Tisdagen den 10 april. Sid (Riksdagens protokoll 1951:13)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1951

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 13

7—12 april.

Debatter m. m.

Tisdagen den 10 april. Sid.

Interpellation av herr Andersson, Jones Erik, ang. äganderätten till
vissa myrslogar inom Kopparbergs län ...................... 10

Onsdagen den 11 april.

Ang. vissa beslut av Europarådets rådgivande församling ........ 16

Anslag under elfte huvudtiteln:

Medicinalstyrelsen ........................................ 21

Bostäder åt provinsialläkare å landsbygden .................. 23

Statens sinnessjukhus ...................................... 32

Resor för vanföra m. in................................... 34

Avlöningar åt distriktsbarnmorskor in. m..................... 35

Sexualhygienisk upplysningsverksamhet .................... 37

Abortförebyggande åtgärder ................................ 40

Sjuktransporter med flygplan .............................. 43

Civilförsvarsområdenas administration ...................... 45

Engångsanskaffning av materiel ............................ 47

Effektivisering av kustbevaknings- och livräddningstjänsten ...... 55

Indextillägg å folkpensioner m. m............................. 56

Statens rätt till avdrag för gäldränta .......................... 68

Kommunala tilläggsarvoden åt nämndemän .................... 69

Placeringen av omyndigas penningmedel ...................... 70

Ändringar i jordförvärvslagen m. in........................... 82

Skyldigheten att förse hustak med skyddsanordningar in. m....... 122

Enhetligt pris på flytande drivmedel............................ 124

Interpellation av herr Domö om upprustning av det svenska vägväsendet
.................................................. 127

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 11 april.

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. vissa av Europarådets rådgivande
församling fattade beslut .......................... 16

— nr 6, ang. åstadkommande av lättnader i umgänget mellan de
skandinaviska folken in. m................................. 21

1 Första kammarens protokoll 1951. År 13.

Sr 18.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet) .............................. 21

— nr 61, ang. stat för försvarets fastighetsfond m. m............. 55

— nr 62, ang. rörlig kredit för försvarets fabriksstyrelse ........ 55

— nr 63, ang. anslag till flygtekniska försöksanstalten m. m....... 55

— nr 64, ang. prövning av återkrav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt
bistånd från utlandsmyndighet .................... 55

— nr 65, ang. effektivisering av kustbevaknings- och livräddningstjänsten
.................................................. 55

— nr 66, ang. nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning av

övergångsbidrag m. m..................................... 56

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. nedsättning av allmän

kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag m. m......... 56

Bevillningsutskottets betänkande nr 19, ang. ändring i taxeringsför ordningen

m. m........................................... 56

Statsutskottets utlåtande nr 67, ang. personalförteckning och avlö ningsstat

för riksskattenämnden m. m....................... 56

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang.

indextillägg å folkpensioner m. in........................... 56

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. restitution av tull å
vissa för militärt bruk lämpliga terrängbilar ................ 68

— nr 23, ang. ändring i vissa delar av kommunalskattelagen .... 68

— nr 24, ang. nedsättning av tullsatsen för selfaktorlina innehållande
nylon ................................................ 69

— nr 25, ang. befrielse från inkomstskatt och stämpelavgift vid

byte av fastigheter i vissa fall ............................ 69

— nr 27, ang. ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen om

statlig inkomstskatt ........................................ 69

Bankoutskottets utlåtande nr 7, ang. fortsatt giltighet av valuta lagen

.................................................... 69

Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. rätt för kommun att bevilja
ersättning till av kommunen valda nämndemän vid häradsrätt
...................................................... 69

— nr 17, ang. medverkan av nämnd i familjerättsmål vid rådhusrätterna
.................................................. 79

— nr 18, ang. ändrade regler beträffande placering av omyndigas

penningmedel ............................................ 79

— nr 19, ang. förslag till lag med vissa bestämmelser om böter och

viten .................................................... 89

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. förfarandet vid rekvisition
av motorfordon och hästar m. m. för krigsmaktens behov .... 80>

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, ang. ändring i lagen om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m....... 82

— nr 3, ang. skyldigheten att förse hustak med skyddsanordningar

m. m..................................................... 122

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. överlåtelse av vissa staten

tillhöriga anläggningar för ön Vens elektrifiering ............ 125

—• nr 7, ang. stödjande av priset å hamphalm och linhalm m. m. . . 124

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 5, ang.
Vetenskapsakademiens privilegium att utgiva almanackor m. m. 124

— nr 6, arig. enhetligt pris på flytande drivmedel .............. 124

Lördagen den 7 april 1951.

Nr 13.

Lördagen den 7 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 31 nästlidne
mars och den 3 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen angående godkännande
av tilläggsprotokoll till handels-
och betalningsavtalet den 23 november
1948 mellan Sverige och Argentina; nr

78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition till riksdagen om godkännande
av överenskommelse angående
varuutbytet mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland; samt

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition till riksdagen angående Sveriges
anslutning till Internationella rådgivande
bomullskommittén (ICAC).

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till iståndsättande av beskickningsfastigheten
i Köpenhamn;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1951/52 under försvarets fonder in. in.;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1951/52 under statens allmänna fastighetsfond,
statens utlåningsfonder och diverse
kapitalfonder, i vad propositionen
avser

hetsområde;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökade lånemöjligheter
för den mindre skeppsfarten
m. m.;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till riksförsäkringsanstalten;
och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 88, till Konungen i anledning av
väckta motioner om undantag från tilllämpningen
av bestämmelserna om yrkesmässig
automobiltrafik för transporter
av sockerbetor och betmassa.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 89, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ändrade lagbestämmelser
angående arrestlokaler; samt
nr 90, i anledning av väckta motioner
om införande av lagregler rörande sättet
för tillfälligt omhändertagande av
sjuka personer samt av barn och ungdom.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 161, angående tullfrihet för utrustning,
som inkommer såsom gåva
till vetenskapliga institutioner.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 382, av herr Arrhén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
handelsdepartementets verksam- lönerevision för vissa chefstjänstemän

in. m.;

Nr 13.

Lördagen den 7 april 1951.

nr 383, av herr Wahlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönerevision för vissa chefstjänstemän
m. m.;

nr 384, av herr Petersson, Emil, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1951/52 m. in.;

nr 385, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- in. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1951/52 m. in.;
samt

nr 386, av herrar Franzon och Herlitz,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. in.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige
i riksbanken angående vissa ändringar
i bankoreglementet.

Herr förste vice talmannen anmälde,
att till kammaren överlämnats följande
kungl. propositioner, vilka nu var för
sig föredrogos och lades på bordet:

nr 159, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet,
m. m.;

nr 163, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § 2 mom. förordningen den 3
maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit;

nr 164, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning
och beskattning av brännvin;

nr 165, angående godkännande av
Sveriges anslutning till Europarådets
konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna;

nr 166, angående ytterligare statsbidrag
till Garnsviken—Vadasjön—Helgö -

sjön—Hedervikens torrläggningsföretag
i Stockholms län; samt

nr 167, angående prisutjämningsavgift,
in. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1950
vid dess andra ordinarie möte fattade
beslut; och

nr 6, i anledning av väckta motioner
dels om tillsättande av en skandinavisk
parlamentarisk kommitté med uppgift
att söka åstadkomma lättnader i umgänget
mellan de skandinaviska folken,
dels om åtgärder för bildande av ett
permanent organ för nordiskt samarbete; konstitutionsutskottets

utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förslag till lag angående
nedsättning av allmän kommunalskatt,
i anledning av övergångsbidrag
in. in. i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet, ävensom i ämnet
väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastiglietsfond för budgetåret
1951/52 in. in.;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit för
försvarets fabriksstyrelsc;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till flygtekniska försöksanstalten
m. m.;

nr 64, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att möjliggöra
prövning av återkrav av belopp erhållet

Lördagen den 7 april 1951.

Nr 13.

såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet; nr

65, i anledning av väckta motioner
angående effektivisering av kustbevaknings-
och livräddningstjänsten utefter
våra kuster;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag till lag angående
nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag
m. m., såvitt propositionen icke angår
lagförslaget, jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) m. m.,
såvitt propositionen angår dels personalförteckning
och avlöningsstat för
riksskattenämnden, dels oek anslag under
sjunde huvudtiteln, jämte i ämnet
väckt motion;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag
till indextillägg å folkpensioner
samt anslag till särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn in. m., dels
Kungl. Maj:ts proposition nr 70 med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckt motion; nr

22, i anledning av väckta motioner
om restitution av tull å vissa för militärt
bruk lämpliga terrängbilar, som av enskilda
införas i landet;

nr 23, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring i vissa
delar av kommunalskattelagen;

nr 24, i anledning av väckt motion om
nedsättning av tullsatsen för selfaktorlina
innehållande nylon;

nr 25, i anledning av väckta motioner

om befrielse från skyldigheten att utgöra
inkomstskatt och erlägga stämpelavgift
vid byte av fastigheter i vissa fall; och
nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

bankoutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);
första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
om rätt för kommun att bevilja ersättning
till av kommunen valda nämndemän
vid häradsrätt;

nr 17, i anledning av väckt motion angående
medverkan av nämnd i familjerättsmål
vid rådhusrätterna;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändrade regler
beträffande placering av omyndigas penningmedel;
och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om böter och viten;

andra lagutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående ändrade grunder för förfarandet
vid rekvisition av motorfordon och
hästar m. m. för krigsmaktens behov,
dels ock i ämnet väckta motioner;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr
329) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, m. in., dels ock
motioner, som väckts i anledning av propositionen
eller röra i propositionen behandlad
lagstiftning; och

nr 3, i anledning av väckt motion om
upphävande av skyldigheten för ägare
av vissa äldre fastigheter att förse hustaken
med skyddsanordningar m. m.;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 6, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av vissa
staten tillhöriga anläggningar för ön
Vens elektrifiering; och

nr 7, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till stöd -

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

jande av ipriset å hamphalm och linhalm
av 1950 års skörd m. m.; samt

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion angående
Vetenskapsakademiens privilegium
att utgiva almanackor m. m.; och
nr 6, i anledning av väckt motion angående
åstadkommande av ett enhetligt
pris på flytande drivmedel i hela landet.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Persson, Ola, under sammanträdet till

herr förste vice talmannen avlämnad, av
honom och herr Öhman undertecknad
motion, nr 387, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 10 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 4 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av närslutet läkarintyg
får jag härmed vördsamt hemställa
om fortsatt ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 10—21 april 1951.

Penningby den 10 april 1951.

Gunnar Lodenius.

Härmed intygas, att riksdagsman
Gunnar Lodenius från Penningby är arbetsoförmögen
på grund av asthma fr.
o. m. den 9 april t. o. m. den 21 april
1951.

Norrtälje den 9/4 1951.

Nils Ahlberg.

Lasarettsläkare
vid med. avd.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

104, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.;

nr 105, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
gäldskontorets styrelse och förvaltning
m. m.; och

nr 106, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 159, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

163, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § 2 mom. förordningen den 3
maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit; samt

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

nr 164, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning
och beskattning av brännvin.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
165, angående godkännande av Sveriges
anslutning till Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 166, angående ytterligare statsbidrag
till Garns viken—Vadasjön—Helgösjön—■
Hedervikens torrläggningsföretag i
Stockholms län.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 167, angående prisutjämningsavgift
m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet gjorda anmälan,
att till utskottet inkommit framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
vissa ändringar i hankoreglementet.

Vid föredragning av den av herr Persson,
Ola, och herr Öhman väckta motionen,
nr 387, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m., hänvisades motionen,
såvitt angick den del av den
kungl. propositionen, som hänvisats till
statsutskottet, till detta utskott samt i
övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 5 och 6, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16,
statsutskottets utlåtanden nr 11 och 61—
67, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, bevillningsutskottets
betänkanden nr 19, 22—25 och
27, bankoutskottets utlåtande nr 7, förs -

ta lagutskottets utlåtanden nr 16—19,
andra lagutskottets utlåtande nr 19, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 2 och 3,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 6 och
7 samt första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 5 och 6.

På framställning av herr talmannen
beslöts att konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16 och bevillningsutskottets betänkande
nr 19 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde i
angiven ordning uppföras näst efter
statsutskottets utlåtande nr 66.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 170, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 172, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 35 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946
(nr 469);

nr 174, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 178, angående höjning av traktamentsersättning,
utgående enligt allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr
210), m. m.;

nr 180, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 180, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.; samt

nr 188, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 388, av herr I.undqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till civilförsvaret;

nr 389, av herrar Svärd och Lundqvist,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1951/52 m. m.;

nr 390, av herr Andrén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- in. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1951/52 m. m.;

nr 391, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Nilsson, Alfred, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående vissa
avlönings- in. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1951/52 m. in.;

nr 392, av herr Bengtson och herr
Petersson, Emil, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa avlöningis-
m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1951/52
m. m.;

nr 393, av herr Petersson, Emil, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1951/52 m. m.;

nr 394, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- in. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1951/52 m. m.;

nr 395, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1951/52 in. m.;

nr 396, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa avlönings- in. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1951/52 m. in.;

nr 397, av herr Arrhén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1951/52 m. m.;

nr 398, av herr Öhman, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
kostnader för vissa repetitionsövningar
ni. in.;

nr 399, av herrar Söderquist och Osvald,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående kostnader för vissa
repetitionsövningar in. m.;

nr 400, av herrar De Geer och Osvald,
i anledning av Kungl. Maj ds proposi -

tion angående vissa markförvärv för
försvaret m. m.;

nr 401, av herr Nilzon, Ivar, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade m. m.;

nr 402, av herr Sunne, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående anslag
till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade
m. m.;

nr 403, av herrar Eskilsson och Cassel,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade m. m.;

nr 404, av herr Holmbäck m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa anslag till de statsunderstödda
alkoholistanstalterna m. m.;

nr 405, av herr Lundqvist och herr
Ohlsson, Ebbe, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

nr 406, av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. in.;

nr 407, av herr Svedberg och herr
Johanson, Karl August, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga
arbetsförmedlingen;

nr 408, av herrar Svärd och Cassel,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen

och den offentliga arbetsförmedlingen;

nr 409, av herr Hermansson, Herbert,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen

och den offentliga arbetsförmedlingen;

nr 410, av herrar De Geer och Weiland,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen

och den offentliga arbetsförmedlingen;

nr 411, av fru Svenson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret 1951/52
till arbetsmarknadsstyrelsen och den
offentliga arbetsförmedlingen;

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

nr 412, av herr Anderberg och fru
Sjöström-Bengtsson, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga
arbetsförmedlingen;

nr 413, av herr Boo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1951/52
till arbetsmarknadsstyrelsen och den
offentliga arbetsförmedlingen;

nr 414, av herr Falk, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga
arbetsförmedlingen;

nr 415, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående
statsförvärv av aktier i Stockholm—
Rimbo järnvägsaktiebolag;

nr 416, av herrar Söderquist och Osvald,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsförvärv av aktier
i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag; nr

417, av herr Franzon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående statsförvärv av aktier i Stockholm—Rimbo
järnvägsaktiebolag;

nr 418, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående lönerevision
för vissa chefstjänstemän
m. m.;

nr 419, av herr Nilsson, Bror, och
herr Cassel, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lönerevision
för vissa chefstjänstemän m. m.;

nr 420, av herr Jansson och herr Persson,
Karl, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angånde lönerevision för
vissa chefstjänstemän m. m.;

nr 421, av herr Holmbåck, i anledning
av Kungl. Majits proposition angående
lönerevision för vissa chefstjänstemän
in. in.;

nr 422, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj ris proposition angående
lönerevision för vissa chefstjänstemän
m. m.;

nr 423, av herr Lundqvist in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönerevision för vissa chefstjänstemän
m. in.;

nr 424, av herr Nilsson, Alfred, in. fl.,

i anledning av Kungl. Majits proposition
angående lönerevision för vissa
chefstjänstemän m. m.;

nr 425, av herr Wahlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för en dyrortsundersökning,
m. in.;

nr 426, av herr Nilsson, Hjalmar, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för en dyrortsundersökning,
m. in.;

nr 427, av herr Nilsson, Bror, och
herr Sunne, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag för
en dyrortsundersökning, m. m.;

nr 428, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Majits proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1951/
52 till universiteten;

nr 429, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1951/
52 till universiteten;

nr 430, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Majits proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1951/
52 till universiteten;

nr 431, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1951/
52 till universiteten;

nr 432, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1951 /
52 till universiteten;

nr 433, av herrar Arrhén och Ohlon,
i anledning av Kungl. Majits proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till skolöverstyrelsen in. m.;

nr 434, av herr Andersson, Lars, in. fl.,
i anledning av Kungl. Majits proposition
angående statsbidrag till privatläroverk
in. m.;

nr 435, av herr Arrhén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.;

nr 436, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Majits proposition
angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter in. in.;

nr 437, av fri! Svenson in. fl., i an -

Nr 13.

Tisdagen den 10 april 1951.

Interpellation ang. äganderätten till vissa myrslogar inom Kopparbergs län.

ledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.;

nr 438, av herr Arrhén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
löne- och pensionsreglering för
lärare vid vissa statsunderstödda privata
läroanstalter m. m.;

nr 439, av herr Andersson, Lars, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående löne- och pensionsreglering
för lärarpersonal vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
in. m.

nr 440, av herr Sjödahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om särskilt
bidrag till producent av svensk film,
m. m.;

nr 441, av herr Åman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om särskilt bidrag
till producent av svensk film,
m. m.;

nr 442, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 112 och 147;

nr 443, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 126 och 147;

nr 444, av herr Lindgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till landsfiskalerna m. fl.;

nr 445, av herr Sunne, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till landsfiskalerna m. fl.;

nr 446, av herr Gränebo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.;

nr 447, av herr Spelz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till landsfiskalerna m. fl.;

nr 448, av herrar Andrén, Gränebo
och Ohlon, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m.;

nr 449, av herr Persson, Ola, och herr
Persson, Helmer, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt;

nr 450, av herrar Ohlon, Andrén och
Gränebo, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt;

nr 451, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
höjning av vissa postavgifter;

nr 452, av herrar Wehtje och Cassel,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående höjning av vissa postavgifter; nr

453, av herr Holmbäck m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
höjning av vissa postavgifter;

nr 454, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303);

nr 455, av herr Persson, Ivar, ru. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till lägre lantbruksundervisning
m. m. för budgetåret
1951/52;

nr 456, av herr Andersson, Lars, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag till lägre lantbruksundervisning
m. m. för budgetåret
1951/52;

nr 457, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i stadgan den
21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
m. m.; samt

nr 458, av herr Lundqvist, angående
ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte.

Interpellation ang. äganderätten till vissa
myrslogar inom Kopparbergs län.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK, erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Med anledning av i ämnet väckta
motioner anhöll riksdagen år 1948,
att Kungl. Maj:t ville låta föranstalta om
utredning av frågan om behandlingen av
myrslogarna inom de på statens bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län.

Lantmäteristyrelsen framhöll i sitt
yttrande över de motioner som föran -

Tisdagen den 10 april 1951.

Nr 13.

Interpellation ang. äganderätten till
ledde riksdagsskrivelsen, att det låge i
sakens natur, att de många spridda myrslogarna
på annans mark medföra åtskilliga
olägenheter. Styrelsen hade sedan
länge haft sin uppmärksamhet riktad
på det otillfredsställande i de nuvarande
förhållandena samt övervägt vilka
åtgärder, som skulle kunna vidtas
för att få en bättre ordning till stånd.
Vad som dittills hindrat styrelsen från
att lägga fram förslag i ämnet hade varit,
att det rått osäkerhet om det nuvarande
rättsläget beträffande slogarna.
Då under senare tid flera rättegångar
pågått om myrslogar, hade styrelsen
därför ansett sig böra avvakta utgången
av dem, innan styrelsen grepe sig an
med frågan. Genom det avgörande i
högsta domstolen, som omnämndes i
den ena motionen, jämte tidigare prejudikat
syntes emellertid rättsläget ha blivit
klarlagt åtminstone i vissa huvudavseenden.
Styrelsen ansåg därför att tiden
borde vara inne att ta upp spörsmålet.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande,
nr 30, som godkändes av riksdagen,
alt det syntes angeläget att den nuvarande
ägoblandningen bringades att
upphöra. Det framstode som önskvärt
att under medverkan av offentlig myndighet
utredning företoges i syfte att
klarlägga det nuvarande rättsläget beträffande
myrslogarna i de socknar som
undergått storskifte. Denna utredning
syntes böra företagas så snart som möjligt,
då omfattande skiftesförrättningar
påbörjats eller vore förestående inom
olika delar av Kopparbergs län. Sedan
utredning i varje särskilt fall vunnits
om det rättsliga läget inom ifrågavarande
socken, syntes undersökning böra
verkställas angående i vilken utsträckning
anspråk på myrslogar göras gällande
av nuvarande rättsinnehavare och
huru den rådande ägoblandningen lämpligen
skall kunna bringas att upphöra.
Därest en utredning komme till stånd
enligt de angivna riktlinjerna, syntes
denna lämpligen även kunna innefatta
frågan, om ett enklare förfaringssätt än

vissa myrslogar inom Kopparbergs län.
det nuvarande möjligen kunde komma
till användning för fastställande av äganderätten
till myrslogarna.

Riksdagens skrivelse är daterad den
22 maj 1948. Ungefär ett år senare eller
den 11 maj 1949 har skrivelsen av Kungl.
Maj :t överlämnats till fastighetsbildningssakkunniga
för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av de sakkunnigas
uppdrag. Detta torde innebära att
Kungl. Maj:t ej har för avsikt att vidtaga
ytterligare åtgärd, såvida icke de
sakkunniga finna sig föranlåtna att framlägga
förslag i ämnet. Om eller när sådant
förslag är att vänta är icke känt.

Såsom andra lagutskottet framhöll i
sitt utlåtande vid 1948 års riksdag är
emellertid frågan brådskande med hänsyn
till skiftesförrättningarna i Kopparbergs
län. Särskilt gäller detta Ore socken,
där stora laga skiften pågå. Enbart
inom Ore finnas omkring 900 myrslogar
med en sammanlagd areal av ca 7 300
tunnland. Det är att märka, att slogarna
numera i allmänhet blivit skogbevuxna
och sålunda representera ett betydande
värde. Framför allt gäller detta hårdvallsslogarna,
på vilka det nu finns ända
upp till 70- å 80-årig skog.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framställa följande fråga:

Kan den av 1948 års riksdag begärda
utredningen angående äganderätten till
myrslogarna inom de storskiftade delarna
av Kopparbergs län, särskilt Ore
socken, väntas bli slutförd inom den
närmaste tiden?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.18 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Bertfciren.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Onsdagen den 11 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde, som komme
att hållas onsdagen den 18 innevarande
månad, företaga val av valmän
och suppleanter för utseende av ej mindre
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
än även suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank
och kontor.

Detta förslag antogs.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Jag ber att få hemställa, att kammaren
måtte besluta, att antalet suppleanter
för de valmän, som skola utse
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för dem, bestämmes
till tio.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 170, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 172, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 35 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 174, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
178, angående höjning av traktamentsersättning,
utgående enligt allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210),
in. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 180, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick förslag
till lag angående ändrad lydelse av
19 § lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, till lagutskott och
i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
186, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 188, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 388, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till civilförsvaret;

nr 389, av herrar Svärd och Lundqvist,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1951/52 m. in.;

nr 390, av herr Andrén, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1951/52 in. m.;

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

nr 391, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Nilsson, Alfred, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avl-önings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1951/52
in. m.;

nr 392, av herr Bengtson och herr Petersson,
Emil, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa avlönings
in. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1951/52
in. m.;

nr 393, av herr Petersson, Emil, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1951/52 m. m.;

nr 394, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1951/52 m. m.;

nr 395, av herr Petrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa avlönings- in. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1951/52 m. m.;

nr 396, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1951/52 in. in.;

nr 397, av herr Arrhén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1951/52 m. in.;

nr 398, av herr Öhman, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående kostnader
för vissa repetitionsövningar
ni. m.;

nr 399, av herrar Söderquist och
Osvald, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående kostnader för vissa
repetitionsövningar m. m.;

nr 400, av herrar De Geer och Osvald,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa markförvärv för försvaret
in. in.

nr 401, av herr Nilzon, Ivar, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade in. in.;

nr 402, av herr Sunnc, i anledning av

Kungl. Maj ds proposition angående anslag
till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade
m. m.;

nr 403, av herrar Eskilssson och Cassel,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade m. in.;

nr 404, av herr Holmbäck m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till de statsunderstödda
alkoholistanstalterna in. m.;

nr 405, av herr Lundqvist och herr
Ohlsson, Ebbe, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. in.;

nr 406, av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

408, av herrar Svärd och Cassel, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret 1951/52
till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga
arbetsförmedlingen;

nr 409, av herr Hermansson, Herbert,
i anledning’ av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret 1951/52
till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga
arbetsförmedlingen;

nr 410, av herrar De Geer och Weiland,
i anledning av Kungl. Majds proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen och
den offentliga arbetsförmedlingen;

nr 411, av fru Svenson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1951/52 till
arbetsmarknadsstyrelsen ocli den offentliga
arbetsförmedlingen;

nr 412, av herr Anderberg och fru
Sjöström-Bengtsson, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
;

nr 413, av herr Boo in. fl., i anledning

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
;

nr 414, av herr Falk, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
;

nr 415, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av aktier i Stockholm—Rimbo
järnvägsaktiebolag;

nr 416, av herrar Söderquist och Osvald,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsförvärv av aktier
i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag;

nr 417, av herr Franzon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsförvärv av aktier i Stockholm—Rimbo
järnvägsaktiebolag;

nr 418, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående lönerevision
för vissa chefstjänstemän
in. m.;

nr 419, av herr Nilsson, Bror, och herr
Cassel, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående lönerevision för vissa
chefstjänstemän m. m.;

nr 420, av herr Jansson och herr Persson,
Karl, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönerevision för
vissa chefstjänstemän m. m.;

nr 421, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
lönerevision för vissa chefstjänstemän
m. in.;

nr 422, av herr Landgren, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
lönerevision för vissa chefstjänstemän
m. m.;

nr 423, av herr Landquist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
lönerevision för vissa chefstjänstemän
m. m.;

nr 424, av herr Nilsson, Alfred, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående lönerevision för vissa chefstjänstemän
m. m.;

nr 425, av herr Wahlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för en dyrortsundersökning,
m. m.;

nr 426, av herr Nilsson, Hjalmar, in.
fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för en dyrortsundersökning,
m. m.;

nr 427, av herr Nilsson, Bror, och
herr Sunne, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
en dyrortsundersökning, m. m.;

nr 428, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag för budgetåret
1951/52 till universiteten;

nr 429, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag för budgetåret
1951/52 till universiteten;

nr 430, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag för budgetåret
1951/52 till universiteten;

nr 431, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag för budgetåret
1951/52 till universiteten;

nr 432, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag för budgetåret
1951/52 till universiteten;

nr 433, av herrar Arrhén och Ohlon,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till skolöverstyrelsen m. m.;

nr 434, av herr Andersson, Lars, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående statsbidrag till privatläroverk
m. m.;

nr 435, av herr Arrhén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.;

nr 436, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
löne- och pensionsreglering för
lärare vid vissa statsunderstödda privata
läroanstalter m. m.;

nr 437, av fru Svenson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
löne- och pensionsreglering för
lärare vid vissa statsunderstödda privata
läroanstalter m. m.;

nr 438, av herr Arrhén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående löne- och pensionsreglering

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

15.

för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.;

nr 440, av herr Sjödahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om särskilt
bidrag till producent av svensk film,
m. m.;

nr 441, av herr Åman in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om särskilt bidrag
till producent av svensk film, m.
m.; samt

nr 442, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 112 och 147.

Vid föredragning av den av herr
Persson, Ivar, m. fl., väckta motionen,
nr 443, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner nr 126 och 147, hänvisades
motionen, såvitt angick propositionen
nr 126 till jordbruksutskottet, och
i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 444, av herr Lindgren,
nr 445, av herr Sunne,
nr 446, av herr Gränebo in. fl., och
nr 447, av herr Spetz,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.

Vid föredragning av den av herrar
Andrén, Gränebo och Ohlon väckta
motionen, nr 448, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordning), in. m., hänvisades
motionen, såvitt angick den del
av den kungl. propositionen, som hänvisats
till statsutskottet, till detta utskott
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 449, av herr Persson, Ola, och
herr Persson, Helmer, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillfällig automobilskatt; nr

450, av herrar Ohlon, Andrén och
Gränebo, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt;

nr 451, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
höjning av vissa postavgifter;

nr 452, av herrar Wehtje och Cassel,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående höjning av vissa postavgifter;
samt

nr 453, av herr Holmbäck m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående höjning av vissa postavgifter.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Ohlon
in. fl. väckta motionen, nr 454, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303).

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 455, av herr Persson, Ivar, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag till lägre lantbruksundervisning
m. m. för budgetåret
1951/52; och

nr 456, av herr Andersson, Lars, i samma
ämne.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
herr Spetz’ motion, nr
457, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. in.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
herr Lundqvists motion, nr
458, angående ersättning åt ledamot av
allmänt kyrkomöte.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. vissa beslut av Europarådets rådgivande
församling.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1950 vid dess
andra ordinarie möte fattade beslut.

Genom en den 26 januari 1951 dagtecknad
proposition, nr 54, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden, anhållit
om riksdagens yttrande angående
vissa i nämnda protokoll omförmälda av
Europarådets församling år 1950 vid
dess andra ordinarie möte fattade beslut,
nämligen

rekommendationen om upprättandet
av en europeisk armé,

rekommendationen om upprättandet
av specialorgan inom Europarådets ram,
rekommendationen om ändring av
stadgans för Europarådet artikel 15 för
att giva kommittén möjlighet att fatta
för medlemsstaternas regeringar bindande
beslut,

rekommendationen om tillägg till ministerkommitténs
arbetsordning i syfte
att möjliggöra för medlemsstaterna att i
princip godtaga en överenskommelse,
samtidigt som de reservera sig beträffande
sina möjligheter att genast helt tilllämpa
densamma,

rekommendationen angående en internationell
myndighet för kontroll av koloch
stålindustrierna,
rekommendationen angående upprättande
av en europeisk minimistandard
för social trygghet och

rekommendationen om full sysselsättning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Utskottet ansluter sig till departementschefens
yttrande att en ombildning
av Europarådet, som syftar till att giva
det karaktären av ett militärt förbund,
icke bör från svensk sida godkännas.
Utskottet önskar i detta sammanhang
erinra om att riksdagen vid behandlingen
av frågan om Sveriges anslutning till

Europarådet fäst avgörande avseende
vid att frågor rörande medlemmarnas
försvar enligt stadgan ej falla under rådets
kompetens.

Då Sverige ej deltager i förhandlingarna
om upprättandet av en överstatlig
myndighet för kol- och stålindustrierna
i vissa länder, torde något uttalande från
riksdagen ej vara påkallat med anledning
av rådgivande församlingens rekommendation
avseende dessa förhandlingar.

Utskottet har haft tillgång till upplysningar
om förhandlingarna vid den i
propositionen omnämnda stadgebonferensen
av experter i vad angår förevarande
rekommendationer. Dessa stadgefrågor
skola undergå behandling i ministerkommittén.
Utskottet anser sig ej
nu kunna taga ställning till dessa frågor.

Rekommendationerna angående upprättandet
av en europeisk minimistandard
för social trygghet och upprätthållande
av full sysselsättning böra enligt
utskottets mening icke föranleda erinran
från svensk sida. Utskottet är medvetet
om att initiativ på dessa områden ha
tagits inom Förenta Nationerna och dess
underorganisationer. Detta bör emellertid
icke vara till hinder för att pröva
i vad mån medlemsstaterna i Europarådet,
som förete mera likartade förhållanden,
kunna samordna sina strävanden
för att öka den sociala tryggheten
och skapa förutsättning för full sysselsättning
och ekonomisk stabilitet. Enligt
vad utskottet inhämtat ha de av Europarådets
ministerkommitté begärda uppgifterna
från medlemsstaterna om deras
ekonomiska politik för upprätthållande
av full sysselsättning tillställts Europarådets
generalsekreterare för Sveriges
del.

Utskottet önskar slutligen understryka
nödvändigheten av att det europeiska
samarbetet effektiviseras och inriktas
på praktiska arbetsuppgifter. I detta syfte
kan det visa sig ändamålsenligt att
upprätta vissa specialorgan inom Europarådet
eller med anknytning till detsamma.
Då bedömningen lämpligen bör
hänföra sig till konkreta förslag, som
ännu ej föreligga, vill utskottet endast
uttala att specialorgans arbetsuppgifter

Onsdagen den 11 april 1951 fm. Nr 13. 17

Ang. vissa beslut av Europarådets rådgivande församling.

böra ligga inom rådets kompetensområde.
Utskottet räknar med att dessa organ
skola bidraga till ett vidgat samarbete
i Europa till båtnad även för de
medlemsstater, som av en eller annan
anledning ej finna anledning ansluta sig
till desamma.

Av särskild vikt för vinnande av effektivare
arbetsformer anser utskottet det
vara, att de två organisationerna, Europarådet
och Organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete (OEEC),
vilken har saknat förankring hos ett
europeiskt parlamentariskt forum av det
slag, som nu föreligger i Europarådets
rådgivande församling, kunde så samordnas,
att inom samma organisation
förenades den tekniska expertis, som nu
står under ledning av OEEC,:s ministerråd
och den parlamentariska representation,
som finnes i Europarådet.

Under åberopande av vad som sålunda
framförts får utskottet hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört.»

Herr WISTRAND: Herr talman! Med
detta utlåtande tar Sverige liksom andra
stater upp till diskussion resolutioner,
som äro fattade inom Europarådet.
Behandlingen har ägt rum tidigare
på de flesta andra håll — jag skulle
nästan tro, att Sverige kommer sist i raden
av de stater, vilkas parlament behandlat
saken. De flesta av de debatter,
som jag har sett återgivna, ha utmynnat
i en varm och oförbehållsam anslutning
till Europarådets bärande principer,
och detta har fastslagits i resolutioner.
Det utskottsutlåtande, som föreligger
här, ger inte heller någonting annat
vid handen, men det är kanske till
sin formulering en aning kärvare än
vad som uttalats på andra håll. Jag vill
inte suga någonting ont om detta och
har ingen anmärkning att framställa;
formuleringen är en följd av vårt sätt
att skriva och vårt parlamentariska
handlingssätt i allmänhet. Det är för oss
det naturliga. Återgiven på det internationella
planet ter den sig dock kanske
en smula strävare än vad som har varit

2 Första kammarens protokoll 1951. Nr 1,

meningen. Vi ha nog å andra sidan en
stark känsla av de skillnader i uttryckssätt
som föreligga, när vi här i den
svenska riksdagen å vår sida läsa Europarådets
rekommendationer. Det kan
inte nekas till att ibland kunna de, översatta
till svenska och sammanställda
med vad som är svensk parlamentarisk
tradition, te sig något egendomliga. Detta
får man bortse från i det här sammanhanget.
Var och en måste tala i den
tonart som han är van att använda.

I Strasbourg har det inom Europarådet
under ett par år försiggått en strid
emellan vad man kallar å ena sidan
funktionalister och å andra sidan federalister.
De förra vilja gå fram steg för
steg och se till att man nått realiteter
innan man går vidare. De senare vilja
mycket hastigt skapa en ny europeisk
statsbildning. Jag tror, att man kan säga,
att denna strid nu till sin väsentliga
del är utkämpad och att man kommit
till klarhet att den enda väg man kan
gå är den, som engelsmännen kalla »the
functional approach», d. v. s. den väg
som vill bedriva samarbetet steg för
steg, etapp för etapp, se till att vad man
har kommit överens om är vederhäftigt
och kan bevaras, och sedan gå vidare.
Jag tror inte man har rättighet att tolka
denna strid så som jag någon gång
har sett antydas, nämligen att den skulle
innebära ett misslyckande av det europeiska
samarbetet eller ens att detta
skulle så att säga treva sig fram ännu.
Tvärtom har jag den uppfattningen, att
man nu på allvar kan säga, att Europarådet
kommit in på trygga banor. Härtill
ha ett par åtgärder från Sveriges
och den svenska regeringens sida i hög
grad medverkat, vilka jag strax skall
återkomma till.

Den presstjänst, som förekommer beträffande
Europarådet, ger i regel inte
den svenska allmänheten tillräcklig
möjlighet att på ett ingående sätt följa
vad som försiggår, och den upplysningsverksamhet,
som bedrives från annat
håll, kan ju inte räcka för hela den
allmänna opinionen. Det är därför rätt
naturligt, att det arbete, som inom Europarådet
bedrives, ibland på avstånd

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. vissa beslut av Europarådets rådgivande församling.

kan te sig mer diffust än det är och
att man med oro och undran frågar sig:
Skall det inte komina några resultat?
Men hur skall man kunna tänka sig, när
man planterat ett träd, att det redan inom
två år skall ge rik skörd? Det är en
omöjlighet i naturen, och del är lika
omöjligt på det politiska området.

I ett fall har emellertid åstadkommits
ett resultat på ett principiellt mycket
betydelsefullt område. Det är ett resultat,
som i annan form föreligger för
riksdagens prövning, nämligen frågan
om upprättandet av en internationell
domstol för avdömande av tvister beträffande
de mänskliga rättigheterna.
Man har med rätt eller orätt kommit
till den uppfattningen, att hade det tidigare
funnits en sådan domstol, som
hade kunnat fungera som en alarmsignal,
så fort det i en stat visade sig, att
man vore benägen att undertrycka de*
elementära mänskliga rättigheterna, så
hade kanske en hel del av riktningar,
som inte velat respektera dessa rättigheter,
aldrig fått göra sig politiskt gällande
på det sätt de nu fått göra till
Europas oändliga olycka.

Detta är den viktigaste principiella
frågan. Beträffande de praktiska resultaten
på det ekonomiska området har
man kanske inte kommit så synnerligen
långt än, men det är ju någonting som
vi i stort sett dela med många andra internationella
institutioner, över huvud
laget är likvisst andan i Europarådet inställd
på ett fruktbärande samarbete.
Man har kunnat tvista om formerna och
tvista för mycket om dem, men man
har dock eldats av samma uppfattning.
Motsättningarna inom Europarådet äro
ju inte alls av samma karaktär som t.
ex. inom Förenta Nationerna, och helt
naturligt varken bör eller kan det så
vara.

Utskottet har liksom regeringen särskilt
uppehållit sig vid de militära frågorna,
och det är uppenbart, att de icke
kunna lösas inom Europarådets ram.
Rådets statuter hava ju undantagit beslut
i frågor om det nationella försvaret
från rådets kompetens. Härom torde väl
numera inte någon tvekan hysas på nå -

got håll, även om man mångenstädes
gärna skulle se, att de hörde till rådets
uppgifter. Men det är lika otvivelaktigt,
att den omständigheten, att dessa frågor
ha tagits upp och diskuterats i Europarådets
församling, har varit av oerhörd
betydelse för att föra Europas försvarsfråga
framåt. Att frågan om ett försvar
av det hittills nästan värnlösa Europa
på sista året gjort så stora framsteg och
att åter tanken på ett gemensamt värn
och framför allt gemensamma ansträngningar
för ett gemensamt värn av Europa
ha väckts till liv och börjat ta fasta
former, det är i mycket hög grad en
följd och en frukt av de diskussioner,
som ha tagits upp inom Europarådets
församling.

Detta liar inget samband med var
frågan kommer att lösas. Utformningen
kommer helt säkert till på annat håll,
men Europarådets betydelse i sammanhanget
kan inte glömmas. Vi ha särskilt
anledning att tänka på detta, ty även
med bibehållande av vår alliansfria politik,
som jag inte tycker det vara
lämpligt att diskutera i detta sammanhang,
ha vi anledning att besinna den
betydelse, som Europarådets insatser på
det militära området ha haft. Den rörelse,
som har framkommit och som
syftar till stärkande av den europeiska
försvarskraften, stärker även vår ställning.
Det är en sanning, som vi inte
böra underlåta att hålla i minnet, ty det
är en sanning.

Sveriges deltagande i rådets arbete
kan i stort sett karakteriseras av en
medlande hållning, en hållning, som det
naturligtvis ibland kan vara otacksamt
att inta, därför att man riskerar att isoleras,
men som å andra sidan måste äga
företrädare. Jag är i detta sammanhang
glad åt att kunna konstatera två mycket
betydelsefulla initiativ, som den
svenska regeringen har tagit och som ha
hälsats med mycket stor glädje av alla
vänner till det europeiska samarbetet,
därför att de vart och ett på sitt sätt äro
så betydelsefulla för det framtida samarbetet
och vårt lands deltagande däri.

Det första är utnämningen av en minister
för europeiska ärenden. Sverige

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Ang. vissa beslut av Europarådets rådgivande församling.

kommer här som nr 3 bland de länder,
som i enlighet med Europarådets rekommendation
ha utnämnt en sådan minister,
och det är av den allra största
betydelse, att vi få en person i hög ställning,
som har möjlighet att leda och
tillsammans med utrikesministern ansvara
för det stora arbete, som kommer
att växa fram på olika områden, alldeles
särskilt då det ekonomiska, inom
Europarådet. Att Sverige har visat sig
vara en av pionjärerna på denna punkt,
har hälsats med mycket stor tillfredsställelse
överallt i världspressen och tydes
som ett tecken på Sveriges goda
vilja att icke endast på verkligt allvar
samarbeta med utan också gå i täten för
samarbetet mellan Europas stater.

Det andra initiativet, som inte har
väckt mindre uppseende, är det förslag,
som utgått från Sveriges regering,
alt man omedelbart skulle ta upp frågan
om ett nära och intimt samarbete
mellan Marshallorganisationen och Europarådet,
varigenom den stora stab av
experter och tjänstemän, som är anställd
hos Marshallorganisationen, också
skulle kunna insättas på lösningen av
Europarådets uppgifter. Det är en sorts
fusion i en eller annan form som åsyftas.
Man vet inte, hur resultatet kommer
att se ut, men en lösning i den riktning,
som den svenska regeringen föreslagit,
anser jag nödvändig för att man
verkligen skall kunna få ett i det långa
loppet fruktbärande arbete bedrivet inom
Europarådet. Sveriges initiativ där
är en märkessten i Europarådets utveckling,
och jag vill för min del betyga
min stolthet över att detta initiativ
har kommit från Sveriges regering.

Dessa initiativ ha väckt uppseende
inom världspressen, ja det är kanske
inte orätt att säga att de också ha
väckt överraskning på många håll, därför
att man inte har förstått den verkliga
innebörden av Sveriges ställningstagande
till Europarådet. Men med dessa
två åtgärder ha Sverige och intresset
för Sverige åter kommit i mittpunkten
av Europarådets verksamhet. Jag hoppas
och förväntar, att just denna trend
i utvecklingen skall kunna fortsätta, tv

det är av värde att Sverige kan bevara
ställningen som en stat, vars positiva
intresse för europasaken tar sig internationellt
uppmärksammade uttryck. En
politik, som för oss tillsammans med
Västeuropas folk för uppbyggande
verksamhet inom det förblödda Europa,
står också i bästa överensstämmelse
med våra ädlaste och stoltaste traditioner.

Det är, mina damer och herrar, nästan
en historisk händelse, att vi i dag
i Sveriges riksdag diskutera resolutioner,
som fattats inom en internationell
församling, dit Sveriges riksdag sänt
sina egna ombud. Vad vi i dag ha fått
behandla har ju mest varit principuttalanden,
men sådana som äro ägnade
alt bearbeta opinionen för det kommande
realiserandet. Tiden har ridit så
fort, att vi inte alla ha gjort klart för
oss vad som i själva verket har försiggått.
Den dräkt, som vi småstater bära
— och i det sammanhanget äro vi nästan
alla småstater här i Europa — känna
vi, att vi börja på att växa ur. Inge
inte numera på flera håll de många
gränserna — tullgränser och andra —
och de många svårigheterna för ekonomiskt
och annat umgänge mellan de
olika staterna någonting av samma
känsla av obehag som urvuxna kläder?
Er förstörelsen har ute i Europa framgått
en inte alltid klart förnummen men
dock spirande känsla, att vårt nuvarande
statssystem i det långa loppet
inte kan bli framtidens. Inom staterna
präglas samlivet allt mer och mer av
samarbete på alla olika områden. Hur
mycket nödvändigare är det inte då,
att staterna få lära sig verkligt samarbete
och verklig samhörighetskänsla?
Men samarbetet måste växa fram. Det
måste gå steg för steg, till större och
större områden. Det måste så göra, ty
annars uteblir inte bakslaget. Samtidigt
måste man också övervinna den kalla
likgiltighet, som bara ser i saken någonting
oprövat och därför värdelöst. Den
stämningen, som underligt nog växer ju
mer man kommer från centrum, måste
vi i vårt land komma över, därför att
Europas öde också är vårt öde. Det är

20 Nr 13. Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. vissa beslut av Europarådets rådgivande församling.

en så enkel sats, att det år nästan banalt
att upprepa den.

Låt vara, att saken är oprövad. Bakom
det europeiska samarbetet stå såsom
dess främsta förkämpar Europas
förnämsta statsmän, personer prövade
under de mest svåra förhållanden, män
som ha räddat freden åt sina länder
under svårigheter, som ha synts oöverkomliga.
Det är inte män, som sakna
kontakt med verkligheten, det är personer
som i denna stund bära det högsta
och största ansvar, som kanske under
sekler ledande personer ha haft att
bära för sina folk. Om vi skola se till
några som tydare av tidens tecken, så
tror jag att det är just till dem.

Det är inte fråga om att tilltron till
framtiden under det sista året har vuxit
i Europa. Orsakerna härtill äro många,
och jag skall inte gå in på alla. En av
orsakerna är, att Europa åter har lärt
känna sig självt och kommit till medvetande
om den styrka, som det i själva
verket sitter inne med. Och Europa
har i mycket hög grad förvärvat den
just genom det nära samarbetet inom
Europarådet. Den personliga kontakt,
som Europarådet skapar mellan ministrar
å ena sidan och parlamentariker
å den andra, har också den bidragit
till att skapa förutsättningarna för
en mentalitet, ur vilken den nära samarbetstanken
en gång skall kunna utgå.
Blir Europa starkt genom samarbete,
då är freden säkrad; förblir Europa
vanmäktigt, då är också allt otryggt.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
har begärt ordet endast för en kort personlig
deklaration.

Jag måste beklaga, att statsmakterna
för närvarande ställa sig så negativa till
tanken på ett gemensamt försvar av det
demokratiska Västeuropa. Vi äro ju alla
övertygade om och känna väl, att Sverige
icke i längden kan ensamt försvara
sig mot en stormakt. Vi äro alltså hänvisade
till hjälp utifrån i en eller annan
form, om kriget skulle komma över oss.
Ett led i uppbyggandet av en organisa -

tion för kollektiv säkerhet utgör ju tanken
på ett gemensamt Europaförsvar.
Europarådets rådgivande församling antog
1950 en rekommendation, att en enhetlig
europeisk armé omedelbart måtte
upprättas och underställas en europeisk
försvarsminister, som skulle underkastas
vederbörlig demokratisk kontroll och
handla i fullt samarbete med Amerikas
förenta stater och Kanada. Denna rekommendation
antogs av församlingen med
89 röster mot 5, men de svenska medlemmarna
av församlingen deltogo inte i
omröstningen, under den motiveringen
att det enligt stadgan ej tillkomme Europarådet
att ägna sig åt försvarsfrågor,
vilket svenska riksdagen vid behandlingen
av frågan om Sveriges anslutning till
organisationen hade särskilt beaktat. Ministerkommittén
konstaterade också, att
beslut i frågor rörande medlemmarnas
försvar icke faller inom Europarådets
kompetens. Församlingen vidhöll emellertid
i november sitt principbeslut i
frågan.

Utskottet anser i likhet med departementschefen,
att Sverige icke bör godkänna
tanken att ombilda Europarådet
till någon sorts militärt förbund. Jag är,
herr talman, väl medveten om att tiden
icke är mogen för ett positivt beslut i
denna fråga, men jag hade ansett det
önskvärt, om utskottet hade skrivit något
mera välvilligt mot en sådan tanke.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Herr SANDLER: Herr talman! Det är
naturligtvis alldeles riktigt som herr
Wistrand har erinrat, att utskottets utlåtande
begagnar sig av den stilart, som är
bruklig i svenska utskottsutlåtanden, och
jag föreställer mig, att det sätt, på vilket
utskottet har skrivit, inte skulle ägna
sig särskilt väl för en översättning till
det franska tungomål, som herr Wistrand
kanske närmast hade i tankarna.

Beträffande vad herr Lundgren anförde
vill jag begränsa mig till att säga, att
utskottet har ansett det vara sin skyldighet
att i sitt utlåtande med styrka understryka
vad som på sin tid var förut -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

sättningen för Sveriges anslutning till
Europarådet. I det avseendet har icke
någon förändring inträtt. Det är det som
är anledningen till att utskottet skriver
som det gör. Men jag vill till vad herr
Lundgren här har sagt foga den reflexionen,
att om man skulle följa den linjen
att söka aktualisera vad han kallar det
gemensamma europeiska värnet, skulle
resultatet efter allt att döma och med
kännedom om exempelvis Englands hållning
till denna fråga icke bli ett kraftigare
europeiskt värn utan ett sönderbrytande
av Europarådet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
väckta motioner dels om tillsättande av
en skandinavisk parlamentarisk kommitté
med uppgift att söka åstadkomma
lättnader i umgänget mellan de skandinaviska
folken, dels om åtgärder för bildande
av ett permanent organ för nordiskt
samarbete, bifölls vad utskottet i
delta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna i och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till medicinalstyrelsen.

Punkten 3.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,

Anslag till medicinalstyrelsen.

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för medicinalstyrelsen, vilka angivits av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1951;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för medicinalstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52;

c) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 1 640 000 kronor;

II. att motionerna 1:266 och 11:256
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I de likalydande motionerna 1:266,
av herr Mannerskantz, och II: 256, av
herrar Dickson och Edström, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t ville dels uppdraga åt statens organisationsnämnd
att utreda frågan om
en omorganisation av medicinalstyrelsen
och dels i samband med de ändringar,
som komme att vidtagas i sjukhuslagen
och sjukhusstadgan, föranstalta att mesta
möjliga antal ärenden avlastades från
medicinalstyrelsens prövning.

Reservation hade anmälts av herr
Mannerskantz, som dock ej antytt sin
mening.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Vid denna punkt har jag fogat en blank
reservation, motiverad av att jag har
väckt en motion, som går ut på att man
skulle rationalisera förhållandet mellan
å ena sidan medicinalstyrelsen, å andra
sidan landstingen, icke-landstingsstäderna
o. s. v. Nu förekommer en mängd saker,
som ta en massa tid i landstingen
och på deras expeditioner men också
för de befattningshavare, som skola
handha dessa saker i medicinalstyrelsen.
Det är i min egenskap av ledamot av förvaltningsutskottet
i ett landsting och av
statsutskottets tredje avdelning under ett
antal år jag fått den uppfattningen, att

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till medicinalstyrelsen.

här är rdycket att göra, och därför bör
någonting sättas i gång. När landstingen
nu ha fått sådan stadga och blivit så väl
invanda i alla sina sysslor, tror jag, herr
talman, att det skulle vara möjligt att
överlåta åt dem att självständigt sköta
en mängd saker, som nu skola underställas
medicinalstyrelsen. Det gäller både
större och framför allt en mängd mindre
frågor. Om t. ex. ett landsting vill ändra
planen för förebyggande mödra- och
barnavård och inrätta en barnavårdsstation
eller göra några andra, mindre ändringar
i planen, erfordras det en särskild
.skrivelse till medicinalstyrelsen med anhållan
att få göra ändring i den plan,
som medicinalstyrelsen tidigare har fastställt.
Detta skulle enligt min mening
vara alldeles obehövligt nu för tiden.
Landstingen ha känsla inte bara för tillgodoseendet
av vårdbehov, utan också
för sin egen ekonomi. Eftersom landstingen
ju på alla områden betala huvuddelen
av kostnaderna själva, behöver
man inte riskera, att landstingen slösa
med medlen, även om de skulle själva
bestämma om upprättande av mödraoch
barnavårdsstationer eller om ändring
av planer på förlossningsvårdens
område. Detsamma gäller t. ex. kronikervården
och distriktstandvården och andra
områden, där det nu ständigt och
jämnt skall sökas tillstånd till ändring
i planerna, .lag tror, att det är överflödigt,
att ändringar av denna karaktär
underställas medicinalstyrelsen. Man behöver
inte riskera, att staten åsamkas
ökade utgifter på grund av att landstingen
skulle utvidga sin verksamhet.
Enklaste sättet att hindra detta är att
föreskriva, att det när det gäller den och
den vårdformen få finnas högst så och
så många vårdplatser i relation till befolkningen,
och inte lämna statsbidrag
för mer än dessa vårdplatser.

Vidare vänder jag mig mot att en så
omfattande rapportering i olika avseenden
skall ske från landstingen. Medicinalstyrelsen
skall ha ytterst omständliga
rapporter över distriktsvården, distriktstandvården,
den förebyggande inödraoch
barnavården o. s. v. Distriktstandvården
torde vålla de flesta rapporterna,

även om rapportsystemet där är enklare
nu än när distriktstandvården började.

Jag har bär i min hand en för den
förebyggande mödra- och barnavården
avsedd blankett, som skall fyllas i och
skickas in årligen. Den innehåller eu
mängd, såsom man tycker i detta sammanhang,
alldeles onödiga uppgifter. Där
skall för varje barnavårdsstationsområde
uppges antalet levande födda och
dödfödda, antalet döda i olika åldrar
och antalet inflyttade och utflyttade.
Denna statistik sköta ju folkbokföringen
och pastorsämbetena om. Vidare skal!
lämnas eu omfattande redogörelse för
hur barnen ha fötts upp: om de fått enbart
bröstmjölk två månader eller längre,
fyra månader eller längre eller sex
månader eller längre. För att fylla i en
sådan blankett måste landstingen för
varje månad infordra och sammanställa
rapporter från alla stationer. Jag tror
man kunde förenkla detta avsevärt, så
att landstingen och framför allt medicinalstyrelsen
kunde slippa en mängd
onödiga arbetsuppgifter.

Jag tycker också, herr talman, att
inrättandet av nya läkartjänster inom
landstingens sjukvårdsinrättningar skulle
kunna anförtros åt landstingen själva.
Visserligen är läkartillgången just
nu inte tillräcklig, men Landstingsförbundet
brukar ju vid olika tillfällen
framhålla för landstingen, att det inte
är lämpligt att öka ut antalet tjänster
mer än som är ofrånkomligt.

Vidare skulle jag kunna tänka mig,
att medicinalstyrelsen inte varje gång
behövde inspektera nya anstalter och
ändringar av gamla anstalter. Landstingen
veta ungefär, hur man skall bygga
anstalterna, och som en mycket
lämplig rådgivare ha de ju det gemensamma
organet centrala sjukvårdsberedningen.
För att kunna fastställa, om
statsbidrag skall utgå eller inte, kunde
det mycket väl räcka med att förste
provinsialläkaren besiktigade anstalten
och lämnade en rapport.

En mängd sådana här saker gå efter
gammal slentrian från den tid, då
landstingen inte voro så väl konsoliderade
och skickade att fullgöra sina upp -

Onsdagen den 11 april 1951 fm. Nr 13. 23

Anslag till bostäder åt provinsialläkare å landsbygden.

gifter. Om eu underläkare har förordnats
vid ett landstingslasarett — det sker
väl sammanlagt i ungefär tusen fall om
året —■ skall man i varje sådant fall
skicka anmälan om förordnandet till
medicinalstyrelsen. Det räcker väl, om
man varje år lämnar en sammanställning
över förordnandena.

Vid rekvirerande av statsbidrag t. ex.
för förlossningsvården skall det nu
lämnas oerhört omfattande uppgifter.
Det enklaste vore ju, att landstingen
finge statsbidrag efter det antal platser
de ha. När man nu skall söka statsbidrag,
måste man beträffande alla patienter
vid landstingens förlossningsanstalter
mycket noga ta reda på hur
länge vederbörande legat på anstalten.
Det borde vara alldeles onödigt. Och
tänk vilket arbete det måste förorsaka
även inom medicinalstyrelsen, om den
skall granska detta noga — och skall
den inte göra det, vad skall då allt detta
tjäna till!

