra sina betalningsskyldigheter.
Men i fråga om den extraordinära
budgeten, den som berör Förenta Nationernas
politiska aktioner i Gaza, Kongo
och på vissa andra ställen, blir situationen
så mycket sämre.

För närvarande uppgår Förenta Nationernas
skuldbelopp, skulle jag tro, till
120 eller 130 miljoner dollar. Det obligationslån
som nu läggs upp syftar till att
tillföra Förenta Nationerna 200 miljoner
dollar, vilken penningsumma med nuvarande
utgiftsskala förmodligen inte skulle
komma att räcka längre än till innevarande
års höst, när församlingen ånyo
sammanträder. Denna brist har uppkommit
därigenom att vissa stater — eller de
flesta stater — inte har inbetalat någonting
till dessa utgifter. I själva verket
är det inte mer än något över 20 stater
som över huvud taget har bidragit t. ex.
till finansieringen av aktionen i Kongo.
Man kan där peka på det enligt min mening
ytterst stötande förhållandet att en
stormakt, som vid åtskilliga tillfällen i
hög grad sökt influera på besluten i

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. inköp av obligationer i Förenta Nationernas obligationslån

kongofrågan och som dessutom vid åtskilliga
tillfällen inlagt sitt veto och ofta
yrkat på bestämda aktioner från Förenta
Nationernas utsända stridskrafter, inte
med ett enda öre har bidragit till denna
aktions finansiering.

För närvarande är Förenta Nationerna
—• och det är vad jag skulle vilja understryka
för kammarens ledamöter — i
ekonomiskt hänseende så gott som helt
och hållet beroende av Förenta staterna.
President Kennedy har av kongressen
begärt att Förenta staterna skulle bidraga
med 100 miljoner av dessa 200 miljoner
dollar. Om — och det förefaller kanske
sannolikt — man på ett eller annat
sätt åstadkommer ett beslut i denna riktning,
betalar alltså Förenta staterna hälften
av bidraget till alla dessa aktioner. I
själva verket måste de säkerligen betala
mycket mer, ty det är ganska otroligt att
de övriga staterna kan uppbringa dessa
100 miljoner dollar som fattas. Hittills
har ungefär 50 miljoner dollar ställts i
utsikt. Förenta staterna har dessutom bidragit
till kongoaktionen exempelvis genom
att ställa transportmedel till förfogande
och lämna annan service till aktionen
till ett belopp av mellan 75 och 100
miljoner dollar, för vilket de inte har begärt
någon ersättning. Härav följer att
det ligger i Förenta staternas hand att i
vilket ögonblick som helst stoppa hela
Förenta Nationernas verksamhet i detta
avseende, vilket i och för sig måste anses
vara en ytterst osund situation. Det
är glädjande så länge Förenta staterna
visar detta utomordentliga intresse och
denna välvilja för Förenta Nationerna,
men det är från institutionens synpunkt
ytterst otillfredsställande att helt och hållet
vara beroende av en nations välvilja.

Som nyss sagts, kommer denna summa
— om den nu kan uppbringas i sin
helhet — förmodligen inte att räcka
längre än till innevarande års höst, och
det finns ingen anledning att anta att
behovet för nästa år på minsta sätt kommer
att förminskas. Det förefaller mig
utomordentligt otroligt att man skulle
kunna dra tillbaka eller minska de internationella
trupper som nu finns i Kongo
eftersom, ärade kammarledamöter, hit -

tills inga som helst åtgärder vidtagits för
att genomföra de resolutioner som fattats
av Förenta Nationernas säkerhetsråd
om att en av huvuduppgifterna i
Kongo skulle vara att utbilda och disciplinera
de inhemska trupperna, så att de
skulle kunna överta ansvaret för ordningens
upprätthållande. Inga åtgärder
har i det avseendet hittills vidtagits, och
därför är det ytterst antagligt att det
även i fortsättningen kommer att erfordras
lika stora summor, i all synnerhet
som det ekonomiska läget i Kongo inte
undergått någon förbättring utan tvärtom.

Mot denna bakgrund förefaller det mig
vara av en ganska stor vikt att det i den
svenska riksdagen uttalas att riksdagen
ger regeringen och dess ombud allt stöd
i den strävan, som måste bli en av Sveriges
uppgifter i Förenta Nationerna,
nämligen att med hjälp av andra länder
söka åvägabringa en bättre ordning för
finansieringen av Förenta Nationernas
verksamhet. Det är ingen lätt uppgift,
men enligt mitt förmenande bör ett nära
samarbete upprätthållas och vidmakthållas
med stater med liknande inställning,
ty om så inte sker, svävar Förenta Nationerna
i en utomordentligt stor fara
att inom kort få upphöra med en stor del
av den verksamhet som vi alla omfattar
med sådant intresse. Det skulle vara i
allra högsta grad önskvärt, om eu rad
stater, som i hög grad prisar Förenta Nationerna,
förklarar sitt förtroende för organisationen
och understryker dess betydelse
särskilt för de mindre länderna,
också på annat sätt än med ord kunde
visa detta intresse.

Jag har ansett, herr talman, att det kan
vara av viss betydelse att detta sägs ut
inom den svenska riksdagen. Det kan
kanske i viss mån stärka de ombuds
ställning, som har att företräda Sveriges
intressen, och jag kan inte annat än säga
att dessa intressen sammanfaller med
världsorganisationens i denna fråga.

Jag har inget yrkande.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber endast att i
korthet få ansluta mig till de uttalanden,

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

som herr Bolieman här har gjort. Jag
föreställer mig, att detta anförandes allvarsmiittade
prägel har gjort intryck på
kammaren. Det är — det vet vi alla —
en lång erfarenhet på det internationella
planet, som ligger bakom de meningar,
som herr Boheman just framfört. Jag
tror inte, att det här finns någon, som
vill ifrågasätta riktigheten av de synpunkter
som den ärade talaren har gjort
sig till tolk för. Det är i själva verket,
ett väsentligt problem för världsfreden,
ett väsentligt problem inte minst för de
små nationerna, som han presenterat
inför kammaren.

Det är rätt tragiskt att nödgas konstatera,
att de stora och för världsfreden
avgörande pacificeringsföretag, som
Förenta Nationerna har i gång och i
vilka vårt eget land varit och är på ett
intimt sätt implicerat, icke finansieras
av mer än ett relativt litet antal medlemmar
av Förenta Nationerna. Detta
här berörda faktum vittnar inte högt
om den solidaritet, som samtliga medlemsstater
dock bör visa i enlighet med
Förenta Nationernas grundläggande dokument,
nämligen dess »Charter».

Herr Boheman slutade med att uttrycka
en förhoppning om att man från
riksdagens sida måtte ge regeringen och
vår delegation vid Förenta Nationerna
allt stöd i deras strävanden att i görligaste
mån — våra möjligheter härvidlag
är självklart begränsade — söka bidraga
till skapandet av en bättre tingens
ordning. Jag vill, som jag redan sagt i
mina inledningsord, understryka angelägenheten
av att en sådan enig uppslutning
från riksdagens sida måtte
komma till stånd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till teckning av aktier i
Aktiebolaget Ceaverken m. in.;

Anslag till ferieresor
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Institutet för
metallforskning (Metallografiska institutet),
m. m.; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännade av avtal
om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Ferieresor, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till ferieresor

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att dels godkänna
av föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3
januari 1962 förordade ändringar av
grunderna för bidrag till ferieresor m.
m., att tillämpas från och med den 1 maj
1962, dels ock till Ferieresor för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 1 200 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ebbe Ohlsson (I: 217)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hamilton m. fl. (11:267) hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte till Ferieresor för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 1 040 000 kronor.

Motionärernas förslag avsåg, att de enskildas
avgifter för ferieresor skulle höjas
med 10 kronor för resa.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å mo -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Anslag till ferieresor
tionerna I: 217 och II: 267, såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna de av föredragande statsrådet
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 förordade
ändringarna av grunderna för bidrag
till ferieresor in. m., att tillämpas
från och med den 1 maj 1962;

b) till Ferieresor för budgetåret 1962/
63 anvisa ett förslagsanslag av 1 200 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Per Jacobsson,
Birke, Edström och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Nilsson i Göingegården
och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:217 och 11:267, såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna av reservanterna förordade
ändringar av grunderna för bidrag
till ferieresor m. m.;

b) till Ferieresor för budgetåret 1962/
63 anvisa ett förslagsanslag av 1 040 006
kronor.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Vid statsutskottets utlåtande
nr 52 finns tre reservationer, som
gäller anvisningar om besparingar på
inte mindre än 2,5 miljoner kronor årligen.
Först gäller det ferieresorna. Där
kan man konstatera, att de under senare
åren successivt minskat. Detta gäller
särskilt resor för barn och vårdare. Orsaken
till detta torde vara de ekonomiska
möjligheterna för familjerna att själva
ordna sina semestrar. Med hänsyn
till den allmänna standardutvecklingen
anser reservanterna att en höjning av
den egna avgiften med 10 kronor inte
skulle vara betungande för den enskilde.

Bidraget till driften av semesterhem
utgår med 2 kronor och 50 öre. Reservanterna
anser att statsbidraget har en
ganska ringa betydelse för husmödrarnas
möjligheter att vistas på semesterhem.
Reservanterna anser att man kan

slopa ett bidrag av denna storleksordning.

Vidare finns det stipendier för underlättande
av husmoderssemester. Där
är som alla känner till det högsta bidraget
200 kronor och det minsta 50.
Även om man skulle utdela det högsta
beloppet, tror reservanterna inte att det
skulle möjliggöra en semestervistelse för
en husmor, då ekonomiska svårigheter
eljest lägger hinder i vägen. Då bör det
vara möjligt att kommunerna träder
emellan med sådana bidrag där en husmor
verkligen behöver hjälp.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
punkten 1 av herr Boman m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är ju inga nya frågor
som vi nu står inför. Vi har ofta
diskuterat om man skall göra besparingar
eller inte beträffande både ferieresorna
och husmoderssemestrarna.
Varje år har vi haft delade meningar i
riksdagen. En del ledamöter har som
herr Birke och hans medreservanter
önskat spara genom att lägga kostnaderna
på dem som skall ha dessa semestrar
och göra dessa resor.

Utskottet har i sitt utlåtande på s. 4
uttalat, att en förenkling av det administrativa
handhavandet av denna bidragsgivning
framstår som angelägen.
Vidare håller socialpolitiska kommittén
på att göra en översyn av hela det
statliga systemet beträffande ferieresor.
Utskottet har ansett att man i avvaktan
på resultatet av denna utredning inte bör
göra de ingrepp som reservanterna vill
genom att lägga kostnaderna på de människor
som skall åtnjuta stöd eller lägga
över dem från staten till kommunerna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Birke begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 90;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Ang. bidrag till driften av semesterhem

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 217, av herrar Sveningsson
och Ebbe Ohlsson, samt II: 267, av herr
Hamilton m. fl., såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 217 och

II: 267 hade, såvitt nu vore i fråga, hem -

Ang. bidrag till driften av semesterhem
ställts, att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1962/63
till Bidrag till driften av semesterhem av
500 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Per Jacobsson,
Birke, Edström och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Nilsson i
Göingegården och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:217 och 11:267, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Beträffande reservationerna
vid punkterna 2 och 3 till detta
utskottsutlåtande kan jag, trots allvarligt
begrundande, inte förstå vilka erfarenheter
som ligger bakom reservationerna. De
går ju ut på att fördyra semestervistelsen
för de statsbidragsberättigade husmödrarna,
vilka enligt nu gällande grunder
söker och får en tids vila och avkoppling
vid semesterhem eller i enskilt
ordnad semestervistelse.

Vederbörande reservanter menar eller
tror väl inte t. ex. att en stipendiesumma
på upp till 200 kronor plus ett bidrag
till inackorderingen med 25 kronor för
tio dagar — med landstingsbidraget 40
kronor — är betydelselöst då det gäller
att öka möjligheten till semester för en
husmor med, enligt gällande föreskrifter,
en statligt beskattningsbar familjeinkomst
av högst 5 700 kronor? I så fall
måste jag, som alltsedan den statsunderstödda
husmoderssemesterns tillkomst på
olika sätt arbetat med och följt verksamheten
i fråga, deklarera en motsatt uppfattning.
Är det något som är avogt, är
det den ekonomiska spärren, vilken trots
fortgående penningvärdeförsämring varit
densamma i många år, vilket sålunda
för vederbörande inneburit en betydlig
inskränkning. Då detta ämne för närvarande
är föremål för utredning, har
jag i dag inte anledning att uppehålla
mig härvid — men faktiska förhållanden

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. stipendier för underlättande av hus moderssemester

synes klart ge vid lianden, att en ekonomisk
försvagning skett.

Då det gäller dagens ärende måste jag
än en gång uttala min förvåning över de
synpunkter som anförts i reservationen
och som enligt min uppfattning snarast
verkar som ett minne från de år då besparingsutredningen
med ljus och lykta
sökte efter alla möjligheter att spara en
slant — om än aldrig så liten — för att
lätta trycket på eu ansträngd statsbudget.
I nuvarande stund bygger dessa synpunkter
inte på en reell verklighet. Rent
statistiskt har inkomstlaget förbättrats
för de flesta, men tar man då i betraktande
den försvagning som skett genom
penningvärdeförsämringen och den fortfarande
gällande spärregeln beträffande
högsta inkomst för de bidragsberättigade,
finns det många hem, särskilt inom
jordbruk och småhantverk och inom
andra grupper med låga inkomster, som
är i sämre läge än tidigare och där stödet
så innerligen väl behövs. Inom dessa
grupper med låga inkomster kan man
väl knappast tänka sig, att husmödrarna
skall kunna för egen räkning avsätta en
så stor summa som åtgår till utrustning
och inackordering på ett semesterhem,
även om avgifterna där — tack vare understöd
från kvinnoorganisationer och
liknande — är ganska låga. .lag säger
stor summa, därför att den i de låga inkomstgrupperna
verkligen är stor —
även om den för vissa utomstående betraktare
kan förefalla relativt liten.

Man får nämligen inte glömma att
hemmet under husmoderns rekreationstid
saknar husmoderns arbetskraft och
omsorger och att detta för med sig bl. a.
ökade kostnader för familjen. Mot detta
kan måhända invändas, att då husmodern
kommer hem och är utvilad, kan
hon ta igen det arbete som blivit efter
under semestern. Detta kan nog i vissa
fall vara rätt, men man får inte glömma
att semestervistelsen varit en ofta mycket
nödvändig uppbyggnad av hälsan
och att det i dessa låga inkomstgrupper
inte finns några reserver att lita till. Härtill
får man också ta i betraktande, att
det är av synnerligen stor betydelse, att
dessa husmödrar i tid kan få tillfälle till

en semestervistelse. Annars går det ofta
så, att hälsan får repareras genom sjukhusvård
och sjukhusvistelse, d. v. s. att
den betydligt dyrbarare sjukvården i
stället kan få träda till.

Under sådana förhållanden anser jag
att det skulle vara inte bara oriktigt utan
hjärtlöst, om kammaren nu skulle bifalla
reservanternas förslag och därmed
beröva ifrågavarande husmödrar det behövliga
stödet.

Herr talman! Jag ansluter mig därför
till utskottsmajoritetens förslag.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag tidigare yttrat ber jag att få yrka bifall
till reservationen av herr Boman
m. fl. vid denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 3

Ang. stipendier för underlättande av
husmoderssemester

I förevarande punkt hade utskottet av
angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 217, av herrar Sveningsson
och Ebbe Ohlsson, samt 11:267, av
herr Hamilton in. fl., såvitt nu vore i
fråga, till Stipendier för underlättande
av husmoderssemester för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 217 och

II: 267 hade, såvitt nu vore i fråga, hem -

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Ang. åtgärder till förebyggande av tandsjukdomar

ställts, att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1962/63
till Stipendier för underlättande av husmoderssemester
av 1 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar Birke,
Staxäng och Nilsson i Göingegården, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:217 och II: 267, såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten avgivna reservationen av
fröken Andersson m. fl.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. åtgärder till förebyggande av
tandsjukdomar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till förebyggande
av tandsjukdomar.

Till statsutskottet hade hänvisats följande
inom riksdagen väckta, av utskottet
till behandling i ett sammanhang upptagna
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 60,
av herr Svanström m. fl., och II: 165, av
herr Dahlgren m. fl.; samt

2) de likalydande motionerna I: 262,
av herr Bengtson m. fl., och II: 329, av
herr Hedlund m. fl.

I motionerna 1:60 och 11:165 hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en snar prövning och
förslag angående tillskapandet av en
statlig forskningsinstitution i enlighet
med förslag av 1957 års folktandvårdssakkunniga.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:262 och 11:329
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att motionerna I: 60 och II: 165,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Om det inte hade varit
på det sättet att herr Birger Andersson,
när vi sist behandlade denna fråga, uttryckligen
uppmanade mig att vänta till
debatten i dag, skulle jag inte ha begärt
ordet. När jag ändå gör det, är det
för att konstatera — och jag konstaterar
detta med tacksamhet — att utskottet
varit mycket välvilligt i sin skrivning
när det gäller de här berörda motionerna.
Jag noterar detta liksom det positiva
intresse, som tydligen föreligger
från inrikesdepartementets sida, och jag
hoppas på en ökad aktivitet av medicinalstyrelsen
och förväntar mig snara
åtgärder. I förvissning också om en välvillig
behandling av de förslag, som
snart kommer att föreläggas riksdagen
angående en eventuell ändring av möjligheterna
till artificiell fluortillsats i
vattenledningsvattnet, vill jag, herr talman,
endast med noterande av denna
välvilliga skrivning uttrycka den förhoppningen,
att vi snart nog skall få
till stånd förbättrade förhållanden i
fråga om kariesprofylax här i landet.

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Ang. organisationen av vården av gomdefekta barn

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. organisationen av vården av gomdefekta
barn

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av väckta motioner
angående organisationen av vården
av gomdefekta barn.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Nordström m. fl. (1:356) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén in. fl. (11:432) hade hemställts,
att snabba åtgärder måtte vidtagas för
säkerställandet av en effektiv vårdorganisation
för de gomdefekta barnen med
hänsyn till deras utomordentligt stora
behov av adekvat vård.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:356 och 11:432 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av fröken
Elmén, som dock ej antytt sin mening.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den motion angående
organisationen av vården av gomdefekta
barn, som jag avlämnade vid riksdagens
början, har i statsutskottets utlåtande
nr 54 avstyrkts. I en sådan situation
brukar det väl vara vanligt, att en motionär
tar till orda för att uttala sin
bedrövelse. Jag är däremot fullt nöjd
med utskottets utlåtande, och jag vill
deklarera detta, men jag vill också i anslutning
till fröken Elméns blanka reservation
göra en erinran.

Min motion har blivit föremål för en
synnerligen välvillig skrivning. Det har
sagts att mina propåer är riktiga, och
jag har fått en kort men innehållsrik
redogörelse för vad som är på gång och
planeras för de gomdefekta barnen. Man
har t. o. m. hunnit ta upp vissa förslag

i proposition nr 104 om tandläkarhögskolan
i Umeå, som vi fick bara för en
vecka sedan. Förslagen i den innebär
eu väsentlig förbättring för de gomdefekta
barnen i Norrland.

Jag har i den redogörelse, som intagits
i statsutskottets utlåtande, fått mycken
och välbehövlig information, som
ökat mitt vetande på detta område.

Min motion har kommit till efter propåer
från lasarettstandläkare inom karolinska
sjukhusets upptagningsområde;
de har alldeles särskilt påpekat de
långa väntetiderna men också påvisat
vissa administrativa missförhållanden
— eller skall jag säga vissa besvärligheter
på del administrativa planet. Jag
är liksom utskottet väl medveten om att
det göres ett gott arbete vid karolinska
sjukhuset för de gomdefekta barnen —
jag har aldrig ifrågasatt någonting annat.
Men jag ser också med tillfredsställelse
att utskottet tagit fasta på sjukhusets
svårigheter att vårda de opererade
barnen, som alltid kräver en långvarig
vårdtid, och att utskottet säger sig ha
erfarit att det dock föreligger »vissa
möjligheter att finna en tillfredställande
lösning på denna fråga».

Låt mig, herr talman, få uttala den
förhoppningen, att dessa möjligheter
också kommer att utnyttjas i avvaktan
på den signalerade generalplanen!

De gomdefekta barnen har det ju alldeles
särskilt besvärligt — de har ätsvårigheter,
de har talsvårigheter, de
måste genomgå långvariga och smärtsamma,
ideligen upprepade behandlingar
och operationer och de har ofta deformerade
utseenden. Det är väl interner
än rätt och riktigt att varje liten
unge, som har fått ett sådant svårt lyte,
får all den hjälp han behöver och som
vi med nuvarande medicinska erfarenheter
kan ge, och också får den hjälpen
så snabbt som möjligt, så att hans lidande
inte förlängs i onödan.

Jag uttalar den förhoppningen, att
min motion i någon mån måtte ha bidragit
till att de gomdefekta barnens;
problem aktualiserats. Jag har, herr talman,
intet yrkande.

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

Om överförande till stat och kommun
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Ersättning åt domare,
vittnen och parter; samt

nr 56, i anledning av väckta motioner
om visst anslag till Sveriges koloniträdgårdsförbund.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om överförande till stat och kommun av
kostnaderna för valsedlar vid allmänna
val

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av väckta motioner
om överförande till stat och kommun
av kostnaderna för valsedlar vid
allmänna val.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (1:514) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. (11:631) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning för att i motionernas syfte
undersöka på vilket sätt statsverket och
kommunerna borde övertaga valsedelskostnaderna
vid allmänna val.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:514 och 11:631 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

I yttrandet över motionerna hade
bland annat anförts, att utskottet för sin
del icke vore berett att nu intaga någon
bestämd ståndpunkt i förevarande
fråga. I anledning av vad motionärerna

av kostnaderna för valsedlar vid allmänna val
anfört ansåge utskottet dock, att frågan
om och i så fall på vilket sätt staten och
kommunerna skulle svara för kostnaderna
för valsedlarna vid de allmänna valen
borde upptagas till förutsättningslös
prövning.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Birke, Staxäng
och Nilsson i Göingegården, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att motionerna 1:514 och 11:631 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Reservanterna anser att
utskottet borde ha avstyrkt dessa motioner,
ty skulle det allmänna bekosta
valsedlar, kommer det att innebära att
statens och kommunernas medverkan
skulle komma att utsträckas på ett principiellt
betydelsefullt sätt. Vi yrkar därför
avslag på motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av fröken Andersson
m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Som väl alla känner till
gäller motionsyrkandet en utredning av
frågan om staten bör påtaga sig kostnaderna
för vissa valsedlar. Staten har
ju redan tidigare påtagit sig kostnaderna
för äktamakekuvert m. m. Motionärerna
menar att konsekvenserna härav
bör vara, att staten vid de större valen
även skulle täcka de kostnader det medför
att tillhandahålla valsedlar.

Utskottet har inte förordat något annat
än en förutsättningslös prövning av
detta förslag. Vi har inte tagit ställning
för eller emot förslaget. Jag är förvånad
över att herr Birke och hans partivänner
inte vill biträda detta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av väckta motioner
om anslag till S:t Lukasstiftelsen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderquist m. fl. (1:219) och den andra
inom andra kammaren av herr Källstad
m.fl. (II: 331) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om ett anslag till
S:t Lukasstiftelsen å 50 000 kronor för
budgetåret 1962/63.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 219 och II: 331 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Ivar Johansson,
Per Jacobsson, Bengtson, Birke,
Edström och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Nilsson i Göingegården,
Svensson i Ljungskile, Larsson i Hedenäset
och Andersson i Knäred, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 219 och II: 331 till Bidrag till S:t Lukasstiftelsen
för budgetåret 1962/63 å
driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 30 000 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! S:t Lukasstiftelsens
egentliga namn är Institutet för själavård
och psykisk rådgivning. Som namnet
anger gäller det bär inte något vanligt
familjerådgivningsinstitut. Detta
framgår även därav att bestyrelsen för
institutet består av en av vårt lands för -

nämsta psykologer, en av vårt lands förnämsta
religionsfilosofer, en av vårt
lands förnämsta psykiatrer samt en
präst. Rådgivningsverksamheten förestås
vidare av en annan av vårt lands förnämsta
psykiatrer, assisterad av en mängd
framstående forskare, psykologer och
läkare.

