Tisdagen den 1 november Sid (Riksdagens protokoll 1955:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 25

1—2 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 1 november Sid.

Svar på interpellation av herr Norling om arbetstidsförkortning för
vissa arbetargrupper ........................................ 3

Interpellationer:

av herr Johansson, Anders, ang. ifrågasatt nedläggande av Falken -

berg—Limmareds järnväg.................................. 6

av herr Mogård om särskilda vägbanor för fotgängare .......... 6

av herr Wehtje om tryggande av tillgången på skogsplantor...... 7

Onsdagen den 2 november

Remissdebatt rörande kungl. proposition ang. investeringsavgift för
år 1956 m. ..................................................

1 Första kammarens protokoll 1955. Nr 25

Tisdagen den 1 november 1955

Nr 25

Tisdagen den 1 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herrar Undén, Wahlund och De Geer
anmälde, att de åter infunnit sig vid
riksdagen, herr Undén den 26 nästlidne
oktober, herr Wahlund den 27 i samma
månad och herr De Geer denna dag.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
oktober.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag med stöd av bifogade
läkarintyg anhålla om fortsatt ledighet
från riksdagsarbetet till och med den 14
november.

Luleå den 28 oktober 1955

Helmer Persson

Härmed intygas, att riksdagsman Helmer
Oskar Persson, född den 4 januari
1904, från Malmudden F 1, Luleå, på
grund av benbrott är förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet till och med den
14 november 1955.

Luleå den 28 oktober 1955

B. Balla

l:e underläkare
Lasarettet, Luleå

Den begärda ledigheten beviljades.

Om arbetstidsförkortning för vissa arbetargrupper Herr

statsrådet och chefen för socialdepartementet
ERICSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Norlings interpellation
om arbetstidsförkortning för
vissa arbetargrupper, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Norling har frågat,
om regeringen under 1956, på grundval
av delförslag från pågående arbetstidsutredning,
ämnar förelägga riksdagen
förslag om arbetstidsförkortning för vissa
arbetargrupper.

Frågan om en »arbetstidsförkortning
för vissa arbetargrupper» ankommer inte
på den 1954 tillkallade utredningen om
kortare arbetstid, som har att utreda frågan
om en allmän förkortning av den
lagstadgade arbetstiden. En partiell arbetstidsförkortning
för vissa arbetargrupper
har däremot föreslagits av den sedan
1947 arbetande arbetstidsutredningen,
vars betänkande nu remissbehandlats.

Detta förslag leder till en i många avseenden
komplicerad lagstiftning. Innan
jag tar definitiv ställning till denna fråga,
anser jag det önskvärt att kunna överblicka
jämväl möjligheterna till en allmän
förkortning av arbetstiden. Jag kan
därför icke f. n. lämna det av interpellanten
önskade beskedet.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag får till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framföra mitt tack för att han svarat,
även om det av socialministern lämnade
svaret, som herr statsrådet själv säger,
inte är något svar på frågan. Jag hade
hoppats att åtminstone de förslag, som
1947 års utredning framlagt och som nu
varit ute på remiss, skulle kunna bli föremål
för kung], proposition till kommande
år. Nu säger statsrådet, att innan
han tar ställning till dessa delförslag vill
han invänta tid för att kunna överblicka
möjligheterna för en allmän förkortning
av arbetstiden. Även om 1954 års beredning
tar sikte på en allmän arbetstidsförkortning,
så säges i direktiven: »Utredningen
bör icke tveka att framlägga
delresultat av sitt arbete inför offentligheten
utan att avvakta den tidpunkt, då ett
slutligt förslag kan framläggas.»

Nr 25

Tisdagen den 1 november 1955

Om arbetstidsförkortning för vissa arbetargrupper

Svaret på interpellationen påminner
därför om de obotfärdigas förhinder. Av
de redan utredda förslagen gäller i första
hand detta omdöme om gruvarbetare
och med dem likställda, som redan i avtalen
fått 40-timmarsvecka godkänd. För
en annan grupp arbetare, nämligen treskiftsarbetare,
framlade arbetstidsutredningen
redan 1948 förslag om arbetstidsförkortning
till 42 timmars arbetsvecka.
Några åtgärder företogs emellertid icke
för att förverkliga detta förslag. Sedan
dess har en rationalisering fortgått med
hårdare press på arbetarna, och nya mera
pressande arbetsmetoder har införts
inom industrierna, vilket motiverar arbetstidsförkortning
för allt skiftarbete.

Trafikpersonalen är en annan grupp,
vars krävande och ansvarsfulla arbete
mer än väl motiverar en arbetstidsförkortning.
Det förslag till arbetstidsförkortning,
som framlagts av utredningen,
har begränsats till endast vissa grupper
av järnvägsmän, och detta förslag är så
otillfredsställande att det inte bör lagfästas.
Trafiken ställer numera så stora
och fordrande krav på denna personal
inom alla trafikområden, att en arbetstidsförkortning
är motiverad för all personal
som sysselsättes vid järnvägar,
spårvägar, bussar och i övrigt i yrkesmässig
motorfordonstrafik. För en annan
grupp arbetare och personal, som utför
sitt arbete under nattetid, är det
också motiverat med en förkortning av
arbetstiden för att öka möjligheterna till
vila. Vissa grupper av sjukhuspersonalen
tillhör också dem, som är i behov av
kortare arbetstid, och för viss personal
har redan framkommit förslag till arbetstidsförkortning.
Men inte enbart för
dem som innefattas i förslaget är det
motiverat med förkortad arbetstid. Flera
grupper bör medtagas och förslaget utvidgas.

Då jag som motivering i min interpellation
framhållit den psykiska och fysiska
press på arbetaren, som rationaliseringen
och analysen av arbetsprocessen
som tillämpas innebär för den som utför
arbetet, må det tillåtas mig att något beröra
detta problem. Arbetarna motsätter
sig naturligtvis inte att arbetsprocessen

rationaliseras och flera varor framskapas
på kortare tid samt att produktionen på
så sätt höjes, om detta sker maskintekniskt.
Som exempel kan nämnas en automatmaskin,
som faktiskt spottar fram detaljer
eller förbrukningsartiklar på en
tid, som endast motsvarar några tiondelar
av den tid som förut åtgått för att
framställa samma artiklar i flera maskiner
och med flera arbetare. Här har varit
en rationalisering av tillverkningen,
där maskinen har förbättrat produktionen
och minskat det manuella arbetet.
Den rationalisering man nu håller på
med och den nya arbetsmetod som nu
skall införas syftar inte till en sådan rationalisering
utan till att omdana arbetaren
— människan — till en maskinrobot.
Detta nya system går under benämningen
M.T.M-metoden (metod —
tid — mätning). Metoden går ut på att
en analys utarbetas på alla de grundrörelser,
som en arbetare behöver göra
vid en manuell arbetsoperation. Varje sådan
rörelse fixeras i ett i förväg teoretiskt
utarbetat bestämt tidsvärde. Det
finns således sådana enheter för att lyfta
en hand, utföra ett griptag med handens
fingrar, en vridning av kroppen, placering
av en detalj till en annan, fastsättning
av detaljen, att lösgöra verktyget
från arbetsstycket och så vidare. Den
nya metoden innebär med andra ord att
arbetaren skall omformas till en automatmaskin,
som skall utföra sitt arbete
med automatmaskinens precision. Lika
automatiskt som kurvor, excentrar och
kugghjul verkar i automaten skall händer,
fingrar, armar och kropp fungera
enligt detta system. Med varje arbetsoperation
följer en bruksanvisning över de
rörelser, som arbetaren skall utföra för
arbetet i fråga, samt tider för dessa. Någon
avvikelse får ej ske. Arbetsoperationerna
uträknas så, att varje arbetare får
ungefär samma antal minuter och sekunder
för att utföra sin arbetsoperation,
varefter arbetsstycket går till nästa arbetare.
Robotarbetaren verkar nu på
samma sätt som maskinautomaten, där
arbetsstycket behandlas av de olika
svarvstålen, borren, gripklorna och övriga
maskinverktyg med samma preci -

Tisdagen den 1 november 1955

Nr 25

Om arbetstidsförkortning för vissa arbetargrupper

sion som denna. Arbetaren är likväl
ingen maskin, hur man än vetenskapligt
anstränger sig att jämställa honom med
en sådan. Därför kan ej heller den maskintekniska
metodiken överföras på honom.
M.T.M.-metodens tidscheman och
priser måste därför omprövas genom
tidtagningar. För att få tiderna att stämma
med M.T.M-metodens tider utsättes
arbetarna därför för en påfrestande press
under tidtagning — en press, som kan
jämställas med psykisk terror.

Det uppmärksammade fallet i Borås
är bara ett bland många. I detta fall har
en kvinnlig arbetare under fem veckor
fått utstå en påfrestande långtidsstudie
med upp till sju timmar om dagen för
att tidtagaren skulle få ned arbetstiden
till den teoretiskt fastställda. Till slut
blev pressen så hård att arbeterskan fick
nervsammanbrott och måste läggas in på
sjukhus.

Jag har med denna lilla skildring av
hur påfrestande vårt nya arbetssystem är
velat visa att en förkortning av arbetstiden
är nödvändig, om den mänskliga
arbetskraften skall kunna hålla.

En socialdemokratisk riksdagsman,
som också är arbetare, förklarade för
något år sedan, att vid hans arbetsplats
var arbetarna utslitna vid 50 års ålder.
Det ensidiga utnyttjandet av viss muskulatur
under de monotona arbetsoperationerna
gör att vissa yrkessjukdomar kommer
att uppstå. Man kan inte lika lätt
hos arbetaren som på maskinen olja vissa
lager och kuggar, som utsättes för stark
påfrestning, för att fördröja förslitningen.
De följder, som den mänskliga förslitningen
åstadkommer, får samhället i
regel betala i form av sociala åtgärder.

Under den tid som gått sedan 48-timmarsveckan
infördes för 35 år sedan har
en genomgripande rationalisering skett
inom industrien. En industriarbetare utför
nu mer än dubbelt så mycket arbete
per timme räknat som vid tiden då 48-timmarsveckan infördes. Den manuella
arbetsprestationen har mångdubblats, så
ock ackordspressen, för att kunna uppnå
en arbetsinkomst som kompenserar de
ständigt stegrade levnadskostnaderna.
Samtidigt som do fackliga organisatio -

nerna med tillfredsställelse hälsar regeringens
initiativ om en utredning om förkortning
av arbetstiden med sikte på 40
timmars arbetsvecka, så uttalar de samtidigt,
att de förväntar snara förslag
för industriens arbetare.

Jag vill med det sagda också fästa såväl
arbetstidsutredningens som socialministerns
uppmärksamhet på vad som nu
försiggår inom industrien med den
mänskliga arbetskraften och dess behov
av kortare arbetstid.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag skall inte ge någon
kommentar till herr Norlings anförande
i vad det avser att försöka påvisa för
kammaren att det finns slitsamma arbetsuppgifter.
Detta är nog alla medvetna
om. Jag kände emellertid ett behov
att begära ordet och säga herr Norling
en sak. Han har läst de direktiv, som
min företrädare gav åt 1954 års arbetstidsutredning
och vari denne säger att
han kan tänka sig delresultat från utredningens
sida. Jag vill då påpeka att
med talet om delresultat inte avsågs att
man skulle förkorta arbetstiden för vissa
arbetargruppers vidkommande, utan
med delresultat menades att man skulle
etappvis komma fram till en allmän förkortning
av arbetsveckan till 40 timmar.

Herr NORLING (k):

Jag har inte direktiven framför mig
nu, men jag vill minnas att den dåvarande
socialministern, samtidigt som han
lämnade direktiven, uttryckte den förhoppningen
att den nya utredningen
inte skulle förhindra att delresultat framlades
också i syfte att vinna en partiell
arbetstidsförkortning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 204, angående bestridande av ytterligare
kostnader för det svenska deltagandet
i stilleståndsövervakningen i Korea;
och

Nr 25

Tisdagen den 1 november 1955

Interpellation ang. ifrågasatt nedläggande av Falkenberg—Limmareds järnväg —
Interpellation om särskilda vägbanor för fotgängare

nr 206, angående anslag för tillverkning
av polioympämne m. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Franzén m. fl.
väckta motionen, nr 564, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare
m. m.

Interpellation ang. ifrågasatt nedläggande

av Falkenberg—Limmareds järnväg

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Förslaget om nedläggande
av järnvägslinjen Falkenberg—Limmared
har hos ortsbefolkningen i därav
berörda bygder utlöst en stark oro. Den
10 mil långa järnvägslinjen betraktas
alltjämt som en nödvändig kommunikationsled,
och dess nedläggande skulle ur
såväl ekonomiska som befolkningspolitiska
synpunkter få högst olyckliga konsekvenser.
Visserligen är det beklagligt,
att det inte tycks gå att komma till rätta
med det ekonomiska driftsresultatet, utan
den årliga förlusten visar tendens att
bli allt större. Å andra sidan kan det
finnas skäl att upprätthålla en järnvägslinje
med hänsyn till dess närings- och
befolkningspolitiska betydelse för bygden,
även om den inte är helt ekonomiskt
bärkraftig. Här bör inskjutas att
en av orsakerna till driftsförlusten torde
vara den, att järnvägen är smalspårig
och alltså inte har möjlighet upprätthålla
den samtrafik med det västsvenska
järnvägsnätet i övrigt som vore önskvärd.
De talrika intressenter som hävdar
järnvägens bibehållande anser därför att
densamma bör omläggas till bredspårig,
varigenom driftsresultatet enligt förmenande
skulle bli gynnsammare.

Järnvägslinjen genomlöper en bygd
stadd i snabb utveckling, och de många
industrisamhällena utmed densamma visar
år för år en stigande folkökning.
Även om konkurrensen med biltrafiken
är stark och åtskilligt av såväl den in -

dustriella som övriga varuproduktionen
av denna anledning går vid sidan av
järnvägen, så utgör dock alltjämt järnvägen
den egentliga livsnerven. Skulle
denna enligt förslaget nedläggas skulle
bygderna på ett betänkligt sätt isoleras
från yttervärlden och befolkningsutvecklingen
samt det ekonomiska livet få en
helt annan och negativ inriktning.

Till denna slutsats kommer man ofrånkomligt,
när man betänker, att de av
järnvägen berörda bygderna f. n. saknar
tillfredsställande landsvägsförbindelser.
Skulle järnvägen nedläggas utan att en
omedelbar upprustning av landsvägsnätet
äger rum kommer en isolering och
en dödperiod att inträda för bygd och
näringsliv, vilken kan komma att få
högst allvarliga konsekvenser.

Med anledning av vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet att läget och
prognoserna angående driften å Falkenberg—Limmareds
järnväg är sådana att
densamma nödvändigtvis måste nedläggas
eller delar herr statsrådet uppfattningen
att järnvägen bör upprätthållas
med hänsyn till sin närings- och befolkningspolitiska
betydelse för bygden?

2) Vill herr statsrådet medverka till
att ifrågavarande järnväg omlägges till
bredspårig?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om särskilda vägbanor för
fotgängare

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr MOGÅRD (s), som anförde:

Herr talman! Utgången av den nyligen
förrättade folkomröstningen om höger-
eller vänstertrafik har tolkats olika.
I en tidning angavs den överväldigande
nej-siffran vara uttryck för en »fotgängarrevolution».
Någon verklighet ligger
förvisso bakom denna tolkning. Den med

Tisdagen den 1 november 1955

Nr 25

Interpellation om

våldsam kraft framträngande motorismen
har i synnerhet gått ut över fotgängarnas
säkerhet och trivsel. Från
våra landsvägar i synnerhet har de mer
och mer fördrivits eller förvisats till en
otrygg och vantrivsam tillvaro utefter
dikeskanterna. I tätorterna minskas ej
sällan trottoarerna för att möjliggöra för
bilarna att komma fram mera friktionsfritt.
Där särskilda gångtrafikbanor anlägges,
avses de samtidigt för cyklar och
lätta motorfordon eller också slingrar
de sig fram i skogsmarken några meter
från vägbanan, där i synnerhet kvinnorna
finner det obehagligt att taga sig
fram. Fotgängarnas situation i den enorma
utvecklingen av motortrafiken har
mycket förhisetts. Statistiken ådagalägger
annars, att vägtrafikolyckorna i synnerhet
beträffande dödade i stor utsträckning
drabbar just fotgängarna.

1953 års trafiksäkerhetsutredning har
i sitt betänkande icke funnit skäl att
upptaga frågan om anordnandet av särskild
vägbana för fotgängarna. Utredningen
ser nästan helt vägtrafiken ur
motoristernas synpunkt och rekommenderar
hastighetsregler, streck och tecken,
förvisso väl behövliga men alls icke
tillräckliga för vare sig fotgängarnas
trygghet eller deras trevnad. När utredningen
talar om önskemålet att fotgängarna
i mörker skall bära tänd lykta, att
de skall förse sig med särskilda skärp
och färgade kläder erinrar det mera om
forna tiders krav på de spetälska än om
att flertalet av landets innevånare alltjämt
icke är bilägare utan har att taga sig
fram på sina fotter och äga rätt att fordra
hänsyn och beaktande för sina legitima
trafikintressen. Inte heller vägstadgan
även i dess allra senaste upplaga inrymmer
några klara regler för hur ur
fotgängarsynpunkt vägarna bör anordnas.

Vägväsendet har på grund av motortrafikens
språngartade utveckling för
samhället blivit ett mycket stort problem
och innebär en för framtiden alltmera
påträngande ocli allvarlig fråga, gällande
såväl samhällets ekonomi som medborgarnas
personliga villkor. När endast
det normala vägbyggandet för närvaran -

tryggande av tillgången på skogsplantor
de betingar en årsutgift på riksstaten av
736 miljoner kronor, varvid ändock åtskilliga
nödvändiga vägförbättringar
måste eftersättas, och då så gott som varje
vecka nya väg- och broprojekt, krävande
mångmiljoninvesteringar, framföres,
vore måhända önskemålet om en
problemet i hela dess vidd omfattande
utredning mest på sin plats. Härvid borde
även frågan om särskilda vägbanor
för fotgängarna kunna väntas vinna beaktande.
Då mig veterligt någon sådan
utredning icke planeras och då gångtrafikanternas
intressen synes vara tämligen
borttappade i motortrafikbullret, har
ett särskilt påpekande förefallit mig nödvändigt.

I anslutning till det nu anförda anhålles
därför om första kammarens tillstånd
att till statsrådet Hjalmar Nilson
som vägminister få framställa följande
frågor:

1. Givs det inom nuvarande lagstiftnings-
och anslagsram möjligheter att
vid vägbyggen, vartill staten lämnar bidrag,
föreskriva att med hänsyn till fotgängarnas
såväl säkerhet som trivsel särskilda
härför byggda vägbanor anordnas? 2.

Om så icke är förhållandet, avser
herr statsrådet att föreslå för ändamålet
erforderliga åtgärder?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation om tryggande av tillgången
på skogsplantor

Herr WEHTJE (h) fick nu ordet och
yttrade:

Herr talman! Behovet av skogsplantor
har sedan en längre tid inte kunnat täckas
genom inhemsk produktion. Fn successiv
utbyggnad av skogsvårdsstyrelsernas
plantskolor är därför under genomförande.
Medelsbehovet för denna utbyggnad
har av skogsstyrelsen för närmaste
femårsperiod beräknats till
2 020 000 kronor, varav på budgetåret
1955/56 skulle belöpa 510 000 kronor.
Genom att försäljningspriset på skogsplantor
inte täcker produktionskostnaderna
beräknas verksamheten för inne -

Nr 25

Tisdagen den 1 november 1955

Interpellation om tryggande av tillgången på skogsplantor

varande budgetår gå med en förlust av
483 000 kronor. Nettoförlusten för plantförsörjningsverksamheten
1955/56 skulle
följaktligen enligt skogsstyrelsens beräkningar
uppgå till (483 000 -f 510 000 =)
993 000 kronor. Departementschefen,
som ansåg en utbyggnad nödvändig med
hänsyn till plantförsörjningsläget, förordade
emellertid ett anslag av sammanlagt
533 000 kronor, vilket också blev
riksdagens beslut.

Stora ansträngningar bär gjorts från
de skogsvårdande myndigheterns sida
att utbygga plantskoleverksamheten. Inom
såväl skogsvårdsstyrelserna som domänverket
och de enskilda skogsbolagen
har också en utbyggnad skett, men dessa
åtgärder har ändå inte inneburit att behovet
blivit täckt.

Den ihållande torkan under sommaren
drabbade inte endast jordbruket
utan även skogsbruket. De senast gjorda
planteringarna torde i stor utsträckning
ha torkat bort eller blivit så förstörda
att omfattande kompletteringar blir nödvändiga.
Detta kommer att innebära att
bristen på plantor, som redan tidigare
varit stor, blir ännu mera markerad. En
ökad produktion av skogsplantor är också
nödvändig av rationaliserings- och
allmänna beredskapsskäl. Det är ur flera
synpunkter glädjande att efterfrågan på
plantor visar en stadig ökning.

Med hänsyn till att behovet av skogsplantor
kommer att öka är det angeläget
att alla åtgärder vidtages som kan trygga
tillgången av skogsplantor av god kvalitet
och härstamning. Enligt min mening
borde möjlighet beredas även enskilda
skogsägare och andra att odla
skogsplantor för avsalu. För vissa mindre
jordbrukare kan därmed skapas förutsättningar
för en kompletterande odling.
Erforderlig garanti för att fullgott
plantmaterial produceras torde utan svårighet
kunna åstadkommas. Förutsättningen
för att skogsplantproduktionen
skall kunna omfattas även av enskilda
odlare är dock att försäljningspriset på
från skogsvårdsstyrelsernas plantskolor
försålda plantor grundas på produktionskostnaderna
och ej som för närvarande
med hänsyn till att en stor del av -

kostnaderna subventioneras av statsmedel.
Genom en prissättning som gör det
möjligt för skogsvårdsstyrelserna att bedriva
en lönande plantskoleverksamhet
får inte endast dessa möjlighet att snabbare
genomföra sitt utbyggnadsprogram
utan även den enskilde får möjlighet att
göra en insats, vilket är av stor betydelse
när det gäller att få fram en produktion
som täcker efterfrågan. — Det stöd, som
av det allmänna liksom hittills anses
böra lämnas skogsodlingen, torde utformas
så att det ej verkar hämmande på
produktionen av skogsplantor.

Med åberopande av vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
den brist på skogsplantor som en
längre tid varit rådande samt det växande
behovet av plantor, vilket nu kommer
att förstärkas av den svåra torkan i sommar? 2.

Har herr statsrådet för avsikt att
föreslå några åtgärder för att trygga tillgången
av skogsplantor?

Även denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

205, med förslag till förordning om
investeringsavgift för år 1956, m. m.;

nr 207, med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft;

nr 208, angående statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner m. m.;

nr 209, angående ändrad lönegradsplacering
för vissa tjänster m. m.;

nr 210, med förslag till lag om ny lydelse
av övergångsbestämmelsen till lagen
den 5 april 1946 (nr 130) om ändrad
lydelse av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443); samt
nr 211, angående Sveriges anslutning
till konventionen rörande bildandet av
EUROFIMA, europeiskt bolag för finansiering
av järnvägsmateriel, m. m.

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 565, av herr Johansson, Theodor,
och herr Weiland, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av beslut om uttagande av särskild
tullavgift för vissa varuslag;

nr 566, av herr Öhman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare m.
m.; samt

nr 567, av herrar Franzén och Björnberg,
angående stödlån åt vissa fiskare,
som lidit förluster till följd av stormskador
å fiskredskap under hösten 1955.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.25.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 2 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1955 den 1 november sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§70 och 71 riksdagsordningen utse en
fullmäktig i riksgäldskontoret efter herr
Per Sigurd Lindholm, som den 12 september
1955 frånträtt sitt uppdrag att
vara fullmäktig i riksgäldskontoret, jämte
en suppleant; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till

fullmäktig

för återstående delen av valperioden
1954—1957:

herr Andersson, Gösta Ludvig, ledamot
av andra kammaren, med 48 röster;

suppleant för herr Andersson, G. L.:

herr Netzén, K. Gösta, ledamot av andra
kammaren, med 48 röster.

Adolv Olsson Gustaf Elofsson

O. Malmborg Ernst Wehtje

På framställning av herr talmannen
beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom

att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till
förordnanden för de valda, dels ock till
skrivelse till Konungen med anmälan om
det förrättade valet.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift
för år 1956 m. m.

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition nr
205, med förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1956 m. in.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! När vi inledde fjolårets
höstsession, hade jag anledning att med
några ord kommentera de då nyss förrättade
kommunalvalen. De hade resullerat
i en kraftig röstvinst för högern
utan att ge en tillnärmelsevis motsvarande
ökning av antalet mandat. Jag
tillät mig med stöd av siffror framhålla
att den provisoriska valordningen, som
tillkommit i avsikt att uppnå en rättvisare
proportionell fördelning utan karteller,
icke uppfyllt denna förutsättning.
Särskilt underströk jag betydelsen av
rimlig proportionell rättvisa vid lands -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift
tingsval med hänsyn till första kammarens
sammansättning.

Om det sålunda redan i fjol stöd klart,
att högern missgynnats av valordningen,
har i år det märkliga inträffat, att
de utsikter till förstärkt representation
i första kammaren, som valutgången
trots allt öppnade för högern, blivit partiet
betagna vid de val som förrättats i
år och kommer att förrättas nästa år,
detta till följd av överenskommelser
kors och tvärs mellan bondeförbund,
folkparti och socialdemokrater. Det förefaller
sålunda som om de val, som i år
förrättats i Södermanland—Västmanland
och Blekinge—Kristianstad och som
nästa år skall äga rum i Västernorrland
—Jämtland och Östergötland med Norrköping,
sammanlagt skulle ge följande
resultat.

Antal röstande, i till jämna tusental
avrundade siffror, är för högern 117 000,
för bondeförbundet 102 000, för folkpartiet
160 000 och för socialdemokraterna
445 000. I mandat skulle detta leda till
för högern 2, för bondeförbundet 5 1/2,
för folkpartiet 61/2 och för socialdemokraterna
20. Det innebär med andra
ord, att bakom vart och ett av dessa
förstakammarmandat skulle komma att
stå för högern 58 000 röster, för bondeförbundet
18 000 röster, för folkpartiet
24 000 röster och för socialdemokraterna
22 000 röster. Högerpartiet skulle
alltså för varje mandat få betala mer än
dubbelt så mycket som något annat parti
och mer än tre gånger så mycket som
bondeförbundet.

Anser man verkligen, att en sådan utgång
är förenlig med den demokrati vi
bekänner oss till och med den ställning
första kammaren alltjämt intar i vår
konstitution? 1 varje fall borde det vara
angeläget för dem, som håller på första
kammarens fortsatta tillvaro, att hjälpa
till att avlägsna vad som eljest kan
bli en spik i likkistan.

Sedan vårsessionen har en ommöblering
i regeringen skett. Det är ju så sällan
—■ jag skulle nästan vara frestad att
säga alltför sällan — som man flyttar på
sig i regeringssocieteten. Nu har alltså
statsrådet Sköld, mätt av år och ära, ta -

för år 1956 m. m.

git sin hand ifrån oss — en kraftig
hand, med ett framträdande pekfinger.
De många taburetter han suttit på vittnar
bäst om hans mångsidighet och kapacitet.
Med sin trubbiga charm och sina
karlatag har han vunnit även sina
politiska motståndares uppskattning och
respekt. Min bild av honom präglas särskilt
av de ödesmättade år, då jag på
nära håll kunde följa hans gärning som
försvarsminister. Enbart denna gärning
säkrar honom en framträdande plats i
vår senaste historia.

Vad finansministertiden beträffar, är
jag inte riktigt säker på att han anser
den så framgångsrik som det vill synas
av hans nyligen utkomna skrift om
svensk ekonomi under tio år. Visst har
han med siffror, vilkas riktighet i och för
sig inte skall bestridas, visat upp att vi
i olika avseenden kunnat hålla oss i tätgruppen.
Men därmed är inte sagt att
vi, som i förhållande till jämförda länder
hade den oskattbara förmånen att
utgå tämligen oskadda ur kriget, inte
skulle ha kunnat lösa våra problem på
ett lugnare, rättvisare, för folkhushållet
mera givande och för framtiden mera
betryggande sätt, om behörig hänsyn i
tid hade tagits till den kritik, som framförts
från oppositionens sida.

Någon sköld för penningvärdet har
vår avgångne finansminister inte varit.
Under hans tid har vår krona förlorat
inte mindre än 25 procent av sitt värde.
Mycket härav kan hänföras till internationella
faktorer, men en stor del beror,
enligt vår mening, på en felaktig
ekonomisk politik. Det heter i skriften
att ett relativt fåtal har fått det sämre.
Jag citerar: »Det kan vara frågan om
vissa kapitalägare, om folk som pensionerat
sig själva eller får pension från enskilda
arbetsgivare.» Det är som om det
faktum, att det rör sig om en minoritet,
skulle urskulda det förhållandet att massor
av penningsparare, stora och små,
och av människor som lever på en fast
inkomst i pengar räknat, förlorat miljarder
och åter miljarder på denna hantering,
och detta under en tid, som ropat
efter ett ökat sparande.

När det gäller produktionsutveckling -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition

en visas i en tablå över produktionen i
dollar per capita gynnsamma relativa
siffror för tiden 1947/1954 och 1949/
1954. Härmed kan lämpligen jämföras
den i konjunkturinstitutets höstrapport
intagna generalindexen för industriproduktionen
i olika länder från 1950 och
till och med andra kvartalet 1955. Med
index år 1950 satt till 100 utgjorde vårt
index 1954 109, under det att genomsnittet
för samtliga OEEC-länder utgjorde
127. Vi har under denna tid successivt
sackat efter övriga jämförda länder
med undantag för Danmark, en utveckling
som fortsatt under de två första
kvartalen i år. Dessa siffror är ägnade
att belysa vådan av den anhopning av
mot produktionen riktade åtgärder, som
ingått i den ekonomiska politiken och
som särskilt kom att kröna herr Skölds
sorti från finansdepartementet.

Valutareserven är ett annat för landets
ekonomi väsentligt område, som inte ger
oss anledning att ropa: »Hurra, vad vi är
bra!» Där har vi under de gångna högkonjunkturåren
snarast tärt på våra resurser,
under det att flertalet länder
kunna förstärka sina. År 1946 hade vi
en reserv i guld och dollar, som täckte
tio månaders import, 1954 kunde den då
befintliga reserven endast täcka 2,7 månaders
import. För 1954 redovisar följande
länder: Belgien en reserv som räcker
för fem månader, Västtyskland för
5,2 månader, Holland 4,4, Schweiz 18,9
och England 3,5 månader.

Ja, detta var bara avsett som några anteckningar
i marginalen till herr Skölds
plaidoyer.

Dagens debatt är ju formellt knuten
till Kungl. Maj :ts proposition nr 205 med
förslag till införande av investeringsavgift
för år 1956 in. m. I detta ärende förtjänar
den debatt, som fördes vid beslutet
om investeringsavgift för 1955, att
återkallas i minnet. Man fick det intrycket
att investcringsavgiften närmast
skulle tjäna syftet att vara en ersättning
för en penningpolitik med rörlig ränta,
som man då ännu inte var mogen för.
Tillika argumenterades starkt, åtminstone
här i kammaren — jag minns särskilt
herr Sjödahl såsom utskottets talesman

ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.
— från den utgångspunkten, att avgiften
blott skulle gälla 1955 och att investerarna
därför skulle ha intresse av att hålla
tillbaka sina investeringar detta år inför
utsikten att till ett följande år slippa
avgiften. Situationen är ju nu i dessa
stycken en helt annan. Som det främsta
investeringsbegränsande medlet har vi
sedan i våras fått en kraftigt kreditåtstramande
penningpolitik med rörlig
ränta. Dessutom är det nu fråga om att
förnya investéringsavgiften för ytterligare
ett år utan någon som helst säkerhet
för dess framtida avskaffande, varför åtgärden
saknar varje incitament till uppskov
med eljest planerade investeringar.

Jag kan i detta sammanhang citera en
passus i konjunkturinstitutets liöstrapport.
På tal om hur investeringarna kan
tänkas utfalla under innevarande år säges
det, att det inte är osannolikt, att den
nyligen annonserade förlängningen av
investeringsavgiften kan komma att medföra,
att en del investeringar, som tidigare
uppskjutits till efter årsskiftet, nu
sättes i gång redan under hösten. Vi
kan således vänta att det här förslaget
redan i år kommer att uppluckra verkningarna
av den förordning, som nu gäller.

Under alla dessa förhållanden blir
investeringsavgiften till övriga pålagor
på produktionen endast en ytterligare
fördyrande faktor av allt annat än inflationshämmande
natur. Vi som motsatte
oss införandet av investeringsavgift för
1955 har ännu mindre anledning att
biträda det nu föreliggande förslaget.
Och jag skulle vilja tillägga, att om vi
hade biträtt beslutet om en investeringsavgift
för 1955, så hade vi i varje fall
motsatt oss den nu föreslagna upprepningen
för 1956.

Finansministern tar i propositionen
med ganska lätt hand på de argument
som låg bakom förslaget i början av
detta år. Han säger på ett ställe, att avgifterna
fastställdes att i princip gälla
för kalenderåret 1955 men att däremot
inte i den till grund för riksdagens beslut
liggande propositionen berördes
spörsmålet, huruvida någon avgiftsbeläggning
skulle ske jämväl för 1956. Han

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

tillägger, att det självfallet förutsattes,
att denna fråga skulle prövas mot bakgrunden
av den fortsatta utvecklingen.
Ja, det var ingen som förutsatte, att det
skulle bli någon sådan omprövning, och
jag kan i det sammanhanget citera en
passus i bevillningsutskottets utlåtande
över förslaget. Där hette det: »Utskottet
får erinra om att bestämmelser av nu
ifrågavarande slag bör — om de skall ha
avsedd effekt — vara klart tidsbegränsade,
och den omedelbara effekten blir
starkare ju kortare tid bestämmelserna
avses skola gälla. Propositionens förslag
innebär att avgift endast skall uttagas under
ett år.» Sedan tillägger utskottet •—
om det nu skall uppfattas som en brasklapp
— att förordningen sålunda inte
kan givas förlängd giltighetstid utan förnyat
riksdagsbeslut. Jag vill till detta säga,
att hela argumentationen fördes från
den utgångspunkten, att det den gången
var fråga om ett från början klart tidsbegränsat
ingripande, vilket för övrigt
var helt naturligt, eftersom ett ingripande
av detta slag inte har den avsedda
effekten, för den händelse det utsträckes
att gälla under en obestämd tid och under
en följd av år.

Vad jag nu har sagt om investeringsavgiften
gäller i allt väsentligt även om
den avgift som drabbar bilarna.

Av konjunkturinstitutets intressanta
höstrapport kan man dra den slutsatsen,
att expansionstakten i konjunkturutvecklingen
dämpats successivt under detta år.
Man synes också kunna utgå från att
det framför allt är den sedan april omlagda
penningpolitiken som härvid varit
verksam. Det ligger i dess natur, att det
tar tid, innan den når full effekt, och
sådan kan påräknas först i slutet av detta
år och början av nästa, efter vad det säges
i rapporten. Det är att förvänta, att
med denna politik, rätt handhavd, konjunkturutvecklingen
skall kunna hållas
under erforderlig kontroll.

I och för sig hälsar vi således med
tillfredsställelse att den allmänna penningspolitiken
fått en restriktiv inriktning
och att en rörlig ränta accepterats
för att göra en sådan politik effektiv.
Vi har så länge förfäktat, att först då

man är beredd att från den monetära sidan
sätta en spärr för efterfrågeökningen
och ta de konsekvenser som en sådan
spärr medför, har man några utsikter
att komma till rätta med inflationsproblemet.
Denna vår allmänna tillfredsställelse
hindrar emellertid inte att det sätt,
på vilket den nya politiken genomförts,
kan ge oss anledning till kritik i olika
avseenden.

Kvar står först och främst invändningen,
att omläggningen kom till stånd
på ett alldeles för sent stadium och att
åtgärderna därför måste bli onödigt drastiska.
Rätteligen borde åtstramningen ha
satts in i god tid före den befarade kostnadsstegringen
genom löneökningar.
Knappheten på kredit hade då kunnat
dämpa utslagen i lönerörelserna. Nu kom
åtstramningen till stånd först sedan
kostnadsstegringen var ett faktum och
icke kunde göras ogjord. En i tid insatt
kreditåtstramning hade även kunnat moderera
investeringsplanerna hos näringslivet
och, varför inte, också hos stat
och kommun.

En annan invändning är den, att man
genom olika kvantitativa regleringsingripanden
givit kreditrestriktionerna en
särskilt hård inriktning på näringslivets
kreditförsörjning. Om man hade gjort
restriktionerna mera allsidiga, så att man
eftersträvat en nedskärning av kreditvolymen
på alla områden av samhällsekonomien,
hade restriktionerna kunnat
bli både effektivare och mjukare. Man
hade då inte behövt sikta på en så kraftig
begränsning av just näringslivets
kreditbehov. Som det nu är, måste vi
hysa allvarliga farhågor för att kreditstoppet
kommer att leda till en minskad
produktion. Det är ju närmast en begränsning
av investeringsverksamheten
som åsyftats. Men i det nuvarande läget
är det många företag, som inte ens kan
uppbringa erforderliga kreditmedel för
att finansiera den reguljära rörelsen.
Man siktar i år på en ökning av den
totala produktionen i landet med 4 å 5
procent. Skall en sådan produktionsökning
bli möjlig, måste den på något sätt
finansieras. Släpper man inte kreditvägen
fram det ökade rörelsekapital som

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

behövs för att bära upp en större produktion,
blir inte produktionsökningen
möjlig. Samtidigt har ju också priser
och löner stigit, vilket i och för sig har
ökat behoven av rörelsekapital. År under
sådana förhållanden den på sistone
använda metoden att tvinga bankerna
till en direkt nedskärning av krediterna
till näringslivet en välbetänkt åtgärd?
Ju hårdare man gör restriktionerna, desto
större blir risken för att det vid sidan
av den egentliga kreditmarknaden
växer upp en s. k. grå marknad. Tydligen
har en sådan marknad uppstått under
det senaste året. Dess omfattning
känner vi inte, men många tecken tyder
på att den är förhållandevis stor. Räntan
lär även för kreditsökande med god
solvens och för relativt korta lån röra
sig om 8 till 10 procent.

Det är av stor betydelse att den restriktiva
politiken fortsättes med fasthet
och konsekvens, så länge inflationstendenser
ännu är aktuella. Man ställer sig
därför frågande inför den stora upplåning,
som riksgäldskontoret icke minst
under de senaste veckorna företagit i
riksbanken. På ett år fram till den senaste
rapportdagen har dessa statens
förbindelser i riksbanken ökat med 559
miljoner kronor. Bara sedan den 1
juli i år har ökningen utgjort netto 275
milj. Härigenom har en kraftig påspädning
av marknadens likviditet ägt rum.
Det kan ju framkalla behov av ett nytt
statligt chocklån i likviditetsuppsugande
syfte med alla de störningar på kapitalmarknaden
som de tidigare lånen av
detta slag medförde. Det gäller att hela
tiden söka hålla marknaden tillräckligt
stram utan tvära kastningar i likviditetsutvecklingen.

Dessbättre ser det ut, som om årets
löneförhandlingar skulle komma att äga
rum i en betydligt lugnare atmosfär än
i fjol. Härtill bidrar säkert det ekonomiska
klimat, som väsentligen skapats
genom den nya penningpolitiken, En
förutsättning är, att arbetsmarknadens
parter bibringas övertygelsen att denna
politik kommer att konsekvent fullföljas
och att monetärt utrymme icke under
några förhållanden kommer att stäl -

las till förfogande för en inflationistisk
lönelyftning. Erfarenheterna av årets lönerörelse
har uppenbarligen varit ägnade
att inge alla vederbörande en mera
realistisk syn på de ofrånkomliga ekonomiska
sammanhangen.

Ytterligare en gynnsam följd av de
nya signalerna är att det enskilda sparandet
väsentligt ökat. Även om premiesparandet
i någon mån bidragit till detta
resultat, är det dock uppenbart att orsaken
framför allt är att söka i den genom
kreditåtstramningen skapade knappheten
på pengar. För förloppet härvidlag
ger konjunkturrapporten en ingående
redogörelse. Det framhålles emellertid,
att detta sparande längre fram kan
förbytas i konsumtion. Behovet av ökat
sparande är alltjämt så stort, att den
ekonomiska politiken bör i större utsträckning
än hittills inriktas på positiva
sparfrämjande åtgärder såväl över
hela fältet som inom speciella avsnitt.
Man bör begagna den tydligt växande
sparbenägenhet som finns bland stora
grupper medborgare för att få till stånd
en större sparkvot. I själva verket är
ett tillräckligt omfattande och tillräckligt
spritt enskilt sparande en
förutsättning för en aktiv penningpolitik
med rörlig ränta, om man skall uppnå
målsättningen att ränterörligheten
normalt bör sikta på en låg räntenivå.