Detta är bara några exempel på de
förenklingar som jag syftat till med min
motion. Man kan fortsätta att exemplifiera,
om man vill ge sig in på detaljer inom
hela gebitet.

Min mening är alltså, att man bör göra
någonting för att i viss mån bryta
den slentrian som råder. Det kan också
vara lämpligt att utreda, om man inte
kan förenkla sjukhuslagen och sjukhusstadgan,
som ålägga landstingen och
sjukhusdirektionerna omfattande uppgifter
av formell art, vilka också belasta
medicinalstyrelsen.

Jag skulle därför vid behandlingen av
denna punkt vilja hemställa, att det
verkligen göres någonting för att minska
arbetsmängden hos landsting och
städer som icke deltaga i landsting liksom
hos medicinalstyrelsen. Därefter
bör medicinalstyrelsens organisation ses
över igen, trots att organisationsnämnden
tidigare har granskat den, ty sedan
man har minskat arbetsmängden, höidet
finnas möjligheter att minska personalstyrkan
— jag tror att den skulle
kunna minskas ganska mycket.

Herr talman! .lag anser inte, att det är
någon mening med att nu yrka bifall

till min motion. Den lilla exemplifiering
som jag bär givit kan vara tillräcklig.
Jag har inte något annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 4—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till bostäder åt provinsialläkare i
landsbygden.

Punkten 25.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Förste provinsialläkare och provinsialläkare
m. fl.: Bidrag för anskaffande
av bostäder åt provinsialläkare å
landsbygden för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 50 000
kronor.

1 samband med Kungl. Maj :ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalvdande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ramberg och Werner (1:10)
och den andra inom andra kammaren
av herr Andersson i Rvggestad (11:13),
i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
sådan ändring av kungörelsen av den
15 mars 1940 (nr 83), att hinder för
statsbidrag icke skulle föreligga för kommun,
som vidtagit åtgärder för anskaffande
av bostäder med mottagningslokaler
åt provinsialläkare å landsbygden
vid sådan tidpunkt, att lokalernas ianspråktagande
kunnat ske först sedan
kungörelsen av ilen 15 mars 1946 utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte till Förste provinsialläkare
och provinsialläkare m. fl.:
Bidrag för anskaffande av bostäder åt
provinsialläkare å landsbygden för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor;

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till bostäder åt provinsialläkare å landsbygden.

II. att motionerna 1:10 och II: 13 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr RAMBERG: Herr talman! Det utlåtande
från statsutskottet, som nu föredragits,
behandlar bland annat två likalvdande
motioner, nr 10 i denna kammare
av mig och herr Werner och nr
13 i andra kammaren av herr Andersson
i Ryggestad.

Motionärerna ha varit nog djärva —
för att kort och koncist uttrycka deras
önskemål •— att hemställa att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att såväl riksdagens beslut som
den därav föranledda kungl. kungörelsen
om statsbidrag till kommuner för
uppförande av provinsialläkarbostäder
på landsbygden skulle få en retroaktiv
verkan. Statsutskottet har icke önskat
biträda ett sådant förslag. Som skäl för
sitt avstyrkande av motionerna har utskottet
framhållit följande: »Från inrikesdepartementet
och medicinalstyrelsen
har utskottet emellertid under hand
inhämtat, att ett tillgodoseende av motionernas
syfte på sätt utskottet ovan
angivit icke skulle till sina verkningar
begränsas till enbart detta fall. De ekonomiska
konsekvenserna av ett bifall till
motionerna i nyss angivna form kunna
icke överblickas.»

Herr talman! Det vare fjärran från
mig med min allmänna inställning till
samhällsspörsmålen och till vad som
skrivits från statsutskottet i denna fråga
att vilja helt bestrida vad utskottet anfört.
Men jag tror inte, att jag gör mig
skyldig till någon stor överdrift, om jag
ändå vågar säga, att utskottet har i någon
mån förstorat verkningarna av ett
bifall till motionerna. Låt mig till stöd
för denna tankegång få framhålla följande.

Den ifrågavarande kommunens framställning
om statsbidrag bar varit remitterad
till länsstyrelsen i Värmlands län,
vilken infordrat förste provinsialläkarens
yttrande. Ansökan har vidare gått
till Provinsialläkarföreningen, till centrala
sjukvårdsberedningen och till
kungl. medicinalstyrelsen. Förste pro -

vinsialläkaren i länet och länsstyrelsen
ha utan erinran tillstyrkt kommunens
ansökan om statsbidrag. Provinsialläkarföreningen
med dr Castengren i spetsen,
centrala sjukvårdsberedningen och
medicinalstyrelsen ha alla Ire visserligen
ansett, att ombyggnadskostnaderna
för läkarbostaden och mottagningen
ställt sig höga i jämförelse med vad de
förmoda skulle ha blivit fallet, om lokalerna
nyuppförts. Men trots detta ha alla
dessa sakkunniga instanser helt tillstyrkt
kommunens ansökan om högsta möjliga
statsbidrag som kan komma i fråga,
nämligen 25 000 kronor. Vad som för
motionärerna är mest intressant i detta
fall är, att ingen av dessa auktoritativa
instanser ifrågasatt, att kommunens ansökan
skulle lämnas obeaktad på grund
av Kungl. Maj :ts tillämpningsföreskrifter,
vilka de givetvis kände till.

Det är naturligtvis sant och riktigt,
såsom anförts från departementet, att en
bestämd tidpunkt, från vilken statsbidrag
skall utgå, måste vara fastslagen.
Men kan det vara alldeles nödvändigt
att staten, som ändå står som huvudman
för hela vår tjänsteläkarorganisation, i
alla lägen orubbligt håller fast vid en
sådan regel? Skulle man inte våga förutsätta,
att det kan uppkomma alldeles
speciella skäl, som motivera, att man
gör en avvikelse, där det kan påvisas
sakskäl härför? Tillåt mig, herr talman,
att anföra några sådana sakskäl.

Före år 1938 hade den kommun jag
nu åsyftar utgjort ett extra provinsialläkardistrikt.
Kommunen ihade ensam
under mer än 40 år avlönat tjänstinnehavaren
utan något som helst bidrag
från vare sig staten eller landstinget.
Kommunen förhyrde en bostad med
mottagning för läkaren och betalade en
fullgod hyra. Men inte nog härmed:
kommunen fick också bekosta de rätt
ofta förekommande reparationerna av
bostaden och mottagningslokalen. År
1938 blev det extra distriktet omvandlat
till ordinarie genom att kommunen och
en grannkommun sammanfördes till ett
ordinarie distrikt. Det föreskrevs tillika,
att stationeringsorten för tjänsteläkaren
skulle vara den av mig åsyftade kom -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Anslag till bostäder åt provinsialläkare å landsbygden.

munen med rätt för den befolkning, som
bodde i den angränsande kommunen, att
mot samma taxa få läkarvård i Arvika
provinsialläkardistrikt.

När således det ordinarie distriktet
var inrättat, vidtog kommunen åtgärder
för att en ny provinsialläkarbostad skulle
uppföras eller på annat sätt ordnas.
Förhandlingar upptogos med hyresvärden
om en ombyggnad av den fastighet,
som den extra tjänsteläkaren innehade.
Men det hela strandade på grund
av de orimliga villkor som hyresvärden
uppställde. År 1939 upptogs av fortsatta
förberedelser till byggandet av läkarbostad.
I september månad kom budet om
att kommunens största industri skulle
läggas ned. Där stodo vi med tvåhundra
arbetare utan försörjning. Några månader
tidigare hade ett sågverk inom kommunen
med ett 30-tal anställda gått
samma väg. Kommunens möjligheter att
värja sig emot de svåra verkningarna,
som följde slag i slag, sattes då på verkligt
prov. Men inte nog härmed. Samma
höst utbröt det andra världskriget, och
någon tid därefter besattes Danmark och
Norge med tyska trupper. Den kommun
jag talat om blev en utrymningskommun.
Envar kan säkerligen förstå, att
det ej fanns andra möjligheter än att
skjuta byggandet av tjänsteläkarbostad
på framtiden.

Efter fredsslutet eller rättare sagt vapenstilleståndet
tog kommunen åter itu
med byggnationen, och vilka besvärligheter
och kostnader som sedan dess förekommit,
behöver jag inte berätta om
inför denna kunniga församling. Kommunen
har otvivelaktigt gjort en stor insats
för att dess innebyggare skulle erhålla
en tjänsteläkare inom kommunens
vidsträckta gränser. Kammaren vet säkert,
att man behöver tillgäng till en
god tjänstebostad och goda mottagningslokaler
för att kunna erhålla en tjänsteläkare
i eu tid, dä det råder brist på
läkare. Vi ha också kunnat erhålla läkare
inom kommunen.

När vi nu äntligen efter många vedermödor
hade lyckats få till stånd en god
tjänstebostad, skrevo vi till Kungl. Majrts
bcfallningshavande och anhöllo, att läns -

styrelsen skulle fastställa det hyresbelopp
som kommunen finge uppbära av
tjänsteinnehavaren. Svaret kom ganska
snart. Jag anhåller nu att kammarens ledamöter
behagade lyssna. Svaret innebar,
att kommunen fick rätt att uppbära
ett årligt hyresbelopp av 1 600 kronor
av tjänsteinnehavaren, detta för en bostad
med utomordentligt stora utrymmen
och likaledes stora och väl disponerade
mottagningslokaler, vilkas uppförande
kostat kommunen omkring
130 000 kronor. Den svenska staten är
ju huvudman för provinsialläkarorganisationen,
och den låter genom länsstyrelserna
fastställa hyrorna för tjänsteinnehavarna.
Jag vill nu fråga kammarens
ledamöter, huruvida det icke föreligger
sådana särskilda skäl, att ett litet avsteg
från den allmänna regeln vore icke
blott påkallat utan också rättfärdigt. Jag
föreställer mig, herr talman, att varje
enskild ledamot av denna kammare skulle
vara beredd att stödja mitt yrkande,
ifall jag kunde få fråga var och en, om
han hade något emot detta.

Jag antar, att jag nu med det anförda
har lyckats övertyga någon av kammarens
ledamöter om att vår motion bör
stödjas. Men det finns ju här i kammaren
också ett antal aktade statsutskottsledamöter.
Dessa ha tidigare intagit
en avstyrkande ställning. De ha med
andra ord en förutfattad mening. Jag vet
inte i detta ögonblick, vilken av statsutskottets
aktade ledamöter som kommer
att föra utskottets talan. År det månne
mina värderade partivänner herrar
Karlsson i Munkedal eller Andersson i
Arboga? Eller är det måhända herr Mannerskantz?
Jag har lärt mig att under
mina riksdagsår högt värdesätta deras
insatser i debatten, både när de haft
att försvara utskottet och när de uppträtt
i egenskap av reservanter. Av deras
anföranden i vissa sammanhang har
jag uppfångat, att de samtliga visat förståelse
för de små kommunerna på landsbygden
och deras behov. Låt mig, mina
herrar, få berätta om en händelse, kall
och hård. men fullt verklig. Den inträffade
någon vecka före påskhelgen, .lag
ber framför alit er, mina damer och

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till bostäder åt provinsialläkare å

herrar, att lyssna, som ha den stora förmånen
att bygga och bo i stad eller tättbebyggt
samhälle och därför kanske aldrig
behöva komma i en sådan situation
som en person som framlever sitt liv
i en glest befolkad skogsby. Telefonen
ringer i tjänsteläkarens bostad. En röst
anhåller att läkaren skall om möjligt
snarast komma på ett sjukbesök hos eu
20-årig skogsarbetare, boende i en skogsby
cirka l1/-'' mil från tjänsteläkarens bostad.
Rösten meddelar läkaren, att den
sjuke har svåra buksmärtor.

Så snart den allmänna mottagningen
är över, skyndar sig läkaren ned till sitt
garage, tar bilen och kör så fort som
möjligt på vägen mot den sjukes hemvist.
Han kan köra på den plogade bygdevägen
ända till dess avtagsvägen upp
till skogsbyn möter. Här måste han stanna
— det går bara en smal skogsväg
fram till den sjuke. Vägdistriktets plogbilar
kräva både breda och någorlunda
väl iståndsatta vägar, och dessutom ha
vägdistriktets bilar under hela denna
vinter inte fullt och helt kunnat hålla
bygdevägarna och huvudvägarna öppna.
Personalen har arbetat natt och dag men
har på grund av de stora snömassorna
ofta mött mycket hårt motstånd.

Läkaren får nu stanna sin bil, ta sin
lilla väska och till fots marschera en (i
till 7 kilometer från bygdevägen, innan
han kommer fram till den sjuke. Han
konstaterar vid framkomsten omedelbart,
att det här rör sig om en blindtarmsinflammation.
Men inte nog med
detta: blindtarmen är också brusten. Här
är rask handling nödvändig. Man kommer
då till det resultatet, att Billeruds
bolag förfogar över en jeep. Man lyckas
komma i förbindelse med bolaget, och
bolaget är villigt alt ställa jeepen och en
körkarl till förfogande, och man lyckas
forcera skogsvägen fram till den sjukes
bostad. Den sjuke transporteras ned till
jeepen, och så anträdes färden mot Arvika
lasarett, en vägstriicka på ungefär
4 mil. Tack vare den energiske tjänsteläkaren,
som vi ha haft inom kommunen
och som tog hand om den sjuke, gick
transporten lyckligt, och klockan C på
morgonen följande dag nådde man fram

landsbygden.

till lasarettet i Arvika, och mannen kunde
undergå operation. Efter vad jag
hört berättas, bär utgången av operationen
varit lycklig; den unge skogsarbctaren
lever ännu i dag och kan kanske
om några veckor åter träda ut i förvärvsarbetet.

Denna berättelse är inte präglad av
någon sentimentalitet, utan den är, såsom
jag tidigare antydde, kall och hård,
ja, den är brutal. Den är upprörande i
all sin realism. .lag vet att statsutskottet
icke faller för några trumpetstötar.
Jag vet också att det upptas som en mycket
allvarlig sak, om man inte följer vad
statsutskottet föreslagit. Men det inträffade,
ärade kammarledarmöter, strax före
påskferierna att konstitutionsutskottet
led ett litet nederlag i denna kammare.
Jag tror ej, att detta har vållat någon
särskilt stor skada. Skulle det innebära
någon för riket menlig skada, om denna
kammare, efter det att motionärerna påvisat
att här föreligga verkligt påtagliga
och allvarliga skäl för en mindre
uppmjukning av den kungl. kungörelsen,
som skulle möjliggöra för denna kommun
att komma i åtnjutande av en liten
uppmuntran, en liten premie för att den
genom sina åtgärder sörjt för sina innebyggares
mest påkallade välfärd, skulle
bifalla motionärernas förslag? Statsbidraget
till kommunerna för deras uppförande
av provinsialläkarbostäder prövas
individuellt av Kungl. Maj:t. Tror
någon av statsutskottets eller kammarens
ledamöter att det över huvud taget finns
någon kommun, som, när den ansökt
om statsbidrag, haft att dras med samma
besvärligheter som den kommun det
bär gäller? Och skulle det eventuellt
finnas ytterligare någon sådan kommun
bland de sökande, inträffar det väl sannolikt
inte någon riksolycka, om riksdagen
följer den väg motionärerna anvisat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig och herr Werner väckta
motionen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Först och främst vill jag meddela kam -

Onsdagen den 11 april 1951 fm. Nr 13. 27

Anslag till bostäder åt provinsialläkare å landsbygden.

maren. att vi ha inom statsutskottets
tredje avdelning mycket noga satt oss
in i detta ärende, och vi ha inom avdelningen
liksom här i kammaren i dag
hört Glava kommuns lidandes historia
när det gäller anskaffandet av hostad
åt provinsialläkaren. Det enda vi inte
inom avdelningen hörde — men händelsen
hade väl inte inträffat vid det
tillfället — var berättelsen om den där
skogsarbetarens blindtarmsinflammation.
I övrigt ha vi i stort sett fått höra,
hur det ligger till, ty vi ha haft herr
Kamberg uppe i avdelningen och bett
honom redogöra för omständigheterna
i det av motionärerna åsyftade fallet. I
anledning av vad herr Ramberg nu sist
berättade vill jag emellertid göra den
reflexionen, att skogsarbetarens blindtarmsinflammation
knappast kunde ha
påverkats av huruvida Glava kommun
får 25 000 kronor eller inte, men det
hör ju inte direkt till dagens ärende.

Vi hade nog inom avdelningen i denna
fråga den förutfattade meningen, alt
vi borde hjälpa Glava kommun att få
ett sådant statsbidrag'' som det här gäller,
men statsutskottet är, såsom herr
Kamberg själv erkänt, försiktigt och
måste noga undersöka till vilka konsekvenser
ett beslut i den av motionärerna
föreslagna riktningen kan leda. Och
vi ha verkligen från medicinalstyrelsen
infordrat uppgifter på hur många kommuner
det är som, enligt vad medicinalstyrelsen
känner till, befinna sig i
en liknande situation. Medicinalstyrelsen
har uppgivit att det bär rör sig om
12 eller 13 kommuner, men samtidigt
har medicinalstyrelsen påpekat att det
kan gälla många fler kommuner, som
befinna sig i samma läge men som inte
gjort några framställningar om statsbidrag.

Detta anslag tillkom, herr talman, för
inte så synnerligen många år sedan,
och det var avsett att användas såsom
stöd åt kommuner i ödebygdsområdena
vid anskaffandet av bostäder åt provinsialläkare
i dessa distrikt. Därefter
har ifrågavarande bidragsverksamhet
vidgats. Men fråga är väl, om riksdagen
är beredd att vidga bidragsverksamhe -

ten även i det avseendet, att bidrag
allmänt skall lämnas till kommuner,
som bygga bostäder åt sina provinsialläkare.
Jag tror inte att det skulle vara
att rekommendera att riksdagen fattade
beslut om en sådan utvidgning.
År 1946 genomfördes den senaste utvidgningen,
och då bestämdes, att Kungl.
Maj:t skulle ha möjlighet att lämna statsbidrag
till ekonomiskt svaga kommuner
även utanför ödebygdsområdena,
om vissa förutsättningar därför voro
uppfyllda. Nu är alltså frågan, om riksdagen
kan fatta beslut av innehåll att
1947 års kungörelse, genom vilken ifrågavarande
bidragsverksamhet vidgades,
skall få retroaktiv verkan. Sådana beslut
brukar riksdagen icke i några fall
fatta.

När vi fingo reda på att det var så
många kommuner, som vid ett genomförande
av motionärernas förslag skulle
kunna göra anspråk på statsbidrag
och av vilka säkerligen åtskilliga befinna
sig i minst lika prekär situation
som Glava, blevo vi betänksamma och
frångingo vår förutfattade mening och
ansågo, att vi knappast skulle kunna
tillstyrka bifall till motionärernas framställning
då det skulle innebära en utgift
inte endast på 25 000 kronor utan,
enligt vad vi känna till, på 300 000 kronor,
och det är mycket pengar, även
om de kanske nu ha något mindre
värde.

Jag skulle nog kunna tänka mig att
det finns kommuner, som ha ett hårdare
skattetryck än Glava kommun, och
jag frapperades vid den föredragning
vi hade inom avdelningen av att skattetrycket
dock inte var så hårt i Glava,
enligt vad som kunde påvisas. Att sedan
kommunen haft otur och en lidandes
historia, är jag den förste att erkänna,
men det är väl frågan om man
kan behandla ett anslagsärende så pass
individuellt som det skulle innebära,
om riksdagen i det här speciella fallet
ändrade grunderna i statsbidragskungörelsen
och vidgade bidragsverksamheten
ytterligare.

Jag vill nu inte påstå att riksdagen
ovillkorligen inte kan andra ett redan

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till bostäder åt provinsialläkare å
fastställt datum för ikraftträdandet av
en kungörelse, och inte har jag för
min personliga del någonting emot att
i kungörelsen infördes en regel, som
gick ut på att Glava kommun skulle få
komma i åtnjutande av statsbidrag för
ifrågavarande ändamål — om man nu
kan finna någon sådan regel som verkligen
är hållbar. Men frågan är, om det
är möjligt att finna en sådan regel; utskottets
avdelning har inte kunnat göra
det. Och då statsutskottet inte är
berett att utvidga bidragssystemet till
att omfatta 15 å 20 kommuner, har det
inte kunnat tillstyrka bifall till de i
ärendet väckta motionerna.

Detta är, herr talman, våra skäl för
avslagsyrkandet. Det är klart att man
inom statsutskottets tredje avdelning
många gånger kanske måst förhärda sitt
hjärta en smula inför framställningar
om bidrag för ganska behjärtansvarda
ändamål; det hör nog till de krux, som
man får finna sig i, när man skall sitta
i detta hus och handlägga sådana ärenden.
Men vi anse ändå inte att Glava
kommun nu, sedan denna kungörelse
en gång trätt i kraft och vi inte veta,
om en ändring av den kan medföra utgifter
på enbart 25 000 kronor eller mera,
bör få komma i samma läge som
kommunen skulle ha befunnit sig i, om
nuvarande bestämmelser om vidgningen
av bidragsverksamheten fastställts
att gälla från en tidigare tidpunkt, tv i
så fall hade givetvis Glava kommun erhållit
det statsbidrag, som det här är
fråga om.

Med dessa ord, herr talman, finner
jag mig nödsakad yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr RAMBERG: Herr talman! Jag är
naturligtvis statsutskottets avdelning
tacksam för att den berett mig äran att
få tillträde till avdelningen och där föredra
detta ärende. Det är mycket tacknämligt,
och jag uppskattar det mycket.
Men utskottets talesman säger att det
har förelegat svårigheter att biträda motionärernas
förslag, därför att 10, 12
sådana här ärenden ligga och vänta på

landsbygden.

medicinalstyrelsens prövning. Ja, jag
undrar, om avdelningens ärade ledamöter
verkligen ha läst igenom de föreliggande
handlingarna uppe hos medicinalstyrelsen.
Det ha de säkerligen inte
gjort. Inte heller jag har besvärat mig
med att gå upp till medicinalstyrelsen
och granska det material som där förefinnes.
Men jag föreställer mig att kammarens
ledamöter hålla mig räkning för
den skildring jag lämnade beträffande
min egen hemkommuns förhållanden,
och jag frågar mig från hur många
kommuner det egentligen kunnat lämnas
en liknande skildring av deras förhållanden.
Glava kommun har nämligen
haft alldeles speciella svårigheter
att kämpa med.

Jag skulle föreställa mig att statsutskottets
ledamöter och denna kammares
ledamöter kunna med stort förtroende
lägga prövningen i händerna på statsrådet
Mossberg, och då jag känner
statsrådet Mossberg som en god och
äkta värmlänning och som en man som
prövar sådana här ärenden objektivt,
tror jag inte — om kammaren bifaller
motionärernas förslag — att någon större
orättvisa kommer att begås vid tilllämpningen
av ifrågavarande statsbidragskungörelse
eller att ett sådant beslut
kommer att medföra vare sig några
ekonomiska eller andra besvärligheter.

Jag vill, herr talman, allt fortfarande
vidhålla mitt yrkande.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag hade inte tänkt blanda mig i
denna debatt, men eftersom jag i egenskap
av värmlänning direkt blev uppkallad
av herr Ramberg, vill jag säga
några ord.

Jag trodde närmast att herr Ramberg
skulle komma fram till att jag var beredd
att på denna fråga anlägga direkt
subjektiva synpunkter i stället för objektiva.
Men jag kan inte göra det. Jag
vill bara helt kort säga, herr talman, att
jag tyvärr måste instämma i vad herr
Mannerskantz har sagt. Det skulle te sig
mycket svårt, tycker jag, för Kungl.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Anslag till bostäder åt provinsialläkare å landsbygden.

Maj:t att i detta fail när det gäller ifrågavarande
provinsialläkarbostadsbygge,
där det otvivelaktigt föreligger ömmande
omständigheter — det är jag fullkomligt
på det klara med — på uppmaning
av utskottet göra avvikelser från
de allmänna principer som följts beträffande
förevarande anslag. Jag förmodar
att ett sådant avsteg skulle te sig
rättvist ur Glava kommuns synpunkt,
men jag är inte säker på att de 10 eller
15 andra kommuner, vilkas ansökningar
om statsbidrag vi skulle få avslå, skulle
se ett sådant beslut med samma ögon.

Jag vill bara rekapitulera, hur det ligger
till i detta fall. Det är, såsom herr
Mannerskantz sade, så att vi hade ett
anslag som avsåg att hjälpa kommuner
i ödebygdsområden vid uppförande av
provinsialläkarbostäder. När representanter
från en skogskommun uppe i
Norrland — jag vet mycket väl vilken
kommun det gällde — som hade ett
mycket hårt skattetryck och över huvud
taget mycket besvärligt, besökte oss
på departementet och begärde statsbidrag
från förevarande anslag, måste vi
säga oss: Här föreligga samma ekonomiska
svårigheter som för kommuner i
ödebygdsområden; det är bara det felet,
att denna kommun icke ligger i något
ödebygdsområde. Av den anledningen
kunde vi inte bevilja något statsbidrag.
Då frågade vi oss, om det inte var en
alltför snäv ram för tillämpningen av
anslaget och om man inte skulle kunna
öppna en möjlighet att bevilja statsbidrag
för kommuner även utanför ödebygdsområden,
om det förelåg synnerligen
ömmande omständigheter. År 1947
framlades ett förslag i denna riktning
inför riksdagen, och 1947 års riksdag
biföll förslaget och beslutade att från
och med den 1 juli 1947 skulle de nya
bestämmelserna om vidgad bidragsverksamliet
gälla.

Men då uppkom i detta ärende, liksom
över huvud taget är fallet i alla
ärenden rörande vidgad rätt till statsbidrag,
frågan: Hur långt tillbaka i tiden
skall man låta de nya bestämmelserna
gälla? Nu kan man alltså hjälpa
en kommun, som befinner sig i svårig -

heter, om den påbörjat uppförandet av
provinsialläkarbostad efter den 1 juli
1947, men kan man hjälpa även en kommun,
som har ekonomiska besvärligheter,
om den påbörjat byggandet av en
sådan bostad tidigare? Vi ha icke ansett
oss, med hänsyn till det sätt, varpå denna
vidgning av bidragsverksamhetén
kom till, kunna följa en annan politik
än att vi dels varit mycket försiktiga
med att tillämpa denna bestämmelse
retroaktivt, dels varit mycket återhållsamma
när det gäller att över huvud taget
bevilja medel från detta anslag, ty
vi måste förbehålla rätten till statsbidrag
enbart för kommuner, där skattetrycket
är abnormt hårt och där skattesatsen
ligger klart över medeltalet för
kommunerna i riket. Vidare ha vi ansett
oss böra vara restriktiva när det gäller
storleken av de byggnader för vilka vi
skulle lämna statsbidrag. Vi ha sagt oss:
Har en kommun uppfört en alltför stor
och stilig bostad — det är ju inte fallet
här; jag bara redogör för principen —
finns det ingen anledning för staten,
även om skattetrycket i kommunen är
hårt, att medge en sådan här extraordinär
bidragsmöjlighet.

Jag har bara velat nämna för kammarens
ledamöter att ända sedan år 1947
ha vi ansett oss böra följa riksdagens
intentioner så noga som möjligt genom
att vara mycket återhållsamma när det
gäller att bevilja medel från detta anslag,
och av den anledningen är, såsom
herr Mannerskantz säger, risken ganska
stor, om man nu i ett sådant här fall
på grund av de föreliggande ömmande
omständigheterna ger efter för motionärernas
önskemål och vidgar anslagsramen.
Jag har ingenting i och för sig
emot att så sker, men då tror jag kammaren
bör vara medveten om att det blir
på det sättet, såsom herr Mannerskantz
säger, att vi också i rättvisans och följdriktighetens
intresse säkerligen få räkna
med att bevilja sådana här bidrag till ett
inte så litet antal kommuner, som med
hänsyn till den vidgning av bidragsverksainheten,
som föreslås, anse sig ha rätt
att komma i åtnjutande av statsbidrag
för ifrågavarande ändamål.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fn).

Anslag till bostäder åt provinsialläkare å

Herr LUNDGREN: Herr talman! Vid
behandlingen av den nu föreliggande
punkten rörande bidrag för anskaffande
av bostäder åt provinsialläkare å landsbygden
ber jag till departementschefen
få rikta en fråga, som i varje fall indirekt
berör detta spörsmål.

Det är ju, som kammarens ledamöter
väl känna till, så att det i vissa fall
utgår statsbidrag för byggande av provinsialläkarbostäder
på landsbygden,
och det är så att kommuner ha även i
fall, där inte statsbidrag utgå, byggt
bostäder åt provinsialläkare på orter,
där det av olika skäl är svårt att få
lämpliga bostäder. Däremot har man inte
byggt bostäder åt provinsialläkare i städer
och stadsliknande samhällen, lika
litet som man i regel byggt bostäder för
andra tjänstemän.

Nu har det emellertid förekommit på
sista tiden att läkarnas fackorganisation,
Sveriges läkarförbund, bär blockerat
tjänster av den anledningen att det inte
finns bostäder att hyra för provinsialläkarna.
Det måste, såvitt jag kan se, herr
talman, vara principiellt mycket betänkligt,
om en fackorganisation på grund
av den omständigheten, att det föreligger
svårigheter att hyra bostäder, hindrar
medlemmarna i organisationen att
söka en tjänst. Med precis samma rätt
eller orätt skulle man kunna tänka sig att
andra sammanslutningar, till exempel lärarsammainslutningar
o. s. v., kunde
blockera motsvarande tjänster. Jag skulle
vilja höra, vad departementschefen
bar för uppfattning i denna fråga.

Herr RAMBERG: Herr talman! Jag ber
om tillgift för att jag tar kammarens
tid i anspråk så länge. Jag glömde bort
i mitt andra anförande att svara på eu
fråga som framställdes av statsutskottets
ärade talesman, nämligen den som berörde
skattetrycket i Glava kommun.
Han ansåg att vår kommun befann sig
bland dem, som icke kunde anses ha
någon hög utdebitering. Det är alldeles
riktigt. Jag vill för kammaren omnämna
att jag under 26 år varit ordförande i
Glava kommunalfullmäktige. Under des -

landsbygden.

sa 26 år ha alla de tragiska händelser,
som jag tidigare redogjort för, drabbat
kommunen. År det underligt, om kommunen
under sådana förhållanden måste
sänka sin standard? Vi ha inom kommunen
viktiga skolbyggnadsfrågor, som
behöva lösas och som behövt lösas för
5, 10 år sedan, men vi ha icke kunnat
göra det på grund av den ekonomiska
depression, som kommunen fått vidkännas.
Vi ha fått föreläggande från länsstyrelsen
att ordna upp viktiga avloppsfrågor,
och detta skulle kosta bortåt
100 000 kronor. Dessa frågor stå ännu i
dag olösta, ty vi kunna icke hålla på
att låna pengar och kanske icke heller
få låna i dessa tider. Och nog kan man
väl säga att det finns små möjligheter
att höja kommunalskatten, sedan den
kommit upp i ungefär samma nivå som
skatten för den kommun statsrådet för
en kort stund sedan talade om.

Kunna trots allt inte de särskilda skäl,
som jag tidigare berört i denna fråga,
åberopas till stöd för ett bifall till motionen?
Jag tror att i ingen av de ansökningar,
som ligga bos medicinalstyrelsen,
kunna presteras liknande skäl, i
varje fall inte från någon enstaka myndighet
eller kommun. Jag tror att det
för kammarens ledamöter skulle vara
ett önskemål och även för herr statsrådet
en hjärteangelägenhet att hjälpa
kommunerna på detta ur ekonomisk synpunkt
icke alls betungande sätt.

Jag anser mig ha anledning att fortfarande
vidhålla mitt yrkande.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag'' skall be att till alla delar få
instämma i den grundton, som gick igenom
herr Lundgrens anförande, när han
påtalade att — vilket måste förefalla
ganska märkligt — en fackorganisation
faktiskt hindrar sina medlemmar att
söka en tjänst, därför att fackorganisationen
inte är nöjd med de bostadsförhållanden,
som råda på orten. Jag vill
bara utöver vad herr Lundgren sade tilllägga,
att det har hänt att vi ha fått en
provinsialläkartjänst blockerad även i
fall, där stationeringsorten varit en re -

Onsdagen den 11 april 1951 fin.

Nr 13.

Anslag till bostäder åt provinsialläkare å landsbygden.

sidensstad och där man alltså från läkarhåll
har krävt att genom det allmännas
försorg skulle i residensstaden uppföras
en speciell byggnad eller eljest
anskaffas lokal för provinsialläkarens
behov. Jag har ingen möjlighet att så
här på stående fot yttra mig om vad
som kan göras däråt — vi leva ju i ett
fritt samhälle, där folk kan handla på
det sätt som de tycka bäst gagnar deras
intressen. Men jag vill säga att jag har
många gånger tyckt att den politik, som
förts från läkarsammanslutningarnas
sida när det gäller dessa byggnadsfrågor,
har varit hård och inte uppvisat någon
större förståelse för de aktuella svårigheterna
på byggnadsmarknaden. Jag fick
t. ex. för något år sedan en skrivelse —
jag tror det var från Provinsialläkarföreningen
— i vilken uttryckligen förklarades,
att en bostad på 180 kvadratmeter
inte kunde betraktas såsom människovärdig
bostad för en läkare.

Herr WERNER: Herr talman! Såsom
motionär vill jag betyga kammaren min
respekt för den grundprincip, som städse
tillämpas vid riksdagens beslut, att
dessa beslut icke böra få retroaktiv verkan.
Men i detta fall föreligga så särskilt
ömmande omständigheter att jag,
då jag undertecknade motionen, vågade
hysa förhoppningen att riksdagen vid
den granskning, som motionerna underkastades,
skulle kunna frångå principen.
Det gäller inte här ett sönderbrytande
av principen på så sätt, att ett beslut
om statsbidrag skulle få retroaktiv verkan
hur långt tillbaka som helst.

Här är det alldeles påtagligt att kommunen
hade påbörjat dels anskaffandet
och dels renoveringen av denna dyrbara
provinsialläkarbostad alldeles innan
statsbidragskungörelsen hade trätt i
kraft. Den färdigställdes några månader
efter det att kungörelsen börjat tillämpas.
Däri ligger en viss möjlighet att
begränsa de prejudicerande verkningar,
som av statsutskottets ledamöter ha angivits.

•lag har vågat under debattens gång
utforma ett särskilt yrkande, som jag

skall be att få framställa bär. Det avser
just att åstadkomma en sådan begränsning,
varigenom man lägger prövningen
i dessa särskilda fall i Kungl. Maj ds
hand, och jag förmodar att Kungl. Maj d,
med den restriktivitet som kännetecknar
Kungl. Majd vid tillämpningen av sådana
bemyndiganden, inte kommer att
missbruka den fullmakt jag vågat i hast
utforma.

Jag skall be att få framställa följande
yrkande: »Att riksdagen i anledning av
motionerna 1:10 och 11:13 måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att utan hinder
av bestämmelserna i statsbidragskungörelsen
av den 15 mars 1946 (nr 83) efter
särskild prövning bevilja statsbidrag
till i kungörelsen angivna provinsialläkarlokaler,
som av kommun påbörjats
före kungörelsens ikraftträdande men
slutförts först efter sagda kungörelses
tillkännagivning.»

Jag förmodar att detta yrkande utestänger
varje möjlighet till de konsekvenser,
som statsrådet här har inför
kammaren utmålat, och att kammaren
utan några som helst betänkligheter
skulle kunna bifalla detta mitt särskilda
yrkande.

Herr talman! Jag skall be att få hemställa
om bifall till det yrkande jag nyss
framställt.

Herr RAMBERG: Jag skall be att få
instämma med herr Werner och ta tillbaka
mitt yrkande om bifall till motionerna,
därest detta förslag, som herr
Werner framfört, innebär en något mjukare
formulering och en vidgad möjlighet
för Kungl. Maj:t att i varje särskilt
fall pröva frågan.

Herr MANNERSKANTZ: Vi kunna väl
inte här i kammaren fatta beslut, om
vilka vi inte veta vad de verkligen innebära.
Man måste ta hänsyn till hur
många kommuner, som skulle kunna falla
under den bestämmelse, som innefattas
i detta yrkande. Meningen med att
ärenden över huvud taget remitteras till
utskottet är ju, att man noga skall kun -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till statens sinnessjukhus.

na penetrera ett besluts reella verkningar.
Att bär under pågående kammarplenum
fatta ett beslut, som undanskjuter
denna möjlighet, tycker jag knappast
skulle vara riktigt. En återremiss, som
skulle innebära att man finge ta reda
på alla fall som det skulle kunna gälla,
medför inte litet arbete, tv utöver de
kommuner, som medicinalstyrelsen känner
till, finns det säkerligen andra, som
inte kunnat få sådant statsbidrag som
det här är fråga om, men som skulle
kunna komma in med ansökningar om
statsbidrag, ifall beslut fattas i enlighet
med herr Werners yrkande. Jag skulle
vilja varna för att antaga ett så formulerat
förslag som herr Werner framställt,
och jag ber att få vidhålla yrkandet om
bifall till utskottets förslag.

Herr WERNER: Om herr Mannerskantz
gör gällande att mitt förslag skulle sträcka
sina verkningar på ett sätt som inte
nu kan bedömas av kammaren, vill jag
understryka att förslaget sträcker sina
verkningar långt kortare än motionens
yrkande och innebär en bestämd avgränsning
mot retroaktiv tillämpning.
Det ger endast Kungl. Maj:t ett bemyndigande
att, som det står, efter särskild
prövning — oavsett innehållet i statsbidragskungörelsen
— bevilja statsbidrag
åt kommun, som omedelbart före
kungörelsens ikraftträdande har påbörjat
anskaffandet och byggandet av sådan
bostad. Det vill med andra ord säga att
förslaget aldrig kan sträcka sina verkningar
långt bakåt utan endast berör sådana
fall, där bostadsbyggandet av kommun
påbörjats före kungörelsens ikraftträdande.
Därför menar jag att en sådan
bestämd avgränsning av en fullmakt
i en ofta restriktiv Kungl. Maj ds hand
inte kan innebära några som helst vådor,
såsom herr Mannerskantz tror.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom. I hemställt.

I fråga om mom. II, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock,
av herr Werner, att riksdagen i anledning
av motionerna I: 10 och II: 13 skulle
bemyndiga Kungl. Maj:t att utan hinder
av bestämmelserna i statsbidragskungörelsen
av den 15 mars 1946 (nr
83) efter särskild prövning bevilja statsbidrag
till i kungörelsen angivna provinsialläkarlokaler,
som av kommun
påbörjats före kungörelsens ikraftträdande
men slutförts först efter sagda kungörelses
tillämpning.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 20.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag'' till statens sinnessjukhus.

Punkten 27.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av departementschefen föreslagna
ändringar i personalförteckningen för
statens sinnessjukhus, dels godkänna avdepartementschefen
förordad avlöningsstat
för statens sinnessjukhus, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1951/
52, dels ock till Statens sinnessjukhus:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 53 840 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Snygg och herr
Gottfrid Karlsson (I: 122) och den andra
inom andra kammaren av herr Hellbacken
m. fl. (II: 177), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att vid Ribbingelund
skulle inrättas en uppsyningsmannatjänst
i Ca 15 i stället för den föreslagna
föreståndarinnetjänsten, att 4
överskötersketjänster vid S:ta Maria

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

sjukhus (Ca 12) skulle utbytas mot 4
överskötartjänster (Ca 13), att en ny
överskötartjänst (Ca 13) och 2 nya förstc-skötartjänster
(Ca 12) skulle inrättas
vid Salberga sjukhus mot att 1 skötare
och 1 skötersketjänst indroges, samt
att för övrigt bifalla medicinalstyrelsens
förslag beträffande föreslagen personalförstärkning
av sjukvårds- och ekonomipersonal
för befintliga vårdplatser.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungi. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 122 och II: 177

a) bemyndiga Kungi. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
statens sinnessjukhus, vilka av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 3 januari 1951
samt av utskottet angivits;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens sinnessjukhus, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 53 840 000 kronor;

II. att motionerna I: 122 och II: 177, i
vad de ej behandlats under I., icke måtte
av riksdagen bifallas.

Herr SNYGG: Vid föregående års riksdag
förelåg till behandling en generalplan
för sinnessjukvårdens modernisering
och upprustning, och riksdagen
fattade ett principbeslut i enlighet med
det då föreliggande förslaget. Detta förslag
kan ju inte realiseras omedelbart,
utan det kommer att ta åtskilliga år,
innan det blir genomfört. I avvaktan på
att så skall ske har medicinalstyrelsen
föreslagit vissa personalförstärkningar
vid sjukhusen. Medicinalstyrelsen eftersträvar
att en sådan personalförstärkning
skulle kunna ske, som sinnesvårdsberedningen
åsyftar, under en tidrymd
av 5 år.

Departementschefen har icke tagit upp
3 Första kammarens protokoll 1951. Nr 13.

Anslag till statens sinnessjukhus,
detta medicinalstyrelsens förslag utan
hänvisar till det rådande ekonomiska läget
och anser att det med hänsyn till
detta bör få anstå med en utökning av
den erforderliga personalen. Det är att
hoppas att denna statsrådets ståndpunkt
endast är temporär, så att man kan förvänta
att statsrådet till ett annat år framlägger
ett förslag i den riktning som medicinalstyrelsen
har föreslagit.

I den motion, som jag m. fl. ha underskrivit
i denna fråga, ha tagits upp vissa
yrkanden om bifall till medicinalstyrelsens
förslag beträffande sinnessjukhusen.
Statsutskottet intar i dessa frågor
en avvisande ståndpunkt utom vad angår
tre överskötersketjänster i Ca 12
för laboratorier och centrala läkemedelsförråd.

Det är ju ganska naturligt att en intensifierad
sjukvård kräver en utökning
av personalen, en utökning av just sådana
tjänster som här äro ifrågasatta.
Jag får därför säga att jag hälsar statsutskottets
tillstyrkan när det gäller denna
del av motionen med tillfredsställelse,
men statsutskottet har i stället föreslagit
en inskränkning av andra tjänster, som
skulle minskas med tre skötartjänster
och en skötersketjänst för att den ekonomiska
ramen icke skulle sprängas.

Jag får säga att det är anmärkningsvärt
att statsutskottet gör en sådan
prutning. Jag vill inte göra någon värdering
av vilka slags tjänster, som äro
mest angelägna: de som statsutskottet
föreslår skola inrättas eller de som utskottet
föreslår skola indragas — därpå
kan man anlägga olika synpunkter. Men
om jag säger att det fortfarande vid
sjukhusen i detta land finns vårdavdelningar,
där patienterna få stängas in på
kvällen och lämnas ensamma hela natten
utan tillsyn på grund av att det inte
finns tillräckligt med personal, belyser
detta väl i alla fall att det föreligger
ett ganska starkt behov av även sådana
tjänster, som erfordras för vård och tillsyn
av de sjuka.

Det har i motionen vidare föreslagits
att den föreslagna föreståndarinnetjänsten
vid Ribbingelund skulle omändras
till eu uppsyningsmannatjänst. Denna

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till resor för vanföra m. m.

hemställan kan icke .statsutskottet biträda,
under åberopande att Ribbingelund
är en sekundäravdelning med ett
stort antal åldringar, som i många fall
äro kroppsligt sjuka. Utskottet säger att
det vid sådant förhållande erfordras en
kvinnlig föreståndare med fullständig
sjuksköterskeutbildning. Jag kan i denna
del naturligtvis ge utskottet rätt. Men
vid Ribbingelund vårdas inte personer
med kroppsliga sjukdomar i egentlig mening,
ty bil patienterna kroppsligt sjuka,
överföras de i regel till primärsjukhus
— i detta fall Sundby —, och vidare
sätter jag ett stort frågetecken för möjligheten
att erhålla en sköterska med
fullständig sjuksköterskeutbildning till
denna tjänst. Det har inte lyckats hittills,
och tjänsten har sedan flera år tillbaka
uppehållits av en manlig befattningshavare.
Av den anledningen anser jag, att
det mycket väl skulle kunma gå att omändra
den tjänsten till en uppsyningsmannatjänst.

Vidare är i motionen ett yrkande ställt
om att fyra överskötersketjänster vid
S:ta Maria sjukhus skulle utbytas mot
fyra överskötartjänster. Utskottet säger
att det ej finner utrett, att dessa vårdavdelningar,
för vilka ifrågavarande
tjänster äro avsedda, ha undergått någon
karaktärsförändring. Det är möjligt
att utskottet har fått sådana uppgifter
från medicinalstyrelsen, men det förhållandet,
att direktionen och sjukhuschefen
vid S:ta Maria sjukhus ha gjort framställning
till medicinalstyrelsen om att
dessa tjänster skulle omändras till överskötartjänster,
säger väl ändå något,
överläkaren anser nämligen att de icke
kunna besättas med översköterskor. Då
dessa tjänster ha stått vakanta fem å sju
år och uppehållits av manlig innehavare,
finner jag det helt naturligt att
man toge konsekvensen av detta förhållande
och alltså omändrade dem till
överskötartjänster såsom de i realiteten
äro och ha varit sedan många år tillbaka.

Jag har, herr talman, endast velat göra
dessa erinringar med anledning av
statsutskottets utlåtande, men jag har intet
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 28—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till resor för vanföra m. m.

Punkten 75.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till resor för vanföra m. m.
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 525 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Gottfrid
Karlsson och fröken Andersson (I:
265) samt den andra inom andra kammaren
av fröken Wetterström och herr
Bergstrand (II: 340), hade hemställts, att
riksdagen ville besluta sådana ändrade
grunder för statsbidrag till resor för vanföra
jämte vårdare, att ifrågavarande
statsbidrag finge utgå jämväl till resor
till och från närmast belägna ortopediska
lasarettsavdelning.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:265 och 11:340 till Bidrag
till resor för vanföra m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 525 000 kronor.

Reservation hade anmälts av fröken
Andersson samt herrar Ståhl och Bergstrand,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Fröken ANDERSSON: Herr talman! I
de motioner, som nyss nämnts här, yrkas
att statsbidrag för vanföra jämte deras
vårdare skall kunna utgå även för resor
till och från närmast belägna ortopediska
lasarettsavdelning. Sådana avdelningar
ha, som kanske är bekant, under senare
tider inrättats vid Örebro, Linköpings,
Lunds och Malmö lasarett. Sedan nära
40 år tillbaka utgå ju bidrag till resor
till och från statsunderstödd vanföreanstalt.
Det finns dock inga bestämmelser
om bidrag för resor till och från öv -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Anslag till

riga lasarettsavdelningar, alltså exempelvis
ortopediska avdelningar.

Detta medför självfallet olägenheter
för de patienter det gäller. Därtill kommer
att det blir en ökning av kostnaderna
för staten, d. v. s. för det allmänna.
Resan till lasarettet är ofta kortare
än resan till vanföreanstalten.

För patienter, av vilka många ofta
ha svårt att röra sig, medföra helt naturligt
dessa längre resor ökade besvärligheter
— de patienter, som äro delvis
arbetsföra, få därigenom vara borta från
sitt arbete längre än som är nödvändigt.

Nu säger utskottet i sitt utlåtande att
»i svensk sjukvårdspolitik såvitt angår
den slutna kroppssjukvården sedan
länge hävdats den principen, att staten
lämnar resebidrag allenast för sådan
vård, som kan sägas vara av riksbetonad
karaktär».

Jag vill i förbigående anmärka, att här
rör det sig dock inte bara om sluten
vård, tv i mycket stor utsträckning är
det de facto fråga om öppen sådan. Det
är fråga om att patienterna skola kunna
resa för att få bandage omlagda och
få övriga korrigeringar utförda. Det är
alltså i mycket stor utsträckning fråga
om öppen vård, som på sitt sätt kan
jämställas med kvävgasbehandling t. ex.
— till en resa för att erhålla sådan utgår
ju bidrag.

Utskottet säger vidare att bidrag böra
av de lokala huvudmännen lämnas till
de patienter och vårdare, som nämnas i
motionerna. Utskottet säger, att man
inte bör gå ifrån den hävdvunna principen
i fråga om resekostnadernas fördelning
mellan staten och de lokala huvudmännen.
Jag vill då säga, att det
är mycket bra att hålla på vad hävdvunnet
är, men om detta befinnes olämpligt
och oekonomiskt, kan jag inte se någon
som helst anledning att icke rucka
på en dylik princip. Nu vet jag väl •—
och vill inte förbigå med tystnad •— att
det lämnas bidrag, i viss utsträckning i
alla händelser, från huvudmännens sida.
Men det finns dock ingen säkerhet för
att sådant bidrag kommer att utgå.

Vidare säger utskottet — jag kan inte
heller gå förbi det uttalandet — »att det

avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m.
förutsatts att i samband med ikraftträdandet
av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring
resebidragen för resa till och
från bl. a. vanföreanstalter skola ersättas
med de allmänna resebidrag, som
komma att utgå enligt nämnda lag». Ja,
det låter bra, men jag undrar, om det
finns någon i denna kammare som vet,
när denna lag spatserar från papperet
ut i verkliga livet. Jag skulle tro att vi
därom veta ganska litet.

Det vore en del ytterligare att tilllägga,
herr talman, men jag skall inte
gå djupare in på problemet, eftersom jag
inte nu kommer att ställa något yrkande,
utan jag nöjer mig med att uttala
den förhoppningen, att en kommande
utredning angående statsbidrag för resor
till kustsanatorier och vanföreanstalter
skall ta upp också den fråga, som
beröres i de nämnda motionerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 76—97.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor
m. m.

Punkten 98.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor
m. m. för budgetåret 1951/
52 anvisa ett förslagsanslag av 2 400 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (1:71) och den andra
inom andra kammaren av herrar Hansson
i önnarp och Svensson i Vä (II:
149), hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära dels att skyndsam utredning skulle
verkställas rörande möjligheterna att
bereda landsbygdens kvinnor en förbättrad
vård under havandeskap, förlossning
och barnsäng, dels att representanter
för kvinnoorganisationerna skulle

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m.

kallas att medverka vid sådan utredning,
dels att, i avvaktan på utredningens resultat,
indragningar av distriktsbarnmorskebefattningar
och omstationeringar
av distriktsbarnmorskor till tätorterna
tills vidare icke måtte ske, samt dels
att distriktsbarnmorskor endast efter
noggrann prövning måtte inkallas till
tjänstgöring å anstalt.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av fru Boman m. fl. väckt motion
(II: 102) hemställts, dels att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam utredning rörande
distriktsbarnmorskeväsendets organisation,
varvid frågan om återinförande
av den tidigare distriktsindelningen borde
bliva föremål för prövning, dels att
riksdagen ville besluta att i avvaktan
härpå indragning eller centralisering av
distriktsbarnmorsketjänster icke skulle
äga rum samt inkallelser till anstaltstjänstgöring
endast i trängande fall förekomma.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till
avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m.
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 2 400 000 kronor;

b) att motionerna I: 71 och II: 149
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionen 11:102 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Fru SVENSON: Herr talman! Under
denna punkt behandlas en motion, som
jag tillsammans med en del andra kammarledamöter
avgivit angående förbättrad
och förebyggande mödravård för
landsbygdens kvinnor.

1937 års riksdag beslutade om en genomgripande
omorganisation och utbyggnad
av förlossningsvården och barnavården
i vårt land. Viktigt i detta
sammanhang var beslutet om att den förebyggande
mödra- och barnavården
skulle vara avgiftsfri och att barnmorskorna
i långt större utsträckning än
tidigare skulle medverka vid den före -

byggande mödravården. Den beslutade
utbyggnaden hälsades med största tillfredsställelse
inte minst från landsbygdens
kvinnor. Emellertid har denna omorganisation
i praktiken inte medfört
vad man väntat, nämligen ett tillräckligt
antal distriktsbarnmorskor, vilkas
verksamhet skulle förläggas till den öppna
vården, och att barnmorskan skulle
kunna tagas i anspråk i den förebyggande
mödravården och även i eftervården
i större utsträckning.

Föredragande departementschefen vid
1943 års riksdag framhöll i proposition
209 vikten av att distriktsbarnmorskorna
anlitades i den förebyggande mödravården.
Efter detta uttalande väntade man
sig, att den utlovade utbyggnaden skulle
komma till stånd, men vad händer? Jo,
endast att en ännu kraftigare indragning
av distriktsbarnmorsketjänster företages!
Och inte nog härmed — de barnmorskor,
som finnas ute i distrikten, äro också
skyldiga att tjänstgöra även vid anstalter.
Skälen för indragningarna ha byggts
dels på att det råder brist på barnmorskor
och dels på att många av barnmorskorna
endast haft ett fåtal hemförlossningar.

Ja, jag frågar mig — hur skall det
kunna bli många hemförlossningar, när
barnmorskorna äro skyldiga att också
tjänstgöra vid anstalt? Det är väl få mödrar,
som våga taga risken att föda sina
barn hemma, när de inte veta, om barnmorskan
kan stå till förfogande eller
inte. Och den mycket viktiga förebyggande
vården kommer nästan helt bort
lika väl som eftervården. I den förebyggande
vården ingår som bekant moderns
psykiska och fysiska hälsa, undervisning
i mödragymnastik m. m. Barnmorskan
skall tala med den blivande modern
om förlossningen och hjälpa henne
så att den blir så naturlig och smärtfri
som möjligt och mycket annat. För
den blivande modern är det en stor
trygghetskänsla, om hon kan komma till
barnmorskan och få tröst och råd i sin
många gånger ganska svåra belägenhet,
och för många kvinnor på landsbygden
är barnmorskan som en god ängel. Det är
därför med stor oro man från detta håll

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Anslag till sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

ser på det nu rådande förhållandet med
ideliga indragningar av tjänster.

Den motion, som vi väckt och som
tager sikte på landsbygdsmödrarnas syn
på dessa frågor, bär behandlats av statsutskottet.
Utskottet bär inhämtat upplysningar
från medicinalstyrelsen, som vitsordar
att förhållandena inom förlossningsvården
icke äro tillfredsställande.
Men, fortsätter medicinalstyrelsen, det
återstår nu endast några smärre justeringar,
och dessa smärre justeringar innebära
ytterligare indragningar av en
del distriktsbarnmorsketjänster. När dessa
ytterligare indragningar verkställts,
förefaller det mig som om frågan för
medicinalstyrelsens del vore ganska tillfredsställande
löst.

I motionen ha vi framhållit att det är
i hög grad angeläget, att frågan om barnmorskeväsendets
organisation på nytt
tages till omprövning.

Om den begärda utredningen angående
möjligheterna att bereda landsbygdens
kvinnor en förbättrad förlossningsvård
säger medicinalstyrelsen, att den
borde komma till stånd endast om det
kan anses konstaterat, att pågående utveckling
vore att anse såsom mindre förmånlig
för kvinnor inom vissa delar av
landet. Ja, det är just vad landsbygdens
kvinnor anse! Av den anledningen ha
vi också begärt en utredning.

Utskottet har behandlat motionen välvilligt,
och mellan raderna kan jag utläsa
att utskottsledamöterna haft hjärtat
på motionärernas sida, men enär det är
rätt så omodernt att bifalla motioner har
utskottet funnit det säkrast att avslå densamma.

Herr talman! Jag har inte tänkt att
framställa något yrkande, men jag har
dock velat göra dessa små randanmärkningar.
Jag vill uttala den förhoppningen,
att vederbörande myndigheter skola
taga i beaktande de i motionen framförda
synpunkterna.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Bror.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 99—106.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

Punkten 107.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
till Bidrag till folkbildningsorganisationerna
för anordnande av allmän sexualhygienisk
upplysningsverksamhet för
budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag av
45 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Mannerskantz,
fröken Andersson samt herrar
Rnbbestad och Birke, vilka ansett,
att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:

»Utskottet anser, att ifrågavarande
upplysningsverksamhet icke har det
samhälleliga värde, att densamma bör
komma i åtnjutande av bidrag av statsmedel.
Med beaktande jämväl av den
allmänna återhållsamhet, som på andra
områden präglar årets budgetförslag,
hemställer utskottet, att Kungl. Maj:ts
förevarande förslag icke må av riksdagen
bifallas.»

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna punkt har varit föremål för reservationer
och yrkanden allt sedan anslaget
kom till. Det är därför i viss mån
förvånande, att tidningarna och andra
plötsligt ha särskilt uppmärksammat
punken vid elfte huvudtitelns behandling
i utskottet. Det är väl sju å åtta år
som den gått lugnt och stilla förbi.