S:t Lukasstiftelsens rådgivnings- och
hjälpverksamhet är därför uppbyggd efter
andra linjer än den familjerådgivning,
som ges vid vanliga familjerådgivningsbyråer,
vilkas arbete närmast
avses i gällande statsbidragskungörelse.
Familj erådgivningsfallen utgör endast
en del av det mycket vida register av
olika problemfall, som ingår i verksamheten
och i vilken den psykiska rådgivningen
dominerar.

Den av stiftelsen bedrivna psykiska
rådgivningsverksamheten utgör ett värdefullt
komplement till samhällets psykiska
vård. Även om vi må erkänna, att
vår samhälleliga psykiska vård under senare
år blivit alltmer fullständigt utbyggd,
finns dock fortfarande mycket
att göra. När det gäller problem av denna
art är ju människorna mer än eljest
individualister. Det är därför synnerligen
angeläget, att familjerådgivningsregistret
kan vidgas utöver de vanliga formella
gränserna.

Många gånger remitteras fall från
sjukhus och privatpraktiserande läkare
till S:t Lukasstiftelsens institut. Detta visar
att verksamheten är allmänt erkänd,
vilket ju också framgår av de remissyttranden,
som avgivits framför allt i
tidigare sammanhang av medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, den tidigare pensionsstyrelsen
och Svenska kyrkans diakonistyrelse.

Samtidigt vill jag emellertid även understryka,
att medicinalstyrelsen, som i
övrigt varmt gillar detta institut, ej anser
sig kunna tillstyrka statsbidrag enligt
nu gällande statsbidragskungörelse.
Därför är utskottets motivering — att
man vill avbida Kungl. Maj :ts ställningstagande
till en av stiftelsen gjord framställning
om bidrag till verksamheten
— skäligen vag, enär det är mycket osannolikt
att Kungl. Maj :t med stöd av nu -

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

varande kungörelse skall kunna medgiva
sådant statsbidrag.

Det kan ytterligare nämnas, att S:t
Lukasstiftelsen utgör ett utbildningsinstitut
i människovärdens tjänst. Det är
främst präster, läkare och socialarbetare,
som utbildas där. Vi behöver inte
minst tillgång till socialarbetare i mycket
större utsträckning än vi har för
närvarande. Allt som på detta område
kan göras är av värde.

Med hänvisning till vad jag nu har
anfört hemställer jag att riksdagen måtte
bifalla den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag är motionär i denna
fråga, och jag instämmer givetvis i det
yrkande om bifall till reservationen,
som herr Edström nyss har ställt. Låt
mig vidare få instämma i herr Edströms
anförande i övrigt — han har tillräckligt
utförligt och riktigt redogjort för
S:t Lukasstiftelsens verksamhet såsom
ett värdefullt komplement till samhällets
psykiska vård.

Jag kan därför vara mycket kortfattad,
, herr talman, och ber att få yrka bifall
till reservationen, liksom herr Edström
gjorde, ett bifall som jag finner
synnerligen väl motiverat.

I detta yttrande instämde herrar Kållqvist
(fp) och Boman (fp) samt fröken
Ljungberg (h).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är ju inte första
gången vi här i kammaren diskuterar
S:t Lukasstiftelsen. Under en följd av
år har vi på grund av olika motioner
haft tillfälle att framföra olika synpunkter
på detta ärende.

Efter en del handläggningar och motionsyrkanden
kom vi på sin tid fram
till att man på något sätt skulle kunna
sammankoppla anslagsfrågan till S:t
Lukasstiftelsen med familjerådgivningen.
Till den ändan föreslog statsutskottets
tredje avdelning med godkännande
av statsutskottet och även av riksdagen
att göra sådana ändringar i bestämmel -

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen
serna, att institutioner utanför de statliga
och kommunala skulle kunna erhålla
statsbidrag för familjerådgivning
under vissa förutsättningar. En av förutsättningarna
var att rådgivningen
skulle vara kostnadsfri.

Den rådgivning som S:t Lukasstiftelsen
ger är emellertid inte kostnadsfri,
och det har väl varit det egentliga hindret
som gjort att anslag inte har kunnat
beviljas. På begäran av dem som är
intresserade av att ge denna verksamhet
bidrag har emellertid förslaget i år
ändrats dithän, att det nu inte längre
är fråga om bidrag till familjerådgivningen
utan till verksamheten i sin
helhet. Mot detta förslag har vi inom
avdelningen helt naturligt ställt oss
något försiktiga, ty anslag till nya ändamål
är alltid riskabla när man egentligen
inte vet hur det hela i och för sig
verkar.

S:t Lukasstiftelsen är, som herr Edström
nämnde, ett institut för själavård
och psykisk rådgivning med huvudverksamheten
förlagd till Stockholm. Av
Stockholms stads erhåller S:t Lukasstiftelsen
anslag med 20 000 kronor om
året och av länet med 5 000 kronor, förmodligen
beroende på att det väsentliga
i verksamheten är knutet till Stockholm.
Jag vet mycket väl att det även
finns avdelningar ute i landet, men det
är sannolikt den lilla delen av verksamheten,
som är spridd över landet.

Utskottets majoritet har ansett att
statligt stöd till stiftelser bör bedömas
med utgångspunkt från de generella bidragsgrunder,
som riksdagen har fastställt,
och det har ju ställts ett belopp
av 100 000 kronor till förfogande för
olika institutioner för just familjerådgivning.
När nu inte S:t Lukasstiftelsen
bär uppfyllt villkoren för denna bidragsgivniing
är detta i och för sig ledsamt,
men vi bär intet kunnat göra däråt.

Hos inrikesdepartementet ligger för
närvarande en framställning om bidrag,
som är ingiven av S:t Lukasstiftelsen.
Den bär avstyrkts av medicinalstyrelsen.
Ingen vet emellertid om denna avstyrkan
från medicinalstyrelsen kom -

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen
mer att innebära att också departementet
kommer att gå emot det hela.

Man får väl hoppas att saken klaras
ut på ett eller annat sätt så att vi slipper
återkomma till frågan år efter år.
Att vi nu avvisat framställningen beror
inte i och för sig på bristande intresse
vare sig för själavård eller för människovärd,
utan helt enkelt på att vi har
ansett, att om det skall anvisas anslag
bör det ske på sätt som är brukliga
och vedertagna och efter de villkor som
riksdagen bär fastställt. Efter dessa linjer
fastställde vi det anslag på 100 000
kronor, som alltså skulle kunna utgå
för familjerådgivning om vederbörande
uppfyllde villkoret att lämna familjerådgivning
gratis.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill komplettera avdelningsordförandens
redogörelse för
verksamheten med att S:t Lukasstiftelsen
inte bara har sin verksamhet förlagd
till institutet i Stockholm, där naturligtvis
en stor del av klientelet kommer
från Stockholms stad och Stockholms
län. Även ett hundratal klienter
från andra delar av landet har dock
sökt sig dit; S:t Lukasstiftelsen bedriver
därjämte åtskilliga institut ute i landet,
inte minst i Västsverige. Verksamheten
är alltså inte främst begränsad till
Stockholm, som det tycktes framgå av
den redogörelse som ordföranden i avdelningen
framlade, utan det rör sig
här om en riksomfattande verksamhet.

Eftersom det här rör sig om ett nytt
område, ett svårarbetat område och ett
gränsområde, där den psykiska rådgivningen
dominerar familjerådgivningen,
skulle vi vinna på att få mera praktiska
erfarenheter. Därför bör det vara samhället
i högsta grad angeläget att stödja
verksamheten, därför borde statsmakterna
vara generösa när det gäller att
hjälpa denna verksamhet framåt, liksom
den vanliga familjerådgivningen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag har inte mycket att

lägga till den komplettering herr Edström
gav. Det är riktigt att verksamheten
också bedrivs ute i landet, men faktum
är i alla fall att det väsentliga bedrivs
i Stockholm.

Herr Edström nämnde att det förekom
en hel del i Västsverige. Trots att
jag är västsvensk har jag inte i Västsverige
hört något om verksamheten
utan jag fick läsa om den på ett papper
i statsutskottet. Så den verksamheten
kan nog inte vara särskilt utbredd.

Jag läste i dag stiftelsens årsberättelse,
och även om den i många ting var
mycket upplysande, så vet jag att detta
är ett område inför vilket i varje fall
en lekman är mycket främmande. När
det gäller psykiska sjukdomar bör herr
Edström vara — och är det säkerligen
också — mycket mera fackman än jag,
men när jag läste verksamhetsberättelsen
för en stund sedan blev jag litet
konfunderad — man blir det ibland —
då jag såg att S:t Lukasstiftelsen i Jönköping
som en mycket stor sak enligt
avdelningens förmenande haft ett föredrag
med rubriken »Helande beröring».
Jag vet inte vad det innebär. Jag förmodar
att en docent i medicin i Lund är
mera kunnig i det än jag.

Strax därefter såg jag ute i tidningsrummet
i en av eftermiddagstidningarna
någonting om modern själavård, som
innebar att en människa av en själavårdare
av misstag kommit på ett mentalsjukhus.
Nu tror jag inte S:t Lukasstiftelsen
ordnar sådana misstag, men
många olika saker gör att vi är främmande
för mycket på detta område. Och
fördenskull bör vi vara försiktiga och
inte gå alltför långt när det gäller att
lämna anslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Av herr Anderssons anförande
verkar det som om han vore
ganska främmande för S:t Lukasstiftelsens
verksamhet. Jag vill nämna, att
även i hans eget landskap har vi en
rådgivningsbyrå, i Borås. Jag vet inte,
i vad mån herr Birger Andersson kommit
i kontakt med det klientel som där
behöver hjälp, men verksamheten är i

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

varje fall i full gång. Jag är därför ledsen
över att våra kontakter med den
del av samhället, som behöver denna
verksamhet, är olika.

Om det har förekommit några sådana
föredrag, som herr Birger Andersson
nämnt, vill jag inte uppträda till försvar
därför, men jag har inte hört talas därom.
Emellertid kan även den bästa organisation
någon gång medverka i
mindre lyckliga sammanhang. Det hindrar
dock inte, att S:t Lukasstiftelsens
verksamhet som sådan är synnerligen
förtjänstfull och förtjänar allt stöd från
statsmakternas sida.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag vill komplettera herr
Edströms redogörelse med att nämna
vad som också framliålles i vår motion
och i reservationen, att denna stiftelse
också tjänstgör som utbildningsinstitut
för vissa socialarbetare, präster, läkare
o. s. v. och märk väl även socialarbetare,
som inte direkt kan tänkas eller behöver
vara anslutna till något religiöst
samfund. Denna del av verksamheten
är i varje fall i Stockholms län och jag
tror även i Stockholms stad erkänd såsom
mycket värdefull.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58, röstar
Ja;

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 60.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till teckning av aktier i
Aktiebolaget Ceaverken m. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Institutet för
metallforskning (Metallografiska institutet),
m. m.;

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
in. m.;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Ferieresor, m. m.;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1962/63 till Ersättning åt domare, vittnen
och parter;

nr 153, i anledning av väckta motioner
om överförande till stat och kommun
av kostnaderna för valsedlar vid
allmänna val; samt

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen
den 16 maj 1957 (nr 202) med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965,
m. in., såvitt propositionen hänvisats till
statsutskottet.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 145, till Konungen i anledning av
väckta motioner om förbud mot flerårsavtal
vid försäkring.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
146, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret
1962/63 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition

nr 144, angående försäljning av viss
kronoegendom, m. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
totalförsvarets upplysningsverksamhet
m. m.;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för vissa
beredskapsåtgärder under budgetåret
1962/63 in. in.; ävensom

bevillningsutskottets betänkande nr 33,
i anledning av väckta motioner angående
avdragsrätt för studieunderstöd samt
för amortering av studieskuld m. in.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren,
den 10 april 1962.

Herrar deputerade beslöto att i erforderlig
utsträckning skulle anställas tillfällig
skrivhjälp, och skulle härtill anlitas
den talmannen i samråd med kammarens
sekreterare anställde.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 696, av herr Öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
140, angående viss ändring i gällande
bestämmelser rörande försäljning av

Onsdagen den 11 april 1962 fm.

Nr 15

obeskattade varor på tullflygplats, m. m.;
och

nr 697, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
106, angående vissa frågor rörande lärarutbildning.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.50.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Onsdagen den 11 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. avskrivning å maskiner och inventarier
i rörelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning av väckta
motioner om ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning
å maskiner och inventarier i rörelse.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:364,
av herr Stefanson, och 11:435, av herr
Kollberg in. fl., vari bland annat hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte — i syfte att underlätta
skatteberedningens arbete och
skyndsammare nå resultat —• anhålla, att
särskilda sakkunniga måtte utses för teknisk
utredning angående rätt till avskrivning
på återanskaffningsvärde av maskiner
och inventarier; samt

2) de likalydande motionerna 1:462,
av herr Hagberg m. fl., och II: 540, av
herr Heckscher in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att värdeminskningsavdrag
i fråga om maskiner
och inventarier, avsedda för stadigvarande
bruk i rörelse eller jordbruk som
deklarerades enligt bokföringsmässiga
principer, skulle medgivas i förhållande
till återanskaffningsvärdet, schablonmässigt
bestämt till 120 procent av anskaffningsvärdet.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 364,
av herr Stefanson, och II: 435, av herr
Kollberg m. fl., angående företagsbeskatt -

ningen, såvitt motionerna avsåge frågan
om avskrivning av maskiner och inventarier,
samt

2) de likalydande motionerna 1:462,
av herr Hagberg m. fl., och 11:540, av
herr Heckscher m. fl., angående avdrag
vid beskattningen för värdeminskning å
maskiner och inventarier,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i
Borås, vilka under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna
1:462 och 11:540 ansett, att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte antaga i reservationen infört förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

II) av herrar Lundström, Billman,
Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte anse
motionerna 1:364 och 11:435 —• såvitt
gällde frågan om avskrivning på återanskaffningsvärde
å maskiner och inventarier
— samt motionerna 1: 462 och
II: 540 besvarade med vad reservanterna
anfört.

I det yttrande, som föreslagits i reservationen
II, hade reservanterna bland
annat förutsatt, att den av Kungl. Maj:t
den 4 september 1959 tillsatta värdesäkringskommittén,
vilken vid sina
överväganden även uppmärksammat frågan
om avskrivning av maskiner och
inventarier på grundval av tillgångarnas
återanskaffningsvärde, inom den närmaste
framtiden kunde redovisa resultatet
av sitt arbete; vid sådant förhållande
kunde enligt reservanternas mening
detta utredningsarbete avvaktas.

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

Ang. avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Enligt anvisningarna till
kommunalskattelagen om avdrag för värdeminskning
å maskiner och inventarier
skall såväl vid s. k. planenlig avskrivning
som vid räkenskapsenlig avskrivning till
grund för avskrivning ligga det s. k.
historiska anskaffningsvärdet. Penningvärdeförsämringen
har emellertid medfört
att avskrivningar å det historiska
anskaffningsvärdet skapar en ur företagsekonomisk
synpunkt otillfredsställande
situation på så sätt att när det
blir fråga om att utbyta den avskrivna
maskinen mot en ny sådan har den nya
maskinen blivit åtskilligt mycket dyrare.
Avskrivningarna räcker med andra
ord inte till för förvärvet av den nya
maskinen. Köparen måste kanske betala
en del av köpeskillingen med beskattade
medel, vilket ur företagsekonomisk
synpunkt måste framstå såsom i hög
grad olyckligt. När så är fallet innebär
det uppenbarligen en kapitalförtäring.
Det enda sättet att undgå en sådan är
att avskrivningarna i princip i stället
sker på återanskaffningsvärdet eller på
nuvärdet, såsom i motionerna har påyrkats.
Det är klart att detta i någon mån
komplicerar taxeringsförfarandet; för
att minska svårigheterna finns det dock
möjlighet att tillgripa en schablon, d.
v. s. man utgår från en schablonmässigt
beräknad förändring i prisnivån. Ett sådant
system finns på andra områden. Då
erfarenheten visar att konsumtionsprisindex
under en maskins ekonomiska
varaktighetstid genomsnittligt torde stiga
med 20 å 25 procent har man föreslagit
en schablon på 20 procent. Avdrag
skulle alltså i praktiken få åtnjutas
med 120 procent av anskaffningskostnaden,
vilket skulle motsvara återanskaffningskostnaden.
Motsvarande företeelse
finns i utlandet, bl. a. i England
och i Holland.

Bevillningsutskottet har i år liksom tidigare
år avstyrkt motionerna, bl. a.
under hänvisning till att frågan ägnas
uppmärksamhet av allmänna skatteberedningen.
Det är nog riktigt, men allmänna
skatteberedningens arbete kommer
att ta lång tid i anspråk. Dess till -

komst får inte för år framåt lamslå varje
reformverksamhet på beskattningsområdet,
hur starkt motiverad den än må
vara.

Med dessa ord får jag, herr talman,
yrka bifall till reservation I av herr
Hagberg m. fl. med förslag till ändrad
lagtext.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I det parti som jag tillhör
delar vi motionärernas uppfattning
att avskrivningarna ur företagsekonomisk
synvinkel bör ske på återanskaffningsvärdet,
och att den saken har stor
betydelse säger sig nästan självt. För
den som eventuellt tvivlar kan det vara
av intresse att ta del av den värdeindex,
som jag härom dagen fick i min hand
från Svenska tarifföreningen. Föreningen
har nämligen en särskild värdeindex
för maskiner av olika slag, och den visar
att priset från år 1951 till år 1962
har stigit med 80 procent. Om jag tar
de senaste fem åren, vilket kanske ger
ett mera rättvisande resultat, visar det
sig att kostnadsstegringen från år 1957
till år 1962 är mellan 21 och 22 procent.
Jag tycker inte att det är onaturligt att
statliga företag använder samma avskrivningsprincip
och därmed så att säga
har knäsatt denna princip. Vi anser
det därför principiellt vara naturligt att
man också i beskattningshänseende medger
avskrivning på återanskaffningsvärdet.

Folkpartiets utskottsledamöter menar
att utskottet direkt hade bort ge denna
uppfattning till känna i sitt betänkande.
Emellertid har vi inte kunnat dela högermotionärernas
mening att en lagstiftning
omedelbart skall antagas i denna
fråga. Såsom herrar Stefanson och Kollberg
framhållit i sina motioner är de
tekniska problem som är förbundna med
denna fråga så pass betydande att en
utredning bör ske innan lagstiftningsåtgärder
tillgripes. Motionärerna har förordat
att en särskild teknisk utredning
skall tillsättas för att underlätta skatteberedningens
arbete och snabbare nå
resultat. Det hade i och för sig varit

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Ang. avskrivning a maskiner och inventarier i rörelse

naturligt att göra på det sättet, därest
den tekniska utredningen i sin helhet
skulle ha fått konkurrera med alla andra
spörsmål som skatteberedningen har
att syssla med. Nu har det emellertid —
såsom också framhålles i utskottsbetänkande!
— visat sig att värdesäkringskommittén
har tagit upp just det problem
som har berörts i motionerna och att
man kan vänta en redovisning av kommittén
inom en relativt nära framtid.
Under sådana förhållanden bör man nog
vänta med att vidtaga ytterligare åtgärder
till dess resultatet av kommitténs
arbete i detta avseende har lagts fram.

Dessa synpunkter har av folkpartiets
representanter i utskottet framförts i reservation
II, till vilken jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag tycker att herr Lundströms
anförande innebar ett framsteg—
jag hälsar honom välkommen bland dem
som talar för folkpartiets föreliggande
motioner, och framsteget bestod däri att
han hade kommit till slutsatsen att motionärernas
yrkande inte bör bifallas.
Detta hälsar jag med tillfredsställelse.
Om fallet hade varit detsamma med den
andre gruppledaren inom oppositionen
som jag hade räknat med att få lyssna till
i kväll — han avstod emellertid från att
framträda — så hade man kanske vågat
säga att bilden blivit en annan av denna
framstöt, en bland många som oppositionspartierna
gjort vid innevarande
års riksdag för att i olika avseenden få
våra beskattningsregler ändrade. Jag
skall inte försöka räkna ihop det bortfall
i statsinkomster som bifall till dessa
motioner skulle ha inneburit, men att
det rör sig om miljarder vet jag, och jag
undrar uppriktigt om oppositionen från
högern och folkpartiet har tänkt igenom
vad ett bifall till motionerna skulle innebära.

.lag betonar att ytterligare sådana
framstötar kommer. Kanske är jag ensidig,
men jag tycker faktiskt att oppositionspartierna
borde allvarligt fundera
över om man inte till nästa riksdag

kunde avstå från dessa oupphörligen
återkommande framstötar som i sak gäller
precis detsamma, när situationen är
den att företagen inom det svenska näringslivet
inte har drabbats av några beskattningshöjningar.
Faktum är ju i stället
att fysiska personer i detta nu bär
en allt större och större skattebörda. Menar
verkligen oppositionen inom höger
och folkparti, att om vi skall lätta skatterna
så bör i det aktuella läget sådana
åtgärder i första hand gå ut på att ändra
reglerna för beskattningen av våra företag? Jag

säger detta med särskild hänsyftning
till att många inom dessa partier,
kanske alla, räknar med ändrade marknadsförhållanden
för Sveriges vidkommande.
Andra skatteregler kommer måhända
att gälla där och man kommer
kanske att kräva harmonisering även när
det gäller företagsbeskattningen; därvid
kommer det att upptäckas bl. a. att vi
bär andra regler beträffande företagsbeskattningen
än flertalet övriga länder.

Jag tyckte att dessa synpunkter borde
framföras nu, med tanke på att vi i denna
kammare och i medkammaren kommer
att få behandla nya ärenden där
man kräver långtgående lättnader just i
företagsbeskattningen.

Nu är det bara en av reservationerna
som innehåller yrkande om direkta åtgärder
genom att avskrivningsvärdena
skulle höjas med 20 procent; avskrivningsvärdet
skulle bestämmas till 120
procent av anskaffningsvärdet. Det är
klart att detta är ett förslag, men knappast
ett sådant som kan accepteras. Utskottets
majoritet avvisar förslaget, och
jag konstaterar, herr talman, att det inte
finns någon anledning att särskilt diskutera
dess utformning. Jag anser liksom
utskottsmajoriteten i övrigt att inga skäl
talar för bifall till förslaget.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets yrkande.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt uppträda
i denna fråga — min vän Gösta
Jacobsson förde vår meningsriktnings

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

Ang. avskriv

talan så tillfredsställande, att det inte
fanns någon anledning! — men med hänsyn
till den adress, som bevillningsutskottets
aktade ordförande gäv en del av
sitt inlägg, må det kanske ursäktas mig,
om jag besvärar kammaren ett ögonblick
med ett par reflexioner.

Jag skall inte ingå på saken såsom
sådan, men herr John Ericsson gjorde
ett uttalande, som synes mig vara av
den beskaffenheten, att det inte bör få
passera Utan en kort kommentar. Han
pekade på ett i och för sig obestridligt
förhållande, nämligen att det under senare
år — som lian ungefärligen uttryckte
saken — inte är företagen som
fått tyngre och tyngre beskattning utan
de fysiska personerna. Detta uttalande
är i och för sig, som jag antydde för ett
ögonblick sedan, riktigt. Men varpå beror
denna förskjutning inom skattesektorn
till de fysiska personernas sida,
denna nya avbalansering av det samlade
skatteuttaget, herr John Ericsson? Den
beror naturligtvis på den ständiga och
jag vill gärna säga i och för sig glädjande
utvecklingen i fråga om löneläget och
inkomstläget för människorna här i landet
— icke minst löneläget, eftersom antalet
löntagare, om jag inte minns fel,
uppgår till ungefär 70 procent eller någonting
i den stilen av de skattskyldiga.
Undan för undan har ju, som vi alla vet,
deras inkomster stegrats, under det att
— om jag får använda den termen •— de
juridiska personernas inkomster inte har
stegrats i samma takt. Självfallet har en
viss ny balans inom skattesektorn inträtt
på det sättet att de fysiska personerna
får bära — relativt taget — en
större andel av skattesektorn än vad de
tidigare har gjort. Det beror, som sagt,
på det förbättrade inkomstläget men,
herr Ericsson, inkomstläget tar sig ju uttryck
även i det förhållandet, som vi inte
får glömma, att ju större inkomster de
fysiska personerna får, desto starkare inflytande
får progressiviteten i beskattningen,
och där har vi ännu en av förklaringarna
till det förhållande, som herr
John Ericsson riktigt har påpekat, dock
utan att ange orsakerna därtill.

