Tisdagen den 1 december (Riksdagens protokoll 1964:38)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 38

ANDRA KAMMAREN

1964

1—4 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 1 december

Sid.

Svar på frågor av:

fru Forsling ang. anonymitetsskyddet vid anmälan om barnmisshandel.
.................................................. 5

herr Larsson i Borrby ang. trafikledningsbestämmelsernaochinflygningshjälpmedlen
vid vissa flygfält, herr Jönsson i Ingemarsgården
ang. åtgärder för att utrusta flygplatser med instrumentlandningssystem
ILS samt herr Larsson i Borrby ang. åtgärder

för att stärka trafiksäkerheten inom inrikesflyget.............. 7

fru Ryding ang. åtgärder mot bristen på läroböcker............. 13

fru Jäderberg ang. dispensbestämmelserna beträffande nattarbete

för ungdom............................................... 14

Svar på interpellationer av:

herr Hagberg ang. åtgärder mot rasdiskriminering m. m.......... 15

herr Spångberg ang. åtgärder för bättre djurvård och djurskydd.. 18

herr Yigelsbo ang. tillämpningen av det s. k. knutpunktssystemet

inom SJ:s styckegodstrafik och herr Rask i samma ämne....... 23

Interpellationer av:

herr Westberg ang. avdraget vid beskattningen för bidrag till underhåll
av eget barn i annans vårdnad....................... 32

herr Svensson i Stenkyrka ang. rekryteringen av befäl inom armén 33
fru Kristensson ang. planeringen för en förflyttning av Norrbacka institutet

och Eugeniahemmet.............................. 35

Meddelande om enkel fråga av herr Spångberg ang. behandlingen av
vapenfria värnpliktiga....................................... 36

Onsdagen den 2 december

Svar på interpellationer av:

herr Lindahl ang. trafiksäkerheten vid övergången till högertrafik 37
1 —Andra kammarens protokoll 1964-, Nr 38

Nr 38

Innehåll

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Gustavsson i Alvesta ang. vägförbindelsema inom kommunblocken
.................................................. 44

Handläggningen av frågor om lokala trafikföreskrifter m. m......... 46

Ersättning för kommunala uppdrag............................. 52

Besparingar inom försvaret..................................... 53

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning......... 58

Den framtida användningen av Bogesunds slott................... 77

Förenkling av det tekniska avräkningsförfarandet mellan stat och

kommun.................................................. 78

Fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för grundskolan
och ålderdomshemmen samt maximering av kommunernas utgifter

för det obligatoriska skolväsendet............................. 81

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av

riksbankens jubileumsfond................................... 90

Konsultarvodenas inverkan på byggnadskostnaderna.............. 123

Utarbetande av ett miljöpolitiskt handlingsprogram............... 124

Åtgärder mot kriminaliteten, m. m............................. 126

Interpellationer av:

herr Wennerfors ang. blänkfiskeförbudet i Stockholms skärgård.. 130

herr Dickson ang. rösträtt för utlandssvenskarna................ 131

Meddelande om enkla frågor av:

herr Börjesson i Falköping ang. förfarandet vid rättelse av taxering

eller debitering av skatt.................................... 132

herr Dickson ang. den sammanfattande benämningen på en serie
läro- och handledningsböcker i ämnet kristendomskunskap..... 132

Fredagen den 4 december

Meddelande ang. sammanträdestider............................. 132

Viss fråga rörande prisregleringen på jordbrukets område........... 133

Effektivare planeringsarbete för Storstockholm................... 140

Interpellationer av:

herr Hammarsten ang. produktionen av flerfamiljshus i Norrbottens

län...................................................... 142

herr Nilsson i Tvärålund ang. utformningen av det offentliga utredningsväsendet.
........................................... 143

Meddelande om enkla frågor av:

fru Boman ang. arbetssituationen i Norrland................... 145

herr Carlsson i Huskvarna ang. omhändertagande av bilvrak..... 145

herr Antby ang. realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av

egnahem................................................. 145

herr Bengtson i Solna ang. järnvägstrafiken på vissa delar av Roslagsbanan.
.............................................. 145

Innehåll

Nr 38

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Källenius ang. bastu- och tvagningsförhållandena vid de militära
förläggningarna....................................... 145

herr Svenning ang. handläggningen av stadsplaneärenden........ 146

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 2 december

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44, ang. handläggningen av frågor

om lokala trafikföreskrifter m. m............................. 46

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 35, ang. ersättning för kommunala

uppdrag.................................................. 52

— nr 36, ang. heltidsanställda kommunala förtroendemän......... 53

— nr 37, ang. ändrad lydelse av 12 § lagen om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar......................... 53

Statsutskottets utlåtande nr 174, om besparingar inom försvaret...... 53

— nr 175, om utredning rörande försvarsattachéorganisationen..... 58

— nr 176, om utredning om införande av en allmän förskoleundervis ning.

..................................................... 58

— nr 177, ang. den framtida användningen av Bogesunds slott..... 77

— nr 178, ang. försäljning av en allmänna arvsfonden tillfallen fastighet.
...................................................... 78

— nr 179, om förenkling av det tekniska avräkningsförfarandet mellan
stat och kommun....................................... 78

— nr 180, om fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna

för grundskolan och ålderdomshemmen samt om maximering av
kommunernas utgifter för det obligatoriska skolväsendet........ 81

Bevillningsutskottets betänkande nr 64, ang. förordning om beskattning
av ersättning vid övergången till högertrafik, in. m......... 90

Bankoutskottets utlåtande nr 44, i anledning av framställning från
kommittén för utredning rörande riksbankens jubileumsfond angående
närmare bestämmelser rörande fondens handhavande och
utnyttjande............................................... 90

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50, ang. konsultarvodenas

inverkan på byggnadskostnaderna............................ 123

— nr 51, om utarbetande av ett miljöpolitiskt handlingsprogram... 124

— nr 52, om åtgärder mot kriminaliteten, m. m................... 126

Fredagen den 4 december

Bevillningsutskottets betänkande nr 65, ang. godkännande av avtal
med Storbritannien och Nordirland för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande skatter på
kvarlåtenskap............................................. 133

— nr 66, ang. godkännande av ändrings- och tilläggsprotokoll till

avtalet med Japan för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter........... 133

— nr 67, ang. förordning om ändring i tulltaxan, m. m............ 133

Nr 38

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 47, ang. ändring i lagen om prästval 133

— nr 48, om översyn av abortlagstiftningen...................... 133

— nr 49, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott.
.................................................... 133

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. viss fråga rörande prisregleringen
på jordbrukets område................................ 133

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 53, om inrättande av ett

statligt trafikinstitut....................................... 140

— nr 54, om ett effektivare planeringsarbete för Storstockholm---- 140

— nr 55, om åtgärder för att bereda den äldre arbetskraften sysselsättning.
.................................................. 142

Tisdagen den 1 december 1964

Nr 38

Tisdagen den 1 december

Kl. 15.00

§ 1

Svar på fråga ang. anonymitetsskyddet
vid anmälan om barnmisshandel

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Fru Forsling har frågat
mig om jag anser att sekretesslagens bestämmelser
och den praxis som har utvecklat
sig i anslutning därtill bereder
ett tillfredsställande anonymitetsskydd
åt den som till barnavårdsnämnd anmäler
att barn i hemmet utsätts för misshandel
eller annan behandling som
äventyrar dess kroppsliga eller själsliga
hälsa.

När jag nyligen i denna kammare besvarade
fru Forslings interpellation om
skydd mot barnmisshandel, nämnde jag
att den som anmäler ett missförhållande
till barnavårdsnämnd kan undgå att
få sin identitet röjd. En muntlig anmälan
som inte upptecknas hos nämnden
kan nämligen utgöra anledning för
nämnden att utreda hur det förhåller
sig, men den ingår inte i utredningsmaterialet
och behöver därför inte delges
den som ärendet rör. Sker anmälan
skriftligen, eller upptecknas en muntligen
avgiven berättelse, blir sekretesslagen
tillämplig. Denna innehåller bestämmelser
som just syftar till att skydda
en anmälare i bl. a. barnavårdsärende
mot repressalier från den om vilken
anmälan gjorts. Anmälarens namn kan
nämligen hållas hemligt, när det är av
synnerlig vikt att så sker. Om sekretesslagens
anonymitetsskydd är tillfredsställande
eller inte är en komplicerad fråga
som jag inte är beredd att ta ställning
till i detta sammanhang. Problemet gäller
inte bara barnavårdsärenden utan

uppkommer också på andra områden,
t. ex. nykterhetsvårdens. Jag erinrar
emellertid om att hela frågan om liandlingssekretess
för närvarande utreds av
den s. k. offentlighetskommittén.

Vidare anförde:

Fru FORSLING (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Lindström för svaret på
min enkla fråga.

Orsaken till att jag framställde min
fråga var, att det efter statsrådets interpellationssvar
den 20 november angående
barnmisshandel uppstod en viss förvåning
och villrådighet bland assistenter
och annan personal, som sysslar med
barnavårdsfrågor, rörande det som
statsrådet fru Lindström då sade och
den tolkning man gör av sekretesslagens
§ 14. Statsrådet Lindström sade då
bl. a., och hon har sagt samma sak i
dag, att man i barnavårdsnämnderna har
möjligheter att underlåta att röja en
uppgiftslämnares identitet genom att
själv vid inspektion, förhör och utredningar
ta reda på fakta i misstänkta
fall som nämnden uppmärksammats på.
Jag måste därvidlag — och det torde
även alla andra göra som har läst den
delen av svaret — fatta det skrivna så
att namnet på den som anmält ett ärende
har kommit till nämndens kännedom
och att nämnden sedan själv kan avgöra
om anmälarens namn skall lämnas ut.

Detta tror jag är fel. Vi har ju en sekretesslag
som måste följas, och i och
med att namnet har kommit till barnavårdsnämndens
kännedom, är man där
tvungen att lämna ut det. Statsrådet
Lindströms påstående på den punkten
synes därför vara litet för vagt och
lättvindigt formulerat, och det var bl. a.

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

Svar på fråga ang. anonymitetsskyddet vid anmälan om barnmisshandel

för att få klarhet härutinnan som jag
framställde min enkla fråga. Jag ville ha
den saken litet mera allsidigt belyst. I
sekretesslagen står det nämligen i § 14:

»Likaledes må utbekommande av
handling, utvisande vem som gjort anmälan
i ärende rörande samhällets barnavård
eller ungdomsskydd —• —- ■—
vägras, om grundad anledning finnes
att antaga att den, om vilken anmälan
gjorts eller upplysningarna lämnats,
skulle missbruka kännedom i berörda
hänseende till skada för annan person.»

För att undanröja alla missförstånd
vill jag påpeka, att vi i folkpartiet på
intet sätt är ute efter att till varje pris
hemligstämpla uppgiftslämnares identitet
eller att bedriva någon sorts hemlighetsmakeri.
Alla strävar vi ju efter
rättssäkerhetens upprätthållande för alla
parter, och något angivarsystem vill inte
någon av oss uppmana till.

Sekretesslagens ordalydelse ger vid
handen att det visserligen finns legala
möjligheter att bereda anonymitetsskydd,
men de möjligheterna är i verkligheten
mycket begränsade. Barnavårdsnämnderna
har praktiskt taget
inga möjligheter att hindra utlämnandet
av en anmälares namn, och därför är
det betänkligt att ge människor sken av
att sådana möjligheter finns. En utredning
håller för närvarande på med en
översyn och eventuell revidering av
1937 års sekretesslag, och enligt de underliandsuppgifter
jag fått — om de nu
är riktiga — lär man där komma att
föreslå att med ordet skada i sekretesslagen
avses kroppslig skada.

Barnavårdsnämnden har som sagt
mycket svårt att förhindra att anmälares
namn utlämnas, om man på nämnden
har fått det skriftligt eller muntligt per
telefon. Upplysningsvis vill jag också
meddela att man på Stockholms slads
barnavårdsnämnd haft ett fall — visserligen
för många år sedan, men samma
lag gäller ju alltjämt -—- där vi fann
förhållandena så allvarliga att vi vägrade
lämna ut namnet på anmälaren. Detta

överklagades sedan hos överståthållarämbetet,
som godkände vårt beslut. Men
sedan gick ärendet till regeringsrätten,
som upphävde barnavårdsnämndens beslut.

Statsrådet sade också i interpellationssvaret
att en muntlig anmälan per
telefon inte är av samma natur som när
nämnden antecknar anmälaren i förhörsprotokoll
o. d. Detta är naturligtvis
riktigt, om man bara får en anonym anmälan,
alltså där vederbörande lägger på
luren utan att säga sitt namn. Även då
måste barnavårdsnämnden vidta åtgärder
och göra undersökningar, men vi vill
inte uppmana människor att göra anonym
anmälan. Det har vi mycket litet
hjälp av. Och i och med att anmälarens
namn kommit till barnavårdsnämndens
kännedom har vi som sagt mycket svårt
att förhindra att namnet lämnas ut.

Det är mycket viktigt, i synnerhet för
dem som arbetar inom barnavårdsområdet,
att ett klarläggande på denna punkt
kommer till stånd här i debatten.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Forsling sade här
att det har rätt villrådighet om tolkningen
av sekretesslagen. Hon trodde —
sade hon i samma andedrag — att den
tolkning jag givit var felaktig, och hon
avslutade med att säga att det var bra
att få klarlagt hur lagen skulle tolkas.
Jag är medveten om att detta är en allt
annat än enkel fråga, som man inte kan
fördjupa sig i på en kort frågestund, men
jag vill ändå säga några ord eftersom
fru Forsling gjorde olika tolkningsförsök
av sekretesslagen.

Det är klart att vad som ligger bakom
fru Forslings interpellation tidigare och
hennes fråga nu är angeläget, nämligen
att den som till barnavårdsnämnden anmäler
sina misstankar om eller sina
iakttagelser av misshandel av barn eller
andra missförhållanden skall kunna
känna trygghet för att detta inte medför
obehag eller repressalier efteråt. Det
händer också att en anmälan sker under

Tisdagen den 1 december 1964

Nr 38

Svar på frågor ang. åtgärder för att

förbehåll att barnavårdsnämnden skall
garantera anmälarens anonymitet. Barnavårdsnämnden
har regelmässigt svårt
att lämna en sådan absolut garanti. Det
är ju inte uteslutet att den anmälda kan
vända sig till regeringsrätten med krav
på att få veta namnet på den som han
i sin tur menar vara eu angivare, och
det är inte uteslutet att regeringsrätten
kan underkänna barnavårdsnämndens
beslut beträffande sekretessen i en sådan
anmälan. Men i motsats till fru
Forsling menar jag att risken för en
anmälare att bli utlämnad på detta sätt
i och för sig är ganska liten. Man kan
alltså enligt § 39 i sekretesslagen hålla
hans namn hemligt när detta är »av synnerlig
vikt.» Av synnerlig vikt är att
förhindra repressalier. Med repressalier
förstås enligt § 14 i samma lag -— fru
Forsling citerade själv det avsnittet —
att »det kan antagas att den som anmälan
avser skulle missbruka sin kännedom
om anmälarens namn till skada för
denne». Skada är i sin tur ett vidsträckt
begrepp. Det kan innefatta allt möjligt
från handgripligheter till en tyst fientlig
bojkott. I fall då någon vill anmäla
t. ex. en barnmisshandel men tvekar inför
risken att själv råka illa ut på ett
eller annat sätt, har alltså barnavårdsnämnden
stora möjligheter att bevara
vederbörandes anonymitet. Om nämnden
är tveksam huruvida en sekretessbeläggning
skulle stå sig inför regeringsrätten
vid ett eventuellt överklagande,
kan den för övrigt undvika att uppteckna
en anmälan och i stället själv göra en
utredning av fallet efter de muntliga tips
som den har fått. Jag vill som sagt inte
göra någon generell värdering av hur
tillfredsställande detta anonymitetsskydd
är, men nog räcker det ett ganska
gott stycke.

Fru FORSLING (fp):

Herr talman! Detta är synnerligen
svåra frågor att närma sig, och jag är
heller inte kompetent att bedöma dem.
.lag vet bara att man i Stockholms bar -

stärka trafiksäkerheten inom inrikesflyget

navårdsnämnd klart säger, att man på
intet sätt kan garantera anmälarens
anonymitet på grund av att denna sekretesslag
är så restriktiv. Man vågar
knappast ta på sitt samvete att garantera,
att det kommer att medföra uppenbar
skada för anmälaren om namnet
kommer till den anmäldes kännedom.
Jag tror inte det har förekommit något
fall under de senaste tio åren att man
vägrat lämna ut namnet. Jag delar alltså
inte statsrådets uppfattning att vi i barnavårdsnämnden
har stora möjligheter
att undanhålla namnet. Jag tror heller
inte att man här skall sträcka sig för
långt, eftersom alla parter har rätt att
få reda på hur en sak ligger till, även
den anmälde.

Att jag tog upp denna fråga berodde
kanske på att man av interpellationssvaret
— kanske inte med avsikt men
ändå — fick den uppfattningen att anonyma
anmälningar liksom kan gå för
sig. Vi har som sagt mycket litet glädje
av anonyma anmälningar, och sådana
förekommer mycket sällan. Dessutom
skapar anonyma anmälningar stor oro
därför att fel personer ofta blir misstänkta
av den anmälde. Då kommer det
rätta namnet fram i alla fall till mycket
stort obehag.

Jag vill deklarera att jag inte har
samma uppfattning som statsrådet, att
barnavårdsnämnden har stora legala
möjligheter att skydda anmälarens anonymitet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på frågor ang. åtgärder för att stärka
trafiksäkerheten inom inrikesflyget

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig om jag ämnar
vidtaga några åtgärder för att tillse

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

Svar på frågor ang. åtgärder för att stärka trafiksäkerheten inom inrikesflyget

att samtliga flygplatser, som utnyttjas
av det svenska inrikesflyget, snarast utrustas
med instrumentlandningssystemet
ILS.

Herr Larsson i Borrby bär frågat mig
vilka åtgärder jag överväger att vidtaga
för att stärka trafiksäkerheten inom det
svenska inrikesflyget.

Vidare har herr Larsson frågat försvarsministern
om denne ämnar vidtaga
åtgärder för att skapa dels enhetliga trafikledningsbestämmelser,
dels enhetliga
inflygningshjälpmedel för civil och
militär flygtrafik vid militära flygfält,
som även används för civil flygtrafik.
Denna fråga har efter överenskommelse
med försvarsministern överlämnats till
mig för besvarande.

Jag anhåller att få besvara samtliga
dessa frågor i ett sammanhang.

De i Sverige brukade precisionslandningshjälpmedlen
är dels instrumentlandningssystemet
ILS, dels precisionsradarsystemet
PAR.

ILS är det internationellt standardiserade
primära precisionslandningshjälpmedlet.
Med hjälp av detta system
följer flygföraren vid inflygningen utslagen
på ett i planet monterat instrument,
som påverkas av den från marken
utsända radiostrålningen.

PAR är också ett internationellt standardiserat
precisionslandningssystem.
De lägsta tillåtna värdena för sikt och
molnhöjd är i regel desamma som för
ILS. Vid PAR följer en specialutbildad
trafikledare på marken flygplanets inflygning
på en radarskärm och ger flygföraren
erforderliga direktiv för inflygningen,
d. v. s. flygplanet »talas ned» av
trafikledaren. Utöver flygvapnets godkännande
av militära PAR-anläggningar
erfordras för civil trafik att anläggningen
godkännes av luftfartsstyrelsen.

De tio huvudflygplatserna vid Stockholm—Bromma,
Göteborg, Malmö, Visby,
Jönköping, Karlstad, Umeå, Sundsvall,
Luleå och Kiruna är i överensstämmelse
med en av luftfartsstyrelsen år
1956 framlagd långtidsplan utrustade

med instrumentlandningssystemet ILS.
Förutsättningar finns sålunda att trafiken
på dessa platser med gällande säkerhetskrav
kan bedrivas med god regularitet
genom rätt till landning vid
lägre molnhöjd och kortare sikt än som
eljest gäller.

För övriga inrikesflygplatser tillgodoses
gällande säkerhetskrav bland annat
genom i inflygningslinjen anordnade
oriktade radiofyrar (NDB) och signalsändare
(markeringsfyrar). Dessa hjälpmedel
tillåter inte landning vid så låga
minimivärden för sikt och molnhöjd
som kan medges för ILS och PAR, utan
dessa s. k. väderminima har här satts
högre. När sålunda marksikt icke erhålles
på den föreskrivna minimihöjden,
måste inflygningen avbrytas och landning
företas på i förväg bestämd alternativ
flygplats, vanligen någon av de
förut nämnda huvudflygplatserna. Säkerhetskraven
är således inte lägre men
de strängare kraven i fråga om molnhöjd
och sikt gör att omdirigering till
andra flygplatser får ske i större utsträckning
än där man har precisionslandningshjälpmedel.

Frågan om anskaffning av sådana
hjälpmedel är sålunda icke i första hand
en säkerhetsfråga utan en fråga om trafikens
regularitet. Vid prövning av sådana
ärenden måste en avvägning ske
mellan å ena sidan kostnaderna för anläggning
och drift samt å andra sidan
den ökning av regulariteten som kan
påräknas. Undersökningar i hithörande
frågor utföres kontinuerligt av luftfartsstyrelsen
i samråd med berörda flygföretag.

För kalenderåret 1963 visar statistiken
att de flygplatser, som är utrustade med
ILS, hade en genomsnittlig regularitet
med hänsyn till landningsvädret av 99,5
procent, medan motsvarande värde för
icke ILS-utrustade flygplatser var 96,4
procent. Regulariteten var —- i nämnd
ordning — sämst vid flygplatserna
Halmstad, Örnsköldsvik, Ronneby, Ängelholm,
Hultsfred och Kristianstad.

Tisdagen den 1 december 1964

Nr 38

Svar på frågor ang. åtgärder för att stärka trafiksäkerheten inom inrikesflyget

Utöver Arlanda och de förut nämnda
It) huvudflygplatserna är även Norrköping
utrustad med ILS och Kalmar med
PAR.

En sammanfattning ger vid handen att
av de med reguljärt flyg trafikerade 21
flygplatserna i Sverige är 13 utrustade
med precisionslandningshjälpmedel.

Beträffande de övriga 8 flygplatserna
har luftfartsstyrelsen i sina anslagsframställningar
för hudgetåret 1965/66 aktualiserat
frågan om ILS vid Halmstad och
Örnsköldsvik. Vid dessa flygplatser bedömer
styrelsen linjefartens omfattning
och regulariteten vara sådan att ILS
snarast bör installeras, medan anskaffning
av precisionslandningshjälpmedel
för Kristianstad och Hultsfred ges något
lägre prioritet.

För Skellefteå flygplats uppvisar regularitetsstatistiken
så genomgående goda
värden, att luftfartsstyrelsen bedömer
frågan om anskaffning av precisionslandningshjälpmedel
kunna anstå tills
vidare.

Genom flygvapnets försorg kommer
PAR att färdigställas för operativt bruk
vid Ronneby och Ängelholm under kommande
vinter. På dessa och övriga militära
flygplatser som flygvapnet förser
med PAR, däribland Östersund, anser
luftfartsstyrelsen det icke erforderligt
att även installera ILS. Av det anförda
framgår, att PAR utgör ett enhetligt inflygningshjälpmedel
för såväl civil som
militär flygtrafik vid militära flygplatser.

Ett annat viktigt landningshjälpmedel
är inflygningsbelysningen. Flygvapnets
inflygningsbelysning avviker i vissa
hänseenden från civila normer, och
luftfartsstyrelsen undersöker därför i
samarbete med flygvapnet, vilka åtgärder
som kan vidtagas för att få ökad enhetlighet
till stånd.

Frågan om enhetliga trafikledningsbestäminelser
torde avse dels de flygtrafikregler,
som flygförarna har att iakttaga,
dels de bestämmelser som gäller vid trafikledarens
reglering av flygtrafiken.

Mellan dessa båda arter av bestämmelser
föreligger av naturliga skäl ett nära
samband.

För militär luftfart gällande flygtrafikregler
och trafikledningsbestämmelser
är utfärdade av chefen för flygvapnet
och publicerade i Ordnings- och säkerhetsföreskrifter
för flygning (OSF).

Motsvarande trafikregler och trafikledningsbestämmelser
för civil luftfart
är utfärdade av luftfartsstyrelsen och
publicerade i serien Bestämmelser för
civil luftfart (BCL).

I enlighet med kungörelsen den 24 november
1961 (nr 563) har Kungl. Maj:t
fastställt trafikregler för luftfarten. För
att erforderlig enhetlighet mellan civila
och militära regler skall säkerställas
är i kungörelsen förordnat, att chefen
för flygvapnet vid utfärdande av militära
trafikregler, avvikande från eller
kompletterande de av Kungl. Maj :t fastställda,
skall samråda med luftfartsstyrelsen.
Sådant samråd har även skett
och sker.

De militära bestämmelserna för trafikledningen
är mera summariska än de
civila. De sistnämnda, som är relativt
detaljerade, överensstämmer i allt väsentligt
med motsvarande internationella
bestämmelser.

Enligt vad jag erfarit tillämpar de militära
trafikledningarna för civil luftfart
föreskrivna säkerhetsnormer vid
ledning av civil flygtrafik.

Inom flygvapnet utarbetas för närvarande
nya bestämmelser för militär trafikledning,
och dessa kommer enligt
uppgift att i allt väsentligt överensstämma
med motsvarande civila.

Vad beträffar frågan om åtgärder för
att höja trafiksäkerheten inom det svenska
inrikesflyget bör påpekas, att de säkerhetsbestämmelser
som reglerar vår
flygtrafik är stränga.

Flygtrafikens ökning och den snabba
flygtekniska utvecklingen gör att luftfartens
trafiksäkerhet måste ägnas fortlöpande
uppmärksamhet.

I den mån det av den särskilda un -

1*—Andra kammarens prokoll 196ft. Nr 38

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

Svar på frågor ang. åtgärder för att stärka trafiksäkerheten inom inrikesflyget

dersökningskommissionens utredning i
anledning av flygolyckan vid Ängelholm
eller eljest framkommer brister i gällande
säkerhetsbestämmelser ämnar jag
självfallet, i förekommande fall efter
samråd med chefen för försvarsdepartementet,
vidtaga därav motiverade särskilda
åtgärder.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat herrar Jönssons och
Larssons frågor.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga. Det var en omfattande redogörelse
med en hel del positiva synpunkter
som jag kan instämma i. Jag
vill dock göra några kommentarer.

Kommunikationsministern säger att
införande av ILS i första hand är en
trafikregularitetsfråga. Jag anser emellertid
att det även är en trafiksäkerhetsfråga
och att man inte får ta alltför
snäva kostnadshänsyn vid den prövning
det talas om i svaret. Det heter där:
»Vid prövning av sådana ärenden måste
en avvägning ske mellan å ena sidan
kostnaderna för anläggning och drift
samt å andra sidan den ökning av regulariteten
som kan påräknas.»

Jag tror inte någon kan förneka att
det härvidlag till stor del rör sig om
trafiksäkerhet, och trafiksäkerheten
måste därför tas med i bedömningen.

Om man nu skall acceptera att man
på de militära fälten har ett annat system,
s. k. PAR, och att detta i stort
sett ger samma fördelar, vilket jag inte
kan bedöma men som jag tror är riktigt,
inställer sig en annan fråga. Det är
nämligen så, att dessa instrument ändå
måste ha bemanning på marken för att
kunna utnyttjas, och då blir det en personalfråga.
Det har ju beträffande dessa
militärflygfält funnits anledning frå -

ga, om samordningen mellan civilt och
militärt alltid gått så bra. Uppe i Östersund
var det, enligt tidningarna, fråga
om att stänga hela fältet, ty det var
en liten grupp flottiljpoliser som inte
fått sin lönefråga justerad på ett riktigt
sätt.

Herr statsrådet har i sitt svar berört
militärradarsystemet PAR. Jag skulle
vilja fråga herr statsrådet, om han är
beredd att tillse att personalbristen ej
kommer att hindra användning av PAR
vid dessa militära flygfält. I annat fall
skulle det kunna bli så, att vi har den
tekniska utrustningen men ingen som
sköter den, och då har man liten nytta
av den.

Jag vill tacka herr statsrådet för svaret.

Herr LARSSON i Rorrby (ep):

Herr talman! Jag ber att i likhet med
herr Jönsson i Ingemarsgården få framföra
ett tack till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
för det mycket ingående svaret på
frågorna.

Kammaren har kanske överseende
med oss som framför tack, om vi också
blir något långrandiga.

Det var ett par frågor som jag ställde
till försvarsministern i detta sammanhang.
Det gällde dels frågan om enhetlighet
när det gäller trafikledningsbestämmelserna,
dels också möjligheterna
till större enhetlighet i fråga om utrustningen.
Nu har försvarsministern
lämnat uppgiften att svara till chefen
för kommunikationsdepartementet. Jag
vill uttala den bestämda förhoppningen,
att detta inte är något uttryck för brist
på intresse för denna fråga från försvarsdepartementets
sida. Jag uttrycker
alltså en bestämd förmodan att den
samordning som jag har efterlyst håller
på att utbyggas.

Det var en mycket ingående och säkerligen
korrekt redogörelse som vi fått
av statsrådet Skoglund om gällande be -

Tisdagen den 1 december 1964

Nr 38

Svar på frågor ang. åtgärder för alt stärka trafiksäkerheten inom inrikesflyget

stämmelser. Jag har tacksamt noterat
avslutningsavsnittet där han uttalar en
vilja till nya initiativ i positiv riktning.

Ett par avsnitt i svaret vill jag dock
diskutera närmare. Herr statsrådet Skoglund
säger att »flygtrafikens ökning och
den snahba flygtekniska utvecklingen
gör att luftfartens trafiksäkerhet måste
ägnas fortlöpande uppmärksamhet». Jag
iir tacksam för denna formulering, men
vill ändå uttala min starka betänksamhet
när det gäller svensk trafiksäkerhet
i inrikesflyget, jämförd med internationella
bestämmelser. Jag vet inte om
vi har missuppfattat saken eller om
det verkligen förhåller sig så, att man
hemma i Sverige flyger med en väsentlig
reducering av säkerhetsbestämmelserna,
jämfört med andra länder. Jag
har fått denna uppfattning när jag läser
generaldirektörens för luftfartsverket
bedömning i detta sammanhang.
Han säger:

»Ur säkerhetssynpunkt är det dock
icke tillfredsställande att reguljär trafik
bedrives utan att flygkontroll utövas,
vilket starkt understrukits av såväl LIN
som den flygande personalen. Det må
framhållas, att flygkontroll enligt internationella
normer är obligatorisk vid
internationella flygplatser, och det får
icke anses rimligt, att inrikes flygtrafik
skall operera med lägre säkerhetsstandard
än den internationella.» Som lekman
tycker man nog att detta är ett
krav som man utan vidare kan instämma
i.

Riksdagens ledamöter har ju i dag
från Svensk pilotförening fått information
i detta ärende. För lekmannen
finns det anledning till förvåning då
man gång på gång kan läsa, att framförda
önskemål om utbyggnad av säkerhetsanordningarna
i vad avser banIjus
och banmarkering av olika skäl
inte kunnat tillmötesgås. Det finns alltjämt
en del frågetecken på detta område
där militärflyget inte har samma
intresse som det civila flyget att göra
en utbyggnad av den tekniska standar -

den. Här föreligger en brist på samordning
som jag trots allt vill beklaga.

En detalj tyckte jag mig sakna i herr
statsrådets svar, nämligen en anknytning
till det arbete som utförs av 1963
års luftfartsutredning. .lag måste säga
att jag personligen är mycket betänksam
inför det kallsinniga ekonomiska
resonemang som man för i 1963 års
luftfartsutredning i vissa remissvar i
ärendet. Jag hade nog väntat mig att
herr statsrådet skulle uttrycka en förhoppning
att detta utredningsarbete
skulle kunna fortskrida snabbt och
snart kunna ge resultat och vägledning
om hur dessa frågor skall lösas på lång
sikt.

I övrigt kan man, liksom herr Jönsson
i Ingemarsgården, säga, att det är
en mycket svår avvägningsfråga hur
långt man skall driva den ekonomiska
ambitionen i sammanhanget. För den
flygande allmänheten är trots allt den
primära frågan denna: Har vi den säkerhet
som vi har rätt att kräva? Den
sekundära frågan är vem som skall betala.
Efter ett litet studium av internationella
bestämmelser tycker jag mig
inte ha kunnat bli helt styrkt i uppfattningen
att vi har den säkerhet vi
har rätt att kräva. Jag måste säga att
i detta sammanhang får ingen möda sparas
för att uppnå sådan säkerhet -—
oavsett vem som sedan skall svara för
kostnaderna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! De båda frågeställarna
har i sina anföranden tagit upp kostnadssynpunkten.
Jag framförde i svaret
den uppfattningen, att man på detta
område liksom på andra måste göra
avvägningar. Det har rests många och
stora anspråk på vår flygtrafik, inte
minst när det gäller nya flygplatser.
Just den omständigheten att vi har
byggt ut flygfälten i så snabb takt är
kanske den främsta orsaken till att vi
inte i full utsträckning kunnat anskaffa

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

Svar på frågor ang. åtgärder för att stärka trafiksäkerheten inom inrikesflyget

de instrumentlandningshjälpmedel, som
man givetvis bör sträva efter att få på
varje flygplats.

Frågan om samordning mellan militär
och civil luftfart när det gäller
personalen prövas i det s. k. ramavtalet,
som Kungl. Maj :t har att ta ställning
till. .lag hoppas att det ställningstagandet
skall kunna ske ganska snart.
Men redan nu söker man så långt det
är möjligt att tillämpa bestämmelserna
om en samordning mellan den civila
och militära flygtrafiken. I detta sammanhang
kan man emellertid inte bortse
från den brist på trafikledare som
råder. Det är nödvändigt att vi får till
stånd en ökning av trafikledarutbildningen.

Vid militärflygfältet i Östersund, som
förts på tal i denna debatt, är PAR
ännu inte i bruk ens för den militära
flygtrafiken. Den är inmonterad och
testas under en tid av militärerna. När
dessa godkänt systemet kommer det att
tas i bruk för den militära flygtrafiken.
Samtidigt kommer då luftfartsstyrelsen
att pröva systemet ur civila synpunkter.
Skulle det visa sig vara svårt att få personal
för systemets tillämpning för civilflygets
räkning, så får det givetvis
inte hänga på pengarna, utan då får
vi lov att skaffa fram de medel som behövs
för att anställa erforderlig personal.
Men jag påminner om de svårigheter
vi har att brottas med när det
gäller att i önskad omfattning anställa
trafikledare.

Den omständigheten att försvarsministern
till mig överlämnat den till honom
ställda frågan beror givetvis inte
på bristande intresse från hans sida. Vi
fann båda att det var praktiskt att jag
besvarade även denna fråga samtidigt
med de båda andra, eftersom ju frågorna
har ett omedelbart samband.

Vad de svenska säkerhetsbestämmelserna
beträffar torde man nog kunna
säga att de i flertalet stycken praktiskt
taget helt överensstämmer med de internationella.

Herr Larsson i Borrby anmärkte på
1963 års luftfartsutredning; han menade
att den var en aning kallsinnig inför
de frågor den har att arbeta med.
Men utredningen har ju ändå tillstyrkt
luftfartsstyrelsens petita angående ILS
på flygplatserna vid Halmstad och Örnsköldsvik.
I övrigt är väl att säga, att
luftfartsutredningen ännu inte avslutat
sitt arbete, och man kanske därför inte
bör bedöma om den är kallsinnig eller
inte, förrän man har dess slutliga ståndpunktstagande
framför sig.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag har inte på något
sätt gett sken av att misstänkliggöra
statsrådets goda vilja i detta sammanhang.
Jag önskar också understryka att
det här inte är fråga om att vara ute
efter någon speciellt ensam ansvarig.
Det gäller här så pass allvarliga och
väsentliga ting att jag är angelägen
betona att alla goda krafter måste samverka
i rätt riktning för att lösa dessa
frågor.

Jag vågar hoppas att herr statsrådet
följer utvecklingen med särskild uppmärksamhet.
Tidigare har nog inte den
önskvärda samordningen funnits mellan
de militära och civila intressena i
detta sammanhang, men jag hoppas att
så blir fallet i fortsättningen.

I fråga om bristen på trafikledare
sammanhänger den väl ändå med anställningsförhållandena
för denna personalgrupp
som är en låglönegrupp och
har ett ansvarsfullt arbete som tyvärr
inte är så attraktivt som man skulle
önska. Det är kanske trots allt återigen
fråga om att ställa tillräckliga resurser
till förfogande.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Statsrådets svar på frågan
om samordningen mellan de civila
och de militära intressena vad avser
användningen av flygfälten är positivt.
Jag är mycket nöjd med att de ekono -

Tisdagen den 1 december 1964 Nr 38

Svar på fråga ang. åtgärder mot bristen på läroböcker

miska hänsynen inte får bli de avgörande.

Men de civila intressena i samband
med användningen av flygfälten måste
beaktas även i fråga om andra problem
än dem vi nu diskuterar. Jag hoppas
att statsrådet även då är lika positiv
till civilflygets intressen och ser till att
inrikesflyget kan utnyttja de ifrågavarande
flygfälten i erforderlig omfattning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder mot bristen
på läroböcker

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat,
om jag överväger några åtgärder för att
för framtiden råda bot på den brist på
läroböcker i skolan, som vid höstterminens
början i år var särskilt besvärande.

Jag har tidigare offentligen uttalat, att
en utredning om läroboks- och hjälpmedelsförsörjningen
bör tillsättas. I den
proposition om reformering av de gymnasiala
skolorna, som f. n. behandlas
av riksdagen, är också aviserad en utredning
om bl. a. produktionen av pedagogiska
hjälpmedel. I ecklesiastikdepartementet
pågår sedan en tid tillbaka
förberedelser med hjälp av särskilt
tillkallad expertis för utformningen
av direktiven till den kommande utredningen.

Vidare anförde:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
?cklesiastikministern för svaret på min
fråga.

Det positiva i svaret är enligt min mening
att ecklesiastikministern anser att
en utredning måste tillsättas för att
granska hela frågekomplexet beträffande
läroboks- och hjälpmedelsförsörjningen.
Ecklesiastikministern anser sålunda att
åtgärder behöver vidtas på detta område.

Det är också bra att få reda på att det
sedan eu tid tillbaka, som det heter i
svaret, i ecklesiastikdepartementet pågår
förberedelser med hjälp av särskilt tillkallad
expertis för utformningen av direktiven
till den kommande utredningen.

Men — och här kommer jag till det
negativa — med kännedom om den
gängse utredningstakten är jag mycket
betänksam därför att tiden går oerhört
fort och det nya läsåret börjar obönhörligen
till hösten. Jag skulle av den anledningen
vilja ställa en kompletterande
fråga till ecklesiastikministern: Skall vi
behöva uppleva samma bedrövliga situation
som i höstas den kommande hösten
eller finns det möjligheter att få
fram förslag till lämpliga åtgärder snabbare
än vad en utredning kan och göra
något åt situationen?

Enligt mitt förmenande är det betydelsefullt
att fortast möjligt praktiskt
förverkliga den nya grundskolans målsättning.
En mycket viktig detalj härvidlag
är just en väl planerad utgivning
av läroböcker och läseböcker, en planering
som möjliggör att eleverna i mån
av behov får sina böcker vid terminens
början.

Jag förstår att det kan uppstå svårigheter
i ett övergångsstadium sådant som
det vi nu befinner oss i. Men jag anser i
alla fall att de statliga myndigheterna
med minsta möjliga dröjsmål måste råda
bot på de nuvarande bristerna.

Jag behöver inte här i detalj tala om
hur bedrövligt det varit i höst med läroboksutgivningen.
Men samma dag som
jag framställde min fråga (det var i mitten
av november) meddelades det mig
från en av Stockholms förstäder att man

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

där ännu inte fått beställda böcker, avsedda
att användas på mellanstadiet.
Bristerna i läroboksutgivningen medför
också stora svårigheter för lärarna som
redan nu är mycket pressade av att
hinna följa de fastställda kursplanerna
och som genom bristen på läroböcker
måste påta sig ett omfattande extraarbete
för att klara uppgiften. Också för elevernas
del uppstår komplikationer och
hela skolarbetet förrycks.

Jag vill till sist ställa ännu en fråga
till ecklesiastikministern: Anser ecklesiastikministern
det vara möjligt att i
direktiven till den kommande utredningen
också ta in frågan om upprättandet
av ett statligt förlag för skolböcker
såsom ett led i strävandena att
äntligen få till stånd en rationellt och
en reellt planerad utgivning av läroböcker
och läseböcker?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Den annonserade utredningen
skall gälla läroboksförsörjningen.
Den skall gälla hela fältet. Det är alltså
fråga om produktionen såväl i författarledet
som i förlagsledet, granskningen
av läroböckerna genom läroboksnämnden
och distributionen. Det är alldeles
självfallet att i det avseendet kommer
förlagsaspekterna också in i bilden.
Utredningen kommer naturligtvis då att
konfronteras med hela den problematik
som en statlig läroboksutgivning skulle
komma att innebära.

På den första frågan kan jag svara att
man med nuvarande system, som är
byggt på fri produktion, tyvärr inte
kan lämna några garantier. Genom den
debatt, som jag själv väckte i början av
september, har vi uppnått att det just
nu finns en helt annan bevakning än
som tidigare har varit fallet. Vi kan
nog räkna med att man även på förlagssidan
har tagit denna kritik ganska allvarligt
och också ad notam.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. dispensbestämmelserna
beträffande nattarbete för ungdom

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Jäderberg har frågat,
om jag är beredd att medverka till
sådan ändring i bestämmelserna om
nattarbete för ungdom under 18 år, att
dispens kan meddelas även för flickor
och inte bara, som nu är stadgat, för
ynglingar.

Det är min avsikt att arbetarskyddsstyrelsen
skall få i uppdrag att göra en
översyn av de avsedda bestämmelserna
i 33 § arbetarskyddslagen med syfte att
undanröja skillnaden mellan manliga
och kvinnliga arbetstagare.

Vidare anförde

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min enkla
fråga.

Anledningen till att jag ställde denna
är att det för närvarande från skolungdomens
sida råder en mycket stor efterfrågan
på praktiktjänstgöring för fortsatt
yrkesutbildning och fortsatta studier.
Näringslivet har mycket stora svårigheter
att tillgodose alla praktiksökande
med lämpligt arbete. Därtill kommer
de svårigheter som uppstår för de yngre,
speciellt flickorna, genom arbetarskyddslagens
bestämmelser om att de
inte får arbeta vid företag med kontinuerlig
drift och där nattarbete förekommer.

Med min fråga avsåg jag att man borde
ha samma bestämmelser för flickor
och ynglingar i detta hänseende, så att
inte flickorna blir eftersatta i fråga om
möjligheter att ganska fort komma ut
i yrkesarbete. Socialministern är positiv
i sitt svar, då han säger att han har
för avsikt att ge arbetarskyddsstyrelsen
i uppdrag att göra eu översyn av de

Tisdagen den 1 december 1964

Nr 38

Svar på interpellation ang. åtgärder mot rasdiskriminering m. m.

avsedda bestämmelserna i 33 § arbetarskyddslagen.

.lag tackar för svaret och hoppas atl
vi i detta avseende skall få en likställighet
till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Justerades protokollen för den 24 och
25 nästlidne november.

§ 6

Herr talmannen meddelade, att herr
Hamrin i Jönköping enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 1—den 18 innevarande
december.

Herr Hamrin i Jönköping beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 7

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
rasdiskriminering m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg har i interpellation
frågat mig om jag överväger
några åtgärder för att förhindra eller
beivra trakasserier, diskriminering
eller annan förföljelse mot människor
av annan ras, nationalitet eller folkgrupp.

Jag har för ett par år sedan — nämligen
inför 1960 års riksdag — i anledning
av framställda interpellationer haft
tillfälle att yttra mig i rasdiskrimineringsfrågan.
Jag uttalade då att enligt
min uppfattning det effektivaste medlet,
i varje fall på lång sikt, att motverka
sådana motbjudande företeelser som
rasförföljelse och rasdiskriminering är
upplysning och fostran av det uppväxande
släktet till respekt och aktning för

människovärdet. Denna uppfattning och
principiella inställning till frågan hyser
jag även i dag.

Vad som har inträffat på senare tid
— jag tänker nu främst på händelsen i
Borås — uppfattas förvisso av majoriteten
av vårt folk som ett stötande
exempel på diskriminering. Även om det
gäller uppdagandet av endast ett enstaka
missförhållande stämmer det till
eftertanke och ger anledning till att
noga följa utvecklingen.

Jag avser att överväga en utredning
av de frågor som berörs i interpellationen.
Jag vill i detta sammanhang nämna,
att genom Förenta Nationernas kommission
för de mänskliga rättigheterna
under början av innevarande år utarbetats
ett utkast till konvention rörande
avskaffande av rasdiskriminering. Konventionsutkastet
torde komma att behandlas
i Förenta Nationerna under den
instundande generalförsamlingen. Såvitt
man nu kan bedöma skulle en anslutning
till konventionen från svensk sida
böra föranleda en viss översyn av den
svenska lagstiftningen i hithörande frågor.

Vidare anförde

Herr HAGBERG (k):

Jag ber att få tacka justitieminister
Kling för svaret på min interpellation.
Jag antar att jag även bör tacka för innehållet,
d. v. s. för att detta är så positivt
i fråga om rasdiskrimineringen som
en regeringsmedlem gärna kan formulera
det under föreliggande betingelser.
Svaret ger ett löfte om att överväga en
utredning av frågor som tagits upp i interpellationen.
Det utgör vidare en hänvisning
till att det utkast till konvention
rörande rasdiskriminering, som utarbetats
inom FN och som kanske kommer
att behandlas redan omkring årsskiftet,
kan framtvinga en viss översyn
av den svenska lagstiftningen i hithörande
frågor. Det är också ett klart
rvståndstagande från rasdiskriminering

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

Svar på interpellation ang. åtgärder mot radiskriminering m. m.

i allmänhet och från det av mig åberopade
exemplet frän Borås i synnerhet.

Kanske jag också kan peka på att jag
utläser er skillnad i justitieministerns
svar och det besked som JO på sin tid
gav och som jag omnämnde i min interpellation.
De enskilda fallen tiilmäles
i svaret en annan betydelse äi, hos JO
vid bedömningen av vad som kan bli
föremål för lagskärpning.

Jag begränsade dock inte min frågeställning
till att enbart gälla s. k. rasdiskriminering.
Om jag använder själva
termen, lägger jag däri inte riktigt samma
innebörd som fortfarande är den
vanligaste. Jag talade även om diskriminering
och annan förföljelse mot
människor av annan nationalitet eller
folkgrupp. Det vidgar problemställningen
och berör vår vardag, vårt tyckande
och tänkande liksom vissa normer på
ett närmare sätt.

Det kan också ändå mer direkt knyta
an till justitieministerns betoning av
upplysning och fostran för att lära det
uppväxande släktet respekt och aktning
för människovärdet. På lång sikt är detta
avgörande, och jag skall återkomma
därtill. Men vi kan inte, herr talman,
slå oss till ro bara därmed.

Med anknytning till justitieministerns
positiva syn på vikten av att uppmärksamma
de enskilda fall som kommer
till allmän kännedom — vilka för övrigt
sannolikt endast representerar en
mindre del av de verkliga — vill jag
återvända till min erinran om JO:s båda
förklaringar i anledning av att zigenarparet
i Borås nekades servering. Jag
fällde i min interpellation inga omdömen
om JO, utan jag nöjde mig med att
konstatera hans lagtolkning.

Denna lagtolkning visade i första omgången,
att restaurangägaren har rätt
att vägra servering, varjämte JO uttryckte
den personliga meningen, att
lagstiftning som kan beivra rasdiskrimination
inte är behövlig. I den andra
omgången gjordes ett förtydligande av
innebörd att restaurangägaren har mak -

ten att diskriminera människor, men
inte genom vår lagstiftning utan genom
brist på straffbestämmelser. Den diskriminering
som utövades i Borås tangerar
enligt JO inte straffbestämmelser
om »hets mot folkgrupp, ärekränkning
eller förargelseväckande beteende». Det
är näringsidkarens okunnighet, illvilja
eller fördomar som tillåts avgöra hur
människor skall behandlas i detta land.

Följde man vidare JO:s tankegång,
fann man att straffbestämmelser mot
diskriminering av människor av annan
ras eller nationalitet inte skulle stå i
strid mot utan tvärtom vara förenliga
med svensk rättsuppfattning. Att han
uttalat sig mot straffbestämmelser motiverades
därför med att övergreppen
bara inträffar »då och då». Det minsta
man kan säga härom är att det var obetänksamt
sagt.

Vi har åtskilliga anledningar att se
allvarligt på problemet om hur människor
av annan hudfärg och andra nationer
behandlas i vårt land. Sverige har
nämligen blivit ett invandrarland. Det
skapar alltid problem av skilda slag,
problem för våra egna medborgare och
problem för de inflyttade. De är naturligtvis
svårast för den senare kategorien,
även om sådana avskyvärda utslag
av diskrimination som föranledde
min interpellation inte är dominerande.
När inrikesministern i torsdags som svar
på en enkel fråga av mig om utlänningskommissionen
meddelade att det
nu förbereds en upplysningsskrift för
att hjälpa utlänningarna i Sverige att
tillvarata sina rättigheter, har jag därav
dragit slutsatsen, att regeringen förstår
att det handlar om en både viktig
och stor fråga.

Finlands regering genomför just nu
en utredning om hur finländska medborgare
behandlas i vårt land. Av vissa
uttalanden att döma har finländarna
i Sverige det inte alltför lätt. Sådant är
inte smickrande vare sig för våra myndigheter
eller för vårt folk.

På sistone har den allmänna opinio -

Tisdagen den 1 december 1964

Nr 38

Svar på interpellation ang. åtgärder mot rasdiskriminering m. m.

nens uppmärksamhet riktats på behandlingen
av vår lilla folkminoritet, saincrna.
Att dessa ännu i många avseenden
lever som under 1700-talet, att dödligheten
bland dem är långt större än
bland andra svenska medborgare, att
bostadsbeståndet är miserabelt på sina
håll, att de saknar vanliga rättsliga garantier
— för att bara nämna några
drag i den allmänna politiken mot
dem — hedrar varken lagstiftning eller
myndigheter i vårt land.

Låt mig, herr talman, bara göra några
allmänna reflexioner. Idén om underlägsna
raser och nationer har vållat
världskatastrofer. Den nazistiska judeutrotningen,
negerförföljelserna i USA,
apartheidspolitiken i Sydafrika, pogromerna
i det gamla Tsarryssland ligger
oss nära i tiden. De upprör oss alla. De
har vållat krig eller fått motivera krig
mellan folken liksom förödande inbördeskrig.
Slaveri och kolonial utplundring
har motiverats med tal om underlägsna
respektive överlägsna raser och
folk.

Idén om överlägsna raser och överlägsna
folk odlas i många länder. Än i
dag spekuleras i officiella nyhetstelegram,
även här i landet, ja även i tidningar,
radio och TV om att det eller
det folket inte är moget för nationellt
självstyre. När ett antal vita dödas i
Kongo — för att ta det senaste som
inträffat — upprör detta mer än när det
tio- eller hundradubbla antalet kongoleser
mördas. De är så få som höjer sin
röst till protest, när amerikanska och
belgiska stridsmedel och trupper sätts
in i massakrer mot kongoleserna. Det
gäller ju att rädda vita människor! Själva
det faktum, att intervention och
stridshandlingar kan försvaras med
verkliga eller påstådda faror för en liten
minoritet av vita människor, är uttryck
för förakt och hat mot människor av
annan hudfärg eller nationalitet.

Genom hela vårt folk går i dag en
stark ström av medkänsla med u-ländernas
folk. Det finns en vilja att hjäl -

pa och ett missnöje med att de svenska
statsmakterna inte gör tillräckligt. Denna
hederliga känsla, som bär solidaritetens
ädla kännemärken, får inte komprometteras
av kvarlevande fördomar
och okunnighet, som kan ta sig uttryck
av det slag, som jag påvisat i min interpellation.

Det behövs alltså en effektivare lagstiftning.
Men det behövs även att ta
itu med praktiska åtgärder för att hjälpa
våra minoriteter och alla utlänningar
som kommer till Sverige. Det är nödvändigt
att samhället på olika sätt kopplas
in för att övervinna fördomar, besegra
okunnighet och kväsa alla försök
till yverborenhet och trakasserier mot
utlänningar i vårt land. Det är naturligtvis
också en undervisningsfråga.

Ett sådant enkelt faktum som att alla
människor hör till samma släkte måste
ständigt hållas levande. Hur och när
vissa avvikelser mellan folken har uppstått
förändrar inte detta väsentliga
faktum. De försök till s. k. rasbestämningar
som gjorts har icke omfattat de
s. k. själsliga egenskaperna utan begränsats
till biologiska egenskaper. Det finns
ingenting som talar mot antagandet,
att alla levande folk i dag har biologiska
förutsättningar att uppnå varje
uppnådd och uppnåelig civilisationsnivå.

Det är miljön, den materiella, kulturella
och sociala omgivningen, alltså
folkens kulturella historia, som i huvudsak
förklarar skillnaderna mellan folken.
I vår tid kan dessa skillnader genom
ändrade livsbetingelser, nya kommunikationer
och ny teknik fortare förändras.
Ofta finns det för övrigt större
avvikelser mellan olika individer inom
ett folk och inom folk med likartad
hudfärg än det finns olikheter mellan
folken.

Herr talman! Dessa principiella synpunkter
bör, tycker jag, vara vägledande
för den svenska utlänningspolitiken.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 1 december 1964

18 Nr 38

§ 8

Svar på interpellation ang. åtgärder för
bättre djurvård och djurskydd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Spångberg har i
interpellation frågat jordbruksministern,
om denne ämnar snarast möjligt
framlägga förslag till bättre djurskydd
och djurvård och skärpta bestämmelser
för jakt, i syfte att helt eliminera skadskjutningar
av djur och ge full trygghet
åt människor som vistas ute i markerna
under jakttid.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande, och efter samråd
med jordbruksministern får jag anföra
följande.

Vad angår frågan om att ge bestämmelserna
för jakt en sådan utformning,
att de effektivt motverkar skadskjutningar
och jaktolyckor, får jag först
erinra om de ändringar i vapen- och
jaktbestämmelserna, som vidtagits de
senaste åren och som bl. a. syftar till
att motverka sådana missförhållanden
som interpellanten pekar på. Den fastare
organisation som jakten erhåller
genom systemet med jaktvårdsområden
torde verksamt bidraga till att minska
riskerna för sådana beklagliga händelser
som nämnts i interpellationen.
Bland de ändringar i jaktlagen som
gjordes förra året vill jag framhålla
slopandet av den så kallade förföljningsrätten,
vilken i viss mån uppmuntrade
till rågångsskytte och på det viset
förde med sig särskilda risker för vådaskott
mot människor och skadskjutning
av villebråd.

Det är möjligt att ytterligare förbättringar
kan åstadkommas på grundval
av de förslag som i år har framlagts av
jaktutredningen i betänkandet Älgfrågan.
Remissbehandlingen av betänkandet
har nyligen avslutats och jordbruksministern
räknar med att man skall kunna
ta ställning till förslagen under 1965.

Beträffande de mera allmänna frå -

gor rörande djurskydd och djurvård som
berörs i interpellationen är läget detta.
Djurskyddsutredningen har i sina två senaste
betänkanden behandlat olika djurskyddsfrågor.
Det ena betänkandet rör
straffbestämmelserna för djurplågeri,
användningen av djur för vetenskapligt
ändamål samt handhavandet av husdjur
och andra djur som hålles i fångenskap.
I det andra betänkandet behandlas
bl. a. tillsynen av djurskyddslagens
efterlevnad, djurskyddet vid skogskörslor,
transport av levande djur, taggtrådsstängsel,
bandhundar samt storlek
och inredning av hundkojor m. m., avhorning
av nötkreatur och vissa hästtävlingar.

Sedan remissbehandlingen av betänkandena
avslutats, bearbetas nu materialet
inom justitiedepartementet. Arbetet
är inriktat så att, i den mån förslag
bör framläggas för riksdagen på grundval
av betänkandena, detta skall kunna
ske nästa år.

Vidare anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min interpellation.

Jag tror att alla de, som under de
gångna årens utredningar och undersökningar
har väntat på lagförslag, skall
med tillfredsställelse hälsa justitieministerns
löfte om att förslag möjligen
kan komma redan nästa år. Detta är väl
för dagen det allra väsentligaste, och jag
vill uttala min tacksamhet för detta
löfte.

Men jag vill samtidigt framföra några
synpunkter på de förslag som har framlagts
i de betänkanden — framför allt i
det senaste — som har lämnats till departementen
under denna långa utredningsperiod.
Om man har samma uppfattning
som den som anfördes i jordbruksministerns
interpellationssvar
1960, kan man emellertid inte känna
sig tillfredsställd med de förslag och
synpunkter som redovisats i jaktutred -

Tisdagen den 1 december 1904

Nr 3K

1!»

Svar pa interpellation ang. åtgärder för bättre djurvård och djurskydd

ningens senaste betänkande. I interpellationer!
år 1900 framfördes bland annat
kvalifikationskrav på jägarna samt
åtgärder som skulle garantera skydd
mot skadskjutning av djur och som i det
närmaste skulle kunna utesluta förväxling
mellan människor och villebråd.
Det var främst dessa frågor som interpellationer!
av år 1900 innehöll och som
den dåvarande jordbruksministern sade
sig vilja ansluta sig till.

Jordbruksministern anförde då att
jaktutredningen under överdirektör
Bouvengs ledning skulle ta upp alla de
frågeställningar som anförts i interpellationer!
och under debatten och som
han trodde »har starkt gensvar hos eu
vidsträckt opinion» även »inom jägarförbundets
ansvariga kretsar». Nu har
betänkandet kommit, och när jag läste
det har jag närmast blivit besviken. Utredningen
sysslar i huvudsak med frågan
om ersättning för de skador som
älgarna åstadkommer. Man behöver
egentligen bara läsa rubrikerna till de
olika kapitlen för att få klart för sig
att älgarna betraktas som skadedjur,
varför från dessa synpunkter älgstammen
skall hållas nere. Däremot sysslar
betänkandet knappast med de skador
jägarna åstadkommer genom att skadskjuta
villebråd och skjuta människor i
stället för djur. Det händer ju sådana
olyckor varje år. Det är därför ganska
besynnerligt att inte betänkandet i större
utsträckning tar upp detta problem,
då problemet som sådant i varje fall berörs
där.

I betänkandet håller man på tal om
friluftslivet och söndagsjägarna liksom
före att allt är bra beställt som det bör
vara. Det heter på något ställe att »älgjakten
obestritt är ett högt skattat nöje».
I anledning av detta uttalande vill jag
ifrågasätta, om det verkligen är ett nöje
att skjuta på djur ute i markerna. Detta
s. k. nöje har ju fått en god reklam under
senaste tiden. Förra gången vi behandlade
denna fråga, hade vi fått höra
att en liten fjortonårig prins varit med

på jakt ocli fällt vissa villebråd. I år berättar
tidningarna atl prinsessorna varit
med på älgjakt och suttit på pass.
Det är en god reklam för älgjakten; det
är ju fråga om ett verkligt högvärdigt
nöje. Det ligger något ruskigt i den inställningen,
att dödande av djur är ett
nöje och därtill ett högt uppskattat sådant.
Att det betraktas som ett nöje är
väl ett faktum som jag inte kan bestrida.

Emellertid säger utredningen att naturligtvis
kan olyckor inträffa, men,
fortsätter utredningen, »i det material
rörande timade jaktolyckor, som låg till
grund för utredningens år 1962 avgivna
betänkande med förslag om jaktskadeskydd
m. m. fanns inte ett enda fall,
då bärplockare eller andra skogsvandrare
utsatts för jaktskada, och något
sådant hade ej heller eljest kommit till
utredningens kännedom». Detta uttalande
är ganska besynnerligt, då man
vet att människor har skjutits varje år,
och man kan väl inte göra någon skillnad
i detta sammanhang mellan människor
som är ute och plockar bär och
andra människor som vandrar i skogen.
Nog borde det ha kommit till jaktutredningens
kännedom att människor blivit
skjutna. Men därom sägs ingenting. Utredningen
säger att inga bärplockare
utsatts för jaktskada. Det kanske förhåller
sig så att bärplockare inte är så
tysta i skogen: de ropar till varandra.
de pratar och hörs. Så stor urskillning
måste man erkänna att de svenska jägarna
visat, att de inte tror att djuren
går i skogen och samtalar med varandra
under jakttider. Men för människor som
går tysta eller sitter tysta i skogen är
det farligt.

Tragedier har ju inträffat sedan utredningen
sagt att ingenting inträffat.
Senast i söndags inträffade en tragisk
händelse, då en skogsvandrare som själv
var ute för att spåra rådjur sköts av en
annan jägare och dog efter någon timme.
Det är ett typfall som ger en illustration
till licla det problem som jag

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

Svar på interpellation ang. åtgärder för bättre djurvård och djurskydd

har velat få en lösning på. Miljoner
människor i vårt land har samma uppfattning
som jag i denna fråga.

Hur kan något sådant gå till? Jo, det
visar söndagsolyckan mycket klart. En
person går ut för att jaga rådjur, och så
tror han att han ser ett rådjur och så
skjuter han, men det blir en klar bom
på det djur han trott sig se. 1 stället
träffar skottet en människa, som dör
av skottskadan efter någon timme. Sådana
tragedier utspelas varje år. Sedan
älgjaktstiden började har såvitt jag
kunnat konstatera åtminstone fyra människor
dödsskjutits under innevarande
höst. Skogen är ju inte bara jägarnas
fritidsområde, även om det finns
200 000 jägare som utredningen säger
att man måste ta hänsyn till. Men det
finns miljoner naturvänner som också
vill vistas i skog och mark, och ur folkhälsans
synpunkt är det betydelsefullt
att människorna har möjlighet att komma
ut i naturen. Jag vill tillägga att det
finns många jägare som också är naturvänner
och som aldrig skjutit bom på
ett djur. Jag har träffat sådana.