Här stå två uppfattningar mot varandra,
å ena sidan de som med mig tycka,
att man överdimensionerar betydelsen
av denna sak, och å andra sidan de
som tro, att man genom detta anslag kan
ersätta vad som förr i världen betecknades
med att man skulle lära våra ungdomar
och äldre tro och rena seder, så
att de fingo reda på hur de skulle göra i
fråga om de sexuella förhållandena. Men
då detta mer och mer har till landets

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

framtida olycka kommit liksom ur modet,
har man allt mer fått lägga sig till
med alla möjliga palliativ för att ersätta
det som fallit bort. Jag tror att detta är
ett sådant palliativ, som jag inte tror
har så stor betydelse.

Herr talman! Detta anslag ges ju till
folkbildningsrörelserna, för att de skola
ha möjlighet att anordna sexualhygienisk
upplysningsverksamhet. Det är
väl oftast vuxna människor, som det här
är fråga om. Jag undrar om det är så
mycket vunnet med att man på ett relativt
sent stadium av människornas tillvaro
lägger ned ansträngningar på att
lära dem, hur de skola bära sig åt i
fråga om dessa ting. Detta anslag hör
till dem, som jag menar utan större skada
kunna dras in under en tid som den
nuvarande. Kan man inte dra in ett sådant
här anslag, är det många andra saker
som borde komma till. Man ser, när
man granskar huvudtitlarna i statsutskottet,
den ena efter den andra med
deras hundratals olika punkter, hur
många ändamål äro nästan absolut
nödvändiga, men där man måste pruta
på anslagen ändå. När man då suttit och
granskat huvudtiteln för att se om det
inte fanns några punkter, som man utan
större skada skulle kunna ta bort, ha vi
bl. a. hittat den här. Om ett slopande
av detta anslag dessutom råkar sammanfalla
med ens allmänna uppfattning om
tillvaron och vad den skall grunda sig
på, är det desto lättare att kunna ta
med punkten bland dem, som man bör
göra besparingar på.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen,
vilket innebär avslag på Kungl.
Maj:ts proposition om anslag för detta
ändamål med 45 000 kronor.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det är mycket riktigt som herr
Mannerskantz anförde, att varje år som
detta anslag har stått på kammarens
föredragningslista, har det varit diskussion
om detsamma. Det är inga nya
synpunkter som kommit till under årens
lopp. Skolöverstyrelsen, som har överinseendet
över ifrågavarande föreläsningsverksamhet
och som med mycket

stor noggrannhet tar ut föreläsare till
de kurser och föreläsningar, som skola
hållas med hjälp av bidrag från detta
anslag, har konstaterat att det har blivit
ett allt större intresse omkring dessa
problem, och man har till och med
yrkat att anslaget skulle höjas. Departementschefen
har funnit att anslaget kan
nedskrivas med hänsyn till de allmänna
sparsamhetstendeserna. Han har prutat
5 000 kronor, och det har utskottet anslutit
sig till.

Det är en synpunkt, herr talman, som
jag vill tillägga och som jag inte tidigare
i dessa debatter har framfört. Jag har
under den tid som anslaget funnits till
kommit till den uppfattningen, att anslaget
motverkar en upplysn.ngsverksamhet
som är mindre tilltalande. Det
förhindrar eller motverkar just de tendenser,
som herr Mannerskantz här påtalade.
Detta finner jag kanske vara det
allra starkaste skälet för att detta anslag
skall utgå även i fortsättningen. Jag
har som sagt, inte direkt anfört den
synpunkten tidigare i debatterna.

Jag tror att kammaren inte har anledning
att ändra den ståndpunkt, som
den har intagit tidigare. Jag vill därför,
herr talman, inskränka mig till att med
dessa ord yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag skall bara säga några ord.
Det finns dock i reservanternas förslag
ett påstående — det kom för övrigt
också fram i herr Mannerskantz’ yttrande
— som jag icke tycker skall stå
oemotsagt här i kammaren. Man säger
nämligen i reservationen, att »ifrågavarande
upplysningsverksamhet icke har
det samhälleliga värde, att densamma
bör komma i åtnjutande av bidrag av
statsmedel».

År det verkligen så? Är det inte i alla
fall okunnighet på detta område, som
varit orsaken till så oändligt många
olyckor? Är det inte okunnighet i dessa
ting, som är orsaken till alla de
många abortansökningar, som nu inges
årligen till medicinalstyrelsen och i
vilka fall vederbörande, om de icke få

Onsdagen den 11 april 1951 fm. Nr 13. 39

Anslag till sexualhygienisk upplysningsverksamhet.

sina ansökningar bifallna, kanske gå
till de illegala abortörerna, för att få den
hjälp, vilken de anse sig vara i behov
av? År det inte i alla fall de illegala
abortörerna, som göra så stor skada för
de människor, som det här vederbör?

Alla äro ju också ense om att aborter
av detta slag äro ett samhällsont,
som skall och bör bekämpas. I denna
kamp är, enligt min mening, upplysning
det allra verksammaste medlet.
Jag vill ha sagt dessa ord innan klubban
faller för ett beslut, som jag hoppas
skall bli detsamma som statsutskottets
majoritet stannat för.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Som herr Mannerskantz tangerade ha
reservanterna på denna punkt kommit
att framstå nästan såsom något slags
mörkmän, vilka vilja hindra upplysningsverksamhet,
när det gäller de sexuella
frågorna. Jag skall bara här tala
för mig själv och betona, att det finns
icke ett uns av reaktion från min sida
mot vare sig denna eller annan upplysningsverksamhet.
Det finns icke heller
någon misstänksamhet från min sida
mot folkbildningsrörelsen. Jag har
som ung fått del allt för mycket av
denna rörelses välsignelsebringande
verksamhet för att jag skall kunna misstänkliggöra
den på denna punkt eller
på någon annan.

När fru Sjöström-Bengtsson pekade på
den formulering, som återfinnes i reservanternas
skrivning, vill jag säga att
för mig betyder i detta sammanhang
»det samhälleliga värde», att vi anse att
de kostnader som läggas ned här skulle
kunna användas bättre på annat håll.
Det är möjligt att jag betraktar begreppet
»samhälleligt värde» mera ur
nationalekonomisk synpunkt än ur allmänmänsklig.
Så har saken i alla fall
framstått för mig. Jag tvivlar inte ett
ögonblick på att dessa medel komma
till bästa användning. Skolöverstyrelsen
skall ju fördela dem. Men det ekonomiska
läget har, såsom jag nämnde, för
mig varit huvudsaken, och*vi mena,
vilket jag strax skall komma till, att

dessa medel kunna användas bättre på
andra punkter.

Beträffande själva sakfrågan är det
väl inte lönt att här ta upp någon mera
djupgående debatt. Jag skulle dock rent
allmänt vilja säga, att jag för min del
anser att den upplysning som det här
gäller främst skall ges i hemmen och
sedan i skolorna. Sedan kommer ungdomen
ut och behöver ytterligare upplysning.
Då menar man — och det är
ett ganska tidstypiskt resonemang — att
de som icke vilja ge detta statsanslag
äro emot upplysningsverksamhet Jag
anser att ungdomarna i första hand och
i övrigt de, som anse sig behöva denna
upplysning, själva böra kunna bestrida
de kostnader som följa. Vad beträffar
de äldre som behöva upplysning,
tror jag inte att statskassan för
närvarande är i det läget, att den kan
hjälpa dessa människor med kurser och
föreläsningar. De ha möjlighet att vända
sig till läkare, präster, socialarbetare
o. s. v., beroende på i vilket hänseende
deras svårigheter äro mest trängande.

Det kanske inte är ur vägen att jag
här talar som bibliotekarie ett ögonblick
också. Jag ringde nyss till socialvetenskapliga
biblioteket och fick en
lista på upplysningslitteratur på detta
område. Vi ha numera, vilket säkerligen
är bekant, en rad goda upplysningsböcker.
Svenska folket anses ju åtminstone
vara läskunnigt. Jag menar att
de möjligheter, som finnas att på den
vägen inhämta upplysning, böra räcka
ganska långt.

Jag sade nyss, att det finns andra
punkter, på vilka dessa pengar bättre
kunna användas. Det iir klart att jag
därvid gör cn subjektiv bedömning, cn
avvägning av vad som kan vara viktigast,
det ena ändamålet eller det andra.
Men frågeställningen är ju inte här
vad som är önskvärt, utan vad vi faktiskt
ha råd till. I går avstyrkte vi i utskottet,
såsom herr Karlsson säkerligen
vet, en motion om några tiotusental
kronors ökning av anslaget till hemgårdar.
.lag anser för min personliga del
— jag betonar ännu en gång att det är

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till abortförebyggande åtgärder,
en subjektiv bedömning — att en höjning
av det anslaget är mera betydelsefull
än en höjning av anslaget till den
verksamhet, som vi nu diskutera och
vars syften, jag vill betona det, kunna
med lika gott resultat vinnas på andra
vägar.

Man talar om att okunnighet i dessa
ting är orsaken till aborterna och allt
elände. Jag tror att djupast sett är det
nog okunnighet som ligger bakom, men
jag tror nog också att det är andra tecken
i tiden, som bära skulden till den
lössläppthet, som råder på detta område.
Jag tänker närmast på aborterna.
Det har ju nämnts här att deras antal
visar en stigande tendens, mot vilken
emellertid läkarna — jag höll på att
säga gudskelov —- reagera.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Anslag till abortförebyggande åtgärder.

Punkten 108.

I förevarande punkt hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts
i ämnet framlagda förslag till Abortförebyggande
åtgärder för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
150 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Mannerskantz, fröken
Andersson samt herrar Rubbestad och
Birke ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till Abortförebyggande åtgärder
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
På denna punkt finns en reservation av
samma ledamöter som under den föregående
punkten. Jag vill endast bär redovisa,
varför vi tycka att man bör stanna
vid det anslag som finns för närvarande.
Det är fråga om bl. a. medelanvisning
med 49 000 kronor till statsbidrag
till rådgivningsbyråer och med
1 000 kronor till preventivrådgivning för
män, summa 50 000 kronor.

Problemet om rådgivning till dem som
kommit i förtvivlade omständigheter och
som själva söka rådgivning eller behöva
sökas rätt på för rådgivning är väl i
första hand ett storstadsproblem. Man
kan inte undgå att lägga märke till den
väsentliga skillnad, som i detta avseende
alltjämt råder mellan de stora städerna
och övriga delar av landet. När nu denna
verksamhet ändå skall bli föremål
för översyn, ha vi menat att man inte
bör utvidga den ytterligare. Det finns
ju ändå för närvarande sju byråer, som
täcka de stora städerna. Behovet av sådana
byråer i de mindre städerna och
framför allt ute på rena landsbygden är,
som sagt, inte alls så trängande som i
de pesthärdar, vilka storstäderna oftast
äro. Med hänsyn till detta, och när man
nu skall göra en särskild översyn av denna
verksamhet, anse vi att det är riktigast
att man stannar vid den organisation
som man redan har. Detta kan ju
också kombineras med en icke oväsentlig
medelsbesparing, och vi ha ansett
att det är lämpligt att utnyttja den möjligheten.
I fråga om de tusen kronorna
till rådgivning för män vill jag endast
säga att jag tycker att det borde vara
belagt med straff att driva en sådan
verksamhet, som det där är fråga om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Till abortförebyggande åtgärder
utgå under innevarande budgetår 175 000
kronor. Medicinalstyrelsen har begärt
att ytterligare 25 000 kronor skola anvisas
för'' nästa budgetår, alltså sammanlagt
200 000 kronor. Departements -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

chefen liar emellertid prutat på det belopp
som nu utgår och föreslagit 150 000
kronor, trots att denna verksamhet torde
vara mycket betydelsefull. Det finns väl
knappast någon samhällelig företeelse,
som har sådana konsekvenser med sig
som de illegala aborterna, vilka förekomma
i så stort antal. Jag gjorde för något
år sedan en resa i egenskap av statsrevisor
och besökte ett antal fängelser.
När jag en gång frågade föreståndaren
vid ett fängelse och föreståndarinnan,
ty det fanns också en sådan, vad
de hade för klientel, talade de om att en
hel del av fångarna voro illegala abortörer.

Jag skall inte, herr talman, gå in på
att beskriva den nöd och de lidanden,
som dessa abortörer åsamka dem som i
sin förtvivlan vända sig till dem. Det är
nödvändigt ur samhällelig synpunkt att
få något grepp om denna sak. Det är väl
bara fråga om på vilket sätt det skall
ske. Det ha inte heller de ansvariga myndigheterna
varit på det klara med. Deras
verksamhet har under senare år varit en
försöksverksamhet. Departementschefen
har tillsatt särskilda sakkuniga, som hålla
på med en översyn och försöksverksamhet
på detta område för att vinna
ytterligare erfarenheter och med ledning
av dom kunna effektivisera denna verksamhet
ur samhällelig synpunkt. Utskottsmajoriteten
har inte ansett att det
finns skäl att minska detta anslag utöver
vad departementschefen föreslagit, innan
man får veta vad de sakkunniga
komma till för resultat.

Vi hysa således inga betänkligheter
mot att tillmötesgå Kungl. Maj:t på den
här punkten. Men det är väl så, herr
talman, att de som företräda reservationen
göra det åtminstone i viss mån på
grund av en tro som de ha. Men vi veta
ju alla att det är tämligen fruktlöst att
diskutera trosuppfattningar, då det gäller
anslag till praktisk verksamhet. Jag
fick verkligen belägg för denna uppfattning,
då herr Mannerskantz yrkade avslag
på medelsanvisning till upplysningsverksamhet
för män. Det kan väl inte
vara pengarna det gäller, ty enligt vad
medicinalstyrelsen redovisat har det gått

Anslag till abortförebyggande åtgärder.
åt bara 229 kronor för det ändamålet
under det år som gått. En tusenlapp kan
det emellertid behövas. Det är klart att
om herr Mannerskantz anser, att denna
verksamhet skall beläggas med straff,
står det herr Mannerskantz fritt att motionera
i saken, och sedan får riksdagen
ta ståndpunkt. Någon sådan motion har
mig veterligen inte kommit. Så länge det
inte skett, böra vi inte ta hänsyn till herr
Mannerskantz’ lamentationer på denna
punkt.

Nu är det väl fråga om närmast, herr
talman, om vi skola följa reservanternas
förslag och godta deras motivering eller
om vi skola följa utskottsmajoritetens förslag,
som är detsamma som KungL
Maj ds. Jag för min del yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Hem GÖRANSSON: Herr talman! Jag
förstår inte reservanternas invändning
emot detta anslag, ty jag anser anslaget
är av den allra största betydelse och att
hela den fråga som ligger där bakom är
av djupt allvarlig innebörd. Det rör sig
här om människors välfärd och lycka
och än mer, det rör sig om en av de
fundamentala grundsatser, varpå vårt
kulturliv är uppbyggt, nämligen respekten
för livet.

Det talas här om att man skall förebygga
illegala aborter genom åtgärder
av det slag, vilka tillgodoses och finansieras
med detta anslag. Jag vill säga
att man med detta anslag också kan
hålla nere de legala aborterna, nämligen
genom förebyggande åtgärder. Det
finns anledning att särskilt stryka under
detta, ty antalet av de med stöd av lag
beviljade aborterna i vårt land befinner
sig i ständig stegring. Under de fem
första åren av lagens tillämpning höllo
sig de legala aborterna nere under 1 000
fall per år. Under nästa femårsperiod
ökade de till 4 500; under tiden 1947—
1950 har det årliga antalet legala aborter
ökat från omkring 3 500 till noggrant
räknat 5 888, d. v. s. omkring 6 000
fall per år. Det innebär att minst 0 000
liv årligen på detta sätt släckas ut.

Om man hör sig för hos omdömes -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till abortförebyggande åtgärder.

gilla läkare om deras uppfattning, får
man det beskedet, att det måste anses
vara felaktigt att söka med kirurgiska
medel tillmötesgå de fall, som bero på
svaghetstillstånd eller sociala komplikationer
i någon form. Om man över huvud
taget skall kunna hålla de legala
aborterna nere i ett samhälle, som kallar
sig för ett välfärdssamhälle, måste
det vara en trängande nödvändighet tt
kirurgens kniv icke tillgripes annat än
där mycket starka indikationer föreligga.
Då är det emellertid nödvändigt att
man skapar en sådan organisation, att
den gravida kvinnan, som oftast känner
sig socialt övergiven eller desperat, där
kan få sina personliga problem genomlysta
och få konflikterna lösta. Det är
det allra väsentligaste med det för övrigt
allt för ringa anslag, som står till
förfogande, att man därmed har möjlighet
att övertyga och övertala kvinnan
att bära fram sitt barn. En överläkare
vid en psykiatrisk klinik, som med stor
framgång bedrivit denna rådgivande
verksamhet och fått hundratals kvinnor
att avstå från abort, säger i en skrift,
att de kvinnor, som han lyckats på detta
sätt förmå att bära fram sitt barn, sedermera
uttalat till honom sin stora tacksamhet.
Självmord, som man ofta säger
skulle inträffa, om kvinnan blir nekad
abort, har han inte mött i något enda
fall av de 344 efterundersökta, som han
kunnat kontrollera.

Vi hade för en tid sedan tillfälle inom
första kammarens beredningsutskott att
ta del av några erfarenheter från en läkare
som är sysselsatt på detta område.
Han beskrev hur besvärligt man har på
rådgivningsbyråerna att kunna få socialutredningarna
tillräckligt uttömmande för
att kunna ge kvinnorna den hjälp som
de behöva i sin förtvivlade situation.
Han påpekade vidare att det finns föreskrifter
om att innan abort företas skall
kuratorn på rådgivningsbyrån göra hembesök,
men att det med den alltför begränsade
arbetskraft, som står till förfogande,
icke är möjligt att göra dylika
hembesök.

Tidens melodi har ju sedan länge varit
att man genom åtgärder på ett ti -

digt stadium skall försöka förebygga sociala
missförhållanden och oarter, vare
sig det gäller brott, alkoholism, vanart,
lösdriveri eller andra former. När det
gäller aborter tror jag att förebyggande
åtgärder äro särskilt angelägna. Jag
skulle, herr talman, inte ha något emot
att riksdagen med ännu större generositet
beviljade medel för detta ändamål,
ty — såsom jag i annat sammanhang
haft tillfälle att utveckla -— aborterna,
även de legala, kännas såsom ett gissel.
Det måste vara en kulturstats uppgift
att försöka att komma till rätta med
detta problem, så att man inte behöver
släcka ut liv annat än när detta är absolut
nödvändigt. Bara en sådan sak som
de svåra bostadsförhållandena vållar att
många gravida kvinnor, särskilt ogifta,
komma in i ett tillstånd av fullständig
hopplöshet. Här är mycket att göra; här
ligger ett stort fält öppet för fortsatt
verksamhet. Det är desto angelägnare
att göra något på detta område, som det
nog visar sig, att en hel del av de kvinnor,
som ha fått legal abort, efteråt plågas
av otillfredsställdhet och i vissa fall
även av känslan att de ha gjort sig skyldiga
till ett brott, eftersom de ha medverkat
till att släcka ut ett människoliv.

Jag ber, herr talman, att på det livligaste
få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Göranssons yttrande instämde
herrar Näsgård, Werner, Arrhén, Bror
Nilsson, Axel Andersson, Herlitz, Lundqvist,
Emil Petersson, Sunne, Franzon,
Holmbäck och Ivar Persson.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 109—118.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Anslag till sjuktransporter med flygplan.

Punkten 119.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Sjuktransporter med flygplan för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 50 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sunne och Osvald (1:254) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Bergstrand och Nordkvist (II: 352), hade
hemställts, att riksdagen måtte bevilja
ett anslag motsvarande den beräknade
kostnaden av 26 000 dollar till inköp av
ett helikopterflygplan, avsett för angelägna
transporter i östgötaskärgården
och anslutande bygder i Södermanlands
och Kalmar län, samt att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t hemställa om utfärdande
av närmare föreskrifter angående
placering och bemanning av helikoptern
i anslutning till vad i motionen 11:352
anförts och utfärda bestämmelser rörande
helikopterns användning. Alternativt
hade, därest ytterligare utredning i ärendet
kunde anses påkallad, hemställts, att
riksdagen måtte anhålla att Kungl. Maj:t
måtte snarast låta verkställa en sådan utredning
och för riksdagen framlägga
de förslag i ärendet, vartill den kunde
föranleda.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna 1:254 och 11:352, i vad de
avse medelsanvisningen, till Sjuktransporter
med flygplan för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
50 000 kronor;

b) att riksdagen må beträffande motionerna
I: 254 och II: 352, till den del
de icke behandlats under a), i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.

Herr SUNNE: Herr talman! Vid denna
punkt finns en motion av mig och herr
Osvald, vari vi framhålla hur isolerad
befolkningen blir på skärgårdsöarna.

Anslag till sjuktransporter med flygplan.
Svårigheterna äro särskilt stora när båtförbindelserna
av en eller annan anledning
äro avbrutna. Framför allt kan det
då vara bekymmersamt, om sjukdom tillstöter
och man inte kan transportera den
sjuke vare sig till läkare eller sjukhus.

När man överväger, hur man skall
kunna råda bot på kommunikationssvårigheterna
för befolkningen på skärgårdsöarna,
måste man framför allt rikta
uppmärksamheten på flyget. Flygvapnet
har hittills kunnat lämna hjälp med
transporter i ett eller annat kritiskt fall,
men det har hört till undantagen. Den
flygplanstyp, som framför allt skulle
kunna komma till användning i skärgårdsområdena,
är helikoptern. Vi ha
därför i vår motion hemställt, att riksdagen
skall bevilja anslag för inköp av
ett helikopterplan avsett för angelägna
transporter i östgötaskärgården och anslutande
bygder i Södermanlands och
Kalmar län. Alternativt ha vi yrkat, att
Kungl. Maj:t skall låta verkställa utredning
och för riksdagen framlägga förslag
i ärendet.

Utskottet har ställt sig välvilligt. Det
säges i utlåtandet, att utskottet »delar
den i motionerna 1:254 och 11:352 uttalade
uppfattningen att en tilfredsställande
organisation av ambulansflygtjänsten
är ett angeläget önskemål icke blott
ur medicinsk utan även ur humanitär
och befolikningspolitisk synpunkt. Utskottet
hyser för egen del den uppfattningen
att tillgång till helikoptrar skulle
avsevärt förbättra möjligheterna att
snabbt undsätta isolerade trakter med
sjuktransporter, läkemedel m. m. Denna
fråga bör emellertid närmare utredas,
varvid särskilt möjligheterna till samordning
med den militära organisationen
böra beaktas. Utan tillgång till en
sådan utredning är utskottet icke berett
att taga ställning till motionsyrkandena,
om anvisande av medel till inköp av ett
helikopterflygplan för den i motionerna
angivna bygden».

Utskottet erinrar också om att Kungl.
Maj:t i anledning av riksdagens beslut
vid 1950 års riksdag i skrivelse nr 408
fått sin uppmärksamhet riktad på angelägenheten
av alt kunna bispringa be -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till sjuktransporter med flygplan.

folkningen i glest bebodda trakter. Det
gällde emellertid den nordligaste delen
av landet, och det är alldeles tydligt att
motionärerna gärna samordna sin framställning
med de önskemål, som framkommit
från andra befolkningsgrupper
i landet, vilka lia det särskilt besvärligt
med kommunikationerna.

Herr talman! Jag är tacksam för utskottets
välvilliga skrivning. Jag uttalar
den förhoppningen, att Kungl. Maj:t
måtte uppmärksamma utskottets uttalande,
eftersom utskottet hemställer, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte giva till känna vad utskottet anfört.
Vidare hoppas jag, att denna utredning
måtte komma till stånd snarast
möjligt och leda till avsett resultat. Jag
är nämligen övertygad om att för varje
år som går bidraga kommunikationssvårigheter
alltmer till skärgårdsöarnas
avfolkning.

Jag har, herr talman, intet yrkande
men har velat göra dessa erinringar.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag vill endast bekräfta, att den
föregående ärade talaren har rätt i sin
uppfattning att 1950 års riksdagsskrivelse
uteslutande avsåg möjligheterna att
bispringa befolkningen i landets glest
bebyggda nordligaste trakter.

Riksdagsskrivelsen är daterad den 7
december i fjol. Jag vill, herr talman,
upplysa om att Kungl. Maj:t den 16 februari
i år har igångsatt den utredning
som förra årets riksdag begärde. Det
framgår nämligen inte av utskottets utlåtande
att så är fallet, och därför villl
jag lämna denna kompletterande upplysning.

Den 16 februari i år uppdrog Kungl.
Maj:t åt flygförvaltningen att efter samråd
med länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län verkställa
utredning rörande möjligheten att
använda helikopterflyg. Flygförvaltningen
skall vidare ta upp de organisatoriska
spörsmål, som sammanhänga med en dylig
organisation, och till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag och kostnadsberäkningar.

Det förhåller sig alltså på det viset,
att vi sedan ett par månader tillbaka ha
i gång en utredning som tar sikte på
Norrlands behov. Frågan är nu om man
i anledning av statsutskottets nu gjorda
uttalande skall utsträcka denna utredning
till att avse riket i dess helhet. Jag
har inte någon bestämd uppfattning på
den punkten. Jag tror, att man kanske
för närvarande kan nöja sig med att slutföra
den nu igångsatta utredningen även
om denna formellt är begränsad till
Norrland. De organisatoriska problem,
som i detta sammanhang uppko^nma,
och de överväganden som måste göras
i fråga om för sjuktransporter lämplig
helikoptertyp o. s. v. får man tillräckligt
belysta genom en sådan här för Norrland
avsedd utredning. Om det sedan
visar sig, att vi finna en framkomlig väg,
kunna vi nog komplettera utredningen
med de specialfrågor som måste tas
upp, om någon annan del av landet skall
komma in under organisationen. I fråga
om skärgårdsområdena har jag nog på
känn att Stockholms skärgård ligger
närmast till hands för att få en sådan
här organisation. Avstånden äro där
större och kommunikationerna besvärligare
än vad fallet är i östgötaskärgårdcn.

Herr SUNNE: Herr talman! Med anledning
av statsrådets sista uttalande
vill jag säga, att om ja^ inte är fel underrättad,
har Stockholms skärgård redan
denna sak ordnad. Men det är möjligt
att den uppgift, som jag fått härom,
är felaktig.

Det är för oss motionärer litet beklagligt
att denna undersökning för Norrlands
vidkommande redan har igångsatts
och att den inte, såsom det tydligen
har varit utskottets avsikt, kan kopplas
samman med den av oss begärda undersökningen.
Jag tar dock fasta på vad
herr statsrådet nyss sagt, att man kanske
kan bygga vidare på den redan pågående
utredningen och beakta svårigheterna
även för befolkningen i andra delar
av landet, särskilt då i skärgårdsområdena.
Det fortgår en ständig avfolk -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Anslag till civilförsvarsområdenas administration.

ning av våra skärgårdsöar. Jag har inte
några siffror tillgängliga, men det är ett
faktum att det under de senaste 20, 30
åren har skett en påtaglig minskning av
befolkningen på dessa Öar. Om man frågar
folk i skärgården, vad orsaken härtill
är, får man ständigt svaret, att avfolkningen
framför allt vållas av kommunikationssvårigheterna.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
I anledning av herr Sunnes sista
anförande vill jag säga, att jag gärna
skall ta kontakt med flygförvaltningen.
Om man anser att det skulle vara några
fördelar förenade med att på en gång
spänna över hela landet, har jag naturligtvis
inget intresse att sätta mig emot
en dylik uppfattning och skall då se
till att utredningen blir gjord på det sättet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 120—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till civilförsvarsområdenas administration.

Punkten 173.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för civilförsvarsområdenas
administration, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52, dels ock till Civilförsvarsområdenas
administration: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 2 770 000 kronor.

1 två liikalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyström (I: 120) och den andra inom
andra kammaren av herrar Gavelin och
Jansson i Kalix (II: 199), hade hemstälts,
att riksdagen måtte besluta, att 3
nya tekniska tjänster för civilförsvarets
lokala organisation skulle inrättas och
all för budgetåret 1951/52 medel härför
skulle anvisas med 43 200 kronor samt

att de nya teknikertjänsterna skulle tillföras
dels Jönköpings, Kronobergs, Kalmar
och Blekinge län, dels Stockholms,
Uppsala och Västmanlands län, dels ock
Västerbottens och Norrbottens län.

Vidare hade i en inom första kammaren
av herr Nyström väckt motion (I:
121) hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att medel skulle anvisas till arvoden
åt kretschefer och att arvodet skulle
uppgå till 180 kronor per år till kretschef,
som tillika vore civilförsvarschef,
och 300 kronor per år till övriga kretschefer,
samt att riksdagen för budgetåret
1951/52 till arvoden åt kretschefer
måtte anvisa medel om 20 000 kronor.

Härjämte hade i en inom första kammaren
av herr Nyström väckt motion
(1:200) hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att samtliga de heltidsanställda
befattningshavare inom civilförsvarsområdenas
administration, som vore upptagna
i en för denna personal av Kungl.
Maj :t fastställd plan, skulle beredas
extra-ordinarie-anställning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:120 och II: 199 samt 1:121 och
1:200

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1951/52;

b) till Civilförsvarsområdenas administration:
Avlöningar för budgetåret

1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
2 770 000 kronor.

Herr NYSTRÖM: Herr talman! Punkt
173 gäller anslag till civilförsvarsområdenas
administration. Jag har i motion
nr 200 på i motionen anförda skäl
framhållit, att tiden nu torde vara inne
för en reglering av anställningsförhållandena
för den extra personalen.

Den nuvarande civilförsvarsorganisationen
räknar 175 heltidsanställda befattningshavare,
därav 54 extra ordinarie
och 46 extra tjänstemän, varjämte 75

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till civilförsvarsområdenas administration.

inneha tjänster i den reglerade befordringsgången.
Statsmakterna ha vid olika
tillfällen uttalat, att den nuvarande civilförsvarsorganisationen
vore att betrakta
som en minimiorganisation. Det är därför
som jag anser tiden vara mogen för en
reglering av anställningsförhållandena
för den extra personalen. Utskottet har
emellertid enhälligt avstyrkt min motion
och anslutit sig till departementschefens
förslag.

I bilaga 13 till statsverkspropositionen
framhåller herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet bl. a. att
civilförsvarsorganisationens stadga och
effektivitet givetvis måste bliva lidande
på att befattningar av extra natur äro
dominerande inom botteninstansen. Herr
statsrådet anser det därför vara nödvändigt
att antalet pensionsberättigande
tjänster ökas. Detta är anledningen till
att departementschefen kunnat tillstyrka,
att högst 20 extra befattningar överföras
på extra ordinarie stat. Statsrådet
framhåller vidare, att de befattningar,
som överföras, böra fylla ett uppenbart
stadigvarande behov. Detta krav är naturligtvis
i och för sig riktigt, men då
samtliga befattningar anses vara av stadigvarande
natur, hade det varit riktigast,
anser jag, att ordna önskad reglering
för alla. Ett överförande på extra
ordinarie stat av samtliga ifrågavarande
befattningshavare, som nu inneha anställning
som extra tjänstemän, kommer
icke att medföra särskilt ökade kostnader
för statsverket. Visserligen ikläder
sig staten vissa ekonomiska förpliktelser
genom att tjänstemännen tillförsäkras
pensionsrätt, men dessa förpliktelser
äro icke av sådan storleksordning, anser
jag, att staten bör dra sig för att
skapa trygghet för sina anställda. En
omplacering på extra ordinarie stat skulle
betyda en mer stadgad och effektiv
organisation samt ge befattningshavarna
en känsla av trygghet i sin anställning
inom civilförsvaret. Åtgärden skulle
även uppfattas såsom ett uttryck för
statsmakternas insikt om civilförsvarets
betydelse. Jag har därför ansett det vara
lämpligt att man här tar steget fullt
ut. Jag har en känsla av att fullgoda

skäl föreligga härför. De skäl, som jag
har anfört, ha dock inte vunnit gehör
hos utskottet.

Vidare tillåter jag mig, herr talman,
att något beröra min motion nr 120 i
anslutning till punkten 173. Denna motion
gäller vissa teknikertjänster. Civilförsvarsstyrelsen
har i skrivelse den 30
augusti 1950 hemställt om inrättande
av fem nya teknikertjänster därför att
organisationen visat sig vara för liten.
För närvarande finns det tio heltidsanställda
tekniker, men det har visat sig
att de inte hinna med alla de uppgifter,
vartill de äro avsedda. Departementschefen
har i statsverkspropositionen i så
måtto biträtt civilförsvarsstyrelsens förslag,
att han förordar anställandet av
två nya tekniska experter.

Jag vill här bara inför kammaren
framhålla, att behov föreligger av en
god organisation av teknisk sakkunskap
inom civilförsvaret. Alla skäl tala för att
fem nya teknikertjänster borde tillföras
civilförsvarets lokala organisation. Jag
har därför gått en aning längre än herr
statsrådet och föreslagit inrättande av
tre nya teknikertjänster för att då i första
hand tillgodose det omedelbara behovet.
Jag hade tänkt mig att en dylik
utökning av antalet tekniker skulle utnyttjas
på så sätt, att ytterligare en teknikertjänst
skulle tillföras dels Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar och Blekinge
län, dels Stockholms, Uppsala och Västmanlands
län, dels ock Västerbottens
och Norrbottens län.

Det stora distrikt, som Västerbottens
och Norrbottens län omfatta, och den höga
procentuella del av arbetstiden, som
åtgår enbart för resor på grund av de
långa avstånden, utgöra svårigheter för
att hålla den kontakt med olika delar
inom länen, som är erforderlig inom
skilda områden och inte minst för civilförsvaret.
Jag anser det därför vara av
utomordentlig betydelse ur civilförsvarssynpunkt,
att de nordligaste delarna av
riket erhålla en god organisation i tekniskt
avseende.

Statsutskottet har emellertid avstyrkt
min motion med den motiveringen, att
utskottet bl. a. icke är berett att för när -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Anslag till engångsanskaffning av materiel.

varande ta ståndpunkt till frågan, huruvida
behovet av teknisk sakkunskap inom
civilförsvaret bör tillgodoses centralt
eller icke. Riksdagsman Thappers
åsikt i frågan har alltså gett utskottet
en tankeställare.

Sedan, herr talman, har jag i fråga
om arvoden till kretschefer inom civilförsvarsorganisationen
i motion nr 121
föreslagit, att det för budgetåret 1951/52
måtte utgå ett anslag med 20 000 kronor,
alltså 180 kronor per år till kretschefer,
som tillika äro civilförsvarschefer,
och 300 kronor per år till övriga kretschefer.
Departementschefen har emellertid
icke kunnat biträda detta förslag
från civilförsvarsstyrelsen. Statsutskottet
har också yrkat avslag.

Det ankommer på kretschef bl. a. att
under fred taga del av planläggningen
inom de civilförsvarsområden, som ingå
i kretsen. Det är en betydelsefull uppgift,
som blir mycket omfattande, om
man får rätt man på rätt plats. Då det
under rådande läge kan anses vara av
synnerligen stor vikt att erhålla kvalificerade
och intresserade kretschefer,
har jag ansett att viss ersättning skäligen
bör utgå, vHket skulle underlätta
och förmå intresserade personer att åtaga
sig uppdraget såsom kretschef. Jag
har, herr talman, bara velat anmäla detta
behov. Jag anser för min del att det
knappast är rimligt att begära, att kretscheferna
skola utföra sitt arbete utan
ersättning, vilket de för närvarande få
göra.

Jag har emellertid, herr talman, inget
direkt yrkande här i dag därför att
statsutskottets avstyrkande av mina motioner
nr 120, 121 och 200 baseras på
det rådande finansiella läget. Jag förstår
att hänsyn måste tas till de ekonomiska
svårigheterna. Jag har också
kännedom om att herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet är mycket
intresserad av civilförsvarsorganisationen.
Hans inställning till civilförsvaret
är mycket vänlig. Då jag vet att
statsutskottet i övrigt har god förståelse
för civilförsvaret och dess betydelse och
jag har en känsla av att de frågor, som
framförts i mina tre motioner, med all

säkerhet komma att aktualiseras under
den närmaste framtiden, har jag, herr
talman, intet yrkande, utan har endast
velat anmäla mina synpunkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt.

Punkterna 174—176.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till engångsanskaffning av materiel.

Punkten 177.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Engångsanskaffning av materiel
för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 16 315 000 kronor.

I en inom första kammaren av herr
Karl Andersson m. fl. väckt motion (I:
201) hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till Engångsanskaffning av
materiel för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 10 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen 1:201 till
Engångsanskaffning av materiel för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 15 315 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fröken Andersson, herrar
Sundelin, Ivar Persson, Skoglund i Doverstorp,
Warrf, Boman i Kieryd och
Ståhl samt fröken Elmén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 1:201
till Engångsanskaffning av materiel för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 16 315 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Ilcrr talman!
.Tåg kommer under denna punkt att ställa
yrkande om bifall till Kungl. Maj:ts

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fn).

Anslag till engångsanskaffning av materiel.

förslag, vilket alltså reservationen innefattar.

Det rör sig här om anskaffning av
materiel. Vad som skiljer reservanterna
och utskottsmajoriteten åt är närmast
olika uppfattning om vilket belopp som
hör anslås för anskaffning av gasskvddsmateriel.
Om vi bara kunde vara
säkra på att det inte kommer
att bli krig under de närmaste åren,
skulle vi naturligtvis inte behöva anskaffa
så mycket gasskyddsmateriel, och
i varje fall skulle vi i så fall inte
göra det innan man kommit längre med
experimenten att framställa lagringsbeständig
gasskyddsmateriel. Reservanterna
anse emellertid, att man inte
kan vänta med anskaffningen av denna
materiel till dess att forskningarna
rörande möjligheterna att framställa
lagringsbeständig gasskyddsmateriel
äro fullt klara. Vi veta nämligen
inte vilken dag kriget kan börja,
om det nu blir ett nytt krig. Det är
därför enligt vår uppfattning knappast
lämpligt att underlåta att redan nu anskaffa
den materiel som erfordras för
att åtminstone kunna bereda människorna
något skydd, om vid en krigisk
förveckling farliga ämnen komma att
utspridas över vårt land. Vi behöva
denna materiel för att vid ett eventuellt
lerig kunna skydda oss inte bara mot
giftgasangrepp uan även mot andra farliga
ämnen som en fiende kan tillgripa.

Vi ha inom avdelningen haft föredragningar
av representanter för civilförsvarsstyrelsen
och departementet.
Jag måste erkänna att jag faktiskt från
början var rätt sinnad att försöka spara
in något just på gasskyddsmaterielen
i motsats till en hel del annan civilförsvarsmateriel.
Det förekom ju inga
gasangrepp under andra världskriget,
och även om gas skulle komma att utnyttjas
under ett eventuellt kommande
krig, har man ju svårt att föreställa sig
att giftgas kommer att användas mot
civilbefolkningen. Men vid föredragningarna
inom utskottet och även på annat
sätt har jag bibringats den uppfattningen,
att det inte finns några säkra
hållpunkter för att tro, att vi under

ett eventuellt krig inte skulle kunna bli
utsatta för dylika angrepp. Det vore
därför, anser jag, oförsvarligt att inte
anskaffa åtminstone den gasskyddsmateriel
som behövs för att skydda den
del av storstädernas befolkning som
måste stanna kvar i städerna, i varje
fall den del av befolkningen som under
kortare tid måste ha möjlighet att röra
sig genom farliga områden. Vi ha därför
inte heller kunnat tillstyrka herr
Anderssons i Rixö motion, vars nedprutningskrav
ju utskottsmajoriteten åtminstone
till en liten del har gått till
mötes.

Härtill kommer, herr talman, att då
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet,
som jag förmodar efter
en viss möda, har lyckats övertala finansdepartementet
att ställa ett visst
belopp till förfogande, vill jag inte ta
på mitt ansvar att minska detta belopp
innan läget ute i världen har blivit ett
helt annat än vad det i dag är.

Herr talman! Det torde inte vara nödvändigt
att här ge sig in på några detaljer
i fråga om hur det begärda anslaget
skall disponeras. Jag vill bara
betona, att det icke enbart är fråga om
gasmasker, utan också om tätningsmateriel
för skyddsrum, gasslussar och en
hel del utrustning som behövs för uppröjningsmanskap.
Det är alltså inte bara
fråga om gasmasker för civilbefolkningen.
Börjar man nagga på detta anslag
i kanten, riskerar man att inte ens
oundgängligen nödvändig materiel blir
anskaffad, och vem garanterar att vi
kunna skaffa nödvändig utrustning den
dag vi behöva den, om vi underlåta
att göra det nu, när möjligheter finnas?

Sedan utgår jag liksom reservanterna
från att man måste söka forcera experimenten
för att använda plastmaterial
vid tillverkningen av gasskyddsutrustning,
så att man snarast möjligt kan
få fram lagringsbeständig materiel och
inte behöver förnya redan anskaffad utrustning
för miljontals kronor, därför
att materialet genom lagringen förändrats
därhän att man inte kan lita på
det.

Med hänsyn till det anförda ber jag,

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Anslag till engangsanskaffning av materiel.

herr talman, att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, vilket är detsamma som
bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Då jag hörde herr Mannerskantz,
greps jag faktiskt av en viss oro för att
liksom falla ur den roll, som jag i detta
fall skall spela. Det är nämligen inte
jag utan hem Mannerskantz som här talar
för Kungl. Maj:ts förslag, och han
höll vid ett par tillfällen på att göra
felsägningar, som varslade om att han
för sin del tydligen inte riktigt lyckats
studera in rollen som Kungl. Maj:ts försvarare.
Jag skulle alltså nu spela herr
Mannerskantz’ roll att tala mot Kungl.
Maj:t, och det är ju varken någon lätt
eller direkt rolig uppgift, men jag gör
det i alla fall utan rädsla.

Kammaren går ju att bevilja i runt
tal 51 miljoner kronor till civilförsvaret,
från civilförsvarsstyrelsen och nedåt, i
form av löner, arvoden, kostnader för
materiel och kurser etc., och då liar
statsutskottet först i tredje avdelningen
och sedermera i plenum sagt sig, att
vi kanske på en punkt skulle våga pruta
1 miljon kronor. Jag har velat nämna
dessa siffror för att kammarens ledamöter
skola få en klarare bild av den föreslagna
nedprutningens storleksordning.

Hem Mannerskantz sade att reservanterna
inte våga tillråda riksdagen att
vänta med den upprustning som behövs.
Jag skulle då föreställa mig att inrikesministern,
som vid många tillfällen har
ådagalagt ett mycket stort intresse för
civilförsvaret — personligen blev jag
först bekant med honom när vi några
vackra sommardagar för en del år sedan
i detta hus tampades om anslagen till
civilförsvaret — måste känna sig tämligen
obehaglig till mods, som har prutat
inte mindre än 25 309 000 kronor i förhållande
till vad civilförsvarsstyrelsen
hemställt; när det gäller materielanskaffningen
har ju civilförsvarsstyrelsen begärt
41 G24 000 kronor, och departementschefen
föreslår ett reservationsanslag
av 10 315 000 kronor. Jag tror att
dessa siffror böra ses mot varandra, dä
man här liksom i utskottet talar om att

Första kammarens protokoll 1951. Nr 13.

man inte vill ta på sitt ansvar att ej bifalla
Kungl. Maj:ts förslag. Det är ju
många gånger man tvingas ta ansvar,
till och med ett mycket stort sådant, och
så får man göra även på denna punkt.

Jag medger gärna att denna fråga är
betydelsefull. Vi hade förra året i tredje
avdelningen en föredragning av representanter
för civilförsvarsmyndigheterna,
som redogjorde för de iakttagelser
som gjorts vid en studieresa i England.
Vi diskuterade med dem tillverkningen
av gasskyddsmateriel och det ganska
olämpliga i att man skulle offra stora
belopp på att tillverka gasmasker, som
dock iiro effektiva endast under en relativt
kort tid, kanske fem eller sex år.
Vi fingo då höra hur man i England
rustar sig på detta område och till och
med gör gasmasker för barn. För att
inte de små skola bli rädda för dessa
tingestar, målar man dem i granna färger
med roliga gubbar och sådant, och
för de minsta barnen planerar man till
och med att pumpa in luft i maskerna,
eftersom barnen själva inte orka andas
med maskerna på. När man hörde allt
detta, frågade man sig helt naturligt:
Vad ha vi gjort i fråga om gasskyddet,
och kunna vi ta ansvaret för att inte
just nu ordna denna sak för den grupp
människor, det gäller, om den förfärliga
olycka skulle drabba oss, som
ett krig ändå innebär? Men det är som
sagt en nödvändighet för oss att ta ansvaret
både för detta och för ofantligt
mycket mera.

Utskottet har inhämtat att man experimenterar
med nya material, som ge
förhoppningar om att den tillverkade
materielen skall bli mera lagringsbeständig,
och vi ha därför ansett att man
kanske i avvaktan på resultaten av denna
forskning skulle kunna pruta något
på vad Kungl. Maj:t har föreslagit. Detta
är den sakliga bakgrunden till utskottets
ställningstagande, och för min
personliga del tar jag helt och fullt ansvaret
för utskottets förslag som det föreligger.
Denna fråga bör ses mot bakgrunden
av de anslag till civilförsvaret
över huvud taget, som statsutskottet
är enigt om.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till engångsanskaffning av materiel.

Jag har med dessa ord endast velat
i all korthet motivera utskottets ställningstagande,
herr talman, och yrkar
bifall till dess hemställan.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Herr Gustaf Karlsson sade i början
av sitt anförande: Här beviljar nu kammaren,
om den följer Kungl. Maj:ts förslag,
51 miljoner kronor till civilförsvaret
— kan man da inte på någon
punkt pruta en enda miljon? Jag vill
genast svara: Visst kan man det, men
man skall då också ha klart för sig vilka
konsekvenser det blir.

Herr Karlsson i Munkedal yttrade sedan,
att jag måste känna mig rysligt obehaglig
till mods, som har prutat civilförsvarsstyrelsens
yrkande från 41 miljoner
ned till 16 miljoner kronor, och jag
får säga att om jag hade prutat så mycket
skulle jag känna mig mycket illa till
mods! Men herr Karlsson i Munkedal
glömde att nämna, att förra årets liöstriksdag
på tilläggsstat beviljade 19 miljoner
av de 41 miljoner kronor civilförsvarsstyrelsen
begärt, och Kungl.
Maj :t föreslår nu ytterligare anslag på
16 miljoner, varför prutningen stannar
vid i runt tal 6 miljoner kronor.

Då kan naturligtvis herr Karlsson
i Munkedal säga, att när anslagen till civilförsvaret
äro så stora, bör detta utgöra
ännu ett skäl för att nu pruta en
miljon. Men när man gör jämförelser av
det slaget, uppställer sig frågan: Varför
inte också göra jämförelsen mellan de
1 300 miljonerna till det militära försvaret
och de 50 miljonerna till civilbefolkningens
skydd under det eventuella krig,
då det militära försvaret skall träda i
funktion? Jag ifrågasätter starkt, om denna
proportion — 1 300 miljoner och 50
miljoner — är riktig.

Jag vågar påstå att all sakkunskap är
fullständigt enig om att ett framtida krig
skulle bli någonting som komme att
drabba hela landet. Ett krig föres nu inte
uteslutande vid fronterna utan över stora
ytor, där civilbefolkning måste leva och
vistas. Ingen del av vårt land skulle komma
att ligga skyddad för krigshandling -

ar. Därför måste man ställa sig frågan
vad vi kunna och böra göra för att i
ett sådant läge rädda så många oskyldiga
människoliv som möjligt. Och det
är den uppgiften civilförsvaret skall
fylla i händelse av ett krig.

Nu ha vi kommit ihop oss litet grand
om hur stort anslag som skall lämnas
till gasskyddet. Det är inte första gången
vi diskutera den frågan här i kammaren,
och jag förstår att man kan ställa
sig litet frågande i detta fall, framför allt
om man inte har till uppgift att mer
eller mindre dagligen arbeta på detta
område. Jag förmodar att statsutskottets
majoritet delar den uppfattning, som
kommit till uttryck i den av herr Karl
Andersson in. fl. i ämnet väckta motionen.
Det heter där: »Under senaste

världskriget kom giftgasen icke till användning
som stridsmedel.» Detta är riktigt.
Och sedan tillägga motionärerna:
»Veterligt ha giftgaser ännu aldrig använts
mot civilbefolkningen i något krigförande
land.» Också detta är så vitt
jag vet riktigt, om man undantar Abessinien.
Jag medger att man under sådana
förhållanden har skäl alt fråga sig, vilka
risker vi för framtiden måste räkna med
på detta område. Och jag är fullkomligt
på det klara med att utskottets allmänna
uppfattning är riktig, att man bör pröva
och se sig för innan man beslutar några
dyra anskaffningar.

När det framhålles att inga giftgaser
tillgrepos under andra världskriget, måste
man emellertid konstatera att det är
lika obestridligt att båda sidorna rustade
sig för en omfattande krigföring med
giftgas. Bägge de krigförande parterna
tillverkade och upplade stora förråd av
giftgaser. Dessa förråd kommo, jag vill
säga gudskelov, icke till användning, och
jag vill inte göra gällande att jag nu
skulle ha tillräckliga insikter för att
klarlägga orsakerna härtill. Faktum är
emellertid att man under det krig, som
varade åren 1939—1945, på båda sidor
rustade sig för att angripa motparten
med stridsgaser. Det slumpade sig så att
detta vapen inte blev använt, men kammarens
ledamöter komma kanske ihåg
de stora kvantiteter giftgaser, som man

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13

Anslag till engångsanskaffning av materiel.

efter kapitulationen försökte sänka i Östersjön
utanför Bornholm och av vilka
en del mycket prydliga saker sedan flutit
i land vid våra kuster, så att vi fått
tilfälle att litet närmare undersöka dem.
Giftgashotet var alltså överhängande
under det gångna kriget.

Man kan då fråga vilken utveckling
som efter krigets slut skett på detta område.
Och där är svaret ofrånkomligt:
Stormakterna fortsätta förberedelserna
för ett gaskrig. Detta är ett faktum, hur
obehagligt man sedan än må tycka att
det är. Nya industriella metoder ha skapats,
som göra det möjligt att massframställa
gaser i en omfattning som tidigare
var okänd. Möjligheterna att utsprida gaser
från flygplan ha förbättrats. Vidare
har man framställt helt nya gaser,
bl. a. de ytterst obehagliga s. k. nervgaserna.
Det är mycket svårt att indikera
dem — så vitt jag vet kan man varken
so eller lukta sig till dem — och den
människa som inandas någon liten kvantitet
nervgas har, tror jag, icke så många
minuter kvar att leva.

Det är mot bakgrunden av sådana fakta
man skall se regeringens önskemål att
vi icke skola försumma gasskyddet i den
upprustning, som nu sker så långt våra
ekonomiska resurser göra det möjligt.

Hur är då läget just nu inom vår gasskyddsberedskap?
I det fallet måste först
och främst konstateras, att vi inte åsyfta
något annat än att kunna skydda den
befolkning, som under krig måste kvarstanna
i våra större städer och samhällen
— vi sträcka oss inte så långt att
det skulle bli fråga om att skydda befolkningen
i småsamhällen ute på landsbygden
mot risker av detta slag. Skulle
någonting hända i sådana områden, få
vi ta förlusterna. Det är den sammanträngda
befolkningen i våra stora samhällsbildningar,
som skall ha delta
skydd.

I slutet av 1930-talet och början av
1910-talet beviljade riksdagen medel för
att anskaffa ett förråd av gasmasker,
och jag kan nämna alt denna anskaffning
omfattade 700 000 gasmasker av
typ A, avsedda för den aktiva civilförsvarspcrsonalen
och andra, som måsle

arbeta även under farofyllda lägen, samt
1 050 000 gasmasker av typ C, som egentligen
endast åsyftade att göra det möjligt
för den civilbefolkning, som råkat komma
inom ett gasbelagt område, att med
livet i behåll ta sig ur det. Denna materiel
framställdes så gott som uteslutande
med användning av gummi, som
inte är eu lagringsbeständig vara, och
läget i dag iir att denna materiel håller
på att falla sönder. Helt nyligen kasserade
civilförsvarsstyrelsen genom ett
enda beslut 200 000 C-gasmasker, avsedda
för civilbefolkningen. I slutet av
1930-talet anskaffades också gummikläder
för den personal, som skulle rädda
människor inom gasbelagda områden,
och jag kan upplysa kammarens ledamöter
om att hela denna gasskyddsutrustning
nu i stort sett är kassabel. Man
har alltså att välja mellan att låta det gå
utför år efter år på detta område eller
att inom den anslagsram, som vi kunna
bevilja civilförsvaret, avdela så stora belopp
att det blir möjligt att förnya materielen
i sådan takt att i varje fall vår
beredskap på området uppehälles. Det är
detta senare vi försöka göra.

Sedan vill jag tillägga att det är riktigt
som herr Mannerskantz sade, att
detta anslag tas i anspråk inte bara för
att skaffa gasskyddsutrustning åt civilbefolkningen
utan också för anskaffning
av luftreningsaggregat och tätningslister
till skyddsrummen o. s. v., något som
är nödvändigt för att folk skall kunna
uppehålla sig i skyddsrummen utan att
gasförgiftas.

Utskottets majoritet anför som skäl till
den prutning med en miljon, som man
har ansett sig böra förorda, att forskningar
pågå som skulle göra det möjligt
att ersätta det icke lagringsbeständiga
gummit med ett lagringsbeständigt material.
Utskottets tanke är uppenbarligen
att man skall avvakta resultatet av dessa
forskningar, innan man går in för
någon mera omfattande nyanskaffning.
Jag vill då omnämna, att forskningar
under ganska lång tid bedrivits vid försvarets
forskningsanstalt just i syfte att
ersätta gummimaterialet med lagringsbeständig
plast. Jag har här framför mig

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till engångsanskaffning av materiel.

en promemoria, av vilken framgår att
anstalten lielt nyligen lyckats få fram
ett material i plast, som ger bättre skydd
än gummi, och som iir smidigare och
mera praktiskt samt därtill lagringsbeständigt.
Det finns till och med en fabrik
här i landet, som är beredd att omedelbart
upptaga tillverkning av denna plast,
om man bara kan få byggnadstillstånd
för ett relativt litet bygge — det gäller
350 000 kronor. Men det är att märka
att denna plast endast kan användas
för tillverkning av gummikläder. Eftersom
en plast är ett oelastiskt material,
måste man i gasmaskerna alltjämt använda
det elastiska gummit för att få gasmaskerna
att fullständigt tätt sluta till
om ansiktet. För närvarande finns
ingenting som tyder på att man skall
kunna framställa gasmasker av plast.
När det gäller annan utrustning avse vi
däremot att övergå till en lagringsbeständig
vara.

Jag förstår alltså mycket väl att olika
människor kunna komma till skilda
resultat vid prövningen av en fråga som
denna och hamna någon miljon högre
upp eller längre ned. Jag vill alltså inte
på något vis sätta mig på mina höga
hästar och förklara att jag vid min avvägning
i departementet har kommit till
ett bättre och klokare resultat än statsutskottets
majoritet vid sin avvägning
gjort. Jag tror emellertid att det kan vara
nyttigt för kammaren att veta, att om
den av statsutskottets majoritet förordade
nedskrivningen av anslaget vinnfer
riksdagens bifall, betyder det att i nuvarande
världspolitiska läge 110 000 Cgasmasker
icke bli anskaffade, oaktat
att dessa gasmasker i händelse av ett
krigsutbrott skulle oundgängligen behövas
för utdelning till den civilbefolkning,
som skall leva i våra större städer.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Först finner jag det mycket angeläget
att bekräfta vad inrikesministern
här sade om anslaget på tilläggsstaten.
Det var de första siffrorna i utskottsutlåtandet
jag tog fasta på. Jag medger

också att statsrådets påpekande ställer
siffrorna inbördes i en annan dager.
Däremot påverkas inte den uppfattning
om prutningens storleksordning, som jag
här förut har gjort gällande.

Inrikesministern liar nu för oss beskrivit
de faror civilbefolkningen kommer
att ställas inför i händelse av ett
krig, och jag tror att hans framställning
i stort sett är riktig. Hade jag inte haft
den uppfattningen, herr statsråd, skulle
jag alls inte varit med om att tillstyrka
det stora anslag utskottet förordar. Det
gäller fortfarande en miljon, och jag
skall bo att få återkomma till den saken.

