Tisdagen den 1 mars Sid (Riksdagens protokoll 1955:7)

RIKSDAGENS

W* PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 7

25 februari—2 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 1 mars Sid

Interpellation av herr Grym ang. hästägares förlaster genom kreaturssjukdomen
smittsam blodbrist .......................... 6

Onsdagen den 2 mars

Komplettering av direktiven för 1954 års författningsutredning

m. m..................................................... 9

Den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m................. 13

Anslag till lån för inrättande av alkoholfria restauranger ........ 28

Upphävande av kollektivavtalslagen m. m....................... 29

Genomförande av en allmän arbetarpensionering ................ 35

Ytterligare anslag till fiskerilånefonden m. m................... 37

Anslag till stödlån till jordbrukare m. m....................... 48

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 2 mars

Statsutskottets utlåtande nr 33, ang. anslag under statens allmänna
fastighetsfond m. m.: utrikesdepartementet .................. 9

— nr 34, ang. anslag under försvarets fonder m. m............. 9

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. komplettering av direktiven
för 1954 års författningsutredning m. m................. 9

— nr 4, ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.. . 13

— nr 5, om upphävande av bestämmelsen om kyrkoherdes självskrivenhet
som ordförande i kyrkorådet .................... 28

t Första kammarens protokoll 1955. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 12, ang. utgifterna under tolfte huvudtiteln
(civildepartementet) ................................ 28

— nr 35, ang. anslag å kapitalbudgeten: finansdepartementet .... 28

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändring i vapenförordningen
m. m............................................. 29

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, ang. upphävande av lagarna om
kollektivavtal och om arbetsdomstol ............ 29

— nr 8, ang. genomförande av en allmän arbetarpensionering. . 35

— nr 9, ang. ratifikation av två provisoriska europeiska överenskommelser
om social trygghet m. m......................... 37

Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, om ökad medelsanvisning till
fiskerilånefonden .......................................... 37

— nr 6, ang. anslag till stödlån till jordbrukare m. m........... 48

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Fredagen den 25 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 18 och
den 22 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
m. m.;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954
/55, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954/
55, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning för
tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m.;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
att främja ett alkoholfritt umgängesliv;
och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus;
samt

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 116 § lagen den
8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal
och till förordning angående ändrad
lydelse av 12 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
109, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition (nr 4) med
förslag till förordning om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
m. m., dels ock i ämnet
väckt motion.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 83,
angående anslag för budgetåret 1955/56
till bidrag till vissa privatläroverk.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Ohlsson, Ebbe,
och herr Wehtje väckta motionen,
nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

82, med förslag till stat för försvarets
fastighelsfond för budgetåret
1955/56;

nr 84, angående anslag för budgetåret
1955/56 till poliskåren i Boden
m. m.; samt

nr 85, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 8 juni 1951 (nr 457) om särskilt
bidrag till producent av svensk
film, så ock om fortsatt giltighet av samma
förordning, m. m.

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utarbetande genom 1954 års författningsutredning
av förslag till en tidsenlig
och demokratisk författning m. m.;

nr 4, i anledning av väckta motioner
om överflyttning till den borgerliga kommunen
av handläggningen av ekonomiska
angelägenheter, som avse kyrkliga ändamål,
m. m.; samt

nr 5, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelsen om
kyrkoherdes självskrivenhet som ordförande
i kyrkorådet;

statsutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

första lagutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i vapenförordningen den 10 juni 1949
(nr 340), m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av lagarna om kollektivavtal
och om arbetsdomstol;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om genomförande av en allmän arbetarpensionering;
samt

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av två
provisoriska europeiska överenskommelser
om social trygghet och en europeisk
konvention om social och medicinsk
hjälp samt tilläggsprotokoll till dessa avtal;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 5, med anledning av väckta motioner
om ökad medelsanvisning för budgetåret
1954/55 till fiskerilånefonden;
samt

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stödlån
till jordbrukare, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Svärd under sammanträdet till herr förste
vice talmannen avlämnad motion, nr
402, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 1 mars 1955

Nr 7

Tisdagen den 1 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 23 nästlidne
februari.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 82, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1955/
56;

nr 84, angående anslag för budgetåret
1955/56 till poliskåren i Boden m. m.;
samt

nr 85, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 8 juni 1951 (nr 457) om
särskilt bidrag till producent av svensk
film, så ock om fortsatt giltighet av samma
förordning, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Svärds motion,
nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303).

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 3—5,
statsutskottets utlåtanden nr 12 och 35,
första lagutskottets utlåtande nr 14, andra
lagutskottets utlåtanden nr 7—9 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 5 och
6.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

86, angående befrielse från nöjesskatt
i vissa fall;

nr 87, med förslag till lag om rätt för
utländska bolag och föreningar att idka
näring här i riket, m. in.;

nr 88, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952 (nr

167) om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna;

nr 90, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
m. m.; och

nr 93, angående fortsatt anstånd för
Stockholms stadsmission med skyldigheten
att inlösa vissa lån.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

36, angående överlämnande till lagutskott
av två till statsutskottet hänvisade
motioner, som äger samband med frågan
om fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
kolclearingkassans överskottsmedel;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till H.
K. Almkvist m. fl.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till A.
Magnusson;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 och 18 §§ i
förordningen den 26 februari 1954 (nr
73) angående tillverkning av brännvin,

Nr 7

Tisdagen den 1 mars 1955

Interpellation ang. hästägares förluster genom kreaturssjukdomen smittsam blodbrist -

m. m., jämte en i ämnet väckt motion;
och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26 februari
1954 (nr 72) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å rusdrycker,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion om
viss ändring i bestämmelserna rörande
kostnadsfria läkemedel;

nr 11, i anledning av väckt motion om
viss ändring i förordningen om kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel;
och

nr 12, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1),
dels ock i ämnet väckt motion;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område; och

nr 7, i anledning av väckt motion om
viss ändring i 18 § lagen om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att bringa upplysning
angående äktenskapets juridik och
ekonomi m. m.

Interpellation ang. hästägares förluster
genom kreaturssjukdomen smittsam
blodbrist

Herr GRYM (s) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Med föranledande av yrkande
i motionerna I: 75 och II: 103 och
med bifall till hemställan av jordbruksutskottet
(uti. nr 1 punkt 71) begärde
föregående års riksdag i skrivelse till

Kungl. Maj:t, att sådan ändring måtte
vidtagas i kungörelsen den 26 juli 1926
(nr 389) om allmänna grunder angående
försäkring med statsbidrag mot
förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar,
att djurägare skulle beredas
möjlighet att täcka förlust till följd
av smittsam blodbrist hos häst genom
försäkring på de villkor, som gällde för
den statsunderstödda försäkringsverksamheten
beträffande vissa andra smittsamma
husdjurssjukdomar.

I årets statsverksproposition, bil. 11,
punkt (83) 22, bringas till riksdagens
kännedom, att efter den utredning, som
föreligger rörande möjligheten att låta
ifrågavarande kungörelse omfatta jämväl
sjukdomen smittsam blodbrist hos
häst, departementschefen har kommit
till den uppfattningen, att riksdagens
hemställan i sådant syfte icke lämpligen
kan genomföras.

Sedan lång tid tillbaka har vissa delar
av bl. a. Norrbottens län härjats av
den svåra kreaturssjukdomen infektiös
anemi. Sjukdomen visar en oroväckande
ökning. Som exempel kan omnämnas,
att sedan november månad i fjol har
hästbeståndet enbart i Gällivare socken
minskat med fem procent på grund av
den smittsamma blodbristen. Under tiden
1 oktober 1954—18 januari 1955
har inom Pajala veterinärdistrikt följande
antal hästar utslagits på grund av
ovannämnda sjukdom:

Korpilombolo socken 15 hästar varav
3 var oförsäkrade,

övertorneå socken 11 hästar varav 1
var oförsäkrad,

Pajala socken 10 hästar varav 2 var
oförsäkrade,

Tärendö socken 6 hästar varav 1 var
oförsäkrad,

Junosuando socken 4 hästar,

Karesuando socken 2 hästar varav 1
var oförsäkrad.

Efter den 18 januari d. å. har ytterligare
ett tjugotal hästar utslagits inom
Pajala veterinärdistrikt.

Enligt uppgift, som jag erhållit från
fullt tillförlitligt håll, har försäkringsbeloppen
i många fall varit låga, och i intet
fall har hästens värde täckts. Ändock

Tisdagen den 1 mars 1955 Nr 7

Interpellation ang. hästägares förluster genom kreaturssjukdomen smittsam blodbrist -

har hittills under vintern försäkringsbolagen
betalat omkring 1/2 miljon kronor
till hästägarna för de nedslaktade hästarna.
Omnämnas må, att prima hästar
kostar nu i de berörda bygderna 2 500
-—2 900 kronor.

Uppenbart är att denna sjukdom hos
hästar vållar befolkningen ekonomiska
förluster vilka icke blir täckta genom
den ersättning, som utgår i form av försäkring.
De flesta av hästägarna sysslar
med avverkningsarbete på vintrarna.
När hästen har måst nedslaktas, är den
vanliga följden härav, att flera veckors
uppehåll i arbetet blir oundvikligt, innan
en ny häst har hunnit anskaffas.

I 1952 års statsverksproposition (IX
ht p. 81) föreslog departementschefen, att
den dittills tillämpade nedslaktningsmetoden,
som visat sig ineffektiv, icke längre
skulle komma till användning. I stället
förordade departementschefen, att
man genom en intensifierad forskningsverksamhet
skulle söka komma fram till
mera ändamålsenliga bekämpningsmetoder.
I sitt utlåtande 1952:1 p. 70, som
godkändes av riksdagen, anslöt sig jordbruksutskottet
till vad departementschefen
förordat rörande de ändrade bekämpningsmetoderna.

Huruvida den hittills bedrivna forsknings-
och försöksverksamheten på detta
område har givit något resultat av värde,
är för mig obekant, men den torde
komma att ta en rundlig tid, innan den
hinner ge resultat trots en betydande
medelsanvisning för ändamålet från det
allmännas sida.

Vad som däremot är bekant är, att
hästar, som angripits av infektiös anemi,
allt fortfarande i de flesta fall nedslaktas
i enlighet med tjänsteveterinärernas
påbud.

I anslutning till det ovan anförda får
jag anhålla om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Ilar herr statsrådet uppmärksammat,
att sjukdomen smittsam blodbrist
hos häst ökar i oroväckande grad i Norrbotten? -

2. Har herr statsrådet för avsikt att
medverka till att hästägare i Norrbotten
på lämpligt sätt skyddas mot ifrågavarande
slag av förluster?

3. Kan det förväntas, att forskningsoch
försöksverksamheten rörande bekämpande
av sjukdomen smittsam blodbrist
hos häst intensifieras?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 403, av herr Ollén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till tillfällig korttidsutbildning
av präster;

nr 404, av herr Johansson, Anders,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisutjämningsavgift
m. m.;

nr 405, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
prisutjämningsavgift m. m.;

nr 406, av herrar De Geer och Ohlon,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.;

nr 407, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303);

nr 408, av fröken Andersson och herr
Bergh, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 409, av herr Lindblom in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete;
och

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

nr 410, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.08.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 86, angående befrielse från nöjesskatt
i vissa fall.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 87, med förslag till lag om rätt för
utländska bolag och föreningar att idka
näring här i riket, m. m.; samt

nr 88, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952 (nr
167) om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 90, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
m. m.; och

nr 93, angående fortsatt anstånd för
Stockholms stadsmission med skyldigheten
att inlösa vissa lån.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Ollén m. fl. väckta
motionen, nr 403, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
tillfällig korttidsutbildning av präster.

den 2 mars

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner: nr

404, av herr Johansson, Anders,
m. fl., och

nr 405, av herr Pålsson m. fl.,

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisutjämningsavgift
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herrar De Geer och
Ohlon väckta motionen, nr 406, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott

dels en av herr Ohlon m. fl. väckt motion,
nr 407, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303);

dels ock följande i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete väckta
motioner:

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Om komplettering av direktiven

nr 408, av fröken Andersson och herr
Bergh,

nr 409, av herr Lindblom m. fl., samt
nr 410, av herr Lindblom m. fl.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 36 och utlåtanden
nr 37—42, bevillningsutskottets betänkanden
nr 9 och 10, andra lagutskottets
utlåtanden nr 10—12, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 5—7 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 2.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 33,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under försvarets fonder
m. m.

Punkterna 1—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Lades till handlingarna.

Om komplettering av direktiven för 1954
års författningsutredning m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner om utarbetande genom 1954
års författningsutredning av förslag till
en tidsenlig och demokratisk författning
in. m.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 13 i
första kammaren av herr öhman och
herr Persson, Helmer, samt nr 17 i and -

för 1954 års författningsutredning m. m.
ra kammaren av herr Johansson i Stockholm
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om sådan komplettering
av direktiven till 1954 års författningsutredning,
att uppdraget vidgades
till att omfatta utarbetande av förslag
till en tidsenlig och demokratisk
författning, samt att utredningen måtte
kompletteras så att alla i riksdagen representerade
partier bleve företrädda
och att utredningen även i övrigt personellt
förstärktes.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utltåandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 13 och II: 17,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Det är ett ganska märkligt
aktstycke, som utskottet här presterar.
I stället för att granska det förslag,
som framlagts i den motion, som bland
andra jag lämnat, och i stället för att
sakligt redovisa sin mening går utskottet
en helt annan och naturligtvis ur utskottets
synpunkt bekvämligare väg.
Man bara låter sekreteraren i utskottet
— som det förefaller mig — göra ett
referat av Kungl. Maj:ts direktiv för
1954 års författningsutredning, och så
yrkar man avslag med hänvisning till
den pågående författningsutredningen.

Jag motionerade år 1948 på principiellt
samma linje som i år, och då anförde
konstitutionsutskottet för sitt avstyrkande
den motiveringen, att då riksdagen
avslagit ett förslag om en författningsutredning
år 1936, måste man också
yrka avslag år 1948. Detta var ju ändå
en viss motivering, fastän inte så
värst originell. Då kunde emellertid konstitutionsutskottet
i varje fall stödja sig
på riksdagen, men den här gången kan
utskottet inte ens göra detta, utan stöder
sig nu endast på Kungl. Maj:t.

Jag vill emellertid säga att frågan kanske
ändå fallit framåt, d. v. s. att den
har gått förbi konstitutionsutskottet, ty
trots avslaget 1948 tillsatte regeringen
i fjol i augusi en författningsutredning.

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Om komplettering av direktiven för 1954
Det är just denna författningsutredning
och direktiven för densamma som har
föranlett mig och mina partivänner i övrigt
att väcka den motion, som nu föreligger
till avgörande. Det var nämligen
emot direktiven i utredningen vi vände
oss i det avseendet, att vi ville ha direktiven
kompletterade, så att utredningskommittén
skulle få större befogenheter.
Men regeringen vill begränsa hela denna
utredning till att omfatta endast några
frågor, soin har uppräknats i direktiven
och några — som man säger -—
närliggande problem. Det är just denna
begränsning, som vi har velat ställa under
riksdagens prövning, ty det är väl
ändå för alla ganska uppenbart, att tiden
nu är mogen för en allmän översyn
av gällande grundlagar, en allmän
översyn, som skulle ta sikte på att bringa
dessa grundlagar i överensstämmelse
med den utvecklingsnivå, som vårt nuvarande
samhälle uppnått, och det läge,
som för närvarande därigenom råder.

De gällande grundlagarna härstammar
från ett tidevarv, då det svenska samhället
såg väsentligt annorlunda ut än
i dag. När dessa grundlagar instiftades,
hade industrialismen ännu inte omdanat
landet, monopolväsendet inom industrien
och näringslivet var praktiskt taget
okänt, någon arbetarrörelse i verklig
mening fanns inte och alla de problem,
som nu föreligger i fråga om demokratiens
bevarande och utbyggande,
förelåg inte, då de nuvarande grundlagarna
utformades.

De ändringar i detaljer, som har gjorts
av och till under årens lopp, har inte
förändrat det faktum, att huvuddragen
i gällande grundlagar strider mot gängse
demokratisk uppfattning i vår tid
och inte minst emot arbetarrörelsens intressen.

Detta är befängt, ty det är ju så, att
grundlagarna får man inte göra till föremål
för lagvrängares tolkning. Grundlagarna
skall följas bokstavligen. Ur den
synpunkten anser vi, att man bör göra
en allmän översyn av grundlagarna, och
vi har velat rikta riksdagens uppmärksamhet
på att de direktiv, som ligger till
grund för utredningen, icke tillåter en

års författningsutredning m. m.
sådan översyn och att de över huvud taget
är rätt otillfredsställande även i sin
begränsade utformning och inte speglar
det faktiska läget i samhället.

När exempelvis justitieministern i sina
direktiv påstår, att utvecklingen här
i landet har medfört »en jämnare fördelning
av inkomster och ekonomisk
makt», betyder det antingen att han inte
känner till fakta eller också att han försöker
förvanska verkligheten. En jämförelse
mellan de ekonomiska maktförhållanden,
som var rådande när grundlagarna
utformades, och tillståndet i dag,
skulle bli det mest slående bevis för att
justitieministerns formuleringar i direktiven
icke är med verkligheten överensstämmande.
Den ekonomiska makten i
vårt land koncentreras ju alltmer i händerna
på ett fåtal monopol, som bestämmer
över landets produktiva resurser,
prisbildning och allt vad därmed sammanhänger.
Därför har vi i vår motion
riktat uppmärksamheten på att den
maktkoncentration i samhället, som uppkomsten
av monopolkapitalismen innebär,
medför ett sådant hot emot de enskilda
medborgarnas välfärd, som grundlagstiftarna
på sin tid endast räknade
med ifrån Konungens sida.

Man kan kanske säga, att våra nuvarande
grundlagar har utarbetats med
sikte bland annat på att ge medborgarna
trygghet emot den dåvarande kungamakten.
Men i vårt nuvarande samhälle
hotas ju medborgarnas trygghet framför
allt av en annan kungamakt, nämligen
av finanskungarna, och gällande grundlagar
ger inte medborgarna skydd emot
dessa finanskungars envälde över produktionslivet.

Det är ett sådant skydd som vi vill ha
grundlagsfästat. Arbetarrörelsen, som
har utvecklat sig efter det att nuvarande
grundlagar stiftades, har ju en helt
annan uppfattning om statens roll och
uppgifter än man hade på den tiden,
då grundlagarna utformades, och som
de ger uttryck för. Arbetarrörelsen, de
två politiska partierna och fackföreningsrörelsen,
vars mål ju är att avsätta
finanskungarna och ordna det så, att
samhället övertar de avgörande pro -

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Om komplettering av direktiven
duktionsmedlen och driver produktionen
enligt socialistiska principer, måste
ju skapa en författning, avpassad för en
stat som äger och driver produktiva företag
och som har väsentligt större inflytande
över det ekonomiska livet än
vår nuvarande statsmakt har.

Vi menar vidare, att om en författningsrevision
skall ha någon större betydelse
för det stora folkflertalet här i landet,
måste den fästa i grundlagen några
av folkets elementära demokratiska rättigheter.
Låt mig bara som exempel nämna
några: rätt till arbete, lika lön för
samma arbetsprestation oavsett kön,
varje medborgares rätt till utbildning
enligt hans eller hennes anlag och begåvning
på samhällets bekostnad samt lika
rätt för kvinna och man på samhällslivets
alla områden. Detta är bara några
exempel, som hela vår nuvarande tid
fordrar att vi skall fästa i Sveriges
grundlag.

Vi menar också, som vi sagt i vår motion,
att en tidsenlig och demokratisk
författning bör tillföra riksdagen större
befogenheter än den för närvarande har.
Jag vill bara erinra om det horribla förhållandet,
att vi här i riksdagen, som är
valda av det svenska folket, inte bär
rätt att tillsätta regeringen. Den rätten
tillkommer konungen, som utnämner sin
regering.

Vi anser vidare, att riksdagen ensam
skall vara den lagstiftande makten här
i landet och att över huvud taget de ombud
som det svenska folket väljer skall
vara suveräna att bestämma över landets
styrelse och ledning. I nuvarande
grundlagar heter det ju som bekant, att
»konungen äger att allena styra riket»,
och även om man kan säga att det i
praktiken har blivit en viss uppmjukning
av denna rätt, så är detta ändå
ett lagfäst stadgande som strider emot
demokratien, ett stadgande som gör folket
till undersåtar, medan en demokratisk
uppfattning väl borde säga, att det
är folket självt och ingen annan som
skall bestämma på samhällslivets alla
områden.

Men dessa för vårt samhälles vidare
utveckling och demokratisering avgö -

för 1954 års författningsutredning m. m.
rande områden får den tillsatta författningsrevisionen
inte syssla med. Den får
bara syssla med vissa detaljer, som jag
inte här skall upptaga tiden med. Den
får ta upp frågan om vilka valsätt som
skall tillämpas vid olika val och andra
detaljer, som endast utgör en ny pålappning
av de gamla grundlagstexterna. Vi
har velat vidga direktiven och genomföra
en förändring i författningsutredningens
sammansättning som vi anser tillhöra
demokratiens spelregler, såsom man ofta
brukar säga från annat håll: vi vill att
författningsutredningen skall omfatta
representanter för riksdagens alla partier
och att icke ett parti skall utestängas
från utredningen.