Vill herr John Ericsson medverka till

4 Första kammarens protokoll 1962. Nr 15

ring å maskiner och inventarier i rörelse
en minskning av progressiviteten i fråga
om beskattningen av fysiska personer,
skall jag hälsa detta med tillfredsställelse,
och då skulle förmodligen den tendens,
som herr Ericsson påpekade, så
småningom sakta av och den tidigare balansen
i beskattningen mellan fysiska
och juridiska personer måhända i någon
mån återinträda.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Som framgick av utskottSordförandens
polemik under senare
''delen av hans anförande var han
fullt medveten om att jag helt delar den
uppfattning som motionärerna har i frågan
rörande behovet av förbättrade
avskri vningsmöjligheter på detta område.
Den omständigheten att jag anser
att motionärerna Stefanson och Kollberg
har fått sitt yrkande tillgodosett
grundas ju på det förhållande, som
har blivit känt under utskottsbehandlingen,
att värdesättningskommittén
har tagit upp till utredning just de saker
som motionärerna vill ha utredda.
Under sådana förhållanden tycker vi
att deras önskemål bär tillgodosetts, vilket
också framgår av det yrkande som
folkpartireservanterna har gjort i sin
reservation.

Vad beträffar frågan om vad som kan
behöva ändras i beskattningshänseende,
för den händelse att EEC-förhandlingarna
leder till resultat, torde det vara
omöjligt att nu klart avgöra precis
vilka avsnitt som kan komma att beröras.
Tydligt är emellertid att behovet för
näringslivet av ökade möjligheter till
investeringar och därmed förstärkningar
av konkurrenskraften är väsentligt
inför den vidgade europeiska marknaden.
Inte minst i nuvarande läge, så
söm konjunkturerna nu ser ut att utveckla
sig, tycks det föreligga speciella
behov i det avseendet. Hade enligt vår
mening en lagstiftning kunnat tillgripas
Utan den tekniska utredningen som motionärerna
Stefanson och Kollberg bär
begärt, skulle vi helt säkert ha varit
med därom, men vi anser att detta icke
är möjligt. Det är detta som gör att vi

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Ang. avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse

vill avvakta det utredningsresultat som
värdesäkringskommittén kan framlägga,
innan vi närmare tar ståndpunkt i lagstiftningsfrågan.

Hem ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Även efter herr Lundströms
senaste anförande vill jag vidhålla
att jag tycker att det är ett framsteg
när herr Lundström säger att man
har upptäckt att det pågår en utredning
och därför har man ändrat sitt yrkande
och hemställt om avslag på motionen.
Tänk, om så vore förhållandet vid alla
tillfällen, då skulle vi ha lättare här i
kammaren! Annars heter det alltid att
visserligen pågår en utredning, men den
tar så lång tid att vi bör tillsätta en utredning
till. Jag tycker att det är ett
framsteg när herr Lundström nu säger
att folkpartiet inte vill yrka bifall till
sina motioner, när det pågår en utredning.

När herr Hagberg säger att jag inte
upptäckt vad som är väsentligt i sammanhanget,
så är det herr Hagbergs
åsikt. Men, herr Hagberg, om man nu i
olika sammanhang yrkar på att beskattningsreglerna
för de juridiska personerna
skall ändras, i syfte att minska skattebelastningen
för de juridiska personerna
— det resultatet vill man nå
t. ex. genom ändrade avskrivningsregler,
genom att undanta investeringsvaror
från varuskatt o. s. v. — så blir ju
följden att företagen får betala ännu
mindre än de nu gör i statsskatt och
kommunalskatt. Herr Hagberg säger att
detta förhållande är naturligt därför att
nu har de fysiska personernas inkomster
ökat så mycket att de drabbas av
progressiviteten i vårt beskattningssystem.
Ja, det är i och för sig riktigt, men
herr Hagberg vill väl inte göra gällande
att omsättningen inom vårt näringsliv
har blivit mindre? Han vill väl inte ens
göra gällande att företagens överskott
— i kronor eller miljoner kronor räknat
•— har blivit mindre än tidigare;
alldeles tvärtom är det ju. Därför vågar
jag säga att den relativa skattebördan
för de juridiska personernas del inte

ökat. Den framstår såsom relativt gynnsam
ur den samlade företagsamhetens
synpunkt. Däremot är det ju så att i
och med att penninglönerna ökar, så
griper den progressiva beskattningen in
hårdare, och det var ju därför finansministern
kom med sitt »skattepaket»,
där man lyfte upp till ett högre belopp
den gräns där den progressiva beskattningen
skulle sätta in.

Jag kan alltså inte på något sätt finna
att det herr Hagberg anmärkte på i
mitt anförande skulle vara någon kritik
som når väsentliga syften. Jag vidhåller
att det ur nationens samlade
synpunkt inte kan vara speciellt angeläget
att just nu ytterligare lätta beskattningen
för företagen. Det kan uppstå
situationer — jag hör till dem som anser
att man skall beakta dem — när
företagen kanske behöver nya regler
för beskattningen. Jag har sagt här tidigare
och jag kan gott säga det nu att
företagen i modern tid inte har fått någon
större skattesänkning än när vi beslutade
om investeringsfonderna. De
innebar ju helt enkelt att miljardbelopp
drogs undan beskattningen, och det gjorde
riksdagen fullt öppet med deklarationer
om att det kunde vara nyttigt för
näringslivets framtida utveckling.

Jag hör alltså inte till dem som anser
att vi vid varje tillfälle skall ta ut
allt mera i skatt av företagen. Jag måste
säga, herr talman, att jag tycker det
är litet ensidigt att här kommer den
ena framställningen efter den andra
och att — låt mig gärna säga det —
regeringspartiets företrädare skall stå
här och kämpa för att bevara statens
inkomster, ty släpper vi efter på den
ena sidan, som innebär att ta obehaget
och säga nej till skattesänkning, blir
det ju besvärligheter av annat slag. Det
var därför jag ville ha sagt att det är
glädjande när två av oppositionspartiernas
gruppledare framträder bär i
kammaren. Jag nådde mitt mål då herr
Hagberg i Malmö också blandade sig i
leken.

Om man nu vill fortsätta med dessa
yrkanden uppstår ett läge, där vi året
runt så att säga möter gamla bekanta,

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

Ang. avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse

och det blir då väldigt svårt att utanför
bevillningsutskottets krets samla
något intresse i riksdagens kamrar för
dessa ärenden. Jag tror det är en utveckling
som vi bör undvika, ty intresset
för beskattningsfrågorna är en
av de väsentliga sakerna i riksdagens
arbete. Jag vill därför hoppas att vi
framöver kan få en annan uppläggning
av dessa ting än vi tidigare har haft.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Herr Ericsson frågade
just om herrarna hade klart för sig vad
det skulle betyda i pengar om deras anspråk
bleve uppfyllda. Han nämnde någonting
om miljarder. Jag har mycket
svårt att tänka mig att det skulle gälla
så stora belopp. Men är det verkligen
så att det skulle gälla miljarder måste
jag ändå konstatera, att då gäller det en
extrabeskattning av näringslivet av mycket,
mycket stora mått. Jag skulle med
största förtjusning nöja mig med en avskrivning
på investeringarna med de
belopp som gäller i dag, om herr Ericsson
i gengäld kunde garantera mig att
jag om fem år, då jag skulle beställa ett
ersättningsfartyg, kunde köpa det för
samma belopp som jag får betala i dag.
Jag skulle vara mycket tacksam för det.
Jag är tyvärr rädd för att jag får betala
betydligt mer än 120 procent för det
fartyget med den utveckling som den
ekonomiska politiken har tagit här i
landet.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill först deklarera
att jag instämmer i det uttalande och
yrkande som gjorts av herr Lundström.

Sedan vill jag till bevillningsutskottets
värderade ordförande säga att jag nog
tror att det i någon mån är en sammanblandning
av begreppen, när man sätter
likhetstecken mellan svensk företagsamhet
och juridiska personer. Det finns ju
många företag inom alla näringsgrenar,
inom handel, industri, hantverk och

jordbruk, vilkas verksamhet bedrivs av
enskilda personer och vilka alltså i beskattningshänseende
bör räknas till fysiska
personer. Jag vill bara konstatera
att i den höjning av skatteinkomsterna
som man här kan konstatera för fysiska
personer ingår också de från en väsentlig
del av det svenska näringslivet. Det
är för den delen av det svenska näringslivet
— vill jag påstå — som de nu diskuterade
avskrivningsreglerna är av väsentlig
betydelse, ty dessa personer har
inte samma möjligheter som juridiska
personer till självfinansiering av sina
företag.

Jag vill bara säga detta och i övrigt
än en gång betona att jag instämmer i
herr Lundströms yrkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Gorthon har missförstått
mitt yttrande. Jag sade aldrig
att det här yrkandet från högern —- det
speciella önskemålet att få skriva av
med 120 procent — skulle betyda miljardbelopp.
Jag nämnde miljardbelopp i
samband med oppositionens framstötar
om skattelättnader. Är angelägen om att
herr Gorthon uppmärksammar det. Om
man t. ex. undantar investeringsvaror
från varuskatt, rör det sig enligt våra
experter om 30 procent på varuskattens
hela belopp. Det går lätt att räkna ut
vad det blir för summa, när man vet att
varuskatten ger 2,7 miljarder. Det har
också funnits en motion om att man
skulle undanta livsmedel från varuskatten,
och det lär innebära samma procentsats.
Om man vidare skall tillgodose
de önskemål som framförts beträffande
lagervärdering och åtskilliga andra
framstötar som alla syftar till att bereda
lättnader i företagsbeskattningen, då
vidhåller jag att bortfallet av statsinkomster
rör miljardbelopp, varken mer
eller mindre.

Herr Stefanson säger att detta måhända
gäller juridiska personer. Nej, inte
alls. Om en småföretagare — jag utgår
från att herr Stefanson i allra högsta
grad känner sig företräda småföretagarna
— har en verksamhet som inte är

100 Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Ang. avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse

framgångsrik och inte ger någon vinst,
då har han inga bekymmer med avskrivningen.
Men om småföretagarens
verksamhet — vilket jag hoppas —- är
framgångsrik och ger ett överskott, då
vill väl herr Stefanson inte göra gällande
att vederbörande betalar skatt på
hela detta överskott. Företagaren har ju
möjlighet att skriva av på maskiner, inventarier
och varulager. Därmed bygger
han upp sin rörelse och konsoliderar
den. Det är till fördel för både honom
själv och samhället. Det går därför
inte att säga, att investeringsfonderna
bara gäller juridiska personer,
och sedan dra den slutsatsen att de enskilda,
småföretagarna, inte har möjlighet
att konsolidera sina företag. Det har
de visst, och det är vi glada över. Aldrig
tidigare har det varit så många småföretagare
som bedrivit framgångsrik
verksamhet som nu men det diskuterar
vi ju inte.

När jag tog mig friheten att polemiskt
angripa oppositionen gjorde jag det därför
att jag tyckte att det är monotont
att den ena parten vid sammanträde efter
sammanträde i riksdagen skall säga
att man inte kan gå med på det och det,
och vi skall bli anklagade för att vara
ointresserade av näringslivets vidare utveckling.
Det är vi visst inte. Nu pågår
en stor skatteutredning. Oppositionen
har begärt en sådan under många år,
och finansministern har tillgodosett detta
önskemål. Jag vet inte till vilket resultat
skatteutredningens arbete kommer
att leda, men det är i alla fall första
gången på länge som det föreligger
en möjlighet till översyn av vårt skattesystem.
Intill dess utredningen blir färdig
får vi låta bli att göra mera genomgripande
förändringar i skattesystemet.

Då kanske man säger: Men tänk på
skattepaketet! Ja, det är klart att det
innebar förändringar. Det blev förskjutningar
genom att ortsavdragen höjdes
och genom att progressiviteten satte in
senare, men någon genomgripande förändring
av vårt skattesystem var det
inte. Ändringen nödvändiggjordes av
aktuella krav, som man ville tillgodose,

nämligen att lätta beskattningen för de
allra sämst Ställda.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets aktade
ordförande, herr John Ericssön, talade
här om »miljardbelopp» i inkomstbortfall
för statsverket, som skulle uppkomma
vid bifall till olika motioner, som
väckts om justeringar i fråga om företagsbeskattningen.
Hän framhöll i det
sammanhanget hurusom vi från vårt håll
skulle ha krävt omsättningsskattens avlyftande
från investeringsvarorna. Det
har vi inte gjort. Vi har krävt en utredning
i ämnet.

I samma veva sade herr Ericsson, att
man krävt att omsättningsskatten skulle
avlyftas också från livsmedlen, som ger 30
procent av den samlade omsättningsskatten.
Jag vill framhålla att det inte är från
vårt håll som man framfört kravet på att
ta bort omsättningsskatten från livsmedlen.
Jag vill säga det, så att inte kammarens
ledamöter skall gå hem med det intrycket,
att vi skulle vara skyldiga även
till detta.

Vidare menade herr Ericsson — och
det är i och för sig riktigt — att omsättningen
i företagsamheten inte blivit
mindre, tvärtom expanderar företagsamheten.
Ja, det gör den, och det skall vi
alla vara glada för. Men herr Ericsson
vet lika bra som jag att den relativa lönsamheten
inom företagsamheten på flertalet
håll minskar. Vad beror det på? Jo,
det beror bland annat på den starka uppgången
i kostnadsläget, vilken endast
delvis kan kompenseras av en motsvarande
rationalisering. Det är dock däri
vi har att finna förklaringen till det förhållande
som herr John Ericsson tidigare
påpekade, nämligen att de fysiska personernas
relativa bidrag till den samlade
skatteintäkterna stiger, under det att
de, som vi för enkelhetens skull kan beteckna
som de juridiska personernas redovisade
skattebidrag inte företer samma
stegring. Det råder ju ett klart samband
mellan dessa två omständigheter.
Stiger kostnadsläget och då bl. a. lö -

Onsdagen den 11 april 1982 em.

Nr 15

101

Ang. avskri''

nerna — starkt utan att på ett tillfyllestgörande
sätt kunna kompenseras av rationalisering,
måste i motsvarande mån
den relativa lönsamheten vid företagen
självfallet minskas. Det kan vi, såvitt jag
förstår, näppeligen komma ifrån.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag kan vitsorda att jag
begick ett fel när jag sade att oppositionen
krävt varuskattens borttagande i fråga
om investeringsvaror. Jag vill gärna
medge att den kanske endast kräver utredning.
Men, herr Hagberg, syftet är väl
ändå att man tämligen snart skulle komma
fram till den slutsatsen att varuskatten
beträffande investeringsvaror skulle
tas bort? Formellt har emellertid herr
Hagberg rätt.

Jag talade om oppositionspartierna.
Jag tror inte jag sade att det var högern
som yrkat att varuskatten på livsmedel
skall avskaffas. Jag talade om oppositionspartierna
hela tiden. Jag använde
det uttrycket, eftersom vi i bevillningsutskottet
haft en serie framstötar som
alla syftat till att begränsa skatteuttaget
när det gäller företag — näringslivet eller
juridiska personer, vilken term vi använder.

Resultatet måste bli att de enskilda, de
fysiska personerna, måste bära eu ännu
större andel av beskattningen under förutsättning
att vi inte lyckas radikalt begränsa
statsutgifterna. Och alla vet ju att
det i denna riksdag inte finns någon majoritet
för dylika ingripanden.

Jag skall inte fortsätta debatten med
herr Hagberg om det svenska näringslivets
allmänna läge och den relativa försämringen
av utbytet, låt säga på investerat
kapital. Det kan ju mycket väl hända
att vi tidigare har haft en mycket
bättre konjunktur än nu när det gäller
malm och skogsprodukter. Om man jämför
vår sjöfartsnäring med tidigare utomordentligt
gynnsamma år är det klart att
den liksom vår gruvindustri och vår
skogsindustri, just nu är i ett sämre läge
än för fyra—fem år sedan. Men, mina herrar,
vi har ju alltid betraktat dessa ting
över ett antal år. Om det under en viss

ling å maskiner och inventarier i rörelse
period blir ett bra resultat, måste väl alla
som investerar i skogsindustrien räkna
med att det skall bli möjligt att få ett
tillfredsställande utbyte under en relativt
lång tid, när kapitalet skall förräntas.
Jag tror bestämt att man räknar så,
och det skall vi inte tvista om. Jag hör
inte till dem som menar att man skall se
det svenska näringslivet på det sättet, att
då t. ex. löneutgifterna ökar detta måste
innebära att företagens räntabilitet försämras.
Men det har varit på det sättet
att vi har haft ovanligt gynnsamma år under
1950-talet, då den svenska industrien
i stort sett genom egna överskott kunnat
finansiera alla sina investeringar. Det är
väl inget dåligt resultat, tvärtom.

Vi som ser optimistiskt på framtiden
tror att det kan bli möjligt att även i
framtiden utveckla svenskt näringsliv.
Därom är vi ense. Jag har sagt det många
gånger tidigare. Vad vi diskuterar nu är
skatteuttaget. Det är klart att jag kunnat
låta bli denna utvikning från ämnet, så
att vi fått en traditionell debatt. Jag
tyckte att det var skojigt att inte fortsätta
efter samma metod som vi gjort tidigare.
Det var därför som jag gjorde
detta snedsprång.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Ericsson för att han erkände att han
gjort ett snedsprång. När herr Ericsson
talade om miljarder så tänkte jag på den
utomordentliga koncentrationsförmåga,
som herr Ericsson brukar ha. Jag talade
inte om omsättningsskatt utan om att vi
skulle få göra nedskrivningar på upp till
120 procent. Jag blev förvånad över att
det eljest skulle vara fråga om så mycket
som miljarder, och för övrigt när jag
talade om att det behövs 120 procent är
det inte någon kritik av herr Ericsson
utan av alla människor som gör förtjänster
och skriver ned så och så mycket.
Det gäller näringslivet också. Man säger
då att här har det gått bra, men tyvärr
glömmer man så gärna vad det kostar att
skaffa nytt material att arbeta med, och
det är en mycket viktig punkt. Man skall
inte förleda sig att av ett bra vinstresul -

102

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Ang. avskrivning å maskiner och inventarier i rörelse

tat utläsa att nu har pengarna kommit
in, ty vad skall pengarna sedan användas
till? Att köpa nya investeringsobjekt!
Men då är det tyvärr så, och jag tror inte
att herr Ericsson kan förneka det, att
pengarna är värda betydligt mindre än
bara för några år sedan. Detta får ingen
glömma, vare sig statsmakterna eller det
enskilda näringslivet. Därför ville jag ta
tillfället i akt att påpeka en viktig sak,
nämligen att om alla resultat visat sig
så storartade så är likväl det viktiga att
näringslivet inte bara skall fortsätta att
ge en liten utdelning för dagen. Vi skall
leva inte bara detta år utan även nästa år
och många år framåt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men annars hade jag haft en
hel del att diskutera med en sådan erfaren
beskattningsexpert som bevillningsutskottets
ärade ordförande.

Herr Ericsson säger att om man går
med på sådana skattereduktioner som
det här är fråga om måste staten skaffa
sig andra inkomster, eftersom det
annars inte går att driva statens verksamhet.
Då vill jag erinra om att skälet
till den ståndpunkt vi intar naturligtvis
är att företagens produktivitet
skall kunna upprätthållas och förbättras
genom den stimulans som kan ligga
i förbättrade avdragsregler på detta
område. Detta ger ökade möjligheter
för företagen att skaffa maskiner och
att avskriva dem på ett fördelaktigt sätt
med rationaliserad produktion som
följd. Därmed förbättras statens inkomster
eller i varje fall förhindrar man
att de sjunker.

Det är alltså från min sida inte fråga
om att minska beskattningen för en viss
grupp för att den skall få behålla en
större del pengar som skall användas
för konsumtion, utan här är det fråga
om att ge företagare större möjlighet
att uppehålla och förbättra sin rörelse
i den ökande konkurrens som ju ständigt
pågår. Därmed tillgodoser vi, enligt
vårt sätt att se, statens intressen
likaväl som herr Ericsson säger sig gö -

ra det, och enligt vår mening på ett
bättre sätt än herr Ericsson gör.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande utskottets hemställan
såvitt avsåge antagande av förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen,
samt därefter särskilt angående
utskottets hemställan i vad gällde utredning
angående kommunalskattelagens bestämmelser
rörande avskrivning å maskiner
och inventarier i rörelse.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
avsåge antagande av förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 25,
såvitt avser antagande av förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

103

Beträffande utskottets hemställan i
vad gällde utredning angående kommunalskattelagens
bestämmelser rörande
avskrivning å maskiner och inventarier
i rörelse, anförde vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 25,
såvitt avser utredning angående kommunalskattelagens
bestämmelser rörande
avskrivning å maskiner och inventarier
i rörelse, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 27.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om avdrag vid beskattningen för lön till
hemmavarande barn

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av väckta
motioner om avdrag vid beskattningen
för lön till hemmavarande barn.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:465, av herrar Thorsten
Larsson och Mattsson, samt II: 533, av
herr Boo, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att skattskyldig skulle äga
rätt att vid beräkningen av inkomsten
från särskild förvärvskälla göra avdrag
för lön till hemmavarande barn, som
uppnått 15 års ålder och haft så stor inkomst,
att den föranledde skatteplikt för
barnet enligt kommunalskattelagen 51 §.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:465, av herrar Thorsten Larsson och
Mattsson, samt 11:533, av herr Boo, om
avdrag vid beskattningen för lön till
hemmavarande barn, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Beservation hade anförts av herrar
Hagberg, Gustaf Elofsson, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv, Eriksson i Bäckmora
och Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,. att
riksdagen måtte med bifall till de likalydande
motionerna 1:465 och 11:533
antaga i reservationen infört förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Även denna fråga har
varit föremål för riksdagens behandling
flera gånger, men man har aldrig
lyckats genomföra det förslag det bär
gäller, och det ser kanske lika mörkt
ut också denna gång att nå några resultat.