Det allvarligaste draget i den nu förda
politiken är dess ensidiga inriktning
på att hämma produktionen, under det
att konsumtionen, som denna gång närmast
utlöst inflationstendenserna, lämnats
oantastad. Förutom det att kreditåtstramningen
kommit att med nästan
hela sin tyngd drabba näringslivet, har
vi de under våren beslutade skatteskärpningarna
i olika former, som nu successivt
kommer att träda i kraft och som
tillhopa torde representera en höjning
av bolagsskattenivån med åtskilligt över
50 procent. Vi har redan vid tillkomsten
av dessa pålagor varnat för konsekvenserna.
.lag undrar, om inte en uppmärksam
läsare av konjunkturrapporten nu
har anledning känna sig betänksam inför
framtiden. En ökad produktion är
ju det enda rimliga sätt, på vilket man

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang, investeringsavgift för år 1956 m. m.

kan växa i en för stor efterfrågan. En
ökad produktion förutsätter investeringar.
Vad gör vi? Vi söker hålla tillbaka
investeringarna för att ge utrymme för
ökad konsumtion.

I våra konkurrentländer såsom USA,
Holland, Västtyskland och England söker
man i olika former förhindra en
tillspetsning av konjunkturen genom alt
hålla tillbaka efterfrågan och i möjligaste
mån stimulera produktionen. Den
enskilda investeringstakten är högt uppdriven.

Finansministern säger på ett ställe i
föreliggande proposition på tal om den
stigande konjunkturen ute i världen:
»Denna utveckling och de med den förenade
pris- och lönestegringarna i andra
länder har gjort att de genom årets
avtalsrörelse höjda produktionskostnaderna
i vårt land inte medfört så stora
svårigheter som eljest kunnat förutses. I
ett annat internationellt klimat kunde
avtalsrörelsens resultat ha föranlettt en
allvarlig försämring av vår konkurrensförmåga
och därmed också äventyrat
den fulla sysselsättningen.» Det är så
sant som det är sagt. Så nära ögat var
det, när vi i våras på hemmaplan och
utan utländsk inverkan tappade balansen.
Vi har haft tur, regeringen har haft
tur. Utvecklingen har sedermera gått i
den riktningen, att utlandet minskat det
försprång i kostnader som vi förskaffade
oss i våras.

Det visar, hur beroende vi är av förhållandena
ute i världen. Ponera nu, att
man i våra konkurrentländer når balans
på den produktionsfrämjande vägen,
medan vi fortsätter med alla våra produktionshämmande
åtgärder, hur går
det då med vår konkurrensförmåga?

Låt oss i tid se till, att vi avvecklar
sådana extra pålagor som icke längre
har någon rimlig betydelse för samhällsbalansen.
Till dessa pålagor räknar jag,
såsom jag förut utvecklat, investeringsavgiften.
I dag är vi alla hänvisade till
att tjänstgöra som transportkompani,
d. v. s. besluta om remiss av propositionen
till bevillningsutskottet. Men jag
hoppas att det inte skall kunna sägas,
att riksdagen fungerar som transport -

kompani när den går att skilja sig från
ärendet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka remiss till bevillningsutskottet
av Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Mycket har inte hänt
inom svensk inrikespolitik efter den
plötsliga roderomläggningen på den ekonomiska
regeringsskutan i våras. Dock,
en del har ju inträffat. Liksom herr
Ewerlöf konstaterar säkerligen många
eller alla av denna kammares ledamöter
med beklagande att inte längre få träffa
herr Per Edvin Sköld på kammarens
arena. Man må ha stått i engardeställning
gent emot honom aldrig så många
gånger; ett intryck är ändå bestående,
och det är att man i honom mötte en
sällsport kunnig, redlig och orädd personlighet.
Få har så helgjutet och redoboget
ägnat sina krafter i samhällets
tjänst på utsatta poster som herr Sköld.
Även när man kritiserade honom, kunde
man inte undgå att beundra honom.

Herr Skölds avgång från finansministerposten
kom enligt herr statsministern
inte oväntat, vilket framgår därav
att omplaceringarna inom statsrådskretsen
följde utan tvekan. Utan tvekan svor
också vid Gud och hans heliga evangelium
herr Sigurd Lindholm att med liv
och blod försvara det konungsliga väldet
samt rikets ständers fri- och rättigheter.
De som svor närmast dessförinnan var
herr Gunnar Lange och fru Ulla Lindström.

Jag vill särskilt understryka dessa fakta,
därför att vi under koalitionens stabiliserade
tidevarv inte blivit vana vid
några större förändringar inom den regerande
konstellationen, över huvud taget
vägrar fantasien att föreställa sig
vad som skulle vara ägnat att rubba koalitionens
bestånd. Inte kan det vara några
tvära omkastningar inom den ekonomiska
politiken, inte kan det vara införande,
avskaffande och återinförande
av investeringsavgifter av olika slag, inte
kan det vara någon ny giv inom jordbrukspolitiken.
I denna föränderliga

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

värld, där allting flyter, känns det skönt
att finna något fast att hålla sig till. Hur
allt annat skiftar, förblir en faktor likväl
beståndande: koalitionen består. Svenska
folket kan känna sig tryggt vid tanken
härpå.

Om sålunda händelsernas ström flutit
stilla inom inrikespolitiken, sedan riksdagen
sist var samlad, har så mycket mer
inträffat på utrikespolitikens olika skådebanor.
Otvivelaktigt har det skett en
avspänning i det internationella umgänget.
Det tidigare råskället har fått
vika för en mera hyfsad och human umgängeston.
I stället för obehärskade och
propagandamässiga utfall mot motsidan
har trätt en mera på sak gående bevisföring.
Ännu torde det vara för tidigt att
av detta mera verserade uppförande sluta
sig till en permanent avspänning och
de ouppklarade internationella frågornas
lösning på förhandlingens väg. Upptakten
till den nu pågående utrikesministerkonferensen
i Geneve har inte precis ägt
rum under några gynnsammare auspicier.
För närvarande tycks den s. k.
genéveandan vara suspenderad. Men bara
den omständigheten, att de motspelande
på världsteatern kommer till tals under
mera diplomatiska och förhandlingsvilliga
former, bör i det långa loppet verka
i fredens intresse.

Ett litet land som vårt har ingen eller
ringa möjlighet att påverka den världspolitiska
utvecklingen. Men ett önskemål
har vi, och det är att den påbörjade avspänningstaktiken
måtte fortsätta. Endast
den kan i längden föra till en gynnsam
avveckling av de internationella motsättningarna.

En sådan inställning får dock inte förleda
oss till att tro på några snabba resultat
eller förleda oss till att sätta i
gång en, låt vara partiell avrustning.
Vad som krävs är tålamod i förbidan på
en avgörande omsvängning i det utrikespolitiska
läget. Om jag tolkade försvarsministern
rätt i hans anförande i
Göteborg förra veckan, hyste han samma
uppfattning. Vi måste upprätthålla vår
försvarskraft. Detta utesluter inte, att
omjusleringar görs inom försvarsväsendct,
där sådant får försvinna, som inte

längre är högaktuellt, till förmån för de
nya, mera vetenskapliga vapen, utan vilka
till och med ett uppehållande försvar
är utsiktslöst och i själva verket ganska
meningslöst.

Er den synpunkten måste man beklaga,
att inte våra atomkraftsexperter inom
försvarets forskningsanstalt skickades
ned till atomenergikonferensen i Geneve
i somras. Det är visserligen sant, att
denna konferens sysslade med atomenergiens
fredliga utnyttjande, men varje initierad
vet ju, att den bundna atomenergiens
frigörelse för fredliga ändamål intimt
hör samman med dess användning
inom krigstekniken. För forskarna inom
forskningsanstalten kan det i varje fall
inte verka uppmuntrande att på detta sätt
inte få komma med. Forskningsanstaltens
rekryteringssvårigheter är, oberoende
av denna incidens, så betydande,
att alla möjligheter måste begagnas för
att minska dem. Forskningsanstalten får
inte bli en de ledande forskarnas och
ingenjörernas passagestation på väg mot
andra uppgifter. Kontinuiteten i utvecklingsarbetet
måste bli lidande av ett sådant
tillstånd. Inte heller är det ägnat
att inge förtroende, att anstaltens hemligheter
genom detta passagesystem sprids
ut i allt vidare ringar. Om det är sant
som det blivit sagt, att dessa forskningsanstaltens
svårigheter att rekrytera ledande
personal skulle höra samman med
vårt lönetekniska kineseri, så måste parollen
bli: bort med lönekineseriet, åtminstone
inom denna gren av statsförvaltningen!
Utan en effektivt fungerande
forskningsanstalt är vårt försvar en koloss
på lerfötter. Vad som här sagts om
forskningsanstalten torde i vidare mening
gälla om ingenjörkårernas rekrytering
inom försvaret.

För att återgå till de utrikespolitiska
problemen skulle det vara av intresse att
i dag exakt få veta, vad statsrådet Ulla
Lindström härförleden yttrade i FN om
USA:s insatser till förmån för de s. k.
underutvecklade länderna. Versionerna
härom har växlat, och jag föreställer mig,
att många skulle ha intresse av alt få
upplysning om vad som verkligen förekommit.

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

Såsom utrikesminister Lange nyligen
framhöll i det norska stortinget, kvarstår
de väsentliga problemen i förhållandet
mellan stormakterna fortfarande olösta,
alla avspänningsåtgärder till trots. Vi här
uppe i Norden har det oaktat anledning
att känna tillfredsställelse över de vinster
som gjorts. Porkkalas utrymning av
ryssarna redan efter det att mindre än
en femtedel av arrendetiden förlupit är
en glädjande företeelse. Den vittnar lika
mycket om finnarnas skicklighet i umgänget
med det stora grannlandet som
om tillmötesgående från de nuvarande
ryska makthavarnas sida.

Med glädje hälsar vi också Finlands
inträde i Nordiska rådet. Man må ha vilken
uppfattning som helst om Nordiska
rådets möjligheter när det gäller övergången
från det retoriska stadiet till
verkliga insatser inom det fredliga nordiska
samarbetet — utan Finlands medverkan
skulle rådets verksamhet få karaktären
av en ofullbordad symfoni.

Ytterligare en gynnsam utgång av ett
internationellt problem må noteras, i
synnerhet som det gäller en av Europas
mindre stater. Besättningen av Österrike
har upphört, och detta hårt prövade land
är återigen fritt. Att Sovjets kvarblivna
fångar i viss utsträckning släppts hem
utgör ett vittnesbörd om att järnridån
i varje fall står på glänt. Nu må vi hoppas,
att den skall ytterligare öppnas. För
stora delar av Sveriges folk, ja, för den
allt övervägande delen, står dock Raoul
Wallenbergs öde fortfarande såsom det
stora frågetecknet.

Eftersom dagens överläggning är knuten
till Kungl. Maj:ts proposition om
förlängning av investeringsavgifterna,
har man väl skyldighet att yttra sig om
den nuvarande ekonomiska politiken i
största allmänhet.

Det var i oktober förra året som den
första mera effektiva ekonomiska åtstramningen
sattes in från samhällets
sida. Redan då beklagades från oppositionshåll,
att inte den påbörjade aktionen
via den rörliga långa räntan fullföljdes
över hela fältet. Ännu mer anledning
till kritik uppstod, då från auktoritativt
håll antyddes, att det hela var en

snabbt övergående företeelse. Hur som
helst hade många i slutet av förra året
och i början av detta år den uppfattningen,
att det inte låg något verkligt
allvar bakom den nya åtstramningstaktiken.
Folket invaggade sig i saliga drömmar
om guld och gröna skogar, och de
som inte lät sig ryckas med i de optimistiska
svängarna, utan tvärtom förhöll
sig ganska skeptiska, tog i stället sin
tillflykt till det nu så vanliga kompensations-
och indextänkandet. Följden blev
den exceptionellt kraftiga lönerörelse,
som utmärkte de första månaderna i år
med ty åtföljande prisstegringar, ganska
oberoende av världsmarknadens priser.
Det blev en hemmagjord inflation, och
spararna i s. k. fasta penningvärden fick
som vanligt stå för kostnaderna. Jag har
alltid reagerat mot det gängse talet om
rättsröta i detta land. De missbruk inom
rättsväsendet, som otvivelaktigt förekommit,
har varit enstaka och fristående företeelser.
Men i ett avseende bär man
rätt att tala om en uppluckring av känslan
för rätt, rättfärdighet och solidaritet,
nämligen stora gruppers likgiltighet för
penningvärdets försämring. I det långa
loppet finns det risk för att denna likgiltighet
i vårt land liksom i andra länder
drar med sig en försvagning av folkets
rättskänsla och en allmän hänsynslöshet
i samlevnaden.

Man kan ställa den frågan, om de senaste
löneförhöjningarna alltid inneburit
reella förbättringar för berörda parter.
Åtskilliga grupper av löntagare har i själva
verket ingenting vunnit, och somliga
har rent av förlorat. Prisstegringar och
förhöjda skatter har i dessa fall slukat
hela eller mer än hela lönestegringen.
Kompensationstänkandets martyrer påminner
inte sällan om kattungens jagande
efter sin egen svans. Med erfarenheheterna
från den senaste lönekampanjen
må man hoppas, att nästa års lönerörelser
måtte förlöpa mera i eftertänksamhetens
tecken än fallet var i början av
detta år. Då mötte man den paradoxen,
att löneavtalen nätt och jämnt var underskrivna,
innan de tränade löneexperterna
började fundera ut metoder —
bland annat tvångssparande — att fånga

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

in i statsverket de vilsegångna lönerna.
Tack vare den ena koalitionsparlen blev
det visserligen ingenting av med den där
fångsten, men i stället fick vi som påbröd
på investeringsavgift, bilaccis och
permanent inskränkning i företagens
fria avskrivningsrätt förhöjd bolagsbeskattning
samt en ytterligare ofrånkomlig
stegring av räntan, denna gång sträckande
sig över alla grenar av ekonomisk
verksamhet.

Nu står vi inför en förlängning av de
tillfälliga pålagor, som bilaccis och investeringsavgift
utgör. Jag kan i viss
mån förstå regeringens inställning. Felet
i de senaste årens ekonomiska politik har
bland annat varit ryckigheten och nyckfullheten
i de vidtagna åtgärderna. Vi
måste, har någon sagt, ha garanti för att
principerna för den ekonomiska politiken
håller längre än ett kvarts år, ett
halvt år eller rent av ett år. Så långt är
allt gott och väl, att man vill fullfölja
vad som igångsattes under första halvåret
i år. Men jag skulle vilja instämma
med herr Ewerlöf, som yttrade, att man
framför allt borde sätta in en aktion mot
den synbarligen för höga privata konsumtionen.
Det är där svagheten ligger.
Haken i våra åtgärder är, att flertalet av
de restriktioner, som i år och tidigare
vidtagits — det må gälla byggnadsreglering,
investeringsavgift, inskränkningen
i avskrivningsrätten, den förhöjda företagsbeskattningen
— pekar i samma riktning:
uppdämning av industriens utveckling
och investeringsverksamhet.
Kan detta vara riktigt? Människan har,
tack vare sin tankeverksamhet, en förunderlig
förmåga att anpassa sig efter
vidriga förhållanden. Inte minst från industriens
och företagsamhetens sida har
detta faktum demonstrerats under senaste
år. Just för tillfället tycks produktionen
med några undantag vara livligare
och effektivare organiserad än någonsin.
Vi bör likväl inte glömma bort, att detta
väsentligen beror på de investeringar,
som tidigare verkställts. Vi skördar frukterna
av den sparverksamhet, som ägt
rum före oss. Produktionsökningen i dag
har föga att skaffa med den för tillfället
bedrivna ekonomiska politiken. Men hur

2 Första kammarens protokoll 1955. Nr 25

kommer det att ställa sig i framtiden
med den allt hårdare konkurrens som
möter oss på världsmarknaden, om vi
inte i tid ser om vårt hus? Med tanke
härpå kan det inte vara riktigt att på en
gång hålla både på investeringsavgift
och på ökad företagsbeskattning. Kanske
vi om ett eller annat år tvingas konstatera,
att båda pålagorna var otidsenliga?
Att på en gång genomdriva dem måste
hämma sig i framtiden. Belastningen blir
för hård; det är liksom att såga av den
gren, som våra barn skall sitta på.

Industriens investeringar har varit
hackkycklingen i den ekonomiska debatten.
Ett, såvitt jag kan förstå, kortsynt
resonemang! En svala gör som bekant
ingen sommar, även om svalans namn är
statssekreterare Westerlind i finansdepartementet.
Denna svalas ankomst är
emellertid ett gynnsamt tecken. Herr
Westerlind har förra veckan i Göteborg
gjort gällande — det är kolossalt vad
Göteborg är uppvaktat för tillfället! —
att industriens utbyggnad och upprustning
är alldeles för ringa. Vi måste investera
mera, om vi skall hålla takt med
andra industriländers prestationer, yttrade
herr Westerlind. Detsamma fick vi
till livs av professor östlind och byråchefen
Bertil Johansson i arbetsmarknadsstyrelsen
vid TCO:s rundabordskonferens
i Västerås för en tid sedan. Åtminstone
byråchefen Bertil Johansson
tillhör Partiet. Var professor östlind politiskt
hör hemma, vet jag inte. Den sistnämnde
krävde dessutom lägre skatter,
ökad stimulans åt yrkes- och expertutbildningen,
större skydd för vår utrikeshandel.
Jämför detta med valutakontorets
broms på Volvos exportframstöt
på den amerikanska kontinenten! Så kallat
idiotstopp eller, om man så vill, genistopp
ville han inte veta av.

Vid den nyssnämnda konferensen i
Västerås yttrade sig också den socialdemokratiske
ordföranden i TCO. Även för
honom stod önskemålet om ökade investeringar
i förgrunden. Därutöver avlevererade
han en utmaning till regeringen.
Han ville veta, vilken politik regeringen
ämnar bedriva. På den punkten,
menade herr Adamsson, vore det ange -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

läget att få besked snarast möjligt. Det
minsta vi kan begära är att få veta, vilken
ekonomisk politik regeringen ämnar
följa under nästa år. Upplysningarna hittills
har varit otillfredsställande, yttrade
herr Adamsson. Jag instämmer.

Ifall de socialdemokratiska talarnas
synpunkter på den ekonomiska politiken
vid västeråsmötet vore signifikativa
för en omsvängning i regeringspartiets
inställning, hade någonting väsentligt
vunnits. Då funnes utsikter för att denna
politik lyftes ovanför de partipolitiska
striderna, såsom faktiskt är förhållandet
i vissa andra länder. Men frågan
är, om inte svensk socialdemokrati då
måste ge avkall på sin långsiktiga målsättning,
som ju är en omdaning av samhället
i socialistisk riktning. Vore inte
cn sådan omsvängning en vinst även i
partiets eget intresse? De socialistiska
lärorna har för närvarande inte någon
vidare god konjunktur i länderna utanför
järnridån med undantag av de skandinaviska.
Varpå kan detta bero? Kanske
därpå, att det finns en hel del obotfärdiga.
Till dem måste man tydligen beklagligtvis
räkna den nuvarande handelsministern.
I fredags kväll yttrade
herr Lange, också i Göteborg, följande:
»De senaste årens skärpta beskattningsregler
bör inte dölja, att vår företagsbeskattning
alltjämt är utformad så, att den
direkt stimulerar företagen att vidga sin
verksamhet genom nyanläggningar och
nyanskaffningar.» Och så fortsatte han:
»Inte ens den åtdragning av bromsarna
på den ekonomiska aktiviteten, som skett
i år, kommer att hindra ökade privata
investeringar.» Nej, tacka för det! De
var beslutade och igångsatta redan innan
detta års ekonomiska politik inleddes.
Handelsministerns uttalande var världsfrämmande.
Det sannaste däri var, att
herr Lange ville fungera som bromsare.
Jag trodde emellertid att de mänskliga
bromsarna var avskaffade i modernt
kommunikationsväsen och modern teknik.

Det är nog sant, att de gamla, konsoliderade
företagen har investeringsmöjligheter
på det ena eller andra sättet även
i dagens hårda ekonomiska klimat. Men

hur går det för dem som vill nyetablera,
exploatera nya tankar och nya uppfinningar
i egna företag? De har praktiskt
taget mycket ringa möjligheter att göra
det i dagens situation. Enda möjligheten
för dem är att få förståelse för sina djärva
idéer hos redan befintliga välkonsoliderade
företag. Utan överdrift torde
man kunna våga det påståendet, att den
kraftiga industriella expansionen i vårt
land under detta århundrades första decennier
i åtskilliga fall skulle ha varit
ganska otänkbar med nuvarande beskattningsregler.

Europa har efter det senaste kriget
genomgått en oförutsett snabb återhämtning.
Detta har ju emellertid föga med
socialism att skaffa. Tvärtom, den som
har varit i tillfälle att denna sommar
passera gränsen mellan ett i huvudsak
liberalt styrt land — låt vara med vissa
socialistiska inslag — och ett genomgående
socialistiskt, som båda var med i
kriget, har inte kunnat undgå att frapperas
av den enorma skillnaden i välstånd
och befolkningens allmänna attityd:
blomstrande näringsliv och en öppen,
glad befolkning på den ena sidan
om gränsen, grått armod och dyster slutenhet
å den andra.

Med sådana exempel för ögonen är det
inte att undra på att utvecklingen i den
fria delen av vår världsdel gått från en
under kriget hårt bunden ekonomi mot
en allt friare ordning. De gynnsamma erfarenheterna
har stärkt tilltron till att
man sålunda är inne på rätt väg. Den
alltmera utpräglade samhörigheten mellan
de demokratiska länderna, med eller
utan militärallianser, har medfört en
allt större gemensam marknad, som utesluter
hårt planhushållande slutna enheter.
Ett mer eller mindre likartat ekonomiskt
system är den nödvändiga betingelsen
för ett fritt varuutbyte länderna
emellan. Det har inte minst vi, som
arbetar inom Nordiska rådet, haft tillfälle
att konstatera. Ett litet land som
Sverige, liksom också våra skandinaviska
grannfolk, kan inte hålla sig utanför
det ekonomiska samarbetet, om det
vill sitt eget bästa. Då är en mera extrem
planhushållningsekonomi utesluten.

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

»Utrikeshandeln bör organiseras under
samhällets ledning», lyder en tes i
det socialdemokratiska partiprogrammet.
Det är väl denna programpunkt, som
föranlett valutakontorets fadäs i fråga
om Volvos export på den amerikanska
marknaden. Volvos lånetransaktion förvägrades,
»eftersom ett sådant lån skulle
motverka effekten av riksbankens kreditåtstramningspolitik».
Bortsett från
den underliga motiveringen, att Volvos
exportoffensiv skulle motverka den svenska
kreditåtstramningen, kan man ställa
sig frågan vem som gett detta kvardröjande
kristidsorgan fullmakt att kontrollera
kreditväsendet. Valutakontorets uppgift
är att befordra vår valutareserv, och
det ryktar dåligt sitt värv genom att
bidraga till att hejda en för vår utrikeshandel
värdefull tillförsel av amerikanska
dollar.

Valutakontorets uppträdande har principiell
betydelse. Det har under senare
år blivit alltmera vanligt, att herrar inom
kommissioner, råd och liknande kristidsorgan
yttrar sig, som om de hade
diktatorisk myndighet. Riksdagen skall
besluta det och det, kommer att besluta
det och det, brukar det heta. Vem har
gett dessa experter bemyndigande att
föreskriva riksdagen vad den eventuellt
skall besluta? Experterna är rådgivande
organ och inte några dikterande myndighetspersoner.
Kanske man bör bringa
i erinran den kanadensiska definitionen
på en expert: »Det är en man, som med
sina specialkunskaper undgår fel i detaljer
på sin triumferande flykt mot de
stora villfarelserna.»

Apropå experter och villfarelser, hur
står det egentligen till med vårt skolväsen
och det sätt, på vilket lärarrekryteringen
handhavcs? Välmeriterade akademiker
med lång tjänstgöring kastas ut
från platser och orter, där de innehar
fast bostad, och folkskollärare med befordringskurser
placeras i stället. När i
sinom tid en sådan folkskollärare meriterat
sig ytterligare genom att avlägga
en akademisk examen, blir lian plötsligt
fågelfri, om bestämmelserna konsekvent
skall tillämpas — och det lär vara meningen.
lian blir inkompetent för sin

uppgift och får ge sig ut på språng efter
en ny befattning. Proceduren påminner
om den gamla leken »Sista paret ut». Det
har aldrig varit riksdagens och väl inte
heller regeringens eller ecklesiastikministerns
mening att denna tågordning
skulle tillämpas. Den har inte tillämpats
i många fall, men det har skett.

Rätt världsfrämmande förefaller det
också att inom vårt högre undervisningsväsen
bibehålla så gott som oöverstigliga
kinesiska murar emellan olika slag
av befattningar. Dessa skiljemurar hade
någon mening en tid, då många tävlade
om varje ledig befattning, högre soin.
lägre. Nu är den tiden förbi. Samtidigt
som läroverken svällt såsom aldrig tillförne,
lockar nya och välbetalade befattningar
de högst utbildade akademikerna
in på andra verksamhetsområden än undervisningens.
Urvalet av sökande till
de lediga befattningarna blir därför ej
sällan bristfälligt. Hur tror man sig kunna
i längden rekrytera läroverken ens
med dugliga, manliga filosofie magistrar,
därest praktiskt taget inga befordringsmöjligheter
står öppna för dem?

Vad som främst behövs är en översyn
av de antikverade befordringsbestämmelserna
vid läroverken, en översyn som
leder till att den i praktisk pedagogisk
verksamhet dokumenterade dugligheten
mera kommer till sin rätt. Frågan om
bl. a. läroverkens lokala ledning ligger
i stöpsleven. Hur vi än reformerar på
den punkten, står dock ett faktum kvar
orubbat: en skolas liv bestämmes i väsentlig
mån av dess chef. En olämplig
rektor kan på ett par år fördärva arbetsglädjen
inom sitt läroverk, medan en
stimulerande chef har möjlighet att i
samarbetets tecken på förunderligt kort
tid rycka upp sin skola ur en nedgångsperiod.
Med högre eller lägre akademiska
examina kan man inte alltid mäta en
persons lämplighet för chefsbefattning
ens inom undervisningsområdet. Redan
år 1949 motionerade jag härom. Åtminstone
inom statsutskottet rådde sympati
för de då uttalade riktlinjerna, men
ännu har ingenting åtgjorts.

Herr talman! Det hör väl liksom till
ritualen i dag, att man också skall uttala

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

sig om den senaste folkomröstningen.
För anhängarna av omröstningsinslitutet
ger utfallet av omröstningen anledning
till såväl ljusa som mörka betraktelser.
Till den ljusa sidan hör det relativt livliga
deltagandet. Till den mörka sidan
liör den föregående propagandan. Den
höll verkligen inle måttet i sina överdrifter
och vädjanden till osakliga känslostämningar.
I all synnerhet gäller detta
om vissa av vänstertrafikens propagandister.
Detta är så mycket mera anmärkningsvärt,
som propagandan bestreds
med offentliga medel. Låt oss komma
överens om att för framtiden begagna
skattebetalarnas medel på ett mera förnuftigt
sätt, i all synnerhet som konstaterade
svagheter, av brist på anslag, föreligger
på olika verksamhetsfält. I stället
för att offra två miljoner på denna
delvis snedvridna .agitation hade det
varit bättre att ge en bråkdel därav till
våra orkesterföreningar, vilka befinner
sig i ett allvarligt nödläge. Den musik,
som nu bjöds svenska folket, hade närmast
karaktären av en kakofoni.

För oss riksdagsmän, liksom för flertalet
tidningar, bör omröstningens utfall
ge anledning till självbesinning och eftertanke.
Det är inte alltid så säkert, att
de meningar, som vi har och som vi tror
folket har, överensstämmer med folkets
önskningar. Det otvetydiga utslaget av
denna omröstning visar att själva omröstningsinstitutet
som sådant verkar
som ett korrektiv i vårt offentliga liv.
Men det får inte utnyttjas för ofta och
borde helst gälla centrala politiska spörsmål
och inte en teknisk fråga som den
som nu ställdes.

Även om man, som jag, är anhängare
av högerlinjen, framför allt ur den nordiska
och internationella biltrafikens
synpunkt, måste man böja sig för folkets
klart uttalade vilja. De som gör gällande
motsatsen eller håller före, att folket
ej är moget att uttala sig direkt i nationens
gemensamma angelägenheter, går
näppeligen demokratiens ärenden. Men
fördenskull behövar man inte misstänka,
att en liten diktatorsdjävul gluttar
fram ur deras fördolda djup, som vill
underkänna folkmeningen. Får vi bara

fram bättre trafikkultur här i landet,
kommer högerlinjen att segra. Sannolikt
var resultatet i ej ringa grad dikterat
av fotgängarnas reaktion mot den
vilda framfarten på gator och vägar i
detta land. Gemene man ville sannolikt
ge den dominerande motorismen betalt
för många och svåra synder.

Vad man framför allt skulle önska se
hos oss svenskar i dag är mera hänsyn
till varandra och mera vilja till samarbete
än som finns.

Med dessa försonliga och milda ord,
herr talman, yrkar också jag remiss av
föreliggande proposition.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! På grund av herr Ohlons
försonlighet drivs också jag av något
som hör samman med det rent mänskliga.
Jag tycker jag kan instämma med
oppositionen i dess beklagande av att
förre finansministern nu inte längre intar
sin plats på regeringsbänken. För oss
såväl som för oppositionen är det alldeles
säkert en förlust både när det gäller
arbetet i kanslihuset och arbetet här i
riksdagen.

När såväl herr Ewerlöf som herr
Ohlon ger herr Sköld sitt erkännande,
förmodar jag att det inte är bara hans
kunnighet man tänker på, utan också
på hans mod att föra en politik som i
det väsentliga ändå har avvikit från den
som oppositionen har ansett som riktig.
Eftersom den av herr Sköld förda politiken
ändock varit lyckosam, förmodar
jag att den varit riktig.

Vi har eljest varit i tillfälle att åtminstone
två gånger varje år diskutera ekonomiska
ting. I regel har väl dessa diskussioner
inte givit så stort utbyte. Vi
har bara konstaterat, att vi haft olika
meningar i väsentliga ting. Och så har
utvecklingen gått vidare. Så har den
gjort efter vår remissdebatt i januari
månad, där ju ändå meningsbrytningarna
var ganska hårda.

Utvecklingen under året har varit
gynnsammare än t. o. m. den optimistiska
uppfattning, som jag företrädde re -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för ar 1956 in. in.

dan i januari. Den kostnadsbelastning,
som man räknade med främst på grund
av de då pågående avtalsrörelserna men
också på grund av andra förhållanden,
har visat sig kunna bäras utan de konsekvenser
för vårt näringsliv som oppositionen
befarade. Den fulla sysselsättningen
har kunnat upprätthållas. Några
svårigheter för vår utrikeshandel har inte
yppat sig. Tvärtom är det väl så, att
exportindustrierna har arbetat under
gynnsammare förhållanden än under tidigare
år, och risken för konkurrens
utifrån har alltså visat sig vara mindre
än den man räknade med. Har det skett
några förändringar i fråga om prisutvecklingen
mellan exportvaror och importvaror,
har de varit till exportprodukternas
favör. Vi kan alltså räkna med
en liten förbättring i detta avseende.

Herr Ewerlöf och även herr Ohlon
har varit inne på frågan om avtalsrörelsen
vid årsskiftet 1954/55. De har menat,
att denna i och för sig innebar så
stora kostnadsbelastningar, att det var
en verklig framstöt på inflationens väg.
Jag delar inte den uppfattningen. Jag
hyste på våren farhågan för att verkningarna
skulle bli mera förödande,
men utvecklingen har jävat denna farhåga.
När vi på hösten 1954 planlade avtalsrörelsen,
räknade vi med som någonting
fullständigt oundvikligt att kräva
väsentliga lönehöjningar för arbetarna
inom de delar av näringslivet som släpade
efter, alltså för arbetare med synnerligen
låga löner. Det gällde jordbruket,
livsmedelsindustrien, handeln och i
vissa delar även transportväsendet. I
slutskedet kom också vissa statsanställda
med i bilden. En mera väsentlig höjning
av lönerna inom dessa delar av näringslivet
måste ju medföra prisstegringar.
Det fanns inte marginaler att täcka lönehöjningarna,
även om de var mycket
blygsamma, utan det måste bli en konsekvensprisstegring.
Det hade vi kalkylerat
med. Det är visserligen sant, att avtalsrörelserna
totalt kom att röra sig om
ett högre procenttal än det som vi tog
sikte på, när avtalsrörelserna planlades.
Men det var inte av den storleksordningen,
att det kan betraktas som någonting

katastrofalt. Svenska arbetsgivareföreningen
bjöd ganska tidigt under förhandlingarna
3 procents löneförhöjning.
Dess egen statistik visar att industriarbetarna
fick något över fyra procent.
Även om vi säger, att beräkningarna var
litet för optimistiska ur deras synpunkt
och går med på att löneförhöjningarna
för industriarbetarna möjligen låg vid
fem procent, så är det ju ändå bara två
procent över de tre. Inom industrien
betyder dock dessa lönehöjningar inte
så värst mycket i fråga om den del av
kostnaderna som slår igenom i levnadskostnadsindex.
Men de fick också som
konsekvens att lönehöjningarna för de
av mig nämnda grupperna blev större
än vi tidigare räknat med. I stället för
åtta till tio procent blev det tio till tolv
procent och i några fall fjorton procent.

Sedan vi nu kan överblicka utvecklingen
under året visar det sig, att av
den totala prisstegringen, som vid årsskiftet
kanske kommer att uppgå till fem
eller sex procent, kan till konsekvensprisstegringen
räknas högst hälften. Resten
är prishöjningar av annat slag. Vi
har fått höjda importpriser på en del
betydelsefulla råvaror och kanske i allra
främsta rummet höjningar av bränslepriserna.
Vi har också haft en synnerligen
dålig skörd, som väl före årsskiftet
också får sin inverkan på levnadskostnadsindex.
Om jag säger, att vi när avtalsrörelserna
planerades räknade med
en höjning av levnadskostnadsindex med
två procent som konsekvens av avtalsrörelserna,
och denna höjning har blivit
tre procent, kan man inte beteckna
det som något katastrofalt, även om det
i och för sig är beklagligt ur penningvärdessynpunkt.
Det är ju bara en fortsättning
på den utveckling som ägt rum sedan
krigets slut, nämligen en fortgående
reallönehöjning jämsides med en penningvärdesförsämring.
Detta hör samman
med problem som jag skall återkomma
till längre fram i mitt anförande.

Jag har ingen anledning alt tro, att
de farhågor som uttalades av näringslivets
representanter under föregående
höst och under exempelvis remissdebatten
i januari månad, har sin grund i rent

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

taktiska skäl. Det är mycket som talar
för att det fanns en verklig oro inför utvecklingen
i fråga om kostnaderna för
näringslivet, i synnerhet för den del,
som arbetar på utlandsmarknaden, och
att man befarade att konkurrensen kunde
göra det svårt att upprätthålla den
export som är nödvändig för att vi skall
kunna importera de förnödenheter som
vi inte kan undvara. Jag tror att dessa
farhågor i stort sett har försvunnit under
det år som gått. Det har nämligen
visat sig, att det inte är bara Sverige,
som arbetar med problem av detta slag,
utan de stora industriländerna England
och Tyskland har precis samma svårigheter.
I England signalerades det visserligen
före valet en annan politik. Eftersom
det där var en konservativ finansminister,
som stod för förslagen, behöver
man väl i varje fall inte från oppositionens
sida misstänka, att det låg några
taktiska beräkningar inför det förestående
valet i de då framlagda förslagen
om skattesänkningar. Ett faktum är
att sådana förslag framlades. Men några
månader senare visade sig denna politik
vara ett missgrepp. Det kan ju ha
berott på att konjunkturerna i England
svängt så snabbt att det blivit nödvändigt
att växla om. Det har man också
gjort nu i höst och presenterat ganska
långt gående åtgärder både i fråga om
ingripanden mot näringslivet och i form
av skattehöjningar. Det förhållandet att
det i ett land sitter en konservativ regering
medför följaktligen inte, att problemen
försvinner av sig själva. Ett land
som har full sysselsättning får brottas
med dessa problem oavsett vem som sitter
vid styret. Den engelske finansministerns
förslag nu i höst måste nog anses
utgöra ett belägg för detta faktum. Han
har nu tvingats föreslå åtgärder, som
måste sägas gå betydligt längre än vad
finansminister Sköld ansåg sig tvingad
att föreslå under vårriksdagen.

Tyskland brottas också med sina svårigheter.
Man har där haft upprepade
diskussioner med näringslivets och arbetsmarknadsparternas
företrädare om
vilka åtgärder som lämpligen skall vidtas
för att komma till rätta med det infla -

tionshot som har visat sig också i Tyskland.
Tyskland har ju en betydligt förmånligare
produktivitetsutveckling än
den vårt land uppvisar. Det har sin naturliga
förklaring däri, att man i Västtyskland
har haft en stor arbetskraftsreserv
att utnyttja, men den bär undan för
undan absorberats, och i dag talar företrädare
för den västtyska regeringen
t. o. m. om nödvändigheten av att importera
utländsk arbetskraft. Den arbetskraftsreserv
som man fortfarande har
kvar i det redovisade antalet arbetslösa
består förmodligen av sådan arbetskraft,
som vi skulle beteckna såsom partiellt
arbetsföra människor, vare sig nu detta
beror på rent fysiska förhållanden eller
på omflyttnings- eller omskolningssvårigheter.
Inför den förestående upprustningen
i Tyskland är det naturligt att
man hyser oro för att den fulla sysselsättningen,
som redan frestar resurserna
till det yttersta, skall leda till en överkonjunktur
med därav följande problem,
även om det sitter en annan regering än
en arbetarregering i Tyskland.

Det är intressant att konstatera, att
man i England föreslår skattehöjningar
för att komma till rätta med inflationsproblemet,
jämte naturligtvis även vissa
andra åtstramande åtgärder. I Tyskland
däremot föreslår man skattesänkningar
för att försöka förmå alla dem, som nu
vill ha bättre inkomster, att avstå från
inkomsthöjningar för att de skall kunna
köpa billigare. Båda åtgärderna kan väl
antagligen inte leda till åsyftat resultat.
Endera av dem måste så småningom visa
sig ha varit felaktig. Det kan nämligen
inte gärna vara en riktig medicin med
skattehöjningar i England och motsatsen
i Tyskland för att råda bot på samma
sjukdom. På ett eller annat sätt kommer
vi nog så småningom att få veta vilken
medicin som varit den effektivaste. Ty
det kan väl ändå inte vara så, att huvudsaken
är att någonting göres, alldeles
oavsett vad det än är.

Även om utvecklingen hittills har varit
gynnsam i vårt land har vi naturligtvis
anledning att räkna med att den
kan bli sämre och att vi kan få en vikande
konjunktur. I det avseendet är vi i

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

mycket stor utsträckning beroende
vad som kan komma att inträffa utomlands.
Just nu finns det dock ingenting
som direkt pekar på en vikande konjunktur
vare sig i Amerika eller de av
mig nyss nämnda båda länderna, England
och Tyskland. Vi har fortfarande
goda konjunkturer och en fördelaktig
prisnivå, i all synnerhet för de produkter
som vi säljer på världsmarknaden.
Följaktligen skulle man väl kunna räkna
med att även 1956 för Sveriges del
skall bli ett gynnsamt år. Det är inte
något fel att vara optimist, även om man
tvingas att vara vaksam gentemot kastningar
i konjunkturerna, som kan komma
mycket snabbt. Sannolikheten talar
emellertid för en god exportkonjunktur
och hög sysselsättning även 1956. Risken
för prisstegringar på sådana varor
som vi behöver importera finns. Vi har
säkerligen också anledning att räkna
med en bestående livlig investeringsvilja
inom industrien. Det är egentligen bara
vid debatterna här i riksdagen eller i
tidningspressen, som företagarna visar
sig pessimistiska. I alla andra sammanhang
är de optimistiska och tror på möjligheten
att konkurrera och förränta
gjorda investeringar. Det är också på
sitt sätt naturligt att denna investeringsvilja
finns. Då den tekniska utvecklingen
numera går mycket snabbt är det
också nödvändigt för företagen att följa
med, vilket i regel kräver både stora och
kostnadskrävande investeringar.

Vår bedömning av den ekonomiska
politiken blir följaktligen, att vi icke
tror på möjligheten att uppmjuka den,
vare sig genom att slopa investeringsavgiften
eller bilaccisen eller genom att
sänka skatterna. Visserligen har en skattesänkning
1956 utlovats, och det är väl
inte alldeles omöjligt att den blir verklighet.
Men kommer den, får den säkerligen
kompenseras genom andra åtgärder,
som tar bort effekten av den. Ingenting
tyder heller på att konjunkturen
inom landet skulle få eu sådan inriktning,
att den behöver en dylik stimulans.
Vi har — det har jag tidigare varit i
tillfälle att framhålla — inom löntagargrupperna
intresse av att stabiliserings -

investeringsavgift för år 1956 in. in.
politiken fortsätter, och vi betraktar de
åtstramande åtgärder, som vidtagits på
det ekonomiska området, såsom led i en
sådan stabiliseringspolitik.

Oppositionen vill nu ha bort en del
av dessa åtgärder, framför allt investeringsavgiften,
och jag förmodar även höjningen
av bolagsskatten; i stället skall
vi lita till de penningpolitiska medlens
förmåga att bemästra alla problem som
kan uppkomma. Vi prövar ju också de
penningpolitiska åtgärderna — och ingen
vill väl förneka, att de har sin betydelse
— men jag tror inte att vi längre
är beredda att så där utan vidare erkänna,
att de är smidigare än andra ingripanden
som sker på det ekonomiska
området; många liar väl den uppfattningen,
att de är lika hårda och besvärliga
som andra ingripanden och att de i samma
utsträckning inverkar även på områden,
där man har svårt att bära konsekvenserna
och där man egentligen inte
borde behöva ta några konsekvenser av
dem. Under sådana förhållanden kan jag
inte instämma i den kritik som också i
dag har riktats mot det förslag till tvångssparande,
som i april månad remitterades
för yttrande och som tillstyrktes
av Landsorganisationen. Jag har nog
fortfarande den uppfattning, att om det
varit möjligt att genomföra ett tvångssparande,
så skulle detta varit effektivare
såsom åtstramning på marknaden
än de medel som valdes; det skulle ha
verkat snabbare och alldeles säkert även
betydligt kraftigare. Det blev ingenting
av förslaget, men vi har ingen anledning
att ångra vår tillstyrkan.

