Tisdagen den 1 november (Riksdagens protokoll 1966:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 30

FÖRSTA KAMMAREN

1 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 1 november

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition
....................................................

1966

Sid.

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Tisdagen den 1 november förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Justerades protokollet för den 25
nästlidne oktober.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Möller för tiden den 2 november—den
15 december för att såsom
delegat bevista Förenta Nationernas
generalförsamling.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 134, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
135, angående domartjänster vid vissa
underrätter.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 39—
41, statsutskottets utlåtanden nr 126—
129, bevillningsutskottets betänkande
nr 49, andra lagutskottets utlåtanden
nr 51—56 och tredje lagutskottets utlåtanden
nr 49—51.

Allmän debatt i anslutning till remittering
av viss kungl. proposition

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 137 med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den
16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. in.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den gångna sommaren
och hösten har bjudit på åtskilliga förändringar
på det utrikespolitiska fältet
men också på uteblivna scenskiften, där
sådana hade varit högeligen önskvärda.
I stort sett har dock dessa problem inte
direkt berört Sverige, låt vara att de
indirekta verkningarna med sannolikhet
kommer att visa sig bli betydelsefulla
även för oss. Jag skulle därför förmoda
att vi flera gånger senare under riksdagarna
kommer att få dryfta hithörande
problem. Jag inskränker mig alltså
vid detta tillfälle till några korta kommentarer
om ett par internationella situationer
samt några för oss i tiden
närliggande viktiga frågor, som berör
den internationella handeln.

Att Förenta Nationernas generalförsamling
nu har fattat ett viktigt beslut
om Sydafrikas mandat över Sydvästafrika
— ett mandat som Sydafrika på ett
synnerligen märkligt sätt förvaltat under
en lång tid — måste hälsas med
tillfredsställelse. Från folkpartiets sida
har vi tidigare påyrkat att regeringen
skulle verka för ett sådant ställningstagande
som innebar att Förenta Nationerna
klart sade ifrån att Sydafrika
inte längre skulle förvalta mandatet.
Det mest betydelsefulla som nu skett är
väl att beslutet i Förenta Nationerna
kunnat biträdas av både Förenta staterna
och Sovjetunionen. Man måste
emellertid var klart medveten om att
från beslut till realiserande är vägen
mycket lång och svår, och det kommer
vi säkert att märka när vi i framtiden
får dryfta detta spörsmål.

Däremot står tydligen Rhodesiafrågan
och stampar på samma fläck som tidigare.
Frågan om tvingande sanktioner
som ersättning för den konsumentbojkott,
som man tidigare har beslutat

4 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

om i Förenta Nationerna, kan bli högaktuell.
För Sveriges vidkommande har
inte den frågan så stor betydelse, eftersom
vi redan helt har anslutit oss till
den frivilliga bojkotten och avbrutit våra
handelsförbindelser med Rhodesia.

EFTA har utvecklats väl i fråga om
sin första uppgift. Om ett par månader
förverkligas alltså den målsättning som
uppsatts vid bildandet, d. v. s. ett friliandelsområde
för industrivaror som
kommer att omfatta nästan 100 miljoner
människor. England har som bekant
förbundit sig att den sista november
avskaffa den kvarstående extra importavgiften
på 10 procent. Handeln mellan
EFTA-länderna har under organisationens
tillvaro, alltså sedan 1959, fördubblats,
och mellan de fyra nordiska
länderna har den ökat med 150 procent.

Men EFTA:s handel med EEC har
också ökat och i stort sett bibehållit
samma tillväxttakt som innan EFTA
bildades. Handelsutvecklingen har som
bekant varit starkt skiftande för de
olika EEC-länderna, men jag talar här
alltså om EEC som helhet. De senaste
årens stigande tullmurar kring den s. k.
gemensamma marknaden har dock satt
spår och kommer att göra detta ännu
mer sedan tullharmoniseringen inom
EEC ytterligare byggts upp och fullt genomförts.
Därtill kommer att vissa av
EEC-länderna har tillgripit mycket kraftiga
åtgärder för att få bukt med inflationen,
vilket gjort dessa våra exportmarknader
mer tungarbetade än tidigare. Det
är alltså ur alla synpunkter viktigt att
EFTA:s andra stora uppgift, nämligen
att vara ett instrument för att nå en
enad västeuropeisk marknad, starkt aktualiserats.

Den danska tanken på en gemensam
nordisk framstöt för att komma närmare
detta mål är kanske i och för sig
intressant, om den spelas ut på rätt sätt
och vid rätt tidpunkt, men den kan vara
skadlig om den sker felaktigt. Norden
är ju EEC:s stora handelspartner.
Under år 1965 sålde de sex EEC-länderna
för 4 448 miljoner dollar till de fyra

nordiska staterna men för bara 3 900
miljoner dollar till USA och Kanada tillsammans.
Den mäktiga gemensamma
marknaden kan därför inte vara oberörd
av hur en enig nordisk marknad
reagerar.

En förutsättning för varje enskilt
lands eller landgrupps propåer i EEC
måste dock — när det gäller medlemmar
i EFTA — vara att alla EFTA-länderna
inle bara hålls underrättade om vad
som sker utan också att Londonövercnskommelsen
om alla EFTA-länders
gemensamma inträde i EEC vidhålls.

Vi har i Sverige med rätta kritiserat
England för dess brott mot Stockholmskonventionen
när den extra importavgiften
infördes. Det vore orimligt att vi
i vår tur skulle svara med att bryta en
annan överenskommelse. Det kan naturligtvis
tänkas att Englands ekonomiska
besvärligheter kan skapa komplikationer
för dess medlemsskap i
EEC, men i så fall bör förhandlingar ske
om hur de problemen skall lösas.

Vid de nordiska överläggningar som
ägt rum i denna fråga har den danska
regeringen intagit en ståndpunkt, som
närmast tycks innebära att Norden skulle
kunna — obekymrat om Londonöverenskommelsen
— separat söka sig in i
den gemensamma marknaden. Bortsett
från det faktum att tidpunkten för dylika
ansökningar just nu tycks vara illa
vald — EEC är tills vidare inte öppet
för sådana diskussioner — är det beklagligt
att förslaget har framförts. Det
verkar som om Danmark vid det tillfället
var okunnigt om den spontana reaktion
mot förslaget som både den
svenska och den norska regeringen senare
givit uttryck för. Jag kan inte
förstå annat än att det borde ha varit
möjligt för den svenska regeringen,
som väl ändå inte varit okunnig om
den danska inställningen, att försöka
förhindra det utspel som Danmark
gjort. Jag tror nämligen att detta redan
nu avsevärt har skadat det nordiska
samarbetet i förhållande till EFTA som
helhet. I varje fall tycks man nu i

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

England ha fått klart för sig att Londonöverenskommelsen
här inte spelar
någon roll. Enligt min mening är det
alldeles nödvändigt att den alltjämt vidmaktliålles.
Det kan komma att gälla
också oss.

Med hänsyn till EFTA-gruppens konkurrenskraft
har EFTA:s ekonomiska
utskott ansett det nödvändigt att följa
prisutvecklingen inom medlemsländerna.
Utskottet skall också ge, som det
heter, sekreta råd till aktuella länder
om hur dessa skall bära sig åt för att
motverka inflationstrycket. Uppslaget
har framförts av statssekreterare Krister
Wickinan. Dennes erfarenheter av
den svenska konkurrenskraftens förhållande
till kostnadsstegringarna är säkerligen
betydande. Eftersom det av
tidningsredogörelserna framgår att även
handelsministern har varit inne och
diskuterat frågan i Schweiz, har uppslaget
tydligen den svenska regeringen
som sponsor. Detta kan väl bara innebära
att regeringen ansett sig i behov
av internationella expertråd, gärna
hemliga. Att den skulle kunna tjänstgöra
som framgångsrik rådgivare åt
andra förefaller mindre troligt med
hänsyn till den svenska inflationsutvecklingen
under de senaste tjugo åren.

Med tillfredsställelse noteras att de
nordiska länderna vid Kennedyrundan
kommer att uppträda som en enhetlig
part med en gemensam representant, i
sin tur biträdd av en rådgivare frän
varje land. Det är det mest betydelsefulla
beslut om gemensamt nordiskt
uppträdande på den handelspolitiska
fronten utåt som hittills har fattats. Vi
har anledning att knyta betydande förhoppningar
till detta. Att Norden i
Kennedyrundan kan som en enhet uppträda
med betydande styrka är klart.
Men därutöver bör man få hoppas att
den påbörjade samordningen även kan
sträcka sig längre och medföra en vidare
utveckling av det ekonomiska
samarbetet inom Norden, sedan fragan
vid Nordiska rådets Köpenhamns -

session i vintras närmast gett intryck
av att gå i baklås.

När finansministern i våras framlade
sin kompletteringsproposition noterades
från flera talare att den framtidsvy
han målade hade en något mörkare tonfärg
än vanligt. Med hänsyn till de begränsande
åtgärder i olika avseenden
som han ansåg sig kunna ta hänsyn till
trodde han sig dock kunna räkna med
en förbättring i den ekonomiska utvecklingen
i landet, en stark begränsning
av prisstegringarna, en reell
minskning av gapet i utrikeshandeln,
ett bostadsbyggande i stort sett efter
den uppdragna ramen och industriella
rationaliseringsinvesteringar som skulle
motverka kostnadsstegringar. Den
fråga man naturligt nog ställer efter de
sex månader som har gått sedan dess
gäller utvecklingen i berörda avseenden.

Jag måste tyvärr konstatera att situationen
är en smula oklar. Det är svårt
att avläsa den reella innebörden i skedda
förändringar. En del optimistiska
deklarationer har under sommaren,
och framför allt under valrörelsen,
gjorts från socialdemokratiskt håll.
Verkligheten är ju nu inte lika lätt att
manövrera. Huruvida de små tecken
till avmattning i högkonjunkturen som
man på sina håll trott sig spåra ger uttryck
för någon tillförlitlig trend är sålunda
tveksamt. Näringslivets egen bedömning
ger därvidlag ingen klar ledtråd.
Beträffande utvecklingen hade det
ställts i utsikt såvitt jag förstår att före
dagens remissdebatt konjunkturinstitutets
höstrapport skulle vara tillgänglig,
men jag har inte sett den och kan
därför inte yttra mig om vilka slutsatser
man där drar av utvecklingen.

Om prisutvecklingen kommer att visa
någon avböjande kurva är väl också
tvivelaktigt, i varje fall lär den inte
bli stor. Konsumentprisindex steg 1965
med cirka 6 procent. Finansministern
beräknade i kompletteringspropositionen
stegringen 1966 till 3,5 procent. Den

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

siffran är ju redan nådd. Under årets
nio första månader var stegringen 3,6
procent. Finansministern bär sedan i
ett föredrag höjt budet från aprilbudgeten
till 4,5 procent. Men man har anledning
att se skeptiskt även på den
siffran. Det skall nämligen observeras
att löneutflödet från tidigare under året
avslutade löneförhandlingar har börjat
relativt sent och att årets förhandlingar
ännu i dag, den 1 november, inte är
helt avslutade. Effekten av lönetillskotten
började på allvar visa sig först under
sensommaren och hösten. Därpå
tyder bl. a. den markanta köpkraftsökning
som har framträtt i september med
bl. a. en ökning av bilregistreringarna.
Sannolikt kommer därför årets sista
månader att visa en fortsatt prisstegring,
vartill en forcering av igångsättningarna
inom bostadsbyggandet säkerligen
bidrar.

Den förstärkta priskontroll som
skulle tjäna allmänheten till ledning
bär därtill visat sig så ofullständig, att
ett fortsättande på samma sätt snarare
kommer att komplicera än förklara och
mer undergräva än stärka den köpande
allmänhetens förtroende till uppgifternas
reella värde.

Bostadsbyggandet väntas under årets
sista kvartal komma att uppvisa en rekordartad
igångsättningsnivå. Det blir
emellertid en helt konstlad historia.
Anhopningen till sista kvartalet är inte
huvudsakligen föranledd av den hårda
vintern utan har helt andra skäl, framför
allt kapitalbristen, men det finns
också andra orsaker. Det lär vara regeringens
ambition att gapet mellan ram
och verklighet inte skall bli så stort
och därför skulle igångsättningen komma
att forceras. Även med en häftig
rusch under de återstående månaderna
på året kan man nog inte fylla den
ram som regeringen i våras betraktade
som realistisk. Kreditsituationen har
verkat förödande inte bara på det sättet
att bostadsbyggandets omfattning
blivit starkt beskuren. Härtill kommer
att en hel rad fallissemang har inträf -

fat även för byggnadsföretag som ansetts
ha en god ställning men som på
grund av kreditskärpningarna har kommit
i akuta ekonomiska svårigheter.

Den största eftersläpningen när det
gäller igångsättningen föreligger i
stockholmsregionen, där bostadsbristen
är störst. I vissa fall hade avsevärt
mindre än hälften av planerade bostadsbyggen
kommit i gång när endast
tre månader återstod av byggåret.

Som ett litet men märkligt kuriosum
kan noteras att ehuru situationen relativt
tidigt varit bekant och stått klart
för regeringen, ansåg sig socialdemokraterna
ändå tydligen böra förbättra
sin situation inför valet genom att ställa
ljusa löften om ett bostadsbyggande
pa 1 000 000 nya lägenheter inom tio
år. I och för sig är inte detta löfte särskilt
märkvärdigt. Det borde vara det
minsta man kan åstadkomma på tio år,
men att den hittills förda politiken
skulle kunna leda till ett infriande av
löftet trodde tydligen inte en växande
del av väljarkåren. Erfarenheterna av
regeringens ryckiga planering av bostadspolitiken
avspeglade sig ganska
klart i valet.

Fjolårets dystra resultat av utrikeshandeln
skall avsevärt förbättras hoppas
finansministern. Så till vida tror
jag att han har rätt att handelsbalansen
kan något förbättras. Däremot är
det tveksamt om inte det s. k. tjänstenettot
kommer att undergå en väsentlig
nedgång så att finansministerns senaste
kalkyl om en nedgång i det reella
underskottet med omkring en tredjedel
verkar rätt löst grundat. Om löneförhöjningarna
skulle leda till ökad bilimport
i slutet av året kan detta starkt
påverka utrikeshandelns totala resultat.

De ökade möjligheter till industriella
investeringar som givits har utnyttjats
väl. Eftersom industrien numera till
stor del inte kan själv finansiera investeringarna
så har det nuvarande läget
medfört väldiga räntebördor. Vid
Industriförbundets höstmöte betecknade
en känd bankman förräntningsbör -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm. Nr 30 /

anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Allmän debatt i
dan som grotesk. En summering av kapitalkostnaderna
vid en av den senaste
tidens största nyemissioner visar exempelvis
att räntan blir omkring 26
procent. I den mån sådana pengar skall
stå till förfogande för rationaliseringsinvesteringar,
frågar man sig verkligen
om investeringarna kommer att kunna
neutralisera kostnadsstegringarna i
nämnvärd omfattning. De problem som
krcditläget har skapat — och det gäller
inte bara industrien — har regeringen
inte angripit alls eller angripit
med kortsiktiga improvisationer, där
man har minskat de kreditmöjligheter
som bostadsbyggandet skulle kunna tillgodoräkna
sig. Halvt i panik har regeringen
sedan vid något tillfälle släppt
ut pengar så att säga vid sidan av de
normala kreditvägarna för att tillfälligtvis
skapa en viss lättnad. Men de
mer långsiktiga åtgärder som länge har
förordats från oppositionen och för
den delen även från andra håll om nya
stimulanser för sparande, för kapitalbildning
på olika fält och för en friare
kapitalmarknad har regeringen avvisat.
Jag vill erinra om att det bl. a. här
från oppositionen förelegat klara krav
på en stimulering av målsparandet för
bostäder, vilket ju i detta sammanhang
hade varit av ett visst intresse. Socialdemokraterna
har inte ansett sig ha
anledning att biträda ett sådant förslag.
Jag tror att det har varit till skada att
så inte har skett.

Den ökade övergång till en friare bostadsmarknad
som regeringen nu har
varskott om är en eftergift åt oppositionen,
som i flera år har krävt att
någonting skulle ske utöver de principbeslut
som tidigare har fattats och
den frisläppning som tidigare har skett.
Vi har dock ständigt betonat att övergången
måste ske på ett sådant sätt att
väsentliga negativa verkningar förebygges.

Vad ett näringslivsdepartement kan
komma att uträtta återstår att se. Med
en klok uppläggning kan det måhända
få ett positivt värde; med en socialis -

tisk uppläggning kan det bli till skada.
Med intresse och inte alldeles utan farhågor
motses närmare riktlinjer för ett
sådant departements verksamhet.

Dessa kortfattade reflexioner kring
utvecklingen sedan i våras har jag i
huvudsak ägnat avsnitt som utgjort
väsentliga debattfrågor i årets valrörelse.

Den förskjutning i väljaropinionen
som skedde vid detta val är den mest
markanta som har förekommit i vårt
land på en mansålder. Visst har partier
tidigare haft både stora valframgångar
och mycket kännbara valnederlag,
men dessa har i regel varit förbundna
med konkreta ställningstaganden
i en aktuell fråga, och framför allt
har det inte i sådan omfattning som
nu gällt ett parti i ensam regeringsställning.
Tidigare förluster för sådana
partier har varit av måttlig omfattning.
Att man vid detta tillfälle ägnar speciell
uppmärksamhet åt valutgången är
av dessa skäl motiverat, låt vara att
den livliga eftervalsdebatten i tal och
press redan grundligt har analyserat
och dragit slutsatser.

Skillnaden mellan tidigare valbakslag
för olika partier och det som socialdemokraterna
nu har fått röna markeras
framför allt av att väljaropinionen
denna gång tydligt och klart underkänt
en hel regeringspolitik. Ingen isolerad
fråga har utkristalliserats såsom avgörande
för valutgången; däremot väl
ett flertal förstarangsspörsmål som har
utgjort väsentliga delar av den socialdemokratiska
regeringens politik. Dit
hör stabiliseringspolitiken, som till den
grad misslyckats under årens lopp att
kostnadsnivån år efter år har skjutit i
höjden och skapat allvarliga problem
för vår export. Dit hör oförmågan hos
regeringen att komma till rätta med bostadsbristen
— särskilt accentuerad i
åt- — liksom med köproblemen på
vårdområdena. Dit hör förmyndarattityden
sådan den har tagit sig uttryck
i hållningen under avtalsförhandlingarna
med tjänstemännen. Dit hör ensynt -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remitteri
heten och taktiken i jordbruksfrågan,
njuggheten i u-landshjälpen, partiegoismen
i författningsfrågan och åtskilligt
annat. Det ena har efter hand fogats
till det andra. Den missnöjda väljaropinionen
har varit delad om vad
som bör göras, men tydligen har den
varit alldeles enig om en sak: det kan
inte få fortsätta så här!

Hur skall det då fortsätta? Det är
en fråga som säkerligen hela svenska
folket ställer sig efter valet. Något svar
har regeringen inte givit, om man inte
dit skall räkna påståendet att ett näringsdepartement
skall inrättas. Några
konstitutionella följder av valutgången
har regeringen inte ansett sig behöva
dra — och formellt har den varit i sin
fulla rätt att låta bli — men underlåtenheten
att utlysa nyval av andra
kammaren eller ställa sina taburetter
till förfogande skall för alltid moraliskt
belasta den regering vars måhända
märkligaste skapelse är det monstruösa
kommunala valsambandet. I ett ögonblick
när denna teori kunde ha omsatts
i praktisk verklighet försvann den
likt en hägring som bleknar för dagsljuset.
Efter en valrörelse som praktiskt
taget uteslutande gällt livsviktiga
rikspolitiska problem blev och förblev
valet för regeringens vidkommande —
kan man tänka sig! — något som inte
hade med riksdagens sammansättning
att göra.

En ömkligare attityd än denna lär
sällan få skådas från en regering som
sakligt och moraliskt vill stå för sina
åsikter. Det rejälaste sättet att komma
bort från dessa halvhetens val som ett
kommunalt valsamband innebär är att
kommunalval får vara val om kommunala
frågor och riksdagsval får vara
val om rikspolitik. Om något har vad
som konstitutionellt hänt — eller rättare:
inte hänt — efter den 18 september
visat betydelsen av att val som
rör rikspolitik också får en direkt och
snabb återverkan på regering och riksdag
— i samma riktning som valutslaget,
inte tvärtemot. Nu har, som alla

ig av viss kungl. proposition

vet, resultatet blivit att det socialdemokratiska
partiet, som förlorat nära
9 procent av väljaropinionen i förhållande
till 1962 och 5 procent i
förhållande till 1964 års val, återkommer
till riksdagen med en förstärkning
av ett mandat från den 1 januari
nästa år. Historien verkar som ett spex,
iscensatt av någon van stjärnspexare.

När nu regeringen bestämt sig för att
ingenting särskilt skall behöva ske i
fråga om riksdag eller regering, väntar
svenska folket säkerligen — inom alla
grupper — med desto större spänning
på en regeringsdeklaration som man
trodde skulle komma vid höstsessionens
öppnande men som då uteblev. Alldeles
har väl ändå inte den starka opinionssvängningen
hunnit rinna av regeringen
på denna korta tid? På vafnatten
och strax därefter var statsministern,
såvitt jag förstod, villig att ta itu med
större kraft mot prisstegringarna, se till
att bostadsbyggandet gavs bättre resurser
— även planeringsmässigt, hoppas
jag — bereda större utrymme för
u-landshjälpen och åtskilligt annat, men
allteftersom dagarna runnit undan
verkar det som om beslutsamhetens
friska liv gått i eftertankens kranka
blekhet över även hos herr Erlander.
Mot tidigare deklarationer om nya friska
takter i bostadsbyggandet har finansministern
för en tid sedan deklarerat
att vi får nöja oss med ett nytt
år utan någon ökning av bvggkvoten.
Är det — liksom i Wennerströmaffären
— även nu bristande information
mellan statsråden som förorsakat missförstånd,
eller lider regeringen av inre
oenighet i bostadsfrågan, eller är arbetsfördelningen
sådan att en del statsråd
skall ställa saker och ting i utsikt,
medan finansministern, som har
hand om penningpungen, skall komma
efteråt och förklara att det enda
han kan lova är att alla skall bli missnöjda
när statsverkspropositionen presenteras
? Sällan torde en regerings
handlingslinje ha verkat så obefintlig.
Därför tillåter jag mig, herr talman,

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

att ställa en direkt fråga till regeringen:
Vilka politiska slutsatser drar regeringen
av valutgången, d. v. s. i vilka
hänseenden är regeringen besluten
att bättre tillgodose väljarnas krav?
Jag har tidigare nämnt några av dessa
krav. Regeringen känner dem säkert;
jag behöver inte upprepa dem.
Att en ny och verkningsfullare politik
i dessa avseenden måste till, har en
övervägande del av väljarna klart sagt
ifrån, men regeringen har hittills varit
stum eller mångtydig, vilket man
vill. Här är nu vid höstremissen det
lämpliga tillfället att lägga fram regeringens
politiska program efter valet.
Att det inte sker vid en presskonferens
bör inte störa. Tidningsmän finns
här gott om, och radio och TV är också
påkopplade, om den förutsättningen
skulle anses nödvändig för politiska
regeringsdeklarationer. Dessutom finns
här ju riksdagsmän, vilket rimligen
borde ha någon betydelse!

De samlingssträvanden för vilka mittensamverkan
har varit den främsta
förebilden har i valrörelsen visat sig
motsvara en stor väljaropinions önskningar.
KDS gjorde vad den kunde för
att försvaga mittenpartiernas valresultat
men lyckades obetydligt. Den överströmning
av väljare från socialdemokratien
till mittenpartierna och den ökning,
som därigenom kommit hela den
icke-socialistiska oppositionen till del,
innebär inte bara en misstroendeförklaring
mot den socialdemokratiska politiken
utan därtill en ökad uppslutning
kring den linje som mittenpartierna
presenterat. Nu har ju herr Erlander
vid skilda tillfällen förklarat att
oppositionen saknar alternativ; senast
sade han det i en debatt här i kammaren
i våras. Tydligen har stora delar
av väljarkåren inte den uppfattningen.
Och om nu herr Erlander efterlyser
alternativ tillåter jag mig upprepa
en fråga som jag en gång tidigare
ställt i en remissdebatt: alternativ till
vad? Någon samlad socialdemokratisk
regeringslinje har inte presenterats, och

den praktiska regeringspolitiken ger i
många fall sådana intryck av planlöshet
och improvisationer att det sannerligen
inte är lätt att uppfatta någon linje
där heller.

Folkpartiet och centerpartiet har däremot
före valet utförligt presenterat
den politik som de gemensamt vill arbeta
för. Det har skett punkt för punkt
och med all konkretion i detaljer där så
varit möjligt. I utskottsreservationer
och särskilda yttranden vid vårriksdagen
har dessa två partier ytterligare
angivit sina strävanden, såväl när det
gäller bostadspolitiken, dess planering,
rationalisering och finansiering, som i
fråga om den ekonomiska politiken. I
sju punkter preciserade mittenpartierna
i våras olika åtgärder för den ekonomiska
politiken.

Även i medvetandet om att det kan
vara ett Sisyfosarbete att åstadkomma
reda i den ekonomiska situationen, dit
det långa socialdemokratiska maktinnehavet
fört oss, skall vi verka för att
en sådan upprensning verkligen kommer
till stånd. Under den tid som återstår
till 1968 års val skall vår strävan
vara att befästa och söka ytterligare
öka den röstmässiga förstärkning som
1966 års val givit oppositionen. Målsättningen
är att genom 1968 års val
äntligen åstadkomma det skifte vid
makten, som en starkt växande andel
av Sveriges folk begär.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Utgången av 1966 års
kommunalval borde ha möjligheter att
bli inledningen till en ny period i
svensk politik. Redan valets siffermässiga
resultat ger underlag för en sådan
bedömning. Majoriteten av väljarna
sade i valet klart nej till den alltmer
vänsterorienterade politik som regeringen
Erlander slagit in på de senaste
åren. Socialdemokraterna har
också drabbats av eu förlust, som tillsammans
med valmotgången 1964 förde
partiet tillbaka till en ställning i

10 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

valmanskåren som det inte haft sedan
början av 1930-talet.

Motgången kompenseras emellertid
inte av kommunisternas framryckning.
Deras högt ställda förväntningar sveks.
Herr Hermansson och vissa andra kommunister
har visserligen i flera val
försökt ta avstånd från partiets doktrinärt
låsta vänsterpolitik. Herr Hermansson
har sökt skapa en behagligare
bild av det kommunistiska partiet, men
han har inte lyckats. Kommunisterna
förblir dess bättre ett litet parti och
redovisar efter årets val fortfarande
endast drygt hälften av den valmanskår
som partiet hade omedelbart efter
andra världskriget.

Socialdemokraterna är självfallet skakade
av valutgången, men man märkte
en känsla av osäkerhet hos regeringspartiets
funktionärer, medarbetare och
företrädare redan under valet. Det
fanns naturliga politiska förklaringar
till detta. Det var enligt vår bestämda
uppfattning bristerna i den förda regeringspolitiken,
splittringen inom partiet
och oförmågan att samlas kring
lösningar på en rad frågor som valmanskåren
med all rätt ställde under
valet. Framför allt tycks den yngre generationen
— de närmare 400 000 nya
väljarna — ha ansett att de socialistiska
lösningarna inte hör hemma i det
moderna samhället. De följde dess bättre
den socialdemokratiska devisen
»Tänk framåt» och röstade på de borgerliga
partierna. Det har säkerligen
också ha berott på att de borgerliga
partiernas politik i det här fallet ingav
större förtroende för framtiden.

Med andra ord: Valet kan inte tolkas
annat än som ett klart nej av väljarna
till fortsatta socialistiska missgrepp
och experiment av det slag som
kännetecknar exempelvis den socialdemokratiska
högskattepolitiken, jordbruksutspelet,
den misslyckade bostadspolitiken
och varför inte förslaget om
kommunal förköpsrätt.

I eftervalsdebatten har nu socialdemokraterna
på olika sätt försökt ba -

gatellisera den förändrng'' som inträtt
bland väljaropinionen. Det är som om
man inte ville erkänna att majoriteten
av människorna här i landet uttalat sig
för en annan politik.

I stället har man skyllt på andra saker;
på misslyckade TV-framträdanden,
på svårigheter att få fram de aktivt arbetande
krafterna, på den borgerliga
pressdominansen och inte minst på
de borgerliga partiernas manifesterade
borgfred, förmågan att under valrörelsen
helt igenom hålla ihop mot den
gemensamma motståndaren. Visst betydde
den borgerliga sammanhållningen
mycket för valutgången. Det var ett
nytt livgivande inslag som ingav ökat
förtroende för de borgerliga. Men den
borgerliga samverkan, borgfreden, är
alls inte hela förklaringen. Avgörande
var väljarnas bedömning av politiken
och dess innehåll. Väljarna sade nej
till fortsatta prisstegringar, till en fortsatt
högskattepolitik som ju tar mer och
mer av de ökade arbetsinkomsterna.
Man nöjde sig inte med statsministerns
besked att tåligt vänta i bostadskön.
Allt fler människor gav alltså genom valet
uttryck för sin vilja till en politisk
förnyelse. Det är därför som regeringen
inte kan och inte får gå förbi
valet 1966 utan att ta hänsyn till folkflertalets
uttalade önskemål.

De borgerliga partierna har tillsammans
erövrat 49,5 procent av rösterna
här i landet och det socialistiska blocket,
socialdemokrater och kommunister,
tillhopa 48,7 preent. Regeringens beslut
att inte gå till nyval är mot den bakgrunden
svårbegriplig. Under författningsdiskussionerna
har ju socialdemokraterna
så starkt understrukit sambandet
mellan riksdagsmannaval och
kommunalval att till och med möjligheterna
att lösa författningsproblemet
över huvud taget äventyrats. I praktiken
har också årets kommunalval långt
mer än tidigare val präglats av rikspolitiken.
Den logiska konsekvensen av
valutgången borde därför ha varit att
regeringen genom att ställa sin plats

Tisdagen den 1 november 19(i6 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
till förfogande framtvingat ett nyval.
Men det är den socialdemokratiska regeringen
som beslutar i den frågan och
inte oppositionen. När nu regeringen
bestämt sig för att sitta kvar under de
två år som återstår till det ordinarie
andrakammarvalet bör vi hålla i minnet
att regeringen inte har folkmajoriteten
bakom sig. Den är endast formellt
en majoritetsregering, eftersom
den stöder sig på en majoritet i riksdagen
som inte har motsvarighet i folkopinionen
som den tog sig uttryck i
det senaste valet.

Det är i politiskt hänseende en minoritetsregering
som på ett helt annat
sätt än tidigare måste ta hänsyn till
vad opositionen säger. Tar inte regeringen
eller socialdemokraterna denna
hänsyn, då kan det inte tolkas på annat
sätt än att regeringen visar en brist
på känsla för vad demokratien kräver.
I det fallet är det alltså makten och
maktutövandet som till varje pris driver
socialdemokratien, inte folkviljan. Den
fortgående radikaliseringen av regeringspolitiken,
förflyttningen av positionerna
vänsterut, måste nu hejdas och
en förskjutning ske till en mer tidsenlig
politik, en sådan som väljarna uttalat
sig för.

Men, herr talman, vad gör regeringen
och vad har regeringen hitintills gjort
sedan september? Jo, den anser tydligen
att den kommunistiska valframgången
i högre grad än den borgerliga
skall bli utslagsgivande för hur regeringspolitiken
här i landet skall läggas
upp under de närmaste två åren. Det
mest påtagliga exemplet på denna undfallenhet
för vänstergrupperna är socialdemokrateras
försvarsutspel. Med
mer än 1,2 miljard kronor vill man
av allt att döma under de närmaste två
åren dra ned försvarsutgifterna. Inte
ens kommunisterna har vågat gå så
långt.

När vi i våras i denna kammare diskuterade
den tillfälliga begränsningen
av försvarets utgifter med 350 miljoner
kronor var vi alla överens om att re -

till remittering av viss kungl. proposition
duktionen endast skulle vara temporär.
Alla demokratiska partier var då — liksom
nu —- väl medvetna om att den målsättning
vi satt upp för vårt försvar eljest
skulle äventyras. Kompromissen
mellan de fyra demokratiska partierna
innebar att nedskärningen av förvarsutgifterna
skulle inhämtas under de närmast
följande budgetåren för att målsättningen
för försvaret skulle kunna
tryggas. Vi sade vidare ifrån att summan
350 miljoner endast skulle vara en
riktpunkt, och regeringen uppmanades
att ta vara på alla möjligheter att begränsa
den kraftiga reduktionen och
dess verkningar.

Även om detaljerna i det överraskande
försvarsutspelet ännu är svåröverskådliga,
står det efter herr Fritjofssons
uttalande i torsdags klart att regeringen
är beredd att skära ned försvarsutgifterna
med helt andra belopp än vi
tidigare diskuterade eller med 1,2 miljard
för den närmaste tvåårsperioden.
För alla som känner till principerna
för försvarets långsiktiga planering
och vet hur mycket miljonerna i
toppen av försvarsanslaget betyder,
framstår den föreslagna nedskärningen
som ett klart brott mot tidigare gjorda
överenskommelser och som ett illavarslande
hot mot en långvarig svensk
försvarsenighet.

Enskilda företrädare för det socialdemokratiska
partiet och den socialdemokratiska
pressen har hävdat att en nedskärning
av försvaret är nödvändig av
ekonomiska skäl. Man har sagt att försvarsutgifterna
är så stora och har
vuxit så snabbt att vi inte ekonomiskt
orkar med ett försvar av den storlek vi
tidigare varit eniga om för att landets
säkerhet skall kunna tryggas. Det är
klart att även försvarsutgifterna måste
granskas mot bakgrunden av vår hårt
trängda finansiella situation. Men försvaret
får inte ensidigt bära regeringens
ekonomiska misslyckanden.

Herr talman! Det allmänna talet om
att försvarskostnaderna ökat snabbare
än andra utgifter iir felaktigt. Går man

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

igenom utgiftsökningarna för olika huvudtitlar
sedan budgetåret 1958/59 finner
man nämligen att försvaret inte tillnärmelsevis
ökat i den takt som andra
statsutgifter. Låt mig peka på några
huvudtitlar som nu ligger på mer än
2 000 miljoner kronor — två miljarder
kronor. Vi har försvaret som 1958/59
kostade 2,7 miljarder och 1966/67 är
upptaget till 4,4 miljarder. Det är en
ansenlig ökning, något över 63 procent.
Men vi har kommunikationsdepartementet
sam låg på nära en miljard 1958/59
och nu är uppe i 2,4 — en ökning på
152 procent. Vi har inrikesdepartementet
som tidigare låg på något över 600
miljoner och som nu är uppe i över två
miljarder kronor — en ökning på över
230 procent.

Detta visar att försvarsutgifterna inte
har ökat mer än andra utgifter under
den senaste tiden.

Genomdrivs det socialdemokratiska
kravet i oförändrat skick, innebär det
att man medvetet undergräver försvarets
styrka, och man gör det också —
och det kanske är medvetet — omöjligt
för en kommande regering att snabbt
reparera de skador som kan åsamkas
försvaret.

Herr talman! Högerpartiet kan inte
godta det spel med landets säkerhet
som den socialdemokratiska regeringen
nu tycks vara på väg att inlåta sig i.
Självfallet vore det bäst om den mångåriga
enigheten i försvarsfrågan även
denna gång kunde bestå. De försvarsuppgörelser
som träffats under en lång
följd av år har i utlandet väckt respekt
för vår försvars- och utrikespolitik och
över huvud taget möjliggjort för oss att
föra den alliansfria utrikespolitiken.
Samtidigt har de också möjliggjort för
våra militära myndigheter att planera
försvarets uppbyggnad så att man får ut
största effekt för lägsta kostnad.

Det har under många år varit vanligt
att inte offentligt diskutera försvarspolitiken.
Diskussionen har i första
hand förts och ibland begravts i för -

svarsutredningarna. Tiden är emellertid
nu inne att vi får en bredare offentlig
diskussion om försvarspolitiken.
Den svenska opinionen får inte undanhållas
fakta på detta område. Den
måste själv få möjlighet att ta ställning.
Regeringen bör därför redan nu
försöka ge besked om bakgrunden till
sina överväganden. Jag vill därför, herr
talman, ställa vissa frågor till regeringen
i avsikt att få bakgrunden till regeringens
handlande klarare belyst.

1) Har regeringen i sina försvarsekonomiska
överväganden efter valet funnit
att vi sedan 1958, då den nuvarande
försvarsplaneringen började tillämpas,
arbetat med felaktiga utgångspunkter
och att vi haft en för ambitiös försvarspolitisk
målsättning?

2) Anser regeringen i så fall att vi
sedan 1958 haft för höga försvarsutgifter? 3)

Anser regeringen att försvarets
betydelse för våra möjligheter att upprätthålla
en alliansfri utrikespolitik
med sikte på neutralitet i krig minskat?
Och slutligen:

4) Anser regeringen att det utrikespolitiska
läget i Europa och i världen
för övrigt så förändrats att vi av den
anledningen nu kan begränsa vår försvarspolitiska
målsättning?

Herr talman! Det finns anledning att
fråga sig om även näringspolitiken liksom
försvaret är ett område där den
hårt trängda socialdemokratien nu efter
valet förbereder drastiska omläggningar.
Statsministern har på senare tid
gjort ett flertal intervjuuttalanden av
innebörd att den s. k. biandekonomiens
tid skulle vara förbi.

Vi lever i ett samhälle där huvuddelen
av näringslivet dirigeras av fria
krafter, och det har hittills gått bra.
Nu tycks vi gå in i en period av kraftiga
omställningar och förändringar.
Det skulle enligt statsministern innebära
krav på att samhället i än högre grad
skulle ingripa i och styra investeringsutvecklingen.
Instrumenten för dessa

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
ingripanden och denna styrning skulle
vara arbetsmarknadsverket och det planerade
näringsdepartementet.

Bättre planering och större planmässighet
skulle behövas — ja, vem anser
inte det? Men vad döljer sig bakom
den neutrala och hedervärda skylten
»planering»? I årets förstamajtal framfördes
en rad propåer om hur samhället
måste mer direkt medverka i näringslivets
kapitalförsörjning och även
med hjälp av statliga företag överta
produktionen. LO-kongressen beslöt att
kräva hos regeringen att placeringsreglerna
för AP-medlen skulle ändras. Tanken
var att fondmedel skulle engageras
i näringslivet genom aktieköp och
användas för placering i fastigheter.
AP-medlen skulle även kunna öka den
statliga sektorn genom ny företagsamhet,
och näringslivets strukturrationalisering
skulle kunna styras genom fondmedlen.
Krav på punktsocialisering och
en hårdare statlig styrning av kreditmarknaden
debatterades också.

Samtliga dessa krav har med förtjusning
utvecklats av den socialdemokratiska
vänsterradikala falangen med regeringsorganet
Aftonbladet i spetsen.
Tidningen lämnar villigt uppslag på
hur samhället enklast och snabbast
skall kunna omdanas i socialistisk riktning.

Skulle de förslagen genomföras innebär
det en brytning av de ekonomiska
principer som hittills legat till grund
för regeringens handlande. Därför är
det angeläget att finansministern redan
nu i höstens remissdebatt ger ett klarläggande
besked om det planerade näringsdepartementets
uppgifter och näringspolitikens
inriktning.

Herr talman! Inflationen och regeringens
ekonomiska politik var ett av
huvudämnena under valrörelsen. Allvarlig
kritik riktades inte bara från
oppositionen utan även från arbetstagare
och näringsliv mot regeringens
sätt att handlägga de ekonomiska problemen.
Prisstegringar, liögskattepolitik,
kreditsvårigheter, förctagsnedläg -

tilt remittering av viss kungl. proposition
gelser och konkurrenssvårigheter skapade
tillhopa en växande olust och osäkerhet
inför den ekonomiska framtiden
både hos löntagare och hos företagare
— inte bara hos politiker.

Men vad skedde när oppositionen i
valrörelsen försökte få i gång en debatt
om de problem som alla har känning
av? Regeringen svarade med att bagatellisera
problemen och med att beskylla
oppositionen för kverulans. Kan
man nu hoppas att regeringen är beredd
att efter valet ta upp diskussionen
allvarligare? Ännu så länge finns
det endast allmänna uttalanden från
statsministern. I Köpenhamn talade
statsministern t. ex. om återhållsamhet
med offentliga utgifter. Det är i och
för sig glädjande, men jag erinrar mig
att när jag för ett år sedan vid en debatt
i denna kammare förde återhållsamhetens
talan jag blev häcklad av
regeringens representant som en allmän
mörkman.

Den ekonomiska situationen har inte
förbättrats sedan vårriksdagen, och det
finns ingen anledning att mildra den
kritik som från vårt håll framfördes
då. Pris- och lönestegringarna tycks ju
fortsätta. De är alltjämt väsentligt högre
än i de flesta industriländer med
vilka vi konkurrerar, och företagens
svårigheter har minsann inte minskat.
De oefterrättliga förhållanden som råder
på bostadsmarknaden har inte heller
förbättrats, och även kösamhällets
kännetecken kvarstår. De offentliga utgifterna
växer fortfarande alltför snabbt
i förhållande till produktionsökningen.

Det antyds ryktesvis att finansministern
för att råda bot på den bristande
balansen mellan inkomster och utgifter
nu förbereder nya skattehöjningar
utöver den skärpning som automatiskt
följer när inflationen flyttar upp
allt fler inkomsttagare på den brantare
delen av skatteskalan.

Finansministern har efter valet velat
göra gällande att bytesbalansen inte
kommer att försämras lika mycket i år
som i fjol, då underskottet beräknades

14 Isr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

till 1,5 miljard kronor. Ja, det är sannerligen
en klen tröst! Årets avtalsrörelse
har, som alla nogsamt vet, dragit ut
på tiden. De under ett halvt år eller mer
innehållna löneökningarna kan betraktas
som ett slags temporärt tvångssparande.
Tillsammans med fruktan för
konflikt medförde detta säkert en viss
återhållsamhet från konsumenternas sida
— särskilt bilhandelns utveckling tyder
på detta mönster. Härigenom minskades
kraven på import. Detta köpmotstånd
torde knappast bli bestående.

Vid rådande kostnadsläge för industrien
kan vi inte heller räkna med en
sådan ökning av exporten att förhållandena
skulle bli särskilt mycket bättre
än under 1965. För min del skulle jag
därför bli mycket förvånad om underskottet
i bytesbalansen när det här året
är slut inte fortfarande skulle ligga på
betydligt mer än en miljard kronor.

Inflationen är alltjämt huvudproblemet.
Från högerpartiets sida har vi
gång på gång framhållit att en stabilisering
kräver en kombination av en
rad väl överlagda och väl samstämda
åtgärder. Vi har utförligt redovisat vad
som enligt vår uppfattning bör göras
när det gäller de offentliga utgifternas
tillväxttakt, när det gäller skattepolitiken,
det frivilliga sparandet, bostadspolitiken
och den långsiktiga planeringen,
men vi har talat för döva öron.

Jag avser inte alls att här ånyo gå in
på detaljer, men jag kan inte underlåta
att särskilt peka på de avsevärda
olägenheterna med regeringens stelbenta
kreditpolitik, den kreditpolitik som
blivit ett av de märkligaste resultaten
av regeringens misslyckanden på det
ekonomiska området.

Man har gått från den extrema lågräntepolitiken
på 1950-talet till den
motsatta ytterligheten, och därigenom
har räntan måst sättas så hög att påtagliga
skadeverkningar uppstått för
näringslivet. Genom att övriga åtgärder
mot inflationen försummats har alltför
mycket kommit att vila på penningpolitiken.
Kreditpolitiken drabbar i dag

även välskötta och räntabla företag med
goda framtidsutsikter, och i särskilt hög
grad förefaller detta gälla mindre och
medelstora företag.

Inte heller penningpolitiken tycks
drivas på ett konsekvent sätt av regeringen.
Genom undantag och prioriteringar
undgår betydande investeringar
verkningarna av den höjda räntan, och
därigenom undandras dem den press
som räntehöjningen syftar till. På så
sätt måste väl också räntenivån för övriga
krediter sättas något högre än vad
som eljest skulle vara nödvändigt.

Den förda ekonomiska politiken synes
i dag omöjliggöra en justering av
det höga ränteläget. Från högerpartiets
sida är vi angelägna om att få en sådan
ekonomisk politik att en räntesänkning
kan bli möjlig. För att det skall kunna
ske måste i första hand finanspolitiken
läggas om så att statsutgifterna inte
växer i snabbare takt än produktionen i
landet, och vidare måste självfallet skattesystemet
reformeras.

Vi har krävt att man som ett led i
stabiliseringspolitiken skulle tillmötesgå
löntagarnas krav på en skattereform
med en väsentlig minskning av progressionen
och marginalskatten. Jag betonar
det väsentliga innehållet i vår skattepolitik,
eftersom framför allt regeringens
representanter så medvetet försökt
skapa en annan bild av högerpartiets
skattepolitik.

I särskilt hög grad har skatteresonemanget
präglat den pågående SACOkonflikten.
Det rör här yrkesgrupper
som drabbats hårt av vårt förlegade
skattesystem och för vilka inflationen
och skattestegringarna ätit upp de nominella
löneökningarna — ibland mer
än så. I regeringspressen har man visat
irritation över att skatteresonemangen
har blandats in, och man menar att
detta inte borde få ske. Detta gör ett
något underligt intryck. Det verkar,
som om man vore förvånad över att
människorna reagerar som människor.
Alla medborgare i folkhushållet anser
sig naturligtvis ha rätt till en ökad

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

levnadsstandard för varje år, och det
är en realitet som det inte går att komma
förbi — även om regeringen till
äventyrs skulle ha en annan värdering.

Frågan är inte längre nu om vi har
råd med skattesänkningar, utan hur
länge till vi orkar dras med ett otidsenligt
och prisförstörande skattesystem.
Detta visar ej minst den pågående konfliken
mellan SACO och avtalsverket.

Från högerpartiets sida har tidigare
under denna session ställts ett par frågor
till regeringen i anledning av den
pågående konflikten. Regeringens företrädare
har emellertid avstått från att
svara. Man har motiverat detta ställningstagande
med att regeringen bör
hålla sig neutral. Den motiveringen har
jag all respekt för, men, då skall regeringen
vara konsekvent, och det har
inte alltid varit fallet.

Den 24 augusti tycktes det vara möjligt
att nå en snar överenskommelse
mellan avtalsverket och SACO. En
muntlig överenskommelse nåddes som
innebar en kompromiss mellan parternas
utgångsbud. Denna etappöverenskommelse
godkändes ju sedermera av
SACO:s stora förhandlingsdelegation
och avtalsverkets styrelse. Den ansågs
vara en god grundval för fortsatta förhandlingar.
Men så slår regeringen till.
Ecklesiastikdepartementet lägger fram
ändrade förutsättningar för avtalet och
föreskriver utökad tjänstgöringsskyldighet
för lärarna.

Detta s. k. elefantinhopp från ecklesiastikdepartementets
sida rimmar illa
med den neutralitet, som regeringen nu
säger sig vilja upprätthålla.

Avtalsverket är i lärarkonflikten den
myndighet som formellt har rätt att
sluta avtal med sin motpart. Men reellt
tycks avtalsverket sakna den slutgiltiga
bestämmanderätt som måste tillkomma
varje avtalsslutande part. Den rätten
tycks ju i dag ligga hos regeringen.

Tveksamheten till avtalsverkets självständighet
och förmåga att klara cn förhandling
fanns redan när vi i riksdagen
diskuterade frågan om inrättan -

det av verket. Justitiekanslern sade exempelvis
i sitt utlåtande över förslaget
till inrättande av avtalsverket: »Det

följer av sakens natur att särskilt vid
mer omfattande stridsåtgärder verket
måste ha nära kontakt med vederbörande
departementschef och regeringen,
och därvid även ta direktiv för sitt
handlande från sådant håll.»

Och departementschefen bestred inte
heller denna tolkning.

Jag kräver inte att regeringen skall
gå i svaromål på denna punkt. Jag begär
inte att få besked om hur man inom
regeringen bedömer den storlockout
som avtalsverket — med bl. a. skolöverstyrelsens
chef herr Löwbeer som
ledamot — beslutade. Men jag vill erinra
om att den främsta uppgiften för
skolöverstyrelsen och därmed för dess
ledning måste vara att tillvarata de studerandes
intressen — alltså den part
som i denna konflikt skadats mest och
som utgör tredje man.

Det skulle visserligen vara ytterst intressant
att få denna fråga belyst, men
det är inte därför jag tagit upp det orimliga
i den nuvarande konstruktionen av
avtalsverket. Jag har tagit upp frågan ur
en mer principiell synvinkel för att visa
att regeringens tal om neutralitet i den
pågående avtalskonflikten på grund av
själva konstruktionen inte håller. En
bättre förhandlingsform måste åstadkommas
så att konflikter av det slag vi
nu upplever inte behöver upprepas.