Herr statsrådet sade också, att utgifterna
för vårt civilförsvar inte stå i proportion
till de militära utgifterna. Jag
hoppas verkligen att statsrådet inte menar,
att hans mål är att driva upp civilförsvaret
till samma kostnadsnivå som
det militära försvaret nu uppvisar. Jag
skulle vilja ge herr statsrådet en allvarlig
uppmaning — så allvarlig som han
själv vill ta den — att söka komma till
rätta med de krav på anslag till försvaret,
som generaler och amiraler framställa.
Vill han försöka åstadkomma en
utjämning den vägen, skall jag gärna gå
med på att diskutera huruvida man inte
skulle kunna göra någonting för det nu
ifrågavarande ändamålet. Jag håller för
troligt att en något större effektivitet
skulle kunna vinnas på det sättet, men
det skola herr statsrådet och regeringen
visa innan jag är beredd att ändra inställning
på denna punkt.

Jag har blivit övertygad om att kammaren
bör följa statsutskottets majoritet.
Nedprutningen med denna miljon kan
nämligen vara en fingervisning för dem
som ha att för Kungi. Maj:t framlägga
sina petita på denna punkt och beträffande
försvaret i övrigt. Jag vädjar till
kammarens ledamöter att i detta avseende
ta sig en funderare. Vi skulle visserligen
riskera att få 110 000 gasmasker
mindre, om kammaren tar mod till sig
att följa statsutskottets majoritet. Mot
denna uppgift är det emellertid intressant
att ställa vad civilförsvarsstyrelsen
själv säger. Styrelsen uttalar på s. 387

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Anslag till engångsanskaffning av materiel.

i denna lunta, som herr statsrådet närmast
är ansvarig för, följande: »För att
täcka bristerna på gasskyddsmateriel
enligt planen erfordras 22 335 4(50 kronor.
Anskaffningen bör kunna uppdelas
på 4 år.» Civilförsvarsstyrelsen är här
redo att ta ett betydande ansvar, då den
säger, att anskaffningen skall kunna
uppdelas på fyra år. Om vi få krig nästa
år, har civilförsvarsstyrelsen tagit ansvaret
för att vi inte ha tillräckligt med
gasmasker.

Hela denna fråga är en bedömningsfråga,
och man har inte några fasta hållpunkter
att gå efter. Man sitter vid ett
skrivbord och gör upp planer och beräkningar,
och jag tillät mig vid plenum
i statsutskottet säga, att man ju kan göra
beräkningar, som äro lika riktiga, vid
det ena skrivbordet som det andra. Det
är så det ligger till, herr statsråd, och
här ha kammarens ledamöter själva att
ta ståndpunkt. Nu tillhör ju inte civilförsvaret
de exakta vetenskaperna, utan
alla gränser äro praktiskt taget flytande,
och man kan göra hur mycket och
hur litet som helst. Vi ha, på sätt vi
redovisat i statsutskottest, ansett det
lämpligt att pruta en miljon, och jag
tvekar inte att ännu en gång yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Herr Karlsson i Munkedal har i
viss mån förekommit mig. Vad som emellertid
närmast uppkallade mig var inrikesministerns
jämförelse mellan den militära
budgeten och utgifterna till civilförsvaret.
Jag har på utskottets tredje
avdelning och även vid utskottsplena redan
under fjolåret framhållit, att man
inte bör glömma bort civilförsvaret, men
jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att utskottsmajoriteten tillstyrker
alla andra anslag till civilförsvaret.
Departementschefen begär anslag
för impregnering och revidering av gasmaskbehållare,
för impregnering och revidering
av filter till luftreningsaggregat
och för inköp av reservfilter till luftreningsaggregat.
För sistnämnda ända -

mål beräknas en kostnad av 2 150 OGÖ
kronor. Vad vi pruta på är anslaget för
omsättning av icke lagringsbeständig
gasskyddsmateriel. Enligt inrikesministerns
förklaring nyss skulle prutningen
komma att leda till en minskning av antalet
gasmasker med 110 000. Tydligen
har inrikesministern räknat med att
nedskärningen av anslaget bara skulle
avse gasmaskerna, varför herr Mannerskantz
nog har litet fel, när han säger,
att prutningen skulle drabba även annan
materiel än gasmasker. Det gör den
efter vad jag kan förstå inte.

Jag är varm vän av civilförsvaret och
har haft tillfälle att betyga detta tidigare,
inte minst i statsutskottet, men när
det gäller så avsevärda belopp som det
här är fråga om och när det gäller att
lägga ut beställningar på materiel, som
man på förhand vet — vilket inrikesministern
nyss givit belägg för —• icke
kan lagras mer än några år, tycker jag
att det kan vara all anledning att tänka
sig för, i synnerhet som det pågår forskningar
för att få fram en lagringsbeständig
materiel. Visserligen säger inrikesministern,
att man för närvarande —
märk väl för närvarande — inte kommit
till något resultat, men vi kunna väl
åtminstone hoppas att man skall lyckas
lösa detta problem, och då ställer sig
saken helt annorlunda.

Vi ha, såsom herr Mannerskantz redan
nämnt, haft en mycket intressant
föredragning på tredje avdelningen av
denna fråga, och därvid framgick ju att
den tidigare eftersläpningen i fråga om
denna materiel glädjande nog lättat, men
jag vill inte sticka under slol med att
de båda herrar, som voro uppe i utskottet,
kraftigt betonade att det alltjämt föreligger
stora brister. Eftersläpningen är
emellertid på väg att avhjälpas, och jag
liar trots inrikesministerns måhända
verkningsfulla anförande inte kunnat
bibringas eu annan uppfattning än att
kammaren med rätt stort lugn kan följa
utskottsmajoritetens förslag och göra
denna inbesparing. Jag ber alt i likhet
med herr Karlsson i Munkedal fä erinra
om vad civilförsvarsstyrelsen bär sagt pa
denna punkt.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Anslag till engangsanskaffning av materiel.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
.lag begärde ordet, när min ärade vän
på boluislänsbänkcn sade att äskandena
från civilförsvarsstyrelsens sida och
från departementets sida äro uppgjorda
vid ett skrivbord och att man kunde
göra upp dem lika bra vid ett annat
skrivbord. Jag tror ju inte att det är
skrivbordet det kommer an på, utan vilka
som sitta vid skrivbordet. Jag vet
precis när denna miljonprutning yxades
till. Det var inte precis vid något skrivbord,
utan det var vid tredje avdelningens
arbetsbord, där vi ju egentligen inte
skriva så mycket. Man tyckte att man i
någon mån borde tillmötesgå motionärerna
och slog till med denna minskning
av anslaget på en miljon. Jag vet
att herr Karlsson i Munkedal kanske
skulle vilja ha något litet till, men denna
summa är tillyxad, om man nu skall använda
detta ord, som vunnit en viss
hävd här i kammaren. Men jag kan inte
anse att propositionens belopp är tillyxat,
när man i civilförsvarsstyrelsen
bär uppgifter på hur många människor
det gäller och hur organisationen skall
se ut, som man har planlagt. Det går ju
att med hjälp av de fyra enkla räknesätten
räkna ut hur mycket materiel
som går åt. Det är väl inte något deklasserande,
att man råkat sitta vid ett skrivbord,
när man gjort dessa uträkningar.
Det blir väl inte bättre om man står
eller går och gör dem. Här iir det ju
möjligt att direkt påvisa vad man skall
ha för saker och ting. Vad som kan
diskuteras är frågan om utrustningen,
inen när man bestämt den saken är det
bara att multiplicera med det antal enheter
som skall utrustas, och då är det
väl ostridigt, att det inom avdelningen
blivit klarlagt, att det föreligger brister.
Vad vi i dag resonera om är egentligen
bara hur lång tid det skall ta innan
vi fyllt dessa brister, som äro direkt uträkningsbara.
Det är inte något svårt
matematiskt problem, som man behöver

sitta vid ett skrivbord och lösa, utan
det kan man nästan räkna ut i huvudet.

Jag skulle vilja säga till herr Anderson
i Arboga, som ju brukar vara mycket
intresserad av att Kungl. Maj ds förslag
skola gå igenom, att om jag har
uppfattat hans, som jag skulle vilja säga,
beklagansvärda situation riktigt, så var
anledningen till att han frångick Kungl.
Maj ds förslag just att experimenten med
denna plastic ännu inte voro slutförda.
Han ville avvakta resultatet av dessa experiment
för att man skulle slippa skaffa
icke hållbara gasmasker. Efter herr statsrådets
anförande —• av vilket framgick
att man nu hunnit så långt i fråga om
experimenterandet på detta område, att
anslaget kommer att användas för anskaffande
av sådant lagringsbeständigt
plastmaterial — tycker jag emellertid att
herr Andersons tveksamhet borde vika.
Jag tycker att i varje fall de som inte
ha sina namn under utskottsutlåtändet
och därigenom äro bundna —• de som
skrivit under ett utskottsutlåtande brukar
det ju vara svårt att få över på en
annan linje — men som äro fångade av
tanken att man inte nu bör skaffa fler
gasmasker, som snart murkna sönder
och måste ersättas med nya, inte längre
behöva hysa farhågor i det avseendet efter
de upplysningar herr statsrådet lämnat.
Detta styrker mig ytterligare, herr
talman, i den ställning jag tidigare intagit,
vilken jag erkänner kan ha varit
i viss mån tveksam just med hänsyn till
den dåliga lagringsbeständigheten.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Om effektivisering
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
177, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — Öl;

Nej — 75.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 17S—201.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 202.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

Öl, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1951/52 in. in.;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit för
försvarets fabriksstyrelse;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till flygtekniska försöksanstalten
in. m.; och

nr 64, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att möjliggöra
prövning av återkrav av belopp, erhållet
såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet.

av kustbevaknings- och livräddningstjänsten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om effektivisering av kustbevakningsoch
livräddningstjänsten.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 65, i anledning av väckta motioner
angående effektivisering av kustbevaknings-
och livräddningstjänsten utefter
våra kuster.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Lundqvist och Mannerskantz (1:262)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Edström och Braconier (II:
319), hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t ville, med beaktande
av vad i motionerna anförts, företaga en
skyndsam utredning av frågan om en
effektivisering av kustbevaknings- och
livräddningstjänsten utefter våra kuster.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 262 och II: 319 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Mannerskantz, som dock cj antytt sin
mening.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den blanka reservation, som jag har fogat
till utskottsutlåtandet, innebär endast
att jag skulle vilja uttala det önskemålet,
att något av de statsråd, som beröras
av bevaknings- och tulltjänsten vid
våra kuster, lotsverket eller andra myndigheter
måtte ta initiativet till en bättre
samverkan än som för närvarande förekommer
mellan olika kustbevakningsmyndigheter
och livräddningstjänsten.

Det var under min tid som statsrevisor
som vi uppmärksammade att en dylik
samordning inte förefinns. En inbördes
aggressivitet försvårar också i viss
mån samarbetet på detta område. Initiativet
bör komma uppifrån, och jag vet
inte vilket departement som närmast
skall vara det som håller i skaftet, men

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. indextillägg å folkpensioner m. m.
det borde man val kunna komma överens
om inom regeringen, så att eu sådan
samverkan, som förordats i den av mig
väckta motionen, kan komma till stånd.
■Tåg tror också att det skall vara möjligt
att finna några goda uppslagsändar till
åtgärder i detta avseende ur statsrevisorernas
berättelse för som jag tror år
1946.

I föreliggande ärende har jag, herr talman,
inte något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskotets
utlåtande nr 66, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
till lag angående nedsättning av allmän
kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag
in. in., såvitt propositionen
icke angår lagförslaget, jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående förslag till lag angående nedsättning
av allmän kommunalskatt i anledning
av övergångsbidrag m. m. i vad
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet
ävensom i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), in. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckt motion, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 67, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med för -

slag till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september
1928 (nr 379), in. m., såvitt propositionen
angår dels personalförteckning och
avlöningsstat för riksskattenämnden, dels
ock anslag under sjunde huvudtiteln,
jämte i ämnet väckt motion, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. indextillägg å folkpensioner m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag till indextillägg å folkpensioner
samt anslag till särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
barn in. m., dels Kungl. Maj:ts proposition
nr 70 med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Under punkterna 88 och 91 av femte
huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att för budgetåret
1951/52 såsom förslagsanslag anvisa dels
till Indextillägg å folkpensioner 68 000 000
kronor, dels ock till Särskilda bidrag
till änkors och invaliders barn m. m.
7 200 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t genom en
den 9 februari 1951 dagtecknad proposition,
nr 70, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den

29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn; samt

3) lag angående ändring i lagen den

30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

dels ock, med ändring av vad därulinnan
i årets statsverksproposition under
femte huvudtiteln, punkten 88, hemställts,
för budgetåret 1951/52 anvisa

till Indcxtillägg å folkpensioner ett
förslagsanslag av 102 000 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i folkpensioneringslagen i syfte
att möjliggöra tätare utbetalningar av
de indcxtillägg, som enligt beslut av
1950 års riksdag skulle utgå å folkpensionerna.
Sålunda hade förordats, att
pensionspristalet — det tal som vore avgörande
för indextilläggens storlek och
som enligt gällande lag skulle fastställas
endast en gång om året -— i fortsättningen
skulle fastställas i varje kvartals
första månad med giltighetstid för därpå
närmast följande tre månader samt
att indcxtilläggen skulle utbetalas månadsvis
samtidigt med folkpensionen i
övrigt. Vidare hade förordats, att indextilläggen
iagtekniskt ej längre skulle ha
karaktär av fristående tillägg utan att
indexförhöjningen skulle få utgöra del
av vederbörande pensionsförmån.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts två motioner,
nämligen nr 347 i första kammaren av
herr Persson, Ola, m. fl., och nr 453 i
andra kammaren av herr Karlsson i
Stuvsta in. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen skulle besluta
bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
fastställandet av pensionspristalet för
innevarande halvår bestämma detsamma
till 130 och att följaktligen indextillägget
skulle utgå med 30 procent.

Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts motionerna
i första kammaren nr 221 av
av herr O hlon in. fl. och nr 283 av herr
Bengtson samt i andra kammaren nr
291 av herr Ohlin in. fl.

I motionerna 1:221 och 11:291, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen ville

1) för sin del antaga sådana ändringar
i folkpensionslagcn, att pensions -

Ang. indextillägg å folkpensioner m. in.
pristalet fastställdes kvartalsvis samt att
indextillägget utgingc i form av en förhöjning
av det månatligen utgående pensionsbeloppet;
samt

2) för sin del antaga sådana ändringar
i folkpensionslagen, att indextilllägget
Iagtekniskt bleve en del av den
tilläggsberättigade förmånen.

I motionen I: 283 hade yrkats, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skulle begära
skyndsam utredning samt förslag om
höjning av folkpensionernas grundbelopp.

Propositionen nr 70 hade, i vad angick
anvisande av anslag, hänvisats till
statsutskottet. Propositionen i övrigt
ävensom motionerna hade hänvisats till
lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
ovan omförmälda i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln upptagna
punkter ävensom propositionen nr
70 och de i ämnet väckta motionerna
hänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott, vilket
utskott i det nu ifrågavarande utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
1:347 och 11:453 måtte antaga
genom förevarande proposition, nr 70,
framlagda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den

29 juni 1940 (nr 431) om folkpensionering; 2)

lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn; samt

3) lag angående ändring i lagen den

30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; B.

att riksdagen måtte för budgetåret
1951/52 under femte huvudtiteln anvisa

1) till Indextillägg å folkpensioner
ett förslagsanslag av 102 000 000 kronor;
samt

2) till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn in. m. ett förslagsanslag
av 7 200 000 kronor;

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. indextillägg å folkpensioner m. m.

C. att motionerna 1:221 och 11:291
måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt; samt

D. att motionen 1:283 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Såsom i motionen 1:283 framhållits
och jämväl i förenämnda motioner I: 347
och II: 453 påtalats har den ekonomiska
utvecklingen sedan år 194G varit ogynnsam
för folkpensionärerna. Indexregleringen
syftar visserligen till att upprätthålla
pensionsförmånernas realvärde,
men det torde kunna ifrågasättas om
pensionsförmånerna numera möjliggöra
för en pensionstagare att erhålla en någorlunda
tillfredsställande existens på
pensionen. Vid bedömandet huruvida
eu höjning av dessa förmåner — utöver
vad som betingas av indexregleringen
— kan komma till stånd måste emellertid
en rad olika faktorer beaktas. Bland
annat måste sålunda hänsyn tagas till,
förutom det ekonomiska läget och befolkningsutvecklingen,
andra redan beslutade
eller planerade reformförslag av
kostnadskrävande natur. Såsom av årets
riksdagsberättelsc framgår har chefen
för finansdepartementet i juni 1950 tillkallat
sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning angående den ekonomiska
långtidsplaneringen på det
samhällsekonomiska och statsfinansiella
området. Utredningen har betingats
bland annat av behovet av aktuella beräkningar
avseende möjligheterna för
det fortsatta reformarbetet inom socialpolitiken.
De sakkunniga beräkna slutföra
sitt uppdrag under första hälften
av innevarande år. Då resultatet av
nämnda utredning föreligger torde förutsättningar
finnas för ett bedömande
huruvida utrymme finnes för en ytterligare
höjning av pensionsbeloppen.
Med hänsyn härtill synes framställning
om särskild utredning av förevarande
spörsmål icke nu böra göras.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
liadc herrar Hallagård och
Rubbestad ansett, att utlåtandet bort ha -

va den ändrade lydelse, reservationen
visade. Det av reservanterna föreslagna
utlåtandet skilde sig från utskottets
utlåtande allenast därutinnan, att det
nyss återgivna stycket av motiveringen
utbytts mot ett uttalande av följande lydelse: »Såsom

i motionen 1:283 framhållits
och jämväl i förenämnda motioner 1:
347 och 11:453 påtalats har den ekonomiska
utvecklingen sedan år 1946 varit
ogynnsam för folkpensionärerna. Indexregleringen
syftar visserligen till att
upprätthålla pensionsförmånernas realvärde,
men det torde med fog kunna
ifrågasättas om icke en höjning av folkpensionernas
grundbelopp erfordras för
att en pensionstagare skall erhålla en
någorlunda tillfredsställande existens
på pensionen. Vid bedömandet huruvida
eu sådan höjning kan komma till
stånd måste emellertid en rad olika faktorer
beaktas. Bland annat måste sålunda
hänsyn tagas till, förutom det ekonomiska
läget och befolkningsutvecklingen,
andra redan beslutade eller planerade
reformförslag av kostnadskrävande
natur. Såsom av årets riksdagsberättelse
framgår har chefen för finansdepartementet
i juni 1950 tillkallat sakkunniga
med uppdrag att verkställa utredning
angående den ekonomiska långtidsplaneringen
på det samhällsekonomiska
och statsfinansiella området. Utredningen
har betingats bland annat av
behovet av aktuella beräkningar avseende
möjligheterna för det fortsatta reformarbetet
inom socialpolitiken. De
sakkunniga beräkna slutföra sitt uppdrag
under första hälften av innevarande
år. Sedan resultatet av nämnda utredning
föreligger och om därvid förutsättningar
finnas för en böjning av
folkpensionens grundbelopp förutsätter
utskottet att de i motionen 1: 283 framförda
synpunkterna vinna beaktande.»

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Om man delar upp folkpensionen, visar
det sig att år 1940, då beslutet fattades
om den nya reformen, tillerkändes ensamstående
pensionär en ålderspension
av 2 kronor 74 öre per dag eller 1 000

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

kronor per år. Aren 1948 och 1949 utbetalades
ett dyrtidstillägg av 50 kronor
per år, d. v. s. 14 öre per dag. År
1950 beslutade riksdagen införandet av
indextilläggct, vilket för nämnda år gav
endast 5 procent, eller 50 kronor för
hela året och 14 öre per dag.

Från år 1940 till år 1951 ha sålunda
folkpensionerna kompenserats för levnadskostnadsökningen
med 14 öre per
dag för ensamstående ålderspensionär,
•och denne har haft att klara sig fram
med 2 kronor 88 öre per dag. År 1946
tillerkändes makar med en ålderspension
av vardera 800 kronor om året, eller
2 kronor 19 öre per dag, och under
åren 1948—1950 ett tillägg av 11 öre
per dag. Det blir 2 kronor 30 öre per
dag.

Här bortser jag från bostadstilläggen.
T bostadsgrupp 1 skall pensionären på
här nämnda dagsbelopp bestrida sina
bostads- och bränslekostnader, och denna
grupp utgör det stora flertalet pensionärer.
De som uppbära bostadstillägg
avses därmed få täckning för merutgifterna
för bostad och bränsle på de dyrare
bostadsorterna.

Borttagandet av livsmedelsrabatterna
för folkpensionärerna vid årsskiftet
1947/48, då den nya lagen trädde i kraft,
innebär att den undersökning, som skedde
för att utröna levnadskostnadsstegringarna
från juni 1946, då pensionsreformen
beslutades, och fram till sista
kvartalet 1947, gav till resultat, att 4,9
procent skulle läggas till grund för dyrtidstillägget
på folkpensionerna för år
1948. Om hänsyn tagits till de slopade
livsmedelsrabatterna för pensionärerna,
skulle levnadskostnadsstegringen ha uppgått
till 12,1 procent. Dyrtidstilläggcn för
åren 1948 och 1949, som fixerades till
5 procent, och sedermera indextillägget
på 5 procent för år 1950, ha icke kunnat
anses utgöra nödig kompensation till
dessa gamla människor för den undan
för undan intriidda fördyringen av deras
levnadskostnader. Minst 7 procent
av folkpensionärernas levnadskostnadsökning
överfördes sålunda på dem själva
att betala utan att de crhöllo någon
kompensation.

Ang. indextillägg å folkpensioner ni. ni.

Till detta kommer också upptäckten,
att levnadskostnadsindex skulle vara
mellan 3 och 4 procent för lågt räknat,
vilket sålunda även inverkat till folkpensionärernas
nackdel.

Det är därför påvisbart, att folkpensionärerna
icke erhållit någon kompensation
för 11—12 procent av levnadskostnadsökningen
och att de i detta avseende
hela tiden släpat efter.

Så registrerades pensionspristalet för
år 1950 till 108, vilket blev bestämmande
för att sätta indextillägget till 5 procent
under samma år. Dessa 8 procent
i pensionspristalet tillsammans med de
12 procent, som släpa efter, utgjorde underlaget
för vårt krav i fjol om 20 procents
indextillägg. Sedan detta krav
ställdes ha så omfattande prisstegringar
inträffat, att det erfordras minst 30 procents
indextillägg för att återställa det
ursprungliga realvärdet av folkpensionen.
Föreliggande förslag till bestämmelser
om att levnadskostnaderna skola
fastställas varje kvartal och att indextillägget
skall utbetalas varje månad
är ett betydande framsteg för att i någon
mån hinna med i prisstegringstakten.

Vi ha vidare i vår motion ställt frågan
om nödvändigheten av att höja
grundpensionerna till en nivå, som ger
folkpensionärerna en tryggare ålderdom.
Denna angelägenhet blir allt mer aktuell,
då det visar sig att folkpensionärerna
icke kunna klara sig på de nuvarande
pensionsbeloppen.

Utskottet har till vårt krav, att pensionspristalet
skulle sättas till 130 för
första halvåret 1951, sagt att det icke
kan komma i fråga att förorda, att pensionspristalet
skall fastställas till ett visst
på förhand angivet tal. Till frågan om
höjning av grundpensionerna säger utskottet
bland annat: »Indexregleringen
syftar visserligen till att upprätthålla
pensionsförmånernas realvärde, men det
torde kunna ifrågasättas om pensionsförmånerna
numera möjliggöra för en
pensionstagare att erhålla en någorlunda
tillfredsställande existens på pensionen.
» Men så anser utskottet att man får
ställa det hela på framtiden.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. indextillägg å folkpensioner m. m.

Häremot vill jag invända, att om vi
äro medvetna om att för folkpensionärernas
vidkommande 12 procent äro
borträknade genom slopandet av de tidigare
subventionerna å livsmedel för
folkpensionärer och felräkningen av lcvnadskostnadsindex,
så bör saken vara
enkel att klara av. Socialstyrelsens kvartalsindex
bör sålunda höjas med 12 procent
för att kunna anses svara mot ett
bibehållande av folkpensionens realvärde.
En höjning av folkpensionens grundbelopp
bör göras till föremål för undersökning
snarast möjligt.

Herr talman! Även om Kungl. Maj:t
kommer att fastställa pensionspristalet
för första halvåret 1951 till 115, vilket
ställts i utsikt, och indextillägget för
ensamstående pensionär kommer att bli
41,1 öre och för makar 32,o öre per dag
vardera, så går det säkerligen inte att få
dessa folkpensionärer att tro, att denna
kompensation skulle vara tillräcklig för
att bevara folkpensionens realvärde jämfört
med juni månad 1946, då folkpensionsreformen
beslutades. Den saken ligger
så till att den både syns och känns.

Under punkten A i utskottsutlåtandet
ber jag att få yrka bifall till våra motioner
I: 347 och II: 453, i vilkas kläm
hemställes alt riksdagen måtte besluta
bemyndiga Kungl. Maj :t att vid fastställandet
av pensionspristalet för innevarande
halvår bestämma detsamma till
130 och att följaktligen indextillägget
skall utgå med 30 procent.

Under punkten D komma vi att rösta
för reservationen till förmån för motiohen
I: 283.

Herr BENGTSON: Herr talman! I den
föreliggande frågan har jag ingen från
utskottets avvikande mening beträffande
utbetalandet av indextillägget på folkpensionerna.
Jag har emellertid väckt en
motion om möjlighet att höja folkpensionernas
grundbelopp.

Redan när de nu utgående pensionerna
skulle fastställas uttalade man, att den
visserligen betydande förbättring, som
då genomfördes, knappast kunde vara
fullt tillfredsställande, och departements -

chefen sade vid det tillfället, att pensionsbeloppen
åtminstone på de billigaste
orterna skulle lämna möjlighet till
upprätthållande av en om ock lag så
dock icke ovanlig levnadsstandard.

Det var alltså redan då klart, att man
gärna skulle förbättra folkpensionerna,
så snart det blev möjlighet. Detta har
icke skett. Utöver detta skulle jag vilja
framhålla, att folkpensionärerna borde
ha del i den ökade nationalinkomsten.
Vi borde ju rimligen uttala vår tacksamhet
mot folkpensionärerna, som under
ett strävsamt liv byggt upp den produktionsapparat,
vars fördelar vi nu åtnjuta.
De böra, även om de nu avslutat sitt livsverk,
vara fullt berättigade alt få del
av den ökade nationalinkomsten. Nationalinkomstens
ökning var förra året omkring
5 procent mot normalt 3 under
mellankrigsåren. Dessa förhållanden tala
ju för att man, oavsett liur penningvärdet
utvecklats, skulle ha höjt folkpensionernas
grundbelopp.

Beträffande själva indextilläggen innebära
de belopp som nu utgå en formell
ifittvisa, men jag tror att alla ha en känsla
av att dessa summor knappast äro tillfredsställande.
Utskottet konstaterar, att
den ekonomiska utvecklingen sedan 1946
har varit ogynnsam för folkpensionärerna.
I fortsättningen säger utskottet emellertid,
att en utredning redan är tillsatt
och kommer att lägga fram sitt förslag
och att det därför är obehövligt
med en ny utredning.

Den uppfattningen kan jag kanske
också ansluta mig till. Men det hindrar
inte, och däri ligger skillnaden mellan
utskottets utlåtande och den reservation
som är avgiven av herrar Hallagård och
Rubbestad, att vi bär vilja ha en mera
positiv skrivning. Utskottet säger, att så
snart utredningen framlagt sitt resultat,
torde förutsättningar finnas för ett bedömande
av huruvida utrymme finnes
för en höjning av grundbeloppen, medan
vi i stället ha velat uttrycka oss
mera positivt, att sedan resultatet av utredningen
föreligger och om därvid förutsättningar
finnas för en höjning av
folkpensionens grundbelopp, förutsätter
utskottet att de i motionen 1:283 fram -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

(il

förda synpunkterna vinna beaktande.
Vi önska alltså, att man i varje fall skall
göra ett mera positivt uttalande än utskottet
föreslagit.

Vad beträffar herr Perssons yrkande
att vi skulle fastställa pensionspristalet
till 130, skulle jag gärna vara med på
syftet, att vi nu skulle ge folkpensionärerna
ett bättre indextillägg, men det är
ju dock en oriktig konstruktion att vid
indexberäkningar på det sättet fastställa
ett bestämt tal. Låt oss säga att levnadskostnadsstegringarna
fortsätta och att vi
komma upp till kanske 140, innan riksdagen
hinner ytterligare taga ställning
till saken, då skulle ju folkpensionärerna
komma i sämre läge genom att
man fastställt ett fixt tal. Därför anser
jag inte den vägen framkomlig.

Herr talman! Man kan väl konstatera,
att folkpensionärerna ha det svårt med
sin ekonomi och att de ständiga prishöjningarna
träffa dem hårt. Jag befarar
att deras levnadsstandard nu ligger så
lågt, att en hel del av dem kommer under
existensminimum. En pensionär i
den lägsta bostadskostnadsgruppen, som
inte har bostadstillägg, får 1 000 kronor
om året, och det är väl inte många, som
skulle vilja försöka konstruera en budget,
som ger möjlighet att existera drägligt
på ett belopp av 1 000 kronor om
året. Vi ha här bara velat göra ett mera
positivt uttalande. Det kanske kan ge en
liten hoppets glimt till folkpensionärerna
om en bättre ekonomi. Våra 800 000
eller fler folkpensionärer äro förtjänta
av en sådan glimt om att det finns någon
möjlighet för oss att kunna förbättra
deras villkor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den ändring
som är föreslagen i den av herrar
Hallagård och Rubbestad avgivna reservationen.

Herr NORMAN: Herr talman! När herr
Persson här yrkat bifall till sin motion,
kanske jag skall förklara, hur vi inom
utskottet ha sett på sammanhanget mellan
lagtexten och yrkandet i denna motion
om att riksdagen skulle bemyndiga

Ang. indextillägg å folkpensioner in. m.
Kungl. Maj:t att fastställa pensionspristalet
till ett visst bestämt procenttal.

I 11 § stadgas det, hur det skall gå till
när indextillägget skall beräknas, och
vi ha ansett, att det korresponderar dåligt
med en sådan lagtext, om man med
bibehållande av densamma ger Konungen
ett bemyndigande, som innebär
att Kungl. Maj:t inte skall bry sig om
det resultat som man kommer till genom
att följa de förutsättningar som äro angivna
i 11 §. I utskottet ansågo vi, att
det rådde ett så nära sammanhang mellan
dessa spörsmål, att ett tillgodoseende
av motionärernas förslag i detta fall
riktigast och kanske nödvändigtvis måste
ske genom en ändring i lagtexten. Detta
är alltså utskottets inställning på den
punkten.

Det är klart att man kan använda den
taktik som herr Persson tillämpade och
påvisa, hur liten ökning per dag, som
folkpensionärerna få genom indextillägget,
för att understryka att folkpensionärerna
inte få så mycket som de borde
ha. Som totalsumma blir det ju väldiga
belopp, men för den enskilde pensionären
blir det ganska litet. Det finns dock
ett klart syfte att återställa folkpensionernas
realvärde till det som en gång
beslutats. Når man inte fram till det resultatet
nu genom att följa grunderna
för beräkning av pensionspristalet,
måste man väl angripa utgångspunkterna
i just det avseendet, och anser man i
allmänhet att folkpensionärerna få för
liten del av välståndsökningen — det var
ju den tanke som herr Bengtson framförde
— så är det ju riktigast att angripa
själva grundpensionen och inrikta
sig på att få den höjd.

Utskottet har inte velat ge några halva
löften i det fallet, emedan det är så
mycket som här måste bedömas. Vi ha
ansett, att när den åberopade utredningen
blir klar, kunna vi få en bättre översikt
än vi nu ha över möjligheterna att
tillgodose olika önskemål beträffande
den .sociala omvårdnaden. Det är alldeles
tydligt, att kravet att tillgodose folkpensionärerna
är alldeles särskilt behjärtansvärt,
men det finns många,
inånga andra som komma alt ropa högt

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. indextillägg å folkpensioner m. ni.
och vilkas behov det också är synnerligen
viktigt att tillgodose. Att redan nu
ge en liten vink om att nog skola vi
ordna det bär bättre, det har utskottsmajoriteten
icke ansett försvarbart. Vi
skola icke ge några halva löften utan
att veta när och i hur stor utsträckning
de kunna infrias.

Det har varit utskottsmajoritetens
ståndpunkt i detta fall, och med hänvisning
till vad som motiverat den hemställer
jag om bifall till utskottets utlåtande.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag har inte begärt ordet för att
ställa något yrkande vid detta utskottsutlåtande
utan endast för att rikta en
vädjan till socialministern, som jag ser
följer förhandlingarna här i kammaren.

Det är ju så, att kammaren, som det
sammansatta stats- och andra lagutskottets
ordförande sade, genom de åtgärder
som nu skola beslutas syftar till att
återställa folkpensionernas realvärde.
Men det finns en grupp av medborgare i
detta land, som faktiskt har det ännu
sämre ställt än folkpensionärerna. Jag
syftar på vissa grupper av livräntetagare,
som i arbetet eller på annat sätt
ha fått sin arbetsförmåga inskränkt med
40, 45 eller 50 procent och kanske därutöver.
De ha fått någon liten förbättring
för ett par år sedan, men den förbättringen
blev inte så stor som man
hade hoppats, utan den blev i verkligheten
mycket liten.

Jag känner personligen ett par fall,
som faktiskt äro rent av upprörande.
Båda två voro med på nödlijälpsarbetena
på 1930-talet och råkade ut för svåra
olyckshändelser. Den ene förlorade högra
armen och den andre en del av
vänstra armén. På den tiden var det ju
aldrig tal om att de skulle kunna omskolas
och sättas in i produktionen på
nytt, utan de fingo försöka dra sig fram
så gott de kunde. De fingo i varje fall
inga nämnvärda inkomster av sitt arbete,
och i stort sett är deras ställning
fortfarande likadan. Jag vet att socialministerns
hjärta klappar varmt också

för dessa grupper. Jag inser att det inte
är någon lättvindig sak ens att motionera
om hjälp till dessa livräntetagare,
emedan saken är så invecklad. Det
finns många andra grupper, som ha liknande
ersättningar, och därför är del
ingen lätt uppgift. Men då nu en välbehövlig
förbättring ges till folkpensionärerna,
vill jag, som sagt, begagna tillfället
att rikta en vädjan till socialministern
att försöka få till stånd en förbättring
i villkoren åtminstone för de
sämst ställda av livräntetagarna.

Herr talman! Det var endast detta
ärende jag hade då jag begärde ordet.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Till den siste ärade talaren vill jag
endast säga, att det spörsmål som han
här väckt naturligtvis kan tagas upp till
omprövning och att det säkert är förtjänt
av det också.

I fråga om det ärende som här diskuteras
är det självklart, att det vore mycket
önskvärt, att man möjligen kunde
förbättra folkpensionärernas inkomster
i förhållande till den ökade realinkomsten
för andra grupper av medborgare.
Men jag vill fästa uppmärksamheten på
att det ju praktiskt taget endast är folkpensionärernas
förmåner, som ha blivit
indexreglerade, så att det utgår automatiska
tillägg, om prisstegringarna bli av
en viss storleksordning, under det att
barnbidragen och andra betydande ting,
t. ex. bostadsrabatterna, icke äro indexreglerade.
I dessa senare fall sjunker alltså
värdet av förmånerna, så snart penningvärdet
försämras. Skulle man indexreglera
även barnbidragen och andra
liknande ting — jag tänker då särskilt
på bostadsrabatterna —- så är det ju
inget tvivel om att statens utgifter för
dessa ändamål skulle växa högst betydligt.
Om man skall överväga dessa frågor,
måste man emellertid enligt min mening
se dem i ett sammanhang.

När man nu — och det finns fullt
fog för det •— uttalar sig om folkpensionärernas
låga inkomster och hur svårt
de över huvud taget ha att kunna reda
sig, så kan jag dock icke underlåta att

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

6»

påpeka, att de svenska folkpensionerna
alltjämt äro större än motsvarande förmåner
för åldringar i något annat land.
Det kan hända, alt det finns en eller annan
stat i Amerika, där förmånerna äro
större, men då vill jag fästa uppmärksamheten
på att dessa förmåner i regel
äro baserade på att vederbörande själva
och deras arbetsgivare få betala avgifter,
som väsentligen täcka de utgifter
man har för att betala folkpensionerna.
Vilket land jag än jämför med ligga
annars de svenska pensionerna i överkant,
och även om den i dagens tidningar
nämnda ökningen av folkpensionerna
i England till om jag minns rätt 50 shilling
i veckan för äkta makar och 30 för
ensamstående genomföres — vilket man
ju utan vidare kan räkna med — komma
de svenska pensionerna med dyrtidstilläggen
inberäknade att ligga något
högre. I vissa fall blir kanske skillnaden
inte så stor, men på de orter, där
man har bostadstillägg, komma de alltjämt
att ligga väsentligt över de engelska
pensionerna. I Stockholm få t. ex. två
äkta makar med den högsta statspensionen
och dessutom kommunala tillägg
från statens sida 2 400 kronor och därjämte
i dyrtidstillägg 240 eller möjligen
320 kronor. De få alltså minst 2 040
kronor. De 50 shilling i veckan, som de
engelska folkpensionärerna nu skola få,
motsvara 1 885 kronor i svenskt mynt.
Så stor är skillnaden åtminstone för en
del av våra folkpensionärer.

Jag förstår mycket väl, att bär är eu
stark tävlan om folkpensionärernas
gunst. I fråga om kommunisterna är det
ju uppenbart. Här fastställer riksdagen
det ena året vissa bestämda grunder för
hur dyrtidstilläggen skola beräknas och
utgå, och eftersom man kan på förhand
säga, att åtminstone för det första kvartalet
i år prisstegringarna icke komma
att avspegla någon höjning med 30 procent,
i varje fall jämfört med juni 1940,
begära de att riksdagen skall strunta i
alla grunder, som vi skrivit in i lag,
och fastställa ett pristal på rak arm —
bara därför alt kommunisterna försäkra,
att det är ungefär vad som behövs.

Den gamla tvisten om huruvida sub -

Ang. indextillägg å folkpensioner m. in.

ventionerna, som en gång i tiden avskrevos,
skola räknas in här, vill jag inte dra
upp igen, men jag tycker att det kan
vara lika viktigt att understryka, att
våra pensionärer faktiskt ha det bättre
än pensionärerna i något annat land,
mig veterligen, som att understryka hur
eländiga och föraktliga våra folkpensioner
egentligen äro. Det kunde talas
om eländiga pensioner i början på 1930-talet, då de voro 210 kronor för kvinnor
och 225 kronor för män, och vi
kunde använda sådana uttryck ännu när
vi på 1930-talet hade genomfört den
första mera betydande folkpensionsreformen.
Men jag tycker inte längre att
det är befogat vare sig att väcka förhoppningar
som icke kunna infrias eller
att laborera med allehanda talesätt,
som innebära att våra pensioner i själva
verket ändå äro förfärligt usla.

Hur stort index blir efter den 1 juli,
vågar jag icke spå någonting om, men
man räknar med att det index som nu
kommer att fastställas kommer upp till
åtminstone 15 procent och att pensionärerna
följaktligen få 150 kronor för år
på »in tusenlapp. Det är faktiskt inte
så dåligt. Det är visserligen sant att beloppet
ofta nog inte räcker till för den
enskilde pensionären, men jag får säga
till herr Bengtson, att jag nog tror att
landsbygdens befolkning i stort sett reder
sig på sina pensioner, även om det
är nödtorftigt —- det ligger i sakens natur.
Det är inte för mycket att säga, att
vi i alla fall kunna vara ganska tacksamma
över att vi lyckats få de folkpensioner
som vi nu ha.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman! Till
utskottets talesman herr Norman ber jag
att få säga, att förslaget i vår motion
icke på något som helst sätt innebär någon
förändring i någon lagtext och att
vi följaktligen kunnat framställa detta
förslag utan att på något sätt göra några
ändringar i den.

Socialstyrelsen håller ju nu på att räkna
ut index för mars månad. Den kommer
vid sedan att överlämna resultatet
till regeringen, regeringen kommer att
fastställa pensionspristalet någon av de

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. indextillägg å folkpensioner m. m.
närmaste dagarna, och på det talet skall
indextillägget för första halvåret 1951
grundas. Vi ha avsett, att sedan detta
resultat blivit känt, skulle pristalet fyllas
ut till 130 i anledning av de förhållanden
som vi påvisat, nämligen att indextillägget
har varit och är för lågt beräknat,
därför att livsmedelsrabatterna
och felräkningen av index ha medfört
ett större bortfall i detta avseende.

Till socialministern skulle jag vilja
siiga, att det icke funnits någon avsikt
att framställa de svenska folkpensionerna
som alldeles särskilt usla i förhållande
till pensionerna i utlandet, utan avsikten
är att föra fram pensionärernas
bekymmer. Jag tror att de ha alldeles
tillräckligt stora svårigheter att draga
sig fram för att det skall vara fullt berättigat,
att riksdagen, som skall fatta
beslut i saken, tar nödig hänsyn till detta
och försöker skapa sig en smula förståelse
för de utomordentliga bekymmer,
som föreligga för folkpensionärerna. I
stället tycks det vara så, att riksdagsmän
med ett arvode av i runt tal 33 kronor
per dag konstatera, att de icke kunna
klara sig på det utan kräva att få
mera betalt för att kunna existera, medan
de här slå sig för sitt bröst och säga,
att folkpensionärer som ha 2:30 om dagen,
d. v. s. ett belopp som är mindre
än en ordinär timlön, nu skola leva på
detta. Jag tänker närmast på bostadsgrupp
I. Bara det att man skall skaffa
bränsle en sådan här vinter till bostaden
på en folkpension, som går upp till
i runt tal 2: 30 kronor per dag med indextillägg,
bör ju vara tillräckligt för att
åtminstone vi här i riksdagen skola begripa,
att det måste vara alldeles utomordentliga
bekymmer för att kunna draga
sig fram på en sådan inkomst. Och
begriper man det, då må det också anses
befogat, att man i en sådan situation
föreslår ett provisorium, som vi ha gjort
nu, tills frågan om en höjning av grundpensionsbeloppen
kan lösas.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr HALLAGÅRD: Herr talman! Man
kanske inte bör förvåna sig över att folk -

pensionärerna i viss mån kunna känna
sig tillbakasatta med den kompensation
de skulle få enligt utskottets och Kungl.
Maj:ts förslag. Det är förklarligt om de
känna det så, tv de bli inte tillgodosedda
i samma mån som andra grupper i vårt
land, löntagare och dylika.

Nu skall man emellertid avvakta resultatet
av den utredning som pågår, och
därvidlag ha herr Rubbestad och jag i
vår reservation endast velat föra fram
en motivering, som avviker från de uttalanden
på den punkten, som utskottet
gjort. Utskottets ärade ordförande sade,
att utskottet inte velat ge några halva
löften till folkpensionärerna om förbättring
av pensionerna, och det är ju förklarligt
att man vill ställa sig avvaktande
till den kommande utredningens
resultat. I utskottets motivering har
framhållits mitt på sidan 18: »Då resultatet
av nämnda utredning föreligger torde
förutsättningar finnas för ett bedömande
huruvida utrymme finnes för en
ytterligare höjning av pensionsbeloppen.
»

Detta uttalande förefaller dock oss reservanter
vara en smula för vagt, och vi
tycka, att utskottet borde ha kunnat kosta
på sig ett mera positivt uttalande. Vi ha
i den punkten av vår reservation sagt,
att »sedan resultatet av nämnda utredning
föreligger och om därvid förutsättningar
finnas för en höjning av folkpensionens
grundbelopp, förutsätter utskottet
att de i motionen 1:283 framförda
synpunkterna vinna beaktande».

Vi ha endast velat göra detta uttalande
till den kraft och verkan det hava
kan, och det förefaller mig som om kammaren
borde kunna kosta på sig att bifalla
reservationen. Den innebär inte något
annat, än att om förutsättningar
komma att finnas för att höja folkpensionernas
grundbelopp, bör också förslag
i den riktningen snarast möjligt
framläggas.

Herr BENGTSON: Herr talman! Med
anledning av det uttalande, som herr socialministern
gjorde om folkpensionernas
storlek i allmänhet och om att det

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

finns en del andra sociala bidrag, som
inte hade höjts eller blivit indexreglerade,
vill jag betona, att det är väl vad
som allmänt befaras av den engångsförskjutning,
som numera sker beträffande
löner och priser, att det just blir de sociala
bidragen som bli lidande på detta.
Jag vet inte i det sammanhanget, hur
det egentligen skall bli med socialvården.
Tänka vi oss att bidragen på detta
område realiter komma att sjunka, så
blir det också en sänkning av den sociala
standarden. .lag vet, att socialministern
har gjort så mycket på olika
sociala områden och inte minst för folkpensionerna,
att man får hoppas, att det
blir någon förändring i alla fall till det
bättre även om inte vår reservation bifalles.

När socialministern sedan meddelade,
att vi ha det bättre med folkpensionerna
i Sverige än i andra länder, är detta ju
riktigt. Men man får väl också säga, att
vi tidigare med en viss stolthet ha visat
att Sverige är ett föregångsland i fråga
om sociala åtgärder. Det kan hända, att
om vi inte se upp i tid så kanske vi inte
längre kunna göra anspråk på att vara
ett föregångsland på det sociala området.

Vidare sade socialministern, att det
tydligen råder en tävlan om folkpensionärernas
gunst. Jag vet inte om även jag
skulle innefattas däri därför att jag nu
yrkat på grundbeloppens eventuella höjning,
men annars vill jag bara erinra
om att från vårt partis sida ha vi ända
sedan partiet började sin verksamhet alltid
haft den åsikten, att det måste ordnas
med tillfredsställande folkpensioner.
Därför kan jag också säga, att det inte
har skett någon åsiktsändring beträffande
den saken ifrån vår sida.

När utskottets ärade ordförande nyss
sade, att vi här i landet skola återställa
folkpensionernas realvärde genom indextilläggen,
vill jag referera vad som
säges i utskottets utlåtande på sidan 16.
Det heter där, att då nu gällande bestämmelser
om indexreglering av folkpensionerna
år 1950 antogos av riksdagen,
uttalade sammansatta stats- och
andra lagutskottet — och detta uttalan 5

Förslit kammarens protokoll 1951. Nr 13.

Ang. indextillägg å folkpensioner m. m.
de godkändes av riksdagen ■—• att »de
erinringar, som främst kunde göras mot
förslaget avsåge enligt utskottets mening
förslagets verkningar vid en mera avsevärd
stegring av levnadskostnaderna;
skulle en dylik stegring inträda kunde
förhållandena påkalla, att hela systemet
för indexregleringen bleve föremål för
en omprövning».

Ja, men i den situationen befinna vi
oss väl i dag! Det har uppenbarligen blivit
en så pass avsevärd stegring, att om
man skulle följa riksdagens uttalande då,
så skulle vi nu vara mogna att gå till
en fullständig omprövning av detta system.

Det har vidare talats om dessa halva
löften, som skulle ges enligt den formulering
reservanterna föreslagit. Jag får
säga, att man nog är ganska njugg på
löften, om man vill påstå att det är några
farliga utfästelser som där göras. Det
står uttryckligen i reservationen att »om
därvid förutsättningar finnas för en höjning
av folkpensionens grundbelopp»
skola de beaktas. Jag kan inte inse att
detta är något så särskilt farligt
löfte att ge, och jag tror inte att
folkpensionärerna skulle bli så glada,
om de skulle finna att riksdagen inte
kan kosta på ens detta lilla uttalande.

Både utskottets ordförande och herr
Karlsson i Munkedal ha fört på tal vissa
andra grupper, vilka också ha det besvärligt.
Jag vill bara i fråga om detta
konstatera, att jag helt kan hålla med
om att livräntetagarna böra få det bättre.
Men det förhåller sig därmed så, som
det alltid plägar göra, att man inte förbättrar
folkpensionärernas läge genom
att anföra att det finns en del andra
grupper, som också ha det svårt. Vi må
gärna ta upp dessa frågor i sitt sammanhang,
men det gör egentligen ingen
åtskillnad när det gäller folkpensionärernas
ställning.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få vidhålla yrkandet om bifall till
reservationen.

Herr OHLON: Herr talman! Socialministern
fiillde nyss ett yttrande om att

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. indextillägg å folkpensioner m. m.

här försiggår en ohejdad tävlan om folkpensionärernas
gunst. Var och en talar
naturligtvis med utgångspunkt från sin
egen erfarenhet och sina egna intentioner.
Jag skall därför inte närmare gå
in på att diskutera uttolkningen av vederbörandes
bevekelsegrunder. Jag vill
endast uttala min glädje och tillfredsställelse
över att vi ha nått så långt som
vi ha gjort i fråga om folkpensionerna i
dag.

Redan förra året motionerades från
folkpartihåll om sådana ändrade grunder
i folkpensionslagen, att pensionspristalet
skulle fastställas kvartalsvis, att
indextillägget skulle utgå månatligen
och att indextillägget skulle bli en del
av den lagtekniskt berättigade förmånen.
Vi kommo tillbaka med denna motion
i början av årets riksdag, och det är inte
annat än med glädje man kan konstatera,
att Kungl. Maj :t nu äntligen efter
alla de svårigheter, som radades upp i
motiveringen för utskottets utlåtande
förra året, fullföljt den linje som folkpartiet
dragit upp.

Jag vill med detta, herr talman, bara
uttala min tillfredsställelse över att vi
nu i huvudsak ha nått enighet. Jag ber
att få tillstyrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag kanske
kan knyta ihop vad herr Ohlon nu
senast sagt och vad herr Bengtson en
stund tidigare anförde då herr Bengtson
citerade vad utskottet yttrat om att
det i fjol förutsatte, att det under vissa
förutsättningar skulle behövas en omprövning
av systemet. Denna omprövning
föreligger nämligen bär i regeringsförslaget,
och den är tillstyrkt av
utskottet. Det förhåller sig således inte
på det viset, skulle jag tro, att det sammansatta
stats- och andra lagutskottet i
första hand och därefter riksdagen ha
blivit helt hastigt omvända på grund
av de värdefulla påpekanden, som från
herr Ohlons och hans medmotionärers
sida ha gjorts i en motion, utan vi voro
redan i fjol på det klara med att utvecklingen
tydligen ganska snart skulle leda

därhän, att vi finge göra denna omprövning.
Det kanske mest betydelsefulla
i detta fall är, att man nu fått de resurser,
som i fjol inte funnos och varigenom
det då var omöjligt att inbygga
indextillägget som en del i själva pensionen.
Det kan man nu göra.

Så kanske herr Persson, Ola, och jag
skola resonera litet grand om hur hans
önskemål lämpligen skola kunna tillgodoses,
oberoende av vad som står i lagtexten.
Det bär visserligen i motionen
yrkats, att Kungl. Maj:t skulle få bemyndigande
att fastställa pensionspristalet
för innevarande halvår till 130.
Mena nu motionärerna, att sedan detta
är gjort så skall pri''stalet för tredje
kvartalet ånyo beräknas på sätt som är
förutsatt i förordningstexten och då helt
hastigt sjunka ned till 115 eller, om levnadskostnaderna
då hunnit stiga något,
kanske till 120? Jag hade ju fattat motionärernas
mening så, att de avsågo att
siffran 130 som pensionspristal skulle
vara ett minimum och att först när beräkningsgrunderna
gåvo en siffra, som
var ännu högre, skulle detta högre tal
tillämpas. År det emellertid så, att herr
Perssons tanke har varit den, att vi nu
skola ge pensionärerna en liten handräckning
genom att vederbörande skulle
få indextillägg efter ett pensionspristal
av 130 för detta halvår och att vi sedan
skulle följa de givna reglerna, så är
det klart att man kan göra detta oberoende
av vad som står i lagtexten. Men
logiskt är det ju inte.

Vi ha sett saken så, att om det sägs i
en lagtext, att dessa beräkningar skola
framkomma på visst sätt, så är det ologiskt
att samtidigt säga, att pristalet
skall vara ett fixt tal, oberoende av till
vilket resultat man kommer vid beräkningen.
Men, som sagt, är det herr Perssons
tanke, att detta skulle vara en engångssak
och avse en förbättring för innevarande
halvår, så är det klart att man
kan fatta ett sådant beslut —■ om man
bortser från logiken —• med bibehållande
av den lagtext, som finnes.

Herr PERSSON, OLA: Till herr Norman
vill jag bara säga, att vi ha avsett

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

att pensionspristalet skulle fastställas till
130 för första halvåret och att det sedan
skulle påbyggas i den mån levnadskostnaderna
ytterligare ökas. Det bör ju ligga
i sakens natur, ty skulle pristalet gälla
bara första halvåret och det sedan
skulle falla tillbaka igen, utan att pensionärerna
hade fått den kompensation,
som vi här avse, skulle det hela ju vara
meningslöst. Avsikten är sålunda att
man skulle använda talet 130 som ett
minimital.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle godkänna den vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o)
att kammaren skulle med bifall i övrigt
till utskottets hemställan bifalla motionerna
I: 347 och II: 453.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Herr Persson, Ola, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 1 antager godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar
Ja,

Ang. indextillägg å folkpensioner m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Ola Perssons yrkande i ämnet.

Herr PERSSON, OLA erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Jag anser
att denna propositionsordning icke
kan vara riktig, då mot varandra ställas
dels det yrkande, som vi ha framställt i
de motioner, som väckts med anledning
av propositionen, och dels det yrkande,
som innefattas i reservationen
och som ansluter sig till det yrkande
som herr Bengtson gjort i sin motion.

Enligt min mening bör vårt yrkande
ställas emot utskottets yrkande under
punkten A i själva ingressen, medan reservationen
i anslutning till herr Bengtsons
motion bör ställas emot utskottets
yrkande under punkten D.

Herr talmannen yttrade, att enär den
nyss upplästa voteringspropositionen
redan blivit av kammaren godkänd, voteringen
komme att ske i enlighet därmed.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-proposiHonen.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. statens rätt till avdrag för gäldränta.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 28.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning
av väckta motioner om restitution
av tull å vissa för militärt bruk
lämpliga terrängbilar, som av enskilda
införas i landet, bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Ang. statens rätt till avdrag för gäldränta.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning av väckta
motioner med förslag till lag om ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 89 av herrar Bergh och
Vetander samt II: 115 av fru Boman
hade hemställts, att riksdagen för sin
del måtte antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring i vissa delar av
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Syftet med motionerna var, att staten
skulle i förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet och rörelse ha
rätt att göra avdrag för gäldränta med
högst två procent av det bokförda värdet
av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
89 av herrar Bergh och Velander samt

II: 115 av fru Boman med förslag till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
har inom bevillningsutskottet deltagit
vid behandlingen av detta ärende, och
jag bär inte haft någon anledning åt!
deklarera någon annan inställning än utskottets.
Såsom motionär känner jag mig
också tillfredsställd med såväl utskottets
yttrande som kläm. Det är nämligen så,
att utskottet har förklarat sig dela motionärernas
uppfattning i sak, och utskottet
har även uttalat, att den finner den
av motionärerna förordade vägen för
lösning av denna fråga godtagbar.

När utskottet vidare säger, att enligt
inhämtade uppgifter — uppgifter från
finansdepartementet — en kommitté, den
s. k. skattelagskommittén, som tillsattes
förra året, skall syssla med denna angelägenhet,
är ju det ett skäl, som motionärerna
få böja sig för.

Mitt missnöje riktar sig i stället emot
att beträffande det förhållande, som råder
på förevarande område och som
uppmärksammades av riksdagen redan
år 1928, då riksdagens inställning var
den, att man måste få till stånd en rättelse,
det oaktat ännu ingenting blivit
gjort under den långa tid, som sedan
dess förflutit. Detta måste framstå såsom
mycket anmärkningsvärt.