Ingen har i denna debatt berört jordbrukspriserna
och jordbrukspolitiken -—
jag vet inte om det berott på att man
möjligen har en känsla av att det bränns,
då man kommer i närheten av dessa frågor.
Jordbrukarna bär som bekant haft
två dåliga skördeår i följd -— 1954 på
grund av för mycket regn och 1955 på
grund av för stark torka. Bägge åren
har visat stora underskott för deras del.
År 1954 har, siiges det nu, givit ett
underskott på gott och vid 400 miljoner,
och 1955 uppgår underskottet till
mer än 500 miljoner. Av dessa under -

Kungl. proposition ang.

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

skott har jordbrukarna haft att under
alla förhållanden bära fyra procent, motsvarande
deras riskmarginal enligt uppgörelsen.
Detta betyder över 300 miljoner,
som de under alla förhållanden
skall bära själva. År 1954 fick de inte
kompensation för det som därutöver
blev underskott, i varje fall inte full kompensation.
Därför är det väl ganska naturligt,
om efter dessa två dåliga år
ett missnöje råder i jordbrukarnas led.
Antagligen har resultatet för deras del
blivit inkomstminskning, samtidigt som
andra grupper fått inkomsthöjningar.
Från Landsorganisationens sida har vi
inte bestritt detta förhållande, och vi har
inte heller gjort några invändningar mot
jordbrukarnas anspråk på kompensation
för dessa inkomstbortfall, så långt det
nu varit möjligt att täcka underskotten.

Nu skall ju den gamla jordbrukskalkylen
försvinna från och med nästa år,
och det har därför inte så stort intresse
att föra in den i bilden, men utfallet de
två senaste åren borde eljest utgöra ett
belägg för att om den varit fördelaktig
för jordbrukarna under vissa år, så kan
den också visa sina svagheter vid andra
tillfällen; jag förmodar att man måste
konstatera, att den gjort det dessa bägge
år. Kalkylen bygger nämligen på den förutsättningen,
att uppkommande underskott
respektive överskott skall regleras
via priserna. Men 1955 blev det inte missväxt
över hela landet, i varje fall inte i
samma omfattning, och en prishöjning
på jordbruksprodukterna skulle då leda
till att de, som haft det bästa skörderesultatet,
också får de största andelarna
av höjningen, medan de som haft verklig
missväxt inte skulle få någonting. Detta
är ett problem, som jordbrukarna själva
får diskutera tillsammans med dem som
i övrigt har att handlägga dessa frågor.
Jag vill bara ha konstaterat, att vi från
löntagarhåll inte bestritt, att jordbrukarna
haft fog för sina krav på kompensation.

I det sammanhanget skulle jag gärna
vilja ta upp en fråga som vid olika tillfällen
förts fram såsom naturlig när
det gäller löntagarna, nämligen att de
skall begränsa sina krav på lönehöjning -

ar till det utrymme för sådana höjningar,
som kan finnas inom produktionen.
Detta är en så förnuftigt formulerad ekonomisk
sats, att alla borde kunna acceptera
den. Men den har ju liksom andra
fina formuleringar den svagheten, att det
inte finns något utrymme som kan tas
på alla områden. Även om det presenteras
ett utrymme till lönehöjningar i
nationalbudgeten eller i finansplanen så
är detta utrymme inte så fördelat att
det kan tas utan vidare konsekvenser.
Under de senaste tio åren har exportindustrierna
och vissa delar av hemmamarknaden
haft mycket goda marginaler.
De har haft möjlighet att betala de
lönehöjningar, som man krävt och kommit
överens om vid avtalsuppgörelserna,
och de har haft möjligheter att betala
löner därutöver och också gjort detta.

Den s. k. löneglidningen har varit
på tapeten i många sammanhang.
Den har uppstått genom ökade inkomster
genom ackordsarbete och genom förbättrade
arbetsmetoder. Utöver den överenskommelse
om löner som träffats i avtalen
har lönetillägg också utgått därför
att man skulle få behålla den arbetskraft
man har. Jag har ingenting att anföra
mot löneglidningen såsom någonting
som borde opereras bort. Den är naturlig
i ett samhälle som har full sysselsättning;
i regel innebär den väl inte
någonting annat än en ersättning för
ökade prestationer. Men det är naturligt
att alla som arbetar med fasta löner och
som ser att inkomsterna stiger på andra
områden förr eller senare fordrar en löneförhöjning,
som motsvarar vad andra
fått, så att de kommer i en relativt bättre
löneställning än förut. Senast vid årsskiftet
1954/55 har vi haft sådana anpassningar
i lönenivåerna. Det var nödvändigt
att ganska väsentligt höja lönerna
för de eftersläpande grupperna, vilket
även skedde. Men konsekvenserna
får vi ta i form av höjda priser för dessa
näringsgrenars produkter.

Till precis samma slag av näringsgrenar
hör jordbruket. Jordbruket kan inte
räkna med goda skördar, som varje år
ger marginal till förbättringar av jordbrukarnas
egna och deras anställdas in -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

komster. Var gång en sådan anpassning
till en eftersläpning skall ske kommer
det att ta sig uttryck i höjda priser med
konsekvenser för levnadskostnadstalet
och konsekvenser för penningvärdet.

När därför företrädarna för jordbruket
talar om situationen för jordbruket
och deras rätt att i första hand komma
i fråga, om det finns något utrymme till
förbättringar, får man hålla i åtanke att
de tillhör den kategori, som får satsa litet
på det vi brukar kalla den solidariska
lönepolitiken. Det går inte att
komma till rätta med löntagarnas problem
sådana de ter sig i ett näringsliv,
som arbetar med varierande räntabilitetskalkyler
och vinstmarginaler, från
den utgångspunkt, ur vilken man nu
mest angriper den ekonomiska politiken,
nämligen att den får konsekvenser
för penningvärdet och troligen även i
fortsättningen kommer att få det. Och
man kommer i varje fall inte till rätta
med problemet genom att tala om att
man skall begränsa anspråken till förefintligt
utrymme. Man skall inte glömma
bort att det på många områden inte
finns något utrymme. Men de anställdas
och — i det nu mest aktuella fallet

— jordbrukarnas krav kan ändock vara
berättigade. Man kan följaktligen inte
komma ifrån dem enbart genom att säga,
att här finns det inte något utrymme
och följaktligen har ni ingenting att få.
»Där ingenting finns att ta har kejsaren
förlorat sin rätt», finns det visst ett
gammalt ordspråk som säger, men det
kan vi inte ta som rättesnöre i den ekonomiska
politik, som vi sluter upp omkring,
och den lönepolitik vi i samband
därmed måste föra.

Skall man komma till rätta med de
problem, som sammanhänger med utvecklingen
i detta avseende, kan man
inte bara genom experter och kommittéer
av olika slag undersöka lönernas
inverkan. Man måste antagligen också

— även om det bjuder emot — titta på
hur mentaliteten är inom företagarvärlden.
Det är ju inte bara löntagarna som
får anspråk under eu konjunktur som
är gynnsam för lönehöjningar och för
tillgodoseende av deras krav. Det är

precis samma förhållande för företagarna.
De har inget behov av och ingen
vilja att konkurrera lika hårt, när de
kan sälja sina produkter till priser som
oavbrutet blir förmånligare. De har naturligtvis
alltid intresse av att producera
så billigt som möjligt, men de har
inget intresse av att sälja så billigt som
möjligt. Det finns en ursäkt, som ofta
har åberopats, nämligen att när det gäller
världsmarknaden kan man inte tilllämpa
vare sig priskontroll eller någonting
annat för att hålla prisutvecklingen
under kontroll. Där måste vi nöja oss
med de priser som världsmarknaden
bjuder, därför att vi får betala de priser
som världsmarknaden fordrar för
att sälja till oss. Det är väl ingen som
vill förneka att detta är riktigt. Men jag
har fortfarande svårt att förstå, om man
har ett verkligt intresse av att hålla penningvärdet
inom landet uppe, att detta
skall behöva ta sig uttryck i att man
skall tillämpa samma princip inom landet.
Så länge vi arbetar med ett näringsliv,
som har så varierande förutsättningar
för sin produktion i fråga om räntabilitet
och vinster, kommer vi att ha
problem med löntagarnas krav. De kan
få vad de fordrar utan konsekvenser inom
de gynnade områdena av näringslivet,
och även de som arbetar inom en
hårdare del därav kan möjligen få det
utan konsekvenser, men inom stora och
betydelsefulla delar av produktionen
kan arbetarna inte få någonting, såvida
vi inte är beredda att hjälpa till genom
alt betala högre priser. Och detta sista
gäller i den nuvarande konjunkturen inom
praktiskt taget alla de områden, som
är betydelsefulla för levnadskostnadstalets
utveckling.

Vi har ingenting emot att i fortsättningen
inrikta vår lönepolitik på att begränsa
anspråken till det utrymme som
finns totalt, om det är någon som kan
servera det utrymmet, så att det finns
tillgängligt inom alla de områden, där
vi ställer yrkanden om löneförhöjningar
och där vi måste träffa avtal. Helst
borde då detta utrymme fördelas på det
siittet, att vi kan få större lönehöjningar
på de områden, där löneläget är lågt,

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift
och litet mindre på de områden, där
löneläget med hänsyn till löneutvecklingen
i stort är relativt tillfredsställande.
Lönens storlek är ju inte beroende
på hur starka organisationer vi har på
de olika områdena, utan den är faktiskt
beroende på betalningsförmågan inom
företagen. Yår önskan att få ta det tillgängliga
utrymmet i anspråk följer sina
egna vägar, och det är de vägar som är
betecknande för det privata näringslivet.
Man tar inom näringslivet konsekvenserna
av dåliga tider och fördelarna
av de goda, och det liar i viss utsträckning
smittat av sig på löntagarna.
Finner de att det finns förutsättningar
för lönehöjningar, vill de också utnyttja
möjligheten därtill.

Jag tror att det var herr Ewerlöf som
sade, att det fanns förutsättningar för
att innevarande års avtalsrörelse skulle
kunna föras i ett något lugnare tempo
än vid föregående årsskifte. Jag tror att
herr Ewerlöf har rätt i det avseendet.
1955 års avtalsrörelse hade nämligen den
tillfredsställande innebörden, att det var
låglönegrupperna, som fick de stora förhöjningarna,
och de bättre ställda fick
nöja sig med de mindre. Det har följaktligen
skett en utjämning, som har
medverkat till att den oro, som vi kunde
konstatera hösten 1954, inte gör sig
märkbar på samma sätt hösten 1955. Vi
tror därför att det skulle vara möjligt
att föra en avtalsrörelse i lugnare tempo,
vilket inte betyder att man kan räkna
med att träffa en avtalsuppgörelse,
som tangerar någonting som skulle ha
karaktären av prolongation. Det är ju så
många faktorer, som nu spelar in i prisutvecklingen
och på annat sätt och som
gör att man för 1956 tyvärr måste räkna
med en kostnadsutveckling, bortsett
från lönerörelsernas verkan, som inte
är så värst gynnsam.

Den totala prisstegringen för 1955 torde
komma att ligga i närheten av 6 procent
eller noga taget någonstans mellan
5,5 och 6 procent. Jag har redan tidigare
påpekat, att högst hälften av denna
stegring utgör en konsekvens av avtalsrörelsen
och att resten beror på andra
faktorer. För 1956 säger våra exper -

för år 1956 m. m.

ter, som även om man inte skall satsa
alltför mycket på dem ändå får anses
ha någon möjlighet att i varje fall räkna,
att vi har att emotse vissa oundvikliga
prisstegringar, som hör samman
med utvecklingen. Skall jordbruket
kompenseras fullt, kostar det antagligen
2 procent i prisstegringar, och hyreshöjningen
har för 1955 slagit igenom
endast under ett kvartal, varför de stegrade
hyrorna kommer att påverka levnadskostnadsindex
för 1956. Medan vi
för 1955 kan räkna med en genomsnittlig
levnadskostnadshöjning eller prisstegring
— vilket uttryck man nu vill
begagna — av 3 procent, startar vi 1956
med en prisstegring räknat från den 1
januari 1955 av 6 procent, och lägges
ytterligare inträffade prisstegringar till
detta, har vi följaktligen ett genomsnitt
för 1956, som uppgår till 7 eller 8 procent.

Nåväl, en del av de prisstegringar, som
redan har inträffat eller som vi har att
räkna med, kan vi inte begära kompensation
för, men om, sedan ersättningen
för inkomstbortfallet för jordbrukarna
och vissa andra ting avseende 1955 borträknats,
totalkalkylen ändå visar ett
överskott och man även för 1956 kan
räkna med att det finns ett utrymme för
lönehöjningar, kan vi väl inte komma
ifrån att löntagarna ställer anspråk på
att få del av det utrymmet. Våra ansträngningar
är följaktligen inriktade på
att förhandla på basis av att begränsa
anspråken till detta utrymme och fördela
dem så att det inte blir några konsekvenser
utöver vad vi redan kan förutse
av prisutvecklingen 1956.

Herr talman! Jag har inget emot att
den proposition, som ligger på kammarens
bord, remitteras till utskottet.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! De synpunkter, som hittills
har framförts i denna allmänna debatt,
har varit i hög grad intresseväckande.
Det kanske kan vara rimligt att
jag redan nu knyter några reflexioner
till dem.

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

Först ber jag att få ansluta mig till
den enighet, som här framträtt, när herrar
Ewerlöf, Ohlon och Strand har beklagat
att finansminister Sköld inte längre
från regeringsbänken har tillfälle att
resonera om de problem, som vi diskuterar
i dag. Jag förstår att herr Ewerlöf
och herr Ohlon känner en stark saknad.
Det gör vi alla. Jag gläder mig åt den
generositet, som oppositionsledarna liar
visat, och jag skall försöka att visa något
av samma generositet —- jag kanske
inte nöjer mig med att endast visa det
när en politiker drar sig tillbaka; det
kanske vore många tillfällen då man hade
anledning att säga ett vänligt ord
även om dem, som står mitt uppe i
stridslinjen.

Herr Ewerlöf tog upp frågan om landstingsmännens
sätt att välja de män, som
skall företräda dem här i kammaren.
Det är klart att det som nu inträffar och
som har inträffat i alla år kan ge anledning
till reflexioner. Men sådana här
kombinationer lär väl knappast kunna
undvikas i något system, där det finns
en redan till sin sammansättning bestämd
elektorsförsamling som skall företa
ett val. Vi har haft sådana företeelser
mycket länge i vårt land utan att
det föranlett särskilda anmärkningar
från högerns sida. Vi kan studera hur
det ter sig på många andra håll. Det indirekta
valsystemet har många förtjänster.
Men det har alltid den risken, att
man kan på förhand räkna ut hur vissa
kombinationer kommer att slå. Vi har
grubblat på möjligheten att vid val till
första kammaren införa samma system
som tillämpas vid val till andra kammaren.
Jag tror att det är rätt svårt att
översätta den metod vi har vid andrakammarvalen
till ett indirekt val. Men
gärna för mig må vi fortsätta och grubbla
och se, om vi kan finna en lösning.

Herr Ohlon uppehöll sig inte vid förstakammarvalen.
Han talade däremot om
folkomröstningen, som han påstod givit
honom och oss andra många värdefulla
erfarenheter. Jag vill gärna för min del
säga att den i höst verkställda folkomröstningen
om höger- eller vänstertrafik
inte kommit mig att ändra min be -

dömning av folkomröstningsinstitutet.
Även enligt min uppfattning är rådgivande
referendum, rådgivande folkomröstning,
ett värdefullt komplement till
det representativa systemet. Vi har motsatt
oss en beslutande folkomröstning,
varför vi uppburit mycket klander för
odemokratiska tankegångar. Jag undrar,
om man inte skulle kunna slippa sådana
överord. Ingen människa beskyller ett
land som England — demokratiens kanske
trognaste förvaltare och i kritiska
lägen även försvarare —• för att vara
odemokratiskt därför att ingen där på
allvar tagit upp en diskussion om att
sätta parlamentet ur spel genom att avlasta
ansvaret för beslutens fattande från
parlamentet. Däremot kan jag, som jag
nyss sade, inte finna annat än att ett
rådgivande referendum utgör ett värdefullt
komplement, under den förutsättningen
att det finns ett tillräckligt livligt
intresse hos folket för att utöva sin
rådgivande verksamhet.

Vore jag lika benägen att tillgripa
starka ord som oppositionen ibland är
emot oss, skulle jag kunna säga att det
för mig är en obegriplig odemokratisk
ståndpunkt när man från högerns och
folkpartiets sida vill göra gällande, att
det inte är nödvändigt att en folkomröstning
skall föregås av en propaganda,
där båda parterna är ungefär jämspelta.
Jag måste framhålla, att det är
ett demokratiskt krav att den ena sidan
inte ställes i ett sämre läge än den andra.
Jag vill inte yttra mig om huruvida
propagandan har överskridit gränserna
för det tillåtna. Om en sådan expert på
dessa ting som en representant för folkpartiet
har denna uppfattning, skall jag
inte yttra mig i ärendet.

Men däremot vidhåller jag alldeles
bestämt, att det är en demokratiskt riktig
princip att parterna får gå ut till
väljarna och försöka mobilisera deras
intresse för folkomröstningen och deras
intresse för parternas synpunkter. Jag
vidhåller också bestämt att inga ekonomiska
hinder skall läggas i deras väg.
Det är lätt att säga, att två miljoner för
detta ändamål är ett slöseri med det
allmännas pengar, men det är svårt att

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

mäta de demokratiska rättigheterna —
yttrandefriheten, pressfriheten och jämställdheten
åtminstone i någon män i
propagandahänseende — i pengar. I
varje fall tycker jag det är svårt att väga
dessa krav mot de av orkesterföreningen
i Göteborg framförda anslagskraven!
Jag tror att vi får hålla detta
för sig.

Naturligtvis har — frånsett dessa tre
ting — såsom alltid när vi mötas huvudintresset
knutits till de ekonomiska
övervägandena. Det kanske kan tillåtas
mig att också säga ett par allmänna ting
på detta område innan jag går in på en
polemik.

Målsättningen för den ekonomiska politiken
har inte varit att försöka pressa
tillbaka framstegstakten i landet, utan
tvärtom att skapa grunder för att denna
framstegstakt i fortsättningen skall hållas.
Vi kan glädja oss åt en mycket snabb
expansion. Ingen av de föregående talarna
har bestridit detta. Herr Ewerlöf
ville visserligen reducera värdet av de
siffror, som anförts för att visa hur
snabb vår expansion är, genom att referera
OEEC:s internationella jämförelser.
Valet av jämförelseår är ju här helt avgörande.
Det är väl också uppenbart att
man måste beakta vad herr Strand nyss
framhöll, att åtskilliga av de länder, som
visat sensationellt snabba framsteg, har
att för dessa framsteg tacka det förhållandet,
att de haft en stor arbetslöshetsarmé,
som de har kunnat sätta in i produktionen.
Internationella jämförelser är
alltid riskabla. Jag tror att vi kan nöja
oss med att konstatera, att vi under hela
efterkrigstiden har haft en exceptionellt
snabb expansion av det svenska näringslivet
och att denna expansionstakt under
1954/55 snarast har överträffat de
tidigare siffrorna. Vi kan med lika stort
fog som den amerikanske presidenten
sade om USA säga, att 1955 blir det mest
gynnsamma år som det svenska folkhushållet
någonsin har upplevat.

Det är klart att detta faktum måste stå
i centrum för bedömandet av regeringens
ekonomiska politik. Men framgångarna
får inte skymma bort att vi har haft
påfrestningar och fortfarande har att

vänta påfrestningar, som har berott på
att en ständig högkonjunktur lätt frestar
till en överansträngning av resurserna
och därför måste mötas med restriktiva
åtgärder. Det tycker också herr Ewerlöf,
men han säger att den svenska regeringens
politik har ensidigt gått till anfall
emot näringslivet, emot investeringarna.
Det är denna ensidighet i en restriktivitet,
som man i övrigt accepterar, som
är det farliga.

Det är inte riktigt att åtgärderna har
satts in ensidigt mot ett visst håll. Det är
tvärtom så, att knappast i något annat
land har den restriktiva politiken varit
inriktad på en så bred front som i vårt
land. Den har haft såsom grundpelare
en restriktiv finanspolitik med en mycket
hårdhänt sparsamhetspolitik och
även en restriktiv kreditpolitik, inte bara
sedan april i våras. Den hårdhänta
budgetpolitiken har lett till att en rad
av oss alla önskade utgifter har måst
skjutas på framtiden. Det statliga beställningsstoppet
var ju ett uttryck för viljan
att åstadkomma begränsningar även
på områden, där riksdag och regering
var överens om att en expansion i och
för sig var önskvärd. Vi har premieringen
av det frivilliga sparandet, vi har investeringsavgiften,
vi har bilaccisen, vi
har den skärpta företagsbeskattningen
och vi har i den ekonomiska stabilitetens
namn avvisat oppositionens krav
på skattesänkningar, som ju uppenbarligen
skulle ha haft en direkt konsumtionsstegrande
effekt. Den statliga upplåningen
har väsentligt nedskurits, kreditpolitiken
har inneburit en hård kreditåtstramning
på praktiskt taget alla
områden, och den har dessvärre också
fört med sig en räntehöjning. Vi har
kvar de gamla regleringarna, byggnadsregleringen,
hyresregleringen och priskontrollen,
och man kan väl säga att
byggnadsregleringen och prisövervakningen
på vissa områden har skärpts under
den senare tiden.

Detta är ett brett register. Hur man
kan påstå att det skulle vara någonting
typiskt för vår restriktiva politik, att
den ensidigt vänder sig åt ett håll, har
jag verkligen svårt att förstå. Om man

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. in.

däremot sade att den är besvärlig, att
den känns som en börda, skulle jag bättre
förstå det. All sparsamhet kräver att
man avstår från ting, om vilkas värde
man kanske är övertygad, men som man
inte har råd att skaffa sig.

Det är möjligt att det finns någon av
kammarens ledamöter som tycker att restriktiviteten
nu har gått så långt, att
man kan släppa på bromsarna. Det sade
varken herr Ohlon eller herr Ewerlöf,
men det finns kanske som sagt en och
annan som anser det. Då vill jag påpeka
att vi visst inte har kommit över
de faror som motiverade tillgripandet av
den restriktiva politiken. Konjunkturuppsvinget
utomlands fortsätter. Och
detta konjunkturuppsving har nu antagit
sådana dimensioner att man överallt i
världen tillgriper åtgärder som inte mycket
skiljer sig från dem som den svenska
regeringen vidtog något tidigare. Det
finns i den engelska tidskriften Financial
Times en intressant redogörelse för
den ekonomiska politiken i ett antal länder,
och jag rekommenderar de två första
talarna i dagens debatt att där studera
hur den ekonomiska politiken i
andra länder bedrivs, för att de skall få
något verklighetsunderlag vid bedömandet
av den svenska regeringens ekonomiska
politik. Financial Times konstaterar
till en början, att när inflationstendenserna
dök upp, ville man i några av
de högindustrialiserade länderna ■— England,
Frankrike och Västtyskland -—
knäcka inflationen huvudsakligast med
penningpolitiska medel. Times fastslår
att man trodde att penningpolitiken var
ett så säkert instrument att skattesänkningar
samtidigt kunde genomföras. Tidigare
detta år, skriver tidningen, fanns
eu vitt spridd strävan bland industriländerna
att sänka skatterna. Det var naturligt,
säger Times, att man trodde sig
kunna göra detta — att man hade denna
felsyn (ordet felsyn är min bedömning)
— ty det fanns ett budgettekniskt
utrymme för skattesänkning. De starkt
stigande inkomsterna under inflationen
skapade ett överskott i budgeten som det
var lockande att använda för skattesänkning.
Nu bar man, förklarar tidningen,

kommit underfund med att det inte går
att möta trycket med enbart kreditpolitiska
medel. Det ena landet efter det
andra har vidtagit nya åtgärder, ägnade
att komplettera kreditåtstramningen med
mera direkt verkande åtgärder. Det är
precis vad vi har sagt hela tiden: om
man inbillar sig, såsom oppositionen
tycks ha gjort, att ränte- och kreditpolitiken
är så effektiv, att man kan avstå
från andra begränsande och åtstramande
åtgärder, så gör man sig skyldig till en
populär vanföreställning. Om man dessutom
späder på inflationen genom en
direkt skattesänkning, ja, då får man ha
Butlers goda nerver för att kunna överleva
i en hygglig sinnesstämning. Erfarenheten
har väl visat, vilken fullständig
felbedömning den engelska högerregeringen
gjorde sig skyldig till, när den
just i den situation, då också oppositionen
här i Sverige pläderade för en omedelbar
skattesänkning, realiserade en sådan
skattesänkning. Det är väl ingen tvekan
om att en hel del av Englands bekymmer
för närvarande kommer av den
olyckshändelse, som då skedde och som
jag naturligtvis lika litet som herr Strand
vill sätta i något som helst samband med
valtaktiska spekulationer.

Vad jag nu har velat framhålla, ärade
kammarledamöter, är att vi inte har någon
anledning att uttala oss tvärsäkert
om den kommande utvecklingen. Vi har
sett hur man i andra länder betraktar inflationsfaran
såsom stor, och jag tror
att det är klokt att också vi gör det. Vi
har inte kommit över riskerna, så att vi
kan övergå till en mindre försiktig politik.
Det som för oss naturligtvis är ett
varningstecken är ju att de valutapolitiska
konsekvenserna av den hårda politiken
inte har kommit i den utsträckning
som man hade hoppats och att vår
valutareserv fortfarande är ansträngd.
Både förhållandena utomlands och vår
ansträngda valutareserv gör det nödvändigt
att fullfölja den inslagna politiken.
Jag kan alltså tillmötesgå herrarna Ewerlöf
och Ohlon i deras argumentering
för att även i fortsättningen den ekonomiska
politiken kommer att bära kärvhetens
kännetecken.

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift

Sedan herrar Ewerlöf och Ohlon påyrkat
en sträng och restriktiv politik, angrep
de utformningen av denna stränga
och restriktiva politik. Ingen av dem
sade mycket om bilarna. Det var ju förfärligt
farligt i fjol med den 10-procentiga
bilaccisen. Jag vet inte om den är
lika riskabel för närvarande. När man
praktiskt taget överallt i världen vidtar
mycket längre gående åtgärder för att
minska på bilköpen så ter sig ju vår
10-procentiga bilaccis såsom en betydligt
mindre riskabel sak än oppositionen
tyckte i fjol. Däremot har man här med
stor styrka gjort gällande att investeringsavgiften
i förening med kreditpolitiken
är någonting som allvarligt rubbar
grunderna för vårt välstånd.

Den fråga som man måste ställa sig är:
Om herrarna är överens om att den
skärpta ekonomiska politiken fortfarande
är motiverad, att det fortfarande finns
inflationsrisker, men ni absolut är emot
investeringsavgiften och inte vill ha vad
ni kallar pålagor på de privata investeringarna,
vad är det då ni föreslår? Båda
herrarna har föreslagit åtgärder för
att minska konsumtionen. Jag trodde
knappast mina öron när jag hörde att
även herr Ohlon ansåg att i det nuvarande
läget skall konsumtionen minskas.
Det är ju ändå inte mer än ett år
sedan vi förde en livlig debatt med folkpartiets
representanter vilka genom bokföringsåtgärder,
som skulle leda till en
ökad statlig upplåning, ansåg att det var
möjligt att åstadkomma en skattehöjning,
som uppenbarligen måste ha uppmuntrat
till ökande av konsumtionen. Har
man det förflutna, och om det förflutna
ligger så nära att det riktigt tittar en i
ansiktet, får man nog närmare precisera
hur pressen på konsumtionen skall se
ut. Vi vill alltså gärna höra hur folkpartiets
nya linje ter sig. Vilka åtgärder
i konsumtionspressande riktning är det
som nu lanseras från folkpartiets sida?

Man säger kanske att det finns andra
ting som man kan pressa på. Man kan
kanske tänka sig att ytterligare minska
de statliga utgifterna. I så fall vill vi
också gärna ha en anvisning om på vilka
områden Sveriges riksdag lättsinnigt

för år 1956 m. m.

har ökat statsutgifterna. Jag tror att det
kommer att bli ganska svårt. Läget är ju
i stället det att den hårda ekonomiska
politiken har tvingat oss till en så långt
gången sparsamhet att vi har skjutit upp
i och för sig nödvändiga utgifter för att
icke rubba den ekonomiska politiken.
Jag bär därför svårt att tro att jag i den
följande debatten eller i den följande
riksdagsbehandlingen i varje fall av herr
Ohlon får några anvisningar om hur
man skall kunna på den vägen bibehålla
den restriktiva ekonomiska politiken
men åstadkomma konsumtionsindragande
åtgärder.

För socialdemokratien är det någonting
ganska häpnadsväckande att bli beskylld
att inte inse att det ibland kan
vara nödvändigt att begränsa konsumtionen.
Vilket parti var det, herr Ohlon,
som ensamt stod för tvångssparandet?
Vad var detta annat än ett försök att
åstadkomma ökade möjligheter till investeringar
i landet, till byggande i landet,
genom att konsumenterna åtminstone i
två eller två och ett halvt år, till dess
att produktionen hunnit ikapp resurserna,
avstode från en del konsumtion? Vad
var det annat? Att mot oss, som ensamma
tog på oss ansvaret för detta mycket
impopulära förslag, rikta anglagelser av
denna art är någonting som jag inte riktigt
förstår mig på.

Vad är det då man vill? Man kan väl
inte bara hålla sig till ett allmänt talesätt
om att konsumtionen bör minskas,
utan man får väl ändå tala om hur det
skall ske. Är det en ny omsättningsskatt,
en ny indirekt beskattning, som nu leker
i tankarna, så skulle det vara intressant
att få fram dessa ting.

Beträffande herr Ewerlöf gick det
kanske att få en aning om hur han tänkte
sig att man skulle kunna fortsätta den
restriktiva politiken och samtidigt ge
ökat utrymme för den industriella investeringsverksamheten.
Men om det bakom
herr Ewerlöfs anförande låg den tanken
att man skulle kunna minska de allmänna
investeringarna till förmån för de
privata, så vill jag säga att det ju är en
lek med ord när man skiljer mellan det
privata näringslivets investeringsbehov

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

och det allmännas. Huvudparten av de
investeringar som det allmänna tar på
sig är ju investeringar som ur produktivitetssynpunkt
är minst lika motiverade
som någonsin det privata näringslivets
investeringar. Vad vill herr Ewerlöf
inskränka på det området? Är det vägarna?
Är det kraftverken? Är det anslagen
till utbyggande av den tekniska
och vetenskapliga forskningen?

Herrar Ewerlöf och Ohlon kan vara
övertygade om att den sittande regeringen
har fullt klart för sig att om inte det
svenska folket engagerar sig för byggande
för framtiden så blir det ett snabbt
slut på vårt välstånd. Under hela efterkrigstiden
har det ju ingått som ett väsentligt
led i den ekonomiska politiken
att se till att det har funnits ett utrymme,
ett stort utrymme för detta byggande
för framtiden. Vilka jämförelser man
än väljer lär detta vara obestritt. Jag
skulle t. ex. kunna påpeka att bruttoinvesteringarna
från år 1946, då de var
ungefär sex miljarder kronor, har stigit
till fjorton miljarder år 1954. Man kan
räkna med att volymmässigt har bruttoinvesteringarna
under denna tid stigit
med 50 procent. Investeringskvoten i
vårt land, alltså det som man avstår av
dagens inkomster till byggande för framtiden,
är större än i något annat västeuropeiskt
land med undantag av Norge.
Vi hade 1948—1949 en investeringskvot
på 24,3 procent. När vi 1946 gick
in i efterkrigsperioden var den 25,4 och
i fjol var den 30,7 procent.

Över huvud taget är det ett intressant
fenomen som borde föranleda andra reflexioner
än vad herrar Ewerlöf och
Ohlon har fört till torgs här i dag, att
denna på framtiden mycket beslutsamt
inriktade politik har kunnat föras i de
demokratiska länderna, framför allt i
Sverige och Norge. I både Sverige och
Norge har fackföreningsrörelsen en starkare
ställning än i många andra länder.
Kooperationen är särskilt i Sverige en
kraftig ekonomisk faktor som bevakar
konsumenternas intressen. Det politiska
parti som under efterkrigstiden oavbrutit
tillhört regeringen i båda länderna,
socialdemokraterna, känner sig som och

är det stora konsumentpartiet, och huvudmassan
av landets konsumenter betraktar
det som naturligt att där finna
ett uttryck för sina intentioner. Länder
med detta starka inslag både fackligt,
ekonomiskt och politiskt för konsumentinflytandet
är samtidigt länder vilkas
politik icke gör sig förtjänt av anklagelsen
för att inte tänka på framtiden
utan att konsumera vad man har att
röra sig med. Jag skulle tro att detta delvis
sammanhänger med att konsumenterna
känner sig kunna lita på att konsumentkooperationen,
fackföreningsrörelsen
och partiet gör det yttersta för att
tillvarata konsumenternas intressen, och
att när den politik som förs i så stor utsträckning
uppmuntrar det långsiktiga
planerandet och det långsiktiga sparandet,
betyder det att detta är någonting
som på längre sikt är till gagn för konsumenterna.
Det förtroende som alla dessa
tre rörelser bär bland sina uppdragsgivare
har gjort det lättare att föra en
politik som tar denna hänsyn till de
framtida utvecklingsmöjligheterna än
vad det kanske skulle vara i en annan
politisk konstellation och med en mindre
inflytelserik och ansvarsmedveten
fackföreningsrörelse och kooperation än
den vi har i vårt land.

Går man sedan över till fördelningen
mellan det allmänna och det privata av
investeringarna — jag nämnde alltså den
samlade investeringsvolymen — blir bilden
också den, herrar Ewerlöf och Ohlon,
att även de privata investeringarna
har ökat kraftigt. Jag skall inte trötta
med några siffror men skall gärna återkomma
till dem om det visar sig nödvändigt.

Jag har redan vidrört den tvärvändning
inom den ekonomiska politiken,
som engelsmännen ansett sig tvingade
att göra. Förändringar inom den ekonomiska
politiken kan visa sig nödvändiga.
När vi gjorde en betydligt mindre
vändning i våras, var det ett förfärligt
liv på oppositionen — det var inte
alls så stillsamt då som i dag — och
man talade om brott mot demokratiens
spelregler. Det kunde vi inte begripa.
En ekonomisk politik måste alltid an -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

passas efter de faktiska förhållandena.
Går det inte att komma fram en väg,
får man söka nå målet på andra vägar.
Vi hade aldrig avsagt oss möjligheten
att genom kreditrestriktivitet åstadkomma
en del ting, som vi ansåg vara nödvändiga.
Den engelska politiken skulle
ju möjligen kunna ge anledning till betydligt
hårdare ord, men det är givetvis
hänsyn till vänskapligt sinnad främmande
makt som gör, att herrarna Ohlon och
Ewerlöf i dag inte är lika moraliskt fördömande
gentemot engelsmännen, som ni
var emot oss.

Jag kan emellertid inte neka mig att
konstatera åtminstone tre lärdomar,
som man drar av det engelska experimentet.

Först och främst kan man inte längre
få någon människa att tro på att penningpolitiken
är ett sådant där mirakelmedel
som, utan att egentligen åstadkomma
några obehagliga verkningar kan
åstadkomma en ekonomisk balans. Det
är ganska viktigt att man får detta klart
för sig, inte bara genom erfarenheter
från vårt land, där ju kreditpolitiken
har skapat besvärligheter uppenbara för
alla.

Herr Ewerlöf sade en sak, som är
ganska märklig. Han sade, att det antagligen
för närvarande finns en grå
marknad på pengar, där räntan rör sig
mellan 8 och 10 procent. Är detta sant,
herr Ewerlöf, då är väl hela det tal som
vi nu till leda har hört — om att man
genom små uppjusteringar av räntan
skulle kunna nå fram till en ekonomisk
stabilitet — kullslaget med detta konstaterande.
Ty om man inte kan hejda
expansionstakten ens med räntor som
ligger på den nivån, hur skulle det då ha
tett sig, om man följt det Ohlinska ränteförändringsmönstret
med små smärtfria
variationer?

Det andra, som man har lärt sig av
det engelska exemplet, är att det är riskabelt
med skattesänkning under inflationstryck.
Vi har precis fått bekräftat
vad vi hela tiden har sagt. Söker
man sänka skatten i den utsträckning
som engelska regeringen gjorde, leder
det till besvärligheter.

Det tredje och inte minst viktiga är,
att man nu även i England har kommit
underfund med att man måste ha ett
rikt fält av olika åtgärder till förfogande
för att behärska en inflationstendens.

Jag läste i New York Times — det var
strax innan Butler slog till —• att felet
med den engelska politiken varit, att
man ensidigt inriktat sig på de kreditpolitiska
åtgärderna, och att man försummat
att vidtaga de nödvändiga kompletterande
åtgärderna.

Jag tror, herr talman, att om det
engelska misslyckandet kunde lära oss
dessa tre ting: att penningpolitiken icke
är allena saliggörande, att man inte kan
vidtaga skattesänkning i den utsträckning
den engelska regeringen gjorde,
och att man behöver ett vitt fält av olika
motåtgärder — jag vill dock inte
säga, som somliga gör, att man skulle
införa en sextioprocentig bilaccis —
tror jag att det kan finnas förutsättningar
för att komma till en lugnare och vettigare
politisk debatt än på mycket
länge. Vi skall dra de lärdomar som vi
har att dra av tingen, men jag misstänker
att det fordras en något längre omskolningsprocess
för herrarna Ewerlöf
och Ohlon, när de nu skall börja sin
engelska undervisningsplan.

Jag vill sluta denna debatt med några
ord, som professor Lundberg skrev i
Skandinaviska bankens kvartalstidskrift
för någon månad sedan: »De ständigt i
alla tider återkommande varningarna —•
inte minst från framstående affärsmäns
och nationalekonomers sida — för att
de framstegsbärande krafterna förkvävas
och underlaget för vårt välstånd undermineras
av den förda skatte- och socialpolitiken
har hitintills aldrig besannats.
» Artikeln fortsätter med andra kända
ting och konkluderar: »Studerar vi
de senaste 10 årens erfarenheter, ser det
i själva verket faktiskt ut som om den
fulla sysselsättningens ekonomiska politik
i vårt land liksom i en del andra
länder —- trots höga skatter och trots
inflation —■ till stor del tack vare den
hittills framgångsrika elimineringen av
konjunktursvängningarna .. . medfört en
signifikativt högre tilläggstakt i produk -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

tiviteten. I Sverige har den reala nationalinkomsten
per person i den arbetsföra
delen av befolkningen sålunda stigit
med 3,5 % per år under efterkrigstiden
mot 2—2,5 % under tidigare epoker.
»

Det andra citatet, som jag gärna skulle
vilja ha in i kammarens protokoll, är de
slutord, med vilka Economist avslutar
granskningen av den svenska ekonomiska
politiken. Det heter där: »Om detta
års svårigheter har framgångsrikt övervunnits,
förefaller framstegsutvecklingen
i Sverige lika befäst som i något
annat land i Europa.»

Jag tror, herr talman, att dessa två
citat också hör till dagens debatt. Vi
har en oviss framtid framför oss. Det
finns ingen anledning att för tillfälliga
ljusglimtar överge en hård ekonomisk
politik, men det finns heller ingen anledning
till misströstan. Det finns tvärtom
all anledning att tro att Economist
har rätt — att vårt nuvarande välstånd
vilar på minst lika säkra grundvalar
som välståndet vilar i något annat europeiskt
land.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Som kammarens ledamöter
inser är sex minuter inte mycket
för att bemöta vad statsministern nu har
anfört. Det gäller att välja i högen.

Statsministern tog till en början upp
vad jag hade sagt om valsiffrorna. Min
tankegång var att den provisoriska valordningen
i fjol icke visade sig fylla de
avsikter, som vi alla hade med densamma,
nämligen att ge en rättvis, proportionell
fördelning. När det sedan kommer
till det stadium då elektorerna skall
gå till val av förstakammarledamöter,
träffas det emellertid av de partier, som
deltagit i uppgörelsen om valordningen,
uppgörelser som genomgående går ut
på att yttermera förfalska själva valresultatet.
Vad jag närmast hade väntat få
svar på iir detta: Är statsministern beredd
att gå in i överläggningar mellan
dessa fyra olika partier om hur denna
situation skall kunna lösas på ett sätt,
som i möjligaste mån är ägnat att skänka

3 Första kammarens protokoll 1955. Nr 25

rättvisa åt de uppnådda valresultaten och
att göra det i så god tid att det kan
komma att påverka de fortsatta valen?