Skolkonflikten har redan drabbat hårt
och skapat oro i många hem. Det är
därför min förhoppning att parterna
snart skall kunna enas. Alla uppslagsändar
för att snabbt bilägga konflikten
måste därför prövas av medlingskommissionen.

Herr talman! Tvåårsperioden fram
till år 1968 kan komma att skärpa motsättningarna
i .svensk politik. Det tycks
för socialdemokraternas del bli flera
steg till vänster — trots att valet borde
ha gett dem en annan lärdom. De slutsatser
regeringen hitintills tycks ha
dragit av valutgången kan förvisso sy -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 196G fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

nas motsägelsefulla. Motsättningarna
finns under ytan. Detta resonemang leder
också till insikten om att mycket
bestämda krav kommer att ställas på
de borgerliga partierna under den kommande
tvåårsperioden. För högerpartiets
del har jag redan försäkrat att vi
lugnt och sakligt skall fortsätta den hittills
förda politiken. De som på motståndarhåll
spekulerar i att högerpartiet
skall komma med drastiska utspel
eller övertoner gör därför en felbedömning.

Vi är också övertygade om att högerpartiets
moderata hållning skall underlätta
möjligheterna att bibehålla och
bygga ut den borgfred, som så starkt bidragit
till 1966 års valresultat och som
är en av förutsättningarna för en borgerlig
valseger även år 19G8. Denna
deklaration från högerpartiet förutsätter
helt naturligt att de två mittenpartierna
på samma sätt eftersträvar att
undvika extrema ståndpunkter eller en
taktiskt betingad anpassning till den alltmer
vänsterorienterade socialdemokratien.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Vi har i Sverige en arbetsmarknadspolitik,
som vi i samband
med ett närmare europeiskt samarbete
har anledning att försöka få överförd
till andra länder. Vi har fått fram ett
system som möjliggör en snabb anpassning
av arbetsmarknadspolitiken till
den ekonomiska situationen. Det finns
nu också ansatser till en mera aktiv lokaliseringspolitik.

Mera mörkt har man anledning att se
på regeringens planer när det gäller näringspolitiken.
Planerna tycks gå ut på
att ett stort antal företagsenheter skall
utmönstras såsom inte passande i det
socialistiska schemat. Det är givet att
rationaliseringar är nödvändiga och
det gäller både statlig och privat verksamhet.
Men strukturrationaliseringar
kan vara smärtsamma processer. Det
är min bestämda uppfattning att sam -

hället måste uppträda generöst mot de
enskilda i samband med strukturrationaliseringen.
Man får inte så hårt se till
storhetsrationalisering och stora företag
att man glömmer individen. Det är ändå
för individen som politiken utformas.

Utvecklingen inom svensk företagsamhet,
både inom jordbruk och industri,
kräver stora investeringar. Företagarna
satsar pengar och arbete för att
kunna hålla sina företag i gång och ge
sysselsättning åt sina anställda. En del
har en mycket otacksam situation att
arbeta i. Vissa branscher kan rationalisera
och effektivisera i mycket stor utsträckning,
men det hjälper ändå inte.
Man har svår konkurrens från utlandet
att kämpa emot på grund av den lågtulllinje
som Sverige gått in för. Den är i
och för sig eftersträvansvärd, men så
länge man inte kommit upp till en rimlig
kostnadsnivå i de konkurrerande
länderna måste de svenska företagen få
svårigheter att klara sig. De kommer
att klara sig bra den dag arbetare i
de konkurrerande länderna får rimlig
betalning. Vi kan nog inte komma ifrån
att vi ändå till en del profiterar på låginkomsttagarna
i andra länder. Det är
angeläget att inte i onödan låta svenska
företag slås ut, som producerar varor
som för tillfället är billiga att ta från
utlandet men som om några år på utlandsmarknaden
kommer att betinga ett
pris, som ligger över det som betalas för
svenska produkter.

Hur de svårt utsatta svenska företagen
då skall kunna klara sig undan den
kritiska tiden kommer i stor utsträckning
att bero på den politik som förs i
Sverige. Det gäller här näringspolitiken,
och det gäller den ekonomiska politiken.

Näringspolitiken bör ju under sådana
förhållanden inriktas på att skapa
ett näringsvänligt klimat. Den kapitalknapphet
som nu råder gör ju att i synnerhet
mindre företag möter oöverstigliga
svårigheter vid finansieringen av
investeringar. Från regeringspartiet har
vi i år under valrörelsen hört mycket,

Tisdagen den 1 november 190(5 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning

som inte ger småföretagarna och företagarna
i de pressade branscherna någon
anledning att glädja sig. De företag
som av socialdemokratien betecknas
som låglöneföretag skall slås ut; näringspolitiken
skall inriktas på det. Det
är bara det, att man inte behöver vidtaga
några särskilda åtgärder för detta. I
det kärva klimat som man har att kämpa
i så är en sådan näringsfientlig politik,
som signalerades den första maj,
bara lök på laxen. Oron hade ju redan
spritt sig efter arbetsmarknadspropositienen,
där det talades om utmönstring
av låglöneföretag. Det är inte bara företagarna
som oroas, oron sprids kanske
allra mest hos de anställda. Gång efter
annan friställes stora grupper människor
från sina arbeten. Västergötland,
som jag av naturliga anledningar studerat,
drabbas av den ena textilkraschen
efter den andra. Det gäller här anställda,
som inte tillhör höglönegrupperna.

De har ingen anledning att rosa en socialdemokratisk
näringspolitik, som går
ut på att deras arbete skall tas ifrån
dem så att de tvingas att flytta någon
annanstans. Vad de kräver det är en politik,
som ger deras företag förutsättningar
för att kunna existera, och om
det inte går kräver de åtgärder från
samhället så att de kan få sysselsättning
inom ett rimligt avstånd från hennnet.

De kräver en näringspolitik och en lokaliseringspolitik
av det slag, som centerpartiet
företräder och som vi tror
oss ha fått förtroende för i årets val.

De propåer som socialdemokraterna
gick ut med i valrörelsen kan inte anses
ha fått väljarnas stöd. Det gäller i hög
grad den socialdemokratiska jordbrukspolitiken.
Även där kan man konstatera
att den socialdemokratiska politiken leder
till att den enskilda människan
kommer i kläm.

Liksom när det gäller industripolitiken,
som syftar till att utmönstra en del
företag som av regeringspartiet betecknas
som låglöneföretag, så blir följden
när det giiller jordbruket att man rycker
undan existensmöjligheterna för män 2

Första kammarens protokoll 1966. Nr .K)

till remittering av viss kungl. proposition
niskor som redan tidigare inte hör till
någon höglönegrupp.

Man har tydligen inom socialdemokratien
tappat intresset för de små
grupperna i samhället. Man har tappat
intresset för dem som lever under små
omständigheter. En gång fanns det hos
socialdemokratien ett uttalat solidaritetsbegrepp
som man också försökte förverkliga.
På en del punkter lyckades
man också.

Denna solidaritet mot dem som inte
befinner sig bland de bäst lottade var
väl en gång förutsättningen för att mitt
parti och socialdemokraterna kunde
konnna överens om lösandet av svåra
samhällsproblem, vilket blev grunden
för mycket av det välstånd som nu råder.

Som socialdemokratien sedan dess
har utvecklats kan man inte komma
ifrån att statsministerns uttalande om
solidaritet klingade ganska falskt när
han tog det i sin mun under valrörelsen.
Är det solidaritet när man varje
år går emot mittenpartiernas förslag
om att utreda frågan om ett program
för u-hjälpen? Är det solidaritet att ta
bort möjligheterna för låginkomsttagare
att erhålla förbättringslån? Är det solidaritet
att gå emot förslaget om kompensation
för låginkomstfamiljerna med
anledning av höjda hyror i samband
med basräntans höjning?

Statsministern har vidare talat om att
man vill solidaritet med jordbrukets utövare.
Jordbruksdebatten fördes från
socialdemokraterna på ett djupt vilseledande
sätt. Det utmärkande var den
s. k. prispresspolitiken eller inkomstpresspolitiken,
som innebar hot om
sänkt standard för jordbrukarna. Är det
solidaritet att hota en redan pressad
grupp med att få en ytterligare sänkt
standard?

I annat sammanhang talar man också
om standard. .lag skall inte lägga mig i
de diskussioner om reallöner som förs
av de stridande parterna i skolkonflikten.
Jag vill bara konstatera att det inte
kan vara bra för SACO, för avtalsver -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ket och för den nya förhandlingsorganisationen
att en stor strid bryter ut
första gången som organisationen prövas.
Den eftersläpning som lärarna har
drabbats av borde tas igen successivt
utan att strid bryter ut första gången
man använder den nya organisationen.

Oron på arbetsmarknaden hänger
samman med den ekonomiska politik
som regeringen har fört. Det ständigt
fallande penningvärdet måste ju medföra
att ständigt nya krav framkommer
vid löneförhandlingar om höjningar
som kompensation för inträffade eller
väntade prisstegringar.

Den penningvärdeförsämring som
hittills utvecklats i Sverige medför helt
naturligt, att alla förlorar tron på regeringens
förmåga att rätta till situationen.
Var och en försöker sko sig och
ta för sig så gott det går. Att man sedan
från regeringens sida angriper olika
löntagargrupper för att de försökt
kompensera sig för inflationen, som
man gjorde den 1 maj, är bara ett försök
att blanda bort korten. Försök att
blanda bort korten är det också då
man från regeringshåll skyller på
biandekonomien. Om regeringen bara
kunde sköta ekonomien så skulle det
säkert gå bra även med det biandekonomiska
systemet.

Det är nu faktiskt dags för regeringen
att visa, att den har något recept mot
penningvärdeförsämringen. Om inte
regeringen har några egna recept eller
inte vågar skriva ut dem är det dags
att i kretsen av representanter för arbetsmarknadsparterna,
näringslivet och
de politiska partierna undersöka vilka
åtgärder som är möjliga.

Herr talman! Förmodligen kommer
dagens debatt att ägna åtskilligt intresse
åt frågan om ett kommande eventuellt
samarbete mellan de tre borgerliga
partierna för att så småningom
skapa underlag för en regeringsbildning.
Eftersom jag för egen del har
kommit att spela en roll i denna debatt
må det tillåtas mig att säga ett par ord
också i denna fråga.

Redan då mittensamarbetet fick mera
rationella och givande former, som så
småningom tog sig uttryck i det för
mitten gemensamma handlingsprogrammet,
framstod för mig frågan om
ett eventuellt framtida regeringssamarbete
mellan de borgerliga partierna
som högaktuell. Ett anförande av mig
i Göteborg i denna viktiga fråga har
åstadkommit stort rabalder i pressen.
Genom ett bristfälligt referat från mötet
har man tydligen bibringats den
uppfattningen, att jag skulle vara benhård
motståndare till varje kontakt med
högerpartiet i denna fråga och att enda
tänkbara alternativet vid en regeringsbildning
skulle vara en ministär från
mittenpartierna.

En sådan framställning om vad som
skedde på Göteborgsmötet har mycket
litet med sanningen att göra. Tvärtom
var mitt första alternativ till regeringsfrågans
lösning, att samtal i ett sådant
läge borde komma till stånd mellan de
tre för att lösa de frågor som ännu stod
olösta oss emellan. Det borde inför en
regeringsbildning klart och entydigt
sägas ut på vilka punkter oenighet råder,
så att man kunde komma underfund
med var var och en står. Skulle
dessa eventuella kontakter visa, att det
inte finns någon gemensam plattform,
från vilken ett vidare handlande kunde
ta sig uttryck, återstod ingenting annat
än en ren mittenpartiregering. En sådan
regering hade högern att stödja i arbetet.
Kunde så inte ske, utan högerpartiet
vore på det klara med att det skulle
gå sin egen väg, finge högern givetvis
ta alla konsekvenser av en sådan hållning,
när den åter ginge att möta väljarkåren.

Någonting annat har inte sagts i denna
fråga, och än så länge har ingenting
visat att jag skulle ha pratat i fåvitsko.

Jag har ingen som helst fullmakt att
tala på andra centerpartisters vägnar
i denna fråga, men nog finns det efter
åratal av hård kamp med högern såväl
ute på valfältet som inne på de poli -

Tisdagen den 1 november 1960 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
tiska vädjobanorna skäl för många att
inta en misstänksam hållning gentemot
högerpartiet. Men dessa skäl, herr talman,
kan inte förta och har, såvitt jag
kan se, inte heller förmått att förta intrycket
av att det nu gäller att handla
ur den gemensamma borgerlighetens
synvinkel. Alldeles klart är att det intrycket
i fortsättningen liksom hittills
är beroende av god vilja även hos högerpartiet.
De skäl som föranledde
misstänksamheten borde kunna avlägsnas.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När jag har suttit och
lyssnat på oppositionens företrädare
har jag gjort den reflexionen att de har
talat helt konsekvent i överensstämmelse
med sina manuskript och tidigare
angivna uppfattningar, vilket man
hade anledning att förvänta att de skulle
göra. Jag sitter i bänken och är på
sätt och vis — om jag skall avge en
privat bekännelse — en aning avundsjuk
på den där attityden. Jag finner
den så präglad av ett lättsinnigt önsketänkande
i blå luft att det, när man
tänker litet grand utöver vardagens trivialiteter,
inte är utan att man tycker
det är både fascinerande och stimulerande
och skulle önska sig själv i samma
situation.

Varför gör man inte så och så? frågar
oppositionen. Varför för inte regeringen
en annan politik? Varför ser man
inte till att det skapas ett mycket bättre
och större bostadsbyggande? Varför ser
man inte till att priserna ligger stilla?
Varför ser man inte till, som det heter,
att det skapas förutsättningar för att
skatterna kan sänkas?

Ja, det underliga i hela situationen
är ju, att regeringen enligt oppositionens
mening skulle sitta fast i ståndpunkter
och uppfattningar, som talar
tvärtemot vad vanliga, normala människor
naturligtvis gärna skulle önska
och vilja göra. 1 den mån som man tror
att flera bostäder, sänkta skatter och

till remittering av viss kungl. proposition
fasta priser vore ett bra argument i
nästa valrörelse, blir det ju ännu mer
förunderligt att regeringen avstår från
alla dessa goda ting. Det vore ju bara
att följa beskeden och uppmaningarna,
och det skulle vara utomordentligt väl
bäddat för ett segerval för socialdemokratien
1968.

Varför gör man nu inte det?

Skälet är väl bara det, att vi tvingas
att leva i en värld som är annorlunda
beskaffad i jämförelse med den som
oppositionen från sina lättsinniga utgångspunkter
anser att den kan placera
sig själv i. Vi behöver bara se oss omkring
ute i världen.

I England har eu arbetarregering —
av skäl som jag inte behöver utveckla
i detalj — tvingats till ingripande mot
sina egna på ett sätt som, om labour
skulle ta en valrörelse i dag, säkerligen
skulle innebära att partiet flyttades ut
ur kabinettet. Man har gjort det därför
att man i sin egenskap av regering helt
enkelt måste handla under det tunga
ansvar, som regeringsinnehavet i regel
innebär.

I dagarna upplever vi också hur det
västtyska undrets skapare dr Erhard
får konstatera, att hans regeringskoalition
spricker. Han blir ledare för en
minoritetsregering. Varför? Därför att
han anser det nödvändigt att bjuda
medborgarna ganska avsevärda skattehöjningar.
Av en internationell jämförelse
framgår att Frankrike, Västtyskland
och Sverige toppar skatteligan, om
jag skall använda det uttrycket. Får
Erhard som han vill, kommer Västtyskland
i varje fall temporärt att leda
den tabellen.

Vad är det som bär gjort den borgerlige
politikern Erhard — den fria ekonomiens
förnämsta propagandist och
profet — till anhängare av skattehöjningar?
Naturligtvis den bittra verkligheten,
den tvingade situationen — ingenting
annat.

I Norge har den borgerliga regeringen
presenterat en statsverksproposition,
som innebär alt statsutgifterna ökar

20 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

med 11 procent. Herr Holmberg bär
nyss stått här i talarstolen och talat
om att det är galet och alldeles uppenbart
felaktigt att låta den statliga aktiviteten,
i pengar räknat, svälla snabbare
än man kan räkna med att produktionsökningen
skall ge möjligheter till.
Norrmännen kan i bästa fall räkna med
en ökning av nationalprodukten, som
ligger vid hälften av vad den borgerliga
regeringen i sin första statsbudget anger
som en lämplig ökningstakt för statens
verksamhet.

Vi har möjlighet att studera Amerikas
förenta stater, även om förhållandena
där är litet speciella med hänsyn
till krigsansträngningarna. På grund
härav och på grund av en mera medveten
politik i syfte att komma till rätta
med arbetslösheten har administrationen
nu pressat ner arbetslöshetssiffran
från 5 å 6 procent till 3,9 enligt den
senaste uppgiften. Sverige ligger för
närvarande under hälften av den sistnämnda
siffran, om inte ännu lägre.
Arbetslösheten i USA är alltså minst
dubbelt så stor som hos oss, men man
har där ändå fått dras med en prisstegring
som för innevarande år ligger
vid 3 procent och som för nästa år
uppskattas till mellan 3 och 4 procent.

För att stimulera ekonomien och
minska arbetslösheten gick Kennedy till
väga enligt den klassiska ekonomiska
metoden, nämligen att staten skulle se
till att det skapas erforderlig aktivitet
och köpkraft. Från de utgångspunkterna
gick Kennedy ut med ett skattesänkningsprogram.
I dag är läget annorlunda.
Även om inte läget har blivit sådant
att man utnyttjar resurserna lika
hårt som vi gör hemma i Sverige, anser
man dock att situationen gör det
nödvändigt att stoppa skattesänkningsplanerna
i skrivbordslådan. Och jag blir
inte alls förvånad, om vi litet längre
fram får läsa bulletiner från det stora
landet i väster vilka går i rakt motsatt
riktning.

I Finland har vi ju en regering där
herr Anderssons i Brämhult partivän -

ner spelar en avgörande roll. Den regeringen
har i år presenterat en budget
med en rad skattehöjningar — verkligheten
tvingar fram sådana, om man vill
upprätthålla de aktiviteter och ta det
ansvar som nationen kräver av en statsledning
i våra dagar.

Jag föreställer mig att de finska bönderna
i själ och hjärta reagerar ungefär
på samma sätt som de svenska —
varför skulle det vara någon skillnad
därvidlag? Och det kan ju bli en intressant
dialog när man så småningom
i den skisserade borgerliga samregeringen
skall söka förena bl. a. de synpunkter
på omsorgen om de lågavlönade,
som herr Andersson i Brämhult nu
sist anförde, och vad lierr Holmberg
nyss utvecklade från talarstolen om
nödvändigheten att sänka marginalskatten
och den progressiva inkomstbeskattningen,
inslag i vår skattepolitik som
ju har fasligt litet med de lågavlönade
att göra.

Ja, det är sådana reflexioner man
gör när man lyssnar på debatten. Jag
skall nu försöka ta upp partirepresentanternas
synpunkter litet mera i tur
och ordning.

Till vad herr Lundström säger om
EFTA har jag ingen som helst orsak att
anmäla någon avvikande mening. Vi beklagar
alla försök till separata utspel
från någon nation inom EFTA-kretsen.
Om några har intresse av att Londonöverenskommelsen
skall respekteras så
är det den svenska regeringen, och våra
ansträngningar kommer att inriktas på
att så blir fallet.

Sedan kommer herr Lundström in på
mina redovisningar i maj månad —
det är kompletteringspropositionen han
åsyftar — och beklagar sig som allra
hastigast över att han inte har tillgång
till de senaste siffrorna beträffande den
ekonomiska utvecklingen sådana de
kan utläsas i konjunkturinstitutets höstrapport.
Jag har visserligen den rapporten
i korrektur och skulle följaktligen
kunna säga en del om det, men jag
avstår därifrån om inte mina opponen -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ter har haft tillgäng till samma material.
För ett par dagar sedan bär det
sagts mig att partiledarna erhållit korrekturet
på samma gång som jag, men
är det felaktigt skall jag utnyttja rapportens
uppgifter med all försiktighet,
till dess vi blir litet mera jämspelta.

Herr Lundström diskuterar risken för
fortsatta prisstegringar och därmed de
fortsatta riskerna för vår handels- och
bytesbalans. Jag tar mig friheten att
säga några ord beträffande den frågeställningen.

Detta är ju, på samma sätt som för
ett år sedan, det stora och avgörande
ekonomiska problemet för regeringen
och riksdagen. Vi blev varslade om situationen
när vi avläste siffrorna för
1965, med en importökning på 11 procent,
en exportökning som stannade vid

3,5 procent och ett underskott i vår bytesbalans
på den dryga miljarden. Detta
var så pass allvarligt och så pass
uppseendeväckande, att regeringen har
tvingats till en rad ingripanden på olika
områden som sannerligen inte har
byggt under för någon valpolitisk poäng
— det försäkrar jag — men som
icke förty har varit absolut nödvändiga.
Vi tvingades att lugna upp den expansion
i bostadsproduktionen, som
inte bara håller sig inom ramen för det
program som denna kammare och medkammaren
fixerar utan som har den
benägenheten att gå långt därutöver.
Jag vill erinra om att vi år 1961 fixerade
ett igångsättningsprogram på
85 000 lägenheter — vi vet nu i efterhand
att under det året igångsattes
96 500 lägenheter, d. v. s. 11 500 utöver
det program som riksdagen hade enat
sig om. Programmet innebar ett försök
att åstadkomma något så när rimliga
avvägningar mellan andra områden och
bostadsbyggandets område. Den våldsamma
igångsättningen, som gick så
långt utöver det ursprungliga programmet,
var icke fixerad till ett maximiprogram
utan till ett minimiprogram.
Igångsättningen skedde bl. a. utan att
kreditivfrågan var löst.

Alldeles uppenbart värkte denna
igångsättning ut under efterföljande år
i stor utsträckning. Vi fick följaktligen
under år 1965 en hård belastning —
även om jag är den förste att erkänna
att det behövs ett färdigställande av lägenheter
i stor omfattning — på de reala
resurserna, en hårdare belastning än
vi programenligt hade avsett. Vi stod
nämligen i den situationen, att det gällde
att försöka komma till rätta med
den bytesbalans som hade gått ur led.
De åtgärder som har vidtagits — uppstramningen
av igångsättningen i fråga
om bostadsbyggandet och garantierna
för kreditiven — friställde väl en del
resurser som industrien tog vara på,
vilket ju också var avsikten.

Om jag i dag skulle försöka dra någon
slutsats om handels- och bytesbalansens
resultat skulle jag vilja inskränka mig
till att säga, att den starka nedåtgående
och negativa tendensen i vår utrikeshandel
under år 1965 förefaller att ha
brutits under år 1966. Den export som
under år 1965 ökade med endast 3,5
procent beräknas under år 1966 öka
med 8 procent, och den import som under
år 1965 ökade med 11 procent beräknas
komma att stanna vid en ökning
om 2,5 procent.

Åtskilliga andra ting har påverkat den
här åtstramningen. Den under år 1965
genomförda omsättningsskatten dämpade
konsumtionen. Det kan vi avläsa
bl. a. på bilkonsumtionen som väl under
År 1966 kommer att röra sig om 50 000
bilar mindre än under år 1965. Eftersom
vi tar majoriteten av våra bilar från
andra länder betyder det ganska mycket
för bytesbalansen och handelsbalansen.

Vad som emellertid har varit avgörande
och ett som jag tycker glädjande
inslag är att den stagnation inom näringslivet
och i fråga om de industriella
investeringarna, som förekom från
år 1961 ända fram till år 1965, bröts
under fjolåret. Vi kan under åren 1965
och 1966 sammantagna räkna med en
investeringsuppgång för industrien med
ungefär 13 procent när det gäller ma -

22 Nr 30 Tisdagen den 1 november 19GC fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

skiner och 27 procent när det gäller
byggnader. De båda åren 1965 och 1966
har industrien fått sin chans, och industrien
har tillvaratagit den. Industrien
har också haft uppfattningen, att
det var riktigt att tillvarata den. Man
kan penningmässigt värdera det hela på
det sättet, att under fjolåret styrdes det

1,5 miljard mer till industriens maskin-
och byggnadsinvesteringar an under
1964, och nu under 1966 kommer
väl denna överstyrning att förstärkas
med ytterligare cirka 500 miljoner.

Den ekonomiska politikens målsättning
bär således givit ett resultat som
vi var ute efter. Målet var att slå vakt
om industriens konkurrenskraft, därför
att det i sista hand är fråga om arbetsmöjligheter
och sysselsättning. Skulle
jag göra en rent personlig prioritering,
går reformen att skapa full sysselsättning
och arbetsmöjligheter åt alla,
som vill arbeta, före även det i och för
sig önskvärda stigande bostadsbyggandet
eller det i och för sig önskvärda
skattesänkningsprogram som man möjligtvis
kan föra fram och anse ha en
stor prioritet.

Det här kommer att innebära, hoppas
jag, att vi skall få en tendensförändring
i vår utrikeshandel. Men jag är
medveten om att det är alldeles för tidigt
att säga att faran är över. Vi har
ännu inte sett bytesbalansen och tjänstenettots
resultat, och även om den
goda sommaren kanske har lett till att
vi i något mindre utsträckning än tidigare
har semestrat i Medelhavsländerna,
tror jag ändå att vi har semestrat där i
så stor utsträckning att turistbalansen i
stort sett visar samma negativa resultat
som tidigare.

Det här kommer således att innebära,
att det sannerligen inte finns några
egentliga möjligheter att realisera alla
de önskemål — hur populära och publikknipande
de än skulle vara -— som
oppositionen nu frikostigt för fram. Vi
kommer även 1966 att ha en negativ
bytesbalans, och eftersom utlandet inte
i längden kan hålla på att sträcka ut

sina kreditmöjligheter till de svenska
företagarna, talar väl allt för att det
förr eller senare kommer att avläsas i
vår valutareserv.

När det gäller folkpartiet lade jag
märke till i årets valrörelse att herr
Dahlén, om jag minns rätt, i ett televisionsprogram
gjorde gällande att rimligtvis
borde en borgerlig regering där
folkpartiet bär ett starkt inflytande
kunna bygga 10 000 lägenheter mera
per år än regeringens program innebär.
Det betyder med andra ord i en kapitalmarknad
som är utnyttjad till sista
kronan — och det är den — att det
skall tas ungefär 800 miljoner kronor
någonstans och föras över till bostadsbyggandet
utöver de 7 500 miljoner som
bostadsbyggandet tar i dag. Den andra
sektor som då skulle bli utsatt för dränering
på krediter är den industriella
sektorn, näringslivet. Där kan man tala
om både de stora företagen och de små
företagen. Herr Andersson i Brämhult
talade nyss om de små företagen, jag
tror nog att situationen likviditetsmässigt
är ungefär likvärdig för alla företag
i vårt land. Man kan alternativt tänka
sig att ta detta kapital från den kommunala
sektorn — någonstans måste
den i varje fall tas ifrån.

Det är den synpunkten som oppositionen
så bekvämt kommer undan, när
man bara kastar fram sina önskemål
och vägrar att se konsekvenserna på
andra håll, konsekvenser som naturligtvis
den sittande regeringen aldrig kan
slippa ifrån, konsekvenser som ingen
regering kan slippa ifrån.

Vad jag inledningsvis sade, när jag
gav en liten överblick över de olika
regeringsutspelen i de olika länderna,
visar ju att det är utomordentligt lång
distans mellan vad en borgerlig opposition
kan presentera i sina löften och
vad den blir tvingad att bita i när den
eventuellt skall ta ett ansvar.

I kampen om krediterna är det så
bekvämt att ropa på en starkare finanspolitik.
Man är medveten om att finanspolitiken
och kreditpolitiken är kom -

Tisdagen den 1 november 1960 fm. Nr 30 23

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

municerande kärl och man drar den i
och för sig logiskt riktiga slutsatsen,
att om man får en stark finanspolitik,
bör man faktiskt kunna vara mera generös
med krediter och följaktligen också
kunna tillmötesgå de krav på räntesänkning
som om jag minns rätt även
herr Holmberg framförde i sitt anförande.
Även på denna punkt ligger det
en alltför bekväm argumentation bakom,
framför allt om den framförs av
partiernas företrädare i denna riksdag,
vilka vet och måste veta hur dessa saker
egentligen hänger ihop.

Vi har under hela 1960-talet haft en
stark finanspolitik, stark i den meningen
att vi icke allenast med löpande skatteinkomster
har betalat alla löpande
utgifter, utan även direktfinansierat de
statliga investeringarna och den statliga
utlåningen —• de två senare posterna
har rört sig om en summa på cirka 4
miljarder — 4 000 miljoner — kronor
årligen. Det har skett ända till det sist
förflutna budgetåret, då vi inte lyckades
att via finanspolitiken klara direktfinansieringen
för investeringar och utlåning;
enligt vad tidningarna meddelar
i dag, då de återger riksräkenskapsverkets
kommuniké, skulle nämligen
upplåningen under det förflutna budgetaret
vara 330 miljoner.

Ja, naturligtvis kan man teoretiskt
föra en starkare finanspolitik. Man kan
ju tänka sig — i varje fall hypotetiskt
— att man driver en skattepolitik som
är så frän att inkomsterna icke allenast
räcker till alla de utgifter, som staten
kostar på sig med riksdagens sanktion,
utan dessutom dränerar efterfrågan och
köpkraft med ytterligare någon miljard,
som då steriliseras i riksbanken
_ således uteslutande med den samhällsekonomiska
motiveringen. Vi skall
emellertid inte göra oss bättre än vi är.
Jag är alldeles övertygad om att om jag
skulle komma till denna kammare och
till medkammaren med sådana skatteförslag,
där skatteinkomsterna icke allenast
räckte till statens alla utgifter,
utan diir jag dessutom med en sam -

hällsekonomisk motivering skulle dra in
en eller annan miljard från det svenska
folket, då skulle jag ha små utsikter att
få riksdagens öra för en sådan politik.

Man kan alltså teoretiskt föra en starkare
finanspolitik, om man driver skatterna
ännu hårdare i höjden än vad utgiftssidan
motiverar. Den andra vägen
är ju att man attackerar de stora, tunga
posterna i .statens budget, och de posterna
är folkpensionerna, försvaret,
statstjänarlönerna, bidragen till kommunerna,
vägbyggen, bostäder, undervisning
och arbetsmarknadspolitik.

Regeringen har ju i år attackerat —
eller rättare sagt inte velat vara med
om — den snabba utgiftsstegring som
perspektiven visade på två av dessa
tunga poster. Det är statstjänarlönerna
när det gäller de högre betalda lärargrupperna
och det är försvaret, som
herr Holmberg här hade åtskilligt att
säga om.

På den första punkten har ställningstagandet
föranlett en öppen konflikt,
och på den andra punkten har
vi anledning att motse en politisk kontrovers
av stora mått, även om jag liksom
alla andra kan säga att det vore
bra om vi fortfarande kunde klara
frågorna i samförstånd mellan partierna.

Herr Lundström gjorde ett försök till
analys av den genomkämpade valrörelsen.
Resultatet, menar naturligtvis herr
Lundström och övriga borgerliga talare,
berodde på att vi byggde för litet
bostäder, att vi inte ville lova skattesänkningar
och att vi inte lyckats med
vad ingen nation har lyckats med, nämligen
att hålla fasta priser. Det spelade
kanske också en viss roll att vi
varit försiktiga med u-landshjälpen,
även om jag inte tror att mellanpartiernas
bud på ytterligare 10 miljoner
utöver de 340 miljonerna motiverade
ett sådant valutslag.

Herr Andersson i Brämliult talade
om sin solidaritetsbetonade uppfattning.
Under den tid niir centerpartiet
regerade tillsammans med socialdemo -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 19(56 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering
kratien präglades ännu politiken av solidaritet,
menade han, om jag fattade
honom rätt. Som ett exempel angav han
att vi nu saknar känsla för solidaritet
gentemot u-länderna och har en avog
inställning till deras problem. Man menade
vidare att regeringen visat en viss
nonchalans mot låglönegrupperna.

Jag försäkrar denna kammare att vi
under åren 1951-—1957, när vi samregerade
med centerpartisterna, diskuterade
en utvecklingshjälp som var så
utomordentligt blygsam i förhållande
till dagens utvecklingshjälp, att jag inte
har någon anledning att här referera
siffrorna. Kammaren får tro mig
På mitt ord om jag säger, att de i och
lör sig respektabla ledamöter av Kungl.
Maj :ts regering som var mantalsskrivna
i centerpartiet inte intervenerade
för någon högre utvecklingshjälp under
koalitionstiden. En sådan solidaritetskänsla
har man lätt att gripas av
nar man kommer ur regeringen. Det
är litet besvärande för den som sitter
med ansvar att ta ut pengarna av svenska
folket.

Sedan hör det väl också till saken
att vi hittills inte genomfört en sådan
organisatorisk upprustning att vi med
önskvärd känsla av säkerhet kunnat
satsa mer pengar — det gäller i varje
fall den tekniska hjälpen — om vi
vill räkna med att kronorna skall användas
på ett i alla avseenden klanderfritt
sätt.

Jag skall avstå från att analysera

valresultatet. Valvinden skiftar ju _

det har gudbevars också andra partier
fått hårdhänta bevis för! Folkpartiet
samlade nära 24 procent av rösterna
i 1956 års val och har i det senaste valet,
som man betraktar som ett gott val,
fått se den siffran reducerad med 6
procent. Högerpartiet hade sin topp år
1958 med 20,5 procent av rösterna.
Partiet har nu i vad kanske inte herr
Holmberg, men åtskilliga av hans partitidningar
ostentativt betecknat som
ett strålande segerval fått finna sig i
en reduktion med 4 procent ned till

av viss kungl. proposition

16,5 procent. Centerpartiet hade sin
hemsökelses stund under de sju år detta
parti samregerade med regeringen
och varje valår måste konstatera, att
det är besvärligt att i ansvarsställning
driva en valrörelse, eftersom man då
inte kan slåss om alla de populära
överbud som oppositionen lägger fram.
Denna blodavtappning för centerpartiet
blev till slut så påkostande, att man
1957 kände att man måste ut i den lättsinniga
ansvarslösheten. Därefter bär
man på nytt kunnat reparera sitt politiska
anseende hos väljarna.

Det har frågats, om inte regeringen
borde ha utlyst ett nyval efter detta
misstroendevotum från de svenska väljarna.
Jag gör den reflexionen, att dessa
tongångar har blivit påtagligt mera
prononcerade sedan den socialdemokratiska
partistyrelsen och riksdagsgruppen
hade beslutat att inte ta ett
nyval. Ingen har väl kunnat uraktlåta
att märka med vilken försiktighet och
diskretion som oppositionen hanterade
nyvalsfrågan innan det socialdemokratiska
partiet tog sin ställning, och vem
som helst av oss begriper så väl anledningarna
till detta.

Herr Lundström ställde frågan, vilka
politiska konsekvenser regeringen
skall ta av valutuslaget. Här har talats
om eu vänsterinriktad politik och här
har talats om nödvändigheten av att
driva en annan politik. Jag och mina
kolleger i regeringen har fått så många
goda råd, att vi blivit riktigt rörda
när vi har lyssnat till inläggen här i
dag. Är ni så angelägna om att vi skall
sitta kvar under 1968, att ni känner
behov av att ställa alla dessa rekommendationer
om hur vi inte skall bära
oss åt och hur vi skall bära oss åt?

Även med risk att göra mig skyldigtill
upprepning, herr talman, vill jag
komma tillbaka till vad jag inledningsvis
sade: Vi har att handlägga de frågor,
som varje regering är tvingad att
handlägga, och det blir inte några revolutionerande
ändringar i programmet
i anledning av valutgången.

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Jag har sagt tidigare •— det är alltså
inte någon nyhet — att vi inte ser
oss någon möjlighet att följa folkpartiets
rekommendation att öka bostadsbyggnadsprogrammet
med 10 000 lägenheter.
Vi vet nämligen att kapitalmarknaden
måste fungera så, att vår
internationella konkurrenskraft och balansen
i vår utrikesekonomi återställs.
Jag tror inte heller man kan pressa
kommunerna nämnvärt mycket hårdare
än de har blivit pressade genom
överenskommelsen mellan regeringen
och landstingskommunerna om den
framtida takten i sjukhusbyggnadsexpansionen.
Inte heller tror jag man kan
pressa kommunerna längre i fråga om
reglerna för utbyggandet av ålderdomshem
och pensionärshem, liksom jag inte
heller tror att man kan pressa ned
det program för långtidsvårdens utbyggnad
som vi har en överenskommelse
med kommunerna om. Den kommunala
aktiviteten och svårigheterna för
kommunerna att få sin del av kreditmarknaden
har dessutom onekligen inneburit
att åtskilliga kommuner nu rör
sig med en utdebitering — den stiger
ju i år på grund av den rätt vanliga
utdebiteringshöjningen i sekundärkommunerna
— som är så hög att det sannerligen
tarvas både grundliga och noggranna
överväganden, innan man marscherar
vidare på den kommunala skattehöjningens
väg. Men eftersom kapitalbehoven
är så accentuerade på grund
av de kommunala investeringarna, måste
det ju innebära att kommunerna,
när det för varje år blir svårare att
finansiera det hela skattemässigt, ställer
allt större krav på kapitalmarknaden
för att få sina intressen tillgodosedda.

Parallellt med detta kommer nu den
svenska industrien och kräver sin del
av den kapitalmarknad som den tidigare
helt enkelt kunde stå neutral till.
I slutet på 1950-talet var vinstkonjunkturen
sådan att Sveriges industri var
hundraprocentigt vinstfinansierad och
inte behövde intressera sig för kapital -

marknaden. Det har gått snabbt utför
i det avseendet av två skäl. Dels har
priserna pressats på viktiga områden
för svensk exportindustri, nämligen när
det gäller t. ex. malm, järn, stål och
massa, och dels har naturligtvis omkostnaderna
stigit. Det är väl ingenting
att sticka under stol med att situationen
är sådan jag nu nämnt. I dag
kan den svenska industrien, tagen som
en helhet, inte längre självfinansiera
till mer än 60 procent. 40 procent av
erforderligt investeringskapital måste
tas ut på låne- och kapitalmarknaden.
Detta är en ny och tungt vägande faktor
när det gäller att fördela kapitalmarknaden
mellan olika intressen —
en faktor som vi inte behövde räkna
med för fem eller sex år sedan men
som i dag inte utan vidare kan viftas
bort.

Jag vill, herr talman, också bemöta
herr Holmberg när det gäller ett par av
hans anförda synpunkter.

Herr Holmberg gör gällande att de
unga i valet följde de borgerliga partierna
och lämnade socialdemokratien.
Det är möjligt att han har rätt — jag
har inte haft tillfälle att så internt studera
eftervalsstatistiken, det finns andra
som har större rutin än jag, som har
att göra det, och jag skall inte tvista
med honom på den punkten. Men det
kan väl ha sin förklaring i att de unga
gärna rycks med av vad de tycker innebär
aktivitet och stimulans i den allmänna
politiska debatten men har svårare
att se de bakomliggande möjligheterna
— det tarvas ju eu viss politisk
erfarenhet innan problemen kan ses i
sitt rätta sammanhang.

När herr Holmberg rent allmänt säger
att vi har blivit underkända i fråga
om vår bostadspolitik, skall jag villigt
erkänna alt lian har ett alternativ, lian
ogillar den räntesubvention beträffande
nyproduktionen och de — jag vill
minnas — senaste nio årgångarna i bostadsproduktionen
som fiir närvarande
tillämpas. Den räntesubventionen innebär
att hyreskostnaderna minskar med

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

cirka 18—20 kronor per kvadratmeter
när det gäller nyproduktionen. Den räntesubventionen
gör en trerumslägenhet
1 500 kronor billigare per år när det
gäller nyproduktionen i storstäderna.
Då kan man naturligtvis säga: »Tag
bort denna subvention och låt hyreskostnaden
stiga!» Men det passar inte
ihop med det allmänna kravet att hålla
prisstegringen under kontroll.

Herr Holmberg har ju lagt ner ett
visst intresse på de här frågorna genom
att räkna ut statsministerns och kommunistledaren
Hermanssons subventioner,
som han presenterade i den senaste
valdebatten — enligt min mening
ett typiskt slag under bältet så som
det presenterades, men herr Holmberg
är tydligen rätt fördomsfri i sådana här
avseenden.

Skall man ta allvarligt på detta problem
får man se det från följande utgångspunkter.
Är vi beredda att ta den
priskonsekvens som herr Holmbergs
bostadspolitiska linje innebär? Parallellt
skulle man då enligt Holmberg
också med detta göra sig fri från hyresregleringen
på ett radikalt sätt. Herr
Holmberg tillhör väl för övrigt dem —
om jag nu skulle hålla mig på samma
nivå som herr Holmberg, jag ber om
ursäkt för det — som via hyresregleringen
är subventionerade i ungefär
samma utsträckning som de som har
flyttat in i en bostad producerad under
den senaste nioårsperioden. Ponera
nu att vi går på herr Holmbergs bostadspolitiska
linje. Då blir resultatet
att vi får en ganska radikal hyresstegring.
Professor Assar Lindbäck har
uppskattat den till 40 procent i storstadsområdena.

Man kan böja av kostnadsstegringen
för barnfamiljerna genom att staten tar
hand om hyresregleringspengarna —
jag säger det rent hypotetiskt och diskussionsmässigt
— och använder dem
för att subventionera barnfamiljerna.
Men man kan inte böja av den ökning
i levnadskostnadsindex som en sådan
politik medför. Man kan inte heller

böja av alla de krav från olika fackliga
intresseorganisationer, vilka med
utgångspunkt från den redovisade stegringen
i levnadskostnadsindex skulle
kräva kompensation och anser att de
i annat fall har fått reala lönesänkningar.

Om vi höjer barnbidragen eller om
vi ger ungdomarna en studiehjälp på
bortåt ett par tusen kronor om året i
direkta bidrag och uppåt cirka 7 000
kronor per år i fördelaktiga lån och
därmed underlättar föräldrarnas utgifter
för dagen, vill man ändå inte från
fackligt håll acceptera dessa förbättringar
som en faktor vid överväganden
om det föreligger en reallönehöjning
eller reallönesänkning. Om vi har tillfredsställelsen
att våra gamla föräldrar
lever bättre än vad de tidigare gjorde
och vi använder nationens resurser för
detta är man på fackligt håll lika litet
inställd på att väga in en sådan omständighet
i den mera snäva beräkningen
av huruvida reallönen har stigit, legat
stilla eller försämrats.

Så länge den situationen är för handen,
går det inte att böja av dessa anspråk
att lönerna skall följa levnadskostnadsindex.
Och då får vi de brutala
och hårda genomslagen med herr
Holmbergs bostadspolitik, därom är det
ingen som helst diskussion.

Den andra fråga herr Holmberg tog
upp var försvaret. Herr Holmberg rörde
sig med en del siffror. Han preciserade
sig till att det har spelats ut ett
reduktionskrav på 1,2 miljard kronor
för en tvåårsperiod. Jag skall i detta
läge avstå från att gå in på någon försvarsdiskussion
med siffror. Frågan är
föremål för behandling i försvarskommittén,
och så småningom kommer vi
säkerligen fram till att diskutera siffrorna
på den punkten. Jag inskränker
mig till att säga att redan en prolongation
av den försvarsuppgörelse som gäller
innevarande år tvingar finansministern
att skaffa fram 900 nya miljoner
till försvaret nästkommande budgetår.
Ett tillmötesgående av överbefälhava -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
rens framställning tvingar finansministern
att nästa år skaffa fram 1 200 miljoner
mer till försvaret än innevarande
år.

När herr Holmberg rör sig med sina
siffror — jag bara drog den slutsatsen
när han gjorde jämförelsen mellan försvarskostnaderna
1958 och försvarskostnaderna
1967 och i senare fallet
hamnade på 4,4 miljarder kronor -—
då räknar han fel. Då räknar han i ett
pris- och kostnadsläge som inte gäller
1967. Man måste redan i dag, om man
skall ha en realistisk beräkning av dagens
pris- och kostnadsläge, 1966 hissa
upp sig till ungefär 5 miljarder. — Men
sedan skall det vara slut med siffror
från min sida.

När herr Holmberg sedan begär en
öppen diskussion om försvarskostnaderna,
så skall jag ärligt säga, att jag
hälsar en sådan öppen diskussion med
stor tillfredsställelse. Men jag menar
att den diskussionen skall föras när vi
kan se det hela i sitt rätta sammanhang.
Att stå och föra en försvarsdiskussion
i dag, med försök att analysera
den utrikespolitiska situationen, med
försök att följa upp den dynamiska
kostnadsstegring som ligger i vissa moderna
vapens utveckling, tror jag är
tämligen meningslöst om man inte är
beredd att samtidigt sätta in försvaret
på sin avvägningsplats tillsammans
med andra områden som regering och
riksdag har att ta ansvaret för.

Vi kan föra den diskussionen så att
den ger något av värde när vi kommer
fram i januari månad 1967. Ty då tvingas
regeringen att presentera frågan i
alla dess detaljer. Då tvingas regeringen
att tala om hur den ser på standardhöjningen
till folkpensionärerna,
hur den ser på bostadsbyggandets omfattning,
hur den ser på familjepolitiken
och statsbidragen till kommunerna,
luir den ser på utbildningspolitiken ocli
om vi skall fortsätta med den studiehjälp
till ungdomarna som vi har fattat
beslut om. 1 den totalbilden kommer
vi att placera in försvaret. Om det

till remittering av viss kungl. proposition
inte lyckas, utan vi blir tvingade att
föreslå denna kammare och medkammaren
att medverka till nya skatter, så
kommer också de förslagen att läggas
fram den It januari. Då, men först då,
herr Holmberg, har vi hela bilden framför
oss. Då är det mening i en diskussion,
men inte förrl Det är därför jag
avböjer att föra den diskussionen vidare
i dag.

Det finns en gammal god regel att där
ingenting finns att ta, där har också
kejsaren förlorat sin rätt. Jag vill inte
säga att situationen är fullt så dyster,
men vi måste i år arbeta med en budget
för nästa år som präglas av betydligt
längre gående åtstramning än vi
har varit vana vid inte bara på försvarets
utan på alia områden, det tror
jag mig kunna garantera kammaren.

.lag skall inte vara elak mot herr
Holmberg. Han ser ju så sympatisk ut
när han står här i talarstolen, så det
är med viss motvilja som jag ger mig
på honom. Men så mycket kan jag väl
ändå säga, att skall man med herr
Holmbergs egen argumentation försöka
dra slutsatser av vad väljarna har ansett
vid det senaste valet kanhända
man kan säga som så, att de med stor
ovilja betraktar förslag om skattehöjningar.

Herr Holmberg var framgångsrik i
valet genom att tala om att en skattesänkning
är den primära reformen för
närvarande. Herr Holmberg har genom
ett flitigt och energiskt talande i massmedia
och i andra sammanhang givit
de svenska väljarna den uppfattningen,
att det bör finnas möjligheter att
sänka skatterna eller i varje fall bör det
ligga långt bortom verkligheten att
höja skatterna. Vi skall självfallet ta
viss hänsyn till valutslaget. Vi skall
vara så tillmötesgående mot herr Holmberg
att vi säger att något av denna
inställning ligger bakom när vi nu
tvingas till kraftiga besparingar även
när det gäller försvaret. Herr Holmberg
har ju hos svenska väljarna hjälpt till
att inympa en uppfattning i fråga om

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

skatter som inte gör det praktiskt möjligt
att fortsätta med den utveckling
av försvarskostnaderna som vi har haft
hittills — detta sagt i klarspråk.

En annan fråga som liar varit föremål
för en viss debatt i dag är näringspolitiken.
Herr Holmberg hann komma
in på frågan hur AP-medlen skall
disponeras och huruvida vi nu är inne
i en omdaning i socialistisk riktning,
detta mot bakgrunden av de uttalanden
som bl. a. statsministern har gjort vid
ett par tillfällen efter valet. Så jag målar
för att det roar mig att måla, heter
det. Och nu är herr Holmberg i målartagen! Vad

gäller AP-medlen kan man naturligtvis
föra en debatt om hur man rätteligen
skall använda arbetarnas pensionspengar.
Skall vi använda löntagarnas
pengar till att finansiera bostadsbyggande
och kommuninvesteringar
och låna ut till näringslivet, såsom man
gör i dag? Eller skall vi använda löntagarnas
medel inte bara till att låna
ut till näringslivet utan också för att
få en viss del i näringslivets tillgångar?
Den frågan har ställts, och det av representanter
för dem som reellt sett betalar
dessa pengar.