Herr talman! Jag kan sluta med dessa
kommentarer till vår motion. Jag förstår
naturligtvis att kammarens majoritet
kommer att avslå den, ehuru jag är
övertygad om att åtskilliga av er, som
sitter här, tycker att det finns inte så
litet förnuft i det som vi från vårt håll
föreslår. Men jag är, herr talman, inte
så underdånig som utskottet emot Kungl.
Maj:t, och jag vidhåller därför vårt yrkande
och hemställer om bifall till föreliggande
motion.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr öhman klagar över
att utskottet inte har uttalat någon egen
mening i dessa frågor utan bara nöjt sig
med ett referat. Jag vill då säga, att
det är väl ganska naturligt, att ett utskott,
som i sinom tid skall taga ställning
till en proposition som Kungl.
Maj:t byggt på ett sakkunnigutlåtande,
avvaktar den tidpunkt då detta utlåtande
kommer.

Vad sedan beträffar att vi har inskränkt
oss till ett referat, så är detta,
herr talman, ett utslag av utskottets uppskattning
av omdömesförmågan hos
kammarens ledamöter. Sedan vi refererat
de direktiv som finns för författningsutredningen
och som innehåller sådana
centrala saker som valsättet, tvåkammarsvstemet
och förhållandet mellan
regering och riksdag, är utskottet
övertygat om att kammarens majoritet

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Om komplettering av direktiven för 1954
utan vidare inser, att de direktiv som
finns är så vida, att de medger en tillfredsställande
modernisering av författningen.
över huvud taget är direktiven
så skrivna, att utskottet tror att det skall
vara möjligt att åstadkomma en tidsenligare
författning på grund av dessa direktiv.

Vad sedan beträffar den sista fråga,
som herr öhman tog upp, nämligen om
representation i sakkunnigutredningen
även för det kommunistiska partiet, är
frånvaron av sådan representation en sak
som herr öhman och hans partivänner
delvis själva är ansvariga för. Det var
en tid, då det kommunistiska partiet
var representerat i utskott och utredningar
därför att dess parlamentariska
styrka föranledde en sådan representation.
Sedermera har partiet krympt
ihop, och då har det inte fått några representanter
vare sig i utskott eller i
utredningar. Men det är en sak som regleras
nästan automatiskt på grund av
ändringar i olika partiers parlamentariska
styrka.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr ÖHMAN (k):

Herr Elmgrens försvar för utskottets
utlåtande var ännu svagare än själva utskottsutlåtandet.
Jag tror att herr Elmgren
hade gjort utskottet en tjänst, om
han nöjt sig med att hänvisa till utlåtandet
i stället för att ge sig in på ett
sådant försvar för detsamma.

Hans uppfattning att vi borde avvakta
utredningens resultat, innan vi motionerade
i frågan, vittnade väl, damer och
herrar kammarledamöter, om att herr
Elmgren, som är ledamot av konstitutionsutskottet,
inte har läst den motion
som han är med om att avstyrka. I motionen
säger vi nämligen att vi vill vädja till
riksdagen, att den skall ge utredningen
andra direktiv, och då måste man väl ändå
vara märkligt funtad, om man gör gällande
att vi borde ha väntat därmed,
tills utredningen framlagt sitt utlåtande
i enlighet med de direktiv som enligt
vår mening inte ger underlag för en

års författningsutredning m. m.

tillfredsställande revision av den svenska
författningen.

Sedan påstår herr Elmgren att dessa
direktiv är mycket vida. Det förhåller
sig tvärtom på det sättet att de är mycket
starkt begränsade. Jag hemställer
till konstitutionsutskottets talesman att
också läsa igenom direktiven. Han skall
då finna att de begränsar utredningen
till vissa punkter och inga andra får tagas
upp till behandling, annat än uppenbart
näraliggande problem. Om herr
Elmgren anser att sådana direktiv kan
kallas vida, må det vara hans ensak,
men då skiljer sig våra uppfattningar på
ett avgörande sätt om vad ordet »vid»
i detta sammanhang innebär.

Till sist några ord om frågan om den
kommunistiska representationen, som
herr Elmgren förklarade löstes automatiskt.
Jag vet inte, herr Elmgren, vad
det finns för bestämmelser om hur stor
eller liten en grupp, våld av svenska
folket, skall vara för att få sitta med i
en utredning. Det är väl ändå på det
sättet att den frågan godtyckligt avgöres
av dem som för tillfället har majoriteten
i den svenska riksdagen. Vi har ansett
det tillhöra en sund och elementär demokrati
att de partier, som är representerade
i Sveriges riksdag, också bör
få tillfälle att åtminstone i viktiga frågor
göra sin stämma hörd redan på utredningsstadiet.
Jag tror inte att herr
Elmgren gör klokt i att försvara regeringen
på den punkten, ty det blir ett
försvar in absurdum.

Herr ELMGREN (s):

Jag kan försäkra herr öhman att utskottets
ledamöter har läst såväl utredningsdirektiven
som motionen. I ett avseende
skall jag följa herr Öhmans råd.
Jag ber att med hänvisning till utskottets
utlåtande få vidhålla mitt avslagsyrkande
på motionen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till de i

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. den kyrkliga

ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta
motioner om överflyttning till den borgerliga
kommunen av handläggningen av
ekonomiska angelägenheter, som avse
kyrkliga ändamål, m. m.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 9 i första
kammaren av herr Eriksson in. fl. och
nr 1 i andra kammaren av herr Lundberg
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en skyndsam utredning med
uppgift att ompröva, huruvida och i vilken
omfattning ekonomiska angelägenheter,
jämväl i vad de avsåge kyrkliga ändamål,
skulle kunna handläggas av den
myndighet, som ägde besluta om den borgerliga
kommunens ekonomiska angelägenheter,
och i god tid före 1958 framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda, samt utreda frågan om den
kyrkliga kommunens samhälleliga och
rättsliga ställning i dess helhet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att före varande motioner, I: 9 och
II: 1, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Sörlin, Spångberg och Edberg, som inom
utskottet yrkat, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning huruvida
och i vilken omfattning ekonomiska
angelägenheter i vad de avsåge kyrkliga
ändamål skulle kunna handläggas av
organ, som ägde besluta om den borgerliga
kommunens ekonomiska angelägenheter,
samt om den kyrkliga kommunens
samhälleliga och rättsliga ställning
i dess helhet.

kommunens kompetensområde m. m.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Allmänhetens intresse för
val till kyrkofullmäktige synes gradvis
undergå en försämring. Valdeltagandet
är ytterligt ringa, i många fall understigande
10 procent, en skrämmande siffra,
om man betänker att samma väljare
ofta till 70—80 procent deltar i övriga
allmänna val. Det förefaller naturligt att
man vill söka få en ändring till stånd
i detta avseende, och det synes mig kunna
ske i varje fall i alla de kommuner
som sammanfaller i kyrkligt och borgerligt
avseende. Där borde en sammanslagning
av fullmäktiginstitutionerna
kunna ske utan några praktiska olägenheter.
Väljarna skulle därigenom besparas
en valförrättning och ändå, genom
val till den borgerliga kommunen, få
även nuvarande relativt fåtaliga kyrkliga
frågor behandlade i vanlig demokratisk
ordning.

Denna enligt min mening betydelsefulla
fråga har utskottet icke tillräckligt
beaktat. Det bör eftersträvas att få till
stånd en samordning av den kyrkliga
och den borgerliga kommunens utgifter,
och utdebiteringsrätten bör tillkomma
endast en beslutande institution.

Det är ett känt förhållande, att det
kommunala skattetrycket är relativt högt.
Beslutanderätten på detta område tillkommer
ett flertal institutioner. Om man
bortser från de större städerna, finns
det landsting som skall besluta framför
allt i sjukvårdsfrågor. Utdebiteringen
inom landstingen är i många fall relativt
hög. Sedan kommer de borgerliga
kommunerna, som skall besluta i en rad
olika angelägenheter. Vi kan kanske vara
överens om att utdebiteringen där är
i högsta laget. Så tillkommer utgifterna
för kyrkliga ändamål. Därvidlag kan
man måhända inte peka på någon alltför
hög siffra, men sammantaget representerar
utdebiteringarna relativt betydande
summor. Därtill kommer i vissa
fall municipalsamhällen, som också skall
besluta i vissa utgiftsfrågor. Det betyder
i detta fall att det sammanlagt finns fyra
olika institutioner som skall bestämma
den kommunala utdebiteringen. En

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

samordning på detta område synes mig
vara utomordentligt värdefull.

Lika väl som folkskoleväsendet, byggandet
av ålderdomshem och liknande
frågor är underkastade beslut av kommunal-
eller stadsfullmäktige, bör byggnadsfrågor
angående kyrkor, församlingshem,
prästgårdar och dylikt kunna
avgöras av samma beslutande organ.

Att val av kyrkoråd skulle vara något
speciellt är svårt att förstå. Det skiljer
sig inte från val av exempelvis kommunalnämnd
och drätselkammare. Den
ekonomiska redovisning mellan kyrka
och kommun som det här är fråga om
kan efter kyrkofullmäktiges avskaffande
uppdelas på samma sätt som nu sker
i kommuner med centraliserad medelsförvaltning.
Vidare är att säga, att den
åsikt som gör gällande, att kyrkliga ärenden
icke skall få påverkas genom uppfattningar
i övriga samhälleliga frågor,
enligt min mening icke är hållbar. År
det över huvud taget någon som tror att
en ledamot i kommunal- eller stadsfullmäktige
skulle på grund av denna sin
egenskap vara sämre skickad att besluta
vid kyrkliga frågor? Jag tror det
inte.

I denna fråga är dessutom att anteckna,
att stora folkgruppers intresse för
kyrkliga frågor skulle i hög grad breddas,
om dessa ärenden faller under de
borgerliga fullmäktiginstitutionerna.
När man i vissa dunkla ordalag talar
om kyrkans inre liv, tror jag att väsentliga
ting skulle vinnas på att de frågor,
som nu sorterar under kyrkofullmäktige,
skulle få ställas emot övriga
kommunala ärenden och behandlas i ett
sammanhang. De breda folklager, som
nu tycks sakna intresse för kyrkliga val,
skulle på detta sätt måhända få ökad
förståelse för kyrkliga frågor. Det skulle
enligt min mening betyda att utskottets
uppfattning i denna fråga skulle tillgodoses
på ett helt annat sätt än som
sker genom bifall till utskottets avslagsyrkande.

Konstitutionsutskottet hänvisar också
till att det redan nu pågår ett par utredningar.
Men det kan enligt min mening
inte vara skäl att avfärda denna fråga

med hänvisning härtill. Jag tror tvärtom,
att om man redan nu tillsätter en
utredning, har riksdagen måhända större
möjligheter att i ett sammanhang pröva
dessa olika frågor. Därmed skulle väsentliga
ting kunna vinnas.

Herr talman! Då den motion, varom
nu är fråga, utmynnar i hemställan om
utredning, ber jag att i anslutning till
vad som här anförts få yrka bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! Denna motion syftar till
att man skulle få till stånd en utredning,
huruvida och i vilken omfattning ekonomiska
angelägenheter, jämväl i vad de
avser kyrkliga ändamål, må kunna handläggas
av organ som äger besluta om
den borgerliga kommunens ekonomiska
angelägenheter. Vidare önskar man utredning
av frågan om den kyrkliga kommunens
samhälleliga och rättsliga ställning
i dess helhet.

Man bör då kanske först hålla i minnet,
att det är i de kyrkliga församlingarna
—- de gamla socknarna ■— som
våra borgerliga kommuner har uppstått.
Det skedde vid sönderdelningen år 1862.
Då kom de kyrkliga församlingarna och
de borgerliga kommunerna att sammanfalla
till sina gränser. Man ansåg att
uppgifterna var skilda och att det därför
behövdes två olika organ för att sköta
de kommunala angelägenheterna. Denna
uppdelning har sedan bibehållits, och
i den mån det kvarstått borgerliga angelägenheter
hos de kyrkliga församlingarna
har man överfört dem till de borgerliga
kommunerna. Vi kan i dag säga,
att hela skolväsendet i princip nu skall
skötas av de borgerliga kommunerna. Så
är också fallet beträffande biblioteken,
och vissa andra angelägenheter har man
också ansett falla under den borgerliga
kommunens kompetens. Det gäller bland
annat byggande av krematorier och anläggande
av begravningsplatser. De ärenden,
som kvarstår för de kyrkliga församlingarna,
tillhör kyrkans eget liv, kan
man säga. Därvidlag har vi intagit en

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

viss ståndpunkt, när vi beslutade om religionsfrihetslagen.
Vi anser, att uppdelningen
skall vara kvar, och vi har även
begränsat rätten att bestämma över kyrkans
eget liv på så sätt, att den, som
lämnat kyrkan, inte äger rätt att delta i
kyrkofullmäktigeval. Till våra gamla
socknar och församlingar och kyrkor är
knutna mängder av egendom, donationer
och liknande.

Vi fann sedan att de borgerliga kommunerna
var alldeles för små enheter
för att kunna fullgöra de arbetsuppgifter
som vi ansåg skulle åvila dem. Följden
har blivit att vi har fått en helt
annan kommunindelning. Jag skall anföra
situationen i min egen hembygd för
att på det viset försöka belysa de problem
som föreligger. Vi har där en borgerlig
kommun med 18 kyrkliga församlingar
och 5 pastorat. Anser man att
kommunalfullmäktige där skall sitta och
besluta över alla de självständiga juridiska
personer som de 18 församlingarna
utgör? Detta kan man inte göra,
utan i sådana fall bör man gå in för
en förändring av den kyrkliga församlingsindelningen,
man bör få församlingarna
att sammanfalla med storkommunerna.
Men detta är en helt annan fråga
än den som motionärerna här har dragit
upp. Man kan inte bifalla motionärernas
yrkande, därför att förutsättningarna
saknas.

Jag kan också nämna att det förekommer
motsatta fall. I Stora Tuna har man
två borgerliga kommuner i en församling.
Vilken av dessa två borgerliga kommuner
skall besluta över församlingens
angelägenheter?

Det går alltså inte att bifalla motionen
utan att man först har löst frågan,
om vi skall förändra de nuvarande församlingarnas
indelning. Vidare måste
man göra klart för sig, hur vi skall förfara
med den egendom och alla de donationer
som är knutna till dessa församlingar.
Först sedan man har löst dessa
problem, kan man börja diskutera, huruvida
man skall skapa andra organ än
de nuvarande för att sköta de kyrkliga
angelägenheterna.

Vidare skall jag kanske också erinra

om att pastoratsindelningssakkunniga
har överlämnat ett förslag som ännu inte
har lett till något resultat från Kungl.
Majrts sida. De hade tänkt sig att man
skulle försöka åtminstone få pastoraten
att sammanfalla med de borgerliga kommunerna.
Vad ledde detta pastoratsindelningssakkunnigas
betänkande till? Jo,
det ledde till att massor av människor
från hela Sveriges land samlades på
kanslihusets gård för att protestera mot
detta ingrepp mot de nuvarande pastoraten.
Man stöter här på saker som man
inte kan ta på men som i alla fall finns
där och blir oerhört svåra att bemästra.
Det var besvärligt att genomföra kommunindelningen,
men att få en ny församlingsindelning
över hela landet kommer
att bli ett ännu svårare problem att
brottas med.

Därtill skulle jag kanske också erinra
om församlingsstyrelseutredningen som
tillsattes 1953. Den har faktiskt enligt
direktiven befogenhet att utreda de frågor
som motionärerna här begär skall
bli föremål för utredning. De begär en
utredning av den kyrkliga kommunens
samhälleliga och rättsliga ställning i dess
helhet. Det är detta som församlingsstyrelseutredningen
håller på med. Den behandlar
frågan om den kyrkliga församlingens
kompetens. Det finns väl ingen
anledning att begära en utredning, när
en sådan redan pågår.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! När man läser igenom
det utlåtande som konstitutionsutskottet
här har avgivit, får man det bestämda
intrycket, att det har varit svårt att vinna
enighet i utskottet om ett uttalande
som sade någonting, och därför har utskottet
nöjt sig med att egentligen ingenting
säga. Utskottet framhåller de svårigheter
som skulle vara förknippade
med en förändring i ett eller annat avseende
av den kyrkliga kommunens
ställning. Det råder väl ingen tvekan om
att sådana svårigheter kommer att möta,

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

men vi är ju vana vid att syssla med sådana
svårigheter, och jag föreställer mig
att detta inte är besynnerligare än att
man bör kunna reda upp det.

De, som har satt sin prägel på detta
utskottsutlåtande, har emellertid utgått
från såsom någonting absolut givet att
den kyrkliga kommunen eller församlingen
över huvud taget inte skall röras;
den skall ha den form den har för närvarande.
Denna inställning är förklarlig
med hänsyn till den beträngda ställning
som statskyrkan har i vårt land.
Det är rätt naturligt att de, som sysslar
med de kyrkliga angelägenheterna, vill
ha så mycken makt kvar i sin hand som
de kan bevara för att kyrkans ringa inflytande
inte skall ännu mer träda i dagen
än vad det redan gör. Men detta
kan väl ändå inte få vara ensamt avgörande
när det gäller att ta ståndpunkt
till om den kyrkliga kommunen eller
församlingen skall få fortleva eller inte.
Det avgörande får väl vara, om den i
sin nuvarande form fyller en sådan uppgift
att man från olika synpunkter kan
vara tillfredsställd därmed. Jag skulle
kunna tänka mig att det, bland dem som
inte protesterade mot pastoratsindelningen,
finns många här i landet, som
tycker att det inte är tillfredsställande
så som det är för närvarande. När här
nu har yrkats på att man skulle få en
förändring, har det också pekats på de
svårigheter som skulle möta, om man
slår ihop de nuvarande kyrkliga församlingarna
till enheter, vilka motsvarar
storkommunerna. Det är klart att det
kan möta många svårigheter därvidlag.
Bl. a. skulle äganderätten till kyrkans
gods vara svår att klara ut. Detta har
anförts som skäl för att man fördenskull
skulle avstå från att över huvud
taget syssla med saken. Jag tror visst
att det kan stöta på många besvärligheter,
men för mig är detta ett ytterligare
skäl för att man skall ta itu med saken.
När äganderättsfrågorna till kyrklig
egendom får ligga och ligga och vara
till besvär i det oändliga i församlingarna
över hela landet, så måste väl detta
vara ett skäl som talar för att man griper
sig an med det problemet och för -

söker få rätsida på den saken någon
gång.

I det sammanhanget menar jag att
man också bör ta upp principfrågan,
huruvida en person skall ha rätt att, genom
exempelvis donation, för århundraden
framåt fastlåsa sin egendom för ett
visst bestämt syfte. För att klargöra vad
jag menar med detta skall jag ta ett
exempel nerifrån Skåne. På 1400-talet
var det en — förmodligen ängslig -—
person som ägde en s. k. åladrätt, d. v. s.
en rätt till ålfiske i Östersjön, som han
donerade till kyrkoherden i Löderups
församling. Den rätten daterar sig alltså
ända från den tiden. Den glömdes så
småningom bort, men i början av eller
ett stycke in på detta århundrade fick
man en kyrkoherde i Löderups församling
som tittade i gamla papper, hittade
donationsbrevet och kunde inför laga
domstol bevaka sin rätt till detta ålfiske.

Jag är tämligen säker på att om man
skulle börja röra i dessa kyrkliga donationer,
skulle man kunna hitta mycket
sådant, och när dylikt kan inträffa, menar
jag att det är ett missbruk av medelsförvaltningen
när det gäller kyrkliga
ändamål, som det är angeläget att
man tittar på.

Om svårigheten att sammanslå de
kyrkliga församlingarna till samma storlek
som de borgerliga kommunerna
bland annat beror på detta, då anser
jag, som jag nyss sade, att detta är ett
skäl till att man tar itu med denna sak.

Sedan vill man göra gällande, att det
som kyrkofullmäktige sysslar med skulle
vara någonting så speciellt, att det är
otänkbart att den borgerliga kommunen
skulle kunna sköta det lika bra. Jag vet
inte vilken uppfattning kammarens ledamöter
har om kyrkofullmäktigförsamlingarna
i detta land, men det intryck
jag har av dem är i varje fall att
de i fråga om kompetens i allmänhet
icke står över exempelvis kommunalfullmäktige
eller stadsfullmäktige •— jag
skulle snarare tro att man kan hitta fall
där de har en lägre kompens i detta
avseende. När det gäller att tillvarata de
ekonomiska angelägenheterna i en församling
eller en kommun torde alltså

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

frågorna inte bli sämre behandlade i
exempelvis kommunalfullmäktige än i
kyrkofullmäktige, och någon risk för
ekonomiskt slöseri tror jag inte man
behöver befara.

Från kyrkligt håll har man också gjort
gällande, att de rent kyrkliga ändamålen
inte skulle bli lika väl tillgodosedda
genom kommunalfullmäktige som genom
kyrkofullmäktige, och det kan ju hända,
men jag skulle tro att man från kyrkligt
håll inte kommer att ha några invändningar
att göra mot behandlingen av
rent legala spörsmål. Däremot kan jag
väl tänka mig att prästerna skulle få
ett mindre inflytande över kommunalfullmäktiges
beslut än de nu i många
fall har över kyrkofullmäktiges beslut.
Under sådana förhållanden vill jag inte
sticka under stol med att jag tror det
skulle bli en förändring men jag tror
inte att den skulle leda till skada, vare
sig för kyrkan eller den borgerliga kommunens
ekonomi.

Det har också sagts att de andra angelägenheter,
som kyrkofullmäktige och
kyrkostämma numera har att handlägga,
är av sådan speciell art att de inte lämpligen
bör handhas av ett profant organ,
som nu kommunalfullmäktige anses vara.
Men vad är det för uppgifter? Kyrkofullmäktige
har bland annat att ordna
med exempelvis begravningsplatserna.
Jag kan inte länka mig att det skulle
vara märkvärdigare för den kommunala
församlingen att handha begravningsplatserna
än att ha hand om parker och
planteringar inom kommunen i den mån
sådana förekommer. Jag kan inte heller
tänka mig att exempelvis kyrkans skötsel,
såsom när det gäller att sörja för
att det är varmt, ljust och rent i kyrkan,
inte också skulle kunna skötas av den
borgerliga kommunen. I den mån det
skall förekomma nybyggnader eller förändringar
av kyrkorna, har den borgerliga
kommunen att rätta sig efter riksantikvarien,
byggnadsstyrelsen och i övrigt
precis samma bestämmelser som
gäller för kyrkofullmäktige. Det kan
verkligen inte heller bli någon som helst
ändring i det avseendet. Det förhåller sig
på precis samma sätt då det gäller att

2 Första kammarens protokoll 1955. Nr 7

tillsätta en kantor i eu församling. Det
kan den borgerliga kommunen göra likaväl
som den kan tillsätta en sånglärare,
och en kyrkvaktmästare kan tillsättas på
samma sätt som en vaktmästare i en skola.
Jag kan inte tro att det skulle bli
någon försämring i vare sig den ena
eller den andra riktningen, om man ändrar
bestämmelserna därhän, att den borgerliga
kommunen skall handha alla dessa
uppgifter.

Det är detta, herr talman, som gjort
att jag har tagit till orda i denna sak.
I den mån som jag på sista tiden har
sysselsatt mig med den, har jag fått den
uppfattningen att det nog inte råder så
kompakt motstånd mot en förändring på
detta område som man ifrån kyrkligt
håll gör gällande. Jag blev för ett par,
tre veckor sedan ombedd att tala om
denna sak på ett möte, där församlingens
kyrkoherde också var ombedd att
tala. Han hade inte tillfälle att komma,
ty han hade engagerat sig för ett föredrag
på annat håll, men han skickade
en skrivelse, i vilken han förklarade sig
mycket väl kunna tänka sig att kommunalfullmäktige
skulle kunna ha hand om
de angelägenheter som kyrkofullmäktige
skötte.

Jag tror för min del att man inte bör
göra så som konstitutionsutskottet gjort
här, nämligen förstora de svårigheter
som skulle möta i ett sammanhang som
detta.

Jag är emellertid fullt medveten om att
med detta följer så mycket invecklade
frågor som måste lösas, att det naturligtvis
måste ske en utredning av problemet
i hela dess vidd, vilken följaktligen
tar sikte på att den kyrkliga kommunen
och den borgerliga kommunen
hör sammanfalla i fråga om kompetensområden.
Jag kan inte tänka mig annat
än att man ur den motion, som här
väckts, också kan läsa ut att avsikten
med den var just detta, eftersom det sägs
att utredningen skulle avse även frågan
om den kyrkliga kommunens samhälleliga
och rättsliga ställning i dess helhet.
Det kunde måhända ha formulerats på
ett annat sätt, men det iir min fulla övertygelse
att motionären menat att där -

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

med skulle man ta upp frågan i hela
dess vidd med allt som sammanhänger
med den, så att man kunde få alltsammans
uppklarat på en gång.

Eftersom jag finner att den reservation,
som har knutits till detta utlåtande,
tar sikte just på detta, skall jag härmed
be att få yrka bifall till densamma.

Herr PETTERSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elowssons anförande
går tydligen vidare än vad motionen
egentligen har syftat till. Motionen
syftar inte till någon förändring av våra
församlingar. Jag kan helt dela herr
Elowssons uppfattning om önskvärdheten
av att våra församlingar och våra
kommuner skall sammanfalla till sina
geografiska gränser, men den frågan är
som sagt inte väckt genom denna motion.
Jag anser för min del att man inte
kan ta itu med den fråga, som motionen
här har ställt, förrän man löst
nämnda fråga. Det kommer att bli oerhört
besvärligt. Innan man över huvud
taget kan ta itu med den, bör man få
klart för sig vad som skall ske beträffande
pastoratsindelningssakkunnigas betänkande
och ävensom vad församlingsstyrelseutredningen
kan komma med.

Jag vill också ha sagt att sedan riksdagen
fattat beslut angående de kyrkliga
angelägenheterna, finns det en hel
del i det här landet, för vilka man begränsat
rätten att få bestämma i det
kyrkliga livet. De som har utträtt ur
den svenska statskyrkan får ju inte vara
med och bestämma därvidlag. Man
kan då säga att hela frågan om religionsfrihetslagen
egentligen var en fråga som
man inte behövt diskutera, eftersom alla
skulle få vara med och bestämma över
kyrkan. Det är tanken också här, och
det tror jag inte håller.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Till det sista vill jag
bara säga att beslutet att utskilja en del,
som skulle få vara med och besluta i
kyrkliga angelägenheter, får väl ändå

räknas till de beslut som fattades så där
i förhastande, ty i regeringen kan man
vara med utan att tillhöra den lutherska
kyrkan, och här i riksdagen sitter vi
och fattar med kyrkomötets medgivande
beslut om kyrkolagar och allt möjligt
annat som gäller kyrkan. Jag föreställer
mig, att det också i denna kammare
finns de som inte är goda »lutherianer».
Det beslutet tycker jag således inte att
vi skall ta så särskilt högtidligt.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Den fråga som kammaren
i dag skall ta ställning till har inte
nyhetens behag. Det är en fråga som har
varit föremål för riksdagens intresse vid
ett flertal tillfällen. Utskottets utlåtande
har också på ett förtjänstfullt sätt refererat
den tidigare riksdagsbehandlingen
av ärendet. I det avseendet fyller utlåtandet
mycket högt ställda krav.

Av referatet framgår emellertid att
frågan under sin mer än trettioåriga behandling
i varje fall inte entydigt avgjorts
till förmån för en självständig
kommunal kyrklig organisation, utan
varje gång ett avgörande har träffats
här i riksdagen, har besluten varit långt
ifrån enhälliga.

Av den nu rätt starka majoriteten i
konstitutionsutskottet får man tydligen
även den här gången dra den slutsatsen
att frågan om ett överförande av de
kyrkliga ärendena till den borgerliga
kommunen inte ännu är mogen. I varje
fall kommer en sådan rekommendation
att stöta på ett ganska starkt motstånd.
Det som utskottets värderade talesman
har tagit upp har gällt två ting, dels den
kyrkliga organisationens självständighet
och dels de organisatoriska svårigheter,
med vilka frågan är förknippad.

Motionen har vad gäller den kyrkliga
organisationens självständighet också
blivit föremål för en ledare i tidskriften
»Vår kyrka», där man som en första allvarlig
punkt pekat på att därest riksdagen
skulle följa motionärernas önskemål,
skulle man allvarligt rubba den
kyrkliga självständigheten. Det är mycket
möjligt att man kan föra till torgs

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

ett sådant påstående, men jag tycker att
de, som gör det, ändå borde allvarligt
betänka att den kyrkliga organisatoriska
självständigheten ändock vilar på en
synnerligen bräcklig grund. Här anfördes
av reservanten herr Sörlin liksom
också av herr Elowsson, att bara det
faktum att valdeltagandet till den kyrkliga
organisationen är så svagt måste ju
innebära att den självständighet, som
man på detta sätt har, i varje fall inte
har något större stöd ifrån allmänhetens
sida.

Utskottsmajoriteten förklarar i utlåtandet
att motionärerna underskattat de
svårigheter, som en sammanslagning av
den kyrkliga och den borgerliga kommunen
skulle medföra. Utskottets talesman
här i debatten gjorde samma påstående.
Herr Pettersson målade ut
dessa svårigheter som rent av förtvivlade.
Jag vill då erinra om att det över
huvud taget inte finns några organisatoriska
situationer som är förtvivlade,
utan bara förtvivlade människor som
inte vågar ge sig i kast med svårigheterna.
Det är beklagligt att min vän
Georg Pettersson, som ändå ideologiskt
tillhör ett parti, som syftar till att omorganisera
hela samhället i socialistisk
anda, anser att svårigheterna i detta
fall skulle vara så stora, att man inte
ens kan låta en utredning se på dem.
Som motionär underskattar jag alls inte
de betydande svårigheter, som man här
stöter på och som nämnts av de tidigare
talarna. Men dessa svårigheter kan
enligt min mening icke vara av den
storleksordningen att det redan på förhand
måste anses vara omöjligt att komma
till rätta med dem.

Som en svårighet pekar utskottsmajoriteten
bl. a. på äganderättsförhållandena.
Ärade kammarledamöter, äganderättsförhållandena,
sådana de nu är,
skapar oavsett vilken organisation vi än
har för handläggning av kyrkliga och
kommunala angelägenheter nästan olösliga
problem för de kommuner som har,
jag höll nästan på att säga, olyckan att
inom sin jurisdiktionsgräns ha ecklesiastik
mark. Jag är övertygad om att de
kommunalmän som ofta stöter sin pan -

na blodig i försök att lösa markfrågor
i en kommun, där kyrklig mark kommer
med i bilden, gärna skulle se att
dessa problem löstes. Det har sagts mig
att det finns kommuner som tvingats
att förvärva kyrklig mark på grund av
att de själva saknat andra marktillgångar.
I den mån dessa kommuner över huvud
taget lyckats att förvärva kyrklig mark,
har man ifrån de kyrkliga markägarnas
sida fört en prispolitik som tvingat
kommunerna att subventionera den av
kyrkan förvärvade marken med kommunala
medel för att egnahemsbyggarna
där skulle kunna bygga sig egnahem.

Konstitutionsutskottet har dess bättre
inte tagit upp de principiella frågor
som kunde ligga nära till hands att ingå
på vid behandlingen av detta spörsmål.
Den tidskrift, som jag nyss nämnde,
har däremot berört även de rent
principiella frågorna. De är kanske inte
relevanta i denna diskussion. Men till
dem, som i likhet med »Vår Kyrkas»
ledarskribent möjligen anser att ett
fullföljande av motionärernas syfte
skulle utgöra ett steg fram mot ett slutligt
ställningstagande till kyrkans skiljande
från staten, vill jag endast säga,
att detta i varje fall icke har varit motionärernas
biavsikt. Jag står visserligen
principiellt på den grunden att jag
strävar efter ett sådant förhållande, men
jag tillmäter inte denna motion ett så stort
värde, att jag anser att den skulle utgöra
ett värdefullt bidrag till en sådan
önskvärd utveckling. Ett fullföljande av
motionärernas syfte att sammanföra
handläggningen av de kyrkliga ekonomiska
angelägenheterna med den borgerliga
kommunens är en rationell åtgärd
som står i god överensstämmelse
med andra organisatoriska reformer
som utvecklingen under senare år själv
tvingat fram.

Herr Pettersson förklarade vidare att
de frågor, som nu faller inom den kyrkliga
organisationens kompetensområde,
är renodlat kyrkliga ärenden. Jag tvingas,
herr Pettersson, att här sätta ett
stort frågetecken i kanten. De kyrkliga
befattningshavarna betonar ju själva

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

ofta att de till huvudsaklig del tvingas
att syssla med rent profana arbetsuppgifter
och att församlingsarbetet och själavården
därigenom blir en andrahandsuppgift.
Det förefaller mig faktiskt
vara så, att de kyrkliga uppgifterna,
i varje fall om man avgränsar dem
till att gälla församlingsarbete och själavård,
utgör blott en liten del av de
organisatoriska uppgifter som är ålagda
den kyrkliga organisationen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson beskyllde
mig för att springa ifrån partiet eller i
varje fall dess program. Jag svarar endast
att herr Eriksson och jag nog kan
diskutera, bur man bör gå till väga i
en sådan fråga som denna, men vi är
överens om att man bör försöka komma
ifrån statskyrkosystemet och att det religiösa
livet bör formas efter de olika
människornas inställning till dessa ting.
Om man fortfarande hyser den uppfattningen
om kyrkornas skiljande från staten,
måste man försöka renodla det religiösa
livet för att därigenom lättare kunna
få till stånd ett skiljande av stat och
kyrka. Om vi skulle gå den väg, som
motionärerna anvisar, skulle det emellertid
försvåra ett förverkligande av det
program för vilket man arbetar. Jag anser
därför att mitt ställningstagande i
det stycket mycket väl står i linje med
partiets program.

Medan jag har ordet, lierr talman, vill
jag säga ytterligare en sak. Herr Elowsson
påstod, att religionsfrihetslagen skulle
ha tillkommit förhastat. Är det någonting
som man kan säga inte tillkommit
förhastat, så är det just beslutet om religionsfrihetslagen,
ty den ansågs ju vara
en så stor och viktig fråga, att det
tillsattes ett särskilt utskott, för att alla
dessa frågor skulle kunna penetreras ordentligt.
Först därefter fattade riksdagen
sitt beslut. Säger man att det beslutet
tillkommit förhastat, kan man verkligen
fråga sig, när beslut tillkommer
bär i riksdagen, vilka inte är förhastade.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Min vän Pettersson har
fullkomligt missförstått mig, om lian tror
att jag anklagade honom för att ha
sprungit ifrån partiets program. Jag sade
bara att den som ideologiskt är ansluten
till ett parti, som har tagit så
oändligt stora organisatoriska uppgifter
på sig som det socialdemokratiska, borde
inte hesitera för de organisatoriska
svårigheter, som det här möjligen kan
bli fråga om. Detta kan ju inte innebära
en anklagelse att ha sprungit ifrån partiets
program.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Herr Eriksson sade att
motionärerna icke hade hyst några biavsikter
om att, därest riksdagen biföll
motionen om en utredning, detta skulle
innebära ett steg i riktning mot kyrkans
skiljande från staten. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att konstitutionsutskottet
har en helt annan uppfattning på
den punkten. Utskottet säger i början
av sitt utlåtande, att »den i motionerna
föreslagna vägen skulle få till följd den
kyrkliga kommunens försvinnande och
uppgående i den borgerliga».

Jag undrar vad som skulle återstå av
statskyrkan, om det inte funnes någon
kyrklig organisation och om det inte
funnes någon möjlighet för de människor,
vilka vill gå i kyrkan och vill tillhöra
kyrkan, att längre bestämma över
exempelvis kyrkorummet och dess omgivning
eller över huvud taget bestämma
i de frågor, som rör kyrkans inre
och yttre liv. Vad skulle sedan återstå
av den kyrkliga självständigheten i vårt
land?

Jag anknyter till vad utskottets ärade
talesman, herr Pettersson, sade tidigare
om kyrkans ålder och helgd. Jag tror
inte att vare sig vi här i riksdagen eller
svenska folket skulle vara beredda att
nu beröva de kyrkliga organisationerna
deras självständighet. Jag tror att det
skulle väcka en oerhörd opposition ute
i landet. Det är inte så som några talare
här sökt göra gällande, att intresset för
dessa ting är ringa. Jag tror inte att man

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

kan ta det ringa deltagandet i valen av
exempelvis kyrkofullmäktige till intäkt
för att det i vårt land inte längre finns
något intresse för kyrkan och dess organisation.
Det är ju så med dessa val,
att de inte är politiskt färgade. Människorna
vet ungefär vilka som blir valda
och vilka som har intresse av kyrkan,
och man tar det hela lugnt. Det
skulle bli ett annat förhållande, om det
uppstod några verkliga stridsfrågor på
denna front.

I fråga om valen till kyrkofullmäktige
planeras det för övrigt — i varje fall har
vi talat om det i konstitutionsutskottet
— att man skall sammanföra, t. ex. kommunalfullmäktigevalen
och kyrkofullmäktigevalen,
så att de förrättas samtidigt.
Det är en enkel sak att ordna, om
man nu anser att det är en så skum
företeelse, att det är så ringa deltagande
i kyrkofullmäktigevalet.

Här har i denna debatt sagts åtskilligt,
som man skulle vilja vända sig emot.
Jag fäste mig också vid vad. herr Nils
Elowsson sade, att det synes ha varit
svårt för utskottet att vinna enhet. Jag
vet inte varav herr Elowsson drog den
slutsatsen •— kanske är det utskottets
utlåtande. Jag kan dock omvittna att
utskottet i denna fråga var så enigt, att
man sällan skådat en sådan enighet inom
konstitutionsutskottet. Det var nämligen
17 röster för avslag och endast 3
röster för bifall. De tre rösterna återfinnes
under reservationen. Det var alltså
inte alls någon svårighet för utskottet
att vinna enighet.

Sedan har här talats om ett fall, där
en donation gavs för avlöning av en präst.
Jag vill då till herr Nils Elowsson säga,
att alla donationer till avlöning av präster
numera är avlösta. Alla donationer
för prästerskapets avlöning blev avlösta
i samband med löneregleringen för prästerskapet
och utnyttjas inte längre för
det ändamålet.

Jag fäste mig också vid herr Nils
Elowssons yttrande, att vi inte bör ta
så högtidligt på frågan, om man tillhör
statskyrkan eller har utträtt ur den. Nu
har herr Pettersson i ett kort genmäle
bemött detta yttrande, och därför skulle

det kunna vara onödigt att uppmärksamma
det vidare. Men jag satt med i
det särskilda utskott, som behandlade
denna sak här i riksdagen, och jag kan
omvittna vilket oerhört arbete detta utskott
hade, vilka stridigheter som där
försiggick och med vilken spänning både
riksdagen och svenska folket avvaktade
utgången i frågan. För många även
inom herr Nils Elowssons eget parti
var detta en mycket stor fråga, så stor
att man kunde kalla den en samvetsfråga
— sådana är ju mycket betydelsefulla,
i varje fall för den enskilda människan.
Det är kanske inte märkvärdigt
om man nu efteråt vill liksom stryka ett
streck över allt detta och säga: »Det
var inte värt någonting, det skall man
inte fästa avseende vid.» Men jag förmodar
att det alltjämt finns människor
som fäster avseende vid om man tillhör
den svenska kyrkan eller inte.

Herr Elowsson sade också någonting
om att kyrkan vilar på en bräcklig grund
— jag antecknade omedelbart herr
Elowssons ord, att den kyrkliga organisationen
vilar på en bräcklig grund.
Hur kan herr Elowsson säga det? Jag
undrar om det här i landet finns någon
organisation som vilar på starkare och
äldre grund. Herr Pettersson har redan
berört den frågan, och därför behöver
jag inte gå närmare in på den. Det är
en gammal grund den kyrkliga organisationen
vilar på, och för min del tror
jag, herr Elowsson, att grunden är mycket
stark och att det är ett misstag att
tro att den skulle vara bräcklig.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall be att få knyta
an till vad herr Nilsson senast yttrade
om kyrkans bräckliga grund. Jag skall
inte ta upp den saken till någon mera
ingående diskussion, men när herr Nilsson
så starkt gör gällande alt grunden
inte är bräcklig idan i stället skulle vara
mycket stark, så tycker man att lian ändå
borde liigga fram några bevis för sin
uppfattning.

Det finns två omständigheter som ty -

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

der på att grunden är bräcklig. Den ena
är det mycket ringa antalet kyrkobesökare.
Det är omvittnat att besöksfrekvensen
i kyrkorna minskas år efter år.
Detta säger tillräckligt om den verkliga
grunden för kyrkans organisatoriska liv.
Den andra omständigheten är det ytterst
ringa deltagandet i kyrkofulimäktigevalen.
Men det verkligt allvarliga —
en omständighet som jag tycker att man
på kyrkligt håll borde fästa det allra
största avseende vid — är att man förra
hösten inte bara negligerade kyrkofullmäktigevalen,
utan att man på sina håll
drev med dem och utsatte dem för ett
formligt gyckel. Har en institution förlorat
så mycket i aktning att någonting
sådant utan vidare kan förekomma, då
är det verkligen fara å färde för institutionen.

Jag är i detta sammanhang angelägen
att understryka, att vad jag här sysslar
med inte är någonting annat än skötseln
av kyrkans ekonomiska angelägenheter.
Jag har inte gått in på frågan om kyrkans
skiljande från staten; det är en sak alldeles
för sig. När det gäller kyrkans ekonomiska
angelägenheter måste man emellertid
ställa frågan: Skall vi som skattebetalare
i fortsättningen överlåta åt på
liafs tillkomna kyrkofullmäktigeinstitutioner
att handhava de medel som dessa
institutioner har rätt att uttaxera? Det
kan vi inte göra. Därför är det angeläget
att man på ett eller annat sätt — hur
det sedan skall ske — sörjer för att det
blir en mera ansvarsmedveten skötsel av
den kyrkliga ekonomien. Detta är ett
synnerligen angeläget önskemål, ett krav
som alla skattebetalare måste resa.

Herr Nilsson säger också, att kyrkan
inte har något faktiskt underlag och inte
längre existerar, om vi avskaffar den
kyrkliga församlingen. Detta är en begreppsförvirring,
herr Nilsson. Kyrkan,
det är inte kyrkobyggnaderna eller prästerna
eller församlingshusen — över huvud
taget inte det vi brukar inrymma
inom den kyrkliga verksamheten — utan
kyrkans underlag är Ordet.

Herr NILSSON, BROR, (bf) kort genmäle: -

Herr talman! Jag medger gärna att
kyrkans verkliga underlag är det levande
Ordet, men det måste ju finnas ett
materiellt underlag även för andliga
ting.

Jag medger att det materiella underlaget
inte förmår att i det långa loppet
säkerställa något andligt värde. Man kan
inte för tid och evighet säkerställa exempelvis
socialdemokratien genom att
bygga Folkets hus överallt. Ingen meningsriktning
kan säkerställa sin existens
i andligt avseende genom att bygga
vare sig hus eller minnesvårdar, det
är jag väl medveten om. Men för att
kunna verka och föra det levande ordet
ut till människorna måste man dock
i de flesta fall ha tillgång till lokaler.

Jag skulle kunna ange många ljusa
tecken när det gäller kyrkans läge i nutiden,
men jag tycker inte att vi här skall
fördjupa oss i teologiska frågor. Jag avstår
från att nämna exempel, men sådana
finns.

Iierr Elowsson talade också om gyckel,
och jag tror att det en och annan
gång kan ha förekommit att otäcka människor
gycklat med valen. Men skulle
detta vara något tecken på kyrkans dekadens?
Hur står det i så fall till med
den svenska riksdagen, herr Elowsson?
Hur mycket gycklas det inte med riksdagen
och riksdagsmännen? Men vi försöker
ju hålla oss uppe i alla fall.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kommer att rösta
med konstitutionsutskottets utlåtande,
men jag vill säga, att det beror på andra
grunder än vad konstitutionsutskottet
skrivit i sitt utlåtande. Vill man ha en
levande kyrka, tror jag för min del att
den måste skiljas från såväl stat som
kommun. Om riksdagen skulle fatta ett
beslut i motionärernas anda, anser jag
att det blir en konservering av nuvarande
förhållanden, och det kanske skulle
skapa svårigheter på olika områden. I
anledning därav, herr talman, kommer
jag att rösta i enlighet med konstitutionsutskottets
förslag.

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Då jag inte deltagit i
konstitutionsutskottets behandling av
detta ärende, hade jag knappast anledning
att begära ordet i frågan. Utskottets
utlåtande har ju emellertid kritiserats.
Jag hoppas att den som gjort det
avsåg utskottets eget uttalande, ty den
historik över frågans behandling under
mer än trettio år, som utskottet har lämnat,
är ju ganska fyllig. Det finns doek
flera utredningar, som pågår i denna
fråga, än vad utskottet redovisat i sitt
utlåtande. Det finns en utredning, som
heter 1951 års kyrkomöteskommitté med
landshövding Bergquist som ordförande.
Denna utredning skall enligt riksdagsberättelsen
visserligen undersöka kyrkomötets
grundlagsenliga befogenheter,
men den skall också behandla frågan,
huruvida någon förändring i det nuvarande
rättsläget är påkallad.

För några år sedan studerade jag personligen
de uttalanden, som gjorts under
ett par tiotal år i denna fråga, och
jag kom då fram till att problemet inte
är så enkelt. Principiellt kan jag dela
motionärernas uppfattning att kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige lika
lätt som kyrkofullmäktige kan avgöra
vad kommunen skall lämna till kyrkan.
Det är enkelt att göra där gränserna för
den borgerliga och kyrkliga kommunen
sammanfaller, men det är svårare, där
inte dessa gränser sammanfaller. Vi har
en otalig massa kyrkokommuner men ett
mycket begränsat antal, om jag så får
säga, borgerliga kommuner. På detta område
har ju pågått en utredning av pastoratsindelningssakkunniga,
och denna utredning
är färdig och ligger på regeringens
bord. Den saken är sålunda klar.
När utskottet, jag tror det var statsutskottet,
på sin tid skrev, att man vid den
utredningens verkställande borde se till
att gränserna ungefär sammanföll mellan
kyrkliga och borgerliga kommuner,
var man enligt mitt förmenande inne
på rätt väg. Men en svårighet uppstod
faktiskt genom religionsfrihetslagens bestämmelser,
att den, som inte betalar full
kyrkoskatt — om jag får använda det uttrycket
— inte bar rösträtt. Man kan ju

visserligen säga, såsom gjorts i motionen,
att det inte spelar någon roll o. s. v.,
men man brukar ju i vanliga fall inte
förfara på det sättet när det gäller utövandet
av rösträtten. En annan sak som
tillkom var prästlöneregleringen, genom
vilken prästerskapets löner reglerades
statsvägen. Dessa hade förut utbetalats
på kanske femtio olika sätt.

En sak är att man fortsatt med att
upplåta åt pastorsämbetena att sköta en
hel del borgerliga göromål, såsom förande
av födelse- och dödbok och sådana
saker, som sammanhänger med
folkräkningen etc. Att man kopplat ihop
dessa ting, kan ju inte göra någonting
ur kommunal synpunkt sett, men vad
som är allvarligare —- och det är närmast
för att understryka den saken som
jag begärde ordet —- är förfarandet med
den kyrkliga egendomen. Kyrkan har ju
stora ekonomiska värden, och man kan
inie på kommunal väg klara av det problemet,
utan det blir staten som får ordna
saken, om man skall beröva kyrkan
den ekonomiska grundval den har genom
egendomar och donationer och allt
sådant. Och då kan det ju diskuteras,
om man inte kommer in på problemet
om statskyrka eller ej.

När det nu föreligger en utredning,
ehuru regeringen ännu inte har fattat
ställning till den, menar jag alltså, att
det inte hastar. Problemet är så stort,
att man får försöka att ta det på partiell
väg och försöka komma fram till
hur man för framtiden skall kunna klara
upp förhållandena mellan kyrkan och
det borgerliga samhället — staten och
de borgerliga kommunerna. Även om jag
principiellt tycker, att det är ganska
enkelt — och i princip sympatiserar
med den tanken — att låta kommunen
handha utdebiteringen till kyrkan i stället
för kyrkofullmäktige, anser jag inte,
att det löser hela problemet, utan man
får nog försöka att se lösningen på litet
längre sikt.

Herr NÄSGÄRD (bf):

Herr talman! Om jag förstod herr Nils
Elowsson rätt, var ett av de starkare
motiven för hans ståndpunkt, att han

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

var rädd för det prästerliga inflytandet
på kyrkofullmäktige. Han sade, att han
trodde att prästen skulle ha ett mindre
inflytande på kommunalfullmäktige än
på kyrkofullmäktige. Jag skulle hålla för
troligt, att prästerna numera inte topprider
kommunalmännen i någon större
utsträckning. Det skulle vara mycket
svaga kommunalmän, om något sådant
kunde inträffa. Det var kanske en risk
för det för omkring ett århundrade sedan,
då socknens kyrkoherde var självskriven
ordförande på sockenstämman.
Det är från den tiden, herr talman, som
det berättas en historia från Västmanland,
där en gammal prost ibland skrev
i protokollet, att mot beslutet reserverade
sig samtliga närvarande utom ordföranden.
Men beslutet blev giltigt i alla
fall, ty ingen överklagade det. Förhållandena
är inte sådana nu för tiden.

För min del tycker jag att en av de viktigaste
synpunkterna här är att man inte
i onödan skall politisera kyrkofullmäktigvalen.
Det må vara sant, att det inte
är lika livligt deltagande i dessa val som
i kommunalfullmäktigvalen, men jag
tror i alla fall, att valresultatet ger en
ganska god bild av meningarna ute i församlingarna,
och på många håll gör man
för resten så att man har en gemensam
lista och fördelar mandaten i ungefär
samma proportion som inom kommunalfullmäktige.

När det gäller dessa angelägenheter
har utvecklingen mer och mer gått i den
riktningen, att de olika politiska partierna
i mycket god sämja arbetar för
kyrkan. Det vore olyckligt, anser jag, om
man skulle sammanföra de kyrkliga
angelägenheterna med de kommunala, tv
det skulle otvivelaktigt bli mera partipolitik
i frågorna på det sättet.

Nu har utskottet framhållit, att det
är förenat med betydande svårigheter
att göra den omorganisation, som motionärerna
vill ha utredd, och från tidigare
tillfällen vet man att en utredning
av detta slag sannolikt skulle ta mycket
lång tid. Gentemot detta säger kanske
motionärerna, att om det tar myckel
lång tid, är det anledning att sätta i gång
utredningen ju förr dess hellre. Men

man bör väl först ordentligt överväga
huruvida man verkligen vill ha en ändring,
innan man sätter i gång en utredning,
som kanske tar många år.

Jag är ense med utskottet, när det
säger, att motionärerna näppeligen påvisat
några påtagliga nackdelar med den
nuvarande organisationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Till herr Eriksson skulle
jag vilja rikta den frågan, huruvida inte
huvudanledningen till motionen varit
det ringa deltagandet i kyrkofullmäktigvalen.
Är det fallet, vill jag säga, att vi
i konstitutionsutskottet har till behandling
en motion, som berör kyrkofullmäktigvalens
sammanförande med övriga
kommunala val. Jag skall inte ta upp den
saken till debatt nu, ty den är inte klar
i utskottet ännu, men vi har således att
vänta oss en debatt som kommer att beröra
det viktigaste avsnittet i den nu
föreliggande motionen.

Jag tycker att det är olämpligt att i
det här sammanhanget ta upp en principdebatt
om kyrkans ställning till staten,
eftersom vi sedermera kommer att
få tillfälle att diskutera den saken, tv
folkpartiet med herr Weiland såsom huvudmotionär
här i kammaren har väckt
en motion i den frågan. Men jag skulle
vilja till dem, som till äventyrs delar
herr Erikssons uppfattning i den frågan,
vilja säga, att det är synnerligen inkonsekvent
att med en sådan uppfattning
frambära den föreliggande motionen. En
omorganisation i enlighet med motionärernas
tanke skulle, såsom herr Näsström
nyss sade, faktiskt innebära, att
man befäster kyrkans ställning i det
kommunala livet. Vi skulle få inte bara
en statskyrka utan även en statskommunal
kyrka. Min egen ståndpunkt i frågan
om kyrkans ställning till staten skall jag
inte avslöja i dag. Det blir tillfälle till
det den dag, då kammaren får att behandla
folkpartimotionen.

Med instämmande uti vad herr Pettersson
i övrigt anfört yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet med anledning av den säregna slutledningskonst,
som herr Nils Elowsson
nyss demonstrerade. Han resonerade
ungefär som sfi, att det ursprungligen
var en kyrklig institution, som handhade
vårt undervisningsväsen. Detta har emellertid
senare övertagits av den profana
representationen. Herr Elowssons irritation
drabbar likväl kyrkan. Herr
Elowssons slutsats innebär, att han visserligen
godtar utflödet — åtgärderna
på undervisningens område — men underkänner
ursprunget. Det hela är en utmärkt
illustration till det gamla ordstävet:
att erkänna skon men icke skomakaren.

Det finns en hel del andra företeelser
av denna art. Ur kyrkliga behov har
på liknande sätt hela vår kommunala
självstyrelse utvecklat sig. Låt mig även
ta sociallagstiftningen såsom exempel!
Den har också kyrkligt ursprung. Den
slutsats, till vilken bl. a. herr Elowsson
kommit, är väl ändå rätt billig: »Det
är riktigt, att vi har övertagit allt detta
och att vi nu sköter det inom den profana
ramen, men vi måste likväl underkänna
ursprunget.» Varför är herrarna
så säkra på det? Den kyrka, som vi ser
verka ibland oss, bär förvisso fortfarande
kvar både vilja och förmåga alt
ge ytterligare impulser i vårt samhällsocli
kulturliv. Den kan i vissa situationer
tänkas få anledning att visa värdet
av sin andliga kraft. Det har den gjort
i äldre tider, som kanske inte präglats
av de lugna och idylliska förhållanden,
under vilka vi nu lever. Även i vår tid
har emellertid de andliga värden, som
kyrkan kämpar för och som kyrkan vill
hålla högt, bidragit till att ge stadga
och styrka åt folk och nationer.

Herr Elowsson använde också argumentet,
att de fåtaliga besöken i kyrkorna
— vilket kan sägas endast vara
en relativ sanning — skulle tyda på att
kyrkan befann sig i utdöende. Det är,
som sagt, inte så alldeles säkert, att ens
en dylik slutsats är riktig. Om herr
Elowsson i egenskap av talare besökt
de politiska mötena under de sista val -

rörelserna, tror jag, att han har kunnat
konstatera, att intresset för hans person
och förkunnelse åtminstone inte alltid
kommit till synes i form av fullbesatta
lokaler. Detta var i varje fall en upplevelse
för alla politiska profeter, inom alla
partier, som mödade sig under den sista
valrörelsen. Detta fenomen berodde utan
tvivel på att folk tyckte, att det var
bekvämare att sitta hemma och få det
hela koncentrerat i partiledarnas mun i
samband med för detta ändamål reserverade
timmar i radion. Sådana företeelser
bör man inte bortse från, när
det gäller detta problem. Jag tycker, att
herr Elowsson tog upp det under alltför
lättfärdiga förutsättningar. Även politikerna
och partikyrkorna befinner sig i
det här avseendet i korsdraget.

Jag anser också att herr Elowsson
hade alldeles fel, när herr Elowsson gjorde
den insinuationen, att den kyrkliga
egendomen skulle bli sämre förvaltad,
om den inte överfördes till kommunal
regi. Jag tror inte, att detta är riktigt.
Om man hastigt tänker igenom, vilka
realia, som man möter på detta område,
kan jag inte finna att exempelvis en
länsjägmästare sköter skogen bättre än
en stiftsjägmästare, eller att en agronom
i den världsliga kommunens tjänst
sköter en egendom bättre än en agronom,
som har den kyrkliga samfälligheten
till arbetsgivare. Jag anser att det
är felaktigt att förutsätta någonting sådant
såsom självklart.

Därutöver, herr talman, vill jag betona
— och det är anledningen till att jag
inte begärt ordet i denna debatt i ett
tidigare skede — att jag anser, att vi
böra vänta med en diskussion i dessa
frågor till en betydligt senare tidpunkt.
När man säger delta, ställer man sig
på den enkla plattform, som vi brukar
bygga upp åt oss i dylika situationer
i det här huset, nämligen att så länge
utredning pågår och så länge vi inte
har grundläggande fakta klara för oss,
bör vi vänta med omdömen och framläggande
av hemmagjorda argument. Vi
skulle kunna få ett bättre underlag för
hela debatten, om vi inväntade resultatet
av den verksamhet, som dock på

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

detta område satts i gång. Herr Eriksson
ansåg, att vi inte borde vara rädda
för utredningar på detta område. Det är
inte någon som är det heller. Det pågår
ju två stora utredningar på detta
arbetsfält, och resultatet av dem har man
all anledning att till en början invänta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Frågan om kyrkan befinner
sig på en bräcklig grund eller
inte tror jag knappast lämpar sig för
en diskussion i denna församling. Det
beror emellertid närmast på vilka anspråk
man ställer på grunden och vilka
mått man mäter med. Däremot skulle
jag kunna ge rätt åt den som vill påstå
att kyrkan i dagens läge arbetar under
helt andra förhållanden än förr. Detta
visar sig även i det avseendet att kyrkan
kan räkna med mindre anslutning
av kyrkobesökare än tidigare. Vad som
spelar in härvidlag skall jag antyda
med påpekandet, som gäller både kyrka
och frikyrka, att vi har en mycket
stor radioförsamling ute i riket, som
deltar i gudstjänsterna utan att vi någonsin
får veta hur många det rör sig
om.

Men om jag alltså går med på att
kyrkan i vissa avseenden kommit in
under andra och svårare förhållanden
— jag skulle till och med kunna säga
att kyrkan befinner sig i en kris — är
hon inte ensam om detta, utan det gäller
även andra religiösa samfund — jag
skall inte göra någon jämförelse med
profana sammanslutningar. Men samtidigt
med detta försiggår det i folksjälen
sedan något tiotal år tillbaka en rörelse,
som tydligast kommer till uttryck
i att människornas respekt inför religiösa
frågor och religiösa värden har
ökats. Vad vi som nu är i sextioårsåldern
upplevde i vår ungdom — jag kan kalla
det för liädelse och dylikt — är ju numera
borta, och vi kan från kyrkligt
eller icke kyrkligt håll, från religiöst
eller icke religiöst håll tala om dessa
frågor i helt andra tonfall än då för tiden.

Jag mötte för fem år sedan en präst i
den skotska kyrkan, som frågade hurdant
läget var i Sverige i religiöst avseende,
och jag beskrev det för honom.
Då sade han: »Det är precis som hos
oss; samfunden är svaga, men kristendomen
är på marsch.»

Nu skall jag inte genom detta inlägg
stimulera till ytterligare diskussion på
denna punkt.

Vad som begäres i reservationen är
inte bara en omfördelning av de ekonomiska
angelägenheterna mellan kyrkliga
och kommunala organ, utan det begäres
ju också att man skall ta upp frågan
om den kyrkliga kommunens samhälleliga
och rättsliga ställning över
huvud taget. Därmed har man öppnat
oerhört vida perspektiv. Det har redan
erinrats om här, vilka undersökningar
som är i gång för närvarande. Vi har
t. ex. en kyrkomöteskommitté, som skall
utreda frågan i vad mån den kyrkliga
representationen jämte Kungl. Maj:t
och riksdagen skall få ha sitt ord med
i laget vid avgörandet av kyrkliga ärenden.
Jag förmodar att de som är sysselsatta
i den utredningen har fått syssla
med mångsekelgammal historia och
sträcka sina forskningar långt tillbaka i
tiden. Om man nu skall utreda den kyrkliga
kommunens samhälleliga och rättsliga
ställning, så får man nog tänka sig
att där börja rätt djupt ned i medeltiden;
skall vi över huvud taget ha möjlighet
att få kompetent folk att utreda
alla dessa utomordentligt svåra frågor,
så får vi nog ransonera tillsättandet av
sakkunnigutredningar och kommittéer.
Här sitter nu denna kyrkomöteskommitté
med prominenta personer, i hög
grad sakkunniga på detta område. Vi
har vidare församlingsstyrelsekommittén,
och vi har hela frågan om pastoratsindelningen,
som ännu inte har kunnat
bringas till någon lösning men som
i hög grad sysselsätter de enskilda församlingarna.
De kan svika när det gäller
kyrkofullmäktigvalen, men de har
ett mycket stort intresse för hur pastoratsindelningen
skall ordnas.

Om vi alltså kan få svårt att smälta
de utredningar, som redan är i gång,

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. den kyrkliga kommunens kompetensområde m. m.

måste jag fråga, om vi bör ge oss till
att tillsätta ytterligare mammututredningar.
Jag tror inte det är möjligt att
genomföra dessa ifrågasatta nya utredningar
för närvarande. Vad man i detta
sammanhang bör göra —- och det sker
redan i viss mån —- är att från både
kyrkligt och borgerligt håll stimulera
forskare att ta itu med olika frågor, exempelvis
med problemet om kyrkans
rätt i fråga om egendomen. Sådana
forskningar uppmanar man till i kyrkliga
organ, och jag anser att sådan
forskning med alla medel bör stimuleras.

Vad sedan beträffar frågan att ekonomiska
angelägenheter skulle kunna
flyttas över till den borgerliga kommunen
så menar jag att det är en så liten
fråga att man inte bör ta upp den separat,
när vi snart har att vänta utredningar
beträffande stora, principiella
och grundläggande frågor.

Här instämde herr Boman (fp).

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att besvara en direkt fråga av
herr Damström. Han formulerade den
ungefär så, att om motionärernas huvudmotiv
för att väcka denna motion var
att söka i det ringa deltagandet i val
till den kyrkliga organisationen, skulle
motionärerna möjligen bli tillfredsställda,
då riksdagen senare tog ställning till
en motion som behandlade speciellt den
frågan.

Jag vill svara att när motionärerna
dristade sig att föra fram denna fråga
till riksdagens prövning, var huvudmotivet
inte detta, utan det var att motionärerna
ville ta ett initiativ för att om
möjligt bringa ordning i de förhållanden
som råder när det gäller (ten ekonomiska
handläggningen av kommunala
angelägenheter. Följaktligen har vi ansett
det mest angelägna vara att kunna
sammanföra de kyrkliga och de kommunala
ekonomiska intressena.

Men i denna debatt, herr talman, råkar
man tydligen ofta ut för missförstånd.
Nu senast gjorde herr Göransson

gällande -— samma synpunkt framfördes
visst tidigare av herr Bror Nilsson —
att jag hade sagt att kyrkan stod på
bräcklig grund. Jag har aldrig sagt det,
herr Göransson, utan jag sade på tal om
den kyrkliga organisationens självständighet,
som många synes vilja bevara, att
denna vilar på bräcklig grund med hänsyn
till det ringa intresse som mobiliseras
för att upprätthålla den organisationen.
Det är en helt annan sak än kyrkan
som institution. Vi har ju här hela
tiden talat om den organisation som
har till uppgift att handlägga de rent organisatoriska
kyrkliga frågorna.

Herr Göransson började sitt anförande
med att säga att man kan spåra en
påtagligt ökad respekt för kyrkan. Menade
herr Göransson att den föreliggande
motionen skulle vara ett uttryck
för en mindre respekt för kyrkan som
sådan, då har han fullständigt misstagit
sig, ty här är det inte fråga om respekten
för kyrkan som institution, utan här
gäller det som sagt de rent organisatoriska
förhållandena. Längre har motionärerna
inte velat sträcka sig, herr
Göransson.

Herr GÖRANSSON (fp):

Jag har sblivit fullständigt missförstådd
av herr Eriksson på två punkter.

Först och främst har jag aldrig påstått
att herr Eriksson sagt att kyrkan
skulle vila på bräcklig grund. Jag angav
inte vem som sade det, men det lär vara
herr Bror Nilsson som först formulerade
uttrycket; han ansåg väl att man
därmed sammanfattningsvis kunde uttrycka
vad eu av reservanterna menade.

Den andra punkt där jag blev missförstådd
gällde frågan om den ökade respekten.
Jag talade om den ökade respekten
för religiösa värden, men har aldrig
talat om i vad mån motionen skulle
vara respektlös eller inte. Men det vill
jag säga herr Flriksson, att ur kyrkans
synpunkt kan det väl inte finnas något
att invända mot skrivsättet i de motioner
som på senare år väckts i riksdagen i
dessa frågor. Den motion som Ture Ner -

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Anslag till lån för inrättande av alkoholfria restauranger

man framlade år 1950 om skilsmässa
mellan stat och kyrka föranledde mig
att tacka honom för att han på ett
så hyggligt och värdigt sätt hade behandlat
kyrkan i denna generösa motion.
Jag har heller ingenting att invända
mot skrivsätt eller tonfall i herr
Erikssons motion eller i herr Erikssons
anförande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej.

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Eriksson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 83;

Nej — 41.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av väckta motioner om upphävande
av bestämmelsen om kyrkoherdes
självskrivenhet som ordförande i kyrkorådet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 12,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till lån för inrättande av alkoholfria
restauranger

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt under erinran att
utskottet i sitt utlåtande nr 31 tillstyrkt
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 22
framställda förslag, att lån av statsmedel
skulle kunna beviljas för inrättande av
alkoholfria restauranger, hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Lån för inrättande av
alkoholfria restauranger för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag av
500 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad, Staxäng och Nililfors,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj ds förslag om anvisande av eif in -

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Om upphävande av kollektivavtalslagen m. m.

vesteringsanslag av 500 000 kronor till
lån för inrättande av alkoholfria restauranger.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Själva sakfrågan rörande
lån för inrättande av alkoholfria restauranger
diskuterades ju i kamrarna
förra onsdagen, och jag kan därför i
dag nöja mig med att yrka bifall till
den vid punkt 3 fogade reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj ris proposition med
förslag till förordning om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr
340), m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om upphävande av kollektivavtalslagen
in. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner angående upphävande av lagarna
om kollektivavtal och om arbetsdomstol.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 2
i första kammaren av herr Persson, Helmer,
in. fl. samt nr 5 i andra kammaren
av herr Holmberg in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
om upphävande av 1928 års lagar
om kollektivavtal och arbetsdomstol.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 2 och II: 5,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det är bekant att 1928
års lagar om kollektivavtal och arbetsdomstol
har varit en tvistefråga i
många år inom svensk politik. Tillkomsten
av dessa lagar möttes ju av djup förbittring
från hela den samlade arbetarrörelsen.
Händelserna omkring hamnarbetarkonflikten
i fjol bekräftade att arbetarrörelsens
farhågor av årgång 1928
var helt riktiga.

Ordförande i andra lagutskottet, som
yrkar avslag på vår motion, är socialdemokraten
herr David Norman. Hans
parti var år 1928 av samma uppfattning
som vi i dag beträffande arbetsdomstolen.
Om jag nu skulle fråga herr Norman,
om socialdemokraternas uppfattning
1928 var riktig, så komme han förvisso
att svara ja, och därest jag frågar
honom, om en diametralt motsatt uppfattning
av år 1955 också är riktig, så
kommer herr Norman att svara ja. Min
bestämda slutsats i det avseendet är ju
inte svår att föreställa sig. Utskottets
utlåtande talar därvidlag också ett mycket
tydligt språk.

Hur förklarar man nu detta fenomen,
att efter 27 år godkänner man vad man
tidigare mycket indignerat kämpat emot?
I fjol höst försökte socialminister Sträng
i samband med en interpellationsdebatt
i andra kammaren i denna fråga att
med hänvisning till politiska och Historiska
fakta motivera varför man nu accepterar
arbetsdomstolen. Han undrade,
varför inte kommunisterna, som stöder
sig på marxismen, kan lära sig inse det
förändrade läget. Givetvis har de rätt,
som säger att de politiska förhållandena
har ändrats. Men frågan är den: Är
dessa förändringar av den karaktären att

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Om upphävande av kollektivavtalslagen i
de kan motivera en förändrad inställning
bland annat till arbetsdomstolen?
Vi svarar nej på den frågan, och socialdemokratiens
ledning svarar ja.

Låt mig i korthet anföra två betydelsefulla
fakta, som helt river sönder den
ideologiska motivering, vilken man nu
försöker snickra ihop för att slå vakt om
de klasslagar som instiftades 1928. För
det första frågar jag: Är den svenska
kapitalismen svagare nu än för 27 år
sedan? Nej, den är inte svagare, den
är mycket starkare nu än då. Kapitalets
koncentration har fortskridit så långt,
att man nu med ännu större fog än 1928
kan tala om storfinansens diktatur i vårt
ekonomiska liv. För det andra säger man
att det arbetande folkets ökade parlamentariska
inflytande tvingat fram en
mera demokratisk kapitalism och att våra
dagars kapitalism därför inte uppträder
lika bryskt som tidigare. Tillåt mig
då i korthet säga följande. För någon
vecka sedan demonstrerade de svenska
monopolkapitalisterna sin bryskhet, sin
makt och sin demokratiska inställning.
Det skedde som bekant genom hotet om
lockout mot över en halv miljon arbetare,
för den händelse inte massa- och
pappersarbetarna gick ifrån sina berättigade
lönekrav. På en gång stod det
klart för den svenska arbetarklassen, att
kapitalismen av i dag till och med är
mera brutal och cynisk än exempelvis
1909. Allt tal om en tuktad och fostrad
kapitalism visade sin djupa ihålighet.
Den s. k. demokratiska kapitalismen visade
sina rovdjurständer och stod där
avklädd inför det arbetande folket i vårt
land. Årtiondens försök att ideologiskt
preparera den svenska arbetarklassen
till klassamarbete raserades då i betydlig
utsträckning. Kvar stod att inför en
brutal fiende måste man hålla samman
och forma kampfronten efter bestämda
klasslinjer.

Med det sagda har jag visat, att försöken
att ideologiskt motivera en positiv
inställning till klasslagarna av år
1928 har hrutit samman inför verkligheten.
1928 års lagar om kollektivavtal
och arbetsdomstol betecknades som
klasslagar. Detta var då ett riktigt om -

i. m.

döme, och det är i ännu större utsträckning
ett riktigt omdöme nu.

Utskottet har presenterat en statistik
över handlagda mål i arbetsdomstolen.
Därmed har man liksom velat leverera
material till bevis för att dessa lagar
skulle äga existensberättigande. Man talar
om intresse- och rättstvister och upplyser
ånyo om att endast rättstvister
handläggs inför arbetsdomstolen. Men
är det ändå inte på det sättet att det
många gånger råder ett intimt samband
mellan intresse- och rättstvister? Hamnarbetarna
stod i verkligheten på våren
förra året inbegripna i en intressetvist
av mycket stora mått. Detta förvandlades
så till en rättstvist med alla de kända
konsekvenserna för hamnarbetarna.
Men det positiva i hamnarbetarnas aktion
står i dag utom all diskussion.

En lag skall gälla för alla. 1928 års.
lagar om kollektivavtal och arbetsdomstol
riktar sig bara mot de kollektivanställda.
Eventuella försök att stifta lagar
av liknande karaktär mot tjänstemän
och andra skulle bryta samman inför
det motstånd, som skulle resas från dessa
grupper av löntagare.

Med all sannolikhet kommer man här
att säga: Det material som har levererats
ger belägg för att arbetarna också vunnit
många mål, som handlagts inför arbetsdomstolen.
Emellertid vill jag fästa
uppmärksamheten på att utskottets statistik
bara berör tiden fram till 1952.
Som bekant handlades under 1954 tusentals
mål inför arbetsdomstolen, där
domar fastställdes till arbetarnas nackdel.
Allt detta är bekant, men det har
inte ansetts opportunt från utskottets sida
att ta med denna statistik..Det skulle
ha inneburit att bilden blivit skrämmande,
och tillika skulle det ha varit en
hård dom över dem som medvetet försvarar
klasslagarna av årgång 1928.

Jag vill ingalunda bestrida att mål av
relativt sekundär betydelse vunnits av
arbetarparten — sådant hör ju till pjäsen
— men i avgörande frågor för den
svenska arbetarklassen har 1928 års lagar
om kollektivavtal och arbetsdomstol
varit av ondo. Detta har ju mycket klart
dokumenterats, och därför har vi ånyo

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Om upphävande av kollektivavtalslagen m. m.

föreslagit att dessa lagar skulle upphävas.
De utgör ett mycket mäktigt vapen
i monopolkapitalets händer. Så var det
vid dessa lagars tillkomst 1928, så är
det i dag, och så var det också år 1929
när Per Albin Hansson motionerade om
dessa lagars upphävande.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motion nr 2 i denna
kammare och motion nr 5 i andra
kammaren.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Persson säger att mitt parti och
jag själv har vårt föregående i denna fråga.
Jag var inte med i riksdagen när dessa
lagar antogs, men jag kom hit strax
efteråt, nämligen 1929, och satt då som
suppleant i andra lagutskottet och lyssnade
till en debatt i anledning av en
motion väckt från vårt parti om lagarnas
upphävande. Under de följande åren
hände det att jag inte bara lyssnade till
andra lagutskottet utan var med och reserverade
mig till förmån för ett yrkande
om lagarnas upphävande.

Nu sade herr Persson att om han skulle
göra ett par frågor, skulle svaret
bli det och det, och det kan han också
ha rätt i. När de här lagarna antogs,
var de svenska arbetarna rädda att lagstiftningen
skulle komma att verka som
en klasslagstiftning. Detta var ganska naturligt,
ty den svenska arbetarklassen hade
mycket dåliga erfarenheter av de lagstiftningsåtgäder
som rörde deras förhållande
på arbetsmarknaden. Det var
då inte så värst länge sedan Åkarpslagen
hade upphävts, och det var ganska naturligt
att man inför varje situation, där
det förelåg förslag om lagbestämmelser
som skulle reglera ett eller annat förhållande
mellan parterna på arbetsmarknaden,
var rädd för en klasslagstiftning.

Det var detta som framför allt motiverade
det motstånd, som från de organiserade
lönearbetarna riktade sig emot
lagarna vid deras tillkomst. När det sedan
från vårt parti gång efter annan yrkades
på deras upphävande, var det en
synpunkt till som motiverade vår ståndpunkt.
Det hade utvecklat sig ett för -

hållande mellan arbetsmarknadens parter
i riktning mot en strävan att försöka
på fredlig väg, genom resonemang, komma
till överenskommelser utan att behöva
anlita stridsåtgärder. På grund av den
misstänksamhet mot dessa lagar, som
fanns hos lönearbetarna, var vi rädda
för att de skulle ligga i vägen för en utveckling
av det fredliga samarbetet.

1930-talet gick, och denna vår fruktan
visade sig vara obefogad. Vi fick i stället
Saltsjöbadsförhandlingarna och allt
vad som därmed sammanhänger, och
man kunde år efter år märka ett gemensamt
intresse hos arbetsmarknadens
bägge parter att genom överenskommelser
i olika avseenden undvika regleringsåtgärder
lagstiftningsvägen. Det var inte
bara lönearbetarna som var intresserade
av att få så få lagar som möjligt som reglerade
dessa förhållanden, utan arbetsgivarna
var lika intresserade av saken.
Vi diskuterade på 1930-talet frågan om
tredje mans rätt och liknande frågor,
och man märkte gång efter annan en bestämd
önskan hos båda parterna att försöka
klara upp tvistefrågorna genom resonemang
och genom överenskommelser
för att slippa lagstiftningen. På så sätt
har utvecklingen gått, och under sådana
förhållanden är det alldeles riktigt, som
herr Persson säger, att vi här i riksdagen
i det socialdemokratiska arbetarpartiet
har kommit till en något annorlunda
uppfattning om den här lagstiftningen
än vi hade när den kom till. Jag tror att
jag utan överdrift kan säga att detsamma
gäller det stora flertalet av de svenska
arbetarna ute i landet i den fackliga
verksamheten. Jag tror inte alls att det
längre finns någon större opinion för
att bringa dessa lagar ur världen.

Nu framhöll herr Persson, efter vad
jag kunde förstå, två motiv för att upphäva
lagarna. Det ena var den tråkiga
hamnarbetarkonflikten ocli dess konsekvenser
i fjol, och det andra var lockouthotet,
som har vilat och väl fortfarande
vilar över stora grupper av lönearbetare.
Båda dessa ting är mycket tråkiga, men
efter vad jag kan förstå har de ingenting
som helst med kollektivavtalslagen
att göra. Hamnarbetarkonflikten borde

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Om upphävande av kollektivavtalslagen
kanske ha det, men jag tycker att motionärerna
vänt sig åt fel håll när de har
velat komma till rätta med vad som där
hände, ty det är ju inte kollektivavtalslagens
fel att de organisationer, som här
är inblandade, har stadgar och bestämmelser
som ger förbundsstyrelsen möjligheter
att göra överenskommelser och
sluta kollektivavtal, som sedan stora
grupper av medlemmarna förkastar. De
bör väl ändra dem, om de vill att den
verkliga rörelsefriheten skall ligga hos
de enskilda medlemmarna eller inte. Jag
har inte alls anledning att på något sätt
vända mig emot de redogörelser, som föreligger
i motionen om hur illa ställt det
var för dessa arbetargrupper, men jag
kan inte skylla dessa förhållanden på
lagen om kollektivavtal eller lagen om
arbetsdomstol. Att, när det sedan blev
brott mot dessa lagar, de som bröt emot
dem fick ta konsekvenserna, det är ju
en annan sak, men det visar inte att denna
lagstiftning skulle ha någon som helst
klasslagskaraktär, vilket för övrigt också
framgår därav, att domarna har varit
enhälliga i den representationsdomstol
som det här är fråga om, där bägge parterna
har lika många representanter under
en opartisk ledning.

Jag tror inte heller att det är så allvarligt
menat med motionens yrkande
att lagarna skall upphävas. När dessa
lagar kom till, sattes andra lagbestämmelser
ur kraft därför att de inte passade
längre. Det blev följdändringar i
utsökningslagen, vill jag minnas, och i
lagen om skiljemän, och så upphävdes
lagen om central skiljenämnd. När den
socialdemokratiska riksdagsgruppen på
1930-talet motionerade om upphävande
av lagarna om arbetsdomstol och kollektivavtal,
beaktade de denna omständighet,
och de fogade till sitt yrkande
om lagarnas upphävande också förslag
om att vissa bestämmelser som gällde
före dessa lagars tillkomst skulle åter
sättas i kraft. Det har motionärerna här
inte alls brytt sig om. Jag vet inte hur
de räknar, om de över huvud taget inte
vill ha några reglerade bestämmelser på
detta område eller hur de har tänkt sig.

Jag vet inte heller hur de räknar när

m. m.

det gäller de uppgifter som herr Persson
nämnde beträffande vissa statistiska
uppgifter som utskottet har lämnat om
de mål som har handlagts i arbetsdomstolen,
och i vad mån dessa mål har
föranletts av framställning från ena eller
andra parten. Här finns i alla fall
rätt talande siffror. Om vi bara tittar på
en sammanfattning som finns ovanför
början av utskottets utlåtande på s. 4,
ser vi där, att av hela antalet domar
fram till år 1952 är det bara 152 domar
som rör olovlig stridsåtgärd, och 163
domar har gällt framställningar rörande
föreningsrättskränkning, medan det har
gällt frågor om fordran, tolkning av avtal
och dylikt i 2 492 domar eller 88,8
procent.

Även om vi nu skulle upphäva ifrågavarande
lagar, kommer det naturligtvis
fortfarande att föreligga rättstvister
emellan parterna om fordringar, tolkning
av avtal och dylikt. Hur menar nu
herr Persson och hans medmotionärer
att sådana spörsmål skall redas ut om
lagarna skulle upphävas? Skall man försöka
klara dem genom vilda strejker,
eller hur skall det ordnas?

Jag kan ge herr Persson rätt i hans
förmodan, att mitt svar på hans fråga
vilken uppfattning jag har blir ja. Denna
lagstiftning har växt in i människornas
medvetande och har befunnits fungera
på lämpligt sätt.

Herr Persson förklarade vidare, att
den av utskottet anförda statistiken inte
är något att rätta sig efter. Utskottet har,
sade han, av opportunitetsskäl bara gått
fram till 1952. Skulle utskottet ha tagit
med 1953 och 1954, skulle det, ansåg
herr Persson, ha blivit helt andra siffror
som skulle ha verkat avskräckande,
sett från lönearbetarnas synpunkt.

Nej, herr Persson, det är ingen illvillighet
bakom denna redovisning. Det
ligger så enkelt till att i samband med
arbetsdomstolens 25-årsjubileum uppgjordes
en statistik över dess arbete och
vilka domar den avkunnat. Det skedde
just år 1952. Sedan finns inga siffror att
tillgå. Skulle vi ha gått längre fram i
tiden, hade vi måst låna domarna och
räkna efter hur många utslag som av -

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Om upphävande av kollektivavtalslagen m. m.

kunnats inom de olika grupperna. Jag
betonar alltså att det inte ligger någon
avsikt att få fram vackra siffror bakom,
då vi nöjt oss med statistiken fram till
1952. Att vi gjort det beror helt enkelt
på att vi kunnat få fram dessa siffror
utan något större besvär.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Norman säger att
arbetarna år 1928 var rädda för dessa
lagar och att de befarade att de skulle
bli en klasslagstiftning, vilket motiverade
socialdemokratiens motstånd mot
att dessa lagar stiftades. Jag vill då fråga
herr Norman: Tog socialdemokratiens
ledning fel 1928? Var det bara av opportunitetsskäl
som man då vände sig mot
att dessa lagar stiftades? Fanns det ingen
djupare grund för den inställning som
socialdemokratiens ledning den gången
intog?

Herr Norman påstår vidare att det visat
sig att man kan komma överens på
fredlig väg, genom samarbete. Jag har
redan tidigare erinrat om att för någon
vecka sedan har de svenska storkapitalisterna
mycket bryskt och drastiskt visat,
att när det verkligen gäller struntar
de i samarbete och försök att nå fredliga
lösningar. När det ligger i linje med
deras intressen vidtar de i stället de
mest drastiska åtgärder. Jag är inte ensam
om det omdömet, utan det har också
fällts av mycket höga funktionärer
inom den svenska fackföreningsrörelsen.

Tillåt mig sedan, herr talman, på tal
om denna vilja till samarbete och önskan
att på fredlig väg nå fram till uppgörelser,
till protokollet få läsa in vad
en hamnarbetare från Sundsvall anförde
vid handläggningen av massåtalen inför
arbetsdomstolen. I sitt tal inför domstolen
framhöll han bl. a.: »Det kan inte
vara möjligt att stuvarförbundet kunde
förlora över 15 000 kronor per dag under
den tid strejken pågick. I stuveriföretagets
förvaltningsberättelse för år
1954, avseende året 1953, redovisas en
bruttoinkomst av stuvcriverksamheten

3 Första kammarens protokoll 1055. AV 7

på 250 754 kronor. Detta gör knappt
1 000 kronor per dag, men i s. k. skadestånd
kräver man drygt 15 000 kronor.
Bara detta fräcka och hänsynslösa krav
visar väl mentaliteten hos arbetsgivarparten.
Man bar ställt högsta möjliga
krav på skadestånd eller över 15 gånger
mera per dag än man tjänar i vanliga
fall.»

Det visar väl ingen vilja till samarbete
från arbetsgivarpartens sida. Det är i
stället rena hämndlystnaden som här
dikterat arbetsgivarnas uppträdande.

Som bekant finns det grupper som är
mycket angelägna att lagstifta i arbetsmarknadsfrågor,
som icke gynnar arbetarna.
Om det här i riksdagen kommer
fram ett förslag att få till stånd t. ex. lika
lön för lika arbete och att i lönehänseende
göra kvinnorna jämställda med männen,
förklarar man bl. a. från herr Normans
håll, att detta icke är en lagstiftningsfråga
utan ett problem som måste
lösas av arbetsmarknadens parter. Men
när det gäller en sådan fråga som den
vi nu diskuterar, då vill man att det skall
finnas lagstiftning.

Herr Norman sade, att arbetsdomstolens
domar mot hamnarbetarna var enhälliga.
Ja, det var de. Men det länder
inte alla till heder att så var fallet.
Hamnarbetarna hade att slåss mot hänsynslösa
arbetsgivare. Arbetsnedläggelse
var det enda vapen som de hade till sitt
förfogande, och det visade sig också
vara den riktiga metoden. Det var i
verkligheten fråga om en intressekonflikt
och icke om en rättstvist, fastän
man förvandlade det till en rättstvist.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Hade frågan legat till på
ett annat sätt hade hamnarbetarna fått
ta ställning till vilka stridsåtgärder de
ansåg lämpliga. Men stridsåtgärder är
förbjudna under den tid som avtalet iir
gällande — man får inte under avtalets
giltighetstid vidta stridsåtgärder för att
få bättre förhållanden. Däremot har ju
arbetarna full frihet att låta bli att ingå
ett dåligt avtal och i stället försöka att
genom .stridsåtgärder få bättre villkor.

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Om upphävande av kollektivavtalslagen m. m.

Det är väl i full överensstämmelse med
det allmänna rättsmedvetandet, att ett
avtal som ingåtts skall hållas till dess
avtalstiden har utgått. Så låg det ju till
i detta fall, och det var det som gjorde
att tvisten blev en fråga för arbetsdomstolen.

Herr Persson frågade mig om det var
någonting annat, som motiverade den
socialdemokratiska riksdagsgruppens
motstånd mot dessa lagar än rädslan att
de skulle innebära en klasslagstiftning.
Det är mycket svårt för mig att svara
på den frågan. Det är mycket möjligt att
det också låg en del politik bakom —-det är ju så med oss mänskor, att vi
försöker utnyttja olika möjligheter för
att kunna hävda oss litet bättre. Det är
därför, som sagt, mycket möjligt att det
låg en del politik i vårt ställningstagande,
alldeles på samma sätt som det ligger
politik i herr Perssons yrkande nu
om att lagarna skall upphävas.

Sedan talade herr Persson på nytt om
lockouthotet. Det ger mig anledning att
rikta en direkt fråga till herr Persson.
Vill herr Persson införa en vidgad lagstiftning,
som förhindrar arbetsgivarna
att proklamera lockout? Och skall det i
så fall vara en lagstiftning, som ensidigt
riktar sig mot arbetsgivarna, alltså en
klasslagstiftning, eller skall den även
förbjuda arbetarna att strejka? För egen
del tror jag inte att arbetsmarknadens
parter vill ha en lagstiftning, som begränsar
deras rörelsefrihet i dessa hänseenden.

Att kollektivavtalslagen begränsar möjligheterna
till rättstvister under avtalstiden
är emellertid en helt annan sak.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag skall svara direkt på
den fråga som herr Norman ställde. Jag
har inte krävt någon vidgad lagstiftning,
men när jag talade om lockouthotet från
Arbetsgivareföreningen var det för att
bevisa, att den svenska kapitalismen av
i dag är lika grym och hänsynslös, ja,
kanske ännu grymmare och hänsynslösare
än vad den var 1928. Jag ville därmed
bevisa, att vad man säger om att

kapitalismen är demokratisk, att den vill
samarbeta o. s. v. är rent nonsens. Den
uppfattningen hyser också den utslagsgivande
delen av den svenska arbetarklassen.
Så snart det ligger i linje med
arbetsgivarnas intressen är de beredda
att vidta de mest desperata åtgärder. Det
var det jag avsåg när jag anförde exemplet
med lockouthotet.

Sedan vill jag tillägga, att under årtionden
har det som bekant i hamnarna
rått feodala förhållanden. Det är inte
bara ett påstående från vår sida, utan
det har också omvittnats av den socialdemokratiska
fackpressen. Det har varit
en väldig opinion bland hamnarbetarna
mot de nuvarande förhållandena. Men
stuveribolagen bär alltid vetat att arbetarna
inte kunnat vidta några åtgärder
därför att vi har lagarna om kollektivavtal
och arbetsdomstol. Tyvärr är det
på det sättet, att också fackförbundsledningen
i detta fall trodde sig vara på den
säkra sidan. Men när det gått årtionde
efter årtionde utan att man fått rättelse
i olika hänseenden och när det gått år
efter år utan att arbetarna fått sina löner
reglerade, då blev måttet rågat. När arbetarna
nu gick ut i strid var det följaktligen
från deras synpunkt fråga om
en intressekonflikt. Jag vill emellertid
poängtera att det varit en styrka för stuveribolagen
att ha till hands detta hot
med arbetsdomstolen, vilket under så
många år hindrat stuveriarbetarna från
att arbeta under mänskliga förhållanden
och från att uppnå löner, som ligger i
nivå med andra arbetares löner.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Herr Persson gjorde, förefaller
det, en kapital feltolkning av
kollektivavtalslagenis innehåll. Jag begärde
emellertid inte ordet för att säga
detta, utan på grund av en annan sak,
som herr Persson var inne på, nämligen
hans resonemang om storfinansens och
kapitalisternas makt.

Jag har inte anledning att utfärda något
som helst välfrejdsbetyg åt arbetsgivarna
över huvud taget, och framför allt
inte åt de lockouthotande arbetsgivarna.

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Om genomförande av en allmän arbetarpensionering

Jag bestrider emellertid på det bestämdaste,
att ett upphävande av kollektivavtalslagen
på något sätt kan vara ett motdrag
mot dessa arbetsgivares brutalitet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om genomförande av en allmän arbetarpensionering Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner om genomförande av en allmän
arbetarpensionering.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 3
i första kammaren av herr Persson, Helmer,
och herr Norling samt nr 7 i andra
kammaren av herr Senander m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla dels
om förslag till provisorisk lag om arbetarpensionering
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som i motionerna
anförts och att sådant förslag måtte
framläggas i så god tid, att det kunde
träda i kraft den 1 januari 1956, och
dels att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt
måtte ta initiativ till överläggningar
med parterna inom byggnadsindustrien
om arbetarpensioneringens genomförande
för inom denna verksamma arbetare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 3 och II: 7,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Av kravet om trygghet i
anställningen är frågan om tryggad ål -

derdom efter anställningstidens slut i
produktionen en delfråga, som snarast
bör lösas. I över ett årtionde har arbetarna
förgäves väntat på att regeringen
skulle komma med förslag i denna fråga.
Hur stämningen är bland arbetarna,
kan man utläsa av de krav som ställes
till Landsorganisationen och fackförbunden.

»Vi arbetare kan ej längre nöja oss
med utvecklingen av pensionsfrågan.
För tjänstemän i såväl den statliga som
kommunala förvaltningen och i privat
tjänst anställda är pensionsfrågan i de
flesta fallen löst. Den kategoriklyvning,
som här förekommer, är högst kränkande
för kroppsarbetarna. Vi är medvetna
om att det är vi arbetare som framskapar
värdena, och vi drar det tyngsta lasset
med den minsta lönen och den kortaste
semestern.» Detta är ett citat från
en av de nio motioner, som behandlades
på Landsorganisationens kongress år
1951. Citatet är ett karakteristiskt uttryck
för arbetarnas mening i denna
fråga.

Man kan ställa frågan, varför anställningsformen
skall vara avgörande när
det gäller skyddet för ålderdomen? Varför
skall en kollektivavtalsanställd få
sämre ålderdomsförsörjning än den som
betecknas såsom tjänsteman? Och varför
skall arbetsgivaren inte ha samma
skyldighet gentemot arbetaren, när det
gäller detta sociala skydd, som han har
mot övrig anställd personal? Det är denna
frågeställning som gör, att arbetarna
känner sig kränkta och mindervärderade
för sin insats i produktionen.

Redan år 1944 beslöt riksdagen hemställa
till regeringen om en utredning
beträffande en obligatorisk pensionering
av i enskild tjänst anställda. Ännu
efter mer än tio år har regeringen inte
kommit med något förslag till riksdagen
i denna fråga. Emellertid har en utredning
nummer två tillsatts, som utlovat
sitt betänkande under innevarande år.

Under trycket från arbetarna har
emellertid de stora fackförbunden samt
Landsorganisationen gjort vissa undersökningar
om hur pensionsfrågan ligger
till inom respektive organisationsområ -

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Om genomförande av en allmän arbetarpensionering

den. Av Metallindustriarbetarförbundets
undersökning framgår, att inom den
egentliga verkstadsindustrien omkring
41 procent av medlemmarna i de undersökta
företagen erhåller pension i någon
form. Storleken av pensionsbeloppen
rör sig i regel om cirka 600 kronor
per år. Inom Fabriksarbetarförbundet
beröres omkring 52 procent av förbundets
medlemmar, men där är pensionsbeloppen
mindre och utgår i regel med
omkring 240 å 300 kronor per år. Att
procenttalet ar så pass högt inom detta
förbund beror på att de kooperativa företagens
personal tillhör detta förbund
och att i dessa företag samtliga anställda
är pensionsberättigade.

Av Landsorganisationens undersökning
visade det sig, att av de omkring 800 000
medlemmarna som omfattades av undersökningen,
över 60 procent saknade
några som helst pensionsförmåner. Beträffande
pensionernas storlek kom LO
till samma resultat som undersökningarna
inom metallindustriarbetar- och fabriksarbetarförbunden
utvisade.

Varje år avgår såväl arbetare som
tjänstemän från sina anställningar inom
företagen av åldersskäl, och har anställningen
varit långvarig så avtackas de av
företagsledningen för sin insats i företaget
och i regel överlämnas också en
blombukett. Men sedan detta skett är det
slut med jämlikheten. Tjänstemannen
får sin pension från företaget, som gör
att han kan se fram mot ålderdomen
med större trygghet. Arbetaren får däremot
nöja sig med tacktal och lovord
om vad hans yrkeskunnighet och skicklighet
betytt för företaget, och så får
han gå hem med sina blommor, som är
vissna dagen därpå. Att det känns bittert
för arbetaren, som kanske offrat hela
sitt livs arbetskraft åt ett och samma
företag men nu får se, hur olika arbetsinsatserna
värdesättes, är uppenbart.

Det måste vara samhällets plikt att
här ingripa och genom lagstiftning säkra
också ålderdomstryggheten för arbetaren.
Kommunisterna bär därför i motioner
framfört krav om en provisorisk
ålderdomsförsäkring vid såväl föregående
års som innevarande års riksdagar.

Den provisoriska lösningen av pensionsfrågan
skulle i huvudsak komma att gälla
flertalet industriarbetare, för vilkas
del frågan redan delvis blivit löst genom
lokala initiativ, visserligen i de flesta
fall otillfredsställande men där principen
likväl är erkänd.

Att enligt vår motion frågan endast
kommit att lösas för vissa grupper, är
från vår sida inte något uttryck för
angelägenhetsgraden speciellt för dessa
grupper. Vad vi genom en provisorisk
lösning vill åstadkomma är att speciella
problem inom andra grupper inte får
utgöra ett hinder för att genomföra detta
viktiga reformkrav för de grupper,
för vilka frågan kan lösas, utan att invänta
en fullständig utredning av spörsmålet.

De mest svårlösta problemen finnes
inom byggnadsverksamheten, jordbruket,
handeln, hantverket och småindustrien,
men vi utgår från att dessa
problem inte får utgöra en broms för
reformens lösning och genomförande i
de stora och medelstora industriföretagen.

I de kommunistiska motionerna föreslås
således, att den provisoriska lösningen
skulle omfatta företag med minst
50 anställda. Pensionsberättigad skulle
den vara, som haft minst 20 års anställning
inom samma företag. Pensionens
storlek skulle vara två tredjedelar av
den lön, som vederbörande haft under
anställningens sista tid. Pensionsåldern
skulle fastställas till 65 år för manlig
arbetare och 60 år för kvinnlig. Vid
hälsofarligt arbete skulle pensionsåldern
sänkas till 60 år för män och 55 år för
kvinnor.

Kostnaderna skulle helt bestridas av
arbetsgivarna, som genom pensionsfonder
skulle avsätta medel till betryggande
belopp, så att pensionsplikten kunde
säkras. Vid bar också föreslagit bestämmelser,
som skulle säkra pension åt arbetarna
även om ett företag nedlade sin
verksamhet eller övertogs av annan
ägare.

En provisorisk lösning av ålderdomspensionen
genom lagstiftning skulle ge
stora grupper, i huvudsak inom in -

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. ytterligare anslag till fiskerilånefonden m. m.

dustrien, likställighet med statsanställda
och kommunalanställda i pensionshänseende.

För att ytterligare understryka detta
reformkravs aktualitet kan jag åberopa
förste vice talmannens i denna kammare,
Landsorganisationens ordförande
herr Strands uttalande den 1 maj 1953.
Han underströk vid detta tillfälle kraftigt,
att arbetarpension var en av de stora
sociala reformer, som väntar på sin
lösning, och att man inom fackföreningsrörelsen
var medveten om detta. Att så
är fallet framgår också av att Murareförbundet
gjort hemställan till regeringen
om att frågan skall föreläggas
1955 års riksdag.

Utskottet har avstyrkt motionerna med
hänvisning till det förra året antagna
utlåtandet, vari utskottet sade sig inte
dela tanken på en provisorisk lösning
av frågan. För dagen hänvisar utskottet
också till det av utredningen utlovade
betänkandet. Naturligtvis är det bra om
ett betänkande lämnas i år, men därmed
är ju inte frågan löst. Det brukar
i regel dröja ganska länge från det ett
betänkande framlägges och till dess en
proposition i ämnet föreligger. Remissförfarandet
tar sin rundliga tid, och sedan
följer behandlingen i departementet.
Aven om denna behandling skulle
bli klar i år, kan man alltså inte förvänta
proposition med regeringsförslag
förrän tidigast till nästa års riksdag.
Först påföljande år kan då i bästa fall
pensioneringen vara klar.

Jag hemställer därför, herr talman, om
bifall till motionerna nr 3 i första kammaren
och 7 i andra kammaren.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag tycker att allt vad
herr Norling sagt är riktigt, utom att
han tror att man hastigt och lustigt kan
konstruera en provisorisk lagstiftning,
som skulle kunna träda i kraft ganska
snart och sedan gälla till dess man får
någonting mera beständigt. Det är alldeles
givet att om riksdagen intar en
viss ståndpunkt, så kommer den att bli
bindande för det fortsatta utredningsar -

betet i frågan, och det tror jag inte vore
lyckligt.

Provisoriska förslag, som skall gälla
tills vidare, snickras ofta ihop litet för
hastigt Jag skulle bara vilja peka på en
enda liten lustighet i den konstruktion
som herr Norling och hans medmotionärer
har föreslagit. Herr Persson var
nyss inne på frågan om lika lön för lika
arbete, och det är ju en gammal kärlek
hos herr Norling, som vi får tillfälle att
tala om kanske nästa vecka. Här har nu
motionärerna konstruerat ett provisoriskt
förslag med olika pensionsålder för
män och kvinnor. Det vittnar ju om att
de i alla fall till slut är bundna i ett
vanetänkande. Jag tror också att det visar,
att man gör klokt i att gå litet försiktigt
fram och vänta med att fatta beslut
till dess hela materialet föreligger.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition rörande
ratifikation av två provisoriska
europeiska överenskommelser om social
trygghet och en europeisk konvention
om social och medicinsk hjälp samt tillläggsprotokoll
till dessa avtal, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ytterligare anslag till fiskerilånefonden
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, med anledning av väckta
motioner om ökad medelsanvisning för
budgetåret 1951/55 till fiskerilånefonden.

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ang. ytterligare anslag till fiskerilånefonden m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:80 av herr Hällgren
m. fl. och II: 105 av herr Johansson
i öckerö m. fl., hade yrkats, att riksdagen
måtte på tilläggsstat för budgetåret
1954/55 till fiskerilånefonden anvisa
ett investeringsanslag av 1 000 000
kronor,

För innevarande budgetår hade det
belopp, som årligen finge utlånas från
fiskerilånefonden, fastställts till 2 000 000
kronor. Med hänsyn härtill och då för
nämnda budgetår ett belopp av omkring

I 300 000 kronor beräknats bli disponibelt
i fonden, hade 1954 års riksdag anvisat
ett investeringsanslag av 700 000
kronor för ändamålet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen inåtte, med bifall till
motionerna 1:80 och 11:105,

1) medgiva, att tills vidare från och
med budgetåret 1954/55 ett belopp av
3 000 000 kronor finge av Kungl. Maj :t
årligen disponeras för lån från fiskerilånefonden;
samt

2) till Fiskerilånefonden å tilläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1954/55
under kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder,
anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Anderberg, Jon
Jonsson, Mossberger, Gustafson i Dädesjö,
Andersson i Hyssna och Jonsson i
Strömsund ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att motionerna I: 80 och
II: 105 icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Vid detta utlåtande
finns en reservation av några ledamöter
i jordbruksutskottet.

Vid behandlingen av de olika huvudtitlarna
såväl i jordbruksutskottet som i
statsutskottet har vi i detta år nödgats
gå rätt hårdhänt fram. Vi har varit
tvungna att avstyrka många motioner

och önskemål av skilda slag. Naturligtvis
händer det att man har sitt hjärta
med både på den ena och på den andra
sidan och ömmar för det ena eller andra
önskemålet, men det gäller ändå att
försöka åstadkomma jämnhet och att såvitt
möjligt hålla fast vid de riktlinjer
som varit utslagsgivande för budgetarbetet
och departementens anslagsäskanden.
En återhållsam linje har alltså varit
ofrånkomlig.

På denna punkt har det varit ganska
livliga diskussioner i utskottet därför att
motionen haft starka förespråkare. Det
gäller ingen ny fråga, utan vi har haft
den uppe till behandling i kammaren
vid flera tillfällen, senast i fjol. Vi har
också beslutat anslagshöjningar och förbättringar
på detta område. Den föreliggande
motionen avser att riksdagen
måtte på tilläggstat för budgetåret 1954/
55 till fiskerilånefonden anvisa ett investeringsanslag
av en miljon kronor. Av
motionärerna och dem som i utskottet
förde talan för fiskarena framhölls det,
att det förelåg ett stort behov av denna
ökning av fonden, och det underströks
-—- vilket väl även utskottets talesmän nu
kommer att göra — att detta behov i år
var särskilt stort.

Vi reservanter har inte blivit övertygade
av motionärernas bevisföring. Visserligen
fann vi, såsom vi framhåller i
reservationen, att beaktansvärda skäl
anförts till stöd för motionärernas hemställan,
men med hänsyn till den begränsning
av investeringsverksamheten,
som för närvarande måste iakttagas på
alla områden, ansåg vi oss inte kunna
biträda motionärernas förslag. Av dessa
skäl har vi ansett oss böra vänta ytterligare
något år, tills vi blivit i tillfälle
att se vilken verkan den av riksdagen
för två år sedan beslutade höjningen av
bidragsbeloppet kan komma att få.

Det finns många andra fonder, som
blivit lika hårt ansträngda som fiskerilånefonden,
och vi har inte ansett oss
kunna gå med på en höjning av fonderna
överallt där behov av höjning förelegat.
När nionde huvudtiteln om någon
tid skall behandlas, kommer vi att få ta
ställning till ett förslag liknande det nu

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. ytterligare anslag till fiskerilanefonden m. m.

föreliggande. Det gäller även där en höjning
av samma fond med en miljon kronor,
och till stöd för en sådan höjning
har anförts ungefär samma motivering
som i det nu föreliggande fallet. Vi som
är reservanter har inte heller i detta fall
ansett oss kunna tillstyrka en sådan höjning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Reservanternas ärade talesman
har alldeles rätt när han säger,
att man skall iaktta begränsning när det
gäller investeringsverksamheten. Inom
jordbruksutskottet har vi verkligen sökt
att följa de riktlinjer, som därvidlag har
givits. Men i det föreliggande fallet finns
särskilda skäl till en höjning av anslaget.

Låt oss, ärade kammarledamöter, försöka
sätta oss in i den situation som uppstår
då en fiskebåt, av vilken kanske tre
familjer är beroende för sin försörjning,
gått under. Kan man då begära, att dessa
fiskare skall på grund av investeringsbegränsningen
vänta med att bygga en
ny båt? Bara på västkusten har fem båtar
sjunkit under loppet av ett år, och
sex man har gått förlorade på dessa båtar.
Båtägarna kan inte vänta med sin
investering vare sig ett år eller ens några
månader. De måste ha en ny båt.

För en fiskare, som förlorar sin båt,
blir situationen precis densamma som då
en bonde går förlustig hela sin gård.
Eftersom fiskaren är beroende av tillgång
till en båt för sin utkomst, är det
nödvändigt att vi här gör ett litet avsteg
från den begränsning i investeringsverksamheten,
som vi ålagt oss.

Detta avsteg är inte stort. Det gäller
bara en miljon kronor. De pengar, som
här placeras, är inte heller bortkastade,
ty de skall förräntas av låntagarna med
3 procent efter det att lånet i två år varit
räntefritt, och säkerheten är utomordentligt
god. Landstingen och hushållningssällskapen
förmedlar lånen och ansvarar
för dem, och staten skall ha botteninteckning
i båtarna.

Staten räckte fiskarena en hand för ett

par år sedan genom att höja maximibeloppet
vid lån ur fonden från GO 000 till
120 000 kronor. Detta gladde fiskarena,
men det har tyvärr visat sig, att på
grund av de restriktioner som uppställts
och den begränsning av medlen, som
ställts till förfogande, har fiskarena inte
kommit i åtnjutande av höjda lånebelopp.
Det största lån som utgått har varit
på 62 000 kronor. Fiskarena har alltså
inte blivit delaktiga av den generositet,
som riksdagen visade 1953. Lånen löper
på tio år utom då det gäller motorer,
i vilket fall lånet skall återbetalas på sju
år.

Det kunde vara frestande att också gå
in något på frågan om fiskets betydelse
för vårt land och vårt folk. Den betydelsen
är icke ringa. Årsproduktionen av
fisket utgör 200 miljoner kg till ett värde
av ca 122 miljoner kronor, och vår fiskeflotta
värderas, med redskap och övriga
tillbehör, till ungefär 161 miljoner
kronor. Senaste året exporterade vi fisk
för 54 miljoner kronor och importerade
fisk för 65 miljoner kronor — alltså hade
vi ett importöverskott av 11 miljoner
kronor. Tidigare har vi haft exportöverskott.
Vi hade 1948 ett exportöverskott
på 12 miljoner kronor, varför man kan
säga att det gått tillbaka med fisket i vårt
land. Det går också tillbaka med skärgårdsbefolkningen
runt om i Sverige,
och detta är ytterligare en anledning till
att denna befolkning behöver stöd. Jag
kan aldrig tro att Sverige är så fattigt,
att vi inte skulle kunna anvisa ett investeringsanslag
av en miljon kronor till
fiskerilånefonden och att vi inte heller
skulle kunna höja det belopp, som disponeras
för dylika lån, från två miljoner
till tre miljoner kronor.

Såsom kammarledarmöterna med säkerhet
sett i förevarande motioner, där
det finns en redogörelse för hur många
lån som är sökta och hur många som kan
beviljas, är behovet på detta område synnerligen
stort. De sökta lånen har uppgått
till nära fyra miljoner kronor, alltså
dubbelt så mycket som kan täckas av tillgängliga
medel. Det är inte heller bara
västkusten det här rör sig om. Av jordbruksutskottets
utlåtande på sid. 2 fram -

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ang. ytterligare anslag till fiskerilånefonden m. m.

går, att nästan flertalet län i Sverige är
beroende av dessa lån, t. o. m. befolkningen
i ett sådant län som Värmlands
län, som inte har någon kust vid havet
utan som fiskar i Vänern, har sökt lån.

Herr talman! Jag finner så starka skäl
tala för att fiskarena får denna hjälp,
att jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag ber först att få säga
att jag tror att herr B. A. Nilsson gör
sig besvär i onödan, när han skall söka
bevisa, hur värdefull fiskenäringen i
verkligheten är. Därom tror jag inte att
det råder den ringaste tvekan hos någon
i denna kammare, och allra minst
råder det någon tvekan därom hos mig.
Det är en sak, som för mig och förmodligen
för alla kammarledamöter är så
klar, att den varken behöver bevisas eller
stödjas med några siffror.

Frågan om att väga hur mycket eller
hur litet fiskenäringen betyder har inte
varit avgörande för det ställningstagande,
som vi inom jordbruksdepartementet
gjort. De faktiska förhållanden,
som lett till detta ställningstagande, är
att vi nu inte har en normal ekonomisk
situation här i landet. Detta har medfört,
att många mycket angelägna och
behjärtansvärda önskemål fått stå tillbaka.
Jag kan försäkra herr B. A. Nilsson,
att man t. o. m. när det gäller många
sådana önskningar fått finna sig i nedskärningar
i förhållande till det tidigare
stöd, som erhållits från det allmännas
sida. Några sådana nedskärningar har
dess bättre fiskenäringen inte behövt
vidkännas.

Här har det inte varit fråga om att
minska det tidigare anslaget. I den onormala
situation, som råder, har fiskenäringen
fått behålla det anslag, som tidigare
utgått för detta ändamål. Men
situationen liar å andra sidan varit sådan,
att om det här i landet skall föras
en sådan ekonomisk politik, som de flesla
i denna kammare givit sin anslutning
till, har det varit omöjligt att öka ett
anslag på detta specialområde liksom

det varit omöjligt att öka anslagen på
en rad andra specialområden. Gör man
det, då bryter man sönder den ram för
utgiftsbelastningen, som man måste sträva
efter att hålla. Det är dessa skäl, som
varit vägledande för ställningstagandet
i departementet.

Herr B. A. Nilsson säger, att en av
orsakerna till utskottets ställningstagande
är att vissa båtar har sjunkit. Jag
vet mer än väl vilka personliga olyckor
detta innebär för dem, som är ägare
till båtarna, och jag kanske skulle ha
förstått herr B. A. Nilsson och utskottsmajoriteten
litet bättre, om man i dagens
situation, då det gäller att bevaka
varje utgiftsökning, begränsat sig till att
begära hjälp till just dessa båtägare.
Men det har man inte gjort, och herr
B. A. Nilsson har sannolikt inte den
ringaste garanti för att dessa personer
framför alla andra kan få del av de
ökade medel han vill ställa till förfogande,
om riksdagen mot förmodan skulle
följa herr B. A. Nilssons linje.

Herr B. A. Nilsson anförde som ett
skäl, att pengarna skulle återbetalas och
att säkerheten var god. Det är sant, men
det finns ju många andra områden, där
man skulle kunna använda precis samma
skäl för en ökad medelsanvisning
också inom det mycket begränsade fält,
där jag har att företräda det allmännas
intressen i budgetfrågorna.

Herr B. A. Nilsson har ytterligare talat
om att det endast är få, som haft nytta
av den höjning av maximibeloppen, som
beslöts 1953. Men när utskottet diskuterade
frågan om det årliga utlåningsbeloppet
förklarade utskottet att det ville
som sin ståndpunkt framhålla, att frågan
om ytterligare kapitaltillskott inte
borde upptagas, förrän någon erfarenhet
vunnits av den vid 1953 års riksdag
beslutade ändringen i lånebestämmelscrna.
Jag tror inte att den ändring, som
beslutades våren 1953 och trädde i kraft
någon tid senare, ännu har verkat så
länge att riksdagen har möjlighet att i
enlighet med vedertagna grunder bedöma
effekten av den ändringen.

Jag anser att denna kammare gör klokt
i att följa reservanterna i denna fråga.

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. ytterligare anslag till fiskerilånefonden m. m.

Det gäller inte något ställningstagande
till fiskenäringens större eller mindre
betydelse, ty på den punkten är vi alla
ense. Vad man här har att ta hänsyn
till är den ekonomiska politik till penningvärdets
skydd som regeringen förklarat
att man önskar följa.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Jordbruksutskottet återger
i sitt utlåtande två yttranden, nämligen
ett från fiskeristyrelsen och ett
från Sveriges fiskares riksförbund. Särskilt
fiskeristyrelsens yttrande ger en
ganska överskådlig bild av situationen.

Lånefondens storlek, två miljoner kronor,
beslöts, om jag läser rätt innantill,
vid 1949 års riksdag. Sedermera beslöt
1953 års riksdag att ändra lånens maximibelopp
från 60 000 till 120 000 kronor
utan att öka fondkapitalet. Man ville
låta någon tid förflyta för att se hur detta
skulle komma att verka, om pengarna
kanske räckte till ändå. Nu har det visat
sig av de inkomna ansökningarna att
fondens medel inte räcker till.

Jag vill poängtera att det här inte är
fråga om understöd — låntagarna åtnjuter
två års räntefrihet från lyftningsdagen,
sedan har de att erlägga 3 procents
ränta tills pengarna har betalats tillbaka.
Det är sålunda en lånefond. Men
samtidigt vill jag påpeka att fonden inte
enbart skall användas för anskaffande
av båtar och redskap för fisket. Den
skall även användas för andra ändamål
inom fiskerinäringen. Jag såg häromdagen
att någon begärt ett lån ur fonden
för inköp av en bil att köra omkring
fiskevaror med, ett ärende som jag tror
hänskjutits till Kungl. Maj:t. Endast en
del av lånen går alltså till inköp av båtar
och redskap.

Jag vill komplettera den framställning
som gavs av jordbruksutskottets talesman
med att värdet av redskap och båtar
år 1952 kan uppskattas till 158 miljoner
kronor. Fiskerilånefonden uppgår
endast till två miljoner kronor.

Vad vinner man nu med att bibehålla
fonden vid denna storlek i stället för att
öka dess kapital till tre miljoner kronor?

Jag vet inte, om man begränsar investeringarna
på det sättet. Investeringsavgiften
har vi godkänt, den skall erläggas.
I det avseendet är dessa låntagare jämställda
med alla andra producenter i
detta land. Dessutom bör man betänka
att de lån, som söks, till övervägande
delen endast täcker en del av anskaffningsvärdet
för båtar, redskap etc. Det
övriga måste vederbörande låna pengar i
bank för att betala. Följden av att bibehålla
fonden vid den nuvarande otillräckliga
storleken är alltså endast att
man berövar vissa företagare inom fiskerinäringen
de förmåner som staten
velat ge dem genom att räntan på lånen
ur fonden satts till 3 procent med två års
räntefrihet. De får nu betala litet högre
ränta i bank och tvingas att låna mera
i öppna marknaden än de annars skulle
ha behövt.

Jag förstår inte riktigt varför man
skall göra så stor affär av denna ökning
av fiskerilånefonden. Det är dock en viss
skillnad på investeringar och investeringar.
I jordbruksutskottets utlåtande
nr 6 föreslås en investering på 25 miljoner
kronor till stödlån med anledning
av skördeskador. Jag kommer givetvis
att här i kammaren biträda detta förslag,
precis som jag biträdde förslaget
om investeringsavgift. Men det finns en
viss skillnad mellan investeringar på
landbacken och investeringar på sjön.
Man kan låta bli att köpa ett »dollargrin»
ett år, man kan låta bli att utvidga
en fabrik, ty den ger sysselsättning ändå,
men det är dock så, som utskottets
talesman här framhöll, att om fiskaren är
utan båt eller om han inte har motor i
båten, så kan han inte driva sitt yrke.
Han måste inställa sin verksamhet och
blir tvungen att söka sig annat arbete.

Jag skall inte här hänvisa till förhållandena
i England, men det förhåller sig
nog på det sättet, såsom har understrukits
i debatten, att det till stor del är
tack vare statens hjälp som fisket bedrives
av fiskare i båtlag, där samtliga
är delägare i båten. Hjälper vi dem inte
att vidmakthålla det tillståndet att alla
yrkesutövarna är delägare i produktionsmedlen,
kommer det att bli uteslutande

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ang. ytterligare anslag till fiskerilånefonden m. m.

de kapitalstarka som har råd att skaffa
båtar, under det att de andra blir löntagare
med vad därav följer.

Jag tillstyrker jordbruksutskottets
förslag.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Herr Hällgren nämnde
fiskeristyrelsens yttrande, och det ger
mig anledning konstatera att den 12 augusti
1953, då fiskeristyrelsen skulle begära
anslag till den proposition som förbereddes
till 1954, begärde man tre miljoner
kronor. Den 17 augusti 1954, när det
gällde den proposition som nu föreligger,
hade man skurit ned sina anspråk
till 2,6 miljoner, men den 10 januari i
år, när vi byggt propositionen på fiskeristyrelsens
framställningar av den 17
augusti, kom styrelsen tillbaka med begäran
om en miljon kronor på tilläggsstat.
Det kan ju hända att övervägandena
från vår sida hade fått ett annat resultat,
om styrelsen hade haft samma
yrkanden 1954 som 1953. Därom kan jag
nu ingenting säga: jag bara konstaterar
vilka yrkanden som har framställts från
styrelsens sida.

Herr Hällgren sade vidare, att det är
bara en del av dessa pengar som går till
båtar. Det är formellt riktigt uttryckt,
men jag skulle å andra sidan kunna uttrycka
samma sak så att det är en mycket,
mycket liten del av detta anslag
som går till annat än båtar och utrustning.
Det hoppas jag herr Hällgren också
vet.

Herr Hällgren säger, att om inte detta
anslag beviljas blir det bara de kapitalstarka
fiskarna som kan driva sitt yrke.
Jag har under de år, då jag haft med
denna näring att göra, lärt mig känna
fisket och dess utövare ganska väl, och
jag skulle mycket misstaga mig på denna
dugliga och kunniga yrkeskår, om
två eller tre miljoner i bidrag till lån på
bättre lånevillkor i dagens exceptionella
läge skulle påverka fiskarkåren i
stort. Jag tror att fiskarkåren är mer
kunnig, mer duglig och mer initiativrik
än ett sådant resultat skulle vittna om.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Som jag ser denna fråga
är den ett delproblem av det mycket
stora problem, som vi behandlade när
vi beslutade om investeringsavgiften.
Det gäller också här en investering, och
därför måste den bedömas ur samma
ekonomiska och sociala synpunkter. Det
finns en passus i utskottets utlåtande,
som jag vill påminna om och som jag
för min del tycker är något betänklig.
Det erinras här om att det i motionerna
begärs en miljon kronor till, och så
tilläggs det: »Såsom motivering härför
har i motionerna anförts, alt bortfallet
av investeringsavgift för nybyggnad och
modernisering av fiskefartyg fr. o. m.
den 1 januari 1954 samt ökningen av
lånemaximum från 60 000 till 120 000
kronor enligt beslut vid 1953 års riksdag
medfört ett stegrat lånebehov.» Skall
vi verkligen härvidlag gå till väga på
det sättet, att vi vid ett plenum beslutar
införa en investeringsavgift för att motverka
investeringar, så att de inte ökas
mer än vi kan behärska medan vi vid
ett plenum strax därefter på tilläggsstat
anslår medel för att oberoende av denna
investeringsavgift fullfölja investeringarna?
Det kan väl inte vara någon
konsekvens i ett sådant handlande.

Nu har ju särskilt herr Bror Nilsson
här påpekat, att det är stora behov som
föreligger. Och visst är det så, det har
också reservanterna erkänt. Men så säger
han här: »Det gäller ju ändå bara
en miljon!» Ja visst, och skulle man ta
detta bara som en isolerad företeelse, så
kanske det inte betydde så mycket. Men
som herr Anderberg redan påpekat, föreligger
det bara inom det område som
vi inom jordbruksutskottet bär att behandla
— nionde huvudtiteln — yrkanden
och motioner om att vi skall t. ex.
öka ut egnahemslånefonden och lagerhuslånefonden,
och dessa fonder har
också stor betydelse för folkhushållet i
vårt land. Men med hänsyn till de ekonomiska
förhållandena har vi inte velat
vara med om att fullfölja motionernas
tankegång på dessa områden och höja
anslagen, utan vi har begränsat oss till

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. ytterligare anslag till fiskerilånefonden m. m.

de anslag som tidigare utgått och som
Kungl. Maj :t har framlagt förslag om.

Så vill jag också säga, när det talas
om fiskerinäringens stora betydelse och
att den därför bör få samhällets stöd,
att visst får den samhällets stöd i ganska
stor utsträckning. Det kanske kan sägas
att den får lika god hjälp från samhällets
sida som övriga jämförbara medborgargrupper.
Jag vill bara erinra om
att riksdagen under fjolåret på jordbruksutskottets
förslag anslog 1,5 miljoner
kronor för att få nytt maskineri i
undersökningsfartyget Skagerak. Det
framhölls att detta fartyg var av stor betydelse
för fisket. Jag vill också erinra
om att om vi jämför med vad fiskerinäringen
får för innevarande budgetår, så
blir det för nästa år 52 000 kronor högre,
så att det föreligger ingen prutning
utan i stället en ökning på anslagen till
fiskerinäringen under nionde huvudtiteln.

Herr Bror Nilsson säger här, att det
förekommit mycket otrevliga och ledsamma
förlisningar, och alla måste ju beklaga
att sådant inträffar. Men detta sker
oberoende av om det finns två eller tre
miljoner kronor i denna fond. Vidare
vill jag erinra om att det väl ändå är
med båtar, liksom med gårdar som brinner,
på det viset att de i regel är försäkrade.
Värdet är väl därför inte helt
borta efter en förlisning, även om det
givetvis gäller när man skall skaffa en
ny båt, liksom när man bygger upp en
gård som brunnit, att det nya blir mycket
dyrare än det gamla varit. Men om
några katastroffall inträffar, såsom när en
förlisning ägt rum, så bör väl det ändå
finnas en möjlighet att ge förtursrätt
vid erhållande av lån.

Med anförande av detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! När den siste ärade talaren
anför, att det liksom ligger en
dualism i att bevilja statsbidrag åt en
niiring och samtidigt föreskriva investeringsbegränsning,
så vill jag påpeka att

detta inte är unikt för fisket. Sådana fall
torde kunna uppletas även på andra
områden inom statsförvaltningen.

Jag vill inte heller gå med på hans
yttrande att detta är till så stor hjälp för
fisket. Låt oss tänka oss in i vari hjälpen
består. Den innebär att man ställer
pengar till förfogande mot prima säkerhet,
mot botteninteckning i båtarna och
mot tre procents ränta under loppet av
tio år. Den förmån som fiskaren åtnjuter
består i att han får ha detta lån räntefritt
under två år. Man må väl säga att
detta är en ganska måttlig förmån för en
så hårt arbetande yrkesgrupp. Skulle inte
staten kunna förmå sig att tillhandahålla
dessa belopp något så när i den
utsträckning som behövs? Pengarna räcker
ju inte till mer än hälften av vad
som behövs.

Herr Jonsson talade om försäkringar.
Det är klart att fiskarena har sina båtar
försäkrade. Men var och en vet väl att
man inte kan få en ny båt för den försäkringssumma
som gäller för en gammal
båt, utan där måste betydande kapitaltillskott
till, och vår fiskarbefolkning
är i det läget att den nödgas låna
när den skall ha nya båtar. Den måste
anlita banker, och den behöver också
det lilla statliga stöd som kan givas. Jag
vågar det påståendet att detta stöd från
statens sida till fiskarena är jämförelsevis
ringa.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Här har ju i debatten redan
från båda håll de synpunkter framförts,
som man egentligen kan komma
med. Jag skall bara tillåta mig att göra
en liten sammanfattning.

Majoriteten av riksdagen har anslutit
sig till den ståndpunkten att man bör
försöka strama åt den ekonomiska politiken
genom att minska investeringarna.
Detta skall ske på två vägar, genom kreditåtstramning
och genom en redan beslutad
investeringsavgift. Är det inte då
ganska konstigt att komina och begära
att på eu punkt skall vi nu öka investeringsanslaget
med 50 procent — ty det
är ju vad som föreslås. Man säger, att

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ang. ytterligare anslag till fiskerilånefonden m. m.

detta är så ömmande och så önskvärt.
Statsrådet Nilson har redan sagt, att del
finns oerhört många områden där man
kan anföra sådana skäl. Jag tycker ändå
att det skulle vara konstigt om de i
denna kammare, som har röstat för en
investeringsavgift vid anskaffande av
fiskebåtar och därmed har visat att de
anser att dessa investeringar bör komma
i samma kategori som andra, nu
skulle handla på rakt motsatt sätt och
genom en ökning av investeringsanslaget
på denna punkt säga: Nej, det menade
vi inte, här skall det inte bara vara
som förut, utan här skall vi öka utrymmet
för investeringar!

Sedan har vi skälet att det finns så
många ömmande fall. Herr Bror Nilsson
har erinrat om att fem båtar har sjunkit
på västkusten. Herr Jon Jonsson har
svarat, att de väl var försäkrade. Herr
Bror Nilsson har då genmält att försäkringssummorna
icke räcker. Låt mig tilllägga:
Vad finns det för hinder för de
långivande myndigheterna att ge lånen
där de mest behövs, där anskaffningen
är mest trängande? Nu får ju de lånebeviljande
myndigheterna nya pengar den
1 juli i år. Vad hindrar att de som allra
bäst behöver skaffa båtar då först kommer
i åtnjutande av lån?

Det finns inga starka skäl för att vi
skall ta ut detta område av investeringsverksamheten
och behandla det på ett
helt annat sätt än vi gör med investeringarna
i övrigt.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Reservanternas förste talesman
i debatten hade som huvudsaklig
— eller man kan säga enda — motivering
för reservanternas ställning den
som står i reservationen, nämligen att
reservanterna med hänsyn till den begränsning
av investeringsverksamheten,
som för närvarande måste iakttagas på
alla områden, icke anser sig böra biträda
motionärernas förslag. Det är alltså
kärnpunkten i reservanternas motivering.
Jag fattar väl inte fel, om det
också är kontentan av vad statsrådet
Nilson anfört som motivering.

Jag vill då bara säga att föreliggande
fråga — här gäller det ett anslag på tillläggsstat
för innevarande budgetår —
är helt och hållet en lånefråga. Detta anslag
kommer nämligen inte -— i varje
fall inte i nämnvärd mån — att påverka
nya investeringar. Det är ju på
det sättet, att om en fiskare eller ett
fiskelag vill skaffa sig en ny båt, måste
denna beställas i ganska god tid. Fiskaren
tar då kontakt med hushållningssällskapet
eller dem i landstinget som förmedlar
lån, och han förhör sig om lånemöjligheterna.
Han frågar givetvis om
lånemöjhgheterna även på andra håll.
Så beställer han en båt och tecknar kontrakt.
I vad det nu rör låneverksamheten
under innevarande budgetår torde
redan beställningarna vara utlagda, båtarna
påbörjade och delvis färdigbyggda.
Här är det en likviditetsfråga: Hur skall
fiskaren få pengar att betala sin beställning?
Pengarna måste skaffas på det
ena eller andra sättet. Frågan gäller, var
han lättast skall få låna pengarna och
var han skall få den lägsta räntan. Fördelen
med denna lånefond är ju, att den
i någon mån hjälper fiskaren att skaffa
pengar till lägre ränta än vid upplåning
på annat håll.

Får inte beställaren ett lån i fiskerilånefonden,
måste han vända sig till
bankerna. Kan han inte där ta upp ett
vanligt borgenslån, får saken ordnas genom
att släktingar och goda vänner skriver
på växlar. Men det är ju den sämsta
låneformen och det blir de dyraste pengarna.
Det måste ju vara en belastning att
behöva betala mycket höga räntor sedan
han köpt den nya båten. Det är således
inte investeringsfrågan, utan lånefrågan
som här är det väsentliga.

Sedan har jag observerat, hurusom
herr Jon N. Jonsson har sökt att ytterligare
motivera sitt och reservanternas
ställningstagande. Han har anfört,
att fiskerinäringen på många håll får
stöd och bidrag, han har hänvisat till
ett investeringsanslag för att bygga ett
nytt fiskeundersökningsfartyg o. s. v.
Men detta hjälper ju inte på något sätt
i den situation som här föreligger för
fiskarna. Man skulle tvärtom kunna säga,

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. ytterligare anslag till fiskerilånefonden m. m.

att om de inte får tillfälle att skaffa sig
båtar så behöver de inte heller undersökningsfartyget.

Vidare har det sagts — och det har
ju poängterats även av finansministern
■— att det mycket väl går att ordna saken
på det sättet, att den som verkligen
kommer i ett katastrofläge kan få förtursrätt.
Men vad innebär en sådan förtursrätt?
Jo, den innebär att vederbörande
blir hjälpt på de övriga fiskarnas
och låntagarnas bekostnad. De får givetvis
motsvarande lägre belopp.

Här har redan påpekats, att vi under
nästa punkt på dagordningen har att
behandla ett betydande investeringsanslag
på 25 miljoner kronor, vilket innebär
en mycket stor förhöjning i jämförelse
med vad riksdagen tidigare har
beslutat i ifrågavarande avseende. Jag
har inte någonting att invända emot
detta anslag, vilket också avsetts för
utlåning. Jag vill bara ha sagt, att när
jordbruksutskottet har behandlat dessa
båda anslagsfrågor — jag förstår att det
har skett i en följd — har utskottets
majoritet varit konsekvent, vilket däremot
reservanterna icke har varit. Reservanterna
har vägrat att tillstyrka den
mindre höjningen på en miljon kronor
i fråga om ett anslag för låneändamål,
men har utan att blinka kunnat tillstyrka
en höjning med 15 miljoner kronor i
fråga om ett annat anslag. Det är inte
någon konsekvens. Eller har reservanterna
plötsligt glömt investeringsfrågan? Läget

är alltså detta, att sedan riksdagen
1953 beslutade att fördubbla lånebeloppet
från tidigare 60 000 till nu
120 000 kronor som maximum, hade den
givna konsekvensen varit att lånefonden
höjts i motsvarande grad. Då hade proportionerna
varit desamma som tidigare;
nu blir det en snedvridning av proportionerna.
Det går att få låna dubbelt
så stort belopp, men det finns inte pengar
i fonden. Det betyder alltså att man
antingen måste skära ned lånen över lag
eller också låta många vara utan.

Nu bär reservanterna sagt, liksom
jordbruksutskottet gjorde förra året, att
det fortfarande vill vänta och se, hur

det utvecklar sig. Men utvecklingen känner
vi redan — den har jordbruksutskottet
redovisat i utskottsutlåtandet. Utvecklingen
är den, att med de nuvarande
tillgångarna i fonden kan låneansökningarna
inte beviljas längre än till i
medeltal 47 procent. Sådant är läget.
Vad vill man vänta på ytterligare? Vill
man vänta och se, tills vi kommer ned
till 27 procent eller någonting däromkring?
Jag vet sannerligen inte vad reservanterna
väntar på. En sak är uppenbar:
blir fonden inte höjd, kan inte lån
beviljas i den utsträckning som det föreliggande
behovet fordrar, och då blir
det följaktligen alltjämt en mycket stor
begränsning av dessa lån.

Men kom ihåg en sak, innan ni går
att rösta: detta är en lånefråga! Den är
tämligen lika den vi kommer att besluta
om på nästa punkt.

Jag yrkar bifall till jordbruksutskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr Spetz
(fp) och herr Nilsson, Alfred, (fp).

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Andersson säger,
att om inte detta anslag beviljas, kommer
det inte att finnas pengar att låna
till de föreliggande behoven. Ja, är inte
det avsikten med den mera åtstramade
politiken, att det inte skall lånas ut
pengar till allt vad folk anser sig behöva?
Det behöver inte herr Andersson
påpeka, ty det är egentligen en självklar
sak. Att bevilja pengar skulle betyda att
man här gör ett alldeles flagrant undantag
i förhållande till alla andra områden.
Sedan är det väl klart, herr Andersson,
att om de mera ömmande fallen
får låna först, blir det mindre till
andra. Det är så säkert så, att om det
lånas ut mindre pengar, blir det också
mindre lånat. Det är en obestridlig logik,
men vad bevisar det? Helt enkelt ingenting.

Sedan vill herr Andersson understryka
att detta är en lånefråga och inte en
investeringsfråga. Förlåt, men jag kunde
inte följa resonemanget. Herr Andersson
sade först, att om en person behöver en

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ang. ytterligare anslag till fiskerilånefonden m. m.

båt, förhör han sig om finansieringsmöjligheterna,
och sedan beställer han båten.
Sedan sade herr Andersson, att nu
har de beställt båten, och får de inte låna,
kan de inte finansiera båten. Men
båda dess saker kan ju inte vara sanna,
herr Andersson!

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Jag vill bara säga att jag
tycker, att finansministern något starkt
betonar investeringssynpunkterna. Det
är ändå ett särskilt förhållande när det
gäller fisket. Man kan inte anlägga riktigt
samma synpunkter som annars när
det gäller anskaffandet av en båt i stället
för en, som sjunkit, eller anskaffandet
av ett dyrbart nät i stället för ett
som gått sönder. Det finns många dåliga
båtar, med vilka man inte kan våga gå
så långt ut från kusten. Vi vet att fisket
i vårt land har utvecklat sig mer och
mer på det sättet, att man måste gå längre
ut i havet, ty vid kusterna finns det
ingen fisk. Fiskarena måste därför skaffa
sig större och större båtar, och nu
kan de inte få en sådan båt under
300 000 kronor. Om en båt är dålig och
fiskaren måste överväga, om han skall
våga sig ut i den eller skaffa en ny, är
det inte samma sak som om en företagare
frågar sig, om han skall utvidga
fabriken eller inte. Fiskarens liv kan
hänga på hans beslut. Nödgas han fara
omkring med en dålig båt, äventyrar
han det dyrbaraste han äger, nämligen
sitt liv, och många dukar under — i fjol
var det sex som dukade under på västkusten
under fisket.

Det är skillnad på denna investering
och annan investering, herr statsråd.
Det var den synpunkten jag ville anföra.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Endast ett kort genmäle
till herr Andersson i Rixö!

Han ansåg att reservanterna handlat
inkonsekvent, när de i ena fallet inte
kunde gå med på ett anslag av 1 miljon
till lån åt fiskarena, men i nästa ärende
från jordbruksutskottet går med på 25

miljoner till bidrag för skördeskador.
Men i det senare fallet har ju en katastrof
inträffat, och under höstriksdagen
tog vi ställning till just dessa frågor och,
låt mig använda uttrycket, beställde anslag
till reglering av skördeskadorna.
Jag kan inte finna att det är analogt.
Visst har det inträffat några katastroffall,
som herr Nilsson har talat om, även
på fiskets område, men även finansministern
och statsrådet Nilson har erinrat
om att dessa katastroffall ju bör
ha förtursrätt.

Jag vill därför mycket bestämt tillbakavisa
påståendet att vi skulle ha handlat
inkonsekvent.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag vill först helt instämma
i vad herr Karl Andersson här
yttrat beträffande frågan om dessa båtars
tillverkning och tillkomst. Det
framgår på sid. 2 i jordbruksutskottets
utlåtande att dessa båtar i själva verket
redan är beställda och, som herr Andersson
sade, i viss utsträckning levererade.
Angående lånebeloppet står det i
trycket »sökt». Det är ett misstag. Det
sökta beloppet översteg 6 miljoner, men
det blev tillstyrkt ett belopp på över 3,8
miljoner kronor. Lån kunde emellertid
inte beviljas på mer än 2 miljoner kronor.
Det är alltså den ram som var fastställd.

Jag måste säga att man från fiskarhåll
har uppfattat det som ett löfte från
riksdagens sida, när riksdagen godkände
det utskottsutlåtande, som herr statsrådet
Nilson citerade. Höjningen av
maximibeloppet blir ju en gest, om man
inte samtidigt höjer ramen för lånen.
Jag hoppas att det står fullt klart för
kammarens ledamöter att det här inte
kan bli fråga om någon som helst inskränkning
i investeringarna. Det blir
uteslutande en fråga om hur dessa människor
skall kunna klara upp sina åtaganden.
Jag måste säga att de i detta
fall har stött sig på någonting som de
har uppfattat som ett löfte från riksdagens
sida, nämligen att om erfarenheten
visade att det behövdes en utvidgad lå -

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ang. ytterligare anslag till fiskerilånefonden m. m.
neram, så förklarade sig jordbruksut- den, som skall bygga båten, får låna
skottet villigt tillstyrka en sådan. Detta pengar av staten, så lånar han i en bank.
godtog riksdagen. Det måste uppfattas Får han låna av staten, så lånar han inte
som ett löfte. pengarna i en bank, och då har ju ban Jag

vill bara på detta sätt ha under- ken pengarna över att låna ut åt någon
strukit vad herr Karl Andersson sade. annan som gör en investering.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
vad finansministern anmärkte, att vad
jag hade anfört var självklara saker. Ja
visst var det det, fullkomligt självklara,
och jag vill tillägga: riktiga. Däremot
har jag inte sagt vad finansministern
ville göra gällande, nämligen att om en
båtbeställare inte fick lån i lånefonden,
så kunde han inte betala båten. Jag sade
tvärtom. Får han inte låna pengar i
lånefonden, tvingas han att söka ta upp
lån på annat sätt på lånemarknaden: i
bankerna, i värsta fall på växlar. Ty har
han tecknat kontrakt på en beställning,
måste i alla fall båten betalas. Detta
kommer han inte ifrån, och då måste
han upplåna pengar. Själva efterfrågan
på penningmarknaden förändrar sig sålunda
inte. Den är densamma. Frågan
är bara vem som skall lämna lånet och
på vilka villkor.

Jag skall naturligtvis inte alls ta upp
någon debatt om det förslag som kommer
att diskuteras senare. Jag har heller
ingenting att invända mot jordbruksutskottets
utlåtande i detta avseende,
men det förefaller mig, när jag jämför
utlåtandena, som om reservanterna
hade intagit den ställningen, att när det
kommer ett förslag om utgiftsökningar
från Kungl. Maj:t, då kan vi godta det,
men om det kommer från en motionär,
skall vi avslå det. Jag får det intrycket
när jag läser reservationen, och därför
säger jag att i detta fall har reservanterna
i mina ögon inte varit konsekventa.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! I det sista anförandet visade
herr Andersson tydligt att hans påstående
att detta bara var en lånefråga
och inte en investeringsfråga var felaktigt.
Herr Andersson sade, att om inte

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Det sades här att man
vid tillämpningen av utlåningsbestämmeleserna
skulle rätta sig efter behovet.
Jag vågar inte säga i vilken utsträckning
det görs av vederbörande myndigheter,
men det är klart, att om man exempelvis
på Västkusten eller i något län tilllämpar
särskilda regler, så blir följden
den, att fiskarna på andra håll får så
mycket mindre att låna. Det blir i så fall
inte så mycket att låna för dem av dessa
2 miljoner kronor. Här är ett landsting
och 18 hushållningssällskap, som är låneförmedlare.
De får i detta fall mindre
att förmedla lån av till de andra länen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jonsson, Jon, m. fl. begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Anslag till stödlån till jordbrukare m. m.

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 63;

Nej — 68.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anslag till stödlån till jordbrukare m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 6, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
stödlån till jordbrukare, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 21 januari
1955 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 57, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen, att dels till
stödlån till jordbrukare å tilläggsstat II
till riksstatqn för budgetåret 1954/55
under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd,
anvisa ett investeringsanslag
av 25 000 000 kronor, dels medgiva, att
bidrag med anledning av 1954 års skördeskador
finge med anlitande av tillgängliga
medel under reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område utlämnas till ett belopp
av högst 6 000 000 kronor i enlighet
med de grunder, som förordats i propositionen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänskjutna likalydande
motioner, nämligen I: 392 av herr
Persson, Helmer, och herr Norling samt
11:488 av herrar Holmberg och Senander,
vari hemställts, att riksdagen måtte
bifalla Kungl. Maj:ts föreliggande proposition
med följande ändringar, nämligen -

1. att till stödlån till jordbrukare å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisades ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor;

2. att ur detta anslag 20 000 000 kronor
ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande
att utgå som kontanta bidrag till
jordbrukare i övre Norrland, som drabbats
av skördeskador; samt

3. att räntan på de av Kungl. Maj:t
föreslagna stödlånen fastställdes till 3,5
procent.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 392 och II: 488, såvitt nu vore i fråga,
till Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954
/55 under kapitalbudgeten, fonden för
låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag
av 25 000 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 392 och II: 488, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att bidrag med anledning av
1954 års skördeskador finge med anlitande
av tillgängliga medel under reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område utlämnas
till ett belopp av högst 6 000 000 kronor
i enlighet med de grunder, som utskottet
förordat i det föregående.

B. att motionerna I: 392 och II: 488,
såvitt anginge yrkandet att räntan på de
av Kungl. Maj:t föreslagna stödlånen
skulle fastställas till 3,5 procent, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! När frågan om stödlån
till jordbrukare som drabbats av skördeskador
behandlades i december månad i
fjol, förelåg flera motioner med yrkande
om radikala åtgärder för att hjälpa jordbrukarna
främst i övre Norrland. En
folkpartistisk ledamot av andra kamma -

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Anslag till stödlån till jordbrukare m. m.

ren yrkade att 9 miljoner kronor skulle
utbetalas som kontantbidrag till enbart
de norrbottniska jordbrukarna. I en motion,
undertecknad av bondeförbundare
och socialdemokrater, yrkades att 10 miljoner
kronor skulle anslås för övre Norrland.
I avvaktan på jordbruksministerns
definitiva förslag nöjde vi oss med att
föreslå 5 miljoner kronor att utgå såsom
kontantbidrag.

Motiveringarna för att verkligen bisträcka
de jordbrukare, som drabbats av
de stora skördeskadorna, lämnades mycket
utförligt i den diskussion som bl. a.
ägde rum i denna kammare i fjol. Utöver
vad som då sades vill jag nu göra
några korta kommentarer till utskottets
förslag.

Såväl före valet som under riksdagsdiskussionerna
har jordbruksministern
utlovat åtgärder som skulle tillfredsställa
både jordbrukarna och riksdagsledamöterna.
Av allt att döma känner sig
flertalet riksdagsledamöter mycket nöjda
med regeringsbudet. Vi känner oss emellertid
icke alls nöjda, och det gör inte
heller jordbrukarna.

När jag läste regeringspropositionen,
fick jag det intrycket att jordbruksministern
sökte göra gällande att regeringsbudet
är mycket generöst. Samma uppfattning
får man av utskottets utlåtande.
De, som motionerade i fjol och då kom
med höga bud, må nu yttra sig i lika
bestämda ordalag som i december månad.
Min mening är att regeringsbudet
är en billig gest som i alltför ringa grad
tar hänsyn till hur hårt skördeskadorna
har drabbat de mindre jordbrukarna.
Sex miljoner kronor, futtiga 6 miljoner,
föreslår man nu skall utgå som kontant
bidrag. Försöken att framställa stödlånen
som en verklig hjälp är dömda att misslyckas,
bl. a. ur den synpunkten att man
vägrar sänka räntan från 4 till 3,5 procent.

Det är främst jordbrukarna i övre
Norrland som mycket bestämt har krävt
att hjälpen skall utgå i form av kontanta
bidrag. Bakom detta krav ligger något
mycket reellt, nämligen det faktiska
behov som har uppkommit genom omfattningen
av skördeskadorna. Det är på

4 Första kammarens protokoll 1955. Nr 7

intet vis någon trängtan att ropa på samhälleligt
stöd i varje situation som ligger
bakom kravet. Jag vill på förekommen
anledning understryka detta. Fn mentalitet
att sko sig på samhällets bekostnad
finns inte hos de mindre jordbrukarna.
Däremot har vi upplevat att storbönderna
och godsägarna inte varit generade
att uppbära väldiga belopp i form av
höga priser och direkt statlig subvention.
Rustningsindustriernas aptit på
statliga subventioner var mycket uppseendeväckande
under krigsåren. Man kan
lugnt utgå från att rustningsindustriens
monopolställning även nu suger massor
av pengar från de svenska skattebetalarna.

Men när människor som inte har högre
årsinkomst än en genomsnittlig industriarbetarlön
råkar ut för vad man kan
beteckna som en naturkatastrof, visar
statsmakterna inte alls någon generositet.
Då hänvisar man till att bönderna
får låna pengar. Jag måste tillägga att
även den summa pengar, som man föreslår
skall utgå som stödlån, är alltför
snålt tilltagen.

Det är för mig en överloppsgärning
att redovisa skördeskadornas omfattning.
Den redovisningen finns i regeringens
proposition och i utskottets utlåtande.
Vilken mening främst jordbrukarna i
övre Norrland har i föreliggande fråga
är också klart deklarerad av jordbrukarna
själva. Men eftersom utskottet
struntar i den mening, som dessa bönder
givit till känna, vill jag fråga utskottets
ledamöter, om de verkligen menar
att det krav på kontantbidrag i stället
för stödlån, som jordbrukarna i
övre Norrland har framställt, skulle
vara ett uttryck för understödstagaranda
hos dessa jordbrukare. Därest så
inte är fallet, varför uppfyller inte utskottet
det berättigade krav, som dessa
jordbrukare har ställt?

Jag vet på förhand svaret på den sista
frågan. Naturligtvis kommer man att säga,
att det samhällsekonomiska läget
inte tillåter ett tillgodoseende av det
kravet. Jag vill här deklarera att det
är nonsens att säga någonting dylikt
Vårt land är ett rikt land och har råd

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Anslag till stödlån till jordbrukare m. m.
att bistå de mindre jordbrukarna, vilka
råkat ut för vad jag här betecknat som
en naturkatastrof. När herrarna nu inte
vill vara med om det, innebär det att
ni anser att det är helt i sin ordning
att dessa jordbrukare för åratal skall
tvingas att sänka sin levnadsstandard.
De rika behöver inte sänka sin standard,
även om deras industrier eller jordbruk
drabbas av skador. De kan falla tillbaka
på vad de tidigare samlat i sina lador.

Med hänsyn härtill och med hänvisning
till vad jag tidigare yttrat i denna
fråga, yrkar jag, herr talman, under 1)
i utskottets utlåtande bifall till motionerna
nr 392 i första kammaren och
488 i andra kammaren. Jag ber att senare
få återkomma med yrkanden i de
andra punkterna av utskottsutlåtandet.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! I den proposition, som
ligger till grund för riksdagens behandling
av föreliggande fråga, föreslås dels
att till stödlån till jordbrukare skall å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954—1955 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd, anvisas ett
investeringsanslag av 25 miljoner kronor,
dels medgivande att bidrag med
anledning av 1954 års skördeskador må
med anlitande av tillgängliga medel under
reservationsanslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
utlämnas till ett belopp av högst 6 miljoner
kronor i enlighet med de grunder,
som förordats i propositionen. I
en motion, som lämnats i anledning av
denna proposition, har yrkats bl. a. att
beloppet 25 miljoner kronor måtte höjas
med 100 procent, alltså till 50 miljoner
kronor. Vidare yrkas i motionen att av
nämnda belopp 20 miljoner kronor ställes
till Kungl. Maj:ts förfogande att utgå
som kontanta bidrag till jordbrukare
i övre Norrland. Slutligen finns i motionen
ett yrkande angående räntesatsen
för stödlånen.

Utskottet har inte ansett sig böra tillstyrka
dessa motioner utan har yrkat
bifall till Kungl. Maj:ts proposition i
alla punkter. Utskottet ansåg sig ha så

mycket större anledning att ansluta sig
till propositionen och inte till motionerna,
som det inom utskottet fanns representanter
även från Norrbottens län, vilka
anslöt sig till propositionen och nu
också står under utskottets utlåtande.
Jag tror att dessa nog känner förhållandena
bland jordbrukarna där uppe
lika bra som motionärerna.

Herr Helmer Persson ställde en fråga.
Jag skall inte uppta tiden med att besvara
den, utan vill bara rekommendera
herr Persson att läsa den kungl. propositionen
och utskottsutlåtandet. Där
kan han få besked på den fråga som
han ställde.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan i
dess helhet.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag beklagar att det i
utskottet suttit representanter även för
jordbrukarna i Norrbotten, vilka deltagit
i behandlingen av detta ärende och
helt blankt struntat i den väldiga opinion,
som finns bland bönderna däruppe,
och helt blankt struntat i de
fakta som föreligger. Jag vill tillägga,
att om det funnits en god vilja hos jordbruksutskottet,
hade det säkert gått att
i varje fall höja det kontanta bidraget
till 11 miljoner kronor. Men man har
inte ens tagit den chansen. Innevarande
regleringsår väntas ju staten komma
att utbetala över 11 miljoner kronor
mindre än beräknat i extra och allmänna
mjölkpristillägg. Inte ens detta har man
ansett böra utgå såsom kontantbidrag.

Utgående från detta faktiska förhållande
måste jag säga att man har handlat
mycket cyniskt mot de bönder,
främst i övre Norrland, som så hårt
har drabbats av skördeskador.

Herr SUNDBERG (s):

Herr talman! Då jag deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende, vill jag
inte underlåta att säga några ord om
motionen och herr Perssons inlägg.

Underlaget för den utredning, som
stått till utskottets förfogande, har läm -

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Anslag till stödlån till jordbrukare m. m.

nats av jordbrukarna själva till hushållningssällskapet
och lantbruksnämnden,
och det är på grundval av denna
utredning som utskottet har fattat ståndpunkt.
När herr Persson tar så ivrigt
till orda i frågan, kan jag inte tänka mig
annat än att orsaken måste vara att
man till 1956 spekulerar i att få fyra
representanter i andra kammaren!

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det vore vackrare, herr
Sundberg, att spekulera i det förhållandet,
att bönderna i Norrbotten lider nöd
på grund av skördeskadorna. Fakta för
den saken finns i ett yttrande, återgivet
i Kungl. Maj:ts proposition. Jag skall
be att få läsa upp det. Det heter där på
följande sätt: »En detaljerad uppskattning
av skadorna på stråfodret har genomförts
under den gångna sommaren,
varvid som grund för utredningen legat
uppgifter lämnade från jordbrukarna
och ett antal stickprovskontroller utförda
av lantbruksnämndens eller hushållningssällskapets
befattningshavare. Liknande
undersökning har även utförts för
potatis och fodersäd. Skador på mellan
20 och 40 procent har uppgivits för 13
socknar och skador överstigande 40 procent
för 20 socknar». Det är siffror som
talar sitt tydliga språk. Och märk väl,
både i Norrbotten och i Västerbotten är
det fråga om bönder, som inte kommer
upp i en inkomst mer än motsvarande
genomsnittet av industriarbetarnas löner
på landsbygden. Det är ju så påtagligt
klara fakta. Man försöker bär blunda
för dem, bland annat med hänvisning
till det samhällsekonomiska läget. Men
det går inte att hänvisa till detta i det
här fallet. Det är dömt att misslyckas.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse

denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Persson, Helmer, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej.

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 4.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 108, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

91, angående anslag till statens
rättsläkarstationer för budgetåret 1955/
56 in. m.;

nr 92, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.;

nr 94, angående vissa anslag till cpileptikervården; nr

95, med förslag till förordning an -

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

gående tillfälligt upphävande av viss i
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) föreskriven besiktningsskyldighet,
m. m. samt till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.23.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

550562