Vi vet alla att man inte brukar ta
hänsyn till vad hemmavarande barn,
som inte fyllt 16 år och som arbetar i
rörelse eller i jordbruk, förtjänar. Det

104

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Om avdrag vid beskattningen för lön till hemmavarande barn

är ju ganska missvisande att välja just den förlängning av skolplikten som nu
en sådan ålder för rätt till avdrag, ty är aktuell blir dessa fall ännu färre. Endet
är väl ändå ingen i närvarande ligt utskottets mening kan det nästan
stund som låter ett barn gå hemma och anses uteslutet att ungdomar mellan 15
slå dank tills det fyllt 16 år — givetvis och 16 år under sina ferier — de förom
barnet inte går i skolan. Särskilt utsättes gå i skolan under övriga delar
ute på landet är det mycket vanligt att av året — kan komma att uppbära inharnen
får delta i jordbruksarbetet, där komster som överstiger 2 500 kronor.
de kan göra precis samma nytta som Lägre inkomster vill ju inte heller moen
fullvuxen människa när det gäller tionärerna eller reservanterna undanta
att köra en traktor och dylikt, och även från beskattning.

näi det gäller annan rörelse kan de ju Jag medgav i början av mitt anförandelta
i arbetet. Det är ganska egendom- de att det" kan finnas ett visst fog för
ligt att om det finns t. ex. två grannar att tillerkänna föräldrar avdragsrätt för
på landsbygden som har var sin 15- lön som utbetalats till deras barn. Jag
åring, kan barnen byta plats, och då gjorde det därför att det ju kommer att
går det bär att göra avdrag för lönen dröja något innan den nioåriga skolan
till ''dem. Men i den egna rörelsen eller blir helt genomförd och att det således
i det egna företaget får man inte göra nu kan finnas ett och annat barn mel detta

avdrag. lan 15 och jg år som arbetar hemma

Motionärerna har ansett att dessa reg- och för vars lön föräldrarna inte får
ler bör ändras. Vi har endast yrkat att göra avdrag. Anledningen till att utskotavdrag
skall fa göras för lön till hem- tet likväl inte vtill villfara motionärernas
svarande barn, som uppnått 15 års begäran och flytta ned tröskeln ett år,
alder och som haft beskattningsbar in- vilket är det enda som motionärerna
komst. Men om barnets inkomst inte är önskar, är helt av kontrollteknisk naså
stor att den uppgår till beskattnings- tur. Det är naturligtvis helt omöjligt
bart belopp skall inte något avdrag få för en taxeringsmyndighet att kontrolgoras.
jera om jet verkligen rgr sjg om en

Jag tycker att det är ett rimlighets- arbetsinkomst för barnet eller inte. Vi
krav att det sker en ändring i nu gäl- anser att det finns anledning att befara
lande bestämmelser, som innebär att att det kommer att uppstå en alldeles
barnet skall ha fyllt 16 år innan av- för stor frestelse för föräldrarna att
dragsrätt föreligger i fråga om lön för uppge inkomster för barnet, vilka detta

arbete i egen rörelse. . i verkligheten inte haft, allt i syfte att

Jag skall, herr talman, inte upphålla nedbringa skattekostnaderna för det getiden
längre utan ber att med vad jag mensamma hushållet. Det måste ju bli
nu anfört få yrka bifall till den vid be- en mycket kraftig nedskärning av skat -

Herr talman! Det är klart att det kan Vi anser således att det här gäller så
ligga någonting i motionärernas och re- få fall att vi inte kan göra det avsteg av
servanternas synpunkter. Det är klart, kontrollteknisk natur som motionäreratt
om en lantbrukare eller annan ro- na och reservanterna önskar, och jag
relseidkare har ett barn som verkligen ber därför att med det anförda få yrka
arbetar inom vederbörande-s rörelse, så bifall till utskottets hemställan,
kan det vara befogat att vederbörande

får göra avdrag för lönen till barnel. Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Utskottet anser dock att de fall det här Herr talman! Enligt herr Wärnberg

gäller måste vara synnerligen få. Med skulle förlängningen av skolplikten va -

laiiivrtiiuei avgivna reservaiionen av nerr
Hagberg m. fl.

ten om man kan utnyttja ett extra orts

avdrag för ett barn och i vissa fall även
därutöver minska progressiviteten. Av

Herr WÄRNBERG (s):

detta skäl har vi inte ansett oss kunna
gå med på motionsyrkandet.

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

105

Om avdrag vid beskattningen för lön till hemmavarande barn

ra ett av skälen för att utskottsmajoriteten
inte ansett sig kunna gå med på
vad motionärerna yrkat. Om emellertid
inkomsten inte uppgår till beskattningsbart
belopp, så är ju, herr Wärnberg,
ingen skada skedd, överstiger inkomsten
inte 2 500 kronor, är det ju inte tal
om att avdrag skall medgivas.

Om jag förstod herr Wärnberg rätt
så menade han att en arbetsgivare skulle
kunna betala ut arbetslöner till sina
barn utan att de uträttat något arbete.
Det är väl i och för sig att framföra
en ganska hård beskyllning, herr Wärnberg,
och jag förmodar att ledamöterna
i de olika taxeringsnämnderna är så
fördelade i sina församlingar att de
personligen känner till om barnen utfört
något arbete eller ej. Ingen torde
väl heller betala ut arbetslöner utan att
ett arbete verkligen blivit utfört. Jag
tror därför inte att det skulle komma
att gå till på det sätt som herr Wärnberg
befarar.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag sade att när skolplikten
blir förlängd till 16 år blir det
så ytterst få fall som kan komma i fråga
att det över huvud taget inte är något
att tala om, men jag sade att innan dess

— det finns många landsbygdskommuner
där den nioåriga enhetsskolan ännu
inte är genomförd utan dröjer några år

— kunde det vara befogat med den föreslagna
ändringen om vi inte haft dessa
kontrolltekniska spörsmål att ta hänsyn
till. Jag sade till herr Elofsson att frestelsen
kan bli för stor för många människor
att uppge inkomster för barn
som intet eller litet arbete har utfört.
Det är inte småsaker det rör sig om som
man kan undandra i skatt genom att föra
över inkomster på barnen. Det skulle
kunna bli mycket stora skattelindringar
för det gemensamma hushållet av föräldrar
och barn. Jag har inte sagt att
de tänker att göra detta, men jag har
sagt att frestelsen blir oerhört stor för
människor att utnyttja denna möjlighet.
Vi i bevillningsutskottet har velat bespara
människorna denna frestelse.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt lägga mig i denna diskussion,
men jag måste säga några ord i anledning
av vad som här har sagts. Det är
uppenbart att den som är jordbrukare
snart kommer underfund med att barn
i 15—16-års åldern betyder oerhört
mycket i produktionen. I dag är det faktiskt
ont om arbetskraft på landsbygden,
och särskilt under sommarhalvåret
behöver barnen sättas in. Det finns åtskilliga
arbetsuppgifter som de klarar
lika bra om vuxna. Jag har själv den
erfarenheten att just 15-åringarna kan
göra ett utomordentligt gott arbete. Vi
kan många gånger knappast klara oss
utan dem. Det vore fördenskull på sin
plats att de när de arbetar hemma på
gården under sommaren skulle ha rätt
att också tjäna pengar motsvarande vad
de kunde tjäna om de toge plats någon
annanstans, men förutsättningen är att
föräldrarna i så fall kan betala ut denna
lön genom att få motsvarande avdrag
på sin egen inkomst.

Jag kan inte förstå att man skall behöva
komma med ett sådant resonemang
som herr Wärnberg gjorde och säga att
kontrollsvårigheterna lägger hinder i
vägen. Man borde då över huvud taget
inte tillåta att föräldrar avlönar sina
barn ens när de är över 16 år gamla.
Det blir samma kontrollsvårigheter, och
samma fiffel kan förekomma även där.
Faktum är i dag att på svensk landsbygd
betyder jordbrukarungdomen så
oändligt mycket för produktionen. Redan
i 15-årsåldern är ungdomarna oumbärliga.
Det är ett rättvisekrav att vi
får den här förändringen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse

106

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Ang. dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse

denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 43.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 4 mars
1955 (nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar,
m. in., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. dispositionen av överskotten från
riksbankens rörelse

Föredrogs ånyo bankoutskottetsi utlåtande
nr 13, angående användande av
riksbankens vinst för år 1961 samt ut -

låtande i anledning av dels framställning
av fullmäktige i riksbanken angående
dispositionen av överskotten från
riksbankens rörelse, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Enligt § 1 i den för bankoutskottet
gällande instruktionen ålåge det utskottet
att till riksdagen meddela yttrande
och förslag om användande av den under
föregående år upplupna bankovinsten.

I riksstaten för budgetåret 1961/62 hade
under rubriken Riksbanksfonden
upptagits ett belopp av 50 miljoner kronor.

Enligt den av fullmäktige i riksbanken
till utskottet avgivna berättelsen angående
riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning under år 1961 uppginge riksbankens
nettovinst för nämnda år till
230 371 801 kronor 21 öre. Såsom balanserade
vinstmedel från föregående år
redovisades ett belopp av 442 320 kronor
01 öre. Till förfogande stående vinstmedel
utgjorde sålunda 230 814 121 kronor
22 öre.

Utskottet hade i fråga om bankovinsten
för år 1961 inhämtat yttrande från
fullmäktige i riksbanken. I skrivelse den
1 mars 1962 hade fullmäktige framfört
förslag rörande användandet av 1961 års
vinst. I samband därmed hade fullmäktige
i riksbanken i sin skrivelse upptagit
till behandling frågan om riksbankens
vinster och förmögenhet i stort och
därvid framlagt förslag rörande dispositionen
av från tidigare år ackumulerade
vinstmedel.

I riksbanksfullmäktiges skrivelse hade
hemställts, att bankoutskottet måtte
föreslå riksdagen besluta

dels att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel

a) ett belopp av 50 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1961/62,

b) ett belopp av 5Ö 000 000 kronor
skulle överföras till en riksbankens
byggnadsfond,

c) ett belopp av 130 000 000 kronor

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

107

Ang. dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse

skulle överföras till kursdifferenskontot,

d) återstående belopp 814 121 kronor
22 öre skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel;

dels att därefter av de medel som avsatts
för särskild nedskrivning på obligationer
och av på kursdifferenskontot innestående
medel

a) ett belopp av 500 000 000 kronor
skulle avskrivas å riksbankens fordran
på svenska staten, varvid skattkammarväxlar
på detta belopp utan likvid skulle
överlämnas till riksgäldskontoret,

b) ett belopp av 250 000 000 kronor i
enlighet med vad i skrivelsen sagts skulle
avsättas till en särskild riksbankens
blivande jubileumsdonation till främjande
av till Sverige anknuten vetenskaplig
forskning, att avskild från riksbankens
rörelse i övrigt enligt i skrivelsen angivna
riktlinjer förvaltas av riksbanken,

c) återstående belopp skulle få kvarstå
å kursdifferenskontot;

dels ock att i enlighet med vad i skrivelsen
anförts uppdraga åt en särskild
riksdagens kommitté att utreda och för
riksdagen framlägga förslag till närmare
bestämmelser rörande riksbankens förutnämnda
jubileumsdonations handhavande
och utnyttjande.

I anledning av fullmäktiges i riksbanken
skrivelse, som i de delar vilka icke
avsåge användandet av 1961 års vinst
vore av beskaffenhet att föranleda anmälan
till talmännen jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
hade inom riksdagen väckts
följande till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

I. de likalydande motionerna 1:573,
av herr Bergman m. fl., samt II: 691, av
herr Antonsson m. fl., vari yrkats

1) att riksdagen skulle avslå bankofullmäktiges
förslag om jubileumsfond
under bankens förvaltning;

2) att riksdagen skulle besluta, att
riksbanken till statsverket skulle inleverera
dessa vinstmedel om 250 miljoner
samt att desamma skulle avsättas för
en särskild Statlig forskningsfond; samt

3) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om att en parla -

mentarisk kommitté med i motionerna
angiven sammansättning måtte tillsättas
i stället för den av bankofullmäktige föreslagna
riksdagens särskilda kommitté;

II. motionen 11:692, av herr Helén;
ävensom

III. motionen II: 693, av herr Svensson
i Ljungskile.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. besluta, att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel

a) ett belopp av 50 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1961/62,

b) ett belopp av 50 000 000 kronor
skulle överföras till en riksbankens
byggnadsfond,

c) ett belopp av 130 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot,

d) återstående belopp av 814 121 kronor
22 öre skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel;

II. besluta att därefter av de medel
som avsatts för särskild nedskrivning på
obligationer och av på kursdifferenskontot
innestående medel

a) ett belopp av 500 000 000 kronor
skulle avskrivas å riksbankens fordran
på svenska staten, varvid skattkammarväxlar
på detta belopp utan likvid skulle
överlämnas till riksgäldskontoret,

b) med avslag av i motionerna I: 573
och 11:691 under 1) och 2) gjorda yrkanden
samt av i motion II: 693 under
b) ställt yrkande ett belopp på
250 000 000 kronor i enlighet med vad
i utlåtandet sagts skulle avsättas till en
särskild riksbankens jubileumsfond att
avskild från riksbankens rörelse i övrigt
förvaltas av riksbanken,

c) återstående belopp skulle få kvarstå
å kursdifferenskontot;

III. med avslag av i motionerna 1:573
och II: 691 under 3) ställt yrkande samt
av i motion II: 693 ställt yrkande rörande
tillsättande av kommitté besluta att
i enlighet med vad i utlåtandet anförts
uppdraga åt en särskild riksdagens kommitté
att utreda och för riksdagen fram -

108

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Ang. dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse

lägga förslag till närmare bestämmelser
rörande riksbankens jubileumsfonds
handhavande och utnyttjande;

IV. anse motionen 11:692 besvarad
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag skall bara anföra
några synpunkter på den fråga som behandlas
i bankoutskottets utlåtande. Utlåtandet
är avlåtet kring riksbanksfullmäktiges
litet pretentiösa framställning,
som är besvärlig att behandla dels därför
att den är pretentiös, dels ock därför
att den är så sammanvävd med skilda
frågekomplex. Hade frågorna lagts
fram var för sig är jag övertygad om
att det hade varit mycket enklare att
diskutera dem och fatta beslut.

Det gäller så vitt jag förstår tre skilda
frågor. Det är fråga om riksbankens
överskottsmedel och förmögenhetsdisponering,
det är vidare frågan om hur det
stundande 300-årsjubileet skall celebreras,
och till sist kommer en fråga som
på intet sätt berör riksbankens verksamhet,
nämligen frågan om medel till
forskning. Den första frågan hade varit
mycket enklare att få diskutera och
besluta i, om den inte sammanvävts
med de två andra frågorna.

Även om jag så att säga inte begriper
allt som ligger bakom det förslag riksbanken
kommit till, hyser jag rent instinktivt
förståelse för att riksbanken
kan ha behov av en viss rörelsefrihet
när det gäller att disponera över de värdepapper
den handhar. Storleken av de
belopp som det skall röra sig om har
jag ingen mening om, men jag tycker i
princip att det är riktigt och bra att
banken har en sådan rörelsefrihet. Man
skulle nog ha kunnat finna former för
att ordna den tekniska detaljen — jag
betraktar det som en sådan. På denna
punkt har jag alltså ingen erinran.

Även frågan om 300-årsjubileet är i
och för sig en mycket enkel sak. Jag
förmodar att önskemålet om att i någon
form celebrera jubileet inte heller är av
sådan art att man kan resa några invändningar.

Men nu är dessa frågor sammanvävda

med förslaget att riksbanken skall få
fungera som donator. Förmögna personer
brukar ju uppträda som donatorer
inför sin bortgång på denna jord, och
även institutioner som disponerar stora
medel brukar försöka skaffa sig en gloria,
som de kanske inte tycker sig ha
fått enbart i och med att de har stora
penninginnehav.

Jag tycker det är alldeles orimligt att
en institution som riksbanken — eller
vilken annan statlig institution som
helst — skall få sätta riksdagen i denna
situation. Vi måste ju värna om dessa
institutioners prestige och anseende och
kan därför inte behandla dem hur som
helst, och jag tror dessutom att vår
oförmåga att behandla riksbanken som
en vanlig institution är mycket stor. Jag
är alldeles övertygad om att hade något
annat statligt verk — ty riksbanken är
ett statligt verk, även om det är ett
riksdagens organ — kommit med en
propå av samma innehåll, skulle reaktionen
från riksdagens sida varit helt
annorlunda än den som möter detta
förslag; visserligen finns det inte någon
annan statlig institution som skulle
kunna komma med ett sådant förslag,
eftersom inga andra kan samla pengar
som riksbanken.

Frågan blir så mycket besvärligare
därför att riksbanken här framlägger
förslag som avser bidrag till vetenskaplig
forskning. Det finns områden som
liksom är heliga i det här landet, d. v. s.
det råder ingen oenighet om att de är
angelägna av mycket hög rang. Vilka av
dessa områden som är mest angelägna,
därom kan delade meningar råda. Jag
personligen anser att vetenskaplig forskning
borde ha mycket större resurser än
som i dag är tillgängliga. Därför är det
för mig personligen svårt att möta detta
förslag med en grinig surhet. Jag tycker
också det är acceptabelt att man så
att säga avdelar bundna medel för vetenskaplig
forskning. Även om jag vill
vara mycket restriktiv med att binda
statens medel, skulle jag för min del
i och för sig inte ha någonting emot
att för framtiden binda dem för detta
område. Men prövningen av vilka om -

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 16

109

Ang. dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse

råden som på detta sätt bör tillgodoses
bör inte ligga i händerna på riksbanken
utan på de andra organ som har att ta
initiativ i sådana saker.

Nu kan man säga, att vi inte skall
vara ledsna för att även andra än dessa
tar sådana initiativ. Nej, men jag tror
att det vore olyckligt att just på det
här området skapa en alldeles speciell
fond, med en bunden avkastning, med
en styrelse förankrad i ett sidoordnat
organ till det här huset, såsom nu är
ifrågasatt. Denna skulle foga sig till raden
av redan befintliga fonder och institutioner
som skall lämna ut medel
till vetenskaplig forskning, medan vi
framför allt skulle behöva en samordning
av resurserna i stället för en ytterligare
splittring av dem. Det är klart
att man kan säga att det alltid kan ordnas
och att man kan prata med varandra.
Varje sådan institution som denna
får dock — det är mänskligt och fullt
naturligt — en ambition att driva vissa
speciella ämnesområden, som kanske
särskilt intresserar vederbörande just i
det ögonblick då det aktuella beslutet
skall fattas. Det är inte fritt utan att
man även här kan befara dylika situationer.

Bankoutskottet har, om jag får uttrycka
mig så, putsat förslaget i vissa
delar. Man har putsat litet på sammansättningen
av kommittén och gjort förslaget
i den delen litet aptitligare. Statsministern
skall inte kallas som ordförande,
utan han skall tillsammans med
talmannen, för vilka vi alla hyser stort
förtroende, utse den kommitté som skall
utforma det förslag till riktlinjer som
riksdagen sedan skall ta ställning till. Vi
slipper alltså att se statsministern bli
kallad att vara ordförande i en kommitté
bestående av några andra från regeringen
och riksbanksfullmäktige,
kompletterad med, vilket inte står skrivet
någonstans men vilket är underförstått,
ett par ledamöter av riksdagen.

Det är också uttalat av utskottet att i
kommitténs direktiv — om Utskottets
förslag antas, Vilket väl är det troliga
— inte kommer att ingå att begränsa
möjligheterna för fondens disposition i

framtiden. Kommittén skall helt enkelt
pröva olika sätt att använda fondens
avkastning. Jag vill naturligtvis på intet
sätt göra gällande att medlen från
fonden inte skulle gå till forskning och
Vetenskapligt arbete. Jag tycker dock
att själva fördelningen av medlen borde
kunna ske under rationellare, mera
praktiska former.

Självfallet borde jag söka finna en
form för ett yrkande i anslutning till
det föreliggande utskottsutlåtandet. Såsom
det är sammanvävt av många olika
punkter skulle detta emellertid möta
stora praktiska svårigheter. Jag nöjer
mig därför med att framföra dessa synpunkter.
För mig framstår det alltjämt
som sakligt oriktigt att man på detta
sätt till en Specialinstitutions 300-årsjubileum
knyter beviljandet av medel, vilkas
fördelning kommer att innebära avsevärda
ingripanden på olika områden
och påverka inriktningen av verksamheten
där. Det är skälet till att jag har
velat framföra dessa synpunkter. Beklagligtvis
kan jag inte som saken nu ligger
till låta mitt anförande utmynna i
ett yrkande, vilket annars vore naturligt.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Enligt min personliga
uppfattning är motionärerna, särskilt i
fyrpartimotionen, och utskottet fullständigt
överens i sak. Man är alltså överens
om att man av riksbankens vinstmedel
skall avsätta 250 miljoner kronor
till eu fond, vars avkastning skall användas
för vetenskaplig forskning. På
den punkten föreligger inga som helst
skiljaktigheter mellan motionärerna i
fyrpartimotionen, som även herr Bergman
är med om, och utskottet. Enligt
min uppfattning är det endast i vissa
detaljfrågor som meningarna på något
sätt går isär.

Ett enigt bankoutskott har funnit att
den motivering, som fullmäktige i riksbanken
presterat för att i samband med
riksbankens snart förestående 300-årsjubileum
inrätta denna fond, är så väl
underbyggd att utskottet fullständigt

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Ang. dispositionen av överskotten från riksbankens rörelse

enigt anslutit sig till fullmäktiges förslag.
Utskottet ansluter sig också till fullmäktiges
förslag att de medel som skall
avsättas till denna fond även får användas
i riksbankens marknadsoperationer.
Utskottet föreslår vidare att en särskild
kommitté tillsättes och anser i likhet med
fullmäktige, att statsministern och kamrarnas
talman jämte med av dem adjungerade
ledamöter i denna kommitté skall
få utforma förslag till riktlinger som sedan
skall föreläggas riksdagen.

Huruvida avkastningen bör läggas till
fondens kapital fram till år 1968, då
riksbankens 300-årsjubileum infaller, eller
redan dessförinnan tas i anspråk bör
övervägas av de särskilda kommitterade.
Vi är medvetna om att frågan vid den
tidpunkten kommer under riksdagens
prövning. Intill den tidpunkten anser vi
i utskottet att avkastningen bör läggas
till fondens kapital.

Jag tror inte att det finns anledning
att gå in på någon längre redogörelse
för vad som ligger bakom utskottets
ställningstagande, utan jag ber att få hänvisa
till den skrivning som utskottet har
presterat.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
i alla punkter.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Med starkt intresse lyssnade
jag till herr Bergmans aftonsamtal
med sig själv. Under dess fortgång ställde
jag alltmer ängsligt den frågan till
mig själv: Hur skall herr Bergman sluta?
Det enda som kan konstateras är att
herr Bergman slutade.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Om man gör internationella
jämförelser, kan man med beklagande
konstatera, att den vetenskapliga
forskningen i vårt land utan tvivel varit
hållen på svältkost. Detta är desto
mer remarkabelt som vårt lands vetenskapliga
forsknings resultat, inte minst
den tekniska, naturvetenskapliga och
medicinska forskningens resultat, vunnit

världsrykte. Att vi kunnat göra de stora
insatser som vi har gjort har i icke
ringa mån berott på att vi fått internationell
hjälp. Det verkar emellertid som
om denna hjälp under senare år skulle
ha blivit mera restriktiv. Det är därför
ur alla synpunkter synnerligen angeläget
att den hjälp som forskningen får
från olika håll i vårt eget land blir mera
omfattande.

Man kan därför endast med glädje hälsa
det bidrag som på detta sätt kommer
vårt lands vetenskapliga forskning
till godo, men å andra sidan blir man
litet betänksam. Från vår regering, som
berättigat varit utsatt för oppositionens
kritik i olika avseenden, har dock många
värdefulla impulser utgått. Ej minst har
den sökt att i görligaste mån samordna
och inarbeta i varandra de resurser som
den vetenskapliga forskningen från olika
håll erhållit. Framför allt har under
senare år de vetenskapliga forskningsråden
fått mer och mer pengar, ehuru
dock fortfarande •— som vi många gånger
kunnat konstatera —- för litet.

När forskningen förra året fick flera
miljoner från Norrlandsfonden, kritiserade
vi med allt skäl att dessa pengar
icke inrangerades i de vetenskapliga
forskningsrådens samlade resurser. Den
kritik som jag i dag vill framföra beträffande
här ifrågavarande forskningsunderstöd
går ut på att så även här icke
sker från början. Jag har dock förhoppningen,
och jag tror en stor del av kammarens
ledamöter delar denna, att den
utredning som har utlovats skall leda
till sådan kommande samordning med
forskningsrådens resurser. Kan så denna
fond bli ett värdefullt tillskott till
de alltför få miljoner som våra vetenskapliga
forskningsråd har att disponera,
måste vi säga att vi kommit ytterligare
ett steg framåt. Därför anser jag
att vi bör vara tacksamma och glada för
här ifrågavarande forskningsbidrag,
även om jag helst önskat att dessa medel,
som skall användas till vetenskapens
gagn, redan från början lagts till de
vetenskapliga forskningsrådens sammanlagda
resurser. Jag hoppas emellertid innerligt
att denna fonds resurser trots

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

111

Om jämställande i visst hänseende av

detta i framtiden kommer landets vetenskap
till godo just på så sätt.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I anslutning till det senaste
anförandet vill jag bara säga, att
vi inom utskottet hyser det allra största
förtroende för de män som vi föreslagit
skall delta i kommitténs arbete, nämligen
vår statsminister och båda kamrarnas
talmän. De får sedan frihet att med
sig adjungera den sakkunskap som de
anser vara nödvändig. Efter deras utredning
får riksdagen tillbaka frågan för
prövning.