Jag tycker nog att den diskussionen
är värd att föra. Jag har ingen uppfattning
om vilken slutsats vi kan komma
till, och man behöver inte måla socialisering
på väggen därför att den diskussionen
har släppts fram. Jag tror
att jag kan lugna herr Holmberg och
andra, som nu försöker skrämma folk
med vad vi har velat rubricera som en
mera aktiv näringspolitik, om jag säger
att som jag ser det — jag tror att
regeringens övriga ledamöter är överens
med mig på den punkten — måste
en aktiv näringspolitik naturligtvis föras
i samarbete med den svenska industrien,
inte emot den svenska industrien
och det svenska näringslivet. Eftersom
situationen nu är sådan att det
svenska näringslivet har kapitalbekymmer,
vilket det tidigare varit befriat
ifrån, och representanter för närings -

livet kommer uppmarscherande till regeringen
och begär att regeringen skall
förlösa dem ur deras kapitalbekymmer,
så kan det väl också vara rimligt att
regeringen, som ansvarig för skattebetalarnas
medel, säger: Skall en sådan
hjälp ges så kanske skattebetalarnas
ombud, i det här fallet regeringen, har
vissa synpunkter på hur hjälpen skall
fördelas, hur den skall förläggas och
hur den skall utformas. Jag vill understryka
att detta naturligtvis skall ske i
nära samarbete med det produktiva livet,
något som jag tror att regeringen
inte utan orsak kan berömma sig av
att eftersträva.

Jag vill inte gräva mig ner i detaljerna
när det gäller försvaret, och jag
vill inte heller göra det i fråga om
den aktuella lärarkonflikten, men herr
Holmberg har ju ställt en direkt fråga
till regeringsbänken med avseende
på regeringens neutralitet vid förhandlingar
mellan avtalsverket och arbetstagarorganisationerna
— i det här fallet
SACO. Det vore frestande att ställa
en motfråga: Menar herr Holmberg
att regeringen skall vara helt frikopplad
från den diskussionen? Jag är den
förste att ge avtalsverkets tjänstemän
en eloge för deras ärlighet, deras korrekta
inställning i deras roll som förhandlande
part, trots alla beskyllningar
mot dem. Men menar herr Holmberg
att dessa tjänstemän, kompletterade med
en styrelse som också består av tjänstemän,
skall vara den definitivt sista
instansen när det gäller att avgöra frågor
som är så utomordentligt ömtåliga
med tanke på deras influens på
hela samhällsekonomien, som regeringen
ändå i sista hand måste ställas till
ansvar för? Hur utmärkta dessa tjänstemän
än är, agerar de inte under politiskt
ansvar. Det krävs inte att de
skall ta det politiska ansvaret, om resultatet
av en förhandling har gått på
sned. Jag skulle kunna något karikera
bilden med att säga att det naturligtvis
skulle vara roligare att vara
sams med motparten än att vara osams

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
och att man därför helst skulle se att
en uppgörelse träffades utan några som
helst kontroverser. Men kan vi begära
av dessa tjänstemän att de skall sätta
sig ner och bedöma huruvida en uppgörelse
som träffas efter minsta motståndets
lag är förenlig med vad som
har skett på arbetsmarknaden i övrigt?
Skall vi begära att de skall ansvara
för att en sådan uppgörelse inte
laddar upp revanschkänslor på andra
områden som gör det hela sju resor
värre längre fram? Skall vi begära att
dessa tjänstemän skall ta ansvaret för
att en uppgörelse som kommer till efter
minsta motståndets lag är den riktiga
uppgörelsen i en samhällsekonomi
där posterna är så integrerade med
varandra som hos oss och där en lönestegring
omedelbart jämförs med lönestegringar
på andra håll? Vi vet ju
att lönestegring i absolut mening är
viktig, men minst lika viktig är relationen
i lönestegring till andra grupper,
så som filosofien på området har
utvecklat sig.

Det här är inte bara något exklusivt
mellan löntagargrupperna. Statstjänarlönerna
skall betalas av de svenska
skattebetalarna, av vilka många har
små inkomster och för vilka skatterna
är utomordentligt besvärliga, t. o. m.
besvärligare än vad de är för folk med
större inkomster trots all progressivoch
marginalbeskattning. Detta tillåter
oss såsom politiker i den här kammaren
att ha vissa uppfattningar om låglönegruppernas
behov och anspråk i
vårt samhälle. Alla de frågorna är frågor
av politisk karaktär, som regeringen
aldrig kommer undan att ta ansvaret
för. Under sådana förhållanden kan avtalsverket
inte arbeta i ett lufttomt
rum utan måste hålla nära kontakt via
sill minister med regeringen. I sista
hand är det ju även formellt på det sättet
att regeringen och riksdagens lönedelegation
skall säga ja eller nej till den
slutliga uppgörelsen.

innan man har kommit dithän — och
det vet varje förhandlare — är det en

till remittering av viss kungl. proposition
lång och besvärlig procedur, där alla de
frågor som jag tillät mig att beröra har
vävts in i avgörandena steg för steg innan
man är framme vid det sista ställningstagandet.

Jag har nu svarat herr Holmberg genom
att ställa motfrågor till honom.
Herr Holmberg är tillräckligt intelligent
för att dra slutsatserna av dessa
motfrågor.

Allra sist, herr talman, vill jag, eftersom
jag inte har ägnat vederbörlig tid
åt herr Andersson i Brämhult, svara
honom på en fråga som han tog upp.
Jag är medveten om att herr Andersson
framställde frågan utifrån de utgångspunkter
som är så dominerande i det
län som han representerar i den svenska
riksdagen, nämligen Älsborgs län.
Det är inte första gången jag hör diskussionen
om huruvida man kan driva
en politik med denna tullfrihetsprägel
och därmed ställa vissa näringar inför
besvärande situationer, där de har att
möta en utlandskonkurrens med avgörande
billigare produktionskostnader
och arbetskostnader. Vi bär i detta land
ändå varit överens om, att det land som
försöker försvara sig inom höga tullmurar
får ta konsekvenserna av att allmänt
sett hamna på en lägre levnadsstandard
än det land som har blicken
öppen för ett fritt handelsutbyte mellan
nationerna och varans tillkomst där
den är billigast att producera.

Konsekvensen av herr Anderssons i
Brämhult resonemang är en återgång
till högtullpolitiken. Han försöker kamouflera
det genom att säga, att vi skall
bara ha den under en övergångsperiod.
Sedan går han i den förhoppningen att
arbetarna i länder såsom t. ex. Portugal,
Korea skall pressa upp sina löner,
så att det efter eu övergångsperiod kommer
att råda ett annat konkurrensförhållande.
Ja, herr Andersson i Brämhult,
men de svenska textilarbetarna
kommer inte att ligga stilla i sina löner
under denna övergångsperiod. Jag vågar
inte tro på en sådan utjämning. Jag
tror att distansen bibehålies, ty i detta

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

land är vi — oavsett på vilket område
vi arbetar —■ standardmässigt så väsentligt
före dessa andra länder, och vi har
möjligheter att fortsätta den frammarschen
i minst samma takt som de
underutvecklade länderna. Därför har
vår linje varit att vi endast genom att i
andra avseenden producera billigare —
alltså inte i fråga om lönesidan men genom
en rationell drift, en effektivisering
av produktionen, en hög utveckling av
maskininslaget i produktionen och dessutom
naturligtvis genom en hög produktivitet,
där de svenska arbetarna
torde ligga i absolut topp — skall ha
möjlighet att klara oss bättre på vissa
områden. Vi har ändå näringar, som
med stor framgång hävdar sig på
världsmarknaden i dag.

Jag nämnde nyss att vi under 1966
räknar med en exportökning på 8 procent,
men den svenska verkstadsindustriens
exportökning torde kunna beräknas
till upp emot 20 procent. Fortfarande
är den svenska verkstadsindustrien
inte överallt men på det hela taget
och sedd såsom en enhet fullt konkurrenskraftig
ute i världen. Och den
expansion som vi har möjligheter att
fortsätta i skall väl också kunna leda
till att folk från de relativt sämre näringsgrenarna
kan flytta över till näringar
med bättre framtidsutsikter.
Detta betyder naturligtvis inte att jag
fäller något slags bila över textilindustrien
i Älvsborgs län — trots de svåra
tiderna finns det tillräckligt med framtidsdugliga
industrienheter inom textilbranschen
där. Ett uttryck för det är
att sedan vi från maj månad släppte
loss investeringsfonderna för industrier
i Borås med omnejd för att stimulera
den insats i effektiviserings- och rationaliseringssyfte,
som vi ansåg erforderlig
i det rådande läget, har vi kunnat
konstatera att det funnits företag som
varit angelägna att använda dem, som
tror på framtiden och med utgångspunkt
från sina företagsbedömningar är
mer optimistiska än herr Andersson i
Brämhult. Det är till dags dato 50 mil -

joner som via investeringsfonderna har
satsats på företag i Borås med omgivningar,
där man bedömer framtidsutsikterna
som goda trots den hårdare internationella
situationen.

Herr Andersson gjorde en politisk
deklaration av ett visst intresse, när
han gav sig in på några funderingar om
hur den enligt hans mening kommande
borgerliga regeringsbildningen lämpligen
bör se ut och kunna fungera. Han
kände ett behov att närmare utveckla
innebörden i det tal, som han höll nere
i Göteborg och som bl. a. retade Göleborgs-Posten
ganska ordentligt. Jag begriper
att han har varit irriterad av
detta och nu ville begagna tillfället att
lugna ned stämningen litet grand på sin
kant där nere. Jag skall gärna ge honom
ett erkännande för att han i dag
hävdade ungefär samma uppfattning
som före valet, eller med andra ord
och litet rått uttryckt: visst vore det bra
om vi kunde regera tillsammans, höger,
folkparti och centerparti, men högern
skall få vara med som ett stödparti. Inbillar
sig högern att den skall kunna
driva några högeruppfattningar i detta
ords mera traditionella och klassiska
bemärkelse, får den inte vara med;
men högern kommer ändå att hli tvingad
att rösta med oss i mittenregeringen,
för i annat fall släpper man ju in de
förskräckliga socialdemokraterna i regeringsställning
igen. Ja, det är en intressant
deklaration, och herr Holmberg
får väl tillfälle att utveckla sin
uppfattning om den i replikerna —
bara nu inte den allmänna återhållsamhet
och tilltvingade älskvärdhet i dessa
frågor, som har kännetecknat herr
Holmberg, hindrar honom att fortsätta
debatten.

Vi står alltså inför det faktum, att ett
regeringsalternativ till det nuvarande
enligt herr Andersson i Brämhult kan
vara en regering som skall driva mittenpolitiken
utan inslag av högerpolitik,
varvid herr Holmberg i riksdagen skall
rösta på den politiken med bortseende
från allt som är traditionell högerpoli -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
tik. För herr Andersson är det en ganska
plausibel regeringskonstellation. Han
får då 33 eller 34 procent av de svenska
väljarna bakom sig. Men inte heller den
konsekvensen är tydligen alldeles otänkbar
för herr Andersson — den är i
varje fall mera tänkbar för honom än
en socialdemokratisk regering, som har
litet mer än 42 procent av de svenska
väljarna bakom sig.

Herr ADOLFSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag har väl under tiden
blivit en smula akterseglad.

Herr Holmberg, vars parti i valet tog''
en del röster från folkpartiet och uppenbarligen
gläder sig över detta, sade
i sitt anförande att kommunisterna har
lyckats sämre i valet än vad de hade
väntat sig. Till detta vill jag bara säga
följande. I olikhet med högern överdimensionerar
vi kommunister inte våra
framgångar nu och vid 1962 års val. De
motsvarar inte helt vårt ökade politiska
inflytande, men röstökningen var ungefär
så stor som vi hade vågat hoppas på.
Hur mycket högern hade befarat i fråga
om kommunistisk framgång kan jag
inte ange med någon säkerhet, men uppenbarligen
hade man på det hållet befarat
det värsta. Under alla förhållanden
bör högern få veta att våra framgångar
utgör viktiga steg för att verkliggöra
en vänsterpolitik i vårt land —
en sak som högerledaren också befarade
i sitt anförande.

Herr Holmberg sade att valutslaget
bör bli inledningen till en ny politik.
Han hoppades självfallet att det skulle
bli inledningen till, om jag så får uttrycka
mig, en högervriden politik.
Men han befarade också att det kunde
föreligga risk för att den skulle dras
åt vänster. På detta har finansministern
inte svarat så särdeles konkret i
sitt anförande nyss. Under alla omständigheter
instämmer jag med herr Holmberg
i hans uttalande att valutslaget
bör utgöra inledningen till en ny politik
i vårt land, men jag instämmer

till remittering av viss kungl. proposition
självfallet från en helt annan utgångspunkt
än den han anlägger.

Jag kan inte här belysa det 10-punktsprogram som vi i det kommunistiska
partiet har framlagt; det medger
självfallet inte den repliktid som står
till mitt förfogande. På basis av detta
program vill jag emellertid ändå framhålla
några saker som i någon mån
också har samband med ting som finansministern
resonerade om i sitt anförande.

Det talas ju numera så mycket om
strukturomvandlingar, inte bara dessa
strukturomvandlingar i Älvsborgs län
som här nämnts, strukturförändringar
som ofta blir mycket smärtsamma för
de människor och bygder som drabbas
av dem. Ibland är de nödvändiga, men
det är förändringar endast på ytan som
därtill i vissa fall uteslutande är betingade
av långtgående privata profitintressen.
Man bör övergå till en förändring
av den svenska politiken som
har till utgångspunkt att vårt land är
moget för en strukturomvandling som
går längre än att bara omfatta vissa industriella
branscher. Jag syftar på en
samhällelig strukturomvandling, av politiskt
kontroversiellt långt allvarligare
innebörd än den som herr Sträng nyss
förebådade i fråga om militärutgifterna.

Den som med åren till äventyrs mattats
i sina sociala ambitioner och slagit
sig till ro med de resultat som har
uppnåtts — vilka oriktigt har kommit
att kallas för allmän välfärd — bör veta
att varje ny generation vägrar att godta
det uppnådda som ett slutligt mål eller
som eu signal till paus, särskilt inte om
det vilar på den bräckliga grund som
det faktiska förhållandet är. Vår s. k.
välfärd — bilinnehavet och det eventuella
sommarstugeägandet och det uppmålade
vagnshjulet utanför stugan som
en romantisk dekoration — representerar
naturligtvis inte något mål och motiverar
inte någon paus i det fortsatta
samhälleliga skapandet. Det representerar
endast det som inom vissa befolkningsgrupper
har uppnåtts och som

32 Nr 30 Tisdagen den 1 november 19C0 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

kanske har uppnåtts med stress och förstörda
magnerver som köpeskilling.
Därför talar jag nu här om att vi måste
gå över till en vänsterpolitik. En socialistisk
omvandling av politiken måste
gå vidare. Det bör också bli valresultatets
konsekvens. För arbetarrörelsen
gäller det att inte bara hålla vid makt
visionen om en samhällelig omvandling
till de högre former som har mognat
fram, till ett solidaritetens och jämlikhetens
och fredens och kulturens .samhälle
av hög dignitet, utan det gäller
också att i all praktisk politik vägledas
och inspireras av en sådan vision.

Jag kanske har några sekunder kvar
att tala. Då vill jag ha tillagt att nuvarande
generation unga, som fått del av
de förbättringar som vi som unga inte
fick någon del av men strävat för, kan
lika litet som vi på den tiden vara nöjda
med små ytliga förändringar i det
samhälle som de skall leva i.

Herr Strängs ord om sättet för fördelningen
av de ekonomiska resurserna,
om starkare åtstramning, ber jag att få
återkomma till senare, därför att jag
ser en röd lampa lysa som tecken på
att tiden för min replik är slut.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! I det myller av svar
som jag fick av finansminister Sträng
— det är ju inte så vanligt att man får
svar, men jag måste verkligen ge finansministern
en eloge för att han inte
stod försvarslös — skall jag välja ut
några punkter. Jag tar inte upp den
i och för sig utomordentligt viktiga och
intressanta politiska diskussionen om
hur tre borgerliga partier skall samarbeta
i regeringsställning, en fråga
som är väl så intressant — och som
kanske fordrar en särskild debatt —
som det samband som onekligen finns
mellan å ena sidan vänsterfalangen
inom det socialdemokratiska partiet
och å andra sidan det kommunistiska
partiet.

Jag tänker i stället ta upp lärarkon -

flikten. Finansminister Sträng ställde
en motfråga. Han frågade om jag inte
tyckte att det var rimligt att regeringen
kopplades in på det ömtåliga ekonomiska
och samhällsekonomiska område
som lärarförhandlingarna gäller. Jag
uttalade mig inte om den saken. Jag
riktade anmärkningar mot den påstådda
neutraliteten från regeringens sida
i denna fråga. Nu har det emellertid
blivit uppenbarat av finansministern att
regeringen inte varit neutral. Finansministern
erkände nämligen i inledningen
till sitt anförande att det är regeringen
som har framkallat lockouten
— formuleringen kanske inte var exakt
denna, men vi skall sedan gå till protokollet
och kontrollera.

Om regeringen här skall vara den
beslutande och ledande instansen eller
inte är en fråga som det inte går att
ensidigt besvara med ja eller nej. Det
är ju dock fråga om en triangel, avtalsverket,
regeringen och lönedelegationen.
Som ledamot av denna kammare
värdesätter jag naturligtvis det politiska
inflytande som riksdagen skall ha
även i sakfrågor, och det kan tänkas
och bör väl tänkas att lönedelegationen
skall ha större inflytande i sådana här
fall. Nu är emellertid frågan aktualiserad,
och sedan alla ansträngningar
gjorts för att åstadkomma ett avtal som
säkrar freden på denna del av arbetsmarknaden
får man väl ta upp frågan
om hur man skall få systemet att fungera
stabilare till kommande år. — Det
är inte sista gången som det kommer
att finnas motsättningar på detta område.

Sedan skulle jag vilja säga något om
ekonomien. Nu erkänner finansminister
Sträng med någon förvåning i rösten
att vi på oppositionssidan inte får tillgång
till konjunkturrapporten — det
får inte någon annan än regeringen.
Detta bär naturligtvis ryckt undan
grunden för en ekonomisk diskussion
om den närmaste framtiden. Men en
del sade ju finansminister Sträng.

Först påstod han att jag talade emot

Tisdagen den 1 november 19GG fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning ti

dem som ville sänka räntan. Det var nog
lite väl kraftigt. Jag sade: »Med den
förda politiken synes dagens höga ränteläge
tyvärr vara ofrånkomligt.» Det
är ett uttryck som jag också står för.

Finansministern gjorde en jämförelse
mellan 1965 och 1966 om vad vårt
underskott i bytesbalansen skulle bli.
1965 ökade exporten med 3,5 procent
och importen med 11 procent: underskott
1 500 miljoner kronor. 1966 gick
exporten upp 8 procent och importen
hara 2,5 procent: underskott 1 100 miljoner
kronor. Herr Sträng säger nu att
utvecklingen under år 1966 visar att
nedgången i bytesbalansen brutits. Ja,
det är möjligt, jag hoppas herr Sträng
har rätt. Men jag skulle vilja fråga herr
Sträng: Var finns mot denna bakgrund
motiveringen för kommande skattehöjningar?
Herr Sträng anförde nämligen
i början av detta år och i slutet av
förra året den negativa bytesbalansen
som ett viktigt skäl för ytterligare ökade
skatter. I den ekvationen skulle man
också kunna sätta in budgetunderskottet.
som 1966 beräknades till över en
miljard och 1965, det utgående kalenderåret,
höll sig omkring 100 miljoner
kronor. Denna ekvation är naturligtvis
komplicerad, men den blir inte lättare
för att finansministern ändrar sin argumentation
från höst till höst.

.lag vill sluta med att säga några ord
om försvaret. Jag vill då börja med att
förklara att jag är glad över att finansministern
inte låser sig fast vid någon
speciell siffra. En siffra på 1,2 miljard
gar dock att räkna ut. Men jag är också
ledsen över att finansministern inte
nu vill ha en försvarsdiskussion, ty
vi borde ha en försvarsdiskussion. I
princip ansluter sig finansministern
till en öppen debatt i denna fråga. Jag
tror att försvarsfrågan kan råka in i
en återvändsgränd, om vi väntar med
att diskutera den till januari eller just
till den tidpunkt då regeringen av partitaktiska
skäl anser att det skulle vara
förmånligt för regeringens del att diskutera
försvarsfrågan. Det är därför jag

3 Första kammarens protokoll 1060. Ni

ll remittering av viss kungl. proposition
redan nu har ställt frågorna om den
utrikespolitiska, ekonomiska och försvarstekniska
bakgrunden till det utspel
som socialdemokraterna har gjort.
Får vi den bakgrunden klar, då får vi
också ett underlag för att resonera oss
fram till en eventuell överenskommelse.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det har i eftervalsdebatten
då och då påståtts — liksom
tidigare här i dag — att valutgången
skulle ha kommit som något av en
chock för socialdemokratien. Jag har
vägrat tro på detta, ty jag har gått ut
ifrån att socialdemokratien med de
många års politiska erfarenheter som
den bär på skulle ha lärt sig spelet. Det
har vi fått göra i centerpartiet, och
finansministern har varit vänlig nog
att erinra om att vi fått våra smällar
då och då. Det hör väl också till spelet
att man får smällar. Det är därför
som jag inte tror på uppgifterna om en
chock för socialdemokratien. Men jag
är litet misstänksam på denna punkt
just sedan jag har hört finansministern
använda uttryck som inte påminde om
den gamle finansminister Sträng från
förvalstiden. Han tillät sig använda uttryck
som jag tycker var främmande
för honom. Han talade om den argumentering
som förekom på den borgerliga
sidan såsom »lättsinnigt tänkande i
blå luft». Detta är naturligtvis, om man
nu skall tolka det bokstavligt, ett förkrossande
betyg, men vi envisas nog i
varje fall på vårt håll med att fortsätta
att tänka på det sättet.

Herr Sträng drar in solidariteten i
diskussionen och konstaterar att det
är besvärligt i regeringsställning att
vara solidarisk. Det är ett rätt märkligt
konstaterande. Eftersom solidaritctsproblemet
under valrörelsen har tagits
upp till beskådande från socialdemokratiskt
håll, skulle det vara naturligt
att man ägnar sig åt det, men
finansministern konstaterar hara att

34 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

det är besvärligt att vara solidarisk
när man sitter i regeringsställning. Jag
förstår det också.

Jag kommer från den bygd som känner
sig alldeles speciellt utsatt i den
situation vi har i dag. Jag är född där
och har tillbringat hela mitt liv där.
Eftersom jag är född i ett textilarbetarliem
har jag fått tillfälle att studera
ett textilarbetarhem inifrån, och jag
har därefter fått tillfälle att studera
småbrukarhem inifrån sedan jag kommit
dit som fosterson. I mitt arbete
som tidningsman har jag sedan fått
resa omkring i bygden och ta del av
människornas glädjeämnen och bekymmer.

Det har alltid varit problematiskt för
dessa grupper. Det var det på den
tiden när man försökte hålla samman
textilarbetarhemmet i Borås, och det var
problematiskt i småbrukarhemmet, där
det knappast vankades någonting för
den produktion man kunde framställa.

Situationen är svår ännu i dag och
skulle vara det även om man inte då
och då hörde dessa signaler ovanifrån:
»Ni småbrukare i Sjuhäradsbygden
som envisas med att odla små dåligt
arronderade bitar med dålig växtkraft
är orationella och passar inte i
vårt avancerade samhälle. Ni skall inte
få existera i fortsättningen.»

I huset intill bor textilarbetarfamiljen,
som också har det ytterligt problematiskt
med arbete och utkomstmöjligheter:
»De små företagen passar
inte i vårt rationaliserade samhälle och
skall tas bort. Näringsgrenar som inte
a priori bär sig ekonomiskt har vi
ingen användning för. De människor
som envisas med att gå där skall omskolas
och omplaceras så att de blir
mer produktiva.»

Jag är inte ensam om dessa funderingar.
Jag tror att många av de nya
väljare som centerpartiet hade glädjen
att inregistrera i den gamla textilarbetarbygden
i hög grad delar min uppfattning.

Finansministern sade att det är be -

svärligt att vara solidarisk i regeringsställning.
Jag skulle kanske inte ha
kommenterat detta, om man inte hade
talat så mycket om solidaritet och det
sedan visat sig bara vara ett ihåligt tal.
Det kan vara fråga om en order på
skjortor till kronan som man låter gå
till utländska företag i stället för till
svenska.

Jag skulle gärna vilja ytterligare beröra
tullfrågan och regeringsfrågan,
men den röda lampan lyser. Jag ber
att få återkomma.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Eftersom debatten här
har kommit att röra sig om kraven på
skattesänkningar vill jag helt kort erinra
om att vi inom folkpartiet klart
har sagt ifrån att det i nuvarande läge
inte kan bli tal om någon generell
skattesänkning. Det innebär emellertid
inte att vi inte tror att det skall med
en annan politik bli möjligt att åstadkomma
en skattesänkning framdeles,
men för det närmaste året tror vi inte
att det blir möjligt.

I detta sammanhang har försvarsfrågan
kommit upp. Jag skall inte gå närmare
in på den, eftersom inga offentliga
redovisningar föreligger rörande
vad framförda önskningar om anslagssänkningar
kan komma att innebära
för försvaret. Så länge någon sådan redovisning
inte föreligger är det svårt
att diskutera frågan. Jag har därför
inte heller någon fullmakt att säga någonting
för folkpartiets räkning om
dessa saker men vill framföra vad jag
personligen anser.

Jag vill då först som sist säga att
jag anser, att en sådan nedskärning av
kostnaderna som medför väsentliga
skadeverkningar på försvarsorganisationen
och materielförnyelsen icke är
tillrådliga. I det nuvarande svåra ekonomiska
läget bör emellertid även försvarshuvudtiteln
bli föremål för en
granskning, så att man kan se, om det

Nr 30

Tisdagen den 1

Allmän debatt i anslutning
är möjligt att där göra några besparingar
utan allvarligare skadeverkningar
för försvaret — vissa skadeverkningar
måste det sannolikt bli. Jag tycker
det kan vara rimligt att man prövar och
undersöker den saken men förbehåller
mig rätten att ta närmare ställning
till problemen när det finns tillgång
till ett bättre material, än det nu föreliggande.

Sedan vill jag helt kort nämna för
finansministern, att huvudlinjen i mellanpartiernas
förslag om u-landshjälpen
inte gick ut på en ökning av anslaget
med 10 miljoner, utan innehöll ett
förslag om en framställning till FN om
inrättande av en storfond för livsmedelshjälpen
med årliga bidrag på en
miljard dollar, att betalas av industriländerna.
Sverige skulle förklara sig
villigt att betala 100 miljoner om året.
Det var alltså en annan siffra än de 10
miljoner som finansministern nämnde.

Ett regelbundet återkommande drag
i regeringens beräkningar är att den
ekonomiska situationen skulle på något
sätt vara statisk från det ena året
till det andra, till det tredje, till det
fjärde o. s. v. Jag kan inte alls förstå
detta finansministerns resonemang om
kapitalförsörjningen. Vi anser nämligen
på vår sida att situationen nu skulle
ha varit en annan om det hade förts
en annan ekonomisk politik tidigare.
Vi skulle då haft bättre kapitaltillgång
för de investeringar som är nödvändiga,
vi skulle ha haft ett ökat sparande,
vi skulle ha haft bättre möjligheter
till självfinansiering för företagen,
och allt detta skulle ha inneburit
ett helt annat läge än det vi nu har.

Här liar angivits ett flertal exempel
på tillfälliga åtgärder som man blivit
nödsakad att tillgripa för alt klara situationen.
Jag nämner sparobligationerna,
som skulle ge en extra bonus
plus 0,75 procents ränta, vilket innebär
att en låntagare på fem år och ett
kvartal skulle få igen 50 procent mer
än det kapital han lånat ut. Jag tror
uppriktigt sagt inte att mycket av de

november 1900 fm.

till remittering av viss kungl. proposition
425 miljonerna som på detta sätt skrapats
fram har kommit från ett nysparande.
Förmodligen har det skett en
åderlåtning inom andra sparinrättningar.
Jag undrar hur mycket t. ex. sparbankerna
har fått släppa till. Sådana
åtgärder innebär bara att staten anser
sig tvungen att sätta dubbla läs för
pengar som redan är inlåsta. Staten
tillgodogör sig visserligen en del pengar
som den behöver, men det innebär icke
någon ökning av kapitaltillgången i och
för sig.

Skillnaden mellan folkpartiets förlust
1958 och regeringens förlust i år
är ju — som jag har nämnt i mitt förra
anförande — att vårt och andras nederlag
tidigare ofta gällt en viss speciell
fråga — för folkpartiet var det
alldeles klart att det gällde ATP-frågan
— men att socialdemokraternas nederlag
gällt en hel regeringspolitik. Den
väsentliga skillnaden anser jag ha en
mycket stor betydelse. Det är också ur
den synpunkten som jag har ställt frågan,
om inte regeringen anser sig böra
deklarera den nya linje, som man strax
efter valet fick intryck av att regeringen
faktiskt ämnade föra, om inte jag
tolkade statsministerns uttalande då
fel. Det svaret bär nu finansministern
givit, att man ämnar fortsätta som förut.
Jag tror att detta kommer att medföra
ytterligare besvikelser för stora
delar av svenska folket.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern riktade
ett direkt angrepp mot mig för vad
jag sagt i TV:s första valprogram, och
herr talmannen har därför gett mig
tillåtelse att komma med en kommentar.

Herr Sträng var förvånad över att vi
från folkpartiets sida kunde kräva ytterligare
100 000 bostäder under tio år.
Jag säger att han var förvånad; jag ber
att få påpeka att jag inte säger att han
spelade förvånad. Jag tycker nämligen
att herr Strängs sätt att diskutera är
angenämt. Han vill gå in i debatt när

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

det gäller de olika frågorna, och jag
utgår alltså ifrån att han inte kände till
att folkpartiet här i riksdagen lagt
fram ett bostadspolitiskt program i detalj
som innebär vad som här sagts. Vi
krävde bl. a. att den ryckighet som utmärkte
inrikesminister Rune Johanssons
bostadspolitik verkligen skulle
försvinna och att man skulle få planmässighet
i bostadsbyggandet. Vi krävde
likvärdiga konkurrensformer, ty
detta skulle stimulera till ett billigare
byggande, och vi krävde en större satsning
på industriellt byggande vilket
måste innebära att man för samma summa
skulle kunna bygga mera. Vi krävde
värdebeständiga lån, något som måste
vara en fördel på bostadsmarknaden,
vi krävde ett målinriktat bostadssparande
och vi krävde extra amortering
av vissa bostadslån. Allt detta och en
rad andra saker ingår i det bostadspolitiska
program som vi har lagt fram.

Det har nu sagts från socialdemokratiskt
håll efter valet, att väljarkåren tydligen
reagerat så att den tycker att socialdemokratiens
bostadspolitik har
misslyckats — och jag tror att detta är
ett riktigt omdöme. Jag skulle gärna vilja
rekommendera finansministern att
verkligen läsa igenom det förslag vi
här lagt fram.

Jag skulle vilja tillägga en sak. Bostadsnöden
— och det råder ju en verklig
hostadsnöd för en hel del människor
— för med sig så stora sociala
mänskliga vådor, att vantrivsel och irritation
uppstår i hemmen — det vet vi
— men det är självklart att detta också
i en del fall verkligen sänker arbetskapaciteten.
De långa resorna från bostadsplatsen
till arbetsplatsen är mycket
oekonomiska och innebär ett slöseri.
En rad av dessa missförhållanden
kan rättas till utan att det från samhällets
sida behöver bli fråga om en enda
kronas kostnad. Men låt mig tillägga,
herr finansminister, att från vår sida
var det inte bara fråga om detta utan
också om en omläggning av den statliga
verksamheten för att möjliggöra

det som vi har satt upp som vårt bostadspolitiska
program.

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern talade
om minsta motståndets lag och tjänstemännen
i avtalsverket på ett sådant
sätt att man lätt kan få den uppfattningen
att finansministern menade att tjänstemännen
den natten när det träffades
en underliandsuppgörelse för fortsatta
förhandlingar hade följt minsta motståndets
lag. Det måste även betyda att
när avtalsverkets styrelse, som ju också
består av tjänstemän, dagen efter de
nattliga diskussionerna godkände detta
underlag för fortsatta överläggningar,
den också följde minsta motståndets lag
på ett sådant sätt att regeringen var
tvungen att ingripa och ta dessa tjänstemän
vid öronen för att återföra dem till
ett normalt förhandlingsarbete. Man
gjorde det inte genom att säga: Nu har
ni gått för långt i era medgivanden —
utan man kastade in nya förutsättningar
för förhandlingarna i sådan form att
arbetstagarsidan inte skulle kunna fortsätta
förhandlingarna. Detta inträffade
också mycket riktigt, och därefter skickade
regeringen fram avtalsverket att
säga att det inte längre stod för utfästelserna.
Det är intressant att konstatera
hur trådarna har löpt i detta sammanhang
och vilket ansvar regeringen
har i den uppkomna situationen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Holmberg tillät sig
säga att han inte vill hålla sig med någon
uppfattning om regeringsinflytandet
vis-å-vis avtalsverket i de aktuella
avtalsfrågorna. Jag får väl ta det såsom
ett uttryck för att han inför min argumentation
är mycket osäker på vad han
egentligen skall inta för ståndpunkt.
Utan att i dag utveckla denna diskussion
vidare — jag sade i mitt första inlägg
ungefär allt vad jag tycker jag behövde
säga — kan jag väl ändå säga att

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

det är allmänheten som i sista hand
ställer regeringen inför det politiska
ansvaret. Den ansvarsställningen kan
regeringen aldrig kliva ur, och följaktligen
måste regeringen vara underrättad
om förhandlingarnas gång och vara
så att säga involverad i förhandlingsdebatten,
framför allt därför att civilministern
är den som i riksdagens lönedelegation
skall presentera förhandlingsläget
ur dess olika aspekter och i
sista hand den uppgörelse som delegationen
skall säga ja eller nej till. Civilministern
har haft några överläggningar
med riksdagens lönedelegation för
att hålla den informerad innan man
började förhandlingarna och under förhandlingarnas
gång, och han kommer
att ha det när förhandlingarna är slutförda.
Naturligtvis kan han inte bara
sitta där som en expedit för tjänstemännen
i avtalsverket. Han måste som
ansvarigt statsråd och som politiker
också ha en uppfattning om vart det
bär hän.

Herr Holmberg har utifrån sin skattesänkningsfilosofi
kommit fram till att
nedgången i bytesbalansen fortfarande
är ett problem och undrar — om jag
fattade honom rätt — om man inte
skall försöka med skattesänkningar;
det kanske ändrar på problemet, skattehöjningar
är tydligen inte den rätta
medicinen. Men jag kan försäkra herr
Holmberg att den vändning i bytesbalansens
utveckling som jag hoppas skall
bli bestående det kommer att bli beroende
av hur pass fränt den ekonomiska
politiken över hela fältet kan utformas
även i fortsättningen. Den skulle
ha varit avgjort sämre om vi inte
hade haft den omsättningsskattehöjning
från och med den 1 juli i fjol som
riksdagen beslutade och den bilaccishöjning
som riksdagen sedermera beslutade.
Vi hade haft ett ännu sämre resultat
om inte dessa dämpande åtgärder
hade satts in mot en efterfrågan som i
så stor utsträckning bland annat inriktade
sig på bilkonsumtionen.

Herr Holmberg säger sig vara glad

över att finansministern inte låser fast
sig vid några siffror i försvarsdebatten.
Jag har över huvud taget inte velat tala
om några siffror. Jag har på den punkten
inte velat exponera mig då jag tycker
att debatten i kommittén må föras
ett tag till innan vi tar upp frågan i
kamrarna. Men herr Holmberg drar för
snabba slutsatser om han menar att finansministern
tagit avstånd ifrån det
utspel i kommittén som mina partivänner
gjorde. Tvärtom har det utspelet
mitt helhjärtade stöd i alla avseenden.

Sedan återkommer jag till att herr
Holmberg envisas med att vilja ha en
försvarspolitisk debatt i dagsläget och
tror att det vore riktigt. Jag tror att
det vore fel. Det kan icke föras en riktig
debatt i avvägningsfrågorna med
mindre utgångspunkten är hur mycket
svenska folket tål i nya skatter eller
i skatter över huvud taget. Det är i
den debatten som försvarsutgifterna får
sättas in, om det skall bli någon mening
med det.

Jag håller med herr Andersson i
Brämhult om att visst är den här omskakningsproceduren
i det svenska näringslivet
påfrestande för många grupper.
Och man skulle väl vara döv på
båda öronen och blind på båda ögonen
om man inte skulle lägga märke
till den överallt där den förekommer.
Därför är problemet ett ekonomisktsocialt
problem. Det är ett problem som
måste bedömas utifrån den allt hårdare
konkurrensen och svenska folkets anspråk
på att inte sänka sin standard
inom återuppbyggda tullmurar. Den
andra sidan är det sociala problemet,
och jag kan inte se några andra vägar
att attackera detta än med en aktiv
arbetsmarknadspolitik, en omskolning,
en omplacering, en klok och riktig lokalisering.
Märk väl att i boråsområdet
har det ändå med statens medverkan
skett ett par lokaliseringar av verkstadsindustrier
som beräknas fullt utbyggda
kunna sysselsätta 1 100— 1 200
anställda. .lag betraktar det som en klok
lokalisering för att differentiera ett nii -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 196G fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ringsliv och en industri som har fått
en alldeles för ensidig utformning. Till
denna sociala aspekt kommer ju också
att vi är angelägna om att bygga upp
— om jag så får säga — buffertar för
de människor som drabbas av friställningar.
En sådan buffert är en effektiv
arbetslöshetsförsäkring, och dess
bättre har vi kommit långt i det avseendet.
En annan buffert är effektiva
avgångsersättningar för de människor
som drabbas. I ett anförande som jag
hade tillfälle att hålla inför Landsorganisationens
kongress i är bad jag kongressen
särskilt tänka på avskedsersättningarna
i kommande avtalsrörelser.
Ty jag tror att utvecklingen ger vid
handen att vi behöver förstärka de avskedsersättningar
som nu är introducerade,
göra dem mer generella och
göra dem bättre. Men detta är en fråga
som man får behandla från dessa praktiska
utgångspunkter. Det mera känslobetonade
resonemanget om herr Anderssons
erfarenheter från barndomen
som småbrukarson eller i textilarbetarhem
— om jag skulle ta min barndom
skulle den förmodligen bli i socialt avseende
ett strå besvärligare än den herr
Andersson i Brämhult upplevt — ger
dock ingenting när det gäller att komma
fram till några resultat.

Jag är alldeles övertygad om att om
jag vore uppe i Ådalen i dag och talade
med de massaarbetare som de skogsägande
bönderna i Norrland ställer utan
arbete genom att lägga ned Svanö och
Sandviken, skulle dessa avskedade arbetare
— 500—600 stycken — säga att
de har svårt att ta detta som ett utslag
av solidaritet ifrån skogsägande bönders
sida. Det är för mycket att begära
att de skulle se det som en solidaritetsgärning.
Men jag anklagar inte de norrländska
skogsägarföreningarna för vad
de gör. De tvingas därtill av en utveckling
som jag försökte beskriva i mitt
första anförande, en utveckling som förekommer
nere i Älvsborgs län, som förekommer
i Adalen som har haft sin
motsvarighet under många år i den

snabba bortrationaliseringen av skogsarbetarna
vilka har fått skolas om till
andra yrken, för att nu inte tala om
mitt eget gamla verksamhetsfält, de
svenska lantarbetarna, som under min
tid räknades i 100 000-tal och som i dag
får räknas i några 10 000-tal.

Hela denna ofrånkomliga omställningsprocedur
måste man acceptera
och se i ögonen. Man får ta den för vad
den är värd, acceptera den och göra
det bästa möjliga av situationen. Det
har ingenting med känslobetonade diskussioner
om solidaritet att göra.

Herr Lundström håller med mig om
att de extra 10 miljonerna kronor till
utvecklingshjälpen kanske inte var så
mycket att ta fram som ett alternativ
till regeringspolitiken. 1 stället erinrade
han om tanken på en internationell
livsmedelsfond på ett antal miljarder,
diir Sverige skulle biträda med 100 miljoner
kronor. Förutsättningen för denna
internationella solidaritet var således
att andra länder var beredda att
gå in. Vi har inga som helst garantier
för att andra länder är beredda att gå
in i ett sådant engagemang, och följaktligen
menade jag att det är tämligen
meningslöst att ställa ett sådant förslag
innan man vet att det går att realisera.
Min närmaste man i finansdepartementet,
statssekreterare Wickman, fungerade
som min ersättare på Internationella
bankens och fondens möten i Washington
innevarande år. Han hade den
svenska regeringens fullmakt att ställa
förslag om en kraftig uppräkning av
den multilaterala penninghjälp som via
IDA går ut till de verkligt behövande
länderna i olika intressanta och ytterst
vällovliga projekt. Han fick anslutning
till förslaget från utvecklingsländernas
representanter, men han var ensam
bland de länder som skall vara givare.
Följaktligen får man väl anse detta
vara en demonstration från Sveriges
sida som var berett att göra något men
som i varje fall ännu inte har fått något
gehör, ifrån andra givarländer. Jag
har bara velat konstatera hurudant det

Tisdagen den 1 november 1906 fm. Nr 30 39

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

är. Därför tycker jag att det är något

pretentiöst om herr Lundström vill ga
ut och säga att folkpartiet, eventuellt
mittenpartierna, här redovisar en sa
mycket mera progressiv linje när det
gäller utvecklingshjälpen än regeringen.
Detta är ett kamouflage för det verkliga
förhållandet.

Till herr Dalilén vill jag säga att
visst kan man i allmänna ordalag uttrycka
det så, att vi skall ha mindre
ryckighet i bostadsproduktionen och
vi skall ha likvärdiga konkurrensformer.
Vi har ju nu i hög grad likvärdiga
konkurrensformer. Det är bara i fråga
om äganderätten det skiljer sig något,
och det påverkar ju inte produktionskostnaderna.
HSB och de allmännyttiga
företagen bygger för närvarande med
anlitande av de privata entreprenörerna
som har möjlighet att använda sin skicklighet
för att göra bygget så billigt som
möjligt. Att vi skall slippa ryckighet, att
vi skall ha likvärdiga konkurrensformer
och att vi skall industrialisera
byggandet är i långa stycken vad regeringens
bostadsminister för närvarande
håller på med. Det är väl det vi satsar
på när vi har vågat säga att det är därigenom
vi skall komma fram till ett bostadsbyggnadsprogram
på en miljon lägenheter
på tio år. Men då säger herr
Dahlén med allmänna formuleringar
att han tror att vi skall kunna lägga
på 10 000 lägenheter varje år utanpå
detta miljonprogram. Det måste ju innebära
att man omedelbart skall vara
beredd att starta en kapitalöverföring
på cirka 800 miljoner kronor från andra
angelägna områden. Det är bara det
jag vill understryka för att få hela historien
fullständig.

Egentligen är jag väl förhindrad att
fortsätta någon diskussion med herr
Lidgard. Jag har tagit upp ett principiellt
resonemang om hur jag anser
att regeringen bör se på sin neutralitetsständpunkt
eller sitt engagemang via
avtalsvcrket i lönerörelserna. Beträffande
allt det andra, som herr Lidgard
tar upp, om detaljer och episoder un -

der förhandlingarnas gång, tror jag att
jag tjänar saken bäst, om jag avstår
från att ge mig in på en debatt därom
just nu.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag har inte tolkat finansministern
på det sättet att han
skulle ha tagit avstånd från det socialdemokratiska
förslaget. Det var dock
intressant att höra den terminologi som
finansministern använde, nämligen »utspel».
I det ordet ligger att det inte alls
bara är fråga om omtanke om försvaret
utan att här tydligen finns en politisk
och taktisk bakgrund, som finansministern
inte vill gå in pa.

Jag är förvånad över att finansministern
vill så förenkla försvarsproblemet
att han endast ser det som en funktion
av skattefrågan, en funktion av vårt
ekonomiska läge. Det är klart att försvarskostnaderna
utgör en integrerande
del av vår hela budget, som ju ändå
går löst på över 30 miljarder kronor.
Men försvarsfrågan måste bedömas även
från en mängd andra synpunkter, t. ex.
samband med målsättningen för försvaret,
vilket i sin tur för in på frågan i
vilken utsträckning vi måste ta hänsyn
till spänningarna ute i världen och då
främst i Europa. Hur stor oro och hur
stora utrikespolitiska spänningar har vi
i Europa? Hur stora är de utrikespolitiska
spänningarna utanför Europa?
Därmed är vi inne på frågan om i vilken
utsträckning behovet av att upprätthålla
vår alliansfria politik skall påverka
försvaret. .lag vill framhålla att
till denna bedömning kommer såsom ett
supplementerande drag de ekonomiska
och finansiella aspekterna. Att såsom
finansministern gör isolera frågan till
ett problem om högre eller lägre skatt
a ena sidan och försvarsutgifterna å
den andra sidan är dock väl enkelt.

Herr talman! Jag vill ta upp en sak
till, nämligen skattefrågan. Flera gånger
har finansministern i denna kammare
i allmänna ordalag talat om höger -

40 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

partiets skattesänkningar. Om sina egna
skattehöjningar säger han intet. Jag
tycker att det finns anledning att renodla
skattefrågan litet mera mot bakgrunden
av de krav högerpartiet har
framfört. Vi har såsom ett primärt och
avgörande krav sagt att vi vill ha ett
förslag om lägre och rättvisare marginalskatter.
Vi kan inte se att ett tillgodoseende
av detta krav på något sätt
skulle skada statsfinanserna. Tvärtom
medför ju de höga marginalskatterna i
sig själva skadeverkningar för vårt kostnadsläge
och därmed även för statsfinanserna.
Jag tror att det ar viktigt att
pa det här sättet betona vad högerpartiet
i första hand vill i skattefrågan, så
att den buskpropaganda, som det naturligtvis
är tacksamt att föra, mister sitt
fotfäste. Därtill kommer att högerpartiet
liksom övriga borgerliga partier
har framlagt ett omfattande punktprogram
till samlade åtgärder för en stramare
och bättre ekonomisk politik. Jag
beklagar att vi inte nu har fått tillfälle
att ytterligare diskutera denna del, eftersom
det nya ekonomiskt-statistiska
underlaget — i konjunkturrapporten —
för detta saknas. Jag hoppas dock att
finansministern själv bidrager till att
ge riksdagen tillfälle att redan i höst ta
upp dessa frågor och inte vänta till efter
den 10 januari, vilket tycks vara finansministerns
melodi för närvarande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få försäkra
finansministern att jag inte var ute med
någon sentimentalitetens håv när jag
talade om mina barndomserfarenheter.
Jag ville bara ge underlag för påståendet
att det egentligen inte har hänt så
förskräckligt mycket sedan den tiden.
Problemen är praktiskt taget oförändrade,
och under den tiden har vi dock
haft ett socialdemokratiskt styre i dryga
25 år.

Vidare tycker jag att finansministern
sökte hårdra min hållning i tullfrågan

väl mycket. Jag sade nämligen så här:
Man har svår konkurrens från utlandet
att kämpa emot på grund av den lågtullinje
som Sverige har gått in för och
som är i och för sig eftersträvansvärd.
På den punkten finns väl inga skilda
meningar mellan oss, såvitt jag kan förstå,
men verkningarna blir besvärliga i
vissa fall.

Till sist vill jag tacka finansministern
för det stora intresset för den blivande
regeringsbildningen. Jag förstår mycket
väl att en gammal politisk bataljhäst,
som själv befunnit sig på toppen så
länge, hyser ett utomordentligt intresse
för den saken. Jag anser mig emellertid
inte skyldig att lämna någon redovisning
utöver vad jag sagt. Vi får väl återkomma
till den debatten när frågan har
mognat ytterligare.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett par intressanta
kommentarer finansministern
gjorde beträffande bostadspolitiken.
Han sade att socialdemokratiens bostadsprogram
för de närmaste tio aren
fortfarande är att bygga en miljon nya
bostäder. Det är verkligen intressant
mot bakgrunden av att årets bostadspolitiska
program, såvitt man kan bedöma,
inte kommer att genomföras. Finansministern
sade för några dagar sedan
i ett offentligt uttalande att det inte
kommer att byggas flera bostäder under
1967 än under 1966. Då måste man
verkligen fråga: Hur, herr finansminister,
går det ihop med ett program på
en miljon bostäder under eu tioårsperiod
framöver? Såvitt jag förstår går det
inte ihop, och finansministern har väl
givit den deklaration som svenska folket
bör ha intresse av, nämligen att det
socialdemokratiska bostadsprogrammet
har spruckit inte bara för 1966 utan fölen
avsevärt längre tid framåt. Det är
herr Sträng som har huvudansvaret för
den ekonomiska politiken, och kapitalbristen
är en av de väsentliga orsakerna
till att vi inte får ett ökat bostadsbyg -

Tisdagen den 1 november 1966 fm. Nr 30 41

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

gande, så beskedet måste ju vara auktoritativt.