Man bör alltså inte tillåta människor
att jaga, om man inte är säker på att de
dels kan fälla djuret så att det inte
skadskjutes, dels inte skjuter människor
i stället för djur. Jag vill uttala den
förhoppningen, att djurskyddsorganisationernas
synpunkter i det avseendet
blir beaktade, då förslag kommer att
framläggas i riksdagen. Jag skulle vara
mycket tacksam om justitieministern
kunde lova detta, om han finner att
större säkerhet i skog och mark därmed
skulle skapas för människorna.

Justitieministern säger i svaret att
han hoppas mycket av de jaktvårdsområden
som bildats, och i älgbetänkandet
hänvisas till den samverkan som
kan ske på grundval av bildandet av
sådana områden. Jag tror att justitieministern
har alldeles rätt i att detta
kan leda till bättre förhållanden. Men
det kan aldrig ersätta kravet på skärpta
fordringar på jägarna. Ett större jakt -

lag kan dessutom under vissa förhållanden
åstadkomma ett sämre tillstånd
i skog och mark, en sämre bedömning
av hur man skall bära sig åt när man
är ute och jagar, än enskilda jägare.
Tidningarna hade nyligen en skildring
av hur det gick till vid en tävlan på s. k.
jaktstigar, där hundratals jägare deltog.
Dessa tävlingar, som även syftar till
utbildning av jägare, kan närmast jämföras
med metartävlingarna där varje
fisk, hur liten den än är och hur oriktigt
det än måste vara att ta upp den
ur sjön och kasta bort den, ger poäng
och räknas som god fångst, trots att
man vet att en fiskare skulle säga att
»sådana fiskar får man ändå inte ta
upp ur sjön». Kunniga bedömare säger
att eu sådan utbildning egentligen strider
mot god jägarutbildning och god
jaktkultur.

Den bekante j aktvår dskonsulenten
Berno von Bornstedt skrev nyligen i en
tidning om dessa jakttävlingar: »Den
som inte kritiklöst kastar iväg skotten
har inga chanser att komma med på
prislistan. På så sätt avtrubbas de försiktighetsmoment
som varje skytt från
början har inneboende. Prasselskjutningen
för med sig dödade och skadade
människor, onödigt djurplågeri och
vilt som till ingen nytta ligger och ruttnar
bort i markerna. Det har t. o. m.
förekommit att en jägare som hållit
inne ett osäkert skott blivit hånad av

prasselskyttar i sällskapet.---När

man hör hur en jaktstig i sommar ordnats
i Roslagen för 200 deltagare och
däri förutsättningen ingick att alla mål
skulle beskjutas måste man bli mer än
betänksam.»

Det är alldeles tydligt att man måste
vara uppmärksam på dessa förhållanden
när de nya författningarna utarbetas.
Uppstår det brister och luckor från
början vet vi hur det är med lagstiftning.
Det dröjer sedan många år innan
någon ändring kommer till stånd.

Jag har i interpellationen även något
berört taggtrådsstängsel och kvarva -

Tisdagen den 1 december 19(>4

Nr 38

Svar på interpellation ang. åtgärder för bättre djurvård och djurskydd

rande taggtråd i markerna. I betänkandet
framlägges förslag om förbild mot
användande av taggtrådsstängsel, och
det måste hälsas med den största tillfredsställelse.
Men som jag framhållit i
interpellationen finns det alltjämt taggtråd
kvar i markerna efter den militära
beredskapstiden. Taggtråd i markerna
är ett otyg som måste bort, militären
får sedan säga vad den vill. Den får
inte stå hindrande i vägen härför. Denna
gamla rostiga taggtråd är bevisligen
farlig där den ligger delvis dold och
överväxt av gräs. Jag vädjar till justitieministern
eller till dem det kan beröra
att ta upp det problemet till allvarligt
övervägande.

Så några ord om skydd och vård av
tamdjur. Jag skall börja med de mest
oansenliga: hönsen. För mig ter det
sig ganska orimligt med de nya, rationaliserade
hönserierna, där man stänger
in hönsen två och två i en liten bur
på ungefär 27 x 35 centimeter. De står
på ett ståltrådsgaller och kan inte vända
sig. De gnuggar sig mot gallren och
plockar av varandra fjädrarna, så att
köttet lyser rött. De får stå på sitt ståltrådsnät,
och man tar ut dem först när
man skall avliva dem. Detta gör ett
högst beklämmande intryck, och jag
får en känsla av att det förekommer ett
verkligt djurplågeri i en sådan inrättning.

I tidningarna förekommer ofta skildringar
av lagstridig grov vanvård av
husdjur. Denna form av hönsskötsel är
däremot legal och bedrivs också i andra
länder. Den är någonting otäckt som
människorna har fått för sig. Man tjänar
någon 50-öring på varje liv, och det
är det avgörande.

Det förekommer en del vanvård på
annat sätt av alla slags husdjur, och
sådan kan pågå år efter år utan att
myndigheterna kan hejda den. Även om
de sätter in all kraft på att bekämpa
vanvården räcker inte lagarna till. Jag
tror att man måste komma fram till att
den som uppenbart trilskas med grov

vanvård av djur fråntas rätten alt
över huvud taget ha och sköta djur, eftersom
det är klart att han inte är
lämplig därtill.

Jag skall belysa detta med ett enda
exempel. Tidningarna brukar innehålla
skildringar av tillståndet hos en hästägare
i Värmland, och jag skall ta
detta fall som typexempel på hur långt
det egentligen kan gå utan att man kan
hindra detta med nuvarande lagstiftning.
Dessa skildringar och tidningarnas
fotografier har upprört befolkningen
i länet. Hästarna går ute om vintern
utan närmare tillsyn, de är utan
mat, och det inträffar att de t. o. m.
gnager barken av granträden för att
kunna livnära sig. I Värmlands Folkblad
och andra tidningar har det publicerats
fotografier som visat hur hästarna
har gnagt på träden men till sist
dukat under. Det händer ofta att man
i denna trakt träffar på sjuka hästar ute
i markerna både vinter och sommar.
Det är inte heller ovanligt att man stöter
på döda hästar som har fallit offer
för köld och hunger, för brist på över
huvud taget något som de en längre tid
skulle kunna leva på. Detta har varit
ett ständigt bekymmer för grannar, veterinärer,
kommunala myndigheter och
polismyndigheter, som — det vill jag
framhålla -— har gjort vad som har varit
möjligt med nuvarande lagar för
att få ordning på det hela men inte har
lyckats. Detta har nu fortgått i mer
än femton år.

Jag har fått åtskilliga brev om dessa
djurtragedier. Jag vet att kommunen
har gjort uttalanden och framställningar
till myndigheter. Jag har fått brev
från djurskyddsinspektör Duninge i
Karlstad, från konstnären Friberg, som
också är redaktör för Säffle Tidning
och från många andra som lämnat omfattande
redogörelser och framhållit att
det är nödvändigt med en ändring av
djurskyddslagarna, så att de som uppenbart
trilskas med att vanvårda djur
inte får rätt att i fortsättningen äga

Nr 38

Tisdagen den 1 december 19C4

Svar på interpellation ang. åtgärder för bättre djurvård och djurskydd

eller sköta djur. Därom är grannarna
till denne djurägare eniga med befolkningen
i övrigt. Jag vill som en avslutning
på detta anförande låta denna
hemställan gå vidare till jordbruksministern
och justitieministern.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Spångbergs långa
anförande kunde ge anledning till
många reflexioner, men jag skall inskränka
mig till att beröra ett par saker.

När det gäller jaktolyckorna och skadeskjutningen
kommer givetvis den
mänskliga faktorn in i bilden på detta
lika väl som på många andra områden,
och jag tror inte att man kan helt
förebygga olyckor genom att skärpa
straffbestämmelserna. Inte ens herr
Spångberg skulle väl vilja föreslå totalförbud
för jakt och innehav av jaktvapen.

Nu har det emellertid skett eu ganska
väsentlig skärpning av bestämmelserna
i detta avseende. Man har infört särskilda
föreskrifter om vad som fordras
för att erhålla tillstånd att inneha vapen
för jakt efter högvilt och även
ammunition till dessa vapen. Men jag
tror att vi på detta område kommer
längst med samma medel som jag rekommenderade
i mitt föregående interpellationssvar,
nämligen upplysning
och uppfostran.

Vad djurskyddsfrågorna i allmänhet
beträffar vill jag bara nämna, att i
det sista betänkandet från djurskyddsutredningen
ingår ett förslag om att
domstol skulle kunna förbjuda den, som
gjort sig skyldig till brott mot djurskyddsbestämmelserna,
att för viss tid
eller för alltid inneha djur eller visst
slag av djur.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Efter herr Spångbergs
ganska långa anförande kan jag inskränka
mig till några korta ord. Jag

vill emellertid gärna understryka alla
de problem som man för närvarande
möter ute i kommunerna då det gäller
djurskyddet. Som mångårig ordförande
i en hälsovårdsnämnd och hälsovårdsinspektör
kommer jag ofta i kontakt
med dessa frågor som alltid är brydsamma
och mycket svårlösta.

Under gårdagen höll i vårt län Värmlands
hälsovårdsförbund en informationskonferens
för ledamöter av hälsovårdsnämnder,
djurskyddstillsyningsmän
m. fl., vid vilken konferens man
i stor utsträckning behandlade just djurskyddsfrågorna.
Det drogs därvid fram
en hel del fall som belyser förhållandena.
Man berättade bl. a. om en hästägare
i länet som körde med sina två
hästar ute i skogen men som inte brydde
sig om att sko hästarna. Hälsovårdsnämnden
gick till angrepp och anmodade
ägaren att sko dem. Han bara svarade
att det inte fanns något behov
av att göra detta. Distriktsveterinären
stod också alldeles maktlöst mot hästägaren.
Hälsovårdsnämnden vände sig
då till polisen och begärde dess medverkan,
men polisen kunde helt naturligt
inte ingripa i detta fall. Nämnden
tog då till den sista utväg som man
trodde var framkomlig och hemställde
om veterinärstyrelsens bistånd i frågan.
Från veterinärstyrelsen fick man
det svaret, att så länge hästarna inte
hade åsamkats skada, kunde man från
styrelsens sida icke vara nämnden behjälplig
med att få till stånd någon rättelse.
Det som räddade hästarna var
att »gubben» som ägde dem dog efter
några månader, slutade den som föredrog
ärendet. När förhållandena är
sådana, att bara ägarnas död räddar
djuren blir man onekligen rätt betänksam.
Någon annan räddning för hästarna
fanns alltså inte.

Herr Spångberg har här berättat om
fallet med hästarna i Svanskog. Det
finns liknande fall på andra håll. I närheten
där jag bor går ett femtontal
hästar ute praktiskt taget året runt

Tisdagen den 1 december 1964 Nr 38 23

Svar på interpellationer ang. tillämpningen av det s. k. knutpunktssystemet inom
SJ:s styckegodstrafik

och det är underligt att de överlever.
Man ser nästan aldrig att ägaren ger
dem nägot som helst foder. Däremot
försöker grannarna hjälpa till med att
föda dem. Myndigheterna har inte någon
som helst möjlighet att ingripa i
detta fall.

Det är sådana förhållanden som gör
att man från myndigheternas och liälsovårdsförbundets
sida har försökt att
få en rättelse till stånd. Jag vill understryka
att det rådde oro under gårdagens
konferens och jag hoppas varmt
att man snart skall kunna åstadkomma
en lösning av de problem det gäller.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag vill närmast tacka
justitieministern för hans senaste inlägg
och för det löfte som han där gav.

Jag är naturligtvis enig med justitieministern
om att det är viktigt med
upplysning i de frågor det här gäller.
Men det hjälper inte bara med upplysning.
Om en person som ger sig ut för
att jaga i skogen blir så ivrig att han
inte ens ser skillnad på människor och
djur, så kan han åstadkomma stora
skador.

Jag tolkar justitieministerns anförande
som ett löfte om att vi har att vänta
föreskrifter som gör det möjligt att
frånta dem som inte följer djurskyddsbestämmelserna
rätten att jaga eller
inneha djur. En sådan lagstiftning skulle
komma att hälsas med största tillfredsställelse.
Inom stora kretsar i vårt
land kommer man att med förväntan
hälsa justitieministerns initiativ i denna
sak. Jag hoppas verkligen att det
skall leda till praktiska resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellationer ang. tillämpningen
av det s. k. knutpunktssystemet
inom SJ:s styckegodstrafik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Vigelsbo har frågat
mig, dels om jag vill redogöra för de
erfarenheter, som hittills vunnits av
knutpunktssystemet inom SJ:s styckegodstrafik,
dels i vilken omfattning
transporter utförda av enskilda företag
utnyttjats inom knutpunktssystemets
ram, dels vilka åtgärder som kan vidtagas
för att knutpunktssystemet skall
kunna fungera mera tillfredsställande.

Vidare har herr Rask frågat mig, dels
om jag uppmärksammat att SJ:s knutpunktstrafik
orsakar förseningar i vissa
fall, dels om jag är beredd att vidtaga
åtgärder, som eliminerar förseningar
och förbättrar nu rådande förhållanden.

Jag anhåller att få besvara interpellationerna
i ett sammanhang.

Den knutpunktstrafik, som SJ startade
i somras, innebar ett helt nytt system
för transport av styckegods. En så radikal
förändring i transportapparaten kan
icke beräknas fungera helt utan anmärkningar
från början. Störningar i trafiken
har förekommit; i vissa fall har
dessa varit av relativt besvärande omfattning.

För att ge det nya transportsystemet
en så god start som möjligt förlädes
övergången till en för godstrafiken typisk
lågtrafiktid, nämligen industrisemesterperioden.
Trafiken löpte till en
början tillfredsställande. Efter semestertidens
slut ökade emellertid styckegodstrafiken
oväntat kraftigt. På ett flertal
knutpunkter uppstod som en följd härav
en tidvis avsevärd eftersläpning i
arbetet med lossning av styckegodset.
Transporttiderna blev i vissa fall otilllåtligt
långa. Anhopningen av gods var
särskilt stor vid knutpunktsmagasinen
i Ånge och Malmö, vilket medförde besvärligheter
för kunderna främst i Norrland
och Skåne. För att eliminera störningarna
i trafiken vidtogs åtgärder för
att, i den utsträckning personalläget till -

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

Svar på interpellationer ang. tillämpningen av det s. k. knutpunktssystemet inom

SJ :s styckegodstrafik

lät, forcera lossningsarbetet. Vidare utnyttjades
under en kortare tid knutpunkter
med mindre ansträngd kapacitet
för att minska godstillströmningen
till de särskilt utsatta platserna.

Jag har fått besked från SJ, att de inledande
svårigheterna numera får anses
övervunna. Läget har sålunda stabiliserats
och lossningen av styckegodsvagnarna
sker nu i stort sett i takt med
tillströmningen. I de fall eftersläpningar
inträffar, torde dessa uppkomma sporadiskt
och i sämsta fall uppgå till högst
något dygn.

Järnvägsstyrelsen har, oaktat de i och
för sig allvarliga störningar i styckegodstrafiken
som inträffade i initialskedet,
funnit att den nya transportorganisationen
i stort sett motsvarat
ställda förväntningar. Mellan knutpunktsregionerna
finns i den nya organisationen
direkta vagnförbindelser i
1 160 relationer mot endast 600 i den
gamla. För den övervägande delen av
styckegodset har sålunda transporterna
blivit snabbare och säkrare än tidigare
och även i andra avseenden har transportstandarden
betydligt förbättrats.
Vidare har det totala omlastningsarbetet
kunnat reduceras med omkring en
tredjedel.

Vad som i den nya organisationen
tilldragit sig särskild uppmärksamhet är
transporter av kortväga sändningar i de
fall avsändnings- och mottagningsstationerna
legat nära varandra men i var
sin knutpunktsregion. Hur än gränserna
dras mellan två regioner inträffar
det att relativt närbelägna stationer kan
komma att hänföras till olika regioner.
Knutpunktstrafikens arbetssätt med
uppsamling och spridning via den egna
knutpunkten kan i dessa fall medföra
till synes omständliga transportvägar.
Styrelsen har funnit att transportbehovet
mellan sådana närbelägna stationer
i de flesta fall är så ringa, att det inte
är ekonomiskt försvarbart att härför
hålla en särskild transportapparat.

Vid de överläggningar, som jag ganska
nyligen haft med bl. a. verkschefen,
har jag kunnat konstatera, att SJ följer
utvecklingen med uppmärksamhet och
även torde komma att utnyttja alla erfarenheter
och uppslag för att förbättra
knutpunktstrafiken. Det föreligger
därför inte någon anledning för mig att
nu vidtaga några särskilda åtgärder.

Slutligen får jag upplysa om att SJ
för biltransporterna inom knutpunktsregionerna
anlitar enskilda åkeriföretag,
i den mån de egna dotterföretagen SLAB
och GDG Biltrafik inte är etablerade på
platsen eller den egna bilparken är otillräcklig.
För närvarande torde enskilda
åkeriföretag anlitas på 11 linjer, som betjänar
en sammanlagd längd av 530 km
eller omkring 8,5 procent av den totala
bilbetjänade banlängden.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat herrar Vigelsbos och
Basks interpellationer.

Vidare anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
få framföra ett tack för det svar jag
erhållit. Om svarets innehåll kan emellertid
delade meningar råda. Avsikten
är väl närmast att belysa SJ:s ekonomiska
och kanske också organisatoriska
vinst på den omnämnda knutpunktstrafiken,
sådana som vinsterna avspeglar
sig i en styckegodstrafik av nuvarande
omfattning. Men åt frågan hur de
med systemet förenade bristerna kommer
att gestalta sig i framtiden har varken
järnvägsstyrelsen eller statsrådet
enligt mitt förmenande ägnat tillbörlig
uppmärksamhet.

Om godsbelastningen i framtiden inte
blir större än vad den var under semestertiden
i år, så kommer säkert allting
att ordna sig. Det gick ju bra under
semestertiden i år. Trafiken löpte då
tillfredsställande — som det står i svaret.
Det var först efter semestertidens

Tisdagen den 1 december 1964 Nr 38 25

Svar på interpellationer ang. tillämpningen av det s. k. knutpunktssystemet inom
SJ:s styckegodstrafik

slut, när styckegodstrafiken ökade, som
olägenheterna framträdde.

Ja, det är eu sak, som även jag som
lekman begriper; så länge det just inte
finns något styckegods att frakta fungerar
vilket system som helst. Det är först
när styckegodstrafiken återtar sin normala
omfattning som systemet sättes på
prov. Och det provet har systemet inte
bestått!

Järnvägsstyrelsen har trots de i och
för sig allvarliga störningar som inträffat
i styckegodstrafikens initialskede
funnit att den nya transportorganisationen
i stort sett har motsvarat de ställda
förväntningarna. En högre tjänsteman
i SJ har betecknat förhållandet som ett
resultat av systemets barnsjukdomar,
och i rättvisans namn måste medges att
vilket system man än väljer kan det
drabbas av barnsjukdomar. Men det är
nödvändigt att man har uppmärksamheten
riktad även på sådana sjukdomssymptom,
så att de inte utvecklas till
kroniska och bestående men.

I och med järnvägsstyrelsens förklaring
att »den nya transportorganisationen
i stort sett motsvarat ställda förväntningar»
har man följaktligen inte
att vänta några förändringar i systemet.
Ur järnvägsstyrelsens synpunkt må detta
vara hur riktigt som helst, men det
finns en part till, nämligen den som
anlitar järnvägen för befordran av gods.

Åt den parten synes både järnvägsstyrelsen
och kommunikationsministern
i sitt interpellationssvar ha ägnat endast
ett mycket förstrött intresse. Enligt
järnvägsstyrelsens och statsrådets mening
fungerar systemet tillfredsställande.
Enligt befraktarnas mening fungerar
det inte alls.

Det skulle kunna anföras ett otal
exempel på hur det nya systemet fungerar,
men eftersom både järnvägsstyrelsen
och statsrådet förefaller att vara
metvetna om den saken, skall jag inte i
någon större omfattning belasta kammarens
protokoll med det. Det har av

statsrådets svar framgått, att de största
olägenheterna uppkommer vid stationer
som ligger intill knutpunktsgränserna.
Detta är riktigt, men det utesluter inte
att stora olägenheter har förelegat även
på andra orter.

För att i någon mån ge eu bild av
systemet såsom det fungerar, inte i
järnvägsstyrelsens teoretiska kalkyler
utan i verkligheten, anser jag mig dock
böra belysa detta med endast ett par
exempel.

En företagare i Krylbo berättade —
det har belysts i pressen och inte bestritts
— att han skulle skicka gods till
en station som heter Rosshyttan och som
ligger en mil från Krylbo. Först gick
godset till slutpunkten i Borlänge. Sedan
gick det från Borlänge till knutpunkten
i Västerås och passerade under
vägen Rosshyttan. Därefter lastades det
om i Västerås och gick tillbaka till Rosshyttan
igen.

En annan transport kom från Jönköping
och gick också till den omtalade
stationen i Rosshyttan. Godset passerade
Rosshyttan två gånger innan det
lossades där. Först gick det förbi Rosshyttan
till Borlänge. Därefter lastades
det om och gick förbi Rosshyttan en
andra gång till Västerås. Där lastades
godset om ännu en gång, och det kom
slutligen till Rosshyttan efter en utfärd
på ungefär två veckor.

Rosshyttan är en gränsstation, det
skall medges. Men människorna i detta
stationssamhälle bör väl också ha rätt
att få sitt gods inom något så när rimlig
tid.

Det skulle vara intressant att veta,
om näringslivets organisationer finner
sig i dessa frakter hit och dit och dessa
ständiga omlastningar. Om inte statsrådet
och statens järnvägar möjligtvis
redan har fått någon anmärkning på
detta och någon hemställan från näringslivets
organisationer om en ändring,
så är jag ganska säker på att herrarna
kommer att få det.

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

Svar på interpellationer ang. tillämpningen av det s. k. knutpunktssystemet inom

SJ:s styckegodstrafik

Nu förefaller det emellertid inte vara
endast i gränsområdena som olägenheterna
framträder. Fraktgods från Köping
till Stockholm gick före rationaliseringen
på en natt. Nu efter rationaliseringen
tar färden upp till en vecka.

Ett annat företag i Köping, som brukar
skicka gods till Sundsvall, kan berätta
att transporterna tagit mellan 12
och 16 dagar — tidigare gick de på två
dagar. Man har väl ändå svårt att föreställa
sig Stockholm, Västerås, Köping
och Sundsvall som utpräglade gränsstationer.
Det inträffar missöden även på
andra och större platser än Rosshyttan,
som ju är en gränsstation.

Vi har ju bestämmelser i järnvägstrafikstadgan.
Där står det: »Tid för
godsets expediering (expedieringsfrist)
... 48 timmar.» På 48 timmar skall alltså
godset vara adressaten till handa. För
varje påbörjad sträcka av 300 kilometer
skall det vara en befordringsfrist på 24
timmar. Jag vill säga till kommunikationsministern
att det inte står dygn,
det står timmar. Sedan står det: »Expedieringsfristen
räknas blott en gång,
oavsett det antal banor, som beröras av
transporten. Befordringsfristen beräknas
vid transport över flera banor efter
sammanlagda avståndet mellan avsändnings-
och bestämmelsestationerna.»

Följaktligen har detta system medverkat
till att de bestämmelser som finns
här i järnvägstrafikstadgan inte håller
längre. Man bär alltså inte möjlighet att
följa bestämmelserna i gällande järnvägstrafikstadga.

Någon dag efter det att interpellationen
framställts fick jag — och jag tror
även min kamrat som interpellerat —
en i högsta grad hjärtlig hälsning från
Svensk bilspeditions huvudkontor i Göteborg.
Svensk bilspedition är en central
för enskilda bilbefraktare. I det
reklamkort som medföljde framhölls
bl. a. att »Bilspedition vill ge all möjlig
service på fraktgodsområdet och framstå
som ett entydigt begrepp för snabba,

säkra och ekonomiska transporter».
Detta lovar alltså Bilspedition, och säkerligen
uppskattade firman att förhållandena
i fråga om SJ:s styckegodstrafik
påtalats här i riksdagen.

Det är uppenbart att försäkringar som
de i reklamkortet lämnade — Bilspedition
har här i landet cirka 150 knutpunkter
vid vilka gods kan avlämnas
och hämtas — kommer att verka mycket
tilltalande för befraktarna. Ett företag
som Bilspedition kommer därför att bli
konkurrent till SJ, i varje fall om bedömningen
görs mot bakgrund av SJ:s
nya transportpolitik.

Slutligen vill jag ifrågasätta om inte
ett mer ingående samarbete skulle kunna
etableras med den enskilda företagsamheten
på transportväsendets område.
Kommer inte ett sådant samarbete
till stånd föreligger väl ur SJ:s synpunkt
risken för att Bilspedition så småningom
tar hela kakan ensam. Detta skulle
ur de enskilda godsmottagarnas synpunkt
hälsas med största tillfredsställelse,
men ur det allmännas sypunkt måste
det ju betecknas som föga acceptabelt
med hänsyn till de investeringar
som gjorts i ett omfattande statligt järnvägsnät.

Herr RASK (s):

Herr talman! Först vill jag tacka kommunikationsministern
för svaret på min
interpellation. Jag är dock inte alls överens
med statsrådet och vill därför anföra
några synpunkter.

Statsrådet säger i sitt svar bl. a.:
»Störningar i trafiken har förekommit;
i vissa fall har dessa varit av relativt
besvärande omfattning.» Ja, det var ju
detta som var anledningen till att interpellationen
framställdes.

Men så säger statsrådet att han fått
besked från SJ att de inledande svårigheterna
numera övervunnits. Härvidlag
är vi inte överens. I interpellationen
anförde jag som exempel att en stycke -

Tisdagen den 1 december 1904 Nr 38

Svar på interpellationer ang. tillämpningen av det s. k. knutpunktssystcmet inom
SJ:s styckegodstrafik

godssändning från Jönköping till Vaggeryd
tagit sex dagar mot normalt en
dag. Bland mångfalden av exempel vill
jag anföra ytterligare ett par, som till
yttermera visso hänför sig till de senaste
veckorna.

Den 2 oktober skickades ett fraktstyckegods
från Anderstorp till Ulvsunda.
Den 21 oktober var sändningen framme.
Det tog alltså nitton dygn mot normalt
två dygn.

Från Södervärn — en station utanför
Malmö •—• skickades den 2 oktober ett
fraktstyckegods till Halmstad. Den 16
oktober var detta framme i Halmstad

— men då kom det från Göteborg!
Transporttiden var alltså i detta fall
fjorton dagar mot en dag som anses
normalt.

Ytterligare ett exempel — det är mycket
aktuellt. En sändning bokstöd till
kommunbiblioteket i Bredaryd sändes
från Bibliotekstjänst i Lund för över eu
månad sedan. Sändningen har ännu inte
kommit fram. Att detta kan sättas i samband
med knutpunktsorganisationen
vill jag inte direkt ha sagt —• sändningar
kan komma bort på andra sätt också —
men jag befarar det värsta.

Det är alltså enligt min mening en
betydlig överdrift att säga att läget har
stabiliserats och att eftersläpningar bara
inträffar sporadiskt med i sämsta fall
försening på något dygn som följd.

Jag tror att den nya transportorganisationen
med knutpunktstrafik i sig
själv är en bra idé. Jag hoppas också
att den framöver skall motsvara de förväntningar
som ställts på den. Men det
blev litet för mycket av nyordning vid
SJ denna höst.

I proposition nr 191 till 1963 års riksdag
framhöll departementschefen bl. a.

— och i detta instämde det sammansatta
stats- och tredje lagutskottet —- att
»såväl trafikutövare som befraktare
måste lämnas tillfälle att i lugn takt
ställa om sin verksamhet efter de villkor,
som kommer att gälla i ett mer kon -

kurrensfrämjande trafikpolitiskt system
än det nuvarande».

Mot bakgrunden av att man anlägger
dessa synpunkter på knutpunktstrafiken
skulle jag vilja framhålla att järnvägsstyrelsen
nog hade gjort klokt i att åtminstone
under en viss tid och inom ett
visst område bedriva försöksverksamhet,
från vilken man hade kunnat få erfarenheter.
Även om detta system med
knutpunktstrafik är en kopia av andra
länders transportorganisationer — jag
vet inte om det är Holland eller något
annat land som stått modell —- tror jag
att betingelserna är olikartade, främst
med avseende på transportvägarna i ett
land så långsträckt som Sverige. Säkerligen
hade det varit till gagn för alla
parter, om man hade byggt upp systemet
på erfarenheter gjorda i Sverige.

Jag tycker att det är mycket glädjande
— kanske det enda glädjande i statsrådets
svar — att statsrådet framhåller,
att verkschefen har lovat att nu följa
utvecklingen och utnyttja alla erfarenheter
och uppslag för att förbättra knutpunktstrafiken.
Många gånger håller inte
skrivbordsprodukten när den skall omsättas
i praktiskt handlande. I detta fall
har både SJ:s kunder, SJ själv och till
viss del kanske också SJ:s personal
kommit i kläm.

Man kunde tillämpa något större smidighet
från statens järnvägars sida och
exempelvis när det gäller sändningar,
för vilka avsändnings- och mottagningsstationerna
ligger nära varandra i var
sin knutpunktsregion, använda de tågförbindelser
för godstrafik som ännu
är i gång. Detta tror jag skulle gagna
alla parter. Därför anser jag, trots vad
järnvägsstyrelsen framhåller, att det kan
vara ekonomiskt försvarbart att något
mjuka upp systemet. Följden tror jag
annars blir att SJ :s kunder i många fall
måste söka sig till andra transportmedel,
vilka är snabbare än de som statens
järnvägar från och med den 1 juli i år
kan erbjuda — och denna utveckling

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

Svar på interpellationer ang. tillämpningen av det s. k. knutpunktssystemet inom

SJ:s styckegodstrafik

var väl ändock aldrig avsikten med de
riksdagsbeslut, som fattades år 1963 i
dessa frågor.

Jag kan därför inte instämma i statsrådets
uttalande, att det nu inte föreligger
någon anledning att vidtaga särskilda
åtgärder. Jag hade däremot väntat
att statsrådet skulle vara beredd att
medverka till att lösa den åtminstone
för tillfället hårt åtdragna knuten kring
punkttrafiken.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Vigelsbo gjorde
uppgiften lätt för sig genom att bara
plocka fram en rad exempel, där det
hade klickat. Jag har i mitt svar medgivit
att det har klickat i början. För
de exempel som herr Vigelsbo därefter
angav fanns det ingen tidsangivelse.
Man vet följaktligen inte om de inträffat
under det besvärliga läget i begynnelseskedet
eller om möjligen något eller
några av exemplen var hämtade från
någon senare del av den — vilket jag
ber kammarens ledamöter observera -—
femmånader speriod, som denna knutpunktstrafik
varit i verksamhet.

Av denna anledning anser jag mig
kunna säga, att herr Vigelsbo gör saken
lätt för sig när han efter fem månaders
erfarenheter vill förklara hela detta system
färdigt att utdömas. Jag tror att herr
Vigelsbo mot bakgrunden av den erfarenhet
som han har från andra håll inte
skall dra alltför förhastade slutsatser.
Jag tycker att man skall få pröva detta
system ytterligare någon tid, innan man
i sin iver att kritisera kastar ut barnet
med baljan.

Herr Vigelsbo påstod att jag i interpellationssvaret
hade låtit förstå, att det
nya systemet, såsom det nu är uppbyggt
och organiserat, kommer att passa endast
när det är semester. Var i mitt svar
kan herr Vigelsbo finna ett sådant uttalande?
Jag sade att trafiken gick ganska
bra under semesterperioden, då man

startade. Man började just under industrisemestern
för att i lugn och ro
få bygga upp systemet och successivt
växa in i det.

Tyvärr blev godsanhopningen större
än man hade räknat med, och detta ännu
innan man fått någon rutin att tala
om.

Vidare måste jag säga, att båda talarna
gör sig skyldiga till överdrift när de
i mitt svar inlägger den uppfattningen,
att jag skulle anse att förhållandena nu
är så bra att man över huvud taget inte
behöver göra någonting.

Redan från den tid då jag arbetade i
landstinget hemma i Västerbotten har
jag vant mig vid att jag vill ha ett material
färdigt och slutbedömningen gjord
innan jag tillgriper åtgärder.

Vad vi behöver är att få in material
för en redovisning av i vad mån det nya
transportsystemet lyckats eller misslyckats.
Jag vill framhålla, att jag med
uppmärksamhet följer denna fråga. Till
herr Vigelsbo och herr Rask, som båda
tvivlade på mitt intresse av att se till
att den proposition, som jag själv svarat
för, genomförs efter de i propositionen
givna intentionerna, kan jag säga
att jag i såväl augusti som september
månad hade kontakt med både näringslivets
representanter och enskilda befraktare
och därvid frågade dem hur det
gick. Jag fick klart för mig, att det klickade
på många håll. Jag satte mig då
omedelbart i förbindelse med järnvägsstyrelsen,
för att göra den uppmärksam
på detta även av mig som ju i sista hand
får bära ansvaret, i varje fall ovettet, om
det inte går som herr Vigelsbo tyckte
att det skulle gå redan i de första sekunderna.

Sedan har vi haft ytterligare kontakter
med järnvägsstyrelsen. Vi har haft uppe
tre representanter i verket som bär det
centrala ansvaret för detta system och
har med dem gått igenom vad som förevarit.
Jag har för dem starkt understrukit
att både de och jag själv nu måste

Tisdagen den 1 december 1964 Nr 38

Svar på interpellationer ang. tillämpningen av det s. k. knutpunktssystemet inom
SJ:s styckegodstrafik

ta lärdom av det gångna årets erfarenheter
och också se till att allt under
kommande år flyter så smidigt som det
över huvud taget är möjligt.

Avsikten med denna knutpunktstrafik
var ju, att man skulle nedbringa det totala
omlastningsarbetet, reducera det
med omkring en tredjedel och på så sätt
också sänka kostnaderna med förbättrad
ekonomi för SJ som följd. Jag tvivlar
inte på att det alltjämt kan förekomma
sådant som herr Vigelsbo talat om. Jag
tvivlar inte heller på riktigheten i den
exempelsamling som herr Vigelsbo tog
med sig fram till talarstolen, även om
exemplen i vissa fall var hämtade från
håll där man inte alltid finner de riktiga
uttrycken för vad som sker.

Det är emellertid inte så underligt,
ärade kammarledamöter, att det uppstår
fall av denna typ och att de kan
förekomma även i fortsättningen. Vi
skall vara medvetna om att detta arbete
omfattar tiotusentals sändningar per
dag. Vi skall också ha klart för oss, herr
Vigelsbo och herr Rask, den volym som
det är fråga om att tänka på att det
kan uppstå inte bara ett olycksfall i arbetet,
utan att — så här i början — det
kan bli många. Jag är beredd att angripa
problemen när vi har fått bilden
fullt färdigtecknad, vilket den inte är
ännu. Fem månaders prövotid är en för
kort tid för att man skall kunna uttrycka
sig med herr Vigelsbos bestämdhet.
Det fanns ju — enligt herr Vigelsbo —
över liuvud taget ingen ordning i hela
systemet. Riksdagen hade möjlighet att
pröva förslaget vid behandlingen av
trafikpropositionen och av kompletteringspropositionen
nr 81 år 1963, vilka
riksdagen ju biföll.

Herr talman! Jag har inte så mycket
mer att tillägga. Jag skall inte protestera,
ty jag är inte upplagd för protest.
Det passar inte min stil, men jag vill
ändå komma med en gensaga mot herr
Vigelsbo och herr Rask när de, framför
allt då herr Vigelsbo, stiger fram och

säger att kommunikationsministern ägnar
ett förstrött intresse åt saken. Herr
Vigelsbo, jag trodde att vi kände varandra,
och jag trodde att herr Vigelsbo
också kände till mina ambitioner liksom
min vilja att realisera dessa, men tydligen
behövs ytterligare en mandatperiod
för att herr Vigelsbo skall få sanningen
uppenbarad för sig.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag måste medge att jag
känner kommunikationsministern mycket
bra. Jag tvivlar inte alls på hans uppriktighet.
Jag tror säkert att han är
mycket intresserad av att klara de här
problemen och att han gjort allt han
kan för att klara dem. Men det är då
egendomligt att resultatet inte har blivit
bättre.

Det sägs i interpellationssvaret att
transportstandarden har förbättrats betydligt.
Jag vet inte vad man inom SJ
och på kommunikationsdepartementet
lägger in för betydelse i begreppet »förbättrade
transportstandard». Men jag
kan inte finna att det i det praktiska
livet har kommit fram några exempel
på en sådan förbättrad standard.

Många affärsmän frågar sig, hur det
skall bli med julhandeln. De, som inte
varit förutseende nog att rekvirera sina
varor ganska tidigt, kommer kanske att
få dem först in på nyåret, om de skall
anlita SJ. Jag hoppas att de förstår att
de bör begagna andra transportmöjligheter
i framtiden för att få sina leveranser
i tid.

Detta är ett problem som statsrådet
säkert kommer att få belyst av näringsorganisationerna.
Statsrådet säger, att
herr Rasks och mina exempel är fem
månader gamla. Jag är säker på att kommunikationsministern
kommer att få
exempel från de allra senaste dagarna
som visar hur gods har förstörts under
järnvägstransporten. Man behöver alltså
inte gå så långt tillbaks i tiden.

Jag tror att kommunikationsminis -

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

Svar på interpellationer ang. tillämpningen av det s. k. knutpunktssystemet inom

SJ:s styckegodstrafik

tern får ta både sig själv och järnvägsstyrelsen
ordentligt i kragen för att reda
upp de här problemen, ty det är väl
ändå meningen att de skall redas upp.
Nu har järnvägsstyrelsen tillkallat
civila rådgivare, och de bör väl också
kunna ge något gott råd. Det är ju framför
allt företagen i Borås med sin stora
handel över hela landet som drabbas
av detta system, och det är väl på de julklappar
som kommer därifrån vi får
vänta, om SJ skall befordra dem. Det är
ju inte säkert att man i allra sista minuten
har möjlighet att anlita reaplan.

Herr RASK (s):

Herr talman! Jag sade i mitt anförande
att det enda positiva man kunde utläsa
ur svaret var att verkschefen uttalat
att han skulle följa utvecklingen och
ta till vara alla de erfarenheter och uppslag
som kom fram för att förbättra
knutpunktstrafiken. Jag sade också att
detta uttalande var glädjande. Men herr
statsrådet sade ju också att det just på
grund därav icke förelåge anledning att
vidta några särskilda åtgärder.

Herr statsrådet sade att det är en mycket
stor volym styckegods som befraktas.
Det är alldeles riktigt. Men jag tror
knappast att volymen har ökat sedan
knutpunktstrafiken genomfördes den 6
juli. Volymen har väl snarast minskat,
och med det tidigare systemet klarade
man denna stora volym.

Innan statens järnvägar gjort dessa
bistra erfarenheter och kunnat rätta till
systemet, kan man befara att SJ förlorat
en hel del kunder. Detta skulle ju inte
förbättra SJ:s ekonomi. Det hade, såsom
jag nämnde, varit bättre att ordna en
försöksverksamhet för att pröva detta
system som tidigare inte använts i Sverige.

För övrigt är det väl ingen som mer
än jag hoppas att SJ:s förespråkare för
knutpunktstrafiken skall bli sannspådda,
tv avsikten med det hela är ju ändå att

ge SJ större konkurrenskraft och därmed
bättre ekonomi än tidigare.

Chefen, för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Rask kom tillbaka
till en sak som han uppehöll sig vid i
sitt första anförande, nämligen att detta
system skulle vara en skrivbordsprodukt.
1953 års trafikutredning hade ju
att ägna sig åt en rad frågor, bland dem
också denna fråga om hur man skulle
kunna åstadkomma en snabhare och säkrare
trafik när det gäller styckegodset.
Förslaget hade alltså framlagts av mycket
sakkunnigt folk, både från näringslivet
och organisationer av skilda slag.
Sedan har också SJ bearbetat förslaget
och utifrån sina praktiska utgångspunkter
belyst frågan innan ärendet
överlämnats till departementet för beredning
och, så småningom, framläggande
av en proposition till riksdagen. Jag
tror sålunda inte att man med fog kan
säga att förslaget är en skrivbordsprodukt.
Det har tillkommit efter många
och ingående diskussioner av i hög
grad sakkunnigt folk.

Jag begärde emellertid närmast ordet
i anledning av vad herr Rask sade
om att han hade förväntat sig att jag
skulle vidta åtgärder och att besked
därom skulle återfinnas i mitt svar. Vad
ledningen för SJ och jag kommit överens
om är att SJ skall få återkomma med
en rapport om hur denna verksamhet i
realiteten har utfallit. Vi har fått kritik
för den, men man har ändå ett behov
av att pröva dessa kritiska anmärkningar
innan man bestämmer sig för
vad man skall göra.

Från SJ:s sida har förklarats att det
under hela den femmånadersperiod som
verksamheten varit i gång vidtagits en
rad åtgärder, avsedda att mildra svårigheterna
och åstadkomma en bättre balands
i trafiken än den man hade just
när industrisemestern var slut och de

Tisdagen den 1 december 1904 Nr 38

Svar på interpellationer ang. tillämpningen av det s. k. knutpunktssystemet inom
SJ:s styckegodstrafik

stora godsmängderna började att »tränga
på».

När den förut omnämnda rapporten
föreligger blir det tillfälle att resonera
med SJ och dess styrelse.

Vilka åtgärder skall vi nu vidta utöver
dem som SJ och dess styrelse under
hand har vidtagit? Det är möjligt att
det kan behöva göras både det ena och
det andra, men om det vet jag inte något
i detta ögonblick. Ärligt talat tror
jag inte heller att herrar Rask eller
Vigelsbo vet det. Vi måste alltså avvakta
resultatet av den pågående utredningen.

Herr Vigelsbo var djärv och menade
att kommunikationsministern, när han
nu fick höra dessa klagomål, skulle
blandat sig in i SJ:s sätt att sköta
knutpunktstrafiken. Jag förstår att herr
Vigelsbo inte tillhör konstitutionsutskottet!
Vad jag hade att göra var att med
SJ:s ledning resonera om de klagomål
som framförts till mig för prövning
och bedömning. Det var på basis därav,
som jag under hösten förde de tidigare
nämnda samtalen och för en månad
sedan hade en överläggning med de
tre personer som främst bär ansvaret
för den diskuterade verksamheten.

Jag'' tror, herr Vigelsbo, att man ändå
så småningom skall komma fram till att
det sätt, varpå SJ och kommunikationsministern
— i den mån han varit inblandad
— handlagt denna sak var det
riktiga. Det har gällt att dels genast göra
något åt det som inte löpte som det
skulle och dels avvakta slutresultatet av
undersökningen.

Herr talman! Jag önskade framföra
dessa synpunkter med anledning av de
båda senaste debattinläggen i kammaren.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag vill bara till statsrådets
senaste anförande knyta den förhoppningen
att det nuvarande systemet,
hur bristfälligt det än ser ut, skall kunna
förbättras — och kunna förbättras

på ett sådant sätt att SJ inte äventyrar
sitt anseende som transportör.

Jag ber att få framföra ett tack för
det resonemang statsrådet fört i denna
fråga, och jag lovar statsrådet att återkomma
till saken någon gång på det
nya året när vi fått se hur utvecklingen
har gått.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 204, angående lån till
Upplands Bro kommun.

§ 11

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1101.

§ 12

Föredrogs den av herr Fälldin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående rekryteringen av reservbefäl.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 35—37,
statsutskottets utlåtanden nr 174—180,
bevillningsutskottets betänkande nr 64,
bankoutskottets utlåtande nr 44, tredje
lagutskottets utlåtande nr 44 och allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 50—52.

§ 14

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att tredje lagutskottets
utlåtande nr 44 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

§ 15

Interpellation ang. avdraget vid beskattningen
för bidrag till underhåll av eget
barn i annans vårdnad

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Jämlikt 20 § kommunalskattelagen
och 2 § förordningen om
statlig inkomstskatt får vid beräkningen
av inkomst från särskild förvärvskälla
avdrag icke ske för bl. a. vad
skattskyldig utgivit såsom gåva eller
periodiskt understöd eller därmed jämförlig
periodisk utbetalning till annans
undervisning eller uppfostran, såvida
icke understödet utgör skadestånd eller
utgår på grund av förutvarande anställning
i av vederbörande bedriven rörelse
m. m.

Rätt till avdrag å den samlade inkomsten
för underhåll till eget barn,
för vilket vederbörande icke är vårdnadshavare,
har emellertid förelegat sedan
1938, tidigare i form av förhöjt
familjeavdrag resp. ortsavdrag men numera
såsom allmänt avdrag. Enligt 46 §
kommunalskattelagen och 4 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt i
lagrummens från den 1 januari 1961
gällande lydelse äger sålunda skattskyldig
njuta avdrag bl. a. för belopp
som han utgivit för underhåll av sådant
eller sådana hans barn under 16
år, som icke varit hemmavarande, dock
sammanlagt högst för 1 000 kronor.

Genom att underhållsavdraget ej
längre har samband med ortsavdraget
har den från och med 1962 genomförda
ökningen av detta ej fått någon
motsvarande effekt på underhållsavdraget
(det skulle annars ha stigit med 125
kronor). En annan följd av omläggningen
är att åldersgränsen för avdragsrätt
för underhållet barn, för vilket den
skattskyldige ej har vårdnaden, ej höjdes
samtidigt med motsvarande justering
i fråga om det dubbla ortsavdraget
till ofullständig familj (från och med
1963). Rätt till avdrag för icke-vårdnadshavares
underhållsbidrag till barn

över 16 år kan sålunda — trots att
skyldighet härtill fastställts av domstol
— endast medgivas på grund av ömmande
omständigheter enligt 50 § kommunalskattelagen.

En förbättring av här ifrågavarande
avdrag har yrkats i motioner vid 1962,
1963 och 1964 års riksdagar.

Vid 1962 års vårsession föreslog jag
i motion II: 45 att avdraget skulle uppräknas
i proportion till den föregående
höst beslutade höjningen av ortsavdraget.
Bevillningsutskottet, vars utlåtande
godkändes av riksdagen, fann visserligen
vissa skäl tala för en uppräkning
av maximibeloppet men avstyrkte med
hänvisning bl. a. till avdragets speciella
karaktär — det motsvaras icke av någon
skattskyldighet för mottagaren.

Tillsammans med fru Segerstedt Wiberg
återkom jag till frågan vid 1962
års höstsession och yrkade (I: 753
och II: 909), i anslutning till en proposition
om vissa ändringar i skattelagstiftningen,
dels en höjning av avdragets
maximigräns till 2 000 kronor, dels
att avdrag skulle kunna medges, tills
barnet fyllt 18 år. Bevillningsutskottet
erinrade om sitt uttalande med anledning
av vårens motion i ämnet och hänvisade
för övrigt till pågående överväganden
i socialpolitiska kommittén och
allmänna skatteberedningen, vilkas resultat
kunde tänkas aktualisera en ändring
av ifrågavarande skatteregel. Riksdagen
följde utskottet.

I en ny motion vid 1963 års vårriksdag
(II: 633) upprepade jag motionsyrkandena
vid 1962 års höstsession,
varvid dock beträffande höjningen av
åldersgränsen nu endast begärdes
skyndsam prövning av frågan genom
allmänna skatteberedningen. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande avstyrkte
bevillningsutskottet med anförande
av i huvudsak samma skäl som föregående
höst.

Även vid årets riksdag har jag återkommit
till frågan (motion II: 516)
såvitt gäller en höjning av maximibeloppet.
Bevillningsutskottet (betänkan -

Tisdagen den 1 december 1904 Nr 38

Interpellation ang. rekryteringen av befäl inom armén

de nr 55) kunde nu hänvisa till nyligen
framlagda beräkningar av socialpolitiska
kommittén beträffande förestående
betydande ökningar av antalet
till bidragsförskott berättigade barn och
det allmännas nettokostnader för utgivna
bidragsförskott och ansåg sig
med hänsyn härtill icke kunna tillstyrka
omedelbar lagstiftning i förevarande
fråga. Ändring av bestämmelserna kunde
dock komma att aktualiseras genom
skatteberedningens arbete. Riksdagen
följde utskottet.

Skatteberedningen har sedermera
framlagt sitt betänkande med förslag
till nytt skattesystem (SOU 1964:25).
Beredningen refererar där i korthet
gällande skatteregler rörande ofullständiga
familjer och i samband därmed behandlingen
i skattehänseende av skattskvldig
med barn, som han underhåller
men ej har vårdnaden om. Dess eget
yttrande utgöres av följande mening:

»Den gällande likställigheten mellan
ensamstående barnförsörjare och fullständiga
familjer såvitt avser rätt till
grundavdrag och förvärvsavdrag samt
tillämplig skatteskala har nyligen prövats
av riksdagen, och utredningen har
för egen del inte funnit sig ha anledning
att aktualisera någon ändring härutinnan
vid skattesystemets omläggning.
»

Då årets riksdag avslog min motion
II: 516 förutsattes alltså att en ändring
av bestämmelserna kunde komma att
aktualiseras genom skatteberedningens
arbete. Såsom ovan omnämnts har skatteberedningen
nu framlagt sitt betänkande.
Beredningen tar där upp frågan
men går inte in på någon prövning i
sak av det berättigade i den föreslagna
reformen. I stället säger kommittén blott
att frågan nyligen prövats av riksdagen
och att kommittén icke funnit sig ha
anledning att aktualisera någon ändring.
Och kanske viktigaste skälet för
riksdagen att avslå min motion — hänvisning
till skatteberedningens arbete

—- kan alltså nu icke längre åberopas
mot den föreslagna reformen.

De välgrundade argument som kan
anföras för den föreslagna ändringen
av kommunalskattelagen torde här icke
ånyo behöva omnämnas; de har utförligt
redovisats i motionerna i frågan
till 1962, 1963 och 1964 års riksdagar.
Det bör emellertid betonas att frågan
är av den största betydelse framför allt
för de många barn som genom en reform
i angiven riktning skulle få chans
till högre underhållsbidrag än som nu
utgår. En proposition till vårriksdagen
1965 med förslag till höjning av avdraget
i enlighet med det förslag som framförts
i min motion 11:516 till årets
riksdag vore enligt min mening väl
befogad.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att i proposition
förelägga nästa års riksdag förslag om
ändring av kommunalskattelagen innebärande
förhöjd maximigräns för avdrag
vid beskattningen för den som bidrager
till underhållet av eget barn, för
vilket han icke är vårdnadshavare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. rekryteringen av
befäl inom armén

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep),
som yttrade:

Herr talman! För dem, som under en
följd av år haft tillfälle att närmare
följa utvecklingen inom vårt försvar,
framstår den aktuella befälssituationen
inom armén som ett av de största och
allvarligaste militära problemen på
länge.

Till fältförbanden, som ju sammanlagt
uppgår till cirka en halv miljon man,

Andra kammarens prokoll 196i. Nr 38

34 Nr 3$ Tisdagen den 1 december 1964

Interpellation ang. rekryteringen av befäl inom armén

räcker det aktiva och reservanställda
befälet till endast omkring 20 % av
befattningarna. Resten måste besättas
med värnpliktigt befäl, bl. a. värnpliktiga
officerare som plutonchefer.

Rekryteringen av reservofficerare
har under senare år sviktat betänkligt
-— ett förhållande, som nu synes helt
rättfärdiga den allvarliga kritik åtskilliga
här i riksdagen för fyra år sedan
riktade mot vissa delar av 1960 års befälsreform.
Men än mer oroande är situationen
då det gäller värnpliktiga officerare.
Som bas för den frivilliga rekryteringen
av dessa behövs varje år cirka
1 000 elever på våra kadettskolor.
F. n. får man inte ens hälften av behovet.
1964 är det totala antalet 370. Medan
rekryteringsbehovet på 50-talet
täcktes åtminstone till 60 å 70 procent,
får man alltså nu bara 40 procent. Konsekvensen
har — enligt en uppgift nyligen
av arméstabschefen — blivit att
inte mindre än 65 procent av arméns
fältplutoner i dag har okvalificerade
chefer.

Av olika uttalanden att döma synes
man nu inom arméledningen vara benägen
att förorda den drastiska lösningen,
att den tvångsrekrytering av värnpliktiga
officerare, som avskaffades 1950,
skall återinföras. Inför ett sådant önskemål
anmäler sig emellertid säkert hos
många stor tvekan av både principiella
och psykologiska skäl. En nödlösning,
som baseras på tvång, ligger inte i linje
med vår allmänna samhällsutveckling,
där vi väl alla efter hand blivit eniga
om att ett rätt utformat frivilligsystem
i ett sammanhang som detta rymmer
större fördelar än dem tvånget på kort
sikt kan ge. Det synes därför utomordentligt
viktigt, att regeringen först noga
utreder, om frivilligsystemet för befälsrekryteringen
inom armén verkligen
i alla avseenden är så utformat, att man
rätt utnyttjar dess principiella och psykologiska
fördelar.

Det finns skäl att förmoda att så f. n.
inte är fallet, då det gäller sådana vik -

tiga faktorer som avvägningen av det
ekonomiska vederlaget i form av lön
och premier eller utbildningstidens fördelning
med hänsyn till vederbörandes
civila studieplaner m. m. Inte minst
synes den alltmer viktiga frågan om
den militära befälsutbildningens civila
meritvärde vara försummad. 1952 begärde
riksdagen i en skrivelse, att frågan
om den frivilliga officersutbildningens
tillgodoräknande vid tjänstetillsättning,
befordran och pensionsberäkning in. m.
i statlig tjänst skulle utredas. Någon utredning
har ännu inte framlagts efter
tolv år, vilket naturligt nog medfört, att
en positivare lösning av dessa för rekryteringen
viktiga spörsmål inte heller
kunnat ernås för de befälsutbildade, som
är anställda i kommunal eller enskild
tjänst, där man hänvisar till att staten
själv inte tillmäter utbildningen något
uttalat värde. Härtill kommer den väsentliga
frågan om befälsutbildningens
meritvärde vid inträde till de späckade
högskolorna, där en successiv försämring
genomgående skett i fråga om poängberäkning
för alla dem, som fördröjts
i sina studier av den militära befälsutbildningen.

Då det synes naturligt att hävda, att
vitala frågor som dessa bör klaras ut,
innan den drastiska åtgärden överväges
att återinföra tvångsrekrytering av
officerare inom armén, får jag vördsamt
hemställa om medgivande att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Anser försvarsministern de på senare
tid från militärt håll framförda
tankegångarna om nödvändigheten av
en återgång till tvångsrekrytering av
värnpliktigt befäl befogade?

2. Är försvarsministern — för att
främja den sviktande rekryteringen av
reservanställda och värnpliktiga officerare
— beredd att påskynda den av riksdagen
1952 begärda utredningen om den
militära befälsutbildningens civila meritvärde? Denna

anhållan bordlädes.

Tisdagen den 1 december 19G4

Nr 38

§ 17

Interpellation ang. planeringen för en
förflyttning av Norrbackainstitutet och
Eugeniahemmet

Ordet lämnades på begäran till

Fru KRISTENSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Frågan om en förflyttning
av Norrbackainstitutet och Eugeniahemmet
har under senare år blivit
alltmera aktuell. Preliminära utredningar
i detta ärende resulterade på sin tid
i förslag att en ny riksanstalt, motsvarande
i huvudsak den verksamhet, som
nu bedrives vid Eugeniahemmet och
Norrbackainstitutet, skulle inrättas och
förläggas till Rinkebv i Danderyd.
Verksamheten vid eu sådan anläggning
skulle omfatta bl. a. habilitering och
skolutbildning.

Den utvidgning av undervisningen
vid Norrbackainstitutet som har ägt
rum och kommer att äga rum ställer
ökade krav på lokaler och personal. Lokalfrågan
har hittills lösts genom provisoriska
åtgärder. Internatelevernas behov
av bostäder har sålunda tillgodosetts
genom provisoriska träbaracker
på Norrbackainstitutets område vid karolinska
sjukhuset, och ytterligare träbaracker
är nu under uppförande vid
det av institutet disponerade området
på norra Lidingö. Hela verksamheten
bedrivs emellertid under mycket otillfredsställande
och pressande förhållanden,
och det måste därför anses ytterst
angeläget att snarast få en ersättningsanstalt
till stånd.

En anstalt av förevarande slag måste
enligt min mening vara placerad relativt
nära ett större sjukhus, då de grovt
handikappade eleverna måste ha tillgång
till avancerad specialistvård. Nödvändigt
är också att anstalten förlägges
icke alltför långt från en vetenskaplig
institution med tillräckliga resurser för
omfattande och intensiv medicinsk och
psykologisk-pedagogisk forskning beträffande
de normalbegåvade rörelsehindrades
sjukdomar och problem. Härtill
kommer att om anstalten skulle pla -

ceras t. ex. i Rinkeby, skulle eleverna på
ett olyckligt sätt bli isolerade från omvärlden.
De barn och ungdomar, som
skulle få vård och utbildning vid anstalten,
har redan genom sina handikapp
en isolerad ställning i samhället,
och denna isolering förstärkes om anstalten
blir avsides belägen.

Om markanskaffning och en målmedveten
planering och projektering redan
nu igångsättes, borde en ny anläggning
kunna komma till stånd åtminstone
inom 3 å 4 år. Uppenbart är att redan
denna tidsutdräkt kommer att för Norrbackainstitutet
inedföra stora komplikationer
bl. a. när det gäller att genomföra
den gymnasiala utbildningen i sådan
omfattning och på sådant sätt, att
de rörelsehindrade ungdomarna får
samma valfrihet och samma kvalitet på
sin utbildning som vanliga friska ungdomar.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för hur långt planeringen
för en förflyttning av Norrbackainstitutet
och Eugeniahemmet hunnit, speciellt
vad avser markförvärv?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande av
dubbelbeskattning och förhindrande av
skatteflykt beträffande skatter på kvarlåtenskap,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ändrings- och tilläggsprotokoll till avtalet
mellan Sverige och Japan för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter,
och

Nr 38

Tisdagen den 1 december 1964

- . . , . r ;.i '' .

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 oktober 1957
(nr 577) om prästval,
nr 48, i anledning av väckta motioner
om översyn av abortlagstiftningen, och
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 28
september 1951 (nr 649) om straff för
vissa trafikbrott;

jordbruksutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående viss fråga rörande prisregleringen
på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 53, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett statligt trafikinstitut,

nr 54, i anledning av väckta motioner
om ett effektivare planeringsarbete för
Storstockholm, och

nr 55, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att bereda den äldre
arbetskraften sysselsättning.

§ 19

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:
nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa av Europarådets rådgivande
församling vid dess femtonde ordinarie
möte fattade beslut;
från statsutskottet:
nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för rådhusrätterna m. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående avveckling av vissa
av städernas särskilda rättigheter
och skyldigheter i förhållande till staten,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 343, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning för
skada å fiske till följd av militär verksamhet
m. m.; och

nr 344, i anledning av väckta motioner
om utbildning av idrottsledare
m. in. och om instruktörsverksamheten
inom idrottsrörelsen; samt
från jordbruksutskottet:
nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
vissa maskiner m. m. åt domänverkets
skogsarbetare.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

346, till delegerade för riksdagens
verk i anledning av framställning från
delegerade angående beslutanderätten
i pensionsärenden vid riksdagens verk;
och

nr 347, till Konungen med anhållan
om att Kungl. Maj:t ville uppdraga åt
statens personalpensionsverk att övertaga
beslutanderätten i pensionsärenden
avseende anställningshavare vid riksdagens
verk, m. m.

§ 20

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 1102, av herr Cassel, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 190,
angående utgifter å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1964/65, och
nr 1103, av herr Hamrin i Kalmar, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 190.

Dessa motioner bordlädes.

§ 21

Meddelande om enkel fråga
Meddelades, att herr talmannen till -

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

ställts en enkel fråga av herr Spångberg
till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet angående behandlingen
av vapenfria värnpliktiga.

• :til .i! .US i I . ''

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.41.

In fidem

.t. .i-,

Sune K. Johansson

Onsdagen den 2 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
november.

- 1:; , . i i!.''. ■ •

§ 2

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 1 december 196b.

Till justitiedepartementet hade den
28 novemher 1964 från länsstyrelsen i
Hallands län inkommit fullmakt för ombudsmannen
Allan Davidssön, Halmstad,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit Utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

■ Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäidskontoret,
framställdes mot densamma
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den däri
omförmälda fullmakten för ombudsmannen
Allan Davidssön, att inträda såsom
ledamot av kammaren för tiden till den
1 januari år 1965 efter herr Bengtsson
i Halmstad.

Herr talmannen meddelade, att herr
Davidssön intagit sin plats i kammaren.

|-i* ; !. : i-,. \ • ; . •

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Ringaby enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 1—den 7 innevarande december.

Herr Ringaby beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 4

Svar på interpellation ang. trafiksäkerheten
vid övergången till högertrafik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Lindahl har frågat
mig, huruvida jag är i tillfälle att lämna
en redogörelse dels för vilka förberedelser,
särskilt med tanke på trafiksäkerheten,
som är avsedda att göras för

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Svar på interpellation ang. trafiksäkerheten vid övergången till högertrafik

övergången till högertrafik och hur
långt arbetet på dessa förberedelser
framskridit, dels för vilka planer som
föreligger för att göra säkerheten större
i en framtida högertrafik än i den nuvarande
vänstertrafiken.