Motionärerna kunna ju inte ha någon
annan uppfattning än den, att om staten
— respektive dess verk — driver en
verksamhet, som i kommunalt hänseende
skall beskattas, så skall staten även
ha rätt till avdrag för skuldräntor enligt
övliga och skäliga grunder. Detta
finna motionärerna endast vara på sin
plats. Men det är någonting än som kan
sägas gälla f. n. på detta område, och i
det sammanhanget tänker jag närmast
på den i vattenfallsstyrelsens regi drivna
kraftverksrörelsen.

Jag skall illustrera vad jag här menar
med ett exempel. I vattenfallsstyrelsens
deklaration innevarande år för kraftverksrörelsen
yrkas avdrag för en skuldränta,
baserad på en skuldsumma av 930

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Om kommunala tilläggsarvoden åt nämndemän.

miljoner kronor. Skuldränteavdraget svarar
procentuellt mot statens medellåneränta,
applicerad på denna stora summa.
Hur kan detta komma sig? Jo, det
kommer sig därav, att vattenfallsstyrelsen
utgår ifrån att dess skuld motsvarar
summan av alla de investeringar, som
statsmakterna alltifrån verksamhetens
första början anvisat för vattenfallsstyrelsens
kraftverksrörelse, alltså för utbyggnad
m. m av de många strömfall,
som staten förfogar över. Vattenfallsstyrelsen
har under årens lopp inbetalat sin
vinst till statsverket, och denna vinst bär
som regel motsvarat dels en skälig ränta
och dels ett betydande belopp därutöver.

Om det hade varit ett enskilt företag,
som hade drivit denna rörelse, så hade
detta enskilda företag säkerligen haft ett
betydande eget kapital, och till den del,
som detta egna kapital förelegat, hade
det inte uppstått några skuldräntor, för
vilka företaget fått åtnjuta avdrag i beskattningshänseende.
Därtill kommer
också, att i den mån vinst för detta enskilda
företag uppkommit under årens
lopp, skulle denna vinst ha använts till
företagets konsolidering resp. skuldamortering.
Det är någonting som man
på sina håll inte låtsas om i detta sammanhang.
I vattenfallsstyrelsens räkenskaper
finnas inte några skuldamorteringar
upptagna.

Motionärerna ha nu i anslutning till ett
av 1944 års skattesakkunniga avgivet förslag
rekommenderat en linje, varigenom
man skulle begränsa avdragsrätten för
skuldräntor för i första rummet vattenfallsstyrelsens
vidkommande, och det synes
mig både såsom motionär, såsom
riksdagsman och såsom skattskyldig
medborgare i högsta grad befogat att så
sker. Kommunerna skola naturligtvis
inte med hänsyn till sitt skatteunderlag
bli mera lidande eller komma i ett sämre
läge, om företagen drivas av staten
än av enskilda. I den mån staten undgår
eller minskar sin skatteplikt, går det ju
ut över kommunens enskilda medlemmar,
och följaktligen blir resultatet, att
dessa kommunmedlemmar få, så att säga,
efter proportionella grunder bidraga till

en subventionering av det allmänna. Detta
kan icke vara riktigt.

Från sådana utgångspunkter avsåg jag,
herr talman, när jag begärde ordet, att
sluta mitt anförande med ett starkt understrykande
av den av utskottet uttalade
»förhoppningen att det skall visa sig
möjligt att i en nära framtid» ■—- och
jag skulle vilja säga i en mycket nära
framtid, eftersom denna fråga inte kan
vara så särskilt komplicerad -—■ »framlägga
förslag i ämnet för riksdagen».

Jag har sålunda, herr talman, inte något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 24, i anledning av väckt motion om
nedsättning av tullsatsen för selfaktorlina
innehållande nylon;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om befrielse från skyldigheten att utgöra
inkomstskatt och erlägga stämpelavgift
vid byte av fastigheter i vissa fall; samt
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av
Kungl. Maj :ls proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350), bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om kommunala tilläggsarvoden åt nämndemän.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om rätt för kommun att bevilja
ersättning till av kommunen valda nämndemän
vid häradsrätt.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. placeringen av omyndigas penningmedel.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
172 i första kammaren av herr Söderquist
och nr 227 i andra kammaren av
fröken Vinge och herr Nihlfors. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av vederbörande författning, att
kommun skulle äga rätt att bevilja ersättning
till av kommunen valda nämndemän
vid häradsrätt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 172 och II:
227, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Jag
vill begagna tillfället att ge uttryck åt
min tillfredsställelse med att utskottet,
trots att det avstyrkt motionen, i alla
fall har skrivit sitt yttrande så, att det
bör finnas ganska goda förhoppningar
om att syftet med framställningen snart
nog skall kunna bli förverkligat.

Avsikten med min motion var ju att
söka åstadkomma förbättrade ersättningar
åt nämndemännen i häradsrätterna.
Eftersom det statsfinansiella läget
emellertid numera användes såsom
skäl för avslag på nästan varje framställning,
som kan medföra kostnadsökningar
för statsverket, föreslog jag i
min motion, att kommunerna skulle få
övertaga den saken på så sätt, att de
kommuner, som så önskade, skulle få
laglig rätt att ge de av dem valda nämndemännen
tilläggsersättningar till den
statliga ersättningen. Så sker för övrigt
redan nu på många håll — det är tämligen
allmänt bekant — men det är olagligt.
Om ett sådant beslut överklagas, så
blir det därför upphävt, vilket inträffat
på många håll.

Utskottet medger nu, att de ersättningar,
som nämndemännen i häradsrätterna
ha av statsmedel, äro för låga,
och att man inte skulle ha något emot
— det framskymtar i varje fall mellan
raderna — att de bleve höjda. Utskottet
hänvisar emellertid till det statsfinan -

siella läget. Det sker på så sätt, att utskottet
åberopar, att justitieministern
vid flera tillfällen har sagt, att han ingenting
skulle ha att invända emot att
komma med förslag i ärendet, om det
statsfinansiella läget vore annorlunda,
än det är.

Jag vill, herr talman, endast uttala
den förhoppningen, att det inte måtte
dröja alltför länge innan justitieministern
finner det vara möjligt att framlägga
ett förslag i denna fråga. Om vi
ha kunnat reglera andra förtroendemäns
ersättningsförmåner och om vi ha
kunnat kompensera andra förtroendemäns
ersättningar med hänsyn till penningvärdets
fall, bör det också vara
möjligt att göra så beträffande nämndemännen.

Jag har, herr talman, intet särskilt
yrkande utan har endast velat framföra
dessa synpunkter.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av väckt motion angående medverkan
av nämnd i familjerättsinål vid rådhusrätterna,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. placeringen av omyndigas penningmedel.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändrade
regler beträffande placering av omyndigas
penningmedel.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 92
i första kammaren av herr Cassel m. fl.
och nr 127 i andra kammaren av herrar
Edström och Dickson. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att en utredning i syfte att utforma
lämpliga regler angående place -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Ang. placeringen av omyndigas penningmedel.

ring av omyndigs penningmedel måtte
snarast igångsättas och därvid särskilt
3, 4, 5 §§ i femtonde kapitlet föräldrabalken
måtte omarbetas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 92 och II: 127,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herr Cassel, som inom utskottet
yrkat, att utskottet skulle hemställa, att
riksdagen, i anledning av förevarande
motioner, I: 92 och II: 127, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att en
utredning snarast måtte igångsättas för
att utforma lämpliga regler angående
placering av omyndigs penningmedel,
därvid särskilt 3, 4 och 5 §§ i femtonde
kapitlet föräldrabalken borde omarbetas.

Herr CASSEL: Herr talman! Alla människor
som ha sparat ihop en liten summa
pengar eller en större summa äro
angelägna att få ha kvar sina pengar.
De vilja, att när de komma och hämta ut
sin slant från banken skall den vara lika
stor som den slant som de satte in. Somliga
äro så försiktiga att de göra som de
franska bönderna: de skaffa sig guldmynt
och lägga dem på botten i kistan
där hemma. Zigenarna äro också försiktiga:
de skaffa sig guldringar och guldslantar
och hänga kring halsen på sina
hustrur. Egendomligt nog äro dessa primitiva
sätt att förvalta pengar måhända
de allra säkraste.

Vissa kategorier ha ett särskilt starkt
behov av säkerhet hos placeringarna.
Jag vill nämna några exempel. Se på de
fackligt organiserade arbetarna, som av
sina avlöningar ha sparat ihop medel
dag för dag och vecka för vecka och
anförtrott dem i fackföreningens vård
för att fackföreningen skall ha dem, då
de kunna behövas i en konfliktsituation!
Se på donationsfonder för välgörande
och vetenskapliga ändamål! So på pensionsfonder
och försäkringsfonder!

De omyndigas medel måste givetvis
betraktas som lika sakrosankta. Här

finns ingen ägare, som efter eget fritt
val kan vidta sina dispositioner och göra
sina placeringar, utan här är det någon
annan — en utomstående ■— som
skall välja placeringsobjekt i ägarens
ställe. Att förskingra faderlösas pengar
har alltid ansetts som ett nidingsverk.

Detta har också lagstiftaren länge insett,
och därför har man skapat särskilda
regler om placering av omyndigas
penningmedel, och man har försökt
ordna kontroll genom överförmyndare
och domstolar över hur penningmedlen
förvaltas. Alla äro ense om att förmyndarmedel
lika väl som fackföreningsmedel
och donationsmedel böra förvaltas
så litet spekulativt som möjligt och att
det är riktigt att man, när man har att
välja mellan en hög avkastning och större
säkerhet, väljer säkerheten.

Men hur går man då tillväga, om man
skall försöka välja en säker placering?
Den grundläggande principen är väl att
sprida sina risker, att inte lägga alla sina
ägg i en korg. Den principen kan inte
nog inpräntas i var och en som har
att placera ett kapital och i all synnerhet
i var och en, som har att placera
ett kapital, som inte är hans eget. Så
länge man laborerar med ett fast penningvärde,
är det ju inte så konstigt att
placera pengar på ett säkert sätt. Då
gäller det bara att finna en låntagare
som är solvent, så att man kan vara säker
på att man får tillbaka sina pengar
när tiden är ute. Stat och kommun äro
i det avseendet mycket lämpliga låntagare,
och det ligger nära till hands att
man placerar sina pengar i deras obligationer.
Bankinrättningarna äro också
mycket lämpliga. De stå under offentlig
kontroll, och man kan räkna med
att de skötas på ett sådant sätt att de
äro solventa. Inteckningar som ligga
tämligen lågt -—- under GO procent av
taxeringsvärdet, brukar man räkna —
äro också säkra papper. Alla dessa placeringar
ha karaktären av fordringar på
ett visst antal kronor.

Men om vi nu inte ha ett fast penningvärde,
utan ett penningvärde som
stiger och faller, så blir naturligtvis
placcringsproblemet omedelbart ofant -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. placeringen av omyndigas penningmedel.

ligt mycket mera komplicerat. Och tyvärr
måste vi i det praktiska livet räkna
med ett rörligt penningvärde — det
har aldrig funnits ett fast penningvärde.
I själva verket har penningvärdet
alltid varit ganska rörligt. Det har väl
i stort sett varit en ständigt sjunkande
tendens, avbruten av vissa deflationstider.
Ibland ske förändringarna i penningsvärdet
på ett katastrofalt sätt. Det
kan gå så fort som det gjorde i Tyskland
under åren efter det första världskriget.
En lantegendom såldes där år
1918. Lantegendomen var stor -— den
hade 500 tunnland öppen jord — men
den köpeskilling som betalades år 1918
skulle år 1923 inte ha varit tillräcklig
för att betala portot för översändandet
av köpebrevet.

Stiger penningvärdet, blir den fordran
jag har i en fix penningsumma naturligtvis
mera värd. År min fordran på
100 kronor och stiger penningvärdet
med 25 procent, kan jag i det nya läget
köpa varor för 125 kronor. Men om utvecklingen
går i motsatt riktning ocli
penningvärdet alltså sjunker med 25
procent, får jag bara varor för ett värde
av 75 kronor och har då förlorat 25
kronor.

Vad som har skett sedan 1938 är just
det, att penningvärdet har sjunkit och
nu är nere i 50 procent, d. v. s. varorna
ha blivit dubbelt så dyra. Den som satte
in 100 kronor på banken år 1938 och
som förbrukat sina räntor har i dag i
realiteten bara 50 kronor kvar. Han befinner
sig alltså i precis samma situation
som en sparare, som råkat låna ut
sina pengar till en hankruttör, som inte
kan göra rätt för sig utan måste bjuda
ackord med 50 procent.

I tider då man väntar stigande penningvärde
och fallande priser, är det
uppenbarligen förståndigt att placera
pengar i penningfordringar. Man kan
sätta in dem på bank, man kan köpa
obligationer och man kan skaffa sig
inteckningar. Men i tider när man har
att vänta ett sjunkande penningvärde
måste man naturligtvis förfara i rakt
motsatt riktning. Då äro alla till antalet
kronor bundna placeringar ganska risk -

fulla, och då ligger det närmare till
hands att placera pengar i realvärden,
såsom jord, skog, fastigheter och aktier.

Men tyvärr är det ju mycket svårt att
förutsäga, om vi ha att vänta stigande
eller fallande penningvärde. Denna svårighet
gör, att man återigen måste komma
tillbaka till den grundläggande principen
för placering av pengar, nämligen
spridningsprincipen. Spridningen måste
här göras på det sättet, att man blir åtminstone
någorlunda väl skyddad både
för den händelse penningvärdet faller
och för den händelse det stiger. Om man
nu bedömer chanserna för fallande penningvärde
och stigande penningvärde
som någorlunda lika, ligger det ju nära
till hands att man delar den förmögenhet
man har att förvalta mitt itu och
placerar den ena hälften i penningfordringar
— obligationer och sådant — och
den andra hälften i realvärden. Då skulle
man klara sig något så när vad som
än inträffade.

Insikten om nödvändigheten av en sådan
riskfördelning mellan penningfordringar
och realvärden börjar bli alltmera
utbredd. I den nya stadga angående
placering av Nobelstiftelsens medel,
som Kungl. Maj :t fastställde år 1943,
har man tagit hänsyn till nödvändigheten
att föra över en del medel i realvärden.
Man har givit Nobelstiftelsen möjligheter
att placera pengar även i aktier —
det gäller då aktiebolag som ha stora
naturtillgångar.

I staten New York bär man också uppmärksammat
dessa frågor. Där har förra
året antagits en lag, enligt vilken man
tillåter förvaltare av s. k. trust funds att
placera 35 procent av tillgångarna i aktier.
Det blir också allt mera vanligt, att
man i Amerika väljer aktier för placering
av bolagens pensionsstiftelser. Federal
Reserve System har placerat en
betydande del av sina pensionsstiftelser
i goda stamaktier, och United Fruit har
gått så långt som att placera 60 procent
av sin pensionsstiftelses medel just i
aktier.

Det är ytterst intressant att studera
vad man i denna fråga har skrivit i tidskriften
Fackföreningsrörelsen. Det är

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Ang.

ekonomen i Metallindustriarbetarförbundet,
Hans Hagnell, som där tagit upp
problemet. Han skriver, att fackförbundens
samlade kapitaltillgångar vid årsskiftet
1949/50 uppgingo till nära 200
miljoner kronor. Av dessa medel voro
omkring 80 miljoner kronor placerade i
bank eller funnos i kassa. Större delen
av återstoden låg i obligationer. Hagnell
frågar hur det kan komma sig, att man
har valt en sådan placering för fackföreningsmedel.
Dessa behöva vara ganska
likvida, och det är därför naturligt, att
fackföreningsrörelsen har en stor del av
sina tillgångar i likvida medel. Men resten
har man placerat i obligationer.

Orsakerna till den fackliga rörelsens
förkärlek för obligationer äro många,
skriver Hagnell. I de stadgar, som behandla
förbundens medelsplacering, anges
ofta, att de bundna medlen i huvudsak
skola vara placerade i obligationer.
Den avgörande tanken bakom dessa bestämmelser
har nog varit den, att man
inte skall »spekulera» med medlemmarnas
pengar, utan man skall i stället placera
pengarna i »stabila papper». Många
tro, att obligationer äro just sådana stabila
papper. Man sätter in 100 kronor
vid ett tillfälle och får ut 100 kronor
tio år senare. Man får igen exakt lika
mycket som man satte in. Den siffermässiga
stabiliteten är hundraprocentig.
Siffergranskarna finna också att 100 =
100 och att räkenskaperna följaktligen
stämma. Om sedan 100 kronor inte representera
samma varumängd eller realvärde
vid uttagnings- som vid insättningstillfället,
har inte påverkat denna
placeringsform.

År 1939 hade fackförbunden en kapitalbehållning
på omkring 125 miljoner
kronor, fortsätter Hagnell. På grund av
penningvärdeförsämring under krigsoch
efterkrigsåren kan man anta, att
den reala förlusten på dessa medel fram
till och med 1919 uppgår till omkring
75 miljoner kronor, uttryckt i 1919 års
penningvärde. Hade det funnits möjligheter
alt undvika en del av den realförlust
man gjort under denna tioårsperiod?
Om hälften av medlen från 1939,
skriver Hagnell, hade placerats på ett

placeringen av omyndigas penningmedel,
sådant sätt, att de reala värdena kunnat
bevaras, skulle förlusten ha blivit 35 ä
40 miljoner kronor mindre.

Som nyss nämnts uppgick kapitalbehållningen
inom fackförbunden vid årsskiftet
1949/50 till omkring 200 miljoner
kronor. Om vi anta, fortsätter Hagnell,
att den höjning av den allmänna
prisnivån, som sker från sommaren 1950
till sommaren 1951 uppgår till omkring
tio procent — i själva verket uppgår
den till långt större belopp, skulle jag
vilja inskjuta — betyder det en realförlust
på dessa medel med omkring 20
miljoner kronor. Med hänsyn till likviditetskravet
skulle kanske halva denna
förlust inte ha kunnat undvikas. Men
konservativa kapitalplaceringar ha lett
till en icke nödvändig förlust. Man kan
emellertid undra, om det inte är väl
dyrt för fackföreningsrörelsen att betala
denna konservatism med 10 miljoner
kronor på ett enda år. Vore det inte
bättre, frågar Hagnell, att använda pengarna
till ändamål som mera gagnade
medlemmarnas intressen?

Hagnells funderingar mynna ut däri,
att man successivt borde föra över hälften
av Landsorganisationens och fackförbundens
medel till placering i realtillgångar,
bland annat i aktier.

Det^har invänts, tillägger Hagnell, att
man kan göra förluster på realvärdeinnehav.
Det är riktigt, men vad är det
man har gjort på de stora likvida medel
och de obligationer man har om icke
kraftiga reella förluster, tydliga nog för
medlemmarna i det ögonblick de skulle
behöva leva på de insatser förbunden
förvalta åt dem? Hittills har under århundradenas
lopp penningvärdet både
inom landet och internationellt varit utsatt
för en så gott som fortlöpande försämring.
Finns det någon anledning att
anta, att vi skulle ha kommit fram till
en definitiv omläggning av utvecklingen
i det avsendet just nu? Knappast, slutar
Hagnell.

Passa gällande regler om placering
av omyndigas penningmedel in i detta
resonemang? Eller äro de placeringarna
mindre betryggande än de borde och
kunde vara? Reglerna stå angivna i 15

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. placeringen av omyndigas penningmedel.

kap. 3, 4 och 5 §§ i föräldrabalken, och
de ha flyttats dit oförändrade från förmynderskapslagen.
Det står i 4 §, att
omyndigas medel skola göras räntebärande,
och för sådant ändamål har förmyndaren
att inköpa obligationer eller
förvärva fordran som inskrives i statsskuldboken.
Han kan också sätta in
medlen på bank, postsparbank och jordbrukskassa,
han kan förvärva vissa
uppräknade andra obligationer, och vidare
kan han förvärva fastighetsinteckningar
intill 60 procent av taxeringsvärdet.
Vill förmyndaren göra den omyndiges
medel räntebärande på något annat
sätt — om han till exempel vill använda
dem för att köpa aktier eller med
aktier jämförliga värdepapper —- skall
han inhämta överförmyndarens samtycke.
Sådant samtycke får inte lämnas
med mindre, som det står i lagen, »särskilda
skäl äro därtill».

Man skall hålla i minnet att dessa regler
komrno till år 1924 i samband med
den stora deflationen efter första världskriget,
när aktievärden och andra realvärden
sjunkit katastrofalt. Det är rätt
naturligt, att man i den krissituationen
tog till litet i överkant och var överdrivet
förskräckt inför realvärdenas fall.

Som jag nämnde är det inte absolut
förbjudet att placera omyndigs medel på
annat sätt än på bank, i obligationer eller
mot bästa inteckning. Om särskilda
skäl kunna åberopas får överförmyndaren
ge tillstånd till placering på annat
sätt, alltså även i aktier eller i fastigheter.
I förarbetena till lagen säges det
emellertid mycket tydligt ifrån, att man
skall vara särskilt försiktig med placering
i aktier och inte medge sådan placering,
om inte myndlingen har ett extra
intresse i bolaget därigenom, att han
är delägare i en rörelse som ombildas
till aktiebolag eller behöver förvärva ytterligare
aktier i ett bolag där han tidigare
har intressen. Under alla andra
förhållanden, tänkte man sig vid lagstiftningens
tillkomst, skulle aktieplacering
vara förbjuden, när det inte gällde
myndling med större förmögenhet.

Lagreglerna ha kommit att tolkas mycket
olika. Somliga överförmyndare,

bland dem Stockholms förmyndarkammare,
anse sig kunna tolka lagen så fritt,
att de betrakta penningvärdeförsämringen
som ett särskilt skäl, men detta var
ju inte på något vis förutsett av lagstiftaren
när lagen skrevs. Andra överförmyndare,
bland dem överförmyndarna i
Göteborg, ha motsatt mening och anse
att lagen skall tolkas restriktivt. De gå
inte med på aktieplacering annat än
just under de förutsättningar som angivits
i förarbetena till lagen. Redan den
omständigheten, att lagen tolkas så olika
inom olika delar av landet av förmyndare
och överförmyndare, är ägnad att
inge vissa bekymmer.

Vad vi nu med vår motion ha velat
uppnå är att få fram nya regler för placering
av omyndigs medel, som skydda
den omyndige bättre än de nuvarande.
Vi vilja inte på något sätt rekommendera
en allmän övergång till placering i
aktier, och vi vilja naturligtvis under
inga omständigheter gå med på att föra
in ett spekulativt moment i placeringen.
Vårt skäl är snarare det motsatta, ty det
ligger dock ett visst spekulativt moment
även i obligationsköp, så till vida att de
bara löna sig om penningvärdet stiger.

Utskottsmajoritetens tyngst vägande
invändning mot våra önskemål är, att
den finner aktieplaceringen vara en alltför
komplicerad uppgift för förmyndare
och överförmyndare i gemen, att den
ställer alltför höga krav på ekonomisk
insikt och överblick över marknaden.

Ja, det är naturligtvis i viss mån riktigt.
Men jag tror att man har underskattat
överförmyndarna. Det hela behöver
inte vara så förfärligt svårt som lagutskottet
tänker sig.

Den utredning som vi vilja ha till
stånd skulle bland annat just ha till
uppgift att söka utvägar för att lösa sådana
problem. En utväg — jag vill inte
precis på stående fot rekommendera den
—• vore att medge förmyndarna rätt att
placera en del av myndlingens medel i
förvaltningsbolag, alltså bolag som just
ha till uppgift att förvalta aktier och
som i sina portföljer ha en mängd olika
slag av aktier i konsoliderade bolag,
spridda över olika branscher. Sådana

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Ang.

företag äro naturligtvis ganska väl garderade
mot sjunkande aktievärden i den
ena eller den andra branschen. Genom
en dylik placering vinner man den fördelen,
att förmyndaren får hjälp av experter.
Han får dessutom automatiskt sina
aktieplaceringar spridda över hela
marknaden. Denna spridning av riskerna
är just det som man alltid vill uppnå,
för att placeringen skall vara betryggande.

Herr talman! Jag är smärtsamt överraskad
över att utskottsmajoriteten har
haft så ringa förståelse för denna sak.
Det kan inte vara försvarligt att med likgiltighet
se på hur medel, som ha anförtrotts
åt en förmyndare, smälta ned till
en bråkdel av sitt värde, inte därför att
förmyndaren är olämplig eller ohederlig
eller överträder gällande lagregler, utan
just därför att lian och hans överförmyndare
rigoröst iakttaga lagregler, som
äro föråldrade och som inte passa in
på nuvarande förhållanden.

Jag finner det särskilt stötande, att
man i dag, när vi ha anledning att vänta
en fortsatt inflatorisk utveckling, tvingar
förmyndarna att anbringa sina myndlingars
medel på ett väsentligt riskablare
sätt än de skulle vilja placera sina
egna tillgångar. Utskottsmajoriteten
framhåller, att en inflationsartad utveckling
snart nog kan förbytas till sin
motsats. Ja, det är naturligtvis riktigt.
Men det tycks ha föga aktualitet i dagens
situation, och det strider dessutom mot
den målsättning för den officiella ekonomiska
politiken, som innebär, att man
upprätthåller full sysselsättning.

Herr talman! Vår motion går endast
och allenast ut på en sak, och det är, att
dessa svåra och viktiga problem skola
utredas. Ingen kan väl på allvar göra
gällande, att en sådan utredning är onödig.
Jag yrkar, herr talman, bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herr Lundqvist.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Det

kan inte förnekas, alt de synpunkter
som motionären har framhållit dels i

placeringen av omyndigas penningmedel,
motionen, dels här i kammaren, ha ett
visst fog för sig. Det finns naturligtvis
fall, när de nu gällande bestämmelserna
kunna leda till rätt stötande resultat.

Herr Cassel har kämpat lika tappert
för denna sak i utskottet som han gjort
nu i kammaren, men han har inte kunnat
övertyga utskottets ledamöter om
att tiden nu vore inne att göra den översyn
av dessa bestämmelser, som han här
talat för. Vi ha inte kunnat anse, att de
skäl som ha åberopats ha varit så vägande,
att man har anledning att — för
att nå det mål han syftar till — riskera
att eftersätta den trygghetsprincip som
är given i lagen. Vi ha ju nämligen bestämmelser
som fastslå denna princip
i fråga om placeringen av omyndigas
medel. Om man nu avviker från den
och tillåter placeringar inom mera
chansartade områden, löper man ju vissa
risker. Visserligen finnas redan nu vissa
bestämmelser om dylik placering, men
för att de skola kunna åberopas måste
överförmyndaren lämna sitt samtycke
och särskilda skäl tala härför.

Vid våra överväganden inom utskottet
ha vi kommit till den uppfattningen,
att det icke kan vara tillrådligt att nu
medge större frihet i fråga om placeringen,
utan man får avvakta och se tiden
an, i vad mån överförmyndarens
rätt att samtycka till placering i aktier
o. d. kommer till större praktisk användning.

Jag skall inte uppta tiden med ett
bemötande av de synpunkter som motionären
har framhållit här. Jag tror,
att kammarens ledamöter — som ha tagit
del av utskottets utlåtande och den
däri anförda motiveringen — skola inse,
att utskottet förordar den trygga linje,
som man för närvarande inte bör avvika
från.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Det är
ställt utom diskussion att den fråga som
herr Cassel tagit upp är av utomordentligt
stor betydelse. Jag har haft tillfälle
att ta ståndpunkt till den i den utred -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. placeringen av omyndigas penningmedel.

ning, som jag verkställde på offentligt
uppdrag för tolv år sedan och som är
resumerad i utskottets utlåtande på sidorna
6 och 7. I betänkandet påpekade
jag, att de förutsättningar, från vilka
gällande lagstiftning utgår, bli helt förändrade,
om kronan icke längre är bunden
vid guldet eller annat värde, utan
man har att röra sig med en fri valuta,
som kan tillåtas sjunka på grund av allmänna
överväganden av t. ex. handelspolitisk
art •— där den icke sjunker på
grund av att man, under en tid av
utomordentligt stora statsutgifter, icke
kan balansera budgeten eller av annan
orsak. Jag framhöll vidare att förutsättningarna
bli ytterligare förändrade, om
räntan icke är något så när stabil, utan
man rör sig med i hög grad skiftande
räntesatser. Med utgångspunkt från dessa
ord, som givetvis äro tillämpliga
också i nuvarande läge, försökte jag undersöka,
i vilken omfattning man verkligen
kan säga, att de omyndiga få trygghet
— det var ju trygghetsprincipen som
herr Lindblom var inne på —- genom placering
i obligationer. Jag visade, att statens
5-procentsobligationer av 1914 och
1916 i oktober 1920 stodo i 731/2 resp.
71 procent och att statens 3-procentsobligationer
av 1894 år 1920 måste ha
stått under 50 procent — år 1936 hade
de sistnämnda gått upp till 101 procent.

Vi ha fullkomligt samma förhållande
nu, fast i mindre skala. För ett år sedan
stodo statens 3-procentsobligationer
i över 100 procent. Nu äro de nere i
931/, procent, och om lågräntepolitiken
kommer att överges, ja, även om det
blir en justering av räntan på bara en
halv eller en procent uppåt, komma de
att gå ned mycket kraftigt.

Obligationer äro alltså ganska riskabla
placeringar. Den myndling, vilkens
obligationer måste realiseras, då räntan
står högt, gör en ibland betydande kapitalförlust.
I dagens läge kommer en
sak till, som man i varje fall inte hade
anledning att så skarpt observera 1939,
och det är det fallande penningvärdet,
som gör, att realvärdet av placeringar i
obligationer och i banker blir ett helt
annat nu än det varit tidigare.

Jag tror därför, herr talman, att det
är riktigt, som överförmyndarna i Göteborg
ha sagt i sitt utlåtande, att gällande
regler äro i viss mån föråldrade
och att särskilt 15 kap. 5 § föräldrabalken
borde tas upp till förnyat övervägande.
Jag vet inte, herr talman, om en
utredning kan lämna så stora resultat
beträffande de civilrättsliga reglerna,
alltså de regler som stå i föräldrabalken,
men liksom 1939, när jag skrev mitt betänkande,
vill jag hävda, att det vore
önskligt, att man ändrade de administrativa
regler, som ha utfärdats såsom
en konsekvens och en komplettering av
de civilrättsliga reglerna.

Jag kommer därför, herr talman, att
rösta för herr Cassels reservation.

Herr WISTRAND: Herr Lindblom yttrade
— och det var det som uppkallade
mig, herr talman — att första lagutskottets
utlåtande var så bärande, att när
man hade läst det, kunde det egentligen
inte råda någon tvekan om vilken ståndpunkt
man skulle inta. Jag måste säga,
att det är att ställa mycket små krav på
ens omdömesförmåga, ty ett torftigare
utskottsutlåtande än detta torde man väl
få leta efter. För mig ter det sig nästan

— om jag vågar använda det uttrycket

— rent parodiskt.

Herr Cassel har i sin motion begärt
en utredning angående hur man skulle
kunna få en mera realsäker placering
av myndlingarnas medel. Då säger utskottet:
»Fn sådan utveckling» -—■ som
skulle medge detta -— »synes icke vara
väl förenlig med trygghetsprincipen,
vilken enligt utskottets mening alltjämt
bör vara vägledande på detta område.»

Vilken härlig trygghet dessa obligationer,
dessa rena penningfordringar ge!
Stockar det sig inte i halsen —- om jag
får använda det uttrycket på en skribent
— då han kommer med en sådan
passus.

Så vitt jag förstår är det inte här fråga
om att släppa lös eller över huvud
taget medge vilka placeringar som helst.
Vad man vill ha är en utredning om i
vad mån man kan vidga möjligheterna

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Ang.

att placera i realvärden. Vi befinna oss
nu i en utveckling, som gör det alldeles
klart, att här föreligger en verklig fara
för rena penningfordringar. Genom nu
tillämpade formellt riktiga men reellt
omöjliga regler kan en myndling, som har
haft en ganska stor förmögenhet, vara
mer eller mindre ruinerad, när han uppnår
myndighetsåldern, på grund av att
penningvärdet har fallit, fallit och fallit
hela tiden.

Sedan kommer man till det verkligen
allra mest förtjusande, tycker jag. »Härtill
kommer», fortsätter utskottet, »att en
övergång till friare placeringsregler torde
komma att ställa alltför stora krav på
överförmyndarna».

Ja, vad är det för krav man har rättighet
att ställa på en överförmyndare?
Det är väl, att han skall förstå penningplacering
och ha ett begrepp om vilket
sätt som kan vara det mest givande för
myndlingen att få sin förmögenhet placerad
på. Det är mycket möjligt, att jag
tror att det rentav förhåller sig på det
viset, att mångenstädes överförmyndare
tillsättes utan någon som helst hänsyn
till deras möjligheter att bedöma placeringar,
men det är en praxis, som sannerligen
inte bör tas till intäkt för underlåtenhet
att söka värdebeständiga placeringsobjekt.
Tvärtom bör det vara en
maning till att överförmyndarskapet i
en kommun bekläds av personer, som
besitta förutsättningar för sitt uppdrag.
Ibland har man nästan det intrycket, att
överförmyndarsysslan har blivit en pensionering
för gamla kommunalmän, som
kunna ha stora förtjänster på andra områden,
men många äro inte väl, somliga
knappast alls, insatta i penningplaceringsfrågor.

Jag förstår inte, att man inte ens skall
våga begära en utredning i saken. Det
är ju ingenting annat som begärs. En
utredning behövde man väl inte vara
rädd för. Jag är alldeles övertygad om
att skulle kammaren i dag bifalla utskottsutlåtandet,
komma vi säkert om ett
eller kanske två år om inflationen fortsätter
— vilket det finns mycket stora
förutsättningar för att den gör — att
bifalla en sådan här framställning. An -

placeringen av omyndigas penningmedel.

tagligen komma vi då också att ha en
framställning från Kungl. Maj:t om saken.
Reformen tvingar sig fram.

Jag finner, herr talman, att de skäl,
som här äro anförda mot ett bifall till
motionen, icke äro framlagda på sådant
sätt och inte heller ha ett sådant innehåll,
att de äro värda att föredras framför
ett yrkande, som är framkallat av
så starka behov. Jag yrkar därför bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
hade, när jag begärde ordet, för avsikt
att yttra mig efter ungefär samma linje
som den siste ärade talaren, nämligen
att syssla något med första lagutskottets
motivering och även med utskottets talesmans
uttalanden här i kammaren. Nu
skall jag avstå därifrån. Jag vill i alla
fall säga så mycket, att jag har känt mig
överraskad inför den lättvindiga behandling,
som detta mycket betydelsefulla
ärende har fått i första lagutskottet.
Den enda synpunkt man faller tillbaka
på är — såsom här redan har
sagts —• den förmenta tryggheten för
myndlingarna. Vilken trygghet är det,
som man då tänker på? Det är en fullkomligt
formell eller nominell trygghet.
Den materiella tryggheten eller obefintligheten
därav markeras ju av den utveckling,
som vi ha varit med om sedan
många år tillbaka och som betytt,
att, om man har haft ett kapital placerat
i inteckningar, i obligationer eller
i bank, så har, oavsett hur stor avkastningen
varit, köpkraften hos tillgodohavandet
i kapital och ränta varit mindre
vid årets slut än vid dess början. Därtill
kommer så den höga beskattning, som
har ifrågakommit samt skärpts särskilt
i sådana fall, då den nominella inkomsten
har stegrats.

Jag har också fäst mig vid de yttranden
som avgivits och som redovisats
i utskoltsutlåtandet. Stockholms förmvndarkammare
avstyrker ju bifall till motionerna,
och det sker genom att förmyndarkammaren
faller tillbaka på att
det dock finns en möjlighet att medge

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. placeringen av omyndigas penningmedel.

undantag från huvudregeln. I det sammanhanget
gör emellertid förmyndarkammaren
en konst i det normgivande
uttalande, som första lagutskottet gjorde
vid lagstiftningens tillkomst, då utskottet
sade ifrån, att de där undantagen
finge göras exempelvis i sådana fall
där den omyndige har del i ett företag,
som skall ombildas till aktiebolag, eller
där det gäller en nyteckning av aktier
eller eljest att tillvarataga den omyndiges
intressen i ett företag, där han förut
har del. överförmyndarna i Göteborg
ha däremot en, såvitt jag kan finna,
fullt riktig inställning. De äro också på
den linjen, att en utredning bör äga
rum. Advokatsamfundet faller helt tillbaka
på den i och för sig riktiga uppfattningen
att penningvärdet skall upprätthållas
av statsmakterna. Om detta
sker, är allting bra. Men vad betyder
ett sådant skäl, när man vet, hur utvecklingen
har varit och måste ställa
sig mycket pessimistisk till vad som kan
komma att ske i fortsättningen i det
hänseendet!

När man från advokatsamfundets och
utskottets sida förmenar, att det uppstår
svårigheter att finna nödig sakkunskap,
då det gäller att placera omyndigas medel,
förefaller det mig, som om man ändå
underskattade den sakkunskap, som
väl ändå måste finnas på detta område.
För mig är frågan i vilken form denna
sakkunskap skall kunna mobiliseras eller
tas i anspråk. Det är väl dock ett av
de spörsmål, som den av motionärerna
avsedda utredningen skulle syssla med.

Jag skall efter de uttalanden, som
gjorts av herr Cassel och senast av herr
Wistrand, inte vidare uppta kammarens
tid. Jag vill dock understryka, att eftersom
det här gäller en förutsättningslös
utredning och då den nuvarande ordningen
inte innefattar någon materiell
trygghet för omyndigs tillgångar, är en
sådan utredning i högsta grad påkallad.

Jag kanske till sist skall ge uttryck åt
den meningen, att det inte är så underligt,
att den lagstiftning, som nu gäller,
har motiverats på sätt som skett vid
dess tillkomst. Under det första världskriget
var nämligen begreppet inflation

nästan okänt. Man talade inre om de
oerhört starka prisstegringarna, särskilt
under de sista krigsåren, såsom uttryck
för en inflationistisk process. Man började
mera allmänt röra sig med begreppen
inflation och deflation först under
efterkrigsåren, när det gällde att komma
till rätta med vad som i fråga om
samhällsekonomisk balans och penningvärde
hade kommit på sned under kriget.
Men det är ju klart, att man nu har en
helt annan och klarare inställning till
hithörande problem, och den inställningen
motiverar också ett bifall till
den reservation till utskottets utlåtande,
som har avgivits av herr Cassel och som
också jag ber att få yrka bifall till.

Herr DE GEER: Utskottets värderade
talesman påpekade, att tidpunkten var
mindre lämplig för en utredning nu. Jag
måste säga: tvärtom! Nuvarande tidpunkt
är just lämplig för att ta upp frågan
till omprövning. Vi ha fått ett skolexempel
på hur instabilt penningvärdet
är och hur otrygga placeringar i enbart
obligationer äro. En så ärevördig institution
som Uppsala universitet placerar
sannerligen icke sina tillgångar endast
i obligationer. Det köper aktier,
det köper skog, och det är konservativt
och välskött. När en sådan institution
kan handla så, förstår jag inte hur man
kan motsätta sig utredningskravet när
det gäller de omyndiga.

Här efterlystes direktiv. Det blir svårt
att lämna klara sådana, menade man.
Det tror jag visst inte. Medge placering
till 30 procent eller en tredjedel av tillgångarna
i börsnoterade aktier. Dessa
bolag stå numera under sträng kontroll,
det föreskrivs auktoriserade revisorer
o. s. v. Vill man ytterligare stärka säkerheten,
kan man ju begränsa placeringsrätten
till våra förvaltningsbolag,
som ju ha aktier av många olika slag.
Att få enkla direktiv tror jag inte möter
svårighet. Men det är inte fråga om den
saken nu, utan det är fråga om en utredning.

Jag ber med denna korta motivering
att få yrka bifall till herr Cassels motion.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

Ang.

I detta anförande instämde herrar
Björck och Weiland.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Hela
den här diskussionen rör sig ju närmast
om penningvärdet. Det är självklart,
att på det spörsmålet finns det
många olika synpunkter; många kategorier
skulle kanske rent av vilja ha
penningvärdet bevarat genom att få till
stånd en lagstiftning, som skyddade det.
Det torde vara ganska svårt att få en
sådan! Och när man vet att de många
småspararna i landet bruka sätta in sina
pengar i en bank, så kan man också
fråga sig, varför man inte har samma
intresse för att de icke skola lida förluster
därför att de sparat sina medel.

Här ha ett par talare sagt, att eftersom
det endast gäller en utredning,
skulle man ju inte fästa så stort avseende
vid det formella, även om man
inte var alldeles övertygad om den absoluta
nödvändigheten av en reform.
Jag undrar, om inte dessa herrar i ett
annat sammanhang och en annan situation
skulle gå emot en utredning, om
de hade andra synpunkter än de, som
fört fram utredningskravet, på det spörsmål,
som då förelåg. Jag tror inte, att
man kan motivera ett ställningstagande
till en fråga bara därmed att det gäller
en utredning och att man alltså inte
behöver ta så stor hänsyn till vad det
egentligen gäller utan kan överlämna det
åt utredningen.

Vidare har här talats om säker placering.
Jag skulle vilja fråga herr Wistrand,
som var inne på den saken: Vad
är en säker placering i dagens läge?

Jag tycker också, att man skall läsa
utskottets utlåtande något mera ansvarsfullt
än genom att göra citat på det sätt
herr Wistrand gjorde, då han endast
talade om trygghetsprincipen. Vad utskottet
där säger är, att om man skulle
släppa på reglerna om placering av
myndlingars medel i aktier, skulle det
innebära ett visst moment av spekulation,
och en sådan utveckling — säger
utskottet — är inte förenlig med trygghetsprincipen.

placeringen av omyndigas penningmedel.
# Jag vill tillägga: År man så alldeles
säker på att det finns tillräckligt vakna
och kunniga förmyndare och överförmyndare
i alla de olika kommunerna,
att man kan anförtro dessa att följa
aktiemarknadens utveckling och kräva
att de skola ha klart för sig, huruvida
en placering i den och den aktien är
fördelaktig eller icke fördelaktig? År det
vidare så alldeles säkert, att dessa förmyndare
ha tid att följa det ekonomiska
livets utveckling på aktiemarknaden, att
de äro vissa om att där kunna handla
riktigt?

Jag kan inte för min del inse, att vi
för närvarande ha någon anledning att
gå med på denna utredning, utan jag
vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr CASSEL: Herr talman! Här har
ordats hit och dit, huruvida tidpunkten
för en sådan här utredning är väl
vald eller inte. Herr Lindblom har sagt,
att den inte är det, och jag måste säga,
att jag instämmer i den delen helt med
herr Lindblom. Tidpunkten skulle ha
varit bättre vald för tio år sedan! Nu
ha redan de omyndiga i vårt land förlorat
utomordentligt stora kapital.

Herr Lindblom säger också, att man
nu skall se tiden an och vänta på att
allt fler överförmyndigare skola känna
sig tvungna att strunta i lagens bestämmelse.
Nog är det ett underligt skäl att
inte ändra en lag, att man väntar på att
folk ändå skall överträda den.

Vänta vi nu ytterligare ett eller kanske
två år — längre komma vi säkert
inte att vänta, om inflationen fortsätter
— och få en ytterligare prishöjning på
10—20 procent — jag binder mig inte
vid siffran — ha våra stackars omyndiga
barn eller omyndigförklarade personer
förlorat ytterligare 10—20 procent
av sina tillgångar. Ha vi rätt att
sätta dem i den situationen och säga:
Vi skola se tiden an och se, hur det går!
Nej, det ha vi inte. Personer, som vilja
vara försiktiga och vårda sig om sina
donationer, göra inte på det sättet. Herr
Lindbloms partivän herr Ohlon i Göte -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Ang. placeringen av omyndigas penningmedel.

borg lade 1943 fram en mycket förstån-^ kännande av den av herr Cassel vid ut -

dig motion tillsammans med några andra
motionärer i Göteborgs stadsfullmäktige,
där de sade, att man borde se över
hur donationerna i Göteborg, donationernas
stad, voro placerade. Det rör sig
om inemot 100 miljoner kronor, och
man ville, att vissa delar av beloppet
skulle flyttas över till realvärden. Det
blev inte gjort. Hade man följt herr
Olilon den gången, hade säkerligen Göteborgs
stads donationer i dag varit åtminstone
20 å 25 miljoner kronor mera
värda än de nu äro.

Jag kan inte förstå, att man har rätt
alt handskas med andra människors medel
på det sätt, som utskottsmajoriteten
anser lämpligt.

Herr LINDBLOM: I det förra anförandet
glömde jag nämna en sak, som jag
anser vara värd att ta med i detta sammanhang.
I den utredning, som herr
Holmbäck var med om att verkställa,
finns ett uttalande, som jag tycker är
rätt belysande för denna fråga. Däri heter
det nämligen på följande sätt: »Någon
ändrad lagstiftning av civillags natur
torde emellertid trots vad nu sagts
knappast vara behövlig.» Så kommer
det: »En allmän lagstiftning avseende
för förmynderskapsmedlens vidkommande
en flykt från kronvärdena kan
icke komma i fråga.»

Herr HOLMBÄCK: Jag vill bara säga,
att vid det uttalandet står jag fullkomligt
fast. Men det är inte det som frågan
här gäller, utan här gäller det en översyn
av bestämmelserna. Någon allmän
flykt från kronvärdena skulle jag inte
anse lämplig men däremot, som herr
Cassel har förordat, en spridning på olika
värden i större omfattning än vad
nu är fallet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomma yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på god -

låtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna propositionen
vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Cassel begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Cassel
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Cassel begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 45.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser
om böter och viten, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
andra lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrade grunder för förfarandet
vid rekvisition av motorfordon
och hästar m. m. för krigsmaktens be -

Onsdagen den 11 april 1951 fm.

Nr 13.

hov, dels ock i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 169, med förslag till lag om tillfälliga
bostäder vid skogs- och flottningsarbete
m. m. (skogsförläggningslag); nr

171, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 176, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536);

nr 177, angående avtal om koordination
mellan statens järnvägar och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelö sunds

järnvägar;

nr 179, angående förlängd giltighetstid
för viss provisorisk ändring av gällande
tulltaxa, m. m.;

nr 185, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m.;

nr 190, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.;

nr 193, angående inhämtande av riksdagens
samtycke till förordnande om
tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293); samt

nr 194, med förslag till lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att fullgöra
repetitions- och beredskapsövningar
in. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 459, av herr Herlitz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till
Europarådets konvention angående
(! Första hammarens protokoll 1951. Nr 13

skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna;

nr 460, av herr Eriksson, Einar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1951/52
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 461, av herr Niklasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1951/52
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 462, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1951/52
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 463, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1951/52
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.; samt

nr 464, av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag angående användningen
av hästexportberedningens vinstmedel.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; nr

108, i anledning av väckta motioner
om befrielse från skyldigheten att utgöra
inkomstskatt och erlägga stämpelavgift
vid byte av fastigheter i vissa fall;
samt

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första kammaren.

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen be- Justerades protokollsutdrag för detta
viljades herr Elmgren för tiden den 12 sammanträde, varefter kammaren åtskil•—den
15 innevarande månad för utri- des kl. 5.03 eftermiddagen,
kes resa.

In fidem

- G. H. Berggren

Onsdagen den 11 april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av dels
Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
m. m., dels ock motioner, som väckts i
anledning av propositionen eller röra i
propositionen behandlad lagstiftning.

Genom en den 22 december 1950 dagtecknad
proposition, nr 24, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

2) lag angående ändring i lagen den
30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt; 3)

lag angående ändrad lydelse av 2
och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft elva i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 294 av herr Eskilsson m. fl.,
nr 295 av herrar Näslund och Spetz,
nr 296 av herrar Tjällgren och Näsgård
samt

nr 297 av herr Sundelin m. fl.
ävensom inom andra kammaren:
nr 389 av herr Löfroth m. fl.,
nr 390 av fru Torbrink m. fl.,
nr 391 av herr Andersson i Dunker
m. fl.,

nr 392 av herr Jönsson i Rossbol
m. fl.,

nr 393 av herr Heeggblom m. fl.,
nr 394 av herrar Jönsson i Rossbol
och Andersson i Björkäng samt

nr 395 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.

I motionerna 1:294 och 11:393, vilka
voro likalydande, samt i motionerna I:
297 och II: 395, vilka jämväl voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen.

I motionen II: 391 hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen och
samtidigt anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
verkställa utredning om möjligheterna
att införa särskilda straffbestämmelser
för köpare, som i uppenbart syfte att
kringgå omförmälda lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(den s. k. jordförvärvslagen) förvärvat
dylik fastighet.

I motionerna 1:296 och 11:394, vilka
voro likalydande, hade hemställts, i första
hand, att riksdagen vid behandling -

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

en av propositionen måtte besluta, att
jordbruksfastighet vid tvångsauktion enligt
i propositionen föreslagna bestämmelser
skulle få säljas, förutom till i
propositionen angivna köparekategorier,
även till den, som inropat fastigheten
för att skydda fordran, försåvitt han
förklarade sig själv ämna bruka den
och med intyg visade, att han hade förutsättningar
härför, ävensom, i andra
hand, att riksdagen med avslag på propositionen
måtte begära utredning och
nytt förslag angående möjligheten att
förhindra kringgående av jordförvärvslagens
bestämmelser genom arrangerade
exekutiva auktioner och skentransaktioner
i form av gåva.

Tillika hade utskottet i anslutning till
behandlingen av sagda proposition och
motioner till behandling förehaft ytterligare
sex motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 217 av herr Andrén m. fl. samt

nr 218 av herr Hermansson, Herbert,
och herr Pålsson,

ävensom inom andra kammaren:

nr 290 av herrar Lindström och Jacobson
i Vilhelmina,

nr 294 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.,

nr 299 av herr Hjalmarson m. fl.
samt

nr 377 av herr Hseggblom.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
avfattat sin hemställan i sju
särskilda, med A—G betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
samt alltså avslå motionerna I:
294 och 11:393, 1:297 och 11:395, II:

391 samt I: 296 och II: 394 i vad de avsåge
nämnda lagförslag.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Holmbäck, Eskilsson,
Stjårne, Åhman och Larsson i Karlstad,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen måtte avslå
det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i lagen
den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
samt alltså bifalla motionerna
1:294 och 11:393, 1:297 och II:
395, II: 391 samt I: 296 och II: 394 i vad
däri yrkades avslag å nämnda lagförslag; 2)

av herrar Werner, Ivar Persson
och Jansson i Aspeboda, vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen måtte
avslå det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i
lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
samt alltså bifalla motionerna
1:294 och 11:393, 1:297 och II:
395, 11:391 samt 1:296 och 11:394 i
vad däri yrkades avslag å nämnda lagförslag
ävensom i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t i samband
med frågan om eventuell förlängning
av giltighetstiden för omförmälda
lag ville för riksdagen framlägga förslag
till ändring av lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I
Kungl. Maj :ts proposition nr 24 behandlas
tre olika ärenden. Det första ämnet
rör frågan om skärpningar i jordförvärvslagen,
det andra frågan om det
kontrollförfarande som äger rum enligt
jordförvärvslagen och det tredje frågan
om ändringar i lagarna om kronans och
arrendators förköpsrätt. I samtliga dessa
tre ämnen har det väckts motioner
i anledning av propositionen, men dessutom
också väckts motioner inom den
allmänna motionstid som vi ha i början

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
av riksdagen. Utskottet har ansett att
propositionen givetvis borde behandlas
i ett och samma utlåtande. De motioner,
som väcktes i början av riksdagen,
hänga emellertid så nära samman med
propositionens ämnesområde, att utskottet
har ansett sig böra ta upp även
dessa motioner i samma utlåtande. I det
följande skall jag, herr talman, ta upp
den första av de frågor som behandlas
i det föreliggande utlåtandet, alltså frågan
om skärpningar i jordförvärvslagen.
Jag skall tillåta mig att sedermera
i anföranden, knutna till följande punkter
i utskottets utlåtande, ta upp de två
andra frågorna. Jag tror att man genom
att dela upp debatten på detta sätt får
en redigare och klarare diskussion än
om samtliga de tre olika ämnesområdena
skulle behandlas nu genast i ett sammanhang.

Den första frågan, som jag nu alltså
skall ägna detta anförande åt, rör eventuella
skärpningar i jordförvärvslagen.
Det viktigaste spörsmålet därvidlag gäller
nya regler rörande exekutiva auktioner.
Hittills har gällt — såsom kammarens
ledamöter känna till ■— att envar
ägt rätt att vid exekutiv auktion inropa
en jordbruksegendom. Inroparen har
också haft rätt att behålla egendomen,
såvida det inte är fråga om en juridisk
person eller en utlänning, men de undantagen
torde jag i detta sammanhang
helt kunna lämna åt sidan. Vem som
helst har alltså rätt att ropa in en fastighet
på exekutiv auktion och behålla
den. Vid exekutiv auktion gälla således
icke jordförvärvslagens bestämmelser
om att man för att förvärva en jordbruksfastighet
måste ha antingen s. k.
landsfiskalsintyg eller också tillstånd
av lantbruksnämnden.

Hittills gällande bestämmelser ha
möjliggjort att man vid de exekutiva
auktionerna fått ut det verkliga ekonomiska
värdet av fastigheten, vilket har
givit stadga åt fastighetskreditväsendet.
Kungl. Maj :t föreslår nu att visserligen
vem som helst skall äga rätt att vid exekutiv
auktion ropa in en fastighet, men
att vederbörande inte skall ha rätt att
behålla egendomen, såvida han inte in -

ni. m.

om en tvåårsperiod, vilken tid dock kan
förlängas, får lantbruksnämndens tillstånd
eller skaffar sig landsfiskalsintyg
enligt vanliga regler. Köparen skall i
annat fall inom viss tid avyttra fastigheten.
Gör han inte det, kommer fastigheten
efter särskilt förordnande att
försäljas på tvångsauktion, om jag får
använda det uttrycket, d. v. s. det blir
en ny exekutiv auktion, vid vilken icke
vem som helst äger rätt att ropa på
fastigheten, utan där kretsen av spekulanter
är inskränkt.

Utskottets samtliga borgerliga ledamöter
ha enat sig om att avstyrka
Kungl. Maj :ts förslag, låt vara att vi
stå på två olika linjer. Den motivering,
som därvid har gjort sig gällande beträffande
den reservantgrupp som jag
tillhör, kan kanske lämpligast sammanfattas
på följande sätt.

Sedan lång tid tillbaka här i landet,
i varje fall sedan 75 år, har man ägnat
stor omsorg åt att noggrant utforma reglerna
för fastighetskrediten och inteckningsväsendet.
Jag kan särskilt peka på
den lagstiftning som kom till stånd år
1912 och som i det svenska inteckningsväsendet
införde regler om ägarhypotek,
lägsta bud m. m. Jag vågar göra det
uttalandet att vår inteckningslagstiftning,
låt vara att den på vissa punkter
är svårbehärskad och kanske litet
otymplig, måste anses höra till de allra
förnämsta lagkomplex beträffande fastighetskredit
som över huvud taget existera.
Jag tror att man utan vidare kan
säga att den är bättre än Englands,
Frankrikes och många andra länders.

Om man nu genomför den här föreslagna
lagstiftningen, gör man ett ingrepp
i de regler som finnas beträffande
fastighetskrediten. Vi reservanter
ifrågasätta, om det verkligen finns tillräckliga
skäl för att göra ett dylikt ingrepp.
Detta ingrepp består givetvis
däri, att genom att man tvingar fram en
ny exekutiv auktion under vissa förutsättningar
det blir en ovisshet vid den
första exekutiva auktion, som äger rum,
således vid den vanliga exekutiva auktionen
om jag så får säga. Alla äga visserligen
formellt rätt att då inropa fastig -

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

heten, men de komma icke att anse sig
kunna göra det, därför att de icke veta
om de få rätt att behålla fastigheten.
Detta måste verka sänkande på priserna
vid exekutiva auktioner. Det är däri ingreppet
ligger.

Varför vill man då nu göra ett dylikt
ingrepp? Jo, säger man, därför att jordförvärvslagen
har kringgåtts genom att
det arrangerats exekutiva auktioner.
Detta var emellertid något som förutsågs
redan då den första jordförvärvslagen
kom till år 1945 och som man
också var på det klara med vid den nuvarande
jordförvärvslagens behandling
år 1948. Då förklarade emellertid jordbruksministern
att det fanns så starka
skäl för att inte ingripa på de exekutiva
auktionernas område, att man borde
låta det vara på samma sätt som hittills,
Vad som då dikterade jordbruksministerns
uppfattning var naturligtvis hänsyn
till fastighetskreditväsendet. Nu har
vad man förutsåg skett, nämligen att
det förekommit åtskilliga exekutiva auktioner
som torde ha varit arrangerade
för att kringgå jordförvärvslagen. Det
är särskilt i Västerbottens län som dylika
auktioner ha ägt rum. Ser man
emellertid på statistiken, finner man
att det genomsnittligt endast förekommit
ett eller annat dylikt fall i varje län
per år. Det är alltså, i varje fall inte ännu,
inte alls fråga om någon mer utbredd
oroväckande företeelse. Vid dylikt
förhållande måste man fråga sig.
om det verkligen finns anledning att
gripa in på detta område.