Det skulle vara mycket intressant om
finansministern kunde ge någon siffra
för igångsättningarna av bostäder under
september. Blev det 15 000 å 17 000
som inrikesminister Rune Johansson
lovade?

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Finansministern upplyser
om att Sverige varit villigt att förbinda
sig till höjda bidrag till FN:s multilaterala
verksamhet men att något intresse
inte förelåg från andra stater. Utmärkt,
höll jag på att säga. Då kanske
det finns pengar över som kan användas
till livsmedelshjälpen, vilken är i
stort behov av pengar. Enligt den nya
plan som är uppgjord fattas det alltjämt
mycket pengar till denna hjälp. Den
går inte upp till eu miljard dollar om
året, men den är betydande i alla fall.
Det skulle vara glädjande för oss och
hedrande för regeringen, om den omdisponerade
de summor som den tydligen
förfogar över.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Av naturliga skäl skall
väl debattinläggen både tidsmässigt och
intellektuellt tappa av för varje gång vi
kommer upp i talarstolen, och jag skall
följaktligen nu bara ge ett par ytterligt
korta kommentarer.

Herr Holmberg drar vissa verbala
slutsatser, när han frågar sig vad som
ligger i begreppet utspel. Ja, jag får väl
säga att jag inte har faderskapet till det
uttrycket, men det har ju vunnit något
slags burskap i den allmänna debatten,
och därför har jag använt det även i
dagens diskussion.

Herr Holmberg envisas med att säga,
att väl skulle man kunna föra en försvarsdiskussion
där man drar upp den
utrikespolitiska aspekten på det hela
och tar hänsyn till oron i Europa —

som herr Holmberg talade om; man kan
naturligtvis utvidga det till oron i bortre
Asien och på andra håll i världen —
men allt detta måste dock ses i samband
med vad svenska folket är berett
att satsa på försvaret mot bakgrunden
av dessa synpunkter och mot bakgrunden
av allt annat som svenska folket
vill göra, liksom folkets tolerans i avseende
på skattebetalningar. Det är herr
Holmberg som vill göra denna fråga till
en isolerad fråga — det är jag som vill
bedöma den i dess större sammanhang.

Det var litet chockerande då herr
Holmberg sade att om nu högerpartiet
vill sänka marginalskatten så behöver
detta inte ha några verkningar på statsfinanserna,
om jag fattade honom rätt.
Ja, bakom det ligger ju den tanken att
om man sänker marginalskatten skall
det animera svenska folket till en sådan
flit och arbetslust att inkomsterna
och därmed skatteintäkterna kommer
att bli avgjort större än vid den höga
marginalskatten. Det har förts långa vetenskapliga
diskussioner och skrivits
avhandlingar om huruvida marginalskatten
är prohibitiv i det avseendet eller
inte. En av möjligheterna är ju också,
att just därför att man vill vara med
och ha så mycket tvingas man att ta
extra arbete alldeles oberoende av marginalskatten.
Det finns olika meningar
i denna fråga, ingen vågar hävda eu
bestämd uppfattning. Det enda jag kan
säga är att om man sänker en skatt blir
det med all säkerhet ett inkomstbortfall
i statskassan. Den progressiva beskattningen
som helhet betyder 3 miljarder
i statsfinanserna — skall man börja
ändra den så att det märks och sa att
herr Holmberg skall få fram den effekt
på arbetslusten som han talar om, måste
det alltså bli fråga om stora belopp i
inkomstbortfall. Jag tror för min del
inte på de där välgörande verkningarna.
Personligen anser jag att svenskarna
är flitiga — det är flera som arbetar
sig sjuka och råkar ut för stress och
överansträngning än det är som går
sysslolösa eller inte arbetar allt de kan

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

och som följaktligen skulle ha utrymme
för en ökad arbetsinsats.

Man får enligt min mening tänka sig
antingen ett inkomstbortfall eller en
skatteomläggning. Oppositionen har ju
ofta hävdat att reduceringarna i den
direkta skatten skall vinnas genom att
man kopplar om till ökad indirekt beskattning,
närmast i form av en mervärdeskatt.
Men det systemet har precis
samma effekt som jag i mitt första
inlägg utvecklade beträffande herr
Holmbergs bostadspolitik — det slår
igenom i levnadskostnadsindex; man
kommer att få en extra indexhöjning,
med de konsekvenser det har på prisocli
andra områden.

Herr Dahlén säger att det kommer
att bli intressant att höra hur socialdemokraterna
skall klara av sitt miljonprogram
när det gäller bostäderna.
Detta är ju en målsättning för byggandet
under tio år, och det får väl bli vår
sak att klara den. Ännu intressantare
vore det naturligtvis — om man nu
skall börja diskutera intressanta program
— att få reda på liur herr Dahlén
skall klara ett byggande som ligger
100 000 lägenheter ovanför det mycket
ambitiösa program som mitt parti har
tagit på sig — och som tydligen är så
ambitiöst att herr Dahlén hyser vissa
tvivel om huruvida det över huvud taget
skall kunna realiseras.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr Sträng sade nyss
att debatten väl kommer att intellektuellt
trappa av för varje gång som vi
kommer upp i talarstolen. I så fall är
min eventuella intellektuella vigör inte
så mycket försvagad, eftersom jag nu
bara är uppe för andra gången, och
dessutom har ju herr Holmberg befriat
mig från att ytterligare polemisera mot
honom. Jag börjar kunna herr Holmberg
numera. När man kommenterar
eller rannsakar hans angrepp på kommunisterna
intar han alltid den bornerade
attityden att tiga, d. v. s. att

inte gå in i svaromål. Det är ju en enkel
attityd som jag för min del inte
så gärna vill acceptera. Jag får väl
beakta detta för tillfället, men jag vill
understryka att jag inte vet om detta
kan kallas för någon hög debattkultur
eller kan anses vara något speciellt uttryck
för ett demokratiskt sinnelag.

Herr Lundström frågade tidigare i
debatten vilka politiska slutsatser regeringen
tänker dra av valutgången. Jag
skulle önska att något få belysa den
frågan, fastän naturligtvis med en annan
syftning än den herr Lundström
hade. Jag vill här försöka ta upp några
huvudpunkter i vad man kunde kalla
en långtsiktande politik, ägnad att
till allt annat röja undan missnöjesorsaker
som de borgerliga profiterade
på i valet, även om deras segrar inte
blev så överväldigande.

För arbetarrörelsens del bör varje
försök till analys av valutgången inriktas
på att forma medlen för en sådan
samhällelig förnyelse att grogrunden
för borgerliga valframgångar försvinner.

De borgerliga valvinsterna som högerledaren
här vvdes en smula över var
siffermässigt inte särdeles betydande.
Valresultatet innebär emellertid inte bara
att högern lyckades plocka till sig
några tiotusentals folkpartiväljare utan
vad som i bedömningen väger tyngre
än omfördelningen de borgerliga partierna
emellan är att folkpartiet i sin
tur lyckades kompensera sig genom att
ta så många, vad man kallar, marginalväljare
från socialdemokratien. På en
höft kan det likväl hävdas att mindretalet
av socialdemokratiens förlorade
röster gick till de borgerliga. Röstförlusten
blev vida större genom att så
många förutvarande socialdemokratiska
väljare denna gång avstod från att
begagna sin rösträtt av skilda skäl,
kanske därför att de var förbittrade,
i en del fall pacificerade, eller besvikna
över den socialdemokratiska politik
som har tagit sig uttryck i regeringens
handlande.

Tisdagen den 1 november 1966 fin.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning

Herr Holmberg sade också, fastän det
får man alltså inte diskutera med honom,
att socialdemokratien gick tillbaka
därför att partiet förde vänsterpolitik.
Enligt vårt bedömande gick partiet
tvärtom tillbaka därför att det på
avgörande punkter inte bedrev någon
vänsterpolitik. Vissa andra förutvarande
socialdemokratiska väljare — alltså
de som inte låg på sofflocket utan de
politiskt aktiva och starkt politiskt medvetna
— fann i Sveriges kommunistiska
parti ett uttryck för sin socialistiska
vilja och röstade i enlighet med den.

Det kommunistiska partiet har —
jämte centern förstås — kunnat notera
framgång vid två på varandra följande
val, nämligen 1964 och 1966. Dessa
framgångar för det kommunistiska partiet
motsvarar visserligen inte fullt ut
det ökade politiska inflytande som. vi
är övertygade om att vi uppnått, men
de har dock varit betydande och kan
uttolkas som viktiga steg i strävandena
alt samla vänsterkrafterna för övergång
till socialistisk politik. Jag vill
här säga att om slutsatserna dras av
detta i den dagliga politiken och den
långsiktiga politiken, kan resultatet enligt
min uppfattning bli en framgång
för hela arbetarrörelsen vid 1968 års
val. Vi utläser också ur valresultatet
starkt ökade förutsättningar att vidareutveckla
den arbetarenhet kring en socialistisk
politik som länge har varit
en realitet.

I detta sammanhang ber jag att under
någon minut också få ta upp en
fråga, där jag dock har tvekat. Det är
en fråga som har varit ämne för långvarig
diskussion inom arbetarrörelsen.
Jag får kanske göra det så mycket mer
som detta är det sista remissdebattanförande
som jag mänskligt att döma
kommer att hålla. Det kommunistiska
partiet i Göteborg, som vann nästan
11 000 röster vid årets val, förlorade
nämligen sitt senatsmandat till det parti
som tappade 20 000 röster. Sådan är
ju mekaniken.

Vad jag skulle vilja siiga i detta av -

till remittering av viss kungl. proposition
seende gäller det förhållandet att socialdemokrater
ofta kallar oss kommunister
för splittrare därför att vi vidmakthåller
vårt parti och mäter vårt
partis kraft också i val. Jag vill till
detta göra den kommentaren att man
då ställer mycket glupska anspråk på
oss men inga anspråk alls på sig själv.
Splittrare skulle vi vara endast under
en förutsättning, den nämligen att vi
vore ense med socialdemokratiens officiella
ideologi och politik men trots
denna enighet i dessa avgörande frågor
uppehöll och byggde ut ett eget parti
och i val konkurrerade med dem som
vi således var ense med. Splittrare kan
vi självfallet inte vara, när meningsskiljaktigheter
i vissa vitala frågor är
själva grunden till att en partimässig
uppspaltning beklagligtvis alltjämt
existerar inom arbetarrörelsen. Ordet
splittring skulle med ett åtminstone
symboliskt anspråk på berättigande
kunna användas i sådant sammanhang
endast om det kunde hävdas — men
jag undrar vem som kan göra det —
att inom arbetarrörelsen är regeringspartiets
mening i alla grundläggande
frågor den enda riktiga och den enda
tolerabla.

När det antydes att Sveriges kommunistiska
parti borde avstå från egen
partibildning är det ett uttryck för anspråk
som väl inte kan anses som särskilt
demokratiska och som inte ses i
förbindelse med utvecklingen, bl. a.
den partipolitiska och ideologiska utvecklingen.
Kamoufleras anspråken —
vilket någon gång av demagogiska skäl
händer — med att skiljaktigheterna inte
är större än att vi kunde bo under
samma tak, bör mot detta invändas att
splittringen har inte bara historiska orsaker,
den betingas ju också av fortsatta
meningsskiljaktigheter i vissa
grundläggande frågor, meningsskiljaktigheter
som avspeglas i den praktiska
politiken. Belysningen av dessa skiljaktigheter
kan koncentreras till eu
passus i vårt program 1966. .lag ber
att få citera några rader: »En rad av

44 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

de aktuella samhällsfrågorna kan icke
lösas genom en social reformpolitik av
hittillsvarande begränsade karaktär.
För sin lösning kräver de strukturella
reformer som ändrar bestående ägande-
och maktförhållanden i samhället.»

Har det då mellan vänsterkrafterna
och företrädarna för regeringspoltiken
förekommit några tecken på enighet eller
på minskad oenighet i denna centrala
fråga? Nej, i varje fall inte i tiden
fram till valet. Vad som skett därefter
kan jag inte vittna om. Regeringens
handlande har ju tvärtom konsekvent
byggt på bibehållen samhällelig struktur
och därmed på samförstånd med
storfinansen. Jag tycker det har framgått
ganska tydligt av herr Strängs anföranden
att man önskar fortsätta en
sådan politik. Det är en strategi som
innesluter många allvarliga faromoment.
Det kan också sägas att den inom
sig bar fröet till socialdemokratiens
tillbakagång i valet och att den kan föda
bakslag, vilkas verkningar det kan
bli ännu svårare att eliminera.

Som vi sade i valrörelsen har arbetarrörelsen
kommit till en skiljeväg.
Valet står mellan denna politik av samförstånd
med storfinansen och kamp
för att röja undan detta hinder för en
genomgripande samhällelig reform.
Den vänsterströmning som kommit till
uttryck i valet och däribland hos vissa
skikt inom socialdemokratien, inte så
små skikt inom socialdemokratien, och
på skiljaktiga nivåer, uppvisar insikt
om att vi har kommit till denna skiljeväg
och till beslutsamhet att välja
den väg som blivit aktuell. Gör man det
kan man till allting annat också vara
överens om att en framgång för hela
arbetarrörelsen är möjlig att vinna vid
nästa val.

Detta, herr talman, har jag sagt litet
parentetiskt. Jag kände ett visst behov
att få säga det, i synnerhet som
jag av allra varmaste hjärta önskar att
den uppsplittring som förekommer av
partierna inom arbetarrörelsen snarast
möjligt skall kunna elimineras genom

att de politiska orsakerna till att den
existerar upphör att finnas.

Det har sagts att det har varit ett
missnöjets val, och i och för sig stämmer
denna uttolkning alldeles säkert.
Det fanns och det finns ett rimligt och
stort missnöje med bostadsbristen och
sjukvårdsbristen och alla andra brister
som drabbar de s. k, vanliga människorna,
och det fanns och finns ett
ihållande missnöje med prisstegringarna,
hyreshöjningarna, skatteökningarna
— för de vanliga människorna alltså
— och allt annat som undergräver avlöningspengarnas
köpkraft. Men dessa
missnöjesorsaker har ju inte störtat
över människorna i kraft av någon naturlag
utan i kraft av dels politiska beslut,
dels av politisk underlåtenhet, och
dessa politiska beslut har inte minst
animerats av de partier som under valet
och här från talarstolen spekulerar i
missnöjet över dessa besluts verkningar
ute bland människorna.

Jag tar bostadsfrågan som det enda
exemplet, fast det naturligtvis finns
många fler att nämna. Att hyrorna har
rakat skyhögt i vädret och nu nått en
socialt nedbrytande nivå beror ju bl. a.
på beslut här i riksdagen, målmedvetet
siktande just till hyreshöjningar och
där de borgerliga partierna har krävt
ännu mer än vad regeringspartiet aktualiserat
i sina förslag. I denna fråga har
de borgerliga partierna således hela tiden
fungerat som ivriga pådrivare, varpå
de går ut i valrörelsen och klagar inför
väljarna över hur höga hyrorna har
blivit och hur påfrestande de är, vilket
ju hyresgästerna måste erkänna vara
sant.

Vad beträffar bostadsbyggandets omfång
liar de privata, industriella och
kommersiella investeringarna hela tiden
gynnats i förhållande till byggandet
av bostäder. Det har vi aldrig någonsin
sett att partierna och särskilt
inte högerpartiet protesterat emot utan
tvärtom önskat främja. Den förutvarande
riktlinjen, en miljon nya lägenheter
på tio år, friskades upp av regerings -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

partiet under valrörelsen och diskuterades
här för några minuter sedan. I
all villervalla efter valet tycks emellertid
detta förnyade löfte ha tappats bort.
Det framkom under herr Strängs anföranden
i dag vid några tillfällen, och
det framgick av vad han sade hos Bankföreningen
för ett par veckor sedan,
då han enligt ett som jag tror auktoriserat
referat yttrade att bostadsbyggandet
och de offentliga investeringarna måste
hållas tillbaka något för att bereda utrymme
för industriens investeringar.
Något liknande sade finansministern
här innan han lämnade kammaren.

Detta är en mycket ledsam visa, så
ofta sjungen att den verkligen är svår
att tåla. Men den tonande i bakgrunden
kan man dra upp till diskussion
samhälleliga strukturfrågor av grundläggande
betydelse, men jag skall inte
göra det här i någon större omfattning,
eftersom mitt anförande annars skulle
bli för långt.

Skall bostadsbyggandet och annan
socialt inriktad produktion och service
stå tillbaka till förmån för fortsatt produktionsanarki
som är skyddad av ett
monopolväldes makt? Självfallet vänder
vi kommunister oss inte mot att
investeringsmöjligheter ges åt angelägen
produktion, däribland sådan som
ökar vårt lands exportmöjligheter, men
i fråga om tillgång till ekonomiska, materiella
och personella resurser har det
privatkapitalistiska företagandet utan
egentlig angelägenhetsbedömning oavbrutet
prioriterats i förhållande till
socialt viktiga angelägenheter, däribland
bostadsbyggandet.

När det nu sägs att industrien måste
ha proportionsvis mera, är förklaringen
helt frigjord från den möda man
måste vinlägga sig om för att nyansera
bedömningar och tonfall. Frågan gäller
ju vad slags industri som skall ha mer
på bekostnad av samhälleligt och socialt
mycket angelägen produktion. Jag
kanske för att spetsa till det litet extra
kan fråga om man skall ge en injektion
till sådan industri att spekula -

tionsrushen ytterligare främjas eller till
sådan industriell utbyggnad att vi får
ytterligare något hundratal typer av
dörrhandtag att tillgå i byggnadsmaterielbranschen
eller att vi får ett tiotal
nya s. k. sorter hårspray i butikerna.

Det finns industriella och kommersiella
investeringar som ur samhällets
synpunkt, d. v. s. ur social synpunkt,
inte är nödvändiga och inte är nyttiga.
Sådana borde få stå tillbaka, men
någon antydan härom kunde icke utläsas
ur de anföranden som finansministern
här höll om vad som kallas fördelningen
av de ekonomiska resurser
som står till förfogande.

Många av de sociala brister som de
borgerliga drog politisk profit ur i valet
skulle ha kunnat starkt mildras redan
om man följt punkt 3 i vårt tiopunkters
handlingsprogram för arbetarrörelsen
som vi lade fram omedelbart
efter valet. Bortslösandet av resurser
på improduktiv verksamhet skulle
då starkt begränsas till förmån för angelägen
produktion.

I det sammanhanget får jag kanske
parentetiskt också notera att de enorma
resurser som satsas på militärapparaten
tillhör de improduktiva investeringarna.
Utan att nu gå in på den diskussion
som förts i denna fråga vill jag
genast tillfoga att också andra moment
kommer in i bedömningen än improduktiviteten.
Jag ger mig inte nu tid
att gå in på den frågan utan konstaterar
för stunden endast det märkliga i
att en liten dörspringa har öppnats in
mot det allra heligaste i denna fråga.

Länge har frågorna om inilitäranslagens
storlek och militärpolitikens utformning
i praktiken avgjorts av en
ytterst liten krets av personer, men nu
har det omvittnats både tidigare och
här att en debatt i dessa frågor kan
väntas, en skärmytsling, såvitt jag kunde
uppfatta innebörden i finansministerns
ordval rätt. Valutgången tycks
alltså ha medfört det goda att det åtminstone
ges utrymme för en diskussion
i dessa ting. Då är åtminstone

46 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

någonting vunnet, och någonstans kanske
man då kan komma.

Jag nämnde vårt tiopunktsprogram.
Jag kan inte här fördjupa mig i det;
jag vill dock hävda att det, samtidigt
med att det avser en lösning av akuta
frågor och en stark politisk aktivisering
fram till 1968 års val, öppnar så
att säga porten till en framtid, således
till en verklig skiftning vid makten och
inte bara den skiftning som skall bestå
i att man tilläventyrs fick en mittenregering
som måste söka stöd hos högerpartiet
för att kunna överleva.

Bland dagsaktualiteter anför jag bara
rubrikmässigt några. Först vill jag
nämna kampen mot prisstegringarna,
där ingenting effektivt hittills har företagits,
vallöftena till trots och trots de
förskrämda löften som gavs under valnatten
i denna fråga. För det andra vill
jag nämna ränteslaveriets minskning
genom en betydligt sänkt ränta. För det
tredje tar vi upp frågan om en statlig
investeringsbank för att förse ett jämnt
bedrivet och ökat bostadsbyggande med
kapital — detta ökade bostadsbyggande
skulle självfallet koncentreras dit
där bostadsbristen är störst, och det är
den vanligtvis i storstadsregionerna.
För det fjärde måste man under alla
omständigheter som ett minimum sätta
stopp för ökningen av militärutgifterna,
och slutligen måste man åstadkomma
en demokratisk och snabb lösning av
författningsfrågan.

Jag går inte närmare in på dessa frågor
nu eftersom jag är angelägen om att
så snart som möjligt avrunda mitt anförande.
I min replik till herr Holmberg
angav jag något om hur de nya
generationerna av ungdomar ser på
problemen i förhållande till de generationer
som nu har blivit äldre. Jag hävdade
i det sammanhanget att det för arbetarrörelsen
gäller inte bara att hålla
vid makt en vision av en samhällelig
omvandling till högre samhälleliga former,
sådana som har mognat fram materiellt,
politiskt, ideologiskt, kulturellt
o. s. v., utan att det också gäller att i

all politisk praktik vägledas och inspireras
till en sådan vision som inte
minst de unga kunde komma att inspireras
av. Jag tror att jag i det sammanhanget
också framhöll att dessa unga
tagit som någonting givet detta som
förutvarande generationer har lyckats
kämpa fram för dem, på samma sätt
som vi, när vi var unga, tog för givet
det som då fanns men ansåg att vi
måste gå vidare. Den nya generationen
nöjer sig inte med små och ytliga förändringar
i samhället.

Till detta vill jag tillägga att deras
egen protest och oro, för att nu inte
tala om den starka medvetenhet som
präglar så stora skikt av ungdomen,
utgör en varning för stagnation i politiskt
tänkande och för lappskomakeri
i politiskt samhälleligt handlande. Jag
tror alltså att vi har kommit fram till
en avancerad politisk nödvändighet och
att 1968 års val — för att nu tala om
någonting så näraliggande — blir för
de borgerliga ett olycksval, om arbetarrörelsens
politiska kraft utnyttjas
till att röja undan alla de brister som
nu råder och att röja undan de stora
hinder för framsteg som har fått fortbestå
i vårt samhälle.

Jag kommer slutligen fram till en
passus i det dokument, som jag nyss
erinrade om och som kallas »Handlingsprogram
för arbetarrörelsen». Det heter
där på följande sätt: »Det är inte
möjligt att bygga ett samhälle som motsvarar
arbetarrörelsens socialistiska
ideal, om monopol och storfinans tilllåtes
bevara sina avgörande maktpositioner
inom det ekonomiska livet.
Vi anser att flera av de frågor som
nu är aktuella — bostads- och markfrågan,
lokaliseringspolitiken, företagsdemokratin
— för sin lösning kräver
ingripanden i nu rådande makt- och
ägareförhållanden.»

Herr talman! Jag har här tagit upp
några frågor, som jag anser har principiell
betydelse, men jag har inte konkret
diskuterat några skattefrågor eller
någonting sådant. Jag har inte hel -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
ler gjort några utrikespolitiska utblickar.
Detta har skett i syfte att mitt anförande
inte skulle bli alltför omfattande.
Men jag vill tillägga att vi omkring
oss har en värld som svälter, och
att vi omkring oss har en värld som
rasterroriseras och där utrotningskrig
pågår. Det kan kanske tyckas att det
är för litet att koncentrera ett anförande
här till vad man egentligen skulle
kunna kalla för landskapsmässiga frågor.
Var vi står t. ex. i Vietnamfrågan
har emellertid redan förut klart angetts
från denna talarstol, och även
i handlingsprogrammet.

Vi har också angett våra åsikter om
u-landsstödets former och omfång, bl. a.
i motioner även till detta års riksdag.
Vår uppfattning att EEC representerar
en oacceptabel maktfilosofi har vi beklagligtvis
inte fått någon anledning
att korrigera.

Fastän utvecklingen i vår egen del
av världen är förbunden med vad som
görs eller inte görs med bl. a. de frågor,
som jag nu sist nämnde, har jag
endast berört dem helt flyktigt, men
jag vill för säkerhets skull stryka under
att detta inte innebär något förringande
av frågornas betydelse.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Tillåt mig först att göra
några reflexioner med anledning av
herr Adolfssons uttolkningar av valutgången.
Han påstod här nyss, att den
socialdemokratiska motgången berodde
på att en del socialdemokrater hade
röstat med folkpartiet och att en del
av tidigare socialdemokratiskt röstande
hade stannat hemma. Herr Adolfsson
påstod vidare, att anledningen härtill
var att man var allmänt besviken och
att det var ett missnöjesval. Nu rekommenderade
han en politik som — som
han uttryckte det — skulle rycka undan
grunden för borgerliga valframgångar.

Jag funderade då på vilka möjligheter
som fanns i den vägen; såvitt jag

till remittering av viss kungl. proposition
kan förstå finns det väl bara två vägar
att välja på. Man kan välja den väg,
som har beträtts av andra politiker,
herr Adolfsson i varje fall tidigare närstående,
och som inneburit att man bara
tillåter ett enda parti. Den andra
utvägen måste vara, att regeringen för
en sådan politik att de besviknas och
missnöjdas skara minskar. Men det
måste väl ändå betyda att regeringen
skall gå dessa missnöjda till mötes och
föra en politik, som gjorde att de i
stället valde att rösta med oppositionen.
Men det vill inte heller herr
Adolfsson vara med på, utan han menar
att möjligheterna att klara detta
problem skulle vara att hans parti och
det socialdemokratiska partiet närmade
sig varandra ännu mer än vad som
hittills har skett. Hur det skall minska
missnöjesanledningarna hos den skara,
som övergav socialdemokratien, kan
jag inte förstå.

Herr talman! Jag hade egentligen begärt
ordet för att tala något om skolfrågorna.
Skolkonflikten har ju nu redan
berörts av berr Holmberg, och det
har varit en debatt mellan honom och
finansministern i den frågan, men jag
tror ändå att jag vågar börja med den
saken.

Under årens lopp har jag som gammal
tidningsman vid otaliga tillfällen
hört statsråd, generaldirektörer, landshövdingar,
biskopar, skolstyrelseordförande
ocli en rad andra mer eller
mindre framträdande personer tala vid
skolinvigningar och skolavslutningar.
Det har varit alldeles oundvikligt för
dem att tala om ungdomen som vårt
viktigaste kapital, ett kapital som vi
framför allt annat måste satsa på om
vi verkligen vill en allt bättre och bättre
framtid.

Alla dessa talare har fått ett särdeles
darr på stämman när de har understrukit
vikten och betydelsen av fostran,
förkovran och utbildning. De har
för att ge ännu större allvar och högtidlighet
åt sina framställningar gärna
citerat Viktor Rydberg, Esaias Tegnér

48 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

och en del andra av våra skalder, och
hland mängden av citat har sällan det
saknats som talar om att »ej bättre börda
man bär på vägen än kunskap mycken».

I dag står vi där med praktiskt taget
allt vad vi har av utbildningsanstalter
om inte bokstavligen stängda, så i varje
fall utan möjligheter till meningsfylld
fostran och undervisning. Även om vi
nog många gånger menat att vårt undervisningsväsen
lidit av olika brister,
är vi i dag medvetna om att de i det
närmaste upphört att fungera alls.

På vissa håll har ungdomarna själva
efter bästa förmåga sökt hålla apparaten
i gång och de ungdomliga stöttepelarna
i SECO har utan tvekan slitit
hund värre för att söka minska skadeverkningarna
av konflikten. Under någon
av de första dagarna efter lockouten
framhöll också generaldirektör
Löwbeer i skolöverstyrelsen, att han
»tackade himmelska makter för att denna
elevernas egen organisation fanns
till». Jag är ofin nog, herr talman, att
påpeka att detta borde vara en tankeställare
för de ledamöter här i kammaren,
som vid flera tillfällen och nu senast
i våras, vägrade att ge SECO bättre
ekonomiska möjligheter för sin verksamhet.

Nu tror jag naturligtvis inte att en
större generositet mot SECO:s verksamhet
skulle ha betytt att de efter högt
mönster glatt skulle ha kunnat påstå
att »vi klarade krisen». Möjligen skulle
ungdomarna inom SECO ha klarat det,
om de hade fått koncentrera all sin uppfinningsrikedom,
sin energi och verksamhetslust
till det tämligen ringa antal
som skolkonflikten först berörde.
Jag tror att de då skulle ha kunnat göra
en utomordentligt bra insats. Men med
den nuvarande omfattningen blir läget
dag för dag allt sämre, det är det väl
ändå inte någon som tvivlar på.

Sveriges Radio-TV, som enligt betyg
från statsministern alltid — i motsats
till en del av pressen — är saklig och
vederhäftig har med bilder i svart och

vitt visat att skolverksamheten i mycket
stor utsträckning består i poplyssnande,
kortspel, cigarettrökning och
mycket annat som förvisso inte innebär
den börda av kunskap att bära med sig
ut i livet, som den gamle vise avsåg.

.lag hade absolut inte tänkt sätta mig
som domare i den här konflikten och
försöka fördela ansvaret mellan de inblandade
parterna, som tydligen numera
måste räknas till tre eller fyra.
Ett gammalt ordspråk säger oss, att
det »sällan är ens fel att två träta», och
när nu fyra är inblandade i trätan lär
det väl vara ännu värre att vara så där
alldeles tvärsäker som man på olika
håll tycks vara.

I varje fall tycker jag emellertid att
det kan finnas anledning att lägga en
betydande del av ansvaret på regeringen,
eftersom herr Sträng nyligen här
har uttalat sig i denna fråga. Herr
Holmberg var inte riktigt säker på ordalagen
i vad herr Sträng yttrade, men
jag fick anledning att anteckna vad finansministern
sade, och han sade ganska
ordagrant att »vår ståndpunkt har
medfört en öppen konflikt». Det är alltså
regeringens ståndpunkt som har lett
till denna situation.

Men även om man alltså har klart för
sig var en betydande del av ansvaret
skall läggas är det väl ändå alltid så,
att det är många krokar i en långdans,
och det räcker väl närmast med att
konstatera att konflikten är ett faktum,
ett faktum av det mest besvärande och
beklagliga och fördärvliga slag. Hundratusentals
elever och målsmän känner
sig utlämnade som värnlösa offer för
den bristande vilja, den fumlande tafatthet
och förbluffande oförmåga som lett
till den trista verklighet som dagens
ungdom och föräldrar befinner sig i.

Knappast någon skulle ha drömt om
att något som detta skulle kunna inträffa
i ett samhälle som vårt med ett så
välsmort förhandlingsmaskineri, givetvis
det bästa i världen som så mycket
annat. Man frågar sig om det ändå inte
till slut måste komma någon råg i ryg -

Tisdagen den 1 november 19Gf> fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning

gen på någon så att det nuvarande tillståndet
tar slut. Herr Ohlin bär, efter
vad jag har hört, i andra kammaren
föreslagit som en möjlighet att komma
ut ur detta dödläge att medlingskommissionens
ledamöter utökas från två
till fem. Det är möjligt att det skulle
leda till resultat.

Ibland hör man någon säga, att konflikten
trots allt har en positiv sida.
Vederbörande pekar då på att den hårt
ansträngda staten sparar 1,5—2 miljoner
kronor om dagen så länge konflikten
varar. Det skulle alltså vara en välkommen
present till en bekymrad finansminister.
Detta är naturligtvis ändå
till sist en tröst med något av Döbelns
medicin över sig. Det vi sparar i dag,
det förlorar vi flera gånger om på längre
sikt, detta såvida det finns någon
sanning i de många högtidliga talen om
ungdomen som vårt värdefullaste kapital.

Skolan har, lockouten förutan, tillräckligt
med bekymmer. Den har brist
på lokaler och lärare, för att bara nämna
några exempel. Intet av vad vi i varje
fall hittills vet tyder på att det kommande
året skall medföra någon större
ändring till det bättre.

Visserligen förklarade generaldirektören
i skolöverstyrelsen nyligen beträffande
lärartillgången, att situationen
är »något mindre dålig än den var i
fjol». Det kan dock knappast kallas för
uppmuntran! Inte stort mer uppmuntrande
blir det hela om vi får veta att
situationen i varje fall inte förvärras,
om vi får behålla den nuvarande lärarbenägenheten.

Här inställer sig osökt frågan, hur
agerandet i lärarkonflikten kommer att
påverka de studerandes benägenhet att
välja läraryrket framför alla andra yrken
som står dem till buds. Även den
mest optimistiske måste onekligen hysa
en viss oro för att en av konfliktens
många olyckliga verkningar kan bli just
den, att läraryrket framstår som mindre
lockande än tidigare, då ändå lockelsen
bar varit alltför ringa.

4 Första kammarens protokoll l!)t!C>. Nr 30

till remittering av viss kungl. proposition

Det mest brännande problemet är
ändå enligt skolöverstyrelsen byggnadsbehovet
för grundskolan. Här begär
överstyrelsen en höjning med 110 miljoner
och menar tydligen på fullt allvar
— det är inte en klyscha, utan man
förklarar det bestämt — att om staten
inte kan klara detta så måste vi oundgängligen
ändra våra planer för grundskolans
genomförande. Det är ett allvarligt
läge, och en sådan åtgärd vore
naturligtvis i hög grad beklaglig. Den
stora frågan är om finansministern kan
undvika att pruta i detta avseende. Av
det vi har hört från honom tidigare i
dag då han räknade upp de clika avsnitt,
där han ansåg att besparingseller
åtstramningsåtgärder, som han kallade
det, måste sättas in, så nämndes
också utbildningen. Därför tror jag att
vi om drygt ett par månader får det föga
trevliga beskedet att grundskolan befinner
sig i fara. Skolbyggnader som
stängs helt eller delvis — inte bara i utflyttningsområdena
utan också i äldre
tätortsområden — medan stora krav på
skollokaler växer fram i snabbt uppväxande
nya tätortsområden utgör naturligtvis
allvarliga delproblem som
inte gör totalproblemet lättare att lösa.

I ett specialnummer för augusti av
Aktuellt från skolöverstyrelsen finns en
rad intressanta synpunkter på detta och
på många andra av skolans besvärligheter.
Här framgår det bl. a. att man är
inne på tanken på ett mera industriellt
byggande av skolor och på en systematisering
och måttstandardisering av inredningsdetaljerna.
Helt säkert kan eu
hel del stå att vinna med dylika åtgärder,
men det tar naturligtvis sin ganska
rundliga tid innan några resultat av
denna verksamhet kan väntas. I den
situationen måste det framstå som mycket
angeläget att, som folkpartiet sedan
länge har föreslagit, hårdare satsa på
byggande av paviljongskolor. Vi kan i
dag få fram utmärkta sådana, och varje
tillfälle att stimulera de kommunalt ansvariga
att satsa på skolor av detta slag
skulle säkerligen medverka till att skol -

oO Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

byggnadsanslagen bleve betydligt drygare.

Säkert känner många en stark besvikelse
över att yrkesutbildningsreformen
av allt att döma måste läggas på is för
en längre tid framåt. Däremot lär propositionen
angående vuxenutbildningen
hålla på att växa fram i kanslihuset. Hur
den kommer att te sig vet vi ju inte
ännu, men av uttalanden att döma ämnar
departementschefen i hög grad hänvisa
till fritidsstudier. Vi hoppas att
detta är riktigt. Från vårt håll har vi
vid flera tillfällen, senast i en interpellation
av herr Westberg, anvisat vägar
som tar lärarersättande metoder i anspråk,
så att inte vuxenutbildningen
alltför hårt kommer att konkurrera om
de redan begränsade lärartillgångarna.
Undervisning per korrespondens och
med hjälp av radio och TV har också
den fördelen att studierna kan bedrivas
oberoende av den studerandes hemort.

Jag skall för dagen nöja mig med
detta vad beträffar skolans område, då
jag förmodar att det blir anledning att
återkomma redan i januari månad. Låt
mig bara till sist konstatera, att det
överhettade ekonomiska klimat som regeringens
politik lett till tydligen också
kommer att få ytterst allvarliga konsekvenser
för utbildningssektorn och
alltså på den förnämsta tillgång vårt
land äger, nämligen på vår ungdom.

Herr ADOLFSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Axel Andersson
inledde sitt anförande genom att på sitt
sätt kommentera vad jag hade sagt i en
viss del av mitt anförande här, nämligen
då det gällde frågan om att arbetarrörelsen
borde handla på ett sådant sätt, att
den kan rycka undan möjligheterna för
borgerliga valframgångar.

Vad jag sade skall naturligtvis fattas
synnerligen vidsträckt. För det första
var det fråga om vad man på kort sikt
skulle kunna göra för att eliminera möjligheterna
till borgerlig seger vid 1968
års val. För det andra gällde det vad

man på lång sikt skulle kunna göra för
att omvandla samhället på ett tillfredsställande
sätt. Jag vill framhålla, att jag
helt enkelt indignerat avvisar herr Anderssons
oförsynthet om odemokratiska
val såsom den enda möjligheten att undvika
borgerliga valframgångar.

Sedan vill jag bara ha sagt, att det
ju ändå var en mängd missnöjesanledningar
som de borgerliga partierna profiterade
på i detta val, missnöjesanledningar
som borde ha varit undanröjda
för länge sedan. Vad var det ni profiterade
på? Ni sade att regeringen inte hade
byggt tillräckligt med bostäder. Herr
Andersson uppfattade väl, att jag i mitt
anförande yttrade mig ganska utförligt
om orsakerna till varför bostadsproduktionen
inte hade fått tillräckligt i förhållande
till övriga investeringar i vårt
samhälle. Mot att privat industrialisering
prioriterats i förhållande till bostäderna
hade de borgerliga verkligen
inte någonting att invända. Tvärtom
tillstadde ju de borgerliga detta animerat.

Räntan har ju självfallet ogynnsamma
verkningar på det svenska ekonomiska
livet i allmänhet, men i synnerhet
när det gäller frågan om bostadshyrornas
höjd. Till allt detta har även
kommit riksdagens beslut om att avskaffa
eller förminska de generella bostadssubventionerna,
vilket har åstadkommit
sådana verkningar på hyresmarknaden,
att de borgerliga verkligen
har kunnat profitera på ett starkt och
utbrett missnöje bland hyresgästerna.
Detsamma gäller naturligtvis bristerna
beträffande sjukvårdens omfång, alltså
inte i fråga om dess kvalitet. Likartat
är förhållandet beträffande, om jag så
får uttrycka mig, den prisuppskörtning
som har förekommit på många områden,
däribland även beträffande tomtpriser
och dylikt.

Allt detta tillsammans, herr Andersson,
har skapat ett missnöje, som ni
har profiterat på i hela valrörelsen och
som har orsakats av att produktionsanarki
och spekulationsrush har tillå -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

tits att florera, av att investeringarnas
angelägenhet inte har prövats med hänsyn
tagen till deras sociala och samhälleliga
vikt samt av att lyxproduktion
har fått i stort sett samma chans
som den mest angelägna produktion.
Alla dessa missnöjesanledningar har ni
profiterat på. Jag försökte här att något
tala om de möjligheter, som förelåg
att undanröja dessa missnöjesanledningar,
så att därmed även undanröjdes
möjligheterna att få en borgerlig seger
även vid 1968 års val. Detta var innebörden
i denna del av mitt anförande.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Herr Holmberg har för
en stund sedan givit en hel del synpunkter
på försvarsfrågan. Jag vill helt
instämma i dem och därutöver göra
några ytterligare kommentarer.

Låt mig först kraftigt understryka
betydelsen av att de demokratiska partierna
i vårt land nu i flera decennier
har kunnat samlas kring en gemensam
försvarspolitik, en försvarspolitik som
har varit ett gott stöd för den alliansfria
utrikespolitik som vi också har varit
eniga om att föra. Den samfällda
uppslutningen ovanför partipolitiken
har väckt en smickrande uppmärksamhet
i omvärlden och har skänkt tilltro
till våra deklarationer i fråga om vår
utrikespolitiska handlingslinje.

Enigheten som sådan har varit så
värdefull att högerpartiet, och jag förmodar
även de andra partierna, ibland
har gjort betydande avsteg från vad
som i och för sig kan ha förefallit oss
vara den riktigaste och mest effektiva
uppläggningen av försvaret just för att
främja fortsatt enighet. Vi har därigenom
som nation visat oss kunna i denna
fråga ledas av ansvarskänsla och
hänsynstagande i eu utsträckning, som
vi har skäl att vara stolta över.

När den nu arbetande försvarsutredningen
tillsattes, fick sina direktiv och
inledde sitt arbete var det, såvitt jag

kan förstå, en självklar utgångspunkt
att alla ansträngningar skulle göras för
att vidmakthålla denna värdefulla enighet.

Efter valet har dock helt andra signaler
hissats. Man har nu från socialdemokratiskt
håll gjort ett utspel som
plötsligt aktualiserar så drastiska förändringar
i den hittills förda försvarspolitiken,
att vi inte rimligen kan tro
på att enigheten skall vara möjlig att
vidmakthålla eller ens av förslagsställarna
vara avsedd att kunna uppnås.
Innan jag går närmare in på detta vill
jag betona att enigheten är värdefull
också av den anledningen, att den ger
större möjligheter till kontinuitet i betraktelsesätt
och krav då det gäller försvaret
än vad en ständig anpassning
till skiftande politiska styrkeförhållanden
skulle medge.

Kontinuitet är ett direkt villkor för
bästa utbyte — ja, jag skulle till och
med vilja säga för ett gott utbyte — av
försvarsanslagen i form av försvarseffekt.

Kontinuitet har i stort sett också
kännetecknat svensk försvarspolitik under
det senaste decenniet. Den har möjliggjort
en planering inom försvaret
som är föredömlig och som har väckt
betydande internationell uppmärksamhet.
Det är en planering som grundar
sig på ingående studier. Dessa har initierats
och upplagts i nära samarbete
med försvarets forskningsanstalt och
har rört sig om skilda tänkbara typer
av aggression. Studierna vill fastställa
hur sådan aggression skall kunna mötas
på effektivaste sätt och till lägsta
kostnad. De har undan för undan utvecklats
och fulländats bl. a. med hjälp
av modern datateknik.

Det är självklart, att studierna aldrig
kan ge någon exakt bild av framtida
händelseförlopp; det är ju så många
tillfälliga och vid beräkningen osäkra
faktorer som inverkar. De ger dock för
det första under alla omständigheter
en bättre bild än vad ett mer eller
mindre okvalificerat allmänt tyckande

52 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

kan göra och är för det andra precis
den typ av överväganden och kalkyler
som en eventuell angripare måste ta
till för att beräkna sin minimiinsats.
De ger därför ett gott mått på en angripares
uppoffring och följaktligen på
den krigsavliållande effekt, som det är
försvarets första uppgift att skänka.

Med sådana studier som underlag
byggs försvaret upp av skilda enheter
ocli göres den rätta avvägningen mellan
dessa enheter och mellan personal
och material, mellan kvalitet och kvantitet
o. s. v. Resultatet blir i stor utsträckning
hela system, bestående av
en rad olika komponenter som är beroende
av varandra och måste tillföras
i avsedd omfattning och typ för att
det hela skall fungera och på tänkt sätt
ge bästa utbyte.

Här fyller den nu tillämpade militära
långtidsplaneringen sin stora uppgift.

Den utrustning som försvaret använder
har ofta mycket lång projekterings-
och anskaffningstid — det kan
röra sig om många, många år. Materielen
måste vara färdigprojekterade och
beställningarna kunna utläggas, så att
leveranser sker när de skilda materialkomponenterna
behövs, personal måste
finnas utbildad och underhålls- och
reparationsresurser vara tillgängliga
just i det ögonblick då systemet skall
börja fungera. Också byggnadsverksamheten
behöver vara med i planläggningen
så att byggnadstekniska anordningar
står klara, då t. ex. sådana vapen
eller sådan annan utrustning levereras
som för sin funktion är beroende av
dem.

Över huvud taget är denna planering
som en jättelik spindelväv med trådar
in i alla hörn av förvaltningsapparaten
och staberna. Den är nödvändig och
den är som sagt i vårt land föredömligt
upplagd, men den är naturligtvis ömtålig
för störningar. För att ta ett mycket
enkelt exempel: beställer man kanoner
ett år och har planerat att beställa
ammunition nästa år för att leve -

rans skall kunna ske samtidigt, så kan
man inte avstå från den ammunitionsbeställningen
utan att göra också
kanonerna värdelösa.

Nackdelen med en rationell planering
på det här området — eller rättare
sagt det pris som vi måste betala
för den — är de hårda bindningar
som den innebär. Kostnaden för materiel
som under ett löpande budgetår
redan måste vara beställd för att betalas
under kommande budgetår uppgår
till högst betydande belopp. Detta gäller
framför allt det närmast följande
budgetåret. Möjligheterna att variera
försvarsanslagen med skiftande konjunkturer
är därför små. Som jag har
sagt förut här i kammaren är försvarskostnaderna
även bortsett härifrån ändock
föga lämpade för konjunkturpolitik.
Behovet av försvar har inget samband
med våra interna statsfinanser.
Det behovet följer sin egen konjunktur,
skapad av förhållandena i vår omgivning.
Det är för övrigt en konjunktur
där ändringarna går mycket långsamt.

Har då den konjunkturen varierat på
senare år? Har förhållandena i världen
utvecklats i riktning mot så mycket
lägre risker, att försvaret radikalt
kan minskas? Har den bild förändrats
som tecknades vid 1963 års försvarsbeslut
och som alltså ligger till grund
för vår nuvarande försvarspolitiska
målsättning?

Ja, möjligen kan man våga påstå att
de på kort sikt akuta riskerna för militära
konflikter i Europa har minskat.
Någon minskning har dock inte ägt
rum i de stora militära styrkor — det
gäller miljontals man — som nu är
mobiliserade och står insatsberedda inpå
våra knutar liksom inte heller av
de kostnader som alla stater av militär
betydelse i vår närhet underkastat sig.
Tvärtom sker det ökningar i praktiskt
taget alla dessa stater, Sovjetunionen,
Västtyskland, Frankrike, Storbritannien,
Norge, Danmark, Belgien och
Schweiz för att nu inte tala om USA.

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning

Bedömningen i dessa länder är uppenbarligen
inte så optimistisk.

Som underlag för en försvarspolitik
av vår typ har de korta aspekterna
dock föga intresse, om man bortser
från anpassningen av den beredskap
som skall hållas och som givetvis bör
variera efter det yttre aktuella spänningsläget.
Våra överväganden rörande
riktlinjerna för försvarets utformning
måste däremot ske på betydligt längre
sikt.

Vår nu gällande ambition att vid behov
kunna ta ut hela folkets samlade
värnkraft kan inte släppas, om det
verkar litet lugnare, och sedan återtas
i en handvändning. Det blir inte bara
mycket dyrbarare, det är praktiskt
omöjligt.

Det är därför situationen på längre
sikt som måste vara normerande för
oss, och den ter sig inte särskilt ljus.
I den kvarstår alla de stora konfliktanledningar
olösta som redovisades redan
av förra försvarskommittén. Inte
heller kan man göra gällande — tyvärr
— att någon förstärkning har inträtt i
Förenta Nationernas förmåga att lösa
internationella konflikter, i varje fall
sådana som berör stormakternas intressen.

Norden är ett ur stormaktsstrategisk
synvinkel utomordentligt känsligt område.
Vi utgör faktiskt halva gränsen
mellan öst och väst i Europa. Att Norden
trots detta hittills efter andra världskriget
har kunnat uppvisa lugn och en
avspänd balans är ingenting automatiskt
eller självklart. Vår alliansfrihet,
men framför allt vår militära styrka är
en högst betydelsefull faktor i den balansen.

Det finns alltså inga utrikespolitiska
motiveringar för att nu minska vår försvarsförmåga,
och det har väl kanske
inte heller direkt påståtts något sådant
från ansvarigt socialdemokratiskt håll.
Den motivering man ger är våra svaga
statsfinanser. Den svagheten vill jag
visst inte bestrida, men den beror inte
på låg produktion eller dålig produk -

till remittering av viss kungl. proposition
tivitet i näringslivet, den beror inte
heller på oförutsebara händelser eller
vikande konjunkturer. Den beror på en
löslig och slapp ekonomisk planering
och svag ekonomisk politik av regeringen,
på bristande förmåga eller bristande
lust att ta itu med problemen inom
de sektorer i samhället där svårigheterna
initieras. Dit hör inte försvaret.

Man antyder nu — och jag utgår då
uteslutande ifrån vad som stått att läsa
i tidningarna — att man önskar frysa
försvarskostnaderna på deras nuvarande
reella nivå. Med det uttryckssättet
tycks man vilja bibringa allmänheten
den uppfattningen, att det är fråga om
en konservering av försvaret — ett bibehållande
av ungefär den effekt som
det nu har. Så är det emellertid inte
alls. Vad det gäller är i själva verket
en betydande nedrustning, som nödvändiggör
en total omprövning av försvarsmaktens
organisation, uppgifter
och möjligheter.