Trafiksäkerhetsarbetet i anslutning
till trafikomläggningen kommer att
präglas av en omfattande upplysningsoch
utbildningsverksamhet. Till högertrafikkommissionen
har för trafiksäkerhetsfrågorna
knutits en vetenskaplig arbetsgrupp
med pedagogisk och psykologisk
sakkunskap.

För att närmare klarlägga vad trafikomläggningen
innebär från väg- och trafiktekniska
synpunkter pågår vissa utredningar
bl. a. inom statens väginstitut.
Vidare har provundersökningar rörande
personalbehovet för trafikövervakning
och vägledning i samband med
övergången satts i gång i Stockholm och
Malmö samt i Gävleborgs län.

Den allmänna upplysningsverksamheten
är avsedd att koncentreras till en
kort period före omläggningen för att
sedan följas upp under en längre tid
efter denna. Utbildning av lärare och
instruktörer måste däremot sättas i gång
i god tid.

I trafiksäkerhetsarbetet måste förutom
berörda myndigheter och institutioner
även ett stort antal organisationer
medverka. Kommissionen har haft
förberedande konferenser med representanter
för arbetsmarknadens organisationer,
ungdomsorganisationerna samt
ett stort antal andra sammanslutningar
i syfte att informera om trafikomläggningen
och engagera organisationerna
i strävandena att göra övergången så
säker som möjligt. Kommissionen avser
att efter hand tillställa organisationerna
sådant material från den vetenskapliga
arbetsgruppens arbete, som kan vara
av värde för organisationernas medverkan
i trafiksäkerhetsarbetet.

Som ett ytterligare led i trafiksäkerhetsarbetet
gör NTF en översyn av sin
organisation för att stå bättre rustad för

sina uppgifter i samband med omläggningen.
Föreningen har fått i uppdrag
av kommissionen att utarbeta bl. a. förslag
till instruktionsfilmer, bildband
och handböcker avsedda för kursverksamhet
och information.

Skolöverstyrelsen har lagt fram förslag
till en intensifiering av trafikundervisningen
i skolorna. Sveriges RadioTV
har tillsatt en arbetsgrupp med
uppgift att fungera som kontakt- och
samordningsorgan för programfrågor
inom trafikområdet.

För att öka säkerheten i högertrafiken
pågår sålunda redan nu olika undersökningar
som främst tar sikte på
att klarlägga de speciella problem, som
är förknippade med omläggningen. Härutöver
måste givetvis en intensiv uppföljning
ske av trafiken efter övergången
för att de ytterligare åtgärder som
erfordras snabbt skall kunna vidtagas.
I sammanhanget vill jag även erinra om
att arbetet inom bilförarutredningen,
körtidsutredningen och Nordisk vägtrafikkommitté
ytterst syftar till att höja
trafiksäkerheten.

Slutligen vill jag framhålla att medvetandet
om biltrafikens allt starkare internationalisering
gör behovet av enhetliga
trafikregler alltmer trängande.
Detta gäller självfallet också den viktigaste
och mest elementära av alla
trafikregler, nämligen på vilken sida av
vägen man skall köra. Mot denna bakgrund
måste övergången till högertrafik
anses som en viktig åtgärd för att på
längre sikt öka trafiksäkerheten.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Lindahls interpellation.

Vidare anförde:

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Om svaret skall karakteriseras, så
tycker jag att det var en smula svävande.
Då vi inom kortare tid än tre år

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

Svar på interpellation ang. trafiksäkerheten vid övergången till högertrafik

står inför eu revolutionerande förändring
på ett område, som berör alla
svenska medborgare, hade jag hoppats
på något mer preciserade besked.

Ett och ett halvt år har förflutit sedan
riksdagsbeslutet fattades, och jag
ville med min interpellation bereda
statsrådet tillfälle att orientera kammarens
ledamöter om hur långt planeringsarbetet
på olika punkter fortskridit.
Jag tycker att statsrådet i stort sett
inte tagit den chansen. Nu läser vi en
och annan nyhet i pressen, när konferenser
och möten har hållits på skilda
håll i landet, men att enbart ha dessa
informationskällor att hålla sig till är
knappast tillfredsställande för riksdagsmännen.

Det är en uppgift av stort intresse,
som jag för min del vill efterlysa i statsrådets
svar. Tidigare talades det om att
övergången till högertrafik skulle träda
i kraft våren eller försommaren 1967.
Av pressuppgifter framgår, att högertrafikkommissionen,
på förslag av den
vetenskapliga arbetsgruppen, i stället
beslutat föreslå regeringen, att dagen H
skall förläggas till söndagen den 3 september
1967. Även om viss tveksamhet
yppats, enär den mörka årstiden då är
förestående, förefaller den vetenskapliga
arbetsgruppens motivering för valet
av denna tidpunkt för övergången synnerligen
övertygande. Min fråga till
statsrådet lyder: När kan man förvänta
att regeringen tar ställning till detta
förslag? Finns det någon anledning att
uppskjuta beslutet?

Enligt experternas mening varierar
mottagligheten för information under
ett år. Före sommaren uppstår i allmänhet
en viss informationströtthet. Efter
sommaren är mottagligheten vida större.
Om detta är riktigt, kan man hysa
gott hopp om den påverkan genom undevisning
och utbildning i skolorna
som lär ska komma till stånd strax före
övergången. Jag har frågat mig, om man
den hösten kan börja i skolorna en eller
två dagar tidigare än vad som avsetts.

Dessa extra dagar bör i så fall helt ägnas
åt trafikfrågor. De av barnens föräldrar
som har tillfälle att närvara borde
också inbjudas till skolorna.

Det talas ofta inför övergången till
högertrafik om bilismen. Men man får
inte heller glömma bort fotgängarna.
Många äldre är som bekant ängsliga
inför denna nyhet. Jag vill mot bakgrunden
härav fråga statsrådet, om man
har varit så förutseende, att folkpensionärernas
egna organisationer redan nu
har beretts tillfälle att medverka i den
planerade upplysningsverksamheten. De
flesta av dem som har bilat utomlands
har nog uppfattningen, att övergången
till högertrafik kommer att gå ganska
smidigt. Vår omtanke och vår planering
måste därför i mycket hög grad inriktas
på de äldre och på fotgängarna.

Även om högertrafikkommissionen
självfallet får bära huvudansvaret för
omläggningen utgår jag ifrån att NTF
kommer att spela en viktig roll i detta
sammanhang. Därför hälsar jag med
tillfredsställelse statsrådets meddelande,
att en översyn skall företagas av NTF:s
organisation i syfte att den skall stå
bättre rustad för sin uppgift i samband
med omläggningen. Jag vill blott tilllägga,
att denna översyn har man på
många håll väntat på ganska länge. NTF
har med små resurser bedrivit ett värdefullt
upplysningsarbete, men man har
samtidigt en känsla av att en effektivisering
och utbyggnad av NTF är nödvändig.
På den punkten är jag därför
nöjd med statsrådets besked.

Försäkringsbolagen har via Trafikförsäkringsföreningen
till NTF anslagit
1,6 miljon kronor under innevarande
budgetår. Det är på sitt sätt anmärkningsvärt
att statsbidraget, trots ett par
höjningar under de senaste åren, fortfarande
stannar vid 1,4 miljon kronor.
Det skall bli intressant att se om det
statliga anslaget i nästa statsverksproposition,
med hänvisning till det nu
lämnade beskedet, kommer att öka i
snabbare takt än tidigare; kanske det

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Svar pa interpellation ang. trafiksäkerheten vid övergången till högertrafik

t. o. m. i fortsättningen kommer att
svara mot försäkringsbolagens insats.
Jag hoppas att NTF under de närmaste
åren skall få resurser som möjliggör ett
mera omfattande trafiksäkerhetsarbete.

övningskörningar i högertrafik bör
knappast bedrivas före dagen H. Däremot
kan allt som bidrar till att höja
det svenska folkets trafikkunskaper livligt
tillstyrkas.

I statsrådets svar hänvisas till det arbete
som bedrivs i den Nordiska trafiksäkerhetskommittén
och som ytterst syftar
till att höja trafiksäkerheten. I anslutning
härtill vill jag fråga, om de
ändringar av trafikförordningen som
nu är aktuella kommer att genomföras
i god tid före H-reformen, så att vi 1967
helt och fullt kan ägna oss åt övergången
till högertrafik. En kollision rent
tidsmässigt i detta avseende vore naturligtvis
djupt olyckligt.

Avsikten är enligt statsrådet att organisationerna
skall engageras i strävandena
att göra övergången så säker
som möjligt. Det beskedet är uppmuntrande.
I likhet med statsrådet tror jag
att den lokala aktiviteten på varje plats
är viktig. Jag hoppas att det skall bli
en engagerande verksamhet, där också
läns- och distriktsorganisationer får tillfälle
att göra en aktiv insats. Jag kan
försäkra statsrådet att de försök som
redan gjorts bland vår föreningsungdom
har mötts med spontant intresse
och att goda förutsättningar visat sig
föreligga för ett samarbete på detta område
mellan ungdomen och ordningsmakten.

Herr talman! Det är en gigantisk uppgift
som förestår, och alla goda krafter
skall, hoppas jag, hjälpa till. Inte bara
övergången till högertrafik skall göras
smidig och olycksfri. Målsättningen på
längre sikt måste vara att den nya högertrafiken
också skall göras säkrare
än den vänstertrafik vi har i dag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av de uttalanden
som herr Lindahl gjorde finner
jag motiverat att besvära kammaren
under några minuter.

Herr Lindahl sade i början av sitt
anförande att mitt svar var svävande.
Jag vet inte riktigt vilka argument han
har för att bedöma svaret på det sättet.
Jag refererade det som hittills har skett,
det arbete som pågår, de kontakter som
man tar. Allt är inrapporterat direkt
eller indirekt till kommunikationsdepartementet.

Vi har ju inte haft anledning att
inom kommunikationsdepartementet
fatta några andra beslut än dem som
är föranledda av framställningar från
högertrafikkommissionen. Vi skall ju
inte vid sidan av kommissionen bedriva
ett utrednings- eller planeringsarbete
utan det har vi överlämnat åt en
kommission, väl sammansatt för den
uppgiften och försedd med all den expertis
som man över huvud taget kan
fånga in — det gäller både på den tekniska
sidan och kanske framför allt
på trafiksäkerhetssidan.

Högertrafikkommissionen har gjort
två framställningar. Den ena gäller automatiken
— anslaget till övergång till
högertrafik skall ju fördelas på ett antal
budgetår och upptas i statsverkspropositionen.
Den andra framställningen
av högertrafikkommissionen gäller
lån för ombyggnad av vissa busstyper,
äldre bussar. Den framställningen har
redan föranlett proposition, som ju ligger
på riksdagens bord, och den kommer
upp till behandling vilken dag
som helst.

Vi har vid olika tillfällen haft kontakt
inte bara med kommissionens ledning
utan också med dess ledamöter,
framför allt i trafiksäkerhetsdelegationen,
för att få en inblick i och en vetskap
om hur arbetet bedrivs, och om
det finns några speciella önskemål från
kommissionens sida i fråga om dess
fortsatta arbete.

Vår uppgift är alltså inte att liksom

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

Svar på interpellation ang. trafiksäkerheten vid övergången till högertrafik

planera vid sidan om högertrafikkommissionen.
Varför skulle vi då ha tillsatt
en kommission? Därför har jag här
uppehållit mig vid de åtgärder som
kommissionen har vidtagit och som
kommissionen i sitt yttrande över herr
Lindahls interpellation har meddelat
till departementet i och för en presentation
inför riksdagen.

Högertrafikkommissionen har i uppdrag
— det gäller trafiksäkerhetssektorn
— att höra alla organisationer,
över huvud taget alla parter som kommissionen
kan förmoda har möjlighet
att bidra med uppslag, idéer och annat
för en riktig och effektiv uppläggning
av trafiksäkerhetsarbetet. Skulle högertrafikkommissionen
anmäla ytterligare
behov av arbetskraft för att hinna med
vissa avsnitt som den bedömer att den
inte med den normala personaltillgången
kan klara av, är det självfallet
alldeles klart att en sådan framställning
kommer att behandlas positivt.

Som jag sade har högertrafikkommissionen
i uppdrag att höra alla organisationer,
ta kontakt med dem, föra
in dem i diskussionen och, vilket jag
tror inte är det minst väsentliga, få
dem engagerade för trafiksäkerhetspropagandan,
för information och upplysning.

Herr Lindahl frågade huruvida vi
hade tagit kontakt med folkpensionärernas
organisation. Vi har inte gjort
det. Det förhåller sig emellertid så att
Kungl. Maj:t som ledamot i trafiksäkerhetsdelegationen
utsett ombudsmannen
i pensionärernas riksorganisation
herr Löfgren. Därmed torde man ha
fått den kontaktmöjlighet som man behöver.
Han har möjlighet att hela tiden
följa denna verksamhet och framföra
speciella uppslag vis å vis pensionärerna.
Liksom herr Lindahl tror jag att
den grupp man framför allt bör intressera
sig för i arbetet beträffande
ökad säkerhet i samband med övergången
till högertrafik är de äldre,
folkpensionärerna. Ungdomarna kom -

mer säkerligen lättare att klara övergången.
De har förunderligt lätt att
ställa om, det har vi äldre många gånger
fått erfara.

Beträffande frågan huruvida den Nordiska
vägtrafikkommissionen kommer
att framlägga förslag till trafikregler
före vår övergång till högertrafik gav
jag i går i ett anförande uttryck för den
bestämda förhoppningen att så skall
bli möjligt och att dessa regler sålunda
skulle kunna börja tillämpas före eller
jämsides med införandet av högertrafiken
i vårt land. Vi måste emellertid ha
klart för oss att det avgörandet inte
ligger enbart i vår egen hand, eftersom
vi har ett samarbete med de nordiska
staterna. Man kan naturligtvis inte
veta om något kan inträffa där, som
kan fördröja ett ställningstagande inom
den Nordiska vägtrafikkommissionen.
Från svensk sida måste det väl ändå
endast finnas en uppfattning, nämligen
att man vill ha fram detta förslag i rätt
tid.

Avslutningsvis vill jag gärna upprepa
vad jag sade, när vi diskuterade
förslaget om övergång till högertrafik,
nämligen att allt måste göras för att
trafiksäkerheten skall bli så effektiv
som det står i mänsklig makt att åstadkomma.
Där får det inte bli en fråga
om medel utan kravet på trafiksäkerhet
måste vara det avgörande.

Jag påminner mig just nu att herr
Lindahl ställde en fråga beträffande tidpunkten
för övergång till högertrafik.
Denna fråga har diskuterats inom kommissionen,
och enligt tidningarna har
man där kommit fram till att övergången
hör bli den 3 september 1967 och
inte, som det sades från början, försommaren
1967. Vi har inom departementet
inte kunnat ta ställning till den
frågan ännu. Såvitt jag vet har framställningen
från högertrafikkommissionen
ännu inte kommit in till departementet
— i varje fall hade den inte
gjort det i går. Men det kan bero på
speciella omständigheter. Protokollet

2*— Andra kammarens prokoll 196b. Nr 3S

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Svar på interpellation ang. trafiksäkerheten vid övergången till högertrafik

skall ju justeras, och det kan tänkas att
det av den anledningen måste cirkulera.
Det kan finnas fullt legitima skäl
för att den ännu inte kommit departementet
till handa. Så fort vi får in
framställningen skall vi givetvis ta ställning
till den.

Frågan huruvida man skulle kunna
göra någon tillfällig ändring i undervisningsplanen
och driva trafiksäkerhetspropaganda
i skolorna dagarna före
övergången har diskuterats inom kommissionen.
Man skall sträva efter att
försöka få alla skolor att börja terminen
samtidigt. En del skolor börjar nu
några dagar in i september, och då hinner
man inte med denna trafiksäkerhetsuppgift.
Jag har emellertid förstått
att skolöverstyrelsen ställer sig förstående
till en propå som gäller både
en tillfällig omläggning av schemat under
någon vecka, då trafikundervisningen
får dominera, och en likställning
av skolorna beträffande terminens
början för att man skall vara säker på
att all ungdom under tillräcklig tid
blir »bombarderad» med upplysning
och övning i frågor som har samband
med trafiksäkerheten.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Herr statsrådet har sedan
jag begärde ordet ingående utvecklat
alla de problem som sammanhänger
med omläggningen till högertrafik,
och därför kunde det kanske
vara onödigt att jag ytterligare drar ut
på tiden i denna diskussion. Som framgick
av herr Lindahls anförande kände
han sig emellertid orolig för att vederbörande
kommission och kanske
även NTF — som jag arbetar i — inte
har kommit i gång med sina förberedelser
på ett betryggande sätt. Jag skulle
tro att statsrådets senaste anförande har
kunnat stilla herr Lindahls oro, men
jag vill gärna bekänna att det nog inte
är enbart herr Lindahl som kan tänkas
ha bekymmer över de väldiga problem
som reser sig inför omläggningen. Den -

na oro möter man överallt ute i bygderna.
Den sammanhänger kanhända
med frågan om hur myndigheterna och
alla vi andra som sysslar med detta
problem verkligen skall kunna vara
ordentligt beredda när dagen H inträffar.

Vi har egentligen uteslutande sysslat
med de propagandamässiga problemen,
men vi har också tekniska uppgifter i
fråga om exempelvis ombyggnaden av
bussarna. I ett par städer här i landet
finns det kvar spårvagnar, som skall
byggas om. På dessa orter och även i
andra kommuner som har persontrafik
med buss och spårvagn är man
angelägen att vara beredd den dag då
övergången till högertrafik skall förverkligas.

All trafiksäkerhetspropaganda i de
delar som sammanhänger med högertrafikomläggningen
har — som herr
statsrådet här nämnde — dirigerats till
NTF. Detta har skett i samverkan och
samförstånd med högertrafikkommissionen.
Vi är inom NTF i den lyckliga
belägenheten att vi nu har kommit så
långt i vår verksamhet att vi har förbindelser
över hela riket. Länskommittéer
och de trafikkommittéer som
finns i många kommuner samarbetar
med NTF. Vi har en utomordentligt
god hjälp av våra folkrörelser, som är
intresserade för vår verksamhet, exempelvis
av motororganisationerna, för
att nämna några av de viktigaste samarbetsorganen
ute i landet. Vi har givetvis
också i främsta rummet tänkt på
hur vi skall klara propagandan för att
lära gångtrafikanterna att komma så
lindrigt undan som möjligt, eftersom
troligtvis dessa blir de värst ansatta vid
omläggningen.

Vi är alltså inom NTF så väl ställda
att vi har en propagandaapparat i verksamhet
som vi kan utnyttja för de propagandauppgifter
som kommer att möta
oss. Detta är egentligen vad jag ville
framhålla, men jag skulle också gärna
vilja understryka herr Lindahls önske -

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

Svar på interpellation ang. trafiksäkerheten vid övergången till högertrafik

mål om att statsrådet så långt som
möjligt ville ta hänsyn till de ekonomiska
krav som NTF måste ställa för
att kunna fullfölja sin propagandaverksamhet.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag vill också tacka herr
statsrådet för det uppföljande svar han
har lämnat på min interpellation.

Mitt uttryck att svaret var en smula
svävande var nog på sin plats, och det
gav också statsrådet anledning att gripa
in i debatten i en andra omgång och ge
en hel del kompletterande upplysningar.

Mina frågor bottnar i den oro jag känner
över att tiden går så fort. En tredjedel
av tiden från det att beslutet fattades
här i riksdagen till den dag då reformen
skall genomföras har redan förflutit.
Självfallet vill inte heller jag ha
något dubbelkommando, men det förhåller
sig ändå så att högertrafikkommissionen
gör framställningar och regeringen
fattar besluten.

Beskedet för en tid sedan att högertrafikkommissionen
enhälligt hade föreslagit
den 3 september som lämplig dag
för övergången väckte naturligtvis stor
uppmärksamhet i de vidaste kretsar. Jag
kan nu inte exakt erinra mig den tidpunkt
då jag via pressen tog del av denna
nyhet, men jag skulle tro att någon
månad har gått sedan dess. Nu hoppas
jag bara att framställningen kommer
regeringen till handa så småningom.

Man kan bara konstatera att det förefaller
vara lång väg mellan högertrafikkommissionen
och regeringen. Den stora
publicitet som meddelandet om dagen
för övergången fick har givit många
människor den uppfattningen att det
definitiva beslutet redan föreligger. Så
är inte fallet, utan det är regeringen som
skall fatta det avgörande beslutet. Jag
hoppas också att detta inte skall dröja
alltför länge, eftersom det är mycket
viktigt att känna till den exakta tidpunkten
för övergången vid alla de pla -

neringsåtgärder som måste vidtas i detta
sammanhang.

Givetvis är det mycket bra, om man
lämnar vissa upplysningar via pressen,
och jag anklagar inte högertrafikkommissionen
för att så har skett. Det är
till fördel för oss alla, om man inom
kommissionen är PR-inställd. Å andra
sidan kan det inte vara ur vägen att vi
i riksdagen fortlöpande diskuterar dessa
frågor som i så hög grad intresserar en
stor allmänhet.

Jag trodde nog också — lekman som
jag är på området — att man efter ett
och ett halvt års förberedelser hade
kommit längre än som framgick av
statsrådets svar. Men det är naturligtvis
förenat med mycket stora svårigheter
att få i gång en verksamhet av detta
slag. Vi får nu bara uttrycka den förhoppningen
att det efter ett inledande
skede, förvisso kännetecknat av många
bekymmer och långa diskussioner, skall
vara möjligt att gå desto snabbare till
verket. Det är ändå en informationsocli
upplysningsverksamhet av mycket
stor omfattning som väntar oss, och
därför är det absolut nödvändigt även
med en långtidsplanering.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Som ledamot av den i
debatten omnämnda högertrafikkommissionen
vill jag anföra några synpunkter
och jag skall då anknyta till
vad herr Lindahl slutade sitt anförande
med, nämligen att det är nödvändigt
med en grundläggande planering av
övergången till högertrafik.

Det är en mycket stor och betydelsefull
reform som sålunda skall genomföras,
en reform som angår alla människor
i vårt land, och det är mycket
angeläget att man gör allt för att undvika
misstag vid reformens förverkligande.
Högertrafikkommissionen har
också utgått ifrån att de åtgärder som
skall vidtagas måste vara så grundligt
utredda och förberedda att risken
för misstag om möjligt elimineras.

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Svar på interpellation ang. vägförbindelserna inom kommunblocken

Ett exempel på denna grundlighet vid
planeringen och utredningen utgör förslaget
om att omläggningen skall ske i
början av september månad 1967. Tidigare
utredningar hade visat att det ur
flera synpunkter, bl. a. ekonomiska,
skulle vara fördelaktigast att göra omläggningen
i juni månad. Men högertrafikkommissionen
lät sig inte nöja med
dessa utredningar utan uppdrog åt en
arbetsgrupp, bestående av vetenskaplig,
pedagogisk och psykologisk expertis,
att överväga frågan. Denna arbetsgrupp
kom till den slutsatsen att just ur de
trafiksäkerhetssynpunkter, som herr
Lindahl här tagit upp, var början av
september månad att föredraga framför
juni månad. Genom den utredning
som man således låtit göra kunde högertrafikkommissionen
grunda sitt förslag
i detta avseende på ett så säkert material
som över huvud taget är möjligt att
åstadkomma.

Jag begärde emellertid närmast ordet
på grund av att herr Nilsson i Göteborg
fällde ett uttalande som inte bör stå
alldeles oemotsagt i protokollet. Han
framhöll att Kungl. Maj :t och högertrafikkommissionen
hade överlämnat till
XTF att bedriva propaganda- och upplysningsverksamhet
i samband med
övergången till högertrafik. Riktigt så
förhåller det sig inte. Kommissionen
har eftersträvat och eftersträvar ett mycket
förtroendefullt samarbete med NTF,
och självfallet kommer NTF att spela
en mycket stor roll vid propagandaverksamheten.
Men kommissionen anser
att även när det gäller propaganda och
upplysning i trafiksäkerhetsfrågor måste
kommissionen själv ta huvudansvaret
och inte överlämna detta till någon
annan organisation.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag har kanske uttryckt
mig oklart, eftersom herr Allard tycks
ha fått den föreställningen att högertrafikkommissionen
och Kungl. Maj :t överlämnat
all propagandaverksamhet till

NTF. Det rätta förhållandet är att vid
den överläggning mellan högertrafikkommissionen
och NTF'', som jag omnämnde,
har NTF fått i uppdrag att utföra
viss propaganda- och upplysningsverksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. vägförbindelserna
inom kommunblocken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig om jag uppmärksammat
de i vissa kommunblock förefintliga
problem som föranledes av undermåliga
vägar mellan centralorten
och dess omland samt, om så är fallet,
vilka åtgärder jag har för avsikt att vidtaga.

Kommunblockens utformning har bestämts
av flera faktorer, varvid inte
minst kommunikationsförhållandena
inom blocket tagits i beaktande. Detta
gäller särskilt i fråga om förbindelserna
mellan centralorten och blockets olika
delar.

För att kommunblocken skall fungera
på avsett sätt kan det i vissa fall bli
nödvändigt att företa vägupprustningar.
Det torde härvid främst röra sig om
vägförbättringar mellan de perifera delarna
av blocket och centralorten. Genom
beslut den 15 februari 1963 uppdrog
Kungl. Maj:t åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att i samråd med vederbörande
länsstyrelser låta inventera
behovet av sådana allmänna vägföretag,
vilka bedömdes underlätta samordningen
av verksamheten inom blocken. Enligt
direktiven för inventeringen skulle icke
endast trafikbehovet i nuläget bedömas
utan också de ändringar som verksamheten
i kommunblocken kan medföra,

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

Svar på interpellation ang. vägförbindelserna inom kommunblocken

liksom vägens eventuella positiva effekt
som ett led i en aktiv sysselsättningsoch
lokaliseringspolitik inom det aktuella
området.

Under arbetet med upprättandet av
nya flerårsplaner för den ordinarie
statliga vägbyggnadsverksamheten under
perioden 1964—1968 har bl. a. beaktats
behovet av vägar till kommunblockens
centralorter. Åtskilliga av de
vid inventeringen redovisade företagen
ingår därför i nu gällande flerårsplaner.
De mest angelägna vägprojekten
torde därför komma att genomföras under
de närmaste åren. En rad av de i
inventeringen angivna företagen har
emellertid icke ansetts ha denna angelägenhetsgrad.
I den mån dessa icke kan
komma till utförande som beredskapsarbeten
under nuvarande planperiod
torde de på sedvanligt sätt få bedömas
i förhållande till andra angelägna företag
vid den revision av flerårsplanerna,
som författningsenligt skall ske under
år 1966.

Slutligen vill jag nämna, att utredningen
rörande den översiktliga vägplaneringen
enligt sina direktiv skall ta
hänsyn till det ny- och ombyggnadsbehov,
som kan föranledas av kommunblocksbildningen.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Herr statsrådet säger i sitt svar, att
för att kommunblocken skall fungera
på avsett sätt kan det i vissa fall bli
nödvändigt att företa vägupprustningar.
Jag tror att det i de flesta kommunblock,
åtminstone i glesbygderna, finns stort
behov av vägupprustning. Det gäller inte
bara de större tillfartsvägarna utan
även mindre vägar. I samband med
kommunblocksreformen fick vissa kommuner
som centralort en ort som man
tidigare inte var inriktad mot, och där -

av följde också i de flesta fall att kommunikationerna
till centralorten inte
var de bästa. Eftersom centralorten
oftast är platsen för skolans högstadier,
innebär de dåliga vägarna att det blir
långa och tröttande resor för barnen.

Kommunikationsministern hänvisade
i sitt interpellationssvar till den väginventering,
som har verkställts enligt beslut
den 15 februari 1963. När länsstyrelserna
gjorde denna inventering, grundade
de sitt arbete på den av länsstyrelserna
föreslagna indelningen i kommunblock.
Men i de fall där regeringen har
frångått länsstyrelsens förslag till kommunblock
—- jag fäller inte något omdöme
om dessa ändringar — så att det
blivit andra centralorter, har man kanske
fått en sämre väg till sin centralort.
Det är väl ungefär samma förhållande
med de vägplaner som fastställts för
perioden 1964—1968. De har fastställts
redan 1963, och således har man inte
heller där kunnat ta hänsyn till den slutligen
fastställda kommunindelningen.

Herr statsrådet talar om att det är
vissa perifera delar som har dåliga kommunikationer
till centralorten. Jag vet
av erfarenhet att det finns kommuner
ganska nära centralorten som har en
mycket dålig väg till centralorten och
därmed till högstadieorten. Frågan är
då: Finns det inte någon möjlighet att
ge någon form av prioritet åt dylika
vägar, som kanske enligt vägplanen
först kommer med efter 1968, så att man
där får i gång en snabb vägupprustning?
Jag är medveten om att det behövs
pengar ute i vägförvaltningarna
till detta, men jag tror inte att det är så
många vägprojekt det gäller. I de fall
där denna situation har uppstått är vägupprustningen
emellertid ett mycket
angeläget behov för bygden och de människor
som är berörda.

Jag vädjar till kommunikationsministern
att uppmärksamma detta, om det
finns möjligheter att anslå extra belopp
för dylika vägupprustningar.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Handläggningen av frågor om lokala trafikföreskrifter m. m.

§ 6

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet vilande
motionerna nr 1102 och 1103.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 65—
67, första lagutskottets utlåtanden nr
47—49, jordbruksutskottets utlåtande nr
28 och allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 53—55.

§ 8

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Westberg, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
avdraget vid beskattningen för
bidrag till underhåll av eget barn i annans
vårdnad,

herr Svensson i Stenkyrka, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående rekryteringen av
befäl inom armén, samt

fru Kristensson, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående planeringen för en förflyttning
av Norrbackainstitutet och Eugeniahemmet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 9

Handläggningen av frågor om lokala
trafikföreskrifter m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående handläggningen
av frågor om lokala trafikföreskrifter
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 16 oktober 1964 dagtecknad
proposition, nr 176, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av

tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden velat

dels föreslå riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till lag om
trafiknämnder,

dels inhämta riksdagens yttrande över
vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648);

2) förordning om ändring i förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen dels

i första kammaren nr 843 av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. samt i andra
kammaren nr 1039 av herr Anderson i
Sundsvall m. fl.,

dels i andra kammaren nr 1040 av
herr Börjesson i Falköping m. fl.,
dels ock i andra kammaren nr 1041
av herr Wiklund och fru Forsling.

I motionerna I: 843 och II: 1039, som
var likalydande, hemställdes,
att riksdagen vid behandling av proposition
nr 176/1964 ville med ändring
av propositionens förslag om trafiknämnder
besluta

i första hand att den angivna befogenheten
att meddela lokala trafikföreskrifter
m. m. skulle tillkomma kommunens
styrelse, samt

i andra hand att, om lokala trafiknämnder
likväl ansåges böra inrättas,
dessa finge den sammansättning och beslutanderätt
som i motionerna angivits
och som anslöte sig till de allmänna
riktlinjerna för kommunala nämnder
och styrelser.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å
följande motioner, nämligen

1. I: 843 och II: 1039,

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

Handläggningen av frågor om lokala trafikföreskrifter m. m.

2. II: 1040 samt

3. II: 1041,

såvitt i motionerna yrkats ändring i den
föreslagna lagtexten, för sin del antaga
det vid förevarande proposition,
nr 176, fogade förslaget till lag om trafiknämnder; B.

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla att riksdagen icke
funnit anledning till erinran mot vid
propositionen fogade förslag till

1. förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648);

2. förordning om ändring i förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.;

C. att följande motioner, nämligen

1. I: 843 och II: 1039,

2. II: 1040 samt

3. II: 1041,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Tobé, som ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen i anledning av motionerna
1:843 och 11:1039 måtte avslå
förevarande proposition, nr 176;

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att de uppgifter
på den lokala trafikregleringens område
som enligt gällande rätt ålåge stadsmyndighet
överfördes till kommun;

C. att följande motioner, nämligen

1. I: 843 och II: 1039,

2. II: 1040 samt

3. II: 1041,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad reservanten anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Bakgrunden till tredje

lagutskottets utlåtande nr 44 är proposition
nr 176, som är föranledd av att
när magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna
avvecklas den 1 januari
1965, måste vissa beslutsfunktioner,
som dessa organ har, utskiftas på
andra.

Det finns här också en annan problematik.
De ärenden det nu gäller har
både kommunalt och polisiärt intresse.
Det har också funnits ett önskemål om
gemensamma regler för land och stad,
vilket man nu i olika sammanhang försöker
genomföra.

Vad som enligt min mening är det viktigaste
i propositionen och som behandlas
rätt utförligt i utskottsutlåtandet är
bestämmandet av de lokala trafikföreskrifterna.
Det föreligger ett sakkunnigutlåtande
från stadsdomstolsutredningen,
som lade fram sitt betänkande
1961. Den föreslog att den lokala trafikregleringen
-— det rörde bara städerna
— skulle förläggas till stadens styrelse,
drätselkammare eller stadskollegium,
med skyldighet att inhämta yttrande av
polismyndighet. Sedan skulle polismyndigheten
kunna ges besvärsrätt.

Svenska stadsförbundet instämde i
stort sett i vad stadsdomstolsutredningen
sagt men ansåg att man inte
skulle ha någon besvärsrätt. Man skulle
försäkra sig om goda kontakter i alla
fall mellan polismyndigheten och stadens
styrelse.

Domstolskommittén framlade sedan
sitt betänkande 1963, och där föreslogs
att den lokala trafikregleringen skulle
överlåtas till polismyndigheten — alltså
ungefär som det nu formellt är i städer
med poliskammare. I verkligheten
har dock de kommunala myndigheterna
även där ett mycket stort inflytande,
men det formella beslutet fattas av poliskammaren.
De kommunala myndigheterna
skulle höras när det gällde frågor
av större allmänt intresse.

Att kommunen skall ha hand om dessa
saker är den ena ytterligheten. Den andra
är att polisväsendet skall sköta dem ge -

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Handläggningen av frågor om lokala trafikföreskrifter m. m.

nom den lokala polismyndigheten. I
domstolskommittén och i stadsdomstolsntredningen
kom man alltså till olika
ytterligheter. Svenska kommunförbundet
och Stadsförbundet gick naturligt
nog emot domstolskommittén. Yterligare
en myndighet gick på kommunalförbundens
linje, nämligen Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande.
Jag nämner detta därför att det har
talats om vikten av att trafiksäkerheten
främjas och att det fördenskull måste
vara polismyndigheten som bestämmer.

Departementschefen säger att parkeringsutredningen
intar en särställning.
I den utredningen har man föreslagit
ett särskilt organ med representanter
för såväl kommun som polis efter inspiration
från justitiekanslersäinbetet.
Det är också det förslaget departementschefen
har gått på.

Departementschefen säger i propositionen
att regleringen av den lokala trafiken,
särskilt inom städer och andra
större samhällen, har blivit en alltmer
grannlaga och betydelsefull uppgift.
Detta gäller både framkomst- och uppställningsmöjligheterna
för fordonen.
Motorfordonstrafiken har, säger departementschefen,
blivit en integrerande
del i samhällets ekonomiska liv. Och
dessutom gäller det här en trafiksäkerhetsfråga.
För att kunna ordna upp de
sakerna måste stads- och byggnadsplaneringen
vara grundläggande för utformningen
av gator och broar samt
för parkeringen och den kollektiva trafiken.
De lokala trafikföreskrifterna
måste därför — och nu citerar jag departementschefen
— »ansluta sig till
denna planering».

Det som, åtminstone i städerna, är en
kommunal uppgift, nämligen planering
och byggande av trafikleder, måste alltså
följas av trafikreglering. Det säger departementschefen.
Och han säger också
att det är ett både kommunalt och polisiärt
intresse. Han tar vidare direkt
fasta på parkeringsutredningens förslag
att fördela ansvaret mellan kom -

munen och polisväsendet och föreslår
därför ett särskilt organ, trafiknämnden,
bestående av polischefen och två
valda personer, vilka dock inte skall
ha bestämmanderätt mot polischefen
vid omröstning. Polischefen skall ha
vetorätt, och frågan skall i sista hand
föras till länsstyrelsen för avgörande.

Jag står i detta ärende som ensam
reservant -— vilket jag hoppas är både
första och sista gången i dessa sammanhang.
Reservationen är grundad på en
fyrpartimotion i första och andra kammaren
som går ut på att man bör ge
kommunerna ett berättigat inflytande i
trafikfrågorna. Man säger i motionerna
också att stadsplaneringen och de trafiktekniska
synpunkterna är av stor betydelse
och att kommunerna därför
bör ha avgörandet, men naturligtvis
skall man ha ett samband mellan kommunen
och polismyndigheten genom ett
obligatoriskt remissförfarande och genom
medverkan i de kommunala nämnder
och styrelser som har med dessa frågor
att göra.

Låt mig så tillfoga en rent kommunalrättslig
synpunkt.

Under senare år har man försökt att
vid all speciallagstiftning på det kommunala
området eliminera inblandning
från statliga myndigheter, och man har
även sökt undvika att införa stadganden
om obligatoriska specialister i de olika
nämnderna. Så har man gjort i fråga
om den ena lagen efter den andra; jag
kommer särskilt ihåg vad statsrådet
Skoglund själv sade när han försvarade
ändringen år 1959 av byggnadsstadgan.
Frågan behandlades utförligt av tredje
lagutskottet, och utskottet tillstyrkte slopande
av bestämmelsen om av magistrat
eller länsstyrelse tillsatt ledamot avbyggnadsnämnd
och bestämmelsen om
att till ledamot av byggnadsnämnd skulle
väljas personer med intresse för och
erfarenhet av byggnadsfrågor. Det är
mot denna bakgrund förvånande att förslag
nu framlagts till en lagstiftning där
det heter — jag citerar ur 3 §:

Onsdagen den 2 december 1 ''.HM

Nr 38

4 tf

Handläggningen av frågor om lokala trafikföreskrifter m. in.

»Till ledamot eller suppleant bör endast
den väljas som är väl förtrogen
med de lokala förhållandena i fråga om
samhällsplanering och trafikreglering.»

Saken har inte tagits upp i vare sig
motionen eller reservationen. Men det
är ju de som väljer som avgör vilka som
skall anses kunna sitta i nämnden. Det
finns nämnder som har ännu viktigare
uppgifter än dessa trafiknämnder, och
i fråga om dem finns inga sådana här
kompetenskrav. Nej, de som väljer för
ta ansvaret för att nämnderna kan fungera.
Jag upprepar att jag finner det
egendomligt att ett sådant här både till
principen och konstruktionen förlegat
stadgande föreslås infört i den föreslagna
lagen om trafiknämnder.

Motionen och reservationen överensstämmer
inte riktigt i själva klämmen.
I motionen föreslogs att de uppgifter
på den lokala trafikregleringens område
som enligt gällande rätt åligger stadsmyndighet
överföres till kommunens
styrelse. Detta uttryck var hämtat från
stadsdomstolsutredningen. Jag tror inte
att det är alldeles riktigt att skriva så,
och därför har jag i reservationen föreslagit
lydelsen »överföres till kommun».
Med »kommun» förstås ju i detta fall
kommunens fullmäktige, som kan utse
det organ som skall handlägga frågorna.
I Uppsala har vi en kommunikationsnämnd
sedan många år tillbaka, och på
många håll finns trafiknämnder och trafiksäkerhetsnämnder.
Sådana organ bör
kunna åläggas att samråda med den lokala
polismyndigheten.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid tredje
lagutskottets utlåtande nr 44 fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Anderson
i Sundsvall (fp).

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Som föregående talare
nämnde har frågan om handläggandet
av de lokala trafikföreskrifterna efter
den 1 januari 1965 varit föremål för

yttrande från ett par utredningar. Stadsdom.
stolsutredningen föreslog år 1961
att beslutanderätten i alla städer i fråga
om den lokala trafikregleringen skulle
förläggas till stadens styrelse med
skyldighet för styrelsen att inhämta yttrande
från den lokala polismyndigheten.
1963 avgav domstolskommittén sitt
förslag som gick ut på att beslutanderätten
skulle ligga hos polismyndigheterna,
såsom för närvarande är fallet.

Sedermera har den s. k. parkeringskommittén
föreslagit att man skulle gå
en medelväg och koppla in både polismyndigheten
och de kommunala myndigheterna.
Detta är vad som förordas
i propositionen — en lokal trafiknämnd
föreslås inrättad, där polischefen skall
vara ordförande och i vilken skall ingå
två andra ledamöter, valda av kommunens
fullmäktige. Det förutsätts att
nämndledamöterna skall bli enhälliga;
enhälligheten förutsätts åtminstone
sträcka sig så långt att den omfattar ordföranden
och en av de kommunvalda
ledamöterna. I annat fall skall ärendet
gå till länsstyrelsen.

Föregående talare pekade på vad remissinstanserna
sagt. Det är då att märka
att dessa — Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, länsstyrelserna
o. s. v. — inte yttrat sig över det
förslag vi i dag diskuterar, utan de har
uttalat sig om låt mig säga ytterlighetsförslagen
— stadsdomstolsutredningen,
som vill lägga alla befogenheter hos
kommunen, och domstolskommittén,
som ville lägga alla befogenheter hos polisen.
Ingen remissinstans har haft möjlighet
att yttra sig över vad som föreslås
i den kungl. propositionen, man remitterar
ju inte kungl. propositioner.

Om kammaren beslutar i enlighet med
propositionen och tredje lagutskottets
förslag, såsom första kammaren redan
gjort utan debatt, får vi väl räkna med
att man försöker nå enighet inom trafiknämnderna.
Det torde endast bli i
undantagsfall som enighet inte kan uppnås.
Dessa undantagsfall torde bli de

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1904

Handläggningen av frågor om lokala trafikföreskrifter m. m.

mest kontroversiella och kommer att gå
till länsstyrelsen.

Reservanten vill att beslutanderätten
helt skall läggas hos kommunens styrelse
eller särskilt tillsatt organ. Jag antar
att det i städerna inte skulle bli så
svårt att få kompetent folk för handläggandet
av frågorna, men i småkommunerna
ute på landsbygden kunde det
bli svårare.

I reservationen heter det, att om beslutanderätten
ligger hos de kommunala
myndigheterna »främjas en ändamålsenlig
trafikfördelning och en god
lokalisering av arbetsplatser och bostäder».
Trafikföreskrifterna skall anpassas
efter bebyggelsen och efter stadsplaneringen.
Man utfärdar väl inte först
trafikföreskrifter, vilka man därefter
följer upp med stadsplanering och bebyggelse.
Trafikföreskrifterna måste under
alla förhållanden anpassas efter den
bebyggelse som finns och efter de planer
som är fastställda.

Jag tycker för min del — vilket vi
alla med ett undantag i utskottet också
ansett — att utskottets och propositionens
förslag är en hygglig kompromiss
mellan uppfattningarna inom de
två ytterlighetsriktningar, som antingen
har velat att avgörandet helt och hållet
skulle läggas hos de kommunala
myndigheterna eller att det liksom nu
helt och hållet skulle ligga hos polismyndigheterna.

Jag och såsom jag nämnt även utskottets
majoritet har ansett detta vara
en acceptabel kompromiss. Därför, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag vill yttra några få
ord med utgångspunkt från detta utlåtande.

Jag vill först uttala min stora tillfredsställelse
över utskottets mycket positiva
uttalande med anledning av min
och fru Forslings motion II: 1041 angående
viss komplettering av 6 § trafik -

nämndslagen. Det föreslås i denna motion
att en bestämmelse skulle införas
om att trafiknämnder i angränsande
kommuner, vilka kan komma att beröras
av en aktualiserad lokal trafikföreskrift
i en viss kommun, liksom trafikantorganisationerna
inom kommunen
skall beredas tillfälle att yttra sig i ärendet,
innan beslut om sådan föreskrift
meddelas.

Vad utskottet anfört kan väl knappast
uppfattas annat än som en anvisning
om att man bör gå till väga i enlighet
med vad den föreslagna bestämmelsen
direkt skulle ålägga trafiknämnderna.
Det är emellertid, herr talman, en passus
i detta uttalande som jag särskilt
fäst mig vid: »Utskottet vill också framhålla
att polischefen, då fråga är om
större polisdistrikt omfattande flera
kommuner, i sin egenskap av ordförande
i samtliga nämnder inom distriktet
kan sörja för viss samordning.» Polischefen
kan ju vara både ledamot och
ordförande i alla de inom en region ingående
kommunernas trafiknämnder.

Men i större polisdistrikt bestående
av en enda kommun — framför allt naturligtvis
storstadskommunerna — förhåller
det sig inte på detta sätt. Där är
det synnnerligen önskvärt att också
grannkommunernas trafiknämnder, när
det gäller ett förslag beträffande en lokal
trafikföreskrift, vilken ofta kan beröra
dessa angränsande kommuner, regelmässigt
får tillfälle att yttra sig.

Jag vill bara understryka utskottets
klara uttalande att motionens syfte därvidlag
förtjänar beaktande. Jag hoppas
alltså att detta också skall gälla för storstadskommuners
och deras grannkommuners
trafiknämnder. Det förekommer
en del brister i samordningen av trarikregleringen
i kommuner inom storstadsregionerna,
brister som skulle kunna
förebyggas genom tillämpning av 6 §
av den nya trafiknämn dslagen så som
utskottet förordat. Jag tänker givetvis
på de av förhållandena i flera kommuner
betingade svårigheterna, när det

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

Handläggningen av frågor om lokala trafikföreskrifter m. in.

gäller trafikframkomligheten i de stora
kommunerna. Vi hade denna fråga uppe
till debatt i denna kammare för inte så
liinge sedan i samband med ett svar
från statsrådet Skoglund rörande trafikframkomligheten
i Stockholm.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Forsling
och herr Rimmerfors (båda fp).

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Utskottets talesman sade,
att de remissyttranden som är refererade
i propositionen inte avser det
förslag som är framlagt i propositionen.
Jag tog inte upp detta förhållande
i mitt anförande. Det är onekligen litet
uppseendeväckande att två statliga
utredningar kommer till diametralt motsatta
ståndpunkter i dessa frågor. Den
ena utredningen förordar helt kommunal
handläggning och den andra en helt
statlig handläggning av frågorna. I detta
läge tar man ett remissutlåtande —
inte ett ur högen utan ett som innebär
en kompromiss — och lägger detta som
grund för en proposition. Visserligen
var man sent ute, men jag undrar om
det inte hade varit bättre om även parkeringskommitténs
förslag hade kunnat
remitteras till några myndigheter, så
att man hade kunnat få några synpunkter
på det.

Vidare talade utskottets vice ordförande
om förhållandena i stora och små
kommuner. Naturligtvis är det inte bra
att samma lagstiftning gäller både på
landsbygden och i städerna. Därvidlag
kommer man också in på en annan svårighet.
Det är inte säkert att man kan
få tag i en person, som motsvarar föreskrifterna
i 3 §: »Till ledamot eller suppleant
bör endast den väljas som är väl
förtrogen med de lokala förhållandena
i fråga om samhällsplanering och trafikreglering.
» Det är ganska höga kompetenskrav
som skall uppfyllas i detta
fall.

I anslutning till vad herr Wiklund
sade vill jag nämna något om frågan
om gemensamma ledamöter i trafiknämnder
för flera kommuner. Det egendomliga
är att man inte behöver tillhöra
den kommun i vars nämnd man sitter.
Det räcker om man tillhör polisdistriktet.
När det finns låt oss säga fem
kommuner i ett polisdistrikt och man
vill ha två personer som företräder hela
distriktet, hur skall man då välja dessa
personer? Det fordras överläggningar
och kontakter, och de kanske misslyckas.
Man har inte någon form för detta
som man har då det gäller ägodelningsnämnder
och expropriationsnämnder
som går över kommungränserna.

Utskottets talesman sade att det var
en »acceptabel» kompromiss. Han sade
inte att kompromissen var bra och jag
ifrågasätter om den är acceptabel. Jag
tycker nog att man skulle hålla på den
kommunala beslutanderätten.

Utskottets talesman sade också att
man måste följa kommunernas planering
när man utfärdar föreskrifter. Men
det kan hända att kommunerna har
gjort planer som förutsätter att en gata
skall vara enkelriktad åt ett visst håll
men så kommer polisen till annan åsikt
och vänder på det hela — en gata kan
ju enkelriktas åt två håll.

Jag satt i går och diskuterade ett förslag
till stadsplan för ett område i en
mellansvensk stad på 10 000 invånare.
Planen är helt beroende av enkelriktning
av vissa gator, parkeringsförbud
på vissa gator och parkeringsplatser på
andra håll, plats för bussar och lastbilstrafik
på vissa håll o. s. v. Om dessa
förutsättningar spricker på grund av
att polischefen tre, fyra år senare kommer
till annan åsikt, är planeringsarbetet
gjort i onödan. De lokala trafikföreskrifterna
om stadsplaneringen hänger
ihop, som både departementschefen
och utskottets talesman har sagt,
och de bör ligga hos samma myndighet.
Vad herr Wiklund sedan uttryckte
sin belåtenhet med i utskottets uttalan -

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Ersättning för kommunala uppdrag

de om hans motion, det ingår också i
reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Tobé.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Tobé begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
148 ja och 56 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

§ 10

Ersättning för kommunala uppdrag

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående ersättning för kommunala
uppdrag.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Som en av motionärerna
i föreliggande fråga vill jag kommentera
utskottets förslag som innebär avslag
på vår motion. Jag har inget yrkande,
herr talman, men då jag väl känner
till de förhållanden som ligger bakom
motionens yrkande är jag övertygad
om att denna fråga återkommer inom
en snar framtid.

På många håll innebär mottagandet
av ett kommunalt förtroendeuppdrag direkt
ekonomisk förlust för den förtroendevalde.
Detta är enligt vår mening
orimligt. I den mån vederbörandes indragna
löneförmåner för att delta i ett
sammanträde är större än sammanträdesarvodet
bör ändring ske. Det är
osmakligt att familjens standard skall
sjunka för att familjefadern får ett allmänt
uppdrag. Ett sådant förhållande
är ägnat att misskreditera dem som deltar
i allmänna angelägenheters vårdande.

I Norrland är dessutom avstånden
stora så att förtroendemannen kan få
avstå för resor en tid som är flera gånger
så lång som själva sannnanträdestiden.
Detta förhållande blir än mera
markant när de kommunala enheterna
blir ännu större än vad de är nu. Det
får inte bli så, att människorna i periferien
av ekonomiska skäl skall tvingas
avstå från att deltaga i förvaltningen av
kommunens angelägenheter.

Ersättning för inkomstbortfall har tidigare
också utgått i ett antal kommuner.
Detta har inte medfört större tilllämpningssvårigheter.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
bara illustrera att frågan ingalunda är
obetydlig. Även om ersättningsreglerna
har justerats för några år sedan, såsom
utskottet framhåller, är detta enligt min
uppfattning inte en tillräckligt bärande
grund för riksdagen att med gott samvete
avfärda krav på större rättvisa.

För dagen har jag som sagt inget yrkande,
herr talman, men jag tillåter mig
uttala spådomen att frågan kommer

Onsdagen den 2 december 1904

Nr 38

snart ånyo att irritera eller oroa konstitutionsutskottet
och riksdagen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Denna fråga är ju ingalunda
ny. Den har diskuterats i samband
med de senaste kommunallagsändringarna.

Enligt 46 § i kommunallagen kan fullmäktige
från och med den 1 januari
1963 besluta att till dem som är utsedda
i kommunala nämnder och styrelser
skall utgå arvode för det arbete som är
förenat med uppdraget. Arvodet må enligt
vad som där säges icke överskrida
vad som är skäligt med hänsyn till göromålens
omfattning och art samt den
tid, som beräknas åtgå för uppdraget.

Emellertid bör enligt mitt förmenande
motionärerna också ta hänsyn till
förarbetena till dessa bestämmelser. Det
framgår av dem att arvodet alltid bör
fastställas med hänsyn till det arbete
uppdraget i allmänhet medför och den
tid som behöver sättas till, varvid bör
uppmärksammas att arvodet minst bör
täcka normala inkomstbortfall. Det kan
sålunda inte uppstå förlust för dem
som har låga inkomster men det kan
uppstå problem med dem som eljest har
mycket höga inkomster, och det är
ingalunda så som fru Jäderberg vill påstå
att det inte uppstår svårigheter vid
bedömningen. Visst gör det det. Vad
förlorar en privatpraktiserande läkare?
Eller en köpman? Vad förlorar han eller
hon på ifrågavarande sammanträde?
Det är en svår bedömningsfråga, och
det är svårt för vederbörande också att
precisera den förlust som uppstår. Så
visst finns det problem.

I förarbetena har det uttalats att vid
arvodessättningen hänsyn bör tas också
till de insatser som inte står i direkt
proportion till den tillsatta tiden. Därmed
har man gett kommunerna ganska
stora möjligheter att med hänsyn till
lokala förhållanden och annat avpassa
arvodena och ersättningarna på rimligt
och rättvist sätt. Jag tror inte, herr tal -

Ilesparingar inom försvaret

man, att den utformning som här har
föreslagits av motionärerna löser denna
fråga på tillfredsställande sätt. Hur
skulle det vara om vi skulle införa den
principen i riksdagsarbetet?

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående heltidsanställda kommunala
förtroendemän, och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 12 § lagen den
28 maj 1937 om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Besparingar inom försvaret

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
174, i anledning av väckta motioner om
besparingar inom försvaret.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svanström (1:468) och den andra inom
andra kammaren av herrar Persson
i Heden och Vigelsbo (11:560), hade
hemställts att riksdagen genom skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
en skyndsam utredning beträffande besparingar
inom försvaret genom omorganisation
av dels förråds-, reparations-
och underhållstjänsten, dels den
allmänna värnpliktsutbildningen.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 468 och II: 560 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Liksom statsutskottet

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Besparingar inom försvaret

har inte heller jag som motionär någon
anledning att yrka bifall till denna motion
eftersom dess yrkande redan blivit
tillgodosett, och detta innan motionen
behandlades i utskottet eller kamrarna.
Det är ju glädjande att motioner
kan effektueras så snabbt att man inte
ens behöver ta upp dem till debatt i
kammaren. 1964 års försvarskostnadsutredning,
som upptog sin verksamhet
i början av detta år, har fått till uppgift
att få fram en mera resultatinriktad
verksamhet på olika nivåer inom krigsmakten.

Man har sålunda av denna utredningsverksamhet
att förvänta beaktanden av
vad som anförts i motionerna rörande
rationalisering och ekonomisering inom
krigsmakten. Jag är glad över att chefen
för försvarsstaben på uppdrag av
överbefälhavaren givit motionärerna
rätt i att behov kan föreligga av en
översyn för att möjliggöra rationaliseringar
och besparingar inom försvarsväsendet.
I juni 1964 tillsattes en utredning
rörande organisationen av krigsmaktens
tygförvaltning. Det är att förvänta
att även denna utredning måste
uppmärksamma förråds-, reparationsoch
underhållstjänsten.

Det har i tidningspressen och på annat
sätt förekommit alarmerande uppgifter
om att slöseri ägt rum vid olika
tillfällen. Även under det senaste årets
militärövningar och manövrer har sådana
uppgifter kommit fram. Det finns
därför anledning att noggrant uppmärksamma
detta. Jag är tacksam och glad
över att en utredning är på gång i syfte
att inte bara förhindra slöseri och felaktiga
investeringar utan också att förbilliga
kostnaderna för värnpliktsutbildningen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! I början av detta år
väcktes en serie motioner, vilka syftade
till att åstadkomma besparingar inom

försvaret. Bakom dessa motioner stod
förutom kommunisterna grupperingar
från såväl regeringspartiet som centerpartiet
och folkpartiet. Det var någonting
nytt, och det återspeglade kanske
den känsla av vantrivsel som finns ute
i landet med behandlingen av de militära
frågorna i den svenska riksdagen.
Kanske det också återspeglade något av
den oro som finns över de ganska trista
ekonomiska perspektiv som den nuvarande
militärpolitiken ställer.

Man kan säga att den motion som nu
föreligger också tillhör denna kategori.
Det påpekas, att nästa år kommer en
ytterligare stegring av militärutgifterna
med 400 miljoner kronor att äga rum.
Varken utskottet eller ÖB har bestridit
detta motionärernas påstående. Det betyder
att vi mycket snabbt närmar oss
siffran 5 miljarder kronor för militära
ändamål. Jag tror att man har uppnått
ett resultat genom dessa olika opinionsyttringar
i riksdagen, nämligen att det
hädanefter inte såsom under 1958 kommer
att bli möjligt att genom en s. k.
partiledaruppgörelse, där man sätter
sig över en arbetande utredning och
ställer statsmakterna inför ett fullbordat
faktum, åstadkomma bestämda avgöranden
som binder både regering och
riksdag.

Denna motion föreslår emellertid en
skyndsam utredning beträffande besparingar
inom försvaret genom omorganisation
av förråds-, reparations- och underhållstjänsten
jämte den allmänna
värnpliktsutbildningen.

Utskottet har sagt nej till detta och
hänvisar till andra utredningar och
naturligtvis till den skrivelse som ÖB
har inlämnat och som hängts på utskottets
utlåtande.

Nu har en av motionärerna nyss sagt
att han egentligen fått sin vilja fram
och att han därför avstår från att yrka
bifall till sin motion. Detta var ganska
överraskande för mig, eftersom den utredning
som man här talar om inte har
till syfte att åstadkomma besparingar

Onsdagen den 2 december 1901

Nr 38

för att minska de militära utgifterna;
dess syfte är framför allt att åstadkomma
rationaliseringar. De besparingar
som kan uppnås genom dessa rationaliseringar
skall gå till andra militära
ändamål. Därför tycker jag för min del
att belåtenheten med utskottets avslagsyrkande
är alldeles för stor med tanke
på den ringa anledning som finns därtill.

I det yttrande som ÖB har avgivit säges
att man numera fått ett ökat kostnadsmedvetande
inom det militära. Orsaken
därtill påstås vara att allt vad
man kan spara genom rationalisering
går att använda till andra militära ändamål.
Utskottet stöder sig också på
detta uttalande. Såvitt jag kan förstå
kan detta bara tolkas på det sättet att
det s. k. kostnadsmedvetandet inom
det militära tidigare inte var värt så
mycket.

Motionärerna har hänvisat till att det
faktiskt finns tendenser till nedrustningssträvanden.
Bl. a. har de åberopat
att både Sovjetunionen och Förenta staterna
under detta budgetår pressar ned
sina militära kostnader. ÖB medger att
motionärerna har rätt i detta avseende,
även om han diskuterar frågan om huruvida
det innebär någon reell försvagning
av vederbörandes militära möjligheter.
Men ÖB kan över huvud taget inte
resonera om att en sådan situation skulle
kunna uppstå, i vilken vi kunde pressa
ned våra militära utgifter. Han ger
några underliga motiveringar till att
det måste vara så här i landet och varför
vi följaktligen nästa år kommer att
närma oss siffran 5 miljarder kronor
och innan 1970 6—7 miljarder kronor.

Till utskottsutlåtandet har också fogats
en tabell över försvarskostnadernas
utveckling. Jag vill inte ingå på alla
uppgifter i denna tabell. Jag tycker
emellertid inte det är anständigt att laborera
med procentsiffror på det sätt
som här sker. Exempelvis nämns att
försvarskostnadernas andel av bruttonationalprodukten
är 4,5 procent och

Besparingar inom försvaret

att deras andel av totala statsbudgeten
är 19,9 procent o. s. v. Den totala försvarsbudgeten
anges till drygt 4,1 miljarder,
men det är bara fjorton dagar
sedan försvarsministern meddelade att
våra försvarskostnader uppgår till nära
4,6 miljarder kronor. Utgår man från
försvarsministerns siffra för kostnaderna
i stället för ÖB:s, kommer man fram
till att försvarskostnadernas andel av
bruttonationalprodukten är 5 procent
och att deras andel av den totala statsbudgeten
inte är 19,9 procent utan 22
procent.

Nu sägs det att man inte kan påstå
att försvarskostnadernas utveckling är
skattehöjande. Men hur kan man förneka
sambandet mellan de höga militärutgifterna
och skatteinkomsterna, om
samtliga direkta skatter ger 7,5 miljarder
och de militära utgifterna tar i anspråk
4,5 miljarder kronor härav? För
de flesta är det uppenbart att det finns
ett direkt och påtagligt samband i detta
fall, och det är lätt att bevisa konsekvenserna.

I ÖB:s promeroria göres ett överraskande
uttalande. Det heter att önskemålen
om rationaliseringar inom det
militära är större än kapaciteten hos
rationaliseringsorganen. Såvitt jag förstår
borde det ge ytterligare stöd åt motionärernas
krav. Det är märkligt att
högsta militärledningen konstaterar att
det är på det sättet utan att man här
ämnar vidta särskilda åtgärder för att
lösa problemet.

Herr talman! Jag har redan konstaterat
att motionären är belåten med vad
utskottet framhållit och därför finner
sig i att utskottet yrkar avslag på motionen
och att ingen av hans partikamrater
i statsutskottet ens gjort en reservation
till förmån för motionen. Den är
motiverad och dess syfte täcks inte av
den utredning som utskottet åberopar
och som, vilket jag redan belyst, har
andra uppgifter.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motionen.

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Besparingar inom försvaret

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg är förvånad
över att jag kan vara till freds med
utskottets skrivning i detta fall.

Jag tycker inte att man skall tillsätta
utredningar blott och bart för utredningarnas
egen skull. Utskottet har penetrerat
denna sak och hänvisat till den
nu pågående utredningen. Det finns då
skäl att först avvakta resultatet av denna
utredning innan någon ny sådan tillsättes.

När vi motionerade i detta ärende
visste vi inte om att det skulle tillsättas
eller var tillsatt utredning i syfte att
uppnå besparingar inom försvaret; i så
fall hade vi inte haft anledning att väcka
motionerna. Dessa utredningar blev tillsatta
i början av året, och det är inte
ofta man läser Post och Inrikes Tidningar
som förtäljer vad som tillsättes
i utredningsväg inom regeringen. Detta
är bakgrunden till att motionerna framlades.