Det är dessa kommitterade som skall
framlägga ett förslag, och jag är alldeles
övertygad om att förslaget skall täcka
de synpunkter som här har framförts.
Det är utskottets fasta övertygelse att
pengarna skall användas till den vetenskapliga
forskningens utveckling i vårt
land.

Häri instämde herr Larsson, Nils
Theodor, (ep).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.

Om jämställande i visst hänseende av
fartygsinteckning med inteckning i fast
egendom

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta
motioner om jämställande i visst hänseende
av fartygsinteckning med inteckning
i fast egendom.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 166 i första kammaren
av herr Gorthon in. fl. och nr 206 i
andra kammaren av herr Carlsson i Göteborg
in. fl. I motionerna, vilka voro
likalydande, hade föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t snarast måtte

fartygsinteckning med inteckning i fast

egendom

framlägga förslag om sådan ändring av
lagen om understödsföreningar och lagen
om försäkringsrörelse, att fartygsinteckning
jämställdes med inteckning i
fast egendom.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 166 och II:
206, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Motionerna om ändringar
i lagen om understödsföreningar och
lagen om försäkringsrörelse har varit ute
på remiss hos sakkunniga myndigheter,
organisationer och enskilda företag.
Sammanlagt har nio remissvar avgivits.
Av dessa är det bara ett som utmynnar
i ett direkt avstyrkande av motionerna.
Man kan sålunda konstatera, att remissbehandlingen
av motionerna gett ett
gynnsamt resultat. Det är också för alla
initierade uppenbart, att de bägge lagarna
på nu ifrågavarande punkt bör ändras
enligt de riktlinjer som motionärerna
dragit upp. Jag tycker nog att vid dylikt
förhållande utskottet kunde ha tillstyrkt
motionerna, vilket skulle ha lett
till en snabb lagändring. Utskottet anser
det emellertid lämpligt att frågan först
utreds inom den s. k. värdesäkringskommittén.

Som de ärade kammarledamöterna nog
har uppmärksammat har sedan denna
motion väcktes ytterligare omständigheter
framkommit, som klart pekar på nödvändigheten
av att kreditfrågan för byggandet
av fartyg för den svenska handelsflottan
ordnas, icke minst när det
gäller nybyggnad inom landet. Ett stort
varv på ostkusten har sålunda deklarerat
att det för ögonblicket är omöjligt att
erhålla nya order, och även på andra
håll i vårt land tryter det med beställningarna.

För tillfället arbetas det på att inrätta
AD Svensk exportkredit, en institution
som även skulle komma varven till godo.
Detta gäller emellertid endast för nybyggnad
av fartyg åt främmande länder.

112 Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Om jämställande i visst hänseende av fartygsinteckning med inteckning i fast
egendom

Den svenska handelsflottan och anställda
inom densamma har under många år
byggt upp kassor Och pensionsanstalter
med stora kapitalfonder. Det vore ju skäligt,
om åtminstone en del av dessa fonder
genom direkt utlåning komme sjöfarten
till godo. Det är då nödvändigt att
inteckningar i fartyg givas högsta bonitet.

Motionärerna är fullt på det klara med
att långivarnas berättigade krav på
trygghet måste tillgodoses. Vi kan dock
icke dela den skepsis mot sjöfartsnäringen,
som framkommit i vissa av remissvaren.
Den svenska handelsflottan
har under de senare åren genomgått en
strukturförändring, som har inneburit en
övergång till större enheter med övervägande
fast sysselsättning. Dessutom är
det nu möjligt att genom försäkringar ytterligare
trygga långivarnas rätt. Att man
icke i andra länder hyser samma tvekan
mot att låna ut pengar till sjöfartsnäringen
som här i Sverige, belyses av det förhållandet
att ett antal ledande engelska
försäkringsbolag utfäst sig att låna ut ej
mindre än 100 miljoner pund för perioder
av upp till åtta år för export av kapitalvaror.
Bl. a. ingår där fartyg till ett
värde av icke mindre än 80 procent av
varans värde.

Mot förslaget om ytterligare utredning
har vi motionärer ingenting annat att erinra
än vad som sammanhänger med
tidsfaktorn. Jag skall därför inte framlägga
något yrkande för kammaren men
vill begagna tillfället att uttala en förhoppning
om att Värdesäkringskommittén
skall behandla frågan utan dröjsmål.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Gorthon nämnde, att av remissmyndigheterna
flertalet ansåg att fartygsinteckningarna,
även om de inte i och för sig
kan tillerkännas fult ut samma värde som
en fastighetsinteckning och som vissa
statsobligationer, ändock med vissa kompletteringsanordningar
kan utgöra en betryggande
säkerhet. Emellertid är det
här fråga om bestämmelser om försäkringsbolagens
och likställda institutio -

ners kapitalplaceringar. Helå frågan om
försäkringslagstiftningen är ju föremål
för utredning. En plan är uppgjord, som
innebär att frågan om kapitalplaceringarna
skall komma i en andra etapp.

Från folkpartiets sida framställde vi
i höstas, när frågan om ändringar i lagen
om försäkringsrörelse var föremål
för riksdagens prövning, vissa yrkanden
om liberalisering av reglerna för försäkringsbolagens
kapitalplaceringar. De
rönte samma öde som den ifrågavarande
motionen, nämligen att bli hänvisade till
denna utredning, som man tänker sig
skall ske i anslutning till värdesäkringskommitténs
arbete. Jag vill instämma i
herr Gorthons önskemål, att det arbetet
inte måtte dra alltför långt ut på tiden.
Det är ju klart att ett visst utredningsarbete
måste ske och ärendet måste då
få gå i den naturliga ordningen.

Jag ber med detta att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner
om processuell rättshjälp; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelserna om transport
av animala livsmedel; och

nr 21, angående överlämnande till
statsutskottet av väckt motion om viss
vidgning av rätten till ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

113

Om tjänstebil för biskopen i Luleå stift,
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till restaurering av Uppsala domkyrka
in. in. jämte i anledning av propositionen
väckta motioner, dels motioner
om inrättande av särskilda studentprästbefattningar
m. m., dels motioner
om vidareutbildning av präster vid sjukhusen,
dels ock motioner om tjänstebil
för biskopen i Luleå stift.

Genom en den 26 januari 1962 dagtecknad
proposition, nr 42, vilken såvitt
avsåge vissa anslag ur kyrkofonden hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet samt i övrigt hänvisats
till statsutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen, såvitt nu vore i fråga,
att medgiva

a) att från och med den 1 juli 1962
tills vidare bidrag ur kyrkofonden till
avlönande av vissa av diakonistyrelsens
sekreterare finge efter Kungl. Maj:ts beprövande
utgå enligt av föredragande
departementschefen förordade grunder
och att sådant bidrag därvid även finge
utgå till avlönande av den kvinnliga församlingssekreteraren,
så länge tjänsten
uppehölles av präst;

b) att för anlitande av biträde vid
handläggningen inom vederbörande
statsdepartement av kyrkliga ärenden
finge för budgetåret 1962/63 ur kyrkofonden
utgå högst 60 000 kronor;

c) att ur kyrkofonden finge för budgetåret
1962/63 utgå bidrag till Svenska
diakonsällskapet med högst 50 000 kronor
till bestridande av kostnader för
utbildning av kyrkomusiker vid Sköndalsinstitutet;
samt

d) att ur kyrkofonden finge från och
med den 1 juli 1962 tills vidare utgå ett
årligt bidrag med 40 000 kronor till Lutherska
världsförbundets svenska sektion
för bestridande av dess medlemsavgift
till världsförbundet.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat dels de i anledning
av propositionen väckta motionerna nr
545 i första kammaren av herr Wirmark

5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 15

in. fl. och nr 659 i andra kammaren av
herr Larsson i Norderön m. fl., dels de
till lagutskott hänvisade motionerna nr
16 i första kammaren av fröken Ljungberg
in. fl. och nr 26 i andra kammaren
av herr Braconier in. fl., nr 172 i första
kammaren av herr Bergh, Ragnar, in. fl.
och nr 378 i andra kammaren av herr
Lassinantti m. fl. samt nr 302 i första
kammaren av herr Eskilsson m. fl. och
nr 374 i andra kammaren av herr Hedin
m. fl.

I de likalydande motionerna 1:545 och
II: 659 hade, i anslutning till förslaget
under a) i propositionen, hemställts, att
riksdagen måtte, utöver de av departementschefen
äskade anslagen till Svenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelse, anvisa
ytterligare ett årligt avlöningsbidrag å
18 500 kronor att utgå ur kyrkofonden,
samt att Kungl. Maj:t måtte meddela de
närmare föreskrifter beträffande anslaget,
som eventuellt kunde befinnas erforderliga.

I de likalydande motionerna 1:16 och
II: 26 hade anhållits, att riksdagen måtte
besluta om inrättande av särskilda
stiftsadjunktsbefattningar i Uppsala,
Lund, Göteborg och Stockholm med uppgift
för innehavaren att såsom studentpräst
med heltidstjänstgöring ägna sig
åt arbete vid respektive universitet och
högskolor från den 1 januari 1963 samt
att i avvaktan på verkställandet av detta
beslut studentprästnämnderna i Lund
och Göteborg måtte tilldelas anslag ur
kyrkofonden efter samma principer som
gällde för anslag till de äldre studentprästnämnderna.

I de likalydande motionerna 1:172 och
II: 378 hade föreslagits, att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för
anskaffande, på kyrkofondens bekostnad,
av tjänstebil åt biskopen i Luleå
stift.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

A. bifalla förevarande proposition, i
den del den hänvisats till lagutskott, med

114

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Om tjänstebil för biskopen i Luleå stift, m. m.

det tillägget att riksdagen, i anledning
av motionerna 1:545 och 11:659, medgåve,
att ur kyrkofonden till Svenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelse finge årligen
från och med budgetåret 1962/63
tills vidare, utöver tidigare anslagna elva
bidrag, utgå ytterligare ett bidrag om
18 500 kronor för avlönande enligt gällande
grunder av präster anställda i styrelsens
tjänst i utlandet;

B. 1) med anledning av motionerna
1:16 och 11:26 i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om viss översyn rörande
den andliga vården vid universitet och
högskolor i enlighet med vad utskottet i
sitt utlåtande i denna del anfört;

2) lämna motionerna 1:16 och 11:26
i den mån de ej besvarats genom vad
utskottet i utlåtandet anfört och hemställt
utan någon riksdagens åtgärd;

C. lämna motionerna I: 302 och II: 374
utan någon riksdagens åtgärd; samt

D. lämna motionerna I: 172 och II: 378
utan någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. beträffande punkten A i utskottets
hemställan av herrar Levin, Kristiansson,
Herbert Larsson, Paul Jansson och Persson
i Tandö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,
i den del den hänvisats till
lagutskott, samt lämna motionerna 1: 545
och 11:659 utan någon riksdagens åtgärd; II.

beträffande punkten B 2 i utskottets
hemställan av herrar Ebbe Ohlsson,
Jansson i Benestad och Bengtsson i Göteborg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort i förevarande del hemställa,
att riksdagen måtte

2) med bifall till motionerna 1:16
och 11:26, i vad därigenom yrkats anslag
ur kyrkofonden till studentprästnämnderna
i Lund och Göteborg, medgiva,
att det årliga anslag, som med stöd
av 6 § andra stycket 4) lagen om kyrkofond
utginge till avlönande av för

verksamhet bland universitets- och högskolestuderande
m. fl. anställda präster,
finge från och med den 1 juli 1962 höjas
till 17 000 kronor;

3) lämna motionerna 1:16 och 11:26
i den mån de ej besvarats genom vad
reservanterna anfört och hemställt utan
någon riksdagens åtgärd;

III. beträffande punkten D i utskottets
hemställan av herrar Ebbe Ohlsson,
Nyberg, Jansson i Benestad och Bengtsson
i Göteborg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
avfattning, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under D
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 172 och II: 378, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för
anskaffande, på kyrkofondens bekostnad,
av tjänstebil åt biskopen i Luleå
stift.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! I motionerna I: 16 och
II: 26 hemställs att riksdagen måtte besluta
om inrättandet av särskilda stiftsadjunktsbefattningar
i Uppsala, Lund,
Göteborg och Stockholm med uppgift för
innehavarna att som studentpräster ägna
sig åt arbete vid universitet och högskolor
från den 1 februari 1963. Utskottet
intar en välvillig ståndpunkt och hemställer
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller om en viss översyn rörande
den andliga vården vid universitet
och högskolor. I avvaktan på verkställandet
av detta beslut vill emellertid motionärerna
att studentprästnämnderna i
Lund och Göteborg måtte tilldelas anslag
efter samma principer som gäller för de
äldre studentnämnderna. Detta anslag utgår
för närvarande med 8 500 kronor och
delas lika mellan Stockholm och Uppsala.
Det är alltså fråga om en fördubbling
av anslaget till 17 000 kronor. Kammarkollegiet
liksom ett flertal andra remissinstanser
tillstyrker helhjärtat, och så
gör även reservanterna. Därför yrkar jag
bifall till den med II betecknade reservationen
beträffande punkten B. 2 i utskottets
hemställan.

Den med III betecknade reservationen

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15 115

Om tjänstebil för biskopen i Luleå stift, m. m.

i samma utlåtande gäller frågan om en
tjänstebil åt biskopen i Luleå. Det är närmast
representanterna för Norrbotten
som i en fyrpartimotion har hemställt
»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t vidtager åtgärder
för anskaffande, på kyrkofondens
bekostnad, av tjänstebil åt biskopen i
Luleå stift».

De skäl som anföres i motionen synes
oss reservanter vara synnerligen starka.
Luleå stift omfattar en dryg tredjedel av
landets yta; avstånden är alltså betydande
och ytan inte mindre än 156 000
kvadratkilometer. Från stiftsstaden Luleå
till Karesuando i norr är avståndet
inte mindre än 430 km, ungefär detsamma
som från Stockholm till Växjö, och
till vissa församlingar i Västerbotten är
det mellan 500 och 600 km, lika långt
som avståndet från Stockholm till Malmö.

1957 års kyrkomöte hemställde om åtgärder
för att biskoparna i de två nordligaste
stiften skulle få tjänstebil. Beträffande
Luleå tillstyrkte både kammarkollegiet
och statskontoret, som också ansåg
det vara ekonomiskt försvarligt.
Kungl. Maj:t avslog dock framställningen.
I yttrandena över den nu aktuella
motionen tillstyrker återigen både kammarkollegiet
och statskontoret. Det sistnämnda
ämbetsverket hänvisar till sitt
yttrande 1957 och säger att de synpunkter,
som då framfördes, enligt ämbetsverkets
mening alltjämt äger giltighet
och därför vidhålles. Statskontorets yttrande
är alltså klart positivt.

Det senaste årets resekostnader för biskopen
i Luleå uppgår till 14 000 kronor.
Enligt sakrevisionens beräkningar kommer
fasta och rörliga kostnader för eventuell
tjänstebil vid 2 000 km körning att
stanna vid 7 217 kronor, för att nu återge
sakrevisionens precisa siffra. Det är
alltså här fråga om en klar besparing,
men utskottsmajoriteten tror för sin del
inte att en sådan anordning skulle medföra
en besparing.

Utskottet anser vidare att man bör
undvika särregler för en befattningshavare
inom en viss kategori. I vissa fall
kan naturligtvis eu sådan syn vara fullt
riktig, men i det här relaterade fallet

håller den inte. I stället kan man nog
här tala om exceptionella förhållanden
som saknar motsvarighet annorstädes.

Med hänsyn till detta anhåller jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
med III betecknade reservationen beträffande
punkten D. i utskottets hemställan.

Häri instämde herr Gustafsson, NilsEric,
(ep):

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Även om den föregående
ärade talaren grundligt har redogjort för
denna frågas historia och nuvarande läge,
skulle jag som motionär vilja göra
en liten kommentar till den argumentation
tredje lagutskottet har presterat till
stöd för sitt avstyrkande av bifall till
motionen. Jag är litet fundersam hur jag
skall kunna lägga mina ord, så att jag
utan att såra de ärade ledamöterna i
tredje lagutskottets majoritet ändock
skulle kunna övertyga kammarens övriga
ledamöter om att utlåtandet, såvitt
jag finner, tyvärr är ovanligt svagt.

Man åberopar tre argument. Det första
är att utskottet inte finner sig kunna
antaga, att den föreslagna ordningen
skulle medföra någon besparing av kyrkofondens
medel. Det är mig obekant
varpå utskottet grundar detta antagande.

Herr Ebbe Ohlsson har nyss redogjort
för statskontorets referat av sakrevisionens
bedömning, och som vi hörde nyss
säger sakrevisionen, att när det gäller
hållande av större bil — en bil med
tjänstevikt över 1 100 kilo —- uppgår de
fasta utgifterna — amortering, ränta,
skatt, försäkring, garage och tvättning
— samt de rörliga — bensin, olja, smörjning,
däck och reparationer —- vid en
årlig körsträcka av 2 000- mil till 7 217
kronor per år. När det samtidigt redovisas
i statskontorets yttrande att reseoch
traktamentskostnaderna för biskopen
i Luleå stift under 1961 uppgick till
14 000 kronor, är det faktiskt svårt att
förstå varpå utskottet har kunnat bygga
detta något överraskande antagande.

Nu skulle man ju kunna säga att man,
för att ha en riktig utgångspunkt för sina
bedömningar av vad som föreslås i mo -

116 Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Om tjänstebil för biskopen i Luleå stift, m. m.

tionen, främst borde ha utgått ifrån frågan
hur man på billigaste och mest praktiska
sätt skulle göra det möjligt för
innehavaren av biskopsämbetet i landets
sannolikt mest svårskötta stift med hänsyn
till dess ofantliga utsträckning att
använda sina krafter för det ändamål
varför han är anställd. Det har man inte
gjort, utan man har börjat med den för
mig något svårförklarliga uppgiften att
detta inte skulle kunna antas medföra
någon besparing av kyrkofondsmedel.

Nästa argument är för mig inte mindre
svårbegripligt. Utskottet hänvisar till
nu gällande regler och säger att det torde
»vara möjligt för biskop, som föredrar
att resa med bil, att — i vart fall
när det gäller så betydande körsträckor
som biskopen i Luleå stift årligen har
att färdas i tjänsten —■ med ingen eller
obetydlig kostnad för egen del anlita
detta färdsätt» d. v. s. bil. Det framgår
inte av detta resonemang om man avser
taxibil eller egen bil. Uppenbart är väl
dock, att om en person reser i tjänsten,
skall det ske utan kostnad för honom
själv. Men om man nu har tänkt sig att
han skulle ha egen bil, har man igen, såvitt
jag förstår, försummat den väsentliga
synpunkt som jag nyss antydde,
nämligen att se till att denne ämbetsman
beredes möjlighet att på bästa sätt fullgöra
sina uppgifter. Det är redan sagt i
motionen, och det är inte bestritt, att
det kan bli fråga om resor från Luleå
till Karesuando — en sträcka på ungefär
43 mil — eller resor till vissa församlingar
i Västerbottens län — sträckor
på mellan 50 och CO mil. Är det då
fråga om egen bil är det väl ändå ganska
mycket begärt av honom, om han
skall vara arbetsför vid framkomsten —
i synnerhet när det gäller ett så kvalificerat
arbete som här — att han skall
köra bil själv. Om man har egen bil måste
han för att kunna utnyttja dagens timmar
för sitt egentliga arbete ha en chaufför
anställd. Hur det skulle kunna förenas
med utskottets antagande, att det
skulle kunna ske med ingen eller obetydlig
kostnad för honom själv, det begriper
jag inte.

Det tredje argumentet är, att man an -

ser att man bör undvika att göra någon
särregel för en befattningshavare inom
en viss kategori. Jag vet inte vilka man
tänker på, möjligen är det landshövdingarna.
Varje landshövding har en tjänstebil
på statens bekostnad. Men den omständigheten,
att vi har så beträffande
landshövdingarna kan ju knappast ändå
anföras som ett motiv i detta sammanhang,
ty såsom reservanterna säger är
detta ett speciellt fall. Det gäller ju ett
stift som omfattar både Norrbottens och
Västerbottens län med en sammanlagd
yta som motsvarar en tredjedel av hela
rikets yta. Jag tar för givet att om kammaren
skulle biträda motionen och hemställa
hos Konungen om åtgärder att det
anskaffades en bil till biskopen, vore
situationen så speciell, att fallet omöjligen
kunde tänkas vara prejudicerande
när det gäller andra stift.

Jag har hört berättas att man inom
tredje lagutskottet — även om det inte
framgår annat än indirekt av den sista
meningen — har varit rädd för konsekvenserna.
Men det finns ju inte något
annat stift av denna våldsamma storlek.
Nästa stift i storlek är Härnösands stift,
som är ungefär hälften så stort som Luleå
stift. Sedan kommer visserligen Västerås’
stift, som omfattar också Dalarna,
men det är inte heller någon jämförelse
att komma med. Jag tycker nog att rädslan
för konsekvenserna här är ganska
opåkallad, och jag tycker också —• det
får herrarna i tredje lagutskottet ursäkta
att jag säger — att när en remissmyndighet
som statskontoret, som vi allesammans
vet håller hårt om statens
pung, oreserverat uttalar sig för att en
tjänstebil bör ställas till förfogande för
biskopen i Luleå stift, borde de högt
ärade herrarna i tredje lagutskottet ha
tagit någon hänsyn till detta remissyttrande.
Frågan gäller, som jag redan antytt,
först och sist: Hur skall man, med
anlitande av de kommunikationsmedel vi
har göra det bästa möjliga för att biskopen
i detta ofantligt vidsträckta stift —
på grund av sin storlek sannolikt det
mest svårskötta i landet — skall kunna
fylla sin uppgift?

Det framgår av yttrandet från dom -

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

117

Om tjänstebil för biskopen i Luleå stift, m. m.

kapitlet att biskopen föra året hade 106
resdagar. Därjämte reste domprosten 15
dagar i biskopens ställe. Dessa 106 dagar
skulle ju ha kunnat användas på ett
bättre sätt, om han sluppit vänta på tåg,
om han sluppit vänta på anknytning till
bibanor, om han sluppit vänta på bussar
och allt sådant. När det gäller en befattningshavare
som vi begär så mycket av
som av en biskop, vore det rimligt att
man försökte göra det möjligt för honom
att uträtta det bästa möjliga med
hjälp av de kommunikationsmedel som
står till förfogande.

Jag skall med hänsyn till den sena
timmen inte trötta kammarens ledemöter
mera, men jag måste finna det ytterst
beklagligt med denna kallsinniga
inställning från tredje lagutskottets sida.
Det här är ett särfall, som icke behöver
medföra några konsekvenser, och jag
finner det beklagligt att man i tredje lagutskottet
varit så säker på sin sak att
man inte har tagit hänsyn till remissyttrandena
i det här fallet. Jag vet att det
tjänar mycket litet till att vädja, men nog
tycker jag att det här är ett fall. då det
hade varit angeläget med en betydligt
positivare inställning.

Jag har hört berättas, att när Kungl.
Maj:t hade infordrat yttranden från
kammarkollegiet och statskontoret, var
man inom ecklesiastikdepartementet i
färd med att skriva en proposition i
denna angelägenhet, men det finns iu
andra herrar i kanslihuset, och någon
tycks ha vänt tummen ned. Det var ledsamt
att det blev på det sättet. Nu fruktar
jag att blir den här motionen avslagen,
så har vi kanske stängt möjligheterna
för framtiden. Det är väl ändå att
sila mygg och svälja kameler, att vi inte
har ett ord att invända mot att t. ex.
landshövdingen i det lilla Blekinge län
eller landshövdingarna i de båda till ytvidden
små skånelänen har tjänstebilar,
men när det gäller en motsvarande befattningshavare,
vars verksamhetsområde
omfattar en tredjedel av landet, då
skall vi inte kunna gå med på det!