Att nedskärningen vid en s. k. frysning
blir så väldig beror till en stor
del på den åtgärd som beslöts i våras
för innevarande budgetår, nämligen att
man, som man sade, tillfälligt skulle
uppskjuta beställningar på 350 miljoner,
dock utan att ändra planeringsoch
anslagsnivån, och under bestämda
försäkringar, att beloppet skulle återställas
under de närmaste budgetåren.
Nu baserar sig det socialdemokratiska
utspelet på att det uppskjutandet inte
skall vara så helt tillfälligt utan i själva
verket utgöra en direkt nivåsänkning,
som man skall anpassa sig efter
i fortsättningen och dessutom ytterligare
avsevärt sänka. Vi var väl många
som inte trodde så mycket på utfästelserna
i våras, men att deras totala tomhet
så snart skulle bli uppenbar anade
vi väl ändå knappast.

Totalt innebär det socialdemokratiska
budet en nedskärning av anslagsnivån
för de två närmaste budgetåren,
som elt beslut föreslås gälla, med inte
mindre än ungefär 1 200 miljoner kronor.
Statsminister Erlander sade här -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

omdagen, att han anser att den föreslagna
försvarskostnadsfrysningen, ett
förslag som lian val kände till, skall gå
att förena med kravet på kontinuitet.
Vet statsministern verkligen vad han
talar om?

Skall det då inte vara möjligt att sänka
försvarskostnaderna utan att orimliga,
så att säga tekniska konsekvenser
skail uppstå? Jo, naturligtvis går det.
En sådan sänkning måste dock föregås
av en ordentlig planering, om man skall
veta vad man gör och inte stora värden
skall kastas bort. Den kräver också en
successiv övergång till den nya nivån,
och detta av skäl som jag nyss antydde
— stora fastliggande beställningar
o. s. v.

Möjligheterna att plötsligt göra väsentliga
besparingar från försvaret utan
sådana skadeverkningar förefinns inte.
Möjligheterna är särskilt små för nästa
budgetår på grund av manövern med
de 350 miljonerna under det innevarande.

På sikt kan man alltså självfallet
minska kostnaderna för vårt försvar,
och på längre sikt kan man lika självfallet
göra det till hur låg nivå som
helst. Om man gör avvägningen på ett
lämpligt sätt, kan man också på alla
nivåer uppnå en försvarseffekt som är
god i relation till kostnaderna.

Vad man däremot inte kan göra är
att sänka anslagen och samtidigt låtsas
som om det inte skulle betyda någonting.
Det är att lura svenska folket.
Man måste bestämma sig för och klarlägga
vad det är för uppgifter som hittills
liar kunnat lösas, men som i fortsättningen
skall utgå.

Vi har nu en målsättning för försvaret
som bl. a. innebär att vi skall kunna
resa motstånd mot angrepp i hela vårt
land. Skall vi kunna göra det på ett
meningsfullt sätt i fortsättningen också?
Landets vitala centrala delar måste
alltid i första hand försvaras. Vilka perifera
delar skall försvagningarna
främst drabba?

Vidare skall vi enligt målsättningen

med utsikt till framgång kunna möta
en stort upplagd invasion över havet
eller landgränsen. Ett angrepp mot oss
kan förväntas bli insatt med tekniskt
modernt utrustade förband. Skall det
hejdas kan det bara ske med något så
när motsvarande utrustning. Går det att
i lägre ramar tillhandahålla en sådan
utrustning i tillräcklig utsträckning för
att vi skall kunna kräva att våra unga
män skall gå till verket med beslutsamhet
och offervilja?

Vi har en allmän värnplikt enligt regler
som fastställdes genom beslut av
riksdagen så sent som i våras. Skall vi
börja fundera på att ändra de reglerna
redan samma år?

Vi har en förnämlig försvarsindustri
som ger oss möjlighet att inom landet
få fram betydande delar av vårt materielbeliov,
en sak som är särskilt värdefull
för oss som alliansfri stat. Skall
den kunna bibehållas vid sin kapacitet
och vid sitt intresse för leveranser till
försvaret?

Det finns alltså många bindningar
för närvarande. Alla går inte att bibehålla
vid lägre anslag. Det måste ankomma
på regeringen att ge klara besked om
vilka som skall upplösas.

Många områden i samhället kämpar
med svårigheter genom brist på kvalificerad
personal. Försvaret gör det i
högsta grad. Vakanserna är långt större
än vad som egentligen skulle kunna
bäras. Att den stora apparaten ändock
fungerar hjälpligt får nog i ganska hög
grad tillskrivas arbetsinsatser som på
många håll ligger långt över vad som
normalt brukar utkrävas i vårt samhälle.
Känner regeringen sitt ansvar för
försvarets angelägenheter? Man kan
verkligen fråga sig detta inför de nya
och helt oväntade förslagen till radikala
och illa planerade ingrepp i försvarets
nuvarande struktur. De lär inte förbättra
situationen. Det är tvärtom sannolikt
att en förtroendekris håller på
att byggas upp, som kan åstadkomma
stor skada och få spridning långt utanför
försvarets egna led. Den kommer

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

väl i så fall att börja i de staber och
förvaltningar, som har satt en ära i att
lojalt planera efter direktiv och intentioner
som regeringen har angivit och
som i gengäld har förväntat konsekvens
och saklighet i ställningstagandet till
framlagda förslag.

Deras arbete måste förefalla dem meningslöst,
om det skall leda till att den
högsta myndigheten — regeringen —
skall använda försvaret som en restpost
i budgeten och spela ut det som en bricka
i de taktiska manövrer som sannerligen
inte ser landets bästa som sin
drivkraft utan främst syftar till att ge
partipolitiska vinster.

Det är möjligt att regeringen kan vinna
tillfälliga fördelar med att genomdriva
de nu föreslagna inskränkningarna
i fråga om försvaret. Det behövs inte
så mycket yttre avspänning för att sådana
åtgärder skall framstå som politiskt
bekväma. Det är svårt för gemene
man att ha den överblick och kunnighet
som kan ge honom förmåga att klart
bedöma konsekvenserna. Regeringen vet
emellertid vad det gäller, och ansvarskännande
är det sannerligen inte att i
en sådan här fråga lägga huvudvikten
vid de inrikespolitiska bedömningarna.

Jag har för övrigt för min del svårt
att tro att det är med sådana metoder
som socialdemokratien skall kunna återvinna
det förtroende som valet visade
att den i stor utsträckning har förlorat.
Använder man den metodiken tycker
jag snarast att man bevisar, hur berättigad
en sådan brist på förtroende faktiskt
var.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Den del av höstens remissdebatt
som redan har passerat ger
väl samtliga ett intryck av att inläggen
är ganska modererade. Alla talare är
försiktiga i sina slutsatser, och det är
i och för sig förklarligt. Vi har inte tillräckligt
material vid höstriksdagen för
att bilda oss eu mera fast uppfattning

om utvecklingen, framför allt under den
kommande tiden, men under valår brukar
ändå valresultatet kunna ge ett underlag
för spekulationer. Även i det avseendet
har relativt litet kommit fram
i anförandena.

Man har konstaterat att valresultatet
måste vara ett uttryck för minskat eller
mistat förtroende för regeringspartiet.
Herr Lundström sade att det skulle vara
den största förskjutningen i väljarunderlag
som ägt rum under en mansålder
— för ett parti i regeringsställning,
förmodar jag att han avsåg. Det
är mycket möjligt; jag har inget siffermaterial
framför mig.

Men så ville herr Lundström dra konsekvenserna
av detta konstaterande och
menade att utslaget borde påverka partiets
politik i fortsättningen. Jag fattade
honom så, att han menade att regeringen
skulle ta större hänsyn till oppositionens
meningar i de olika frågorna.

Jag är övertygad om att det skulle
vara den sämsta politik som partiet
kunde välja. Socialdemokraterna skulle
nämligen få ta ansvaret för den förda
politiken, även om den i större utsträckning
än tidigare hade påverkats av vad
som framförts från oppositionshåll.

Då var möjligen herr Holmberg mera
realistisk när han uttalade, att valresultatet
var ett tecken på valmanskårens
önskan om en ny politik. Det är kanske
riktigt att dra en sådan slutsats, eftersom
det inte råder någon tvekan om
att de rikspolitiska frågorna har varit
avgörande även vid det kommunala valet.
Tendensen har varit ungefär densamma
över hela landet, även om utslagen
har varit något olika till graden.
I sådana landsting och kommuner där
de borgerliga haft majoritet har valresultatet
blivit detsamma som i kommuner
och landsting med socialdemokratisk
majoritet. Utgången måste alltså ha
påverkats av någonting annat än den
förda kommunalpolitiken. Enligt herr
Holmbergs mening skulle det vara en
naturlig konsekvens att företa nyval
till andra kammaren.

D6 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Ja, socialdemokraterna har inte varit
alldeles främmande för att diskutera
också en sådan konsekvens av valresultatet
men har kommit fram till att det
kanske är att använda större våld än
nöden kräver intill andrakaminarvalet
om två år. Det skulle ju inte räcka med
ett nyval till andra kammaren, som
skulle ha kunnat komma till stånd först
under december månad. Om det givit
samma utslag som kommunalvalet och
det blivit ett regeringsskifte, skulle det
ha varit nödvändigt för den nya regeringen
att företa nyval också till första
kammaren för att få underlag för den
politik den ville föra. Det hade dragit
ut ytterligare på tiden och hade knappast
kunnat ske förrän någon gång i
början av nästkommande år Jag vet inte
om det hade varit till fördel vare sig
för den ekonomiska politik, som skall
föras i landet, eller till fördel för det
som de borgerliga skulle hinna uträtta
till andrakaminarvalet 1968. Jag tror
taktiskt att det var klokt både ur regeringspartiets
synpunkt och ur oppositionens
synpunkt att man väntade med
den kraftmätningen under den tid som
återstår, så att man får bättre möjligheter
att förbereda sig på det som kan
följa.

Jag tror emellertid att den bedömningen
är riktig, att ett missnöje hos
väljarna ligger bakom resultatet. Det är
väl riktigt som herr Torsten Andersson
sade, att det inte borde vara någon
större överraskning för regeringspartiet
att valresultatet blev sämre än tidigare
valresultat, men däremot var det en
överraskning att bakslaget blev så stort.
Jag tror ingen hade räknat med det.
Det som ligger bakom missnöjet är nämligen
sådant som ingen av de väljare,
som haft möjlighet att reflektera över
hurudant läget var, skulle anse det möjligt
att rätta till något inom den allra
närmaste tiden. Det är ju inte bara de
som står i bostadskön som är bekymrade
över att det inte byggs tillräckligt
många bostäder. Alla de som genom
de senaste årens riksdagsbeslut har

fått hyressubventionerna avskaffade,
vilket tagit sig uttryck i en väsentlig
höjning av hyran, känner också missnöje
och lägger ansvaret på regeringen
för att sådana beslut har fattats i riksdagen.
Besluten har fattats efter mycket
noggranna överväganden i kommittéer
som sysslat med dessa angelägenheter
och därvid funnit att subventioner till
mellan 850 000 och 900 000 lägenheter
under en tioårsperiod, när det bvggs
85 000 å 90 000 lägenheter om året, är
en ganska stor post i statsbudgeten.

De höga räntorna drabbar inte bara
produktionen; de drabbar också konsumenterna
och de drabbar hyresgästerna
i hus som är byggda så tidigt att
de billiga lånen under den senaste tiden
har omsatts i nya högprocentiga
lån. Detta har medfört kraftiga höjningar
av hyrorna även i de äldre bostadsbestånden
med något sådant som 10
kronor per kvadratmeter, vilket betyder
mellan 400 och 500 kronor om året
i ökade kostnader för bostaden. Även
för det får regeringen ta ansvaret. Den
har väl heller inte varit blind för att
väljarnas bedömning kunde ta sig uttryck
i röstskolkning eller övergång till
ett annat parti.

Jag tror att missnöje med sådana
ting har varit avgörande: bostadsköerna,
de höjda hyror som blivit resultatet
av höga räntor och slopade subventioner,
prisstegringarna, som också påverkas
av det högre ränteläget. Jag har
mycket svårt att tro att det som de borgerliga
partierna har fört fram i positiv
riktning skulle ha något inflytande
på väljarna, eftersom det i stort sett
bara inneburit en underblåsning av
missnöjet mot den förda ekonomiska
politiken, möjligen påspätt med någon
antydan om att det skulle kunna bli
bättre om andra fick ta hand om regimen.
Detta har dock knappast framförts
i sådana former att det kan ha
påverkat vårt väljarunderlag i någon
större utsträckning.

Den borgerliga samverkan som har
ägt rum i ord men inte i gärningar har

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

inte alls varit grundad på enhetliga bedömningar
av de politiska frågorna,
vare sig det gällt ekonomiska eller andra
ting som kommit upp i den politiska
diskussionen. Den samverkan som har
kommit till stånd på vissa platser, men
inte på andra, och som omfattat skiftande
partikombinationer tyder enligt min
mening på att matematiken har fått avgöra,
om samverkan skulle äga rum eller
ej. Där ingenting har stått att vinna
och risken för förluster inte varit förhanden,
har man gått fram var för sig.
Där man har bedömt det som mest sannolikt
att ett gott resultat skulle kunna
uppnås, har det inte varit någonting
som hindrat att exempelvis högern och
centerpartiet samverkat. Jag tycker därför
inte att det är någon ideologisk samverkan
som har ägt rum, utan att det
nog mera varit en rent taktisk samverkan
som har kommit till stånd. Jag är
därför inte så säker på att man har ett
fast underlag för en valseger 1968.
Något litet mera positivt måste det väl
ändå komma från oppositionspartierna,
om det skall vara någonting att ta på,
ty man kan inte ända fram till 1968
års val bara skylla på att det är regeringen
som skall komma med de positiva
programmen. Det blir nödvändigt
att presentera någonting som liar ett så
fast underlag inom oppositionen att
man kan räkna med att det blir verklighet,
om det nu skulle gå så att oppositionspartierna
finge ta hand om regimen.

Herr Holmberg tog i sitt anförande
upp det beslut, som fattades vid Landsorganisationens
kongress och som gick
ut på att AP-fonderna inte uteslutande
skulle användas för att lämna ut lån,
utan att resurserna, eller i varje fall en
del av resurserna, skulle kunna användas
även för annat ändamål. Man skulle,
ansåg kongressen, mycket väl kunna
vara mera positiv i sin inställning niir
det gällde en placering som gav inflytande.
Jag förmodar att man också räknade
med att det i större utsträckning
skulle vara möjligt att stödja sådant som

hade närmare kontakt med det som
man ville betrakta som verklighetsbetonat.

Herr Holmberg kommenterade också
vad som hade sagts i pressen i anslutning
till detta beslut vid LO-kongressen.
Han påstod att en av de mest positiva
till beslutet hade varit »regeringsorganet»
Aftonbladet. Jag vill bara för herr
Holmberg understryka att Aftonbladet
fortfarande är Landsorganisationens
tidning. Det är följaktligen inte så alldeles
självklart att Aftonbladet intagit
en sådan hållning av politiska skäl.
Man har kanske snarare funnit sig böra
göra det, eftersom beslutet tillkommit
efter en utredning inom Landsorganisationen
och det inte funnits anledning
för Landsorganisationens tidning att göra
något annat än att ta fasta på att det
fanns någonting verklighetsbetonat i det
förslag som ledde till beslut.

Herr Torsten Andersson gav i sitt
anförande uttryck för något som väl
kunde tolkas som om han hade den uppfattningen
att det var bristande solidaritet
i den förda politiken som gjorde
att man inte var beredd att stödja textilindustrien
inom Älvsborgs län — jag
förmodar att han syftade till detta i
första hand. Jag vet inte om vi skall gå
hur långt som helst när det gäller att
tolka begreppet solidaritet. Även när
det gäller produktionen bör vi vara realistiska
och ta konsekvenserna av en utveckling
som på längre sikt inte kan
vändas genom att man medelst höga tullar
eller direkta bidrag till pressade
industrier söker hålla dem vid liv under
kortare eller längre tid. Jag anser att
det är mycket effektivare att ge det stöd
som utgår genom arbetsmarknadsstyrelsen
till omskolning och annat som
kan vara av betydelse för att bereda
dem som blir arbetslösa på grund av
industrinedläggningar annan sysselsättning.

Jag iir inte alldeles säker på att herr
Andersson heller hade rätt, niir han utgick
ifrån att det var småföretagsamheten
som pressades allra värst i nuva -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

rande läge. Så är naturligtvis fallet inom
vissa industrigrenar. Det är möjligt
att så är förhållandet inom textilindustrien.
I varje fall är det så inom pappers-
och massaindustrien, där man
tvingats lägga ner företag som inte har
förutsättningar att klara sig på dagens
hårda marknad. Det kan ju också finnas
branscher där det inte lönar sig att
företa dyrbara rationaliseringsåtgärder,
antingen därför att marknaden är för
liten eller därför att det av andra skäl
kan vara fördelaktigt att koncentrera
verksamheten till ett enda företag i
stället för två eller kanske till och med
tre. Sådana fakta måste man ta konsekvenserna
av om man vill vara realistisk.
En understödspolitik med solidarisk
innebörd kan man naturligtvis bedriva
för en kort tid men inte med sikte
på framtiden.

SACO:s förhandlingar för lärarna
har också berörts här i dag. Alla har varit
försiktiga i sina uttalanden, och jag
har ingen anledning att vara aggressiv.
Om det nu förelåg en meningsskiljaktighet
med huvudmannen —■ i detta
sammanhang civilministern — om det
utspel i förhandlingarna som skedde
den 24 augusti och man vid närmare eftertanke
fann, att det förslaget skulle
föra med sig konsekvenser som inte
utan stora svårigheter kunde accepteras,
var det väl bättre att det beskedet
gavs redan innan ärendet hade förts så
långt som till lönedelegationen och där
underkändes. Även om parterna är irriterade
över att man inte kunde fortsätta
förhandlingarna på den bas som
syntes vara möjlig i slutet av augusti,
betraktar jag det såsom en fördel att
saken rättades till på ett tidigt stadium
och att det hela inte resulterade i att
uppgörelsen sedermera underkändes
när den kom inför lönedelegationen, där
ju civilministern i sådana ärenden skall
vara föredragande eller i varje fall närvarande
för att ge sin mening till känna.

Till sist, herr talman, skall jag ta upp
någonting som herr Adolfsson anförde
inom parentes, som han sade. Han ville

protestera mot beteckningen »splittrarna»
inom arbetarrörelsen. Detta var inte
ett riktigt uttryck, förmenade han. I ett
demokratiskt samhälle borde medborgare
som har en avvikande politisk uppfattning
också ha rätt att driva partiverksamhet.
Det är ingen som har bestridit
att kommunisterna har den rätten,
eftersom de är ett godkänt parti
med representanter i riksdagen och har
inregistrerad partibeteckning vid valtillfällena.
Jag vet inte om herr Adolfsson
tycker det är bättre att vi uttrycker
det så att splittringen inom arbetarrörelsen
har varit till nackdel och bidragit
till det resultat som valet utvisar.
Jag tror att de rent principiella skiljaktigheterna
mellan kommunisterna och
socialdemokraterna är så stora, att det
är riktigt att konstatera att de knappast
kan leva under samma tak.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
någon debatt om valrörelsen, men jag
begärde ordet när jag hörde herr Strand
— liksom tidigare någon annan — säga
att valutslaget är ett resultat av missnöjet.
Ja, det kan man ju säga, ty inte
lär väl ett valutslag gå emot regeringen
därför att väljarna är belåtna, utan det
är naturligtvis därför att de inte gillar
regeringens politik. De tror att det
finns andra som kan göra det bättre.

Herr Strand säger att vad de borgerliga
framfört i stort sett endast varit
sådant som underblåst missnöjet —
några konstruktiva förslag har vi inte
kommit med. Jag är litet förvånad över
att herr Strand, som jag under dessa år
lärt mig att uppskatta som en av de
mest måttfulla politiker jag träffat och
som dessutom är en sympatisk och
trevlig man, kan fälla ett sådant yttrande.

Tisdagen den 1 november 1966 fm. Nr 30 59

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Jag skall inte stå bär och räkna upp
de olika förslag som har väckts från
oppositionens sida, men redan om jag
skulle inskränka mig till folkpartiets
så finns där ett stort antal förslag som
åtminstone jag betraktar som konstruktiva.
Jag har redan i ett tidigare anförande
nämnt de sju punkter som vi
har framlagt beträffande den ekonomiska
politiken. Den omständigheten
att socialdemokraterna inte har gillat
dessa punkter innebär väl inte att våra
förslag därför inte skulle vara konstruktiva!
Regeringssidan kan anse att
oe inte är någonting värda, men vi har
tyckt att de är värda att pröva. Uppenbarligen
har även väljarna i stort sett
tyckt att både på dessa områden och på
andra har framförts förslag från oppositionens
sida som bättre än de åtgärder
den socialdemokratiska regimen företagit
hade kunnat lösa åtskilliga av
de frågor som varit uppe i valkampanjen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att jag
för att hålla mitt tal relativt kort inte
var tillräckligt tydlig i mitt uttalande.
Men eljest sade jag nog ändå att samverkan
mellan de borgerliga partierna
inte var grundad på enhetliga bedömningar
och att det följaktligen inte från
det hållet fanns några positiva förslag
i valrörelsen. Om folkpartiet har ett
förslag, som inte accepteras av centern,
eller om de båda partierna tillsammans
har ett förslag som inte omfattas
av högern, tycker jag inte att det
är något för väljarna att ta fasta på.
Jag tilläde sedan att vid 1968 års val
så borde de borgerliga väl ha någonting
gemensamt såsom underlag för sin
strävan att komma i regeringsställning.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Lundström refererade
till det ekonomiska program

som mittenpartierna lagt fram under
hösten och som folkpartiet slogs för
under valrörelsen. Jag vill understryka
att det är ett program som i mycket
stor omfattning, låt oss säga 90 procent,
omfattades och närmare konkretiserades
även av den andra parten —
högerpartiet — i den trepartisamverkan
som manifesterades under valrörelsen.

Jag vill därför gärna instämma i vad
herr Lundström sade att det är en
svartmålning, en medveten felteckning
av situationen, när man säger att de
tre partierna inte lade fram något konstruktivt
förslag alls. Jag vill nämna
två andra områden där samtliga tre
partier både under och före valrörelsen
manifesterade en enhetlig och konstruktiv
uppfattning. Vi har författningsfrågan.
Vi har en sådan — kanske
någon från regeringens sida tycker det
är en detalj men vi anser den vara viktig
— fråga som utlandssvenskarnas
rösträtt, alltså en breddning av demokratien.
Vi har också kravet att få en
ny författning med en kammare. Vi har
andra frågor som också debatterades i
valet. Vi har exempelvis frågan om
kontrollen av opinionsbildningen i
etermedia, radio och TV, som nu helt
och hållet ligger i Sveriges Radios
hand.

På detta sätt skulle jag kunna fortsätta
uppräkningen. Jag tror att herr
förste vice talmannen Strand också
kommer att bli övertygad om att det
var en missmålning av sanningen som
gjordes.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det finns anledning att
i olika skeenden i det politiska livet
och kanske särskilt så här efter ett val
försöka klargöra orsaker och konsekvenser
i utvecklingen. Både den som
förlorar och den som vinner har anledning
att begrunda och analysera.

Jag vill i detta sammanhang av hjärtat
och uppriktigt beklaga en ärad kol -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

lega i denna kammare, herr Sten Andersson,
att det skedde som inträffade
för socialdemokraterna — han var
nämligen deras valorganisatör.

Socialdemokratiens tillbakagång och
de borgerliga partiernas framgång är
en händelse som för ansvar med sig.
Man borde förmoda att den förlorande
parten skulle vara en god förlorare,
som i en fortsättning ingalunda har anledning
att hemfalla åt kverulans. Folket
har talat — men socialdemokratien
mäktade inte att taga konsekvenserna.
Efter ett så klart utslag i valet borde
nyval till andra kammaren med tillika
upplösning och nyval till första kammaren
ha varit det naturliga. Så skedde
inte. Regeringen sitter kvar. Det som
återstår att se är om regeringen på
grund av det skedda i större omfattning
än hittills kommer att ta hänsyn
till oppositionens förslag.

Det måste för den vinnande sidan —
de borgerliga partierna — vara med
ansvaret förknippat att fullfölja och utveckla
ett politiskt handlande som i
valet fått väljarnas förtroende. Även
om det är så att centerpartiet med sina
väsentligt över 100 000 nya väljare otvivelaktigt
tillhör segrarna, finns det för
den skull inget utrymme för någon form
av självgodhet — inte bara därför att
valutslaget bör föra i erinran ordspråket
högmod går före fall, utan så mycket
mera därför att politiken enligt vårt
förmenande inte är något självändamål
utan ett medel att förverkliga idéer och
principer, som tjänande skall ge grupper
och enskilda människor i ett modernt
samhälle trygghet och service.

I detta syfte har centerpartiet under
årens lopp anvisat vägar för en ny och
bättre politik. Ett sådant politiskt handlande
kommer självfallet det parti som
jag representerar att fullfölja. I ett läge
där de gammalsocialdemokratiska principerna
med all tydlighet håller på att
bytas ut mot en socialistisk radikalism
är det så mycket mera nödvändigt, att
partier med en ny och modern syn på
samhället övertar ansvaret för den po -

litiska utvecklingen. Man kan i detta
sammanhang ha anledning att säga att
den mytbildning har tillbakavisats som
påstår, att om inte socialdemokratien
finns så finns heller inte något underlag
för en stark regering. Valutgången
har visat, att detta inte är någonting
annat än ett dumt sätt att misstänkliggöra.
Viljan att behålla taburetterna tar
sig de mest förunderliga uttryck. Detta
bevisas av att socialdemokraterna fortfarande
sitter i regeringen — nu mot
en folkmajoritet.

Jag är övertygad om att jordbrukspolitiken
har spelat en betydande roll
för valresultatet. Dagens konsumenter
är inte bara prismedvetna utan dessutom
så klarsynta att de inte tror på
de Holmqvistska sagorna. När dessa tog
sig uttryck i broschyrer, som innehöll
osakligheter, reagerade konsumenterna,
inte med den Erlanderska »solidariteten»
utan med sin egen — en sund bedömning
och ett sunt förnuft. Om man
skulle se jordbruksministern, som nu
sitter här i kammaren, såsom arbetsgivare
åt de svenska jordbrukarna —
själv har han som bekant försökt spela
den rollen — så ligger det ju en orimlighet
i att företrädaren för jordbruksnäringen
gör sitt mesta och bästa för
att försämra möjligheterna för den yrkesgrupp
han skall företräda. Det är,
herr talman, ingen agrarpolitik att i
en svältande värld ha en långsiktig livsmedelsproduktion,
som ger en beredskap
såväl i fred som i ofredstid.

Att hyres- och bostadspolitiken har
misslyckats vet alla de många som i
åratal har stått i bostadskö. Otillräckligheten
i sin prydno kulminerade, när
landets statsminister i TV-utfrågningen
gav beskedet: Flytta till annan ort. Är
detta en vettig planering? Det räcker
inte med det sedvanliga skrytet att vi
i förhållande till vår folkmängd bygger
mest i världen. Människor i bostadsnöd
vet bättre. Boendet och boendekostnaderna
får inte bli offer för ett slentrianmässigt
tänkande utan tanke på rationalisering
och förbilligande i övrigt.

Tisdagen den 1 november 1960 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
Här kommer helt naturligt högräntepolitiken
in i sammanhanget. Möjligheterna
till boende till rimliga kostnader hör
intimt samman med vad vi menar vara
en naturlig och riktig lokalisering och
planering. Vi har dessutom reagerat,
och reagerar fortfarande, mot det subventionerade
rivningsraseri som pågår
speciellt i de s. k. heta regionerna. Någon
tjänar på det, och andra måste betala.

Den oro som i dag präglar arbetsmarknaden
och som tidigare har belysts
i dag har flera aspekter. Låt mig
stanna vid några. Även om det är så
att den i .statsverkspropositionen redovisade
negativa bytesbalansen, som vi
i dag har hört av finansministern, i
viss mån har förbättrats under året,
finns fortfarande kvar stora orosmoln.
Detta framgår med all tydlighet om
man läser industriförbundets höstrapport.
Vi liar dels en kostnadsutveckling
som försvårar konkurrensmöjligheterna,
dels det labila läge som präglar den
gemensamma marknaden. Man kan med
tillfredsställelse notera den nordiska
gemenskapen vad gäller ett enhetligt
uppträdande i Kennedyrundan. Jag förmodar
att handelsministern senare i
den här remissdebatten kommer att ge
oss en klarare bild av ministermötet i
Lissabon än den vi har fått av tidningarnas
rapporter, men att döma av det
som vi har fått ta del av genom tidningarna
ser det ju ut som om en anslutning
till EEC för närvarande ligger
rätt långt in i en framtid.

Låt oss för den skull inte kasta yxan
i sjön. Man kan förmoda att EEC fortfarande
brottas med egna svåra problem.
Englands ekonomiska svårigheter
inger bekymmer i sammanhanget
EFTA—EEC. Att inom EFTA:s ram begå
traktatbrott inger inget förtroende.
Därvidlag vill jag bara uttala den förhoppningen
att den stora EFTA-partnern
England skall se sig mera noga
för innan man vidtar en liknande åtgärd
än en gång.

•lag vill uttala min förhoppning om

till remittering av viss kungl. proposition
att Danmarks egna små utflykter skall
upphöra. Solidariteten bör för Danmarks
del inte komma till uttryck enbart
när danskarna själva erhåller fördelar,
utan i samarbetet bör hänsyn
tagas till alla de nordiska länderna. De
nordiska länderna är i och för sig
ingen liten marknad, och för EEC utgör
Norden en större marknad än exempelvis
Förenta staterna. Detta gör
att vi i dessa marknadsfrågor trots en
dyster bild kanske har anledning att
vara i viss mån optimistiska.

Låt mig utöver detta framhålla två
synpunkter. Om Englands ekonomiska
svårigheter icke bemästras, bör man i
samförstånd med England — jag upprepar:
i samförstånd med England —
eventuellt undersöka möjligheterna till
någon form av samarbete mellan EEC
och de nordiska länderna. Dessutom vill
jag klart säga ifrån att vid de förhandlingar
som kommer till stånd får vi inte
glömma att även Finland tillhör Norden.
Vi bör heller inte vara främmande
för en utökning av handeln med den
östliga marknaden. Utan närmare kommentarer
vill jag än en gång påpeka att
det handelspolitiska problem som är
Finlands i mycket stor utsträckning
även kan bli Sveriges. Skall vi i nuläget
med halvöppna dörrar mot Europa
kunna hävda oss, fordras att tullavvecklingen
inom EFTA :s samtliga länder sker
programenligt samt att tullavvecklingen
i Kennedvrundans förhandlingar blir
positiv.

Om alltså de yttre möjligheterna i
viss mån är låsta, fordrar läget att vi
här hemma vidtar åtgärder som kan underlätta.
I första hand tänker man på
att industriens investeringsbehov måste
säkerställas. Med regeringens ekonomiska
politik, som bl. a. kännetecknas av
otillfredsställande bytesbalans och ökad
lagerhållning, fortsatt inflation samt
kapplöpning mellan löner och priser,
kan vi komma i ett arbetsmarknadsläge
med stora svårigheter inte bara för vissa
geografiska områden utan för arbetsmarknaden
i dess helhet. Möjligheterna

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

att göra investeringar är ju helt avhängiga
av det nysparande som vi kan
åstadkomma. Rådande ekonomiska begränsningar
nödvändiggör en plan för
prioritering av alla samhällets investeringar.
Att infria givna åtaganden i enlighet
med riksdagens beslut och utan
skattehöjningar bör vara en första målsättning.
Skall vi kunna åstadkomma
detta fordras för det första, att regeringen
i ett tidigt skede diskuterar samhällets
gemensamma möjligheter med
andra än sig själv.

Vi har som nation lärt oss att med
andra länder och flera partier kunna
samlas till överläggningar i väsentliga
frågor — jag tänker såväl på EEC och
EFTA som på förhandlingarna i Kennedy-rundan.
Hur mycket naturligare
borde det inte då vara att i enlighet
med vårt förslag samla berörda parter
till överläggningar för att åstadkomma
en ekonomisk handlingslinje? Politiskt
sett, herr finansminister, är det ett flott
erbjudande från oppositionen; och det
är så mycket mera positivt anmärkningsvärt
som jag tror mig kunna säga
att det är ansvarsmedvetna partier som
vill ha en sådan överläggning och även
är beredda att taga ansvar. Skulle man,
herr talman, inte framställa detta önskemål
från partierna under medvetande
om sitt ansvar, vore det ju sfi mycket
enklare att följa minsta motståndets
lag och på så sätt bereda marken för en
ännu större valseger 1968.

Mer och mer kan man både i Amerika
och i Europa skönja en utveckling,
där förlegade doktriner om såväl
penningpolitikens som budgetpolitikens
betydelse ersättes av ett nytänkande.
Det är på hög tid att vi även i vårt land
får ett regeringspolitiskt handlande som
uppmärksamt följer denna utveckling.

I en högkonjunktur med ökat allmänt
kapitalbehov måste det vara felaktigt,
att staten skall trängas på kapitalmarknaden
så som nu sker. Det nysparande
som behövs uppnår man inte genom
utgivande av obligationslån med — jag

tänker på det senaste lånet — onormalt
hög ränta. Detta har bekräftats vid de
kontakter jag haft med bankfolk. Resultatet
hittills har blivit, att man lyft
pengar från andra sparinrättningar och
placerat dem i detta lån för att utnyttja
den höga räntan. På det sättet får vi
inget reellt nysparande. Detta ger bilden
av en regering som kanske givit
upp hoppet och väntar på att borgerligheten
skall överta regeringsansvaret
efter 1968 års val. Vad vi allra först behöver
för att åstadkomma ett ökat sparande
måste vara ett stabilt penningvärde.
Människorna skall kunna lita på
att kronan har sitt värde även under tid
som kommer.

Kampen mot prisstegringarna ’’isar
samma maktlöshet. Man förstår den nuvarande
oron på arbetsmarknaden i anledning
av detta. Det måste i stor utsträckning
vara fel på regeringens ekonomiska
politik. .lag skulle vilja uttrycka
saken så här: Det måste vara stora
brister i den ekonomiska planeringen
när man får den misstanken, herr finansminister,
att regeringen för att på
kort sikt klara de statliga utgifterna
spekulerar i en fortsatt penningvärdeförsämring.

Jag har tidigare nämnt om den traditionsmässiga
penningpolitikens mål och
medel. Ett svenskt rekord brukar vara
någonting att glädjas åt. Ett svenskt rekord,
herr finansminister, i högränta
är ingenting att yvas över. Kommer det
inte mycket snabbt en diskontosänkning,
kommer det att medföra menliga
återverkningar för vårt näringsliv.

Vi vet att i stort sett hälften av den
samlade kreditvolymen — förra aret 45
procent — ligger bunden till en låg ränta
i hypotek, bostäder o. s. v., och till
följd därav kommer högräntepolitiken
att så mycket hårdare drabba den andra
sektorn. I den bilden kommer även
statens eget lånebehov till som en negativ
faktor.

På ekonomiens område skulle jag vilja
ställa några frågor till regeringen.

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning

1. När kommer den långsiktsplanering
baserad på ett reellt underlag som
jag här har talat om?

2. Ämnar finansministern förorda en
snabb diskontosänkning?

3. Vill finansministern vid detta tillfälle
meddela riksdagen hur nästa års
budget skall balanseras? Vilken form
av eventuellt nya skatter för svenska
folket tänker finansministern föreslå?

4. Ämnar finansministern ge de borgerliga
partierna, olika organisationer
och andra i samhället som berörs möjlighet
till överläggningar och överenskommelser
på det ekonomiska området
på sätt som vi har föreslagit?

Utöver det sagda må det, herr talman,
inte vara mig förment att något
beröra en geografisk lokal arbetsmarknadsfråga.
Det gäller ådalsområdet i
Västernorrlands län. Frågan hör givetvis
ihop med vad jag tidigare anfört
om arbetsmarknad, näringsliv och sysselsättning.

På grund av strukturomvandling och
rationalisering kommer inom kramforsblocket
att under de närmaste månaderna
friställas mellan 500 och 600
man. Vi har tidigare här i riksdagen i
positiv anda behandlat liknande företeelser
i andra delar av vårt land. Vi
som kommer från det här drabbade området
hoppas att förståelse resulterande
i konkreta åtgärder inte skall bli
någon partiskiljande fråga, utan att vi
i solidaritet skall göra en insats — en
insats som inte behöver betyda en omflyttning
av arbetskraft till andra orter
i vårt land. Den pågående industrilokaliseringen
till norrlandslänen måste
i anledning av det nu skedda ges ökade
resurser. Detta gäller inte bara de
direkta åtgärderna utan även indirekta,
bl. a. i form av bättre vägar. Löser man
inte den sistnämnda frågan kan man
förmoda att nu etablerade företag ser
sig nödsakade att flytta. Man har från
länsmyndigheterna ocli från arbetsmarknadsstyrelsen
börjat vidta åtgärder,
och jag vet att även inrikesministern
är inkopplad. I ett sådant skede

till remittering av viss kungl. proposition

skall jag inte närmare beröra frågan.
Jag vill bara avslutningsvis mycket bestämt
uttala den förhoppningen — ja,
det är inte bara en förhoppning utan
om möjligt ett krav — att åtgärder kommer
att vidtas som ger möjlighet att klara
av den uppkomna situationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Efter finansministerns
och herr Strands inlägg skall jag avstå
från att försöka göra någon kommentar
till valutslaget.

Jag vill bara säga att jag har en känsla
av att man röstade emot det mesta.
Vad man röstade för var kanske mera
dunkelt. Det som man reagerade emot
lär ha varit i första hand prisstegringarna.
Jag tycker nog att det kan finnas
skäl att säga att det kan vara en värdefull
opinion som kom fram mot prisstegringarna.
Kan man fullfölja den mening
man har skaffat sig och kan detta
i sin tur leda till mindre efterfrågan,
kan resultaten bli goda. Vi såg det när
det gällde försäljningen av personbilar
under innevarande sommar. Den minskade
efterfrågan ledde till sänkta priser,
låt vara att det inte bara var reagensen
mot priserna och prishöjningarna
som hjälpte till, utan även andra
effekter. Men det var ju glädjande ur
samhällssynpunkt att man kunde minska
bilimporten och under samma period
öka bilexporten från Sverige, vilket
sammantaget hade en mycket gynnsam
effekt på vår handelsbalans. Eftersom
det i dag tycks vara vanligt att framställa
frågor skulle jag i all blygsamhet
vilja fråga: Finns det någon möjlighet
att hålla nere efterfrågan på personbilar
på den nivå som den haft denna
sommar, så att vi slipper att få nya
rekord när det gäller bilförsäljningen?

Här har framförts att vi måste se till
att vi får bättre resurser och att vi måste
vidta sparstimulerande åtgärder. Vad
dessa åtgärder innebär känner vi till sedan
gammalt. Man kommer ofta dragande
med krav på skattelättnader för

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

sparmedel. Skattelättnad kan lämnas i
form av större avdrag i självdeklarationen
för inkomst av kapital, och det kan
vara andra konstruktioner av skattelättnader
som man föreslår. Vi har ju haft
en stor sparkampanj som gav oss 425
miljoner kronor som slutresultat. Det
är i och för sig mycket lyckat, om vi bara
betraktar totalsumman. Men vi vet
ju inte hur mycket av detta belopp som
är nysparande. Troligen är det väl överflyttningar
från andra konton till en
sparform som ger relativt stora favörer,
och då är det klart att man binder pengarna
för ett visst antal år. Men det är
kanske någonting annat som vi är ute
efter.

Det finns en form av sparande som
jag har den allra största respekt för, och
det är lönsparandet. Det gäller både
ungdomens lönsparande och det allmänna
lönsparandet. Där vet vi med säkerhet
att det är fråga om ett nysparande.
Staten uppmuntrar detta sparande genom
att arrangera lotterier och dela
ut lotterivinster, och det är i och för sig
bra. Det har hittills gått hyggligt. Men
går det inte att ytterligare bygga ut
denna sparform och de stimulanser som
vi vill lämna? Hur vore det om man
förknippade sparformen med vissa favörer
när det gäller bostadsanskaffning
t. ex.? Skulle man inte kunna ge en extra
slant när en lönsparare tar ut sina
pengar och sätter in dem i en bostadsrättslägenhet
eller liknande? Då har man
ett konkret bevis för att vederbörande
har avsatt pengar och avstått från konsumtion
under en relativt lång period
— en sådan tid behövs om det skall bli
någonting — och visat att han har haft
förmåga att åstadkomma ett verkligt nysparande.

Här har förts debatter om bostadsbyggandet
och dess omfattning. Jag har den
uppfattningen att vi anstränger oss till
det yttersta för att bygga bostäder, och
det är väl riktigt. Men det kan hända
att vi skulle försöka genomföra en del
andra ting som måhända skulle åstadkomma
en större rörlighet på bostads -

marknaden. Jag tänker då i första hand
på rätten att byta lägenhet. Där vill jag
för min del säga att man inte skall ta
alltför stor hänsyn till ägarna av privata
hyresfastigheter när det gäller att
genomföra eu sådan sak som är ett
rättmätigt krav från hyresgästernas
sida.

Jag har tidigare sagt att det vore
önskvärt att få hela bostadsmarknaden
fri från privat spekulation. Den meningen
vidhåller jag. Det är svårare att
genomföra det, det erkänner jag, men
rätten till lägenhetsbyte borde vi kunna
orka med.

Ett par talare har erinrat om industriförbundets
framställningar till regeringen.
Jag kallar dem för industriförbundets
böndagsplakat eftersom de kommer
årligen, riktade till regeringen, med
önskemål och maningar. Där säger man
nu att vi skall akta oss för att bygga mer
än vi gör nu. För ungefär tio år sedan
tillät jag mig föreslå att bostadsbyggarna
i något större utsträckning skulle beakta
behovet av mindre lägenheter. Jag uttryckte
det så att även en tvårumslägenhet
kan bli en hygglig bostad för
den som inte har alltför stor familj. Vi
vet att det bara är 30 procent av familjerna
som har minderåriga barn. Vi vet
att pensionärerna ökar. Vi vet att unga,
ensamstående människor vill ha en bostad,
men de får tyvärr stå i bostadskö.
Om vi inte har råd att totalt bygga mera,
har vi ändå råd att få ett större antal
lägenheter genom att inte bygga stora
lägenheter i lika stor omfattning som
nu. Ett sådant resonemang ansågs reaktionärt
för tio år sedan, men i dag börjar
man faktiskt tillgodose den efterfrågan
på mindre lägenheter som föreligger.
På det sättet får vi ett större antal
lägenheter producerat för samma totalbelopp.

Jag vill därför uttrycka förhoppningen
att man söker möjligheter att producera
sådana lägenheter. Jag hoppas inte
att det blir nödvändigt att göra det för
att folk inte kan betala de nya hyrorna,
men bortsett från den aspekten skulle

Tisdagen den 1 november 1960 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
jag vilja peka på att det går att få ut litet
extra lägenheter på detta sätt.

Herr Holmberg frågade hur länge vi
skall behöva dras med vårt nuvarande
skattesystem — han tänker väl närmast
på progressiviteten. Industriförbundet
ställer i sin åberopade skrivelse frågan
om vi inte kan reducera dubbelbeskattningen
när det gäller aktiebolagen. Det
som skulle vara nytt i argumenteringen
för en sådan ändring skulle ju vara att
självfinansieringsgraden hos näringslivet
försämrats, och därför vore det berättigat
att dryfta denna sak på nytt.
Det är då först att säga att skatteinbetalningarna
från juridiska personer inte
har ökat under senare år. Det har däremot
inbetalningarna från fysiska personer.
Man säger att vi skulle sänka bolagsskatten
med 50 procent. Då får vi
en skattelättnad för företagen på omkring
600 miljoner kronor årligen. Jag
har svårt att tänka mig att man skulle
kunna genomföra en sådan sak utan att
vi får andra inkomster i stället, och det
skall då inte vara från företagen, utan
från fysiska personer. Eftersom folk
klagar över skatteprogressionen kan
man inte tänka sig att ta ut pengarna
med den direkta beskattningen, utan
man finge väl gå på den indirekta
skattens väg. Vill man förverkliga ett
sådant program, får man höja omsättningsskatten
med ytterligare 1 procent,
som ger ungefär 600 miljoner kronor
årligen. Men så enkelt är det inte. Man
får vid fundera i litet större sammanhang
innan man ger sig på en sådan åtgärd.

Herr talman! Till sist skulle jag vilja
ägna några ord åt herr Andersson i
Brämhult, som blev så lyrisk här i talarstolen
och berättade att han är född
i Sjuliäradsbygden, att han växt upp i
ett jordbrukarliem och genom sitt arbete
som redaktör där nere lärt känna
bygden, folket och industrien.

.lag sade till vännen Torsten Andersson
att jag också skulle tala om att jag
också är född där nere. Jag har varit
textilarbetare i 16 är, ocli det borde vid

5 Första kammarens protokoll 1966. Nr 30

till remittering av viss kungl. proposition
kunna väga upp Torsten Anderssons
merit att ha varit redaktör.

Jag tror att Torsten Andersson målar
för svart när han talar om lokaliseringspolitiken.
Jag är inte motståndare till
en differentiering av näringslivet där
nere, men det är inte sant att krisen
härjar i Sjuliäradsbygden. Textil- och
konfektionsindustrierna kommer under
lång tid framöver att förbli basindustrierna
i Borås- och Sjuliäradsbygden.
De städer som har förlorat textilindustri
är Stockholm, Göteborg, Malmö och
Norrköping och ytterligare en del platser.
I Borås och Sjuhäradsbygden har
det inte förekommit någon nämnvärd
minskning av antalet anställda.

Varför har industrinedläggningarna i
första hand gått ut över dessa större
städer? Jo, i en sämre marknad tål företagen
helt naturligt inte så stora kostnader
på de platser där textilarbetarna
haft möjlighet att söka andra arbeten
där de får bättre betalt än inom textilindustrien.
Därför har det gått som det
har gått på dessa orter. Detta vet herr
Torsten Andersson, men han vill inte
låtsas om att en sådan utveckling pågår
inom vår textil- och beklädnadsindustri.

Jag tror att regeringen gjorde klokt
när den släppte lös investeringsfonderna
i Älvsborgs läns södra del. Att företag
tar i anspråk vinstmedel som de
satt undan när de hade goda förtjänster
är väl den bästa garantien för att det
blir hyggliga resultat även framöver.

Jag vill med detta ha sagt att Sjuhäradsbygden
inte är särskilt hårt pressad
av nedläggningar av textil- och konfektionsindustrier.
Det är faktiskt det
enda område där textil- och beklädnadsindustrien
står kvar intakt. En annan
sak är att jag livligt instämmer med
dem som vädjar till statsmakterna att
föra eu positiv lokaliseringspolitik, så
att vi får en större differentiering av
näringslivet på sådana orter där eu eller
två industrier har en övervägande
tyngd. Regeringen har börjat föra eu
positiv politik i det avseendet genom

66 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

att lokalisera ett par stora företag till
Sjuhäradsbygden, och det antecknar jag
med stor tillfredsställelse.

Fri! HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Vid morgonkaffet i går
fick vi i radio höra att Stockholm är
bland huvudstäder den dyraste. Det var
väl ingen direkt överraskning för svenska
konsumenter; egentligen bekräftade
det endast vad man förut anat när man
gått ut för att handla i den här staden.
Den bekräftelsen har vi väl för övrigt
också fått även vid utlandsresor under
den senaste tiden eller av främlingar
som besökt Sverige som turister, om
nu någon händelsevis inte hade lyckats
upptäcka det själv här hemma.

Svårigheten för konsumenterna — jag
skulle vilja i någon mån göra mig till
talesman för dem i denna remissdebatt
— att följa med i prisstegringen eller,
enklare uttryckt, att få pengarna att
räcka till, var också en av de faktorer
som främst avgjorde valet i höst. Ekonomerna
har förlorat förtroendet för
den ekonomiska politik regeringen för,
och det känns allt svårare för den enskilde
att få debet och kredit att gå
ihop. Priserna bara stiger. Husmödrarna,
som handhar den del av kontantinkomsten
som åtgår till de dagliga behoven,
har fått det allt besvärligare att
få hushållskassan att förslå, inte minst
till livsmedel.