Nu har det klart utsagts att det pågår
utredningar och då förväntas även resultat.
Innan de blivit i tillfälle att framlägga
dessa resultat saknas anledning
att tillsätta nya sådana.

Jag vill också rätta en siffra som herr
Hagberg nämnde, att försvarskostnadernas
andel av den totala statsbudgeten
1964/65 uppgick till 19,9 procent. Den
korrekta siffran är 18,09 procent.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Som herr Hagberg själv
påmint oss om hade vi i våras en rätt
lång debatt här i kammaren om just
denna fråga. Jag tror inte att någon
vinner på att vi nu upprepar de argument
som då framfördes från olika håll.

Man kan nöja sig med att konstatera
att det inom svensk statsförvaltning inte
finns något område som är så genomlyst
som just försvarsområdet. Det finns
inte något område där det pågår så
många utredningar av olika slag som

inom det område fjärde huvudtiteln
omspänner.

Det finns också anledning att påminna
om att statskontoret har en särskild
avdelning som kontinuerligt sysslar med
att försöka klarlägga kostnadssammanhangen
inom försvaret och finna möjligheter
till att nedbringa kostnaderna
så långt det är möjligt.

När herr Hagberg påstår att det förekommer
tydliga nedrustningssträvanden
ute i världen vill jag genmäla att det är
klart att nedrustningsfrågan diskuterats
och kommer att diskuteras. Men man
kan samtidigt konstatera att de totala
rustningskostnaderna ute i världen aldrig
någonsin legat så högt som de gör
just nu.

Om man skall sänka de svenska försvarskostnaderna
skall man inte göra
det genom att tillsätta ytterligare delutredningar.
Då får helt andra metoder
tillgripas, och det är väl en fråga som
bl. a. nästa försvarskommitté får diskutera,
om man nu anser sig kunna stå till
svars med att dra ner försvarskostnaderna
med hänsyn till det oroliga läge
som råder ute i världen.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är riktigt att militärutgifterna
är höga i olika länder. Men
jag tror också att det är få länder, där
de proportionsvis är så höga som i
Sverige. Jag har tidigare nämnt att vi
har högre militärkostnader än Italien.
Frankrikes militärutgifter rör sig om
15 miljarder, men Frankrike har ju sju,
åtta gånger så stor befolkning som
Sverige har. Beträffande våra grannländer
hade Finland i fjol inte mer än 400
miljoner i militärutgifter, Norge och
Danmark omkring 1 i/2 miljard vardera.

Därför menar jag att det verkligen
finns anledning att fråga: Behöver

Sverige hela tiden ligga på toppen? Är
det nödvändigt att nu ha två, tre gånger

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

så höga militärutgifter som under de
farligaste åren av kriget? Är det nödvändigt
att under fredstid sätta in maximala
krafter för att hålla de militära
utgifterna uppe?

I anledning av herr Perssons i Heden
uttalande vill jag bara erinra om att en
av de utredningar, som han åberopade
och som han nu är så glad över att han
springer ifrån sin motion, tillsattes redan
förra året. Det är verkligen inte något
bra betyg åt motionärernas sätt att
betrakta denna fråga, när de alltså lägger
fram en motion och sedan konstaterar
att den är helt överflödig därför
att vad man har önskat få genomfört
redan är genomfört.

Det är riktigt, som herr Bohman sade,
att det görs många utredningar inom
försvaret. Men ingen av dessa utredningar,
som också avser rationaliseringar,
har åstadkommit verkliga besparingar,
besparingar i den meningen att de
skulle ha reducerat försvarskostnaderna,
ty det som man har dragit in på ett område,
har man lagt till på ett annat. Det
är därför försvarskostnaderna numera
stiger med i genomsnitt 200 å 300 miljoner
kronor om året.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
den här debatten, men jag vill gärna rätta
en uppgift som herr Hagberg nyss
lämnade. Det är inte riktigt att Sverige
ligger i toppen då det gäller försvarskostnaderna.
Långt därifrån! Däremot
är det riktigt, att Sverige har högre försvarskostnader
än några andra europeiska
länder, som är jämförbara med
vårt land. Men att vi har högre kostnader
än de länderna beror på att Sverige
har valt att driva en alliansfri utrikespolitik.
Vi kan inte, som dessa andra
länder, få resurser från de stora militära
blockbildningar i vilka de är medlemmar,
utan vi är tvungna att bygga
upp vårt eget försvar, att bära våra egna
kostnader, så länge vi driver den alliansfria
utrikespolitiken. Och såvitt jag vet,

Besparingar inom försvaret

har herr Hagberg inte ifrågasatt att vi
skall överge den utrikespolitik som vi
hittills bedrivit.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Nej, herr Bohman, det
har jag aldrig förutsatt eller utgått ifrån.
Tvärtom anser jag att riktpunkten för
den svenska utrikespolitiken är riktig.
Jag konstaterar emellertid att herr Bohman
själv medger att av jämförbara länder
finns det inget land som har så
höga militärutgifter som Sverige. Det
beror på vår neutrala linje, säger herr
Bohman. Men den syftar ju till att bevara
freden, inte till att delta i krig.

Det märkliga är att när man talar
med människor från Nato-länder, så använder
de samma motivering som den
herr Bohman använder för höga militärutgifter
i Sverige. De säger nämligen
att de på grund av sitt lands medlemskap
i nämnda allians måste ha så höga
militära utgifter. Jag har bl. a. till parlamentariker
från sådana länder sagt
ungefär så här: Tack vare det amerikanska
militärprogrammet, som ger
vissa bidrag till Nato-länder, kan ni ha
lägre militärutgifter. Det är alldeles fel,
liar man svarat. Dessa s. k. bidrag pålägger
oss i stället så mycket större kostnader.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Hagberg om att vår motion inte syftar
till utredning om allmän nedskärning av
försvarskostnaderna och prutning på
försvaret, utan det gäller att få en utredriing
till stånd om vissa förhållanden
inom försvaret, som man har upptäckt
inte är som de borde vara. Man anser
att besparingar och rationaliseringar
kan göras. Men när det då visar sig att
utredning pågår, som syftar härtill,
finns det väl ingen anledning att fordra
ytterligare utredningsnämnder. ÄVen om
ifrågavarande utredning tillsattes i slutet
av förra året, så började den sin verksamhet
först inpå 1964, och utredningen

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Utredning om införande av en allmän

var dessutom inte offentligt känd förrän
vi hade lagt denna motion.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Till herr Persson i Heden
vill jag säga, att om man inte genom
motionen åsyftade att åstadkomma
begränsningar av militärutgifterna, så
har motionärerna verkligen lyckats att
väl dölja denna avsikt. Det står nämligen
redan i början på motionen att militärutgifterna
för varje år har ökat med
betydande belopp och att kostnaderna
för nästkommande budgetår beräknas
öka med över 400 miljoner kronor: »De
militära försvarskostnaderna tar sålunda
i anspråk bortåt en fjärdedel av de
samlade statsutgifterna. Fortsätter denna
kostnadsutveckling kommer de militära
kostnaderna att kräva så stor del
av våra statsutgifter att svårigheter kommer
att uppstå vad gäller att utan stora
skattehöjningar finansiera andra för
vårt land vitala och viktiga uppgifter.»

Det är svårt att få detta att stämma
med herr Perssons uppgift att man inte
har avsett att reducera försvarsutgifterna.

överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 468 och II: 560; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

175, i anledning av väckta motioner om
utredning rörande försvarsattachéorganisationen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Utredning om införande av en allmän
förskoleundervisning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

176, i anledning av väckta motioner om

förskoleundervisning

utredning om införande av en allmän
förskoleundervisning.

Utskottet hade till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av hem
Thorsten Larsson m. fl. (I: 8) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset m. fl. (II: 10), i
vilka hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och härav föranledda
förslag rörande förutsättningarna
och formerna m. in. för införande av
en allmän förskoleundervisning enligt
de riktlinjer som anförts i motionerna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 8
och II: 10, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en utredning rörande förskoleverksamhetens,
särskilt lekskoleverksamhetens,
mål och innehåll m. m.
i huvudsaklig överensstämmelse med de
riktlinjer som angivits av utskottet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Eftersom utskottet inte
har ansett sig böra inhämta LO:s uppfattning
i denna fråga, vill jag ta kammarens
tid i anspråk för att föra fram
några av de synpunkter som jag tror
skulle ha återfunnits i ett eventuellt yttrande
från LO till statsutskottet över
motionen.

LO har under många år engagerat sig
i frågan för att driva på utvecklingen
när det gäller den del av förskoleverksamheten
som daghemmen representerar.
Detta är helt naturligt med tanke
på att det är dessa institutioner som de
förvärvsarbetande föräldrarna har att
lämna sina barn till.

Under vårriksdagen 1962 motionerade
Arne Geijer m. fl. i första kammaren
och jag och några ledamöter till i andra
kammaren om en utredning angående
formerna för statens stöd till barninstitutionerna.
Som bekant tog den på hös -

Onsdagen den 2 december 1904

Nr 38

Utredning om införande av en allmän förakoleundervisning

ten 1902 tillsatta familjebercdningen
som sitt första ärende upp denna fråga,
och riksdagen fick i anledning därav
en proposition att ta ställning till vid
vårriksdagen 1903. De nya statsbidragsbestäminelserna
för verksamheten gäller,
som kammarens ledamöter också
vet, sedan den 1 juli 1903. När det gäller
statsbidragsgivningen tog familjeberedningen
givetvis upp till behandling
frågan om bidragen till andra former
av barnstugor, daghem och fritidshem
för skolbarn samt lekskolor.

Vi har i dag på arbetsmarknaden i
förvärvsarbete 200 000 mödrar med
barn i förskole- och skolåldern. De ställer
krav på utbyggnad av daghem och
fritidshem. Mot det kravet svarar cirka
10 000 daghemsplatser och cirka 2 225
fritidsplatser, och det finns för närvarande
50 000 förskoleplatser i landet.
Som ett resultat av familjeberedningens
förslag och den proposition som riksdagen
fick ta ställning till har också
en samarbetsgrupp tillsatts mellan de
myndigheter som kan tänkas ha ansvar
för denna utbyggnad: socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen
och byggnadsstyrelsen. Denna
samarbetsgrupp har intensivt arbetat
för att finna de vägar som kan råda bot
för förvärvsarbetande föräldrars önskemål
om en tryggad barntillsyn. Samarbetsgruppen
har också för att kunna
följa hur detta arbete bedrives ute i länen
hemställt om tillsättande av särskilda
länsgrupper. Dessa grupper är i
arbete med att utröna de svårigheter
och hinder som finns och att lämna anvisningar,
i avsikt att skapa flera daghem
till gagn för de förvärvsarbetande
föräldrarna.

Det har i många sammanhang sagts
här i kammaren och annorstädes att
kvinnorna är den arbetskraftstillgång
som vi har att lita till. Kvinnorna vill ta
förvärvsarbete — det vet vi genom de
företagna arbetskraftsundersökningarna
— men kvinnorna har också krav att
ställa, och ett av dessa krav är att få

tryggad barntillsyn. Att i denna situation
på allvar tro att man genom en
skyndsam utredning också skall kunna
införa en allmän förskoleundervisning
tycker jag, herr talman, inte vittnar om
en realistisk bedömning. Även om vi
skulle ha råd till detta rent penningmässigt,
så är det ju en fråga om tillgången
på förskollärare. Skolöverstyrelsen,
som har huvudansvaret för utbildningen
av dessa, är också mycket tveksam
och yrkar avslag på motionen.

Jag nämnde att familjeberedningen
som sitt första ärende tog upp frågan
om barntillsynen, vilket resulterade i
en proposition. Jag tror, herr talman,
att familjeberedningen i fortsättningen
kommer att arbeta med alla frågor som
rör barnfamiljerna och alltså inte bara
med barntillsynen och vårdbidragen.
Hur skall man kunna göra det möjligt
för de kvinnor som så vill att gå ut på
arbetsmarknaden? Det är inte längre
bara en beskattningsfråga som avhåller
kvinnorna från att söka sig förvärvsarbete;
det är i lika stor utsträckning
ett problem som gäller tillräcklig
barntillsyn.

Det är inte bara skattefrågan som
håller tillbaka kvinnorna, det är i lika
stor utsträckning en fråga om tillräcklig
barntillsyn.

Jag tror alldeles säkert att det skulle
ha kommit till uttryck i ett remissvar
från LO, att det med hänsyn till behovet
av barntillsyn är olämpligt att göra
en utredning som tar sikte på ett obligatoriskt
förskoleår, som skulle ta i
anspråk alla de förskollärare som vi
för närvarande har och håller på att
utbilda, vilka behövs för barnhemmen.

Med hänsyn till de synpunkter jag nu
har anfört vill jag, herr talman, yrka att
motionerna 1:8 och 11:10 inte må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

I detta anförande instämde fru Torbrink
och herr Zetterberg (båda s).

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Ett enhälligt statsutskott

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

har yrkat bifall till en centerpartimotion
om utredning om införande av en allmän
förskoleundervisning. Det har utskottet
gjort trots att de närmast berörda
verken i detta fall, nämligen skolöverstyrelsen
och socialstyrelsen, har
avstyrkt motionen. Man har i utskottets
utlåtande inte ens försökt bemöta vad
dessa båda remissorgan anfört som skäl
för sina ställningstaganden. Det är dock
tungt vägande motiveringar för ett avslag
på motionen som har anförts av de
verk, vilka är närmast ansvariga för
förskollärarutbildningen och för barnstugeverksamhetens
bedrivande. Det hade
väl ändå funnits skäl för utskottet
att åtminstone ta någon notis om remissyttrandena
och att ha talat om varför
man ändå, trots dessa avstyrkanden, tagit
en annan ställning.

Det är ganska intressant att konstatera,
att medan motionärerna helt uppehåller
sig vid en allmän förskoleundervisning
i sina resonemang, utskottet av
någon underlig anledning har skrivit
in daghemsverksamheten som något
slags sidomotiv i förslaget till riktlinjer
för den tilltänkta utredningen. Man
kan fråga sig var i motionen man har
funnit något underlag för det resonemang
man för i utskottet. Jag kan för
min del inte finna, hur väl jag än läser
motionen, annat än att den uteslutande
sysslar med lekskoleverksamheten, som
här kallas för förskola, och att motionärerna
närmast siktar på att den skall
bli obligatorisk. Man vill alltså att vi
skall få ett tionde skolår.

Motionärerna talar exempelvis om en
tidigarelagd skolgång, om att i vårt land
den obligatoriska skolgången börjar
sent, att vi får allvarligt överväga ett
mer allmänt anordnande av förskoleundervisning
o. s. v. Ur detta har utskottet
kommit fram till att föreslå en utredning
omfattande hela barnstugeverksamheten
och dess inriktning, huruvida
verksamheten skall knytas till skolöverstyrelsen,
eftersom förskollärarutbildningen
hör dit, o. s. v.

Såvitt jag kunnat finna har motionärerna
inte tänkt sig någon verksamhet
för 3—4-åringar, vilket dock utskottet
upptagit i sina riktlinjer för en utredning.
Vidare vill utskottet »rationalisera»
daghemsverksamheten, alltså den
verksamhet som bedrives för att ge förvärvsarbetande
mödrars barn vård och
tillsyn, utan att som man säger dagtinga
med kraven på pedagogisk och social
standard. Vad är det man vill rationalisera
bort? Är det möjligen barnen man
vill rationalisera bort eller hur har man
tänkt sig att denna rationalisering skall
gå till? Man är bekymrad för kostnaderna
för denna verksamhet men tar inte
upp frågan om kostnaderna för lekskoleverksamheten.
Daghemsverksamheten
är dock självbärande; de förvärvsarbetande
kvinnorna är goda skatteobjekt.

Om man skulle införa obligatorisk
förskola och den skulle omfatta exempelvis
tre årskullar barn, skulle det kräva
cirka 10 000 förskollärare. Vi utbildar
för närvarande cirka 600 per år.
Redan nu har vi en brist på förskollärare
som är ganska kännbar. Det är
främst daghemmen, hemmen för heldagsvård
åt förvärvsarbetandes barn,
som får sitta emellan. Utbildningskapaciteten
av förskollärare kommer att
ökas successivt. Men de nyutbildade
kommer genast att sugas upp av de redan
befintliga och projekterade lekskolorna
och daghemmen. Det får anses
som helt orealistiskt att i dagens läge
börja diskutera en obligatorisk förskoleverksamhet,
som motionärerna siktar
på, eller en snabb utbyggnad enligt utskottets
skrivning. Riksdagen bör väl
ändå ge kommunerna möjligheter att
smälta den stora skolreform som nyss
beslutats och nu håller på att genomföras,
innan man börjar ta upp en reform
av den storleksordning som det här i
själva verket gäller.

Vi har i dag 50 000 lekskoleplatser i
landet och 10 000 daghemsplatser. Det
hade varit önskvärt att förhållandet varit
omvänt. Vi har, som fru Ekendahl

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

Öl

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

påpekat, drygt 200 000 mödrar i förvärvsarbete,
varav en hel del är ensamstående,
och vi har också ensamstående
fäder som har ett trängande behov av
tillsyn åt sina barn. Det är främst daghemmen
som i dag och säkerligen några
år framåt kraftigt måste utbyggas. Att
då splittra denna verksamhet så, att
förskolor eller lekskolor skall stå under
skolöverstyrelsens tillsyn och daghem
under socialstyrelsens skulle vara i
högsta grad olyckligt, särskilt som man
på flera håll i landet håller på med att
omorganisera lekskolorna, så att de
skall kunna klara vården av deltidsarbetande
mödrars barn.

Vi diskuterar i dessa dagar lokalisering
och talar om den arbetskraftsresurs
som kvinnorna utgör. Då finns det väl
skäl till att vi även börjar betrakta
barntillsynsfrågorna som arbetsmarknadsfrågor
— så mycket mer som det
för närvarande är från denna grupp
kvinnor med minderåriga barn som den
allra starkaste tillströmningen till arbetsmarknaden
sker.

Som redan framhållits utreder familjeberedningen
över hela det fält det här
gäller. Riksdagen har så sent som 1963
antagit ett förslag om ökat stöd till daghem
och fritidshem. Man anslöt sig då
till vad som stod i propositionen, nämligen
att lekskoleverksamheten i kommunerna
växer av sig själv utan att någon
statlig stimulans i högre grad behöver
tillgripas.

Jag vill deklarera att jag inte alls är
motståndare till lekskolor. Men jag kan
inte vara med om att en allt större del
av resurserna skall komma de hemarbetande
mödrarnas barn till godo, medan
de förvärvsarbetande får klara tillsynen
av sina barn bäst de vill.

En utredning nu skulle betyda, vilket
utskottet också tycks befara, att utbyggnaden
både av lekskolor och av
daghem skulle stoppas upp i avvaktan
på utredningens resultat. Kommunalmännen
i landet kommer inte att ta
hänsyn till statsutskottets skrivning

utan kommer att räkna med att här kan
de kanske få ett större anläggningsbidrag
och ett kraftigare driftbidrag, och
så kommer de att vänta på att få se hur
det blir. Det skulle vara ett allvarligt
bakslag för de krafter som arbetar för
en bättre tillsynsverksamhet.

Jag vill, herr talman, med detta instämma
i fru Ekendahls avslagsyrkande.

I detta anförande instämde herr
Adamsson, fru Eriksson i Stockholm,
herrar Ekström i Iggesund och Martinsson
samt fru Lindekvist, fru Holmberg
och fru Edin (samtliga s).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Den nuvarande verksamheten
på det speciella område, som
vi nu diskuterar i samband med statsutskottets
utlåtande över de till andra
avdelningen remitterade motionerna, är
helt beroende av kommunala initiativ
och fullständigt frivillig. Endast en liten
del av de barn som har anmälts till
förskolor har kunnat tas emot. Efterfrågan
på platser ökar ständigt och tillgången
står inte i rimlig proportion till
behovet. De parter, som för närvarande
är huvudmän och som får försöka klara
denna verksamhet, nämligen Stadsförbundet
och Kommunförbundet, har också
varmt tillstyrkt en snabb utredning
av denna fråga. Båda de talare som tidigare
i dag berört frågan har också redovisat
siffror, som ger klart belägg för
att snabba och effektiva åtgärder behöver
vidtagas för att kravet på bättre
möjligheter att ta hand om barnen i
förskoleåldern skall kunna tillfredsställas.

Jag har dock en känsla av att talarna,
liksom de ledamöter som instämt
med dem, har missförstått både vad
motionärerna velat komma fram till
och vad utskottet uttalat, när de vill
göra gällande att en absolut obligatorisk
förskola kommer att bli följden av
denna utredning. De anser med andra
ord att det blir en obligatorisk förlängning
av undervisningen. Varken motio -

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

närerna eller utskottet har avsett detta.
Vi har tvärtom betonat, att det inte är
fråga om någon obligatorisk förskola
som skall komma till som ett nytt skolår.
Jag ber, herr talman, att få poängtera
detta, så att vi i debatten i fortsättningen
inte behöver återkomma till
den saken. Jag försäkrar att det inte
finns någon av avdelningens ledamöter
som inte varit fullständigt på det klara
med att här är det inte fråga om ett nytt
obligatoriskt skolår.

De båda föregående talarna har framhållit
att 200 000 förvärvsarbetande
mödrar behöver ha möjlighet att lämna
sina barn under arbetet. Tillgången
på platser står som sagt inte i någon
som helst proportion till behovet. Personligen
tror jag att utvecklingen kommer
att gå mycket snabbt på detta område
och att man i kommunerna i hela
landet kommer att bli tvingad att vidta
åtgärder för att snabbt kunna lösa
detta problem. Jag är medveten om att
man omedelbart invänder att det inte
finns tillräckligt med förskollärare; det
utbildas bara ungefär det antal förskollärare
som behövs för den nuvarande
verksamheten. Men det hindrar väl inte
att en speciell utredning kan få syssla
med problemet, i kontakt med den av
skolöverstyrelsen tillsatta utredningen
som bl. a. har till uppgift att föreslå
åtgärder för att säkra tillgången på förskollärare.

Från något håll har sagts att remisssvaren
inte skulle ge belägg för nödvändigheten
av en utredning och det har
påtalats att LO inte fått yttra sig. I det
senare avseendet har det möjligen skett
en lapsus. Motionerna gick ut på remiss
i januari eller februari månad, och det
har nu fallit mig ur minnet, om någon
då påyrkade att de även skulle sändas
till LO för yttrande.

Från deras sida som här yrkat avslag
på statsutskottets hemställan har
man i första hand skjutit in sig på det
förhållandet, att det gäller så olika former
av verksamhet och att man fram -

för allt måste beakta behovet av en utbyggnad
av daghemsverksamheten. Men
utskottet har ju framhållit att utredningen
bör vara oförhindrad att utöver
de problemställningar, som skisserats i
motionerna, »pröva andra sådana, som
står i samband med eller eljest är av
väsentlig betydelse för en framgångsrik
utveckling av lekskoleverksamheten
och i anslutning härtill även daghemsverksamheten».
Det vill med andra ord
säga, att utredningen skall överväga alla
problem som sammanhänger med lekskolor,
daghem och förskolor.

Herr talman! Jag nödgas än en gång
uttrycka min förvåning över det motstånd
mot utskottets hemställan som här
kommit till synes. Vad är man, framför
allt från de kvinnliga opponenternas
sida, rädd för? Den utredning som
tillstyrkts av utskottet skulle ju avse de
problem över huvud taget som sammanhänger
med omhändertagandet av barnen
i berörda åldrar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det kan hända, herr
Nilsson i Göingegården, att vi talar om
olika saker. Tillsynen på daghem är ju
främst avsedd för barn, vilkas föräldrar
har förvärvsarbete på heltid, och
det råder mycket stor brist på daghemsplatser.
Förskoleverksamheten kan
däremot anses utgöra — jag tror att
även utskottet har framhållit detta —
en service för de hemarbetande mödrarna.
Självfallet har jag ingenting
emot denna form av service. Men har
vi, herr Nilsson i Göingegården, ur ekonomiska
och framför allt personella
synpunkter råd med både daghemsverksamhet
och, såsom motionärerna
säger, en allmän förskoleundervisning,
eller, såsom utskottet uttrycker det, en
utvidgning av förskoleverksamheten,
särskilt lekskoleverksamheten?

Vi som försöker företräda arbetsmarknadsintressena
är oroliga för att

Onsdagen den 2 december 19G4

Nr 38

Utredning om införande av en allmän förskoleundervianing

det ringa antalet förskollärare skulle
— även om utbildningen såsom fru
Hörnlund sagt utvidgas — helt åtgå
för en utvidgad förskoleverksamhet,
som är en service till de hemarbetande
föräldrarna, medan de lieltidsarbetande
föräldrarna skulle få dra sig fram
bäst de kunde när det gäller tillsynen
av barnen.

Det är denna utveckling som vi har
varit rädda för och som vi här velat
bringa i åtanke.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Från utskottets sida är
vi fullt medvetna om att en allmän förskoleundervisning
skulle medföra svårlösta
frågor både i personellt och ekonomiskt
avseende. Men den kommande
utredningen får väl delvis försöka
finna utvägar härvidlag, och sedan blir
det Kungl. Maj:ts och riksdagens sak att
slutgiltigt ta ställning till hur det hela
skall ordnas.

Jag kan inte heller, fru Ekendahl,
förstå vad som skiljer våra uppfattningar
åt, eftersom utskottet så klart
har sagt ifrån, att utredningen givetvis
bör vara »oförhindrad att utöver här
skisserade problemställningar», som
alltså rör förskoleverksamheten, »pröva
andra sådana, som står i samband med
eller eljest är av väsentlig betydelse för
en framgångsrik utveckling av lekskoleverksamheten
och i anslutning härtill
även daghemsverksamheten».

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
framhöll att tillgången på platser
inom förskoleverksamheten inte står
i rimlig proportion till efterfrågan och
han åberopade därvid även vad fru
Ekendahl och jag hade sagt.

Jag skulle direkt vilja fråga herr
Nilsson i Göingegården, vilken efterfrågan
som man här vill medverka till
att tillgodose. I statsutskottets utlåtande
har dock frågan om daghemsverk -

samheten helt skjutits åt sidan och utskottet
pläderar för en utökad lekskoleverksamhet.

Herr Nilsson i Göingegården säger att
det är ingen som har talat om obligatorisk
förskoleundervisning och om ett
tionde skolår o. s. v. Men jag tror inte
att jag är särskilt dålig i att läsa innantill,
och såvitt jag kan se talas det
i motionens yrkande om en allmän
förskoleundervisning medan ordet obligatorisk
återfinns inne i texten. Utskottet
skriver att man utgår ifrån att motionen
inte syftar till någon obligatorisk
sänkning av skolåldern. Jag har vid
läsandet av motionen bibringats den
uppfattning som jag redogjort för här.

Utskottet vill ge alla fem- och sexåringar
och senare alla tre- och fyraåringar,
vilkas föräldrar önskar det,
möjligheter att gå i förskola. De flesta
föräldrar kanske önskar att deras barn
skall få dessa möjligheter, och då är
man väl inte så långt från ett obligatorium.
Man måste emellertid avväga
tillgång och efterfrågan, som vi talade
om i början av debatten, och då måste
uppbyggandet av den verksamhet som
är nyttigast för oss i hela samhället
komma först, nämligen heldagstillsynen
av förvärvsarbetandes barn.

Sedan frågar herr Nilsson i Göingegården
vad vi är rädda för. En utredning
kan i och för sig anses vara mycket
oskyldig, men här har man helt
och hållet dragit upp riktlinjerna för
den. Det mest beklagliga är att om man
nu skulle få igenom utredningsförslaget
kan detta fullkomligt sätta stopp
för utbyggnaden av den verksamhet,
som redan har kommit i gång i ganska
stor utsträckning runt om i landet och
som vi så väl behöver. »Om vi kan
vänta 2—3 år får vi bättre statsbidrag»,
kan kommunalmännen helt krasst resonera.
Följden skulle bli ett utbyggnadsstopp
som vi inte vill vara med om.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Utredning om införande av en allmän

Herr talman! De uppgifter om tillgång
och efterfrågan som jag här relaterade
är helt officiella siffror från
Stadsförbundet och Kommunförbundet,
och jag tillåter mig säga att man inte
på något sätt behöver betvivla dem,
fru Hörnlund.

Yad gäller kravet på obligatorisk förskola
vet jag inte huruvida det skall
kunna läsas mellan raderna att motionärerna
har siktat dithän. Utskottets
utlåtande redovisar emellertid klart att
det här icke får bli något obligatorium.

På tal om den ängslan man hyser för
utredningen så är det givet, att det
i denna utredning kommer att finnas
representanter för såväl LO som TCO
och andra i denna verksamhet intresserade
parter, inte minst kommunförbunden
vilka kommer att tillgodose berörda
parters intressen.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Det tycks vara herr
Nilsson i Göingegården som har läst
mellan raderna i motionen och inte
jag, ty jag har läst vad som verkligen
står i den.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Om det förhöll sig så
som fru Flkendahl nyss sade, att daghemmen
är en service åt de förvärvsarbetande
mödrarna och lekskolorna
en service åt de hemmavarande, skulle
jag inte ett ögonblick tveka att säga:
»Låt oss inte bygga en enda lekskola,
innan vi har fått daghemsverksamheten
fullt utbyggd!»

Olyckligtvis sammankopplas emellertid
dessa frågor på ett sådant sätt, att
de spelas ut mot varandra, vilket har
hindrat utvecklingen i många år. Så
borde det inte få fortsätta.

Lekskolorna är icke. eu service åt
de hemarbetande mödrarna utan helt
enkelt ett led i vårt skolsystem. Det är
ett pedagogiskt krav att någon form av
utbildning —- eller vad man vill kalla
det — ordnas för barnen, framför allt

förskoleundervisning

för sexåringarna. Hur långt ned i åldrarna
den skall gå vill vi ha utrett.
Barnpsykologerna är inte eniga därom,
men många vill starta redan vid fyra
år, och därför har vi nämnt även denna
åldersgrupp.

Detta krav blir allt starkare med den
tilltagande urbaniseringen, som gör
samhället annorlunda och mera invecklat,
inte minst för de små barnen som
i alla fall föds som små vildar. Ju mer
samhället utvecklas och ju mer tekniskt
invecklat det blir, desto svårare
och längre blir den anpassningsprocess
de måste genomlöpa. Det går alltså
icke längre att låta barnen vänta
tills de börjar skolan innan de får
hjälp med denna utveckling. En del
får den fullt tillfredsställande i hemmen,
men det gäller långt ifrån alla.

Jag nämnde urbaniseringen. Fn annan
betydelsefull sak är den krympande
familjestorleken. Vi har oerhört
många enbarnsfamiljer och familjer
med långt mellan syskonen. Den sociala
tillvänjning som barnen förut fick av
sina syskon måste de nu ges på annat
sätt.

I den motion som vi här behandlar
nämns särskilt glesbygdernas problem.
Förut ansåg man icke att lekskolor och
daghem var något problem för glesbygderna.
Det var självklart att sådana inte
skulle finnas där. Daghemmen är väl
fortfarande inte något problem, men
om så skulle vara måste lösningen vara
familjedaghem, eftersom det inte finns
underlag för någon annan typ.

Vad som emellertid blir alltmer angeläget,
och i viss mån mer angeläget för
glesbygdens barn än för tätortens, är
någon form av social anpassning före
skolan. När glesbygden blir alltmer utglesad
läggs de små skolorna ned, och
barnen förs med skjutsar till större, gemensamma
skolor. De barn som kommer
från glesbygden in till tätorterna
får ofta stora anpassningsproblem. Det
är verkligen synd om dessa små sjuåringar
som kastas in i sådana förhål -

Onsdagen den 2 december 19C4

Nr 38

Utredning om införande av en allmän förskoleundervianing

landen. 1 motionen pekas det särskilt
pa att en tids lekskola många gånger
kan vara till mycket stor nytta för denna
anpassning. Man bär prövat detta till
exempel i Tornedalen, där barnen har
särskilda språksvårigheter. Även mänga
av de svenskfödda barnen har språksvårigheter,
särskilt de som kommer
från enstaka gårdar där de över huvud
taget inte har någon att tala med
på samma sätt som de barn som lever
i ett större kollektiv. De har sämre
språkutveckling än barnen från tätorterna,
vilket ger dem ett dåligt utgångsläge
när de kommer till skolan. Där är
problemet stort. Det går knappast att
ordna en fullständig lekskola med daglig
undervisning för dessa barn. Men
man har som sagt i Tornedalen haft
en viss försöksverksamhet. Man kan innan
barnen börjar skolan ge dem några
veckors eller några månaders lekskola,
vilket kan vara oerhört värdefullt. Det
kan vara många sådana saker som inte
är så svåra att ordna, och vi skulle behöva
ha klarlagt i vilken utsträckning
de behövs och vilka praktiska möjligheter
det finns att ordna dem.

En annan sak som också nämns i motionen
är anpassningen mellan lekskola
och småskola. Jag vill framhålla att
utskottet ingalunda har tagit upp allt
som står i motionen. Det är ett av skälen
till att vi inte ansett oss behöva gä
in på något detaljbemötande av vad skolöverstyrelsen
och socialstyrelsen har
sagt. De delar av motionen, som de
skarpt tar avstånd från, tar vi nämligen
också avstånd från. Varje tanke på
att den obligatoriska skolgången skulle
börja ett år tidigare — vid 6 år i stället
för 7 är -—• har vi liksom skolöverstyrelsen
tagit avstånd från. Vi anser i stället
att anpassningen skall ske på annat
sätt. I den mån man kan räkna med att
på somliga orter praktiskt taget alla
barn har gått i lekskola, bör småskolan
kunna dra stor nytta av detta förhållande
och anpassa sin undervisning därefter.
Det är alltså småskolan som skall

anpassa sig, icke lekskolan. Det finns
undantag, men som regel finns inget
samband och inget samarbete mellan
dessa småbarnsinstitutioner, eller vad
vi skall kalla dem. Det behöver alltså
klarläggas, hur det är nu och hur man
räknar med att det skall bli.

Likaså bör det klargöras, om det är
ett önskemål att vi skall ha så många
förskolor att de räcker för alla barn.
Det bör man ju veta när det gäller att
dimensionera utbildningen av förskollärare.
För närvarande har vi en stor
brist, men den bristen blir ju mångdubbelt
större om vi skall ha allmän
förskola. Vi måste öka utbildningen,
men hur mycket? För att veta det måste
vi veta vad målsättningen är rent kvantitativt.

Daghemmen är en helt annan sak.
Det är där icke på samma sätt fråga om
att barnen behöver ett förskoleår, utan
där är det fråga om att mödrarna måste
eller vill gå ut i arbetslivet. Det är en
service åt mödrarna, och jag skulle vilja
säga att det i nuvarande läge är en
ännu större service åt näringslivet. I den
oerhörda bristen på arbetskraft har vi
den enda stora reserven bland de gifta
kvinnorna.

Jag håller hjärtligt med fru Ekendahl
och fru Hörnlund att det är mycket
viktigt att få daghemmen snabbt utbyggda.
Men jag anser inte att detta skall
hindra att vi också planlägger förskoleväsendet.
Att utskottet drar in daghemmen
i sitt resonemang gång på
gång trots att motionärerna inte gjort
det, beror på att vi varit medvetna om
att dessa problem delvis kolliderar. Vi
har velat framhålla att man också måste
räkna med daghemmen när man planlägger
den fortsatta utbyggnaden.

Fru Hörnlund sade att vi först skall
ge kommunerna andrum för att smälta
skolreformen. Kommunerna har fullt
upp att göra med att smälta grundskolereformen.
Vi har en enorm brist på lärare
i grundskolan, framför allt på högstadiet.
Vi kommer nästa vecka att be -

3 — Andra kammarens prokoll 196''t. Nr 38

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

sluta om en utbyggnad av gymnasier
och fackskolor, som ökar denna brist
på lärare alldeles kolossalt och som ger
kommunerna nya, stora bekymmer
långt innan de har smält grundskolereformen.
Men vi säger inte att vi måste
vänta till dess den obligatoriska grundskolan
fått sitt lärarbehov fyllt innan vi
gör någonting åt utbyggnaden av de icke
obligatoriska skolorna. Vi anser att det
inte skall vara »antingen eller» utan att
det måste vara »både och». Vi säger
inte heller: Låt oss först genomföra
gymnasie- och fackskolereformen och
sedan ta itu med yrkesskolereformen.
Vi är tvärtom många som är mycket
bekymrade över att vi inte fått yrkesskolan
utredd samtidigt med de båda
andra skolformerna. Vi är angelägna
att få dem båda fortast möjligt. Vi vill
inte säga att resurserna inte räcker och
att vi därför skall vänta med yrkesskolorna
till dess det andra är klart. Det
är samma problem här. Vi kan inte låta
de små barnen vänta till dess vi byggt
färdigt för de stora. Vi kan inte låta
förskolorna vänta till dess vi är fullt
nöjda med daghemmen, utan vi måste
hela tiden säga oss att allt detta måste
göras.

När man sedan kominer ned till det
lokala och konkreta planet måste det
ju ofta bli en avvägning. Man kan inte
göra allting. Och jag håller helt med om
att daghemmet måste gå före lekskolan.
Men detta hindrar inte att vi hela tiden
måste vara medvetna om att vi skall
ha lekskola också. Utredningen skall
främst slå fast problemets kvantitativa
storlek på litet sikt. Men om utredningen
därutöver kan framlägga förslag om
takten i utvecklingsplanen, så är detta
så mycket bättre. Annars får vi laga
efter läglighet.

Fru Hörnlund citerade sedan någon,
som sagt att lekskolan växer av sig
själv. Ja, det är just vad den gör. Om
inte kommunerna upprättar lekskolor,
är det andra som gör det. Det tär väl i
så fall inte lika hårt på kommunens re -

surser, men det tär precis lika mycket
på lärartillgången. Och det är just i lärarutbildningen
som vi har den värsta
flaskhalsen. Och hellre än att få en
vildvuxen flora av enskilda lekskolor
vill vi ha ett ordentligt grepp över utvecklingen.
Vi vill ha garantier för att
kommunerna i framtiden i lika hög
grad blir skyldiga att ta hand om lekskolorna
som om skolväsendet i övrigt.

Herr talman! I sak tror jag inte att
det råder någon motsättning mellan
oss, men enligt min mening har man
överdrivit farhågorna för att en utbyggnad
av lekskolorna skulle bromsa utvecklingen
av daghemmen. Det är det
som gjort att oppositionen har gått emot
utskottets förslag. Den tanken tror jag
dock inte är realistisk. Vi anser att man
på detta som på så många andra områden
måste ha ett »både och», inte
ett »antingen eller».

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Dickson (h), Gomér (ep) och Arvidson
(s).

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Utöver de synpunkter
som herr Nilsson i Göingegården och
fröken Olsson här anfört — och som
jag instämmer i — vill jag helt kort
anföra några skäl som synes mig tala
för bifall till utskottets hemställan.

Här har förts en debatt mellan herr
Nilsson i Göingegården och fru Hörnlund
om frågan huruvida motionärerna
har avsett en obligatorisk förskoleundervisning
och om de vill ha en utredning
om införande av ett obligatorium.
I och för sig ligger väl den saken litet
på sidan om den fråga det här gäller,
eftersom det är utskottets utlåtande som
man har yrkat bifall till. Men när frågan
har tagits upp och fru Hörnlund
har ifrågasatt att motionärerna har åsyftat
införande av en obligatorisk försko -

Onsdagen den 2 december 196-1

Nr 38

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

^undervisning, vill jag säga att det hur
inte varit vår avsikt. Därtill vill jag
också lägga, att med litet god vilja hade
det utan tvivel gått att läsa ut den
saken ur motionen. Jag vill påpeka
att det i motiveringen på s. 2 förs ett
resonemang dels om införande av en
mera allmän förskoleundervisning och
dels om ett obligatorium, medan man i
motionens kläm begär en utredning om
införande av en allmän förskoleundervisning,
inte införande av ett obligatorium.
Meningen är att ge de målsmän
som så önskar möjligheter att bereda
sina telningar förskoleundervisning.

Jag konstaterar också att vi här i landet
ingalunda ligger i täten på skolans
område. Inom de tysk- och franskspråkiga
kulturområdena börjar de ungas
skolgång i regel vid sex års ålder och
i de anglosachsiska länderna redan vid
fem års ålder, medan skolundervisningen
här i landet som bekant börjar vid
sju år. Jag vill understryka att det nu inte
är fråga om någon sänkning av skolpliktsåldern
utan att det gäller att bereda
möjligheter för de målsmän som
så önskar att ge sina barn undervisning
i förskolans form.

Det har omvittnats att det finns ett
stort intresse för och ett stort behov
av såväl ökad förskoleundervisning som
barndaghem. Som remissinstanserna
framhållit får det tryck som på den
punkten föreligger beräknas leda till
att alltfler förskolor kommer att inrättas.
Och då synes det mig vara angeläget
och önskvärt att samla de pedagogiska
erfarenheter som vunnits och de
rön som gjorts för att skapa enhetlighet
och hjälpa de huvudmän som vill starta
sådan förskoleverksamhet.

Frågan om hur lekskolemöjligheter
skall kunna erbjudas även på landsbygden
är i stort sett olöst. Jag har synnerligen
goda erfarenheter av de möjligheter
som står till buds inom det
finskspråkiga område i vårt land, som
fröken Olsson nämnde om, och de erfarenheterna
gör att jag känner ett

starkt behov av att uttrycka det önskemålet,
att samma möjligheter måtte beredas
landsbygdens barn även i andra
delar av landet. Enbart den saken synes
mig vara tillräckligt skäl för en utredning.

Vad kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun beträffar konstaterar jag
att det statsbidrag som för närvarande
kan erhållas är klart otillräckligt. Ett
bidrag pa 100 kronor per plats och år i
lekskolan är ju så obetydligt jämfört
med de kostnader kommunerna åsamkas,
att det även av den anledningen
finns allt skäl för en utredning.

Vi skall inte hysa så stor misstänksamhet
mot kommunerna, att vi tror att
de tappar allt intresse för verksamheten,
om de vet att en utredning kommit
till stånd. Fru Hörnlund sade — och
det har sagts även av andra som deltagit
i debatten: Ge kommunerna möjligheter
att smälta grundskolan, innan en utredning
tillsätts! Låt mig då endast påpeka,
att de som närmast kan bedöma hur det
bör vara härvidlag ändock är de båda
kommunförbunden, vilka tillstyrkt att
en utredning skall sättas i gång.

Här har talats om tillgången på förskollärare.
Det är uppenbart att utvecklingen
på förskoleundervisningens område
kommer att vara beroende av de
reella resurser som står till buds och
då inte minst av tillgången på förskollärare.
Redan i motionen har vi pekat
på nödvändigheten av att utvecklingen
synkroniseras med en utvidgad utbildning
av förskollärare, och utskottet har
även i sitt utlåtande sagt ifrån, att den
utredning som utskottet begär skall samarbeta
med den utredning i fråga om
förskollärarutbildningen som skolöverstyrelsen
på uppdrag av Kungl. Maj :t
genomför.

Jag nämnde att kommunförbunden
tillstyrkt förslaget om utredning, och
jag vill tillägga att TCO, efter att rätt
grundligt ha undersökt frågan, livligt
tillstyrkt att en utredning görs.

Jag ber, herr talman, att få ansluta

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

mig till dem som yrkat bifall till utskottets
förslag.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Sedan jag begärde ordet
har fröken Olsson talat, och hon har utvecklat
synpunkterna så utomordentligt
skickligt att jag egentligen skulle kunna
avstå från att yttra mig. Men låt mig
understryka ett par synpunkter.

Att frågan om förskolorna hänskjutits
till andra avdelningen beror på att
den framför allt har en pedagogisk sida.
Frågan om daghemmen behandlas av
tredje avdelningen —■ alltså den avdelning
som behandlar de sociala frågorna
— och där har vi haft tillfälle
att ta upp utomordentliga motioner som
fru Ekendahl har stått som huvudman
för; det har gällt forskning rörande den
psykologiska sidan, ökning av antalet
daghemsplatser m. in.

Vi har också haft uppe önskemålet,
vid avvägning daghem—förskolor att
mera medel skulle gå över till förskolan,
men det förslaget har vi gått einot. Vi
anser att daghemmen är av väsentlig
betydelse just för de förvärvsarbetande.
Men här gäller det — som fröken Olsson
framhållit —- lekskolan, och jag tycker
vi är sent ute när det gäller att utreda
den frågan. Det gäller att klargöra målsättningen
och hur många utbildade
förskollärare som krävs in. m.

Fru Hörnlund säger att lekskolorna
utvecklas ändå. Det är riktigt, och fröken
Olsson pekade även på detta förhållande.
Det kanske också blir lekskolor
i privat regi, som vi inte är angelägna
om. Men ett faktum är att exempelvis
i Göteborg 3 000 barn står anmälda till
lekskola men inte kan komma in på
grund av platsbrist. Vi får också tänka
på hela utvecklingen i samhället med
ökad tillströmning till tätorterna, som
gör att barnen i tid behöver komma till
förskolor. De har inte lekmöjligheter,
de har inte den tillgång till sysselsättning
som de behöver för sin utveckling
och anpassning. Förskolan är därför

helt enkelt nödvändig i det nutida samhället.

Vidare utvecklade fröken Olsson
utomordentligt skickligt glesbygdernas
problem vad gäller barnen i förskoleåldern.
Fru Ekendahl åberopar LO och
arbetsmarknaden. Men även TCO representerar
ju arbetsmarknaden, och TCO
har uttalat sig för utbyggnad i större utsträckning
av förskolorna och uttalar
sig för utredningskravet.

Jag vill också peka på att man gått
in för barntillsyn i familjedaghem. Som
ett komplement till denna tillsyn är naturligtvis
lekskolor och förskolor utomordentligt
värdefulla. Det har stor betydelse
att barnen vissa timmar kan komma
över i dessa skolor.

Det väsentliga är att vi får till stånd
eu utredning om vad som krävs för att
kunna bygga ut förskolorna och daghemmen.
Såvitt jag förstår menar utskottet
också att man skall undersöka
vad som krävs över hela linjen. Man
skall —- precis som fröken Olsson sade
— inte spela ut daghem och lekskolor
mot varandra utan se till att båda får
sina behov tillgodosedda.

Tidigare omfattande utredningar har
egentligen inte lett till någonting. Utbyggnaden
av seminarier för förskollärare
har gått alltför långsamt, trots att
vi haft köer av kompetenta sökande vid
utbildningsanstalternas portar. En snabb
utbyggnad av seminarierna måste ske,
så att kraven kan tillgodoses.

åled detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Åtskilliga talesmän för
statsutskottet har yttrat sig i denna fråga,
men jag föreställer mig att det är
flera än jag som ändå efter dessa anföranden
är synnerligen desorienterade
om vad statsutskottet egentligen menar
och vill ha utrett.

Avdelningens talesman, herr Nilsson
i Göingegården, håller ett anförande,

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

som går i eu riktning, och fröken Olsson,
vilkens ståndpunkt jag i långa stycken
känner och kan följa, ger utskottets
skrivning en helt annan tolkning. Vidare
får vi höra herr Larsson i Hedenäset
säga, att det visserligen skrivs om obligatorisk
förskoleundervisning i motionen
men o. s. v. Den som är intresserad
av dessa frågor känner sig ganska omtumlad
efter denna debatt, framför allt
efter att ha läst statsutskottets synnerligen
snäva och — jag måste säga — oklara
skrivning.

Jag instämmer, såsom jag tidigare
framhållit, i långa stycken i fröken Olssons
och fröken Elméns uppfattning om
att denna undervisning på längre sikt
bör vara uppbyggd som en förberedelse
för skolarbetet. Men i vilket läge befinner
vi oss i dag? Jo, vi har svårigheter
med att bygga ut dessa institutioner. Jag
tror att det föreligger viss risk för att
den föreslagna utredningen skulle kunna
medföra, att kommunerna kommer
att avvakta de statsbidrag som herr
Larsson i Hedenäset mer eller mindre
efterlyste, innan de fortsätter med denna
verksamhet och tar några initiativ i
frågan. Det är väl egentligen inte något
fel, att andra intressenter än kommunerna
tar initiativ till en lösning av dessa
frågor vid en tidpunkt, då kommunerna
är överhopade med uppgifter, som de
knappast är mäktiga att genomföra.

Det framhålles ofta, inte bara i denna
fråga, att vi inte har tid att vänta. Nej,
men innan vi vidtar några åtgärder bör
vi naturligtvis ha klart för oss vilka förutsättningarna
är för dem. Herr Nilsson
i Göingegården sade att de, som tidigare
talat för avslag på statsutskottets yrkande
i detta ärende, egentligen hade missförstått
det hela. Det kan man diskutera,
eftersom man i så fall också kan göra
gällande att socialstyrelsen, skolöverstyrelsen
och lärarkollegiet vid lärarhögskolan
i Stockholm missförstått frågan.
Jag tror inte att detta är fallet utan jag
skulle förmoda, att statsutskottet helt
enkelt försöker skriva bort en del av

frågan genom att framställa den synnerligen
oklart.

En utredning i denna fråga bör enligt
mitt förmenande vara förutsättningslös
och diirför skulle jag helst vilja, att man
i klämmen i statsutskottets utlåtande
hade strukit de två sista raderna, nämligen
»i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som angivits av utskottet».
Eftersom jag är förtrogen med
riksdagens arbetsformer, skall jag dock
inte ställa ett sådant yrkande. Jag kommer
därför att ansluta mig till dem som
i dagens läge hemställer om avslag på
utredningsvrkandet. Frågan får väl
komma tillbaka bättre förberedd och
åtföljd av ett klarare uttalande från
statsutskottet om vad man egentligen
syftar till i dessa avseenden.

Vidare vill jag ta upp en detaljfråga,
vilken är väsentlig och beträffande vilken
jag klart vill framhålla min personliga
uppfattning. Det är rätt vanligt att
man när man diskuterar lekskolor och
barndaghem försöker göra gällande, att
lekskolan skall vara pedagogiskt upplagd
men att detta inte skall vara fallet
med barndaghemmen. Nej, mina vänner,
det är synnerligen angeläget att de barn
som kommer till barndaghemmen får
precis samma undervisning som de som
går på lekskolorna. Jag är givetvis fullt
medveten om att det därvid uppstår ett
problem, nämligen om dessa institutioner
sorterar under olika myndigheter,
den ena under skolöverstyrelsen och
den andra under socialstyrelsen, och
att dessa svårigheter bör utredas. Det
är väsentligt att så sker.

Jag kommer dock för dagen, herr talman,
med hänsyn till den synnerligen
oklara skrivning, som statsutskottet
åstadkommit i ärendet, att rösta för avslag
på utredningsvrkandet.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är just med anledning
av att statsutskottet vill ha en förutsättningslös
utredning som vi redovisar
olika frågeställningar som vi anser

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

bör belysas av utredningen. Om utskottet
i sådan omfattning hade gått in på
detaljer, att vi på förhand hade vetat
vad utredningen skulle leda till, hade
ingen utredning behövts. Men vad vi
menar har vi uttalat i ett stycke, som i
och för sig går utanför vad ett utskottsutlåtande
brukar innehålla när det gäller
att begära en utredning. Vi har varit
angelägna om att få fram alla de synpunkter
som framkommit under debatten.
Vi har t. o. m. yttrat oss om utredningens
sammansättning.

Många av oss var tveksamma huruvida
vi över huvud taget skulle göra detta,
men de som dikterade utskottsutlåtandet
ansåg det vara nödvändigt att påpeka
att alla olika synpunkter skulle
komma till tals, alltså de som kan komma
att framföras av skolöverstyrelsen,
socialvårdande myndigheter, pedagogisk
och barnpsykologisk expertis, vederbörande
förskoleinstitutioners huvudmän
och lärarorganisationer på områdena
för förskolan och grundskolans
lågstadier. Vi har alltså uttryckligen uttalat,
att vi önskar att utredningen skall
bli så allsidigt sammansatt, att verkligen
hänsyn kommer att tas till alla de
faktorer som här har nämnts.

Herr Adamsson nämnde vidare att det
är minst lika viktigt beträffande barndaghemmen
som beträffande lekskolorna
att undervisningen är pedagogiskt
upplagd. Ja, det är självklart. Vi har
heller aldrig förutsatt något annat. Men
vi har, såsom fröken Elmén framhållit,
redan en arbetsgrupp som sysslar med
daghemmen och fritidshemmen. Utredningen
blir ett komplement till denna
arbetsgrupp. Självfallet kommer de delvis
att ta upp samma problem. Vi bär
därför också framhållit att det är viktigt
att få till stånd ett samarbete mellan
dem.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Vill riksdagen ha en
förutsättningslös utredning i dessa frågor,
så bör den väl också beställa en

förutsättningslös utredning och inte på
det sätt som utskottet nu gör tala om
vilka intressen som skall vara representerade
och därmed utestänga vissa
andra grupper, som enskilda riksdagsmän
kan anse böra vara med.

Att daghemmen bör vara pedagogiskt
inriktade borde visserligen vara självklart,
men om man ser sig om ute i landet
och studerar hur verksamheten bedrivs,
finner man nog att det inte alltid
är fallet.

Det är alldeles riktigt att det pågår
utredningar, men det förhållandet har
utskottet, såvitt jag kunnat finna av
skrivningen, inte på något naturligt sätt
länkat samman med det nu föreliggande
utredningskravet.

Vad jag främst vänder mig mot är
att det i dagens läge är så oklart vad
denna utredning skall syssla med, att
man ute i bygderna kan komma och
säga: Nu får vi vänta med den fortsatta
utbyggnaden av lekskolorna tills denna
utredning blir färdig.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle till herr
Adamsson vilja säga, att daghemmen
enligt gällande regler måste ha utbildad
personal för att få statsbidrag. Det
bör alltså vara förskollärare och liknande
personal som har hand om daghemmen.
På dessa regler gjorde man visserligen
viss uppryckning i fjol med anledning
av ett par motioner, i vilka det
föreslogs att man inte skulle hålla så
styvt på detta utbildningskrav. Men det
är i alla fall så att statsbidraget är beroende
av personalens utbildning.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Ja visst, fröken Elmén, utgår det statsbidrag.
Men dessas nuvarande storlek
är inte avgörande för om verksamheten
i kommunerna kommer till stånd eller
inte.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag kommer med ett kort anförande

Onsdagen den 2 december 1904

Nr 38

Utredning om införande ax en allmän förskoleunderxdsning

i denna fråga. Det råkar vara så att
frågan om förskolundervisningen i
många år har intresserat mig i mycket
hög grad.

Det kunde kanske vara bra om man
kunde enas om en distinktion i uttryckssättet
utöver de distinktioner som
utskottet redan har gjort. Förskolor för
fem-, sexåringar är eu sak, lekskolor för
tre-, fyraåringar en annan. Jag bär därför
menat att det skulle vara en fördel
att tala om förskolor när det gäller
fem-, sexåringar och om lekskolor när
det gäller tre-, fyraåringar. Daghemmen
är en helt annan sak.

Jag tror den distinktionen inte saknar
betydelse, ty när t. ex. fru Ekendalil
säger att förskolorna är en service
åt hemarbetande mödrar tänker hon väl
mera på tre—fyraåringarnas mödrar
och inte så mycket på fem—sexåringarnas.

I stort sett kan jag instämma med vad
utskottet har skrivit och yttrandena av
herr Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén och fröken Olsson och på många
punkter i vad herr Larsson i Hedenäset
har anfört.

Jag skulle bara till fru Ekendahl vilja
säga att det väl ändå är barnen vi i
främsta rummet tänker på när det är
fråga om förskolorna och inte den service
dessa skolor kan vara för föräldrarna.
Att förskolorna även kan underlätta
arbetet för mödrar till barn i fem-,
sexårsåldern är ganska klart men det
är ju inte det primära.

Påståendena att daghem och förskolor
eller lekskolor är alternativ till varandra
har redan bemötts av fröken Elmén,
fröken Olsson och andra. Även
om man nu ser saken ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt — vilket man
inte bör göra i främsta rummet, ty huvudsynpunkten
är dock en annan -—
finns det en annan arbetsmarknadspolitisk
effekt som jag vill betona. Om det
mera allmänt ges möjlighet för barnen
att gå i förskola i fem—sexårsåldern, så
blir väl resultatet en tidigare skolmog -

nad, så att man, med de skolmognadsprövningar
som vi här i Sverige bär
och utan ändring av bestämmelserna
om intagning till första klass i grundskolan
kommer att ta in en del barn
vid något lägre ålder än nu. En del av
dem blir nämligen skolmogna litet tidigare
när de gått i förskola ett eller ett
par år än vad de eljest skulle ha blivit.
Det är i alla fall en erfarenhet man har
gjort i utlandet. De barn som kommer
in i grundskolan ett år tidigare kommer
också att sluta sin skolutbildning
ett år tidigare. Och jag ser det som ett
allvarligt socialt problem att vi håller
på att få alldeles för hög slutålder för
utbildningen här i landet, att de unga
är giftasvuxna långt, långt innan de
hunnit avsluta sin utbildning. Det måste
framstå som ett önskemål att vi inte
skall ha väsentligt högre avslutningsålder
för utbildningen än de flesta andra
länder har — men det har vi i dag!
Detta får också en arbetsmarknadspolitisk
effekt. Jag talar alltså inte om ändrade
regler innebärande en sänkning
av intagningsålder, utan jag talar endast
om den effekt som kan förväntas
med de intagningsbestämmelser och den
skolmognadsprövning vi redan har.

Sedan vill jag instämma alldeles särskilt
i vad fröken Olsson sade om att
det gäller en social anpassningsfråga
och inte enbart en utbildningsfråga och
att Sverige när det gäller förskolväsendets
utbyggnad utvecklats relativt litet
jämfört med en del andra länder. Jag
vill därför instämma i vad fröken Elmén
sade om att det är brådska både
med utredning och handläggning av
detta ärende. Jag tillåter mig, herr talman,
att uttrycka förhoppningen att utredningen,
om den nu beslutas och för
i uppdrag att utreda dessa mycket mastiga
problem, skall börja med frågan
om förskolorna för fem-, sexåringar.
Lekskolorna för tre-, fyraåringar bör,
tycker jag, komma i andra hand, även
om de också är viktiga. Man kan inte
utreda allt på en gång. I den mån man

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

först tar förskolorna för fem-, sexåringar
blir det ännu mindre grund för uppfattningen
om något konkurrensförhållande
mellan daghem och förskolor.

Fröken Olsson sade att utskottet hade
tagit avstånd från tanken på en sänkning
av den normala intagningsåldern
till första klass i grundskolan. För att
förebygga missförstånd vill jag säga att
detta är riktigt i en bemärkelse: utskottet
vill tydligen markera att det inte
har någon aktualitet att sänka intagningsåldern.
Däremot har utskottet, om
jag läst utlåtandet rätt, inte efter någon
allmän diskussion kommit till slutsatsen
att rent principiellt motsätta sig
en framtida sänkning av intagningsåldern.
Man har väl bara velat säga att
saken inte är aktuell och man har inte
velat ge något finger åt en sådan förändring.
Vad frågan nu gäller är förskoleundervisningen.

Herr talman! Jag instämmer med TCO
som onekligen har visat att det finns
ett stort behov av utredning. Därför
skulle bifall till statsutskottets förslag
betyda ett mycket stort steg framåt på
ett viktigt kulturellt område. Särskilt
ber jag att få uttala min glädje över att
utskottet så starkt understrukit att det
inte får bli någon försening av praktiska
åtgärder som resultat av att utredningen
sätter i gång. Tvärtom bör utredningen,
tycker jag, genom att framlägga
förslag successivt kunna stimulera
intresset ute i kommunerna för denna
viktiga fråga och därmed påskynda deras
åtgärder.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! »Det är väl ändå barnen
det gäller», säger herr Ohlin. Visst är
det det. Men jag räknar också med barnen
till de förvärvsarbetande mödrarna
som är rätt många på arbetsmarknaden
och som blir fler. Eftersom herr
Ohlin ofta sysslat med arbetsmarknadsfrågor
föreställer jag mig att inte ens
herr Ohlin har kunnat undgå att lägga
märke till att de förvärvsarbetande möd -

rarna egentligen är den arbetskraftstillgång
vi har att räkna med. Till detta
kommer allas vår anslutning till valfriheten:
skall vi inte ge kvinnorna valfriheten
att stå till arbetsmarknadens
förfogande och skall vi inte tillhandahålla
dem den service som barntillsynen
är?

När vi i dag — fru Hörnlund och jag
och flera andra talare — säger att vi
är litet rädda för att en utredning kommer
att innebära att kommuner, som
nu börjat sätta i gång på allvar med
daghemsbyggande, väntar för att se
vad denna nya utredning kommer med,
så är det just med tanke på dessa förvärvsarbetande
mödrar som har barnen
i daghemskö.

Herr Ohlin ville skilja på förskola och
lekskola och betonade förskolans betydelse
för skolmognaden. Det måste
ju innebära att han ville ha ett tidigarelagt
förskoleår. Annars har man väl
inte så mycket nytta av skolmognadsåret
om man inte tillgodogör sig det i
form av kortare skoltid. Man skall alltså
börja ett år tidigare i skolan. Det
var litet oklart för mig — det kanske
beror på att jag inte lyssnade som jag
borde ha gjort.

Kravet på pedagogisk undervisning
gäller också de barn som vistas på
daghem. De får samma pedagogiska undervisning
som lekskolorna ger de
barn som kommer dit. Därför kan man
anföra lika starka pedagogiska skäl för
att bygga ut daghemmen. Till detta
kommer — det kan jag inte bortse ifrån
— den arbetsmarknadspolitiska synpunkten.

Herr talman! Jag yrkar som jag tidigare
gjorde avslag på motionerna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Ekendahl och jag
har ju samma mening rörande arbetsmarknadsfrågan.
Det är ett starkt intresse
att underlätta för gifta kvinnor
som så önskar att förvärvsarbeta. Detta
är viktigt, framför allt med hänsyn

Onsdagen den 2 december 19(54

Nr 3K

Utredning om införande av en allmän forskoleundervisnmg

till önskemålet att ge alla medborgare
i detta land valfrihet.