Sedan är det då frågan om den ekonomiska
politiken. Statsministern gör gällande
att den inte har haft någon produktionshämmande
innebörd. Jag talade
dock om vad som skedde under våren.
De åtgärder vi framför allt hade att
räkna med var investeringsavgiftens införande,
skärpning i avskrivningsreglerna
för näringslivet, skärpta regler för
värdering av varulager och slutligen
ovanpå allt detta en 25-procentig höjning
av den direkta bolagsskatten. Dessutom
fick vi den nya penningpolitiken.
Jag har med mitt anförande sökt visa
att den i själva verket har kommit att i
allt väsentligt drabba näringslivet. Då
frågar man sig om alla dessa åtgärder
tillhopatagna är adekvata i en situation,
där de närmaste störningarna ju kommit
från konsumtionssidan. Det är därom
diskussionen rör sig.

Jag har apostroferat fördelarna av den
nya penningpolitiken, men jag har kritiserat
dess handhavande i vissa hänseenden.
Jag är medeten om att den startade
under mycket ogynnsamma betingelser
och att man fick ta till mera bryska
åtgärder än som varit nödvändiga, om
man fortlöpande hade begagnat sig av en
sådan politik. Det oaktat anser jag mig,
med stöd av höstrapporten, kunna konstatera,
att det på punkt efter punkt just
framför allt är denna omlagda penninpolitik,
som haft effekten att dämpa konjunkturen.

När det nu gäller särskilt investeringsavgiften
säger statsministern att det verkar
som om den enligt vår mening skulle
rubba välståndet. Jag har emellertid inte
alls skruvat upp investeringsavgiften i
den klassen. Jag har inte blivit bemött
på någon punkt, när jag har kritiserat
investeringsavgiften ifrån den utgångspunkten,
att den inte längre är något
adekvat medel. Därigenom att den nu
upprepas har den förlorat den effekt,
som den måhända haft, när den infördes
och begränsades till elt år. Investeringsavgiften
kommer såsom elt påbröd ovanpå
allt detta andra utan att i och för

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

sig ha någon självständig investeringsbegränsande
effekt. Den leder därför endast
till ytterligare fördyrade produktionskostnader,
som ju i och för sig verkar
i inflationislisk riktning.

Det är oändamålsenligheten i investeringsavgiften
— i och för sig den minst
betydelsefulla av de på näringslivet hopade
pålagorna — som gör det naturligt
att nu avveckla denna avgift. Vi borde
kunna komma överens om att situationen
nu är sådan, att vi saklöst kan avveckla
i varje fall denna åtgärd. Jag har inte
fått något argument som går ut på att
visa att investeringsavgiften skulle ha någon
självständig betydelse tillsammans
med alla de andra åtgärderna.

Statsministern frågade vidare, om det
verkligen kan vara en riktig åtgärd att
genomföra den skattesänkning som vi föreslagit.
Jag tillåter mig då att erinra
herr statsministern om att vi inte har
föreslagit en enda skattesänkning som
inte direkt motsvaras av en minskning
av de statliga utgifterna. Genom en skattesänkning
av den innebörden skulle totalkonsumtionen
icke öka. Vi menar således
att skattesänkningen skall vara förenad
med en motsvarande minskning av
de statliga utgifterna.

Statsministern frågade vidare -— han
riktade väl sig därvid närmast till herr
Ohlon — vad det är för konsumtionsbegränsande
åtgärder som man vill åstadkomma.
Jag vill i det sammanhanget icke
yttra mig om en omsättningsskatt, i varje
fall icke innan vi fått kännedom om
innebörden av det förslag som vi har att
vänta i fråga om den indirekta beskattningen.
Vi vet ännu ingenting om det
förslaget, och till dess, tycker jag, får vi
uppskjuta vårt ställningstagande. Jag
vill emellertid erinra om att det i det
sammanhanget finns även andra punkter
som kan förtjäna övervägas, t. ex. de
generella subventionerna i budgeten.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern gjorde
gällande i slutet av sitt anförande att
vändningen i Englands ekonomiska politik
skulle ha varit mycket större än

den kovändning som gjordes i Sverige
under april månad i år. Alldeles bortsett
från om detta påstående är riktigt
eller inte vill jag bara invända, att vi
ju här i dag icke har att diskutera Englands
ekonomiska politik, utan svensk
ekonomisk politik. Det är alltså inte
hänsyn till vänskaplig främmande makt
som gjort att jag inte dragit in England
i detta tankeutbyte, utan det har varit
i saklighetens intresse. Men om herr
statsministern vill ha en diskussion om
Englands ekonomiska politik, så låt gå.

Det torde inte vara herr statsministern
obekant att England var med i det
senaste världskriget, att England håller
på att förlora sina kolonier, som har
varit en av imperiets allra största inkomstkällor,
att landet därför dras med
stora ekonomiska svårigheter och att
därtill kommer den tvära omkastning
som har skett i engelsk ekonomisk politik
med nationaliseringar under socialistregimen
och nationaliseringens upphävande
och järnverkens återförande i
privata händer under toryregeringens
tid. Dessa tvära omkastningar har utgjort
störande element i Englands ekonomiska
liv. Jag vill i detta sammanhang
ge en eloge åt regeringen. Jag är
nämligen glad över att den inte har försökt
att förverkliga 27-punktsprogrammet
med de nationaliseringar på alla
möjliga områden som där ifrågasattes,
utan att man i stället har nöjt sig med
kontroller och regleringar i den s. k.
planhushållningens namn. Det är ju lättare
för en ny regim att göra sig av
med regleringar av olika slag än att kasta
om hela äganderättsförhållandet på
stora områden i samhället.

Herr statsministern återupprepade i
dag vad han har sagt många gånger
förr, nämligen att vi från vår sida uteslutande
skulle vilja tv oss till penningpolitiska
åtgärder och att vi kritiserat
alla de detaljåtgärder som regeringen har
föreslagit. Yi har aldrig gjort gällande
att penningpolitiken skulle vara det allena
saliggörande medlet. Den skall enligt
vår uppfattning vara ett element i
den ekonomiska politiken.

Herr statsministern drog upp en jäm -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

förelse med England — jag ber om ursäkt
för att jag också måste göra det — och
påstod att restriktionerna gentemot företagsamhetens
utveckling där är lika stora
som här i Sverige. Detta är näppeligen
sant. Beskattningen av näringslivets
investeringar är inte lika stor i England
som i vårt land. I England utgår beskattningen
företrädesvis på de utdelade medlen
och icke på de överskott som företagen
lämnar i sin helhet och av vilka en
del reserveras för investeringar. Sedan
må det vara hänt att den privata beskattningen
när det gäller de allra största
inkomsterna är större i England än
i vårt land, beroende på att man i England
icke har de två spärrar som vi
har, dels för statsbeskattningen och dels
för den totala beskattningen.

Herr statsministern ville ha ett svar
på frågan, vad jag menade med att vi
skulle försöka få till stånd en inskränkning
av konsumtionen. Jag vill då först
erinra om att statistiken visar att det
är på konsumtionssidan som ökningen i
efterfrågan f. n. är störst. Sedan vill jag
fastslå att det icke är oppositionens sak
att ge detaljerade råd och anvisningar
till regeringen. Regeringen sitter ju i
centrum med kanslihusets stora personal
bakom sig och borde väl kunna hitta
på litet själv. Vi väntar på förslag i
konsumtionsbegränsande riktning från
regeringen. Det skall bli spännande att
se, hur företagsbeskattningskommitténs
förslag, när det inom kort föreligger,
kommer att utnyttjas av regeringen.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Det är klart, att det är
regeringen som skall lägga fram förslag
om de åtgärder som läget kan motivera.
Men när vi gör det och herr Olilon tycker
att det vi kommer med inte är något
vidare, så anser jag nog, att herr Ohlon
borde komma med en antydan om hur
han skulle ha gjort om han haft möjlighet
att utarbeta regeringens förslag.
Regeringen begär inte, att oppositionen
skall lägga fram detaljförslag om den
ekonomiska politiken, ty vi vet mycket

väl, att härför erfordras mycken administrativ
och opolitisk expertis, vilken
oppositionen självfallet icke kan ha till
sitt förfogande. Men om man kritiserar
regeringens allmänna ekonomiska politik
och menar, att vi angriper investeringssidan
för hårt ocli att vi nu bör gå
på konsumtionssidan, vore det mycket
intressant att få veta hur man har tänkt
sig lösningen av problemet från det partis
sida, som mitt under en inflation
genom bokföringsåtgärder vill åstadkomma
en skattelindring och därigenom
ökad konsumtion. Jag medger, att det
härvidlag föreligger en skillnad mellan
herr Ohlon och herr Ewerlöf. Det är
nämligen riktigt att högerns skattesänkningsförslag
föregicks av förslag om besparingar
■— sedan är det en annan sak,
att jag inte tror på dem.

Har man ett sådant förflutet bakom sig
som herr Ohlon har och säger, att regeringen
nu slår för hårt på investeringssidan
och att den i stället bör gå på konsumtionssidan,
då frågar jag mig vad
man vill föreslå för åtgärder, som skulle
möjliggöra ett bibehållande av folkpartiets
skattesänkningslinje och samtidigt
ge ökat utrymme för investeringar. Detta
är inte någon detalj, som skall överlämnas
åt expertisen att avgöra, utan det är
en fråga om politikens inriktning och
målsättning.

Herr Ohlon lyckades med konststycket
att dels avböja att diskutera England
och dels att diskutera England. När han
sade, att vi inte skall resonera om England
utan om Sverige, så tänkte jag att
vi nog inte skall vara så isolationistiska.
Kan man dra lärdomar utifrån, skall
man göra det; i synnerhet som man här
kostnadsfritt kan inhämta lärdomar för
det svenska näringslivet, tycker jag att
man bör utnyttja dem. För övrigt drog
herr Ohlon i sitt huvudanförande en
parallell utifrån. Han talade om en gräns,
som skiljer ett fritt land och eif grått
och trist land. Om den resa, som han så
drastiskt beskrev, var en resa i fantasiens
värld eller om det var en utflykt i
verkligheten, vet jag inte.

Herr Ohlon sade, att det nu var så besvärligt
i England, därför att man tving -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift
ats göra tvära vändningar i sin politik.
Först har man haft en politik under lahourregeringen
och sedan en annan under
den konservativa regeringen, vilket
skulle ha skapat besvärligheter. Jag tror
emellertid inte, att det är detta som medfört
besvärligheterna, ty det blev inte
så stora förändringar i politiken efter
den konservativa regeringens tillträde, åtminstone
inte till en början. Det stora
avsteget kom väl egentligen omedelbart
före valet 1955, då man mitt i en inflationsriskperiod
gick in för herr Ohlons
och herr Ewerlöfs recept: skattesänkningar.
Men det är ändå en intressant
tanke detta, som jag ett ögonblick tilllåter
mig att leka med. Herr Ohlon anförde,
att det förhållandet att man fick
ett regimskifte 1951 skulle ha varit anledningen
till Englands besvärligheter.
Stabilitet ger möjlighet till ett lugnare
framåtskridande, menar herr Ohlon. Jag
noterar detta och lyckönskar det svenska
samhället, att inte det hände 1948,
som var så nära att hända. Då skulle vi
också här ha haft ett sådant där instabilt
samhälle, som här anförts som en orsak
till den engelska utvecklingen.

Beträffande herr Ewerlöfs anförande
vill jag säga, att det kunde vara intressant
att resonera om möjligheterna att
komma fram till en annan metodik för
de indirekta valen. Men det är av skäl
som jag nyss tillät mig anföra besvärligt
att göra det. Jag tror, att resultatet av
sådana överläggningar blir, att man
fick undersöka vad det finns för möjligheter
att komma till rätta med problemet
genom ändringar i valbestämmelserna.
Men även om jag har den uppfattningen,
att det blir svårt, anser jag
att det här finns ett problem, som man
kan resonera om.

Däremot kan jag inte förstå herr Ewerlöf,
när han säger att jag inte på något
sätt skulle ha påvisat att investeringsavgiften
fyller en funktion. Det har jag
visst gjort. Om vi i dag toge bort investeringsavgiften,
skulle vi uppenbarligen
skänka en ytterligare stimulans åt investeringsverksamheten.
En sådan åtgärd
måste antingen motvägas av en skärpning
av kreditrestriktiviteten, en skärp -

för år 1956 m. m.

ning lika frän som den eggelse som borttagandet
av investeringsavgiften innebär,
eller också måste den på något annat
område motvägas av en motsvarande
minskning. Om vi här i stället för investeringsavgiften
skulle tala om bilaccisen,
som inte är så känslobetonad utan
mera lugnt kan diskuteras, vill jag fråga
herr Ewerlöf, om han tror att ett slopande
av bilaccisen i dag inte skulle ha
någon som helst effekt på bilköpen. Jag
har svårt att tro något sådant, och i
varje fall har jag svårt att tro att ett
borttagande av investeringsavgiften inte
skulle ge en direkt effekt i ökade investeringar.
Om man tror det, måste man
vara beredd att tillgripa ökade kreditrestriktioner
eller något annat.

Jag kan inte finna att vare sig herr
Ewerlöf eller herr Ohlon -— jag medger
att sex minuter är en kort tid för
replik och att våra diskussioner alltid är
besvärliga ur den synpunkten -— gjorde
något försök att använda de sex minuterna
till att tala om vilket alternativ
till restriktiviteten de hade. Man angriper
de restriktiva åtgärderna, men man
har ingenting att sätta i deras ställe. Det
är precis lika lätt för mig som för herr
Ewerlöf att göra deklarationer om vikten
av att investeringsverksamheten får
växa; och jag skulle tro att jag i det fallet
är precis lika uppriktig som herr Ewerlöf.
Skillanden är bara den, att om regeringen
vidtar en åtgärd, som innebär att
investeringstakten stegras, utan att samtidigt
på andra områden göra någonting
för att bereda utrymme åt den stegringen,
då har vi släppt loss inflationen. Och
vi är väl ändå överens om att det vore
nättopp den största skada man kunde
göra framför allt den svenska exportindustrien,
men också alla oss andra som
bygger och bor i detta land.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Yad diskussionen närmast
gäller är att alla de restriktioner,
som genomförts i år, har riktats mot ett
och samma håll, nämligen näringslivets
investeringsverksamhet och utveckling;
detta gäller om byggnadsregleringen, in -

Onsdagen den 2 november 1955 Nr 25 37

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

utgöra en ersättning för höjd ränta och

skränkningen i de fria avskrivningarna,
investeringsavgiften och den höjda bolagsbeskattningen.
Det är detta som gör
att man har farhågor för de framtida
verkningarna. Restriktionerna återverkar
inte på näringslivets förhållanden i dag,
eftersom näringslivet just nu arbetar på
grundval av vad som blivit gjort tidigare.

Herr statsministern var också inne på
frågan om beskattningen och gjorde gällande,
att kraven på sänkt skatt för fysiska
personer skulle befordra inflationen.
Det torde dock inte vara herr statsministern
obekant, att man numera i alla
lönerörelser — del må gälla arbetare eller
tjänstemän — räknar med skatterna såsom
en kostnadsfaktor och att man kräver,
och även lyckas vinna, kompensation
för de höjda skatterna. Sådant är
läget, om man vill se verkligheten i ögonen.

Herr statsministern citerade slutligen
professor Lundbergs artikel i Skandinaviska
Bankens kvartalstidskrift. Också jag
har läst den artikeln. Hans excellens läste
den på ungefär samma sätt som en
viss potentat läser bibeln; han fångade
in vad som var lämpligt för hans bevisföring,
men utelämnade de partier i artikeln
som är kritiska mot regeringen.
Tyvärr har jag inte varit så förtänksam,
att jag tagit tidskriften med mig, och
därför kan jag inte komma med några
citat. Emellertid vill jag erinra om den
hok som professor Lundberg sände ut
omedelbart efter det han lämnat tjänsten
såsom chef för konjunkturinstitutet. Om
jag inte alldeles missminner mig, överensstämde
de synpunkter, som han där
lade fram, i väsentliga avseenden med
de synpunkter som vi gjort gällande i
detta hus.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Jag återkommer, herr statsminister, till
frågan om investeringsavgiften. Det borde,
tycker man, vara möjligt att hålla fast
vid det resonemanget att vi fick invcsteringsavgiftcn
i februari förra året delvis
med den motiveringen, att man inte ville
rubba ränteläget; den skulle i viss mån

genom tidsbegränsningen till ett år få
den effekten, att folk förmåddes uppskjuta
sina investeringar ett år. Sedan
finner man att denna politik inte räcker,
något som leder till omläggningen och
den nya given i april detta år, då vi fick
kreditrestriktiviteten med en rörlig ränta
och dessutom alla de olika skattehöjningarna
för näringslivet, som också var
avsedda att verka återhållande. Sedan
har det visat sig, att denna restriktivitet
på penningmarknaden fullt ut verkat
återhållande på näringslivet; man kan
väsentligen tack vare den konstatera en
sjunkande investeringskurva, vilket man
ju hade väntat sig. Konjunkturinstitutet
förutsätter dessulom, enligt de upplysningar
vi nu har, att en icke obetydlig
nedgång i näringslivets investeringar
kommer att inträda från och med nästa
år. Detta är de fakta, man känner.

Nu påstår man att det skulle vara nödvändigt
att sätta någonting annat i stället
för investeringsavgiften, om vi tar
bort den; eljest skulle det inte vara möjligt
att upprätthålla tillräcklig restriktivitet.
Vi menar, att restriktiviteten in
summa redan har blivit för stor och att
investeringsavgiften som sådan inte fyller
sin funktion; när den inte längre är
tidsbegränsad, utan mer eller mindre får
permanent karaktär, har den ingen fristående
funktion. Till och med konjunkturinstitutet
säger ju, att det finns anledning
att räkna med ökade investeringar
i år, sedan det blivit bekant att investeringsavgiften
skall tas ut även nästa
år. Den kommer inte att bli någon självständigt
återhållande kraft.

Det är från den utgångspunkten jag
finner, att det skulle ha varit välgörande
om man verkligen kunnat få till
stånd en första liten upprullning av anhopningen
av produktionshämmande åtgärder,
på det sättet att vi kunde blivit
överens om att åtminstone investeringsavgiften
nu kan saklöst försvinna.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

Ewerlöfs sista anförande inne -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

bår, såvitt jag kunde följa det, en förskjutning
från hans första anförande i
dag.

Jag säger så här: Tar vi bort investeringsavgiften,
betyder det en stimulans
till ökade investeringar, och för att motväga
den måste man tänka sig en skärpning
exempelvis av kreditrestriktiviteten.
Jag fattade herr Ewerlöfs första anförande
såsom en fullständig anslutning
till den tanke jag utvecklade, att läget
nu är så ovisst att man fortfarande måste
vidmakthålla en sträng restriktivitet.

I det sista anförandet sade herr Ewerlöf
—• om jag inte missuppfattade honom
— att kreditrestriktiviteten, räntehöjningen
och investeringarna in summa
gör att vi nu fått en alltför stark restriktivitet.
Ja, det är en annan sak. Om herr
Ewerlöf bedömer läget så, att vi nu inte
längre behöver föra en lika hårdhänt
ekonomisk politik som förut, då är vi
inte längre överens om huvudsaken. Ty
regeringen anser inte att läget nu är sådant,
att vi bör åstadkomma en lättnad
i den ekonomiska politiken. Från att ha
varit fråga om en detalj i den ekonomiska
politikens utformning blir det —
om herr Ewerlöfs anförande av mig uppfattades
riktigt — nu fråga om en skiljaktig
bedömning av vår ekonomiska situation
just nu.

Jag förstår att det kan vara besvärligt
att på en treminutersreplik utveckla dessa
tankegångar, och jag hoppas uppriktigt
att jag missuppfattat herr Ewerlöf.
Men om vi skall fasthålla vid den restriktiva
linjen, kvarstår min frågeställning:
På vilken punkt skall restriktiviteten
skärpas, om man, såsom herr Ewerlöf
nu erkänner, gör en uppmjukning?
Herr Ewerlöf anser att investeringsavgiftens
borttagande är en uppmjukning.
Han vill genom dess borttagande lätta
på något, som in summa nu är alltför
hårt.

Min fråga står kvar, om man inte underkänner
grunden för vårt resonemang
och påstår att vi nu kan åstadkomma en
lättnad. Jag vill alldeles bestämt varna
för den tankegången. Varken regeringen
eller riksbanken har för avsikt att göra
modifikationer. Jag tror att det är all -

deles nödvändigt att man slår fast det.
Den politik, som hittills förts, har börjat
avkasta gynnsamma resultat. Att göra
en uppmjukning av den, när man börjar
att se verkningarna, tror jag skulle
vara olyckligt.

Herr Ohlon säger att jag inte läste upp
hela professor Lundbergs artikel. Vidare
säger han, att Lundberg är kritisk mot
vissa delar av regeringens politik. Detta
är väl inte obekant, men vad jag använde
Lundbergs artikel till var ingenting
annat än detta: man skall inte vara så
tvärsäker i fråga om bedömningen av
den ekonomiska politik som nu föres.
När Lundberg summerar resultatet av de
tio årens politik, konstaterar han att vi
trots alla varningar från nationalekonomer
och industriledare — och han inbegriper
väl sig själv också bland nationalekonomerna,
ty det kan väl inte vara
endast nationalekonomiska partiledare
han tänker på — har upplevat en snabbare
välståndsökning än förut. Det var
den saken jag i anslutning till dagens debatt
ville påvisa. Om professor Lundberg
sagt någonting annat, som herr Ohlon
vill använda i sin argumentation, står
det naturligtvis herr Ohlon fritt. Men
herr Ohlon får nog vara litet försiktig.
När Lundberg i sin stora bok riktat kritik
mot regeringens ekonomiska politik,
riktades denna kritik mot det förhållandet,
att vi hade gjort en alltför ambitiös
målsättning. Han påstår där, att man
inte kan förena full sysselsättning med
ett fast penningvärde — det är svårt att
göra det, när den drives så högt som
skett här i Sverige. Den kritik Lundberg
riktar mot regeringens målsättning —
att den alltså är alltför ambitiös — hoppas
jag han också har anledning att rikta
mot herr Ohlon, ty herr Ohlon kan väl
inte vara mindre ambitiös än vi när det
gäller att upprätthålla den fulla sysselsättningen.

Herr EWERLÖF (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om det är
förmätet att förutsätta, att statsministern
skulle vilja besvära sig med att i
riksdagstrycket ta del av mitt första an -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

förande. Jag tror att det ger full klarhet
om vad han nu vill göra till en stor fråga,
nämligen huruvida det är några delade
uppfattningar om nödvändigheten
att upprätthålla restriktiviteten. På den
punkten har jag inte alls velat ge efter.
Jag har försökt resonera från den utgångspunkten
att den restriktivitet, som
nu tillämpas på penningmarknaden, utgör
en tillräcklig hämning för investeringar.
Den som vill göra en investering
kommer att göra den, om han kan med
hänsyn till likviditetsförhållandena, alldeles
oavsett investeringsavgift eller inte.
Den spelar inte någon självständig
roll sedan den upphört att vara tidsbegränsad.
Förut ställde den investeraren
inför valet att om han dröjde ett år fick
han möjlighet att göra investeringen till
ett billigare pris. Den utsikten har inte
vederbörande längre. Han måste räkna
med att om denna avgift blir förnyad
nu, så blir den förnyad även ett följande
år. Han resonerar alltså på följande
sätt: »Skall jag göra investeringen, är
det lika bra att göra den nu i den mån
jag har möjlighet till det.» Därmed har
investeringsavgiften förlorat det speciella
element av konjunkturstyrande faktor,
som ligger i denna avgift. Det är
detta jag menar kan ge anledning till
att slopa avgiften.

Vem är det som sitter och väger på
guldvåg och säger, att alla dessa saker
inte är tillräckliga och att om man inte
lägger på även investeringsavgiften rinner
för mycket igenom? Det är inte på
det sättet det ligger till. Konjunkturutvecklingen
blir som den blir alldeles oavsett
investeringsavgiften, som endast
kommer att betyda bestående kostnadsfördyring
och som sådan snarast kommer
att verka i inflationistisk riktning.

HerrNÄSGÅRD (bl):

Herr talman! Herr Olilon började sitt
anförande med att uttala tillfredsställelse
över att det åtminstone finns en fast
punkt i vårt politiska liv, nämligen koalitionen
mellan socialdemokrater och
bondeförbundare. Om den uppfattningen
är resultatet av en nyvaknad insikt

om att ingendera parten tar någon order
från folkpartiet i frågan, anser jag att
det är att beteckna som ett framsteg.
Kanske vi också kan hoppas på att folkpartiet
inte längre i sin agitation försöker
intala folk, att om bondeförbundet
gick ur koalitionen, skulle folkpartiet
kunna slå sig ned på regeringsbänken
och driva en helt annan politik. Men det
är ju möjligt att det är herr Ohlons och
hans partis mening, att detta skall rycka
in som part i koalitionen, om bondeförbundet
drar sig ur denna.

I herr Ewerlöfs första anförande tyckte
jag att det var en punkt, som var en
smula dunkel. Han talade om valordningen
och resultatet av årets förstakammarval,
och han yttrade något hotfullt,
att det skulle kunna gå ut över
första kammarens prestige -— kanske
han syftade på kammarens framtid också
— om man inte skulle kunna ordna
dessa val på ett mera tillfredsställande
sätt. Jag skulle vilja fråga herr Ewerlöf,
om han ansluter sig till dem som vill
avskaffa första kammaren.

Vad beträffar årets val är det ingen
som förnekar, att det inte precis blev
en proportionell fördelning. Jag skall
inte försvara någon av dessa åtgärder,
men jag kan i alla fall få säga, att högern
under gångna tider inte alls har varit
ovillig att göra liknande fördelningar
vid förstakammarvalen och utnyttjat
de möjligheter som funnits. Vi kommer
ju ihåg exemplet från Värmland 1949,
som jag inte skall närmare gå in på
men som jag tycker är mycket talande.

Det ärende, till vilket dagens remissdebatt
är knuten, utgöres av propositionen
med förslag till investeringsavgift,
och de föregående talarna liar i någon
mån berört den frågan. Jag skall också
nämna något om den.

Enligt propositionen har en skärpning
av den internationella konjunkturen
skett under 1955. Då även inom det
svenska näringslivet konstaterats expansiva
tendenser, har regeringen funnit
fortsatt restriktivitet i den ekonomiska
politiken ofrånkomlig, och det har statsministern
i dag upprepade gånger starkt
understrukit. Var och en som vill hand -

40 Nr 25 Onsdagen den 2

Kungl. proposition ang. investeringsavgift
la under ansvar måste givetvis ansluta
sig till den linjen.

Huruvida de mest ändamålsenliga vägarna
att hålla expansionen inom lämpliga
gränser valts i vårt land är inte lätt
att avgöra. Av statistiken —• i den mån
den är tillförlitlig — tycks framgå, att
uppgången av konsumentpriserna är relativt
måttlig i vårt land i jämförelse
med andra länder. För världsmarknadens
stapelvaror har utvecklingen varit
splittrad. Å ena sidan har en viss prisnedgång
inträtt för bl. a. livsmedelsråvarorna;
å andra sidan har förekommit
prisstegringar för industriråvaror. På
fraktmarknaden har en allmän uppgång
ägt rum.

Av de medel, som i vårt land tillgripits
för att bekämpa inflationstendenserna,
är enligt min mening inte de avgifter
på investeringar inom rörelse och jordbruk
samt å motorfordon, som nu föreslås
förlängda på ytterligare ett år, de
mest tyngande. Vad som förorsakat de
största besvärligheterna och de allvarligaste
bekymren är de hårda kreditrestriktionerna
och den höjda räntan. Jag
vill begagna detta tillfälle att deklarera,
att vi inom bondeförbundet alltjämt vidhåller
lågräntepolitiken och fordrar, att
en återgång till denna sker så snart det
över huvud taget är möjligt. Lika viktigt
är, att verkligt legitima lånebehov
tillgodoses oberoende av kreditrestriktionerna,
som ju — om de tillämpas förnuftigt
—- måste ha till ändamål att förhindra
icke nödvändiga eller icke önskvärda
nyinvesteringar. Att däremot
omöjliggöra krediter, som är nödvändiga
för det ekonomiska livets normala funktioner,
vare sig det gäller industri, jordbruk,
hantverk eller andra småföretag
av olika slag, är helt orimligt och bör
inte förekomma. Det torde också föreligga
skäl för statsmakterna att granska
bankernas räntepolitik. Herr Ewerlöf sade
i sitt första anförande, att det kanske
existerar en grå marknad, där räntan
även på goda papper uppgår till 8—
10 procent. Jag tror att vi har exempel
på att räntan hos banker kan uppgå till
7,5 procent, och det är inte så litet det
heller.

november 1955
för år 1956 m. m.

Det har tidigare klagats mycket här i
riksdagen över att man inte fått ordentligt
pröva generellt verkande medel mot
inflationshotet. Nu har herr Ewerlöf här
i dag uttalat sin stora tillfredsställelse
över både den rörliga räntan och de
hårda kreditrestriktionerna även om han
har haft detaljanmärkningar att göra.
Han är tydligen mycket tillfredsställd
över att statsmakterna äntligen slagit in
på den vägen. Jag måste för vårt partis
del deklarera, att vi är mindre tillfredsställda
över detta. Vi har endast på
grund av tvånget att försöka alla medel
att stoppa inflationen kunnat gå med på
dessa mycket hårda restriktioner, och
vi hoppas att de inte skall bibehållas en
dag längre än som är absolut nödvändigt.

Regleringssamhället är naturligtvis inte
populärt, och väl är det. Ju förr vi
kan komma ifrån inskränkningarna i
rörelsefriheten desto bättre. Man blev
minst sagt förvånad, när man fick veta
att företrädare för storindustrien (Skogsindustriernas
samarbetsutskott) så sent
som den 16 juli i år gjorde en framställning
till regeringen i syfte att stoppa
rundvirkesexporten och återinföra ett
regleringsförfarande med licenser och
kvantitetsbegränsningar som under den
värsta kristiden. Lyckligtvis var regeringen
den gången mindre regleringsvänlig
än representanterna för den fria
företagsamheten.

Under de två senaste veckorna, alltså
efter det att höstriksdagen började, har
i tidningarna förts en mycket livlig diskussion
om jordbrukspolitiken. Jag trodför
min del att när remissdebatten i dag
skulle gå av stapeln, skulle vi få höra
mycket av den, men den ende av de föregående
talarna som enligt vad jag kan
erinra mig har berört jordbrukspolitiken
var herr Strand.

Jag skall nu be att få säga några ord
om den motion, som väckts av ett antal
ledamöter av vårt parti. Motionen har
ställt till ett stort rabalder i tidningarna.
»Norup i klämma» satte en tidning
förtjust som rubrik över sina reflexioner.
Man trodde att gruppen ville gå
emot sitt eget partis jordbruksminister,

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

men det bär ju inte alls varit meningen.
Motionärerna säger klart och tydligt
ifrån, att det inte är meningen att vända
sig mot den principiella uppläggningen,
och gör härom bl. a. följande uttalande:
»Propositionen, som i det stora
hela bygger på jordbruksprisutredningens
förslag och den överenskommelse
om vissa ändringar i detsamma, som
träffats under överläggningar mellan representanter
för statens jordbruksnämnd,
jordbruks- och konsumentorganisationerna,
synes oss i princip kunna
godtagas. I några avseenden bör dock
enligt vår uppfattning vissa ändringar
vidtagas och vissa synpunkter särskilt
beaktas, för att den jordbrukspolitiska
målsättningen skall kunna förverkligas.»

Motionen är ett uttryck för den oro,
som råder bland jordbrukets folk över
att inkomstklyftan åter vidgats. Vid sidan
av de nu aktuella ståndpunktstagandena
kommer den blivande medelprislinjen
att bli avgörande för om jordbruket
skall få sin i princip erkända likställighet
i ekonomiskt avseende genomförd
i praktiken. Det blir alltså inte avgjort
genom behandlingen av denna proposition.
För min del har jag fäst största
vikt vid motionens syfte att skydda småbruket.
Vi får inte glömma att det i storleksgruppen
2—10 hektar finns över
180 000 brukningsdelar och att dessa
brukningsdelar utgör omkring 30 procent
av landets totala åkerareal. Hur
skulle det ha gått med vår folkförsörjning
under andra världskriget, om man
offrat småbruket t. ex. vid 1933 års krisuppgörelse
och genom den jordbrukspolitik
som fördes fram till världskrigets
utbrott? Dessa mer än 100 000 småbruk
bar spelat en avgörande roll för skyddet
av vår självständighet, och detta
kan komma att upprepas ännu en gång.

Särskilt oroande för småbruket iir de
erfarenheter i fråga om mjölkpriset,
som gjorts under de månader som förflutit
sedan vårriksdagens slut. Mjölkpriset
har höjts i två etapper, och uttolkare
i pressen bär inbillat allmänheten
att bönderna fått eu prisförbättring av 8
öre per kilogram mjölk. I verkligheten
tycks det knappast bli någon prisför -

bättring alls på grund av de omkostnadsökningar
som blivit en följd av löneuppgörelserna
och den minskade invägningen.
Detta drabbar småbruket hårdast,
då det av kända skäl är mest beroende
av mjölkproduktionen.

Det har sagts, att bondeförbundsmotionen
skulle rikta sig mot själva principerna
i propositionen om den framtida
utformningen av prissättningen. Detta
påstående kan väl inte vara riktigt.
Skulle det strida mot principerna, att 6-procentregeln får tillämpas, när producentprisindex
under 12 månader sjunkit
med sammanlagt 30 enheter i stället för
under 5 månader i följd eller att kvantitativ
importreglering får tillgripas redan
då risker bedömes föreligga för att
genom en alltför omfattande import den
nedre prisgränsen skall komma att underskridas
i stället för att vänta till dess
denna prisgräns verkligen underskridits?
Skulle det strida mot principerna,
att propositionens 5-procentregel får
tillämpas på så sätt, att importavgifterna
justeras med 5 procent av mittpriset
i stället för med 5 procent av importavgiften? Detta

är de direkta yrkanden, som ställes
i motionen. I övrigt görs det ett uttalande
om att de i motionen anförda
synpunkterna rörande jordbruksbefolkningens
likställighet med andra grupper
bör beaktas vid den närmare utformningen
av prissättningssyslemet. Det hemställes
också, att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skall begära skyndsam utredning och
förslag rörande sådan komplettering av
prissättningssystemet, att vid förändringar
i det allmänna löneläget den avsedda
inkomstrelationen från utgångsläget må
kunna återstiillas. Vad beträffar importavgifterna,
som skall användas till regleringsändamål,
har vi ansett att dessa
medel bör inlevereras även på konto för
jordbruksnämnden hos jordbrukskasserörelscn
för att på detta sätt komma
jordbruket till godo.

Det förtjänar att kraftigt understrykas
vad som konstaterats i propositionen,
nämligen att det inte förefinns några
verkliga världsmarknadspriser för de
flesta livsmedel för närvarande. Det är

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Ivungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

i regel en överskottsproduktion som exporteras,
och denna export sker till de
priser som för tillfället kan tas ut. Det
finns ingen garanti för att prisläget skall
bli bestående. Jordbruksprisutredningen
konstaterade beträffande vissa viktigare
jordbruksprodukter, att de inhemska priserna
i Storbritannien legat i genomsnitt
25 procent över de internationella priserna,
i Frankrike och Belgien 30 procent
och i Schweiz närmare 50 procent
över de internationella priserna.

Man skrämmer allmänheten med livsmedelspriserna
och söker få folk att tro,
att alla prishöjningar beror på det svenska
jordbruket. En tidning yttrade häromdagen
att kostnaden för livsmedlen
fortfarande utgör 40 procent av hushållbudgeten.
Det är emellertid att märka
att konsumtionsstatistiken under rubriken
livsmedel redovisar bland annat tobak,
kaffe och spritdrycker till ett sammanlagt
belopp av 2 500 miljoner kronor
per år. För kaffet har detaljhandelspriset
stigit med cirka 500 procent sedan
år 1930, och kaffet kostar nu 14
kronor per kilogram. Om man lägger
ihop alla inköp av potatis, socker, konsumtionsinjölk,
grädde, ost, fläsk och
ägg, kommer man till ungefär samma
summa som för inköpen av kaffe, tobak
och spritdrycker. Man bör även från
jordbrukets andel i livsmedelskostnaderna
plocka bort sydfrukter, choklad, te,
kakao och kryddor.

Skillnaden mellan producent- och konsumentpriser
är som bekant mycket stor.
Utom handelsvinst ingår i konsumentpriset
hopsamlings-, lagrings-, förädlings-,
förpacknings- och distributionskostnader.
Dessa kostnader kan ibland
för jordbruksprodukterna till och med
överstiga varans ursprungliga pris. Detta
är för övrigt mindre underligt än att industriprodukter
stundom flerdubblas i
pris under sin vandring från producent
till konsument.

Man torde för närvarande kunna räkna
med att 10 procents inkomstökning
för jordbruket motsvarar ungefär 1,5
procents ökning av den privata konsumtionens
värde.

Det är inte rimligt att skjuta jord -

bruksbefolkningens strävan efter ekonomisk
likställighet i förgrunden vid avtalsförhandlingarna.
Endast om återhållsamhet
iakttas i lönekraven kan vi komma
fram till den önskvärda ekonomiska
jämvikten. Det har räknats som en viktig
fördel att enligt riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken årliga prisförhandlingar
icke längre skall behövas.
Det skulle vara ett stort framsteg, om
fleråriga avtal kunde genomföras även
för löntagargrupperna. Här bör regeringen
kunna taga ett initiativ till förhandlingar
för att få en bättre ordning
till stånd.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Den här debatten är ju
avsedd att ägnas den ekonomiska politiken,
och den anknyter till propositionen
om förlängning av investeringsavgiften.
Jag tror emellertid för min del att man
inte kan se den ekonomiska politiken
isolerad från den allmänna politiska utvecklingen
här hemma och ute i världen.
Jag tror inte heller att man kan få
ett riktigt perspektiv genom de statistiska
jämförelser mellan utvecklingen i
Sverige och i andra länder som tidigare
har figurerat här i debatten. Jag vill
därför inledningsvis rikta uppmärksamheten
på några andra frågor av stor betydelse
som kommit i förgrunden under
sommarmånaderna.

Det har skett mycket betydelsefulla
förändringar i det politiska läget. I de
internationella relationerna har vi fått
genéveandan i stället för det kalla krigets
isiga andedräkt. Just detta förhållande
måste man enligt min mening ta
den största hänsyn till när det gäller att
forma den politik som vårt land skall
föra. Det säger sig självt att det måste
vara en väsentlig skillnad mellan den
politik vårt land bör föra, om vi bedömer
läget så, att den internationella situationen
är på väg att tillspetsas och faran
för ett nytt krig kan betraktas som
överhängande, och den politik som är
motiverad, om vi bedömer situationen
så, att motsättningarna mildras och
krigsfaran minskar. Jag tror att den se -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

nare värderingen är den riktiga i dagens
läge.

Det stormaktsmöte, som hölls i Geneve
i juli månad, kom ju inte till stånd av
någon tillfällighet. Det innebar inte heller
någon tom gest, såsom några av högerns
och folkpartiets tidningar envist
påstår, utan det var en sammankomst av
den största historiska betydelse, vars politiska
verkningar för överskådlig tid
kommer att sätta sin prägel på situationen
i hela världen. Genévemötet i juli
var det första allvarliga steget för att
åstadkomma samförstånd och fredliga
lösningar i stället för krigshot och kapprustning,
och det lämnade också positiva
resultat.

Det är självklart att alla länder måste
göra sitt för att hålla denna genéveanda
levande och att alla bör visa sin tro på
och övertygelse om möjligheterna av en
fredlig samlevnad. För Sverige borde en
sådan politisk inriktning var så mycket
mer självklar som vi genom vår alliansfrihet
egentligen har deklarerat vår övertygelse
om möjligheten av fredlig samexistens
av de två dominerande samhällssystemen
i världen. Vi är ett litet
land, och det är klart att vi inte kan utöva
något större inflytande på världspolitiken,
men detta får inte innebära
att vi bara trampar på i de gamla hjulspåren
som om ingenting hade hänt.

På ett område kan vi göra någonting,
som står i mycket intimt samband med
vår ekonomiska politik och som inte
bara inför omvärlden skulle demonstrera
vår fredssträvan, utan också skulle
ha den största betydelse för hela den
politiska situationen i landet. Vad jag
avser är att vi nu kan inrikta oss på att
stoppa militariseringen och upprustningen
och, liksom en rad andra länder
i Europa redan har gjort, beträda vägen
till nedrustning.

Detta är enligt min mening den första
konsekvens vi bör draga av den förändrade
situationen. Vi kan ju inte bara uttala
önskningar om att andra skall nedrusta,
medan vi själva fortsätter upprustningen.

Utrikesminister Undén vände sig i sitt
tal på FN-dagen mot upprustningen och

förklarade enligt ett referat i regeringsorganet,
att den egentligen var en politiskt
ohållbar linje. Jag tror att detta är
alldeles riktigt, och även om omdömet
fälldes generellt, måste det naturligtvis
också äga sin tillämpning på Sverige.
Det var därför mycket uppseendeväckande,
att försvarsministern ett par dagar
senare i ett tal inte bara prisade
den svenska upprustningen utan också
förklarade, att anledningen till att de
europeiska folken två gånger under detta
århundrade har drabbats av krig är att
de har rustat för litet. Jag vill bara säga
att detta prisande av kapprustningarna
i Europa, som har varit en av de avgörande
orsakerna till de två krigen,
från en svensk försvarsministers sida är
häpnadsväckande och vittnar om ett så
inskränkt generalstänkande att regeringen
inte borde tolerera det. Lägger jag
därtill, att försvarsministern i samma
tal uppmanade till motstånd mot det
svenska folkets fredsvilja och fredstendenser,
så framstår ju omdömeslösheten
hos chefen för försvarsdepartementet
ännu tydligare.