För vilka typer av inteckningar kan
elt dylikt ingripande då bli skadligt?
Jo, framför allt för toppinteckningarna,
för vilka den föreslagna nya lagstiftningen
kommer att få allvarliga återverkningar.
Om en ung man vill förvärva
en jordbruksfastighet utan att ha
tillräckliga medel, går det ofta till på
det viset, att han får hjälp av sina släktingar
eller av folk som tror på hans
förmåga att ekonomiskt kunna reda sig
på fastigheten. Den unge mannen får
hjälp av dem, antingen på så sätt att de
belåna toppinteckningar, alltså ta eu
risk, eller också därigenom att de ge

honom en borgen i banken för att stödja
toppinteckningar som belånas i banken,
vilket ekonomiskt sett blir samma
förhållande som i det förra fallet. Det
torde vara många människor i vårt land
som ha förvärvat fast egendom på detta
sätt, och det torde framför allt vara
många arrendatorer som genom dylik
hjälp ha blivit fastighetsägare.

Hur blir det nu? Om en dylik långivare
är bosatt i en stad eller om han redan
förut äger fast egendom eller bor
på landet men inte är jordbrukare, och
tillfrågas huruvida han vill lämna hjälp
på det sätt, som jag här beskrivit, då
vet han icke om han vid en blivande
exekutiv auktion kan ropa på fastigheten.
Han vet nämligen inte om han kommer
att erhålla lantbruksnämndens tillstånd
att behålla fastigheten; landsfiskalsintyg
lär han i det fall som jag nu
nämnt inte kunna få. Då drar han sig
naturligtvis för att belåna fastigheten
eller ge sin borgen. Han måste givetvis
också resonera på det sättet, att genom
de nya reglerna kretsen minskas av dem
som våga sig på att ropa på fastigheten
vid en eventuell exekutiv auktion. Detta
måste enligt vår uppfattning inverka
störande på möjligheterna att i sådana
fall som jag här har nämnt belåna
fastigheten.

Sedan är det en annan sak som kanske
inte har varit så mycket uppe i diskussionen.
Är den lagstiftning, som nu
föreslås, av sådan natur, att den inverkar
skadligt på fastiglietskrediten
utan att dock vara så beskaffad, att den
hindrar marodörerna, om jag får använda
det uttrycket, att operera? Antag att
en person genom en arrangerad exekutiv
auktion vill skaffa sig en fastighet.
Han är då tvungen, om han ropar in
fastigheten, att sälja den inom två år
vid iiventyr att det annars blir en ny
exekutiv auktion. Men är det inte så —
den saken har belysts av lagrådet — att
det under tvåårsperioden kan arrangeras
en ny exekutiv auktion, efter vilken
det sedan löper en ny tvåårsperiod o. s.
v.? Lagstiftningen möjliggör faktiskt för
den verkligt fule fisken att begagna en
ultröttningstaktik för att få behålla fas -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

tigheten. Då är det kanske inte så mycket
vunnet med de nya reglerna.

Herr talman! Allt detta gör att vi ha
ansett oss böra ställa oss avvisande
emot det kungl. förslaget i förevarande
punkt.

Även i ett annat hänseende föreslår
Kungl. Maj:t en skärpning av jordförvärvslagen
såtillvida att det skall bli
förbjudet för person, som inte får
lantbruksnämndens tillstånd eller skaffar
sig landsfiskalsintyg, att varaktigt
förvärva fastighet genom gåva. Det är ett
förbud som vi inte heller anse vara påkallat.
Men jag skall inte i detta sammanhang
ta upp det spörsmålet, tv det
kanske kommer att belysas under den
följande debatten.

Jag tillåter mig, herr talman, att beträffande
punkt A., som nu är påropad,
yrka bifall till den av mig m. fl. under
denna punkt avgivna reservationen.

Herr WERNER: Herr talman! Den föregående
ärade talaren har lämnat en
ingående redogörelse för innehållet i
det förslag till ändringar i gällande lag
som nu föreligger för kammarens avgörande.
Jag skall försöka att följa det
schema, som herr Holmbäck för sin del
angav såsom riktigt, och i mitt första
inlägg syssla med frågan i vad den rör
jordförvärvslagen.

Det torde knappast vara möjligt att
förneka ens för den mest avancerade
principielle motståndare till jordförvärvslagen,
att denna lag under de särskilda
förhållanden som ha rått under
de senaste åren, haft en mycket betydande
uppgift att fylla. Vad skulle egentligen
ha inträffat om inte några som helst
restriktiva bestämmelser hade funnits
beträffande spekulation med jordbruksfastighet?
Det överskott av rörligt penningkapital,
som man på grund av misstroende
mot penningvärdet har sökt att
på alla vägar placera i realvärden, skulle
otvivelaktigt ha utnyttjats för förvärv
av jordbruksfastigheter. Spekulanterna
skulle säkerligen ha kunnat satt sig i
sina bilar och färdats från by till by
för att köpa hemmanen från den självägande
befolkningen, som skulle ha
trängts ut av på orten icke bosatta per -

soner, vilka kanske haft sin hemortsrätt
i en stad och sedan skött jordbruksfastigheten
genom arrendatorer. En dylik
utveckling hade säkerligen varit så betänklig
att man ur den synpunkten kan
försvara det ingrepp i den enskildes
handlingsfrihet som jordförvärvslagen
otvivelaktigt innebär.

Det är nu inte fråga om den existerande
jordförvärvslagens vara eller inte.
Gällande lagstiftning är av tillfällig karaktär,
och riksdagen får före år 1953
ta ställning till frågan om dess förlängning
eller upphävande. Jag förmodar att
lagen, om vi skulle gå en lågkonjunktur
till mötes, kanske då kan undvaras.
Vad som bär är föremål för behandling
är det förslag till skärpning av gällande
lagstiftning som har framlagts av
iordbruksministern och som innebär ett
ganska betydande ingrepp i fråga om
möjligheterna för en fordringsägare att
genom exekutiv auktion utnyttja sin inteckningssäkerliet.

Vi äro alla ganska ense om att det ingrepp,
som här sker, är av mycket betänklig
art. Det rubbar själva grunderna
för fastighetskrediten, och det ter sig
särskilt ogynnsamt för en nytilltriidande
köpare. Ett ungt par, som planerar att
skaffa sig en jordbruksfastighet till ett
eget hem, har i regel svag ekonomi och
måste lita till kreditgivning, särskilt
med de priser som för närvarande råda.
Med nuvarande låga taxeringsvärden
torde det inte vara möjligt att i kreditanstalt
erhålla den nödiga fastighetskrediten
utan förstärkning av kreditvärdigheten.
Dylik förstärkning sker väl i regel
på det sättet att vederbörande söker
och erhåller lån av enskild kreditgivare
eller också borgen för lån i bank. Genom
det ingrepp, som nu sker, befara
vi med all rätt att viljan att träda in
och ta några som helst risker genom att
övertaga ett betalningsansvar utan att
säkerheten är betryggande kommer att
avtrubbas och minskas. Det är på grund
härav som förslaget inger allvarliga betänkligheter.
Såvitt jag kan bedöma kommer
lagen i stället för att gynna dem
som man med lagens tillkomst velat
skydda att tvärtom försämra läget för
dessa ekonomiskt svaga fastighetsköpare

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

till förmån för dem som äro i besittning
av rörliga betalningsmedel, alltså
de kapitalstarka köparna.

I den starka kritik, som bar framkommit
mot lagförslaget, ha också dessa
synpunkter skärskådats i olika hänseenden.
Jag tillåter mig att här ordagrant
återge ett yttrande, som jag tycker är
särskilt träffande, nämligen vad som anförts
av bankofullmäktiges majoritet, bestående
av herrar Hall, Böök, Gränebo,
Bergvall och Olof Andersson, och som
finns återgivet på s. 17 i den kungl.
propositionen. Det säges där: »Med tilllämpning
av dessa regler» — således
de regler som anges i propositionen —
»skulle lojala inteckningshavare, även
sådana som inneha inteckningar med
bättre förmånsrätt än den, som föranlett
den exekutiva auktionen, endast i
ytterligt sällsynta undantagsfall få möjlighet
att vid den offentliga auktionen
till skyddande av fordran inropa fastigheten.
De skulle få finna sig i att
priset bestämdes av den mycket begränsade
krets av personer, som erhållit lantbruksnämndens
tillstånd att förvärva
fastigheten. De skulle gå inteckningssäkerheten
förlustiga samt få betalning ur
fastigheten endast i den mån köpeskillingen
lämnade tillgång härtill. Särskilt
i de fall, då fastigheten enligt föreliggande
rationaliseringsplaner skulle förenas
med intilliggande fastighet, kan det
tänkas att endast en köpare skulle kunna
bjuda vid auktionen. Att ett sådant system,
som dessutom skulle få retroaktiv
verkan på redan utlämnade inteckningslån,
kan skapa oro hos kreditinstitut och
enskilda, vilka utlämna lån mot säkerhet
av inteckning i jordbruksfastighet,
torde vara påtagligt, något som i sin tur
kan menligt påverka kreditvillkoren -—
och kreditmöjligheterna -— för jordbrukarna
i gemen.»

Jag anser att detta yttrande är ett
koncentrat av vad som bör sägas beträffande
betänkligheterna när det gäller
de rubbade grunderna för fastighetskreditcn.

Kungl. Maj:t föreslår nu på denna
punkt en rätt ineffektiv och underlig anordning.
För att undvika att göra in -

grepp omedelbart i fråga om rätten att
behålla en fastighet efter exekutiv auktion
föreslås, att en fordringsägare som
ropar in en fastighet — det gäller alltså
försäljning i första ledet — skall äga rätt
att innehava fastigheten under en tid
av högst två år. Fastigheten skall därefter,
om vederbörande icke kunnat erhålla
lantbruksnämndens tillstånd eller
landsfiskalens medgivande att innehava
egendomen, av inroparen säljas frivilligt
eller ock tvångsförsäljas. Härigenom
uppstår emellertid den risken att den
förste köparen under mellantiden kan
utplundra fastigheten, vilket ju ofta sker
vid jobberier av denna art. Såsom den
föregående ärade talaren påpekade är
det också möjligt, att den som köpt en
fastighet på exekutiv auktion, under tvåårsperioden
kan arrangera en ny exekutiv
auktion, genom att överlåta fastigheten
till en ny bulvan varigenom det
uppstår en kedjereaktion som ingalunda
botar de brister som man har velat komma
åt genom den nya lagen.

Innan jag fortsätter, vill jag, herr talman,
göra en deklaration. Vi reservanter
skilja oss något från varandra. Högern
och folkpartiet ha inte velat, och
kanske inte heller vågat, föreslå några
positiva åtgärder för att förekomma dylika
skentransaktioner som nu uppröra
rättskänslan. Även om man inte i och
för sig gillar en lag, måste man väl ändå
i den allmänna laglydnadens intresse
tillse att lagen i fråga efterlcves, så länge
den består. Jag tror att det är viktigt
att upprätthålla denna grundsats. Det är
också det som vi reservanter från bondeförbundet
ha velat göra med det särskilda
förslag som vi ha utformat i vår
egen reservation. Vi ha velat följa en
annan lagprincip, som också är mycket
värdefull, nämligen att man icke bör tillgripa
en lagstiftning som ingriper i legitima
och lojala samhälleliga eller enskilda
förhållanden. Man skall enligt vår
uppfattning försöka utforma lagstiftningen
på sådant sätt att den hindrar illegala
och illojala företeelser i samhällslivet,
men man bör låta de lojala förhållandena
så långt möjligt vara i fred. Jag
tror att detta är en riktig princip som

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
bör följas. Det är också vad vi ha försökt
att göra då vi inom utskottet ha
utformat ett förslag att i stället för denna
underliga anordning med sekundär
tvångsförsäljning införa en mycket enkel
bestämmelse. Enligt denna medges
lantbruksnämnderna rätt att där det kan
antagas, att en exekutiv auktion har arrangerats
i syfte att kringgå jordförvärvslagen,
hos Kungl. Maj:t söka expropriation
på den på dylikt illojalt sätt
åtkomna fastigheten. Därmed ha vi velatt
uppnå, att hela det exekutiva förfarandet
skall lämnas i fred. Den av oss
föreslagna bestämmelsen rubbar ingenting
i en fordringsägares vedertagna lagliga
rätt att ur en pantförskriven fastighet
erhålla täckning för sin fordran, en
rätt som professor Holmbäck här med
stor styrka hävdade.

Vi vinna också något annat som för
mig och mina medreservanter är mycket
betydelsefullt. Vi vilja inte utsträcka
lantbruksnämndernas administrativa befogenheter
i sådan mån, att lantbruksnämnderna
få i sin hand att träffa rättsavgöranden
av för den enskildes rätt betydande
räckvidd. Genom den anordningen
som vi här föreslå skulle man
vinna att hela förfarandet komme under
domstols prövning. Den utveckling, som
i någon mån kan spåras här i landet
att överlåta domsmyndighet av judiciell
räckvidd till avgörande i administrativ
ordning av organ, vilka i regel sakna
tillräcklig erfarenhet och nödiga kvalifikationer
på rättsvårdens område, är så
pass betänklig, att vi icke velat medverka
till en sådan utveckling.

Härtill kommer också att vid den senare
försäljning, som av Kungl. Maj:t
föreslås skall äga rum, tvångsförsäljningen,
priset på pantfastigheten kommer
att sättas av utmätningsmannen i regel
ensam. Det är någonting som icke
inger tillräcklig trygghet för att pantinneliavarens
rätt skyddas. Om såsom i
propositionen klart anges, försäljning
mot fordringsägarens bestridande skall
ske bara det pris täckes, som värderingsmannen
ensam åsatt fastigheten, så är
det någonting som vi icke kunna acceptera.

m. m.

Vi ha alltså föreslagit att detta rätt
enkla tillägg till expropriationslagen
skulle på grund av utskottets initiativrätt
underställas riksdagen. Utskottet har
emellertid på grund av en viss tidsnöd
och på grund av att utskottet velat tänka
över saken — alltså inte därför att
utskottet bestridit riktigheten i principen
— icke ansett sig kunna tillmötesgå
reservanterna på denna punkt.

I andra hand ha vi yrkat bifall till den
av herrar Tjällgren och Näsgård i första
kammaren väckta motionen, som skulle
innebära en utvidgning av köparekretsen
vid den s. k. tvångsförsäljningen.
Inte heller det har utskottet kunnat godtaga.
Då inget av dessa förslag, som dock
syfta till en positiv medverkan för att
stoppa till de hål, om jag får kalla dem
så, vilka nu finnas i jordförvärvslagen
och som utnyttjas av illojala personer,
icke kunnat godtagas, ha vi icke sett oss
annan utväg än att i fråga om propositionen
gå på avslagslinjen.

Innan jag slutar detta avsnitt av lagstiftningen,
vill jag beröra lagförslagets
ingripande då det gäller gåvoförvärven.
Jag anser att starka betänkligheter kunna
resas mot att gåvoförvärven, vilka
ligga arvsfången i princip ganska nära,
dras in under tillståndsgivningen enligt
lagförslaget. Jag menar att i varje fall
den konstruktion, som regeringen har
gjort då den tagit in gåvoförvärven i
lagens första paragraf såsom en huvudregel,
är felaktig. Vill man komma åt
de illojala transaktioner, som möjligen
ha skett här, hade det funnits möjlighet
att vid ett bättre övervägande av
förslaget, vilket tydligen inte skett inom
regeringen, skapa en undantagsregel som
fyllt detta behov, i stället för att såsom
nu skett i lagen ta in gåvoförvärven, som
till sin juridiska karaktär ligga mycket
nära arvsfången. Jag måste ställa frågan:
Vad avser man skall bli nästa steg?

Vad jag här anfört beträffande skärpningarna
av jordförvärvslagen har lett
oss till att vi måste yrka avslag på propositionen
sådan den föreligger. Men
samtidigt som vi göra detta framlägga
vi det positiva förslag, som finnes närmare
utformat i första hand i den re -

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

servation som avgivits av mig och herrar
Ivar Persson och Jansson i Aspeboda
och som är betecknad med A. 2).

Herr talman! Jag skall sluta med att
yrka bifall till den reservationen.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Jordförvärvslagen har, som ju
också herr Werner alldeles nyss omtalade,
till syftemål att förekomma spekulationer
med jordbruksfastigheter och
förhindra att dylika fastigheter i alltför
stor omfattning förvärvas av personer,
vilka icke tillhöra den jordbrukande
klassen. Enligt min och många andras
erfarenhet har den kontroll över
handeln med jordbruksfastigheter, som
jordförvärvslagen stadgar, också varit
till stor nytta både för det allmänna
och för jordbrukets utövare. Det säger
sig därför självt att den, som hyser en
sådan uppfattning om lagens verkningar,
också skall vara villig att medverka
till att göra lagens bestämmelser så effektiva
som möjligt.

Lagstiftningen gjordes från början inte
mera rigorös än som ansågs absolut
nödvändigt, varför alla andra förvärv
än de, som ske genom köp och byte,
kommo att uteslutas från lagens tillämpningsområde.
Då det emellertid visade
sig att de luckor som lämnats öppna utnyttjades
på ett sätt som inte förutsågs,
har det nu ansetts nödvändigt att söka
täppa till dessa kryphål.

Herr Holmbäck och hans medreservanter
ha ju redan från början varit
motståndare till denna lag och motsatt
sig alla inskränkningar i rätten att bedriva
köpenskap med jordbruksfastigheter.
De ha — som jag förmodar, av
principiella skäl — velat lämna fältet
fritt för vem som helst att förvärva och
efter behag exploatera sådana fastigheter.
Därför är det ju ingen bellcr som
väntat, att herr Holmbäck och hans meningsfränder
skulle vilja vara med om
att bota de påvisade bristerna i lagen.
Det är tvärtom följdriktigt från deras
sida, alt de resa så många invändningar
som möjligt emot den föreslagna lagändringen.
Allt ordande om detaljerna

i ändringsförslaget kan ju i alla fall inte
dölja, att det är lagen i dess helhet
som reservanterna rikta sig emot.

Förvärv genom inrop på exekutiv
auktion lyder för närvarande icke under
lagen. Det är framför allt detta förhållande,
som bär utnyttjats av vissa
gentlemän på affärslivets område. En
del av dem ha kanske först gjort en ansökan
till lantbruksnämnden att få förvärva
en fastighet men fått denna ansökan
avslagen. Andra ha kanske redan
från början förstått att de inte skulle
erhålla tillstånd till det önskade förvärvet.
Det är särskilt jordbruksfastigheter
med värdefull skog, som härvidlag ha
blivit föremål för skentransaktioner.
När köparen och säljaren ha samsats
om tillvägagångssättet, har det varit lätt
att på grund av skenfordringar kringgå
tillståndsgivningen genom att arrangera
exekutiva auktioner, där köparen alltid
har möjlighet att avge det högsta budet,
därför att det pris som han skall betala
i själva verket är förutbestämt.

Reservanterna anse att antalet arrangerade
exekutiva auktioner är så litet,
att en lagändring ur den synpunkten
icke kan vara motiverad. Ja, det
kan ju råda relade meningar om hur
länge statsmakterna böra tolerera, att
andemeningen i en gällande lag trampas
under fotterna, innan rättelse vidtages.
Jag kan i detta avseende instämma
med vad herr Werner nyss sade,
nämligen att det ur laglydnadens synpunkt
är nödvändigt att sådana kryphål
täppas igen. För egen del har jag
emellertid kommit till den slutsatsen,
att de konstaterade fall, där exekutiva
auktioner ha arrangerats i syfte att
kringgå jordförvärvslagen, hittills ha
varit tillräckligt många och även tillräckligt
anmärkningsvärda för att en
lagändring nu bör komma till stånd.
Det har hittills, säger man, förekommit
bara tjugufem eller trettio exekutiva
auktioner om året, som varit tydligt arrangerade
för att kringgå jordförvärvslagens
bestämmelser. Jag skall inte tvista
om det är ett stort eller litet antal,
men jag vill betona alt vid den undersökning,
som utskottets kansli har fått

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
göra, har konstaterats en viss tendens
till ökning av antalet sådana skentransaktioner.
Dessa arrangerade auktioner
visa också en viss benägenhet att klumpa
ihop sig inom vissa områden. Där
det finns någon advokat, som har specialiserat
sig på sådana affärer, har
han tydligen fått kunder, under det att
på andra håll det inte har förekommit
manipulationer av det här slaget. I den
mån knepet blir känt, så är det i alla
fall allt flera som använda sig av detsamma.
Jag kan nämna att i det län som
jag representerar förekom det under år
1950 9 stycken exekutiva auktioner på
jordbruksfastigheter. Av dessa voro åtminstone
6 stycken, således två tredjedelar,
tydligt arrangerade i syfte att
kringgå jordförvärvslagen.

Vad som emellertid har den allra
största betydelsen är att det är just den
sortens folk, som lagen har till uppgift
att utestänga från förvärv av jordbruksfastigheter,
som använder sig av kryphålen
för att slingra sig undan den kontroll
över jordförvärv, som jordförvärvslagen
syftar till. Det är just affärsmän
av den typ, som nästan alltid balanserar
på lagarnas gränsmärken, som
med benägen juristhjälp försöka ordna
exekutiva auktioner och som också i vissa
fall låta utfärda gåvobrev åt sig
själva — i stället för att upprätta offentliga
köpehandlingar — för att slippa
kontroll över sina jordförvärv från
lantbruksnämndernas sida. Vi hålla faktiskt
på att hamna i den situationen,
att det bara är de jordköpare, som ha
utsikter att få sina köp godkända som
gå den lagliga vägen under det att den
krets av spekulanter, mot vilken lagen
egentligen riktar sig, gladeligen sätter
sig över bestämmelserna. Det är självklart
att ett sådant förhållande inte skapar
aktning för lag och rätt. Jag har för
min egen del kommit till den uppfattningen,
att om dessa kryphål icke kunna
täppas till, är det lika bra att hela
lagen försvinner.

Förfaringssättet att ersätta köpebrev
med gåvobrev har inte nått samma omfattning
som de arrangerade exekutiva
auktionerna, men här och där kommer

in. m.

även den metoden till användning. Jag
har sett exempel på hur en trävaruhandlare,
som har förstått att han inte skulle
kunna erhålla tillstånd att förvärva en
skogsfastighet, först har köpt avverkningsrätten
till fastigheten för det pris
som hela fastigheten betingade, och därefter
har säljaren utfärdat gåvobrev på
fastigheten till vederbörande köpare.

Den föreliggande lagändringen innebär
ju egentligen ingenting annat än att
även förvärv av jordbruksfastighet genom
exekutiv auktion och genom gåvobrev
skola prövas av lantbruksnämnderna
på samma sätt som andra förvärv av
jordbruksfastighet. Reservanterna ha nu
gjort sig stor möda att konstruera fram
bevis för att inteckningshavares och
borgenärers rätt kommer att sättas i
fara genom detta föreslagna tillägg till
lagen. De hysa bekymmer för att den,
som inropar en fastighet på exekutiv
auktion och blir tvungen att inom viss
tid avyttra den under hand eller tvingas
att genom tvångsauktion sälja den enligt
den procedur som här föreslås, skall
komma att drabbas av förlust, om försäljningssumman
inte täcker hans fordran.
För närvarande finns det nog
ganska liten grund för sådana farhågor.
Det stora bekymret just nu är att fastighetspriserna
äro alldeles för höga
och att de alltjämt visa en stor benägenhet
att stiga ytterligare. Den som nu
säljer en jordbruksfastighet löper således
mycket liten risk att behöva sälja
den till underpris, vare sig försäljningen
sker på det ena eller på det andra
sättet.

Men om det nu skulle finnas någon
enskild kreditgivare, som i sitt lättsinne
lämnar inteckningslån, som ligger
så högt över skorstenarna på en
jordbruksfastighet, att fordringen inte
kan täckas genom försäljningssumman,
så är ju förlusten i verkligheten redan
gjord. Om fastigheten är så högt belånad,
att lånesumman inte svarar mot
fastighetens avkastningsförmåga, kommer
långivaren därigenom inte i ett
bättre läge, om han får förvärva fastigheten.
Den som lånar ut pengar mot
undermålig pant brukar i andra fall få

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

stå sitt eget kast, och han bör väl också
få göra det i ett fall som detta. Om en
fordringsägare med högt liggande toppinteckningar
inropar en fastighet för ett
pris, som täcker skuldbeloppet men som
är större än det verkliga värdet, får han
ju ändå inte igen mera av sin fordran
än vad fastigheten är värd. Om jag för
100 000 kronor inropar en fastighet som
är värd 50 000 kronor, förlorar jag
50 000 kronor, antingen jag behåller fastigheten
eller jag måste sälja den. Om
man således övertager en överbelånad
fastighet eller säljer den kan ju komma
på ett ut.

Jag kan således i motsats till reservanterna
inte betrakta det som någon
särskild förmån för långivaren i ett sådant
fall att få behålla den överbelånade
fastigheten. Det framgick inte heller
av herr Holmbäcks resonemang, om
det förmånliga möjligen skulle ligga
däri att en inropare skulle kunna vänta
sig en framtida värdestegring på fastigheten,
som skulle minska hans förlust,
eller om herr Holmbäck menar, att
den som vinner tid kanske också har
möjlighet att lura någon annan person
att köpa fastigheten till överpris. På
annat sätt kan vederbörande inte gärna
få täckning för den förlust, som han
gjort genom en för hög belåning eller
genom en för hög borgensförbindelse.

Nu kan det ju naturligtvis tänkas att
även en lojal kreditgivare eller borgenär
kan drabbas av förlust, om en belånad
fastighet måste säljas exekutivt. Det
kan ju heller inte anses fullkomligt uteslutet
att en sådan fordringsägare trots
den redan gjorda förlusten hellre vill
behålla fastigheten än att låta den gå till
försäljning. Det kan ju t. ex. vara en
släktgård som han vill bevara i släktens
ägo. Och sådana önskemål böra
också enligt min mening beaktas. Jag
är också fullt övertygad om att lantbruksnämnderna
komma att ta vederbörlig
hänsyn till sådana legitima önskemål.
Lantbruksnämnderna ha hittills
skött tillståndsgivningen på ett sätt som
inte givit anledning till några gravare
anmärkningar från allmänhetens sida.
Det kommer nämnderna säkerligen att

göra även i fortsättningen. De klagomål
mot lantbruksnämnderna, som varit synliga
i tidningarna, ha huvudsakligen
gått ut på att lantbruksnämnderna varit
för snälla, att de icke ha tillämpat lagen
tillräckligt rigoröst utan tagit för
stor hänsyn till de rent mänskliga synpunkterna
och över huvud taget tillämpat
alltför liberala metoder vid tillståndsgivningen.
Det är ju alltså inte
därför att nämnderna varit för stränga
som dessa klagomål tillkommit.

Enligt herr Holmbäcks mening skulle
man bäst skydda de lojala fordringsägarnas
intressen genom att samtidigt
slå vakt om de illojala arrangörerna av
skenavtal och av exekutiva auktioner.
Utskottsmajoriteten är lika angelägen
som reservanterna att skydda de ärliga
långivarna, men vi anse att detta skydd
kan ges samtidigt som man hindrar åtminstone
de värsta jordspekulanterna att
lägga under sig alltmer av den svenska
bondejorden. Vi ha kommit till slutsatsen
att detta syfte kan nås både på det effektivaste
och smidigaste sättet, om man
överlåter på lantbruksnämnderna att i
varje särskilt fall avgöra, huruvida den
som inropar en fastighet på exekutiv
auktion skall få behålla den eller tvingas
att avyttra den.

Herr Werner har i den reservation
som han pläderade för byggt på något
andra motiv än dem som anförts av herr
Holmbäck. Jag vill till herr Werners beröm
säga att han befinner sig på en
våglängd, som ligger något närmare vår
egen än vad herr Holmbäck och hans
medreservanter göra. Herr Werner vill
ju nämligen också göra slut på de påtalade
manövrerna vid sidan av lagen.
Han säger sig emellertid vilja använda
andra medel och metoder än dem, som
föreslås i den kungl. propositionen. Herr
Werner litar inte på att lantbruksnämnderna
rätt skola kunna avgöra, om en
fordringsägare, som inropat en fastighet
på exekutiv auktion, bör tillåtas att behålla
den eller tvingas att avyttra den.
Han menar att rättssäkerheten skulle
sättas på spel, om man lade denna beslutanderätt
i lantbruksnämndernas hand.

Herr Werner rekommenderade att

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
lantbruksnämnderna i stället för att kunna
framtvinga tvångsauktion efter viss
tid på en fastighet, som inropats på exekutiv
auktion, skulle få rätt att påkalla
expropriation på fastigheten, då det förelåg
misstanke att den exekutiva auktionen
var arrangerad i syfte att kringgå
jordförvärvslagen. Herr Werner menar
att denna metod kommer att leda
till samma mål som utskottsmajoriteten
vill nå. Jag kan med anledning härav inte
underlåta att påpeka, att herr Werners
förslag skulle i avsevärd grad bidraga till
att öka det s. k. krånglet i samhället
därigenom att han vill koppla in även
expropriationsdomstolarna på de misstänkta
fallen. Han vill således ha ytterligare
en myndighet, som skall befatta
sig med dessa saker. Och när utskottet
inte kunnat gå med på herr Werners förslag
har han hamnat på den rena avslagslinjen
och vill åtminstone under de
kommande två åren hålla luckan i lagen
öppen. Han kommer därjämte med en
begäran att Kungl. Maj :t om två år skall
framlägga ett sådant förslag, som han
önskar och som innebär att lantbruksnämnderna
skola kunna påkalla expropriation
då misstanke föreligger att en
exekutiv auktion arrangerats i syfte att
kringgå jordförvärvslagen.

Jag har verkligen mycket svårt att förstå
på vilket sätt herr Werners förslag
skulle innebära större rättssäkerhet
för fordringsägarna än det som föreslås
i propositionen. Om lantbruksnämnderna
få befogenhet att besluta om
tvångsförsäljning av en fastighet eller att
påkalla expropriation av samma fastighet,
kan väl åtminstone ur rättssäkerhetssynpunkt
smälla lika högt.

Herr Werner menar att lantbruksnämnden
är en administrativ myndighet
och att en sådan ej skall ingripa i saker,
som röra människors egendomsförhållanden,
på det sätt som han anser att
lagförslaget skulle göra. Han vill därför
överlåta åt expropriationsdomstolen att
besluta i sådana fall. Nu har emellertid
expropriationsdomstolen, när expropriation
är påkallad, endast att låta
expropriationen verkställas och att bestämma
priset, sedan Kungl. Maj:t, som

m. m.

ju också är en administrativ myndighet,
har beslutat att den skall äga rum. I
verkligheten vill således herr Werner
överlåta beslutanderätten åt den högsta
administrativa myndigheten i landet
nämligen regeringen. Men om å andra
sidan lantbruksnämnderna enligt det föreliggande
lagförslaget besluta om
tvångsauktion kunna ju deras beslut
överklagas, och det blir Kungl. Maj :t
som även då i sista hand fäller avgörandet.

Jag kan under sådana förhållanden
inte förstå att det är någon principiell
skillnad mellan det förslag, som herr
Werner kommer med, och det som lägges
fram i propositionen. I båda fallen är
det ju lantbruksnämnden som har initiativrätten,
och rättssäkerheten torde inte
bli mycket större i det ena fallet än i
det andra. Jag antar också att fastigheten
i båda fallen kommer att värderas
efter ungefär samma normer. Om fastigheten
säljes på auktion eller under
hand så kommer priset att bestämmas av
marknadsläget. Om det sker genom
expropriation, skall ju också det »fulla
värdet» utbetalas, d. v. s. det fulla värde
som expropriationsdomstolen bestämmer,
och jag förmodar att även det »fulla
värdet» kommer att bestämmas i förhållande
till marknadspriset.

Herr Werners metod skulle således
inte komma att medföra några andra
fördelar än dem som vinnas med regeringens
förslag. Och om hans förslag
genomfördes, skulle det endast innebära
en ytterligare omgång i behandlingen
av de ärenden det här är fråga om.
Lantbruksnämnden måste ju nämligen i
alla fall verkställa den utredning, som
skulle föregå nämndens hemställan till
Kungl. Maj:t om expropriation.

Herr Werner vill således egentligen
göra proceduren betydligt mera komplicerad
och kostsam än den behöver vara.
Härtill kommer också en annan sak,
nämligen att kronan på det sättet skulle
få lov att samla en hel del jordbruksfastigheter
på hög, som man inte visste
vad man skulle göra med. I en del fall
kunde de kanske utan förlust säljas, och
i den mån de kunde användas i ratio -

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

naliseringssyfte skulle väl detta ske.
Men det är inte så säkert att detta alltid
bleve möjligt. Vissa fastigheter skulle
således kronan genom expropriation
få lov att lägga sig till med utan att ha
behov av dem för något särskilt ändamål.

Herr Werner tycks emellertid mena,
att en sådan lagbestämmelse, som lian
föreslår, skulle ha en så avskräckande
verkan på de spekulanter, som vilja åt
böndernas jord och skog, att de påtalade
missbruken omedelbart skulle komma
att upphöra. Jag skulle vilja fråga,
om inte herr Werner tror att dessa spekulanter
finna det minst lika avskräckande
att få en inropad fastighet försåld
på tvångsauktion som att genom
myndigheternas försorg få den exproprierad
av staten. Jag tycker att såväl
det ena som det andra alternativet måste
te sig ungefär lika avskräckande. Och
om den metod, herr Werner föreslår,
skulle ha en så kraftig verkan som han
förmodar, tycker jag det är ganska
självklart att den ändring av lagen, som
utskottsmajoriteten tillstyrkt, kommer
att ha precis samma effekt såsom avskräckningsmedel.

Eftersom jag ämnar följa herr Holmbäcks
schema för diskussionen skall jag
inte för tillfället yttra mig om de andra
punkterna i utskottets förslag, utan jag
ber härmed att få yrka bifall till vad
utskottet föreslår under punkten A i
utskottets utlåtande.

Herr WERNER (kort genmäle): Herr
talman! Genom hela herr Hermanssons
anförande tyckte man sig höra vingslagen
av någonting, som man tidigare
skulle kunnat kalla det totalitära statsbegreppet.
Det är väl ändå någon skillnad
mellan att överlåta åt ett organ,
som väl, såsom jag sade, i regel saknar
tillbörlig kvalifikation på domsutövningcns
område, att träffa rättsavgöranden
i administrativ ordning, och att underkasta
samma rättsavgörande domstols
prövning. Jag undrar om det kan vara
så särskilt lyckligt att i samma organ
förena åklagarens, köparens och doma -

rens roll. Ha vi verkligen kommit så
långt här i landet att vi kunna godtaga
en sådan princip?

När herr Hermansson gör gällande,
att mitt förslag skulle göra det hela
krångligare och att man ändå skulle få
lov att underställa dessa ärenden Kungl.
Maj:ts prövning, vill jag framhålla, att
Kungl. Maj:t ju endast har att pröva,
huruvida expropriation skall få ske eller
inte. Det behövs bara en enda sats

1 expropriationslagen, som anger vilka
föremål som skola underkastas expropriation.
Det väsentliga är väl här att
lantbruksnämnden inte ensam får i sin
hand att vidtaga föranstaltanden som
kunna avgöra borgenärens eller inteckningshavarens
rätt. Herr Hermansson
gör gällande, att inteckningshavarens
rätt alltid är skyddad även i den senare
försäljningen, enär det väl ändå aldrig
skulle komma i fråga att en fastighet
säljes till underpris. Den skall enligt
författningen säljas till det pris som utmätningsmannen
bestämmer, men genom
lantbruksnämndens åtgöranden i saken
kan det återstå antingen en köpare eller
ingen köpare alls. Jag undrar om man
under sådana förhållanden kan uppnå
ens det normalt riktiga priset eller tala
om fullgod rättssäkerhet.

Jag måste bestämt vända mig mot att
våra 26 lantbruksnämnder i landet —
jag förstår ju att herr Hermansson är
ledamot av en lantbruksnämnd — var
och en efter sitt huvud skola få träffa
avgöranden, som trasa sönder rättstilllämpningen.
Jag vill inte med min röst
medverka till att ge dem en sådan administrativ
befogenhet. Det skulle leda
till en utveckling, som jag anser vara
alldeles felaktig.

Jag gör dessutom gällande, att dessa
fall av missbruk komma att bli så ytterligt
få efter ett genomförande av vårt
förslag, att staten inte kommer att samla
några fastigheter på hög, utan jag garanterar
att jag skall kunna räkna dem
på mina fcin fingrar under fem år.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.

2 av kammarens ordningsstadga bestäm -

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
da tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr HERMANSSON, ALBERT (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
upptaga någon diskussion med herr
Werner med anledning av hans beskyllning
att jag skulle sympatisera med det
totalitära statsbegreppet. Jag'' tror att han
är ensam om att ha kommit till den
uppfattningen.

Herr Werner framhärdar i sin uppfattning
att lantbruksnämnderna skulle
sakna kapacitet att avgöra, när en
tvångsauktion skulle innebära ett alltför
stort ingrepp i individens rätt att
bestämma över sin egendom, och han
håller också fast vid påståendet att expropriationsdomstolen
skulle komma att
ta befattning med de judiciella spörsmål,
som ha med vederbörandes rättssäkerhet
att skaffa. Det går ju emellertid
till på det sättet, att sedan expropriation
i varje särskilt fall beslutats
av Kungl. Maj:t har expropriationsdomstolen
endast att bestämma priset på fastigheten.
Några andra beslut har domstolen
inte att fatta, och frågan, huruvida
expropriation är berättigad eller ej,
har domstolen inte att befatta sig med.

Under sådana förhållanden anser jag
fortfarande att herr Werners metod inte
på något sätt kan vara bättre än den
som föreslås i propositionen.

Herr ESKILSSON: Herr talman! När
jordförvärvslagen första gången antogs
av riksdagen år 1945, syftade den närmast
till att förhindra spekulations- och
kapitalplaceringsköp av jordbruksfastigheter
och att bevara jorden åt den jordbrukande
befolkningen. Man befarade att
kapitalstarka folkgrupper skulle lägga
under sig allt större del av den svenska
åkerjorden, så att äganderätten skulle
gå från den jordbrukande befolkningen
och i händerna på andra grupper. Under
de gångna åren har emellertid jordförvärvslagen
visat sig medföra ett statligt
intrång och en reglering av den enskildes
handlingsfrihet, som enligt mitt

m. m.

förmenande varken varit klokt eller nödvändigt
och som därför också vållat en
hel del irritation och olust ute i bygderna.
Vi få komma ihåg att det, när det
gäller en fastighetsaffär, är åtminstone
två parter som äro intresserade av densamma,
nämligen säljaren och köparen.
Om man tillskapar en lag, som i alltför
hög grad tillgodoser köparens intresse,
kan det vara till men för säljaren. Vi ha
sett exempel runt om i landet på hur
svårt det är att uppnå ett tillfredsställande
pris för gårdar, som inte varit så va!
belägna, att de varit eftersträvade av
dem som uteslutande ägna sig åt jordbruket.
Jordförvärvslagen har betytt en
centraldirigering av fastighetshandeln på
landet, som vållar besvär och kostar
mycket pengar både för det allmänna
och för enskilda. Den är i sitt slag ett
typiskt exempel på tendensen att öka
den samhälleliga kontrollen över vårt
näringsliv, och den bygger på den grundtron,
att staten genom sina myndigheter
är bättre skickad än den enskilde medborgaren
själv att bestämma över dennes
angelägenheter. Jordförvärvslagen
lägger en mycket stor makt i händerna
på våra lantbruksnämnder, och det kan
gå bra, om den handhaves med försiktighet
och vidsyn, men det kan också
gå mindre bra. Vår erfarenhet är faktiskt
ännu alltför liten för att man skall
kunna fälla ett slutgiltigt omdöme om
lagen, men jag är inte säker på att lantbruksnämnderna
vid varje tillfälle träffat
rätt val, när de bestämt vem som skall
få köpa en jordbruksfastighet och vem
som inte skall få göra det. Jag är tvärtom
ganska övertygad om att när vi fått
se verkningarna under en längre tid
kommer nog även här det gamla ordspråket
att besannas, som säger att »även
de visa hönsen kunna värpa i nässlorna».

Vi stå i dag inför en ny yttring av
det perfektionsraseri som utmärker vår
lagstiftning. Det har visat sig att jordförvärvslagen
inte har varit fullt effektiv
för sitt avsedda syftemål, och då
skola kryphålen täppas till, såsom herr
Hermansson nyss så vältaligt pläderade
för. Man gör sig då den frågan, om de

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

olägenheter, som man nu vill komma
till rätta med, verkligen varit av den omfattning,
att de motivera en så vittgående
lagskärpning som här föreslagits. Vad
är det som hänt? Utskottets värderade
ordförande talade om det i sitt anförande.
Han nämnde att det under tiden från
den nuvarande lagens tillkomst och till
årsskiftet 1949—50 hade arrangerats
skenauktioner i ett 30-tal fall. När man
betänker att det årligen sker tusentals
fastighetsförvärv i vårt land, kan man
fråga, om antalet skenauktioner verkligen
motiverar de väsentliga beskärningar
av äganderätten och den rubbning
i den legala fastighetskrediten som förslaget
innebär.

Herr Hermansson sade, att det inte
räcker med dessa omkring 30 fall, som
ha observerats enligt propositionen, utan
en rundfråga, som har gjorts genom utskottets
försorg, har visat en tendens till
ökning av antalet arrangerade exekutiva
auktioner. Ja, den rundfråga, som utskottet
gjorde till lantbruksnämnderna
ute i landet, kunde naturligtvis inte bli
föremål för så ingående behandling på
ort och ställe, där frågan framställdes,
men vi fingo dock det beskedet att man
under år 1950 inte observerat mer än
sammanlagt ett 20-tal arrangerade exekutiva
auktioner i landet, och därav hade
ju ett betydande antal observerats just
i det län, som herr Hermansson och jag
representera här i riksdagen. Det blir
alltså inte mer än i genomsnitt en arrangerad
auktion per län och år, och
jag tycker inte att detta antal är så oroväckande,
att man behöver vidtaga de nu
föreslagna åtgärderna. Vi få i detta sammanhang
komma ihåg att denna fråga
har varit föremål för ganska stor publicitet
under en lång tid. Den var föremål
för utredning under år 1949, då
man övervägde åtgärder för att stävja
missförhållandena. En proposition var
bebådad till 1950 års riksdag. Allt detta
gjorde ju att allmänhetens intresse var
skarpt inriktat på frågan, och det hade
naturligtvis till följd att de som verkligen
ville försöka utnyttja kryphålen
också gjorde det i så stor utsträckning
som de ansågo lämpligt. Trots denna

stora publicitet under hela fjolåret har
emellertid antalet skenauktioner inte
nämnvärt ökat i förhållande till föregående
år.

Slutsatsen för oss, som stå som reservanter
i utskottet, har blivit att utvecklingen
inte motiverat den föreslagna lagändringen,
som kommer att medföra
mycket menliga följder för fastighetskrediten
i allmänhet och speciellt för
den fastighetskredit, som utgöres av
lån och borgen från enskilda långivare
och borgensmän. Jag behöver inte
vidare utveckla denna tankegång, då den
redan utvecklats i reservationen och
även av utskottets ordförande. Jag vill
bara understryka, att det ju framför allt
blir de personer, som äro beroende av
borgen och hjälp från släktingar och
vänner, som komma att drabbas av
skärpningarna i lagen, under det att de
vanliga kreditinstituten inte drabbas på
samma sätt. Det är just sådana krediter,
som man inte kan få hos de vanliga
kreditinstituten utan där man måste
utnyttja vänners och släktingars välvilliga
stöd, som äro av betydelse för
dem som inte ha tillräckligt stora egna
resurser för att skaffa sig ett jordbruk.

Det är detta hot mot fastighetskrediten
som gjort att det stora flertalet remissinstanser,
som yttrat sig över förslaget,
avstyrkt lagskärpningen. Det är
ganska intressant att i detta sammanhang
läsa det yttrande, som länsstyrelsen
i Västerbottens län avgivit. Det är
intressant med hänsyn till att det just i
Västerbotten förekommit ett antal exekutiva
auktioner, som givit eko över
hela landet, och man hade därför anledning
tro att remissvaret därifrån skulle
gå i tillstyrkande riktning. Men tvärtom
varnar länsstyrelsen i Västerbottens
län för de svåröverskådliga verkningar,
som förslaget kan medföra för kreditgivningen.
Bestämmelsen att endast på
förhand godkända köpare få uppträda
vid den tvångsauktion, som skall följa
efter den exekutiva auktionen, medför
en begränsning av antalet spekulanter,
säger länsstyrelsen, vilket i sill tur givetvis
kan inverka på försäljningssummans
storlek. Visserligen stadgar lagen,

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
att en fastighet inte får säljas till lägre
värde än det som fastställts av utmätningsmannen,
men detta skydd är ju i
våra dagar, med det ständigt fallande
penningvärdet, närmast illusoriskt. Statistiken
från de exekutiva auktionerna
visar i allmänhet betydligt högre försäljningsbelopp
än vad som motsvarar
utmätningsmannens värdering. Vi hade
i mitt län för en kort tid sedan en exekutiv
auktion, och jag vill nämna några
siffror från denna auktion för att bevisa
hur liten betydelse den värdering
har, som en utmätningsman gör, när det
gäller att verkligen fastställa det slutgiltiga
värdet av en fastighet. Vid denna
auktion såldes en jordbruksfastighet, som
var taxerad för 128 900 kronor och saluvärderad
till 180 000 kronor. Det sistnämnda
beloppet skulle alltså utgöra inteckningshavarnas
skydd mot förlust.
Men försäljningssumman steg till inte
mindre än 286 000 kronor, vilket låter
oss ana att inteckningarna lågo betydligt
över det belopp, som utmätningsmannen
åsatt som det högsta värdet på
fastigheten.

Såsom slutsats av dessa överväganden
ha vi kommit fram till att vi inte kunna
vara med om den föreslagna lagskärpningen.
Vi vilja inte skydda och
ställa oss solidariska med de illojala fastighetsjobbarna,
men jag skulle tro att
även med den skärpning, som nu föreslås,
finns det alltid möjligheter för den
som vill kringgå lagen att hitta på kryphål.
Det blir säkerligen mycket svårt att
knyta en så finmaskig lag, att den som
verkligen vill kringgå den inte finner
möjlighet att göra det även i fortsättningen.
Vi vilja inte ställa oss på deras
sida, som uppträda illojalt i detta sammanhang,
men vi vilja inte vara med om
att genomföra en åtgärd, som måhända
kan täppa till det kryphål det nu är
fråga om och som utnyttjats av några
få personer men som medför stora besvärligheter
för de många som äro beroende
av hjälp och stöd, när det gäller
att skaffa sig krediter och borgen. Vi
tänka i detta fall mera på de många och
små än på de stora och få.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

m. m.

fall till den reservation, som är avgiven
under förevarande punkt av herr
Holmbäck in. fl.

I detta anförande instämde herr
Isaksson.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Både för statsmakterna och jordbrukarna
är det väl ett intresse att fastighetspriserna
avspegla ett på längre sikt
beräknat och mera stabilt nettoavkastningsvärde
och icke bli beroende av
de ekonomiska krafternas fria spel. Det
kan icke vara önskvärt att jordbruksfastigheterna
bli en vanlig handelsvara
som köpes och säljes efter marknadens
växlingar. Vi ha många exempel på vilka
konsekvenserna bli både för jordbrukarna
och samhället, när jordbruken
fritt få användas som spekulationsobjekt.
Det är nödvändigt att detta förhindras.

Jordförvärvslagen är ett led i denna
strävan att bevara jordbruken i de verkliga
jordbrukarnas ägo. Låt oss göra
det tankeexperimentet, att vi i den rådande
högkonjunkturen icke haft några
restriktioner i fråga om fastighetsförvärven.
Med den stora penningtillgången
och det intresse att placera pengar
i fasta tillgångar, som nu finnes, skulle
säkerligen i detta ögonblick ett betydande
antal av de bästa och skogrikaste
fastigheterna befunnit sig under spekulanternas
kontroll och sålunda avhänts
jordbrukarna. Jag skulle tro att även
utskottets ordförande herr Holmbäck
är villig att skriva under på den uppfattningen,
att en sådan utveckling icke
kan vara förenlig med jordbrukarnas intressen
eller med önskemålet om en
kontinuerlig pris- och produktionsutveckling.
Icke heller kan det vara något
samhällsintresse utan står i strid
med 1947 års beslut om jordbrukens
upprustning och rationalisering, att ett
stort antal jordbrukare likvideras såsom
självständiga brukare och fastigheterna
övergå till att bli spekulationsobjekt.
Det är därför ett betydande intresse,
att den gällande förvärvslagen göres
så effektiv som möjligt.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

Det har ju framgått att vissa brister
vidlåda denna lag, och det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget avser ju att
råda bot härför och göra lagen mera effektiv.
Det är då närmast de arrangerade
exekutiva auktionerna, som de föreslagna
ändringarna rikta sig mot, och
den frågan behandlas ju i den nu förevarande
punkten av utskottets utlåtande.
Som redan påpekats, ha ju sådana arrangerade
auktioner inte förekommit i
sä många fall, men jag vill liksom herr
Hermansson understryka att de likväl
väckt en sådan uppmärksamhet och skapat
en sådan irritation, att det finns alla
skäl att genom en utbyggnad av lagen
söka förhindra en utveckling av dessa
icke önskvärda arrangerade exekutiva
auktioner.

Nu säger man att lagförslagen skulle
innebära ett betydande ingrepp i den
enskildes frihet att ordna sina angelägenheter
och framför allt vålla svårigheter
även för lojala köpare att klara
sin fastighetskredit. Jag tror att man
kan säga, att farhågorna inte ha fog
för sig, i varje fall inte i den utsträckning
herrar Holmbäck och Eskilsson
här velat göra dem gällande. Då man
här talar om att rättsordningen kan
trädas för nära och att människornas
rättsbegrepp kunna bli kränkta, vill jag
svara att det finns många som fråga
sig, om det kan vara riktigt att ett 30-tal eller 40-tal människor årligen i detta
land skola ha möjlighet att arrangera
exekutiva auktioner och därigenom
skaffa sig en förmånsrätt till fastighetsförvärv
som andra, lojala medborgare
icke ha. Jag tror att också denna kränkning
av rättsbegreppen bör tagas med
i bilden, när man skall bedöma dessa
frågor.

Då herr Holmbäck och flera reservanter
med honom iiro så ängsliga för att
kreditförhållandena inte skola kunna
ordnas på ett betryggande och tillfredsställande
sätt, därest kompletteringen
av jordförvärvslagen genomföres, vill
jag som min mening säga att de nog i
viss mån överdriva sina farhågor. Kreditsäkerheten
är även enligt min mening
eu betydelsefull faktor för det eko 7

Förslå kammarens protokoll 1951. .Yr 13.

nomiska livet i vårt land, men med hänsyn
till att både departementschefen
och utskottet sökt göra denna lagstiftning
så moderat som möjligt och strävat
att eliminera riskerna för de verkligt
lojala brukarna och köparna och deras
borgensmän, tror jag för min del att
riskerna icke äro så stora som man vill
göra gällande. När en exekutiv auktion
gått av stapeln och lantbruksnämnden
inte anser sig kunna lämna inroparen
vederbörligt tillstånd, har ju denne enligt
lagförslaget, såsom här förut påpekats,
ändå två år på sig för att söka
sälja fastigheten till sådana som få lantbruksnämndens
tillstånd att köpa. Även
bland dem, som enligt förvärvslagens
bestämmelser ha möjlighet att förvärva
fastigheter, finns det ju i varje fall i
vår tid ett så pass stort antal köpare,
att utsikterna under alla förhållanden
böra vara rätt goda att på dessa två år
finna köpare till skäliga priser. Däremot
är det ju inte sagt att man kan få ut så
höga och, föreställer jag mig, nästan
uppjobbade priser som i det fall herr
Eskilsson för en stund sedan relaterade
från Östergötland. Utskottets förslag innebär
ju vidare att länsstyrelsen i vissa
fall, om det ådagalägges att innehavaren
av en sådan fastighet skulle åsamkas
stora förluster genom att tvingas sälja
inom två år, kan lämna innehavaren
tillstånd att äga fastigheten ytterligare
någon tid, om ett bättre saluvärde därigenom
kan ernås. Med tanke på detta
hänsynstagande och dessa eftergifter
kan man nog utgå från att rättsosäkerheten
och de ekonomiska riskmomenten
icke äro så stora som herr Holmbäck
och andra här vilja göra gällande.

Det har också sagts att utmätningsmannens
värdesättning — under vilken
en försäljning icke får äga rum vid
en auktion av här ifrågavarande slag
— skulle kunna bli för låg. Under nu
rådande förhållanden skulle jag tro att
det kan vara svårt för en värderingsman
alt ta hänsyn till de konjunkturvinster
som kunna ernås särskilt å fastigheter
med god tillgång på skog som kan avverkas,
men jag föreställer mig att utmätningsmannens
värdering ansluter sig

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
till i orten gällande priser för fastigheter
av samma karaktär som den värderade.
Emellertid finns ju möjlighet att
överklaga utmätningsmannens värdering.

Utskottet säger vidare att det förutsättes,
att 3 § andra stycket jordförvärvslagen
»icke skall utesluta förvärvstillstånd,
där förvärvet framstår som
borgenärens enda utväg att skydda fordran
i fastigheten och man ej har anledning
misstänka försök att kringgå
jordförvärvslagen. Utskottet vill framhålla
det önskvärda i att lantbruksnämnderna
vid sin tillståndsprövning beakta
det synnerligen angelägna intresset av
att de föreslagna lagändringarna icke
utsätta lojala kreditgivare för rättsförluster.
» Detta uttalande innebär ytterligare
en eftergift i syfte att skapa så
goda utgångspunkter som möjligt och
söka förhindra att den, som inropar en
fastighet, skall göra en oskälig förlust på
densamma. Jag vet att lantbruksnämnderna
genom detta uttalande få en delikat
och besvärlig uppgift, men jag tror
säkert att de komma att klara den.

Jag övergår nu till att säga några ord
om den reservation, som avgivits av herr
Werner m. fl. och som betecknats med
A. 2). I reservationen framhålles bland
annat: »Rätt att inropa fastigheten vid
tvångsauktion skulle endast den eller de
äga, som fått ansökan härom bifallen
av lantbruksnämnden.» Reservanterna
äro, såsom herr Werner i ett par anföranden
under denna debatt också har
illustrerat, mycket rädda för att lantbruksnämnderna
skulle få den uppgift,
som utskottsmajoriteten har föreslagit.
Och så kommer följande resonemang i
den Wernerska reservationen: »De antydda
riskerna för vissa kreditgivare
härröra sig till stor del ur det mycket
otillfredställande förhållandet, att lantbruksnämnderna
skulle medgivas rätt
att i administrativ ordning ensamma
träffa rättsavgöranden av för den enskildes
rättsskydd ofta utomordentlig
räckvidd. Detta är ett så allvarligt avsteg
från en av rättssamhällets grundprinciper
att en dylik anordning icke
kan godtagas.»

m. in.

Jag måste säga att detta uttalande är
i hög grad anmärkningsvärt, inte minst
då det kommer från bondeförbundshåll.
I lantbruksnämnden ha vi lantbruksdirektören
och hans underordnade, vilka
äro statstjänstemän och handla under
tjänstemannaansvar. Jag tror inte att de
gjort sig förtjänta av att bli misstänkliggjorda
och underkända på det sätt reservanternas
uttalande innebär. Landshövdingen
är i regel lantbruksnämndens
ordförande, och nämnden består
vidare av hushållningssällskapets sekreterare
och fyra jordbrukare. Mena reservanterna,
att dessa personer i den
grad sakna omdöme och ansvarskänsla
att det kommer att äventyra upprätthållandet
av rättssamhällets grundprinciper,
därest de skulle erhålla de uppgifter
utskottsmajoriteten på denna punkt
vill ge lantbruksnämnderna? Jag vet att
uppgiften icke blir lätt för lantbruksnämnderna,
utan att de komma att bli
utsatta för starka påfrestningar, men jag
vill fästa reservanternas uppmärksamhet
på att lantbruksnämnderna redan äro
vana vid detta. De få nästan dagligen
handlägga ärenden, där påfrestningarna
äro betydande och ingripandena ha stor
betydelse med avseende på den enskildes
handlingsfrihet. Sådana äro de av
riksdagen antagna bestämmelser och lagar,
som lantbruksnämnderna ha att
rätta sig efter vid utförandet av sina arbetsuppgifter.

Sedan föreslår herr Werner i sin reservation,
att lantbruksnämnderna skulle
tilldelas befogenhet att i sådana fall,
där en exekutiv auktion kunde antagas
vara arrangerad för att i strid med jordförvärvslagen
möjliggöra överlåtelse av
fastighet, hos Kungl. Maj :t söka expropriation
av den vid sådan auktion förvärvade
fastigheten. Värderingen skulle
då, mena reservanterna, bli riskfriare
och mera trovärdig, emedan den komme
att »verkställas av expropriationsdomstol
och alltså under en judiciell
myndighets ansvar». Jag skulle vilja
fråga: Kan man överlämna åt lantbruksnämnderna,
med den uppfattning som
reservanterna ha om dessas rättsvårdande
kvalifikationer, att avgöra när en

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

Ang. vissa andringar i jordförvärvslagen m. m.

arrangerad exekutiv auktion föreligger
eller inte? Ett missgrepp i dylikt fall
kan väl också sätta rättssamhällets
grundprinciper i gungning. Och sedan
skall ju nämnden avgöra vem som får
köpa fastigheten. Jag vill också ställa en
annan fråga till herr Werner: Om det
skulle visa sig att lantbruksnämnden inte
inom rimlig tid kan uppnå det pris,
som expropriationsdomstolen åsatt fastigheten,
blir det väl staten som får be
tala mellanskillnaden? Jag vill säga att
det från lantbruksnämndernas sida säkerligen
inte finns något intresse för
att över huvud taget laborera med försäljning
av fastigheter till priser, som
åsatts genom beslut av en annan institution.
Min erfarenhet inom den nämnd
jag tillhör är att spekulanterna räkna
med att kunna köpa till särskilt lågt
pris, då det är lantbruksnämnden som
skall sälja en fastighet.

Det är emellertid ganska intressant
att konstatera bondeförbundets stora intresse
för expropriationsförfarandet i
detta hänseende.

Slutligen skulle jag vilja framhålla,
herr talman, att det säkerligen komme
att få verkningar som vi inte önska, om
lagen nu inte skulle antagas av riksdagen.
De illojala skulle genom en sådan
utgång bibringas den uppfattningen att
det inte är så farligt att söka förvärva
en fastighet genom arrangerad exekutiv
auktion. Och det kan även tänkas att
andra, som gärna vilja förvärva en
jordbruksfastighet men som avstått från
en arrangerad exekutiv auktion för att
inte gå vid sidan av lagen, kunna smittas
av samma inställning och tänka:
»Det är kanske inte så farligt; man blir
tydligen inte räknad som någon egentlig
lagbrytare, och därför kan också jag
göra ett försök.» Och på det viset skulle
fler och fler kunna frestas att vidtaga
just de åtgärder som man här vill förhindra.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
under punkten A.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag har
ingen anledning att ingå på herr Jon

Jonssons smått lyriska skildring av
lantbruksnämndernas förnämliga egenskaper,
men jag vill inte heller på något
sätt nedvärdera dessa nämnder.

Jag har närmast begärt ordet för att
lämna en förklaring till min kommande
röstning i denna fråga.

Det är mig angeläget att framhålla,
att jag inte är motståndare till koncessionslagen
— jag röstade på sin tid för
den och anser fortfarande att den behövs.
Jag skulle dock vilja säga några
ord om en ganska vanlig missuppfattning
när det gäller denna lagstiftning.
Man hör jämt och ständigt framhållas,
att den skulle vara en monopollagstiftning
till förmån för jordbrukarna. Så
är det visst inte; jordbrukarna ha ingen
exklusiv rätt att köpa gårdar, utan det
kunna också andra medborgare göra.
Dessutom finns den mycket väsentliga
inskränkningen att en jordbrukare, som
redan har en gård, praktiskt taget inte
kan få köpa ännu en. Statsrådet Sköld
framhöll redan då koncessionslagen
första gången framlades år 1945, att det
inte skulle möta något hinder för icke
jordbrukare att köpa särskilt s. k. herrgårdar.
Det har också visat sig att kanske
oftast större jordbruk men även
mindre sådana i mycket stor utsträckning
förvärvats av personer, som alls
inte tillhört jordbrukarklassen eller ens
varit bosatta på landsbygden.

Framför allt vill jag emellertid uppehålla
mig vid den motion, som väckts av
herr Tjällgren och mig i denna fråga.
Den går ut på att lojala enskilda inteckningshavare
skulle jämställas med bankinrättningar
när det gäller skyddet av
deras fordringar. Då man läser igenom
utskottsutlåtandet, finner man alls intet
bemötande av rättssynpunkten i denna
motion, däremot försök att på olika sätt
bortförklara den. Utskottet har, så vitt
jag kan förstå, inte anfört ett enda hållbart
skäl mot bifall till motionen.

Vad beträffar de exekutiva auktioner,
som föranstaltas i bedrägligt syfte, förefaller
det ganska märkvärdigt att man
inte skall kunna komma till riitta med
dem utan att på föreslaget sätt inkräkta
på jordbrukskrediten. Nu vet jag mycket

100

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
val att nästan alla jurister äro rörande
ense om att det råder mycket stora bevissvårigheter
i denna fråga. Utskottet
skriver dock så som om de fall, man
hänvisar till, vore så uppenbara att det
måste förefalla åtminstone en lekman
som om bevissvårigheterna inte borde
vara särskilt betydande. Det måste ju te
sig stötande för rättsuppfattningen, att
lojalt folk skall få sitta emellan, därför
att en del skojare missbruka lagstiftningen.

Jag har också litet svårt att förstå, att
man inte alls skall kunna hysa förtroende
till den enskilde inteckningshavaren,
när man visar ett så absolut förtroende
för bankinrättningarna. Man bör dock
ganska lätt kunna pröva, om en inteckningshavare
är lojal eller inte. Bankernas
jordbruksinnehav ha under gångna
tider vållat ganska stora besvärligheter,
och jag skulle tro att jordbruksministern,
om han ville låta verkställa en liten
undersökning inom jordbruksdepartementet,
skulle kunna finna mycket vidlyftiga
dossierer, som berätta just om
dessa svårigheter att få kreditinrättningarna
att släppa jordegendomar, som de
en gång kommit att övertaga.

Utskottet förnekar inte att de enskilda
inteckningshavarna kunna lida förlust
men söker på olika sätt bortförklara
den saken. Det föres ett resonemang
om att ingen förnuftig människa skaffar
sig en fordran överstigande saluvärdet,
och herr Hermansson sade att ingen
människa kan hjälpa en fordringsägare
eller inteckningshavare, om egendomen
är värd 50 000 och fordringarna uppgå
till 100 000 kronor. Så extrema fall äro
val tämligen sällsynta. Jag tycker emellertid
att man i detta sammanhang har
hållit sig alltför mycket till stigande
konjunkturer. Man bör nog också tänka
på att det kan bli ett omslag. Det är inte
så länge sedan vi hade vikande konjunkturer,
och på den tiden fanns det
till och med mycket framstående ledamöter
av Sveriges riksdag, som på
grund av borgensförbindelser och inteckningar
tvingades övertaga jordegendomar
under sådana förhållanden, att de

m. m.

kanske skulle ha stått på huvudet ekonomiskt,
om de hade måst realisera dessa
egendomar inom en relativt kort tid,
men som klarade upp affärerna, därför
att de fingo tid på sig tills konjunkturen
vände. Det är bl. a. sådana fall vi
motionärer tänka på, och jag skulle i likhet
med en föregående talare vilja framhålla,
att om man genom lagstiftning
omöjliggör för folk att gå emellan vid
låneaffärer på detta område, så drabbas
de som kanske bäst behöva låna, som
äro helt obemedlade och inte kunna få
sin kredit tillfredsställd på det sätt staten
erbjuder.

Nu är det märkliga med herr Tjällgrens
och min av utskottet avstyrkta
motion, att när utskottet diskuterar den
på s. 48 i utlåtandet, skriver man precis
som om motionen skulle ha blivit bifallen
med vad utskottet där säger. Man
menar att lantbruksnämnderna böra
kunna handla så, att de lojala enskilda
inteckningshavarna skyddas. Detta är ju
gott och väl, och jag hoppas verkligen
att lantbruksnämnderna i största möjliga
utsträckning skola förfara på det sättet,
men de ha därvid intet stöd i lagtexten.
Vi liade i vår motion föreslagit en sådan
ändring i lagparagraferna, att lantbruksnämnderna
skulle ha lagens stöd. Nu
överlämnas saken helt och hållet till
lantbruksnämndernas godvillighet — jag
vill inte säga godtycke, fastän inte alla
lantbruksnämnder torde vara så välsinnade
i sådana här frågor som de nämnder
herrar Jonsson och Hermansson
representera. Det finns nog lantbruksnämnder
av olika slag, och därför anser
jag utskottets förslag i detta fall otillfredsställande.
Det riktiga hade varit att
utskottet, som inte på något sätt kunnat
bemöta de synpunkter som framförts i
vår motion, tillstyrkt den och utformat
en lagtext i överensstämmelse därmed.

Så som frågan nu ligger till, herr talman,
anser jag mig inte kunna rösta för
de föreslagna ändringarna. Samtidigt
upprepar jag ännu en gång, att jag inte
vill gå emot koncessionslagstiftningen
som sådan, då jag anser att den alltjämt
har en stor uppgift att fylla.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

101

Ang.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag är i
olikhet med föregående talare icke någon
tillskyndare av jordförvärvslagen
och har därför inte någon anledning att
särskilt taga den i försvar. När jordförvärvslagen
infördes, tyckte jag att den
gick över det mått som man borde anlägga
på denna fråga. h

Det är rätt lustigt, när nu herr Näsgård
känner sig skyldig att försöka visa,
att denna lag icke innebär något monopol.
Jag skall inte tvista om ordalydelsen,
men den allmänna uppfattningen
är väl i alla fall, att detta är en mycket
underlig lag, som kringskär fria
svenska medborgares rätt att köpa jord,
såvida de inte fylla vissa kvalifikationer
som nämnas i lagen. Nå, det må
vara hur som helst med detta, och jag
förstår att man på grund av sitt föregående
ställningstagande kan känna sig
skyldig att taga lagen i försvar och tala
om att den har varit till nytta. Man gör
det emellertid nästan litet för ivrigt.
Jag skulle tro att det är mycket svårt
att leda i bevis vilken nytta den haft.
Där kan man inte heller åberopa den
gamla satsen: »Känd sak är så god som
vittnad», tv man har inte här haft möjligheten
att se, hur det skulle ha utvecklat
sig, om lagen inte hade funnits. Men
jag märkte såväl i herr Näsgårds som
i herr Werners anföranden, att de voro
ganska mycket emot att bär sätta en ny
bot på den rätt gamla men dock provisoriska
jordförvärvslagen, och jag förstår
dem så innerligt väl. Om vi laga
ett hål i år och ett hål nästa år med
ganska rigorösa medel av tvingande natur,
så ha vi ungefär vid den tid, då
lagen skall upphöra att gälla — om jag
minns rätt den 1 juli 1953 — en lappad
men ändock tvångströja, som säkerligen
inte blir så lätt att lägga av.

För min del, herr talman, skall jag
inte gå in på den skada, som den här
föreslagna förändringen åstadkommer
på fastighetskreditens område, tv det
har ju framdragits så goda skäl i det
avseendet, att det inte torde behövas,
men jag skall stanna vid en sak, som såvitt
jag hört inte berörts här, och det är
den nackdel som kan uppstå t. ex. för

vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.
inteckningar, beviljade i flera fastigheter.
Förr var det mycket vanligt, att det
beviljades gemensamma inteckningar i
flera fastigheter. Om nu en sådan gammal
inteckning gäller i fastigheterna A,
B och C, och fastigheten A blir utsatt
för exekutiv auktion, så åsätts den ett
värde, för vilket den får säljas. När då
innehavaren av inteckningsfordringen
på grund av vissa omständigheter inte
kan gå med längre innebär då inte
detta en möjlighet till övervältring på
de andra fastigheterna vid exekutivt förfarande,
som anordnas enligt denna nya
ändring i jordförvärvslagen? Jag vågar
rikta frågan till vem av majoriteten i
utskottet som kan ge mig svar på den.
Jag vet inte, om jag vågar be utskottets
ärade ordförande yttra sig om det, men
det förefaller mig, som om här skulle
kunna ligga ett riskmoment.

Jag tillåter mig att allmänt hävda, att
ändringen som sådan är till skada för
fastighetskrediten. Ja, säger man, det
gör väl inte så mycket numera, sedan
man har fått möjlighet att via rationaliseringsorganen
låta staten överta krediten.
Ja, det är riktigt, att jordbrukskrediten
i allt högre grad övergår på
staten genom den statliga kreditgarantien
via rationaliseringsorganen. Jag vill
minnas, att garantisiffran för lån redan
i höstas var uppe i 60 miljoner kronor.
Det är en rätt rask takt. Om man här
genom olika åtgärder förminskar möjligheterna
och vanan att jordbrukarna
genom hjälp av anhöriga få kredit i vanliga
kreditinrättningar eller personliga
lån av anhöriga, så blir det staten som
kommer att få träda in i stället — med
de ökade förpliktelser att skaffa pengar
och att taga med kreditgivningen förenade
risker, som därav följa. Den som
tycker att det inte gör någonting behöver
väl då inte vara rädd för det, men
det finns säkert många som betrakta
denna utveckling som inte i allo fördelaktig,
att staten allt mer övertar risken
för fastighetskrediten.

Men går det att få lagen effektiv genom
föreslagna åtgärder? Det verkar,
som om herr Hermansson och herr Jonsson
hade fått för sig, att alla brister ovill -

102

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

korligen skola rättas till. Det har konstaterats
genom olika remissutlåtanden och
genom vad som sagts här i kväll, att
missbruken inte äro så omfattande. Ordföranden
i utskottet karakteriserade det
ju på sitt sätt, och man fick då ett starkt
intryck av att det gällde ganska få fall
och kanske bara ett eller annat varje
år per län. Det är ganska litet, men jag
tror det var herr Hermansson som sade,
att det i alla fall är nödvändigt att få
lagen fullständig, ty annars är det lika
bra att man låter den falla. Är inte
detta i alla fall, herr talman, en benägenhet
att gå till fullständighetskineseri,
att ovillkorligen kräva att eu lag under
alla omständigheter skall vara fullständig?
Vilken av våra lagar är fullständig?
Vilken av våra lagar — strafflagar eller
andra — kan hindra att fall, som borde
rymmas inom lagen, inte nås av den?
Man får finna sig i att undan för undan
försöka göra lagstiftningen fullständigare,
men i detta fall kräver det en apparat
som är mycket stor utan att man
åstadkommer åsyftad nytta. När jag hävdar,
att denna lagändring gör större skada
än nytta även från de synpunkter
som majoriteten här anlägger, leder detta
naturligtvis till den slutsatsen, att man
enligt min mening icke nu bör vidtaga
denna förändring, särskilt som det är
fråga om en tillfällig lag, som väl får
prövas om efter två år. Jag fann av herr
Werners uttalande här, att även han ansåg,
att det kanske kan bli sådana tider,
att lagen inte behövs. Allt i sak
talar enligt min uppfattning emot att bifalla
det framlagda ändringsförslaget.

Nu kan man naturligtvis — tillåt mig
säga det — stirra sig blind på enstaka
missförhållanden och som nyss sades i
»laglydnadens namn» kräva fullständighet,
men vi ha väl så mycket att syssla
med, att vi inte skola ålägga våra lantbruksnämnder
att fördjupa sig alltför
mycket i dessa saker. Min mening är
att jordförvärvslagen redan som den är
har belastat de rationaliseringsorgan,
som kommo till för att fullgöra 1947 års
beslut, i den grad att deras övriga arbete
i hög grad har lidit därpå. De få
sysselsätta sig så mycket med jordför -

värvsäreuden, att andra viktiga saker
icke hinna med. Däri kan också ligga en
fara.

Jag skall inte, herr talman, gå in på de
efterföljande avsnitten i utskottets hemställan,
utan jag skall också hålla mig till
den av utskottets ordförande önskade
ordningen odk skall därför stanna vid
att instämma i yrkandet om bifall till
herr Holmbäcks in. fl. vid denna punkt
avgivna reservation. Innan jag slutar, vill
jag dock säga till dem som sätta all sin
lit till lantbruksnämnderna, att det är
gott och väl att lantbruksnämnderna arbeta
ansvarsmedvetet — och jag är den
förste att vilja ge erkännande åt jordbruksnämnderna
i allmänhet för att de
söka handlägga dessa mycket ömtåliga
ärenden som höra ihop med jordförvärvslagen
och med rationaliseringen på
ett objektivt och riktigt sätt •— men man
får inte ens i lantbruksnämndernas händer
lägga allt för mycket makt. Det kan
ligga en fara i att skapa ett tillstånd,
där allt mer rättsavgörande frågor skola
läggas i händerna på administrativa organ
sådana som lantbruksnämnderna.
Vill man därtill göra dem både till köpare
och till domare i en sådan här sak
som det är fråga om, så tror jag det blir
ännu svårare. I den delen äro herr Werner,
herr Näsgård och jag fullständigt
ense om att ett sådant förhållande icke
kan vara lämpligt. Att jag intet kan anse
den av dessa sistnämnda herrar föreslagna
anordningen möjlig, det är en
annan historia, som jag icke nu anser
mig böra gå in på.

Herr statsrådet STKÄNG: Herr talman!
Jag har självfallet med stort intresse avlyssnat
denna ganska långa och intensiva
debatt. Jag är inte överraskad över
att representanterna från högern, herrar
Domö och Eskilsson, använda rätt
hårda ord i sina kommentarer om koncessionslagen;
principiellt har man på
den kanten en bastant motvilja mot lagen.
Jag hade nästan ändå hoppats på
att den utveckling, som vi under dessa
sista år sedan 1945 ha kunnat bevittna,
i någon mån skulle ha modererat en del

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

103

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

av de starka omdömen som de båda talarna
här använt i afton. Det har talats
om tvångströja, fullständighetskineseri,
perfektionsraseri och intrång i de enskildas
rättigheter. Om jag emellertid
hänvisar till vad som skett sedan denna
lag antogs, tror jag nog att en mycket
stor majoritet i den svenska riksdagen
inte skulle våga ta ansvaret för att göra
sig av med lagen. Jag är medveten
om att man 1945, då man inte hade samma
utveckling som man har nu på ögats
näthinna, kunde vara mera tveksam om
koncessionslagens nödvändighet, men
hur skulle det ha sett ut här under denna
för jordbruket goda och för skogsbruket
exceptionellt goda konjunktur,
om kapitalstarka köpare hade haft fritt
bord och kunnat endast med konkurrensen
som inverkande faktor bjuda ett
pris för skogsbärande jordbruksfastigheter
och köpa dem?

Jag har således den ganska bestämda
uppfattningen — och jag tvekar inte att
säga det nu, även om det kan hända
mycket fram till 1953 — att såvitt vi nu
kunna överblicka framtiden, komma vi
förmodligen icke, om vi vilja beakta
livsviktiga intressen för den svenska
jordbruksnäringen, att våga ta ansvaret
för att göra oss av med denna koncessionslagstiftning.
Visst kan man principiellt
säga, att den utgör ett ingrepp i
den enskildes rätt, men sådana ingrepp
måste man ju på många områden finna
sig i för att rädda större värden, och i
det här fallet har riksdagen varit av
den bestämda uppfattningen, att det är
så pass stora värden som ha stått på
spel, att dessa mindre ingrepp i den enskildes
rätt väl kunna försvaras. Men
- - som det liar sagts här av herr Hermansson,
herr Jonsson i Bollnäs och
även med mycket stor skärpa av herr
Werner — skall man ha en lag, så skall
det vara en lag som respekteras.

Herr Domö har i sitt sista anförande
liksom herr Ilolmbäck gjort gällande,
att statistiken ändå visar, att försöken
att kringgå lagstiftningen, illojaliteten
mot koncessionslagen, inskränka sig till
ett tjugu- eller trettiotal fall under 1950,
och att man, så länge denna företeelse

har en så pass liten omfattning, inte bör
tillgripa en så långt gående åtgärd som
att försöka täppa till detta hål. Del är
detta försök som herr Domö kallar för
fullständighetskineseri.

Ja, man skall inte bedöma dessa yttringar
av ganska hämningsfria uppfattningar
efter att det antal fall, som man
statistiskt kan avläsa, är 20 eller 30
bland så och så många tusen fastighetsaffärer.
Den allmänna reaktionen
bedömer inte saken efter de utgångspunkterna.
Jag försäkrar herrarna, att
det råder en stark irritation ibland hederligt
folk över att myndigheterna här
sitta med armarna i kors och tolerera
att något sådant här får försiggå. Jag
kan åberopa förhållandena i Västerbotten
och vissa andra trakter och har
med mig en packe tidningsurklipp, som
jag dock inte skall trötta kammaren
med att referera här. Jag försäkrar
emellertid att det ganska ofta händer,
att jag får indignerade brev ifrån hederligt
folk på olika håll i detta land,
som äro upprörda över vad som sker.
Det svenska folket är ett folk med respekt
för lag och rätt, och detta är ett
kapital som man faktiskt skall ta vara
på. Om man förskingrar det kapitalet
genom att tolerera uppenbara snedsteg
vid sidan av lagen, om det tolereras att
man lurar den lagstiftande myndigheten
och till och med skryter över det, så
förstår inte det svenska folket detta och
bedömer det inte efter hur många som
göra det, utan man bedömer gärningen
som gärning. Det är den reaktionen,
man får räkna med.

Jag vill också slå fast, att det finns
stora möjligheter att denna trafik kommer
att sprida sig, om den får fortgå
opåtalt. Det är ju rätt upprörande, att
man offentligt annonserar i pressen:
»Kom till mig, så skall jag visa Er, hur
ni skall köpa fastigheter med förbigående
av lagstiftningen! Jag kan knepen.
Kom till mig, så skall jag för en hygglig
penning hjälpa Er till riitta, när vi
nu ha en lagstiftning som lägger hinder
i vägen!» Detta har förekommit
bland annat. Det är ingen tvekan om
att görs det ingenting, så får vi här en

104

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
inflation av hedersbegreppen, som är
av en helt annan art och omfattning än
nu, då man går upp och säger: »Det
här betyder ingenting; det är bara 20
eller 30 fall som vi känna till.»

Detta om själva bakgrunden till att
regeringen nu endast ett par år, innan
den provisoriska lagen går ut, ändå tar
sig friheten att presentera riksdagen
förslag till vissa justeringar.

Herr Holmbäck säger, att vi täppa ju
ändå inte till alla hål med Kungl. Maj:ts
förslag. Man kan ju hålla på och göra
exekutiva auktioner ideligen inom ramen
av den tolerabla tidsperioden och
på det sättet komma ifrån även den
skärpning av lagen som här är föreslagen.
Man kan, för att begagna herr Holmbäcks
uttryck, använda en uttröttningstaktik
och på det sättet ändå tvinga sig
fram. Ja, jag är tveksam, om någon kan
vara så fräck, att han gör det, men skulle
det hända, så få vi väl lära även av detta
på samma sätt som vi ha lärt förut av
vad som har skett på dessa områden och
se till, att vi även ta bort den möjligheten.
Men jag förmenar, att bara den
omständigheten, att lagen inte är absolut
vattentät ens i den form som här
föreslås riksdagen, behöver inte tas som
skäl för att inte försöka täppa till dessa
grova hål, som irritera en hederlig allmänhet.

Det är klart att den, som inte är informerad
om vad som hänt, kan fråga
sig: Är det nödvändigt att även
lägga gåvofång under en tillståndsgivning?
Har det inte gått för långt, om
man vill förmena en svensk medborgare
att ge bort en jordbruksfastighet till någon
som han behagar låta sin välvilja
stråla över? Om man emellertid ser, hur
även detta gåvoförfarande har missbrukats,
så får man faktiskt en annan syn
på saken. Jag ber att få poängtera, att
i allmänhet ske ju gåvorna till nära anförvanter
eller släktingar, och i andra
fall kan det vara fråga om en gåva till
en stiftelse, då vissa speciella föreskrifter
följa med gåvobrevet. I båda dessa
angivna fall, där släktingar eller anförvanter
eller stiftelser äro mottagare av
gåvan, ligger ju hela arrangemanget

m. m.

utanför koncessionslagen, och därför är
det ju enligt regeringens förslag endast
en begränsad grupp av gåvor som komma
under prövning. Men även denna
begränsade grupp av gåvor har missbrukats
i stor utsträckning. Jag skall
bara redogöra för ett enda fall, och jag
skall nämna det därför att det är så
färskt — det är bara omkring tre veckor
gammalt. Handlingarna ligga för resten
just nu på mitt bord i departementet.

Det gäller en direktör i Stockholm
som sysslar med tomtspekulationer. Han
äger ett flertal jordbruksfastigheter i
Stockholms län och har under 1950 förvärvat
tre av dessa fastigheter genom
gåvobrev. Man kan ju fråga sig, vad som
föranlett att just denne specielle stockholmsdirektör,
som redan har fastigheter,
kan vara ett så lämpligt objekt att
strö jordbruksfastigheter över i form av
gåvor. Sedan köpte denne man för en
tid sedan ytterligare en jordbruksfastighet
om 13 hektar åker och 95 hektar
skogsmark för en köpeskilling av 80 000
kronor. Han sökte tillstånd av lantbruksnämnden
för köpet. Lantbruksnämnden
var tveksam av kända skäl, och det vart
diskussion i nämnden. Man liänsköt
ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande.
Innan ärendet kom till avgörande i regeringen,
återkallade direktören sin ansökan
och talade om för en förvånad
jordbruksminister, att nu hade han fått
fastigheten som gåva, så att nu behövde
han inte längre ha tillstånd av Konungen
att köpa.

Jag tror inte man behöver spekulera
i att lantbruksnämnderna ha något intresse
av att söka sätta käppar i hjulen
för seriösa och korrekta gåvor, och det
har ju också sagts ifrån i propositionen,
att där man inte har anledning att räkna
med skoj, bör gåvofånget naturligtvis
accepteras från lantbruksnämndens sida,
men jag har velat anföra detta enda
exempel såsom bevis på att det är en
ganska onödig och för många upprörande
lucka i lagstiftningen, om man inte
också i samband med denna reform lägger
gåvofallen under lantbruksnämndernas
prövning.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

105

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

Det bär anförts såsom det väsentligaste
argumentet emot dessa justeringar
som föreslås, att de komma att innebära
vissa hinder för en smidig och effektiv
kreditgivning. Herr Werner läste ur propositionen
ett remissyttrande av bankofullmäktiges
majoritet, som avstyrkte
just med hänsyn till dessa kreditsynpunkter.
Jag ber emellertid att få påminna
herr Werner om att detta yttrande
av bankofullmiiktiges majoritet skrevs
över den första promemoria, som utarbetades
i jordbruksdepartementet, där man
inte hade fått in något instrument för
värdering, som man nu har i utmätningsmannens
värderingsförfarande i kontakt
med lantbruksnämnden. När man endast
hade den bestämmelsen, att blott av lantbruksnämnden
godkända spekulanter
fingo bjuda och att den högstbjudande
skulle ha fastigheten, kunde man naturligtvis
fråga sig, om detta bud kunde
vara ett riktigt uttryck för ett marknadsvärde
på fastigheten, och man kanske
till och med frågade sig, om det kunde
bli något slags samarbete mellan spekulanterna
för att komma över fastigheten
till ett bud som låg under ett rimligt
marknadsvärde. På de premisserna
byggde bankofullmiiktiges majoritet sitt
yttrande, men jag har nog den uppfattningen,
att skulle fullmäktige se på detta
ärende i dag, då man ändå har garanti
för att fastigheten icke säljes under sitt
marknadsvärde, är det inte så säkert,
att deras yttrande hade blivit avfattat
på det sätt som skett. Jag vågar nog,
liksom herr Hermansson och herr Jonsson
i Bollnäs gjort, hävda den uppfattningen,
att en sund fastiglietskredit inte
lider något men av de föreslagna justeringarna.
Om vederbörande skaffar sig
inteckningar över skorstenarna, tar han
ju risker, men den sunda fastighetskrediten
får ju sitt genom att fastigheten
skall avyttras endast under förutsättning
att man får ut det marknadsvärde som
åsatts, ocli jag vill .särskilt understryka,
att det icke är utmätningsmannen ensam,
som suveränt åsätter detta värde,
utan att han är bunden att ha eu noggrann
kontakt med och diskutera saken
med lantbruksnämnden.

Det föreföll, som om herr Näsgård inte
var riktigt nöjd med att man placerade
bankers och andra kreditinrättningars
säkerheter i en annan klass än de privata
kreditgivarnas. Jag vill då säga, att
det finns en förklaring även till det.
Man har kunnat hålla bank- och kreditinrättningarna
utanför helt enkelt därför
att de enligt banklagen äro skyldiga
att avyttra sina jordbruksfastigheter, och
bank- och fondinspektionen har instruktionsmässig
skyldighet att övervaka, att
detta också sker. Det finns ju av kända
skäl icke någon liknande bestämmelse
för de privata kreditgivarna, och därför
har denna skillnad kommit till uttryck
''i Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Werners reservation, vilken ju
går ut på en annan metod för att vinna
samma mål, innebär, som jag ser det,
vissa svagheter. Herr Werner anser, att
man bör ha en judiciell prövning och
inte ha den administrativa prövning, som
lantbruksnämnd, utmätningsman och i
sista hand Kungl. Maj :t prestera. Men
som herr Hermansson här i sitt inlägg
mycket klart har belyst, är ju saken den,
att när ändå enligt herr Werners reservation
lantbruksnämnden skall påkalla
expropriationen, så blir ju den avgörande
primärprövningen förlagd till lantbruksnämnden.
Den judiciella prövningen
blir en prövning av huruvida köpeskillingens
storlek är den riktiga eller
icke enligt expropriationslagens bestämmelser.
Men i fråga om själva den primära
prövningen, om expropriation skall
ske eller inte, bli ju förliållandna likartade
i bägge fallen. Herr Hermansson
tillät sig beteckna herr Werners reservation
som ett utslag av krångel, och jag
vill faktiskt ge herr Hermansson rätt i
detta. Om man skall gå herr Werners
väg, ja, då skall ju först lantbruksnämnden
påkalla expropriation. Vederbörande
kan överklaga lantbruksnämndens
beslut hos Kungl. Maj:t och där få prövning
av frågan, huruvida expropriationen
är påkallad eller icke. Är det så, att
man anser att expropriation skall äga
rum, träder expropriationsdomstolen i
funktion och gör en värdering. Vederbörande
kan ha eu annan uppfattning än

106 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
domstolen om värderingen och kan då
överklaga i hovrättten. Hovrättens utslag
kan så småningom överklagas i högsta
domstolen. Det är följaktligen en dubbel
procedur: först en besvärsordning den
administrativa vägen och sedan en besvärsordning
den dömande vägen, och
det kan naturligtvis komma att ta sina
modiga år, innan hela saken blir avklarad.

Herr Werners reservation lider också
av den svagheten, att man enligt den inte
skulle göra någonting alls i dagens läge
utan, därest herr Werners reservation
vinner riksdagens gehör, skulle det få
vara som det är fram till år 1953, när
lagen skall omprövas.

Jag har under den gångna våren haft
tillfälle att träffa åtskilliga jordbrukare
i en del så att säga större sammanhang.
Jag har haft det mycket angenäma nöjet
att fungera som föredragshållare på olika
jordbruksmöten och har tagit mig friheten
att där debattera denna fråga, eftersom
det är cn fråga som jag anser
vara mycket viktig för de svenska jordbrukarna.
Jag försäkrar herr Werner, att
hans egna kolleger komma att bli mycket
besvikna, ifall det inte göres någonting
nu, och jag försäkrar herr Werner,
att om han ville lyssna till den stämning
—■ och det vill han säkerligen —■ som
gör sig gällande ute bland jordbrukarna,
skulle han inte försöka styra denna debatt
så att det inte blir något positivt
resultat av den. Jag begär inte, att han
skall frånträda sin reservation, men jag
tror nog, att det för herr Werners egen
skull vore lyckligt, om hans reservation
inte vunne kammarens bifall.

Herr WERNER (kort genmäle): Herr
talman! Bankofullmäktiges yttrande här
har enligt min mening samma giltighet
nu som när det avgavs. Det har ingalunda
skapats några bättre garantier för
inteckningshavarnas och fastighetsägarnas
rätt genom de förändringar, som
företagits i det ursprungliga förslaget till
den kungl. propositionen. Det är väl
ändå så, att det yttersta rättsavgörandet
har lagts i händerna på lantbruksnämn -

m. m.

derna, som kunna med sina beslut slå
ut nästan alla köpare till fastigheten. Det
kan möjligen bli en kvar, och det är då
lantbruksnämnden, som står som självständig
köpare.

Jag vänder mig just emot detta att
man ger lantbruksnämnden både åklagarens,
domarens och köparens roll. Det
är ingen god kombination, och om lantbruksnämndens
administrativa myndighet
utsträckes så långt, vill jag beteckna
det som något som är i stil med det totalitära
statsbegreppet.

Herr statsrådet sade vidare, att den
i reservationen föreslagna vägen skulle
vara en mycket krånglig väg att gå för
att råda bot på den bristfällighet, som
för närvarande förekommer på detta område.
Ja, men det finns i varje fall någonting
som heter den enskildes rättssäkerhet
här i landet, enligt vilken man
har möjlighet att hos en högre instans
överklaga beslut i en underinstans, som
ha rättsavgörande verkan för den enskilde.
Det anser jag vara värt någonting.

Jag kan inte heller finna att här har
förebragts något skäl för att icke beträda
den väg, som jag har anvisat, en
positiv väg, som mycket effektivt skulle
leda till att inte dessa konstruerade
transaktioner ägde rum.

När det gäller gåvofånget har jag givetvis
intresse av att det inte skall missbrukas
på det sätt som herr statsrådet
anförde exempel på. Men man skulle
kanske vid ett bättre övervägande inom
regeringen kunna ha funnit vägar att
åstadkomma undantagsregler, i stället för
att som här föreslås dra in gåvofånget
under huvudregeln. Det är beträffande
den saken, som jag vänder mig emot konstruktionen
enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
bär suttit och lyssnat till den debatt,
som här förts, och känt ett behov av att
ge uttryck även åt min inställning.

Jordbruksministern var ganska stolt
över denna lagstiftning. Han menade,
att den hade fyllt sitt ändamål och att
den hade blivit allt nödvändigare icke
minst på grund av konjunkturutveck -

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

107

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

lingen. Från sådan utgångspunkt ansåg
han det också självklart, att de försök,
som hade gjorts till, som han uttryckte
sig, »skenmanövrer» eller att kringgå
lagstiftningen måste stävjas, och han
yttrade i det sammanhanget, att vad som
förekommit i sådant hänseende hade
framstått såsom alltmer irriterande och
framkallat allmän reaktion. Skulle detta
få fortgå, menade jordbruksministern,
skulle utvecklingen medföra en inflation
bland landets medborgare i fråga om
hedersbegreppen.

Jag skulle nog vilja varna för att, när
man kan plocka fram något enstaka
fall, som ter sig tämligen olustigt, detta
fall generaliseras i alltför stor utsträckning.
Jag tycker sålunda, att den där
historien om stockholmsdircktören, som
jordbruksministern levde ganska högt
på i sitt anförande, knappast har någonting
med denna diskussion att göra.
Det är väl ändå inte med hänsyn
till sådana enstaka företeelser som eu
lagstiftning skall utformas, en lagstiftning
som skall gälla stora grupper av
medborgare, vilka — det utgår jag ifrån
— i allmänhet äro mycket lojala. Jag
anser m. a. o. att jordbruksministern
kunde utlämna denne stockholmsdirektör
och andra eventuellt förekommande
liknande företeelser åt den allmänna
reaktion, varom även han talade och
som säkerligen inte låter vänta på sig.
Jag skulle tro, att man redan har sett
resultat av en sådan reaktion på annat
håll. Här har talats om ett län, där ett
visst antal exekutiva auktioner ha anordnats
eller arrangerats i syfte att
kringgå lagens bestämmelser. Jag känner
mig ganska övertygad om att dessa
auktioner inom det åsyftade länet inte
skulle ha kommit att upprepas just på
grund av den allmänna reaktion, som
därigenom utlösts.

När här talas om lagstiftningens goda
verkningar, kan det vara lämpligt att
erinra om vad som egentligen avsågs
med den. Syftet har ju ansetts vara dels
att förhindra »spekulationsköpen, vilkas
omfattning under olika tidsperioder, beroende
på konjunkturerna, mer eller
mindre stegrats och vilka kunde befaras

leda till att såväl jorden som skogen
utsattes för hänsynslös rovdrift», och
dels att icke försvåra den rationalisering
av jordbruket, som kunde befinnas
nödvändig eller önskvärd.

Ja, det där låter ju ganska bra, men
det är väl inte tillräckligt med att man
påstår, att lagen bär fyllt sitt syfte, utan
man bör väl också försöka ange några
exempel för att belysa att så verkligen
är fallet.

Jag känner inte närmare till förhållandena
i södra Sverige och kanske inte
heller i våra mera utpräglade jordbrukslän,
men jag känner däremot något till
förhållandena i Norrland och i våra övriga
skogslän. Det kan hända, att utvecklingen
har varit något annorlunda,
när det gäller de rena jordbruken än i
fråga om de blandade jord- och skogsbruken
resp. de rena skogsfastigheterna.
Om jag alltså i fortsättningen framför
vissa synpunkter på den föreliggande
frågan, få de anses företrädesvis gälla
skogslänen.

Hur skall man tänka sig att det nu
skulle gå till att spekulanter utsätta våra
blandade jord- och skogsfastigheter eller
våra rena skogsfastigheter för en
spekulation och därtill en spekulation,
som skulle innefatta, vad man här kallar
rovdrift? Vad menas till en början
med en spekulant? Ja, det måste väl vara
en person, som avser att mycket hastigt
tillgodogöra sig det värdefullaste av
en fastighet och att sedan avyttra densamma.
Vilka förutsättningar finnas då
för att kunna fullfölja sådana syften,
även om denna lagstiftning inte funnits?
Skulle det vara andra spekulanter —•
stadsbor, kapitalister eller andra mystiska
individer — som skulle övertaga fastigheten
från den förste spekulanten,
som inlåtit sig på rovdrift av fastigheten
och därmed äventyrat dess bestånd?
Om denne verkligen skulle i en hastig
vändning söka exploatera virkesförrådet
på en fastighet, vad komme detta att
betyda exempelvis i beskattningshänseende?
Jo, det skulle ha sådana verkningar,
att det är fullkomligt uteslutet,
alt han skulle kunna inlåta sig därpå,
tv då skulle han inte få igen annat än

108

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
en mycket blygsam del av köpeskillingen.
Denne spekulant — eller som han
nu betecknas, kapitalist eller kapitalplacerare
— skulle, sedan han betalat skatten
på grund av inkomsten från fastigheten,
kanske få 20 procent över och
därmed skulle han då amortera köpeskillingen.
Det är enligt mitt sätt att se
rent nonsens att tala om att sådant nu
vore möjligt och t. o. m. lockande. För
övrigt skulle det inte heller låta sig göra
med hänsyn till den lagstiftning, som
förefinnes till skydd för våra skogstillgångar.

Jordbruksministern yttrade, att just
nu kunde väl vem som helst föreställa
sig, hur det skulle se ut — på landsbygden
— om kapitalplacerarna hade haft
fria händer. Ja, mig förefaller det, som
om det vore en ganska verklighetsfrämmande
inställning, som toge sig uttryck
i ett sådant uttalande, tv kapitalplaceraren
skall väl i detta fåll på ett
förnuftigt sätt, från ekonomisk utgångspunkt
åtminstone, kunna förvalta och
utnyttja den fastighet han förvärvar.
Han kan inte sköta den själv, han måste
skaffa folk som skall sköta den. Men
varifrån kan han få detta folk? Hur
många är det, som låta sig engageras
för sådana uppgifter? Det kan ju tänkas,
att han skulle kunna uppbringa någon
arrendator. Arrendatorsinstitutionen är
ju inte illegal i och för sig, och många
jordbrukare ha väl börjat som arrendatorer
och arbetat vidare för att samla
erfarenheter och ett visst ekonomiskt
underlag för att kunna bli självägande.
Men jordägaren skulle inte tjäna några
pengar därpå. Jag tror därför inte alls
på att det annat än i rena undantagsfall
skulle bli fråga om sådana där placeringar,
som statsrådet var inne på och
som även herr Werner talade något om.
Herr Werner yttrade sig i varje fall något
tveksamt på den punkten, och jag
misstänker, att han endast ville på något
sätt rättfärdiga sitt parti, som ju
ändå har varit med bland tillskyndarna
av denna lagstiftning.

Man talar om att lagstiftningen är populär,
och det uttalandet upprepade
jordbruksministern också här. Jag är av

m. m.

den meningen att motsatsen är fallet och
att den blir allt mer och mer impopulär.
Jag tror att man i vida kretsar, åtminstone
när det gäller den norrländska befolkningen,
är på det klara med att denna
lagstiftning är olämplig. Det där resonemanget
att man skall hålla priserna
nere för att möjliggöra för en person att
förvärva en fastighet, där han då skall
söka sin utkomst, kan visserligen vara
bestickande. Men hur verkar del för säljaren
av en fastighet? Låt oss tänka oss,
att en person köper en fastighet och
lägger ned sitt livsverk på den: han
uppför nya åbyggnader, han sköter och
förbättrar jordbruket och han bygger
upp ett betydande virkeskapital. När
han sedan inte längre orkar arbeta vidare,
nödgas han sälja fastigheten, och
då blir denna föremål för nedvärdering
även på grund av denna lagstiftning.
Vad får han då ut av den? Ett faktum
är, att en norrländsk bonde i detta nu
inte kan sälja sin fastighet och därvid
få ut tillnärmelsevis vad denna fastighet
är värd. Vad har han då att göra? Jo.
han kan exploatera virkesförrådet, innan
han går in för en försäljning av fastigheten,
och då kan det mycket väl hända,
att han går alldeles för långt, därför
att han inte vågar förutsätta, att en blivande
köpare av fastigheten kan betala
något nämnvärt för virkesförrådet. Följaktligen
spolieras resultatet av hans bemödanden
att uppbygga detta virkesförråd.
Och vad vinnes därmed ur samhällelig
synpunkt!

Åtminstone i skogslänen finnas
många fastighetsägare, som skulle vara
benägna att sälja sina fastigheter men
som av olika skiil anse, att de inte
kunna göra det. De övergå i stället till
kreaturslöst jordbruk eller vidtaga andra
åtgärder, betingade av att de inte
längre själva förmå att sköta fastigheten.
De kunna inte heller uppbringa
annan erforderlig arbetskraft därför —
det skulle också bli för dyrt att anställa
sådan om den förefunnes — och
de ha därtill svårt att åstadkomma nödiga
medel till vidmakthållandet av
byggnadsbeståndet. Nej, det är icke fråga
om att skaffa jord åt en jordhungrig

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

109

Ang.

befolkning; det gäller att skaffa brukare
åt jorden.

När jag ser på denna lagstiftning, kan
jag näppeligen komma till något annat
resultat, än att den är även den ett uttryck
för den strävan till centraldirigering
och planhushållning, som knappast
lämnar något avsnitt av vårt samhällsliv
fritt från ingripanden. Man menar
att människorna inte kunna ta vara
på sig själva, att de inte kunna ta vara
på sina behöriga intressen, utan att man
måste hjälpa dem därmed. Det är val
också så, att det närmast är rent socialistiska
tankegångar, som uppbära en
lagstiftning av här ifrågavarande innehåll.
Jag skulle i det hänseendet vilja
erinra om ett uttalande av en annan chef
för jordbruksdepartementet än den nuvarande.
Det fälldes bär i kammaren,
när jordförvärvslagen i dess nuvarande
utformning genomtruinfades vid vårriksdagen
1948. Dåvarande jordbruksministern,
herr Sköld, ställde då bland
annat den frågan: Vad skall en nytillträdande
jordbrukare betala räntekostnaden
med, alltså de räntekostnader
som belöpte å den köpeskilling, han
hade att erlägga för fastigheten? Herr
Sköld svarade själv på följande sätt:
Jo, med en minskning i den ersättning
han får för sina händers arbete. Kom
ihåg, att för hela det .svenska bondejordbruket
är ägandet av ett jordbruk
varken spekulation eller kapitalplacering;
det är inte något som jordbrukaren
får ut en kapitalränta eller handelsvinst
av. Jordbruket är helt enkelt en
arbetsplats, där han uträttar sitt arbete
och skaffar sig sill försörjning. Jordbruket
är för honom vad svarven är för
svarvaren eller skrivbordet för kontoristen.
Skall svarvaren betala för sin
arbetsplats? Skall kontoristen betala för
den stol han sätter sig i? Skall den arbetande
jordbrukaren genom onödigt
höga räntekostnader, genom minskning
av sin arbetslön, betala för att få den
arbetsplats, som jordbruket är?

Jordbrukaren jämföres alltså inte med
en rörelseidkare, en ägare av en hyresfastighet
eller en hantverkare resp. dennes
verkstad, utan jordbruket anses in -

vissa ändringar i jordförvärvslagcn m. m.
ta en sådan ställning i förhållande till
brukaren att det blir jämförligt med
vad svarven är för svarvaren och skrivstolen
är för kontoristen, och det bör
jordbrukaren inte betala någonting för!
Detta måste väl vara kontentan av detta
uttalande, och alltså blir resultatet, att
en bonde, som lagt ned all sin möda
och omsorg på att förbättra och bygga
upp sitt jordbruk och sin skog, får,
när han inte längre orkar sköta sitt
hemman utan måste överlåta det till
annan, inte glömma bort, att detta för
köparen är blott en arbetsplats liksom
svarven för svarvaren och skrivstolen
för kontoristen och att betalningen eller
köpeskillingen skall bestämmas därefter,
kanske alltså till något som närmar
sig pliis minus noll!

På det sättet löses lätt och lekande
frågan om jordbrukets räntabilitet. Man
behöver vid prissättningen av jordbrukets
produkter inte grubbla så värst
mycket över, hur jordbrukaren skall erhålla
täckning för räntan å det i fastigheten
nedlagda kapitalet. För hans
hemman skall nämligen inte betalas mera
än dess värde såsom jämförligt med
värdet av svarven för svarvaren och
skrivstolen för kontoristen!

Det är med denna utgångspunkt inte
svårt att förstå, att en jordbruksminister,
som inte glömmer, att han är socialist,
kan vara intresserad av en lagstiftning,
som vilar på sådana tankegångar
som här antytts. Men det är
ganska obegripligt, att borgerliga partier
skola kunna göra sig solidariska
med strävanden att införa regleringar
av dylikt innehåll.

Här talar man om vad som skall bli
resultatet av de nu föreslagna skärpningarna
i jordförvärvslagen, och det ha
lagrådet, olika remissinstanser och även
talesmännen här i kammaren för reservationerna
utvecklat. Vad de ha anfört
är naturligtvis intet argument, som biter
på tillskyndarna av lagstiftningen —
det följer av vad jag redan sagt — ty
målet för dem iir att pressa ned priserna
på fastigheterna. När därför herr
Holmbäck utvecklade sina synpunkter,
åskådliggörande att man här kommer

Ilo Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
till en nedpressning av fastighetsvärdena,
så var detta alltså inte något relevant
skäl emot t. ex. jordbruksministern,
som står för denna proposition.

Verkningarna i ett annat hänseende •—
när det gäller den fastiglietskredit, som
vi här i landet med stor möda sedan
långa tider tillbaka byggt upp och utvecklat
— aro dock ganska självklara.
Det förekommer åtminstone i de landsdelar,
som jag känner till, ganska ofta
att en enskild kapitalägare lånar ut
pengar mot en inteckning eller att en
person hjälper en annan genom att han,
när fråga är om belåning av en inteckning
med tämligen högt förmånsrättsläge,
tecknar underborgen. Sådant får
man inte förutsätta skall komma att ske
hädanefter, eftersom vederbörande får
mycket små möjligheter att tillvarata
sina intressen i händelse av exekutiv försäljning.
Man kan visserligen erkänna,
att bestämmelsen om att tvångsförsäljning
efter det exekutiva förvärvet inte
får ske, med mindre än att man når
upp till en köpeskilling, som motsvarar
det av utmätningsmannen satta värdet,
innebär en förbättring i förhållandet till
departementspromemorian. Men när man
vet, hur denna viirdesiittning plägar ske,
är den knappast något att falla tillbaka
på, och jag kan därför tänka mig, att
den föreslagna lagstiftningen kommer
att från sådana utgångspunkter verka
ogynnsamt för många, som behöva stöd
av andra, när de söka efter möjligheter
att finansiera förvärvet av ett jordbruk,
på vilket de sedan skola bygga upp sin
verksamhet och existens. Men detta är ju
synpunkter, som inte, förmodar jag, väga
så mycket i denna debatt.

Jag beklagar, att en lagstiftning sådan
som den förevarande över huvud har
kommit till stånd, och av jordbruksministerns
uttalande förstod jag ju, att han
redan nu var på det klara med att den
kommer att fortbestå även sedan dess
nuvarande giltighetstid har gått till ända.
Den slutsatsen hade kunnat dras även
utan att jordbruksministern hade behövt
säga något därom, ty att nu införa de
föreslagna skärpningarna i lagstiftningen,
när denna skulle upphöra med juni

ni. m.

månad 1953, hade ju varit fullkomligt
meningslöst, om lagstiftningen inte skulle
upprätthållas även i fortsättningen;
tvångsförsäljning efter ett exekutivt förvärv
skulle nämligen inte kunna igångsättas
eller i varje fall inte hinna genomföras
under lagstiftningens nu gällande
giltighetstid. Jag anser, att även det är
beklagligt för att inte säga betänkligt,
att man på det sättet redan har — jag
höll på att säga materiellt — prövat
skälen för och emot lagstiftningens fortsatta
bestånd efter utgången av juni 1953,
och jag förmenar, att när frågan därom
blir aktuell, kommer man inte att gå in
för en saklig prövning utan helt falla
tillbaka på sin redan nu förefintliga förutfattade
mening.

Herr talman! Jag vill sluta detta mitt
debattinlägg med att hemställa om bifall
till den av herr Holmbäck m. fl.
under den förutvarande punkten avgivna
reservationen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har begärt ordet endast för några repliker.
Diskussionen har varat i över tre
timmar, och jag har tyckt mig märka på
stämningen i kammaren, att man vill ha
debatten avslutad. Det är många frågor,
som jag skulle vilja ta upp här, men jag
skall ta endast några få och försöka yttra
mig om dem i största korthet.

Herr Domö frågade mig direkt, huruvida
icke den nya lagstiftningen skulle
kunna innebära en övervältring på
andra fastigheter av en del av en gemensam
inteckning, för vilken en fastighet
svarar. Under förutsättning att
den nya lagstiftningen trycker fastighetsvärdet
och därigenom en gemensam
inteckning blir nödlidande, kan detta bli
fallet.

Herr Werner sade, att folkpartiet icke
hade velat eller vågat, som jag tror han
uttryckte sig, instämma i hans reservation.
Jag får som min uppfattning om
herr Werners förslag säga, att det centrala
i detta är, att han vill ersätta utmätningsmannens
värdering och den
följande värderingen av fastigheten genom
en exekutiv auktion, med en vär -

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

Ang.

dering som är gjord av en expropriationsdomstol.
Jag kan inte finna annat
än att det förslaget mycket väl kan tagas
in i den diskussion som det här är
fråga om, men jag har inte velat gå så
långt som att binda mig för det.

Herr Hermansson sade, att den som
lånar pengar mot en undermålig pant
får stå sitt kast. Han behöver inte ha
rätt att ropa in fastigheten för att skydda
sig, ty han har gjort sin förlust
ändå. Så kan man naturligtvis resonera,
men vi veta ju alla, att hundratals, ja
tusentals fastigheter här i landet inropas
av personer, som vilja skydda sina
fordringar. Det är någonting mycket naturligt,
ty där bakom ligger hoppet att
kunna reparera förlusten längre fram.
Jag kan påpeka, att i 4 a § i detta lagförslag
förutsättes, att inrop av fastighet
sker just i det syftet.

Jordbruksministern tog upp frågan
om gåvor såsom ett medel att kringgå
jordförvärvslagen. Beträffande förefintligheten
av försök att kringgå lagen genom
att fastigheten ges bort är bevisföringen
i propositionen enligt min uppfattning
svag. Men jag erkänner gärna,
att vad jordbruksministern här har sagt
muntligen i dag har ett större värde.
Det är dock en sak jag måste anmärka.
När vi 1948 hade frågan om den nya
jordförvärvslagen uppe, ställde jag för
min del mig avvisande på grundval av
det material, som hade förelagts utskottet.
Sedan höll jordbruksministern, statsrådet
Sköld, ett stort anförande i kammaren,
i vilket han med mycket patos
lade fram vissa saker, som hade inträffat
under den allra sista tiden och som
inte voro nämnda i propositionen. Nu
gör statsrådet Sträng samma sak. Det
är litet svårt att ta ståndpunkt till sådana
där uppgifter, som man får i allra
sista stund under en kammardebatt. De
hade naturligtvis varit av ett helt annat
värde, om man hade fått del av dem under
utskottsbehandlingen. Jag vill för
min del alltid pröva sådana uppgifter
litet mer ingående. Det är möjligt, att
de förvärv på exekutiv auktion, som ha
ägt rum i Västerbotten, kunna ha vissa
något försonande drag. Jag vill inte dis -

rissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.
kutera dem här, men det vore roligt att
få göra det med jordbruksministern privat.

Herr Jon Jonsson uttalade den satsen,
att jordbruken ej få bli spekulationsobjekt,
och det äro vi naturligtvis
alla med om. Jorden är inte som annan
vara, och den bör nog behandlas enligt
särskilda regler. Men det bästa skyddet
mot att jordbruksjorden blir spekulationsobjekt
är naturligtvis, att vi ha ett
fast penningvärde. Vi hade inte det
1945, men vi hade dock ett relativt mycket
fastare penningvärde än nu. 1945
gick jag ingående igenom det material,
på vilket propositionen om införande
av en jordförvärvslag vilade, och jag
fann, att detta material var svagt såsom
stöd för propositionen. Det var av intresse
att höra, att den nuvarande jordbruksministern,
herr Sträng, i viss mån
är av den uppfattningen, att man mycket
väl kunde diskutera saken 1945. Sedan,
säger han, har läget förändrats.
Jag vill inte gå in på den saken, men
jag får säga, att hans anförande tyckte
jag var utomordentligt nedslående. Ty
vad sade han? Han sade: »Så långt jag
kan se, ha vi inga möjligheter att avskaffa
jordförvärvslagen.» Jag tolkar
detta på det sättet, att han menar, att så
långt han kan se ha vi inga möjligheter
alt skapa förutsättningen för avskaffande
av jordförvärvslagen, och denna
förutsättning måste ju vara fast penningvärde.

Jordbruksministern sade, att mot det
missbruk, som för närvarande sker, vill
hederligt folk att man skall ingripa. Jag
delar hans uppfattning på den punkten,
och jag kan utan vidare säga, att jag
mycket noga övervägt, om jag inte skulle
låta den synpunkten få den styrkan, att
jag gick med på detta förslag. Men jag
måste också ställa den frågan: Blir den
nya lagen effektiv? Jag tror för min del
inte det. Jag anförde exemplet om de
upprepade exekutiva auktionerna, ett
exempel som jordbruksministern bemötte
med att säga, att dem få vi ta uti
med i framtiden. Det finns andra möjligheter.
Jag har läst handlingarna till
denna proposition. Där talas det om

112

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
vissa tendenser till arrangerade konkursauktioner,
vid vilka vem som helst
kan få köpa fast egendom. Detta kan
naturligtvis tillgripas särskilt, om det
gäller större ekonomiska värden. Jag
tror med andra ord, alt lagstiftningen är
sådan, att den — som jag uttryckte mig
i mitt första anförande — bär ganska
stora maskor för de stora fiskarna, som
de kunna slippa igenom. Då blir för mig
frågeställningen denna: Om lagen dessutom
innebär nackdelar med hänsyn till
andra värden, finns det då tillräckliga
skäl att ta den? Det är så jag har sett
saken.

Då jag kritiserat jordbruksministerns
proposition vill jag emellertid säga att
enligt min uppfattning är den mycket
bättre än promemorian.

Jordbruksministern sade, att i propositionen
får den sunda fastiglietskrediten
sitt genom att utmätningsmannen
får tillfälle att sätta ett värde på fastigheten,
under vilket den inte får säljas,
och det värdet skall han sätta i
samråd med lantbruksnämnden. Den
snnda fastiglietskrediten får sitt, den
osunda får inte sitt, var tankegången.
Ja, man kan naturligtvis ur ekonomisk
synpunkt säga, att det är osunt, om en
person ger ett mycket högt lån mot fastiglietsinteckning
för att hjälpa en vän
eller en framåtsträvande person som han
tror på o. s. v. Men ur rent mänsklig
synpunkt och ur allmän framstegssynpunkt
är kanske inte den typen av kredit
osund. Och det är just den typen av
kredit, som vi äro rädda kommer att skadas
genom den nya lagstiftningen.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Jag begärde ordet, därför att jag
kände en syndig lust att replikera flera
av de talare, som yttrat sig i debatten,
men med hänsyn till den långa tid, som
diskussionen redan har tagit, skall jag
avstå från detta mitt uppsåt. Emellertid
är det ett yttrande som fälldes av herr
Domö, som jag inte kan låta stå alldeles
oemotsagt. Jag skulle kanske inte heller
ha fäst mig vid detta, om det hade fällts
av någon annan än en så framstående

m. m.

och aktad ledamot av denna kammare
som den trygge odalmannen Domö från
Västergötland i alla fall är.

Herr Domö sade, att lantbruksnämnderna
sysselsätta sig med förvärvsärenden
i så stor utsträckning, att det tar
det mesta av deras arbetstid i anspråk.
Detta påstående vill jag allvarligt bestrida,
åtminstone när det gäller den lantbruksnämnd
jag själv tillhör, och jag
skulle tro, att förhållandet är detsamma
även inom andra lantbruksnämnder.
Förvärvsärendenas behandling tar ganska
liten del av nämndens arbetstid, under
det att särskilt behandlingen av låneoch
bidragsärendena tar största delen.

Jag vill ha detta sagt, därför att jag
anser, att detta yttrande av herr Domö
inte borde stå oemotsagt i protokollet.

Herr CASSEL: Herr talman! Det finns
jordfördärvare och baggbölare runt om i
vårt land. Det är folk, vars ärenden vi
absolut inte vilja gå. Vi ha samma inställning
som man har haft på regeringshåll,
att dessa herrar skola hållas efter,
och jag vill säga för min personliga del,
att jag som tjänsteman i lantbruksnämnden
bär gjort en hel del ansträngningar
för att komma åt dem. Men de senaste
reparationerna av en bristfällig lag ge
oss synnerligen klena vapen i händerna
mot de verkligt fula fiskarna. De äro inte
många. Det finns ett par stycken i varje
län, och vi som ha sysslat med detta
känna dem fasligt väl. Men vi komma
inte mycket längre med denna lag. Vi
skola inte tro, att dessa jordförvärvare
i kväll sitta bleka och försagda och säga
sig, att nu är deras framfart slut. Nej då,
det är inga naiva människor, och de ha
en serie nya uppslag, efter vilka de kunna
gå fram. Det lär finnas en juris studerande
i Uppsala, som har gjort en
receptsamling omfattande 24 olika sätt
att kringgå jordförvärvslagen. Den är tyvärr
ännu inte utkommen i tryck, men
jag tror att den blir intressant att studera
för oss alla.

Fastiglietskrediten är ju intimt förbunden
med de exekutiva reglerna, och
dessa äro när det gäller fast egendom

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

113

Ang.

ytterligt komplicerade. Det är ett sinnrikt
och fint system, som man inte skall
försöka fumla med, om man inte är
djupt kunnig på området. Man riskerar
annars att åstadkomma resultat, som
man inte alls hade väntat. Jag vill bara
peka på vad herr Domö nämnde om de
gemensamma inteckningarna och hur
fastighetens inteckningsansvar där övervältras
på ett sätt, som ingen människa
hade räknat med.

Lagrådet var mycket kritiskt mot den
regel, soin skulle införas såsom ett skydd
för kreditgivarna, nämligen att fastigheten
inte skulle få säljas under det
värde, som satts av utmätningsmannen.
Lagrådet påpekade, att det inte alls var
meningen, att utmätningsmannen skulle
sätta så högt värde som möjligt utan
tvärtom värdera så lågt som möjligt och
välja ett värde som under alla omständigheter
skulle vara säkert. Man pekade
också på att utmätningsmannen inte alls
hade de resurser, som exempelvis stå
en expropriationsdomstol till buds. Det
är ofta utomordentligt komplicerat att
värdera en fastighet, och när en utmätningsman
sätter sitt värde, kan det inte
bli annat än ett ganska skönsmässigt avgörande.

Nu har man kommit på den mycket
besynnerliga idén, att utmätningsmannen
skulle ta kontakt med lantbruksnämnden
och fråga den om hur han
skall värdera. Det finner jag stötande, tv
lantbruksnämnden har, åtminstone i
många fall, vid detta tillfälle redan varit
i kontakt med eventuellt blivande köpare,
och nämnden har ett allmänt intresse
av att se till, att köparen får sin
fastighet till så hyggligt pris som möjligt.
Skall lantbruksnämnden samtidigt
försöka inverka på utmätningsmannens
värdering, skulle jag, om jag vore utmätningsman,
med all respekt be de herrarna
dra sina förde och förklara att
värderingen är något, som jag själv gör
och som de inte ha någonting att skaffa
med.

Till herr Hermansson vill jag säga, att
hans påstående, att herr Domö hade fel
i att lantbruksnämnderna bli belastade
över måttan med jordförvärvsärendena,

S Första kammarens protokoll 1951. Nr 1-

vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.
möjligen är riktigt när det gäller hans
nämnd, men i den nämnd, som jag tillhör,
är det faktiskt så som herr Domö
säger. Jag vet, att många tjänstemän
inom nämnden, särskilt de som syssla
på avdelningen för yttre rationalisering,
klaga över att de inte hinna göra ett
enda dugg mer än hålla på med jordförvärvsärenden,
och de säga: »Ta bort
jordförvärvslagen!» Så tycka naturligtvis
inte alla, men många säga: »Ta bort
lagen, ty den är oss inom lantbruksnämnderna
till ringa nytta!»

Jag vill, herr talman, sluta med att
yrka bifall till den reservation, soin är
avgiven av herr Holmbäck m. fl.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Holmbäck m. fl. därom anförda
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i herr Werners m. fl. angående
samma punkt anförda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag,
som innefattades i herr Holmbäcks
m. fl. reservation.

Herr 1 Verner äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

114

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående tredje lagutskottets
utlåtande nr 2 punkten A antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Holmbäck m.
fl. därom anförda reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr
Werners m. fl. angående samma punkt
anförda reservation.

Då emellertid herr Werner begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej -— 28.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Holmbäck m. fl.
därom anförda reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, ätt enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

m. m.

Då emellertid herr Holmbäck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 41.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten B.

I de likalydande motionerna 1:217,
av herr Andrén m. fl., och 11:299, av
herr Hjalmarson in. fl., hade hemställts,
att riksdagen för sin de! ville besluta
om upphävande av lagen om kronans
förköpsrätt från och med den 1 juli
1951.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att motionerna I: 217
och 11:299 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:217 och II:
299 för sin del antaga följande förslag till

Lag

om upphävande av lagen den 30 juni
1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas att lagen den 30
juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt
skall upphöra att gälla med utgången
av juni månad 1951.

Vid underrätt väckt mål om kronans
förköpsrätt, vilket vid sistnämnda tidpunkt
icke genom dom eller beslut skilts
från domstolen, skall avskrivas, varvid
kronan skall åläggas ersätta motpartens
rättegångskostnader. Mål av angiven beskaffenhet,
vilket efter samma tidpunkt
är anhängigt vid överrätt, skall återförvisas
till underrätten.

Herr ESKILSSON: Herr talman! I de
motioner, som utskottet här föreslår skola
avslås, lämnas några uppgifter angå -

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

115

Ang.

ende förköpsärenden, som handlagts av
lantbruksnämnderna under 1949 och
1950. Av det sammanlagda antalet egendomsöverlåteiser,
som lantbruksnämnd
de^rna handlagt, ca 16 000, ha endast
ungefär ett hundratal resulterat i köp
med stöd av förköpslagen. Det är alltså
ett ganska ringa resultat av den stora
insats av arbetstid och kostnader, som
nedlagts från lantbruksnämndernas sida,
men verksamheten har — liksom var fallet
med de ärenden enligt jordförvärvslagen,
som vi nyss diskuterade — i hög
grad bundit nämndernas arbetskraft till
förfång för andra viktiga arbetsuppgifter.

Förköpslagens betydelse som rationaliseringsinstrument
är jämförelsevis liten
i förhållande till den fria och frivilliga
rationalisering, som under alla tider
skett genom jordbrukarnas egna initiativ.
Men om det påvisbara resultatet
inte är så stort, har förköpslagen åstadkommit
irritation mellan jordbrukarna
och lantbruksnämnderna, vilket inte varit
ägnat att skapa den önskvärda förståelsen
och förtroendet för de myndigheter,
som handha rationaliseringsarbelet.

Jag hade alldeles nyss tillfälle att ta
del av ett sådant förköpsärende från
norra Sverige, där en säljare gjort en
förhandsförfrågan om sin fastighet och
bibragts den uppfattningen, att kronans
förköpsrätt inte skulle utnyttjas. Fastigheten
såldes, köparen sökte och fick lagfart
och flyttade in i sin nyförvärvade
fastighet. När han bott där nära tre månader
och utfört en del reparationer,
fick han besked att förköpslagen skulle
tillämpas. Beskedet kom som en blixt
från klar himmel för den nye ägaren.
Han överklagade lantbruksnämndens beslut,
men besvären ogillades, och han
fick lämna sin fastighet utan att få
någon täckning för sina kostnader, som
han nedlagt på den. Det är möjligt, att
detta fall bottnar i bristande kännedom
om lagens bestämmelser, men det kan
också vara ett exempel på de besvärligheter
en person kan komma i genom
denna lagstiftning.

Enligt vår mening motivera de redan

vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.
vunna erfarenheterna, att förköpslagen
omedelbart upphävs, och jag ber därför
att få yrka bifall till den reservation
under denna punkt, som avgivits av herr
Larsson i Karlstad och mig.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Jag vill först säga, att jag inte
känner igen det exempel som herr Eskilsson
har anfört. Det torde i varje fall
inte hänföra sig till verksamhetsområdet
för den lantbruksnämnd som jag
tillhör, d. v. s. det län där också herr Eskilsson
hör hemma.

Det kunde vara mycket att säga om
det som här anförts beträffande förköpslagen
och den föreslagna ändringen
i densamma, men jag skall i denna sena
timme inskränka mig till att yttra några
ord om den statistik som herr Eskilsson
och hans medreservant ha anfört i
sin reservation. Det sägs i denna reservation,
att lantbruksnämnderna under två
år ha behandlat tillsammans 16 000 tillståndsärenden.
Det torde vara riktigt så
till vida, att det är ungefär 16 000 ärenden
som anmälts från domarkanslierna
till lantbruksnämnderna. Men av dessa
lägges det allra största flertalet utan vidare
till handlingarna, och det är bara
ett litet fåtal, som blir föremål för någon
egentlig granskning av nämnden.
Herr Eskilsson anför vidare, att det
avslutats jordköp på grund av förköpslagen
endast i 0,7 procent av fallen. Denna
siffra, som möjligen också kan vara
riktig, avser de fall, då lantbruksnämnderna
tvingats tillgripa processförfarande.
I ett mångdubbelt större antal fall
ha frivilliga överenskommelser träffats
mellan nämnden och den som köpt den
fastighet, som annars skulle ha förvärvats
av kronan genom förköp. Jag kan
nämna, att vi i Östergötland ännu inte
ha haft en enda process på grund av förköpslagen.
Vi ha i ett par tre fall uttagit
stämning på vederbörande köpare, men
efter detta har en frivillig överenskommelse
alllid kunnat träffas. Den som har
köpt en fastighet och vet, att lantbruksnämnden
med stöd av förköpslagen har
fatt atl förvärva den för kronans räk -

116

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen

ning, går i de allra flesta fall med på att
friviligt överlåta fastigheten. I flertalet
fall sker emellertid direkt överlåtelse
inte på lantbruksnämnden, utan genom
nämndens förmedling på den som behöver
jorden för att komplettera sitt eget
ofullständiga jordbruk. Lantbruksnämnden
ombesörjer i sådana fall förmedlingen
av köpet. Denna förmedling sker
utan kostnad för köparen, vilket i många
fall har ådragit nämnden misshag från
fastighetsmäklarnas sida. Den verksamhet
som spelar den verkliga rollen i rationaliseringsarbetet
återspeglas således
inte alls i de siffror som herr Eskilsson
har anfört här.

Jag vill också omtala, att utskottet har
från lantbruksstyrelsen infordrat yttrande
över de motioner det här gäller. Lantbruksstyrelsen
säger, att de siffror, som
i motionerna angetts rörande ifrågavarande
arbetsbelastning och framför allt
rörande kostnaderna för förköpsärendenas
handläggning, äro tilltagna betydligt
i överkant. Styrelsen kan i varje fall
inte vitsorda dem. Det förvånar mig därför
mycket, att herr Eskilsson efter detta
fortfarande drar fram sin siffror för
att bevisa sitt påstående om arbetsförhållandena
inom lantbruksnämnderna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag på denna
punkt.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Det
är väl ingen anledning för herr Hermansson
och mig att upptaga kammarens
tid med att diskutera förhållandena
hemma i Östergötland. Det kunna vi
göra privat.

Men iag kan inte låta bli att reagera
mot herr Hermanssons ordval, när han
två gånger i sin replik talar om en »frivillig»
överenskommelse som åstadkommits
därigenom, att lantbruksnämnden
under stämningshot har talat med en
lantbrukare om att han skall sälja sin
gård. En sådan överenskommelse kan
inte betecknas som frivillig. Även om
man inte vill tala om utpressning, kan
man väl i alla fall säga, att lagen här
har använts för att förmå en person att

m. m.

företaga en handling, som han inte
skulle ha företagit, om han fått handla
fritt och obundet.

Beträffande de siffror som äro åberopade
i vår reservation vill jag bara
upplysa om att de äro hämtade ur handlingar,
som ha företetts inför utskottet.
Dessa siffror, som åberopats även i högermotionen,
kan man få fram ur en tabell
som uppgjorts av lantbruksstyrelsen.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Vi diskuterade ju icke i detta
sammanhang frågan, om förköpslagens
tillämpning innebär tvång eller frivilliga
överenskommelser, utan det sätt på vilket
herr Eskilsson har upprättat sin statistik.
Jag ville i mitt tidigare yttrande
endast påpeka, att det är fullständigt
felaktigt, när han påstår, att förköpsrätten
kommit till användning endast i 0,7
procent av totala antalet förvärvsärenden.
Jag anser nämligen — och det framgår
av herr Eskilssons senaste anförande,
att han menar detsamma —■ att det
beror på kronans förköpsrätt, att dessa
överenskommelser kunna komma till
stånd utan domstolsprocess. Vederbörande
vet nämligen, att förköpsrätten
kommer att användas, om han inte går
med på överenskommelsen. Detta innebär
ett visst tvång, det har jag aldrig
förnekat, men det är ett tvång som jag
anser vara nödvändigt.

Vad jag ville påpeka var emellertid
som sagt endast att herr Eskilssons statistik
är felaktig, detta och ingenting annat.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag'', som innefattades i den av
herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad
angående nämnda punkt anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

117

Ang. vissa ändringar i jordförvarvslagen m. m.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrarna Eskilsson
och Larsson d Karlstad angående nämnda
punkt anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 18.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten C.

1 denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda förslagen
till lag angående ändring i lagen den
30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt
och till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators
förköpsrätt samt alltså avslå motionerna
I: 294 och II: 393, I; 297 och II: 395, II:
391 samt I: 296 och II: 394 i vad de avsåge
nämnda båda lagförslag.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Holmbäck, Eskilsson,
Stjärne, Ähman och Larsson i Karlstad,
vilka ansett, att utskottets hemställan
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort

under C hemställa, att riksdagen måtte
avslå de genom propositionen framlagda
förslagen till lag angående ändring i lagen
den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt och till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den
22 december 1943 (nr 884) om arrendators
förköpsrätt samt alltså bifalla motionerna
1:294 och 11:393, 1:297 och
II: 395, II: 391 samt I: 296 och II: 394 i
vad de avsåge nämnda båda lagförslag;

2) av herrar Werner, Ivar Persson
och Jansson i Aspeboda, vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort under
C hemställa, att riksdagen---

[lika med reservationen under 1)]
----båda lagförslag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Såsom
kammarens ledamöter känna till går enligt
gällande lagstiftning arrendators förköpsrätt
alltid före kronans. Kungl.
Maj:t föreslår emellertid nu, att kronans
förköpsrätt i vissa fall skall kunna gå
före arrendators och att alltså riksdagen
skall gå ifrån den ståndpunkt i detta
hänseende, som riksdagen intog år 1947.
Om en man äger en bärkraftig brukningsdel
och dessutom arrenderar en
annan fastighet, eller om en man arrenderar
en fastighet men har eget kapital,
så att han inte för sin huvudsakliga
inkomst är beroende av arrendet, skall
hans förköpsrätt till fastigheten ställas
efter kronans. Det vill med andra ord
säga, att om den fastighet som arrendatorn
arrenderar av någon anledning
skulle säljas av fastighetsägaren, kan
kronan enligt Kungl. Maj:ts förslag komma
emellan och köpa fastigheten och
därigenom bli jordägare. Vi reservanter
ha tyckt, att denna sak inte är tillräckligt
motiverad, utan att arrendatorn liksom
hittills skall ha förköpsrätt i varje
fall.

•lag tillåter mig, herr talman, att med
denna motivering yrka bifall till den av
mig m. fl. avgivna reservationen under
C.

Herr WERNER: Herr talman! Jag skall
be att få yrka bifall till den av under -

118

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1931 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
tecknad samt herrar Ivar Persson och
Jansson i Aspeboda vid utlåtandet under
C 2) fogade reservationen. Denna
är av följande lydelse: »Den i propositionen
föreslagna utvidgningen av kronans
förköpsrätt, varigenom arrendators
förköpsrätt under tänjbart och oklart
angivna förutsättningar skulle få stå tillbaka
för kronans förköpsrätt, synes oss
ingalunda tillräckligt motiverad. Då förslaget
uppenbarligen innebär en försämring''
av arrendators i särskild lag nu
skyddade ställning, anse vi att propositionen
jämväl i denna del bör av riksdagen
avslås.»

Herr HERMANSSON. ALBERT: Herr
talman! Då jag inte vill plåga kammaren
längre än vad som är absolut nödvändigt,
vill jag här endast påpeka, att
arrendatorernas förköpsrätt i allmänhet
alltjämt skall gå före kronans. Den nu
föreslagna ändringen avser endast enstaka
undantagsfall. Jag hoppas, att
kammarens ledamöter ha tagit del av
handlingarna i ärendet och således äro
på det klara med den saken.

Jag skall därför nu inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets framställning
på denna punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den under behandling varande
punkten förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle
godkänna den av herr Holmbäck in. fl.
vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna
herr Werners m. fl. vid punkten anförda
reservation.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkten D.

I motionerna I: 295 och II: 389, vilka
voro likalydande, samt i motionerna II:
390 och II: 392 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att när fråga vore

m. m.

om komplettering av jordbruksfastighet
och förvärvet föranledde lantmäteriförrättning,
tillstånd av lantbruksnämnden
till förvärvet skulle få ersättas med etl
av förrättningslantmätaren avgivet intyg,
att det ej förelåge sådant fall, som
avsåges i 3 § första stycket jordförvärvslagen,
och att förvärvet ej heller
skett huvudsakligen för kapitalplacering.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:295 och 11:389,
II: 390 samt II: 392, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört i sin motivering, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Holmbäck, Carl
Eriksson, Mils A. Larsson, Eskilsson,
Stjärne, Allmän och Larsson i Karlstad
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
D hemställa, att motionerna I: 295
och II: 389, II: 390 samt II: 392 måtte
anses besvarade genom vad utskottet i
den av reservanterna föreslagna motiveringen
anfört.

Berörda motivering innehöll bland
annat följande uttalanden:

»Enligt motionärernas förslag skulle
genom förrättningslantmätarens intyg
styrkas frånvaron av allenast de för
värvshinder, som dels omförmälas i 3 §
första stycket, dels utgöras av syftemålet
att förvärva fastighet huvudsakligen
för kapitalplacering. Bland hindren
för förvärvstillstånd upptager jordförvärvslagen
emellertid också den omständigheten,
att köparen förvärvat fastighet
med jordbruk i annat syfte än att
själv ägna sig åt detta. Bleve motionärernas
förslag antaget i oförändrat
skick, skulle bestämmelsen om sistnämnda
förvärvshinder kvarstå beträffande
kompletteringsförvärv, som ej föranledde
lantmiiteriförrättning, men eftergivas,
där sådan förrättning vore
nödvändig. Denna förändring i de sak -

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

119

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen m. m.

liga förutsättningarna för att förvärv
skall vara giltigt saknar berättigande
och torde för övrigt icke vara åsyftad
av motionärerna. Genom det föreslagna
intygsförfarandet bör därför styrkas
också att förvärvaren har för avsikt att
själv ägna sig åt jordbruket på den genom
sammanläggningen bildade fastigheten.

Med den jämkning av motionärernas
förslag, utskottet enligt vad nyss sagts
funnit påkallad, bör sagda förslag enligt
utskottets bedömande vinna beaktande.
Den ytterligare utredning och de utkast
till författningsändringar, som föranledas
av förslaget, synas emellertid
lämpligen böra föreläggas riksdagen i
form av proposition, om möjligt till den
höstriksdag som kan komma att hållas
1951 eller till 1952 års riksdag och i
varje fall i samband med förslag om
en eventuell förlängning av jordförvärvslagens
giltighet.»

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! På
denna punkt får jag börja med ett beklagande.
Här ha vi en viktig fråga, som
borde bli föremål för eu ingående debatt,
vars resultat inte alls behövde vara
avgjort på förhand. Men denna fråga
kommer nu upp vid en tid på dygnet,
då alla ledamöterna äro trötta efter den
långvariga diskussion som vi haft.

Frågan gäller förenkling av kontrollförfarandet
enligt jordförvärvslagen.
Jordbruksministern har i sin proposition
sagt, att han på en viss punkt ämnar
administrativt genomföra en förenkling
av kontrollförfarandet. Men det
finns en annan punkt, i vilken en dylik
förenkling har yrkats av motionärer,
och den punkten skall jag tillåta mig att
belysa med några korta ord.

Om en person som äger en jordbruksfastighet
vill köpa en bit av en annan
jordbruksfastighet för att sammanlägga
med sin egen fastighet, måste han för
att få detta i hamn ha tillstånd dels av
lantbruksnämnden till förvärvet, dels av
lantmäterimyndigheten till avstyckningcn.
Dessa två myndigheter skola besluta
enligt i stort sett samma regler, men
lantmäterimyndigheten skall besluta

oberoende av lantbruksnämnden. På
grund därav blir det —■ vilket har påtalats
flera gånger —- ett mycket omfattande
dubbelarbete med därav följande
merkostnader o. d. Det kan uppstå de
mest egendomliga situationer på grund
av detta dubbelarbete. Jag skall tillåta
mig att referera ett fall.

En person som ägde en egendom sålde
bort jordbruksjorden och behöll en
skogsbacke. Jordbruksjorden såldes till
ägaren av en grannfastighet, som ämnade
införliva den med sin egen jord.
Ärendet började behandlas inom lantbruksnämnden.
Ansökan om tillstånd till
förvärvet gjordes, och lantbruksnämnden
svarade nej efter samråd med vederbörande
lantmätare. Så gick köparen till
Kungl. Maj:t i statsrådet, och där blev
svaret ja. Kungl. Maj:t ansåg, att köpet
borde få äga rum. Ärendet kom så till
vederbörande lantmätare för att han
skulle göra en avstvckningsförrättning.
Han har också prövat saken men vägrat
tillstånd. Han hade ju redan tidigare
prövat saken och uttalat sin uppfattning,
och han ansåg sig inte ha rätt att på
grundval av Kungl. Maj:ts beslut frångå
reglerna i 19 kap. jorddelningslagen.
För närvarande ligger ärendet hos ägodelningsrätten.
Överlantmätaren har
samma uppfattning som distriktslantmätaren.
Om ägodelningsrätten kommer
till samma beslut som de, kan ärendet
gå vidare ända upp till Kungl. Muj:t i
högsta domstolen. Sådant bör man naturligtvis
söka komma ifrån.

Det finns över huvud taget utomordentligt
starka skäl för en lagändring
på denna punkt. Lagändringen bör bestå
i att tillstånd till kompletteringsförvärv
får ges av lantmätaren. Han har
ju att lyda en lagstiftning, som har ungefär
samma innehåll som lantbruksnämndernas
direktiv, och han står också under
domstolarnas uppsikt. Härtill kommer,
att lantbruksnämnden — med vilken
överläggning sker om sådana saker
— alltid har rätt att klaga, om den skulle
anse, att lantmätaren gör fel. Lantmäteristyrelsen
exempelvis är mycket
intresserad av en sådan ändring'', vilken
skulle spara arbetskraft.

120

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen
I vår reservation ha vi uttalat, att denna
fråga bör tagas under övervägande
snarast möjligt, så att proposition skall
kunna föreläggas höstriksdagen eller —
om detta icke är möjligt — nästa våfriksdag.
Genom ändringen skulle man få
bort mycket dubbelarbete hos myndigheterna.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Jag liar ingenting emot att intyg
från landsfiskal vid fastighetsförvärv
skall utbytas mot ett liknande intyg från
förrättningslantmätaren, då det är fråga
om förvärv i samband med vanlig lantmäteriförrättning.
Departementschefen
har ju också i propositionen utlovat, att
sådan ändring skall ske och att författning
därom skall utfärdas i vanlig administrativ
ordning.

Reservanterna iiro emellertid inte nöjda
med en sådan anordning. De vilja
också — när det är fråga om förvärv
av fastigheter för sammanläggning --att lantbruksnämndens tillståndsgivning
skall överflyttas på lantmätaren. Ett bifall
till detta förslag skulle betyda, att
rationaliseringsärendena i ganska stor
omfattning skulle komma att överflyttas
från lantbruksnämnderna till lantmäterikåren
eller lantmäteristvrelsen, vilket
man nu vill — förrättningslantmätaren
måste ju ändå alltid handla på direktiv
från sin centralstyrelse. De andra rationaliseringsärendena
skulle däremot behandlas
av lantbruksnämnden, och vi
skulle därigenom få två organ som skulle
ha att fatta beslut i rationaliseringsfrågor.
I de flesta fall skulle detta —
i motsats till vad herr Holmbäck tror
— inte innebära någon förenkling av arbetet.

Även reservanterna förutsätta, att lantmätaren
alltid före sitt beslut skall taga
kontakt med lantbruksnämnden för
att inhämta nämndens mening. Detta
skulle ju betyda, att lantbruksnämnden
i varje särskilt fall måste taga ställning
även till själva sakfrågan, innan nämnden
avger sitt yttrande. Man kan således
inte utan vidare överflytta dessa ärenden
från nämnden till lantmätaren, utan

m. m.

följden blir, att båda parterna måste ta
befattning med dem, vilket ju också sker
redan nu. Förhållandet är nu det omvända,
i det att lantbruksnämnden åtminstone
inhämtar överlantmätarens
mening innan den fattar beslut i förvärvs-
och rationaliseringsärenden där
det kan bli fråga om sammanläggning av
fastigheter.

Härtill kommer, att lantbruksnämnden
i ett mycket stor antal fall har att behandla
frågan om garantilån för den
som köper en fastighet för sammanläggning
med sin egen. 1 de flesta fall kan
en sådan sammanläggning inte komma
till stånd utan att vederbörande erhåller
ett statens garantilån genom lantbruksnämnden.
Det betyder således att nämnden
även i alla sådana fall måste ta ställning
till frågan i hela dess vidd. Nämnden
kan således knappast avkopplas helt
och hållet från något av dessa sammanläggningsärenden.
Den förenkling av rätionaliseringsverksamheten,
som reservanterna
vilja vinna, kan således inte
åstadkommas på det sätt, de ha tänkt
sig.

Det finns också en annan synpunkt,
som jag vill tillåta mig att i all korthet
framhålla. Det har ju sagts, att jordbruksrationaliseringen
bör ske i bästa
samförstånd med jordbruksbefolkningen
och under denna befolknings medverkan.
Det ha vi alla varit ense om. Det är
ju inte alldeles uteslutet, att en lantmätare
kan ha ganska god kontakt med
jordbruksbefolkningen inom sitt distrikt,
men jag tror inte att någon kan
förneka, att lantbruksnämnderna faktiskt
ha betydligt större förutsättningar
i detta avseende än vad en lantmätare
någonsin kan få. I varje nämnd finns
det och kommer det alltjämt att finnas
aktiva jordbrukare. Och detta utgör, åtminstone
enligt min mening, den bästa
garantien för att jordbrukarnas intressen
skola bli tillgodosedda på det förnuftigaste
sättet, om denna tillståndsgivning
stannar kvar hos lantbruksnämnderna.

Det är inte lika säkert, att samma
goda kontakt skall uppnås och samma
förnuftiga synpunkter skulle komma att

Onsdagen den 11 april 1951 cm.

Nr 13.

121

Ang. vissa ändringar i jordförvärvslagen ni. m.

tillämpas, om beslutanderätten skulle
läggas på en enskild tjänsteman •— vilket
ju lantmätaren är — som har att svara
för sina tjänstehandlingar endast inför
lantmäteristyrelsen i Stockholm.

Det är ingen överdrift jag gör mig
skyldig till när jag säger, att det innebär
större garanti ur jordbrukspolitiska
och kanske även ur rent mänskliga synpunkter
— eftersom lantbruksnämnderna
otvivelaktigt ha mycket bättre möjligheter
att låta dessa synpunkter komma
till uttryck — om tillståndsgivningen
handhas av lantbruksnämnderna än om
denna tillståndsgivning skulle handhas
av lantmäterikåren. I det sistnämnda
fallet skulle vi desutom få två olika rationaliseringsorgan,
som trots alla lagbestämmelser
skulle komma att handla
utifrån olika utgångspunkter. Lantmätarna
skulle komma att anlägga sina mera
tekniskt betonade synpunkter på frågorna,
medan lantbruksnämnderna först
och främst måste sätta de direkt jordpolitiska
synpunkterna i förgrunden.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag även
på denna punkt.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Efter herr Hermanssons anförande kan
jag fatta mig mycket kort, men jag kan
ändå inte underlåta att säga några ord
i anledning av det resonemang som förts
om att det skulle innebära sådana oerhörda
lättnader för lantbruksnämnderna
och även för jordbrukarna, därest
riksdagen genomförde den kontrollmetod,
som lantbruksstyrelsen föreslagit
och som i reservationen också har förordats.

Jag har den erfarenheten, i varje fall
från den lantbruksnämnd jag tillhör, att
man söker praktiskt ordna samarbetet
dels mellan distriktslantmätarna och
ortsombuden, dels mellan överlantmätarna
och den yttre delegationen inom lantbruksnämnderna.
Det är nämligen så,
att överlantniätarcn är med på alla yttre
delegationens sammanträden och vid
nämndens plena. Då behöver det icke
bli några onödiga omgångar, och det be -

höver icke bli något försenande dubbelarbete
härvidlag. Men liksom herr Hermansson
vill jag säga, att när nu lantbruksnämnderna
ha till uppgift att söka
genomföra den yttre rationaliseringen •—
det är ju en mycket viktig och för jordbrukets
utveckling grundläggande uppgift
— är det nödvändigt att nämnden
har översikt över hela fältet. Enligt reservanterna
bryter man däremot ut tillståndsgivningen
på ett visst område.

Lantbruksstyrelsen har ju föreslagit,
att lantmätaren bara skulle kunna lämna
tillstånd när han ansåg sig kunna bifalla
framställningen, men lantmätaren skulle
inte kunna avslå den, utan då finge ärendet
prövas av lantbruksnämnden. Detta
är, synes det mig, ett irritationsmoment,
och det kommer sannerligen inte vara
till fördel för genomförandet av den yttre
rationaliseringen.

Jag vill i detta sammanhang påminna
om ett ord som riksdagen tidigare har
uttalat, nämligen när det gällde frågan
om en utmätningsman skulle få rätt att
värdera en jordbruksfastighet. Det sades
då, att man inte kunde lägga ett så stort
ansvar på en enskild man. Men i detta
fall är man villig att genomföra en ordning,
varigenom en enskild man skall få
fatta beslut i viktiga avgöranden i stället
för lantbruksnämnderna med deras
allsidiga och sakkunniga sammansättning.

Jag vill också kraftigt understryka,
något som också herr Hermansson var
inne på, att när ett sammanläggningsärende
skall avgöras och inköp av tillskottsjord
till en fastighet skall ske, är
det i de allra flesta fall så, att jordbrukarna
vilja diskutera med lantbruksnämndens
ledamöter om vad det skall
bli av överflödiga byggnader, hur mycket
de kunna få i rationaliseringsbidrag
— en ladugård behöver kanske rustas
upp — och en hel del andra driftsproblem.
Under sådana förhållanden måste
lantbruksnämndens ledamöter i alla
händelser besöka dessa jordbrukare, och
då går det lika bra också att ta upp
hela problemet på en gång.

Jag vill, herr talman, med detta ha
framhållit, att om man förstår att ord -

122

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Ang. skyldigheten att förse hustak med skyddsanordningar m. m.

na samarbetet praktiskt med den nuvavarande
ordningen, så har man redan
vunnit de fördelar, som reservanterna
påstå att deras förslag skulle medföra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Efter
mitt sätt att se måste det vara en mycket
vidlyftigare sak, om det skall fattas
ett formligt beslut i lantbruksnämnden i
ett sådant här ärende, än om frågan kan
ordnas under hand och det bara behöver
fattas ett beslut, nämligen av lantmätaren,
vilket skulle ersätta de två beslut,
som nu måste fattas.

Det är inte riktigt, som här uttalats,
att en lantmätare endast har att bedöma
ärendet ur tekniska synpunkter, under
det att lantbruksnämnden skulle anlägga
de reella synpunkterna. 19 kap. jorddelningslagen
är skrivet så, att lantmätaren
skall beakta även de realpolitiska och
jordbrukspolitiska synpunkterna. Och
det är heller inte riktigt att han endast
har att svara inför lantmäteristyrelsen.
Han har över huvud taget inte alls att
i ett avstyckningsärende svara inför
lantmäteristyrelsen, utan hans beslut
skall fastställas, sedan överlantmätaren
yttrat sig i ärendet, av ägodelningsdomaren.
Och skulle det föreligga någon
som helst tvekan om saken, skall ärendet
hänskjutas till ägodelningsrätten, i
vilken som bekant sitta tre ägodelningsnämndemän,
som i regel iiro jordbrukare.

Jag skall be att få yrka bifall till den
av mig m. fl. avgivna reservationen.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Holmbäck
m. fl. därom anförda reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2
punkten D röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Holmbäck m. fl. därom anförda reservationen.

Då emellertid herr Holmbäck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 42.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna E—G.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. skyldigheten att förse hustak med
skyddsanordningar m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckt
motion om upphävande av skyldigheten
för ägare av vissa äldre fastigheter
att förse hustaken med skyddsanordningar
m. m.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 220, vilken
behandlats av tredje lagutskottet,
hade herr Lindblom in. fl. hemställt,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

123

Ang. skyldigheten att förse hustak med skyddsanordningar m. m.

Maj:t måtte, efter den närmare utredning
som kunde befinnas nödig, företaga
omprövning av frågan om fortsatt
giltighet av 71 och 178 §§ byggnadsstadgan,
såvitt avsåge byggnader, för
vilka byggnadslov beviljats före den 1
juli 1944, samt att, i avbidan å nämnda
omprövning, Kungl. Maj :t måtte medgiva
förlängt anstånd efter den 1 juli
1952 med fullgörande av de i berörda
paragrafer avsedda åtgärderna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat:

»En utredning rörande de frågor, bestämmelserna
reglera, anser utskottet
önskvärd. Då emellertid byggnadsstyrelsen
förklarat sig ämna hos Kungl.
Maj:t föreslå en dylik utredning anser
utskottet icke behövligt att riksdagen
till Kungl. Maj :t avlåter en skrivelse i
ärendet.

Utskottet delar även motionärernas
uppfattning, att ett uppskov med ikraftträdandet
av bestämmelserna om ifrågavarande
skyddsanordningar bör äga
rum. Härför tala även andra skäl än
som framgå av det föregående. Tillgången
på material för anordningarna samt
på arbetskraft är för närvarande synnerligen
knapp. Det är även viktigt att
i dagens läge begränsa investeringarna.
Sedan emellertid byggnadsstyrelsen förklarat
sig ämna hos Kungl. Maj:t anhålla
om uppskov med bestämmelsernas
ikraftträdande, anser utskottet det även
onödigt att i detta hänseende föreslå
någon riksdagens skrivelse.

På grund av vad sålunda anförts får
utskottet hemställa, att förevarande motion
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

Herr LINDBLOM: Herr talman! I föreliggande
utlåtande ha vi ett fall, som
någon gång förekommer i kammaren,
nämligen att utskottet skriver mycket
välvilligt, ja, i realiteten tillstyrkande,
men ändå kommer fram till att vederbörande
motion icke skall föranleda någon
riksdagens åtgärd. 1 detta fall har
utskottet till och med anslutit sig till
motionärernas uppfattning i de båda frå -

gor, som det här gäller, men anser ändå
på anförda skäl, att motionen icke bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Det är här fråga om att byggnadsstyrelsen
skall till Kungl. Maj:t inkomma
med framställning i det ärende det gäller.
Jag måste emellertid säga, att det
hade kunnat vara av värde, om utskottet
hade tillstyrkt motionen och därmed givit
riksdagen tillfälle att understryka
denna frågas betydelse. Jag skall nu inte
utveckla frågan vidare, eftersom tiden är
långt framskriden, men jag vill understryka,
att den är mycket viktig. Låt
mig säga att det här gäller en investeringsbesparing
som om bestämmelsen
skulle genomföras måhända skulle uppgå
till 25 miljoner kronor.

Jag får nu bara hoppas, att frågan
kommer under Kungl. Maj:ts prövning,
så att hela detta spörsmål blir föremål
för avgörande, innan den frist, som förefinnes,
går ut.

Herr HOLMBÄCK: Jag skall be att få
påpeka två saker. Den ena är att utskottet
varit fullständigt enigt i sin skrivning
och alltså enhälligt gått in för motionärens
tankegång, och vi anse att
detta understrykande är så starkt att det
är tillräckligt. Den andra saken är att
vi anse det vara säkerställt att Kungl.
Maj:t ändå tar upp frågan. Av dessa skäl
ansågo vi det vara onödigt att skriva
till Kungl. Maj:t i ärendet.

Skulle mot all rimlig förmodan den
här saken inte vara upptagen av Kungl.
Maj:t i januari nästa år, kanske herr
Lindblom kan komma tillbaka, och herr
Lindblom skall då i varje fall få min
röst — och jag skulle tro hela utskottets
röst — för ett bifall till motionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr G, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av vissa
staten tillhöriga anläggningar för ön
Vens elektrifiering; samt

124

Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Om enhetligt pris på flytande drivmedel.

nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stödjande
av priset å hamphalm och linhalm
av 1950 års skörd m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 5, i anledning av väckt
motion angående Vetenskapsakadamiens
privilegium att utgiva almanackor m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om enhetligt pris på flytande drivmedel.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
0, i anledning av väckt motion angående
åstadkommande av ett enhetligt pris
på flytande drivmedel i hela landet.

Med föranledande av en av herr Pålsson
m. fl. inom första kammaren väckt
motion, nr 14, hade utskottet i förevarande
utlåtande hemställt, att första
kammaren i anledning av föreliggande
motion för sin del måtte besluta, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla
om en skyndsam utredning i avsikt att
söka åstadkomma ett enhetligt pris på
flytande drivmedel i hela landet.

Reservation hade anförts av herrar
Sandberg, Lundqvist, Einar Eriksson,
Arrhén, Göransson och Englund, som
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan att motion
1:14 ej måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Herr SANDBERG: Herr talman! Det är
ju beredningsutskottets tragiska öde att
alltid få sina ärenden behandlade vid en
sen timme. Det är därför med stor bävan
en talesman — det må nu vara för
ntskottsmajoriteten, vars talan jag någon
gång har fört, eller, som i dag, för
reservanterna — tar till orda.

Nu ha vi träffat en sorts överenskommelse,
jag och den som sedan kommer
att yrka bifall till utskottets förslag i
ärendet, vilken går ut på att vi skulle
försöka begränsa våra framställningar
här och inte inveckla oss i några mera
ingående diskussioner. Vi hoppas kanhända
därigenom i någon liten mån förvärva
den popularitet i kammaren, som
vi kanske annars på grund av vår blygsamma
ställning ha så svårt att kunna
åstadkomma, då vi sällan komma till
tals i några större politiska frågor.

Herr talman! Det ärende som föreligger
här till behandling är en gammal
bekant. Motionen om att skapa enhetliga
priser på det flytande bränslet behandlade
denna kammare i fjol och avslog
då ifrågavarande motion i överensstämmelse
med det uttalande, som utskottet
då hade gjort. Nu har inom utskottet situationen
blivit den, att det har blivit
lika många röster för bifall som för avslag.
Lotten har således kommit att fälla
utslaget vid fastställandet av utskottets
tillstyrkande uttalande i ärendet.

Jag tror att man kan säga, att under
det år som gått, sedan kammaren behandlade
detta ärende, ha några nya
fakta inte kommit till; de ha i alla händelser
inte blivit redovisade i utskottets
utlåtande. Bakom utskottets utlåtande i
fjol låg ju oljeutredningens resultat i
vad det avsåg detta ärende. Detta gick,
får man väl säga, i en negativ riktning.

Eftersom inte några nya omständigheter
synas ha tillkommit och jag knappast
skulle tro att denna kammare har
någon särskild lust att, utan att några
nya sakskäl föreligga, ändra ståndpunkt
på en så relativt kort tid som sedan i
fjol, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON. LARS: Herr talman!
Jag hade ju hoppats att reservanten
herr Sandberg skulle ha begränsat
sig till att kort och gott yrka bifall till
reservationen — jag skulle i så fall ha
begränsat mig till att kort och gott yrka
bifall till utskottets hemställan. Då herr
Sandberg emellertid tog kammarens tid
i anspråk för att anföra ett visst för -

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

125

svar för reservationen, måste även jag
fresta kammarens tålamod och nämna
några ord utöver ett yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr Sandberg säger att det sedan
kammaren i fjol hade att taga ställning
till denna fråga inte har kommit fram
någonting nytt. Det är väl inte alldeles
riktigt; det har dock kommit fram något
nytt. Det nya ligger i den motion, som
här varit föremål för utskottets behandling.
I denna föreslå motionärerna någonting,
som i varje fall inte i fjol fördes
på tal, nämligen att en utjämning av
priserna skulle ske genom en clearing
i statlig regi, dock så anordnad, att några
kostnader för staten inte skulle uppkomma.

.lag tror, utan att närmare pejla det
hela, att den anvisade utvägen bör vara
så pass enkel och inte behöver draga
så förfärliga kostnader, att den inte
torde vara ogenomförbar.

Det kan måhända anses, att denna
fråga uteslutande är en norrlandsfråga.
Det är ju ändå inte så, utan det är en
fråga som berör stora delar av vårt
land, även om jag gärna vill medge att
den framför allt är en norrlandsfråga.
Jag vill erinra herrarna om att när norrlandskommittén
i sitt betänkande behandlade
just de norrländska problemen,
framhöll den med särskild skärpa, att
om man över huvud taget skall underlätta
och förbättra befolkningens försörjningsmöjligheter
och underlätta näringslivets
utveckling där uppe, så förutsätter
detta att man framför allt förbättrar
kommunikationerna och genomför en
taxepolitik, som för Norrland närmare
det övriga Sverige. Denna fråga om bensinpriset
kan måhända se ut som en liten
detalj för Norrlands del, men det gäller
dock en detalj av stor betydelse för
de folkgrupper och det näringsliv den
berör. Den är i varje fall av en sådan
betydelse, att den är värd den utredning,
som motionen syftar till och som utskottsmajoriteten
genom skrivelse till
Kungl. Maj :t vill företaga på denna
punkt.

Herr talman! .Tåg ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Om enhetligt pris på flytande drivmedel.

Häri instämde herrar Grym och Pålsson.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
skall vid denna sena timme inte gå in
på frågan om betydelsen speciellt för
Norrland av en utjämning av bensinpriset.
Jag vill endast erinra om att vid
förra årets riksdag väckte herr Bergli
och jag en motion, vari vi hemställde
om en utjämning av bensinpriserna mellan
olika delar av landet.

Emellertid är det, herr talman, inte
nödvändigt att använda ett clearingförfarande
som utskottet tänkt sig. Det går
också att åstadkomnia en sådan utjämning
av bensinpriserna genom att differentiera
bensinskatten så att denna
blir lägre inom områden, där transportkostnaderna
äro höga, och omvänt högre
i de andra områdena. Mot en sådan
anordning skulle möjligen tala, att det
skulle vara svårt att kontrollera vilken
skatt bensinbolagen skulle behöva erlägga,
men enligt inhämtade upplysningar
skulle detta icke erbjuda några tekniska
svårigheter att vinna en sådan
kontroll.

Hur man än ordnar en utjämning avbensinpriserna
är det, inte minst ur
norrlandssynpunkt, önskvärt att en sådan
utjämning kommer till stånd. Jag
tillåter mig därför, herr talman, att yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Bergli.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sandberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

126 Nr 13.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Om enhetligt pris på flytande drivmedel.

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens
allmänna beredningsutskott hemställt
i sitt utlåtande nr 6, röstar
Ja;

Det, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utskottet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 43;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 116, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för förfarandet vid rekvisition
av motorfordon och hästar m. m.
för krigsmaktens behov.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 117, till Konungen
i anledning av dels Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till indextillägg
å folkpensioner samt anslag till särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. in. dels ock Kungl. Maj :ts proposition
nr 70 med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 173, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

nr 181, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, in. in.;

nr 182, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. in.;

nr 183, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att tillerkänna Luossavaara
—Kiirunavaara Aktiebolag rätt till viss
malmbrytning utöver av riksdagen tidigare
medgiven kvantitet;

nr 184, angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila anställningshavare
i statens tjänst, m. in.;

nr 187, angående försäljning av ett område
av kronoegen domen Mörby l1 i
Danderyds köping, Stockholms län;

nr 192, angående grunderna för fortsatt
stöd åt lin- och hampodlingen m. in.;

nr 195, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
in. m.;

nr 196, med förslag till lag om ändring
i lagen den 17 maj 1940 (nr 358)
med vissa bestämmelser till skydd för
försvaret m. m.;

nr 197, angående plan för folktandvården
i Stockholms stad;

nr 199, om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Indonesien; nr

200, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 15:o)
och 16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt;

nr 202, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att ingå överenskommelse
med Österrike om provisorisk tillämpning
i förhållandet mellan Sverige och
Österrike av bestämmelserna i svensktyska
avtalet den 25 april 1928 för undvikande
av dubbelbeskatttning beträffande
inkomst och förmögenhet; samt
nr 204, angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkessjukdom.

Onsdagen den 11 april 1951 em.

Nr 13.

127

Interpellation om upprustning av det
svenska vägväsendet.

Herr DOMÖ erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Från olika
delar av landet rapporteras att en katastrofsituation
snabbt växer fram beträffande
en stor de] av det svenska vägnätet.
Översvämningar, genom tjälskott
förstörda vägbanor, underminerade vägbanor
och praktiskt taget bottenlösa vägsträckor
ha i vår medfört sådana vägförhållanden
att betydande bygder helt
avstängts från förbindelser med sina
livsviktiga centra och i andra fall att
nödvändiga förbindelser kunnat upprätthållas
endast med mycket tidsödande
körningar, vilka skapat stora risker
för fordonsmaterielen och starkt fördyrade
transportkostnader.

Det är uppenbart att den akuta situationen
väsentligen är beroende på omständigheter
utanför mänsklig kontroll.
Den hastiga snösmältningen efter en
lång och snörik vinter har i förening
med andra ogynnsamma naturbetingelser
skapat det svåra läget. Å andra sidan
lär det icke kunna förnekas att dagens
svårigheter dels ha fått sin omfattning
och dels förvärrats på grund av
det sedan en längre tid eftersatta vägunderhållet.
Härtill kommer att nybyggnadsverksamheten
på detta område
uppenbarligen icke skett i takt med den
tekniska utvecklingen och den ökade
trafikintensiteten. Så torde t. ex. de nu
uppkomna tjäl- och vattenskadorna i
icke ringa grad vara beroende på bristfällig
grundförstärkning. Vägunderhållet
har i hög grad måst koncentreras på
åtgärder, vilka endast för en kortare tid
kunna skapa en jämn vägbana och på
detta sätt ge intrycket av underhåll i
egentlig bemärkelse.

De för vägväsendet ansvariga myndigheterna
ha år efter år utan tillräckliga
resultat äskat anslag för sin verksamhet,
men av »statsfinansiella skäl» ha de
gjorda framställningarna reducerats, vilket
icke sällan medfört en återhållsamhet
med utgifter som i längden måste
betraktas som slöseri.

Vårt land har under en följd av år

konsumerat »vägkapital» utan att tillåta
en rimlig nybildning av detta ur hela
samhällets synpunkt livsviktiga kapital.
Sådan konsumtion torde i själva verket
ha pågått mer än ett decennium.

Under tiden har beskattningen på motortrafiken
skärpts, vilket medfört att
vägtrafiken åtminstone från år 1946 fått
bidraga till balansering och överbalansering
av budgeten på ett sätt som illa
rimmar med statsmakternas utfästelser
till de skattskyldiga. Det kan hävdas att
vägväsendet den 1 januari i år hade en
»fordran» på svenska staten som uppgick
till omkring 500 miljoner kronor.

1 början av mars anbefallde statsrådet
och chefen för finansdepartementet
efter gemensam beredning med chefen
för kommunikationsdepartementet en
utredning om motorfordonsbeskattning.
Av de lämnade direktiven synes emellertid
framgå, att statens behov av inkomster
och vissa särproblem äro avsedda
att dominera denna utredning på bekostnad
av det stora samfärdselproblem
som bort stå i centrum — frågan om
en långsiktig plan för en upprustning
av det svenska vägväsendet.

Alla torde dock vara överens om det
ofrånkomliga behovet av en sådan upprustning.
Det gäller ett stort samhällsintresse,
ett stort samhällsekonomiskt
problem, en kulturfråga och en trivselfaktor.

Under åberopande av det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att få till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet ställa
följande fråga:

Är statsrådet i tillfälle att lämna kammaren
en redogörelse för de planer som
kunna föreligga till en upprustning av
det svenska vägväsendet, så att katastrofsituationer
av nu inträffad art i
framtiden i möjligaste mån undvikas
eller begränsas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Lindblom under sammanträdet till herr

128 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 465, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1951/52 till
främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.05 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 12 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade:
Meddelande har ingått att ledamoten
av kammaren målarmästaren Edwin
Berling i går avlidit.

lian bevistade i år sin tjugufemte riksdag
och bär här representerat Malmöhus
län, Malmö stad och Hälsingborgs stad.
Under de många år han tillhört ''riksdagen
har han med stort intresse deltagit
i handläggningen av de olika uppgifter
som förekommit, och han bär särskilt
ägnat uppmärksamhet åt de frågor,
som rört hans hemprovins och hans
hemstad Hälsingborg. Där har han också
sedan flera år innehaft många uppdrag
och varit anförtrodd posten såsom
ordförande i stadsfullmäktige. Genom
sin ideella läggning, sitt nobla och försynta
väsen har han vunnit hög uppskattning
och vänskap.

Vi lysa frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 91, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling med
suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 92, för herr Axel Gjöres att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

93, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 94, för herr Karl Wistrand att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

95, för herr Rolf Edberg att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

96, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

97, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 98, för herr Walter Sundström att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 99, för herr Gustaf Fahlander att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 100, för herr James Dickson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 101, för herr Adolf Wallentheim
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 102, för herr Bertil von Friesen att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 103, för herr Bernhard Näsgård att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13. 129

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 169, med förslag till lag om tillfälliga
bostäder vid skogs- och flottningsarbete
m. m. (skogsförläggningslag).

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

171, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och

nr 173, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 176, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 177,
angående avtal om koordination mellan
statens järnvägar och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds järnvägar.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 179, angående förlängd giltighetstid
för viss provisorisk ändring av gällande
tulltaxa, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
181, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 182, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), in. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 183, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaa1)
Första kammarens protokoll 1951. Nr 13.

ra—Kiirunavaara Aktiebolag rätt till viss
malmbrytning utöver av riksdagen tidigare
medgiven kvantitet;

nr 184, angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila anställningshavare
i statens tjänst, m. m.;
och

nr 185, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 187, angående försäljning av ett område
av kronoegendomen Mörby l1 i
Danderyds köping, Stockholms län.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 190,
angående vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 192, angående grunderna för
fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. propositioner: nr

193, angående inhämtande av riksdagens
samtycke till förordnande om
tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293); samt

nr 194, med förslag till lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att fullgöra
repetitions- och beredskapsövningar
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
195, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. in.

130 Nr 13.

Torsdagen den 12 april 1951.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 196, med förslag till lag om
ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358)
med vissa bestämmelser till skydd för
försvaret m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
197, angående plan för folktandvården
i Stockholms stad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
199, om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Indonesien.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 200, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o),
15:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 202, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att ingå överenskommelse
med Österrike om provisorisk tillämpning
i förhållandet mellan Sverige och
Österrike av bestämmelserna i svensktvska
avtalet den 25 april 1928 för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
inkomst och förmögenhet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
204, angående ersättning i vissa fall i
anledning av yrkessjukdom.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
herr Herlitz’ motion, nr
459, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges
anslutning till Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 460, av herr Eriksson, Einar,
m. fl.,

nr 461, av herr Niklasson m. fl.,
nr 462, av herr Andersson, Lars, m.
fl., och

nr 463, av herr Nyström m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Nilsson,
Hjalmar, m. fl. väckta motionen, nr 464,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag angående användningen av
hästexportberedningens vinstmedel.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Lindblom m. fl.
väckta motionen, nr 465, i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
anslag för budgetåret 1951/52 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.

Herr förste vice talmannen anmälde,
att till kammaren överlämnats följande
kungl. propositioner, vilka nu var för
sig föredrogos och lades på bordet:

nr 156, angående löne- och pensionsreglering
för präster m. m.;

nr 168, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.;

nr 175, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 189, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt, m. m.;

nr 198, angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
m. m.; samt

nr 201, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536), m. m.

Torsdagen den 12 april 1951.

Nr 13. 131

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från styrelsen för
riksdagsbiblioteket om att det å riksstaten
för budgetåret 1946/47 anvisade reservationsanslaget
å 20 000 kronor till
Riksdagsbiblioteket: Tryckning av förteckning
över kommittébetänkanden utgivna
åren 1904—1945 må disponeras
intill utgången av budgetåret 1952/53.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Spetz under sammanträdet till herr

förste vice talmannen avlämnad, avhonom
och herr Sundelin undertecknad
motion, nr 466, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag angående
användningen av hästexportberedningens
vinstmedel.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.