Ju mer priserna stiger i höjden, desto
större villrådighet känner också konsumenterna
när de skall välja bland allt
som erbjudes dem på marknaden i våra
dagar. De får en allt starkare känsla av
att vara offer för okontrollerbara makter,
och de har ingen möjlighet att påverka
produktionen eller prisutvecklingen.
De är långt ifrån den pressure
group som de borde vara och som —
om jag inte minns fel — statsministern
för inte så länge sedan hoppades att de
skulle bli. Tvärtom känner de sig alltmer
i händerna på krafter mot vilka de
saknar varje möjlighet att uppträda
självständigt.

Konsumenterna stärks alltmer i sin
uppfattning, att de har blivit offer för
en planering och en rationalisering som
långt ifrån alltid främjar deras eget intresse
och att statsmakterna gör in v eket
litet för att förbättra förhållandena.
Som ett enkelt exempel kan anföras distributionsledet.
Det finns i dag 70 000
butiker i landet. Tillsammans sysselsätter
de drygt 300 000 personer. Det är
alltså en avsevärd arbetsinsats. Men en
ungefär lika stor arbetsinsats gör konsumenterna
själva genom att plocka
ihop varorna, bära hem dem och förvara
dem. Någon kompensation för detta
får de inte. En gång i världen, i något
som nu ter sig som en dunkel forntid,
fastän det knappast kan vara mer
än några decennier sedan, utlovades
konsumenterna att få sänkta priser på
varorna, om de åtog sig en sådan del av
varudistributionen.

Det var när självbetjäningsidén importerades
hit från USA. Några lägre
priser har vi aldrig sett till, men väl ett
övervältrande av ett arbete som ständigt
tycks växa. Någon tillbakagång till
den goda tiden, då man blev betjänad
i butiken och fick varorna hemforslade,
lär bli möjlig först om konsumenterna
blir på det klara med att service kostar
pengar.

Konsumenterna måste enligt denna
uppfattning kräva bättre möjligheter att
bedöma vad de köper, hur de köper och
även när de skall köpa. Vad de med
rätta kan fordra är alltså orientering
och upplysning om pris, kvalitet, service
och åtskilligt mer, med andra ord:
en konsumentupplysning som ger den
enskilde konsumenten möjlighet att
orientera sig i vår varudjungel, något
som i samhällsekonomiens intresse måste
vara av utomordentligt stor betydelse.

Vi har diskuterat konsumentupplysning
flerfaldiga gånger i denna kammare.
Mitt minne sträcker sig tillbaka till
en debatt då det försmädligt frågades om
vi skulle traska omkring i riksdagshuset
i konsumentupplysta kostymer. Sakta

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
har emellertid kravet på konsumentupplysning
och anslag till denna trängt sig
fram. Men det hade säkert för regering
och riksdagsmajoritet varit en god investering
i folks förtroende, om de hade
varit mera framsynta på just detta område.
Då hade konsumenterna — och
till dem hör ju varenda vuxen person
här i landet — haft betydligt lättare att
möta den inflation som vi nu står mitt
uppe i och som man tycks ha svårt att
finna vapen emot.

För sent skall syndaren vakna! Men
det är för väl att det ändå sker till slut.
Kanske det i framtiden blir lättare att
få igenom de nödvändiga anslag till en
ökad konsumentupplysning som vi inom
mittenpartierna begärt år efter år.
Får vi fatta tongångarna efter valet
rätt, är just konsumentupplysningen ett
av de få vapen att möta inflationen som
vi har.

Det nya betänkandet med förslag
bl. a. om en konsumentombudsman tyder
ju på en nyktrare inställning till
dagens verklighet. Även om man inte
kan ansluta sig till samtliga de förslag,
som där lagts fram, är det värt att uppmärksamma.
Tiden tycks vara mogen
för en reform för att mera effektivt
stävja vilseledande affärsmetoder, förledande
reklam, obilliga försäljningsvillkor,
direkt riskabla varor — alltså
ett ökat skydd för konsumenterna. Vad
som här föreslås i stället för vidtagandet
av de suspekta åtgärderna med priskontroll
och detaljreglering är att hälsa
med särskild tillfredsställelse.

Efter samma linje tycks den arbetsgrupp
leta sig fram som tillsatts med
förre kommunikationsministern herr
Skoglund som ordförande. Den lär enligt
vad som upplysts i pressen inom
kort föreslå herr Lange att bl. a. upprätta
prisövervakningsgrupper i varje
stad ocli enligt vad som sagts även i ett
stort antal kommuner, alltså tätorter.
Dessa nämnder skall kallas konsumentnämnder
och bestå av konsumentrepresentanter
från olika sammanslutningar.
De skall få en rad arbetsuppgifter vid

till remittering av viss kungl. proposition
sidan av de rent prisövervakande, nämligen
rent konsumentupplysande uppgifter.
Till dessa uppgifter hör att vidga
informationsmöjligheterna från de
konsumentupplysande organen.

I så fall är dessa konsumentnämnder
hjärtligt välkomna, men någon nyhet är
de sannerligen inte. Vi inom folkpartiet
föreslog dem för två år sedan i en motion,
och samma motion upprepade vi
förra året. Men vi kallade konsumentnämnderna
för konsumentgrupper och
föreslog att man skulle utreda deras
sammansättning och arbetsuppgifter,
förslagsvis efter engelskt mönster. 1
England har dessa konsumentgrupper
visat sig ha en mycket stor uppgift att
fylla, och de täcker en stor del av landet.
Men då, för två år sedan alltså, var
det ingen av socialdemokraterna som
ville höra på det örat — en så förflugen
idé och därtill kläckt av oppositionen
kunde inte tas upp till allvarlig diskussion.
Ett sådant uppslag kunde staten
inte tänkas realisera, men nu tycks
det gå alldeles utmärkt. Enda skillnaden
är, såvitt jag kan se, namnet, och
utredningen tycks redan vara klar, varför
förslaget snabbt kan realiseras. Det
kanske kan tillåtas att till detta foga
den reflextionen att det hade varit bättre
för konsumenterna och kanske alldeles
utmärkt för hela samhällsekonomien
om den hade kommit tidigare.

Det vore inte ur vägen om det ansvariga
statsrådet sysselsatte sig med det
betänkande som kom år 1964 ifrån konsumentupplysningsutredningen
under
rubriken Effektivare konsumentupplysning.
I det betänkandet framfördes förslag
och uppslag som, om de hade realiserats
tidigare, påtagligt förstärkt konsumenternas
ställning inför prishöjningarna.
1 detta betänkande föreslogs
en utvidgning av informations- och rådgivningsverksamheten
efter mycket detaljerat
utarbetade linjer. Det skulle
knappast ha inneburit alltför stora ekonomiska
påfrestningar på budgeten men
siikert, genom att främja upplysningen
bland folk i allmänhet, varit synner -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 19C6 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ligen välgörande för samhällsekonomien.
Det föreslogs bättre kanalisering
av det konsumentupplysande materialet,
en fristående informationscentral
och fler upplysningscentraler ute i landet,
där dessa behövs väl så bra som
i huvudstaden. Man får nu bara hoppas
att de erfarenheter som dras ut av verksamheten
vid Stockholms nyligen öppnade
informationscentral snabbt leder
till att även landsorten kan få liknande.

Det är utmärkt med undersökningar,
vilkas resultat delges konsumenterna.
Men undersökningarna måste vara sådana
att den konsumentopinion, som vi
ännu inte hunnit upplysa tillräckligt,
också kan tillgodogöra sig den på rätt
sätt. Undersökningsresultaten får inte
vara vilseledande. Enligt min uppfattning
var en sådan undersökning, som
nyligen gjordes av pris- och kartellnämnden,
just ägnad att vilseleda konsumenterna
i väsentliga stycken. Den
gick ut på en jämförelse av priserna i
olika städer och i olika affärer, och för
oss i Uppsala var det ju glädjande att
vi bodde på en av de billigaste orterna.
Man kom fram till väsentliga prisskillnader,
så stora som 10 procent mellan
en del affärer. Visserligen påpekade
nämnden att i undersökningen ingen
hänsyn tagits till vare sig kvalitet eller
service, men hur många konsumenter
tänkte på detta? Och vad har den stora
gruppen av yrkesarbetande husmödrar
egentligen för glädje av en undersökning
som denna? Såvitt jag förstår uppmanar
den bara de husmödrar som har
mycket gott om tid att springa runt i
affärerna för att jämföra priser och
lista ut var varan är absolut billigast.
Om detta stimulerar affärsinnehavarna
att sänka eller höja priserna är tvivelaktigt.
Ett ensidigt, frampressat pristänkande
är inte det enda väsentliga
för konsumenterna.

Vad undersökningen under inga förhållanden
tar med i beräkningen är
husmoderns arbetskraft. Hon — om det
nu inte är en han — förutsättes ha en

obegränsad tid för att sköta all service
själv i våra dagar — utan ersättning.
De yrkesarbetande husmödrarna har
emellertid under inga förhållanden sin
tid till det låga pris som alltid förutsättes
i prisundersökningar. De måste
använda sig av en viss service, och för
den måste de lära sig att betala.

Kvaliteten var heller inte medtagen i
denna undersökning, och den spelar
självfallet en mycket stor roll när det
gäller att ta ställning till priset på en
vara.

Den största fördelen med den prisundersökning
som jag har nämnt förefaller
mig vara att den avslöjar behovet
av konsumentupplysning på ett rätt
skrämmande sätt. Vid en enkät i Eskilstuna,
en av de städer som var föremål
för undersökningen, befanns av nio tillfrågade
sju möjligen ha hört talas om
undersökningen, men inte alls fäst sig
vid den.

Det kanske kan behövas något av ett
nytänkande inom konsumentupplysningen
och i varje fall en snabbare
takt. Konsumenten måste hävda sin
ställning — en uppfattning till vilken
näringsfrihetsombudsmannen ansluter
sig. Han säger i debatten kring den
nämnda undersökningen som blev mycket
livlig att det är nödvändigt att också
konsumenterna klagar hos näringsfrihetsombudsmannen.
Det är nu alltför
få som gör det. Ingen statlig institution
på konsumentområdet kan fungera
utan upplysta konsumenter. Det är
väl ett axiom. Bättre resurser måste till
för pris- och kartellnämnden och NO.
Men det fordras också en bättre samordning
mellan de statliga institutionerna.
Det fordras utan tvivel en rad
av åtgärder för att göra konsumenterna
mer prismedvetna, åtgärder som inte
behöver medföra alltför stora påfrestnnigar
på statskassan men som säkerligen
skulle medföra utomordentligt goda
resultat för både konsumenterna och
hela samhällsekonomien.

Tisdagen den 1 november 1900 fm.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Under detta år har löneförhandlingarna
med de olika förhunden
lett till högre löneinkomster av
varierande grad för de flesta kategorier
löntagare i vårt land. Man har i vackra
ordalag talat om hur låglönegrupperna
skall ges kompensation, och det har väl
skett i en del fall och i andra inte.

Men, ärade kammarledamöter, har ni
möjligen tänkt på hur jordbrukarna har
det med sina inkomster? Den som inte
är jordbrukare har väl ganska svårt att
tränga in i dessa problem, men jag kan
försäkra att jordbrukets folk är en
grupp av låginkomsttagare som känner
sig hårt pressade ekonomiskt sett, inte
minst på grund av det allmänna höga
kostnadsläge som vårt land har råkat
in i. Årets försämrade skördeutfall
kommer därtill att sätta än djupare
spår i jordbrukarnas ekonomi. Och detta
kommer att visa sig vid inkomsttaxeringen
nästa år.

•lag vill också hänvisa till Jordbruksekonomiska
Meddelanden för oktober
i år, som utvisar att det reella producentprisindexet
sjunkit till för år 1965/
66 102,7 mot de två föregående åren
106 procent. Därtill kan vi säkerligen
räkna med ytterligare sänkning för
åren 1966/67 om inte något positivt
hinner inträffa dessförinnan.

Samtidigt som jordbruksproducenterna
råkat ut för detta är jag medveten
om att livsmedelskostnaderna stigit i
anmärkningsvärd grad för konsumenterna.
Detta är emellertid en sak som
vi inte kan lasta jordbrukets producenter
för.

Att livsmedelspriserna i konsumentledet
hos oss är högre än i de flesta
andra länder kan delvis förklaras därav
att den svenska konsumenten efterfrågar
mera högförädlade varor, man
överför med andra ord det enskilda
hushållets arbete till förädlingsledet.
Detta betyder att kostnaderna för förädling
och distribution, all rationalisering
till trots, driver detaljhandclspriscrna
i höjden.

till remittering av viss kungl. proposition

Sedan lång tid har prisstegringarna
varit betydligt större på tjänsterna då
det gäller förädling och distribution än
för de produkter som jordbrukarna levererar.
En följd av detta förhållande
liar blivit att jordbrukarnas andel i de
livsmedelspriser som konsumenterna
betalar har sjunkit. Den årliga livsmedelskostnaden
för landets befolkning
utgör nu 21 miljarder kronor varav 6
miljarder är drycker av varjehanda
slag samt tobak. De egentliga livsmedelskostnaderna
uppgår alltså till 15
miljarder kronor, men av dessa går endast
knappa 5 miljarder till de svenska
jordbruksproducenterna. Resten, eller
drygt 10 miljarder, får hänföras till
förädling, distribution och import. Omsättningsskatten
utgör som vi vet 10
procent, varför endast cirka 20 procent
av hushållens utgifter för livsmedel går
till jordbruksproducenterna inom vårt
eget land.

Även om man skulle vara beredd alt
genomföra en helt ny jordbrukspolitik
i vårt land, en politik som skulle syfta
till att bringa ned jordbruksproduktionen
och öppna gränserna för världsmarknadens
osäkra dumpingpriser, så
kan detta knappast medföra några
nämnvärda besparingar för hushållen.
Däremot skulle man på mycket kort tid
slå sönder jordbrukets ekonomi.

Har man väl reducerat det svenska
jordbrukets produktion så får man räkna
med att det inte blir dumpade priser
på livsmedel från de exporterande
ländernas sida, utan då tar man ut vad
man kan få. Ett färskt exempel på detta
är väl den import som måste vidtagas
då besiktningsveterinärerna för
några dagar sedan gick i strejk. Genast
steg priset på den svenska marknaden
på grund av att danskarna passade
på att ta ut det pris som de ville
ha. Detta kanske kan bli en tankeställare
för framtiden.

I debatten bar det gjorts gällande atl
jordbruksföretagen på många håll är
för små och att det brister i effektiviteten.
Företagen behöver därför göras

/O Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungi. proposition

storre och en del av arbetskraften överföras
till andra näringar som bättre
kan utnyttja dessa resurser.

I detta sammanhang vill jag emellertid
framhålla att de små brukningsenheterna
tillkommit på myndigheternas
tillskvndan. Vi människor har så lätt
för att glömma, men annars förhöll det
sig så att under 1920—1930-talen främjades
egnahemsverksamheten med statliga
medel. Under denna tid styckades
en rad stora brukningsenheter i mindre
enheter. Den gången framstod detta
förfaringssätt som fullständigt riktigt
för att inte säga nödvändigt för att
skaffa arbete och uppehälle för alla de
människor som industrien och andra
verksamhetsgrenar inte kunde sysselsätta.
Vi har därför vissa förpliktelser
gentemot dessa kategorier, nämligen
småbrukarna. Förfaringssättet bär emellertid
lett till att många brukningsenheter
i dag är alltför små för att maskinkapitalet
skall kunna utnyttjas på
ett tillfredsställande sätt. Den under senare
år förda jordbrukspolitiken har
hittills inte i tillräcklig grad beaktat
detta. Tvärtom har sammanläggning till
större enheter motarbetats av de statliga
direktiven till våra rationaliseringsorgan.

När den kommande jordbrukspolitiken
inom kort skall utformas måste
man naturligtvis ta hänsyn till den omvandlingsprocess
som vårt jordbruk genomgår
och som pågått sedan länge.
Det är alltså ingen nyhet som jordbruksutredningen
kommit med då det
gäller detta avsnitt, tv på grund av den
låga lönsamhetsgrad som råder för
jordbruket i dess helhet men inte minst
för mindre jordbruk, sker det en nedläggning
av sådana enheter i ökad takt.
Man räknar med att cirka 10 000 enheter
lägges ned per år, vilket motsvarar
ungefär 5 procent av alla enheter.

Denna takt i nedläggningen är hög
nog och behöver inte påskyndas. Sociala
problem skapas redan nu som vi
har svårt att råda bot på. Ett exempel
är bostadsfrågan. Tro inte att all den

arbetskraft som frigöres kan övergå
till annan verksamhet. Det blir endast
en liten del som kan göra det därför
att genomsnittsåldern inom denna kår
är ganska hög.

Min uppfattning är att nedläggningen
av jordbruk redan nu sker tillräckligt
snabbt därför att någon nyrekrytering
sällan sker till de enheter det här gäller.
Om man väljer vägen att genom
prispolitiska åtgärder försöka få en
snabbare avgång eller syftar till att friställa
den yngre arbetskraften från
jordbruket, så kommer detta att leda
till att vårt jordbruk drabbas än hårdare
av en ekonomisk kris än vad det
är utsatt för i dag. Vi får nämligen
komma ihåg att den företagsekonomiska
lönsamheten vid de större enheterna,
som måste betala avtalsenliga och
marknadsmässiga löner till lejd arbetskraft,
redan nu är låg.

Jordbruket har under senare år blivit
en kapitalkrävande näring av mycket
stora mått. I det effektiva jordbruket
kan, under de förhållanden som i
allmänhet råder, behovet av kapital per
sysselsatt individ uppskattas till minst
300 000 kronor. Denna utveckling har
medfört att nytillträdande jordbrukares
skuldsättning i allmänhet blivit mycket
hög och deras ekonomiska ställning
labil. Även vid stora specialiserade jordbruksföretag,
som varit i gång med produktionen
någon tid, synes lönsamheten
inte vara bättre än att tämligen små
förskjutningar i inkomst- eller kostnadsläget
kan ge anledning till ekonomiska
bekymmer.

Redan nu kan vi konstatera att på
bySgnadsområdet har kostnadsutvecklingen
lett till att jordbrukets byggnader
inte på långt när förnyas i samma
takt som förslitningen äger rum. På
många egendomar är driftsbyggnaderna
omoderna och alldeles för arbetskrävande,
och moderniseringen av dessa
underlättas på intet sätt av vår skattelagstiftning
som endast medger avskrivning
av byggnad på 67 år, då den företagsekonomiskt
riktiga avskrivningsti -

Tisdagen den 1 november 1966 fm. Nr 30 71

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

den i stället bör ligga mellan 20 och
30 år. Vidare har man i år kunnat konstatera
en nedgång av jordbrukets investeringar
i maskiner — en allvarlig
sak som tyder på ökad kapitalbrist och
en stark misstro mot den framlagda
jordbruksutredningen. Man drar sig
helt naturligt för en ökad skuldsättning,
då räntor och kostnader stiger
och inkomstlaget är mycket labilt och
då man inte vet hur framtiden kommer
att gestalta sig för jordbruksnäringen.

Hur blir det med sockerbetsodlingen
och med industripotatisodlingen? Det
är odlingar som är av utomordentlig
betydelse för Sydsverige — sockerbetorna
för de starka jordarna och industripotatisen
för lättjordsområdena.
Skulle pristryckande åtgärder ifrågakomma,
så kommer detta att innebära
betydande svårigheter, vilkas ekonomiska
konsekvenser är svåra att överblicka,
enär återverkningarna kommer
att drabba även animalieproduktionen,
vad gäller både mjölk- och slaktdjursproduktionen.

Vi har i våra jordbruk och jordbrukets
övriga produktionsresurser stora
realtillgångar som inte får kastas bort
utan som måste utnyttjas på allra bästa
sätt. Den i jordbruket arbetande befolkningen
är klart medveten om detta,
och en fortlöpande rationalisering har
också pågått sedan länge i syfte att
skapa effektiva företag. Att jordbruket
har lyckats med detta framgår om man
jämför produktpriserna i Sverige med
motsvarande priser inom EEC och
EFTA, där vi visserligen ligger några
enheter högre men inte så högt som
skulle vara betingat av vårt betydligt
högre kostnadsläge. Just det förhållandet
tyder på en hög effektivitet hos det
svenska jordbruket.

Vad jordbruket nu framför allt behöver
är arbetsro, så att effektiviseringen
kan fortsätta. Rationaliseringen bör
syfta till att skapa bestående familjejordbruk
men även större enheter samt
kombinerade jord- och skogsbruksfastigheter.
Hot om prispress och bort -

rationalisering främjar inte jordbrukets
framtida utveckling. Man skrämmer
bort de unga människorna, just dem
som vi med hänsyn till åldersfördelningen
inom jordbrukarkåren men också
med hänsyn till det framtida försörjningsläget
så innerligt väl behöver.
Jordbruket har såsom en betydelsefull
näringsgren väl försvarat sin plats i
landets näringsliv, och jag är övertygad
om att det kommer att göra det
även i framtiden.

Första villkoret för att priserna skall
kunna stabiliseras är att inflationen
hejdas. Jordbrukspolitiken bör syfta
till att understödja det svenska jordbrukets
strävan till ökad effektivitet
och anpassning. Detta är det mest effektiva
medlet för vår livsmedelsförsörjnings
förbilligande, men det förutsätter
också att det svenska jordbrukets
produktion inte genom prispolitiska åtgärder
tvingas ner till att motsvara en
viss procent av vårt försörjningsbehov
av livsmedelsråvaror. Allt talar för att
endast den gräns under vilken produktionen
inte får gå fastställes, om beredskapen
skall kunna tryggas.

Alltmedan jordbruksutredningens betänkande
är ute på remiss för att slutligen
bli föremål för proposition, pågår
överläggningar om vårt framtida
militära försvar. Resultaten av dessa
utredningar och överläggningar hänger
intimt samman och påverkar varandra
inbördes.

En av de väsentligaste förutsättningarna
för att det skall löna sig att satsa
på ett starkt svenskt försvar måste
vara, att det inom landet finns garanterade
förutsättningar för en tryggad
livsmedelsförsörjning. Finns inte dessa
förutsättningar, blir vårt oberoende en
illusion. Nu är det så olyckligt att socialdemokraterna
i debatten har intagit
en ganska negativ ställning till jordbruket
och den därmed sammanhängande
självförsörjningsgraden. Samtidigt
har det under den senaste tiden försports
att socialdemokraternas ståndpunkt
i försvarsfrågan skulle innebära

72 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ett avsteg från tidigare i enighetens tecken
uppdragna riktlinjer, vilket skulle
kunna innebära en betydande försämring
av försvarets effektivitet. Finns det
då inte, om dessa linjer fullföljes, risk
för att det blev svårt för vårt land att
upprätthålla sin neutralitet om ofred
skulle inträffa?

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet för tiden
den 3—den 18 november för bevistande
av Förenta Nationernas generalförsamling.

Stockholm den 1 november 1966

Alva Myrdal

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
7—den 10 november 1966 för att deltaga
i Europarådets juridiska utskotts
sammanträde på Malta.

Stockholm den 1 november 1966

Lennart Gei jer

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och bankoutskottets förslag
till riksdagens skrivelser:

nr 310, till Konungen i anledning av
i statsverkspropositionen upptagna kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 311, till fullmäktige i riksbanken
i anledning av i statsverkspropositionen
upptagna kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen jämte i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 128, med förslag till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar m. in.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 763, av herr Pettersson, Gunnar,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 129, angående ny organisation
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
m. in.; samt

nr 764, av herr Tistad, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 129,
angående ny organisation för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, in. in.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

Tisdagen den 1 november eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Allmän debatt i anslutning till remittering
av viss kungl. proposition
(Forts.)

Fortsattes överläggningen i samband
med remiss till utskott av Kungl. Maj:ts
proposition nr 137, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§
lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, in. in.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! I dagens remissdebatt
har man ju från skilda håll framfört
olika synpunkter på de spörsmål som
varit aktuella under det senaste året.
Jag kan inte underlåta att påpeka att
man fann det litet förvånansvärt, när
valet var över och så stora omslag hade
skett, att inte regeringen vidtog några
åtgärder för att klargöra om det skulle
bli nyval eller om man skulle stanna
vid det som var. Det dröjde ganska
länge, men till slut kom beskedet från
statsministern att det inte skulle bli
något nyval.

.Tåg får ju säga att det nog var klokt
att man inte ställde till med ett nytt val
— folk kan också bli valtrötta. Men vad
som förvånade mig litet var kanske att
inte regeringen, då den visste att den
inte hade någon majoritet i väljarkåren
bakom sig, sökte få till stånd en
samlingsregering. Jag tycker att det
skulle ha varit en sak att gå in för; man
kunde ha försökt att med de fyra partierna
bilda en regering som fått fungera
tills 1968 års val genomförts. Enligt
min mening hade det varit ganska
lyckligt om man kunnat gå den viigen

i stället för att man som nu regerar
utan att ha majoriteten bland svenska
folket bakom sig. Det är självklart att
många problem skulle uppstå i ett sådant
sammanhang, men med litet ansträngningar
hade det säkerligen varit
möjligt att få till stånd en sådan regering.
Detta hade varit lyckligare än att
fortsätta på det gamla viset. Den nuvarande
regeringen borde enligt min
mening haft anledning att övertänka
om det inte kunde ha gått till på detta
sätt.

Ett nyval hade alltså inte varit den
bästa vägen, men jag har velat peka på
att man som sagt i stället kunde ha försökt
bilda en samlingsregering för tiden
fram till valet 1968.

Jag skall inte uppehålla mig vid den
saken längre och inte heller i övrigt
bli långrandig — det har ju sagts så
mycket i dag och så många talare är
anmälda. Men, herr talman, när jordbruksministern
är inne i kammaren kan
jag inte underlåta att ställa några frågor
till honom.

Det förvånade oss mycket att han, sedan
en utredning pågått under flera år
och äntligen blivit färdig, plockade ut
vissa delar och gjorde dem till föremål
för vad man kan kalla departementsutredningar.
Man tillsatte två sådana utredningar,
en beträffande sockerbetorna
och en beträffande potatisodlingen. Båda
dessa områden har ju mycket stor
hetydel.se
vårt land.

Om jag först säger några ord beträffande
sockerbetsodlingen, så har ingenting
annat framkommit än att den skulle
skäras ned kraftigare än man hade
tänkt sig. Flera sockerfabriker skulle
läggas ned och i stället skulle man importera
socker, eftersom en import sades
vara billigast. Ja, det kan ju hända

74 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

— men, mina damer och herrar, har ni
sett vad som hände i förra veckan, när
veterinärerna vid våra slakterier gick i
strejk så att ingen slakt kunde utföras?
Då skulle man importera varor från
Danmark. Jag såg i tidningen i dag att
vi fick ge 25 öre mera per kilo än förut
för det danska köttet och fläsket. Då
frågar man sig: Hur kunde priset stiga
så kvickt bara på någon dag?

Nu har jag inte haft tid att kontrollera
den uppgiften, men efter vad jag
har hört lär det högre priset ha tagits
ut i alla butiker. Man skulle kanske
kunna tro att böndernas egna företag
passat på att höja priset med 25 öre per
kilo, men det lär inte vara så, herr jordbruksminister,
utan priset lär ha höjts
över lag i landet. Detta kan tas till intäkt
för att säga: Här ser ni att det
kanske inte är så lyckligt att slå ihjäl
våra jordbruk; de är kanske bra att ha
eftersom de ändå åstadkommer en reglering
av priser på ett annat sätt än
när man är piskad att vara hänvisad till
en kategori.

•lag vill inte med dessa ord ha sagt
att de svenska jordbrukarna skall sitta
med armarna i kors och inte vidta de
rationaliseringsåtgärder som kan vara
av behovet påkallade. Jag tror att vi
alla är beredda att vidta sådana åtgärder.
Jag har emellertid varit med om
den tiden, då man slog sönder de stora
jordbruken till mindre enheter. Varenda
anställd skulle ha ett litet jordbruk,
ehuru det inte blev så. En massa stora
gårdar slogs dock sönder, som nu skall
plockas ihop igen till större jordbruk.
Utvecklingen har gått dithän att man
inte kan driva ett jordbruk på samma
sätt som man gjorde för 30, 40 år sedan,
utan jordbrukarna måste följa med utvecklingen
i fråga om maskiner och
dylikt så att de får en ändamålsenlig
driftform. Jag tror att alla erkänner att
det svenska jordbruket under alla dessa
år har följt utvecklingen och, vågar jag
påstå, ligger långt före många andra
länders.

Jag har haft tillfälle att besöka Väst -

tyskland, och i fjol var jag i Frankrike,
i Holland och i Belgien. Där fick jag se
hur jordbrukarna gick och plöjde med
sina kor. Det såg jag även i år i Östtyskland.
Det är dock förvånansvärt att
man ligger så pass långt efter i utvecklingen.
Jag tror inte man skulle kunna
finna en enda gård här i Sverige, där
man kör och plöjer på det sättet. Här
följer jordbrukarna med utvecklingen
både när det gäller redskap och i andra
avseenden.

Därför säger jag alltid, att man aldrig
skall centralisera så hårt att man blir
beroende av andra länders varor. Jag
förstår att jordbruksministern gärna ser

— att döma av det förslag som framlagts

— att svenska jordbruk skall läggas ner.
Han säger att det är mycket billigare att
importera — vi skall alltså köpa varorna
utifrån när vi behöver dem.

Jag vill på den punkten bara hänvisa
till vad jag sade i början av mitt anförande.
När tre dagar kan förändra
situationen så pass mycket, hur blir det
då om det blir en bestående situation av
det slaget för all framtid? Om man ändrar
på saker och ting på ett sätt, som
inte kan hålla, så passar man på när
möjligheterna yppar sig att sälja till
andra länder och höja priserna. I det
fallet är vi nog alla likadana. Det är
ganska allvarligt att avskaffa även de
små jordbruken.

Jag har fått mig tillsänd en bok som
berör förhållandena på jordbruksområdet
i Sovjet, som visar att det inte lär
vara så tjusigt nu längre med deras stora
kolchoser. Man erkänner där att de
mindre brukningsenheterna har gett mera
per hektar än vad de stora kolchoserna
gjort. Hos oss är det ju inte fråga
om några sådana, men jag tror i alla
fall att vi får vara nöjda med att se till
att våra mindre jordbruk inte blir utrangerade.
Jag tror att de kan vara bra att
ha när det blir sådana situationer att de
behövs.

Jag hör till de äldsta här i kammaren,
och jag har haft tillfälle att vara med
om två världskrig. Båda dessa världs -

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning

krig har varit mycket besvärliga även
för det svenska folket, trots att vi ju hade
den stora förmånen att hålla oss
utanför. Vi fick ju vidta åtgärder både
på det ena sättet och det andra för att
kunna klara upp det hela. Om man jämför
förhållandena under andra världskriget
med förhållandena under det
första, finner man att svårigheterna under
andra världskriget inte på långt när
var så stora som under det första. Detta
heror på att vi hade fått ett förnämligt
jordbruk, som sköttes bra av duktiga
jordbrukare. Därför behövde inte svenska
folket lida någon nöd på något område.

Nu kan man säga: »Världskrig skall
vi se bort ifrån, vi skall väl försöka
på något sätt se till att de inte utbryter.
» Men man får inte vara för säker
på det, utan måste ta med i beräkningen
att det kan bli ett nytt världskrig.
Dä menar jag att det skulle vara sorgligt
för vårt land om vi inte hade samma
möjligheter som förut att tillgodose
svenska folket med de nödvändigaste
livsmedlen utan alltför hård ransonering.

Man säger att man kan importera socker
mycket billigare än man kan producera
socker. Jag kan inte förneka att
så kan vara fallet vid vissa tillfällen,
men jag tycker att det skulle vara roligt
att höra vad jordbruksministern själv
säger om denna näring. Det finns förslag
om att den skall skäras ned, och
det har till och med framlagts förslag
att man skulle helt lägga ned sockcrbetsnäringen.
Skulle man göra detta, tror
jag att det skulle bli mycket besvärligt
för oss om något skulle inträffa. Är man
säker på att ingenting sker och är man
säker på att man kan få rörsocker från
länderna i Afrika, fastän folken där
krigar nu och har det svårt, så kan vi
ju skaffa socker, även om vi inte kan
köpa det billigare än vi själva kan producera
det. Men jag tycker inte att vi
skall försätta oss i den situationen. Vi
hör i stället gå in för en egen sockerbetsproduktion.
Vi odlar nu sockerbe -

till remittering av viss kungl. proposition
tor på 40 000 hektar. Skörden täcker bara
60 procent av vad som förbrukas i
vårt land. Resten importerar vi. Jag försäkrar
att det kan bli likadant som när
vi lade ned tobaksodlingen i vårt land.
Då var tobakspriset lågt, men sedan har
det stigit varje år. Jag har inte hört
vilka priser man nu har på importerad
tobak, men den är inte så billig som
tobaken var när vi producerade den i
Sverige, utan har säkert stigit avsevärt.
Man kan därför inte vara säker på att
det vore lyckligt för vårt land, om vi
lägger ned sockerbetsodlingen.

Jag hörde i går professor Assar Lindbäck
i radio, och jag förmodar att också
jordbruksministern hörde honom.
Han sade: »Lägg ned den svenska jordbruksodlingen
och importera i stället,
det är mycket bättre!» Jag skall inte kritisera
professor Lindbäck för hans yttrande
på något sätt, men jag tror att det
kanske vore klokt om man vore litet försiktigare
med att säga att nu skall vi
lägga ned en odling och importera i
stället. Jag tror inte att vi skall gå alltför
djärvt till väga, då behöver vi inte
uppleva några oangenäma överraskningar.

Vi har ett ränteläge som väl är det
högsta som förekommit under det senaste
århundradet. Jag kan inte komma
ihåg något tillfälle under första
världskriget då räntan var så hög som
nu. När jag själv blev bonde — det var
1918 — betalade jag 8 procent på växlar,
och jag kan inte minnas att jag betalat
mera än så, men nu ligger växelräntan
över 8 procent. Det är väl ändå
en ganska allvarlig sak att räntan stigit
på det sättet. Jag tror att det finns all
anledning att undersöka om man inte
kan få ner ränteläget på en något så
när rimlig nivå och att räntan inte stiger
i fortsättningen, ty annars får
många, både jordbrukare och andra näringsidkare
av vad slag det vara må
samt även arbetare, stora finansieringssvårigheter
— om de t. ex. har ett jordbruk
eller driver en affärsverksamhet
av något slag eller kanske bygger sig

Nr 30

Tisdagen den 1 novemljer 19CG em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

en fastighet. Då blir det mycket dyrt
för dem om man inte skall subventionera
räntan som man har gjort förut.
Jag tror att man bör se till att den inte
stiger alltför högt.

Finansministern säger att vi skall införa
nya skatter, att vi skall införa
mervärdebeskattning och kanske höjd
omsättningsskatt och att vi på alla områden
skall se till att statens inkomster
stiger. Jag kan föreställa mig att man
kan ha den tanken, men jag undrar
ändå om man skall välja den vägen som
finansministern tänkt sig. Jag tror att
det tvärtom skulle finnas skäl att försöka
hålla tillbaka mera än man har
gjort.

Jag vet att man kommer att ställa
frågan: Var skall man minska utgifterna?
Man brukar säga: Skall man gå på
försvaret? Skall man gå på andra områden,
där det förekommer subventioner
och sådant?

Det är naturligtvis svårt att säga vilket
område man skall angripa, men jag
tror att om alla hjälptes åt skulle man
nog kunna finna vägar till bättre lösningar
än vad som nu är möjligt, när
man sitter i en ickemajoritetsställning
och beslutar om höjda skatter. Jag har
velat säga detta enär jag anser att det
enda riktiga vore att man under de två
åren fram till 1968, då andrakammarval
skall äga rum, bildade en samlingsregering
som finge ta hand om de svårigheter
som regeringen brottats med
och kommer att få brottas med under
lång tid framåt.

Jag skall inte, herr talman, uppehålla
mig längre vid denna fråga. Jag vill
bara ha sagt att vi skall skynda långsamt
med de beslut som vi nu fattar
i olika spörsmål — hur det skall gå till
och hur vi skall rätta till olika saker.
Låt oss inte rusa i väg, så att vi sedan
kanske ångrar vad vi gjort och så att
vi får svårigheter att finansiera de olika
projekten i framtiden!

Jag tror att detta tål att tänka på,
och därför skulle jag till slut bara vilja
fråga jordbruksministern, om han har

för avsikt att mer än vad som hittills
skett lägga ner svenska jordbruk så att
det till sist kanske återstår bara några
enstaka större gårdar. Jag skall sluta
mitt anförande, herr talman, med att
säga att jag vore tacksam om herr jordbruksministern
ville ge kammaren en
redogörelse för hur långt han tänker gå
i centralisering.

Fru MYRDAL (s):

Herr talman! Denna höst har bjudit
på ganska många sällsamma mellanspel.
Inte minst är det ägnat att förvåna att
vi nu helt plötsligt har fått en diskussion
i försvarsfrågan som rasar i tidningsspalterna.
Jag säger att det är förvånande,
eftersom den är opåkallad i
dagens läge. Även från denna talarstol
har en del stämmor hörts som velat i
förskott uttala sig om en fråga som
dock har anförtrotts en utredning med
representanter för olika partier, detta
trots att utredningen icke är färdig,
inte har redovisat sitt utredningsmaterial
och inte har slutförhandlat om
många av de allra viktigaste aspekterna
i försvarsfrågan.

Att fortsätta den debatten här anser
jag inte vara riktigt. Jag ämnar inte
föregripa utredningens resultat, inte
diskutera försvarets kostnadsram, inte
ge mitt och naturligtvis ännu mindre
någon annans s. k. bud i försvarsfrågan.
Däremot skulle jag vilja säga några
kortfattade ord om en annan aspekt,
som kan diskuteras redan nu och som
bör diskuteras nu. Jag avser sambandet
mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken.
Det hör verkligen till
försvarsdiskussionens förspel att man
skall ägna ökad uppmärksamhet åt
skiftningarna i den utrikespolitiska situationen,
som ju utgör miljön för vår
försvarspolitik.

I fråga om den utrikespolitiska bakgrunden
har material publicerats. Försvarsutredningen
har rent av bjudit
upp till diskussion på bred front genom
att publicera ett flertal säkerhets -

Tisdagen den 1 november 19G6 em.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
politiska studier — herr Virgin berörde
kort den saken för en stund sedan.

Utan att alls ge mig in på alla de utläggningar
som finns i dessa kvalitetsmässigt
ganska varierande skrifter tycker
jag att man från denna talarstol
behöver påminna om att vi väl sällan
bar genomlevat en period när tolkningarna
av de utrikespolitiska utsikterna
kastats om så hastigt som nu. Det går
verkligen snabbt. Bara på något år har
den avgörande skärningspunkten för
de storpolitiska spänningarna flyttat
från Europa till Asien, om jag får uttrycka
det kort.

Det kalla krig i och kring Europa
som vi vant oss vid under 20 år är
»över», .lag citerar här ett av Economists
senaste nummer där tidningen
apropå ett konstaterande, att Amerika
och Sovjetunionen har en benägenhet
att tunna ut sina styrkor i Europa, säger:
»Kina har fått de bägge att inse,
att de militära dispositioner de företog
under det kalla krigets tid ter sig ganska
orimliga nu när det kalla kriget är
över.»

Jag vill inte helt skriva under den
historietolkningen, men den är en påminnelse
om de betydande förändringar
som är på gång. I varje fall skär sig
detta mot den bedömning som fortfarande
är ganska vanlig i vår press och
särskilt i uttalanden från militärt håll,
där alltid de negativa elementen i den
s. k. hotbilden understryks. Det skulle
vara frestande att gentemot Economist
citera en militär insändare i Svenska
Dagbladet för bara ett par dagar sedan,
som på ett psykologiskt avslöjande sätt
gjorde det uttalandet, att det vore »oärligt
att förneka att det i dag föreligger
vissa tecken på att en avspänning, i
varje fall i Europa, kan vara på väg».
Det tycker jag var många reservationer
för en bedömning som betydligt större
experter, från de Gaulle till praktiskt
taget varje utrikespolitisk skribent, anser
ganska säker.

Det iir givetvis omöjligt att dra några
som helst direkta slutsatser från lätt -

till remittering av viss kungl. proposition
nader i det utrikespolitiska klimatet till
vårt försvars kvantitativa dimensioner.
Vi har ju inga stående styrkor, som kan
spelas upp och ner på handklavermanér.
I stället är det helt andra arter av
överväganden som nu borde bli aktuella
med tanke på att framtidsbilden skiftar.
Jag skulle vilja enkelt uttrycka det
så, att även om krig i vår närhet, i Europa,
blir osannolikare, så måste vi
studera ett sådant osannolikt krigs sannolika
karaktär. Det är i själva de konkreta
krigsriskerna som förändringarna
slår igenom — ja, jag skulle vilja använda
ett annat ordval än »krigsrisk»
och säga, att det är i arten av de påfrestningar,
som vårt land kan utsättas
för, som förändringar sker, påfrestningar
som fordrar militär täckning för ett
effektivt gensvar från vår sida.

Vad vi alltså nu i verkligheten behöver
är en genomgång av alternativ
för sådana påfrestningar, så att vi kan
jämföra de alternativen med de militära
systemenheter som ingår i försvaret
och som skulle utgöra vårt lands
motmedel mot påfrestningarna.

Här måste vi väl vara på det klara
med att den s. k. långtidsplaneringen,
sjuårsplaneringen, med de starka bindningar
som görs för flera år framåt, i
själva verket inte enbart är av värde,
utan rent av kan utgöra en risk. Om
denna planering bara betyder att man
går på i gamla banor och alltså förlänger
försvarets hittillsvarande uppbyggnad,
kan vi riskera att rusta för
fel krig.

Vi måste diskutera mycket mera ingående
huruvida man behöver en omstrukturering
för dessa olika typer av
påfrestningar, som alltjämt kan bli aktuella.
De är av många arter. De flesta
som kan ligga i ett osannolikt krigs
sannolika karaktär skulle jag tro kan
anses mera aktuella än det hot om invasion,
som nu dominerar den militära
planläggningen.

Jag skulle kunna citera Economist
igen, ett organ som ju inte kan misstänkas
för att vilja hjälpa labourrege -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ringen i dess besparingsaktioner. Tidningen
säger, att den brittiska militära
planeringen nu anser att det blir
i ökande grad osannolikt att ett långvarigt
krig kommer att utkämpas och
kan utkämpas i Västeuropa. Rhenarmén
betyder mer symboliskt än ur effektsynpunkt,
och därför är den ett naturligt
mål för beskärningar.

Jag vill inte gå i god heller för detta;
jag drar fram det som ett exempel
på bedömningar som ställer oss inför
ett visst nytänkande. Det är i alla fall
en förändrad karaktär hos kriget, som
kommer fram när man går igenom de
strategiska analyserna.

Jag skall bara nämna några av dem,
som verkligen fordrar en alternativplanering
och en alternativbedömning från
vår sida. Den första möjligheten är, att
ett storkrig skulle gå oss förbi men att
detta ändå kunde medföra behov av
transiteringar, som kanske skulle forceras
fram genom våra territorialvatten
och i vårt luftrum. Mot en sådan
bakgrund måste vi naturligtvis studera
vår incidentberedskap och överväga,
om vi bör prioritera denna beredskap
och ge den en annan plats än den skulle
ha fått om huvudvikten läggs vid invasionsförsvaret.

Vi kan också ta som en andra möjlighet
att någon, som inte alls behöver
vara fiende till oss, söker lamslå eller
kanske rent av bemäktiga sig våra flygplatser.
Då gäller frågan vilka försvarskomponenter
som skulle behöva prioriteras
inför en sådan möjlighet.

En tredje möjlighet är att terroranfall
skulle riktas emot oss för att få oss
medgörliga, kanske demonstrativa kärnvapenanfall,
men även med konventionella
spräng- och brandbomber kan
ju ett terroranfall utövas. Inför ett sådant
fall blir ju vårt civilförsvar en
mer betydande komponent. Det får en
krigsavhållande verkan, och vi skulle
därför kanske diskutera, om civilförsvaret
borde utgöra en direkt del av
krigsmakten i trängre bemärkelse.

Det gäller här påfrestningsfall som

bör ställas emot det som jag — och
många — närmast anser komma i sista
hand om man bedömer trolig krigskaraktär,
nämligen ett långvarigt ytkrig,
där — som det brukar heta — »fienden
bemäktar sig vårt land». Att utnyttja,
ockupera och administrera ett land
som Sverige och ett motståndsinställt
svenskt folk, som i sista hand skulle
vara berett att gå till det fria kriget,
kan väl knappast te sig som den mest
sannolika metoden att vinna någonting
här. Och inte minst när det gäller det
sista av dessa fyra exempel som jag här
redovisat är vi ju redan starka och har
redan ett starkt försvar.

Nu har jag med detta inte velat göra
några som helst spådomar och ännu
mindre ställa några förslag under definitivt
ansvarstagande från min sida.
Jag vill peka på att det föreligger ett
klart intresse för diskussioner om en
omstrukturering eller en omprioritering
av olika försvarskomponenter snarare
än ett behov av enbart ett tekniskt
fulländande av försvarets nuvarande
typ av utbyggnad, ty hur märkvärdiga
prestanda vi än skulle kunna åstadkomma,
blir frågan vad detta skulle
nyttja till om vi rustar för fel krig.

Hela frågan om ett starkt försvar
ställs fel, om den ställs direkt i relation
till kostnadsramen. Försvarets styrka
kan inte avläsas på försvarets utgiftsposter.
Det är en fråga om huruvida
försvaret är starkt i den rätta riktningen,
starkt när det gäller de riktiga
och sannolika bekämpningsmetoderna.
Det är här som vi behöver en hel del
förberedande diskussion, även bland
den stora allmänheten, i fråga om de
säkerhetspolitiska övervägandena, som
vi måste vinna större klarhet om, både
individuellt och kollektivt.

Jag har med dessa funderingar velat
peka på att nytänkandet i detta avseende
sannerligen inte är färdigt — den
säkerhetspolitiska debatten måste först
fortsätta. Den är ytterst värdefull. Vi
befinner oss i en ny situation, där Europa
omvärderas, särskilt frågan om ett

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

krig med ett deltagande av Europas
egna stater. Då blir vår fråga, vad för
slags försvarsstyrka vi skall ha för att
möta dessa nya situationer.

Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen
att det nödvändiga nytänkandet
inte skall hindras av något partipolitiskt
stelnande i gamla frågeställningar.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste opponera mig
mot att fru Myrdal kritiserar att försvarsdebatten
har kommit att föras in
här i kammaren i dag. Fru Myrdal säger
att den i och för sig skulle vara
opåkallad så länge överläggningarna pågår
i försvarsutredningen. Debatten har
dock faktiskt förts i tidningarna, och
vi har så sent som för några timmar
sedan från den här talarstolen fått
veta, att det utspel som har gjorts har
regeringens fulla stöd. Under sådana
omständigheter är det inte bara önskvärt,
utan det vore direkt felaktigt om
vi inte vid en allmän debatt, som förs
i riksdagen, kommenterade frågan.

Fru Myrdal säger vidare, att vi inte
skall förneka att det varit skiftningar
i den utrikespolitiska bakgrunden och
att försvarsutredningen har utgivit ett
flertal studier som har belyst detta.
Fru Myrdal tog själv som ett bevis på
det bättre läget — om jag fattade henne
rätt — att »hotsituationen bara på något
år totalt kastat om från Europa till
andra delar av världen». Vad har vi för
garanti att den inte lika snabbt kastar
tillbaka igen? Jag tycker att fru Myrdals
yttrande snarare visar hur labil
hela situationen är. Beträffande det pågående
krigsläget i Sydostasien är väl
alla experter överens om att riskerna
är betydande för eskalation och i så
fall för en betydande utvidgning av
konflikten där, som naturligtvis kan
komma att beröra också oss.

Fru Myrdal sade slutligen, att »alla
experter är säkra på att en avspänning
just nu iiger rum i vår del av världen».

Det är möjligt att det finns experter
som anser detta, men jag tror det är
en överdrift att säga att alla experter
gör det. I varje fall är de som skall betala
priset för en felbedömning inte
så säkra. Det visar händelseförloppet i
världen omkring oss och de rustningskostnader
som praktiskt taget alla nationer
lägger på sig.

»Vi skall akta oss för att rusta för fel
krig och vi måste diskutera mer.» Det
är ju alltid möjligt att vi rustar för fel
krig, men vi har verkligen efter bästa
förmåga inom kommittén och med god
expertis försökt undvika detta. Att fru
Myrdal inte har haft tillfälle att så mycket
ta del i de diskussionerna kan ingen
klandra henne för. Hon har haft andra
viktiga uppgifter.

Det är alltså möjligt att vi kan hamna
litet fel. Men vad som enligt min
uppfattning är alldeles säkert, det är att
man inte kan undgå att hamna fel om
man accepterar det utspel som regeringen
nu har gjort.

Fru MYRDAL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte uttala mig
om hur kunskapen om vad som har förevarit
i kommittén verkligen kom ut
till allmänheten; upptakten till pressdiskussionen
tycker jag nog hör till de
sällsamma mellanspelen.

Som det har blivit är det alldeles givet
att här i riksdagen vissa allmänna
uttalanden i stora drag kan göras i frågan.
Men för att vi skall vinna så stor
enighet som möjligt anser jag det nödvändigt
att man inte i förväg befäster
sig i vissa ställningar, som är bestämda
av hänsynstagande till vad man sagt
och menat förut och framför allt dominerade
av tanken på ett entydigt sam
band mellan försvarskostnader och för
svarets styrka.

Jag vill efterlysa mycket mer av ana
lyser, och där tror jag att den litteratur
som kommer ut i ämnet och de
skribenter som bemödar sig om analyser
verkligen gör nytta. De kan ge -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 196G em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

nom att tala om den strategiska situationen
och olika påfrestningsmöjligheter
verkligen få oss att diskutera försvarets
sammansättning innan vi tar
ställning till försvarets dimensioner,
konkret uttryckt i finansiella termer.

Så skulle jag också vilja säga, att visserligen
är riskerna betydande för en
eskalation av vietnamkriget, men det
är ju just ett belägg för en krigsutveckling
som snarare är centrerad till Asien
än till Europa, med andra stormakter
i bilden än här, så det finns ingen möjlighet
att därifrån dra någon konklusion
om att vi skulle få ett långvarigt
ställningskrig i Europa.

Jag skall inte gå in vidlyftigare på
dessa frågor, men jag tror verkligen
att en allmän diskussion som börjar
med utrikespolitiken och som senare
kommer till försvarspolitiken skulle
vara ytterst värdefull.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna börja
med att instämma med fru Myrdal i att
det självfallet inte finns något entydigt
samband mellan försvarets kostnader
och försvarets styrka. Det är just därför
utomordentligt viktigt att finna det
rätta sambandet mellan de kostnader
man lägger ned på försvaret och den
styrka som man kräver av försvaret,
alltså att få ut den största styrkan för
de lägsta kostnaderna.

Det är just precis detta som vi i försvarsutredningen
nu i ett och halvt år
har försökt att finna lösningen på. Det
är möjligt att vi inte helt lyckas, men
vi lyckas i varje fall bättre än om vi
inte studerat problemen så ingående
som vi har försökt göra.

Sedan återkommer fru Myrdal till expertisbedömningen
om att det är osannolikt
med ett långvarigt ställningskrig
i Europa. Jag kan inte riktigt förstå anledningen
till detta konstaterande. Det
långvariga ställningskriget i Europa är
väl ändå inte den risk, som för oss ligger
närmast.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag hade tillfälle att på
förmiddagen få göra några inrikespolitiska
kommentarer, och jag skall därför
anknyta till vad fru Myrdal här har
tagit upp. Jag börjar med det som hon
sade om nödvändigheten av ett samspel
mellan utrikespolitik och försvarspolitik,
och jag ber där att få hålla med
henne. Det är absolut nödvändigt för
ett land av vår karaktär att man har
en utrikespolitisk målsättning som motsvaras
av en försvarspolitik som innebär
villighet att ta på sig försvarsbördor
som gör att de som eventuellt skulle
ha intresse av att angripa oss förstår att
vi är villiga att betala offren, villiga att
betala för vår utrikespolitik. Detta samspel
är verkligen nödvändigt.

Nu sade fru Myrdal, att spänningen
har flyttat från Europa till Asien. Hon
vill inte gå riktigt så långt som att säga,
att det kalla kriget i Europa var helt
förbi; det var kanske klokt att inte
göra det därför att riskerna är betydande.
Det positiva är ju att det har
börjat att komma till stånd vad som nu
så modernt kallas för dialoger mellan
en del stater i Europa, som tillhör östblocket,
och andra, som mera hör hemma
i de västliga demokratierna. Det är
ett av de glädjande tecknen. Man har
också funnit det nödvändigt att försöka
få utvidgade handelspolitiska förbindelser.
Det är alltså någonting som man
kan hoppas verkligen skall innebära, att
det kalla krigets kallaste period i varje
fall skall vara över, att kylan skall
stanna borta från oss.

Men vi behöver ju bara tänka på den
oro som ändå råder omkring Tysklands
delning, kring det västtyska upprustningskravet
och kring Berlinfrågan.
Dessa tre saker är tillräckliga för att
säga, att hur definitivt kylan har övergivit
Europa och dragit österut vet vi
inte särskilt mycket om.

Det är givetvis mot den bakgrunden
som en del uttalanden från socialdemokratiskt
håll i försvarsfrågan på senaste
tiden kan ge anledning till viss oro. Jag

Tisdagen den 1 november 1966 em. Nr 30 81

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

liörde ett yttrande av försvarsministern
i andra kammaren, och åtminstone
av det yttrandet -— jag hoppas att han
inte liar ändrat sig — föreföll det som
om man inte från socialdemokratiskt
håll har bundit sig på denna punkt utan
att det finns möjligheter att resonera.
Det är givetvis för oss utomordentligt
önskvärt att vi kommer överens inte
bara om vår utrikespolitik, utan också
om vår försvarspolitik. Är vi nämligen
överens enbart om utrikespolitiken, men
har alltför delade meningar om försvarspolitiken,
så måste detta i utlandet
kunna uppfattas som om den svenska
enigheten även omkring utrikespolitiken
är något som man kan dra i tvivelsmål.
För ett land som vårt skulle
detta givetvis vara utomordentligt olyckligt.
Det är inte någon önskedröm i och
för sig att man alltid skall vara överens
om försvarspolitiken, men det är
önskvärt därför att denna måste vara
en bakgrund till den utrikespolitiskt
eniga front som vi skall visa upp.

Detta leder över till en annan fråga,
som jag skulle vilja säga ett par ord om.
Det är högst angeläget att andra länder
får en rättvisande uppfattning om
svensk opinion i för dessa länder väsentliga
frågor. Det är särskilt betydelsefullt
för ett land som vårt, som
vill stå utanför stormaktsblocken och
upprätthålla vänskapliga förbindelser åt
skilda håll.

Söndagens nummer av New York
Times gav exempel på hur en snedvriden
bild av opinionsbildningen kan
göra sig gällande. Jag föreställer mig att
vi här i Sverige är ganska ense om att
brännandet av amerikanska flaggor eller
ett yttrande av en 16-årig flicka,
som säger sig demonstrera mot USA
för att hon då tycker sig vara en vietkongsoldat,
som dödar en amerikansk
soldat, inte är rättvisande utslag av
.svensk opinion. Detta gör att det blir
eu verkligt allvarlig fråga hur vi skall
få ut den upplysning om vår svenska utrikespolitik
som är nödvändig. Det kan
tänkas, med den snedvridning som kan

6 Första kammarens protokoll 1966. År 30

bii en följd av en del opinionsinlägg,
att utländska journalister och diplomater
lätt skulle kunna få den tron, att
regeringen och riksdagen och alla partier
tycker på samma sätt.

Självfallet är det inte så, men herr
talman, man måste fråga sig vad Sveriges
Radio egentligen tänkte på när
man i TV lät en 16-årig flicka uttala,
att hon med förtjusning demonstrerar
mot USA därför att hon då tycker sig
döda en amerikansk soldat. Hur skall
man kunna begära att en 16-åring skall
kunna ha en definitiv och mogen uppfattning
om denna skakande tragedi? Vi
tycker alla att det är så svårt att ha en
mening om hur den skall lösas. Denna
flicka får givetvis en stämpel på sig.
Av Sveriges Radio är det oerhört grymt
att skicka ut ett sådant program till
Sveriges folk. Det är icke ett ansvarsfullt
sätt att sköta opinionsbildningen
att förfara så.

Ett sådant exempel fastnar så lätt i
utländska sinnen, och det är därför informationsproblemet
verkligen blir besvärande.
Man förstår också mycket väl
att den amerikanske pressattachén i TV
i går tog upp Stockholms-Tidningens
publicering av Sivar Arnérs artikel och
Dagens Nyheters publicering av Peter
Weiss’ artikel. Båda tidningarna tog in
dem utan samtidiga kommentarer. Det
är givet att detta är ett allvarligt problem,
det är ingen tvekan om den saken.
Vi i Sveriges riksdag har ju ingen
möjlighet att påverka detta förhållande.
Vi kan bara ge uttryck åt den uppfattning
som sannolikt omfattas av majoriteten
av det svenska folket.

Det finns givetvis andra problem, som
är än besvärligare för regeringen. Jag
tänker då på Aftonbladets skriverier,
som onekligen har en så ensidig karaktär
att det är svårt att förstå att det
s. k. tillrättaläggande, som tidningen
gör i dag, gör situationen särskilt mycket
bättre.

Aftonbladet kallas ju med riitt eller
orätt för regeringsorgan. För min del
vill jag dock deklarera att jag ser en

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

klar skillnad emellan t. ex. utrikesminister
Torsten Nilssons deklaration i
FN den 10 oktober och de inlägg som
Aftonbladet gör i vietnamfrågan. Jag
skall nu inte gå in på detaljer i utrikesministerns
tal. Jag vill bara personligen
understryka, att jag tycker att USA
verkligen i en rad frågor i detta sammanhang
har handlat på ett sätt som det
finns stor anledning att kritisera. Jag
tror också att det är nödvändigt att
kräva att USA stoppar bombningarna i
Nordvietnam, för att ta ett exempel —
det är ju inte vietnamfrågan vi här
skall diskutera. Jag vill alltså understryka
att jag ställer mig bakom den
ståndpunkt som utrikesministern gav till
känna i fråga om bombstoppet. Jag tror
att det är en av förutsättningarna för
att det äntligen skall bli fred i Vietnam.
Detta är ett helt annat sätt att argumentera
än det som kommer till uttryck
i en del av pressen. Här finns alltså
ett verkligt informationsproblem för
regeringen, och jag vill återigen markera
att jag tycker att det är en glädjande
skillnad mellan regeringens uppträdande
i det här fallet och en del
skriverier i sammanhanget.

Det är intressant att se, att det med
rätta så kritiserade USA när det gäller
Vietnamfrågan nu har påtagligt lättare
att vinna förståelse för sina synpunkter
i Moskva. Moskvakonferensen mellan
öststaterna, som avslutades nyligen, hade
ju bara de vanliga pliktskyldiga kritiska
kommentarerna till USA:s uppträdande
i Vietnam. Man aktade sig
däremot för varje uttalande, som skulle
försvåra ett närmande mellan Moskva
och Washington, och det är ju mycket
glädjande.

Jag hade förmånen att vara i FN till
för några dagar sedan. Åtskilliga av
utrikesutskottets ledamöter har också
varit där, och jag är säker på att de
gjorde samma konstaterande som vi
andra, som var där under litet längre
tid. Alla trodde att det skulle bli en
svår kris för FN även i år — förra hösten
var det inte så farligt — men den

församling som sammanträdde året
dessförinnan var det verkligen ett tragiskt
skimmer över. Men det intressanta
är ju, att motsättningarna mellan öst
och Väst har minskat. Man har redan
lyckats komma överens på ganska väsentliga
punkter. Det förslag från rysk
sida, som är det enda som kan kallas
ett Vietnaminslag i FN och som ryssarna
ville ha behandlat först av allt i en
av kommittéerna, kompromissade man
bort och lät USA få hela frågan om
nedrustning, icke-spridning av kärnvapen
etc. först upptagen till behandling,
vilket givetvis är en stor eftergift
från rysk sida. Och varför? Jo, därför
att man har inte riktigt samma inställning
till USA som tidigare. Bakom detta
måste givetvis också ligga ett hopp
om att det måste gå att komma överens
om att göra påtryckningar på
Nordvietnam, så att det skall finnas möjligheter
att verkligen få till stånd en
fred.

Jag vill gärna understryka min tillfredsställelse
med att regeringen tog en
riktig position när det gällde den för
FN så väsentliga frågan om Sydvästafrika.
Det hade givetvis kunnat gå galet
i det sammanhanget, men det var
glädjande att regeringen intog en så
realistisk position och aktivt medverkade
till att FN :s beslut verkligen gav
intryck av att FN nu menade allvar
med sina påtryckningar mot Sydafrika.

I sammanhanget, herr talman, var
det intressant att konstatera att den
amerikanska ståndpunkten i själva verket
ligger närmare de afrikanska staternas
än vad den ryska ståndpunkten
gör. Det skulle möjligen också kunna
vara ett ämne för tidningar i Sverige
att diskutera. Ryssland vill absolut inte
ha ett FN-engagemang i Sydvästafrika.
FN får icke bli så pass mäktigt, att det
verkligen kan göra en insats t. ex. genom
att sätta upp en sydvästafrikansk
administration, anser man. Däremot är
detta inte något främmande för USA.

Som vi alla vet, herr talman, gör det
inte så särskilt stort intryck på Syd -

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning

afrika vad FN för närvarande beslutar.
Men det väsentliga var ju att man
nu fick en större enighet omkring någonting,
som skulle kunna bli en konkret
aktion mot Sydafrika och dess
apartheidpolitik med större verkan än
vad man tidigare fått med alla resolutioner
sammanlagt under FN:s historia.
.lag ber att få uttala min förhoppning
om att regeringen verkligen visar sig
villig att stödja alla realistiska förslag,
som kan komma fram från den kommitté,
som nu skall börja syssla med
frågan om vad FN konkret skall kunna
göra beträffande Sydvästafrika. Det är
inget misstroende som gör att jag uttalar
den förhoppningen, utan jag tror
att den skulle kunna vara ganska välgrundad.
Det skulle ju inte bara för
FN :s sak, utan över huvud taget för fredens
sak i världen vara något av en
milstolpe, om man verkligen hade möjligheter
att göra någonting, som medförde
att respekten för de mänskliga
rättigheterna kunde hållas även i den
delen av världen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! »Att ge knappa resurser
mest effektiva användning» — ja,
de orden står att läsa i årets reviderade
finansplan, proposition 125. Jag tycker
att däri framhålles något mycket väsentligt
i det handlingsprogram som
krävs fram till 1970-talets början för
att skapa balans mellan tillgång och
efterfrågan på samhällets ansträngda
resurser. Detta gäller såväl ekonomiska
som personella tillgångar, vilket långtidsutredningen
vältaligt vittnar om.

»Att ge knappa resurser mest effektiva
användning» har rekommenderats
.statliga myndigheter i samband med
petitaframställningar. Det skulle vara
mycket intressant att få se resultaten
av dessa strävanden ifrån våra myndigheter.
»Att attackera de stora posterna
i samhällsutgifterna», för att använda
etl uttryck som i dag fälldes av finansministern,
är något som är nödvändigt

till remittering av viss kungl. proposition
under alla konjunkturer. Rationalisering
är ett av medlen som kan innebära
både förbättringar i arbetet för personalen
och ökad effekt i produktionen
av t. ex. tjänster. Därmed kan man få
fram kostnadsbesparingar.

Herr talman! Jag kommer att uppehålla
mig vid några petitaframställningar,
som berör skolväsendet samt
högre utbildning och forskning just ur
synpunkten att ge knappa resurser den
mest effektiva användningen.

Skolväsendets rationalisering har varit
föremål för diskussion och skriverier
med krav på effektivare organisation,
administration och utnyttjandegrad
av lokaler, lärare etc. Vissa jämförelser
har gjorts med produktion av
varor och produktion av utbildning.
Man menar att utbildningen står kvar
på hantverkets nivå och bedrives högeligen
oekonomiskt. Jag tycker inte att
jämförelsen är helt sympatisk och riktig.
Men att mycket kan göras för att
rationalisera och utnyttja skolans resurser
bättre än för närvarande är inte
minst skolöverstyrelsen medveten om.
Människans tröghet förhindrar ofta rationaliseringar.
Det har vi upplevt på
alla områden. Här är det dock fråga
om ett företag omfattande 100 000 anställda,
spridda över hela landet och
utan den konkurrensens direkta tryck
som vilar på den privata sektorns företag.
Dessutom är det fråga om ett företag
med minst hundraåriga traditioner
och sådant tar tid att förändra.

I skolöverstyrelsens förslag till anslagsäskanden
för budgetåret 1967/68
tas bland annat frågan upp om utbildningens
ekonomiska betydelse. För
samhället framträder utbildningen alltmer
som ett av de viktigaste medlen att
öka den ekonomiska framstegstakten.
Påståendet ger emellertid uttryck för
en mera allmän uppfattning om utbildningens
värde, eftersom frågan är så
föga utforskad. Olika internationella
organisationer, bland annat OECD, har
ägnat utbildningsekonomien uppmärksamhet
men ännu inte kunnat prestera

Nr 30

Tisdagen den 1 november 19C6 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

några definitiva resultat av sina undersökningar.
Men också enskilda forskare
har studerat ämnet och kommit till den
slutsatsen, att investering i utbildning
ofta underskattas vid jämförelse med
andra faktorer som påverkar den ekonomiska
tillväxten.

Vi saknar motsvarande utredningar
här i landet. Det hindrar inte att man
från olika håll har betonat att stagnationen
eller krympningen av arbetskraftstillgångarna
skulle kunna uppvägas
genom en ännu intensivare satsning
på bl. a. utbildning. På lång sikt torde
det väl också, åtminstone under vissa
förutsättningar i fråga om utbildningens
inriktning, förhålla sig så. På kort
sikt står man dock här inför en ganska
besvärlig ekonomisk avvägning.

En expansion av utbildningen innebär
ju att en större del av de samlade
ekonomiska och personella resurserna
på kort sikt undandras andra områden.
Som bl. a. långtidsutredningen påpekat,
blir det också automatiska ökningar på
högre nivåer när man gör utbyggnader
på lägre.

Skolöverstyrelsen framhåller att »man
kan beklaga att den svenska ekonomiska
forskningen inte ger oss klarare besked
om utbildningskapitalets produktiva
effekter», vilka inte alls redovisas
ens försöksvis av långtidsutredningen.
En satsning på ekonomisk forskning
borde ges hög prioritet, om vi skall
kunna bedöma effekten av våra utbildningsinvesteringar
någorlunda riktigt.
Det gäller också andra områden av
samhällsinsatserna.

P»ationaliseringsverksamheten tillmätes
stor betydelse i samband med reformeringen
av utbildningsväsendet.
Skolöverstyrelsen framhåller emellertid
att skolan som rationaliseringsobjekt
måste bedömas på ett särskilt sätt.
Produktionen gäller här en mänsklig
kvalitet. Framför allt är skolöverstyrelsen
angelägen om att framhålla betydelsen
av att forskning och försöksverksamhet
utföres innan förändringar sker.

Till de områden det gäller hör inte

minst skolans arbetsformer. Man syftar
då ofta på tim- och terminsindelningen,
katederundervisningen in. m. Andra
rationaliseringsområden finns inom
skolplanering och skolbyggande. Beträffande
det sistnämnda området pågår
en utredning om att utnyttja byggnadsteknikens
nya landvinningar då det
gäller industriell tillverkning av seriehus
och byggnadselement efter modulsystem
samt utnyttjande av standardmaterial.
Man hoppas att härigenom
kunna förbilliga skolbyggandet och klara
utbyggnadsplanen för t. ex. grundskolan
inom en begränsad investeringsram
för skolbyggnader.

Inom s. k. pedagogiskt utvecklingsarbete
— där det ofta gäller att effektivisera
undervisningen och nedbringa
den relativa läraråtgången med hjälp
av t. ex. flexibla grupper av elever,
utnyttjande av etermedia och självinstruerande
material — ser skolöverstyrelsen
stora möjligheter till rationalisering.
Tyvärr har anslagsäskandena på
denna pukt i fjol icke behandlats alltför
väl av riksdagen. Det skall verkligen
bli intressant att se hur det går
i år.

Vid som här sagts om skolväsendet
inom skolöverstyrelsens ansvarsområde
gäller i lika hög grad den högre undervisningen,
som handlägges av universitetskanslersämbetet.
I vissa avseenden
har man den uppfattningen att eftersläpningen
är större inom den högre
undervisningen, både vad gäller formerna
och i fråga om de pedagogiska
hjälpmedlen, än i det övriga skolväsendet
och att mycket återstår att vinna
i effektivitet.

Även i universitetskanslersämbetets
petita tas frågan om utbildningsekonomien
upp, liksom möjligheterna till ökad
effektivitet medelst olika åtgärder i
fråga om organisation, administration
m. m., man kan t. ex. öka genomströmningshastigheten
av studenter. Mycket
tycks emellertid vara på gång, och vi
får hoppas att motståndet inte blir alltför
starkt.

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning

Herr talman! Det finns mycket mer
om rationaliseringssträvanden inom
skolväsendet att förtälja. Skall riksdagens
beslut om skolväsendets utbyggnadstakt
kunna hållas, med de begränsade
resurser som kan ställas till förfogande,
hänger mycket på hur rationaliseringssträvandena
förverkligas.
Allt stöd bör givas åt ansvariga myndigheter
i dessa strävanden. Det gäller
att använda 3 miljarder så effektivt
som möjligt.

Det andra området är forskning och
utveckling. Även där har den ekonomiska
aspekten beaktats alltmer. Frågan
om lönsamhet vid forskning och
utveckling är ju ofta lika svår att besvara
och utreda som frågan om utbildningens
effekt. Här saknas även forskningsresurser
och metoder. Att ekonomiskt
bevisa effekten eller lönsamheten
av dessa insatser är inte heller lätt,
men jag tror att man kan komma en
bit på väg. Frågan om forskningspolitiken
och resursernas inriktning på olika
forskningsområden har diskuterats
i flera år, inte minst forskningsrådens
nedbantade äskanden. Orsaken har varit
avsaknaden av en långtidsplanering.
Nu skall emellertid en sådan planering
av forskningsrådens verksamhet komma.
Jag hoppas att den skall hjälpa oss
att i år slippa diskussionen huruvida
en nedskärning av forskningsrådens äskanden
till 1/4 eller 1/3 av den begärda
ökningen skall anses vara en riktig
avvägning eller ej.

Herr talman! Fn av de stora frågor
vi diskuterar i dagens samhälle är hur
kapitalets tillväxt skall ytterligare påskyndas.
Fn bra början iir att i dag
se till att tillgängliga resurser används
på ett så effektivt sätt som möjligt.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

till remittering av viss kungl. proposition

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Med hänsyn till att debatten
ser ut att dra ut på tiden skall
jag inte — som jag från början hade
tänkt — ge mig in i något försök till bidrag
till en allmän samhällsekonomisk
analys, men jag kan inte underlåta att
fästa kammarens uppmärksamhet på de
växande svårigheter som industrien under
det stigande kostnadstrycket har att
brottas med. Bytesbalansen företer alltjämt
bristande jämvikt. Exporten går
visserligen f. n. över förväntan, bortsett
från vissa svagare områden. För vissa
branscher av hemmamarknadsindustrien
är det desto besvärligare. Ett tecken
härpå är de alltmera duggande notiserna
om permitteringar i företag, som
fått det svårare att klara sig i konkurrensen
utifrån. Den officiella filosofien
på högsta ort förkunnar visserligen, att
om företagen inte kan klara de höjda
lönekostnaderna, så må de enligt det
ekonomiska kriteriets krav saklöst läggas
ned och arbetskraften genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder överföras till
andra, mera lönande företag. Detta gäller
uppenbarligen inte bara industri
och handel utan även jordbruket. Det
låter sig säga, men jag tror inte att de
drabbade företagarna och den friställda
arbetskraften ute på arbetsplatserna
— de enskilda individerna — tar lika
lätt på problemen. Jag tror för min del
att de flesta trivs bäst på sina hittillsvarande
arbetsplatser, där de har användning
för den yrkesskicklighet som
de med åren förvärvat och där de kan
uppnå god arbetsförtjänst. Nödtvungna
omplaceringar vållar ofta personliga
svårigheter, inte minst psykiska sådana,
bland arbetarna ute i fabrikerna
såväl som bland tjänstemännen.

Självfallet är jag anhängare till handelns
frihet, men jag kan oförbehållsamt
instämma med herr Torsten Andersson
i Brämhult däri, att tesen därom
inte får drivas in absurdum. Del
ekonomiska kriteriet, som är en av riktpunkterna
för den ekonomiska politiken,
måste givetvis på lång sikt vara

86 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

att landets samlade produktionsresurser
användes på så sätt att de gynnsammaste
resultaten av den samlade produktionsprocessen
ernås. Men förutsättningen
för detta kan omöjligen vara att rent
kortfristiga svängningar i priserna och
relativt tillfälliga konjunkturer för olika
branscher skall leda till att de därför
utsatta hemmaindustrierna slås igen
och resurser och arbetskraft slussas
över till andra näringar som för tillfället
klarar sig bättre. Detta leder till kapitalförstöring
och personliga tragedier
alldeles i onödan. Alltför snabba omställningar
medför dessutom lätt överhettning
i samhällsekonomien. Det går
inte, herr talman, att lägga om produktionens
inriktning lika ofta som vi riksdagsmän
byter skjorta, för att använda
en djärv liknelse. Jag tror att det ur
samhällets synpunkt är bäst, om vi
har ett mångsidigt, effektivt näringsliv
som spänner över ett vitt fält med stora
och små företag sida vid sida. Inom ramen
för vår nuvarande tullpolitik finns
det möjligheter till vissa importrestriktioner
till skydd för den svenska industrien.
Jag vill fästa uppmärksamheten
härpå.

Ett inslag i konjunkturpolitiken utgör
det lokala frisläppandet av investeringsfonderna
— herr John Ericsson var inne
på det i förmiddags. Inget ont däri,
men selektionen härvid kan ha sina
sidor, om de lokala sysselsättningsproblemen
under alla förhållanden blir utslagsgivande,
eftersom företagen härigenom
kan bli ojämnt ställda i konkurrensen.
Om ett företag i Borås får tillstånd
att använda sina investeringsfonder
för maskinanskaffning, men ett företag
i Malmö, som vill göra samma
sak för att kunna klara sig i konkurrensen
och som tillverkar exakt samma
vara, inte får på motsvarande sätt
begagna sina till investeringsfonden
överförda vinstmedel, innebär det en
påtaglig diskriminering. Är det rättvist?
frågar jag.

Liksom många gånger förr vill jag
peka på nödvändigheten av att de oro -

väckande tendenserna till fortsatt penningvärdeförsämring
äntligen kommer
under kontroll. Härför kräves i dagens
läge framför allt att utgiftsexpansionen
inom den offentliga sektorn i görligaste
män begränsas. Att genom penningpolitiska
åtgärder klara situationen går
näppeligen. Kreditrestriktioner och
räntehöjningar åstadkommer icke ensamma
några bestående resultat på stabiliseringsfronten.
Räntan har blivit en
alltmera tyngande börda för näringslivet,
som drabbas mer än övriga områden.
Den erforderliga rationaliseringen
motverkas genom kapitalbristen.

Mot obligationspolitiken kan också erinran
riktas. Jag tänker på det senaste
obligationslånet, Spar-66. Som intresserad
sparbanksman kan jag här instämma
med herr Lundström i hans
synpunkter på utformningen av detta
lån. Det var troligen mest från sparbankernas
och jordbrukskassornas insättarbehållningar
som obligationsteckningen
skedde — nysparandet blev minimalt.
Följden blev i huvudsak allenast
att sparbankerna fick mindre utrymme
för långivning till bostadsbyggandet.
Mer pengar till bostadsbyggandet
skapades inte.

Jag skall övergå till ett annat bekymmer
för näringslivet, nämligen det som
sammanhänger med förhållandena mellan
EEC och EFTA och den stigande
otålighet, med vilken man inom exportindustrien
betraktar den nuvarande
ovissheten rörande en eventuell anslutning
till EEC för vårt land. Skall man
investera på hemmaplan eller innanför
EEC:s murar? Det är den fråga som
många industrimän gör sig. Som av
riksdagen vald representant i Europarådet
i Strasbourg hade jag vid den
senaste sessionen i slutet av september
tillfälle att där höra på den stora debatten
om utvidgningen av den gemensamma
marknaden. Jag vill gärna delge
kammaren några intryck från denna
debatt jämte några kommentarer.

Den sak som mest frapperade mig
av de rapporter som föredrogs var den

Tisdagen den 1 november 19GG em. Nr 30 87

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

stora roll, som samarbetet mellan EECländerna
och mellan deras industrier
inbördes spelar på forskningsområdet.
Stora summor anslås för gemensamma
forskningsuppgifter. Det äger rum ett
systematiskt utbyte av forskningserfarenheter
och s. k. know how som vi
inom EFTA icke har någon motsvarighet
till. Ett motsvarande utbyte äger
också rum med USA genom den amerikanska
industriens integration med
sexstatsindustrien eller genom samarbete
på licensbasis. Att detta samarbete
på forskningsplanet kommer att främja
den ekonomiska tillväxttakten inom
EEC är uppenbart. Det gäller för oss
att uppmärksamma vad som här sker
och handla därefter, om EFTA inte
skall komma på efterkälken, ekonomiskt
sett.

Själva diskussionen i Strasbourg gällde
det ständiga spörsmålet om EFTAländernas
anslutning till EEC. Det starkaste
intrycket gjorde på mig de brittiska
inläggen, framför allt det av labourmannen
Gordon Walker, som av
alla åhördes med spänt intresse. Gordon
Walker underströk starkt Storbritanniens
politiska vilja att inträda i gemenskapen.
Den brittiska opinionen hade
enligt talaren utan tvivel svängt över
till denna inställning. De speciella brittiska
intressena avsåg främst jordbruket
och samväldet. Därom borde dock
— menade Gordon Walker, som uppenbarligen
uppträdde som talesman för
den engelska regeringen — rimliga lösningar
finnas. Själva förhandlingsproceduren
betecknade talaren som ett
utomordentligt viktigt problem, da
Storbritannien inte gärna ville riskera
att misslyckas en gång till. Han tillfogade,
vilket måste observeras, att bilaterala
kontakter vore ett nödvändigt förarbete
för gemensamma förhandlingar
med gemenskapen. Nödvändigt vore
dock för London, sade han, att agera i
samråd med sina EFTA-partners. Han
förklarade att de närmaste två—tre åren
var verkligt kritiska och att det var
under denna period som frågan måste

föras till en lycklig lösning. Om England
inte kommer in i EEC under denna
period blir det svårare att komma in,
menade han. Om det drar ut på tiden
längre än två—tre år, skulle klyftan
mellan de båda blocken växa sig så
djup att det skulle bli mycket svårt
att överbrygga den. Gordon Walker
konstaterade slutligen att den politiska
viljan att nå fram till en överenskommelse
var starkare i Storbritannien än
på andra sidan kanalen.

Till Gordon Walkers anförande vill
jag gärna knyta den personliga kommentaren,
att jag tror att det ligger fara
i dröjsmål och detta av många skäl. Tiden
rinner fort undan. Vi far akta oss
att missa bussen; vi måste hålla oss
framme när chansen bjuds vid en lämplig
utrikespolitisk konstellation.

EEC-kommissionens president, von
Hallstein, höll ett ganska positivt anförande,
i vilket han förklarade att en
utvidgning av EEC var den enda framkomliga
vägen, längs vilken en totaleuropeisk
lösning skulle kunna åvägabringas.
Hallstein betonade, att varje
EFTA-land borde individuellt söka sin
lösning av förhållandet till EEC. Han
avvisade tanken på en global lösning
EEC—EFTA. I fråga om tidtabellen verkade
det som Hallstein tänkte sig trefyra
år för förhandlingarna.

Herr talman! Jag kan inte redogöra
för alla debattinlägg, ehuru det skulle
kunna erbjuda intresse. Jag vill i stället
precisera vad jag nyss kallade mitt
omedelbara bekymmer. Det gäller den
omständigheten att, medan parterna synes
ha närmat sig varandra i sakfrågan,
intar man alltjämt oförenliga ståndpunkter
i procedurfrågan, vilket i varje
fall än så länge hindrar alla kontakter.
Medan EEC säger: Vi vill endast förhandla
med var och en EFTA-stat individuellt,
säger man på EFTA-sidan och
på svensk sida med särskilt eftertryck:
Alla på en gång. Där står man och
stampar och kommer inte närmare varandra.
.lag tycker att herrar diplomater
borde kunna fundera ut en formel som

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kung!, proposition

tillgodoser båda sidornas intressen, så

att förhandlingarna äntligen kan komma
i gång. Finns blott den goda viljan
— och den borde finnas — borde man
också kunna komma överens, åtminstone
om proceduren. Jag vill i likhet med
danske statsministern Krag, som talade
senare under debatten, säga: »Vi kan
inte vänta evinnerligen» — »We cannot
wait for ever». Herr Krag har fått mycket
påskrivet för det nordiska initiativ
som han föreslog skulle tagas. Jag vill
inte försvara herr Krags åtgärd att kasta
fram denna tanke utan föregående
kontakter med de övriga nordiska staterna,
men jag förstår danskarna, som
har sina speciella problem, och något
tycker jag bör göras för att man skall
komma ur det nuvarande dödläget. Såvitt
jag förstod gjorde herr Krag sig
till tolk för tanken på ett nordiskt initiativ,
som framför allt skulle ta sikte
på en appell till Storbritannien och
Frankrike att återknyta de kontakter
som bröts i januari 1963 och återupptaga
de förhandlingar, i vilka bl. a. Danmark
tog del. Det var, menade herr
Krag, nyckeln till Europas framtid.

Herr Krags inlägg fick i den fortsatta
debatten kritik bl. a. från norskt håll
och han kom tillbaka, varvid han särskilt
underströk att ett nytt initiativ
måste tagas i nära kontakt med övriga
EFTA-länder. Det mest sensationella i
hans andra debattinlägg var förklaringen,
att han trodde att alla medlemmarna
av De sex skulle acceptera initiativet
och att han var säker på att Frankrikes
president skulle acceptera det. »I feel
quite sure that the President of France
will accept it». Det kan inte ha varit
gripet ur luften. Alla de närvarande tolkade
hr Krags uttalande i denna sista
punkt så, att han vid sitt besök hos de
Oaulle i juli fått ett mycket positivt
svar från denne. Själv menar jag att
tanken på ett nordiskt initiativ icke bör
under alla förhållanden avvisas, men
naturligtvis måste det tagas i samförstånd.
Det vore nämligen en verklig
olycka om den nuvarande nordiska

marknaden i EFTA:s hägn spolierades.

Med det anförda har jag velat ge en
bild av det politiska klimatet ute i
Europa för strävandena att nå samförstånd
mellan EEC och EFTA-staterna
som bakgrund för möjligheterna att
åstadkomma en konstruktiv linje inom
den svenska handelspolitiken. Det sägs
att vi måste vänta på utgången av Kennedyrundan.
Ja, men jag upprepar: Vi
kan inte vänta hur länge som helst! Vad
gör herr Lange, frågar sig de otåliga.
Vad nytt från Lissabon?

I detta sammanhang vill jag också
efterlysa vad som görs för att öka varuutbytet
österut, med Sovjetunionen.

Jag vill till sist beröra en helt annan
sak, nämligen den upplysningsverksamhet
som pris- och kartellnämnden de
senaste månaderna iscensatt pa olika
platser i landet. I denna upplysningsverksamhet
har i förstoringsglasets tecken
bedrivits en något onyanserad information
rörande enskilda butiksinnehavares
priser. Genom en skenbart
mycket noggrann klassifikation av tilllämpade
utförsäljningspriser har enskilda
personer ställts vid offentlighetens
skampåle — den skampåle som för
brottslingar avskaffades för ett par
hundra år sedan — och till följd därav
lidit skada i sin rörelse. Avsikten har
förvisso icke varit denna, men resultatet
har blivit olyckligt för den enskilde.
En förutsättning för kampanjer av denna
karaktär — om de nu fyller en uppgift
— måste nödvändigtvis vara att de
bygger på fullt rättvisande jämförelser
mellan olika butiker, där priset inte
presenteras ensamt utan ställes i relation
till andra i sammanhanget betydelsefulla
faktorer, såsom butiksläge, service,
kvalitet, varusortiment, s. k. prisdrive
vissa veckodagar m. in. Den lilla
kvartersbutiken med sina ofta sämre
inköpsvillkor får inte utan vidare jämställas
med de stora varuhuskedjorna.
Det är orätt att detaljhandeln skall få
kläda skott för den kostnadsinflation i
samhället som förekommit och pågår
och för allmänhetens förklarliga irri -

Tisdagen den 1 november 1966 em. Nr 30 89

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

tation över de stigande priser som är
en följd av kostnadsstegringarna. Prisuppskörtningen
är en myt, herr Adolfsson.
Den pågående konkurrensen sörjer
i allmänhet för att priserna inte onödigtvis
går i höjden.

Fru Hamrin-Thorell gav uttryck åt en
mera nyanserad bild på distributionen
och konsumentinformationen. Jag vill
nu upplysa fru Hamrin-Thorell, att hennes
önskemål om åtgärder mot vilseledande
reklam kommer att tillgodoses
när ett förslag till ny lag om illojal reklam
inom kort framlägges.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag har för avsikt att
här med några ord beröra jordbrukspolitiken.
Med tanke på de vittomfattande
framtidsspörsmål som på detta
område aviserats kommer jag självfallet
att huvudsakligen hålla mig till det
som berör framtiden.

Hela den framtida jordbrukspolitiken
kan sägas befinna sig i ett omstöpningsskede.
Yad som blir det slutliga
konkreta resultatet är det väl ännu för
tidigt att säga, änskönt åtskilligt material
i form av utredningar, reservationer
och ställningstaganden har presenterats.

Innan jag går in på här berörda frågeställningar
kan jag emellertid inte
underlåta att något beröra jordbrukspolitiken
i den valrörelse som nu ligger
bakom oss i tiden.

Socialdemokraternas brådska och otålighet
evad gäller utspelet kring jordbrukspolitiken
visar tydligt att densamma
var avsedd att vara ett starkt
kort i valrörelsen och mera var ägnad
att gagna partiet än att åstadkomma
en lösning av jordbruksfrågan i sak.
En samförståndslösning eller en brett
lagd lösning gagnar man näppeligen
genom att spela ut ett extremt program
strax före ett val, såsom nu skedde.
Socialdemokraternas misslyckande vad
giiller den ekonomiska politiken och deras
oförmåga att hejda prisstegringarna

skulle tydligen överskylas med löften
om sänkta livsmedelspriser i framtiden.
Av den anledningen blev den från
början ambitiöst och noggrant upplagda
utredningen i slutomgången forcerad
och ställd inför tidsnöd. Såvitt en
utomstående kan bedöma berodde detta
helt enkelt på att jordbrukspolitiken
skulle spelas upp i valrörelsen •— det
fanns ju annars ingen anledning att
forcera.

Den tid som fanns för avslutningsarbetena
inom utredningen blev mycket
kort, och självfallet blev det också
mycket knapp tid för de ledamöter som
skulle avlämna reservationer. Detta är
att beklaga. Följden måste bli att besluten
rörande den framtida jordbrukspolitiken
som skall fattas i riksdagen,
trots det mångåriga och i flera avseenden
förtjänstfulla arbete som har nedlagts,
i väsentliga stycken ändå måste
grundas på summariska utredningar
och otillräckliga analyser.

Men inte ens resulatet av det i slutomgången
forcerade utredningsarbetet
kunde inväntas. I god tid dessförinnan
gav socialdemokraterna, enkannerligen
regeringen, till känna sin syn på den
framtida jordbrukspolitiken. Alldeles
oavsett utredningsresultat, oavsett reservationer
och remissutlåtanden var
man färdig med sitt ställningstagande,
som också via press, radio och TV redovisades
inför svenska folket. För undvikande
av det missförståndet, att socialdemokraterna
under sommarens
lopp skulle ha modifierat sina ståndpunkter,
fastslog man därtill vid en
presskonferens omedelbart före valet,
att man stod orubbligt fast vid vad som
en gång sagts. Svenska folket hade helt
enkelt att välja jordbrukspolitik.

Hur presenterades då jordbrukspolitiken
i den valrörelse som nu ligger
bakom oss? Jag vill för min del säga
att det i detta avseende fanns åtskilligt
övrigt att önska framför allt i fråga
om objektivitet. Kronan på verket var
väl här socialdemokraternas budskap
om en s. k. ny jordbrukspolitik. Man

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

kallade den en konsumentvänlig jordbrukspolitik,
som skulle innebära att
man kunde leverera livsmedel så mycket
billigare, att det skulle inbespara
1 500 kronor per familj och år. Jag
vill nog säga att detta slog alla tidigare
rekord i felframställningar inklusive
både jordbruksministerns och statsrådet
Ulla Lindströms uttlanden, och det
kan utan vidare karakteriseras såsom
överdrifter. Bortsett från orimligheten
i att över huvud taget värdera gränsskydd
i totalsumma, eftersom man ju
aldrig kan tänka sig den situationen att
man kan importera hela kvantiteten till
vad vi kallar världsmarknadspriser,
skulle det här anförda exemplet leda
fram till att vi skulle ha ett gränsskydd
som, om man följer den principen att
värdera det hela i totalsumma, skulle
röra sig om ungefär tre miljarder kronor.
Den verkliga summan torde ligga
något över hälften av detta belopp.

Valet är nu över. Detsamma bör ge
anledning till befogad självrannsakan
inte minst på socialdemokratiskt håll.
Självfallet var det inte bara en fråga
om jordbrukspolitik. Det gällde ju en
mängd andra frågor i detta val. Det
gällde regeringens hela fögderi och
framtidsdispositioner. Det går naturligtvis
därför inte att påstå att det är
enbart jordbrukspolitiken som rubbat
regeringsunderlaget. Å andra sidan bör
jordbrukspolitiken med den framträdande
roll som den fick i valrörelsen
inte heller undervärderas härvidlag.
Endast under den förutsättningen att
man från socialdemokratiskt håll vill
förmena, att det annars hade gått ännu
sämre, kan man i valutgången åberopa
ett stöd för den till en av valets huvudfrågor
gjorda jordbrukspolitiken.
Jag skall återkomma till de rimliga
konsekvenserna härav i slutet av mitt
anförande.

Vad gäller den framtida jordbrukspolitiken
vill jag bär främst beröra en
fråga som från felaktiga utgångspunkter
gjorts till en huvudfråga i jordbrukspolitiken,
nämligen frågan om

självförsörjningsgraden och då den till
80 procent preciserade målsättningen.
Man ser här tydligen ett självklart samband
mellan det lägre procenttalet och
produktionens effektivitet, ehuru ett
sådant samband enligt mitt förmenande
inte nödvändigtvis existerar. Visst
kan det sägas, att det finns marginaljordar,
och visst kan det sägas att det
finns marginella brukningsenheter, som
inte håller måttet och som sannolikt
inte kommer att brukas i framtiden.
Men den problematiken löser sig sannolikt
själv genom frivilligt upphörande
på grund av dålig lönsamhet. Detta
får dock inte skymma det faktum,
att den lägre självförsörjningsgraden
kan vara en spärr i utvecklingen för
det verkligt effektiva jordbruket och
för jordbruksproduktionen.

Enligt mitt förmenande har frågan
om produktionens storlek tillmätts en
alltför stor betydelse. Det primära måste
väl ändå vara, herr jordbruksminister,
inte att vi får en så liten totalproduktion
som möjligt, utan att produktionen
sker på effektivast möjliga sätt.

Jordbruksproduktionens omfattning
och utveckling är självklart svårbedömbar
— det vill jag gärna erkänna. Kanhända
diskuterar vi här en problematik
som vi aldrig möter i verkligheten.
Tillgängliga prognoser talar ju
samstämmigt om en nedåtgående trend
i produktionsutvecklingen. Ändå och
främst av den anledningen att jordbruksutredningens
majoritet gjort denna
80-proeentiga självförsörjningsgrad
till en så väsentlig målsättning för jordbrukspolitiken
vill jag framhålla, att
det ingalunda är uteslutet att effektivitetskrav
och produktionsmålsättning
framdeles kommer i konflikt med varandra.
Den stora satsning som framdeles
bör ske i form av rationaliseringsåtgärder,
utbildning och rådgivning etc.
bör väl ge resultat som mer än väl
uppväger nedläggning av jordbruk och
avgång av äldre brukare, även med beaktande
av befolkningstillväxten. Men
även bortsett från det faktum att den

Tisdagen den 1 november 19G6 em.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
effektivaste och billigaste produktionen
sker utan den begränsningsfaktor,
som en hårt bunden totalmålsättning
kan utgöra, kan det finnas anledning att
ompröva målsättningens bärighet med
hänsyn till den internationella situationen,
prisutvecklingen på världsmarknaden
och inte minst vad som händer
vid en eventuell anslutning till ett
europeiskt marknadsområde.

Obestridligt är ju att om majoritetens
linje följes, vi då medvetet ställer
oss i en beroendeställning i vad gäller
import av livsmedel, vid målsättningens
uppnående i så hög grad att 20
procent av behovet måste importeras.
Att detta hitintills som regel låtit sig
göra — vi har dock aldrig prövat det
— och oftast till lägre priser, skall inte
bestridas. Erfarenheten har dock visat,
främst inom animaliesektorn, att när vi
verkligen haft en bristsituation har denna
billiga import inte låtit sig göra.
Utredningens majoritet utgår tydligen
ifrän att det hittillsvarande förhållandet
med låga bytesvärden för jordbruksprodukter
skall bli bestående och
planerar med detta som utgångspunkt.

Den globala livsmedelssituationen
liar emellertid snabbt undergått en förändring,
sannolikt inte minst efter den
tidpunkt då utredningen slutade sitt
kartläggande arbete. I så gott som alla
tidigare prognoser synes efterfrågan på
livsmedel vara för lågt uppskattad. Befolkningsökningen
har blivit större än
beräknat och produktionsökningen har
blivit lägre. Framför allt gäller detta
u-länderna, där bristen är enorm. Världens
livsmedelsbalans påverkas diirtill
i betydande grad, det vill jag understryka,
av en väntad och starkt accelererande
höjning av konsumtionsstandarden,
främst i de europeiska syd- och
öststaterna. Den förskjutning som här
sker från vegetabilisk till animalisk
konsumtion kommer alt ärligen kräva
mycket stora produktionsresurser. Om
man i här åberopade länder exempelvis
skulle komma upp i västeuropeisk
konsumtionsstandard eller till eu stan -

till remittering av viss kungl. proposition
dard som vi har i vårt land skulle sannolikt
snart världens livsmedels- och
odlingsreserver vara förbrukade. Jag
vill understryka att även små förskjutningar
härvidlag kan starkt påverka
livsmedelsbalansen.

Vad som i detta avseende redan
skett har varit tillräckligt för att märkhart
påverka den internationella marknaden,
främst då spannmålsmarknaden.

Under hela efterkrigstiden har spannmål
betraktats som en utpräglad överskottsvara
på världsmarknaden. De
nordamerikanska lagren har ansetts
såsom nästan outtömliga. De fem stora
veteexportländerna hade år 1961, alltså
för fem år sedan, över 58 miljoner ton
vete i lager vid produktionsårets slut.
Den kvantiteten skall jämföras med en
total världsexport år 1961—1962 om 47
miljoner ton. Under år 1966 har samma
länders vetelager sjunkit till 30 miljoner
ton, medan världsexporten då
torde överstiga 58 miljoner ton.

USA:s vetelager, som 1961 omfattade
38 miljoner ton, har år 1966 reducerats
till mindre än 15 miljoner ton och väntas
i slutet av juni 1967 understiga 10
miljoner ton. Redan i år bedöms lagren
från amerikanskt håll vara betydligt
mindre än de beredskapsmässigt
önskvärda. Lagren av fodersäd i USA
visar samma starka minskning; från
närmare 76 miljoner ton år 1961 till 43
miljoner ton år 1966. Beträffande torrmjölken,
som är en ur äggviteförsörjningssynpunkt
mycket intressant vara,
är situationen i stort sett densamma.

Den ändrade situationen på världsmarknaden
har redan lett till vissa prishöjningar,
som är värda att notera.
Priserna på vete på de nordamerikanska
spannmålsbörserna låg i början av
september i år i genomsnitt cirka 15
procent högre än vid samma tid föregående
år. EEC:s importprisnoteringar
för mjukvete visar ungefär lika stor uppgång.
Importpriserna för ris till Västeuropa
har under samma period stigit
med i vissa fall över 30 procent, och för
sojabönor, som också de är av stor be -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

tydelse för äggviteförsörjningen, med 22
procent.

Otvetydigt kommer situationen vad
gäller möjligheten till billig livsmedelsimport
att radikalt förändras. Därtill
kan läggas att därest vi i en eller annan
form integreras i en europeisk
stormarknad, som väl är sannolikt, faller
ju alla möjligheter till spekulation
i billig import under bordet. Den senaste
överenskommelsen vad gäller
jordbrukspriser medlemsstaterna emellan
sammanfaller ju i stort med de nu
rådande svenska priserna. Ett forcerat
ställningstagande kan innebära, att vi
får ta alla de mycket besvärliga omställningsproblemen
— jag vill understryka
att dessa för vissa landsdelar
kan bli mycket besvärliga — men vi
kommer inte på grund av medlemskapet
i stormarknaden att kunna dra
fördelar av billig import, om sådan
skulle vara möjlig.

Därutöver kan sägas att jordbruksproduktionens
omfattning är inte bara
frågan om människor och kvantiteter,
inte bara frågan om arealer, det är också
fråga om lokalisering''. Socialdemokraternas
målsättning måste, om den
realiseras, ofrånkomligen leda till en
koncentration av jordbruksproduktionen
till slättbygdsområdena i Syd- och
Mellansverige. Detta må vara till synes
aldrig så ekonomiskt riktigt vid en
renodlad bedömning av produktionskostnaderna.
Tyvärr har man emellertid
i alldeles för hög grad bortsett från
alla de sidobedömningar som måste
göras innan man fastlägger målsättningen
för den nya jordbrukspolitiken, därest
man skall få det totala greppet över
såväl effektivitet som ekonomi som är
nödvändigt.

Jordbrukspolitiken är nämligen inte
bara frågan om livsmedelspriser och
levnadsbetingelser för dem som arbetar
i jordbruket. Det är också frågan om
lokalisering av människor, av företagsamhet
och sysselsättningsmöjligheter.
Det är frågan om lokaliseringspolitiska,
försvars- och beredskapsmässiga be -

dömningar. Det är fråga om naturvårdsoch
fritidsintressen inte minst. 1 fråga
om stora områden där framför allt den
jäktade nutids- och kanske i ännu högre
grad framtidsmänniskan söker eller
kommer att söka sin rekreation, kan
man mycket väl fråga sig: Kan man
tänka sig denna bygd utan jordbruk.

Det är utomordentligt viktigt att jordbrukspolitikens
inverkan på här berörda
områden ingående analyseras. Enligt
min mening har så hitintills ej skett.
Sker inte detta innan jordbrukspolitiken
fastlägges och tas vid densammas
utformning inte vederbörlig hänsyn
också till helheten, ställs vi sannolikt
i framtiden inför det faktum, att för
angelägna delposter få betala ett pris
som blir högre än vad det hade behövt
bli om helhetssynpunkterna beaktats
från början.

Självfallet skall inte jordbruket vara
ett självändamål i någon bygd eller i
någon del av landet, men rimligt är
ändå att bredast möjliga helhetsbedömningar
görs. Med den roll som jordoch
skogsbruket spelar som basnäring
i vårt land kan nämligen radikala
grepp i jordbrukspolitiken helt förändra
förutsättningarna också för annan
bebyggelse och annat näringsliv i stora
delar av vårt land.

Herr talman! Lika orimligt som det
är att se jordbrukspolitiken isolerat
från vissa helhetsbedömningar i samhället,
lika orimligt och till lika felaktiga
slutsatser kan man komma internt
inom jordbrukspolitiken, om man
vid bedömningar av enskilda produktionsgrenar
inom jordbruket inte beaktar
helhet och följdverkningar. Typfall
härpå är synpunkterna av utredningsmajoriteten
på såväl mjölk- som sockerproduktionen.

Mest allvarligt i sammanhanget är de
nya signalerna i fråga om mjölkregleringen,
främst den programmerade avvecklingen
av densamma, dels därför
att det berör den ojämförligt största inkomstkällan
för jordbruket och dels
därför att den drabbar hårdast i de sva -

Tisdagen den 1 november 1960 em.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning

ga jordbruksområdena där alternativ i
regel saknas. Förslaget innebär inom
vissa områden helt enkelt jordbrukets
vara eller inte vara. Påståendet bär om
att de nya prisrelationerna med sänkning
av mjölkpriset och höjning av
smörpriset skulle ge oförändrad lönsamhet
är hur orealistiskt som helst, liksom
motivet härför. Kalkylen går helt
enkelt inte ihop, i varje fall inte förrän
mjölkproduktionen minskat i sådan
omfattning att dess roll som väsentlig
inkomstkälla för jordbruket bortfallit
och då också kostammen decimerats så
hårt att dess roll som underlag för köttproduktionen
är borta.

Att denna operation är till betydande
olägenhet för jordbruket är självklart,
vidare att denna olägenhet inte begränsas
enbart till de direkta ekonomiska
verkningarna. Decimeringen av djurhållningen
måste leda till ensidigare
växtodling med större risker för växtsjukdomar
jämte ett sämre utnyttjande
av vissa foder och biprodukter.

Inte heller för konsumenten är emellertid
fördelarna påtagliga och klara.
Den sänkning som här bjudes på konsumtionsmjölken
räcker sannolikt inte
till för att dels betala det högre smörpriset
och dels kompensera de långsiktiga
konsekvenserna på köttmarknaden.
Till detta skall läggas kostnaderna för
lagerhållning samt svårigheterna att klara
färskvaruförsörjningen i vissa delar
av landet, som måste bli en följd av den
lägre produktionsvolymen, då med särskild
hänsyn tagen till säsongvariationerna
inom denna produktionsgren.

Vad här sagts om mjölkproduktionen
kan i viss mån också äga giltighet vad
gäller sockerbetsodlingen. Jag skall här
fatta mig kort. Jag hoppas att den specialutredning,
som såvitt jag vet i stort
sett är färdig, så att säga återställer
ordningen i sockerdebatten och levererar
material, från vilket någorlunda
säkra bedömningar kan göras. Klara
fakta iir väl ändå, att det aldrig kommer
att gå att importera hela vårt behov av

till remittering av viss kung], proposition
socker till de abnormt låga världsmarknadspriser
som figurerar i debatten.
Därest den svenska sockerbetsodlingen
skulle läggas ned, skulle vi säkert av
egen omtanke köpa sockret i fast räkning
till ett avsevärt högre pris, om än
lägre än det svenska, men därtill skulle
vi också få dras med en relativt kostsam
lagerhållning.

Om den svenska sockerbetsodlingen
kan sägas att vi har en sockerproduktion
som både med avseende på odling
och förädling ligger i särklass vad gäller
teknik och rationalitet. Det är kanske
inte alla som vet att de svenska sockerskördarna
ligger bland de högsta i världen.
Inom Europa finns endast två länder
med högre avkastning per hektar,
nämligen Nederländerna och Schweiz.
Därtill kommer inom betsektorn också
Israel med en något högre skörd, dock
på en mycket begränsad areal. Beträffande
rörsockerproduktionen är skördevariationerna
betydligt större, men genomgående
hävdar den svenska produktionen
sig väl också i denna jämförelse.
Endast ett fåtal länder med relativt
begränsad odling ligger i skördehänseende
högre. Det land som har den
ojämförligt största sockerproduktionen,
Kuba, ligger exempelvis 15—20 procent
lägre än Sverige vad gäller skörd per
hektar. Därtill kommer att biprodukterna
vid betodling har ett betydligt
större värde än vid rörsockerodling.

Härtill kommer att vi just nu faktiskt
befinner oss på tröskeln till en nära
nog helmekaniserad odlingsepok, som
bör ge stora möjligheter för en ytterligare
rationalisering av odlingen.

Det torde vad gäller förädlingsindustrien,
som är en väsentlig sak i sammanhanget,
inte råda någon tvekan om
att vi kanske har världens modernaste
sockerindustri, detta i fråga om såväl
teknik som organisation. Vi bar således
betydande värden i en högtstående och
modern förädlingsindustri, en modern
maskinpark samt en framstående odlingsteknik
ocli forskning. Vi ställs in -

94 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

för spörsmålet huruvida vi skall utnyttja
och vidmakthålla densamma eller
rasera den.

Med hänsyn till nödvändigheten av
en egen förädlingsindustri, ävensom av
att odlingsteknik och forskning fortlöpande
följes upp, är sockerbetsodlingens
vara eller inte vara icke en fråga
från år till år. Såvitt jag kan se gäller
det här ett avgörande, där vi praktiskt
taget ställs utan möjlighet att framdeles
odla socker, även om vi skulle bedöma
det såsom angeläget, därest vi nu lägger
ner odlingen. Jag vill av den anledningen
säga, att det finns skäl till att även
på detta område gå varsamt fram.

Herr talman! Jag vill återkomma till
vad jag inledningsvis sade om de konsekvenser
som regeringspartiet rimligen
bör dra av valutslaget beträffande
jordbrukspolitikens utformning. Jag vill
framhålla att valutslaget ingenstans, inte
ens i storstadsområdena, trots vackra
löften kan tolkas såsom ett stöd för socialdemokraternas
jordbrukspolitik. Får
jag såsom en parentes säga, att det måste
betraktas såsom ett politiskt sundhetstecken
att denna jordbrukspolitik i
ett så konsumentdominerat land som
Sverige numera är inte har gått hem ens
i de extremaste konsumentvalkretsarna.
Det svenska folket har tydligen större
sans och moderation på detta område
än man har vågat hoppas.

Valutslaget måste enligt mitt förmenande
tolkas så, att det svenska folket
valde tryggheten före ovissheten om
livsmedelstillgången framdeles, även
om det skulle ske till ett något högre
pris. Det måste tolkas såsom en rekommendation
till jordbruksministern att
ta med mera varsamt grepp på jordbrukspolitiken.
Det bör slutligen, herr
talman, leda till att regeringen, som nu
står inför uppgiften att i proposition
dra upp de konkreta riktlinjerna, söker
finna en samförståndslösning, en lösning
som också kan accepteras av och
som inte står i strid med näringens utövare.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Flera talare i denna remissdebatt
har berört jordbruksfrågorna,
speciellt då med anknytning till det
socialdemokratiska jordbruksprogrammet
och den debatt som har förekommit
i valrörelsen. Det har i debatten
också givits uttryck för att den svenska
jordbruksregleringen onekligen är en
svårhanterlig och svårförståelig materia,
och det har gjorts en del, efter vad
jag tycker, nästan vidunderliga påståenden
i detta sammanhang. Dessutom anser
jag nog att det i debatten här har
förekommit något av den vulgärpropaganda
som spelades upp kring jordbrukspolitiken
i årets valrörelse. När
man såsom herr Sundin t. ex. talar om
att regeringens och jordbruksministerns
strävanden går ut på att försöka ödelägga
det svenska jordbruket och när
man påstår att vi är på väg att äventyra
vårt lands försörjning under en beredskapssituation,
tycker jag att det är
våldsamma övedrifter som knappast hör
hit, ty jordbruksutredningen har ju behandlat
frågan om hur vi skall klara oss
under en heredskapssituation. Jag går
därför förbi inlägg av denna karaktär
men skall anknyta till några av de felaktiga
påståenden som har framförts
under denna remissdebatt.

Jag vänder mig då i första hand till
vännen Gustaf Elofsson och till vännen
Yngve Nilsson, som har talat bl. a.
om de erfarenheter som svenska folket
skulle ha fått i fråga om köttförsörjningen
under de allra senaste dagarna.

Jag måste nog säga att speciellt herr
Elofssons inlägg vittnade om att han
egentligen inte visste vad han talade
om. Herr Elofsson påstod nämligen att
köttpriset i Danmark skulle ligga 25
öre över den svenska prisnivån! Det
är ju alldeles orimligt, ty herr Elofsson
måste ändå veta att vi har ett mycket
högt gränsskydd för det svenska köttet.
Det betalas i verkligheten i dag 3
kronor och 19 öre i avgift för varje
kilo kött som går över gränsen in i

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
Sverige. Den svenska noteringen ligger
bär i dag på 6: 31, och då är den 25-öring som man lade på med hänsyn till
veterinärkonflikten inräknad. Det betyder
att det pris man har kunnat betala
i Danmark för det här köttet är
3: 12, d. v. s. knappt hälften av det
pris vi betalar i Sverige. Vi får väl
ändå hålla oss till realiteter, herr Elofsson,
och inte försöka inbilla svenska
folket att priserna i Danmark skulle
ligga 25 öre över de svenska. Ett faktum
är att vi fortsätter att ha de högsta
priser på köttvaror som kan tänkas.
Om det sedan skulle vara så att noteringen
i Danmark kan ha växlat med
10 eller 20 öre från den ena dagen
till den andra, så förändrar det ingenting
i helhetsbilden.

I sockerfrågan kanske jag först skall
anknyta till vad herr Kristiansson sade.
Han är en typisk exponent för dem
som ständigt står upp och säger: Vad
vi är duktiga! Vi producerar det bästa
fläsket i världen, läste jag häromdagen.
Nu kom herr Kristiansson och sade
att vi är också de bästa att producera
socker. Vi skulle kunna mäta
oss med de rörsockerodlande länderna
— ja, den svenska betodlingen skulle
t. o. m. vara överlägsen. Jag tror
inte att man i något annat betodlande
land vågar göra ett sådant påstående,
men herr Kristiansson gör det. Har han
kommit på den befängda tanken att
man skulle odla rörsocker här i Sverige?
I så fall håller jag med honom
om att bctodling skulle ge ett bättre
resultat, men det är ju inte det vi
resonerar om.

Skulle det vara på det sättet, herr
Kristiansson, att vi vore överlägsna
även på ett sådant område som sockerodlingen,
så måste folk fråga sig: Varför
skall vi då behöva hålla ett gränsskydd
på 300 procent för en produkt
som vi skulle vara världsmästare i att
producera? Påståendet faller på sin
egen orimlighet. Jag tror, som sagt,
att vi inte tjänar jordbruksdebatten med
så våldsamma överdrifter.

till remittering av viss kungl. proposition

Herr Gustaf Elofsson sade att vi producerar
ungefär 40 procent av vårt
sockerbehov. Jag är tacksam, om jag
får notera att herr Elofsson är med
på att vi siktar dithän. Ett faktum är
ju att vi under de senaste tio åren
har haft målsättningen att försöka producera
två tredjedelar av vårt sockerbehov,
således 66 procent. Även en sådan
insiktsfull jordbrukare som herr
Gustaf Elofsson är tydligen med på
att resonera om 40 procents självförsörjning.
Vi konsumerar litet mer än
300 000 ton socker i landet. Vi importerar
alltså ungefär 100 000 ton. Importpriset
är i dag 28,5 öre per kilo.
Jag kan hålla med om att det är ett
dumpingpris.

Emellertid vill jag i dag inte gå in
på en diskussion i sockerfrågan, eftersom
den har varit föremål för en utredning.
Utredningsförslaget är ute på
remiss, och avsikten är att kommittén
sedan skall få fortsätta att förhandla
kring den här frågan. Så mycket har
dock redan kommit fram att det finns
starka uttryck för att någonting bör
göras. TCO säger t. ex. att sockernäringen
bara bör ha dumpingskydd,
ungefär som andra näringar. Enligt
min mening är det uttalandet mycket
djärvt. Det blir väldigt svårt att gå så
långt.

I den förda debatten har vår sockerproduktion
kommit att framstå som
orimlig; där är det nödvändigt att
man verkligen tänker om. Och jag tror
att vi inte minst med tanke på u-hjälpen
har möjligheter att här åstadkomma
någonting ganska betydelsefullt. Utredningen
pekar på att man skulle kunna
avsätta skillnaden mellan ett rimligt
världsmarknadspris och det låga pris,
som man nu betalar, till en fond som
skulle kunna användas för u-hjälpen. Om
vi utgår från att det rimliga priset ligger
vid 60—65 öre och vi i dag kan köpa
för 28 öre, betyder det att vi skulle
få en rätt stor hjälpfond. Frågan om
sockernäringen får naturligtvis diskuteras
vidare, men jag menar att förut -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Allmän debatt i anslutning- till remittering av viss kungl. proposition

sättningarna är ovanligt goda för att
vi här verkligen skulle kunna göra
någonting positivt för u-länderna.

Så kommer jag till herr Yngve Nilssons
allmänna resonemang om jordbrukspolitiken.
Jag observerade att han
använde en siffra i Jordbruksekonomiska
Meddelanden för att visa att
jordbruket skulle ha betydande svårigheter.
Emellertid finns en siffra en månad
senare, för september, visserligen
bara i stencil men om herr Yngve Nilsson
i stället tagit den hade han funnit
att jordbrukarnas producentpriser
inte sjunkit utan tvärtom stigit. I september
var nämligen siffran 132, således
en förbättring från de 127 och
129 enheterna i juli och augusti. Jag
tycker dock inte att vi skall bygga resonemangen
på växlingar från en månad
till en annan. När det gäller producentprisindex
kan man inte ta en
svängning från låt mig säga juni till
juli eller juli till augusti som uttryck
för någon förändring; lika litet som
den förbättring jag talar om egentligen
är värd att nämna.

Maskinanskaffningen är på samma
sätt beroende av jordbrukets resultat
från ett år till ett annat — har man
haft ett gott år köper man maskiner
året därefter, men det säger inte mycket
om jordbrukarens inställning till
de mera långsiktiga produktionsförutsättningarna.

Till herr Axel Kristiansson vill jag
säga att den felaktiga uppgiften om
1 500 kronor blev så eftertryckligt dementerad
av statsministern före valet
att jag inte trodde att man skulle behöva
upprepa dementien. Det var en
fadäs i en publikation som kom ut i
Stockholm, saken har lagts till rätta,
och jag tycker nog att vi kunde låta
den vara förbi vid det här laget.

Herr Kristiansson anser inte att 80
procent kan användas som en målsättning.
Han vill i stället tala om ett rationellt
jordbruk. Men hur skall vi
mäta detta rationella jordbruk? Ja, vi
måste mäta det i konkurrenskraft gent -

emot andra sysselsättningar och mot
andra länders jordbruk. Gör vi det så
tror jag att man ändå kommer till resultatet
att det åtminstone för svenska
konsumenter kan vara en fördel att
man importerar vissa kvantiteter livsmedel.

Industriförbundet, som väl inte kan
beskyllas för att gå socialdemokraternas
ärenden, finner målsättningen med
80-procentig försörjning rimlig och riktig,
framför allt mot bakgrunden av de
betydande överföringsvinster som på
det sättet sannolikt kan göras. Den ej
obetydliga nedgången i självförsörjningsgrad
som skett under de senaste
åren gör det vidare sannolikt, säger
Industriförbundet, att den ytterligare
nedgång som utredningen föreslår skall
kunna komma till stånd utan nämnvärda
skadeverkningar för jordbruket
och dess utövare.

Jag skulle kunna återge åtskilligt
flera remissyttranden där man förklarar
att det kan vara önskvärt att åstadkomma
en krympning av de totala insatserna
inom jordbruksproduktionen,
således både i fråga om arbetskraft och
när det gäller kapital.

Herr Kristiansson kan naturligtvis
påstå att världsmarknadspriserna för
modligen kommer att stiga. Jag kan
givetvis inte spå om framtiden med någon
större säkerhet än vad han kan
göra — det kan vi vara överens om —
men man får ju ändå försöka att bilda
sig en uppfattning och den får baseras
på vad som har förekommit och
på tendenser som kan ge en antydan
om framtiden. Om vi bortser från krigsåren
och avspärrningen har det ju under
årtionden varit billigare att köpa
produkter utifrån. Många av oss önskar
väl i själva verket att det förhållandet
skulle ändras, ty om världsmarknadspriserna
på animalier och vegetabilier
gick upp i nivå med priserna
här i Sverige så skulle det ju vara
ett uttryck för att man också i andra
länder hade uppnått en hög levnadsstandard.
Världsmarknadspris i höjd

Tisdagen den 1 november 19G6 em.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning
med svenska priser förutsätter en höjning
av levnadsstandarden ute i världen
så att den motsvarar den svenska,
men inte nog med det, utan dessa länder
skulle också kännetecknas av en
solidaritet medborgarna emellan så att
andra grupper var beredda att för jordbrukarna
åstadkomma en inkomstföljsamhet,
en jämförlig standard med den
som gäller för andra grupper i det samhället.
Endast under förutsättning att
någonting sådant kan realiseras tror
jag att vi kan räkna med att livsmedlen
kommer upp i den prisnivå som vi får
lov att acceptera här i landet. Folk som
inte har en hög levnadsstandard kan
inte heller betala höga priser på livsmedel.
När jag konstaterar detta är det
inte därför att jag menar att vi enbart
av det skälet skulle frångå den politik
som vi hittills har fört och genom vilken
vi har försökt att åstadkomma följsamhet
för jordbrukarna i förhållande
till andra grupper. Den politiken anser
jag bör fortsättas, men det är å andra
sidan ett ganska realistiskt antagande
att vi inte kan påräkna att den situationen
inträffar så snart då världsmarknadspriserna
ligger i paritet med de
svenska priserna.

Jag har, herr talman, velat anföra
dessa synpunkter i anslutning till de
inlägg som har gjorts under den här
debatten.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar till orda därför
att vår vänlige jordbruksminister påstår
att några av oss har hemfallit åt
den så vanliga vulgärpropagandan när
det gäller jordbruket, livsmedelsproduktionen
och dess framtid.

För att jordbruksministern skall ha
anledning att eventuellt korrigera sig
själv ber jag, herr talman, att in extenso
få läsa upp vad jag sade i mitt
förra anförande i den här frågan. Jag
sade så bär: »Jag är övertygad om att

7 Första kammarens protokoll 1066. Nr 30

till remittering av viss kungl. proposition
jordbrukspolitiken har spelat en betydande
roll för valresultatet. Dagens
konsumenter är inte bara prismedvetna
utan dessutom så klarsynta att de inte
tror på de Holmqvistska sagorna. När
dessa tog sig uttryck i broschyrer som
innehöll osakligheter reagerade konsumenterna
inte med den Erlanderska solidariteten
utan med sin egen —■ en
sund bedömning och ett sunt förnuft.»
Jag skall hoppa över mellanledet och
ta avslutningen där jag säger: »Det är,
herr talman, ingen agrarpolitik att i en
svältande värld ha en långsiktig livsmedelsproduktion
som ger beredskap
såväl i fred som i ofredstid.»

Anledningen till att jag läste upp
detta, herr jordbruksminister, är den
här tidningen som jag hoppas att jordbruksministern
känner igen. Jordbruksministern
är där avbildad på första sidan
och har dessutom en ledare om
möjligheterna att sänka livsmedelspriserna
i vårt land. Här står på första sidan
den siffra som herr Axel Kristiansson
nämnde. Det heter där att med den
jordbrukspolitik som herr Holmqvist
förordar skulle man ha möjligheter
att sänka livsmedelspriserna för en familj
med 1 500 kronor.

Vad är vulgärpropaganda, herr jordbruksminister,
när jordbruksministern
själv och statsministern distrikt efter
distrikt har tagit avstånd från denna
broschyr eller tidning som ni skickat
ut i detta sammanhang? Skall vi föra
en realistisk jordbrukspolitik, då skall
vi göra det. Men av det inlägg som jordbruksministern
här gjorde har jag fått
den uppfattningen att han ingenting
har liirt av det senaste valet. Om man
gör en privat undersökning hos konsumenterna
finner man att de inte tror
ett dyft på vad socialdemokratien säger
i detta sammanhang. Jag vill med detta
framhålla att socialdemokraterna ute i
liinen iir förnuftigare i vad det gäller
livsmedelsproduktion och jordbrukspolitik
än jordbruksministern kanske
iir.

98 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern kritiserade
mig för den del av mitt inlägg
som bland annat berörde köttförsörjningen
under den tid vi hade generalstrejk
här i landet när det gällde slakteriveterinärer.
Jag vill då hänvisa till
en artikel som står intagen i Upsala
Nya Tidning. Det är ett TT-meddelande
som lyder så här: »Kött och fläsk måste
importeras från Danmark för att
täcka den brist på färska svenska köttvaror
som uppstod på grund av generalstrejken.
För denna import var man
tvungen att betala högre priser än gällande
svenska priser. Detta säger slakteriförbundet
i sin svarsskrivelse till
näringsfrihetsombudsmannen som begärt
information om prishöjningarna
på kött.»

Vidare tog jordbruksministern upp
ett resonemang om indextalen och påstod
att jag hade angett en siffra för
oktober månad. Detta är fullständigt
felaktigt. Jag har hänvisat till Jordbruksekonomiska
Meddelanden, numret
för oktober månad, och klart uttalat att
under regleringsåret 1965/66 var det
reella producentindextalet 102,7 mot
106 de två föregående åren. Det torde
väl visa den situation som jordbruket
nu står inför. Sedan gäller det maskinanskaffningen,
där jag har påstått att
man kan förmärka en stark nedgång
i inköp av jordbruksmaskiner. Mitt uttalande
på denna punkt torde kunna verifieras
av RLF.

Herr ELOFSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr jordbruksministern
började sitt anförande med att betvivla
att jag visste vad jag talade om. Det
kan väl hända att man tycker att det
•är så stora omvälvningar på detta område
att man nog kan bli litet virrig
ibland, men det får jordbruksministern
förlåta.

När jordbruksministern sade att det
var felaktigt att köttpriserna hade stigit

med 25 öre per kg vill jag bara hänvisa
till kvällstidningarna i dag. Om jordbruksministern
läser dem, finner han
uppgiften där. Är det fel, har jag också
lämnat felaktiga uppgifter. Men jag tror
inte det, ty man sade dessutom i radio
att höjningen skulle undersökas av den
nämnd som är tillsatt för att kontrollera
prisbildningen på matvaror, och
jag förmodar att nämnden undersöker
om det är sant.

Jordbruksministern sade att sockret
här kostade 60—65 öre per kg. Det är
nog riktigt. Och så köper man det på
världsmarknaden för 28 öre, och då är
det självklart att det är bättre att importera.
Men om jag fattade jordbruksministern
rätt så anser han att det aldrig
kommer att uppstå några svårigheter för
vårt land vare sig med krig eller annat,
och därför kan man låta näringarna
do bort. Skulle det vara så, då beklagar
jag oss, ty vi kan nog komma i
den situationen en gång till att det blir
ofred i världen och att vi behöver ha en
så stor egen livsmedelsproduktion som
möjligt.

Vidare förklarade statsrådet att vi
odlade 300 000 ton potatis i landet och
att det var för mycket. Men varför påbjöds
då t. ex. 1940 att man skulle köra
upp alla gångar i Stockholm och alla
släta planer och sätta potatis för att
dryga ut förråden? Det har både jordbruksministern
och jag sett i Stockholm.
Det skedde för att vi inte hade
potatis. Vi fick en ersättning per tunnland
för att köra upp obrukad mark
och så råg på den. Samma var förhållandet
med potatisen, som vi skulle odla
så att svenska folket skulle kunna få
vad det behövde.

Man kan tycka att sådant är onödigt
och att vi kan importera. Men saken är
den att om ofred utbryter, då får vi nog
se att det inte är så lätt att få en skörd
som täcker behovet, utan det kan bli
mycket stora svårigheter. Det är därför
vi anser oss behöva inom vårt land ha
en beredskap som täcker det behov
som anses vara nödvändigt ifall det skul -

Tisdagen den 1 november 196G em.

Nr 30

Allmän debatt i anslutning

le komma ofred över oss en gång till.
Jag håller med om att det kan bli billigare
att köpa vissa saker utifrån i närvarande
stund, men så snart vi har lagt
ner våra möjligheter att producera stiger
priserna. Det har vi lagt märke
till tidigare. Jag skall inte upprepa
kötthistorierna. Det får vi väl läsa mer
om i tidningarna i morgon. Vi kan bara
se på en sak. På tre dagar skulle regeringen
ställa till en sådan import! Var
det nödvändigt? Jag skulle vilja fråga
jordbruksministern om så var förhållandet.
Visst håller jag med jordbruksministern
om att växlingarna är stora
från den ena dagen till den andra, men
jag tror i alla fall att vi skall vara försiktiga
så att vi inte utarmar vårt eget
lands möjlighet att följa med i utvecklingen
och även producera de produkter
som vi har möjlighet att producera
och göra det på ett sådant sätt att
vi inte fördyrar det mer än vad nöden
kräver. Jag tror att svenska folket
godkänner en sådan åtgärd.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Efter jordbruksministerns
anförande gjorde jag den reflexionen
att vi till alla rekord inom både
sockerframställningen och fläskframställningen
— vilka för övrigt inte tycks
glädja jordbruksministern — också kan
lägga det rekordet att vi har en jordbruksminister
som sätter rekord i demagogi.
Något bemötande i sak har han
knappast presterat, i varje fall inte gentemot
mitt anförande. Jag hade på vissa
punkter konkreta siffror, men dem bemötte
lian inte annat än i allmänna ordalag.

Lät mig ta upp sockerfrågan. Där sade
jag att vi har en sockerodling i detta
land där skörden enligt statistiken är
så hög att det endast finns två länder i
Europa som ligger högre. Vill jordbruksministern
bestrida detta, så får
han givetvis komma med belägg. Jag
bygger mitt påstående på statistik. Det

till remittering av viss kungl. proposition
är möjligt att jordbruksministern säger
att det bara är Sockerbolagets statistik
och att man inte kan lita på den, men
när jordbruksministern i ett annat sammanhang
refererar till Industriförbundet
kan det väl inte vara farligare att
här referera till Sockerbolagets statistik.
Om vi på något område har en skördestatistik
som är riktig, är det nog den
statistik som gäller sockerframställningen.

Jag sade därtill att skördarna av rörsocker
är mer varierande, från mindre
än 2 ton per hektar upp till 10—11 ton,
men på Kuba är arealskörden 15—20
procent lägre än den svenska.

Nu frågar jordbruksministern varför
vi då inte är konkurrenskraftiga. Frågan
är lätt att besvara, dels säljer uländerna
sockret under produktionskostnaden,
dels har vi betydligt högre
kostnader än de. Men vi får väl någon
gång ta konsekvensen av vårt kostnadsläge.
Det är inte säkert att vi på grund
av att vi har ett högt kostnadsläge alltid
kan säga att vi inte bör producera
den eller den varan.

Jag kan mycket väl sluta att nämna
de 1 500 kronorna, men när jordbruksministern
talar om vulgärpropaganda
måste jag säga att om något är väl detta
vulgärpropaganda när man sprider ett
sådant påstående. Jag vet inte i hur
många hundratusen exemplar broschyren
spreds. Men klart är att hade inte
uppgiften blivit påtalad, hade den sannolikt
icke heller blivit tillrättalagd.
Det var ju för övrigt mycket motvilligt
som statsministern rättade den.

Vi har tidigare tvistat om självförsörjningsgraden.
Jordbruksministern
har bitit sig fast vid att denna låga
jordbruksproduktionen måste vara
framtidsmelodien, han frågar hur vi
skall kunna mäta effektiviteten, han säger
att det måste föreligga konkurrensbetingelser,
vilket allt enligt honom talar
för en liigre produktionsmålsättning.
Jag tror han överdriver besvärligheterna.
Om vi kommer överens om mått och
form för det rationella jordbruket och

100 Nr 30 Tisdagen den 1 november 19CG em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

på grundval av detta om en viss prisnivå
— vi har ju då inte skattat konsumenterna
över hövan. Om jordbruket
producerar till det priset, finns det
ingen anledning att företa någon skärpning
förrän vi riskerar få för stor produktion
i landet. Det finns ingen anledning
att använda 80-procentstrecket
som ett riktmärke som man till varje
pris skall komma till i framtiden.

Jordbruksministern refererade till Industriförbundet.
Jag vill säga att detta
inte är första gången som Industriförbundet
kommit överens med socialdemokraterna
i jordbruksfrågor.

Jordbruksministern sade till slut någonting
som jag vill stanna litet vid,
nämligen att världsmarknadspriserna
har varit låga så länge man kan minnas.
Jag tror att jordbruksministern bör läsa
litet historia — gör han det, finner han
att den tidigare utvecklingen upprepar
sig i nuet fast i omvänd riktning. När
jordbruksdepressionen utbröt i början
av 30-talet föll först spannmålspriserna.
Jag minns mycket väl att det när
den svenska riksdagen debatterade jordbruksstöd
eller icke från visst håll sades
att vi inte hade någon jordbrukskris
i detta land, och man gav de svenska
jordbrukarna rekommendationen att
liksom de danska gå över till animalieproduktion,
så skulle hela problematiken
vara löst. De som såg litet längre
sade att det efter spannmålskrisen måste
komma en animaliekris, och den
kom också efter ett antal månader eller
något år.

Nu har vi efter en lång följd av år
med mycket låga spannmålspriser och
till synes outtömliga spannmålslager
fått en stark reducering av dessa lager,
och vi har fått en höjning av spannmålspriserna
som jordbruksministern
inte bestred. Jag tror att det som tidigare
skedde nu upprepas, fastän i omvänd
riktning. Medan spannmålspriserna
då föll först, steg de nu först, och
det kommer att få till följd att animaliepriserna
också stiger. Vi är inne i en
trend med stark höjning av konsum -

tionsstandarden, och jag tror att jordbruksministern
ganska snart får bevittna
att det blir ett annat bytesvärde för
jordbruksprodukterna.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Till herr Sundin vill jag
bara säga att vi naturligtvis är glada
över att han på nytt hållit sitt anförande
inför kammaren. Jag hade emellertid
en känsla av att det fanns vissa partier
i det tidigare anförandet som han
inte direkt citerade här. Med all respekt
för de personliga penetreringar som
han gör av konsumenternas uppfattning
måste jag be herr Sundin förlåta mig
att jag ändå fäster större vikt vid vad
de organisationer säger som kanske
ändå mera företräder konsumentintresset.
Jag skulle kunna ange flera yttranden
i det avseendet, men jag pekar bara
på jordbruksnämndens konsumentdelegation,
som består av representanter för
inte bara de olika löntagargrupperna,
utan också handel och industri. I dess
yttrande finner vi tillräckligt uttryck
för en uppslutning kring den princip
som regeringen har rekommenderat.
Jag tror att herr Sundin får svårt att i
detta yttrande finna någonting som anger
att man är betänksam mot det program
som har föreslagits.

Sedan vill jag säga till herr Yngve
Nilsson att om näringsfrihetsombudsmannen
ställer Slakteriförbundet mot
väggen och her Slakteriförbundet att
förklara sambandet mellan den svenska
veterinärstrejken och höjningen av priserna,
är det inte alldeles säkert att man
utan vidare kan godtaga förbundets yttrande
som en alldeles objektiv beskrivning
av förhållandena. Det är klart att
Slakteriförbundet har sina intressen att
bevaka i sammanhanget. Vad jag har
vänt mig mot är ingalunda vad Slakteriförbundet
har sagt — jag har inte gått
in på det. Däremot har jag vänt mig
mot den beskrivning som kom fram i
tidigare inlägg.

Till herr Gustaf Elofsson vill jag säga

Tisdagen den 1 november 19GG em.

Nr 30

101

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

att jag inte har talat om potatis, men
varav hjärtat är fullt, därom talar munnen.
Jag förstår att herr Gustaf Elofsson
har potatisen närmast hjärtat i det
här sammanhanget! Detta är dock en
senare historia. Det är också en tråkig
historia. Vi hade naturligtvis all anledning
att fundera över hur långt man
skulle sträcka sig för att producera fabrikspotatis
här i landet. Det skulle
emellertid föra alltför långt att dra upp
detta ämne, och jag skall inte göra det
mera än i denna antydan.

Herr Gustaf Elofsson ställde också
en fråga till mig, huruvida den import
av kött som man talar om verkligen var
nödvändig. Jag har visserligen inte reda
på hur stor den blev, men jag tror inte
att Danmark på något sätt har kunnat
tillgodose sina stora exportintressen
med Slakteriförbundets medverkan. Jag
har ingen anledning att tro att det på
dessa tre dagar hänt så mycket — försörjningen
med kött var aldrig äventyrad.
Under den vecka som föregick
strejken hade vi en nedslaktning som
låg 30 procent högre än under motsvarande
tid förra året, så jag tror inte det
fanns några större risker för att vår
köttförsörjning råkade i fara, och jag
kan inte heller tänka mig att man behövde
tillgripa så värst stor import för
att täcka behovet. Tre dagar kan ju en
helg vara, om den infaller på visst sätt
i veckan.

.lag beklagar att jag missförstod herr
Yngve Nilsson, vilket jag medger att
jag tydligen har gjort. Jag tog fram
Jordbruksekonomiska Meddelanden och
tyckte mig känna igen några av siffrorna.
Jag fastnade för de senare uppgifterna
där. Nu har emellertid herr
Yngve Nilsson talat om tre år och jag
kan ge honom rätt i att man när man
sätter producentprisindex i relation till
konsumentprisindex får en serie som
pekar nedåt, men om man väljer en kolumn
till vänster med nominella priser,
så finner man att priserna fortsatt
att stiga, men inte lika kraftigt som
konsumentprisindex.

Jag gick kanske också förbi vissa
andra saker i herr Yngve Nilssons inlägg.
Han behandlade ju kapitalfrågorna
och låglöneproblemet. Jag vill inte
på något sätt förringa betydelsen av
dessa frågor, och jag kan säga att jordbruksutredningen
har försökt att ta
upp dessa frågor till prövning, både
kapitalfrågorna — där utredningen gått
så långt att man velat ge prioritet för
finansiering av jordbruksinvesteringar,
något som det kanske kommer att resas
invändningar emot från annat håll
— och låglöneproblemet för småbrukarna,
där man föreslagit omställningsåtgärder
och andra ting.

När herr Kristiansson beklagade att
jag inte hade gått in på de siffror som
han hade nämnt och när han tyckte
att jag hade gått alltför lättvindigt förbi
dem och behandlat dessa spörsmål
kanske litet för schematiskt, vill jag
säga att vi naturligtvis kan diskutera
frågan om självförsörjningsgraden från
en hel rad olika utgångspunkter. Jag
kan medge att den kalorimässigt 80-procentiga självförsörjningsgrad som
utredningen räknat fram delvis är en
konstruktion. Det finns kanske bättre
begrepp; man kan ta hänsyn till vilka
produktionsresurser som finns i landet
och till omställningsmöjligheter
från andra utgångspunkter. Jag vill i
dag inte säga att jordbruksutredningens
sätt att räkna fram självförsörjningsgraden
är det bästa. Det är mycket
möjligt att man kan komma till
något annat resultat, men kvar står att
vi har åtminstone ett betydande konsumentintresse
av att det kan ske en
import av livsmcdelsvaror till landet.

Under de senaste åren har det till
följd av produktionsutvecklingen blivit
allt svårare att importera jordbruksprodukter.
Jag har tidigare haft anledning
att framhålla att vi praktiskt taget
under hela efterkrigsperioden haft
en import av kött från Danmark. Denna
import har numera upphört, beroende
på att vi har ökat vår produktion.
Jag tycker inte att detta är önskvärt ur

102 K r 30 Tisdagen den 1 november 196C em.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

konsumenternas synpunkt, och inte
heller ur jordbrukarnas synpunkt, ty
vi kommer att få överskottsproblem på
ytterligare ett område. Jag är litet förvånad
över att man i valrörelsen, när
herr Kristiansson och jag och andra
diskuterade dessa frågor, inte sade någonting
om det stora och svåra överskottsproblem
för svenskt jordbruk som
ständigt minskar lönsamheten. Jag anser
således att en strävan till produktionsbegränsning
också länder till fördel
för jordbruket, men det är ingen
som i denna debatt betonat detta. Ändå
vet vi att jordbrukets förhandlingsdelegation
hos jordbruksnämnden nu påyrkat
ytterligare åtgärder för att klara
den tyngande exporten. Man föreslår
att jordbruksnämnden skall aktualisera
frågan om ytterligare höjning av
slaktavgiften, vilket skulle drabba det
svenska jordbruket ännu mera. Den aktuella
tvisten behöver egentligen inte
röra sig om huruvida självförsörjningsgraden
minskar till 80 procent i slutet
av 1970-talet — om vi når det resultatet
tidigare eller det kan bli en skillnad
på ett par procent, spelar ju mindre
roll — utan det viktiga är att staka
ut en väg på vilken vi kan befria jordbruket
från det som i dag är det stora
problemet, nämligen frågan om överskottsförsörjningen.
Om man alltså går
förbi dessa frågor på det sätt som debattörerna
här har gjort i dag, tycker
jag att man bortser från det som enligt
min mening borde vara vitala jordbruksintressen
i detta sammanhang.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Allra först nämnde jordbruksministern
att olika remissinstanser
sagt så och så. Det förstår jag. Jag
har tagit del av dessa remissyttranden.
Jag ställde här frågan för att det eventuellt
skulle bli till lärdom för vår
mycket vänlige och kunnige jordbruksminister,
om man inte på något sätt
borde ta lärdom av det val som vi nu
har bakom oss, även i denna fråga.

Jag är alldeles övertygad om att konsumenterna
reagerade negativt till den
giv som socialdemokratien med herr
Holmqvist i spetsen presenterade på
detta område.

Herr talman! Jag hoppade med vett
och vilja över ett avsnitt av mitt anförande,
ty jag hörde att jag skulle få
tillfälle att upprepa mitt tidigare tal
och ville bespara såväl jordbruksministern
som kammarledamöterna att höra
det i dess helhet. Jag skall nu i koncentrat
ta med det som jag förut inte
sade.

De statsråd som har ansvar för sina
respektive departement försöker alla
att göra sitt allra yttersta för att få så
mycket pengar som möjligt för det område
de arbetar med. Jordbruksministern
går i spetsen för att om möjligt
skära ned kostnaderna och skapa sämre
möjligheter för den grupp som han
anser sig vara arbetsgivare för i vårt
samhälle.

Det är ju, ärade kammarledamöter,
ändå ett sundhetstecken att statsrådet
tar avstånd från den där tidningen
som gick ut i massupplaga och säger
att vad där skrevs var en felaktig propaganda
till konsumenterna. Det hälsar
jag med den allra största tillfredsställelse,
och till det knyter jag den
förhoppningen att man inte skall upprepa
denna tanke som kanske var avsedd
som en handling.

Herr ELOFSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja framhålla
att när jordbruksministern säger att
mitt hjärta är med sockerbetsodlarna
och potatisodlarna så är det nog mycket
riktigt. Men jag förmodar att jordbruket
och även finansministern inte skulle
ha haft så mycket pengar att röra
sig med om vi inte hade haft dessa
sockerbetor och potatisen.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att jordbruksministern i sitt se -

Tisdagen den 1 november 19G6 em.

Nr 30

103

Allmän debatt i anslutning

naste inlägg inte på något sätt vederläde
vare sig påståendet om sockerskörden i
Sverige jämförd med andra sockerskördar
eller de siffror jag angav för prisstegringar
som redan har skett. Jag vill
till protokollet ha antecknat detta.

Jag noterar också med tacksamhet att
jordbruksministern säger sig inte vara
låst i sina positioner och bedömningar.
Han håller visserligen fast vid den 80-procentiga målsättningen, men motiveringen
var närmast ett konsumentintresse:
att kunna importera billiga livsmedel.
Detta är dock, herr jordbruksminister,
endast möjligt så länge vi inte
är med i en stormarknad. Sedan försvinner
dessa möjligheter. Men därtill
sade jordbruksministern att detta även
var ett jordbrukarintresse. Men, herr
jordbruksminister, det gäller ändå att
hålla isär begreppen. Det är skillnad
mellan en diskussion om överskottsproblem
och vad man skulle kunna kalla
underskottsproblem. 80-procentsnivån,
som jordbruksministern siktar till som
en klar och absolut målsättning och som
han tydligen har varit beredd att använda
vilka medel som helst för att nå,
kan rimligen inte innebära någon överskottsproblematik,
i varje fall inte generellt,
möjligen på enstaka produkter.
Men då är ju receptet ändå sämre, om
vi alltjämt vid den låga genomsnittsförsörjningen
skall ha staplar av vissa
produkter som vi har överskott på.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Flera talare har varit
säkra på att detta val avgjordes helt enkelt
av jordbrukspolitiken. Det tycks
vara det enda som har påverkat människor
i valet. Då får man också ta konsekvenserna
av detta, menar man. Det
går inte att driva en jordbrukspolitik
som har blivit underkänd.

Jag tror inte man får ta så lättvindigt
på denna fråga. Det iir alltid vanskligt
att analysera ett valresultat och säga
vad som kan ha bidragit i det ena
eller andra avseendet. Jag kan gärna

till remittering av viss kungl. proposition
erkänna att jag inte tror att jordbrukspolitiken
var någonting som socialdemokraterna
kunde räkna med att vinna
röster på. Erfarenheterna är tvärtom
när man ser tillbaka på tidigare val
ganska nedslående på den punkten:
man tycks inte kunna samla röster på
framåtsyftande jordbruksprogram. För
20 år sedan, 1946, gjorde socialdemokraterna
ett dåligt val. Det diskuterades
efteråt vad som var orsaken till
det. Det fanns de som då sade liksom
nu: Se där, det var jordbrukspolitiken!
Vad var det den jordbrukspolitiken
som då presenterats syftade till? Jo,
att man skulle upprätta lantbruksnämnder.
Dessa skulle få ekonomiska
möjligheter att köpa upp jordbruk och
slå samman fastigheter till bättre bärkraft
för jordbrukarna. Det var en fråga
om att ställa upp en målsättning,
om att bygga upp räntabla, bärkraftiga
jordbruk. Hur möttes det programmet?
Jo, det bemöttes med en propaganda
av ungefär samma sort som har
riktats mot förslaget nu.

Man sade att nu vill man tvinga oss,
nu gäller det tvångsåtgärder som samhället
skall vidtaga för att åstadkomma
stora strukturförändringar. Det är mycket
möjligt att man vann röster på det
från de partier som engagerade sig i
den skrämselpropagandan. Det lades
ned 1 500 jordbruk under år 1946, vilket
man betecknade som en olycka.
Folk stod här i kammaren och sade:
Nu gäller det att vända strömmen, nu
gäller det att få folk ifrån industrierna,
tätorterna ut till landsbygdens näringar.
Nu efteråt får vi väl säga att det var
väl att riksdagen inte följde dessa rekommendationer,
ty då hade vi sannolikt
inte haft den höga levnadsstandard
som vi har i dag.

I diskussionen i dag har vi hört att
nedläggningen rör sig om 10 000 å
11 000 småbruk om året. Det iir klart
att situationen är annorlunda nu, men
jag kan inte se annat än att det i princip
iir samma problem vi möter på
nytt. Tanken att gå vidare, att föra

104

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Allmän debatt i anslutning till remittering
utvecklingen vidare för att skapa bättre
underlag, mötes med ungefär samma
negativa hållning som för 20 år sedan.

Vi har aldrig från socialdemokratiskt
håll räknat med att vårt program i
jordbruksfrågan skulle skaffa oss röster.
Däremot tror vi att på lång sikt
kommer man att ge erkännande åt den
politiken och säga att den är riktig.
Den är hållbar, den skapar underlag
för jordbrukarna att följa med i en
inkomstutveckling som andra medborgare
får.

Herr talman, jag skall sluta att tala
härom och säga till Axel Kristiansson
att om jag nu inte tar upp sockerbetorna
så är det inte därför att jag kapitulerar
inför hans argumentation.
Men jag finner att den är rätt meningslös.
Vi får inte endast utgå från vilken
skörd som kan åstadkommas per hektar.
Vi måste naturligtvis ta med kostnadsfaktorerna,
till vilket pris vi kan
åstadkomma skörden. Det är först då
resonemanget blir meningsfyllt. Det är
möjligt att vi kan åstadkomma denna
produktion. Sådana diskussioner baserade
mera på botaniska och liknande
förutsättningar är av mindre intresse
när vi diskuterar ekonomi. Därför, herr
Axel Kristiansson, ansåg jag inte att
det var anledning att fortsätta debatten
på den punkten.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det är förvånansvärt
att jordbruksministern säger att man
inte har lagt fram ett nytt förslag i
jordbrukspolitiken för att vinna röster.
Det förhåller sig ju så att inte
mer än 10 procent av Sveriges befolkning
arbetar i jordbruket. Det är alltså
90 procent av Sveriges befolkning
som är konsumenter och varav en stor
del missnöjda med den politik som
jordbruksministern är förespråkare
för.

av viss kungl. proposition

Jag fäste mig vid en passus i jordbruksministerns
förra anförande, där
han sade att vi har fått en sådan köttproduktion
att vi inte har behövt importera
från Danmark på flera månader.
Jag vill då erinra om att vi har
haft en mycket stor import från Australien
under detta år.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! När jordbruksministern
nu i slutomgången tar upp vad som
hände 1946 och drar paralleller vill jag
säga att i varje fall jag aldrig har diskuterat
med jordbruksministern ifrån
den utgångspunkten att inte folk skall
flytta ifrån jordbruket. Jag har bara
hävdat att de jordbruk som blir kvar
skall ha möjlighet att utvecklas rationellt
och, så långt man kan, under rationella
betingelser få producera och
utnyttja den konsumtionsmarknad som
finns i landet. Jag är inte alldeles
övertygad om att vi kommer att fylla
den, men vad jag däremot inte kan
förstå är jordbruksministerns iver att
säga att detta inte får ske utan vi skall
sätta stopp för det.

Beträffande sockret vill jag säga att
det väl ändå är en väsentlig faktor att
kunna få fram en stor sockerskörd och
att det i landet finns förutsättningar
härför. Jordbruksministern vill väl ändå
inte bestrida påståendet att det bara
finns två länder i Europa som får en
större sockerskörd. Det förhåller sig
ju på det sättet.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 22.16.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1964