Därav blir slutsatsen, att man skall
försöka bygga ut daghemsinstitutionen
och inte vara alltför snål när det gäller
den samhällsekonomiska kalkylen
beträffande den saken. Men som här
påpekats bör det inte finnas någon
väsentlig konkurrens mellan daghem å
ena sidan samt lekskolor och förskolor
å den andra. Särskilt uppenbart är väl
detta beträffande förskolorna för fem—
sexåringar som är en helt annan fråga
än dagheinsinstitutionens utbyggnad.
Man kan visserligen säga att allting, som
kräver arbetskraft och pengar i detta
land, konkurrerar med allt annat, eftersom
vi har begränsade resurser, men
något närmare konkurrensförhållande
mellan dessa inrättningar finns det ju
inte. Bygger man ut förskolorna för
fem—sexåringar, hjälper man faktiskt
därmed också en hel del gifta kvinnor
att t. ex. ta halvtidsarbete utom hemmet.

Det är inte fråga om att göra skoltiden
kortare. Det är inte fråga om att
ändra intagningsbestämmelserna. Men
jag tror att det kommer att visa sig att
tidigare skolmognad i många fall blir ett
resultat, och då kommer vi med nuvarande
system att kunna ta in en del
barn vid tidigare ålder och därmed
närma oss förhållandena i andra län der.

Detta är enligt min mening inte
först och främst en service åt andra
än barnen det gäller, utan att främja
den utveckling av barnen själva som
fröken Olsson och andra talare har
varit inne på.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
talade om avsikter. Vilka avsikter
herr Larsson har vet jag inte, men fortfarande
framgår det av motionen att
man har talat om en allmän förskoleundervisning
och att man vid ett par
tillfällen nämnt obligatorisk undervis3*—Andra
kammarens prokoll 1964. Nr

ning. Jag frågar mig vad det är för
skillnad mellan allmän förskoleundervisning
och obligatorisk sådan. Det
skulle i så fall vara alt föräldrarna
själva väljer i det första fallet men
kommunerna skulle i båda fallen åläggas
att anordna verksamheten så att
den finns i den utsträckning som man
önskar tillgodogöra sig den ute i kommunerna.
Därför finns det ingen skillnad
mellan obligatorium eller allmän
förskoleundervisning eller om man som
TCO talar om ett samhälleligt obligatorium.
Det kommer att ställa lika stora
krav på tillgången av förskolelärare,
och det är ändå det vi mest talar om
här i dag.

.Tåg har ingenting emot att man mycket
snabbt kan utbygga utbildningsverksamheten
för förskolelärarna, men det
måste väl ändå stå klart för var och
en, om man funderar litet över detta,
att man inte kan spotta fram de 10 000
förskolelärare som skulle krävas för
att klara den verksamhet det här är
fråga om. Då är ändå inte daghemsverksamheten
inräknad. Man kan inte
klara detta, när vi i dag har en utbildningskapacitet
på 600 och vi vet att
avgången är rätt stor från denna yrkesgrupp.

Fröken Elmén nämnde, om jag fattade
henne rätt, att 3 000 barn står i
ko för förskola i Göteborg. Ja, fröken
Elmén, om vi nu skall anföra lokala
exempel, kan jag nämna att jag kommer
från en stad där vi för närvarande
har en brist på 450 daghemsplatser
och att bland de sökande till dessa platser
finns 112 barn till ensamstående
mödrar. Jag skulle tro att förhållandena
inte är så mycket annorlunda när
det gäller Göteborg, eftersom denna
stad inte har en så särskilt väl utbyggd
barntillsynsverksamhet. Om man skulle
ta Stockholm som exempel, får man
fram överväldigande siffror. Jag måste
säga att jag trots allt ömmar än mer
för den grupp som söker daghemsplatser
och som består av mödrar, vilka är
38

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

beroende av dessa platser för att kunna
fullfölja sitt arbete. Har man begränsade
resurser i fråga om lärare,
lokaler och sådant, vill jag i varje
fall först vara med om att klara av
tillsynen för de förvärvsarbetandes
barn. Jag vill inte ha något stopp i
utbyggnadstakten därvidlag. Sedan detta
klarats av kan jag vara med om att
bifalla en snabbare utbyggnad av lekskolorna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Fru Hörnlund slutade
med att hon skulle vilja vara med om
en snabbare utbyggnad av lekskolorna.
Det kan man instämma i. Men jag blir
litet ängslig, när jag hör alla dem, som
vill tillstyrka denna motion och vill tillstyrka
utskottets hemställan.

Vi har här fått höra varför man
egentligen vill tillstyrka. Herr Ohlin
vill ha lekskolor för att man skall
sluta skolan tidigare och därför börja
skolan tidigare. Han var inte alls främmande
för tanken att vi nu strängt
taget skulle kunna uttala oss för att
barnen skall börja tidigare i skolan.
Fröken Olsson ville i stället att man
skulle göra lekskolan sådan att denna
väl förberedde barnen, varigenom lärarna
skulle få mindre bekymmer när
de senare kom till skolan. Hon ville så
att säga förlänga skolan nedåt med
lekskolor. Det är också ett väsentligt
steg att besluta sig för. I utskottsutlåtandet
är det inte klart att det gäller
att ta ställning till just dessa ting.

Det föreligger många avsikter och
sympatier för olika ting, som skulle få
ett gensvar, om man tillstyrkte utlåtandet.

Fröken Elmén hade också en egendomlig
motivering. Hon sade att vi
nu får allt flera familjedaghem; det
vore bra om dessa kunde skicka barnen
till lekskolan på eftermiddagen.
Men är det inte så mycket viktigare att
de barn, som inte får någon vård alls,
får daghem? Vet fröken Elmén hur

det står till i Stockholm till exempel?
På ett daghem, vid vilket jag gjorde
förfrågningar häromdagen, köade 50
barn till ogifta mödrar, av vilka många
levde på socialhjälp, ty de hade inte
någon möjlighet att gå till en arbetsplats.
De bodde hemma hos sina föräldrar
i trånga lägenheter. Med detta
stora problem för ögonen kan man inte
anse, att det är riktigt att i dag säga,
att vi med iver bör utreda, hur vi skall
kunna få en obligatorisk lekskola. Låt
vara att man säger, att den inte skall
vara obligatorisk, men den skall i alla
fall vara tillgänglig för alla. Med de
resurser vi i dag har skulle jag nämligen
tro, att det blir många föräldrar
som tycker sig ha råd att släppa barnen
i lekskola.

Fröken Olsson sade, att vi inte skall
ha någon konkurrens mellan daghem
och lekskolor. Ja, men det finns konkurrens
om dem som skall leda skolorna.
Redan i dag får daghemmen stå
tillbaka när det gäller att få förskolelärarinnor,
därför att dessa har mycket
lättare att få delade anställningar i lekskolorna.
Det är vidare lättare att ta
hand om barn som går i lekskola än
att sköta dem som är i daghem och
skall ha vård hela dagen. Det föreligger
alltså redan en konkurrens till nackdel
för daghemsbarnen, som är helt beroende
av vården. För mig står det
klart, att har man mamma hemma har
man fått ett mycket gott stöd under de
första levnadsåren. Därför blir det inte
så angeläget att sörja för att dessa barn
även får lekskola som det är att sörja
för de barn, vilkas föräldrar är ute
på arbetsplatsen och helt måste lita
till någon utanför familjen för vården
av barnen.

Jag har ingenting emot att man intensivt
bygger ut lekskolorna. Det kan vara
ett plus för många barn men visst inte
för alla.

Man bör inte vara tvärsäker på att
lekskolan alltid är något som gör barnen
duktigare i den obligatoriska sko -

Onsdagen den 2 december 1004

Nr 38

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

lan och gör dem bättre anpassade i
samhället. Jag tror att en sådan anpassning
kan ske även i hemmet då mamman
ensam vårdar barnen. När vi har
så ont om resurser, som nu är fallet,
bör det inte vara alldeles nödvändigt
att kräva lekskoleplatser för alla barn.
I trängseln mellan olika önskemål måste
man se till att hjälpa de hem, där
barnen inte har någon av föräldrarna
som vårdar dem. Det har sina svårigheter
med familjedaghem. Familjen
kanske tröttnar på vårduppgiften och
plötsligt får något annat arbete med
resultat att barnen får uppleva ytterligare
en familjs svårigheter utöver den
egna familjens. Därför är det inget att
önska att få familjedaghem som ersättning
för de andra daghemmen.

Jag hoppas att daghemsfrågan blir
löst i första hand. Detta tror jag uppfattas
som riktigt både av de mödrar
som själva kan vårda sina barn och av
de övriga. Det finns i verkligheten
ingen konkurrens mellan dessa. Då bör
vi inte heller låta den mest angelägna
frågan komma i bakvattnet.

I detta anförande instämde herr
Svenungsson (h).

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte något att
invända mot fru Erikssons i Stockholm
behjärtansvärda anförande i fråga om
utbyggnaden av daghemmen. Jag är den
första att instämma i önskemålet om er
utbyggnad också av daghemmen.

Fru Hörnlund säger att man inte utan
vidare spottar fram 10 000 förskollärare.
Något sådant har jag inte heller
sagt. Men det gäller att snabbt sätta
i gång en utbildning, och det är beklagligt
att vi inte tidigare byggt ut denna
utbildningsverksamhet då vi har haft
så många sökande som på olika sätt
sökt att förbättra sina kvalifikationer
för att komma in vid dessa seminarier.
Det finns därför allt skäl att utreda vilka
behov som föreligger på detta område.

Fru Eriksson i Stockholm tyckte inte
det var väsentligt att vidta åtgärder
i fråga om förskoleplatser för barnen i
förskoleåldern. Med den utveckling som
sker i samhället tror jag emellertid att
det många gånger är grundläggande
för barnen och för deras utveckling och
sociala anpassning, som fröken Olsson
talade om, vilken där kan komma
till stånd på ett annat sätt än eljest.

Det kan vara riktigt att ett barn passar
för förskoleutbildning och att ett
annat inte gör det. Men om vi ser på
genomsnittet inser vi förskolans utomordentligt
stora betydelse. Dess betydelse
blir också allt större i och med den
utveckling som sker i samhället. Det
finns också barn, som inte passar i
daghem.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag vill endast göra
några korta påpekanden i anslutning till
en del yttranden som fällts under den
hittills förda debatten.

Bl. a. herr Adamsson har gett uttryck
för den uppfattningen att det skulle vara
en ofullständig skrivning som utskottet
presterat i detta fall. Låt mig
då bara konstatera att det är helt naturligt
att utskottet har anfört en motivering
för sin hemställan om en utredning.
Men utskottet skriver inte några utredningsdirektiv,
utan det är Kung], Maj:t
som utfärdar direktiv för en eventuell
utredning och som kan göra de kompletteringar
som till äventyrs kan behöva
fogas till vad utskottet har skrivit.

Fru Eriksson i Stockholm var inne
på att olika deltagare i debatten uttryckt
olika önskemål beträffande förskoleundervisningens
utformning, innehåll och
uppgifter. Jag kan inte finna att det
förhållandet på något sätt skulle motivera
att man går emot kravet på en utredning.
Föreligger det olika önskemål
i fråga om förskoleundervisningens uppgifter
och innehåll, då finns det väl all

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Utredning om införande av en allmän förskoleundervisning

anledning att genom en utredning klarlägga
både vad som är det pedagogiskt
riktiga och vad som är möjligt att förverkliga
i förhållande till våra resurser
i olika hänseenden. Det måste vara en
bättre väg än att låta utvecklingen ha
sin gång och låta olika önskemål resultera
i en provkarta över skilda sätt att
utforma denna undervisning som så
småningom gör det tvunget att med operativa
ingrepp nå fram till enhetlighet
och något som motsvarar det pedagogiskt
riktiga.

Om strävandena att konstruera ett
motsatsförhållande mellan förskoleverksamheten
och daghemsverksamheten
vill jag säga att något motsatsförhållande
därvidlag finns inte. Vi bör
absolut tillse att något sådant inte heller
i fortsättningen får komma till uttryck.
Det gäller här värdefulla verksamhetsgrenar
som har i någon mån
skilda uppgifter men kompletterar varandra
och berör våra barn och deras
bästa.

Det synes mig som om utskottet klart
och tydligt har observerat det förhållandet
när utskottet skriver: »Utskottet
anser sig böra med skärpa betona, att
tillkomsten av den av utskottet förordade
utredningen på lekskolornas in. fl. områden
icke under några förhållanden
får åberopas som hinder för vare sig
den erforderliga och viktiga utbyggnaden
av utbildningskapaciteten för förskollärare
eller den genom främst kommunernas
försorg pågående utbyggnaden
av de institutioner, som skall svara
mot det starkt ökande behovet av försköte-
och daghemsplatser.-»

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag vill bara yttra några
få ord till herr Ohlin, som i sitt anförande
— vilket jag inte fick ordet för
replik på — sade att det var bra med
lekskolor ty då skulle kvinnorna komma
ut i deltidsarbete. Jag beklagar att

herr Ohlin inte var inne i kammaren
under mitt första anförande, då jag
nämnde att det redan ute på arbetsmarknaden
finns 200 000 kvinnor, som
har barn i skol- och förskoleåldern.
Mot detta svarar cirka 10 000 daghemsplatser.
Det är det som gör oss oroliga,
både ur barnens och arbetsmarknadens
synpunkt.

Får jag därefter tillägga ett par siffror
till dem som fru Eriksson i Stockholm
lämnade. Nu står 3 000 barn —
varav 800 har ensamma mödrar — i
ko till daghemmen i Stockholm. Och
det är just Stockholm som jag vill ge
en särskild eloge, därför att barnavårdsnämnden
här har en ordentlig
planläggning för denna verksamhet.
Trots detta är köerna så stora.

Jag vill stryka under vad fru Eriksson
sade, nämligen att det blir konkurrens
om förskollärarna till nackdel för
daghemmen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
fru Ekendahl att jag såsom ledamot av
arbetsmarknadsutredningen är väl bekant
med hennes siffror. Jag konstaterar
vidare att det här i kammaren, såvitt
jag förstått, råder allmän enighet
om att en utbyggnad av daghemsinstitutionen
är angelägen. Vad det råder delade
meningar om är frågan om man
skall hålla tillbaka utbyggnaden av föroeli
lekskolorna för att därigenom göra
det lättare att bygga ut daghemmen.
Det är det som jag har fattat att statsutskottets
talesmän, till vilka jag för min
del ansluter mig, inte anser att man
skall göra. Vi tror att det gäller två så
viktiga saker, att man skall försöka
bygga ut både daghemmen och förskolorna
samtidigt. Men jag har för min del
gjort det lilla medgivandet i fru Ekendahls
riktning, att jag menar att lekskolorna
för tre- och fyraåringar kan
komma i andra hand. Med det lilla
tillägget tror jag att risken för allvarlig
konkurrens blir så pass liten, att den

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

Den framtida användningen av Bogesunds slott

inte bör vara avgörande och leda till
ett beslut att vi ännu en gång skall
uppskjuta angripandet av ett stort kulturellt
problem. Sverige är faktiskt i
dag ett efterblivet land pa detta område.
Låt oss här säga, att det är så
angeläget att göra något åt dessa saker,
att vi spänner våra krafter och inte av
pur ängslan på eu punkt underlåter
att ta initiativ på en annan viktig
punkt, där ett enigt statsutskott har föreslagit
sådant initiativ.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Vi har begränsade resurser,
och vad jag menade var att herr
Ohlin i sin egenskap av ledamot i arbetsmarknadsutredningen
måste ta hänsyn
även till detta. Det är klart att man
kan önsketänka — det kan jag också
— men det är inte realistiskt att göra
det. Därför tror jag att det är nödvändigare
— ur arbetsmarknadssynpunkt,
ur barnens synpunkt, ur kvinnornas
synpunkt och ur valfrihetssynpunkt —
att bygga ut daghemmen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det av
fru Ekendahl under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Ekendahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 176, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit fru
Ekendahls under överläggningen framställda
yrkande, att motionerna 1: 8 och

11: 10 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Ekendahl begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 131 ja och 66 nej,
varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Den framtida användningen av
Bogesunds slott

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
177, i anledning av väckta motioner angående
den framtida användningen av
Bogesunds slott.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Efter diskussionen för
ett par veckor sedan i denna kammare
angående två ärenden av liknande
slag som det vi nu har framför oss kan
jag fatta mig kort. Den gången gällde
det Läckö och Landskrona slott, i dag
är det Bogesund. Alla tre har det gemensamt,
att det är fråga om upprustning
av historiskt intressanta byggnader.

Det som särskilt utmärker Bogesund
är det synnerligen dåliga skick slottet
befinner sig i, vilket gör att dess kulturhistoriska
värden inte kan hållas tillgängliga
för allmänheten. Tyvärr måste
man tillägga att slottets vanvårdade
yttre utgör en missprydnad för den
trakt där det är beläget och dit både inoch
utländska turister i betydande om -

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Förenkling av det tekniska avräkningsförfarandet mellan stat och kommun

fattning söker sig. Det måste göra ett
egendomligt intryck, särskilt på utländska
turister, att det för sitt välstånd så
omtalade Sverige inte bättre vårdar sig
om sina kulturhistoriska värden, säger
länsstyrelsen i Stockholms län i sitt remissutlåtande.

De myndigheter som haft att yttra sig
om motionerna 1:473 och 11:321 är
bekymrade över situationen och har
alla tillstyrkt att något skall göras för
att sätta Bogesund i ett bättre skick.
Sålunda säger byggnadsstyrelsen bl. a.:
»Beaktansvärda möjligheter föreligger
att göra Bogesunds slott till ett ''studiemuseuin’,
som med fördel kunde inriktas
på ett visst specialområde. Ett sådant
museum torde få ett ansenligt attraktionsvärde
även för en bredare publik,
framför allt om samtidigt en del
av slottet — dess tredje våning —- kunde
återställas i ursprungligt skick.»

Denna tanke framfördes för övrigt
redan 1948 av byggnadsstyrelsen, som
då menade att av denna intressanta
byggnad, uppförd under 1600-talet och
som under 1700-talet erhöll tillskott av
gustaviansk inredningsarkitektur, som
delvis är bevarad, borde skapas ett museum
som avsåg att belysa kulturutvecklingen
från 1600-talet till 1800-talets
slut. Riksantikvarieämbetet ansåg i ett
utlåtande från 1946 att »Bogesund måste
tillmätas ett mycket stort värde som
kulturminnesmärke, ej blott genom sina
delvis sällsynt väl bevarade inredningsdetaljer
från 1600-talet utan även med
hänsyn till den yttre arkitektoniska gestaltning
slottet erhöll under 1800-talet.»

Men allt detta är, herr talman, värden
som håller på att förstöras. Det är därför
en snar renovering måste komma
till stånd.

Riksantikvarieämbetet fastslår i sitt
nu avgivna utlåtande: »Behovet av en
mera genomgripande reparation torde
nu vara akut. En plan för en dylik genomgripande
iståndsättning och en utredning
rörande kostnaderna ter sig angelägen.
»

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att fjärde avdelningen besiktigat Bogesund
och att statsutskottet ger uttryck
för meningen, att frågan om Bogesunds
framtid bör få en mera definitiv lösning.
Jag hoppas att den antydda utredningen
inom byggnadsstyrelsen angående
såväl Bogesund som andra under styrelsens
förvaltning stående historiska
byggnader skall kunna framläggas inom
rimlig tid.

Med hänsyn till denna situation har
jag, herr talman, inget särskilt yrkande.
Men jag uttalar än en gång förhoppningen
att något skall göras som hejdar
den nu påtagliga ödeläggelsen av Per
Brahe d. y:s en gång så ståtliga slott.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av en allmänna
arvsfonden tillfallen fastighet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Förenkling av det tekniska avräkningsförfarandet
mellan stat och kommun

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

179, i anledning av väckt motion om
förenkling av det tekniska avräkningsförfarandet
mellan stat och kommun.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! I det föreliggande utlåtandet
har statsutskottet behandlat en
motion vari begärts en utredning om
förenkling av det tekniska avräkningsförfarandet
mellan stat och kommun.
Med hänsyn till att utskottet varit helt
enigt om att motionen icke bör föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida,
hade jag ursprungligen inte tänkt

Onsdagen den 2 december 1904

Nr 38

Förenkling av det tekniska avräkningsförfarande! mellan stat och kommun

besvära kammarens ledamöter med
några synpunkter, men med hänsyn till
att jag har ett stort antal medmotionärer
och dessa av utlåtandets innehåll
kan ha bibringats den uppfattningen att
de varit med om en fullständigt omöjlig
motion, anser jag mig ändå behöva göra
några kommentarer i all korthet.

Jag har full förståelse för såväl femte
avdelningens som statsutskottets ställningstagande.
Den som inte konfronteras
med dessa frågor till vardags måste
givetvis grunda sitt ställningstagande på
vad remissinstanserna uttalar. Man har
inte reella möjligheter att skala bort
alla de överdrifter som framförs. Jag
har inte kunnat frita mig från den känslan
att det statliga organ som avgivit
yttrande, även om man inte uttalat det
klart och tydligt, ändå menat att initiativ
på det här området skall komma därifrån
och inte från enskilda motionärer
i riksdagen.

Jag skall inte fördjupa mig i alla de
svårigheter man radar upp. En förvrängning
av motionens syfte är t. ex.
när man påstår, att det skulle innebära
en nackdel för kommunarna, om man
införde redovisningsräkningar och i
dessa krediterade kommunerna för anläggningsbidrag.
I motionen har bestämt
framhållits, att man syftade till
de regelbundet förekommande driftbidragen
till kommunerna. Motionärerna
har aldrig ens snuddat vid tanken, att
statsbidrag till ett skolhusbygge, ålderdomshem
och liknande skulle uppföras
i något som kunde kallas kontokurant
som exempelvis upprättades kvartalsvis.
Nej, vad vi i all blygsamhet begärt
är att man borde göra en översyn över
de regelbundna transaktionerna mellan
stat och kommun och se i vad mån förenklingar
skulle kunna åstadkommas.
Det verkar också litet underligt, när
statskontoret talar om att det ifrågasatta
systemet skulle innebära nackdelar
för kommunerna, eftersom de kanske
finge vänta längre på vissa statsbidrag.
Den vanan har kommunerna!

Det dröjer väl nu cirka fem år innan
ett beviljat statsbidrag för vatten- och
avloppsanläggningar utbetalas. Någon
ränta har kommunerna aldrig gjort
anspråk på. Däremot debiterar staten
ränta med 7 procent, om kommunerna
inte inom fyra veckor inbetalar sin andel
för folkpensioneringskostnaderna
och de kommunala bostadstilläggen.
Kommunerna tar säkert den eventuella
nackdel som skulle uppstå, om de statsbidrag,
som de är berättigade till, fortsättningsvis
uppförs i en kvartalsvis
upprättad redovisningsräkning.

Svenska stadsförbundet är synnerligen
kritiskt mot den väckta tanken men
uppehåller sig huvudsakligen vid det
ena alternativet, nämligen att den årliga
redovisningsräkningen över kommunalskatt
skulle utökas till att innehålla vissa
andra transaktioner mellan stat och
kommun. Det går därvid så långt att
det befarar att risk skulle uppstå ute
i kommunerna att man sammanblandade
kostnader och intäkter. Jag skulle
tänka mig att de av landets kommunaltjänstemän
som är sysselsatta på redovisningssidan
reagerar starkt inför ett
sådant påstående att kommunala befattningshavare
icke skulle kunna skilja på
debet och kredit. När det vidare heter
att bidrag, som nu utbetalas i en enda
post årligen, genom en kreditering på
redovisningsräkning skulle föranleda
sex bokföringstransaktioner hos kommunerna
skall jag inte trötta kammarens
ledamöter med att ingående förklara
hur verklighetsfrämmande detta påstående
är.

Stadsförbundet anser trots alla funderingar,
att en utredning borde företagas,
och på samma linje är Svenska
kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet
tror att för dess del är frågan
för närvarande icke aktuell, därest pågående
undersökningar om sammanförande
av olika statsbidrag till ett enda
leder till ett positivt resultat.

Det finns, herr talman, icke någon
anledning för mig att yrka bifall till

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Förenkling av det tekniska avräkningsförfarandet mellan stat och kommun

motionen, utan jag vill till sist endast
framhålla som min bestämda mening,
att det säkerligen skulle ha varit av
stort värde för statskontoret och vissa
andra om de beretts tillfälle att deltaga
i den konferens som Svenska landstingsförbundet
för några veckor sedan
anordnade beträffande automatisk databehandling.
Den öppnade intresseväckande
perspektiv på hur snabbt utvecklingen
går på detta område. Tiden är
säkert inne, då man bör sluta med ett
system som innebär att skolöverstyrelsen
två gånger om året utför ett handarbete
och skriver girokort på statsbidrag
till kommunbiblioteken i landet.
Är det självklart att länsstyrelsen skall
göra samma procedur, dock sex gånger
om året, beträffande överlämnandet av
kommunalskatten till kommunerna?

Jag tror det är värdefullt att man från
statens sida försöker aktualisera dessa
frågor. Jag är litet rädd för den negativa
inställning som statskontoret har
visat, men kanske man ändå vågar hoppas
att när kommunerna nu är i färd
med att snabbt löst dessa problem man
även skall få se en liknande utveckling
på det statliga området.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I detta anförande instämde fru Svensson
(s).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tänkte egentligen
inte säga något i denna fråga, men det
var ett yttrande av herr Ekström i Iggesund
som ändå uppkallade mig. Han
tycktes vilja insinuera att statskontoret
inte skulle ha något intresse av andra
initiativ än sådana som kom från
ämbetsverket självt. Jag tror att man på
statskontoret är mycket intresserad av
alla vettiga förslag till förenklingar och
besparingar. Men när man från såväl
statskontorets som Svenska stadsförbundets
och Svenska landstingsförbudets
sida ansett att denna propå dels inte
innebär någon administrativ förenkling,
dels kan ha till följd att kommu -

nerna kommer i ett sämre likviditetsläge
därför att de får vänta längre på
avräkningen med staten än nu, har vi
i utskottet inte kunnat finna att det
med hänsyn till remissyttrandena varit
möjligt att biträda yrkandet. Visserligen
gör Svenska stadsförbundet, som
herr Ekström nämnde, på slutet av sitt
yttrande en kullerbytta och kommer
fram till att en utredning ändå skulle
behövas, men det rimmar mycket illa
med ställningstagandet i den föregående
texten, som finns tryckt i utskottsutlåtandet.
Svenska kommunförbundet
har över huvud taget inte gått in på
sakfrågan utan har nöjt sig med ett
mycket kortfattat utlåtande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Gustafsson i Stockholm säger, att Svenska
kommunförbundet inte har gått in
på sakfrågan på samma sätt som Svenska
stadsförbundet. Det måste väl vara
oriktigt att föregripa en utredning.
Svenska stadsförbundet har trots att
man tillstyrker utredning radat upp en
sådan mängd svårigheter att det är underligt
— däri instämmer jag med herr
Gustafsson — att man sedan kommer
till resultatet att en utredning behövs.

Vidare har jag ställt mig litet frågande
inför vad statsutskottet menar när
det säger: »Vid detta ställningstagande
har utskottet jämväl beaktat att den
väckta frågan såsom syftande till ökad
rationalisering i sista hand kan sägas
falla inom statskontorets verksamhetsområde.
» Jag tycker för min del att den
i första hand borde falla inom statskontorets
verksamhetsområde.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Man kan ju alltid tvista
om val av ord. Vi har ett rationaliseringsverk
på det statliga området som
sysslar även med problem som rör förhållandet
till kommuner, landsting o. d.

Onsdagen den 2 december 1964

Fördelning mellan stat och kommun av

domshemmen

Utskottet menar ingenting annat än att
det bör ligga inom statskontorets verksamhetsområde
att följa dessa saker,
och det har ämbetsverket gjort även i
detta fall. Jag skall inte gå närmare in
på det, men jag skall hänvisa till vad
som nämnts i dess remissyttrande som
redovisas i utlåtandet, där man bl. a. i
fråga om avräkningarna mellan Hälsingborgs
stad och staten framhållit att
det knappast skulle leda till någon förenkling
eller fördel för de berörda kommunerna,
om motionsförslaget genomfördes.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Fördelning mellan stat och kommun av
kostnaderna för grundskolan och ålderdomshemmen Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
180, i anledning av väckta motioner om
fördelning mellan stat och kommun av
kostnaderna för grundskolan och ålderdomshemmen
samt om maximering av
kommunernas utgifter för det obligatoriska
skolväsendet.

I en inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson m. fl. väckt motion
(I: 494) hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag avseende
en rättvis och sakligt riktig fördelning
av kostnaderna för den obligatoriska
skolan mellan stat och kommuner
samt att därvid beaktades principen
att kostnader avhängiga av statsmakternas
målsättning om likvärdig utbildningsmöjlighet
åt alla unga betalades av
staten, medan kommunerna svarade för
kostnader i den mån de berodde av
kommunernas självständiga beslutanderätt.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Harald Pettersson in. fl.

Nr 38

kostnaderna för grundskolan och ålder (1:526)

och den andra inom andra
kammaren av herr Andersson i Knäred
in. fl. (II: 615) hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam prövning och förslag
rörande nya grunder till statsbidrag
för ny- och ombyggnad av ålderdomshem,
så att den kostnadsfördelning
mellan stat och kommun, som avsåges
när nu gällande grunder infördes, bleve
återställd.

Slutligen hade i en inom andra kammaren
av herr Hagberg in. fl. väckt motion
(II: 428) hemställts, att riksdagen
för sin del beslutade maximera kommunernas
utgifter för det obligatoriska
skolväsendet till två kronor per skattekrona
och att överskjutande kostnader
skulle finansieras via statsbudgeten.

Utskottet hemställde,

a) att motionen I: 494 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

b) att motionerna 1:526 och 11:615
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

c) att motionen II: 428 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Svensson i
Stenkyrka och Eliasson i Sundborn, vilka
ansett

dels att viss del av utskottets yttrande
bort ha i reservationen angiven lydelse,

dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 494, I: 526 och II: 615 samt
II: 428, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Om man ser på den utveckling
som ägt rum i kommuner och
landsting under exempelvis de senaste
tio åren, konstaterar man, att kommunerna
har av statsmakterna pålagts nya

82 Nr 38 Onsdagen den 2 december 1964

Fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för grundskolan och ålderdomshemmen -

och vidgade uppgifter på en del områden.
Kommuner och landsting har också
måst påta sig av andra skäl vidgade
uppgifter. Därmed har man fått en betydande
kostnadsökning som avspeglas
i de kraftiga utdebiteringshöjningar
som vi fått på den kommunala sidan
och vilka uppenbarligen kommer att
fortsätta. Samtidigt har ju på grund av
penningvärdeförsämringen kostnadsfördelningen
på åtskilliga områden, där
staten bidrar, förskjutits därigenom att
statsbidragens realvärde urholkats mycket
kraftigt, vilket i hög grad bidragit
till de utdebiteringshöjningar som jag
nyss nämnde. Det gör ju att problemet
om fördelningen av kostnaderna mellan
stat och kommun är långt allvarligare
nu än det har varit tidigare. I
detta sammanhang måste man speciellt
uppmärksamma de väsentligt ökade
kostnader som kommunerna ställs inför
i samband med grundskolereformens
genomförande.

I riksdagen har under senare år
gång efter annan, särskilt från centerpartihåll,
krav förts fram om en bättre
skatteutjämning och även om en reform
syftande till att återställa statsbidragens
realvärde, d. v. s. återställa en
ursprungligen avsedd kostnadsfördelning
mellan stat och kommun. Jag erinrar
om att riksdagen i något fall har
ställt sig mycket förstående till omedelbara
reformer på detta område. Det
har gällt exempelvis statsbidrag till
skolmåltider, i fråga om vilka riksdagen
har skrivit till Kungl. Maj:t jag tror
minst tre år å rad, men regeringen bär
nonchalerat riksdagens bestämda uttalanden.

I övrigt har man från riksdagsmajoritetens
sida hänvisat till 1958 års
skatteutjämningskommitté. Det har man
gjort bl. a. i fjol. Skatteutjämningskommitténs
tilläggsdirektiv, som finansministern
utformat, bär emellertid lett
till att kommittén inte har haft någon
möjlighet att föreslå en så genomgri -

pande reform av kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun som åtskilliga
av kommitténs ledamöter ansett vara
nödvändig.

Skatteutjämningskommitténs betänkande
har ju framlagts i april i år. Det
är väl det enda nya som har hänt. Betänkandet
har bekräftat vad vi på vårt
håll visste redan i fjol, nämligen att
man inte kan få en lösning av kostnadsfördelningsproblemet
i och med ett
genomförande av skatteutjämningskommitténs
förslag, som innebär först och
främst ett införande av ett allmänt statsbidrag
avsett att ersätta det skattelindringsbidrag
som för närvarande finns
och de bidrag som utgår till kommunerna
i anledning av ortsavdragsreformen.
Den stora sektorn i bidragsgivningen,
drifts- och anläggningsbidrag
till kommunerna, kommer ju att ligga
utanför reformen, om man följer kommitténs
intentioner vilka har — det
vill jag än en gång påpeka — begränsats
på grund av finansministerns tillläggsdirektiv.

Nu har vi haft att behandla några motioner
som väckts i början av vårriksdagen
och som tar upp kostnadsfördelningsproblemet
närmast på skolans
och åldringsvårdens område. Jag vill
understryka att särskilt när det gäller
den obligatoriska skolan träder detta
problem i förgrunden på ett ännu allvarligare
sätt än tidigare. Jag har själv
från denna talarstol liksom även andra
företrädare för vårt parti framhållit
att det inte kan vara rimligt att riksdagen
beslutar om reformer på skolans
och den sociala omvårdnadens område,
vilka innebär att kommunerna skall
trygga en likvärdig standard för medborgarna
i olika delar av landet, utan
att man samtidigt ger kommunerna
ekonomiska möjligheter att göra detta
på ett sådant sätt att medborgarna, i
vilken stad eller kommun de än bor,
i skattehänseende behandlas på likvärdigt
sätt.

Onsdagen den 2 december 1964 Nr 38

och kommun av kostnaderna för grundskolan och ålder -

Fördelning mellan stat

domshemmen

Problemet om denna utjämning är i
hög grad olöst, men jag skulle inom parentes
vilja säga att det var glädjande
att kunna konstatera att herr Geijer i
sitt anförande vid Arosmässan i Västerås
framhöll — jag skall inte nu kommentera
anförandets innehåll i övrigt;
det hör inte till saken — att den kommunala
beskattningen måste tas med i
bilden när man diskuterar skattetungan
för medborgarna i vårt land, eftersom
kommunalskatten för flertalet utgör en
större skattebörda än den statliga direkta
beskattningen.

I motionerna har också tagits upp
frågan huruvida kommunerna eller staten
skall i princip svara för kostnaderna
för någorlunda likvärdiga utbildningsmöjligheter
för de unga och om
kommunerna härvidlag skall ta på sig
vissa extra kostnader. Från annat håll
har man i anledning av grundskolans
genomförande ifrågasatt, om det inte
borde ske en maximering av de kommunala
skolkostnaderna till högst 2 kronor
per utdebiterad skattekrona och om
inte staten skulle kunna bestrida överskjutande
kostnader. För min del vill
jag inte avvisa några av de tankegångar
som i detta sammanhang kommit till
uttryck från det ena eller andra hållet.
Det kan förefalla enkelt att i fråga om
skolkostnaderna kopiera det system som
redan finns när det gäller de behovsprövade
pensionsförmånerna —- jag
bortser från bostadstillägget — för vilka
kommunernas tillskott maximerats
till 1 krona per skattekrona. Men genom
införandet av ett liknande system på
grundskolans område skulle man kanske
riskera att få en ganska byråkratisk
handläggning av frågan om vad som
är och vad som inte kan anses vara
kommunernas kostnader för grundskolan.
Man kan alltså få en byråkratisk
omgång i handläggningen av dessa
ärenden. Det är klart att saken kan behöva
diskuteras. Annars kan det kanske
ligga närmare till hands att man

ökar på det lärarlönebidrag som utgår
efter mera generella normer och på
detta sätt försöker få en bättre kostnadsfördelning
än för närvarande.

Vi har, herr talman, inom statsutskottets
femte avdelning varit eniga om att
genomförandet av de förslag som skatteutjämningskommittén
har framlagt inte
löser kostnadsfördelningsproblemet.
Utskottet konstaterar tvärtom att även
vid ett genomförande av kommitténs
förslag de problem som sammanhänger
med kostnadsfördelningen kommer att
kvarstå. I detta sammanhang erinrar
utskottet om kommitténs uttalande att
dessa problem borde tas upp till prövning
i en nära framtid.

Vi har däremot inte varit ense inom
utskottet beträffande tidpunkten för ett
närmare ställningstagande till kostnadsfördelningsproblemet.
Utskottsmajoriteten
understryker att denna fråga
måste tas upp i en nära framtid och,
som det sägs, i ett större finanspolitiskt
sammanhang. Jag har svårt att
tolka detta på annat sätt än att man
menar att detta problem närmast skulle
tas upp i samband med den stora skattereform
som har aktualiserats av skatteberedningen,
d. v. s. omläggningen av
skattesystemet i samband med ett
eventuellt införande av mervärdeskatt.
Av de uttalanden som finansministern
har gjort, inte minst i riksdagen, förefaller
det dock minst sagt oklart om
någon proposition kommer till nästa
års riksdag, och därmed riskerar man
med utskottsmajoritetens skrivning ytterligare
uppskov med spörsmålet om
kostnadsfördelningen.

Vi räknar väl alla med att det skall
komma ett förslag från regeringen nästa
år på grundval av skatteutjämningskommitténs
förslag. Därför anser vi som
företräder centerpartiet i statsutskottet
att man i samband med denna propositions
framläggande — alltså nästa år
— borde ta ställning till problemet om
kostnadsfördelningen mellan stat och

84 Nr 38 Onsdagen den 2 december 1964

Fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för grundskolan och ålderdomshemmen -

kommuner och då också ta upp de synpunkter
till beaktande som motionärerna
har anfört. Vi har även i en reservation
uttryckligen begärt detta.

Jag vill för undvikande av missförstånd
understryka att när det i reservationen
liksom i utskottsmajoritetens
skrivning talas om att »utskottet icke
nu (är) berett att förorda åtgärder
berörande endast vissa av de områden
som kostnadsfördelningen omspänner»,
innebär inte detta att vi reservanter
skulle mena att man inte skulle kunna
genomföra delreformer. Vad vi har velat
uttrycka är helt enkelt att vi inte just
nu, när vi alltså går att behandla denna
fråga, skall uttala oss för en speciell
reform eller en speciell typ av reform.
Vad vi har åsyftat med ett ställningstagande
nästa år är självklart att man
borde fastlägga principerna för hur
man successivt skall få en lösning av
kostnadsfördelningsproblemet. På vårt
håll anser vi att man nästa år skulle
kunna inte bara fastlägga principerna
för denna frågas lösning utan också
förena detta med vissa delreformer, närmast
på skolans område, såsom ett led
i en plan för att successivt åstadkomma
en bättre kostnadsfördelning än vi för
närvarande har.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Ivar Johansson m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Numera förnekar väl
knappast någon att kommunerna har
kommit i ett mycket svårt läge på grund
av förhållanden som de inte själva råder
över. Herr Eliasson i Sundborn har
nyss givit några exempel på detta och
det kan räcka även för min del. Särskilt
kommer kommunerna — såsom
herr Eliasson också framhöll — att
åsamkas ekonomiska besvärligheter på

grund av riksdagens beslut i skolfrågan.
För vår del har vi just uppmärksammat
denna del av problemet genom
vårt förslag att kommunernas utgifter
för skolkostnaderna skulle maximeras
till 2 kronor per skattekrona. Genom en
sådan åtgärd skulle kommunalskatten
kunna sänkas ganska väsentligt över
hela landet, i de svårast utsatta kommunerna
kanske med 3 eller 4 kronor
per skattekrona. Och det blir därmed
motsvarande ändring av principerna för
skatteuttaget, så att en större del av
skatten lades på den progressiva statsskatten
och en mindre del på kommunalskatten.
Detta skulle innebära en
rättviseåtgärd både för kommunerna
och de enskilda skattedragarna.

Det är emellertid inte bara själva
sakläget som i detta sammanhang har
intresse, utan också förloppet av frågans
behandling. Det är ett mycket gammalt
problem det här gäller. För vår del
har vi motionerat om saken i tio år och
i utskottets utlåtande finns en beskrivning
av frågans tidigare handläggning
som verkligen utgör en mycket nyttig
läsning. Under många år — och det
kan tilläggas: under flera valrörelser
— har man tröstat kommunerna med att
regeringen tillsatt en skatteutjänmingskommitté.
När vi för vår del upprepade
gånger motionerat om att staten
skulle i första hand överta en större del
av skolkostnaden har vi ständigt fått
det beskedet att riksdagen inte kunde
föregripa skatteutjämningskommitténs
arbete.

Det kunde däremot regeringen göra,
och den gjorde det också genom tillläggsdirektiven
år 1963, när utredningen
började ha sitt arbete klart. Därmed
satte regeringen stopp för varje eventuell
avsikt hos utredningen att komma
med ett något så när rimligt förslag
i fråga om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna.

Jag vet inte om det fanns några sådana
avsikter inom utredningskommit -

Onsdagen den 2 december 1964 Nr 38

Fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för grundskolan och ålderdomshemmen -

ten. Däremot är det bekant att det efter
många års dröjsmål hade vuxit fram
en mycket stark opinion för de förslag
som den kommunistiska riksdagsgruppen
och enskilda motionärer från andra
partier hade framfört i många år.

Det bombardemang av uttalanden
från kommuner och landsting som riktats
mot utredningen i denna fråga hade
knappast kunnat undgå att få en
viss verkan. Det var väl också för att
undvika alla risker för ett utredningsresultat
i positiv riktning som regeringen
satte upp ett stopptecken. Nu
konstaterar utskottet att det är på grund
av dessa förändrade utredningsdirektiv
som det inte har blivit några resultat
av det slag som kommunerna hade
förespeglats att utredningen skulle ge,
att det är därför som kommunerna fortfarande
får dras med alla de problem
som har sin grund i den orättvisa
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun.

Allt detta sägs av utskottet. Det är
inte varje dag som statsutskottets samtliga
socialdemokrater skriver under ett
så hårt omdöme om regeringens skattepolitik,
men det är sannerligen inte
heller för tidigt att det äntligen sker.

Efter allt tal om vad som skulle bli
följden av skatteutjämningskommitténs
arbete förordar utskottet nu att man
skall ta om allting från början. Nu skall
frågan lösas i ett s. k. »större finanspolitiskt
sammanhang», som det står
i utskottsutlåtandet. Detta storvulna
ordval skall förmodligen redan i förväg
utgöra en sorts ursäkt för ett lika
storslaget tilltaget dröjsmål. Det är troligen
avsikten med det hela.

Framför allt tycks utskottet ha varit
angeläget om att förebygga nya förslag,
som avser att lösa skolproblemen. Det
är visserligen många intressen som får
sitta emellan för statsmakternas ekonomiska
relationer till kommunerna.
Årets beslut om rekordartade skattehöjningar
i landstingen är ju ett exem -

pel på vad som kan inträffa därvidlag,
och trots detta har allt värre sjukvårdskriser
och andra svårigheter visat vart
det bär hän.

Men värst är det trots allt beträffande
skolorna. Det är också därför som
vi för vår del har föreslagit att det
skall ske en omedelbar förändring på
det området utan att avvakta någon
ytterligare utredning.

Utskottet har inte heller presterat
ett enda ord till saklig bevisning av
sin tes att man inte omedelbart kan ta
itu med ett viktigt område, trots att
kommunernas ekonomiska trångmål beror
på missförhållanden även i andra
fall. Det kan t. ex. med rätta sägas att
åldringsvården är ett område som borde
ges samma prioritet som skolfrågorna.
Därvidlag har vi också fått besked
från en statlig utredning, som visar att
förhållandena är skandalösa. Om staten
omedelbart övertar en större del
av kommunernas skolkostnader, på det
sätt som vi har föreslagit, så skulle därmed
större utrymme beredas även för
en bättre omsorg om de gamla. Från
dessa utgångspunkter tycker jag att
även reservanterna har varit märkligt
lyhörda för utskottsmajoritetens ohållbara
resonemang om nödvändigheten
att hålla ihop hela komplexet och inte
vidta några åtgärder i detaljer. Nu har
herr Eliasson i Sundborn på den punkten
avgivit en Brasklapp om att det
inte var reservanternas mening att
omöjliggöra utbrytningen av en detaljfråga,
och han visade själv vissa sympatier
för vårt förslag att maximera
kommunernas kostnader för skolverksamheten.
Men jag tycker att reservanterna
är obegripligt rädda för att omedelbart
ta itu med ett så viktigt område
och att skriva det i reservationen.

Det är emellertid den fördelen med
reservanternas förslag att det siktar till
ett snabbare resultat än vad utskottet
förordar. Därför kommer jag, herr talman,
att rösta för reservationen.

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för grundskolan och ålderdomshemmen -

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Ungefär nio tiondelar
av vad herrar Eliasson i Sundborn och
Holmberg här anfört är sådant som vi
har hört upprepas gång på gång i denna
kammare under ett tiotal år. Jag
har därför inget större behov av att
ingå på en debatt om dessa ting. Det
är bara ett par saker som herr Eliasson
nämnde som jag här vill något
kommentera.

Med hänvisning till vad Arne Geijer
anfört sade herr Eliasson att det här
är fråga om en övergång till ett nytt
skattesystem, där även kommunalskatten
kommer med i bilden. Det är alldeles
riktigt. Men jag vill fråga om inte
hela det nya skattesystemet bör komma
med i bedömningen? Åtminstone
för en lägre inkomsttagare kan det vara
tämligen likgiltigt, om han betalar sin
skatt via den kommunala utdebiteringen
eller om han gör det över en mervärdeskatt.
Det kanske till och med i
vissa fall även vid ganska hög kommunal
utdebitering kan vara fördelaktigare
för honom att betala huvudparten
över den kommunala utdebiteringen
än över den statliga — som ju skall
användas för att delvis utjämna skatteförhållandena
mellan olika kommuner.

Det var bara detta jag ville säga i
det sammanhanget.

Här är ju det stora problemet att
vissa kommuner har ett bristfälligt
skatteunderlag. Det är det som gör det
så besvärligt. Och huvudlinjen i skatteutjämningskommitténs
förslag är att
försöka fylla ut bristerna i skatteunderlaget
genom att tillskjuta medel till
sådana kommuner som ligger under
medelskattekraften för Sveriges kommuner.

Nu kan man självfallet säga att detta
inte är tillräckligt. Men direktiven har
begränsat handlingsfriheten därvidlag,
och man har därför inte fått göra mer
än denna utjämning — som dock är
klart otillräcklig som skatteutjämnings -

åtgärd. Men frågan är, om vi ändå inte
nu skall genomföra åtgärden. Och då
antar jag att alla vill kombinera den
med en sänkning av den direkta beskattningen
och en höjning av det
skattefria ortsavdraget. Men då står vi
där vi så ofta förr har stått, och vi
frågar: Var skall vi ta pengar från till
detta? Jag antar att kommunerna i den
situationen inte är nöjda med att få
kompensation för höjningen av det skattefria
ortsavdraget, utan att man också
kommer att försöka att få den kompensation
som man haft tidigare.

Här kan man givetvis också föra in
frågan om kostnadsutjämningen, en annan
fördelning av kostnaderna mellan
stat och kommun och kanske också en
annan kostnadsfördelning mellan kommunerna.
Men om vi tar in de stora
frågorna i detta sammanhang, kommer
måhända många storkommuner, tätortskommuner,
att begära en annan fördelning
av sina kostnader för att få trafikapparaten
sådan att trafiken flyter
tillfredsställande. I det sammanhanget
kan det ju inte vara alldeles rimligt
att huvudparten av vägmedlen skall gå
till byggande av vägar på landsbygden.
Det kanske kan vara lika riktigt att vid
kostnadsfördelningen också ge de stora
kommunerna, som ju också hjälper till
att betala in dessa pengar, rätt att få del
av dem. Jag har velat säga detta inte
för att jag menar att det skall ske vid
sidan om utan för att jag vill visa att
kostnadsfördelningsproblemet kanske
är litet mer invecklat än vad som här
tidigare har framgått.

Egentligen är väl skillnaden mellan
utskottet och reservanterna närmast
den att reservanterna menar att man
nu, när man väl avser att framlägga en
proposition på grundval av skatteutjämningskommitténs
betänkande, också
skall göra en beställning om att hela
problemet om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun skall tas upp.

Vi har i utskottsmajoriteten menat att

Onsdagen den 2 december 1964 Nr 38

Fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för grundskolan och ålderdomshemmen -

det knappast kan vara vare sig rationellt
eller praktiskt eller särskilt gångbart
att göra detta. Vi har pekat på en
annan väg och hänvisat till vad som
sagts i auktoritativa uttalanden, nämligen
att problemet med kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun får lösas
i ett större finanspolitiskt sammanhang.
Jag tror fortfarande att det är
den enda framkomliga vägen om man
skall få en bättre ordning på detta
område.

Med det, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill notera med
tillfredsställelse, att herr Gustafsson i
Stockholm inte på något sätt bestrider
att här finns ett kostnadsfördelningsproblem
och ett skatteutjämningsproblem,
som påkallar åtgärder. Det skulle
naturligtvis vara ännu värdefullare om
man från regeringspartiets sida klart
ville ge uttryck för den uppfattningen
att man inte kan fortsätta att pålägga
kommunerna att obligatoriskt svara för
uppgifter och sörja för likvärdig standard
på de sociala och kulturella områdena
utan att man ser till att detta
kan ske till en kostnad som också är
likvärdig för människorna varhelst de
bor i landet. Det är den ena sidan.

Den andra sidan är att det här är
fråga om vad som nu skall ligga på den
kommunala beskattningen och vad som
skall ligga på den statliga. För min del
tror jag inte att det går att ha det så
att staten ökar den indirekta beskattningen
och vräker över nya stora uppgifter
på kommunerna och menar att
man löser problemet genom att utöka
det proportionella skiktet i den statliga
beskattningen. Det tror jag är en filosofi
som inte är hållbar i längden.

Det är också klart att i den mån
man gör en förskjutning mellan stat
och kommun till rimligare kostnadsför -

delning, innebär det inte en stegring
av den totala skatten, eftersom det kan
bli eu minskning av kommunalskatten.
Därför undrar jag om det är nödvändigt
att tala så mycket om att man måste
vänta på det stora finanspolitiska
sammanhanget för att åstadkomma någonting.

Situationen är ju redan nu sådan att
i vissa kommuner mer än 40 procent
av utdebiteringen går till den obligatoriska
skolan. Det visar ohållbarheten
i vårt nuvarande läge. En rad kommuner,
som på grund av lärar- och lokalbrist
ännu inte haft möjlighet att genomföra
den obligatoriska skolan, kommer
säkerligen i en situation där inte
ens 40 procent av den kommunala utdebiteringen
räcker för att täcka de
totala skolkostnaderna. Det finns exempel
redan nu på att siffrorna ligger
högre än 4 kronor per skattekrona i
kommunalskatt för skolan.

Jag vill understryka att vad vi reservanter
avsett — kanske litet knapphändigt
uttryckt, det vill jag gärna erkänna,
herr Holmberg — är att detta problem
inte så mycket gäller ett tekniskt
arrangemang, även om man måste
undersöka vilka vägar som är mest
framkomliga. Det avgörande är helt enkelt
riksdagens politiska vilja. Jag har
aldrig drömt om att vi på en enda
dag skulle kunna återställa den tidigare
kostnadsfördelningen och lösa detta
problem. Men vad som skulle kunna
göras i samband med att man nästa år
tar ställning till skatteutjämningskommitténs
förslag, är väl att riksdagen
och regeringen fastställer principerna
för kostnadsfördelningsproblemets lösning.
Varför inte samtidigt göra en successiv
reform på detta område, t. ex.
en ändring av statsbidragsvillkoren på
skolans och åldringsvårdens område?
Bakom vårt resonemang ligger självfallet
inte — det tror jag att herr Holmberg
också förstår — någon strävan att
man skall skjuta ifrån sig partiella

88 Nr 38 Onsdagen den 2 december 1964

Fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för grundskolan och ålderdomshemmen -

reformer och vänta på en verkligt genomgripande
reform.

Det är väl också så, herr Gustafsson
i Stockholm, att genom den osäkerhet
som nu råder om när det här stora
skattepaketet kommer att framläggas
för riksdagen — det är mycket som tyder
på att det inte är så stor sannolikhet
för att det kommer nästa år —
är man som herr Holmberg sade i viss
mån vid den gamla utgångspunkten
igen. Man säger alltså att detta skall tas
upp i ett större finanspolitiskt sammanhang;
skattereformen uppskjuts
och så mal kvarnarna tomgång.

Förut skyllde man på skatteutjämningskommittén,
nu hänvisar man till
de större finanspolitiska sammanhangen.
Jag undrar om det inte vore klokare
att nästa år verkligen försöka klargöra
för sig själv och för kommunerna
vad det är som bör göras under de
närmaste åren.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Eliassons i Sundborn
precisering nu tar jag ad notam.
Hans synpunkter på hur man skall behandla
denna fråga överensstämmer
då med mina.

På herr Gustafssons i Stockholm förklaring
att han hört våra argument i
tio år kan jag replikera, att vi har lika
länge hört herr Gustafssons många
svepskäl för att man skall dröja så
länge innan man verkligen företar sig
något när det gäller att lätta kommunernas
svåra belägenhet.

Likadant förhåller det sig med herr
Gustafssons spekulationer om att det
kanske blir ännu värre för både kommuner
och enskilda om höjd omsättningsskatt
eller mervärdeskatt införs.
Det kan knappast vara ett argument
mot vad jag sagt i denna fråga, eftersom
kommunisterna enträget sökt förhindra
en förskjutning av skattebördan över
på indirekta skatter. Vi vill att skatten
i så hög grad som möjligt skall uttas

genom direkta statsskatter och i så
ringa grad som möjligt genom kommunalskatter
och indirekta skatter.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har inte stor anledning
att fortsätta denna diskussion.

Egentligen är det väl bara så, som
jag sade förut, att herr Eliasson i Sundborn
menar att det vore fördelaktigt
att få en belysning av problemen. Han
menar tydligen att det borde göras upp
en plan för lösningen av problemen vad
angår kostnadsfördelningen i samband
med behandlingen av den proposition
rörande skatteutjämningen som skall
framläggas nästa år. Jag är emellertid
inte övertygad om att det är lämpligt
att ta upp saken i det sammanhanget
— den propositionen ger oss nog tillräckligt
med arbete utan att vi blandar
in dessa ting.

Jag vidhåller att problemen inte går
att lösa på annat sätt än genom att man
går direkt på dem. Då får man också
vara beredd att skaffa erforderliga inkomster
för att staten skall kunna ta
på sig en större del av kostnaderna än
nu. Jag efterlyser alltså ett besked,
om herrar Eliasson och Holmberg vill
vara med om att skaffa staten de ökade
inkomster som behövs för att staten
skall kunna ta på sig de ökade utgifterna.
Egentligen är problemet inte något
annat än detta.

Det verkar emellertid på både herr
Eliasson och herr Holmberg som om de
ansåg att problemet skulle vara ganska
lätt att lösa. Jag vill då gärna veta vilka
andra lösningar än dem jag pekat
på som man har att anvisa och hur
man vill se till att det finns pengar
att åstadkomma lösningarna med.

Jag vill också gratulera till den nya
politiska samlingen mellan herr Eliasson
och herr Holmberg. Jag vet inte om
alla känner sig attraherade av att herr
Eliasson tycks vara mer eller mindre
förtjust över att han kan räkna in herr

Onsdagen den 2 december 1904 Nr 38 89

Fördelning mellan slat och kommun av kostnaderna för grundskolan och ålderdomshemmen -

Holmberg i den småborgerliga mittensamlingen.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
måste väl ändå medge att kommunerna,
som är så bundna av riksdagsbeslut
och restriktiva bestämmelser
i övrigt, har mycket mindre möjligheter
att göra en avvägning mellan olika
utgifter än vad staten har.

Riksdagen kan exempelvis pruta ned
rustningskostnaderna med någon miljard
och på så sätt få pengar över för
att lätta kommunernas svårigheter utan
att därför behöva öka den sammanlagda
skattebördan. Det är ett faktum
som herr Gustafsson borde känna till
utan att man gör honom uppmärksam
på förhållandet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det verkar som om
lien- Gustafsson vill föra över diskussionen
till ett annat område, och det
kan vara bekvämare att göra så. Låt
mig i så fall än en gång understryka,
att man inte kan göra gällande att varje
ökning av statens andel av kostnaderna
för den kommunala verksamheten
innebär en ökning totalt sett av
svenska folkets skattetryck. Meningen
är väl snarare att trycket skall minska
på den kommunala sidan när så kan
ske.

Jag kan i någon mån även anknyta till
herr Holmbergs anförande. Eftersom vi
har en budget på över 20 miljarder och
dessutom har en regering, som suttit i
så många år, borde det finnas möjligheter
med litet god vilja att bereda ett
utrymme för en utökad reformverksamhet
på detta område. Även oppositionen
anser att man får ta konsekvenserna av
en annan fördelning. Men när regeringen
är så orkeslös, att den bara
fastlägger tilläggsdirektiv av detta slag
och sedan åstadkommer ett nytt upp -

skov, blir man verkligen oroad. Det
kan inte vara någon omöjlig uppgift för
regeringspartiet, som talar om nya,
djärva mål, att åstadkomma en ändrad
inriktning på detta område, så att vi
kommer att gå mot en bättre och inte
undan för undan mot en sämre kostnadsfördelning.

Herr Gustafsson kan vara förvissad
om att vi i den mån sådana successiva
reformer kommer att påkalla särskilda
åtgärder också skall vara beredda att
pröva dem. Vi har dock en budget av
så pass stor omfattning, att det med
litet god vilja skulle kunna skapas möjligheter
till successiva förskjutningar
på detta område.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Efter de båda sista inläggen
måste jag nog konstatera, att
herr Holmberg är den mest realistiske
av mina meddebattörer. Han pekar åtminstone
på ett område, där det enligt
hans förmenande skulle kunna göras
besparingar för att täcka de ökade kostnader,
vilka han lika väl som jag tydligen
är medveten om att detta måste
innebära för staten.

Herr Eliasson säger att man inom en
budgetram av den storleksordning som
vi har bör kunna pressa in några reformer
på detta område. Men herr
Eliasson aktar sig mycket noga för att
peka på vilket område man i så fall
skulle knappa in på. Herr Eliasson tycks
vara medveten om att det, om man inte
kan knappa in på något område, inte
finns någon annan möjlighet än att
skaffa mera pengar till staten för att
klara denna uppgift. Jag vet inte om
herr Eliasson genom de antydningar
han gjorde ville ställa sig på samma
linje som herr Holmberg och menar,
att det finns utrymme inom försvarsbudgeten
för att skaffa fram de medel
som behövs för att bestrida kostnaderna
på detta område.

90 Nr 38 Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Se bara på skattelindringsbidragen,
herr Gustafsson! För
några år sedan uppgick dessa till 15
miljoner. Sedan väcktes en centerpartimotion,
i vilken det föreslogs en fördubbling
av dessa bidrag, och nu är de
sex gånger så stora. Detta tyder på att
det går att genomföra förslag som kommer
från oppositionens sida.

Jag tillhör inte dem, herr Gustafsson,
som anser att orättvisor är försvarbara
med hänvisning till vissa budgetförhållanden.
Om det förekommer orättvisor
i belastningen av medborgarna
när det gäller uppgifter som är obligatoriska
för kommunerna, skall vi rätta
till dem. Den filosofi som herr Gustafsson
tillämpar ligger långt från den som
socialdemokratien i ett tidigare skede
av svensk politik förfäktade. Man kan
inte försvara en orättvisa i medborgarnas
och kommunernas belastning
med att det är en budgetfråga som vi
inte kan klara av. Det är ett orimligt
resonemang.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 180, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 166
ja och 38 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 19

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 64, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om beskattning av ersättning
vid övergången till högertrafik, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Närmare bestämmelser rörande handhavandet
och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av dels framställning
från kommittén för utredning rörande
riksbankens jubileumsfond angående
närmare bestämmelser rörande fondens
handhavande och utnyttjande, dels i
ämnet väckt motion.

I en till riksdagen ställd skrivelse, vilken
hänvisats till bankoutskottet och
såsom bilaga 2 fogats till utskottets utlåtande,
hade kommittén för utredning
rörande riksbankens jubileumsfond
framlagt förslag till närmare bestämmelser
rörande fondens handhavande
och utnyttjande. Kommittén hade därvid,
med understrykande av önskemålet
att forskningen genom tillkomsten
av här ifrågavarande fond skulle erhål -

Onsdagen den 2 december 1904 Nr 38 91

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

la ett reellt nettotillskott från det allmännas
sida, föreslagit att riksdagen
måtte dels antaga stadgar för fonden av
den lydelse ett till kommitténs framställning
fogat förslag utvisade, dels ock
godkänna de grunder i övrigt för fondens
verksamhet och personalorganisation
som angivits i framställningen.