Jag ber, herr talman, att med detta
varmt få tillstyrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Nyström (s), Per Jacobsson (fp), Hedström
(s) och Olofsson (fp).

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag hade begärt ordet
tidigare för att ge några synpunkter på
studentprästfrågan, eftersom jag är motionär.
Nu vill jag begränsa mig till
att dels ge uttryck för min tillfredsställelse
över vad utskottet bär skrivit beträffande
utredning om den andliga
vården vid universitet och högskolor,
dels uttrycka en förhoppning om att
Kungl. Maj :t snarast måtte tillsätta utredningen,
därest riksdagen nu beslutar
sig för att begära en sådan.

Jag ber, herr talman, att få, i vad det
gäller den här frågan, yrka bifall till
utskottets förslag under punkten B 1,
men eftersom utredningen väl ändå
kommer att ta sin tid, så ber jag att
med instämmande i den motivering som
herr Ebbe Ohlsson gav också få yrka
bifall till reservationen beträffande
punkten B 2.

Herr KRISTIANSSON (s):

Herr talman! Under punkt A förekommer
ju en reservation, och då jag tillhör
reservanterna skall jag be att få
motivera densamma.

I Kungl. Maj ds proposition nr 42 har
under rubriken »Vissa anslag ur kyrkofonden»
liksom tidigare upptagits elva
avlöningsbidrag för svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelses prästerliga verksamhet
i utlandet. Såväl 1960 som 1961
har i motioner gjorts hemställan om att
antalet bidrag skulle utökas så att Evangeliska
fosterlandsstiftelsen skulle kunna
erhålla bidrag för sin prästerliga
verksamhet bland annat i Hamburg.
Tredje lagutskottet, som bär haft dessa
motioner till behandling, har härvid
intagit en mycket positiv inställning till
syftet och uttalade 1960 följande: »Starka
skäl talar för bifall till yrkandet i
motionerna om anslag ur kyrkofonden.
Med hänsyn till det sätt, varpå kyrkofonden
tillkommit, och fondens ända -

118

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Om tjänstebil för biskopen i Luleå stift, i
mål anser utskottet det emellertid tveksamt,
huruvida anslag ur fonden kan
utgå till ett enskilt samfund som Evangeliska
fosterlandsstiftelsen. Stiftelsens
organisation och förvaltning är sålunda
icke underkastad kontroll eller insyn
genom vare sig statlig eller kyrklig myndighet.
» Enligt utskottets mening borde
det emellertid, trots angivna betänkligheter,
icke möta hinder att tillfredsställa
motionärernas yrkande. Flera lösningar
ansågs tänkbara. En sådan var
att ställa ökade medel till sjömansvårdsstyrelsens
förfogande för att styrelsen
skulle kunna bidra även till sjömansvård
som bedrives av andra samfund
än svenska kyrkan. På grund härav syntes
det utskottet ej då kunna komma
i fråga att anslag utgick utöver vad som
i propositionen föreslagits.

Tredje lagutskottet åberopade i sitt
utlåtande 1961 ånyo möjligheten att lösa
frågan genom samverkan mellan sjömansvårdsstyrelsen
och Evangeliska
fosterlandsstiftelsen, men poängterade
att frågan om ett bidrag för avlöning
av sjömanspräst i Hamburg givetvis fick
prövas i vanlig ordning — senast i
samband med prövningen av anslagsfrågor
för budgetåret 1962/63. Riksdagen
beslutade i enlighet med utskottets utlåtande.

Trots dessa rekommendationer hade
någon överenskommelse inte träffats
mellan berörda parter, och den 31 augusti
1961 anhöll sjömansvårdsstyrelsen
om oförändrat antal avlöningsbidrag för
budgetåret 1962/63. När alltså den väntade
uppgörelsen mellan organisationerna
inte kommit till stånd och ej heller
någon hemställan om ännu ett avlöningsbidrag
ingivits, kunde ju inte propositionen
omfatta mer än de sökta elva
bidragen.

Sedan kommer man till vad som kan
betraktas som anmärkningsvärt och som
har gett anledning till reservationen. I
motionerna 1:545 och 11:659, som avlämnades
i riksdagen den 14 februari
1962, anföres att en närmare undersökning
givit vid handen, att en överenskommelse
mellan sjömansvårdsstyrelsen
och Evangeliska fosterlandsstiftelsen

tv. m.

träffats den 13 februari, således dagen
före motionernas avlämnande, och anhålles
att ännu ett avlöningsbidrag måtte
anvisas att utgå ur kyrkofonden. Denna
överenskommelse förändrar ju inte
förhållandet, då tredje lagutskottet mycket
bestämt framhållit och riksdagen
beslutat att frågan om ännu ett avlöningsbidrag
skall prövas i vanlig ordning
av Kungl. Maj :t.

Nu har emellertid utskottsmajoriteten
frångått sin tidigare inställning till
ärendets handläggning och hemställer
i anledning av motionerna att bidrag
skall utgå utan att dessförinnan ha prövats
av Kungl. Maj :t. Reservanterna anser
för sin del, att då vederbörande inte
visat så stort intresse, att riksdagens
rekommendation efterföljts, bör frågan
om ännu ett bidrag anstå till nästkommande
års riksdag. Jag ber därför, herr
talman, i enlighet med reservationen
under punkt A att få yrka avslag på
motionerna 1:545 och 11:659.

Jag skall övergå till att i någon mån
bemöta herrar Ebbe Ohlssons och
Rerghs anföranden. Beträffande reservationen
III under punkten D om tjänstebil
för biskopen i Luleå stift har utskottet
främst ansett det vara betänkligt
att för innehavare inom en viss kategori
införa systemet med hållande av
tjänstebil. Det är naturligtvis riktigt,
som herr Bergh erinrade, att Luleå stift
är landets största i fråga om areal. Men
det är ju ändå inte så att landets övriga
stift är likformiga, utan det förekommer
olika förhållanden i olika stift beträffande
areal och vägar. Således kan
det mycket väl framdeles från andra
stift göras gällande, att där också kan
behövas tjänstebil. För övrigt bär man
väl mer och mer gått ifrån tjänstebilssystemet.

Beträffande bilkostnaden anmärkte
herr Bergh också att den skulle bli betydligt
högre om man inte använde sig
av tjänstebil. Ja, det är naturligtvis en
fråga som kan diskuteras. Jag vet inte
vad det skulle vara för storlek på denna
tjänstebil. Av motionerna framgår att
det skulle vara jämförbara förhållanden
med landshövdingarnas. Innebär

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15 1X9

Om tjänstebil för biskopen i Lulea stift, m. m.

detta att man skall ha likartade bilar
som våra landshövdingar? Utgår man
från detta, får man förmoda att biskopen
får hållas med en 30 000-kronorsbil.
Jag skulle tro att enbart avskrivningen
på en sådan bil måste röra sig om cirka
5 000 kronor. Man har fört upp en kostnadssumma
på 7 212 kronor. Utgår man
från dessa och andra kostnader -— det
har inte tagits med någon kostnadsberäkning
för chaufför, men eu chaufför måste
naturligtvis finnas -— tror jag inte
man kommer under den nämnda summan
på 14 000 kronor. Jag tror således
det finns starka skäl att följa utskottets
utlåtande i detta hänseende.

Herr Bergh talade ju mycket vackert
för stiftet och för biskopen och om nyttan
av tjänstebil. Men det kan ju inte
vara på det sättet, att någonting försummas
om biskopen inte har tjänstebil.
Det är alldeles otänkbart. Jag är övertygad
om att han kommer att ta sig fram
lika bra en tjänstebil förutan. Man gör
nog klokt i att vara försiktig med införandet
av tjänstebilar på detta område.
Därför yrkar jag på denna punkt
bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Den föregående ärade
talarens inlägg ger en liten förklaring
till hur majoriteten i tredje lagutskottet
har kommit till sina överraskande slutsatser.

Först och främst är det ju en klar feltolkning
av hänvisningen i motionen till
landshövdingarna. Hänvisningen avser
endast likhet så till vida att liksom länsstyrelsens
tjänstemän får använda den
bil som är ställd till förfogande, skulle
också domkapitlets tjänstemän och ledamöter
i tjänsteärenden få använda
biskopens bil. Därmed faller hela resonemanget
att bilen skulle kosta 30 000
kronor. Därmed faller också resonemanget
om de årliga kostnaderna. Dessutom
har sakrevisionen sagt, att om man
räknar med en bil på 1 100 kg kommer
man till den tidigare nämnda kostnaden
på 7 000 kronor. Resonemanget i det

genmäle som vi hörde nyss är alltså
ganska illa underbyggt.

Sedan talades det också om kostnaderna
för en chaufför. Det har sagts i
motionen och bekräftats av kammarkollegiets
och domkapitlets yttranden, att
chaufför redan finns anställd. Man bytte
expeditionsvakt för någon tid sedan,
och vid hans tillsättande uppställdes
som anställningsvillkor att han skulle
kunna köra bil och stå till förfogande
för ändamålet. Dessutom är det så som
kammarkollegiet -— eller kanske statskontoret
— säger att stiftsadjunkten ju
ibland följer med. Det är en ung man,
och unga människor kan i regel köra
bil. Avsikten är att han skall göra det.
Inte heller invändningen beträffande
chaufförskostnaderna kan anses övertygande.

Vad man däremot fick ganska klart
för sig var att det togs hänsyn till konsekvenserna.
Men när det bara finns ett
enda stift som är så oerhört stort och
det sägs i reservationen, att man gör
framställningen till Kungl. Maj :t med
hänsyn till det speciella fall som här
föreligger, bör även de farhågorna vara
borta.

Jag kan alltså inte finna att den plaidoyer
som utskottets talesman förebragt
är övertygande.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! Riksdagen har i dag att
ta ställning till frågan huruvida bidrag
skall utgå ur kyrkofonden för avlönande
av präst med uppgift att handha den
sjömansvårdande verksamheten i Hamburg.

Evangeliska fosterlandsstiftelsen har
sedan 1883 bedrivit en omfattande sjömansmission
i denna stad. Kyrkobyggnaden,
som är belägen vid hamnen, har
stora läs- och skrivrum, »om hålls
öppna hela dagarna. I de trevligt möblerade
rummen finns radio- och televisionsappacater,
musikinstrument och
ett rikhaltigt bibliotek, som årligen förnyas,
bl. a. genom anslag från kungl.
skolöverstyrelsen.

För de besökandes förströelse finns

120

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Om tjänstebil för biskopen i Luleå stift, i

också fritidslokaler, där man har möjlighet
att spela biljard och bordtennis,
för att ta ett par exempel. Men framför
allt kan våra landsmän i olika uppkomna
situationer här erhålla råd och
hjälp. Av fjolårets statistik framgår, att
man hade över 29 000 besökande i kyrka,
läsrum och fritidslokaler.

Det största arbetet bedrives helt naturligt
bland svenska sjömän. Under år
1961 anlöpte 715 svenska fartyg Hamburg.

Det kanske också bör tilläggas att
det i Hamburg finnes en relativt stor
svensk koloni — vilken för närvarande
uppgår till omkring 600 å 700 personer
och som har svenska kyrkan och dess
samlingslokaler som en samlingspunkt.

Frågan om bidrag till den sjömansvårdande
verksamheten i Hamburg har

— som herr Kristiansson tidigare sagt

— varit föremål för behandling i denna
kammare. År 1960 uttalade tredje
lagutskottet, att starka skäl talade för
bifall till yrkandet i motionerna om
anslag ur kyrkofonden, men utskottet
ansåg det tveksamt, huruvida anslag
skulle kunna utgå till ett enskilt samfund
— i detta fall Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

År 1961 yttrade tredje lagutskottet att
det var med beklagande man konstaterat,
att det inte varit möjligt att finna
någon form att tillgodose de tidigare
framförda önskemålen om bidrag till
sjömansvården i Hamburg. Enligt utskottets
mening borde det inte vara uteslutet
att en sådan samverkan skulle
kunna äga rum mellan svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse och Evangeliska
fosterlandsstiftelsen, att sjömansvårdsstyrelsen
anställde den för sjömansvården
i Hamburg erforderlige prästerlige
befattningshavaren och även ansvarade
för hans lön, under det att den övriga
verksamheten handhades av Evangeliska
fosterlandsstiftelsen. Då skulle det inte
längre enligt utskottets mening möta
några principiella betänkligheter mot
att för detta ändamål anslå medel ur
kyrkofonden. Prövningen av frågan om
ytterligare bidrag ur kyrkofonden borde
ske i vanlig ordning —- senast i sam -

i. in.

band med prövningen av anslagsfrågor
inför budgetåret 1962/63.

Jag kan själv hålla med om att det har
hänt ett olycksfall i arbete genom att det
önskade avlöningsbidraget för befattningshavaren
för sjömansvården i Hamburg
icke begärdes i så god tid, att det
kunnat komma med i den proposition,
som i dag behandlas. Detta beror på att
den överenskommelse som finnes i denna
fråga mellan svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
och Evangeliska fosterlandsstiftelsen
träffades först i början
av detta år. Det var ju den 13 februari
som denna överenskommelse träffades
mellan de nyss nämnda organisationerna,
och den betydde att man gått
på den linje, som tredje lagutskottet i
fjol anvisade, nämligen att svenska kyrkans
sjömansvårdsstyrelse skulle anställa
och avlöna den prästerlige befattningshavaren
och att Evangeliska fosterlandsstiftelsen
skulle svara för den övriga
verksamheten. Därmed borde väl
dessa principiella betänkligheter för bidrag
vara borta.

Tredje lagutskottets majoritet föreslår
alltså att ur kyrkofonden skall till svenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelse fr. o. m.
budgetåret 1962/63 tills vidare årligen
utgå ytterligare ett bidrag om 18 500 kronor
för avlönande av en av styrelsen anställd
befattningshavare för sjömansvården
i Hamburg.

Herr talman! Med det sagda ber jag att
få yrka bifall till tredje lagutskottets
förslag på denna punkt.

Herr KRISTIANSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara säga till
herr Wirmark, att reservanterna inte saknar
intresse för frågan. När emellertid
riksdagen under två år har vädjat till
organisationerna att träffa en överenskommelse
och så inte har skett, anser
reservanterna att medelsanvisningen under
sådana förhållanden bör anstå till
nästkommande år.

Herr Wirmark erinrade om att det
hade förekommit ett olycksfall i arbetet.
Det är klart att sådant kan förekomma,

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

121

Om tjänstebil för biskopen i Luleå stift, m. m.

men under så lång tid som nu förflutit
borde det nog ha kunnat göras någonting.
Jag vill ytterligare tillägga, att det
ännu i dag inte har gjorts någon ansökan
om bidrag.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Mitt uppdrag skulle här
ha varit att försvara tredje lagutskottets
behandling av motionerna om inrättande
av studentprästbefattningar. Nu är vi
emellertid i det läget, att motionären redan
förklarat sig nöjd med behandlingen.
Det finns därför ingen anledning att
dra upp någon längre debatt i detta sammanhang,
utan jag får endast instämma
i vad motionären sagt och yrka bifall
till utskottets hemställan under punkten
B 1. Jag torde ookså få hemställa om bifall
till punkten B 2 i samma utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Levin m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Levin m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

5f Första kammarens protokoll 1962. Nr

Då emellertid herr Kristiansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 54.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten B 1 hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten B 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17
punkten B 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
15

122

Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Om arbetsvetenskaplig forskning
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 39.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen
jämlikt de rörande punkten D framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
III betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe,
begärde rösträkning, verkställdes nu

votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 44.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av motioner om
upphävande av skyldigheten att utfärda
särskilda lagfartsbevis m. m.;

nr 19, i anledning av motion angående
lantbruksnämnds medverkan vid
fastighetssammanläggning; samt

nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
22 april 1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m., dels ock i
ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
reglering av priserna på fisk under
budgetåret 1962/63, m. in., jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till skydd mot kräftpesten,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om arbetsvetenskaplig forskning

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning
av väckta motioner om arbetsvetenskaplig
forskning.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

123

I: 382, av herr Nyman m. fl., och II: 582,
av fröken Elmén m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära utredning av behovet av
ökad arbetsvetenskaplig forskning och
sättet på vilket den kunde samordnas
och främjas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1:382 och
11:582 i den mån de icke kunde anses
bevarade med vad utskottet i utlåtandet
anfört icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Eric Peterson, Hamrin i
Jönköping och Carlsson i Huskvarna,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:382 och 11:582 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Reservanterna hade bland annat ansett,
att det —- för att snabbare nå praktiska
resultat i fråga om en förstärkning
och samordning av forskningsresurserna
på det arbetsvetenskapliga området
—• skulle vara till fördel om den av medicinska
forskningsrådet den 25 september
1961 tillsatta arbetsgruppen, förutom
till forskningsrådet, redovisade sina
slutsatser och rekommendationer direkt
till Kungl. Maj:t, som även kunde
ombesörja att gruppens utlåtande remitterades
för yttrande till berörda institutioner
och organisationer.

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Det statistiska departementet
i Danmark har under en 18-månadersperiod
utfört undersökningar beträffande
de kontorsanställdas arbetsförhållande
och kommit till det resultatet,
att varannan kontorsanställd lider av
trötthet eller smärtor, som beror på att
kontorsutrustningen är oriktig eller att
man använder den på ett oriktigt sätt.
I inemot hälften av de undersökta fallen
stod kontorsmaskinerna och möblerna

Om arbetsvetenskaplig forskning
placerade på fel sätt. Detta gällde sitthöjden,
ryggvinkeln, stödet för fotterna
m. m.

Av den danska undersökningen framgår
vidare, att sedan personalen undervisats
enligt forskarnas anvisningar försvann
så gott som alla de tidigare symptomen.
De mest vanliga var smärtor i
nacke och skuldror, därnäst kom smärtor
i armar och rygg och i vissa fall i
benen.

Den danska utredningen och dess resultat
belyser en smal sektor i detta oerhörda
frågekomplex och visar oss klart
hur viktig forskning på arbetsplatsen
egentligen är. Här behövs, för att citera
Tore Browald, »en helhetsattack från
samhällets sida». Här gäller frågan: Hur
mycket av psykisk och fysisk kraft får
maskinen eller anställningen ta ut av
den anställde utan att vederbörande tar
skada till kropp eller själ?

Neuroser och ryggbesvär ökar oroväckande
och måste åsamka produktionen
stora förluster. Även om detta är betydelsefullt
är dock de rent mänskliga synpunkterna
här det avgörande. Den subkommitté
som medicinska forskningsrådet
tillsatte i september 1961 visar klart
hur rätt motionärerna hade förra året.
Trots denna arbetsgrupps tillkomst tillstyrker
Personaladministrativa rådet
ändå en utredning. Det finns ytterligare
ett påtagligt och stort behov av samordning
i forskning på detta område därför
att det arbetas på så många håll men
utan tillräckliga kontakter. Det nya forskningsorgan,
som tillkommit, har inte en
samordnande dirigering som sin uppgift.
Detta mycket viktiga moment saknas
alltså fortfarande, och det är väl av
denna anledning som Personaladministrativa
rådet tillstyrker en utredning.

Alla initierade inser hur litet som uträttats
på detta forskningsområde med
hänsyn till frågans vikt och betydelse.
Utskottet menar att det är mest väsentligt
att Personaladministrativa rådet
fortsätter sin verksamhet och att forskningen
och samordningsarbetet på detta
område får ökade ekonomiska och personella
resurser. Reservanterna anser
icke detta vara tillräckligt. Vi vill gå

124 Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Om arbetsvetenskaplig forskning
ett steg längre, detta för att snabbare nå
praktiska resultat. Arbetsgruppen borde
alltså enligt reservanterna redovisa sina
slutsatser och rekommendationer direkt
till Kungl. Maj:t inte minst med hänsyn
till forskningsrådets ansträngda ekonomiska
resurser.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! En mycket framgångsrik
politiker har i en bok, »Jungfrutal i riksdagen»
givit det rådet, att man skall ta
den tid på sig i riksdagen som man anser
sig behöva för att lägga fram ett
ämne. Jag skall inte följa honom utan
inskränka mig till att endast framföra
några synpunkter med hänsyn till den
sena timmen.

Forskning och utvecklingsarbete utgör
grunden för den snabba tekniska utvecklingen
inom vårt näringsliv. Detta
arbete har framför allt inriktats dels på
tekniska uppfinningar och förbättringar
av metoder, material och maskiner, dels
på ekonomiska problem. Jämfört med
detta studium av de materiella och ekonomiska
faktorerna i arbetslivet är den
forskning, som vill undersöka människans
roll i arbetslivet, relativt obetydlig,
den s. k. arbetsvetenskapen.

Arbetsvetenskapen har bl. a. till uppgift
att analysera de olika faktorer på
arbetsplatsen, som påverkar människans
arbetsvilja och arbetsförmåga. Sådana
faktorer utgör t. ex. arbetstagarnas ålder,
kön, intelligens och andra personlighetsfaktorer.
Det kan gälla olika fysiologiska
påfrestningar på människan,
såsom arbetets tyngd, värme och buller,
det kan gälla arbetstid och pauser. Vi
talar om arbetsplatsens fysiska och psykiska
miljö.

Svårast att komma åt är de psykiska
och sociala faktorerna. Det är t. ex. förhållandet
mellan över- och underordnade,
andan på arbetsplatsen och kommunikationerna.
För att kunna få ett helhetsintryck
av människan på arbetsplatsen
och hennes anpassning behövs också
studier av människans sociala förhål -

landen utanför företaget, t. ex. hem- och
familjeförhållanden, samhällsförhållanlen,
d. v. s. hur människan anpassat sig
i olika sociala sammanhang och grupper.
En missanpassning både utanför och
på arbetsplatsen återverkar mer eller
mindre på människans arbetsinsatser.
Här kommer arbetsforskningen nära den
sociala forskningen.

Till förutsättningarna för en god anpassning
av människan på arbetsplatsen
hör en riktig rekrytering av personal
med hänsyn till lämplighet för visst arbete.
För sådan rekrytering har forskningen
kommit in på s. k. psykotekniska
prov, d. v. s. urvalsprov. Man har också
tagit upp frågan om intervjuns tillförlitlighet,
merit- och arbetsfördelning,
arbetsstudier etc. För att åstadkomma
en god anpassning av människan i arbetet
är det nödvändigt inte bara att
människan anpassar sig, utan även att
arbetsmiljön, maskinen etc. anpassas efter
människan. Det har inte alltid varit
så, herr talman. Många gånger har
människan fått anpassa sig efter maskinen,
och det har varit ganska bedrövligt.

Hela den mekaniseringsprocess, som
långsamt fortgått genom åren och syftat
till att ersätta manuell hantering och
transport med tekniska hjälpmedel, har
ökat behovet av arbetsvetenskaplig forskning
och orsakat nya problem. Utvecklingen
har haft positiva konsekvenser så
till vida som arbetet blivit lättare, varigenom
antalet olycksfall och belastningssjukdomar
minskat. Negativa konsekvenser
av denna utveckling är ökat industribuller,
ökade dammängder och intensivare
värmebelastning. Ju mer maskinstyrt
arbetsförloppet blivit, desto
mindre har blivit kvar för individuella
valmöjligheter av arbetsrytm och rörelseförlopp,
och detta har medfört stressfenomen
och mycket annat.

Nu har dessa frågor uppmärksammats
såväl av Svenska arbetsgivareföreningen
som av fackföreningsrörelsen. Att dessa
problem behöver utforskas och lösas är
så mycket viktigare som personella miss
lyckanden i framtiden får betydligt större
ekonomiska konsekvenser än i dag.

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

125

Många av de problem, som en ökad mekaniseringsgrad
medför, kommer att
ställa ökade krav på näringsliv och samhälle.

En arbetsvetenskaplig forskning kring
människan på arbetsplatsen har först de
senaste årtiondena beaktats. Tidigare
har, som jag nämnde, de tekniska och
ekonomiska forskningsuppgifterna dominerat.
Det som i dagens läge framför
allt behöver uppmärksammas är därför
de andra sidorna, de mera mänskliga
problemen på arbetsplatsen.