Man brukar ju säga, och detta med
rätta, att försvars- och utrikespolitiken
kompletterar varandra och att de egentligen
är två sidor av samma sak, men
om dessa två delar skall kunna bilda en
enhet, så måste de ju åtminstone passa
ihop, och hur herr Undéns nedrustningstal
och herr Nilssons upprustningstal
skall kunna uttrycka samma politiska
mening, är ju mer än vanligt folk kan
förstå. Däremot kan de två talen kanske
vara ett uttryck för de politiska
motsättningar som alla vet håller på att
utvecklas inom socialdemokratien.

Vi anser för vår del, att det är politiskt
orimligt att fortsätta med upprustningen
på sätt som hittills skett, men
den militära ledningen vägrar ju att ta
någon hänsyn till fakta och kräver nu
en ökning av de militära anslagen för
nästa år med över 12 procent, vilket innebär
en sammanlagd anslagssumma
på närmare 2 300 miljoner kronor, och
det sker i en tid, då regeringen kräver
allmän återhållsamhet, när bostadsbyggandet
eftersättes, när bristen på skollo -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift
kaler är skriande, när bristen på lärarpersonal
i alla undervisningsanstalter är
närmast katastrofal och när det inte
finns sjukhus och medicinsk personal i
ens tillnärmelsevis den omfattning som
erfordras.

Det kan väl inte vara en vettig politik
att exempelvis fortsätta upprustningen
av flygvapnet på sätt som sker. Jag skall
bara ta ett exempel, som ingalunda är
nytt, men som ändå illustrerar vad det
rör sig om. Ett enda flygplan av den nya
typen Lansen kostar inte mindre än
1 750 000 kronor. Detta motsvarar t. ex.
kostnaden för 35 egna hem efter 50 000
kronor stycket. Jag måste då fråga: Har
vi verkligen råd att fortsätta med detta
slöseri, och är det nödvändigt för vårt
lands försvar? Jag tror jag vågar påstå,
att allt större del av folket i vårt land
säger sig, att denna politik icke kan
fortsätta i längden.

Här har i debatten diskuterats mellan
statsministern och de borgerliga oppositionspartierna,
på vilket sätt man skall
vara restriktiv, hur man skall kunna
minska konsumtionen för att få tillfälle
till produktiva investeringar. Varken
herr Ewerlöf eller herr Olilon gav något
svar på den frågan, men ligger det inte
mycket nära till hands att inskränka
krigsmaktens väldiga konsumtion av sådana
här flygplan som jag talat om, av
centuriontanks och av allt annat krigsmaterial,
som blir dyrare och dyrare? Det
är just dessa improduktiva investeringar,
vilka detta år går till mer än en miljard,
som är en av de avgörande orsakerna
till den inflatoriska utveckling
som förstör penningvärdet, hindrar den
nödvändiga sociala och kulturella upprustningen
och ytterligare berikar de redan
rika här i vårt land.

Vi anser att den ram för de militära
utgifternas storlek, som alla partier var
eniga om 1948, måste upprätthållas. När
den fastställdes, gick vi emot en period
av skärpning av det internationella läget.
Nu lever vi däremot i en period av
avspänning, och i andra länder har man
redan beträtt nedrustningens väg.

För att undvika varje missförstånd
vill jag deklarera, att vi från vårt håll,

för år 1956 m. m.

som vi tidigare sagt, vill ha ett svenskt
neutralitetsförsvar, ett folkförsvar men
inte en krigsmakt av stormaktstyp, och
ett sådant neutralitetsförsvar kan åstadkommas
för betydligt lägre kostnad. En
sådan nedskärning av de militära utgifterna
skulle lösa många problem på
den ekonomiska politikens område, som
diskuterats här i dag och så många
gånger tidigare.

Vi fick ju för någon månad sedan en
ny finansminister, och detta väckte icke
minst bland fackföreningsfolk vissa förhoppningar
om en något annan inriktning
av den ekonomiska politiken. Nu
fastslås i den proposition som i dag diskuteras,
att den ekonomiska politik som
bestämdes under vårriksdagen skall fortsätta.
Vi har således fått en ny finansminister
men inte inledningen till en
ny finanspolitik.

Vad är nu resultatet av den ekonomiska
politik som knäsattes under vårriksdagen?
Det är klart att alla verkningar
ännu inte kan märkas, men på några
fält är de ju helt tydliga och skönjbara.
Den höjda räntan har hyresgäster och
egnahemsägare fått mycket stark känning
av. För många hyresgäster här i
Stockholm eller Göteborg och andra
större centra betyder högräntepolitiken
att årshyran stiger med inemot ett par
hundra kronor eller mer. Konjunkturinstitutet
beräknar i sin rapport att hyreshöjningen
i genomsnitt kommer att
bli nio procent, och det innebär att hyresgästerna
belastas med omkring 200
miljoner kronor mera om året.

Vem är det som får dessa pengar? De
som lägger beslag på dem är vår moderna
tids ockrare, det är banker och
försäkringsbolag samt privata ägare till
hyresfastigheter. Det är de som delar rovet,
vilket de kapar åt sig från hyresgästerna.
Några bevisbara stegrade omkostnader
för fastigheternas underhåll
kan man i regel inte påvisa. Däremot
har ju fastighetsägarna i en följd av år
underlåtit också mycket nödvändiga reparationer
och ett mycket nödvändigt
underhåll, samtidigt som de svindlat till
sig en inte alls oväsentlig hyresstegring
genom manipulationer med bränsletill -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kung-1. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

lägget och genom pengar under bordet
vid överlåtelse av lägenheter o. s. v.

Dessa fastighetsägare är mycket väl
förskansade. När hyresgästerna protesterar
mot hyreshöjningen, skyller de på
bankerna, som genom räntehöjningen
fördyrat omkostnaderna. Vill en hyresgäst
ha bevis på att just den fastighet,
där han bor, har fått stegrade kostnader,
så vägrar husägaren att lämna sådana
bevis. Kräver hyresgästen att få en ny
tapet, något som han kanske inte fått på
tio år, eller att få plåten på diskbänken
lagad, så får han allmänna talesätt och
till intet förpliktande löften till svar.
Hyresvärden har som bekant inga förpliktelser
att reparera. Däremot har hyresgästen
förpliktelsen att betala hyran.
Om han inte gör det, ställs han på gatan.

Egnahemsägarna står i regel i samma
situation. De har för lånade pengar
byggt sina hem. Underhålls- och reparationskostnaderna
står de för själva, liksom
de också själva i många fall har utfört
allt byggnadsarbete, och nu finner
de plötsligt att årskostnaderna har gått
i höjden, inte därför att bankerna har
visat något som helst större intresse än
förut för fastigheterna, utan därför att
regeringen och riksbanken har beslutat
att nu skall egnahemsägaren betala en
större del av sin lön till dem som förut
hade det så bra ställt, att de kunde låna
ut pengar. Vägrar han betala detta, blir
det exekutiv auktion och han ställs på
gatan.

Jag må säga att regeringen genom sin
eftergift åt de borgerliga i räntefrågan
har kommit i motsättning inte endast
till hyresgästerna och egnahemsägarna,
utan också till bönderna, som på liknande
sätt tvingats att ge väldiga tributer
till banker och andra kreditinstitut. Det
beräknas att böndernas ökade räntekostnader
per år uppgår till omkring 125
miljoner kronor.

Vi menar från vår sida att det iir
ofrånkomligt att denna politik omprövas
och att räntan sänks. Jag tror inte
att de, som drabbas av högräntepolitiken,
kommer att nöja sig med några undanflykter
i den frågan.

När regeringen genomförde denna

högräntepolitik, när den införde skärpta
kreditrestriktioner, investeringsavgifter
och allt vad som hör till den nuvarande
ekonomiska politiken, så var motiveringen
att man skulle skapa balans,
som det hette, hejda prisstegringen,
dämpa investeringsviljan, som man menade
vara för stark, minska konsumtionen
och öka sparandet. Från vårt håll
opponerade vi mot den politiken och sade
att den skulle föra till prisstegringar
som tog bort vad löntagarna tillkämpat
sig vid avtalsuppgörelserna. Vi sade att
den skulle föra till att många småföretagare
kom i en ohållbar situation, vi
sade att bostadsbyggandet skulle drabbas
och de stora bolagen gynnas.

Om vi nu ser på den konjunkturrapport,
som vi har fått till denna session,
så får vi veta en del av vad som hittills
har skett. Vi får veta, vilket också herr
Ewerlöf här har bekräftat, att de stora
företagen icke har fått några som helst
bekymmer genom investeringsavgiften.
De ökade kostnader, som den medför,
tar de igen på priserna, ty det finns som
bekant ingen priskontroll över monopolföretagen.
Det visar sig också att investeringarna
under detta år har ökat med
15 procent inom industrien, jämfört
med samma tid i fjol. Storföretagen har
inte heller några bekymmer med kreditrestriktionerna.
De behöver inte anlita
bankerna, och i den mån de gör det, går
de till den bank som de själva äger eller
har avgörande inflytande över. Det är
däremot de mindre företagen som har
drabbats av regeringens ekonomiska politik.
Jag vill erinra om att under årets
första nio månader ökade antalet konkurser
— och det var inga storföretag
med där —- med 37 procent, jämfört
med samma tid i fjol. Antalet växelprotester
under årets första åtta månader
ökade i kronor räknat med omkring
åtta miljoner. Vad innebär det? Jo, det
innebär, att småföretag på grund av
denna politik drivs till ruin och uppslukas
av de stora och kapitalstarka företagen.
Konkurrensen blir ännu mindre
än förut, och storfinansens maktställning
ökar som eu direkt följd av regeringens
ekonomiska politik.

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

När man införde denna politik, påpekade
vi också att den skulle komma att
gå ut över bostadsbyggandet. Nu bekräftas
av rapporten att det har uppstått en
minskning på 20 procent av antalet
igångsatta byggen under årets sju första
månader. Vi har nu G 600 påbörjade lägenheter
mindre än vid samma tid i fjol.
Det är framför allt byggandet av hyreshus,
skolor, samlingslokaler och liknande
som drabbats. I Stockholm exempelvis
är som bekant situationen närmast
katastrofal i fråga om skolor. Resultatet
blir sannolikt en betydande arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna under vintern.
I propositionen inkasseras detta helt cyniskt
som ett resultat av kreditrestriktionerna.

Man sade i våras här i riksdagen, att
denna politik skulle stimulera det personliga
sparandet. Men nu visar ju resultaten
hittills, att det inte blivit så. I
konjunkturrapporten heter det i fråga
om premiesparandet, att det i »hög grad
rört sig om överflyttning från annan
placering och inte nvsparande». Men
premierna för denna överflyttning av
sparmedel tas ut på skattsedlarna, också
av folk som inte har möjlighet att spara
ett öre. Det verkliga personliga sparandet
har minskat. Under fjolårets första
åtta månader uppgick det till 678 miljoner
kronor, men i år till endast 661
miljoner.

Man sade, att prisstegringarna skulle
hejdas med denna politik. Resultatet har
blivit det motsatta. Livsmedelspriserna
— som är den ojämförligt viktigaste posten
för den övervägande delen av löntagarna
— låg i augusti i år 7 procent
högre än i december förra året. Samtidigt
redovisas, att industriarbetarnas inkomster
ökat med i genomsnitt 5 å 6 procent.
Under sådana omständigheter och
då man vet, vilken väldig produktionsökning
som skett, kan man inte påstå,
att arbetarna här i landet kunnat tillkämpa
sig någon större andel av produktionsresultatet
än tidigare. Nu framgick
redan av hem Strands yttrande, att vi
går emot en period av ytterligare prisstegringar.
Hur skördeskadorna skall finansieras,
är ännu inte klart, hyrorna

har ju tagit ett stort steg uppåt, avgifterna
till statliga och kommunala verk
har ökat, och slutet på det hela blir med
största sannolikhet, att arbetarna får en
reallönesänkning under ett år med den
våldsammaste högkonjunktur som vi har
haft i mannaminne eller — såsom statsministern
sade -—■ som vi över huvud
taget har upplevat.

Denna kortfattade granskning av verkningarna
av regeringens ekonomiska politik
kan inte betraktas som hedrande
för regeringen. Den visar, att regeringen
har misslyckats, om den har menat allvar
med sitt tal om att hejda prisstegringarna,
skydda reallönerna, lindra bostadskrisen
och hindra en fortsatt inflationistisk
utveckling.

Jag tycker att de borgerliga partierna
är otacksamma. De skulle egentligen
känna sig rätt nöjda med denna utveckling,
och det är de väl också innerst
inne, även om det hör till pjäsen att
här i riksdagen och i pressen slå på
trumman för oppositionslinjen. De har
ju fått igenom det väsentligaste av sina
aktuella önskemål. Men naturligtvis vill
de gå vidare — det har skymtat i debatten.
De vill slopa priskontrollen helt,
de vill upphäva hyresregleringen och
byggnadsregleringen, de vill ha bort bostadssubventionerna,
de vill ha skattesänkning
för bolag och stora inkomsttagare
och därmed rasera grundvalen
för viktiga sociala reformer, som riksdagen
har beslutat.

Det är, herr talman, mot dessa strävanden
som främst arbetarklassen måste
gå till offensiv. Vad som nu närmast ligger
i blickfältet är avtalsrörelserna. De
kommer att omfatta ungefär en och en
halv miljon arbetare och tjänstemän.
Det finns utrymme för löneökningar och
för en reell förbättring av standarden.
Talet om att löneförhöjningar ovillkorligen
måste leda till prisstegringar har
inte längre samma slagkraft som tidigare.
I år erkänner t. o. m. konjunkturinstitutet
i sin översikt att det inte nödvändigtvis
finns ett sådant samband.
Tvärtom bekräftar konjunkturinstitutet,
att löneökningar kan vara ett medel för
att åstadkomma eu stabil konjunktur.

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungi. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

Samtidigt avvisas i konjunkturinstitutets
rapport tanken på att uppnå reallöneökningar
genom prissänkningar. Det är
nya toner från det hållet, men det är
mycket välkomna toner. De bestyrker
den ståndpunkt som kommunisterna tidigare
ensamma har förfäktat i riksdagen.
Konjunkturinstitutet understryker
en mycket väsentlig sak, nämligen att
det är statsmakternas ekonomiska politik
som fäller utslaget i fråga om en höjning
eller sänkning av reallönerna. Med
andra ord: frågan är, om regeringen
ställer sig på arbetsgivarnas eller på
löntagarnas sida i sin ekonomiska politik.
Hittills — och alldeles särskilt under
detta år — har regeringens åtgärder i
den ekonomiska politiken varit ett stöd
åt kapitalisternas strävan att hålla tillbaka
den stegring av reallönerna som
borde vara en naturlig följd av produktionsutvecklingen.

Då jag med dessa ord velat hemställa
till regeringen att inte längre på detta
sätt stödja arbetsgivarnas strävanden i
den kommande lönerörelsen, kan jag
göra det med så mycket större eftertryck
och större samvetsro som jag vet,
att Marshall-organisationen i Paris helt
nyligen har tagit till pekpinnen och varnat
Sverige för lönehöjningar. Jag tycker
att arbetsgivarna kan få nöja sig
med det stöd de får av den USA-styrda
institutionen i Paris -— inom parentes
ett oförsynt ingripande i vårt lands inre
angelägenheter. Det är högst förvånansvärt
att regeringsorganet Morgon-Tidningen
i måndags ägnade hela löpsedeln
åt Parisorganisalionens krav, som var
en varning för lönestegring här i landet.

I fjol hotade dåvarande finansministern
med att staten skulle vidtaga åtgärder,
om arbetarna, som han sade,
»beviljade sig» större löneökningar än
vad regeringen ansåg att det fanns utrymme
till. Det var intet tomt hot —
det har vi sett. Genom räntehöjningen,
prisstegringar — särskilt på livsmedel
— hyreshöjningen och den orättvisa
skattepolitiken har regeringen berövat
löntagarna praktiskt taget allt vad de
uppnådde i avtalsrörelsen.

Löntagarna hoppas nu att den nye fi -

nansministern skall inrikta sig på en
annan ekonomisk politik, så att den blir
till stöd för arbetarna och tjänstemännen
och inte för arbetsgivarna. Till de
åtgärder som kan vidtagas hör, enligt
vår mening, en utbyggnad och skärpning
av priskontrollen, omläggning av skattepolitiken,
så att i första hand personer
med inkomst under 12 000 kronor får
skattesänkning, upphävande av räntehöjningen,
som i första hand bör föra till
att hyresnivån återställes till vad den
var i september månad, borttagande av
indirekta skatter, soin särskilt drabbar
mindre inkomsttagare, och liknande åtgärder.

En sådan inriktning av landets ekonomiska
politik skulle vara ett stöd för
de stora löntagargrupper, som framför
allt utgör regeringens underlag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få förena mig i remissyrkandet.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Den ekonomiska utvecklingen
i vårt land fångar alltjämt allas
intresse. Det är av den vårt väl och ve
beror, och den politik, med vilken vi
styr utvecklingen, är av avgörande betydelse.
Jag vill därför framföra några i
dagens läge aktuella synpunkter.

Det var först under hösten 1954 som
regeringen på allvar började inse behovet
av en mer återhållsam ekonomisk
politik för att möta en hotande inflationistisk
utveckling och som man började
anlita allmänt verkande penningpolitiska
medel. Från vårt håll har kraven
härpå konsekvent framförts under
en följd av år. Övergången till den restriktiva
politiken skedde emellertid
med osäkerhet och tveksamhet. Det första
steget i fjol höst fullföljdes inte.
Egentligen var det först, då man varseblev
utpräglade inflationstendenser med
viss risk för ett betydande efterfrågeöverskott
i den svenska samhällsekonomien
vid innevarande års början, som
man verkligen vidtog mera effektiva åtgärder.

Det läge, i vilket vi i dag befinner oss,
vill jag helt kort summera. Det tar sig

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

uttryck i en kraftig höjning av löner
och andra inkomster, stigande priser
och en försämring av handelsbalansen.
Den allmänna lönenivån torde i jämförelse
med 1954 i år ha stigit med i genomsnitt
åtta å tio procent. Prisstegringen
framträder i en uppgång hittills
i år i fråga om partiprisindex med fem
å sex procent, och i fråga om konsumentprisindex
är att vänta drygt tre
procent, eventuellt mera under närmaste
månaderna. Handelsbalansen uppvisade
för de tre första kvartalen ett underskott
på nära 1 100 miljoner kronor
mot 744 miljoner kronor under samma
tid i fjol. Trots de ekonomisk-politiska
åtgärder, som vidtagits under årets lopp,
har trycket knappast lättats, varvid utvecklingen
mot en högkonjunktur utomlands
utgjort en försvårande omständighet.
Efterfrågeöverskottet kvarstår sålunda,
och inför den nya avtalssäsongen
på arbetsmarknaden, som nu står för
dörren, ger detta anledning till stor oro
för en fortsatt press på löne- och prisstabiliteten
i vårt land. En ny uppdrivning
av kostnadsnivån inom det svenska
näringslivet skulle utan tvivel vara en
stor olycka. En sådan utveckling skulle
icke blott innebära en fortsatt försämring
av penningvärdet utan skulle också
medföra en försvagning av vår internationella
konkurrenskraft och därmed
av våra sysselsättningsmöjligheter på
längre sikt.

Herr förste vice talmannen uttalade i
det anförande han nyss höll att han för
sin del trodde, att farhågorna för att
våra sysselsättningsmöjligheter på längre
sikt kunde komma att möta svårigheter
var ogrundade. Han tillmätte tydligtvis
inte finansministerns uttalande i
propositionen någon vidare betydelse.
Jag vill fråga, om detta är realistiskt?
Finansministern säger ändå att i ett annat
internationellt klimat kunde avtalsrörelsen
ha föranlett en allvarlig försämring
av vår konkurrensförmåga och
därmed också äventyrat den fulla sysselsättningen.
Nu vet vi att utomlands
vidtages kraftiga åtgärder för att motverka
en inflationistisk utveckling. Vilken
dag det slår över till ett annat kon -

junkturläge än det nuvarande, vet vi
inte, och då, menar jag, löper vi stora
risker, som det inte kan bortses ifrån.

I dag råder det helt visst full enighet
om att den restriktiva politiken måste
fortsätta. Det är emellertid inte likgiltigt
på vilka områden av samhällsekonomien
och med vilka medel de efterfrågebegränsande
åtgärderna sätts in. Meningarna
går isär särskilt på denna
punkt. Kritiken mot stabiliseringspolitikens
utformning har mera avsett medlen
än politikens allmänna inriktning.

Regeringen har helt nyligen tillsatt
en kommitté för att utforma riktlinjer
för den ekonomiska politiken, men frågorna
är nu så aktuella, att vi måste ta
ställning till dem utan att avvakta några
utredningsresultat. Redan nu måste
vi ompröva stabiliseringspolitiken i viktiga
avseenden.

Den förefintliga risken för en inflationistisk
utveckling ligger i att den
samlade efterfrågan för konsumtions- och
investeringsändamål hotar att spränga
den ram som sätts av tillgången på arbetskraft
och andra produktiva resurser.
Den bristande balansen bottnar väsentligen
i störningar inom landet.

I princip kan jämvikt i vår samhällsekonomi
återställas på två olika vägar.
Det kan ske antingen genom att begränsa
efterfrågan medelst konsumtions- och
investeringsbegränsande åtgärder eller
också genom en sådan höjning av produktiviteten
att tillgången på varor och
tjänster växer utan ökad sysselsättning.
För att avgöra vilken väg som man bör
välja ä,r en analys av orsakerna till
rubbningen i balansen nödvändig. Vid
en sådan analys, som gjorts i den reviderade
nationalbudgeten för år 1955, finner
man att efterfrågan ökat kraftigt
inom stora delar av samhällsekonomien.
För den privata konsumtionen redovisades
sålunda en uppgång av 1 800 miljoner
kronor eller 7 procent, medan den
offentliga konsumtionen beräknas stiga
med 220 miljoner kronor eller 4 procent,
de privata investeringarna med
460 miljoner eller 6 procent och de offentliga
investeringarna med 200 miljoner
eller 3 procent.

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition

Det är särskilt den mycket kraftiga ökningen
i konsumtionsefterfrågan, som
tilldrar sig uppmärksamhet. Under åren
1952 till 1954 utgjorde den genomsnittliga
konsumtionsökningen per år 4 procent,
och det är en mycket hög stegringstakt
i och för sig. Bakgrunden till
den forcerade ökningstakt som förutsetts
för 1955 är den betydande höjning
av den nominella inkomstnivån som inträtt
under detta år främst genom vårens
löneökningar.

Även för de privata investeringarna
redovisades en stor ökning, och den
måste ses mot bakgrunden av den allmänna
konjunkturutvecklingen i Sverige
och utlandet. Skall företagen kunna
tillgodose den stigande konsumtionsefterfrågan
och samtidigt tillvarataga de
förbättrade avsättningsmöjligheterna på
exportmarknaderna, måste produktionen
ökas. Detta kan inte ske utan ökade investeringar
inom produktionen.

De offentliga investeringarna visar inte
så stor ökning som de privata, men de
offentliga investeringarna har tidigare
under en följd av år vuxit i betydligt
raskare takt än de privata. Sålunda steg
de offentliga investeringarna exklusive
bostäder för åren 1952—1954 inte mindre
än 62 procent, medan samtidigt uppgången
för de privata investeringarna
exklusive bostäder utgjorde 16 procent
och för bostadsinvesteringarna 31 procent.
För de industriella investeringarna
stannade uppgången vid endast 8 procent.
Med hänsyn till den starka stegring
av investeringskostnaderna som under
dessa år inträffat både med avseende
på byggnads- och maskininvesteringar,
torde investeringarna inom den privata
sektorn under dessa år rent av ha pressats
tillbaka.

Dessa siffror är mycket betydelsefulla,
och egentligen bar ingen bestritt dem.
Det skulle vara utomordentligt tacknämligt,
om man kunde komma till enighet
om det utgångsmaterial, från vilket man
skall göra bedömningarna.

De åtgärder som av regeringen vidtagits
för att motverka en inflationistisk
utveckling, bar i stort sett varit av föl 4

Första kammarens protokoll 1955. Nr 25

ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.
jande innebörd — de har omnämnts förut
här i debatten av hans excellens herr
statsministern, som räknade upp en del
av dem, men jag skall be att få repetera
för fullständighetens skull.

För det första har kreditmarknaden
kraftigt åtstramats, och en kraftig räntehöjning
har godtagits i syfte att främst
försvåra för näringslivet att finansiera
nya investeringar med kredit och att
möta det på grund av kostnadsstegringar
ökade behovet av rörelsekapital.

För det andra har företagsbeskattningen
skärpts i syfte att minska företagens
egna medel och för att försvåra investeringar
genom självfinansiering.

För det tredje har investeringsavgiften
och bilaccisen återinförts, och detta
medför ökade kostnader för alla investeringar
inom näringslivet, vare sig det
gäller nyanskaffning eller ersättningsanskaffning.

F"ör det fjärde har byggnadsregleringen
skärpts mycket kraftigt för nybyggen
inom näringslivet.

För det femte har man genom särskild
premiering försökt stimulera det frivilliga
sparandet för att inte årets inkomsthöjningar
i sin helhet skall gå till konsumtion,
utan en del sparas.

För det sjätte har budgetpolitiken givits
en sådan utformning, att de statliga investeringarna
i viss mån skulle begränsas.
Samtidigt har man uppmanat kommunerna
att iakttaga återhållsamhet med
sina investeringar.

Till den helt övervägande delen är
åtgärderna inriktade på att begränsa näringslivets
investeringar. Åtgärderna
sammantagna måste komma att verka
oerhört kraftigt på detta begränsade område,
men det tar givetvis sin tid, innan
de slår helt igenom. Många av investeringarna
är planerade och igångsatta för
länge sedan och kan därför inte rimligen
nu plötsligt avbrytas. Effekten av
kreditåtstramningen framträder inte heller
på en gång, eller så länge som man
ännu kan lita till disponibla reserver.

Med hänsyn till de orsaker, som ligger
bakom den starka ökningen i efterfrågan,
måste de åtgärder, som vidta -

50 Nr 25 Onsdagen den 2

Kungl. proposition ang. investeringsavgift
gits, sägas vara illa valda. I stort sett
accepterar man ökningen i konsumtionsefterfrågan
och lägger begränsningen på
det privata investeringsområdet, trots
att den ökade efterfrågan inom de privata
investeringarna svarar endast för
en ringa del av ökningen i den totala
efterfrågan mellan 1954 och 1955.

Ingen bestrider att det i en tid av ansträngda
resurser är nödvändigt att iaktta
stor återhållsamhet även beträffande
investeringarna inom näringslivet. Men
det är orimligt att lägga så gott som hela
anpassningsbördan där. En ekonomisk
politik, som verkar efterfrågebegränsande
över hela fältet av utgifter i samhällsekonomien
och som framför allt koncentrerade
dessa åtgärder på de utgifter
som visade den största ökningen, skulle
vålla långt mindre störningar i den normala
fördelningen på olika ändamål av
samhällsekonomiens resurser och därigenom
också vara betydligt lättare att
genomföra.

Den ensidiga begränsning av näringslivets
investeringar, som de olika under
året genomförda ekonomisk-politiska åtgärderna
syftar till, är betänklig även
från den synpunkten att en sådan politik
måste befaras försvåra produktionens
utveckling och därmed motverka en utjämning
av efterfrågeöverskottet från
produktionssidan. Alla torde vara överens
om att den gynnsammaste vägen att
komma till rätta med de aktuella inflationstendenserna
vore en sådan höjning
av näringslivets produktivitet, att tillgången
på varor för konsumtion inom
landet kunde ökas. I ett läge, där våra
arbetsplatstillgångar är fullt sysselsatta,
kan en produktionsökning vinnas endast
genom en fortsatt rationalisering. Detta
förutsätter emellertid betydande investeringar
inom näringslivet.

Den hårda begränsningen av näringslivets
investeringar är så mycket mer
betänklig som en fortskridande rationalisering
är nödvändig, om näringslivet
skall kunna anpassa sig till den kraftiga
stegring av arbetskostnaderna som blivit
följden av de senaste lönerörelserna.
En sådan rationalisering är icke ett onödigt
företagarintresse, utan är av största

november 1955
för år 1956 m. m.

vikt även för löntagarna. Det måste understrykas
att det icke kan anses ligga
i löntagarnas intresse att näringslivet
ens tillfälligt hindras från att bygga ut
sin produktion och rationalisera den.
Det är ju ur näringslivets produktionsresultat
som löntagarnas inkomster skall
hämtas. Minskar man rationaliseringstakten,
får man också ett minskat utrymme
för reallönestegringar.

De vidtagna åtgärderna med sin särskilda
inriktning mot näringslivet och
dess investeringar är emellertid ej blott
betänkliga i dagens läge. Man måste
nämligen befara att dessa åtgärder kommer
att medföra allvarliga skadeverkningar
även på längre sikt. Det är ofrånkomligt
att de olika hinder, som nu reses
mot företagens investeringar för åtskillig
tid framöver, kommer att hämma
investeringsviljan och initiativlusten
inom näringslivet, stoppa nybildandet
av företag och omintetgöra talrika, önskvärda
rationaliserings- och utvidgningsplaner.
En sådan uppbromsning av företagsamheten
måste få i hög grad menliga
inverkningar för hela den ekonomiska
och sociala utvecklingen i vårt
land, ty det är dock näringslivets investeringar
som skall bära upp samhällslivets
produktiva framsteg.

Detta problem är desto allvarligare
som vi av allt att döma befinner oss i ett
tekniskt utvecklingsskede, där alldeles
särskilt stora krav ställs och kommer att
ställas på investeringsviljan och investeringsförmågan
inom näringslivet. Det
har sagts att vi i dag befinner oss på
tröskeln till en ny industriell revolution,
och detta innebär inga överord.
Den tekniska forskningen har under efterkrigstiden
lämnat mycket betydande
resultat i form av nya produkter, nya
maskintyper, nya produktionsprocesser,
nya transport- och distributionsmetoder
etc.

Det är ett livsvillkor för oss att kunna
vara med och på ett tidigt stadium utnyttja
de möjligheter som dessa tekniska
landvinningar öppnar. Våra möjligheter
att hålla oss i täten i denna utveckling
är i och för sig goda tack vare
våra naturtillgångar, tack vare den höga

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 in. m.

tekniska nivå som karakteriserar det
svenska näringslivet och tack vare den
svenska arbetskraftens höga kvalitet. Men
skall vi kunna tillgodogöra oss den snabba
tekniska utvecklingen, fordrar detta
betydande investeringar inom det svenska
näringslivet. Den nuvarande investeringspolitiken
rimmar mycket illa med
detta krav.

En omläggning av riktlinjerna för
den restriktiva ekonomiska politiken är
därför en i hög grad angelägen och
brådskande uppgift. På kort sikt är det
framför allt de ekonomiska stabiliseringsåtgärderna
som måste omprövas.

Investeringsavgiften, som införts för år
1955, bör omedelbart slopas. Den tjänar
numera ej sitt syfte. Med en restriktiv
kreditpolitik över hela linjen kommer
den inte att behövas. Nu kommer den
endast att hli kostnadshöjande, och en
sådan verkan är ju alls inte önskvärd
under nuvarande förhållanden.

Men detta är endast ett av de investeringshinder
"som måste elimineras. Därjämte
är det av största vikt att man
snabbt får till stånd en omläggning av
skattepolitiken gentemot företagen, av
metoderna för den allmänna penningoch
kreditpolitiken samt av riktlinjerna
för byggnadsregleringen.

Det utomordentligt hårda skattetryck,
som företagsamheten i vårt land är utsatt
för, kan inte undgå att, om det hlir
bestående för någon längre tid, verka
starkt hämmande på den ekonomiska utvecklingen.
Redan genom sina psykologiska
verkningar hämmar de höga skattesatserna
företagsamhet och utvecklingsvilja,
och genom den belastning på företagens
likviditet, som skatteskärpningen
medför, kommer företagens möjligheter
till reservbildning och andra former
av finansiell konsolidering att hämmas.
Detta begränsar investeringsmöjligheterna
på längre sikt och försvårar
för företagen att hålla en betryggande
beredskap mot framtida konjunkturomslag.

Skall de skadliga verkningarna av de
senaste skatteskiirpningarna för företagen
kunna begränsas, är det angeliiget
att man så snart som möjligt får till stånd

en omprövning på väsentliga punkter av
riktlinjerna för företagsbeskattningen i
vårt land. I första hand bör redan fr.
o. m. 1956 en återgång ske till tidigare
för aktiebolag och ekonomiska föreningar
gällande skattesatser. I andra hand
bör man till förnyat övervägande ta upp
frågan om de för företagen gällande avskrivnings-
och värderingsreglerna.

Kreditpolitiken har redan tidigare i
debatten varit föremål för belysning, och
jag delar de av herr Ewerlöf framförda
synpunkterna. Men kreditbegränsningens
utformning under det gångna året och
särskilt utvecklingen under sommar- och
höstmånaderna ger mig dock anledning
till vissa kritiska reflexioner. Det synes
mig vara av grundläggande betydelse att
den åtstramande politiken genomföres.
Det är därför anmärkningsvärt att regeringen
gått vidare på linjen från de
stora valutaförlusternas år och tagit upp
krediter i riksbanken. Det är en politik,
som mot bakgrunden av kreditrestriktionerna
för det privata näringslivet framstår
som ur ekonomisk synpunkt föga
rimlig. Från den 15 oktober i fjol till
samma datum i år har riksbankens portfölj
av skattkammarväxlar och obligationer
— detta återspeglar väl tämligen
korrekt riksbankens kreditgivning till
staten — gått upp med hela 557 miljoner
kronor från 2 477 miljoner till 3 034 miljoner
kronor. Därtill kommer, att staten
dragit ned sin checkräkning i riksbanken
med 135 miljoner kronor under samma
tid, d. v. s. minskat sin inlåning, om
jag får använda den terminologi som
brukas i bankvärlden. Det synes mig
nödvändigt, att regeringen avstår från finansiering
av sina utgifter genom lån
i riksbanken, .lag hade räknat med att
enighet rådde om att detta endast skulle
ske för helt tillfälliga behov.

Det är också en sak, som jag inte är
fullt på det klara med och som jag därför
vill fråga finansministern om, när jag
nu berör riksbankens ställning. Vid månadsskiftena
får ju affärsbankerna enligt
överenskommelse med riksbanken låna
pengar i banken för några dagar.
Men lämnas krediter också till andra?
Jag har fålt den uppgiften, alt utlåning -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

en också gäller vissa statliga organ, och
jag skulle nu vilja fråga vilka organ det
gäller, och vad krediterna avser.

Nu är jag väl medveten om att man
till bemötande av de av mig framförda
betänkligheterna i främsta rummet kommer
att anföra, att produktionen dock
har ökat mycket väsentligt och att vi
haft en väl så gynnsam utveckling som
något annat land i Europa. Detta skulle
då visa, att det inte varit något fel på
den politik regeringen fört. Jämförelser
med utlandet blir emellertid missvisande,
om man inte kan få en utgångsbas,
som gör förhållandena i de olika länderna
någorlunda jämförbara. Den metod,
som nyligen använts i en — såsom jag
fattat det — försvarsskrift för regeringens
ekonomiska politik under de gångna
tio åren och som utgår från förhållandena
1947/48, ger en relativt gynnsam
bild för Sveriges del. Det är emellertid
att märka, att den mot företagsamheten
inriktade uppläggningen av
den ekonomiska stabiliseringspolitiken i
vårt land egentligen inte satte in förrän
efter koreakrisen. Vill man bedöma
verkningarna i produktionshämmande
riktning av denna politik, bör man därför
som utgångspunkt ta läget 1951. Jämför
man med den utgångspunkten produktionsutvecklingen
i Sverige och i en
del andra länder i Västeuropa, får man
en bild som visar att om produktionen
1951 i exempelvis Tyskland var 120, så
var den 1954 156, d. v. s. en ökning med
30 procent. Motsvarande siffror för Holland
är 104 och 126, en ökning med 20
procent, och för Norge 107 och 122, ökning
14 procent. I England har produktionen
ökat från 104 till 114, vilket innebär
en ökning med 9 procent. För
Sverige var siffrorna 105 och 109, d. v. s.
en ökning med 4 procent. Härav framgår
att Sverige under denna tid legat i
ett ldart underläge. Vi har inte tillnärmelsevis
kunnat öka vår produktion på
det sätt som exempelvis Tyskland, Holland,
Norge och England kunnat göra.
Visserligen har produktionstakten i Sverige
stigit något under 1954/55, men
även denna stegring är svagare än vad
fallet är i flertalet andra länder. Detta

framträder klart, om man exempelvis
jämför produktionsnivån sommaren
1955 med nivån sommaren 1954. Stegringstakten
i Belgien har under denna
tid varit 8 procent, i Danmark 1 procent,
i Frankrike 9 procent, i Tyskland
16 procent, i Holland 7 procent och i
Norge 5 procent. I Sverige var ökningen
4 procent och i Förenta staterna 12
procent.

Med undantag för Danmark, vars svårigheter
vi känner till, visar alltså Sverige
den svagaste produktionssiffran.
Tyvärr måste man befara, att verkningarna
i detta hänseende kommer att ytterligare
skärpas. De mycket kraftigt produktionshämmande
åtgärder, som vidtagits
i år — investeringsavgiften, skatteskärpningen,
kreditåtstramningen •—
kan ju inte väntas slå igenom omedelbart,
utan verkningarna gör sig först så
småningom märkbara. Om dessa produktionsbämmande
verkningar fortsätter
och skärps, så inträffar detta vid en
mycket olycklig tidpunkt. I andra länder
är det full högkonjunktur med goda
avsättningsmöjligheter. Vi skulle kunnat
utnyttja denna tid till att stärka vår valutaställning.
Nu får vi inte fram tillräckligt
med varor i produktionen för
att utnyttja alla möjligheter till att öka
vår export.

Valutaställningen är fortfarande en
svag punkt i vår ekonomiska bild här
hemma. Vår beredskap kan inte anses
vara tillräcklig. Vi har också under de
senaste åren haft en svagare utveckling
på valutaområdet än flera andra länder.
Det framgår av siffror, som jag sammanställt
och som avser tiden från slutet av
år 1951 fram till juni 1955. Enligt denna
sammanställning har Belgien ökat
sina valutatillgångar från 1 054 till 1 077,
Danmark från 118 till 123, Frankrike
från 912 till 1 754, Tyskland från 504
till 2 868, Holland från 544 till 1 270,
Schweiz från 1 504 till 1 654 och England
från 2 336 till 2 457. Beträffande
Norge är motsvarande siffror 151 och
145 samt beträffande Sverige 484 och
457. Det är alltså under denna tid endast
Norge och Sverige som har minskat
sin valutareserv, medan alla andra nu

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

nämnda länder kunnat bygga på sina
reserver. Sett mot den bakgrunden måste
man bedöma utvecklingen för vårt
land såsom mycket riskfylld. För dagen
kan det se nog så bra ut, särskilt om
man gör jämförelserna såsom före produktionsutvecklingen
för en längre
följd av år bakåt. Ser man på tendensen
under de senaste åren, tror jag vi har
anledning att känna en stark oro, en oro
för framtiden på längre sikt och för den
långsiktiga utvecklingen, som givetvis
här särskilt intresserar oss.

I sitt anförande gjorde hans excellens
herr statsministern några intressanta uttalanden.
Han talade om framstegstakten,
sådan den hade tolkats i olika sammanhang.
Han påvisade att enligt uttalanden,
som gjorts av professor Lundberg
i hans refererade uppsats, hade det
kunnat fastslås att den reala nationalinkomsten
per person inom den arbetsföra
delen av folket stigit med omkring 3,5
procent per år under efterkrigstiden
mot 2 å 2,5 procent under tidigare perioder.
Dessa siffror är baserade på tio
års erfarenheter. Jag har redan i det föregående
framhållit, att denna jämförelseperiod
lätt nog ger en felaktig uppfattning.
Utvecklingen under de sista
åren har nämligen inte alls varit så
gynnsam.

Sedan anförde statsministern, att denna
vackra stegring under 10-årsperioden
har skett trots de varningar, som gjorts
och som inneburit att det var fara för
framstegstakten med hänsyn till den
statliga sektorns fortsatta snabba framträngande
och statens växande kontroll
över kapitalbildningen. Men han slutade
där. Jag skulle emellertid vilja ta
med även den sista satsen, där det sägs
att det samtidigt finns all anledning att
å andra sidan varna för mekaniska slutsatser,
dragna av dessa observationer
om framåtskridandets skenbart automatiska
karaktär. Vidare sägs det, att vi
aldrig kan vara riktigt säkra och att det
i själva verket finns skäl till starka reservationer
beträffande stabiliteten i
den ekonomiska expansionen samt att
detta även bör gälla Sverige. När hans
excellens herr statsministern så gärna

ville ha med en del av professor Lundbergs
uttalanden till protokollet, kan
även de satser, som han utelämnade,
förtjäna att tagas med.

Statsministern uttalade sig vidare angående
den glädjande investeringskvoten,
som hade kunnat räknas ut för vårt
land. Jag vill emellertid göra gällande,
att det är förenat med mycket stora svårigheter
att räkna ut investerings- och
sparkvoterna. Det kan inte undvikas att
det blir ganska godtyckliga redovisningar.