Till utskottet hade även hänvisats den
i anledning av kommitténs framställning
väckta motionen nr 1010 i andra
kammaren av fru Kristensson, vari
hemställts att riksdagen måtte uppdraga
åt kommittén att ompröva fondens ändamål
i enlighet med de grunder som
angivits i motionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å motionen II: 1010 måtte

dels antaga stadgar för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond av den lydelse
ett utskottets utlåtande bifogat
förslag (bilaga 1) utvisade,

dels godkänna grunder i övrigt för
stiftelsens verksamhet och personalorganisation
i enlighet med vad utskottet
angivit.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Kommittén föreslår att stiftelsen skall
ledas av en styrelse med nio ledamöter,
varav fyra skall vara företrädare för
riksdagen, en för riksbanken och de
övriga för forskningsråden och forskningsberedningen.
Bland de nio skall
en vara ordförande och utses särskilt.
Remissinstanserna har i allmänhet lämnat
förslaget utan erinran. Ett par forskningsråd
har dock uttalat önskemål om
fast representation i styrelsen, och ett
par har föreslagit en utökning av antalet
vetenskapsmän i styrelsen eller av
styrelsen i dess helhet med bibehållen
jämvikt mellan riksdagens och forskningens
representanter. Då stiftelsen
torde vara bäst betjänt av en någorlunda
liten, effektivt arbetande styrelse,
vill utskottet förorda att den får den av
kommittén föreslagna numerären. En

utvidgning av styrelsen skulle sannolikt
leda till att ett mindre arbetsutskott
bildades inom styrelsen och att sålunda
i själva verket omfattningen av den
krets som närmast leder verksamheten
minskades. När det gäller representationen
i styrelsen för olika kategorier
bör enligt utskottets mening endast reglerna
i stadgarnas £ 4 vara bindande,
beträffande riksdagsrcpresentanterna
sålunda utan fastlagd fördelning på riksdagspartierna.
I denna paragraf bör tillfogas
en bestämmelse om att, därest ledamot
eller suppleant avgår före utgången
av den tid för vilken han valts,
efterträdare skall utses för återstoden
av den avgångnes mandattid.

Reservation hade avgivits av herrar
Xils Theodor Larsson, Hansson i önnarp
och Hagnell, vilka ansett

dels att ovan intagna stycke i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

»Kommittén föreslår att stiftelsen
---(— utskottet)---forskningens
representanter. Då stiftelsen
torde vara bäst betjänt av en någorlunda
liten, effektivt arbetande styrelse, vill
utskottet förorda att den får ungefär
den av kommittén föreslagna numerären.
En utvidgning av styrelsen bör
dock ske i avsikt att ge möjlighet till
en mellan riksdagspartierna proportionell
fördelning. Därför bör antalet av
dessa styrelseplatser utökas från fyra
till sex, vilket föranleder ändring i stadgarnas
§ 4. I denna paragraf--- —

(= utskottet)--— den avgångnes

mandattid.»;

dels att i utskottets förslag till stadgar
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
§ 4 första stycket bort ha
följande lydelse:

»Stiftelsens verksamhet skall handhavas
av en styrelse, bestående av elva av
riksdagen utsedda ledamöter. De väljes
för en tid av tre år genom de riksdagens
valmän, som har att verkställa val
av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret.
Ordförande i styrelsen

92 Nr 38 Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

väljes därvid särskilt. I styrelsen skall
ingå sex företrädare för riksdagen, en
representant för riksbanken samt företrädare
för forskningsråden och forskningsberedningen.
»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jubileumsfonden kommer
att bli ett riksdagens eget verk;
riksdagen skall välja dess styrelse och
riksdagen skall årligen granska fondens
verksamhet. Innan riksdagen går till
beslut vill jag därför peka på en del
av de problem och svårigheter som fonden
kommer att ställas inför.

Det har uttryckligen förklarats att
fonden skall vara ett komplement, ett
nettotillskott till de anslag forskningen
i övrigt erhåller, att den inte skall träda
in där statsmakterna brister. När
det gäller nya områden kommer svårigheter
genast att uppstå för riksbanksfonden:
Skall den ta första stöten
eller skall den vänta på statsmakterna? De

remissorgan som yttrat sig har i
likhet med utskottet stött uppfattningen
att fonden skall erhålla den utformning
som anges i stadgarna. Det innebär
med andra ord att kommitténs uppfattning
om kortfristig prioritering av
samhällsvetenskaplig forskning ställs
under debatt och huvudsakligen saknar
stöd i stadgarna.

Stadgarnas uppräkning av vad fonden
skall syssla med — jag ber att få
hänvisa till att-satserna i § 3 — anger
utomordentligt väl vidden av den forskning
det är fråga om. Man får där också
en föreställning om vilka problem
som kan uppkomma vid avvägningen
mellan dessa ändamål.

Fonden skall stödja dels kortfristig
forskning av aktuell karaktär, dels långfristig
och stor forskning. Den skall
även stödja kontakter med internationell
forskning, och den skall enligt

stadgarna över huvud taget kuna träda
in på alla områden av den svenska
forskningsverksamheten. Det kommer
inte att bli någon enkel uppgift för den
kommande fondstyrelsen att göra en avvägning
mellan de ändamål som uppräknats
i att-satserna i § 3.

Den prioritering av samhällsforskningen
som kommittén gjort avvisas av
alla forskningsråd utom de berörda
forskningsråden.

Kommitterades beskrivning av denna
samhällsforskning —- den återfinns
på s. 24 i utskottsutlåtandet -— börjar
med trivselproblem och slutar med »det
stegrade behovet av fritidsområden».
Däremellan uppräknas en rad forskningsuppgifter,
om vilka man skulle
kunna säga att de har en utomordentligt
mondän karaktär. Därmed vill jag
inte uttala mig om dessa forskningsuppgifters
värde för samhället. Skrivningen
ger vidare uttryck för en starkt konservativ
grundsyn både på forskningens
roll och det svenska samhällets
roll. Man skulle i korthet kunna säga
att denna beskrivning skulle kunna ha
gjorts av högerpartiets kansli.

Den enda motvikten i riksdagen mot
denna torftiga skildring av forskningens
roll i dag är fru Kristenssons motion.

När man kommer in på begreppet
samhällsforskning i kommitterades mening
och förenklar den till en rad enstaka
frågeställningar om individers anpassning,
har man glömt den mycket
tunga samhällsvetenskapliga forskning,
som också kunde bedrivas i dag och
som enligt min mening bör ha en väsentligt
högre prioritet än de områden
som kommitterade räknar upp.

Det första område som icke berörts
är den forskning om forskningens roll
— om Science poliey — som numera
börjat bedrivas i andra länder och i
viss omfattning även i Sverige.

Vill man erkänna att forskningen har
samma betydelse för välståndsökningen

Onsdagen den 2 december 1904 Nr 38

handhavandet och utnyttjandet av riksbankens

Närmare bestämmelser rörande

jubileumsfond

i ett samhälle som kapitalinvesteringar
och arbetskraft — enligt eu del personers
uppfattning har den t. o. m. större
betydelse -— måste det vara utomordentligt
väsentligt att forska om på vilket
sätt forskningen bidrar till omdaningen
av samhället.

.lag skall bara lämna ett enda exempel
på den uppskattning av forskningens
roll man i dag har. Det beräknas att
av samtliga forskare som varit verksamma
i mänsklighetens historia har
95 procent levat under 1900-talet. Detta
innebär en våldsam expansion, och
den kommer att fortsätta under resten
av detta sekel. Man beräknar att dessa
forskare publicerar 2 miljoner vetenskapliga
artiklar om året. Jag kan inte
säga om detta antal endast gäller den
klassiska naturvetenskapen eller om man
även räknat in medicinen. Jag tror i
varje fall inte att de humanistiska ämnena
är medräknade.

Kontentan av alla dessa forskningsresultat
skall omsättas i samhällsomdaning.
Det har också ansetts att teknikens
och vetenskapens framsteg under
1900-talet har varit så snabba och
så genomgripande att ett samhälle totalt
ändrar karaktär socialt och ekonomiskt
två, tre gånger under en människas
livstid, om hon lever i 60 år.
Jag tror att i varje fall de äldre ledamöterna
av denna kammare kan intyga
att detta är sant.

En forskning om dessa problem måste
vara oändligt viktig för varje samhälle;
det vet man i dag i de större
industriländerna.

En annan viktig forskningsuppgift
gäller prioritetsproblematiken: Vilket

av alla dessa stora områden är det
som ett bestämt samhälle av bestämd
struktur skall stödja? Denna forskning
om avvägningen mellan olika forskningsområden
blir allt viktigare för
vart år som går. Avvägningen påverkas
framför allt av tre faktorer som var
och en kräver sitt eget studium.

Den första är den brist på arbetskraft
som råder på forskarsektorn. Denna
brist är generell världen över, i industriländer
och u-länder, och utgör
en av de väsentligaste spärrarna för ett
samhälles välståndsökning. Forskarnas
antal minskas i varje land dels på grund
av den emigration som äger rum —
USA står väl närmast i blickfånget ur
var synpunkt, samtidigt som Sverige
mottar ett stor nettotillskott från annat
håll — och dels avtappning på grund
av internationella åtaganden. Dessa senare
är alla av väsentlig storleksordning
och kräver mycket stora forskarstaber,
större för varje år. Jag vill bara
nämna Cern, Esro och Eldo. Sverige
har förbundit sig att även släppa till
forskare till dessa internationella projekt.

En annan faktor är att rörligheten på
forskningsområdet är mindre än på
andra områden. Framför allt gäller detta
dyrare och svårare forskningsprojekt.
Ett stort projekt kan pågå i tio,
femton år och binder forskarna under
denna tid. Om några forskare skulle
lämna projektet i förväg kan detta ramla
samman. Jag vill här bara erinra om
Viggen och atomenergiprogrammet. Ur
samhällssynpunkt blir dessa stora forskningsprojekt
de verkligt viktiga. Utvecklingen
går mot allt fler sådana stora,
starkt personalkrävande projekt.

Det finns ytterligare en faktor. Om
man stöder modern, högkvalificerad
forskning starkare än den mera traditionella
riskerar man — det har också
skymtat i den svenska debatten — att
de högst begåvade unga forskarna väljer
de nva områdena så att man får brist
på äldre områden. Det kan exempelvis
bli så att högt begåvade forskare blir
naturvetare och tekniker i högre omfattning
än tidigare och i mindre omfattning
t. ex. medicinare, med den
återverkan detta får på medicinsk forskning,
sjukhusvårdens kvalitet o. s. v.

För ett land av Sveriges storlek gäl -

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

ler även, att om vi åtar oss för många
arbetsuppgifter i internationella organ
kan en motsvarande avtappning av kvalificerade
forskare minska forskningspotentialen
i hemlandet. Samma påpekande
har också gjorts i Norge. Forskningsutvecklingen
kan på så sätt snedvridas
i hemlandet.

Jag tror att forskningsproblem som
dessa, och även forskning om vi har
resurser att göra bättre insatser i uländerna
på forskningsområdet är långt
viktigare än de som de kommitterade
räknar upp från trivsel till friluftssvsselsättningar.

Det är också oklart i den skrivning
som föreslås i bankoutskottets utlåtande
i vilken omfattning riksbanksfonden
skall kunna träda över den svenska
gränsen och exempelvis stödja forskning
som utföres i Sverige men som till
sitt ämnesområde ligger i närheten av
Cerns i Geneve forskningsområde.

Den utveckling vi har att se fram
emot inom forskningssektorn kommer
att ställa oss inför samma problem som
när det gäller vilken annan insats vi
vill göra i samhället; en av de väsentligaste
frågeställningarna blir vilken arbetskraftsreserv
eller snarare arbetskraftsbrist
vi har. Det hjälper inte vilka
insatser vi än vill göra om vi har brist
på kvalificerad arbetskraft. Detta gör
att prioriteringsfrågorna blir allt viktigare.

Personligen håller jag alltså före att
skall riksbanksfonden syssla med samhällsforskning
skall stödet lämnas till
»tung» forskning på ett för samhället
väsentligt område.

Inte minst viktigt är det ju rent nationalekonomiskt
att Sverige ser till att
hålla våra forskningsresurser uppe.
Sackar vi efter på fel område kan det
betyda sänkt konkurrenskraft, ekono
miskt och marknadsmässigt.

När det gäller att planera och prioritera
forskning måste vi komma ihåg att
all väsentlig forskning är långsiktig.

Den är tillika många gånger bas för
samhällsomdaning. Det betyder att avvägningar
måste ske på annat sätt än
avvägningar som kan ändras nästföl
jande år. Om man av något skäl i riksdagen
vill satsa mera på vägbyggen och
mindre på bostäder ett år, är detta
trots allt en åtgärd som man vid nästa
års riksdag kan ändra, men satsar man
på omfattande forskning av något slag,
kan ett sådant beslut kanske inte rivas
upp på femton år. Forskningen tillåter
inte så tvära prioritetskastningar som
det normala politiska livet gör.

Den samhällsvetenskapliga forskningen,
oavsett i vilken form den sker, är
även dyrbar, betydligt dyrbarare än
man är klar över, dyrbarare anses det
än naturvetenskaplig, teknisk och medicinsk
forskning. Det beror på att den
sysslar med fler variabler och skall inordna
dem i ett betydligt mera komplicerat
sammanhang än vad den traditionella
naturvetenskapliga forskningen
behöver göra. Om den skall kunna bedrivas
effektivt måste den ha datamaskiner
till förfogande, och undersökningarna
måste läggas upp på sådant
sätt att man maximalt kan utnyttja modern
teknik. Det betyder återigen att
den forskargrupp som skall förbereda
forskningen får hålla på lång tid härmed
innan man kan sätta i gång en undersökning.
Allt detta gör att kostnadssidan
drives upp väsentligt i fråga om
den samhällsvetenskapliga forskningen.

Jag vill bara nämna ett enda exempel,
som är ganska aktuellt, på tvärforskningsförsök,
av det slag bankoutskottet
talar om och med rätta stöder
i sitt utlåtande.

Göteborgs stad genomför för närvarande
en undersökning kallad »Hälsa—
fritid—bostad». Det är en intervjuundersökning
avseende familjer och totalt
omfattande mindre än 4 000 personer,
bland dem 300 partiellt arbetsföra. Undersökningen
skall som delproblem syss -

Onsdagen den 2 december 1904 Nr 38 95

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

la med vissa rehabiliteringsfrågor och
i övrigt behandla ett i detta sammanhang
ganska smalt område. Undersökningen
sker i samarbete med sjukhus,
statistiska byrån i Göteborg o. s. v. Det
är fråga om ett klart tvärforskningsprojekt.
Kostnaderna för att få svar på
problem som berör mindre än 4 000
individer beräknas i dag till 400 000
kronor. Det gäller alltså här mycket begränsade
problem.

Det gör att även om riksbanksfonden
till övervägande del skulle användas
för samhällsvetenskaplig forskning,
kommer sannolikt det antal forskare
som i dag kan driva avancerad forskning
på detta område mycket snabbt att
låsas och det medför i sin tur att huvudparten
av fondens medel måste gå
till den mera traditionella forskningen,
fallande under de naturvetenskapliga
forskningsråden.

Jag vänder mig sålunda inte emot att
riksbanksfonden skulle användas fölsamhällsvetenskap.
Jag vänder mig mot
att samhällsvetenskapen skulle få prioritet.
Den skall ha paritet med övrig
forskning men inte prioritet; så många
samhällsvetenskapliga forskare har vi
inte.

Om ett par år — då riksbanksfonden
tillföres 20 miljoner kronor årligen —
måste de största utdelningarna från
fonden gå åt annat håll än till samhällsvetenskaplig
forskning.

Jag vill också påminna om att sedan
ett par år, och kanske i många år, kommer
riksbanksfonden att vara sakligt
sett vår största forskningsfond och ha
mer medel till sitt förfogande än de
stora forskningsråden. För riksbanksfonden
bli därför prioritetsproblemen,
avvägningen mellan olika typer av
forskning hörande under olika råd,
oundvikliga.

I detta sammanhang vill jag också
fästa kammarens uppmärksamhet på
den, om jag så får säga, matsedel på
ett fåtal forskningsprojekt som remiss -

organen angivit. Den ger en betydligi
rättvisare bild av forskningens resurser
och forskningens möjligheter i dag än
vad som framgår av vad kommitterade
skrivit på en halv A4-sida.

Ett av de väsentliga problemen för
riksbanksfonden på grund av dess
storlek och på grund av att den ständigt
måste samarbeta med både forskningsberedning
och forskningsråd är i dag
icke löst. Jag ber att fa hänvisa till
utskottsutlåtandet, vari just framhålles
att detta problem inte är löst därför att
forskningsberedningen själv ännu inte
har kunnat framlägga ett förslag om
samarbetsformerna för forskningsråden
och forskningsberedningen. Det befinner
sig på avslutad remissbehandling.
I detta ännu icke lösta konglomerat av
forskningsverksamhet, som vi har i
Sverige och där vi internationellt sett
ligger långt efter på det rent samarbetsmässiga,
administrativa planet, dimper
alltså riksbanksfonden ner som den
största enskilda fonden, vilket gör att
dess arbetsuppgifter, att samarbeta och
lösa frågor, antagligen blir mer invecklade
eftersom arbetsformerna på den
andra kanten inte på något sätt funnit
sin slutgiltiga lösning.

Det antyds också i utlåtandet att det
föreligger personalproblem på utrednings-
och kansliplanet. De är av principiell
karaktär och är heller inte lätta
att lösa. Vissa forskningsråd erbjuder
sig att ställa personal till förfogande
och bl. a. utföra utredningar för riksbanksfonden.
Andra forskningsråd säger
klart ifrån att de saknar ekonomiska
resurser för att göra något dylikt.
Där blir det omigen svårigheter att rätt
avväga riksbanksfondens roll.

Sammantaget kommer riksbanksfonden
att bli en integrerad del av samlad
svensk forskning och den kommer att
ingripa, särskilt när den till fullo utnyttjas,
på praktiskt taget alla områden
av svensk forskning som vi i dag
och under de närmaste 10—20 åren

96 Nr 38 Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

kan föreställa oss. Prioritetsproblemen
och avvägningsfrågorna kommer att bli
de svåraste uppgifterna som riksbanksfonden
ställs inför.

Det leder fram till att den styrelse
som väljes för riksbanksfonden måste
vara sammansatt med hänsyn till de
speciella svårigheter den har att övervinna
och som hänför sig dels till att de
andra samarbetande organen inte är
färdiga och dels till den storlek fonden
får. De ledamöter som skall väljas
till riksbanksfondstyrelsen bör därför
utses med omsorg. Detsamma gäller de
verkställande chefstjänstemän som fonden
skall ha, främst dess direktör och
dess vetenskaplige sekreterare.

Direktören, den vetenskaplige sekreteraren
och forskningsrådens representanter
skall samtliga äga ytterst gedigna
kunskaper om vad forskning i
dag är och vad forskning i dag kan ge.
Av forskningsrådens representanter har
man rätt att kräva att de skall ha vidsyn
och kunna överblicka mer än sitt
eget område. De får inte inväljas som
kårrepresentanter eller yrkesrepresentanter
enbart för sitt eget råd. Samtliga
dessa herrar skall vidare kunna följa
— och det snabbt -—- den våldsamma
utveckling som sker utomlands för att
veta när de sedan skall stimulera till
svenska insatser. Tyvärr — och därför
måste forskarna och chefstjänstemännen
väljas än mera omsorgsfullt — kan
inte de från riksdagen valda styrelseledamöterna
ställa upp med samma
tyngd.

Forskarna i styrelsen är underrepresenterade,
och det är ett av skälen
till att jag inte kan stödja herr Hagnells
reservation. Dessutom tror jag att
man på suppleantplatserna kan få den
bredare representation som herr Hagnell
efterlyser. Det blir inte i denna
styrelse fråga om något slags politiska
beslut utan om rent sakliga, vetenskapliga
beslut. Å andra sidan bör i fråga
om suppleanterna på forskarsidan un -

derstrykas, att man där skall ta hänsyn
till att så många forskningsråd som
möjligt blir representerade och att inte
varje forskningsråd automatiskt skall
ha en suppleant från sitt eget forskningsråd.
Forskningsberedningen skall
ha en ordinarieplats; då blir det tre
ordinarie och fyra suppleanter kvar för
forskarna.

Herr talman! Slutligen vill jag säga
att riksbanksfonden kommer att få ett
svårt, viktigt och fascinerande arbete.
Genom sin storlek kommer den antagligen
att vara avgörande för utfallet av
prioriteringen av svensk forskning i
framtiden. Jag vill därför anmoda dem
inom riksdagen, som är skyldiga att
lämna förslag till riksdagen om hels
styrelsen, att de ägnar personvalet omtanke.
Det kommer att bli styrelsen och
framför allt chefstjänstemännen som
formar fondens framtida funktion.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Vi är väl alla övertygade
om att det är betydelsefullt att man
ägnar personvalet stor omtanke, eftersom
det här är en så betydelsefull fond
det gäller. Det gäller förvaltningen av
330 miljoner kronor, vilkas avkastning
skall gå till forskning — inte kring teknik,
kemi och liknande frågor, utan
kring människan i samhället. Det är
alltså synnerligen intressanta frågor för
riksdagen och de politiska partierna.
Det är inte forskningen som skall göras
i styrelsen, men den kommer in på
samhällsfrågor, där alla partier är mycket
engagerade och kommer att vara
mycket angelägna om att få vara med.
Det är därför som jag vill ta upp frågan
om styrelsens sammansättning.

Förslaget är att styrelsen skall vara
sammansatt av nio personer, varav fyra
skulle falla på riksdagspartierna att
utse. De fyra skulle enligt det kommittéförslag
som utarbetats i våras fördelas
på en från vart och ett av de partier
som är företrädda i riksdagens utskott

Onsdagen den 2

Närmare bestämmelser rörande handha

jubileumsfond

just nu. Det är en mycket egendomlig
fördelning av platser i ett samhällsorgan.
Bankoutskottet har heller inte godkänt
detta kommittéförslag, utan bankoutskottet
skriver på sidan 1C att endast
reglerna i stadgarnas § 4 bör vara
bindande . . . »utan fastlagd fördelning
på riksdagspartierna». Bankoutskottet
har alltså sagt att kommittéförslaget
skall upphävas. Det betyder att den sedvanliga
fördelningsprincipen skall tilllämpas,
nämligen den proportionella
fördelningen. Det skulle betyda att av
de tre borgerliga partierna skulle ett
slås ut.

Jag anser det inte värt att strida i en
sådan här fråga, utan det är mycket
lämpligare att samtliga partier kan vara
med, eftersom forskningen skall inriktas
på samhällsfrågor — människan i
samhället, ungdomens yrkesutbildning,
ungdomens anpassning till samhället,
frågor om brottslighet, samhällsplanering
etc. Det är därför jag hemställt i
en reservation, som har vunnit stöd
från centerpartiets representanter, att
vi skall ändra antalet representanter
för riksdagen från fyra till sex, varigenom
vi lättare kan göra en sådan proportionell
fördelning att de största riksdagspartierna
här kan vara med.

I detta anförande instämde herr
Lundberg (s).

Herr REGNÉLL (li):

Herr talman! Fru Sjövall har i sitt anförande
pekat på en rad svåra avväganden
som riksbankens forskningsfond
kommer att ställas inför. Var och en
som lyssnade till anförandet måste ha
fått ett starkt intryck av att stora krav
på självständighet och kunnighet måste
komma att ställas på stiftelsens styrelse.
Det är därför naturligt att sammansättningen
av styrelsen särskilt har uppmärksammats
på det sätt som herr Hagnell
nu har gjort.

När man i utskottet har prövat frå4
— Andra kammarens prokoll 1964. Nr

december 1904 Nr Jk \>7

andet och utnyttjandet av riksbankens

gan om styrelsens sammansättning har
man utgått frän stiftelsens ändamål.
Detta anges i stadgarna vara att »främja
och understödja till Sverige anknuten
vetenskaplig forskning». Att partipolitiska
beräkningar skulle behöva komma
med i bilden har vi inte velat tänka oss.

Vi har med gillande läst vad som
skrivits av den kommitté som förberett
ärendet, alltså bestående av statsministern,
kamrarnas talmän, riksbankschefen
samt företrädare för oppositionspartierna.
Kommittén betonar att vid
valet av styrelse »större hänsyn bör tagas
till de tilltänkta ledamöternas förutsättningar
och kvalifikationer än till
deras egenskaper av företrädare för
viss institution eller organisation».

Ett sådant uttalande, herr talman, är
fullt naturligt för dem som ser riksbanksfonden
som tillskapad med tanke
på forskningen. Med den utgångspunkten
är det också fullt naturligt att man
har velat ge forskningens representanter
ett starkt inflytande. Avvägningen
fyra forskare—fyra riksdagsmän har
förefallit oss riktig.

Kommittén — under statsministerns
ordförandeskap — knyter till siffran
reflexionen, att den skulle medge representation
»från vart och ett av de partier
som är företrädda i utskott». Så
förhåller det sig, och herr Hagnell behöver
alltså inte föra fram något annat
önskemål för att få sin önskan tillgodosedd
att samtliga partier skall kunna
vara representerade i riksbanksfondens
styrelse. Ännu klarare framgår detta
när man tar hänsyn till att ett lika stort
antal suppleanter är föreslaget. Från
riksdagshåll skall alltså inte mer än
åtta ledamöter kunna som ordinarie eller
suppleanter följa arbetet i fondstyrelsen,
rapportera därifrån till sina
riksdagsgrupper och framföra synpunkter
från sina respektive riksdagsgrupper.

Inom bankoutskottet restes frågan,
om detta uttalande om representation
38

98 Nr 38 Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

från partierna, som gjorts av kommittén,
kunde betraktas som bindande för
framtida val. Vi sade oss att så knappast
kunde vara fallet. Om en bestämmelse
inte finns inskriven i stadgarna
kan ju en valkorporation inte gärna bli
bunden av ett resonemang i ett kommittéutlåtande.
För att undvika framtida
tveksamhet — det är ju alltid tråkigt
om man inte kan tolka en stadga
klart — skrev utskottet särskilt att vid
valet stadgarnas § 4, och bara den, skulle
reglera styrelsens sammansättning.
Detta betyder förvisso inte att valet utlämnas
till några äventyrligheter. Paragrafen
stadgar ju att riksdagens talmän
och vice talmän skall lägga fram ett
förslag till styrelseledamöter efter samråd
med företrädare för partigrupperna,
för riksbanksfullmäktige, för forskningsråd
och för forskningsberedning.
Vad valberedningen har att ta hänsyn
till är — för att på nytt citera kommittén
—- »ledamöternas personliga förutsättningar
och kvalifikationer» — alltså
inte bara valet av representanter i
styrelsen med ett visst antal från varje
partigrupp, ty det skulle vara att minska
möjligheterna att tillgodose önskemålet
om att de personliga förutsättningarna
och kvalifikationerna skulle
få väga tyngst. Vid ett val kan man
finna ett antal särskilt lämpade personer
inom partiet A, vid ett annat val
inom partiet B. Att dra upp några fasta
linjer från början skulle icke vara till
gagn för verksamheten.

Men här inför nu de tre reservanterna
— en socialdemokrat och två centerpartister
-— ett nytt tänkande, nämligen
kravet på möjlighet att dela de
styrelseplatser som riksdagen förfogar
över proportionellt på riksdagspartierna.
De nöjer sig alltså inte med att varje
parti skall kunna få sin kontaktman
— det kan de redan om antalet styrelseledamöter,
utsedda av riksdagen, sättes
till fyra, och speciellt gäller detta,
som jag nyss sade, om man beaktar att

det därutöver kommer att finnas fyra
suppleanter i styrelsen. Nej, nu reser
man i stället ett krav på proportionella
val, som inte kan ha annan bakgrund
än att man vill komma i utgångsläge fölen
politiskt upplinjerad röstning i fondstyrelsen.

Som talesman för utskottets majoritet
vill jag nu redovisa varför utskottet följt
kommitténs förslag.

Den principiella sidan har jag redan
berört. Fonden har stiftats för att främja
forskningen; den har inte stiftats för
att öka det politiska greppet kring
forskningen.

Fn stark »lekmannarepresentation» är
rimlig. Att denna representation kommer
från riksdag och riksbank är också
rimligt dels med tanke på huvudmannaskapet,
dels med tanke på att kontakten
med riksdagen skall vara till direkt
fördel för fondens syfte: att främja
och understödja forskning. Rimlig är
också kommitténs tanke att styrelseledamöterna
bör rekryteras ur de olika
riksdagsgrupperna — då blir ju kontakten
mellan fonden och riksdagen den
bästa. Att resa krav på inskriven proportionalitet
föreföll oss i utskottet fullständigt
orimligt, och dithän drev inte
heller herr Hagnell det.

Däremot har han och hans medreservanter
talat om en utvidgning av styrelsen
»i avsikt att ge möjlighet till en
mellan riksdagspartierna proportionell
fördelning». Ja, herr Hagnell, siffran 6
ger i dagens läge möjlighet till proportionell
fördelning. Men redan siffran 4
ger — jag upprepar det — också med
hänsyn till dagens läge och med hänsyn
till suppleanterna möjlighet för alla
de demokratiska partierna att få representanter
i styrelsen, vilket naturligtvis
är värdefullt.

Kommitténs och utskottsmajoritetens
förslag om fyra representanter bottnar
i tilltro till att valen kommer att företagas
efter sakliga grunder. Herr Hagnell
för i diskussionen in ett politiskt

Onsdagen den 2 december 1964 Nr 38

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

moment men — märk väl -— inskriver i
stadgarna ingen som helst rätt för minoriteterna
att bli representerade. Också
med herr Hagnells förslag skulle alltså
eu maktsugen riksdagsmajoritet -—
hur den nu skulle se ut — kunna lägga
beslag på samtliga platser, och dessa
sex regeringsombud skulle då helt kunna
sätta sig på de fyra forskare som
skulle få vara med. Balansen blir orimlig,
inte minst därför att reservanterna
inte tänkt på att föreslå en följdändring
av stadgarnas § 9, som stadgar beslutförhet
om minst fem ledamöter är
närvarande. Där skulle man rimligtvis
ha behövt vidtaga en ändring.

Detta var den principiella sidan avsaken.
Av de praktiska skälen för att
följa kommitténs förslag vill jag inte
trycka alltför hårt på att det generellt
sett är bättre med små arbetsgrupper.
Elva ledamöter i stället för nio är väl
inte så märkvärdigt. Däremot är det
ytterst betänkligt att avväga förhållandet
mellan forska re och lekmän efter
relationen 4 : 7. Jordbrukets forskningsråd
var i remissvaret kritiskt inställt
redan mot avvägningen 4 : 5, statens naturvetenskapliga
forskningsråd har varit
inne på liknande resonemang, likaså
statens råd för samhällsforskning. Det
är fara värt att vetenskapsmännen får
en känsla av att donationen görs på villkor
som innebär en sakligt och psykologiskt
tillämpad avvägning mellan donators
och förmånstagares inflytande.
Forskningspolitik är bra och nödvändig,
politisk forskning däremot är inget
att rekommendera.

Som sammanfattning skulle jag vilja
säga om reservationens svagheter: Man
försummar att föreslå en följdändring
av § 9. Man ger ett lillfinger åt politisering
av forskningsfonden utan att ge
stadgefästa garantier för minoriteternas
inflytande. Man siktar till en underrepresentation
av forskarna i styrelsen,
vilket måste bli till nackdel för stiftelsens
angivna syfte, att främja och un -

derstödja till Sverige anknuten vetenskaplig
forskning.

För den som utan sidoblickar har det
målet i sikte är det naturligt att, som
statsministerns kommitté har föreslagit,
ge forskningssidan en med lekmännen
likvärdig representation och att,
som kommittén formulerat det, välja
lekmännen efter deras personliga förutsättningar
och kvalifikationer till ett
antal som i dagens läge medger representation
från socialdemokraterna, folkpartiet,
högern och centerpartiet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! I § 9 sägs att styrelsen
är beslutför om minst fem ledamöter
är närvarande. Om man har elva ledamöter
i styrelsen med en personlig
suppleant för varje ledamot och dessa
skulle så missköta sina uppdrag, att
inte mer än fem är närvarande vid ett
sammanträde, får vi vara tacksamma
för att detta är tillräckligt för att det
skall bli beslut. Den som inte bryr sig
om att gå till sammanträdet får skylla
sig själv. För det behöver man inte
ändra på paragrafen.

Herr Regnéll förde ett synnerligen
ologiskt resonemang på en punkt. Så
länge vi fördelar platserna inom styrelsen
med en plats till varje parti, är
frågan opolitisk. Om vi tillämpar den
vanliga metoden med proportionell fördelning
— som vi gör i andra sammanhang
—- blir frågan politisk.

Utskottet har självt skrivit att man
skall upphäva regeln att varje parti
skall vara garanterad en av fyra platser.
Därmed skulle enligt bankoutskottets
och herr Regnélls egen mening fältet
vara öppet för oss att nu eller framgent
tillämpa den vanliga proportionella
fördelningsmetoden. Det betyder
att det är i hög grad sannolikt att ett

Nr 38

100

Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandel och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

av de tre borgerliga partierna får anledning
att avstå från en plats. Då skulle
de borgerliga partierna få två platser
och regeringssidan två platser.

Om det nu inte är en politisk funktion
som skall fyllas, antar jag att det
inte är förenat med några svårigheter
för något av de två minsta borgerliga
partierna att frivilligt dra sig tillbaka.
Jag tror dock att denna styrelse får
en funktion, som det blir synnerligen
intressant för samtliga partier att kunna
följa. Jag tror därför att alla borgerliga
partier har anledning att slå
vakt om möjligheten att vara med. Den
möjligheten är upphävd i och med
bankoutskottets förslag. Därför ger den
proportionella fördelningsmetoden bättre
garanti för dem att vara med. Med
sex styrelseledamöter går det utmärkt
att tillämpa denna metod.

Man kan naturligtvis som herr Regnéll
fråga: Vad vet vi om framtiden?
Ingenting. Men vi vet något om nuet.
Vi vet att man kan göra en proportionell
fördelning med sex ledamöter, men
det går inte att göra det med fyra ledamöter
utan politiska strider. Det är
onödigt att ha sådana politiska strider.
Här är icke fråga om motsättningar
mellan forskare å ena sidan och riksdagsmän
å andra sidan, utan om en
fond på 330 miljoner kronor, vars avkastning
skall gå till forskning som
icke gäller teknik utan människan i
samhället. Då bör väl riksdagspartiernas
företrädare vara tillräckligt sakkunniga? Vi

ser av de remissvar, som kommit
in från olika forskningsråd, att man
där slåss om pengarna för olika ändamål.
Forskarna är icke objektiva. De
slåss var och en för sin intressesfär. Det
behövs gott och väl en grupp riksdagsmän
som kan hålla samhällets intressefrågor
i balans så att inte en mindre
intressegrupp tillåts att dra bort med
pengarna. Därför talar jag till förmån
för reservationen.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell menade
att majoriteten av utskottet för ett synnerligen
ologiskt resonemang, när den
å ena sidan talar om önskemålet om
representation för de olika partierna,
men å andra sidan icke vill inskriva
någon bestämmelse om proportionalitet.

Detta är icke bristande logik, herr
Hagnell, utan det är sinne för de praktiska
sammanhangen. De praktiska sammanhangen
kräver att det skall finnas
kontaktmän mellan riksbanksfondens
styrelse och riksdagsgrupperna. Den
kontakten kan upprätthållas redan om
eu person sitter med i båda sammanhangen,
i partigruppen lika väl som i
fondstyrelsen. Den möjligheten finns redan
vid siffran 4 + 4.

Om herr Hagnell skall jag kanske inte
säga att han är mera rojalistisk än
konungen, men låt mig säga att han
är mera socialistisk än statsministern,
när han på detta sätt till varje pris vill
tänka sig att socialdemokraterna skall
ha den andel av ledamöter i fondstyrelsen
som deras välj arunderlag och
mandat i kamrarna berättigar dem till.
Statsministern har inte varit inne på
den tanken, när han som ordförande
i kommittén talat om att fyra platser
räcker för regeringspartiet plus de tre
oppositionspartierna. Som jag formulerade
saken tidigare, bottnar detta i tilltro
till den goda viljan hos valmännen
att skilja mellan det sakliga intresset
och det objektiva intresset. Jag tycker
emellertid att det är illavarslande
att herr Hagnell redan nu börjar tala
om möjligheter till politiska strider
när det gäller att utse ledamöter i riksbanksfondens
styrelse.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Förut visste jag inte
riktigt, om jag skulle stödja herr Hagnell
eller gå emot honom. Nu vet jag
att jag skall gå emot honom, därför att

101

Onsdagen den 2 december 1904 Nr ,''18

Närmare bestämmelser riirande hnndhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

lian säger att riksbanksfondens styrelse
skall fatta politiska beslut när den väljer
ut de forskningsändamål som den
skall stödja. Han säger vidare att den
skall sammansättas enligt proportionella
valmetoder som i utskott, nämnder
O. S. V.

Det är väl ändå en himmelsvid skillnad
mellan om man beslutar reformer
som innebär aktuella politiska ställningstaganden
eller om man skall fatta
beslut om vilken forskning som skall
utföras och stödjas bland de olika
forskningsproblem som man kan plocka
fram. Blandar inte herr Hagnell ihop
forskning med forskningsresultat och
föresvävar det inte herr Hagnell att
det är forskningsresultat som herrarna
i riksbanksfondens styrelse skall syssla
med? I så fall vill jag fråga vad herr
Hagnell vill göra, om forskningsresultaten
går emot socialdemokratien?

Fru KRISTENSSON (li):

Herr talman! Eftersom forskningen i
vårt land har så knappa resurser är det
angeläget, att den största fond vi nu
kommer att disponera över för forskningsändamål
verkligen kommer att få
sådana direktiv att den kan tillgodose
de mest angelägna forskningsbehoven
och att målet blir klart preciserat.

Redan när jag läste kommittéförslaget
om jubileumsfonden och väckte en
motion i anledning därav insåg jag, att
avvägningsproblemen skulle komma att
bli mycket stora för denna fondstyrelse.
När jag sedan tagit del av remissutlåtandena
har jag blivit styrkt i denna
tro. Det måste bli oerhört svåra avvägningsproblem
som fondstyrelsen
kolonier att ställas inför.

I min motion har jag framställt två
önskemål. För det första har jag velat
att de forskningsuppgifter kommittén
skall ha skall fä en klarare precisering
i vad avser forskningsmålen. För det
andra har jag vågat ifrågasätta om de

forskningsuppgifter som har angivits
av den kommitté, som liar arbetat med
detta under hans excellens statsministerns
ordförandeskap, hör till de mest
angelägna forskningsuppgifterna för dagen.

Jag har i motionen tagit mig friheten
ge exempel på andra preciserade forskningsmål
som jag har ansett betydligt
mer angelägna utan att jag därmed har
velat antyda att de på något sätt skulle
vara uttömmande. Eftersom motionen
inte är refererad i utskottsutlåtandet,
kanske jag kan få nämna de forskningsändamål
som där anges som exempel.
De är cancerforskning, forskning angående
organiska nervsjukdomar, forskning
inom alkoholsjukdomarnas område,
den geriatriska forskningen och
forskning angående luft- och vattenföroreningar.
Jag är medveten om att
exemplen innebär en kanske väl stark
betoning på den medicinska forskningen,
men onekligen är det konkreta
forskningsändamål som är underförsörjda.

Jag har kunnat glädja mig åt att remissinstanserna
i regel varit positivt
inställda till mina synpunkter, kanske
med undantag av de instanser som direkt
sett sina intressen tillgodosedda i
det förslag kommittén lagt fram.

I S 3 av det stadgeförslag som vi nu
skall godkänna finns, såvitt jag förstår,
ett uttryck för den långsiktiga målsättning
som man anser att denna fond
skall ha. Där ger man genom den generella
formuleringen en stor frihet åt
fondstyrelsen. Denna stora frihet som
fondstyrelsen får kommer att få till
följd att det blir mycket svåra avvägningsproblem
som denna styrelse har
att ta ställning till. Det säges i nämnda
paragraf att i princip skall inte något
forskningsområde vara uteslutet från
möjlighet att erhålla bidrag från fonden.
Vidare säges där att företräde skall
ges åt forskningsområden, vilkas medelsbchov
inte är så väl tillgodosedda

102 Nr 38 Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

på annat sätt. Det behövs inte mycket
fantasi för att man skall förstå att det
kommer att ställas stora krav på dem
som skall fatta beslut i dessa frågor.
Riksdagen får skyldighet att granska
denna verksamhet en gång om året, och
det är klart att en sådan skyldighet och
rättighet att granska verksamheten är
mycket värd. Men det kommer att ställa
stora krav på riksdagen, och jag är
inte själv på det klara med om vi här
i riksdagen skall kunna uppfylla de anspråk
som kontrollen över verksamheten
kommer att ställa.

Beträffande den kortsiktiga målsättningen
för fonden har jag förstått det
så, att den omfattar just de uppgifter
som kommittén har räknat upp och
som — såsom fru Sjövall sade — börjar
med frågor om trivselproblem och slutar
med det stegrade behovet av fritidsområden.
Såvitt jag har förstått
skulle detta vara det mest närliggande
forskningsmålet, det som således skulle
vara mest aktuellt. Jag har den uppfattningen
att med den underförsörjning
som forskningen har i vårt land
är inte sådan forskning mest aktuell.
Det är det som jag vänder mig emot,
och jag skulle vara mycket glad om utskottets
ärade ordförande kunde ge någon
antydan om vad man inom utskottet
har ansett härom. Utskottet säger
nämligen i utlåtandet att något hinder
inte synes föreligga för fonden att stödja
de ändamål som jag bär angivit i min
motion. Vad jag skulle vilja veta är
om man här har talat om de långsiktiga
forskningsändamålen eller om man
har talat om det kortsiktiga forskningsprogrammet.
Om man även i det kortsiktiga
programmet har möjlighet att ta
upp dessa forskningsuppgifter blir det
mera sympatiskt än vad det annars blir.

Herr Hagnell gav åtminstone mig eu
liten tankeställare, när han sade att målet
för denna fond skulle vara att forska
om människan i samhället. Något
vagare forskningsmål kan man inte tän -

ka sig. Det kan strängt taget gälla allt
och intet.

Jag har, herr talman, inte något yrkande,
men jag vill kraftigt understryka
vad fru Sjövall tidigare sade, att
stora krav måste ställas på kvalifikationerna
hos de personer som kommer
att placeras i denna fondstyrelse. Jag
kan inte uppamma så stort intresse för
om där skall finnas fyra eller sex företrädare
för riksdagen. Det väsentliga är
att det blir människor som inte kommer
dit med politiska avsikter utan som
verkligen har intresse för objektiv
forskning.

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! De som inte sitter i
bankoutskottet har kanske litet svårt
att förstå vari skillnaden egentligen ligger
mellan reservanternas och majoritetens
ståndpunkter. Jag skall försöka
att kortfattat redogöra för denna skillnad.

Vi hade i utskottet att först ta ställning
till vad kommitténs förslag innebar.
På sid. 29 i utskottsutlåtandet står
följande: »Kommitténs förslag beträffande
riksbanksfondens styrelse innebär
bl. a. att i densamma skall ingå eu
representant för riksbanken samt företrädare
för riksdagen, forskningsråden
och forskningsberedningen, varvid företrädarna
för riksdagen och riksbanken
tillsammans skall ha majoritet i
styrelsen. Dessa önskemål synes på ett
tillfredsställande sätt kunna tillgodoses
om ledamotsantalet sättes till nio.» Sedan
kommer det kanske viktigaste:
»Antalet representanter för riksdagen
skulle då bestämmas till fyra, d. v. s. eu
från vart och ett av de partier som är
företrädda i utskott, och i styrelsen
skulle ingå fyra ledamöter utöver riksdagens
och riksbankens representanter.
»

Det är alltså beträffande frågan om
hur de fyra representanterna från riksdagen
skall utses som det stått strid.

Onsdagen den 2 december 1964 Nr 38 103

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

Frågan har gällt om de skall utses på
det sätt som föreslagits av kommittén:
att vart och ett av de partier som har
utskottsrepresentanter skall ha en representant
i fondstyrelsen.

Utskottet har gått något längre i sin
beskrivning av hur man tänker sig sammansättningen
och har sagt: »När det
gäller representationen i skrivelsen för
olika kategorier bör enligt utskottets
mening endast reglerna i stadgarnas
§ 4 vara bindande, beträffande riksdagsrepresentanterna
sålunda utan fastlagd
fördelning på rikspartierna.» Det var
väl detta som utskottets ordförande
tänkte på när han sade, att det den ena
gången kan bli två representanter för
parti A och den andra gången två representanter
för parti B o. s. v.

Från reservanternas sida har framhållits
— och herr Hagnell har i sitt anförande
ytterligare understrukit det —
att de forskningsuppgifter, som är
nämnda i kommitténs förslag såsom de
vilka närmast skall kunna ifrågakomina,
har så nära kontakt med de frågor
vi sysslar med här i riksdagen att det
är rimligt att riksdagspartierna för proportionell
möjlighet att göra sig gällande
i styrelsen. För att detta skall vara
möjligt har vi ansett att det bör utses
sex representanter från riksdagen. Med
den sammansättning som riksdagen i
dag har skulle då det största partiet få
tre representanter och oppositionspartierna
en var. Gentemot detta har sagts
dels att vi därigenom skulle få större
styrelse — den skulle komma att bestå
av 11 ledamöter i stället för 9, och det
skulle vara obekvämt — dels att det
skulle bli alltför stor majoritet för representanterna
för riksdagen och riksbanken
i förhållande till företrädarna
för forskningsintressena. Detta är de två
viktigaste invändningarna. Utskottets
ordförande sade i sitt anförande bland
annat att man skulle kunna få en majoritet
som »satte sig» på minoriteten
som företräder forskningsintressena.

Självfallet kan man resonera på det
sättet, men å andra sidan vill jag erinra
utskottets ordförande om att det i reservationen
heter att »härigenom öppnas
en möjlighet till en proportionell
sammansättning». Det är alltså inte någon
tvingande bestämmelse vi vill åstadkomma.
Detta säger kanske en hel del
om den elasticitet som också präglar
reservationens ordalydelse och förslag,
även om man samtidigt vill lämna möjligheten
öppen till en proportionell
sammansättning av representationen för
riksdagspartierna.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Den diskussion som nu
förts har ur vissa synpunkter varit något
förvirrande för kammarens ledamöter.

Här föreligger ett förslag från en kommitté,
vars ordförande har varit statsministern,
och i detta förslag förutsättes
att de fyra ledamöter i styrelsen,
vilka enligt majoritetsförslaget skall utses
av riksdagen, skulle fördelas så att
det blev en representant för vart och ett
av de partier som för närvarande är
företrädda i riksdagens utskott.

Jag kan mycket väl förstå bankoutskottets
motivering för att riksbanksfondens
styrelse inte bör vara alltför
stor, och jag har också ganska starkt
sinne för tanken att det inte skall vara
någon mer betydande övervikt av parlamentariker
i förhållande till forskare.
Samtidigt förefaller det mig mycket
väsentligt att alla de partier, som
enligt kommittéförslaget skulle vara
företrädda i styrelsen, också blir detta.
Det är därför för mig och säkerligen
för många av oss svårt att ta ställning
till frågan, innan vi har fått klarhet om
hur därmed förhåller sig.

Under sådana förhållanden vill jag
till den ärade ordföranden i den socialdemokratiska
gruppen rikta den frå -

104

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1904

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

gan, huruvida det är fullt klart — oavsett
vad herr Hagnell har anfört — att
man från socialdemokratisk sida icke
kommer att resa anspråk pa mer än en
av de Hyra platser i styrelsen som riksdagen
har att besätta därest majoritetsförslaget
bifalles. Sedan finns det
självfallet möjlighet att från socialdemokratisk
sida förstärka representationen
genom den ledamot som skall utses
av bankofullmäktige.

Innan jag kan ta ställning till de
framförda yrkandena önskar jag alltså
att av den socialdemokratiska gruppordföranden
få höra, huruvida man på
socialdemokratiskt håll är beredd att i
enlighet med vad som sades i den kommitté,
där statsministern var ordförande,
nöja sig med en av de ifrågavarande
fyra befattningarna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Så som herr Heckscher
ställde sin fråga borde det närmast ankomma
på statsministern att besvara
den, men jag förstår att herr Heckscher
önskade ett besked från min sida.

Saken har ju på sätt och vis tagit
en ny vändning genom den ändring av
det ursprungliga kommittéförslaget som
utskottets skrivning ändå får sägas innebära.
Vi måste också ta hänsyn till
att riksbanksfonden skall stödja forskning
på olika avsnitt som har med människans
situation i samhället att göra,
och jag föreställer mig att det därvid
kan bli fråga om forskning även beträffande
näringspolitiken och dylikt.
Allt detta är områden av mycket stor
politisk betydelse, och även om vi för
dagen skulle kunna säga att vi från socialdemokratisk
sida nöjer oss med den
föreslagna representationen, så är jag
inte övertygad om att vi inte längre
fram kan befinna oss i en situation då
vi inte är till freds med denna representation.
För att undvika detta liksom
för att undvika att denna fråga behöver
utgöra något irritationsmoment i fort -

sättningen, kommer jag i varje fall för
min del att stödja den reservation som
fogats till utskottets utlåtande.

Jag ber därför att få yrka bifall till
denna reservation.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det vore mycket att
säga i den stora frågan om användningen
av den fond det här gäller. Med hänsyn
till det intresse, som kammarens
ledamöter har för den kommande voteringssituationen,
skall jag emellertid
avstå från att göra detta trots att jag
gärna skulle ha begagnat tillfället att
uttrycka min glädje över att riksdagen
genom riksbanksfonden gör en samlad
manifestation för att med hjälp av målinriktad
forskning belysa själva de samhällsförändringar
som riksdagen varit
med om att framkalla.

Men så till den konkreta frågan om
vad vi nu rimligen bör besluta när det
gäller förvaltningen av dessa 250 miljoner
kronor och utdelning av forskningsanslag
fram till år 1968 av ungefär
18 miljoner kronor.

Självklart finns det inom varje riksdagsgrupp
ett levande intresse av att
intimt kunna följa arbetet inom fondstyrelsen
och strävandena att åstadkomma
en så riktig användning som
möjligt av fondmedlen. Men en fördelning
av styrelsens ledamöter på de fyra
stora riksdagspartierna kan naturligtvis
inte innebära att de enskilda personer
som inväljes i styrelsen skulle gå till
sitt arbete med ett partipolitiskt nit eller
mandat, såsom antytts här i debatten.
Givetvis kommer de att noga sätta
sig in i de frågor som styrelsen har att
behandla och försöka åstadkomma en
sä riktig handläggning av de särskilda
ärendena som möjligt. Men samtidigt
måste de givetvis gentemot sina riksdagsgrupper
känna sig som kontaktmän
när det gäller användningen av de stora
pengarna och forskningens inriktning
över huvud taget.

105

Onsdagen den 2 december 1904 Nr 38

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

Det var mot den bakgrunden vi i den
av statsminister Erlander ledda kommittén,
där riksdagens bäda talmän
också deltog och där de övriga representanterna
var en företrädare för vart
och ett av de tre oppositionspartierna
samt riksbankschefen, efter ett visst
övervägande nådde fram till en lösning
som innebar att styrelsen i denna del
borde bestå av fyra representanter med
en företrädare för vart och ett av de
nu i utskott representerade partierna.

Jag bedömde det som ett tecken på
klokhet och generositet från det största
partiet, som ett bidrag till att hålla
styrelsens personantal nere och som
bevis på en önskan att i fortsättningen
undvika en partipolitisk diskussion om
sammansättningen, när man band sig
för denna princip. Då nu herr Gustafsson
i Stockholm säger att egentligen
statsministern borde ha svarat på herr
Heckschers fråga, vill jag överta rollen
och fråga herr Erlander om han
inte som ordförande i denna kommitté
fortfarande står kvar i den uppfattningen
att kommittén bör ha fyra representanter
från riksdagen, en från vart och
ett av de nu i utskott företrädda partierna.

Om statsministern vidhåller denna
uppfattning i själva sakfrågan kommer
jag senare tillbaka med ett yrkande om
ett beslut i denna kammare i enlighet
med den ursprungliga kompromissen.
Som herr Gustafsson i Stockholm antydde
är det fråga om ett upprivande
av denna kompromiss i det utskottsmaterial
som ligger framför oss. Om någon
vill hävda att en ny kompromiss
har träffats i bankoutskottet, vill jag
notera att denna senare kompromiss i
och med beslutet i första kammaren är
helt uppriven.

När företrädare för de fyra riksdagspartierna
sätter sig ned vid ett bord i
en förhandlingskommitté och tillsammans
med ordföranden i den största
gruppen, tillika regeringschef, enas om

en uppfattning, är det väl ändå riktigt
att denna kompromiss skall stå sig, såvida
icke ett enigt utskott förkastar
den och gör en ny kompromiss.

Jag hemställer att statsministern är
vänlig att som ordförande i denna kommitté
här tala om vilken inställning i
själva sakfrågan han nu har.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall gärna tillmötesgå
herr Heléns anhållan. När vi satt
i kommittén och resonerade om dessa
ting var det mig angeläget att försöka
åstadkomma en så väl arbetande styrelse
som möjligt men också en styrelse
med en så bred förankring i riksdagsopinionen
som det över huvud taget
var tänkbart att skapa.

Jag tror att kommitténs förslag tillgodosåg
dessa önskemål. På det viset
hade varje riksdagsgrupp genom — som
det sades här förut — en kontaktman
en möjlighet att följa riksbanksfondens
användning. Man kunde väl också förutsätta
att grupperna skulle ha möjligheter
att via sin representant genom styrkan
i sin argumentering påverka den
samlade styrelsens bedömning av forskningsfrågorna.
Jag har inte anledning
att ändra denna min uppfattning.

Detta är enligt min mening en liten
fråga. Nu har det — tyvärr kanske genom
att det förslag som jag framställde
har uppfattats som mindre genomtänkt;
jag tycker dock fortfarande att det var
genomtänkt — kommit att bli en politisk
diskussion kring detta spörsmål.
Det är precis vad vi velat undvika.
Under sådana förhållanden är det väl
inte mycket att göra vid det faktum
att vad än den nuvarande statsministern
och den nuvarande ledningen för
den socialdemokratiska gruppen säger,
har man att motse en konfliktsituation,
om inte förr så när andra män står i
ledningen. Därför tror jag att det är

Andra kammarens prokull 196b. Nr 3S

106 Nr 38 Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

klokt att undanröja alla försök till misstolkningar
på denna punkt.

Jag skulle gärna ha sett att utskottet
hade gjort det, men dess skrivning inbjuder
direkt till trassel i framtiden.
Utskottet vill begränsa antalet representanter
till fyra men vill inte yttra sig
om hur dessa fyra skall utses. Det betyder
att utskottet direkt har skrivit
fast att detta måste bli en tvistefråga.
Alltid när man försöker dölja vad man
egentligen vill genom finurliga skrivningar
har det visat sig bara trassla till
begreppen.

Låt oss emellertid reducera frågan
till vad den är, nämligen en ytterligt
liten fråga. Om det skall vara sex eller
fyra riksdagsmän i styrelsen är för mig
utomordentligt egalt. Huvudsaken är
att de demokratiska partiernas riksdagsgrupper
blir representerade i fondstyrelsen
och att man i denna undviker
att lägga partipolitiska synpunkter
på forskningsanslagen.

Jag står ganska neutral mellan det
ursprungliga förslaget och den reservation
som föreligger. Däremot måste jag
säga att utskottets skrivning ter sig
äventyrligare än båda de andra förslagen.
Men, ärade kammarledamöter, detta
är uppriktigt sagt en bagatell. Sköter
vi frågan så att den blir ett stort problem
i fortsättningen, har vi i stor utsträckning
misslyckats med fonden.

Om de stora linjerna är, såvitt jag
kan se, opinionen helt enig. Den enda
kritik som har kommit till uttryck har
framförts av fru Sjövall.

Men det måste väl ändå bero på att
hon inte har observerat att vad kommittén
sätter i centrum för de forskningsuppgifter,
som nu skall tillgodoses,
är hur det otroligt dynamiska samhället
påverkar de människor som både
är med och bygger upp detta samhälle
och är utsatta för verkningarna av denna
dynamik. Jag kan inte tänka mig
annat än att denna forskningsuppgift
borde vara av fullkomligt central och
a v gör a n d e betydelse.

Det problem som fru Sjövall tar upp,
nämligen utformandet av en forskningspolitik,
kan man icke överlåta åt en
aldrig så väl sammansatt fondstyrelse
med de ändå relativt begränsade tillgångar
som det här är fråga om. Fonden
kommer att kunna disponera låt
oss säga högt räknat 20 miljoner kronor
om året om några år. Av fru Sjövalls
anförande fick man närmast den
uppfattningen, att dessa 20 miljoner
kronor skulle komma att spela en avgörande
roll för forskningens dirigering
här i landet. Vi använder för närvarande
ungefär 1,5 miljard till forskning.
Vi har i riksdagen vid behandlingen
av åttonde huvudtiteln och anslagen
till forskningsråden anledning
att ta ställning till forskningens dirigering
på ett mycket mer betydelsefullt
sätt än vid utnyttjandet av dessa 15 å
20 miljoner kronor om året, om vilka
man dessutom har sagt att man undan
för undan skall skaffa sig erfarenhet
hur de bör användas. Man tänker sig
att börja nästa år med 2 miljoner för
att så småningom komma upp i den
nyss av mig nämnda siffran.

Under denna tid skall man alltså
skaffa sig erfarenhet av vad vi har för
forskningsresurser på de olika områdena,
vilka forskningsuppgifter som ter
sig angelägna. Jag kan gärna svara fru
Kristensson, att jag inte kan finna mer
än möjligen ett av de forskningsområden
hon tar upp som inte skulle kunna
bli föremål för fondens stöd. Hon talade
om luftföroreningarna. De har särskilt
nämnts i kommitténs skrivning.
Men vår exemplifiering — det hoppas
jag de övriga ledamöterna av kommittén
är villiga att verifiera — är icke
avsedd att på något sätt vara uttömmande.
Den uttömmande beskrivningen
ligger i att vi vill att forskning på de
områden som rör människans ställning
i det snabbt föränderliga samhället skall
vara prioriterad — det är det som är
definierat. Så nämner vi några områden
där man enligt vår mening har att kon -

107

Onsdagen den 2 december 1904 Nr 38

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

statera en betydande underförsörjning.
Det är därför i hög grad demagogiskt
att båda damerna slutar med fritidsfrägorna
och börjar med trivselfrågorna.
De lyfter ut en rad problem som vi
varit angelägna att genomdiskutera här
i riksdagen — ungdomsbrottsligheten
och alkoholproblemet för att nu nämna
några. Vi har ju också det stora problem
som vi nu om några dagar går att
besluta om: den näringspolitiska lokaliseringen
av vårt näringsliv, som naturligtvis
blir ett i högsta grad intressant
forskningsämne.

Såvitt jag kan förstå beror alltså fru
Kristenssons anförande på att hon inte
riktigt hade observerat, att praktiskt
taget allt vad hon föreslog ryms inom
reglerna. Fru Sjövalls måste bero på att
hon överskattar den betydelse som denna
fond kan ha för prioriteringen. Prioriteringsfrågan
är viktig, och den måste
vi ta ansvar för vid behandlingen av de
stora forskningsanslag som varje år passerar
genom regering och riksdag.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte ett ögonblick
bestrida statsministerns värdering,
att det stora som händer här i
dag är beslutet om fondens inriktning
och användning och att den fråga som
kan bli föremål för votering är betydligt
mindre.

Jag har emellertid litet svårt att förstå
statsministerns resonemang att den
skulle vara en ren bagatell, och framför
allt har jag svårt att förstå att han
kan antyda att det här skulle vara fråga
om en partipolitisering. Herr statsminister!
Jag har verkligen inte gått upp här
för att visa att jag är partipolitiker fram
till den 1 januari utan därför att jag
liar den uppfattningen, att om en kommitté
med statsministern som ordförande
och med talmännen och av riksdagsgruppen
utsedda förhandlare som medlemmar
når fram till en lösning, så är
det en bindande kompromiss, såvida

inte etl enigt riksdagsutskott kommer
till eu annan uppfattning. Det är med
den principiella bakgrunden som jag
här har yrkat på att kammaren ett ögonblick
skall överväga att gå tillbaka till
det ursprungliga kommittéförslaget.

Jag skulle gärna vilja fråga herr Hansson
i önnarp som representant för centerpartiets
utskottsledamöter och herr
Grebäck som företrädare för centerpartiet
i den ursprungliga, av statsministern
ledda kommittén, om de liksom
statsministern och jag i sak anser att
det är en riktig uppfattning som det
ursprungliga förslaget förde fram, nämligen
en företrädare för vart och ett av
de i riksdagens utskott representerade
partierna.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Den här debatten borde
egentligen avse de stora sakfrågorna i
samband med riksbanksfondens uppgifter,
men det skulle föra för långt att i
en replik gå in på dem.

Jag måste emellertid säga några ord
ytterligare i fråga om fondstyrelsen. Jag
tycker nämligen att det är en mycket
säregen situation, att man på socialdemokratiskt
håll har ansett sig vara
tvungen att gå ifrån den överenskommelse
som träffats i kommittén. Jag är
för min del beredd att stödja ett yrkande,
om ett sådant skulle framställas, på
en sådan ändring i bankoutskottets motivering,
att man i verkligheten kommer
tillbaka till den ståndpunkt som kommittén
på sin tid hade intagit.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag står fast vid att den
skildring av forskningsuppgifter som
kommittén lämnat är torftig. Den innehåller
föga av allt det fascinerande
forskning i dag är och vad den kan
betyda för samhället. Jag vet att statsministern
följer arbetet på forskningens
område med stort intresse och har ned -

108 Nr 38 Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

lagt mycket arbete här. Men även den
gode Homeros sov ju ibland.

Jubileumsfonden skall ju inte själv
forska, den skall välja forskningsobjekt.
Och om man prioriterar forskning om
Science policy, så är detta mycket mera
väsentligt än att ta reda på om människor
trivs. Det kan också vara politiskt
viktigare, ty om man ser den samhällsvetenskapliga
forskningen i den vidare
mening som jag gjorde, så kan den även
ge svar på hur vi skall kunna hjälpa
u-länderna, vilket är väsentligare än att
öka fritidsområdena i Sverige. Jag vill
hellre ha en forskning om ökade insatser
för u-länderna än om ökade fritidsområden.
Jag talar alltså om den
samhällsvetenskapliga forskningen, om
forskning som välståndsskapande faktor.
Jag har inte talat om det oerhört
stora problemet att utforma en forskningspolitik.

Slutligen vill jag säga att fonden är
både stor och liten. Den är liten om
man jämför med atomenergiforskningen,
den militära forskningen och den
forskning som bedrives inom näringslivet,
men den är stor om man jämför
den med forskningsråden. Därför kan
också prioriteringen jämfört med forskningsrådens
anslag bli betydande i storleksordning.
Den kan också bli stor,
om man väljer de rätta forskningsobjekten
och stöder dem på grundforskningsplanet
och denna forskning sedan
kan bli industriellt realiserbar. Detta
gäller särskilt tvärforskning mellan
forskningsråden. På det sättet äger fonden
större möjligheter än de traditionella
forskningsråden. Fonden måste
syssla med forskningsprioritering, men
under den, herr statsminister, hör inte
utformningen av Science policy, och jag
har inte talat om detta problem.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi är överens om att
stiftelsens styrelse skall syssla med viktiga
prioriterings- och samhällsfrågor.

Här ligger nu två förslag. I utskottets
förslag har man desavouerat kommitténs
förslag, som bl. a. herr Helén har
varit med om att utforma. Och beträffande
bankoutskottets förslag, som nu
ligger framför oss, är det fullständigt
fel att säga, som herrar Heckscher och
Helén gjort, att det är socialdemokraterna
som har desavouerat kommitténs
förslag, eftersom samtliga folkpartister
och högermän har anslutit sig till utskottets
förslag. Det är alltså de som
har desavouerat kommittén.

Det är inte det ursprungliga förslaget
som nu ligger på vårt bord, utan det är
bankoutskottets, som har tillkommit genom
stöd från högern och folkpartiet.
Till utskottets förslag är sedan fogad en
reservation, som jag har skrivit och
centerpartisterna anslutit sig till. Det är
skäl att betona den saken.

Man talar om objektivitet och om
partipolitik. Objektivitet är det så länge
de borgerliga har tre gånger så många
ledamöter som socialdemokraterna. Partipolitik
blir det, om socialdemokraterna
får samma representation som de
borgerliga. Det är faktiskt litet för
starkt! Varför kan vi inte använda det
fördelningssystem för representationen
som vi tillämpar i andra sammanhang?
Det är inte inobjektivt.

Herr HANSSON i önnarp (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Helén ställde två
frågor till mig. Den ena var, om jag
ansåg det vara i sak riktigt med den
sammansättning av styrelsen som kommittén
föreslagit. Den andra var, om jag
uppfattade rätt, huruvida jag vid en
eventuell omröstning hör i kammaren
var beredd att stödja det förslaget.

Jag vill då säga att kommitténs förslag
har varit underlaget för behandlingen
i utskottet, precis som herr Hagnell
nyss sade, och vid den förberedande behandlingen
var jag beredd att ansluta
mig till kommitténs förslag i oföränd -

10!)

Onsdagen den 2 december lOfi-i Nr 38

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

rat skick. Men under den fortsatta behandlingen
påstod man att de soin hade
denna mening hade missuppfattat saken,
och sedan blev det diskussion om
huruvida vi skulle stanna för det förslag
som sedan blev utskottets, eller om
vi skulle gå på det förslag som nu innefattas
i reservationen, till vilken jag anslutit
mig. Och i valet mellan de två positionerna
ansåg jag det vara mest realistiskt
att ansluta mig till den Magnetiska
reservationen. Herr Gustafsson i
Stockholm har ju också här mycket bestämt
deklarerat att han, i varje fall på
sikt, anser det mest realistiska alternativet
vara att ha möjligheter att göra en
proportionell fördelning. Mot den bakgrunden
kan jag sålunda svara ja på
herr Heléns första fråga.

Även om ett yrkande om bifall till
kommitténs förslag skulle vinna andra
kammarens bifall, så har vi ändå kvar
ett jämkningsförfarande i utskottet, varvid
vi har att ta hänsyn till voteringsresultatet
i första kammaren. Där var ju
siffrorna 89 röster för reservationen mot
35 för utskottet. Om vi i denna kammare
skulle få en knapp majoritet för utskottets
förslag, skulle nog sammanjämkningsförfarandet
bli ganska besvärligt.

.lag tar även statsministerns här uttalade
neutralitet mellan kommitténs
förslag och reservationen till intäkt för
påståendet, att förslaget i reservationen
är det enda realistiska. Jag yrkar därför
bifall till reservationen.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman ! .Statsministern kritiserade
mig för att jag nämnt särskilt trivselproblemen
och inte tagit upp alla de
andra väsentliga ting som kommittén
menat att fonden skulle avse. Men eftersom
man börjat med att nämna trivselfrågorna
trodde jag att man också fäst
visst avseende vid dem.

Jag är glad för vad statsministern sade
om att uppräkningen i och för sig
kan anses inkludera det jag nämnt i

min motion — även om jag själv inte
riktigt kan finna att så är fallet, med
undantag för det som sägs om vattenföroreningar.
I övrigt tycker jag alltså
inte att formuleringarna på något sätt
täcker de konkreta forskningsmål jag
angivit. Jag är emellertid glad för statsministerns
deklaration. Samtidigt som
jag säger detta vill jag understryka att
det hela tiden är fråga om en prioritering.
Det måste anges vilka forskningsobjekt
man avser att låta komma i första
hand. Även om fonden är ganska stor är
den ingen outsinlig källa att ösa ur. Jag
inbillar mig att det som nämns ges viss
prioritet i förhållande till det som inte
nämns. Därför har jag fortfarande den
bestämda uppfattningen, att konkreta
forskningsmål som hänger direkt samman
med människornas hälsa o. d. bör
ges prioritet, när vi trots allt har så
knappa resurser för forskningen.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det måste vara ett rent
missförstånd av herr Hagnell när han
hävdar att jag skulle tala om någon partipolitisering
av debatten här i kammaren
just i dag. Den enda som antytt något
om en partipolitisering var faktiskt
statsministern. Men jag polemiserade
mot honom och menade att det var en
principiell diskussion om värdet av det
förhandlingsresultat man uppnått i en
kommitté, där statsministern själv satt
som ordförande och riksdagens talmän
var med.

Xu har genom herr Hanssons i önnarp
inlägg framgått, att han liksom statsministern
i sak anser att den ursprungligen
i kommittén träffade uppgörelsen
är den riktiga. Inte desto mindre vill
herr Hansson i önnarp med hänsyn till
det uppkomna resultatet i första kammaren
och med hänsyn till vad herr
Hansson tror om voteringen i denna
kammare hävda att det är orealistiskt
att vidhålla den i sak riktiga lösningen.

Jag har litet svårt att böja mig för en

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens

jubileumsfond

sådan resultatpolitik, herr Hansson i
önnarp — det är att se saken på för
kort sikt. Jag tror det är riktigt att vi
här voterar om vad vi i sak anser vara
rätt eller fel. Mot den bakgrunden ber
jag, herr talman, att få ställa yrkandet,
att den i utskottets yttrande på s. 16 intagna
meningen »När det gäller representationen
i styrelsen för olika kategorier
bör enligt utskottets mening endast
reglerna i stadgarnas § 4 vara bindande,
beträffande riksdagsrepresentanterna
sålunda utan fastlagd fördelning på
riksdagspartierna.» skall utgå samt att
nästföljande mening skall börja med orden:
»I stadgarnas § 4 bör tillfogas .. .».
Därmed innebär yrkandet exakt detsamma
som vad den av herr Erlander ledda
kommittén har föreslagit.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till det yrkande som nyss ställdes
av herr Helén. Herr Heléns yrkande innebär
att denna kammare skulle besluta
att återgå till den ståndpunkt som intagits
av den kommitté, i vilken statsministern
har suttit som ordförande.

Jag tror att när styrelsen väl blir tillsatt
kommer ledamöterna i regel inte att
tänka så mycket på vilka partier de tillhör.
Men det är enligt min mening väsentligt
att alla politiska partier har en
anknytning till styrelsen, och jag tror
också det är värdefullt att styrelsen inte
hlir alltför stor. På den grunden finner
jag att det av herr Helén framställda
förslaget är att föredraga framför såväl
utskottets förslag som reservationen.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
det av herr Helén under överläggningen
ställda yrkandet.

Herr HANSSON i Önnarp (ep) kort
genmäle:

Herr talman! För att inte något missförstånd
skall råda vill jag framhålla,
herr Helén, att jag i utskottet förklarade

att jag skulle kunna biträda kommitténs
förslag. Jag fick emellertid inget medhåll
av vare sig herr Heléns eller herr
Heckschers partikamrater i utskottet pa
den punkten. Därför bör herr Helén
kanske adressera frågan om resultatpolitik
till någon annan än mig.

Statsministern framhöll alldeles riktigt
att det egentligen gäller en liten,
underordnad fråga. Herr Gustafsson i
Stockholm menade att om det bleve ett
beslut som inte tillgodoser proportionaliteten
skulle han i längden inte — jag
tolkar honom så — vara nöjd med beslutet.
Det skulle alltså innebära att vi
finge nya debatter om på vilket sätt
proportionaliteten skall tillgodoses. Det
är mot denna bakgrund jag ser saken
när jag talar om vad som är realistisk
politik, inte minst med hänsyn till att
första kammaren fattat sitt beslut med
så pass bred majoritet. Jag hoppas att
jag därmed klargjort motiveringen för
min inställning.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste påtala det
mycket ovanliga som nu inträffat från
högerns och folkpartiets sida. Man desavouerar
samtliga sina ledamöter i
bankoutskottet och menar att vi skall
gå tillbaka till ett förhandlingsresultat
i en kommitté utanför riksdagen och låta
detta gälla framför den åsikt som
framförts av riksdagens eget utskott.
Det är en mycket egendomlig, hastig
omsvängning som ägt rum. Ni kan väl
åtminstone i första hand hålla kontakten
med edra egna ledamöter, så att vi
slipper dessa omsvängningar inför kammaren
!

Ni begär att vi nu skall stödja det resultat
som nåtts i en kommitté, i vilken
herr Helén suttit med. I detta fall sitter
den egna prestigen i kläm. Men samtliga
övriga utskottsledamöter från högern
och folkpartiet är inte värda ett dyft:
de skall böja sig för landshövdingen!

Onsdagen den 2 december 1964 Nr 38 111

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var skarpa förebråelser
som herr Hagnell framförde
och han använde fula ord även om de
var franska. Han talade om desavouering.
Det är det nog inte frågan om, herr
Hagnell. Vad som skett är att man under
debattens gång fått en klarare bild
av hur man skall tolka den politiska
förankring kommittén uttalat sig om.
Inom utskottet har vi tolkat kommitténs
framställning i välvillig riktning därhän,
att varje parti skall ha möjlighet
att i riksbanksfonden ha en »ambassadör»,
som där skall kunna framföra
synpunkter från och sedan rapportera
till sin partigrupp.

Det är inte så märkligt om en ambassadör
i det ena fallet får representera
sju miljoner och i det andra fallet 70
miljoner människor. Vi brukar inte räkna
med att de stora staterna skall vara
företrädda av flera ambassadörer än de
små staterna. Så märkligt vore det således
inte, om man ginge från ett proportionellt
valsätt i detta sammanhang.

Herr Helén har under diskussionens
gång framlagt ett konkret förslag, innebärande
att man skulle gå tillbaka till
kommittéförslaget. Jag föreställer mig
att ett sådant yrkande bör kunna vinna
ganska stort gehör. Det skulle praktiskt
innebära att ärendet återgick till bankoutskottet
och att vi på nytt skulle behandla
det för att försöka få till stånd
en sammanjämkning. Vi har nu bättre
möjligheter än tidigare att behandla det,
eftersom vi bättre känner till den politiska
temperaturen och vad vi skall
lägga in i de olika uppfattningarna om
hur partirepresentationen bör ordnas.

När detta yrkande kommer upp till
omröstning ämnar jag, som i övrigt yrkat
bifall till utskottets hemställan, rösta
för det Helénska förslaget. Skulle det
vid den förberedande omröstningen
vinna gentemot yrkandet från herr Hagnell,
som jag föreställer mig blir motförslaget,
kommer jag att se mig oför -

hindrad att rösta för herr Helens förslag.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall i varje fall försöka
att inte bidraga till den allmänna
förvirring, som tycks ha uppstått genom
de nya förslag vilka framställts under
denna debatt. Jag skall inte uttala mig
om avsikten med dessa förslag. För klarhetens
skull vill jag dock för min egen
del deklarera att jag i det läge, som
frågan nu befinner sig i, för att inte
trassla till det ytterligare fortfarande
anser att det är klokast att rösta för reservationen
av herr Hagnell.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Ifrågavarande ärende
gäller att skapa ökade möjligheter för
forskningen och det är väl med tanke
på de resurser riksbanksfonden härvidlag
erbjuder som debatten förts i kommittén.
Det är inte utan att jag kommer
att tänka på Thorilds något omdiskuterade
tänkespråk, som står ovanför portalen
till Uppsala universitet: »Tänka
fritt är stort, men tänka rätt är större.»
Det är många som tänker fritt i denna
fråga, men jag tror att statsministern
tänkte rätt när det gällde frågan om hur
riksdagen skulle vara representerad i
denna styrelse.

Jag påminner mig att jag gjorde den
reflexionen —- och jag tror att flera av
kommittéledamöterna gjorde samma reflexion
— att .statsministern var generös
när han gick med på att de partier
som var representerade i utskott skulle
vara företrädda i jubileumsfondens styrelse.
Detta ansåg jag från mitt partis
synpunkt vara synnerligen värdefullt,
inte bara som en rent politisk bedömning.
Jag anser att forskningen är ett så
utomordentligt viktigt område, att det
är av mycket stor betydelse att partierna
har möjlighet att följa vad som händer
på detta område. Det är av värde att

112 Nr 38 Onsdagen den 2 december 1984

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet ar riksbankens
jubileumsfond

riksdagsgrupperna kan hållas underrättade
om vad som sker på de speciella
fält av forskningens område som denna
fond skulle få till uppgift att främja.

Hela debatten i kommittén präglades
enligt min uppfattning av omtanke om
forskningen och dess framtid. Man fick
ingen känsla av att det var ett fält, där
det var lämpligt att bedriva partitaktik.
Detta var väl också orsaken till att kommittén
inte ögnade någon mera ingående
diskussion åt frågan om hur riksdagen
skulle vara representerad. När
statsministerns förslag framlades tyckte
vi detta var acceptabelt och bra och det
behövdes inga mera ingående debatter
på denna punkt.

Jag skall inte uppehålla mig vid detta
längre. Jag ville bara omtala hur jag
hade uppfattat debatten i kommittén på
denna punkt. Får jag nu bara åter en
gäng understryka det angelägna i att
partierna får möjlighet att följa arbetet
i riksbanksfonden på det av kommittén
föreslagna sättet. Men det är också angeläget
för forskarna att få de kontakter
med de politiska partierna som de får
på detta sätt. Jag tror att det skulle bli
till gagn för bägge parter.

Jag vill instämma i det yrkande som
har ställts av herr Helén.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag åhört den här
diskussionen har jag gjort reflexionen,
att det hade varit nödvändigt med en
vetenskaplig kommitté som undersökt
denna kommittés kompetens att bedöma
de allvarliga frågor det här gäller.

Fru Kristensson försöker göra skillnad
mellan politiska avsikter och objektiv
forskning. Ingen tvivlar väl på, att
vilket politiskt parti som än sitter vid
makten i ett dynamiskt samhälle måste
det ha intresse av en objektiv forskning,
vars resultat kan läggas till grund för de
åtgärder som vidtas. Det är den saken
diskussionen i dag borde gälla.

Jag måste säga att diskussionen i dag

liksom kommittébetänkandet och utskottsutlåtandet
är illa genomtänkta.
Jag vill erinra damerna och herrarna
om att vi från och med den 1 januari
1965 kommer att ha sex partier representerade
i utskotten. Jag utgår då från
att MbS:s ordförande — ordföranden i
det nu aktuella utskottet — kommer att
återväljas i ett utskott. Jag utgår också
ifrån att kommunisterna kommer in i
statsutskottet. Skall man då lotta om vilka
partier som skall vara representerade
i denna kommitté.

Mycket allvarligt tycker jag det är att
en statsvetare, herr Heckscher, ville avkräva
herr Gustafsson i Stockholm ett
löfte att den socialdemokratiska gruppen
inte skulle ta mer än en av de fyra
platserna i kommittén. Vad har vi för
statsvetare i det här landet som vill
sätta riksdagen ur spel därför att en
kommitté — låt vara att den haft statsministern
som ordförande — kommit
med ett sådant förslag. Det är rent häpnadsväckande
att en statsvetare och professor
kan uppträda på det sättet. Jag
har löst åtminstone litet statsvetenskap,
och även om den inte är vetenskap i
egentlig mening, så tycker jag ändå att
de som företräder denna disciplin bör
ha intresse av att grundlagens regler
följs. Det är oförskämt att tro att den
socialdemokratiska gruppen skulle låta
sig bindas av en kommitté. Vi är valda
till riksdagsmän allesammans, och som
riksdagsmän skall vi ta ställning i denna
fråga. Jag vill också erinra herr Heckscher
om att riksdagens olika partier representerar
större eller mindre grupper
av det svenska folket. Man kan väl inte
på allvar mena, att majoriteten av folket
i detta fall skall representeras av den
minoritet i riksdagen som de tre borgerliga
partierna utgör. Det är ju alldeles
orimligt.

Jag kan inte säga någonting om herr
Heléns vetenskapliga kompetens pa
statsvetenskapens område. Men, herr
Helén, det är bättre att syssla med ly -

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

113

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens

jubileumsfond

rik, eftersom man i lyriken kan göra
utflykter utan att stöta på för demokratien
väsentliga frågor. Men när herr Helén
nu talar om klokhet och generositet
hos det stora partiet, måste jag fråga:
Vad ligger det bakom ett sådant resonemang?
Varje parti måste känna ansvar
för den grupp det i riksdagen representerar.
Man kan inte sätta demokratiens
regler ur spel genom generositet.

Herr Helén säger vidare, att när man
efter en principdiskussion, i vilken
statsministern deltagit, kommit fram till
ett resultat, så bör vi andra högaktningsfullt
säga: Detta är A och O. Jag vill bara
säga, att regeringens ledamöter och partiledare
är valda av svenska folket precis
på samma sätt som vi andra, och
dessa personer får då följa de regler som
gäller i en demokrati. Det kan aldrig
komma i fråga, att jag för min del skulle
göra avkall på de principerna.

Herr Regnéll gjorde här en uppvisning
i en ganska underlig parlamentarism.
Först yrkade utskottets ärade ordförande
bifall till utskottets förslag, och
sedan — när det började blåsa litet hit
och dit — blev utskottets ordförande så
rädd att han deklarerade, att han kommer
att rösta för det odemokratiska förslag
som herr Helén här kastat fram.

Herr talman! Jag tycker att detta är
en sorglig diskussion, en sorglig slutvinjett
till den diskussion som tidigare
förts om denna fond, vars tillkomst hela
svenska folket borde kunnat hälsa med
tillfredsställelse och som jag förutsätter
skall på ett riktigt sätt kunna stödja en
objektiv forskning.

Herr talman! Jag har velat avge denna
deklaration, och jag vidhåller givetvis
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror denna diskussion
redan börjar ge ett rikt stoff för
den samhällsvetenskapliga forskning
som kan komma att bedrivas genom an -

slag från riksbanksfonden. Man kan nog
göra en hel del iakttagelser i denna debatt
som kan vara värda kommentarer
så småningom.

Herr Lundberg menar att det var ett
märkvärdigt ställningstagande som utskottsordföranden
låtit komma sig till
last, när han först talar för en utskottsmajoritet
och sedan förklarar att han
skulle kunna tänka sig att rösta för ett
kompromissförslag. Detta gör jag, herr
Lundberg, därför att det kan vara praktiskt
riktigt. Medkammarens resultat
känner vi. Det blev en stark majoritet
för reservationen. Någon möjlighet att
uppnå ett beslut som innebär vad flertalet
av utskottet har önskat sig föreligger
alltså inte längre. Jag har tillåtit
mig att rekommendera ett praktiskt förfaringssätt
vid valet av styrelseledamöter
i fonden. Samma maning till praktiskt
handlag kan jag rikta även till mig
själv, och det resulterar i att jag hellre
bör ta en kompromiss som möjliggör eu
sakligt god behandling i stället för att
till varje pris försöka forcera fram ett
beslut fastän jag vet att det är utsiktslöst.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har mycket svårt att
i någon statsvetenskaplig avhandling
finna exempel på att en utskottsordförande,
som skall tala för utskottet, först
ställer ett yrkande om bifall till utskottets
förslag och sedan lika lättvindigt
tar tillbaka detta yrkande. Jag har läst
en hel del statsvetenskaplig litteratur,
men det är en ny statsvetenskaplig teori
att man skall förfara på det sättet.

Har herr Regnéll nu uppgett medborgerlig
samlings principer? Har partiet
upphört i och med detta eller upphör
det från och med 1 januari 1965? Här
har talats om logik och om praktiskt
förfaringssätt, men om detta skall vara
logik och praktiskt förfaringssätt må
man val säga: Gud bevare oss både för
logik och praktiskt förfaringssätt.

114 Nr 38 Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag måste erkänna att
man känner ändå en viss olust att vara
medlem i denna kammare när man hör
på denna diskussion. Är det inte genant
helt enkelt att behöva uppleva att när
riksdagen behandlar detta som man
trodde skulle bli en manifestation från
riksdagens sida om att vi måste forska
på samhällslivets område, att riksdagen
som någon sade verkligen skulle söka
vetenskapligt kolla upp konsekvenserna
för den enskilda människan av den politik
som vi för här i riksdagen och av utvecklingen
i övrigt, så har vi fått denna
diskussion som är så utomordentligt
förvirrad. Det är genant det som har
inträffat, särskilt för statsministern.
Här har en kommitté under hans ledning
kommit fram till något som herr
Helén betraktade som en uppgörelse.
Den fördelning av posterna som skett
enligt kommitténs förslag är ju en generös
gest från regeringspartiets sida. Det
är genant att den uppgörelsen sedan
faller under bordet. Det är ju genant att
bankoutskottets ordförande som talesman
för utskottets majoritet, tydligen
utan någon kontakt med de grupper som
står bakom utskottsmajoriteten, skall
komma att säga att detta förslag har
ramlat under bordet i första kammaren
och att han inte sympatiserar mera med
utskottets förslag än att han kan biträda
herr Heléns förslag.

Herr talman! Mycket har man väl varit
med om. I det läge som uppstått efter
statsministerns och herr Gustafssons
i Stockholm anföranden måste man ju
konstatera, att man med de tre förslag
som föreligger inte kan vara säker pa
utgången om man inte mycket starkt understryker
att det närmast gäller att
ta ställning till reservationen.

Jag måste säga mig: Det kan i och för
sig inte vara något övergrepp från regeringspartiets
sida om det får halva
representationen eftersom det har halva
styrkan här i riksdagen. Jag är anhäng -

are av ett parti, som i andra sammanhang
talar för proportionalitet, och jag
kan inte betrakta kravet i reservationen
som ett odemokratiskt övergrepp. Det
är en sak att denna kommitté — vilket
var generöst från statsministern —• föreslog
att socialdemokratiska partiet inte
skulle ha mer än en representant i stället
för fyra, men i det läge vi kommit i
då man inte kan skapa garantier för att
man skall få representation för alla fyra
riksdagspartierna ber jag, herr talman,
att klart få säga ifrån att man bör gå
på reservationen. Jag ber alltså att få
yrka bifall till denna.

Situationen är väl ändå den — jag
tror att majoriteten här i kammaren
ändå är på det klara därmed — att avgörande
i denna fråga, som gäller riksdagens
representation i en styrelse som
skall följa forskning på samhällslivets
områden, icke är om denna styrelse
kommer att bestå av nio eller elva ledamöter,
två mer eller mindre. Det avgörande
är att i varje fall de fyra stora
riksdagspartierna är företrädda. Det är
den anda som legat bakom kommitténs
förslag. När det ser ut som om garantier
härför skulle skapas genom att riksdagen
biträder reservationen och vi inte
vet vad en sammanjämkning skulle kunna
leda till, ber jag som sagt, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Hans excellens statsministern
nämnde, att riksdagen anslår
ungefär 1,5 miljarder kronor till forskning
i olika sammanhang och att denna
fond i sinom tid maximalt kan ge 20
miljoner kronor. Detta anger proportionerna.
Det är pengar som enligt riksbankslagen
i vanlig ordning skulle ha
inlevererats till statskassan, och riksdagen
kunde sedan i vanlig ordning anslå
de medel till forskningen, som man efter
prövning i varje särskilt fall ansåg befogat
och möjligt.

Jag yrkade avslag på denna fondbild -

115

Onsdagen den 2 december 1964 Nr 38

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

ning; denna debatt har ingalunda övertygat
mig om att jag hade fel. Jag anser
mig befriad från att ta ståndpunkt till
alla dessa styrelseförslag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! I en invecklad voteringssituation
förekommer det i många parlament
att det göres en röstförklaring,
och jag skall försöka att mycket kort
motivera varför jag kommer att rösta
på ett visst sätt.

•lag kan i alla fall inte underlåta att
begagna tillfället att betona vilken utomordentlig
illustration denna debatt är
till nackdelen av att den svenska riksdagen
består av två kamrar. Här talar
den ena efter den andre av de folkvalda
om att de visst skulle lia kunnat göra
så eller så och det skulle visst kunna
vara bra, men nu har första kammaren
röstat på ett visst sätt, och då måste man
förfara helt annorlunda i denna kammare.
Det beror alltså på i vilken ordning
kamrarna voterar, om man skall
krångla till debatterna här i vår kammare.

Att en utskottsordförande här talar
för något annat än utskottets förslag är
ovanligt, men jag måste säga att det
framför allt är ovanligt att det här ändå
föreligger så pass mycket av politisk
kompromiss mellan representanter för
de fyra partierna och att det förekommer
så pass mycken kompromiss mellan
flertalet av bankoutskottets representanter
som det här uppenbarligen
gör.

Om jag, herr talman, skulle tala om
första kammaren, tycks det vara så,
att socialdemokratiska partiets flesta
ledamöter är alldeles opåverkade både
av vad statsminister Erlander och andra
har skrivit på under de omständigheter,
som gav oss ett intryck av att han haft
den kontakt med sitt parti, som herr
Hagnell var så angelägen om att påstå
att andra partier skulle ha haft. Tydligen
glömde herr Erlander att ta kontakt med

herr Hagnell eller också har denna kontakt
inte lett till något resultat. Men då
är den inte så mycket värd.

Jag vill för min del uttala min tillfredsställelse
över att man får detta anslag
till en i vidsträckt mening samhällsekonomisk
forskning. Jag tycker att det
är mycket betydande anslag, men det
beror på att jag inte på något sätt erkänner
ecklesiastikministerns och andras
våldsamma överdrifter i fråga om
hur mycket den svenska staten ger ut
till forskning, ty det är vida mindre
belopp än som brukar anföras. Detta är
alltså ett stort och betydelsefullt tillskott.
Även om jag instämmer med herr
Svensson i Ljungskile om att metodiken
kan kritiseras, skall man i alla fall glädjas
åt de handtag som forskningen kan
få. Man kan då ställa frågan: Vad tjänar
denna debatt till? Det är ändå som
statsministern sade fråga om en liten
sak.

Ja, det är det på ett sätt. Men det är
å andra sidan inte helt oviktigt hur den
svenska demokratien arbetar när det gäller
sådana strävanden som man tycker
borde kunna hållas ovanför partipolitiska
motsättningar. Jag skall inte neka
till att jag tycker det var en god början
som utredningen gjorde. Jag vill gärna
ge min eloge till statsminister Erlander
och till talman Thapper och andra som
deltog i utredningen för att dessa verkligen
gjorde ansträngningar att i en anda
av generositet försöka hävda, att denna
forskningsuppgift skulle handläggas
utan någon tanke på om en person tillhör
det ena eller det andra partiet. Det
är rimligt att vartdera av de stora partierna
har en person som kan följa utvecklingen
av detta arbete. Då måste
man naturligtvis beklaga om detta grepp
på frågan nu misslyckats därför att vederbörande
representanter för de olika
partierna inte lyckats att få sina kamrater
i partierna med sig. Jag vill dock
säga till herr Hagnell — eller vem det
nu var som talade om bankoutskottet

Nr 38

116

Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens

jubileumsfond

och kontakterna med detta — att i den
mån jag underrättats om överläggningarna
i bankoutskottet efter hand som
dessa framskridit har det ingalunda
varit så, att man från vår sida haft något
emot att följa den rekommendation
som utredningen föreslagit. Men när
det från visst annat håll sades, att man
inte kunde vara med på detta var vi
nödsakade att lyssna till möjligheterna
av en kompromiss. Men å priori fanns
det inte någon från vårt håll som var
ovillig att följa rekommendationen. Nu
har det inte gått att vinna gehör för
denna inom socialdemokratien. Och observera
att centerpartiet enligt utskottsförslaget
skulle ha haft sin representation
tryggad!

Herr Lundberg i Uppsala går så långt
att han säger att man inte skall sätta
demokratiens regler ur spel genom generositet.
Skulle herr Erlander och denna
kammares värderade talman ha satt
demokratien ur spel om de accepterar
att för sin del föreslå en viss representation?
Om herr Lundberg sedan inte
vill följa deras rekommendation är det
en annan sak; han har sin fulla frihet
att inte göra det.

När nu socialdemokraterna i bankoutskottet
inte ville stå fast vid utredningsförslaget
var det nödvändigt att
försöka nå fram till en kompromiss.
Det visade sig att denna kompromiss
tydligen inte heller den hade stöd av
flertalet socialdemokrater. Det är alltså
andra gången i samma fråga som man
i viss mån går ifrån den ståndpunkt
som man dock givit intryck av att man
till övervägande delen tänkte inta.

Slutsatsen blir då att ingen kan vara
bunden av någon kompromiss. Det förefaller
mig alldeles naturligt att de, som
i och för sig sympatiserar mest med
det ursprungliga förslaget, röstar för
herr Heléns förslag om att i utlåtandet
ta bort den omstridda meningen. Skulle
alltså, som jag förmodar, herr Heléns
förslag ställas mot reservationen kom -

mer jag för min del att utan tvekan
rösta för herr Heléns förslag. Jag skulle
i detta sammanhang vilja göra ett försök
att vädja till ledamöterna i centerpartiet,
som skulle få alla sina rimliga
intressen tillgodosedda om herr Heléns
förslag gick igenom, att i första voteringen
stödja det Helénska förslaget.
Skulle detta gå igenom med stöd av
hans excellens statsministerns röst,
skulle det väl kunna tillmätas en viss
betydelse för den följande handläggningen
av frågan — trots allt vad hem
Lundberg i Uppsala må tveka.

Jag för min del röstar alltså i första
voteringen för herr Heléns förslag och
mot reservationen. Skulle herr Heléns
förslag vinna är det klart att jag stöder
det i andra voteringen. Skulle däremot
reservationen vinna i första voteringen
kommer jag på angivna grunder att
rösta för utskottets förslag.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
vidare delta i debatten, men herr Ohlin
lämnade en felaktig skildring av det
sätt varpå frågan handlagts.

Det är inte socialdemokraterna som
gått ifrån två kompromisser. Det finns
ett kommittéutlåtande som en enhällig
folkpartigrupp och högergrupp tagit avstånd
från. Det är inte socialdemokraterna
som intagit den ändrade ståndpunkten
utan det är de övriga som enhälligt
gått ifrån förslaget. Ni har själva
hållit kontakt och själva varit med om
att skriva bort kommittéförslaget som
ni nu vill ha tillbaka. Har ni hållit kontakt
vet ni också att era ledamöter i utskottet
skrivit bort kommittéförslaget.
Det visste ni innan denna debatt började.
Det är ingenting som kommit som
en överraskning under debatten. Nu
märker ni att det förslaget inte håller.
Då försöker ni göra en ny manöver och
kasta fram ett nytt förslag.

Det föreligger ett enhälligt folkpartioch
högerförslag från bankoutskottet.

117

Onsdagen den 2 december 1964 Nr 38

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens
jubileumsfond

Är ni rädda för det? Vägar ni inte längre
stå för det? Ni har hållit kontakt.
Min reservation var framförd i bankoutskottet
innan vi ens hade några skrivna
saker på bordet. Jag framförde muntligen
att jag inte var nöjd med fördelningen
av ledamöter i fondstyrelsen.
Jag har inte påverkat utskottets skrivning
och har inte något att göra med
folkpartisternas och högermännens enhälliga
frångående av kommitténs förslag.

Det är otillbörligt att glida över på
vad herr Erlander gjort i kommittén.
Kommittéförslaget är avsågat genom
folkparti- och högerledamöternas eget
ställningstagande i utskottet. Stå för det!
Senast vi hörde en röstförklaring från
herr Ohlin var i ATP-debatten!

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker inte gå in
på herr Ohlins röstförklaring; det var
mest fråga om ett tyckande och mindre
om principer.

Vad vi här diskuterat är om utskottet
har rätt att ändra på ett kominittéförslag
och en kompromiss i en kommitté
eller ej. När nu utskottet framlagt ett
förslag sätter man i fråga huruvida det
kan vara riktigt eller ej. Jag vill då bara
ställa frågan: När har vi infört i den
svenska författningen, att riksdagen kan
säga att en viss representation i ett utskott
skall vara utslagsgivande för hur
en framtida delegation skall sammansättas?
Om denna diskussion skulle vara
uttryck för demokratiska regler och
om allvarligare frågor skulle komma på
tapeten, är jag rädd för att vi skulle
kunna råka i en mycket ofördelaktig
situation.

Det är ej oviktigt hur den svenska
demokratien arbetar, sade herr Ohlin.
Det är ju det jag alltid har framhållit.
Man måste ge akt på att demokratien
inte tillämpar principer som är främmande
för en demokratisk författning.

Vi tillämpar proportionalism i värt

samhällsskick. Skall man dä följa mujoritetsprincipen,
minoritetsprincipen
eller någon annan princip i detta sammanhang?
Det framgår inte av diskussionen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utan att vilja rida på
ord måste jag säga att man blir förbluffad
när man hör herr Hagnell yttra,
att det är otillbörligt att hänvisa till
ett förslag som är undertecknat av Tage
Erlander, Gustaf Sundelin, Fridolf
Thapper, Erik Grebäck, Gunnar Helén
och några till.

Beträffande hankoutskottets utlåtande
får man här det intrycket, att herr Hagnell
aldrig har hört talas om kompromiss
i ett utskott. Han låtsas nu att det
som framförts från utskottet precis är
uttryck för vad envar där har önskat.
Men från folkpartiets sida har man i
utskottet sökt att komma så nära som
möjligt till det förslag, som statsminister
Erlander och hans medhjälpare
framlade. När detta inte var möjligt så
kompromissade man.

Nu säger herr Hagnell att vi skall stå
vid denna kompromiss. Varför säger
inte herr Hagnell till socialdemokraterna
i kammaren att de skall stå vid den
kompromiss, som flertalet socialdemokrater
har underskrivit? Det behövs
tydligen bara att herr Hagnell avviker,
så skall man följa honom. Eftersom socialdemokarterna
inte står vid den
kompromiss som gjordes i bankoutskottet,
kan det väl inte komma i fråga att
någon annan skall vara bunden av denna
kompromiss. Då har vi uppenbarligen
full frihet att rösta på det sätt som
bäst överensstämmer med våra åsikter.
Men skulle valet komma att stå mellan
herr Hagnells reservation och kompromissen
i bankoutskottet, kan jag glädja
herr Hagnell med att tala om att jag
kommer att stå vid kompromissen så
till vida att jag röstar för utskottets
hemställan.

Nr 38

118

Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens

jubileumsfond

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell lyckades
utvinna mycken dramatik av skeendet i
bankoutskottet. Jag måste erkänna att
jag inte på alla punkter känner igen
händelseförloppet. Mindre liv och rörelse
önskade däremot herr Lundberg
i utskottet och utskotten över huvud taget.
Han fann det märkligt att utskottet
skulle göra ändringar i ett kommittéförslag.

Varför skall man då skicka ut ett
kommittéförslag på remiss, herr Lundberg,
och vad skall vi då ha utskotten
till? Varför skulle vi då sitta här och
ta ställning till förslag som har framförts
av en kommitté och förslag som
har framförts av utskott?

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag menade var att
man hade rätt att göra ändringar beträffande
både propositionen och kommitténs
förslag, men det är det som
herr Regnéll inte har förstått att man
liar rätt att göra i detta sammanhang.

Eftersom utskottet nu har gjort en
ändring och utskottets ärade ordförande
har ställt ett förslag att vi skall godkänna
denna ändring, är det märkligt
att utskottets ärade ordförande sedan,
utan att på något vis darra på rösten,
säger att det där som han i egenskap
av ordförande i utskottet var med om
att behandla, det hade han inte tänkt
igenom. Detta är ungefär som att säga
att ordföranden i utskottet inte har den
respekt vare sig för utskottet eller för
riksdagen som han skall ha. Det tycker
jag är anmärkningsvärt.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Inför sittande utskott
frågade centerpartiets ledamöter, om
man med den skrivning som då förelåg
i utskottet var bunden till det ursprungliga
kommittéförslaget om en representant
för ett vart av de fyra demokra -

tiska partierna eller om det skulle bli
proportionella val. Då förklarades i utskottet
att man inte var bunden av kommitténs
förslag utan att man mycket väl
kunde tänka sig proportionella val. Därför
gick centerpartiet med på denna reservation.

Ingenting av detta är något nytt som
kommit fram under denna debatt. Det
kom fram redan vid bankoutskottets
sammanträde.

Att denna skrivning innebär möjlighet
att införa proportionellt valsystem,
det visste man således på folkparti- och
högerhåll. Men man stod då fortfarande
kvar vid den linjen. Nu sviker man
den.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Det har inte sagts avnågon,
herr Lundberg, och absolut inte
av mig, att utskottets ställningstagande
och skrivning skulle vara av noll och
intet värde. Jag anser fortfarande att
det är en bra och väl underbyggd
ståndpunkt som utskottet har intagit
och att det vore synnerligen lyckligt
om även kammaren kunde inta den. Nu
har vi emellertid sett att medkammaren
stannat för ett annat beslut. Efter det att
jag framförde mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan har ett kompromissförslag
framlagts. Vi kan inte
nå vad vi vill. I så fall är vi beredda
att försöka uppnå en kompromiss. Jagtycker
detta är praktiskt politiskt arbete,
herr Lundberg.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag förlänger debatten. Jag vet att
kammaren inte tycker om det, men jag
måste faktiskt ändå be att få säga en
del i detta sammanhang.

Vi vet sedan gammalt att herr Lundberg
inte tycker om professorer. Jag
vill säga att jag egentligen tycker rätt
bra om herr Lundberg i alla fall. Trots

Onsdagen den 2

Närmare bestämmelser rörande handhav

jubileumsfond

de hårda ord som han begagnar tycker
jag att det är roligt att lyssna till honom.
.lag tycker t. o. m. så mycket om
honom, att jag vill förklara för honom
vad jag egentligen menar, eftersom han
inte tycks ha fattat det.

Jag är fullkomligt överens med honom
om att riksdagen har all rätt att
ändra i överenskommelser som är träffade
i kommittéer, även om statsministern
sitter som ordförande i dessa kommittéer.
Men jag vill påminna herr
Lundberg om att kamrarna har precis
lika stor rätt att gå ifrån de ståndpunkter
som utskotten har intagit, och den
ena rättigheten är inte viktigare än den
andra. En överenskommelse i ett utskott
är inte ett spår mera värdefull än
en överenskommelse i en kommitté där
statsministern suttit som ordförande.

Nu bär det kanske också varit en hel
serie av missförstånd här. När jag kom
hit i dag för att vara närvarande i kammaren
och eventuellt deltaga i överläggningen
— jag hade inte trott att jag
skulle behöva deltaga i den — var jag
efter de upplysningar jag fått helt övertygad
om att de problem, som sedan
större delen av diskussionen ägnats åt,
redan var lösta. Den formulering som
bankoutskottet hade stannat för innebar,
trodde jag, i verkligheten att man
skulle ha en representant för vart och
ett av de fyra demokratiska partierna,
trots att man av olika skäl inte nu ville
låsa sig vid en formulering som kunde
vålla svårigheter, t. ex. om antalet till
representation berättigade partier i
riksdagen skulle komma att förändras.
Att alltså det enda skälet till avvikelse
låg i detta trodde jag var den förutsättning
under vilken våra representanter i
utskottet hade tagit sin ställning.

När vi började höra oss för om saken
visade det sig så småningom — jag kanske
till en början skall hålla mig till vad
som skett enligt kammarens protokoll —
när jag ställde min fråga till herr Gustafsson
i Stockholm, att jag hade miss -

december 1964 Nr 38 119

andet och utnyttjandet av riksbankens

uppfattat saken. Och det var inte bara
jag som hade gjort det, utan flertalet av
högerpartiets riksdagsgrupp som var
närvarande vid gruppsammanträdet i
går hade gjort sig skyldiga till samma
missuppfattning. Vi förmodade alla att
utskottsmajoritetens förslag innebar att
man inte ville formellt låsa fast sig,
men att det förelåg en allmän överenskommelse
om att det inte skulle vara
fråga om proportionell representation
och att man skulle se till att alla de
fyra demokratiska partierna fick var
sin representant.

När jag alltså genom herr Gustafssons
yttrande fick klart för mig — eller,
rättare sagt, när jag tidigare fått klart
för mig genom vad som hände i första
kammaren vad herr Gustafsson skulle
komma att svara mig — var jag inställd
på att jag eventuellt skulle komma att
stödja herr Hagnells reservation. Och jag
kan säga, att hade herr Hagnell inte yttrat
sig i debatten, så är det möjligt att
jag skulle ha stött hans reservation. Men
de argument som herr Hagnell anfört
för sin reservation är enligt min mening
ganska bekymmersamma i detta sammanhang.
De ger vid handen att han
tycks mena att det här verkligen föreligger
ett partipolitiskt intresse, när det
gäller de beslut som skall fattas av styrelsen
för denna fond. Jag hade föreställt
mig att man absolut inte tänkte sig
någonting sådant. Som jag sade i ett
tidigare inlägg här: jag hade föreställt
mig att i och med att ledamöterna var
valda till styrelsen skulle de glömma
bort vilka partier de företrädde och anlägga
helt andra synpunkter på ärendena.
Den argumentering som herr Hagnell
har anfört till förmån för sin reservation
ger dock enligt min mening anledning
till bekymmer ur dessa synpunkter,
eftersom den tyder på att om herr Hagnell
får denna kammare med sig, lika
väl som han fått första kammaren med
på sin linje, så kan det innebära att han
och hans vänner avser att begagna den -

Nr 38

120

Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens

jubileumsfond

na fond på ett sätt som låter partiideologiska
synpunkter bli avgörande för
dessa ställningstaganden.

■lag vill gärna understryka, herr talman,
att vad jag här säger gentemot herr
Lundberg och herr Hagnell inte alls
är någon anklagelse mot dem. Jag är
fullständigt medveten om att man kan
ha olika uppfattningar, och herr Hagnells
uppfattning, att saken har en verkligt
partipolitisk sida, är en uppfattning
som han självfallet har rättighet
att hysa. Men sett från mina utgångspunkter
— och jag tror även utgångspunkterna
hos de personer som i allmänhet
har arbetat för tillkomsten av denna
fond — är det en överraskning, för att
använda ett milt uttryck, att han ser
saken på det sättet.

Nu tror jag, att om man vill komma
ifrån den ståndpunkten, och om man
vill komma tillbaka till en inställning
där man säger att det här är icke en
fond som skall användas med hänsyn
tagen till det ena eller andra partipolitiska
intresset, ty detta är ett fall
där man vill att riksdagens partier skall
vara tillräckligt intresserade av fondens
verksamhet för att kunna följa den
och kunna eventuellt stödja den i andra
sammanhang — om man vill komma
fram till det resultatet, är det klokast
att gå tillbaka till den ståndpunkt som
kommittén ursprungligen intog.

Jag vill säga till herr Lundberg —
om han fortfarande finns kvar i kammaren
trots att det fortfarande är en professor
som har ordet — att detta inte
innebär att jag anser honom eller någon
annan bunden av vad kommittén
anfört. Jag tycker bara att kommitténs
ståndpunkt var förnuftig, och om jag
tycker att kommitténs ståndpunkt var
förnuftig — den kommitté i vilken statsministern
var ordförande — så ingår
det i mina oförytterliga rättigheter som
riksdagsman att också stödja denna enligt
min uppfattning förnuftiga ståndpunkt,
och det är med anledning av det -

ta som jag återigen ber att få yrka bifall
till det av herr Helén under överläggningen
ställda yrkandet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
varje ledamot av kammaren har rätt att
ställa förslag och gilla eller ogilla ett
utlåtande. Det är alldeles självklart. Det
är lika självklart som att utskotten och
riksdagen har rätt att föreslå respektive
besluta ändringar, när en proposition
eller ett kommittéförslag som är underskrivet
av någon av regeringens ledamöter
eller någon annan skall prövas.

Men, herr Heckscher, diskussionen nu
rör ju den motivering som herrarna anfört
för de olika förslagen. Herr Heckscher
bör ju ställa sig frågan om det
med den skrivning som finns i kommittéförslaget
är möjligt, ifall man skall
följa de regler som gäller enligt grundlagen
och i andra sammanhang, att yrka
bifall till detta förslag. Man kan givetvis
yrka bifall till det i alla fall. Men hur
skall det kunna genomföras i praktiken,
när vi från den 1 januari får sex partier?
Här står det att alla de partier som
är representerade i utskott skall få vara
med och slåss om fyra platser. Det finns
ingen logik i detta.

Sedan vill jag tillägga att herr Heckscher
bör väl ändå förstå, att det är han
som har gjort denna fråga till en politisk
fråga. Varför vill herr Heckscher,
om han inte betraktar det som en stor
politisk fråga, förorda en överrepresentation,
så att det skall vara tre borgerliga
mot en socialdemokrat, trots att de
politiska styrkeförhållandena innebär,
att socialdemokraterna har fler röster
bakom sig än de borgerliga? Det är icke
utslag för ett demokratiskt resonemang.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den fråga som herr
Lundberg ställde till herr Heckscher
tycker jag att han skall ställa till herr
Erlander.

Onsdagen den 2 december 19(i4

Nr 38

121

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens

jubileumsfond

Herr BRACONIER (li):

Herr talman! Jag vill bara ta upp några
frågor som knappast berörts i denna
debatt.

Statsministern sade att denna fråga
var en bagatellfråga — det var väl för
en och en halv timme sedan — och då
måste denna debatt vara totalt meningslös.
Är det en bagatellfraga hur de
enskilda ledamöterna röstar? Jag tycker
det är märkligt att han argumenterar
ju samtidigt som han säger att utskottets
skrivning kan fä ödesdigra verkningar.

Det är rätt märkligt att det inte finns
någonting i stadgarna om vilka anslag
denna stiftelse främst skall gynna. Statsministerns
argumentering inför denna
kammare gick ut på att man särskilt
skulle använda anslagen till något slags
samhällsforskning. Vad kommittén säger
i detta avseende är bland annat följande:
»Kommittén förutsätter, att fondens
verksamhet till en början inriktas
på sådan forskning, som syftar till att
öka kunskapen om de verkningar som
tekniska, ekonomiska och sociala förändringar
framkallar i samhället och
hos de enskilda människorna.» Är inte
detta nästan allting herr statsminister?
Men om man går till stadgan ser man
att där finns inte ett ord om detta. När
skall stiftelsen anses förpliktad understödja
denna verksamhet? Vad betyder
egentligen motiveringar överhuvud? När
är de bindande i sådana sammanhang?
Den frågan har generellt i liknande sammanhang
Nils Herlitz iignat ganska mycket
intresse. Om det var meningen att
samhällsforskningen skulle prioriteras
borde det ha understrukits i stadgarna.
Där står det inte på det sättet. Där står
endast »att företräde skall ges åt forskningsområden,
vilkas medelsbehov icke
är så väl tillgodosedda på annat sätt».

Det är alldeles riktigt som framhållits
här tidigare, och väl också av statsministern,
att riksdagen kanske till 95
procent avgör de stora forskningsansla -

gen. Men här delegerar vi delvis denna
rätt — även om riksdagen har representanter
i styrelsen — på ett område som
statsministern säger är särskilt betydelsefullt.
nämligen samhällsforskningens
område. Man vet hur liten tid som i
riksdagen är anslagen åt debatter om
stora forskningsanslag annars. Nu får
man säga att denna dualism i beslutanderätten
avspeglas i den nu förda debatten.
Denna stadgas tillämpning är i
mycket beroende av hur riksdagen beslutar
i alla de frågor där ecklesiastikministern
framlägger förslag. 1 dessa
frågor får emellertid riksdagen inte inflytande
annat än i efterhand. Jag har
velat understryka att detta helt visst är
en ganska olycklig anordning.

Till herr Hagnell vill jag säga att det
är riktigt att en kommitté inte kan
binda riksdagen. Men herr Hagnell sade:
Om ett utskott är enhälligt skulle det ha
en särskild betydelse för ställningstagandet.
Det har dock hänt som bekant
att en enda ledamots yrkande fått kammaren
att svänga till och med där ingen
enda representant i utskottet stött honom.
Det kan inte bli fråga om något
masstänkande.

Jag skulle önska att stadgarna nästa
gång skrevs klarare så att man blev klok
på vilken forskning som skall tillgodoses.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Ohlin sade att jag
borde fråga statsministern. Jag vill bara
upplysa herr Ohlin om att varken under
Per Albin Hanssons eller under Tage
Erlanders tid har de enskilda socialdemokratiska
ledamöterna behövt gå till
partiledaren och fråga vad vi har rätt
att tycka eller tänka i riksdagen. Det
är förbehållet herr Ohlin att ha sådan
disciplin.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Lundberg ville ju
ställa en fråga till herr Heckscher om
det demokratiska i att varje parti har en

Nr 38

122

Onsdagen den 2 december 1964

Närmare bestämmelser rörande handhavandet och utnyttjandet av riksbankens

jubileumsfond

representant. Då tycker jag att hen- Erlander
var något närmare till att utöva
den undervisande verksamhet som tydligen
kunde behövas i detta fall.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! .lag får i ärlighetens
namn erkänna att jag hellre har statsministern
som lärare än herr Ohlin. Att
vara lärare är emellertid en sak; att
partiledarna på ett otillbörligt sätt försöker
påverka andras åsikter har jag
alltid opponerat mig emot.

överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
förslag; 2:o) bifall till utskottets förslag
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen av herr Nils
Theodor Larsson m. fl.; samt 3:o) bifall
till utskottets förslag med den av
herr Helén under överläggningen yrkade
ändringen, att den i utskottets yttrande
på sid. 16 intagna meningen:
»När det gäller representationen i styrelsen
för olika kategorier bör enligt
utskottets mening endast reglerna i
stadgarnas § 4 vara bindande, beträffande
riksdagsrepresentanterna sålunda
utan fastlagd fördelning på riksdagspartierna.
», skulle utgå, samt att nästföljande
mening skulle börja med orden:
»I stadgarnas § 4 bör tillfogas
...»; och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Helén begärde likväl votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr andre
vice talmannen nu fann den under 2:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Helén votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 44
antager utskottets förslag med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
av herr Nils Theodor Larsson in. fl., röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets förslag med den av herr Helén
under överläggningen yrkade ändringen
av visst avsnitt av utskottets yttrande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japéopositionen.
Herr Helén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 74 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets förslag i utskottets utlåtande
nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets förslag med den ändring däri,
som föreslagits i reservationen av herr
Nils Theodor Larsson m. fl.

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

123

Konsultarvodenas inverkan på byKRnadskostnaderna

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu eu
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för nej-propositionen. Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 42 ja och
155 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förslag med den ändring däri, som
föreslagits i reservationen av herr Nils
Theodor Larsson m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Fru L1NDEKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag har råkat rösta fel.

§ 21

Konsultarvodenas inverkan på byggnadskostnaderna Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av
väckta motioner angående konsultarvodenas
inverkan på bvggnadskostnaderna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! När det gäller allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 50 om
konsultarvodenas inverkan på byggnads-
och bostadskostnaderna har jag
självklart inte något annat yrkande än
utskottets, då jag själv varit med och
godkänt skrivningen. Jag har ändock
begärt ordet för att starkt understryka
det allvar med vilket utskottet behandlat
denna fråga. Fullständig enighet rådde
om att något nu måste göras och gö -

ras snabbt. Denna enighet föranledde
också utskottet att icke gå på den sedvanliga
avslagslinjen utan i stället ta
den kläm som nu finns i utlåtandet,
nämligen »att de likalydande motionerna
I: 174 och II: 216 må anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört».

Vad är det då som har anförts? Det
är bl. a. att det inom byggnadsstyrelsen
förra hösten tillsattes en arbetsgrupp
som har till uppgift att skapa gemensamma
normer för konsultarvodena, att
Kommunförbundet har startat en allmän
rådgivning om avtal med konsulter och
att förbundet självt driver en konsultorganisation
av betydande omfattning
samt till sist att pris- och kartellnämnden
den 1 oktober i år har hos chefen
för handelsdepartementet hemställt om
medel för en avsevärd utvidgning av
sin utredningsverksamhet beträffande
förhållandena inom byggnadsbranschen.
Hör har bl. a. också upptagits en undersökning
om användandet av konsulter.
Jag är i den lyckliga belägenheten att
nu kunna underrätta kammarens ledamöter
om att dessa medel har beviljats
av handelsdepartementet.

Som det framgår är det inte bara vi
motionärer utan även andra som är bekymrade
över de stigande byggnadsoch
bostadskostnaderna i allmänhet och,
glädjande nog, över den del av bvggnadskostnaderna
som gäller konsultverksamheten.
Att detta intresse fått en
särskilt snabb rotation efter vår motion
i januari månad förringar inte värdet
av nämnda aktivitet.

Jag slutar därför med att yrka bifall
till utskottets hemställan samtidigt som
jag allvarligt vädjar till dem som sysslar
med dessa utredningar att arbeta på
ett sådant sätt att vi inte behöver komma
tillbaka och besvära riksdagen igen.

I detta anförande instämde herrar
Svenning, Henningsson och Berg (samtliga
s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

124

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

§ 22

Utarbetande av ett miljöpolitiskt handlingsprogram Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av
väckta motioner om utarbetande av ett
miljöpolitiskt handlingsprogram.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 623 av herr Bengtson in. fl. och 11:773
av herr Hedlund in. fl. hemställdes att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att ett miljöpolitiskt handlingsprogram
i enlighet med i motionerna
anförda riktlinjer måtte utarbetas
så snart ske kunde och att förslag som
därav föranleddes skyndsamt förelädes
riksdagen.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:623 och 11:773 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Eric Gustaf Peterson, fru Olsson samt
herrar Carlsson i Huskvarna, Börjesson
i Glömminge och Magnusson i Nennesholm,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:623 och 11:773
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att ett miljöpolitiskt handlingsprogram
i enlighet med i motionerna anförda
riktlinjer måtte utarbetas så snart
ske kunde och att förslag som därav
föranleddes skyndsamt förelädes riksdagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51 har fogats
en reservation. Detta utlåtande behandlar
en av centerpartiets partimotioner
om ett miljöpolitiskt handlingsprogram.
Motioner i samma syfte har tidigare
framlagts i riksdagen både år 1962
och år 1963.

Ärade kammarledamöter! Jag är väl
medveten om att det är ett mycket svårt
avsnitt som vi inom centerpartiet har
motionerat om. Det är ett invecklat
samhällsproblem, men det är ingalunda
något oviktigt sådant. Frågan är lika
aktuell i dag, år 1964, som den bär varit
de föregående åren. De remissinstanser
som tidigare har varit i tillfälle att yttra
sig över denna motion har kraftigt understrukit
angelägenheten av att det göres
ansträngningar i motionens syfte.

Vad motionärerna vill belysa är att
den urbanisering som har pågått, som
alltjämt pågår och som troligen kommer
att fortsätta gör att många människor
känner sig rotlösa. Även om de ekonomiska
villkoren förbättras och standarden
höjs möter människorna påfrestningar.
De har svårt att finna sig till
rätta och känner sig ofta missanpassade.

Motionärerna avser inte på något sätt
att stoppa eller fördröja den tekniska
utvecklingen, utan menar att liksom
man inom samhället vill ha en viss ekonomisk
och social grundtrygghet bör
man också få vissa garantier för en psykisk
grundtrygghet.

Man ser ständigt den bedömningen
när det gäller företeelser i vårt .samhälle
som inte är tillfredsställande, att
det hela beror på den otrygghet som
människorna känner. Denna otrygghet
och missanpassning i samhället anses
vara orsaken till olika brott och tragedier,
ja, även till bilolyckor.

Utskottsmajoriteten förnekar inte heller
att det härvidlag finns ett stort problem,
men man anser att det skulle vara
svårt för regeringen att avge en rekommendation
om hur samhällsplanerarna
skall kunna medverka till att lösa problemet.
Men om man nu har den uppfattningen
att det föreligger sådana svårigheter
för Kungl. Maj :ts del, borde
man ändå till eu början kunna dra upp
vissa riktlinjer för hur samhällsplaneringen
skall ske för att därigenom åstadkomma
så att säga en stomme till lösningen
även av de miljöpolitiska frågorna.

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

123

Utarbetande av ett miljöpolitiskt handlingsprogram

Följderna av urbaniseringen bär nu
börjat ge sig till känna på olika avsnitt
av samhället. I tidningsreportage talas
om exempelvis sovstädernas problem
och det förhållandet att kvinnorna i
dessa sovstäder ofta blir missanpassade
och känner sig som fångar, såsom det
till och med sagts i en tidningsartikel.
Detta beror naturligtvis på att dessa delar
av samhällena har utbyggts utan tillräcklig
hänsyn till familjens och de
olika individernas behov av att få den
rätta trivseln.

Jag skulle också vilja peka på det förhållandet
att människorna så gärna söker
sig ut till sina sommarstugor och
andra ställen på landet. Detta vittnar
om en längtan bort från den vanliga
miljön och till en annan miljö, något
som man i andra sammanhang kallat
för en osaklig romantik men som ändå
visar att denna miljö har något viktigt
att ge människorna. Denna förflyttning
under den bästa tiden av året till enklare
förhållanden, till en miljö där man
trivs bättre, säger oss också att det inte
enbart är ökningen av den ekonomiska
tryggheten och den allmänna standarden
som människorna sätter värde på.

Vid den samhällsplanering, som ständigt
måste fortgå, är det enligt vår mening
nödvändigt att miljöpolitiken kommer
in i bilden och tillgodoses på ett
bättre sätt än hittills.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som fogats till utskottets utlåtande avherr
Eric Gustaf Peterson m. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Riksdagen har redan
två gånger tidigare behandlat motioner
av samma innehåll som det här gäller
och vid båda dessa tillfällen har riksdagen
avslagit förslagen om en miljöpolitisk
forskning och framför allt om
ett miljöpolitiskt program.

Skälen för ett avslagsyrkande är i dag
lika starka som tidigare. Om vi har fått

uppleva att även två folkpartister sällat
sig till reservanterna, så beror det nog
på andra orsaker än att problemställningen
har förändrats i fråga om den
miljöpolitiska forskningen och annat.

Jag finner därför inte anledning till
någon längre argumentering, utan ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Börjesson
i Glömminge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 128
ja och 56 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

126

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

§ 23

Åtgärder mot kriminaliteten, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av
väckta motioner dels om åtgärder mot
kriminaliteten och dels angående miljöförändringars
inverkan på kriminaliteten
bland de lägsta åldersgrupperna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Vid detta tillfälle fordras
det säkert ingen argumentering för
behovet av åtgärder i syfte att minska
brottsligheten i vårt land, enkannerligen
den starkt ökande kriminaliteten
bland ungdom i de yngre åldrarna. Den
fyrpartimotion, II: 415, som ligger till
grund för allmänna beredningsutskottets
utlåtande, ger åtskilliga statistiska
uppgifter i det avseendet, och de bestyrkes
i sin tur och kompletteras av
tillfrågade remissinstanser.

Utskottet har varit mycket positivt i
sitt ställningstagande till motionen och
ansett de däri framförda synpunkterna
utgöra värdefulla inlägg i den pågående
debatten. Men trots detta har utskottet
inte funnit lämpligt att i skrivelse till
Kungl. Maj :t framföra några av dessa
synpunkter, vilka i mycket stor utsträckning
har bestyrkts och understrukits
i remissyttrandena från ansvariga
myndigheter.

Vi har i vår motion framhållit att
vi denna gång inte närmare har givit
oss in på att söka utreda de djupare
liggande orsakerna till den ökande
brottsligheten inte minst bland ungdomen.
Men vi har framhållit att det från
ansvarigt polis- och kriminalhåll liksom
från sociala instanser har vittnats
om en utbredd avtrubbning av egendomsbegreppet
och en skrämmande
brist på etiska och allmänna normer.
Det särskilda yttrande som fogats till
utskottsutlåtandet är därför helt i linje
med motionärernas tankegångar. Det
citat ur grundskolans målsättning om

»respekt för sanning och rätt, för människans
egenvärde och därmed för rätten
till personlig integritet» som intagits
i yttrandet är helt visst värt att
understrykas i detta sammanhang. Det
har också genom särskilda utskottets nu
justerade förslag klart utsagts att en sådan
målsättning också skall gälla för de
gymnasiala skolorna, och det är i sanning
en målsättning för de ungas fostran
och vägledning, som inte minst våra
svenska hem borde ta ad notam och
försöka förmedla till det unga släktet.

Jag har också lagt märke till vilken
positiv inställning till motionens anda
och förslag som de tillfrågade remissmyndigheterna
bär. Men jag har frågat
mig om det inte är så som fångvårdsstyrelsen
yttrat, att statsmakternas många
utredningar — vilka för övrigt också
har apostroferats i vår motion -— har
lett till ganska få praktiska försök att
komma till rätta med problemen. Fångvårdsstyrelsen
säger: »En myckenhet
av intresse, entusiasm och kunskap hos
utredarna har bundits i dessa företag,
men inte kan man påstå att något av
dem avsatt resultat som kan tjäna som
en vall mot den stigande brottsligheten.
Statsmakternas intresse har ebbat ut i
samma stund som utredningsresultaten
med dess ekonomiska krav presenterats.
»

Så långt fångvårdsstyrelsen. Kanske
är uttalandet väl kategoriskt, men det
ligger förvisso åtskilligt däri.

I det ena remissyttrandet efter det
andra har det påpekats att betydande
resultat skulle kunna vinnas, om samhället
verkligen satte in större resurser
i brottsbekämpandet. Inte minst ur
denna synpunkt borde väl en skrivelse
till Kungl. Maj:t ha varit på sin plats,
när utskottet nu så helt säger sig behjärta
dessa frågor.

Beträffande de speciella förslagen i
motionens olika punkter får jag anföra
följande. Under punkt A har begärts en
skrivelse till Kungl. Maj:t om samordning
av åtgärder för ungdomens undervisning
om lagar, brott och brottspåföljder.
Att en sådan undervisning på -

Onsdagen den 2 december 1984

Nr 38

127

går på en hel del håll bär vi också framhållit
i motionen. Men det är inte säkert
att det räcker med att utsända cirkulär
i dessa frågor. Problemen bör nog
följas upp i praktiken, och jag tror inte
det är så väl att inte ännu mera kan
göras i detta avseende.

Vi har också i motionen talat om
ungdomsorganisationernas stora betydelse.
Den saken har även starkt understrukits
av ansvariga myndigheter. Utredningen
»Ungdomsorganisationerna
och den missanpassade ungdomen» lade
1962 fram förslag till olika åtgärder i
detta avseende. Vi skriver nu snart
1965, och man frågar sig om inga praktiska
åtgärder är att vänta av förslagen.
Skolöverstyrelsen har i det sammanhanget
understrukit den viktiga ledarfrågan
och utbildningen av sådana
ledare. Det utgår åtskilliga anslag härför,
både statliga och kommunala, och
det måste man fortsätta med. Men kanske
borde ändå nya friska tag till. Visst
är det riktigt vad socialstyrelsen anför,
att den allvarliga missanpassningen är
svår att komma till rätta med, men här
gäller det framför allt den förebyggande
verksamheten.

I fråga om det under punkten C
nämnda plastinbakade identitetskortet,
som är avsett att minska check- och
postbedrägerierna, säger utskottet att
dessa kort inte torde erbjuda någon
hundraprocentig säkerhet. Men man
frågar sig vilka åtgärder som innebär
hundraprocentig säkerhet. Man menar
kanske att detta främst är en penninginstitutens
angelägenhet, och måhända
är det så. Men initiativet måste tagas
av någon. Och jag kan inte tänka mig
annat än att en framstöt från departementet
skulle ha god verkan.

En rekryteringskampanj för att få
fram fler frivilliga övervakare har också
tillstyrkts bl. a. av arbetsmarknadsstyrelsen.
Säkerligen skulle flera frivilliga
övervakare komma fram vid en sådan
rekryteringskampanj.

När det gäller att ta hand om de

Åtgärder mot kriminaliteten, m. m.

många fall av narkotikamissbruk och de
många eftervårdsproblemen behövs det
resurser, inte minst ekonomiska sådana.
Det har remissinstanserna klart betonat.
Vore det inte skäl i att i skrivelse till
regeringen understryka detta? Det är
väl inte så att om förslag medför ekonomiska
konsekvenser, så vill man inte
föra fram dem?

Fångvårdsstyrelsen, som i väsentliga
delar ansluter sig till våra synpunkter
i motionen, framhåller att det i huvudsak
är på två vägar man bör gå fram,
dels verklig prevention för att hindra
nyrekrytering av brottslingar och dels
efterprevention för att hindra återfall.
Styrelsen finner motionens synpunkter
beaktansvärda men säger att de måste
inbakas i ett preciserat program, utformat
så att alla förebyggande åtgärder
griper in i varandra till ett fast system.
Och så tillägger styrelsen: »Ett sådant
brottspreventionsprogram kan, enligt
styrelsens mening, ledas effektivt endast
från regeringen själv. Men då måste
regeringen också ha resurser att verkligen
genomföra något.»

Jag vill starkt understryka denna mening,
eftersom den sammanfaller med
motionens. Och just därför hade det enligt
min åsikt varit det enda rätta att
utskottet efter sin positiva inställning
föreslagit riksdagen att i skrivelse till
regeringen ge sin mening till känna.

Då ingen reservation finns fogad till
utskottets utlåtande, anser jag det föga
lönt att här ställa något yrkande, men
jag har velat framhålla dessa synpunkter
och hoppas att regeringen ändå prövar
de uppslag som här givits. Riksdagen
borde verkligen här ha uttalat sin
mening. Och regeringen bör ta sitt ansvar
för dessa frågor, som har så stor
betydelse för det kommande släktet och
därmed för vårt lands framtid.

I detta anförande instämde herrar
Keijer (fp), Hedin (h) och Gustafsson
i Borås (fp).

128

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Åtgärder mot kriminaliteten, m. m.

Herr PALM (h):

Herr talman! Den motion som här föreligger
berör ju ett mycket allvarligt
samhällsproblem, vilket också understrukits
i utskottets skrivning. Jag har
inte begärt ordet bara för att understryka
detta, utan jag har faktiskt gjort
det för att uttala min oförställda förvåning
över att så många hedervärda ledamöter
av denna kammare och av
medkammaren har skrivit under det pekoralistiska
särskilda yttrande, som föreligger
i anslutning till detta ärende.

Jag skall inte gå in exakt på innebörden
av detta yttrande. Jag vill bara
nämna att det kanske är litet äventvrligt
att diskutera vad som ligger i denna
relativistiska syn på tillvaron och betrakta
den som någonting negativt, när
motsatsen till denna relativistiska syn
givetvis måste vara absolut och orubblig
underkastelse under en auktoritet,
någonting som inte är särskilt överensstämmande
med den idealbildning som
vi vill se förverkligad i vårt av humanism
och tolerans präglade samhälle.

Det står i början av detta särskilda
yttrande, att man vill peka på ett incitament
till allmän förvirring etc. Men
jag tycker nog det är ett incitament till
allmän förvirring när undertecknarna
av yttrandet skriver att man vill verka
för rätten till odelad personlig integritet.
Jag är varm vän av den personliga
integriteten och vill slå vakt om den.
Men vad innebär egentligen begreppet
odelad personlig integritet? Vi har skolplikt
och värnplikt och alla möjliga former
av krav på samhällets medborgare,
men skall vi ha odelad och orubblig
personlig integritet, får vi en ren och
skär anarki här i landet. Jag har mycket
svårt att tro att undertecknarna av
detta yttrande skulle utmärka sig som
anarkister eller vänner av en anarkistisk
ordning.

Jag har, herr talman, inte velat underlåta
att peka på detta särskilda yttrande,
som jag finner vara särskilt anmärkningsvärt
när vi behandlar ett

mycket allvarligt och väsentligt samhällsproblem.

I detta anförande instämde herr Braconier
(h).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vi har tagit dessa två
motioner mycket allvarligt. Vi har verkligen
haft föredragningar, och vi har
gått igenom punkterna mycket noga.
Jag begär inte att kammarens ledamöter
skall läsa detta långa utlåtande som
har blivit resultatet av den mycket
noggranna genomgången. Om de gör det,
ser de emellertid att alla de frågor som
tagits upp under A, B, C, D, E och F
i den Nelanderska motionen är besvarade.
De är inte nonchalerade. Förklaringen
ligger kanske i att motionen har
väckts för mycket länge sedan, det är
snart ett år sedan. Denna fråga behandlas
på olika håll: i utredningar och av
verken. Detta är inte några nyheter
vare sig för dem som utreder dessa
ting eller för dem som praktiskt handhar
dem.

Herr Nelander tog upp frågan om
plastinbakade legitimationskort. Det
finns redan sådana kort; de är inte
bara plastinbakade, de är t. o. m. plastingjutna,
vilket gör det svårare att förfalska
dem. Vi har sagt i utlåtandet att
checkbedrägerierna inte bara beror på
att man förfalskar identitetskorten, utan
de beror i allmänhet på att man stjäl
både identitetskort och checkhäften
och förfalskar namnteckningar. Mot detta
skyddar ju inte ett obligatoriskt identitetskort
av en bestämd modell. Ett
sådant kort är alltså redan på gång,
och de vi har frågat har inte sett motionärernas
uppslag vare sig som något
nytt eller som något som skulle ha särskilt
stor betydelse.

Vi har bl. a. anmärkt att lördagsstängningen
i bankerna gör detta problem
särskilt akut nu, därför att affärerna
är öppna på lördagarna. Snart
sagt alla affärer tar emot checkar vid
disken, och de är inte inställda på att

Onsdagen den 2 december 1964

Nr 38

129

kontrollera dem. Genom att bankerna
då har stängt försvåras kontrollen.

Vi vet mycket väl att detta är ett stort
problem — det är t. o. m. större än vad
motionärerna har velat göra det, när
de bara pekar på de plastinbakade legitimationskorten.

Jag övergår så till frågan om rekryteringskampanjer
för att få fram övervakare.
Vi har fått det bestämda beskedet
att sådana rekryteringskampanjer
ibland kan slå slint; när man slår på
trumman genom att anordna kurser
o. d. får man kontakt med en del intresserade
personer som emellertid kanske
inte alls är lämpliga. Vi har sagt
att om man i stället i större utsträckning
ersatte övervakarna för deras uppgifter,
kanske det skulle gå lättare att
få fram den sortens övervakare som vi
är angelägna om att få. Vi har alltså
inte gått förbi detta problem heller, även
om vi kanske trängt litet djupare in i
problematiken än vad motionärerna
gjort.

När det gäller narkotikafrågan har vi
betonat att den är ett oerhört svårt problem
i dag bl. a. på institutioner. Men
vi har sagt oss att det är helt orealistiskt
att vilja ha en ny utredning nu,
när vi alldeles nyligen har fått fram
en utredning om mentalvården, där man
just tar upp dessa frågor. Det betänkandet
är nu ute på remiss. Vi anser att
man bör vänta tills man vet vad de föreslagna
åtgärderna kan vara värda,
och vi har tid att vänta på remissvaren;
det måste i alla fall gå snabbare än att
fordra ännu en utredning.

Det är alltså rent praktiska hänsyn
som har gjort att vi, trots att vi har
haft intresse för frågorna och mycket
väl förstått motionärernas avsikt, sagt
oss att ett tillstyrkande av deras förslag
inte skulle haft någon mening. Motionen
har haft betydelse så till vida att
den har fäst uppmärksamheten på problemet
och kanske ytterligare ökat intresset
för dessa frågor.

Jag ber att liksom hela utskottet få
5 — Andra kammarens prokoll 1964. Nr

Åtgärder mot kriminaliteten, m. m.

tillstyrka det utlåtande som vi har varit
eniga om.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Ilerr talman! Jag vill bara säga ytterligare
några få ord.

Utskottets värderade ordförande säger
att utskottet har tagit mycket allvarligt
på denna fråga, och det har jag
inte alls betvivlat; tvärtom framhöll jag
just det intresse som utskottet tydligt
har visat dessa frågor, och jag tycker
att utskottet har behandlat dem mycket
positivt.

Fru Eriksson säger också att detta
inte är någon nyhet. Vi har inte påstått
att det skulle vara några nyheter eller
att vi anger en generell lösning av detta
svåra problem, men vi tror att den ena
lilla saken till den andra kan vara av
värde när det gäller att få bukt med
det stora problem som brottsligheten
utgör.

Vad vi fordrade var en skrivelse till
Kungl. Maj:t, som vi anser bör ta hand
om detta. Det måste vara Kungl. Maj:ts
uppgift att utse en samordnande myndighet,
och hos Kungl. Maj :t måste också
de olika ideerna sammanställas. Det
är därför som vi i likhet med vad fångvårdsstyrelsen
gjort i sitt yttrande anser
att det är just regeringen som bör ta
initiativet och som bör lösa detta problem.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag blev något överraskad
över herr Palms temperamentsfulla
inlägg alldeles nyss, till vilket han uppkallades
av det som står i det särskilda
yttrande, vilket herr Nelander för övrigt
också hänvisade till. Det har skrivits
i en känsla av hjälplöshet inför de
problem som utskottet haft att brottas
med. På administrativ eller organisatorisk
väg kommer man inte långt när det
gäller brottsligheten och andra problem
av detta slag.

I det särskilda yttrandet har man velat
peka på att lösningarna ligger på
38

130

Nr 38

Onsdagen den 2 december 1964

Interpellation ang. blänkfiskeförbudet i Stockholms skärgård

ett annat plan än det som utskottet rört
sig på. Det är också därför uttalandet
fått formen av ett särskilt yttrande och
inte en reservation. Jag skall inte gå
mycket längre in på detta. Man kommer
därvidlag in på kontroversiella
åsikter, beträffande vilka stridslinjerna
mer och mer kommer att klarna allteftersom
tiden går. Jag känner mig
dock personligen glad över att detta
blev skrivet.

När det gäller den formulering, som
är citerad och som herr Palm var särskilt
nyfiken på, får herr Palm vända
sig till författaren, som är statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet.
Jag går inte in på någon förklaring
av vad han menat i detta uttalande,
men jag tror att jag mycket väl förstår
vad han menar och jag instämmer i
denna hans uppfattning.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Nelander att det i utlåtandet står på
följande sätt: »Ett organiserat samarbete
har nyligen inletts mellan de centrala
myndigheter som har att taga befattning
med förhållandena på här förevarande
område.» Det är just Kungl.
Maj:t som tagit initiativet till en samordning
av de ansträngningar som görs
inom arbetsmarknadspolitiken på medicinalstyrelsens,
socialstyrelsens och
fångvårdsstyrelsens område. De centrala
myndigheterna skall alltså samordna
sina ansträngningar för att bekämpa
asocialitet och för att förhindra asocialitet.
Detta är ett sådant initiativ som
herr Nelander efterlyst, men det var
kanske svårt att läsa ut detta ur denna
rad. Men det var just detta som herr
Nelander ville veta.

Herr PALM (h):

Herr talman! Herr Dickson hänvisade
till att det citerade uttrycket i anslutning
till det särskilda yttrandet var
formulerat av ecklesiastikministern och

att det gjorts i en framställning om
grundskolans målsättning. Jag har tagit
del av denna skrivning och fann därvid,
att citatet icke helt överensstämmer
med denna skrivning. Det uttryck jag
speciellt vände mig mot och särskilt
fastnade för, nämligen »odelad personlig
integritet», är icke riktigt återgivet.
I det tryck som jag för en stund sedan
läste ur var nämligen meningen exakt
sådan som den här är citerad med undantag
av ordet »odelad», som således
kommit till. Det är kanske väsentligt
med tanke på grundskolans målsättning
att vi klargör att den icke innebär en
odelad personlig integritet men väl en
personlig integritet, som är försvarlig
och förenlig med det samhälle vi lever i.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag beklagar om de källor
jag öst ur var felaktiga. Jag har inte
velat lägga något i ecklesiastikministerns
mun, vilket han inte sagt, och jag
vill gärna beklaga detta.

Jag skulle till herr Palm med anledning
av hans ordval i det förra anförandet
vilja säga, att det ibland kan vara
smittsamt att ha att göra med middagstidningar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 24

Interpellation ang. blänkfiskeförbudet i
Stockholms skärgård

Ordet lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (h), som yttrade: Herr

talman! Under tiden 1 maj—15
juni råder s. k. blänkfiskeförbud i
Stockholms skärgård och i vissa angränsande
vatten. Förbudet som bl. a.
innefattar spinn, dragrodd och pimpel
drabbar hårt fritidsfisket. Det medför
att tiotusentals sportfiskare under årets
kanske vackraste tid icke kan utöva
denna sin i rekreations- och trivselhän -

Onsdagen den 2 december 1904

Nr 38

131

Interpellation ang. rösträtt för utlandssvenskarna

seende så värdefulla fritidssysselsättning.
Uppenbart måste mycket starka
skäl kunna anföras för att bestämmelser
med sådana konsekvenser skall kunna
anses motiverade. Så synes dock icke
här vara fallet, vilket bl. a. framgått av
den skarpa kritik som från skilda håll,
bl. a. i pressen, riktats mot ifrågavarande
förbudsregler.

Närmast är det gäddfisket som berörs
av förbudet, och syftet har uppgetts
vara att skydda gäddan under lektiden.
Att märka är emellertid att ojämförligt
mer fångstgivande redskap såsom nät
och ryssjor samtidigt är tillåtna (ryssjor
dock med viss tidsinskränkning). Sådana
redskap kan inte bara ge stora
fångster utan har också den speciella
olägenheten att i viss utsträckning fånga
fiskar som ännu ej hunnit påbörja leken.
Sportfiske med spinnspö eller motsvarande
redskap har inte i samma mån
denna effekt eftersom de lekmogna hongäddorna
enligt all expertis är obenägna
att hugga innan de avgett sin rom. Om
blänkfisket släpptes fritt skulle det sålunda
väsentligen medföra fångst av
just utlekta gäddhonor, d. v. s. exemplar
vilka lämnat sitt bidrag till beståndets
tryggande.

Från här anförda utgångspunkter
kunde det snarast synas befogat att
ifrågasätta lämpligheten av att nät och
ryssjor får nyttjas med så små inskränkningar
som nu faktiskt är fallet. Begränsningar
torde emellertid inte vara
att förorda. De skulle nämligen skapa
svårigheter för det yrkesmässiga fisket
och minska tillgången på gädda i allmänna
handeln. Lyckligtvis förefaller
det också som om experterna är överens
om att inte ens ett ganska hårt bedrivet
nät- och rvssjefiske kan utgöra
något verkligt hot mot gäddbeståndet.
Men just mot denna bakgrund ter sig
förbudet mot det merendels föga givande
blänkfisket som omotiverat. Från de
fiskevatten, där sådant förbud icke förekommer,
har veterligt icke heller några
olägenheter försports.

Det är från sportfiskesynpunkt värdefullt
att en fritidsfiskeutredning har tillsatts.
I och för sig kan det synas naturligt
att denna utredning får pröva även
det spörsmål som här har berörts. Frågan
om blänkfiskeförbudet torde emellertid
fä anses vara av sådan art att den
lämpligen kan brytas ut ur det större
sammanhanget och ges en snabb separat
lösning. För detta talar bl. a. de alltmer
kritiska synpunkterna från experthåll
och den växande irritationen bland
sportfiskarna.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1) Har herr statsrådet observerat den
kritik och växande opinion som kommit
till uttryck mot blänkfiskeförbudet
under tiden 1 maj—15 juni i Stockholms
skärgård?

2) Har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga åtgärder i syfte att eliminera
denna begränsning i fritidsfisket?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Interpellation ang. rösträtt för utlandssvenskarna Ordet

lämnades på begäran till

Herr DICKSON (h), som yttrade:

Herr talman! Att beredas möjlighet
att genom deltagande i allmänna val påverka
sitt lands politiska kurs är en
fundamental demokratisk rättighet som
här i landet i regel ges en vid och generös
tillämpning.

En kategori medborgare är emellertid
helt berövad denna rätt, nämligen våra
i utlandet bosatta landsmän.

Då detta förhållande måste förefalla
från många synpunkter besynnerligt och
ovärdigt, anhåller jag om andra kammarens
medgivande att få till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
ställa följande frågor:

Andra kammarens prokoll 196b. Nr 38

132

Nr 38

Fredagen den 4 december 1964

1) Har statsrådet uppmärksammat att
i utlandet bosatta svenskar saknar varje
rätt att deltaga i allmänna val i sitt hemland? 2)

Anser statsrådet i så fall att allt på
denna punkt är väl beställt?

3) År det, om så ej skulle vara fallet,
att förvänta att åtgärder för rättelse
kommer att vidtagas?

.4) När kan i så fall påbörjandet av
sådana åtgärder aktualiseras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

bni. • i

från konstitutionsutskottet:

nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 189, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 12 § lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar; samt

från tredje lagutskottet:

nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående handläggningen
av frågor om lokala trafikföreskrifter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 27

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Hammarsten, som med läkarintyg
styrkt sig från och med den
9 nästlidne november tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 28

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående förfarandet vid rättelse
av taxering eller debitering av
skatt, och

herr Dickson, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
den sammanfattande benämningen
på en serie läro- och handledningsböcker
i ämnet kristendomskunskap.

§ 29

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 4 december

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
november.

§ 2

Meddelande ang. sammanträdestider

Herr TALMANNEN yttrade:

Under de sista två veckorna av sessionen
har kammaren att behandla bl. a.
tre ärenden, som torde komma att för -

anleda längre debatter, nämligen förslaget
till ny naturvårdslag, gymnasiereformen
och riktlinjerna för lokaliseringspolitiken.
Antalet obesvarade interpellationer
uppgår, såsom av en utdelad
stencil framgår, till 28. För att bereda
ökad tid för avlämnande av interpellationssvar
kommer kammarens bordläggningsplenum
måndagen den 14 december
att börja kl. 14.00, icke såsom
preliminärt angivits kl. 16.00. Med all

Fredagen den 4 december 1964

Nr 38

133

Viss fråga rörande prisregleringen på jordbrukets område

sannolikhet blir det också ofrånkomligt
att taga torsdagen den 17 december i
anspråk för besvarande av interpellationer.
Sammanträdet sistnämnda dag
börjar i så fall vid den i planen angivna
tidpunkten, kl. 10.00.

Enligt från vederbörande utskott inhämtade
uppgifter avses de inledningsvis
nämnda ärendena skola behandlas i
kamrarna enligt följande.

Tredje lagutskottets utlåtande om naturvårdslagen
bordlägges första gången
i dag och andra gången tisdagen den 8
december. Det företages till avgörande
onsdagen den 9 december, då kvällsplenum
torde bli erforderligt.

Särskilda utskottets utlåtande om
gymnasiereformen bordlägges tisdagen
den 8 och onsdagen den 9 december
och företages till avgörande torsdagen
den 10 december. Då torsdagssammanträdet
icke kommer att fortsättas på
kvällen kan även fredagen den 11 december
behöva tagas i anspråk för behandlingen
av detta ärende.

Bankoutskottets utlåtande om lokaliseringspolitiken
bordlägges måndagen
den 14 och tisdagen den 15 december
och upptages till avgörande onsdagen
den 16 december. Sistnämnda dag beräknas
kvällsplenum bli erforderligt,
och det är icke uteslutet att överläggningen
måste fortsättas torsdagen den
17 december.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Wennerfors, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående blänkfiskeförbudet i Stockholms
skärgård, och

herr Dickson, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
rösträtt för utlandssvenskarna.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av
skatteflykt beträffande skatter på kvarlåtenskap,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
ändrings- och tilläggsprotokoll till avtalet
mellan Sverige och Japan för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter,
och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.; samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 oktober 1957
(nr 577) om prästval,
nr 48, i anledning av väckta motioner
om översyn av abortlagstiftningen, och
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 28
september 1951 (nr 649) om straff för
vissa trafikbrott.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtanden
hemställt.

§ 5

Viss fråga rörande prisregleringen på
jordbrukets område

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående viss fråga rörande
prisregleringen på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 16 oktober 1964 dagtecknad
proposition, nr 177, vilken hänvisats till
jordbruksutskottet, hade Kungl. Maj:t

Nr 38

134

Fredagen den 4 december 1964

Viss fråga rörande prisregleringen på jordbrukets område

under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
ändringar i regleringsförfattningen rörande
slaktdjursavgift i överensstämmelse
med vad som angivits i propositionen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1. I: 840 av herr Jonasson m. fl., likalydande
med II: 1037 av herr Persson i
Heden m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 177 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam prövning
av differentiering av slaktdjursavgifterna
för svin i enlighet med vad i
motionerna anförts;

2. II: 1042 av herrar Elmwall och Hedin,
vari bl. a. hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
177 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam prövning, lämpligen
genom jordbruksnämnden i samråd
med jordbrukets organisationer, av
frågan om en differentiering områdesvis
av slaktdjursavgifterna för svin och
nötkreatur samt i samband härmed jämväl
av andra åtgärder, som kunde eliminera
eller begränsa exportöverskottet
inom fläskproduktionen, allt enligt
motionens syfte;

3. II: 1043 av herr Magnusson i Nennesholm
m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med avslag å motionerna II: 1042
och II: 1043, båda motionerna såvitt nu
var i fråga, lämna utan erinran vad i
propositionen anförts rörande användningen
i vissa fall av slaktdjursavgiftsmedel
till stöd åt fodersädsexporten;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionen
11:1043, såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidta ändringar
i regleringsförfattningen rörande slakt -

djursavgift i överensstämmelse med vad
som angivits i propositionen;

III. lämna motionen 11:1042, såvitt
avsåge slaktdjursavgift för häst, utan
åtgärd;

IV. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att motionerna I: 840 och II: 1037
samt 11:1042, sistnämnda motion såvitt
densamma avsåge utredning av frågan
om differentiering av slaktdjursavgifter
in. m., överlämnades till 1960 års jordbruksutredning.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Hjalmar Nilsson, Mossberger,
Hedström, Manne Olsson och
Lindström, fru Lindskog samt herr Eskilsson
i Likenäs, vilka ansett att utskottet
under IV. bort hemställa,

att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 840 och II: 1037 samt II: 1042, sistnämnda
motion såvitt densamma avsåge
utredning av frågan om differentiering
av slaktdjursavgifter m. m., utan åtgärd; 2)

av herr Hedin beträffande punkterna
I. och III., utan angivet yrkande;

3) av herr Lage Svedberg beträffande
punkten II., likaledes utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas
ställningstagande är så liten, att det
närmast kan betraktas som okynne att
dra upp en debatt i anslutning till detta
utlåtande, men reservanternas motiv
är att försöka ge riksdagen tillfälle att
undvika upprepning av vad som tidigare
sagts och skrivits. Vi tycker att
1960 års jordbruksutredning bär tillräckligt
mycket att läsa och inte skall
behöva belastas med dessa — enligt vad
jag själv tycker åtminstone — ganska
skråmässiga synpunkter.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

135

Fredagen den 4 december 1961 Nr 38

Viss fråga rörande prisregleringen på jordbrukets område

Herr HEDIN (Ii):

Herr talman. I motion II: 1042 bär
herr Elmwall och jag framställt tre olika
yrkanden, av vilka yrkandet på områdesdifferentiering
av slaktdjursavgifterna
enligt vår mening är det viktigaste.
Det kan inte vara rimligt att genom
en ytterligare höjning av slaktdjursavgiften
öka belastningen på svinproduktionen,
framför allt i de områden av
vårt land där man inte har en överproduktion
som bidrar till eu förlustbringande
export. I mellersta och norra
Sverige hör svinproduktionen dessutom
så gott som uteslutande hemma
inom familjejordbruken, och det kan
inte vara rimligt att ytterligare öka
belastningen på just den typen av
jordbruk, eftersom det inte rimmar
med den jordbrukspolitiska målsättningen.

Den väg som vi rekommenderar med
en områdesvis genomförd differentiering
är naturligtvis inte utan problem,
men å andra sidan är dessa redan principiellt
lösta genom att vi i Norrland
har en områdesvis genomförd differentiering.
Det kan inte vara några större
svårigheter att som vi föreslår utsträcka
den att gälla hela landet.

Jag är tacksam för att utskottsmajoriteten
beslutat överlämna motionen
till 1960 års jordbruksutredning i den
mån den berör just detta spörsmål. Om
det föreligger okynne av något slag,
herr Lindström, kommer väl detta närmast
från reservanternas sida; de vill ju
inte vara med om den enkla åtgärden
att överlämna motionerna till utredningen.
Visserligen bär en del av dessa
problem tagits upp tidigare, men eftersom
flera nya synpunkter kommit fram,
är det i och för sig ingenting som hindrar
att jordbruksutredningen också tar
ställning till dessa problem.

Herr talman! Den blanka reservation,
som jag avlämnat, hänför sig till de två
andra yrkandena i vår motion. Utskottet
har ingenting att erinra mot att
slaktavgifterna i fortsättningen får an -

vändas för att stödja fodersädsexporten,
vilket vi motionärer vänt oss emot.
Hittills har man principiellt ansett att
de avgifter av olika slag, som kommer
in för en produkt, skall användas för
att främja exporten för just denna eller
liknande produkter. Härvidlag skulle
man alltså göra ett avsteg från den
principen. Man skulle därmed införa
nya motiveringar för att i framtiden få
bibehålla och även ytterligare höja
slaktdjursavgifterna, vilket vi anser vara
felaktigt. Enligt vår mening bör man
kunna gå andra vägar.

Riksdagen har uttalat att man skall
kunna göra stödköp och införa korttidslagring
av fodersäd, vilket i och för
sig skulle vara mycket motiverat. Ser
man tillbaka på den del av avtalets
sexårsperiod som har förflutit, finner
man nämligen att importen av fodersäd
har varit större än exporten. Det
visar sig också att man under vissa år
har exporterat fodersäd i så stor utsträckning
på hösten, att man sedan på
våren har tvingats importera för att
klara lagerhållningen — lagren har helt
enkelt tagit slut. Det är således en ganska
förlustbringande hantering av fodersäd
som har förekommit.

Riksdagen har som sagt uttalat sig
för att man skulle kunna vidta andra
åtgärder — bl. a. korttidslagring. Genom
en sådan åtgärd och med hjälp av
de importavgifter som finns tror jag
att man skulle kunna lösa problemet
med fodersäden. Det är ingen tvekan
om att det i år finns ett överskott, som
kanske till viss del behöver exporteras.
Men problemet skulle kunna lösas också
på de vägar som vi har anvisat.

I förhoppningen att även denna fråga
snarast kommer att prövas av 1960 års
jordbruksutredning, har jag avstått från
att fullfölja yrkandet och bara avgivit
en blank reservation. Denna reservation
hänför sig också till det tredje yrkandet
i motionen, nämligen att man
inte skall utta slaktdjursavgift för hästar,
vilket är omotiverat. Importen av

136 Nr 38 Fredagen den 4 december 1964

Viss fråga rörande prisregleringen på jordbrukets område

hästkött är nämligen ungefär nio gånger
så stor som exporten. Även om avgiften
är ganska liten — det rör sig om
10 kronor, och med differentieringen i
Norrland går den ned till lägst 4 kronor
— tycker jag att det är en onödig
avgift som drabbar skogskörare och
andra hästägare, varför den utan vidare
borde tas bort.

Motsvarande fråga kommer kanske
snart upp beträffande nötkreatur. Alla
tecken tyder på att vi inom en ganska
snar framtid kommer att få importera
nötkött i stället för att exportera som
nu. I det läget, menar jag, bör man också
när det gäller nötkreatur ompröva
huruvida man skall ta ut någon avgift
eller inte. Jag anser att man då bör avveckla
den helt och hållet.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan,
men jag har velat redogöra för
den inställning som ligger till grund
för den blanka reservation jag har fogat
till utlåtandet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag är helt överens med
reservanternas talesman om att denna
fråga inte är av sådan storleksordning
att det är någon mening med att ta upp
någon större debatt kring den. Såsom
han sade är skillnaden mellan reservanterna
och utskottet relativt obetydlig Tyvärr

måste jag säga att reservationen
är en ganska svag reservation. Den
motivering som talesmannen för reservationen
framförde var inte stark heller,
nämligen att jordbruksutredningen
har tillräckligt att göra ändå utan att
också få dessa motioner att läsa igenom.
Men det vore ju gjort på några minuter.
Uppdraget har de i alla fall i viss mån.

Man har i reservationen velat göra
gällande, att denna fråga redan är
överlämnad till 1960 års jordbruksutredning.
Det kan ifrågasättas om det

förhåller sig riktigt på det sättet. Såsom
jag har tolkat motionerna och utskottsyrkandet
1961, så går dessa inte
lika långt som de nuvarande motionerna
gör i fråga om differentiering av avgifterna.
De differentieringar som då
begärdes hade närmast till syfte att de
1961 föreslagna höjningarna icke skulle
drabba det mindre jordbruket. Nu
tas frågan om differentiering upp i hela
dess vidd för framtiden. Ärendets
behandling nu avser alltså ett långsiktigt
system av differentiering.

Kungl. Maj:t uppdrog 1961 åt jordbruksnämnden
att utreda hithörande
frågor. Jordbruksnämnden i sin tur
överlämnade sedermera uppdraget till
1960 års jordbruksutredning utan att
själv ha bearbetat det i nämnvärd grad.
Förmodligen har ärendet där blivit liggande
hos någon av expertgrupperna.
Inom utredningen har ärendet nämligen
ännu icke anmälts och icke varit
föremål för någon som helst behandling
— och det är som sagt tre år sedan
uppdraget överlämnades. Det har alltså
inte hänt någonting efter 1961.

Därutöver vill jag tillägga att här
faktiskt föreligger ett yrkande som går
litet längre än 1961 års yrkande gjorde.
Därför är det kanske inte ur vägen
att rikta en försynt påminnelse till vederbörande
expertgrupp att inte glömma
bort denna fråga och det uppdrag
den har fått av riksdagen.

Dessutom vill jag stryka under att yrkandet
i utskottsutlåtandet avser en förutsättningslös
utredning och prövning
av dessa problem. Utskottet har inte
självt tagit ställning vare sig för eller
emot utan vill överlämna hela frågan
till prövning i utredningen.

För min del har jag alltid hyllat
principen att man inte bör motsätta sig
förutsättningslösa utredningar. Det är
alltid till fördel att få frågorna klarlagda
så långt det är möjligt, innan man
tar ställning till dem. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

137

Fredagen den 4 december 1964 Nr 38

Viss fråga rörande prisregleringen på jordbrukets område

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! I motion 1042 i denna
kammare diskuteras åtgärder för att
minska den förlustbringande produktionen
av fläsk för export. Nuvarande
system med slaktdjursavgifter innebär
att förlusterna vid export får täckas
av försäljningen på hemmamarknaden.

De ökande förlusterna på exportmarknaden
har undan för undan tvingat
fram höjning av slaktdjursavgifterna.
Man frågar sig givetvis vad det är som
driver fram de stora överskott av fläsk
som då och då uppkommer. Man får
räkna med att marginalen mellan produktionsmedlens
pris, d. v. s. priset på
fodersäd, smågrisar och arbetskraft
samt de fasta kostnaderna och priset på
den färdiga produkten, spelar en avgörande
roll. Produktionscykeln är kort
och många tar chansen att göra en
vinst. Det förefaller som om de s. k.
fläskfabrikerna kommit till under de
tider då marginalen varit stor.

Jämför vi dessa förhållanden och ser
hur de skiftat under åren finner vi att
fodersädspriset efter 1956 hölls lågt i
förhållande till den färdiga produkten,
och följden blev den väldiga exportproduktion
som kulminerade i vad som
nu benämnes 1959 års fläskberg. Efter
1959 följde en förbättring relativt sett
mellan fodersäd och fläskpris, varigenom
exportproduktionen begränsades
något och slaktdjursavgiften t. o. m. vid
vissa tillfällen kunde sänkas. 1963 kunde
vi konstatera att ingångspriset på
fodersäd på hösten låg på oförändrad
nivå samtidigt som det inträdde en stegring
av priserna på den färdiga produkten.
Noteringen visar en stigande kurva.
Då ökade omedelbart suggbetäckningarna,
varför vi nu kan räkna med ett nytt
»fläskberg», vilket i sin tur ånyo föranleder
höjning av slaktdjursavgifterna.

I detta läge kan man fråga sig vilka
medel som står till buds för att hålla
tillbaka denna förlustbringande produktion.
I det sammanhanget skulle jag
vilja understryka att uppgiften, att

slaktdjursavgiften skulle motverka uppkomsten
av överskott inom fläskproduktionen,
inte är helt invändningsfri. De
som uppföder gödsvin i större skala
— med en uppfödningskapacitet av
kanske 2 000 å 3 000 svin eller mera —
bär lättare att kompensera sig för denna
kostnadsökning än familj ej ordbrukarna,
som i sin produktion i många
fall är hänvisade till att nöja sig med
ett förhållandevis litet antal svin.

Många olika sätt har diskuterats varigenom
man skulle kunna komma till
rätta med dessa förhållanden. Förslag
har framlagts att slaktdjursavgift inte
skulle utgå för alla grisar, utan att ett
visst antal grisar »i botten» skulle vara
avgiftsfria, och man har även diskuterat
en differentiering olika producenter
emellan. Jordbruksnämnden har
emellertid ansett kontrollen av en sådan
differentiering oerhört svår att genomföra
med hänsyn till att en överflyttning
mellan olika producenter lätt
kan arrangeras, varigenom metoden
skulle kräva en alltför omfattande kontroll,
som vore omöjlig att genomföra.

Vi har i vår motion diskuterat en differentiering
av slaktdjursavgifterna
områdesvis över hela landet, innebärande
att alla producenter skulle betala
samma avgift men differentiering möjliggöras
genom senare återbetalning efter
viss fastställd skala och med hänsyn
tagen även till hemmaförsäljningen. Man
skulle, tror vi, på det sättet — systemet
överensstämmer i stort sett med
det som tillämpas vid mjölkregleringen
— bättre komma till rätta med problemet.

Frågan om fodersädens betydelse har
även kommit in i bilden så till vida, att
slaktdjursavgifter nu användes för export
av fodersäd. Under de två senaste
åren har ju fodersädsskörden varit både
stor och av god kvalitet här i landet,
men jag tror ändå att det skulle vara ett
alltför stort avsteg från principerna att
använda slaktdjursavgifter för att täcka
exportförluster av fodersäd.

138 Nr 38 Fredagen den 4 december 1964

Viss fråga rörande prisregleringen på jordbrukets område

Vi har även att emotse en minskning
i köttproduktionen, men överskottet av
kött kommer väl att regleras av sig
självt om någon tid — om ett eller
kanske två år. Enligt uppgift råder det
redan nu brist på spädkalvar, och man
överväger att importera sådana från
Finland.

Reservanterna har rätt så till vida, att
differentieringen har diskuterats tidigare
men, som utskottets ordförande
nämnde, nu diskuteras frågan i ett vidare
sammanhang. Motionärerna har
även ifrågasatt en undersökning av andra
åtgärder. Undertecknarna av motionen
II: 1042 hemställer, att även andra
åtgärder bör övervägas för att eliminera
eller åtminstone begränsa överskottet
inom fläskproduktionen — det kan
givetvis finnas vissa utvägar i samma
syfte även på andra områden.

Jag vill i sammanhanget nämna att 1
öre på fodersädens pris utgör 2 kronor
25 öre på den färdiga produkten fläsk,
räknat på hel gris, 25 öre på smågrisen
gör 6 kronor på den färdiggödda grisen.
Jag tror att det finns möjligheter till
åtgärder härvidlag utan att belasta exportmarknaden
med en export av fodersäd
som även ur andra synpunkter kan
vara diskutabel.

Enligt uppgift är det i Amerika i år
så gott som missväxt på fodersäd. I
Europa har en del länder fått en mycket
god skörd, men produktionen av
både kött och fläsk ökar också så avsevärt
att man kanske kan räkna med att
fodersädspriserna på världsmarknaden
i vår är helt andra än de är nu i höst.
Då kan det inte vara rimligt att på hösten
exportera fodersäd med risk att i
vår och kommande sommar få importera
kanske till betydligt höjda priser.

Riksdagen bär också 1959 uttalat att
ett system med stödköp och lagring av
fodersäd bör prövas. Det är såvitt jag
vet icke prövat. I detta läge med missväxt
i Amerika och starkt ökande produktion
i hela Europa tycker jag att det
system som riksdagen uttalat sig för
vore värt att försöka.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr MAGNUSSON i Nennesholm

(ep):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra kammarledamöter
väckt en motion, där vi begär att riksdagen
vid behandlingen av de i propositionen
framlagda förslagen om bemyndigande
för Kungl. Maj :t dels beträffande
höjning av maximibeloppet
för slaktdjursavgiften för nötkreatur,
dels användning av slaktdjursavgiftsmedel
till stöd för export av fodersäd
måtte avslå dessa förslag.

Anledningen till att vi väckt denna
motion är att jag och mina medmotionärer
inte kan anse det riktigt och
rimligt att bygder med sämre produktionsbetingelser,
t. ex. på småländska
höglandet, skall vara med och betala
en produktion i bygder med bättre
produktionsbetingelser. Av den anledningen
föreslår vi att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts hemställan i denna
del.

Det faktiska förhållandet på kött- och
fläskmarknaden är, om utvecklingen
fortsätter på samma sätt som för närvarande,
att vi inom en mycket snar
framtid kommer att få brist på kött. I
ett föredrag vid hushållningssällskapets
stämma i Jönköping i tisdags sade en
av experterna från Stockholm, att vi
kanske får inrikta oss på att importera
kalvar från andra världsdelar med flyg
för att klara vår köttproduktion. Resultatet
kan endast bli betydligt ökade
köttpriser och brist på kött inom lan det.

Att i det läget höja slaktdjursavgifterna
på nötkreatur anser vi obefogat.
Att dessutom trots bristen på kött höja
dessa avgifter för att stödja en produktion
i de områden av vårt land, där
man har bättre produktionsbetingelser
och erhåller större ekonomiskt utbyte,
anser vi som representerar bygder där
köttproduktion är en av huvuduppgif -

Fredagen den 4 december 1964

Nr 38

139

Viss fråga rörande prisregleringen på jordbrukets område

terna för det framtida jordbruket omotiverat.

Jag skall inte, herr talman, bli mångordig.
Jag skall heller inte yrka bifall
till motionen, ty efter den utskottsbehandling
den fått förstår jag, att ett
sådant yrkande inte skulle ha några utsikter
att vinna kammarens bifall. Men
jag har ändå velat tala om anledningen
till att vi väckt motionen. Bakom
den finns en realitet, som jordbruksutskottet
visserligen inte denna gång velat
ta hänsyn till men som jag tror att
man inom en snar framtid ändå måste
beakta.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hoppas att kammaren
håller mig räkning för att jag
uppehåller mig vid det som skiljer utskottet
och reservanterna åt.

Frågan gäller alltså om vi skall skriva
till Kungl. Maj :t och meddela de
gammalmanssynpunkter som motionärerna
fört till torgs. Jag tycker det
skulle vara hedrande för riksdagen om
den inte gjorde det. I motsats till herr
Hansson i Skegrie antar jag att den utredning
som herr Hansson själv är ledamot
av förutsättningslöst behandlar
dessa problem. De synpunkter som
framförts av motionärerna är rent reaktionära.
Vi skall väl inte inbilla oss att
vi kan bromsa utvecklingen. Det finns
ju stora »fabriker» som producerar
broilers. Med samma rätt kan en företagare
köpa smågrisar och foder av
jordbrukare och bedriva fläskproduktion
i större skala. Det är på det sättet
vi skall föra utvecklingen framåt och
inte genom att bromsa företagare som
vill förbilliga produktionen.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag kan inte förstå att
det kan vara något fel att i det här
ärendet besluta skriva till Kungl. Maj:t
med begäran om en sådan utredning

varom hemställts i motionen. Vi står i
begrepp att fatta ett nytt beslut att åter
höja slaktdjursavgifterna, och då hindrar
det väl inte att vi också förnyar beslutet
som tidigare fattats om utredning
om differentieringen av slaktdjursavgifterna
på svin. Jag har den uppfattningen
att det beslut som fattades 1961
inte helt överensstämmer med utskottets
förslag i dag. Jag anser därför att det
skulle vara i högsta grad värdefullt om
vi påminde 1960 års jordbrukskommitté
härom. Utskottets värderade ordförande
har också i dag omnämnt att det
beslutet som fattades för tre år sedan
härutinnan inte någon gång har behandlats
eller föredragits i jordbrukskommittén.
Därför anser jag att det är
i sin fulla ordning att i dag besluta i
enlighet med utskottets förslag, vilket
jag vill yrka bifall till.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Lindström anförde vill jag endast
understryka att vi motionärer inte vänder
oss emot den lösningen, att man
stöder familjejordbruket i dess strävan
att bilda gödsvinscentraler för att där
utnyttja sin fodersäds- och smågrisproduktion.
Men vi vilt ha en begränsning
av exportproduktionen, som ju till syvende
og sidst belastar hela prisnivån.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna I—III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lindström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

140

Nr 38

Fredagen den 4 december 1964

Effektivare planeringsarbete för Storstockholm

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
IV) i utskottets utlåtande nr 28, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Hjalmar Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lindström begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
90 ja och 99 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Hjalmar Nilsson in. fl.

§ 6

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53, i anledning av
väckta motioner om inrättande av ett
statligt trafikinstitut.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Effektivare planeringsarbete för Storstockholm Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av
väckta motioner om ett effektivare planeringsarbete
för Storstockholm.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru FORSLING (fp):

Herr talman! Till föreliggande utlåtande
från allmänna beredningsutskot -

tet har fogats en blank reservation, vid
vilken jag vill helt kort stanna för att
belysa några synpunkter i motionerna
I: 313 och II: 4*16.

Urbaniseringsprocessens hårda realitet
med genomgripande verkningar både
för tätorter och glesbygder har blivit
mer och mer uppenbar för oss alla.
Borgarrådet Hjalmar Mehr talade i förra
årets statdebatt i Stockholms stadsfullmäktige
om denna historiens största
folkvandring, från land till tätort, som
försiggår i alla industrialiserade samhällen
världen runt och som innebär
att nya städer byggs, och han framhöll
att denna utveckling måste få djupgående
följder för hela samhällsekonomien
och administrationen, för investeringar
i samhällsbygge, trafik, bostäder
m. m. -— problem som redan under
mitten av 1950-talet i en folkpartimotion
aktualiserades här i riksdagen.

Till följd av denna utveckling måste
alla, myndigheter, kommuner och
statsmakter, vara beredda att handla
oberoende av tidigare föreställningar.
Enkelt uttryckt: vi måste alla ta ansvar
för det som håller på att ske. Just
därför har väl också lokaliseringsfrågorna
kommit i förgrunden i den politiska
debatten för närvarande. Staten
har härvidlag visat sitt stora intresse;
den urbanistiska utvecklingen måste
sägas ha påverkat lokaliseringspolitiken,
vars sekundära uppgift är att försöka
motverka storstädernas växande,
en nog så allvarlig och viktig uppgift.

För att snabbare nå resultat beträffande
planeringsarbetet för Storstockholm,
där de största urbanistiska problemen
torde finnas, eftersom snart en
femtedel av Sveriges befolkning kommer
att vara bosatt inom detta område,
har i motionerna föreslagits att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om
särskilda utredningar för att målmedvetet
söka nå lösningar i fråga om Storstockholms
indelnings-, utvecklings- och
samordningsproblem. Det skall emellertid
gärna erkännas att framtiden nu

Fredagen den 4 december 1964

Nr 38

141

Effektivare planeringsarbete för Storstockholm

ter sig något ljusare då det galler lösandet
av dessa problem än när motionen
väcktes. 1961 års storstadsutredning
har numera avlämnat sitt betänkande
rörande förhållandet mellan överståthållarämbetet
och länsstyrelsen.

Det krav som framföres i punkt 3 av
motionens kläm, nämligen om en utredning
angående den regionala samordningen
inom den kommunala förvaltningen,
torde i någon mån kunna
betraktas som tillgodosett genom planerandet
av ett storlandsting, som förmodas
kunna ge en del resultat inom icke
alltför avlägsen framtid. Men många
frågetecken finns i detta sammanhang
— när det gäller storlandstingets kompetens
m. m. Då en kommitté som skulle
utreda frågan om ett storlandsting samlades
i mars 1964, enades man om att
igångsätta en rad utredningar om regional,
lagbunden samverkan. Uppgifterna
skulle omfatta regionplanering,
samordning av och stöd åt kommunernas
bostadsbyggande, gemensam planläggning
av vattenförsörjning och avloppssystem,
den kollektiva trafiken i
samverkan med staten, sjukvården, planeringen
av skolväsendet ovanför
grundskolan.

Måhända blir genom bildande av ett
storlandsting åtminstone en del av de
synpunkter som framförts i motionerna
tillgodosedda. Däremot har jag haft
svårt att vid utskottsbehandlingen släppa
kravet i punkt 2 av motionens kläm,
nämligen om en särskild långtidsutredning
rörande Storstockholms utveckling
och resursproblem. Varför? Jo,
därför att när exempelvis storlandstinget
fattat beslut i någon viktig samordningsfråga
borde också den administrativa
och rättsliga sidan av saken
samtidigt utredas, så att staten inte inkopplas
för sent. Lagstiftningsarbetet
borde nära följa skeendet i storstockholmsregionen,
för att inte storstockholmsproblemets
lösning skall hindras
mer än nödvändigt.

Utan överdrift kan man säga att det

verkligen brinner i knutarna. Här tornar
frågorna upp sig, frågor som inte
storlandstinget eller de övriga kontaktorganen
får eller kan klara själva utan
statlig inblandning. Hur stor skall
exempelvis storstockholmsregionen bli?
Skall den sträcka sig till Norrtälje?
Eller låt oss tänka på Botkyrka, där bostäder
planeras för 200 000 invånare,
eller Grödinge, där 150 000 människor
väntas bo. Varifrån skall resurser tas till
allt detta?

Det anförda är bara ett par exempel
på problematikens vidd. Jag tror, herr
talman, att den som driver förslaget
om en långtidsutredning på detta område
visar sig vara framsynt.

Eftersom jag endast avgivit en blank
reservation, har jag emellertid inte något
särskilt yrkande i denna fråga.

I detta anförande instämde herr Wiklund
(fp).

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Fru Forsling har hållit
ett anförande som praktiskt taget i sin
helhet överensstämmer med vad allmänna
beredningsutskottet har föreslagit
i denna fråga. Det enda som hon
har något att erinra mot är i fråga om
de framtida resurserna och utvecklingstendensen
med hänsyn till den kommande
befolkningsutvecklingen, administrationen,
rättsförhållandena och sådana
saker. Jag vill bara hänvisa till utskottets
påpekande att utredningar även i
denna fråga dock har igångsatts av
Företagsekonomiska forskningsinstitutet
vid handelshögskolan i Stockholm,
Stockholms stads generalplaneberednings
utredningskansli och regionalplanekontoret.
Alla dessa gemensamma utredningar
bör väl kunna klara också
detta problem.

I förbigående vill jag erinra om att
detta icke är enbart en storstockholmsfråga.
Samtliga dessa problem finns i
de flesta av de större städerna, framför
allt i Göteborg och Malmö. I Göteborg
har man gått på samma linje som i

142

Nr 38

Fredagen den 4 december 1964

Interpellation ang. produktionen av flerfamiljshus i Norrbottens län

Stockholm med regionplaneutredning
med eget kansli o. s. v.

Dessa frågor förefaller alltså att vara
så pass väl planerade, och sä många
områden av problemen tycks vara täckta
att jag tror att man lugnt kan följa
utskottets förslag, till vilket jag yrkar
bifall.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Stockholms läns landsting
och Stockholms stad har tagit upp
denna fråga genom den utredning som
bedrivs i den s. k. storlandstingskommittén,
vilken består av ledamöter från
Stockholms stad och Stockholms län.
Jag tror att man skall låta den kommittén
arbeta vidare med frågan. Den
försöker göra det så snabbt som möjligt,
ty en lösning är ovillkorligen nödvändig.
Jag vill instämma i vad utskottet
sagt om att man den vägen skall arbeta
vidare.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 55, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för att bereda
den äldre arbetskraften sysselsättning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Interpellation ang. produktionen av flerfamiljshus
i Norrbottens län

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMMARSTEN (s), som yttrade:

Herr talman! Sedan kungl. bostadsstyrelsens
fördelning av medelsramen
för produktion av flerfamiljshus under
1965 blivit känd inger den för Norrbottens
län den allra största oro.

Den pågående strukturrationaliseringen
inom länet har inte bara inneburit
en utflyttning till andra delar av
landet utan också en stark inflyttning

till länets tätorter, vilken i sin tur skapat
betydande svårigheter på bostadsförsörjningens
område.

Medan man för år 1964 uppskattar
bostadsbyggandet i landet till 90 000
lägenheter och beräknar en nyproduktion
i landet för år 1965 av 95 000 har
Norrbotten under samma tidsperiod fått
vidkännas en minskning för år 1964
med 300 lägenheter och för år 1965
med 500, eller tillsammans 800 lägenheter.
Därmed ges länet en låneram
som ger ett produktionsutrymme på cirka
1 300 lägenheter för år 1965.

Av Norrbottens 30 kommuner är 13
skyldiga att upprätta bostadsbyggnadsprogram.
Dessa kommuner har bedömt
det som behövligt att under år 1965
bygga cirka 3 000 lägenheter. Man har
också angett det som möjligt från planerings-
och projekteringssynpunkt att
utföra dessa projekt.

Att i det läget få sig tilldelad en låneram
som ger ett produktionsutrymme
på endast 1 300 lägenheter måste inte
bara innebära risk för en ökad arbetslöshet
utan också utesluta möjligheten
att häva den tilltagande bostadsbristen
i länets tätorter och på sikt allvarligt
försämra den tillgång som bostadsfrågan
utgör i lokaliseringssammanhang.

Med hänvisning till de i interpellationen
anförda synpunkterna anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat den
successiva minskningen av bostadsstyrelsens
medelsram för produktion av
flerfamiljshus i Norrbottens län? Avser
statsrådet i så fall att vidtaga åtgärder
för att medelsramen för Norrbottens
del för år 1965 icke blir lägre än för år
1963, för att därmed genom en jämn
sysselsättning inrikta sig på ett hävande
av den tilltagande bostadsbristen i
länets tätorter och skapande av de
grundförutsättningar som bostadsfrågan
utgör i lokaliseringssammanhang?

Denna anhållan bifölls.

Fredagen den 4 december 1904

Nr 38

143

$ 10

Interpellation ang. utformningen av det
offentliga utredningsväsendet

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Det svenska systemet
för offentliga utredningar och remisser
till olika organ och organisationer är
ett värdefullt inslag i vårt parlamentariska
liv. Denna utformning av det offentliga
utredningsväsendet framhäves
ofta av observatörer från andra länder
såsom ett föredöme. Oppositionen erhåller
genom representation i utredningar
delaktighet i den genomlysning
av problemställningar och förslag som
är nödvändig för slutliga ställningstaganden.
Genom den parlamentariska representationen
ges oppositionen tillfälle
att på ett tidigt stadium sätta sig in i
och påverka förslagens utformning. Den
ytterligare prövning av frågorna som
remissförfarandet möjliggör är av stort
värde för vår demokrati. Genom remissförfarandet
kan det praktiska livets
språkrör utifrån skilda utgångspunkter
tillföra samhällsbyggandet värdefulla
erfarenheter. Man kan med skäl påstå
att de offentliga utredningarna och remissförfarandet
utgör ett framträdande
drag i den svenska demokratiens profil.

Eftersom utrednings- och remissväsendet
måste anses vara en del av regeringens
administrativa utövning är
det utomordentligt viktigt att riksdagen
har ögonen på hur detta väsentliga instrument
begagnas. Jag vill peka på ett
par fall som varit aktuella under senaste
tiden. När 1958 års jordlagsutredning
för tre år sedan lade fram sina
förslag lades de på is i avvaktan på
1960 års jordbruksutredning. vars förslag
naturligt måste påverka utformningen
av jordförvärvslagstiftningen.
Man hade dessutom anledning att uppskjuta
behandlingen av ifrågavarande
lagstiftning i avvaktan på att Sveriges
förhållande till EEC skulle klarna. Etableringsutredningen,
som utreder hit -

hörande spörsmål, har ännu inte avlämnat
något betänkande. Att i detta
läge låta frågan utredas inom departementet
utan insyn från riksdagen strider
enligt min mening mot den goda
praxis att offentliga utredningar skall
ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag
om väsentliga reformer. .lag finner
det nu använda handlingssättet betänkligt
från både praktisk och principiell
synpunkt.

Jordbruksdepartementets promemoria
har gått på remiss till ett antal organ
och organisationer. Det måste betecknas
som otillfredsställande att remissorganen
inte har mer än sex veckor
för att yttra sig över denna mycket viktiga
fråga. För att en noggrann behandling
av detta genomgripande förslag
skall kunna företagas inom remissorganen
fordras en betydligt längre remisstid,
vilket som regel har varit
praxis när det gäller andra betydelsefulla
utredningsbetänkanden.

Det har förekommit att ledamöter i
remissorgan varit nödgade att bygga
sitt ställningstagande på en vid sammanträdet
gjord föredragning. Liknande
har inträffat t. ex. när organisationsbetänkandet
från jordbruksutredningen
remissbehandlats angående förslag till
ny organisation för rationaliseringsorganen.
Det måste anses som ett minimikrav
att samtliga remissorgan får
erforderliga handlingar i så stor upplaga
och i så god tid att samtliga ledamöter
före sammanträdena kan taga del
av dem.

Med stöd av vad jag ovan framfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få ställa följande frågor:

Är Eders Excellens beredd medverka
till en sådan utformning av regeringsarbete!
att alla väsentliga reformförslag
som förelägges riksdagen är baserade
på offentliga parlamentariska utredningar? Är

statsministern beredd att vidtaga
åtgärder för att remisstiderna göres så
långa att ledamöter av remissbehandlande
organ får reella möjligheter att

144

Nr 38

Fredagen den 4 december 1964

Interpellation ang. utformningen av det offentliga utredningsväsendet

sätta sig in i de aktuella frågorna samt
att vidtaga åtgärder för att remissmaterialet
utskickas i så stor upplaga att
ledamöter av remissorgan får möjligheter
att grundligt sätta sig in i materialet? Denna

anhållan bifölls.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av fiskerikonvention,

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande godkännande av
Förenta Nationernas konvention angående
statslösa personers rättsliga ställning,
och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ändringar i Förenta Nationernas stadga;

konstitutionsutskottets memorial och
utlåtande:

nr 38, angående televisionsutsändningar
av kamrarnas förhandlingar, och
nr 39, i anledning av väckta motioner
angående självstyrelsen på länsplanet;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

181, i anledning av vissa paragrafer
i riksdagens år 1963 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket jämte en i ämnet
väckt motion,

nr 182, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tandläkarutbildning
m. m. i Göteborg jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 184, i anledning av väckta motioner
inom kriminalvårdens område
m. in.,

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse rörande provisoriska
arrangemang för ett världsomspännande
kommersiellt telesatellitsystem,

nr 186, i anledning av väckta motioner
om ökade resurser för den tekniska
forskningen, såvitt motionerna avser
utredning rörande branschforskningsinstituten,

nr 187, i anledning av väckta motioner
angående kapitalförsörjningen för företag
inom lastbilstrafikbranschen samt
angående bättre kreditmöjligheter för
den enskilda handeln,

nr 188, i anledning av väckta motioner
angående mindre och medelstora
företags avsättning på den internationella
marknaden,

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
av totalförsvarets regionala ledning
m. in. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 190, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om statsbidrag
till ett nytt ålderdomshem för svenskar
i London;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 62, i anledning av riksdagens år
1963 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
m. m., såvitt berättelsen hänvisats
till bevillningsutskottet,

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets tolfte session, såvitt skrivelsen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i anslutning härtill väckt motion, och
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen om fri
rättegång, m. in.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
ordinariesättning av vissa tjäns -

Fredagen den 4 december 1964

Nr 38

145

ter i riksgäldskontoret och vid riksdagens
ekonomibyrå,

nr 40, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk
angående bestämmelser om tjänstgöringstraktamente
till JO:s och MO:s
ställföreträdare, och

nr 47, i anledning av dels framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
Tumba pappersbruk, m. in., dels
i ämnet väckt motion;

första lagutskottets utlåtande nr 46,
i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, i
vad skrivelsen hänvisats till lagutskott
och tilldelats första lagutskottet;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 69, i anledning av §§ 15 och 23 i
riksdagens år 1963 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket, och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till naturvårdslag
m. m., dels i ämnet väckta
motioner, dels ock väckta motioner om
skärpta bestämmelser mot nedskräpning
i naturen, om förbud mot missprydande
reklam invid vägarna samt angående
grunderna för ersättning av statsmedel
enligt strandlagen,

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckt motion,
och

nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning
efter ändring i kommunal
indelning m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtande nr 29,
i anledning av riksdagens år 1963 församlade
revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
in. in., såvitt berättelsen hänvisats till
jordbruksutskottet; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 56, i anledning av väckt motion om
samhälleliga insatser till stöd för ungdomsverksamheten,

nr 57, i anledning av väckta motioner
om forskning rörande ungdomens
situation i dagens samhälle, och

nr 58, i anledning av väckta motioner
om bättre ljudisolering av bostäder.

§ 12

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 350, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om beskattning av
ersättning vid övergången till högertrafik,
m. in.

§ 13

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

fru Boman, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
arbetssituationen i Norrland,

herr Carlsson i Huskvarna, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående omhändertagande
av bilvrak,

herr Antby, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
realisationsvinstbeskattningen vid
försäljning av egnahem,

herr Bengtson i Solna, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående järnvägstrafiken
på vissa delar av Roslagsbanan,
herr Källenius, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
bastu- och tvagningsförhållandena
vid de militära förläggningarna, samt

6 — Andra kammarens prokoll 1964. Nr 38

146

Nr 38

Fredagen den 4 december 1964

herr Svenning, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående handläggningen av stadsplaneärenden.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.58.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 64
414924