Enligt mångas uppfattning är den arbetsvetenskapliga
forskning, som hittills
bedrivits, inte tillräcklig och framför allt
föga samordnad. Först i år har, som vi
hörde nyss, en kommitté tillsatts inom
medicinska forskningsrådet, som just tagit
upp dessa samordningsfrågor, och
inom Personaladministrativa rådet har
en arbetsgrupp för industripsykologi
helt nyligen startats. Den arbetsveten*
skapliga forskningen liksom socialforskningen
över huvud taget har mycket små
resurser till sitt förfogande. Om man betänker
att socialutgifterna i samhället
uppgår till cirka 7 miljarder kronor, utgör
det som anslås för social forskning
och arbetsvetenskaplig forskning endast
några tiotals promille per år. Personaladministrativa
rådet disponerar cirka
150 000 kronor för arbetsvetenskapliga
utredningar. Jag vågar påstå, att dessa
nämnda forskningsgrenar lider av att
vara splittrade och osystematiska. Det
finns starkt behov av att vi får en fastare
sociologisk och mentalhygienisk
forskning och mindre ett lekmannamässigt
tyckande då det gäller människans
förhållanden på arbetsplatsen och i samhället.

Frågan om människan på arbetsplatsen
är av allmänt intresse och berör huvuddelen
av den arbetande befolkningen.
Det borde enligt min uppfattning,
herr talman, vara av stort värde för riksdagen
att följa denna forskning.

Reservanterna har inskränkt sig till
att föreslå, att de resultat, som medicinska
forskningsrådets nytillsatta kommitté
uppnår, skall redovisas för riksdagen.
Jag tycker, herr talman, att detta är det

Om arbetsvetenskaplig forskning
minsta tänkbara riksdagen i dag borde
godkänna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Motionärerna har begärt
att riksdagen skall skriva till Kungl.
Maj:t och begära en utredning om behovet
av ökad arbetsvetenskaplig forskning
och sättet på vilket den kan samordnas
och främjas.

Detta önskemål är väsentligen tillgodosett,
såsom reservanterna själva erkänner,
genom att PA-rådet för någon
tid sedan tillsatt en arbetsgrupp av
forskare. Denna arbetsgrupp har till
uppgift just att göra de undersökningar
motionärerna hemställer om och söka
verkställa den samordning motionärerna
önskar. Vidare har medicinska forskningsrådet
tillsatt en underkommitté
som skall verka inom den arbetsvetenskapliga
forskningen och söka katalogisera
forskningsbehovet inom näringslivet,
främst industrien.

Efter detta konstaterande bär utskottet
uttalat en förhoppning, att PA-rådet
skall fortsätta sin verksamhet och att
forsknings- och samordningsarbetet på
området skall få ökade personella och
ekonomiska resurser. Att vi inte kunde
lägga fram konkreta förslag i det syftet
inser naturligtvis även reservanterna.

Reservanterna säger att den utredning
som de själva har begärt och som
även utskottet anser önskvärd torde genom
de nämnda åtgärderna komma till
utförande. Därmed är deras väsentliga
önskemål uppfyllt, och vad som därutöver
finns i reservationen är garneringar.
Man önskar att redovisning skall
ske även till Kungl. Maj :t — det är en
praktisk detaljfråga som knappast bör
föranleda riksdagen att skriva till
Kungl. Maj :t.

Jag anser alltså att utskottet bär besvarat
motionen på ett positivt sätt, att
motionärernas önskemål väsentligen är
och blir tillgodosedda och att vi därför
med fördel kan bifalla utskottets
yrkande.

126 Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Om utredning för åstadkommande av en ny aktiebolagslag

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om utredning för åstadkommande av en
ny aktiebolagslag

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning
av väckta motioner om utredning för
åstadkommande av en ny aktiebolagslag.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 25 av herrar Lager och öhman, samt
II: 48, av herr Hagberg m.fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om skyndsam
utredning för åstadkommande av
ny aktiebolagslag, så avfattad, att den
tillgodosåge de av Landsorganisationens
kongress 1961 ställda önskemålen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:25 och
II: 48 ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Den motion, som kammaren
nu gör sig redo att på utskottets
rekommendation avslå, rör en så trivial
sak som förslag om utredning för att få
en ny aktiebolagslag. Bakom denna föga
fantasieggande rubrik döljer sig ett
mycket viktigt problem. Utskottet erkänner
också detta i sin skrivning. Utskottet
finner t. o. m. saken så stor och
betydelsefull att det inte ens vill begära
en utredning. Låt mig därför — innan
saken plockas bort från riksdagens
bord för den här gången — med några
ord erinra om vad det gäller.

Kärnfrågan är helt enkelt att utvidga

demokratien till ett område som hittills
varit och allt fortfarande i huvudsak är
avspärrat för demokratien. Jag avser förhållandena
inom produktionslivet och
på arbetsplatserna. Här råder allt fortfarande
fåtalsvälde, med makt och myndighet
för kapitalägaren att ganska
självrådigt bestämma var skåpet skall
stå. Kapitalägaren är emellertid ofta,
för att inte säga oftast, ganska oberoende
för sin egen materiella existens av
hur företaget går ihop. Antingen besitter
han flera företag eller också bär han
så ställt ekonomiskt att han är garanterad
ett bekymmersfritt liv också om
ett företag skulle råka på obestånd.
Färska exempel finns därpå.

Helt annorlunda förhåller det sig med
arbetare och lägre tjänstemän som är
anställda i företaget. De är omedelbart
beroende av att det företag, i vilket de
ger sin arbetskraft, fungerar och fungerar
väl. För dem gäller det bokstavligen
brödet för dagen. Det är helt orimligt
att de människor, för vilka ett produktionsställe
endast är ett objekt för investering
av penningar i spekulation att
få god utdelning, skall ha det avgörande
ordet vid företagets skötsel, under
det att de anställda arbetarna och tjänstemännen,
som bär upp företaget, inte
skall ha något medinflyande eller någon
bestämmanderätt.

Förra årets kongress med Landsorganisationen
diskuterade denna sak.
Till grund för diskussionen låg ett stort
och förtjänstfullt utredningsarbete, sammanfattat
i en aktningsvärd volym. De
som gjort detta utredningsarbete kom
till slutsatsen att frågan om att ge de
anställda rätt och möjlighet att ha någonting
att säga till om i det företag,
i vilket de är anställda, förutsatte att
man ändrade bolagslagstiftningen. Ordagrant
heter det så här:

»En ökad facklig medverkan i företagspolitiken,
vilken också måste ses i
samband med andra företagsintressenters
medverkan, eller med andra ord
en principiell utvidgning av den industriella
demokratien, förutsätter sålunda
grundläggande förändringar i den nuvarande
interna företagsorganisationen.

Onsdagen den 11 april 1962 em.

Nr 15

127

Om utredning för åstadkommande av en ny aktiebolagslag

Kommittén anser därför att det finns ett
klart behov av en genomgripande översyn
av den gällande bolagstiftningen
som väsentligen reglerar dessa förhållanden.
»

I det remissyttrande som utskottet
inhämtat från Landsorganisationen understrykes
också problemets betydelse
och synnerligen komplicerade karaktär.
Svenska arbetsgivareföreningen visar i
sitt remissvar en påfallande likgiltighet.
Och det är helt begripligt.

I sitt eget utlåtande anser också utskottet
att den utredning som vi begärt
»torde vara ofrånkomlig». Men utskottet
vill att Landsorganisationen och Svenska
arbetsgivareföreningen först skall
grunna över saken och »själva precisera
sin ställning», vilket ännu inte
skett.

Jag har litet svårt att följa med i de
banor längs vilka utskottets tankar har
löpt.

Utskottet anser att problemet är så
viktigt att en utredning är ofrånkomlig.
lag förmodar att utskottet utgår ifrån
att utredningen skall vara objektiv och
allsidig, inte utgå från redan fixerade
ståndpunkter och söka leta fram bevis
för dessa ståndpunkters riktighet. Om
utredningen skall vara objektiv och
söka finna vägar, på vilka utvecklingen
kan länkas in för att tillgodose de intressen
som det här gäller, finns det
väl inga skäl att vänta med en sådan
utredning till dess att de närmast berörda
parterna, Landsorganisationen
och Svenska arbetsgivareföreningen, intagit
bestämda positioner. Mig förefaller
det som om det vore betydligt förnuftigare
att göra utredningen innan de
berörda parterna fixerat sina ståndpunkter
och låst sig vid dem. Utredningen
skulle kanske hjälpa dem att finna
det som för folket i dess helhet, för
samhället som sådant och för arbetarklassen
och tjänstemannaklassen i dess
helhet vore det vettigaste och bästa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen 1:25.

Herr MÖLLER (s):

Herr Lager riskerar inte att bli motsagd
när han säger, att det här är ett
viktigt problem. Det är självfallet just
därför som Landsorganisationen tagit
upp frågan och gjort den till föremål
för en grundlig utredning i det betänkande,
som har givit herr Lager uppslag
till denna motion. I fråga om problemets
vikt kan vi alltså ena oss, och
i det avseendet behöver inga invändningar
riskeras.

Däremot tycker jag det är rimligt att
den fackliga organisation, som är den
främste pådrivaren i denna fråga, själv
preciserar sin mening och sin ståndpunkt
innan man går till en offentlig utredning.
Om LO över huvud taget önskar
angripa detta problem genom en offentlig
utredning eller på andra vägar
bör först vara klart. Jag finner det rimligt
att Landsorganisationen får tillfälle
att ta ställning till dessa frågor innan
riksdagen tar initiativ i ärendet. Därför
tycker jag också det är en självfallen
ståndpunkt, som beredningsutskottet
har intagit, och jag ber att få
yrka bifall till dess utlåtande.

Herr LAGER (k):

Jag vill bara säga till herr Möller, att
det förefaller mig onaturligt att Landsorganisationen
inte skulle önska en
statlig utredning i detta ärende, ty utan
en statlig utredning lär väl aktiebolagslagen
inte kunna ändras. Den kan ju
inte ändras d Landssekretariatet eller på
en LO-kongress, utan den måste ändras
i detta hus.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till motionen 1:25; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

128 Nr 15

Onsdagen den 11 april 1962 em.

nr 26, i anledning av väckt motion om
inrättande av ett statligt förlag för skolböcker
m. m.; samt

nr 27, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande massör- och sjukgymnastutbildning
för blinda och synskadade.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 157, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1962/63,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 7 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

151, rörande godkännande av en
internationell konvention om skydd för

utövande konstnärer, framställare av
fonogram samt radioföretag;

nr 156, angående ändringar i det till
grund för samarbetet inom SAS liggande
konsortialavtalet;

nr 159, med förslag till lag om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall i
Kopparbergs län; samt

nr 162, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 16:o)
och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Hilding under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad motion, nr 698, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.31.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 13 april 1962

Nr 15

129

Fredagen den 13 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 158, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
22 april 1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott dels
ock i ämnet väckt motion; samt

nr 159, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition angående bidrag till
restaurering av Uppsala domkyrka
m. in., dels i ämnet väckta motioner,
dels ock motioner om inrättande av
särskilda studentprästbefattningar m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

160, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 4 mars 1955
(nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar,
m. m.; samt

nr 161, till fullmäktige i riksbanken
angående användande av riksbankens
vinst för år 1961 samt i anledning av
dels framställning av fullmäktige i riksbanken
angående dispositionen av över -

skotten från riksbankens rörelse, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 162, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
2 och 3 §§ lagen den 16 maj 1957 (nr
202) med särskilda bestämmelser om
kommuns, landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt
för åren 1958—1965, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 163, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående bestämmelserna
om transport av animala livsmedel.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare
Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet 25—27
april för att deltaga i en konferens i
åldringsvård i Kassel i Tyskland.
Stockholm den 13 april 1962

Margareta Nordström
Den begärda ledigheten beviljades.

Om förbättrade kommunikationer mellan
Jämtland och övriga Norrland

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för av -

130

Nr 15

Fredagen den 13 april 1962

Om förbättrade kommunikationer mellan Jämtland och övriga Norrland

sikt att vid detta sammanträde besvara
berr Widéns interpellation om förbättrade
kommunikationer mellan Jämtland
och övriga Norrland, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Widén frågat mig om jag är beredd
medverka till en förbättring av Jämtlands
förbindelser med övriga Norrland
så att största möjliga paritet ernås med
jämförliga orter och i den utsträckning
att de brister i kommunikationerna, som
nu föreligger, undanröjes så att Östersunds
lämplighet som förläggningsort för
allmänna institutioner ökas.

Herr Widén hänvisar i sin interpellation
till två utredningar om skollokalisering,
som båda givit Härnösand företräde
som förläggningsort framför Östersund
och andra ifrågasatta städer. Utredningsmännen
synes emellertid vid sina
överväganden i första hand ha bedömt
tillgången till befintliga lokaler,
institutioner, lärare etc. De städer som
härvid visat sig kunna komma i fråga
har därefter jämförts med avseende på
bl. a. befolkningsunderlag. Enbart eventuella
skillnader i antal reseförbindelser
med övriga Norrland och dessas
snabbhet torde således icke ha varit utslagsgivande
för utredningarnas ställningstaganden
i detta sammanhang.

De hittillsvarande goda flygförbindelserna
mellan Östersund och övriga Norrland
över bl. a. Sundsvall/Härnösand
och Luleå till Kiruna har inskränkts i
samband med öppnandet av den nya linjen
Stockholm—Rommehed—Östersund.
Östersunds flygförbindelser med övriga
Norrland omfattar därför från och med
i vår en middagsförbindelse med Sundsvall/Härnösand
i båda riktningarna.
Förbindelsen har viss anslutning till
Örnsköldsvik. Inom Linjeflyg räknar
man emellertid med att den fortsatta trafikutvecklingen
skall göra det möjligt
att snart återgå till den tidigare trafikuppläggningen
mellan Jämtland och norra
Norrland. Härvidlag kan ett stort intresse
från jämtländskt håll påskynda utvecklingen.

I fråga om landsvägsförbindelserna
kan jag nämna att riksväg 14 från Öster -

sund mot Sundsvall är under fortsatt utbyggnad.
Vidare pågår upprustning av
riksväg 335, varigenom Östersunds förbindelser
med bl. a. Sollefteå och Örnsköldsvik
kommer att förbättras.

De ur lokaliseringssynpunkt viktigaste
förbindelserna mellan Östersund och övriga
Norrland torde emellertid vara tågförbindelserna.
Med avseende på dessa
kan Östersund knappast sägas vara sämre
lottat än andra relativt närbelägna
städer, t. ex. Härnösand. Båda städerna
kan således nås av resande med tåg från
övre Norrland via norra stambanan från
Boden med dess sidolinjer ut till kusten
och in i landet. Vidare har båda städerna
anslutning till samma tåg på huvudlinjen.
Skillnaden i restid till och från
orter i övre Norrland är för flertalet
förbindelser liten och varierar mellan 10
minuter och 3 timmar 15 minuter. När
det gäller förbindelserna med platser utefter
inlandsbanan ligger Östersund i regel
bättre till än Härnösand.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Widéns interpellation.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra mitt tack för det avlämnade
svaret.

Det är med tillfredsställelse jag ser,
att statsrådet först konstaterar att Östersund
och Jämtland inte är sämre lottade
än andra, som statsrådet säger, »relativt
närbelägna» städer och landskap i
fråga om kommunikationer. Jag hade i
min fråga refererat till statliga utredningar,
vilka som sin uppfattning redovisat
att Östersunds kommunikationer
befann sig i ett sämre läge och som särskilt
talat om de dåliga kommunikationerna
från Jämtland till norra Norrland.
Nu utgår jag ifrån att statsrådets uttalande
på denna punkt är ägnat att undanröja
ogynnsamma slutsatser om Östersunds
lämplighet som för,läggningsort
för statliga inrättningar på grund av dess
förbindelser med andra delar av Norrland,
och att stadens lämplighet skall be -

Fredagen den 13 april 1962

Nr 15

131

Om förbättrade kommunikationer mellan Jämtland och övriga Norrland

dömas utifrån de synpunkter som är relevanta
i sådana sammanhang.

Nu innebär detta givetvis inte att allt
är bra som det är. I sitt svar tar statsrådet
upp flyget, landsvägarna och järnvägarna,
och jag vill något beröra de
problem, som Jämtland och övriga Norrland
brottas med i dessa avseenden.

Det är ju mycket beklagligt att flygförbindelserna
från Östersund till norra
Norrland över Sundsvall har inskränkts
i samband med öppnandet av den nya
rutten över Dalarna, och vi förväntar
oss att Linjeflyg med det snaraste är i
stånd att återuppta den tidigare uppläggningen
av trafiken. Jag vågar nog säga,
att intresset från jämtländskt håll är betydande
för att förbindelserna norr över
kommer tillbaka.

Beträffande landsvägsförbindelserna
säger statsrådet att riksväg 14 — nuvarande
E 75 •— är under utbyggnad. Detta
har sin riktighet, men ännu återstår
mycket innan denna väg befinner sig i
ett fullvärdigt skick och verkligen blir
den mellanriksväg, som vi hoppas på, en
sådan som är lämpad för tung trafik och
snabba varutransporter. Många av de inre
norrlandsproblem som berör näringsoch
arbetsliv och de aktuella befolkningsfrågorna
har ett nära samband med
kommunikationsmöjligheterna.

Vad slutligen järnvägarna beträffar, så
kan man nog inte med bästa vilja i världen
säga, att förbindelserna tvärsöver
mellersta Norrland är hyggliga. En resa
Örnsköldsvik—-Östersund eller vice versa,
en sträcka på ungefär 32 mil, tar alltjämt
mellan 7 och 8 timmar av dagen i
anspråk, vilket onekligen är rätt lång tid
för en sådan sträcka.

Likaså är förbindelserna från städerna
i Ångermanland, Medelpad och Jämtland
till övre Norrland ej så bra. Jag
hade hoppats på en antydan — kanske
inte ett löfte, men en antydan — om ett
snabbgående dagtåg året om med goda
anslutningar från Sundsvall, Östersund,
Härnösand och Örnsköldsvik på sin väg
uppåt och nedåt. Det vore intressant att
höra, om statsrådet skulle kunna ha någonting
att säga beträffande den tankegången.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Till det sista vill jag säga,
att statens järnvägar ju ständigt är
sysselsatt med att diskutera förbättringar
av tågförbindelserna, inte minst när
det gäller Norrland. Jag kan bara peka
på en sådan sak som den snälltågsförbindelse
som Östersund har haft med
Stockholm, där restiden förkortades med
inte mindre än två timmar när rapidlok
sattes in i höstas.

Inom järnvägsstyrelsen diskuteras också
frågan om hur man skall gå till väga
för att få fram en snabbare dagförbindelse
genom övre Norrland. Vi skaf]
emellertid ändå hålla i minnet, att trafikströmmarna
måste vara tillräckligt
stora för att man med fördel skall kunna
gå in för att genomföra en sådan förbindelse.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att frågan då är under ett
visst övervägande, och jag hoppas att
järnvägsstyrelsen på något sätt kan ordna
att just ett sådant snabbtåg om dagen
kommer till stånd. Det är väl klart att
resonemanget om att föra in trafikfrekvensen
har sitt berättigande. Jag tror
dock att vi i detta fall kan säga, att Norrland
har sina alldeles speciella problem,
och jag tror i alla fall att det vore värt
att försöka satsa på en dylik ordning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 144, angående försäljning av viss kronoegendom,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 151, rörande godkännande av
en internationell konvention om skydd
för utövande konstnärer, framställare
av fonogram samt radioföretag.

132

Nr 15

Fredagen den 13 april 1962

Om avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 156,
angående ändringar i det till grund för
samarbetet inom SAS liggande konsortialavtalet.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

159, med förslag till lag om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall i
Kopparbergs län; samt

nr 162, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14ro), 16:o)
och 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 696 till bevillningsutskottet
samt

motionerna nr 697 och 698 till särskilda
utskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 62, 64 och 65
samt bevillningsutskottets betänkande
nr 33.

Om avdrag vid beskattningen för avsättning
till pensionsstiftelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning av väckta
motioner rörande avdrag vid beskattningen
för avsättning till pensionsstiftelse.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:226,
av herrar Gustaf Henry Hansson och
Boman, samt II: 344, av herr Boi ja m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till lag
om ändring av punkt 2. a av anvisning -

arna till 29 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

2) de likalydande motionerna 1:283,
av herr Stefanson, och 11:347, av herr
Wedén m. fl., vari anhållits att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om utredning och förslag till
nästa års riksdag om åtgärder i syfte att
motverka den nedgång i för produktionsökningen
väsentligt företagssp arande
som kunde förutses inträda de närmaste
åren som en följd av ATP-systemets
införande — i första hand borde
därvid prövas sådan ändring av skattelagstiftningen,
att rätt medgåves till
skattefri avsättning till konto inom rörelsen
för utjämning av pensionskostnad
enligt i motionerna angivna riktlinjer;
rätt till sådan avsättning skulle tillkomma
alla rörelser, oavsett företagsform,
vilka deklarerade för inkomst enligt
bokföringsmässiga grunder; ävensom

3) de likalydande motionerna I: 334,
av herr Hagberg m. fl., och 11:409, av
herr Heckscher m. fl., vari föreslagits
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte med beaktande av vad i motionerna
anförts efter härom företagen
skyndsam utredning för riksdagen framlägga
förslag, innebärande att arbetsgivare
medgåves rätt att skattefritt avsätta
medel till egen pensionsfond med
belopp, som under ATP-systemets uppbyggnadsperiod
erfordrades — utöver
de årliga avgifterna för tilläggspensioneringen
— för att täcka den faktiska
pensionsförpliktelse, som åvilade arbetsgivaren.

Det i motionerna 1:226 och 11:344
framlagda förslaget avsåg, att huvuddelägare
och honom närstående skulle
likställas med övriga anställda i företaget
vad gällde rätt till avdrag för avsättning
till pensionsstiftelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) beträffande frågan om avdrag för
pensionsavsättning i familjebolag

att de likalydande motionerna 1:226,
av herrar Gustaf Henry Hansson och
Boman, samt II: 344, av herr Boija

Fredagen den 13 april 1962

Nr 15

133

Om avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse

m. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning inom familjebolag
till pension, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B) beträffande frågan om avdrag för
avsättning till egen pensionsfond
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:283,
av herr Stefanson, och 11:347, av herr
Wedén m. fl., angående rätt till viss
skattefri avsättning för utjämning av
pensionskostnad m. m., samt

2) de likalydande motionerna 1:334,
av herr Hagberg m. fl., och 11:409, av
herr Heckscher m. fl., om rätt till avdrag
vid beskattningen för avsättning
till egen pensionsfond,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Stefanson, Yngve Nitsson,
Lundström, Gustafson i Göteborg, Christenson
i Malmö, Darlin och von Sydow,
vilka ansett, att utskottet bort

dels under A hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till de likalydande motionerna
1:226, av herrar Gustaf Henry
Hansson och Boman, samt II: 344, av
herr Boija m. fl., antaga det vid motionerna
fogade förslaget till lag om ändring
av punkt 2. a av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

dels ock under B hemställa, att riksdagen
måtte — med bifall till de likalydande
motionerna I: 283, av herr Stefanson,
och 11:347, av herr Wedén m. fl.,
samt de likalydande motionerna 1:334,
av herr Hagberg m. fl., och 11:409, av
herr Heckscher m. fl. — i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte med beaktande av vad i motionerna
anförts företaga utredning samt till
1963 års riksdag framlägga förslag om
rätt för rörelseidkare att oavsett företagsform
under ATP-systemets uppbyggnadsperiod
göra skattefri avsättning till
konto inom rörelsen för utjämning av
pensionskostnaderna.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det betänkande från bevillningsutskottet,
som vi har framför
oss, behandlar den kanske inte särskilt
sensationella eller utpräglat nyhetsbetonade,
men icke desto mindre ganska
betydelsefulla frågan om avdrag vid beskattningen
för avsättning till pensionsstiftelse.

Möjligheterna till att skattefritt avsätta
medel till pensionsstiftelse har, som
kammarens ledamöter erinrar sig, efter
ATP-reformens genomförande begränsats
i förhållande till vad tidigare har varit
fallet och det är, föreställer jag mig, mot
bakgrunden av beslutet vid förra årets
höstriksdag som de motioner, som behandlas
i detta betänkande, på det hela
taget bör ses.