Hans excellens herr statsministern
uppehöll sig ganska ingående vid professor
Lundbergs artikel, och jag skall
be att få analysera de siffror, som statsministern
anförde.

Statsministern påvisade att en bruttoinvesteringskvot
av ungefär 30 procent
var en mycket vacker kvot, om man
gjorde en jämförelse med motsvarande
kvot i andra länder. Nu är det ju inte
lätt att göra dessa jämförelser, eftersom
beräkningarna kan utföras på många
olika sätt. Men bortsett från detta, sägs
det i denna artikel, att om man räknar
med en bruttoinvesteringskvot på 30
procent, kommer man sannolikt ned till
att nettosparkvoten för vårt lands vidkommande
inte rör sig om mer än 10
procent. I ett tidigare avsnitt av profes-''
sor Lundbergs artikel säger han ifrån,
att ett 3-procentigt framåtskridande på
längre sikt torde motsvara behovet av
en nettokapitalbildning på 9 procent av
nettonationalinkomsten. Skall man bibehålla
den förut omnämnda framstegstakten
av 3,5 procent per år, är alltså
den nu redovisade nettosparkvoten av
tio procent i knappaste laget.

Vidare citerade statsministern vissa
avsnitt ur artikeln, som bär gått till
kammarens protokoll. Jag tycker det vore
betydelsefullt att få med ytterligare
några avsnitt, som innehåller väl så väsentliga
synpunkter.

Professor Lundberg nämner, att framåtskridandet
beror inte bara på sparandets
storlek, utan också på dess sammansättning.
Det individuella inkomsttagarsparandet
och det offentliga sparandet
siiges till största delen gå till fi -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

nansiering av bostadsbyggandet och
andra s. k. samhällsnyttiga investeringar,
medan företagssparandet finansierar
de produktiva, mer eller mindre riskbetonade
investeringarna. Det är klart
att olika slag av sparande och investeringar
erfordras, heter det; men sedan
följer ett avsnitt som jag skall be att få
citera i sin helhet:

»Men ett vidmakthållande av den
svenska ekonomiens snabba framstegstakt
kan hotas — förutom av för låg
total nettosparkvot, som till slut skulle
kunna bli resultatet av hög beskattning
och upprepade inflationer — också av
en snedfördelning av sparandet och därmed
av investeringsverksamheten. Kombinationen
av hård företagsbeskattning
och starkt restriktiv kreditpolitik, såsom
1955 års ekonomiska politik blivit
utformad, kan på längre sikt leda till
en mindre väl balanserad utveckling,
karakteriserad av starkt ökad knapphet
på företagssparande, särskilt på riskvilligt
sparande för nya initiativ och innovationer
inom produktion och handel,
som är nödvändiga inte minst för en
tillräckligt snabb utvidgning av exporten
på nya områden. Samtidigt kan utvidgningen
av den offentliga sektorn på
längre sikt komma ur balans gentemot
utvecklingen inom produktion och handel
inom företagssektorn och kanske
också gentemot inkomsttagarnas egna
preferenser.»

Jag finner, att dessa uttalanden är
synnerligen intressanta och väl hade varit
värda att noteras också av statsministern.

Jag ber sedan, herr talman, att få säga
några ord om jordbrukets problem.
Det har länge varit ett önskemål, att arbetsvillkoren
även för jordbruket såsom
näring skulle närma sig dem som gäller
för andra näringar. Vad man närmast
syftar till är en mera omedelbar och
smidigare kontakt mellan producenterna
och marknaden, vilket bland annat
är en förutsättning för en så snabb justering
av produktionsinriktningen som
produktionsbetingelserna gör möjlig.

Man skall emellertid inte föreställa
sig, att jordbrukspolitiken kan omgestal -

tas på en dag. Man måste över huvud
taget komma ihåg, att jordbrukspolitiken
i andra länder sätter bestämda
gränser för vår rörelsefrihet. Att tvinga
våra jordbrukare att konkurrera under
trycket av ett världsöverskott på de väsentliga
jordbrukspodukterna och i ett
internationellt prisläge, som väsentligen
är ett resultat av avskärmade hemmamarknadspriser
i de stora producentländerna,
kan inte komma i fråga.

Omgestaltningen av systemet för jordbruksprissättningen
måste ta tid. Speciella
garantier för denna övergångstid
kan vara nödvändiga. De måste ha till
syfte detsamma som hela det nya systemet
— att göra verklighet av det åtagande
riksdagen på konsumenternas
vägnar enhälligt iklätt sig: att i praktiken
bereda jordbrukets folk chans till
likställdhet med andra verkligen jämförbara
grupper i inkomsthänseende.
Det bör inte vara tekniskt omöjligt att
lösa det problemet inom ramen av den
friare prisbildning, som jordbruksministern
föreslagit i sin proposition. Att viljan
finns — åtminstone inom det parti
jag tillhör — behöver ej betvivlas.

Under de allra sista dagarna har det
aktuella läget diskuterats, ett läge som
är resultatet av den ur semesterfirarnas
synpunkt vackra, men ur jordbrukets
synvinkel mindre goda sommaren. För
min del vill jag endast ha fastslaget att
de förluster för jordbruket, som nu räknats
fram enligt det avtal som gäller,
skall täckas. Därom finns ingen tvekan.
Träffat avtal skall gälla. När det blir
fråga om att avgöra sättet för fullföljande
av denna förpliktelse, bör man
akta sig för att söka dölja realiteterna
för människorna. Man bör göra klart,
att också subventioner skall betalas. Man
skall därför inte bortse från den samhällsekonomiska
faran av sådana i nuvarande
läge.

Herr talman! De slutsatser jag vill
draga av den ekonomiska utvecklingen
hittills i år är att vi inte kunnat undgå,
att inflationskrafterna i viss mån slagit
igenom i vår ekonomi. Icke minst från
näringslivets sida är det angeläget att
undvika en fortsatt penningvärdeför -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

sämring. De genomförda lönehöjningarna
har genom penningvärdets försämring
till stor del blivit illusoriska. För
företagen är de däremot inte illusoriska.
De innebär för dem en höjning av kostnadsnivån,
som försvagar deras internationella
konkurrenskraft.

Det är nödvändigt att vi söker motarbeta
inflationstendenserna. Den återhållsamma
politiken måste fortsätta,
men den måste ges en produktionsfrämjande
inriktning särskilt med hänsyn
till vår ekonomiska utveckling på något
längre sikt. Även förhållandena utomlands
måste beaktas, och eventuella konjunkturändringar
där får i viss mån bli
bestämmande för vår politik under den
närmaste tiden.

Innan jag slutar, herr talman, skulle
jag vilja framföra några allmänna reflexioner
om anslutningen till den politiska
linje, som nu i stort godtagits över
lag, den återhållsamma politikens linje.
Sedan regeringen visat att den även med
hjälp av penning- och kreditpolitiken
vill söka vinna en återhållsamhet, synes
det mig att enighet om målet för
våra strävanden på det ekonomiska området
kan anses föreligga.

Men jag står frågande, varför man ej
från regeringens sida för fram sin uppfattning
i olika sammanhang och för ut
sina tankar till allmänt begrundande.
Det kunde ju då finnas utsikt till att
dessa tankar bleve fruktbärande.

Som det nu är, talar regeringen och
dess olika ledamöter ena dagen om hur
utmärkt bra vi har det, hur väl allt är
beställt i vårt land och vad gott vi allt
kan vänta oss. Andra dagen manar man
till återhållsamhet, vädjar om sparsamhet
och söker förklara, varför människorna
måste genom pålagor och förbud
hindras att utnyttja sina pengar på ena
eller andra sättet. Vore det inte bättre
att öppet och konsekvent redovisa vad
tiden kräver?

Nu vet människorna inte vad regeringen
vill, ocli det är ju inte lätt för dem
att förstå sammanhangen. Om jag som
exempel tar den förut nämnda försvarsskriften
för de sista tio årens ekonomiska
politik, sä ges i den ingenting om

att vi måste ålägga oss återhållsamhet
och att vi måste spara. Det nämns inte
ett ord till förklaring varför den ljusa
bilden nu skall brytas om i skuggigare
dagrar genom pålagor och restriktioner.
Hade detta ej kunnat vara ganska välbetänkt
för att lättare vinna förståelse
för det program, som regeringen vill genomföra? Ett

annat exempel: hans excellens
herr statsministern talade för några dagar
sedan vid en jubileumsfest uppe i
Luleå. Enligt TT-referatet har statsministern
därvid också klarlagt, hur utomordentligt
väl vi har det ställt, men ingenting
mera. Hade här inte varit ett
ypperligt tillfälle att framhålla åtminstone
något av vad som ännu saknas?
Man fick veta, att vi i vårt land nu har
över 2 miljoner telefoner, men att vi
t. ex. trots alla ansträngningar och stora
uppoffringar har en genom åren bestående
tryckande bostadsbrist, ansåg statsministern
ej värt att omnämna. Det hade
väl kunnat göras effektfullt med syftning
mot nödvändigheten att öka sparandet
och också att pressa fram ännu
större arbetsinsatser.

I förbigående skulle jag beträffande
telefonerna vilja säga att vår goda försörjning
på detta område väl ändå till
en bra ringa del är ett resultat av regeringens
ekonomiska politik. Jag tänker
mig att vi främst har den tekniska utvecklingen
och alla dem, som utnyttjat
dess rön inom de verk och företag som
haft en sådan produktion, att tacka för
att vi blivit lyckliggjorda med så många
och så goda telefoner.

Statsministern nämnde också några
ord om statens järnvägar och sade, att
det var »Nordens största företag och ett
av de mest rationaliserade och ur företagsekonomisk
synpunkt bäst skötta i
världen». Jag kan helt instämma i detta
av herr statsministern helt visst med
stort patos avgivna förnämliga vitsord.
Men jag saknar ett omnämnande, om än
helt i förbigående, att järnvägen liksom
inånga andra produktiva företag lider
svår brist på ting högst nödvändiga för
dess rörelse. Trafikanterna har helt nyligen
påmint om att bristen på gods -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

vagnar på ett högst tänjbart sätt förlamar
trafiken och allvarligt hotar mycket
angelägna transporter. Skulle det inte
ha kunnat framhållas i syfte som jag
nyss antytt?

Till sist endast ännu några ord om
ytterligare ett statsrådstal enligt ett tidningsreferat.
Jag ber om överseende för
att tidningsreferaten är den källa jag får
ösa ur, men de politiska synpunkterna
framförs ju så flitigt av de styrande vid
jubileer och helgdagsmöten, under det
att de mera sparsamt framlägges inför
ett forum som detta. Handelsministern
höll också i förra veckan ett föredrag

— jag tror det var i Göteborg. Även
han försatt därvid ett tillfälle att propagera
för återhållsamhet i enskildas konsumtion
och för sparsamhet. Handelsministern
talade om den tekniska forskningens
och utbildningens stora betydelse
och vilka belopp som anslagits för
forskningsändamål. Här hade det varit
på sin plats att framhålla vilka stora, ej
tillgodosedda men mycket angelägna behov
som finnes, liksom också att framhålla
vilken brist på tekniker vi har, beroende
på våra utbildningsanstalters
otillräcklighet.

Statsrådet gav vidare uttryck åt den
uppfattningen, att — som referatet lyder

— »de senaste årens skärpta beskattningsregler
inte bör dölja, att vår företagsbeskattning
alltjämt är utformad så
att den direkt stimulerar företagen att
vidga sin verksamhet genom nyanläggningar
och nyanskaffningar». Jag ber
att få ta upp detta uttalande, därför att
det ger enligt min mening en fullständigt
felaktig bild av verkliga förhållandena.
Jag har varit inne på saken förut

— jag har uppehållit mig vid den i tidigare
anföranden — och jag skall nu inte
åter fördjupa mig i den. Herr Langes
uppfattning grundar sig, efter vad jag
förstår, inte på någon mera ingående erfarenhet
av företagsekonomi. Den strider
helt mot vad man från näringslivet
visat, och jag tror att den också kommer
att bestridas av herr Langes partikamrat,
herr Sjödahl. Som förutvarande ordförande
i företagsbeskattningskommittén
är han väl insatt i dessa frågor och har

han medverkat till att få en utformning
i det syfte som herr Lange bestrider att
man fått. För övrigt, herr Lange, har vi
ingen direkt praktisk erfarenhet av de
skärpta skattereglernas verkan, då de ju
ännu ej varit gällande mera än en helt
kort tid.

Herr talman! I andra kammaren hörde
jag finansministern förmanande uttala
att man inte skall bära falskt vittnesbörd
om sin nästa. Jag skulle här mot
bakgrunden av vad jag här anfört vilja
säga, att man inte heller skall bära falskt
vittnesbörd om sig själv.

Med detta ber jag att få instämma i
yrkandet om remiss av föreliggande proposition.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Det är beklagligt att herr
Wehtje inte vid något tillfälle har gjort
sig besvär med att lyssna till oss, när vi
är ute och talar. Det finns säkerligen
många här i kammaren som är fullt på
det klara med att den skildring av vår
upplysningsverksamhet beträffande den
ekonomiska politiken, som herr Wehtje
här gav, är grovt missvisande.

Det borde vara uppenbart, att när vi
har tvingats föra en restriktiv politik
under de föregående fem åren, med besparingar
även på områden, som legat
oss mycket varmt om hjärtat, skulle det
vara häpnadsväckande, om inte vi i våra
resonemang lämnade motiven för att
vi varit tvungna därtill. Jag kan försäkra
herr Wehtje, att en mycket stor del av
min egen och mina partikamraters talarverksamhet
går ut på att klargöra för
allmänheten, att det föreligger en situation,
då sparandet ter sig som något
högst väsentligt för det svenska samhället.
Hur skulle det eljest finnas möjlighet
att få våra väljare att acceptera en politik,
som i stor utsträckning innebär ett
avstående från temporära fördelar till
förmån för kommande konsumtion?

Jag tillät mig i mitt huvudanförande
att säga, att den styrka, som såväl den
fackliga och den kooperativa rörelsen
som arbetarrörelsen har i vårt land, och
det förtroende, som dessa rörelser bar

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

tillvunnit sig bland de breda konsumentmassorna,
gör att vi vågar planera politiken
mera långsiktigt. Till denna långsiktiga
planering liör också ett hänsynstagande
till sparandet. Jag vågar påstå,
att om någon anklagelse mot vår propaganda
är felaktig, är det den som herr
Wehtje här har gjort sig skyldig till.

Herr Wehtje konstaterade omedelbart
därefter, att det finns en hel del brister
i vårt samhälle, som man gärna skulle
vilja rätta till. Det är mycket beklagligt,
att herr Wehtje då inte besvarar en frågeställning,
som jag tror är väsentlig i
detta sammanhang, nämligen denna: Om
ni inom det privata näringslivet anser,
att man skulle kunna väsentligt öka de
privata investeringarna, på vilket sätt
skulle man då kunna skaffa sig utrymme
för det? Innan ni över huvud taget ger
er in på att besvara den frågan, är det
mycket svårt att föra ett ekonomiskt resonemang.

Den Lundbergska artikeln, som jag
tillät mig citera, har därefter blivit föremål
för ytterligare citat. Var och en
citerar så långt han har taktisk fördel
av det. Så gjorde även herr Wehtje nyss.

Det hade emellertid varit intressant, om
herr Wehtje hade fortsatt citatet. Professor
Lundberg uttalar nämligen omedelbart
efter det av herr Wehtje citerade
avsnittet ännu en varning. Han säger
att man inte skall dra alltför tvärsäkra
slutsatser av vare sig ekonomers eller politikers
omdömen om framstegstakten.

Det kan kanske vara av intresse för
kammarens ledamöter att få veta vad den
Lundbergska artikeln handlar om. Eftersom
det har citerats så mycket ur den.

Professor Lundberg tar i artikeln upp
till diskussion frågan, hur kapitalbildningen
skall tryggas. Kapitalbildning anser
han vara nödvändig för vårt framåtskridande,
men emot alla dessa tvärsäkra
påståenden om att det och det
kommer att hända med vårt näringsliv,
emedan kapitalbildningen undergräves,
vill han rikta ett varningsord. Han anser
att det är ett så intrikat problem, att man
inte kan få ett grepp om det genom att
ta hänsyn till alla de små variationer i
den ekonomiska politiken, som kan kom -

ma i fråga i ett politiskt så stabilt land
som Sverige.

Det var, herr Wehtje, ingenting annat
jag ville framhålla med mitt citat från
Lundbergs artikel. Medan de två föregående
talarna varit så tvärsäkra om att
vad som nu sker är utomordentligt ödesdigert
för vårt lands näringsliv, så är en
man som professor Lundberg vid sin
summering av sina erfarenheter från sin
tioåriga verksamhet i konjunkturinstitutet
benägen att varna för alla sådana
tvärsäkra omdömen. Genom den kritik,
som anförts mot mitt sätt att citera den
Lundbergska artikeln, är inte ett ord rubbat
av det som var huvudargumentet för
mig.

Det andra som jag tillät mig att betrakta
såsom väsentligt var, att hur det
än gått till är vi i den lyckliga belägenheten,
att sparandet har vuxit oavbrutet
i vårt samhälle under hela efterkrigstiden.
Det vore givetvis ännu bättre, om
sparandet ökades ytterligare. Men man
vinner inte det syftet genom att framställa
läget så, att vi nu har en situation,
då en del av de former för sparande,
som har använts med lyckligt resultat,
skall brytas sönder. Jag tror exempelvis
att den överbalansering av budgeten, som
har ingått som ett led i regeringspolitigen,
var ett högst värdefullt instrument
för att åstadkomma det sparande, som
vi nu har anledning att glädja oss åt.

Jag ställer fortfarande frågan till oppositionen:
Om ni eftersträvar en ökning av
det privata byggandet, hur skall ni då
skapa utrymme för det? Herr Wehtje
illustrerade själv, att det offentliga byggandet
behöver ytterligare forceras genom
att säga, att vi behöver flera järnvägsvagnar.
Trots att SJ för närvarande
investerar närmare en halv miljard kronor
om året, behövs det ökade anslag.
Även för vetenskaplig och teknisk forskning
är det behövligt med ytterligare anslag,
säger herr Wehtje. Allt detta är riktigt.
Men på vilka områden menar då
herr Wehtje, att vi skall pressa ihop
verksamheten för atl bereda ökat utrymme
för investeringar inom industrien,
vilket både herr Wehtje och jag eftersträvar? -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! I statsministerns föregående
anförande i förmiddags noterade
jag med tillfredsställelse att statsministern
klart uttalade, att om inte folket
engagerade sig så djupt för byggandet i
framtiden, skulle det snabbt bli slut på
vårt välstånd. Det var ett nöje att höra
ett sådant uttalande, men dess värre saknar
jag helt något ord med en sådan
innebörd i festtalet uppe i Luleå. .Tåg anser
att det hade varit avgjort på sin plats
där med ett sådant uttalande, därför att
regeringen har svårighet att få resurserna
att räcka till. Ramen är inte så vid
som behövs för de samfällda investeringarna
och för konsumtionen. Då hade
det varit välbetänkt att föra sådana kloka
uttalanden vidare.

Sedan skall jag hålla med om att sparandet
måste ökas, och detta ökade sparande
måste vi få fram inte bara genom
tillfällig propaganda och genom ett premiesparande
under ett par år, utan det
måste ske på längre sikt. Sparandet är
inte tillräckligt. Det sparande som sker
över budgeten går, som det förut sagts i
den citerade uppsatsen av herr Lundberg,
till vissa samhällsnyttiga investeringar,
men för näringslivet behövs det
också ett sparande, och detta är otillfredsställande.
Det är detta som även jag
velat understryka.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! För att inte behöva fortsätta
denna diskussion med herr Wehtje
om vad jag sagt eller inte sagt angående
sparandet skall jag be att få översända
de samlade skrifterna av mina tal i ämnet
till honom. Då kanske Norrbottenstalet
kommer i något mera förklarat ljus.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Liksom alla talare som
hittills yttrat sig i denna debatt är jag
överens med herr Wehtje om att den nuvarande
situationen rymmer många risker.
Spänningsmomenten finns alltjämt i
ekonomien. Slutsatsen av en sådan upp -

för år 1956 m. m.

fattning borde ju rimligen vara den, att
tiden sannerligen inte är mogen för en
uppmjukning av den ekonomiska politiken
eller för en avrustning av de kontroller
över det ekonomiska livet, som i
stabilitetens intresse här upprätthålles.
Herr Wehtje drar däremot — liksom
några andra talare, även herr Ewerlöf
och för den delen också herr Ohlon —
den rakt motsatta konklusionen och säger,
att i detta läge borde i varje fall
en del av de åtgärder slopas, som vidtagits
för att i någon mån begränsa företagens
anspråk på resurserna. Det skulle
ju innebära, herr Wehtje, att underlaget
för en expansion av den enskilda
investeringsverksamheten skulle ytterligare
ökas. När vi vet, vilket också oppositionens
talesmän här i kammaren i
dag erkänner, att det inte finns någon
outnyttjad arbetskraft, hur skall då en
sådan expansion kunna komma till
stånd, utan att den leder till en krisartad
prisstegring? Som statsministern
framhållit i ett tidigare anförande här i
kammaren borde man ju i så fall få vidtaga
ytterligare begränsningsåtgärder på
andra områden, där man bibehåller den
ekonomiska politikens stramhet. Detta
skulle kanske innebära en väsentligt
mycket starkare kreditåtstramning än
den vi för närvarande har. Jag konstaterar
dock att herrarna på oppositionens
sida -— bland dem givetvis herr Wehtje
— undviker att dra den slutsatsen av sin
rekommendation om en lättnad av företagsbeskattningen.

Om jag sålunda i alla fall är ense med
herr Wehtje om att det nuvarande läget
rymmer många riskmoment, så kan
jag däremot knappast instämma i den
svartmålning av läget för närvarande,
som jag tycker att hans tal nyss utgjorde.
Jag undrar om inte en rad av de sifferuppgifter,
som herr Wehtje anförde
i debatten, slår ihjäl hans påståenden
och argumentation på den punkten. Han
erkänner att vi haft en produktionsökning
på omkring fyra procent. Han vidgår
att vi innevarande år ökat investeringarna,
de enskilda med sex—sju procent
och de offentliga med ett par procent.
Han pekar också på den konsum -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

tionsökning på i varje fall bortemot fem
procent, som det svenska folket kan
glädja sig åt under innevarande år, och
sedan gör lian gällande att läget för närvarande
ändå är ytterligt mörkt. Jag tycker
att uppgifterna rimmar rätt illa med
det påståendet.

Jag antecknade också en liten detalj,
när jag lyssnade till herr Wehtje. Även
om vi alla är medvetna om att valutasituätionen
kanske i de uppgifter som föreligger
ter sig ljusare än som svarar mot
handelsutvecklingen under innevarande
år, står vi ändå inte heller på det området,
såvitt vi kan se, inför någon annalkande
katastrof. Det är ändå anmärkningsvärt,
att om vi även räknar in bankernas
tillgodohavanden i utländska
fordringar, så har under årets tre första
månader våra valutatillgångar ökats med
18 miljoner kronor mot en minskning
under motsvarande tid i fjol med 37 miljoner
kronor. Jag vet vad herr Wehtje
kommer att säga på den punkten, om han
svarar mig. Han kommer att hänvisa till
att det bakom denna relativt gynnsamma
bild kan dölja sig en förskjutning i
betalningarna. Det erkänner jag gärna,
men å andra sidan tror jag att de uppgifter
jag här anfört ändå visar, att läget
i det hänseendet inte bör ge anledning
till någon starkare oro just nu.

Om jag är riktigt underrättad — jag
var tyvärr inte i tillfälle att följa debatten
i denna kammare då — berörde
herr Ohlon i sitt anförande Volvos framställning
om valutatilldelning, som först
avslogs av valutakontoret, vars beslut
sedermera överklagades hos Kungl. Maj :t
som emellertid inte ändrade på beslutet.
Jag skall inte ge mig in i någon längre
debatt om den frågan, eftersom jag är
medveten om att det i denna kammare
har framställts en interpellation som torde
ge anledning till en ingående diskussion
om spörsmålet och en belysning av
de skiil som kan ha varit avgörande för
regeringen, niir den beslöt avslå besvären
över valutakontorets beslut. Men så mycket
vill jag säga att Volvo-fallet i viss
mån illustrerar eller iir ett exempel på
den stramare kreditpolitikens verkningar.
Denna politik bar för flera företag

medfört svårigheter att erhålla krediter,
och det var ju också avsikten med kreditåtstramningen.
Detta i sin tur har i
många fall gjort företagen benägna att
söka utnyttja tidigare inte använda kreditmöjligheter
för att mildra verkningarna
av kreditåtstramningen. Det var väl
närmast något sådant som föranledde
Volvo att undersöka möjligheterna att
på den amerikanska marknaden erhålla
en kredit som företaget troligen skulle
ha haft svårt att uppbringa på den svenska
marknaden. Kanske har en bidragande
omständighet också varit den räntehöjning
som skett på den svenska kreditmarknaden
som en följd av kreditåtstramningen
och i samband med kreditbegränsningen.
Man må nu ha vilken
uppfattning som helst om valutaregleringens
syfte — den bör i varje fall inte
kunna begagnas för att helt ta bort effekten
av en kreditbegränsande politik, om
vilken alla partier här i riksdagen, möjligen
med undantag av kommunisterna,
varit helt överens. Volvo-fallet var en
testcase, om jag får använda det uttrycket.
Man kunde säkerligen vänta en rad
liknande framställningar som, om Volvos
begäran hade bifallits, på lika goda
grunder skulle ha rönt samma behandling.
Under sådana omständigheter hade
ju kreditbegränsningen också fått en
helt annan effekt än den för närvarande
har, vilken enligt vad man i varje fall i
stort sett varit överens om är hälsosam.

Även i ett annat sammanhang lär herr
Ohlon ha berört verkningarna av kreditbegränsningen,
nämligen när han efterlyste
vilken effekt denna kreditbegränsning
hade för de mindre företagens
kreditförsörjning. Jag vill därvidlag endast
understryka, att det är klart att regeringen
och jag såsom närmast ansvarig
för de statliga åtgärderna på detta
område har uppmärksamheten fäst på
detta spörsmål. Jag kan också erinra om
att nya kreditmöjligheter just för de
mindre företagen tillskapats under de senaste
åren genom den statsgaranti som
riksdagen på regeringens förslag infört
från och med budgetåret 1954/55. Det är
betecknande att det lånckapita), som nu
passerar genom och med hjälp av före -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

tagsföreningarna, uppgår till ungefär 23
miljoner kronor mot endast d miljoner
kronor för ett tiotal år sedan. Dessa siffror
visar, att statsmakterna högst avsevärt
har underlättat för de mindre företagen
att hävda sig i konkurrensen.

Herr Ohlon har liksom senare herr
Wehtje uppehållit sig vid mitt tal i Göteborg,
och herr Ohlon lär ha uttalat att
mina slutsatser där var helt »världsfrämmande».
Han syftade på min förklaring
att de senaste årens skärpningar
i olika hänseenden av företagsbeskattningen
ändå inte får skymma blicken
för att vår företagsbeskattning i stort sett
har en sådan utformning att den stimulerar,
sporrar och eggar det enskilda näringslivet
att investera och att öka förutsättningarna
för en vidgad produktion
i framtiden genom nyanläggningar och
nyanskaffningar. Detta tror jag uppriktigt
sagt inte kan bestridas. Även i år
har de enskilda investeringarna, såsom
för resten redan flera gånger påpekats i
denna diskussion i kammaren, stigit med
6 å 7 procent. Nu menar herr Ohlon att
detta i och för sig kan vara riktigt men
att å andra sidan dessa företags investeringar
är att hänföra till för länge sedan
vidtagna dispositioner och uppgjorda
planer. Det kan vara sant, men herr
Ohlon vet lika väl som jag att framtidsbedömningarna
inom företagen kan skifta
mycket hastigt och att investeringsplanerna
sannerligen inte har en sådan
stelhet att de inte mycket snabbt kan
ändras. Men viktigare är att dessa planer
måste ha uppgjorts i ett läge, där åtminstone
oppositionen ansåg att företagsbeskattningen
i olika hänseenden redan
utgjorde en hård belastning och ett
starkt hinder för en sund investeringsutveckling
inom näringslivet. Redan före
det beslut, som herr Wehtje i sitt senaste
anförande talade om och som fattades
av riksdagen i våras, nämligen om en
ändring av företagsbeskattningen, var ju
den tillfälliga skärpningen av avskrivningsreglerna
i kraft, en åtgärd som både
högern och folkpartiet aldrig försummat
att protestera emot. Och även under
tidigare år har vi haft en investeringsavgift,
som naturligen måste verka

i samma riktning. Under sådana omständigheter
måste antingen det tal som oppositionen
fört beträffande de tidigare
årens hårda företagsbeskattning ha varit
oriktigt, eller måste den slutsats som
herr Ohlon drar, att den nuvarande företagsbeskattningen
hårt drabbar företagen
och hindrar en sund ekonomisk utveckling,
vara oriktig.

Herr talman! Detta var närmast några
marginalanteckningar, som jag inte ville
försumma att göra till ett par tidigare
inlägg i denna debatt.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Den tid som står mig till buds gör ju
att jag måste koncentrera mig mvcket
hårt.

Jag vill till herr statsrådet Lange säga,
att han bortser helt från den sammanfattning
jag gjorde. Jag sade att de
åtgärder som kan vidtagas för att få en
balans i vår ekonomi kan gå efter två
linjer: dels att begränsa efterfrågan, dels
att öka tillgången. Jag menar att det
föreligger mycket stor risk för att man
endast går på den första linjen. Det
medför vådor på lång siikt — vilket jag
har försökt förklara, men herr Lange
har tydligen inte hört på hela tiden —
om man inte ser till att även öka produktionen.

Statsrådet Lange sade vidare att de
sammanställningar av uppgifter, som jag
lämnade, gav en onödig svartmålning.
Jag skall bara ta upp ett avsnitt, valutaområdet.
Handelsministern sade, att vi
ändå inte står inför en katastrof. Nej,
herr statsråd, det skulle väl bara fattas
att vi skulle stå inför en sådan, när vi
lever i en högkonjunktur och arbetar
under mycket gynnsamma förhållanden!
Vi har sluppit undan kriget och har
våra rika naturtillgångar att falla tillbaka
på. Skulle vi då sköta oss så illa,
att vi kanske rent av komme i ett katastrofläge
i valutahänseende? Det är väl
ändå otänkbart, att det svenska folket
skulle kunna godta en politik som skulle
föra oss därhän.

Jag skall sedan ägna några ord åt
skattepolitiken. De nya skattereglerna

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 in. in.

har ju byggts upp så, att företagsbeskattningskommittén
föreslagit generella regler
som innebär en begränsning av företagens
möjligheter att göra investeringar
till en omfattning som skulle
kunna anses försvarbar på längre sikt.
Herr Sjödahl är nu inne i kammaren
och kan väl vitsorda detta. Trots att vi
vid utformningen av de nya reglerna
räknade med att skattesatsen skulle bibehållas
oförändrad eller kanske rent av
sänkas, kommer ovanpå allt en 25-procentig
höjniing av bolagsskatten. Tror
herr Lange verkligen att det då finns
någonting kvar av stimulans, som han
kallar det, till ökade investeringar och
förnyelse? Det förefaller rent verklighetsfrämmande.

Därefter några ord om industriens investeringar.
Man anser att de i år kommer
att stiga med 6—7 procent. Jag har
förut sagt, att de investeringar som nu
blommar ut planerades för 2—3 år sedan.
Vi slopade investeringsavgiften
1954, och man väntade sig då att begränsningen
i avskrivningsrätten också
skulle lättas. Även det får man ta hänsyn
till.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wehtje bär delvis
sagt vad jag tänkte replikera till handelsministern.
Jag skall inskränka mig
till Volvo-fallet, alltså valutakontorets
och regeringens vägran att låta Volvo
uppta ett lån på den amerikanska kreditmarknaden.

Jag kan inte för mitt liv begripa på
vad sätt detta hör samman med våra inhemska
kreditrestriktioner. Förhållandet
är ju nämligen det att konkurrensen
har blivit större och större på den internationella
bilmarknaden, och man
kan inte göra sig gällande på världsmarknaden
utan möjlighet att ge kredit.
När nu på grund av vår kreditbegränsning
Volvo inte kan uppta lån på den
svenska marknaden, har bolaget vänt sig
till den amerikanska och där fått löfte
om lån. Handelsministern menar att detta
skulle vara ett farligt prejudikat. Det
tror jag inte, ty det är inte vilka före -

tag som helst som bär det förtroende
Volvo äger och kan få kredit på den
amerikanska marknaden. Den enda möjligheten
för en europeisk bilfabrik att
för närvarande arbeta sig in på den
amerikanska kontinenten är att ge krediter.
I utbyte skulle vi med Volvotransaktionen
omedelbart få ett dollartillgodohavande
på ungefär 20 miljoner
kronor, och efter hand som bilarna levereras
i Amerika blir lånet betalat.

Så vitt jag kan finna skulle en sådan
transaktion ligga i linje med valutakontorets
uppgift, som inte är att blanda sig
i kreditpolitiken utan är att se till att
vi får en tillräcklig valutaförsörjning.
Både statsministern och handelsministern
har ju i dag framhållit, att trots att
vår valutareserv totaliter, om man räknar
med de privata bankernas valutatillgodohavanden,
har ökats i år, så är
den ändå otillräcklig med hänsyn till
vår internationella handel.

Samtidigt som Volvo hindras att uppta
lån på den amerikanska marknaden
försiggår en stor import till Sverige, delvis
av lyxkaraktär och finansierad med
krediter på utländska marknader. Såvitt
jag kan förstå hänger inte valutakontorets
politik ihop.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Som jag framhöll i mitt
föregående anförande kommer ju kammaren
att få tillfälle att diskutera Volvofrågan
senare. Jag skall ändå tillåta mig
att förklara för herr Ohlon, hur just ett
bifall till en sådan framställning skulle
få verkningar, som betydde att man i
stor utsträckning eliminerade effekten
av kreditbegränsningen. Det skulle innebära,
att 10 miljoner kronor, som Volvo
annars skulle behöva anskaffa på den
svenska marknaden, kom utifrån i form
av en amerikansk kredit. Det skulle medföra
en motsvarande ökning av det tillgängliga
utrymmet för krediter till företag
på den svenska marknaden. Märkvärdigare
är inte den saken.

Jag vill samtidigt säga, att det är möjligt,
att herr Ohlon sitter inne med mera
ingående upplysningar i denna fråga

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

än de som stått regeringen och närmast
finansministern till buds, när besvären
över valutakontorets beslut prövats. Jag
tror inte att så är fallet, men det är som
sagt möjligt. Det var en uppgift i herr
Ohlons anförande som skymtade fram
— att pengarna huvudsakligen skulle användas
för att möjliggöra en export av
Volvobilar på den amerikanska marknaden.
Den uppgiften får man nog ta med
en smula försiktighet. Men det tjänar inte
mycket till att nu förlänga debatten
i denna fråga.

Herr Wehtje understryker, att han i
sitt första anförande betonat nödvändigheten
att inte bara begränsa anspråken
och efterfrågan på våra resurser, utan
också öka tillgången. Jag är fullt överens
med herr Wehtje därvidlag. Men en
produktionsökning på 4 procent — som
vi har haft i år — i ett samhälle, där
ingen outnyttjad arbetskraft finns, är
sannerligen ingen dålig ökning. Hur man
skall komma så mycket längre återstår
nog för herr Wehtje att visa. I varje fall
överstiger ju framstegstakten i det hänseendet
väsentligt vad vi är vana vid till
och med från 1930-talets goda år, då vi
ändå hade en reservarmé av arbetslösa
att ta in i produktionen.

Sedan en sak beträffande företagens
planering. Herr Wehtje upprepar, att
de investeringar, som kommer till stånd
i år, är beroende på planer som uppgjorts
för åtskilliga år sedan, då företagsbeskattningen
och bolagsskatten var
väsentligt förmånligare än innevarande
år. Det är möjligt, att en del av investeringarna
planerades under en tid, som
ligger åtskilliga år tillbaka. Men herr
Wehtje vet lika väl som jag, hur hastigt
planer kan ändras och tänkta dispositioner
förskjutas. Vi erinrar oss kanske,
att när konjunkturinstitutet gjorde en
undersökning hösten 1953 om de planerade
investeringarna i det enskilda näringslivet
år 1954, blev svaret på de frågor
som framställdes, att man, om jag
nu minns rätt, hade att emotse en minskning
på 10—15 procent. Då år 1954 gått
till ända, hade det i själva verket blivit
en ökning av de enskilda investeringarna
av ungefär samma storleksordning.

Det är om något ett åskådningsexempel
på att företagen sannerligen har möjlighet
till en viss rörlighet i sin planering
och att det ingalunda är uteslutet, att i
betydande utsträckning just dagsläget
beträffande företagsbeskattningen också
påverkar företagens dispositioner under
samma år.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När vi blickar tillbaka
på den ekonomiska utvecklingen här i
landet sedan riksdagen var samlad i våras,
kan vi gott våga säga, att det ekonomiska
läget har försämrats avsevärt
för en hel del befolkningsgrupper. De
skärpta kreditrestriktionerna har medfört
och medför stora svårigheter för särskilt
jordbrukare, småhantverkare och
småföretagare att skaffa sig ens det nödvändigaste
rörelsekapitalet.

Då räntan höjdes deklarerades från
riksbankschefen, att man kunde räkna
med att efter endast någon kort tid kunna
återgå till en lågräntepolitik. Jag har
noga lyssnat till de anföranden som har
hållits i denna kammare i dag, då ju
räntepolitiken brukar vara det mest
brännande ämnet i våra remissdebatter.
Jag har inte hört några klagomål från
vare sig högern eller folkpartiet. De känner
sig väl antagligen tillfredsställda
över det ränteläge som för närvarande
råder i vårt land. Vi jordbrukare kan
däremot ingalunda säga, att vi känner
oss tillfredsställda med vad som har
skett den senaste tiden.

Låt oss blicka tillbaka på förhållandena
under 1930-talet, innan man träffade
den dåvarande uppgörelsen mellan
hondeförbundet och socialdemokraterna.
Den gången låg visserligen räntan ungefär
vid samma nivå som nu, men i övrigt
hade man inte de nuvarande kreditrestriktionerna.
Jag blev mycket förvånad
i dag, när jag hörde hans excellens
herr statsministern deklarera, att riks -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1955 ni. m.

banken och regeringen inte inom den
närmaste tiden ämnar vidta några åtgärder
för att sänka nuvarande höga ränta
och mildra kreditrestriktionerna. Detta
får väl tolkas så, att vi får behålla dem
under en längre tid framåt.

Jag vågar säga att för de mindre företagarnas
del och för jordbrukarnas del
är ett sådant uttalande oantagbart, enligt
mitt förmenande. Vi kan inte låta
det gå som det har skett hittintills. Den
ene småföretagaren och jordbrukaren efter
den andre kan icke låna det allra viktigaste
och nödvändigaste kapitalet, men
vederbörande säger att man har fått order
från regeringen, att här skall restriktioner
vidtagas och kreditåtstramning
ske; utlåningen skall begränsas.

Jag vill belysa förhållandet med ett
enda typiskt exempel. Då jag har fått
löfte att nämna det här i kammaren skall
jag passa på tillfället att visa hur en
bank kan uppfatta sin självständighet
när det gäller att bestämma räntesatserna.

En småbrukare i Åseda hade en inteckning
på 15 000 kronor i Handelsbanken
därstädes. Den låg emellan
40 000 och 65 000 kronor av taxeringsvärdet.
Lånet var dessutom försett med
borgen. Han hade haft detta lån mot fem
procents ränta men fick ett meddelande
om att lånet sades upp, men ville han
betala sju procent kunde lånet få stå
kvar. Jag har namngivit både orten och
banken för att något missförstånd inte
skall uppstå.

Jag undrar om regeringens ledamöter
har tänkt på hur det egentligen ser ut
på räntemarknaden. Herr Ewerlöf deklarerade
nyss att vi har en grå marknad,
där det tas ut både åtta och tio procent.
Låt oss emellertid också se ett litet tag
hur det ligger till med den vanliga räntan,
med växelräntor o. d. Bankerna har
höjt inlåningsräntan med en procent men
har samtidigt höjt utlåningsräntan med
två procent. Är detta en rimlig marginal,
då vi vet att alla andra företag
i vårt land får försöka att använda minsta
möjliga marginal? Skall man låta bankerna
själva få bestämma i vilken utsträckning
de vill ta ut olika räntesat -

ser, så frågar jag: Varthän skall det
bära? Kommer vi då inte snart i samma
läge som vi hade på 1930-talet?

Varför var regeringen så angelägen för
ett par år sedan att ta ränteregleringslagen?
Vad har den haft för uppgift att
fylla? Ja, den ligger väl någonstans i
regeringens kassaskåp. Vore det inte en
lämplig tid nu — jag riktar denna fråga
direkt till finansministern — att tillgripa
denna ränteregleringslag, försåvitt
man från regeringens och riksbankens
sida någonsin haft någon avsikt att tilllämpa
den? Jag tror att det nu är hög
tid att låta den göra sin röst gällande
för att få någon ordning på kapitalmarknaden
och på ränteläget.

Om vi skall följa det recept, som både
hans excellens statsministern har givit
i denna kammare och som finansministern
har deklarerat i andra kammaren,
skulle för småföretagarna och jordbrukarna
inga lättnader i restriktionerna
alls vidtagas. När det gällde bostadsbyggandet
skulle man först inte låta räntan
slå igenom, trots att det från början
deklarerats att räntan skulle få slå igenom
över hela fältet för att snabbt kunna
återinföra en lågräntepolitik. På detta
område har det alltså vidtagits åtgärder
för att hindra räntan att slå igenom.
För att inga svårigheter skall uppstå
med bostadsbyggandet har vidare
extra krediter på ett par hundra miljoner
kronor ställts till förfogande. Nu tror
jag emellertid att läget på övriga områden
är minst lika bekymmersamt, om
inte bekymmersammare, och därför skulle
jag vilja ställa en direkt fråga till finansministern:
Om man från regeringens
sida inte ämnar vidtaga någon som helst
räntesänkning inom den närmaste tiden,
har då regeringen för avsikt att vidtaga
åtgärder för att lätta räntetrvcket och
ställa krediter till förfogande för de
mindre jordbrukarnas och företagarnas
räkning? Jag tror att det skulle vara
mycket tacknämligt om man kunde få
ett svar på den frågan från regeringen.

När jag nu sagt detta om den förda
räntepolitiken, vill jag också ifrågasätta
— jag tror att jag säkerligen har nittio
procent av hela bondeförbundsgruppen

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

bakom mig när jag framför detta här i
kammaren —• om vi i fortsättningen kan
vara med om en sådan räntepolitik, som
här har förts under de senaste månaderna.
Det blir väl en sak som vi inom bondeförbundsgruppen
får ta upp till behandling
inom den närmaste tiden.

■lag skall sedan övergå till att säga någonting
om den föreslagna bilaccisen
och investeringsskatten. Jag vill här bara
säga, att det kanske inte hade varit så
illa om man hade följt det råd jag gav,
när vi hade frågan om bilaccisen uppe
i våras. Jag sade då, att vi inte kunde
klara upp situationen med att ta ut en
tioprocentig bilaccis, utan att det vore
allra bäst att göra en importbegränsning
för att på så sätt hejda den väldiga import
av bilar som har förekommit till
vårt land. Nu har det visat sig att man
måst erkänna, att den bilaccis som har
tagits ut inte varit tillräcklig. Bilismen
har fortsatt sin utökning ganska ohejdat,
och man måste ta ut skatten nästa år
också, trots att man förra året deklarerade,
att denna skatt bara skulle gälla under
ett år.

På den punkten måste jag instämma
i vad som framförts från både högern
och folkpartiet och säga, att skall en
tillfällig accis ha någon verkan, får man
inte köra med den så länge att folk sedan
betraktar den som en ordinär skatt.
Jag har hela tiden trott att en bilaccis
skulle utgöra en tillfällig möjlighet att
stoppa en icke önskvärd import.

När det gäller importen av bilar har
denna situation uppkommit i stort sett
på grund av frilistningen. Hade man inte
från vårt lands sida så helhjärtat gått
in för frilistning av varor, så hade man
utan några stora svårigheter kunnat göra
begräsningar på detta område i den
utsträckning som ansetts nödvändig för
vårt lands vidkommande. Nu kan man
inte göra detta. Man anser bara att handeln
skall vara fri länderna emellan, och
man skall inte ha några restriktioner.

Jag kan inte heller förstå vad begagnade
bilar skall kunna ha för inverkan
på inflationsriskerna. De finns ju redan
i vårt land. Kanske det har betalats accis
en gång för en hel del av dem, men

går de i byte skall man på nytt betala
accis för dem. Ett sådant byte kan väl
ändå inte ha sådan inflatorisk verkan,
att man skulle behöva fortsätta att ha
bilaccis även på gamla bilar.

Däremot kan jag förstå att det kan
vara nödvändigt att begränsa investeringarna
på andra områden genom att
ta ut en viss investeringsavgift, så att
investeringarna hålles tillbaka.

När jag hörde först herr Ewerlöf och
sedan herr Ohlon i dag, blev jag en smula
förvånad över att de inte med ett ord
berörda jordbrukets prissättningsförhållanden
och de svårigheter som har uppstått
på jordbrukets område på grund
av väderleksförhållandena. Men herr
Strand tog upp denna fråga, och i anledning
härav skall jag också med några
ord beröra den —• det är ju annars en
sak som vi får återkomma till senast i
höst. Jag vill med tacksamhet notera vad
herr Strand sade, nämligen att man från
LO:s sida var beredd att påyrka att jordbruket
skulle få kompensation för de förluster
som uppstått genom att kalkylerna
för prissättningen inte gått ihop. Det
var en uppriktig deklaration herr Strand
här gjorde. Men om ni hörde på radiodebatten
i förra veckan, kanske ni lade
märke till att cn av LO:s representanter
som deltog i diskussionen, herr Kellgren,
gick tvärtemot herr Strands deklaration
här i dag. Jag hoppas det blir
herr Strands vilja som kommer att segra
i LO och inte herr Kellgrens, tv i så
fall hlir det inte mycket för det svenska
jordbruket.

Herr Wehtje var också inne på problemen
för det svenska jordbruket och förklarade,
att även han för sin del ansåg,
att det svenska jordbruket borde ha hjälp
så att det tillfördes vad som var beräknat
i jordbrukskalkylen.

När man ser på det underskott som
det svenska jordbruket har för närvarande
och på den skuldsättning det har,
som vi förut här talat om och som jag
också har berört, och på det höga ränteläget,
förstår var och en vilka svårigheter
jordbruket har att brottas med i
dessa dagar. Konkursernas antal ökar.
Man ser dagligen i tidningarna tillkän -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition

nagivanden om exekutiva auktioner. På
grund av att inte jordbrukaren har kunnat
skaffa det kapital som behövs och på
grund av att skörden har blivit dålig,
kan han inte få fram de pengar han är
skyldig att betala och kan därför inte
klara den ekonomiska situationen. Det
är självklart att någonting måste göras
ganska kvickt.

Man behöver väl inte undra över att
åtminstone en del av oss, som representerar
det svenska jordbruket i riksdagen,
är missnöjda med det sätt på vilket
man vill ordna jordbrukets prisbildning
i fortsättningen. Jag vill fråga LO
och TCO, om de är beredda att för sina
medlemmar ingå treåriga löneavtal? Om
övriga näringar i landet är redo att gå
över till treåriga avtal, kommer Sveriges
jordbrukare att acceptera en dylik förlängning
av avtalstiden, men inte annars.
Först ville man att jordbruket skulle ingå
en uppgörelse som skulle gälla i fem
år, men sedan har avtalstiden sänkts
till tre år, vilket jag anser vara för mycket
redan det. Varför skall inte jordbruket
ha rätt att få sina kalkyler omräknade
varje år, när alla andra kategorier
får det? Det anses ju orimligt att begära
att arbetarna skall skriva under ett
treårigt avtal, men det kräver man nu
av jordbruket. Visserligen lovar man oss
garantier på olika punkter och säger,
att om jordbrukspriserna under en sexmånadersperiod
sjunker med fem enheter,
kan kalkylen tas upp till förnyad
omprövning. I den nu gällande jordbruksuppgörelsen
står jordbruket självrisk
enligt den s. k. fyraprocentsregeln.
Det bär emellertid, mina damer och herrar,
visat sig att den regeln nästan alltid
verkat till jordbrukets nackdel. Fyraprocentregeln
har sällan medfört någon förmån
för jordbruket, utan över lag verkat
i motsatt riktning. Då man nu kräver
att jordbruket skall ingå en treårig
uppgörelse, så kommer denna med all
sannolikhet att verka till jordbrukarnas
nackdel. Man begär här faktiskt att jordbrukarna
skall ikläda sig ett större ansvar
än vad man vill ålägga någon annan
grupp i vårt land.

Om övriga befolkningsgrupper vill

5 Första kammarens protokoll 1955. Nr 25

ang. investeringsavgift för år 195fi m. m.
binda sig för fasta löner och priser under
motsvarande avtalsperiod begär naturligtvis
inte jordbruket att bli undantaget,
men så länge man kräver att det
svenska jordbruket ensamt skall ingå ett
avtal av en art, som ingen annan grupp
i samhället vill acceptera, kommer jag
till den kraft och verkan det hava kan
att protestera mot en dylik uppgörelse.

Vi får, herr talman, tillfälle att mera
ingående diskutera denna fråga längre
fram på hösten. Jag skall därför inte
nu ytterligare förlänga debatten om jordbruksuppgörelsen.

Innan jag slutar vill jag bara rikta ett
par ord till herr Ohlon. Han beklagade
livligt att folkomröstningen om trafiken
nyligen gav till resultat, att folket uttalade
sig för att vårt land alltjämt skall
ha vänstertrafik. Herr Ohlon deklarerade
att han var anhängare av högertrafik.
Jag tycker dock att lierr Ohlon bör kunna
bära motgången i folkomröstningen
som en man och inte beklaga sig så jämmerligt
som han nu gjorde här i kammaren! Jag

ber, herr talman, att få yrka remiss
av Kungl. Maj:ts proposition.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Det har redan ifrån denna
talarstol uttalats några ord av tillfredsställelse
över att Finland numera
har anslutit sig till Nordiska rådet. Det
kanske ändå inte anses alldeles opåkallat
att även jag säger några ord härom.
Mitt uppdrag som president i Nordiska
rådet kommer inte att räcka så länge
att jag får tillfälle att hälsa de nya finska
representanterna välkomna i rådet vid
dess session i Köpenhamn. Därför vill
jag nu begagna tillfället att med några
ord understryka betydelsen av Finlands
anslutning.

Vad som nu sker för i tankarna ett
tidigare händelseförlopp. Man kan säga
att det nutida nordiska samarbetet tog
sin början efter det första världskriget.
Men då var de utrikespolitiska förhållandena
sådana att Finland stod utanför.
Många i vårt land beklagade detta faktum.
Man uppfattade det som eu stor

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

brist och kände en stor glädje, då luckan
så småningom efter några år åter
fylldes. Nu finner vi Finlands deltagande
på alla områden i det nordiska samarbetet
såsom något naturligt och nödvändigt.

Det är bekant att Finlands inträde i
Nordiska rådet var under övervägande
redan då rådet startades, men att Finland
då inte fann sig kunna inträda.
Detta sågs med mycket beklagande av
de övriga nordiska länderna. Kanske
kan man säga att den känslan var särskilt
stark i Sverige, ty gemensam historia
och nutidsupplevelser har hos oss
särskilt inpräglat medvetandet om samhörighet
med Finland. Men jag kan med
erfarenhet ifrån Nordiska rådet under
några år tillbaka betyga, att intresset för
Finlands medverkan i det nordiska samarbetet
har visat sig lika starkt i alla
länder.

Betydelsen av att Finland nu kommer
med har ofta uttryckts ungefär i de ordalag,
som jag finner återgivna i det senaste
häftet av »Nordisk kontakt». Någon
finsk riksdagsman har sagt, att han har
insett att Finlands frånvaro från Nordiska
rådet har varit »till ett ständigt
förfång för landet». En annan har sagt:
»Anslutningen motsvarar i högsta grad
vårt lands intressen.» Samma tankegångar
har stundom återklingat i svensk
press, då man har kommenterat Finlands
steg huvudsakligen med att säga,
att det är roligt för Finland att det nu
kan komma med.

Det är mig angeläget att understryka
att den synpunkt, som i dag bör hävdas
ifrån svensk sida, är en annan. Det är
inte bara det som är viktigt, att Finland
behöver Norden, utan det skall också
starkt strykas under, att Norden behöver
Finland, att Finland är ett omistligt led
i det nordiska samarbetet. Konkret uttryckt:
det nordiska samarbetet såsom
det bedrives bland annat i Nordiska rådet
går ju ut på ömsesidigt stöd och ömsesidig
hjälp länderna och folken emellan,
det skall göra oss var för sig och
tillsammans starkare. Det är uppenbart,
vilket område det än gäller, att man med
glädje måste hälsa det stöd, den hjälp

och det biträde som man kan få från
Finlands sida. Skall det drivas ett gemensamt
företag, blir det av större värde,
om där också kan tagas finländska
krafter i anspråk, skall det sörjas för
trafiklättnader i Norden, är det av betydelse
att Finland kommer med, o. s. v.
Framför allt behöver vi Finlands medverkan
i de rådslag som drives i det
Nordiska rådet. Då vi hälsar Finland
välkommet i Nordiska rådet, ser jag det
åtminstone för min del på det sättet, att
vi med förväntan ser fram emot vad
Finlands medverkan kommer att ge åt
oss.

Vid Finlands inträde gjordes vissa reservationer,
gående ut på att de finska
representanterna inte kan medverka vid
behandlingen av vissa sorters frågor. Det
har rått olika meningar i Finland om den
reservationen var behövlig, och jag skall
inte försöka döma härom. Man kan i
varje fall säga, att man förstår att reservationen
har gjorts. Den stämmer för
övrigt överens med den tanke i de ursprungliga
planerna för Nordiska rådet,
som gick ut på att det skulle stadfästas
en rätt för varje land att förklara, att
det inte vill deltaga i behandlingen av
den ena eller andra frågan. Man förstår
sålunda tankegången. Med tanke på den
gestaltning som Nordiska rådets verksamhet
faktiskt fått är det emellertid
knappast troligt, att reservationen får någon
användning. Saken är den att Nordiska
rådet ofta har missförståtts, särskilt
ute i världen, där man inte så
noga känner de nordiska förhållandena.
Man har satt det Nordiska rådet i sammanhang
med och i belysning av allsköns
s. k. regionala sammanslutningar
med utrikespolitisk syftning. Det riktiga
förhållandet är ju det, att Nordiska rådet
har ett helt annat ursprung och en helt
annan inriktning. Det bygger på en djupt
rotad kulturgemenskap. Det vilar på de
enskilda människornas och människogruppernas
behov av kontakt och samarbete,
det springer fram ur deras behov
och önskningar och ingalunda ur utrikesdepartementens
överväganden. Det är
precis i samma anda och riktning som
också Nordiska rådet drivit sitt arbete.

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

Jag tror, att Finlands representanter,
bland vilka vi i det här sammanhanget
har glädjen att emotse representanter för
det kommunistiska partiet, kommer att
erfara, att de i sitt praktiska arbete inte
kommer att råka in på några villovägar
utan att de kommer att stanna på det
fast rotäde nordiska samarbetets breda
och trygga kungsväg. Det säger jag, fastän
ingen kan säga något om vart den vägen
sist och slutligen leder.

Med vad jag här sagt har jag icke
velat överdriva betydelsen av Nordiska
rådet eller Finlands anslutning därtill.
Å ena sidan har Finland redan, oaktat
att det inte varit anslutet till rådet, kunnat
deltaga i åtskilligt av det praktiska
arbete som där bedrivits. Å andra sidan
är jag den som alltid vill vara försiktig
i prognoser om vad rådet kan komma att
uträtta. Jag tvivlar inte på att det finns
stora uppgifter, men det är två frågor
som reser sig. Den första frågan är:
Kan man räkna på aktivitet nog, kan man
räkna på att krafter, som ser vikten
av de nordiska problemen, griper fast
i dem och drar upp linjer för verksamheten,
så att man kan komma till praktiska
resultat? Den andra frågan är att
få Nordiska rådet att utveckla sig till ett
verkligt praktiskt brukbart instrument
för arbetet, ett organ där det inte bara
talas utan där det också utförs gärningar.
Detta är ett problem som reser sig för
varje parlamentarisk församling. Det
skulle stå levande överallt där en sådan
församling lever och verkar, men alldeles
särskilt uppställer sig denna fråga
för ett nytt och oprövat organ.

Jag nämner detta här för att få tillfälle
att uttala min tillfredsställelse över det
möte, som hölls för någon vecka sedan
i Fredensborg i Danmark med representanter
för de nordiska regeringarna och
för Nordiska rådet, ett möte vars innebörd
blev i hög grad missförstådd i
pressen, som väntade att där skulle ske
märkvärdiga ting i fråga om det nordiska
ekonomiska samarbetet. Detta var
inte alls meningen; det hade ingen syftat
till. Mötet hade i stället tillkommit för att
ge möjlighet till ett ingående, konkret
samråd mellan dem, som tar del i rådets

arbete, rörande dess uppgifter, verksamhetsformer
etc.

I det sammanhanget, då sålunda rådet
såsom institution dryftades, om jag så
får säga, var det naturligt att regeringarna
och deras samarbete också kom i
blickpunkten. Ty det är på flera punkter
av avgörande betydelse för hela rådets
arbete, att också regeringarna funktionerar
på ett sätt som främjar rådets
syften. Vi hade från rådets sida åtskilliga
önskemål att framställa om kraftigare
och mera talrika initiativ av regeringarna,
om större effektivitet i behandlingen
av de av rådet resta frågorna,
o. s. v. Vår kritik lämnades helt naturligt
inte oemotsagd, och klart är att
det föreligger uppenbara svårigheter.
Vad som skedde formades inte ut i några
protokollspunkter eller beslut, men
mötet hade det betydelsefulla resultatet,
att vi konstaterade en allmän samstämmighet
i strävandena, en samstämmighet
just i den riktningen att så långt möjligt
är göra Nordiska rådet till ett allvarligt
verkande instrument för det nordiska
samarbetet.

Herr talman! Jag har tillåtit mig tala
med en viss utförlighet. Det förhåller sig
så, att ingen annan uppgift under min
politiska bana tett sig större och betydelsefullare
för mig och berett mig mera
glädje än arbetet i Nordiska rådet. Må
det därför tillåtas mig att sluta med de
varmaste förhoppningar om att man i
fortsättningen skall hos dem, som kommer
att bära ansvaret för rådet, finna
den framsynthet, aktivitet, initiativkraft
och skapande samarbetsanda som rådet
behöver. Tillåt mig också uttrycka en
förhoppning om fortsatt, oavlåtlig eftertanke
beträffande rådet såsom institution,
dess uppgifter och arbetssätt. Det
är en glädje att veta, att man i det numera
fulltaliga rådet kan våga hoppas på
sådana insatser från hela Norden.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Den internationella ekonomiska
utvecklingen har under de
senaste tolv månaderna kännetecknats
av ett påtagligt konjunkturuppsving. Fn
rad länder har noterat stegrad produk -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

tion, sjunkande arbetslöshet och på sina
håll risk för överfull sysselsättning, betydande
lönehöjningar, stigande levnadskostnader
och icke obetydliga importöverskott.
I praktiskt taget alla industriländer
liar man tvingats tillgripa olika
konjunkturdämpande åtgärder —
kreditåtstramning, räntehöjningar, skärpningar
av avbetalningsvillkoren och åtgärder
av annat slag.

Det är nog många som åtminstone
tidigare har trott, att högkonjunkturer
och depressionstillstånd av så allvarlig
karaktär som t. ex. 1930-talets kris måste
följa på varandra lika självklart som årstiderna
växlar. Efterkrigstidens högkonjunktur
har naturligtvis kommit många
att tvivla på riktigheten av denna uppfattning,
och i dag undrar kanske de
flesta, om vi i framtiden uteslutande
skall få brottas med överkonjunkturens
problematik.

Rustningarnas omfattning, intresseorganisationernas
allt starkare inflytande
och industriländernas större beredskap
för att trygga en hög sysselsättning,
i förening med den snabba tekniska utvecklingen
och standardhöjningen med
dess ökade investeringsbehov, talar för
att vi i framtiden inte kommer att få
lika starka konjunkturväxlingar som tidigare.
Problemet att bemästra inflationstendenserna
ser ut att bli det dominerande
framöver. Kanske får man
söka någon tröst däri, att vi så småningom
bör få litet större erfarenhet att
bygga på när det gäller valet av lämpliga
medel i den ekonomiska politiken,
något större möjligheter att besvara frågan
om hur full sysselsättning och fast
penningvärde bäst skall kunna förenas.

Herr talman! Oppositionen har ju när
det gäller den ekonomiska politiken
knutit sina förhoppningar till den rörliga
räntan. Inte minst i denna kammare
har man pekat på England som ett
föredöme. Där sitter en högerregering,
som i början av året höjde räntan med
1,5 procent. Emellertid är det tydligt
att räntehöjningarna inte hade avsedd
effekt, eftersom England uppenbarligen
i dag måste räkna med avsevärt större
risker för en inflation än Sverige. Den

engelske finansministern valde i detta
läge inte att höja räntan ytterligare —
jag vet inte om det var till sorg för högern
och folkpartiet här hemma — utan
föreslog i sin nyligen framlagda höstbudget
en kraftig skattehöjning på kläder,
husgeråd, möbler, kylskåp, radioapparater
och en hel mängd andra varor.
Accisen på bilarna föreslogs höjd
till 50 å 60 procent av fabrikantpriset;
i jämförelse därmed är ju den svenska
bilaccisen tämligen blygsam. Vidare vill
mr Butler höja konjunkturskatten med
20 procent, och såvitt jag har kunnat se
av uppgifter i pressen skulle det innebära
att man tänker ta ut ett belopp av
580 miljoner kronor av de medel, som
företagen avser att dela ut till aktieägarna.
Slutligen höjes hyrorna, investeringarna
inskränkes och vissa taxor
höjes. Skattesänkningen, som den engelska
högerregeringen genomförde före
valet i våras, tar man nu igen genom
höjda konsumtionskatter och taxor. Jag
förstår att högern och folkpartiet, som
gärna vill höja den engelska högerregeringens
politik till skyarna, nu fått en
liten tankeställare, inte minst om den
rörliga räntans påstådda förträfflighet
och underbara kraft.

Jag skall, herr talman, inte säga många
ord om den rapport över det ekonomiska
läget, som konjunkturinstitutet
lämnat. Den redovisar en icke oväsentlig
stegring av den totala produktionen
trots att jordbruket i år drabbats av mycket
stora skördeskador. Det sägs att konsumtionsökningen
är ungefär 4 å 5 procent
—• det är väl mindre än man med
hänsyn till löneökningarnas storlek i år
har räknat med -— och att de totala investeringarna
ökat likaså med 4 å 5
procent. För industriens del föreligger
en investeringsökning på inte mindre
än 15 procent, och man konstaterar också
att det personliga sparandet ökat icke
så litet.

Eftersom tidigare talare berört dessa
avsnitt av rapporten, skall jag här inskränka
mig till att säga några ord
om den allmänna konjunkturbedömningen
och om den ekonomiska politiken
under den närmaste framtiden.

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för ar 1956 in. m.

Konjunkturinstitutet framhåller att en
viss dämpning av konjunkturuppsvinget
kunnat förmärkas under de senaste
månaderna. Man pekar på att investeringsviljan
något mattats av. Det sägs
vidare, att de olika åtgärder, som tidigare
i år vidtagits för att dämpa konjunkturen,
ännu inte fått full effekt. Slutsatsen
blir att de inhemska faktorerna
närmast pekar på en viss avmattning under
år 1956.

Någon säker prognos kan självfallet
inte göras innan man vet hur avtalsrörelsen
kommer alt gestalta sig och hur
den internationella utvecklingen blir. Jag
tror därför att det är klokt att man inte
förledes till alltför stor optimism av konjunkturrapporten.
Det är nog förståndigast
att avvakta en smula och inte nu
genomföra sådana lättnader i den ekonomiska
politiken, hur önskvärda de än
är, som vi sedan får anledning att ångra
mer än en gång. Det är ur den synpunkten
välbetänkt, att finansministern föreslår
en förlängning av investeringsavgiften
och bilaccisen och att förhandlingar
skall tagas upp rörande en begränsning
av avbetalningshandeln.

Trots vad som hänt i England anser
oppositionspartierna — det framgår ju
av dagens debatt — att investeringsavgiften
och bilaccisen inte skall fortbestå
utan att vi helt skall lita till kreditpolitiken.
Erfarenheterna visar emellertid —
vilket också framhållits av andra talare
här i dag — att det är just de mindre
företagen, som i stor utsträckning arbetar
med lånat kapital och med inga eller
mycket små vinstmarginaler, som drabbas
hårdast av en kreditåtstramning och
räntehöjning. För dessa mindre företag
spelar ju investeringsavgiften en ganska
obetydlig roll, eftersom det skattefria beloppet
är 20 000 kronor. De storföretag,
som finansierar sina investeringar med
vinstmedel eller är nära lierade med
storbankerna, har däremot inte alls samma
känning av de svårigheter, som kreditpolitiken
framkallar. Det är i och för
sig ingen överraskning, men man måste
understryka detta faktum.

Från herr Ewerlöfs och herr Ohlons
sida har här uttalats starka bekymmer

för att industriens investeringsförmåga
skulle avsevärt minskas till följd av den
ekonomiska politiken. Nu ökade emellertid
industriens investeringar i fjol med
15 procent, och även i år väntas en ökning
med samma procenttal. Givetvis har
dock inte industriens alla investeringsbehov
kunnat tillgodoses.

Det förefaller mig märkligt att man
från högerns och folkpartiets sida främst
vänder sig emot investeringsavgiften och
påtalar dess verkningar, medan de höjda
räntorna och kreditåtstramningen tydligen
inte alls medfört samma bekymmer.
Det beror naturligtvis på vilka företag
man närmast tänker på. Om man å ena
sidan vill öka de enskilda investeringarna
och samtidigt rekommenderar en
rörlig räntepolitik såsom det huvudsakliga
medlet i den ekonomiska politiken,
måste man emellertid fråga sig, om oppositionen
tror att den höjda, rjjntan inte
skulle verka nedpressande få de enskilda
investeringarna. Man bör väl ändå
inte ge allmänheten den föreställningen
att en höjd ränta inte påverkar den enskilda
sektorn. Det är just på den enskilda
sektorn som en räntehöjning verkar
återhållande.

Vidare skulle jag i detta sammanhang
vilja ställa en fråga. Från oppositionens
sida har ju så ivrigt talats för att vi
bör öka industriens investeringar och
hålla tillbaka konsumtionen. Några alternativ
i fråga om konsumtionsbegränsande
åtgärder bär ju inte kommit fram.
Här föreligger emellertid ett förslag om
att vi skall fortsätta med bilaccisen. Om
oppositionen går emot en förlängning av
bilaccisen men samtidigt talar för att
man skall lägga mera vikt vid de konsumtionsbegränsande
åtgärderna, frågar
man: Hur går detta resonemang ihop?
Slopas bilaccisen, innebar det att vi får
ökade bilinköp, vi får eu ökad konsumtion
av varaktiga konsumtionsvaror, och
vi får därmed ett minskat utrymme för
näringslivets investeringar — det kan väl
ändå inte bestridas.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att högern och folkpartiet vill lägga
de största bördorna på de minst bärkraftiga
företagen, då dessa partier re -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

kommenderar praktiskt taget enbart räntan
såsom medel i den ekonomiska politiken.
Inom vårt parti har vi en annan
uppfattning om hur bördorna bör fördelas.
Eftersom vi från vårt håll i det
längsta ville undvika en räntehöjning,
ligger det i sakens natur att en lättnad
i kreditpolitiken är det som vi främst av
allt eftersträvar med hänsyn inte bara
till räntekostnaderna utan också med
hänsyn till svårigheterna för de mindre
företagarna att över huvud taget skaffa
nödvändiga krediter. Skall investeringsavgiften
och bilaccisen släppas först,
kan synnerligen angelägna lättnader i
kreditåtstramningen och ränteläget få
vänta en lång tid.

För jordbruket har skördeskadorna
medfört utomordentliga svårigheter i
många avseenden, och det är naturligtvis
välkommet med propositionen om
skördeskadelån. För att mildra framtida
skördcskadors verkningar bör det dock
vara angeläget att man söker få till stånd
inte bara en skördeskadeförsäkring .—
den frågan håller för närvarande på att
utredas — utan också en kombination av
en sådan försäkring och en öppen resultatutjämning
för alla jordbrukare, alltså
även de som deklarerar efter den s. k.
kontantprincipen. Man kan ju ta skogskontot
som mönster för att ordna denna
resultatutjämning. Jag vill erinra om att
det redan i våras framfördes förslag i
denna riktning i motioner från bondeförbundshåll,
och det skulle vara värdefullt,
om en utredning i saken kunde komma
till stånd snarast möjligt.

Enligt förhandsuppgifter, som sipprat
ut i pressen och som nu bekräftats, beräknas
underskottet i jordbrukskalkylen
på grund av skördeskadorna till omkring
500 miljoner kronor. Jordbruket får
självt enligt den s. k. 4-procentregeln bära
en förlust av ca 160 miljoner kronor.
För den del av underskottet, som överstiger
detta belopp, skall jordbruket
emellertid få kompensation.

Det bär •— vilket jag tycker är ganska
märkligt — i pressdebatten på något håll
ansetts, att jordbruket bör delvis eller
helt avstå från denna kompensation, bl. a.
för att trygga en lugn avtalsrörelse. Jag

kan för min del inte förstå ett sådant resonemang.
Jordbruket har ingen anledning
att avstå från sin avtalsenliga rätt.
Skulle det i år i stället ha blivit ett
större överskott i jordbrukskalkylen, hade
ju jordbruket fått vidkännas vissa
prissänkningar. Om jordbruket självt
skall bära en förlust av ca 160 miljoner
kronor, betyder detta, att jordbrukarna
får under detta år en inkomstminskning
på 8 procent. De får i genomsnitt en inkomst,
som är 8 procent mindre än man
räknade med vid uppgörelsen, då man
utgick från normalskörd. Andra grupper
har däremot i år fått löneförhöjningar på
i genomsnitt 8—10 procent. Det vore
orimligt, om de grupper, som fått reallöneförbättring
i år, skulle kräva kompensation
därför att bönderna får en del
av sina förluster täckta.

En annan sak är om man anser att
vinstutsikterna och produktionsökningen
inom vissa branscher är sådana, att
de medger en löneförhöjning nästa år.
Detta hänger samman med kostnadsläget
och möjligheterna att stabilisera penningvärdet
och förutsättningarna för en
solidarisk inkomstpolitik särskilt med
hänsyn till dem, som arbetar inom näringsgrenar
med inga eller små vinstmarginaler
— detta problem berördes av
herr Strand.

Till sist vill jag säga några ord om det
förslag till allmän pensionsförsäkring,
som nyligen framlagts i ett kommittébetänkande
— frågan har inte tidigare
berörts under debatten. Förslaget är
utomordentligt intressant, men jag misstänker
att mången läsare av betänkandet
sätter ett och annat frågetecken i
marginalen. Det är synnerligen välbetänkt,
att regeringen inte försökt forcera
fram ett principbeslut vid nästa års riksdag,
utan givit organisationer och myndigheter
en väl tilltagen remisstid.

En utjämning av de ur rättvisesynpunkt
omotiverat stora skillnaderna i
pensionsförmånerna framstår åtminstone
för mig som den angelägnaste socialpolitiska
uppgiften under de närmaste
åren. Men hur frågan om en tillfredsställande
pensionering skall lösas, behöver
grundligt diskuteras. Ur administra -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

tiv synpunkt är det väl naturligtvis en
nackdel att man skall behöva ha två
obligatoriska former av pensionering,
dels folkpensionering och dels en allmän
pensionsförsäkring. Viktigare är naturligtvis
frågan om pensionsförmånernas
storlek och finansiering. Utredningen föreslår,
att den allmänna pensionsförsäkringen
skall finansieras genom premier.
Löntagaren skall betala halv premie och
arbetsgivaren svara för den andra hälften,
under det att den egne företagaren
själv får betala premien för sin försäkring.
Man måste ställa frågan, om inte
många, för att inte säga tusentals, mindre
företagare kommer att få mycket svårt
att klara både bidraget till de anställdas
pensioner och den egna premien. Jag
tänker här på mindre företagare med
begränsade inkomster inom exempelvis
jordbruk, hantverk, handel, fiske o. d.,
företagare, som också behöver kapital
för investeringar i sin egen rörelse.

Jag är övertygad om att även för vissa
grupper av arbetare kommer premierna
trots halveringen att bli ganska betungande
i familjernas begränsade budget.
Eftersom pensionen skall utgå i direkt
förhållande till vederbörande premier —
till grund för dessa skall ligga hans inkomst
— betyder detta självfallet, att
den, som av olika anledningar råkat ha
haft en låg inkomst under den tid han
varit yrkesverksam, kommer att få nöja
sig med en låg pension efter 67 års ålder.
Om hustrun inte haft möjlighet till
förvärvsarbete utanför hemmet och på
det sättet kunnat skaffa sig direkta arbetsinkomster
utan skött hemmet — och
den uppgiften är inte mindre betydelsefull
— så är det klart, att makarnas pension
blir ytterst liten. Även familjepensionen
blir liten, om hustrun en dag
skulle bli iinka.

Jag är övertygad om att stora grupper
av det .svenska folket ser ganska kritiskt
på en sådan lösning av pensionsfrågan.
.lag menar inte därmed att de skulle
anse en allmän pensionsförsäkring på
premiebasis helt otänkbar eller felaktig.
Men jag är förvissad om att stora medborgargrupper
furst och främst vilt ha
eu successiv förbättring av den nuva -

rande folkpensioneringen. Om man av
olika skäl inte vill lösa hela pensionsfrågan
inom folkpensioneringens ram,
så bör i alla händelser en förbättrad
folkpensionering snarast möjligt genomföras,
så att behovet av en påbyggnad i
den allmänna pensionsförsäkringens
form därigenom blir mera begränsat. Om
man inte följer dessa principer, tror jag
att det kommer att bli mycket svårt, för
att inte säga omöjligt, att skapa tillräcklig
trygghet åt alla på ålderns dagar.

Det kan, herr talman, kanske invändas
av någon, att även om man i samband
med en sådan förbättring av folkpensionerna
höjer folkpensionsavgifterna
något, kommer en väsentlig höjning av
folkpensionen att draga betydande kostnader
för det allmänna. Det är riktigt,
men beror inte det på, att de människor
i vårt samhälle, som behöver trygghet på
ålderns dagar, är flera än de människor,
som själva av egen kraft kan svara för
hela kostnaden för tryggheten på ålderdomen? -

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Jag skall inte behandla
vare sig investeringsavgiften eller bilaccisen,
utan jag skall gå in på en annan
ekonomisk fråga. Den har visserligen berörts
tidigare i dag av herr Herlitz, men
han har då hållit sig på det politiska
planet och icke sysslat med frågans ekonomiska
innebörd. Den ligger vid sidan
om de dagspolitiska striderna i vårt land.
Jag syftar på frågan om vidgat samarbete
mellan Nordens länder.

På alla ledamöternas bord ligger en
blå bok, som kommit oss tillhanda från
Norge. Bokens tillkomst härleder sig från
en konferens på Harpsund den 30 och
31 oktober förra året, då man på allvar
började diskutera nordiskt samarbete.
Frågan bär därefter behandlats av statsministrarna
i de nordiska länderna på en
konferens i Oslo. För några dagar sedan
var ordförandena i Nordenföreningarna
i de olika länderna samlade i Stockholm
och diskuterade frågan. Därvid yttrade
f. d. chefen för den danska nationalbanken,
direktören Bramsmes, med en viss

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

otålighet, att man nu förhandlat i frågan
så långe, att tiden var inne att gå
från ord till handling. Han menade att
man borde begränsa tiden för utredningarna
och framhöll att man inte behövde
sikta på en lösning över hela linjen.
Kunde man inte komma överens
med Norge, kunde man väl åtminstone
komma överens med Danmark eller Finland
— vägen har ju öppnats nu, får
man hoppas, för samarbete med Finland
på bred ekonomisk bas. — Kan man inte
träffa överenskommelse i fråga om stora
delar av varusortimenten, kan man enas
åtminstone när det gäller några av dem.
På det sättet skulle, ansåg herr Bramsnaes,
en början kunna göras.

Det torde vara obestridligt, att ett vidgat
ekonomiskt samarbete skulle vara
fördelaktigt. Vi bar nämligen klart belägg
för detta. Jag syftar då på Europas
kol- och stålunion. Det var av politiska
motiv som planerna på en sådan union
framlades från franskt håll, och man
trodde då inte mycket på saken. Jag
måste erkänna att jag själv alltid varit
mycket skeptisk, om det skulle bli någon
framgång med kol- och stålunionen, eftersom
den tillkommit av helt politiska
motiv. Dessa spådomar har emellertid
kommit på skam. Man kan inte förneka,
att den europeiska kol- och stålunionen
blivit en succés. Det är en gemensam
marknad för de sex till unionen anslutna
länderna, Beneluxländerna, Tyskland,
Frankrike och Italien. Marknaden
för kol, järn, stål och skrot har där
ökats till att omfatta 170 miljoner människor,
vilket motsvarar marknaden för
Förenta staternas järnhantering. Ytterligare
belägg för att unionen varit en
framgång är att på två år har på den
gemensamma marknaden omsättningen
ökat med 57 procent för kol, 32 procent
för koks, 17 procent för järn och 250
procent för skrot. Den ökningen är avsevärt
större än den man kan notera för
varor som icke fallit inom kol- och stålunionens
arbetsområde. Denna vidgade
marknad för dessa länders järnhantering
betyder en i hög grad ökad konkurrenskraft.
Det säger sig självt att tillverkningen
kan läggas på större serier.

Vid ett besök i Belgien för fjorton dagar
sedan träffade jag en del järnbrukschefer
där, och de sade: »Vid unionens
tillkomst fick vi valsa samma dimensioner
kanske i två å tre dagar; nu valsar
vi dem i lika många veckor, ja kanske
i månader.» Varje fackman vet vad
det vill säga att slippa valsomställning
och kunna köra med samma dimension
under långa perioder. Det innebär en
betydande besparing.

Tyvärr är motståndet mot detta samarbete
ganska starkt. På politiskt håll råder
kanske närmast en viss likgiltighet
och i varje fall ingen entusiasm. Däremot
finner man motståndet inom näringslivet.
Man är rädd för de tullsänkningar
som skulle uppkomma. Det skulle
kanske bli en tullsänkning på ett par
tre procent, om Sverige, Norge och Danmark
skulle enas om en gemensam marknad
för kol och stål, men jag ifrågasätter
om inte denna tullsänkning väger
ganska lätt i jämförelse med de alldeles
påtagliga driftekonomiska och handelsekonomiska
fördelar som man vinner genom
en vidgad marknad. Vi skall ha
blicken öppen för om det finns någon
möjlighet för oss att komma in i koloch
stålunionen, och på den frågan kan
man anlägga många ganska komplicerade
aspekter, men i varje fall skulle vårt
läge vid underhandlingar med kol- och
stålunionen i allra högsta grad stärkas,
om underhandlingarna kunde föras med
utgångspunkt från en gemensam nordisk
marknad och inte från de enskilda länderna.
De goda resultaten från kol- och
stålunionen manar till efterföljd, och jag
vill livligt instämma i direktör Bramsnaes’
vädjan på mötet i Stockholm för
tre dagar sedan att vi skall forcera utredningarna
och försöka gå från ord till
handling. Vi kan ju också tänka på passtvångets
upphävande, där ju resultaten
har varit uteslutande positiva, trots att
många uttalade farhågor.

Nu finns tyvärr inte någon av statsråden
på regeringsbänken, och något
svar är därför inte att förvänta i dag,
men det hade varit önskvärt, om riksdagen
hade från regeringsbänken fått
en deklaration om hur långt dessa un -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

derhandlingar angående en gemensam
nordisk marknad har kommit och när
man kan vänta att en sådan marknad
kan realiseras. På enskilda föredrag har
man hört, att flera statsråd har berört
saken med en viss optimism, men det
hade varit av intresse att få klarare upplysningar,
inte minst inför riksdagen.
Tyvärr kan väl denna önskan inte gå i
uppfyllelse, då vi inte har något statsråd
närvarande.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kom in i kammaren
under senare delen av herr De Geers
anförande, då herr De Geer talade om
det nordiska samarbetet. Jag vill bara
göra den deklarationen, att intet skulle
vara mig kärare än att få lämna en ganska
fullständig redogörelse för hur långt
det nordiska samarbetet på det ekonomiska
området, för vilket jag bär ansvaret
i regeringen, nu har avancerat.
Jag är emellertid en smula tveksam, om
jag skall begagna detta tillälie att lämna
en sådan redogörelse. Jag vill endast betona,
att vid det nyligen timade mötet
mellan Nordiska rådets presidium och
representanter för de nordiska ländernas
regeringar i Danmark var man överens
om att en såvitt möjligt fullständig
redogörelse för hur långt förarbetena
och utredningsarbetena kommit när det
gäller att inrätta en gemensam nordisk
varumarknad skulle lämnas vid Nordiska
rådets nästa session i Köpenhamn i
slutet av januari. Man var också både
från regeringssidan och från Nordiska
rådets presidiums sida ense om att denna
redogörelse inte borde innehålla bara
några allmänna fraser utan ett konkret
angivande av vart man hade nått,
vilka resultat man närmast motsåg, när
man kunde vänta att frågan fördes vidare
till respektive länders parlament
för att sedan anmälas i GATT.

Man var också överens om att ingalunda
dölja de svårigheter och de problem
som givetvis anmäler sig i detta
sammanhang..

Jag tror därför, trots att kammaren
kan ha ett mycket legitimt och väl för -

ståeligt intresse av att vara på ett tidigt
stadium informerad i dessa frågor, att
jag bör avstå från att lämna denna redogörelse
nu och icke föregripa dels vad
som kommer att hända och dels den
presentation som kommer att ges Nordiska
rådet vid dess januarimöte.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Efter den föregående talarens
avvikelse till mera internationella
problem ber jag att några minuter få
sysselsätta mig med åtminstone i största
utsträckning rent svenska ekonomiska
problem.

Om jag har antecknat rätt, gjorde
statsministern i sitt anförande det i mitt
tycke dristiga uttalandet att år 1955 är
det mest gynnsamma år som det svenska
folkhushållet har upplevat. När jag säger
att jag tycker att detta var ett minst
sagt dristigt uttalande, så gör jag det
med tanke på den oro som från flera
håll har deklarerats råda i jordbrukarnas
led. Jordbrukarna utgör ju i alla
fall mellan 20 och 25 procent av den
svenska befolkningen, och det gäller
alltså ändå ingen bagatellartad del av
vårt samhälle.

Oron bland jordbrukarna, som i vissa
fall nästan har tagit sig uttryck i ren
upprorsstämning, har naturligtvis skilda
orsaker. Den sammanhänger inte bara,
såsom det nu har antagits här tidigare,
med de senaste årens dåliga skördar
som har medfört sämre ekonomiskt
resultat för jordbrukarna än de tidigare
haft. Därtill kommer att rent nominella
prissänkningar på jordbruksprodukter
bär förekommit samtidigt som andra
folkgrupper har fått ganska mycket förbättrade
inkomster. Vi vet ju att jordbrukskalkylen
utom under det senaste
året har utvisat överskott, vilket resulterat
i att priserna blivit lägre. Jag för
min del tror ju att de, som har gjort
beräkningarna i jordbrukskalkylen, har
varit — lindrigt sagt — alldeles för optimistiska.
Do har säkerligen räknat med
större produktionsökningar inom jordbruket
än det varit möjligt att nå även
i de trakter, där inte de två senaste årens

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

skördeskador har inverkat. Jag tror också
att de har räknat med större rationaliseringsvinster
än som i verkligheten
har kunnat göras. Det beror nog bl. a.
på dessa omständigheter att jordbruksbefolkningen
har fått det sämre, såsom
jag sade, även i de trakter, där skördeskador
inte har förekommit. Ännu sämre
har det naturligtvis blivit för dem som
under de två senaste åren har drabbats
av skördeskador. I fjol lämnades ju
ingen kompensation till dessa, då det
ansågs att minskningen av skördeutfallet
höll sig inom ramen för den s. k. 4-procentsregeln.
Detta betydde att jordbruket
i stort sett fick avstå ungefär 160
miljoner kronor av de inkomster det
skulle ha haft, om några skador inte hade
inträffat. Det blir ju samma förhållande
i år. Jag är emellertid glad över
de uttalanden som har gjorts från olika
håll här i dag, att jordbruket skall ha
avtalsenlig ersättning för de inkomstminskningar
som har skett.

Jag vill gärna instämma i vad förste
vice talmannen Strand här sade, nämligen
att det ju knappast går att ge ersättningar
bara genom att höja produktpriserna,
ty då finge ju de, som har lidit
minst av skördeskadorna, den största
inkomstökningen och de, som har lidit
mest, ingen eller högst obetydlig ökning.
Det finns säkerligen andra vägar som är
framkomliga. En av dessa är givetvis att
man lämnar rabatt på kraftfoder och
fodermedel till jordbrukarna i de mest
utsatta områdena, och jag ifrågasätter,
om inte en rent individuell behovsprövning
bör företagas i de allra svårast
drabbade områdena. Det har åtminstone
diskuterats att en del av ersättningarna
skulle finansieras subventionsvägen, och
då vore det säkerligen riktigt att beräkna
dessa ersättningar individuellt
och låta dem gå till de jordbrukare som
har lidit allra mest. Det går naturligtvis
att förfara på detta sätt.

En annan orsak till den oro som råder
är, såsom redan förut har framhållits
här, räntehöjningarna som drabbat
jordbruket mycket hårt. Räntehöjningarna
har inte ens medräknats i den nu
reviderade jordbrukskalkylen, utan jord -

brukarna får helt och hållet stå för de
ökade räntekostnaderna. I synnerhet de
yngre jordbrukarna och kanske framför
allt de jordbrukare, vilkas gårdar lantbruksnämnderna
i sin vishet har nyrationaliserat
på den allra senaste tiden,
har mycket stora skulder att dragas
med, och det är dessa som har den allra
starkaste känningen av räntehöjningen.

Medan jag är inne på jordbrukets problem
skall jag säga ett par ord om det
nya prissättningssystem, som har föreslagits,
och motivera varför jag har yrkat
avslag på det i en motion.

Jag har gjort det framför allt av två
skäl. Systemet har säkerligen vissa fördelar,
eftersom man därigenom kommer
ifrån den gamla jordbrukskalkylen och
det kan företas vissa automatiska regleringar
utan att det behöver vara årliga
förhandlingar. Men systemet medför
framför allt två orättvisor.

Först och främst var det ju så att enligt
det gamla systemet räknades aldrig
skogsprodukterna in i jordbrukskalkylen,
utan skogsbruket ansågs vara en
sak för sig. Men enligt det nya systemet
har skogen räknats in. Det är kanske
i och för sig inte något stort fel för de
jordbrukare som har inkomst av skogsskötsel.
Men systemet är upplagt så att
man som norm tagit jordbrukare som
har den allra bästa förutsättningen för
att få stora skördar, nämligen slättbygdsjordbrukarna
i södra Sverige. Prissättningen
bestäms med utgångspunkt
från den grupp som har tio till tjugo
hektar i dessa områden. Då blir det så
att alla jordbrukare i övriga Sverige
som icke har stöd av skogen -— det är
säkerligen flera tiotusental — kommer
i ett sämre läge än de har haft genom
den gamla jordbrukskalkylen.

De.n andra och största orättvisan ligger
däri, att småbrukets problem inte
har blivit beaktade samtidigt med att
det nya systemet skall träda i funktion.
Det har alldeles nyss tillsatts en utredning,
som i varje fall inte kan bli färdig
med sitt förslag, innan riksdagen fattar
principbeslut och knappast heller innan
de nya riktpriserna skall fastställas. En
helt annan sak hade varit, om både den -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

na utredning och utredningen om att
förse skoglösa jordbruk i skogsbygderna
med skog blivit klara. Då hade det kanske
inte varit så stort principiellt motstånd
mot det nya prissättningssystemet
som det för närvarande är. Det bästa är
att avvakta resultatet av utredningarna,
så att dessa saker kan bestämmas samtidigt.
Annars går det säkert på det sättet,
att de båda grupper som jag har talat
om här —• framför allt småbrukarna
— blir lidande på grund av att medlen
disponeras i förväg. Sedan finns det endast
mycket små medel till förfogande
för att utge ersättning, när man har fått
kompletteringsbestämmelser angående
prissättningen för de 180 000 jordbrukare,
vilkas jordbruk är mindre än basjordbruket
och som säkerligen har större
behov av prisstöd på sina produkter
än de andra.

Vidare har här talats om räntehöjningen.
Jag har i någon mån varit inne
på den saken, men jag kan inte underlåta
att beröra den i åtminstone ett avseende.
Det är ingen som förnekar, att
räntan i den ekonomiska balansen är det
gamla klassiska medlet, som under alla
förhållanden har den största effekten.
En annan sak är att en räntehöjning
mycket svårt drabbar dem som har den
ininsta motståndskraften, ty den drabbar
ju dem som har skulder. Räntehöjningen
har inte fått slå igenom på bostadsmarknaden.
Eftersom den sålunda inte fått
slå igenom överallt, kommer de skuldsatta
jordbrukarna och de företagare,
som har stora skulder, att få dragas med
den högre räntan ännu längre tid än
som annars hade behövts.

Det är en god sak, att vi håller på att
avveckla bostadssubventionerna. Jag
skall inte tala så mycket om dcin. De
har kanske inte varit en av de viktigaste
inflationsorsakerna, men de har bidragit
till inflationen, .lag vill inte förneka att
det är bra att lämna hjälp till dem som
inte har fått bostad eller till dem som
har för dyra bostäder. Men det är klart
att subventionerna verkat som pådrivare
vid stegringen av byggnadskostnaderna
och framför allt vid höjningen av arbetslönerna.
Förekomsten av subventio -

nerna har blivit en sporre för arbetstagarna
inom byggnadsbranschen att få
betydligt större lönehöjningar än som
varit normalt för det svenska näringslivet
i övrigt.

Jag läste för några dagar sedan i en
tidning att enligt Handelsbankens index
för bostadskostnaderna dessa för åren
1938 och 1939 tog 12,2 procent av hela
den privata konsumtionen. Nu, sedan
standarden har ökats, utgör de inte mer
än 8,5 procent. Med dessa siffror för
ögonen är det ju alldeles riktigt att avveckla
bostadssubventionerna för de
flesta grupper efter hand som detta går,
naturligtvis utan att man på en gång gör
för stora ingrepp.

En annan sak är hyreskostnaderna i
de gamla och de nya bostadshusen. Hyresregleringskommittén
har ju nyss avlämnat
ett förslag att hyresregleringen
skall successivt avskaffas. Detta har mött
ett mycket starkt motstånd från hyresgästernas
sida. De har haft protestmöten
överallt i vårt land, tror jag. Detta är
kanske rent mänskligt sett inte så besynnerligt,
men när det är på det sättet
att kostnaderna för bostäderna nu tar
nära en fjärdedel mindre av den samlade
konsumtionen än 1938 och 1939, så har
man inte mycket underlag för dessa
protestmöten. Det är ju alldeles uppenbart.
Jag hoppas att regering och riksdag
inte skall ta stor hänsyn till dessa
protestmöten utan skall avveckla hyresregleringen
ungefär i stil med vad hyresregleringskommittén
har föreslagit. Det
är ju inte bara orätt att inte fastighetsägarna
har fått ta ut så stora hyror att de
kunnat underhålla byggnaderna. De har
inte kunnat göra några avskrivningar, de
har inte kunnat samla något kapital till
förnyelse av bostadsbeståndet. Det är säkerligen
också rent nationalekonomiskt
en förlust att inte dessa gamla byggnader,
som i många fall visst inte har tjänat
ut, kunnat underhållas i tillräcklig
grad utan har förslummats tidigare än
som hade behövt ske.

Innan jag slutar mitt anförande vill
jag gärna framhålla alt när jag gör dessa
uttalanden om önskvärdheten av hyresregleringens
och bostadsubventioner -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Ivungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

nas avskaffande fortast möjligt, så gäller
detta inte de stora barnfamiljerna.
Det bör naturligtvis inte heller gälla
åldringarna i de s. k. pensionärshemmen
och liknande. Jag vet nog att där
bör vi fortfarande med statliga medel
hjälpa till att sänka bostadskostnaderna.
Men det bör gälla de svenska folkhusliållen
i gemen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag tror att jag måste
visa den artigheten mot herr Ohlon att
jag svarar på en direkt fråga som han
framställde och som jag inte haft tillfälle
att besvara tidigare. Det gällde den
svenska delegationen till atomkonferensen
i augusti i år. Herr Ohlon klagade
över att inte försvarets forskningsanstalt
hade blivit representerad vid denna konferens.

Mitt svar är, som herr Ohlon säkerligen
har insett på förhand, att konferensen
var avsedd att syssla med frågor
av fredligt bruk av atomenergien. Det
var dessutom från början meningen att
vissa huvudområden där skulle behandlas,
frågan om atomenergiens användning
för kraftändamål och dess användning
i medicinens och jordbruksnäringens
tjänst. Det sista gällde alltså tillverkning
av och användande av isotoper.
Bestämmelserna var sådana att fem delegater
fick utses från varje land och
dessutom ett obegränsat antal experter,
fastän det meddelades från organisationskommittén
att det var önskvärt att
inte antalet deltagare blev för stort.

Från svensk sida skedde samråd med
atomkommissionen och atombolaget, och
alla de som föreslogs från deras håll
togs med i delegationen. Dessutom kom
det önskemål från organisationskommittén
att ytterligare en del svenska forskare
skulle få komma med därför att
de hade författat uppsatser eller artiklar
som skulle föredras vid konferensen,
och det var då önskvärt att författarna
själva var där och kunde föredra
dem. Till denna grupp hörde inga
från försvarets forskningsanstalt. Dele -

gationen blev till slut så stor som 29
personer, och jag tror inte att det i realiteten
fanns något intresse av att skicka
dit representanter för försvarets forskningsanstalt
med hänsyn till de problem
som den är inriktad på. Jag tror uppriktigt
sagt att detta mer har varit en
prestigefråga — det kan man kanske
sluta sig till av en del tecken.

Ytterligare vill jag bara säga att jag
i varje fall inte har någon kännedom
om att det var vanligt att andra länder
skickade representanter för de militära
synpunkterna. Det är möjligt att det
fanns sådana personer där. Det var för
övrigt tillåtet för enskilda att vara med
om de skaffade sig legitimationskort. Det
är alltså tänkbart att även militärt intresserade
forskare var närvarande, men
det var ändå inte konferensens uppgift
att syssla med den sortens problem.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Det har blivit en vana
att så här års dels uppta till behandling
inflationsfaran och dels på sina håll uttala
varnande ord för en kommande
konjunkturförsämring. Dessa varningar
har nog mycket ofta haft stark saklig
grund med hänsyn till det labila läget
på det ekonomiska området under åtskilliga
år. Men man kan nog inte frigöra
sig från att dessa varningar ganska
ofta förts fram i syfte att i någon
mån söka påverka arbetsmarknadsparterna
inför kommande löneförhandlingar.
Emellertid är jag övertygad om att
de varningar, som i dag uttalats, inte
haft i huvudsak detta sistnämnda syfte.
Jag tror att de varit sakligt berättigade.
Våra konjunkturbedömare av facket har
ju i höst funnit att vissa tendenser går i
den riktningen, att man kan vänta sig
ett försämrat ekonomiskt läge under nästa
år. Konjunkturinstitutet har i den
höstrapport, som nyligen avgivits och
som åberopats här i dag vid flera tillfällen
under diskussionen, talat om, att
det kan uppstå sysselsättningssvårigheter
under nästa år. Inför ett sådant läge
är det väl tämligen klart att en stark
återhållsamhet bör vara rättesnöret för

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

vår ekonomiska politik och för förhandlingsparternas
åtgöranden ute på arbetsmarknaden.
En försämring av det internationella
läget skulle uppenbarligen
mycket lätt kunna i negativ riktning påverka
vår sysselsättning, om lönenivån
skulle ytterligare stiga i vårt land i jämförelse
med andra länders.

I det synnerligen intressanta anförande
som riksbankschefen höll vid Svenska
sparbanksföreningens årsmöte den 14
oktober i år kom han in just på detta
perspektiv. Han sade att man inte fick
vara blind för att det just nu på flera
håll i utlandet görs energiska inskridanden
mot inflationsfaran, och han framhöll
att i ett sådant läge ett enskilt lands
isolerade färd med inflationsvind i seglen
skulle snabbare stranda på de skär,
som utrikeshandel och utrikesbetalningar
ofrånkomligt skulle bilda.

Herr talman! Det viktigaste skyddet vi
har mot en utveckling i antydd riktning
är vår valutareserv. De uppgifter, som
står till buds beträffande valutareserven,
är av den art att de inte är uppmuntrande.
Herr Ewerlöf har i sitt första anförande
här i dag redogjort något för valutareservens
ställning. Han har nämnt
en del siffror, och jag skulle kunna komplettera
dessa med ytterligare ett par.

Om man undersöker den aktuella valutareservens
förhållande till det senast
beräknade importvärdet för innevarande
år, finner man följande. Den sista
september 1955 utgjorde valutareserven
2 452 miljoner, medan årets beräknade
importvärde utgjorde 10 200 miljoner
kronor. Valutareserven uppgick sålunda
till 24 procent av årets import, d. v. s.
den skulle täcka importen endast för 2,9
månader. Jämför man 1955 års läge med
1946 års finner man att valutareserven
i slutet av det senare året utgjorde 76,1
procent av årets import, d. v. s. den
räckte för 9,1 månaders import. I slutet
av det sista förkrigsåret, 1938, utgjorde
valutareserven 111,2 procent av importen
och räckte sålunda för 13,3 månaders
import. Utvecklingen ter sig alltså
ganska dyster. — År 1938 räckte valutareserven,
jag upprepar det, för 13,3
månaders import, 1946 för 9,1 månaders

import och nu i år endast för 2,9 månaders
import.

De uppgifter jag här erinrat om är i
nuvarande läge värda ett allvarligt beaktande,
synes det mig. Under efterkrigsåren
bär vid upprepade tillfällen valutareservens
otillräcklighet bragts på tal.
Den politik som förts har emellertid
ständigt pressat vår varuförbrukning mot
den yttersta gränsen av våra resurser
och det är under trycket av denna press
som valutareservens storlek kommit att
bli alltmera otillfredsställande.

Men, herr talman, det finns ju ljuspunkter
i situationen, och de har också
under diskussionen här framförts •— åtminstone
åtskilliga av dem. Jag skulle
vilja peka på en sådan ljuspunkt, nämligen
den stimulans som det enskilda
sparandet har fått genom införandet av
premiesparandet och genom den räntehöjning
som skett, en räntehöjning som
sedd från andra synpunkter givetvis kan
betecknas som mycket otillfredsställande.
Jag vill i detta sammanhang uttala
min förvåning över de siffror, som herr
Gustaf Elofsson nämnde beträffande
räntepolitikens tillämpning på vissa håll
ute i landet. De siffrorna är för mig fullständigt
överraskande. Jag vill bestämt
påstå, att för den grupp av kreditinstitut,
där jag är verksam, dessa räntesatser
ter sig fullkomligt främmande.

Det råder emellertid inte något tvivel
om att intresset för de personliga sparandet
har ökat, även om detta inte kan
bevisas med tillgängliga siffror. De statistiska
uppgifterna beträffande sparandets
utveckling under de tre första kvartalen
i fjol och de tre första kvartalen
i år tyder visserligen inte på att ökningstakten
beträffande banksparandet
är snabbare nu än det var i fjol, snarare
tvärtom, men siffrorna där är inte utslagsgivande;
de är inte någon riktig
mätare på banksparandet. Det förhåller
sig nämligen så, som vi nog alla vet, att
kreditrestriktionerna har framtvingat en
hel del ofta mycket stora uttag i bankerna
för investeringsändamål, och detta
har väsentligt förryckt, kan man säga,
statistiken beträffande nysparandet.
Många enskilda personer, ävensom före -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

tag och inte minst kommuner har nödgats
lyfta av sina besparingar och fonderingar
på grund av svårigheterna på
lånemarknaden, och många privata kapitalägare
har framträtt som lånegivare
med utnyttjande av sina i bankerna innestående
kapital. Det är den s. k. grå
marknaden, som det har talats om tidigare
här i dag.

Det är emellertid uppenbart att om
den stimulans, som jag nyss nämnde, inte
förekommit, hade siffrorna beträffande
sparandet varit sämre. Sammanlagda
antalet premiesparkonton i samtliga penninginstitut
var den 1 oktober inte mindre
än inemot en kvarts miljon, och det
är, synes det mig, ett mycket gott resultat,
synnerligast om man betänker att
det i allmänhet rör sig om nysparade
pengar. Detta resultat är väl ändå ett
bevis för att det även i vårt land lönar
sig att vidtaga åtgärder i sparfrämjande
syfte. Formen för denna uppmuntran
av sparandet kan i olika lägen diskuteras.
Personligen håller jag bestämt före,
att ett sparvänligt klimat, som tar sig
uttryck framför allt i en skattelagstiftning
som uppmuntrar sparandet, som
stimulerar folk att spara, i längden är
den bästa metoden.

Alltnog, herr talman, en väsentlig ökning
av sparandet skulle motverka inflationen,
dämpa konsumtionen, öka underlaget
för investeringarna och för produktionen
och därmed också verksamt
bidraga till att åstadkomma en förbättring
beträffande handelsbalansen och valutareserven.
Dessa fakta, herr talman,
borde man i nuvarande läge alltid ha
för ögonen i den ekonomiska politiken.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag tillhör inte dem som
stått på förhandslistan och hade heller
inte tänkt yttra mig här i dag, om det
inte hade varit så att man från att ha
haft, som, herr Ohlon uttryckte det, industrien
och dess investeringar som
hackkyckling, plötsligt försatt löntagarna
i den situationen.

Det är ju rätt egendomligt att inte
herr Wehtje skulle kunna vara överens

med herr Strand och mig, eftersom det
ändå är så att de grupper vi företräder
har att hämta sin försörjning och stödja
sitt välbefinnande på de företag hos
vilka är verksamma.

Det är nu en gång så, att över investeringarna
har löntagarna inte något inflytande.
Det är möjligt — jag säger det
på fullt allvar — att vi borde överväga
om man inte i vårt ekonomiska liv borde
ha någon form av kontakt mellan löntagarna
och företagarna i spörsmål som
berör företagens finansiering och ekonomi.
Eljest försätts man i den situationen,
att företagsledningarna bedömer
företagens behov av investeringar, och
sedan får löntagarna-konsumenterna nöja
sig med vad som blir över när dessa
investeringar gjorts. Det är helt enkelt
omöjligt för löntagarsidan att acceptera
en dylik teknik. Man kan inte begära
av löntagarsidan att den skall anpassa
sig efter en investeringspolitik över vilken
den inte har något inflytande, och
en investeringspolitik som stundtals icke
har varit rationaliseringsbefrämjande,
utan motsatsen. Alla investeringar får
nämligen inte rationaliseringsbefrämjande
effekt, som man här sagt, men det låter
sig inte göra att generellt skilja ut de
investeringar som verkligen ger resultat
från dem som kan anses, under kortare
tid i varje fall, vara mera krävande än
givande. Ingen har heller presenterat
någon metod för detaljgranskning av investeringarna.

Nu frågar jag mig: Vad är det som gör
att oron uppstår på löntagarsidan? Det
har funnits tillfällen — jag vill här erinra
om detta — när löntagarna ensamma
svarat för återhållsamheten. Vi har
haft år av lönestopp, då det inte höjdes
en enda röst för investeringsbegränsning.
Då hade man ett kärkommet tillfälle
— eller borde haft det i varje fall,
säger man sig nu efteråt — att företaga
ingripanden. Situationen som den är I
dag ser till det yttre ut så, att nu är
det industrien som kläms åt, medan det
förra gången var löntagarna. Men om industrien
kläms åt, kläms också löntagarna
åt, ty förutsättningarna för lönepolitiken
måste bli helt andra i ett läge

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

där företagen har kreditsvårigheter än
i ett läge där pengarna flödar rikligt.

Jag återgår till frågan om lönestoppet.
Under lönestoppet låg de flesta löntagargrupper
totalt stilla med sina lönerörelser.
Ändock förekom, fast organisationerna
inte gjorde något, en löneglidning
uppåt till följd av den faktiska
proportionen mellan tillgången och
behovet av arbetskraft. De löntagargrupper,
som hade legat stilla, konstaterade
i efterhand, att deras återhållsamhet
visst inte hade fått den väntade effekten,
d. v. s. att man hade fått till stånd
en situation som möjliggjorde att de
kunde åtnöja sig med att ligga stilla.
Jag vill inte säga att det var fel med
den löneglidning som förekom. Jag vill
bara kasta in detta moment, som tycks
vara bortglömt, i denna diskussion, nämligen
att investeringarna icke är något
som är helt skilt från ianspråktagandet
av arbetskraft. Frågan om investeringarna
och deras storlek sammanhänger
tvärtom med ianspråktagandet av arbetskraften.
Detta faktum åstadkommer
också den här påtalade komplikationen.
Investerar man, kräver man därmed kanske
mer arbetskraft än vad som finns
tillgänglig, och så verkar investeringen
löneuppdrivande inte bara på avtalslönerna
utan även på de löner vid sidan
av avtalen som arbetsgivarna själva har
att bestämma över.

Problemet är därför inte så enkelt att
det räcker med att löntagarna nu beaktar
den ekonomiska situationen. Löntagarna
bär gjort det över hövan flera
gånger tidigare. Jag tror att det är riktigt
att löntagarna gör det även nu,
nämligen i sitt eget självförstådda intresse.
Det kan nämligen inte vara klokt
att driva en lönepolitik utan hänsyn till
vilken effekt den i sin tur får på prispolitiken.
Men jag vill bestämt deklarera,
att om statsmakterna å ena sidan förväntar
av löntagarna att de skall visa
återhållsamhet inför det kommande årsskiftet
och samtidigt å andra sidan
har några som helst planer att släppa
de andra bromsarna, kan statsmakterna
icke räkna med löntagarnas medverkan.
Löntagarna kan medverka endast under

förutsättning att man bibehåller det kärva
läge som nu består, så att återhållsamheten
från löntagarnas sida verkligen
kan få resonans och inte bara kommer
att innebära en förskjutning av det
hela i den ena riktningen. Löntagarna
måste ha trygghet för att de åstadkommer
ett i sak förbättrat läge genom sin
återhållsamhet.

Man bör alltså ha klart för sig, att
de diskussioner om, en samordning av
avtalsrörelsen, som nu pågår på löntagarhåll
i syfte att åstadkomma en återhållsamhet,
föres mot bakgrunden av att
regeringen icke viker från den kärva
ekonomiska politik som man hittills fört.
Gör regeringen det, så äventyrar man
de strävanden som nu finns på löntagarhåll.

Till herr Wehtje vill jag säga att vi
naturligtvis är överens om att det är
ett gemensamt intresse för både företagen
och de anställda att företagen visar
goda vinster, ty då får man ju möjlighet
till löneförbättringar. Förutsättningen
är dock naturligtvis att inte företagarna
på förhand intecknar vinsterna
på olika sätt utan verkligen låter dem
ligga kvar i företagen. Man får således
inte förhandsinteckna vinsterna t. ex.
genom tillskott av aktier eller på annat
sätt, utan vinsterna skall användas för
företagens regeneration, deras expansion
och därmed även för tryggande
av löntagarnas framtida försörjning. Det
är naturligtvis ett gemensamt intresse
att så sker. Men där uppkommer en
problemställning som är litet intrikat.
Om man kväver investeringarna för
mycket riskerar man att företagen inte
kan producera tillräckligt mycket för
att få tillräckligt med varor att konsumera.
Investerar man däremot för mycket,
så att man icke får tillräckligt med
pengar över för konsumtion, kväver
man investeringarna bakvägen genom att
minska efterfrågan. Det gäller i varje
läge att se till att man har en vettig balans
mellan de två faktorerna. Fn alltför
omfattande investeringsbegränsning
kan således verka utvccklingshämmande.
Det är också riktigt, som herr Wehtje
sade, att den utveckling som nu äger

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för ar 1956 m. m.

rum på det tekniska området kommer
att kräva alltmer pengar eftersom företagen
använder alltmer komplicerad och
dyrbar maskinell utrustning etc. Denna
moderna utrustning kräver betydande
investeringar.

Men om man nu alltså håller på att
investera i dessa nya stora anläggningar,
måste man någon gång komma fram till
det läget att investeringarna ger resultat
för konsumenterna. Man kan inte fortsätta
att investera och investera utan
att investeringarna leder till ökat produktionsresultat,
alltså motsvaras av
möjlighet till en viss ökad konsumtion.
Där kan vi emellertid inte på förhand
uppställa några prognoser och säga att
det är riktigt att låta investeringarna
få en så eller så stor omfattning. Man
är härvidlag helt enkelt tvungen att arbeta
på känn. Det kommer väl att bli
så, att man i vissa lägen får en utveckling
som går nedåt. När man märker att
en alltför stor återhållsamhet tenderar
att driva utvecklingen nedåt får man
släppa på återhållsamheten, till dess att
utvecklingen åter går uppåt och nalkas
ett läge som är farligt. Då får man åter
tillgripa skärpt åtstramning.

Jag tror emellertid inte att det går
att föra en ekonomisk politik som är
alltför flexibel så att man varje år riskerar
tvära kastningar. Jag erinrar i det
sammanhanget om att jag tillhör dem
som i denna kammare i andra sammanhang
uttalat sitt missnöje över en alltför
stor ryckighet i vissa åtgärder. Det
är just en dylik ryckighet som vi i detta
läge icke skall fresta regeringen till. Vi
skall i stället vara angelägna att man
inte i dagens situation företar åtgärder
som vi kanske nästa höst kommer att
bedöma såsom onyttiga.

Herr Ohlon var kritisk på vissa punkter,
och jag tillåter mig också att vara
kritisk gentemot honom. Jag vill erinra
om att när vi på sin tid hade ett bekymmersamt
läge här, så var herr
Ohlons parti praktiskt taget det allra ivrigaste
att få bort den omsättningsskatt
som en gång hade införts i syfte att suga
upp det köpkraftsöverskott som förelåg.

Då det här har erinrats om att det är

nödvändigt med investeringsbegränsningar
på den offentliga sidan, vill jag
erinra om att vi så sent som i våras hade
en debatt, där jag tror att det var
herr Ohlon eller någon annan representant
för hans parti som klagade över att
folk inte har tillräckligt med telefoner.
Om man å ena sidan säger att det är
nödvändigt att vara återhållsam men å
andra sidan i varje enskilt fall, då återhållsamheten
skulle komma att tillämpas,
förklarar, att den och den inskränkningen
vill man inte vara med om —
hur skall vi då få till stånd någon återhållsamhet?
Återhållsamheten måste ju
gå ut över någon eller några. Man kan
å ena sidan inte begära att det skall iakttagas
återhållsamhet och å andra sidan
kräva att vi skall bygga mera bostäder,
installera flera telefoner, utbygga mera
vattenkraft, ge försvaret mera pengar
till modern materiel o. s. v. Vad jag efterlyser
är en förteckning på konkreta
fall, där de offentliga investeringarna
skulle kunna hållas tillbaka. Jag har
svårt att peka på något område, där
man skulle kunna hämta någonting. De
stora investeringarna göres väl på områden,
som bl. a. ligger vår företagsamhet
varmt om hjärtat, d. v. s. investeringar
som ger elektrisk kraft till industrierna.

Jag tror alltså inte, att det är mycket
bevänt med de allmänna deklarationerna
om man inte är beredd att omsätta
dem i praktiken i detaljfallen. Det har
sagts att vi har möjligheter att iaktta
återhållsamhet, men jag har i dag bara
hört talas om det allmänna önskemålet
om återhållsamhet i de offentliga investeringarna.
Framför allt har det sagts,
att löntagarna skall vara snälla och hålla
sig stilla, därför att det är ifrån det
hållet som de verkliga svårigheterna
emanerar. Jag vill inte bestrida att lönepolitiken
spelar en väsentlig roll i sammanhanget,
och jag vill inte heller sälla
mig till dem som bestrider de fackliga
organisationernas ansvar för den samhällsekonomiska
balansen. Detta betyder
emellertid inte att vi kan gå med på
att man först skall ta till investeringar -

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investerängsavgift för år 1956 m. m.

na vad som behövs för dem och att löntagarna
sedan får nöja sig med vad som
eventuellt kan finnas kvar. Man bör väl
i stället se till att investeringspolitiken
och lönepolitiken står i viss samklang
med varandra, även om det nu är svårt
att finna formen för en konvention i
det avseendet.

Om man verkligen allvarligt bedömer
situationen på det sättet — vilket jag
inte gör — att det snarare är en deflation
än en inflation som vi i dag har att
akta oss för, då skall man inte räkna
med att löntagarna vill ligga stilla. Detta
vore en felaktig politik, om en deflation
står för dörren. Men jag antar, att
man i verkligheten inte bedömer läget
på detta sätt. De som har mest anledning
att vara vaksamma mot deflatoriska tendenser
är just löntagarna, ty de kommer
i första hand och på ett mycket
kännbart sätt i skottgluggen för en deflation.
Det är alldeles uppenbart, att
om vi i dag bedömer läget så, att det
kan finnas deflationsrisker, då är vi inte
beredda att rekommendera en återhållsam
lönepolitik, i den mån en sådan nu
av tekniska eller andra skäl går att
åstadkomma.

Herr Ohlon har här — jag ber om ursäkt
för att jag särskilt mycket apostroferar
herr Ohlon — talat om löntagarnas
benägenhet att begära kompensation
för skatterna. Ett sådant resonemang är
fullständigt felaktigt. Jag har förhandlat
i 25 år och har under dessa år inte varit
med om en enda förhandling, där
skatterna nämnts i sammanhanget, detta
av den enkla anledningen att vi på förhand
känner till arbetsgivarens motargument,
nämligen att frågan om skatten
är en sak mellan de anställda, staten
och kommunen. Däremot iir det riktigt,
när det gäller de individuella fallen av
mycket högt betalda löntagare, för vilka
man knappast förhandlar kollektivt, att
skattefrågan naturligtvis kommer in i
bedömningen. Men när det gäller förhandlingarna
för de stora grupperna,
spelar skattefrågan inte samma roll. För
att herr Ohlon skall förstå att hans påstående
inte har någon relevans ber jag
att få anföra några siffror. Den organisatt
Första t;amma rens prolulioll 1955. Nr 2ä

tion som jag företräder räknar för sina
medlemmar med en mittlön på 15 000
kronor. För en gift person i Stockholm
fördelar sig skatten vid 16 000 kronors
inkomst nästan exakt lika mellan Stockholms
stad och staten. I detta sammanhang
vill jag utan att ställa några som
helst krav på Stockholms stad framhålla
att det naturligtvis är angeläget att sänka
den kommunala skatten lika väl som statsskatten.
Jag vet emellertid vilka ekonomiska
svårigheter man har och jag känner
till att man är tvingad att göra stora
investeringar, men dessa svårigheter föreligger
också på den statliga sidan. För
att göra klart att statsskatten, i varje
fall när det gäller mittlönelägena, inte
har så stor betydelse som man tror vill
jag anföra att om man minskar skatteuttaget
från 110 till 100 så medför detta
vid en inkomst på 15 000 kronor för en
gift person i ortsgrupp III en skattesänkning
som motsvarar en löneökning
på 0,93 procent. Det är detta han har
att tänka på, när han skall bedöma sin
lönefråga. Jag har för min del aldrig
hört, i de resonemang vi haft, att någon
har blandat in den saken, utan man har
helt enkelt försökt att, så långt man
kunnat efter fattig förmåga, bilda sig en
uppfattning om vilket utrymme i form
av ökade produktionsresultat som funnits
att ta i anspråk.

På löntagarnas sida bär vi, såsom herr
Strand redan framhållit, självfallet intresse
också av jordbrukspolitiken, eftersom
den tillhör de områden som är
väsentliga för utvecklingen av levnadskostnaderna.
Det är väl ostridigt så, att
jordbrukarna kan ha skäl att vara missnöjda
med utvecklingen under de två senaste
åren, innevarande år då inräknat.
Jag skall inte hefatta mig med frågan
om kompensationen för årets dåliga
skörderesultat; av naturliga skäl föredrar
jag, att man, så långt möjligt iir, går
fram med subventioner och undviker
prishöjningar. Men jag vill gärna säga
några ord beträffande frågan om långtidsmekanismen
för jordbruksprissättningen.

Det nu föreliggande förslaget på den
punkten har i jordbruksnämnden »gnug -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

gats» av folk, som representerar jordbruksnäringen,
och folk från andra läger,
och det skulle, såvitt jag förstår,
vara ganska olyckligt om man gjorde
alltför vittgående ändringar beträffande
denna långtidsmekanism. .Tåg skulle
finna detta besvärande ur den synpunkten,
att när uppgörelser träffas på andra
områden, där staten — låt vara mera direkt
än i detta fall — är engagerad, så
tillhör jag dem som bl. a. i denna kammare
avvisar varje på politisk väg framkommet
förslag till förändring. Det är
ju fråga om en förhandlingsöverenskommelse,
och skulle man nu göra ändringar
i detta fall, sedan ett visst resultat
pressats fram vid överläggningar
inom jordbruksnämnden, så är jag rädd
för att det kan väcka irritation och verka
konsekvensutlösande i resonemang
som gäller exempelvis de statsavlönade
tjänstemännen och deras förhållanden.

Herr Ohlon gav i sitt anförande en
mycket rolig definition på vad en expert
är. Jag hajade till, när han omedelbart
därefter gick över till att tala om
skolväsendet; jag tänkte, att nu är väl
ändå herr Ohlon på väg att uttala sig
som expert. Men jag förstår att han inte
i fråga om skolväsendet är expert i den
mening han själv anförde i sin definition
!

När det gäller frågan om vad som skall
företagas på detta område — detta sagt
i största allmänhet från min sida — iir
det klart att herr Ohlon har rätt, då han
talar om att vissa gruppers ställning, i
detta fall de blivande läroverkslärarnas,
inte är särskilt gynnsam. Vi befinner oss
emellertid i den situationen, att just vad
herr Ohlon pekade på är eu allmän företeelse.
En arbetskraftbrist finns, naturligtvis
mer eller mindre prononcerad, på
flera fält, och just herr Ohlons exempel
skulle därför egentligen innebära ett stöd
för den uppfattningen, att det inte går
att släppa loss nu, därför att arbetskraftssituationen
är sådan. Jag medger,
att den kategori herr Ohlon berörde,
nämligen akademikerna, långt ifrån kan
betraktas såsom välbeställd, men det gäller
också andra grupper. Jag tror att vi
kommer att få ett sådant behov av utbil -

dad arbetskraft, att vi bland annat tvingas
se till, att vi får den utbildade arbetskraften
fullt utnyttjad, där dess kompetens
till fullo kan tagas i anspråk. Det
gäller alltså att inte sätta den kvalificerade
arbetskraften på arbetsuppgifter,
som andra kan utföra. Det är en av de
generallösningar, som vi måste komma
till, och därvidlag måste jag säga att industrien
på grund av sin mycket större
rörlighet när det gäller löner och befordringar
lyckats bättre än stal och
kommun med det inrutade system som
dessa tillämpar. Jag anser att man inom
industrien funnit en mycket riktigare
väg då det gäller utnyttjandet av arbetskraften.
Jag tror därför inte att man löser
frågan genom att klara problemet fölen
enda grupp. Den måste behandlas i
ett mycket större sammanhang.

Tillåt mig, herr talman, att i detta
sammanhang i kammaren kasta fram en
tanke, som kanske de stats- och kommunalanställda
här i landet inte över hela
fältet accepterar — den saken har f. ö.
inte undersökts — men en tanke som
jag tycker är värd att föra fram.

Vi har ju på löneutvecklingens område
råkat i ett besvärligt läge, som tagit
sig uttryck i elakartade historier i Göteborg
och i Stockholm. Vi vet inte vad
missnöjesstämningar, som finns inom
andra grupper, kan leda till, men grunden
till detta är, att vi genom riksdagsbeslut
har infört eu dyrortsgruppering,
som skapar ett avvita förhållande på arbetsmarknaden.
I dag är situationen den,
att en brevbärare i Stockholm har ungefär
0 procent under verkstadsarbetarlönen,
medan hans kollega på lägsta dyrort
har 12 procent över verkstadsarbetarlönen.
Detta är resultatet av eu dyrortsgruppering,
som genomförts i syfte
alt åstadkomma rättvisa för landsbygden,
alltså i ett vällovligt syfte, men som
får till resultat ett orimligt och i längden
ohållbart förhållande på arbetsmarknaden,
där det leder till en ständig irritation
inom de grupper i offentlig tjänst,
som lokalt befinner sig i ett ogynnsamt
läge i förhållande till de privatanställda
löntagarna och detta beroende på att
dyrortsgrupperingen rör sig med en

Onsdagen den 2 november 1955

Nr 25

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1956 m. m.

spännvidd på 12 procent, medan den för
industriarbetarna i landet är ca 25 procent.

Jag har velat begagna tillfället att
framföra denna synpunkt här i kammaren
för begrundan, om det framdeles
skulle komma något tillfälle, då frågan
kan tas upp i ett större sammanhang.
Jag tror nämligen att frågan om vad vi
lönepolitiskt skall företa oss sammanhänger
med sådana ting som den relativa
bedömningen av löneläget mellan
olika grupper och med frågan om hur
löntagarna skall förhålla sig till investeringarna.
Jag har själv ställt mig frågan,
om inte tiden är mogen för att litet
mera ingående pröva dessa spörsmål
mellan arbetsmarknadens parter liksom
det väl också blir nödvändigt att mellan
övriga grupper och jordbrukarna
etablera kontakter för att undvika en
alltför långtgående kamp om det relativa
inkomstläget.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. proposition
till bevillningsutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas
de i anledning av den kungl. propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition,
nr 207, med förslag till lag om
reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 208, angående statstjänstemannens
sjukvårdsförmåner m. in.; och

nr 209, angående ändrad lönegradsplacering
för vissa tjiinster in. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition,
nr 210, med förslag till lag om ny
lydelse av övergångsbestämmelsen till lagen
den 5 april 1910 (nr 130) om lind -

rad lydelse av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition, nr 211,
angående Sveriges anslutning till konventionen
rörande bildandet av EUROFIMA,
europeiskt bolag för finansiering
av järnvägsmateriel, m. in.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Johansson,
Theodor, och herr Weiland väckta motionen,
nr 565, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående godkännande
av beslut om uttagande av särskild
tullavgift för vissa varuslag.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 566, av herr öhman, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare
m. in.; och

nr 567, av herrar Franzén och Björnberg,
angående stödlån åt vissa fiskare,
som lidit förluster till följd av stormskador
å fiskredskap under hösten 1955.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 31, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande behovet av
lokaler och utrustning för virologiska undersökningar
vid .statens veterinärmedicinska
anstalt; samt

nr 32, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande en redskapsprovningsanstalt
för fisket.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Karlsson, Gustaf, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom
in. fl. undertecknad motion, nr 568, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag lill förordning om investcringsavgift
för år 1956, in. in.

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955

På framställning av herr talmannen Justerades protokollsutdrag för denna
medgav kammaren, att de anslag, som dag, varefter kammarens sammanträde
utfärdats till sammanträdets fortsättande avslutades kl. 17.40.

på aftonen, finge nedtagas.	In fidem
	G. H. Berggren

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

55167B