I betänkandet granskas tre motionspar.
Jag skulle först vilja säga några ord
om motionerna I::226 och 11:344. Där
har yrkats, att huvuddelägare och honom
närstående skall likställas med övriga
anställda i företaget vad gäller rätt till
sådant avdrag, som vi här resonerar om.
Såsom kammarens ledamöter inser, gäller
det alltså ett upphävande av de för
familjebolagen rådande, diskriminerande
undantagsbestämmelserna. Argumentet
mot en dylik avdragsrätt har, såsom
vi känner till, framförts här i kammaren
vid åtskilliga tillfällen. Argumentet
har varit och är, antar jag, allt fortfarande
risken för missbruk. Reservanterna
kan inte godta denna invändning. Enligt
deras och motionärernas mening utgör
det förhållandet, att dessa pensionsstiftelser
står under allmän tillsyn, tillsammans
med de bestämmelser i övrigt,
som gäller för pensionsstiftelser, en fullt
tillräcklig garanti mot missbruk.

Nu avstyrker utskottsmajoriteten motionerna
väsentligen med hänvisning till
pensionsstiftelseutredningen och erinrar
om att det förutsatts, som det heter i
skrivningen, att »utredningen i sitt fortsatta
arbete skall pröva huruvida behov
alltjämt kan anses föreligga att bibehålla
nuvarande begränsningsregel eller om
avsättning för huvudaktieägares pensionering
kan göras avdragsgill utan risk
för att reglerna missbrukas». Detta är

134 Nr 15

Fredagen den 13 april 1962

Om avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse

nog så riktigt. Reservanterna anser emellertid,
att beslut bör kunna fattas utan
ytterligare utredningar av denna angelägenhet,
som ju i många former stötts
och blötts under en följd av år. Vi menar
kort och gott, att en i familjeföretag
verksam aktieägare bör kunna beredas
pension på samma sätt som företagets
övriga personal.

Vi brukar ibland här i debatterna, när
det gäller någon angelägenhet, som ligger
en eller annan ledamot särskilt varmt
om hjärtat, säga att det gäller »ett rättvisekrav».
Många gånger innebär det
självfallet en överdrift att ta till den där
frasen, men jag undrar, om vi inte här
står inför ett sådant fall, där den är relevant.
Det kan inte vara rimligt att på
detta sätt år efter år diskriminera just
denna form av företagsamhet, när det
gäller pensionsstiftelserna. Alla är, förmodar
jag, medvetna om betydelsen av
familjeföretagen i den svenska produktionen.
Ingen är väl okunnig om de insatser,
som just inom familjeföretagen
gjorts för produktionsutvecklingen. Men
trots att detta är — eller åtminstone borde
vara — klart för aRa här, håller man
kvar företagen i en diskriminerande status.

Så har vi de likalydande motionerna
1:283 och 11:347 samt 1:334 och 11:409.

I dessa yrkas riksdagsskrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning
och förslag till nästa års riksdag om rätt
för rörelseidkare att, oavsett företagsform,
under ATP-systemets uppbyggnadsperiod
göra skattefri avsättning till
konto inom rörelsen för utjämning av
pensionskostnaderna. Detta är ju en
framställning av något annan karaktär
än den, som jag för ett ögonblick sedan
sysslade med.

Inte heller dessa förslag har vunnit
utskottsmajoritetens bevågenhet. Den i
detta fall begärda utredningen avvisas
med erinran om återlånemöjligheterna i
allmänna pensionsfonden. Visst finns sådana
återlånemöjligheter, men tills vidare
är de ju, vågar jag säga, på det
hela taget teoretiska. Det är ganska anmärkningsvärt
att konstatera, vad utskottsmajoriteten
själv i detta hänseen -

de skriver. Nederst på sid. 9 i utskottets
betänkande finner kammarens ledamöter
följande uttalande från utskottets sida:
»Med hänsyn till att ATP-systemet nyligen
trätt i kraft och till att pensionsavgifterna
till en början är förhållandevis
ringa ligger det i sakens natur att
återlånen ännu inte fått större praktisk
betydelse.» Utskottsmajoriteten fortsätter:
»På längre sikt torde dock systemet
innebära ett verksamt bidrag till företagens
kapitalförsörjning.»

Men, herr talman, det är ju — som
jag redan har påpekat — just den där
uppbyggnadsperioden, som motionerna
tar sikte på. Jag tycker för min del, att
utskottets eget resonemang bort leda
fram till en rekommendation av den begärda
utredningen. Jag kan inte finna,
att där föreligger någon klar linje mellan
det utskottets resonemang, som jag
här citerat ur betänkandet, och de slutsatser,
som utskottet kommer fram till.

Till slut vill jag blott — som jag gjort
vid åtskilliga tillfällen tidigare i sådana
här sammanhang — understryka den
stora roll som företagssparandet för närvarande
spelar för vårt produktionsliv.
En reform sådan som den som här förordas
skulle, såvitt jag begriper, få en
synnerligen gynnsam effekt. Genom att
på detta sätt främja företagssparandet
skulle man underlätta lösningen — det
är i alla fall min bestämda mening, och
den har stöd på flera håll — av åtskilliga
av företagens kreditproblem och
skapa förutsättningar för en större produktionsökning
med därav följande standardökning
i vårt samhälle.

Herr talman! Med dessa få ord och
denna korta kommentar hemställer jag
om bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 23 fogade reservationen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det undantag som i 29
§ kommunalskattelagen gäller beträffande
skattefri avsättning till pensionsstiftelse
för person, som är anställd i familjebolag
men som på grund av eget
eller anhörigas aktieinnehav har ett av -

Fredagen den 13 april 1962

Nr 15

135

Om avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse

görande inflytande i företaget, utgör enligt
min uppfattning en orättvisa som
bör rättas till. Undantaget innebär ju,
att skattefri avsättning till pensionsstiftelse
ej får göras för sådan person eller
dennes efterlevande.

Det är lika angeläget att en aktieägare
i ett familjebolag får samma möjligheter
att inom företagets ram erhålla en
påbyggnad av sin ATP-pension, som företagsledare
och anställda inom övriga
företag har.

Familjeföretagens utveckling och framgång
beror mycket ofta på den personliga
insatsen från huvudaktieägaren själv
och många gånger även på medverkan
från hans familj. Det är i stor utsträckning
den personliga skickligheten, en arbetsinsats
som i timmar räknat sträcker
sig långt utöver normal arbetsdag,
och dessutom, vilket i detta sammanhang
är det viktigaste, ett personligt ekonomiskt
engagemang med betydande ekonomiska
risker, som krävs för att bygga
upp och driva ett familjebolag.

Försörjningen med eget kapital utgör
ofta ett av de stora problemen för dessa
företag och deras ägare. Möjligheten att
få göra skattefria avsättningar till en
fond inom det egna företaget för ägarens
och de efterlevandes egen pensionering
är därför värdefull. Det i företaget arbetande
kapitalet bidrar till företagets
ekonomiska konsolidering och ger både
de anställda och företagaren själv ökad
trygghet, även beträffande de pensionsåtaganden
som företaget gjort ovanpå
ATP. Det är ju faktiskt också så, att om
ett familjebolag har träffat en överenskommelse
med några av sina anställda,
innebärande att man förpliktar sig till
en pensionering ovanpå ATP, så har företaget
möjlighet att göra avsättning till
en pensionsstiftelse eller fond inom det
egna företaget, och pengarna får alltså
stanna kvar i företaget och arbeta där.
Men om huvudaktieägaren, alltså företagaren-ägaren
själv, skulle vilja använda
samma metod, kan han inte göra det,
utan han måste för en påbyggnadspensionering
ta ut pengarna ur företaget och
teckna en pensionsförsäkring i något försäkringsbolag.

Detta undantag i bestämmelserna beträffande
avsättning till pensionsfond
tillkom år 1955 och motiverades då med
att avsättningar till pensionsstiftelse,
speciellt när det gällde familjebolag,
missbrukades. Men som herr Ilagberg
har påpekat har sedan dess övervakningen
och kontrollen skärpts betydligt på
detta område. Pensionsstiftelserna och
pensionsfonderna står nu under det allmännas
tillsyn, och argumentet att dessa
företag skulle kunna använda pensionsavsättningen
som medel för skattefusk
föreligger inte i dag i samma utsträckning
som tidigare. Familjebolagen
har inte större möjligheter till fusk i detta
avseende än andra bolag.

Beträffande den andra fråga, som tas
upp i bevillningsutskottets betänkande
nr 23, vill jag bara efter herr Hagbergs
mycket utförliga argumentering framhålla,
att jag huvudsakligen betraktar de
förslag som framläggs såväl i folkpartimotionerna
som i högermotionerna som
ett utmärkt medel att utjämna pensionskostnader
mellan olika år under ATP-systemets
uppbyggnadstid. Under systemets
första tid uttas tämligen låga avgifter,
men det är en övergångsföreteelse. När
ATP är i full funktion blir avgiften som
bekant 15 procent av pensionsgrundande
inkomst och 10 procent av totallönen. En
skattefri avsättning till konto inom rörelsen
under ATP-systemets uppbyggnadsperiod
skulle ge företaget möjlighet
att använda en högre vinst ett år till att
utjämna de successivt högre pensionskostnaderna
under kommande år. Dessutom
skulle avsättningen medverka till
ett ökat företagssparande och motverka
den nedgång i företagens möjligheter till
självfinansiering, som ATP-systemet inneburit
genom att det minskat behovet
av och rätten till pensionssparande inom
näringslivet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid betänkandet avgivna reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! De spörsmål som behandlas
i föreliggande betänkande är
gamla bekanta. Det går inte att åstad -

136

Nr 15

Fredagen den 13 april 1962

Om avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse

komma nya synpunkter på detta ämne
utöver vad som framförts tidigare.

Jag vill erinra om att vad man nu kallar
för »rättvisekrav» i fråga om pensioneringen
ju är av den karaktären, att de
flesta har fått en lösning på sina problem
i och med att ATP numera ger möjlighet
även för de enskilda företagare,
som det närmast gäller, att lösa sin pensionsfråga.
Vad herr Stefanson här talar
om är något helt annat. Han talar om
företagens kapitalförsörjning. Herr Stefanson
motionerar alltså om rätten att
bilda pensionsfonder, som skall bli avdragsgilla
vid beskattningen — de skall
visserligen tjäna som pensionsfonder åt
dessa företagare men framför allt se till
att företagen får en förbättrad likviditet.

Utskottet har tillåtit sig säga, att man
får ordna detta på annat sätt, och majoriteten
tycker att det finns många olika
sätt att ordna företagens kapitalförsörjning
eller, som vi ibland brukar uttrycka
det, att »konsolidera» företagen. För
närvarande är det så att den utredning,
som pågår och som skall belysa frågan,
huruvida det kan vara ändamålsenligt att
tillåta skattefri avsättning till pensionsfond
även hos familjeföretagen eller fåmansbolagen,
får vi väl lov att vänta på.
Jag tycker att det därvidlag inte är någonting
särskilt att tillägga utöver vad
utskottet sagt.

När det återigen gäller kravet på att
få avsätta medel skattefritt till en pensionsfond
med motiveringen, att ATPavgifterna
framöver kommer att öka, är
det klart att företagen naturligtvis är
tacksamma för alla de möjligheter de får
att göra skattefria avsättningar. Men det
är väl på det sättet — om man ser på
näringslivet i stort — att de nu befintliga
pensionsfonderna i de flesta företag
kommer att successivt avvecklas. I den
mån fonderna överstiger 120 procent av
de belopp, som företagen utfäst sig att
betala till de anställdas pensioner, måste
de börja på att reducera dessa tillgångar.
Om man ser detta på litet .längre
sikt, kan detta medföra en påfrestning
för företagen, eftersom deras likviditet
försämras i och med att man tar ut
dessa som regel i företagen bundna till -

gångar — men det är en annan historia
än den vi nu talar om. Om det är så
att man uppfattar ATP-avgifterna såsom
varandra så låga, att det blir en liten
påfrestning för företagen på grund av
den försäkringen, är det klart att detta
kan vara riktigt i den mån man tidigare
haft mycket höga avgifter. I allmänhet
förhöll det sig väl dock på det sättet, att
flertalet anställda då inte var pensionsförsäkrade,
men det är de ju nu.

Vi kan inte från majoritetens sida rekommendera
sådana ytterligare avsättningar
till pensionsfonder som föreslagits.
Jag kan inte i varje fall för min del
förstå, att det är någon bristande logik
i vad utskottet skriver på s. 9 och som
herr Hagberg i Malmö citerade. Det är
riktigt vad vi där sagt, nämligen att företagen
på längre sikt får möjlighet att
återlåna pensionsavgifter. Det är väl också
troligt — vi vet det emellertid inte
med säkerhet •— att det blir väsentliga
tillskott till kapitalmarknaden ju mer
ATP-systemet hinner att tillämpas, på
det sättet att de årliga avgiftsbeloppen
blir större och större.

Jag hade trott att det var en överraskning
för de flesta att ATP-fonderna —
efter vad vi nu kan se — kommer att
bli betydligt större än man räknade med
under utredningsarbetet. Det finns ju de
som säger att de kommer att bli så stora,
att det blir en alldeles för stor makt
koncentrerad hos dessa fondstyrelser.

Vad vi sålunda sagt i utskottets utlåtande
på s. 9 är helt enkelt, att det på
längre sikt kommer att bli ett betydande
tillskott till kapitalförsörjningen, och
framför a,llt gäller detta krediterna på
lång sikt.

Herr talman! Jag har inga ytterligare
synpunkter att anlägga på detta ärende.
Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets ärade
ordförande påstod, att jag, när jag berörde
nu rådande undantag för familjebolagen
i deras möjligheter att avsätta
medel till pensionsstiftelse, utslutande el -

Fredagen den 13 april 1962

Nr 15

137

Om avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse

ler i varje fall i huvudsak behandlade
den frågan som ett likviditetsproblem
och inte som en pensioneringsfråga.

Jag betraktar denna som en möjlighet
till pensionering ovanpå ATP med
bibehållande av medlen i företagen för
att stärka företagens likviditet.

I princip har aktiebolagen i allmänhet
genom rådande lagstiftning just denna
möjlighet till fondavsättningar. Det
faktum att man principiellt har godkänt
en metod, varigenom aktiebolagen tillätes
att behålla pensionsavgifter i det egna
företaget, innebär väj att man anser
att de medlen skall få användas just för
att bibehålla och förstärka likviditeten.

Vad motionärerna och reservanterna
önskar är att denna princip skall utsträckas
att gälla också familjeföretagen.
Det är en rättvisesynpunkt, som vi anser
har mycket stort fog för sig. Det är
lika angeläget för dessa företag som för
andra att de, när de vill pensionera
företagsledaren-huvudaktieägaren, inte
skall behöva föra ut pengar ur företaget
för att teckna försäkringar i försäkringsbolag,
utan att de kan få använda metoden
att avsätta till en pensionsfond.

Jag skulle vilja ifrågasätta, om man
inte t. o. m. skulle kunna utsträcka denna
metod till att gälla även inom andra
företagsformer än aktiebolag. Det vore
enligt min mening rättvist, att även enskilda
företagare, som driver sitt företag
som enskild firma, skulle kunna få samma
rättigheter. Denna fråga beröres
emellertid inte i nu föreliggande betänkande.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets ärade
ordförande bringade i erinran den,
som han yttrade, »överraskande» observation
som man nu gjort, nämligen att
ATP-fonderna kommer att bli väsentligt
större än man räknade med under utredningsarbetet.

Detta är — som vi alla vet — fullt
riktigt, men är bara en sida av saken.
Den andra sidan är den, att näringslivets
kapitalbehov samtidigt också blivit väsentligt
mycket större än man räknade

med bara för några få år sedan. Anledningen
till denna för säkerligen många
överraskande utveckling när det gäller
både ATP-fonderna och näringslivets kapitalbehov
är såvitt jag förstår att finna
på två håll. Dels måste näringslivets
starkt ökade kapitalbehov sammanhänga
med den oavlåtliga uppgången av kostnadsläget,
vilken måste kompenseras på
ett eller annat sätt, framför allt genom
en snabbt fortgående rationalisering,
och dels ligger ju en förklaring till det
ökade kapitalbehovet från näringslivets
sida i integrationssträvandena ute i
Europa. Detta är ju ett stort problem,
som inte var aktuellt under utredningen
om uppbyggandet av ATP-systemet.

Till slut kan jag inte underlåta att beklaga
den kyliga inställning, som man
alltjämt förefaller ha till den företagsamhet
här i landet, som bedrives i form
av s. k. familjeföretag. Deras medverkan
i samhällsarbetet på det materiella planet
i vårt land är verkligen av sådant
värde, att de i vart fall enligt min mening
är förtjänta av en helt annan uppskattning
från statsmakternas sida än
den som hittills kommit dem till del.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Stefanson glömde
bort vad jag nämnde, att ATP-försäkringen
nu även omfattar de s. k. fria företagarna.
Därutöver har dessa företagare
möjlighet att försäkra sig på vanligt sätt.
Om de för att bestrida kostnaderna för
en försäkring höjer sin egen lön, uppstår
ju en avdragsgill kostnad. Eller hur, herr
Stefanson?

Den princip, som herr Stefanson talar
för, fanns ju tidigare, men den var förenad
med den olägenheten, att rätten att
avsätta till skattefri pensionsfond inom
familjeföretagen missbrukades. Man måste
därför avlägsna denna möjlighet. Det
var sålunda ett missbruk av en rättighet,
som föranledde statsmakterna att ändra
bestämmelserna.

Jag kan inte inse, att de som utgör utskottsmajoriteten
på något sätt har visat
kyla emot familjeföretagen. Vad vi
gör, det är att vi hänvisar till att det

138 Nr 15

Fredagen den 13 april 1962

Om avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse

finns så många andra möjligheter att
konsolidera företagen än att tillgripa
pensionsstiftelser för att trygga företagens
kapitalförsörjning och näringslivets
expansion etc. Jag skall inte upprepa
vad jag anförde i förrgår om de möjligheter
som finns för svensk företagsamhet
att tillgodose sina utbyggnadsplaner.
Det är nog få länder i världen, som har
bättre förutsättningar än vi i det avseendet.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag känner väl till företagarnas
möjligheter att inträda i ATPsystemet.
Vad jag emellertid hela tiden
har talat om är rätten att göra skattefri
avsättning för den pensionering som företagen
utfäster sig att svara för ovanpå
ATP-försäkringen.

Jag vill, i likhet med vad jag gjorde
i mitt första anförande, betona att sedan
år 1955, då man gjorde detta undantag
för familjebolagen, enär man misstänkte
att möjligheterna till skattefusk
skulle utnyttjas, har kontrollen på detta
område skärpts avsevärt. Nu har det allmänna
genom länsstyrelserna insyn i
pensionsstiftelserna. Jag tror inte att det
finns större risk för att familjebolagen
använder dessa stiftelser för skatteflykt
än vad som gäller för andra aktiebolag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 23
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 78;

Nej — 35.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 23
punkten B, röstar

Ja;

Fredagen den 13 april 1962

Nr 15

139

Om avdrag vid beskattningen för avsättning till pensionsstiftelse

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 77;

Nej — 36.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till skogshögskolan för budgetåret
1962/63 jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 12, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om anslag till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket, godkändes den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensam
omröstning i denna fråga komme
att anställas vid kamrarnas sammanträden
onsdagen den 25 innevarande månad.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: -

nr 153, med förslag om återföring av
vissa enligt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel;

nr 155, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648), m. m.;

nr 158, angående godkännande av konvention
mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge angående indrivning
av underhållsbidrag, m. in.;

nr 160, angående avveckling av rekognitionsavgifterna
till Danviks hospital;

nr 161, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 30 § lagen den 17 juni
1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
in. in.;

nr 163, med förslag till lag angående
förbud mot sämjedelning av fast egendom; nr

164, om överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark; samt

nr 165, dels med förslag till lag om
särskilda förmåner för vissa internationella
organisationer m. in., dels ock angående
godkännande av det fjärde tillläggsprotokollet
till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets privilegier
och immunitet.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av motion angående
beivrande i annan ordning än tryckfrihetsförordningen
stadgar av innehållet i
tryckt skrift; och

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående jäv för kommunala förtroendemän; statsutskottets

utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom socialdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner; nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner; och

140

Nr 15

Fredagen den 13 april 1962

Interpellation ang. utredningen rörande utbildningen av sysselsättnings- och
arbetsterapeuter

nr 63, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande säkerhetskontrollen
på atomenergiområdet;

bevillningsutskottets memorial nr 42,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 24 i anledning av väckta motioner
angående gift kvinnas förvärvsavdrag,
m. in.;

bankoutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av beslut inom Internationella
valutafonden rörande generella
lånearrangemang, in. m.;

första lagutskottets memorial nr 31,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av första lagutskottets
utlåtande i anledning av väckt motion
om viss ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken; tredje

lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av motion om översyn
av vägtrafikförordningens bestämmelser
rörande minderårigs rätt att framföra
traktor å allmän väg;

nr 22, i anledning av motioner angående
vägtrafikförordningens bestämmelse
om hastighet vid passerande av järnvägskorsning;
och

nr 23, i anledning av motion om utredning
rörande sänkning av minimiåldern
för rätt att erhålla körkort för bil;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 11, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål, m. in.,
jämte i ämnena väckta motioner.

Interpellation ang. utredningen rörande
utbildningen av sysselsättnings- och arbetsterapeuter Fröken

NORDSTRÖM (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! I motion, som fröken Elmén
och jag väckte vid 1960 års riksdag,
påpekades att behovet av arbets- och
sysselsättningsterapeuter ökar för varje

år. Man kan ifrågasätta om utbildningen
motsvarar kraven som kan ställas på terapeuter
på olika vårdområden och om
inte en differentierad utbildning borde
komma till stånd. Arbetsterapi har införts
på så gott som alla vårdområden
och är inom sjukvården ofta ett led i
den medicinska behandlingen. Arbetsterapien
är nödvändig för den rehabiliteringsverksamhet,
som växer fram. För
närvarande förekommer arbets- och sysselsättningsterapi
inom bl. a. mental- och
kroppssjukvård, åldringsvård, alkoholistvård
och fångvård. Den behövs inom såväl
sluten som öppen vård av alla ålderskategorier.

I en tidningsnotis helt nyligen meddelades
att endast fyra av landets åtta
rehabiliteringskliniker för närvarande
användes. Som orsaker angavs svårigheten
att få överläkare och brist på framför
allt sjukgymnaster men också arbetsterapeuter.

Den 29 april 1960 lät Kungl. Maj :t tillkalla
fem sakkunniga för att verkställa
utredning rörande utbildningen av sysselsättnings-
och arbetsterapeuter. Då
snart två år gått sedan denna utredning
tillsattes, frågar många sig med oro när
utredningens resultat kommer att framläggas.
Den föreliggande bristsituationen
gör snabba åtgärder för en utökad terapeututbildning
nödvändiga.

Med anledning av det anförda vill jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet upplysa om huruvida
den utredning rörande utbildningen
av sysselsättnings- och arbetsterapeuter,
som tillsattes i april 1960, snart kommer
att framlägga sina förslag, och, om detta
inte är avsikten, är herr statsrådet då
villig att påskynda arbetet i utredningen,
så att förslag om terapeututbildningen
kan framläggas för riksdagen inom snar
framtid?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Fredagen den 13 april 1962

Nr 15 141

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 699, av herr Svanström och herr
Nilsson, Ferdinand, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 142, med
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken;

nr 700, av herr Carlsson, Eric, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 106,
angående vissa frågor rörande lärarutbildning;
och

nr 701, av herr Widén, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 106, angående
vissa frågor rörande lärarutbildning.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren måtte besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av de Kungl. Maj:ts propositioner, som
bordlagts vid kammarens sammanträden
tisdagen den 10, onsdagen den 11 samt
i dag fredagen den 13 april, måtte med
hänsyn till infallande helg utsträckas till
de sammanträden, som infaller näst efter
15 dagar från det resp. propositioner kom
kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw